Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m

1961-10-13 · 126 sidor, varav 122 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 122 av 126 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:177, Med förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

1

Nr 1?7

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m.; given

Stockholms slott den 13 oktober 1961.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse;

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt

3) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över

stiftelser.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, på grundval av delbetänkande från pensionsstiftelseutredningen,

viss civilrättslig lagstiftning beträffande pensionsstiftelser.

Förslaget är närmast betingat av det ändrade läge, som inträtt på tjänstepensioneringens

område efter tillkomsten av lagen om försäkring för allmän

tilläggspension (ATP). Den allmänna översynen av_pensionsstiftelserna fortgår

inom utredningen.

Förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse innehåller

regler avsedda att tillämpas på alla typer av pensionsstiftelser, såväl bestående

som blivande. Enligt förslaget skall i pensionsstiftelse spärras så mycket

av befintliga medel, som fordras för att säkerställa utgående pensioner

och utfästelser om pension (= stiftelsens pensionsreserv). En sådan ordning

avser att trygga den pensionsrätt som kan tillkomma arbetstagare och

deras efterlevande. Stiftelses överskottsmedel utöver vad som behövs för att

täcka pensionsreserven skall arbetsgivare kunna taga i anspråk till ATP1

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

avgifter och andra slag av pensionsutgifter avseende arbetstagare eller deras

efterlevande. Vidare kan arbetsgivare under närmare angivna förutsättningar

använda överskottsmedel till vissa engångsunderstöd åt sagda personer.

Slutligen har öppnats möjlighet för arbetsgivare att överföra en pensionsstiftelses

överskottsmedel till annan pensionsstiftelse hos honom,

exempelvis till s. k. PRI-stiftelse.

Därjämte har stadgats förbud för pensionsstiftelse att själv utfästa pensioner

och att, annat än i vissa undantagsfall, själv göra pensionsutbetalningar.

Pensionsansvarigheten har ansetts böra i första hand åvila arbetsgivaren,

med rätt för denne att ur stiftelsens överskott gottgöra sig för sina

utgifter. Ändamålet för en pensionsstiftelse skall vara att trygga pensioner,

som utgår från arbetsgivaren, och dennes utfästelser om pension.

Det förordas sådan ändring i 1929 års lag om tillsyn över stiftelser, att

pensionsstiftelse alltid skall stå under tillsyn.

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft dagen efter den, då de

med förslaget avsedda lagarna utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

3

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med pensionsstiftelse avses i denna lag av arbetsgivare grundad stiftelse,

vars huvudsakliga ändamål är pensionering av arbetstagare eller arbetstagares

efterlevande.

2 §•

Pensionsstiftelses medel skola tjäna till tryggande av pensioner som utgå

från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, av arbetsgivarens

utfästelser om pension.

3 §•

Pensionsstiftelse må ej utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen

ogiltig.

Lämnar arbetsgivaren utfästelse med villkor att pension skall utgå i den

mån pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt, och arbetsgivaren

svarar för sin utfästelse utan avseende å villkoret.

4 §•

Pensionsstiftelse må ej så länge den är knuten till arbetsgivaren betala

pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller bestrida annan utgift

i samband med pensionering eller utgift för sådant understöd som sägs i

6 §, med mindre det sker i anslutning till arbetsgivarens död, likvidation

av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan konkurs eller

tillsynsmyndigheten av annan särskild anledning finner att sådan betalning

må äga rum.

5 §•

Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit

såsom pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller för annan utgift

i samband med pensionering, såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas

av stiftelsens ändamål, eller sådan arbetstagares efterlevande. Gottgörelse

för avgift till försäkring för allmän tilläggspension må avse den del av avgiften,

vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person

som nu sagts.

6 §•

Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig jämväl för vad han

utgivit såsom engångsunderstöd till arbetstagare vid långvarig oförmåga till

arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid avgång ur tjäns
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

ten på grund av uppnådd ålder eller såsom engångsunderstöd till efterlevande

vid arbetstagarens frånfälle eller för försäkring av sådana understöd,

allt såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål,

eller sådan arbetstagares efterlevande.

Gottgörelsen må icke ske utan samtycke av samtliga i arbetsgivarens

tjänst varande arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av

sådan i lagen om förenings- och förhandlingsrätt avsedd huvudorganisation,

som företräder den yrkesgrupp utgiften avser. Har utgiften gjorts enligt

bestämmelse i kollektivavtal fordras ej samtycke, därest organisation

som nyss sagts är part i avtalet.

7 §•

Arbetsgivaren må icke gottgöra sig för utgift enligt 5 eller 6 § under senare

räkenskapsår än det då han haft utgiften, med mindre tillsynsmyndigheten

av särskilda skäl medgiver det. Ej må gottgörelse ske med större belopp

än att stiftelsen har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven.

Gottgörelse skall, därest stiftelsen har fordran hos arbetsgivaren, ske genom

avräkning mot fordringen.

Vid gottgörelse ur pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser, iakttagas, i stället för bestämmelserna

ovan i första och andra styckena, de föreskrifter som finnas

i 8 § första, andra och tredje styckena samt 13 § första och andra styckena

nämnda lag.

8 §•

Arbetsgivaren äger från en pensionsstiftelse överföra medel till annan

pensionsstiftelse hos honom, därest den avslående stiftelsen omfattar samtliga

personer, som avses med den mottagande stiftelsen, och överföringen påkallas

för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.

Sådan överföring från en pensionsstiftelse till annan, som avses i första

stycket eller som eljest må vara tillåten enligt stadgar eller stiftarens föreskrift,

må icke ske med större belopp än att den avstående stiftelsen efter

överföringen har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven.

Beträffande överföring från pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, till annan sådan stiftelse

gäller, i stället för bestämmelserna ovan i första och andra styckena,

vad som stadgas i 15 § första stycket 1) och fjärde stycket nämnda lag.

9 §•

Äro till arbetsgivaren knutna flera pensionsstiftelser och tjäna stiftelsernas

medel helt eller delvis till tryggande av samma pensioner eller utfästelser

om pension, skola iakttagas nedan angivna regler om den ordning i vilken

pensionsreserven för dessa pensioner och utfästelser (den gemensamma

pensionsreserven) skall hänföras till de olika stiftelserna vid beräkning,

huruvida medel finnas tillgängliga för gottgörelse eller överföring och huruvida

överföring är påkallad för att helt eller delvis täcka mottagande stiftelses

pensionsreserv:

a) Finnes stiftelse som särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka

arbetsgivaren åtagit sig att avsätta till tryggande av utfästelser om pension,

skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras till denna stiftelse.

b) Omfattar stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse, skall

den gemensamma pensionsreserven först hänföras till stiftelsen för den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961 5

trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som angivits

under a).

c) Finnes stiftelse som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras

till denna stiftelse, i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse

efter vad som angivits under a) och b).

d) Finnes stiftelse som förutom pensionering har annat ändamål, skall

den gemensamma pensionsreserven sist hänföras till denna stiftelse.

e) Äro efter vad ovan sagts två stiftelser jämställda, skall den gemensamma

pensionsreserven först hänföras till den äldre stiftelsen.

10 §.

Med pensionsstiftelses pensionsreserv avses kapitalvärdet av utgående

pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet

av utfästa pensioner till den del de enligt utfästelsen intjänats vid

tillfället för beräkningen.

Har arbetsgivaren åtagit sig att till pensionsstiftelse avsätta medel till tryggande

av utfästelser om pension och innefattar åtagandet jämväl avsättning

för tillägg till utfästa pensioner, skall pensionsreserven utgöra summan av

följande belopp, såframt denna summa överstiger en pensionsreserv beräknad

enligt första stycket:

a) kapitalvärdet av pensioner som utgå enligt utfästelse;

b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som ännu ej börjat utgå, till den

del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen;

c) medel som därutöver avsatts på grund av åtagandet.

Pension anses, där ej regler om intjänandet knutits till utfästelsen, intjänad

med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen

som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet

tjänsteår från anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen,

därvid dock skall bortses från tjänsteår längre tid tillbaka än fyrtio

år före pensionsåldern.

Försäkringstekniska grunder att tillämpas vid beräkning av pensionsreserv

enligt första och andra styckena fastställas av Konungen eller av den

myndighet Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 3 § är stadgat avser ej pensionsutfästelse given före lagens ikraftträdande.

Stadgandet i 4 § äger icke tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfästelse,

vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken

arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions-

och andra personalstiftelser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §. 8 §.

Där ej------och anställda.

I bolagets------överskjutande belopp.

Träder bolaget------egendomsavträde meddelades.

Med stiftelsens pensionsreserv avses

det belopp, som vid räkenskapsårets

utgång eller, i fall som avses i

tredje stycket, dagen för utseendet

av likvidatorer eller för beslutet om

egendomsavträde enligt försäkringstekniska

beräkningsgrunder utgör

täckning för kapitalvärdet av de pensioner,

som utgå eller på grund av

utfästelse skolat utgå från bolaget,

samt av bolagets utfästelser av pension

att framdeles utgå till anställda

och efterlevande till pensionstagare

och anställda, ökat med en tiondel.

Dessa beräkningsgrunder skola efter

förslag av tillsynsmyndigheten

fastställas av Konungen.

Om rätt för bolaget att gottgöra

sig för vissa andra utgifter än ovan

sagts stadgas i 5 och 6 §§ lagen med

vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.

Vad som avses med stiftelsens

pensionsreserv är angivet i 10 §

nämnda lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn

över stiftelser

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 8 §§ lagen den 24 maj 1929 om tillsyn

över stiftelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

2 §.

Anmälningsplikt föreligger — — —

Utan hinder av vad under 7) sägs

må anmälan äga rum beträffande

stiftelse, vars förmögenhet överstiger

femtusen kronor.

3 §.

Anmälningsplikt skall av stiftelsens

styrelse fullgöras inom sex månader

efter det styrelsen mottagit

sitt uppdrag eller, där uppdraget

mottagits under stiftarens livstid, inom

sex månader efter hans död.

Finnes vid

Har vid —

(Föreslagen lydelse)

2 §.

denna lag.

Anmälningsplikt föreligger dock

städse beträffande stiftelse, som avses

i lagen med vissa bestämmelser

om pensionsstiftelse och icke är sådan

stiftelse varom ovan under 8)

förmäles.

3 §•

Anmälningsplikt skall av stiftelsens

styrelse fullgöras inom sex månader

efter det styrelsen mottagit

sitt uppdrag eller, där uppdraget

mottagits under stiftarens livstid, inom

sex månader efter hans död. Pensionsstiftelse,

som avses i 2 § andra

stycket, skall av styrelsen alltid anmälas

inom sex månader efter det

styrelsen mottagit sitt uppdrag.

med styrelse,

årets utgång.

8 §.

Anmäld stiftelse skall stå under

Konungens befallningshavandes tillsyn,

där Konungens befallningshavande

finner stiftelsen främja ett

allmännyttigt ändamål. Konungens

befallningshavande äge dock från tillsyn

undantaga stiftelse, som redan är

underkastad nöjaktig tillsyn eller för

vilken tillsyn enligt denna lag eljest

på grund av särskilda omständigheter

finnes icke vara behövlig. Har

8 §•

Anmäld stiftelse skall stå under

Konungens befallningshavandes tillsyn,

där Konungens befallningshavande

finner stiftelsen främja ett allmännyttigt

ändamål. Konungens befallningshavande

äge dock från tillsyn

undantaga stiftelse, som redan

är underkastad nöjaktig tillsyn eller

för vilken tillsyn enligt denna lag

eljest på grund av särskilda omständigheter

finnes icke vara behövlig.

1 Senaste lydelse av 2 och 8 §§ se SFS 1958:438.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

(Nuvarande lydelse)

stiftelses förmögenhet nedgått under

tiotusen kronor, må Konungens befallningshavande

jämväl undantaga

stiftelsen från tillsyn; om förmögenheten

överstiger femtusen kronor, må

det dock ej ske utan medgivande av

stiftelsens styrelse.

För stiftelse-------9—.

(Föreslagen lydelse)

Har stiftelses förmögenhet nedgått

under tiotusen kronor, må Konungens

befallningshavande jämväl undantaga

stiftelsen från tillsyn, där ej fråga

är om pensionsstiftelse som avses i

2 § andra stycket.

8 §§ stadgas.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling. Den äger

tillämpning jämväl på då bestående

stiftelser. Har styrelse för pensionsstiftelse

mottagit sitt uppdrag före

lagens ikraftträdande och blivit pliktig

att anmäla stiftelsen på grund av

denna lag, skall anmälan, vid ansvar

som sägs i 19 §, fullgöras inom sex

månader från ikraftträdandet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 september 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om viss lagstiftning

beträffande pensionsstiftelser samt anför därvid följande.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade dåvarande chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 25 tebruari 1955 sakkunniga

för utredning av frågan om pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning.

Utredningsarbetet påbörjades under våren 1955, men med hänsyn till det

nära sambandet med frågan om lagfästa tilläggspensioner fick arbetet i huvudsak

vila från november månad 1956. Sedan vid 1959 års vårriksdag fattats

beslut om införande av en lagfäst, allmän tilläggspensionering, återupptogs

utredningsarbetet under hösten 1959. I tilläggsdirektiv uppdrogs åt utredningen

bl. a. att upptaga jämväl vissa skatterättsliga frågor.

Utredningen, som har antagit benämningen pensionsstiftelseutredningen,

har den 6 april 1961 avgivit ett första delbetänkande, kallat Pensionsstiftelser

I, med förslag till civilrättslig och skatterättslig lagstiftning beträffande

pensionsstiftelser (SOU 1961: 14). Betänkandet är undertecknat av professorn

Folke Schmidt, ordförande, sekreteraren hos landsorganisationen i Sverige

Bertil Bolin, direktören i Sveriges juristförbund Styrbjörn von Feilitzen,

industriens skattesakkunnige docenten Dag Helmers, direktören i

svenska arbetsgivareföreningen Sven Hydén, lagbyråchefen Sture Lundell,

landskamreraren Gösta Löfstedt och direktören i tjänstemännens centralorganisation

Otto Nordenskiöld ävensom hovrättsassessorn Bengt Rydin,

sekreterare, och kammarrättsfiskalen Lennart Huss, biträdande sekreterare.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av justi tiekanslersämbetet,

hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten, riksförsäkringsanstalten

(ingår numera i riksförsäkringsverket), riksräkenskapsverket (numera

riksrevisionsverket), pensionsstyrelsen (ingår numera i riksförsäkringsverket),

statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

försäkringsinspektionen, patent- och registreringsverket, kommers
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

kollegium — som bifogat yttranden från tolv handelskammare — riksskattenämnden,

överståthallarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av Sveriges

industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund,

riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet,

svenska arbetsgivareföreningen, svenska bankföreningen, svenska

sparbanksföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, svensk industriförening,

landsorganisationen i Sverige — som bifogat yttrande av svenska

metallindustriarbetareförbundet — tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges akademikers centralorganisation, taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund, styrelsen för Sveriges advokatsamfund samt föreningen auktoriserade

revisorer.

Tillfälle att avge yttrande har vidare beretts försäkringsanstalterna Folket

och Samarbete, som emellertid ej inkommit med yttrande.

Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, svenska arbetsgivareföreningen,

svenska bankföreningen (med visst tillägg), svenska försäkringsbolags

riksförbund, Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har

aberopat ett yttrande som avgivits av delegerade för vissa näringsorganisationer.

Detta yttrande benämnes i fortsättningen näringslivets skattedelegations

yttrande. Sveriges lantbruksförbund och riksförbundet landsbygdens

folk har åberopat ett utlåtande avgivet av lantbrukets skattedelegation.

Svenska arbetsgivareföreningen har inkommit med särskild skrift av den 8

september 1961.

Sedan ärendet i vad det gäller den civilrättsliga lagstiftningen varit föremål

för överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upptaga

detsamma till behandling. Frågan om skatterättslig lagstiftning kommer

att anmälas av chefen för finansdepartementet.

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Gällande rätt

Pensionsstiftelserna brukar indelas i två huvudkategorier. Den ena utgöres

av pensionsstiftelser som bildats enligt lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser (bundna pensionsstiftelser).

Den andra avser pensionsstiftelser som bildats enligt de för stiftelser i allmänhet

gällande reglerna (fria pensionsstiftelser).

Bundna pensionsstiftelser. De bundna pensionsstiftelserna kan bildas endast

av aktiebolag, inbegripet bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag. 1937

års lag avser att bereda skydd för bolagets fondering av vinstmedel för pen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

sionering av anställda hos bolaget eller efterlevande till anställda. En bunden

pensionsstiftelses ändamål är uteslutande att trygga pensioner från bolaget.

Stiftelsen kan icke själv ikläda sig pensionsförpliktelser eller utbetala pensioner.

Lagen utgår från att bolaget utövar pensioneringen genom att självt

lämna pensionsutfästelser och bestrida löpande pensionsutgifter. En stiftelse

som är konstruerad på nu angivna sätt brukar kallas pantstiftelse till skillnad

från beredandestiftelse; jfr vad som anföres beträffande de fria pensionsstiftelserna.

Det förutsättes i 1937 års lag att full avtalsfrihet råder beträffande rätten

till pension och villkoren för pensionsrättens inträde. Frågan om den ordning,

i vilken utfästelse om pensionsrätt lämpligen bör ges, har lämnats

utanför lagen. Då utfästelser om pension givits, utgör stiftelseförmögenheten

i första hand säkerhet för dessa utfästelsers fullgörande. Vad därefter

kan återstå skall tjäna till tryggande av pension åt övriga anställda eller

deras efterlevande efter billighet.

Med pension avses i 1937 års lag enligt 1 § andra stycket pension på giund

av tjänst eller annan arbetsanställning åt den anställde efter avgång från

anställningen, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet), samt efter den anställdes död

åt efterlevande make och barn ävensom åt frånskild make.

I fråga om pensionsstiftelses ändamål äger bolaget enligt 1 § tredje stycket

bestämma att stiftelsen skall avse tryggandet av pensioner allenast åt pensionstagare

och anställda, som innehar vissa befattningar eller vissa slag av

befattningar hos bolaget, samt efter sådan pensionstagares och anställds död

åt efterlevande till denne. Dylik stiftelse kallas särskild pensionsstiftelse

(t. ex. för tjänstemän eller för arbetare eller för en på annat sätt angiven

grupp av anställda). Har någon inskränkning av stiftelsens ändamal icke

gjorts, skall stiftelsen avse tryggandet av pension till alla pensionstagare

och anställda hos bolaget samt deras efterlevande utan begränsning till vissa

kategorier. Sådan stiftelse benämnes allmän pensionsstiftelse.

Beslut om bildande av pensionsstiftelse och om överföring av vinstmedel

till sådan stiftelse fattas enligt 2 § av ordinarie bolagsstämma. Vid bildandet

skall bolagsstämman besluta benämning på stiftelsen. Benämningen skall

innehålla ordet pensionsstiftelse och i fråga om särskild pensionsstiftelse

jämväl ett kortfattat angivande av dess särskilda ändamål. I beslut om bildande

av särskild stiftelse skall tydligt anges de befattningar eller slag av

befattningar hos bolaget, vilka avses med stiftelsen, överföring av vinstmedel

till pensionsstiftelse beslutas av bolagsstämma vid fastställande av balansräkning

för föregående räkenskapsår. Pensionsstiftelse får icke bildas

om ej minst 500 kronor överföres till densamma.

Beslutar bolagsstämma att bilda pensionsstiftelse, skall ofördröjligen genom

styrelsens försorg anmälan därom göras för registrering av stiftelsen

hos aktiebolagsregistret (resp. bankregistret och försäkringsregistret). Sedan

registrering skett, äger pensionsstiftelsen på grund av överföring av medel

från bolaget till stiftelsen fordran hos bolaget till motsvarande belopp. Den
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

na fordran äger dock bolaget ha hos sig innestående; 1937 års lag föreskriver

ej att skuldebrev på beloppet skall utfärdas. Bolaget kan frivilligt göra

avbetalningar på stiftelsens fordran. Stiftelsen kan däremot icke kräva betalning

av bolaget före likvidation och således ej heller på grund av sin

fordran begära bolaget i konkurs (jfr lagberedningens motiv till 1937 års

lag, SOU 1937: 13 s. 83 och 166).

Frånsett det för stiftelsebildning föreskrivna minimibeloppet äger bolagsstämman

fritt besluta, hur mycket som skall överföras till stiftelsen. Det

överförda beloppet kan alltså överstiga eller understiga det belopp, som enligt

försäkringstekniska grunder fordras för tryggande av bolagets pensionsåtaganden.

I aktiebolags balansräkning får, enligt vad som föreskrives i 1944 års aktiebolagslag

(101 § 5 mom.), fond icke redovisas under benämningen pensionsfond

eller understödsfond eller under annan benämning, som utmärker

att fonden bildats för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller

deras anhörigas välfärd. Skuld på grund av överföring av medel till pensionsstiftelse

skall redovisas i särskild post med upptagande av stiftelsens

benämning. Därvid skall för sig anges a) skuld på grund av överföring som

beslutats vid balansräkningens fastställande, b) skuld för ränta för det år

balansräkningen avser, i den mån avräkning mot utgifter ej skett, och c)

skuld på grund av tidigare överföringar.

Stiftelsens hela förmögenhet kan bestå av fordran hos bolaget, men förmögenheten

kan också utgöras av annan egendom. Sådan annan egendom

skall, i den mån penningmedel ej bör hållas tillgängliga för utbetalningar

från stiftelsen, placeras enligt av Kungl. Maj:t i brev den 24 november 1939

fastställda föreskrifter. Sålunda skall egendomen anbringas i vissa närmare

angivna slag av värdehandlingar eller också redovisas i sådana av bolaget

utfärdade skuldförbindelser, för vilka stiftelsen äger säkerhet i dylika värdehandlingar.

Pensionstiftelsens förvaltning kan handhas av bolagets styrelse, jfr 5 §

första stycket i 1937 års lag. Emellertid kan också särskilda förvaltningsorgan

förekomma. I 3 § stadgas att ordinarie bolagsstämma äger besluta, att

särskild styrelse skall inrättas för stiftelsen. Sådan styrelse skall bestå av

tre eller fem ledamöter, vilka — utom ordföranden — skall väljas till halva

antalet av bolagsstämman och till halva antalet av pensionstagare eller anstallda.

Ordföranden utses av de sålunda valda ledamöterna. I vissa fall kräver

lagen att särskilt förvaltningsorgan finnes. Så är jämlikt 5 § andra

stycket förhållandet, då annan egendom än fordran hos bolaget tillfaller stiftelsen

eller fråga uppkommer om nedsättning av bolagets skuld till stiftelsen

eller då eljest sådana omständigheter inträder, att intressekollision mellan

bolaget och stiftelsen kan uppkomma. Är i dylikt fall särskild styrelse

ej inrättad, skall god man för stiftelsen förordnas av rätten.

Bolaget skall i princip erlägga ränta på sin skuld till stiftelsen efter vissa

i 8 § forsta stycket angivna normer, dock ej på belopp varmed stiftelsens

ormogenhet överstiger stiftelsens pensionsreserv (ang. pensionsreserven

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

se i det följande). Till skydd för bolagets borgenärer har föreskrivits att

högre ränta än sex procent för år ej må av bolaget gottgöras stiftelsen. Emellertid

kan bolaget helt fritaga sig från eller begränsa ränteplikten genom

att göra förbehåll därom vid stiftelsens bildande.

I den mån bolaget under ett räkenskapsår haft utgifter för betalning av

pension eller för inköp av livränta eller överlevelseränta eller för betalning

av pensionsförsäkringsavgifter för pensionstagare och anställda eller efterlevande

till sådana personer, äger bolaget enligt 8 § första stycket låta dessa

utgifter avräknas mot stiftelsens räntefordran på bolaget för samma räkenskapsår.

Däremot har bolaget ej rätt att fritt använda stiftelsens kapital till

bestridande av löpande pensionsutgifter. En sådan rätt skulle äventyra stiftelsens

uppgift att i händelse av bolagets obestånd eller upphörande utgöra

säkerhet för utgående pensioner och gjorda pensionsåtaganden. Därför har

i 8 § andra stycket givits ett stadgande, enligt vilket stiftelseförmögenheten

ej får nedbringas under det belopp som svarar mot stiftelsens pensionsreserv

(den s. k. spärregeln). Med stiftelsens pensionsreserv avses enligt 8 § tredje

stycket vad som enligt försäkringstekniska beräkningar fordras för att täcka

kapitalvärdet av de pensioner, som utgår från bolaget, och av bolagets utfästelser

om pension jämte visst tillägg. Överskott över pensionsreserven får

däremot användas till att gottgöra bolaget för de pensionsutgifter under räkenskapsåret,

vilka ej kunnat avräknas mot stiftelsens räntefordran. Kungl.

Maj :t har i brev den 24 november 1939 fastställt grunder för beräkning av

pensionsreservens storlek.

Då bolagets verksamhet upphör på grund av likvidation med konkurs

eller utan konkurs, skall stiftelsens förmögenhet användas till fullgörande

av stiftelsens uppgift att i pensionshänseende trygga bolagets personal mot

de ogynnsamma verkningar, som upphörandet av verksamheten kan medföra.

Därvid skall förmögenheten i första hand användas till täckande av

fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget och i andra hand — i den

mån tillgångar återstår — till gottgörelse åt övriga intressenter i stiftelsen,

t. ex. pensionstagare som utan att äga fordran på grund av pensionsrätt mot

bolaget faktiskt åtnjutit pension.

Vid likvidation utan samband med konkurs har bolaget att erlägga betalning

till de med stiftelsen avsedda personer, som äger fordran på grund av

pensionsrätt mot bolaget. För vad sålunda utgivits såsom betalning för förfallna

pensionsposter eller såsom gottgörelse för kapitalvärdet av pensionsrätten

skall enligt 9 § ersättning, maximerad på visst sätt, beredas bolaget

genom avräkning på stiftelsefordringen med därå upplupen ränta; även utbetalning

av stiftelsemedel till bolaget kan förekomma. Resterar någon del

av bolagets skuld till stiftelsen, skall återstoden erläggas kontant till stiftelsen.

Av stiftelsens behållning skall — med beaktande av vissa i lagen angivna

grunder — tilldelning efter billighet ske till övriga intressenter i stiftelsen.

Förslag till delning skall upprättas av särskilt förvaltningsorgan för

stiftelsen och underställas tillsynsmyndigheten för prövning och fastställelse.

Skulle överskott uppkomma, skall detta tillfalla svenska aktiebolagens

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

pensions- och understödsfond. Några medel lär hittills ej ha tillförts denna

fond.

Försältes bolaget i konkurs, får de som äger fordran mot bolaget på grund

av pensionsrätt bevaka sina fordringar i konkursen (jfr 139 § konkurslagen).

På grund av stiftelsens subsidiära betalningsskyldighet mot dem,

vilkas pensionsfordringar godkännes i konkursen, har stiftelsen enligt 10 §

tillerkänts ställning av medgäldenär i konkursen. Därest utdelning i konkursen

utgår på pensionsfordringarna, skall utdelningarna i motsvarande

mån avräknas från utdelningen till stiftelsen för dess fordran hos bolaget.

Pensionsfordran som tillkommer pensionstagare på grund av tjänst eller

annan arbetsanställning, vilken innehafts av honom själv eller av anhörig

till honom, åtnjuter i konkursen förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Förmånsrätten gäller dock ej för längre tid än sammanlagt ett år och

ej heller för längre tid tillbaka än ett år innan konkursansökningen gjordes.

Även stiftelsens fordran mot bolaget äger, med viss maximering, förmånsrätt

jämlikt 17 kap. 4 § handelsbalken i den mån dess fordran motsvarar

de pensionsfordringar, som utgått med förmånsrätt enligt nämnda lagrum.

Till den del stiftelsefordringen icke utgår med sagda förmånsrätt är den förenad

med förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken (d. v. s. efter fastighetsinteckningar

och förlagsinteckningar).

Sedan konkursen avslutats, skall fördelning av pensionsstiftelsens behållning

äga rum. Tilldelning skall först ske till dem som åtnjutit betalningsrätt

i konkursen för fordringar på grund av pensionsrätt mot bolaget men ej

fått full utdelning. Skulle medlen därvid icke åtgå, förfares på enahanda

sätt som vid likvidation utan konkurs, d. v. s. medlen fördelas efter billighet

mellan övriga intressenter i stiftelsen; överskott som må uppkomma tillföres

svenska aktiebolagens pensions- och understödsfond.

De bundna pensionsstiftelserna står under tillsyn av försäkringsinspektionen,

jfr 17 §. Beträffande de regler som gäller för tillsynens utövande hänvisas

till betänkandet s. 119 f.

Fria pensionsstiftelser. De fria pensionsstiftelserna kan bildas av alla

företagstyper, såväl juridiska som fysiska personer. Aktiebolagen har alliså

möjlighet att välja mellan den bundna och den fria stiftelseformen.

Fria pensionsstiftelser är i princip underkastade bestämmelserna i lagen

den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. Denna lag innehåller en del stadganden

av civilrältslig natur men är, såsom antydes av dess rubrik, i själva

verket att betrakta som en kontrollag; någon utförlig reglering av stiftelseinstitutet

i dess helhet innefattar lagen icke. I avsaknad av närmare lagbestämmelser

har de fria pensionsstiftelserna utvecklat sig efter olika mönster.

Skattelagstiftningen har dock bidragit till att reglera och likforma dessa

pensionsstiftelser. I punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

uppställes nämligen vissa krav på hur en stiftelse skall vara konstruerad

för att i skatterättsligt hänseende godtagas som pensionsstiftelse.

Bland villkoren för bildande av stiftelser i allmänhet har ansetts ingå atl

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 117 år 1961

ett stiftelseförordnande meddelats, d. v. s. att det givits en viljeförklaring

som går ut på att en stiftelse skall bildas och som innefattar angivande av

stiftelsens ändamål, samt att det utsetts en förvaltare vilken åtagit sig att

handha stiftelsen och verka för dess ändamål på föreskrivet sätt, alltså att

stiftelsen har en styrelse.

Viljeförklaringen kommer till uttryck i stiftelseurkund eller i stiftelsestadgar.

Stiftaren äger i princip frihet att bestämma i fråga om stiftelsens

ändamål, organisation, förvaltning m. m. Stiftaren ger i dessa hänseenden

mer eller mindre utförliga föreskrifter i urkunden eller i stadgarna.

En stiftelses ändamålsbestämning kan principiellt icke ändras vare sig av

stiftaren, stiftelsens styrelse eller destinatärerna. Ändring kan likväl vara

möjlig, om det i stiftelseförordnandet gjorts särskilt ändringsförbehåll. Vidare

kan stiftelseändamålet ändras av Kungl. Maj :t genom permutation.

Vanligen aktualiseras ändring genom att det efter stiftelsens tillkomst inträffar

nya förhållanden, som rubbar de förutsättningar under vilka stiftelseförordnandet

givits. Vid ändring av en stiftelses ändamål har man i regel att

söka ett nytt ändamål, som ligger det ursprungliga nära.

Det finns icke några allmänna regler om hur styrelsen för en stiftelse skall

vara sammansatt och ledamot av styrelsen utses. Stiftelsens styrelse kan utgöras

av styrelse för en annan juridisk person. I fråga om pensionsstiftelser

innebär delta att stiftarföretagets styrelse kan vara identisk med stiftelsens.

Ofta innehåller emellertid en pensionsstiftelses stadgar föreskrift om representation

för de anställda i stiftelsens styrelse.

Liksom i fråga om de bundna stiftelserna möter intet hinder mot att en

fri stiftelses hela förmögenhet består av fordran hos stiftarföretaget. Det är

icke nödvändigt att fordringen löper med ränta. I förmögenheten kan även

andra tillgångar än fordran på företaget ingå.

En fri pensionsstiftelses stadgar är i regel så konstruerade att företaget

kan gottgöra sig ur stiftelsen för vad företaget självt utgivit i pensioner

eller pensionsförsäkringsavgifter. Denna rätt till gottgörelse är icke genom

lagbestämmelser begränsad av någon spärr såsom beträffande de bundna

stiftelserna. Icke heller direkt utbetalning av pensioner eller pensionsförsäkringsavgifter

från stiftelsen förutsätter att en pensionsreserv skall vara

täckt.

Lagregler saknas beträffande de fria pensionsstiftelsernas ställning i förmånsrättshänseende

vid stiftarföretagets konkurs. Någon analogisk tillämpning

av de för bundna pensionsstiftelser gällande bestämmelserna om förmånsrätt

torde icke kunna komma i fråga för de fria stiftelsernas del. Ordningen

för avveckling av en fri pensionsstiftelse har icke reglerats i lag.

Eu fri stiftelse kan med avseende å pensioneringens utformning konstrueras

på samma sätt som eu bunden stiftelse, d. v. s. som en pantstiftelse med

ändamål att trygga från stiftarföretaget utgående pensioner och företagets

utfästelser om pension. Emellertid är det också möjligt att inrätta en fri stiftelse,

som själv ombesörjer företagets pensioneringsverksamhet genom att

lämna pensionsutfästelser och utbetala pensioner. Det senare slaget av stif
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

telser kallas beredandestiftelser. Även blandformer av de nämnda stiftelsetyperna

förekommer.

I likhet med de bundna pensionsstiftelserna kan de fria pensionsstiftelserna

vara allmänna eller särskilda stiftelser.

Pensionsstiftelser som är knutna till endast ett företag benämnes enkla

pensionsstiftelser. Flera företag — t. ex. sådana som tillhör samma bransch

eller har intressegemenskap av annat slag —- kan också gemensamt bilda

och göra avsättningar till en fri pensionsstiftelse. Sålunda bildade stiftelser

betecknas gemensamma pensionsstiftelser (bundna pensionsstiftelser kan

ej upprättas gemensamt utan är alltid enkla stiftelser).

En stiftelse med pensionering som uteslutande ändamål kallas ren pensionsstiftelse.

Har stiftelsen både pensionsändamål och annat ändamål — i

regel rör det sig om annat personaländamål — föreligger en blandad pensionsstiftelse

(en bunden pensionsstiftelse har alltid enbart pensionsändamål).

I fråga om tillsyn över fria pensionsstiftelser gäller liksom för stiftelser i

allmänhet bestämmelserna i 1929 års lag. Enligt dess 1 § skall stiftelse anmälas

till länsstyrelsen i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen

skall utövas. Anmäld stiftelse skall enligt 8 § i princip stå under länsstyrelsens

tillsyn, om länsstyrelsen finner stiftelsen främja ett allmännyttigt ändamål.

Att bereda pensionsförmåner åt anställda har i praxis ansetts vara

ett sådant ändamål (regeringsrättens årsbok 1942 ref. 24).

Från anmälningsplikt och därmed även från tillsyn är likväl vissa i 2 §

första stycket uppräknade kategorier undantagna. De i detta sammanhang

viktiga undantagen avser dels stiftelse vars förmögenhet ej överstiger 10 000

kronor, dels bunden pensionsstiftelse, dels stiftelse som genom stiftarens

föreskrift är undantagen från tillsyn enligt 1929 års lag.

Ursprungligen var enligt 2 § första stycket värdegränsen för anmälningsplikt

5 000 kronor. Genom lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1959

höjdes gränsen till 10 000 kronor. Det är från skattesynpunkt av betydelse

om en pensions- eller annan personalstiftelse står under tillsyn eller ej; jfr

53 § 1 inom. d, punkt 2 av anvisningarna till 29 § och punkt 6 av anvisningarna

till 53 § kommunalskattelagen. För att undvika att höjningen av värdegränsen

skulle få ogynnsamma skatterättsliga konsekvenser, fogades samtidigt

till 2 § ett andra stycke med bestämmelse att anmälan dock må

äga rum beträffande stiftelse, vars förmögenhet överstiger 5 000 kronor.

Stiftelse med en förmögenhet som överstiger 5 000 men ej 10 000 kronor

kan således frivilligt ställa sig under tillsyn.

Även om stiftelse anmälts, kan den bli undandragen tillsyn. Sålunda äger

länsstyrelsen enligt 8 § från tillsyn undantaga stiftelse, som redan är underkastad

nöjaktig tillsyn eller för vilken tillsyn enligt 1929 års lag eljest på

grund av särskilda omständigheter icke finnes vara behövlig. I anslutning

till nyssnämnda lagändring har vidare i 8 § stadgats att länsstyrelsen jämväl

må från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet nedgått under

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1961

10 000 kronor; om förmögenheten överstiger 5 000 kronor, må det dock ej

ske utan medgivande av stiftelsens styrelse.

Anmälningsplikt skall enligt 3 § första stycket fullgöras av stiftelsens styrelse

inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag eller, där

uppdraget mottagits under stiftarens livstid, inom sex månader efter hans

död.

Begäres länsstyrelsens fastställelse av stadgar för stiftelse, har länsstyrelsen

enligt 5 § att meddela sådan fastställelse, om stiftelsen finnes främja ett

allmännyttigt ändamål.

Fria pensionsstiftelser, som är knutna till bankaktiebolag eller sparbank,

står under viss tillsyn av bank- och fondinspektionen respektive sparbanksinspektionen;

se 191 § lagen om bankrörelse och 97 § lagen om sparbanker.

Denna tillsyn avser allenast placeringen av stiftelsens tillgångar. Enligt

praxis anses tillsyn enligt 1929 års lag icke vara överflödig av den anledningen

att 191 § lagen om bankrörelse är tillämplig på stiftelsen (regeringsrättens

årsbok 1957 Ju 153). Detsamma torde gälla stiftelse som avses i 97 §

lagen om sparbanker.

Rörande bestämmelserna om utövandet av tillsynen över fria pensionsstiftelser

hänvisas till betänkandet s. 120 f.

Pensionsstiftelsernas omfattning

Vid 1958 års utgång fanns 1 020 bundna pensionsstiftelser och 6 646 fria

pensionsstiftelser. Av sistnämnda stiftelser stod 6 181 under tillsyn. Sammanlagda

nettoförmögenheten var hos bundna stiftelser 468 miljoner kronor

och hos fria stiftelser 5 514 miljoner kronor, varav 5 456 miljoner belöpte

sig på de fria stiftelserna under tillsyn. Den totala behållningen hos pensionsstiftelser

var sålunda 5 982 miljoner kronor. Härav utgjorde 4 936 miljoner

kronor fordringar på det egna företaget. Antalet till aktiebolag knutna

stiftelser var 6 856, representerande en nettobehållning av 5 199 miljoner

kronor.

Under 1958 avsattes 578 miljoner kronor till pensionsstiftelser. Det beräknas

att avsättningarna under 1959 uppgick till omkring 600 miljoner

kronor. Den sammanlagda nettoförmögenheten hos stiftelserna vid 1959 års

utgång kan uppskattas till cirka 6 600 miljoner kronor.

Det må tilläggas att nybildningen av bundna pensionsstiftelser praktiskt

taget har upphört sedan 1952 och att även nyavsättningarna till dessa har

varit jämförelsevis obetydliga.

Utredningsdirektiven

Behovet av ny lagstiftning beträffande pensionsstiftelserna har kommit

till uttryck i de direktiv som lämnats för utredningens arbete. I de ursprungliga

direktiven underströks intresset att till pensionsstiftelser avsatta medel

2 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

icke togs i anspråk för annat än det avsedda ändamålet. Fall hade emellertid

förekommit som belyste, att den rådande ordningen icke tillgodosåg de

krav som borde ställas i sådant hänseende. Frågan om pensionsstiftelsernas

civilrältsliga ställning syntes enligt direktiven böra upptagas till en allmän

och förutsältningslös granskning. Denna borde avse både bundna och fria

pensionsstiftelser. Den grundläggande synpunkten borde vara att största möjliga

säkerhet skulle åstadkommas för att medel, som avsattes till pensionsstiftelser,

verkligen kom till användning för avsett ändamål. Här uppställde

sig bl. a. spörsmål om pensionsstiftelsernas ställning i förhållande till såväl

stiftaren som dennes borgenärer. Nära sammanhängande härmed var frågorna

om publicitet och tillsyn. Jämväl borde undersökas i vad mån det

förelåg anledning att fortfarande göra åtskillnad mellan olika typer av pensionsstiftelser

eller om enhetliga regler kunde skapas. Särskilt borde beaktas

spörsmålet om de anställdas representation i pensionsstiftelses styrelse.

Sedan lagen om försäkring för allmän tilläggspensionering (ATP) antagits

av vårriksdagen 1959, utfärdades den 4 september samma år tilläggsdirektiv

för utredningen. I dessa konstaterades att avgifterna till ATP, såvitt

de avsåg anställdas pensionering, skulle erläggas av arbetsgivarna. För

det fall alt anställda före ATP:s ikraftträdande tillerkänts tjänstepension,

kunde enligt tilläggsdirektiven intresse föreligga att förhandlingar upptogs

om omreglering av redan existerande pensionsförmåner. Där dessa grundade

sig på pensionsstiftelser, borde tillses att lagligt hinder icke mötte mot en

sådan anpassning av pensionsförmånerna till ATP:s förmåner, som arbetsmarknadsparterna

kunde finna lämplig. Enligt gällande bestämmelser skulle

det emellertid ej sällan fordras ett komplicerat permutationsförfarande, innan

en omreglering kunde komma till stånd. Det var angeläget att detta

problem snarast löstes på ett såvitt möjligt enkelt och praktiskt sätt. Vad

beträffar de medel, som kom att ligga kvar i pensionsstiftelserna eller framdeles

anslogs till sådana stiftelser, var det uppenbart att tillkomsten av ATP

i vissa avseenden förändrat förutsättningarna för pensionsstiftelsernas verksamhet

och därmed för deras civilrättsliga reglering. Det förändrade läge,

som uppstått för pensionsstiftelserna, liksom också blivande civilrättsliga

ändringar av pensionsstiftelseinstitutet syntes också medföra att även skattereglerna

avseende dessa stiftelser ånyo borde överses. De civilrättsliga och

skattemässiga reglerna borde utformas så, att de i tillbörlig grad främjade

en naturlig anpassning av pensionsstiftelsernas funktioner mot bakgrunden

av ATP.

Läget på arbetsmarknaden efter införandet av ATP

Inom det enskilda näringslivet i vårt land har den förekommande pensioneringen

av arbetstagare — bortsett från den allmänna folkpensioneringen

— tidigare grundat sig på frivilliga åtaganden av arbetsgivarna. Den privata

tjänstepensioneringen har företrädesvis varit ordnad på det sättet att arbetsgivaren

tecknat pensionsförsäkringar hos försäkringsbolag (härmed kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

likställas pensionering genom pensionskassa) eller att han avsatt medel till

en av honom bildad pensionsstiftelse.

Genom lagen om försäkring för allmän tilläggspension, vilken lag trätt i

kraft den 1 januari 1960, har alla inkomsttagare av anställning eller annat

förvärvsarbete tillförsäkrats pensioner som står i relation till den pensionerades

tidigare inkomststandard. Detta innebär likväl icke, att privata

pensioner från arbetsgivaren kommit att sakna betydelse. Reformen får

full effekt först år 1981. Även bortsett härifrån finns utrymme för kompletterande

privata pensioner. Pensionsåldern enligt ATP är 67 år, lika för man

och kvinna, medan den för privattjänstemännen vanligen varit 65 år för

man och 60 år för kvinna. Det är också att märka, att ATP:s regel om att

pensionspoäng skall avse medeltalet av de 15 bästa åren icke alltid leder till

en samlad pensionsnivå motsvarande 2/3 av slutlönen, vilket anses vara

målsättningen vid en god ålderspension. Medan arbetarens realinkomst är

relativt konstant från det han har nått full utbildning fram till den tid krafterna

börjar avtaga, har privattjänstemannen enligt tradition en stigande

löneskala. Lönestegringen för privattjänstemannen fortsätter även efter

uppnådda 50 år. För att privattjänstemannen skall nå den pension som betraktas

såsom önskvärd, behövs därför även efter 67 års ålder ett tillägg

ovanpå ATP:s nivå. Slutligen bör beaktas att ATP uppställer en viss inkomstgräns.

Inkomst anses icke som pensionsgrundande, om inkomsten ligger över

30 000 kronor enligt 1957 års penningvärde.

Parterna på arbetsmarknaden har sedan länge räknat med att frågan om

lagstadgade tilläggspensioner skulle få sin lösning på ett eller annat sätt.

På svenska arbetsgivareföreningens initiativ infördes för en del år sedan

i stadgarna för företagens pensionsstiftelser en klausul av innehåll, att stiftelsens

tillgångar — i den mån de ej fordrades för tryggande av alltjämt

kvarstående tidigare pensionsutfästelser — skulle få användas till sådana

pensioneringskostnader som företaget kunde komma att åläggas genom

lagstiftning (den s. k. SAF-klausulen). Enligt de statistiska uppgifter som

inhämtats av utredningen och avser den 31 december 1958 har 5 569 fria

stiftelser, som står under tillsyn, i stadgarna en sådan SAF-klausul eller annan

klausul avseende rätt att uttaga ATP-kostnader ur stiftelsen. Det totala

antalet fria stiftelser under tillsyn utgjorde som förut nämnts 6 181.

Arbetsgivarna har också i stor omfattning gjort sina pensionsutfästelser

till arbetstagarna beroende av ATP. Sålunda förekommer klausuler av innehåll

att utlovad pension må nedsättas med de nya pensionsförmåner arbetstagaren

kan bli berättigad att uppbära.

Frågan om tidigare pensioners anpassning till det nya läget har tagits upp

till förhandlingar mellan arbetsmarknadsparterna. Man bar i stort nått överenskommelser

på tjänstemannasidan, medan man på arbetarsidan ännu befinner

sig på förhandlingsstadiet.

En central uppgörelse träffades den 30 juni 1960 mellan svenska arbetsgivareföreningen,

å ena sidan, samt svenska industritjänstemannaförbundet

och Sveriges arbetslcdareförbund, å andra sidan. Uppgörelsen har form av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

en rekommendation, vilken under hösten 1960 antagits av samtliga till arbetsgivareföreningen

anslutna förbund. Den beräknas omfatta drygt 200 000

anställda. Rekommendationen avser bl. a. att ålderspension, när full pension

intjänats, skall utgå med 65 % av lönen beräknad på visst sätt för tiden

från 65 år till 67 år (för kvinna från 60 år till 67 år) samt med 10 % av

lönen för tiden därefter. För personer födda före 1914 tillkommer efter 67

år en utfyllnad, bestämd med hänsyn till att dessa årsgrupper icke tillerkännes

fulla ATP-förmåner.

De kompletterande pensionerna kan beredas genom tecknande av försäkring

hos försäkringsbolag. De kan också beredas »på annat sätt, som kan

anses vara betryggande». Enligt en uppgörelse den 26 oktober 1960 har

anordnats ett särskilt system härför. Företagen ansluter sig till ett gemensamt

Pensionsregistreringsinstitut (PRI), som svarar för uträkning och utbetalning

av pensioner. Anslutet företag är skyldigt att teckna kreditförsäkring

hos ett särskilt nystartat försäkringsbolag, Försäkringsbolaget pensionsgaranti,

ömsesidigt (FPG). För den pensionsskuld som motsvarar företagets

åtaganden skall företaget årligen avsätta medel till en särskild pensionsstiftelse

(PRI-stiftelse). Av kompletteringsplanens förmåner omfattar PRI-systemet

endast den del av ålderspensionen som intjänats från och med den 1

januari 1960. I den mån tjänstemannen har rätt att räkna pension även för

tidigare tjänsteår, behöver denna pensionsförmån icke skyddas på motsvarande

sätt.

En uppgörelse mellan handelns arbetsgivareorganisation, centrala gruppen,

och handelstjänstemannaförbundet av den 9 september 1960 följer industritjänstemännens

modell. Detsamma är förhållandet med de uppgörelser

som träffats under hösten 1960 av tidningarnas arbetsgivareförening

med svenska journalistförbundet, grafiska faktors- och tjänstemannaförbundet

och handelstjänstemannaförbundet. Dessa uppgörelser innehåller

klausulen att de kompletterande förmånerna även må beredas »på annat

sätt, som kan anses vara betryggande». Arbetsgivarna inom handeln har anslutit

sig till PRI-systemet.

I slutet av maj 1961 omfattade företag, som anmält anslutning till PRIsystemet,

enligt uppgift sammanlagt omkring 120 000 tjänstemän i intjänandeålder

(d. v. s. man i ålder över 25 och kvinna i ålder över 30 år). Med

utgångspunkt från denna siffra beräknas företagens totala pensionsskuld

enligt PRI-systemet vid utgången av det andra året, d. v. s. den 31 december

1961, till minst 250 miljoner kronor.

Det må i detta sammanhang nämnas att kooperationens förhandlingsorganisation

hösten 1960 träffat ett antal uppgörelser, som avser kompletterande

pensioner åt tjänstemän och arbetare. Uppgörelserna beräknas innefatta

på tjänstemannasidan 15—20 000 anställda och på arbetaresidan

20 000. Genomgående har förutsatts att pensionsförmånerna skall säkerställas

genom fondering i konsumentkooperationens pensionsstiftelse, en för hela

den kooperativa rörelsen gemensam stiftelse, där varje anslutet företag

har ett konto som utvisar företagets i stiftelsen innestående pensionsfond.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

21

Utredningen

Utredningen framhåller att till behandling i det första delbetänkandet utvalts

frågor, som ansetts särskilt brådskande. Utredningen har likväl sökt se

sambandet mellan olika delfrågor för att undvika provisorier. Tanken har

varit att de föreslagna reglerna skall lämpa sig att senare sammanfogas med

de ytterligare regler, som må anses erforderliga. Institutet med pensionsstiftelser

är dock, betonar utredningen, så invecklat att svårigheter kan tänkas

möta vid tillämpningen av de nu föreslagna reglerna; dessa svårigheter bör

undanröjas genom jämkningar i samband med ny lagstiftning. Utredningen

avser (jfr betänkandet s. 6) att under den första tiden av det fortsatta arbetet

ägna uppmärksamhet bl. a. åt frågan om lämpligheten av gemensamma

regler om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordringar avseende

pensionering, spörsmålet om representation för de anställda i pensionsstiftelses

styrelse samt frågan om gemensamma regler för tillsyn av pensionsstiftelser.

Beträffande den civilrättsliga sidan av det nu framlagda förslaget anför

utredningen, att det i 1937 års lag ges en noggrann reglering för de bundna

pensionsstiftelserna. För de fria stiftelserna saknas däremot särskilda lagregler.

De bundna stiftelserna representerar endast en mindre del av de tillgångar

som finns i pensionsstiftelser. Utredningen menar att man bör söka

att i framtiden få en gemensam lagstiftning om pensionsstiftelser. Ett förslag

till sådan lagstiftning kan dock icke framläggas förrän utredningen hunnit

genomgå samtliga de frågor som regleras i 1937 års lag.

Utredningen har i ett förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet sammanfört

ett antal bestämmelser avsedda att äga tillämpning på både bundna

och fria pensionsstiftelser, bestående och blivande. Av naturliga skäl har

förslaget dock störst betydelse för de fria stiftelserna. Med pensionsstiftelse

avses enligt förslaget en av arbetsgivare grundad stiftelse, som har till huvudsakligt

ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efterlevande

(1 §). Pensionsstiftelses medel skall tjäna såsom säkerhet

för pensioner som utgår från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner, som

ännu ej börjat utgå, för arbetsgivarens utfästelser om pension (2 § första

stycket).

Vidare framhåller utredningen att det i tilläggsdirektiven av den 4 september

1959 påpekades, att avgifterna till ATP såvitt avser anställda erlägges

av arbetsgivaren och att detta förhållande har betydelse i samband

med omregleringen av tidigare tillerkända pensionsförmåner. Avsättningar

till pensionsstiftelse göres i syfte att avlasta företaget från framtida utgifter

för pensionering. Eftersom medel överföres till en fristående juridisk

person, nås samtidigt effekten att företaget säkerställer sina åtaganden i

förhållande till de anställda. Utredningen anser det riktigt att företaget får

utnyttja stiftelsemedel för att gottgöra sig för sina kostnader

för ATP- avgifter, även om företaget icke skulle vara befogat härtill

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

enligt stiftelsens stadgar. Det är likväl enligt utredningens mening nödvändigt

att i stiftelserna hålles kvar medel tillräckliga att täcka en skuldpost,

motsvarande utgående pensioner och intjänad del av utfästelser om framtida

pension. Gottgörelse ur pensionsstiftelse för ATP-avgifter bör därför vara

tillåten endast om stiftelsen har överskottsmedel.

Utredningen har ansett det lämpligt att i ett sammanhang pröva för

vilka ändamål arbetsgivaren må använda överskottsmedel i pensionsstiftelser.

Det föreslås att arbetsgivaren — oavsett innehållet i stiftelsens stadgar

— erhåller befogenhet att gottgöra sig för vad han utgivit såsom pensionspost

eller avgift för pensionsförsäkring eller

för annan kostnad i samband med pensionering. Utgiften

skall avse arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes

efterlevande. Gottgörelse beträffande avgift till ATP må avse den del av

avgiften, vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person

som nu sagts (4 § jämförd med 6 §).

Man kan enligt utredningen förutsätta att berörda parter på arbetsmarknaden

kan komma att vilja använda överskottsmedel även för ändamål som

står nära pensionering. Utredningen har ansett detta vara en förhandlingsfråga

och föreslagit att arbetsgivaren, efter samtycke i viss ordning eller i

anknytning till bestämmelse i kollektivavtal, skall äga använda överskottsmedel

för utgifter avseende arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål,

eller dennes efterlevande. Utgiften skall avse engångsunderstöd

vid arbetstagarens långvariga oförmåga till arbete på grund av sjukdom,

lyte eller annat men eller vid dennes avgång ur tjänsten på grund av uppnådd

ålder eller engångsunderstöd till efterlevande vid arbetstagarens frånfälle

eller försäkring av sådana understöd (5 § jämförd med 6 §). Med stöd

av denna befogenhet kan arbetsgivaren anlita överskottsmedel t. ex. för att ge

arbetstagaren förmånen av grupplivförsäkring.

Enligt de överenskommelser, som träffats om kompletterande pensionsförmåner

för tjänstemannagrupperna, har förutsatts att pensioner skall kunna

säkerställas genom att medel avsättes till pensionsstiftelse. Arbetsgivare

som anslutit sig till PRI-systemet har förpliktat sig att inrätta en särskild

stiftelse, till vilken årligen skall avsättas ett belopp som motsvarar pensionsskulden

enligt gjorda åtaganden. Arbetsgivaren bör enligt utredningen

kunna från tidigare bestående stiftelser till PRI-stiftelsen överföra medel,

som blivit överflödiga därför att äldre pensionsåtaganden blivit ersatta av

ATP. Detta önskemål har föranlett utredningen att framlägga förslag till

allmänna regler om överföring av medel från en pensionsstiftelse

till en annan sådan stiftelse hos samme arbetsgivare (7 och 8 §§).

Utredningens förslag bygger på att ett företag får utnyttja medel i sin

pensionsstiftelse för pensionsutgifter eller för engångsunderstöd eller för

överföring till annan pensionsstiftelse endast under förutsättning att i stiftelsen

lämnas kvar medel tillräckliga att täcka den skuldpost, som motsvaras

av utgående pensioner och intjänad del av utfästelser om framtida pension.

Det är därför nödvändigt att fastslå, bur denna skuldpost skall bestämmas.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1901

För stiftelser bildade enligt 1937 års lag finns bestämmelser ompensionsreserv.

Beträffande de fria stiftelserna saknas motsvarande lagregler. Utredningen

anser att bestämmelserna om pensionsreserv i 1937 års lag icke

passar för allmän tillämpning. Med hänsyn härtill har utredningen föreslagit

nya bestämmelser, avsedda att tillämpas både för bundna och för fria stiftelser

(9 §). Med en stiftelses pensionsreserv förstås enligt förslaget kapitalvärdet

av utgående pensioner och, i fråga om pensioner som ännu ej

börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen

enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade

med ett visst säkerhetstillägg. I ett särskilt stadgande har givits föreskrift

för det fail att regler om intjänande icke knutits till utfästelser om framtida

pension. Intjänandet bestämmes då av förhållandet mellan antalet förflutna

tjänsteår och hela den beräknade tjänstetiden med viss begränsning.

Detta stadgande får, säger utredningen, betydelse främst vid beräkning av

vad som skall antagas vara andelen i pensionsreserven för en utfästelse, till

vilken är knutet villkoret att den anställde skall stå kvar i tjänst vid inträffat

pensionsfall (s. k. antastbar utfästelse).

Utredningen framhåller vidare att en föreskrift, att i stiftelse skall spärras

medel tillräckliga att täcka pensionsreserven, förutsätter en bestämd

ordning för betalningarna. Med förebild från den ordning som gäller för

bundna stiftelser har föreslagits att stiftelsen icke må utfästa pension

och ej heller, så länge den är knuten till arbetsgivaren, betala p e nsionspost

eller bestrida andra liknande utgifter (2 och

3 §§). Meningen är att arbetsgivaren själv skall göra utfästelserna till sina

arbetstagare och att han också skall svara för utbetalningarna med rätt för

honom att därefter söka gottgörelse, om stiftelsen har överskottsmedel.

Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet är, enligt vad utredningen

särskilt uttalat, avsett att gälla för sitt område oavsett innehållet i

stiftelsens stadgar.

Enligt utredningens mening bör 1937 års lag i huvudsak få gälla i sitt nuvarande

skick till dess en allmän översyn av pensionsstiftelserna hunnit

verkställas (betänkandet s. 116). Därför har i förslag till ändring i 1937 års

lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser — genom hänvisning

till lagen om pensionsstiftelses verksamhet — upptagits endast de nya

reglerna för pensionsreservens beräkning; dessutom har erinrats om att företaget

äger att ur en hunden stiftelse gottgöra sig även för vissa utgifter,

som icke är gottgörelsegilla enligt 1937 års lag (8 §).

Utredningen påpekar att det stora flertalet fria pensionsstiftelser av skatterättsliga

hänsyn låtit ställa sig under tillsyn. Alltjämt finns dock ett betydande

antal fria stiftelser som är undandragna tillsyn. Den av utredningen

föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet innehåller åtskilliga regler,

vilkas efterlevnad kan kräva tillsynsmyndighets bistånd och kontroll.

Utredningen förordar därför sådan ändring i 1929 års lag om tillsyn över

stiftelser, att pensionsstiftelse alltid skall stå under tillsyn.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

En av experterna i utredningen, hovrättsassessorn Sven Petterson, har i

ett särskilt yttrande uttalat sig om den allmänna uppläggningen av utredningens

arbete. Petterson framhåller (betänkandet s. 162) att utredningens

huvudsakliga uppgift är att undersöka pensionsstiftelsernas civilrättsliga och

skatterättsliga problematik samt utarbeta förslag till lösning av hithörande

spörsmål. Uppgiften kan anses vara särskilt brådskande i vad avser frågor

som sammanhänger med anpassningen av befintlig privat tjänstepensionering

till ATP samt till PRI-systemet och liknande system. Anpassningsfrågorna,

som utgör en mindre del av förevarande problemkomplex, är av jämförelsevis

lätthanterlig beskaffenhet och kan lösas för sig. I övrigt erbjuder

pensionsstiftelserna spörsmål av betydligt mera svårbemästrad natur.

Det lämpligaste förfaringssättet hade enligt Pettersons mening varit att utredningen

nu framlagt ett förslag, som utan principiella ingrepp i de bestående

stiftelsernas författningar siktade till en lösning av anpassningsfrågoma,

och att övriga spörsmål sammanfördes till gemensam behandling i ett

senare betänkande. Utredningens planläggning, enligt vilken dessa övriga

spörsmål delas upp på två eller tre lagstiftningsetapper, synes vara ägnad

att försvåra enhetliga lösningar och skapa besvärligheter vid lagstiftningens

tillämpning.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har rått enighet om att tillkomsten av ATP och

därefter träffade pensionsuppgörelser på arbetsmarknaden skapat behov

av en skyndsam civilrättslig lagreglering av pensionsstiftelserna. Det av

utredningen framlagda förslaget har i huvudsak fått ett gynnsamt mottagande

av remissinstanserna och anses i allmänhet vara väl ägnat att läggas

till grund för lagstiftning. Remissinstanserna grundar sina uttalanden på

förutsättningen, att den pågående översynen av pensionsstiftelserna skall

leda till ytterligare lagbestämmelser om dessa stiftelser.

Av de hörda myndigheterna på tillsynssidan anför försäkringsinspektionen,

att avsikten med de nu föreslagna lagreglerna varit att så snart som

möjligt lösa vissa genom införandet av ATP och därtill anslutande pensionssystem

uppkomna anpassningsproblem rörande pensionsstiftelserna.

Det har ifrågasatts, om icke tillfredsställande lösningar av dessa problem

kunnat nås utan ändring av stiftelsernas ändamål och sådana ingrepp i

andra hänseenden, som föreslås av utredningen. Därest emellertid för en

tillfredsställande lösning av anpassningsproblemen prövas nödvändigt, att

i de fria pensionsstiftelserna kvarhålles medel för säkerställande av utgående

pensioner och intjänad del av framtida pensioner, synes ändringarna

och ingreppen enligt inspektionens mening i stort sett vara erforderliga för

att ernå en reglering av anpassningsproblemen. Sparbanksinspektionen framhåller

att förslaget endast utgör en första etapp i utredningens arbete. Det

har härigenom fått en viss karaktär av provisorium, som senare skall ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

byggas och kan komma att justeras i detaljer. Dessa omständigheter föranleder

naturligen att inspektionens bedömning av förslaget skett under

förutsättningen, att detta, såsom ställts i utsikt, kommer att kompletteras i

olika hänseenden. Under denna förutsättning anmäler inspektionen sin anslutning

i allt väsentligt till utredningens förslag. Regleringen av de fria

pensionsstiftelsernas verksamhet synes inspektionen erforderlig och lämplig

samt ej minst önskvärd för anpassning till ATP. Även bank- och fondinspektionen

finner utredningens förslag godtagbart.

På grund av de erfarenheter överståthållarämbetet gjort såsom tillsynsmyndighet

över stiftelser (under ämbetets tillsyn står för närvarande över

1 800 pensionsstiftelser) vitsordar ämbetet att behov föreligger av en civilrättslig

reglering av pensionsstiftelserna. Det upprättade förslaget till lag om

pensionsstiftelses verksamhet synes tillgodose detta behov. Icke heller övriga

lagförslag ger anledning till erinran från ämbetets sida. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län och länsstyrelsen i Malmöhus län, vilka länsstyrelser

funnit det önskvärt att utredningen redan i denna etapp hade behandlat frågan

om säkerhet för reversavsättningar till pensionsstiftelse, ansluter sig

också i stort till vad utredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Kristianstads län

understryker att frånvaron av uttryckliga lagbestämmelser för de fria stiftelserna

utgjort en utomordentlig brist och även medfört påtagliga besvärligheter

i det praktiska arbetet. Det är därför med stor tillfredsställelse man

nu hälsar utredningens förslag om en lagstiftning, som närmare reglerar

de ifrågavarande stiftelsernas civilrättsliga status. Också länsstyrelsen i

Kalmar lön framhåller att frånvaron av i lag angivna regler rörande pensionsstiftelses

verksamhet mången gång medfört viss osäkerhet och ojämnhet

vid handläggningen av stiftelsefrågor. Framläggandet av det föreliggande

betänkandet måste därför från länsstyrelsens synpunkt hälsas med tillfredsställelse.

Enligt länsstyrelsen i Hallands län skulle ett genomförande

av utredningens förslag lösa många av de problem som vållar tillsynsmyndigheterna

bekymmer; med anledning härav förordas lagstiftning i

huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län anser det tillfredsställande att åtskilliga av de för bundna pensionsstiftelser

redan gällande reglerna föreslås skola gälla även för fria pensionsstiftelser

och att skiljaktigheterna mellan dessa slag av stiftelser därmed

icke längre blir så påfallande. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är

det av största vikt att pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning blir lagligt

reglerad. Särskilt med hänsyn till de synnerligen stora belopp som avsatts

till pensionsstiftelser är nuvarande brist på bestämmelser en allvarlig

olägenhet. Nu framlagda förslag löser endast en mindre del av föreliggande

spörsmål. Förslagen reglerar dock enligt länsstyrelsens mening frågor av

sådan vikt, att de snarast möjligt bör bli föremål för lagstiftning. Länsstyrelsen

anser sig därför icke kunna ansluta sig till en framförd åsikt, att

endast de frågor som sammanhänger med anpassningen av befintlig privat

tjänstepensionering till ATP samt till PRI och liknande system skulle

lösas för närvarande och samtliga övriga problem framdeles upptagas i ett

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

sammanhang. De framlagda förslagen är enligt länsstyrelsens bedömande

i allt väsentligt lämpliga och väl motiverade.

Bland övriga hörda myndigheter må i detta sammanhang nämnas pensionsstyrelscn,

för vilken det framstår som ett önskemål att de fria pensionsstiftelsernas

verksamhet blir i lag reglerad på ett fastare sätt än vad

som för närvarande är förhållandet. Det synes styrelsen lämpligt att man

anknyter till vad som nu gäller för de bundna stiftelserna. Som allmänt

omdöme vill styrelsen därför uttala att förslaget i stort sett är välgrundat

och bör kunna läggas till grund för lagstiftning. Kommerskollegium anför

att de problem, som anmäler sig i förevarande sammanhang, är synnerligen

invecklade och svåröverskådliga. Detta beror på problemens anknytning

till såväl sociala som allmänna företagsekonomiska och beskattningsmässiga

frågor. Kollegium begränsar sig till några allmänna uttalanden och hänvisar

i övrigt till handelskamrarnas yttranden, genom vilka hithörande frågor

blivit allsidigt belysta. Efter tillkomsten av ATP har spörsmålet om

de enskilda pensionsstiftelsernas ställning kommit i ett delvis nytt läge,

och det är viktigt att lagstiftningen på området överses och anpassas till de

nya förhållandena. Framför allt har dessa stiftelsers betydelse i rent socialt

hänseende kommit att i viss mån skjutas i bakgrunden genom införandet av

ATP, och denna förändring bör återspeglas bl. a. i de civilrättsliga reglerna.

Kollegium anser det vara naturligt att lagbestämmelserna uppbygges så, att

därav klart framgår att här är fråga om avtal mellan två jämställda parter,

arbetsgivaren och arbetstagaren, angående vissa anställningsvillkor och alltså

icke om en av arbetsgivaren gjord — mer eller mindre säker — utfästelse

angående eu social förmån. Såsom kollegium kan bedöma, har utredningen

genom sitt förslag i stort sett tillgodosett denna huvudprincip. Smålands

och Blekinge handelskammare yttrar att förslaget till sina huvudprinciper

kan anses utgöra en i stort sett tillfredsställande reglering av hithörande

spörsmål. Uttalanden av samma innebörd göres av handelskammaren i

Gefle, handelskammaren i Karlstad samt Västergötlands och Norra Hallands

handelskammare. Enligt handelskammaren för Örebro och Västmanlands

lön är det en stor fördel med en lagstiftning, som närmare klarlägger pensionsstiftelsernas

civilrättsliga ställning och medför större likformighet än

hittills mellan dessa stiftelser.

Vad angår de organisationer och sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet,

framhåller näringslivets skattedelegation att det föreliggande förslaget till

civilrättslig lagstiftning, vilket behandlar endast vissa avsnitt av rättsområdet,

främst måste bedömas efter det aktuella behovet av laglig reglering men

även med beaktande av förutsebara önskemål beträffande det fortsatta lagstiftningsarbetet

på detta område. I det kommande lagstiftningsarbetet kan

exempelvis som målsättning uppställas någon form av »enhetsstiftelse». En

annan och närliggande lösning kan enligt delegationen vara att ersätta stiftelserna

med pensionskonton på skuldsidan i företagens balansräkningar. Hur utvecklingen

härvidlag kommer att bli är, såsom utredningen framhåller, icke

möjligt alt för närvarande uttala sig om. Delegationen förutsätter emeller
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

tid att vid det fortsatta utredningsarbetet olika alternativ klarlägges ävensom

deras samband med civillagstiftningen i övrigt. Utredningens nu framlagda

förslag till civillag synes delegationen i stort sett icke vara av den

innebörden, att ett genomförande av detsamma skulle stå hindrande i vägen

för en rationell lösning efter andra linjer i framtiden. Delegationen

anför vidare att förslaget innehåller flera bestämmelser motiverade av sociala

skäl. Destinatärernas berättigade intressen synes dock enligt delegationen

kunna bättre tillgodoses utan en så långt gående detaljreglering som

förslaget i vissa delar uppvisar. Det förefaller delegationen icke vara ändamålsenligt

att destinatärerna ovidkommande detalj bestämmelser införes

med verkan att pensionsstiftelseinstitutet blir svårare att administrera för

företagen och att intresset för frivilliga tilläggspensioner minskas. Delegationen

finner det i och för sig tillfredsställande att frågan om förmånsrätt

skall lösas under det fortsatta utredningsarbetet. Det anmärkes dock att

reglerna om gottgörelse ur stiftelses överskott i princip borde förutsätta

förmånsrätt för pensionsreserven. Från de anställdas synpunkt är det en

fördel med överskott i de fria stiftelserna så länge förmånsrättsfrågan är

olöst. Under förutsättning av en skyndsam lösning av detta problem anser

sig delegationen emellertid icke böra motsätta sig huvudprinciperna i lagförslaget

om överskottens användning. Sveriges köpmannaförbund ser med

tillfredsställelse att den ovisshet, som rått i fråga om pensionsstiftelsernas

ställning bl. a. i civilrättsligt hänseende, nu skingras och ersättes med fasta

regler. Enligt lantbrukets skattedelegation är det nödvändigt att omedelbart

erhålla en lagstiftning om pensionsstiftelses verksamhet. En utredning av

hela problemkomplexet kring pensionsstiftelserna hade inneburit en betydande

fördröjning. Delegationen har därför icke något att erinra mot att

problemen kring pensionsstiftelserna löses i etapper. Det framlagda förslaget

till lag om pensionsstiftelses verksamhet bar enligt delegationens uppfattning

fått en ändamålsenlig utformning. Sveriges redareförening finner

utredningens förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet vara i huvudsak

så utformat, att ett genomförande av förslaget icke torde utgöra hinder

för en lösning av pensionsstiftelsernas ställning i framtiden.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar att utredningen på ett mycket

förtjänstfullt sätt röjt upp i den flora av pensionsstiftelser som finns

för närvarande. Ehuru det måhända kan försvåra enhetliga lösningar och

skapa svårigheter vid lagstiftningens tillämpning att uppdela arbetet

på sätt som utredningen gjort, är å andra sidan reformer på förevarande

område enligt organisationens mening så brådskande, att det framstår som

motiverat med ett lagstiftningsarbete i etapper. Från Sveriges akademikers

centralorganisation har i huvudsak icke rests några invändningar mot utredningens

förslag. Landsorganisationen i Sverige anser att mot en uppdelning

av utredningsarbetet i etapper naturligtvis talar, att ett försvårande

av enhetliga lösningar kan komma att ske samtidigt som vissa tillämpningssvårigheter

kan inträda. Behovet av reformer på förevarande område

är emellertid så stort, alt organisationen för sin del tillstyrker utredning
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

ens melod att uppdela arbetet i etapper, särskilt som en utredning av samtliga

problem i samband med pensionsstiftelserna skulle ha medfört en betydande

försening av arbetet. Syftet med de nu föreslagna lagreglerna har

varit att snarast möjligt lösa vissa anpassningsproblem. Det kan sägas

att detta går att göra tekniskt enklare, men — som utredningen framhåller

och vari organisationen instämmer — det är nödvändigt att snarast åstadkomma

en fast grund för hela stiftelsesystemet. Det synes därför vara motiverat

att, som utredningen gjort, taga upp anpassningsproblemet i sin helhet.

Organisationen tillstyrker att den föreslagna lagstiftningen genomföres

och framhåller betydelsen av den sanering som, därest förslaget läsges

till grund för en lagstiftning, kommer att ske på pensionsstiftelsernas

område. Enligt organisationens mening innefattar förslaget en nödvändig

saneringsåtgärd med hänsyn till den oklarhet som tidigare rått — såväl

rättsligt som ekonomiskt — pa stiftelseområdet. Förslaget är att hälsa med

tillfredsställelse även med hänsyn till en samordning mellan ATP och

pensionsstiftelserna.

Enligt styrelsen för Sveriges advokatsamfund redovisas i utredningsförslaget

på ett förtjänstfullt sätt alla de förekommande typerna av pensionsstiftelser.

Styrelsen instämmer i den uttalade förhoppningen att provisorier

skall undvikas vid uppdelningen av utredningens arbete. Även om man

måste befara att övergångsbestämmelser skall medföra en viss ytterligare

splittring i den brokiga karta som redan finns, torde det enligt styrelsen

vara nödvändigt att snarast möjligt få fram en lagstiftning, som inför enhetligare

och förenklade regler på pensionsstiftelsernas område.

Jämväl åtskilliga andra remissyttranden än de nu återgivna innehåller

uttryckliga uttalanden i tillstyrkande riktning.

Några remissorgan menar att lagförslaget gjorts alltför omfatta nd

e och att utredningen i denna omgång bort inskränka sig till att lösa

enbart sådana frågor, som hör samman med en anpassning av pensionsstiftelserna

till det nya läget på pensionsområdet. Hovrätten för Nedre Norrland

yttrar sålunda att nu framlagda förslag kan betecknas som ett provisorium,

delvis av försökskaraktär, i avvaktan på en enhetlig och slutgiltig lösning

av problemen rörande pensionsstiftelser. Hovrätten ifrågasätter lämpligheten

av detta tillvägagångssätt. Det för dagen mest angelägna torde enligt

hovrätten vara att anpassa reglerna om pensionsstiftelser till den situation

som skapats genom införande av en lagfäst, allmän tilläggspensionering.

Att i samband därmed på detta stadium av utredningsarbetet genomföra

också andra delreformer av mindre brådskande — om än i och för

sig önskvärda — slag, är onödigt och synes knappast välbetänkt, överväganden

av dylik, mera allmän natur synes hovrätten böra anstå till den

översyn av samtliga med institutet pensionsstiftelser förenade frågor, som

torde '' ara att emotse inom en tämligen nära framtid. Det av utredningen

föreslagna förfarandet kan enligt hovrättens uppfattning befaras vålla osäkerhet

och praktiska besvärligheter. Med instämmande i det till betänkan
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1961

det fogade särskilda yttrandet av experten i utredningen, hovrättsassessorn

Petterson, förordar hovrätten alltså att lagstiftningen för närvarande begränsas

i enlighet med var här angivits. De bestämmelser, som nu närmast

skulle erfordras, torde enligt hovrätten innefattas i 4 och 7 §§ av förslaget

till lag om pensionsstiftelses verksamhet. Länsstyrelsen i Södermanlands

län ifrågasätter, om det med hänsyn till pensionsstiftelsefrågans ändamålsenliga

lösning kan anses riktigt att på sätt utredningen gjort dela upp undersökningen

av problem, vilka äger nära samband med varandra. Tillkomsten

av ATP har skapat ett läge, som gör det omöjligt att för närvarande

klart överblicka pensionsstiftelsernas framtida omfattning och utformning.

På grund härav kan det enligt länsstyrelsens uppfattning efter

hand visa sig att de nu föreslagna bestämmelserna icke låter sig förena

med de regler, som utredningen under det fortsatta arbetet kan komma

fram till. Då läget hunnit stabilisera sig, kan det därför visa sig nödvändigt

att i samband med ny lagstiftning framlägga vittgående ändringar i

de nu framlagda förslagen. Förutom att utredningens uppläggning av problemen

kan försvåra och måhända helt omöjliggöra enhetliga lösningar på

nu ifrågavarande område, kan även svårigheter uppkomma vid tillämpningen

av de föreslagna lagföreskrifterna. Med hänsyn till vad sålunda anförts

anser länsstyrelsen att nu endast bör lösas de frågor, som direkt

hänger samman med anpassningen av den privata tjänstepensioneringen

till ATP ävensom till PRI-systemet och andra liknande system. Dessa anpassningsfrågor

är av särskilt brådskande natur, och de torde enligt länsstyrelsens

förmenande även kunna utan olägenhet lösas för sig. I liknande

riktning uttalar sig länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Blekinge

län ävensom Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg,

vilka samtliga remissorgan hänför sig till hovrättsassessorn Pettersons särskilda

yttrande. Detta yttrande åberopas även av kooperativa förbundet,

som förordar att behandlingen av det framlagda lagförslaget uppskjutes till

dess ett fullständigt förslag, omfattande lagkomplexet i dess helhet, kan framläggas.

Kammarrätten påpekar att de föreslagna bestämmelserna, enligt vad

utredningen förutsatt, kan behöva ändras eller överarbetas i samband med

fortsatt lagstiftning. Enligt kammarrättens mening talar detta förhållande

närmast för att lagstiftningen tills vidare begränsas till anpassningsfrågorna.

I

I fråga om målsättningen för en civilrättslig lagstiftning om

pensionsstiftelser har Skånes handelskammare en från utredningen avvikande

mening. Handelskammaren menar att de för lagstiftningens allmänna

inriktning grundläggande frågorna alltför litet beaktats av utredningen.

Sålunda frågar handelskammaren, om lagstiftarens huvuduppgift

är att tillse att pensionsrätten, i den mån den tryggas genom avsättningar

till stiftelser, blir säker eller om hans uppgift är att skapa ett regelsystem

som passar för frivilliga pensionsåtaganden av olika slag ocli kvalité, alltså

även för sådana som innebär en relativt blygsam eller osäker förbättring

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

av den anställdes pensionsvillkor. Utredningen har, framhåller handelskammaren,

utgått från att uppgiften skulle vara att tillse, att stiftelsepensionerna

ger en säker pensionsrätt. Om lagstiftningen blir sådan att den

motverkar frivilliga avsättningar till pensionsstiftelser, om den ställer arbetsgivaren

inför valet att antingen ge en pensionsutfästelse av hög kvalité

eller också ingen pensionsutfästelse alls, kan resultatet bli att den motverkar

förbättringar av de anställdas pensioner som eljest varit möjliga.

Lagstiftaren bör därför enligt handelskammarens åsikt, på ett helt annat

sätt än utredningen gjort, taga med i beräkningen att följden av att en

viss pensionsanordning förbjudes — t. ex. en pensionsutfästelse som göres

enbart av en stiftelse — kan bli att en avsedd pensionsförmån helt uteblir.

Enligt handelskammaren i Göteborg har utredningen i alltför hög grad

arbetat under föreställningen, att den haft att lösa uppgifter av stor social

räckvidd och betydelse. Handelskammaren framhåller, att den sociala uppgiften

att tillgodose de anställdas krav på rimlig och tryggad försörjning

även efter den aktiva periodens slut kan anses vara löst i och med tillkomsten

av ATP såsom ett komplement till folkpensionen.

Under framhållande av vissa olikheter mellan 1937 års lag och den föreslagna

lagen om pensionsstiftelses verksamhet ifrågasätter justitiekanslerscimbetet,

om det icke i klarhetens intresse vore att föredraga, att sistnämnda

lag tills vidare gjordes tillämplig blott på fria pensionsstiftelser. Ämbetet

ställer sig också frågan om det är lämpligt att i en lag sammanföra de

stadganden, vilka klart skall ingå i en fullständig lag om pensionsstiftelser,

och de bestämmelser, som reglerar användningen av överskott i pensionsstiftelser

och som har karaktär av permutation. I den föreslagna utformningen

lär väl enligt ämbetets bedömande de senare icke få betydelse för

blivande pensionsstiftelser utan blott för de bestående och, i fråga om dessa,

i allt mindre grad ju färre stiftelser med överskott det blir kvar.

Justitiekanslersämbetet berör även vissa spörsmål rörande permutation

samt anför härom: I

I den män hittills jämkningar behövt företagas i fråga om pensionsstiftelses

ändamål, förvaltning m. m. har detta — därest jämkningen icke kunnat

vidtagas på grund av stiftelsestadgarna — skett genom permutation.

Det har därvid varit möjligt att så smidigt allmänt tillämpade permutationsregler

medgiva taga hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande

förhållandena. Då permutation sker i mer generell form kunna de i permutationsbeslutet

givna bestämmelserna lätt bliva för stela eller på annat

sätt mindre väl ägnade att tillämpas i enskilda fall. Beslutas den generella

permutationen av Kungl. Maj :t är det tämligen lätt att modifiera de givna

bestämmelserna. Kungl. Maj:t kan ju också efter särskild framställning

medge permutation som avviker från de givna generella reglerna. Sker permutationen

åter i form av lag, står icke sådana möjligheter till modifikation

i eller avvikelse från de givna reglerna till buds. Den smidighet som

utmärker permutationsinstitutet i Kungl. Maj :ts hand talar för, att det måhända

vore mer ändamålsenligt att »anpassningen» av de fria pensionsstiftelserna

skedde genom ett permutationsbeslut av Kungl. Maj :t. Å andra

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

sidan är fråga om tämligen långt gående ingrepp i de för de särskilda stiftelserna

gällande stadgarna. Bl. a. detta förhållande kan göra det önskvärt

att »anpassningen» sker genom en lag. Det synes emellertid kunna ifrågasättas,

om det ej vore välbetänkt att i lagen åt Kungl. Maj:t inrymma befogenhet

att om särskilda skäl därtill föranleda medge permutation av stiftelse

med avvikelse från de i lagen givna bestämmelserna. Ämbetet anser sig

så mycket mer böra ställa denna fråga, som enligt ämbetets förmenande de

föreslagna reglerna om användandet av överskott i pensionsstiftelser åtminstone

i ett hänseende, nämligen när det gäller destinatärskretsen, i

praktiken kunna visa sig för snäva.

Ämbetet yttrar vidare:

I detta sammanhang må också beröras spörsmålet, i vad mån efter en

lagstiftning av det slag som nu föreslås utrymme kommer att finnas för

Kungl. Maj :ts permutationsrätt såvitt gäller pensionsstiftelser. Det torde

vara tydligt att i ämnen som omfattas av lagen permutation av Kungl. Maj :t

icke kan ske om Kungl. Maj :t icke i lagen tillagts sådan befogenhet. Å andra

sidan lärer hinder icke möta mot att Kungl. Maj :t genom permutation

medger ändringar i t. ex. förvaltningsordningen för en pensionsstiftelse,

sättet för utseende av styrelse och dylikt. I andra fall är frågan mindre

klar. överförande av pensionsstiftelses medel till pensionskassa torde, i den

mån åtgärden icke äger stöd i stiftelsens stadgar, kunna ske efter permutation,

ehuru här är fråga om användning av stiftelses medel — ett spörsmål

som ju eljest regleras i lagförslaget. Likaså torde överförande av ett

företags pensionsstiftelse till annat företag kunna ske genom permutation.

Till frågan om permutation i sistberörda avseenden återkommer ämbetet i

samband med behandlingen av 3 § i lagförslaget. Det lärer få ankomma å

praxis att avgöra vilket utrymme som kommer att finnas för Kungl. Maj :ts

permutationsrätt. Dock vore önskvärt att till ledning för vederbörliga myndigheter

frågan beröres i motiven till lagen.

Till sist må framhållas att många remissorgan gjort allmänna uttalanden

i frågor, som icke kan komma under prövning i denna etapp av lagstiftningsarbetet.

Som exempel kan nämnas spörsmålen om förmånsrätt för

pensionsstiftelses fordran mot arbetsgivaren i dennes konkurs, om regler

för fördelning av stiftelsemedel vid stiftelsens upplösning, om enhetliga bestämmelser

för tillsyn över pensionsstiftelser, om representation för arbetstagarna

i stiftelsens styrelse, om säkerhetskravet i samband med reversavsättningar

samt om gemensamma föreskrifter avseende placeringen av pensionsstiftelses

tillgångar.

Departementschefen

Det nuvarande systemet med pensionsstiftelser har sitt ursprung i 1937

års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser. De första åren

efter tillkomsten av nämnda lag bildade ett stort antal aktiebolag pensionsstiftelser

i den ordning som lagen anger, s. k. bundna pensionsstiftelser.

Bildandet av sådana stiftelser främjades skattemässigt genom särskilda

bestämmelser i kommunalskattelagen om rätt för bolaget att erhålla avdrag

för avsättning till stiftelsen. Åtskilliga förelag — såväl aktiebolag som

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

andra slag av företag — grundade också pensionsstiftelser enligt allmänna

stiftelserättsliga regler, s. k. fria pensionsstiftelser. Avsättningar till dylika

stiftelser behandlades i skattepraxis på samma sätt som avsättningar till de

bundna stiftelserna. Numera upptar kommunalskattelagen samma avsättningsregler

för de båda slagen av stiftelser. Den fria stiftelseformen har

emellertid av olika skäl blivit den mest anlitade.

Pensionsstiftelserna har haft stor betydelse med avseende å den privata

pensioneringen av arbetstagare inom det enskilda näringslivet. Detta belyses

av de omfattande avsättningar som arbetsgivare under årens lopp gjort

till sådana stiftelser. Den sammanlagda nettoförmögenheten hos pensionsstiftelser

beräknas vid 1959 års utgång ha uppgått till omkring 6,6 miljarder

kronor. Härav belöper i runt tal en halv miljard kronor på bundna stiftelser,

medan resten hänför sig till de fria stiftelserna.

Efter tillkomsten av ATP kommer frågan om privata pensioner åt arbetstagare

naturligen att minska i betydelse ur sociala synpunkter. I samma

riktning verkar redan företagna och för framtiden avsedda ytterligare höjningar

av den allmänna folkpensionen. Emellertid kommer tjänstepensioner,

som kompletterar folkpensionen och ATP, framdeles att utgå från arbetsgivarna

till ansenliga belopp. För säkerställande av de kompletterande pensionerna

kommer pensionsstiftelser att anlitas i avsevärd utsträckning. Pensionsstiftelserna

torde sålunda alltjämt komma att spela en viktig roll inom

den privata tjänstepensioneringens område.

Under senare år har de fria pensionsstiftelserna varit föremål för kritik.

Man har menat att det icke erbjudes tillräckliga garantier för att till stiftelserna

avsatta medel verkligen kommer till användning för det avsedda

ändamålet. Som en väsentlig brist har ansetts att en fri stiftelse saknar förmånsrätt

för sin fordran mot arbetsgivaren i dennes konkurs; även andra

bristfälligheter i den nuvarande ordningen har påtalats. Med hänsyn härtill

har åt pensionsstiftelseutredningen uppdragits att företaga en allmän översyn

av institutet med pensionsstiftelser. Enligt direktiven skall utredningen

inrikta sig på att åstadkomma största möjliga säkerhet för att stiftelsemedel

kommer till bruk för avsett ändamål. Här möter åtskilliga komplicerade

frågor, vilkas lösning kräver ett omfattande och tidsödande utredningsarbete.

Införandet av ATP har för pensionsstiftelsernas vidkommande givit upphov

till särskilda problem, som delvis ligger vid sidan av intresset att skapa

större säkerhet för destinatärerna. Dessa problem avser frågan om anpassning

av pensionsstiftelsernas verksamhet till det ändrade läge som uppstått

på tjänstepensioneringens område i och med ATP:s tillkomst; här avses

även anpassning av stiftelserna till pensionsuppgörelserna på arbetsmarknaden.

Uppgiften att föreslå lösning av hithörande spörsmål har också anförtrotts

åt utredningen. Med anpassningen sammanhängande frågor är till

sin natur sådana, att de skyndsamt måste bringas till en lösning.

I det nu avgivna delbetänkandet, vilket får ses i belysning av det uppkomna

läget på pensionsområdet, har utredningen till behandling upptagit

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1961

vissa civilrättsliga och skatterättsliga frågor, som befunnits vara särskilt

brådskande. Utredningen har emellertid sökt se sambandet mellan olika

delfrågor för att undvika provisorier. Avsikten har varit att de nu föreslagna

reglerna skall lämpa sig att senare sammanfogas med de ytterligare regler

som visar sig erforderliga.

På det civilrättsliga området har utredningen föreslagit lagbestämmelser,

avsedda att gälla såväl bundna som fria pensionsstiftelser och vara tillämpliga

vare sig stiftelsen består vid lagstiftningens ikraftträdande eller bildas

först senare. Enligt förslaget skall i pensionsstiftelserna, liksom för närvarande

är fallet med bundna stiftelser, kvarhållas så mycket av befintliga

medel som fordras för att säkerställa utgående pensioner och utfästelser

om pension (stiftelsens pensionsreserv). Vidare har givits regler om användning

av pensionsstiftelses överskottsmedel utöver pensionsreserven.

Överskott skall kunna anlitas dels till gottgörelse åt arbetsgivaren för dennes

utgifter för pensionering och för pensionering närliggande ändamål, dels till

överföring från en pensionsstiftelse till annan sådan stiftelse hos samme

arbetsgivare. Därjämte har stadgats förbud för stiftelse att själv utfästa

pensioner och att — annat än i vissa undantagsfall — själv göra pensionsutbetalningar.

Pensionsansvarigheten bar ansetts i första hand böra åvila

arbetsgivaren, med rätt för denne att för sina utgifter bereda sig ersättning

ur stiftelsens överskott. Stiftelsens ändamål blir enligt förslaget att tjäna

såsom säkerhet för pensioner, som utgår från arbetsgivaren, och för dennes

utfästelser om pension. Slutligen har förordats att alla pensionsstiftelser

skall stå under offentlig tillsyn. Enligt vad utredningen framhållit avser den

att under den första tiden av sitt fortsatta arbete ägna uppmärksamhet bl. a.

åt spörsmålen om förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för fordringar avseende

pensionering, om representation för de anställda i pensionsstiftelses

styrelse och om gemensamma regler för tillsyn över pensionsstiftelser.

Utredningens förslag har i sina huvuddrag fått ett gynnsamt mottagande

vid remissbehandlingen. Det alldeles övervägande flertalet av remissinstanserna

ansluter sig till förslaget i princip; framställda anmärkningar avser

i allmänhet endast enskilda punkter i förslaget. Behovet av en civilrättslig

reglering av pensionsstiftelserna har kraftigt understrukits, och man hälsar

med tillfredsställelse att en sådan kommer till stånd. Emellertid anföres från

några remissorgan vissa invändningar beträffande själva uppläggningen och

omfattningen av den föreslagna lagstiftningen. Dessa remissorgan uttrycker

farhågor för att en sådan lagstiftning i etapper, som föreslagits av utredningen,

skall hindra eller försvåra enhetliga lösningar vid en slutlig reglering

av pensionsstiftelserna; utredningen borde i denna omgång ha inskränkt

sig till alt enbart lösa själva anpassningsfrågorna för att till ett senare

skede spara samtliga övriga frågor sammanhängande med en allmän översyn

av stiftelserna. Denna tankegång har i ett remissyttrande preciserats så,

att lagstiftningen nu borde begränsas närmast till de bestämmelser som

upptagits i 4 och 7 §§ i utredningens förslag till lag om pensionsstiftelses

verksamhet; dessa båda stadganden i förslaget upptar regler om gottgörel
!f

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Kr 177

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

se ur stiftelse för bl. a. ATP-avgifter och om överföring av medel från en

stiftelse till en annan.

Jag är även för egen del av den uppfattningen, att lagstiftningen nu bör

i huvudsak inskränkas till vad som är erforderligt för att man skall på ett

ändamålsenligt sätt kunna samordna pensionsstiftelserna med ATP. Denna

anpassningsfråga synes emellertid vara betydligt mera komplicerad än att

den låter sig lösas på ett så förhållandevis enkelt sätt som nyss antytts. Det

torde råda enighet om att möjligheten att vidga användningsområdet för en

pensionsstiftelses medel till att avse ATP-avgifter och överföring till annan

stiftelse bör vara betingad av att det är fråga om tillgångar, som icke behöver

ligga kvar i stiftelsen till tryggande av de pensionsberättigades intressen.

Någon form av spärr mot för stora uttag ur stiftelserna måste därför konstrueras.

Vidare måste ställning tagas till de viktiga frågorna, hur man

skall beslämma pensionsreserven eller alltså det belopp, som skall hållas

kvar i stiftelsen, och hur spärreglerna skall tillämpas, om till samme arbetsgivare

är knutna flera stiftelser med gemensam pensionsreserv. Vidare har

det uppkomna läget på tjänstepensioneringens område aktualiserat frågan

om överskottsmedels användning jämväl till vissa engångsunderstöd; mot

en sådan medelsanvändning har icke framförts några anmärkningar i remissvaren.

Att pensionsstiftelse står under tillsyn torde vara ett oeftergivligt

villkor för reglernas praktiska genomförande.

Utredningsförslaget innehåller härutöver, som förut nämnts, bestämmelser

om förbud för pensionsstiftelse att utfästa pension och att bestrida pensionsutgifter.

Spörsmålet härom kan synas sakna samband med anpassningsfrågan.

När det gäller att åstadkomma en praktisk spärranordning,

ligger det emellertid nära till hands att så långt möjligt införa ett pantstiftelsesystem

över hela linjen. Ett sådant system, som förutsätter att det är

arbetsgivaren som ger pensionsutfästelserna och gör de löpande pensionsutbetalningarna,

tillgodoser samtidigt önskemålet om ökad säkerhet för destinatärerna.

Även denna fråga synes därför böra upptagas i nu förevarande

sammanhang.

Justitiekanslersämbetet har ifrågasatt, om det icke i klarhetens intresse

vore att föredraga, att lagen om pensionsstiftelses verksamhet tills vidare

göres tillämplig enbart på fria pensionsstiftelser. Med anledning härav vill

jag framhålla angelägenheten — icke minst ur skattemässig synvinkel — av

enhetliga regler för bundna och för fria stiftelser i fråga om beräkning av

pensionsreserv och om dess placering, därest till samme arbetsgivare är knutna

t. ex. en bunden och en fri stiftelse med gemensam pensionsreserv. Vidare

bör exempelvis en bunden stiftelse icke komma i sämre ställning än en fri,

när det gäller överföring av överskottsmedel till s. k. PRI-stiftelse eller användning

av sådana medel till engångsunderstöd.

Av justitiekanslersämbetet har även satts i fråga, om det är lämpligt att

i en lag sammanföra de bestämmelser, vilka skall ingå i en framtida fullständig

lag om pensionsstiftelser, och de stadganden, som reglerar användningen

av överskott i pensionsstiftelse och som äger karaktär av permuta
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr ill år 1961

tion. Enligt ämbetets förmodan kommer de senare stadgandena icke att få någon

betydelse för blivande pensionsstiftelser utan endast för de bestående

och, i fråga om dessa, i allt mindre grad ju färre stiftelser med överskott

som det blir kvar. Häremot vill jag framhålla att det kommer att föreligga

behov av regler för användning av överskottsmedel hos pensionsstiftelser,

oavsett om stiftelsen bestått vid lagens ikraftträdande eller bildats först därefter.

En stiftelse, vars tillgångar precis förslår att täcka pensionsreserven,

kan t. ex. få en större eller mindre del av sin förmögenhet förvandlad till

överskott genom att personalbeståndet förändras eller genom att arbetsgivaren

tecknar pensionsförsäkringar för de arbetstagare, vilkas pensionering

stiftelsen avser att säkerställa. Det må erinras om att 1937 års lag innehåller

bestämmelse, enligt vilken gottgörelse ur en bunden stiftelse i princip får

äga rum endast om det uppstått överskott i stiftelsen. Föreskrift om användning

av överskottsmedel till gottgörelse åt arbetsgivaren ingår jämväl i

normalstadgarna för PRI-stiftelse.

På grund av det anförda vill jag i princip ge min anslutning till en lagstiftning

enligt det av utredningen framlagda förslaget. De rent lagtekniska

problem, som uppstår till följd av det rådande systemet med bundna och

fria stiftelser vid sidan av varandra, synes ha blivit lösta av utredningen på

ett godtagbart sätt. Tilläggas må att de civilrättsliga lagförslag, om vilka här

är fråga, är avsedda att i väsentlig mån tjäna som underlag för nya skatteregler

beträffande pensionsstiftelser. Spörsmålet om skatterättslig lagstiftning

på området kommer att upptagas av chefen för finansdepartementet.

Även om utredningens förslag bör följas i huvudsak, har vid den granskning

av förslaget, som med beaktande av de avgivna remissyttrandena verkställts

inom justitiedepartementet, framgått att en del jämkningar är påkallade.

En närmare redogörelse för dessa kommer att lämnas i den följande

behandlingen av de särskilda lagförslagen.

Redan bär vill jag emellertid upptaga den av justitiekanslersämbetet väckta

frågan om Kungl. Maj :ts permutationsrätt. För de fria pensionsstiftelsernas

vidkommande har det varit av stor praktisk betydelse att Kungl. Maj :t

kunnat genom permutation medge avvikelse från bestämmelser i en stiftelses

stadgar. Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet innefattar

icke en fullständig reglering av pensionsstiftelserna. Av det föregående har

framgått att lagen spänner endast över en begränsad del av området för

dessa stiftelser. Såsom exempel på sådant som ej regleras av lagen kan nämnas

två av ämbetet angivna fall: överlåtelse av pensionsstiftelses tillgångar

på pensionskassa och överföring av ett företags stiftelse till annat företag.

Det måste anses vara Kungl. Maj:t obetaget att i fall, som ej avses med den

föreslagna lagen, även i fortsättningen utöva sin permutationsrätt såsom

skett hittills. Som ämbetet påpekat lär det få ankomma på praxis att avgöra,

vilket utrymme som kommer alt finnas för permutationsrätten. Jag

finner däremot tillräckliga skäl icke föreligga att i lagen införa eif särskilt

stadgande, enligt vilket Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att medge permutation

av pensionsstiftelse med avvikelse från de i lagen givna bestäm
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

melserna. Det må erinras om att någon föreskrift om dylik befogenhet för

Kungl. Maj:t icke finns upptagen i 1937 års lag.

Åtskilliga remissinstanser har i sina yttranden framfört synpunkter med

avseende å utredningens fortsatta arbete. Vad sålunda anförts har överlämnats

till utredningen för beaktande. Tillfogas må att den nu föreslagna lagstiftningen

torde kunna bidraga till att betydelsefulla erfarenheter vinnes för

det slutliga bedömandet av pensionsstiftelsernas civilrättsliga ställning. Utredningen

har icke varit främmande för att de föreslagna reglerna kan behöva

jämkas vid ny lagstiftning. Även om jämkningar sålunda kan bli aktuella

i samband med den kommande översynen av pensionsstiftelserna, anser

jag mig kunna utgå från att själva grundprinciperna för det nu framlagda

lagförslaget icke behöver rubbas. Jag bortser härvid självfallet från

den av näringslivets skattedelegation antydda eventualiteten, att frågan om

tryggandet av privata tjänstepensioner slutligen kan komma att lösas efter

helt andra linjer än via pensionsstiftelser.

II. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet

1 och 2 §§.

I dessa paragrafer, som i sak överensstämmer med 1 § och 2 § första

stycket i utredningens förslag, upptages bestämmelser, som definierar begreppet

pensionsstiftelse och anger pensionsstiftelses ändamål.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen att någon allmän definition

av begreppet pensionsstiftelse för närvarande icke finns i svensk rätt.

De bundna pensionsstiftelserna är civilrättsligt reglerade i 1937 års lag.

Beträffande de fria pensionsstiftelserna finns inga föreskrifter utöver dem

som enligt 1929 års tillsynslag gäller stiftelser i allmänhet (jfr dock 191 §

lagen om bankrörelse och 97 § lagen om sparbanker). Vad som inom skatterätten

avses med pensionsstiftelse är angivet i punkt 6 av anvisningarna

till 53 § kommunalskattelagen.

Enligt 1 § i utredningens förslag förstås med pensionsstiftelse i civilrättslig

mening en av arbetsgivare grundad stiftelse som har till huvudsakligt

ändamål att främja pensionering av arbetstagare och deras efterlevande.

Denna beskrivning är avsedd att med viss begränsning inrymma

alla typer av stiftelser, som allmänt betraktats såsom pensionsstiftelser.

Beskrivningen omfattar sålunda bundna och fria pensionsstiftelser, rena

och blandade pensionsstiftelser, pantstiftelser och beredandestiftelser, enkla

och gemensamma pensionsstiftelser, allmänna och särskilda pensionsstiftelser.

För att en blandad stiftelse skall anses som pensionsstiftelse råder enligt

förslaget den begränsningen att pensionering skall utgöra det huvud
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

37

sakliga ändamålet. Utredningen har övervägt att låta pensionsstiftelsebegreppet

innesluta alla slag av stiftelser, i vilkas ändamål överhuvud ingår

pensionering. En så vidsträckt begreppsbestämning skulle omfatta jämväl

sådana blandade stiftelser, där pensionering utgör ett ändamål av underordnad

betydelse. Det har icke ansetts påkallat att göra dylika stiftelser

till föremål för en lagreglering, som är inriktad enbart på pensionsområdet.

Utredningen har även övervägt att föreslå lagens omfattning snävare och

bestämma begreppet pensionsstiftelse som stiftelse, vars ändamål uteslutande

är pensionering (ren pensionsstiftelse). Icke heller detta är enligt

utredningens mening en tillfredsställande lösning. I skatterättsligt hänseende

fordras visserligen enligt punkt 6 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen

för att pensionsstiftelse skall anses föreligga bl. a., att

stiftelsens kapital och avkastning må användas endast till pensioner på

grund av tjänst. Emellertid godtages såsom pensionsstiftelser — med de

skatterättsliga fördelar detta innebär — jämväl vissa äldre stiftelser som

förutom pensionsändamål har annat, pensionering närstående personaländamål,

t. ex. utgivande av kapitalunderstöd som ej har samband med

pensionering (rena kapitalunderstöd); en förutsättning torde dock vara

att det huvudsakliga ändamålet utgöres av pensionering. Avsättningar till

sist berörda stiftelser är alltså för skattskyldig företagare avdragsgill utgift

vid taxering av inkomst av rörelse enligt reglerna för pensionsstiftelser. Det

synes då utredningen rimligt att dessa stiftelser så långt möjligt behandlas

efter samma civilrättsliga regler som rena pensionsstiftelser. Exempelvis

bör det vara möjligt att med stöd av 7 § i utredningsförslaget överföra medel

från sådan stiftelse till en annan pensionsstiftelse.

Det finns enligt utredningen således fog för att låta civillagen avse förutom

rena pensionsstiftelser jämväl sådana äldre blandade stiftelser, vilka

skattemässigt godtagits som pensionsstiftelser. Att göra räckvidden av det

civilrättsliga pensionsstiftelsebegreppet beroende av skatteförfattnings innehåll

och tillämpning anser utredningen dock icke lämpligt. Skatteförfattningen

är på denna punkt väsentligen bestämd av speciella skattemässiga

hänsyn. Den föreslagna civillagens omfattning bör bestämmas efter självständiga

överväganden — framför allt intresset att säkerställa de pensionsberättigades

ställning. I blandade stiftelser utgöres regelmässigt det andra

ändamålet av personaländamål, t. ex. att lämna bidrag vid sjukdom eller

arbetslöshet, till studier eller semester. Om det främmande ändamålet är

pensionering närstående, ter det sig särskilt naturligt att stiftelsen betraktas

som pensionsstiftelse.

Med hänsyn till det anförda har förordats att med pensionsstiftelse skall

avses stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering.

Utredningen har utgått från att till pensionsstiftelser skall hänföras endast

sådana blandade stiftelser, där det andra ändamålet är obetydligt och framstår

som en bisak i förhållande till pensionsändamålet.

När det gäller att avgöra om ett pensionsändamål är huvudsakligt eller

ej, får enligt utredningen eu prövning ske i det enskilda fallet främst med

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

utgångspunkt från stiftelsens stadgar. I oklara lägen har man att söka bedöma,

vilket ändamål som för stiftaren varit det väsentliga, ävensom att

undersöka, hur stiftelsen faktiskt fungerar. Utredningen utgår från alt

gränsdragningen sällan blir svår. Sådan äldre blandad stiftelse, som enligt

gällande skatterätt behandlas såsom pensionsstiftelse, torde alltid vara

att betrakta som dylik stiftelse även i civilrättslig mening. Jämväl stiftelse,

vilken skatterätten icke godtager som pensionsstiftelse, kan tänkas falla

under det civilrättsliga pensionsstiftelsebegreppet. Civilrättens pensionsstiftelsebegrepp

är med andra ord, framhåller utredningen, avsett att vara

något vidsträcktare än det nuvarande begreppet pensionsstiftelse på skattesidan.

Det ankommer i sista hand på tillsynsmyndighet eller domstol att

pröva, om stiftelse skall anses som pensionsstiftelse i civilrättslig bemärkelse.

Utredningen tillägger att en arbetsgivare alltsedan 1956 års taxering icke

haft något ekonomiskt intresse att låta en nyinrättad pensionsstiftelse få

ett främmande biändamål. Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse har

nämligen fått ske blott under förutsättning att stiftelsens ändamål uteslutande

varit pensionering. Utredningens förslag på skattesidan innefattar

icke någon ändring på denna punkt.

Utredningen påpekar att om en rörelse drives av fysisk person och denne

bildat en stiftelse som avser att säkerställa uteslutande hans egen pensionering,

denna stiftelse icke faller under den föreslagna lagen. Det är då nämligen

ej fråga om pensionering av arbetstagare. Har vederbörande däremot

bildat en stiftelse, avsedd att trygga både hans egen och arbetstagarnas pensionering,

skall stiftelsen betraktas som pensionsstiftelse, därest pensioneringen

av arbetstagarna kan anses utgöra det huvudsakliga ändamålet. Motsvarande

gäller om arbetsgivaren utgöres t. ex. av ett handelsbolag. Även

vid tveksamhet i nu berörda fall har man att se till stiftarens avsikt med

stiftelsen samt att bedöma, hur dennas verksamhet bedrives i praktiken.

Som en särskild fråga uppställer utredningen, huruvida såsom pensionsstiftelser

skall anses blott stiftelser för tjänstepensionering, grundade av

arbetsgivare, och således icke sådana — sannolikt sällsynta •— stiftelser som

tillkommit på annat sätt, t. ex. genom testamente av en tidigare ägare av

ett aktiebolag. Den föreslagna lagtexten anger att såsom pensionsstiftelse

skall avses enbart stiftelse som grundats av arbetsgivare.

Lagen om pensionsstiftelses verksamhet förutsättes av utredningen bygga

på samma arbetstagarbegrepp som lagen om allmän sjukförsäkring,

lagen om yrkesskadeförsäkring och lagen om försäkring för allmän til 1- läggspension. En pensionsstiftelses ändamål behöver icke vara inskränkt till

att avse just de arbetstagare, som är i tjänst hos företaget vid stiftelsens bildande.

Även förutvarande arbetstagare må omfattas av stiftelsen, vare sig

de trätt i pension eller slutat sin anställning av annan orsak.

Utredningen anför vidare att kretsen av efterlevande, vilkas pensionering

må tillgodoses genom pensionsstiftelse, för de bundna stiftelsernas vidkommande

är jämlikt 1 § andra stycket 1937 års lag begränsad till make (även

frånskild make) och barn. Beträffande de fria pensionsstiftelserna är det

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961

beroende av stadgarnas innehåll, om stiftelsemedel överhuvud skall anlitas

till pensioner åt efterlevande. Det är icke nödvändigt att kretsen av efterlevande

begränsas just på det sätt som skett i 1937 års lag.

I betänkandet konstateras att svensk lagstiftning ej heller innehåller någon

allmän definition av begreppet pension. Det framhålles emellertid att

det finns vissa lagbestämmelser angående pension, som kan vara av särskilt

intresse i fråga om pensionsstiftelser. Efter en analys av åsyftade bestämmelser

(s. 67 ff) förklarar utredningen, att den icke ansett lämpligt

att i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet ge någon närmare

definition av pensionsbegreppet.

I 2 § första stycket har utredningen upptagit stadgande av innehåll, att

pensionsstiftelses medel skall tjäna såsom säkerhet för pensioner, som utgår

från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för

arbetsgivarens utfästelser om pension. I motiven till detta lagrum gör utredningen

till att börja med en närmare jämförelse mellan olika slag av

existerande pensionsstiftelser. Utredningen anför att de bundna pensionsstiftelserna

brukar betecknas som pantstiftelser, varmed åsyftas att stiftelsen

icke driver pensioneringsverksamhet utan att den enbart har funktionen

att tjäna som säkerhet för pensioner från arbetsgivaren. Utmärkande är således

att arbetsgivaren själv lämnar utfästelser om pension till sina arbetstagare

och deras efterlevande samt med egna medel betalar löpande pensioner

allt efter det de olika pensionsposterna förfaller. Stiftelsen kan varken

utfästa pensioner eller bestrida pensionsutgifter. Dess tillgångar skall utnyttjas

i händelse av bolagets konkurs eller likvidation utan konkurs. Pensionsanspråk

kan sålunda under företagets bestånd icke riktas direkt mot

stiftelsen.

En fri pensionsstiftelse kan, fortsätter utredningen, vara konstruerad på

samma sätt som en bunden pensionsstiftelse, d. v. s. vara av panttyp. Emellertid

har det icke funnits några hinder för arbetsgivaren att inrätta en fri

pensionsstiftelse, som på egen hand ombesörjer företagets pensioneringsverksamhet.

Sådana stiftelsebildningar förekommer i betydande omfattning.

Utformningen av dessa stiftelser varierar. Åt somliga stiftelser har givits

befogenhet såväl att utfästa pension som att göra direkta utbetalningar för

pensionsändamål. Ibland står företaget — ensamt eller i förening med stiftelsen

— som löftesgivare, medan det överlåtits åt stiftelsen alt betala ut

pensionerna. Det kan även förekomma att företaget betalar pensioner som

utlovats av stiftelsen. Stundom kan utfallande pensionsbelopp vid ett och

samma företag erläggas än av stiftelsen, än av företaget.

Stiftelser som på sätt nu angivits själva utövar pensioneringsverksamhet

kallas beredandestiftelser. Gruppen beredandestiftelser kan enligt utredningen

i sin tur indelas i utfästelsestiftelser och betalningsstiftelser. Med

utfästelsestiftelse avses då stiftelse som själv utfäster eller enligt stiftelsestadgarna

äger att utfästa pension, och med betalningsstiftelse förstås stiftelse

som själv betalar eller enligt stadgarna äger att betala löpande pensioner.

En utfästelsestiftclse måste uppenbarligen alltid dessutom vara be
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

talningsstiftelse, eftersom den har att svara för att de givna utfästelserna

fullgöres. Däremot är det icke givet att en betalningsstiftelse tillika är en

utfästelsestiftelse, ty dess befogenhet att utbetala pensioner kan vara inskränkt

till att avse pensioner som utfästs av företaget.

Utredningen konstaterar att gränsen mellan olika typer av fria pensionsstiftelser

i verkligheten är flytande. Mången gång beror detta på att stiftelsestadgarna

icke är entydigt formulerade. Det förekommer även i ett mycket

stort antal fall att verksamheten icke utövas på sätt förutsatts i stadgarna.

Som exempel må tjäna det fallet att en pensionsstiftelse, vilken är konstruerad

såsom utfästelsestiftelse, icke driver någon pensioneringsverksamhet

utan fungerar som pantstiftelse.

Vidare anför utredningen att i de fall, där arbetsgivaren lämnar pensionsutfästelser,

gränsdragningen mellan de olika slagen av pensionsstiftelse

icke är så betydelsefull som det kan förefalla. Den allmänna uppgiften för

en pensionsstiftelse, oavsett typ, är ju att trygga pensioneringen av arbetstagarna

vid ett företag. Det förhållandet att pensionsstiftelsen är behörig

att göra egna pensionsutfästelser hindrar därför icke, att stiftelsen kan anses

ha till uppgift att jämväl trygga pensioner som utfästs av arbetsgivaren.

De på grund av utfästelse från arbetsgivaren pensionsberättigade bör, i enlighet

med Högsta domstolens slutliga beslut i rättsfallet NJA 1956 s. 748,

icke under annan förutsättning anses uteslutna från den säkerhet som en

utfästelsestiftelses tillgångar utgör, än att detta klart framgår av stiftelsens

stadgar eller omständigheterna i övrigt. Högsta domstolens uttalande tar

visserligen sikte på ett särskilt fall. Det torde likväl enligt utredningens

mening böra antagas att motsvarande gäller de flesta utfästelsestiftelser.

Stiftelsens tillgångar får alltså normalt tagas i anspråk icke blott för pensioner,

som stiftelsen själv utlovat, utan även för pensioner utfästa av arbetsgivaren.

Utredningen, som i sitt lagförslag eftersträvat ett renodlat pantstiftelsesystem,

har alltså funnit lämpligt föreskriva att pensionsstiftelses medel

skall tjäna såsom säkerhet för pensioner vilka utgår från arbetsgivaren och,

i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, för arbetsgivarens utfästelser

om pension. Bestämmelsen är dock icke avsedd att utesluta, att en utfästelsestiftelse

alltjämt skall ha att tjäna till säkerhet jämväl för de pensioner,

som den själv kan ha utfäst före lagens ikraftträdande. Enligt 2 § andra

stycket i utredningens förslag (motsvarande 3 § första stycket i departementsförslaget)

får stiftelse i fortsättningen icke lämna egna pensionsutfästelser.

Till förtydligande uttalar utredningen, att meningen med stadgandet i 2 §

första stycket icke är att stiftelsens medel skall tjäna till säkerhet för andra

arbetsgivarens pensioner och utfästelser om pension än sådana, som hänför

sig till personer vilka omfattas av stiftelsens ändamål. Medel tillhörande en

särskild stiftelse för arbetare skall exempelvis trygga endast pensioner och

utfästelser till arbetarna. Utredningen anser nämligen att stiftarens förordnande

beträffande personkretsens omfattning skall strängt beaktas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

Remissyttrandena. Ifrågavarande stadganden i förslaget har i allmänhet

icke föranlett erinringar vid remissbehandlingen.

Några remissinstanser anser emellertid alt begreppet pensionsstiftelse bör

ges ett annat sakligt innehåll än vad utredningen föreslagit. Enligt

länsstyrelsen i Kalmar län synes tveksamt, huruvida den föreslagna civillagen

bör omfatta även blandad stiftelse, d. v. s. stiftelse som har att tillgodose

förutom det huvudsakliga pensioneringsändamålet jämväl andra

ändamål till arbetstagarnas förmån. Det borde vara mest rationellt att beteckningen

pensionsstiftelse förbehålles stiftelse med uteslutande pensioneringsändamål.

Den omständigheten att vissa äldre pensionsstiftelser även

har annat, pensionering mer eller mindre närstående personaländamål torde

enligt länsstyrelsens mening näppeligen i och för sig vara avgörande i detta

sammanhang. Länsstyrelsen påpekar att det för tillsynsmyndigheten kan

uppstå svårigheter att avgöra, om ett pensionsändamål är huvudsakligt eller

icke. Härtill kommer önskvärdheten av likformighet mellan de civilrättsliga

och de skatterättsliga reglerna. Länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs

län framför liknande synpunkter. Sveriges köpmannaförbund framhåller

att, om en rörelse drives av fysisk person och denne har bildat en stiftelse

för säkerställande enbart av hans egen pensionering, denna stiftelse enligt

motivutlalande av utredningen icke faller under den föreslagna lagen;

motsvarande gäller där rörelse drives av handelsbolag. Förbundet finner det

vara alltför kategoriskt att helt avskära en rörelseidkare från möjligheten

att göra avsättning till pensionsstiftelse, som uteslutande avser hans egen

pensionering. I samma riktning uttalar sig svensk industriförening. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anmärker att stiftelse, som grundats av

närstående — exempelvis, om aktiebolag är arbetsgivare, av styrelseledamot

eller genom testamente av sedermera avliden arbetsgivare —- ehuru stiftelsens

ändamål är att främja tjänstepensionering, icke utgör pensionsstiftelse

i den föreslagna lagens mening. Låt vara att stiftelser av detta slag är sällsynta,

så torde dock vederbörande destinatärers rätt till tjänstepensionering

enligt länsstyrelsens ståndpunkt även här böra tryggas på samma sätt som

gäller för övriga pensionsstiftelser.

Jnstitiekanslersämbetet anför att begreppet pensionsstiftelse har olika

utformning i 1 § första stycket av 1937 års lag och i 1 § jämförd med 2 §

första stycket av utredningens förslag till lag om pensionsstiftelses verksamhet.

Fråga är, säger ämbetet, om det också föreligger någon skillnad

sakligt sett. Såväl användandet av uttrycket »såsom säkerhet för» i 2 §

första stycket av förslaget i stället för lokutionen »till tryggande av» i

1 § första stycket 1937 års lag som att i det förstnämnda stadgandet talas

om pensionsutfästelser, vilket ej är fallet i den sistnämnda bestämmelsen,

kan enligt ämbetet tyda på olikhet i innehållet. Såvitt ämbetet förstår är

icke någon skillnad åsyftad av utredningen, men den olika konstruktionen

i de båda lagarna kan vara ägnad att väcka ovisshet i berörda hänseende.

De ifrågavarande stadgandena i lagförslaget synes ämbetet böra utformas

i närmare överensstämmelse med den angivna bestämmelsen i 1937 års lag.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

I redaktionellt avseende framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län att den

föreslagna lydelsen av 1 § synes vara ägnad att leda till missförstånd. Utredningen

har nämligen avsett att begreppet pensionsstiftelse skall omfatta

ej blott stiftelse, som främjar pensionering av arbetstagare och deras

efterlevande, utan även stiftelse, som främjar pensionering av arbetstagare

men icke deras efterlevande.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i lagens inledande

paragraf ges en definition av begreppet pensionsstiftelse. Definitionen anger

gränserna för lagens tillämpningsområde.

Utredningen har föreslagit, att såsom pensionsstiftelse skall anses stiftelse,

som har pensionering till huvudsakligt ändamål. Det hade inneburit en i

och för sig eftersträvansvärd förenkling, om man — som en del remissinstanser

förordat — kunnat inskränka pensionsstiftelsebegreppet till att avse

stiftelse med enbart pensionsändamål. Emellertid anser jag att utredningen

förebragt övertygande skäl för den föreslagna begreppsbestämningen.

Det är icke möjligt att närmare precisera hur mycket som skall fordras, för

att ett pensionsändamål skall bedömas såsom huvudsakligt. Detta får prövas

från fall till fall enligt de riktlinjer som angivits av utredningen. Med

hänsyn bl. a. till att gällande skatterätt för avdragsgill avsättning kräver,

att stiftelsen har pensionering till uteslutande ändamål, torde gränsdragningen

i praktiken sällan förorsaka svårigheter. Det må tillfogas att utredningen

icke föreslagit någon ändring i denna skatteregel.

I likhet med utredningen anser jag att en stiftelse, som en fysisk person i

egenskap av rörelseidkare bildat med ändamål att trygga endast sin egen

pensionering, icke bör betraktas som pensionsstiftelse i lagens mening. Ej

heller bör under lagen falla sådana från pensionsstiftelser i vedertagen bemärkelse

artskilda stiftelser, som för främjande av tjänstepensionering bildats

exempelvis av styrelseledamot i aktiebolag eller genom testamente från

tidigare arbetsgivare. Dylika stiftelser torde för övrigt vara sällsynta.

Enligt 1 § i 1937 års lag skall en bunden stiftelse alltid trygga pensioner

åt såväl arbetstagare som deras efterlevande. Den nu föreslagna lagen är däremot

avsedd att omfatta icke blott stiftelse, som skall främja pensionering

av arbetstagare och deras efterlevande, utan även stiftelse, som skall främja

pensionering av enbart arbetstagare eller enbart arbetstagares efterlevande.

Beträffande de fria stiftelserna blir det alltså beroende av stadgarnas innehåll,

vilka kategorier som skall omfattas av stiftelsen. Något närmare förtydligande

av lagtexten på denna punkt synes icke vara nödvändigt.

Med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört må framhållas att

de bundna stiftelserna är enhetligt utformade i 1937 års lag, medan de fria

stiftelsernas uppbyggnad varierar allt efter innehållet i stiftelsestadgarna.

En markant olikhet föreligger t. ex. mellan renodlade slag av pantstiftelser

och beredandestiftelser. I nu förevarande lag om pensionsstiftelses verksamhet

bör man införa en så vidsträckt definition av pensionsstiftelsebe
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961 43

greppet, att detta täcker såväl bundna stiftelser som samtliga existerande

fria stiftelser.

Det i 2 § upptagna stadgandet om pensionsstiftelses ändamål — innebärande

att stiftelsens medel skall tjäna såsom säkerhet för pensioner som

utgår från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå,

för arbetsgivarens utfästelser om pension — erfordras för att beredandestiftelserna

skall omvandlas till pantstiftelser. Bestämmelsen ger uttryck åt

utredningens grundläggande tankegång, att tryggandet av pensionstagarnas

och löftesbärarnas rätt genom pensionsstiftelsen är det väsentliga. Enligt

1937 års lag, 1 § första stycket, skall en bunden stiftelse tjäna »till tryggande

av pensioner från aktiebolag», alltså oavsett om pensionsutfästelse har

lämnats eller om pension har börjat utgå. Denna skillnad saknar praktisk

betydelse. Den av justitiekanslersämhetet påtalade skillnaden mellan uttrycken

»såsom säkerhet för» och »till tryggande av» är endast av terminologisk

art.

3 §•

Paragrafen, som överensstämmer med 2 § andra och tredje styckena i utredningens

förslag, stadgar förbud för pensionsstiftelse att utfästa pension

och behandlar därjämte vissa villkorade pensionsutfästelser från arbetsgivaren.

Utredningen. Andra stycket av 2 § i utredningsförslaget tar sikte på utfästelsestiftelserna.

Utredningen anför att, när pensionsutfästelsen lämnas

av en stiftelse utan att arbetsgivaren iklätt sig ansvar för utfästelsen eller

själv gjort direkt utfästelse, de pensionsberättigade kan göra sina anspråk

gällande blott mot stiftelsen. Det är uteslutande dennas förmögenhet som

utgör underlag för pensionsutbetalningarna. Om tillgångarna hos en stiftelse,

som ensam svarar för utfästelserna, ej förslår till infriande av pensionsförpliktelserna,

kan arbetsgivaren mången gång väntas träda emellan.

Men detla sker frivilligt och man kan ej bortse från möjligheten att han

underlåter att fullgöra stiftelsens åtagande. Går arbetsgivaren i konkurs, kan

löftestagaren ej rikta pensionsanspråk mot konkursboet. En sak för sig är

att stiftelsen, om i dess tillgångar ingår fordran mot arbetsgivaren, kan

bevaka fordringen i konkursen.

Utredningen anser att det rådande systemet är otillfredsställande. Att en

pension säkerställts genom en pensionsstiftelse är icke att jämföra med det

fall att för pensionen tecknats en försäkring i ett försäkringsbolag. Avsättningen

till pensionsstiftelse är frivillig. Det kan därför komma att bero på

arbetsgivarens fria skön om den säkerhet, som stiftelsen avses utgöra, skall

få något värde. Men även om arbetsgivaren skulle verkställa den avsättning,

som må anses betingad enligt försäkringstekniska grunder, är pensionsstiftelsen

ett bräckligt stöd. I det övervägande antalet fall är det fråga

om små enheter. Pensionsstiftelsen kan därför i regel icke erbjuda den utjämning

av risker som är det utmärkande för en försäkringsrörelse. Vid

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

pensionering med anlitande av pensionsstiftelse bör, såsom är fallet i fråga

om de bundna stiftelserna, ansvarighet för pensionsförpliktelserna därför

alltid åvila arbetsgivaren. Angeläget synes vara att redan i denna omgång

av utredningens arbete skapa en sådan ordning. Detta bör, säger utredningen,

i första hand ske genom civil lagstiftning.

En möjlighet kunde vara att stadga förpliktelse för arbetsgivaren att

svara för fullgörandet av de pensionsutfästelser som en stiftelse givit. I de

tall, där stiftelsens styrelse är identisk med företagets, skulle en sådan

lösning enligt utredningen väl knappast möta några större betänkligheter.

Emellertid kan det tänkas att stiftelsen har en från företaget helt fristående

styrelse. Det kunde då, menar utredningen, vara mindre lyckligt att låta

stiftelsestyrelsen ingå rättshandlingar som skulle binda företaget. Utredningen

har därför icke velat välja denna utväg.

Ett annat sätt att lösa frågan vore, anför utredningen vidare, att tillåta

stiftelsen att utfästa pension endast under förutsättning att stiftelsen samtidigt

tillser att arbetsgivaren ikläder sig ansvar för utfästelsens fullgörande.

Genom en sådan föreskrift skulle både stiftelsens och arbetsgivarens förmögenhet

bringas att tjänstgöra som gäldsunderlag. I själva verket når

man emellertid enligt utredningen samma resultat, om man helt förbjuder

stiftelsen att utfästa pension. Därigenom lägger man lämnandet av pensionsutfästelse

i arbetsgivarens hand, men stiftelsemedlen kommer i överensstämmelse

med den allmänna grundsats, som uttalats i 2 § första stycket

av utredningens förslag, att tjäna till säkerställande av utfästelserna vid sidan

av arbetsgivarens egen förmögenhet. Stiftelsemedlen blir således alltjämt

reserverade för löftestagarnas räkning. På grund av det anförda

har i första punkten av 2 § andra stycket föreslagits att pensionsstiftelse ej

må utfästa pension. I konsekvens härmed har på förslagets skattesida upptagits

den regeln, att för avdragsgillhet vid stiftelseavsättning krävs att avsättningen

avser att säkerställa utfästelse lämnad av den skattskyldige.

I motiven framliålles att en stiftelse, som enligt sina stadgar har till ändamål

enbart att utfästa pension, på grund av den föreslagna bestämmelsen

kan synas bli ställd utan ändamål. Emellertid har stiftelsen redan genom

2 § första stycket av utredningsförslaget tillförts ett annat ändamål, nämhgen

att utgöra säkerhet för pensioner som utgår från arbetsgivaren och

för dennes utfästelser om pension. Stiftelsen kan därför fortleva utan att

dess stadgar behöver ändras.

Utredningen har övervägt olika lösningar för det fall att stiftelsen lämnar

pensionsutfästelse trots förbudet häremot. Det har befunnits riktigast att

förklara sådan utfästelse ogiltig. Härom har meddelats föreskrift i styckets

andra punkt. Utredningen framhåller att stadgandet kan tänkas ge upphov

till vissa olägenheter för arbetstagarna. Sålunda skulle kunna hända att en

stiftelse, som hittills brukat utfästa pensioner, även efter lagens ikraftträdande

kanske av förbiseende fortsätter att lämna pensionsutfästelser. Löftestagarna

utgår måhända från att detta är i sin ordning. När de i sinom

tid uppnår pensionsåldern, visar det sig emellertid att de — om ej arbets
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

givaren trätt emellan — icke har någon utfästelse att åberopa. Utfästelsen

är nämligen ogiltig vare sig arbetstagaren vid dess mottagande var i god

tro eller icke.

Sådana situationer, som väl egentligen har avseende endast å fria pensionsstiftelser,

torde enligt utredningens mening kunna undvikas genom

en effektiv tillsyn. Länsstyrelsen bör kräva att pensionsstiftelses styrelse i

sin årsberättelse redovisar, vilka pensionslöften som lämnats under året och

vem som är löftesgivare. Det kan visa sig lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar

särskilda anvisningar om vad årsberättelsen skall innehålla. Utredningen

erinrar också om den i 15 § andra och tredje styckena i 1929 års lag stadgade

befogenheten för länsstyrelsen att från stiftelsestyrelsen infordra ytterligare

handlingar eller upplysningar rörande stiftelsens förvaltning ävensom

alt hos stiftelsens styrelse förrätta granskning av förvaltningen. Upptäcker

tillsynsmyndigheten, att stiftelsen själv givit pensionsutfästelse, bör

stiftelsens styrelse göras uppmärksam på förhållandet. I regel torde denna

då kunna utverka pensionslöfte från arbetsgivaren. Detta gäller icke minst

mot bakgrunden av den på skattesidan föreslagna bestämmelsen att avdragsgillhet

för stiftelseavsättning framdeles ej åtnjutes med mindre den

skattskyldige, d. v. s. arbetsgivaren, givit utfästelsen. Enligt vad som framhålles

i utredningens motiv bör stiftelsens styrelse underrätta tillsynsmyndigheten

om huruvida arbetsgivaren förmåtts att övertaga utfästelsen eller

ej. Om denne skulle vägra att ge utfästelse, bör tillsynsmyndigheten förelägga

styrelsen att omgående lämna löftestagaren meddelande att utfästelsen

till honom icke är giltig. Får den anställde redan efter något år reda på ogiltigheten,

blir hans förlust i god tro icke så stor om utfästelsen — såsom

ofta är fallet — bygger på antagandet att pensionen skall intjänas successivt

med avsättningar varje år från tidpunkten för utfästelsen fram till pensionsåldern.

Utredningen tillfogar att riskerna för felaktigheter torde bli mindre, om

de anställda i en framtid tillförsäkras representation i pensionsstiftelses

styrelse. Upplysningsverksamhet inom arbetsmarknadens organisationer

minskar också farorna för oriktiga utfästelser.

Det föreslagna stadgandet bör enligt utredningen icke äga tillämpning

på eller inverka på giltigheten av pensionsutfästelser, som givits av stiftelsen

redan före lagens ikraftträdande. Föreskrift härom har upptagits i övergångsbestämmelse.

Vid tillämpningen av denna övergångsbestämmelse kan

bevissvårigheter uppkomma. Uppgiften blir att avgöra vad som var pensionslöftet

för en enskild arbetstagare vid tiden för ikraftträdandet. Utredningen

har icke ansett sig kunna göra några uttalanden till vägledning för

tillsynsmyndighet eller domstol. Det påpekas emellertid att tolkningstvister

på denna punkt icke kan väntas bli vanliga. Med den föreslagna utformningen

av skattereglerna blir arbetsgivaren nämligen nödsakad att ikläda

sig förbindelse för gamla sliftelseutfästelser, så snart han vill ha avdrag för

ytterligare avsättningar.

Tredje stycket av 2 § i utredningens förslag har ett nära samband med

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961

andra stycket av samma paragraf. Enligt andra stycket må en pensionsstiftelse

ej utfästa pension. I utredningens motiv till sistnämnda stycke

konstateras att det är olämpligt, att en pensionsstiftelse står som ensam

ansvarig för en pensionsutfästelse. För löftets infriande svarar nämligen då

enbart stiftelsens förmögenhet.

Utredningen anför att samma situation inträder när en arbetsgivare givit

en utfästelse men, som ofta varit fallet, till denna fogat villkoret att pension

skall utgå endast i den mån en till företaget knuten pensionsstiftelses medel

därtill förslår. Gäldsunderlaget är då blott stiftelsens förmögenhet, och arbetstagaren

kan som löftesbärare icke därutöver göra gällande något anspråk

mot arbetsgivaren. Hittills har icke förelegat något hinder mot ätt ge

pensionsutfästelser av den typ som här avses. Dessa utfästelser har även

i skatterättsligt hänseende ansetts medföra rätt till avdrag vid avsättning

till pensionsstiftelse. De skäl som redovisats för förbud mot att stiftelse

lämnar utfästelse talar emellertid för att villkorade utfästelser från arbetsgivaren

icke vidare bör få förekomma. Det är enligt utredningens åsikt

önskvärt att en arbetsgivare icke skjuter emellan sig och sin arbetstagare

en stiftelse, som lyfter av honom förpliktelser vilka sammanhänger med

tjänstetavtalet.

Man skulle, anför utredningen vidare, kunna tänkas stanna vid att förklara

utfästelser av arbetsgivaren med ifrågavarande villkor ogiltiga. En annan

lösning är att bortse från villkoret och betrakta arbetsgivaren såsom ansvarig

på samma sätt som om han hade givit en icke villkorad utfästelse.

Från arbetstagarens synpunkt är denna lösning den mest tilltalande. Den

kan enligt utredningens mening icke betraktas som obillig mot arbetsgivaren.

Det föreslås därför en regel att ett villkor i en utfästelse från arbetsgivare,

alt pension skall utgå endast i den mån stiftelsens medel därtill förslår,

är ogiltigt och att arbetsgivaren svarar för utfästelsens fullgörande utan

avseende å villkoret.

Stadgandet bör icke göras tillämpligt på utfästelser, som givits före lagens

ikraftträdande. Härom har föreskrivits i särskild övergångsbestämmelse.

Två av utredningens ledamöter, docenten Helmers och direktören Hydén,

har en från majoriteten avvikande uppfattning beträffande 2 § tredje stycket

i utredningsförslaget. I gemensamt särskilt yttrande anför de (betänkandet

s. 162) att det visserligen kan tänkas fall, där anknytningen av en pensionsutfästelse

till en stiftelse icke utgör något verkligt villkor för pensionsutfästelsen.

Det kan också tänkas situationer, där ifrågavarande anknytning

sker under sådana förhållanden, att mottagaren av pensionsutfästelsen

bör åtnjuta skydd med hänsyn till god tro. För dylika fall må självfallet

kunna övervägas en bestämmelse av nu aktuellt slag. Det kan dock enligt

Helmers och Hydén icke rimligtvis komma i fråga att för övriga fall —

d. v. s. där såväl givare som mottagare av utfästelsen är ense om villkorets

innebörd och betydelse — föreskriva en lagregel, som ändrar utfästelsens

innebörd. Att en part på grund av en obestridligen helt frivillig rättshand
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 777 år 1961

ling skulle bindas vid någonting som han icke utfäst synes Helmers och

Hydén innebära ett ingrepp i själva den grundläggande avtalsfriheten.

Remissyttrandena. Stadgandet i 2 § andra stycket av utredningens förslag,

att pensionsstiftelse ej må utfästa pension och att — om det ändå sker - utfästelsen är ogiltig, har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen.

Kommerskollegium finner det välgrundat att, såsom skett i förslagets 2 §

andra och tredje styckena, införa en ordning innebärande att arbetstagarna

— för vilkas räkning pensionsstiftelser dock tillskapas — alltid kan vända sig

till arbetsgivaren med anspråk på att erhålla utfäst pension och sålunda icke

behöver vara beroende av utfästelser från stiftelsen eller av huruvida medel

till täckande av utfallande pensionsbelopp finns där eller ej. Framför allt

undvikes missförstånd och onödiga besvikelser. Skulle de föreslagna reglerna

leda till att färre pensionsstiftelser bildas än eljest skulle vara fallet, kan

kollegium icke finna denna omständighet vara från allmän synpunkt anmärkningsvärd,

eftersom arbetstagaren får anses bli skäligen tillgodosedd

genom folkpension och ATP. Enligt landsorganisationen i Sverige får det anses

vara olämpligt alt en pensionsstiftelse står som ensam ansvarig för en

pensionsutfästelse. Tjänstemännens centralorganisation anser det vara betydelsefullt

och ändamålsenligt att arbetsgivaren själv lämnar utfästelserna.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det tveksamt om en utfästelse, som

emot lagens bestämmelse göres av pensionsstiftelse, bör förklaras ogiltig

mot en godtroende mottagare. Man kan icke bortse från möjligheten att

felet icke uppenbaras vid tillsynen, t. ex. om stiftelsen lämnat oriktiga uppgifter

till tillsynsmyndigheten. Den part i rättsförhållandet, vilken man velat

skydda, bör då enligt länsstyrelsens uppfattning knappast ställas helt

utan den rätt som han enligt utfästelsen trott sig ha. Även länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län finner det mindre tillfredsställande att en utfästelse

från stiftelse skall vara ogiltig gentemot arbetstagare, som erhållit utfästelsen

i god tro. Länsstyrelsen anser att den eller de personer, som i strid mot den

föreslagna bestämmelsen gjort en pensionsutfästelse på stiftelsens vägnar,

personligen bör ansvara för att utfästelsen infrias.

Enligt kooperativa förbundet torde det under vissa omständigheter kunna

vara till fördel för arbetstagaren, om arbetsgivaren och pensionsstiftelsen

solidariskt utfäst sig att lämna pension. Stadgandet på denna punkt synes

förbundet böra utformas så, att pensionsstiftelse ej må annat än tillsammans

med arbetsgivaren utfästa pension. Sveriges köpmannaförbund anser

alt den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör vara huvudregeln, men

det torde enligt förbundet kunna uppkomma fall, där det vore lämpligt att

pensionsstiftelse finge utfästa pension, exempelvis sedan en rörelse upphört

men en stiftelse fortlever.

Stadgandet avstyrkes av Skånes handelskammare, som bl. a. finner risken

för rättsförluster i enskilda fall vara påtaglig. Även handelskammaren i Göteborg

anser det föreslagna förbudet vara mindre lämpligt.

Vikten av upplysningsverksamhet beträffande stadgandets in
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

nehåll betonas av försäkringsinspektionen, som i detta hänseende samtidigt

behandlar 2 § andra och tredje styckena samt 3 § i utredningsförslaget. För

undvikande av rättsförluster, som kan uppkomma till följd av att, i strid med

de nya reglerna, fria pensionsstiftelser eller arbetsgivare lämnar utfästelser

eller pensionsstiftelser gör utbetalningar, bör såväl stiftelserna som arbetsgivare

och anställda upplysas om reglernas innebörd. Närmast torde det enligt

inspektionen ankomma på länsstyrelserna att i sin egenskap av tillsynsmyndighet

lämna erforderlig information. Inspektionen understryker angelägenheten

av att arbetsgivare och anställda även erhåller informationer om innebörden

av de nya reglerna direkt genom sina respektive organisationer. Enligt

näringslivets skattedelegation bör riskerna för rättsförluster på grund av

det törevarande stadgandet kunna elimineras genom lämplig upplysningsverksamhet.

Överståthållarämbetet berör frågan hur tillsynsmyndigheten bör förfara

vid upptäckt av att ogiltig utfästelse givits. Under viss i betänkandet angiven

förutsättning, framhåller ämbetet, bör enligt utredningen (s. 73) tillsynsmyndigheten

förelägga stiftelsestyrelsen att lämna löftestagaren meddelande,

att utfästelsen till honom icke är giltig. Med avseende å denna anvisning

uttalar ämbetet tvekan, om laga grund finnes för ett sådant föreläggande med

hänsyn till att bestämmelserna under 16 och 17 §§ i 1929 års tillsynslag såsom

grund för föreläggande förutsätter underlåtenhet från styrelsens sida att

fullgöra vad den åligger. Någon underrättelseskyldighet, som här nämnts,

åligger icke styrelsen enligt stiftelselagstiftning. Vidare ifrågasätter ämbetet,

om icke den i betänkandet (s. 73) givna rekommendationen för tillsynsmyndigheten

att kräva, att pensionsstiftelses styrelse redovisar vilka pensionslöften

som lämnats under året och vem som är löftesgivare, skjuter över

målet: att förvissa sig om att pensionsstiftelses styrelse icke, i strid mot

förbudet i 2 § andra stycket av förslaget, utfäst pension. Det synes ämbetet

vara tillräckligt med en uttrycklig förklaring — underskriven av styrelsens

samtliga ledamöter -— huruvida alla pensionsutfästelser, som givits under

förvaltningsåret, meddelats av arbetsgivaren. Enligt länsstyrelsen i Blekinge

län vore det önskvärt med särskilt utfärdade anvisningar i de av överståthållar

ämbetet berörda hänseendena.

Det i 2 § tredje stycket av utredningsförslaget upptagna stadgandet beträffande

på visst sätt villkorade pensionsutfästelser från arbetsgivaren har

föranlett delade meningar i remissvaren.

Bland dem som uttalar sig i positiv riktning märkes försäkrings inspektionen,

som framhåller att enligt inspektionens erfarenhet arrangemanget

med villkorade utfästelser ofta missförstås och i praktiken leder till godtyckliga

och för den enskilde arbetstagaren orättvisa resultat. Inspektionen är

medveten om att den föreslagna regeln i vissa fall kan leda till en ändring

av innebörden av en pensionsutfästelse, beträffande vilken givaren och mottagaren

enats om villkorets innebörd och betydelse. Emellertid finner inspektionen

skälen för ett införande av den föreslagna lagregeln helt övervägande

och ansluter sig därför i detta hänseende till utredningens majoritet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

Enligt kammarrätten synes reservanternas kritik mot hindret för villkorade

pensionsutfästelser icke kunna frånkännas visst fog. Härtill kommer att sagda

hinder kan försvåra överlåtelser framför allt av mindre företag. Den föreslagna

bestämmelsen torde emellertid enligt kammarrätten svårligen kunna

uppges, då den har ett intimt samband med regeln om arbetsgivaren såsom

den pensionsutfästande och föreskriften om förbud för pensionsstiftelse att

utfästa pension. Tjänstemännens centralorganisation yttrar att det har ifrågasatts,

om en bestämmelse av föreslaget innehåll kan vara i de anställdas

intresse, då bestämmelsen skulle kunna medföra obenägenhet hos en del

arbetsgivare att ge pensionsutfästelser. Organisationen anser dessa farhågor

överdrivna och finner förslaget motiverat. Enligt landsorganisationen i Sve~

rige talar starka skäl för en reglering i enlighet med utredningsmajoritetens

förslag. Icke heller enligt styrelsen för Sveriges advokatsamfund synes anledning

till erinran mot bestämmelsen föreligga.

Justitiekanslersämbetet framhåller att det i och för sig synes vara en rimlig

konsekvens av bestämmelserna i andra stycket av utredningsförslagets

2 § att ej tillåta pensionsutfästelser med den innebörd som avses i tredje stycket.

För att förhindra tillkomsten av sådana utfästelser torde som utredningen

framhåller två utvägar stå till buds, nämligen att göra antingen hela utfästelsen

eller enbart det ifrågavarande villkoret ogiltigt. I såväl det ena som

andra fallet lärer enligt ämbetets mening principiellt sett uppstå ingrepp i

avtalsfriheten, och vilken lösning man- bör välja blir en avvägningsfråga.

Förklaras hela utfästelsen ogiltig sättes hänsynen till arbetstagaren åsido,

bortses från själva villkoret som utredningen föreslagit går det ut över arbetsgivaren.

De ledamöter, som uttalat skiljaktig mening, har förklarat alt

en bestämmelse av nu aktuellt slag skulle kunna övervägas för fall, då mottagaren

av pensionsutfästelsen varit i god tro. För övriga fall — d. v. s. där

såväl givare som mottagare av utfästelsen är ense om villkorets innebörd och

betydelse — menar ledamöterna att det icke kan komma i fråga att föreskriva

en lagregel, som ändrar utfästelsens innebörd. Det torde enligt ämbetet kunna

sättas i fråga, om det i framtiden icke blir sällsynt att arbetsgivare och

arbetstagare med full insikt om betydelsen av villkoret träffar pensionsuppgörelse

av sådan innebörd, varom här är fråga. I den mån det förekommer

ter det sig dock knappast obilligt att den berörda intresseavvägningen sker

till arbetstagarens förmån. Beaktas bör också, tillfogar ämbetet, att om man

skiljer på fall där arbetstagaren varit i god tro eller ej, i händelse av tvist

lätt uppkommer bevissvårigheter, varvid arbetstagaren komme att intaga

den mer ogynnsamma ställningen.

För kommerskollegiets inställning har redogjorts i det föregående vid behandlingen

av 2 § andra stycket i utredningens förslag.

EU flertal remissorgan, sammanlagt 24, har med instämmande i det av

docenten Helmers och direktören Hydén avgivna särskilda yttrandet uttalat

sig i avstyrkande riktning. Av dessa må nämnas näringslivets skattedelegation,

som framhåller att förbudet mot att arbetsgivares utfästelse begränsas

på föreslaget sätt är eu kvantitativ restriktion. Beträffande avtalsmöjlighe
4

Bihany fill riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 177

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

terna om en framtida pensions storlek gäller i övrigt full frihet. Det är därför

enligt delegationens mening inkonsekvent att införa en regel, som förhindrar

en viss typ av kvantitativ bestämning av en blivande pension. Konsekvenserna

av ett genomförande av förslaget i denna del bleve enligt delegationens

åsikt särskilt allvarliga för mindre och medelstora företag, vilka till stor del

utgöres av familjeföretag. Den föreslagna regeln kominer nämligen att medföra

svårigheter för företagarna bl. a. vid försäljning av rörelse. Även om

stiltelsens tillgångar uppgår till pensionsreserven, kan en försäljning av

rörelsen omöjliggöras, eftersom köparen med hänsyn till den otillfredsställande

riskutjämning, som kan förväntas inom ett litet kollektiv, icke kan

bedöma den framtida belastningen för företaget av gjorda pensionsåtaganden.

Den föreslagna bestämmelsen kan därför, säger delegationen, förväntas

få till följd att företagarnas möjligheter att stiftelsevägen ordna tilläggspensioner

minskar. Enligt kooperativa förbundet föreligger säkerligen ingen

fara för att villkorliga utfästelser av ifrågavarande slag skall komma till

användning i större utsträckning, särskilt med hänsyn till att den tjänstepensionering

som skall komplettera ATP tillkommer genom avtal mellan arbetsgivarnas

och arbetstagarnas organisationer. Skånes handelskammare anser

att bestämmelsen, till den del den behandlar arbetsgivarens ansvar för pensionsutfästelser,

knappast hör hemma i en lag om pensionsstiftelses verksamhet;

den förpliktelse bestämmelsen ålägger riktar sig nämligen icke mot

pensionsstiftelsen utan mot arbetsgivaren.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att ingenting tvingar arbetsgivaren

att öka sina pensionsförpliktelser utöver ATP. Är ökning ifrågasatt, bör det

enligt länsstyrelsens mening bero på överenskommelse mellan arbetsgivaren

och den anställde eller den sistnämndes organisation, på vilka villkor ökningen

skall genomföras. Även om den praktiska betydelsen av den föreslagna

bestämmelsen kanske ej skulle bli stor, synes den länsstyrelsen av principiella

skäl böra utgå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är ense med utredningen

om att utfästelser, där gäldsunderlaget endast är stiftelsens förmögenhet

och arbetsgivaren sålunda icke därutöver har någon förpliktelse, är

mindre lämpliga. Om en sådan utfästelse dock skulle göras, bör den vara

ogiltig, men att därutöver föreskriva att arbetsgivaren skall svara för sin

utfästelse oberoende av villkoret synes från principiell synpunkt otillfredsställande.

Departementschefen. Såsom jag har framhållit redan i den allmänna motiveringen

finns det skäl att söka få till stånd ett allmänt bruk av pantstiftelsesystemet.

En ordning, enligt vilken arbetsgivaren ansvarar för utfästelserna,

är ägnad att öka de pensionsberättigades trygghet; skulle arbetsgivaren komma

på obestånd, har de pensionsberättigade stiftelsens förmögenhet att tillgå.

Det bör alltså förhindras, att pensionsstiftelserna själva utfäster pension.

Utredningen har i detta syfte föreslagit uttryckligt förbud mot pensionsutfästelse

av pensionsstiftelse; om utfästelse ändå göres, skall den

vara ogiltig.

I ett remissvar har föreslagits, att bestämmelsen utformas så, att stif
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungi. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

teisen ej må utfästa pension annat än tillsammans med arbetsgivaren: Utredningen

bär övervägt ett stadgande av liknande innehåll men funnit att

man når samma resultat, om man helt förbjuder stiftelsen att utfästa pension.

Jag biträder utredningens ståndpunkt i denna del och vill alltså tillstyrka,

att i lagen meddelas generellt förbud för stiftelse att lämna pensionsutfästelse.

Enligt två länsstyrelser bör en utfästelse, som har lämnats av stiftelse i

strid mot förbudet, vara gällande gentemot en godtroende mottagare av utfästelsen.

Mot en sådan regel talar emellertid bl. a. att stora bevissvårigheter

kan'' uppstå. Det kunde övervägas att ålägga dem, som på stiftelsens

vägnar deltagit i beslutet om utfästelsens lämnande, att personligen svara

för att utfästelsen infrias. Eftersom pensionsfallet kan inträffa först en

avsevärd tid efter det att utfästelsen gavs, synes dock en dylik form av personligt

ansvar icke vara ändamålsenlig.

Såsom utredningen framhållit och även understrukits vid remissbehandlingen

kan man räkna med att effektiv tillsyn och lämplig upplysningsverksamhet

minskar risken för rättsförluster på grund av det föreslagna

stadgandet. Utredningen har förordat att länsstyrelserna skall av pensionsstiftelses

styrelse kräva redovisning beträffande vilka pensionslöften som

lämnats under året och vem som är löftesgivare. Enligt överstäthållarämbetet

borde det räcka med en uttrycklig förklaring av stiftelsestyrelsen, huruvida

det ar arbetsgivaren som lämnat alla pensionsutfästelserna under året.

Eftersom syftet här endast är att åstadkomma kontroll av att stiftelse icke

själv utfäst pension, anser jag den av ämbetet ifrågasatta ordningen kunna

godtagas. Detta hindrar ej ätt tillsynsmyndigheten, om den finner skäl

därtill, kan begära en sådan mera utförlig redovisning som utredningen föreslagit.

Om tillsynsmyndigheten upptäcker afl stiftelse lämnat pensionsutfästelse,

bör myndigheten enligt utredningen — om arbetsgivaren ej övertar utfästelsen

— förelägga stiftelsens styrelse att meddela löftestagaren, att utfästelsen

till honom icke är giltig. ÖverStåthållarämbetet har anmält tvekan, huruvida

laga grund finns för ett dylikt föreläggande. I 16 § av 1929 års lag stadgas

att, därest stiftelses styrelse har fattat beslut, som står i strid med lag

eller för stiftelsen gällande föreskrifter, länsstyrelsen äger förbjuda verkställighet

av beslutet eller, om sådan har ägt rum, förelägga styrelsen att vidtaga

rättelse. Jämlikt grunderna för detta stadgande torde tillsynsmyndigheten

kunna meddela sådant föreläggande varom här är fråga.

Det synes tills vidare icke vara nödvändigt att, såsom ifrågasatts av en

länsstyrelse, utfärda särskilda anvisningar i fråga om nu avsedda åtgärder

för kontroll och upplysning.

Om arbetsgivaren lämnar utfästelse med villkor att pension skall utgå i

den mån pensionsstiftelses medel förslår därtill, skall enligt utredningens

förslag villkoret vara ogiltigt och arbetsgivaren svara för sin utfästelse utan

avseende å villkoret. Detta stadgande har föranlett delade åsikter redan inom

utredningen — där två ledamöter anmält avvikande mening — och även vid

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

remissbehandlingen har kritik framförts från många håll. Även jag hyser

viss tvekan i fråga om det föreslagna stadgandet. Det synes visserligen ganska

klart, att ifrågavarande typ av villkorade utfästelser icke bör godtagas.

Löftestagarens pensionsrätt skulle eljest alltjämt kunna göras beroende av

stiftelsens ekonomiska ställning, vilket icke rimmar väl med de strävanden,

som ligger bakom det föreslagna förbudet för stiftelse att utfästa pension.

Däremot kan det ifrågasättas om icke hela utfästelsen bör vara ogiltig. Att enbart

villkoret förklaras ogiltigt innebär, såsom de båda nämnda ledamöterna

av utredningen påpekat, att arbetsgivaren bindes vid något som han icke har

utfäst. Hänsynen till arbetstagaren synes dock i detta fall böra tillmätas

avgörande betydelse, och jag anser mig böra godtaga utredningens förslag.

Självfallet bör ifrågavarande regel liksom bestämmelsen om förbud för stiftelse

att utfästa pension ej göras tillämplig på utfästelse som givits före lagens

ikraftträdande. Härom upptages stadgande i övergångsbestämmelserna

till lagen.

i §•

Denna paragraf, som motsvarar 3 § i utredningens förslag, upptar förbud

för pensionsstiftelse att själv göra pensionsutbetalningar annat än under

vissa förutsättningar.

Utredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om att dess förslag bygger

på uppfattningen, att arbetsgivaren bör vara ansvarig för utgående pensioner

och gjorda utfästelser, där pensionering icke sker genom försäkringsbolag

eller understödsförening. Pensionsstiftelsens uppgift blir att tjäna

som säkerhet. Utredningen har därför förutsatt, att pensionsposter och avgifter

för pensionsförsäkring skall utbetalas av arbetsgivaren. Därefter må

denne gottgöra sig ur stiftelsen för sina pensionsutgifter, om medel står till

förfogande för gottgörelse.

Det förevarande lagrummet avser i princip sådana fria pensionsstiftelser

som enligt sitt ändamål själva kan bestrida utgifter för pensionering, d. v. s.

betalningsstiftelser. I 2 § andra stycket av sitt lagförslag har utredningen

föreskrivit att pensionsstiftelse ej må utfästa pension. Utredningen framhåller

att en dylik föreskrift är från spärrsynpunkt verkningslös, om en

stiftelse äger att på egen hand göra pensionsutbetalningar. Så är enligt rådande

mening fallet om stiftelsens stadgar ger möjlighet därtill. I förslagets

6 § föreslås att i stiftelsen skall spärras medel tillräckliga att täcka pensionsreserven

för pensioner och utfästelser om pension. 6 § är dock tillämplig

endast för det fall att medel skall föras från stiftelsen till arbetsgivaren.

Stadgandet i 6 § förutsätter därför som grundval, att utbetalningar från

stiftelsen icke skall ske direkt till de anställda. Som ett ytterligare skäl

för att hindra betalningar anför utredningen att vägen eljest står öppen

för missbruk. Behärskar företaget stiftelsens styrelse, vilket är det vanliga,

kan företagsledningen tänkas genom stiftelsen erlägga pensionsposter

till enskild destinatär. Skulle detta ske trots att stiftelsen icke har

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. fs proposition nr 177 år 1961

tillräckliga medel att täcka pensionsreserven, bleve denne gynnad framför

övriga. Om stiftelsen hindras att själv verkställa betalningar, vinner

man också enligt utredningens förmenande bättre garanti för att företagets

ansvarighet tages i anspråk.

Utredningen föreslår en bestämmelse att en stiftelse, så länge den är

knuten till arbetsgivaren, ej må betala pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring

för enskild arbetstagare eller bestrida annan kostnad i

samband med pensionering eller kostnad för sådant understöd som sägs

i 5 § av utredningens förslag. Betalningsförbudet avser med andra ord

endast löpande utgifter som är att hänföra till själva pensionsändamålet

jämte utgifter för sådant pensionering närliggande ändamål som engångsunderstöd.

Det understrykes att förbudet icke berör placeringen av

stiftelsens kapital; frågor rörande anbringandet av pensionsstiftelse tillhörig

egendom är ej avsedda att upptagas i denna omgång av utredningens

arbete.

Man kunde enligt utredningen överväga att inskränka betalningsförbudet

till att avse medel, som fordras för att täcka stiftelsens pensionsreserv. Stiftelsen

skulle då alltjämt kunna göra direkta pensionsutbetalningar av överskottsmedel.

Emellertid har det befunnits praktiskt att i största möjliga utsträckning

införa den ordning som gäller för pantstiftelser. Enligt förslaget

får därför en pensionsstiftelses medel framdeles i princip icke användas till

löpande utgifter annorledes än såsom gottgörelse åt företaget.

En pensionsstiftelse, som vid sidan av det huvudsakliga pensionsändamålet

har att främja även annat personaländamål, synes — där detta avser annat

än sådant engångsunderstöd som anges i 5 § — enligt utredningens

mening icke kunna hindras från att göra utbetalningar till biändamålet. Ej

heller har som villkor för utbetalningar till biändamålet föreslagits att efter

utbetalning alltjämt i stiftelsen finnes medel till täckning av stiftelsens pensionsreserv.

Utredningen har icke ansett sig böra i denna etapp av sitt arbete

pröva, om ett sådant ingrepp i stiftarens makt att bestämma över sin stiftelses

ändamål kan anses tillräckligt motiverat.

Utredningen anmärker att en bunden stiftelse enligt 1937 års lag skall

upphöra vid företagets likvidation. Det finns icke i lag reglerat vid vilken

tidpunkt och under vilka former en fri pensionsstiftelse skall upplösas. Av

betydelse härvidlag är innehållet i stiftelsens stadgar. Ibland avvecklas en

fri pensionsstiftelse i samband med att företaget upphör. Stiftelsens medel

kan då tänkas anlitade till utbetalning av pensionsposter och inköp av pensioner

hos försäkringsinrättning. Tänkbart är emellertid att stiftelsen fortsätter

sin pensioneringsverksamhet även sedan företaget upphört. Det kunde,

yttrar utredningen, i och för sig synas önskvärt med en lagstiftning som

tvang även fria stiftelser att likvidera samtidigt med företaget. Utredningen

har likväl ej ansett sig nu kunna framlägga ett så långtgående förslag. För

att de stiftelser som fortlever efter företagets upplösning skall kunna fullgöra

sitt pensioneringsändamål, måste de ha möjlighet att själva göra pensionsbetalningar.

På grund härav har betalningsförbudet begränsats till att

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

avse stiftelse som alltjämt är knuten till arbetsgivaren. Finnes icke längre

något företag, till vilket stiftelsen är knuten, gäller ej betalningsförbudet.

En bestämmelse av innebörd, att pensionsstiftelse så länge den är knuten

till arbetsgivaren icke får erlägga utgifter inom pensionsändamålets ram, kan

— framhåller utredningen -— ej gälla undantagslöst. Enligt förslaget skall

utbetalning kunna ske i följande tre fall: 1. Tillsynsmyndigheten lämnar

medgivande därtill. 2. Betalningen sker i samband med arbetsgivarens död,

likvidation av dennes företag, dennes konkurs eller ackord utan konkurs.

3. Fråga är om att infria pensionsutfästelse, som givits av stiftelsen före

lagens ikraftträdande.

1. Utredningen anser att undantag från betalningsförbudet bör göras för

det fall att tillsynsmyndigheten lämnar medgivande till utbetalning. En beredandestiftelse

kan ha en sådan omfattning, självständighet och soliditet

att det finnes praktiskt och ändamålsenligt att låta stiftelsen själv bestrida

pensionsutgifter. För övrigt är det vanskligt att överblicka konsekvenserna

av ett obetingat betalningsförbud för stiftelsen. Några detaljerade riktlinjer

för tillsynsmyndigheternas prövning av tillståndsfrågan har icke ansetts

lämpligt att ge. Myndighet får grunda sitt bedömande på omständigheterna i

det särskilda fallet. Skulle stiftelsen upplösas under företagets bestånd, torde

skäl kunna föreligga att medge direktutbetalning av pensionsposter eller pensionsförsäkringsavgifter

eller bestridande av andra pensionskostnader eller

kostnader för understöd som avses i 5 § av utredningsförslaget. Stadgandet

är icke avsett att vara tillämpligt på pensionsstiftelser, som är renodlade

pantstiftelser.

2. Med den enligt 1937 års lag gällande ordningen för ögonen (jfr 9, 10

och 13 §§ nämnda lag) har utredningen föreslagit att pensionsstiftelse skall

få betala pensionsposter och pensionsförsäkringsavgifter ävensom bestrida

andra kostnader i samband med pensionering samt kostnader för engångsunderstöd

enligt utredningsförslagets 5 §, därest detta sker i samband med

likvidation av arbetsgivarens företag, dennes konkurs eller ackord utan konkurs.

Utredningen betonar det önskvärda i att stiftelsen upplöses på samma

gång som företaget. Därvid kan stiftelsemedlen användas till utbetalning av

pensionsposter eller inköp av pensionsförsäkringar eller brukas på annat

sätt, som kan vara föreskrivet i stiftelsens stadgar. Vad angår fördelningen

av stiftelsens tillgångar mellan destinatärerna kan bestämmelserna härom i

1937 års lag vara vägledande, framhåller utredningen. — Beträffande medgivande

till utbetalning av medel, då arbetsgivaren erhållit ackord utan konkurs,

anmärkes att förslag till delning av bunden stiftelses medel enligt 1937

års lag skall godkännas av tillsynsmyndigheten. Motsvarande krav på förhandskonlroll

har icke ansetts nödvändigt att införa i den föreslagna lagen

med avseende å fria pensionsstiftelser. Avsikten är självfallet icke"att utbetalning

skall ske annat än för att hålla sådana destinatärer skadeslösa, som

genom ackordstörtarandet fått sina pensionsförmåner minskade.

En pensionsstiftelse kan vara knuten till en arbetsgivare, som utgöres av

en fysisk person. Utredningen anför att, om denne dör, dödsboet torde in
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 åt 1961 55

träda som part i tjänsteavtalen, dock att man på ömse sidor har rätt att genom

uppsägning bringa dessa till upphörande i förtid. Vid upphörande av

tjänsteförhållandena bör stiftelsen enligt utredningens mening lämpligen

upplösas. Det har därför föreslagits att direktutbetalning från stiftelsen skall

få ske även i samband med arbetsgivarens död.

Utredningen påpekar att pensionsstiftelses medel under företagets bestånd

må komma att användas till gottgörelse åt företaget för dess pensionsutgifter.

Gottgörelse kan föranleda utbetalning från stiftelsen till arbetsgivaren.

Det kan under företagets fortsatta bestånd även inträffa andra fall

av utbetalningar. Förhållandet framgår av de lagregler som gäller bundna

stiftelser. Sålunda må en stiftelses tillgångar överlåtas på pensionskassa eller

på försäkringsbolag i samband med inköp av bl. a. pensionsförsäkring för

anställda samt efterlevande till pensionstagare och anställda hos företaget

(12 och 13 §§ i 1937 års lag). Likaså kan ett företags stiftelse —- utan att

företaget upphör — överföras till annat företag i samband med överlåtelse

av rörelsen (11 och 13 §§). Utredningens avsikt har icke varit att betalningsförbudet

skall omfatta sådant slag av medelsöverföring som nu angivits.

Det har icke ansetts nödvändigt att i lagtexten särskilt ange dessa undantag

från förbudet, vilka gäller alla pensionstiftelser. Förutsättningen är givetvis

beträffande fria stiftelser att själva åtgärden som sådan är tillåten enligt

allmänna stiftelserättsliga grundsatser. I tveksamma fall har pensionsstiftelsens

styrelse alltid möjligheter att skaffa sig ett medgivande av tillsynsmyndigheten.

3. Vad angår pensionsutfästelser som givits av stiftelse före lagens ikraftträdande

svarar stiftelsen ensam för dessa, om icke jämväl arbetsgivaren

iklätt sig ansvar för utfästelsen. Stiftelsen måste därför beredas möjlighet

att infria sådana utfästelser genom att göra utbetalningar. Med hänsyn härtill

har utredningen i en särskild övergångsbestämmelse föreskrivit att 3 §

i dess förslag ej skall äga tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfästelse,

vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken

arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar. Någon spärregel, upptagande såsom villkor

för här avsett fall av utbetalning att stiftelsens pensionsreserv är täckt,

bär utredningen ansett icke böra uppställas.

Utredningen finner det icke vara erforderligt att i lagen om pensionsstiftelses

verksamhet införa något stadgande om påföljder för den eller dem,

som bryter mot betalningsförbudet i förslagets 3 §. I 6 § i 1929 års lag upptages

nämligen en bestämmelse att »styrelseledamöter, som genom att överträda

denna lag eller de för stiftelsen gällande föreskrifter eller eljest uppsåtligen

eller av vårdslöshet tillskynda stiftelsen skada, svare för skadan, en

för alla och alla för en». Denna bestämmelse torde, säger utredningen, enligt

sina grunder vara tillämplig även på det fall, att styrelseledamot eller annan

som har att företräda pensionsstiftelsen överträder vad som stadgas i den

föreslagna lagen om pensionsstiftelses verksamhet.

I delta sammanhang nämner utredningen också den i 7 § av 1929 års Ing

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

domstol tillerkända rätten att, om styrelse eller ledamot av styrelse gör sig

skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter, »för den tid och i den

omfattning, omständigheterna påkalla, förordna om annan förvaltning av

stiftelsen». Bestämmelserna i 6 och 7 §§ av 1929 års lag synes enligt utredningens

mening utgöra tillräckliga korrektiv mot överträdelse av stadgandet

i lagförslagets 3 §. Även i andra fall av överträdelser av den föreslagna lagen

torde de anförda bestämmelserna ur 1929 års lag vara verksamma. Med avseende

å bundna pensionsstiftelser finns i 1937 års lag särskilda stadganden

om skadeslåndsskyldighet för den som handhar stiftelses angelägenheter

(28 §) och om förordnande av annan förvaltning i händelse av missvård

(29 §).

Remissyttrandena. Stadgandet har i sak godtagits av så gott som samtliga

remissinstanser.

Skånes handelskammare anser dock att betalningsförbudet för pensionsstiftelse

är mindre välbetänkt. Den omständigheten, att avsättningar till en

betalningsstiftelse kanske ger en mindre god säkerhet för pensionsutfästelser

än avsättningar till en pantstiftelse, utgör nämligen enligt handelskammarens

mening icke tillräckligt motiv för att genom lagstiftning hindra företag

som endast anser sig kunna göra avsättningar till en betalningsstiftelse

— d. v. s. företag som räknar med att under goda år avsatta pensionsmedel

kan behöva användas för att bestrida pensionskostnader under ett dåligt år

— från att göra några avsättningar. I samma riktning uttalar sig handelskammaren

i Göteborg.

Beträffande tillsynsmyndighetens möjlighet att lämna dispens från

betalningsförbudet förutsätter kooperativa förbundet att sådan dispens kommer

att lämnas i samtliga sådana fall, där det kan visas att organisatoriska

och administrativa fördelar vinnes genom direktbetalningar av stiftelsen.

Handelskammaren i G ef le utgår från att tillstånd till nyttjande av stiftelses

tillgångar kommer att kunna lämnas även vid överlåtelse av rörelse. Det är

nämligen enligt handelskammarens uppfattning av stor vikt att i vederbörlig

ordning tillkomna pensionsåtaganden icke förhindrar ett företag att fortsätta

sin verksamhet genom överlåtelse (försäljning). Liknande synpunkter

framföres av Västergötlands och Norra Hallands handelskammare och

Sveriges köpmannaförbund. Enligt Smålands och Blekinge handelskammare

är det önskvärt med ett uttalande i fråga om normerna för tillsynsmyndighets

prövning av tillståndsärendena.

Länsstyrelsen i Blekinge län påpekar att i förslaget icke lämnas närmare

föreskrifter angående fördelningen av stiftelses tillgångar mellan destinatärerna

vid stiftelsens upplösning. Dylika bestämmelser har meddelats för

bundna stiftelser. Vidare har vid ackord utan konkurs föreskrivits att förslag

till delning av en bunden stiftelses medel skall godkännas av tillsynsmyndigheten.

För att uppnå överensstämmelse på pensionsstiftelseområdet

och för att hindra att en stiftelsestyrelse gynnar vissa destinatärer på bekostnad

av andra synes det enligt länsstyrelsen — åtminstone så länge före
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 dr 1961

skrifter icke meddelats om de anställdas representation i pensionsstiftelse

— kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser redan nu bör införas i berörda

hänseenden.

Justiliekanslersämbetet berör möjligheterna att framdeles överlåta en

pensionsstiftelses tillgångar på pensionskassa eller försäkringsbolag i samband

med köp av bl. a. pensionsförsäkring samt att överföra ett företags

stiftelse till annat företag i samband med överlåtelse av rörelsen. Åtgärder

av detta slag är, säger ämbetet, i fråga om bundna stiftelser reglerade i 1937

års lag och kan ske efter medgivande av tillsynsmyndigheten. Utredningen

har i motiven uttalat att liknande åtgärder utan hinder av 3 § kan ske med

avseende å de fria stiftelserna, under förutsättning givetvis att själva åtgärden

som sådan är tillåten enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser, ävensom

att i tveksamma fall pensionsstiftelsens styrelse alltid har möjlighet att

skaffa sig ett medgivande av tillsynsmyndigheten. Med uttalandet att åtgärden

är tillåten enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser får enligt ämbetet

antagas, att utredningen avsett att stiftelsens stadgar möjliggör en sådan

åtgärd. År det senare icke fallet eller råder tveksamhet därom, lärer emellertid

tillsynsmyndigheten icke kunna lämna medgivande till åtgärden, utan

erfordras härför »enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser» permutation

av Kungl. Maj :t. I själva verket förhåller det sig så, att av de permutationsansökningar

avseende pensionsstiftelser, som förekommit, flera fall rört

åtgärder av angivet slag. Det anförda tjänar enligt ämbetet till att belysa

behovet av något klarläggande av förhållandet mellan den förslagna lagen

och Kungl. Maj :ts permutationsrätt såvitt gäller fria pensionsstiftelser.

Departementschefen. Förevarande paragraf har tillkommit närmast med

tanke på sådana stiftelser, som genom det i stadgarna angivna ändamålet

givits möjlighet att själva betala pensionsposter eller avgifter till pensionsförsäkring

med arbetstagare eller deras efterlevande som förmånstagare, s. k.

beredandestiftelser. Ett konsekvent genomförande av pantstiftelsesystemet

förutsätter att dylika löpande utbetalningar förhindras. Enligt den föreslagna

paragrafen skall en stiftelse, så länge den är knuten till arbetsgivaren, ej

få göra pensionsutbetalningar annat än i två fall: dels efter tillstånd av tillsynsmyndigheten,

dels om betalningen sker i samband med arbetsgivarens

död, likvidation av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan

konkurs. Jämlikt en föreslagen övergångsbestämmelse får direkt utbetalning

från stiftelsen också ske, då fråga är om att infria pensionsutfästelse, vilken

givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken arbetsgivaren

ej åtagit sig ansvar. Stadgandet jämte övergångsbestämmelsen har i sak lämnats

utan erinran av nästan alla remissorgan, och även jag ansluter mig till

förslaget i denna del.

Utredningen har i sina motiv angivit vissa synpunkter i fråga om tillsynsmyndighetens

dispensgivning men har funnit att några detaljerade riktlinjer

härför icke lämpligen kan ges. .lag vill för egen del understryka att stadgandet

tar sikte på stiftelser, som enligt stadgarna är beredandestiftelser,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

ehuru det formellt är tillämpligt även på renodlade pantstiftelser. Normalt

torde dispens med stöd av förevarande stadgande vara motiverad endast då

det gäller de förra stiftelserna. I fråga om sådana stiftelser, som bildats efter

pantstiflelsemönster, innebär ju betalningsförbudet icke någon begränsning

i stiftelsernas hittillsvarande verksamhet. Beträffande beredandestiftelserna

har utredningen uttalat att de kan ha en sådan omfattning, självständighet

och soliditet, att det kan finnas praktiskt och ändamålsenligt att låta stiftelsen

själv bestrida pensionsutgifter. Vid bedömandet av tillståndsfrågor

bör det även kunna tillmätas viss betydelse, huruvida organisatoriska och

administrativa fördelar visas vara att vinna genom direktbetalningar från

stiftelsen. I likhet med utredningen anser jag emellertid att mera detaljerade

anvisningar för tillståndsgivningen icke kan ges. I lagtexten torde dock böra

anges, att tillsynsmyndigheten skall ge tillstånd endast om särskild anledning

därtill föreligger.

Såsom en länsstyrelse anmärkt innehåller icke förslaget föreskrifter beträffande

fördelningen av stiftelses tillgångar mellan destinatärerna vid stiftelsens

upplösning eller vid arbetsgivarens ackord utan konkurs. Bestämmelser

härom kan icke upptagas i denna omgång utan får övervägas av utredningen

i dess vidare arbete. För bundna stiftelser skall självfallet 1937

års lag alltjämt gälla i angivna hänseenden.

Angående den av justitiekanslersämbetet berörda frågan om möjligheterna

att framdeles överlåta eu fri pensionsstiftelses förmögenhet på pensionskassa

eller försäkringsbolag och att överföra ett företags fria stiftelse till

annat företag i samband med överlåtelse av rörelsen, får jag hänvisa till vad

jag i den allmänna motiveringen anfört om Kungl. Maj :ts permutationsrätt.

Intet av de angivna fallen, liksom t. ex. icke heller stiftelsens ställning vid

fusion av aktiebolag, beröres av 4 § eller av förevarande lag överhuvud. Pensionsstiftelsernas

reglering i nämnda hänseenden torde komma under bedömande

vid utredningens fortsatta arbete. Jag vill i detta sammanhang erinra

om att ett företag, som vill övergå från stiftelseformen till försäkringsT

formen, enligt departementsförslagets 5 §, jämförd med 7 §, är berättigat

att gottgörc-lsevägen taga stiftelsens överskottsmedel i anspråk till försäkringsavgifter.

Om pensionsförsäkring äger rum, nedgår behovet av pensionstäckning

hos stiftelsen. Detta medför att dennas pensionsreserv sjunker.

I den män stiftelseförmögenheten härigenom kommer att överstiga pensionsreserven,

lösgöres medel med vilka försäkringsavgifterna kan ersättas.

Vad angår den redaktionella utformningen av paragrafen torde, för vinnande

av överensstämmelse med 7 § i departementsförslaget, ordet »kostnad»

böra utbytas mot »utgift». Även i övrigt torde stadgandet få jämkas i

språkligt avseende.

5 §.

Forevarande paragraf, som med viss redaktionell jämkning är likalydande

med 4 § i utredningens förslag, ger arbetsgivaren rätt att ur pensionsstiftelse

gottgöra sig för sina pensionsutgifter.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

Gällande rätt Ett företag med bunden pensionsstiftelse bär möjlighet att

nr stiftelsen bereda sig gottgörelse för sina pensionsutgifter. Härom stadgas

i 8 § första—tredje styckena och 13 § första och andra styckena 1937 ars

lag. Bestämmelserna innebär att ett företags pensionsutgifter under ett räkenskapsår

får utan begränsning avräknas mot den räntefordran, som för

samma år kan tillkomma stiftelsen gentemot företaget. Om företaget icke

kan få full ersättning genom avräkning mot stiftelsens räntefordran, kan

företaget gottgöra sig genom att nedsätta sin skuld till stiftelsen eller återtaga

egendom från denna. Så får dock ske blott i den mån det efter gottgörelsen

finns täckning för stiftelsens pensionsreserv. För bundna pensionsstiftelser

gäller således, att medel som behövs för att täcka pensionsreserven

är spärrade hos stiftelsen.

De fria pensionsstiftelsernas verksamhet är icke närmare reglerad i lag.

Som en allmän grundsats på stiftelserättens område har likväl ansetts gälla

att en stiftare icke blir berättigad till ersättning från en stiftelse enbart av

den grunden, att han själv till destinatär utgivit belopp som annars skulle

ha kunnat betalas till denne från stiftelsen. Emellertid utgör pensionsstiftelserna

en så särpräglad stiftelseform, att vanliga stiftelserättsliga regler

icke utan vidare kan tillämpas på dem. Det ligger nära till hands att anse

att ett företag, som gjort utbetalningar inom stiftelseändamålets ram, liksom

i fråga om de bundna pensionsstiftelserna skall äga rätt att nedsätta sin

skuld till eller uttaga egendom från en fri pensionsstiftelse. I varje fall torde

detta gälla, därest det i stiftelsens stadgar gjorts uttryckligt förbehåll om

rätt för företaget att erhålla gottgörelse ur stiftelsen. Tillsynsmyndigheterna

torde i allmänhet tillåta gottgörelse även om stadgarna saknar gottgörelseklausul.

Å andra sidan torde ett i stadgarna upptaget förbud mot gottgörelse

utgöra hinder för företaget att bereda sig ersättning av stiftelsens

medel.

Någon gräns för företagets möjligheter till ersättning ur en fri pensionsstiftelse

har icke fastslagits. Det är icke något hinder, att arbetsgivaren helt

tömmer en stiftelse för att gottgöra sig för sina pensionsutgifter, så snart

han har stöd för sin åtgärd i stiftelsens stadgar. Däremot kan stiftelsestadgarna

innehålla föreskrift om begränsning av möjligheten till gottgörelse.

Ett exempel på en sådan föreskrift erbjuder den s. k. SAF-klausulen, som

åsyftar att stiftaren skall äga rätt till gottgörelse för ATP-avgifter. Stiftelsens

tillgångar må enligt denna klausul tagas i anspråk »i den mån de ej

erfordras för tryggande av alltjämt kvarstående tidigare pensionsutfästelser».

Normalstadgarna för PRl-stiftelse ger ett annat exempel. Stiftelsens medel

skall enligt dessa vara spärrade intill ett belopp motsvarande en efter särskilda

regler beräknad pensionsskuld.

Utredningen. Utredningsförslagets bestämmelser i 4 och 5 §§ är gemensamma

för bundna och fria stiftelser. Bestämmelserna om spärr i 6 § avser

enbart fria stiftelser. Utredningen framhåller att förslaget får särskild betydelse

för sistnämnda stiftelser.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

Avsikten med den nu gällande spärregeln för bundna stiftelser är att pensionstagares

och löftesbärares rätt härigenom skall säkras. Vad som därutöver

kan finnas i stiftelsen är ämnat att trygga pensioner åt övriga intressenter

i stiftelsen, t. ex. arbetstagare som saknar pensionsutfästelse. Stiftelsens

överskottsmedel är, säger utredningen, icke avsedda att begagnas till

annat än den pensionering för vars säkerställande stiftelsen inrättats. Enligt

utredningen bygger lagen om pensionsstiftelses verksamhet delvis på en

annan tankegång. Spärregeln har i princip samma funktion som enligt 1937

års lag. Däremot har en pensionsstiftelses överskottsmedel, som icke är erforderliga

för att skydda pensionstagarnas och löftesbärarnas rätt, ansetts

böra få tagas i anspråk även för andra ändamål än som varit åsyftade vid

stiftelsens bildande, överskottet bör sålunda kunna nyttjas till alla slags

kostnader i samband med pensionering, även om stiftelsens ändamål enligt

stadgarna skulle vara inskränkt exempelvis till tryggande av ålderspension,

liksom även till vissa pensionering närstående ändamål. En sådan medelsanvändning

är särskilt motiverad av det förändrade läge, som inträtt på

tjänstepensioneringens område efter ATP:s genomförande. Utredningen erinrar

också om att en pensionsstiftelses tillgångar icke utgöres av donationsmedel

utan av medel, som är att anse såsom vederlag för utfört arbete.

I fråga om användningen av stiftelsemedel måste dock som grundregel

gälla, att medlen skall komma den med stiftelsen avsedda personkretsen

till godo.

Utredningen anför vidare att det beträffande fria stiftelser för närvarande

råder mycket skiftande förhållanden. Gemensamt är att de av stiftaren fått

till ändamål att trygga eller bereda pension. Därmed är icke sagt att en fri

stiftelses tillgångar utan vidare kan nyttjas till avgifter för pensionsförsäkring,

t. ex. ATP-avgifter. Ändamålet kan sålunda ha begränsats till att avse

endast betalning av utfallande pensionsposter. De flesta stiftelsers stadgar

innehåller likväl en allmän föreskrift om att stiftelsens medel, utom för att

täcka löpande pensioner, får användas till betalning av premier för pensionsförsäkring.

För det stora flertalet stiftelser upptar stadgarna också

särskild bestämmelse om att stiftelsens tillgångar får — helt eller delvis —

användas till sådana pensioneringskostnader, som företaget kan komma att

åläggas genom lagstiftning. Relativt få stiftelser har stadgar, som saknar såväl

den ena som den andra av de båda berörda klausulerna. Det stora övervägande

antalet stiftelser har alltså sörjt för att stiftelsens tillgångar får anlitas

till avgifter för ATP eller för annan pensionsförsäkring.

I de fall, där stiftelsens ändamål icke kan anses omfatta ATP eller pensionsförsäkring

i övrigt, är läget ett annat. Utredningen uppger att det icke

varit ovanligt, att i en stiftelses stadgar intagits förbehåll om rätt för stiftaren

eller stiftelsens styrelse att efter medgivande av tillsynsmyndigheten

andra det för stiftelsen angivna ändamålet. Ett sådant förbehåll torde enligt

utredningens mening vara giltigt och medföra rätt för vederbörande att

ändra stiftelsens ändamål, i varje fall då ändringen icke kan anses vara särskilt

ingripande. Det är därför möjligt att stiftelsemedel, via stadgeändring

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 117 år 1961

med stöd av ändringsförbehåll, skulle kunna anlitas till ATP. Skulle även

sådant förbehåll saknas i stiftelsestadgarna, är det enligt gällande rätt nödvändigt

att hos Kungl. Maj:t ansöka om permutation för att få stiftelsens

medel frigjorda till ATP-ändamål.

Då det gäller ändring av en stiftelses ändamål — vare sig med stöd av

ändringsförbehåll eller genom permutationsförfarande — är nuvarande

rättsläge, enligt vad utredningen anmärker, i flera hänseenden svårbedömbart.

För dem som har att företräda en pensionsstiftelse är det angeläget att

få klarlagt, vilka möjligheter som finns att disponera över stiftelsemedlen.

På det att anpassningen till ATP skall ske enkelt och praktiskt, föreslår utredningen

ett lagstadgande om att stiftelsemedel må användas icke blott till

pensioner utan även till avgift för pensionsförsäkring. Även till andra kostnader

i samband med pensionering bör stiftelsens tillgångar få anlitas. Bestämmelse

härom bör utformas så, att arbetsgivaren skall äga gottgöra sig

ur stiftelsen för ifrågavarande slag av utgifter. Den i 4 § liksom i 5 och 7 §§

av utredningens förslag begagnade lokutionen »arbetsgivaren medgives

att» är föranledd av att lagstiftningen på ifrågavarande punkter har ett

inslag av permutation ex lege.

Utredningen påpekar att lagen om pensionsstiftelses verksamhet icke innehåller

någon definition av vad som menas med pension och pensionsförsäkring.

Det framhålles emellertid att, när i lagen talas om avgift för pensionsförsäkring,

jämväl avses engångspremie eller annan avgift för förvärv

av livränta eller överlevelseränta (jfr 8 § första stycket och 14 § andra stycket

1937 års lag). Som »annan kostnad i samband med pensionering» bör

kunna anses exempelvis den PRI-anslutne arbetsgivarens bidrag till täckande

av PRI:s omkostnader. Hit bör även hänföras dels den på arbetsgivaren

belöpande årspremien för kreditförsäkring i FPG samt sådant belopp som

må komma att uttaxeras å arbetsgivarna jämlikt FPG:s bolagsordning, dels

det belopp som av FPG bestämts såsom premietillägg för täckande av FPG:s

förvaltningskostnader (jfr §§ 8 och 9 i stadgarna för PRI). Jämväl andra

utgifter avseende pensionering kan enligt utredningen tänkas vid sidan av

pensionsposter och avgifter till pensionsförsäkring. Att företaget skall äga

rätt att gottgöra sig jämväl för »annan kostnad i samband med pensionering»

är en utvidgning av företagets nuvarande rätt till gottgörelse ur en

bunden pensionsstiftelse.

I motiven betonas att den föreslagna 4 § icke avser att ge arbetsgivaren

rätt att ur en pensionsstiftelses överskott gottgöra sig för vad han avsatt till

annan pensionsstiftelse hos honom. I 7 § av utredningens förslag har uppställts

bestämmelser om överförande av medel från en stiftelse till en annan.

Önskar arbetsgivaren utnyttja en stiftelses överskottsmedel till påfyllnad av

eu annan stiftelse, kan detta — om icke annat är föreskrivet i den förra stiftelsens

stadgar — enligt utredningen ske blott med iakttagande av dessa bestämmelser.

Ibland bänder det, fortsätter utredningen, att en fri stiftelse jämlikt sina

stadgar avser att säkerställa endast visst slag av pension, t. ex. ålderspen
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

sion (jfr PRI-stiftelsen). Vid beräkning av pensionsreserv enligt förslagets

9 § skall beaktas blott sådant pensionsslag som avses med stiftelsen. När det

gäller att tillerkänna arbetsgivaren rätt till återtagning ur överskott synes

man emellertid, såsom förut berörts, ej behöva binda denna vid den i stiftelsens

stadgar föreskrivna pensionstypen. Enligt förslaget skall därför en arbetsgivare

kunna av överskottsmedel hos en stiftelse -— oavsett vilka pensioner

den är ämnad att trygga — gottgöra sig utgifter för alla slag av pensioner.

Sålunda kan t. ex. ur en fri stiftelse för enbart ålderspension gottgörelse

äga rum för utgift avseende familjepension. Det framhålles att redan

den föreslagna utvidgningen av stiftelses ändamål till att avse ATP-avgifter

innebär ett åsidosättande av en i stadgarna upptagen begränsning av pensionsart.

ATP omfattar nämligen såväl ålderspension som förtidspension

och familjepension.

Enligt vad utredningen framhåller gäller den arbetsgivaren tillerkända

gottgörelserätten icke andra pensionsutgifter än dem som gjorts av arbetsgivaren

för arbetstagare, vilka omfattas av stiftelsens ändamål, eller deras

efterlevande. Gottgörelserätten har ansetts böra avse efterlevande, även om

dessa till äventyrs icke skulle uttryckligen omfattas av det i stadgarna angivna

ändamålet (bunden pensionsstiftelse tryggar alltid pension åt efterlevande,

se 1 § andra stycket i 1937 års lag). Detta ligger enligt utredningen

i linje med vad nyss sagts beträffande arbétsgivarens rätt till gottgörelse

för utgift för annat pensionsslag än som avses med stiftelsen.

År en stiftelse inrättad t. ex. enbart för tjänstemän, skall enligt 4 § blott

pensionsutbetalningar samt ATP-avgifter och andra pensionsförsäkringspremier

avseende tjänstemän (eller efterlevande till tjänstemän) grunda rätt

till ersättning ur stiftelsen. Härvid är att märka, att ATP-avgifterna är av

kollektiv natur. En arbetsgivares ATP-avgift skall sålunda bidraga till kostnaden

för ATP-systemet i dess helhet. Detta utesluter icke att man bör betrakta

arbetsgivarens ATP-avgift som jämförbar med avgift för pensionsförsäkring.

Utredningen har ansett att i lagen bör anvisas en beräkningsmetod

i fråga om rätt för arbetsgivaren att ur pensionsstiftelse bereda sig gottgörelse

för sin ATP-avgift. Det har därför föreslagits att arbetsgivaren skall

äga gottgöra sig den del av ATP-avgiften vilken kan anses hänföra sig till

lön eller annan ersättning åt arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål.

Avser stiftelsen samtliga arbetstagare äger arbetsgivaren gottgöra sig

hela avgiften, förutsatt att övriga betingelser för gottgörelse är för handen.

Skulle stiftelsen åter omfatta endast en krets av de anställda, exempelvis

företagets tjänstemän, har arbetsgivaren att göra antagandet att enbart dessa

ar anställda hos honom. Därefter räknar han ut hur stor ATP-avgift som

skulle ha erlagts för dem enligt de föreskrifter, som återfinnes i lagen om

försäkring för allmän tilläggspension och i därtill anslutande författningar.

Den föreslagna lagen reglerar icke andra gottgörelsefall än dem som nämnes

i 4 och 5 §§ av utredningsförslaget. Sålunda beröres ej arbetsgivarens

möjligheter att ur en pensionsstiftelse med biändamål vid sidan av pensionering

(frånsett ändamål som avses i 5 §) gottgöra sig utgifter för det

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

63

främmande ändamålet. Utredningen säger sig sakna anledning att genom

lagstiftning tillerkänna arbetsgivaren generell rätt till gottgörelse från stiftelsen

i fråga om dylika utgifter. Ej heller har utredningen föreslagit att

spärregeln i 6 § första stycket skall gälla med avseende å utgifter för ifrågavarande

biändamål, om gottgörelse härför skulle vara medgiven jämlikt

stiftelsens stadgar. Detta har varit betingat främst av hänsyn till stiftarens

vilja.

Jämlikt 8 § i 1937 års lag omfattar företagets gottgörelserätt utgifter för

betalning av pension och av pensionsförsäkringsavgifter. Eftersom ATP anses

utgöra pensionsförsäkring innefattar nämnda lag enligt utredningen

icke något hinder mot att en bunden pensionsstiftelses överskottsmedel tages

i anspråk för ATP-avgifter. Som framgår av det föregående innebär 4 § likväl

en viss utvidgning med avseende å föremålet för rätten till gottgörelse

ur en bunden stiftelse. Här avses gottgörelse för »annan kostnad i samband

med pensionering». Likaså utökas rätten till återtagning genom stadgandet

i den av utredningen föreslagna 5 §. Det har befunnits lämpligt att till 8 §

i 1937 års lag foga ett tillägg med en erinran härom.

Remissyttrandena. Stadgandet har i sak tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av samtliga remissinstanser. Näringslivets skattedelegation framhåller

dock att den vidsträckta gottgörelserätt, som föreslagits av utredningen,

egentligen borde införas först efter det att frågan om förmånsrätt funnit

sin lösning.

Beträffande möjligheten att anlita pensionsstiftelses medel till f ö r v a 11- nings utgifter framhåller försäkringsinspektionen att bunden pensionsstiftelses

tillgångar enligt 7 § sista stycket av 1937 års lag skall kunna

användas till bestridande av förvaltningskostnader (arvode till styrelseledamot

eller god man samt ersättning för utlägg). Stadgandet anses innebära

att stiftelseförmögenheten får anlitas för angivna ändamål, oaktat förmögenheten

icke överstiger pensionsreserven. Inspektionen utgår från att bestämmelserna

i 3 och 4 §§ samt spärregeln i 6 § första stycket av utredningens

lagförslag icke reser hinder mot att pensionsstiftelse får göra utbetalning för

förvaltningskostnader ävensom att arbetsgivare ur sådan stiftelse får gottgöra

sig utgifter som han haft för stiftelsens förvaltning, oaktat stiftelsen icke

har överskottsmedel. Enär detta icke tydligt framgår av lagtexten, finner

inspektionen det vara från upplysningssynpunkt önskvärt, att i lagmotiven

intages cll uttalande härom. Även länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands

län berör spörsmålet om utgifter för pensionsstiftelses administrering.

Justitiekanslersåmbetet, som icke har någon saklig invändning att göra,

har likväl ställt sig frågan, om det är alldeles påkallat att så strängt som

utredningen gjort hålla på regeln att överskottet blott skall användas för den

krets av arbetstagare som ursprungligen avsetts med stiftelsen. Då överskottet

användes för engångsunderstöd enligt 5 § av förslaget är det måhända

motiverat att icke utöka destinatärskretsen. Beträffande ianspråktagandc av

överskottsmedel för t. ex. ATP-avgifter kan däremot enligt ämbetet sältas

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

i fråga, om det för de berörda arbetstagarna — då ju stiftelsemedlen icke

är skyddade genom någon förmånsrätt eller eljest —- är av något intresse

att överskottsmedlen användes blott för ATP-avgifter för dem. Genom uppmjukning

av bestämmelserna till att gälla arbetsgivarens ATP-avgifter överhuvudtaget

eller för någon större grupp, exempelvis samtliga tjänstemän,

synes kunna vinnas förenklingar både för arbetsgivaren och för länsstyrelserna,

vilket för de senare torde vara av betydelse vid utövandet av tillsynen.

I yttrandet från handelskammaren i Gefle anföres att en pensionstiftelses

ändamål numera enligt skattelag icke får omfatta huvudaktieägare. Detta

betyder, säger handelskammaren, att om 4 § av utredningens förslag upphöjes

till lag och företaget utbetalar pension till huvudaktieägare, det icke

får täcka sig med medel från pensionsstiftelsen. Handelskammaren finner

det nödvändigt att paragrafen får en sådan utformning, att gottgörelse medgives

från de äldre stiftelserna.

Justitiekanslersämbetet anför att utredningen i förevarande paragraf liksom

i 5 och 7 §§ i sitt förslag använt formuleringen »arbetsgivaren medgives»

under hänvisning till att lagstiftningen på ifrågavarande punkter har

ett inslag av permutation ex lege. Verbet »medgiva» förutsätter väl logiskt

ett subjekt och användes ju också ofta, då en myndighet meddelar ett tillstånd

eller en dispens. Det brukas också ofta i permutationsbeslut; i en

lag ter det sig emellertid främmande. Utredningens syfte torde kunna vinnas

genom uttryck som »må» eller »äga att».

Departementschefen. Genom denna bestämmelse berättigas arbetsgivaren

att ur pensionsstiftelse, oavsett vad stadgarna innehåller härom, gottgöra

sig för vad han själv erlagt i pensionsposter, avgifter till pensionsförsäkring

och liknande. Av särskild betydelse är att arbetsgivaren får möjlighet att ur

stiftelsens förmögenhet bereda sig ersättning för ATP-avgifter. En förutsättning

för gottgörelse är enligt utredningens förslag att utgiften avser arbetstagare,

som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande. Denna

begränsning i gottgörelserätten överensstämmer med principerna i 1937

års lag. Av 6 § i utredningsförslaget (motsvarande 7 § i departementsförslaget)

följer, att det endast är stiftelsens överskottsmedel som står till

förfogande för gottgörelse, dock att en arbetsgivares pensionsutgifter kan

avräknas mot en bunden stiftelses räntefordran på arbetsgivaren, även om

stiftelsen ej har överskott.

Stadgandet har i sak lämnats utan invändningar vid remissbehandlingen

och ger icke heller anledning till erinran från min sida. Jag är således ej

beredd att, såsom ifrågasatts av justitiekanslersämbetet, föreslå någon utvidgning

av gottgörelserätten i vad avser personkretsen.

Med anledning av vad en handelskammare anfört vill jag påpeka, att varken

civilrättsliga eller skatterättsliga regler hindrar att en pensionsstiftelse

omfattar huvuddelägare i aktiebolag. En annan sak är att utfästelse till huvuddelägare

numera icke får komma i beaktande, när det gäller att beräkna

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

avdragsgillt belopp vid avsättning till pensionsstiftelse (kommunalskattelagen

29 § anvisningspunkt 2 fjärde stycket). Det nu föreslagna stadgandet utgör

icke hinder mot att ett aktiebolag ur en stiftelses överskott gottgör sig

för pensionsutgift avseende huvuddelägare.

Försäkringsinspektionen har väckt frågan, om arbetsgivaren skall äga att

med stöd av förevarande bestämmelse gottgöra sig för utgifter för en fri pensionsstiftelses

förvaltning och om i så fall den i 7 § första stycket av departementsförslaget

upptagna spärregeln skall iakttagas vid gottgörelsen. Med

anledning härav vill jag framhålla, att förslaget till lag om pensionsstiftelses

verksamhet icke reglerar frågan om gottgörelse för förvaltningsutgifler.

På denna punkt inträder ingen ändring i det nuvarande rättsläget. Den föreslagna

lagen hindrar således icke arbetsgivaren från att ur stiftelsen bereda

sig ersättning för förvaltningsutgifter, även om stiftelsen skulle sakna täckning

för pensionsreserven. Ej heller förbjudes stiftelsen att själv göra utbetalningar

för bestridande av förvaltningsutgifter (jfr 4 § i departementsförslaget).

Liksom i föregående paragraf torde uttrycket »kostnad» få ersättas med

»utgift». Vidare bör vissa andra redaktionella jämkningar vidtagas, bl. a.

med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört.

6 §•

Denna paragraf, som frånsett redaktionella jämkningar överensstämmer

med 5 § i utredningens förslag, ger arbetsgivaren möjlighet att ur pensionsstiftelse

bereda sig gottgörelse för utgifter avseende vissa engångsunderstöd.

Utredningen. I sina motiv till förevarande stadgande anför utredningen

inledningsvis, att parterna på arbetsmarknaden kan ha ett intresse av att till

pensionsstiftelser avsatta medel får användas icke blott till pensioner utan

även till andra liknande förmåner åt de anställda. Uppgörelsen i pensionsfrågan

mellan arbetsgivareföreningen, industritjänstemannaförbundet och

arbetsledareförbundet innefattar t. ex. förutom plan för kompletterande pensionsförmåner

jämväl plan för grupplivförsäkring (kapitalförsäkring mot

riskpremie). Det må också nämnas att förhandlingar för närvarande pågår

rörande kompletterande pensionsanordningar för andra grupper av arbetstagare

i enskild tjänst. Utredningen har sett det som sin uppgift att i arbetsmarknadsparternas

intresse söka åvägabringa en ordning, enligt vilken

pensionsstiftelsernas tillgångar skall kunna anlitas till vissa pensionsliknande

understöd åt arbetstagare och efterlevande till dessa.

En given utgångspunkt är enligt utredningen att endast stiftelsernas överskott,

d. v. s. medel som icke anses erforderliga till tryggande av pensioner

åt pensionstagare och löftesbärare, kan komma i fråga till berörda användningsområde

(6 § i utredningens förslag). Vidare bör stiftelsemedlen icke få

tagas i anspråk för utgifter till andra än arbetstagare, som omfattas av stiftelsens

ändamål, eller deras efterlevande (5 § första stycket andra punkten

i förslaget). Med hänsyn till pensionsstiftelsernas säregna struktur bör med
5

Ilihang till riksdagens protokoll 1961. i samt. Nr 177

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

len stå till förfogande allenast i form av gottgörelse åt arbetsgivaren. I här

angivna hänseenden bör alltså råda överensstämmelse med vad som föreslagits

skola gälla utgifter för pensionering.

Utredningen erinrar om att enligt stiftelserättsliga regler en stiftelses medel

i princip får begagnas uteslutande till det ändamål som stiftaren föreskrivit.

Varken stiftaren själv, stiftelsens styrelse eller destinatärerna har

rätt afl utan vidare ändra stiftelsens ändamål. En möjlighet att få en ändring

till stånd är att söka permutation hos Kungl. Maj :t. Permutationsförfarandet

är av särskild betydelse, när det efter stiftelsens tillkomst inträffat

ändrade förhållanden, som rubbar de förutsättningar under vilka stiftelseförordnandets

bestämmelser givits. Någon form av förändring i förhållandena

torde regelmässigt krävas för att permutationsrätten skall kunna aktualiseras.

Införandet av ATP kan enligt utredningens mening sägas ha i viss mån

medfört ändrade förhållanden med avseende å pensionsstiftelserna. ATP har

i stor utsträckning inneburit en avlösning av företagens egna pensionsåtaganden.

På grund härav har i åtskilliga stiftelser uppstått överskott. Det har

ansetts rimligt och naturligt att överskottsmedlen skall få anlitas till arbetsgivarens

ATP-avgifter. Utredningen säger att man kan förutse framställningar

om att sådana överskottsmedel skall få användas även för andra pensionering

närstående ändamål.

Enligt utredningen bör arbetsgivaren i lag generellt medges vidgade befogenheter

att för olika utgifter gottgöra sig ur överskottsmedel. Utredningen

har sålunda föreslagit att en stiftelses överskottsmedel skall få begagnas till

engångsunderstöd åt arbetstagare vid dennes långvariga oförmåga till arbete

på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid dennes avgång ur tjänsten

på grund av uppnådd ålder eller till engångsunderstöd åt efterlevande

vid arbetstagarens frånfälle eller också för försäkring av sådana understöd

(5 § första stycket första punkten i förslaget). Det framhålles att denna beskrivning

inrymmer t. ex. premier för grupplivförsäkring. Hit kan även höra

ett större engångsbelopp åt person, som faller för ett åldersstreck och därför

slutar sin anställning.

Utredningen menar att arbetsgivaren likväl ej bör tillerkännas en ovillkorlig

rätt att ur pensionsstiftelses överskott bereda sig ersättning för angivna

utgifter vid sidan av pensionsområdet. Man kunde diskutera att göra

rätten till gottgörelse beroende av stiftelsestyrelsens medgivande. En sådan

lösning hade emellertid förutsatt lagstiftning om representation för de anställda

i stiftelsens styrelse. Utredningen tager emellertid icke upp representationsfrågan

i denna etapp av sitt arbete.

Utiedningen anser att man i detta sammanhang bör kunna bortse från

dem som är pensionstagare. Det är nämligen fråga om dispositionen av ett

ö''\ erskott i förhållande till vad som behövs för att täcka pensionsreserven.

För pensionstagarnas del är det ej aktuellt med ytterligare intjänande av

pension, och det fordras därför i princip icke några vidare avsättningar för

deras räkning. Det bör således enligt utredningens mening alltid vara till
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

räckligt, atl samtliga anställda samtycker till att arbetsgivaren ur stiftelsens

medel gottgör sig för sina utgifter för engångsunderstöd och motsvarande.

Vidare anför utredningen att fackföreningen i allmänhet för arbetstagaren

framstår som den naturliga företrädaren vid förhandlingar med arbetsgivaren.

I större företag kan det för övrigt vara praktiskt ogörligt att inhämta

samtycke från alla arbetstagare. Utredningen föreslår att samtycke av de

enskilda intressenterna skall kunna ersättas med samtycke av organisation.

Man kunde tänka sig att detta samtycke skulle utverkas från samtliga de

organisationer, som företräder arbetstagare omfattade av stiftelsens ändamål.

I fråga om överskott i en särskild stiftelse för tjänstemän skulle man

då begära samtycke av alla organisationer, som representerar hos arbetsgivaren

förekommande tjänstemannagrupper. Användning av överskott i en allmän

stiftelse skulle därutöver kräva samtycke av arbetarnas organisationer.

En annan utväg vore att anknyta till frågan hur överskottet uppkommit.

Har pensionsutfästelser till arbetare, vilka utfästelser säkerställts genom

avsättningar, senare fallit bort eller reducerats på grund av tillkomsten av

ATP, skulle samtycket till åtgärden att utnyttja överskott närmast inhämtas

av arbetarnas organisation. Mot en sådan tankegång kan dock invändas

att varje avsättning i princip sker till fromma för samtliga de personer som

avses med stiftelsen. Att vissa utfästelser åberopas i samband med avsättning

beror på de villkor för avdragsgillhet som uppställes i skattelag. Utredningen

understryker att en arbetsgivare ensam kan förfoga över en stiftelses

överskottsmedel på det sättet, att han ger nya pensionslöften uteslutande

till en viss yrkesgrupp. Vad som motsvarar pensionsreserven för dessa löften

lägges nämligen till den tidigare pensionsreserven. Utredningen förordar

att samtycke skall krävas enbart från den organisation, som företräder

den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser.

I flera andra sammanhang, fortsätter utredningen, har organisationen

genom lagstiftning tillerkänts rätt att företräda arbetstagarna oavsett om

dessa är medlemmar eller icke. Därvid har i senare lagstiftning vanligen

fordrats att organisationen skall vara att anse som huvudorganisation enligt

lagen om förenings- och förhandlingsrätt (se allmänna arbetstidslagen 4 a §

och lagen om försäkring för allmän tilläggspension 37 §). Samma krav har

uppställts i utredningens förslag. Det har icke ansetts nödvändigt, att organisationen

skall visa att den företräder flertalet arbetstagare inom yrkesgruppen

i fråga. Skulle flera organisationer konkurrera med varandra, har

man enligt utredningens bedömande skäl att antaga, att arbetsgivaren icke

kommer att inleda förhandlingar med mindre han anser organisationen representativ.

Kravet på samtycke från representanter på arbetstagarsidan till att arbetsgivaren

gottgör sig ur stiftelsens medel har av utredningen ansetts kunna

eftergivas, då själva utgiften för engångsunderstödet företagits enligt bestämmelse

i kollektivavtal. Såsom förutsättning skall dock gälla att organisation,

som ägt lämna samtycke till gottgörelsen, står som part i kollektiv
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961

avtalet på arbetstagarsidan (andra stycket andra punkten). Att kräva klausul

i kollektivavtalet om rätt till gottgörelse i det enskilda fallet har befunnits

opraktiskt. Utredningen säger att man får förutsätta att organisationen,

när den genom kollektivavtal träffar uppgörelse om engångsunderstöd

för arbetstagare, är medveten om att den därigenom bereder arbetsgivaren

möjlighet alt ur pensionsstiftelses överskottsmedel gottgöra sig för utgiften.

Slutligen uttalar utredningen att tillsynsmyndigheten har att —- normalt

med ledning av stiftelsens årsberättelse — kontrollera att de uppsatta villkoren

för här ifrågavarande gottgörelse varit vederbörligen uppfyllda.

Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket av paragrafen har godtagits

helt vid remissbehandlingen. Landsorganisationen i Sverige anser det

vara synnerligen viktigt att en rättslig möilighet öppnas för stiftelseöverskottets

användning till sådana med pensionering besläktade ändamål, varom

här är fråga.

Däremot har samtyckesreglerna i paragrafens andra stycke föranlett meningsbrytningar.

Landsorganisationen i Sverige har intet att erinra mot utredningens

förslag i fråga om tillvägagångssättet för fördelning av stiftelseöverskotten

men förutsätter, att överenskommelse i flertalet fall kommer

att träffas mellan arbetsgivarsidan och arbetstagarnas organisationer angående

användandet av dessa medel.

Enligt näringslivets skattedelegation är det uppställda kravet på samtycke

av samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, synnerligen

opraktiskt. En begränsning bör här kunna ske utan olägenhet, och delegationen

föreslår att samtycke skall behöva inhämtas endast av de personer, till

vilka utfästelse om pension lämnats. Man skulle enligt delegationen även

kunna tänka sig den ytterligare begränsningen, att samtycke av en enkel

majoritet av sistnämnda kategori är tillräckligt. I samma riktning uttalar

sig handelskammaren i Gefle samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare.

Enligt Sveriges köpmannaförbund torde det vara nödvändigt att begränsa

bestämmelsen till att avse samtycke av samtliga vid tiden för gottgörelsen

anställda arbetstagare, eftersom det i många fall torde vara ogörligt att få

reda på arbetstagare som slutat sin anställning. Kooperativa förbundet anser

att uttrycket »samtliga arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål»

saknar behövlig pregnans, då det icke klargör huruvida det avser arbetstagare,

som kan komma i fråga om att erhålla pensionsutfästelser, eller

arbetstagare, som redan erhållit sådana.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det oriktigt att, för den händelse

stiftelsens ändamål omfattar arbetstagare tillhörande skilda huvudorganisationer,

från medbestämmanderätt utesluta sådan huvudorganisation, vars

medlemmar icke avses med utgiften. Samtycke bör därför enligt länsstyrelsens

förmenande i sådant fall sökas hos varje huvudorganisation som företräder

yrkesgrupp, vilken omfattas av stiftelsens ändamål. Samma uppfattning

har länsstyrelsen i Hallands län. Enligt Sveriges akademikers central
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 277 år 1961

organisation är begreppet yrkesgrupp svårdefinierbart. Organisationen erinrar

om alt vare sig begreppet ges en vid eller snäv tolkning fall kan uppkomma,

då flera huvudorganisationer kan anses företräda den berörda gruppen

arbetstagare. Det förutsättes att i sådana fall arbetsgivaren skall vara

skyldig inhämta samtycke från samtliga berörda huvudorganisationer.

Kommerskollegium förordar att ifrågavarande stadgande omarbetas för

undvikande av så omständliga förfaranden, som eljest måste bli följden i de

med bestämmelsen avsedda fallen. I enahanda riktning yttrar sig Östergötlands

och Södermanlands handelskammare samt Sveriges redareförening,

vilken finner en från trygghetssynpunkt för arbetstagarna tillfredsställande

lösning vara att uppställa medgivande av tillsynsmyndigheten såsom villkor

för arbetsgivarens gottgörelse ur stiftelsen för engångsunderstöd. Överståthållarämbetet

ifrågasätter — under framhållande att enligt förslagets

6 § gottgörelse må uttagas endast under villkor att stiftelsen efter gottgörelsen

har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven —- om det överhuvud

föreligger behov av något samtycke. Jämväl Smålands och Blekinge

handelskammare samt handelskammaren i Göteborg anser att det för det

ifrågavarande fallet av gottgörelse borde räcka med att kräva, att pensionsreserven

icke underskridits.

Departementschefen. I arbetsmarknadsparternas intresse bär utredningen

sökt åstadkomma en ordning, enligt vilken pensionsstiftelsernas tillgångar

skall kunna nyttjas till pensionsliknande understöd åt arbetstagare och deras

efterlevande. Utredningen har sålunda föreslagit att arbetsgivaren skall

kunna ur stiftelsen bereda sig gottgörelse för utgifter avseende vissa engångsunderstöd

eller försäkring av sådana understöd. Liksom i fråga om

gottgörelse för pensionsutgifter fordras enligt förslaget dels att utgiften avser

arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller dennes efterlevande,

dels att stiftelsens tillgångar — utom då fråga är om avräkning

mot bunden stiftelses räntefordran på arbetsgivaren — efter gottgörelsen

täcker pensionsreserven. Utredningen har ansett frågan om stiftelsemedlens

användning till engångsunderstöd vara en förhandlingsfråga. Därför har

föreslagits att gottgörelse skall få äga rum endast efter samtycke av samtliga

arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av huvudorganisation,

som företräder den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser. Gottgörelse

skall även kunna ske, om utgiften har företagits enligt bestämmelse

i kollektivavtal och organisation, som enligt vad nu sagts har ägt lämna samtycke,

slår såsom part i kollektivavtalet på arbetstagarsidan.

Samtyckesreglerna har varit föremål för delade meningar bland remissinstanserna.

Det finns sålunda remissorgan, som icke haft något alt erinra

mot utredningens förslag, medan från andra håll ifrågasatts om det överhuvud

behövs något samtycke med hänsyn till alt det endast rör sig om

överskottsmedel. Däremellan rymmes skilda ståndpunkter. En del remissinstanser

föreslår att kravet på samtycke av alla arbetstagare bör ersättas

med krav på samtycke av alla löftesbärare, eventuellt med den ytterligare

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 777 år 1961

begränsningen att samtycke av viss majoritet av sistnämnda kategori skulle

räcka. Ett annat förslag går ut på att, då det gäller samtycke av huvudorganisation,

samtycke skall utverkas ej enbart hos organisation, som företräder

den yrkesgrupp av arbetstagare utgiften avser, utan hos varje organisation

företrädande yrkesgrupp, vilken omfattas av stiftelsen ändamål. Från ett

håll har förordats medgivande av tillsynsmyndigheten såsom villkor för gottgörelse.

Bakom kritiken mot de av utredningen föreslagna samtyckesreglerna ligger

i flertalet fall uppfattningen att dessa blir krångliga i tillämpningen. Jag

kan instämma i att reglerna ter sig i viss mån omständliga och att måhända

lämpligare lösningar kan finnas. Emellertid är jag icke beredd att på grundval

av det föreliggande utredningsmaterialet förorda någon annan lösning än

den som utredningen enhälligt anvisat. Jag förutsätter, att frågan ånyo uppmärksammas

vid den slutliga översynen av stiftelserna.

När det gäller att av huvudorganisation inhämta samtycke till ifrågavarande

slag av gottgörelse, är det tillräckligt att arbetsgivaren skaffar sig

samtycke av någon organisation, som kan anses företräda den avsedda yrkesgruppen.

Av utredningens motiv framgår vidare, att samtycke icke avsetts

skola krävas av förutvarande arbetstagare hos arbetsgivaren. Lagtexten bör

på sistnämnda punkt förtydligas så, att gottgörelse icke må ske utan samtycke

av samtliga i arbetsgivarens tjänst varande arbetstagare, som omfattas

av stiftelsens ändamål. Såsom framgått av det tidigare anförda innefattas i

angivna krets även sådana arbetstagare, som ej erhållit pensionsutfästelse.

Vissa andra redaktionella jämkningar torde jämväl böra vidtagas.

7 §■

I denna paragraf, som motsvarar 6 § i utredningens förslag, upptages regler

om vissa förutsättningar för och tillvägagångssättet vid gottgörelse ur

pensionsstiftelse.

Utredningen. I motiven framhålles att detta stadgande har tillämpning enbart

på fria pensionsstiftelser. Frågan om ändringar i 1937 års lag har ansetts

såvitt möjligt böra anstå till dess att utredningen hunnit verkställa en

allmän översyn av pensionsstiftelsernas rättsliga ställning. På grund härav

har i 6 § tredje stycket av den föreslagna lagen upptagits ett stadgande, enligt

vilket de nuvarande spärrbestämmelserna i 8 § första — tredje styckena

och 13 § första och andra styckena 1937 års lag skall gälla i oförändrat skick

för de bundna stiftelserna.

Gottgörelse ur fria pensionsstiftelser för utgifter varom stadgas i 4 och

5 §§ av utredningens lagförslag må enligt nu förevarande paragraf avse blott

utgifter under arbetsgivarens sistförflutna räkenskapsår. Rätten till gottgörelse

bindes med andra ord till det räkenskapsår varunder utgiften gjorts.

Denna tidsbegränsning av återtagningsrätten överensstämmer med den ordning

som råder för gottgörelse ur bundna stiftelser. Skulle en arbetsgivare

(fysisk person) till äventyrs icke ha särskilt räkenskapsår, är det naturligt

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

att knyta återtagningsrätten till det senaste kalenderåret. Uttrycklig bestämmelse

härom torde likväl enligt utredningens mening ej behövas.

Utredningen påpekar att den föreslagit ändring av bestämmelserna i kommunalskattelagen

om vad som får avdragas från bruttointäkten av rörelse.

Ändringen bygger på förutsättningen att skattskyldig företagare skall söka

gottgörelse för alla utgifter av den art som omnämnes i 4 § av utredningens

förslag, förutsatt att överskott finns i stiftelsen ovanför ett visst tak. I 29 §

4 mom. kommunalskattelagen har tillagts att avdrag icke får göras för utgift,

för vilken den skattskyldige ägt gottgöra sig enligt 4 § lagen om pensionsstiftelses

verksamhet men för vilken han icke uttagit gottgörelse, till den del sådan

kunnat ske utan att stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett

belopp motsvarande 120 procent av stiftelsens pensionsreserv. Om ett företag,

i vars pensionsstiftelse finns tillgångar överstigande 120 procent av pensionsreserven,

under ett visst räkenskapsår — kanske av misstag — skulle underlåta

att ur stiftelsen gottgöra sig för sina pensionsutgifter och därför enligt

tillägget i 29 § 4 mom. kommunalskattelagen förvägras avdrag, bör gottgörelse

rimligen i stället få ske under ett följande räkenskapsår under förutsättning

att de i nu förevarande paragraf i civillagen uppställda villkoren

då är för handen. Denna speciella möjlighet till gottgörelse för utgift, som

ligger längre tillbaka i tiden än det senaste räkenskapsåret, torde enligt utredningens

mening icke behöva lagfästas särskilt. Det är ju bara fråga om

en rättelse i efterhand. Att gottgörelsen icke skedde redan under det räkenskapsår

företaget hade pensionsutgiften kan ha berott på den felaktiga förutsättningen,

att företaget ägde betrakta utgiften som avdragsgill vid inkomsttaxering.

Det bör enligt utredningen sakna betydelse, om den uraktlåtna

gottgörelsen visas bero på försummelse av arbetsgivaren eller ej.

Såsom förutsättning för arbetsgivarens gottgörelse ur fri pensionsstiftelse

gäller enligt förslaget, att stiftelsen efter gottgörelsen har kvar medel tillräckliga

att täcka pensionsreserven för de pensioner och pensionsutfästelser,

för vilka stiftelsens tillgångar tjänar som säkerhet. Denna spärregel är i ett

avseende annorlunda konstruerad än spärregeln i 1937 års lag. Sålunda får

enligt 8 § första stycket angivna lag mot en bunden pensionsstiftelses räntefordran

för räkenskapsår utan inskränkning avräknas företagets pensionsutgifter

under året. Beträffande bundna stiftelser gäller således ej någon

spärr i fråga om avräkning på räntefordran. Rätt till gottgörelse genom kvittning

av sådan fordran föreligger med andra ord även om stiftelsens tillgångar

ej täcker pensionsreserven.

Enligt första stycket av förslagets 6 § är ett företags möjligheter att låta

pensionsutgifter gå i avräkning mot en fri stiftelses räntefordran begränsade

av samma regel, som gäller i fråga om ersättning åt företaget av stiftelsens

kapital. Stiftelses fordran på ränta har alltså ej ansetts böra intaga

annan ställning än stiftelsens fordran på huvudstolen. Avräkning mot fordran

på ränta får ske allenast på villkor att pensionsreserven är täckt. Denna

ordning synes utredningen bättre rimma med syftet att skapa större säkerhet

för deslinatärerna.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

I andra stycket ges föreskrift om förfarandet vid gottgörelse ur fri pensionsstiftelse.

Arbetsgivaren skall i första hand nedsätta eventuell skuld till

stiftelsen. Har han utgivit större belopp än som svarar mot skulden, äger han

fordra betalning för överskjutande belopp ur de tillgångar som må finnas

hos stiftelsen utöver fordringen på arbetsgivaren.

Utredningen konstaterar att frågan om kontroll av spärregelns efterlevnad

för de bundna pensionsstiftelsernas vidkommande är reglerad i 1937 års lag.

Det bör med avseende å fria stiftelser, fortsätter utredningen, i första hand

ankomma på styrelsen att bevaka att spärregeln i 6 § av den föreslagna lagen

iakttages, d. v. s. att det efter gottgörelse åt företaget finns kvar medel som

täcker stiftelsens pensionsreserv. En fri stiftelse kan ha särskild styrelse,

med eller utan representation för de anställda. Det kan också ha överlåtits

åt företagets styrelse att jämväl vara styrelse för stiftelsen. I de fall då stiftelsens

styrelse är identisk med företagets kan enligt utredningens bedömande

föreligga särskild risk för att spärregeln åsidosättes. Emellertid förutsättes

tillsynsmyndigheten kunna utöva en nöjaktig kontroll av att regeln efterleves.

Vad nu sagts gäller också den spärregel som upptages i 7 § andra stycket

av förslaget. Utredningen tillägger att, därest spärreglerna åsidosättes,

tillsynsmyndigheten bör bevaka att företaget till stiftelsen återför vad som

för mycket avtappats ur densamma.

Remissyttrandena. Bestämmelsen i första stycket har godtagits av det övervägande

flertalet remissinstanser.

Emellertid har stadgandet även föranlett erinringar. En del remissorgan

anser att arbetsgivarens gottgörelserätt skall grundas på ^stadsbegreppet

och icke, såsom utredningen förordat, på utgiftsbegreppet. Föreningen

auktoriserade revisorer påpekar att utredningen såväl i förslaget till

lag om pensionsstiftelses verksamhet som i de föreslagna ändringarna av

vissa andra lagar begagnat ordet »utgift» (eller »utgivit»), när det gällt att

beteckna det belopp för pensioner, pensionspremier in. m., varmed ett företag

skulle få kräva gottgörelse ur pensionsstiftelse. Föreningen finner det sannolikt

att utredningen avsiktligt valt detta ord i stället för »kostnad» och att

så skett, emedan man velat säkerställa att belopp, som tages ur pensionsstiftelse,

verkligen användes för täckande av havda utgifter. Mellan »kostnad»

och »utgift» föreligger inom den företagsekonomiska terminologien den skillnaden,

att medan »kostnad» anger den till den aktuella perioden, t. ex. bokföringsåret,

periodiserade uppoffringen av ekonomiska värden, utgör »utgifter»

uttrycket för operiodiserade kostnader i form av finansiella uppoffringar

för ett företag vid dess affärstransaktioner. Det har synts föreningen angeläget

att belysa fragan, huruvida det är lämpligast att använda begreppet

»utgift» eller om detta begrepp bör ersättas av »kostnad». Om en mindre

lämplig term insättes i lagen, kan detta enligt föreningens mening medföra

icke blott begreppsförvirring utan även svårigheter vid lagens tillämpning

och dennas övervakning. Föreningen anför vidare:

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

Till »pensionskostnader» i vidaste mening hör även normal avsättning till

pensionsstiftelse. Det är emellertid icke av denna anledning omöjligt att

diskutera ett eventuellt ersättande av »utgift» med »kostnad» i kommitténs

förslag, ty genom lagens formuleringar kan lätt säkerställas, att »pensionskostnad»

i lagen icke skall anses inbegripa ifrågavarande avsättning.

I de flesta övriga avseenden kommer beloppet av ett företags pensionsutgifter

under ett år att sammanfalla med beloppet för årets pensionskostnader

intill den punkt, då eventuell gottgörelse sker ur pensionsstiftelse. I ett

fall föreligger emellertid en viktig reell skillnad, nämligen i fråga om ATrpremierna.

För dessa är

utgiften = de för året betalda preliminära premierna ± den samtidigt

skeende betalningen med anledning av slutregleringen av premierna för det

näst-näst-föregående året, och

kostnaden = de beräknade premierna hänförliga till året (± den mindre

justering, som kan erfordras, om motsvarande belopp 2 år tidigare icke blivit

exakt beräknat).

Det är här fråga om samma distinktion som mellan skatteutgift och skattekostnad.

Liksom det enligt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased

åligger företagen att göra en riktig periodisering av skattekostnaderna,

böra företagen årligen redovisa sina kostnader för ATP-premierna och

upptaga eventuell beräknad »kvarpremie» (dvs. det belopp, som motsvarar

begreppet »kvarstående skatt») såsom skuld, respektive i motsatt fall upptaga

en beräknad fordran på restitution.

Antages utredningens förslag att gottgörelse skall uttagas för utgifterna,

skulle det medföra, att en differens uppstode mellan de av företaget redovisade

kostnaderna och det belopp, varmed gottgörelse får —- och i vissa fall

skall — krävas ur stiftelse. Vissa år kan gottgörelse icke sökas för hela kostnaden,

medan andra år åter gottgörelse måste sökas för mer än den havda

kostnaden. I det senare fallet kommer pensionskostnadskontot därefter att

visa ett kreditsaldo, dvs. man redovisar en »pensionsintäkt». Dessa resultat

kunna icke anses tillfredsställande vare sig ur redovisningssynpunkt eller

med hänsyn till skattekontrollen. Avdrag för »utgift», som den skattskyldige

ägt gottgöra sig ur pensionsstiftelse, skall ju enligt förslaget vägras, och

kontrollen härav kommer att avsevärt försvåras, om differenser av nu nämnd

art uppkomma.

Föreningen har på grund av det anförda hemställt, att begreppet utgift

utgår ur den föreslagna lagstiftningen och att det ersättes med begreppet

kostnad. Föreningen konstaterar, att den sålunda föreslagna ändringen i

sällsynta undantagsfall kommer att medföra, att man icke helt kan säkerställa

alt allt, som uttages ur pensionsstiftelse, verkligen blir använt för

pensionsändamål. Ett företag som uttagit gottgörelse för en ATP-premiekostnad,

vilken — ehuru hänförlig till året — ännu icke blivit utgiven (d. v. s.

»kvarpremie») kan ju t. ex. komma att gå i konkurs, innan premien blir

erlagd. Föreningen finner emellertid sådana fall vara av synnerligen ringa

betydelse.

Även näringslivets skattedelegation menar att koslnadsbegreppet bör komma

till användning i lagstiftningen. Det allt övervägande flertalet arbetsgivare,

varom nu är fråga, tillämpar bokföringsmässig redovisning och det

skulle enligt delegationens uppfattning innebära betydande praktiska olä
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

genheter och ett avsevärt hinder för en rationell framtida lagstiftning, om

densamma nu binds vid någon form av kontantprincip. Vidare försvåras en

effektiv kontroll, som sambandet med bokföringen upphäves. Riksskattenämnden

och handelskammaren i Gefle yttrar sig också till förmån för kostnadsbegreppet.

Försäkringsinspektionen uttalar sig i motsatt riktning. Inspektionen framhåller

att rätten till gottgörelse ur pensionsstiftelse enligt förslaget bindes

till det räkenskapsår, varunder utgiften verkställts. Detta innebär bl. a. att

gottgörelse skall kunna erhållas för utgift som gjorts under räkenskapsåret,

även om utgiften belöper på året före eller efter räkenskapsåret. Den sålunda

föreslagna ordningen, som överensstämmer med ordningen i fråga om

gottgörelse ur bunden pensionsstiftelse, synes inspektionen lämplig. För att

emellertid undanröja tvekan om innebörden av förevarande bestämmelse,

torde densamma enligt inspektionen böra omformuleras så, att det klart

framgår alt gottgörelse ur pensionsstiftelse skall avse utbetalning, som

gjorts under räkenskapsåret.

Några remissorgan anser att arbetsgivarens rätt till gottgörelse icke bör

begränsas till utgift under arbetsgivarens senaste räkenskapsår.

Sålunda framhåller näringslivets skattedelegation att enligt den föreslagna

lagtexten gottgörelse får ske endast för utgift under det senaste räkenskapsåret,

medan utredningen i sina motiv uttalat att gottgörelse skall kunna ske

jämväl för tidigare räkenskapsår. En viss motsättning föreligger sålunda

mellan lagtexten och motiveringen. Lagförslaget är enligt delegationens åsikt

i denna del icke ändamålsenligt. Det är exempelvis icke ovanligt att om pensionsförmåner

kan föreligga tvist, som kan pågå mer än ett år. För att man

skall komma tillrätta med bl. a. sådana praktiska fall, fordras att lagtexten

icke innehåller förbud mot gottgörelse även för tidigare år. Att den vida tolkning,

utredningen i motiven hänvisar till, skulle bli godkänd i taxeringsinål

synes delegationen vara synnerligen ovisst. På liknande sätt uttalar sig Sveriges

redareförening, Östergötlands och Södermanlands handelskammare

samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare. Enligt länsstyrelsen

i Skaraborgs län är föreskriften, att gottgörelsen endast skall få avse

utgifter under det senaste räkenskapsåret, onödigt snäv. Visserligen överensstämmer

den föreslagna tidsbegränsningen av återtagningsrätten med den

ordning, som råder för gottgörelse ur bundna stiftelser, men då stadgandet

avses endast skola tillämpas på fria stiftelser, borde enligt länsstyrelsens mening

knappast hinder föreligga att här medgiva den längre återtagningstid,

som från skilda synpunkter kan vara erforderlig. Länsstyrelsen ifrågasätter,

huruvida icke gottgörelse bör få avse utgift under åtminstone de två senaste

räkenskapsåren. Rätten till gottgörelse synes länsstyrelsen för övrigt omgärdad

med så rigorösa spärrbestämmelser, att en utsträckning av återtagningsrätlen

på angivet sätt knappast kan öka riskerna för ett obehörigt utnyttjande

av överskottsmedlen.

Från flera andra håll påpekas önskvärdheten av att den möjlighet, som arbetsgivaren

enligt utredningens motiv i vissa fall bör ha att gottgöra sig för

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

utgift längre tillbaka än under det senaste räkenskapsåret bör komma till uttryck

i själva lagtexten. Uttalanden i sådan riktning göres av kammarrätten,

riksskattenämnden, kooperativa förbundet samt länsstyrelserna i Kalmar,

Blekinge och Örebro län. Sistnämnda länsstyrelse föreslår att efter ordet

»räkenskapsåret» i lagtexten tillfogas »eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande,

under tidigare räkenskapsår».

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund finner uttrycket »det senaste räkenskapsåret»

måhända vara mindre väl valt, då man kan få intrycket att

det avser nästföregående räkenskapsår, medan av motiven framgår att —

såsom också är det riktiga — utredningen avser det räkenskapsår varunder

utgiften gjorts.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det synes förutsättas, att

jämväl gottgörelse ur fria stiftelser sker i samband med balansräkningens

fastställande och avser räkenskapsårets utgång. Så torde emellertid icke alltid

vara fallet. Det bör enligt länsstyrelsens mening övervägas att införa en

uttrycklig föreskrift om att arbetsgivarens nedsättning av förefintlig skuld

till stiftelse i samband med gottgörelse skall ske vid balansräkningens fastställande.

I fråga om spärregeln — d. v. s. bestämmelsen att stiftelsen efter

gottgörelsen skall ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven —

framhåller styrelsen för Sveriges advokatsamfund att detta villkor är avsett

att gälla även om, som torde vara det vanliga beträffande äldre stiftelser,

stiftelsens stadgar ger företaget obegränsad rätt till gottgörelse. Såvitt angår

äldre stiftelser beträffande vilka enligt dess stadgar en vidsträcktare rätt till

gottgörelse föreligger, kan från rättssäkerhetssynpunkt den föreslagna bestämmelsen

icke accepteras av styrelsen. Det bör enligt styrelsens mening

icke vara tillåtet att lagstiftningsvägen göra en inskränkning av villkor, som

är grundläggande för stiftelsens tillkomst. Förslaget är dessutom strängare

än den bestämmelse som gäller för bundna stiftelser och som avses att bibehållas,

nämligen att arbetsgivaren under alla förhållanden får gottgöra sig

ett belopp intill räntan till stiftelsen. Jämväl Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare samt Smålands och Blekinge handelskammare riktar

sig mot en retroaktiv tillämpning av spärregeln.

Ett par remissinstanser, för säkring sinspektionen och länsstyrelsen i Östergötlands

län, betecknar det som en brist att utredningens lagförslag icke

upptar någon bestämmelse om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare,

som överträder spärregeln vid gottgörelse ur stiftelsen. Försäkringsinspektionen

framhåller att vad beträffar 1937 års lag i regel icke uppkommer

något skadeståndsansvar för ledamöterna i bolagets styrelse, därest bolaget

nedsatt sin skuld till bunden stiftelse i strid med reglerna i 8 och 13 §§

av nämnda lag.

Kammarrätten understryker angelägenheten av lagfästa föreskrifter för

värdering av pensionsstiftelsernas tillgångar. F rånvaron

av sådana regler kan förutses föranleda tvister. Enligt näringslivets

skattedelegation uppstår vid beräkning av täckningen för pensionsreserven

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

i vissa fall värderingsproblem. Dessa har icke behandlats av utredningen.

Delegationen hemställer därför att i motiveringen för den kommande lagstiftningen

utsäges, att vid beräkning av pensionsreserven de normer, som

vid inkomsttaxering godkänts för försäkringsanstalternas nedskrivning av

tillgångar, må tillämpas vid värdering av stiftelsernas tillgångar.

Det andra stycket av förevarande paragraf har godtagits av det stora flertalet

remissorgan.

Åtskilliga remissinstanser hävdar emellertid att arbetsgivaren vid gottgörelse

ur stiftelsen själv bör få välja, huruvida han skall nedsätta sin skuld

till stiftelsen eller uttaga egendom ur denna. Näringslivets skattedelegation

anför härom att det av utredningen föreslagna stadgandet om tillvägagångssättet

vid gottgörelse har sin förebild i 1937 års lag, men det kan icke i förevarande

sammanhang motiveras av grunderna för sagda lag. Enligt delegationens

mening bör det, i den mån stiftelsestadgarna det medger, stå arbetsgivaren

fritt att gottgöra sig även ur andra stiftelsens tillgångar. Intet synes

delegationen tala för att den föreslagna ordningen för gottgörelse i princip

skulle vara till fördel för de anställda. En stiftelses övriga tillgångar kan

mången gång vara av väsentligt sämre kvalitet än stiftelsens fordran på

företaget. Härtill kommer en annan väsentlig omständighet, nämligen förekomsten

av sådana reverser, vilka icke kan uppsägas förrän stiftelsens Övriga

tillgångar tagits i anspråk. Även om förslaget i sin helhet innebär ett

brytande av gällande stadgar för pensionsstiftelserna, saknas dock enligt delegationen

anledning att därutöver bryta sådana villkor, som förekommer i

lämnade skuldebrev. I vart fall, säger delegationen, kan den föreslagna regeln

icke uttormas så, att den får retroaktiv verkan. Vidare saknas anledning att

lagstiftningsvägen motverka intresset av att låta stiftelserna förvärva realtillgångar.

Något skäl att den likviditetsreserv, som stiftelsens tillgångar avannan

art än fordran på företaget utgör, skall göras oåtkomlig föreligger

icke heller. Liknande synpunkter återfinnes i yttrandena från kammarrätten,

Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och kooperativa förbundet.

Sistnämnda remissorgan anser, att det horde överlämnas till arbetsgivare

och arbetstagare att fritt överenskomma om fördelningen av gottgörelsen

ur stiftelsens medel mellan de olika slagen av dess tillgångar. Svenska

bankföreningen, som åberopat yttrandet av näringslivets skattedelegation,

tillägger att den föreslagna regeln angående gottgörelsesättet ter sig särskilt

olämplig såvitt avser bankernas pensionsstiftelser. Tolkad efter orden skulle

den komma att medföra, att medel, som en banks pensionsstiftelse har innestående

på räkning i banken, måste tagas i anspråk före exempelvis aktier

och obligationer. Detta skulle säkerligen mången gång vara stridande

mot de anställdas intressen, säger bankföreningen.

Även försäkringsinspektionen anser att arbetsgivaren bör äga valfrihet i

berörda hänseende. Försäkringsinspektionen framhåller att, då en stiftelse

har eu från företaget avskild förmögenhet, denna i regel är placerad i tillgångar,

exempelvis banktillgodohavanden, som erbjuder större säkerhet än

fordran hos företaget. Motsatsen kan emellertid vara fallet. Sålunda kan de

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961

avskilda medlen vara placerade i aktier i företaget. Rätten att återtaga medel

ur fri pensionsstiftelse bör enligt inspektionen utövas så, att försämring

av destinatärernas trygghet i görligaste mån undvikes. Inspektionen ifrågasätter

emellertid, om detta syfte bäst ernås genom en mekanisk regel, som

icke tager hänsyn till arten av de tillgångar i vilka den avskilda förmögenheten

redovisas. Enligt inspektionens mening är det lämpligare att arbetsgivare

vid gottgörelse ur fri pensionsstiftelse i princip medges rätt att välja

antingen nedsättning av sin skuld till stiftelsen eller betalning ur övriga

stiftelsemedel. Inspektionen förutsätter därvid att önskemålet om de anställdas

representation i pensionsstiftelses styrelse inom en snar framtid blir

tillgodosett, varigenom de anställda får möjlighet att bevaka här berörda

trygghetsfrågor.

Departementschefen. Föremålet för arbetsgivarens rätt att gottgöra sig ur

pensionsstiftelse är fastslaget i 5 och 6 §§ av departementsförslaget; jfr i

fråga om bundna stiftelser även 8 § i 1937 års lag i dess nu föreslagna lydelse.

I förevarande paragraf anges beträffande fria stiftelser dels den tidrymd

över vilken gottgörelserätten sträcker sig, dels det belopp som skall

kvarhållas i stiftelsen och som således icke är tillgängligt för gottgörelse

(spärregeln), dels det sätt varpå gottgörelse skall äga rum. Det är enligt förslaget

avsett, att i fråga om bundna stiftelser bestämmelserna i 1937 års lag

alltjämt skall gälla i de angivna hänseendena.

Vad först angår den tidrymd över vilken gottgörelserätten skall sträcka sig

har utredningen föreslagit (första stycket första punkten), att gottgörelsen

må avse endast utgift under det senaste räkenskapsåret. Med uttrycket »utgift»

åsyftas härvid vad arbetsgivaren verkligen utbetalat under den avsedda

perioden. Flera remissorgan, bland dem föreningen auktoriserade revisorer,

har framfört invändningar på denna punkt och ansett att gottgörelserätten

i stället bör grundas på det s. k. kostnadsbegreppet. Detta skulle visserligen

innebära vissa fördelar från rent bokföringsmässiga synpunkter, särskilt när

det gäller ATP-avgifterna. En på kostnadsbegreppet grundad gottgörelserätt

synes emellertid knappast stå i överensstämmelse med allmänna stiftelserättsliga

grundsatser. Den gottgörelserätt som medges enligt 1937 års lag är

beroende av vad bolaget faktiskt utgivit. Framhållas må att, om man skulle

bygga på kostnadsbegreppet, det kunde tänkas inträffa fall då ur stiftelsen

uttagen egendom icke bleve utnyttjad för pensionsändamål; i yttrandet från

revisorsföreningen har angivits ett exempel härpå. Rätten till gottgörelse bör

alltså såsom utredningen föreslagit knytas till vad arbetsgivaren under det

senaste räkenskapsåret verkligen utbetalat för pensionering och liknande.

Vad sålunda åsyftas synes med erforderlig klarhet ha kommit till uttryck i

den föreslagna lagtexten.

Ett strikt upprätthållande av grundsatsen att gottgörelserätten endast

får avse utgift under det senaste räkenskapsåret skulle emellertid i vissa fall

kunna leda till icke avsedda verkningar för arbetsgivaren. I betänkandet har

anförts exempel härpå. De av utredningen anförda fallen är enligt utred
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961

ningens mening av den natur, att gottgörelserätt för tidigare räkenskapsår

bör anses föreligga utan att det behöver uttryckligen anges i lagtexten. Emellertid

är det angeläget att detta spörsmål klarlägges i lagen. Det kan tänkas,

att det även i andra fall finns särskilda skäl att gottgörelserätten bör

få omfatta utgift längre tillbaka i tiden. Jag vill därför föreslå ett tillägg

till stadgandet av innehåll att tillsynsmyndigheten, om det föreligger särskilda

skäl därtill, må medge gottgörelse jämväl för utgift under tidigare räkenskapsår.

Såsom förutsättning för medgivande av dylik fördröjd gottgörelse

bör gälla att kravet i spärregeln (första stycket andra punkten) dels

är upptvllt, då gottgörelsen faktiskt sker, och dels kunnat uppfyllas vid den

tid, då gottgörelse bort äga rum enligt huvudstadgandet. Någon motsvarande

dispensregel beträffande de bundna stiftelserna synes ej vara behövlig.

Såsom framgår av utredningens motiv är det arbetsgivarens räkenskapsår

som åsyttas. Till förebyggande av tvekan torde lagtexten böra förtydligas på

denna punkt.

Med anledning av ett påpekande i ett remissyttrande vil] jag framhålla

att gottgörelse ur fria stiftelser bör kunna ske även under loppet av det räkenskapsår,

varunder arbetsgivaren verkställt sin utgift. Som regel torde

emellertid gottgörelse äga rum i samband med balansräkningens fastställande

och alltså anknytas till förhållandena vid räkenskapsårets utgång.

Vad härefter angår frågan om det belopp, som skall kvarhållas i stiftelsen

och alltså icke är tillgängligt för gottgörelse föreslås av utredningen (första

stycket andra punkten) en spärregel av innebörd, att stiftelsen efter gottgörelsen

skall ha kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner

och utfästelser om pensioner, för vilka stiftelsens medel tjänar som

säkerhet. Regeln är förestavad av hänsyn till pensionstagare och till arbetstagare,

som erhållit pensionsutfästelse. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

och två handelskammare har motsatt sig att spärregeln tillämpas på

sådana äldre stiftelser, beträffande vilka stadgarna ger en mera omfattande

möjlighet till gottgörelse. Härvid har rättssäkerhetssynpunkter åberopats. I

denna del får jag hänvisa till vad jag i den allmänna motiveringen anfört

om anpassningsproblematiken. Om lagstiftningen skall fylla det avsedda

syttet torde det vara nödvändigt att även på denna punkt göra den tillämplig

på äldre stiftelser oavsett stadgarnas innehåll.

Det torde icke vara nödvändigt att, såsom ifrågasatts i ett par remissyttranden,

i denna etapp av lagstiftningsarbetet upptaga frågan om skadeståndsansvar

för arbetsgivare, som bryter mot spärregeln.

Särskilda föreskrifter för värdering av pensionsstiftelsernas tillgångar synes

icke vara behövliga. Eu pensionsstiftelses förmögenhet består vanligen

av fordran på stiftarföretaget. I dylikt fall torde värderingsproblem ej uppslå,

eftersom fordringen upptages till sitt nominella belopp. Har stiftelsen

annan egendom, bör denna upptagas till sitt saluvärde. Det närmare ställningstagandet

till tveksamma värderingsfrågor torde få överlåtas åt praxis.

I fråga om tillvägagångssättet vid gottgörelse ur fria stiftelser innebär utredningens

förslag (andra stycket), alt arbetsgivaren vid gottgörelsen skall

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

nedsätta sin skuld till stiftelsen och att han, om han utgivit större belopp än

som svarar mot skulden, äger kräva betalning för överskjutande belopp ur

övriga medel som må finnas hos stiftelsen. Förslaget har hos det stora flertalet

remissinstanser icke föranlett någon erinran. Emellertid har på vissa

håll hävdats att arbetsgivaren själv borde få avgöra, om han vid gottgörelsen

skall nedsätta sin skuld till stiftelsen eller uttaga egendom ur denna.

Härvid har bl. a. framhållits, att det är tänkbart att en stiftelses avskilda

förmögenhet är av sämre värde än dess fordran på det egna företaget; detta

skulle särskilt kunna vara fallet när det gäller till banker knutna stiftelser.

Till belysning av detta spörsmål må nämnas, att de fria stiftelserna vid

1958 års utgång hade en sammanlagd bruttoförmögenhet på 5 569 miljoner

kronor, varav 4 485 miljoner kronor utgjordes av fordringar på de egna företagen.

Särskilda placeringsföreskrifter för de fria stiftelsernas medel finnes

ej. De belopp som ej utgjordes av fordringar på de egna företagen fördelade

sig vid nämnda tidpunkt på andra reversfordringar (249 milj.), aktier i

de egna företagen (58 milj.), övriga aktier (227 milj.), fastigheter (92 milj.),

obligationer (229 milj.), bankmedel eller kontanter (211 milj.), kapitalförsäkringar

(1 milj.) och annat (20 milj.). Givetvis kan det inträffa, att

dessa placeringar någon gång ger mindre säkerhet än fordran hos det egna

företaget. Lagregeln bör dock utformas med beaktande av att det utan tvekan

är vanligast att dylik fordran, för vilken särskild säkerhet ej ställts,

ger sämre trygghet. Åtminstone är detta fallet så länge fri stiftelses fordran

icke tillagts förmånsrätt i företagets konkurs. Tilläggas må att utredningens

förslag, att arbetsgivaren vid gottgörelse i första hand skall nedsätta

sin skuld till stiftelsen och i andra hand uttaga andra medel, har förebild

i 1937 års lag och att motsvarande ordning är fastslagen i normalstadgarna

för PRI-stiftelser. Jag anser mig på grund av det anförda böra tillstyrka

utredningens förslag. Beträffande sådana reverser, som är uppsägbara

först sedan stiftelsens övriga tillgångar har tagits i anspråk, innebär

den föreslagna regeln att uppsägningsvillkoret blir verkningslöst. För att lagstiftningen

skall få erforderlig effekt torde detta böra gälla även i fråga om

redan befintliga reverser av dylikt innehåll.

I redaktionellt avseende torde andra stycket kunna förenklas. Det synes

tillfyllest att stadga, att gottgörelsen, för den händelse stiftelsens tillgångar

delvis utgöres av fordran hos arbetsgivaren, i första hand skall ske genom

avräkning mot fordringen.

Såsom tredje stycke i paragrafen bör såsom utredningen föreslagit upptagas

vissa hänvisningar till 1937 års lag.

8 §•

Genom denna paragraf, som med redaktionell jämkning överensstämmer

med 7 § i utredningens förslag, erhåller arbetsgivaren rätt att under vissa

villkor överföra medel från en pensionsstiftelse till annan sådan stiftelse

hos honom.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

Gällande rätt. I 15 § första stycket 1) i 1937 års lag stadgas beträffande

bundna pensionsstiftelser att bolagsstämma må, där det påkallas av ändrade

förhållanden eller eljest prövas lämpligt, med tillstånd av tillsynsmyndigheten

besluta att pensionsstiftelses tillgångar eller del därav skall överföras

till allmän eller särskild pensionsstiftelse, som hör till bolaget eller i samband

med överföringen bildas för bolaget. Enligt fjärde stycket av samma

paragraf åligger det tillsynsmyndigheten att bereda styrelse eller god man

för stiftelsen tillfälle att yttra sig i ärendet (första punkten). Tillstånd till

överföringen må icke ges, där denna kan antagas lända till förfång för dem

som avses med stiftelsen (andra punkten). I och för sig hindrar icke 1937

års lag överföring av medel från en särskild till en allmän stiftelse. Något

formellt hinder möter ej ens mot att medel överföres mellan stiftelser, som

är avsedda för helt skilda grupper av arbetstagare, t. ex. från särskild stiftelse

för tjänstemän till särskild stiftelse för arbetare.

Enligt lagberedningens motiv skall vid bedömandet av frågan, huruvida

en överföring kan antagas komma att lända intressenterna till förfång, alla

omständigheter tagas i betraktande. Det framhålles att förfång icke uppkommer,

om en stiftelses tillgångar är så stora att de överstiger det belopp,

vilket kan tagas i anspråk för dem som avses med stiftelsen, och allenast

överskottet överföres till annan stiftelse. Lagberedningen torde ha åsyftat

att överföring skall medges, såvida denna ej länder till förfång för sådana

med stifielsen avsedda personer, som vid tidpunkten för överföringen på

grund av till dem utgående pension äger eller på grund av löfte om framtida

pension anses äga pensionsrätt.

1937 års lag förutsätter icke möjligheten att en bunden pensionsstiftelses

medel överföres till en fri pensionsstiftelse.

Beträffande överföring av medel från fria pensionsstiftelser synes enligt

gällande rätt utgångspunkten vara, att medel icke får överföras till annan

stiftelse annat än efter ett permutationsförfarande. Undantag från denna huvudregel

kan följa av grundsatsen att man har att beakta stiftarens förordnande.

Innehåller pensionsstiftelses stadgar särskild föreskrift, enligt vilken

överflyttning av stiftelsemedel skall få ske i större eller mindre utsträckning,

är denna föreskrift att tillämpa. Det är ej ovanligt att stadgar för pensionsstiftelse

innehåller förbehåll om rätt för stiftaren eller stiftelsens

styrelse alt efter tillsynsmyndighetens medgivande ändra stiftelsens ändamål.

Ett sådant ändringsförbehåll kan tänkas vara tillräcklig grund för en

stadgeändring, som ger befogenhet att överföra stiftelses medel till annan

stiftelse.

Utredningen. Inledningsvis erinrar utredningen om att enligt den mellan arbetsgivareföreningen,

å ena, samt industritjänstemannaförbundet och arbetsledarelörbundet,

å andra sidan, den 26 oktober 1960 träffade uppgörelsen om

kompletterande pensionering av tjänstemän annorledes än genom pensionsförsäkring

skapats ett nytt system för fondering i pensionsstiftelse. Arbetsgivare

som anslutit sig till systemet har att för tryggande av pensionsutfästelser

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

för ålderspensionering enligt överenskommelsen den 30 juni 1960 inrätta en

särskild fri pensionsstiftelse för tjänstemän (PRI-stiftelse). Till denna stiftelse

skall arbetsgivaren årligen avsätta ett belopp, som svarar mot en på visst

sätt beräknad pensionsskuld. De regler som i övrigt är avsedda att gälla är angivna

i normalstadgar för de stiftelser som omfattas av uppgörelsen. Arbetsgivaren

åtager sig att bilda en PRI-stiftelse även om till hans företag tidigare

skulle vara knuten en allmän pensionsstiftelse eller en särskild pensionsstiftelse

för tjänstemän. PRI-stiftelsen avser endast pensioner som intjänats

fr. o. in. den 1 januari 1960. Att arbetsgivaren inrättat en PRI-stiftelse

gör därför icke äldre stiftelser överflödiga, om arbetsgivaren har ytterligare

utfästelser alt infria — exempelvis utfästelser som avser pensioner grundade

på tjänstetid före den 1 januari 1960 — eller utger pensioner utan särskild

utfästelse.

Likväl har man enligt utredningens mening att förutse, att de äldre stiftelserna

förlorar i betydelse för tjänstemännens del. Sannolikt kommer i

många fall att i äldre stiftelser finnas medel, som icke längre erfordras

för sitt ursprungliga syfte. Samtidigt kan arbetsgivaren behöva medel till en

PRI-stiftelse. Det nya systemet medför därför ett behov för arbetsgivaren

att kunna till PRI-stiftelsen överföra medel från en äldre stiftelse, denna må

vara bunden eller fri.

I försäkringsinspektionens yttrande till Kungl. Maj:t den 14 november

1960 angående stadfästelse av bolagsordning och grunder för FPG uttalas,

att det kunde förtjäna övervägas huruvida icke förstärkningsanordningar av

den typ, som avsågs med det avtalade pensionssystemet, borde tillskapas

jämväl med avseende å andra pensionsstiftelser än de som skulle bildas för

tjänstemännen. Blir detta förhållandet kan det enligt utredningen väntas att

man följer Plll-systemets modell och bildar nya stiftelser enkom avsedda

att säkerställa nya pensionslöften. Ytterligare behov att kunna överföra medel

mellan olika stiftelser hos en arbetsgivare kan således då uppkomma,

konstaterar utredningen.

Med hänsyn till det anförda finner utredningen det vara ändamålsenligt

att arbetsgivare genom lagstiftning beredes möjlighet att flytta medel från

en pensionsstiftelse till en annan, även när detta icke är förutsatt enligt stiftelsestadgarna.

Viktigt är också, framhåller utredningen, att i lag fixeras de

betingelser härför som bör uppställas av hänsyn till den personkrets, vilken

den avstående stiftelsen avser att gynna.

I första stycket av det föreslagna lagrummet har införts den huvudregeln,

att arbetsgivaren medges att från pensionsstiftelse överföra medel till annan

sådan stiftelse hos honom. Såsom framgår av andra stycket är det likväl

endast stiftelsens överskottsmedel som står till förfogande för överföring.

Beträffande överflyttning av medel mellan bundna stiftelser erfordras

icke någon lagreglering, ty därom är stadgat i 1937 års lag. Med hänsyn härtill

och då utredningen genomgående velat undvika intrång i nämnda lag,

har i paragrafens sista stycke för berörda fall av överföring hänvisats till

15 § första stycket 1) och fjärde stycket i 1937 års lag.

C Dihang till riksdagens protokoll 19G1. 1 Kami. Sr 177

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

Alla andra fall av överföring mellan pensionsstiftelser — från bunden till

fri, från fri till annan fri samt från fri till bunden — omfattas av den föreslagna

bestämmelsen. Det sistnämnda fallet, d. v. s. överföring från fri till

bunden stiftelse, torde enligt utredningen förhållandevis sällan bli aktuellt,

ty arbetsgivaren torde icke ofta önska göra dylik omplacering av stiftelsemedel.

Likväl kan en sådan överflyttning vara önskad av de anställda, enär därigenom

beredes förmånsrätt för fordran mot arbetsgivaren. Utredningen finner

icke anledning föreligga att från lagstiftningen särskilt undantaga flyttning

av medel från en fri till en bunden stiftelse.

För att överföring skall få ske med stöd av den föreslagna lagen har i 7 §

första stycket av förslaget uppställts två krav.

Det ena kravet är att den avstående stiftelsen skall omfatta samtliga personer

som avses med den mottagande stiftelsen, överföring har sålunda ansetts

böra vara tillåten endast på villkor att de överförda medlen kommer personer

som ingår i den avstående stiftelsens destinatärskrets till godo. Stadgandet

innebär i första hand att medel kan flyttas från en allmän stiftelse

till en annan dylik stiftelse och från en särskild stiftelse till en annan sådan

stiftelse avseende samma personalgrupp. Vidare kan överföring äga rum

från en allmän stiftelse till en särskild stiftelse. Den särskilda stiftelsens

destinatärer utgör nämligen del av den allmänna stiftelsens destinatärskrets.

I betraktande av att en arbetsgivare efter eget gottfinnande kan öka en allmän

stiftelses pensionsreserv genom pensionslöften enbart eller huvudsakligen

till en viss kategori av arbetstagare, torde enligt utredningens mening

någon erinran icke kunna riktas mot att han får flytta medel från en allmän

till en särskild stiftelse, överföring av medel till en PRI-stiftelse kan

följaktligen ske icke blott från en särskild tjänstemannastiftelse utan jämväl

från en allmän stiftelse. Även eljest lär fall kunna inträffa, då det är en

fördel att möjlighet finns att flytta en allmän pensionsstiftelses tillgångar

till en särskild pensionsstiftelse.

Utredningen anför vidare att det däremot icke synes böra medges att tillgångar

fritt flyttas mellan särskilda stiftelser avseende skilda grupper av

anställda, t. ex. från särskild stiftelse för arbetare till särskild stiftelse för

tjänstemän och vice versa. Ett dylikt medgivande skulle enligt utredningens

uppfattning innebära alltför stort avsteg från principen om stiftelseändamålets

oföränderlighet. Möjligen skulle kunna övervägas att medge överföring

från en särskild stiftelse till en allmän, ty i sådant fall rör det sig bara om

en utvidgning av destinatärskretsen, exempelvis från tjänstemän till samtliga

arbetstagare. Ej heller detta har inom utredningen ansetts böra tillåtas.

Man har alt hålla i minnet att medel som överförts från en stiftelse till en

annan därefter kan tänkas flyttas vidare till en tredje stiftelse. Ett medgivande

av medelsöverföring från särskild till allmän stiftelse skulle därför

kunna innebära, att medel kunde överflyttas exempelvis först från en särskild

stiftelse för tjänstemän till en allmän stiftelse och därifrån till en särskild

stiftelse för arbetare.

Det andra kravet är att överföringen skall fordras för att helt eller delvis

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Utredningen anser att eu

längre gående överföringsrätt ej fyller något behov. Det erinras att industiitjänstemännens

och arbetsledarnas pensionsuppgörelse ålägger arbetsgivaren

att årligen genom avsättning till PRI-stiftelse bringa upp dess förmögenhet

till att motsvara »pensionsskulden», varmed avses en enligt särskilda

regler beräknad pensionsreserv.

En pensionsstiftelse har som regel att tjäna till säkerställande av utgående

pensioner och utfästelser om pension för alla de personer som omfattas av

stiftelsens ändamål. Finns till en arbetsgivare knutna flera pensionsstiftelser

omfattande helt eller delvis samma personkrets, kommer därför stiftelserna

att dubblera varandra. Så långt personkretsen sammanfaller avser de nämligen

samma pensioner och pensionsutfästelser, därest icke föreskrivits att

stiftelses ändamål skall ha särskild begränsning. Stiftelserna har med andra

ord gemensam pensionsreserv. En begränsning kan ligga däri att den ena

stiftelsen avser familjepension och den andra ålderspension. I normalstadgarna

för PRI-stiftelse anges, att sådan stiftelse har till ändamål att trygga

de pensionsutfästelser för ålderspensionering, som enligt planen för kompletterande

pensionsförmåner i den centrala pensionsuppgörelsen den 30 juni

1960 åvilar bolaget i förhållande till tjänstemän som är eller varit anställda

hos bolaget. Av denna föreskrift torde enligt utredningens mening följa, att

PRI-stiftelse enbart avser att säkerställa de så angivna utfästelserna.

Utredningen finner att den omständigheten, att pensionsstiftelser knutna

till samme arbetsgivare i vidsträckt omfattning har gemensam pensionsreserv,

kan anföras som ett ytterligare skäl varför det bör vara medgivet att

överföra medel från en pensionsstiftelse till annan under de betingelser som

förut angivits. Har den avstående stiftelsen och den mottagande stiftelsen

båda som enda tillgång fordran på arbetsgivaren och har båda gemensam

pensionsreserv, ter sig överföringen närmast som en bokföringsåtgärd. Samtidigt

ger denna omständighet upphov till frågan, till vilken stiftelse den

gemensamma pensionsreserven bör förläggas. Och denna fråga måste, framhåller

utredningen, besvaras innan man kan säga i vilken stiftelse eventuellt

överskott står till förfogande. I 8 § av utredningsförslaget har angivits regler,

hur man härmed bör förfara i olika fall.

Den i förslagets 7 § första stycket öppnade möjligheten att överföra medel

mellan pensionsstiftelser tar sikte på de fall, där sådan överföring icke kan

ske redan med stöd av stiftelsernas stadgar. Utredningen har ej avsett att

begränsa överföringsrätten, om stiftelsens stadgar ger ett tillstånd till överföring

som sträcker sig längre än det i lagrummet angivna. Stadgarna kan

t. ex. tillåta att medel må flyttas från en särskild till en allmän stiftelse eller

att medel må flyttas, även om de icke skulle behövas för att täcka den mottagande

stiftelsens pensionsreserv.

Utredningen har ej funnit lämpligt att för överföring kräva att stiftelserna

avser att säkerställa samma slag av pension. Intet hindrar således att från

en stiftelse, avsedd allenast för ålderspension, flyttas medel till en stiftelse

inom vars ändamål rymmes alla slag av pension, vice versa. Ej ens flyttning

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

från en stiftelse för enbart ålderspension till en stiftelse för enbart invalidocli

familjepension eller omvänt bör möta något hinder. Denna princip rimmar

med den i förslagets 4 § upptagna bestämmelsen om arbetsgivarens rätt

att ur pensionsstiftelse bereda sig gottgörelse för sina pensionskostnader;

jfr även 5 § i förslaget.

För att de arbetstagare som har sin pensionsrätt tryggad i den avstående

stiftelsen icke skall få sin säkerhet förstörd genom överföringen, har i den

föreslagna 7 § andra stycket stadgats att medel icke får överföras med mindre

den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar medel enligt vad i förslagets

6 § första stycket sägs. Detta innebär, vare sig den avstående stiftelsen

är bunden eller fri, att täckning skall finnas för dess pensionsreserv, beräknad

på grundval av de utgående pensioner och de utfästelser om pension för

vilka stiftelsens medel tjänar som säkerhet. Utredningen påpekar att 7 §

andra stycket i förslaget har ett vidsträcktare tillämpningsområde än paragrafens

första stycke. Spärregeln i andra stycket avser även fall då stiftelses

stadgar eller stiftares föreskrift medger överföring av medel utöver vad

som tillåtits genom första stycket, t. ex. överföring från särskild stiftelse

till allmän stiftelse eller överföring utan att denna erfordras för att täcka

den mottagande stiftelsens pensionsreserv.

Remissyttrandena. Stadgandet i första stycket har i allmänhet godtagits

vid remissbehandlingen.

Justitiekanslersämbetet framför dock vissa avvikande synpunkter. Ämbetet

framhåller att lagförslaget innefattar strängare överföringsregler än 1937

års lag. Att överföringen av medel från bundna pensionsstiftelser regleras i

skilda lagar beroende på om överförandet sker till bunden eller fri stiftelse,

synes ämbetet opraktiskt och måhända också ägnat att skapa otydlighet.

Det förefaller vidare ämbetet tveksamt, om det finns anledning att uppställa

strängare krav på överföring av medel från en bunden stiftelse till en

fri än då transaktionen sker mellan bundna stiftelser. Även då det gäller

överföring av medel mellan fria stiftelser synes befogat att ställa frågan, om

icke reglerna är för snäva. Som exempel nämner ämbetet det fall, att i ett

företag en pensionsstiftelse bildats till förmån allenast för ett begränsat antal

befattningshavare i företaget. Om överskott uppkommer i en dylik stiftelse,

synes det ämbetet knappast föreligga några skäl mot att detta överskott

användes till pensionering även av andra än stiftelsens destinatärer. Ämbetet

är för sin del närmast benäget förorda att några begränsningar icke uppställes

i fråga om överföring av överskottsmedel mellan fria stiftelser inom samma

företag. Finnes det motiverat att uppställa regler av den innebörd utredningen

föreslagit, synes det dock ämbetet välbetänkt att ge Kungl. Maj :t

befogenhet att, om särskilda skäl därtill föranleder, medge lättnad i överföringsreglerna.

Enligt Sveriges köpmannaförbund är det angeläget att företagen får möjligheter

att rationalisera och förenkla redovisningen på förevarande områ
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

de. Med hänsyn härtill ifrågasätter förbundet, om icke överföring av medel

till annan stiftelse alltid bör medges, därest detta icke länder till förfång för

dem som vid tidpunkten ägde eller på grund av löfte om framtida pension får

anses äga pensionsrätt. En överföring till en gemensam stiftelse för ett företag

torde enligt förbundet i många fall vara ägnad att förenkla problemen.

Skånes handelskammare berör frågan, hur långt kravet på identitet mellan

den avstående och den mottagande stiftelsens destinatärer sträcker sig.

Till belysning av frågeställningen anges de fallen, att den avstående stiftelsen

fordrar en viss anställningstid för erhållande av pensionsrätt men den

mottagande stiftelsen icke gör detta eller att företagets personal utökats sedan

tillkomsten av en ny stiftelse och de nyanställda icke omfattas av den

äldre stiftelsen.

I redaktionellt avseende anför kammarrätten i anslutning till förevarande

paragraf att den föreslagna rätten till överföring av medel från stiftelse till

annan stiftelse i vissa fall innebär en utvidgning i förhållande till 1937 års

lag; så t. ex. tillätes överföring från bunden till fri stiftelse, vilket icke är

förutsatt i sistnämnda lag. Utredningen har emellertid ej föreslagit något

häremot svarande tillägg till 15 § i 1937 års lag. Sådant tillägg synes kammarrätten

böra ske. Tillägget bör vara av innebörd att tillgångar må överföras

från bunden till fri stiftelse på sätt framgår av det nu ifrågavarande

författningsrummet.

Icke heller bestämmelsen i andra stycket bar föranlett invändningar från

remissorganens sida.

I konsekvens med sin ståndpunkt till en retroaktiv tillämpning av spärregeln

vid gottgörelse ur pensionsstiftelse (6 § första stycket av utredningsförslaget)

vänder sig styrelsen för Sveriges advokatsamfund likväl mot en tilllämpning

av spärregeln i de fall, då gällande stadgar medger överföring utan

hänsyn till pensionsreservens storlek.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att utredningen ansett, att till icke

tillåten överföring skulle hänföras — förutom överflyttning mellan särskilda

stiftelser avseende skilda grupper av anställda — överföring från särskild

stiftelse till allmän. Emellertid har i paragrafens andra stycke avsteg gjorts

från det tänkta förbudet för överföring i sist angivna fall, under bl. a. den

förutsättningen att åtgärden om överföringen har stöd i stiftelsens stadgar

eller stiftarens föreskrift. Man kan enligt länsstyrelsens mening möjligen

draga den slutsatsen, att i en blivande lagstiftning en överföring med stöd

av stiftelsestadgar eller stiftarens föreskrift icke skulle bli tillåten. Om denna

hypotes skulle vara riktig, ligger det närmast till hands att antaga, att dylik

överföring närmast skulle äga relevans beträffande sådana redan befintliga

stiftelser, vilkas stadgar innehåller en dylik överföringsklausul, eller då stiftaren

givit särskild föreskrift därom. Del synes länsstyrelsen icke heller uteslutet

att tillsynsmyndigheten i samband med fastställande av stadgar för

pensionsstiftelser, bildade efter lagens ikraftträdande, koinme att anse sig

förhindrad godtaga i stadgarna eventuellt intagen föreskrift av här ifrågava
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

rande innebörd. Vid nu angivna förhållanden synes det icke opåkallat alt

till ledning för såväl företagen som tillsynsmyndigheten visst förtydligande

av lagtexten sker i en eller annan form.

Departementschefen. Arbetsgivare, som anslutit sig till PRI-systemet, har

alt årligen tillföra sin PRI-stiftelse ett belopp motsvarande en på visst sätt

beräknad pensionsskuld. Det är ett intresse för honom att till sådant ändamål

kunna begagna sig av överskottsmedel i äldre pensionsstiftelser. Ibland

kan sistnämnda stiftelsers stadgar ha sådant innehåll, att en överföring kan

ske med stöd av dessa. Förevarande paragraf i utredningens förslag ger

arbetsgivarna möjlighet att, oavsett vad stiftelsens stadgar må innehålla härom,

från äldre stiftelser överföra medel till PRI-stiftelser och liknande stiftelser.

Även andra fall av överföring kan äga rum enligt stadgandet. Förslaget

innebär att arbetsgivaren kan från en pensionsstiftelse överföra medel

till annan pensionsstiftelse hos honom, om den avstående stiftelsen omfattar

samtliga personer som avses med den mottagande stiftelsen och överföringen

fordras för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv

(första stycket). Som särskilt villkor för överföring uppställes, alt

den avstående stiftelsen efter överföringen har kvar medel täckande pensionsreserven

(andra stycket).

Vid remissbehandlingen har från något håll anmärkts, att de föreslagna

överföringsreglerna är onödigt snäva. Denna anmärkning skulle vara befogad,

om det gällt att åstadkomma en fullständig reglering av överföringsmöjligheterna

på motsvarande sätt som 1937 års lag reglerar överföring av tillgångar

mellan bundna stiftelser (15 § i nämnda lag). Emellertid har förslaget

till huvudsakligt syfte att ställa överskottsmedel till förfogande för stiftelser

som bildats enligt PRI-systemet och enahanda system. Begränsningen

alt den avstående stiftelsen skall omfatta samtliga personer, som avses med

den mottagande, ligger i linje med de i 5 och 6 §§ i departementsförslaget angivna

förutsättningarna för gottgörelse ur pensionsstiftelse. Det må betonas

att stadgandets första stycke icke avser att inskränka möjligheten till överföring

av stiftelsemedel enligt nu gällande rätt. Ger stiftelsestadgarna en vidare

överföringsrätt, blir dessa att tillämpa på samma sätt som hittills.

Kungl. Maj:t torde också vara oförhindrad att, om speciella skäl föreligger,

genom permutation ändra stiftelsestadgars innehåll därhän, att överföring

kan ske även i fall som icke omfattas av bestämmelsen i första stycket.

Spärregeln i paragrafens andra stycke är emellertid avsedd att gälla oberoende

av stadgarnas innehåll.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Kalmar län yttrat vill jag framhålla,

att — såsom följer av det redan anförda — den föreslagna överföringsparagrafen

icke är avsedd att begränsa nu rådande ordning annat än genom

nyssnämnda spärregel. Om stiftelsen bildats före eller efter lagens ikraftträdande

spelar alltså icke någon roll.

Skånes handelskammare berör frågan hur långt kravet på identitet mellan

den avstående och den mottagande stiftelsens destinatärer sträcker sig. Motsvarande

problem kan redan nu möta i rättstillämpningen. Med hänsyn till

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

stiftelsestadgarnas ofta mångskiftande innehåll är det icke möjligt att göra

något generellt uttalande på ifrågavarande punkt. Den närmare gransdragningen,

som sällan torde förorsaka svårigheter, synes kunna överlämnas åt

praxis. . „„ , .....

I ett tredje stycke av paragrafen torde såsom utredningen föreslagit hora

upptagas vissa hänvisningar till överföringsreglerna i 1937 års lag. Såsom

påpekats vid remissbehandlingen kan viss oklarhet uppkomma genom att

överföringsreglerna behandlas i skilda lagar. Jag anser emellertid att utredningens

lösning av detta lagtekniska spörsmål kan godtagas.

9 §•

I förevarande paragraf, som med redaktionell jämkning är likalydande

med 8 § i utredningens förslag, behandlas ordningen för gottgörelse åt arbetsgivaren

och överföring av medel mellan pensionsstiftelser i det fallet, att

till arbetsgivaren är knutna flera stiftelser med gemensam pensionsreserv.

Utredningen. Utredningen anför att, om till arbetsgivaren är knutna flera

pensionsstiftelser, fråga uppkommer i vilken ordning gottgörelse åt arbetsgivaren

och överföring av medel mellan stiftelser må äga rum. Denna paragraf

avser att ange, hur man skall bestämma vilka medel som är spärrade

för den händelse stiftelserna har gemensam pensionsreserv.

En stiftelse har, där ej annat särskilt föreskrivits, att tjäna som säkerhet

för samtliga utgående pensioner och utfästelser om pension till personer som

omfattas av stiftelsens ändamål. Som redan av utredningen framhållits i motiven

till förslagets 7 § kommer två eller flera till samme arbetsgivare knutna

pensionsstiftelser att stå som säkerhet för samma pensioner och utfästelser

förutsatt att stiftelserna omfattar samma personkrets, därest särskild

begränsning ej föreskrivits. Stiftelserna har med andra ord gemensam pensionsreserv.

Är stiftelsen A vid företaget X en allmän stiftelse (d. v. s. en stiftelse som

omfattar samtliga anställda) och är stiftelsen B vid samma företag också

allmän, så har — framhåller utredningen — den enskilde pensionstagaren i

princip samma anspråk mot stiftelsen A som mot stiftelsen B. Är stiftelsen

A en allmän stiftelse och stiftelsen B en särskild stiftelse för tjänstemän, så

är pensionsreserven gemensam såvitt gäller pensioner till tjänstemän. Den

allmänna stiftelsen omfattar nämligen jämväl tjänstemännen. Beträffande

pensioner och pensionslöften till arbetare gäller däremot, att pensionstagaren

(löftesbäraren) har anspråk endast mot stiftelsen A.

Det kan tänkas vara föreskrivet att en stiftelse enbart skall avse att säkerställa

löften av visst slag. Som påpekats i motiven till förslagets 7 § är detta

förhållandet med PRI-stiftelse. Sådan stiftelse har till ändamål att trygga

pensioner, som åvilar arbetsgivaren enligt planen för kompletterande pensionsförmåner

i den centrala pensionsöverenskommelsen för tjänstemännen

den 30 juni 1960. Denna föreskrift för PRI-stiftelse är att tillämpa. Finns

hos en arbetsgivare dels en tjänstemannastiftelse A av den typ som var

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961

vanlig före tillkomsten av den centrala pensionsuppgörelsen, dels en stiftelse

B som är PRI-stiftelse, är läget därför följande: Medlen hos pensionsstiftelsen

A har att tjäna som säkerhet såväl för vanliga tjänstemannapensioner

som för PRI-pensioner, medlen hos stiftelsen B däremot endast för

PRI-pensioner.

Enligt utredningen är det ett vanligt förhållande, att flera pensionsstiftelser

är knutna till samme arbetsgivare. Efter tillkomsten av 1937 års lag

bildades ett stort antal stiftelser med iakttagande av de i denna lag givna

föreskrifterna. Småningom fann företagen, att de kunde nå samma skattefördelar

genom att i stället fondera medel i fria stiftelser. Ofta lät man den

bundna stiftelsen förbli, sedan man bildat en ny fri stiftelse för framtida

avsättningar. Nu finns omkring 1 000 bundna stiftelser. Enligt vad utredningen

förmodar har flertalet arbetsgivare med en bunden stiftelse också

en fri stiftelse. Ett företag med en bunden stiftelse och en fri stiftelse av vanlig

typ bär, om det anslutit sig till PRI-planen, också eu PRI-stiftelse. Härutöver

kan företaget vid sidan av en allmän stiftelse ha en särskild stiftelse

för tjänstemän och (eller) en särskild stiftelse för arbetare. Dessa kan vara

antingen fria eller bundna. Att ett företag har fyra, fem eller sex stiftelser,

alla med pensionsreserv som delvis är gemensam, är ej otänkbart.

Man kan diskutera flera olika lösningar av problemet, vilka medel som

skall anses såsom spärrade. En lösning vore enligt utredningen att räkna

pensionsreserven fullt ut för varje stiftelse som reserven avser. En annan

lösning skulle vara att man, i likhet med vad som alltjämt gäller för gemensamma

inteckningar i fast egendom, delade upp skulden på de olika stiftelserna.

Utredningens lagförslag bygger på principen att den gemensamma

pensionsreserven skall räknas endast en gång. Den skall hänföras till de

stiftelser som kan tjäna som säkerhet för denna reserv i tur och ordning.

Reserven placeras först i den stiftelse som allmänt sett får anses bereda den

bästa säkerheten eller som får antagas ha särskild anknytning till de pensioner

eller utfästelser som bildar den gemensamma reserven. Skulle två stiftelser

ha lika rang, uppställes hjälpregeln att den gemensamma reserven först

hänföres till den äldre. Den andra sidan av dessa regler är att överskottsmedel

närmast kommer att finnas i den stiftelse, som för pensionstagarna

och löflesbärarna är den sämsta eller mest avlägsna. Det är där arbetsgivaren

skall taga sin gottgörelse, framhåller utredningen.

Enligt utredningen kunde man mena att frågan, vilken stiftelse som erbjuder

den bästa säkerheten, borde avgöras på samma sätt som när en bank

bedömer placeringen av ett lån. Med denna utgångspunkt skulle man anse

att den gemensamma reserven hade en tryggare placering hos en stiftelse, som

hade en lågt taxerad fastighet eller andra självständiga tillgångar, än hos en

stiftelse, vars medel bestod i en fordran mot arbetsgivaren — en fordran som

till och med kunde tänkas löpa utan ränta. En sådan metod vore dock icke

praktikabel. Vem skulle sköta uppgiften att sortera ett antal stiftelser i rangordning

med hänsyn till placeringen av deras medel, frågar utredningen.

Man kan knappast lägga på arbetsgivaren att pröva värdet av en fordran mot

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Iiungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961

honom själv. Och i stiftelsernas styrelser sitter regelmässigt personer från

företagsledningen ensamma eller tillsammans med representanter för de anställda.

Frågan vilken stiftelse, vars medel i första hand skall bereda säkerhet

för den gemensamma reserven, får därför enligt utredningens åsikt avgöras

efter mera formella kriterier.

Utredningen erinrar om att det i 1937 års lag finns bestämmelser om hur

gottgörelse skall ske, då till ett företag hör en allmän hunden pensionsstiftelse

och en särskild bunden pensionsstiftelse. Enligt dess 1 §, sista stycket,

skall en allmän stiftelse tjäna till tryggande av pension jämväl åt personer

som avses med en särskild stiftelse, i den mån den senare ej lämnar tillgång

därtill. I 13 § tredje stycket av nämnda lag stadgas att, om för företagets

pensionsutgifter för dem som avses med den särskilda stiftelsen avräkning,

varom i 8 § första stycket i 1937 års lag förmäles, ej kunnat till fullo

ske mot stiftelsens räntefordran hos företaget, för återstoden avräkning må

äga rum mot räntefordran som tillkommer den allmänna stiftelsen (första

punkten). För vad som ej kunnat sålunda avräknas må, efter vad i 8 § andra

och tredje styckena stadgas, först ske nedsättning av företagets skuld till

den särskilda stiftelsen och utbetalning ur denna stiftelses medel och därefter

nedsättning av företagets skuld till den allmänna stiftelsen och utbetalning

ur dess medel (andra punkten). De relaterade stadgandena torde enligt

utredningen vila på förutsättningen att överskott föreligger i båda stiftelserna.

Utredningen antar att lagberedningen tänkt sig, i överensstämmelse

med vad som föreslås av utredningen under punkten b) av förevarande paragraf,

att den gemensamma reserven skall förläggas först till den särskilda

stiftelsen. Om det ändock i den särskilda stiftelsen finns överskott i föihållande

till pensionsreserven, skall detta anlitas till gottgörelse åt företaget

innan den allmänna stiftelsens medel tages i anspråk.

Något skäl för att man skall ha en bestämd ordning för det fall, att överskott"

samtidigt finns i flera stiftelser, har utredningen icke funnit. Det är

enligt utredningens mening knappast någon nackdel förenad med att arbetsgivaren

får välja, i vilken stiftelse han väll söka sin gottgörelse. Fragan har

därför lämnats oreglerad i lagförslaget. Det har dock ansetts att 13 § tredje

stycket kan få kvarstå som en särregel för det fall som där avses, nämligen

att arbetsgivaren har två bundna stiftelser — den ena allmän, den andra särskild

— och att överskott finns i båda dessa. Utredningens ståndpunkt är ju

att bestämmelserna i 1937 års lag såvitt möjligt bör lämnas orubbade i avbidan

på en allmän revision av de rättsliga reglerna för pensionsstiftelser.

Under punkten a) i utredningens förslag har föreskrivits att, därest stiftelse

särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka arbetsgivaren åtagit sig

att avsätta såsom säkerhet för utfästelser om pension, den gemensamma pensionsreserven

först skall hänföras till sagda stittelse. Den stiftelsetyp som

här närmast åsyftas är PRI-stiftelse och liknande stiftelsebildningar. PRIsystemet

vilar hl. a. på förutsättningen alt arbetsgivaren årligen skall bringa

upp stiftelsens förmögenhet till belopp motsvarande pensionsreserven. Som

angivits i det föregående får PRI-stiftelsernas medel anses tjäna som säker
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

het enbart för PRI-utfästelser. Det är av dessa skäl naturligt att pensionsreserven

för de utfästelser, vilka omfattas av det nya systemet för fondering i

pensionsstiftelse, hänföres till PRI-stiftelsen.

Avser en stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse lios

företaget, skall enligt 8 § punkten b) av förslaget den gemensamma pensionsreserven

hänföras till stiftelsen för den trängre kretsen, i den mån reserven

ej hänförts till stiftelse som anges under a). Denna regel bygger på det förhållandet,

att avsikten med inrättandet av en särskild stiftelse jämsides med

en allmän får antagas ha varit att bereda den särskilda stiftelsens destinatärer

en fördel framför övriga. Utredningen erinrar om att avsättning till pensionsstiftelse

enligt nuvarande lagstiftning är frivillig. Om en arbetsgivare

gör nya pensionsutfästelser, kommer dessa att belasta företagets pensionsstiftelse

även om arbetsgivaren icke gör den avsättning som motsvarar pensionsreserven

för de nytillkomna utfästelserna. Ett överskott i en stiftelse i

förhållande till pensionsreserven kan därför på detta sätt av arbetsgivaren

ensidigt förvandlas till ett underskott med åtföljande försämring av äldre

löftesbärares säkerhet. För att en särskild stiftelse skall kunna bereda sin

destinatärskrets en fördel framför utomstående, måste denna stiftelses medel

vara spärrade intill det belopp som motsvarar den gemensamma pensionsreserven.

Den särskilda stiftelsens destinatärer skall icke behöva lida

att deras säkerhet försämras därför att nya pensionsutfästelser ges åt utomstående.

Denna synpunkt har av utredningen ansetts vara så väsentlig, att en

särskild fri pensionsstiftelse tillagts högre rang än en allmän bunden stiftelse,

trots att den senare stiftelsen har fördelen att åtnjuta förmånsrätt för

sin fordran mot arbetsgivaren i händelse av dennes konkurs.

I 8 § punkten c) av utredningsförslaget har stadgats att, om bland stiftelserna

ingår en bunden stiftelse, den gemensamma pensionsreserven skall

hänföras till denna i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse efter

vad som sägs under a) och b). Utredningen anför att bestämmelsen aktualiseras

då till ett företag är knutna flera pensionsstiftelser, som avser samma

personkrets, samt en av stiftelserna är bunden. Regeln är motiverad av att

bundna stiftelser måste anses skänka större trygghet för destinatärerna än de

fria stiftelserna (med hänsyn till förmånsrätten m. m.). Finns hos en arbetsgivare

en allmän bunden och en allmän fri stiftelse (eller en särskild

bunden och en särskild fri stiftelse avseende samma personer), skall den gemensamma

pensionsreserven alltså förläggas i första hand till den bundna

stiftelsen. Har denna överskott kan arbetsgivaren välja mellan att gottgöra

sig därur eller ur den fria stiftelsen. Om den bundna stiftelsen har underskott,

blir så mycket av den fria stiftelsens tillgångar spärrade, som behövs

för att fylla ut återstoden av pensionsreserven.

Utredningen framhåller vidare att lagen om pensionsstiftelses verksamhet

är tillämplig endast på stiftelse, vars huvudsakliga ändamål är pensionering.

Det är förutsatt att stiftelse, som jämsides med pensionering har annat ändamål

av underordnad betydelse, skall falla under lagens bestämmelser. Man

kan således tänka sig en pensionsstiftelse med exempelvis sjukvård el. dyl.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 dr 1961

som sidoändamål. Om en sådan blandad stiftelse har pensionsreserv gemensam

med en stiftelse för enbart pensioneringsändamål, synes det utredningen

riktigast att denna pensionsreserv i första hand förlägges till den rena pensionsstiftelsen.

I en sådan stiftelse är nämligen medlen obetingat omgärdade

av betalningsförbud och spärregel; härutinnan hänvisar utredningen till sina

motiv till förslagets 3 och 4 §§. På grund härav har i 8 § punkt d) av förslaget

föreskrivits att pensionsreserven sist skall hänföras till stiftelse, som förutom

pensionering har annat ändamål. Utredningen tillägger dock att tvekan

kan råda om nödvändigheten av bestämmelsen i denna punkt. Att en pensionsstiftelse

har ett biändamål är mindre vanligt. Det är kanske ej heller

någon större risk för att stiftelsens styrelse åsidosätter pensionsändamålet.

Det kan, anför utredningen vidare, tänkas att de under punkterna a) d)

uppställda reglerna icke ger något svar på var man skall placera en för två

eller flera stiftelser gemensam pensionsreserv. Det torde vara önskvärt all

även för detta fall ha en bestämd regel. Eljest skulle tvister kunna uppstå

särskilt i det fall att företaget, till vilket stiftelserna är knutna, och stiftelserna

företrädes av olika personer. Utredningen har därför under punkten e)

till 8 § föreslagit att pensionsreserven skall hänföras till den äldre stiftelsen

framför den yngre.

Utredningen behandlar härefter fallet överföring av medel mellan pensionsstiftelser.

För att överföring överhuvud skall komma i fråga måste hos

arbetsgivaren finnas minst två pensionsstiftelser. Enligt 7 § andra stycket i

utredningsförslaget får överföring ske endast om den avstående stiftelsens

pensionsreserv efter överföringen är täckt. Kan överföring tänkas ske från

flera stiftelser, skall vid tillämpning av angivna lagrum deras gemensamma

pensionsreserv hänföras stiftelserna sinsemellan på sätt som ovan beskrivits

beträffande gottgörelse åt arbetsgivaren. Visar det sig härvid finnas överskott

i flera av stiftelserna, kan arbetsgivaren — i likhet med vad som gäller

i fråga om gottgörelse — fritt välja från vilken stiftelse medel skall överföras.

Vidare anmärker utredningen att överföring av stiftelsemedel med stöd

av 7 § första stycket i förslaget ej får ske, med mindre de överförda medlen

behövs för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.

Vanligen torde den avstående och den mottagande stiftelsen till någon

del tjäna som säkerhet för samma pensioner eller utfästelser om pension,

d. v. s. ha gemensam pensionsreserv. Man har även denna gång att följa de

i förslagets 8 § givna reglerna angående placeringen av denna pensionsreserv.

Utredningen betonar att, där stiftelserna har gemensam pensionsreserv, överföringen

i själva verket icke innebär annat än att medel, som fordras för att

täcka pensionsreserven, flyttas från en stiftelse till en annan. I och med alt

den mottagande stiftelsen genom överföringen erhåller medel till täckning

av den gemensamma reserven, minskas i motsvarande mån behovet av täckning

hos den avstående stiftelsen. Har en avstående stiftelse före överföring

överskott med visst belopp, kvarstår därför efter överföring ett lika stort

överskott.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr ill ur 1961

I betänkandet har lämnats åtskilliga exempel till belysning av reglerna i

förevarande paragraf.

Remissyttrandena. Stadgandet har i sak genomgående lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen.

I fråga om punkten e) ifrågasätter dock Sveriges köpmannaförbund, om

icke pensionsreserven bör hänföras till den större stiftelsen framför den

mindre.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar att av motiveringen till punkten

b) framgår, att i den mån den gemensamma pensionsreserven icke helt täckes

av tillgångarna i stiftelsen för den trängre kretsen överskjutande del av

den gemensamma pensionsreserven skall placeras i stiftelsen för den vidare

kretsen. Detta synes länsstyrelsen icke ha kommit till uttryck i lagtexten.

Motsvarande gäller lydelsen under punkten c).

Departementschefen. I förevarande stadgande fastslås den ordning, i vilken

flera till samme arbetsgivare knutna pensionsstiftelser i fall av gottgörelse

och överföring skall svara för täckning av stiftelsernas gemensamma

pensionsreserv. Bestämmelsen har i sak genomgående godtagits vid remissbehandlingen,

bortsett från att en remissinstans beträffande punkt e) ifrågasatt,

huruvida icke pensionsreserven bör hänföras till den större stiftelsen

framför den mindre.

För egen del anser jag mig kunna tillstyrka utredningens förslag med viss

redaktionell ändring i punkterna b), c) och e).

10 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i utredningens förslag, upptar bestämmelser

om hur pensionsstiftelses pensionsreserv skall beräknas.

Utredningen. I ett särskilt kapitel av betänkandet (s. 38 ff) har ingående

behandlats frågor sammanhängande med pensionsreservens beräkning. Utredningens

målsättning har varit att medel i pensionsstiftelse, bunden såväl

som fri, skall vara spärrade intill ett belopp svarande mot pensionsreserven

samt att vid beskattning avdrag skall medges för avsättning till pensionsstiftelse

intill samma belopp (målet med gemensamt värde för civilrättslig pensionsreserv

och för skatterättslig avdragsgill reserv har dock icke kunnat

realiseras helt, jfr betänkandet s. 152). Den praktiska uppgiften — förutom

införandet av en tvingande regel om spärr för medel i fria stiftelser — är,

framhåller utredningen, att ange hur denna pensionsreserv skall beräknas.

Uppgiften är enligt utredningen enkel, då det är fråga om arbetsgivarens

prestation till den pensionerade sedan pensionsfallet inträffat. Det kan visserligen

råda delade meningar om huruvida man vid pensionsreservens beräkning

bör medtaga endast sådana pensioner som utgår på grund av utfästelse

eller huruvida man skall taga hänsyn till varje pension som faktiskt

utgår, oavsett om arbetsgivaren iklätt sig en förpliktelse mot arbetstagaren.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Detta är dock en detalj, säger utredningen. Enighet råder om att pensionsreserven

skall motsvara kapitalvärdet av den livränta som avses. Problemen

hänför sig till sådana försäkringstekniska frågor, som räntefoten för kapitaliseringen

och storleken av eventuellt säkerhetstillägg.

När det gäller pension som ännu icke börjat utgå är uppgiften mera komplicerad.

Utredningen anför att det ej är tillräckligt att antaga en regel av

innehåll, ali en utfästelse säkerställd i pensionsstiftelse skall jämföras med

en utfästelse säkerställd genom en försäkring. Man måste känna till hur

de nödvändiga premierna fördelas på olika år. Har utfästelsen icke varit förenad

med fribrev, nödgas man här tillgripa fiktioner. Man har, säger utredningen,

utgått från helt olika antaganden när pensionsreserven bestämts för

det ändamål som avses i 1937 års lag (jfr dess 8 § fjärde stycket och kungl.

brev den 24 november 1939 om grunder för beräkning av pensionsstiftelses

pensionsreserv) och när det gällt att fastställa det belopp intill vilket avsättning

till pensionsstiftelse är avdragsgill vid taxering till beskattning, d. v. s.

den avdragsgilla reserven (jfr anvisningspunkt 2, tredje stycket, till 29 §

kommunalskattelagen). I anslutning härtill gör utredningen en jämförelse

mellan de båda metoderna (s. 42 ff).

Utredningen har i en första punkt av första stycket i förslagets 9 § föreskrivit

att med pensionsstiftelses pensionsreserv skall förstås kapitalvärdet

av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå,

kapitalvärdet av utfästelser om pension till den del pensionen enligt utfästelsen

intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa värden ökade med ett

säkerhetstillägg om en tiondel. I en andra punkt av samma stycke har stadgats

att, i stället för en tiondel, säkerhetstillägget må utgöra ett belopp som

beräknas motsvara överskott uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder

med avdrag för kapitalvärdet av utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp.

I andra stycket av paragrafen enligt utredningsförslaget stadgas att pension

där cj regler om intjänandet knutits till utfästelsen, anses intjänad med

så stor del av den vid beräkningslillfället utfästa pensionen som motsvaras

av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet tjänsteår från

anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen, dock bortsett

från tjänsteår fjärmare än fyrtio år före pensionsåldern.

Slutligen föreskrives i ett tredje stycke att försäkringstekniska grunder

för beräkning av pensionsreserv fastställes av Kungl. Maj :t.

I den särskilda motiveringen till förslaget uttalar utredningen inledningsvis

alt föreskrifterna i nämnda paragraf är avsedda att tillämpas även på

bundna stiftelser. Utredningen framlägger förslag att 8 § fjärde stycket i

1937 års lag skall upphävas och ersättas med en hänvisning till förevarande

paragraf i lagen om pensionsstiftelses verksamhet.

Härefter anför ulredningen att kapitalvärdet av utgående pensioner enligt

1937 års lag skall betraktas som en skuldpost även om uttryckligt pensionslöfte

icke föreligger. Utredningen anser att även lagen om pensionsstif
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr i77 år 1961

telses verksamhet bör bygga på denna princip. Man får nämligen förutsätta

att en pension som utgår är ämnad att utbetalas allt framgent, när icke

särskilda skäl talar i motsatt riktning. Det kan tänkas att en domstol — mot

bakgrunden av t. ex. tillämpad pensioneringspraxis vid företaget — kan

komma att anse en arbetsgivare skyldig att fortsättningsvis erlägga utgående

pension, ehuru någon pensionsutfästelse icke lämnats. Utredningens uppgift

är icke att bedöma rättsläget på denna punkt. Det ligger under alla förhållanden

i pensionstagarens intresse alt kapitalvärdet av utgående pensioner

skall beaktas vid pensionsreservens beräkning, oavsett om pensionerna

grundar sig på utfästelse eller ej. Vid bestämmandet av kapitalvärdet

av en utgående pension har man att skaffa sig en uppfattning, i vad mån

nu utgående belopp kan väntas komma att utgå oförändrat även i framtiden.

Bygger pensionen på en utfästelse, bör denna läggas till grund. Eljest har

man att bedöma vad som synes mest sannolikt. På s. 140 i betänkandet beröres

det förhållandet att en pensionstagare uppnår 67 års ålder och då kommer

att uppbära folkpension och ATP.

Enligt förslaget skall utfästelse om pension, som ännu ej börjat utgå, likaledes

betraktas som skuldpost. Även på denna punkt anknyter förslaget till

vad som gäller enligt 1937 års lag. När en pensionsutfästelse bestämmes som

en skuldpost sker detta under antagandet att den pension, som skall börja

utgå vid inträffat pensionsfall, vid varje tidpunkt under pågående anställning

är intjänad till viss del. Pensionsutfästelsens karaktär av skuld framstår

särskilt tydligt, säger utredningen, när den anställde tillerkänts rätt

till ett fribrev på en intjänade delen av pensionen, även om han skulle sluta

sin anställning före pensionsfallet. Rätten till pension brukar i sådant fall

betecknas som oantastbar.

Avser en arbetsgivare att ge fribrev, är det enligt utredningen naturligt

att han till utfästelsen om pension knyter regler om hur fribrevet skall beräknas.

Intjänandet kan tänkas ske efter det mönster som vanligen användes

vid försäkring i försäkringsbolag. Detta innebär att fribrevslöftet bar

ungefärligen följande innehåll: »Vid avgång ur tjänsten erhålles ett fribrev

å det belopp som vid avgångstillfället skulle ha erhållits från en försäkringsinrättning,

om försäkring med samma innehåll som utfästelsens tagits vid

utfästelsetillfället med lika premie under tiden från tagandet till förutsatt

pensionsålder. Vid höjning av förmån enligt utfästelsen räknas som om en

til läggsförsäkring tagits på tilläggsbeloppet från dagen för höjningen, även

den med konstant premie.»

Det framstår för utredningen som naturligt att arbetsgivaren ger ett fribrev

av denna karaktär, om han gjort regelbundna avsättningar till pensionsstiftelse

motsvarande vad han skulle ha haft att erlägga i försäkringspremier.

Känner man tidpunkten för utfästelsens tillkomst och ändringar av

det utlovade pensionsbeloppet från tid till tid, kan fribrevet dock beräknas

i efterhand. Har utfästelsen, såsom vanligen är fallet, avsett en viss procent.

av utgående lön, är det således löneförloppet och ändringarna i procentsatsen

som skall vara kända.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Utredningen framhåller önskvärdheten av en regel att användas vid beräkning

av pensionsreserven, för den händelse till pensionen icke är knutna några

särskilda regler om fribrevets beräkning. Det bör vara möjligt att fastställa

fribrevet även för det fall att ett företag icke skulle kunna eller önska

redovisa pensionslöftet och dettas innehåll från tid till tid. I 9 § andra

stycket av förslaget har uppställts en regel enligt vilken fribrevet antages

vara lika med noll vid anställningens början för att sedan växa lineärt fram

till tidpunkten för inträdet av pensionsåldern. Ytterligare uppställes antagandet

att pensionslöftet vid beräkningstillfället skall läggas till grund för

fribrevet. Det har ansetts lämpligt att räkna med högst fyrtio års uppbyggnadsperiod

för det kapital som skall finnas tillgängligt vid pensionsålderns

inträde. Vid beräkningen bortses därför från tjänsteår som ligger fjärmare

än fyrtio år från pensionsåldern. Beträffande de närmare överväganden som

legat till grund för den föreslagna metoden (den lineära nuvärdesmetoden)

hänvisas till betänkandet s. 44 ff, där det även ges exempel på hur fribrev

beräknas enligt metoden i fråga.

Regeln i förslagets 9 § andra stycket är utformad närmast med sikte på

utfästelser om ålderspension men är avsedd att tillämpas även på utfästelser

om familjepension och invalidpension. Vid de i praktiken vanligen förekommande

utfästelseförloppen och åldersfördelningarna torde enligt utredningen

nämnda regel ge en något högre pensionsreserv än den som skulle

erhållas vid försäkringsmässig fribrevsberäkning.

Utredningen anför vidare att det ofta kan vara svårt att avgöra, om det

föreligger en utfästelse av arbetsgivaren att utge pension. Detta förhållande

sammanhänger delvis med att vi i vart land saknar fast tradition, i vilken

form en pensionsutfästelse bör klädas. Ibland ger arbetsgivaren en skriftlig

utfästelse genom att överlämna ett pensionsbrev. Ofta kommer löftet till

stånd genom att företaget utfärdar ett pensionsreglemente som delges personalen.

Men man kan också tänka sig muntliga utfästelser eller utfästelser,

som får utläsas ur arbetsgivarens handlande i olika hänseenden. Utredningen

har icke sett som sin uppgift att göra några uttalanden i frågan, när en

utfästelse skall anses gjord.

För att man skall kunna tala om en utfästelse att utge pension, fortsätter

utredningen, måste utfästelsen ha ett visst innehåll. Den måste avse en förklaring

av arbetsgivaren att denne binder sig för framtiden. Vid pensionsreservens

beräkning kan icke såsom pensionsutfästelser betraktas åtaganden,

enligt vilka pension skall utgå endast tills vidare eller under förutsättning

att arbetstagaren sköter sin tjänst till arbetsgivarens belåtenhet.

Ej heller kan beaktas utfästelser med villkor att pension skall utgå blott i

den mån företagets ekonomiska ställning så tillåter. Karakteristiskt för angivna

löftestyper är, yttrar utredningen, att det är beroende av löftesgivarens

fria skön, om pensionen skall utgå eller ej.

Enligt utredningens mening bör vid pensionsreservens beräkning beaktas

även utfästelser om pension, som är villkorade av att arbetstagaren kvarstår

i tjänst till pensionsåldern och som därför icke är förenade med rätt

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

till fribrev vid avgång före pensionsfall (antastbara utfästelser). Sådana utfästelser

kommer för närvarande i beaktande vid tillämpning av 1937 års

lag. Vid beräkningen av kapitalvärdet av ålderspensioner med sådana villkor

tages icke hänsyn till att utfästelserna kan komma att upphöra av annan

grund än dödsfall. En pensionsutfästelse, enligt vilken rätten till pension

är betingad av villkoret att löftesbäraren skall kvarstå i tjänst vid

inträffat pensionsfall, kan icke gärna innehålla några regler om hur pensionen

intjänas under tjänstetiden. Den i 9 § andra stycket av förslaget uppställda

regeln får därför särskild betydelse vid beräkning av den skuldpost,

som skall anses motsvara utfästelser av denna typ.

Utredningen upplyser att det under senare år varit vanligt, att i utfästelse

intagits förbehåll att pension må nedsättas med belopp svarande mot de

pensioner, som kan komma att utgå på grund av blivande lagstiftning om

tilläggspensioner. I den mån sådana löften kvarstår efter införandet av

ATP bör dessa vid beräkning av pensionsreserv beaktas blott till sitt nettovärde

(utfästelsens belopp minskat med vad som kan komma att utgå enligt

ATP). I betänkandet s. 140 redovisas vilka antaganden som må läggas till

grund för beräkningen av ATP.

Det har icke varit ovanligt, fortsätter utredningen, att arbetsgivaren lämnat

utfästelser med villkor att pension skall utgå endast i den mån stiftelsens

medel därtill förslår. Sådana utfästelser har ett skönsmässigt inslag.

Enligt gällande ordning är arbetsgivaren icke skyldig att göra erforderliga

avsättningar till pensionsstiftelse. I förhållande till stiftelsen torde löftestagaren

likväl ha samma ställning som andra löftestagare. Utfästelsen bör

därför beaktas fullt ut vid beräkning av pensionsreserv. Utredningen erinrar

om att jämlikt 2 § tredje stycket (jfr övergångsbestämmelse) av lagförslaget

ifrågavarande villkorade utfästelser, givna efter lagens ikraftträdande,

skall vara ogiltiga och att arbetsgivaren skall svara för utfästelsen utan avseende

å villkoret.

Vidare anför utredningen att pensionsutfästelser skall tagas i beaktande

oavsett om de lämnats av arbetsgivaren eller — såvitt är fråga om utfästelser

givna före lagens ikraftträdande — av stiftelsen (jfr förslagets 2 §

andra stycket jämte övergångsbestämmelse därtill). Om arbetsgivaren och

stiftelsen var för sig lämnat utfästelse och denna avser samma pension,

skall vid beräkning av pensionsreserv självfallet endast en skuldpost beaktas.

Beträffande det i lagrummet föreskrivna säkerhetstillägget anför utredningen

följande. För beräkning av försäkringspremier och premiereserv för

livförsäkring skall enligt lagen om försäkringsrörelse fastställas särskilda

grunder. Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt

omkostnader skall väljas så, att de kan anses vart för sig betryggande (264 §

1 mom. andra stycket). Utvecklas förhållandena normalt, uppstår därför

ett överskott i rörelsen. För konsolidering uppsamlas en del av detta i olika

tekniska fonder, nämligen säkerhetsfond, utjämningsfond, återbäringsfond

och regleringsfond. Det synes lämpligt att pensionsreserven i pensionsstif
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 777 år 1961

telse till sin storlek anpassas efter fonderingen i livförsäkringsbolag. Detta

synes vara riktigt även när stiftelsen avser ett så litet antal pensionsberättigade

att det icke kan vara tal om någon riskutjämning. Pensionsreserven

bör således omfatta — utöver de värden som har sin motsvarighet i försäkringsbolagets

premiereserv — jämväl ett säkerhetstillägg. Detta bör kunna

ha samma storlek som det säkerhetstillägg, som föreskrivits i 1937 års lag,

eller en tiondel av kapitalvärdet av dels utgående pensioner, dels utfästelser

om pension till den del de intjänats.

PRI-systemet för pensionering utan försäkring av pensionsförmåner enligt

den centrala uppgörelsen för industritjänstemännen och arbetsledarna

av den 30 juni 1960 förutsätter, att arbetsgivaren till PRI-stiftelsen avsätter

medel svarande mot en pensionsskuld. Enligt stadgarna för PRI utgöres

pensionsskulden dels av en premiereserv beräknad på traditionellt sätt, dels

av vad som anges sålunda: »därutöver de överskottsmedel som uppkommit

genom att vid pensionsskuldens förräntning tillämpats av FPG (Försäkringsbolaget

pensionsgaranti, ömsesidigt) enligt dess bolagsordning föreskriven

räntefot». Denna bolagsordning innehåller i sin tur bl. a. bestämmelser

om att pensionsskulden skall förräntas. Som norm uppställes den

genomsnittliga förräntning som under nästföregående år uppnåtts inom

Svenska personal-pensionskassan (SPP).

Utredningen uppger att avtalsparternas tankegång varit att med PRI-systemet

ge dyrtidstillägg i samma omfattning som dyrtidstillägg i framtiden

kommer att ges till personer, vilka är försäkrade i SPP. Man har menat att

detta skulle förutsätta en fondering av överskottsmedel i samma utsträckning

som sker i SPP. Denna fondering kan komma att uppgå till mer än

kapitalvärdet av de pensionsbelopp som utgår enligt utfästelse jämte, beträffande

utfästelser om framlida pension, kapitalvärdet av intjänade fribrev.

Å andra sidan tages vid PRI-skuldens beräkning icke hänsyn till en

post som skall medtagas enligt utredningens förslag, nämligen kapitalvärdet

av redan utgående dyrtidstillägg. Utredningen anser att arbetsgivare bör

ha frihet att bestämma pensionsreserven enligt PRI-systemets metod. Det

föreslås därför att i stället för ett säkerhetstillägg om en tiondel av åsyftade

värden må användas ett säkerhetstillägg, som beräknas motsvara överskott

uppsamlat i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet

av utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp.

Då fråga är om en särskild stiftelse, d. v. s. avseende viss grupp av anställda,

skall — anför utredningen fortsättningsvis —- hänsyn tagas endast

till värdet av utgående pensioner och utfästelser om pension till personer,

som avses med den särskilda stiftelsen. Likaså har man att beakta om enligt

stiftelsens ändamålsbestämning kan komma i fråga endast pensioner

intjänade efter viss dag eller endast visst slag av pension. Skall stiftelsen

trygga exempelvis ålderspension men ej familjepension eller invalidpension,

medräknas endast utgående ålderspensioner och utfästelser om sådan

pension.

Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur att man vid pen
7

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 177

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

sionsreservsberäkning icke beaktar den genom pensionsförsäkring ordnade

pensioneringen. Detta gäller i första hand där arbetsgivaren icke lämnat utfästelse

om pensionering i egen regi utan endast förbundit sig att erlägga

avgifter för pensionsförsäkring. Men det gäller också, därest arbetsgivaren,

samtidigt med att han ger utfästelse om pensionering i egen regi, tecknar

försäkring avseende samma pension. Det inträffar att en arbetsgivare först

ger en anställd ett löfte om pension att betalas av arbetsgivaren själv och senare,

kanske efter många år, låter försäkra utfästelsen i en försäkringsinrättning.

Vid den tidpunkt då försäkringen tages kan arbetstagaren ha

intjänat ett fribrev — verkligt eller, beträffande utfästelse om antastbar

pension, fingerat — med avsevärt kapitalvärde. Om kostnaden för försäkringen

tänkes fördelad på lika stora årliga premier under uppbyggnadstiden,

vilket är det vanliga, är kapitalvärdet av fribrevet enligt försäkringen

till en början obetydligt. Då man i sådant fall beräknar pensionsreserv, har

man enligt utredningen att från kapitalvärdet vid varje tidpunkt av fribrevet

enligt utfästelsen draga det vid samma tidpunkt gällande kapitalvärdet enligt

försäkringen.

Utredningsförslaget (9 § tredje stycket) avser att försäkringstekniska

grunder för beräkning av pensionsreserven fastställes av Kungl. Maj :t. De

grunder som angivits i det kungl. brevet från 1939 torde enligt utredningens

mening behöva överses. Enligt 1939 års brev skall räntefoten vara 2 1/2

procent. Före 1935 arbetade man i försäkringsbolagens grunder för premieberäkning

med en räntefot om 4 procent. År 1935 ändrades emellertid

räntefoten till 3 1/2 procent beträffande kapitalförsäkring och 3 1/4 procent

beträffande försäkring av uppskjuten livränta. År 1937 sänktes räntefoten

ytterligare till 3 procent för båda försäkringsslagen och 1938 till 2 1/2 procent.

År 1955 fick både SPP och övriga försäkringsbolag nya grunder. Man

behöll då 2 1/2 procent för kapitalförsäkring men höjde räntefoten för pensionsförsäkring

i kommunalskattelagens mening till 3 procent. Därefter

har ingen förändring skett av räntefoten hos försäkringsbolagen. Vid en eventuell

revision av 1939 års brev kan ifrågasättas, om icke räntefoten bör höjas

till 3 procent. Utredningen nämner härvid att den i sitt förslag till ändringar

i skattelagstiftningen upptagit en föreskrift, att revers som lämnats

till pensionsstiftelse skall löpa med ränta lägst 3 och högst 6 procent.

Den genomsnittliga levnadsåldern har ökat sedan 1939. Vid tecknandet

av nya försäkringar använder försäkringsbolagen numera andra dödlighetstabeller

än de som anges i 1939 års brev. Vid en revision av brevet synes

enligt utredningen en ändring vara önskvärd även på denna punkt.

Utredningen framhåller att de justeringar av räntefot och dödlighetsantaganden,

som nu angivits, skulle medföra förändringar av pensionsreserven

åt olika håll. En höjning av räntefoten minskar i och för sig reserven,

under del att en tillämpning av nya antaganden rörande dödligheten verkar

i höjande riktning vid ålderspension.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

99

Remissyttrandena. Det sakliga innehållet i första stycket av 9 § i utredningsförslaget

har i allmänhet icke föranlett remissinstanserna till någon

erinran.

Rent allmänt anser föreningen auktoriserade revisorer att reglerna om

beräkning av pensionsreserv bör förenklas, och handelskammaren i Göteborg

förordar att de nuvarande reglerna i skattelagstiftningen om avdragsgill

reserv, vilka regler enligt handelskammarens mening är att föredraga i

fråga om praktisk tillämpning, blir normgivande för bestämmelserna om

pensionsreserv (jfr kommunalskattelagens 29 §, anvisningspunkt 2, tredje

stycket).

Beträffande det föreslagna säkerhetstillägget om en tiondel anses

detta på en del håll vara för snävt tilltaget. Pensionsstyrelsen ifrågasätter

om icke tillägget är för lågt, när det gäller stiftelser knutna till mindre

företag. Handelskammaren i Gefle önskar ett tillägg till reserven om minst

15 procent, medan Östergötlands och Södermanlands handelskammare sam!

Skånes handelskammare menar att säkerhetstillägget bör uppgå till 20 procent.

I ett par remissvar har givits uttryck åt den åsikten, att säkerhetstillägget

icke bör regleras i lagen utan i de försäkringstekniska grunderna. Försäkringsinspektionen

uttalar att den föreslagna bestämmelsen om säkerhetstillägg

har sin motsvarighet i 1937 års lag. Enligt utredningsförslaget 9 §

sista stycket skall i fortsättningen för samtliga pensionsstiftelser, som omfattas

av den föreslagna civillagen, försäkringstekniska grunder för beräkning

av pensionsreserv fastställas av Kungl. Maj :t. Inspektionen anser att

frågan om arten och storleken av säkerhetstilläggen i beräkningsantagandena

i sin helhet skall regleras i grunderna. Näringslivets skattedelegation

framhåller att utredningen åsyftat, att normerna för bestämmande av pensionsreserven

skall vara i huvudsak desamma som de, vilka enligt lagen

om försäkringsrörelse tillämpas för försäkringsbolag. Antagandena rörande

de försäkringstekniska faktorerna skall sålunda vara betryggande, d. v. s.

säkerhetskravet skall beaktas vid skuldtäckningsprincipens tillämpning.

Med hänsyn till pensionsstiftelsernas speciella karaktär har i 1937 års lag

föreskrivits att kapitalvärdet av pensionsförpliktelserna, beräknat enligt

försäkringstekniska grunder, skall ökas med en tiondel, vilket sålunda innebär

ett extra säkerhetstillägg utöver den marginal, som normalt ligger i de

för ett försäkringsbolag gällande premiereservgrunderna. Såsom skäl för

säkerhetstillägget anförde lagberedningen att pensionsstiftelsen avsåg allenast

ett visst aktiebolags till numerären begränsade personal. Ett ytterligare

skäl är att pensionsreserven skall täcka skilda arter av pension ävensom

kombinationer av olika pensionstyper. Delegationen delar utredningens

uppfattning att beräkningsgrunderna skall vara betryggande men anser likväl,

alt den eftersträvade säkerheten bör föreskrivas i de försäkringstekniska

grunderna. För att kunna fullgöra sina nu angivna uppgifter bör

grunderna nämligen kunna jämkas.

Rörande det alternativa säkerhetstillägget i 9 § första

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

stycket andra punkten av utredningens förslag yttrar försäkringsinspektionen

att bakgrunden till förslaget är den centrala uppgörelsen av den

30 juni 1960 rörande pensionsförmåner för industri tjänstemän och arbetsledare,

vilken uppgörelse ledde fram till PRI-systemet. Redan av inspektionens

förslag, att bestämmelsen om säkerhetstillägget skall tagas bort ur

9 § första stycket första punkten, följer behov att ändra även andra punkten.

Inspektionen anser emellertid även av ett annat skäl att andra punkten

bör omformuleras. Punkten har nämligen i sin sammandragna form

blivit mycket svårtydd. Inspektionen föreslår därför en omformulering,

varvid punkten göres till ett särskilt andra stycke av 9 §. Inspektionen säger

sig ha utgått från att pensionsreserven aldrig skall sättas lägre än vad som

framkommer vid tillämpning av huvudregeln i förslagets 9 § första punkten;

detta torde även ha varit utredningens uppfattning. Inspektionen föreslår

följande lydelse:

Har arbetsgivaren åtagit sig att i stiftelse fondera medel jämväl för att

bestrida tillägg till utfästa pensioner skall pensionsreserven i stället utgöra

summan av följande belopp, förutsatt att denna summa överstiger en pensionsreserv

beräknad enligt första stycket: (a) kapitalvärdet av pensioner

som utgå enligt utfästelse, (b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som

ännu ej börjat utgå, till den del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället

för beräkningen och (c) medel som därutöver fonderats på grund av arbetsgivarens

åtagande.

Liknande tankegångar återfinnes i yttrandet från näringslivets skattedelegation.

Enligt denna får anknytningen till vad som i princip gäller för

livförsäkringsbolagen i förevarande hänseende helt naturligt uttryck i de

generella grunderna upptagande vederbörligt säkerhetstillägg, men förbinder

sig arbetsgivare till en längre gående anknytning till livförsäkringsbolags

verksamhet, är det väl förenligt med erkända lagstiftningsprinciper

att pensionsreserven med dess civilrättsliga betydelse fixeras till vad arbetsgivaren

sålunda åtagit sig. I och för sig är en sådan tillämpning av

skuldtäckningsprincipen, att reglerna för stiftelses pensionsreserv göres

likvärdiga med vad som gäller för ett visst livförsäkringsbolags premiereserv

och tekniska fonder, enligt delegationens ståndpunkt en naturlig

lösning. Utredningen har erkänt det lämpliga i ett dylikt förfarande och

därför i andra punkten av 9 § första stycket sökt finna en formel för pensionsreservens

bestämmande, vilken skall möjliggöra tillämpningen av de

normer som uppställts för bland annat PRI-systemet. Delegationen ansluter

sig till denna principiella uppfattning och anser också att lagen härutinnan

bör ges en generell utformning. Emellertid föreslår delegationen den

icke blott lagtekniskt utan även reellt betingade förenklingen, att föreskrifterna

i andra punkten omformuleras och överflyttas till ett självständigt

andra stycke i paragrafen. I det sålunda föreslagna andra stycket intages

en regel för beräkning av pensionsreserven i de fall där arbetsgivaren

åtagit sig att i stiftelse fondera medel enligt ett på angivet sätt utbyggt system.

Under denna regel skulle falla PRI-systemet och andra liknande system,

som uppbyggts som en spegelbild av livförsäkringsbolag. I de för
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

101

säkringstekniska grunder som fastställes enligt den blivande lagen skall i

enlighet härmed föreskrivas att, därest arbetsgivare åtagit sig att tillämpa

visst försäkringsbolags tekniska grunder, dessa skall gälla vid pensionsreservens

beräkning enligt förevarande stadgande. Genom den här förordade

utformningen vinnes enligt delegationen den förenklingen att de

försäkringstekniska grunderna är givna, eftersom de är desamma som för

ett visst livförsäkringsbolag. Dubbla beräkningar kan sålunda undvikas,

vilket är ett oeftergivligt krav. Stadgandet bör, säger delegationen, jämväl

innehålla att reglerna för pensionsreservens beräkning skal] anknytas till

lämnade utfästelser, varigenom beräkningsmetoden direkt betingas av

bland annat de skyldigheter som arbetsgivaren åtagit sig enligt PRI-systemet.

Genom vad här förordats torde enligt delegationen syftet med utredningens

förslag bli fullständigt tillgodosett.

Även kammarrätten och kooperativa förbundet finner en justering av ifrågavarande

punkt vara påkallad.

Andra stycket av 9 § i utredningsförslaget, innefattande den s. k. lineära

nuvärdesmetoden, har vid remissbehandlingen godtagits på alla håll.

Vad beträffar tredje stycket anser näringslivets skattedelegation att

Kungl. Maj :t bör kunna till försäkringsinspektionen delegera rätten att

besluta om de försäkringstekniska grunderna för beräkning av pensionsreserv

enligt de två första styckena i den av delegationen förordade utformningen

av paragrafen.

Departementschefen. Förevarande paragraf, som innehåller regler för beräkning

av stiftelsens pensionsreserv, intar en central ställning i den föreslagna

lagen. Den bestämmer hur stort belopp som skall kvarhållas i pensionstiftelsen

såsom säkerhet för pensioner och utfästelser om pension. Omvänt

ger paragrafen besked om hur mycket av stiftelsens medel som utgör

överskott och således står till arbetsgivarens förfogande för gottgörelse och

överföring. Stadgandet är även av grundläggande betydelse för den av utredningen

föreslagna skattelagstiftningen. Enligt denna är avsättning till

pensionsstiftelse avdragsgill i princip så långt avsättningen fordras för att

tillföra stiftelsen medel tillräckliga att täcka pensionsreserven. Vidare föreskriver

en s. k. avtappningsregel, att avdrag från inkomst av rörelse icke

får göras för utgift, för vilken den skattskyldige ägt gottgöra sig enligt departementsförslagets

5 § av lagen om pensionsstiftelses verksamhet men för

vilken han icke uttagit gottgörelse, till den del sådan kunnat ske utan att

stiftelsens förmögenhet bringats att underskrida ett belopp motsvarande

120 procent av stiftelsens pensionsreserv.

I första stycket, första punkten, av stadgandet enligt utredningsförslaget

(första stycket i departementsförslaget) upptages huvudregeln för pensionsreservens

beräkning. Där föreskrives alt med stiftelsens pensionsreserv

förstås kapitalvärdet av utgående pensioner samt, i fråga om pensioner

som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet av utfästelser om pension till den

de! pensionen enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen, dessa

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

värden ökade med ett säkerhetstillägg om en tiondel. I sak har denna bestämmelse

i allmänhet icke föranlett erinran vid remissbehandlingen. En

del remissorgan finner säkerhetstillägget om en tiondel vara för lågt. I

yttrandena från försäkringsinspektionen och näringslivets skattedelegation

framföres den åsikten, att tillägget icke bör regleras i lagen utan i de försäkringstekniska

grunder, varom stadgas i paragrafens sista stycke. Till

sistnämnda uppfattning ansluter jag mig. I övrigt anser jag utredningens

törslag med en mindre redaktionell jämkning böra upptagas i lagen. Såsom

utredningen förordat bör vid beräkning av pensionsreserv beaktas även

pensionsutfästelser, som är villkorade av att arbetstagaren kvarstår i tjänst

till pensionsåldern och som således ej är förenade med rätt till fribrev vid

avgång före pensionsfall. Jag vill dock framhålla att utredningen på skattesidan

som krav för avdragsrätt för avsättning till pensionsstiftelse föreslagit,

att — frånsett en kortare övergångstid — utfästelse skall medföra rätt

till fribrev vid arbetstagarens avgång ur tjänsten utan samband med inträffat

pensionsfall.

Andra punkten av första stycket i utredningens förslag (andra stycket

i departementsförslaget) har tillkommit med tanke på PRI-systemet och

jämförliga system. Enligt denna punkt må säkerhetstillägget, i stället för

en tiondel, utgöra ett belopp som beräknas motsvara överskott uppsamlat

i livförsäkringsbolags tekniska fonder med avdrag för kapitalvärdet av

utgående tillägg till utfäst pensionsbelopp. Detta stadgande måste omformuleras

bl. a. såsom en följd av att säkerhetstillägget enligt vad jag nyss

förordat icke regleras i lagen utan i de försäkringstekniska grunderna. Jag

vill föreslå att stadgandet avfattas i nära anknytning till vad som vid remissbehandlingen

förordats av försäkringsinspektionen och näringslivets

skattedelegation.

I andra stycket av förevarande paragraf enligt utredningens förslag (tredje

stycket i departementsförslaget) återfinnes en föreskrift att tillämpa, där

regler om intjänande icke knutits till pensionsutfästelsen. Föreskriften, som

innefattar vad utredningen kallar den lineära nuvärdesmetoden, har vid remissbehandlingen

godtagits helt och bör upptagas i lagen.

Beträffande sista stycket av stadgandet biträder jag den av näringslivets

skattedelegation framförda åsikten, att Kungl. Maj:t bör kunna till försäkringsinspektionen

delegera rätten att besluta om de försäkringstekniska

grunderna för beräkning av pensionsreserv. Till vissa speciella förhållanden

rörande pensionsreservens beräkning i samband med lagstiftningens ikraftträdande

återkommer jag vid behandlingen av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Utredningen. Enligt utredningens förslag skall lagen om pensionsstiftelses

verksamhet -— liksom övrig föreslagen civilrättslig lagstiftning — träda

i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

från trycket i Svensk författningssamling. I sin motivering framhåller utredningen

att de föreslagna skattereglerna är avsedda att med visst undantag

tillämpas första gången vid 1962 års taxering. En förutsättning härför

är att förslaget till civillagstiftning då redan trätt i tillämpning. De skatterättsliga

bestämmelserna bygger nämligen till stor del på de civilrättsliga.

Det är således angeläget att lagen om pensionsstiftelses verksamhet, liksom

även ändringarna i 1937 års pensionsstiftelselag och 1929 års tillsynslag,

sättes i kraft så snart som möjligt.

Vidare framhålles att särskilt de PRI-anslutna företagen har intresse

av att ikraftträdandet äger rum inom kort, helst före 1961 års utgång. Dessa

företag är ju skyldiga att genom årliga avsättningar bringa upp PRIstiftelsens

förmögenhet till att motsvara den pensionsskuld, som enligt

meddelande från PRI vilar på företaget. Genom den föreslagna 7 § av lagen

om pensionstiftelses verksamhet har öppnats möjlighet att överföra överskottsmedel

från äldre stiftelse till PRI-stiftelse.

Utredningen framhåller att lagen om pensionstiftelses verksamhet skall

äga tillämpning på alla pensionsstiftelser, oavsett om de består vid lagens

ikraftträdande eller bildas först därefter. Beträffande 2 § andra och tredje

styckena samt 3 § av utredningsförslaget är det dock nödvändigt med vissa

övergångsbestämmelser. På denna punkt hänvisar utredningen till de särskilda

motiven avseende nämnda lagrum.

Remissyttrandena. Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig beträffande

tidpunkten för ikraftträdandet av den föreslagna civil- och skattelagstiftningen,

anser att denna bör träda i kraft senare än vad utredningen

förordat. Nästan genomgående hänför sig remissorganen härvid till den

skatterättsliga sidan av utredningens förslag. Man menar att erforderlig försäkringsteknisk

expertis icke står till förfogande för beräkning av pensionsreserv

(avdragsgill reserv) redan till 1962 års taxering. Civillagstiftningens

ikraftträdande har i allmänhet befunnits böra anstå till 1962.

Yttrandet från näringslivets skattedelegation må tjäna till belysning av

de framförda synpunkterna. Delegationen anför att, även om det i och för

sig vore av värde att låta civillagstiftningen och avsättningsreglerna i kommunalskattelagen

träda i kraft utan dröjsmål, det föreligger så betydande

praktiska svårigheter att detta icke bör ske. Enligt delegationens bestämda

uppfattning kan icke expertis förväntas finnas tillgänglig för att beräkna

pensionsreserverna i så god tid att t. ex. överföringsbestämmelserna i civillagsförslaget

och nämnda skatteregler skulle kunna utnyttjas vid 1962 års

taxering. Skulle lagstiftningen träda i kraft i december 1961 medför detta

också en olika behandling av företagen, beroende på tidpunkten för deras

bokslut, en konsekvens som enligt delegationen bör undvikas beträffande

ikraftträdande av en permanent lagstiftning. För att ernå en önskvärd likformighet

föreslås att civillagen och avdragsreglerna träder i kraft den 1

mars 1962, givetvis med tillämpning först vid det följande årets taxering.

Samtliga företag skulle därvid komma att behandlas lika vid 1963 års taxe
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

ring. Även kooperativa förbundet upptar frågan om ikraftträdandet till närmare

granskning. Enligt förbundet har ledningen för konsumentkooperationens

pensionsstiftelse bestämt framhållit, att de praktiska möjligheterna

att inom av utredningen avsedd tid utföra beräkningarna av pensionsreservens

storlek närmast måste betraktas som obefintliga. Beräkningarna av

pensionsreservens storlek efter de i förslaget angivna normerna kan ej utföras

schematiskt utan kräver inom den anförda stiftelsen ingående behandling

och individuella överväganden för cirka 40 000 anställda. Det bör

särskilt påpekas att det i dagens situation är synnerligen svårt att finna

kvalificei ad arbetskraft på detta område. Den första beräkningen av pensionsreserven

enligt de nya reglerna blir principiellt grundläggande för de

efterföljande och måste därför enligt förbundets mening ske med särskilt

stor omsorg och med tillbörligt beaktande av de gällande pensionsutfästelsernas

natur och andra svårbedömda omständigheter. Vad som gäller konsumentkooperationens

pensionsstiftelse torde enligt förbundet också ha giltighet

beträffande åtskilliga andra pensionsstiftelser. Förbundet anser med

ledning av dessa omständigheter att lagen under inga förhållanden bör

sättas i kraft före år 1962, varvid de skatterättsliga reglerna träder i tilllämpning

taxeringsåret 1963.

Sammanlagt har ett trettiotal remissinstanser uttalat sig till förmån för

att den skatterättsliga lagstiftningen skall tillämpas tidigast vid 1963 års

taxering.

I sin skrift av den 8 september 1961 anför svenska arbetsgivareföreningen

att om den civilrättsliga och den skatterättsliga lagstiftningen sättes i

kraft redan under 1961 —- det för företag som anslutit sig till PRI-systemet

uppstår åtskilliga problem. Företag med bokslut efter lagens ikraftträdande

har att uträkna pensionsreserven i de äldre stiftelserna och Pensionsregistreringsinstitutet

(PRI) skall beräkna pensionsreserven i PRI-stiftelserna. Enligt

uppgift från SPP och PRI, säger arbetsgivareföreningen, har fram till

den 31 augusti 1961 de hos SPP försäkrade pensionerna kunnat omräknas

i enlighet med överenskommelserna om kompletteringspensioner per den 1

januari 1960 för omkring 94 000 anställda. 46 000 dylika pensioner återstår

att omräkna. Vid ingången av år 1961 kan beståndet i PRI beräknas omfatta

cirka 120 000 anställda. Det kan enligt föreningen väntas att företag med

bokslut efter lagens ikraftträdande skall kunna med anlitande av uppgifter

från SPP uträkna pensionsreserven i sina gamla stiftelser. Därmed skulle

också eventuellt befintliga överskott i sistnämnda stiftelser kunna fixeras.

Däremot saknas möjlighet för PRI att exakt ange pensionsreserven i de nyinrättade

PRI-stiftelserna vid utgången av de räkenskapsår, för vilka taxering

sker år 1962. Kontakt har därför av föreningen under hand tagits med

försäkringsinspektionen, som förklarat sig beredd att, under förutsättning

av vederbörande avtalsslutande parters godkännande, i grunderna för beräkning

av pensionsreserv enligt den väntade lagstiftningen förorda intagandet

av vissa schablonregler för beräkning av pensionsreserven i PRI-stiftelserna.

Dessa schablonregler bör avse en övergångstid och tillämpas vid 1962 års

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 111 år 1961

taxering. På dylikt sätt utformade grunder skulle enligt föreningen lösa de

civilrättsliga och skatterättsliga frågorna för de företag, vilkas bokslut inträffar

efter lagstiftningens ikraftträdande.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund betonar att, efter det de av utredningen

föreslagna lagändringarna genomförts, stadgarna för fria pensionsstiftelser

i stor utsträckning kommer att innehålla bestämmelser, som är

direkt stridande mot den nya lagstiftningen. När nya aktiebolagslagen antogs,

reglerades i övergångsbestämmelserna frågan om ändring av bolagsordningar

till överensstämmelse med den nya lagen. Så synes styrelsen

även böra ske här.

Departementschefen. Det av utredningen framlagda civilrättsliga lagförslaget

utgör till stor del grundval för den samtidigt föreslagna skattelagstiftningen

(jfr vid departementsförslagets 10 §). Utredningen har avsett att

skattereglerna, med undantag för den s. k. avtappningsregeln, skall tilllämpas

första gången vid 1962 års taxering. En sådan uppläggning förutsätter

att civillagstiftningen träder i kraft före 1961 års utgång. Enligt

utredningen föreligger även med hänsyn till PRI-systemets konstruktion

ett intresse av att regler om överföring av medel mellan stiftelser sättes i

kraft före nämnda tidpunkt.

Ett stort antal remissorgan har ansett att ikraftträdandet bör anstå. I

regel har motivet härvid varit av skattemässig natur. Som skäl för uppskov

har åberopats att erforderlig försäkringsteknisk expertis icke står till förfogande

för beräkning av pensionsreserv (avdragsgill reserv) redan till 1962

års taxering.

Enligt vad jag inhämtat ämnar chefen för finansdepartementet föreslå,

att den nya skattelagstiftningen, med undantag för avtappningsregeln, skall

tillämpas första gången vid 1962 års taxering. Detta förutsätter att lagen

om pensionsstiftelses verksamhet jämte övrig civillagstiftning sättes i kraft

redan under 1961. Framhållas må i detta sammanhang även, att arbetsgivarnas

möjligheter att taga stiftelsemedel i bruk till ATP-avgifter och

att överföra medel från äldre stiftelser till PRI-stiftelser inom det snaraste

bör regleras i lag. Svårigheter torde mången gång föreligga för arbetsgivarna

att hinna få beräkningar av pensionsreserv gjorda redan till

1961 års bokslut. Denna omständighet synes dock icke vara något hinder

mot att den civilrättsliga lagstiftningen snarast sättes i kraft. Någon skyldighet

att nyttja stiftelsemedel till de nyss angivna ändamålen har ej föreskrivits

i denna lagstiftning. Skulle arbetsgivaren hinna få pensionsreservsberäkning

utförd i tid, kan det innebära en fördel för honom, att det redan

under 1961 öppnas generell möjlighet till användning av överskottsmedel

för ATP- och PRI-ändamål. Det må anmärkas att, om en stiftelses tillgångar

redan nu på grund av stadgarnas innehåll kan tagas i anspråk t. ex. för

ATP-avgifter, detta ofta enligt föreskrift i stadgarna får ske endast i den

män tillgångarna icke fordras för tryggande av alltjämt kvarstående tidigare

pensionsutfästelser (jfr SAF-klausulen). Försäkringstekniska beräk
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

ningar kan således även i dessa fall bli av nöden. Att arbetsgivarna kan

komma att bli olika behandlade allt efter tidpunkten för deras bokslut, synes

icke utgöra tillräcklig anledning att dröja med ikraftträdandet. Från

tillsynsmyndigheternas synpunkt torde något längre rådrum för förberedandet

av den nya lagstiftningen icke vara erforderligt.

På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag angående tidpunkten

för den civilrättsliga lagstiftningens ikraftträdande. Hinder bör icke

möta att —- såsom förordats av svenska arbetsgivareföreningen —- i samband

med fastställandet av de försäkringstekniska grunderna för beräkning

av pensionsreserv föreskrives schablonregler, som under en övergångstid kan

gälla för beräkning av pensionsreserv i PRI-stiftelserna och liknande slag av

stiftelser. En sådan ordning minskar svårigheterna i samband med lagens

genomförande.

De av utredningen föreslagna övergångsbestämmelserna, som anknyter

till 3 och 4 §§ i departementsförslaget, ger ej anledning till erinran.

Vad advokatsamfundet anfört angående reglering av frågan om ändring

av stadgarna för fria pensionsstiftelser till överensstämmelse med den nya

lagstiftningen synes beaktansvärt. Med tanke på att ytterligare lagstiftning

om pensionsstiftelser kan bli aktuell inom en nära framtid anser jag dock

ej erforderligt att nu upptaga detta spörsmål.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Utredningen. Utredningen anser att 1937 års lag i huvudsak bör få gälla

i sitt nuvarande skick till dess en allmän översyn av pensionsstiftelserna

hunnit verkställas. Vidare erinras om att det enligt direktiven för utredningen

bör undersökas, i vad mån anledning föreligger att fortfarande göra åtskillnad

mellan olika typer av pensionsstiftelser eller om enhetliga regler kan

skapas. Utredningen har nu inskränkt sig till att föreslå ändring av reglerna

för pensionsreservens beräkning. Sålunda har bestämmelsen i 8 §

fjärde stycket 1937 års lag om vad som avses med pensionsreserv ersatts

med en hänvisning till 9 § av den föreslagna lagen om pensionsstiftelses

verksamhet. Därjämte har föreslagits införande av ett femte stycke till 8 § i

1937 års lag med en erinran om att ett bolag enligt 4 och 5 §§ i lagen om

pensionsstiftelses verksamhet äger att ur en bunden pensionsstiftelse gottgöra

sig även för vissa utgifter, som icke avses i 8 § första—tredje styckena

i 1937 års lag.

Departementschefen. Utredningsförslaget har icke föranlett några invändningar

vid remissbehandlingen och synes kunna godtagas med erforderlig

redaktionell jämkning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

107

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 om tillsyn

över stiftelser

Utredningen. I sina motiv anför utredningen att enighet torde råda om att

pensionsstiftelse bör stå under offentlig myndighets tillsyn. Detta har också

kommit till uttryck i 1955 års skattelagstiftning, enligt vilken pensionsstiftelse

skall stå under tillsyn för att få åtnjuta förmåner i skattehänseende

och för att avsättningar till densamma skall vara avdragsgilla. Ett grundläggande

spörsmål är åt vilken myndighet tillsynen lämpligen bör anförtros.

Frågeställningen är huruvida man bör samordna tillsynen över bundna

pensionsstiftelser med tillsynen över fria pensionsstiftelser samt om, därest

så anses böra ske, tillsynen skall läggas hos försäkringsinspektionen eller

hos länsstyrelserna. Utredningen finner detta vara ett problem som

kräver ingående undersökningar och som därför icke kan lösas slutgiltigt

i denna etapp av utredningens arbete. Som ett ytterligare skäl för uppskov

skulle enligt utredningen kunna anföras, att man för närvarande ej kan

klart överblicka pensionsstiftelsernas blivande omfattning och utformning.

Vidare erinras om att i utredningens uppdrag också ingår att samtidigt med

spörsmålet om tillsyn över pensionsstiftelser pröva frågan om tillsyn över

andra personalstiftelser. Sistnämnda stiftelser, beträffande vilka anpassningen

till ATP ej kräver särskilda åtgärder, har ännu icke varit föremål

för närmare behandling av utredningen. Av det sagda följer att de nuvarande

formerna för tillsyn över pensionsstiftelser enligt utredningens uppfattning

tills vidare bör kvarstå.

Utredningen framhåller att det dock alltjämt finns ett betydande antal

pensionsstiftelser, som är undandragna varje tillsyn. Dessa stiftelser representerar

ett avsevärt kapital. Den av utredningen föreslagna civilrättsliga

lagstiftningen innehåller åtskilliga regler, vilkas efterlevnad kan kräva

tillsynsmyndighets bistånd och kontroll. Det är därför enligt utredningens

bedömande angeläget att under tillsyn bringas in även sådana fria

pensionsstiftelser, som nu står helt utanför tillsyn.

Den lämpligaste lösningen synes utredningen vara att — i avvaktan på

slutligt ställningstagande i tillsynsfrågan — föra ifrågavarande stiftelser

under tillsyn enligt 1929 års lag. De pensionsstiftelser, som för närvarande

är undandragna tillsyn, torde i allmänhet kunna åberopa antingen att

stiftelsens förmögenhet icke uppgår till det lägsta beloppet för anmälningspliktens

inträde eller att stiftelsen enligt stiftarens föreskrift skall

vara undantagen från tillsyn. Dessa båda grunder till befrielse från skyldigheten

alt anmäla stiftelse återfinns i 1929 års lag 2 § första stycket

punkterna 7 (jfr paragrafens andra stycke) och 9. Intetdera av angivna

undantag från anmälningsplikten är enligt utredningens mening lämpat

för eu sådan särpräglad stiftelsetyp som pensionsstiftelsen utgör.

Vad beträffar värdegränsen 10 000 kronor (fakultativt 5 000 kronor) är

särskilt att märka, att en pensionsstiftelses förmögenhet normalt kan be
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

räknas växa på grund av fortlöpande avsättningar från arbetsgivaren. En

pensionsstiftelse, till vilken under det första året efter stiftelsens bildande

avsättes belopp understigande värdegränsen, kan förväntas att genom kommande

avsättningar så småningom få en förmögenhet som överstiger nämnda

gräns. Det framstår för utredningen som önskvärt att en sådan stiftelse

redan från början kommer under tillsyn. I detta sammanhang framhållcs

att arbetsgivarna kan ha ett skattemässigt intresse av att även pensionsstiftelser,

vilkas förmögenhet icke överstiger 5 000 kronor, ges möjlighet att

komma under tillsyn. Som nämnts utgör tillsyn för närvarande en förutsättning

för att pensionsstiftelse skall åtnjuta skattefrihet samt för att avsättning

till sådan stiftelse skall vara avdragsgill. En arbetsgivare, som

är ansluten till PRI-systemet, skall genom årliga avsättningar till PRI-stiftelsen

bringa upp dess förmögenhet att motsvara pensionsskulden. Det kan

förväntas fall där den första avsättningen till PRI-stiftelsen icke kommer

att överstiga 5 000 kronor. En sådan avsättning skulle icke vara avdragsgill,

om den lägsta värdegränsen 5 000 kronor för stiftelses ställande under tillsyn

bibehölls.

Det andra av de angivna undantagen från anmälningsplikten — nämligen

att stiftaren föreskrivit att stiftelsen skall vara undandragen tillsyn

— är enligt utredningens åsikt med avseende å pensionsstiftelser olämpligt

bl. a. med hänsyn till de intressemotsättningar som ofta kan råda mellan

stiftaren och stiftelsestyrelsen, å ena, och destinatärerna, å andra sidan.

Som bekant har stiftarföretaget och stiftelsen icke sällan samma styrelse.

Destinatärerna kan vid pensionsstiftelser, på ett annat sätt än vid andra

slag av stiftelser, behöva ett skydd mot stiftaren och stiftelsestyrelsen i

form av tillsyn genom offentlig myndighet.

Utredningen anför vidare att den genom 2 § andra stycket i 1929 års

lag öppnade möjligheter att anmäla stiftelse, vars förmögenhet överstiger

5 000 kronor, enligt förarbetena till stadgandet införts med tanke på pensionsstiftelser

och andra personalstiftelser. Motsvarande gäller stadgandet

i 8 g första stycket tredje punkten, att tillsynsmyndigheten icke utan medgivande

av stiftelsens styrelse må från tillsyn undantaga stiftelse, vars förmögenhet

överstiger 5 000 kronor. Genom angivna bestämmelser, införda år

1958, har undvikits att den samtidigt företagna höjningen av värdegränsen

för anmälningsplikt från 5 000 till 10 000 kronor fått skalterättsligt

ogynnsamma konsekvenser för pensionsstiftelser och andia personalstiftelser.

Tillsyn utgör nämligen förutsättning för avdragsrätt vid avsättning

icke blott till pensionsstiftelse utan även till annan personalstiftelse (so

sista stycket av punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen).

Om samtliga pensionsstiftelser oavsett förmögenhetens storlek kommer alt

ställas under tillsyn, blir de ifrågavarande båda stadgandena utan betydelse

för pensionsstiftelsernas vidkommande. Tillräcklig anledning att bibehålla

bestämmelserna enbart med tanke på andra personalstiftelser än

pensionsstiftelser torde enligt utredningens mening icke finnas. Härvid är

att märka alt sådana stiftelser med en förmögenhet av 10 000 kronor elfer

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961

därunder, vilka redan står under tillsyn, icke obligatoriskt skall av tillsynsmyndigheten

undantagas från tillsyn (jfr 8 § första stycket i 1929 års lag).

Skatterättsliga konsekvenser kan utgöra skäl för tillsynsmyndigheten att

under tillsyn bibehålla stiftelse, vars förmögenhet gått ned under 10 000

kronor.

Stadgandet i 3 § första stycket i 1929 års lag om tidpunkten för anmälningspliktens

fullgörande tar, såvitt framgår av förarbetena, närmast sikte

på fall där fysisk person är stiftare. Att i fall, där en pensionsstiftelse är

knuten till en fysisk person såsom arbetsgivare, i enlighet med nämnda

stadgande låta anmälan av stiftelsen anstå till sex. månader efter arbetsgivarens

död är enligt utredningen föga rationellt. Hur bestämmelsen i

3 § första stycket skall tolkas, då en stiftelse bildats av ett bolag, en förening

eller annan juridisk person, kan vara föremål för delade meningar.

Utredningen anser att en pensionsstiftelse, oavsett om stiftaren är fysisk

eller juridisk person, av stiftelsens styrelse bör anmälas inom sex månader

från det styrelsen mottagit sitt uppdrag. Underlåtenhet att i tid anmäla pensionsstiftelsen

bör vara förenad med påföljd som anges i 19 §.

Bundna pensionsstiftelser och bundna personalstiftelser i övrigt är genom

bestämmelse i 2 § första stycket punkt 8 av 1929 års lag undantagna

från anmälningsplikt enligt nämnda lag. Dessa stiftelser är fullständigt reglerade

i 1937 års lag. Det synes utredningen följdriktigt att uttryckligen

föreskriva, att bundna pensionsstiftelser och andra bundna personalstiftelser

skall falla helt utanför tillämpningsområdet för 1929 års lag.

I överensstämmelse med det anförda har utredningen föreslagit ändringar

i 1929 års lag av följande innehåll.

1 §. Bär tillfogas ett andra stycke enligt vilket dels 1929 års lag ej skall

äga tillämpning på bundna pensions- och andra personalstiftelser, dels 2 och

3 §§ i nämnda lag icke skall gälla fria pensionsstiftelser.

2 §. Första stycket punkt 8 och andra stycket utgår.

3 a §. Detta är en ny paragraf. Enligt densamma skall en fri pensionsstiftelse

av stiftelsens styrelse anmälas inom sex månader efter det styrelsen

mottagit sitt uppdrag.

8 §. Tillsynsmyndighetens befogenhet att från tillsyn undantaga stiftelse,

vars förmögenhet nedgått under 10 000 kronor, skall ej gälla i fråga om

fria pensionsstiftelser. Utredningen föreslår borttagande av bestämmelsen

att myndigheten icke utan stiftelsestyrelsens medgivande må från tillsyn

undantaga stiftelse med förmögenhet överstigande 5 000 kronor (första stycket

tredje punkten).

19 §. Även försummelse att anmäla pensionsstiftelse enligt 3 a § blir belagd

med bötesstraff.

I särskild övergångsbestämmelse har givits föreskrifter om ikraftträdandet

av ändringsförslaget. Detta bör enligt utredningen träda i kraft samtidigt

med lagen om pensionsstiftelses verksamhet och gälla även pensionsstiftelser,

som existerar vid ikraftträdandet. Utredningen framhåller att

styrelsen för en bestående pensionsstiftelse kan tänkas ha varit skyldig att

opaginerad Kontrollera mot PDF

HO Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

anmäla stiftelsen redan på grund av nu gällande regler i 1929 års lag. Om

så är fallet, skall hittills stadgad påföljd för underlåtenhet fortfarande gälla.

Det kan också tänkas att skyldighet att anmäla den befintliga stiftelsen

inträtt först genom införandet av 3 a §. Så är fallet exempelvis om stiftelsens

tillgångar ej nått den värdegräns, som anges i 2 § första stycket punkt

7, eller om för stiftelsen funnits föreskrift av stiftaren att stiftelsen skall

vara undantagen från tillsyn. Med hänsyn härtill har i utredningens förslag

stadgats att, om styrelse för pensionsstiftelse mottagit sitt uppdrag före lagens

ikraftträdande och anmälningsplikten inträtt på grund av den företägna

lagändringen, anmälan skall fullgöras inom sex månader från ikraftträdandet.

Utredningen framhåller att vad som förstås med pensionsstiftelse framgår

av 1 § lagen om pensionsstiftelses verksamhet.

Enligt ulredningen får man räkna med att nyanmälda pensionsstiftelser

kommer att under den första tiden föranleda viss ökning av tillsynsmyndigheternas

arbete. På längre sikt torde tillskottet emellertid icke betyda någon

nämnvärd merbelastning.

I skattelagstiftningen har för avdragsrätt vid avsättning till pensionsstiftelse

uppställts krav bl. a. på att stiftelsens stadgar blivit fastställda. Något

krav på fastställelse av stadgarna kan, säger utredningen, icke resas i samband

med förevarande civillagstiftning. För övrigt torde själva ställandet

under tiilsyn vara det väsentliga för att en nöjaktig kontroll över stiftelserna

skall ernås.

Utredningen anför vidare att det kunde synas ha legat nära till hands

att i 1929 års tillsynslag införa ett särskilt stadgande, att länsstyrelsen

vid tillsynens utövande skall tillse att en pensionsstiftelses förvaltning handhas

i enlighet med föreskrifterna i den föreslagna lagen om pensionsstiftelses

verksamhet. Detta skulle emellertid föranleda ett flertal ändringar i

1929 års lag, vilka bryter sammanhanget mellan nu förekommande bestämmelser.

Utredningen har ansett att en uttrycklig bestämmelse i angivna hänseende

icke är nödvändig. Härutinnan framhålles att det enligt 9 § i 1929

års lag tillkommer länsstyrelsen att vid tillsynens utövande övervaka, att

stiftelsens förvaltning handhas i överensstämmelse med bl. a. »de för stiftelsen

gällande föreskrifter». Härav och av de allmänna grunderna för

tillsynslagen torde enligt utredningens uppfattning följa att länsstyrelsen

skall tillse, att pensionsstiftelse förvaltas icke blott enligt dess stadgar och

andra av stiftaren meddelade föreskrifter utan även enligt reglerna i lagen

om pensionsstiftelses verksamhet. Utredningen erinrar om att sistnämnda

tåg är tvingande och att den således skall gälla framför vad som kan vara

föreskrivet i stadgar eller andra handlingar rörande stiftelsen.

Utredningen anmärker att genom lagen om pensionsstiftelses verksamhet

krav införes på försäkringsmässig beräkning av pensionsreserv även för de

fria pensionsstiftelserna. Detta gäller vid gottgörelse åt arbetsgivaren enligt

forslagets 4 och 5 §§ samt vid överföring av medel enligt 7 §. Tillsynsmyn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 111 år 1961

digheten har att övervaka att de föreskrivna spärreglerna iakttages. Som

bekant saknar länsstyrelserna försäkringsteknisk expertis. Denna omständighet

behöver enligt utredningens mening icke vara utslagsgivande. Det

åvilar ett företag, som vill bereda sig gottgörelse ur pensionsstiftelse eller

överföra medel från en sådan stiftelse till annan, att förebringa pensionsreservsberäkning.

I stor omfattning torde uträkningar kunna ske enligt tabeller.

Utredningen avser att utarbeta och publicera sådana. Anlitar företaget

(stiftelsen) en utomstående, har företaget (stiftelsen) enligt vad utredningen

framhåller naturligen att svara för dennes arvode. Länsstyrelsen

bör kunna godtaga uträkning av pensionsreserv genom sakkunnig person,

vilken är att anse som trovärdig. I tveksamma fall bör länsstyrelsen kunna

tillfråga försäkringsinspektionen.

Avslutningsvis anför utredningen att den föreslagna civillagstiftningen

kan väntas medföra något merarbete för tillsynsmyndigheterna. I en del

fall kan detta tänkas föranleda behov av personalförstärkningar. Något förslag

i detta hänseende framlägger utredningen likväl icke. Utredningen betonar

att tillsynsfrågan avsetts skola upptagas till en mera definitiv prövning

under utredningens kommande arbete.

Remissyttrandena. Förslaget att alla pensionsstiftelser skall stå under tillsyn

hälsas av remissorganen med tillfredsställelse. Så gott som genomgående

godlages den föreslagna ordningen att länsstyrelserna tills vidare skall

bibehålla tillsynen över de fria stiftelserna. Några remissinstanser berör

spörsmålet om vilken myndighet som slutgiltigt bör anförtros tillsynen överde

bundna och de fria stiftelserna. På en del håll anses önskvärt att frågan

om enheiliga regler för tillsyn över pensionsstiftelser löses redan i förevarande

etapp av lagstiftningsarbetet. Yttranden i sistnämnda riktning har

avgivits av riksförsäkringsanstalien, länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro

och Gävleborgs län samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

En remissmyndighet, hovrätten för Nedre Norrland, finner övervägande

skäl tala för att man — i avvaktan på slutligt ställningstagande i

tillsynsfrågan — tills vidare avstår från ändring av gällande tillsynsregler;

behovet av lagändring kan enligt hovrättens uppfattning knappast anses

vara trängande. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund avstyrker från rättssäkerhetssynpunkt

att det införes nya regler, som inkräktar på bestående

rättsförhållanden. Den föreslagna bestämmelsen angående pensionsstiftelsernas

ställande under tillsyn bör därför enligt styrelsens mening ej kunna

tillämpas på redan existerande stiftelse, som enligt stiftarens föreskrift

är undantagen från tillsyn.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhåller vidare i sitt yttrande att

underläten anmälningsplikt enligt förslaget skall vara förenad med bötesstraff

för ledamot av pensionsstiftelses styrelse. För styrelseledamot i stiftelse,

bildad före ikraftträdandet av lagändringarna, gäller att anmälningsskyldigheten

skall fullgöras inom sex månader från ikraftträdandet. Beträffande

dessa stiftelser bör enligt yttrandet under alla förhållanden

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

någon påföljd ej inträffa, om anmälan sker sex månader efter anmaning

av tillsynsmyndigheten. Det finns med säkerhet flera styrelseledamöter i

pensionsstiftelser, som känner till stadgarna för dessa men som ej kan

förutsättas få kännedom om lagändringen. Länsstyrelsen i Kronobergs lön

och Sveriges redareförening påtalar behovet av en förlängning av den i

14 § 1929 års lag stadgade tremånadersfristen för insändandet av pensionsstiftelses

årsberättelse och räkenskapssammandrag till länsstyrelsen. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län föreslår i nämnda lagrum ett tillägg av

innehåll att det skall åligga pensionsstiftelses styrelse att, utöver förvaltningsberättelse,

jämväl till länsstyrelsen insända revisionsberättelse över

stiftelsens förvaltning.

Den lagtekniska utformningen av de föreslagna ändringarna i 1929 års

lag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Hovrätten för Nedre Norrland anser dock att ändringsförslaget bör

konstrueras på ett enklare sätt än som skett. Vidare synes det länsstyrelsen

i Gotlands län böra framgå av 1929 års lag, att pensionsstiftelses förvaltning

skall ske jämväl enligt lagen om pensionsstiftelses verksamhet och att

vid tillsynen bör beaktas, huruvida bestämmelserna i sistnämnda lag blivit

följda.

I en del remissvar anlägges vissa allmänna synpunkter på tillsynens handhavande

med utgångspunkt från utredningsförslaget. På ett par håll befaras

t. ex. att samspelet mellan tillsynsmyndighet och beskattningsmyndiglict

kan vålla praktiska svårigheter. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser

att den personal, som skall handha tillsynen, borde beredas utbildning i

frågor som sammanhänger med pensionsreservens beräkning. Av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län understrykes vikten av att granskningspersonalen

vid länsstyrelserna erhåller nödig information angående innebörden

av lagstiftningen och de med granskningen förenade problemen,

särskilt de försäkringstekniska. Länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter om

icke utredningen, eventuellt i samråd med försäkringsinspektionen, borde

utarbeta ett formulär vari bl. a. skulle upptagas: noggrann specifikation

över användningen av stiftelses medel, i vad mån gottgörelse åt arbetsgivare

skett, hur pensionsreserven uträknats och vem som gjort denna uträkning.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län torde den svåraste men också mest

angelägna uppgiften för tillsynsmyndigheten bli övervakningen av att spärrregeln

iakttages. Länsstyrelsen anser det icke endast önskvärt utan även

nödvändigt att regler skapas för denna övervakning.

En del länsstyrelser har anmält behov av ökade personalresurser för att

kunna bemästra de nya arbetsuppgifter, som enligt utredningsförslaget

skall åvila tillsynsmyndigheten. Behovet av personalförstärkningar hos

länsstyrelserna har också kommit till uttryck bl. a. i yttrandena från justitiekanslersämbetet,

försäkringsinspektionen och riksskattenämnden. I fråga

om länsstyrelsernas arbetskraftsbehov framhåller statskontoret att statens

organisationsnämnd ar 1958 företog en undersökning av tidsåtgången

för länsstyrelsernas stiftelsetillsyn. Med angivande i relevanta delar av re
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr ill år 1961 113

sultaten av denna undersökning har statskontoret tillskrivit vissa länsstyrelser

med anhållan om uppgift bl. a. hur antalet befattningshavare kan

komma att påverkas av den tilltänkta reformen. Reformförslagets inverkan

på länsstyrelsernas personalbehov låter sig enligt statskontoret givetvis

för närvarande icke beräknas med någon större säkerhet. Såvitt kan

bedömas på grundval av de svarsskrivelser, som inkommit från de tillfrågade

länsstyrelserna, saknas emellertid enligt statskontorets bedömande anledning

räkna med att förslaget skall medföra något mera betydande behov

av personalförstärkningar vid de olika länsstyrelserna såsom tillsynsmyndigheter.

Eventuella förslag om personalförstärkningar i anledning av

reformen torde, säger statskontoret, få framföras och prövas i petitasammanhang.

Personalökning, som därvid kan befinnas motiverad, torde böra

ges provisorisk karaktär med hänsyn till att utredningen under sitt fortsatta

arbetet skall ägna uppmärksamhet åt frågan om gemensamma regler

för tillsyn av pensionsstiftelser.

Departementschefen. Såsom utredningen framhållit och remissinstanserna

vitsordat är det angeläget att alla pensionsstiftelser står under offentlig tillsyn.

Att stiftelserna blir underkastade myndighets kontroll utgör ett viktigt

led i strävandena att uppnå större trygghet för destinatärerna.

Utredningen har föreslagit att alla fria pensionsstiftelser skall föras in under

1929 års tillsynslag; för de bundna stiftelserna skall nuvarande tillsynsformer

gälla oförändrade. Förslaget, vilket nästan genomgående godtagits av

remissinstanserna, är närmast att betrakta som ett provisorium. De undersökningar

och överväganden, som fordras för en definitiv lösning av tillsynsfrågan,

har icke hunnits med i denna omgång av utredningens arbete.

Här uppställer sig i första hand spörsmålet åt vilken myndighet en gemensam

tillsyn över pensionsstiftelserna bör anförtros. Därjämte behövs närmare

regler för tillsynens handhavande. Hithörande problem ämnar utredningen

upptaga till behandling under sitt fortsatta arbete. För dagen torde

någon annan lösning av tillsynsfrågan icke stå till buds än den av utredningen

förordade.

Utredningens förslag till utformning av de erforderliga ändringarna i

1929 års lag synes kunna godtagas. Med anledning av vad länsstyrelsen

i Gotlands län anfört vill jag hänvisa till utredningens uttalande, att det får

anses följa av de allmänna grunderna för 1929 års lag, att länsstyrelsen

skall tillse att pensionsstiftelse förvaltas jämväl enligt reglerna i lagen om

pensionsstiftelses verksamhet. Det må också hänvisas till uttalande av riksdagens

justitieombudsman i 1961 års ämbetsberättelse (s. 365).

En lagstiftning i överensstämmelse med nu framlagda förslag kan beräknas

föranleda viss stegring av länsstyrelsernas arbetsbörda. Här må endast

pekas på kontrollen av att de givna spärrbestämmelserna i samband med

gottgörelse ur och medelsöverföring från pensionsstiftelse iakttages; även

förbudet för stiftelse att själv utfästa pensioner och bestrida pensionsutgifter

fordrar ökad uppsikt. Hur mycket merarbete som blir följden, kan

8 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 177

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

icke överblickas förrän efter en tids erfarenhet av den nya lagstiftningen i

tillämpning. Å andra sidan måste man hålla i minnet att en lagreglering av

de fria pensionsstiftelserna i viss mån också kan innebära en förenkling av

tillsynen. Enhetliga regler ersätter sålunda i viktiga delar bestämmelser,

som upptages i stiftelsestadgarna och som kan ha ett mångskiftande innehåll

och vara svåra att tolka.

Det vore måhända värdefullt om mera detaljerade föreskrifter beträffande

tillsynens handhavande kunde meddelas. Detta gäller icke minst frågorna

sammanhängande med beräkning av pensionsreserv och kontroll avspärreglernas

efterlevnad. Emellertid står man här inför spörsmål som icke

kan regleras mera ingående förrän i samband med att frågan om tillsyn

över pensionsstiftelser blir föremål för en allmän översyn. Att döma av

yttranden från det stora flertalet tillsynsmyndigheter synes de svårigheter,

som dessa myndigheter otvivelaktigt kan komma att ställas inför, i avbidan

härpå kunna bemästras på ett tillfredsställande sätt. Utredningen har uppdragit

vissa riktlinjer för tillsynens utövande i vad gäller spärreglerna (betänkandet

s. 132 f). I detta sammanhang vill jag särskilt erinra om utredningens

avsikt att utarbeta och publicera tabeller för beräkning av pensionsreserv.

Flera länsstyrelser har uttalat att tillgängliga personalresurser icke förslår

till att möta den väntade ökningen av arbetsbelastningen. Som jag tidigare

berört och som även statskontoret framhållit i sitt yttrande, är det

för närvarande icke möjligt att göra några säkra bedömanden i fråga om

den blivande arbetsbördan hos länsstyrelserna. Därtill kommer att spörsmålet

om tillsyn senare skall upptagas till grundligare överväganden. Frågan

om erforderliga personalförstärkningar får såsom statskontoret uttalat

upptagas och prövas i budgetsammanhang.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats såsom bilaga till detta protokoll fogade förslag till

1) lag om pensionsstiftelses verksamhet;

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521)

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt

3) lag angående ändring i lagen den 2i maj 1929 (nr 116) om tillsyn över

stiftelser.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen

måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

115

Bilaga

Förslag

till

Lag

om pensionsstiftelses verksamhet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med pensionsstiftelse avses i denna lag en av arbetsgivare grundad stiftelse,

som har till huvudsakligt ändamål att främja pensionering av arbetstagare

eller arbetstagares efterlevande.

2 §.

Pensionsstiftelses medel skola tjäna såsom säkerhet för pensioner som

utgå från arbetsgivaren och, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå,

för arbetsgivarens utfästelser om pension.

3 §•

Pensionsstiftelse må ej utfästa pension. Sker det ändå, är utfästelsen

ogiltig.

Lämnar arbetsgivaren utfästelse med villkor att pension skall utgå i den

män pensionsstiftelses medel förslå därtill, är villkoret ogiltigt, och arbetsgivaren

svarar för sin utfästelse utan avseende å villkoret.

4§.

Pensionsstiftelse må ej så länge den är knuten till arbetsgivaren betala

pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller bestrida annan utgift

i samband med pensionering eller utgift för sådant understöd som sägs i

6 §, med mindre det sker i anslutning till arbetsgivarens död, likvidation

av dennes företag eller dennes konkurs eller ackord utan konkurs eller

tillsynsmyndigheten av annan särskild anledning finner att sådan betalning

må äga rum.

5 §•

Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig för vad han utgivit

såsom pensionspost eller avgift till pensionsförsäkring eller för annan utgift

i samband med pensionering, såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas

av stiftelsens ändamål, eller sådan arbetstagares efterlevande. Gottgörelse

för avgift till försäkring för allmän tilläggspension må avse den del av avgiften,

vilken kan anses hänföra sig till lön eller annan ersättning åt person

som nu sagts.

6§.

Arbetsgivaren äger ur pensionsstiftelse gottgöra sig jämväl för vad han

utgivit såsom engångsunderstöd till arbetstagare vid dennes långvariga oför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

U6

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1961

måga till arbete på grund av sjukdom, lyte eller annat men eller vid dennes

avgång ur tjänsten på grund av uppnådd ålder eller såsom engångsunderstöd

till efterlevande vid arbetstagarens frånfälle eller för försäkring av sådana

understöd, allt såframt fråga är om arbetstagare, som omfattas av stiftelsens

ändamål, eller sådan arbetstagares efterlevande.

Gottgörelsen må icke ske utan samtycke av samtliga i arbetsgivarens

tjänst varande arbetstagare, som omfattas av stiftelsens ändamål, eller av

sådan i lagen om förenings- och förhandlingsrätt avsedd huvudorganisation,

som företräder den yrkesgrupp utgiften avser. Har utgiften företagits

enligt bestämmelse i kollektivavtal fordras ej samtycke, därest organisation,

som enligt vad nyss sagts ägt lämna samtycke, är part i kollektivavtalet på

arbetstagarsidan.

7 §•

Gottgörelse enligt 5 och 6 §§ må ske endast för utgift under arbetsgivarens

senaste räkenskapsår; dock må tillsynsmyndigheten, om särskilda skäl äro

därtill, medgiva gottgörelse jämväl för utgift under tidigare räkenskapsår.

Ej må gottgörelse ske med större belopp än att stiftelsen efter gottgörelsen

har kvar medel tillräckliga att täcka pensionsreserven för de pensioner och

utfästelser om pension, för vilka stiftelsens medel tjäna såsom säkerhet.

Om stiftelsens tillgångar delvis utgöras av fordran hos arbetsgivaren, skall

gottgörelsen i första hand ske genom avräkning mot fordringen.

Vid gottgörelse ur pensionsstiftelse, söm bildats enligt lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser, iakttagas, i stället för bestämmelserna

ovan i första och andra styckena, de föreskrifter som finnas

i 8 § första, andra och tredje styckena samt 13 § första och andra styckena

nämnda lag.

8§.

Arbetsgivaren äger från en pensionsstiftelse överföra medel till annan

pensionsstiftelse hos honom, därest den avstående stiftelsen omfattar samtliga

personer, som avses med den mottagande stiftelsen, och överföringen påkallas

för att helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv.

Sådan överföring från en pensionsstiftelse till annan, som avses i första

stycket eller som eljest må vara tillåten enligt stadgar eller stiftarens föreskrift,

må icke ske med större belopp än att den avstående stiftelsen efter

överföringen har kvar medel enligt vad som sägs i 7 § första stycket.

Beträffande överföring från pensionsstiftelse, som bildats enligt lagen om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, till annan "sådan stiftelse

gäller, i stället för bestämmelserna ovan i första och andra styckena,

vad som stadgas i 15 § första stycket 1) och fjärde stycket nämnda lag.

9 §.

Äro till arbetsgivaren knutna flera pensionsstiftelser och tjäna stiftelsernas

medel helt eller delvis såsom säkerhet för samma pensioner eller utfästelser

om pension, skall, i fall av gottgörelse till arbetsgivaren eller överföring

av medel från en stiftelse till en annan, gälla nedan angivna regler

om pensionsreserven för dessa pensioner och utfästelser (den gemensamma

pensionsreserven):

a) Finnes stiftelse som särskilt inrättats för att uppsamla medel, vilka

arbetsgivaren åtagit sig att avsätta såsom säkerhet för utfästelser om pension,

skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras till denna stiftelse.

b) Omfattar stiftelse en trängre krets av personer än annan stiftelse, skall

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961 117

den gemensamma pensionsreserven först hänföras till stiftelsen för den

trängre kretsen, i den mån reserven ej hänförts till stiftelse som angivits

under a).

c) Finnes stiftelse som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och

andra personalstiftelser, skall den gemensamma pensionsreserven först hänföras

till denna stiftelse, i den mån reserven ej hänförts till annan stiftelse

efter vad som angivits under a) och b).

d) Finnes stiftelse som förutom pensionering har annat ändamål, skall

den gemensamma pensionsreserven sist hänföras till denna stiftelse.

e) Äro efter vad ovan sagts två stiftelser jämställda, skall deras gemensamma

pensionsreserv hänföras till den äldre stiftelsen framför den yngre.

10 §.

Med pensionsstiftelses pensionsreserv avses kapitalvärdet av utgående

pensioner samt, i fråga om pensioner som ännu ej börjat utgå, kapitalvärdet

av utfästa pensioner till den del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället

för beräkningen.

Har arbetsgivaren åtagit sig att till pensionsstiftelse avsätta medel såsom

säkerhet för utfästelser om pension och innefattar åtagandet jämväl avsättning

för tillägg till utfästa pensioner, skall pensionsreserven utgöra summan

av följande belopp, såframt denna summa överstiger en pensionsreserv beräknad

enligt första stycket:

a) kapitalvärdet av pensioner som utgå enligt utfästelse;

b) kapitalvärdet av utfästa pensioner, som ännu ej börjat utgå, till den

del de enligt utfästelsen intjänats vid tillfället för beräkningen;

c) medel som därutöver avsatts på grund av åtagandet.

Pension anses, där ej regler om intjänandet knutits till utfästelsen, intjänad

med så stor del av den vid beräkningstillfället utfästa pensionen

som motsvaras av förhållandet mellan antalet förflutna tjänsteår och antalet

tjänsteår från anställningen till den pensionsålder som avses i utfästelsen,

därvid dock skall bortses från tjänsteår längre tid tillbaka än fyrtio

år före pensionsåldern.

b örsäkringstekniska grunder att tillämpas vid beräkning av pensionsreserv

enligt första och andra styckena fastställas av Konungen eller av den

myndighet Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 3 § är stadgat avser ej pensionsutfästelse given före lagens ikraftträdande.

Stadgandet i 4 § äger icke tillämpning då fråga är om att infria pensionsutfästelse,

vilken givits av stiftelsen före lagens ikraftträdande och för vilken

arbetsgivaren ej åtagit sig ansvar.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 777 dr 1961

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensions-

och andra personalstiftelser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §. 8 §.

Där ej —-----och anställda.

I bolagets-------överskjutande belopp.

Träder bolaget------egendomsavträde meddelades.

Med stiftelsens pensionsreserv avses

det belopp, som vid räkenskapsårets

utgång eller, i fall som avses i

tredje stycket, dagen för utseendet

av likvidatorer eller för beslutet om

egendomsavträde enligt försåkringstekniska

beräkningsgrunder utgör

täckning för kapitalvärdet av de pensioner,

som utgå eller på grund av

utfästelse skolat utgå från bolaget,

samt av bolagets utfästelser av pension

att framdeles utgå till anställda

och efterlevande till pensionstagare

och anställda, ökat med en tiondel.

Dessa beräkningsgrunder skola efter

förslag av tillsynsmyndigheten

fastställas av Konungen.

Vad som avses med stiftelsens

pensionsreserv är angivet i 10 § lagen

om pensionsstiftelses verksamhet.

Att bolaget äger gottgöra sig jämväl

för vissa andra utgifter framgår

av 5 och 6 §§ nämnda lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ill år 1961

H9

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn

över stiftelser

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 8 och 19 §§ lagen den 24 maj 1929

om tillsyn över stiftelser1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av nedan

angiven lydelse:

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §. 1 §•

Har någon --------skall utövas.

Denna lag äger ej tillämpning på

stiftelse, som avses i lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser.

Vad angår pensionsstiftelse,

bildad i annan ordning än enligt

nämnda lag, gäller icke vad i 2

och 3 §§ sägs.

2 §. 2 §.

Anmälningsplikt föreligger ej beträffande:

1) stiftelse, vars-----— i riksräkenskapsverket;

2) stiftelse, som —----- — fastställt stadgar;

3) stiftelse, som — — ------anordnad tillsyn;

4) stiftelse, anförtrodd------annat samfund;

5) stipendiestiftelse vid enskild undervisningsanstalt;

6) stiftelse till-------vissa släkter;

7) stiftelse, vars -------tiotusen kronor; samt

8) stiftelse, varom i lagen om ak- 8) stiftelse, som genom Konung
tiebolags

pensions- och andra perso- ens förordnande eller stiftarens fönalstiftelser

stadgas; samt reskrift är undantagen från tillsyn

9) stiftelse, som genom Konungens enligt denna lag.

förordnande eller stiftarens föreskrift

är undantagen från tillsyn enligt denna

lag.

Utan hinder av vad under 7) sägs

må anmälan äga rum beträffande

stiftelse, vars förmögenhet överstiger

femtusen kronor.

3 a §.

Pensionsstiftelse, bildad i annan

ordning än enligt lagen om aktiebo
1

Senaste lydelse av 2 och 8 §§ se SFS 1958:438.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 777 år 1961

(Nuvarande lydelse)

8 §•

Anmäld stiftelse skall stå under

Konungens befallningshavandes tillsyn,

där Konungens befallningshavande

finner stiftelsen främja ett allmännyttigt

ändamål. Konungens befallningshavande

äge dock från tillsyn

undantaga stiftelse, som redan

är underkastad nöjaktig tillsyn eller

för vilken tillsyn enligt denna lag

eljest på grund av särskilda omständigheter

finnes icke vara behövlig.

Har stiftelses förmögenhet nedgått

under tiotusen kronor, må Konungens

befallningshavande jämväl undantaga

stiftelsen från tillsyn; om

förmögenheten överstiger femtusen

kronor, må det dock ej ske utan medgivande

av stiftelsens styrelse.

För stiftelse------9—1:

(Föreslagen lydelse)

lags pensions- och andra personalstiftelser,

skall av stiftelsens styrelse

anmälas inom sex månader efter

det styrelsen mottagit sitt uppdrag.

8 §•

Anmäld stiftelse skall stå under

Konungens befallningshavandes tillsyn,

där Konungens befallningshavande

finner stiftelsen främja ett allmännyttigt

ändamål. Konungens befallningshavande

äge dock från tillsyn

undantaga stiftelse, som redan

är underkastad nöjaktig tillsyn eller

för vilken tillsyn enligt denna lag

eljest på grund av särskilda omständigheter

finnes icke vara behövlig.

Har stiftelses förmögenhet nedgått

under tiotusen kronor, må Konungens

befallningshavande jämväl undantaga

stiftelsen från tillsyn, där

fråga ej är om pensionsstiftelse.

§§ stadgas.

19 §. 19 §.

Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att

fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3,3a eller 11 §

åligger, straffes med böter från och honom åligger, straffes med böter

med fem till och med femhundra kro- från och med fem till och med femnor.

hundra kronor.

Förseelsen åtalas---—- — — skall utövas.

Böter och------allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft dagen efter

den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i

Svensk författningssamling. Den äger

tillämpning jämväl på då bestående

stiftelser. Har styrelse för pensionsstiftelse

mottagit sitt uppdrag före

lagens ikraftträdande och blivit pliktig

att anmäla stiftelsen på grund av

denna lag, skall anmälan, vid ansvar

som sägs i 19 §, fullgöras inom sex

månader från ikraftträdandet.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

121

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 oktober

1961.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1961 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 15 september 1961, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om pensionsstiftelses verksamhet,

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser samt 3) lag angående ändring i lagen

den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bengt Rydin.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet

Då den föreslagna lagen allenast i ringa omfattning behandlar pensionsstiftelses

verksamhet, synes lagrubriken mindre lämplig. Med hänsyn härtill

och till den begränsade reglering i ämnet som nu föreslås förordar lagrådet,

att rubriken ändras till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse.

För att angiva det ändamål pensionsstiftelses medel skola tjäna användes

i 2 § uttrycket »såsom säkerhet för». I 1937 års lag om aktiebolags pensions-

och andra personalstiftelser brukas för betecknande av samma ändamål

orden »till tryggande av». Då det är önskvärt att ändamålet angives på

samma sätt i båda lagarna samt i den föreslagna lagen, som avses skola vara

av provisorisk natur, icke regleras innebörden av att medlen utgöra säkerhet,

hemställer lagrådet att 2 § jämkas så att även däri begagnas orden »till

tryggande av». Motsvarande jämkning bör företagas i 9 och 10 §§.

Föreskriften i 7 § första stycket första punkten, att gottgörelse må ske

endast för utgift under arbetsgivarens senaste räkenskapsår, synes medgiva,

att för utgift under ett räkenskapsår kan uttagas gottgörelse under det

därpå följande, medan meningen torde vara att arbetsgivaren icke må gott
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

göra sig för utgift under senare räkenskapsår än det då han haft utgiften.

Ordalagen synas därför böra förtydligas. Med hänsyn till att i 10 § lämnas

bestämning av vad som menas med pensionsreserv lärer i andra punkten av

samma stycke ordet pensionsreserv böra användas utan närmare angivande

av innebörden. Härav föranledes en jämkning i 8 § andra stycket.

Stadgandena i 9 § om till vilken stiftelse den gemensamma pensionsreserven

»först» skall hänföras innebära — enligt vad som framgår av motiven

till paragrafen och särskilt av de exempel till belysning av dess innebörd,

vilka anförts i betänkandet och mot vilka departementschefen icke framställt

någon erinran — att pensionsreserven må hänföras till angiven stiftelse endast

i den mån den täckes av de medel som stiftelsen har kvar efter gottgörelse

eller överföring samt att den del av pensionsreserven som icke täckes

på detta sätt skall hänföras till annan stiftelse i den ordning som angives i

paragrafen. I överföringsfallet reglerar bestämmelsen också den ordning, i

vilken pensionsreserven skall hänföras mellan stiftelserna vid tillämpning

av villkoret i 8 § första stycket, att överföringen skall vara påkallad för att

helt eller delvis täcka den mottagande stiftelsens pensionsreserv. Det synes

vara erforderligt att ett förtydligande sker, förslagsvis så att i första stycket

av 9 § reglerna beskrivas såsom gällande den ordning, i vilken den gemensamma

pensionsreserven skall hänföras till de olika stiftelserna vid beräkning,

huruvida medel finnas tillgängliga för gottgörelse eller överföring

och huruvida överföring är påkallad för att helt eller delvis täcka mottagande

stiftelses pensionsreserv.

Det föreslagna snabba ikraftträdandet av lagen, vilket kan medföra olägenheter,

bör enligt lagrådets mening vid tillämpning av 7 § anses utgöra

särskilt skäl att under en övergångstid medgives, att gottgörelse må ske för

utgift under tidigare räkenskapsår.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser

Av de föreslagna fjärde och femte styckena innehåller det sistnämnda en

hänvisning som ansluter sig till bestämmelserna i första, andra och tredje

styckena, varemot fjärde stycket, som ersätter nuvarande sista stycket, är

av mer fristående natur. Det synes därför lämpligast att styckena upptagas

i omvänd ordning. Beträffande lydelsen hänvisas till vad som anmärkts

om rubriken till föregående lagförslag.

Forslaget till lag angående ändring i lagen om tillsyn över stiftelser

Enligt förslaget skall bestämmelsen i 2 § första stycket 8) om undantag

från anmälningsplikt beträffande stiftelser, som avses i 1937 års lag

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, ersättas av ett stadgande

i ett nytt andra stycke i / § att lagen ej äger tillämpning på sådan

stiftelse. Anledning synes emellertid icke föreligga att i förevarande sam
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

manhang genomföra undantag för berörda stiftelser på annat sätt än som

tillämpades 1937 (jfr NJA II 1937 s. 684). Lagrådet förordar därför, att

lagen icke ändras i detta hänseende.

Alla pensionsstiftelser som icke omfattas av 1937 års lag ha föreslagits

skola stå under tillsyn enligt 1929 års lag. Detta har föranlett stadgande i

en andra punkt i det föreslagna andra stycket i 1 §, att 2 § icke gäller vad

angår sådana stiftelser. Det torde emellertid vara mera konsekvent att en

bestämmelse härom upptages såsom andra stycke i 2 § och får den lydelsen,

att anmälningsplikt dock städse föreligger beträffande stiftelse, som avses

i lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse och icke är sadan stiftelse

varom under 8) i första stycket förmäles.

Vidare har föreslagits att pensionsstiftelse, som icke avses i 1937 års lag,

alltid skall anmälas inom sex månader efter det styrelsen mottagit sitt uppdrag.

Bestämmelse härom har upptagits i en ny 3 a §, varjämte i 1 § andra

stycket stadgats att 3 § icke gäller dylik stiftelse. Beaktas vad i det föregående

förordats, kunna erforderliga ändringar begränsas till att en bestämmelse

om den ifrågavarande anmälningstiden intages såsom andra

punkt i 3 § första stycket. Ändring av 19 § erfordras då ej.

Ur protokollet:

Bo Santesson

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 177 år 1961

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Höns Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i

statsrådet å Stockholms slott den 13 oktober 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 9 oktober

1961 avgivna utlåtande över de den 15 september 1961 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag om pensionsstiftelses verksamhet;

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521)

om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser; samt

3) lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsvn över

stiftelser.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Lagrådet har ej framställt några invändningar i sak mot de remitterade

lagförslagen. I likhet med lagrådet anser jag att rubriken till den föreslagna

lagen om pensionsstiftelses verksamhet lämpligen bör ändras till lag med

vissa bestämmelser om pensionsstiftelse. Även övriga av lagrådet förordade

andringar i lagförslagen torde böra godtagas. Härutöver bör vissa andra

jämkningar av redaktionell natur vidtagas.

Jag delar lagrådets uppfattning att det föreslagna snabba ikraftträdandet

av lagen med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse vid tillämpning av dess

7 § bör anses utgöra särskilt skäl att under en övergångstid medges, att

gottgörelse må ske för utgift under tidigare räkenskapsår.

Beträffande 10 § i nämnda lag vill jag i detta sammanhang ytterligare anfora

följande. I paragrafen har givits föreskrifter om hur pensionsreserv

skall beräknas för pensionsutfästelse, som är förenad med rätt till fribrev

(oantastbar utfästelse) ävensom för utfästelse, som är villkorad av att pension

skall utgå endast om arbetstagaren är kvar i tjänst vid pensionsfallet

(antastbar utfästelse). Reglerna om beräkning av pensionsreserv beaktar ej

särskilt det läget, att en från början antastbar utfästelse sedermera uppdelas

i två delar, en antastbar och en oantastbar. Det framstår som naturligt

att den för spärreglerna i 7 och 8 §§ normerande pensionsreserven ej bör

minska pa grund av en sådan uppdelning. Ett belopp motsvarande kapital7-,

, a- Vad S°m flngeras vara intjänat av den ursprungliga utfästelsen

bor alltjamt ligga kvar i stiftelsen till tryggande av arbetstagarens pensionsratt.

Vad betraffar den oantastbara delen av pensionsutfästelsen, kommer

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 177 år 1961 125

pensionsreserven för denna att stiga allt eftersom arbetstagaren intjänar

sin pension. Förhållandet må belysas med ett exempel.

En arbetstagare erhåller, då han anställes vid 40 års ålder, en antastbar

utfästelse om pension att utgå med 25 000 kronor om året från fyllda 65 år.

Enligt bestämmelserna i 10 § tredje stycket fingeras för beräkning av pensionsreserv,

att arbetstagaren årligen intjänar 1/25 av den utfästa årliga

pensionen, d. v. s. 1 000 kronor. När arbetstagaren är 50 år anses han sålunda

ha intjänat en årlig pension om 10 000 kronor. Arbetsgivaren utfäster då

att den återstående delen av pensionen, 15 000 kronor, skall vara förenad

med fribrevsrätt; fribrevsbeloppet stiger enligt utfästelsen med 1 000 kronor

per år. I detta läge bör pensionen anses uppdelad på en antastbar och en oantastbar

del. Den antastbara delen utgöres av vad som fingeras ha varit intjänat

vid tiden för den nya utfästelsen eller 10 000 kronor. Ett belopp motsvarande

kapitalvärdet av 10 000 kronor ingår därför i pensionsreserven.

Den oantastbara delen motsvarar en utfästelse om en pension å 15 000 kronor.

Efter fem år, när arbetstagaren fyllt 55 år, utgör pensionsreserven dels

kapitalvärdet av ett fingerat fribrev om 10 000 kronor, dels kapitalvärdet

av ett verkligt fribrev om 5 000 kronor.

Tilläggas må att, därest arbetsgivare och arbetstagare träffat överenskommelse

om hur stort belopp som skall anses belöpa på den antastbara och

på den oantastbara delen av en uppdelad pensionsutfästelse, innehållet i

överenskommelsen kan föranleda en annan beräkning av pensionsreserven

än nu angivits.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 87 §

regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga de sålunda

ändrade lagförslagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,

att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 177 år 1961

Innehållsförteckning

Propositionen ..................................

Propositionens huvudsakliga innehåll ..........................

Lagförslag ...................................

Förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse ....

Förslag til llag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni

1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

....................................

Förslag till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 (nr

116) om tillsyn över stiftelser ..........................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 december 1961 ............

I. Huvuddragen i lagstiftningen ..........................

II. De särskilda lagförslagen ............................

Förslaget till lag om pensionsstiftelses verksamhet (= lag med

vissa bestämmelser om pensionsstiftelse)

1 och 2 §§ ....

3

4

5

6

7

8

9

10

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ................

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18

juni 1937 om aktiebolags pensions-och andra personalstiftelser

Forslaget till lag angående ändring i lagen den 24 maj 1929 om

tillsyn över stiftelser ..............................

Bilaga. Till lagrådet remitterade lagförslag ..................

Utdrag av lagrådets protokoll den 9 oktober 1961 .............'' ’’

Utdrag av statsrådsprotokollet den 13 oktober 1961 ........

7

9

10

36

36

36

43

52

58

65

70

79

87

92

102

106

107

115

121

124

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610940

ce co

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:387 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1961:50 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse m. m. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2006 ref. 39 ur registret · dokumentnivå