Sök i Ratio Lex

Angående översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

1961-10-13 · 98 sidor, varav 98 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 98 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:180, Angående översyn av rikets indelning i borgerliga primärkommuner

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

1

Nr 180

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående översyn av rikets

indelning i borgerliga primärkommuner; given

Stockholms slott den 13 oktober 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikes ärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 13 juni

1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning, dels ock

hifalla det förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att en översyn av rikets indelning i borgerliga

kommuner skall göras efter vissa angivna riktlinjer.

En grundläggande princip är, att de nya kommunerna skall utgöras av

näringsgeografiskt sammanhängande regioner, om inte särskilda förhållanden

föranleder undantag. Invånarantalet blir därvid i många fall av endast

sekundär betydelse. Som riktpunkt anges dock att kommun bör ha minst

8 000 invånare år 1975.

För varje län skall länsstyrelsen efter samråd med företrädare för kommunerna

och de av kommunindelningsfrågor särskilt berörda myndigheterna

i länet upprätta förslag till plan för länets indelning i kommuner. Planen

skall fastställas av Kungl. Maj :t. I första hand skall planeringen gå ut på

att sammanföra hela nuvarande kommuner till kommunblock av lämplig

sammansättning för att bilda nya kommuner. Om en avgjort bättre lösning

vinnes genom att någon kommun delas, bör detta kunna planeras, varvid

dock församlingsgräns skall följas. Länsgränser och andra indelningsgränser

bör inte hindra att planeringen görs på det med hänsyn till kommunerna

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 180

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

mest ändamålsenliga sättet. Samordning med övriga indelningar avses komma

till stånd genom att dessa anpassas till kommunindelningen.

Planerna förutsätts bli vägledande för kommande ansökningar om sammanläggning

av kommuner och även för det interkommunala samarbetets

inriktning. En samarbetsnämnd inom varje kommunblock förväntas komma

att bildas på kommunernas eget initiativ eller vid behov på initiativ av länsstyrelsen.

Med hänsyn till den betydelse planerna sålunda förutses få för kommande

ärenden om ändring i den kommunala indelningen föreslås att föreskrifter

om planernas upprättande och fastställelse skall upptagas i lagen om ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning. Planerna avses skola hållas fortlöpande

aktuella genom att vid behov ändringar däri intages i samma ordning

som vid upprättandet av planerna. Lagändringen föreslås träda i kraft

snarast möjligt. Förslag till kommunindelningsplan skall länsstyrelsen överlämna

för fastställelse senast den 31 december 1962.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition, nr 180 år 1961

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning

Härigenom förordnas, att i lagen den 13 juni 1919 om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a §, av

nedan angiven lydelse.

2 a §.

För varje län skall finnas en av Konungen fastställd plan, som utvisar

den med hänsyn till befolkningsförhållandena och den ekonomiska utvecklingen

ävensom de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och

beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen av länet i

kommuner.

Förslag till sådan plan eller ändring därav upprättas av länsstyrelsen

efter samråd med företrädare för kommunerna och de av kommunindelningsfrågor

särskilt berörda myndigheterna i länet. Länsstyrelsen skall bereda

kommunerna och landstingets förvaltningsutskott tillfälle att inom tre månader

inkomma med yttrande över förslaget och efter utgången av denna

frist översända förslaget jämte övriga handlingar i ärendet till Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Förslag som

avses i 2 a § skall, i den mån Konungen icke förordnar annat, av länsstyrelsen

första gången översändas till Konungen senast den 31 december 1962.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Kunglig

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 13 oktober 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

|

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om översyn

av rikets indelning i borgerliga primärkommuner.

I. Inledning

De borgerliga primärkommunerna tillkom i vårt land vid den uppdelning,

som genom 1862 års kommunallagstiftning företogs av sockenförvaltningen

på en enhet för de borgerliga angelägenheterna, benämnd kommun,

och en enhet för de kyrkliga, benämnd församling. Under förarbetena

till denna reform ansågs ingalunda självklart att kommunerna skulle

utgöras av samma områden som socknarna. Såväl häradena som prosterierna

och pastoraten nämndes i olika sammanhang i diskussionen som

lämpliga borgerliga primärkommuner. Genom 1862 års kommunalförordningar

kvalificerades emellertid i princip varje socken på landet samt varje

stad till kommun. Möjlighet skulle emellertid föreligga för två eller flera

socknar att förena sig om gemensam kommunalförvaltning. Dessa bestämmelser

kom att bli normerande för den primärkommunala indelningen fram

till år 1952.

Genom anknytningen av kommunbegreppet till sockenindelningen, vilken

i sin tur hade medeltida anor, blev kommunindelningen redan från

början oregelbunden och splittrad. Olägenheterna härav framhävdes än

ytterligare genom fortgående förskjutningar i befolkningsunderlaget, innebärande

folkminskning på landsbygden samt tillväxt av städer och övriga

tätorter. Samtidigt uppkom under årens lopp behov av nya och vidgade

åtaganden från kommunerna på allt flera områden av samhällslivet.

Denna utveckling föranledde 1943 tillkallandet av sakkunniga — kommunindelningskommittén

■— med uppdrag att utreda frågan om en mera

rationell kommunal indelning. På grundval av kommunindelningskommitténs

förslag underställdes 1946 års riksdag frågan om ny indelning av riket

i borgerliga kommuner (prop. 1946:236). Riksdagens beslut innebar, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

en allmän översyn av kommunindelningen skulle äga rum. Såsom riktlinje

för denna reform angavs bl. a. en normalstorlek för kommuner, vilken borde

eftersträvas, och en minimistorlek, som icke utan särskilda skäl finge underskridas.

Normalstorleken bestämdes till 3 000 invånare och minimistorleken

sattes till 2 000 invånare. Reformen trädde i kraft den 1 januari 1952 och

ledde till att antalet borgerliga primärkommuner minskade från 2 498 till

1 037. Minskningen hänförde sig så gott som helt till landskommunerna,

som nedgick i antal från 2 287 till 816.

Från år 1952 till och med år 1961 har antalet borgerliga primärkommuner

genom sammanläggningar minskat med 8. År 1961 är riket sålunda

indelat i 1 029 kommuner, varav 133 städer, 96 köpingar och 800 landskommuner.

Från och med år 1962 reduceras genom sammanläggning antalet

landskommuner med ytterligare tre.

Under senare år har i den allmänna debatten åter tagits upp frågan,

huruvida de nuvarande kommunerna på egen hand kan tillgodose de krav,

som på grund av utvecklingen numera ställs på de kommunala uppgifternas

område. Icke minst från kommunalt håll har synpunkter i denna riktning

framförts i olika sammanhang.

Mot bakgrunden härav tillkallades i oktober 1959 såsom sakkunniga

för att inom inrikesdepartementet biträda vid beredning av vissa indelningsfrågor

m. m. numera framlidne chefen för inrikesdepartementets landsstatsavdelning,

kanslirådet N. A. Hedfors, ordförande, kammarrådet A. I.

Arfvidson, sekreteraren i Svenska stadsförbundet F. A. M. Edling, undervisningsrådet

H. M. B. Hulteberg, numera t. f. byråchefen i finansdepartementet

N. O. Lindberg och förbundsdirektören i Svenska landskommunernas

förbund S. A. Järdler. Såsom ytterligare sakkunniga tillkallades i juni

1960 ledamöterna av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. K. V.

Larsson, godsägaren G. E. Nilsson, lantarbetaren S. G. F. Persson, metallarbetaren

K. G. Pettersson och sågverksarbetaren O. W. Wiklund samt

f. d. riksdagsmannen, lantbrukaren N. Persson och i november 1960 direktören

i Svenska stadsförbundet S.-O. Dahlman, ombudsmannen N. J. V.

Malmgren och vicekonsuln C. I. Petri. Uppdraget till de sakkunniga avsåg

att anskaffa och sammanställa material, som kunde vara ägnat att belysa,

huruvida en revision av indelningen i borgerliga primärkommuner

vore påkallad. Om så ansågs vara förhållandet skulle även riktlinjer för

en revision framläggas.

De sakkunniga, vilka antog benämningen indelningssakkunniga, har i

februari 1961 avlämnat betänkande angående principer för en ny kommunindelning

(SOU 1961: 9).

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen (med överlämnande av yttranden från

Förste provinsialläkarnes förening, Svenska provinsialläkarföreningen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Svenska stadsläkarföreningen, statens institut för folkhälsan och Föreningen

för allmän hälsovård samt fyra hälsovårdsnämnder och fyra hälsovårdskonsulenter),

civilförsvarsstyrelsen, statens brandinspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret,

statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen (med överlämnande av sammanställning

av yttranden från nitton länsskolnämnder), överstyrelsen för

yrkesutbildning, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen (med överlämnande

av yttranden från sju överlantmätare), veterinärstyrelsen, domänstyrelsen,

samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från förvaltningsutskotten

i samtliga landstingskommuner, två lantbruksnämnder,

fyra länsskolnämnder, fyra länsarbetsnämnder, en länsbostadsnämnd,

två vägförvaltningar, sju länsarkitekter, sju överlantmätare, två distriktsingenjörer

för vatten och avlopp, tre landsfogdar, en länsbrandinspektör,

två förste provinsialläkare, en länsveterinär, två socialvårdskonsulenter,

en handelskammare, en kommunal samarbetsnämnd, två länsavdelningar

av Svenska landskommunernas förbund samt 122 städer, 79 köpingar, 667

landskommuner och 2 municipalsamhällen), 1957 års skolberedning, 1958

års skatteutjämningskommitté, 1955 års stadsutredning, 1957 års polisutredning,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

och Sveriges socionomers riksförbund. Därjämte har

Sveriges socionomförbund i skrivelse den 27 juni 1961 inkommit med synpunkter

på de sakkunnigas förslag.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om översyn av rikets indelning i

borgerliga primärkommuner till närmare behandling.

II. Behovet av en ny kommunindelning m.m.

Indelningssakkunniga

Befolkningens förändringar

Indelningssakkunniga erinrar om att det svenska samhället alltsedan 1800- talets sista decennier har genomgått en urbaniseringsprocess, betingad av

den successiva omställningen från en agrarnation med dess naturahushållning

till en industrination med en allt mer utpräglad penninghushållning.

Omkring 1850 erhöll ungefär 80 % av landets befolkning sin utkomst

av jordbruket. Efter denna tid började emellertid jordbruksbefolkningens

relativa andel att minska och från och med 1880-talet föreligger

en nedgång även i absoluta tal. I motsvarande mån har antalet inom andra

näringsgrenar sysselsatta ökat, först inom industrin och sedan inom serviceyrkena,

ett uttryck för förbättrad ekonomisk standard samt nya vanor

och behov. Enligt 1950 års folkräkning hade antalet sysselsatta inom jordbruksnäringarna

nedgått till omkring 20 % av totala antalet yrkesverk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

samma i landet. Tillgängliga prognoser pekar enligt de sakkunniga entydigt

mot en ytterligare minskning av jordbruksbefolkningens andel. Enligt

en uppskattning (SOU 1958: 26 sid. 259 ff.) kan antalet yrkesutövare inom

denna näringsgren år 1970 väntas uppgå till endast omkring 8 å 9 % av

samtliga yrkesverksamma.

ökningen av antalet yrkesutövare i de s. k. stadsnäringarna och minskningen

av antalet yrkesutövare i jordbruksnäringarna leder, framhåller

indelningssakkunniga, till en fortskridande urbanisering av landet. Medan

ännu på 1920-talet den mindre delen av landets befolkning bodde i städer

och andra tätorter är förhållandet nu helt omvänt. Landets befolkning

har vuxit från i runt tal 6 miljoner år 1920 till 7,5 miljoner år 1960

men under samma tid har glesbygdens befolkning minskat från 3,1 miljoner

(ca 51 %) till 2 miljoner (ca 27 %) och tätorternas invånare ökat

från 3 miljoner (49 %) till 5,5 miljoner (ca 73 %).

En bedömning, grundad på bl. a. den hittillsvarande utvecklingen och

på vissa antaganden om jordbrukets fortsatta avfolkning, skogsbrukets

strukturförändring och de s. k. stadsnäringarnas tillväxt samt den allmänna

bebyggelseutvecklingen i framtiden, ger enligt indelningssakkunniga

en — givetvis osäker — anvisning om att av en antagen totalfolkmängd

om 8,2 å 8,4 miljoner invånare vid mitten av 1970-talet kan ca 6,5

miljoner (ca 80%) tänkas vara bosatta i tätorter och ca 1,8 miljoner

(ca 20 %) på egentlig landsbygd.

Indelningssakkunniga anser emellertid, att glesbygdens folkminskning

inte bör betraktas endast rent numerärt. Utflyttningen omfattar till övervägande

del yngre personer, vilket efter hand medför en allt mera ogynnsam

ålderssammansättning hos befolkningen i landsbygdsområdena — en sammansättning

som i sin tur är till nackdel för bl. a. skolväsende och åldringsvård

samt skatteunderlagets utveckling.

Som en följd av skiftande utvecklingsdrag hos näringslivet sker, framhåller

indelningssakkunniga, en omfördelning av befolkningen icke enbart

mellan glesbygd och tätorter utan även mellan tätorter inbördes samt mellan

olika län och landsdelar. Koncentrationstendenserna är betydande och

flyttningsströmmen kan snart tänkas på allvar inbegripa även många

smärre tätorters invånare. Den olikartade utvecklingen i olika län och

landsdelar under senaste årtionde kännetecknas av att vissa områden,

främst i mellersta delarna av landet, expanderat särskilt starkt, varigenom

en allt större del av landets totalfolkmängd koncentrerats dit. I olika verkställda

prognoser räknas med att dessa utvecklingsdrag skall bestå åtminstone

under de närmast följande decennierna.

Indelningssakkunniga påpekar, att strukturförändringarna återspeglas

även i de olika kommunernas befolkningsutveckling. Under perioden 1931—

1955 har ca 30 % av kommunområdena ökat sitt invånarantal, ungefär lika

många har haft en relativt stationär folkmängd och återstående ca 40 %

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

har fått vidkännas folkminskning. Genomsnittligt har befolkningsutvecklingen

varit gynnsammare ju mer tätortsbetonad en kommun är och ju

mindre andel jordbruksbefolkningen utgör i kommunen.

Beräkningar rörande den framtida befolkningsutvecklingen har av de

sakkunniga verkställts för tiden t. o. m. 1975 och därav framgår, att en

än större differentiering mellan kommunerna kan, om inga motåtgärder

vidtages, vara att vänta i nämnda avseende. Inemot hälften av kommunerna

torde då komma att få sitt invånarantal minskat under denna tid. Omkring

260 kommuner eller ca en femtedel av samtliga förväntas minska kraftigt

— med minst 15 %, d. v. s. 1 % årligen. Motsvarande minskning under

1950-talet förelåg i 163 kommuner. Kraftig ökning (minst 1 % per år) kan

väntas i ca 200 kommuner. Denna utveckling kan antagas resultera i de

förskjutningar i kommunernas fördelning på olika storleksklasser, som

visas i följande tabell. (Kommunsammanläggningar efter 1959 har här inte

kunnat beaktas.)

Antal kommuner i olika storleksklasser efter folkmängd. 1959 och 1975

Storleksklasser, antal invånare

Antal kommuner i resp. storleks- klass

Differens, d.v. s.

trolig ändring

1959—1975

1959

1975

— 999.......................

6

8]

+ 2

1 000— 1 499.......................

19

45

-f 26

1500— 1 999.......................

76

• 376

94

424

+ 18

• + 48

2 000— 2 999.......................

275

277

+ 2

3 000— 3 999.......................

218]

181]

— 37]

4 000— 4 999.......................

126

434

98

344

— 28

— 90

5 000— 5 999......................

£

90

65

— 25

6 000— 6 999....................

321

52]

+ 20]

7 000— 7 999...................

34

34

± 0

8 000— 8 999.................

28

109

28

129

± 0

+ 20

9 000— 9 999.....................

15J

15]

± oJ

10 000—14 999.....................

421

40-1

— 2i

15 000—19 999................

24

29

+ 5

20 000—29 999...................

22

112

24

134

+ 2

+ 22

30 000—49 999................

12

21

+ 9

50 000— ..................

12J

20j

+ 8j

Summa

1031

1 031

—

Indelningssakkunniga konstaterar, att den vid 1952 års kommunindelningsreform

angivna målsättningen beträffande kommunstorleken, d. v. s.

3 000 invånare, i dagens läge underskrides av drygt 36 % av kommunerna.

Enligt nyssnämnda beräkningar skulle motsvarande andel år 1975 uppgå

till drygt 40 %. Redan detta förhållande ger enligt de sakkunnigas uppfattning

vid handen, att kommunindelningsreformen icke lett till ett på

längre sikt hållbart resultat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

9

Kommunernas finanser

Olikheterna i skatteunderlag och skattekraft mellan kommunerna samt

utvecklingen i dessa hänseenden från 1951 till 1959 års taxeringar har

av indelningssakkunniga belysts med statistiskt material. Ett klart samband

påvisas även mellan olikheterna i dessa avseenden och näringslivets

struktur i kommunerna. Dessa förhållanden framgår av följande tabell.

Skatteunderlagets och skattekraftens tillväxt mellan 1951 och 1959 års taxeringar i primärkommunerna

fördelade efter den procentuella andelen av den förvärvsarbetande befolkningen,

som var sysselsatt i jordbruk med binäringar vid 1950 års folkräkning

Samtliga uppgifter enligt indelningen den 1 januari 1960

Antal kommuner....................

Folkmängd den 1/1—59, 1 000 inv.....

Folkmängdsförändring 1951—59, % . . •

Skatteunderlag enl. 1959 års taxering,

milj. skr..........................

%

Realökning av skatteunderlaget

1951—59, %................

per inv...........................

Realökning av skattekraften

1951—59, %......................

Realökning av skattekraften 1951—59

skr. per inv.1......................

Kommuner med nedanstående andel av den för- värvsarbetande befolkningen sysselsatt i jordbruk

med binäringar

högst

20,0 %

20,1—40,0

%

40,1—60,0

%

60,1—80,0

%

Samtliga

254

249

369

159

1 031

4 477

1 136

1 354

469

7 436

+ 12,9

+ 0,4

— 5,6

— 8,5

+ 5,6

223,0

35,0

34,5

10,1

302,6

83,3

76,9

70,6

62,4

80,3

21,8

17,5

13,4

7,9

19,8

49,80

30,83

25,48

21,58

40,69

7,8

17,1

20,0

17,9

13,4

3,63

4,49

4,24

3,28

4,81

1 Beloppen angivna i 1958 års penningvärde.

Av tabellen framgår, att det totala skatteunderlaget från 1951 till 1959

ökade med drygt 80 %. Om emellertid hänsyn tages till penningvärdets

förändring, sådan denna återspeglas i konsumtionsprisindex för 1950 och

1958, d. v. s. de inkomstår, som de angivna skatteunderlagen hänför sig

till, utgör ökningen ca 20 %. Realökning i skatteunderlaget förelåg genomsnittligt

sett även i de kommuner som fått vidkännas stark folkminskning,

d. v. s. i regel kommuner där jordbruksbefolkningen utgjorde en

stor andel, ökningen i kommuner med mer än 60 % jordbrukare var dock

i medeltal endast 7,9 % mot i medeltal 21,8 % i kommuner med högst

20 % jordbrukare. Skattekraften var 1959 i sistnämnda kommuner mer

än dubbelt så hög som i de förstnämnda. Skillnaderna var dock ännu större

1951. Folkminskningen i jordbrukskominunerna har medfört att skatte
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

kraften relativt sett ökat mera i dessa kommuner än i övriga trots att

skatteunderlagets utveckling varit den motsatta.

Beträffande den kommunala utdebiteringen har det skett en successiv

utjämning de olika kommunslagen emellan. För år 1930 var medelutdebiteringen

på landsbygden 11,37 kronor, i landstingsstäderna 9,85 kronor och

i städer, som icke deltar i landsting, 6,65 kronor per skattekrona. Är 1960

var motsvarande siffror 14,89, 15,27 och 13,66. Fr. o. m. 1942 har utdebiteringen

i landstingsstäderna genomsnittligt överstigit utdebiteringen på

landsbygden. 1950 53 var skillnaden ca 1,50 kronor men 1960 endast 0,38

kronor. Den primärkommunala medelutdebiteringen har från 1930 till 1960

okat med drygt 40 % på landsbygden och i landstingsstäder samt med

drygt 50 % i städer utom landsting.

En av indelningssakkunniga verkställd analys av förändringen i primärkommunernas

inkomster och utgifter åren 1953—57 visar att det framför

allt är planerings- och anläggningsverksamhet, hälso- och sjukvård, annan

undervisning än folkskola samt folkpensionering som föranlett betydande

utgiftsökningar. Utgiftsökningarna har drabbat landskommunerna hårdast.

Utvecklingen beträffande vissa viktigare primärkommunala förvaltningsuppgifter
Samtidigt

med att förändringar i folkmängden leder till att ett ständigt

växande antal kommuner icke ens uppfyller de för 1952 års reform uppställda

målsättningarna, har utvecklingen i fråga om kommunernas uppgifter

enligt indelningssakkunnigas uppfattning gått därhän, att dessa målsättningar

— även om de från början kunnat försvaras — numera icke

motsvarar vad som på flera förvaltningsområden erfordras för att verksamheten

skall bedrivas på ett effektivt, ekonomiskt och från andra synpunkter

lämpligt sätt.

I fråga om skolväsendet framhåller indelningssakkunniga att det främst

är enhetsskolans genomförande som ställer helt andra organisatoriska krav

än vad tidigare gällt på detta område. Enhetsskolans genomförande anses

vara en av de mest betydande samhällsuppgifter, som nu föreligger, och dess

utformning måste vara en för alla kommuner väsentlig angelägenhet, eftersom

den nära berör de flesta medborgare. Det måste därför vara betydelsefullt

att enhetsskolan — framför allt dess högstadium — får en organisation,

som i görligaste mån tillvaratager möjligheterna att mera generellt upprätta

skolor av fullvärdig pedagogisk kvalitet. Detta bör vara inte minst ett landsbygdsintresse,

eftersom enhetsskolan, rätt organiserad, kan bli ett stort steg

mot större likställighet mellan tätorter och landsbygd i fråga om utbildningsresursernas

fördelning. Om detta skall kunna åstadkommas måste dock högstadieskolorna

få ett befolkningsunderlag, som överstiger invånarantalet i

flertalet av de nuvarande kommunerna. Såsom riktlinje vid den pågående

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

planeringen har av skolöverstyrelsen uppställts ett elevunderlag på minst

75 barn per årskull, motsvarande ett befolkningsunderlag på 6 500—7 500

invånare. Enligt informationer som de sakkunniga erhållit från 1957 års

skolberedning skulle detta elevantal vara tillräckligt även med hänsyn till

den av beredningen preliminärt redovisade utformningen av högstadiet.

Emellertid framfördes från beredningen den uppfattningen, att förutsatt

att bestämmelserna för uppdelning i linjer eller grupper inte ändras — ca

90 elever per årskull erfordras för att man med någon säkerhet skall kunna

organisera undervisning på samtliga de utbildningslinjer i årskurs 9, som

beredningen räknade med att föreslå. Detta elevunderlag skulle motsvara ett

befolkningsunderlag på 7 500—8 500 invånare.

Indelningssakkunniga understryker också, att icke endast pedagogiska

skäl talar för högstadieskolor av den angivna storleken utan att denna bör

eftersträvas även från ekonomiska synpunkter. Verkställda utredningar

visar, att investerings- och driftkostnaderna per elevplats för större skolor

blir avsevärt lägre än motsvarande kostnader för mindre skolenheter.

Enhetsskolan kommer att kräva mycket stora ekonomiska insatser för sitt

förverkligande — enligt skolöverstyrelsens beräkningar drygt 2 miljarder

kronor i investeringskostnader, varav ca 1,5 miljarder under åren fram

till 1965/66. Inför dessa avsevärda investeringar måste enligt de sakkunniga

kraven på »räntabilitet» ställas relativt högt, man måste med andra

ord kräva en skolplanering, som medger en hög grad av lokalernas utnyttjande.

De i ännu snabbare takt än anläggningskostnaderna stigande

driftkostnaderna accentuerar angelägenheten av en väl avvägd dimensionering

av skolorna. Då en stor del av kommunernas utgifter — för landskommunernas

del mer än 40 % — avser undervisningsändamål, måste det

vara ett intresse av stor vikt att kommunerna har förutsättningar att

begränsa kostnaderna. Detta intresse anser de sakkunniga bäst kunna tillgodoses

i kommuner, som har sådan storlek, att enhetsskolans högstadieområden

kan organiseras utan att skära kommungränserna.

Ett alltmer tilltagande intresse kan enligt indelningssakkunniga konstateras

hos primärkommunerna — även hos de smärre att sörja för en

viss yrkesutbildning. Anordnandet av sådan utbildning kräver emellertid i

regel ännu större befolkningsunderlag än den obligatoriska skolan. De sakkunniga

anser det vara en betydande ytterligare fördel för skolväsendet i en

kommun om man uppnår den för anordnande av yrkesutbildning erforderliga

storleksordningen.

Vad beträffar socialvården konstaterar indelningssakkunniga, att handhavandet

av denna numera kräver väsentligt större kunskaper än tidigare.

Lagstiftningen täcker allt vidsträcktare områden och blir därmed

också allt svårare att behärska. Samtidigt uppställes krav på mera djupgående

utredningar och noggrannare överväganden. Vid handläggningen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

av ett enskilt ärende fordras ofta kännedom om hela det socialpolitiska

fältet för att den lämpligaste vårdformen skall kunna utnyttjas.

Det är vid angivna förhållanden måhända oundvikligt — fortsätter de

sakkunniga — att utvecklingen går mot ett ökat behov av specialutbildade

tjänstemän på socialvårdens område. Vid överläggningar, som de sakkunniga

hållit med socialstyrelsen, har man från styrelsen till och med som

huvudsynpunkt på frågan om den lämpligaste kommunstorleken velat

lägga, att en kommun bör ha minst den storleken att den vid sidan av

en kommunalkamrer kan fullt sysselsätta en särskild socialvårdstjänsteman.

Eftersom socialvårdsärendenas omfattning starkt växlar mellan kommuner

med ungefär samma invånarantal finner indelningssakkunniga det

svårt att generellt ange, vid vilken kommunstorlek behov av särskild socialvårdstjänsteman

skall anses föreligga. Av de sakkunniga införskaffade

uPP§ifter angående nu anställda socialvårdstjänstemän i kommunerna anses

emellertid peka på att en kommun från här behandlade synpunkter bör ha

minst 5 000—6 000 invånare.

Åldringsvården kommer enligt indelningssakkunniga att intaga en central

plats inom socialvården under de närmaste decennierna. De olikheter

mellan tätorter och glesbygd i fråga om befolkningens ålderssammansättning,

vilka tidigare berörts, gör uppgiften särskilt krävande för åtskilliga

landskommuner. En utbyggnad av åldringsvården enligt av 1957 års riksväg

fastställda principer förutsätter bl. a. differentierade former för

såväl öppen som sluten omvårdnad. Differentieringsmöjligheterna är självfallet

bättre i större kommuner. Den från ekonomisk och samtidigt från

vårdsynpunkt lämpligaste storleken på ett ålderdomshem ligger enligt en

numera rätt allmänt vedertagen uppfattning vid 40—50 vårdplatser. Ett

ålderdomshem av denna storlek förutsätter i regel ett befolkningsunderlag

på 5 000—6 000 personer.

Indelningssakkunniga framhåller vidare, att det är av väsentlig betydelse

för en god utveckling inom socialvårdens olika verksamhetsgrenar

att tillgång finns på lämpliga personer, som är villiga att deltaga i och

leda nämndernas arbete. Självfallet blir urvalsmöjligheterna större ju

större kommunerna är liksom förutsättningarna för nämnderna att erhålla

till! äcklig erfarenhet och rutin i sitt arbete ökar med kommunstorleken.

Å andra sidan kan göras gällande, att möjligheterna samtidigt

minskar för ledamöterna i de olika organen att, såsom anses vara av stort

värde speciellt inom socialvården, grunda sitt ställningstagande på personlig

kännedom om den hjälpbehövandes levnadsförhållanden. Det torde dock

icke ens i relativt stora kommuner möta någon större svårighet att få

erforderlig personkännedom företrädd i nämnderna. Från den hjälpbehövandes

synpunkt kan för övrigt ett visst anonymitetsskydd anses berättigat.

I ett avseende kan en alltför nära bekantskap med den hjälpsökande även

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

vara till nackdel för arbetet, nämligen om benägenheten att ingripa mot

försummelser och missbruk därigenom minskar. De sakkunniga finner

därför icke motiverat att tillmäta personkännedomen större betydelse för

nämndernas arbete än möjligheterna att förvärva erfarenhet och rutin genom

en tillräcklig mängd arbetsuppgifter.

Inom praktiskt taget alla olika grenar av socialvården — ehuru i växlande

omfattning — framträder ett ökat behov av samverkan med medicinsk

expertis, överhuvud är gränsdragningen mellan sjukvård och socialvård

ofta flytande. Behov föreligger också av bl. a. psykologisk och juridisk

expertis. Även i dessa avseenden torde enligt indelningssakkunniga

kunna påstås, att möjligheterna att tillgodose behoven ökar med kommunstorleken.

De sakkunniga finner sålunda att det från ett flertal synpunkter kan

göras gällande, att förutsättningarna för kommunerna att handha socialvårdsuppgifterna

gynnsamt påverkas vid ökad kommunstorlek. Svårare

finner de emellertid vara, att från dessa utgångspunker ange den lämpligaste

storleken eller ens den önskvärda minimistorleken på en kommun.

De skiftande förhållandena gör varje försök till generalisering vanskligt.

Vid de överläggningar, som de sakkunniga hållit med socialstyrelsen, har

styrelsen emellertid med stöd av sina erfarenheter av rådande förhållanden

hävdat, att önskvärdheten av tillräcklig erfarenhet för nämnderna, av

tillfredsställande ekonomisk bärkraft hos kommunerna samt tillräckliga

resurser för att i övrigt tillgodose kraven på en effektivt bedriven socialhjälp,

barna- och ungdomsvård samt nykterhetsvård talar för en kommunstorlek

av minst 10 000 invånare.

Sammanfattningsvis uttalar indelningssakkunniga som sin uppfattning

rörande den från socialvårdssynpunkt lämpligaste kommunstorleken, att

utvecklingen mot ökat behov av specialutbildade tjänstemän såsom biträde

åt förtroendemännen samt utvecklingen på åldringsvårdens område

generellt leder till att ett befolkningsunderlag på 5 000—6 000 invånare

bör uppställas som undre gräns och att väsentliga ytterligare fördelar för

socialvården kan uppkomma i ännu större kommuner.

Vad beträffar kommunernas uppgifter inom hälsovården anför indelningssakkunniga

att med hänsyn till det samarbete som erfordras mellan

hälsovårdsnämnden och tjänsteläkaren det anses vara ett starkt önskemål,

att tjänsteläkare finns stationerad i varje kommun. Om en kommun

skall kunna utgöra ett provinsialläkardistrikt beräknar man att den bör

ha minst omkring 4 000 invånare. Några olägenheter anses ej heller uppkomma

av ännu större kommuner i de fall en samordning ändock kan ske

mellan kommunindelning och provinsialläkardistriktsindelning. I dessa större

kommuner skulle det kunna finnas möjligheter att organisera två- eller

flerläkarstation, en organisationsform som i och för sig erbjuder vissa

fördelar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr i80 år 1961

Även i andra avseenden kan enligt indelningssakkunniga hälsovårdsarbetet

gå lättare att organisera i en större kommun. Hälsovårdsorganisationens

ordnande och personalbehovet för detta ändamål diskuterades under

förarbetena till den nya hälsovårdsstadgan. Kommunerna lämnades

möjlighet att på olika sätt lösa denna fråga. Behoven i detta avseende varierar

starkt mellan olika kommuner och dessa behov påverkas inte enbart

av befolkningsunderlaget utan också av bebyggelse- och näringslivsstrukturen

samt ett flertal andra faktorer. För att olika organisatoriska möjligheter

skall stå till buds, något som är särskilt önskvärt med tanke på

att utvecklingen kan komma att kräva ökade insatser på detta område,

finner de sakkunniga en med hänsyn till hälsovårdsuppgifterna anpassad

kommunstorlek ligga vid 8 000—10 000 invånare. De understryker dock

starkt att befolkningstalet ensamt icke har någon avgörande betydelse i

detta sammanhang.

Beträffande vatten- och avloppsfrågan konstaterar indelningssakkunniga,

att denna för glesbygdens del i förhållandevis ringa utsträckning kan lösas

genom kollektiva åtgärder, varför kommunstorleken i detta sammanhang

är tämligen betydelselös.

Anläggandet av kollektiva vatten- och avloppsanläggningar ställer i

första hand anspråk på kommunernas ekonomiska resurser. Även om en

viss del av kostnaderna täckes genom statsbidrag och ersättningar från

fastighetsägarna får dock kommunerna svara för avsevärda kostnader.

Huruvida möjlighet finns för kommunerna att göra sådana åtaganden

sammanhänger ej enbart med kommunstorleken. Exempel finns enligt de

sakkunniga på kommuner, som trots sin storlek ej kunnat tillgodose föreliggande

behov på området — framför allt i fråga om avloppsreningen.

Å andra sidan är det, framhåller indelningssakkunniga, givetvis önskvärt

att en kommun har sådan storlek, att den från teknisk och ekonomisk

synpunkt lämpligaste lösningen av vatten- och avloppsfrågan inom ett område

icke försvåras genom att området är uppdelat på flera kommuner.

Frågan om lämplig kommunstorlek med hänsyn till vattenvården är från

denna synpunkt lika mycket en fråga om kommunernas arrondering som

om deras storlek i och för sig.

Indelningssakkunniga konstaterar, att de kommunala uppgifterna inom

byggnadsväsendet har helt olika omfattning i olika kommuner. En liten

glesbygdskommun, där tätbebyggelsen är ringa eller där sådan bebyggelse

kanske icke alls förekommer, kan ofta bemästra problemen bättre än en

större, starkt expanderande kommun. Förekomsten av en växande tätort

ställer emellertid icke blott ökade krav utan medför i regel också ökade

ekonomiska och personella resurser att tillgodose kraven. Det går därför

enligt de sakkunniga svårligen att fastställa viss lämplig kommunstorlek

med utgångspunkt från byggnadsnämndens arbetsuppgifter eftersom dessa

i så hög grad sammanhänger också med kommunens struktur. Därmed

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

vill de icke ha sagt att kommunstorleken saknar betydelse i sammanhanget.

Uppenbarligen har åtminstone en del mindre kommuner haft svårigheter

att lösa de frågor, som en begynnande tätbebyggelse för med sig.

Den ökade decentralisering till kommunerna, som genomförts i byggnadslagstiftningen,

kommer att öka deras ansvar och ställa större krav på deras

resurser. Byggnadsnämndernas behov av kvalificerade tekniker kan visserligen

tillgodoses regionalt eller genom särskilt anlitade experter en

utväg som i stor utsträckning måste anlitas med hänsyn till personaltillgången

— men samarbetet mellan nämnderna och deras expertis skulle

enligt de sakkunniga vinna på att experternas arbete icke är uppsplittrat

på ett flertal kommuner. De finner det vidare både med hänsyn till byggnadsväsendet

och för andra ändamål vara önskvärt att åtminstone viss

teknisk personal (byggnadskontrollant, kommunalingenjör o. d.) finns att

tillgå i en kommun.

Även samhällsplaneringen i vidsträckt bemärkelse anser indelningssakkunniga

underlättas ju större kommunen är eftersom större kommuner

ger bättre förutsättningar att åstadkomma en ändamålsenlig uppdelning

av tillgängliga markresurser, att på bästa sätt lokalisera företag, service

och bostäder och att härigenom påskynda såväl näringslivets expansion

som en förbättring i människornas yttre miljöförhållanden. Oavsett kommunstorleken

kan olämpligt dragna kommungränser allvarligt försvåra

möjligheterna att genomföra en rationell planering. Särskilt önskvärt är

att planeringen i en region, som i näringspolitiskt avseende bildar en naturlig

enhet, kan samordnas utan hinder av kommungränser.

För en effektiv arbetsmarknadspolitik kan det enligt indelningssakkunniga

vara av avgörande betydelse att kommunerna har ekonomiska resurser

att vidtaga de åtgärder, som i varje läge bedöms erforderliga. Större

kommuner har i allmänhet också större sådana resurser. Ett differentierat

näringsliv i en kommun påverkar icke endast kommunens egen befolkningsmässiga

och ekonomiska utveckling utan även kommunens möjligheter

till insatser inom den allmänna arbetsmarknadspolitiken. Icke minst

för de enskilda kommunmedlemmarna finner de sakkunniga det vara väsentligt

att kommunen i dessa avseenden erbjuder goda betingelser. Det

skulle från denna synpunkt i och för sig vara önskvärt med kommuner

av sådan storlek och struktur att varje kommun omfattade en region, där

flertalet näringsgrenar och serviceanordningar fanns företrädda och som

kunde anses utgöra en gemensam arbetsmarknad. En region med dessa

egenskaper bör enligt bedömningar, som gjorts i samband med arbetsmarknadsstyrelsens

lokaliseringsutredningar, i regel ha ett befolkningsunderlag

på minst omkring 30 000 invånare.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder med godtagbar effekt anser indelningssakkunniga

emellertid kunna vidtagas även inom kommuner, som

icke har nyss angivna förutsättningar. Nödvändigt är dock bl. a. att vissa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

utvecklingsmöjligheter finns så att lämpliga investeringsobjekt är att tillgå.

Vidare bör gynnsamma förutsättningar föreligga för industrilokalisering

till kommunen. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens tidigare åberopade utredningar

skulle sådana förutsättningar regelmässigt kunna antagas föreligga

endast om kommunen innefattar en centralort, som med sitt omland

bildar en region med minst 7 000—8 000 invånare.

I fråga om brandväsendet hänvisar indelningssakkunniga till brandlagsrevisionens

uppfattning, att någon optimal storlek på ett eldsläckningsområde

icke synes kunna fastställas. Enligt brandlagsrevisionen har eldsläckningsområdena

för närvarande en i stort sett lämplig avgränsning,

varför större kommuner ej alltid skulle kunna medföra någon ekonomisk

vinst; dock skulle släckningsområdena i vissa fall kunna vidgas kring

orter som redan har yrkesbrandkår. Även om det sålunda från eldsläckningssynpunkt

icke kan anses föreligga något påtagligt behov av större

kommuner än de nuvarande så torde det enligt indelningssakkunniga å

andra sidan ej vara svårare att organisera brandförsvaret i ett större kommunområde

än i ett mindre. De tillägger, att i vissa avseenden, bl. a. när

det gäller det förebyggande brandförsvaret, relativt stora kommuner skulle

kunna underlätta organisationen, men att det ej heller från dessa synpunkter

torde vara möjligt att ange viss kommunstorlek som den lämpligaste.

Beträffande polisväsendet anför indelningssakkunniga, att den i dagens

läge utan tvekan mest rationella organisationen kan erhållas, om polisdistrikten

sammanfaller med polischefsdistrikten. Utvecklingen har, framhåller

de, också gått därhän, att allt flera kommuner frivilligt enats om

en sådan organisation. Med hänsyn till polisväsendet skulle därför kunna

anses önskvärt med så stora kommuner, att varje polischefsdistrikt kunde

bestå av endast en kommun. Emellertid torde en från denna synpunkt

lämplig kommunstorlek icke kunna anges med utgångspunkt från de

nuvarande polischefsdistrikten. Pågående överväganden kan enligt de sakkunniga

leda till att ännu större, kanske avsevärt större polis(chefs)- distrikt befinnes lämpliga. Därest huvudmannaskapet för polisväsendet

samtidigt ändras, kommer dock de skäl som med hänsyn till polisväsendet

nu kan finnas för större kommuner att avsevärt förlora i styrka.

De sakkunniga uttalar sammanfattningsvis.

Av vad här sagts torde framgå att det med utgångspunkt från de särskilda

förvaltningsuppgifter, som åvilar kommunerna, svårligen går att

ange viss kommunstorlek som den lämpligaste. Det är till och med vanskligt

att försöka ange gränsen i fråga om det minsta befolkningsunderlag,

som bor föreligga i en kommun för att kommunens uppgifter skall kunna

handhas på ett godtagbart sätt. De olika uppgifterna ställer var för sig

olika anspråk och dessa hänför sig icke enbart till befolkningsunderlaget.

Uppgifterna har också olika omfattning inom olika kommuner liksom de

sinsemellan måste anses ha olika angelägenhetsgrad. Uppenbart synes

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

emellertid vara att åtskilliga kommuner redan på grund av otillräckligt

befolkningsunderlag icke utgör lämpliga förvaltningsområden för uppgifter,

som måste tillmätas betydande vikt när det gäller att bedöma den

kommunala indelningen.

En kommuns lämplighet som förvaltningsområde påverkas emellertid

som nyss nämnts jämväl av andra faktorer. Även om de olika förvaltningsuppgifterna

var för sig skulle behöva olika underlag för en rationell organisation

så torde den väsentligaste synpunkten vara att erforderlig samordning

kan komma till stånd. Lokalisering av företag, bostäder och service,

anläggande av vatten och avlopp, skolväsendets ordnande, byggande

av ålderdomshem, andra sociala anordningar och ett flertal kommunala

åtgärder i övrigt är beroende av varandra och bör alla beaktas i den samhällsplanering

en kommun skall kunna bedriva. Härför erfordras emellertid

att kommunen omfattar ett område med sådan geografisk avgränsning

och sådan struktur att det utgör en ur samhällsplaneringssynpunkt

naturlig enhet. Vidare bör i kommunen finnas en centralort av sådan storlek

och med sådant läge, att den med hänsyn till kommunikationsförhållanden,

befolkningens geografiska spridning, kontaktinriktningen o. s. v.

utgör en lämplig lokaliseringsort för den samhällsservice, som kommunen

skall tillhandahålla. Såsom tidigare berörts föreligger även i dessa avseenden

bristande förutsättningar för ett betydande antal kommuner.

Möjligheterna till planmässigt handlande är av största betydelse även

för kommunernas ekonomi. En effektiv samhällsplanering utgör säkraste

garantin för att felinvesteringar såvitt möjligt undvikes. Därutöver måste

emellertid de olika utgiftsbehoven vägas mot varandra och mot kommunens

ekonomiska resurser. En avvägning på längre sikt av utgiftsbehovet,

skattesatsens höjd, upplåningsbehovet m. m. torde utgöra en förutsättning

för att stadga skall kunna erhållas i kommunens ekonomi. Självfallet är

möjligheterna till ekonomisk långtidsplanering störst i de kommuner, som

är av sådan storlek och struktur att de på egen hand kan organisera

större utgiftskrävande förvaltningsuppgifter.

Interkommunalt samarbete

Indelningssakkunniga påpekar, att samarbete mellan kommuner förekommer

i olika former. Den enklaste formen är samråd genom samarbetsnämnder,

vilka icke har några beslutande funktioner utan närmast utgör

utrednings- och förhandlingsorgan för berörda kommuner. Samverkan kan

vidare ske i form av avtal, d. v. s. en civilrättslig överenskommelse, som

reglerar förhållandet mellan kommunerna beträffande den eller de samarbetsuppgifter

avtalet avser. Var och en av de samverkande kommunerna

bibehåller kommunalrättsligt sin beslutanderätt i den av avtalet berörda

frågan. En i lag närmare reglerad form av interkommunal samverkan är

kommunalförbundet. Regleringen avser att skapa eu särskild organisationsform

med viss stadga, en form som är tillfredsställande från allmän synpunkt

och som kan anses godtagbar med hänsyn till de krav i fråga om

sättet för ärendenas handläggning, som icke endast berörda kommuner

utan också de enskilda kommunmedlemmarna har rätt alt resa. Frågan

om reviderad kommunalförbundslagsliflning prövades av 1957 års riks2

- Bihang till riksdagens protokoll 1961. I sand. Nr ISO

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

dag (prop. nr 150) och ledde till att ny kommunalförbundslag utfärdades.

I förarbetena till kommunalförbundslagen diskuterades också den

lämpliga avvägningen mellan olika former av interkommunalt samarbete.

Kommunalförbundskommittén (SOU 1956:19) rekommenderade i princip

samarbete genom avtal före samarbete genom kommunalförbund, enär

den förra formen är enklare och innebär ett mindre ingrepp i den kommunala

förvaltningen än den senare. Kommunalförbundsformen borde emellertid

användas, då fråga var om samarbete beträffande mera betydande

kommunala förvaltningsuppgifter eller då de i samarbetet ingående kommunerna

var förhållandevis många. Denna uppfattning biträddes vid frågans

behandling i regering och riksdag.

Indelningssakkunniga erinrar om att ett ständigt ökat behov av interkommunalt

samarbete utgjorde ett av argumenten för 1952 års reform och

att en kraftig nedgång i bl. a. antalet kommunalförbund blev en naturlig

följd av reformen. Medan över 900 kommunalförbund var i verksamhet

under 1951 hade i juni 1953 antalet nedgått till 181. Vid sistnämnda tidpunkt

förekom enligt en av kommunalförbundskommittén gjord enkät

sammanlagt 616 avtal om interkommunal samverkan.

De sakkunniga redogör vidare för en enkät, som i början av år 1960 företogs

bl. a. i syfte att belysa det interkommunala samarbetets nuvarande

och väntade omfattning. Uppgifter inkom därvid från drygt 95 % av primärkommunerna.

Av enkätsvaren framgår att åtminstone ett 50-tal samarbetsnämnder

av mera permanent karaktär då var i verksamhet. Några av dem avsåg

speciella frågor, t. ex. skolväsende, bostadsförmedling e. d., men flertalet

hade till uppgift att behandla alla sådana frågor, där intressegemenskap

förelåg mellan de i samarbetsorganet deltagande kommunerna. Härjämte

fanns några samarbetsorgan, som endast hade till uppgift att utreda en

viss aktuell fråga.

I svaren redovisades vidare 753 civilrättsliga avtal om interkommunalt

samarbete, vilka avtal berörde sammanlagt 824 kommuner.

Avtalens fördelning på olika ändamål enligt denna enkät och enligt

kommunalförbundskommitténs redovisning rörande motsvarande enkät

år 1953 var följande:

1953 1960

rätts- och ordningsväsende...................... 62 73

vatten och/eller avlopp.......................... 40 92

teknisk personal................................ 24 38

provinsialläkarbostad och/eller -mottagning........ 13 18

renhållning.................................... 10 16

undervisnings- och kulturell verksamhet........... 85 223

socialvård..................................... 73 49

eldsläckning................................... 236 166

övrigt......................................... 73 78

Summa 616 753

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

Antalet kommunalförbund uppgick i mars 1960 till 247 och i dessa deltog

tillhopa 671 kommuner. Kommunalförbundens fördelning på olika

verksamhetsgrenar var 1953 och 1960 följande:

1953 1960

regionplan..................................... 8 9

polisväsende........................ 98 171

vatten och avlopp.............................. 6 8

skolväsende.................................... 5 15

socialvård................................... 25 16

brandförsvar................................... 12 8

polisväsende, fastighetsförvaltning och brandförsvar.

..................................... 0 1

polis- och skolväsende........................... 0 1

skolväsende samt vatten och avlopp.............. 0 1

skolväsende och brandförsvar.................... 0 1

brandförsvar och socialvård...................... 0 2

övrigt......................................... 27 14

Summa 181 247

Av de 671 kommuner, som i mars 1960 deltog i interkommunal samverkan

i kommunalförbundets form, var 513 medlemmar i ett förbund,

121 medlemmar i två förbund, 28 medlemmar i tre förbund, 4 medlemmar

i fyra förbund, 3 medlemmar i fem förbund samt 2 medlemmar i icke

mindre än sex olika förbund.

Det interkommunala samarbetet har sålunda redan nu betydande omfattning,

men klart är också — framhåller de sakkunniga — att behovet

av sådant samarbete under de närmaste åren kommer att väsentligt öka.

Enligt av skolöverstyrelsen sammanställda uppgifter rörande planeringen

för enhetsskolans högstadium kan preliminärt räknas med att högstadieskolor

kommer att finnas på sammanlagt 525—540 orter. Ett utformande

av högstadieorganisationen enligt denna planering skulle innebära, att ca

85 % av kommunerna skulle få deltaga i en eller annan form av interkommunal

samverkan enbart för denna uppgift och att därvid ett hundratal

kommuner skulle få samverka åt olika håll eftersom de uppdelats på

två eller flera högstadieområden, i vilka även andra kommuner deltager.

Det är emellertid icke endast i fråga om enhetsskolans högstadium, som

ytterligare behov av samarbete mellan kommuner kan väntas uppkomma.

I den nämnda enkäten till kommunerna begärdes uppgift om hur kommunerna

själva bedömde utvecklingen i detta avseende. Svaren utvisade att

avtalssamverkan och i någon mån även bildandet av kommunalförbund

aktualiserats eller väntades bli aktuellt för ett stort antal kommuner beträffande

ett flertal olika uppgifter, såsom yrkesundervisning, högre skolor,

vatten- och avloppsanläggningar, anställandet av teknisk personal och

hälsovårdsinspektör m. in.

Indelningssakkunniga uttalar, att ökat interkommunalt samarbete givetvis

är ett tänkbart alternativ till en ny kommunindelning. Ett visst interkonununalt

samarbete torde för övrigt erfordras hur en kommunindelning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1961

än är utformad, antingen det rör frågor, som måste lösas gemensamt för

mycket stora områden, eller problem, som sammanhänger med gränsdragningen

mellan två kommuner. Det torde emellertid icke behöva råda någon

tvekan om — fortsätter de sakkunniga — att en kommun som är hänvisad

till att lösa för kommunen betydelsefulla uppgifter genom interkommunal

samverkan, icke kan göra detta utan att ge avkall på självbestämmanderätten

i dessa frågor. Enligt den tidigare nämnda enkäten

synes även bland kommunerna en tämligen allmän uppfattning råda, att

samverkan vare sig genom avtal eller i form av kommunalförbund medför

olägenheter i nämnda avseende. De sakkunniga menar, att det ligger i sakens

natur att det icke går att finna någon samverkansform, som helt kan

eliminera dessa olägenheter. Om nu t. ex. frågan om enhetsskolans högstadium

skall lösas genom interkommunal samverkan för ca 85 % av kommunerna,

så torde detta — oavsett vilken samverkansform som väljes —

komma att medföra problem för åtskilliga kommuner. I de fall avtalssamverkan

väljes kommer endast den kommun, där skolan är belägen, att få

något direkt inflytande över dess utformning. Väljes åter kommunalförbundssamverkan,

som skall omfatta endast högstadiet, så torde bl. a. viss

kostnadskrävande dubbelorganisation bli erforderlig; sålunda måste skolstyrelse

och skolledare finnas såväl för kommunalförbundet som i de olika

kommunerna. Väljer vederbörande kommuner därför att låta kommunalförbundet

ombesörja hela det kommunala skolväsendet så medför detta

att utgifterna för ändamålet —- i landskommunerna genomsnittligt mer

än 40 % av de totala utgifterna — kommer att undandragas den reguljära

budgetbehandlingen i varje kommun. Skulle en sådan kommun även

i andra avseenden deltaga i interkommunal samverkan når man snart en

gräns, då kommunens egna organ fått sina befogenheter så urholkade, att

den kommunala självstyrelsen för den kommunens del mist sitt reella innehåll.

De sakkunniga är därför övertygade om att frågan om behovet

av en ny kommunindelning icke kan avfärdas under hänvisning till möjligheterna

till interkommunal samverkan utan att tvärtom det ökade behovet

av interkommunal samverkan utgör ett argument för en ändrad

kommunal indelning.

Ändrat huvudmannaskap för vissa primärkommunala förvaltningsuppgifter
Indelningssakkunniga

nämner såsom ett annat alternativ till ny kommunindelning

ändring av huvudmannaskapet för sådana mera betungande

uppgifter, som ett flertal kommuner icke på egen hand kan lösa. Såsom

en tänkbar sådan uppgift anges skolväsendet. Om skolväsendet överflyttades

till annan huvudman skulle detta emellertid — fortsätter de sakkunniga

— innebära en begränsning i möjligheterna att inom ramen för

kommunernas samhällsplanering få till stånd en samordning av de olika

miljöskapande åtgärder, som bör påverkas av denna planering och bland

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

vilka skolväsendets ordnande ingår som ett väsentligt led. En ändring av

huvudmannaskapet för vissa uppgifter enbart för att undvika en eljest

erforderlig indelningsändring synes därför icke förenlig med kommunernas

egna intressen, eftersom ett bibehållande av de nuvarande kommungränserna

icke i och för sig kan ha större värde än kommunernas möjligheter

att i självstyrelsens form påverka det egna samhällets gestaltning.

De sakkunniga säger sig vilja uttala detta även om det fallit utom ramen

för deras uppdrag att ingå på närmare överväganden i berörda avseenden.

Olägenheter, som kan tänkas uppkomma av en ng kommunindelningsreform
De

sakkunniga uttalar, att åtskilliga av de invändningar, som restes mot

föregående indelningsreform, torde återkomma om en ny sådan reform

aktualiseras. I vissa avseenden torde emellertid förutsättningarna nu vara

annorlunda.

Ett av argumenten mot föregående reform var de svårigheter, som befarades

uppkomma genom att man bröt en hävdvunnen gemenskap. Indelningssakkunniga

framhåller, att beträffande de år 1952 nybildade kommunerna

denna synpunkt naturligtvis icke kan anläggas, även om en del

gemensamma investeringar redan hunnit göras i dessa kommuner. Tvärtom

bör en ny indelningsändring underlättas av att många kommuner

varit i verksamhet endast under några få år.

Det är givetvis ofrånkomligt, säger de sakkunniga, att ett minskat antal

kommuner medför minskning i det sammanlagda antalet förtroendeuppdrag

och då framför allt uppdrag i ledande ställning. Detta kan innebära

olägenheter men måhända kan också vissa fördelar därav påvisas,

anför de sakkunniga och fortsätter.

Olägenheterna skulle självfallet bli allvarliga om kommunmedlemmarna

därigenom berövades möjligheterna att deltaga i den kommunala självstyrelsen

i den utsträckning som motsvarade deras intresse och förmåga.

Värdet för vårt samhälle av aktiva insatser på detta område och av den

skolning, som deltagandet i den kommunala verksamheten kan ge, torde

icke kunna överskattas. Det är dock för det första ingalunda givet att de

minskade möjligheterna att erhålla förtroendeuppdrag måste stå i direkt

proportion till ett minskat antal kommuner. Dels kan uppdragen vara flera

i en större kommun än i en mindre och dels finns ofta utrymme för större

spridning av uppdragen på flera händer om så anses lämpligt. Vidare torde

erfarenheterna från de redan nu relativt stora kommunerna inte behöva

inge några farhågor i dessa avseenden. En fördel som man når med större

kommuner är att uppdragen kommer att ge rikare utbyte eftersom möjligheterna

att aktivt verka och nå positiva resultat blir större i och med

att kommunens resurser ökar.

En synpunkt som alltemellanåt brukar framföras är att lekmannainflytandet

hämmas i större kommuner genom att förvaltningen till stor del

måste skötas av tjänstemän. Indelningssakkunniga framhåller i detta hänseende,

att kravet på effektivitet blivit alltmer dominerande inom den nu
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

tida kommunalförvaltningen samtidigt som den kommunala verksamheten

sväller mer och mer, och omfattande specialkunskaper erfordras på

många områden. Inför denna utveckling har enligt de sakkunniga den

motvilja mot att anlita tjänstemän i det kommunala arbetet, som på sina

håll kunnat iakttagas, undan för undan givit vika. Problemet hur samarbetet

mellan förtroendemän och tjänstemän skall lösas anser de sakkunniga

numera sällan erbjuda några svårigheter. Anlitandet av tjänstemän

ger bättre utrymme för förtroendemännen att ägna sig åt de mera

principiella spörsmålen. Detta behöver heller inte medföra att den värdefulla

erfarenhet som vinnes genom personlig handläggning av ärenden av

olika slag går förlorad, men förtroendemännen blir inte tvungna att handlägga

varje enskilt ärende i alla dess detaljer. Avlastningen av vissa göromål

från förtroendemän till tjänstemän torde också underlätta rekryteringen

till de ledande uppdragen, vilka eljest, skötta av förtroendemännen

ensamma, skulle kräva en orimligt stor insats av fritid för att fullgöras på

tillfredsställande sätt.

Olägenheter kan måhända befaras uppkomma av stora avstånd i en

kommun samt av att kommunen omfattar områden, mellan vilka motstridiga

intressen av olika anledningar kan föreligga. Omfattningen av sådana

olägenheter anser emellertid de sakkunniga till stor del bli beroende av

de principer, efter vilka eventuella indelningsändringar genomföres.

Indelningssakkunnigas ställningstagande

Efter att sålunda ha skärskådat inte bara de förhållanden som kan tala

för en ny kommunindelning utan också de olägenheter som kan följa med

en sådan, gör de sakkunniga en sammanfattning av sin ståndpunkt i frågan.

De uttalar därvid, att ett betydande antal kommuner på grund av otillräcklig

storlek eller olämplig avgränsning icke utgör lämpliga områden

för den kommunala verksamheten i dess nuvarande omfattning samt att interkommunalt

samarbete icke är bästa sättet att undanröja olägenheterna

härav. De åberopar, att också ett stort antal kommuner synes vara övertygade

om behovet av andra åtgärder. Under senare år har i flera fall skett

sammanläggning av kommuner på vederbörande kommuners egen begäran.

Därvid har i något fall även relativt stora och bärkraftiga kommuner

frivilligt beslutat att gå samman för att lättare kunna bemästra de samarbets-

och samordningsfrågor, som förelegat. Genom den nämnda enkäten

till kommunerna och även på annat sätt har de sakkunniga erfarit

att utredningar om sammanläggning eller i vart fall diskussioner härom

förts mellan ett betydande antal kommuner. Vid tiden för enkäten uppgav

sig inemot 200 kommuner vara inbegripna i sådana överväganden.

De sakkunniga finner därför starka skäl föreligga för åtgärder i syfte

att få till stånd en allmän översyn av den primärkommunala indelningen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Med hänsyn till den utveckling, som kan förväntas beträffande ansökningar

från kommunerna om sammanläggningar samt beträffande det interkommunala

samarbetet, framför allt på skolväsendets område, synes

dessa åtgärder böra vidtagas skyndsamt. Det är nämligen enligt de sakkunnigas

uppfattning synnerligen angeläget att väntade sammanläggningar

samt det interkommunala samarbetets inriktning icke kommer att

hindra eller försvåra en lösning i större sammanhang av de problem, som

har samband med den primärkommunala indelningen.

Remissyttrandena

De sakkunnigas uttalande att åtgärder erfordras i syfte att åstadkomma

en allmän översyn av den primärkommunala indelningen biträdes eller

lämnas utan erinran av bl. a. de hörda centrala ämbetsverken med två undantag

— lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen — länsstyrelserna med

ett undantag — länsstyrelsen i Kronobergs län —- Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet, drygt 400 kommuner, Sveriges socionomers

riksförbund, Sveriges socionomförbund, Sveriges juristförbund och

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs

län anser att andra alternativ än en ny kommunindelning i första hand bör

prövas. Vidare uttalar omkring 240 kommuner, att behov av en allmän indelningsreform

ej föreligger. Även flertalet av dessa kommuner förordar i stället

andra åtgärder för att förbättra betingelserna för den kommunala verksamheten.

De olika alternativ, som de nu nämnda remissinstanserna åsyftar,

kommer att angivas i det följande.

Övriga ca 230 kommuner, från vilka yttranden föreligger, uttalar sig

oklart, ställer sig tveksamma eller gör inget uttalande alls i frågan.

Hur kommuner av olika storlek bedömer behovet av en ny kommunindelning

framgår av följande tabell.

s

Principiellt ställ- ningstagande till

behovet av en ny

kommunindeln.

Antal kommuner med ett invånarantal av

—2 000

2 001—

4 000

4 001—

6 000

6 001—

8 000

8 001—

10 000

10 001—

Summa

Klart uttalande

att behov

föreligger.....

23 (29 %)

151 (38 %)

101 (53 %)

48 (75 %)

25 (66 %)

58 (60 %)

406 (47 %)

Klart uttalande

att behov ej

föreligger.....

31 (39 %)

155 (39 %)

36 (19 %)

4 (6 %)

2 (5 %)

9 (9 %)

237 (27 %)

Inget uttalande,

tveksamhet

eller eljest

oklar inställ- ning.........

25 (32 %)

94 (23 %)

53 (28 %)

12 (19 %)

11 (29 %)

30 (31 %)

225 (26 %)

Summa

79(100 %)

400(100 %)

190(100 %)

64(100 %)

38(100 %)

97(100 %)

868(100 %)

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

I de tillstyrkande yttrandena biträdes i allmänhet också de sakkunnigas

motiveringar för behovet av en ny indelning.

Sålunda finner socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

medicinalstyrelsen, statens brandinspektion, byggnadsstyrelsen och

skolöverstyrelsen, var och en med utgångspunkt från det område myndigheten

har att företräda, att en översyn av kommunindelningen bör komma

till stånd.

Därvid framhåller socialstyrelsen, att den 1952 genomförda kommunindelningen

visserligen varit av utomordentligt stort värde för socialvården men

att den redan visat sig vara behäftad med allvarliga olägenheter. Orsakerna

härtill är till en början att kommunindelningsreformen ej till fullo gav det

resultat, som icke minst från socialvårdssynpunkt hade varit önskvärt, samt

vidare att antalet kommuner med liten folkmängd ökat och alltjämt ökar.

Av än större betydelse är emellertid enligt styrelsen att den utveckling, som

ägt rum på socialvårdens område, ställer väsentligt större krav än tidigare,

framförallt i fråga om sakkunskap, erfarenhet och ekonomisk bärkraft.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser erfarenheterna visa, att många av de nuvarande

kommunerna är för små och inte har de ekonomiska resurser, som

krävs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter inom arbetsmarknadspolitiken

på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller bl. a. åtgärder för yrkesutbildning,

planläggning och utförande av arbeten för att motverka arbetslöshet,

skyddad verksamhet för partiellt arbetsföra m. m. framhåller styrelsen

och fortsätter.

Ett viktigt led i arbetslöshetspolitiken är den beredskap av färdigplanerade

arbetsobjekt, som staten och kommunerna skall uppehålla och som

förutsätter en planering av de kommunala investeringarna på lång sikt. De

tekniska resurserna är ofta otillräckliga i de små kommunerna och därmed

möjligheterna att upprätta en beredskapsplan och bedriva arbeten i egen

regi och som statskommunala beredskapsarbeten. Förutsättningarna att

ha en effektiv särskild arbetslöshetsnämnd för samordning av de kommunala

arbetslöshetsbekämpande åtgärderna och för fortlöpande samverkan med

arbetsförmedlingen är också dåliga i många av de små kommunerna.

Byggnadsstyrelsen anför, att mot bakgrunden av de senaste decenniernas

samhällsutveckling och med tanke på de strukturförändringar som kan

väntas fortgå under överblickbar framtid det icke kan råda någon tvekan

om att nuvarande kommunindelning i många fall är otillfredsställande

när det gäller att komma till rätta med de många skilda problem som följer

med den fortgående kvantitativa ökningen och differentieringen av arbetsuppgifter

och investeringsbehov inom den kommunala verksamheten.

Skolöverstyrelsen säger sig under det omfattande planeringsarbete på

skolväsendets område, som överstyrelsen bedrivit i samarbete med statens

folkskoleinspektion och senare länsskolnämnderna, ha gjort samma erfarenhet,

som indelningssakkunniga presenterar beträffande bl. a. befolkningsförhållanden

och de enskilda kommunernas möjligheter att ombesörja en rad

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

förvaltningsuppgifter och delar därför uppfattningen att större och naturligt

avgränsade kommuner bör eftersträvas, överstyrelsen framhåller, att

enhetsskolans högstadium visserligen kan organiseras utan att en ny kommunal

indelning genomföres, eftersom samverkan kan åstadkommas även

enligt nu gällande bestämmelser. Även om grundskolans genomförande sålunda

ej erfordrar någon ändrad indelning, synes det överstyrelsen dock vara

en fördel att gränserna för högstadieskolornas upptagningsområden och för

kommunerna i görligaste mån överensstämmer. I en del fall då kommunerna

planerar egna högstadieskolor, som i och för sig kanske kan accepteras,

men där en samverkan skulle innebära en bättre organisation, torde

det bli lättare att komma fram till en rationellare och pedagogiskt bättre

organisation om existerande kommungränser ändrades. Större kommuner

skulle i sådana fall vara en fördel. För kommunerna skulle i en rad fall ekonomiska

uppgörelser över kommungränserna kunna undvikas, vilket inte

minst skulle innebära en förenklad administrativ handläggning.

Kammarkollegiet anser övertygande bevis föreligga för att en stor och

ökande del av landets kommuner icke har det folkmängdsunderlag som

skulle krävas för att — utan samverkan över kommungränserna — tillfredsställande

fullgöra de uppgifter som i det nutida samhället anses böra åvila

de borgerliga primärkommunerna. Kollegiet biträder uppfattningen om de

bristande möjligheterna att komma tillrätta med hithörande problem genom

ökad interkommunal samverkan. En sammanslagning av mindre kommuner

är den lösning, som bör eftersträvas i nuvarande läge, anser kollegiet.

Åtskilliga länsstyrelser motiverar sina ställningstaganden med erfarenheter

från det egna länet och särskilt framhålles att den pågående strukturomvandlingen

gör åtgärder erforderliga. Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar

sålunda.

Trots den relativt korta tiden sedan föregående indelningsändring och de

betydande insatser som kommunerna gjort enskilt eller i samverkan framstå

emellertid ett flertal av länets kommuner med hänsyn till befolkningsutvecklingen

och till kommunernas framtida uppgifter som alltför små, vilket

också vitsordas i flera av kommunernas yttranden. Länsstyrelsen vill i

detta sammanhang erinra om att 43 av samtliga 56 primärkommuner ha

mindre än 5 000 invånare och att 24 ha färre än 3 000. Omflyttningen från

landsbygd till tätorter fortgår alltjämt, och länets landsbygd får sin folkmängd

reducerad med omkring 1 % per år. För vissa kommuner äi avfolkningen

ännu större och accentueras av en ogynnsam åldersfördelning.

Även länsstyrelsen i Kalmar län finner avgörande för frågan vara den

pågående befolkningsutvecklingen och uttunningen av landsbygdens befolkningsunderlag

och en allt större dominans befolkningsmässigt sett beträffande

de större och medelstora tätorterna. Detta föranleder länsstyrelsen att

acceptera tanken på en ny kommunindelning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det följdriktigt att en översyn aktuali
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj :ts proposition nr 180 år 1961

serats mot bakgrunden av strukturomvandlingen i samhället och ökade anspråk

på den kommunala verksamheten. Länsstyrelsen anför härom.

Den demografiska utvecklingen innebär givetvis påfrestningar för kommunerna

i avfolkningsområdena. Någon avmattning i den nuvarande trenden

kan icke skönjas inom överskådlig tid. Flertalet landsbygdskommuner,

som mom sig icke har någon expansiv tätort, torde sakna vissa nödiga

betingelser att i längden fortleva såsom självständiga kommuner. Sådana

kommuner torde förr eller senare komma att hamna i ekonomiska svårigheter.

De kommer icke heller att kunna hålla en godtagbar administrativ

förvaltning. Utvecklingen kan alltså väntas bli den, att ett stort antal kommuner

inom avfolkningsbygderna förlorar förutsättningarna för sin existens.

Aven de mottagande och allt för snabbt expanderande områdena får emellertid

problem av såväl organisatorisk som ekonomisk art.

Den strukturomvandling, som sker, är snabb, omfattande och — med

hänsyn till sina verkningar för både samhället och den enskilde — dramatisk,

säger länsstyrelsen i Södermanlands län och uttalar vidare.

Kraftlösheten har blivit de små kommunernas öde ännu innan ett decennium

förflutit sedan de accepterades som storkommuner i den mening 1952

ars reform avsåg. Förvisso finns det idag kommuner med 4 000—6 000 invånare,

som lever under förhållandevis gynnsamma omständigheter och som

ogärna vill acceptera en ny indelning — för egen räkning. Förvisso är optimismen

och tillförsikten bland dem värd all aktning. Det länsstyrelsen emellertid

ser som en allvarlig realitet för de enligt utredningens mening små

kommunerna är risken för ett ännu större antal av dessa kommuner att

med fortsatt snabbt vikande befolknings- och skatteunderlag försättas i helt

ohållbara situationer, där den kommunala maktlösheten karikerar den

kommunala självstyrelsen och demokratin. Alltför många och små kommunala

enheter med växande svårigheter — och dessutom med ökade svårigheter

att rekrytera den kommunala självstyrelsens förtroendemän — utgör

en alldeles för allvarlig framtidsbild för att den skulle accepteras som naturlig.

Den utvecklingen är långt mer bekymmersam än frågan om den kommunala

demokratins funktionssätt och kontaktmöjligheter i geografiskt

omfångsrika och befolkningsmässigt stora kommunenheter.

Såväl Svenska landskommunernas förbund som Svenska stadsförbundet

bitrader helt de sakkunnigas motiveringar för att en översyn av kommunindelningen

företages.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalar — efter att utförligt

ha behandlat skälen för och emot en indelningsreform samt tänkbara

alternativ till en sådan — bl. a. att olägenheterna med större kommunala enheter

som regel är av mindre betydelse än fördelarna. De större kommunerna

synes i allmänhet ha haft lättare att lösa sina problem än de mindre. I

samma riktning pekar det förhållandet att under senare år allt flera kommuner

frivilligt bestämt sig för att gå samman, tydligen i insikt om att de samarbets-

och samordningsfrågor, som eljest skulle föreligga, lättare kan bemästras

på detta sätt. Styrelsen framhåller vidare, att den omständigheten

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

att tanken på ändrad kommunindelning inte överallt har resonans inte får

hindra en reform, om den efter ingående prövning av frågan befinnes motiverad

av utvecklingen.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet framhåller bl. a., att åtskilliga städer

och köpingar redan nu utgör naturliga enheter, som har ett betryggande befolkningsunderlag

med en positiv befolkningsutveckling, ett differentierat

näringsliv, en väl utbyggd administration o. s. v. och att man med den fortgående

utvecklingen kan räkna med att även andra städer och köpingar uppnår

en motsvarande status. Från deras synpunkt kan skälen för en revision

av den nuvarande kommunindelningen givetvis te sig mindre påtagliga.

Behovet av en kommunreform måste dock enligt styrelsen ses ur en vidare

aspekt, där de gemensamma kommunala synpunkterna och det allmänna

samhällsintresset måste bli utslagsgivande. Styrelsen har också erfarit, att

flertalet av de städer och köpingar, som avses här, är införstådda med detta

betraktelsesätt. De flesta av dem samverkar nu i olika avseenden och i skilda

former med angränsande kommuner, för vilka de utgör en naturlig centralpunkt.

Den fortgående expansion, som utmärker många av dessa städer

och köpingar, skapar icke blott behov av ökat utrymme för bostads- och

industribebyggelse utan nödvändiggör också samverkan med grannkommunerna

för att åstadkomma en ändamålsenlig lösning av övriga planfrågor.

Även om utredningen främst har föranletts av de minskande eller stagnerande

kommunernas problem, kan från dessa synpunkter en översyn av den

nuvarande primärkommunala indelningen alltså vara av påtagligt intresse

även för de expanderande tätorterna.

Flertalet av de remissinstanser, som icke anser behov av ny kommunindelning

föreligga eller uttalar tvekan därom, föreslår i stället andra åtgärder

för att förbättra betingelserna för kommunernas verksamhet. Sådana

åtgärder diskuteras och föreslås även i många av de tillstyrkande yttrandena,

liksom andra skäl för och emot en indelningsreform ofta dryftas på ett utförligt

sätt.

Beträffande befolkningens förändringar anser vissa kommuner

— dock endast några få — att utflyttningen från landsbygden snart

skall upphöra.

Kommunalfullmäktige i Hammenhögs kommun (ca 2 900 inv.), Kristianstads

län, motiverar denna uppfattning med att en ändrad produktionsinriktning

inom jordbruket är att vänta, t. ex. ökade specialodlingar, samt

yttrar.

Även om en viss ytterligare rationalisering och mekanisering är tänkbar

kan man nog räkna med att den därigenom friställda arbetskraften kan finna

sysselsättning vid dessa odlingar och vid den industri, som de kan ge

upphov till. Under alla omständigheter kan man nog förutsätta, att avfolkningen

från våra sydliga jordbruksbygder har nått eller är nära bottenläget,

om vi i fortsättningen ska ha ett jordbruk i dessa områden.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Kommunalfullmäktige i Höreda kommun (ca 3 000 inv.), Jönköpings län,

framhåller att sådana faktorer som ett ökat arbetskraftsbehov inom skogsbruket

kan komma att i betydlig utsträckning påverka befolkningsutvecklingen

på landsbygden.

I åtskilliga yttranden diskuteras möjligheten att genom 1 ok al is enngspolitiska

åtgärder motverka utflyttningen från landsbygden

och stärka ekonomiskt svaga kommuners ställning.

Endast omkring 30 kommuner anser dock att en aktivare lokaliseringspolitik

skulle kunna göra en allmän indelningsreform obehövlig.

\anligare

ment för en indelningsreform eller att åtgärder för att åstadkomma en ny

kommunindelning bör kompletteras med en aktiv lokaliseringspolitik.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund uttalar härom.

En annan invändning som ibland göres mot tanken på en ny kommunindeinmg

är att man i stället borde inrikta sig på åtgärder i syfte att motverka

landsbygdens avfolkning och få en omflyttning i motsatt riktning till stånd.

Det har till och med gjorts gällande att en ny kommunindelning skulle påskynda

landsbygdens avfolkning. Ett medel att hejda landsbygdens avfolkning

skulle vara att i ökad utsträckning lokalisera industrier och andra

företag till landsbygden. I olika sammanhang har styrelsen också framfört

och stött förslag av sådant innehåll. Tyvärr saknas emellertid ofta förutsättningar

härför. Det moderna näringslivets krav på nära tillgång till arbetskraft,

moderna bostäder för de anställda, högre skolor för ungdomen, affärer,

hantverkare och andra serviceanordningar ävensom goda kommunikationer

för personalen och för frakt av råvaror och produkter kan vanligtvis

endast tätorterna tillgodose. En tvångsmässig dirigering av företagens lokalisermg

i syfte att motverka landsbygdens avfolkning skulle med all säkerhet

forsvara uppbyggandet av ett modernt och gentemot utlandet konkurrenski

af tigt näringsliv i vårt land. Tillkomsten av större primärkommuner med

livskraftiga tätorter synes däremot kunna animera företagen att av egen

drift söka sig till landsbygden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att utvecklingen inom näringslivet

fordrar en följsam anpassning med omfattande planeringsåtgärder

från samhällets sida samt att sammanslagning av kommuner härvidlag

endast ar ett led i arbetet. I första hand torde krävas omfattande lokaliseringspolitiska

åtgärder av olika slag.

I några yttranden framhålles att strukturomvandlingen nu är i ett skede,

då prognoser för framtiden är särskilt vanskliga och att detta kan leda till

att följdverkningarna underskattas.

Sålunda hänvisar stadsfullmäktige i Norrköping till den ekonomiska

integrationen i Västeuropa och en sannolik förskjutning av världshandeln

till följd av de s. k. utvecklingsländernas industrialisering samt finner starka

skäl föreligga för att låta en ny, allmän kommunindelning anstå någon

tid, så att resultaten av nämnda faktorer samt av den statliga lokaliseringspolitiken

bättre kan överblickas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

De olika ekonomiska förutsättningar, under vilka kommunerna

arbetar, anses i ett klart övervägande antal yttranden påkalla åtgärder

i en eller annan form.

Omkring 200 kommuner betonar särskilt, att kommunernas ekonomiska

problem och skatteutjämningsfrågan icke kan lösas genom ändringar i den

kommunala indelningen. Av dessa anser ca 150 att skatteutjämnande åtgärder

bör ersätta en indelningsreform eller i vart fall föregå prövningen av

behovet av allmänna ändringar i den kommunala indelningen.

Till dem som hävdar denna uppfattning hör kommunalfullmäktige i Tjällmo

kommun (ca 1 500 inv.), Östergötlands län, som menar att utredningens

förslag inte löser några som helst problem för landsbygdens folk och som

vidare yttrar.

Snarare kan man tolka de föreslagna omändringarna som ett försök att

övervältra en del av statens utgifter på kommunerna. Det förefaller oss därför

att ett borttagande av nu gällande skyldighet för kommunerna att lämna

ersättning till folkpensioneringen skulle vara en väg att förbättra kommunernas

ekonomi. Nu gällande författning är ju så konstruerad, att den skattemässigt

drabbar de kommuner som har en mindre gynnsam befolkningssammansättning

hårdare än vad som är fallet för städer och större tätorter, vilka

har en befolkningsinflyttning av yngre och produktiva människor. Ett förstatligande

av polisväsendet bör vara en väg att beträda. En översyn av nu

gällande bestämmelser om statsbidrag till det obligatoriska skolväsendet

på så sätt att kommuner som strävat för att skapa ett effektivt och rationellt

ordnat skolväsen icke erhåller lägre bidrag, synes vara ytterligare en väg

att pröva.

Ett 50-tal kommuner i Västernorrlands och Jämtlands län anlägger liknande

synpunkter.

Kommunalfullmäktige i Tåsjö kommun (ca 4 200 inv.), Västernorrlands

län, säger sålunda.

För glesbygdskommunerna i Norrlands inland är det med hänsyn till de

redan nu stora avstånden i allmänhet inte möjligt eller i varje fall inte förenat

med några fördelar att skapa förvaltningsenheter med större folkmängd.

Av väsentligt större betydelse för dessa kommuner är att deras

i förhållande till övriga delar av landet tunga skattebörda lättas. Detta kan

inte ske genom en kommunsammanläggning utan endast genom att kostnaderna

för vissa förvaltningsuppgifter helt övertages av staten, t. ex. för folkpensions-

och skolväsende, eller att staten lämnar skatteutjämningsbidrag

till dessa kommuner i avsevärt större utsträckning än för närvarande. Denna

fråga bör bringas till en snar lösning. Statsmakterna kan dessutom genom

näringspolitiska åtgärder hejda befolkningsminskningen och skapa ett stabilare

skatteunderlag.

Till dem som anser att skatteutjämnande åtgärder erfordras men att sådana

åtgärder inte kan göra en indelningsreform obehövlig hör stgrelsen för

Svenska landskommunernas förbund, som yttrar.

Även om det är möjligt och enligt styrelsens mening också nödvändigt

att olikheterna i skattekraften i större utsträckning än för närvarande ba
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

lanseras genom skatteutjämnande åtgärder av olika slag är det obestridligt

att sammanläggningar av kommuner till större enheter skulle i de flesta

fall ge den primärkommunala verksamheten ett mera stabilt ekonomiskt

underlag. Det är därvid angeläget att strävandena inriktas på åstadkommandet

av kommuner med, såvitt möjligt, blandad glesbygds- och tätortsbebyggelse

samt ett rikt differentierat näringsliv, varigenom en viss ekonomisk

utjämning inom dessa större kommunområden erhålles.

I fråga om de kommunala förvaltningsuppgifterna

framföres ofta från kommuner, som anser att behov av en ny kommunindelning

icke föreligger, den uppfattningen att skolfrågorna, främst högstadiet,

är den enda viktigare uppgift, som mera allmänt fordrar större underlag

än vad som erbjudes inom de nuvarande kommungränserna.

Däremot finner 1957 års skolberedning det angeläget att betona — särskilt

med hänsyn till vissa uttalanden i pressdiskussionen och den allmänna

debatten kring kommunindelningsreformen — att skolväsendet endast är

en bland många faktorer som kan åberopas till stöd för en reformerad kommunindelning.

Särskilt kraftiga invändningar gör ett relativt stort antal kommuner mot

de sakkunnigas uttalande, att socialvården skulle kunna handhas bättre i

större kommuner.

Salunda uttalar bl. a. kommunalfullmäktige i Brämhults kommun (ca

2 100 inv.), Älvsborgs län.

De sociala frågorna har hittills i många fall bättre kunnat lösas i de mindre

kommunerna än i de verkligt stora. I många av våra större städer har man

sålunda ingalunda kommit till rätta med de sociala problemen. I all synnerhet

har man här inte kommit till rätta med de i all socialvård så värdefulla

personliga kontakterna, vilka man däremot med stor lätthet uppehåller

i en mindre kommunenhet. Enligt vår mening vore det därför till övervägande

nackdel, om en sammanslagning generellt komme till stånd ifråga

om socialvårdens organisation och handhavande. I de stora kommunerna

uppstår många problem för befolkningen ute i periferien: besvärliga situationer

på grund av avståndet till förvaltningsorten, ökade kostnader för besök,

förflyttning till andra orter vid intagning på anstalter av olika slag,

ökade kostnader för de anhöriga för besök in. m.

Vad beträffar åldringsvården anlägger åtskilliga kommuner synpunkter

liknande kommunalfullmäktiges i Ore kommun (ca 2 500 inv.), Kopparbergs

län, som anför.

Bland de många kommunala förvaltningsuppgifterna bör åldringsvården

vara den där centralisering i sista hand överväges. Människan-individen får

i detta fall ej ställas i bakgrunden av ekonomiska skäl. För glesbygdskommunerna

innebär en allmän övergång mot större vårdhem, att de vårdbehövande

gamla efter fullgjort arbetsliv flyttas från den gamla hembygdens

gemenskap, bort från de kända omgivningarna och det gamla hemmet utan

möjlighet till besök i hembygdens kyrka, och där anförvanternas besök av

naturliga skäl blir begränsade. En dylik utveckling av åldringsvården kan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961 31

ej få bli målsättning i ett land, som anses som föregångare på socialvårdens

område.

Motsatt uppfattning har bl. a. stadsfullmäktige i Motala, som framhåller

att tätorternas dragningskraft ibland kan vålla problem för dessa inom socialvården

och åldringsvården. Sålunda är det enligt stadsfullmäktige vanligt,

att åldriga personer inflyttar till centralorten, där de har kontakt med

sina barn eller eljest finner det förenligt med sin bekvämlighet på grund av

närheten till läkare m. m.

Beträffande möjligheterna för kommuner att genom interkommun

a 11 samarbete lösa mera krävande uppgifter kommer helt skilda

uppfattningar till synes i remissyttrandena.

Den inställning till frågan om interkommunalt samarbete, som kommer

till uttryck i yttrandet från kommunalfullmäktige i Braås kommun (ca

3 000 inv.), Kronobergs län, är representativ för flertalet av de drygt 400

kommuner, som förordar en ny kommunindelning. Fullmäktige yttrar sålunda

genom särskilt utsedda kommitterade.

Kommitterade delar helt sakkunnigas uppfattning om nackdelarna i det

nuvarande interkommunala samarbetet. Det interkommunala samarbetet

medför en urholkning av självbestämmanderätten. I den mån man väljer

kommunalförbundsprincipen för det interkommunala samarbetet framstår

dessa nackdelar som störst. De kommunala organens självbestämmanderätt

sättes helt ur spel. Budgetbehandlingen undandrages helt kommunalfullmäktiges

inflytande och avgörande. Det stora antalet kommunalförbund för

handhavandet av polisväsendet har på ett slående sätt givit bevis härför.

Genom civilrättsliga avtal elimineras visserligen en del av olägenheterna

med kommunalförbund. Men erfarenheterna av dylikt samarbete är inte

heller enbart av godo. Kommitterade delar även de sakkunnigas uppfattning

om att ökat interkommunalt samarbete icke kan vara ett hållbart argument

för att icke genomföra en ny kommunindelning. Kommitterade anser att om

man önskar ha kvar ett starkt kommunalt inflytande över de kommunala

frågorna bör man icke gå in för interkommunal samverkan.

Enligt stgrelsen för Svenska landskommunernas förbund kan befaras att

utvecklingen leder till bildandet av specialkommuner för skolan och måhända

även för andra kommunala uppgifter, vilket vore olyckligt på längre

sikt sett. Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att före 1952 års kommunindelningsreform

ifrågasatts bildande av särskilda socialvårdskommuner,

vilket lyckligtvis avvärjdes genom indelningsreformen. Utvecklingen i riktning

mot ett ökat behov av interkommunal samverkan inom den kommunala

verksamhetens huvudområden är enligt styrelsens mening inte i alla avseenden

tillfredsställande. Även om problemen i många fall kan få en godtagbar

lösning genom samverkan mellan två eller flera kommuner skulle en alltför

omfattande sådan samverkan bli administrativt tungrodd och förenad med

andra olägenheter, som från kommunal självstyrelsesynpunkt framstår som

betänkliga. Enligt styrelsens mening är det därför önskvärt att en sådan pri
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

märkommunal indelning eftersträvas, att det interkommunala samarbetet ej

kommer att intaga en dominerande ställning i den kommunala verksamheten.

Lantbruksstyrelsen menar, att en så genomgripande åtgärd som en ny

kommunindelning icke bör tillgripas förrän man prövat andra vägar, varvid

i första hand bör beaktas möjligheterna att genom ökad samverkan i

kommunalförbund eller genom samgående i andra former lösa de för

kommunerna mest betungande uppgifterna.

Ett hundratal kommuner uttalar också — ofta med hänvisning till etablerad

eller planerad samverkan — att en sådan samverkan i nuvarande former

erbjuder goda möjligheter.

Sålunda yttrar kommunalfullmäktige i Stocksunds köping (ca 5 000 inv.),

Stockholms län.

Sammanslutning i kommunalförbund är, enligt den erfarenhet Stocksunds

köping gjort, ett arrangemang, som möjliggör en efter växlande omständigheter

tillfredsställande lösning av skilda angelägenheter, även t. ex.

sådana, som höra skolväsendet till. Erfarenheten är väl underbyggd, eftersom

köpingen jämte grannkommunen Danderyd är den kommun inom landet,

som är mest engagerad i kommunalförbund.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar, att de i ärendet hörda landskommunerna

i länet synes föredraga de nuvarande samarbetsformerna

framför en ny kommunindelning. Länsstyrelsen anser, att förbättringar och

förenklingar av förfarandet vid interkommunalt samarbete torde kunna

åstadkommas.

Ett 10-tal kommuner har i likhet med länsstyrelsen i Kronobergs län förordat

förenklingar i de nuvarande samarbetsformerna utan att dock något

konkret förslag lämnats.

1957 års skolberedning upplyser, att en radikal förenkling av förfarandet

vid den viktigaste och kvantitativt helt dominerande formen av interkommunalt

samarbete, nämligen i fråga om mottagande av elever till undervisning,

kommer att föreslås av beredningen. Därigenom bortfaller enligt beredningen

till avsevärd del den synpunkten, att det interkommunala skolsamarbetets

betydande omfattning i och för sig utgör ett argument för en

kommunindelningsreform. Interkommunalt samarbete i det civilrättsliga

avtalets form anser beredningen dock ha andra nackdelar, som inte undanröjes

genom den antydda administrativa förenklingen. Det är sålunda principiellt

otillfredsställande, att endast den kommun där skolan är belägen

får ett direkt inflytande på skolväsendets utformning och förvaltning. För

de kommuner som sänder sina högstadieelever till högstadier i andra kommuner

innebär det avtalsmässiga samarbetet att de ställs utan medbestämmanderätt

i fråga om en inte minst från kommunalekonomisk synpunkt

mycket betydelsefull sektor av den verksamhet som obligatoriskt åvilar kommunerna.

Det i remissyttrandena mest diskuterade alternativet till utredningens

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

förslag är en omfördelning av uppgifterna mellan staten,

landstingskommunerna och primärkommunerna. Härvid anföres både skäl

av organisatorisk art och kostnadsutjämningssynpunkter.

Lantmäteristyrelsen ifrågasätter sålunda om icke en närmare prövning

av arbetsuppgifternas fördelning mellan olika huvudmän bör ske, innan

slutlig ståndpunkt tages till indelningssakkunnigas förslag.

Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott utvecklar samma tankegångar

sålunda.

De sakkunniga synas enligt sina direktiv icke ha haft att överväga, i vad

mån ändrat huvudmannaskap för vissa samhällsuppgifter skulle påverka

kommunindelningsfrågan. Likväl synes det förvaltningsutskottet vara mest

logiskt, att full klarhet föreligger, hur samhällsuppgifterna för närvarande

och inom överskådlig tid böra fördelas på stat, landsting och primärkommuner,

innan nuvarande huvudmannaskap för uppgifterna utan vidare

läggas till grund för förslag om indelningsändringar. En utredning synes

sålunda först böra företagas, i vad mån vissa på primärkommunerna nu vilande

uppgifter böra överföras på staten och landstingen, samt av ansvarsfördelningen

mellan stat och landsting. En dylik utredning bör vara helt förutsättningslös

och syfta till en så ändamålsenlig utformning som möjligt av

hela vår offentliga verksamhet med en så bra och förnuftig arbetsfördelning

som möjligt mellan stat, landsting och primärkommuner. Efter en dylik

fördelning av arbetsuppgifterna får sedan de offentliga organens organisations-

och arbetsformer anpassas.

Även remissinstanser, som i huvudsak ansluter sig till utredningens slutsatser,

framför liknande synpunkter. Sålunda säger t. ex. drätselkammaren

i Malmö, att även om drätselkammaren i princip inte har något att invända

mot en ny kommunindelning, anser drätselkammaren, att det förtjänar

övervägas, om ej en nyindelning bör ansta till dess klarhet vunnits rörande

den framtida fördelningen av uppgifterna mellan staten och kommunerna.

I regel anges vissa bestämda områden, där omfördelning av uppgifterna

bör ske eller i vart fall övervägas. Fem länsstyrelser och ca 90 kommuner

uttalar, att staten helt bör övertaga folkpensionskostnaderna. Frågan om

polisväsendets förstatligande beröres av fyra länsstyrelser och ca 100 kommuner.

Samtliga föreslår eller förutsätter, att polisväsendet skall övertagas

av staten. Motsatt uppfattning har icke kommit till synes i något yttrande.

överflyttning av hela skolväsendet eller av grundskolans högstadium till

staten eller landstingskommunerna, alternativt utredning härom föreslås

av omkring 170 kommuner. Denna uppfattning biträdes av länsstyrelsen i

Kronobergs län, som upplyser att några kommuner i länet har framfört

tanken att överföra enhetsskolans högstadium eller eventuellt hela skolväsendet

till landstinget. Ett överförande av skolväsendet till ett statligt länsorgan

har också ifrågasatts. Invändningar kan givetvis riktas mot dessa

alternativ till en ny kommunindelning, men det hade varit önskvärt, att

dessa alternativ närmare utretts och övervägts av de indelningssakkunniga,

framhåller länsstyrelsen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 180

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Kommunalfullmäktige i Sorunda kommun (ca 2 800 inv.) och i Ösmo

kommun (ca 2 200 inv.), Stockholms län, förordar överflyttning av högstadiet

till landstingskommunerna med en motivering, som återkommer i åtskilliga

andra yttranden, att eftersom de flesta kommuner ännu ej nått

fram till en sådan skolform, att högstadium av enhetsskolan är infört, innebär

det ingen urholkning av självstyrelsen om denna skolform överflyttas

till annat organ.

Kommunalfullmäktige i Lits kommun (ca 3 300 inv.), Jämtlands län,

hör till dem som anser att staten bör övertaga hela skolväsendet och anför

till stöd härför bl. a. följande.

Att denna fråga om ändrat huvudmannaskap kommit att allvarligt diskuteras,

har icke sin grund i ett önskemål att undvika en indelningsändring

utan i det faktum att skolväsendet — som diskussionen främst rör sig om

— utvecklats så att den blivit en angelägenhet av sådan ekonomisk, administrativ

och pedagogisk storleksordning, att kommunerna icke utan stora

svårigheter kunna omhänderha den på sådant sätt, att resultatet svarar mot

målsättning och ansträngning.

Det är numera i ytterst begränsad omfattning, som verksamhetsorten för

den vuxne från glesbygden sammanfaller med vederbörandes födelse-,

uppväxt- och utbildningsort. Ungdomen går i stor utsträckning efter vunnen

utbildning till industrin och till de stora samhällena. Att vända eller ens

bromsa den strömmen torde i nuvarande tidsläge vara ogörligt, vi ha endast

att acceptera detta sakförhållande. Att under angivna förhållanden fasthålla

vid ståndpunkten att skolväsende och utbildning alltjämt skulle vara en

primärkommunal angelägenhet är ohållbart. För landsbygds- och avfolkningskommuner

med starkt vikande skatteunderlag är denna uppgift numera

helt orimlig. Det är dock dessa kommuner, som har förhållandevis

flertalet barn och ungdomar men samtidigt den största och tyngsta skattebördan.

Man undgår ej att ställa frågan, varför just dessa kommuner skall

åläggas den ekonomiskt tyngande bördan att utbilda ungdom, som sedan

ställer sin produktionsinsats till förfogande inom de på skattekraft rika kommunernas

växande näringsliv. Det skall visserligen erkännas, att statens

bidrag till skolväsendet äro väsentliga men likväl helt otillräckliga. Undervisningsväsendets

andel i den kommunala budgeten är, oaktat statsbidragen,

som regel den största och mest tyngande posten. Erfarenhetsmässigt veta vi

också, att statsbidragens reella värde urholkas synnerligen snabbt och att

framställningar om återställande av detta värde tyvärr regelmässigt synas

leda till negativa resultat, motiverade av statsbudgetens bristande utrymme

för sådana åtgärder. Lägger man härtill den omständigheten, att kommunalskatten

drabbar den skattskyldige i allmänhet på ett kännbarare sätt än vad

statsskatten gör, synes det som om landsbygdskommunernas inställning till

problemet skulle vara klar. Det torde nämligen framstå såsom helt självklart,

att en sammanläggning av två eller flera »fattiga» kommuner med

svagt skatteunderlag till en kommun ej medför någon ekonomisk förstärkning,

enär det torde vara minst lika många skilda behov som antalet kommuner,

som följer med i sammanläggningsförfarandet.

Undervisnings- och skolväsendet är en hela det svenska samhällets angelägna

uppgift och bör vid den omfattning det nu har fått och kommer att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

få helt övertagas av staten genom dess organ skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna.

Kommunalnämnden känner sig övertygad om att länsskolnämnderna

genom sin sammansättning väl skola kunna bevaka och tillgodose de

lokala synpunkter, vilka med fog kunna göras gällande.

Trots den slutsats, som kommunalnämnden sålunda kommit till, är nämnden

angelägen framhålla, att den är ytterst mån om att behålla den kommunala

självbestämmanderätten, då den enligt nämndens mening utgör grunden

för vår demokrati. Emellertid har utvecklingen nu lett dithän, att det

med fog kan ifrågasättas om det på skolväsendets område finnes någon kommunal

självbestämmanderätt av betydenhet kvar. Även om någon del av

denna självbestämmanderätt skulle konstateras kvarstå, torde det på goda

grunder kunna ifrågasättas, om det kan vara rimligt och rättvist att pålägga

de kommunala skattebetalarna att på gällande skattegrund erlägga så betydande

belopp för att deras förtroendemän skola lämnas tillfälle deltaga i

verkställande av de åtgärder, vilka staten och dess myndigheter beslutat och

föreskrivit på undervisningsväsendets område.

Å andra sidan uttalar åtskilliga remissinstanser att ändrat huvudmannaskap

för skolväsendet icke bör ifrågakomma.

Skolöverstyrelsen anser en sådan reform olämplig, därför att man kan

befara att kommunernas intresse för skolan skulle minska och skoladministrationen

bli onödigt tungrodd. Dessutom skulle en dylik förändring motverka

önskemålen om en fortsatt decentralisering av beslutanderätten på

skolans område. En utjämning av de enskilda kommunernas olika kostnader

för skolväsendet bör ernås på annat sätt, och överstyrelsen förutsätter

att hithörande problem beaktas av 1958 års skatteutjämningskommitté.

1957 års skolberedning betonar, att skolplaneringen måste bedrivas som

en integrerande del i den allmänna samhällsplaneringen och att — såsom de

sakkunniga framhållit — skolväsendets överflyttning till annan huvudman

därför skulle begränsa möjligheterna att inom ramen för kommunernas

allmänna samhällsplanering få till stånd en önskvärd samordning av olika

miljöskapande åtgärder. De praktiska och principiella invändningar som kan

resas mot att ställa skolväsendet under exempelvis landstingens huvudmannaskap

anser beredningen väga tyngre än de fördelar som skulle stå att

vinna därmed.

Svenska landstingsförbundet uttalar, att förbundet icke kan förorda en

överflyttning av uppgifter på landstingen, vilka i stället bör få koncentrera

sina ansträngningar på en fortsatt utbyggnad av hälso- och sjukvården,

en omfattande uppgift, som kommer att ställa stora krav på dom i såväl ekonomiska

som organisatoriska hänseenden. Däremot bör enligt landstingsförbundets

uppfattning en kostnadsavlyftning från kommunerna till staten

övervägas. Därvid erinras om frågorna om polisväsendets framtida organisation,

om kostnaderna för folkpensioneringen och om det försämrade värdet

av vissa statsbidrag.

Även från primärkommunalt håll uttalas, att huvudmannaskapet för

skolväsendet icke hör ändras.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1961

Svenska stadsförbundet åberopar vad indelningssakkunniga anfört rörande

ändring av huvudmannaskapet för vissa förvaltningsuppgifter och

ansluter sig till denna uppfattning. Samtidigt säger sig stadsförbundet dela

den uppfattning landstingsförbundet givit uttryck för, att överflyttning av

uppgifter från primärkommunerna till landstingen icke bör komma till

stånd.

Svenska landskommunernas förbund ansluter sig också till indelningssakkunnigas

uttalande och framhåller, att det är viktigt, att kommunernas

befolkningsmässiga och ekonomiska resurser blir sådana att de kan bilda

underlag för en vidgad bestämmanderätt, inte minst på skolområdet.

Kommunalfullmäktige i Njutångers kommun (ca 5 000 inv.), Gävleborgs

län, förutser att frågan om huvudmannaskapet för skolväsendet skall

komma att vidröras i flera remissyttranden samt yttrar härom.

Även om man skulle ändra landstingslagen och ge landstingen en annan

organisation, tror vi likväl att man bör noga sätta sig in i vad ett vidgat

huvudmannaskap skulle innebära. Landstingen har för övrigt ännu icke

helt övertagit ansvaret för hälso- och sjukvård och torde inom kort få väsentligt

ökade arbetsuppgifter vid övertagande av mentalsjukvård och provinsialläkarna,

för regionsjukvårdens ordnande samt en utvidgning i övrigt

av den öppna vården. Dessutom kunna vi icke förstå de synpunkter som anförts

beträffande möjligheterna till en förnuftig organisation av skolväsendet

på det lokala planet, därest landstingen skulle ingå som huvudman för

viss del därav. Vi har genom den nya skolstyrelselagen fått en enhetlig skolledning.

Om landstingen inträder i denna verksamhet, skulle vi medverka till

en splittring.---

Det har i debatten även talats om att man skulle kunna tänka sig att helt

förstatliga skolväsendet, eftersom kommunerna för närvarande icke har så

stort inflytande på dess utformning. Vi kunna ej dela denna uppfattning, eftersom

just skolväsendet varit en väsentlig primärkommunal uppgift, för

att inte säga en av huvudangelägenheterna, där kommunalmännens ambition

verkligen tagit sig positiva uttryck ända sedan 1840-talet. Ett förstatligande

av vårt skolväsende skulle i praktiken innebära, att vi utbytte den

kommunala självstyrelsen mot en statlig lokal förvaltning, där våra skolhus

komme att förvaltas på samma sätt som t. ex. järnvägsstationerna. Det måste

rimligen finnas andra lösningar av dessa problem, så att man kan bibehålla

den kommunala självstyrelsen och kanske rent av vidga densamma, samtidigt

som kommunernas ekonomiska bekymmer reduceras.

Liknande uttalanden göres av länsstgrelserna i Älvsborgs, Örebro, Västmanlands,

Jämtlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Jämtlands län

uttalar sålunda.

Till en början bör konstateras, att om man vill slå vakt om den kommunala

självstyrelsen såsom ett ovärderligt inslag i svensk förvaltning, det

måste anses som i hög grad inkonsekvent att avlasta kommunerna ansvaret

för väsentliga förvaltningsuppgifter, i synnerhet om så sker för att undgå

en reform, vars syfte bland annat är att ge kommunerna bättre underlag för

ett självständigt handlande. En överflyttning av uppgifter till staten skulle

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

vidare befrämja en centralisering, som står i bjärt kontrast till de decentraliseringssträvanden,

som för närvarande gör sig gällande på olika håll inom

förvaltningen. Det har i en del yttranden betonats, att det kommunala inflytandet

är så beskuret på vissa områden att den kommunala självbestämmanderätten

knappast skulle bli lidande, om kommunerna befriades från huvudmannaskapet.

Länsstyrelsen vill icke bestrida att denna synpunkt i fråga

om skolväsendet kan ha ett visst fog för sig. Å andra sidan torde kommunernas

begränsade inflytande delvis ha sin grund i just svårigheten att över

kommungränserna på lämpligt sätt lösa skolfrågan. På längre sikt bör inom

de större kommunenheterna det kommunala inflytandet kunna stärkas.

En indelningsreforms inverkan på den kommunala självstyrelsen

diskuteras i åtskilliga andra yttranden, varvid även framkommer

uppfattningar, som är rakt motsatta de nyss återgivna.

Närmare 200 kommuner framhåller, ofta med skärpa, att ett genomförande

av den föreslagna reformen skulle innebära en försvagning av den

kommunala självstyrelsen. Vad som därvid åsyftas är i regel, att lekmannainflytandet

över kommunalförvaltningen skulle komma att minska.

Det föreliggande betänkandet, säger bl. a. kommunalfullmäktige i Rgssby

kommun (ca 3 000 inv.), Kronobergs län, hotar grundvalarna för en demokratisk

kommunal självstyrelse.

Kommunalfullmäktige i Sevede kommun (ca 4 600 inv.), Kalmar län,

anför.

Vår gamla kommunala självstyrelse kommer helt att urgröpas. Den nutida

ledamoten av en styrelse eller nämnd är en personlighet, en individ,

som representerar en mindre del av sin kommun, han känner alla, han tar

aktiv del i utredningar o. dyl. Debatter och meningsskiljaktigheter följer sällan

politiska linjer. I den stora kommunen får tjänstemannen en dominerande

ställning. Den enskilde ledamoten har ej samma möjlighet att sätta

sig in i de aktuella problemen och så småningom försvinner intresset, han

blir en kugge, som bara finns där. Tjänstemannaväldet har inträtt.

En motsatt uppfattning har stadsfullmäktige i Nora stad som utvecklar

denna på följande sätt.

Det har framförts den åsikten, att en ny kommunindelning skulle betyda

en beskärning av demokratin. Större kommuner skulle medföra, att det totala

antalet förtroendeuppdrag blev färre medan den kommunala tjänstemannakåren

måste utökas kraftigt. Denna beskrivning kan inte sägas vara

felaktig men den är väl ensidig. Den kommunala demokratin bygger ej enbart

på nämnder och fullmäktige. Minst lika betydelsefull är verksamheten

i de politiska partierna, bildningsorganisationerna och liknande sammanslutningar.

Såsom redan framhållits är den nuvarande kommunindelningen

ofta ett allvarligt hinder för en förnuftig och vidsynt politik och direkt orsak

till åtskilliga felinvesteringar. En sådan ordning bidrar inte till att höja

aktningen för demokratin och att skapa intresse för samhälleligt arbete. En

indelningsändring, som möjliggör eu förnuftigare oeh mera lättförståelig

politik, kommer därför att öka intresset för samhällsarbete och därmed att

förstärka demokratin i vårt land.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition, nr 180 år 1961

Ett stärkande av den kommunala självstyrelsen anser också styrelsen för

Svenska stadsförbundet kunna bli en följd av en indelningsreform. Med de

större och bärkraftiga kommuner, som blir en följd av kommunreformen,

kommer de allmänna förutsättningarna för kommunerna att fullgöra sina

samhällsuppgifter att förbättras. Detta lär enligt styrelsens mening leda

till att det inflytande, som staten nu via statsbidragsvillkor eller på annat

sätt utövar inom skilda kommunala verksamhetsområden, i motsvarande

mån minskas.

Farhågorna för minskat lekmannainflytande bemöter styrelsen för Svenska

landskommunernas förbund sålunda.

Den omständigheten att det totala antalet kommunala förtroendeuppdrag

minskar genom sammanläggningar av kommuner till större enheter är i

och för sig en allvarlig olägenhet, som emellertid kommunerna själva kan

motverka genom att låta uppdragen få en större spridning mellan de kommunalt

intresserade medlemmarna. Det kan för övrigt påpekas att även om

antalet kommunala förtroendeuppdrag minskar, så ökar uppdragens vikt

och betydelse i samma mån som kommunerna får större möjligheter att

utveckla den kommunala självstyrelsen. Att tjänstemän måste anställas i

ökad utsträckning torde inte längre framstå på samma sätt avskräckande

för förtroendemännen, som under ett tidigare skede av utvecklingen. Man

har numera allmänt accepterat att eu kommun kan behöva anställa tjänstemän

såsom biträden åt förvaltningsorganen och i regel har samarbetet mellan

förtroendemännen och tjänstemännen utvecklats på ett sådant sätt, att

ingen anledning till misstro mot tjänstemannasystemet föreligger. Kostnadsfrågan

torde i framtiden bli av allt mindre betydelse efter hand som även

förtroendemännen gör anspråk på att erhålla skälig ersättning för sina arbetsinsatser

i kommunen. Ofta förbises också att redan ett utvidgat interkommunalt

samarbete medför behov av tjänstemän.

Departementschefen

De borgerliga primärkommunernas ställning i det svenska samhället

grundlädes genom 1862 års kommunalförordningar. Om denna lagstiftning

har uttalats (prop. 1946:236 sid. 32) att den hade två i viss mån sammanfallande

men i viss mån skilda huvudsyften. Det ena var ett rent

praktiskt förvaltningstekniskt mål, nämligen att skapa självständiga lokala

förvaltningsorgan, vilka på ett smidigare och billigare sätt än en ytterligare

utvidgad central förvaltningsorganisation skulle kunna främja

materiell och andlig utveckling i riket med tillvaratagande av de särskilda

orternas intressen och möjligheter. Det andra var ett mera utpräglat politiskt

mål, nämligen att bereda den stora massan av medborgare tillfälle

att deltaga i de allmänna angelägenheternas förvaltning för att deltagarna

därigenom skulle vinna medborgerlig fostran till ansvarskänsla och politiskt

omdöme samt för att åstadkomma en spärr mot allt för långt gående

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

centralisering av förvaltningens detaljer. Man förutsatte därvid att mot

rätten till självstyrelse skulle i princip svara en skyldighet att bekosta

den verksamhet, som inneslöts däri.

Under det sekel, som förflutit efter 1862 års kommunalreform, har den

kommunala självstyrelsens förutsättningar genomgått vittomfattande förändringar.

Detta gäller icke endast i avseende å självstyrelsens innehåll

utan även själva den kommunala indelningen har förändrats. Trots dessa

förändringar kan samma grundsyn alltjämt anses gälla i fråga om de

borgerliga primärkommunernas funktioner; de skall utgöra lokala förvaltnings-

och självstyrelseenheter, så avpassade att de på lämpligt sätt

kan handha olika angelägenheter, vilka anses böra vara föremål för lokal

självstyrelse, och samtidigt i görligaste mån ge tillfälle för kommunens

medlemmar att aktivt deltaga i denna självstyrelse.

Det var också från dessa utgångspunkter som man under förra delen av

1940-talet tog upp frågan om en ändrad kommunindelning. Man började

nämligen då märka hur utvecklingen höll på att undergräva kommunernas

möjligheter att fullgöra de kommunala uppgifterna och hur därmed

också den kommunala självstyrelsen höll på att urholkas. Dessa synpunkter

underströks mycket kraftigt av den kommitté, som utarbetade förslag

till 1952 års kommunreform. Kommittén fastslog att den kommunala självstyrelsen

höll på att förlora sin ursprungliga innebörd och betydelse och

att om den då pågående utvecklingen ej hejdades skulle den oundvikligen

leda till en allvarlig kris för den kommunala självstyrelsen. Genom

specialkommuner och kommunalförbund ansåg man sig ej kunna vinna

erforderliga förbättringar i förvaltningsorganisationen och statsbidragen

ansågs föra med sig ett ökat statligt inflytande, som begränsade självstyrelsen

och i vissa fall gjorde den illusorisk, överflyttning av allt flera

och allt viktigare kommunala förvaltningsuppgifter — antingen via specialkommuner

eller direkt — till landstingen eller staten skulle enligt

kommittén innebära ett successivt utplånande av den kommunala självstyrelsen

även i formellt hänseende. Kommittén konstaterade vidare att

anledningen till krisen till väsentlig del låg i den irrationella kommunindelningen

och att den riktiga vägen att lösa problemen var att genom en

ny kommunindelning skapa färre, större och mera bärkraftiga primärkommuner.

Kommittén var också ytterst angelägen att bevara den kommunala

självstyrelsen, som man ansåg skapade goda möjligheter till fri

och sund utveckling av våra samhällsförhållanden i demokratisk anda,

men man konstaterade, att det var fåfängt att försöka hålla den kommunala

självstyrelsen vid liv, om dess utvecklingsmöjligheter hindrades av

territoriella gränser, som uppdragits med hänsyn till äldre liders behov

och förhållanden. För att ge den kommunala självstyrelsen innehåll krävdes

vissa grundläggande förutsättningar — såväl befolkningsmässigt som

ekonomiskt — som icke längre var för handen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

Mot nu angivna bakgrund och utifrån de synpunkter som statsmakterna

i nyssnämnda sammanhang lagt på den kommunala indelningen

och förutsättningarna för att ge innehåll åt en kommunal självstyrelse är

det som jag vill ta upp frågan, om icke den fortsatta utvecklingen nu lett

fram till en situation likartad den som man stod inför under 1940-talet

och behov således ånyo föreligger av en översyn av den gällande primärkommunala

indelningen.

Indelningssakkunniga har belyst vissa drag i de strukturella förändringar,

som vårt samhälle för närvarande genomgår. En del av dessa

förändringar utgör en fortsättning på en sedan länge pågående utvecklingsprocess,

andra åter har först under senare tid gjort sig tydligt märkbara.

Den fortgående rationaliseringen inom jordbruket samt industrioch

serviceyrkenas — de s. k. stadsnäringarnas -— expansion leder till

att en allt större del av vårt folk bosätter sig i tätorter. Glesbygdens befolkning

åter minskar i antal för varje år som går. Eftersom befolkningsomflyttningen

till övervägande delen omfattar yngre åldersgrupper är glesbygdens

avtappning betydligt mer kännbar än vad den antalsmässiga tillbakagången

ger vid handen. Härtill kommer att utvecklingen under det

senaste årtiondet tyder på en skärpt konkurrens även mellan tätorterna

inbördes. En fortsatt utveckling i denna riktning skulle innebära att flyttningsströmmen

snart på allvar innefattar även många av de mindre tätorternas

invånare.

Den fortgående produktionsökningen inom näringslivet till följd av tekniska

framsteg och strukturella omvandlingar möjliggör standardhöjningar

i olika avseenden. De enskilda människorna har fått bättre ekonomiska

betingelser och ökad fritid men därmed också nya vanor och

behov. Härav följer också större krav på service och detta gäller även sådan

service, som samhället måste tillhandahålla.

Samhället har sålunda å ena sidan att beakta ökade krav och lägga till

rätta för fortsatt framåtskridande i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende

men också å andra sidan att såvitt möjligt mildra de negativa följdverkningar,

som strukturomvandlingen har för såväl enskilda människor

som orter och hela bygder. En självklar utgångspunkt borde därvid kunna

vara att åtgärderna skall utformas med hänsyn till den framtida sannolika

utvecklingen. Eljest kan resurserna splittras på ett sätt som hindrar

effekten i åtgärderna och risken för felinvesteringar redan från början vara

påtaglig.

De nu förda resonemangen gäller icke minst den del av den samhälleliga

verksamheten, som kommunerna har att ombesörja. De sakkunniga

har redogjort för hur ökade anspråk ställts på kommunerna inom olika

områden av den kommunala förvaltningen. Detta kan lättast påvisas inom

den s. k. specialreglerade förvaltningen, d. v. s. de områden där kommunerna

författningsmässigt ålagts ombesörja viss verksamhet. Men även

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungi. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

annan verksamhet, som ligger inom den kommunala kompetensen, har

avsevärt vidgats. Det kan också förutses, att ytterligare anspråk kommer

att resas beträffande sådan verksamhet. Planerings- och anläggningsverksamhet

erfordras för att trygga näringslivets fortsatta utbyggnad och

bostadsförsörjningen samt tillgången på bl. a. samlingslokaler, bibliotek,

badhus, idrottsplatser och andra fritidsanläggningar. Intensifierad yrkesutbildning

behövs såväl för att tillfredsställa ungdomens önskemål som

för att vi skall kunna tillgodogöra oss teknikens landvinningar och hävda

vårt näringslivs ställning på den internationella marknaden. Utbildningsoch

omskolningsverksamhet måste också ingå som ett led i den fulla sysselsättningens

politik. Grundskolan skall utbyggas enligt av riksdagen fastställd

tidsplan, en uppgift som enbart den fordrar investeringar för 2—2,5

miljarder kronor under 1960-talet. Under samma tid behövs nya ålderdomshem

för säkerligen minst en halv miljard kronor. Vidare torde omgivningshygienen

i framtiden komma att kräva betydande investeringar. Sålunda

beräknas t. ex. för vatten- och avloppsanläggningar samt reningsverk föreligga

ett investeringsbehov av omkring 5 miljarder kronor enbart under

1960-talet. Detta är några av de uppgifter, som organiseras och till betydande

eller i vart fall icke oväsentlig del även bekostas av de borgerliga primärkommunerna.

Mot bakgrunden av det anförda kan man ställa frågan, om icke förändringarna

beträffande kommunernas befolkningsmässiga och ekonomiska

underlag samt utvecklingen i fråga om de kommunala uppgifterna inedfört

att kommunerna i deras nuvarande utformning i allmänhet icke längre

är lämpade att handha dessa uppgifter.

Till en början bör konstateras — vilket de sakkunniga också gjort —

att generella slutsatser i nämnda avseende knappast är möjliga. De

skilda uppgifterna är av väsentligt olika omfattning i olika kommuner

liksom de sinsemellan får tillmätas olika angelägenhetsgrad. Det råder

heller ingen tvekan om att, såsom flera länsstyrelser framhållit, många

kommuner trots ogynnsamma förutsättningar i fråga om befolkningsmässigt

och ekonomiskt underlag på ett aktningsvärt sätt lyckats fullgöra vad

som ankommit på dem. Emellertid är lika uppenbart — och detta framgår

inte minst av vad en del av dessa kommuner själva anfört i sina remissyttranden

— att ett stort antal kommuner på grund av sin ringa storlek

redan nu har betydande svårigheter att fullgöra viktiga förvaltningsuppgifter.

Såsom de sakkunniga framhållit påverkas emellertid bedömningen av

en kommuns lämplighet som förvaltningsområde även av andra faktorer

än invånarantal och skatteunderlag. Den service kommunerna skall tillhandahålla

sina medlemmar spänner över vitt skilda områden och måste

utformas under skiftande förutsättningar. Det är väsentligt både för den

enskilde och för samhället att åtgärderna samordnas och avvägs på ett

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

sätt som medger största möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser. Jag

vill än en gång framhålla, att strukturomvandlingens sannolika följdverkningar

i framtiden därvid måste ingå som ett viktigt led i bedömningen.

Kommunerna måste därför bedriva en samhällsplanering i vidsträckt bemärkelse,

som innefattar alla på dem ankommande åtgärder av betydelse

för samhällets vidare utveckling och för att tillgodose medborgarnas berättigade

anspråk på trivsel och social trygghet. Genom kommunikationsväsendets

omvandling, främst bilismens genombrott, spänner denna samhällsplanering

över vidsträcktare områden även rent geografiskt än vad tidigare

varit fallet. Bostad och arbetsplats, inköpsställen och andra serviceinrättningar

samt platser för förströelse och rekreation är numera ofta belägna

långt från varandra och inom skilda kommuner. Planeringen och dimensioneringen

av kommunala åtgärder måste därför i många fall ske under hänsynstagande

till förhållanden utanför den egna kommunen. De sakkunnigas

uppfattning är att erforderlig samordning av åtgärderna försvåras och

i vissa fall omöjliggöres, särskilt i de fall en i näringsgeografiskt avseende

naturlig enhet är uppdelad på flera kommuner. Detta understrykes också

i ett flertal remissyttranden.

För egen del tvekar jag inte att ansluta mig till de sakkunnigas bedömningar

i nu berörda avseenden. Ett stort och år efter år växande antal

kommuner får till följd av minskande befolkningsunderlag och stagnerande

eller till och med vikande skatteunderlag allt svårare att följa med i

standardhöjningen. Risken är stor för att dessa kommuners medlemmar

icke kommer i åtnjutande av förmåner, som mera allmänt står till buds

i övriga kommuner. Risken är också påtaglig för att de kommunala åtgärder,

som strukturomvandlingen och den ekonomiska utvecklingen nödvändiggör,

genom att de beslutas av olika kommuner blir så splittrade att planmässigheten

går förlorad.

Den slutsatsen synes ofrånkomlig, att kommunerna för närvarande ställs

inför uppgifter, som många av dem icke kan lösa på egen hand. Jag vågar

draga den slutsatsen med desto större säkerhet som nära nog samtliga

remissyttranden givit uttryck för samma ståndpunkt. Däremot har bland

remissorganen meningarna varit delade när det gäller frågan, vilka åtgärder

som i detta läge lämpligen bör väljas. Jag vill nu övergå till att behandla de

olika alternativ till en ny kommunindelning, som därvid framförts.

b rämst bland kommunerna finns förespråkare för den uppfattningen att

sådana angelägenheter, som de nuvarande kommunerna ej förmår lösa på

egen hand, i stället lämpligen kan ombesörjas genom interkommunalt samarbete.

Det finns många exempel på att samarbete mellan kommuner

kan leda till fruktbärande resultat. Att sådant samarbete skall förekomma

har även statsmakterna förutsatt i olika sammanhang. I vissa fall

kan kommunerna t. o. m. åläggas att samverka, bl. a. på polisväsendets, bebyggelseplaneringens

och skolväsendets områden. Det interkommunala sam
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

arbete som äger rum inom polisväsendet anses visserligen i dag inte

kunna lösa de problem, som utvecklingen fört med sig, men detta samarbete

har dock möjliggjort en långt effektivare organisation än vad de

enskilda kommunerna skulle ha kunnat upprätthålla. Vad skolväsendet

beträffar vitsordar skolöverstyrelsen att grundskolans högstadium går att

organisera genom samarbete inom ramen för nuvarande kommunindelning,

men det förutsätter att cirka 85 % av kommunerna deltager i sådan

samverkan. Även om det alltså i och för sig går att bygga ut det interkommunala

samarbetet och även om varje uppgift för sig icke blir lidande

på att den löses genom sådan samverkan, är en betydande svaghet

i detta system dock att man därigenom lätt förlorar möjligheterna till

planmässig samordning mellan den uppgift, som löses på detta sätt, och

de angelägenheter de enskilda kommunerna själva omhänderhar. Särskilt

påtagligt är detta när samverkan sker i kommunalförbundets form.

I sådana fall har kommunens egna organ i stort sett endast att registrera

medelsbehovet för ändamålet och någon avvägning under den reguljära

budgetbehandlingen mellan detta och andra medelsbehov för kommunala

angelägenheter kan icke komma till stånd. Men det är icke endast ur kommunalekonomisk

synvinkel avigsidorna framträder. Även en planmässig

utformning av den kommunala serviceverksamheten kan gå förlorad om

kommunen inte har något direkt inflytande över vissa grenar därav. Olägenheterna

framträder självfallet med större styrka ju betydelsefullare de

uppgifter är, som undandrages kommunens egen beslutanderätt. Vad nu

sagts gäller i nära nog samma utsträckning i de fall, där samverkan sker

i avtalets form. 1957 års skolberednings förslag till förenkling i det administrativa

förfarandet vid avtalssamverkan på skolväsendets område

medför i princip ingen ändring i nu berörda avseende, vilket beredningen

också är medevten om. Beredningen understryker vidare att det är principiellt

otillfredsställande, att endast den kommun där skolan är belägen

får ett direkt inflytande på skolväsendets utformning och förvaltning. Jag

delar denna uppfattning liksom också den mening, som bl.a. Svenska landskommunernas

förbund framfört, nämligen att en alltför omfattande interkommunal

samverkan skulle bli administrativt tungrodd och förenad med

andra olägenheter, som från kommunal självstyrelsesynpunkt framstår som

betänkliga, och att därför en sådan primärkommunal indelning bör eftersträvas

att det interkommunala samarbetet ej kommer att intaga en dominerande

ställning i den kommunala verksamheten. Tilläggas må att denna

uppfattning synbarligen delas av det stora flertalet kommuner, då de i olika

sammanhang förklarat, att erfarenheterna av de nuvarande formerna för

interkommunal samverkan är otillfredsställande. Under senare år har

också, såsom de sakkunniga erinrat om, flera kommuner tagit konsekvenserna

härav genom att begära sammanläggning av kommunerna. Remissyttrandena

ger vidare vid handen att f. n. ett betydande antal kommuner

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

är inne på samma linje. Jag kan på grund av det anförda icke finna, att

vidgat interkommunalt samarbete är en i längden hållbar väg att beträda,

när förvaltningsuppgifterna blir övermäktiga för allt fler av de nuvarande

kommunerna.

De i remissyttrandena mest diskuterade alternativen till de sakkunnigas

förslag är också av annat slag, nämligen en omfördelning av uppgifterna

mellan staten, landstingskommunerna och primärkommunerna, antingen

enbart kostnadsmässigt eller jämväl organisatoriskt.

Vad först beträffar en kostnadsmässig omfördelning med bibehållande av

nuvarande organisation — vad som kan övervägas är då främst ändrade

bidragsbestännnelser — är denna väg icke framkomlig för att lösa alla de

problem som föreligger. Som jag tidigare uttalat framträder olägenheterna

av nuvarande förhållanden icke enbart på det ekonomiska utan också på

det organisatoriska planet. Om man inskränker sig till ekonomiska stödåtgärder

åt kommunerna skulle detta stundom, för att icke säga ofta, innebära

subventionering av en från olika synpunkter icke rationell organisation.

Kommungränserna skulle sålunda få hindra ett effektivt utnyttjande

av samhällets samlade resurser. Det torde allvarligt kunna ifrågasättas om

de nuvarande kommungränserna i sig själva har så stort värde, att denna

konsekvens måste tagas. Därtill kommer det i princip otillfredsställande i

att göra kommunerna alltmer beroende av statsbidrag och i motsvarande

mån underkasta dem statlig kontroll. Utvecklingen i sådan riktning var just

ett av de argument som åberopades för genomförandet av föregående kommunindelningsreform.

Å andra sidan är jag angelägen framhålla att varje

ändring i bidragsbestämmelserna icke har den nu angivna effekten. Särskilt

bör mot bakgrunden av vissa remissyttranden betonas, att skatteutjämningsproblemet,

vilket är föremål för särskild utredning, icke löses

enbart genom en indelningsreform. Tillvägagångssättet bör dock lämpligen

vara att först ge kommunerna möjlighet att ordna en rationell förvaltningsorganisation

och med utgångspunkt därifrån pröva en lösning av återstående

utjämningsfrågor. Denna väg är för övrigt antydd redan i gällande

bestämmelser om skattelindringsbidrag.

Omfördelning av olika förvaltningsuppgifter jämväl i organisatoriskt avseende,

d. v. s. ändrat huvudmannaskap, har på en del håll, även bland kommunerna,

ansetts vara den bästa utvägen ur nuvarande svårigheter. Man har

då resonerat så, att eftersom de nuvarande kommunerna i många fall inte

anses utgöra lämpliga förvaltningsområden för de kommunala uppgifterna

och interkommunalt samarbete icke erbjuder en godtagbar utväg så finns

bara två andra möjligheter, nämligen att ändra kommunindelningen eller

att ändra kommunernas uppgifter.

Vilka uppgifter primärkommunerna bör ombesörja är självfallet ingenting

en gång för alla givet. Även i detta avseende måste en fortlöpande anpassning

ske efter utvecklingen, varvid den vägledande principen bör vara

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

ändamålsenligheten; uppgiften bör ankomma på den myndighet som har

de bästa förutsättningarna att sköta den på ett verkligt rationellt och ändamålsenligt

sätt. Med denna utgångspunkt bör på kommunerna ankomma

sådana angelägenheter, som bäst tillgodoses genom lokal självstyrelse och

kommunal förvaltningsorganisation. Det synes då ganska klart att de uppgifter

som i första hand bör läggas på kommunerna såsom bärare av denna

självstyrelse är sådana som direkt påverkar miljö och samhällsförhållanden

i den egna bygden. Såsom tidigare berörts bör handhavandet av sådana uppgifter

vara förenat med en samhällsplanering, där varje enskild åtgärd sättes

in i sitt sammanhang, och dess lämplighet, framför allt när det gäller

investeringar, bedömas på längre sikt. Därav följer icke endast att kommunerna

bör ha den storleken och avgränsningen, att de utgör från samhällsplaneringssynpunkt

lämpliga enheter utan också att de i görligaste mån

bör anförtros de åtgärder, som är väsentliga för samhällsplaneringen på det

lokala planet.

Om man i belysning av vad jag nu anfört betraktar frågan om vem som

bör ha ansvaret för det obligatoriska skolväsendet — en fråga som varit

föremål för särskilt intresse i förevarande sammanhang — så bör först

framhållas att en ändring av huvudmannaskapet enbart i vad avser grundskolans

högstadium svårligen torde kunna genomföras. Eftersom det från

olika synpunkter anses mindre lämpligt att organisera fristående högstadier,

torde dessa i flertalet fall bli förenade med mellanstadier. Det förefaller

därför som om överflyttning av högstadiet på annan huvudman måste

föra med sig en överflyttning även av andra delar av det kommunala skolväsendet.

Som de sakkunniga har framhållit, är emellertid skolväsendets

ordnande en väsentlig miljöskapande åtgärd, som bör ingå i en samhällsplanering

på det lokala planet och det bör vara ett kommunalt intresse

att i självstyrelsens form få handha denna angelägenhet. Såväl Svenska

landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet som ett flertal

kommuner har biträtt denna uppfattning. Jag vill vidare erinra om att

1957 års skolberedning just betonar, att skolplaneringen måste bedrivas

som en integrerande del i den allmänna samhällsplaneringen och att det

obligatoriska skolväsendets överflyttning till annan huvudman skulle begränsa

möjligheterna att få till stånd en önskvärd samordning av olika

miljöskapande åtgärder. Även skolöverstyrelsen motsätter sig ett ändrat

huvudmannaskap för skolan under framhållande, att man genom en sådan

reform kan befara alt kommunernas intresse för skolan skulle minska och

skoladministrationen bli onödigt tungrodd, varjämte en fortsatt decentialisering

av beslutanderätten på skolans område skulle motverkas. I detta

sammanhang har också framhållits, att det kommunala inflytandet skulle

stärkas, om kommunerna finge ökade resurser och alt en viss utjämning av

kostnaderna är angelägen. I anslutning härtill vill jag endast framhålla, att

den omständigheten att kostnaderna för skolväsendet varierar på grund av

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1961

de olika orternas särskilda förhållanden, är ett spörsmål som givetvis måste

beaktas vid skatteutjämningsfrågans bedömning.

I enlighet med vad jag sålunda anfört anser jag att det obligatoriska skolväsendet

till sin natur är sådant, att det under alla förhållanden bör ombesörjas

av kommunerna. Då man i den allmänna debatten likväl föreslagit att

just detta skolväsende eller delar därav skulle överflyttas till landstingen vill

jag därjämte framhålla, att landstingen av allt att döma står inför mycket

stora och betydelsefulla uppgifter på sjukvårdens område. Jag vill här endast

erinra om den förestående reformen om överförande av huvudmannaskapet

för provinsialläkarväsendet från staten till landstingen samt om det

förslag om överförande jämväl av mentalsjukvården från staten till landstingen,

som f. n. bearbetas inom inrikesdepartementet. Härtill kommer utbyggnaden

av regionsjukvården och fortsatt utbyggnad av andra vårdområden

m. m. För att nå en god samordning och ändamålsenlig utformning av

vår sjukvård är det uppenbarligen ytterst angeläget att ansvaret för sjukvården

så långt möjligt lägges på en och samma huvudman. Jag kan därför helt

ansluta mig till Svenska landstingsförbundets uppfattning att landstingen

bör få koncentrera sina ansträngningar på en fortsatt utbyggnad av hälsooch

sjukvården i stället för att på sig få överflyttade andra, för dem hittills

mera främmande uppgifter.

Å andra sidan har, som jag redan antytt, utvecklingen beträffande en

annan primärkommunal uppgift, nämligen polisväsendet, lett till att man

nu måste allvarligt överväga att överföra denna uppgift på staten. För

en sådan lösning talar ändamålsenligheten och någon principiell invändning

häremot från de speciella synpunkter, som kommit i betraktande i

förevarande sammanhang, torde inte heller kunna göras.

Även om man skulle kunna finna ytterligare något område, där en omfördelning

av uppgifterna mellan primärkommunerna och landstingen eller

staten tedde sig lämplig, skulle detta som jag ser det inte medföra att en

kommunindelningsreform kunde undvaras. Redan de uppgifter, som ofrånkomligen

måste ligga på primärkommunerna, om vi över huvud taget skall

ha en lokal självstyrelse, nödvändiggör i dagens läge en översyn av kommunindelningen.

Det kan enligt min mening inte vara rimligt, att människorna

i de olika kommunerna skall leva under så skilda betingelser beträffande

samhällsservice, som nu blivit fallet på grund av utvecklingen i fråga om

befolknings- och skatteunderlag.

Att man, såsom antagits i en del remissyttranden, skulle kunna komma

till rätta med missförhållandena genom lokaliseringspolitiska åtgärder,

finner jag i likhet med bl. a. Svenska landskommunernas förbund helt uteslutet.

En realistisk bedömning säger oss att vad man här kan inrikta sig på

icke är att tillgodose alla landsbygdens olika orter enligt deras önskemål

utan att satsa på vissa av dessa orter och på så sätt skapa gynnsamma förutsättningar

för ökad företagsamhet även på landsbygden. Detta är också den

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

inriktning, som lokaliseringsverksamheten nu ges. Det ligger emellertid i

sakens natur att planmässigheten även i detta avseende försvåras genom

den kommunala splittringen. Jag instämmer därför med de remissinstanser,

som ansett att lokaliseringspolitiska åtgärder icke är ett alternativ till en ny

kommunindelning utan att tvärtom en ändrad indelning skulle skapa gynnsammare

förutsättningar för att åtminstone till vissa av landsbygdens tätorter

lokalisera flera företag.

Från de synpunkter som hittills behandlats framstår därför en anpassning

av den kommunala indelningen till samhällsutvecklingens krav som

den enda framkomliga vägen för att erhålla effektiva lokala förvaltningsorgan

som själva kan utöva styrelsen av de allmänna angelägenheter som

angår dem. På denna väg skulle den kommunala självstyrelsen bevaras och

stärkas. Helt allmänt kan sägas att betingelserna för kommunal självstyrelse

i detta avseende blir bättre ju större och bärkraftigare kommunerna är.

Men den kommunala självstyrelsen har också en annan sida, nämligen att

ge medborgarna tillfälle att deltaga i de allmänna angelägenheternas förvaltning.

Detta led brukar också benämnas den kommunala demokratin.

Om man för att få en effektiv förvaltningsorganisation och en stark kommunal

självstyrelse gör kommunenheterna större så skulle, enligt vad som

anförts i åtskilliga remissyttranden, de enskilda kommunmedlemmarnas

möjligheter att deltaga i och följa den kommunala verksamheten försvåras.

Därvid åberopas att ökade avstånd inom kommunerna, en svåröverskådlig

förvaltningsapparat, som endast tjänstemän kan behärska, begränsning i

möjligheterna att erhålla förtroendeuppdrag o. s. v. kommer att minska

lekmännens intresse för och deltagande i den kommunala självstyrelsen. En

sådan utveckling skulle — menar man — skärpa vad som redan nu på sina

håll betecknats som den kommunala demokratins kris.

Problemet kommunal effektivitet contra kommunal demokrati är ett avvägningsspörsmål,

som det givetvis kan råda delade meningar om och där

meningarna kan växla från tid till annan. Det torde dock innebära en stark

förenkling av problemet att påstå, att vi nu står vid en gräns, då effektivitetskravet

icke kan drivas längre av hänsyn till den kommunala demokratin.

För att nå det underlag för kommunernas verksamhet, som i det föregående

angivits som önskvärt, behöver en indelningsreform generellt icke leda till

kommuner med högre invånarantal än vad åtskilliga redan nu uppnått.

Några nya problemställningar med hänsyn till den kommunala demokratin

behöver sålunda icke uppkomma men väl kan dessa frågor bli aktualiserade

på andra håll än där de nu förekommer. För våra nuvarande större kommuners

vidkommande torde några kännbarare olägenheter icke kunna påvisas;

i vart fall kan problemen icke betraktas som olösliga. Olika möjligheter

föreligger att föra ut kommunala frågor till enskilda och väcka och

stärka intresset för dem. De politiska partierna lämnar ofta kontinuerlig information

i kommunfrågor och via partiernas organisationer har den en
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

skilde ofta möjlighet att föra fram sina åsikter till den beslutande församlingen.

Motsvarande möjligheter står inte sällan till buds genom andra

ideella eller ekonomiska sammanslutningar, som bevakar sina intressenters

synpunkter beträffande kommunala problem. Pressen kan också göra stora

insatser. Ibland lär det ligga i fullmäktiges eget intresse att föranstalta om

sammanträden med grupper av medborgare som direkt berörs av viss föreslagen

åtgärd. Man synes därför knappast kunna påstå att den enskilde saknar

möjligheter att hålla kontakten med vad som sker inom hans kommun.

Det torde för övrigt vara en missuppfattning att tro att bildandet av större

kommunenheter, fullmäktigesystemet och de kommunala frågornas invecklade

beskaffenhet varit av avgörande betydelse för ett avtagande intresse

hos folk i gemen för kommunens frågor. Redan tidigare, då förvaltningen

var mindre komplicerad och då envar kunde deltaga i besluten på kommunalstämma

var intresset ofta obetydligt och i många fall bidrog det

ringa deltagandet i stämmorna till att fullmäktige infördes utan att systemet

var obligatoriskt. Svårigheten att rekrytera intresserade personer

till kommunala uppdrag är för närvarande framträdande icke minst

i småkommunerna. Det antagandet ligger måhända nära till hands att den

utökning och omläggning av skolans undervisning i samhällskunskap, som

pågår, kan ytterligare stimulera intresset för allmänna angelägenheter och

att redan befintliga möjligheter för kommunmedlemmarna att påverka det

kommunala skeendet då skulle visa sig tillräckliga. Enligt min mening är

de nu berörda frågorna av utomordentlig betydelse och jag har för avsikt att

genom kontinuerliga överläggningar med företrädare för kommunerna söka

få till stånd åtgärder ägnade att stärka den kommunala demokratin.

Sammanfattningsvis vill jag alltså hävda, att en översyn av kommunindelningen

är nödvändig för att skapa kommunala enheter med befolkningsmässigt

och ekonomiskt mera tillfredsställande underlag så att medborgarna

får så långt möjligt lika förutsättningar att komma i åtnjutande

av samhällets service. I detta syfte tillskapade större kommuner behöver

inte leda till försvagad kommunal demokrati.

III. Genomförandet av en ny kommunindelning

Principer för ny kommunbildning

Ind elningssakkunniga

Administrativa områden och spontana regioner

Samhället kan — uttalar de sakkunniga inledningsvis —- sägas vara uppbyggt

av celler eller regioner, förenade med varandra i skilda system. I stora

drag kan två huvudsystem urskiljas. Det ena, det administrativa, har bestämda,

rättsligt fixerade gränser. Den primära enheten är här fastigheten.

Därefter följer i rangordning bl. a. socken-, kommun- och länsområ
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

dena samt slutligen riksterritoriet. Varje sådan enhet är ett beslutsområde,

inom vilket enskilda personer eller administrativa organ äger vidtaga

dispositioner, som icke går utanför områdets gränser. Det andra systemet,

det spontana, har inga gränser som är fixerade på marken. Det har

sina gränszoner diffust invävda i de fria ekonomiska och sociala relationernas

mönster. En primär enhet är t. ex. affären med dess kundkrets

eller samlingslokalen med dess besökarkrets. Där sådana primära enheter

anhopas bildas centrala orter, till vilka hör större eller mindre influensfält.

Dessa centralorter bildar i sin tur en hierarki, i vilken rangordningen

är beroende av orternas utrustning med olika primära enheter. Den befolkning,

som utnyttjar dessa enheter, sammanhålles inte av fastställda

gemensamma rättigheter och förpliktelser utan av ett spontant gemensamt

intresse.

I detta sammanhang framhåller de sakkunniga att begreppet centralort

är ett rent funktionsbegrepp. Det innebär, att orten utgör centrum i serviceavseende

för ett omland. Termen tätort, som ibland förväxlas med

centralort, syftar däremot bara på bebyggelsens yttre karaktär och folkmängdens

storlek. Åtskilliga tätorter, t. ex. jordbruksbyar, rena industrisamhällen

eller fiskelägen, har få eller inga centralortsfunktioner.

I det äldre samhället med dess övervägande naturahushållning var på

landsbygden gården och byn den punkt, kring vilken det ekonomiska och

sociala livet kretsade. Kontakterna med orter och områden utanför denna

lokala enhet var begränsade såväl till antal som till avstånd. Detta förhållande

satte också sin prägel på den administrativa områdesavgränsningen.

Det var socknen, som bildade den tidens naturliga område för den lokala

självstyrelsen. Socknens centrum var kyrkan, så småningom kompletterad

med kyrkskolan och fattighuset. Till detta centrum ledde de lokala vägarna

i första hand.

Mot denna bakgrund konstaterar indelningssakkunniga att det förindustriella

samhället kännetecknades av att det administrativa och spontana systemet

sammanföll på det lokala planet. Socknen var en fixering i terrängen

av intressegemenskapen kring kyrkan. Sådana funktioner som dåtidens

fattigvård och skolundervisning kunde anslutas på ett naturligt sätt, ofta

till kyrkbyn. Efter hand har emellertid samhällets tekniska, ekonomiska

och sociala struktur förändrats på ett genomgripande sätt, varigenom det

administrativa och det spontana organisationssystemet alltmer glidit isär.

En av de väsentligaste orsakerna till den bristande överensstämmelsen

mellan de administrativa och spontana systemen är enligt indelningssakkunniga

att finna i kommunikationernas utveckling. De sakkunniga ger

i stora drag följande skildring av denna utveckling.

Under det förindustriella skedet fanns en transportapparat, som på sitt

sätt hade den s. k. transportytans egenskaper. Vägarna var visserligen dåliga

och transportmedlen långsamma men det fanns knappast gynnade

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 180

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

eller missgynnade orter — bortsett från hamnplatserna, som var gynnade

genom sjöläget. Denna situation kan kallas hästskjutsepoken.

Med järnvägarna kom transportlinjesystemet. Transportmöjligheterna

mellan orter längs järnvägarna blev mångdubbelt överlägsna transportmöjligheterna

mellan andra orter. Det blev en kraftig skillnad mellan

centralt och avlägset liggande orter. De förra kunde helt dra nytta av den

moderna tekniken. De senare kom att ligga kvar på det rent medeltida

stadiet — bortsett från smärre vägförbättringar — ända fram till bilismens

genombrott. Med järnvägarna uppkom stationssamhällena. Stationerna

krävde en bemanning för olika göromål, vilket redan detta gav upphov

till bebyggelse omkring stationsplatsen. Postanstalten och järnvägsstationen

kom ofta att sammanföras. Det låg då nära till hands, att den

uppspirande lanthandeln sökte sig fram till den nya centralpunkten. Det

var också ekonomiskt riktigt, att den framväxande industrien kom att förläggas

vid de punkter, som kunde erbjuda transportmöjligheter, överlägsna

vad som tidigare funnits. När, som det ofta hände, stationerna lades

vid sidan om kyrkbyn, dröjde det därför inte länge förrän kyrkbyn trädde

i bakgrunden i förhållande till stationssamhället.

Senare har en faktor tillkommit som i viss mån för tillbaka till det läge

vi hade före järnvägarna, nämligen bilismen. Denna har redan hunnit

spela en viktig roll vid utväljandet av de egentliga centralorterna bland

alla de många tätorterna. Centralorter ligger nu som spindlar i ett väl utvecklat

nät av vägar. Deras ekonomi vilar i dag ofta på biltrafiken även

om järnvägen varit den ursprungliga lokaliseringsfaktorn.

När nu bilen tenderar att bli var mans egendom innebär detta en än

större frihet för den servicesökande befolkningen. Vi får åter ett tillnärmande

till en transportyta av i princip samma typ som vi hade före järnvägarnas

tillkomst. I sina praktiska konsekvenser är dock denna nya situation

helt skild från förhållandena under hästskjutsepoken. Bilens snabbhet

och kapacitet har krympt avstånden och därmed gjort det möjligt för

befolkningen inom större områden än tidigare att repliera på en och samma

centralort. Detta ger orter med gott eller relativt gott läge i förhållande

till en köpstark omgivning en ny möjlighet som den egentliga järnvägsepoken

förmenade dem. I samma »utvidgande» riktning har utbyggnaden

av telefonväsendet verkat.

Om man nu vill söka skapa kommuner med ett för nutida och framtida

behov avpassat befolkningsunderlag anser indelningssakkunniga därför en

rimlig arbetshypotes vara att ånyo söka åvägabringa en överensstämmelse

mellan administrativ indelning och spontana regioner, såsom dessa sistnämnda

tillkommit under urbaniseringsprocessen och det övriga tekniska

och ekonomiska förändringsförloppet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961 51

Centralorts- och regionbegreppen som instrument vid en ng kommunindelning
Indelningssakkunniga

anger som en av riktlinjerna för en ny kommunindelning,

att man bör söka skapa kommuner, som både i nuläget och under

överblickbar framtid har tillräckliga ekonomiska och personella resurser

för att tillgodose medborgarnas behov av kommunal service. För att

uppnå detta bör man söka åstadkomma kommuner som icke endast är tillräckligt

stora utan också har ett differentierat näringsliv.

Det är vidare angeläget — fortsätter de sakkunniga — att kommunen

är uppbyggd kring en centralort, som kan fungera som ett naturligt spontant

servicecentrum. Kommunen bör vara så avgränsad att befolkningen

har närmare till »sitt» kommuncentrum än till något annat centrum, som

kan erbjuda likvärdig service.

Om kommunen är centrerad kring en tillräckligt stor och livskraftig

centralort erhålles enligt de sakkunnigas mening i de flesta fall en fördelaktig

befolkningsutveckling i kommunerna eftersom centralortens tillväxt

kan kompensera glesbygdens fortsatta folkminskning.

Enligt de sakkunniga måste därför centralorts- och omlandsaspekterna

tilläggas stor roll i diskussionen rörande riktlinjerna för en ny kommunindelning.

Med anledning härav har i betänkandet (kap. 8) intagits en av

geografisk expertis utarbetad redogörelse för vissa grundprinciper och

metoder vid undersökningar av hithörande frågor.

En centralort definieras där som en ort, vilken spontant fyller kommersiella

och intellektuella funktioner för sig och sin omgivning. Centralorterna

bildar ett slags hierarki allt efter deras utrustning med olika butiker,

serviceinrättningar etc., från den i detta avseende välförsedda större

staden via allt sämre utrustade orter ned till det lilla stationssamhället

med dess fåtal butiker och hantverkare.

Denna orternas olika utrustningsgrad av centrala funktioner, centraliteten,

kan mätas på olika sätt. Dels kan man använda data över t. ex.

handelns storlek (antal butiker, omsättning, personalstorlek etc.) och dels

data om besöks- och telefonsamtalsfrekvens etc.

Mellan den centrala orten och omgivningen går en ständig ström fram

och åter av människor, varor och meddelanden. Det är ju också i dessa orter

som trafiklederna och busslinjerna i första hand sammanstrålar. En serie

av influensfält kan registreras med centralorten i medelpunkten.

De olika typer av observationsmaterial av spontan natur, som man begagnat

som mätare vid studier av influensfälts utbredning och styrka, kan

systematiseras på följande sätt:

1) persontrafik och omflyttning,

2) varutrafik,

3) infonnationstrafik (t. ex. tidningsspridning och telefontrafik) samt

4) ekonomiska transaktioner.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

Det som i stort sett utmärker alla dessa skilda mätare på en orts influensfält

är att de ger till resultat, att ortens inflytande avtager med stigande

avstånd. Detta drag är i stort sett gemensamt för såväl stora som

små centralorter. Det som skiljer de stora orterna från de små är dels

räckvidden på kontakterna och dels den med stigande ortsstorlek tilltagande

differentieringen.

Med en orts omland brukar man mena den del av influensfältet inom

vilken orten dominerar över andra orter. Det är uppenbart att man sällan

kan dra en skarp gräns kring en centralort och därmed fixera omlandet.

Men en omlandsgräns kan ändå ibland vara lämplig att konstruera t. ex.

när det gäller att avgränsa ett område, som är lämplig enhet för administrativ

indelning och regional planering, eller när det gäller att ge prognoser

för kommande utveckling.

Om till centralortens omland, dess »egen» region, räknas den del av

hela influensfältet, inom vilken orten dominerar i förhållande till andra

orter, som utväljes för jämförelse, så kommer gränsen mellan två orter

att löpa längs den linje, där de två jämförda orterna har lika inflytande.

En viss centralort har dock inte ett enda givet avgränsat omland, när man

definierar begreppet såsom här. Omlandet kan endast bestämmas i förhållande

till en serie andra uppgivna orter. Om man betraktar t. ex. Stockholm

i förhållande till Gävle, Uppsala, Västerås, Örebro och Norrköping

blir omlandsgränsen en helt annan än om man betraktar Stockholm i förhållande

till Göteborg och Malmö.

Hur än omlandsgränserna bestäms är deras allmänna funktion att ange

var huvuddelen av de spontana ekonomiska och sociala kontakterna så

att säga slår om från den ena till den andra centralorten. Alldeles givet är

att det från administrativ synpunkt är lämpligt att i görligaste mån söka

få också de erforderliga förvaltningsområdesgränserna att löpa i de spontana

och naturliga »svaghetsbälten» som omlandsgränszonerna utgör.

Likaså måste det ju från allmän kontaktsynpunkt och med hänsyn till

trafikförbindelsernas inriktning vara fördelaktigast om de kommunala

serviceorganen är förlagda till den viktigaste centralorten i resp. region

— mestadels är ju detta redan fallet.

De praktiska uppgifterna för en administrativ regionindelning har ansetts

kunna sammanfattas i två punkter:

1) att kartlägga systemet av centralorter, influensfält och omland på

ett enhetligt sätt;

2) att anpassa erforderliga kommungränser på bästa sätt till nämnda

centralorts- och regionsystem, d. v. s. i görligaste mån söka få dessa administrativa

gränser att överensstämma med de spontant utbildade omlandsgränserna

under samtidigt beaktande av att erforderlig folkmängd erhålles

inom de så bildade enheterna.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

53

Centralortsregioner — kommunblock. En försöksutredning

I syfte att pröva den nyss angivna huvudmetoden för en ny kommunindelning

■— en kombination av data om folkmängdsförhållanden, centralortssystem

och regionbildning —- lät indelningssakkunniga under medverkan

av länsstyrelsernas nämnd för samhällsplanering samt länsstyrelserna

i samtliga län upprätta preliminära planer för en regional indelning av de

olika länen. Planerna uppgjordes med användande av generaliserade vetenskapliga

metoder. De sakkunniga framhåller, att denna försöksutredning

uteslutande hade till syfte att ge en uppfattning om metodens praktiska

användbarhet och sålunda ej avsåg att resultera i genomarbetade

förslag till nya kommuner. En bedömning av lämpliga nya kommunbildningar

måste nämligen göras under hänsynstagande jämväl till andra

faktorer, som i detta sammanhang icke kunde beaktas men som i enskilda

fall skulle kunna medverka till andra resultat. Bl. a. med hänsyn till denna

begränsning i syftet genomfördes försöksutredningen utan samråd med

kommunerna.

Såsom förutsättningar för planeringen uppställdes att alternativa förslag

skulle upprättas och regionerna anpassas efter olika administrativa

gränser. Dessa regioner, benämnda kommunblock, skulle var och en utgöras

av en centralort med därtill naturligt anslutande omland. De alternativa

förslagen skulle avse kommunblock dels med minst 6 500 invånare,

uppbyggda genom sammanförande av församlingar, alternativ 1, eller

hela kommuner, alternativ 2, dels med minst 10 000 invånare, uppbyggda

genom sammanförande av församlingar, alternativ 3, eller hela kommuner,

alternativ 4. Befolkningstalen skulle därvid avse den folkmängd som

kunde antagas föreligga 1975. Dessa invånarantal var som nämnts minima

och skulle få nämnvärt underskridas endast om synnerliga skäl förelåg.

Vid uppbyggandet av kommunblocken skulle åtskillnad ej göras mellan

olika typer av kommuner (stad, köping, landskommun) och hänsyn ej

heller tagas till gällande länsgränser.

De alternativa förutsättningarna uppställdes i syfte att få belyst, i vad

mån olika krav på befolkningsunderlag och olika principer vid avgränsningen

(kommungräns—-församlingsgräns) kunde påverka möjligheterna

att uppnå en samordning mellan kommunområden och spontana regioner

samt att i övrigt erhålla ett på längre sikt hållbart resultat. Till grund för

de båda alternativen i fråga om minimifolkmängd låg bedömningar rörande

önskvärt underlag för vissa kommunala förvaltningsuppgifter. Eftersom

ett befolkningsunderlag på minst 6 500 invånare i allmänhet erfordras

för att organisera undervisning i tre parallellklasser i årskurserna 7

och 8 på enhetsskolans högstadium ansågs detta böra utgöra undre gränsen

för lämplig kommunstorlek. Minimistorleken 10 000 invånare ansågs

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

önskvärd för att säkerställa tillräckligt befolkningsmässigt och ekonomiskt

underlag för andra förvaltningsuppgifter och skulle ofta vara till

fördel även för skolväsendet om den kunde uppnås utan att avstånden

blev alltför betungande. Däremot ansågs icke föreligga någon uppgift för

kommunerna som nödvändigtvis krävde högre befolkningsunderlag och

samtidigt var av sådan betydelse i den kommunala verksamheten, att minimigränsen

borde anpassas därtill.

En allmän föreställning om de fyra olika alternativ, som framkom vid

denna försöksutredning, erhålles av följande tabell.

Kommunblocken fördelade efter folkmängd 1959 och 1975

Invånare

Alt. 1

Alt. 2

Alt. 3

Alt. 4

1959

1975

Skill-

nad

1959

1975

Skill-

nad

1959

1975

Skill-

nad

1959

1975

Skill-

nad

0— 5 999

8

2

— 6

4

1

— 3

6 000— 6 999

11

20

+ 9

15

15

0

7 000— 7 999

26

26

0

23

28

+ 5

18

16

— 2

21

13

— 8

8 000— 8 999

29

24

— 5

27

21

— 6

9 000— 9 999

24

20

— 4

27

19

— 8

10 000—14 999

83

83

0

77

84

+ 7

83

79

— 4

78

81

+ 3

15 000—19 999

42

38

— 4

34

31

— 3

43

44

+ 1

39

32

— 7

20 000- 29 999

45

33

—12

52

39

—13

55

40

—15

57

48

— 9

30 000—49 999

26

37

+ 11

26

38

+ 12

26

38

+ 12

26

39

+ 13

minst 50 000

20

31

+ 11

22

31

+ 9

25

33

+ 8

26

34

+ 8

314

314

0

307

307

0

250

250

0

247

247

0

Det dominerande allmänna intrycket finner indelningssakkunniga vara

den obetydliga skillnaden mellan alternativen som helhet. Antalet kommunblock

varierar sålunda endast mellan 247 och 314.

De sakkunniga påpekar att försöksplaneringen bekräftar det för övrigt

självklara förhållandet att det icke är möjligt att med utgångspunkt från

ett angivet minsta befolkningsunderlag finna en anpassning till centralortsoch

regionsystemet, som ger ett enhetligt resultat i fråga om kommunstorleken.

Detta sammanhänger givetvis med centralorternas olika storlek och

utrustning och därmed deras olika attraktivitet samt med variationer inom

olika delar av landet i fråga om befolkningstäthet och tillgång på tätorter,

som fyller de uppställda kraven. Vid tillämpning av de angivna principerna

kan därför någon normalstorlek på kommuner icke angivas.

Den omständigheten att en anpassning av kommunområdena till näringsgeografiska

regioner måste resultera i starka variationer beträffande kommunstorleken

bör emellertid enligt indelningssakkunniga icke inge betänkligheter.

Under alla omständigheter kommer en utjämning till stånd i olika

avseenden i jämförelse med nuvarande förhållanden. Det torde vidare vara

omöjligt att generellt fastställa viss kommunstorlek såsom den från effektivitetssynpunkt

lämpligaste. Anknytningen till en centralort, som kan ut
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

göra ett naturligt servicecentrum, och en region, som ger underlag för en

samordnande samhällsplanering, torde i allmänhet vara väl så betydelsefull

även från effektivitetssynpunkt som kommunstorleken i och för sig.

För att kunna finna en nivå i centralorts- och regionsystemet, till vilken

kommunområdena bör anpassas, måste emellertid angivas en minimistorlek

för dessa. Försöksplaneringen visar i detta hänseende, anför indelningssakkunniga,

att en gräns i fråga om minsta befolkningsunderlag vid 6 500

eller 10 000 invånare i flertalet fall leder till samma resultat. På grund av

centralorternas i allmänhet relativt stora folkmängd samt befolkningstätheten

och ytvidden hos dessa orters naturliga omland får man nämligen

i de allra flesta block väsentligt högre invånarantal än minimisiffrorna.

Medianvärdet för de aktuella invånarantalen i försöksplaneringens kommunblock

utgjorde sålunda 12 700 enligt alternativ 1, 13 300 enligt alternativ

2, 17 500 enligt alternativ 3 och 17 800 enligt alternativ 4.

Det skulle därför, fortsätter de sakkunniga, i de flesta fall icke erfordras

någon närmare precisering av minimistorleken än vad som uttalats

med utgångspunkt från kommunernas uppgifter, nämligen att den synes

böra ligga mellan 6 500 och 10 000 invånare. För de fall de olika minimigränserna

leder till olika resultat fordras emellertid ytterligare överväganden.

De sakkunniga framhåller att hänsyn därvid självfallet bör tagas

till de i varje enskilt sådant fall föreliggande förutsättningarna av befolkningsmässig,

ekonomisk och organisatorisk art och att generella ställningstaganden

till dessa avvägningsfrågor endast i begränsad utsträckning

torde vara möjliga. För att om möjligt ytterligare precisera riktlinjerna

i detta avseende utförde emellertid de sakkunniga en närmare analys av de

kommunblock, som kunde bildas vid tillämpning av minimigränsen 6 500

invånare men bortföll om gränsen sattes vid 10 000 invånare. Från befolkningsmässig

synpunkt konstaterades därvid bl. a., att en lämplig gräns syntes

gå vid ett beräknat invånarantal av 8 000 personer år 1975. De kommunblock

enligt storlek salternativet 6 500 invånare, som då skulle bortfalla,

hade till övervägande delen negativ befolkningsutveckling medan däremot

denna utveckling var positiv i flertalet av blocken med mer än 8 000 invånare.

Även med hänsyn till kommunernas uppgifter samt för att få kommunerna

centrerade kring attraktiva tätorter syntes en gränsdragning vid

8 000 invånare år 1975 innebära fördelar framför en gränsdragning vid

6 500 invånare. Fn högre gräns än 8 000 invånare finner de sakkunniga å

andra sidan medföra, att ett flertal kommunblock med positiv befolkningsutveckling,

relativt väl differentierat näringsliv och en tätort, dit t. ex. en

högstadieskola på grund av avståndsskäl under alla förhållanden torde få

lokaliseras, icke skulle kunna godtagas. Fn sådan gränsdragning skulle nödvändiggöra

så vidsträckta undantag att den redan därför måste anses olämplig.

Beträffande den andra alternativa förutsättningen, nämligen avgrans
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1961

ning efter församlingsgräns eller kommungräns, finner de sakkunniga

bl. a. på grundval av vissa statistiska bearbetningar, att kommunblocksgränsens

anpassning till centralorternas spontana omland självfallet blir

bättre vid församlings- än vid kommunalternativen men att inga större

skillnader från anpassningssynpunkt kan iakttagas statistiskt sett. Detta

hindrar dock icke, framhåller de sakkunniga, att stora skillnader kan föreligga

i de enskilda fallen.

Som en följd av nu angivna slutsatser lät de sakkunniga ytterligare bearbeta

försöksplaneringens material med utgångspunkt från att minimigränsen

för invånarantalet i kommunblocken skulle sättas vid 8 000 invånare

år 1975. Antalet kommunblock skulle då uppgå till 272. För en närmare

redogörelse beträffande såväl dessa som i det föregående åberopade

analyser torde få hänvisas till betänkandet (kap. 9 och 10).

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att ett kommunblockssystem,

som uppbyggts med tillämpning av en minimigräns vid 8 000 invånare år

1975 kännetecknas av stabiliserad befolkningsutveckling samt av att en

genomsnittligt sett förhållandevis stor andel av befolkningen bor samlad

i eller i närheten av kommunblockscentra. I det övervägande antalet kommunblock

dominerar landsbygdsbefolkningen över stads- och köpingsbefolkningen.

I flertalet kommunblock utgör dock tätortsbefolkningen minst

halva totalbefolkningen. Näringslivet är betydligt mer differentierat i dessa

kommunblock än i nuvarande kommuner och block med renodlad jordbruks-,

industri- eller servicebefolkning förekommer praktiskt taget icke.

En kommunindelning enligt detta blocksystem skulle även medföra en

icke oväsentlig skatteutjämning. Visserligen skulle den nuvarande avsevärda

skillnaden i utdebitering mellan olika landsdelar icke upphävas men

skillnader i detta avseende inom samma landsdel skulle däremot utjämnas

i viss utsträckning. En sådan kommunindelning skulle även medföra,

att en betydligt mindre andel av kommunerna skulle ha en skattekraft,

som väsentligt understeg medelskattekraften i riket.

Indelning ssakkunnigas slutsatser

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en kommunindelning med

förut angivna resultat motsvara det syfte, som bör uppställas vid en reformering

av nu gällande indelning. På grund härav anser sig de sakkunniga

kunna förorda, att de vid försöksplaneringen tillämpade principerna

får ligga till grund för en kommunindelningsreform. Tillämpningen av

dessa principer skulle automatiskt medföra kommuner med mycket varierande

befolkningstal, vilket beror på befolkningens faktiska storlek och

bosättning samt centralorternas naturliga dominans. Med hänsyn till vad

de sakkunniga funnit vara önskvärt befolkningsunderlag för vissa viktigare

kommunala förvaltningsuppgifter samt erfarenheterna av försöksplaneringen

har de sakkunniga stannat för att såsom riktpunkt för det lägsta

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

befolkningstal, som kommunerna bär hålla år 1975, sättes 8 000 invånare.

De är på det klara med att detta tal inte i samtliga fall kan uppfyllas. Det

kan nämligen förekomma omständigheter som gör det nödvändigt att godtaga

ett lägre befolkningstal än det nämnda t. ex. beträffande områden med

gles befolkning och stora avstånd eller områden som ej kan beräknas nå det

angivna befolkningstalet till år 1975 men väl inom relativt kort tid därefter.

Även andra förhållanden än de nu nämnda kan motivera att ett lägre befolkningstal

godtages. Givetvis måste också vid överväganden i dessa särskilda

fall beaktas, att den lösning, som väljes, skall stå i samklang med den lämpligaste

kommunindelningen i omgivningen.

Den här förordade principen anser de sakkunniga dock icke kunna tilllämpas

för att lösa de särpräglade indelningsproblem, som föreligger i

Stockholm, Göteborg och Malmö med angränsande kommuner. De sakkunniga

förutsätter att dessa frågor blir föremål för särskild utredning.

En konsekvens av de gjorda ställningstagandena blir, framhåller de

sakkunniga, att kommunindelningen i ett betydande antal fall icke skulle

överensstämma med nu gällande judiciella indelning samt olika administrativa

indelningar. Detta förhållande, som bottnar i att sistnämnda indelningar

i regel tillkommit efter helt andra principer, måste naturligtvis

uppmärksammas. Särskilda problem i detta avseende kan uppkomma vid

sammanläggning av städer med kommuner av annan typ. Bortsett från

dessa fall visar försöksplaneringen att ett relativt stort antal kommuner

lämpligen bör bildas av områden, som nu tillhör olika domsagor, landsfiskalsdistrikt,

fögderier, lantmäteridistrikt, civilförsvarsområden, valkretsar

för val av landstingsledamöter o. s. v. I en del fall torde kommuner

även böra bildas av områden från olika län. Dessa konsekvenser bör emellertid

enligt de sakkunniga icke få hindra, att en ny kommunindelning

genomföres efter de principer, som med hänsyn till kommunernas uppgifter

och funktioner måste anses mest ändamålsenliga.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser ansluter sig till uppfattningen, att näringsgeografiska

synpunkter bör tillmätas stor betydelse vid bedömningen av kommunindelningsfrågan

och tillstyrker i huvudsak den av de sakkunniga förordade

centralorts - och regionprincipen.

Sålunda framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att principen att bygga upp

kommunerna kring centra med relativt välutvecklat näringsliv och god

serviceutrustning helt överensstämmer med den tätortsklassificering och

regionala indelning av landet som styrelsen gjort för att få en bättre överblick

av var produktions- och serviceföretag bör lokaliseras. Inom lokaliseringspolitiken

har alltmer den uppfattningen gjort sig gällande att det

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

är nödvändigt att »satsa» på orter och områden, som kan fylla anspråken

på en tillfredsställande serviceutrustning. Från arbetsmarknadssynpunkt

är det också angeläget, att kommunen omfattar ett område med sådan

geografisk avgränsning, att den i möjligaste mån utgör ett enhetligt arbetsmarknadsområde.

En sådan avgränsning är av betydelse också för investeringsplaneringen

och investeringsreservens utnyttjande i arbetslöshetsbekämpande

syfte.

Nödvändigheten att bygga den nya kommunindelningen på samhörigheten

inom en region betonas av länsstyrelsen i Södermanlands lön, som

anför.

Någon annan, acceptabel metod för att få fram samhörigheten mellan

olika kommuner än den av de sakkunniga föreslagna torde svårligen kunna

erhållas. Den samhörighet, som de gemensamma serviceanordningarna

skapar, synes utgöra en tillräckligt stabil grund att bygga nya kommuner

på. Självfallet kan icke samhörigheten få den personliga karaktär, som

existerat i de gamla socknarna eller ens i de nuvarande kommunerna. Nuvarande

kommunikationsmedel bereder dock helt andra förutsättningar

än förr till samverkan inom större områden. Den oerhörda snabbhet, varmed

utvecklingen förändrar förutsättningarna för den mänskliga samlevnaden,

har på ett 10-tal år om inte helt raderat så dock alldeles påtagligt

påverkat de gränser, som bibehåller befolkningen i indelningsområden,

vilka står i stark kontrast till de nya förutsättningarna. Det gäller inte

minst städernas och kranskommunernas status. Gränsdragningarna utgör

numera snarare ett hinder för människorna att bostadsmässigt och i andra

avseenden inrätta sig efter de rationella förutsättningar, som utvecklingen

anvisar.

Såväl Svenska landskommunernas förbund som Svenska stadsförbundet

framhåller vikten av att en ny kommunindelning syftar till ett på

längre sikt hållbart resultat. Från denna utgångspunkt uttalar Svenska

landskommunernas förbund, att en anpassning av indelningen till centralortsregioner

på längre sikt bör ge ett stabilare befolkningsunderlag och

större utvecklingsmöjligheter från näringsgeografiska synpunkter samt

att svårigheter uppenbarligen föreligger att bedöma vilka krav som i framtiden

kommer att ställas på kommunerna, varför det inte är möjligt att

uteslutande repliera pa befolkningsunderlaget. Styrelsen för Svenska stadsförbundet

anför.

Centralorts- och omlandsaspekterna har med rätta tillagts stor roll i

diskussionen rörande riktlinjerna för en ny kommunindelning. Som regel

torde bestämningarna av centralorterna och deras influensområden icke

stöta pa alltför stora svårigheter. I en del fall torde det å andra sidan bli

en grannlaga uppgift att praktiskt nyttja centralorts- och regionbegreppen

såsom instrument vid en revision av den administrativa indelningen.

Speciellt i dessa fall är det angeläget, att man vid planläggningen av en ny

administrativ regionindelning utformar denna så, att en smidig anpassning

senare kan ske till de strukturförändringar inom näringslivet, som

kan förestå och vilka styrelsen redan tidigare berört.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

I åtskilliga andra yttranden, där centralorts- och regionprincipen tillstyrkes

som en utgångspunkt vid planeringen för en ny indelning, betonas

de praktiska svårigheter, som principens tillämpning kan medföra.

Ofta framhålles därvid, att modifikationer i en eller annan form torde bli

erforderliga.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner sålunda angeläget, att man i princip

försöker bygga upp kommuner kring en centralort med tillräckligt stort

omland men anser att detta tyvärr icke är möjligt att tillämpa konsekvent,

därför att tätorter med tillräcklig dominans för närvarande icke finns på

lämpligt sätt fördelade över hela landet. Sålunda saknar omlandet kring

åtskilliga av landets större städer helt tätorter, som kunde accepteras såsom

centralorter i självständiga kommunbildningar av tillräcklig storlek.

Konsekvensen av de sakkunnigas ledande princip skulle bli att mycket

stora landsbygdsområden, vilkas befolkning kanske skulle räcka till ett

flertal kommuner av tillräcklig storlek, skulle behöva införlivas med storstäder.

Länsstyrelsen ifrågasätter starkt, att en sådan lösning av de primärkommunala

problemen kan vara riktig från allmän samhällspolitisk

synpunkt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att centralortstanken icke bör

leda till att statsmakterna ensidigt söker främja centralorten på bekostnad

av övriga tätorter, av vilka många kan ha goda naturliga utvecklingsmöjligheter

och beträffande vilka också får beaktas, att stora allmänna

investeringar nedlagts under senare år, bland annat i fråga om vatten- och

avloppsledningar.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar att man inte får blunda

för de svårigheter, som principen kan komma att leda till bl. a. i de fall,

då en kommun måste i sig inrymma två eller kanske tre från servicesynpunkt

likvärdiga centralorter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför, att de tätorter i länet, som fyller

de uppställda kraven på centralorter, till övervägande delen är städerna.

Skall man bilda nya kommuner med städerna som centralorter och med

beaktande av dessas influensområden, kommer man i flera fall fram till

en kommunstorlek, som enligt länsstyrelsens mening knappast kan vara

realistisk, varför det torde bli nödvändigt att även tillåta kommunbildningar

med huvudorter, som ej helt fyller de i utredningen uppställda

kraven.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar, att indelningssakkunniga fäst

alltför stort avseende vid de näringsgeografiska synpunkterna och vill

med största eftertryck framhålla att dessa synpunkter ej får fastslås som

exklusiva utgångspunkter för indelningsarbetet. Det finns andra faktorer

som spelar eu mycket stor roll vid bedömningen såsom avstånd, kommunikationsmöjligheterna

och den traditionella inriktningen av det interkommunala

samarbetet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Liknande synpunkter har länsstyrelsen i Gotlands län, som icke vill

avvisa centralortsprincipen som en av riktlinjerna vid den nya kommunindelningens

genomförande men som anser, att principen icke medför så

markerade fördelar som de sakkunniga gjort gällande samt att den å

andra sidan är förenad med påtagliga nackdelar. Vid det praktiska genomförandet

av den nya kommunindelningen bör man därför icke vara

så bunden vid en given mall att man blir förhindrad att taga hänsyn även

till andra faktorer. I varje fall så länge den nu förda jordbrukspolitiken

vidhålles skulle enligt länsstyrelsens uppfattning ett kommunområde, bestående

huvudsakligen av glesbygdsbefolkning, som i och med jordbruksrationaliseringens

genomförande har garanterad inkomstlikställighet med

industriarbetare och vars näring torde vara konjunkturkänslig i mindre

grad än tätortsbefolkningens, ej i och för sig behöva sammanslås med en

tätort för att bli godtagbart som kommununderlag.

Tveksamhet säger sig också länsstyrelsen i Hallands län hysa, huruvida

icke, då det gäller frågan om den lämpligaste uppbyggnaden av en administrativ

enhet, stort utrymme också måste lämnas åt åtskilliga andra

faktorer än dem de sakkunniga framhävt, t. ex. åt förekomsten av kulturella

eller traditionella samhörighetsband. Redan en sammanläggning av

ett vidsträckt landsbygdsområde måste enligt länsstyrelsen komma att

medföra många svårlösta spörsmål. Sammanförandet av ett sådant område

med en stad komme att ytterligare accentuera problemen. Länsstyrelsen

upplyser, att tanken på kommunkonstruktioner av nu nämnd beskaffenhet

inom länet vållat åtskillig oro. Man befarar sålunda, att stadsområdets

speciella intressen skall bli eftersatta, om landsbygdsbefolkningen

blir dominerande, och, i motsatt fall, att staden kommer att underlåta

att tillräckligt tillgodose landsbygdens berättigade krav. Dessa farhågor

finner länsstyrelsen icke kunna avvisas såsom helt ogrundade. Beaktas bör

också att det ej är uteslutet att de tankegångar, som låg bakom bildandet

av municipalsamhällen, kan komma att aktualiseras på nytt inom en storkommun,

som uppbygges helt enligt den av utredningen förordade metodiken.

Från kommunalt håll har anförts — fortsätter länsstyrelsen — att centralortsidén

skulle medverka till att påskynda landsbygdens avfolkning,

eftersom de nuvarande kommunernas tätorter skulle bli mindre attraktiva,

om förvaltning och annan offentlig verksamhet koncentrerades till centralorten,

och vidare eftersom den stimulans till bosättning i landskommunerna,

som ligger i den lägre utdebiteringen i många av dessa kommuner,

skulle komma att elimineras. Det är framför allt dessa från kommunalt

håll framförda betänkligheter, som föranlett att länsstyrelsen blivit

tveksam om, huruvida tiden verkligen är mogen att acceptera centralortstanken

i den form den framförts i utredningen.

Uppfattningen att en kommunindelning enligt centralortsprincipen

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

skulle påskynda landsbygdens avfolkning anses däremot av bl. a. länsstyrelsen

i Kristianstads län vara föga motiverad. Det finns enligt länsstyrelsen

i stället anledning antaga att omflyttning från landsbygd till

tätorter kommer att fortsätta oberoende av om vi får en ändrad kommunindelning

eller ej. Däremot kan ju vådorna från kommunal synpunkt av

denna utveckling väntas bli mildrade genom den använda metoden. Den omflyttning,

som kan väntas ske direkt som en följd av den kommunala förvaltningens

koncentration, anser länsstyrelsen totalt sett få mycket liten

betydelse.

Lantmäteristyrelsen delar uppfattningen att det näringsgeografiska

mönstret av centralorter, influensfält och omland bör utgöra bakgrunden

till en ny kommunindelning men varnar för att uteslutande se till dessa

faktorer vid kommunindelningen. Styrelsen anför sålunda.

Mot en alltför ensidig tillämpning av principen att bygga kommunindelningen

på de nu dominerande centralorterna torde dock kunna invändas,

att man därigenom mekaniskt låter det nuvarande läget bestämma den

framtida målsättningen. Kommunindelningsreformen får med andra ord

mera karaktär av en förstärkning av den hittillsvarande spontana utvecklingen

än av en positiv samhällsplanering. Det kan också anföras att effekten

av en kommunsammanslagning vid vilken en av de tidigare tätorterna

utses till kommuncentrum lätt kan leda till att denna tätort ensam kommer

att tillväxa medan de övriga stagnera eller gå tillbaka. Effekten skulle således

lätt bli att heterogeniteten inom området genom indelningsreformen

ökas i ett accelererat tempo med i ogynnsamma fall en påskyndad utarmning

av landsbygdsmiljön som följd. Då de näringsgeografiska synpunkterna

icke kunna vara ensidigt dominanta över miljösynpunkterna håller

lantmäteristyrelsen före att det icke generellt kan sägas, att en kanalisering

av befolkningsrörelsen inom en region mot en enda tätort är att föredraga

framför en fördelning på flera.

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län framhåller att de särskilda förhållandena i Norrland, bl. a.

stora avstånd samt vidsträckta områden med gles befolkning och ensidigt

näringsliv, omöjliggör en generell tillämpning av principen.

Av kommunerna har ca 400 i sina yttranden särskilt uttalat sig angående

centralortsprincipen. Ofta göres därvid även uttalanden angående

verkningarna för den egna kommunen. Omkring 340 av dessa kommuner

anser principen i huvudsak riktig, även om man i åtskilliga fall framhåller

vissa olägenheter, som anses uppkomma vid en konsekvent tillämpning.

EU 100-tal av nämnda kommuner förordar olika mer eller mindre

långtgående modifikationer. Omkring 00 kommuner motsätter sig helt att

principen lägges till grund för indelningen.

De betänkligheter, som från kommunerna framföres mot principen, rör

främst befarade motsättningar mellan centralorten å ena samt landsbygden

och mindre tätorter å andra sidan, vilka skulle kunna leda till att endera

fick sina intressen eftersatta. Åtskilliga landskommuner framhåller,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

att en reform efter denna princip skulle komma att påskynda landsbygdens

avfolkning.

Kommunalfullmäktige i Nosaby kommun (ca 4 000 inv.), Kristianstads

län, uttalar sålunda, att uppbyggandet av en kommun enligt dessa riktlinjer

icke tjänar skapandet av vad man kallar en levande landsbygd utan

kommer att påskynda ytterligare minskning beträffande såväl befolkningstal

som nyetablering av industrier och företag inom de egentliga landsbygdsområdena,

i synnerhet om den tätort kring vilken kommunen uppbyggs

utgörs av en stad eller ett stadsliknande samhälle.

Kommunalfullmäktige i Essunga kommun (ca 6 300 inv.), Skaraborgs

län, finner det också betänkligt att sammanföra kommuner av ren landsbygdskaraktär

med städer eller större tätorter, därför att man måste befara,

att befolkningen i landsbygdsdelen av en sådan nybildad kommun

får vidkännas ökade skatter till förmåner, som oftast ej kan komma den

till godo i samma grad som den i tätorten boende. En följd härav kan också

bli, att de mindre tätorter, som varit av betydelse för nuvarande kommuner,

efter en sammanslagning kommer att få stå tillbaka för den stora

centralorten och därför stagnera eller rent av gå tillbaka i utveckling.

Motsatt uppfattning har bl. a. stadsfullmäktige i Trelleborg, som visserligen

tillstyrker principen men uttalar.

Det förefaller under sådana förhållanden ofrånkomligt, att en stad eller

annan tätort, som kommer att utgöra centralort i en nybildad kommun, i

övrigt bestående av landsbygd, i allmänhet torde få vidkännas betydande

ekonomiska uppoffringar i form av ökat skattetryck för att kunna tillgodose

de krav på standardhöjning till tätorternas nivå, som utan tvivel

kommer att resas av befolkningen inom kommunens övriga delar. Denna,

särskilt för städerna ogynnsamma följd av en ny kommunindelning enligt

de sakkunnigas riktlinjer, har enligt stadsfullmäktiges mening icke ägnats

tillbörlig uppmärksamhet. Överhuvudtaget synes den föreslagna reformen,

om den genomföres, komma att i alla avseenden gynna landsbygden på städernas

bekostnad.

Många av de kommuner, som tillstyrker principen, är emellertid övertygade

om att de nu berörda farhågorna är överdrivna. Stadsfullmäktige

i Nora yttrar.

Överhuvudtaget torde det vara angeläget att man med en förnuftig kommunindelning

försöker stärka gemenskapsbanden mellan regionens centralort

och dess omland. Det är självfallet att det helt är i centralortens intresse,

att landsbygdsdelen är så livskraftig som möjligt, samtidigt som det

för landsbygden är av största vikt att centralorten är attraktiv. Landsbygden

och centralorten har därför samma huvudintresse i fråga om principerna

för en ny kommunindelning. För en bygd, som visar avfolkningstendenser,

torde samarbetet mellan centralort och landsbygdsdel vara särskilt

viktigt; enda möjligheten för en sådan bygd att hävda sig torde vara

att samordna alla sina krafter.

Kommunalfullmäktige i Piteå landskommun (ca 13 800 inv.), Norrbot
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

tens län, vilka helt anslutit sig till utredningens förslag och motiveringarna

för dessa, framhåller att kommunerna i Piteåregionen under liknande

motiveringar väckt frågan om sammanläggning av nuvarande Hortlax

(ca 4 800 inv.), Norrfjärden (ca 4 100 inv.) och Piteå landskommun (ca

13 700 inv.) samt Piteå stad (ca 7 400 inv.) till en kommun. Denna kommun

skulle alltså få ca 30 000 inv.

Kommunalfullmäktige i Höörs köping (ca 3 500 inv.) och i Norra Frosta

kommun (ca 2 600 inv.), Malmöhus län, uttalar i likalydande yttranden,

att sådana kommuner, som icke inom sig har någon expansiv tätort, i längden

kommer att sakna möjligheter att fortleva som egen kommun.

Vad man bland kommunerna mera allmänt synes tveka inför är att

större och medelstora städer med centralortsprincipens tillämpning ofta

skulle tillföras vidsträckta landsbygdsområden.

Kommunalfullmäktige i Vaksala kommun (ca 2 600 invånare), Uppsala

län, anför sålunda.

I åtskilliga fall torde kommunerna komma att byggas upp av en stad

och dess angränsande kommuner med staden som centralort. När det gäller

mindre och medelstora städer torde några allvarliga olägenheter inte

uppkomma vid en sådan kommunbildning. Staden är ofta ett naturligt

centrum för bygden, och samhörighetskänslan är också god. Är staden

däremot befolkningsmässigt mycket stor blir förhållandena svårare. Om

man sammanför en större stad, t. ex. Uppsala, med omgivande kommuner,

torde det vara oundvikligt att staden såväl ekonomiskt som befolkningsmässigt

blir helt dominerande. Den omgivande landsbygden torde med säkerhet

komma att sakna allt inflytande på kommunens förvaltning och

politik och får därmed svårt att hävda sina intressen. Utbyggnaden av tätorterna

i stadens omland kan lätt stoppas upp till förmån för den stora

tätorten. Kommunalfullmäktige anser det därför finnas anledning att varna

för en allt för långt gående sammanläggning mellan större städer och omgivande

glesbygd.

Även från tätortskommuner, belägna i en större stads omland, har liknande

synpunkter framförts. Sålunda uttalar kommunalfullmäktige i

Frövi köping (ca 2 900 inv.), Örebro län, att de nya kommunerna icke bör

byggas upp på så sätt att det till en redan nu stor och dominerande stad

föres stora landsbygdsområden och mindre tätorter som icke är belägna

i omedelbar anslutning till det nuvarande stadsområdet, enär man kan befara

att en dylik kommunbildning både befolkningsmässigt och geografiskt

blir stor och otymplig och därigenom svåradministrerad.

Kommunalfullmäktige i Rönneberga kommun (ca 3 600 inv.), Malmöhus

län, finner särskilt tveksamt om landskommuner bör sammanläggas

med städer med över 20 000 invånare och kommunalfullmäktige i T ollarps

kommun (ca 4 100 inv.), Kristianstads län, anser att städer med över 15 000

invånare ej skall beröras av åtgärderna.

Även från åtskilliga andra landskommuner förordas eu sådan lösning

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

att kranskommunerna sinsemellan bildar större enheter. Kommunalfullmäktige

i Simlångsdalens kommun (ea 4 300 inv.), Hallands län, uttalar

sålunda.

Enligt vår mening torde i sådana fall större olägenheter uppstå för såväl

staden som för den såsom omland betecknade landsbygden vid ett sammanförande

till ett kommunblock än om den såsom alternativ angivna lösningen

väljes där en viss del av omlandet bildar eget kommunblock med

en mindre tätort belägen i godtagbart kommunikationsläge i förhållande

till kommunblocket såsom centralort. En regionplan för staden och i intilliggande

kommunblock belägna tätbebyggda delar torde kunna lösa dessa

problem på ett mera tillfredsställande sätt. Olägenheter i form av slitningar

mellan en stor ren stadsbygdsdel och en ävenså stor landsbygdsdel

bör då i större utsträckning kunna undvikas.

Stadsfullmäktige i Linköping finner en kompletterande utredning erforderlig

rörande förhållandet mellan större regioncentra och randkommuner

i närheten därav. Samma uppfattning framföres i ytterligare några yttranden.

Stadsfullmäktige i Kiruna påpekar, att redan nu finns ett flertal kommuner

med en struktur som överensstämmer med principerna i utredningen.

Kiruna stad och Gällivare kommun bör sålunda kunna anföras som

typexempel på kommuner av denna art, där stora landsbygdsområden i

kommunalt hänseende knutits till vissa tätorter. Det kan enligt fullmäktige

icke bestridas att kommunbildningar av sådan typ har betydande nackdelar

från kommunaladministrativ synpunkt, varför starka betänkligheter

möter mot att utöka antalet dylika kommunenheter.

Slutligen finns också kommuner, som uttalar tvivel på att det över huvud

taget är av större betydelse att anknyta kommunbegreppet till centralorter

och näringsgeografiska regioner. Ett 60-tal kommuner anser som

tidigare nämnts att så ej är fallet; andra menar att det i vart fall finns

omständigheter, som gör att principen ej bör tillämpas.

Kommunalfullmäktige i Stora Kopparbergs kommun (ca 10 100 inv.),

Kopparbergs län, anför bl. a.

Omlandet har repellerat på tätorten så länge denna ort funnits. Detta

förhållande synes i och för sig icke utgöra tillräckligt skäl för bildandet

av en kommun av hela regionen. Därest i regionen ingår exempelvis en

kommun, vilken såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt är tillräckligt

livskraftig för att kunna tillgodose behovet av samhällsservice, bör den

kunna bestå som självständig kommun även om centralorten för regionen

är belägen i annan kommun. Det interkommunala samarbetet inom regionen

kan i sådana fall med fördel lösas genom frivilliga överenskommelser

och avtal.

Liknande synpunkter anlägger bl. a. kommunalfullmäktige i Söndrums

kommun (ca 3 500 inv.), Hallands län.

Kommunalnämnden i Medåkers kommun (ca 2 500 inv.), Västmanlands

län, framhåller, att Medåkers kommun är en av de få kommuner, som sak
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

nar tätort; d. v. s. kommunen är en verklig landskommun utan andra näringar

än lantbruk och skogsbruk. Trots detta och trots en mycket låg

utdebitering har kommunen år från år förbättrat sin ekonomi. Kommunen

saknar skulder och har betydande fonder. Detta torde enligt nämnden

visa, att en glesnande landskommun inte alltid är i behov av att bli omhändertagen.

De sakkunnigas förslag till riktpunkt i fråga om lägsta

befolkningsunderlag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av

samtliga de hörda centrala ämbetsverken. Skolöverstyrelsen vill emellertid

samtidigt understryka uttalandet, att den angivna minimigränsen inte

kan uppnås i samtliga fall, samt förutsätter att, om överensstämmelse skall

kunna nås mellan skolområdes- och kommungränser, lokala avvikelser

verkligen kommer till stånd.

Under åberopande av erfarenheter från lokaliseringsutredningarna uttalar

arbetsmarknadsstyrelsen att valet av riktpunkt från de synpunkter

styrelsen har att beakta är fullt acceptabelt.

Socialstyrelsen understryker svårigheten att finna något absolut minimum

— från olika utgångspunkter på socialvårdens område anges befolkningstal

på 5 000—10 000 invånare — men vill såsom en allmän riktpunkt

från de synpunkter styrelsen har att företräda framhålla, att en kommuns

invånarantal år 1975 i allmänhet icke bör underskrida 6 000 personer.

Statistiska centralbyrån framhåller, under åberopande av de lokala variationer

som torde bli erforderliga, att ett angivande länsvis eller åtminstone

för vissa landsdelar av minsta befolkningsunderlag för kommun

varit önskvärt.

Även länsstyrelserna godtager i allmänhet det angivna invånarantalet

såsom riktpunkt, men framhåller genomgående, att det inte får bli en

undantagslös regel.

Sålunda säger sig länsstyrelsen i Stockholms län ha övervägt en lägre

riktpunkt — 6 000 å 7 000 invånare — men har stannat för att ej motsätta

sig de sakkunnigas förslag under förutsättning att det uttryckligen

fastslås, att lägre befolkningstal undantagsvis må förekomma. Länsstyrelsen

i Uppsala län förordar ännu större kommuner där så är lämpligt

och möjligt samt även undantag nedåt i vissa fall, varvid dock kommuner

med mindre än 6 000 invånare, framräknat till år 1975, icke bör ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner, att det för detta läns

vidkommande inte skulle få någon större betydelse, om gränsen sättes vid

8 000 eller 10 000 invånare. Länsstyrelsen i Kalmar län accepterar 8 000

invånare såsom minimum även om undantag härifrån i andra än de av de

sakkunniga förutsedda fallen kan tänkas motiverade. Att sådana ytterligare

undantag kan få göras framhåller även flera andra länsstyrelser.

Exempel på fall då undantag kan vara motiverade lämnas i några ytt5

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 180

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

randen. Länsstyrelsen i Jönköpings län nämner kommuner med speciella

traditioner som bör bevaras men som skulle äventyras vid ett strikt iakttagande

av riktpunkten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller

att i detta län t. ex. den säregna topografien och vad därmed sammanhänger

förväntas komma att göra sådana avvikelser nödvändiga.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att jämkning bör vara möjlig också

beträffande kommuner intill en större stad, som har en acceptabel tätort,

därest det står klart att de — om de framdeles inte skulle kunna existera

som självständiga kommuner — måste tillföras staden. Liknande synpunkter

har länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar att man troligen inte uppnår

några avsevärda fördelar genom att göra från regional synpunkt onaturliga

sammanslagningar i syfte att uppnå ett visst fixerat minimital. Det torde i

förekommande fall vara riktigare att bevara väl sammanhörande enheter

om än med något lägre folkmängd än att sammanföra två regioner med

jämbördiga tätorter, vilka inbördes är mycket litet beroende av varandra.

Att lägre befolkningstal bör godtagas i glesbygder med stora avstånd har

icke mött någon erinran och har särskilt understrukits av flera länsstyrelser.

Större vikt än det till en viss tidpunkt framräknade invånarantalet anser

länsstyrelsen i Västmanlands län böra tillmätas tendenserna i befolkningsutvecklingen

och ortens allmänna förutsättningar. Om en ort bedömes ha

goda utvecklingsmöjligheter och prognosen klart pekar mot stigande folkmängd,

borde därför ett invånarantal av 8 000 icke vara erforderligt.

Att en riktpunkt för minsta befolkningsunderlag bör vara knutet till en

bedömning av den sannolika utvecklingen fram till 1975 föranleder erinran

endast från länsstyrelsen i Gotlands län. Länsstyrelsen framhåller, att

prognoser måste bli osäkra bl. a. därför att man inte kan förutse lokalisering

till en viss trakt av ny företagsamhet, lika litet som man kan förutse

nedläggning av en viss rörelse och industriers inom andra kommunområden

uppsägning av den lediga arbetskraften. Länsstyrelsen hemställer därför,

att såsom riktlinje i befolkningshänseende vid planläggningen av en

ny kommunindelning får gälla en till det aktuella läget anknuten minimisiffra,

vilket icke bör hindra att hänsyn tages till föreliggande befolkningsprognoser

i sådana fall då centralorten bedömes vara mindre tjänlig såsom

lokaliseringsort för industriell verksamhet.

Av kommunerna har knappt 300 särskilt uttalat sig i berörda avseende,

200 tillstyrker utredningsförslaget, ett 30-tal förordar högre minimital och

ett 60-tal lägre tal eller ingen riktpunkt alls. Flertalet av de kommuner,

som icke anser behov av ny kommunindelning föreligga, har naturligt nog

ansett sig sakna anledning att taga ställning.

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet ansluter

sig helt till de sakkunnigas förslag.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Uttalandet att länsgräns och andra administrativa gränser i och för sig

icke bör tillmätas någon avgörande betydelse understrykes av många kommuner

liksom andra remissorgan.

En viss försiktighet tillrådes dock av länsstyrelsen i Hallands län, som

anför.

Länsstyrelsen hyser förståelse för att det vid kommunblocksbildningen

kan bli nödvändigt att skära länsgränserna, om ej huvudtanken i förslaget

skall alltför mycket förvanskas. Såsom redan antytts, anser länsstyrelsen

dock att man måste tillmäta länsindelningen liksom övriga judiciella och

administrativa indelningar stor betydelse i förevarande sammanhang. Ifråga

om samarbetsområden som går över länsgränser kommer att uppstå olika

praktiska problem. Bl. a. beröres minst två länsstyrelser, varför det kan

vara önskvärt med en bestämmelse, om vilken länsstyrelse som skall vara

den ledande. Detta synes lämpligen böra avgöras i samband med att samarbetsområdet

fastställes.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län pekar på vissa svårigheter, om

betydande områden förläggs från ett län och till ett annat. Detta kan sålunda

medföra, att länsindelningen förändras i sådan omfattning att det

minskade länet ej längre utgör tillräckligt underlag för en länsadministration

eller till att länsgränserna varken blir så rationella eller näringsgeografiskt

riktiga som önskvärt vore. Hänsyn måste enligt länsstyrelsen även

tagas till att landstingsområden vid en primärkommunal indelning får en

sådan omfattning att de kan utgöra ett lämpligt underlag för de uppgifter,

som åvilar landstingen, varvid måste beaktas att de får de ekonomiska

resurser, som ett landsting måste ha för att över huvud kunna fullgöra

sina uppgifter.

Förvaltningsutskotten i Södermanlands läns, i Kalmar läns norra, i Kristianstads

läns och i Malmöhus läns landsting uttalar, att minskning av

landstingsområdet icke bör ske. Förvaltningsutskottet i Skaraborgs läns

landsting varnar med skärpa för en ruckning av länsgränsen. Förvaltningsutskottet

i Jönköpings läns landsting förordar att planeringen för ny

kommunindelning sammankopplas med en länsgränsrevision.

Tillvägagångssättet vid revideringen av kommunindelningen

Indelningssakkunniga

Frivillighet eller tvång

För att få till stånd den allmänna översyn av den primärkommunala

indelningen, som de sakkunniga anser erforderlig, finner de i huvudsak två

olika möjligheter stå till buds.

Den ena möjligheten är att genom särskild lagstiftning förordna om en

ny kommunindelning. Denna utväg anser de sakkunniga vara den enda

tänkbara, om reformen skall genomföras samtidigt över hela landet och

därtill så snabbt som möjligt. Fördelarna härav skulle främst ligga däri,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

att de i såväl ekonomiskt som organisatoriskt avseende krävande uppgifter,

som är omedelbart förestående bl. a. på skolväsendets område, från

början skulle kunna tagas om hand av större och bärkraftigare kommuner.

Åtskilliga skäl talar emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning mot att

denna väg väljes. Såsom närmare utvecklas föreligger särskilda svårigheter

bl. a. vid sammanläggning av kommuner av olika typ (stad, köping,

landskommun). Sådana sammanläggningar måste i stor utsträckning bli

aktuella om en indelningsreform skall genomföras enligt de principer, som

förordas. En allmän reform enligt dessa principer är därför enligt de sakkunnigas

uppfattning icke möjlig i dagens läge.

Den andra vägen är att bygga reformen på kommunernas frivilliga medverkan.

Varje ny kommunbildning skulle då tillkomma efter ansökan

samt genomföras under de förutsättningar och i den ordning, som anges

i gällande lagstiftning. En så upplagd reform kan självfallet icke

tänkas komma till stånd på en gång utan genomförandet får ske successivt

och i vissa fall kanske dra avsevärt ut på tiden. Å andra sidan

torde, framhåller de sakkunniga, åtskilliga kommuner nu ha kommit

till insikt om att en indelningsreform är nödvändig. De principer för en

ny kommunindelning, som förordas av de sakkunniga, är enligt deras uppfattning

ej heller helt främmande för många kommunalmän. Regionsamhörigheten

och behovet av regionalt samarbete har livligt diskuterats under

senare år och mer och mer satt sin prägel på det kommunala handlandet.

Olika former av översiktlig planering, icke minst arbetsmarknadsstyrelsens

lokaliseringsutredningar och skolplaneringen, har accentuerat

dessa förhållanden.

De sakkunniga anser därför att anledning föreligger för antagandet,

att goda resultat skall kunna uppnås även utan tvångslagstiftning. Då

därtill en kommunindelningsreform i dagens läge i första hand torde

vara ett kommunernas eget intresse finner de rimligt att kommunerna tillerkännes

största möjliga inflytande över reformens utformning och takten

för dess genomförande. De sakkunniga anser dock vissa åtgärder

erforderliga för att vägleda kommunerna i deras ställningstagande samt

för att underlätta och understödja såväl samarbete mellan kommuner

som frivilligt genomförda sammanläggningar.

Översiktlig planering

Oaktat en på frivillighet grundad kommunindelningsreform icke kan tänkas

bli genomförd samtidigt över hela landet, måste varje begärd indelningsändring

enligt indelningssakkunniga prövas i beaktande av vad som

skulle vara den även för omgivande områden lämpligaste indelningen.

Detta kan icke rimligen klarläggas genom utredningar av det slag 1919

års lag om ändring i kommunal och ecklesiastisk indelning (indelningslagen)

normalt räknar med. För att de vid olika tidpunkter genomförda

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

ändringarna skall stå i samklang med varandra anser de sakkunniga

därför en allmän planering rörande den primärkommunala indelningen

böra komma till stånd. En sådan planering skulle kunna bli vägledande

icke endast vid ansökningar om indelningsändring utan också, i avvaktan

på indelningsändring, för det interkommunala samarbetets inriktning.

De sakkunniga anser att det lämpligen bör ankomma på länsstyrelserna

att var och en i sitt län leda det planeringsarbete, som erfordras.

Länsstyrelsen har enligt indelningslagen att befatta sig med frågor rörande

den kommunala indelningen och synes även med hänsyn till sin

ställning i övrigt vara det mest lämpade organet för dessa uppgifter.

Länsstyrelsernas planering bör, fortsätter de sakkunniga, bedrivas i

intimt samarbete med kommunala myndigheter och med andra myndigheter,

för vilkas verksamhet kommunindelningen kan ha betydelse. Arbetet

kommer att bestå av olika moment, som måste bedrivas jämsides med

varandra samt påverka och komplettera varandra. Det ena momentet består

i statistiska och näringsgeografiska undersökningar samt insamlande

och sammanställande av andra data, som är ägnade att belysa frågan

om den för varje område lämpligaste kommunindelningen. Vid flertalet

länsstyrelser finns numera en s. k. länsutredare anställd, och dessa länsstyrelser

har sålunda tillgång till den speciella sakkunskap, som erfordras

för ifrågavarande uppgifter. De länsstyrelser, som icke har länsutredare

anställda, torde på annat sätt böra tillförsäkras biträde med motsvarande

kompetens. Utom av länsstyrelserna utföres ett omfattande planeringsarbete

av andra länsorgan, t. ex. länsskolnämnden, länsbostadsnämnden,

vägförvaltningen, länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden. För att

länsstyrelsernas undersökningar skall erhålla största möjliga bredd, synes

det de sakkunniga naturligt att samråd äger rum med bl. a. nämnda

länsmyndigheter redan i anslutning till detta första arbetsmoment. Det

andra momentet består i överläggningar med kommunerna och andra berörda

myndigheter för att med ledning av de av länsstyrelsen gjorda undersökningarna

och annat tillgängligt material söka nå samförstånd om

en lämplig indelning.

De principer för eu ny kommunindelning, som förordats av de sakkunniga,

bör enligt deras uppfattning ligga till grund för länsstyrelsens planeringsarbete.

Med tillämpning av dessa principer synes man nämligen

kunna bygga upp ett system av kommunblock, inom vilka befolkningen har

on spontan samhörighet av förhållandevis stor omfattning.

Vad beträffar gränsdragningen finner de sakkunniga naturligt, att denna

i huvudsak kommer att ske efter existerande kommungränser. Eftersom

blivande kommunsammanläggningar förutsättes komma att ske på frivillighetens

väg, blir del beroende på kommunernas eget initiativ om indelningsändringar

skall komma till stånd. Skulle det redan vid planlägg
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

ningsarbetet befinnas ge den bästa lösningen att följa en församlingsgräns

så bör denna gräns kunna följas därest kommunen själv är införstådd därmed.

Detta kan givetvis leda till, framhåller de sakkunniga, att ett interkommunalt

samarbete över blockgränsen kommer att erfordras i de fall, en

kommun icke är införstådd med en uppdelning på skilda block. Denna

belastning kommer då att förorsakas av kommunen själv och blir bestående

intill dess att en slutlig lösning kommer till stånd genom ett indelningsärende.

De sakkunniga erinrar om att möjlighet föreligger för Kungl. Maj :t

att, om de förutsättningar som anges i indelningslagen är uppfyllda, mot

kommunens vilja besluta om delning av denna. Det är därför angeläget,

understryker de sakkunniga, att man vid bildandet av kommunblock eftersträvar

en så nära överensstämmelse med den näringsgeografiska regionindelningen

som möjligt.

Med utgångspunkt från dessa ställningstaganden framhåller de sakkunniga

att följande två arbetsuppgifter måste lösas, nämligen

1) kartläggning av systemet av centralorter, influensfält och omland

på ett enhetligt sätt; samt

2) anpassning av erforderliga kommun- eller kommunblocksgränser på

lämpligaste sätt till nämnda centralorts- och regionsystem, något som innebär

att man i görligaste mån söker få dessa administrativa gränser att

överensstämma med de spontant utbildade omlandsgränserna under samtidigt

beaktande av att erforderlig folkmängd erhålles inom de så bildade

enheterna.

De grundläggande undersökningarna för att lösa nyssnämnda arbetsuppgifter

kommer enligt de sakkunniga att omfatta sådana moment som kartläggning

av befintliga tätorter (antal, läge, folkmängd, serviceutrustning)

och kommunikationsförhållanden, vidare centralitetsundersökning till ledning

vid valet av centralorter för kommunblocken samt omlandsbestämningar

för de med beaktande av folkmängdskraven möjliga centralorterna.

Därvid bör icke blott nulägets förhållande utan även den förutsebara framtida

utvecklingen så långt möjligt beaktas.

De sakkunniga förutsätter, att länsstyrelsernas nämnd för samhällsplanering

får i uppdrag att utfärda närmare anvisningar för utredningsarbetets

bedrivande samt att biträda länsstyrelserna med erforderlig rådgivning

under arbetets gång.

Sammanläggning av kommuner i ett kommunblock

Sedan planeringsarbetet resulterat i ställningstaganden rörande lämpliga

kommunblock har man, uttalar de sakkunniga, ett mera allmänt underlag,

på vilket ansökningar om sammanläggning kan grundas. Uppkommande

sådana ärenden handlägges enligt indelningslagen. Det i indelningslagen

uppställda kravet på utredning kan dock icke vara helt uppfyllt genom

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

den av länsstyrelsen verkställda planeringen. Denna kommer sålunda icke

att omfatta bl. a. frågor rörande av den kommunala indelningsändringen

föranledda ändringar i administrativ och judiciell indelning. Dessa frågor

måste emellertid, intill dess en allmän översyn av nämnda indelningar

kunnat vidtagas, utredas och prövas i varje uppkommande indelningsärende.

De sakkunniga berör i detta sammanhang frågan, i vad mån en sammanläggning,

som icke omfattar samtliga kommuner i ett block, lämpligen

bör komma till stånd. Anledning torde nämligen finnas att räkna med

att det i vissa fall går att på en gång uppnå enighet endast mellan några

i blocket ingående kommuner. Enligt de sakkunniga skulle det bäst överensstämma

med den anda av frivillighet, som skall uppbära reformen, att

sådana sammanläggningar tillätes. Om ett bifall till ansökan om sammanläggning

kan befaras fördröja genomförandet av en i och för sig lämpligare

lösning genom sammanläggning av samtliga i blocket ingående kommuner,

torde ansökningen dock enligt indelningslagens bestämmelser kunna

avslås.

Författningsmässig reglering av kommunal samverkan

Eftersom man åtminstone för en del fall måste räkna med en förhållandevis

lång övergångstid från det kommunblocken bildats till dess att sammanläggning

kan komma till stånd, har de sakkunniga ägnat särskilda

överväganden åt de spörsmål, som sammanhänger därmed.

De sakkunniga framhåller, att kommunerna inom ett kommunblock under

övergångstiden kan inleda och utveckla en samverkan i linje med de

strävanden, som uppbär indelningsreformen. övergångstiden kan också i

andra hänseenden erbjuda möjligheter till en anpassning av kommunalpolitiken

till en blivande gemensam verksamhet inom kommunblocket. Åtgärder

kan förberedas för avveckling eller omgestaltning av viss verksamhet

i kommun inom blocket. De kommunala myndigheterna måste emellertid

också särskilt uppmärksamma att investeringar eller åtgärder, som

kommunen står i begrepp att enskilt vidtaga, ej försvårar en blivande sammanläggning.

Allmänt kan sägas att övergångstiden bereder kommunerna

möjligheter att välja lämpligaste tidpunkt för en sammanläggning.

Möjligheter skulle enligt de sakkunniga i och för sig finnas att närmare

binda och reglera det kommunala samarbetet under övergångstiden. En

utvidgning skulle sålunda kunna ske av de verksamhetsområden, där en

samverkan kommunerna emellan nu kan påtvingas dem. Ändringar i kommunalförbundslagen

skulle kunna möjliggöra en strängare prövning av

förutsättningarna för samarbete i kommunalförbund och öppna möjligheter

till tvångsmässig upplösning av kommunalförbund, som icke är förenliga

med gjorda indelningar i kommunblock. Kontrollmöjligheter skulle

vidare kunna införas beträffande kommunal samverkan på grundval av

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungi. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

civilrättsliga avtal. De sakkunniga finner det emellertid uppenbarligen

ligga mest i linje med den tanke på frivillighet, som skall prägla kommunindelningsreformen,

att åtgärder av detta slag icke vidtages. De har därför

närmast inriktat sina överväganden på möjligheterna att på olika sätt

underlätta kommunernas strävanden till samverkan och en snar sammanläggning.

Enligt de sakkunnigas mening skulle en samverkan mellan kommunerna

i ett kommunblock avsevärt underlättas genom inrättandet av ett för dem

gemensamt organ. Ett sådant organ skulle därvid ha till uppgift att fortlöpande

ägna uppmärksamhet åt samarbetsfrågor och frågor om samordning

av de skilda kommunernas åtgärder. Härigenom skulle skapas ett forum

för ständig kontakt kommunerna emellan. De sakkunniga betecknar

organet i fråga samarbetsnämnd och har framlagt förslag till lag om kommunala

samarbetsnämnder, vari föreskrives att i varje kommunblock —

i lagen benämnt samarbetsområde — skall inrättas en samarbetsnämnd.

Länsstyrelsernas planeringsarbete skall enligt lagen utmynna i förslag

till samarbetsområden och det skall ankomma på Ivungl. Maj:t att fastställa

indelningen i samarbetsområden. Skälen för en sådan ordning anser

de sakkunniga vara flera. Indelningen i samarbetsområden kommer att

bli vägledande för ändringar i den kommunala indelningen och får betydelse

även för andra indelningar, såsom länsindelning och övrig indelning

i områden för skilda grenar av offentlig förvaltning. Samordnade lösningar

torde därvid ofta icke kunna åstadkommas annorstädes än i högsta

instans. Därtill kommer att en ordning med fastställelse hos t. ex. länsstyrelsen

av indelningen i samarbetsområden nödvändigtvis måste vara

förbunden med rätt att anföra besvär över länsstyrelsens beslut. Prövningen

av besvären kan därvid icke inskränkas till en prövning av omfattningen

av det samarbetsområde, som besvären närmast avser. En ändring

av ett samarbetsområde skulle ofta nödvändiggöra ändringar av åtskilliga

andra samarbetsområden. Fastställelse av senare ändring av samarbetsområde

bör dock av Kungl. Maj :t kunna anförtros annan myndighet.

De sakkunniga föreslår vidare, att varje kommun som ingår i visst samarbetsområde,

skall vara företrädd i samarbetsnämnden. Om en kommun

uppdelas på flera samarbetsområden bör i princip föreligga skyldighet

att deltaga i samarbetsnämnden för varje område, där del av kommunen

ingår. Kommunerna i ett samarbetsområde bör äga frihet att själva överenskomma

om det antal ledamöter, som skall utses för de skilda kommunerna.

Då enighet om representationen ej kan nås, skall enligt förslaget

avgörandet ankomma på länsstyrelsen. Bestämmelsen föreslås för att

skapa garantier för att nämndarbetets igångsättande ej fördröjes. Till ledamöter

i samarbetsnämnderna bör kommunerna enligt de sakkunniga

utse personer, som intager en framskjuten ställning i ortens kommunala liv.

Sådana ledamöter äger goda möjligheter att under nämndens fortlöpande

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj. ts proposition nr 180 år 1961

arbete meddela nämnden uppgifter om kommunens förhållanden och om

de meningar, som inom kommunen kan antagas råda i frågor, som nämnden

avhandlar. Valet av ledande kommunalmän till företrädare ger också

kommunen goda möjligheter att erhålla upplysningar om samarbetsnämndens

arbete och om skälen för nämndens ställningstagande i skilda frågor.

Samarbetsnämndens uppgift skall enligt förslaget vara att ägna uppmärksamhet

åt möjligheterna till samverkan mellan samarbetsområdets

kommuner och framlägga förslag rörande sådan samverkan. Nämnden bör

dels självmant uppmärksamma och upptaga sådana frågor och dels anlitas

av de särskilda kommunerna för utredning och yttrande i ärenden där samarbetssynpunkter

bör beaktas. Nämnden anses sålunda icke böra tilläggas

ställning av beslutande myndighet i vanlig mening utan endast ha

för slagsställande och rådgivande uppgifter. För att arbetet skall kunna

ge resultat erfordras emellertid att kommunen äger skyldighet att besluta

i frågor, som väckts av nämnden. De sakkunniga föreslår därför att nämnden

härutinnan tillägges samma ställning, som enligt 18 § kommunallagen

tillkommer kommunens styrelser och andra inomkommunala nämnder.

En samverkan inom samarbetsområdet förutsätter enligt de sakkunniga,

att kommunerna ej utan utredning och belysning från samarbetssynpunkt

beslutar om investeringar och andra åtgärder, som kan försvåra

en utbyggnad av samarbetet. Rätten att besluta om inledande av ett faktiskt

samarbete på visst kommunalt verksamhetsområde och om utformningen

av ett sådant samarbete bör dock i enlighet med principerna om

frivillighet helt tillkomma envar av samarbetsområdets kommuner. De sakkunniga

anser det emellertid ändock finnas anledning att räkna med att

den framsynthet och de strävanden till långsiktig planering, som präglar

det moderna kommunallivet, skall föranleda att kommunerna väl tillvaratager

de fördelar, som på olika områden kan vara förenade med en

samverkan.

De sakkunniga framhåller vidare, att principerna om frivilligt samarbete

föranleder, att arbetet inom nämnden och inom områdets kommuner kan

med anpassning till de lokala förhållandena gestaltas olika. Självfallet står

det samarbetsområdets kommuner fritt att genast inrikta arbetet på en tidig

kommunsammanläggning. På andra håll kan en stegvis utbyggnad av samarbetet

te sig lämpligare. Arbetet får då inriktas på en översyn av redan

existerande samarbete och på ett successivt upptagande av samverkan på

ytterligare områden. Kommunerna kan därvid själva välja om samverkan

skall ske på avtalsgrund eller i kommunalförbund. I några fall kan kanske

samarbetet inledningsvis böra regleras av avtal och först senare föranleda

ett överförande av uppgifterna till kommunalförbund. Av de former för

interkommunal samverkan, som nu står till buds, erbjuder kommunalförbundet

enligt de sakkunniga särskilda fördelar för samverkan med sikte på

en framtida kommunsammanläggning. Allteftersom nya samarbetsuppgifter

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

aktualiseras kan förbundet utbyggas så att det kommer att handha flertalet

viktiga kommunala angelägenheter. Samarbetsnämnden bör dock icke anförtros

administreringen av verksamhet, beträffande vilken man nått fram till

ett bestående samarbete. Dessa uppgifter bör ankomma på förbundsfullmäktige

och förbundsstyrelser eller på organ, som handhar samverkan grundad

på avtal.

Översyn av judiciell och administrativ indelning

De sakkunniga erinrar om att rikets indelningar i jurisdiktionsområden

samt landsfiskalsdistrikt och fögderier så gott som undantagslöst följer den

kommunala indelningen. På denna bygger också ett flertal andra administrativa

indelningar. Genomförandet av en kommunindelningsreform skulle

därför, om nämnda samordning skall kunna bibehållas, behöva åtföljas

av en översyn av de nu nämnda indelningarna.

Såsom tidigare berörts måste i varje uppkommande ärende om ändring i

den kommunala indelningen utredning verkställas angående dess inverkan

på bl. a. judiciella och administrativa indelningar och självfallet måste då

också undersökas de möjligheter till anpassning som kan finnas. De sakkunniga

finner det stå i god överensstämmelse med de riktlinjer, som föreslagits

för en kommunindelningsreform, att statsmakterna föregår kommunerna

i detta avseende samt underlättar kommunsammanläggningar genom

att anpassa de judiciella och administrativa indelningarna redan till samarbetsområdena.

Eftersom den alldeles övervägande delen av de nuvarande

kommunerna odelade torde komma att ingå i samarbetsområden, skulle en

sådan anpassning kunna genomföras i ett sammanhang för hela landet oavsett

när de olika kommunsammanläggningarna kommer till stånd.

Då de sakkunniga förutsätter, att frågan om en översyn av den judiciella

indelningen snart blir föremål för särskild utredning samt att frågorna om

landsfiskalsdistriktsindelningen och fögderiindelningen kommer att övervägas

av 1957 års polisutredning respektive uppbördsorganisationskommittén

finner de nagra ytterligare ställningstaganden i dessa avseenden ej erforderliga.

Övergångsbidrag till utjämning av skattehöjningar samt särskilda bestämmelser

i avseende å bidrag till skattelindring åt synnerliqt skattetunada

kommuner

De sakkunniga föreslår att — i likhet med vad skedde vid 1952 års indelningsreform

— ett särskilt statsbidrag, kallat övergångsbidrag, skall utgå i

de fall skattebetalarna inom sådan del av en nybildad kommun, som tidigare

utgjort egen kommun, skulle få vidkännas en mera betydande höjning av

utdebiteringen. Rätt till bidraget föreslås föreligga om utdebiteringshöjningen

överstiger 50 öre per skattekrona. Detta bidrag skall avvecklas successivt.

Från skatteutjämningssynpunkt föreslås emellertid en tröskel: bi
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

drag skall ej utgå vid en borgerlig primärkommunal medelutdebitering i de

av sammanläggning berörda kommunerna, som under en treårsperiod före

sammanläggningen med mer än en krona 50 öre understiger samma medelutdebitering

för riket med undantag för städer, som ej deltager i landsting.

Kostnaderna för statsbidraget beräknas till totalt ca 20 milj. kronor.

Vidare föreslås att skattelindringsbidrag, som utgått till en delkommun

året före sammanläggning, skall utbetalas tills vidare med oföi ändrat belopp

till den nybildade kommunen, i vilken delkommunen ingår.

Då chefen för finansdepartementet enligt vad jag inhämtat avser att

föreslå Kungl. Maj :t att förelägga riksdagen proposition rörande de sakkunnigas

nu berörda förslag, torde någon närmare redogörelse ej erfordras

i förevarande sammanhang.

Remissyttrandena

Endast ett fåtal remissmyndigheter förordar att åtgärder nu vidtages för

att tvångsvis genomföra en allmän kommunindelningsreform. Socialstyrelsen

beklagar, att man inte velat föreslå denna väg för att få en ny kommunindelning

genomförd över hela landet inom rimlig tid. Ett 10-tal kommuner

anser också att tvångslagstiftning är att föredraga framför frivilliglinjen.

Stadsfullmäktige i Motala finner sålunda, att den föreslagna vägen icke är

realistisk. Det föreligger redan nu mer eller mindre frivilligt samarbete utan

att därav utvecklats vilja till en indelningsändring, en verklig storkommunbildning.

En frivilliglinje på skolväsendets område torde icke ha haft några

möjligheter att genomföras utan de befogenheter länsskolnämnden varit utrustad

med, och motsvarande erfarenheter torde ha vunnits vid diskussioner

om gemensamma riktlinjer och planer pa byggnadsväsendets område inklusive

planering inom en region. Vatten- och avloppsfrågorna liksom andra

problem sammanhängande med kransbebyggelse kring en centralort torde

knappast kunna bemästras i den takt utvecklingen fordrar, därest varje åtgärd

skall föregås av förhandlingar och frivilliga avtal. Då en indelningsreform

är angelägen framstår frivilliglinjens syfte att successivt genomföra

kommunsammanslagningar som en inkonsekvens, övergångstiden kan

bli mycket lång, framhåller stadsfullmäktige.

Även stadsfullmäktige i Landskrona ifrågasätter om man inte borde taga

steget fullt ut genom omedelbar övergång till de förutsatta större kommunenheterna.

Den kommunala självstyrelsen synes stadsfullmäktige ha allt att

vinna men knappast något att förlora på att man får funktionsdugliga kommunala

enheter. Likaså anser kommunalfullmäktige i Fjälkinge kommun

(ca 5 400 inv.), Kristianstads län, att klara och bestämda riktlinjer för en

ny kommunindelning bör utformas och att förfaringssättet förslagsvis kan

vara likartat med det som tillämpades vid föregående kommunindelning.

Risk för felinvesteringar på många tiotal miljoner kronor anser drätselkammaren

i Luleå föreligga under den tid prestige- och andra ovidkommande

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

skäl kommer att hindra eller i vart fall avsevärt fördröja lämpliga kommunsammanslagningar.

Det är inte rimligt att så skall få ske endast för att en

princip skall hävdas. Drätselkammaren håller därför före att tvång i en

eller annan form bör finnas för reformens genomförande.

Utan att avstyrka, att indelningsreformen i princip skall bygga på kommunernas

frivilliga medverkan, uttalas från flera håll tvivel på att denna väg

kan leda till större resultat.

Länsstyrelsen i Södermanlands län hör till dem som förmenar, att de sakkunniga

varit väl optimistiska i detta avseende. Det är enligt länsstyrelsens

mening sannolikt att en kommunindelning på frivillig grund medför en

mycket långvarig fördröjning av den nya indelningens genomförande. Detta

skapar i sin tur under avsevärd tid en osäkerhet, som knappast kan vara

till gagn för den kommunala utvecklingen.

Länsstyrelsen i Blekinge län förutsätter att statsmakterna på nytt tar ställning

till frågan i hela dess vidd om erfarenheterna efter ett antal år inte visar

sig motsvara förhoppningarna.

Samma tanke går igen i några yttranden, där en tidsgräns för sammanläggningars

genomförande föreslås. Stadsfullmäktige i Filipstad motiverar

behovet av en tidsgräns sålunda.

Då den enskilda kommunen icke vet, om det någonsin blir någon sammanslagning,

är det fara värt att ett sneglande på egna intressen kommer att

omöjliggöra en realistisk och förnuftig lösning av frågorna, till skada för

helheten och på längre sikt. Uppstår t. ex. en lokaliseringsfråga, det må vara

fråga om en industri, en skola eller annat, vågar kanske icke en kommun

medverka till den för kommunblocket lämpligaste lokaliseringen utan strävar

efter att gynna den egna kommunen med felinvestering som följd.

Vreta klosters kommun (ca 6 400 inv.), Östergötlands län, anser att övergångstiden

bör begränsas till fem år. Kommunalfullmäktige i Rasbo kommun

(ca 1 700 inv.), Uppsala län, föreslår en övergångstid på tre år.

I detta sammanhang kan också nämnas ett förslag av länsstyrelsen i Uppsala

län att, därest en indelningsreform beslutas, sådan ändring i 1919 års

indelningslag genomföres att sammanläggning kan framtvingas på begäran

av en eller flera kommuner eller av länsstyrelsen under förutsättning att en

med hänsyn till tidens krav rationell kommunindelning för området icke

på frivillig väg kan åstadkommas. Kommunalfullmäktige i Gamleby kommun

(ca 6 000 inv.), Kalmar län, är av samma uppfattning och föreslår att

— sedan samarbetsområden fastställts — möjlighet skall föreligga att genomdriva

en sammanläggning av områdets kommuner om majoriteten av

kommunerna begär detta.

Å andra sidan har bl. a. omkring 440 kommuner starkt understrukit att

sammanläggningar hör genomföras endast på därom av berörda kommuner

frivilligt gjorda framställningar. Flertalet länsstyrelser uttrycker uppfattningen

att denna väg bör leda till resultat. Av samma uppfattning är

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Svenska landskommunernas förbund erinrar därvid om att åtskilliga kommuner

har en bestämd önskan att få gå samman redan nu samt framhåller,

att frågan om sammanläggningar dessutom torde bli aktuell i ytterligare ett

stort antal kommuner inom den närmaste tiden. Det bör inte få förekomma,

menar förbundet, att sammanläggning av kommuner påskyndas genom

påtryckning av ultimativ karaktär från myndigheternas sida.

De remissinstanser, som anser att behov av indelningsändringar föreligger

eller kan väntas uppkomma, ansluter sig så gott som undantagslöst också

till uppfattningen att åtgärder erfordras för att underlätta genomförandet

härav. Från några av de kommuner, som icke helt avvisar tanken på sammanläggning,

uttalas emellertid, att åtgärder från statsmakternas sida ej

är påkallade. Sålunda framhåller t. ex. kommunalfullmäktige i Förslövsholms

kommun (ca 3 400 inv.), Kristianstads län, att ingen kommunal förtroendeman

av prestigeskäl torde komma att motsätta sig kommunsammanläggning

i ett läge, då större kommuner är av nöden. Dessa kommuner

bör få växa fram spontant genom de goda kontakter, som redan finns mellan

de flesta grannkommuner.

Frånsett de förut åberopade kommunerna har de remissinstanser, som anser

indelningsändringar erforderliga, tillstyrkt eller lämnat utan erinran,

att en allmän planering kommer till stånd. Ingen invändning har

därvid gjorts mot att uppdraget att leda planeringen ges åt länsstyrelserna.

I fråga om hur planeringsarbetet skall läggas upp och vart det skall syfta

har ett flertal olika synpunkter framförts. Fyra olika huvudlinjer kan dock

urskiljas.

Den första huvudlinjen innebär att länsstyrelsen endast skall leda undersökningar

rörande vissa faktiska förhållanden och eventuellt även hålla

överläggningar med kommunerna. Däremot skall någon områdesindelning

icke verkställas av länsstyrelsen utan ställningstagandena helt hänskjutas

till kommunernas fria bedömning. Någon särskild lagstiftning skulle sålunda

icke erfordras. Denna uppfattning företrädes bl. a. av kommunalfullmäktige

i Norra Kinda kommun (ca 3 500 inv.), Östergötlands län, som

yttrar.

Några invändningar kan knappast göras mot att länsstyrelserna utför undersökningar

om ev. nya kommungränser och att förhandlingar upptas med

kommunalmännen i hithörande frågor. Däremot får hela föreställningen om

frivillig sammanslagning en allvarlig knäck om kommuner som saknar intresse

härför tvångsvis sammanföres i block och i nämnder och ett samarbete

påtvingas som i ett sådant läge dessutom inte på något sätt kan bil

fruktbringande.

Den andra huvudlinjen går ett steg längre. Enligt denna skall länsstyrelsens

arbete utmynna i att plan för en ny kommunindelning upprättas. Alla

åtgärder därutöver — vare sig det gäller sammanläggning eller samarbete —■

skall emellertid vara helt överlämnade åt kommunernas egna ställnings
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

taganden. Någon obligatorisk samarbetsnämnd skall sålunda ej tillskapas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner angeläget att en plan uppgöres för

länet angående en framtida ny kommunindelning. Självfallet bör planen

upprättas i samråd med kommunerna och det torde kanske också vara

lämpligt att den fastställes av Kungl. Maj :t. Däremot anser länsstyrelsen

icke, att samarbetsområden skall fastställas eller samarbetsnämnder obligatoriskt

inrättas. Det bör i stället ankomma på vederbörande kommuner att

själva bestämma, huruvida och i vilken form samarbete skall etableras.

Länsstyrelsen åberopar att många av länets kommuner har reagerat mot det

tvång, som tillsättandet av samarbetsnämnder innebär och länsstyrelsen säger

sig förstå denna reaktion. Det finns även anledning antaga, att samarbetet

inom de tänkta nya kommunerna skulle främjas och de frivilliga

kommunsammanslagningarna därmed ske snabbare, om kommunerna själva

finge bestämma beträffande samarbetet. Man komme därigenom också ifrån

det på ärendenas handläggning fördröjande remissförfarande, som skulle

bli fallet, därest samarbetsnämnder inrättades. Liknande uppfattning har

länsstyrelserna i Gotlands och i Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om inte ett uppdrag från

Kungl. Maj :t till länsstyrelserna att aktivt verka för frivilliga kommunsammanslagningar

utifrån en viss riktpunkt beträffande minimiantalet invånare

i en kommun — i förening med vissa statsbidrag — kunde vara tillräckligt.

I vart fall är det önskvärt med en fördjupad analys av tankarna bakom förslaget

till samarbetsområden innan man går att bedöma, dels huruvida de är

ägnade att uppfylla det avsedda syftet att sammansvetsa kommunerna såsom

en förberedelse för en framtida frivillig sammanslagning och dels vilken

nytta samarbetsomradena kan tänkas få för strävandena att förhindra samhälleliga

felinvesteringar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker indelning i samarbetsområden

— vilka dock inte bör vara helt normerande för nya kommunbildningar

— och anser vidare erforderligt att särskilda samarbetsorgan bildas men

menar att det bör vara möjligt att ordna samarbetet även i annan form än

de föreslagna samarbetsnämndernas, t. ex. genom att uppdraga samarbetsfrågorna

åt ett kommunalförbund eller regionplaneförbund.

Ett 30-tal av de kommuner, som anser behov föreligga av åtgärder för att

åstadkomma kommunsammanläggningar, avstyrker obligatoriska samarbetsnämnder.

Den tredje huvudlinjen innebär att indelning i samarbetsområden skall

verkställas och obligatoriska samarbetsnämnder tillsättas i enlighet med de

sakkunnigas förslag men med den skillnaden att samarbetsområdena icke

skall betraktas endast som en övergångsform till en ny kommunindelning

utan skall kunna bestå under längre tid. Sålunda anför länsstyrelsen i Västmanlands

län.

De sakkunniga ha uppenbarligen utgått ifrån att ett system med själv
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

ständiga kommuner inom ett kommunblock, vars gemensamma angelägenheter

dryftas och beredas inom en samarbetsnämnd, är att anse som ett provisorium

och att frågan om sammanslagning alltså endast är en tidsfråga.

Länsstyrelsen anser för sin del att en sådan anordning mycket väl kan bestå

under längre tid. Om de samverkande kommunerna klart inse vilka frågor,

som ha gemensamt intresse, och äro beredda att deltaga i en regionplanering,

där sådan behövs, torde de statliga myndigheterna icke ha någon

anledning att forcera fram en kommunsammanslagning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, som anser behov av en allmän kommunindelningsreform

ej föreligga, har ingen erinran mot det framlagda lagförslaget.

Länsstyrelsen framhåller dock att värdet av samarbetsnämnder

icke får överskattas, eftersom nämndernas arbete ofta nog kan bli resultatlöst

om intressemotsättningar föreligger mellan de i nämnden deltagande

kommunerna.

Ett hundratal kommuner tillstyrker de föreslagna åtgärderna såsom syftande

till att underlätta interkommunalt samarbete utan att de därför anser

indelningsändringar erforderliga. Sålunda anför kommunalfullmäktige i

Partille kommun (ca 15 800 inv.), Göteborgs och Bohus län, att, om frivillighetspricinpen

skall få reell innebörd, samarbetsområden borde få

bli bestående. Detta skulle i många fall vara till fördel t. ex. för kommuner,

som gemensamt kan lösa enstaka större uppgifter, men i övrigt intet har

att vinna på ett samgående.

Den fjärde huvudlinjen i remissyttrandena är en anslutning till de sakkunnigas

förslag om indelning i samarbetsområden och inrättande av obligatoriska

samarbetsnämnder med syfte att förbereda en allmän indelningsreform.

Dessa förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att förslaget i viss mån kan sägas

strida mot frivilligheten samt att det från denna synpunkt kunde ifrågasättas

om icke jämväl deltagande i samarbetsnämnd borde göras beroende av

kommunens fria skön. Länsstyrelsen menar dock, att ett deltagande i en

sådan nämnd icke kan anses förenat med någon egentlig olägenhet för en

kommun. Tvärtom torde uppenbara fördelar vara förenade med att kommuner

inom en viss region får tillfälle att taga ställning till spörsmål, som nödvändigtvis

måste framstå såsom gemensamma för regionen. Administrativt

och ekonomiskt kan deltagandet icke anses innebära någon tunga. Med hänsyn

härtill och då medverkan från alla kommuner måste anses erforderlig i

de viktiga frågor, som sammanhänger med en eventuellt ny kommunindelning,

vill länsstyrelsen bestämt ansluta sig till de sakkunnigas förslag i

denna del.

Liknande synpunkter framförcs av ett flertal andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att om mot förslaget skulle resas

invändningar av sådan tyngd, att det icke anses kunna läggas till grund för

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

föreslagen lagstiftning, det likväl är nödvändigt, att länsstyrelserna erhåller

uppdrag att upprätta planer för länens indelning i kommunblock.

Svenska landskommunernas förbund, som tillstyrker lagförslaget, förklarar

att det enligt dess mening är uteslutet att upprättandet av en sådan generalplan

för riket, som det här är fråga om, skulle kunna verkställas av

kommunerna. Skulle kommunerna själva bestämma om indelningen i samarbetsområden

kan befaras att sådana kommuner, som andra kommuner

inom en tänkbar centralortsregion av någon anledning inte önskar låta ingå

i blocket, blir ställda utanför, vilket i synnerhet kan antagas bli fallet med

i periferin av en centralortsregion belägna skattesvaga kommuner. Det vore

enligt förbundets mening olyckligt om ett antal kommuner på detta sätt utestängdes

från möjligheten att infogas i ett samarbetsområde. En ändrad indelning

är för övrigt en angelägenhet av så allmänt intresse att den enskilda

kommunens behov och önskemål i viss utsträckning måste underordna sig

allmänintresset.

Förbundet anser vidare i likhet med de sakkunniga att tillsättandet av

samarbetsnämnder skall vara obligatoriskt. Det tvång som härigenom pålägges

kommunerna är obetydligt i jämförelse med de fördelar som en sådan

ordning erbjuder. Samarbetsnämndernas uppgifter enligt de sakkunnigas

förslag är ju begränsade på sådant sätt att ingen kommun mot sin vilja

tvingas deltaga i annat än överläggningar om samverkan. Nämnderna får

närmast karaktären av kontaktorgan, som skall ägna uppmärksamhet åt

möjligheterna till samverkan mellan samarbetsområdets kommuner och

framlägga förslag rörande sådan samverkan. Det står varje kommun fritt att

själv taga ställning till förslagen. Samarbetsnämndernas planeringsarbete

kan också taga sikte på en framtida sammanläggning av kommunerna.

Som ett alternativ till förslaget om obligatoriska samarbetsnämnder kunde

man möjligen tänka sig att kommunförbunden ställde sig såsom initiativtagare

till upptagande av kontakter inom samarbetsområdena. Enligt förbundets

mening är dock den av de sakkunniga föreslagna ordningen att föredraga,

då den ger de bästa garantierna för att alla berörda kommuner blir

representerade i samarbetsnämnderna.

Svenska stadsförbundet uttalar, att det inte finns anledning fördölja, att

det av de sakkunniga framlagda lagförslaget rörande kommunala samarbetsnämnder

innebär ett visst mått av tvång men menar att man svårligen

kan undvara detta tvång, om man med bevarandet av frivilligheten i fråga

om kommunsammanläggningarna för framtiden skall undvika allvarliga

felinriktningar av det interkommunala samarbetet med de konsekvenser

detta kan få för samhällsplaneringen i stort. Detta ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten är dock att föredraga framför en helt på tvångslagstiftningens

väg genomförd kommunreform.

Av kommunerna har omkring 260 klart tillstyrkt de sakkunnigas förslag

såsom ett led i genomförandet av en ny kommunindelning.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Sammanfattningsvis har de sakkunnigas förslag till lagstiftning i princip

tillstyrkts av bl. a. nitton länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet och ca 475 kommuner. Icke något av de centrala

ämbetsverken har avstyrkt. Däremot har förslaget avstyrkts av fem länsstyrelser

och ca 300 kommuner. Av dessa anser de fem länsstyrelserna och ett

30-tal av kommunerna att man på andra vägar bör söka nå fram till indelningsändringar

och interkommunalt samarbete. De övriga kommunerna anser

ej behov av indclningsändringar föreligga.

Vidare finns ett 90-tal kommuner, som icke tillkännagivit någon entydig

uppfattning eller som uttalat att frågan om lagstiftning om samarbetsnämnder

bör hållas öppen tills vidare.

Vad beträffar samarbetsområdenas fastställande har ett 10-tal kommuner,

varav flertalet från Stockholms län, föreslagit att beslutanderätten skall tillkomma

länsstyrelsen.

Mot de sakkunnigas uttalande, att de finner naturligt, att gränsdragningen

i huvudsak kommer att ske efter existerande kommungräns såvida icke vederbörande

kommun själv är införstådd med en uppdelning har såväl arbetsmarknadsstyrelsen

som skolöverstyrelsen invänt, att uppdelning av kommun

i många fall blir nödvändig för att åstadomma en smidig anpassning

till naturliga enheter. Samma uppfattning har länsstyrelserna i Gotlands,

Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs och Västmanlands län.

Omkring ett 60-tal kommuner framhåller likaledes att en lämplig ny kommunindelning

icke kan komma till stånd utan att möjligheter finns att framtvinga

delning av en nu bestående kommun. Sålunda uttalar kommunalfullmäktige

i Tidans kommun (ca 2 200 inv.), Skaraborgs län, att gränsdragningen

får underordna sig resultatet av omlandsavgränsningarna för de

olika centralorterna, varvid det i många fall torde bli erforderligt att följa

församlingsgränser, samt att en sådan gränsdragning skall kunna göras

mot vederbörande kommuns vilja.

I fråga om planeringsarbetets bedrivande understryker arbetsmarknadsstyrelsen

angelägenheten av att länsstyrelsen samråder med bl. a. länsarbetsnämnden.

Enligt styrelsens mening bör den regionala indelning, som

verkställts av styrelsen, vara till god vägledning vid planeringen. Skolöverstyrelsen

framhåller vikten av att skolmyndigheterna under hela arbetet

med kommunplaneringen beredes tillfälle att aktivt deltaga och att länsstyrelserna

uppmärksammar de speciella problem, som möter vid planeringen

på skolans område, överstyrelsen fortsätter.

överstyrelsen har i andra sammanhang påpekat, att införandet av obligatorisk

9-åriga grundskola bör ske successivt och regionvis. Det är därför

angeläget, att den föreslagna indelningen i samarbetsområden icke får till

följd att införandet av grundskolan fördröjes inom större regioner eller län.

Att en viss förskjutning i tiden kan visa sig nödvändig i enstaka fall torde

dock vara ofrånkomligt, men detta bör ej innebära alt den av riksdagen

förutsatta genomförandeperioden utsträckes.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 180

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Att planeringen, bör ske i intimt samråd med kommunerna understrykes

av Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet och ett

flertal kommuner.

Landstingens förvaltningsutskott uttalar också i flera fall önskemål om

att få deltaga i planeringen, särskilt för de fall ett överskridande av länsgräns

aktualiseras.

I fråga om tiden för planeringsarbetet framhåller åtskilliga kommuner,

att någon forcering ej bör äga rum.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner ofrånkomligt, att fixerandet av samarbetsområdena

får anstå så länge att kommunernas fullmäktige får minst

ett år på sig för sitt ställningstagande, räknat från riksdagsbeslutet. Utredningar

och förhandlingar samt behandling i de olika kommunala styrelserna

och nämnderna före fullmäktigebehandlingen torde med nödvändighet

kräva avsevärd tid.

Fråga om enhetlig kommunform

Indelningssakkunniga

De sakkunniga lämnar inledningsvis en redogörelse för vad som benämnes

kommunernas rättsliga underlag. De konstaterar, att 1862 års kommunalförordningar

utgick från en i sakens natur liggande motsättning

mellan stad och land. Detta synsätt hade sin historiska förklaring i de näringspolitiska

uppgifter, som under ett tidigare samhällsskick åvilat städerna

och deras borgerskap. Verklighetsunderlag hade detta betraktelsesätt i

då rådande skillnader mellan stad och land icke blott i fråga om bosättningsförhållanden

utan också beträffande organisation och samhällsuppgifter.

På många områden handhade eller bekostade städerna verksamheter utan

motsvarighet hos övriga kommunala bildningar. På grund härav ansågs det

nödvändigt att utfärda särskilda författningar om kommunalstyrelse i stad

och på landet på vissa punkter av väsentligt olika innehåll. Samma uppfattning

låg till grund även för tillkomsten av senare författningar av betydelse

för kommunalförvaltningen.

Med början redan under föregående århundrade har enligt vad de sakkunniga

konstaterar den näringsgeografiska och demografiska utvecklingen

successivt och mot mitten av innevarande sekel i accelerat tempo undanryckt

underlaget för den tidigare gjorda åtskillnaden i lagstiftningen mellan

olika typer av kommuner. Detta återspeglas också i rättsutvecklingen på

kommunallagsområdet.

Efter tillkomsten av 1919 års indelningslagstiftning kan ej längre hävdas

den tidigare i vissa sammanhang framförda uppfattningen, att städerna

besitter sitt kommunala område med annan och starkare rätt än de landskommunala

bildningarna. Genom beslut med stöd av sagda lagstiftning kan

Kungl. Maj :t sålunda — även mot stadens vilja — överföra område från

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

stad till annan stad, köping eller landskommun. Genom förordnande om

sammanläggning av stad med annan stad kan Kungl. Maj :t härvid t. o. in.

bringa stadsrättighet att upphöra. Skulle den beslutade sammanläggningen

avse stad å ena sidan och köping eller landskommun å den andra torde

emellertid av lagstiftningens grunder, främst principen om universalsuccession,

följa, att den nybildade kommunen blir bärare av stadsrättigheterna

om inte Kungl. Maj :t på stadens uttryckliga begäran förordnar annat. Såtillvida

lär 1919 års indelningslagstiftning icke ha givit Kungl. Maj :t någon

rätt, som icke förut tillkommit Kungl. Maj:t, att fråntaga området stadsrättigheter.

1953 års kommunallag gör med ett fåtal undantag samma bestämmelser

tillämpliga för stad, köping och landskommun. Undantagen gäller kommunalborgmästarämbetet,

stadskollegiet och municipalsamhällsinstitutet, av

vilka de båda först angivna endast har aktualitet för stad — kommunalborgmästarämbetet

blott för landsrättsstad — medan municipalsamhällsbildning

endast kan förekomma i landskommun. Formellt bibehålies vidare

olika benämningar på fullmäktige och kommunens styrelse i stad å ena

sidan samt köping och landskommun å den andra. Av nu berörda sakligt

betydelsefulla olikheter mellan i kommunallagen angivna kommuntyper

kan två, kommunalborgmästarämbetet och municipalsamhällsinstitutet,

sägas vara ställda på avskrivning. Genomföres 1954 års brandlagsrevisions

nu framlagda förslag (SOU 1960: 34), kommer municipalsamhälle att kunna

bestå endast för handhavande av angelägenheter, som föranledes av byggnadslagens

tillämpning eller av särskilt förordnande enligt 11 § promulgationslagen

om allmänna ordningsstadgans tillämpning, en möjlighet som

hittills aldrig utnyttjats. Det torde blott vara en tidsfråga, innan vid en förestående

revision av byggnadslagen möjligheten till municipalsamhällsbildning

helt avskaffas och 11 § i övergångsbestämmelserna till 1953 års kommunallag

utgår. Därmed kommer samtliga återstående municipalsamhällen

att försvinna och samtidigt varje underlag för en kommunalrättslig åtskillnad

i nu berört avseende mellan landskommun och övriga kommuntyper.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att innehållet i 1953 års kommunallag

icke reser något större hinder för en reform i syfte att skapa en

enhetlig typ av borgerliga primärkommuner.

Ett annat förhållande råder, framhåller de sakkunniga, i avseende å de

begrepp, som brukar sammanfattas under beteckningen städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter. Genom äldre allmänna eller speciella privilegier

eller i annan ordning har städerna tillförsäkrats förmåner, vartill motsvarighet

saknas för övriga kommuner. Hit har brukat föras den till den egna

jurisdiktionen knutna grundlagsskyddade rätten att bland behöriga personer

föreslå borgmästare och lagfarna rådmän, rätten att välja kommunalborgmästare,

rätten att behålla kronodonationsjord, att vara stapelstad, att

uppbära tomtören, gårdaköpsavgifter och friskillingar, att av statsverket

6* — Bihnng till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 180

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 1>80 år 1961

utfå tolag, källarfrihetsmedel, ersättningar för förlorade tullfriheter och

indragna ränte- och tiondeanslag, rätten till auktionsmonopol in. m. Vidare

har städerna av gammalt en större frihet med avseende på jorddelning.

Städerna har också hävdvunnet själva ombesörjt sin väghållning, haft

eget uppbördsverk och egen mantalsskrivning, eget polis- och åklagarväsende,

eget exekutionsväsende, egen stadsläkare och liknande. Här är det närmast

fråga om skyldigheter, vilka i modern tid oftast blivit föremål för ingående

författningsreglering. Vissa rättigheter kan också vara förenade med

skyldigheter. Inom privilegiekategorin är detta fallet med stapelstadsrätten

och skyldigheten att hålla tullhusbyggnad. Många rättigheter är speciella

för vissa städer av vanligen hög ålder. Så är fallet med rätten till donationsjord,

rätten att uppbära tomtören, särskilda friskillingar och liknande.

Andra rättigheter såsom stapelstadsrätten och därmed förknippade rättigheter

och skyldigheter beror även av stadens geografiska läge. Vissa rättigheter

såsom det äldre städer tillkommande vågprivilegiet, utnyttjas

numera icke annat än i undantagsfall. Det senare är också fallet med auktionsmonopolet,

vilket i princip stått öppet för alla städer, äldre såväl som

nybildade, men som f. n. icke utnyttjas av mer än ett fyrtiotal, utan att

man med säkerhet lär kunna säga, om rättigheten enbart genom det underlåtna

utnyttjandet utslocknat för övriga städers vidkommande. Eljest

är det blott ett fåtal av de äldre rättigheterna, av vilka i senare tid bildade

städer kommer i åtnjutande.

Om den nutida karaktären av städernas äldre rättigheter och förmåner

har meningarna gått isär, fortsätter de sakkunniga. Å ena sidan har hävdats,

att RF § 114 har avseende enbart på numera upphävda ståndsprivilegier,

å den andra att stadgandet även skulle avse stadsprivilegier. Att en

viss stads privilegier med stadens uttryckliga samtycke kunnat ändras, har

alltid ansetts ligga i privilegiebegreppets natur. Kungl. Maj :t har vidare

ansetts befogad att på egen hand vidtaga smärre jämkningar i meddelade

privilegier. Oavsett detta har ett antal stadsprivilegier uttryckligen avskaffats

med nyare lagstiftning. Denna metod för privilegiernas avskaffande

överensstämmer med RF § 114, vilket lagrum för ändring och avskaffande

av ståndsprivilegier förutsätter samfällt beslut av Konung och riksdag.

Bland icke avvecklade särskilda skyldigheter märkes främst den magistratsstad

åvilande skyldigheten att hålla stadsdomstol, den flertalet magistratsstäder

åvilande skyldigheten att tillika ha eget uppbördsverk, magistratsstädernas

skyldighet att svara för rannsakningsfångars förvaring och underhåll,

städernas ännu i princip kvarstående skyldighet att helt bekosta

sitt åklagar-, exekutions- och polisväsende och den till stapelstadsrätten

knutna skyldigheten att hålla tullhusbyggnad och i äldre tid jämväl sjömanshus.

De sakkunniga erinrar om att avvecklingen av städernas speciella rättig
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

heter och skyldigheter varit föremål för en rad avslutade eller pågående

utredningar. Bland då pågående utredningar nämner de sakkunniga stadsdomstolsutredningen,

1955 års stadsutredning, 1957 års polisutredning, uppbördsorganisationskommittén,

1957 års utredning för förberedande översyn

av utsökningslagen och 1954 års fastighetsbildningskommitté. Vidare lämnar

de sakkunniga en översikt över det aktuella läget i avseende å dessa

rättigheter och skyldigheter, liksom vissa andra olikheter i lagstiftning och

rättstillämpning med anknytning till kommunformen.

Till stadsrättigheter i vid mening kan också, uttalar de sakkunniga, föras

rätten till stadsnamnet. Huruvida denna rätt skall anses äga särskilt skydd

i RF § 114 kan synas tvivelaktigt om alla andra med stadsbegreppet förenade

rättigheter och skyldigheter avskaffas. I detta sammanhang erinras om

å ena sidan att de s. k. osjälvständiga köpingarna 1862 fick bestå ehuru

deras samhällsuppgifter1 efter näringsfrihetens genomförande, om icke

fullständigt så dock i allt väsentligt, upphört och å den andra att ett

antal självständiga köpingar vid sammanläggning med landskommuner

1952 frånkändes sina köpingsrättigheter. Emellertid framhåller de sakkunniga,

att köping icke kan åberopa RF § 114 till försvar för sina »rättigheter».

För städernas del anmärker de att nämnda grundlagsskydd för

stadsnamnet såsom integrerande del av stadsrättigheter ej torde innefatta

mer än skyldighet för Kungl. Maj:t att inhämta riksdagens samtycke till

återkallande av namnet stad, vilket synes kunna ske kollektivt för alla

eller vissa slag av städer.

Beträffande köpingarna och municipalsamhällena konstaterar de sakkunniga,

att köpingsrättigheterna numera i och för sig är innehållslösa men

att med köpingsbildning, i de fall där brandstadgans och byggnadslagens

stadsbestämmelser icke redan gäller, följer att dessa träder i tillämpning

inom kommunerna samt att sistnämnda reglers tillämpning inom municipalsamhällen

medför vissa skyldigheter i fråga om vatten och avlopp,

gaturenhållning och civilförsvar.

Efter dessa redogörelser anför de sakkunniga att den föreslagna indelningsreformen

kommer att beröra praktiskt taget alla städer. För flertalet

städer kommer reformens förverkligande att betyda, att det nuvarande

stadsområdet blir en mindre del av det nya kommunterritoriet, för vissa

att den nuvarande stadsbefolkningen blir en minoritet bland kommuninvånarna.

Varje identitet mellan staden såsom geografiskt begrepp och administrativ

enhet försvinner och kvar står endast skillnaden mellan tätort

och glesbygd, en skillnad som kommer att möta inom varje nyskapad

kommun.

Om den förordade indelningsreformcn skall mogna fram genom att kommunerna

själva kommer till insikt om nödvändigheten av samarbete och

samgående ligger det i sakens natur att alla rimliga åtgärder bör vidtagas

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

för att avlägsna praktiska och psykologiska hinder för reformverket och

positivt befordra en snabb integration inom kommunblocken, framhåller de

sakkunniga. Till de fördröjande hindren hör otvivelaktigt vår traditionella

uppdelning av primärkommunerna i städer, köpingar och landskommuner

samt den till denna typologi knutna föreställningen att städer och köpingar

jämfört med landskommuner företräder högre kommunformer.

De sakkunniga anser, att dessa till de olika kommuntyperna knutna föreställningar

redan nu har ringa reellt underlag. Bortser man från vissa olikheter

i organisation, samhällsuppgifter och ekonomiskt ansvar för vissa

verksamheter, vilka olikheter av allt att döma står inför sitt avskaffande,

kan endast intressen av merkantil och liknande art åberopas för en orts

övergång till eller bibehållande som stad eller köping. Även om dylika synpunkter

kan ha visst berättigande kommer de att sakna underlag efter en

indelningsreform, dikterad av de faktorer, som reellt bestämmer det ekonomiska

framåtskridandet.

De sakkunniga framhåller att bibehållandet av den hävdvunna uppdelningen

av primärkommuner på olika typer under sådana omständigheter

måste te sig irrationellt. Införandet av en enda kommuntyp i de äldre koinmunformernas

ställe framstår också som den naturliga konsekvensen av

det hittillsvarande historiska utvecklingsförloppet.

Även om det icke möter några svårigheter att inom ramen för 1953 års

kommunallag skapa en enhetlig kommuntyp, skulle enligt de sakkunnigas

mening en sådan reform bli en skenlösning så länge de sakliga olikheter

består, som nu finns mellan förvaltningsuppgifter och förvaltningsorganisation

i städer av olika slag, köpingar och landskommuner. Först sedan pågående

utredningar i hithörande ämnen avslutats och deras förslag blivit

föremål för statsmakternas beslut kan dessa olikheter i allt väsentligt förväntas

försvinna och vägen stå öppen för skapandet av en även från saklig

synpunkt enhetlig kommuntyp.

Att i avvaktan på väntad lagstiftning i nyss berörda ämnen och i anslutning

därtill genomförd kommunallagstiftning om en enhetlig kommuntyp

uppskjuta förberedelserna för en ny indelningsreform finner de sakkunniga

å andra sidan ogörligt. Dessa förberedelser bör i stället samordnas med

den väntade lagstiftningen på sådant sätt att de avsedda kommunsammanläggningarna

ej onödigt fördröjes. I målsättningen bör därför inryckas

skapandet av en enhetlig homogen kommuntyp. Vissa med detta problemkomplex

sammanhängande spörsmål såsom namnet på en blivande enhetlig

kommuntyp och principerna för namngivning i enskilda fall av de blivande

kommunbildningarna torde kräva särskilda överväganden. Inte heller detta

synes utgöra skäl för att dröja med åtgärder i nyssnämnt syfte.

De sakkunniga föreslår såsom en första åtgärd att riksdagen beredes

tillfälle att avge ett principuttalande om ändring av 1953 års kommunallag

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

så att denna kommer att avse en enhetlig typ av primärkommuner. Sedan

detta uttalande inhämtats bör åt särskilda sakkunniga uppdragas att på

grundval av de resultat, vartill de i det föregående redovisade utredningarna

kommer, kartlägga återstående olikheter mellan kommunformerna

och förbereda deras avlägsnande, att utarbeta och framlägga förslag om

stads, köpings och landskommuns ersättande med en enda typ av borgerliga

primärkommuner samt att verkställa en allmän genomgång av gällande

lagstiftning i syfte att utrensa eller neutralisera de stadganden, som anknyter

till den i kommunallagstiftningen hittills upprätthållna uppdelningen

av de borgerliga primärkommunerna i olika typer. Vidare bör frågorna om

avskaffande av municipalsamhällsinstitutet omgående utredas.

Att problemet om en enhetlig kommunform icke tidigare lösts behöver

enligt de sakkunnigas uppfattning icke påverka sammansmältningsförloppet

för de kommunblock, i vilka blott landskommuner eller blott landskommuner

och köpingar ingår. Däremot kan det antagas, att denna olösta

fråga på olika sätt kommer att försvåra och fördröja sammanläggningar

inom kommunblock i vilka städer ingår. Särskilt blir detta fallet beträffande

block med magistratsstäder. Även ovissheten om hur avvecklingen av städernas

särskilda rättigheter och skyldigheter skall ske kan här bli ett återhållande

moment. Beträffande block med landsrättsstäder torde problemen

i regel om än icke alltid ställa sig enklare särskilt om, såsom bör vara

möjligt, frågan om kommunalborgmästarämbetets avveckling snabbt kan

lösas.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att det skulle stå i överensstämmelse

med frivilliglinjen om Kungl. Maj :t under reformens fortgång villfar

en stads begäran om återkallande av sina stadsrättigheter, därest staden

finner en sådan åtgärd ägnad att påskynda en slutlig sammansmältning

inom sitt kommunblock.

Remissyttrandena

Utredning rörande frågan om enhetlig kommunform motsätter sig endast

några få remissorgan. Däremot är meningarna mera delade när det gäller

frågan, huruvida en sådan utredning bör tillsättas nu samt om den bör

föregås av ett principuttalande av riksdagen eller om den bör göras helt

förutsättningslös.

Bland de centrala ämbetsverken avstyrker socialstyrelsen, statskontoret,

statistiska centralbyrån och överstyrelsen för yrkesutbildning de sakkunnigas

förslag i detta avseende.

Socialstyrelsen anser avsevärd risk föreligga för att en sammankoppling

av denna fråga med kommunindelningsfrågan kommer att fördröja genomförandet

av en ny kommunindelning och förordar därför att frågan upptages

vid senare tidpunkt.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

Statskontoret framhåller att statsmakterna ännu icke tagit ställning till

olika utredningar, vilka haft i uppdrag att behandla frågor, som har direkt

eller indirekt samband med spörsmålet om en enhetlig kommuntyp. I några

fall föreligger för övrigt ännu ej utredningsresultaten. Med hänsyn härtill

och då indelningssakkunniga föreslagit tillsättandet av en ny, allsidig utredning

i frågan finner statskontoret övervägande skäl tala för att med

riksdagens prövning av spörsmålet om en enhetlig kommuntyp tills vidare

får anstå.

En annan inställning har kammarkollegiet, som menar att även om tiden

ännu icke är inne att besluta om införande av enhetlig kommuntyp, någon

avgörande invändning icke torde kunna resas mot de sakkunnigas ställningstagande

i denna del. Det synes kollegiet angeläget, att Kungl. Maj :t

och riksdagen vid blivande lagstiftning inom hithörande områden söker eliminera

eller minska de reella olikheterna mellan lands- och stadskommuner.

Byggnadsstyrelsen tillstyrker att en utredning tillsättes för att närmare

behandla de problem som hänger samman med införandet av en enhetlig

kommuntyp.

Övriga centrala ämbetsverk har inte särskilt uttalat sig i denna fråga.

Länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge och Norrbottens län ger klart uttryck

åt uppfattningen, att frågan om enhetlig kommunform nu bör underställas

riksdagen för principuttalande.

Även länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands och Gävleborgs län ansluter sig i princip till tanken på en

enhetlig kommuntyp samt tillstyrker att utredning snarast tillsättes. De

framhåller också att införandet av en enhetlig kommuntyp skulle underlätta

den föreslagna reformen.

Försiktigare uttalar sig länsstyrelsen i Uppsala län, som visserligen anser

en sådan övergång ligga i utvecklingens riktning och tillstyrker att erforderliga

utredningar för förberedande härav vidtages men som framhåller

att man bör skynda långsamt, då reformen torde behöva tid att mogna

ytterligare.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län inskränker sig till att

tillstyrka, att frågan närmare utredes.

Ytterligare utredning med betonande av att denna bör göras förutsättningslös

och sålunda ej bindas av något principuttalande av riksdagen förordas

av länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs, Värmlands, Örebro,

Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län lämnar följande motivering.

Länsstyrelsen anser att denna fråga snarast möjligt bör utredas men håller

före att det för närvarande saknas tillräckligt underlag för ett principuttalande.

Även historiska skäl synes tala för att man tar försiktigt på frågan.

Det torde ej heller enligt länsstyrelsens uppfattning vara erforderligt med

ett uttalande av denna innebörd från riksdagens sida för genomförande av

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO år 1961 89

kommunindelningsreformen i huvudsaklig anslutning till det föreliggande

förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att frågan icke torde vara av större

betydelse, men historiska och traditionella skäl talar för att man icke i onödan

tager bort de nuvarande kommuntyperna.

Kommunförbunden har i denna fråga olika uppfattningar.

Svenska landskommunernas förbund tillstyrker utredning utan dröjsmål

och anför i anslutning härtill.

Grundläggande för de sakkunnigas förslag till ändrad indelning är centralortsidén,

d. v. s. att varje samarbetsområde och därmed också varje blivande

storkommun skall byggas upp kring en för området central tätort. Strukturellt

blir därför alla kommuner av samma typ oavsett hur de benämnas.

Stadsegenskapen kommer inte i och för sig att kunna tillförsäkra tätort

ställning av centralort för den nya kommunbildningen. Indirekt visar detta

att tanken att särskilda kommuntyper skulle behövas för vissa slag av tätorter

inte längre är sakligt grundad. Tvärtom kan det, såsom de sakkunniga

anfört, befaras, att bibehållandet av äldre kommuntyper av olika skäl kommer

att försvåra och fördröja genomförandet av en ny kommunindelning.

Svenska stadsförbundet säger sig vara medvetet om, att ett genomförande

av den föreslagna kommunreformen kan komma att aktualisera frågan om

en enhetlig kommuntyp, men förklarar sig icke beredd att till alla delar

ansluta sig till de bedömningar och den argumentation, som dikterat de

sakkunnigas ställningstaganden. Enligt förbundets uppfattning bör frågan

om en enhetlig kommuntyp vid härför lämplig tidpunkt bli föremål för en

förutsättningslös utredning.

Endast omkring 150 kommuner har särskilt deklarerat sin uppfattning

i denna fråga och ungefär hälften av dem är städer.

Omkring 50 av nämnda kommuner tillstyrker, att frågan nu underställes

riksdagen för principuttalande och att en sammanfattande utredning verkställes.

Bland dessa kommuner ingår endast fyra städer.

Drygt 60 kommuner — huvudsakligen städer och några köpingar — avstyrker

att principbeslut fattas på detta stadium. Ett 50-tal av dem har

dock angivit att de ej har något att erinra mot att en förutsättningslös utredning

göres.

Ytterligare ett 40-tal kommuner har mera kortfattat anfört att de tillstyrker

vidare utredning.

Departementschefen

De riktlinjer som de sakkunniga föreslagit för genomförandet av en ny

kommunindelning skiljer sig i flera avseenden från dem som tillämpades

vid den av 1946 års riksdag beslutade indelningsreformen. Medan 1946 års

riksdagsbeslut innebar en tvångsvis genomförd nyindelning föreslår de

sakkunniga nu åtgärder för att genom kommunernas frivilliga medverkan

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

få indelningsändringar till stånd. I detta avseende är förslaget sålunda mindre

långtgående. Däremot har målet för det slutliga resultatet satts åtskilligt

högre än vad kommunindelningsreformen siktade till. Som den mest genomgripande

skillnaden betraktar jag då tanken att mera allmänt söka

förena tätort och glesbygd till kommuner, som utgör från näringsgeografisk

synpunkt sammanhållna regioner.

I remissyttrandena har förslaget att låta en indelningsreform växa fram

genom åtgärder, som bygger på kommunernas frivilliga medverkan, den

s. k. frivilliglinjen, vunnit klar anslutning även om röster inte saknas för

att ingripande i stället bör ske genom tvingande bestämmelser.

För egen del har jag också kommit till uppfattningen att tvångsåtgärder

i nuvarande läge inte är påkallade. Skälen härför är flera. Som jag framhållit

i det föregående synes indelningsändringar böra övervägas i de fall

då interkommunalt samarbete eljest skulle erfordras i sådan omfattning att

det skulle intaga en dominerande plats i den kommunala förvaltningen.

Från de synpunkter statsmakterna i första hand har att beakta skulle dock

ett lämpligt organiserat och väl avvägt samarbete mellan kommunerna i

och för sig vara tillräckligt. Vad man vinner genom ett totalt samgående

mellan kommuner i dylika fall är främst att de kommunala organen får

bättre möjligheter till samlad överblick och bedömning i fråga om kommunalpolitikens

inriktning. Indelningsändringen framstår därför främst som

liggande i kommunernas eget intresse. Det synes då också rimligt att låta

kommunerna själva få avgörande inflytande i valet mellan samarbete och

sammanläggning. Ett annat skäl är att förutsättningarna för friktionsfritt

samarbete inom en nybildad kommun måste vara väsentligt större när frågan

om sammanläggning fått mogna så att den bäres upp av en allmän

övertygelse bland kommunmedlemmarna rörande fördelarna härav. Denna

mognadsprocess kan behöva olika lång tid i olika kommuner. Av remissyttrandena

synes dock framgå att man på åtskilliga håll är beredd att redan

nu ingå i allvarliga överväganden om sammanläggning. Även detta synes

utgöra ett skäl för att gå försiktigt fram från statsmakternas sida.

Den avgörande betydelse jag sålunda vill tillmäta kommunernas egen

inställning till denna fråga får emellertid konsekvenser i andra avseenden.

Som jag nyss nämnt överväger ett betydande antal kommuner frågan om

sammanläggning och ansökningar om sammanläggning av dessa kommuner

är att vänta under de närmaste åren oavsett om några åtgärder nu vidtages

från statsmakternas sida eller ej. Det är vidare uppenbart att en allsidig

prövning icke kan verkställas i dessa ärenden, såvida icke varje sammanläggnings

följdverkningar för kommunindelningen i övrigt inom det aktuella

området är klarlagda. En sådan utredning synes knappast knnna ske annat

än i samband med upprättandet av en fullständigt plan för lösning av samtliga

indelningsproblem, som föreligger eller kan väntas uppkomma.

Vid en dylik planering gäller det att söka finna principer för ny kommun
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

bildning, som dels mera allmänt ger kommunerna de personella, ekonomiska

och organisatoriska resurser som fordras för att tillhandahålla en god kommunal

service, dels bygger på intressegemenskap mellan kommunmedlemmarna

och dels kan väntas bli bestående.

De sakkunniga har ansett att alla dessa synpunkter blir bäst tillgodosedda

om kommunerna byggs upp kring centralorter och omfattar från näringsgeografisk

synpunkt avgränsade områden kring centralorterna. En kommun

som sammanfaller med en dylik region skulle, om den är av tillräcklig

storlek, inrymma flertalet av de anordningar, som bör ingå i den kommunala

verksamheten, den skulle hållas samman av en spontan intrességemenskap

kring centralorten och den skulle ge utrymme för ett differentierat

näringsliv, som kan utgöra grunden för en stabiliserad befolkningsmässig

och ekonomisk utveckling.

Den av de sakkunniga sålunda förordade centralorts- och regionprincipen

är ett utflöde av samma tankegångar, som kommit till uttryck vid annan

samhällelig planeringsverksamhet. Jag vill erinra om beslutet av 1952 års

riksdag angående åtgärder för näringslivets lokalisering (prop. 1952: 127),

enligt vilket en försöksverksamhet skulle igångsättas och frågan därvid angripas

enhetligt för stadsbygd och landsbygd. Den lokaliseringsplanering,

som bedrivs under denna försöksverksamhet, bygger i stort sett på samma

principer som de nu föreslagna. I huvudsak samma principer tillämpas vid

den planering för högstadieorganisationen inom grundskolan, som sedan

flera år pågått över hela landet. På båda dessa för den kommunala verksamheten

väsentliga områden är principen sålunda redan godtagen och en

ny kommunindelning efter andra principer skulle begränsa möjligheterna

till samordning i avseende å dessa områden.

I några remissyttranden har centralorts- och regionprincipen bestämt avvisats

och ett huvudargument har därvid varit att intressemotsättningar

mellan centralorten och övriga delar av kommunen skulle hindra eller försvåra

en kommunalpolitik, som tillgodoser de olika delarna av kommunen.

Dessa farhågor synes mig betydligt överdrivna. Som de sakkunniga påvisat

utvecklas intressegemenskap mellan centralorten och dess omland bl. a. i

ekonomiskt och kulturellt avseende. Centralorten tillhandahåller omlandet

service, som omlandets befolkning spontant utnyttjar. Å andra sidan är

centralorten beroende av omlandets efterfrågan av varor och tjänster liksom

t. ex. dess möjligheter att tillhandahålla platser för rekreation och fritidsbebyggelse.

Centralortens invånare kan f. ö. antagas till icke obetydlig del

bestå av inflyttade från omlandet, eftersom olika undersökningar visat att

flyttningsrörelserna från landsbygden i väsentlig utsträckning går till närliggande

tätort. Vidare blir det i takt med kommunikationsmöjligheternas

förbättring allt vanligare alt arbetsanställning i centralorten förenas med

bosättning på landsbygden. Även utflyttning från centralorterna till bostad

på landsbygden förekommer.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

De många gemensamma intressen, som finns i en region tar sig dock inte

alltid uttryck i kommunalpolitiken. Jag vågar påstå att detta många gånger

bottnar i bristande vilja eller förmåga att se problemen i stort och till helhetens

bästa. Även om bevekelsegrunderna är goda kan ambitionerna i

varje kommun skymma det gemensamma intresset. Jag är dock angelägen

betona, att detta säkerligen inte är en vanlig företeelse. Tvärtom har, såsom

de sakkunniga framhållit, regionsamhörigheten och behovet av regionalt

samarbete mer och mer satt sin prägel på det kommunala handlandet. Inte

minst remissyttrandena i den nu föreliggande frågan har bestyrkt att så är

fallet.

En del landskommuner har uttalat allvarliga bekymmer för att en kommunindelning

enligt centralorts- och regionprincipen skulle påskynda landsbygdens

avfolkning. Jag har i det föregående i samband med de skäl, som

från lokaliseringspolitiska synpunkter talar för en ny kommunindelning,

givit till känna en annan uppfattning. Ett medel att stärka landsbygdens

näringsliv borde vara att samla resurserna till systematisk utbyggnad av

vissa orter. I likhet med bl. a. länsstyrelsen i Kristianstads län vill jag framhålla,

att vådorna från kommunal synpunkt av den nu fortgående utvecklingen

skulle bli mindre genom en princip för kommunindelning, som går

ut på att sammanföra avfolkningsbygder med växande tätorter.

Som de sakkunniga föreslagit och flertalet remissorgan tillstyrkt förordar

jag därför såsom en första utgångspunkt vid planeringen, att kommunerna

såvitt möjligt skall utgöras av i näringsgeografiskt hänseende sammanhängande

regioner.

Från denna utgångspunkt blir invånarantalet i många fall endast av sekundär

betydelse. En riktpunkt även i detta avseende måste emellertid av

olika skäl uppställas. Därvid torde på grunder, som angivits av de sakkunniga,

endast en önskvärd minsta storlek kunna preciseras. De sakkunnigas

förslag att som riktpunkt i fråga om minsta befolkningsunderlag sättes

8 000 invånare har liksom motiveringarna härför godtagits i flertalet yttranden.

För egen del kan jag ansluta mig till denna bedömning. Jag betraktar

det också som naturligt, att den framtida sannolika befolkningsutvecklingen

därvid skall beaktas. Eftersom bedömningar i detta avseende icke

anses kunna göras med något större mått av säkerhet för längre tid än en

15-årsperiod, synes det lämpligt att hänsyn tages till den sannolika utvecklingen

fram till år 1975. Ett minsta befolkningsunderlag i varje kommun av

8 000 invånare år 1975 förordar jag därför som en andra utgångspunkt vid

planeringen.

När jag i det föregående talat om utgångspunkter vid planeringen så ligger

däri ett ställningstagande, att principerna inte kan göras helt undantagslösa.

Avvikelser bör dock begränsas till sådana fall då speciella förhållanden

föreligger.

Som de sakkunniga framhållit föreligger inom Stockholms-, göteborgs
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

och malmöregionerna så speciella förhållanden att angivna principer icke

torde vara tillämpliga över huvud taget. Jag har därför denna dag utverkat

Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en utredning för att behandla

vissa indelningsfrågor inom dessa regioner. Denna utredning kommer dock

såvitt rör kommunindelningen att begränsas till frågor om sammanläggning

av vissa kommuner med Göteborg och Malmö. Övriga kommunindelningsfrågor

i göteborgs- och malmöregionerna liksom den kommunala indelningen

i stockholmsregionen torde få lösas efter andra principer men i

samma ordning som jag i det följande ämnar förorda för planeiingen i

övrigt inom landet.

Speciella förhållanden kan i vissa fall motivera modifikationer i centralorts-

och regionprincipen. Erfarenhetsmässigt kan sägas att åtskilliga andia

regioncentra än de nyss nämnda tre största städerna har ett vidsträckt omland.

Särskilt gäller detta om flera residensstäder och andra större städer.

En konsekvent tillämpning av principen skulle därför leda till att av

dessa centralorter komme att bildas både till areal och folkmängd mycket

stora kommuner, som även innefattade mindre centra ute i omlandet. Om

man av olika anledningar vill undvika detta, kan en framkomlig väg vara

att göra en uppdelning på så sätt, att en mindre ort utväljes som centralort

för en kommunbildning, trots att ortens eget omland ger otillräckligt

underlag. En förutsättning bör emellertid vara att den valda centralorten

kan tillföras ytterligare områden, så att erforderligt befolkningsunderlag

uppnås, och att orten har ett godtagbart kommunikationsläge för befolkningen

i dessa senare områden. Uppdelningen bör vidare strängt hålla

sig inom den stora centralortens omlandszon sa att ett samgaende inom

hela regionen är möjligt, därest utvecklingen skulle ge anledning till detta.

Som allmän regel bör också gälla att uppdelningen icke skall göras så att

kommungränser skär en befintlig eller planerad sammanhängande bebyggelse.

I vissa remissyttranden har uppdelning av en större centralortsregion

förordats bli gjord på så sätt, att landsbvgdsdelen sammanföres till en eller

flera kommuner. Som motivering för en sådan indelning har angivits befarade

motsättningar mellan tätorts- och glesbygdsintressen, om även centralorten

skall ingå. Eftersom jag, såsom framgått av det föregående, hyser

uppfattningen alt intressegemenskapen i en region I flertalet fall torde val a

starkare än motsättningarna, är jag inte beredd att i princip förorda en sådan

lösning. Förutsättningar för fruktbart samarbete inom samma kommun

mellan områden av olika struktur förutsätter dock att insikten om de gemensamma

intressena hunnit mogna. I vissa fall, där sådana förutsättningar

icke föreligger, kan det visa sig lämpligt att som eu etapp pa vägen

mot en ändamålsenlig kommunindelning genomföra sammanläggningar av

nu berörd art. Vid planeringen bör dock det slutliga målet angivas.

Olika remissorgan har framhållit att centralorts- och omlandsaspekterna

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

ej kan få vara så bindande att inte även andra faktorer kan beaktas. I vissa

fall beror dessa invändningar uppenbarligen på missuppfattning rörande

principens innebörd. Självfallet måste såsom en länsstyrelse påpekar faktorer

som avstånd, kommunikationsmöjligheter o. s. v. spela stor roll vid bedömningen

av lämplig kommunindelning men så blir fallet just genom tilllämpning

av en princip som går ut på att till en kommun sammanföra den

befolkning, för vilken samma centralort är det spontana resmålet. Emellertid

kan olika andra omständigheter tänkas föreligga som måste tillmätas betydelse

i denna fråga. I de fall dylika omständigheter efter ingående överväganden

anses böra föranleda modifikationer bör sådana också kunna

göras.

En fråga av principiell vikt är den av lantmäteristyrelsen berörda, huruvida

planeringen skall bygga på de nu dominerande centralorterna och det

nuvarande läget i övrigt eller om t. ex. lokaliseringspolitiska målsättningar

skall få inverka. Jag ser saken så att även här den sannolika framtida utvecklingen

måste bedömas. Därest det på grund av kända planer angående

industriell utbyggnad e. dyl. framstår som sannolikt att ändringar kommer

att inträda i den nu rådande relationen mellan centralorterna bör hänsyn

tagas härtill. Rör det sig däremot om mera löst grundade antaganden torde

största försiktighet böra iakttagas. Även för nu berörda fall gäller att planeringen

bör utformas så att en smidig anpassning kan ske, därest utvecklingen

inte blir den förutsedda.

Undantag i vad avser riktpunkten för lägsta befolkningsunderlag anser

jag i likhet med de sakkunniga bli nödvändiga bl. a. inom områden med

gles befolkning och stora avstånd. En region med positiv befolkningsutveckling

bör vidare kunna utgöra underlag för en kommun även om det uppställda

invånarantalet inte kan beräknas föreligga år 1975 men väl inom

inte alltför lång tid därefter. Också andra förhållanden än de nu nämnda

kan motivera att ett lägre befolkningstal godtages. Trots att jag, som tidigare

framhållits, betraktar riktpunkten för lägsta invånartal som sekundär i förhållande

till regionsynpunkterna vill jag framhålla, att avsevärda underskridanden

bör ske endast om synnerligen starka skäl föreligger.

En ny kommunindelning enligt nu angivna principer kommer att få till

följd att judiciell indelning och olika administrativa indelningar skulle få

ändias för att dessa indelningar fortfarande skall kunna bygga på kommunmdelningen.

Bl. a. skulle länsindelningen få jämkas i vissa fall. Då emellertid

ett flertal av dessa indelningar är under utredning — så är numera fallet

även beträffande domkretsindelningen för underrätterna i riket — underlättas

möjligheterna till fortsatt anpassning. Enligt min uppfattning bör

övriga indelningar påverka nya kommunbildningar endast i så måtto att vid

valet mellan i övrigt nära nog likvärdiga alternativ anslutningen till en länsgräns

eller annan indelningsgräns kan bli ett avgörande argument. Jag delar

nämligen de sakkunnigas uppfattning att kommunindelningen i första hand

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

bör bestämmas av de principer, som med hänsyn till kommunernas uppgifter

och funktioner måste anses mest ändamålsenliga.

Det synes naturligt att länsstyrelserna får i uppdrag att var och en i sitt

län leda planeringsarbetet och att arbetet bedrives i samråd med kommunerna

och myndigheter på länsplanet. Sålunda bör t. ex. med hänsyn till den

vikt det har för kommunernas verksamhet att den pågående skolplaneringen

i görligaste mån samordnas med planeringen för kommunindelningen, samråd

med länsskolnämnden upptagas på ett tidigt stadium. Med länsstyrelse

i angränsande län bör kontakt tagas i frågor, som berör förhållanden i anslutning

till länsgränser. Vid ställningstaganden som kan leda till ändring

av länsgränsen bör samråd ske även med landstingens förvaltningsutskott.

Därutöver bör länsstyrelsen självfallet upptaga det samråd, som länsstyrelsen

i övrigt finner erforderligt för frågornas belysning.

Ett första moment i planeringsarbetet måste bestå i statistiska och näringsgeografiska

undersökningar med insamlande och sammanställande av

data, som är ägnade att belysa de regionala förhållandena och den sannolika

befolkningsutvecklingen i olika områden, samt undersökningar rörande

den spontana kontaktinriktningen. Det är angeläget att detta arbete i de

tveksamma fallen bedrives på bredast möjliga bas.

Med ledning av sålunda framtaget material får såsom ett andra moment i

planeringsarbetet gränsdragningen för lämpliga kommunbildningar ske

efter samråd med kommunerna och berörda länsorgan. Enligt mina tidigare

ställningstaganden bör gränsdragningen, såvida ej skäl till undantag föreligger,

på lämpligt sätt anpassas till en centralortsregion under beaktande

av kraven i fråga om folkmängd.

I likhet med de sakkunniga anser jag naturligt att planeringen i första

hand går ut på att sammanföra hela kommuner till kommunblock. Därest

en avgjort bättre lösning skulle vinnas genom att någon kommun delas bör

detta kunna ske, varvid dock församlingsgränserna bör följas. Delning av

församling bör inte planeras i detta sammanhang utan eventuellt uppkommande

sådana frågor utredas i samband med ansökan om indelningsändring.

Som jag förut framhållit finner jag önskvärt att planeringen ges ett visst

mått av fasthet. Den av de sakkunniga i detta syfte föreslagna lagen om

kommunala samarbetsnämnder har visserligen i princip tillstyrkts i flertalet

remissyttranden men även avstyrkts i betydande utsträckning, bl. a. av fem

länsstyrelser och omkring 300 kommuner. Åtskilliga av dem som avstyrkt

har dock motiverat sitt ställningstagande endast i vad avser inrättandet av

obligatoriska samarbetsnämnder samt framhållit som det väsentliga, att

plan för indelningen upprättas. Med hänsyn härtill synes mig föreskrifter

endast böra ges därom, att länsstyrelsen för varje län skall upprätta en plan

för den med beaktande av befolkningsförhållandena och den ekonomiska utvecklingen

ävensom av de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning

och beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen av

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

länet i kommuner. För att planerna skall bli tillräckligt auktoritativa och

länsstyrelserna vid planeringen inte vara absolut bundna av länsgränserna,

synes planerna böra fastställas av Kungl. Maj :t.

En sådan av Kungl. Maj :t fastställd plan för kommunindelningen måste

givetvis bli vägledande för kommande ansökningar om indelningsändringar.

I och för sig bör visserligen intet hindra att Kungl. Maj :t i ett enskilt

indelningsärende frångår planen men detta bör endast förekomma undantagsvis,

om så anses påkallat av utvecklingen i de av indelningsändringen

berörda kommunerna eller av andra särskilda skäl. En sammanläggning av

blott en del av de kommuner, som enligt planen skulle bilda en storkommun,

bör därvid inte betraktas som ett frångående av planen utan som en etapp i

förverkligandet av denna. Planerna bör hållas ständigt aktuella genom att

ändringar däri vid behov företages i förut angivna ordning. Planerna synes

också i viss utsträckning kunna tjäna som underlag för den bedömning i

sammanläggningsärende som skall äga rum jämlikt 3 § indelningslagen.

Med den betydelse som den här förordade planeringen skulle få för

kommande ansökningar om ändring i kommunindelningen, synes det riktigast

att bestämmelser om planeringen upptages i indelningslagen. Det

måste i själva verket betecknas som en allvarlig brist i lagen att där icke

upptagits regler för åstadkommande av en grund för prövning av ansökan om

indelningsändring även med hänsynstagande till följdverkningarna för andra

än de av ändringen direkt berörda kommunerna. Jag föreslår därför, att

förut angivna föreskrifter intages i indelningslagen i en särskild paragraf,

betecknad 2 a g. Lagändringen bör, bl. a. för att den därav föranledda planeringen

skall kunna samordnas med skolplaneringen, träda i kraft snarast

möjligt. Förslag till kommunindelningsplan bör av länsstyrelsen insändas

till Kungl. Maj :t senast den 31 december 1962. Kungl. Maj :t bör dock

få möjlighet att besluta om undantag. Främst avses att möjliggöra alt storstadsområdena

undantages från planeringen. I enlighet med det anförda har

inom inrikesdepartementet upprättats förslag till lag angående ändring i lagen

den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

Man bör kunna förvänta att på nu angivna sätt åstadkomna planer för

kommunindelning blir incitament för önskvärt samgående mellan kommuner.

Vidare bör kunna förutsättas att planeringen kommer att verka vägledande

också för det interkommunala samarbetets inriktning. I åtskilliga

kommunblock torde kommunerna redan från början finna det förenligt med

sina intressen att utse en samarbetsnämnd för att få ett forum för överläggningar

i gemensamma angelägenheter. Länsstyrelsen bör med uppmärksamhet

följa utvecklingen i detta avseende och taga initiativ till bildande

av samarbetsnämnder.

De frivilligt inrättade samarbetsnämndernas sammansättning och arbetsuppgifter

bör naturligen bestämmas av kommunerna själva. Hämnd bör dock

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungi. Maj.ts proposition nr 180 år 1961

vad de sakkunniga därutinnan anfört kunna vara till viss ledning. I de fall

en nämnd inte får till omedelbar uppgift att förbereda ett totalt samgående

bör den kunna ägna uppmärksamhet åt möjligheterna för kommunerna inom

blocket till samverkan på annat sätt samt avgiva förslag och yttranden i

dylika frågor. Det synes naturligt att samarbetsnämnderna även av statliga

myndigheter utnyttjas som remissorgan, i synnerhet i investeringsfrågor,

som kan vara av betydelse för samtliga kommuner i ett kommunblock, och

att samarbetsnämndernas remissyttranden tillinätes särskild vikt. För

nämndens arbetsmöjligheter och auktoritet torde det vara väsentligt att till

ledamöter i nämnden utses kommunalmän i framskjuten ställning. Samarbetsnämndens

verksamhet för ett stegvis utbyggt interkommunalt samarbete

bör kunna stärka samhörigheten mellan kommunerna och möjliggöra

en smidig övergång till en planerad kommunsammanläggning.

Interkommunalt samarbete torde i vissa fall bli erforderligt även mellan

andra kommuner än dem som ingår i samma block. Men om fråga uppkommer

om bildande av kommunalförbund, som icke skulle vara förenligt

med strävandena till samverkan inom kommunblocket, torde förbundet

merendels icke uppfylla det i 21 § kommunalförbundslagen ställda kravet

på allmänt gagn.

För att sammansmältningen av kommunerna inom ett block skall underlättas,

har de sakkunniga förordat att ett principbeslut fattas om att 1953

års kommunallag skall ändras så att den kommer att avse en enhetlig typ

av primärkommuner. De finner en sådan åtgärd stå i överensstämmelse

med såväl det hittillsvarande utvecklingsförloppet som de förordade principerna

för kommunbildning. För egen del anser jag i likhet med de flesta

remissinstanserna, som uttalat sig i frågan, att, innan något ställningstagande

sker, en utredning bör göras rörande alla de med införandet av en

enhetlig kommuntyp sammanhängande problemen.

Kungl. Maj:t torde framdeles böra för riksdagen redovisa, i vad mån av

statsmakterna i förevarande sammanhang beslutade åtgärder lett till utveckling

av interkommunalt samarbete och sammanläggning av kommuner,

samt underställa riksdagens prövning, huruvida åtgärderna visat sig

tillfyllest. Det kan övervägas att anpassa ikraftträdandet av blivande beslut

om sammanläggning så att extra val om möjligt undvikes eller kan förläggas

till år, då val till andra kammaren äger rum. Då det kan förutsättas

att åtskilliga sammanläggningar icke kan komma till genomförande förrän

i anslutning till 19GG års kommunalval, synes redovisningen för riksdagen

böra ske till 1967 års riksdag.

De av indelningssakkunniga upptagna frågorna om skattelindringsbidrag

och om ett av statsmedel finansierat övergångsbidrag torde få upptagas till

behandling av chefen för finansdepartementet.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 180 år 1961

IV. Departementschefens hemställan

På grund av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) antaga det inom inrikesdepartementet upprättade förslaget till lag angående

ändring i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning; samt

2) godkänna av mig förordade principer för uppgörande av planer för

kommunindelning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda- möter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Segerfalk

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 61

107320

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1961:19 Konstitutionsutskottets memorial nr 19 är 1961 s. 1 i texten