Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

48 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 47 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:21, Med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

1

Nr 21

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949

(nr 340); given Stockholms slott den 30 december 1960.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed inhämta riksdagens yttrande

över härvid fogade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att definitionen på skjutvapen i vapenförordningen

ändras främst för att klargöra att kolsyrevapen faller under förordningen.

Vidare skall enligt förslaget förordningens tillämpningsområde utvidgas

till att omfatta även vapen som gjorts obrukbara samt sådana framladdningsvapen

som hittills varit undantagna därifrån. Vapen som tillverkats

före 1860 avses dock falla utanför förordningen. Utlåningsbestämmelserna

förenklas såvitt gäller utlåning av gaspistol till anställd men skärps

i fråga om utlåning av vapen för älgjakt. Ytterligare föreslås en begränsning

i möjligheterna att utan tillstånd ändra skjutvapen. Tillstånd skall

sålunda fordras för alla väsentliga ändringar av ett skjutvapen, oberoende

av syftet med ändringarna.

Förslaget avser därjämte att bereda lättnader i gällande bestämmelser

om införsel av vapen, som vederbörande äger för personligt bruk inneha

i Sverige, och ammunition, som behörigen förvärvats här i riket.

Slutligen föreslås förtydligande av förverkandebestämmelserna och utvidgning

av kronans skyldighet att inlösa vapen och ammunition.

Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1961.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§, 8 § 1 mom., 11, 17 och 31 §§, 35 §

1 mom., 36 § 1 och 7 mom. samt 41 § 2 och 3 mom. vapenförordningen den

10 juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna

förordning

dels vapen, med vilka kulor, hagel

eller andra projektiler kunna utskjutas

medelst krutladdning eller annat

drivmedel,

dels sådana apparater eller anordningar,

vilka beträffande verkan och

ändamål äro jämförliga med vapen

som nyss nämnts, såsom eldsprutor

och apparater för spridande av tåreller

giftgaser eller annat ämne med

likartad verkan.

Vad i denna förordning stadgas

om skjutvapen äger även tillämpning

å lösa slutstycken, eldrör och

pipor till skjutvapen, dock ej å instickspipor

för kulgevär och pistoler

eller andra dylika fickvapen.

Bestämmelserna i denna förordning

gälla ej skjutvapen som gjorts

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna

förordning

dels vapen, med vilka kulor, hagel

eller andra projektiler kunna utskjutas

medelst krutladdning, kolsyreladdning,

komprimerad luft eller annat

utskjutningsmedel,

dels sådana apparater eller anordningar,

vilka beträffande verkan och

ändamål äro jämförliga med vapen

som nyss nämnts, såsom eldsprutor

och apparater för spridande av tåreller

giftgaser eller annat ämne med

likartad verkan.

Vad i denna förordning stadgas om

skjutvapen äger även tillämpning å

obrukbara vapen, vilka i brukbart

skick skulle vara hänförliga till

skjutvapen, samt å lösa slutstycken,

eldrör och pipor till skjutvapen, dock

ej å instickspipor för kulgevär och

pistoler eller andra dylika fickvapen.

Bestämmelserna i denna förordning

gälla ej skjutvapen tillverkade

1 Senaste lydelse av 2 och 17 §§, 35 § 1 mom., 36 § 7 mom. samt 41 § 2 mom., se SFS 1955:118,

och av 11 § och 41 § 3 mom., se SFS 1952:291.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

varaktigt obrukbara, eller andra för

framladdning avsedda skjutvapen än

sådana, som ingå i krigsmaktens utrustning

och med dem likartade, ej

heller skjutapparater för slakt, signalgivning,

livräddning eller dylikt,

startpistoler eller sådana luft- eller

fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,

som äro avsedda för målskjutning.

(Föreslagen lydelse)

före 1860, skjutapparater för slakt,

signalgivning, livräddning eller dylikt,

startpistoler eller sådana lufteller

fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler,

som äro avsedda för målskjutning.

2 §•

Med ammunition------

Från förordningens tillämpning

undantagas hagel, massiva kulor, hagelpatroner

och tändhattar för sådana

samt patron- och laddningshylsor

utan tändhattar, avsedda för sådana

handvapen för vilka förordningen

gäller, ävensom kulammunition

för jaktstudsare med kaliber

överstigande 6,5 millimeter.

Utöver vad-----— — och

6 §.

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2

mom. stadgas må den, som är berättigad

att innehava skjutvapen, för

kortare tid, högst två veckor, utlåna

vapnet för samma ändamål som tillståndet

avser eller, där vapnet innehaves

på grund av deklarationsbevis,

för jakt eller övnings- eller tävlingsskjutning.

Utlåning må dock ej ske

till den som ej fyllt aderton år eller

som upplåtaren veterligt fått skjutvapen

dömt förverkat eller meddelat

tillstånd till innehav av skjutvapen

återkallat eller förbjudits att innehava

sådant vapen, ej heller till per
-

2 §•

- nu sagts.

Från förordningens tillämpning

undantagas hagel, massiva kulor, hagelpatroner

och tändhattar för sådana,

kolsyrepatroner samt patronoch

laddningshylsor utan tändhattar,

avsedda för sådana handvapen

för vilka förordningen gäller, ävensom

kulammunition för jaktstudsare

med kaliber överstigande 6,5

millimeter,

giftstadgan.

6 §•

Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2

mom. stadgas må den, som är berättigad

att innehava skjutvapen, för

kortare tid, högst två veckor, utlåna

vapnet för samma ändamål som tillståndet

avser eller, om vapnet innehaves

på grund av deklarationsbevis,

för jakt eller övnings- eller tävlingsskjutning.

Utlåning må dock ej ske

till den, som ej fyllt aderton år eller

som upplåtaren veterligt fått skjutvapen

dömt förverkat eller meddelat

tillstånd till innehav av skjutvapen

återkallat eller förbjudits att innchava

sådant vapen, ej heller till per
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

son, som skäligen kan antagas komma

att missbruka vapnet.

Vid upplåtelse som i första stycket

sägs skall, såvida ej vapnet är

avsett att användas endast i upplåtarens

närvaro, upplåtaren till låntagaren

överlämna avskrift av sitt tillstånds-

eller deklarationsbevis, försedd

med påskrift om utlåningen,

låntagarens namn, födelsetid och

hemvist samt den tid och det ändamål

upplåtelsen avser. Tillhör låntagaren

upplåtarens familj, äger upplåtaren

dock i stället för sådan handling

till låntagaren överlämna sitt

tillstånds- eller deklarationsbevis.

Tillstånd enligt---

Om sammanslutnings

(Föreslagen lydelse)

son, som skäligen kan antagas komma

att missbruka vapnet. För jakt

efter älg må skjutvapen ej utlånas

till annan än den, som på grund av

tillstånd eller deklarationsbevis äger

innehava vapen lämpat för sådan

jakt.

Vid upplåtelse som i första stycket

sägs skall, såvida ej vapnet är

avsett att användas endast i upplåtarens

närvaro, upplåtaren till låntagaren

överlämna avskrift av sitt tillstånds-

eller deklarationsbevis, försedd

med påskrift om utlåningen,

låntagarens namn, födelsetid och

hemvist samt den tid och det ändamål

upplåtelsen avser. Tillhör låntagaren

upplåtarens familj eller är

fråga om upplåtelse av gas pistol till

anställd i och för dennes tjänst, erfordras

dock blott att upplåtaren

överlämnar sitt tillstånds- eller deklarationsbevis

till låntagaren.

rörande vapnet.

---i 9 §.

8 §■

1 mom. Tillstånd att----

Avser ansökan jaktvapen eller vapen,

som huvudsakligen har affektions-

eller prydnadsvärde, och har

vapnet förvärvats genom arv eller

testamente eller på grund av giftorätt,

må tillstånd att innehava vapnet

meddelas även om sökanden ej

finnes vara i behov av vapnet.

Är sökanden

8 §■

--är o därtill.

Avser ansökan jaktvapen, som förvärvats

genom arv eller testamente

eller på grund av giftorätt, må tillstånd

att innehava vapnet meddelas

även om sökanden ej finnes vara i

behov av vapnet. Tillstånd att innehava

vapen må jämväl meddelas

utan att behov av vapnet ådagalagts,

då vapnet huvudsakligen har affektions-

eller prydnadsvärde; vid sådant

tillstånd må knytas det villkor

för innehavet, att vapnet göres varaktigt

obrukbart.

hans person.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

11 §.

Vill den som är berättigad att innehava

skjutvapen vidtaga sådan

förändring av vapnet, att det erhåller

annan kaliber än vad i tillståndseller

deklarationsbeviset angives, eller

vidtaga annan väsentlig förändring

i syfte att öka vapnets användbarhet

för annat ändamål än det för

vilket vapnet huvudsakligen är avsett,

har han att söka tillstånd därtill

hos myndighet som i 5 § 1 mom.

första stycket sägs. Därvid skola bestämmelserna

i 7, 8 och 10 §§ i tilllämpliga

delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava

vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslagits, skall vad i 15

och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning, såframt sökanden ej sist

inom tre månader från delfåendet av

avslagsbeslutet eller inom den längre

tid som den myndighet, vilken meddelat

avslagsbeslutet, i särskilt fall

bestämmer hos myndigheten styrker,

att egendomen överlåtits till någon,

som äger innehava densamma, eller

gjorts varaktigt obrukbar.

(Föreslagen lydelse)

11 §.

Vill den som är berättigad att innehava

skjutvapen vidtaga sådan förändring

av vapnet, att det erhåller

annan kaliber än vad i tillståndseller

deklarationsbeviset angives, eller

vidtaga annan väsentlig förändring

av vapnet såsom förkortning av

pipan, ändring av patronläget eller

slutstycket eller införande av repetersystem,

har han att söka tillstånd

därtill hos myndighet som i 5 §

1 mom. första stycket sägs. Därvid

skola bestämmelserna i 7, 8 och 10 §§

i tillämpliga delar gälla.

17 §.

Har ansökan om tillstånd att innehava

vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund

av giftorätt, avslagits, skall vad i 15

och 16 §§ stadgas äga motsvarande

tillämpning, såframt sökanden ej

inom tre månader från delfåendet

av avslagsbeslutet eller inom den

längre tid som den myndighet, vilken

meddelat avslagsbeslutet, i särskilt

fall bestämmer hos myndigheten

styrker, att egendomen överlåtits

till någon, som äger innehava densamma.

Vad i 15 och 16 §§ stadgas skall

ock äga motsvarande tillämpning beträffande

vapen, som någon innehar

utan tillstånd och som domstol funnit

ej böra förklaras förverkat, såframt

innehavaren ej inom tre månader

från det domen vann laga

kraft hos myndighet som avses i 5 §

t mom. första stycket antingen ansökt

om tillstånd att innehava egendomen

eller styrker, att egendomen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

överlåtits till någon, som äger innehava

densamma. Har ansökan som

nu sagts avslagits, skall gälla vad

i första stycket stadgas för motsvarande

fall.

31 §.

I fråga------

Utan hinder av vad i 5

mom. samt 21 § 1 mom. stadgas må

handlande utlämna skjutvapen på

prov till spekulant jämte erforderlig

ammunition till vapnet. Därvid skall

vad i 6 § första stycket stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Vid upplåtelse-----

31 §.

motsvarande tillämpning.

1 och 2 Utan hinder av vad i 5 § 1 och 2

mom. samt 21 § 1 mom. stadgas må

handlande för provskjutning utlämna

skjutvapen jämte erforderlig

ammunition till spekulant. Därvid

skall vad i 6 § första stycket andra

punkten stadgas äga motsvarande

tillämpning,

upplåtelsen avser.

35 §.

1 in o m. Utan tillstånd enligt vad

nedan sägs må skjutvapen och ammunition

ej införas till riket. Om

rätt för tillverkare och handlande

att till riket införa ammunition skall

dock gälla vad härutinnan stadgas i

förordningen om explosiva varor.

Tillstånd till-----— sitt

Avser ansökan jämväl tillstånd att

utan hinder av gällande utförselförbud

inom viss tid återutföra vapen,

som sökanden innehar för personligt

bruk, eller ammunition till sådant

vapen, ankommer det på länsstyrelsen

att även upptaga ansökningen i

denna del till prövning.

Beträffande tillstånd---— —

35 §.

1 m o in. Ej må i andra fall än nedan

sägs skjutvapen och ammunition

utan tillstånd införas till riket. Om

rätt för tillverkare och handlande att

till riket införa ammunition skall

dock gälla vad härutinnan stadgas i

förordningen om explosiva varor,

säte.

—- delar gälla.

Utan särskilt tillstånd må enskild

person införa skjutvapen, som han

enligt 3 § är berättigad att här i riket

innehava för personligt bruk, så

ock ammunition, som här i riket be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

Utan hinder av vad ovan stadgats

må, enligt de närmare föreskrifter

som meddelas av generaltullstyrelsen,

svenska, danska, finska och

norska medborgare till Sverige från

Danmark, Finland eller Norge för

tillfällig användning härstädes vid

jakt eller tävling införa sedvanliga

jakt- och tävlingsskjutvapen jämte

tillhörande ammunition mot det att

vid införseln dels till tullmyndigheten

i införselorten avlämnas skriftlig

deklaration, dels för nämnda myndighet

uppvisas tillstånds- eller anmälningsbevis,

som i det av ovannämnda

länder, där vapnen innehavas,

må erfordras för rätt att innehava

desamma, eller ock bevis av

myndighet i nämnda land att för

sådan rätt ej kräves tillstånd eller

anmälan.

Den som erhållit tillstånd att införa

skjutvapen och ammunition

äger innehava egendomen för det

ändamål tillståndet avser. Vapen och

ammunition, som införts jämlikt

femte stycket, må under högst tre

månader från införseldagen innehavas

av den, som infört egendomen,

utan att särskilt tillstånd därtill erfordras.

Rörande innehavet i fall som

i detta stycke sägs skall vad förut i

denna förordning är stadgat om innehav

av vapen och ammunition äga

motsvarande tillämpning.

inom

(Föreslagen lydelse)

hörigcn förvärvats. Vad nu sagts

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande sammanslutning som avses

i 9 §.

Utan tillstånd må ock, enligt de

närmare föreskrifter som meddelas

av generaltullstyrelsen, svenska,

danska, finska och norska medborgare

från Danmark, Finland eller

Norge för tillfällig användning härstädes

vid jakt eller tävling införa

sedvanliga jakt- och tävlingsskjutvapen

jämte tillhörande ammunition

mot det att vid införseln dels till tullmyndigheten

i införselorten avlämnas

skriftlig deklaration, dels för

nämnda myndighet uppvisas tillstånds-

eller anmälningsbevis, som i

det av ovannämnda länder, där vapnen

innehavas, må erfordras för rätt

att innehava desamma, eller ock bevis

av myndighet i nämnda land att

för sådan rätt ej kräves tillstånd eller

anmälan.

Den som erhållit tillstånd att införa

skjutvapen och ammunition

äger innehava egendomen för det ändamål

tillståndet avser. Denna rätt

må i tillståndet begränsas att avse

viss tid. Vapen och ammunition, som

införts jämlikt femte stycket, må

under högst tre månader från införseldagen

innehavas av den, som

infört egendomen, utan att särskilt

tillstånd därtill erfordras. Rörande

innehavet i fall som i detta stycke

sägs skall vad förut i denna förordning

är stadgat om innehav av vapen

och ammunition äga motsvarande

tillämpning,

riket.

Utan hinder

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

36 §.

1 m o in. Innehar någon skjutvapen

utan att vara berättigad därtill;

eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av sin rätt att innehava

skjutvapen, detsamma för annat ändamål

än det vartill han är berättigad

att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt

11 § tillstånd härtill erfordras, utan

att hava erhållit sådant tillstånd;

eller

underlåter innehavare av vapen

att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs,

avlämna vapnet och ammunition till

detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i

strid mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse,

och skall egendomen förklaras

förverkad till kronan. Har förseelsen

skett av förbiseende eller äro eljest

särskilda skäl därtill, äger rätten

pröva, huruvida egendomen skall vara

förverkad. Finnes egendomen ej i

behåll, må i stället värdet förklaras

förverkat.

Där vapen förklaras förverkat, må

jämväl för detsamma avsedd ammunition

som den dömde innehar förklaras

förverkad.

7 mom. Dömes någon för förseelse

som i denna paragraf sägs

eller har eljest högre rätt avgjort

mål, vari sådan dom meddelats, åligger

det domstolen att ofördröjligen

om domen underrätta myndighet som

i 5 § 1 mom. första stycket avses

eller, där fråga är om den som idkar

handel med skjutvapen eller ammunition,

länsstyrelsen i det län, där

(Föreslagen lydelse)

36 §.

1 m o m. Innehar någon skjutvapen

utan att vara berättigad därtill;

eller

använder någon, med uppenbart

missbruk av sin rätt att innehava

skjutvapen, detsamma för annat ändamål

än det vartill han är berättigad

att använda vapnet; eller

ändrar någon vapen, där enligt

11 § tillstånd härtill erfordras, utan

att hava erhållit sådant tillstånd;

eller

underlåter innehavare av vapen

att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs,

avlämna vapnet och ammunition till

detsamma; eller

förvärvar någon ammunition i

strid mot vad i 21 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

Egendom, med vilken förfarits på

sätt i första stycket sägs, skall förklaras

förverkad till kronan, om det

ej är uppenbart obilligt. Finnes egendomen

ej i behåll, må i stället värdet

förklaras förverkat.

Förklaras vapen förverkat, må

jämväl för detsamma avsedd ammunition

som den felande innehar förklaras

förverkad.

7 mom. Dömes någon för förseelse

som i denna paragraf sägs eller

har eljest högre rätt avgjort mål, vari

sådan dom meddelats, åligger det

domstolen att ofördröjligen om domen

underrätta myndighet som i 5 §

1 mom. första stycket avses eller,

där fråga är om den som idkar handel

med skjutvapen eller ammunition,

länsstyrelsen i det län, där ro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rörelsen utövas. Enahanda underrät- relsen utövas. Enahanda underrättelseplikt

åligger domstolen, där nå- telseplikt åligger domstolen, där någon

som övertygats om gärning som gon som övertygats om gärning som

avses i denna paragraf förklarats avses i denna paragraf förklarats

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej kun- jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna

fällas till ansvar. na fällas till ansvar, så ock då för
verkande

av vapen eller ammunition

helt eller delvis eftergivits.

41 §.

2 m o in. Utan hinder av vad i

8 § 1 mom. är stadgat må tillstånd

att innehava skjutvapen beviljas den,

som författningsenligt är skyldig anordna

verkskydd, i den mån skj utvapen

enligt gällande specialplan för

verkskyddet erfordras för någon som

är inskriven i verkskyddets ordningsoch

bevakningstjänst. Tillstånd meddelas

i förekommande fall efter polischefens

och civilförsvarschefens hörande

av polismyndigheten i den ort,

där den anläggning eller byggnad är

belägen, för vilken verkskydd skall

vara organiserat, dock att i Stockholm

tillstånd meddelas av överståthållarämbetet.

Vad i 12, 25, 26 och 36 §§ stadgas

om sammanslutning som i 9 § sägs

och medlem av sådan sammanslutning

skall i tillämpliga delar gälla

dels den som fått tillstånd enligt vad

nu sagts dels ock den som är inskriven

i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst

med skyldighet enligt

gällande specialplan för verkskyddet

att vara utrustad med vapen. Tillstånd

att förvärva ammunition för

verkskyddsändamål meddelas av polismyndigheten

i den ort där verkskyddet

finnes eller, om verkskyddet

finnes i Stockholm, av övcrståt
-

41 §.

2 in o m. Utan hinder av vad i 8 §

1 mom. är stadgat må tillstånd att

innehava skjutvapen beviljas den,

som författningsenligt är skyldig anordna

verkskydd, i den mån skjutvapen

enligt gällande specialplan för

verkskyddet erfordras för någon som

är krigsplacerad i verkskyddets ordnings-

och bevakningstj änst. Tillstånd

meddelas av polismyndigheten i den

ort, där den anläggning eller byggnad

är belägen, för vilken verkskydd

skall vara organiserat, dock att i

Stockholm tillstånd meddelas av

överståthållarämbetet.

Vad i 12, 25, 26 och 36 §§ stadgas

om sammanslutning som i 9 § sägs

och medlem av sådan sammanslutning

skall i tillämpliga delar gälla

dels den som fått tillstånd enligt

vad nu sagts dels ock den som är

krigsplacerad i verkskyddets ordnings-

och bevakningstjänst med

skyldighet enligt gällande specialplan

för verkskyddet att vara utrustad

med vapen. Tillstånd att förvärva

ammunition för verkskyddsändamål

meddelas av polismyndigheten i den

ort där verkskyddet finnes eller, om

verkskyddet finnes i Stockholm, av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse)

hållarämbetet. Vad i 25 § 2 mom.

stadgas om överlåtelse av ammunition

skall gälla jämväl annan överlåtelse

därav för verkskyddsändamål

än för övnings- eller tävlingsskjutning.

(Föreslagen lydelse)

överståthållarämbetet. Vad i 25 § 2

mom. stadgas om överlåtelse av ammunition

skall gälla jämväl annan

överlåtelse därav för verkskyddsändamål

än för övnings- eller tävlingsskjutning.

Vid tillstånd------finnas erforderliga.

3 mom. Vad i 5 § stadgas skall

ej gälla beträffande överlåtelse eller

upplåtelse till statens befattningshavare

eller person tillhörande försvars-,

civilförsvars- eller polisväsendet

av sådant vapen, som vederbörande

enligt utfärdade föreskrifter

är skyldig att innehava för

tjänsten, därest överlåtelsen eller

upplåtelsen sker från kronan eller

myndighet som i 1 mom. sägs, och

icke heller beträffande upplåtelse för

verkskyddsändamål till den som är

inskriven i verkskyddets ordningsoch

bevakningstjänst med skyldighet

enligt gällande specialplan att

vara utrustad med skjutvapen. Utan

hinder av vad i 5 § föreskrives må

vidare skjutvapen överlåtas eller

upplåtas från kronan till sammanslutning,

beträffande vilken Kungl.

Maj :t förordnat därom, eller till den

som för kronans räkning tillverkar

krigsmateriel. I fall som avses i detta

stycke äger vederbörande vapeninnehavare

jämväl utan tillstånd varom

stadgas i 21 § från kronan eller myndighet

som i 1 mom. sägs förvärva

erforderlig ammunition till vapnet.

gälla

3 m o m. Vad i 5 § stadgas skall ej

beträffande överlåtelse eller

upplåtelse till statens befattningshavare

eller person tillhörande försvars-,

civilförsvars- eller polisväsendet

av sådant vapen, som vederbörande

enligt utfärdade föreskrifter

är skyldig att innehava för tjänsten,

därest överlåtelsen eller upplåtelsen

sker från kronan eller myndighet

som i 1 mom. sägs, och icke heller

beträffande upplåtelse för verkskyddsändamål

till den som är krigsplacerad

i verkskyddets ordningsoeh

bevakningstjänst med skyldighet

enligt gällande specialplan att vara

utrustad med skjutvapen. Utan hinder

av vad i 5 § föreskrives må vidare

skjutvapen överlåtas eller upplåtas

från kronan till sammanslutning,

beträffande vilken Kungl. Maj :t

förordnat därom, eller till den som

för kronans räkning tillverkar krigsmateriel.

I fall som avses i detta stycke

äger vederbörande vapeninnehavare

jämväl utan tillstånd varom

stadgas i 21 § från kronan eller myndighet

som i 1 mom. sägs förvärva

erforderlig ammunition till vapnet.

Vill den-------motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1961.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Stadgandet i 36 § 1 mom. vapenförordningen

om påföljd, då någon

innehar skjutvapen utan att vara berättigad

därtill, skall icke gälla i fråga

om innehav av vapen, som efter

att hava gjorts varaktigt obrukbart

förvärvats före den 1 juli 1961.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 december 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans-, jordbruksoch

handelsdepartementen anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet

Johansson, fråga om vissa ändringar i vapenförordningen samt anför

därvid följande.

Nu gällande vapenförordning trädde i kraft den 1 januari 1950. Den tillkom

efter ett omfattande utredningsarbete, och det har visat sig att bestämmelserna

i stort sett erhöll en ändamålsenlig utformning. Vissa ändringar

har dock skett. Sålunda har en successiv överflyttning av flertalet vapenärenden

från länsstyrelserna till polismyndigheterna genomförts och vissa

lättnader har medgivits för nordiska medborgare vid införsel av vapen och

ammunition.

I skilda sammanhang har emellertid kritik riktats mot en del bestämmelser

i förordningen, vilka vållat svårigheter vid tillämpningen. Även i

övrigt har en revision på särskilda punkter ansetts påkallad. Inom departementet

har med anledning härav upprättats en den 12 oktober 1960 dagtecknad

promemoria med förslag till vissa ändringar.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

justitiekanslersämbetet, hovrätten för Nedre Norrland, riksåklagarämbetet,

chefen för försvarsstaben, armétygförvaltningen, krigsmaterielinspektören,

generaltullstyrelsen, statens handelslicensnämnd, statens kriminaltekniska

anstalt, sprängämnesinspektionen, statspolisintendenten, statskontoret, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, utredningen rörande specialstraffrätten,

1949 års jaktutredning, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, skytteförbundens överstyrelse, svenska jägareförbundet,

svenska pistolskytteförbundet, svenska sportskytteförbundet,

Sveriges vapenhandlareförening, svenska droskbilägareförbundet och

Sveriges grossistförbund. Vid åtskilliga av yttrandena har fogats utlåtanden

från sammanslutningar och underordnade myndigheter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

Vidare har landsfiskalen i Ulricehamns distrikt i skrivelse till departementet

den 3 juli 1959 ifrågasatt huruvida föreskrifterna rörande obrukbara

vapen inte borde ändras, över denna skrivelse har yttrande efter

remiss avgivits av statspolisintendenten.

Jag anhåller nu att få upptaga de sålunda berörda spörsmålen till närmare

behandling.

1. Vapenför ordningens tillämpningsområde

Gällande bestämmelser

För rätt att inneha skjutvapen krävs enligt vapenförordningen den 10

juni 1949 i regel, att tillstånd erhållits att förvärva, inneha eller införa

vapnet eller att vapnet enligt äldre bestämmelser deklarerats i särskild ordning.

överlåtelse eller upplåtelse av skjutvapen får ej ske till annan än den,

som på grund av tillstånd äger inneha vapnet. Undantag görs emellertid

för tillfällig utlåning av skjutvapen under vissa förutsättningar och utlämnande

på prov till spekulant. Vidare medges vissa lättnader för de nordiska

medborgare, som visar sig ha rätt att inneha skjutvapen i något av

de nordiska grannländerna.

Även för rätt att förvärva ammunition till skjutvapen fordras enligt förordningen

i regel, att särskilt tillstånd erhållits.

Över meddelat tillstånd att inneha skjutvapen eller förvärva ammunition

utfärdas bevis.

1 § i förordningen innehåller en definition av begreppet skjutvapen. Med

skjutvapen förstås dels vapen, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler

kan utskjutas medelst krutladdning eller annat drivmedel, dels sådana

apparater eller anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål är jämförliga

med nyssnämnda vapen, såsom eldsprutor och apparater för spridande

av tår- eller giftgaser eller annat ämne med likartad verkan. Vissa

skjutvapen, som skall vara undantagna från förordningens tillämpning,

uppräknas i tredje stycket. Där sägs, att förordningens bestämmelser ej

gäller skjutvapen, som gjorts varaktigt obrukbara, eller andra för framladdning

avsedda skjutvapen än sådana, som ingår i krigsmaktens utrustning

och med dem likartade, ej heller skjutapparater för slakt, signalgivning,

livräddning eller dylikt, startpistoler eller sådana luft- eller fjäderbössor

eller luft- eller fjäderpistoler, som är avsedda för målskjutning.

I 2 § definieras begreppet ammunition. Därmed förstås dels patroner och

projektiler, avsedda för sådana handvapen, å vilka förordningen äger tilllämpning,

vare sig projektilerna är massiva eller fyllda med sprängämne

eller annat ämne, dels tändhattar och andra tändmedel, avsedda för ammunition,

som nyss nämnts. Från förordningens tillämpning undantages

emellertid enligt uppräkning i andra stycket hagel, massiva kulor, hagel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

patroner och tändhattar för sådana samt patron- och laddningshylsor utan

tändhattar, avsedda för sådana handvapen för vilka förordningen gäller,

ävensom kulammunition för jaktstudsare med kaliber överstigande 6,5 millimeter.

Tillstånd att inneha skjutvapen må jämlikt 8 § 1 mom. meddelas endast

enskild person. Denne må i regel ej erhålla tillstånd i annat fall än då han

finnes vara i behov av vapnet. Ytterligare krävs att han skäligen kan antagas

ej komma att missbruka vapnet. Är det fråga om pistol eller annat

dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas med mindre synnerliga skäl

föreligger.

Utan hinder av bestämmelsen, att tillstånd att inneha skjutvapen får

meddelas endast enskild person, må enligt 9 § tillstånd beviljas vissa sammanslutningar,

bl. a. skytteförbund och skytteföreningar tillhörande det

frivilliga statskontrollerade skytteväsendet.

Den som vill idka handel med skjutvapen måste söka tillstånd därtill.

Tillstånd meddelas endast den som är berättigad att idka handel i allmänhet

samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet. Dylikt tillstånd

innefattar jämlikt 29 § tillika rätt för tillståndshavaren att för försäljning

förvärva och inneha de vapen tillståndet avser.

Tillstånd att förvärva ammunition må enligt 21 § 1 mom. och 23 § beviljas

allenast enskild person, som äger inneha sådant skjutvapen, för vilket

ammunitionen är avsedd, och som finnes vara i behov av ammunitionen

samt skäligen kan antagas ej komma att missbruka den. Tillståndet gäller

i regel ett år från dagen för dess meddelande. Överlåtelse av ammunition

får endast i speciella fall ske till annan än den som erhållit tillstånd att

förvärva ammunitionen.

Även från bestämmelserna om förvärv och överlåtelse av ammunition

görs undantag för sammanslutning, som avses i 9 §. Sammanslutningen

kan få tillstånd att förvärva ammunition och den får, utan hinder av att

förvärvaren ej erhållit tillstånd enligt 21 § 1 mom., till sina medlemmar

eller till medlem av annan dylik sammanslutning överlåta ammunition att

förbrukas vid övnings- eller tävlingsskjutning, som äger rum under sammanslutningens

kontroll.

Enligt 41 § äger förordningen ej tillämpning å bl. a. civilförsvarschef

och honom överordnad myndighet. Tillstånd till vapeninnehav må enligt

samma paragraf utan iakttagande av eljest gällande regler för tillståndsprövningen

meddelas den som författningsenligt är skyldig anordna verkskydd,

i den mån vapen enligt gällande specialplan för verkskyddet erfordras

för någon som är inskriven i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst.

Innan tillstånd i sådant fall beviljas skall bl. a. civilförsvarschefen

höras. Vidare gäller enligt samma paragraf förordningens bestämmelser

om tillstånd till förvärv och lån av skjutvapen inte vid överlåtelse eller

upplåtelse bl. a. från kronan eller civilförsvarsmyndighet till person, som

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

tillhör civilförsvarsväsendet, av vapen som vederbörande enligt utfärdade

föreskrifter är skyldig inneha för tjänsten. Ej heller gäller nämnda bestämmelser

beträffande upplåtelse av vapen för verkskyddsändamål till den

som är inskriven i verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst med skyldighet

enligt gällande specialplan att vara utrustad med skjutvapen.

Kungl. Maj :t har senast den 25 november 1955 fastställt föreskrifter

och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen, vilka kompletterats

i fråga om innehav av kulsprutepistol den 9 november 1956.

I dessa sägs bl. a. att vapen, som enligt vapenförordningen inlösts av kronan

eller förklarats förverkade, skall med visst undantag överlämnas till

den tygstation eller tyganstalt, som armétygförvaltningen bestämmer. Vapen

som är lämpliga för användning inom försvarsväsendet, civilförsvaret, polisväsendet

eller tullverket skall av tygförråden reserveras för dessa organisationers

räkning. Övriga vapen, som är i brukbart skick, skall utbjudas

till försäljning. Det åligger enligt anvisningarna armétygförvaltningen att

utfärda närmare föreskrifter rörande försäljningen av vapnen.

För att vapen skall anses ha gjorts varaktigt obrukbart fordras enligt

anvisningarna att det gjorts permanent oanvändbart för skjutning, d. v. s.

att skott överhuvud inte kan lossas. Som exempel nämns att vapnets patronläge

svetsats igen sa att patron inte kan föras in i det eller, om patronerna

ligger i ett från pipan skilt magasin, vilket är fallet med bl. a. revolvrar,

att pipans bakre del svetsats ihop.

Promemorian

Inledningsvis redogörs i promemorian för ett av mig den 29 maj 1959

i riksdagens andra kammare lämnat svar på en interpellation, vari interpellanten

framhållit önskvärdheten av en utredning om möjligheterna att

hindra barn och ungdom från att använda bl. a. kolsyrepistoler. I svaret

uttalades, att kolsyrepistoler torde falla under vapenförordningen och således

inte fick införas till riket utan tillstånd av länsstyrelsen och inte

förvärvas eller innehavas utan tillstånd av polismyndighet. Därjämte upplystes,

att det vid undersökningar med anledning av interpellationen visat

sig att en del myndigheter betraktat kolsyrevapen som likställda med sådana

luftvapen, som är undantagna från vapenförordningen. Jag förklarade

med anledning härav, alt jag ämnade föranstalta om sådana åtgärder

att nagon tvekan inte kan råda om att införsel, förvärv och innehav

av kolsyrevapen fordrar myndighets tillstånd.

Beträffande definitionen av skjutvapen i 1 § vapenförordningen uttalas

i promemorian, att med drivmedel avses i definitionen alla de medel som

kan nyttjas för att driva ut projektiler ur ett vapen, vare sig utdrivningen

åstadkommes genom gastryck eller på mekanisk väg. Sålunda vore hl. a.

luft- och fjädervapen hänförliga till skjutvapen. I fråga om kolsyrevapnen

sker utskjutningen medelst gastryck erhållet från eu kolsyrepatron. Dessa

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

är enligt promemorian följaktligen att anse som skjutvapen enligt definitionen

i 1 §. Vidare anföres i promemorian.

Förordningens bestämmelser gäller inte luftvapen i den mån vapnen är

avsedda för målskjutning. Som framgår av interpellationssvaret har man

på sina håll ansett att kolsyrevapen är likställda med luftvapen och att de

följaktligen kan bl. a. införas, förvärvas och innehas utan tillstånd, om

de som vanligen torde vara fallet, är avsedda för målskjutning. Denna

uppfattning synes vara felaktig. Till luftvapen bör nämligen hanforas endast

sådana vapen, där utdrivning av projektilen sker genom anvandande

på ett eller annat sätt av luft, men inte vapen, dar drivmedlet ar en särskilt

framställd gas eller liknande.

Enligt promemorian bör emellertid den tveksamhet, som åtminstone före

remissvaret torde ha förelegat beträffande kolsyrevapnen, undanröjas genom

ett förtydligande av definitionen på skjutvapen. Storre tydlighet anses

i promemorian ernås om 1 § förordningen ändras på det satt att i satsen

»de/s vapen, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kunna utskjutas

medelst krutladdning eller annat drivmedel» sista delen utbyts mot »kunna

utskjutas medelst krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller

annat utskjutningsmedel». En sådan ändring anses undanröja tvekan om

inte blott att kolsyrevapen faller under vapenförordningen utan även att

de ej är likställda med luftvapen.

I promemorian påpekas att kolsyrepatroner används även för andra ändamål,

såsom till kolsyresifoner. Patronerna föreslås därför bliva undantagna

från förordningens bestämmelser om ammunition.

Angående behovet av övergångsbestämmelser med anledning av den föreslagna

ändringen i 1 § anföres i promemorian.

Med hänsyn till att vissa myndigheter tidigare ansett att kolsyrevapen

var undantagna från vapenförordningens bestämmelser, måste antas att

vapenförordningens bestämmelser i viss utsträckning inte iakttagits i fråga

om sådana vapen och att den felande kan ha handlat i förlitande på besked

av berörda myndigheter. Omständigheterna i dessa fall bör givetvis

beaktas vid prövning av fråga om påföljd för förseelsen. Så torde kunna

ske utan särskilt stadgande därom. I förarbetena till lagen om straff for

varusmuggling har såvitt gäller förverkandepåföljden uttalats att den omständigheten,

att gärningsmannen handlat under inflytande av rättsvillfarelse,

utgör ett särskilt skäl att efterge förverkande. Samma synpunkter

torde komma att anläggas när det gäller påföljder enligt vapenförordningen.

Särskilda föreskrifter för de här avsedda fallen torde därför kunna undvaras.

Landsfiskalens i Ulricehamns distrikt skrivelse

I skrivelsen hänvisas till ett vid denna fogat förundersökningsprotokoll

rörande olaga vapenförsäljning. Enligt protokollet hade vapen, som gjorts

obrukbara i enlighet med de föreskrifter därom som utfärdats av Kungl.

Maj:t, efter försäljning till enskilda ånyo försatts i funktionsdugligt skick

och därefter innehafts utan tillstånd. Det framhålls i skrivelsen, att en icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

obetydlig handel äger rum bl. a. med vapen, som gjorts obrukbara, och

ifrågasätts om inte i sådana fall — även om föreskrivna åtgärder vidtagits

— vapnen ändå tages i bruk efter viss behandling och användes utan licens.

Med visshet kunde förutsättas att vapnen förvärvas av olämpliga personer

för att utnyttjas i samband med brott. Även om ett vapen ej är brukbart

för skottlossning, kan det användas som slagvapen, och ett offer kan inte

bedöma om vapnet är funktionsdugligt eller ej. I skrivelsen uttalas, att det

från preventiv synpunkt är lämpligt att vapen, som saknar bruksvärde, helt

förstörs och inte utlämnas till enskilda. Den härigenom minskade inkomsten

för statsverket anses i skrivelsen mer än väl uppvägas av de fördelar som

ernås.

Remissyttrandena

Det i promemorian föreslagna förtydligandet av definitionen

på skjutvapen i 1 § vapenförordningen tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i så gott som alla remissyttranden. I samtliga yttranden godtages

den i promemorian uttalade uppfattningen, att kolsyrevapen enligt

gällande bestämmelser faller under förordningen, men samtidigt betonas

angelägenheten av att förordningens ordalydelse ej lämnar utrymme för

tvekan härom. Statens kriminaltekniska anstalt framhåller sålunda det principiellt

likartade verkningssättet hos kolsyrevapen och luftvapen och finner

det mycket välbetänkt att klarhet skapas i fråga om kravet på licens.

Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Jämtlands län, poliskammaren

1 Hälsingborg, statsåklagaren i Stockholm, landsfiskalen i Bodens distrikt

och Svenska pistolskytteförbundet.

Statspolisintendenten finner ändringen vara i och för sig motiverad till

undanröjande av tveksamhet beträffande kolsyrevapen men anser oklarhet

alltjämt komma att råda i fråga om licensplikt för luftvapen, om undantaget

för sådana vapen, som är avsedda för målskjutning, kvarstår. Landsfogden

i Kronobergs län ifrågasätter om inte förtydligandet beträffande

kolsyrevapen lämpligare bör göras i anvisningarna till vapenförordningen.

Övergångsbestämmelser i anslutning till ändringen i 1 § anses

i vissa remissyttranden inte kunna undvaras. Hovrätten för Nedre Norrland

anför.

Det skulle, som framgår av promemorian, kunna leda till obilliga resultat,

om den som vid ändringens ikraftträdande i god tro innehar ett kolsyrevapen,

ovillkorligen skulle bli underkastad ansvars- och förverkandepåföljd.

Att, såsom föreslagits, komma till rätta härmed uteslutande genom

anlitande av begreppet rättsvillfarelse synes ej helt tillfredsställande. Naturligtvis

kan riksåklagaren i cirkulärskrivelse till åklagarmyndigheterna ge

vissa förhållningsregler. Hovrätten ifrågasätter dock om ej det lämpligaste

vore att genom övergångsbestämmelser uttryckligen frita från påföljd den,

som vid ikraftträdandet innehar kolsyrevapen utan tillstånd, om han inom

viss tid, förslagsvis 3 månader, inger vederbörlig ansökan.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 21

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Liknande uppfattning har försvarsstaben, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Malmöhus län, poliskammaren i Göteborg och kriminalpolisintendenten

i Stockholm.

Till den i promemorian intagna ståndpunkten ansluter sig justitiekanslersämbetet

och riksåklagarämbetet. Justitiekanslersämbetet uttalar.

Under punkten B 2 behandlas fråga om påföljd, då någon underlåtit

iakttaga vapenförordningens bestämmelser beträffande kolsyrevapen och

därvid handlat i förlitande på besked av vederbörande myndighet, att förordningen

icke vore tillämplig å sådana vapen. I dessa fall bör tydligen

straff eller förverkandepåföljd ej inträda, och så torde ej heller bli förhållandet.

Visserligen lärer rättsvillfarelser regelmässigt icke leda till

frihet från straff, men här är tydligen fråga om sådant undantagsfall, då

gärningen skall lämnas straffri; jfr straffrättskommittén i förslaget till

brottsbalk (SOU 1953: 14) s. 377, remissen till lagrådet den 2 maj 1958

med förslag till brottsbalk s. 61 samt Thornstedt Om rättsvillfarelse s. 169

och s. 188. Justitiekanslersämbetet delar den i promemorian uttalade uppfattningen,

att särskilda föreskrifter för de här avsedda fallen torde kunna

undvaras. Emellertid synes kunna ifrågasättas ett övervägande, om icke

genom ett cirkulär från riksåklagarämbetet till åklagarna i riket här berörda

förhållande skulle klarläggas, så att ytterligare trygghet vunnes, att

den som icke iakttagit vapenförordningens bestämmelser beträffande kolsyrevapen

och skäligen må antagas därvid ha förlitat sig på besked av vederbörande

myndighet ej blir föremål för åtal.

Riksåklagarämbetet erinrar om att åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1.

rättegångsbalken ej kan meddelas i här berörda fall, eftersom svårare straff

än böter kan förekomma. Ämbetet anser emellertid att ursäktlig rättsvillfarelse

torde föreligga i flertalet fall och medföra att gärningen inte bedöms

som straffbar. Möjligheten till åtalseftergift berörs även i yttrandet

av stats åklag ar en i Göteborg, som anser att det från åklagarsynpunkt vore

lämpligt att inte föreskriva strängare ansvar spåföljd för olovligt innehav

av kolsyrevapen än att åtalseftergift kunde meddelas. Alternativt föreslås

möjlighet att underlåta åtal vid ringa brott. Samma synpunkter anläggs

av Södermanlands länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler.

I sitt yttrande över landsfiskalens i Ulricehamns distrikt skrivelse rörande

vapen som gjorts varaktigt obrukbara erinrar statspolisintendenten

till en början om att armétygförvaltningen den 15 november 1956

utfärdat närmare föreskrifter angående försäljning av inlösta och förverkade

vapen, som överlämnats till tygstation eller tyganstalt. Enligt föreskrifterna

uppdelas vapnen i tre grupper. Två grupper omfattar vapen användbara för

försvarsväsendet och övriga i anvisningarna nämnda organisationer. Inom

den tredje gruppen, som omfattar alla övriga vapen, uppdelas vapnen i dels

moderna vapen av militär typ, dels vapen som saknar allt värde, dels ock

övriga vapen. De vapen som saknar värde skrotas, medan övriga vapen, hänförliga

till denna grupp, säljes antingen för fortsatt bruk till personer som

har licens eller för dekorationsändamål. I sistnämnda fall görs vapnen var
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961 19

aktigt obrukbara och licens krävs alltså inte för förvärvet. Härefter redovisas

i yttrandet vissa sammanställningar från berörda tygstationer angående

inlösta och förverkade vapen in. m. Vidare heter det i yttrandet bl. a.

Av sammanställningarna kan utläsas att ett icke ringa antal pistoler och

andra fickvapen försålts för dekorationsändamål. De belopp, som dessa

vapen synes ha inbringat statsverket, sjmes emellertid vara förhållandevis

små.

Att med bibehållande av ett vapens särmärken göra det permanent oanvändbart

för skjutning torde vara mycket svårt. Köper någon ett vapen, som

betraktas som varaktigt obrukbart, i avsikt att göra det funktionsdugligt

torde det ej vara förenat med några större svårigheter att göra vapnet brukbart.

I flera fall under senare år har polisen påträffat funktionsdugliga vapen,

som tidigare betraktats som varaktigt obrukbara. Såväl innehållet i de hit

remitterade handlingarna som uppgifter jag erhållit under hand bekräftar

detta. En icke obetydlig handel med sådana vapen synes pågå på sina håll.

Vissa personer köpa upp vapen, som betraktas som varaktigt obrukbara,

i syfte att göra dem funktionsdugliga och därefter försälja dem.

De ingrepp som måste vidtagas för att sätta vapnet i sådant skick att

det går att skjuta med torde ofta vara så väsentliga att ett användande av

vapnet därefter blir förenat med betydande risker för skytten.

I yttrandet upplyses att man i Danmark har den uppfattningen att möjligheterna

att under angivna omständigheter göra en revolver eller pistol varaktigt

obrukbar är mycket små. Den danska vapenlagstiftningen säges ej

heller skilja mellan funktionsdugliga vapen och vapen, som på ett eller

annat sätt gjorts obrukbara. Personer som inte fyller fordringarna för att

få tillstånd att inneha ett funktionsdugligt vapen kan endast i undantagsfall

påräkna att få tillstånd till innehav av pistol eller revolver på villkor att

vapnet görs obrukbart.

Då erfarenheterna synes visa att det främst är fickvapen som återställs

i brukbart skick, bör man enligt statspolisintendenten främst söka förhindra

åtkomsten av sådana vapen som gjorts obrukbara. I detta syfte föreslås

en ändring i vapenförordningen av innehåll, att alla pistoler och dylika

fickvapen, brukbara såväl som obrukbara, blir omfattade av bestämmelserna

om tillståndstvång för innehav. Dock ifrågasätts om ej i anvisningarna

liberalare regler än eljest bör uppställas för tillstånd att inneha vapen

med enbart antikvärde. Alternativt rekommenderas ett övervägande om

ej all försäljning av inlösta och förverkade fickvapen — eventuellt med

undantag av vapen med enbart antikvärde — bör upphöra. I fråga om

vapen av gevärstyp anses skäl ej för närvarande finnas att ändra gällande

regler.

Nödvändigheten att ändra bestämmelserna i förevarande hänseende betonas

även av statens kriminaltekniska anstalt, överståthållarämbetet, länsstyrelsen

i Stockholms län, kriminalpolisintendenten i Stockholm, landsfogden

i Stockholms län och Svenska pistolskytteförbundet. I yttrandet från

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungi. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

statens kriminaltekniska anstalt anförs, att det med hänsyn till de tekniska

resurserna i dagens samhälle inte torde vara förenat med några större svårigheter

att återställa enligt föreskrifterna obrukbargjorda vapen i användbart

skick.

Undantaget i 1 § sista stycket vapenförordningen för andra för framladdning

avsedda vapen än sådana som ingår i krigsmaktens

utrustning och liknande tages upp i överståthållarämbetets yttrande. Sålunda

upplyses att förberedelse görs för ett eventuellt införande på den svenska

marknaden av en revolver av framladdningstyp avsedd för fem skott. Laddat

vore detta halvautomatiska fickvapen fullt jämförbart med en vanlig revolver.

För närvarande syntes denna revolvertyp kunna säljas och köpas

utan särskilt tillstånd. Ämbetet finner bärande skäl inte föreligga, att ett

dylikt vapen skulle vara undandraget kontroll, och ifrågasätter om inte

vapenförordningen bör ändras så att endast framladdningsvapen avsedda

för ett skott undantages.

Departementschefen

Bestämmelserna i vapenförordningen har kommit till efter en avvägning

mellan å ena sidan allmänhetens intresse att få tillgång till vapen för jakt

och målskjutning samt å andra sidan nödvändigheten av säkerhetsskäl att begränsa

möjligheterna för olämpliga personer att förfoga över farliga vapen.

Denna avvägning synes ha varit i stort sett ändamålsenlig. Emellertid har

efter vapenförordningens tillkomst nya typer av vapen kommit fram såsom

kolsyrevapen och framladdningsvapen, vilket nödvändiggör en precisering

eller ändring av bestämmelserna om förordningens tillämpningsområde.

I inte så få fall har vidare inträffat att vapen, som ansetts ha gjorts varaktigt

obrukbara och därför kunnat förvärvas utan tillstånd, därefter återställts i

brukbart skick, vilket förhållande likaledes motiverar en omprövning av till - ståndspliktens omfattning.

Vad först angår kolsyrevapnen torde sådana vapen, liksom luftvapen, innefattas

i nu gällande definition av skjutvapen. Den osäkerhet som rått om

licensplikt för vapnen synes ej heller ha avsett detta förhållande utan frågan,

om kolsyrevapen är att jämställa med luftvapen, vilka är licensfria om

de är avsedda för målskjutning. Kolsyrevapnen skiljer sig emellertid från

luftvapen därigenom, att utskjutningen sker medelst en särskilt framställd

gas. Härigenom kan vapnens användbarhet och samtidigt deras farlighet

ökas på ett sätt som inte torde vara möjligt när det gäller luftvapen. Enligt

vad jag inhämtat finns redan nu kolsyrevapen, med vilka ett hundratal

skott kan avlossas utan omladdning. Jag hyser alltså alltjämt den uppfattning

som jag gav uttryck för i det i promemorian redovisade interpellationssvaret,

nämligen att kolsyrevapen är licenspliktiga. En motsatt uppfattning

har inte heller hävdats i något remissyttrande.

I likhet med vad som uttalas i promemorian och allmänt understrykes i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungi. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

remissyttrandena anser jag ett förtydligande böra ske i fråga om licensplikten

för kolsyrevapen. Det förslag som i detta syfte framlagts i promemorian

har godtagits av det övervägande flertalet remissinstanser. Att, såsom i

något fall föreslagits, göra förtydligandet genom ett tillägg till anvisningarna

finner jag mindre lämpligt. I anvisningarna göres för närvarande inga

uttalanden rörande vapenförordningens tillämpningsområde. Jag förordar

alltså att definitionen på skjutvapen i 1 § ändras så att därmed förstås vapen

med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas medelst krutladdning,

kolsyreladdning, komprimerad luft eller annat utskjutningsmedel.

Jag biträder likaledes det i promemorian framlagda förslaget att från

vapenförordningens bestämmelser om ammunition undantaga kolsyrepatroner,

vilket förslag lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Som framgår av promemorian har vissa myndigheter tidigare ansett kolsyrevapen

vara licensfria. Det vore givetvis mindre tillfredsställande om den,

som i förlitan på sådan myndighets besked utan tillstånd anskaffat ett kolsyrevapen,

skulle straffas för sitt innehav av vapnet och få detta förklarat

förverkat. Enligt justitiekanslersämbetets och riksåklagarämbetets uppfattning

skall emellertid enligt allmänna grunder någon påföljd inte utdömas

i sådana fall, varför särskilda föreskrifter för dessa fall skulle kunna undvaras.

Justitiekanslersämbetet har även påpekat, att ytterligare trygghet

för att åtal ej anställes mot den som sålunda förlitat sig på myndighets besked

kan vinnas genom ett klargörande cirkulär från riksåklagaren till

åklagarna i riket. Med hänsyn härtill anser jag att frågan om frihet från

påföljd för olovligt innehav av kolsyrevapen i berörda fall kan överlämnas

åt rättstillämpningen och att några övergångsbestämmelser i denna del

följaktligen inte erfordras.

Vid vapenförordningens tillkomst 1949 infördes det fortfarande gällande

uttryckliga undantaget från förordningens tillämpningsområde för vapen

som gjorts varaktigt obrukbart. Bestämmelsen ansågs vara av formell natur.

Med skjutvapen avsågs nämligen tidigare — liksom enligt gällande definition

— endast vapen med vilka projektiler kunde utskjutas. Med anledning

av att betänkligheter hade framförts rörande lämpligheten att överlämna

åt vapeninnehavaren alt själv bedöma när vapnet vore att anse som

obrukbart framhölls i motiveringen till stadgandet, att tvekan om innebörden

därav näppeligen kunde befaras uppstå i tillämpningen, varjämte

anfördes de sedermera i anvisningarna till förordningen intagna exemplen

på åtgärder, som måste ha vidtagits med vapnet för alt det skall anses som

varaktigt obrukbart.

I den kritik som nu riktas mot undantagsstadgandet för varaktigt obrukbara

vapen göres gällande, att det med hänsyn till den tekniska utrustning,

som numera står de flesta till buds, inte föreligger några större svårigheter

att återställa etl obrukbargjort vapen i brukbart skick, inte ens om mer

långtgående åtgärder vidtagits med vapnet än som föreskrives i anvisning
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

arna till vapenförordningen. Vidare har man från skilda håll vänt sig mot

den allt vanligare förekommande handeln med s. k. pluggade vapen. Dessa

utbjuds till höga priser och ofta med angivande av vapnets skjutegenskaper,

varför tvekan knappast kan råda om att vapnen anses användbara

även för annat än prydnadsändamål. Det är ej heller ovanligt att fabriksnya

vapen på föreskrivet sätt göres obrukbara. Man synes med fog kunna antaga

att dylika vapen anses kunna återställas i brukbart skick och att pluggningen

allenast syftar till att möjliggöra licensfri handel med dem. Enligt

vad jag erfarit har det förekommit att pluggade vapen förvärvats bl. a.

av ungdomar samt återställts i brukbart skick och kommit till användning

i samband med brottsliga handlingar. Även ett vapen som gjorts obrukbart

utgör för övrigt ett verksamt hjälpmedel vid brott, eftersom vapnet till det

yttre ofta inte företer olikheter i jämförelse med ett funktionsdugligt vapen.

Vad nu sagts torde ge vid handen, att ändrade bestämmelser beträffande

funktionsodugliga vapen måste övervägas. Att endast ändra föreskrifterna

och anvisningarna i fråga om obrukbargörande av vapen eller stoppa försäljningen

från kronans förråd av pluggade vapen synes härvid icke vara tillräckligt

för att stävja det påtalade missbruket. Jag har för min del kommit

till den uppfattningen att det enda effektiva sättet att på längre sikt få slut

på missbruket är att också obrukbara vapen föres in under vapenförordningen.

Jag föreslår därför sådan ändring i 1 § att bestämmelserna om skjutvapen

skall gälla även obrukbara vapen, vilka i brukbart skick skulle vara

hänförliga till skjutvapen.

Ändringen bör emellertid inte ges tillbakaverkande kraft, varför jag samtidigt

föreslår en övergångsbestämmelse av innebörd, att den som då ändringen

träder i kraft innehar vapen, som gjorts varaktigt obrukbart, även

i fortsättningen får inneha vapnet utan tillstånd. Övriga bestämmelser i

vapenförordningen, såsom stadgandena om överlåtelse, utlåning och ändring

av vapen, blir dock tillämpliga även i här berörda fall. Om vapen som

här avses återställts i brukbart skick utan att tillstånd till innehav av vapnet

sökts, torde redan enligt hittillsvarande bestämmelser innehavet vara

att betrakta som olovligt och vapnet således kunna förklaras förverkat.

Som följd av den föreslagna ändringen beträffande pluggade vapen kommer

ej heller handel med dessa vapen att få äga rum utan tillstånd. Eftersom

vapenförordningens bestämmelser inte gäller kronan, kan försäljning

av pluggade vapen från kronans förråd ske också i fortsättningen. Då emellertid

tillstånd krävs för förvärvet, torde i praktiken försäljningen komma

att nedgå väsentligt. Den saknar dock från ekonomisk synpunkt nämnvärd

betydelse för kronan. Inkomsterna av kronans vapenförsäljning uppgår

till 20 000—25 000 kronor om året. Av detta belopp torde avsevärt mindre

än hälften härröra från försäljning av pluggade vapen.

Enligt den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser

krävs i allmänhet för tillstånd att inneha skjutvapen att sökanden finnes

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

vara i behov av vapnet och att han skäligen kan antagas ej komma att

missbruka det. Även om behov ej föreligger kan tillstånd dock meddelas, då

ansökan avser jaktvapen eller vapen, som huvudsakligen har affektionseller

prydnadsvärde, allt under förutsättning att vapnet förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund av giftorätt. Om möjligheten att licensfritt

inneha dekorationsvapen som gjorts varaktigt obrukbart nu såsom jag

föreslagit borttages, torde nyssnämnda avsteg från behovskravet böra gälla

i alla fall, då någon vill förvärva vapen som huvudsakligen har affektionseller

prydnadsvärde. Dock bör tillståndsmyndigheten kunna föreskriva, att

vapnet får innehavas endast om det göres varaktigt obrukbart. Sådant villkor

synes böra komma ifråga, om för vapnet användbar ammunition finnes

att tillgå i handeln. Jag förordar att bestämmelserna om tillståndsprövningen

i 8 § vapenförordningen ändras i enlighet med vad jag nu anfört.

Från vapenförordningen undantages för närvarande andra framladdningsvapen

än sådana som ingår i krigsmaktens utrustning. I överståthållarämbetets

yttrande framhålles, att man nu ämnar på den svenska marknaden

införa en revolver av framladdningstyp, vilken kan laddas med flera

skott samtidigt. I likhet med ämbetet finner jag det uppenbart att ett dylikt

vapen inte bör vara undandraget licensplikt. Undantaget har tillkommit

för att äldre vapen, till vilka ammunition inte längre finns, skall kunna förvärvas

och innehavas utan tillstånd. Enligt vad som upplysts började alltjämt

användbara bakladdningsvapen för enhetspatroner tillverkas på 1860- talet. Syftet med det hittillsvarande undantaget skulle därför även kunna

nås om i stället vapen tillverkade före 1860 undantogs från förordningen.

Jag föreslår alltså att nu gällande undantagsbestämmelse för framladdningsvapen

ändras till att avse alla vapen tillverkade före 1860.

I 41 § föreslås vissa formella ändringar till följd av den ändrade lagstiftningen

rörande civilförsvaret. I detta sammanhang må endast nämnas, att

föreskriften om hörande av polischefen och civilförsvarschefen, innan tillstånd

till vapeninnehav i vissa fall meddelas den som författningsenligt är

skyldig anordna verkskydd, föreslås helt utgå. Det får förutsättas, att den

tillstånasbeviljande myndigheten utan uttrycklig föreskrift gör sig underrättad

om att förutsättningarna för tillstånd i dylika fall förefinns.

2. Utlåning av vapen

Gällande bestämmelser

I vissa fall får skjutvapen utlånas till person som själv ej har tillstånd att

inneha vapnet. Härom stadgas hl. a. i 6 § vapenförordningen alt den, som

är berättigad att inneha skjutvapen, må för kortare tid, högst två veckor,

utlåna vapnet för samma ändamål, som tillståndet avser. Utlåning må dock

ej ske till annan än den, som fyllt 18 år och i övrigt uppfyller vissa person
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

liga kvalifikationer. Om vapnet avses att användas annat än i upplåtarens

närvaro, skall upplåtaren enligt 6 § andra stycket till låntagaren överlämna

en avskrift av sitt tillstånds- eller deklarationsbevis, försedd med

påskrift om utlåningen, låntagarens namn, födelsetid och hemvist samt

den tid och det ändamål, upplåtelsen avser. Om låntagaren tillhör upplåtarens

familj, äger dock upplåtaren att i stället för sådan handling överlämna

tillstånds- eller deklarationsbeviset. Vidare må sammanslutning i enlighet

med vad som sägs i 9 § till medlem för övning eller tävling utlåna

skjutvapen, som sammanslutningen innehar med behörigt tillstånd, för den

tid och på de villkor, sammanslutningens styrelse bestämmer. Dessutom

må vapenhandlande enligt 31 § till spekulant på prov utlämna skjutvapen

och erforderlig ammunition till vapnet. Vapnet får inte utlämnas till den,

som inte fyller de i 6 § angivna kvalifikationerna. Vid utlämnandet skall

låntagaren erhålla ett intyg, vari skall anges bl. a. ändamålet med upplåtelsen.

I föreskrifter och anvisningar rörande tillämpningen av vapenförordningen

uttalas bl. a., att för tillstånd att inneha jaktstudsare, pistol eller

revolver regelmässigt bör fordras att sökanden fyllt 21 år. För andra vapen

bör i allmänhet krävas att sökanden fyllt 18 år. Tillstånd att förvärva

pistol eller dylikt vapen för skyddsändamål bör meddelas endast när ett

verkligt kvalificerat behov föreligger. Droskförare och andra, som i sin

yrkesutövning eller eljest är särskilt utsatta för risk för överfall, bör emellertid

regelmässigt och utan större omgång erhålla tillstånd att förvärva

gaspistol eller annat likartat vapen, som vid normal användning icke kan

medföra bestående skada å person.

Promemorian

I promemorian redovisas först en skrivelse från svenska droskbilägareförbundet

den 8 januari 1959, vari anföres.

Ett avsevärt antal droskförare har ansökt om och även erhållit tillstånd

att förvärva gaspistol. Utvecklingen på drosktrafikens område har

på de flesta platser lett till en övergång från så kallade dubbelpass till enkelpass.

Dubbleringar utföras endast i samband med veckosluten, i anslutning

till helger eller vid andra tillfällen, då ökad efterfrågan på transportmedel

från allmänhetens sida är att förvänta. Som förare tjänstgör i allmänhet

droskägaren själv, och anställd arbetskraft, i regel i form av extra förare,

som i allmänhet har annan ordinarie sysselsättning, tages i anspråk endast,

då dubbelpass måste insättas. Som en följd av att anställningen som extra

förare i regel avser korta tidsperioder och ofta av kortvarig natur är intresset

hos dessa förare ringa att själva anskaffa en gaspistol som skydd. Önskemål

har därför framkommit att möjlighet borde föreligga för samtliga

förare å en och samma droskbil att använda av droskägaren tillhandahållet

vapen, för vars förvärvande tillstånd erhållits av droskbilens ägare. Gaspistolen

borde följaktligen kunna betraktas som ett tillbehör till bilen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har förbundet hemställt att

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Kungl. Maj :t måtte medge att gaspistol, som förvärvats av ägare till droskbil,

får användas av samtliga förare av bilen.

I utlåtande över förbundets framställning har överståthållarämbetet anfört

följande.

Överståthållarämbetet finner för sin del det väl motiverat att söka tillgodose

syftet med den av Svenska Droskbilägareförbundet gjorda hemställan.

Detta torde i så fall böra ske genom en uppmjukning av de i 6 §

vapenförordningen meddelade bestämmelserna om tillfällig utlåning av

vapen. Uppmjukningen bör icke avse bestämmelserna i första stycket om

ändamålet och den längsta tid varunder utlåning får ske eller om utlånarens

skyldighet att beakta, att låntagaren uppfyller vissa personliga kvalifikationer,

utan bestämmelserna i 6 § andra stycket, vilka ha karaktär

av kontrollföreskrifter. Enligt de sistnämnda föreligger skyldighet för

upplåtare att till låntagaren överlämna avskrift av sitt tillstånds- eller

deklarationsbevis, försedd med påskrift om utlåningen, låntagarens namn,

födelsetid och hemvist samt den tid och det ändamål upplåtelsen avser.

Undantag härifrån medgives blott då vapnet är avsett att användas endast

i upplåtarens närvaro eller då låntagaren tillhör upplåtarens familj. På grund

av dessa bestämmelser är därför ägare av droskbil vid upplåtelse av gaspistol

till extra förare skyldig att göra den avskrift och de påteckningar,

om vilka bestämmelser givits i 6 § andra stycket, första punkten vapenförordningen.

De formella fordringar som uppställts beträffande den särskilda legitimationshandlingen

torde, då det gäller upplåtelser av vapen i allmänhet,

ej kunna anses vara mera långtgående än som är nödvändigt, om kontrollen

över ifrågavarande upplåtelser skall bliva någorlunda betryggande. Överståthållarämbetet

vill emellertid ifrågasätta huruvida icke bestämmelserna

vid tillämpning på upplåtelser av gaspistoler, som vid normal användning

icke kunna medföra bestående skada å person, äro väl omständliga. Även

om blanketter till upplåtelsehandlingar tillhandahållas kostnadsfritt, synes

det angivna förfaringssättet för t. ex. en ägare av droskbil, vilken har att

förvänta sig ett stort antal upplåtelsetillfällen, te sig som utslag av onödigt

krångel och därför medföra antingen att de speciella upplåtelser, om vilka

här är fråga och vilka ur allmän synpunkt äro att uppmuntra, icke komma

till stånd eller att formföreskrifterna icke iakttagas.

Jämlikt 6 § andra stycket andra punkten vapenförordningen står det upplåtaren

öppet att, då utlåning sker till familjemedlem, i stället för den

särskilda handlingen till låntagaren överlämna sitt deklarations- eller tillståndsbevis.

Enligt överståthållarämbetets mening borde samma enkla

förfaringssätt stå till buds vid upplåtelse av gaspistol.

Med hänsyn till att även andra kategorier av arbetsgivare än droskbilägare,

t. ex. affärsinnehavare, ha behov av att tillförsäkra anställda rätt

att använda av arbetsgivaren förvärvad gaspistol, synes ändringen icke

böra begränsas till att omfatta endast upplåtelser från ägare av droskbil.

Betänkligheter mot att på så sätt utöka kretsen av till användning av gaspistol

berättigade personer synas med hänsyn till vapnets relativa ofarlighet

icke behöva anses föreligga. Den mindre restriktiva utformning av de

angivna kontrollföreskrifterna som en sådan av praktiska skäl förestavad

ändring skulle leda till torde kunna sägas ligga i linje med den relativt

liberala tillståndsgivning som nu förekommer då ansökan avser gaspistol.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Under åberopande av det anförda har överståthållarämbetet föreslagit

sådan ändring av de ifrågavarande föreskrifterna att det skall stå upplåtaren

fritt att i stället för särskild utlåningshandling till låntagaren överlämna

sitt deklarations- eller tillståndsbevis ej blott då låntagaren tillhör

upplåtarens familj utan även då låntagaren är anställd hos upplåtaren

och upplåtelsen avser gaspistol.

Överståthållarämbetets förslag vinner anslutning i promemorian. Där understrykes

att det vid normal användning av gaspistol inte finns risk för

bestående skador hos den mot vilken vapnet använts men att vapnet å andra

sidan är ett verksamt skydd mot överfall. Blotta förekomsten av en gaspistol

antages i många fall kunna bidraga till att avskräcka från försök till

övergrepp. Även andra arbetsgivare än droskbilägare anses ha ett berättigat

behov av att utan allt för många formaliteter låta anställda bruka av arbetsgivaren

förvärvad gaspistol.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker ändringsförslaget eller lämnar det

utan erinran. Statsåklagaren i Malmö anser, att till förhindrande av missbruk

uttryckligen bör angivas att utlåningen sker i anledning av den anställdes

tjänst.

1949 års jaktutredning tager i detta sammanhang upp frågan om lämpligheten

över huvud av gällande bestämmelser om tillfällig utlåning av skjutvapen.

Enligt utredningen utnyttjas bestämmelserna i stor utsträckning för

att kringgå de krav som i anvisningarna till vapenförordningen uppställes

för tillstånd till innehav av skjutvapen. Särskilt gäller detta lån av älgstudsare.

Den som inte kan få tillstånd att inneha ett dylikt vapen kan likväl

deltaga i älgjakt med lånat vapen. Än mer otillfredsställande ter sig

situationen om, såsom på sina håll sker, obligatoriskt skjutprov kräves för

att få licens på älgvapen. Även i fråga om salongsvapen leder utlåningsbestämmelserna

till att den i anvisningarna till förordningen föreskrivna

återhållsamheten vid tillståndsgivningen elimineras. Utredningen skulle

helst se att utlåningsbestämmelserna upphävdes vad gäller kulvapen och

att licensfri utlåning fick ske endast till familjemedlem och eventuellt

för en dag till jaktgäst eller granne. Vill man ej gå så långt vill utredningen

föreslå den ändring av 6 §, att kulvapen i allmänhet ej må utlånas för användning

vid jakt med mindre låntagaren, i den utsträckning och på det

sätt Kungl. Maj :t bestämmer, styrker att han äger nödig skjutskicklighet,

samt att vapen av salongstyp ej må utan tillstånd utlånas till annan än

familjemedlem. Genom ändringen i fråga om kulvapen i allmänhet utfylles

enligt utredningen den lucka i lagstiftningen som består i att exempelvis

18- och 19-åringar, som ju inte kan få tillstånd att inneha jaktstudsare,

fritt lånar sådant vapen.

Även svenska jägareförbundet framhåller att det föreligger bristande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 dr 1961

överensstämmelse mellan reglerna om tillstånd till innehav av skjutvapen

och bestämmelserna om tillfällig utlåning av vapen. Förutom skillnad i

åldersgränserna påpekas, att ej heller villkoren i övrigt är desamma. Sålunda

kräves för licens att sökanden styrker sin skjutförmåga, vilket krav ej

uppställes för tillfälligt lån. Såsom särskilt olycklig betecknas den konsekvensen

av stadgandet i 6 § att ungdomar mellan 18 och 21 år kan skaffa

sig kulvapen och helt utan tillsyn eller kontroll använda vapnet vid jakt.

Därtill kommer att tidsgränsen för utlåning, två veckor, göres illusorisk

genom att nya upplåtelsehandlingar utfärdas fortlöpande. Särskilt med hänsyn

till älgjakten bör därför bestämmelserna skärpas. Å andra sidan anser

förbundet gällande regler vara onödigt stränga när det gäller upplåtelse av

skjutvapen för unga jägares utbildning och till tillfälliga jaktgäster. Förbundet

föreslår, att utlåning av vapen för älgjakt skall få äga rum endast

till den som är behörig att inneha älgvapen samt att utlåning för annan

jakt än älgjakt och för övnings- eller tävlingsskjutning skall få ske endast

om vapnet användes under upplåtarens överinseende eller eljest under betryggande

kontroll. Någon åldersgräns beträffande låntagaren eller tidsgräns

för upplåtelsen anses ej erforderlig. Ej heller bedömes upplåtelsehandling

eller överlämnande av tillståndsbevis böra krävas. Låntagaren

bör emellertid fylla de nu gällande villkoren i fråga om personlig vandel.

Anvisningarna anses böra kompletteras för att klargöra innebörden i uttrycket

»under upplåtarens överinseende». Därmed bör avses inte blott det

fall att upplåtaren personligen åtföljer och instruerar låntagaren utan också

det fall att vapnet användes under jakt, i vilken upplåtaren deltager utan

att städse uppehålla sig i låntagarens sällskap. Det avgörande bör vara att

låntagaren fått betryggande instruktioner för vapnets handhavande och

sitt uppträdande i övrigt under jakten. Utlåning av gaspistol till anställd

anses dock böra få ske utan att upplåtaren övar uppsikt över vapnets begagnande.

Ej heller vid sådan utlåning finnes det nödvändigt att licens

eller annan handling överlämnas till låntagaren. Slutligen framhåller förbundet

att även vapenhandlandes rätt att tillfälligt utlåna vapen på prov

till spekulant utnyttjas för att utan licens komma över vapen t. ex. för

älgjakt. På prov utlämnade skjutvapen föreslås därför inte få användas

för jakt. Den som lånar ett vapen för att prova det anses böra göra sig

förtrogen med vapnet genom skjutning på skjutbana.

I stort sett motsvarande synpunkter framföres av Västerbottens läns

jaktvårds förening. Även länsstyrelsen i Östergötlands län och Östergötlands

länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler anser att möjlighet bör

finnas för den som ej fyllt 18 år att låna vapen.

Departementschefen

Enligt 5 § vapenförordningen måste den som vill låna ett skjutvapen ha

tillstånd därtill, och vapen får inte utlånas till annan än den som fått sådant

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

tillstånd. Tillfällig utlåning för högst 14 dagar får dock enligt 6 § ske till

den som fyllt 18 år och dessutom uppfyller vissa personliga kvalifikationer

i övrigt. Vapenhandlare får jämlikt 31 § likaså utan att tillstånd krävs utlåna

vapen på prov till spekulant. För tillfällig utlåning fordras inte att

låntagaren styrker sin skjutskicklighet, vilket krav däremot uppställes för

tillstånd att låna eller inneha skjutvapen. Detta förhållande har påtalats

av bl. a. svenska jägareförbundet, som tillika pekat på att den som fyllt 18

år äger tillfälligt låna t. ex. en älgstudsare, medan han regelmässigt inte får

tillstånd att inneha sådant vapen förrän han fyllt 21 år. Dessa omständigheter

anses ha lett till missförhållanden särskilt i fråga om lån av vapen

för deltagande i älgjakt. Sålunda säges det inte vara ovanligt, att den som

får avslag på ansökan om licens för älgvapen i stället lånar sådant vapen

av någon bekant eller av vapenhandlare. Jag delar helt uppfattningen att

en sådan ordning inte är tillfredsställande. För licens på älgvapen kräves

redan nu på sina håll att sökanden avlagt särskilt skjutprov för älgjakt och

jag anser det lämpligt att, såsom svenska jägareförbundet i annat sammanhang

förordat, skärpta krav generellt uppställes på visad skjutskicklighet

innan licens meddelas för älgvapen. Det bör då inte få förekomma att personer

som inte uppfyller dessa krav likväl jagar med sådant vapen. Jag

biträder därför svenska jägareförbundets förslag om sådan ändring av 6 §

första stycket vapenförordningen att skjutvapen får utlånas för älgjakt endast

till den som på grund av tillstånd eller deklarationsbevis äger inneha

älgvapen. Vapenhandlandes utlåning av vapen till spekulant torde enligt

gällande bestämmelser inte få ske för jaktändamål. Den av mig förordade

ändringen av 6 § första stycket föranleder emellertid ett förtydligande av

31 §.

Däremot ställer jag mig tveksam till förslagen om en fullständig omreglering

av möjligheterna i övrigt till licensfri utlåning. Några väsentliga olägenheter

synes inte ha yppats i fråga om lån av andra vapen än älgvapen.

Det i ett yttrande omnämnda förfarandet, att skjutvapen utlånas för längre

tid genom att upplåtelsen fortlöpande förnyas efter utgången av varje tvåveckorsperiod,

torde strida mot 6 § och således i vart fall böra föranleda indragning

av upplåtarens licens. Att helt förbjuda all licensfri utlåning anser

jag därför inte vara befogat. Svenska jägareförbundet har förordat den

ordningen att tillfällig utlåning skall få äga rum endast om vapnet användes

under upplåtarens överinseende eller eljest under betryggande kontroll. Med

en sådan regel anses föreskrifter ej behövas beträffande tiden för utlåningen,

låntagarens ålder och bevis om utlåningen. Regeln synes dock kunna föranleda

tolkningssvårigheter. Också i övrigt kan lämpligheten av ett dylikt

stadgande sättas ifråga. Kravet på överinseende av upplåtaren vid jakt anser

förbundet nämligen böra vara uppfyllt om upplåtaren väl ej städse befinner

sig i låntagarens närhet men dock deltager i jakten och givit låntagaren betryggande

instruktioner. Fn minderårig skulle således kunna deltaga i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

jakt med ett från sin fader lånat vapen, om fadern visserligen deltager i jakten

men icke övervakar den minderåriges handhavande av vapnet. Det måste

enligt min mening inge betänkligheter att i dylika former sätta skjutvapen

i händerna på minderåriga, som även om de besitter nödig skjutskicklighet

oftast torde sakna den sans och det omdöme som krävs av en skytt. Å

andra sidan anser jag det knappast påkallat att en till mogen ålder kommen

jaktgäst får begagna ett lånat jaktvapen endast i upplåtarens närvaro eller

att en tävlingsskytt ej får övnings- eller tävlingsskjuta med ett lånat vapen

utan att upplåtaren övervakar skjutningen eller kontroll över denna ordnas

på annat sätt. Såsom framgått av det anförda kan åtskilliga invändningar

riktas mot de framförda förslagen. Jag anser därför att dessa spörsmål

bör ytterligare övervägas innan slutlig ställning tages till frågan om

ändring av bestämmelserna i nu berörda del.

Det har vid skilda tillfällen framkommit önskemål från yrkesutövare, som

i särskilt hög grad är utsatta för risker för överfall, att erhålla vapen till

självförsvar. Dessa önskemål har i viss utsträckning beaktats i anvisningarna

till vapenförordningen. Där sägs visserligen att tillstånd att förvärva

pistol eller dylikt vapen för skyddsändamål bör meddelas endast då ett verkligt

kvalificerat behov föreligger. En motsvarande restriktivitet rekommenderas

dock inte i fråga om gaspistol eller annat likartat vapen, som vid normal

användning inte kan medföra bestående skada på person. Droskförare

och andra som i sin yrkesutövning eller eljest är särskilt utsatta för risk

för överfall bör enligt anvisningarna regelmässigt och utan större omgång

få tillstånd att förvärva sådana vapen.

De sålunda gällande föreskrifterna synes mig vara lämpliga. Såsom svenska

droskbilägareförbundet framhållit är det emellertid knappast att vänta,

att förare som anställes tillfälligt eller i vart fall för kortare perioder själva

anskaffar gaspistol, varför droskägaren har ett berättigat intresse av att

utan hindrande formaliteter kunna förse föraren med sådant vapen. Detta

synes lämpligen kunna tillgodoses på det sätt som överståthållarämbetet

föreslagit och som allmänt godtagits av remissinstanserna, nämligen att

droskägaren får låna ut sin gaspistol till föraren och i samband därmed

endast behöver överlämna sitt tillslåndsbevis till honom. Motsvarande bör,

såsom överståthållarämbetet likaledes förordat utan att invändningar rests

däremot, gälla för andra kategorier som anses vara i behov av gaspistol.

Jag anser sålunda bestämmelserna i 6 § andra stycket vapenförordningen

böra ändras så att för utlåning av gaspistol till anställd blott skall fordras

att upplåtaren överlämnar sitt tillståndsbevis till låntagaren. Av stadgandet

bör vidare framgå, att denna lättnad endast skall gälla vid utlåning till den

anställde för dennes tjänst.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

3. Ändring av skjutvapen

Gällande bestämmelser

Vill den som är berättigad att inneha skjutvapen ändra detta, skall han

enligt It § vapenförordningen i x-egel söka tillstånd därtill. Tillstånd fordras

sålunda till sådan ändring av vapnet, att det erhåller annan kaliber än

vad som anges i tillstånds- eller deklarationsbeviset, och till annan väsentlig

förändring i syfte att öka vapnets användbarhet för annat ändamål än det,

för vilket vapnet huvudsakligen är avsett.

Promemorian

I promemorian refereras till en början en skrivelse den 19 maj 1959 från

Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag vari ifrågasatts bl. a. huruvida gällande

bestämmelser om ändring av vapen är tillräckliga. Det heter i skrivelsen.

Vanliga salongsgevär —• exempelvis sådana som Husqvarna tillverkar

och säljer — är konstruerade för patroner med relativt lågt gastryck (ungefär

1 300 atm.). Med anledning därav göres vapnet vanligtvis av relativt

mjukt material. Sålunda används i pipan ofta vanligt automatjärn och i låda

och slutstycke stål av ett eller annat slag, som dock inte härdas efter delarnas

färdigställande. Låsningen mellan pipa och låda göres oftast inte genom

gängning utan därigenom att ett hål borras så att dess centrum går in i

den cylindriska anliggningsytan mellan lådans främre insida och pipans

bakre utsida. I detta hål slås sedan en bult, som håller samman pipan och

lådan. Salongsgevärspipans räffelstigning, kalibermått, bombredd m. m. avpassas

efter det skott man avser att skjuta — kantantändningsskottet med

blykula.

Det har förekommit och förekommer fortfarande att sådana enkla vapen

omändras till att skjuta patroner med centralantändning. Därvid brotschas

patronläget upp och slutstycket ändras om till centralantändning, varjämte

låsningen mellan slutstycke och låda på ett eller annat sätt förstärks.

Vanligen sker omändringen så, att man kan skjuta en patron av kaliber

5,6 x 35 It i vapnet. I normalfall har en sådan patron ett gastryck av ungefär

1 450 atm. Det finns emellertid högre laddade patroner i exakt samma

yttre utförande — gastrycket går här upp till omkring 2 400 atm. Det

finns också en annan patron, som oftast mycket väl låter sig införas i ett

patronläge av ovannämnt utförande, nämligen den s. k. .22 Hornet. Denna

patron har vanligen ännu högre gastryck än den senast nämnda.

Ofta göres omändringar av detta slag utan att tillstånd härtill begärts.

Vi hyser för vår del de allvarligaste betänkligheter mot att över huvud

taget sådana omändringar göres. Det torde framgå av ovanstående att risken

för olyckshändelse med vapnet ökas i synnerligen hög grad, när man

i stället för att skjuta en patron av ungefär 1 300 atm. tryck skjuter en med

ungefär 2 400 atm. eller ännu högre tryck. Det finns vanligen inga detaljer

hos vapnet som är dimensionerade för detta ungefär dubbelt så höga gastryck.

Det bör observeras att i princip inga hinder möter att omändra salongsgevär

för ännu starkare patroner, ex. .222 Remington och .220 Swift med

gastryck på och över 3 000 atm.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

Skrivelsen utmynnar i ett förslag till ändring av 11 § vapenförordningen,

innebärande att i paragrafen uttryckligen anges, att särskilt tillstånd skall

sökas för sådan förändring av vapnet, att det erhåller annat patronläge

samt för ändring av vapnets slutstycke eller införande av repetersystem

eller dylikt.

Paragrafens nuvarande lydelse lämnar enligt promemorian otvivelaktigt

rum för ganska ingripande förändringar av ett vapen utan särskilt tillstånd.

Ett skjutvapen utgör emellertid, framhålls det, en konstruktion som avvägts

med hänsyn till förutsedda påfrestningar. En förändring av vapnet, utförd

utan kännedom om vapnets hållfasthet, kan medföra, att vapnet blir en

fara för såväl skytten som omgivningen. Det framstår därför som angeläget,

att bestämmelserna om tillståndstvång vid väsentlig förändring av skjutvapen

skärps. I promemorian förutsättes vidare, att vederbörande myndigheter

vid tillståndsprövningen anlitar nödig sakkunskap.

Smärre ändringar, som inte hänför sig till vapnets konstruktion, såsom

vapnets förseende med särskilt sikte och dylikt, föreslås som tidigare få

företas utan särskilt tillstånd.

Ändringen i 11 § anses böra formuleras så, att förutom ändring av vapnets

kaliber även all annan väsentlig förändring av vapnet skall kräva särskilt

tillstånd, varvid i förtydligande syfte sådan förändring exemplifieras såsom

förkortning av pipan, ändring av patronläget eller slutstycket eller införande

av repetersystem.

11 § anses vidare i sin föreslagna lydelse böra kompletteras med föreskrifter

och anvisningar rörande tillämpningen, i vilka innebörden av väsentlig

förändring närmare bestämmes. Ändringar, som medför vid materialvalet

och konstruktionen icke beaktade påfrestningar på vapnets olika delar, samt

ändringar av vapnets konstruktionstyp bör som regel bedömas såsom

väsentliga.

Remissyttrandena

I remissyttrandena betonas allmänt det befogade i den föreslagna ändringen.

Försvarsstaben och armétygförvaltningen förutsätter att tillstånd

som regel inte bör lämnas i fråga om vapen av modell som ingår i krigsmaktens

utrustning. Lämpligheten av att expertis anlitas vid tillståndsprövningen

understryks av länsstyrelsen i Jämtlands län och 1949 års jaktutredning.

Enligt utredningen bör föreskrifterna och anvisningarna utarbetas under

medverkan av vapenteknisk expertis, inte minst i fråga om jaktvapen,

eftersom det gäller att ge normer för prövning inte bara av ett vapens användbarhet

utan också av dess lämplighet. Sistnämnda synpunkt är av betydelse

från djurskyddssynpunkt.

Ett par remissinstanser gör vissa invändningar beträffande förslaget till

bestämmelsernas utformning. Sålunda anser statsåklagaren i Göteborg att

exempel på tillståndskrävande ändringar bör inlagas i föreskrifterna och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

anvisningarna i stället för i författningstexten. Krigsmaterielinspektören

förordar att författningstexten utformas så att vidtagande av annan väsentlig

förändring av vapnet än ändring av kalibern skall syfta till »att göra

vapnet användbart för annat ändamål än det för vilket vapnet huvudsakligen

är avsett».

Departementschefen

Kravet på tillstånd till ändring av skjutvapen infördes år 1949. Orsaken

var främst att innehavare av mausergevär, som inköpts från kronans förråd,

i ganska stor utsträckning låtit ändra vapnen till jaktgevär (älgstudsare)

och att tillstånd därtill enligt praxis ej ansetts erforderligt. Stadgandet i 11 §

vapenförordningen har utformats med hänsyn till detta syfte. Utan tillstånd

torde alltjämt kunna vidtagas sådana ändringar, som inte avser vapnets kaliber

och ej heller syftar till att öka vapnets användbarhet för annat ändamål

än det för vilket vapnet huvudsakligen är avsett.

Uppenbarligen innebär det, som Husqvarna Vapenfabriks Aktiebolag

framhållit i sin i promemorian återgivna skrivelse, stora risker när vapen

ändras för att möjliggöra användande av patroner med högre gastryck an

det vapnet är konstruerat för. Även andra ändringar, som hänför sig till

vapnets konstruktion, kan medföra ej förutsatta påfrestningar på vapnet.

Det föreligger enligt min mening inte något beaktansvärt intresse av att

möjlighet finns för vapeninnehavare att fritt få företaga så väsentliga ändringar.

De jakt- och skyttesammanslutningar som yttrat sig över ändringsförslaget

i promemorian har inte haft något att invända emot att tillståndsplikt

stadgas för sådana ändringar av vapen och även övriga remissinstanser

anser detta befogat.

Väsentliga ändringar av skjutvapen bör alltså inte få göras utan tillstånd

även om ändringarna endast syftar till att öka vapnets användbarhet för det

ändamål för vilket vapnet är avsett. Nu gällande begränsning av tillståndstvånget

i detta hänseende bör därför utgå ur stadgandet i 11 §. Det synes mig

vidare lämpligt att exempel på vad som avses med väsentliga ändringar intages

i författningstexten. I föreskrifterna och anvisningarna bör i samråd

med vapenteknisk expertis ytterligare ledning ges för bedömandet av vad

som bör anses såsom väsentlig förändring av vapen.

4. In- och utförsel av skjutvapen och ammunition

Gällande bestämmelser

Tillstånd att inneha skjutvapen sökes enligt 5 § 1 mom. vapenförordningen

hos polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist, eller

om han har sitt hemvist i Stockholm hos överståthållarämbetet. Motsvarande

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

33

bestämmelser gäller enligt 21 § 1 mom. för ansökan om tillstånd att förvärva

ammunition.

Tillstånd att idka handel med skjutvapen sökes hos länsstyrelsen i det

län, där rörelsen skall utövas.

Enligt 35 § 1 mom. må skjutvapen och ammunition ej införas till riket

utan tillstånd. Sådant tillstånd meddelas i fråga om den som bedriver tillverkning

av eller handel med skjutvapen av länsstyrelsen i det län, där rörelsen

utövas, och i övriga fall av länsstyrelsen i det län, där sökanden har

sitt hemvist, eller, om han ej har hemvist i riket, av länsstyrelsen i

det län, där förtullning av varan skall äga rum. Om någon vill införa

skjutvapen eller ammunition för deltagande i tävling eller övning, som anordnas

av sammanslutning som avses i 9 §, må dock tillstånd sökas hos

länsstyrelsen i det län, där sammanslutningens styrelse har sitt säte. Avser

ansökan om införseltillstånd jämväl tillstånd att utan hinder av gällande

utförselförbud inom viss tid återutföra vapen, som sökanden innehar för

personligt bruk, eller ammunition till sådant vapen, ankommer det på länsstyrelsen

att upptaga ansökningen även i denna del till prövning. Den som

fått tillstånd att införa skjutvapen och ammunition äger inneha egendomen

för det ändamål tillståndet avser. Beträffande ansökan om tillstånd till införsel

skall tidigare redovisade bestämmelser angående ansökan om förvärv

och innehav av vapen och ammunition gälla i tillämpliga delar.

För resande tillhöriga vapen och ammunition, som införs för den resandes

personliga bruk, åtnjutes tullfrihet enligt 5 g d) tulltaxeförordningen

den 5 oktober 1929.

Då resande för personligt bruk hit till riket medför skjutvapen eller

ammunition utan att ha erhållit föreskrivet införseltillstånd, må egendomen

åter utföras, såvida den i behörig ordning anmälts till tullklarering. Sådan

egendom omhändertages med stöd av 35 § 2 mom. vapenförordningen och

10 § tullstadgan av vederbörande tullmyndighet. Återutföres egendomen

icke inom fyra månader efter det tullanstalt mottagit egendomen eller inom

den längre tid generaltullstyrelsen i särskilt fall bestämmer, tillfaller den

kronan.

För utförsel av vapen och ammunition erfordras särskilt tillstånd enligt

kungörelsen den 25 november 1959 angående förbud mot utförsel frän

riket av krigsmateriel. Ansökningar om tillstånd till utförsel av krigsmateriel

prövas i allmänhet av chefen för handelsdepartementet. I kungörelsen

erinras dock om möjligheten enligt 35 § vapenförordningen atl söka tillstånd

hos länsstyrelsen för utförsel av vapen och ammunition, som införts

till riket. Vidare föreskrives i kungörelsen, att om någon vill för personligt

bruk utföra vapen eller ammunition från riket och inom viss tid ämnar

återinföra vapnet eller överbliven ammunition, äger den länsstyrelse, som

enligt vapenförordningen må bevilja tillstånd till införseln, jämväl meddela

tillstånd till utförseln. Vill sammanslutning, som avses i 9 § vapenförord3

—■ Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 21

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

ningen, för medlems räkning utföra vapen eller ammunition för användning

vid utomlands anordnad tävling eller övning, i vilken sammanslutningen

ämnar delta, må utförseltillstånd meddelas av länsstyrelsen i det

län där sammanslutningens styrelse har sitt säte.

För svenska, danska, finska och norska medborgare gäller liberalare

regler för införsel av skjutvapen. Sålunda får sådana medborgare till riket

införa sedvanliga jakt- och tävlingsskjutvapen jämte tillhörande ammunition

från Danmark, Finland och Norge för tillfällig användning vid jakt

eller tävling mot det att vederbörande vid införseln avlämnar skriftlig deklaration

till tullmyndigheten i införselorten och för samma myndighet

uppvisar antingen sådant tillstånds- eller anmälningsbevis, som erfordras

för vapeninnehavet i det av nämnda länder, där vapnen innehaves, eller bevis,

att tillstånd eller anmälan inte krävs i ifrågavarande land. Vapen och

ammunition, som inföids till Sverige på detta sätt, får utan särskilt tillstånd

innehavas av den, som infört egendomen, under högst tre månader från

införseldagen, varvid vapenförordningens bestämmelser i övrigt om innehav

av vapen och ammunition skall äga motsvarande tillämpning. Återutförsel

må enligt 2 § krigsmaterielexportförbudskungörelsen äga rum i

samma ordning som införseln.

Promemorian

I promemorian erinras till en början om de lättnader som 1955 genomfördes

för svenska, danska, finska och norska medborgare att för tillfällig

användning här i riket in- och utföra sådana sedvanliga jakt- och tävlingsvapen

jämte ammunition, som behörigen innehaves i nordiskt land. Till

grund för dessa lättnader låg uttalanden av svenska gruppen av nordiska

parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. i en den 10 juli 1953

avgiven promemoria, i vilken anfördes bl. a.

Det synes kommittén vara ändamålsenligt, att föreskrifterna rörande

resandes in- och utförsel av vapen och ammunition för bruk under tillfällig

vistelse i landet resp. utlandet helt frikopplas från övriga bestämmelser

om in- och utförsel av vapen. För bedömning av frågan huruvida vapen skall

få tillfälligt införas resp. utföras genom resandetrafiken bör enligt kommitténs

uppfattning andra synpunkter ligga till grund än vid kommersiell

eller annan slutgiltig in- eller utförsel av vapen.

Önskvärd kontroll över att vapen inte definitivt in- eller utförs mellan de

nordiska länderna utan myndigheternas godkännande, borde enligt kommittén

kunna verkställas enbart genom anteckning vid gränstullstationerna

på visst närmare föreslaget sätt om införseln och återutförseln, respektive

utförseln och återinförseln av ifrågavarande vapen.

1 departementspromemorian påpekas, att den som i Sverige innehar

vapen med vederbörligt tillstånd och som önskar taga med sig vapnet vid

besök i annat nordiskt land dock alltjämt är skyldig att söka tillstånd till

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

utförseln och återinförseln av vapnet. Det framhålls som önskvärt att lättnader

så långt möjligt genomförs i fråga om denna skyldighet. Hela frågan

om utförsel och återinförsel av vapen bör enligt promemorian emellertid

ses i ett vidare sammanhang. Härom uttalas bl. a. följande.

I själva verket kan det ifrågasättas om det finns skäl att överhuvud

upprätthålla kravet att den, som i Sverige behörigen innehar vapen för personligt

bruk och som vill medtaga vapnet vid resa till annat land, skall söka

tillstånd att utföra och därefter återinföra vapnet. Tillståndstvånget medför

i praktiken bl. a. att vapeninnehavare, som tjänstgör på svenskt fartyg i

utrikes fart och som vill medföra vapen för personligt bruk ombord på

fartyget, måste utverka länsstyrelsens tillstånd till utförsel av vapnet och om

han senare önskar föra vapnet i land även ha tillstånd till införseln, och

en täylingsskytt, som måhända åtskilliga gånger om året medför sitt vapen

till tävlingar i olika främmande länder, måste varje gång söka tillstånd

till utförsel och återinförsel av vapnet.

Efter erinran om förbudet att utan tillstånd utföra krigsmateriel, bl. a.

skjut%rapen och ammunition, anföres vidare.

Syftet med förbudet torde vara att förhindra en okontrollerad handel

med krigsmateriel från Sverige, vilken bl. a. skulle kunna leda till internationella

förvecklingar. Även intresset av att bevara konstruktionshemligheter

avseende krigsmateriel torde ha motiverat förbudet.

Ett skjutvapen, som är avsett för personligt bruk, kan emellertid inte betraktas

såsom ett krigsredskap i första hand. Inte heller torde genom utförsel

av ett sådant vapen några mera betydelsefulla konstruktionshemligheter avslöjas

för främmande makt. Det framstår därför som en onödig omgång,

att utförseltillstånd skall sökas för vapnet då det utföres av enskild person,

som enligt 3 § vapenförordningen är berättigad att inneha det här i riket.

Beträffande bestämmelserna om tillstånd till återinförsel av vapen, avsedda

för personligt bruk, jämte till vapnet hörande ammunition uttalas

i promemorian.

Vad angår tillståndstvånget för återinförsel kunde det synas självfallet,

att den som fått tillstånd att i Sverige inneha vapen och ammunition skulle

kunna efter besök utomlands införa egendomen till riket utan särskilt tillstånd.

Vid länsstyrelsens prövning av ansökan om införseltillstånd skall

nämligen i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivits beträffande tillstånd

till förvärv och innehav av vapen och ammunition. I verkligheten sker alltså

i dessa fall eu förnyad prövning av ett redan givet tillstånd att inneha

egendomen. Härvid kan det inträffa att samma länsstyrelse på kort tid

flera gånger får företaga samma prövning, exempelvis när det gäller tävlingsskvtt

eller den som tjänstgör på fartyg i utrikes fart. Det kan också

tänkas att den, som fått tillstånd att inneha vapen och som medför vapnet

vid vistelse utomlands, vägras införseltillstånd och således ej längre får

inneha vapnet i riket, oaktat omständigheterna inte är sådana att hans

tillstånd till innehavet skulle ha återkallats, om han ej utfört vapnet.

Tillståndstvånget vid införsel av vapen och ammunition, som vederbörande

är berättigad inneha här i riket, synes alltså från både sakliga och

principiella synpunkter omotiverat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

I promemorian förordas därför att tillstånd ej skall krävas då enskild person

för personligt bruk utför vapen, som han enligt 3 § vapenförordningen

är berättigad att inneha här i riket, jämte erforderlig, till vapnet hörande

ammunition. Eftersom härigenom endast avses att underlätta utförandet

av enstaka skjutvapen för rent personligt bruk, anses motsvarande lättnad

ej böra införas för sammanslutning som avses i 9 § vapenförordningen.

Vad gäller återinförsel av vapen bör enligt promemorian övervägas att

genom ändring i vapenförordningen införa en sådan ordning, att såväl enskild

person som i 9 § vapenförordningen avsedd sammanslutning utan

särskilt tillstånd får införa dels skjutvapen, som vederbörande enligt 3 g

och motsvarande bestämmelser är berättigad att inneha här i riket, dels ock

här i riket behörigen förvärvad ammunition. Genom en ändring av dylik

innebörd anses icke de krav, som gäller för innehav av vapen jämte ammunition,

bli eftersatta men ett betydligt enklare förfarande i avsedda fall

vinnas, i det att det blir tillräckligt att vederbörande uppvisar tillståndsbeviset

eller deklarationsbeviset för tullmyndigheten.

I anslutning härtill föreslås en jämkning av ordalydelsen i 35 § 1 inom.

femte stycket så att bestämmelserna om införsel av vapen från Danmark,

Finland eller Norge inte kommer att gälla vapen som vederbörande har tillstånd

att inneha här. Svensk medborgare, som är berättigad att inneha

vapen i något av våra nordiska grannländer, skall däremot liksom hittills

få avge föreskriven skriftlig deklaration till tullmyndigheten i de fall författningsrummet

avser.

Den sålunda föreslagna ordningen för ut- och införsel av vapen anses i

vissa fall kunna leda till mindre önskvärda resultat. Eftersom införseltillstånd

berättigar till innehav av egendomen för det ändamål tillståndet avser

skulle den, som en gång fått tillstånd att för personligt bruk införa vapen,

utan tillstånd kunna utföra vapnet och därefter återinföra det utan

nytt införseltillstånd. En förnyad prövning finnes härvid ibland vara befogad.

Som exempel nämns att en utlänning, som får tillstånd att införa

vapen vid tillfällig vistelse i Sverige, kan antas vilja på nytt införa vapnet

först sedan lång tid förflutit efter det tillståndet gavs. Även eljest finnes

omständigheterna kunna göra en förnyad prövning önskvärd. Länsstyrelsen

föreslås för sådana fall få möjlighet att vid meddelande av införseltillstånd

föreskriva, att tillståndet medför rätt att inneha vapnet här i riket endast

under viss tid.

I detta sammanhang behandlas i promemorian fråga om överflyttning

av tillståndsgivningen för ut- och införsel av vapen i de fall, då beslutanderätten

nu ankommer på länsstyrelsen, från denna till polismyndigheten. En

sådan överflyttning har ifrågasatts av länsstyrelsen i Södermanlands län

i en till departementet avlämnad uppgift angående lämpliga decentraliseringsåtgärder

beträffande landskansliets verksamhetsområde. I promemorian

anföres.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

Genomförs de föreslagna lättnaderna i fråga om tillståndstvång vid införsel

av skjutvapen torde tillståndsärendena till stor del komma att avse rätt

för tillverkare och handlande att införa vapen. Meddelande av tillstånd till

handel med skjutvapen och återkallande av sådant tillstånd ankommer på

länsstyrelsen i det län där rörelsen skall utövas. Det synes med hänsyn härtill

ändamålsenligt att tillstånd till införsel av vapen, såsom nu är fallet,

meddelas av samma myndighet. I dessa fall, liksom då det gäller tillstånd

för tillverkare till införsel, torde det dessutom ofta vara fråga om införsel

av en större mängd vapen. Även delta förhållande synes tala för att tillståndsprövningen

bör ske hos länsstyrelse och icke hos polismyndighet.

Prövning av tillstånd till utförsel av vapen kommer, om vad härutinnan

föreslagits genomföres, att ske hos länsstyrelsen endast då sammanslutning

som avses i 9 § vapenförordningen ansöker om utförseltillstånd. Eftersom

det också i dessa fall ofta torde sökas tillstånd att utföra ett flertal

vapen samtidigt, torde prövning av ansökningarna böra liksom nu ske hos

länsstyrelsen.

Remissyttrandena

De föreslagna lättnaderna beträffande ut- och införsel av skjutvapen

lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Statens handelslicensnämnd

och länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att dessa lättnader i

allt väsentligt undanröjer nu erforderliga besvärliga och onödiga formaliteter.

Erinringar mot förslaget framställs av föreningen Norrbottens läns landsfiskaler.

Föreningen erinrar om de många vapenstölder som nu äger rum

och framhåller, att en hel del stulna vapen otvivelaktigt smugglas ur landet.

Rent praktiskt finner föreningen det lättare med övervakning, om

särskilt tillstandsbevis fordras för in- och utförsel, och ett ansökningsförfarande

bör ej förorsaka så stort besvär om ansökan, såsom föreningen

föreslår, sker hos polismyndigheten. Länsstyrelsen i Norrbottens län, som

tillstyrker ändringsförslaget, finner det ej oundgängligen nödvändigt att polismyndigheten

inkopplas på utförselärendena utan anser kontrollen böra

fungera tillräckligt effektivt genom skyldigheten att vid in- och utförsel

uppvisa vapenlicens. Länsstyrelsen håller för sannolikt att smugglingen

söker sig andra vägar än över tullstationerna.

Även statsåklagaren i Stockholm ställer sig negativ till lättnader i fråga

om utförsel av vapen. Statsåklagaren anser att man inte bör bortse från det

lörhållandet, att enskilda personer, t. ex. i en förtäckt politisk frivilligrörelse,

i betydande utsträckning och utan avgörande hinder skulle kunna

utföra vapen från Sverige att användas vid rörelsens insatser utomlands,

något som möjligen kunde leda till internationella förvecklingar. Däremot

finner statsåklagaren utförseltillstånd utan olägenhet kunna meddelas, exempelvis

när det gäller tävlingsskytt, för längre tid och ej för varje tillfälle då

vapnet skall utföras.

Försvarsstaben anser, att särskilda bestämmelser bör utfärdas för att

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

åstadkomma en begränsning av det antal vapen som får utföras av den, som

har tillstånd att inneha flera vapen. Förbudet att utan tillstånd utföra kulsprutepistol

bör kvarstå, hävdar länsstyrelsen i Stockholms lön.

Överståthållarämbetet föreslår att även sammanslutning som avses i 9 §

vapenförordningen skall äga rätt att utan tillstånd tillfälligt utföra sammanslutningen

tillhöriga eller för annans räkning omhänderhavda vapen. Enligt

ämbetets erfarenhet avser ansökan från sådan sammanslutning om utförsel

regelmässigt medlemmars vapen, vilka av transporttekniska skäl utföres av

sammanslutningen. Motsvarande förslag framställs av poliskammaren i

Göteborg och skytteförbundens överstyrelse.

Det övervägande antalet remissinstanser yttrar sig inte rörande frågan

om överflyttning från länsstyrelsen till polismyndigheten av prövnin ge

n av vissa in- och utförselärenden. Endast länsstyrelsen i Jämtlands län

uttalar sin anslutning till de i promemorian framlagda synpunkterna. Å

andra sidan har blott ett fåtal instanser ansett en överflyttning böra ske,

nämligen länsstyrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län samt föreningen

Norrbottens läns landsfiskaler. Förstnämnda länsstyrelse finner en överflyttning

befogad, åtminstone i fråga om skjutvapen för rent personligt bruk,

i vilka fall för prövningen i tillämpliga delar gäller vad som är föreskrivet

beträffande tillstånd till förvärv och innehav av vapen och ammunition.

Departementschefen

De år 1955 genomförda ändringarna i bestämmelserna om in- och utförsel

av skjutvapen avsåg att underlätta för medborgare i ett nordiskt land att

föra vapen med sig till annat nordiskt land. Svensk medborgare som vill utföra

vapen som han har tillstånd att inneha här i riket måste dock alltjämt

begära utförseltillstånd. I praktiken måste han också begära tillstånd till

återinförseln av vapnet.

Såsom anföres i promemorian bör emellertid i detta sammanhang hela

frågan om tillståndsplikt för utförsel och återinförsel av vapen, som någon

är berättigad att för personligt bruk inneha i Sverige, omprövas. Det finns

självfallet inte anledning att hindra den, som har licens för ett vapen i

Sverige, att införa och inneha vapnet här blott därför att han medfört vapnet

vid besök i annat land. En prövning vid införsel vore befogad om den

fyllde annat ändamål än kontroll av vederbörandes lämplighet att inneha

vapen, vilket dock inte är fallet. Inte heller torde syftet med förbudet att

utan tillstånd utföra krigsmateriel motivera att sådant förbud upprätthålles

beträffande vapen, som nu är i fråga. Jag biträder därför det i promemorian

upptagna och av så gott som samtliga remissinstanser gillade förslaget att

från tillståndstvånget undanta utförsel och återinförsel av skjutvapen, som

enskild person är berättigad att för personligt bruk inneha här i riket

jämte till vapnet hörande ammunition. Motsvarande lättnad bör även gälla

vid införsel av vapen som innehaves av sammanslutning här i riket. De så
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 dr 1961 39

lunda förordade lättnaderna föranleder ändringar i 35 § 1 mom. vapenförordningen.

Den som inte har tillstånd att inneha vapen i Sverige skall även framgent

vara skyldig att söka tillstånd för införsel av vapen i riket. Ett införseltillstånd

måste emellertid självfallet medföra rätt alt inneha vapnet i landet.

För att den tidigare berörda ändringen i 35 § 1 mom. vapenförordningen

inte skall få den konsekvensen, att ett en gång givet införseltillstånd kan

åberopas för rätt att efter utförsel ånyo återinföra vapnet under obegränsad

tid, bör i samma författningsrum göras ett tillägg av innebörd att den

med tillståndet följande rätten att inneha vapnet i landet må begränsas att

avse viss tid.

Som jag inledningsvis anfört har tillståndsprövningen i vapenärendena

efter hand överflyttats från länsstyrelserna till polismyndigheterna utom i

Stockholm, där prövningen i samtliga dylika ärenden ankommer på överståthållarämbetet.

Prövningen av vissa vapenärenden åvilar dock fortfarande

länsstyrelserna. Det gäller framför allt tillstånd till handel med skjutvapen

samt tillstånd för tillverkare, handlande och enskilda att införa och i

vissa fall utföra vapen. Genomföres de föreslagna lättnaderna i tillståndsskyldigheten

för ut- och återinförsel av skjutvapen torde antalet ansökningar

från enskilda personer om export- och importlicens komma att minska

väsentligt. Härigenom åstadkommes givetvis även en lättnad i arbetsbelastningen

på länsstyrelserna. Att överflytta prövningen av övriga ärenden

angående in- och utförsel av vapen till polismyndigheten synes av skäl som

anföres i promemorian inte lämpligt. Jag kan sålunda inte ansluta mig till

det av länsstyrelsen i Södermanlands län och ett par remissinstanser framförda

förslaget därom. Inte heller anser jag det lämpligt att vissa införselärenden

handläggs av länsstyrelsen och andra av polismyndighet. Nu gällande

ordning för tillståndsprövningen synes därför böra bibehållas.

5. Förverkande av skjutvapen och ammunition m.m.

Gällande bestämmelser

Straffbestämmelser samt föreskrifter om förverkande av vapen och ammunition

återfinnes i 36 § vapenförordningen. Straffet är dagsböter eller fängelse

bl. a. för den, som innehar skjutvapen utan att vara berättigad därtill

eller, med uppenbart missbruk av sin rätt att inneha skjutvapen, använder

vapnet för annat ändamål än det, vartill han är berättigad, eller ändrar

vapen utan erforderligt tillstånd eller underlåter att avlämna vapen och

ammunition jämlikt särskilda föreskrifter härom eller utan tillstånd förvärvar

ammunition. I samtliga nämnda fall skall egendomen förklaras förverkad

till kronan. Rätten kan emellertid underlåta att förklara egendomen

förverkad, om förseelsen skett av förbiseende eller eljest särskilda skäl föreligger

därtill. Om egendomen inte finns i behåll, må i stället dess värde för
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

klaras förverkat. När vapen förklaras förverkat, må även för vapnet avsedd

ammunition, som innehaves av den dömde, förklaras förverkad.

Beträffande påföljd för olovlig införsel av vapen eller ammunition och

för försök därtill hänvisas i 36 § 6 inom., i detta lagrums lydelse från och

med den 1 januari 1961 (SFS 450/1960), till vad därom stadgas i Ingen om

straff för varusmuggling. Enligt denna lag (SFS 418/1960), som träder i

kraft nyssnämnda dag, är straffet för varusmuggling normalt dagsböter,

lägst tio, eller fängelse. I 9 § samma lag föreskrivs att gods, som varit föremål

för varusmuggling, skall förklaras förverkat till kronan. Finns egendomen

inte i behåll, må i stället dess värde förklaras förverkat. Är förverkandepåföljden

uppenbart obillig, må den emellertid helt eller delvis efterges.

I övrigt kan nämnas, att den, som vid utlåning av skjutvapen bryter mot

formföreskrifterna i 6 § andra stycket vapenförordningen, straffas med böter

från och med tio till och med trehundra kronor.

Ådagalägger innehavare av skjutvapen sådana egenskaper, att han inte

vidare bör betros med vapeninnehav, eller finnes han olämplig att inneha

skjutvapen till följd av sjukdom, alkoholmissbruk eller dylikt, kan enligt

14 g tillstånd att inneha vapen återkallas eller, i fråga om deklarerat vapen,

förbud meddelas mot fortsatt vapeninnehav. Så kan också ske om det

eljest förekommer skälig anledning därtill. I nu avsedda fall må även för

vapeninnehavaren utfärdat tillstånd rörande ammunition till vapnet återkallas.

Tillstånd att förvärva ammunition kan i övrigt återkallas, om tillståndshavaren

utan att vara berättigad därtill överlåtit eller eljest missbrukat

ammunition, soin han förvärvat på grund av tillståndet, eller om

eljest skälig anledning förekommer därtill.

Om tillstånd att inneha vapen återkallats eller förbud mot innehav av

vapen meddelats, åligger det jämlikt 15 § innehavaren att efter anmaning

ofördröjligen avlämna vapnet jämte till vapnet hörande ammunition ävensom

tillstånds- eller deklarationsbeviset rörande vapnet till myndighet som

avses i 5 § 1 mom. eller till den, myndigheten bestämmer. Vapnet och

ammunitionen inlöses därefter av kronan i enlighet med bestämmelser i

16 §, såvida egendomen ej förklaras förverkad eller innehavaren inom viss

lid styrker, att egendomen överlåtits till någon som äger inneha den eller

att egendomen eljest tillhör annan, som själv är berättigad inneha den.

Bestämmelserna i 15 och 16 §§ skall enligt 17 § äga motsvarande tillämpning

vid avslag på ansökan om tillstånd att inneha vapen, som förvärvats genom

arv eller testamente eller på grund av giftorätt, såframt inte sökanden inom

viss tid styrker, att vapnet överlåtits till någon, som äger inneha det, eller

att det gjorts varaktigt obrukbart.

Slutligen må anmärkas, att domstol skall underrätta myndighet, som

avses i 5 § 1 mom. första stycket, bl. a. när domstolen dömt någon för

sådana förseelser som omförmäles i 36 §.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961 41

Promemorian

Efter redogörelse för de fall då påföljd ifrågakommer enligt 36 § 1 mom.

vapenförordningen, behandlas i promemorian spörsmålet, om vapen och

ammunition bör kunna förklaras förverkade, även om straff enligt förordningen

inte ådömes, såsom vid inträdd preskription eller vid eftergift av

åtal.

Till en början erinras i promemorian om att preskription av åtal för förseelser

mot vapenförordningen inträder om åtal ej sker inom två år. I flera

fall anses ett underlätet förverkande efter inträdd åtalspreskription inte

medföra orimliga resultat. När det gäller olovligt innehav av vapen förutsattes

för preskription, att det olovliga vapeninnehavet sedan minst två år

upphört, enär preskriptionstiden för förseelsen inte börjat löpa förrän så

skett. Innehar den felande inte längre vapnet, kan det icke förklaras förverkat.

I sådant fall kan det dock vara önskvärt, att vapnets värde eller i

varje fall därför avsedd ammunition, som kan finnas kvar hos den felande,

förklaras förverkad. Har någon använt vapen för annat ändamål än det vartill

han är berättigad, finns möjlighet att återkalla meddelad vapenlicens,

varefter vapnet inlöses. Det kan dock från vissa synpunkter anses otillfredsställande

att lösesumma i så fall skall erläggas. Motsvarande gäller vid obehörig

ändring av vapen.

De konsekvenser, som skulle inträda om olovligen förvärvad ammunition

ej kunde förklaras förverkad sedan förseelsen preskriberats, anses i promemorian

ej böra godtagas. Den felande skulle nämligen i så fall fritt

kunna behålla ammunitionen. För den händelse ammunitionen passar till

ett vapen, som vederbörande innehar, torde ammunitionen visserligen böra

betraktas såsom till vapnet hörande och således kunna förverkas eller indragas

i samband med vapnet. Ammunition, som inte kan anses höra till

vapen, som vederbörande innehar, anses emellertid böra kunna på något

sätt övertagas av kronan, även om straff ej kan ådömas. Antingen bör en

ändring ske i vapenförordningens bestämmelser om inlösen in. in. av innebörd,

att ifrågavarande ammunition efter anmaning ofördröjligen skall avlämnas

till tillståndsmyndigheten och sedermera inlösas av kronan, eller

— vilket synes vara att föredra —- en uttrycklig regel införas om att ammunitionen

kan förverkas, även om straff ej kan ådömas.

Även vid åtalseftergift anses det påkallat att förverkande kan ske utan

samband med ådömande av straff. Härom anföres i promemorian.

Om eftergift av åtal stadgas i 20 kap. 7 g rättegångsbalken att allmänt

åtal av åklagaren må efterges bl. a. om brottet förövats, innan den misstänkte

dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått

straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet

i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan

nämnvärd betydelse. Var den misstänkte vid brottets begående ej 18 år,

må dessutom enligt lagen (ten 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa

underåriga åtal för brottet efterges dels om vederbörande omhändertagits

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

för skyddsuppfostran eller blivit föremål för liknande åtgärd eller utan

dylik åtgärd får särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det finns

skäl att anta att vad som är lämpligast för hans tillrättaförande härigenom

vidtas, dels ock om brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne

eller förhastande. Om åtal för förseelse mot vapenförordningens bestämmelser

efterges med stöd av nu berörda stadganden, får den felande behålla

vapen och ammunition, som han olovligen innehar, såvida möjlighet inte

finns att föra särskild talan om förverkande av egendomen. Det kan också

tänkas att vederbörande åklagare underlåter att meddela en eljest befogad

åtalseftergift i fråga om sådan förseelse, om ådömande av straff förutsätts

för förverkande. Ingetdera av dessa alternativ synes böra godtas.

Sammanfattningsvis konstateras att starka skäl talar för att möjlighet

bör finnas att förklara vapen och ammunition förverkade, även om straff

ej ådömes. Enär nuvarande lydelse av 36 § 1 mom. vapenförordningen förmodas

kunna föranleda uppfattningen att så ej kan ske, anses stadgandet

böra ändras så att full tydlighet ernås härvidlag. Ändringen föreslås ske så,

att stadgandet om förverkande intages i ett nytt andra stycke och erhåller

den lydelse att egendom, med vilken förfarits på sätt i första stycket sägs,

skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

Härefter uppmärksammas frågan vilken åtgärd som skall vidtagas med

skjutvapen jämte därtill hörande ammunition, som någon innehar utan

att vara berättigad därtill men som prövas jämlikt vapenförordningen eller

lagen om straff för varusmuggling inte böra förklaras förverkat. Sådant

vapen föreslås skola inlösas av kronan, därest vederbörande inte kan få

licens för vapnet eller vapnet, om tillstånd ej söks, inte inom viss tid antingen

överlåtits till någon som får inneha det eller gjorts varaktigt obrukbart.

Bestämmelser härom föreslås inflyta i 17 § vapenförordningen. Slutligen

framhålls att denna ändring torde böra medföra en utvidgning av domstols

underrättelseplikt till att avse även de fall, då förverkandepåföljd helt

eller delvis eftergivits.

Remissyttrandena

Vad som anföres i promemorian om behovet att kunna förklara

vapen och ammunition förverkade även om straff ej kan ådömas godtages

utan närmare kommentarer i de flesta remissyttrandena. Att sådan möjlighet

bör finnas betonas av justitiekanslersämbetet, statsåklagaren i Göteborg,

föreningen Sveriges landsfogdar, poliskammaren i Borås och 19b9 års jakfutredning.

Mera utförligt behandlas frågan av utredningen rörande specialstraffrätten,

som i anslutning till vad utredningen anfört i sitt betänkande »Förverkande

på grund av brott» (SOU 1960: 28) ställer sig i viss mån kritisk

till de föreslagna reglerna. Utredningen hävdar, att förverkande efter inträdd

preskription kan vara befogat, om förverkandet tjänar syftet att av
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961

värja fara som kan uppstå genom att vapnet stannar hos sin ägare. Från

denna synpunkt vänder sig utredningen mot vad som anförts i promemorian

därom, att förverkande i här avsedda fall bör kunna komma ifråga

för att vapenägaren inte skall få ut lösesumma för vapnet. Såsom påpekas

i promemorian finner utredningen problemet ha betydelse främst när det

gäller ammunition som förvärvats utan tillstånd. Även om inlösningsregler

vore mer tilltalande i detta fall liksom i fråga om vapen, vill utredningen

inte bestrida att en förverkanderegel kan vara lättare att infoga i författningen.

Utredningen har därför ingen invändning mot att en förverkanderegel

på föreslaget sätt knytes till straffstadgandet i 36 § förordningen.

Vidare ifrågasätts om inte uttrycket »skall förklaras förverkad till kronan,

om det ej är uppenbart obilligt» kan bytas ut mot »må förklaras förverkad

till kronan». Slutligen påpekas, att åtal kan underlåtas, förutom enligt reglerna

om åtalseftergift, även med stöd av lagen om ungdomsfängelse, lagen

om nykterhetsvård och barnavårdslagen. Därtill kommer möjligheten av

förverkande efter gärningsmannens död samt då överträdelser ej kan medföra

straff på grund av den handlandes underårighet eller psykiska

abnormitet.

Innebörden i gällande bestämmelser diskuteras bl. a. av hovrätten

för Nedre Norrland. Hovrätten hävdar, under hänvisning till nyssnämnda

betänkande, att förefintliga rättsfall inte ger någon allmänt godtagen

lösning av problemet i vad mån den omständigheten, att en straffrättslig

bestämmelse kräver fällande dom, hindrar förverkande då sådan dom

av någon anledning ej kan meddelas. I de författningar som tillämpats i

rättsfallen förutsättes enligt ordalagen för förverkande att någon dömts till

straff. Såsom 36 § vapenförordningen avfattats torde hinder ej möta att förordna

om förverkande oavsett huruvida straff ådömes. Hovrätten förordar

därför att nuvarande lydelse av 36 § 1 mom. första stycket bibehålies, varvid

dock orden »den dömde» i andra stycket bör utgå till förhindrande av missförstånd.

Mot en ändring av stadgandet anser hovrätten även tala det förhållandet,

att en allmän revision av specialstraffrättens förverkandebestämmelser

synes vara att vänta.

Även justitiekanslersämbetet tar upp frågan om icke redan nu finns

möjlighet att förverka vapen och ammunition, även om straff ej kan ådömas.

Det synes ämbetet berättigat hävda alt bestämmelserna i 5 kap. 13 § andra

stycket strafflagen om ådöinande av förverkande i händelse av förbrytares

död och i samma kapitel 19 a § om sådant ådöinande, då straff är förfallet,

i princip är analogiskt tillämpliga inom specialstraffrätten. Vad angår spörsmålet,

huruvida förverkandebestämmelserna i vapenförordningen förutsätter

straffdom, synes olika meningar kunna råda. De fall då åtal för en

gärning som kan föranleda förverkande eftergives, torde i förevarande hänseende

böra behandlas på samma sätt som de fall, då straff för gärningen

är förfallet. Ämbetet fortsätter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t år 19(11

Den här förut uppställda frågan, om möjlighet finnes att redan med

gällande lydelse av vapenförordningens förverkandebestämmelser döma till

förverkande, ehuru straffdom ej föreligger, torde icke med full säkerhet

kunna besvaras jakande, ehuru ämbetet är böjt ansluta sig till en sådan

mening. Skulle berörda förverkandebestämmelser av departementschefen

i en proposition med begäran om riksdagens yttrande över förslag till

ändringar i vapenförordningen givas den tolkning, som nu nämnts, och

tolkningen lämnas utan erinran vid riksdagsbehandlingen, lärer det kunna

antagas, att densamma följes i rättstillämpningen. I så fall skulle en ändring

av 36 § 1 mom. kunna undvikas, något som synes lämpligt med hänsyn

till önskvärdheten att ej föranleda en uppfattning, att andra likartade

förverkandebestämmelser icke skulle kunna tillämpas utan straffdom. Bibehålies

36 § 1 mom. vapenförordningen i huvudsak oförändrat, undvikes

också den följd av den nya lydelsen av momentet, som icke synes kunna

uteslutas, nämligen att förutsättningarna för att förverkande ej skall inträda

uppfattas strängare enligt förslaget än för närvarande. En sådan

eventuell skärpning lärer icke vara avsedd. Justitiekanslersämbetet vill

alltså närmast uttala sig för att momentet lämnas oförändrat, dock att i

enlighet med förslag uttrycket »den dömde» i sista stycket av momentet

utbytes mot »den felande».

Riksåklagarämbetet finner det vara av värde, att det genom lagtextens

utformning klargörs att förverkande kan ske även om straff ej ådömes.

I huvudsak samma ståndpunkt intar utredningen rörande specialstraffrätten.

Den föreslagna utformningen av förverkandereglerna i 36 § 1

mom. lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Hovrätten för Nedre

Norrland påpekar dock, att den i promemorian föreslagna lydelsen å ena

sidan ej täcker olovligt innehav och å andra sidan ordagrant tillämpad

innebär, att ett vapen, som missbrukats av tidigare innehavare, blir förverkat

oavsett att vapnet är i ny ägares hand.

I flera yttranden påpekas, att den i 36 § 7 mom. vapenförordningen föreskrivna

underrättelseskyldigheten bör utsträckas till att omfatta

även det fall, att vapen och ammunition förverkas utan samband med

ådömande av straff. Justitiekanslersämbetet föreslår att bestämmelsen avfattas

på det sätt att underrättelse skall ske, då särskild talan om förverkande

av vapen eller ammunition helt eller delvis lämnats utan bifall. Härigenom

undvikes dessutom uttrycket »förverkande eftergivits», vars lämplighet ämbetet

ifrågasätter. Inte heller utredningen rörande specialstraffrätten finner

detta uttryck lyckligt valt, enär intet uttalande torde göras i domslutet, när

förverkande ej ådömes.

Landsfogden i Värmlands län erinrar om stadgandet i 2 kap. 18 § strafflagen,

att, därest straff är förfallet, talan angående förverkandepåföljd av

åklagare må väckas allenast om statsåklagaren finner det vara påkallat

ur allmän synpunkt. Såvitt angår förverkande till kronan anses bestämmelsen

analogiskt tillämplig på specialstraffrättens område i den mån annat

inte är stadgat. Erinran härom bör enligt landsfogdens mening göras

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1961 45

i 36 § vapenförordningen. Landsfogdens förslag biträdes av länsstyrelsen

i Värmlands län.

Vad som föreslagits i promemorian rörande ändrade bestämmelser om

inlösen av vapen har allmänt godtagits, varvid i något fall framhållits,

att förslaget torde avse icke blott de fall av underlätet förverkande, om

vilka närmast varit tal i promemorian, d. v. s. förverkande utan straffdom,

utan också de reguljära fallen, då i samband med ansvarstalan förverkande

helt eller delvis finnes ej böra äga rum.

Statskontoret erinrar om att statsverkets kostnader för inlösen av skjutvapen

bestrids från det under elfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget

Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i

riket stadgade ordning m. m. I avbidan på närmare erfarenheter rörande

storleken av de merutgifter, som kan uppstå vid bifall till förslaget om

vidgad skyldighet för kronan att inlösa skjutvapen in. m., synes någon anslagsuppräkning

för nästkommande budgetår inte böra ske.

Departementschefen

I den före 1950 gällande vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) stadgades

att den som förbröt sig mot kungörelsens föreskrifter i särskilt angivna

hänseenden skulle straffas med dagsböter eller fängelse »och have förverkat

egendomen». Vid vapenförordningens tillkomst utbyttes ordalydelsen

av straff- och förverkandebestämmelsen till den alltjämt gällande, nämligen

att den som gör sig skyldig till förseelser som omförmäls i 36 § 1 mom.

skall straffas med dagsböter eller fängelse »och skall egendomen förklaras

förverkad till kronan». Några uttalanden i anslutning härtill göres inte i

motiven.

Vad angår behovet av att kunna förklara vapen och ammunition förverkade

även om straff ej ådömes kan jag i stort sett ansluta mig till de

synpunkter som framlagts i promemorian och som i huvudsak accepterats

av remissinstanserna. Visserligen anser jag, i likhet med utredningen rörande

specialstraffrätten, att bestämmelser om förverkande efter det förseelse

mot vapenförordningen preskriberats skulle kunna undvaras när det gäller

vapen, enär vapnet ändå i regel kan fråntagas den felande. Annorlunda

ställer det sig emellertid vid olovligt förvärv av ammunition. Preskriptionstiden

för en sådan förseelse räknas nämligen från tidpunkten för förvärvet

och möjligheter saknas att efter preskriptionstidens utgång ingripa mot

den felandes innehav av ammunitionen. Men det är inte främst för nu

nämnda fall som jag anser det ofrånkomligt att möjlighet finns till förverkande

utan samband med ådömande av straff. I promemorian har

påpekats behovet härav vid åtalseftergift. Motsvarande gäller också när

fråga, huruvida åtal bör ske, prövas med stöd av 19 lagen om ungdomsfängelse,

57 § lagen om nykterhetsvård och 69 § nya barnavårdslagen. Jag

finner det uppenbart att prövningen av åtalsfrågan inte heller i dessa fall

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

bor påverkas av överväganden rörande nödvändigheten av att egendom förklaras

förverkad. Av säkerhetsskäl bör förverkandeförklaring även kunna

givas när gärningsmannen på grund av underårighct eller psykisk ohälsa ej

kan ådömas straff, liksom, framför allt beträffande ammunition, när gärningsmannen

avlidit. Förverkande av vapen eller ammunition bör alltså

enligt min mening kunna ske utan hinder av att straff ej kan ådömas.

Såväl av promemorian som av flera remissyttranden torde framgå, att

gällande bestämmelse i vapenförordningen om förverkande inte ger klart

besked huruvida ådömande av straff förutsättes för att egendom skall

kunna förklaras förverkad. Detta förhållande utgör enligt mitt förmenande

tillräcklig anledning till ändring av stadgandets ordalydelse. De under remissbehandlingen

uttryckta farhågorna för att en förtydligande ändring av

förverkandereglerna i vapenförordningen skulle kunna föranleda uppfattningen

att andra likartade regler ej kunde tillämpas utan straffdom, synes

mig icke böra leda till att man avstår från en sådan ändring. Inom specialstraffrätten

är reglerna om förverkande så oenhetligt utformade, att det

torde vara nödvändigt att pröva förverkandebestämmelsernas räckvidd för

varje författning för sig. I den samtidigt med vapenförordningen tillkomna

förordningen om explosiva varor ges för övrigt fullt klara regler om att förverkande

ej förutsätter straffdom. Jag delar således den från olika håll

framförda meningen att ändring i klarläggande syfte bör ske av vapenförordningens

förverkandebestämmelse. Förverkandepåföljden bör liksom hittills

vara fakultativ, men möjligheterna att underlåta förverkande bör anges

mera allmänt än i den nuvarande bestämmelsen. Utredningen rörande

specialstraffrätten har nyligen avgivit förslag angående revision av förverkandebestämmelserna.

Förslaget är för närvarande under remissbehandling

och man kan ännu inte bedöma vilka ändringar det kan leda till. Jag anser

därför att man vid utformningen av vapenförordningens förverkandebestämmelse

bör använda det numera vanliga uttryckssättet, att egendomen

skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. Ändringen torde

i praktiken inte leda till någon skärpning av förutsättningarna för att underlåta

förverkande. I detta sammanhang vill jag framhålla att förverkande

ej bör ske hos den, som i god tro förvärvat egendomen. Vidare ger undantagsbestämmelsen

möjlighet att taga hänsyn till sådana fall då förseelsen

begåtts av annan än egendomens ägare.

Förslaget att i förordningen intaga erinran om att prövning av statsåklagare

skall äga rum innan talan om förverkande anställes efter det straff

förfallit anser jag mig ej böra biträda, enär sådan erinran ej har skett i

andra specialstraffrättsliga författningar med liknande bestämmelser om

förverkande.

I enlighet med det anförda förordar jag att förverkandebestämmelserna

upptages i ett särskilt andra stycke efter straffbestämmelserna i 36 g 1 mom.

vapenförordningen och ges den avfattningen att egendom, med vilken för
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

farits på sätt i första stycket sägs, skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart

obilligt, samt att i anslutning härtill den nuvarande bestämmelsen

om subsidiärt värdeförverkande bibehålies.

Det måste anses vara en brist i vapenförordningen att inlösen ej kan ske

av egendom som finnes ej böra förklaras förverkad. Så skulle t. ex. den,

som utan tillstånd innehar skjutvapen och som förvärvat vapnet under sådana

omständigheter att förverkande ej bör ådöinas, fritt få behålla vapnet

ä\en om han måste anses vara olämplig att inneha det. I promemorian

har därför föreslagits, att i 17 § vapenförordningen införes ett nytt stycke,

vari stadgas att vapen som någon innehar utan tillstånd och som domstol

funnit ej böra förklaras förverkat skall inlösas av kronan, om innehavaren

inte efter ansökan inom viss tid erhåller tillstånd att inneha vapnet eller

inom viss tid överlåter det till någon som har sådant tillstånd. Jag finner

en sådan ändring, som allmänt godtagits av remissinstanserna, i hög grad

påkallad. De föreslagna bestämmelserna avser alla de fall då fråga uppkommer

om förverkande av vapen och därtill hörande ammunition, vare

sig det sker i samband med åtal eller efter särskild talan om förverkande

och även om frågan av domstol upptages ex officio. Särskild talan om förverkande

av kolsyrevapen, som någon i förlitan på myndighets besked

förvärvat utan tillstånd, bör ej väckas förrän vapeninnehavaren haft tillfälle

att söka licens för vapnet eller, om sådan ansökan avslagits, att överlåta

vapnet till någon som är berättigad att inneha det.

För att vederbörande myndighet skall få kännedom om när inlösenreglerna

skall träda i tillämpning bör bestämmelserna i 36 § 7 mom. vapenförordningen

rörande domstols underrättelseplikt kompletteras med ett stadgande,

att underrättelse också skall lämnas då förverkande av vapen eller

ammunition helt eller delvis eftergivits.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni

1949 (nr 340).

De nya bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1961. över

förslaget torde riksdagens yttrande böra inhämtas.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

inhämta riksdagens yttrande över ovannämnda inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till förordning om ändring i vapenförordningen

den 10 juni 1919 (nr 3k0).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1961

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Börje Alpsten

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM Cl

009560

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. 1LU 1961:23 Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av licenstvånget för hagelbössor. Första lagutskottet har till behandling förehaft en i andra kammaren väckt s. 4 i texten
  2. Rskr. 1961:70 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 16 december 19^9 a1 i texten
  3. 1LU 1961:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition med förslag till förordning om ändring i vapenförordningen den 10 juni 1949 s. 1 i texten