Sök i Ratio Lex

Angående vissa bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m

1961-01-20 · 53 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 52 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1961:27, Angående vissa bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

1

Kr 27

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa bestämmelser

till förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar, m. m.; given Stockholms

slott den 20 januari 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) förordning med vissa bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos

och brucellos hos husdjur;

2) förordning om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m.;

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Gösta Netzén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen fx-amlägges vissa förslag berörande anslaget till förekommande

och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. Såvitt

avser åtgärder mot nötkreaturstuberkulos och brucellos (smittsam kastning)

anknyter förslagen till den omläggning av den statliga verksamheten

på ifrågavarande områden, som i princip beslutades av 1958 års riksdag.

I denna del föreslås bestämmelser rörande den statliga sjukdomskontroll

m. in., som blir nödvändig även efter omläggningen. Såsom komplement

till gällande bestämmelser om motverkande av vissa djursjukdomar,

som framkallas av bakterier tillhörande salmonellagruppen, föreslås vidare

bestämmelser av generell natur för bekämpande av salmonellainfektion hos

djur. Slutligen föreslås vidgade möjligheter att erhålla ersättning av statsmedel

för inkomstbortfall in. m. vid isolering och dylika ingripanden på

grund av epizooti.

t Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 27

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos och

brucellos hos husdjur

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att utröna i vad mån inom landets nötkreatursbesättningar förekommer

nötkreaturstuberkulos eller brucellos (smittsam kastning) äger veterinärstyrelsen

i erforderlig omfattning förordna om fortlöpande kontrollundersökningar

av nötkreatur med tuberkulin och av mjölk enligt den så

kallade ABR-metoden.

För enahanda ändamål äger veterinär styrelsen jämväl förordna om tuberkulin-

och blodprovsundersökning inom nötkreatursbesättningar som skola

helt eller delvis skingras genom försäljning på auktion eller annorledes.

2 §.

Innehavare av nötkreatur är skyldig att hålla djuren tillgängliga för sådan

tuberkulin- eller blodprovsundersökning som avses i 1 § samt att lämna

erforderligt biträde vid undersökningen.

De med undersökningen förenade kostnaderna skola bestridas av djurägaren.

3 §.

Har jämlikt 1 § förordnats om mjölkundersökning, åligger det innehavare

av mejeri att enligt veterinärstyrelsens föreskrifter uttaga och till veterinärbakteriologiskt

laboratorium insända prov av mjölk från mejeriets leverantörer.

De med undersökningen förenade kostnaderna skola bestridas av mejeriet.

4 §•

Från nötkreatursbesättning må ej under loppet av tre månader annorledes

än till slakt säljas flera än tio djur över ett års ålder med mindre ägaren i

god tid underrättat läns- eller distriktsveterinären om försäljningen.

Veterinärstyrelsen äger medgiva undantag från bestämmelsen i första

stycket.

5 §•

Fjäderfä må ej hållas i ladugård annorstädes än i utrymme som är avskilt

från ladugården i övrigt på sätt veterinärstyrelsen bestämmer.

6 §•

Kungl. Maj :t äger besluta, att bestämmelserna i epizootilagen skola helt

eller delvis lända till efterrättelse beträffande nötkreaturstuberkulos och

brucellos hos husdjur, samt meddela i anledning härav erforderliga tillämpningsföreskrifter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

3

7 §•

Förseelse mot denna förordning straffes med dagsböter.

övertygas någon om dylik förseelse, må domstolen förordna att rätt till

sådan ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som må utgå

med stöd av epizootilagen, helt eller delvis skall vara förverkad.

Avskrift av dom i mål om ansvar för förseelse mot denna förordning skall

av domstolen översändas till veterinärstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961, då följande författningar

skola upphöra att gälla, nämligen

förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos

hos nötkreatur,

kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam

kastning hos nötkreatur samt

förordningen den 16 maj 1947 (nr 209) angående vissa åtgärder för bekämpande

av smittsam kastning hos nötkreatur.

I fråga om bestridande av kostnad för sådan tuberkulinundersökning,

som avses i 1 § första stycket och äger rum inom Skaraborgs län, skola

äldre bestämmelser fortfarande gälla till dess Kungl. Maj:t annat förordnar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

Förslag

till

Förordning

om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Denna förordning avser salmonellainfektion hos husdjur och hos andra

djur som hållas i fångenskap. I fråga om smittsam kastning hos häst och

hönstyfus skall dock i stället gälla vad därom är särskilt stadgat.

2 §.

Finnes anledning misstänka att infektion som avses i 1 § förekommer,

äger veterinärstyrelsen förordna veterinär eller annan lämplig person att

enligt styrelsens anvisningar verkställa den undersökning och utöva den

tillsyn som omständigheterna påkalla.

3 §■

Påträffar veterinär infektion som avses i 1 § eller finner han grundad

anledning misstänka att sådan infektion förekommer, skall han meddela

djurets innehavare de föreskrifter och anvisningar som finnas påkallade

för att hämma infektionen och hindra smittspridning till människor eller

djur. Veterinären må därvid i mån av behov meddela förbud att föra djur

och produkter till och från stället.

Meddelade föreskrifter och förbud skola omedelbart upphävas när ej

längre finnes grundad anledning misstänka att infektion förekommer.

4 §•

Är däggdjur att anse som kronisk bärare av infektion som avses i 1 §,

äger veterinärstyrelsen förordna att djuret skall avlivas. Påkallas eljest för

hämmande av sådan infektion att däggdjur avlivas, må Kungl. Maj:t förordna

därom. I den mån för enahanda ändamål erfordras att djur av annat

slag avlivas eller att ägg, som inlagts för kläckning, oskadliggöras äger veterinärstyrelsen

förordna därom.

I anslutning till förordnande om avlivning må lämnas erforderliga föreskrifter

om huru med djurkroppen skall förfaras.

5 §•

Förekommer inom besättning infektion som avses i 1 § eller finnes grundad

anledning misstänka att så är fallet, må till besättningen hörande nötkreatur,

får, get, svin eller häst icke utan veterinärstyrelsens medgivande

slaktas till människoföda annorledes än på sätt i 12 § 1 mom. lagen den 20

mars 1959 om köttbesiktning m. m. är stadgat beträffande nödslakt. Innan

sådant djur föres till slakteriinrättning, skall besättningens innehavare i

så god tid som möjligt förvarna besiktningsveterinären.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

5

6 §‘

Det åligger den som driver yrkesmässig verksamhet för kläckning av ägg

(kläckeri) att föra löpande anteckningar utvisande från vilkas besättningar

ägg mottagas för kläckning och till vilka de kläckta djuren utlämnas. Anteckningarna

skola vid anfordran insändas till veterinärstyrelsen eller hållas

tillgängliga för veterinär som av styrelsen förordnats att granska dem.

Simfågelägg må mottagas i kläckeri endast om de härröra från besättning

som inom en månad dessförinnan undersökts beträffande förekomst av

salmonellainfektion utan att sådan påträffats.

Apparat som användes vid kläckning av simfågelägg må ej utan veterinärstyrelsens

medgivande samtidigt eller sedermera nyttjas för ägg från

hönsfåglar.

7 §•

Innehavare av djur, fodermedel eller annat, som kan vara behäftat med

smitta, är skyldig att hålla detta tillgängligt för sådan undersökning eller

tillsyn som avses i 2 § och att därvid lämna erforderligt biträde ävensom

att i övrigt ställa sig till noggrann efterrättelse vad för bekämpande av infektion

som avses i 1 § i vederbörlig ordning föreskrives.

Underlåter någon att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, må densamma

genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

8 §■

Ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts

av stadgande i denna förordning eller enligt densamma meddelade bestämmelser,

utgår i den omfattning Kungl. Maj :t föreskriver.

Anspråk på ersättning skall vid talans förlust framställas hos veterinärstyrelsen

inom sex månader från den dag anspråket uppkom; Kungl. Maj:t

likväl obetaget att härifrån medgiva undantag då så finnes påkallat.

9 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning,

meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

av veterinärstyrelsen.

10 §.

Förseelse mot bestämmelserna i 5—7 §§ straffes med dagsböter.

Övertygas någon om dylik förseelse, må domstolen förordna att rätt till

ersättning som avses i 8 § helt eller delvis skall vara förverkad.

Innefattar förseelsen olovlig förflyttning av djur eller produkter, må

domstolen tillika förklara sådant gods eller, om det icke kan tillrättaskaffas,

dess värde förbrutet till kronan.

Avskrift av dom i mål om ansvar för förseelse mot denna förordning

skall av domstolen översändas till veterinärstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

20 januari 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, vissa frågor om förekommande

och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar samt anför

därvid följande.

Bestämmelser om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar är

meddelade i ett flertal författningar. De viktigaste av dessa är epizootilagen

den 12 april 1935 (nr 105) samt kungörelsen samma dag (nr 106) med närmare

föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootikungörelsen). Författningarna är avsedda att ge möjlighet åt vederbörande

statliga organ att uppdaga smitta och genomföra ett effektivt

bekämpande. Epizootilagen ger t. ex. vittgående befogenheter att förklara

ställen spärrade, smittade eller misstänkta för smitta samt att utfärda

tvingande skyddsföreskrifter i anslutning därtill. Veterinärstyrelsen tillerkännes

befogenhet att förordna om nedslaktning av smittade djur, föreskriva

smittrening o. s. v. För kostnader och förluster, som föranledes av

ingripanden enligt epizootilagen, utgår ersättning av allmänna medel enligt

vissa av Kungl. Maj :t i epizootikungörelsen föreskrivna grunder. Bl. a. är

djurägaren berättigad till ersättning för nedslaktat djur efter det värde

djuret skulle ha haft, om sjukdomen ej inträffat.

Epizootilagen är direkt tillämplig på tolv i lagen angivna sjukdomar -—

däribland såsom den mest kända mul- och klövsjukan — varjämte Kungl.

Maj :t enligt lagen äger förklara denna helt eller delvis tillämplig på andra

sjukdomar, som visar sig jämförliga med de direkt angivna. Genom epizootilagen

ges en yttre ram för omfattningen av tillåtna ingripanden i den enskildes

förhållanden. I epizootikungörelsen utnyttjas denna ram i olika

grad beträffande de skilda sjukdomarna, beroende på vilken metod för

sjukdomsuppdagande eller bekämpande som bedömts vara den lämpligaste

i fråga om varje särskild sjukdom.

Beträffande vissa sjukdomar — såsom tuberkulos och smittsam kastning

hos nötkreatur samt hönstyfus — har man valt att tillskapa särskilda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

7

författningar. I fråga om dessa sjukdomar har man också medelst särskilda

statsbidragsbestämmelser velat främja olika frivilliga åtgärder från

djurägarnas sida.

Veterinärstyrelsen har i framställningar, som kommer att närmare redovisas

i det följande, avgivit vissa förslag till nya eller ändrade bestämmelser

på ifrågavarande område, avseende

A. åtgärder mot nötkreaturstuberkulos,

B. åtgärder mot brucellos (smittsam kastning),

C. åtgärder mot salmonellainfektion samt

D. ersättning för inkomstbortfall vid isolering på grund av epizooti.

De kostnader, som i enlighet med gällande författningar på berörda område

skall gäldas av allmänna medel, bestrides från förslagsanslaget till

förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m.

Detta anslag är för innevarande budgetår uppfört med 1 085 000 kr. I sina

anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 (skr. 31/8 1960) har veterinärstyrelsen

— under hänsynstagande till sina nyss omförmälda förslag — hemställt

att anslaget i fråga minskas med 605 000 kr. till 480 000 kr. Kungl.

Maj:t har i årets statsverksproposition (IX ht p. 88) på min hemställan

föreslagit riksdagen att samma anslag skall, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, för nästa budgetår upptagas med ett beräknat belopp av

450 000 kr.

Jag ämnar i det följande först behandla veterinärstyrelsens förutnämnda,

med litt. A—D betecknade förslag vart och ett för sig, varefter frågor om

beräkning av anslaget till förekommande och hämmande av smittsamma

husdjurssjukdomar, in. in. torde få upptagas i ett särskilt avsnitt.

A. Åtgärder mot nötkreaturstuberkulos

Inledning

De sedan år 1942 gällande bestämmelserna i ämnet har varit så anpassade,

att de medgivit i vissa avseenden olika förfaranden för s. k. tuberkulosfria

områden och andra områden. Sedan den 1 oktober 1958 gäller emellertid de

för tuberkulosfria områden avsedda reglerna inom hela riket. Dessa regler

utgöres av bestämmelserna i epizootilagen kompletterade med 2 kap. i förordningen

den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos

bos nötkreatur.1

Efter utredning, verkställd av jordbruksanslagsutredningen, har 1958 års

riksdag fattat beslut om viss omläggning av den statliga verksamheten på

ifrågavarande område.2 Omläggningen — vilken med undantag för Skaraborgs

län, som förklarades tuberkulosfritt först hösten 1958, förutsatts kunna

äga rum vid ingången av budgetåret 1961/62 — innebär bl. a. att be
1

Jfr kungörelse den 18 juni 1958 (nr 321) med förordnande jämlikt 1 § nämnda förordning.

2 Prop. 1958: 1 (IX ht p. 104); JoU 1 (p. 94); rskr 9.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

stämmelser skall utfärdas om obligatorisk tuberkulinkontroll, bekostad av

den enskilde djurägaren.

Sedan veterinärstyrelsen i anledning av riksdagsbeslutet erhållit Kungl.

Maj :ts uppdrag att verkställa utredning rörande utformningen av den statliga

sjukdomskontroll m. m. som efter omläggningen alltfort blir nödvändig,

har styrelsen i skrivelse den 23 mars 1960 avlämnat förslag i ämnet.

över förslaget har utlåtanden efter remiss avgivits av statskontoret, kommerskollegium,

lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands,

Kalmar, Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län, 1954 års

mjölkkommitté, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Hushållningssällskapens förbund, Föreningen Svensk husdjursskötsel

samt Sveriges veterinärförbund. En del remissorgan har bifogat av dem inhämtade

yttranden.

Veterinärstyrelsens förslag

En av veterinärstyrelsen redovisad tabell över bekämpandet av nötkreaturstuberkulos

i Sverige åren 1937—1959 utvisar, att saväl antalet fall av

smittfarliga tuberkulosformer som antalet vid tuberkulinundersökningar

reagerande djur ävensom frekvensen av tuberkulos hos slaktdjur undergått

fortlöpande minskning. Under år 1958 påvisades tuberkulos hos ej fullt 100

nötkreatur. Styrelsen varnar emellertid för slutsatsen, att ytterligare insatser

skulle vara onödiga. Sverige torde vid början av 1800-talet ha varit fritt

från kreaturstuberkulos. Genom import av djur åren 1840—1860 till bl. a.

de av staten ägda s. k. stamholländerierna synes sjukdomen ha vunnit insteg

i landet. Den vann därefter en sådan spridning, att i stora delar av landet

flertalet kreatursbesättningar var tuberkulösa redan vid det senaste sekelskiftet.

Det hittillsvarande sjukdomsbekämpandet har medfört, att tuberkulosfrekvensen

blivit i stort sett densamma som för hundra år sedan.

Veterinärstyrelsen räknar dock med en ouppdagad latent tuberkulosförekomst,

om ock ringa, i skilda delar av landet. Ett eftersättande av bekämpningsåtgärderna

kan därför enligt styrelsens mening medföra allvarlig fara

för att sjukdomen ånyo vinner spridning.

Tuberkulosbekämpandet bedrives genom dels punktvis insatta åtgärder

av mer eller mindre tvingande natur i besättningar där sjukdomen påvisats

eller kan antagas förekomma dels fortlöpande, av statsverket bekostade

kontrollundersökningar med tuberkulin av samtliga besättningar för uppdagande

av nyinfektioner. Dessa moment har, framhåller veterinärstyrelsen,

det inbördes sammanhanget, att ju mindre intensiva åtgärder som vidtages

mot smittade besättningar, desto tätare kontrollundersökningar blir erforderliga.

Intervallerna mellan kontrollundersökningarna har hos oss blivit

bland de längsta som förekommer i något land med organiserat tuberkulosbekämpande.

En ytterligare förlängning av intervallerna kan emellertid enligt

styrelsens uppfattning ej utan allvarlig risk genomföras med mindre

bestämmelser införes om ökade befogenheter att vidtaga åtgärder i syfte att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 27 år W61

9

förhindra smittspridning från besättningar där tuberkulos uppdagats. I fråga

om smittad eller för smitta misstänkt besättning kan f. n. spärrförklaring

meddelas i allenast begränsad omfattning. Misstänkt- eller smittförklaring

kan inte förekomma, och styrelsens befogenhet att förordna om nedslaktning

av djur är högst begränsad. Styrelsens föreslår ökade befogenheter

för myndigheterna i dessa hänseenden och yttrar härom följande.

Veterinär bör kunna förklara ställe spärrat, innefattande förbud mot tillförsel

av djur samt mot utförsel av djur från den ifrågavarande gården för

annat ändamål än omedelbar nedslaktning, såväl då tuberkulos påvisats

hos slaktdjur från gården som då undersökning med tuberkulin, inköp från

smittad besättning eller annan omständighet ger anledning till antagande

att sjukdomen förekommer. Har tuberkulos konstaterats eller finnes starka

skäl misstänka att sjukdomen förefinnes, bör veterinärstyrelsen äga påkalla,

att besättningen av länsstyrelsen förklaras smittad eller misstänkt

för smitta. Uttryckligt förbud saknas nämligen nu bl. a. mot försäljning av

livdjur från besättning, där tuberkulos konstaterats. Innehavare av andra

nötkreatur äger dock inte köpa djur från sådan besättning. Dessa bestämmelser

synes styrelsen i hög grad olämpliga, enär det många gånger kan

bereda köparen svårighet att förvissa sig om tillståndet i säljarens besättning.

— Veterinärstyrelsen bör vidare äga förordna om nedslaktning av ej

mindre nötkreatur än även andra djur å gården i den omfattning som i

varje fall prövas erforderlig för sjukdomens utrotande. Härom gäller f. n.

endast att nötkreatur, som visat reaktion vid tuberkulinundersökning eller

eljest befunnits tuberkulöst, skall nedslaktas. Har mer än halva antalet nötkreatur

över två års ålder i en besättning visat reaktion, må dock styrelsen,

i den utsträckning som befinnes erforderlig, förordna om nedslaktning av

även icke reagerande djur. Flera gånger har emellertid vid tuberkulinundersökning

av besättning påvisats reaktioner, vilka ej uppgått till nämnda antal

men däremot visat sådan fördelning i olika åldersgrupper och haft sådan

omfattning, att det med säkerhet kunnat förutses att återfall senare

skulle inträffa, därest inte i en del fall även enstaka ej reagerande äldre

djur och i andra fall samtliga djur bleve nedslaktade. Styrelsen äger i sådana

fall f. n. ej föreskriva slakt av andra djur än sådana som visat reaktion;

och skulle djurägaren frivilligt verkställa nedslaktning av något ytterligare

djur, kan ersättning för detsamma inte utgå av allmänna medel. Åtskilliga

infekterade besättningar kan dock åsamka såväl det allmänna som

djurägarna vida större kostnader genom det utdragna bekämpande, som

många gånger blir följden vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser,

än vad fallet skulle vara, om möjlighet förelåge till omedelbar och samtidig

nedslaktning av djur i den utsträckning som erfarenhetsmässigt prövas

nödvändig. Återhållsamhet i fråga om nedslaktning kan t. o. in. få till

resultat att, innan saneringen av en besättning blivit slutförd, ett större antal

djur måst nedslaktas än vad besättningen ursprungligen innehöll. En

av styrelsen verkställd utredning rörande tuberkulosfynd vid besiktning

av icke-reagerande nötkreatur i smittade besättningar, som nedslaktats efter

styrelsens förordnande, har utvisat att synliga tuberkulösa förändringar

påvisats hos ej mindre än 44 procent av djuren över fem års ålder — ett

förhållande som ytterligare synes tala för att styrelsen bemyndigas att i

varje särskilt fall pröva och avgöra i vilken omfattning nedslaktning av

nötkreatur i en tuberkulos besättning skall företagas.

Återfall av tuberkulos hos nötkreatur har ibland orsakats genom hästar,

getter och svin, som varit inhysta i ladugård. Nuvarande bestämmelser

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

föreskriver, att därest sjukdomen påvisas hos andra djur än nötkreatur,

sådana djur skall antingen avskiljas från nötkreatur eller nedslaktas. Eu

tillfredsställande isolering kan emellertid vara svår att genomföra, likaså

nedslaktning då ersättning åt djurägaren inte är förutsatt i förordningen.

Som jämförelse må nämnas att vid övriga sjukdomar, för vilka bestämmelserna

i epizootilagen gäller, samma förfarande må tillämpas beträffande

alla djur som kan angripas av den ifrågavarande sjukdomen. Med hänsyn

till smittrisken bör även vid tuberkulos förordnande om nedslaktning av

andra djur än nötkreatur kunna påbjudas av styrelsen och ersättning utgå

med skäligt belopp.

En fortlöpande kontroll genom tiiberkuliniindersökningar synes veterinärstyrelsen

f. n. oundgänglig. Härom yttrar styrelsen följande.

Det bör fortsättningsvis liksom hittills få ankomma på styrelsen att i

erforderlig omfattning förordna om kontrollundersökningar med tuberkulin.

Styrelsen beräknar, att i medeltal för alla län omkring fem års intervall

mellan undersökningarna ännu erfordras vid ingången av budgetåret 1961/

62, men att vid bifail till vad i det föregående föreslagits rörande åtgärder i

smittad besättning tiden successivt skall kunna ökas för att omkring år

1970 uppgå till ca sju år. Sedan samtliga besättningar i landet fr. o. in. hösten

1961 genomgåtts ytterligare minst en gång, vilket beräknas vara slutfört

omkring tio år senare, bör den fortsatta kontrollen upptagas till förnyat

övervägande.

Till undvikande av smittspridning har styrelsen förordnat tjänsteveterinär,

som erhållit kännedom om att nötkreatursbesättning skall skingras genom

försäljning på auktion eller eljest, att utföra tuberkulinundersökning

av besättningen. Förordnandet har ansetts kunna begränsas till besättning

som innehåller minst tio nötkreatur över ett års ålder och som ej undersökts

med tuberkulin inom ett och ett halvt år före försäljningen. Såväl undersöknings-

som resekostnader har i sådana fall bestritts av statsmedel. Enär omfattande

spridning av tuberkulos snabbt kan ske inom en besättning, torde

sådana undersökningar även fortsättningsvis bli nödvändiga. Ansvaret för

att undersökningarna kommer till stånd finner styrelsen emellertid lämpligen

böra överflyttas från vederbörande veterinär till besättningens innehavare.

Styrelsen förutsätter att tuberkulin alltjämt skall tillhandahållas kostnadsfritt

till sådana undersökningar, vilka djurägarna ålägges låta utföra och

bekosta, ävensom att ersättning till veterinär för sådana undersökningar

skall utgå enligt den veterinära tjänstetaxan. Djurägarens kostnad för undersökning

av en besättning med t. ex. 15 djur blir då vid ett avstånd från

veterinärens bostad av 15 km omkring 35 kr. Med hänsyn till riksdagens

principbeslut i ämnet erfordras ett stadgande om att kostnaden för de fortlöpande

kontrollundersökningarna med tuberkulin inklusive de nyssnämnda

undersökningarna i samband med skingring av en besättning skall gäldas

av djurägarna. Då erläggandet av kostnaden i vissa fall kan bli betungande

för den enskilde djurägaren, bör en central debitering av medel för ändamålet

övervägas. Styrelsen torde därför böra bemyndigas, dels att med jordbrukarorganisation

söka träffa överenskommelse om sättet för medlens debitering,

dels att, om så befinnes lämpligt, handha utdebiterade medel för

utbetalning av ersättning åt veterinär.

Rörande de på statsverket ankommande kostnaderna för tuberkulosbekämpandet

anför veterinärstyrelsen följande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 27 år 1961

11

Dessa kostnader synes böra omfatta

1) kostnad för utredning av tuberknlosförhållandena i besättning, där sjukdomen

kan antagas förekomma genom att tuberkulos påvisats vid köttbesiktning,

obduktion eller eljest på djur från gården eller genom att

reaktioner av tvivelaktig natur framkommit vid tuberkulinundersökning;
2)

kostnad för nedsättning av djur i smittade besättningar;

3) kostnad för kontrollundersökning av smittade besättningar, sedan utrensning

verkställts;

4) kostnad under de närmast följande tre budgetåren för ytterligare en kontrollundersökning

av besättningarna i Skaraborgs län.

Utredningskostnadcrna hänför sig dels till arvoden och resekostnadsersättningar

åt veterinärer dels till ersättning åt laboratorier för bakteriologiska

undersökningar, typbestämningar m. in. Huvuddelen av utredningskostnaderna

är att hänföra till förnyade undersökningar med tuberkulin

av besättning där reaktioner av tvivelaktig natur påvisats. Utredningar betingade

av tuberkulosfynd vid slakt m. in. samt kontrollundersökningar av

smittade besättningar förutses däremot bli fåtaliga. Totalt kan undersökningarna

beräknas komma att omfatta omkring 1 000 besättningar per år.

Djurantalet i dessa torde böra beräknas uppgå till omkring 15 per besättning,

d. v. s. något över medeltalet (tio djur per besättning) eller till sammanlagt

bortåt 15 000. Med oförändrade bestämmelser angående ersättning

åt veterinär skulle den totala arvodeskostnaden utgöra 17 500 kr. Resekostnaderna

kan beräknas uppgå till högst 10 000 kr. Såsom kostnader för bakteriologiska

undersökningar, typbestämningar m. m. torde böra beräknas

högst 2 500 kr. Utredningskostnaderna förutses sålunda årligen uppgå till

30 000 kr.

Nedslaktning av djur på grund av tuberkulos torde under budgetåret

1961/62 behöva omfatta ett femtiotal nötkreatur och möjligen något enstaka

djur av annat slag. Ersättning av statsmedel bör ej såsom hittills utgå med

fast belopp för nedslaktat djur1, utan eljest förekommande värderingsnormer

bör tillämpas jämväl vid tuberkulos. Det berodde tidigare i hög grad på

djurägaren om en besättning kunde förbliva tuberkulosfri eller inte. Sedan

hela riket friförklarats och samtliga besättningar formellt är tuberkulosfria,

får de återfall av sjukdomen, vilka det oaktat inträffar, helt tillskrivas omständigheter

varöver djurens innehavare inte kunnat råda. Enär köttet efter

nedslaktat djur i regel är användbart, kommer statsverkets utgift att begränsas

till skillnaden mellan liv- och slaktvärdet. Med hänsyn till det

ringa antal djur, som väntas komma i fråga för nedslaktning, blir besparingen

genom fast ersättning ej nämnvärd. Härtill kommer att med det nedslaktningstvång,

som nu föreslås även beträffande andra tuberkulösa djur

än nötkreatur, ett system med fast ersättning sknlle fordra en för detta

ändamål särskilt avsedd taxa med ersättningsbelopp för ifrågavarande djurslag

(exempelvis häst, nöt, får, get och svin) och med skäliga variationer

för olika storlekar och åldersgrupper. För djurägare i gemen synes vidare

den fasta ersättningen vid tvångsnedslaktning av djur på grund av tuberkulos

alltid ha framstått som omotiverad och obegriplig, särskilt med hänsyn

till de mycket stora divcrgenser i förlustens storlek, som uppenbart

förekommer vid slakt av ett högproducerande djur i jämförelse med ett

oförädlat sådant.

1 Enligt 9 § 1941 års förordning (lydelse enligt SFS 1959: 222) utgår, där ej Kungl. Maj:t

finner skäl för visst fall medgiva högre gottgörelse, 200 kr. eller, om djuret är under ett år,

50 kr.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1967

Medelsåtgången till ersättning för nedslaktade djur kan inte beräknas

med någon" högre grad av tillförlitlighet, enär densamma främst beror på

antalet djur, som behöver nedslaktas, samt ersättningsnormen och djurvärdet

vid tidpunkten för slakten. Med hänsyn till att antalet påträffade tuberkulösa

besättningar för varje år minskat, torde som förut nämnts ej

mer än ett femtiotal nötkreatur behöva nedslaktas per budgetår. Vid en

skillnad mellan liv- och slaktvärde av 300 å 400 kr. kan, inberäknat besiktnings-

och eventuella värderingskostnader, omkring 20 000 kr. komma att

erfordras.

Den ytterligare genomgången av Skaraborgs län med tuberkulinundersökningar

bekostade av statsverket bör under budgetåret 1961/62 omfatta en

tredjedel av djurantalet, vilket år 1958 uppgick till 207 000 nötkreatur. Undersökningskostnaderna

torde vid i medeltal 13 djur per besättning uppgå

till omkring 87 000 kr. Vid oförändrade grunder för erläggande av reseersättning

till veterinär, varvid intill en krona per djur erlägges av djurägaren,

torde nämnvärd kostnad för sådan ersättning ej åsamkas statsverket

med hänsyn till att avstånden inom länets veterinärdistrikt är jämförelsevis

ringa.

De totala kostnaderna för det statliga tuberkulosbekämpandet under budgetåret

1961/62 beräknar styrelsen således skola uppgå till (30 000 -f- 20 000

+ 87 000 =) i runt tal 135 000 kr.

Ett av veterinärstyrelsen utarbetat förslag till förordning angående åtgärder

mot nötkreaturstuberkulos torde få såsom bilaga 1 fogas till protokollet.

Styrelsen anmärker att med ordet nötkreaturstuberkulos åsyftas den

bovina formen av tuberkulos även hos andra husdjur än nötkreatur, såsom

får, get, svin och häst.

Remissutlåtandena

Veterinärstyrelsens förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av remissorganen. En del av dessa har dock samtidigt uttalat betänkligheter

rörande riksdagens principbeslut om att från statsverket på den

enskilde djurägaren överflytta kostnaden för den obligatoriska tuberkulinkontrollen.

Detta beslut bör, uttalar sålunda 195i års mjölkkommitté, omprövas,

enär kontrollen alltjämt är av sådan karaktär att det allmänna bör

svara för densamma. Riksförbundet Landsbygdens folk finner såväl den

fortlöpande kontrollen som de undersökningar, vilka sker då besättning

skall skingras, vara av sådant allmänt hälsovårdande intresse, att kostnaderna

bör bestridas av statsverket. Liknande synpunkter anlägges av Hushållningssällskapens

förbund.

Sveriges veterinärförbund befarar att de enskilda djurägarna får svårt att

acceptera den föreslagna skyldigheten för dem att bestrida kostnaderna i

samband med tuberkulinkontrollen. För veterinärerna torde det komma

att kännas mindre tilltalande att behöva kräva djurägarna på ersättning för

undersökningar, vilka är påkallade av allmänna hänsyn och utföres på

grund av förordnande av statlig myndighet. Veterinärstyrelsen bör därför

enligt förbundets mening äga träffa överenskommelse med jordbrukarorga
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år lt)Gl

13

nisationerna om en central debitering för täckande av kostnaderna. Länsstyrelsen

i Kalmar län betonar likaledes veterinärernas svårigheter efter nyordningen

samt den hjälp som skulle vinnas, om lantbrukets ekonomiska föreningars

centralorganisationer påtoge sig kostnaderna för den obligatoriska tuberkulinkontrollen.

Sveriges lantbruksförbund framhåller, att kontrollkostnaden

i många fall kan kännas betungande för den enskilde och att kontrollen

mera är en angelägenhet för rikets nötkreatursskötsel i stort än för

den enskilda djurägaren. Förbundet välkomnar därför tanken att veterinärstyrelsen

skall tillsammans med jordbrukets organisationer undersöka

olika möjligheter till generell finansiering av verksamheten.

Med avseende å den kontroll, som nu sker då nötkreatursbesättning skall

skingras genom försäljning av minst tio djur, ifrågasätter länsstyrelsen i Malmöhus

län om inte antalet borde nedsättas, emedan det förekommit att

djurägare för att undgå kontrollen valt att sälja djuren i omgångar med färre

än tio varje gång. Föreningen Svensk kreatursskötsel ifrågasätter lämpligheten

av den föreslagna skyldigheten för innehavare av besättning, som skall

skingras, att göra anmälan därom. Därest anmälningsskyldighet överhuvudtaget

behövs, borde prövas huruvida inte skyldigheten kunde påläggas livdjursförmedlare

eller auktionsfirma som medverkar vid försäljningen. Lantbruksstyrelsen

anmärker att enligt förslaget anmälningsskyldighet skulle föreligga

blott om besättning skingras helt och hållet men då också gälla

oberoende av besättningens storlek. Enligt styrelsens mening borde anmälningsplikten

inträda då besättning skall skingras helt eller delvis och det

antal djur, som därvid skall säljas annorledes än direkt till slakt, överstiger

en av veterinärstyrelsen fastställd gräns.

Lantbruks styrelsen vänder sig även mot den nu gällande och i förslaget

bibehållna föreskriften om att tuberkulinundersökning av nötkreatur inte

må företagas ulan veterinärstyrelsens medgivande. Denna föreskrift bör

enligt lantbruksstyrelsens mening utbytas mot en bestämmelse om att sådan

undersökning ej må ske utan veterinärstyrelsens vetskap och utan att

resultatet rapporteras till veterinärstyrelsen.

Gentemot förslaget att ersättning för djur, som nedslaktats på grund av

tuberkulos, skall utgå efter värdering och inte såsom nu med fast belopp

anmärker statskontoret att, enär frågan omprövats så nyligen som vid 1959

års riksdag, skäl alt nu ändra ersättningsgrunderna inte torde föreligga. Å

andra sidan finner Riksförbundet Landsbygdens folk den föreslagna skärpningen

av bestämmelserna kunna för den enskilde innebära så allvarliga ekonomiska

uppoffringar, att full ersättning ovillkorligen inåstc utgå vid påbjuden

nedslaktning liksom vid smitt- eller misstänktförklaring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län efterlyser en föreskrift om undersökning av

ladugård spersonal in. fl. när tuberkulos konstaterats hos nötkreatur. I samma

mån som nötkreaturstuberkulosen minskar i omfattning, så ökas, framhåller

länsstyrelsen, betydelsen av frågan om spridning av tuberkulos smitta

Irån personal till kreatur.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

Departementschefen

1941 års förordning (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos

nötkreatur (i det följande kallad tuberkulosförordningen) ger dels bestämmelser

för tuberkulosfria områden och dels bestämmelser för riket i övrigt.

De senare bestämmelserna är emellertid inte längre aktuella. På grund av

kungörelse den 18 juni 1958 (nr 321) är nämligen numera riket i sin helhet

alt anse som tuberkulosfritt.

Tuberkulosförordningens aktuella bestämmelser innebär till en början

att epizootilagen skall vara tillämplig på tuberkulos hos nötkreatur. Detta

medför bland annat att djurägare är pliktig att inom högst 24 timmar

anmäla sjukdomsfall hos veterinär och att veterinär har viss undersökningsplikt.

Intill dess resultatet av undersökningen föreligger, må djurägaren icke

utan veterinärens samtycke förfoga över det sjuka djuret eller dess produkter.

Vidare ger epizootilagen veterinärstyrelsen befogenhet attt meddela bindande

föreskrifter om smittrening med mera. Djurägaren är skyldig att lämna

erforderligt biträde vid förrättning enligt epizootilagen, och envar måste foga

sig i vad myndigheterna föreskriver eller eljest åtgör för sjukdomens bekämpande.

Epizootilagen innehåller också bestämmelser om spärr-, misstänkt- och

smittförklaring och till dessa institut knutna möjligheter för myndigheterna

att vidtaga åtgärder av djupt ingripande art samt om nedslaktning. Dessa bestämmelser

är emellertid giltiga blott i den mån Kungl. Maj :t särskilt föreskrivit

det, och dylik föreskrift har inte meddelats i fråga om nötkreaturstuberkulosen.

Till en del uppväges detta av bestämmelser i tuberkulosförordningen.

Där stadgas sålunda att veterinär, som konstaterat tuberkulos

hos nötkreatur, skall förbjuda ägaren att intill dess besättningen undersökts

med tuberkulin, utsläppa kreaturen på gemensamlietsbete eller flytta dem

till ladugård där andra djur förekommer. Tuberkulösa nötkreatur måste enligt

förordningen nedslaktas och, om över hälften av besättningen är tuberkulos,

kan veterinärstyrelsen förordna om nedslaktning även bland de övriga

nötkreaturen. Finnes tuberkulöst husdjur av annat slag i ladugården, skall

det avlägsnas därifrån eller nedslaktas.

Med stöd av 11 § epizootilagen har Kungl. Maj :t i epizootikungörelsen meddelat

närmare föreskrifter angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Förutom särskilda föreskrifter rörande de olika sjukdomarna

innehåller kungörelsen i 2—12 §§ allmänna bestämmelser om bland annat

ersättning av statsmedel för förluster och utgifter som föranlelts av sjukdomsbekämpande.

Rörande förlust genom nedslaktning gäller att ersättning

skall utgå efter det värde, som djuret skulle ha haft om sjukdomen

inte inträffat, minskat med det värde djuret i slaktat skick har för ägaren.

Bland utgifter, som enligt kungörelsen gäldas av allmänna medel, må i detta

sammanhang framhållas kostnader för smittrening, diagnostisering och laboratorieundersökning.

Epizootikungörelsen är inte tillämplig på nötkreaturstuberkulosen.

Även enligt tuberkulosförordningen utgår emellertid av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

allmänna medel ersättning för nedslaktade nötkreatur, men ersättningen är

bär fixerad till 200 kronor för djur om minst ett års ålder och 50 kronor för

yngre djur, Kungl. Maj :t dock obetaget att för visst fall medge högre gottgörelse.

Smittrening av ladugård skall enligt tuberkulosförordningen bekostas

av ägaren. Tuberkulinundersökning bekostas däremot av allmänna medel.

Tuberkulosförordningen är inte ett instrument enbart för direkt bekämpande

av nötkreaturstuberkulos utan ger också möjligheter att förebygga

sjukdomen genom en omfattande hälsokontroll. Med stöd av 2 § förordnar

sålunda veterinärstyrelsen om fortlöpande kontrollundersökningar med tuberkulin

inom landets nötkreatursbesätlningar samt om tuberkulinundersökningar

inom nötkreatursbesättningar som skall helt eller delvis skingras

genom försäljning på auktion eller annorledes. Även dessa undersökningar

bekostas av allmänna medel. Enligt principbeslut av 1958 års riksdag skall

emellertid från och med den 1 juli 1961 kostnaden bäras av djurägarna

själva.

Med anledning av 1958 års riksdagsbeslut har veterinärstyrelsen utarbetat

förslag till en ny förordning om åtgärder mot nötkreaturstuberkulos. I allt

väsentligt kan jag ansluta mig till förslagets sakliga innehåll. I formellt hänseende

bör emellertid enligt min mening endast de grundläggande bestämmelserna,

i synnerhet de som ålägger djurägarna skyldigheter och kostnader,

underställas riksdagen i form av en förordning. Denna bör också innehålla

bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta att epizootilagen skall vara

tillämplig på nötkreaturstuberkulosen. De härutöver erforderliga bestämmelserna

torde kunna, i den mån så erfordras med stöd av förordningen,

utfärdas i administrativ ordning.

Den nya förordningen med bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos

kan lämpligen inledas med ett bemyndigande för veterinärstyrelsen

att fullfölja de fortlöpande kontrollundersökningarna med tuberkulin

samt att förordna om tuberkulinundersökning inom nötkreaturbesättningar

som skall helt eller delvis skingras genom försäljning på auktion eller annorledes.

Undersökningarna av den senare typen får anses särskilt betydelsefulla

med hänsyn till den risk för smittspridning, som kan vara förbunden

med skingring av kreatursbesättning. Såsom veterinärstyrelsen föreslagit

bör det därför åläggas djurägare att i viss omfattning varsko de veteiinära

myndigheterna om förestående försäljning av nötkreatur. En dylik

bestämmelse synes lämpligen kunna utformas såsom ett förbud att från

nötkreatursbesättning under loppet av tre månader annorledes än till slakt

sälja flera än tio djur över ett års ålder utan att ägaren i god lid underrättat

lans- eller distriktsveterinären om försäljningen. Veterinärstyrelsen bör

dock äga rätt alt medge undantag från förbudet. Vidare bör stadgas skyldighet

för innehavare av nötkreatur att hålla djuren tillgängliga för påbjuden

tuberkulinundersökning samt all lämna erforderligt biträde vid undersökningen.

— I enlighet med vad för närvarande gäller och vetcrinärslyrelsen

föreslagit bör förordningen också innehålla förbud att i ladugård hålla

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

fjäderfä annorstädes än i utrymme som är avskilt från ladugården i övrigt

på sätt veterinärstyrelsen bestämmer. — Förseelse mot förordningen torde

böra straffas med dagsböter. Liksom vid förseelse mot epizootilagen torde

också böra öppnas möjlighet att förklara den skyldige helt eller delvis förlustig

den rätt till ersättning av allmänna medel, som må tillkomma honom

enligt epizootibestämmelserna.

Den av riksdagen beslutade skyldigheten för djurägare att bestrida kostnaderna

för de förebyggande tuberkulinundersökningarna torde också böra

inskrivas i förordningen. Fn bestämmelse om sådan skyldighet — som tydligen

bör avse även kostnaden för nyttjat tuberkulin — hindrar givetvis

inte att skyldigheten kan fullgöras av djurägarnas organisationer efter överenskommelse

med veterinärväsendet. En dylik anordning synes väl värd att

prövas. Härtill torde inte, såsom ifrågasatts av veterinärstyrelsen, erfordras

något särskilt bemyndigande, då jag förutsätter att styrelsen inte engagcrai

sig ekonomiskt. —- I överensstämmelse med riksdagens principbeslut och

veterinärstyrelsens förslag bör Skaraborgs län, som jämförelsevis sent blev

att anse som tuberkulosfritt, ännu en gång genomgås med fortlöpande tuberkulinundersökningar

på statsverkets bekostnad. Medan förordningen i

övrigt bör träda i kraft den 1 juli 1961, torde därför på Kungl. Maj ris förordnande

få bero när så skall ske i fråga om bestridande av7 kostnaderna för

de fortlöpande tuberkulinundersökningarna i Skaraborgs län.

Övriga bestämmelser torde, såsom jag redan antytt, kunna utfärdas av

Kungl. Maj ri eller veterinärstyrelsen, sedan förordningen beslutats. För att

ge en bättre överblick vill jag dock redan nu något beröra innehållet i de

bestämmelser som enligt min mening bör utfärdas av Kungl. Maj ri. Dessa

kan, enligt vad veterinärstyrelsen under hand meddelat, utan olägenhet tills

vidare begränsas till att avse nötkreaturstuberkulos hos klövbärande husdjur

och häst. Bestämmelserna i epizootilagen bör förklaras tillämpliga på

sjukdomen, och detta anser jag nu böra gälla även lagens bestämmelser om

spärr-, misstänkt- och smittförklaring samt nedslaktning. Såsom veterinärstyrelsen

framhållit kan nämligen en önskvärd förlängning av intervallerna

mellan de fortlöpande kontrollundersökningarna inte utan allvarlig risk

genomföras, om inte myndigheterna får ökade befogenheter att ingripa mot

spridning av yppad tuberkulossmitta. Det bör således åligga veterinär, som

har grundad anledning misstänka att sjukdomen förekommer, att förklara

stället i fråga spärrat samt att därvid, i den mån veterinärstyrelsen så föreskriver,

anbefalla isolering och meddela förbud att från stället bortföra djur,

som kan angripas av sjukdomen, och mjölk ävensom i övrigt vidtaga nödiga

åtgärder till förhindrande av smittspridning. Vidare bör det åligga länsstyrelse

att på begäran av veterinär styrelsen förklara ställe, där sjukdomen

inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte i erforderlig utsträckning om^- kringliggande område smittat eller misstänkt för smitta. I samband med

sådan förklaring ankommer jämlikt epizootilagen på länsstyrelsen att enligt

veterinärstyrelsens anvisningar och föreskrifter utfärda erforderliga bestämmelser

till förekommande och hämmande av sjukdomen. Bland annat

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

17

kan ifrågakomma att anbefalla isolering av platsen ävensom meddela förbud

att begagna betesmark och att till platsen införa djur, som kan angripas av

sjukdomen, eller därifrån utföra djur eller mjölk eller andra produkter eller

varor som kan bidraga till spridande av smitta.

Genom att epizootilagens nedslaktningsbestämmelser göres tillämpliga

på nötkreaturstuberkulosen får veterinärstyrelsen bland annat möjlighet

att, i den mån så erfordras för hämmande av inträffad sjukdom, besluta

om nedslaktning såväl av hel besättning, vari smitta inkommit eller misstänkes

ha inkommit, som av enstaka sjuka eller för sjukdom misstänkta

djur. Enligt veterinär styrelsens förslag måste nedslaktningen, då så kan

ske utan olägenhet, verkställas på offentligt slakthus eller kontrollslakteri.

I stället för ett så generellt stadgande bör enligt min mening ges befogenhet

åt veterinärstyrelsen att i det särskilda fallet föreskriva att nedslaktningen

skall ske på sådan inrättning eller också i annan lokal som styrelsen

godkänt. En i viss mån likartad bestämmelse finnes i 8 § epizootikungörelsen.

De övriga allmänna bestämmelserna, nämligen 2—7 och 9—12 §§, i

epizootikungörelsen torde, såsom veterinärstyrelsen föreslagit, böra förklaras

omedelbart tillämpliga på nötkreaturstuberkulosen. Detta medför

bland annat att tuberkulinundersökning, som sker med anledning av inträffad

eller misstänkt sjukdom, alltjämt kommer att bekostas av allmänna

medel. Andra följder blir att även smittrening bekostas av statsmedel och

att ersättning för nedslaktat djur utgår efter värdering i det enskilda fallet.

I det sistnämnda hänseendet har statskontoret velat bibehålla tuberkulosförordningens

system med fasta ersättningar. Detta system måste emellertid

ses mot bakgrunden av tidigare rådande förhållanden, som gjorde att

det i hög grad berodde på ägaren om en besättning kunde förbli tuberkulosfri

eller ej. Då numera alla besättningar formellt är tuberkulosfria, torde,

såsom veterinärstyrelsen anmärkt, förekommande återfall få tillskrivas omständigheter

varöver djurägaren knappast kunnat råda. Rättvisa och billighet

synes därför fordra att ersättning utgår efter de inom epizootilagstiftningen

gängse grunderna, särskilt som kostnaderna för den förebyggande

hälsokontrollen nu skall åvila djurägarna. På sätt veterinärstyrelsen

framhållit skulle det inte heller innebära någon nämnvärd besparing för

statsverket att bibehålla de fasta ersättningarna.

Vidare torde bemyndigande böra lämnas veterinärstyrelsen att, då nötkreaturstuberkulos

inträffar, förordna veterinär att i erforderlig omfattning

närmare undersöka sjukdomens utbredning. Liksom för närvarande

bör slutligen stadgas förbild att undersöka nötkreatur med tuberkulin utan

veterinär styrelsens medgivande. Stadgandet har till syfte att hindra missbruk

av detta viktiga diagnostiska medel, och jag anser knappast tillrådligt

att, såsom ifrågasatts under remissbehandlingen, göra någon uppmjukning

i förevarande sammanhang. .Tåg förutsätter då att medgivande alltid

kan erhållas utan tidsutdräkt och förvägras blott om särskilda skäl talar

för avslag. I viss omfattning kan måhända generella medgivanden vara

befogade. De äldre kungörelser, som arges i velerinärstyrelscns författ
2

Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 27

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

ningsförslag, bör upphöra att gälla då de nya bestämmelserna träder i

kraft.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har i sitt remissyttrande upptagit en fråga

om undersökning av ladugårdspersonal då tuberkulos konstaterats hos nötkreatur.

Liknande spörsmål beröres i ett betänkande angående åtgärder för

att förbättra konsumtionsmjölkens beskaffenhet (SOU 1960:29) vilket för

närvarande remissbehandlas. Det vill synas som om en åtminstone tillfällig

lösning av frågan kan nås genom samarbete mellan veterinärerna och dispensärerna.

B. Åtgärder mot brucellos

Inledning

Det statsunderstödda bekämpandet av brucellos (smittsam kastning) hos

nötkreatur bedrives sedan den 1 oktober 1953 uteslutande enligt de för

s. k. kastsjukefria områden gällande reglerna. Detta innebär, att på sjukdomen

skall tillämpas bestämmelserna i epizootilagen jämte 16—21 §§

kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam

kastning hos nötkreatur.1 — Från förslagsanslaget till förekommande och

hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. utgår till kastsjukebekämpandet

bl. a. ersättning åt mejeriorganisationer och veterinärbakteriologiska

laboratorier för kostnader m. m. i samband med uttagande och

undersökning av samlingsmjölk för fortlöpande kontroll genom s. k. ABRprov.

I anslutning till sitt förutnämnda principbeslut rörande omläggning av

tuberkulosbekämpandet har 1958 års riksdag jämväl beslutat viss omläggning

av den statliga verksamheten på kastsjukebekämpandets område. Omläggningen

innebär i huvudsak, att efter utgången av budgetåret 1960/61

kostnaderna för ABR-proven m. m. överföres på djurägarna.

Veterinärstyrelsens förut omnämnda skrivelse den 23 mars 1960 innehåller

jämväl förslag rörande utformningen av den statliga sjukdomskontroll

med avseende å brucellos, som efter omläggningen alltfort blir nödvändig.

Remissen av skrivelsen omfattade även detta förslag.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen framhåller inledningsvis, att de senast inträffade fallen

av kastsjuka hos nötkreatur i riket påvisades under första halvåret 1957

samt att faran för att sjukdomen åter skall blossa upp numera kan anses

ringa. Styrelsen anför vidare följande.

Principbeslutet av 1958 års riksdag innebär att kostnaderna för den fortlöpande

kontrollen genom ABR-prov och andra extra kontrollåtgärder skall

bäras av djurägarna. Till de senare åtgärderna torde allenast böra hänföras

vissa undersökningar i samband med skingring av besättning, om vilka veterinärstyrelsen

förordnat genom cirkulär den 14 oktober 1959.

1 Jfr SFS 1953:501.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 7961

19

Enär ABR-proven måste uttagas vid mejerierna, bör varje mejeri åläggas

att vid anfordran insända dylika prov från resp. leverantörers besättningar

till laboratorium, som veterinärstyrelsen anvisar, samt att erlägga

kostnaden för provens undersökning. Dessa prov torde efter ett fåtal år

kunna upphöra, men föreskrift beträffande desamma synes dock böra intagas

i författning, därest fortsatta undersökningar mot förmodan skulle visa

sig påkallade. Prov från det fåtal besättningar, som inte lämnar mjölk till

mejeri, har hittills uttagits i samband med den fortlöpande turberkulinkontrollen.

Genom de allt längre intervallerna mellan tnberkulinundersökningarna

synes ABR-proven från sådana besättningar inte längre kunna

tillmätas värde, varför de bör upphöra. Såsom styrelsen föreslagit i föregående

avsnitt, bör det ankomma på ägare av besättning, som skall försäljas,

att om förhållandet göra anmälan till vederbörande tjänsteveterinär samt

att låta utföra och bekosta erforderlig undersökning. Det torde böra överlåtas

åt veterinärstyrelsen att avgöra i vilken utsträckning undersökning av

sådana besättningar skall ske med hänsyn till sjukdomsläget och den kontroll,

som i övrigt utövas genom ABR-proven. För en besättning omfattande

20 djur över ett års ålder blir kostnaden med nuvarande veterinär- och laboratorietaxa

omkring 70 kr. vid ett avstånd av 15 km till vederbörande veterinär.

Det synes styrelsen böra förutsättas, att ersättning till veterinär för

av djurägaren bekostade tvångsundersökningar bör utgå enligt samma

grunder som gäller för undersökningar vilka bekostas av statsverket.

Statsverkets utgifter begränsas till ersättning åt veterinär för utredning

och provtagning m. m. i samband med fall av abort, positivt ABR-prov eller

annan misstanke om brucellos samt av sådan utredning betingade laboratorieundersökningar.

Totala årskostnaden torde med stor sannolikhet

ej överstiga 10 000 kr.

Till ersättningar för nedslaktade djur, desinfektion in. m. torde särskilda

medel ej behöva beräknas, emedan smittan med stor sannolikhet bör

kunna betraktas som utrotad.

Alla former av brucellos hos husdjur (Brucella abortus hos nötkreatur,

Brucella suis hos svin och Brucella melitensis hos får och get) bekämpas

efter i stort sett samma riktlinjer. Det torde därför vara ändamålsenligt att

sammanföra åtgärderna mot denna sjukdomsgrupp i en gemensam författning,

varigenom bättre överskådlighet skulle vinnas. I fråga om svinbrucellos

gäller jämlikt kungörelse den 10 februari 1956 (nr 27) bestämmelserna

i epizootilagen. Rörande åtgärder vid fall av Brucella melitensis, vilken

infektion hos människa orsakar den fruktade maltafebern, saknas däremot

föreskrifter. Ehuru sistnämnda infektion styrelsen veterligt aldrig påvisats

hos husdjur i vårt land, synes det ur beredskapssynpunkt lämpligt att

densamma inbegripes i lagstiftningen.

Ett av veterinärstyrelsen utarbetat förslag till förordning angående åtgärder

mot smittsam kastning (brucellos) bos husdjur torde få såsom bilaga 2

fogas till protokollet.

Remissutlåtandena

Veterinärstyrelsens förslag i denna del bär i stort sett inte föranlett

några särskilda erinringar i remissvaren.

1954 års mjölkkommitté anför.

Brucellosens latenstid i en besättning överstiger sällan sex år. Såvida

inga nya fall av sjukdomen påvisas de närmaste åren kan ABR-proven i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

motsats till tuberkulinproven möjligen upphöra. Djurägares och veterinärs

skyldighet att anmäla fall av kastsjuka hos nötkreatur måste emellertid

under alla förhållanden kvarstå. Om kontroll av kastsjukeförekomst även

i fortsättningen skulle visa sig nödvändig, bör kostnaden härför gäldas enligt

samma princip som hittills. Är inte detta möjligt, ansluter sig kommittén

till veterinärstyrelsens förslag om att ålägga mejeri att för undersökning

insända samlingsmjölk från sina leverantörers besättningar och

gälda undersökningskostnaderna.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller att, även om brucellosen

f. n. synes vara helt under kontroll, kan den skärpning av bestämmelserna,

som veterinärstyrelsen föreslagit, innebära en allvarlig ekonomisk belastning

för den enskilde, därest sjukdomen på nytt skulle uppträda. Full ersättning

bör därför utgå för lidna förluster, och enligt förbundets mening

bör också kostnaderna för den generella kontrollen av sjukdomen bestridas

av statsverket.

Departementschefen

1943 års kungörelse (nr 387) angående bekämpande av smittsam kastning

hos nötkreatur (kastsjukekungörelsen) ger dels bestämmelser för

kastsjukefria områden och dels bestämmelser för riket i övrigt. De senare

bestämmelserna — liksom den för samma delar av riket gällande förordningen

den 16 maj 1947 (nr 209) angående vissa åtgärder för bekämpande

av smittsam kastning hos nötkreatur — är emellertid inte längre aktuella.

På grund av kungörelse den 30 juni 1953 (nr 501) är nämligen numera

riket i sin helhet att anse som kastsjukefritt.

Genom kastsjukekungörelsens aktuella bestämmelser föreskrives bland

annat att såväl epizootilagen som de allmänna bestämmelserna i epizootikungörelsen

skall äga tillämpning på smittsam kastning hos nötkreatur.

Rörande innebörden härav torde jag få hänvisa till vad jag anfört i fråga

om nötkreaturstuberkulosen. Liksom beträffande denna är instituten spärroch

misstänktförklaring inte satta i kraft. Veterinär äger dock meddela

ägare av insjuknat djur erforderliga föreskrifter till förhindrande av smittspridning.

Sinittförklaring kan ske enligt särskilda bestämmelser i kastsjukekungörelsen,

och i anslutning till sådan förklaring äger veterinärstyrelsen

förordna om nedsättning av de smittade djuren eller, om så befinnes

nödvändigt för att hindra smittspridning, av hela besättningen.

Liksom 1941 års tuberkulosförordning ger kastsjukekungörelsen även

viss möjlighet att föranstalta om kontrollundersökningar i rent förebyggande

syfte. Med stöd av 18 § förordnar sålunda veterinärstyrelsen om

blodprovsundersökningar på förekomst av kastsjuka inom nötkreatursbesättningar

som skall helt eller delvis skingras genom försäljning på auktion

eller annorledes. De med undersökningarna förenade kostnaderna bestrides

av allmänna medel. Styrelsen är vidare bemyndigad att för kontroll

på förekomst av kastsjuka förordna om fortlöpande undersökningar enligt

den så kallade ABR-metoden av samlingsmjölkprov från mejerierna i ri
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

21

ket samt att till mejeriorganisation, som insänt sådana prov till av veterinärstyrelsen

anvisat laboratorium, utge ersättning för kostnaderna i samband

med provens uttagande och insändande. Även laboratorieundersökningen

bekostas av allmänna medel. Enligt principbeslut av 1958 års riksdag

skall emellertid från och med den 1 juli 1961 beträffande både blodproven

och mjölkproven kostnaderna för såväl provtagning som insändande

och undersökning av prov bäras av djurägarna själva.

Med anledning av 1958 års riksdagsbeslut har veterinärstyrelsen utarbetat

förslag till en förordning om åtgärder mot smittsam kastning (brucellos)

hos husdjur. I allt väsentligt kan jag ansluta mig till förslagets sakliga innehåll.

I formellt hänseende bör emellertid enligt min mening bestämmelserna

endast i vad de är av grundläggande natur intagas i en författning

som underställes riksdagen — lämpligen i samma förordning som reglerna

om nötkreaturstuberkulosen — men i övrigt utfärdas i administrativ ordning.

Den nya förordningen med bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos

bör följaktligen avse även förebyggande av brucellos hos husdjur

samt innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta att epizootilagen

skall vara tillämplig på sådan brucellos. Vidare bör veterinärstyrelsen

bemyndigas att fullfölja de fortlöpande kontrollundersökningarna av

samlingsmjölkprov samt att förordna om blodprovsundersökning inom nötkreatursbesättning

som skall helt eller delvis skingras genom försäljning på

auktion eller annorledes. Djurägare bör åläggas att ställa sina djur till förfogande

för påbjuden blodprovsundersökning samt att lämna erforderligt biträde

vid undersökningen och bekosta densamma. I förordningen bör också

stadgas skyldighet för innehavare av mejeri att, då veterinärstyrelsen påbjudit

mjölkundersökning, enligt styrelsens föreskrifter uttaga och till veterinärbakteriologiskt

laboratorium insända prov av mjölk från mejeriets leverantörer.

De med undersökningen förenade kostnaderna skall enligt veterinärstyrelsens

förslag gäldas av mejeriet. Även om denna lösning formellt

avviker från 1958 års principbeslut, finner jag mig kunna tillstyrka

densamma. Uppbördsförfarandet blir ju på detta sätt betydligt enklare än

om varje enskild djurägare skulle direkt svara för sin andel i kostnaderna.

I fråga om de administrativa bestämmelser, som bör utfärdas om riksdagen

antager förordningen, torde jag få hänvisa till föregående avsnitt.

Vad jag härutinnan yttrat om nötkreaturstuberkulos hos klövbärande husdjur

och häst är tillämpligt även på brucellos hos klövbärande husdjur.

Jag vill emellertid framhålla att de sakliga avvikelserna från vad för närvarande

gäller blir mindre omfattande beträffande den senare sjukdomen.

Så är till exempel epizootikungörelsens allmänna bestämmelser med sina

ersättningsregler redan nu tillämpliga på brucellosen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

C. Åtgärder mot salmonellainfektion

Inledning

Epizootilagen är tillämplig på en husdjurssjukdom som orsakas av salmonellabakterie,

nämligen smittsam kastning hos häst. Hönstyfus, som bekämpas

enligt förordning den 3 juni 1949 (nr 437), orsakas likaledes

av en bakterie tillhörande salmonellagruppen. Utöver de bestämmelser, som

gäller beträffande dessa båda sjukdomar, finns inte nagra författningsbestämmelser

om bekämpande av djursjukdomar, orsakade av salmonellabakterier.

Kungl. Maj :t äger emellertid förordna, att i epizootilagen meddelade

stadganden helt eller delvis skall lända till efterrättelse med avseende på

sjukdom som kan anses jämförlig med de sjukdomar som särskilt angivits i

lagen. Med stöd härav förordnade Kungl. Maj:t i samband med den landsomfattande

paratyfusepidemien åren 1953—1954, att epizootilagen skulle

tillämpas på sjukdomen. Förordnandet avsåg till en början endast ett län

men utsträcktes snart till att gälla hela riket. Erfarenheterna av lagens

tillämpning i nämnda hänseende blev emellertid mindre goda, varför Kungl.

Maj :t på förslag av veterinärstyrelsen upphävde förordnandet med utgången

av juli 1955.

Vissa möjligheter alt ingripa mot bl. a. salmonellainfeklioner har velerinärstyrelsen

erhållit genom bemyndiganden som Kungl. Maj:t lämnar styrelsen

för varje budgetår i anslutning till att anslaget till förekommande och

hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar ställes till styrelsens förfogande.

Dessa bemyndiganden innebär f. n., såvitt här är av intresse, i huvudsak

följande.

Veterinärstyrelsen och länsstyrelse äger uppdraga åt veterinär att företaga

tjänsteresa rörande husdjurssjukdom — dock ej tuberkulos eller

smittsam kastning hos nötkreatur — som kan ge anledning till sjukdom med

epidemisk eller endemisk karaktär hos människor, s. k. antropozoonoser.

Vidare får veterinärstyrelsen från anslaget gälda veterinärens rese- och

traktamentskostnader samt kostnaderna för undersökning, utredning och inledande

bekämpande av sjukdomen. Kostnader för fortsatta bekämpningsåtgärder

kan gäldas efter beslut av Kungl. Maj :t på framställning av veterinärstyrelsen.

De ingripanden veterinärstyrelsen företar med stöd av dessa bemyndiganden

förutsätter djurägarens frivilliga medverkan. Då styrelsen ansett, att

det för ett effektivt bekämpande av salmonellasmitta vore önskvärt med vissa

tvångsbestämmelser och med en närmare precisering av styrelsens befogenheter,

har styrelsen i skrivelse den 26 augusti 1959 hemställt, att bestämmelser

i ämnet måtte utfärdas i överensstämmelse med ett av styrelsen i

samråd med medicinalstyrelsen och statsepidemiologen upprättat förslag till

förordning rörande åtgärder vid salmonellainfektion hos djur m. m.

Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, medi
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

cinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Svenska svinavel sföreningen och Sveriges fiäderfäavelsförening.

Veterinärstyrelsen har därefter yttrat sig över remissutlåtandena och

samtidigt i vissa delar reviderat sitt förslag till förordning rörande åtgärder

vid saimonellainfektion hos djur, m. m., vilket torde få i sitt reviderade

skick såsom bilaga 3 fogas till protokollet.

Statskontoret har avgivit utlåtande över veterinärstyrelsens nya yttrande.

Veterinärstyrelsens förslag

Veterinärstyrelsen lämnar till en början vissa allmänna uppgifter om salmonellainfeklionernas

ekonomiska skadeverkningar. Sålunda har sedan år

1953 mer än 14 000 människor i vårt land insjuknat i sådana infektioner.

Anialet sjukdagar beräknas enligt styrelsen till omkring 250 000 och de sammanlagda

kostnaderna för arbetsbortfall och sjukvård till minst 30 miljoner

kr. Styrelsen uppger, att förlusterna för jordbruksnäringen inte kan uppskattas

med någon högre grad av säkerhet. Bland husdjuren visar huvudsakligen

de yngsta åldersgrupperna sjukdomssymtom. Kalvar, grisar och

kycklingar dukar ofta under i stort antal. Styrelsen anser, att miljonbelopp

går till spillo för jordbruket genom salmonellainfektioner.

Styrelsen anför härefter vissa synpunkter rörande behovet av särskilda

bestämmelser på förevarande område. Efter att ha erinrat om tidigare försök

att bemästra salmonellainfektioner med hjälp av epizootilagen yttrar

styrelsen följande.

Senare vunna erfarenheter har icke föranlett styrelsen att ändra uppfattning

i fråga om det otillfredsställande i att tillämpa epizootilagen å ifrågavarande

sjukdomskomplex. Ehuru tidigare nämnda bemyndiganden ger veterinärstyrelsen

tämligen vittgående befogenheter beträffande genomförandet

av en utredning om sjukdomsförekomst och ett inledande bekämpande

får det anses innebära en kännbar brist, att föreskrifter beträffande djurägarens

medverkan i bekämpandet kan meddelas vederbörande huvudsakligen

i form av rådgivning. Det må erkännas att flertalet ägare av besättningar,

som drabbats av sjukdomen, lojalt ställt sig till efterrättelse lämnade anvisningar.

Fall har emellertid också förekommit, då innehavare av salmonellasmittade

djur hänvisat till frånvaron av tvingande bestämmelser och ställt

sig avvisande. I dylika fall torde ingripande kunna påfordras genom hälsovårdsnämnds

försorg. Nämndens befogenheter synes dock icke ha den omfattning

omständigheterna i förevarande avseende kan kräva. Dess ingripande

sker helt naturligt i uteslutande syfte att hindra nedsmiltning av

människor. För bekämpningsålgärder inom den infekterade besättningen

saknar nämnden såväl saklig som formell kompetens. Sett mot det faktum att

bestämmelserna i epidemilagen gäller denna sjukdomsgrupp får det därför

anses i hög grad angeläget att vissa allmänna föreskrifter i ämnet utfärdas

innefattande bl. a. skyldighet för innehavare av djur att ställa besättningen

till förfogande för erforderlig undersökning och provtagning, att för ändamålet

ställa nödig arbetskraft till förfogande, samt att efterkomma de föreskrifter

veterinär med stöd av givna bestämmelser meddelat till sjukdomens be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

kämpande och till förebyggande av smittspridning. Veterinär bör därvid äga

meddela förbud i nödig utsträckning mot bortförande av djur och produkter

från gården ävensom beträffande tillförsel av djur, vidare rörande erforderlig

desinfektion och andra hygieniska åtgärder.

Veterinärstyrelsens genom förenämnda Kungl. Maj:ls brev givna bemyndiganden

torde även böra närmare preciseras. Utöver rätt att förordna om

erforderliga undersökningar i misstänkt eller smittad besättning bör styrelsen

äga att förordna om nedslaktning och eventuellt oskadliggörande av djur

och produkter i den utsträckning, som befinnes oundgänglig för sjukdomens

bekämpande.

I detta sammanhang berör styrelsen även frågan om att utsträcka tillämpligheten

av förordningen om bekämpande av hönstgfus m. m. till andra salmonellatyper.

Styrelsen har vid övervägande härav funnit, att ett utvidgat

bekämpande enligt nämnda förordning f. n. knappast skulle låta sig organisatoriskt

genomföra, att utvidgningen i varje fall skulle bli synnerligen

kostnadskrävande och att, innan frågan är mogen för framläggande av ett

utformat förslag, ytterligare erfarenhet erfordras, bl. a. beträffande fodermedlens

roll för smittspridningen.

Styrelsens förslag innebär, att bekämpningsåtgärderna anpassas efter de

olika djurslag som sjukdomen drabbar. I denna fråga innehåller styrelsens

framställning i huvudsak följande.

I fråga om större husdjur har erfarenheten visat, att infektionen i allmänhet

avläker snabbt. Bland nötkreaturen har sålunda under förlidet år

endast påvisats enstaka bacillbärare. Nedslaktningen bör därför som regel

kunna begränsas till att gälla kroniska smittbärare, d. v. s. djur som vid upprepad

provtagning visat sig utskilja bakterier.

Då det gäller svin spelar salmonellainfektionerna största rollen i gödsvinsbesättningarna.

Härvid är det oftast fråga om den ävenledes humanpatogena

Salmonella cholerse suis. Att påvisa smittbärare i dylika besättningar är i

praktiken knappast möjligt. Åtgärderna måste inrikta sig på noggrann stallhygien

samt fullständig tömning av stallet vid lägligt tillfälle för genomgripande

desinfektion.

Förbud mot försäljning av djur till slakt från smittade nötkreaturs- och

svinbesättningar synes ej genomförbart. Därest emellertid besättningens

ägare ålägges att icke sända slaktdjur till annan än under offentlig kontroll

ställd slakteriinrättning samt att i förväg underrätta vederbörande besiktningsveterinär

om avsikten att insända djur, torde tillfredsställande garantier

skapas för att det insända djuret i samband med slakten m. m. kommer

att behandlas på sätt, som begränsar riskerna för smittspridning till ett

minimum.

Vad nu föreslagits torde täcka även ingripanden, som kan erfordras i

andra slag av däggdjur sbesättningar än de här förut omnämnda. Salmonellainfektion

kan sålunda förekomma bland pälsdjur, hundar, katter samt

kaniner, marsvin m. fl.

Vad angår pälsdjuren torde åtgärderna i allmänhet kunna begränsas till

rådgivning beträffande den allmänna hygienen inom anläggningen samt

åläggande för djurägaren att disponera kroppar av djur, dödade för pälsning,

på sådant sätt att smittfara undvikes. Vid salmonellos hos enstaka

hund och katt m. fl. uteslutande som sällskapsdjur hållna djur torde det som

regel få ankomma på vederbörande hälsovårdsnämnd att i samråd med

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år Mål

25

tjänsteveterinären i orten besluta om åtgärd. Förekommer sjukdomen i kennlar

samt uppfödningar av försöksdjur såsom kaniner, marsvin, råttor och

möss — vilka rörelser kan ha avsevärd omfattning — måste förutom hygieniska

föreskrifter förhud kunna tillgripas mot överlåtelse av djur, tills infektionen

kan anses överstånden. Dödande av djur för sjukdomens bekämpande

torde beträffande dessa kategorier endast behöva tillgripas i undantagsfall.

Vid smitta i fjäderbesättningar kräves ingripanden av delvis annan omfattning

än vad nyss angivits beträffande däggdjuren. De infekterade hönsbesättningar,

vilka påträffats, har ofta varit av betydande storlek och inriktade

på försäljning av kycklingar för slakt eller för vidare uppfödning.

Åtgärderna måste därför inriktas på att förhindra smittspridning till konsumenterna

eller till andra fjäderfäbesättningar. För detta ändamål måste

ofta ett förhållandevis stort antal ungdjur nedslaktas, kläckningen avbrytas

samt kläckningsmaskiner och batterirum underkastas synnerligen noggrann

desinfektion. Först därefter kan förnyad kläckning igångsättas med iakttagande

av sträng kläckningshygien. I allmänhet kan man på sådant sätt få

tram friska kycklingar. Nedslaktning av avelshönsen har som regel ej behövt

förekomma. Att uttaga separata prov från dessa låter sig av praktiska

skäl ej göra men genom den snabba omsättningen av djur och viss självläkning

kan besättningen vanligen saneras inom loppet av något år.

I avsaknad av närmare bestämmelser i ämnet kan förbud f. n. icke utfärdas

mot försäljning av vare sig slakt- eller livdjur. Beträffande försålda och

sedermera sJaktade djur kan visserligen vederbörande hälsovårdsnämnd

ingripa med beslag. Det kan emellertid stöta på svårigheter att utreda var

djuren hamnat, därest de som ibland sker försäljes till kringresande uppköpare.

Härtill kommer att ersättningsfrågan beträffande beslagtagna produkter

erbjuder mycken omgång såväl för den enskilde som för det allmänna.

Kostnaderna för statsverket blir också i regel större vid dylika beslag än vid

ett i rätt tid insatt försök att på nyss angivet sätt sanera besättningen. Veterinärslyrelsen

har därför hittills varit hänvisad till att genom förhandlingar

med djurägaren beträffande ersättning m. m. få denne att nedslakta smittade

djur i den omfattning, som prövats lämplig för ett inledande bekämpande

av sjukdomen.

Vad som bär sagts med huvudsaklig hänsyftning på hönsbesättningarna

äger givetvis tillämpning även beträffande annat fjäderfä, som uppfödes i

nämnvärd omfattning, såsom kalkoner, ankor, gäss m. fl.

Kläckerier, som mottager ägg från olika leverantörer, har visat sig spela

stor roll för spridningen av smittsamma fjäderfäsjukdomar, icke minst de

av salmonellagruppens bakterier förorsakade. Att dylika anläggningar underkastas

någon form av offentlig kontroll har icke blott från veterinärt håll

varit ett länge närt önskemål. Idealet vore utan tvivel att kläckeri skulle

äga mottaga ägg endast från sjukdomskontrollerade besättningar. En sådan

bestämmelse måste dock f. n. anses vara alltför vittomfattande. Däremot

synes det rimligt med en föreskrift, som ålägger innehavare av kläckeri att

föra anteckningar rörande sina äggleverantörer resp. mottagare av kläckta

kycklingar, ankungar in. fl.

Enär simfåglar mycket ofta är salmonellainfekterade, får ett åläggande

att icke sammanföra ägg av hönsfåglar och simfåglar anses motiverat. Sett

mot förslaget att simfågelbesättningar, från vilka ägg moltages till kläcknig,

i förväg skall vara kontrollerade på salmonellaförekomst, kan måhända

ett dylikt åläggande te sig onödigt. Eftersom en fortlöpande kontroll av simfågelbesättningarna

emellertid f. n. ej synes genomförbar, kan med de un
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

dersökningar, som förutsättes, infektionsrisk ej helt uteslutas, vartill kommer

att smitta från t. ex. nykläckta kycklingar till ankungar även är möjlig.

Obligatorisk undersökning av simfågelbesättning, från vilken ägg lämnas

till kläckeri, har länge varit föreskriven i Danmark. För simfåglarnas del

kan blodprov, liknande det i hönstyfusbekämpandet använda, brukas för

upptäckande av de hos dem vanligast förekommande salmonellatyperna

(Salmonella typhi murium och Salmonella enteritidis). Då antalet avelsdjur

vanligen är ringa, torde undersökningskostnaden per besättning sällan behöva

överstiga 20 kr.

En kategori bland fåglarna, som icke sällan visat sig vara bärare av salmonellasmitta,

utgöres av duvor och andra för prydnads- eller hobbyändamål

hållna fågelarter. I fråga om dessa ligger det måhända närmast till

hands att vid konstaterad infektion låta hälsovårdsnämnden taga hand om

saken. Emellertid har det i åtskilliga fall förhållit sig så, att bl. a. duvor

hållits på gårdar med hönsbesättningar och andra husdjur. Uppdagad infektion

bland duvorna har då med nödvändighet föranlett undersökning av

även de andra djurslagen på gården. Det synes därför veterinärstyrelsen

bäst att icke från den föreslagna förordningens bestämmelser undantaga

några särskilda slag av fåglar. På veterinärstyrelsen bör det i stället ankomma

att från fall till fall pröva, vilken väg som bör väljas för att söka

uppdaga smittvägar och undanröja riskerna för vidare nedsmittning av

både djur och människor.

Veterinärstyrelsen framhåller, att förloppet och intensiteten av salinonellainfektioner

kan vara synnerligen växlande även där man på grund av

olika besättningars art och skötsel haft anledning förmoda en likartad utgång.

Snabba ingripanden och beslut är därför enligt styrelsens mening ofta

påkallade, varför det är av vikt att styrelsens befogenheter ges vidast möjliga

ram.

I fråga om ersättning i anledning av ingripanden enligt den föreslagna förordningen

anför styrelsen att det, då tvingande bestämmelser införes, givetvis

kan uppkomma ersättningskrav av art som inte blir aktuell, när djurägare

på myndighets inrådan frivilligt begränsat sin försäljning e. d. Om rätten

till ersättning för nedslaktade djur begränsas något, förslagsvis till tre

fjärdedelar av marknadsvärdet, kan, anför styrelsen vidare, den belastning

å förslagsanslaget till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,

som åtgärder mot salmonellainfektionerna medför, beräknas

bli i stort sett oförändrad.

Styrelsen framhåller att de föreslagna bestämmelserna inte gör de veterinärstyrelsen

för varje budgetår lämnade bemyndigandena rörande bekämpande

av antropozoonoser överflödiga. Salmonellainfektionerna utgör blott en

av de sjukdomar som hör till gruppen antropozoonoser.

Remissutlåtandena

Veterinärstyrelsens förslag har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissorganen. I fråga om ersättningsreglerna råder dock

delade meningar. Statskontoret anser, att ersättning för slaktade djur bör

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 19C1

27

bestämmas till fasta belopp, under det att Riksförbundet Landsbygdens folk,

Svenska svinavelsföreningen och Sveriges fjäderfäavelsförening hävdar att

ersättning bör utgå med djurets fulla värde.

Ur remissutlåtandena må återgivas följande.

Statskontoret finner det tveksamt, om bestämmelserna bör intagas i en särskild

förordning i stället för att som tidigare skett epizootilagen göres med

vissa jämkningar tillämplig. Enligt statskontorets mening måste det innebära

en fördel om reglerna för bekämpandet av förekommande husdjurssjukdomar

kan samlas i en och samma författning. Statskontoret ifrågasätter, om

inte epizootilagstiftningen, som är nära 25 år gammal, bör omprövas och om

inte i samband därmed en översyn bör göras även av övriga författningar

rörande förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar.

Beträffande ersättningsreglerna erinrar statskontoret om att ersättning

för nötkreatur, som enligt vederbörligt förordnande nedslaktas på grund av

tuberkulos, utgår med fasta belopp. Statskontox^et anser, att bekämpandet av

nu ifrågavarande husdjurssjukdomar är en angelägenhet av största ekonomiska

betydelse för djurägarna och att det därför är naturligt att dessa

får bära en stor del av kostnaderna för bekämpandet. På grund härav bör

enligt statskontorets mening systemet med fasta ersättningar väljas även

här. Statskontoret föreslår vidare, att bestämmelsen om ersättning utformas

så att den ger möjlighet till ersättning i sådana fall där det anses obilligt

att den enskilde själv skall svara för förlusten till följd av myndighets ingripande.

Vidare torde bestämmelser böra införas, som reglerar ersättningsfrågan

för det fall djurägaren själv orsakat skadan eller ock medverkat till

densamma. Dessutom bör finnas en bestämmelse av innebörd att anspråk på

ersättning vid äventyr av talans förlust skall framställas inom viss tid

från den dag anspråket uppkom.

Sveriges lantbruks förbund anför, att smittrisker från infekterat livsmedel

inte föreligger enbart vid saluhållandet och distributionen av livsmedlet.

Genom användning av infekterat matavfall till djurfoder samt genom

begagnande av transportredskap och verktyg för olika ändamål sprids nämligen

smittan ytterligare. Av denna anledning anser förbundet det vara

oundgängligen nödvändigt, att det införes bestämmelser, som underlättar

uppspårandet av smittkällan. I delta sammanhang erinrar förbundet om att

det efter senaste världskriget blivit eu betydande ökning av salmoneilafloran

i vårt land och att en väsentlig orsak till detta torde ha varit importen av

infekterade livsmedel och fodermedel. När det gäller åtgärder mot sjukdom

hos fjäderfä skulle enligt förbundets mening erbjudas utomordentliga möjligheter

att uppspåra smittade besättningar genom införande av obligatorisk

hälsokontroll av allt slaktfjäderfä. Då djurägaren merendels inte torde

bära skuld till en inträffad infektion och då ingripandena häremot sker i

det allmännas intresse, synes del förbundet helt motiverat att full ersättning

utgår.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser sig inte närmare behöva beröra

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 är 1961

förslagets tekniska detaljer utan inskränker sig till alt behandla frågan

om ersättning till djurägarna för lidna förluster. Härom anför förbundet i

huvudsak följande.

Enligt veterinärstyrelsens förslag skulle rätten till ersättning för nedslaktade

djur begränsas till tre fjärdedelar av marknadsvärdet. Som motivevering

till denna begränsning anföres i första hand att belastningen av anslaget

härigenom skulle bli oförändrad. Det anförs vidare att infektioner

kan förebyggas genom att utfodring och hygien hålles på tillfredsställande

nivå och att försiktighet iakttages vid inköp.

Någonting kan måhända ligga i den senare motiveringen fastän det bör

understrykas, att nedsmittning knappast helt kan förhindras genom åtgärder

från djurägarens sida. Äggproducenter och kycklinguppfödare använder

nämligen i allt större utsträckning fabrikstillverkat foder och eftersom

några garantier ej kan erhållas om att ett visst foder är fritt från smittämnen

kan uppfödaren ej heller genom foderval eller »försiktighet vid inköp»

förhindra salmonellainfektion via fodret.

Den först nämnda statsfinansiella motiveringen bör inte tillmätas något

värde. Rättvisan kan inte göras beroende av mer eller mindre tillfälliga statsfinansiella

svårigheter. Här införes i det allmännas intresse tvingande lagbestämmelser,

vilka kan förorsaka den enskilde betydande ekonomiska förluster.

Då det ej heller är möjligt för djurägaren att helt skydda sina djur

mot infektioner av här aktuellt slag anser riksförbundet det vara klart motiverat

att djurägaren skall ha full ersättning för lidna förluster. För värderingen

bör alltid anlitas sakkunnig värderingsman.

Svenska svinavelsföreningen föreslår en sådan utformning av ersättningsregeln,

att djurägaren får ersättning för nedslaktat djur med hela värdet

utom i det fall sjukdomen bevisligen inkommit i besättningen genom ägarens

förskyllan.

Sveriges fjäderfäavelsförening anför i huvudsak följande.

Varje ingrepp av tvångsvis karaktär medför kostnader. Kycklingproducenten

av i dag använder så gott som uteslutande fabriksframställt foder

och har såsom förbrukare ingen som helst möjlighet att skydda sig mot

smitta av salmonella genom fodret. Har smittan kommit in i besättningen

kan producenten genom god hygien, främst kläckningshygien minska risken

för smittans utbredning i besättningen, men ej effektivt hindra densamma.

Då det är fodret som i de flesta fall för in smittan hos en kycklingproducent

vill föreningen framhålla angelägenheten av att försöken angående fodrets

befrielse från salmonellainfektioner fortsätter, och så snart positiva resultat

uppnåtts bestämmelser härom fastställes. Det synes rimligt och rättvist

att de förluster som en nedsmittad besättning åsamkas genom veterinära

ingripanden helt ersättes. Sådana kostnader är förstöring av infekterat foder,

värdet av nedslaktade djur, förluster genom leveransstopp, rengöringsoch

desinfektionskostnader m. m. Även om djuren ej slaktas tillfogas djurägaren

betydande förluster. Om principen att djurägaren bör delta i kostnaderna

kan anses rimlig vid de större husdjuren, där det ofta är fråga om ett

fåtal djur, synes konsekvenserna av ersättning med tre fjärdedelar av värdet

vad gäller fjäderfä bli så betungande att föreningen starkt ifrågasätter

rimligheten härav. Att avelsbesättningar inte kan värderas som slaktdjur

torde stå klart. De grunder efter vilka förlusterna skall ersättas bör närmare

preciseras.

Beträffande kläckerierna är visserligen deras antal ganska litet men ris
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

ken för smittspridning genom kontakt med många besättningar så mycket

större. Det synes vara rimligt att ägg till ett kläckeri får levereras för kläckning

endast från hälsokontrollerade besättningar. Det bör åligga kläckeriföreståndare

att förvissa sig härom. Dessutom bör i förordningen klart och

ty dligt utsägas vad som avses med kläckeri.

Även om erfarenheterna från vårt land vad gäller salmonellainfektioner

hos simfåglar torde vara ringa, synes de utländska erfarenheterna tala för

det förslag veterinärstyrelsen framlagt.

Beträffande värdering av fjäderfä ifrågasätter föreningen huruvida veterinär

är tillräckligt insatt i marknadsfrågorna på fjäderfäskötselns område

och föreslår att sakkunnig värderingsman får biträda djurägaren i de

fall denne så påfordrar.

Veterinärstyrelsens förnyade yttrande m. m.

Styrelsen uppehåller sig i sitt nya yttrande huvudsakligen vid ersättningsfrågorna

och vid frågan huruvida bestämmelserna bör anknytas till epizootilagen

eller utfärdas särskilt. I förstnämnda hänseende anför styrelsen i huvudsak

följande.

Veterinärstyrelsen vill till en början understryka att de bemyndiganden

styrelsen hittills haft i fråga om åtgärder vid salmonellainfektioner hos husdjuren

till huvudsaklig del tillkommit för att hindra smittöverföring till

människor. Styrelsens nu, i samråd med medicinalstyrelsen, avlåtna framställning

i ämnet åsyftar i främsta rummet att underlätta möjligheterna att

förebygga sådan smittspridning. I motiveringen anges emellertid att jämväl

jordbruket torde åsamkas en samlad förlust genom sjukdomen. Denna

förlust är emellertid av betydligt mindre omfattning än den, som orsakas det

allmänna genom vårdkostnader in. in. för människor, som drabbas av sjukdomen.

För enskilda djurägare kan inkomstbortfallet på grund av salmonellainfektion

bland djurbeståndet bli högst varierande alltefter produktionsinriktning

och driftförhållanden. Ibland uppträder utbredd dödlighet

bland ungdjur, ibland blott snabbt övergående diarrésymptom hos något

enstaka^ äldre eller yngre djur. Enär sistnämnda förlopp är det vanligaste,

torde någon förståelse och aktiv medverkan från djurägarnas sida icke vara

att vänta inför ett förfarande, där förlusten vid tvångsnedslaktnäng av kroniska

smittbärare i t. ex. nötkreatursbesättning eller "större antal som smittade

ansedda djur i fjäderfäbesättning i alltför påtaglig grad kommer att

falla på den enskilde.

Styrelsen vill sålunda hävda, att åtgärder mot salmonellainfektioner främst

är i det allmännas intresse. Att styrelserna trots detta föreslagit en till 75

procent av det beräknade djurvärdet reducerad ersättning beror på att framgången

i saneringsarbetet i hög grad måste grundas på djurägarens egna insatser,

varvid viss reducering av ersättningsbeloppet bör kunna sporra vederbörande

att noggrant iakttaga lämnade föreskrifter i fråga om hygien m. m.

tor att därigenom undvika alt ytterligare grupper av djur kan behöva nedslaktas.

Enligt styrelsens uppfattning bör dock, i de fall där förlusten annars

kan anses oskälig, högre ersättning än den normalt utgående kunna komma

i fråga efter Kungl. Maj:ts prövning.

Under är 1958 medgavs ersättning för nedslaktning, i allt som allt tre besättningar,

av sammanlagt en ko, fem kalvar och 8 3Ö0 kycklingar, ank- och

gåsungar med tillhopa i runt tal 33 000 kr. Under år 1959 har omkring

14 000 kycklingar och annat fjäderfä i sex besättningar nedslaktats på grund

av salmonellainfektion och ersättningssumman utgjort ca 30 000 kr. Vid

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

av veterinärstyrelsen nu föreslagen ersättningsnorm skulle beloppen utgjort

resp. 24 750 och 22 500 kr. Djurvärdena har fastställts av vederbörande

veterinär med ledning av priserna å allmänna marknaden. Några särskilda

kostnader för värderingsförrättning har därvid ej uppkommit, eftersom en

salmonellasmittad besättning under alla förhållanden kräver jämförelsevis

täta besök av veterinär för provtagning och tillsyn. Om således djurvärdet

som regel synes kunna fastställas av veterinären ensam, bör det dock förutses,

atf en särskild värderingsman i enstaka fall kan^ bli önskvärd. Förslaget

förutsätter, att veterinärstyrelsen i så fall skali äga rätt förordna

Att tillämpa fasta ersättningar i förevarande tall vill stjrelsen bestämt

avstyrka. De belopp, som ursprungligen infördes beträffande tuberkulos hos

nötkreatur, byggde på skillnaden i genomsnitt mellan liv- och slaktvärde år

1940 jämte det faktum, att köttet efter ett nedslaktat, av tuberkulos smittat

djur i de flesta fall var användbart till människoföda. Enlig salmonellosförslaget

skall, när det gäller de större husdjuren, endast kroniska smittbärare

nedslaktas och man maste räkna med att köttet eftei sadana med

hänsyn till smittfaran för människan i regel måste kasseras, varigenom

djurägarens förlust blir mångdubbelt större än vid slakt på grund av tuberkulos.

För att påskynda salmonellosbekämpande i en fjäderfäbesättning

måste vanligen nedslaktning tillgripas för större grupper av djur. En uppdelning

efter slakten i bakteriehaltiga och icke bakteriehaltiga kroppar ar

härvid ekonomiskt ogenomförbar med hänsyn till att undersökningskostnaden

blir i det närmaste lika stor som eller till och med högre än försäljningsvärdet.

I fråga om denna djurkategori är man sålunda som regel hänvisad

till att sedan djuren avlivats gräva ned eller på annat sätt destruera

samtliga kroppar oavsett eventuell ofarlighet för människa hos en del av

dem. Ersättning med fasta belopp skulle även i detta fall innebära en icke

skälig överlastning av bekämpandets kostnader på djurägaren.

En prislista omfattande fasta ersättningsvärden å de djurkategorier, vilka

kan tänkas ifrågakomma — från daggamla kycklingar till de stora

husdjuren__måste "bli synnerligen detaljerad och torde dessutom behova

revideras med korta mellanrum. Marknadsvärdet å vissa djurslag är snabbt

varierande. För sanering av en fjäderfäbesättning kan det vara nödvändigt

att nedslakta något eller några tusental djur, varför en ringa avvikelse mellan

ett fast värde och marknadsvärdet kan betyda jämförelsevis stora belopp

på djurägarens förlustkonto eller, vilket är tänkbart, ett lika omotiverat

överpris. Veterinärstyrelsen önskar således vidhålla att ersättning för djur,

som nedslaktas vid salmonellosbekämpande, vilket i rumst skei med hänsyn

till smittrisken för människa, måste utgå med belopp som genom aktuell

värdering ställes i acceptabel relation till djurens produktionsvärde. Till

styrelsens ställningstagande medverkar härvid också ait ett system med fast

ersättning, frånsett de praktiska svårigheter som föreligger vid avvägandet

av ersättningsbeloppens storlek, lätt ger ett särskilt i dessa sammanhang icke

önskvärt intryck av schablonmässig och orättfärdig behandling.

I fråga om bestämmelsernas anknytning till epizootilagen anför veterinärstyrelsen,

att styrelsen i sin framställning år 1955 om upphävande av epizootilagens

tillämplighet på salmonellainfektioner yttrade att erfarenheterna

gett styrelsen den bestämda uppfattningen att epizootilagen vid salmonellos

hos höns var ett alltför osmidigt och ur statsfinansiell synpunkt svåröverblickbart

instrument och i fråga om salmonellainfektion hos andra djur

tvingade till veterinärmedicinskt sett onödigt förfarande. Senare erfarenlie
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

ter har enligt styrelsen icke givit anledning till ändring i denna uppfattning

men däremot understrukit behovet av kompletterande bestämmelser av det

slag som nu föreslås.

Styrelsen anför i denna del vidare följande synpunkter.

Epizootilagen medger icke den rörlighet och anpassning i bekämpandet

som erfordras vid salmonelloserna. Ett tillämpande av epizootilagen torde i

vissa fall medföra ur veterinärmedicinsk synpunkt tveksamma åtgärder med

vittgående ekonomiska följder, t. ex. beslag å fodermedel. Salmonellabekämpandet

avviker därtill från epizootibekämpande i sådan utsträckning att det

torde fordra egen rubrik och fristående bestämmelser i alltför stor utsträckning

för att möjliggöra en smidig inarbetning i epizootiförfattningarna.

Av viss betydelse är även att salmonellos sakligt sett icke är en epizooti

och internationellt icke heller uppfattas som en sådan, varför en alltför intim

koppling till epizootibestämmelser kan medföra icke önskvärda konsekvenser.

Särbestämmelser om bekämpande har vidare ansetts lämpliga i

fråga om flera sjukdomar såsom tuberkulos, smittsam kastning och honstyfus.

Från veterinärstyrelsens sida måste vidare bestämt utsägas att någon anledning

till omarbetning av epizootilagen icke föreligger. Däremot bör den

föreslagna salmonellosförordningen snarast komma till stånd.

Statskontoret har i utlåtande över veterinärstyrelsens förnyade yttrande

anfört, att detta inte givit statskontoret anledning frångå tidigare ställningstaganden

och förslag.

Departementschefen

Betydande skador av ekonomisk och annan art har under det senaste årtiondet

vållats av salmonellainfektioner. Särskilt den svåra paratyfusepidemien

under åren 1953 och 1954 torde ännu vara i friskt minne. Skadorna

drabbar både enskilda människor och det allmänna. Veterinärstyrelsen har

belyst detta förhållande med siffror. Enligt styrelsens uppgift har sedan

år 1953 mer än 14 000 människor insjuknat i salmonellainfektioner. Antalet

sjukdagar beräknas till 250 000 och de sammanlagda kostnaderna för

arbetsbortfall och sjukvård till minst 30 miljoner kronor. Några säkra uppgifter

om de jordbruksekonomiska förlusterna föreligger inte men de kan

enligt veterinärstyrelsens mening skattas till miljonbelopp.

Från det allmännas sida har betydelsefulla insatser redan gjorts i kampen

mot salmonellainfektionerna. Vad särskilt gäller bekämpandet av salmonellos

hos husdjur har exempel på sådana insatser lämnats i den föregående

redogörelsen. Det är också tydligt att vidtagna åtgärder burit frukt

En avsevard förbättring av läget har sålunda skett under senare år.

Laget på förevarande område är nu förhållandevis gynnsamt. Salmonelloserna

ar emellertid till sin natur nyckfulla och en god beredskap mot dem

ar nödvändig. Jag ansluter mig därför till veterinärstyrelsens av samtliga

remissinstanser biträdda förslag, alt nya och, så långt sig göra låter, för hela

området enhetliga regler bör utfärdas för att höja beredskapen och möjliggöra

ett eftektivare bekämpande av utbrutna sjukdomar.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

Som framgår av den tidigare redogörelsen anser veterinärstyrelsen, att bestämmelserna

bör omfatta alla av salmonellabakterier orsakade sjukdomar

utom smittsam kastning hos häst och hönstyfus, för vilka sjukdomar särskilda

regler redan gäller. I fråga om vilka djur bestämmelserna bör omfatta

synes veterinärstyrelsen åsyfta samtliga husdjur och andra i fångenskap

hållna djur. Jag ansluter mig till veterinärstyrelsens förslag i dessa delar.

I likhet med styrelsen anser jag också att det vid smitta hos enstaka sällskapsdjur,

såsom hund eller katt, som regel bör ankomma på hälsovårdsnämnd

att i samråd med tjänsteveterinär besluta om erforderlig åtgärd med

stöd av andra bestämmelser.

Arten av de ingripanden som erfordras för att bekämpa salmonellainfektion

måste, som veterinärstyrelsen framhållit, i hög grad bli beroende av vilka

djur sjukdomen drabbar. Sjukdomsförloppet kan vidare vara mycket

oberäkneligt och kan växla betydligt mellan likartade besättningar. På

grund härav är det nödvändigt, att reglerna utformas med en viss clasticitet.

Enligt styrelsens författningsförslag, vars sakliga innehåll jag i allt väsentligt

biträder, blir gången i huvudsak följande.

Sedan misstanke uppkommit om salmonellasmitta, förordnas veterinär att

verkställa närmare undersökning. Denna kan behöva omfatta såväl gården

i fråga som exempelvis företag varifrån fodermedel levererats till gården.

Veterinären har sedan att vidtaga de åtgärder som befinnes erforderliga för

att bekämpa sjukdomen. Han kan exempelvis meddela anvisningar och föreskrifter

om smittrening och om isolering av djur ävensom förbjuda att djur

eller produkter, som kan sprida smitta, föres från stället eller att djur, som

kan bli smittade, föres dit. Däremot skall veterinär inte äga befogenhet att

förordna om nedslaktning. Sådan befogenhet skall endast tillkomma veierinärstvrelsen

eller Kungl. Maj :t. Veterinärstyrelsen utgår från att nedslaktning,

i varje fall av andra djur än fjäderfä, i allmänhet inte behöver tillgripas

i någon större omfattning. För att bemästra smitta i fjäderfäbesättning

kan ibland erfordras att ägg förstöres.

Veterinär styrelsen föreslår att nötkreatur, får, get, svin eller häst, som

härrör från eu smittad eller för smitta misstänkt besättning, inte skall få

slaktas annorstädes än i offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Jag biträder

i princip detta förslag men anser att en sådan regel knappast kan göras

undantagslös. I vissa trakter, särskilt i övre Norrland, kan avståndet till offentligt

slakthus eller kontrollslakteri vara så stort, att det kan te sig oskäligt

att kräva, att djuret endast får slaktas i sådan inrättning. Veterinärstyrelsen

bör därför erhålla befogenhet att dispensera från ifrågavarande föreskrift.

Vidare bör också öppnas möjlighet att i nödfall avliva djuret innan

det föres till slakteriinrättningen. Detta sker enklast genom att låta författningsrummet

hänvisa till bestämmelserna om nödslakt i 12 § 1 mom. lagen

den 20 mars 1959 om köttbesiktning m. m.

Även till veterinärstyrelsens förslag om kontroll över de yrkesmässigt drivna

äggkläckerierna kan jag ansluta mig. Med sådant kläckeri åsyftar jag då

inte anläggningar för kläckning enbart av ägg, producerade av anläggningens

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

innehavare, eller för frambringande av djur enbart för innehavarens behov.

Statskontoret har befarat, att bestämmelserna om skyldighet för innehavare

av kläckeri att föra anteckningar skulle komma att fordra ett kostnadskrävande

kontrollsystem. Dessa farhågor anser jag överdrivna. Veterinärstyrelsen

har i denna fråga anfört, att yrkesmässiga kläckerier torde böra omfattas

av länsveterinärernas inspektioner, vare sig kläckningsjournal föres

eller inte, och att någon annan löpande kontroll inte synes erforderlig.

Det största intresset under remissbehandlingen bär ägnats åt frågan om

ersättning lör kostnader och förluster, som föranleds av ingripanden enligt

de föreslagna bestämmelserna. Veterinärstyrelsens förslag innebär, att djurägaren

skall vara berättigad till ersättning av statsmedel för nedslaktat

djur eller förstörda ägg med tre fjärdedelar av djurets respektive äggens

marknadsvärde. Kan slaktprodukten nyttiggöras skall ersättning utgå med tre

fjärdedelar av skillnaden mellan marknadsvärdet och vad slaktprodukten

inbringat. Vidare föreslår styrelsen, att ersättning av statsmedel skall utgå

för desinfektionskostnader och laboratorieundersökningar. I övrigt föreligger

enligt förslaget inte någon rätt till ersättning. Styrelsen menar dock,

att fall kan förekomma då det kan vara rimligt att ersättning utgår med

högre belopp och för andra skador och förluster än nyss sagts. Beslut härom

skall kunna meddelas av Kungl. Maj :t efter prövning i varje särskilt

fall.

Mot de föreslagna ersättningsreglerna har statskontoret invänt, att samma

principer bör gälla som vid tvångsnedslaktning på grund av tuberkulos

och att ersättning för nedslaktade djur därför bör utgå med fasta belopp.

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska svinavelsföreningen

och Sveriges fjäderfäavelsförening hävdar däremot, att ersättning

bör utgå med djurets fulla värde.

För min del anser jag, att veterinärstyrelsens förslag innebär en rimlig

avvägning mellan det allmännas och de enskilda djurägarnas intressen. Förslaget

möjliggör en smidigare tillämpning än vad det av statskontoret förordade

systemet med fasta belopp medger. Detta system skulle, som veterinärstyrelsen

påpekat, även medföra vissa praktiska olägenheter, eftersom

fråga är om ett stort antal olika djurkategorier och en förteckning över ersättningsbelopp

därför måste göras mycket detaljerad och dessutom måste

överses med korta mellanrum. Någon större besparing av värderingskostnader

skulle systemet med fasta belopp enligt min åsikt knappast medföra.

Dels torde det, som jag redan anfört, inte bli aktuellt med nedslaktning i någon

större omfattning av andra djur än fjäderfän, beträffande vilka värderingsförfarandet

är mycket enkelt, dels lär eu utbruten sjukdom under alla

förhållanden föranleda upprepade besök av veterinär på den smittade gården.

Vid sådant besök kan värdering ske utan särskild kostnad för veterinärens

inställelse.

Fn viss begränsning av ersättningen på sätt vcterinärstyrelsen föreslagit

synes dock motiverad som eu sporre för djurägaren all själv vara verksam

3 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 27

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 196i

för att hindra smittans spridning. Möjligheten att förebygga salmonellasmitta

måste nämligen till inte ringa del anses bero på ägarens insatser. Emellertid

kan smitta också spridas till en djurbesättning genom exempelvis infekterade

fodermedel trots största försiktighet från djurägarens sida. Oskäliga

resultat av ersättningsbestämmelserna kan i dylika fall undgås genom

den föreslagna regeln om att Kungl. Maj:t skall äga att bestämma högre ersättning

efter särskild prövning.

Även i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till det sakliga innehållet

i de föreslagna ersättningsreglerna. Liksom fallet är enligt epizootibestämmelserna

bör dock ersättning ej utgå för avlivad liund eller katt. I

fråga om förverkande av rätt till ersättning synes också, liksom beträffande

övriga påföljder, böra eftersträvas en närmare anslutning till epizootilagens

regler.

Vad därefier beträffar frågan huruvida de föreslagna bestämmelserna bör

utfärdas särskilt eller inarbetas i epizootilagen finner jag övervägande skäl

tala för veterinärstyrelsens förslag, att en särskild förordning i ämnet bör

utfärdas. Denna torde emellertid kunna göras mera begränsad än styrelsens

författningsförslag. Ett par där intagna bestämmelser synes vara av den art,

att deras utfärdande närmast bör ankomma på styrelsen; och huvuddelen av

ersättningsreglerna torde jämte en del tillämpningsföreskrifter lämpligen

böra utfärdas av Kungl. Maj :t.

D. Ersättning för inkomstbortfall vid isolering på grund av epizooti

Inledning

Riksdagen har i skrivelse den 2 maj 1952, nr 185, under åberopande av

andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7 och första

kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 8 hemställt om översyn

av bestämmelserna om ersättning för inkomstbortfall vid isolering på

grund av epizooti. Genom beslut den 25 september 1953 har Kungl. Maj :t

uppdragit åt veterinärstyrelsen att -— med beaktande av vad i nämnda utlåtanden

anförts — företaga den begärda översynen samt att till Kungl.

Maj :t inkomma med det förslag vartill översynen kunde ge anledning.

Veterinärstyrelsen har efter företagen översyn i skrivelse den 24 februari

1960 inkommit med förslag i ämnet. Häröver har utlåtanden efter remiss

avgivits av statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen,

medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus,

Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Småbrukarnas riksförbund, Föreningen Svensk husdjursskötsel,

Svenska svinavelsföreningen, Sveriges fjäderfäavelsförening, Svenska foderämnes-

och spannmålsimportörernas förening samt Husdjursförsäkringsföretagens

förening.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

35

Veterinärsi yreisens förslag

Bestämmelser om ersättning för inkomstbortfall vid isolering på grund

av epizooti har, med stöd av beslut vid 1935 och 1941 års riksdagar1, meddelats

i 9 § 8 mom. epizootikungörelsen. Efter ändring genom kungörelse

den 9 maj 1941 (nr 342) har sagda moment följande lydelse: »Påbjudes vid

bekämpande av sjukdom som i denna kungörelse avses isolering av område

eller annan dylik åtgärd och vållas någon därigenom väsentligt intrång i näring

eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst, kan, om särskilda skäl därtill

föranleda, ersättning därför beredas honom av allmänna medel. Ansökning

om sådan ersättning prövas, därest det begärda ersättningsbeloppet icke

överstiger tvåhundra kronor, av medicinalstyrelsen, i annat fall av Kungl.

Maj :t.»

Veterinärstyrelsen framhåller att ersättningsrätten således är begränsad

genom uppställandet av vissa förutsättningar, nämligen att fråga är om väsentligt

intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst samt att

särskilda skäl talar för att ersättning beviljas. Styrelsen erinrar vidare om

att kravet på »särskilda skäl» tillkom genom 1941 års författningsändring

samt att enligt motiven till denna ändring i första hand åsyftades ömmande

förhållanden, såsom att lantbrukare eller arbetare med svag ekonomisk

ställning genom isoleringsbestämmelsernas tillämpande eller andra dylika

åtgärder väsentligen hindras i sin näringsutövning. Veterinärstyrelsen fortsätter.

Efter 1941 har vårt land varit jämförelsevis förskonat från epizootier.

Allenast två sådana har förekommit, nämligen dels åren 1951—1952 en

mul- och klövsjukeepizooti med sitt centrum i Skåne och med utlöpare huvudsakligen

till Halland och södra Västergötland samt västra Blekinge,

dels år i956 en svinbrucellosepizooti inom Kristianstads län med utlöpare

till grannlänen. Erfarenheterna från tillämpningen av ifrågavarande ersättningsbestämmelser

är därför mycket begränsade.

Under och omedelbart efter 1951—1952 års epizooti gjorde sig ett visst

missnöje gällande med den restriktivitet i fråga om förlusters ersättande,

vartill ett strikt tillämpande av bestämmelserna i 9 § 8 mom. epizootikungörelsen

ger anledning. Ett uttryck härför utgjorde bl. a. den vid 1952

års riksdag väckta motion (11:103) som ledde till riksdagens anhållan

om utredning i ämnet. Det var under trycket av detta missnöje — vilket

styrelsen för sin del ur den för styrelsen viktiga synpunkten att få djurägarna

helhjärtat med sig i kampen mot epizootier icke fann oberättigat —

som styrelsen vid överlämnandet i november 1953 av 45 ersättningsansökningar

till Kungl. Maj :t tillät sig att förorda en något mindre sträng tolkning

än dittills av ordalagen i nämnda författningsrum. Detta kom till uttryck

på det sättet, att medan tidigare i författningens fordran på »särskilda skäl»

jämlikt uttalande i förarbetena inlagts krav på att direkt ömmande omständigheter

skulle i regel föreligga, så ville styrelsen anse angivna fordran nöjaktigt

tillgodosedd, därest något annat särskilt förhållande talade för beaktande

av ansökningen, t. ex. den omständigheten att sökandens yrke legat

vid sidan om jordbruksområdet och den honom vållade förlusten därför

tett sig ovidkommande. I dylika fall föreslog styrelsen dock att ersättningsbeloppet

skulle i regel reduceras till omkring två tredjedelar av den upp1

Prop. 1935:42; JoU: 42; rskr 95. Prop. 1941:84; JoU: 18; rskr 158.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

komna förlusten. På det sättet skulle de ersättningsberättigade bliva uppdelade

i två grupper: eu grupp där författningens båda villkor för ersättningsrätt

även efter den dittills tillämpade strängare tolkningen otvetydigt

tillgodosågs, i vilka fall därför full ersättning skulle medges, och en annan

grupp där enligt nyss angivna förutsättningar ersättning ävenledes borde

få utgå men i regel begränsad till två tredjedelar av den lidna förlusten.

Flertalet av de ersättningsfall, som hänsköts till Kungl. Maj:ts prövning,

avgjordes genom beslut den 22 januari 1954. Även om Kungl. Maj :ts beslut

i åtskilliga fall avvek från vad veterinärstyrelsen hade föreslagit, så godtogs

likväl i flertalet fall styrelsens förslag. Vissa av dessa sistnämnda förslag

hörde till den ovan beskrivna grupp beträffande vilken styrelsen hade

tillstyrkt ersättning med omkring två tredjedelar av det helopp, vartill den

lidna förlusten uppskattats.

Vid sist angivna förhållande fann styrelsen sig oförhindrad att vid ställningstagande

till de 37 ersättningsansökningar, som inkom efter svinbrucellosepizootien

1956, anlägga ett likartat betraktelsesätt. Enligt styrelsens

mening kunde i intet av fallen ömmande omständigheter sägas föreligga. Men

i åtta av dessa syntes omständigheter i övrigt kunna åberopas som gjorde

det motiverat att förorda ersättning med omkring två tredjedelar av det

belopp vartill den lidna förlusten uppskattats. En sådan omständighet ansågs

i nu berörda fall vara, att sjukdomens diagnosticerande i flera fall nödvändiggjort

en fullständig isolering under tidsperioder som till sin längd avsevärt

överstiffit vad som varit vanligt vid bekämpande av exempelvis mai- och

klövsjuka. Styrelsen avlät till Kungl. Maj :t förslag av sådant innehåll. Genom

beslut den 28 mars 1958 avslog visserligen Kungl. Maj:t två av de utav

styrelsen till ersättning förordade fallen men anslöt sig beträffande de övriga

sex helt till styrelsens förslag.

Den utveckling beträffande tillämpningen av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen

som sålunda ägt rum torde, sammanfattar veterinärstyrelsen, i huvudsak

innebära att kravet på att »särskilda skäl» för ersättning skall föreligga

ansetts kunna givas en liberalare tolkning än tidigare. Styrelsen anför

vidare.

Den sålunda utan författningsändring vidtagna utvidgningen av ersättningsområdet,

vilken ägt rum efter det riksdagen anhållit om översyn av ersättningsbestämmelserna,

torde kunna sägas i väsentlig mån tillgodose de

önskemål som föranlett riksdagen att begära nämnda översyn. Styrelsen har

för sin del bibragts den uppfattningen att den efter de båda senaste epizootierna

tillämpade tolkningen av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen på ett i stort

sett tillfredsställande sätt möiliggör ett tillgodoseende av befogade ersättningsanspråk.

Ett tillägg härtill bör dock göras såtillvida som erfarenheten

från den ovannämnda svinbrucellosepizootien visat att fall kan förekomma,

då avsaknaden av ömmande skäl icke bör medföra reduktion av ersättningen

till två tredjedelar av förlustens värde. Styrelsen syftar på sådana situationer

som att ett ställe måst förklaras spärrat under avsevärd tid, varigenom förluster

på djurhållningen uppkommit. Gives ej full ersättning i dvlikt fall,

blir ofta resultatet det, att sådan innehavare av smittförklarat ställe, vilken

vid nedslaktning fått full ersättning för djuren och sedan kunnat efter

smittrening fortsätta sin djurhållning med nya djur, kommer i ett bättre

läge än den, vars gård endast spärrats såsom misstänkt för smitta och vars

djur antingen hållits kvar utan att kunna avyttras vid den tidpunkt, som

skulle givit den avsedda intäkten, eller eljest vid slakt betalats med starkt

reducerade priser. Följden blir, om ej full ersättning ges i sistnämnda fall,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

att det kan framstå såsom en fördel om besättningen i stället för att hållas

spärrad knnde bliva konstaterad nedsmittad av sjukdomen i fråga. Ett sådant

förhållande motverkar sjukdomsbekämpandet och bör därför undvikas.

Full ersättning bör i dylika fall kunna givas med stöd av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen

utan hinder av att ömmande skäl ej kan påvisas.

Vad nu anförts synes styrelsen göra det motiverat att avvakta ytterligare

erfarenhet av den sålunda inledda, mindre stränga tillämpningen av bestämmelserna

innan man skrider till en ändring av författningen. Ett särskilt

skäl för att intaga en dylik avvaktande hållning anser styrelsen sig

vidare finna däri, att den år 1956 genomförda lagstiftningen om ersättning

på grund av lagenliga ingrepp på hälsovårdens område författningsmässigt

givits en nära anslutning till den här avhandlade bestämmelsen på epizoolisidan.

I 5 § förslå stycket kungörelsen den 18 maj 1956 (nr 296) om

ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse

stadgas sålunda följande: »Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt

intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om

särskilda skäl därtill föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än

förut sagts.» Att under dylika förhållanden påyrka ändring i en av statsmakterna

så nyligen intagen principen ståndpunkt till ersättningsrättens utsträckning

finner veterinärstyrelsen sig icke böra ifrågasätta.

Skulle oaktat vad veterinärstyrelsen sålunda anfört den inledda generösare

tillämpningen av 9 § 8 mom. epizootikungörelsen anses böra komma

till författningsmässigt uttryck, finner styrelsen detta lämpligen kunna ske

genom att det år 1941 införda villkoret, att »särskilda skäl» skall föreligga,

åter borttages. För det fall att författningen ändras hemställer styrelsen att

samtidigt den i momentet angivna värdegräns, 200 kr., vars överskridande

medför att ersättningsfrågan måste underställas Kungl. Maj:t, höjes till

förslagsvis 1 000 kr. Veterinärstyrelsen anför slutligen följande.

Ett slag av ersättningskrav, som hittills kunnat tillgodoses endast inom

det begränsade utrymme, som 9 § 8 mom. epizootikungörelsen medger, synes

emellertid böra utbrytas från detta moments tillämpningsområde och erhålla

en självständig reglering. Styrelsen avser de ersättningskrav som uppstår

genom att någon till följd av isolering eller avspärrning av ställe helt

eller delvis går miste om arbetsförtjänst eller att utgift blivit onyttig genom

myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måste hetalas för område

eller lokal som ej kunnat nyttjas. Styrelsen erinrar om att på epidemisidan

möjligheter stadgats att erhålla ersättning för förluster av dylikt

slag, nämligen genom bestämmelserna i 3 och 6 §§ förutnämnda kungörelse

om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

I anslutning härtill hemställer styrelsen att i 9 § epizootikungörelsen införes

ett nytt moment av förslagsvis följande lydelse:

».9 mom. Har åt personal, som på grund av isolering eller avspärrning ej

kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalats lön, må sådan kostnad

ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på lönebelopp,

i den mån de överstiga 30 kronor för dag.

Den som på grund av orsak som nyss nämnts gått miste om arbetsinkomst

må erhålla ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta

ej överstiger 30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt be
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kiingl. Maj:ts proposition, nr 27 år 1961

stämmelser i annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare;

dock att ersättningen ej må ntgå för längre tid än tre månader.

Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd av

myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för område

eller lokal som ej kunnat utnyttjas.

Ersättning skall minskas med belopp som någon på grund av försäkringsavtal

utfått eller äger utfå.»

Remissutlåtandena

Statskontoret, medicinalstyrelsen samt länsstyrelserna i Malmöhus och

Skaraborgs län ansluter sig till veterinärstyrelsens uppfattning om att någon

ändring tills vidare inte bör företagas av bestämmelserna i 9 § 8 mom.

epizootikungörelsen med hänsyn till den utvidgning av ersättningsområdet,

som blivit i praxis godtagen efter riksdagens begäran om översyn av dessa

bestämmelser. Statskontoret föreslår dock att den värdegräns om f. n. 200

kr., vars överskridande medför att ersättningsfrågan måste underställas

Kungl. Majrts prövning, höjes till 1 000 kr.

Däremot förordar länsstyrelsen i Kronobergs län, Hushållningssällskapens

förbund, Sveriges lantbruksförbund, Småbrukarnas riksförbund, Svenska

svinavelsföreningen och Sveriges fjäderfäavelsförening att 9 § 8 mom.

epizootikungörelsen ändras i överensstämmelse med veterinärstyrelsens i

andra hand framförda förslag, nämligen att kravet på »särskilda skäl»

borttages. Av samma mening är länsstyrelsen och länsveterinären i Kristianstads

län samt Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka också understryker

att full ersättning bör utgå för lidna förluster till följd av isolering, ävensom

Svenska svinavelsföreningen, vilken tillika framhåller att ersättning

bör erhållas för förluster, som inom den avancerade svinaveln uppstår till

följd av att ägare till besättningar, vilka är anslutna till svinstamkontroll,

avstänges från sin verksamhet.

Mot veterinärstyrelsens förslag om att införa ett nytt moment i 9 § i

epizootikungörelsen har inte riktats några principiella invändningar. Statskontoret

och medicinalstyrelsen anser dock att epizootikungörelsen därutöver

bör, för vinnande av överensstämmelse med 8 § kungörelsen om ersättning

av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse,

kompletteras med föreskrifter för det fall att någon avsiktligt eller genom

grov vårdslöshet m. m. orsakat förlust som avses i kungörelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida inte den arbetsinkomst

om 30 kr. per dag, på vilken enligt förslaget ersättning skall högst

kunna beräknas, bör med hänsyn till löneutvecklingen något höjas. Hushållningssällskapens

förbund och Sveriges lantbruksförbund föreslår en

uppräkning till 40 kr. per dag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att

maximiinkomsten ej bör fixeras till visst belopp utan bestämmas så, att

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961 39

den kan bibehållas även vid skiftningar i penningvärdet, t. ex. genom anknytning

till kollektivavtal.

Småbrukarnas riksförbund uttalar alt ränteutgift bör kunna ersättas på

samma sätt som annan utgift, vilken blivit onyttig på grund av myndighets

ingripande.

Försäkringsinspektionen och Husdjursförsäkringsf öretagens förening

motsätter sig det föreslagna stadgandet om att ersättning skall minskas

med belopp som någon på grund av försäkringsavtal utfått eller äger utfå.

Försäkringsinspektionen anser att en sådan bestämmelse knappast kan

medföra någon nämnvärd besparing utan snarast är ägnad att minska benägenheten

att taga försäkring. Föreningen anmärker för sin del på att de

förtänksamma djurägarna skulle själva få genom försäkringspremierna

svara för eventuella ersättningsbelopp, medan statsverket träder till hjälp

åt de mindre omtänksamma djurägare som ej ordnat med försäkringsskydd.

Kommerskollegium, Sveriges lantbruksförbund och Svenska foderämnesoch

spannmålsimportörernas förening anser att frågan om ersättning för

kostnader och förluster i samband med epizooti bör upptagas till behandling

i en vidare omfattning än som skett genom veterinärstyrelsens utredning.

Som skäl härför framhåller kommerskollegium bl. a. att det intensifierade

varuutbytet och de ändrade utfodringsmetoderna ökat riskerna för spridning

av smittsamma djursjukdomar, samt att industri och handel numera

kan i långt större utsträckning än tidigare tvingas att vid uppkomst av

epizooti underkasta sig ingripanden från myndigheternas sida. Med hänsyn

till de ekonomiska värden som kan stå på spel, då myndighet för att

hindra spridning av epizooti förordnar att varuparti skall förstöras eller

bli föremål för särskild behandling, finner Sveriges lantbruksförbund det

motiverat, att frågan om ersättning för sådant varuparti utbrytes ur 9 §

8 mom. epizootikungörelsen och erhåller en självständig reglering såsom

skett för humansjukdomarnas vidkommande. Förbundet hemställer att utredning

måtte verkställas i denna fråga.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening anför i huvudsak

följande.

Veterinärstyrelsen har i sina överväganden kommit till slutsatsen, att

praxis utvecklat sig i riktning mot en liberal tolkning av gällande ersättningsregler

på området, och ansett att angivna tolkning på ett i stort sett

tillfredsställande sätt möjliggör ett tillgodoseende av befogade ersättningsanspråk.

Föreningen måste för sin del gentemot ämbetsverket anföra en

avvikande mening på denna punkt, i det att föreningen menar att någon

strikt linje inte av statsmakterna följts på detta område. I vissa fall har

ersättning mera frikostigt givits medan i andra fall största återhållsamhet

visats. I varje fall har från statsmakternas sida visats en mycket restriktiv

inställning till ersättningsanspråk från handelns sida. Föreningen finner

för sin del starka skäl föreligga för att en tämligen liberal praxis på området

tillämpas. Skall alla goda krafter kunna effektivt mobiliseras i kampen

mot de smittsamma husdjurssjukdomarna med de ekonomiska förlus
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

ter, som dessa åsamkar folkhushållet, är det också rimligt att den enskilde

tär ersättning för de förluster han därvid åsamkas till töljd av myndigheternas

åtgärder.

Föreningen har i och för sig ej något att erinra emot att — såsom av

ämbetsverket i andra hand föreslås — den ändring göres i 9 § 8 mom. epizootikungörelsen,

att villkoret att ersättning endast skall utgivas »om särskilda

skäl därtill föranleda» utgår. En dylik ändring torde enligt föreningens

mening dock på intet sätt vara tillfyllest för tillgodoseendet av skäliga

ersättningsanspråk från dem, som draboats av förluster till följd av myndigheternas

ingripande. När föreningen alltså gör sig till talesman för att

staten bör i storre utsträckning än som hittills skett lämna ersättning till

dem, som fått vidkännas ekonomiska förluster till följd av myndigheternas

ingripande för bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, kan föreningen

peka på flera omständigheter, som kan motivera en liberalare inställning

till ersättningsprobiemen från statsmakternas sida.

i första hand hänvisas till de ökade smittriskerna, som uppstått genom

den ökade importen av fodermedel av olika slag och den allmänna övergången

till användning av foderblandningar vin djurens utfodring. Även

om det lyckligtvis hittills hört till undantagsfallen, att fodermedel utgjort

den primära smittkällan vid uppkomna epizootier, går det dock inte att

bortse från att smittan kan härröra ifrån lodret. Det tabrikstillverkade och

fahrikspackade fodrets karaktär av blandningsprodukter gör att förefintlig

smitta i ett mindre parti fodermedel av visst slag, som till ringa del ingår

i en foderblandning, kan ge smittan en mycket vidsträckt spridning. Importörerna

av fodermedel har för sin del ringa möjligheter att gardera sig

mot förekomst av bakterier i fodermedel, som inköpes på världsmarknaden

och införes till landet.

Ett ytterligare skäl för en liberalare ersältningspraxis utgör de på senare

tid vidtagna ändringar i gällande författningar på det veterinära området

(epizootikungöreisen och veterinära införselkungörelsen), vilka givit de

veterinära myndigheterna ökade befogenheter att vidtaga erforderliga åtgärder

till förekommande av smittspridning. Dessa ingripanden kan, vad

handeln beträffar, bestå i utfärdande av transportförbud resp. försälj ningsförbud,

åläggande att vidtaga steriliseringsåigärder resp. destruktion av

det smiltförande fodret. Dylika långtgående ingripanden kan medföra svårt

avbräck för handeln. De firmor, som beröres, kan drabbas av ekonomiska

förluster, som i värsta fall kan bli rent ruinerande.

Statsmakternas hittillsvarande praxis i hithörande frågor har enligt föreningens

mening varit allttör restriktiv och hård gentemot dem, som drabbats

av förluster.

För tillgodoseende av de av föreningen framförda önskemålen om en liberalare

ersättningspraxis i hithörande fall bör enligt föreningens mening

en fullständig omarbetning av gällande ersättningsregler komma till stånd.

I de ändrade bestämmelserna bör noggrant angivas under vilka förutsättningar

ersättning må kunna beviljas. Som mönster för ändrade regler i

ämnet bör lämpligen kunna användas kungörelsen om ersättning av statsmedel

i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

Departementschefen

Vid bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar äger myndigheterna

i vid omfattning påbjuda isolering och andra dylika åtgärder, som kan medföra

förluster för den enskilde medborgaren. För inkomstbortfall till följd

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

41

av sådan åtgärd kan utgå ersättning av statsmedel enligt bestämmelser i

9 § 8 mom. epizootikungörelsen. Härför erfordras att vederbörande vållats

väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst

samt att därutöver skall föreligga särskilda skäl för ersättning. Ansökan

om ersättning prövas av veterinärstyrelsen eller, om det begärda beloppet

överstiger 200 kronor, av Kungl. Maj :t. Den tämligen snäva begränsningen

av ersättningsmöjligheterna har föranlett riksdagen att hemställa

om översyn av bestämmelserna. Vederbörande riksdagsutskott anmärkte

i detta sammanhang, att ersättning syntes medges endast vid ömmande

omständigheter, samt ifrågasatte om det inte kunde vara motiverat

med något vidgade möjligheter. Utskottet framhöll också, att allmänheten

borde i största möjliga utsträckning förmås medverka att hindra smittspridning

samt att sjukdomsbekämpandet kunde försvåras om den enskilde

nödgas påtaga sig betydande ekonomiska uppoffringar.

Såsom veterinärstyrelsen framhållit har i tiden efter riksdagens framställning

skett en viss liberalisering av praxis. Ersättning medges numera

inte bara vid ömmande omständigheter, utan även särskilda skäl av andra

slag anses kunna föranleda ersättning. Därmed har dock inte uppnåtts tillfredsställande

möjligheter att få ersättning för inkomstbortfall vid epizootier.

På grund av kungörelse den 18 maj 1956 kan ersättning av statsmedel

numera i vissa fall utgå vid ingripanden för att hindra spridning av smittsamma

humansjukdomar. I jämförelse med dessa senare ersättningsmöjligheter

framstår de förra såsom i flera hänseenden alltför begränsade. Med

hänsyn härtill har veterinärstyrelsen hemställt att till epizootibestämmelserna

måtte fogas motsvarigheter till vissa bestämmelser i 1956 års kungörelse.

För egen del vill jag tillstyrka denna hemställan.

Liksom veterinärstyrelsen anser jag sålunda att särskild bestämmelse bör

införas om ersättning för utbetalade löner. I anslutning till 3 § första stycket

i 1956 års kungörelse bör bär stadgas att, om jordbrukare eller annan

företagare åt personal, som på grund av påbjuden isolering av område eller

annan dylik åtgärd inte kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat

lön, sådan kostnad må ersättas intill 80 procent. För att överensstämma med

1956 års kungörelse bör dock stadgandet innehålla den begränsningen, att

ersättning ej må beräknas på lönebelopp i den mån de överstiger 30 kronor

för dag. I analogi med nyssnämnda 3 § bör till stadgandet knytas en föreskrift

om att ersättning jämväl må kunna utgå för utgift som blivit onyttig

genom påbud av nyss angivet slag, såsom att arrende eller hyra måst betalas

för område eller lokal som ej kunnat utnyttjas. Vidare bör införas särskild

bestämmelse om ersättning till arbetstagare för förlorad arbetsinkomst.

Liksom enligt 6 § i 1956 års kungörelse bör härutinnan ersättning kunna

erhållas med 80 procent av inkomstbortfallet i den mån detta ej överstiger

30 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt bestämmelser i

annan författning eller genom gottgörelse från arbetsgivare. Ersättning för

inkomstbortfall bör dock inte få utgå för längre tid än tre månader.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 27

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Dessa nya bestämmelser får givetvis inte medföra någon försämring i

ersättningstagarnas ställning. Den nuvarande möjligheten att undantagsvis

medge full ersättning bör med andra ord oinskränkt hållas vid makt.

Liksom hittills bör alltså den, som vållats väsentligt intrång i näring eller

avsevärd minskning i arbetsförtjänst, kunna, om särskilda skäl talar därför,

få ersättning även i annat hänseende eller med högre belopp än de nya

bestämmelserna i och för sig medger. Å andra sidan finner jag i likhet med

veterinärstyrelsen inte lämpligt att mjuka upp detta reservstadgande genom

att slopa kravet på förekomst av »särskilda skäl». För praxis torde även

inom den sålunda givna ramen finnas utrymme att utvecklas vidare. Som

en riktlinje bör emellertid alltid gälla, att förlust är ersättningsgill enligt

reservstadgandet endast om den framstår som särskilt kännbar för den

drabbade. Emellanåt kan en efter omständigheterna jämkad ersättning finnas

motiverad. Någon särbestämmelse om gottgörelse för förstörda varupartier

och dylikt anser jag mig inte kunna förorda.

De nuvarande bestämmelserna i 8 mom. är inte förbundna med någon

föreskrift om avräkning av utfallande försäkringsbelopp. Jag finner inte

heller anledning att nu införa dylik föreskrift. Det ligger dock i sakens natur

att ersättning inte får bestämmas så, att ersättningstagaren blir överkompenserad.

Jämlikt 8 § i 1956 års kungörelse kan den som själv ådragit sig förlust

eller i vissa hänseenden förfarit otillbörligt, helt eller delvis gå miste om

ersättning. I 12 § andra stycket epizootilagen finnes en liknande ehuru

mindre omfattande bestämmelse, vilken gäller för ersättningar av nu ifrågavarande

slag. Det torde inte vara tillräcklig anledning att i detta sammanhang

bygga ut sistnämnda bestämmelse. De ersättningsbeviljande myndigheterna

lärer knappast underlåta att ändå beakta förefintliga graverande

omständigheter.

Det synes böra anförtros åt veterinärstyrelsen att besluta om ersättning

enligt de nya reglerna. — Den gällande begränsningen av styrelsens prövningsrätt

jämlikt 8 mom. bör enligt min mening vidgas därhän, att styrelsen

får befogenhet att tillerkänna en och samma sökande högst 1 000 kronor

utöver vad som må tillkomma honom enligt de övriga bestämmelserna.

Sökes ytterligare ersättning och finnes yrkandet inte böra avslås, torde frågan

böra av styrelsen överlämnas till Kungl. Maj :ts avgörande.

Slutligen vill jag förorda att möjlighet öppnas för provisorisk utbetalning

av ersättning i ärende där utredningen ännu är ofullständig men sannolikheten

talar för att ersättning kommer att beviljas. En bestämmelse av denna

innebörd finnes i 10 § i 1956 års kungörelse. Återbetalningsskyldighet

bör föreligga endast om sökanden förfarit svikligt, själv medverkat till den

ersatta förlusten eller finnes skyldig till förseelse mot epizootibestämmelserna.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i epizootikungörelsen,

som erfordras vid bifall till vad här föreslagits.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år i 961

43

E. Anslagsfrågor m. m.

Bestämmelser om ersättning till veterinär, som jämlikt medgivande eller

förordnande av veterinärstyrelsen verkställt undersökning varom förmäles

i gällande författningar avseende åtgärder mot nötkreaturstuberkulos, återfinnes

i kungörelsen 1938: 700 angående ersättning till veterinär för vissa

åtgärder mot tuberkulos hos nötkreatur (senaste lydelse enligt kungörelsen

1955:495). Om ersättning till veterinär för tjänsteförrättning i samband

med bekämpande av brueellos hos nötkreatur är stadgat i veterinärtaxan

1933:630 avdelning B (tjänstetaxa). Å beloppen enligt tjänstetaxan skall

jämlikt kungörelsen 1952: 750 utgå tillägg med 25 procent. Rörande ersättning

åt veterinär för blodprovstagning för att utröna förekomst av smittsam

kastning hos svin har Kungl. Maj :t meddelat bestämmelser i samband

med utfärdandet av kungörelsen 1956: 27 angående tillämpning av epizootilagen

å nämnda sjukdom. Jämväl å härigenom bestämda belopp utgår jämlikt

förenämnda kungörelse 1952: 750 25 procents tillägg.

Veterinärstyrelsen har i sin förut omförmälda, den 23 mars 1960 avgivna

framställning påpekat att vid bifall till vad styrelsen däri förordat

rörande ersättning åt veterinär, som fullgör förrättning enligt de föreslagna

tuberkulos- och brucellosförfattningarna, vissa ändringar och tillägg

synes påkallade i nyssnämnda kungörelse 1938: 700 samt i tjänstetaxan.

Styrelsen har i detta sammanhang erinrat om ett på Kungl. Maj:ts prövning

beroende förslag till ny veterinär tjänstetaxa, vilket enligt styrelsen i

allt väsentligt täcker behovet av ersättningsbestämmelser på ifrågavarande

område.

Veterinärstyrelsens medelsäskande för budgetåret 1961/62 under förslagsanslaget

till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,

m. m. å totalt 480 000 kr. bygger på den beräkning av medelsåtgången

för åtgärder mot nötkreaturstuberkulos och brueellos, som angivits

i det föregående under vederbörande avsnitt, nämligen 135 000 kr. resp.

10 000 kr. För undersökning av andra orsaker till smittsam kastning än

Brucella abortus Bang föreslår styrelsen, att liksom för innevarande budgetår

ett belopp av 25 000 kr. anvisas. Till övriga utgifter under anslaget

räknar styrelsen sålunda med ett anslagsbehov av sammanlagt 310 000 kr.

Jämväl sistnämnda belopp är av samma storleksordning som det man

räknat med för budgetåret 1960/61.

I detta sammanhang meddelar veterinärstyrelsen, att ett förslag av styrelsen

till fortsatta åtgärder mot vibrio fetus-infektioner, som visat sig vara

den numera vanligaste orsaken till smittsam kastning hos nötkreatur,

kan väntas föreligga före utgången av år 1961.

Departementschefen

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att genomföra de ändringar på

veterinärtaxeområdet, som kan påkallas av den föreslagna omläggningen

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

av sjukdomsbekämpandet. Till den av veterinärstyrelsen berörda allmänna

revisionen av tjänstetaxan är jag inte beredd att nu taga ställning. •— I

detta sammanhang torde även få erinras om att Kungl. Maj:t genom

beslut den 30 december 1960 efter framställning av veterinärstyrelsen beslutat

vissa höjningar av de arvoden, varom stadgas i veterinärtaxan 13 § 4

mom. första stycket och 5 mom. Beslutet är föranlett av att en justering

av dessa arvoden, vilka varit oförändrade sedan år 1957, befunnits påkallad

i anledning av en befarad mul- och klövsjukeepizooti.

Mot veterinärstyrelsens beräkning av de kostnader för åtgärder mot nötkreaturstuberkulos

och brucellos, som alltjämt skall åvila statsverket, har

jag intet att erinra. Då jag i allt väsentligt biträtt styrelsens förslag till nya

bestämmelser och åtgärder i dessa ämnen, bör sålunda för budgetåret 1961/

62 räknas med 135 000 kronor för tuberkulosbekämpandet och 10 000 kronor

för ett brucellosbekämpande, som jämväl skall omfatta den tidigare

under posten till övriga åtgärder redovisade svinbrucellosen. I fråga om de

angivna kostnaderna för tuberkulosbekämpandet är att märka, att cirka

85 000 kronor av dessa avser en första etapp av slutgenomgången av besättningarna

i Skaraborgs län med av staten bekostade tuberkulinprov.

Jag biträder förslaget om en medelsanvisning även för nästa budgetår

av 25 000 kronor till undersökning av andra orsaker till smittsam kastning

än Brucella abortus Bang.

Vad beträffar bekämpandet av salmonellos har veterinärstyrelsen beräknat,

att kostnaderna härför blir i stort sett oförändrade. Statsverket har,

enligt uppgift från styrelsen, under budgetåren 1957/58, 1958/59 och

1959/60 fått vidkännas utgifter för ändamålet om avrundat 17 200, 100 800

respektive 108 800 kronor. Medelsbehovet för detta ändamål synes således

kunna beräknas till 100 000 kronor.

Veterinärstyrelsen har inte ansett sig böra räkna med någon särskild

merbelastning av anslaget till följd av de föreslagna ändrade reglerna om

ersättning för inkomstbortfall m. m. vid isolering och dylika ingripanden på

grund av epizooti. Inte heller jag finner dessa ändringar behöva påverka anslagsberäkningen.

För åtgärder mot hönstyfus samt övriga åtgärder till förekommande och

hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. har för innevarande

budgetår beräknats 310 000 kronor. Belastningen under de tre senast förflutna

budgetåren har — om man bortser från kostnaderna för förut nämnda

salmonellos- och svinbrucellosbekämpande ävensom från vissa andra,

ej längre aktuella kostnader — utgjort cirka 253 000, 181 600 respektive

35 700 kronor. Jag anser mig för budgetåret 1961/62 böra förorda att för

nu ifrågavarande ändamål beräknas 180 000 kronor.

I enlighet med det anförda behöver anslaget för nästa budgetår uppföras

med (135 000 + 10 000 + 25 000 + 100 000 + 180 000 = ) 450 000 kronor.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

45

F. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag i det föregående förordat har inom jordbruksdepartementet

utarbetats förslag till dels förordning med vissa bestämmelser

till förebyggande av nötkreaturstuberkulos och brucellos hos husdjur dels

förordning om bekämpande av salmonella^ektion hos djur m. m.

Under åberopande av vad jag anfört hemställer jag, att Kungl. Maj :t

måtte föreslå riksdagen att

1) antaga de inom departementet utarbetade förslagen till

a) förordning med vissa bestämmelser till förebyggande av

nötkreaturstuberkulos och brucellos hos husdjur;

b) förordning om bekämpande av salmonellainfektion hos

djur m. m.;

2) godkänna de föreslagna grunderna för utgivande av

statlig ersättning för inkomstbortfall m. m. vid isolering och

dylika ingripanden på grund av epizooti;

3) till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,

m. m. för budgetåret 1961/62 under nionde

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt

förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Luzell

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

Bilaga 1

Veter inär styrelsens förslag

till

förordning angående åtgärder mot nötkreaturstuberkulos

1 §•

Bestämmelserna i epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) samt 1—12 §§

kungörelsen samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar skola med de jämkningar och

tillägg som nedan angivas äga tillämpning med avseende å nötkreaturstuberkulos

hos husdjur.

2 §•

Påvisar veterinär vid obduktion, köttbesiktning eller eljest under sin

verksamhet nötkreaturstuberkulos eller finnes det skäl till misstanke att

sjukdomen förekommer, skall veterinären ofördröjligen dels underrätta veterinärstyrelsen

med uppgift om djurägare, gård, kommun (socken) och

län, dels uttaga och insända lämpligt material för undersökning vid statens

veterinärmedicinska anstalt eller av veterinärstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt

laboratorium.

3 §.

Veterinärstyrelsen äger förordna veterinär att företaga erforderliga undersökningar

för att fastställa förekomst och utbredning av nötkreaturstuberkulos

å ställe, där sjukdomen konstaterats eller misstänkes förekomma.

Veterinärstyrelsen äger jämväl till uppdagande av återfall av sjukdomen

förordna om kontrollundersökningar med tuberkulin av landets nötkreatursbesättningar

i erforderlig utsträckning.

Undersökning med tuberkulin av nötkreatur må icke företagas utan veterinärstyrelsens

medgivande.

4 §•

Veterinär, som konstaterat eller har anledning misstänka att tuberkulos

förekommer i nötkreatursbesättning, skall i avbidan på resultat av utredning

rörande tuberkulosförhållandena i besättningen förklara stället spärrat

i enlighet med de anvisningar till förhindrande av smittspridning som

veterinärstyrelsen föreskriver.

5 §•

Har tuberkulos konstaterats eller finnes grundad anledning antaga att

sjukdomen förekommer inom nötkreatursbesättning, skall länsstyrelsen, om

veterinärstyrelsen så begär och enligt av veterinärstyrelsen utfärdade anvisningar,

förklara ställe, där sjukdomen förekommer eller antages förekomma,

smittat eller misstänkt för smitta tillika med omkringliggande område i

den utsträckning som prövas erforderlig.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 27 år 1961

47

6 §•

Veterinärstyrelsen äger beträffande ställe, där tuberkulos konstaterats,

förordna om nedslaktning i erforderlig utsträckning av djur som äro angripna

eller kunna angripas av sjukdomen.

Djur som enligt sålunda meddelat förordnande skall nedslaktas skall, då

veterinärstyrelsen så bestämmer, förses med identifieringsmärke (slaktmärke).

Nedslaktning av djur, varom förordnande utfärdats enligt första stycket,

skall, då så utan olägenhet kan ske, verkställas å offentligt slakthus eller

kontrollslakteri. Det ankommer därvid på vederbörande besiktningsveterinär

att till veterinärstyrelsen insända protokoll över den besiktning som verkställts

å djurkroppen.

7 §•

Det åligger innehavare av nötkreatur att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade

bestämmelser bekosta sådan kontrollundersökning med tuberkulin som i

3 § andra stycket sägs.

Det åligger vidare ägare av nötkreatursbesättning, vilken skall skingras

genom försäljning på auktion eller på annat sätt, att i god tid före försäljningen

om förhållandet göra anmälan till vederbörande tjänsteveterinär

som har att i den omfattning veterinärstyrelsen bestämmer på djurägarens

bekostnad verkställa kontrollundersökning med tuberkulin i besättningen.

8 §•

Fjäderfä, som hållas i ladugård, skola vara instängda i särskilt rum.

9 §.

Beträffande ersättning till veterinär för förrättning eller åtgärd företagen

enligt denna förordning är särskilt stadgat.

10 §.

Slaktmärken, som i 6 § sägs, skola genom veterinärstyrelsens försorg kostnadsfritt

tillhandahållas vederbörande veterinär.

11 §•

Det ankommer på veterinärstyrelsen att utfärda de ytterligare föreskrifter

som erfordras för tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961 från och med vilken dag

följande författningar skola upphöra att gälla, nämligen

kungörelsen den 12 maj 1939 (nr 213) med bestämmelser att iakttagas

vid påvisande av tuberkelbaciller i samlingsmjölkprov,

förordningen den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos

hos nötkreatur,

kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 579) angående frivilligt bekämpande av

tuberkulos hos nötkreatur,

kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 580) angående tilläggspris för mjölk

från vissa nötkreatursbesättningar,

kungörelsen den 4 oktober 1946 (nr 633) angående pastöriseringstvång beträffande

vassla samt

kungörelsen den 18 juni 1958 (nr 321) med förordnande jämlikt 1 § förordningen

den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande av tuberkulos

hos nötkreatur.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

Bilaga 2

Veterinärstyrelsens förslag

till

förordning angående åtgärder mot smittsam kastning

(brucellos) hos husdjur

1 §•

Bestämmelserna i epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105) samt 1—12 §§

kungörelsen samma dag (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande

av smittsamma husdjurssjukdomar skola med de jämkningar

och tillägg som nedan angivas äga tillämpning å smittsam kastning (brucellos)

hos husdjur.

2 §•

Veterinär, som har anledning misstänka att sjukdom som i 1 § sägs förekommer,

skall enligt av veterinärstyrelsen lämnade anvisningar verkställa

utredning och uttaga eller föranstalta om uttagande av erforderliga prov

för undersökning vid statens veterinärmedicinska anstalt eller annat för

ändamålet godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium. I avbidan på undersökningsresultatet

skall veterinären förklara stället spärrat i enlighet

med de anvisningar till förhindrande av smittspridning som veterinärstyrelsen

föreskriver.

3 §•

Har sjukdom konstaterats eller finnes grundad anledning antaga att sjukdomen

förekommer, skall länsstyrelsen, om veterinärstyrelsen så begär och

enligt av veterinärstyrelsen utfärdade anvisningar, förklara ställe, där sjukdomen

förekommer eller antages förekomma, smittat eller misstänkt för

smitta tillika med omkringliggande område i den utsträckning som prövas

erforderlig.

4 §•

Veterinärstyrelsen skall i fråga om ställe eller område som förklarats smittat

eller misstänkt för smitta besluta om erforderliga åtgärder till sjukdomens

bekämpande. Därvid äger styrelsen förordna om nedslaktning av smittad

besättning eller del därav.

5 §•

Veterinärstyrelsen äger för utrönande av sjukdomens förekomst inom

visst område för undersökning på sätt styrelsen föreskriver förordna veterinär

att taga erforderliga prov från djur mottagliga för sjukdomen.

6 §.

Det åligger mejeri dels att på anfordran av veterinärstyrelsen i den omfattning

styrelsen föreskriver insända samlingsmjölk från samtliga besättningar,

från vilka mjölk mottagas, till av veterinärstyrelsen anvisat veteri
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. is proposition nr 27 år 1961

49

närbakteriologiskt laboratorium för serologisk undersökning på förekomst

av kastsjuka hos nötkreatur, dels att gälda med undersökningen förenade

kostnader.

V §■

Det åligger innehavare av nötkreatursbesättning, vilken skall skingras genom

försäljning på auktion eller på annat sätt, att om förhållandet göra anmälan

hos vederbörande tjänsteveterinär samt i den omfattning veterinärstyrelsen

bestämmer på egen bekostnad låta utföra blodprovsundersökning av

besättningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961 från och med vilken dag

följande författningar skola upphöra att gälla, nämligen

kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam

kastning hos nötkreatur,

förordningen den 16 maj 1947 (nr 209) angående vissa åtgärder för bekämpande

av smittsam kastning hos nötkreatur samt

kungörelsen den 30 juni 1953 (nr 501) med förordnande jämlikt 15 §

kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 387) angående bekämpande av smittsam

kastning hos nötkreatur och

kungörelsen den 10 februari 1956 (nr 27) angående tillämpning av epizootilagen

å sjukdomen smittsam kastning hos svin (svinbrucellos).

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1961

Bilaga 3

Veterinärstyrelsens förslag

till

förordning rörande åtgärder vid salmonellainfektion hos djur, m. m.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Bestämmelserna i denna förordning hava avseende å infektion hos djur,

vilken orsakas av andra till salmonellagruppen hörande bakterier än Salmonella

gallinarum-pullorum och Salmonella abortus equi. Rörande åtgärder

mot sjukdomar, vilka orsakas av sistnämnda bakterier — hönstyfus och

smittsam kastning hos häst — gäller vad därom finnes särskilt stadgat.

2 §•

Påvisas vid bakteriologisk undersökning av prov från djur, födoämnen av

animaliskt ursprung eller fodermedel infektion med salmonella, skall veterinärstyrelsen

ofördröjligen underrättas härom tillika med fullständigast

möjliga uppgift om varifrån undersökningsmaterialet härrör samt vem som

insänt detsamma.

3 §.

Har veterinärstyrelsen mottagit underrättelse, varom sägs i 2 §, eller eljest

erhållit upplysningar, som ge anledning att misstänka salmonellasmitta, äger

styrelsen förordna veterinär att företaga erforderliga tjänsteresor för den

utredning och den kontroll, som omständigheterna påkalla. Då styrelsen så

finner lämpligt må styrelsen åt annan än veterinär uppdraga att verkställa

erforderlig provtagning.

4 §•

Det åligger innehavare av smittat eller för smitta misstänkt djur eller

smittad eller för smitta misstänkt produkt att lämna veterinär eller annan av

veterinärstyrelsen förordnad person tillträde för undersökning och provtagning,

att lämna erforderligt biträde vid undersökningarna och ombesörja genomförandet

av föreskrivna åtgärder samt att efterkomma de anvisningar,

förelägganden och förbud, som av veterinärstyrelsen eller veterinär i kraft

av denna förordning eller med stöd av densamma utfärdade bestämmelser

meddelats honom.

Underlåter någon att fullgöra föreskriven åtgärd, må densamma genom

länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

5 §.

Har salmonellainfektion konstaterats eller finnes grundad anledning antaga

att sådan smitta förekommer, skall veterinär meddela djurens innehavare

anvisningar och förelägganden för sjukdomens bekämpande samt till

förhindrande av sjukdomens överförande till människor eller djur. Veterinären

må därvid i den utsträckning som befinnes erforderlig utfärda förbud

mot bortförande av djur och produkter från gården samt mot tillförsel av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

51

djur utifrån. Sådant förbud skall omedelbart återkallas då smitta ej längre

kan anses vara för handen.

Särskilda bestämmelser beträffande däggdjur

6 §•

Veterinärstyrelsen äger förordna att djur, vilket är att anse som kronisk

smittbärare skall nedslaktas eller dödas. Erfordras till sjukdomens hämmande

nedslaktning eller dödande av djur i annan omfattning äger Konungen

förordna därom.

Från smittad eller för smitta misstänkt besättning må nötkreatur, får, get,

svin och häst för nedslaktning sändas endast till offentligt slakthus eller

kontrollslakteri. Det åligger besättningens innehavare att i god tid lämna besiktningsveterinär

meddelande om djurets ankomst.

Veterinär, vilken erhållit förordnande att verkställa utredning och utöva

tillsyn i smittad eller för smitta misstänkt besättning omfattande djur som i

andra stycket sägs, skall hålla vederbörande besiktningsveterinär underrättad

om sjukdomsförloppet samt meddela honom, när sjukdomen kan anses

hava upphört.

Särskilda bestämmelser beträffande fåglar

7 §•

Befinnes fjäderfäbesättning salmonellasmittad må veterinärstyrelsen förordna

om avlivning och oskadliggörande av djur samt om oskadliggörande

av ägg, inlagda för kläckning, allt i den utsträckning som må anses erforderlig

för fortsatta bekämpningsåtgärder.

8 §•

Innehavare av kläckeri åligger att föra noggranna anteckningar ej mindre

över de besättningar varifrån ägg för kläckning mottagas än även över de

personer, till vilka djur sedermera överlåtas.

Anteckningar, som ovan sägs, skola vid anfordran insändas till veterinärstyrelsen

eller hållas tillgängliga för veterinär, som av veterinärstyrelsen

förordnats granska anteckningarna.

För kläckning av ägg från hönsfåglar och ägg från simfåglar skola skilda

kläckningsmaskiner användas.

Simfågelägg må endast mottagas för kläckning från besättning, som tidigast

en månad före äggleveransen underkastats undersökning på förekomst

av salmonellainfektion med negativt resultat.

Ersättningar m. m.

9 §.

För förrättning, som företages enligt denna förordning, äger veterinär åtnjuta

arvode enligt gällande veterinärtaxa (tjänstetaxa).

Icke veterinär personal, som anlitas för åtgärd enligt denna förordning,

erhåller ersättning enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

Laboratorieundersökningar, som utföras med anledning av bestämmelserna

i denna förordning, bekostas av statsmedel.

Djurägare är berättigad till ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 27 år 1961

av marknadsvärdet för djur som dödats eller för ägg som oskadliggjorts efter

därom av veterinärstyrelsen meddelat förordnande. Kan nedslaktat djur

helt eller delvis nyttiggöras, utgår ersättning med tre fjärdedelar av skillnaden

mellan marknadsvärdet och vad slaktprodukten inbringat. Kungl. Maj :t

må i särskilda fall medgiva högre gottgörelse än ovan sagts. Uppskattning

av djurens eller äggens värde göres av vederbörande veterinär. Om skäl därtill

äro, må veterinärstyrelsen förordna, att särskild värderingsman skall

deltaga i förrättningen.

Av statsmedel må jämväl utgå ersättning för desinfektionskostnader.

Om ersättning för annan kostnad eller förlust än ovan sagts bestämmer

Konungen efter prövning i varje särskilt fall.

Anspråk på ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som

föranletts av stadgandena i denna förordning, skall vid talans förlust framställas

hos veterinärstyrelsen, senast inom sex månader från den dag anspråket

uppkom; Konungen likväl obetaget att härifrån medgiva undantag,

då så finnes påkallat.

Har någon genom vållande eller försummelse medverkat till förlust, varom

i denna förordning är fråga, må bestämmas att ersättning ej skall utgå eller

att ersättning skall utgå med minskat belopp.

Därest till stöd för ansökan om ersättning medvetet lämnats oriktig uppgift,

utgår ej ersättning.

10 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna förordning

meddelas av veterinärstyrelsen.

11 §■

Förseelse mot denna förordning eller enligt densamma meddelade bestämmelser

straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1960.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 27 år 1961

53

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Förslag till förordning med vissa bestämmelser till förebyggande av

nötkreatur stuberkulos och brucellos hos husdjur .............. 2

Förslag till förordning om bekämpande av salmonellainfektion hos

djur m. m................................................... 4

A. Åtgärder mot nötkreaturstuberkulos........................ 7

Inledning .............................................. 7

Veterinärstyrelsens förslag................................ 8

Remissutlåtandena ...................................... 12

Departementschefen .................................... 14

B. Åtgärder mot brucellos............,....................... 18

Inledning .............................................. 18

Veterinärstyrelsens förslag................................ 18

Remissutlåtandena ...................................... 19

Departementschefen .................................... 20

C. Åtgärder mot salmonellainfektion ........................ 22

Inledning .............................................. 22

Veterinärstyrelsens förslag................................ 23

Remissutlåtandena ...................................... 26

Veterinärstyrelsens förnyade yttrande m. m............... 29

Departementschefen .................................... 31

D. Ersättning vid inkomstbortfall vid isolering på grund av

epizooti .............................................. 34

Inledning .............................................. 34

Veterinärstyrelsens förslag ................................ 35

Remissutlåtandena ...................................... 38

Departementschefen .................................... 40

E. Anslagsfrågor in. m....................................... 43

Departementschefen .................................... 43

F. Departementschefens hemställan .......................... 45

Bilaga 1 .................................................... 46

Bilaga 2 .................................................... 48

Bilaga 3 .................................................... 50

601198 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1961:165 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. a1 i texten
  2. JoU 1961:12 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående vissa bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, m. m. jämte i ämn s. 1 i texten