Angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m
1961-02-10 · 92 sidor, varav 91 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 91 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:47, Angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m
Dokumentets text
Kangl. Maj:ts proposition nr Ift år 1961
1
Nr 47
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.; given Stockholms slott den 10
februari 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om
kyrkofond;
2) lag om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. lagen den 29 juni 1951 (nr 570)
angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning
(prästlönekostnadslag);
dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt;
dels ock inhämta riksdagens yttrande beträffande de villkor för tillstånd
att inrätta kloster i visst fall, vilka angivits av föredragande departementschefen.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att Kungl. Maj:t skall få befogenhet att vid genomförande
av den år 1957 beslutade allmänna reformen av pastoratsindelningen
och den prästerliga tjänsteorganisationen inrätta särskilda övergångsbefattningar
för kyrkoherdar och komministrar, vilkas tjänster indrages
men vilka inte förflyttas till annan prästerlig tjänst eller förtidspensioneras.
I propositionen hemställes vidare om bemyndigande att utfärda
erforderliga bestämmelser om prästs skyldighet att övergå till övergångsbefattning
samt om hans tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner
under innehavet av befattningen jämte vissa andra härtill knutna frågor. I
samband härmed föreslås ändring av 6 § lagen om kyrkofond och 1 § 2 mom.
prästlönekostnadslagen av innehåll, att lönekostnaderna för övergångsbe
1
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt Nr 47
2
Kungl. Maj ds proposition nr 47 år 1961
fattningarna, vilka förutsattes kunna bli inrättade i ett fåtal fall, i princip
skall utgå ur kyrkofonden men i vissa fall åvila pastorat.
Vidare behandlas i propositionen frågor rörande vissa anslag ur kyrkofonden
m. m. Sålunda framlägges förslag om en höjning av representationsbidragen
till biskoparna. Avlöningsbidragen till sjömanspräster föreslås
uppräknade med hänsyn till ökade lönekostnader. För anlitande av biträde
inom ecklesiastikdepartementet vid handläggningen av kyrkliga frågor
föreslås, att ett anslag av 50 000 kronor anvisas för nästa budgetår. Kostnaderna
för stiftskansliutredningen föreslås till viss del gäldas av kyrkofondsmedel.
Förslag framlägges om vissa ändringar beträffande dövprästorganisationen
samt anordnande av utbildning för blivande dövpräster. Vidare
föreslås särskilda bidrag ur kyrkofonden utgå för budgetåret 1961/62 till
kyrkomusikerutbildningen vid Sköndalsinstitutet samt till svenska kyrkans
representation vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Delhi.
För underhållsarbeten i Göteborgs domkapitels lokaler föreslås dels att
ett särskilt reservationsanslag av 3 000 kronor uppföres på riksstaten, dels
att ett lika stort belopp får utgå ur kyrkofonden.
Slutligen underställes riksdagen fråga om villkor för tillstånd att inrätta
kloster, vilken fråga aktualiserats genom en nu gjord ansökning.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 47 år 1961
3
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
6 §.
Enligt vad---Luleå stift.
Ytterligare skola, utöver vad i
denna lag eljest stadgas, ur kyrkofonden
utgöras:
1) Kostnad för---annan
ordning;
2) kostnad för---allmän
tilläggspension;
2 a) annan kostnad---av
sedda
präster;
2 b) kostnad för — — — särskilt
stadgas;
3) bidrag, som av Konungen och
riksdagen bestämmes, till ersättande
av anslag, som av riksdagen anvisas
till avlöningar och övriga omkostnader
dels för stiftsnämndernas
verksamhet, dels för religionsvård
åt dövstumma;
4) kostnad, som — — — äger
tillämpning;
5) kostnad, enligt — — — åt
församlingspräster;
Föreslagen lydelse:
6 §.
Enligt vad---Luleå stift.
Ytterligare skola, utöver vad i
denna lag eljest stadgas, ur kyrkofonden
utgöras:
1) Kostnad för — — — annan
ordning;
2) kostnad för---allmän
tilläggspension;
2 a) annan kostnad---av
sedda
präster;
2 b) kostnad för —--sär
skilt
stadgas;
2 c) kostnad för avlöningsförmåner
åt präst, som övergått till prästerlig
övergångsbefattning, i den
mån kostnaden ej jämlikt prästlönekostnadslagen
skall bestridas
av pastorat;
3) bidrag, som av Konungen och
riksdagen bestämmes, till ersättande
av anslag, som av riksdagen anvisas
till avlöningar och övriga omkostnader
dels för stiftsnämndernas
verksamhet, dels för religionsvård
åt döva;
4) kostnad, som---äger
tillämpning;
5) kostnad, enligt —--åt
församlingspräster;
Senaste lydelse, se 1960: 164.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Nuvarande lydelse:
6) anslag, som---kyrkliga
ärenden;
7) kostnad för — — — till
kyrkofonden;
8) belopp, som — — — avlöningen
bidraga;
9) kostnad för---kyrkliga
ändamål.
Föreslagen lydelse:
6) anslag, som---kyrkliga
ärenden;
7) kostnad för — — — till
kyrkofonden;
8) belopp, som — — — avlöningen
bidraga;
9) kostnad för---kyrkliga
ändamål.
Denna lag träder i krajt den 1
januari 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr Jj7 år 1961
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. lagen den 29 juni 1951 (nr 570)
angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadslag)
Härigenom förordnas, att 1 § 2 mom. lagen den 29 juni 1951 angående
pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning
(prästlönekostnadslag)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
1 §• 1 §.
2 mom. Med församlingspräst 2 mom. Med församlingspräst
---å församlingsprästtjänst.---å församlingsprästtjänst.
Såsom för samling spräst anses
jämväl präst, vilken övergått till
prästerlig övergång sbefattning och
innehar förordnande, som i första
stycket sägs.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1962.
1 Senaste lydelse, se 1960:631.
6
Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf7 år 1961
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor om anslag
ur kyrkofonden m. m. samt anför därvid följande.
I. Prästerliga övergångsbefattningar
1. Inledning
Genom riksdagens bifall (rskr 1957: 388) till Kungl. Maj:ts proposition
1957: 153 har beslut fattats om att genomföra ny indelning och tjänsteorganisation
för de territoriella pastoraten. Beslutet innehåller i första hand
riktlinjer och normer för den nya indelningen och organisationen samt grunder
för inplacering av kyrkoherde- och komministertjänster i lönegrad.
Däremot har genom 1957 års riksdagsbeslut ställning endast i begränsad
mån tagits i fråga om sättet att lösa de organisatoriska problem av
övergångsnatur, som är förbundna med reformen. Med lösningen av vissa
spörsmål av sådan art ansågs nämligen böra anstå någon tid. Anledningen
härtill var främst, att resultatet av det samtidigt pågående arbetet på en
ny lag om prästval borde avvaktas, innan förslag om tillfällig lagstiftning
förelädes riksdagen.
Sedan denna lagstiftningsfråga lösts genom utfärdandet av lagen om
prästval den 25 oktober 1957 (nr 577), vilken trätt i kraft den 1 juli 1958,
upptogs till behandling frågan om behovet av tillfällig lagstiftning, som —
med undanskjutande av eljest gällande regler för tillsättning av kyrkoherdeoch
komministertjänster — skulle göra det möjligt att omplacera präster,
vilkas tjänster blir indragna vid ny indelningen. I propositionerna 1958: 146
och 1958: B 20 förelädes 1958 års riksdagar förslag till sådan tillfällig lag
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
stiftning. Sedan sistnämnda proposition bifallits (rskr 1958: B 96) samt
kyrkomötet samtyckt till lagförslaget (skr 9), utfärdades lagen den 17
oktober 1958 (nr 516) med särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga
tjänster vid nyindelning av riket i pastorat. Enligt denna lag kan
Kungl. Maj:t tillsätta kyrkoherde- eller komministertjänst, som vid nyindelningen
är ledig, utan föregånget val genom att förflytta kyrkoherde eller
komminister, vars tjänst indrages, till tjänsten. Lagen har trätt i kraft den
1 januari 1960.
I propositionen 1957: 153 nämndes även andra övergångsanordningar,
som bedömdes bli nödvändiga i samband med att indelningsreformen genomföres,
nämligen förtidspensionering och inrättande av särskilda prästerliga
övergångsbefattningar. Beträffande övergångsbefattningarna uttalade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att den närmare författningsregleringen
— vilken bland annat påkallade ändring i lagstiftningen
på det kyrkligt-ekonomiska området — borde anstå till tidpunkt närmare
reformens ikraftträdande.
Denna tidpunkt har inte bestämts genom 1957 års riksdagsbeslut. I propositionen
153 anförde departementschefen endast, att den nya indelningen
och organisationen torde kunna träda i kraft tidigast den 1 januari
1961.
Jag får nu anmäla att förberedelsearbetet för att genomföra indelningsreformen
fortskridit så långt, att reformen avses kunna genomföras vid
kommande kalenderårsskifte 1961/62. Med anledning härav får jag här till
behandling upptaga frågan om inrättande av särskilda prästerliga övergångsbefattningar.
Innan så sker vill jag i korthet erinra om innehållet i de
beslut i indelningsfrågan, som fattats av 1957 och 1958 års riksdagar.
Riksdagsbeslutet om reform av pastoratsindelningen
Syftet med reformen av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i
pastoraten angavs i propositionen 1957: 153 främst vara att få till stånd
en lämpligare fördelning av det nuvarande totala antalet prästtjänster. I
propositionen redogjordes för ett utkast som pastoratsindelningssakkunniga
uppgjort till ny indelning och organisation liksom för ett inom ecklesiastikdepartementet
utarbetat utkast härtill. Enligt sistnämnda utkast skulle
kyrkoherdetjänsterna minskas med omkring 170, kyrkoadjunktstjänsterna i
motsvarande mån ökas och komministertjänsterna i stort sett bli oförändrade
till antalet.
Enligt riksdagsbeslutet år 1957 skall pastoratsindelningsreformen genomföras
i stort sett samtidigt för hela riket. Undantag från principen om samtidighet
förutsättes endast bli behövligt för enstaka pastoratsdelningar,
som också innebär församlingsdelning och som inte hinner förberedas till
dagen för det allmänna ikraftträdandet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Om de vid reformen nödvändiga övergångsanordningarna anmärkte departementschefen
i 1957 års proposition, att det syntes vara av värde för
såväl prästerskapet och församlingarna som de myndigheter, vilka skulle
förbereda reformen, att huvuddragen av dessa anordningar då fixerades.
På grundval av ett särskilt betänkande — i det följande omnämnt som delbetänkandet
— som år 1954 avgavs av prästvalskommittén1 framlades därför
vissa förslag angående vakantsättning av tjänster, förflyttning av präster,
förtidspensionering och inrättande av övergångsbefattningar. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande (nr 175) över propositionen förklarade statsutskottet
sig inte ha något att invända mot vad departementschefen anfört
och föreslagit i dessa avseenden.
Innehållet i de ställningstaganden, som år 1957 sålunda gjordes i fråga
om övergångsanordningar, var i korthet följande (sidhänvisningarna avser
prop. 1957: 153).
Vakantsättning (s. 47—50). I fråga om vakantsättning av lediga tjänster
såsom församlingspräst anförde departementschefen, att sedan sommaren
1951 vissa ledigblivna kyrkoherde- och komministertjänster vakantsatts
och att 150—200 kyrkoherdetjänster bedömdes vara vakantsatta vid reformens
genomförande. Antalet vakantsatta komministertjänster beräknades
uppgå till åtminstone 100. Föredraganden uttalade, att det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att pröva om och i vilken omfattning en mera
allmän vakantsättning borde ske.
Förflyttning (s. 50—52). Departementschefen framhöll, att i de fall en
kyrkoherde- eller komministertjänst indrogs vid reformen, var förflyttning
av prästen till annan ordinarie prästtjänst som regel den naturligaste åtgärden.
Förutsättningarna för en förflyttning borde därför undersökas, innan
någon annan lösning övervägdes. På sätt prästvalskommittén föreslagit
borde genom en tidsbegränsad lagstiftning Kungl. Maj:t kunna genom förflyttning
tillsätta ordinarie församlingsprästtjänster, som var lediga vid
tiden för indelningsreformen. Departementschefen beräknade att högst ett
hundratal kyrkoherdar skulle behöva förflyttas.
Förtidspensionering (s. 52—54). I en omfattning som — med hänsyn
bland annat till rådande prästbrist — borde bli strängt begränsad, kunde
rätt att avgå med förtidspension medges präst. Eljest gällande förutsättningar
för sådan avgång kunde därvid i viss mån efterges.
Övergångsbefattningar (s. 54—62). För präster, vilkas tjänster indrogs
vid reformen, skulle i mån av behov inrättas »övergångsbefattningar».
Präst, som överfördes till övergångsbefattning, skulle vara skyldig att uppehålla
prästtjänst liksom att låta sig utnämna till ordinarie sådan tjänst.
Under vissa förutsättningar kunde präst få behålla sin tjänstebostad. Prästen
skulle vara tillförsäkrad övergångsarvode och tjänstepensionsrätt.
1 Ang. detta betänkande se prop. 1957: 153 s. 4.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Riksdagsbeslutet om förflyttning av präster vid indelningsreformen
Såsom jag inledningsvis erinrat antog 1958 års B-riksdag ett lagförslag
med särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat. Lagen innehåller regler, som gör det möjligt
att samtidigt för hela riket genomföra en omreglering av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. Ett i vissa
avseenden annat förfarande än vad som föreskrives i lagen om prästval
skall tillämpas. Kungl. Maj:t äger sålunda utan föregånget val tillsätta
kyrkoherde- eller komministertjänst, som är ledig då omregleringen genomföres,
genom att till tjänsten förflytta präst, vars tjänst indrages. Även efter
omregleringens genomförande kan Kungl. Maj:t vid s.k. tredjegångstillsättning
av tjänst till denna förflytta kyrkoherde eller komminister, vars
tjänst indragits utan att prästen erhållit annan sådan tjänst.
Mot de i lagen angivna möjligheterna att förflytta präst svarar bestämmelserna
i 12 § prästlönereglementet om skyldighet för ordinarie präst att
låta sig förflytta till annan ordinarie tjänst, som avses i reglementet.
I propositionen 1958: 146, varigenom lagförslaget förelädes riksdagen,
erinrades om att Kungl. Maj:t sedan år 1951 förordnat om vakantsättning
av sådana ledigblivna kyrkoherde- och komministertjänster, vilkas bibehållande
vid indelningsreformen synts osannolik. Härmed hade man velat begränsa
antalet av de fall, då man vid reformens genomförande måste kräva
förflyttning. För egen del anslöt jag mig helt till det i 1954 års delbetänkande
upptagna förslaget att alla lediga tjänster skulle kunna komma ifråga
för tillsättning genom förflyttning — alltså oavsett tjänstens lönegrad och
oavsett om eljest skulle ha förelegat s. k. tredjegångstillsättning eller inte.
Ledig tjänst borde också kunna tillsättas genom förflyttning av präst från
annat stift. Härom kunde ingen tvekan råda, sedan stiftsbandet avskaffats.
Llärefter berörde jag spörsmålet om naturlig avgång och vakantsättning
under åren fram till dess reformen genomföres. Jag anförde därvid bland
annat följande.
Den 1 januari 1958 var 142 kyrkoherdetjänster och 88 komministertjänster
vakantsatta. Med fortsatt vakantsättning efter hittills tillämpade riktlinjer
kommer — enligt beräkningar som jag låtit göra — den 31 december
1960 att vara vakantsatta minst 190 kyrkoherde- och 100 komministertjänster.
För kyrkoherdetjänsternas del kan sålunda en formell balans väntas
uppstå mellan minskningen av antalet tjänster och vakantsättningen.
Jag erinrade härefter om att det förutsatts, att reformen skulle föregås
av en i princip allmän vakantsättning av ledigblivna tjänster. Till följd
härav beräknade jag ett ytterligare tillskott av lediga kyrkoherdetjänster,
som skulle stå till Kungl. Maj:ts disposition, av minst 40.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr B 8) hade första lagutskottet
ingen erinran mot de gjorda uttalandena.
10
Kungi. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Jag anhåller nu att få övergå till att behandla spörsmålet om inrättande
av särskilda prästerliga övergångsbefattningar.
2. Prästvalskommittén
Förändringar i den församlingsprästerliga organisationen har hittills
gjorts utan att övergångsstat, indragningsstat eller liknande anordning
använts.
Nyss har erinrats om den skyldighet att låta sig förflytta till annan
tjänst, som ålagts församlingspräst genom 12 § prästlönereglementet. I 13 §
samma reglemente stadgas, att präst är skyldig att avgå från sin tjänst
under förutsättningar, som anges i gällande tjänstepensionsbestämmelser
eller som eljest kan gälla på grund av bestämmelser, som antagits av Kungl.
Maj:t och riksdagen.
Prästvalskommittén har såväl i delbetänkandet som i sitt slutbetänkande
»Prästvalslag» (SOU 1956: 30) behandlat spörsmålet om att överföra präst
på specialstat till följd av organisatoriska förändringar eller andra orsaker.
Kommittén diskuterar därvid olika möjligheter att, i de fall förflyttningsinstitutet
inte kan användas, överföra präst till sådan stat eller liknande
anordning.
Kommittén påpekar inledningsvis att ett som »Allmänna indragningsstaten»
betecknat förslagsanslag finns uppfört under riksstatens tolfte huvudtitel.
Från detta anslag utgår löner till bland annat borgmästare och rådmän,
vilkas tjänster indragits i samband med att städer lagts under landsrätt,
samt distriktslantmätare, häradsskrivare, landsfiskaler och egnahemsdirektörer,
vilka överförts på indragningsstat vid organisationsförändringar.
För dessa befattningshavare har i princip gällt att de bibehållits vid sina
avlöningsförmåner. Samtliga har helt befriats från tjänstgöringsskyldighet.
Kommittén erinrar härefter om att institutet övergångsstat kommit till
användning i väsentligt större omfattning än indragningsstaterna. Vid den
fortlöpande förändring, som den civila statsförvaltningen är föremål för,
har det normala medlet att komma till rätta med övertalig personal varit
att överföra befattningshavarna på övergångsstat. Då tjänsteman överförts
på övergångsstat, har han — till skillnad från vad som gäller för indragningsstat
— regelmässigt ålagts full tjänstgöringsskyldighet inom samma
eller närliggande förvaltningsområde. Undantagsvis har äldre tjänstemän
ansetts kunna överföras utan tjänstgöringsskyldighet. Tjänstemännen har
som regel bibehållits vid tidigare avlöningsförmåner.
Inom försvarsväsendet finns, anför kommittén vidare, särskilda disponibilitets-
och avgångsstater till vilka — bland annat av hänsyn till statens
intressen — befattningshavare kan överföras. Avgångsstat finns också inrättad
för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. Kommittén
upplyser slutligen, att inom utrikesförvaltningen har behovet att avföra
tjänstemän från aktiv stat tillgodosetts genom en enhetlig anordning, disponibilitetsstat,
till vilken tjänsteman oavsett anledningen — organisationsförändringar
eller personlig olämplighet — kan överföras.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Kommittén erinrar vidare om att 1946 års prästlönekommitté i sitt principbetänkande
(SOU 1948: 44) uttalat, att frågan om en anordning på det
prästerliga området, som motsvarade nyssnämnda avgångsstater, vore
förtjänt av övervägande. Till en sådan stat kunde överföras präst, som av
olika skäl inte kunde utöva sitt kall tillfredsställande. I 1949 års proposition
i prästlönefrågan (nr 204) uttalade föredragande statsrådet, att spörsmålet
borde närmare utredas i annat sammanhang. Riksdagen anslöt sig
till detta uttalande (SL1!! 2, rskr 399). Då förslag till nytt prästlönereglemente
underställdes 1951 års riksdag framhölls det angelägna i att en särskild
prästerlig avgångsstat kom till stånd (prop. 156, SL1!! 2, rskr 321).
Prästvalskommittén föreslår att prästerliga disponibilitetsbefattningar
skall inrättas. Med dessa skall regleras såväl förhållanden, vilka sammanhänger
med indelningsreformen, som framdeles uppkommande situationer
av organisatorisk eller personlig art. Sin slutliga utformning har kommitténs
förslag fått i ett i slutbetänkandet intaget förslag till kungörelse om
prästerliga disponibilitetsbefattningar, till vilket torde få hänvisas (SOU
1956: 30 s. 36 och 118—138).
Vad beträffar präst, vars tjänst indrages vid indelningsreformen, skall
han enligt kommitténs förslag kunna överföras till disponibilitetsbefattning
i följande fall:
a) annan ordinarie församlingsprästtjänst, vartill prästen lämpligen kan
förflyttas, står vid indragningen inte att uppbringa;
b) kyrkoherde har vid indragningen funnits böra — med eller utan
omstationering — åtminstone tills vidare placeras på komministertjänst
utan att förflyttning i löneteknisk bemärkelse till denna tjänst har ansetts
böra ske;
c) kyrkoherde eller komminister, vars tjänst indrages och ersättes med
kyrkoadjunktstjänst, föredrar att uppehålla denna tjänst framför att bli
förflyttad till annan ort och denna önskan finnes på grund av föreliggande
speciella förhållanden böra tillmötesgås;
d) präst, vars tjänst indragits, överföres till disponibilitetsbefattning för
att på försök uppehålla annan församlingspräst tjänst.
Förslaget att behovet av övergångsstat — eventuellt indragningsstat —
och avgångsstat skall tillgodoses med en enhetlig anordning, kallad prästerliga
disponibilitetsbefattningar, motiveras av kommittén med i huvudsak
följande synpunkter.
Det måste för prästen te sig nedsättande att bli överförd på en renodlad
avgångsstat. Förslaget gör det möjligt att reglera ämnet enklare i författningsväg
än som skulle krävas, om flera skilda specialstater inrättas. Termen
övergångsstat är måhända naturligast, om det är fråga om att anordna
stater av övergångskaraktär i de särskilda pastoraten. Fn sådan anordning
får dock anses utesluten, eftersom inte någon stat fastställes för
kyrkofonden. Att konstruera en övergångsstat skulle därför nödvändiggöra
en omfattande, principiell omläggning av rättsreglerna rörande kyrkofonden.
12
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 47 år 1961
Beträffande konstruktionen av de prästerliga disponibilitetsbefattningarna
m. m. innebär kommitténs förslag huvudsakligen följande.
Beslut om att överföra präst till disponibilitetsbefattning skall meddelas av
Kungl. Maj:t, som i samband därmed, enligt av riksdagen godkända grunder,
förordnar om inrättande av befattningen. Något visst antal befattningar
skall inte finnas inrättade, utan varje befattning inrättas först, då
ett konkret behov uppkommer. Har präst överförts till disponibilitetsbefattning,
är han skyldig att låta sig utnämna till innehavare av ordinarie
tjänst, som avses i prästlönereglementet. Genom sådan utnämning avgår
prästen från disponibilitetsbefattningen. Detsamma skall gälla, om prästen
utses till innehavare av annan ordinarie tjänst, vid vilken utgår avlöning
enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, såvida inte Kungl. Maj:t
i visst fall medgiver annat. Kungl. Maj:t skall kunna tillsätta ordinarie
prästerlig tjänst genom att till innehavare utse präst, som överförts till
disponibilitetsbefattning. Sådan präst skall vara skyldig att, om Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, domkapitlet det förordnar,
uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst.
Kommittén föreslår följande löneförmåner till präst, som överförts
till disponibilitetsbefattning.
Prästen skall åtnjuta disponibilitetsarvode. Detta skall utgå under tid,
då han inte är förordnad att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst.
Arvodet skall motsvara lönen i ortsgrupp 2 i den löneklass, som prästen tillhört
i sin tidigare tjänst eller vari han genom att uppehålla tjänst blivit
förflyttad. Då prästen uppehåller sådant förordnande, skall han åtnjuta
samma avlöningsförmåner, som enligt prästlönereglementet skulle ha tillkommit
honom, om han alltjämt innehaft den tidigare tjänsten och förordnandet
meddelats jämlikt 7 § prästlönereglementet. I
I pensionshänseende skall präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,
enligt förslaget behandlas som om han även efter överförandet
innehaft och utövat sin tidigare tjänst.
Kommittén föreslår vidare vissa bestämmelser angående förmånen av
tjänstebostad.
För det fall att kyrkoherde eller komminister, som överföres till disponibilitetsbefattning,
förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst,
skall domkapitlet kunna besluta, att bostaden skall förbli tjänstebostad
för prästen, så länge denne uppehåller kyrkoadjunktstjänsten. Kommittén
förutsätter, att domkapitlet inhämtar pastoratets yttrande i saken,
men anser det inte lämpligt att beslutet göres beroende av pastoratets samtycke.
Om kyrkoherde, som överföres till disponibilitetsbefattning, förordnas
att på samma ort uppehålla en komministertjänst, får han antagas komma
att ha samma tjänstebostad som tidigare. I detta fall liksom i det nyss
angivna skall bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse beräknas som
om prästen alltjämt innehade sin tidigare tjänst.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr I>7 år 1961
I fråga om gäldandet av lönekostnaderna för präst, som
överförts till disponibilitetsbefattning, anför kommittén i huvudsak följande.
Under tid då präst som överförts till disponibilitetsbefattning inte är förordnad
att uppehålla församlingsprästtjänst, måste samtliga kostnader för
hans avlöningsförmåner åvila kyrkofonden. Har prästen sådant förordnande,
överensstämmer det bäst med grunderna för finansieringen av prästerskapets
avlöning, att dessa kostnader åvilar det pastorat, vari han uppehåller
tjänst. Pastoratet bör därvid ha att svara även för de merkostnader,
som kan uppstå genom att församlingsprästtjänst uppehälles av präst, som
överförts till disponibilitetsbefattning. Dessa merkostnader torde i allmänhet
bli förhållandevis små. Erinras må att pastorat ansetts böra svara för
kostnaderna för avlönande av såväl tjänstledig församlingspräst som dennes
vikarie samt att pastorat enligt gällande bestämmelser har att bestrida de
merkostnader, som kan uppkomma genom att undantagsvis till vikarie på
viss tjänst förordnas präst, som uppbär högre avlöning. Efter den effektivisering
av den särskilda kyrkliga skatteutjämningen, som skett genom
kyrkomusiker- och prästlönereformerna utan höjning av maximum för församlingsavgifterna,
synes man inte av hänsyn till pastoraten behöva tveka
om att låta dem i första hand stå för dessa kostnader. I de fall då uppkomsten
av kostnaderna sammanhänger med att församlingens dittillsvarande,
valde präst får i en eller annan form kvarstanna, framstår regeln som
i särskild grad naturlig. Avgörande har dock för kommittén varit att finansieringsbestämmelserna
härigenom blir enklare. Inte utan starka skäl bör
det redan nu så komplicerade avräkningsförfarandet mellan pastoraten och
kyrkofonden göras än mera invecklat.
Kommittén föreslår således att pastorat, vari en till disponibilitetsbefattning
överförd präst uppehåller församlingsprästtjänst, skall ha att svara
för de avlöningsförmåner, som avses i 3 § 2 mom. prästlönekostnadslagen1.
Kommittén påpekar slutligen, att då indelningsreformen träder i kraft
kan förmodas komma att kvarstå ett fåtal ordinarie präster, vilka inte
övergått på 1951 års prästlönereglemente. Skulle i något enstaka fall befinnas
erforderligt att överföra dylik präst »på gammal stat» till disponibilitetsbefattning,
torde enligt kommitténs åsikt bland annat följande böra
iakttagas.
Prästen skall äga åtnjuta disponibilitetsarvode motsvarande sammanlagda
beloppet av dels — med smärre undantag — de kontanta avlöningsförmåner,
som skulle ha tillkommit honom, om han fortfarande innehaft sin
tidigare tjänst, och dels viss ersättning för mistad bostads- eller hyresersättningsförmån.
Kommittén understryker, att prästen inte har rätt att
behålla prästgård. Eftersom prästen inte är underkastad förflyttningsskyldighet,
bör inte utkrävas tjänstgöringsskyldighet i annan befattning. Skulle
präst mottaga förordnande att uppehålla tjänst, som avses i prästlönereglementet,
torde han under vissa betingelser vara berättigad till tjänstgöringstraktamente
och vikariatsersättning. Disponibilitetsarvode till präst på 1
1 Lagrummet ändrat sedan betänkandet avgavs, se SFS 1900: 631.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl år 1961
gammal stat måste enligt kommitténs åsikt helt belasta kyrkofonden, savida
inte prästen uppehåller församlingsprästtjänst. Kommittén har funnit
det inte vara nödvändigt att i författningstext reglera överförandet av präst
på gammal stat till disponibilitetsbefattning.
3. Yttranden
Förslaget om inrättande av disponibilitetsbefattningar har efter remiss
avstyrkts av kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket,
vilka anser att skilda specialstater bör inrättas för tillgodoseende av ifrågavarande
behov. Ämbetsverken anser, att frågan om en specialstat för
olämpliga präster bör lösas i samband med att motsvarande problem behandlas
för andra personalgrupper. Helt avstyrkande yttrande har vidare
avgivits av Svenska pastoratens riksförbund.
Andra remissinstanser, som yttrat sig i frågan, accepterar disponibilitetsbefattningarna,
i flera fall dock med särskilda förbehåll. Domkapitlen i
Uppsala och Växjö uttalar således, att användningen synes böra begränsas
så långt det är möjligt. Domkapitlet i Göteborg tillstyrker endast i den mån
anordningen är nödvändig med hänsyn till pastoratsindelningens genomförande
och då blir av tillfällig natur. Liknande förbehåll har gjorts av
domkapitlet och stiftsnämnden i Strängnäs. Statens lönenämnd anser, att
frågan om överförande till disponibilitetsstat av andra än organisatoriska
skäl är av sådan principiell betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang.
Domkapitlen i Härnösand och Luleå ävensom Svenska prästförbundet
avstyrker i sin tur, att institutet tages i anspråk av organisatoriska
skäl.
Vad angår den av kommittén föreslagna författningsregleringen tillstyrker
statskontoret att överförd präst bör tillförsäkras lön efter de normer,
som kommittén förordat. Detta ämbetsverk och riksräkenskapsverket framhåller
vikten av att föreskriften om tjänstgöringsskyldighet regelmässigt
utnyttjas. Statens lönenämnd — som också anser att tjänstgöringsskyldighet
alltid kan och bör utkrävas — uttalar med instämmande av kammarkollegiet,
att om prästen befriats från tjänstgöring, bör han under »overksam
tid» erhålla samma löneförmåner som i sin tidigare tjänst.
Vad rör tjänstebostadsförmånen för präst som överförts, ger domkapitlet
i Linköping sitt bestämda stöd åt förslaget att gammal prästgård övergångsvis
skall förbli tjänstebostad, om prästen kvarstannar och bestrider i
pastoratet inrättad kyrkoadjunktstjänst. Länsstyrelsen i Kronobergs län
anser det böra tagas under övervägande, om inte rätt att behålla prästgård
bör göras beroende av församlingens yttrande i frågan. I samma riktning
har Kyrkobrödernas konventsråd i Växjö stift uttalat sig. Stiftsnämnden i
Göteborg är inte övertygad om att pastoraten utan vidare accepterar kommitténs
tanke, när skyldighet inte åligger dem att hålla tjänstebostad.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
I fråga om gäldandet av lönekostnaderna har framställts erinringar endast
mot att pastorat skall bestrida vissa merkostnader. Kammarkollegiet
anför att det synes obilligt att ålägga vederbörande pastorat skyldighet att
gälda merkostnaderna, vilka rätteligen bör åvila kyrkofonden. Vad kommittén
anfört om mera enkla finansieringsbestämmelser synes kollegiet inte
utgöra tillräcklig anledning att låta pastoratet svara för dessa kostnader.
Det torde i allmänhet bli fråga om relativt långvariga förordnanden, där
behovet av förenkling av bestämmelserna inte är lika påtagligt som vid
upprepade kortvariga förordnanden.
Samma standpunkt har intagits av länsstyrelsen i Kronobergs län och
Växjö stifts pastoratsförbund. Förbundet befarar att de föreslagna reglerna
kan vålla irritation i s. k. självförsörjande pastorat.
4. Frågans behandling vid 1957 års riksdag
I propositionen 1957:153 anförde dåvarande departementschefen i huvudsak
följande.
Vid vittgående organisationsreformer inom den statliga förvaltningen har
man vanligen inte kunnat helt undgå att överföra tjänstemän på övergångsstat.
^ Försiktigheten synes mig bjuda att man räknar med att ett behov
av sådan stat gör sig gällande vid pastoratsindelningsreformens genomförande.
I detta hänseende ansluter jag mig alltså i sak till prästvalskommitténs
ståndpunkt.
Beträffande åter lämpligheten av att nu inrätta något som motsvarar de
på vissa förvaltningsområden förekommande avgångsstaterna är jag mera
tveksam. Kommitténs förslag är här föranlett av att riksdagen år 1951 —
i sammanhang med införande av förflyttningsskyldighet för präster av
andra skäl än organisatoriska — uttalade att det vore angeläget att en
särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd efter förebild av de motsvarande
stater, som finns inrättade inom utrikesförvaltningen, försvarsväsendet
och polisväsendet. Också enligt min mening kan det inträffa fall,
då det vore av stort värde att ha tillgång till en annan åtgärd än förflyttning
av präst till annan församlingsprästtjänst. Å andra sidan talar, såsom
flera remissmyndigheter framhållit, skäl emot att man upptager detta
spörsmål till isolerat bedömande för prästerskapet.
Departementschefen förordade i stället att en renodlad övergångsstat
eller däremot svarande anordning inrättades. Han ansåg, att åtminstone
tills vidare hänsyn inte behövde tagas till andra förhållanden än dem, som
omedelbart sammanhängde med den allmänna indelningsreformen.
Departementschefen förklarade sig dela prästvalskommitténs åsikt att
det inte stämde väl överens med kyrkofondens konstruktion att inrätta en
övergångsstat. Syftet med en övergångsstat torde i stället kunna uppnås
genom att införa särskilda övergångsbefattningar. Inrättandet av dylika
befattningar krävde vissa ändringar i kyrkofondslagen. Förslag om de ändringar
i denna lag, som indelningsreformen påkallade, ansåg föredraganden
16
Kungl. May.ts proposition nr J+7 år 1961
böra underställas riksdagen i ett senare sammanhang. Också med andra
lagändringar borde anstå.
Emellertid ansåg departementschefen att grunderna för institutet i ett
par hänseenden syntes vara av så stort intresse, att de borde fastställas i
samband med att beslut fattades om indelningsreformen. Han anförde därvid
i huvudsak följande.
Det borde fastslås att präst, som överfördes till övergångsbefattning,
skulle vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst
liksom att låta sig utnämna till ordinarie sådan tjänst. Vidare^ borde överförd
präst, som hade tjänstebostad och som förordnades att på samma ort
uppehålla kyrkoadjunktstjänst, få behålla tjänstebostaden, så länge han
uppehöll kyrkoadjunktstjänsten. Vad beträffar de kontanta avlöningsförmånerna
måste såsom huvudregel gälla, att prästen under tid då han uppehöll
tjänst fick lön såsom om han erhållit förordnandet innan han överfördes.
Likaså måste prästen under tid, då han saknade sådant förordnande,
vara berättigad till lön efter den lönegrad som han innehade före överförandet.
Detaljutformningen av huvudreglerna syntes böra övervägas ytterligare.
Spörsmålet om fördelningen mellan pastorat och kyrkofonden av
kostnader för avlöningsförmåner åt överförd präst, som uppehöll församlingsprästtjänst,
ansågs såsom omedelbart sammanhängande med ändringar
i prästlönekostnadslagen och kyrkofondslagen inte lämpligen böra upptagas
för det dåvarande.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 175) över propositionen förklarade
statsutskottet, att det inte hade något att invända mot vad departementschefen
i förevarande avseenden anfört och föreslagit.
5. Departementschefen
Vid 1957 års riksdag fattades beslut om en allmän reform av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen i enlighet med
förslag som framlagts i propositionen 1957:153. Förberedelsearbetet för att
genomföra reformen har nu fortskridit så långt, att reformen avses kunna
bli genomförd vid kalenderårsskiftet 1961/62.
Beslutet om pastoratsreformen innehåller inte bara grunder för blivande
indelning och tjänsteorganisation utan också vissa principiella ställningstaganden
angående de anordningar av övergångsnatur, som fordras för att
genomföra reformen. På grundval av ett sådant beslut har 1958 års B-riksdag
antagit propositionen 1958: B 20 med förslag till en tidsbegränsad lagstiftning,
genom vilken Kungl. Maj:t ges möjlighet att förflytta ordinarie
församlingspräster, vilkas tjänster indrages, till sådana tjänster, som är
lediga vid tiden för omregleringen. Också vid senare tidpunkt kan enligt
denna lagstiftning Kungl. Maj:t vid s.k. tredjegångstillsättning av ordinarie
tjänst till denna förflytta präst, vars tjänst indragits vid omregleringen
utan att prästen då erhållit annan tjänst.
I fråga om särskilda övergångsbefattningar fattades år 1957 principbeslut
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
om att sådana skall kunna inrättas för präster, vilkas tjänster indrages vid
omregleringen och vilka inte då kan förflyttas till annan ordinarie tjänst
eller förtidspensioneras. I beslutet drogs vissa grundlinjer upp för denna
anordning i vad gäller prästs tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner
samt rätt till tjänstebostad, men samtidigt ansågs att den närmare författningsregleringen
för övergångsbefattningarna skulle anstå till tidpunkt närmare
reformens ikraftträdande.
Den naturligaste åtgärden beträffande präst, vars tjänst indrages, är
— såsom tidigare anförts — som regel att förflytta honom till annan tjänst.
I vad mån andra åtgärder skall behöva tillgripas i samband med att den
nya tjänsteorganisationen genomföres, måste därför bedömas med beaktande
av den omfattning, i vilken prästerna kan förflyttas i samband med
omregleringen.
I propositionen 1957: 153 erinrade min företrädare i ämbetet om att
Kungl. Maj:t sedan år 1951 förordnat om vakantsättning av sådana ledigblivna
kyrkoherde- och komministertjänster, vilkas bibehållande vid indelningsreformen
synts osannolik. Vid följande års riksdagsbehandling av frågan
redovisade jag i propositionen 1958: 146 flera omständigheter, som
bidrar till att vakantsättningen av ordinarie prästtjänster kommer att ha
nått längre vid reformens genomförande än som från början antogs. Utifrån
vissa beräkningar bedömde jag, att på grundval av de dittills tillämpade
riktlinjerna för vakantsättningen en formell balans skulle uppstå mellan den
avsedda minskningen av antalet kyrkoherdetjänster och omfattningen av
vakantsättningen av dylika tjänster. Emellertid hade år 1957 förutsatts, att
en mera allmän vakantsättning skulle föregå reformen, och med beaktande
härav räknade jag med ett ytterligare — inte obetydligt — tillskott på
lediga tjänster. Jag fann mig därför kunna uttala, att förflyttning av präst
till annan tjänst skall kunna ske i större utsträckning och genom mindre
ingripande åtgärder än som från början förutsattes.
Enligt nu tillgängliga uppgifter var den 1 januari 1961 230 kyrkoherdetjänster
(142 den 1/1 1958) och 128 komministertjänster (88 den 1/1 1958)
vakantsatta. I enlighet med vad som förutsattes år 1957 har beslut fattats
om en mera allmän vakantsättning av tjänster under innevarande år. Till
följd härav beräknas ytterligare 37 kyrkoherdetjänster och 7 komministertjänster
bli vakantsatta.
Den aktuella situationen beträffande vakantsättningen ger mig anledning
att ytterligare understryka vad jag anförde i frågan år 1958. Som läget
numera kan bedömas torde det sålunda kunna förväntas uppkomma ett
mycket ringa behov av att inrätta övergångsbefattningar. Jag vill också
erinra om att då principbeslutet om dylika befattningar fattades år 1957,
så var det närmast av försiktighetsskäl, som man ansåg sig böra räkna med
denna anordning. Enligt min uppfattning bör övergångsbefattningar inrät
-
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr //7
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
tas endast då mycket starka skäl talar mot att förflyttning kommer till
stånd. Det torde således inte böra komma i fråga att präst överföres till
övergångsbefattning blott för att avbida att en viss, för förflyttning lämplig
tjänst blir ledig senare. Med hänsyn till det sagda bör övergångsbefattning
kunna inrättas endast i de i prästvalskommitténs förslag upptagna typfallen
a) och c), nämligen då — av särskilda skäl — annan tjänst, vartill prästen
lämpligen kan förflyttas, inte står att uppbringa eller då kyrkoherde eller
komminister på grund av speciella förhållanden bör få stanna i orten och
uppehålla kyrkoadjunktstjänst.
I enlighet med de grunder jag sålunda förordat torde Kungl. Maj:t böra
bemyndigas att efter prövning från fall till fall i mån av behov inrätta
övergångsbefattningar för att till dessa överföra präster, vars tjänster indrages
då pastoratsindelningsreformen genomföres. Dylik befattning skall
vara att jämställa med ordinarie tjänst.
Vad härefter gäller spörsmålet hur bestämmelserna om prästerliga övergångsbefattningar
närmare skall utformas, anser jag att de av kommittén
föreslagna reglerna om disponibilitetsbefattningar kan tjäna som förebild
för författningsregleringen. Vad kommittén föreslagit synes i allt väsentligt
kunna anpassas att gälla för övergångsbefattningar.
I 1957 års principbeslut har fastslagits, att innehavare av övergångsbefattning
skall vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet avsedd
tjänst. Självfallet bör denna skyldighet så långt möjligt också uttagas och
förordnande bör därvid i första hand meddelas å församlingsprästerlig
tjänst. Prästen är även skyldig att låta sig utnämna till i reglementet avsedd
ordinarie tjänst. Det sistnämnda bör ses mot bakgrunden av det bemyndigande
Kungl. Maj:t erhållit genom 1958 års särskilda lag att även
efter indelningsreformen förflytta präst till ordinarie församlingsprästtjänst.
Skyldigheten att mottaga ordinarie tjänst synes böra svara häremot, och jag
vill därför föreslå, att den begränsas till att avse församlingsprästerlig sådan
tjänst. Det torde ligga i sakens natur att prästen bereds tillfälle att yttra sig
i förflyttningsärendet.
Utnämnes prästen till innehavare av ordinarie tjänst såsom församlingspräst
eller till annan ordinarie tjänst, för vilken gäller av Kungl. Maj:t utfärdade
avlöningsbestämmelser, skall prästen avgå från övergångsbefattningen,
om inte Kungl. Maj:t annat medgiver. Då prästen utnämnts till
innehavare av ordinarie församlingsprästtjänst, skall så anses som om han
hela tiden innehaft sin tidigare ordinarie tjänst och flyttats direkt därifrån
till den nya tjänsten. Har prästen under lång tid uppehållit vakantsatt
tjänst, bör han efter medgivande av Kungl. Maj:t såsom sin tidigare ordinarie
tjänst kunna få räkna den tjänst han uppehållit.
Enligt 1957 års riksdagsbeslut skall präst som överförts på övergångsbefattning
äga rätt till ett övergångsarvode. Jag förordar att detta bestäm
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
mes så, att det motsvarar lönen i den löneklass prästen tillhört i sin tidigare
tjänst. Uppehåller prästen annan tjänst, bör han få tillgodoräkna sig tid för
löneklassuppflyttning och arvodet bör höjas med hänsyn härtill. Arvodet
bör, såsom skett vid tidigare liknande organisationsförändringar, anknytas
till samma ortsgrupp för hela riket — med hänsyn till den ändring beträffande
ortsgrupperna som träder i kraft den 1 januari 1962 — lämpligen ortsgrupp
3.
Förordnas prästen att uppehålla annan prästtjänst, bör vikariatsbestämmelserna
i prästlönereglementet tillämpas som om han under förordnandet
innehade sin tidigare tjänst. I förekommande fall bör därvid 15 § 5 mom.
reglementet analogt tillämpas. Har prästen medgivits rätt att med övergångsbefattningen
förena annan tjänst eller andra anställningar, för vilka
gäller av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, bör för varje fall prövas
om och i vad mån övergångsarvodet skall behållas.
I pensionshänseende bör, i huvudsak på sätt kommittén föreslagit, prästen
behandlas som om han innehaft och utövat sin tidigare tjänst. Tjänstepensionsrätten
bör därvid — i likhet med arvodet — i princip anknytas till
stationeringsort tillhörande ortsgrupp 3.
Vad härefter gäller förmånen av tjänstebostad har vid 1957 års riksdagsbehandling
av frågan fastslagits att präst, som förordnats att uppehålla
kyrkoadjunktstjänst i samma ort som den, vari han dittills varit verksam,
enligt domkapitlets bestämmande kan få behålla sin tjänstebostad, så länge
förordnandet varar. Ett sådant beslut bör icke vara beroende av pastoratets
samtycke, men pastoratet skall självfallet höras i ärendet.
Eljest torde prästen böra vara skyldig att avflytta från bostaden inom tid
som stadgas i prästlönereglementet. Jag vill i sammanhanget peka på möjligheten
av att prästen kan få förhyra prästgården, om denna i fortsättningen
inte skall utgöra tjänstebostad.
Till vad kommittén föreslagit om bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse
vill jag erinra om att 1952 års tjänstebostadsutredning den 23
november 1959 till chefen för civildepartementet överlämnat en promemoria
med förslag till bland annat nya regler för hyressättning av tjänstebostäder.
Förslaget, som bygger på uttalanden av chefen för civildepartementet i propositionen
1956: 116, lämnar utrymme för en friare anpassning av hyrans
storlek och andra villkor till omständigheterna i det enskilda fallet. Göres de
föreslagna reglerna tillämpliga på prästerliga tjänstebostäder, kommer nu
gällande bestämmelser om bostadsavdrag in. m. att upphävas.
Jag finner det rimligt att ersättning för flyttningskostnad bör kunna medgivas
i särskilda fall, dä prästen överföres på övergångsbefattning, liksom
också då han senare förordnas på eller utnämnes till innehavare av prästtjänst.
Slutligen vill jag föreslå att traktamente och ersättning för resa i
samband med att prästen skall uppehålla förordnande som församlingspräst
ävensom begravningshjälp m. m. får utgå enligt vanliga normer.
20
Kungl. May.ts proposition nr 47 år 1961
Vad härefter angår det fåtal präster, som inte övergått på prästlönereglementet,
kan det inte uteslutas att någon av dem bör överföras till övergångsbefattning
i den mån detta är möjligt. I likhet med kommittén anser
jag det inte nödvändigt att tynga författningstexten med de specialregler,
som därvid skulle fordras. Kungl. Maj:t torde böra bemyndigas att i sådant
fall besluta i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.
Kostnaderna för de av mig förordade löneförmånerna bör, såsom kommittén
ansett, i princip åvila kyrkofonden. Kommittén har vidare uttalat,
att kostnaderna bör åvila pastoratet, då präst uppehåller församlingsprästtjänst.
Även de merkostnader som kan uppstå, exempelvis om kyrkoherde
förordnas att uppehålla kyrkoadjunktstjänst, bör enligt kommittén täckas
av pastoratet. Flera remissinstanser har gjort invändningar mot sistnämnda
förslag.
För egen del vill jag framhålla, att sedan förslaget framlades och remissbehandlades
har en förändring skett beträffande fördelningen av kostnaden
mellan kyrkofonden och pastoraten. På grundval av den vid föregående års
riksdag antagna propositionen 101 har införts ett normallönekostnadssystem,
enligt vilket den årliga avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten baseras
på beräknade årslönekostnader utan beaktande i detalj av de verkliga
kostnaderna. För att förenkla löneberäkningen vid vikariat har bestämts, att
pastorat skall svara för lönekostnaderna endast om församlingsprästtjänst
uppehälles av icke-ordinarie präst med vikariatslöneförordnande, men att
kostnaderna eljest skall utgå ur kyrkofonden. Årslönekostnaden för tjänst,
som uppehälles med vikariatslöneförordnande, beräknas per den 1 juli enligt
vikariens löneklass.
Jag finner inte skäl föreligga att för de fall, då till övergångsbefattning
överförd präst tjänstgör som församlingspräst, göra avsteg från de principer,
som antogs av förra årets riksdag. Av dessa följer att kyrkofonden skall stå
för lönekostnaderna vid ett förordnande mot vikariatsersättning på församlingsprästtjänst.
Vid ett vikariatslöneförordnande har däremot pastoratet
att svara för lönekostnaderna enligt reglerna i 3 § prästlönekostnadslagen.
De s. k. tillskottspastoraten får i allmänhet upptaga hela denna kostnad i
avräkningen med kyrkofonden.
Vad slutligen angår den merkostnad för kyrkofonden, som inrättande av
övergångsbefattningar kan komma att medföra, torde det i betraktande av
de av mig förordade grunderna härför kunna förutsättas, att kostnadsökningen
för fonden inte blir av sådan omfattning, att den kan föranleda
någon ändring av utdebiteringen för den allmänna kyrkoavgiften.
Inom ecklesiastikdepartementet har, i överensstämmelse med vad jag nu
förordat, upprättats ett utkast till kungörelse om prästerliga övergångsbefattningar,
som inrättas vid nyindelning av riket i pastorat, vilket utkast
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
torde som bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet. Kungl. Maj:t torde
böra bemyndigas att utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med detta utkast. I fråga om bestridandet av kostnaderna för avlöningsförmåner
åt präster som överförts på övergångsbefattning kan — till följd
av principerna för det nämnda normallönekostnadssystemet — författningsregleringen
inskränkas till smärre ändringar i 6 § lagen om kyrkofond och
1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen. Inom ecklesiastikdepartementet har
utarbetats förslag härtill. I samband därmed har en justering av redaktionell
natur företagits i förstnämnda lagrum.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vid nyindelningen av
riket i pastorat inrätta prästerliga övergångsbefattningar i
enlighet med av mig i det föregående förordade grunder;
2) antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag
till ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond och av 1 § 2 mom. lagen den 29 juni
1951 (nr 570) angående pastorats deltagande i kostnaderna
för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag);
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
och vidtaga åtgärder i övrigt, som fordras med avseende å
förutnämnda övergångsbefattningar.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
II. Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.
1. Biskoparnas representationsbidrag
Kostnaderna för avlöningsförmåner åt biskoparna bestrides ur kyrkofonden
jämlikt 6 § andra stycket 1) lagen om kyrkofond. I 29 § 6 mom. prästlönereglementet
stadgas, att biskop äger — utöver sin lön — uppbära
representationsbidrag, ärkebiskopen med 9 000 kronor, biskopen i Lunds
stift med 5 000 kronor och annan biskop med 3 000 kronor för år räknat.
Nämnda belopp är oförändrade sedan prästlönereglementets ikraftträdande
den 1 januari 1952.
Med hänsyn till att kostnaderna för representation under senare år ökat
till följd av stegrade levnadskostnader och höjda löner för ekonomipersonal
och övrig hushållshjälp, föreslår jag nu en höjning av ifrågavarande bidragsbelopp.
Jag förordar, att representationsbidragen från och med budgetåret
1961/62 bestämmes till 18 000 kronor för ärkebiskopen, 10 000 kronor för
biskopen i Lunds stift och 6 000 kronor för annan biskop, allt för år räknat.
2. Avlöningsbidrag till sjömanspräster
Ur kyrkofonden utgår för närvarande till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
jämlikt 6 § andra stycket 4) kyrkofondslagen elva bidrag, vart och
ett å 16 800 kronor, för avlönande av präster, som är anställda i styrelsens
tjänst i utlandet.
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse upprepar i sin framställning om
anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1961/62 sin tidigare gjorda ansökning
om bidrag till avlönande av ytterligare två sjömanspräster. Styrelsen anhåller
vidare dels om höjning av nu utgående bidrag från 16 800 kronor till
i runt tal 18 500 kronor med hänsyn till 1960 och 1961 års lönehöjningar,
dels om retroaktivt tillägg till nu utgående bidrag för tiden den 1 januari
1960—den 30 juni 1961 med 1 690 kronor per bidrag. Av framställningen
inhämtas, att styrelsen under budgetåret 1959/60 avlönat sammanlagt 19 i
utlandet stationerade präster, varav elva med bidrag från kyrkofonden, och
av egna medel bestritt utgifterna för tio assistenttjänster, som innehafts av
präster, diakoner eller andra kvalificerade krafter, samt ett antal deltidstjänster
ävensom annan personal, varav 15 husmödrar.
Kammarkollegiet erinrar om att statsmakterna vid 1960 års riksdag
(prop. 101; rskr 216) ställt sig avvisande till den begärda ökningen av
antalet avlöningsbidrag till sjömanspräster med ytterligare två bidrag, av
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 1+7 år 1961
sedda för sjömanspräster i Rio de Janeiro och San Francisco, samt avstyrker
bifall till den nu upprepade framställningen om sådan ökning. Kollegiet
framhåller i detta sammanhang önskvärdheten av att möjligheterna för
ett nordiskt samarbete på förevarande område närmare prövas i syfte att
vinna kostnadsbesparing. Beträffande storleken av avlöningsbidragen till
sjömansprästerna finner kammarkollegiet skäl tala för, att de av sjömansvårdsstyrelsen
begärda beloppen något höjes. Förslagsvis skulle avlöningsbidraget
enligt kollegiets mening för varje befattning från och med budgetåret
1961/62 kunna bestämmas till 18 800 kronor samt det retroaktiva lönetillägget
per befattning för perioden den 1 januari 1960—den 30 juni 1961
till 1 300 kronor för år räknat.
I detta sammanhang torde få erinras om att det i två likalydande motioner
till 1960 års riksdag (I: 262 och II: 394) föreslogs, att bidrag ur kyrkofonden
skulle utgå till avlönande av tre av Evangeliska fosterlandsstiftelsen
anställda sjömanspräster i Hamburg, Lubeck och Liverpool i likhet med vad
nu sker beträffande präster i svenska kyrkans sjömans vårdsstyrelses tjänst
i utlandet.
I skrivelse den 10 maj 1960, nr 216, har riksdagen såsom sin mening givit
Kungl. Maj:t till känna vad tredje lagutskottet i utlåtande nr 19 anfört i
anledning av nämnda motioner. I utskottsutlåtandet uttalas följande.
Den verksamhet, som utövas genom de i utlandet stationerade sjömansprästerna
är enligt utskottets mening förtjänt av allt stöd och varm uppskattning.
Detta gäller verksamheten bland såväl sjömän som andra svenskar
i utlandet. Att verksamheten fyller ett starkt behov framgår även av
det siffermaterial, som redovisats i motionerna. Värdet av verksamheten
påverkas enligt utskottets mening icke av om den bedrives genom svenska
kyrkans sjömans vårdsstyrelse eller genom annat trossamfund än svenska
kyrkan. Starka skäl talar därför för bifall till yrkandet i motionerna om
anslag ur kyrkofonden. Med hänsyn till det sätt, varpå kyrkofonden tillkommit,
och fondens ändamål anser utskottet det emellertid tveksamt,
huruvida anslag ur fonden kan utgå till ett enskilt samfund som Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. Stiftelsens organisation och förvaltning är sålunda
icke underkastad kontroll eller insyn genom vare sig statlig eller
kyrklig myndighet.
Enligt utskottets mening bör det, trots nu angivna betänkligheter, icke
möta hinder att tillfredsställa det mycket angelägna behov, som motionärernas
yrkande om anslag ur kyrkofonden avser att fylla. Flera lösningar
är här tänkbara. En sådan vore att ställa ökade medel till förfogande föisvenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse med medgivande för styrelsen att i
viss utsträckning bidraga även till kostnaderna för sjömansvård, som bedrives
genom andra samfund än svenska kyrkan. Vilken lösning som än väljes
torde krävas ändringar i gällande författningar eller utfärdande av nya
sådana. På grund härav synes det ej nu kunna komma i fråga att för tillgodoseende
av sjömansvårdens behov medgiva anslag ur kyrkofonden utöver
vad i propositionen föreslagits. Utskottet förväntar emellertid, att
Kungl. Maj:t Inre framläggandet av anslagsäskandena för budgetåret
24
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 47 år 1961
1961/62 överväger de spörsmål, som är förenade med det i motionerna
framställda yrkandet, och att vid de ställningstaganden, som därefter kan
följa, beaktas vad utskottet här ovan anfört.
Över vad riksdagen sålunda givit till känna har, efter remiss, yttranden
avgivits av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
statskontoret och kammarkollegiet.
Sjömansvårdsstyrelsen hyser den uppfattningen, att det med hänsyn till
den verksamhet, som bedrives vid Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanskyrkor,
i och för sig vore motiverat, att bidrag ur kyrkofonden skulle
kunna påräknas till präst, anställd vid under stiftelsen lydande sjömanskyrka.
Mot bakgrunden av omfattningen av den verksamhet sjömansvårdsstyrelsen
för närvarande själv utövar i 29 utländska hamnar samt det förhållandet,
att det sammanlagda kyrkofondsbidraget under en lång följd av
år motsvarat ungefär tio procent av styrelsens totala utgifter för sin verksamhet,
finner styrelsen det vara rimligt, att ett bidrag ur kyrkofonden till
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömansvård utgår med ungefär samma
procent av stiftelsens totala utgiftssumma för sin sjömansvård. Styrelsen
förklarar sig beredd att, om så anses lämpligt, förmedla vederbörande kvrkofondsbidrag
men önskar i sådant fall klara instruktioner beträffande
bidr agsf örmedlingen.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som finner det angeläget att betona,
att sällskapet är ett evangelisk-lutherskt missionssällskap inom svenska kyrkan,
tillstyrker bidrag ur kyrkofonden enligt motionärernas förslag och har
icke något att erinra mot att bidraget förmedlas genom svenska kyrkans
sj ömansvårdsstyrelse.
Statskontoret finner med hänsyn till att stiftelsen i princip måste betraktas
som en enskild kyrklig sammanslutning starka principiella betänkligheter
möta mot att med kyrkofondsmedel bidraga till de i stiftelsens tjänst
anställda sjömansprästerna. Enligt kyrkofondslagen får kyrkofonden endast
användas »för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes». Enligt statskontorets
mening kan med kyrkligt ändamål i detta sammanhang endast
avses sådan kyrklig verksamhet, som bedrives inom svenska kyrkans ram
och av dess organ.
Om emellertid bidrag rent principiellt anses böra utgå till avlönande avstiftelsens
sjömanspräster, bör likväl beslut om sådant bidrag enligt statskontorets
mening inte fattas utan att en allmän bedömning gjorts av angelägenhetsgraden
vad gäller de hamnar, där stiftelsens präster är verksamma,
och de hamnar, där präster i sjömansvårdsstyrelsens tjänst finnes anställda.
Kammarkollegiet uttalar i huvudsak följande.
Det måste betecknas såsom en för kyrkofonden hittills i stort sett främmande
uppgift att lämna bidrag till en enskild kyrklig sammanslutning. Den
föreliggande frågan har därför stor principiell vikt. Många andra enskilda
kyrkliga sammanslutningar eller anstalter finnes, vilka fullgör för kyrkan
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
synnerligen betydelsefulla uppgifter utan att åtnjuta något stöd från kyrkofonden.
I detta hänseende må särskilt framhållas diakoniväsendet.
Utom det avvägningsproblem, som berörts av statskontoret, nämligen
frågan om icke vissa av sjömansvårdsstyrelsens arbetsstationer, för vilka
något avlöningsbidrag ur kyrkofonden icke beräknats, borde äga företräde
framför någon av fosterlandsstiftelsens nu till understöd föreslagna arbetsstationer,
anmäler sig sålunda även problemet om en rätt avvägning, i vad
gäller ett eventuellt understöd från kyrkofonden, mellan fosterlandsstiftelsens
sjömansvård och den verksamhet till gagn för kyrkan, som bedrives
av andra enskilda kyrkliga sammanslutningar eller anstalter. Ytterst framställer
sig frågan, huruvida icke kyrkliga ändamål, som faller inom ramen
för kyrkofondens nuvarande uppgifter, i ett eller annat avseende kan anses
otillräckligt tillgodosedda och därför bör komma i åtanke, innan fonden
iklädes för densamma hittills främmande engagemang.
Av det anförda synes närmast följa, att ett slutligt ställningstagande till
det ifrågasatta bidraget ur kyrkofonden till fosterlandsstiftelsens sjömanspräster
icke kan ske utan en ingående utredning av de antydda avvägningsproblemen
samt över huvud kyrkofondens rättsliga ställning och de uppgifter,
som med hänsyn härtill kan åläggas fonden.
Det synes knappast rimligt att medan anslag ur kyrkofonden — med
visst undantag — för närvarande ej utgår till avlöning av vid diakonianstalterna
anställda präster, vilka har full kompetens för församlingstjänst inom
svenska kyrkan med rätt till prästerlig tjänstårsberäkning, bidrag ur fonden
skulle utgå till hos fosterlandsstiftelsen anställda sjömanspräster, vilka ej
innehar sådan kompetens. Enligt vad under hand inhämtats uppgick fosterlandsstiftelsens
utgifter för sjömansprästernas verksamhet 1959 till 171 025
kronor, vilka utgifter för år 1960 beräknats öka med 12 000 kronor. Om
bidrag ur kyrkofonden till denna verksamhet skulle fastställas i förhållande
till den totala kostnaden i anslutning till vad sjömans vårdsstyrelsen härutinnan
föreslagit, skulle bidraget komma att motsvara föga mer än ett av de
avlöningsbidrag som för närvarande utgår till sjömansvårdsstyrelsen. Det
torde knappast böra ifrågakomma att för en så begränsad anslagsfråga företaga
en utredning av den omfattning, som här ifrågasatts. Varken de i saken
väckta motionerna eller handlingarna i övrigt i ärendet synes för övrigt
klart ge vid handen, att fosterlandsstiftelsen har något mera trängande behov
av särskilt understöd för ifrågavarande verksamhet. Om ett sådant
behov likaväl skulle visas föreligga synes följdriktigast, att anslag härför får
utgå på riksstaten såsom tidigare varit fallet beträffande den av svenska
kyrkan bedrivna sjömansvården m.m. i utländska hamnar. De skäl, som
på sin tid föranledde överförandet av anslaget för sistnämnda verksamhet
från riksstaten till kyrkofonden, saknar nämligen i det väsentliga giltighet
för fosterlandsstiftelsens del.
Departementschefen. Någon saklig skillnad kan visserligen inte anses
föreligga mellan den sjömansvård, som bedrives av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
och den som handhaves av Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
men dä stiftelsen har karaktär av enskild sammanslutning blir
frågan om bidrag ur kyrkofonden till avlönande av sjömanspräster i fosterlandsstiftelsens
tjänst eu fråga av principiell betydelse, som bör lösas endast
i samband med en grundligare utredning av hela spörsmålet om kyrko
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1961
fondens användningsområde. I likhet med kammarkollegiet anser jag inte
att förevarande fråga motiverar en utredning av så omfattande slag.
Härtill kommer också, såsom myndigheterna framhållit, att frågan om
bidrag ur kyrkofonden till fosterlandsstiftelsens sjömansvård måste vägas
mot övriga anspråk på bidrag ur fonden. Vid avvägning av föreliggande
framställningar om anslag ur fonden har jag inte funnit mig böra tillstyrka
någon ökning av antalet avlöningsbidrag till sjömanspräster. Framställningen
om bidrag till fosterlandsstiftelsens sjömansvård torde därför redan
av detta skäl inte böra föranleda någon åtgärd.
I likhet med vad som tidigare skett bör däremot en viss uppräkning av
nu utgående elva avlöningsbidrag till sjömansprästerna ske med hänsyn
till de ökade lönekostnaderna. Jag tillstyrker för egen del den av sjömansvårdsstyrelsen
begärda höjningen av bidragsbeloppen från och med
nästa budgetår till 18 500 kronor, vilket innebär en kostnadsökning av
sammanlagt 18 700 kronor för kyrkofonden. Vidare förordar jag, att retroaktivt
tillägg till de nuvarande avlöningsbidragen får utgå för tiden den
1 januari 1960—den 30 juni 1961 med ett avrundat belopp av 1 700 kronor
per bidrag eller tillhopa likaledes 18 700 kronor.
3. Anslag till anlitande av biträde vid handläggningen av kyrkliga ärenden
Jämlikt 6 § andra stycket 6) lagen om kyrkofond skall ur kyrkofonden utgå
anslag, som Kungl Maj:t och riksdagen finner skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning
av kyrkliga ärenden. För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats
ett belopp av högst 60 000 kronor eller 20 000 kronor mer än föregående
budgetår. Höjningen motiverades främst av behovet att anlita biträde
vid beredningen av de frågor, som har samband med pastoratsregleringen.
Då detta behov torde kvarstå endast under en del av nästa budgetår, torde
anslaget för budgetåret 1961/62 böra sänkas med 10 000 kronor och sålunda
utgå med ett belopp av 50 000 kronor.
4. Kostnaderna för stiftskansliutredningen
Från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga har till bestridande av kostnaderna för den numera
avslutade stiftskansliutredningen utgått 142 630 kronor 91 öre. I enlighet
med hittills tillämpad praxis i fråga om utredningar beträffande sådana
ändamål, som bekostas ur kyrkofonden, bör i förevarande fall en del av utredningskostnaderna
slutligt gäldas av kyrkofonden. Med hänsyn till den
fördelning av driftutgifterna för stiftskansliorganisationen, som regelmässigt
sker mellan statsverket och kyrkofonden, föreslår jag, att 60 procent av
nämnda utredningskostnader bestrides av fonden. Från denna bör således
till nyssnämnda anslag under åttonde huvudtiteln överföras ett belopp av
85 578 kronor eller i runt tal 86 000 kronor.
27
Kungl. May.ts proposition nr J+7 år 1961
5. Underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet i Göteborg
Domkapitlets i Göteborg expeditionslokaler är inrymda i bottenvåningen
av biskopshuset vid Västra Hamngatan och Vallgatan.
Vid en av länsarkitektkontoret i Göteborg den 23 februari 1960 företagen
besiktning av domkapitlets lokaler antecknades, att behov förelåg av putsoch
målningsreparationer samt byte av förslitna linoleummattor jämte
vissa justerings- och kompletteringsarbeten på snickerier till en beräknad
sammanlagd kostnad av 6 000 kronor, varav 550 kronor för oförutsedda
kostnader samt arvoden.
Stiftsnämnden i Göteborg har anhållit om anvisande av medel ur kyrkofonden
för ifrågavarande reparationsarbeten.
Byggnadsstyrelsen har intet att erinra mot de föreslagna åtgärderna och
tillstyrker stiftsnämndens hemställan.
Statskontoret har ingen erinran mot att ifrågavarande arbeten kommer
till utförande. Då Göteborgs domkyrka, vilken det i och för sig lär tillkomma
att sörja för domkapitlets lokaler, torde sakna egna medel för bestridande
av kostnaderna för nämnda arbeten, bör enligt statskontorets mening
kostnaderna, såsom tidigare skett i liknande fall, fördelas lika mellan staten
och kyrkofonden. Kammarkollegiet ansluter sig till vad statskontoret anfört.
Departementschefen. De föreslagna underhållsarbetena i domkapitlets lokaler,
vilka beräknats draga en kostnad av i runt tal 6 000 kronor, bör komma
till utförande. Då domkyrkan saknar medel för att bestrida dessa kostnader
synes de enligt hittills tillämpade grunder böra fördelas lika mellan
statsverket och kyrkofonden. För ändamålet bör således jämlikt 6 § andra
stycket 9) kyrkofondslagen ur kyrkofonden anvisas högst 3 000 kronor,
varjämte ett särskilt reservationsanslag av likaledes 3 000 kronor bör uppföras
å riksstaten under åttonde huvudtiteln med rubriken Domkapitlen
och stiftsnämnderna m. m.: Vissa underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet
i Göteborg.
6. Dövprästorganisationen m. m.
Gällande bestämmelser rörande de dövas religiösa omvårdnad återfinnes i
kungörelsen den 20 maj 1938 (nr 345) angående dövstumpräster. Enligt
denna kungörelse skall riket vara indelat i fem dövprästdistrikt med en
präst inom varje distrikt. Det närmare överinseendet över verksamheten
utövas av fem olika domkapitel, ett för varje distrikt. Kungörelsen innehåller
vidare, bland annat, bestämmelser om behörighet till dövprästbefattning
samt om tillsättningsförfarandet.
I en vid 1958 års kyrkomöte avgiven motion, nr 28, påtalades olägenheterna
av den rådande decentraliseringen på detta område samt restes krav
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
på medinflytande för de döva vid tillsättning av dövpräst. I motion nr 29
vid samma kyrkomöte behandlades vidare frågan om underlättande för
präst att skaffa sig erforderlig utbildning för behörighet som dövpräst samt
frågan om lönesättningen för dövprästerna. Andra tillfälliga utskottet anslöt
sig i betänkande nr 6 till motionärernas yrkanden och uttalade även, att
med hänsyn till såväl kyrkoherdes för döva behov av tjänstebiträde och
vikarie som till rekryteringen av kyrkoherdetjänsterna ett visst adjunktssystem
kunde tänkas ifrågakomma. Kyrkomötet anhöll i skrivelse den 23
september 1958, nr 6, dels om en allmän översyn av lagstiftningen rörande
de dövas omvårdnad i religiöst hänseende, dels om åtgärder, ägnade att underlätta
möjligheterna för präst att skaffa sig sådan utbildning som fordras
för behörighet att uppehålla befattning såsom kyrkoherde för döva, dels ock
att befattningen såsom kyrkoherde för döva måtte placeras lägst i lönegrad
Ao 24.
I yttrande häröver finner statskontoret frågan om en avveckling av de
ordinarie kyrkoherdebefattningama för döva och deras ersättande med
lämpligt antal arvodestjänster böra övervägas. Statskontoret tillstyrker en
allmän översyn av lagstiftningen på detta område, varvid också utbildningsspörsmålen
lämpligen bör utredas.
Kyrkomötets framställning tillstyrkes av berörda domkapitel samt svenska
prästförbundet och Sveriges dövas riksförbund. De båda sistnämnda organisationerna
uttalar sig också för ett adjunktssystem.
Kammarkollegiet anför i huvudsak följande.
Kollegiet anser sig icke kunna biträda statskontorets förslag om avveckling
av den nuvarande organisationen med fem ordinarie kyrkoherdar för
döva och deras ersättande med lämpligt antal arvodestjänster (bisysslor).
Förutom den instabilitet och otrygghet, som kan bli följden av att den
andliga vården för döva ombesörj es av präster vid sidan av annan tjänst,
torde en sådan ordning även medföra rent praktiska olägenheter. Bland
annat kommer otvivelaktigt att behövas ett ännu större antal för tjänstgöring
bland döva utbildade präster än för närvarande, vilket i sin tur skulle
ytterligare öka de redan förefintliga svårigheterna med rekryteringen. Kollegiet
anser vidare ett adjunktssystem opraktiskt beträffande en specialgrupp
med så begränsad omfattning som den förevarande. Flera döva kan
vidare tänkas föredraga religiös omvårdnad av frikyrkopräster. Det kan
även ifrågasättas om icke, därest den nuvarande organisationen är otillräcklig,
den kunde kompletteras med viss diakoni verksamhet. Utskottets anmärkning
om distriktens omfattning bör icke föranleda ändring av gällande
distriktsindelning, som överensstämmer med distriktsindelningen för konsulenter
för döva.
Önskemål om centraliserad tillsyn över dövprästernas verksamhet har
särskilt framhållits i den motion, nr 28, vilken föranlett kyrkomötets framställning
om en allmän översyn av gällande lagstiftning. Syftet tänkes tillgodosett
genom ett slags kontraktsprostbefattning med domkapitel som
överordnad myndighet. Kollegiet ställer sig för sin del frågande till nödvändigheten
av en sådan reform. De fem domkapitel, som nu har inseende
29
Kungl. Muy.ts proposition nr 4-7 år 1961
över dövprästernas verksamhet, lär kunna åstadkomma nödig samordning
sinsemellan i de spörsmål rörande döva som kan uppkomma genom att exempelvis
vederbörande biskopar gemensamt dryftar frågorna. Detta kunde
lämpligen ske i samband med biskopsmöte. Eventuellt skulle medel kunna
ställas till förfogande för att bereda dövprästerna tillfälle till sammankomster.
Beträffande önskemålen om närmare reglering av dövprästernas specialutbildning
anser kollegiet, att en översyn av hithörande bestämmelser bör
komma till stånd. Härigenom kunde skapas bättre förutsättningar för ett
rationellt och effektivt arbete inom den nuvarande organisationens ram.
Utbildningen bör givetvis — icke minst med hänsyn till det begränsade behovet
av dylika specialutbildade präster — så mycket som möjligt samordnas
med annan utbildning för verksamhet bland döva.
I motionen nr 28 beröres bland annat krav på medinflytande från de döva
vid tillsättningen av dövpräst. En dylik komplettering av nu gällande ordning
för tillsättning av kyrkoherde för döva synes kollegiet av principiella
skäl böra avvisas.
Kollegiet finner sålunda, att en översyn av gällande lagstiftning om dövpräster
huvudsakligen påkallas av spörsmålet om utbildningen för dylik
prästtjänst. Kyrkomötets framställning såvitt densamma avser vidtagande
av åtgärder, ägnade att underlätta möjligheten för präst att skaffa sig sådan
utbildning, som behövs för behörighet att uppehålla befattning som kyrkoherde
för döva, biträdes. Det torde vara rimligt och för fortsatt religiös omvårdnad
av de döva angeläget, att möjligheten för präst att skaffa sig den
erforderliga speciella utbildningen underlättas. Viss jämförelse kan göras
med gällande bestämmelser om stipendier för präster, som vill utbilda sig
i finska och lapska språken, och om arvoden under utbildningstiden åt
blivande lärare för blinda och döva.
Inom ecklesiastikdepartementet har med biträde av f. d. kyrkoherden för
döva S. G. Svenfors utarbetats förslag till utbildningsplan för blivande präster
för döva.
Tiden för utbildningen bör enligt denna plan vara 8 månader. Under
ungefär 4 månader följes utbildningen vid dövlärarseminariet med särskild
vikt lagd vid de utbildningsmoment som i redogörelse för lärarseminariets
verksamhet upptas under rubrikerna »Psykologiska och pedagogiska problem»,
»Språkliga problem», »Hörselskadorna» och »Kurs i de dövas åtbördsspråk».
Därjämte följes undervisning i vissa ämnen efter prövning av
rektor för seminariet samt hospitering i klasserna enligt av rektor uppgjord
plan, dock särskilt i de högsta klasserna med tanke på kommande konfirmandundervisning.
Utöver den undervisning i åtbördsspråket som ingår i
nyss angivna kurs bör ytterligare undervisning däri ges under fem veckotimmar.
Under följande två månader ges fördjupad undervisning i åtbördsspråket
med direkt undervisning i 15 veckotimmar med särskilt mål att kunna återge
medelsvår text. Under denna Lid sökes kontakt med enskilda döva och
avlägges regelbundna besök i Dövas förening. Fortsatt kontakt hålles med
seminarieundervisningen genom att aspirant bevistar sådana föreläsningar
som anses ha särskilt intresse för den kommande gärningen.
De sista två månaderna ägnas speciell uppmärksamhet åt kyrkliga problem
med direkt undervisning under 15 veckotimmar. Härunder studeras
30
Kungl. Maj:ts proposition nr Jt7 år 1961
särskilt homiletiska problem och genomgång av predikoutkast samt spörsmål
berörande konfirmationsundervisningen. Vidare studium av gudstjänstoch
förrättningsliturgierna. Tillfälle bereds att hålla gudstjänster och andaktsstunder
samt enklare föredrag.
Under de fyra sista månaderna studeras härjämte speciella psykologiska
problem enligt tillgänglig litteratur samt sociala förhållanden och sociallagstiftningen.
Särskild vikt lägges vid sättet att umgås med döva samt dövas
särskilda problem i samhällslivet. Tolkningsproblemet studeras ingående.
Ett par av veckotimmarna anslås till genomgång och diskussion av hithörande
frågor. Kännedom inhämtas om konsulenternas och diakonissornas
ar betsproblem. Av största vikt är att aspirant under dessa månader får
följa kyrkoherde för döva under hans tjänsteresor i så stor utsträckning
som möjligt.
Departementschefen. I samband med att det blivit aktuellt att återbesätta
ett par tjänster som kyrkoherde för döva har frågan om rekryteringen
av dessa prästtjänster kommit i blickpunkten och kyrkomötet har påtalat
de svårigheter som här föreligger. Det främsta hindret för rekrytering utgör
otvivelaktigt det krav som måste uppställas på förtrogenhet med de dövas
speciella situation och deras uttrycksmedel, särskilt åtbördsspråket. Starka
skäl talar för att åtgärder bör vidtagas för att underlätta för präster, som
kan vilja ägna sig åt verksamhet bland de döva, att skaffa sig lämplig utbildning
härför. Kyrkomötets förslag i denna del har tillstyrkts i remissyttrandena.
Inom ecklesiastikdepartementet har förslag utarbetats rörande lämpliguppläggning
av utbildningen för blivande präster för döva. Detta förslag,
som nyss refererats och som innebär en åtta månaders specialutbildning, delvis
förlagd till dövlärarseminariet, anser jag mig kunna biträda. Utöver den
undervisning, som meddelas vid dövlärarseminariet, fordras kompletterande
undervisning, främst i åtbördsspråket och dess speciella användning vid
kyrkliga förrättningar. Kostnaderna för denna särskilda undervisning torde
kunna beräknas till cirka 13 000 kronor per elev, då det i allmänhet endast
blir fråga om utbildning av en enstaka präst åt gången. Tidvis torde intervallerna
mellan utbildningstillfällena bli ganska långa. Till utbildningskostnaderna
kommer vidare kostnaden för lön åt präst under utbildningstiden,
något som tycks mig väsentligt, då rekryteringen helst bör ske bland präster
med några års erfarenhet av församlingsarbete. Ifrågavarande ersättning
bör bestämmas enligt i huvudsak samma grunder, som gäller för ersättningåt
deltagare i praktisk liirarkurs. Ordinarie präst bör åtnjuta ersättning för
mistad lön under tjänstledighet för utbildningen. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utforma de närmare bestämmelserna härvidlag ävensom
att på ansökning i varje enskilt fall besluta om ersättning, som nu
sagts, och anvisa övriga erforderliga medel för utbildning varom här är
fråga. Här avsedda kostnader torde — liksom kostnaderna för dövprästorganisationen
i stort — böra åvila kyrkofonden och enligt angivna grunder
utgå jämlikt 6 § andra stycket 9) kyrkofondslagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961 31
båsom anordnare och huvudman för denna specialutbildning synes
lämpligen den inom svenska kyrkans diakonistyrelse arbetande kyrkliga
nämnden för döva kunna fungera. Nämnden, i vilken ingår företrädare för
de döva, har under hand förklarat sig villig härtill. Den torde med hänsyn
till sina övriga arbetsuppgifter lätt kunna överblicka uppkommande rekryteringsbehov
och vid lämplig tidpunkt hos Kungl. Maj:t göra framställning
om anvisande av medel till utbildning av intresserade präster. Givetvis förutsattes
detta ske i nära samråd med vederbörande domkapitel och dövlärarseminariet.
I samband med inrättandet av den här föreslagna utbildningen för blivande
dövpräster torde också 1938 års förutnämnda kungörelse bli föremål
för översyn. Någon ändring i den nuvarande organisationen med fem kyrkoherdar
i var sitt distrikt finner jag inte skäl att föreslå. Däremot anser jag
mig böra tillmötesgå önskemålet om en effektivare samordning av den nuvarande
verksamheten genom en centralisering av tillsynen till ett enda
domkapitel. Inseendet över kyrkoherden för döva i Stockholms distrikt
ankommer alltsedan ar 1938 pa domkapitlet i Uppsala och överflyttades
således inte till Stockholms domkapitel, när Stockholms stift senare bildades.
Med hänsyn till den mindre arbetsbelastningen vid domkapitlet i
Stockholm föreslår jag nu, att inseendet över samtliga kyrkoherdar för döva
skall utövas av detta domkapitel. För att vinna bättre samordning bör
vidare en årlig sammankomst med kyrkoherdarna för döva få hållas. Kostnaderna
härför kan beräknas uppgå till cirka 1 000 kronor och torde få
bestridas ur det för kyrkoherdarna för döva under åttonde huvudtiteln beräknade
anslaget till reseersättningar m. m. i omkostnadsstaten för domkapitlen
och stiftsnämnderna m. m.
Inrättandet av en särskild prosttjänst finner jag inte motiverat vid den
organisation jag nu förordat. Vid översynen av gällande bestämmelser torde
det få ankomma på Kungl. Maj.-t att besluta i vilken form de döva bör
beredas visst medinflytande vid tillsättning av tjänst som kyrkoherde för
döva. Beträffande kyrkoherdarnas löneställning vill jag slutligen erinra om
att dessa tjänster enligt beslut vid fjolårets riksdag uppflyttats från lönegrad
Ao 22 till Ao 23 från och med innevarande budgetår. Någon ytterligare
lönegradsuppflyttning är jag inte beredd att förorda.
Det torde fa ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,
som föranledes av vad jag här förordat.
7. Bidrag till viss utbildning vid Sköndalsinstitutet
Vid Sköndalsinstitutet i Stockholm utbildar Svenska diakonsällskapet
diakoner ävensom i övrigt män och kvinnor för kyrkligt och samhälleligt
socialt arbete. Institutet omfattar — förutom en sjukvårdarskola — diakonskolan,
vid vilken utbildningen bedrives dels i form av eu allmän kurs
32
Kungl. Maj ds proposition nr Jf7 år 1961
av förberedande slag, dels såsom fackutbildning på fyra olika linjer, nämligen
församlingslinje, social linje, kyrkokameral linje och från och med läsåret
1959/60 kyrkomusikalisk linje. Vid sistnämnda linje meddelas såväl den
kyrkomusikaliska som den pedagogiska utbildning, som fordras för behörighet
till kyrkokantorstjänst. Antalet elever vid denna linje utgjorde första
läsåret 4 och är innevarande läsår 6.
I två likalydande motioner till 1960 års riksdag (I: 597 och II: 737) hemställdes,
att riksdagen måtte bevilja Svenska diakonsällskapet ett anslag
av 50 000 kronor ur kyrkofonden för budgetåret 1960/61 samt i skrivelse
till Ivungl. Maj:t förorda, att bidrag till lärarlönerna vid Sköndalsinstitutet
i fortsättningen i största möjliga utsträckning finge utgå efter samma normer
som för övriga jämförbara enskilda utbildningsanstalter. Motionerna
föranledde icke någon riksdagens åtgärd (rskr 294). I det till grund för riksdagens
beslut liggande utlåtandet av statsutskottet (nr 118) uttalades, att
man inte borde taga ställning till frågan om statsbidrag till lärarlönerna vid
Sköndalsinstitutet förrän frågan om diakoniens framtida inriktning och
ställning inom svenska kyrkan blivit bättre klarlagd. Denna principiella
ståndpunkt hindrade dock enligt utskottets mening inte, att en viss utbildningsgren
vid institutet, vars ställning vore mera entydig, kunde erhålla
stöd ur exempelvis kyrkofonden. Utskottet tänkte därvid i första hand
på den utbildning av kyrkokantorer, som sker vid institutet. Utskottet, som
inte var berett att tillstyrka ytterligare anslag ur kyrkofonden budgetåret
1960/61 för nya ändamål, förutsatte likväl, att departementschefen vid
kommande avvägning av framställningar om bidrag ur kyrkofonden till
verksamhet, som gagnar kyrkan i dess helhet, också skulle uppmärksamma
ifrågavarande utbildning vid Sköndalsinstitutet.
Under åberopande härav har direktionen för Svenska diakonsällskapet
anhållit bland annat om anslag för budgetåret 1961/62 till den vid institutet
bedrivna utbildningen. Av ansökningen framgår, att kostnaderna för den
kyrkomusikaliska utbildningen — utöver vad som beräknas täckas av elevavgifter
— kan förväntas uppgå till i runt tal 96 000 kronor varav 46 620
kronor avser löner åt två musiklärare och 43 750 kronor föreläsararvoden.
Elevantalet vid den kyrkomusikaliska linjen har därvid beräknats till 20.
Kammarkollegiet erinrar i sitt utlåtande häröver om att frågan om diakoniens
ställning och dess inorganiserande i svenska kyrkan länge varit aktuell
och att, bland annat, 1953 års kyrkomöte gjort framställning om utredning
av hela denna fråga, vilken alltjämt vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Synnerlig återhållsamhet vore motiverad i fråga om varje åtgärd som
med avseende på spörsmålet om finansieringen av diakonianstalternas verksamhet
kunde innebära ett föregripande av en blivande utredning. Kammarkollegiet
anför vidare följande.
Utan en dylik utredning synes de principiella konsekvenserna av ett bifall
till framställningen svårligen kunna överblickas. Det ifrågasättes näm
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr J+7 år 1961
ligen här, att kyrkofondens användningsområde skulle utvidgas till att omfatta
för fondens hittillsvarande ändamål i stort sett främmande uppgifter.
Kyrkofonden har sålunda — frånsett ett nu utgående obetydligt avlöningsbidrag
till diakonianstalterna — icke förut tagits i anspråk för understödjande
av verksamheten vid dessa anstalter. Ett bifall till framställningen
skulle skapa ett prejudikat, som måhända kunde åberopas som stöd för
ansökningar om anslag även från andra diakonianstalter. Vidare bör beaktas,
att kyrkofonden hittills över huvud icke avsetts skola bestrida utbildningskostnader.
Prästutbildningen vid de teologiska fakulteterna, för att
taga det viktigaste exemplet, bekostas sålunda av statsmedel.
På grund av det anförda anser kollegiet sig icke kunna tillstyrka bifall till
föreliggande framställning, i vad den avser bidrag ur kyrkofonden för Sköndalsinstitutet.
Departementschefen. Inledningsvis vill jag erinra om att frågan om en
inorganisering av diakonien i kyrkan i sig rymmer ett flertal detaljfrågor.
Det gäller sålunda spörsmål såsom skapandet av ett officiellt centralt organ
för diakonien, vidare frågan om diakonianstalternas framtida ställning, diakoniarbetarnas
anställningsförhållanden och slutligen även frågor om gränsdragningen
för diakonatet, diakonvigningens innebörd m. m. Med anledning
av en vid 1958 års kyrkomöte ånyo väckt motion om utredning fann kyrkomötet
det också angeläget att begränsa frågekomplexet till att främst avse
frågan om ett centralorgan för diakonien. Denna fråga hänsköts till kyrkomötets
utredningsnämnd och torde sålunda komma att aktualiseras vid
nästa kyrkomöte.
Beträffande de övriga frågorna i detta sammanhang, vill jag understryka,
att diakonien utgör en gren av den frivilliga kyrkliga verksamheten, vilken
i likhet med mission och sjömansvård huvudsakligen uppbäres av kyrkfolkets
offervilja. Den bör också av naturliga skäl ha stor frihet att anpassa
sina verksamhetsformer till de krav på kristen människovärd, som kan
resas under skiftande samhällsförhållanden. De enskilda diakonianstalternas
ställning, utbildningens utformning och diakoniarbetarnas arbetsvillkor bör
därför enligt min mening inte bli föremål för en närmare reglering från statsmakternas
sida. I vissa av de berörda frågorna kring diakonatet råder också
delade meningar inom kyrkan. Ett fortsatt klarläggande av diakoniens uppgifter
och formerna för dess fastare anknytning till församlingslivet bör
därför ankomma på kyrkans egna organ.
Som en konsekvens av denna uppfattning har Kungl. Maj:t nyligen beslutit
lämna de av 1941 och 1953 års kyrkomöten gjorda framställningarna
om utredning av berörda frågor utan vidare åtgärd.
Mot denna bakgrund är jag inte heller beredd att tillstyrka ansökningen
om bidrag av allmänna medel till Sköndalsinstitutets utbildning av diakoniarbetare.
Jag vill även erinra om de ekonomiska konsekvenser ett bifall till
diakonsällskapets ansökning skulle få med hänsyn till att likartad utbildning
bedrives också vid fyra diakonissanstalter.
3 — Dihang till riksdagens protokoll 1061. 1 sand. År 1+7
34
Kungl. Maj:ts ''proposition nr J+7 år 1961
I likhet med statsutskottet vid fjolårets riksdag finner jag emellertid, att
den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet i viss mån intar en särställning.
Den utbildning, som där med stöd av Kungl. Maj:ts medgivande
den 8 maj 1959 bedrives, avser nämligen att ge behörighet till den nya typ
av kyrkomusikertjänster, kyrkokantorstjänster, som inrättats genom 1958
års kyrlcomusikerreform. Vid sidan av Sköndalsinstitutet finns inte någon
läroanstalt, som meddelar både de kyrkomusikaliska och de musikpedagogiska
kunskaper, som fordras för dessa tjänster. Då det sålunda här är fråga
om en utbildning för reguljära tjänster som kyrkomusiker, anser jag mig
inte böra motsätta mig ett visst bidrag till kostnaderna härför. Tillkomsten
av ett sådant bidrag torde inte stå i strid med de principiella synpunkter jag
i det föregående anfört rörande diakonien och utbildningen av diakoniarbetare.
Jag finner inte heller, att några avgörande principiella skäl kan anföras
mot att anlita kyrkofondsmedel till bestridande av kostnader för sådan speciell,
för vissa kyrkliga tjänster betydelsefull utbildning, som inte ordnas
genom det allmännas försorg. Med hänsyn till utbildningens syfte bör sålunda
här ifrågasatt bidrag enligt min mening kunna utgå ur kyrkofonden.
Det bör upptagas med ett avrundat belopp som, med utgångspunkt i att
kyrkomusikerutbildningen vid institutet under budgetåret 1961/62 får den
av diakonsällskapets direktion förutsatta omfattningen, torde bestämmas
till 50 000 kronor.
Jag föreslår sålunda, att för budgetåret 1961/62 jämlikt 6 § andra stycket
9) kyrkofondslagen anvisas ett anslag av högst 50 000 kronor såsom bidrag
till kostnaderna för den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma i vilken utsträckning
och på vilka villkor anslaget skall få tagas i anspråk för ändamålet.
8. Övriga frågor om anslag ur kyrkofonden
Bland de kostnader för andra av Kungl. Maj:t och riksdagen särskilt angivna
kyrkliga ändamål, som jämlikt 6 § andra stycket 9) lagen om kyrkofond
bestrides ur kyrkofonden, märkes det årliga bidraget till Lutherska
världsförbundets svenska sektion för bestridande av dess medlemsavgift till
världsförbundet. Detta bidrag har från och med innevarande budgetår
höjts från 30 000 kronor till 35 000 kronor.
Lutherska världsförbundets svenska sektion anhåller om en höjning av
bidraget till 40 000 kronor.
Statskontoret finner, att det nu utgående bidraget bestämdes med utgångspunkt
i en årsavgift av samma storlek som förbundets svenska sektion
synes ha att erlägga för 1961 och att några nya skäl icke anförts för
en höjning av bidraget utöver det av statsmakterna för innevarande budgetår
beslutade. Bidraget bör därför utgå med oförändrat 35 000 kronor för
nästkommande budgetår.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Vidare har ärkebiskopen i en skrivelse — med förmälan att Kyrkornas
världsråds nästa generalförsamling äger rum i New Dehli den 18 november
—den 6 december 1961 och att svenska kyrkan äger rätt att härför utse
åtta delegater samt därjämte ombetts svara för resekostnaderna för en universitetsteolog
vilken såsom »advisor» skall medverka vid kongressen —
anhållit att vid uppgörande av budget för kyrkofonden för budgetåret
1961/62 hänsyn tages till behovet av resebidrag för svenska kyrkans delegater
till generalförsamlingen. Kostnaderna för resor och traktamenten beräknas
enligt ärkebiskopen uppgå till omkring 5 000 kronor per delegat.
Departementschefen. Någon höjning av det nu utgående årliga bidraget
å 35 000 kronor till Lutherska världsförbundets svenska sektion är jag inte
beredd att tillstyrka.
Kostnaderna för resebidrag åt delegater vid olika kyrkliga konferenser
m. m. i utlandet brukar regelmässigt bestridas från det särskilda anslaget ur
kyrkofonden till extra utgifter, varom stadgas i 6 § andra stycket 9) lagen
om kyrkofond och som från och med den 1 juli 1960 tills vidare utgår med
60 000 kronor för budgetår. För svenska kyrkans representation vid Kyrkornas
världsråds generalförsamling i New Dehli torde emellertid de erforderliga
resebidragen komma att sammanlagt uppgå till ett så stort belopp,
att det svårligen kan bestridas inom ramen av ett oförändrat extra utgiftsanslag
utan att menligt inkräkta på andra angelägna behov, som bör tillgodoses
ur detta anslag. I enlighet med de av mig i proposition nr 101 till
1960 års riksdag förordade grunderna torde därför jämlikt 6 § andra stycket
9) kyrkofondslagen till bestridande av kostnaderna för här avsedda resebidrag
böra anvisas ett särskilt engångsbelopp vid sidan av anslaget till extra
utgifter. Detta belopp synes mig böra fastställas till 25 000 kronor. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta rörande de bidrag
som skall utgå härur.
9. Hemställan
Under åberopande av vad jag i detta avsnitt av min framställning under
punkterna 1—8 anfört och förordat hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva,
a) att från och med den 1 juli 1961 tills vidare representationsbidrag
må utgå till ärkebiskopen med 18 000 kronor,
till biskopen i Lunds stift med 10 000 kronor och till
annan biskop med 6 000 kronor för år räknat;
b) att ur kyrkofonden må till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
utgå dels ytterligare avlöningsbidrag för
tiden den 1 januari 1960—den 30 juni 1961 med tillhopa
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 1+1 år 1961
18 700 kronor, dels årligen från och med budgetåret 1961/62
tills vidare elva bidrag om 18 500 kronor för avlönande
enligt gällande grunder av präster, som är anställda i styrelsens
tjänst i utlandet;
c) att för anlitande av biträde vid handläggningen inom
vederbörande statsdepartement av kyrkliga ärenden må för
budgetåret 1961/62 ur kyrkofonden utgå högst 50 000 kronor;
d)
att från kyrkofonden må till åttonde huvudtitelns
reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga överföras ett belopp av 86 000 kronor;
e) att ur kyrkofonden må från och med den 1 juli 1961
tills vidare enligt av mig förordade grunder dels utgå ersättning
åt präst, som genomgår utbildning till präst för
döva, dels ock bestridas kostnaderna för anordnande av
sådan utbildning;
f) att ur kyrkofonden må för budgetåret 1961/62 utgå
bidrag till Svenska diakonsällskapet med högst 50 000 kronor
till bestridande av kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet;
g) att ur kyrkofonden må till resekostnader m. m. för
svenska kyrkans representanter vid Kyrkornas världsråds
generalförsamling i New Dehli hösten 1961 utgå bidrag av
25 000 kronor;
dels till Domkapitlen och stiftsnämndema m. m.: Vissa
underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet i Göteborg
för budgetåret 1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 kronor; samt
medgiva, att ur kyrkofonden må för samma ändamål utgå
ett belopp av 3 000 kronor;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring
i prästlönereglementet, som föranledes av vad som
föreslagits under punkten a), samt i övrigt vidtaga de författningsändringar
och utfärda de bestämmelser, som föranledes
av vad jag i det föregående förordat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
37
III. Villkor för tillstånd att inrätta kloster
1. Ansökningen
Enligt 5 § religionsfrihetslagen kan kloster inrättas endast med Kungl.
Maj:ts tillstånd och på de villkor Kungl. Maj:t föreskriver. När propositionen
med förslag till religionsfrihetslag (nr 100) behandlades vid 1951 års
riksdag, anförde särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 1), att enligt utskottets mening Kungl. Maj:t borde, då fråga om tillstånd
att inrätta kloster första gången förekom, inhämta riksdagens yttrande
över de villkor som Kungl. Maj:t därvid ämnade föreskriva.
Hos Kungl. Maj:t har nu Theresiastiftelsen i Lund anhållit om tillstånd
att å en stiftelsen tillhörig fastighet i Glumslövs socken i Malmöhus län
inrätta ett kloster för karmelitnunnor.
Enligt stadgarna för Theresiastiftelsen, som bildades den 15 juni 1956,
skall stiftelsens ändamål vara att stödja den fromma verksamhet, som systrar
av den katolska karmelitorden bedriver i Sverige. Stiftelsen samarbetar
för uppnående av sina syften med karmelitsystrama i karmelitklostret i
Gent i Belgien. Stiftelsens fastighet förvärvades år 1957 efter tillstånd av
Kungl. Maj:t för en köpeskilling av 125 000 kronor. I en byggnad på fastigheten
finns enligt uppgift bostadsmöjligheter för omkring 10 personer. Stiftelsens
avsikt är att om ansökningen bifalles uppföra en nybyggnad, ägnad
för klosterliv. Vid styrelsens ansökning är fogade de klosterregler, som avses
skola gälla. Enligt dessa får högst 21 personer intagas i klostret. I övrigt
innehåller reglerna inte något som i väsentlig mån avviker från den kanoniska
rättens allmänna bestämmelser om kloster. För dessa bestämmelser
lämnas i nämnda proposition (s. 106 o. f.) en redogörelse, till vilken torde få
hänvisas.
Stiftelsen upplyser, att den kommunitet, som skulle utgöra klostrets
första medlemmar, består av sex belgiska karmelitsystrar och två svenska
medborgare. Ytterligare någon av svensk nationalitet har anmält sin avsikt
att inträda. Vidare anföres att, enär det inte i Sverige finns några klostertraditioner,
måste man uppenbarligen — för att över huvud taget kunna
skapa en sådan på gamla och fasta traditioner byggd institution — i det
första klostret till en början intaga i huvudsak utländska systrar, vilka så
att säga blir klostrets stiftare och fullgör den för klostrets grundande nödvändiga
funktionen att till det nya klostret överföra klostertraditionerna
från redan bestående kloster inom karmelitorden.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
2. Yttranden
I ärendet har yttranden avgivits av kammarkollegiet, länsstyrelsen i
Malmöhus län, statens utlänningskommission och ärkebiskopen.
Kammarkollegiet, som tillstyrker bifall till stiftelsens ansökan, behandlar
därjämte i sitt yttrande förutsättningarna och villkoren för klostrets inrättande.
Vad särskilt angår frågan om möjligheterna för den som ångrar
ett avlagt klosterlöfte att vinna befrielse från detta, hänvisar kollegiet till
att föredragande departementschefen i propositionen angående ny religionslagstiftning
erinrat om att det följde av den lagstiftning, som då
behandlades, att vederbörande alltid vore berättigad att utträda ur sitt
trossamfund och att han därigenom kunde befria sig från sina förpliktelser
gentemot samfundet och dess klosterinstitutioner. Vidare erinrar kollegiet
om departementschefens uttalande, att Kungl. Maj:t borde vid prövning av
ärendet om tillstånd att inrätta kloster eller om återkallelse av sådant tillstånd
fästa avseende vid bestämmelser, som vederbörande samfund hade
om befrielse från avlagt klosterlöfte och den behandling framställningar om
befrielse brukade röna hos överordnade inom samfundet.
Kammarkollegiet har i denna fråga hört Theresiastiftelsens juridiska
biträde, advokaten Anders Winblad i Lund, som anfört följande.
Varje postulant, varje novis och varje syster — oavsett om hon avlagt
timliga eller eviga löften — har full frihet att när hon så önskar lämna
klostret.
Befrielse från givna löften erhålles undantagslöst efter hänvändelse till
vederbörande kyrkliga myndigheter och erlagd hemgift återbetalas. Om en
syster en gång blivit mottagen utan hemgift eller med otillräcklig hemgift
och hon alltså icke kan reda sig med sina egna tillgångar, erhåller hon av
klostret vad som erfordras för att hon skall kunna återvända hem i trygghet
och därutöver erhåller hon vad hon kan behöva för att leva en viss tid
framåt.
Den som utträder ur klostret utan att dessförinnan ha blivit befriad från
sina löften, kan icke och blir icke heller för den skull utesluten ur samfundet.
Den enda påföljd som inträder är den, att vederbörande blir exkommunicerad,
d. v. s. förbjuden att mottaga sakramenten. Detta förbud uppehälles emellertid
icke genom några som helst yttre maktmedel, så att vederbörande av
kyrklig myndighet eller befattningshavare hindras att mottaga sakramenten,
utan detta förbud är endast och allenast den enskildes så att säga
samvetsfråga. Ansöker vederbörande efter det hon lämnar klostret om befrielse
från givna löften, beviljas denna ansökan undantagslöst och därmed
förfaller även den påföljd varom nyss talats och utbetalas även hemgift på
sätt här beskrivits.
I anslutning till vad sålunda upplysts förklarar kammarkollegiet det vara
angeläget att för framtiden tillse, att inte den, som ångrar avlagda löften
och önskar utträda ur klostret, genom påföljder av religiös natur avhålles
därifrån. Självfallet kan det inte ifrågakomma att i sådant syfte uppställa
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961 39
föreskrifter, som inskränker den katolska kyrkans handlingsfrihet. Däremot
synes, enligt kollegiets mening, en möjlig utväg att vinna det angivna
syftet vara att såsom förutsättning för tillståndet angives, att påföljder av
religiös natur inte får förekomma för den som önskar utträda ur klostret.
Skulle denna förutsättning sedermera visas inte föreligga, kan — anför
kollegiet — fråga uppkomma om att återkalla tillståndet för klostret; detta
torde innebära en betryggande garanti för att inte utträdesrätten de facto
inskränkes.
Kammarkollegiet föreslår också, att såsom förutsättning för det sökta
tillståndet bör angivas, att klostrets medlemmar kommer att efter några år
till övervägande del utgöras av svenska medborgare och att antalet klostermedlemmar
inte under någon längre tid kommer att understiga sex, d. v. s.
det antal, som enligt nämnda proposition borde fordras för att en inrättning
av ifrågavarande slag skall betraktas såsom kloster.
Dessutom framlägger kammarkollegiet förslag till villkorsbestämmelser
att föreskrivas vid beslut om tillstånd till klostrets inrättande samt föreslår
att Theresiastiftelsens styrelse ålägges att årligen till Kungl. Maj:t lämna
uppgift angående klostermedlemmarnas nationalitet och antal.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig i frågan, huruvida ett flertal
klostermedlemmar skall vara svenska medborgare redan då klostret inrättas,
till de synpunkter som Theresiastiftelsen anfört. På grund härav och
då anledning inte torde föreligga att antaga, att verksamheten blir av annan
art än som avsetts i samband med religionsfrihetslagens tillkomst, motsätter
sig länsstyrelsen inte att det begärda tillståndet lämnas. De av kammarkollegiet
föreslagna villkorsbestämmelserna syns länsstyrelsen lämpliga.
Statens utlänning skommission, som bedömt ärendet från utlänningskontrollsynpunkt,
motsätter sig inte bifall till framställningen. Kommissionen
utgår därvid från att utlänningslagen skall vara tillämplig på de utlänningar,
som kan komma att vinna inträde i klostret eller eljest vistas i det.
Då det emellertid med hänsyn till klosterinstitutionens karaktär möjligen
kan uppstå missförstånd härom bör enligt kommissionen, vid bifall till
framställningen, i villkoren för tillståndet angivas, att utlänningslagen äger
tillämpning på utländska klostermedlemmar och besökande.
Ärkebiskopen har intet att erinra mot de villkorsbestämmelser, som föreslagits
av kammarkollegiet. Med avseende på de allmänna förutsättningarna
för ett tillstånd anser ärkebiskopen angeläget att framhäva, att ett sådant
inte kan komma i fråga annat än för kloster tillhörande samfund, i
vilkas samfundsordning klosterinstitutionen ingår. Ärkebiskopen erinrar
härefter om att vad dissenterlagskommittén i sitt betänkande, som låg till
grund för 1951 års lagstiftning, uttalat om att kloster borde få inrättas
endast för de svenska romerska katolikernas behov och sålunda såsom medlemmar
i huvudsak endast ha svenska medborgare visserligen inte berör
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl år 1961
des vid statsmakternas ställningstagande men att detta näppeligen kan
tagas till intäkt för antagandet, att statsmakterna på denna punkt skulle
hyst en från kommittén avvikande mening. Ärkebiskopen finner det därför
betänkligt, att tillstånd till inrättande av ett kloster skulle kunna givas,
om vid dess grundande inte ens en minoritet av dess medlemmar skulle vara
svenska medborgare.
3. Departementschefen
Förbudet mot att inrätta kloster här i landet upphävdes genom 1951 års
religionsfrihetslag, vars 5 § innehåller bestämmelserna om kloster. Enligt
detta lagrum kan kloster inrättas endast med Kungl. Maj:ts tillstånd och
på de villkor Kungl. Maj:t föreskriver. Vidare gäller att ingen får upptagas
i kloster, förrän han fyllt 21 år. Slutligen stadgas att Kungl. Maj:t äger
återkalla tillstånd, om lag eller författning eller villkor som Kungl. Maj:t
föreskrivit åsidosättes vid klosterverksamheten eller klostret drives uppenbart
i strid mot vad som var förutsatt, då tillståndet gavs.
Såsom inledningsvis erinrats har riksdagen uttalat att Kungl. Maj:t
borde, då fråga om tillstånd att inrätta kloster första gången förekom, inhämta
riksdagens yttrande över de villkor som Kungl. Maj:t därvid ämnade
föreskriva.
Med Theresiastiftelsens ansökning har nu för första gången uppkommit
fråga om att meddela tillstånd att inrätta kloster. Då förutsättningar för
bifall till den gjorda framställningen synes föreligga, bör riksdagens yttrande
inhämtas angående de villkor som bör uppställas i samband därmed.
En från religionsfrihetssynpunkt väsentlig förutsättning för att klosterverksamhet
skall få bedrivas här i riket synes mig vara, att den som ångrar
ett avlagt klosterlöfte garanteras inte endast att han rent faktiskt kan
utträda ur klostret utan även att detta kan ske utan att han riskerar påföljder
av religiös innebörd. I ärendet har upplysts, att vederbörande katolska
myndigheter i fråga om befrielse från klosterlöfte tillämpar den praxis
att ansökningar härom alltid bifalles. För den som lämnar kloster utan
att ha fått befrielse från löftet inträder visserligen den påföljden, att han
blir exkommunicerad, d. v. s. förbjuden att mottaga sakramenten, men
detta förbud upprätthålles inte med några yttre maktmedel utan blir endast
en samvetsfråga för den enskilde själv. Ansöker han därefter om befrielse
från löftet, beviljas detta undantagslöst och påföljden häves. Några
andra påföljder av religiös innebörd tillämpas inte för utträdande. Med
hänsyn till vad sålunda upplysts synes det inte nödvändigt att uppställa
någon uttrycklig villkorsbestämmelse i förevarande avseende. Skulle denna
förutsättning framdeles visa sig brista, ger religionsfrihetslagen möjlighet
att under hänvisning härtill återkalla tillståndet.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr Jt7 år 1961
I beslutet om tillstånd bör i anslutning till vad kammarkollegiet föreslagit
angivas, att vid beslutet förutsatts, att klostrets medlemmar kommer
att efter några år till övervägande del utgöras av svenska medborgare.
Vad härefter gäller de egentliga villkoren för tillstånd till klosterverksamheten
synes dessa böra i allt väsentligt utformas i enlighet med vad kammarkollegiet
föreslagit. Därigenom skulle villkoren, som i princip ansluter
till uttalanden i religionsfrihetslagens förarbeten, komma att få i huvudsak
följande innehåll.
För att undanröja all tvekan beträffande vem som har att tala och svara
för klostret torde böra föreskrivas, att Theresiastiftelsen skall vara dess
huvudman. Beträffande upptagande i klostret bör föreskrivas att — utöver
vad i 5 § religionsfrihetslagen stadgas — klosterlöfte, som inte är tidsbegränsat,
får avläggas endast av den som fyllt tjugufem år. Vidare bör fastslås,
att klosterlöfte inte får utgöra hinder för utträde ur klostret. Det torde
ytterligare angivas, att offentlig myndighet äger i enlighet med vad i lag och
författning stadgas tillträde till klostret och rätt till insyn i dess verksamhet
samt att myndighet inte kan förvägras att träda i omedelbar förbindelse
med klostermedlem. Slutligen bör som villkor uppställas att, om i anslutning
till klostret drives verksamhet, som avser vård och fostran av barn och
ungdom, undervisning, sjukvård eller socialvård, skall gälla vad i lag och
författning föreskrives om sådan verksamhet i allmänhet.
Theresiastiftelsens styrelse torde böra åläggas att till ecklesiastikdepartementet
varje år före utgången av januari månad lämna uppgift om antalet
klostermedlemmar under föregående år samt angående dessa medlemmars
nationalitet.
I beslutet bör slutligen erinras, att klosterlöftet inte medför begränsning
av det skydd för personlig frihet, som svensk lagstiftning tillförsäkrar, att i
fråga om rättshandlingar av den som avlagt klosterlöfte skall tillämpas vad
i civillag är stadgat samt att i fråga om utländsk medborgare, som är klostermedlem
eller eljest uppehåller sig i klostret, skall iakttagas vad som finns
stadgat i utlänningslagen jämte i anslutning därtill utfärdade författningar.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag
att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande
beträffande de villkor för tillstånd att inrätta kloster i förevarande
fall, vilka angivits i det föregående.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt under
avsnitten I—III, bifaller Hans Maj:t Konungen samt
förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Mats Lindahl
Kungl. Maj:ts proposition nr 4-7 år 1961 43
Bilaga A.
Utkast
till
kungörelse om prästerliga övergångsbefattningar, som inträttas vid
nyindelning av riket i pastorat
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kyrkoherde eller komminister, vars tjänst indrages vid nyindelningen
av riket i pastorat och som då icke genom förflyttning eller annorledes erhåller
annan ordinarie tjänst såsom församlingspräst eller beviljas avsked
med pension, är skyldig att övergå till prästerlig övergångsbefattning.
2 §.
Prästerlig övergångsbefattning inrättas av Kungl. Maj:t.
Beslut om att överföra präst till övergångsbefattning meddelas av Kungl.
Maj:t. Ärendet upptages och beredes av domkapitlet. Prästen skall givas
tillfälle att yttra sig i ärendet.
3 §.
För präst, som överförts till övergångsbefattning, skall i fråga om tjänstgöringsskyldighet
och övriga tjänsteförhållanden samt rätt till avlöningsförmåner
ävensom pensionsrätt gälla vad nedan stadgas.
4 §.
Prästen är skyldig att, om Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
domkapitlet det förordnar, uppehålla i prästlönereglementet avsedd
tjänst.
Prästen är ock skyldig att låta sig utnämna till innehavare av ordinarie
tjänst såsom församlingspräst.
5 §.
Utnämnes prästen till innehavare av ordinarie tjänst, för vilken gälla
av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsbestämmelser, avgår prästen från övergångsbefattningen,
såvida icke Kungl. Maj:t annat beslutar.
6 §.
1 mom. Erhåller prästen ordinarie tjänst såsom församlingspräst, skall
vid tillämpning av prästlönereglementet så anses, som om han under innehavet
av övergångsbefattningen alltjämt innehaft sin tidigare tjänst samt
med stöd av 12 § reglementet förflyttats från denna till den nya tjänsten.
I fråga om tid, varunder prästen efter överförandet till övergångsbefattningen
icke uppehållit förordnande å tjänst, som avses i reglementet, skall
därvid så anses som om han åtnjutit tjänstledighet med C-avdrag av annan
44
Kungl. Maj:ts vroposition nr Ifl år 1961
anledning än offentligt uppdrag eller, såvitt gäller rätt till löneklassuppflyttning,
än dylikt uppdrag och vad därmed i angivna hänseende jämställes.
2 mom. Med tidigare tjänst skall förstås den ordinarie kyrkoherde- eller
komministertjänst, som prästen innehade omedelbart före överförandet till
övergångsbefattningen.
Uppehöll prästen vid tidpunkten för överförandet vikariatslöneförordnande
å församlingsprästtjänst, som vakantsatts i avvaktan på nyindelningens
genomförande, beror på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida vikariatslöneförordnandet
skall likställas med innehav av den tjänst förordnandet
avsåg.
7 §.
Till prästen utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, övergångsarvode,
motsvarande lön i ortsgrupp 3 i den löneklass, vari prästen var
placerad i sin tidigare tjänst eller den högre löneklass inom lönegraden för
angivna tjänst, till vilken uppflyttning må ha skett under förordnande, som
avses i 8 §.
8 §.
Förordnas prästen att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst,
skall prästen under förordnandet åtnjuta samma avlöningsförmåner, som
enligt reglementet skulle ha tillkommit honom, om han under förordnandet
innehaft sin tidigare tjänst.
Vid bestämmande av prästens rätt till avlöningsförmåner under här
avsett förordnande skall iakttagas vad i 6 § 1 mom. andra stycket sägs.
Under förordnandet skall prästens bostadsort anses som stationeringsort,
såvida icke domkapitlet annat bestämmer.
9 §.
Har prästen av Kungl. Maj:t medgivits rätt att med övergångsbefattningen
förena ordinarie tjänst eller erhåller han annan anställning, för vilken
gälla av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsbestämmelser, eller förordnas
han att uppehålla dylik anställning eller fullgöra statligt uppdrag, beror
på beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t, om och i vad
mån övergångsarvodet må bibehållas.
10 §.
1 mom. Innehar prästen vid överförandet tjänstebostad och förordnas
han att i samma ort uppehålla tjänst såsom kyrkoadjunkt, äger domkapitlet
besluta, att bostaden skall anses som tjänstebostad för prästen, så länge han
uppehåller tjänsten.
Innehar prästen eljest tjänstebostad, skall han avträda den sist å fardag
som infaller näst efter tre månader från överförandet, såvida icke domkapitlet
medgiver att den avträdes vid senare tidpunkt.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr tf år 1961
2 mom. Under tid prästen efter överförandet kvarbor i sin tidigare tjänstebostad
till följd av bestämmelserna i 1 mom., skall vad i prästlönereglementet
eller annan författning stadgas om tjänstebostad för präst i tillämpliga
delar gälla beträffande bostaden och så anses som om prästen alltjämt
innehade sin tidigare tjänst.
11 §.
Föreligga särskilda skäl, må efter medgivande av Kungl. Maj:t ersättning
för flyttningskostnad utgå till prästen i samband med att han överföres
till övergångsbefattning. Dylik ersättning må efter medgivande av
Kungl. Maj:t utgå jämväl om prästen förordnas att uppehålla i prästlönereglementet
avsedd tjänst eller utnämnes till innehavare av ordinarie tjänst,
för vilken gälla av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsbestämmelser.
Vid resa i anledning av att förordnande att uppehålla i prästlönereglementet
avsedd tjänst till- eller frånträdes äger prästen uppbära resekostnadsersättning
och traktamente enligt allmänna resereglementet.
12 §.
Avlider prästen skola bestämmelserna i 44 § prästlönereglementet äga
motsvarande tillämpning.
13 §.
I fråga om prästens pensionsrätt skall så anses som om han under den tid
han varit överförd till övergångsbefattningen innehaft och utövat sin tidigare
tjänst.
Prästen skall härunder anses ha varit stationerad på ort tillhörande ortsgrupp
3; dock skall för tid, då för honom vid tillämpning av 8 och 9 §§
må ha varit gällande stationeringsort tillhörande högre ortsgrupp, beaktas
ortsgruppen för sistnämnda stationeringsort.
Övergångsbestämmelser
1. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1962.
2. Uppbär präst, som överföres till övergångsbefattning, personlig lönefyllnad,
som avses i 7 § kungörelsen den 30 november 1951 (nr 778) med
övergångsbestämmelser till prästlönereglementet, m. m., skall han, utöver
de avlöningsförmåner som må tillkomma honom enligt förevarande kungörelse,
äga uppbära ersättning motsvarande lönefyllnaden.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf7 år 1961
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1
Lagförslag .......................................................... 3
Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond ............... 3
Lag om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen..... 5
I. Prästerliga övergångshefattningar ................................ 6
1. Inledning ................................................... 6
Riksdagsbeslutet om reform av pastoratsindelningen........... 7
Riksdagsbeslutet om förflyttning av präster vid indelningsreformen
.................................................... 9
2. Prästvalskommittén.......................................... 10
3. Yttranden ............... 14
4. Frågans behandling vid 1957 års riksdag........................ 15
5. Departementschefen ......................... 16
II. Vissa anslag ur kyrkofonden m.m................................. 22
1. Biskoparnas representationsbidrag............................. 22
2. Avlöningsbidrag till sjömanspräster............................ 22
3. Anslag till anlitande av biträde vid handläggningen av kyrkliga
ärenden..................................................... 26
4. Kostnaderna för stiftskansliutredningen........................ 26
5. Underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet i Göteborg........ 27
6. Dövprästorganisationen m. ................................... 27
7. Bidrag till viss utbildning vid Sköndalsinstitutet................ 31
8. Övriga frågor om anslag ur kyrkofonden................ 34
9. Hemställan.................................................. 35
III. Villkor för tillstånd att inrätta kloster............................. 37
1. Ansökningen ................................................ 37
2. Yttranden .................................................. 38
3. Departementschefen ......................................... 40
Bilaga A. Utkast till kungörelse om prästerliga övergångsbefattningar, som
inrättas vid nyindelning av riket i pastorat........................ 43
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf7 år 1961
1
Nr 47
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.; given Stockholms slott den 10
februari 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden lör denna dag,
dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag täl
1) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den SO augusti 1932 (nr 404) om
kyrkofond;
2) lag om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. lagen den 29 juni 1951 (nr 570)
angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning
(prästlönekostnadslag);
dels föreslå riksdagen att bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt;
dels ock inhämta riksdagens yttrande beträffande de villkor för tillstånd
att inrätta kloster i visst fall, vilka angivits av föredragande departementschefen.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att Kungl. Maj:t skall få befogenhet att vid genomförande
av den år 1957 beslutade allmänna reformen av pastoratsindelningen
och den prästerliga tjänsteorganisationen inrätta särskilda övergångsbefattningar
för kyrkoherdar och komministrar, vilkas tjänster indrages
men vilka inte förflyttas till annan prästerlig tjänst eller förtidspensioneras.
I propositionen hemställes vidare om bemyndigande att utfärda
erforderliga bestämmelser om prästs skyldighet att övergå till övergångsbefattning
samt om hans tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner
under innehavet av befattningen jämte vissa andra härtill knutna frågor. I
samband härmed föreslås ändring av 6 § lagen om kyrkofond och 1 § 2 mom.
prästlönekostnadslagen av innehåll, att lönekostnaderna för övergångsbe
1
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr 47
2
Kungl. Majrts proposition nr 47 år 1961
fattningarna, vilka förutsattes kunna bli inrättade i ett fåtal fall, i princip
skall utgå ur kyrkofonden men i vissa fall åvila pastorat.
Vidare behandlas i propositionen frågor rörande vissa anslag ur kyrkofonden
m. m. Sålunda framlägges förslag om en höjning av representationsbidragen
till biskoparna. Avlöningsbidragen till sjömanspräster föreslås
uppräknade med hänsyn till ökade lönekostnader. För anlitande av biträde
inom ecklesiastikdepartementet vid handläggningen av kyrkliga frågor
föreslås, att ett anslag av 50 000 kronor anvisas för nästa budgetår. Kostnaderna
för stiftskansliutredningen föreslås till viss del gäldas av kyrkofondsmedel.
Förslag framlägges om vissa ändringar beträffande dövprästorganisationen
samt anordnande av utbildning för blivande dövpräster. Vidare
föreslås särskilda bidrag ur kyrkofonden utgå för budgetåret 1961/62 till
kyrkomusikerutbildningen vid Sköndalsinstitutet samt till svenska kyrkans
representation vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Delhi.
För underhållsarbeten i Göteborgs domkapitels lokaler föreslås dels att
ett särskilt reservationsanslag av 3 000 kronor uppföres på riksstaten, dels
att ett lika stort belopp får utgå ur kyrkofonden.
Slutligen underställes riksdagen fråga om villkor för tillstånd att inrätta
kloster, vilken fråga aktualiserats genom en nu gjord ansökning.
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 47 år 1961 3
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ar 6 § lagen den 30
augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
6 §.
Enligt vad---Luleå stift.
Ytterligare skola, utöver vad i
denna lag eljest stadgas, ur kyrkofonden
utgöras:
1) Kostnad för---annan
ordning;
2) kostnad för---allmän
tilläggspension;
2 a) annan kostnad---av
sedda
präster;
2 b) kostnad för —--sär
skilt
stadgas;
3) bidrag, som av Konungen och
riksdagen bestämmes, till ersättande
av anslag, som av riksdagen anvisas
till avlöningar och övriga omkostnader
dels för stiftsnämndernas
verksamhet, dels för religionsvård
åt dövstumma;
4) kostnad, som---äger
tillämpning;
5) kostnad, enligt — — — åt
församlingspräster;
Föreslagen lydelse:
6 §.
Enligt vad---Luleå stift.
Ytterligare skola, utöver vad i
denna lag eljest stadgas, ur kyrkofonden
utgöras:
1) Kostnad för---annan
ordning;
2) kostnad för---allmän
tilläggspension;
2 a) annan kostnad---av
sedda
präster;
2 b) kostnad för---sär
skilt
stadgas;
2 c) kostnad för avlöningsförmåner
åt präst, som övergått till prästerlig
övergångsbefattning, i den
mån kostnaden ej jämlikt prästlönekostnadslagen
skall bestridas
av pastorat;
3) bidrag, som av Konungen och
riksdagen bestämmes, till ersättande
av anslag, som av riksdagen anvisas
till avlöningar och övriga omkostnader
dels för stiftsnämndernas
verksamhet, dels för religionsvård
åt döva;
4) kostnad, som---äger
tillämpning;
5) kostnad, enligt---åt
församlingspräster;
1 Senaste lydelse, se 1960:164.
4
Kungl. Maj.-ts proposition nr A7 år 1961
Nuvarande lydelse:
6) anslag, som---kyrkliga
ärenden;
7) kostnad för — — — till
kyrkofonden;
8) belopp, som---t- avlö
ningen
bidraga;
9) kostnad för---kyrkliga
ändamål.
Föreslagen lydelse:
6) anslag, som---kyrkliga
ärenden;
7) kostnad för — — — till
kyrkofonden;
8) belopp, som---avlö
ningen
bidraga;
9) kostnad för---kyrkliga
ändamål.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1962.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. lagen den 29 juni 1951 (nr 570)
angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas
avlöning (prästlönekostnadslag)
Härigenom förordnas, att 1 § 2 mom. lagen den 29 juni 1951 angående
pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning
(prästlönekostnadslag)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
1 §•
2 mom. Med församlingspräst
---å församlingsprästtjänst.
Föreslagen lydelse:
1 §•
2 mom. Med församlingspräst
---å församlingsprästtjänst.
Såsom församlingspräst anses
jämväl präst, vilken övergått till
prästerlig övergångsbefattning och
innehar förordnande, som i första
stycket sägs.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1962.
1 Senaste lydelse, se 1960:631.
6
Kungl. Maj:ts ''proposition nr Jf7 år 1961
TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1961,
Närvarande:
Statsministern Erlandeb, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa frågor om anslag
ur kyrkofonden m. m. samt anför därvid följande.
I. Prästerliga övergångsbefattningar
1. Inledning
Genom riksdagens bifall (rskr 1957:388) till Kungl. Maj:ts proposition
1957:153 har beslut fattats om att genomföra ny indelning och tjänsteorganisation
för de territoriella pastoraten. Beslutet innehåller i första hand
riktlinjer och normer för den nya indelningen och organisationen samt grunder
för inplacering av kyrkoherde- och komministertjänster i lönegrad.
Däremot har genom 1957 års riksdagsbeslut ställning endast i begränsad
mån tagits i fråga om sättet att lösa de organisatoriska problem av
övergangsnatur, som är förbundna med reformen. Med lösningen av vissa
spörsmål av sådan art ansågs nämligen böra anstå någon tid. Anledningen
härtill var främst, att resultatet av det samtidigt pågående arbetet på en
ny lag om prästval borde avvaktas, innan förslag om tillfällig lagstiftning
förelädes riksdagen.
Sedan denna lagstiftningsfråga lösts genom utfärdandet av lagen om
prästval den 25 oktober 1957 (nr 577), vilken trätt i kraft den 1 juli 1958,
upptogs till behandling frågan om behovet av tillfällig lagstiftning, som —
med undanskjutande av eljest gällande regler för tillsättning av kyrkoherdeoch
komministertjänster — skulle göra det möjligt att omplacera präster,
vilkas tjänster blir indragna vid nyindelningen. I propositionerna 1958:146
och 1958: B 20 förelädes 1958 års riksdagar förslag till sådan tillfällig lag
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 1+7 år 1961
stiftning. Sedan sistnämnda proposition bifallits (rskr 1958: B 96) samt
kyrkomötet samtyckt till lagförslaget (skr 9), utfärdades lagen den 17
oktober 1958 (nr 516) med särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga
tjänster vid nyindelning av riket i pastorat. Enligt denna lag kan
Kungl. Maj:t tillsätta kyrkoherde- eller komministertjänst., som vid nyindelningen
är ledig, utan föregånget val genom att förflytta kyrkoherde eller
komminister, vars tjänst indrages, till tjänsten. Lagen har trätt i kraft den
1 januari 1960.
I propositionen 1957:153 nämndes även andra övergångsanordningar,
som bedömdes bli nödvändiga i samband med att indelningsreformen genomföres,
nämligen förtidspensionering och inrättande av särskilda prästerliga
övergångsbefattningar. Beträffande övergångsbefattningarna uttalade
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att den närmare författningsregleringen
— vilken bland annat påkallade ändring i lagstiftningen
på det kyrkligt-ekonomiska området — borde anstå till tidpunkt närmare
reformens ikraftträdande.
Denna tidpunkt har inte bestämts genom 1957 års riksdagsbeslut. I propositionen
153 anförde departementschefen endast, att den nya indelningen
och organisationen torde kunna träda i kraft tidigast den 1 januari
1961.
Jag får nu anmäla att förberedelsearbetet för att genomföra indelningsreformen
fortskridit så långt, att reformen avses kunna genomföras vid
kommande kalenderårsskifte 1961/62. Med anledning härav får jag här till
behandling upptaga frågan om inrättande av särskilda prästerliga övergångsbefattningar.
Innan så sker vill jag i korthet erinra om innehållet i de
beslut i indelningsfrågan, som fattats av 1957 och 1958 års riksdagar.
Riksdagsbeslutet om reform av pastoratsindelningen
Syftet med reformen av pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i
pastoraten angavs i propositionen 1957:153 främst vara att få till stånd
en lämpligare fördelning av det nuvarande totala antalet prästtjänster. I
propositionen redogjordes för ett utkast som pastoratsindelningssakkunniga
uPPgjort till ny indelning och organisation liksom för ett inom ecklesiastikdepartementet
utarbetat utkast härtill. Enligt sistnämnda utkast skulle
kyrkoherdetjänsterna minskas med omkring 170, kyrkoadjunktstjänsterna i
motsvarande mån ökas och komministertjänsterna i stort sett bli oförändrade
till antalet.
Enligt riksdagsbeslutet år 1957 skall pastoratsindelningsreformen genomföras
i stort sett samtidigt för hela riket. Undantag från principen om samtidighet
förutsättes endast bli behövligt för enstaka pastoratsdelningar,
som också innebär församlingsdelning och som inte hinner förberedas till
dagen för det allmänna ikraftträdandet.
8
Kungl. Muj:ts proposition nr 4-7 år 1961
Om de vid reformen nödvändiga övergångsanordningarna anmärkte departementschefen
i 1857 års proposition, att det syntes vara av värde för
såväl prästerskapet och församlingarna som de myndigheter, vilka skulle
förbereda reformen, att huvuddragen av dessa anordningar då fixerades.
På grundval av ett särskilt betänkande — i det följande omnämnt som delbetänkandet
— som år 1854 avgavs av prästvalskommittén1 framlades därför
vissa förslag angående vakantsättning av tjänster, jörjlyttning av präster,
förtidspensionering och inrättande av övergångsbefattningar. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande (nr 175) över propositionen förklarade statsutskottet
sig inte ha något att invända mot vad departementschefen anfört
och föreslagit i dessa avseenden.
Innehållet i de ställningstaganden, som år 1957 sålunda gjordes i fråga
om övergångsanordningar, var i korthet följande (sidhänvisningarna avser
prop. 1957:153).
o Vakantsättning (s. 47—50). I fråga om vakantsättning av lediga tjänster
såsom församlingspräst anförde departementschefen, att sedan sommaren
1951 vissa ledigbhvna kyrkoherde^ och komministertjänster vakantsatts
och att 150—200 kyrkoherdetjänster bedömdes vara vakantsatta vid reformens
genomförande. Antalet vakantsatta komministertjänster beräknades
uppgå till^ åtminstone 100. Föredraganden uttalade, att det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att pröva om och i vilken omfattning en mera
allmän vakantsättning borde ske.
Förflyttning (s. 50—-52). Departementschefen framhöll, att i de fall en
kyrkoherde- eller komministertjänst indrogs vid reformen, var förflyttning
av prästen till annan ordinarie prästtjänst som regel den naturligaste åtgärden.
Förutsättningarna för en förflyttning borde därför undersökas, innan
någon annan lösning övervägdes. På sätt prästvalskommittén föreslagit
borde genom en tidsbegränsad lagstiftning Kungl. Maj:t kunna genom förflyttning
tillsätta ordinarie församlingsprästtjänster, som var lediga vid
tiden för mdehiingaeformen. Departementschefen beräknade att högst ett
hundratal kyrkoherdar skulle behöva förflyttas.
Förtidspensionering (s. 52—54). I en omfattning som — med hänsyn
bland annat till rådande prästbrist — borde bli strängt begränsad, kunde
rätt att avgå med förtidspension medges präst. Eljest gällande förutsättningar
för sådan avgång kunde därvid i viss mån efterges.
Övergångsbefattningar (s. 54—62). För präster, vilkas tjänster indrogs
vid reformen, skulle i mån av behov inrättas »övergångsbefattningar».
Präst, som överfördes till övergångsbefattning, skulle vara skyldig att uppehålla
prästtjänst liksom att låta sig utnämna till ordinarie sådan tjänst.
Under vissa förutsättningar kunde präst få behålla sin tjänstebostad. Prästen
skulle vara tillförsäla*ad övergångsarvode och tjänstepensionsrätt.
1 Ang. detta betänkande se prop. 1957:153 s. 4.
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961 9
Riksdagsbeslutet om förflyttning av präster vid indelningsreformen
Såsom jag inledningsvis erinrat antog 1958 års B-riksdag ett lagförslag
med särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat. Lagen innehåller regler, som gör det möjligt
att samtidigt för hela riket genomföra en omreglering av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. Ett i vissa
avseenden annat förfarande än vad som föreskrives i lagen om prästval
skall tillämpas. Kungl. Maj:t äger sålunda utan föregånget val tillsätta
kyrkoherde- eller komministertjänst, som är ledig då omregleringen genomföres,
genom att till tjänsten förflytta präst, vars tjänst indrages. Även efter
omregleringens genomförande kan Kungl. Maj:t vid s. k. tredjegångstillsättning
av tjänst till denna förflytta kyrkoherde eller komminister, vars
tjänst indragits utan att prästen erhållit annan sådan tjänst.
Mot de i lagen angivna möjligheterna att förflytta präst svarar bestämmelserna
i 12 | prästlönereglementet om skyldighet för ordinarie präst att
låta sig förflytta till annan ordinarie tjänst, som avses i reglementet.
I propositionen 1958:146, varigenom lagförslaget förelädes riksdagen,
erinrades om att Kungl. Maj:t sedan år 1951 förordnat om vakantsättning
av sådana ledigblivna kyrkoherde- och komministertjänster, vilkas bibehållande
vid indelningsreformen synts osannolik. Härmed hade man velat begränsa
antalet av de fall, då man vid reformens genomförande måste kräva
förflyttning. För egen del anslöt jag mig helt till det i 1954 års delbetänkande
upptagna förslaget att alla lediga tjänster skulle kunna komma ifråga
för tillsättning genom förflyttning — alltså oavsett tjänstens lönegrad och
oavsett om eljest skulle ha förelegat s. k. tredjegångstillsättning eller inte.
Ledig tjänst borde också kunna tillsättas genom förflyttning av präst från
annat stift. Härom kunde ingen tvekan råda, sedan stiftsbandet avskaffats.
Härefter berörde jag spörsmålet om naturlig avgång och vakantsättning
under åren fram till dess reformen genomföres. Jag anförde därvid bland
annat följande.
Den 1 januari 1958 var 142 kyrkoherdetjänster och 88 komministertjänster
vakantsatta. Med fortsatt vakantsättning efter hittills tillämpade riktlinjer
kommer — enligt beräkningar som jag låtit göra — den 31 december
1960 att vara vakantsatta minst 190 kyrkoherde^- och 100 komministertjänster.
För kyrkoherdetjänsternas del kan sålunda en formell balans väntas
uppstå mellan minskningen av antalet tjänster och vakantsättningen.
Jag erinrade härefter om att det förutsatts, att reformen skulle föregås
av en i princip allmän vakantsättning av ledigblivna tjänster. Till följd
härav beräknade jag ett ytterligare tillskott av lediga kyrkoherdetjänster,
som skulle stå till Kungl. Majrts disposition, av minst 40.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr B 8) hade första lagutskottet
ingen erinran mot de gjorda uttalandena.
10
Kungl. Maj:ts ''proposition nr J7 år 1961
Jag anhåller nu att få övergå till att behandla spörsmålet om inrättande
av särskilda prästerliga övergångsbefattningar.
2. Prästvalskommittén
Förändringar i den församlingsprästerliga organisationen har hittills
gjorts utan att övergångsstat, indragningsstat eller liknande anordning
använts.
Nyss har erinrats om den skyldighet att låta sig förflytta till annan
tjänst, som ålagts församlingspräst genom 12 § prästlönereglementet. I 13 §
samma reglemente stadgas, att präst är skyldig att avgå från sin tjänst
under förutsättningar, som anges i gällande tjänstepensionsbestämmelser
eller som eljest kan gälla på grund av bestämmelser, som antagits av Kungl.
Maj:t och riksdagen.
Prästvalskommittén har såväl i delbetänkandet som i sitt slutbetänkande
»Prästvalslag» (SOU 1956: 30) behandlat spörsmålet om att överföra präst
på specialstat till följd av organisatoriska förändringar eller andra orsaker.
Kommittén diskuterar därvid olika möjligheter att, i de fall förflyttningsinstitutet
inte kan användas, överföra präst till sådan stat eller liknande
anordning.
Kommittén påpekar inledningsvis att ett som »Allmänna indragningsstaten»
betecknat förslagsanslag finns uppfört under riksstatens tolfte huvudtitel.
Från detta anslag utgår löner till bland annat borgmästare och rådmän,
vilkas tjänster indragits i samband med att städer lagts under landsrätt,
samt distriktslantmätare, häradsskrivare, landsfiskaler och egnahemsdirektörer,
vilka överförts på indragningsstat vid organisationsförändringar.
För dessa befattningshavare har i princip gällt att de bibehållits vid sina
avlöningsförmåner. Samtliga har helt befriats från tjänstgöringsskyldighet.
Kommittén erinrar härefter om att institutet övergångsstat kommit till
användning i väsentligt större omfattning än indragningsstaterna. Vid den
fortlöpande förändring, som den civila statsförvaltningen är föremål för,
har det normala medlet att komma till rätta med övertalig personal varit
att överföra befattningshavarna på övergångsstat. Då tjänsteman överförts
på övergångsstat, har han — till skillnad från vad som gäller för indragningsstat
— regelmässigt ålagts full tjänstgöringsskyldighet inom samma
eller närliggande förvaltningsområde. Undantagsvis har äldre tjänstemän
ansetts kunna överföras utan tjänstgöringsskyldighet. Tjänstemännen har
som regel bibehållits vid tidigare avlöningsförmåner.
Inom försvarsväsendet fmns, anför kommittén vidare, särskilda disponibilitets-
och avgångsstater till vilka — bland annat av hänsyn till statens
intressen — befattningshavare kan överföras. Avgångsstat finns också inrättad
för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. Kommittén
upplyser slutligen, att inom utrikesförvaltningen har behovet att avföra
tjänstemän från aktiv stat tillgodosetts genom en enhetlig anordning, disponibilitetsstat,
till vilken tjänsteman oavsett anledningen — organisationsförändringar
eller personlig olämplighet — kan överföras.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr J+7 år 1961
Kommittén erinrar vidare om att 1946 års prästlönekommitté i sitt principbetänkande
(SOU 1948: 44) uttalat, att frågan om en anordning på det
prästerliga området, som motsvarade nyssnämnda avgångsstater, vore
förtjänt av övervägande. Till en sådan stat kunde överföras präst, som av
olika skäl inte kunde utöva sitt kall tillfredsställande. I 1949 års proposition
i prästlönefrågan (nr 204) uttalade föredragande statsrådet, att spörsmålet
borde närmare utredas i annat sammanhang. Riksdagen anslöt sig
till detta uttalande (SIdU 2, rskr 399). Då förslag till nytt prästlönereglemente
underställdes 1951 års riksdag framhölls det angelägna i att en särskild
prästerlig avgångsstat kom till stånd (prop. 156, SIdU 2, rskr 321).
Prästvalskommittén föreslår att prästerliga disponibilitetsbefattningar
skall inrättas. Med dessa skall regleras såväl förhållanden, vilka sammanhänger
med indelningsreformen, som framdeles uppkommande situationer
av organisatorisk eller personlig art. Sin slutliga utformning har kommitténs
förslag fått i ett i slutbetänkandet intaget förslag till kungörelse om
prästerliga disponibilitetsbefattningar, till vilket torde få hänvisas (SOU
1956: 30 s. 36 och 118—138).
Vad beträffar präst, vars tjänst indrages vid indelningsreformen, skall
han enligt kommitténs förslag kunna överföras till disponibilitetsbefattning
i följande fall:
a) annan ordinarie församlingsprästtjänst, vartill prästen lämpligen kan
förflyttas, står vid indragningen inte att uppbringa;
b) kyrkoherde har vid indragningen funnits böra — med eller utan
omstationering — åtminstone tills vidare placeras på komministertjänst
utan att förflyttning i löneteknisk bemärkelse till denna tjänst har ansetts
böra ske;
c) kyrkoherde eller komminister, vars tjänst indrages och ersättes med
kyrkoadjunktstjänst, föredrar att uppehålla denna tjänst framför att bli
förflyttad till annan ort och denna önskan finnes på grund av föreliggande
speciella förhållanden böra tillmötesgås;
d) präst, vars tjänst indragits, överföres till disponibilitetsbefattning för
att på försök uppehålla annan församlingsprästtjänst.
Förslaget att behovet av övergångsstat — eventuellt indragningsstat —
och avgångsstat skall tillgodoses med en enhetlig anordning, kallad prästerliga
disponibilitetsbefattningar, motiveras av kommittén med i huvudsak
följande synpunkter.
Det måste för prästen te sig nedsättande att bli överförd på en renodlad
avgångsstat. Förslaget gör det möjligt att reglera ämnet enklare i författningsväg
än som skulle krävas, om flera skilda specialstater inrättas. Termen
övergångsstat är måhända naturligast, om det är fråga om att anordna
stater av övergångskaraktär i de särskilda pastoraten. En sådan anordning
får dock anses utesluten, eftersom inte någon stat fastställes för
kyrkofonden. Att konstruera en övergångsstat skulle därför nödvändiggöra
en omfattande, principiell omläggning av rättsreglerna rörande kyrkofonden.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 1+7 år 1961
Beträffande konstruktionen av de prästerliga disponibilitetsbefattningarna
m. m. innebär kommitténs förslag huvudsakligen följande.
Beslut om att överföra präst till disponibilitetsbefattning skall meddelas av
Kungl. Maj:t, som i samband därmed, enligt av riksdagen godkända grunder,
förordnar om inrättande av befattningen. Något visst antal befattningar
skall inte finnas inrättade, utan varje befattning inrättas först, då
ett konkret behov uppkommer. Har präst överförts till disponibilitetsbefattning,
är han skykbg att låta sig utnämna till innehavare av ordinarie
tjänst, som avses i prästlönereglementet. Genom sådan utnämning avgår
prästen från disponibilitetsbefattningen. Detsamma skall gälla, om prästen
utses till innehavare av annan ordinarie tjänst, vid vilken utgår avlöning
enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, såvida inte Kungl. Maj:t
i visst fall medgiver annat. Kungl. Maj:t skall kunna tillsätta ordinarie
prästerlig. tjänst genom att till innehavare utse präst, som överförts till
disponibilitetsbefattning. Sådan präst skall vara skyldig att, om Kungl.
Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, domkapitlet det förordnar,
uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst.
Kommittén föreslår följande löneförmåner till präst, som överförts
till disponibilitetsbefattning.
Prästen skall åtnjuta disponibilitetsarvode. Detta skall utgå under tid,
då han inte är förordnad att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst.
Arvodet skall motsvara lönen i ortsgrupp 2 i den löneklass, som prästen tillhört
i sin tidigare tjänst eller vari han genom att uppehålla tjänst blivit
förflyttad. Då prästen uppehåller sådant förordnande, skall han åtnjuta
samma avlöningsförmåner, som enligt prästlönereglementet skulle ha tillkommit
honom, om han alltjämt innehaft den tidigare tjänsten och förordnandet
meddelats jämlikt 7 § prästlönereglementet.
I pensionshänseende skall präst, som överförts till disponibilitetsbefattning,
enligt förslaget behandlas som om han även efter överförandet
innehaft och utövat sin tidigare tjänst.
Kommittén föreslår vidare vissa bestämmelser angående förmånen av
tjänstebostad.
För det fall att kyrkoherde eller komminister, som överföres till disponibilitetsbefattning,
förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst,
skall domkapitlet kunna besluta, att bostaden skall förbli tjänstebostad
för prästen, så lange denne uppehåller kyrkoadjunktstjänsten. Kommittén
förutsätter, att domkapitlet inhämtar pastoratets yttrande i saken,
men anser det inte lämpligt att beslutet göres beroende av pastoratets samtycke.
Om kyrkoherde, som överföres till disponibilitetsbefattning, förordnas
att på samma ort uppehålla en komministertjänst, får han antagas komma
att ha samma tjänstebostad som tidigare. I detta fall liksom i det nyss
angivna skall bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse beräknas som
om prästen alltjämt innehade sin tidigare tjänst.
13
Kungl. Maj:ts jrrcrposition nr J+7 år 1961
I fråga om gäldandet av lönekostnaderna för präst, som
överförts till disponibilitetsbefattning, anför kommittén i huvudsak följande.
Under tid då präst som överförts till disponibilitetsbefattning inte är förordnad
att uppehålla församlingsprästtjänst, måste samtliga kostnader för
hans avlöningsförmåner åvila kyrkofonden. Har prästen sådant förordnande,
överensstämmer det bäst med grunderna för finansieringen av prästerskapets
avlöning, att dessa kostnader åvilar det pastorat, vari han uppehåller
tjänst. Pastoratet bör därvid ha att svara även för de merkostnader,
som kan uppstå genom att församlingsprästtjänst uppehälles av präst, som
överförts till disponibilitetsbefattning. Dessa merkostnader torde i allmänhet
bli förhållandevis små. Erinras må att pastorat ansetts böra svara för
kostnaderna för avlönande av såväl tjänstledig församlingspräst som dennes
vikarie samt att pastorat enligt gällande bestämmelser har att bestrida de
merkostnader, som kan uppkomma genom att undantagsvis till vikarie på
viss tjänst förordnas präst, som uppbär högre avlöning. Efter den effektivisering
av den särskilda kyrkliga skatteutjämningen, som skett genom
kyrkomusiker- och prästlönereformerna utan höjning av maximum för församlingsavgifterna,
synes man inte av hänsyn till pastoraten behöva tveka
om att låta dem i första hand stå för dessa kostnader. I de fall då uppkomsten
av kostnaderna sammanhänger med att församlingens dittillsvarande,
valde präst får i en eller annan form kvarstanna, framstår regeln som
i särskild grad naturlig. Avgörande har dock för kommittén varit att finansieringsbestämmelserna
härigenom blir enklare. Inte utan starka skäl bör
det redan nu så komplicerade avräkningsförfarandet mellan pastoraten och
kyrkofonden göras än mera invecklat.
Kommittén föreslår således att pastorat, vari en till disponibilitetsbefattning
överförd präst uppehåller församlingsprästtjänst, skall ha att svara
för de avlöningsförmåner, som avses i 3 § 2 mom. prästlönekostnadslagen1.
Kommittén påpekar slutligen, att då indelningsreformen träder i kraft
kan förmodas komma att kvarstå ett fåtal ordinarie präster, vilka inte
övergått på 1951 års prästlönereglemente. Skulle i något enstaka fall befinnas
erforderligt att överföra dylik präst »på gammal stat» till disponibilitetsbefattning,
torde enligt kommitténs åsikt bland annat följande böra
iakttagas.
Prästen skall äga åtnjuta disponibilitetsarvode motsvarande sammanlagda
beloppet av dels — med smärre undantag — de kontanta avlöningsförmåner,
som skulle ha tillkommit honom, om han fortfarande innehaft sin
tidigare tjänst, och dels viss ersättning för mistad bostads- eller hyresersättningsförmån.
Kommittén understryker, att prästen inte har rätt att
behålla prästgård. Eftersom prästen inte är underkastad förfly ttningsskyldighet,
bör inte utkrävas tjänstgöringsskyldighet i annan befattning. Skulle
präst mottaga förordnande att uppehålla tjänst, som avses i prästlönereglementet,
torde han under vissa betingelser vara berättigad till tjänstgöringstraktamente
och vikariatsersättning. Disponibilitetsarvode till präst på
1 Lagrummet ändrat sedan betänkandet avgavs, se SFS 1900:631.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
gammal stat måste enligt kommitténs åsikt helt belasta kyrkofonden, såvida
inte prästen uppehåller församlingsprästtjänst. Kommittén har funnit
det inte vara nödvändigt att i författningstext reglera överförandet av präst
på gammal stat till disponibilitetsbefattning.
3. Yttranden
Förslaget om inrättande av disponibilitetsbefattningar har efter remiss
avstyrkts av kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket,
vilka anser att skilda specialstater bör inrättas för tillgodoseende av ifrågavarande
behov. Ämbetsverken anser, att frågan om en specialstat för
olämpliga präster bör lösas i samband med att motsvarande problem behandlas
för andra personalgrupper. Helt avstyrkande yttrande har vidare
avgivits av Svenska pastoratens riksförbund.
Andra remissinstanser, som yttrat sig i frågan, accepterar disponibilitetsbefattningarna,
i flera fall dock med särskilda förbehåll. Domkapitlen i
TJppsala och Växjö uttalar således, att användningen synes böra begränsas
så långt det är möjligt. Domkapitlet i Göteborg tillstyrker endast i den mån
anordningen är nödvändig med hänsyn till pastoratsindelningens genomförande
och då blir av tillfällig natur. Liknande förbehåll har gjorts av
domkapitlet och stiftsnämnden i Strängnäs. Statens lönenämnd anser, att
frågan om överförande till disponibilitetsstat av andra än organisatoriska
skäl är av sådan principiell betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang.
Domkapitlen i Härnösand och Luleå ävensom Svenska prästförbundet
avstyrker i sin tur, att institutet tages i anspråk av organisatoriska
skäl.
Vad angår den av kommittén föreslagna författningsregleringen tillstyrker
statskontoret att överförd präst bör tillförsäkras lön efter de normer,
som kommittén förordat. Detta ämbetsverk och riksräkenskapsverket framhåller
vikten av att föreskriften om tjänstgöringsskyldighet regelmässigt
utnyttjas. Statens lönenämnd — som också anser att tjänstgöringsskyldighet
alltid kan och bör utkrävas — uttalar med instämmande av kammarkollegiet,
att om prästen befriats från tjänstgöring, bör han under »overksam
tid» erhålla samma löneförmåner som i sin tidigare tjänst.
Vad rör tjänstebostadsförmånen för präst som överförts, ger domkapitlet
i Linköping sitt bestämda stöd åt förslaget att gammal prästgård övergångsvis
skall förbli tjänstebostad, om prästen kvarstannar och bestrider i
pastoratet inrättad kyrkoadjunktstjänst. Länsstyrelsen i Kronobergs län
anser det böra tagas under övervägande, om inte rätt att behålla prästgård
bör göras beroende av församlingens yttrande i frågan. I samma riktning
har Kyrkobrödemas konventsråd i Växjö stift uttalat sig. Stiftsnämnden i
Göteborg är inte övertygad om att pastoraten utan vidare accepterar kommitténs
tanke, när skyldighet inte åligger dem att hålla tjänstebostad.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1961
I fråga om gäldandet av lönekostnaderna har framställts erinringar endast
mot att pastorat skall bestrida vissa merkostnader. Kammarkollegiet
anför att det synes obilligt att ålägga vederbörande pastorat skyldighet att
gälda merkostnaderna, vilka rätteligen bör åvila kyrkofonden. Vad kommittén
anfört om mera enkla finansieringsbestämmelser synes kollegiet inte
utgöra tillräcklig anledning att låta pastoratet svara för dessa kostnader.
Det torde i allmänhet bli fråga om relativt långvariga förordnanden, där
behovet av förenkling av bestämmelserna inte är lika påtagligt som vid
upprepade kortvariga förordnanden.
Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Kronobergs län och
Växjö stifts pastorats förbund. Förbundet befarar att de föreslagna reglerna
kan vålla irritation i s. k. självförsörjande pastorat.
4. Frågans behandling vid 1957 års riksdag
I propositionen 1957:153 anförde dåvarande departementschefen i huvudsak
följande.
Vid vittgående organisationsreformer inom den statliga förvaltningen har
man vanligen inte kunnat helt undgå att överföra tjänstemän på övergångsstat.
Försiktigheten synes mig bjuda att man räknar med att ett behov
av sådan stat gör sig gällande vid pastoratsindelningsreformens genomförande.
I detta hänseende ansluter jag mig alltså i sak till prästvalskommitténs
ståndpunkt.
Beträffande åter lämpligheten av att nu inrätta något som motsvarar de
på vissa förvaltningsområden förekommande avgångsstatema är jag mera
tveksam. Kommitténs förslag är här föranlett av att riksdagen år 1951 —
i sammanhang med införande av förflyttningsskyldighet för präster av
andra skäl än organisatoriska — uttalade att det vore angeläget att en
särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd efter förebild av de motsvarande
stater, som finns inrättade inom utrikesförvaltningen, försvarsväsendet
och polisväsendet. Också enligt min mening kan det inträffa fall,
då det vore av stort värde att ha tillgång till en annan åtgärd än förflyttning
av präst till annan församlingsprästtjänst. Å andra sidan talar, såsom
flera remissmyndigheter framhållit, skäl emot att man upptager detta
spörsmål till isolerat bedömande för prästerskapet.
Departementschefen förordade i stället att en renodlad övergångsstat
eller däremot svarande anordning inrättades. Han ansåg, att åtminstone
tills vidare hänsyn inte behövde tagas till andra förhållanden än dem, som
omedelbart sammanhängde med den allmänna indelningsreformen.
Departementschefen förklarade sig dela prästvalskommitténs åsikt att
det inte stämde väl överens med kyrkofondens konstruktion att inrätta en
övergångsstat. Syftet med en övergångsstat torde i stället kunna uppnås
genom att införa särskilda övergångsbefattningar. Inrättandet av dylika
befattningar krävde vissa ändringar i kyrkofondslagen. Förslag om de ändringar
i denna lag, som indelningsreformen påkallade, ansåg föredraganden
16
Kungl. May.ts proposition nr 47 år 1961
böra underställas riksdagen i ett senare sammanhang. Också med andra
lagändringar borde anstå.
Emellertid ansåg departementschefen att grunderna för institutet i ett
par hänseenden syntes vara av så stort intresse, att de borde fastställas i
samband med att beslut fattades om indelningsreformen. Han anförde därvid
i huvudsak följande.
Det borde fastslås att präst, som överfördes till övergångsbefattning,
skulle vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst
liksom att låta sig utnämna till ordinarie sådan tjänst. Vidare borde överförd
präst, som hade tjänstebostad och som förordnades att på samma ort
uppehålla kyrkoadjunktstjänst, få behålla tiänstebostaden, så länge han
uppehöll kyrkoadjunktstjänsten. Vad beträffar de kontanta avlöningsförmånerna
måste såsom huvudregel gälla, att prästen under tid då han uppehöll
tjänst^ fick lön såsom om han erhållit förordnandet innan han överfördes.
Likaså måste prästen under tid, då han saknade sådant förordnande,
vara berättigad till lön efter den lönegrad som han innehade före överförandet.
Detaljutformningen av huvudreglerna syntes böra övervägas ytterligare.
Spörsmålet om fördelningen mellan pastorat och kyrkofonden av
kostnader för avlöningsförmåner åt överförd präst, som uppehöll församlingsprästtjänst,
ansågs såsom omedelbart sammanhängande med ändringar
i prästlönekostnadslagen och kyrkofondslagen inte lämpligen böra upptagas
för det dåvarande.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 175) över propositionen förklarade
statsutskottet, att det inte hade något att invända mot vad departementschefen
i förevar ande avseenden anfört och föreslagit.
5. Departementschefen
Vid 1957 års riksdag fattades beslut om en allmän reform av pastoratsindelningen
och den församlingsprästerliga organisationen i enlighet med
förslag som framlagts i propositionen 1957: 153. Förberedelsearbetet för att
genomföra reformen har nu fortskridit så långt, att reformen avses kunna
bli genomförd vid kalenderårsskiftet 1961/62.
Beslutet om pastoratsreformen innehåller inte bara grunder för blivande
indelning och tjänsteorganisation utan också vissa principiella ställningstaganden
angående de anordningar av övergångsnatur, som fordras för att
genomföra reformen. På grundval av ett sådant beslut har 1958 års B-riksdag
antagit propositionen 1958: B 20 med förslag till en tidsbegränsad lagstiftning,
genom vilken Kungl. Maj:t ges möjlighet att förflytta ordinarie
församlingspräster, vilkas tjänster indrages, till sådana tjänster, som är
lediga vid tiden för omregleringen. Också vid senare tidpunkt kan enligt
denna lagstiftning Kungl. Maj:t vid s. k. tredjegångstillsättning av ordinarie
tjänst till denna förflytta präst, vars tjänst indragits vid omregleringen
utan att prästen då erhållit annan tjänst.
I fråga om särskilda övergångsbefattningar fattades år 1957 principbeslut
17
Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1961
om att sådana skall kunna inrättas för präster, vilkas tjänster indrages vid
omregleringen och vilka inte då kan förflyttas till annan ordinarie tjänst
eller förtidspensioneras. I beslutet drogs vissa grundlinjer upp för denna
anordning i vad gäller prästs tjänstgöringsskyldighet och avlöningsförmåner
samt rätt till tjänstebostad, men samtidigt ansågs att den närmare författningsregleringen
för övergångsbefattningama skulle anstå till tidpunkt närmare
reformens ikraftträdande.
Den naturligaste åtgärden beträffande präst, vars tjänst indrages, är
— såsom tidigare anförts — som regel att förflytta honom till annan tjänst.
1 vad mån andra åtgärder skall behöva tillgripas i samband med att den
nya tjänsteorganisationen genomföres, måste därför bedömas med beaktande
av den omfattning, i vilken prästerna kan förflyttas i samband med
omregleringen.
I propositionen 1957:153 erinrade min företrädare i ämbetet om att
Kungl. Maj:t sedan år 1951 förordnat om vakantsättning av sådana ledigblivna
kyrkoherde- och komministertjänster, vilkas bibehållande vid indelningsreformen
synts osannolik. Vid följande års riksdagsbehandling av frågan
redovisade jag i propositionen 1958: 146 flera omständigheter, som
bidrar till att vakantsättningen av ordinarie prästtjänster kommer att ha
nått längre vid reformens genomförande än som från början antogs. Utifrån
vissa beräkningar bedömde jag, att på grundval av de dittills tillämpade
riktlinjerna för vakantsättningen en formell balans skulle uppstå mellan den
avsedda minskningen av antalet kyrkoherdetjänster och omfattningen av
vakantsättningen av dylika tjänster. Emellertid hade år 1957 förutsatts, att
en mera allmän vakantsättning skulle föregå reformen, och med beaktande
härav räknade jag med ett ytterligare — inte obetydligt — tillskott på
lediga tjänster. Jag fann mig därför kunna uttala, att förflyttning av präst
till annan tjänst skall kunna ske i större utsträckning och genom mindre
ingripande åtgärder än som från början förutsattes.
Enligt nu tillgängliga uppgifter var den 1 januari 1961 230 kyrkoherdetjänster
(142 den 1/1 1958) och 128 komministertjänster (88 den 1/1 1958)
vakantsatta. I enlighet med vad som förutsattes år 1957 har beslut fattats
om en mera allmän vakantsättning av tjänster under innevarande år. Till
följd härav beräknas ytterligare 37 kyrkoherdetjänster och 7 komministertjänster
bli vakantsatta.
Den aktuella situationen beträffande vakantsättningen ger mig anledning
att ytterligare understryka vad jag anförde i frågan år 1958. Som läget
numera kan bedömas torde det sålunda kunna förväntas uppkomma ett
mycket ringa behov av att inrätta övergångsbefattningar. Jag vill också
erinra om att då principbeslutet om dylika befattningar fattades år 1957,
så var det närmast av försiktighetsskäl, som man ansåg sig böra räkna med
denna anordning. Enligt min uppfattning bör övergångsbefattningar inrät
2
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 sand. Nr b7
18
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 47 år 1961
tas endast då mycket starka skäl talar mot att förflyttning kommer till
stånd. Det torde således inte böra komma i fråga att präst överföres till
övergångsbefattning blott för att avbida att en viss, för förflyttning lämplig
tjänst blir ledig senare. Med hänsyn till det sagda bör övergångsbefattning
kunna inrättas endast i de i prästvalskommitténs förslag upptagna typfallen
a) och c), nämligen då — av särskilda skäl — annan tjänst, vartill prästen
lämpligen kan förflyttas, inte står att uppbringa eller då kyrkoherde eller
komminister på grund av speciella förhållanden bör få stanna i orten och
uppehålla kyrkoadjunktstjänst.
I enlighet med de grunder jag sålunda förordat torde Kungl. Maj:t böra
bemyndigas att efter prövning från fall till fall i mån av behov inrätta
övergångsbefattningar för att till dessa överföra präster, vars tjänster indrages
då pastoratsindelningsreformen genomföres. Dylik befattning skall
vara att jämställa med ordinarie tjänst.
Vad härefter gäller spörsmålet hur bestämmelserna om prästerliga övergångsbefattningar
närmare skall utformas, anser jag att de av kommittén
föreslagna reglerna om disponibilitetsbefattningar kan tjäna som förebild
för författningsregleringen. Vad kommittén föreslagit synes i allt väsentligt
kunna anpassas att gälla för övergångsbefattningar.
I 1957 års principbeslut har fastslagits, att innehavare av övergångsbefattning
skall vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet avsedd
tjänst. Självfallet bör denna skyldighet så långt möjligt också uttagas och
förordnande bör därvid i första hand meddelas å församlingsprästerlig
tjänst. Prästen är även skyldig att låta sig utnämna till i reglementet avsedd
ordinarie tjänst. Det sistnämnda bör ses mot bakgrunden av det bemyndigande
Kungl. Maj:t erhållit genom 1958 års särskilda lag att även
efter indelningsreformen förflytta präst till ordinarie församlingsprästtjänst.
Skyldigheten att mottaga ordinarie tjänst synes böra svara häremot, och jag
vill därför föreslå, att den begränsas till att avse församlingsprästerlig sådan
tjänst. Det torde ligga i sakens natur att prästen bereds tillfälle att yttra sig
i förflyttningsärendet.
Utnämnes prästen till innehavare av ordinarie tjänst såsom församlingspräst
eller till annan ordinarie tjänst, för vilken gäller av Kungl. Maj:t utfärdade
avlöningsbestämmelser, skall prästen avgå från övergångsbefattningen,
om inte Kungl. Maj:t annat medgiver. Då prästen utnämnts till
innehavare av ordinarie församlingsprästtjänst, skall så anses som om han
hela tiden innehaft sin tidigare ordinarie tjänst och flyttats direkt därifrån
till den nya tjänsten. Har prästen under lång tid uppehållit vakantsatt
tjänst, bör han efter medgivande av Kungl. Maj:t såsom sin tidigare ordinarie
tjänst kunna få räkna den tjänst han uppehållit.
Enligt 1957 års riksdagsbeslut skall präst som överförts på övergångsbefattning
äga rätt till ett övergångsarvode. Jag förordar att detta bestäm
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
mes så, att det motsvarar lönen i den löneklass prästen tillhört i sin tidigare
tjänst. Uppehåller prästen annan tjänst, bör han få tillgodoräkna sig tid för
löneklassuppflyttning och arvodet bör höjas med hänsyn härtill. Arvodet
bör, såsom skett vid tidigare liknande organisationsförändringar, anknytas
till samma ortsgrupp för hela riket — med hänsyn till den ändring beträffande
ortsgrupperna som träder i kraft den 1 januari 1962 — lämpligen ortsgrupp
3.
Förordnas prästen att uppehålla annan prästtjänst, bör vikariatsbestämmelserna
i prästlönereglementet tillämpas som om han under förordnandet
innehade sin tidigare tjänst. I förekommande fall bör därvid 15 § 5 mom.
reglementet analogt tillämpas. Har prästen medgivits rätt att med övergångsbefattningen
förena annan tjänst eller andra anställningar, för vilka
gäller av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, bör för varje fall prövas
om och i vad mån övergångsarvodet skall behållas.
I pensionshänseende bör, i huvudsak på sätt kommittén föreslagit, prästen
behandlas som om han innehaft och utövat sin tidigare tjänst. Tjänstepensionsrätten
bör därvid — i likhet med arvodet — i princip anknytas till
stationeringsort tillhörande ortsgrupp 3.
Vad härefter gäller förmånen av tjänstebostad har vid 1957 års riksdagsbehandling
av frågan fastslagits att präst, som förordnats att uppehålla
kyrkoadjunktstjänst i samma ort som den, vari han dittills varit verksam,
enligt domkapitlets bestämmande kan få behålla sin tjänstebostad, så länge
förordnandet varar. Ett sådant beslut bör icke vara beroende av pastoratets
samtycke, men pastoratet skall självfallet höras i ärendet.
Eljest torde prästen böra vara skyldig att avflytta från bostaden inom tid
som stadgas i prästlönereglementet. Jag vill i sammanhanget peka på möjligheten
av att prästen kan få förhyra prästgården, om denna i fortsättningen
inte skall utgöra tjänstebostad.
Till vad kommittén föreslagit om bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse
vill jag erinra om att 1952 års tjänstebostadsutredning den 23
november 1959 till chefen för civildepartementet överlämnat en promemoria
med förslag till bland annat nya regler för hyressättning av tjänstebostäder.
Förslaget, som bygger på uttalanden av chefen för civildepartementet i propositionen
1956: 116, lämnar utrymme för en friare anpassning av hyrans
storlek och andra villkor till omständigheterna i det enskilda fallet. Göres de
föreslagna reglerna tillämpliga på prästerliga tjänstebostäder, kommer nu
gällande bestämmelser om bostadsavdrag m. m. att upphävas.
Jag finner det rimligt att ersättning för flyttningskostnad bör kunna medgivas
i särskilda fall, då prästen överföres på övergångs befattning, liksom
också då han senare förordnas på eller utnämnes till innehavare av prästtjänst.
Slutligen vill jag föreslå att traktamente och ersättning för resa i
samband med att prästen skall uppehålla förordnande som församlingspräst
ävensom begravningshjälp m. m. får utgå enligt vanliga normer.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 1+7 år 1961
Vad härefter angår det fåtal präster, som inte övergått på prästlönereglementet,
kan det inte uteslutas att någon av dem bör överföras till övergångsbefattning
i den mån detta är möjligt. I likhet med kommittén anser
jag det inte nödvändigt att tynga författningstexten med de specialregler,
som därvid skulle fordras. Kungl. Maj:t torde böra bemyndigas att i sådant
fall besluta i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit.
Kostnaderna för de av mig förordade löneförmånerna bör, såsom kommittén
ansett, i princip åvila kyrkofonden. Kommittén har vidare uttalat,
att kostnaderna bör åvila pastoratet, då präst uppehåller församlingsprästtjänst.
Även de merkostnader som kan uppstå, exempelvis om kyrkoherde
förordnas att uppehålla kyrkoadjunktstjänst, bör enligt kommittén täckas
av pastoratet. Flera remissinstanser har gjort invändningar mot sistnämnda
förslag.
För egen del vill jag framhålla, att sedan förslaget framlades och remissbehandlades
har en förändring skett beträffande fördelningen av kostnaden
mellan kyrkofonden och pastoraten. På grundval av den vid föregående års
riksdag antagna propositionen 101 har införts ett normallönekostnadssystem,
enligt vilket den årliga avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten baseras
på beräknade årskmekostnader utan beaktande i detalj av de verkliga
kostnaderna. För att förenkla löneberäkningen vid vikariat har bestämts, att
pastorat skall svara för lönekostnaderna endast om församlingsprästtjänst
uppehälles av icke-ordinarie präst med vikariatslöneförordnande, men att
kostnaderna eljest skall utgå ur kyrkofonden. Årslönekostnaden för tjänst,
som uppehälles med vikariatslöneförordnande, beräknas per den 1 juli enligt
vikariens löneklass.
Jag finner inte skäl föreligga att för de fall, då till övergångsbefattning
överförd präst tjänstgör som församlingspräst, göra avsteg från de principer,
som antogs av förra årets riksdag. Av dessa följer att kyrkofonden skall stå
för lönekostnaderna vid ett förordnande mot vikariatsersättning på församlingsprästtjänst.
Vid ett vikariatslöneförordnande har däremot pastoratet
att svara för lönekostnaderna enligt reglerna i 3 § prästiönekostnadslagen.
De s. k. tillskottspastoraten får i allmänhet upptaga hela denna kostnad i
avräkningen med kyrkofonden.
Vad slutligen angår den merkostnad för kyrkofonden, som inrättande av
övergångsbefattningar kan komma att medföra, torde det i betraktande av
de av mig förordade grunderna härför kunna förutsättas, att kostnadsökningen
för fonden inte blir av sådan omfattning, att den kan föranleda
någon ändring av utdebiteringen för den allmänna kyrkoavgiften.
Inom ecklesiastikdepartementet har, i överensstämmelse med vad jag nu
förordat, upprättats ett utkast till kungörelse om prästerliga övergångsbefattningar,
som inrättas vid nyindelning av riket i pastorat, vilket utkast
21
Kungl. Majrts proposition nr 47 år 1961
torde som bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet. Kungl. Maj:t torde
böra bemyndigas att utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse
med detta utkast. I fråga om bestridandet av kostnaderna för avlöningsförmåner
åt präster som överförts på övergångsbefattning kan — till följd
av principerna för det nämnda normallönekostnadssystemet — författningsregleringen
inskränkas till smärre ändringar i 6 § lagen om kyrkofond och
1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen. Inom ecklesiastikdepartementet har
utarbetats förslag härtill. I samband därmed haren justering av redaktionell
natur företagits i förstnämnda lagrum.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1) bemyndiga Kungl. Maj:t att vid nyindelningen av
riket i pastorat inrätta prästerliga övergångsbefattningar i
enlighet med av mig i det föregående förordade grunder;
2) antaga inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag
till ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond och av 1 § 2 mom. lagen den 29 juni
1951 (nr 570) angående pastorats deltagande i kostnaderna
för församlingsprästernas avlöning (prästlönekostnadslag);
3) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
och vidtaga åtgärder i övrigt, som fordras med avseende å
förutnämnda övergångsbefattningar.
22
Kungl. Majrts ''proposition nr tf år 1961
IL Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.
1. Biskoparnas representationsbidrag
Kostnaderna för avlöningsförmåner åt biskoparna bestrides ur kyrkofonden
jämlikt 6 § andra stycket 1) lagen om kyrkofond. I 29 § 6 mom. prästlönereglementet
stadgas, att biskop äger — utöver sin lön — uppbära
representationsbidrag, ärkebiskopen med 9 000 kronor, biskopen i Lunds
stift med 5 000 kronor och annan biskop med 3 000 kronor för år räknat.
Nämnda belopp är oförändrade sedan prästlönereglementets ikraftträdande
den 1 januari 1952.
Med hänsyn till att kostnaderna för representation under senare år ökat
till följd av stegrade levnadskostnader och höjda löner för ekonomipersonal
och övrig hushållshjälp, föreslår jag nu en höjning av ifrågavarande bidragsbelopp.
Jag förordar, att representationsbidragen från och med budgetåret
1961/62 bestämmes till 18 000 kronor för ärkebiskopen, 10 000 kronor för
biskopen i Lunds stift och 6 000 kronor för annan biskop, allt för år räknat.
2. Avlöningsbidrag till sjömanspräster
Ur kyrkofonden utgår för närvarande till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
jämlikt 6 § andra stycket 4) kyrkofondslagen elva bidrag, vart och
ett å 16 800 kronor, för avlönande av präster, som är anställda i styrelsens
tjänst i utlandet.
Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse upprepar i sin framställning om
anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1961/62 sin tidigare gjorda ansökning
om bidrag till avlönande av ytterligare två sjömanspräster. Styrelsen anhåller
vidare dels om höjning av nu utgående bidrag från 16 800 kronor till
i runt tal 18 500 kronor med hänsyn till 1960 och 1961 års lönehöjningar,
dels om retroaktivt tillägg till nu utgående bidrag för tiden den 1 januari
1960—den 30 juni 1961 med 1 690 kronor per bidrag. Av framställningen
inhämtas, att styrelsen under budgetåret 1959/60 avlönat sammanlagt 19 i
utlandet stationerade präster, varav elva med bidrag från kyrkofonden, och
av egna medel bestritt utgifterna för tio assistenttjänster, som innehafts av
präster, diakoner eller andra kvalificerade krafter, samt ett antal deltidstjänster
ävensom annan personal, varav 15 husmödrar.
Kammarkollegiet erinrar om att statsmakterna vid 1960 års riksdag
(prop. 101; rskr 216) ställt sig avvisande till den begärda ökningen av
antalet avlöningsbidrag till sjömanspräster med ytterligare två bidrag, av
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr J+7 år 1961
sedda för sjömanspräster i Rio de Janeiro och San Francisco, samt avstyrker
bifall till den nu upprepade framställningen om sådan ökning. Kollegiet
framhåller i detta sammanhang önskvärdheten av att möjligheterna för
ett nordiskt samarbete på förevarande område närmare prövas i syfte att
vinna kostnadsbesparing. Beträffande storleken av avlöningsbidragen till
sjömansprästerna finner kammarkollegiet skäl tala för, att de av sjömansvårdsstyrelsen
begärda beloppen något höjes. Förslagsvis skulle avlöningsbidraget
enligt kollegiets mening för varje befattning från och med budgetåret
1961/62 kunna bestämmas till 18 800 kronor samt det retroaktiva lönetillägget
per befattning för perioden den 1 januari 1960—den 30 juni 1961
till 1 300 kronor för år räknat.
I detta sammanhang torde få erinras om att det i två likalydande motioner
till 1960 års riksdag (I: 262 och II: 394) föreslogs, att bidrag ur kyrkofonden
skulle utgå till avlönande av tre av Evangeliska fosterlandsstiftelsen
anställda sjömanspräster i Hamburg, Liibeck och Liverpool i likhet med vad
nu sker beträffande präster i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelses tjänst
i utlandet.
I skrivelse den 10 maj 1960, nr 216, har riksdagen såsom sin mening givit
Kungl. Maj:t till känna vad tredje lagutskottet i utlåtande nr 19 anfört i
anledning av nämnda motioner. I utskottsutlåtandet uttalas följande.
Den verksamhet, som utövas genom de i utlandet stationerade sjömansprästerna
är enligt utskottets mening förtjänt av allt stöd och varm uppskattning.
Detta gäller verksamheten bland såväl sjömän som andra svenskar
i utlandet. Att verksamheten fyller ett starkt behov framgår även av
det siffermaterial, som redovisats i motionerna. Värdet av verksamheten
påverkas enligt utskottets mening icke av om den bedrives genom svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse eller genom annat trossamfund än svenska
kyrkan. Starka skäl talar därför för bifall till yrkandet i motionerna om
anslag ur kyrkofonden. Med hänsyn till det sätt, varpå kyrkofonden tillkommit,
och fondens ändamål anser utskottet det emellertid tveksamt,
huruvida anslag ur fonden kan utgå till ett enskilt samfund som Evangeliska
fosterlandsstiftelsen. Stiftelsens organisation och förvaltning är sålunda
icke underkastad kontroll eller insyn genom vare sig statlig eller
kyrklig myndighet.
Enligt utskottets mening bör det, trots nu angivna betänkligheter, icke
möta hinder att tillfredsställa det mycket angelägna behov, som motionärernas
yrkande om anslag ur kyrkofonden avser att fylla. Flera lösningar
är här tänkbara. En sådan vore att ställa ökade medel till förfogande för
svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse med medgivande för styrelsen att i
viss utsträckning bidraga även till kostnaderna för sjömansvård, som bedrives
genom andra samfund än svenska kyrkan. Vilken lösning som än väljes
torde krävas ändringar i gällande författningar eller utfärdande av nya
sådana. På grund härav synes det ej nu kunna komma i fråga att för tillgodoseende
av sjömansvårdens behov medgiva anslag ur kyrkofonden utöver
vad i propositionen föreslagits. Utskottet förväntar emellertid, att
Kungl. Maj:t före framläggandet av anslagsäskandena för budgetåret
24
Kungl. Maj:ts proposition nr J+7 år 1961
1961/62 överväger de spörsmål, som är förenade med det i motionerna
framställda yrkandet, och att vid de ställningstaganden, som därefter kan
följa, beaktas vad utskottet här ovan anfört.
Över vad riksdagen sålunda givit till känna har, efter remiss, yttranden
avgivits av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
statskontoret och kammarkollegiet.
Sjömansvårdsstyrelsen hyser den uppfattningen, att det med hänsyn till
den verksamhet, som bedrives vid Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanskyrkor,
i och för sig vore motiverat, att bidrag ur kyrkofonden skulle
kunna paräknas till präst, anställd vid under stiftelsen lydande sjömanskyrka.
Mot bakgrunden av omfattningen av den verksamhet sjömansvårdsstyrelsen
för närvarande själv utövar i 29 utländska hamnar samt det förhållandet,
att det sammanlagda kyrkofondsbidraget under en lång följd av
år motsvarat ungefär tio procent av styrelsens totala utgifter för sin verksamhet,
finner styrelsen det vara rimligt, att ett bidrag ur kyrkofonden till
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömansvård utgår med ungefär samma
procent av stiftelsens totala utgiftssumma för sin sjömansvård. Styrelsen
förklarar sig beredd att, om så anses lämpligt, förmedla vederbörande kyrkofondsbidrag
men önskar i sådant fall klara instruktioner beträffande
bidr agsf örmedlingen.
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, som finner det angeläget att betona,
att sällskapet är ett evangelisk-lutherskt missionssällskap inom svenska kyrkan,
tillstyrker bidrag ur kyrkofonden enligt motionärernas förslag och har
icke något att erinra mot att bidraget förmedlas genom svenska kyrkans
sj ömansvårdsstyrelse.
Statskontoret finner med hänsyn till att stiftelsen i princip måste betraktas
som en enskild kyrklig sammanslutning starka principiella betänkligheter
möta mot att med kyrkofondsmedel bidraga till de i stiftelsens tjänst
anställda sjömansprästerna. Enligt kyrkofondslagen får kyrkofonden endast
användas »för kyrkliga ändamål på sätt i lagen bestämmes». Enligt statskontorets
mening kan med kyrkligt ändamål i detta sammanhang endast
avses sådan kyrklig verksamhet, som bedrives inom svenska kyrkans ram
och av dess organ.
Om emellertid bidrag rent principiellt anses böra utgå till avlönande av
stiftelsens sjömanspräster, bör likväl beslut om sådant bidrag enligt statskontorets
mening inte fattas utan att en allmän bedömning gjorts av angelägenhetsgraden
vad gäller de hamnar, där stiftelsens präster är verksamma,
och de hamnar, där präster i sjömansvårdsstyrelsens tjänst finnes anställda.
Kammarkollegiet uttalar i huvudsak följande.
Det måste betecknas såsom en för kyrkofonden hittills i stort sett främmande
uppgift att lämna bidrag till en enskild kyrklig sammanslutning. Den
föreliggande frågan har därför stor principiell vikt. Många andra enskilda
kyrkliga sammanslutningar eller anstalter finnes, vilka fullgör för kyrkan
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
synnerligen betydelsefulla uppgifter utan att åtnjuta något stöd från kyrkofonden.
I detta hänseende må särskilt framhållas diakoniväsendet.
Utom det avvägningsproblem, som berörts av statskontoret, nämligen
frågan om icke vissa av sjömansvårdsstyrelsens arbetsstationer, för vilka
något avlöningsbidrag ur kyrkofonden icke beräknats, borde äga företräde
framför någon av fosterlandsstiftelsens nu till understöd föreslagna arbetsstationer,
anmäler sig sålunda även problemet om en rätt avvägning, i vad
gäller ett eventuellt understöd från kyrkofonden, mellan fosterlandsstiftelsens
sjömansvård och den verksamhet till gagn för kyrkan, som bedrives
av andra enskilda kyrkliga sammanslutningar eller anstalter. Ytterst framställer
sig frågan, huruvida icke kyrkliga ändamål, som faller inom ramen
för kyrkofondens nuvarande uppgifter, i ett eller annat avseende kan anses
otillräckligt tillgodosedda och därför bör komma i åtanke, innan fonden
iklädes för densamma hittills främmande engagemang.
Av det anförda synes närmast följa, att ett slutligt ställningstagande till
det ifrågasatta bidraget ur kyrkofonden till fosterlandsstiftelsens sjömanspräster
icke kan ske utan en ingående utredning av de antydda avvägningsproblemen
samt över huvud kyrkofondens rättsliga ställning och de uppgifter,
som med hänsyn härtill kan åläggas fonden.
Det synes knappast rimligt att medan anslag ur kyrkofonden — med
visst undantag — för närvarande ej utgår till avlöning av vid diakonianstalterna
anställda präster, vilka har full kompetens för församlingstjänst inom
svenska kyrkan med rätt till prästerlig tjänstårsberäkning, bidrag ur fonden
skulle utgå till hos fosterlandsstiftelsen anställda sjömanspräster, vilka ej
innehar sådan kompetens. Enligt vad under hand inhämtats uppgick fosterlandsstiftelsens
utgifter för sjömansprästernas verksamhet 1959 till 171 025
kronor, vilka utgifter för år 1960 beräknats öka med 12 000 kronor. Om
bidrag ur kyrkofonden till denna verksamhet skulle fastställas i förhållande
till den totala kostnaden i anslutning till vad sjömansvårdsstyrelsen härutinnan
föreslagit, skulle bidraget komma att motsvara föga mer än ett av de
avlöningsbidrag som för närvarande utgår till sjömansvårdsstyrelsen. Det
torde knappast böra ifrågakomma att för en så begränsad anslagsfråga företaga
en utredning av den omfattning, som här ifrågasatts. Varken de i saken
väckta motionerna eller handlingarna i övrigt i ärendet synes för övrigt
klart ge vid handen, att fosterlandsstiftelsen har något mera trängande behov
av särskilt understöd för ifrågavarande verksamhet. Om ett sådant
behov likaväl skulle visas föreligga synes följdriktigast, att anslag härför får
utgå på riksstaten såsom tidigare varit fallet beträffande den av svenska
kyrkan bedrivna sjömansvården m. m. i utländska hamnar. De skäl, som
på sin tid föranledde överförandet av anslaget för sistnämnda verksamhet
från riksstaten till kyrkofonden, saknar nämligen i det väsentliga giltighet
för fosterlandsstiftelsens del.
Departementschef cii. Någon saklig skillnad kan visserligen inte anses
föreligga mellan den sjömansvård, som bedrives av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
och den som handhaves av Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
men då stiftelsen har karaktär av enskild sammanslutning blir
frågan om bidrag ur kyrkofonden till avlönande av sjömanspräster i fosterlandsstiftelsens
tjänst en fråga av principiell betydelse, som bör lösas endast
i samband med en grundligare utredning av hela spörsmålet om kyrko
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
fondens användningsområde. I likhet med kammarkollegiet anser jag inte
att förevarande fråga motiverar en utredning av så omfattande slag.
Härtill kommer också, såsom myndigheterna framhållit, att frågan om
bidrag ur kyrkofonden till fosterlandsstiftelsens sjömansvård måste vägas
mot övriga anspråk på bidrag ur fonden. Vid avvägning av föreliggande
framställningar om anslag ur fonden har jag inte funnit mig böra tillstyrka
någon ökning av antalet avlöningsbidrag till sjömanspräster. Framställningen
om bidrag till fosterlandsstiftelsens sjömansvård torde därför redan
av detta skäl inte böra föranleda någon åtgärd.
I likhet med vad som tidigare skett bör däremot en viss uppräkning av
nu utgående elva avlöningsbidrag till sjömansprästerna ske med hänsyn
till de ökade lönekostnaderna. Jag tillstyrker för egen del den av sjömansvårdsstyrelsen
begärda höjningen av bidragsbeloppen från och med
nästa budgetar till 18 500 kronor, vilket innebär en kostnadsökning av
sammanlagt 18 700 kronor för kyrkofonden. Vidare förordar jag, att retroaktivt
tillägg till de nuvarande avlöningsbidragen får utgå för tiden den
1 januari 1960—den 30 juni 1961 med ett avrundat belopp av 1 700 kronor
per bidrag eller tillhopa likaledes 18 700 kronor.
3. Anslag till anlitande av biträde vid handläggningen av kyrkliga ärenden
Jämlikt 6 § andra stycket 6) lagen om kyrkofond skall ur kyrkofonden utgå
anslag, som Kungl Maj:t och riksdagen finner skäligt ställa till vederbörande
statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning
av kyrkliga ärenden. För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats
ett belopp av högst 60 000 kronor eller 20 000 kronor mer än föregående
budgetår. Höjningen motiverades främst av behovet att anlita biträde
vid beredningen av de frågor, som har samband med pastoratsregleringen.
Då detta behov torde kvarstå endast under en del av nästa budgetår, torde
anslaget för budgetåret 1961/62 böra sänkas med 10 000 kronor och sålunda
utgå med ett belopp av 50 000 kronor.
4. Kostnaderna för stiftskansliutredningen
Från åttonde huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga har till bestridande av kostnaderna för den numera
avslutade stiftskansliutredningen utgått 142 630 kronor 91 öre. I enlighet
med hittills tillämpad praxis i fråga om utredningar beträffande sådana
ändamål, som bekostas ur kyrkofonden, bör i förevarande fall en del av utredningskostnadema
slutligt gäldas av kyrkofonden. Med hänsyn till den
fördelning av driftutgiftema för stiftskansliorganisationen, som regelmässigt
sker mellan statsverket och kyrkofonden, föreslår jag, att 60 procent av
nämnda utredningskostnader bestrides av fonden. Från denna bör således
till nyssnämnda anslag under åttonde huvudtiteln överföras ett belopp av
85 578 kronor eller i runt tal 86 000 kronor.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1961
5. Underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet i Göteborg
Domkapitlets i Göteborg expeditionslokaler är inrymda i bottenvåningen
av biskopshuset vid Västra Hamngatan och Vallgatan.
Vid en av länsarkitektkontoret i Göteborg den 23 februari 1960 företagen
besiktning av domkapitlets lokaler antecknades, att behov förelåg av putsoch
målningsreparationer samt byte av förslitna linodeummattor jämte
vissa justerings- och kompletteringsarbeten på snickerier till en beräknad
sammanlagd kostnad av 6 000 kronor, varav 550 kronor för oförutsedda
kostnader samt arvoden.
Stiftsnämnden i Göteborg har anhållit om anvisande av medel ur kyrkofonden
för ifrågavarande reparationsarbeten.
Byggnadsstyrelsen har intet att erinra mot de föreslagna åtgärderna och
tillstyrker stiftsnämndens hemställan.
Statskontoret har ingen erinran mot att ifrågavarande arbeten kommer
till utförande. Då Göteborgs domkyrka, vilken det i och för sig lär tillkomma
att sörja för domkapitlets lokaler, torde sakna egna medel för bestridande
av kostnaderna för nämnda arbeten, bör enligt statskontorets mening
kostnaderna, såsom tidigare skett i liknande fall, fördelas lika mellan staten
och kyrkofonden. Kammarkollegiet ansluter sig till vad statskontoret anfört.
Departementschefen. De föreslagna underhållsarbetena i domkapitlets lokaler,
vilka beräknats draga en kostnad av i runt tal 6 000 kronor, bör komma
till utförande. Då domkyrkan saknar medel för att bestrida dessa kostnader
synes de enligt hittills tillämpade grunder böra fördelas lika mellan
statsverket och kyrkofonden. För ändamålet bör således jämlikt 6 § andra
stycket 9) kyrkofondslagen ur kyrkofonden anvisas högst 3 000 kronor,
varjämte ett särskilt reservationsanslag av likaledes 3 000 kronor bör uppföras
å riksstaten under åttonde huvudtiteln med rubriken Domkapitlen
och stiftsnämnderna m. m.: Vissa underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet
i Göteborg.
6. Dövprästorganisationen m. m.
Gällande bestämmelser rörande de dövas religiösa omvårdnad återfinnes i
kungörelsen den 20 maj 1938 (nr 345) angående dövstumpräster. Enligt
denna kungörelse skall riket vara indelat i fem dövprästdistrikt med en
präst inom varje distrikt. Det närmare överinseendet över verksamheten
utövas av fem olika domkapitel, ett för varje distrikt. Kungörelsen innehåller
vidare, bland annat, bestämmelser om behörighet till dövprästbefattning
samt om tillsättningsförfarandet.
I en vid 1958 års kyrkomöte avgiven motion, nr 28, påtalades olägenheterna
av den rådande decentraliseringen på detta område samt restes krav
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
på medinflytande för de döva vid tillsättning av dövpräst. I motion nr 29
vid samma kyrkomöte behandlades vidare frågan om underlättande för
präst att skaffa sig erforderlig utbildning för behörighet som dövpräst samt
frågan om lönesättningen för dövprästerna. Andra tillfälliga utskottet anslöt
sig i betänkande nr 6 till motionärernas yrkanden och uttalade även, att
med hänsyn till såväl kyrkoherdes för döva behov av tjänstebiträde och
vikarie som till rekryteringen av kyrkoherdetjänsterna ett visst adjunktssystem
kunde tänkas ifrågakomma. Kyrkomötet anhöll i skrivelse den 23
september 1958, nr 6, dels om en allmän översyn av lagstiftningen rörande
de dövas omvårdnad i religiöst hänseende, dels om åtgärder, ägnade att underlätta
möjligheterna för präst att skaffa sig sådan utbildning som fordras
för behörighet att uppehålla befattning såsom kyrkoherde för döva, dels ock
att befattningen såsom kyrkoherde för döva måtte placeras lägst i lönegrad
Ao 24.
I yttrande häröver finner statskontoret frågan om en avveckling av de
ordinarie kyrkoherdebefattningama för döva och deras ersättande med
lämpligt antal arvodestjänster böra övervägas. Statskontoret tillstyrker en
allmän översyn av lagstiftningen på detta område, varvid också utbildningsspörsmålen
lämpligen bör utredas.
Kyrkomötets framställning tillstyrkes av berörda domkapitel samt svenska
prästförbundet och Sveriges dövas riksförbund. De båda sistnämnda organisationerna
uttalar sig också för ett adjunktssystem.
Kammarkollegiet anför i huvudsak följande.
Kollegiet anser sig icke kunna biträda statskontorets förslag om avveckling
av den nuvarande organisationen med fem ordinarie kyrkoherdar för
döva och deras ersättande med lämpligt antal arvodestjänster (bisysslor).
Förutom den instabilitet och otiygghet, som kan bli följden av att den
andliga vården för döva ombesörjes av präster vid sidan av annan tjänst,
torde en sådan ordning även medföra rent praktiska olägenheter. Bland
annat kommer otvivelaktigt att behövas ett ännu större antal för tjänstgöring
bland döva utbildade präster än för närvarande, vilket i sin tur skulle
ytterligare öka de redan förefintliga svårigheterna med rekryteringen. Kollegiet
anser vidare ett adjunktssystem opraktiskt beträffande en specialgrupp
med så begränsad omfattning som den förevarande. Flera döva kan
vidare tänkas föredraga religiös omvårdnad av frikyrkopräster. Det kan
även ifrågasättas om icke, därest den nuvarande organisationen är otillräcklig,
den kunde kompletteras med viss diakoniverksamhet. Utskottets anmärkning
om distriktens omfattning bör icke föranleda ändring av gällande
distriktsindelning, som överensstämmer med distriktsindelningen för konsulenter
för döva.
Önskemål om centraliserad tillsyn över dövprästernas verksamhet har
särskilt framhållits i den motion, nr 28, vilken föranlett kyrkomötets framställning
om en allmän översyn av gällande lagstiftning. Syftet tänkes tillgodosett
genom ett slags kontraktsprostbefattning med domkapitel som
överordnad myndighet. Kollegiet ställer sig för sin del frågande till nödvändigheten
av en sådan reform. De fem domkapitel, som nu har inseende
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
över dövprästernas verksamhet, lär kunna åstadkomma nödig samordning
sinsemellan i de spörsmål rörande döva som kan uppkomma genom att exempelvis
vederbörande biskopar gemensamt dryftar frågorna. Detta kunde
lämpligen ske i samband med biskopsmöte. Eventuellt skulle medel kunna
ställas till förfogande för att bereda dövprästerna tillfälle till sammankomster.
Beträffande önskemålen om närmare reglering av dövprästernas specialutbildning
anser kollegiet, att en översyn av hithörande bestämmelser bör
komma till stånd. Härigenom kunde skapas bättre förutsättningar för ett
rationellt och effektivt arbete inom den nuvarande organisationens ram.
Utbildningen bör givetvis — icke minst med hänsyn till det begränsade behovet
av dylika specialutbildade präster — så mycket som möjligt samordnas
med annan utbildning för verksamhet bland döva.
I motionen nr 28 beröres bland annat krav på medinflytande från de döva
vid tillsättningen av dövpräst. En dylik komplettering av nu gällande ordning
för tillsättning av kyrkoherde för döva synes kollegiet av principiella
skäl böra avvisas.
Kollegiet finner sålunda, att en översyn av gällande lagstiftning om dövpräster
huvudsakligen påkallas av spörsmålet om utbildningen för dylik
prästtjänst. Kyrkomötets framställning såvitt densamma avser vidtagande
av åtgärder, ägnade att underlätta möjligheten för präst att skaffa sig sådan
utbildning, som behövs för behörighet att uppehålla befattning som kyrkoherde
för döva, biträdes. Det torde vara rimligt och för fortsatt religiös omvårdnad
av de döva angeläget, att möjligheten för präst att skaffa sig den
erforderliga speciella utbildningen underlättas. Viss jämförelse kan göras
med gällande bestämmelser om stipendier för präster, som vill utbilda sig
i finska och lapska språken, och om arvoden under utbildningstiden åt
blivande lärare för blinda och döva.
Inom ecklesiastikdepartementet har med biträde av f. d. kyrkoherden för
döva S. G. Svenfors utarbetats förslag till utbildningsplan för blivande präster
för döva.
Tiden för utbildningen bör enligt denna plan vara 8 månader. Under
ungefär 4 månader följes utbildningen vid dövlärarseminariet med särskild
vikt lagd vid de utbildningsmoment som i redogörelse för lärarseminariets
verksamhet upptas under rubrikerna »Psykologiska och pedagogiska problem»,
»Språkliga problem», »Hörselskadorna» och »Kurs i de dövas åtbördsspråk».
Därjämte följes undervisning i vissa ämnen efter prövning av
rektor för seminariet samt hospitering i klasserna enligt av rektor uppgjord
plan, dock särskilt i de högsta klasserna med tanke på kommande konfirmandundervisning.
Utöver den undervisning i åtbördsspråket som ingår i
nyss angivna kurs bör ytterligare undervisning däri ges under fem veckotimmar.
Under följande två månader ges fördjupad undervisning i åtbördsspråket
med direkt undervisning i 15 veckotimmar med särskilt mål att kunna återge
medelsvår text. Under denna tid sökes kontakt med enskilda döva och
avlägges regelbundna besök i Dövas förening. Fortsatt kontakt hålles med
scminarieundervisningen genom att aspirant bevistar sådana föreläsningar
som anses ha särskilt intresse för den kommande gärningen.
De sista två månaderna ägnas speciell uppmärksamhet åt kyrkliga problem
med direkt undervisning under 15 veckotimmar. Härunder studeras
30
Kungl. May.ts ''proposition nr 1+7 år 1961
särskilt homiletiska problem och genomgång av predikoutkast samt spörsmål
berörande konfirmationsundervisningen. Vidare studium av gudstjänstoch
förrättningsliturgierna. Tillfälle bereds att hålla gudstjänster och andaktsstunder
samt enklare föredrag.
Under de fyra sista månaderna studeras härjämte speciella psykologiska
problem enligt tillgänglig litteratur samt sociala förhållanden och sociallagstiftningen.
Särskild vikt lägges vid sättet att umgås med döva samt dövas
särskilda problem i samhällslivet. Tolkningsproblemet studeras ingående.
Ett par av veckotimmarna anslås till genomgång och diskussion av hithörande
frågor. Kännedom inhämtas om konsulenternas och diakonissornas
arbetsproblem. Av största vikt är att aspirant under dessa månader får
följa kyrkoherde för döva under hans tjänsteresor i så stor utsträckning
som möjligt.
Departementschefen. I samband med att det blivit aktuellt att återbesätta
ett par tjänster som kyrkoherde för döva har frågan om rekryteringen
av dessa prästtjänster kommit i blickpunkten och kyrkomötet har påtalat
de svårigheter som här föreligger. Det främsta hindret för rekrytering utgör
otvivelaktigt det krav som måste uppställas på förtrogenhet med de dövas
speciella situation och deras uttrycksmedel, särskilt åtbördsspråket. Starka
skäl talar för att åtgärder bör vidtagas för att underlätta för präster, som
kan vilja ägna sig åt verksamhet bland de döva, att skaffa sig lämplig utbildning
härför. Kyrkomötets förslag i denna del har tillstyrkts i remissyttrandena.
Inom ecklesiastikdepartementet har förslag utarbetats rörande lämplig
uppläggning av utbildningen för blivande präster för döva. Detta förslag,
som nyss refererats och som innebär en åtta månaders specialutbildning, delvis
förlagd till dövlärarseminariet, anser jag mig kunna biträda. Utöver den
undervisning, som meddelas vid dövlärarseminariet, fordras kompletterande
undervisning, främst i åtbördsspråket och dess speciella användning vid
kyrkliga förrättningar. Kostnaderna för denna särskilda undervisning torde
kunna beräknas till cirka 13 000 kronor per elev, då det i allmänhet endast
blir fråga om utbildning av en enstaka präst åt gången. Tidvis torde intervallerna
mellan utbildningstillfällena bli ganska långa. Till utbildningskostnaderna
kommer vidare kostnaden för lön åt präst under utbildningstiden,
något som tycks mig väsentligt, då rekryteringen helst bör ske bland präster
med några års erfarenhet av församlingsarbete. Ifrågavarande ersättning
bör bestämmas enligt i huvudsak samma grunder, som gäller för ersättning
åt deltagare i praktisk lärarkurs. Ordinarie präst bör åtnjuta ersättning för
mistad lön under tjänstledighet för utbildningen. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utforma de närmare bestämmelserna härvidlag ävensom
att på ansökning i varje enskilt fall besluta om ersättning, som nu
sagts, och anvisa övriga erforderliga medel för utbildning varom här är
fråga. Här avsedda kostnader torde — liksom kostnaderna för dövprästorganisationen
i stort — böra åvila kyrkofonden och enligt angivna grunder
utgå jämlikt 6 § andra stycket 9) kyrkofondslagen.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 1+7 år 1961
Såsom anordnare och huvudman för denna specialutbildning synes
lämpligen den inom svenska kyrkans diakonistyrelse arbetande kyrkliga
nämnden för döva kunna fungera. Nämnden, i vilken ingår företrädare för
de döva, har under hand förklarat sig villig härtill. Den torde med hänsyn
till sina övriga arbetsuppgifter lätt kunna överblicka uppkommande rekryteringsbehov
och vid lämplig tidpunkt hos Kungl. Maj:t göra framställning
om anvisande av medel till utbildning av intresserade präster. Givetvis förutsättes
detta ske i nära samråd med vederbörande domkapitel och dövlärarseminariet.
I samband med inrättandet av den här föreslagna utbildningen för blivande
dövpräster torde också 1938 års förutnämnda kungörelse bli föremål
för översyn. Någon ändring i den nuvarande organisationen med fem kyrkoherdar
i var sitt distrikt finner jag inte skäl att föreslå. Däremot anser jag
mig böra tillmötesgå önskemålet om en effektivare samordning av den nuvarande
verksamheten genom en centralisering av tillsynen till ett enda
domkapitel. Inseendet över kyrkoherden för döva i Stockholms distrikt
ankommer alltsedan år 1938 på domkapitlet i Uppsala och överflyttades
således inte till Stockholms domkapitel, när Stockholms stift senare bildades.
Med hänsyn till den mindre arbetsbelastningen vid domkapitlet i
Stockholm föreslår jag nu, att inseendet över samtliga kyrkoherdar för döva
skall utövas av detta domkapitel. För att vinna bättre samordning bör
vidare en årlig sammankomst med kyrkoherdarna för döva få hållas. Kostnaderna
härför kan beräknas uppgå till cirka 1 000 kronor och torde få
bestridas ur det för kyrkoherdarna för döva under åttonde huvudtiteln beräknade
anslaget till reseersättningar m. m. i omkostnadsstaten för domkapitlen
och stiftsnämnderna m. m.
Inrättandet av en särskild prosttjänst finner jag inte motiverat vid den
organisation jag nu förordat. Vid översynen av gällande bestämmelser torde
det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i vilken form de döva bör
beredas visst medinflytande vid tillsättning av tjänst som kyrkoherde för
döva. Beträffande kyrkoherdarnas löneställning vill jag slutligen erinra om
att dessa tjänster enligt beslut vid fjolårets riksdag uppflyttats från lönegrad
Ao 22 till Ao 23 från och med innevarande budgetår. Någon ytterligare
lönegradsuppflyttning är jag inte beredd att förorda.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,
som föranledes av vad jag här förordat.
7. Bidrag till viss utbildning vid Sköndalsinstitutet
Vid Sköndalsinstitutet i Stockholm utbildar Svenska diakonsällskapet
diakoner ävensom i övrigt män och kvinnor för kyrkligt och samhälleligt
socialt arbete. Institutet omfattar — förutom en sjukvårdarskola — diakonskolan,
vid vilken utbildningen bedrives dels i form av en allmän kurs
32
Kungl. Maj:ts proposition nr Jf7 år 1961
av förberedande slag, dels såsom fackutbildning på fyra olika linjer, nämligen
församlingslinje, social linje, kyrkokameral linje och från och med läsåret
1959/60 kyrkomusikalisk linje. Vid sistnämnda linje meddelas såväl den
kyrkomusikaliska som den pedagogiska utbildning, som fordras för behörighet
till kyrkokantorstjänst. Antalet elever vid denna linje utgjorde första
läsåret 4 och är innevarande läsår 6.
I två likalydande motioner till 1960 års riksdag (I: 597 och II: 737) hemställdes,
att riksdagen måtte bevilja Svenska diakonsällskapet ett anslag
av 50 000 kronor ur kyrkofonden för budgetåret 1960/61 samt i .skrivelse
till Kungl. Maj:t förorda, att bidrag till lärarlönema vid Sköndalsinstitutet
i fortsättningen i största möjliga utsträckning finge utgå efter samma normer
som för övriga jämförbara enskilda utbildningsanstalter. Motionerna
föranledde icke någon riksdagens åtgärd (rskr 294). I det till grund för riksdagens
beslut liggande utlåtandet av statsutskottet (nr 118) uttalades, att
man inte borde taga ställning till frågan om statsbidrag till lärarlönema vid
Sköndalsinstitutet förrän frågan om diakoniens framtida inriktning och
ställning inom svenska kyrkan blivit bättre klarlagd. Denna principiella
ståndpunkt hindrade dock enligt utskottets mening inte, att en viss utbildningsgren
vid institutet, vars ställning vore mera entydig, kunde erhålla
stöd ur exempelvis kyrkofonden. Utskottet tänkte därvid i första hand
på den utbildning av kyrkokantorer, som sker vid institutet. Utskottet, som
inte var berett att tillstyrka ytterligare anslag ur kyrkofonden budgetåret
1960/61 för nya ändamål, förutsatte likväl, att departementschefen vid
kommande avvägning av framställningar om bidrag ur kyrkofonden till
verksamhet, som gagnar kyrkan i dess helhet, också skulle uppmärksamma
ifrågavarande utbildning vid Sköndalsinstitutet.
Under åberopande härav har direktionen för Svenska diakonsällskapet
anhållit bland annat om anslag för budgetåret 1961/62 till den vid institutet
bedrivna utbildningen. Av ansökningen framgår, att kostnaderna för den
kyrkomusikaliska utbildningen — utöver vad som beräknas täckas av elevavgifter
— kan förväntas uppgå till i runt tal 96 000 kronor varav 46 620
kronor avser löner åt två musiklärare och 43 750 kronor föreläsararvoden.
Elevantalet vid den kyrkomusikaliska linjen har därvid beräknats till 20.
Kammarkollegiet erinrar i sitt utlåtande häröver om att frågan om diakoniens
ställning och dess inorganiserande i svenska kyrkan länge varit aktuell
och att, bland annat, 1953 års kyrkomöte gjort framställning om utredning
av hela denna fråga, vilken alltjämt vore beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Synnerlig återhållsamhet vore motiverad i fråga om varje åtgärd som
med avseende på spörsmålet om finansieringen av diakonianstalternas verksamhet
kunde innebära ett föregripande av en blivande utredning. Kammarkollegiet
anför vidare följande.
Utan en dylik utredning synes de principiella konsekvenserna av ett bifall
till framställningen svårligen kunna överblickas. Det ifrågasättes näm
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr J+7 år 1961
ligen här, att kyrkofondens användningsområde skulle utvidgas till att omfatta
för fondens hittillsvarande ändamål i. stort sett främmande uppgifter.
Kyrkofonden har sålunda — frånsett ett nu utgående obetydligt avlöningsbidrag
till diakonianstalterna — icke förut tagits i anspråk för understödjande
av verksamheten vid dessa anstalter. Ett bifall till framställningen
skulle skapa ett prejudikat, som måhända kunde åberopas som stöd för
ansökningar om anslag även från andra diakonianstalter. Vidare bör beaktas,
att kyrkofonden hittills över huvud icke avsetts skola bestrida utbildningskostnader.
Prästutbildningen vid de teologiska fakulteterna, för att
taga det viktigaste exemplet, bekostas sålunda av statsmedel.
På grund av det anförda anser kollegiet sig icke kunna tillstyrka bifall till
föreliggande framställning, i vad den avser bidrag ur kyrkofonden för Sköndalsinstitutet.
Departementschefen. Inledningsvis vill jag erinra om att frågan om en
inorganisering av diakonien i kyrkan i sig rymmer ett flertal detaljfrågor.
Det gäller sålunda spörsmål såsom skapandet av ett officiellt centralt organ
för diakonien, vidare frågan om diakonianstalternas framtida ställning, diakoniarbetamas
anställningsförhållanden oeh slutligen även frågor om gränsdragningen
för diakonatet, diakonvigningens innebörd m. m. Med anledning
av en vid 1958 års kyrkomöte ånyo väckt motion om utredning fann kyrkomötet
det också angeläget att begränsa frågekomplexet till att främst avse
frågan om ett centralorgan för diakonien. Denna fråga hänsköts till kyrkomötets
utredningsnämnd och torde sålunda komma, att aktualiseras vid
nästa kyrkomöte.
Beträffande de övriga frågorna i detta sammanhang, vill jag understryka,
att diakonien utgör en gren av den frivilliga kyrkliga verksamheten, vilken
i likhet med mission och sjömansvård huvudsakligen uppbäres av kyrkfolkets
offervilja. Den bör också av naturliga skäl ha stor frihet att anpassa
sina verksamhetsformer till de krav på kristen människovärd, som kan
resas under skiftande samhällsförhållanden. De enskilda diakonianstalternas
ställning, utbildningens utformning och diakoniarbetarnas arbetsvillkor bör
därför enligt min mening inte bli föremål för en närmare reglering från statsmakternas
sida. I vissa av de berörda frågorna kring diakonatet råder också
delade meningar inom kyrkan. Ett fortsatt klarläggande av diakoniens uppgifter
och formerna för dess fastare anknytning till församlingslivet bör
därför ankomma på kyrkans egna organ.
Som en konsekvens av denna uppfattning har Kungl. Maj:t nyligen beslutit
lämna de av 1941 och 1953 års kyrkomöten,gjorda framställningarna
om utredning av berörda frågor utan vidare åtgärd.
Mot denna bakgrund är jag inte heller beredd att tillstyrka ansökningen
om bidrag av allmänna medel till Sköndalsinstitutets utbildning av diakoniarbetare.
Jag vill även erinra om de ekonomiska konsekvenser ett bifall till
diakonsällskapets ansökning skulle få med hänsyn till att likartad utbildning
bedrives också vid fyra diakonissanstalter.
3 — Bihang till riksdagens ■protokoll 1961. 1 samt. Nr 1^7
34
Kungl. Majrts proposition nr 47 år 1961
I likhet med statsutskottet vid fjolårets riksdag finner jag emellertid, att
den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet i viss mån intar en särställning.
Den utbildning, som där med stöd av Kungl. Maj:ts medgivande
den 8 maj 1959 bedrives, avser nämligen att ge behörighet till den nya typ
av kyrkomusikertjänster, kyrkokan taltjänst er, som inrättats genom 1958
års kyrkomusikerreform. Vid sidan av Sköndalsinstitutet finns inte någon
läroanstalt, som meddelar både de kyrkomusikaliska och de musikpedagogiska
kunskaper, som fordras för dessa tjänster. Då det sålunda här är fråga
om en utbildning för reguljära tjänster som kyrkomusiker, anser jag mig
inte böra motsätta mig ett visst bidrag till kostnaderna härför. Tillkomsten
av ett sådant bidrag torde inte stå i strid med de principiella synpunkter jag
i det föregående anfört rörande diakonien och utbildningen av diakoniarbetare.
Jag finner inte heller, att några avgörande principiella skäl kan anföras
mot att anlita kyrkofondsmedel till bestridande av kostnader för sådan speciell,
för vissa kyrkliga tjänster betydelsefull utbildning, som inte ordnas
genom det allmännas försorg. Med hänsyn till utbildningens syfte bör sålunda
här ifrågasatt bidrag enligt min mening kunna utgå ur kyrkofonden.
Det bör upptagas med ett avrundat belopp som, med utgångspunkt i att
kyrkomusikerutbildningen vid institutet under budgetåret 1961/62 får den
av diakonsällskapets direktion förutsatta omfattningen, torde bestämmas
till 50 000 kronor.
Jag föreslår sålunda, ätt för budgetåret 1961/62 jämlikt 6 § andra stycket
9) kyrkofondslagen anvisas ett anslag av högst 50 000 kronor såsom bidrag
till kostnaderna för den kyrkomusikaliska linjen vid Sköndalsinstitutet. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma i vilken utsträckning
och på vilka villkor anslaget skall få tagas i anspråk för ändamålet.
.8. Övriga frågor om anslag ur kyrkofonden
Bland de kostnader för andra av Kungl. Maj:t och riksdagen särskilt angivna
kyrkliga ändamål, som jämlikt 6 § andra stycket 9) lagen om kyrkofond
bestrides ur kyrkofonden, märkes det årliga bidraget till Lutherska
världsförbundets svenska sektion för bestridande av dess medlemsavgift till
världsförbundet. Detta bidrag har från och med innevarande budgetår
höjts från 30 000 kronor till 35 000 kronor.
Lutherska världsförbundets svenska sektion anhåller om en höjning av
bidraget till 40 000 kronor.
Statskontoret finner, att det nu utgående bidraget bestämdes med utgångspunkt
i en årsavgift av samma storlek som förbundets svenska sektion
synes ha att erlägga för 1961 och att några nya skäl icke anförts för
en höjning av bidraget utöver det av statsmakterna för innevarande budgetår
beslutade. Bidraget bör därför utgå med oförändrat 35 000 kronor för
nästkommande budgetår.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Vidare har ärkebiskopen i en skrivelse — med förmälan att Kyrkornas
världsråds nästa generalförsamling äger mm i New Dehli den 18 november
—den 6 december 1961 och att svenska kyrkan äger rätt att härför utse
åtta delegater samt därjämte ombetts svara för resekostnaderna för en universitetsteolog
vilken såsom »advisor» skall medverka vid kongressen —
anhållit att vid uppgörande av budget för kyrkofonden för budgetåret
1961/62 hänsyn tages till behovet av resebidrag för svenska kyrkans delegater
till generalförsamlingen. Kostnaderna för resor och traktamenten beräknas
enligt ärkebiskopen uppgå till omkring 5 000 kronor per delegat.
Departementschefen. Någon höjning av det nu utgående årliga bidraget
å 35 000 kronor till Lutherska världsförbundets svenska sektion är jag inte
beredd att tillstyrka.
Kostnaderna för resebidrag åt delegater vid olika kyrkliga konferenser
m. m. i utlandet brukar regelmässigt bestridas från det särskilda anslaget ur
kyrkofonden till extra utgifter, varom stadgas i 6 § andra stycket 9) lagen
om kyrkofond och som från och med den 1 juli 1960 tills vidare utgår med
60 000 kronor för budgetår. För svenska kyrkans representation vid Kyrkornas
världsråds generalförsamling i New Dehli torde emellertid de erforderliga
resebidragen komma att sammanlagt uppgå till étt så stort belopp,
att det svårligen kan bestridas inom ramen av ett oförändrat extra utgiftsanslag
utan att menligt inkräkta på andra angelägna behov, som bör tillgodoses
ur detta anslag. I enlighet med de av mig i proposition nr 101 till
1960 års riksdag förordade grunderna torde därför jämlikt 6 § andra stycket
9) kyrkofondslagen till bestridande av kostnaderna för här avsedda resebidrag
böra anvisas ett särskilt engångsbelopp vid sidan av anslaget till extra
utgifter. Detta belopp synes mig böra fastställas till 25 000 kronor. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare besluta rörande de bidrag
som skall utgå härur.
9. Hemställan
Under åberopande av vad jag i detta avsnitt av min framställning under
punkterna 1—8 anfört och förordat hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva,
a) att från och med den 1 juli 1961 tills vidare representationsbidrag
må utgå till ärkebiskopen med 18 000 kronor,
till biskopen i Lunds stift med 10 000 kronor och till
annan biskop med 6 000 kronor för år räknat;
b) att ur kyrkofonden må till svenska kyrkans sjömansvardsstyrelse
utgå dels ytterligare avlöningsbidrag för
tiden den 1 januari 1960—den 30 juni 1961 med tillhopa
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 är 1961
18 700 kronor, dels årligen från och med budgetåret 1961/62
tills vidare elva bidrag om 18 500 kronor för avlönande
enligt gällande grunder av präster, som är anställda i styrelsens
tjänst i utlandet;
c) att för anlitande av biträde vid handläggningen inom
vederbörande statsdepartement av kyrkliga ärenden må för
budgetåret 1961/62 ur kyrkofonden utgå högst 50 000 kronor;
d)
att från kyrkofonden må till åttonde huvudtitelns
reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga överföras ett belopp av 86 000 kronor;
e) att ur kyrkofonden må från och med den 1 juli 1961
tills vidare enligt av mig förordade grunder dels utgå ersättning
åt präst, som genomgår utbildning till präst för
döva, dels ock bestridas kostnaderna för anordnande av
sådan utbildning;
f) att ur kyrkofonden må för budgetåret 1961/62 utgå
bidrag till Svenska diakonsällskapet med högst 50 000 kronor
till bestridande av kostnader för utbildning av kyrkomusiker
vid Sköndalsinstitutet;
g) att ur kyrkofonden må till resekostnader m. m. för
svenska kyrkans representanter vid Kyrkornas världsråds
generalförsamling i New Dehli hösten 1961 utgå bidrag av
25 000 kronor;
dels till Domkapitlen och sUftsnämndema m. m.: Vissa
underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet i Göteborg
för budgetåret 1961/62 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 kronor; samt
medgiva, att ur kyrkofonden må för samma ändamål utgå
ett belopp av 3 000 kronor;
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring
i prästlönereglementet, som föranledes av vad som
föreslagits under punkten a), samt i övrigt vidtaga de författningsändringar
och utfärda de bestämmelser, som föranledes
av vad jag i det föregående förordat.
Kungl. Maj:ts proposition nr J+7 år 1961
37
III. Villkor för tillstånd att inrätta kloster
1. Ansökningen
Enligt 5 § religionsfrihetslagen kan kloster inrättas endast med Kungl.
Maj:ts tillstånd och på de villkor Kungl. Maj:t föreskriver. När propositionen
med förslag till religionsfrihetslag (nr 100) behandlades vid 1951 års
riksdag, anförde särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 1), att enligt utskottets mening Kungl. Maj:t borde, då fråga om tillstånd
att inrätta kloster första gången förekom, inhämta riksdagens yttrande
över de villkor som Kungl. Maj:t därvid ämnade föreskriva.
Hos Kungl. Maj:t har nu Theresiastiftélsen i Lund anhållit om tillstånd
att å en stiftelsen tillhörig fastighet i Glumslövs socken i Malmöhus län
inrätta ett kloster för karmelitnunnor.
Enligt stadgarna för Theresiastiftelsen, som bildades den 15 juni 1956,
skall stiftelsens ändamål vara att stödja den fromma verksamhet, som systrar
av den katolska karmelitorden bedriver i Sverige. Stiftelsen samarbetar
för uppnående av sina syften med karmelitsystrama i karmelitklostret i
Gent i Belgien. Stiftelsens fastighet förvärvades år 1957 efter tillstånd av
Kungl. Maj:t för en köpeskilling av 125 000 kronor. I en byggnad på fastigheten
finns enligt uppgift bostadsmöjligheter för omkring 10 personer. Stiftelsens
avsikt är att om ansökningen bifalles uppföra en nybyggnad, ägnad
för klosterliv. Vid styrelsens ansökning är fogade de klosterregler, som avses
skola gälla. Enligt dessa får högst 21 personer intagas i klostret. I övrigt
innehåller reglerna inte något som i väsentlig mån avviker från den kanoniska
rättens allmänna bestämmelser om kloster. För dessa bestämmelser
lämnas i nämnda proposition (s. 106 o.f.) en redogörelse, till vilken torde få
hänvisas.
Stiftelsen upplyser, att den kommunitet, som skulle utgöra klostrets
första medlemmar, består av sex belgiska karmelitsystrar och två svenska
medborgare. Ytterligare någon av svensk nationalitet har anmält sin avsikt
att inträda. Vidare anföres att, enär det inte i Sverige finns några klostertraditioner,
måste man uppenbarligen — för att över huvud taget kunna
skapa en sådan på gamla och fasta traditioner byggd institution — i det
första klostret till en början intaga i huvudsak utländska systrar, vilka så
att säga blir klostrets stiftare och fullgör den för klostrets grundande nödvändiga
funktionen att till det nya klostret överföra klostertraditionerna
från redan bestående kloster inom karmelitorden.
38 Kungl. Maj:ts proposition nr Ifl år 1961
2. Yttranden
I ärendet har yttranden avgivits av kammarkollegiet, länsstyrelsen i
Malmöhus län, statens utlänning skommission och ärkebiskopen.
Kammarkollegiet, som tillstyrker bifall till stiftelsens ansökan, behandlar
därjämte i sitt yttrande förutsättningarna och villkoren för klostrets inrättande.
Vad särskilt angår frågan om möjligheterna för den som ångrar
ett avlagt klosterlöfte att vinna befrielse från detta, hänvisar kollegiet till
att föredragande departementschefen i propositionen angående ny religionslagstiftning
erinrat om att det följde av den lagstiftning, som då
behandlades, att vederbörande alltid vore berättigad att utträda ur sitt
trossamfund och att han därigenom kunde befria sig från sina förpliktelser
gentemot samfundet och dess klosterinstitutioner. Vidare erinrar kollegiet
om departementschefens uttalande, att Kungl. Maj:t borde vid prövning av
ärendet om tillstånd att inrätta kloster eller om återkallelse av sådant tillstånd
fästa avseende vid bestämmelser, som vederbörande samfund hade
om befrielse från avlagt klosterlöfte och den behandling framställningar om
befrielse brukade röna hos överordnade inom samfundet.
Kammarkollegiet har i denna fråga hört Theresiastiftelsens juridiska
biträde, advokaten Anders Winblad i Lund, som anfört följande.
Varje postulant, varje novis och varje syster — oavsett om hon avlagt
timliga eller eviga löften — har full frihet att när hon så önskar lämna
klostret.
Befrielse från givna löften erhålles undantagslöst efter hänvändelse till
vederbörande kyrkliga myndigheter och erlagd hemgift återbetalas. Om en
syster en gång blivit mottagen utan hemgift eller med otillräcklig hemgift
och hon alltså icke kan reda sig med sina egna tillgångar, erhåller hon av
klostret vad som erfordras för att hon skall kunna återvända hem i trygghet
och därutöver erhåller hon vad hon kan behöva för att leva en viss tid
framåt.
Den som utträder ur klostret utan att dessförinnan ha blivit befriad från
sina löften, kan icke och blir icke heller för den skull utesluten ur samfundet.
Den enda påföljd som inträder är den, att vederbörande blir exkommunicerad,
d. v. s. förbjuden att mottaga sakramenten. Detta förbud uppehälles emellertid
icke genom några som helst yttre maktmedel, så att vederbörande av
kyrklig myndighet eller befattningshavare hindras att mottaga sakramenten,
utan detta förbud är endast och allenast den enskildes så att säga
samvetsfråga. Ansöker vederbörande efter det hon lämnar klostret om befrielse
från givna löften, beviljas denna ansökan undantagslöst och därmed
förfaller även den påföljd varom nyss talats och utbetalas även hemgift på
sätt här beskrivits.
I anslutning till vad sålunda upplysts förklarar kammarkollegiet det vara
angeläget att för framtiden tillse, att inte den, som ångrar avlagda löften
och önskar utträda ur klostret, genom påföljder av religiös natur avhålles
därifrån. Självfallet kan det inte ifrågakomma att i sådant syfte uppställa
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 är 1961
föreskrifter, som inskränker den katolska kyrkans handlingsfrihet. Däremot
synes, enligt kollegiets mening, en möjlig utväg att vinna det angivna
syftet vara att såsom förutsättning för tillståndet angives, att påföljder av
religiös natur inte får förekomma för den som önskar utträda ur klostret.
Skulle denna förutsättning sedermera visas inte föreligga,, kan — anför
kollegiet — fråga uppkomma om att återkalla tillståndet för klostret; detta
torde innebära en betryggande garanti för att inte utträdesrätten de facto
inskränkes.
Kammarkollegiet föreslår också, att såsom förutsättning för det sökta
tillståndet bör angivas, att klostrets medlemmar kommer att efter några år
till övervägande del utgöras av svenska medborgare och att antalet klostermedlemmar
inte under någon längre tid kommer att understiga sex, d. v. s.
det antal, som enligt nämnda proposition borde fordras för att en inrättning
av ifrågavarande slag skall betraktas, såsom kloster.
Dessutom framlägger kammarkollegiet förslag till villkorsbestämmelser
att föreskrivas vid beslut om tillstånd till klostrets, inrättande samt föreslår
att Theresiastiftelsens styrelse ålägges att årligen till Kungl. Maj:t lämna
uppgift angående klostermedlemmamas nationalitet och antal.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter sig i frågan, huruvida ett flertal
klostermedlemmar skall vara svenska medborgare redan då klostret inrättas,
till de synpunkter som Theresiastiftelsen anfört. På grund härav och
då anledning inte torde föreligga att antaga, att verksamheten blir av annan
art än som avsetts i samband med religionsfrihetslagens tillkomst, motsätter
sig länsstyrelsen inte att det begärda tillståndet lämnas. De av kammarkollegiet
föreslagna villkorsbestämmelsema syns länsstyrelsen lämpliga.
Statens utlänning skommission, som bedömt ärendet från utlänningskontrollsynpunkt,
motsätter sig inte bifall till framställningen. Kommissionen
utgår därvid från att utlänningslagen skall vara tillämplig på de utlänningar,
som kan komma att vinna inträde i klostret eller eljest vistas i det.
Då det emellertid med hänsyn till klosterinstitutionens karaktär möjligen
kan uppstå missförstånd härom bör enligt kommissionen, vid bifall till
framställningen, i villkoren för tillståndet angivas, att utlänningslagen äger
tillämpning på utländska klostermedlemmar och besökande.
Ärkebiskopen har intet att erinra mot de villkorsbestämmelser, som föreslagits
av kammarkollegiet. Med avseende på de allmänna förutsättningarna
för ett tillstånd anser ärkebiskopen angeläget att framhäva, att ett sådant
inte kan komma i fråga annat än för kloster tillhörande samfund, i
vilkas samfundsordning klosterinstitutionen ingår. Ärkebiskopen erinrar
härefter om att vad dissenterlagskommittén i sitt betänkande, som låg till
grund för 1951 års lagstiftning, uttalat om att kloster borde få inrättas
endast för de svenska romerska katolikernas behov och sålunda såsom medlemmar
i huvudsak endast ha svenska medborgare visserligen inte berör
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
des vid statsmakternas ställningstagande men att detta näppeligen kan
tagas till intäkt för antagandet, att statsmakterna på denna punkt skulle
hyst en från kommittén avvikande mening. Ärkebiskopen finner det därför
betänkligt, att tillstånd till inrättande av ett kloster skulle kunna givas,
om vid dess grundande inte ens en minoritet av dess medlemmar skulle vara
svenska medborgare.
3. Departementschefen
Förbudet mot att inrätta kloster här i landet upphävdes genom 1951 års
religionsfrihetslag, vars 5 § innehåller bestämmelserna om kloster. Enligt
detta lagrum kan kloster inrättas endast med Kungl. Maj:ts tillstånd och
på de villkor Kungl. Majrt föreskriver. Vidare gäller att ingen får upptagas
i kloster, förrän han fyllt 21 år. Slutligen stadgas att Kungl. Maj:t äger
återkalla tillstånd, om lag eller författning eller villkor som Kungl. Maj:t
föreskrivit åsidosattes vid klosterverksamheten eller klostret drives uppenbart
i strid mot vad som var förutsatt, då tillståndet gavs.
Såsom inledningsvis erinrats har riksdagen uttalat att Kungl. Maj:t
borde, då fråga om tillstånd att inrätta kloster första gången förekom, inhämta
riksdagens yttrande över de villkor som Kungl. Maj:t därvid ämnade
föreskriva.
Med Theresiastiftelsens ansökning har nu för första gången uppkommit
fråga om att meddela tillstånd att inrätta kloster. Då förutsättningar för
bifall till den gjorda framställningen synes föreligga, bör riksdagens yttrande
inhämtas angående de villkor som bör uppställas i samband därmed.
En från religionsfrihetssynpunkt väsentlig förutsättning för att klosterverksamhet
skall få bedrivas här i riket synes mig vara, att den som ångrar
ett avlagt klosterlöfte garanteras inte endast att han rent faktiskt kan
utträda ur klostret utan även att detta kan ske utan att han riskerar påföljder
av religiös innebörd. I ärendet har upplysts, att vederbörande katolska
myndigheter i fråga om befrielse från klosterlöfte tillämpar den praxis
att ansökningar härom alltid bifalles. För den som lämnar kloster utan
att ha fått befrielse från löftet inträder visserligen den påföljden, att han
blir exkommunicerad, d. v. s. förbjuden att mottaga sakramenten, men
detta förbud upprätthålles inte med några yttre maktmedel utan blir endast
en samvetsfråga för den enskilde själv. Ansöker han därefter om befrielse
från löftet, beviljas detta undantagslöst och påföljden häves. Några
andra påföljder av religiös innebörd tillämpas inte för utträdande. Med
hänsyn till vad sålunda upplysts synes det inte nödvändigt att uppställa
någon uttrycklig villkorsbestämmelse i förevarande avseende. Skulle denna
förutsättning framdeles visa sig brista, ger religionsfrihetslagen möjlighet
att under hänvisning härtill återkalla tillståndet.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
I beslutet om tillstånd bör i anslutning till vad kammarkollegiet föreslagit
angivas, att vid beslutet förutsatts, att klostrets medlemmar kommer
att efter några år till övervägande del utgöras av svenska medborgare.
Vad härefter gäller de egentliga villkoren för tillstånd till klosterverksamheten
synes dessa böra i allt väsentligt utformas i enlighet med vad kammarkollegiet
föreslagit. Därigenom skulle villkoren, som i princip ansluter
till uttalanden i religionsfrihetslagens förarbeten, komma att få i huvudsak
följande innehåll.
För att undanröja all tvekan beträffande vem som har att tala och svara
för klostret torde böra föreskrivas, att Theresiastiftelsen skall vara dess
huvudman. Beträffande upptagande i klostret bör föreskrivas att — utöver
vad i 5 § religionsfrihetslagen stadgas — klosterlöfte, som inte är tidsbegränsat,
får avläggas endast av den som fyllt tjugufem år. Vidare bör fastslås,
att klosterlöfte inte får utgöra hinder för utträde ur klostret. Det torde
ytterligare angivas, att offentlig myndighet äger i enlighet med vad i lag och
författning stadgas tillträde till klostret och rätt till insyn i dess verksamhet
samt att myndighet inte kan förvägras att träda i omedelbar förbindelse
med klostermedlem. Slutligen bör som villkor uppställas att, om i anslutning
till klostret drives verksamhet, som avser vård och fostran av barn och
ungdom, undervisning, sjukvård eller socialvård, skall gälla vad i lag och
författning föreskrives om sådan verksamhet i allmänhet.
Theresiastiftelsens styrelse torde böra åläggas att till ecklesiastikdepartementet
varje år före utgången av januari månad lämna uppgift om antalet
klostermedlemmar under föregående år samt angående dessa medlemmars
nationalitet.
I beslutet bör slutligen erinras, att klosterlöftet inte medför begränsning
av det skydd för personlig frihet, som svensk lagstiftning tillförsäkrar, att i
fråga om rättshandlingar av den som avlagt klosterlöfte skall tillämpas vad
i civillag är stadgat samt att i fråga om utländsk medborgare, som är klostermedlem
eller eljest uppehåller sig i klostret, skall iakttagas vad som finns
stadgat i utlänningslagen jämte i anslutning därtill utfärdade författningar.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag
att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens yttrande
beträffande de villkor för tillstånd att inrätta kloster i förevarande
fall, vilka angivits i det föregående.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt under
avsnitten I—III, bifaller Hans Maj :t Konungen samt
förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Mats Lindahl
Kungl. Maj:ts proposition nr tf år 1961 43
Bilaga A.
Utkast
till
kungörelse om prästerliga övergångsbefattningar, som inträttas vid
nyindelning av riket i pastorat
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kyrkoherde eller komminister, vars tjänst indrages vid nyindelningen
av riket i pastorat och som då icke genom förflyttning eller annorledes erhåller
annan ordinarie tjänst såsom församlingspräst eller beviljas avsked
med pension, är skyldig att övergå till prästerlig övergångsbefattning.
2 §.
Prästerlig övergångsbefattning inrättas av Kungl. Maj:t.
Beslut om att överföra präst till övergångsbefattning meddelas av Kungl.
Maj:t. Ärendet upptages och beredes av domkapitlet. Prästen skall givas
tillfälle att yttra sig i ärendet.
3 §.
För präst, som överförts till övergångsbefattning, skall i fråga om tjänstgöringsskyldighet
och övriga tjänsteförhållanden samt rätt till avlöningsförmåner
ävensom pensionsrätt gälla vad nedan stadgas.
4 §.
Prästen är skyldig att, om Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
domkapitlet det förordnar, uppehålla i prästlönereglementet avsedd
tjänst.
Prästen är ock skyldig att låta sig utnämna till innehavare av ordinarie
tjänst såsom församlingspräst.
5 §.
Utnämnes prästen till innehavare av ordinarie tjänst, för vilken gälla
av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsbestämmelser, avgår prästen från övergångsbefattningen,
såvida icke Kungl. Maj:t annat beslutar.
6 §.
1 mom. Erhåller prästen ordinarie tjänst såsom församlingspräst, skall
vid tillämpning av prästlönereglementet så anses, som om han under innehavet
av övergångsbefattningen alltjämt innehaft sin tidigare tjänst samt
med stöd av 12 § reglementet förflyttats från denna till den nya tjänsten.
I fråga om tid, varunder prästen efter överförandet till övergångsbefattningen
icke uppehållit förordnande å tjänst, som avses i reglementet, skall
därvid så anses som om han åtnjutit tjänstledighet med C-avdrag av annan
44
Kungl. Maj:ts vroposition nr år 1961
anledning än offentligt uppdrag eller, såvitt gäller rätt till löneklassuppflyttning,
än dylikt uppdrag och vad därmed i angivna hänseende jämställes.
2 mom. Med tidigare tjänst skall förstås den ordinarie kyrkoherde- eller
komministertjänst, som prästen innehade omedelbart före överförandet till
ö vergångsbef attningen.
Uppehöll prästen vid tidpunkten för överförandet vikariatslöneförordnande
å församlingsprästtjänst, som vakantsatts i avvaktan på nyindelningens
genomförande, beror på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida vikariatslöneförordnandet
skall likställas med innehav av den tjänst förordnandet
avsåg.
7 §.
Till prästen utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, övergångsarvode,
motsvarande lön i ortsgrupp 3 i den löneklass, vari prästen var
placerad i sin tidigare tjänst eller den högre löneklass inom lönegraden för
angivna tjänst, till vilken uppflyttning må ha skett under förordnande, som
avses i 8 §.
8 §.
Förordnas prästen att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst,
skall prästen under förordnandet åtnjuta samma avlöningsförmåner, som
enligt reglementet skulle ha tillkommit honom, om han under förordnandet
innehaft sin tidigare tjänst.
Vid bestämmande av prästens rätt till avlöningsförmåner under här
avsett förordnande skall iakttagas vad i 6 § 1 mom. andra stycket sägs.
Under förordnandet skall prästens bostadsort anses som stationeringsort,
såvida icke domkapitlet annat, bestämmer.
9 §.
Har prästen av Kungl. Maj:t medgivits rätt att med övergångsbefattningen
förena ordinarie tjänst eller erhåller han annan anställning, för vilken
gälla av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsbestämmelser, eller förordnas
han att uppehålla dylik anställning eller fullgöra statligt uppdrag, beror
på beslut eller bestämmelser, sam meddelas av Kungl. Maj:t, om och i vad
mån övergångsarvodet må bibehållas.
10 §.
1 mom. Innehar prästen vid överförandet tjänstebostad och förordnas
han att i samma ort uppehålla tjänst såsom kyrkoadjunkt, äger domkapitlet
besluta, att bostaden skall anses som tjänstebostad för prästen, så länge han
uppehåller tjänsten.
Innehar prästen eljest tjänstebostad, skall han avträda den sist å fardag
som infaller näst efter tre månader från överförandet, såvida icke domkapitlet
medgiver att den avträdes vid senare tidpunkt.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
2 mom. Under tid prästen efter överförandet kvarbor i sin tidigare tjänstebostad
till följd av bestämmelserna i 1 mom., skall vad i prästlönereglementet
eller annan författning stadgas om tjänstebostad för präst i tillämpliga
delar gälla beträffande bostaden och så anses som om prästen alltjämt
innehade sin tidigare tjänst.
11 §.
Föreligga särskilda skäl, må efter medgivande av Kungl. Maj:t ersättning
för flyttningskostnad utgå till prästen i samband med att han överföres
till övergångsbefattning. Dylik ersättning må efter medgivande av
Kungl. Maj:t utgå jämväl om prästen förordnas att uppehålla i prästlönereglementet
avsedd tjänst eller utnämnes till innehavare av ordinarie tjänst,
för vilken gälla av Kungl. Maj:t utfärdade avlöningsbestämmelser.
Vid resa i anledning av att förordnande att uppehålla i prästlönereglementet
avsedd tjänst till- eller frånträdes äger prästen uppbära resekostnadsersättning
och traktamente enligt allmänna resereglementet.
12 §.
Avlider prästen skola bestämmelserna i 44 § prästlönereglementet äga
motsvarande tillämpning.
13 §.
I fråga om prästens pensionsrätt skall så anses som om han under den tid
han varit överförd till övergångsbefattningen innehaft och utövat sin tidigare
tjänst.
Prästen skall härunder anses ha varit stationerad på ort tillhörande ortsgrupp
3; dock skall för tid, då för honom vid tillämpning av 8 och 9 §§
må ha varit gällande stationeringsort tillhörande högre ortsgrupp, beaktas
ortsgruppen för sistnämnda stationeringsort.
Övergångsbestämmelser
1. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1962.
2. Uppbär präst, som överföres till övergångsbefattning, personlig lönefyllnad,
som avses i 7 § kungörelsen den 30 november 1951 (nr 778) med
övergångsbestämmelser till prästlönereglementet, m. m., skall han, utöver
de avlöningsförmåner som må tillkomma honom enligt förevarande kungörelse,
äga uppbära ersättning motsvarande lönefyllnaden.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1961
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Propositionens huvudsaldiga innehåll.................................. 1
Lagförslag ..........,............................................... 3
Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen om kyrkofond............... 3
Lag om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. prästlönekostnadslagen..... 5
I. Prästerliga övergångsbefattningar ................................ 6
1. Inledning ................................................... 6
Riksdagsbeslutet om reform av pastoratsindelningen........... 7
Riksdagsbeslutet om förflyttning av präster vid indelningsreformen
.................................................... 9
2. Prästvalskommittén.......................................... 10
3. Yttranden .................... 14
4. Frågans behandling vid 1957 års riksdag........................ 15
5. Departementschefen ......................................... 16
II. Vissa anslag ur kyrkofonden m. m. ................................ 22
1. Biskoparnas representationsbidrag............................. 22
2. Avlöningsbidrag till sjömanspräster............................ 22
3. Anslag till anlitande av biträde vid handläggningen av kyrkliga
ärenden......... 26
4. Kostnaderna för stiftskansliutredningen........................ 26
5. Underhållsarbeten i lokalerna för domkapitlet i Göteborg........ 27
6. Dövprästorganisationen m. m.................................. 27
7. Bidrag till viss utbildning vid Sköndalsinstitutet................ 31
8. Övriga frågor om anslag ur kyrkofonden........................ 34
9. Hemställan.................................................. 35
Hl. Villkor för tillstånd att inrätta kloster............................. 37
1. Ansökningen ................................................ 37
2. Yttranden .................................................. 38
3. Departementschefen ......... 40
Bilaga A. Utkast till kungörelse om prästerliga övergångsbefattningar, som
inrättas vid nyindelning av riket i pastorat........................ 43
/
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (7)
7 kopplingar.
- Rskr. 1961:315 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 november 1912 s. 10 i texten
- Rskr. 1961:278 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., t vad propositionen avser underhållsarbeten i lokal a1 i texten
- 1LU 1961:39 Första lagutskottets memorial nr 39 år 1961 s. 1 i texten
- SU 1961:107 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m. m., i vad propositionen avser underhållsarbeten i lokalerna för domka s. 7 i texten
- 1LU 1961:34 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag ur kyrkofonden m.m. dels en i ämnet väckt motion. s. 1 i texten