Angående fortsatt stöd åt linoch hamphanteringen, m. m
1961-02-17 · 43 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 42 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:49, Angående fortsatt stöd åt linoch hamphanteringen, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr i9 år 1961
1
Nr 49
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående fortsatt stöd åt
lin- och hamphanteringen, m. m.; given Stockholms
slott den 17 februari 1961.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Netzén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att odlingen av hampa även av 1961 års skörd
skall lämnas statligt stöd. Det nuvarande högsta pristillägget å 94,5 öre per
kilogram stödberättigad hampfiber bibehålies och lämnas liksom hittills för
en högsta kvantitet av 720 ton. Kostnaden för pristillägget inklusive bidrag
till vissa odlingsförsök m. m. beräknas för budgetåret 1961/62 till i runt tal
700 000 kronor. Stödet skall liksom hittills utgå ur det under nionde huvudtiteln
anvisade reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. Vidare föreslås, att till Gotlands hampodlareförening såsom
särskilt bidrag i anledning av skadorna på 1960 års skörd av hampa skall
utbetalas ett belopp av högst 350 000 kronor av de medel, som för budgetåret
1960/61 beräknats till pristillägg för hampfiber och som till följd av det
svaga skördeutfallet endast till en del utnyttjats härför.
I enlighet med en mellan Hallands läns linodlareförening och Sveriges
oljeväxtintressenter träffad överenskommelse föreslås, att det nuvarande
stödsystemet för spånadslin med statliga pristillägg, vartill medel anvisas
å driftbudgeten, slopas. Stödet till odlingen av spånadslin skall i stället från
och med 1961 års skörd bestridas ur de införselavgiftsmedel för fettvaror,
som enligt beslut av 1959 års riksdag under vissa förutsättningar får användas
för stöd av oljelinodlingen, i den mån dessa medel inte behöver tagas i
anspråk för att stödja sistnämnda odling. Stödkostnaderna för spånadslinhalm
skall dock inte överstiga 1 040 000 kronor per år. För spånadslinfrö
begränsas det årliga stödet till en kvantitet av 2 400 ton. Frågan skall efter
ett par års erfarenheter kunna upptagas till prövning.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 49
opaginerad Kontrollera mot PDF
■2
Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1961
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
17 februari 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Netzén, fråga om fortsatt
stöd åt lin- och hamphanteringen, m. m. samt anför därvid.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
under reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
(p. 31) på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
framställning i ämnet, beräkna till stödet åt lin- och hamphanteringen
under budgetåret 1961/62 samma belopp som för innevarande budgetår eller
1 500 000 kr.
Beräkningen av nämnda belopp för år 1960/61 grundade sig på ett högsta
pristillägg för linfiber av 61 öre per kg och för hampfiber av 94,5 öre per kg
samt stödberättigade kvantiteter av 1 325 ton linfiber och 720 ton hampfiber.
Med utgångspunkt härifrån beräknades bidragskostnaderna för budgetåret
1960/61 till 808 250 kr. för lin och 680 400 kr. för hampa. Därtill kom bidrag
till vissa odlingsförsök m. m., varför det totala medelsbehovet kom att
utgöra avrundat 1 500 000 kr.
Genom beslut den 5 maj 1960 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens jordbruksnämnd
att, efter samråd med kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap och arbetsmarknadsstyrelsen i vad på resp. kollegium,
riksnämnden och styrelsen ankommer, dels närmare utreda frågan
om det statliga stödet åt lin- och hamphanteringen efter Sveriges anslutning
till Europeiska frihandelssammanslutningen, dels i samband härmed
närmare utreda Hallands läns linodlareförenings och Gotlands hampodlareförenings
ekonomiska ställning samt föreningarnas möjligheter i övrigt
till fortsatt verksamhet, dels före den 1 februari 1961 till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, till vilka resultatet av nämnda utredningar kunde
föranleda.
I en den 31 januari 1961 dagtecknad skrivelse angående stödet åt lin- och
hampodlingen hemställer statens jordbruksnämnd dels att under reservationsanslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret
1961/62 måtte upptagas såsom delpost för stöd åt odlingen av ham
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
pa, m. m. ett belopp av 700 000 kr., dels om bemyndigande för jordbruksnämnden
att utav det för budgetåret 1960/61 för pristillägg å hampfiber anslagna
beloppet av omkring 680 000 kr. tillgodogöra Gotlands hampodlareförening
såsom särskild ersättning till följd av årets skördekatastrof ett
belopp av högst 350 000 kr. utöver det belopp, som kan komma att utbetalas
till föreningen för pristillägg å fiber av 1960 års skörd, dels om godkännande
av att stödet åt odlingen under åren 1961—1964 av spånadslin anordnas i
huvudsak enligt vissa i nämndens skrivelse angivna riktlinjer, dels om räntefrihet
för tiden fr. o. m. den 1 januari 1959 beträffande vissa åt Hallands
läns linodlareförening från hemslöjdslånefonden utlämnade lån.
över jordbruksnämndens skrivelse har, efter remiss, utlåtande avgivits
av statskontoret.
Det av jordbruksnämnden framlagda förslaget till omläggning av stödet
åt spånadslinodlingen, har vid sammanträde den 4 januari 1961 underställts
jordbrukets förhandlingsdelegation, som därvid enhälligt tillstyrkt detta. 1
fråga om medel till täckning av kostnaderna i fortsättningen för stödet åt
spånadslinodlingen har på initiativ av jordbruksnämnden förhandlingar
förts och — under förutsättning av godkännande från statsmakternas sida
— överenskommelse träffats mellan Sveriges oljeväxtintressenter, förening
u. p. a., och Hallands läns linodlareförening, u. p. a.
I enlighet med givna direktiv har jordbruksnämnden vidare samrått med
kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och arbetsmarknadsstyrelsen,
vilka myndigheter lämnat nämndens förslag utan
erinran.
I sin skrivelse den 31 januari 1961 behandlar jordbruksnämnden till en
början frågan om det statliga stödet åt lin- och hamphanteringen efter Sveriges
anslutning till Europeiska frihandelssammanslutningen.
EFTA-konventionen och det statliga stödet åt lin- och hamphanteringen
Konventionens innebörd
Jordbruksnämnden konstaterar, att linet och hampan enligt EFTA-ltonventionens
gränsdragning inte har hänförts till de jordbruksvaror, som enligt
konventionens artikel 21 är undantagna från bl. a. bestämmelserna i
konventionens artikel 13 angående statliga stödåtgärder. Artikel 13 förbjuder
vissa former av statligt exportstöd samt andra stödåtgärder med huvudsakligt
syfte eller verkan att motverka fördelarna av frånvaro av tullar och
kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna. Vidare anges,
att om någon form av stödåtgärd tillämpas, som motverkar nyss angivna
fördelar (utan alt detta dock är åtgärdens huvudsakliga syfte eller verkan),
kan en klagande medlemsstat i sista hand genom majoritetsbeslut av EFTA:s
råd befrias från vissa konventionsförpliktelser gentemot den medlemsstat,
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
som tillämpar stödåtgärden. Slutligen stadgar artikel 13, att EFTA:s råd
kan besluta om ändring i artikeln och i beskrivningen av förbjudna former
av statligt exportstöd.1
För en bedömning ur EFTA-svnpunkt av stödet åt lin- och hampodlingen
lämnar nämnden till en början en redogörelse för motiven till och formen
för de statliga åtgärderna samt en överblick av odling, export och import avlin
och hampa.
Statsstödets motivering och utformning
Jordbruksnämnden framhåller, att då staten år 1940 började stödja odlingen
av lin och hampa i Sverige, detta var en av avspärrnings- och krigsrisken
betingad beredskapsåtgärd. Beredskapssynpunkten motiverade sedermera
under en följd av år de statliga stödåtgärderna. Numera är dock stödet
åt de kvarvarande odlarföreningarna — Gotlands hampodlareförening och
Hallands läns linodlareförening — föranlett främst av andra överväganden.
Vad gäller stödet åt den gotländska hampodlingen har detta i stor utsträckning
föranletts av hänsyn till de särskilda gotländska förhållandena, i första
hand myrmarksodlingens problem men även sysselsättningsproblemen på
ön. Stödet åt linodlingen torde numera i huvudsak få ses som ett jordbruksstöd
av speciell art. Nämnden anför vidare bl. a. följande.
Stödet åt lin- och hampodlingen utgår alltsedan 1951 års skörd i form avett
pristillägg med visst antal ören per kg frambragt spinnbar fiber, med begränsning
till visst antal kg för varje års skörd. Vidare gäller sedan år 1957
en prisgaranti för frö av spånadslin. Beredningsverken för lin och hampa
ägs båda helt av odlarna.
De produkter av lin- och hampodlingen, som kan ha betydelse i förevarande
sammanhang, är dels lin- och hampfiber, dels de s. k. spånskivor, som av
linodlarföreningen framställes av avfall från linberedningen.
Beträffande försäljningen av fiber har alltsedan början av 1950-talet tilllämpats
avtal mellan Riksförbundet Lin och hampa samt lin- och hampspinnerierna,
enligt vilka spinnerierna förbundit sig att till priser, som i princip
motsvarar världsmarknadspriserna, årligen inköpa viss mängd fiber av
spinnbar kvalitet. Stödet åt odlingen av lin och hampa har alltså icke inne^
burit någon subventionering i fråga om spinneriernas inköp av fiber. De avavtalen
omfattade kvantiteterna har i huvudsak motsvarat de spinnbara
1 Artikelns lydelse är följande:
»Artikel 13 Statliga stödåtgärder
1. Medlemsstaterna skola icke bibehålla eller införa
a) de i bilaga C beskrivna formerna för stödåtgärder åt export av varor till andra medlemsstater,
eller
b) någon annan form av stödåtgärd, vilkens huvudsakliga syfte eller verkan är att motverka
de fördelar, som förväntas i anledning av undanröjande eller frånvaron av- tullar och kvantitativa
restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna.
2. Om tillämpningen i en medlemsstat av någon form av stödåtgärd, utan att strida mot
moment 1 i denna artikel, likväl motverkar de fördelar, som förväntas i anledning av undanröjandet
eller frånvaron av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna,
och under förutsättning att den i momenten 1—-3 i artikel 31 angivna proceduren följts,
må rådet genom majoritetsbeslut bemyndiga en medlemsstat att gentemot den medlemsstat,
som tillämpar stödåtgärden, upphöra att fullgöra sådana förpliktelser enligt denna konvention,
som rådet anser lämpliga.
3. Rådet må besluta att ändra bestämmelserna i denna artikel och i bilaga C.*
5
Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1961
^ntiteter, som framkommit. Nya avtal har nyligen träffats med sikte på
1961—1964 års skördar.
De förut nämnda spånskivorna framställes av avfall från linberedningen
s. k. skävor — d. v. s. den del av halmen, som frånskiljes då fibern tillvaralages.
Spånskivorna framställes för byggnads- och snickeriändamål,
innan tillverkningen av spånskivor upptogs under senare delen av 1950-talet,
*5egagnades skävorna såsom bränsle för de ugnar, som ger värme till rötvatten
och torkar. Skävorna saknar saluvärde men debiteras spånskivetillverkningen
efter sitt värde som bränsle. Härvid ger spånskivetillverkningen ett
överskott, som bidrager till att begränsa behovet av stöd åt spånadslinodmgen.
Nagon subventionering av spånskivetillverkningen förekommer sålunda
inte.
Joi dbruksnämndens förslag till omläggning av stödet åt spånadslinodlingen
innebär i korthet, att det hittillsvarande budgetanslaget ersättes med
ett bemyndigande åt föreningen Sveriges oljeväxtintressenter att inom i
princip oförändrad kostnadsram disponera vissa införselavgiftsmedel för
stöd åt spånadslinet. För att beslut av föreningen angående linstödet skall
bli gällande, förutsättes att beslutet biträtts av statens representanter i föreningens
styrelse eller i sista hand av jordbruksnämnden.
Odling, export och import i EFTA-länderna
Till belysning av de omständigheter på lin- och hamphanteringens område,
som kan tänkas vara av betydelse i förhållandet till EFTA-länderna,
lämnar jordbruksnämnden följande på grundval av material från Riksförbundet
Lin och hampa sammanställda uppgifter om odling, export och import
av lin och hampa i de länder, som ingår i Europeiska frihandelssammanslutningen.
Spånadslin. Linarealen i Sverige har under senare år utgjort omkring
2 500 ha och fiberproduktionen torde normalt utgöra omkring 2 500
ton. Exporten, ca 1 100 ton, utgöres i huvudsak av icke spinnbara blånor
tor pappers- och drevtillverkning. Det statliga stödet utgår, som förut
nämnts, endast för spinnbar fiber. Av exporten har på senare tid omkring
S^tt till EFTA-länder. Importen av linfiber, som utgjort ca
2 400 ton per år, har efter kriget huvudsakligen skett från Belgien och Nederländerna.
På senare ar har dock även skett en betydlig import från Sovjetunionen.
Importen från andra länder — i huvudsak endast Danmark —
är ringa eller 100 å 200 ton per år. En närmare redovisning av den svenska
exporten och importen av linfiher framgår av den sammanställning, vilken
såsom bilaga 1 torde få bifogas detta protokoll.
Storbritannien har den största linneindustrien i Västeuropa och förbrukar
mellan 40 000 och 50 000 ton linfiber per år. Praktiskt taget hela denna råvarukvantitet
importeras f. n. Under andra världskriget lämnades betydande
subventioner från staten till odling av spånadslin i England och Nordirland.
Då subventioneringen av linodlingen upphörde i England i mitten
av 1950-talet, försvann odlingen helt inom detta område. På Nordirland bibehölls
subventioneringen något längre och där förekom en spånadslinodling
av 700—800 ha till år 1958. Enär linneindustrien på Nordirland föredrog
att köpa ryskt lin till dumpingpriser, indrogs subventionerna med sam
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr i9 år 1961
ma påföljd som i England. Linodlingen på Nordirland upphörde därför helt
år 1959. . ..
Då svårigheter uppstod att erhålla ryskt lin hösten^ 19o9 och priserna pa
linfiber steg rätt avsevärt i Västeuropa, beslöts att spånadslinet ånyo skulle
subventioneras på Nordirland fr. o. in. 1960 års odling. Odlarna garanterades
bl. a. ett pris för den högsta klassen rötad tåga av 4 kr. 68 öre per kg
och för den lägsta tågaklassen 3 kr. 83 öre per kg. Trots dessa relativt hoga
garantipriser, som ligger 60 ä 70 procent över nuvarande svenska tiberpriser,
tvekades man inte åstadkomma större linodling på Nordirland ar 1 JbU
än ca" 150 ha. Beredningsverken hade nedlagts på Nordirland under ar lJo9,
varvid maskiner och arbetare skingrats. Det fanns därför ingen möjlighet
att bereda några större mängder linhalm trots de kraftigt höjda subventionerna.
Det anses därför inte sannolikt, att någon nämnvärd spånadslinodling
kommer till stånd under år 1961 utan Storbritannien torde bil helt beroende
av import av råvara till sin omfattande linneindustii. Eftersom efterfrågan
på linnevaror anses vara oförändrad, torde importbehovet av linfiber
till Storbritannien kunna beräknas uppgå till ca 50 000 ton per ar
under de närmaste åren.
I slutet av 1930-talet återupptogs spånadslinodlingen i Danmark. Ett antal
beredningsverk uppfördes såväl på Jylland som på de större öarna. Odlingarna
uppgick under kriget och större delen av 1940-talet till ca 8 000
ha.1 Statsmakterna i Danmark lämnade ingen direkt subvention till linberedningsverken.
Däremot erhöll dessa tillstånd att under den svåra textilråvarubristen
under kriget uttaga mycket höga priser på linfiber (ungefär tre
gånger högre priser än under samma tid i Sverige). Därigenom kunde beredningsverken
snabbt amorteras och vid krigsslutet var praktiskt taget
samtliga danska beredningsverk helt skuldfria. När sedermera importmöjligheter
åter stod till buds, begränsades licensgivningen för importen i syfte
att stödja den inhemska linodlingen. Då världsmarknadspriserna på hnfiber
sjönk i slutet av 1940-talet, minskades de danska linodlingarna och
flera beredningsverk nedlades. F. n. finnes endast två verk kvar, nämligen i
Kolding på Jylland och i Tåstrup utanför Köpenhamn. De båda återstående
beredningsverken i Danmark odlade år 1960 sammanlagt ungefär 700 ha
spånadslin, vilket motsvarar ungefär halva beredningskapaciteten. Större
delen av den därifrån erhållna fibern förädlas vid spinneriet i Kolding. For
att kunna ekonomiskt utnyttja kapaciteten vid detta spinneri måste man numera
importera betvdande kvantiteter fiber från Sovjetunionen samt Belgien
och Holland. Även från Sverige har under de senaste åren köpts mindre
fiberkvantiteter. Samtidigt har Danmark liksom Sverige exporterat sådana
fiberkvaliteter, som icke kan användas i de inhemska spinneriernas relativt
specialiserade tillverkningar av färdiga linnevaror. Den danska exporten
till Sverige har i huvudsak omfattat s. k. grönberedda linblånor från ett
under år 1959 nedlagt linberedningsverk i Skävinge på Själland. Importörer
har varit hampspinnerier och drevfabriker. Den svenska linneindustrien
lorde däremot inte ha importerat dansk linfiber. De återstående danska linberedningsföretagen
är liksom i Sverige kooperativa odlarföretag. De anses
under de'' senaste åren ha haft att kämpa med stora ekonomiska SAmrigheter
på grund av rysk dumping i förening med flera års svaga skördar.
1 I Österrike förekom under och strax efter det senaste världskriget en
mindre spånadslinodling. Denna odling erhöll \iss subvention från staten.
Under 1950-talet minskades denna odling successivt och upphörde så småningom
liksom i Västtyskland. Österrike har en inte obetydlig linneindustri,
som f. n. tillgodoser sitt råvarubehov genom import från Sovjetunionen, Belgien
och Holland.
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
7
I Norge, Portugal och Schweiz förekommer ingen linodling. Däremot finnes
särskilt i Schweiz en efter landets storlek inte obetydlig linneindustri.
I Finland förekommer en mindre spånadslinodling uteslutande till husbehov.
Något beredningsverk finnes inte. Från Sverige exporteras till Finland
årligen ca 600 ton icke spinnbar linfiber till cigarrett- och finpapperstillverkning.
Den finska linneindustrien tillgodoser helt sitt råvarubehov genom
fiberimport från Sovjetunionen, Belgien och Holland.
Mjukhampa. Hamparealen har i Sverige under senare år utgjort
omkring 900 ha (år 1960 dock endast ca 700 ha). Fiberproduktionen kan
normalt anges till omkring 800 å 900 ton. Exporten, som omfattar ca 100 ton
per år, går så gott som uteslutande till Finland och utgöres av icke spinnbara
blånor för papperstillverkning. Den svenska importen av hampfiber
är av varierande omfattning, 100 å 400 ton per år, och utgöres helt av hampa
från icke EFTA-länder. Exporten och importen av hampfiber redovisas
närmare i de tabeller, vilka såsom bilaga 2 torde få fogas till detta protokoll.
I Danmark förekom under det andra världskriget och åren strax därefter
en mycket begränsad odling av mjukhampa, omfattande högst 100 ha per
år. Denna odling upphörde helt i mitten av 1940-talet.
I Portugal odlas då och då mindre arealer mjukhampa. Beredningen av
hamphalmen sker bär liksom i Spanien helt hantverksmässigt. Något modernt
hampberedningsverk finnes sålunda inte. Portugal har däremot en betydande
hampindustri baserad på tropisk hampfiber såsom sisal från de
portugisiska kolonierna i Afrika och Asien.
I övriga EFT A-länder har såvitt känt inte förekommit någon odling av
mjukhampa under det senaste decenniet.
Av samtliga EFT A-länder har således endast Sverige en permanent hampodling.
Jordbruksnämnden konstaterar sammanfattningsvis, att det årliga linfiberbehovet
inom samtliga EFTA-länder, Sverige inräknat, enligt i det föregående
återgivna, från Riksförbundet Lin och hampa av nämnden inhämtade
uppgifter uppgår till minst 60 000 ton, varav för Sveriges del ca 4 500
ton, medan linfiberproduktionen inom samma länder uppgår till högst
4 000 ton per år, varav i Sverige ca 2 500 ton. Inom varje särskilt land, där
såväl linodling som linneindustri finnes, föreligger ett betydande underskott
på råvaror till linneindustrien. För Sveriges del tillgodoses f. n. omkring
två tredjedelar av linneindustriens råvarubehov genom import från
Sovjetunionen, Belgien och Holland. Därest något EFTA-land skulle önska
exportera linfiber till Sverige, finnes sålunda alla möjligheter därtill, i fri
konkurrens med de stora linproducerande länderna. De fiberkvantiteter,
som kan ifrågakomma för export från något EFTA-land, är i varje fall helt
obetydliga. Någon odling av hampa förekommer praktiskt taget inte i övriga
EFTA-länder. Införseln av fiber av lin och hampa är tullfri i Sverige.
Jordbruksnämnden framhåller, att stödet åt lin- och hampodlingen har
tillkommit av beredskapsskäl och bibehållits främst av hänsyn till jordbruket.
Subventioneringen kommer uteslutande odlarna tillgodo och föres inte
vidare till köparna av verkens produkter, såsom spinnerier, snickerifabriker
etc. Den omläggning av stödet åt linodlingen, som nämnden föreslår
8
Kungl. Maj.ts proposition nr i9 år 1961
och för vilken redogöres närmare i ett följande avsnitt, är av formell
karaktär och innebär inte någon ändring i stödåtgärdernas natur eller omfattning.
Med hänsyn till här anförda förhållanden framstår det enligt jordbruksnämnden
som tydligt, att stödåtgärderna varken kan ha till huvudsakligt
syfte eller verkan att motverka de fördelar, som kan förväntas av frånvaron
av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna.
Stödåtgärderna står således enligt nämndens uppfattning inte i strid mot
mom. 1 i EFTA-konventionens artikel 13.
Jordbruksnämnden anför vidare, att någon anledning att befara, att tilllämpningen
av stödåtgärderna — utan att strida mot nyssnämnda mom.
1 _ likväl skall komma att motverka där angivna fördelar, ej heller synes
föreligga. Härav följer, att systemet ej heller torde kunna komma i konflikt
med mom. 2 i artikel 13.
Utredning och förslag angående det fortsatta stödet åt hampodlingen
Hampodlingen i Sverige
Jordbruksnämnden framhåller, att hampa sedan förra delen av 1950-talet
odlas endast på Gotland. Odlingen täcker numera normalt en areal av omkring
1 000 ha. Antalet odlare utgör vanligen 400 å 450 och odlingen sker
i form av kontraktsodling. I fråga om utbytet av hampodlingen m. in. anför
nämnden följande.
Under år 1960 nedgick av orsaker, som närmare beröres i det följande,
odlingens omfattning ganska avsevärt. Avkastningen av såväl halm som frö
har växlat tämligen starkt, beroende på de under 1950-talet ovanligt ojämna
väderleksförhållandena. För åren 1953—1959 har emellertid halmskörden
i genomsnitt utgjort ca 4 440 ton eller per ha räknat ca 4 450 kg och
fröskörden ca 65 kg per ha. Den likvid odlarna erhållit för sin skörd motsvarar
under samma år i genomsnitt 630 kr. per ha besådd areal. Anledningen
till att intresse för odlingen föreligger trots detta låga kontantutbyte
är de problem, som är förbundna med odlingen av myrmarkerna på Gotland,
och hampans särskilda värde som inslag i växtföljden på sådana marker.
Under de två senaste åren har i viss utsträckning övergång skett till
odling av en ny hampsort av franskt ursprung, som synes ge avsevärt högre
halmskörd än den hittills odlade sorten och därjämte ger ett större procentuellt
fiberutbyte ur halmen. Denna sort ger å andra sidan ingen skörd
av frö i Sverige.
I fråga om odlingen av hampa hänvisar jordbruksnämnden vidare till
vissa tabeller, vilka såsom bilaga 3 torde få fogas till detta protokoll.
Beredningen
Jordbruksnämnden erinrar om att beredningen av hamphalmen sker vid
Gotlands hampodlareförenings fabrik i Visby. Föreningens medlemmar uppgår
till omkring 700. Fabriken är inrymd i en äldre byggnad men har
Kungl. Maj:ts proposition nr i9 år 1961
9
successivt ombyggts och moderniserats och maskinparken anses vara i bästa
skick. Kapaciteten vid beredningsverket är anpassad för 5 000 å 6 000 ton
halm. En halmkvantitet av 5 000 ton motsvarar vid den utbytesprocent, som
under senare år varit vanlig (1953—1959 i genomsnitt 17,4 procent) en fiberproduktion
av ca 870 ton. Att beredningsverkets råvaruunderlag under
senare år utgjort i genomsnitt ca 4 400 ton halm framgår av det förut anförda.
Vid fabriken är normalt 75 personer anställda. Arbetet sker i två
skift under beredningssäsongen men under sommarmånaderna de två senaste
åren har flertalet anställda varit permitterade. Detta har låtit sig göra
med hänsyn till att flertalet av de anställda har kunnat erhålla arbete under
denna tid i bl. a. den säsongbetonade konservväxtodlingen och konservindustrien
och till att arbetstillgången i övrigt på Gotland under turistsäsongen
är bättre än under övriga årstider.
Försäljning och priser
Jordbruksnämnden upplyser, att den svenska hampfibern av spinnbar
kvalitet försäljes helt inom landet, huvudsakligen till hampspinnerierna.
Exporten uppgår till omkring 100 ton per år och utgöres av blånor för
papperstillverkning. Till grund för försäljningen till de svenska spinnerierna
under senare år har legat ett försäljningsavtal, avseende 1956—1958
års hampskördar, vilket erhållit tillämpning även på 1959 och 1960 års
skördar. Detta avtal innebär ett årligt inköpsåtagande under vissa villkor
av 700 ton fiber. Nytt inköpsavtal med sikte på 1961—1964 års skördar har
träffats under januari 1961. Priserna på hampfiber har under senare år
varit pressade på grund av utbud av lin- och hampfiber till dumpingpriser
från Sovjetunionen. Under år 1960 synes dock en viss stabilisering eller
mindre uppgång ha ägt rum. Priset för rötad vara är enligt nu tillämpat
avtal 2 kr. 20 öre per kg för tåga klass II och 1 kr. 70 öre för blånor klass
II. För närmare uppgifter om den svenska försäljningen av hampfiber hänvisas
till den sammanställning, vilken såsom bilaga 4 torde få fogas till
detta protokoll.
Statliga stödåtgärder
Jordbruksnämnden erinrar om att departementschefen i proposition 1956:
38 angående grunderna för fortsatt stöd åt lin- och hampodlingen beträffande
hampan anförde bl. a. följande.
I fråga om hampodlingen har jordbruksnämnden föreslagit ett fortsatt,
icke tidsbegränsat stöd efter nu gällande grunder. Bl. a. avses sålunda stödet
skola maximeras till 75 öre per kg spinnbar hampfiber. Liksom i fråga om
linodlingen har nämnden vidare i sitt förslag förutsatt, att frågan om det
statliga stödet åt hampodlingen skall tagas upp till omprövning, om väsentligt
ändrade omständigheter skulle inträffa. Nämnden har i sin framställning
anfört, att det nuvarande statliga stödet åt hampodlingen är ungefär dubbelt
så stort som det genomsnittliga skyddet för våra jordbruksprodukter. Emellertid
har nämnden funnit, att flera skäl likväl kan åberopas för ett fortsatt
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
extra stöd åt hampodlingen utöver det allmänna jordbruksskyddet. Den har
därvid framhållit, bl. a., hampodlingens speciella värde för jordbruksproduktionen
på de gotländska myrmarkerna samt hampberedningens betydelse för
näringslivet och den industriella sysselsättningen på Gotland. De av nämnden
i detta hänseende framförda synpunkterna har kraftigt understrukits av
flertalet utav de myndigheter och organisationer, som yttrat sig över nämndens
förslag. För min del anser jag nu liksom år 1953, då frågan om det
fortsatta stödet åt hampodlingen senast behandlades, att såväl jordbrukspolitiska
som sysselsättningspolitiska skäl talar för ett fortsatt stöd åt den
gotländska hamphanteringen. Jag vill sålunda i likhet med remissinstanserna
förorda det av nämnden framförda förslaget härutinnan. Frågan om
fortsatt stöd bör emellertid tagas upp till omprövning vid ändring i förhållandena.
Riksdagen biföll departementschefens förslag, innebärande ett pristillägg
av maximalt 75 öre per kg spinnbar hampfiber för en kvantitet av 720
ton per år. Beträffande det statliga stödet åt hamphanteringen under åren
1957—1960 anför jordbruksnämnden följande.
Enligt beslut av 1957 års riksdag (prop. 1957: 147) höjdes maximum för
pristillägget för hampfiber av 1956 och senare års skördar till 90 öre. I anslutning
till den s. k. 5-procentregelns utlösning höjdes därefter genom beslut
av 1958 års riksdag (IX ht 1958, p. 38) öretalet till nu gällande belopp,
94,5 öre per kg. Särskilda stödåtgärder vidtogs år 1959 (prop. 1959: 147),
sedan hampodlarföreningens ekonomi råkat i fara till följd av pris- och kostnadsutvecklingen
och dåligt skördeutfall. Sålunda medgavs föreningen rätt
att disponera hela det belopp, som beräknats för pristillägg för fiber av 1958
års skörd, oavsett att produktionen inte väntades komma att motsvara hela
den stödberättigade kvantiteten. Detta tillskott utgjorde omkring 95 000 kr.
Vidare öppnades möjlighet för föreningen att erhålla uppskov med de under
åren 1959—1963 till betalning förfallande amorteringarna på och räntorna
för föreningens lån ur hemslöjdslånefonden. Dessa lån uppgår nu, bortsett
från upplupna räntor, till 781 175 kr.
Hampodlarföreningens ekonomi
Jordbruksnämnden upplyser, att den för att erhålla underlag för en bedömning
av Gotlands hampodlareförenings ekonomiska ställning och möjligheter
till fortsatt verksamhet anmodat auktoriserade revisorn Bo Björkman,
Lantbruksförbundets revisionsbyrå AB, att verkställa en undersökning
angående utvecklingen av föreningens ekonomi under de tre senaste verksamhetsåren.
Undersökningen har redovisats av Björkman i en den 24 november
1960 upprättad promemoria med tillhörande bilagor. Vidare anmäler
jordbruksnämnden, att till nämnden ingivits en den 29 december 1960 dagtecknad,
till Kungl. Maj :t ställd skrivelse av hampodlareföreningen, vari en
närmare redogörelse lämnas för odlingsförhållandena under de senaste åren
och särskilt för följderna av 1959 och 1960 års helt onormala nederbördsförhållanden
på Gotland. Nämnden lämnar till en början följande redogörelse
för innehållet i Björkmans promemoria.
a) Nuläget. Björkman har utgått från föreningens balansräkningar vid
bokslutstillfällena 31/12 1957, 30/6 1959 och 30/6 1960 och korrigerat dessa
med hänsyn till att normala avskrivningar ej kunnat göras i dessa bokslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr A!) år 1961
11
Genom sådan korrigering framkommer ett balansmässigt underskott för de
tre åren av resp. ca 181 000, ca 226 000 och ca 46 000 kr. (Det i boksluten
redovisade resultatet för samma år är resp. ca ± 0, förlust ca 73 000 och
vinst ca 1 000 kr.). Efter korrigeringen, vilken främst hänför sig till värderingen
av maskiner och inventarier men även av fabriksfastigheterna, är maskiner
och inventarier upptagna till ett belopp av ca 77 000 kr. och fabriksbyggnaderna
till ca 343 000 kr., varjämte tomtvärde och bostadsbyggnad
redovisas till ca 44 000 kr. Med hänsyn till anläggningarnas speciella användning
och till fastigheternas belägenhet på Gotland anses av Björkman dessa
värden — ehuru de avser att avspegla ett riktigt bruksvärde — väsentligt
överstiga värdet vid en realisation.
Det underskott, som uppkommer genom det av Björkman beräknade avslcrivningsbehovet,
anses av denne icke behöva påverka föreningens möjligheter
att fortsätta driften. Däremot har Björkman ansett nödvändigt, att den
förlust å ca 220 000 kr., vari verksamhetsåret 1/7 1960—30/6 1961 väntas
resultera, blir täckt genom kapitaltillskott. Härvid har framhållits, att detta
skulle kunna ske genom att föreningen beviljades rätt att tillgodogöra sig även
den del av beviljat statsbidrag, som för året ej beräknas kunna utnyttjas till
följd av den ringa kvantiteten producerad fiber.
b) Verksamheten under perioderna 1/1 1 95 8—3 0/6 1 95 9
och 1/7 1 95 9—3 0/6 1 960. Av väsentlig betydelse för utfallet av verksamheten
har varit kvantiteten och kvaliteten å det råvaruunderlag, varmed föreningen
haft att arbeta. Däremot har under perioderna inträffade förändringar
på omkostnadssidan och i fiberprisnoteringen spelat mindre roll. Vid den av
Björkman beräknade planenliga avskrivningen uppkommer för verksamhetsåret
1958—1959 (vilket på grund av räkenskapsomläggning kom att omfatta 18
månader) en förlust av ca 226 000 kr. Avskrivningskostnaden har då upptagits
till 143 000 kr. För verksamhetsåret 1959—1960 blir förlusten ca 46 000 kr. vid
en avskrivningskostnad av 96 000 kr. eller sålunda ett avsevärt mindre
ogynnsamt resultat. Anledningen till det dåliga resultatet av 1958—1959 års
verksamhet är främst, att däri ingår bearbetningen av 1958 års svaga skörd.
c) Prognos för verksamhetsåret 1 9 6 0/6 1 och för norm
al drift. Anledningen till att normal drift icke kan förväntas under
verksamhetsåret 1960/61 är den kvantitativt och kvalitativt svaga skörd, som
är alt påräkna av 1960 års odling. 1959 års mycket svåra torka påverkade
icke i större grad hampskörden detta år men hade däremot en ogynnsam återverkan
på 1960 års odling. På grund av torkan under år 1959 misslyckades
nämligen vallinsådden så gott som helt på fastmarksjordarna. Däremot skadades
inte vallarna på myrjord, som är mera vattenhållande. Till år 1960 fanns
alltså inga nämnvärda förstaårsvallar på fastmarksjorden, medan vallarna på
myrjord var oskadade. Med hänsyn till att jordbruken på Gotland i allmänhet
har förhållandevis stora kreatursbesättningar vågade hampodlarna, som oftast
äger både fastmarks- och myrjord, inte plöja upp vallarna på myrjorden i normal
omfattning för hampinsådd, enär man då kunde riskera foderbrist år 1960
och vintern 1961. Detta hade till följd att 1960 års hampareal nedgick till 680
ha mot normalt 900 å 1 000 ha. Därtill kommer, att bärgningsvädret varit i
hög grad ogynnsamt, varför årets halmskörd vid tidpunkten för Björkmans
utredning väntades komma att ge eu fiberproduktion av endast ca 500 ton.
Vidare kommer kvalitetsfördelningen å årets blånor att bli något sämre
12
Kungl. Maj. ts proposition nr i9 år 1961
än normalt. Med hänsyn till den begränsade mängd stödberättigad fiber, som
framkommer, beräknade man att av statsbidraget å 680 000 kr. endast kunna
utnyttja ett belopp av ca 393 000 kr. (Att förutsättningarna för 1960/61 års
verksamhet efter avslutandet av Björkmans utredning ytterligare i någon
mån försämrats kommer att framgå av det följande.)
Här nämnda omständigheter leder till att den av Björkman uppgjorda
prognosen för verksamhetsåret 1960/61 pekar på ett underskott av ca
220 000 kr. vid en avskrivningskostnad av 96 000 kr.
Prognosen för normal drift är baserad på en produktion av 945 ton fiber,
på normal kvalitetssammansättning av produktionen och på nuvarande fiberpriser
och statsbidrag. Fiberproduktionen har under de sju åren 1953—
1959 utgjort i genomsnitt 770 ton per år. Anledningen till att Björkman
ansett sig kunna räkna med ett utbyte av 945 ton som normalt torde vara,
att man avser att övergå till odling av den förut nämnda från Frankrike
importerade hampsort, som ger såväl högre halmskörd som större fiberutbyte
per kg halm än den hittills använda hampan. I fråga om inköpskostnaden
för halm förutsätter prognosen ett pris av 15 öre per kg, vilket är
något högre än det nu gällande priset av 14 å 14,5 öre. Höjningen är betingad
bl. a. av afl den franska hampan ej ger frö i Sverige, vilket medför ökad
kostnad för fröinköp för odlarna.
Prognosen för normal drift visar enligt här angivna och i övrigt enligt
Björkmans promemoria gällande förutsättningar på en vinst av ca 17 500
kr. vid en avskrivningskostnad av 100 000 kr. för år. Härvid beräknas inkomsten
för odlarna bli ca 725 kr. per ha.
Gotlands liampodlareförening framhåller i sin förut nämnda skrivelse,
att växtodlingen på de gotländska myrmarkerna under de senaste åren har
svårt hindrats och skadats genom extremt onormala väderleksförhållanden
i form av frost, torka och översvämningar. Härom anför föreningen bl. a.
följande.
Sålunda blev till följd av frost 1958 års skörd mycket låg och fiberutbytet
väsentligt reducerat. 1959 års svåra torka hade inte någon större inverkan
på det årets skörd av hampa men fick svåra följder för omfattningen
av 1960 års odling därigenom att inte tillräckliga arealer fanns tillgängliga
för hampodlingen under detta år. Den areal, som besåddes, var sålunda endast
682 ha. Den till en början lovande skörden på denna areal har emellertid
i stor utsträckning inte kunnat bärgas på grund av det oavlåtliga
regnandet och därav följande översvämningar. Vid årsskiftet 1960/61 har
sålunda endast omkring halva skörden eller 1 900 ton halm inlevererats.
Ytterligare omkring 100 ton halm beräknar man dock kunna bärga. Detta
innebär, att den bärgade halmmängden kommer att uppgå till endast ca
40 procent av beredningsverkets normala råvarubehov.
Hampodlarföreningens styrelse räknar med att årets skördekatastrof kommer
att medföra en sådan försämring av föreningens ekonomiska ställning,
att det blir omöjligt att fortsätta verksamheten utan extra stödåtgärder.
Sådana kan dock inrymmas i det redan beviljade anslaget till stödjande av
1960 års hampodling. Av årets skörd torde nämligen endast omkring 350
ton spinnbar fiber kunna framställas, varför föreningen endast kan på
-
13
Kungi. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
räkna att erhålla omkring (350 000 X 94,5 öre =) 330 000 kr. av det anslagna
beloppet å omkring 680 000 kr. Hur stort tillskott, som kommer att erfordras
för att täcka föreningens utgifter under året, kan inte nu närmare
anges men det är föreningsstyrelsens uppfattning, att det erforderliga stödet
totalt inte kommer att överstiga det anslagna beloppet.
I fråga om hampodlingens framtida lönsamhet uttalar föreningen, att
avgörande betydelse kan tillmätas den nya franska sorten »Fibrimon» med
hansyn till den betydligt större fibermängd, som denna lämnar vid jämförelse
med tidigare odlade sorter. Föreningen redovisar även en positiv och
optimistisk inställning från odlarnas sida till den fortsatta odlingen av
hampa.
Avskrift av hampodlarföreningens nyss refererade skrivelse torde såsom
bilaga 5 få fogas till detta protokoll.
Synpunkter och förslag angående stödet åt hampodlingen
för 1961/62
Enligt jordbruksnämnden framgår av den verkställda utredningen angående
hampodlarföreningens ekonomiska ställning, att föreningen numera
helt saknar ekonomiska reserver och att föreningen vid en nu företagen
likvidation sannolikt inte skulle kunna helt tillgodose sina borgenärer. Anledningen
till att föreningen, oaktat de olika stödåtgärder som företagits,
befinner sig i denna situation, är kombinationen av de ogynnsamma väderleksförhållanden,
som rått för jordbruket under ett flertal år av 1950- talet, och den pressade prisnivå för föreningens produkter, som även gällt
under ett flertal år. Enligt den framlagda prognosen för normal drift kan
dock föreningens rörelse även vid nu rådande fiberpris och pristillägg fås
att balansera, om blott föreningen erhåller ett råvaruunderlag, som motsvarar
en produktion av ca 945 ton fiber. Då det knappast torde finnas några
hållpunkter för en bedömning på längre sikt av fiberprisutveoklingen,
får bedömningen av föreningens fortsatta arbetsmöjligheter väsentligen
byggas på ett ställningstagande till föreningens möjligheter att erhålla ett
tillräckligt råvaruunderlag. Härom anför nämnden följande.
De avgörande faktorerna härvidlag är odlad areal, skördad mängd halm
samt fiberutbytet. I följande tablå har sammanställts dels genomsnittsvärdena
i dessa avseenden för de sju åren 1953—1959, dels de värden som framgår
av Björkmans prognos för normal drift.
Genomsnitt för 1953—1959
Prognos
Areal, ha .............
........ 995
818
Halmskörd, kg/ha .....
........ 4 450
5 500
Fiberutbyte, kg/ha.....
........ 774
1155
Utbytesprocent .......
....... 17,4
21
Fiberproduktion, ton . . .
........ 770
945
Vid en jämförelse mellan genomsnittstalen och prognosen faller det i ögonen,
att man i prognosen räknat med ca 20 procent höjning såväl av halmskörden
som av halmens fiberhalt. Härvid har prognosen grundats på erfa
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
renheterna av de båda senaste årens odling av den nya hampsorten Fibrimon,
såtillvida att man räknat med att omkring halva den odlade arealen
skall besås med sådan hampa, under det att den andra hälften besås med
den svenska Mona-hampan. Anledningen till att man endast kalkylerat med
att beså halva arealen med den nya sorten är dels att man saknar längre
tids erfarenhet av denna sort i Sverige, dels att den i motsats till Mona-sorten
normalt inte ger någon fröskörd vid odling i Sverige.
Beträffande odlingsvärdet hos den nya franska hampsorten Fibrimon
kan anföras resultaten från Sveriges utsädesförenings i Svalöv sortforsok
med hampa 1960. Jämförelse mellan utbytet av den tidigare odlade Svalofs
Mona-hampa elit 1960, Fibrimon original från Frankrike och en vid utsädesföreningen
utförd korsning mellan Mona-hampa och Fibrimon gav vid
dessa försök i följande tablå angivet resultat.
Trös-
Frö
Tåga
Blånor
Totalfiber
kad halm
Tåga
+ blånor
kg/ha
kg/ha
%
kg/ha
%
kg/ha
%
kg/ha
Svalöfs Mona samkönad
786
6,09
411
17,73
1197
elit, 1960 ............
6 755
737
11,64
Fibrimon original från
Frankrike............
8 373
308
14,65
1227
9,57
801
24,22
2 028
Sv 59/703, Mona H-eliten
x Fibrimon F2........
8 634
613
13,24
1143
7,16
618
20,40
1761
Då sorten Fibrimon endast lämnar mindre kvantiteter utsädesdugligt frö,
hyser man stora förhoppningar till den nya korsningsprodukten från Svalöv,
som visserligen ger något lägre fiberutbyte än den franska sorten Fibrimon
men i gengäld ger utsädesdugligt frö, så att man kan bli oberoende av ärlig
fröimport. Av korsningsprodukten finnes endast obetydliga utsädesmängder
till årets odling men man avser att använda dessa till uppförökning
snabbast möjligt.
Jordbruksnämnden framhåller, att det givetvis inte är möjligt för nämnden
att hysa någon grundad åsikt om möjligheterna att med hjälp av nya
hampsorter förverkliga de i prognosen angivna förutsättningarna i fråga
om halmskörd och fiberutbyte. Emellertid förutsätter prognosen en odlad
areal av endast 818 ha. Detta innebär en betydande trvgghetsmarginal, i det
att man vid en odling av en omfattning, motsvarande den under aren 1953
1959 genomsnittliga, eller 995 ha, kan erhålla den förutsatta produktionsmängden
av omkring 945 ton fiber redan vid nuvarande utbytesprocent
17,4 — därest hektaravkastningen uppgår till prognossiffran 5 500 kg halm,
alternativt redan vid nuvarande hektaravkastning, 4 450 kg halm, därest utbytesprocenten
uppgår till prognossiffran 21. Detta förhållande belyses av
jordbruksnämnden i följande uppställning.
Prognos
Areal, ha .................... 818
Halmskörd, kg/ha ............ 5 500
Fiberutbyte, kg/ha............ 1155
Utbytesprocent .............. 21
Fiberproduktion totalt, ton.... 945
Alternativ I: »normal»
Alternativ II: »normal»
areal och utbytespro-
areal och halmskörd,
cent, ökad halmskörd
ökad utbytesprocent
995
995
5 500
4 450
957
935
17,4
21
952
930
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
Enligt det här anlagda betraktelsesättet, framhåller jordbruksnämnden,
blir odlingsarealens omfattning av ganska avgörande betydelse vid bedömningen
av föreningens framtida möjligheter. Den verkställda undersökningen
synes sålunda ge vid handen, att hampodlarföreningen har möjlighet att vid
nuvarande pris-, kostnads- och bidragsförhållanden och under i övrigt normala
betingelser bedriva sin rörelse, så att dess skulder kan förräntas och
dess anläggningar avskrivas i vederbörlig ordning, allt under förutsättning
vidare att odlingsarealen inte nämnvärt underskrider den under senare år
genomsnittliga, eller ca 1 000 ha. Om den nya hampsorten skulle motsvara de
på hittillsvarande erfarenhet grundade beräkningarna inte blott i fråga om
halmskörd utan även i fråga om utbytesprocent för fiber, blir givetvis hampberedningsverkets
känslighet för minskningar i den odlade arealen mindre.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till hampodlingens och hampberedningens
särskilda betydelse för det gotländska näringslivet finner sig jordbruksnämnden
böra tillstyrka, att statligt stöd även fortsättningsvis lämnas
i oförändrad form och omfattning. Nämnden har härvid även beaktat, att
odlarna år 1957 för femårsperioden 1957—1961 förbundit sig att i genomsnitt
odla en areal av ca 1 000 ha hampa. Med hänsyn till den begränsade
areal, som odlades år 1960, bör man sålunda kunna påräkna en mera omfattande
odling under år 1961.
Jordbruksnämnden övergår därefter till hampodlarföreningens nyssnämnda
framställning och framhåller, att av denna framgår, att väderleksförhållandena
under tiden från mitten av november, då Björkmans utredning
verkställdes, till årsskiftet 1960/61 inneburit ytterligare försämrade bärgningsmöjligheter.
Härom anför nämnden vidare.
Den i november gjorda skördeuppskattningen om 2 500 ton bärgad halm
har inte visat sig hållbar. Vid årsskiftet hade, som förut nämnts, bärgats ca
1 900 ton och man räknade endast med att kunna tillvarata ytterligare ca
100 ton halm. Det av Björkman för verksamhetsåret 1960/61 beräknade
driftsunderskottet utgjorde ca 220 000 kr. Ett bortfall av ytterligare 500 ton
halm eller 100 ton fiber innebär ett inkomstbortfall av ca 135 000 kr. i fiberlikvid
och av ca 80 000 kr. i pristillägg. Såväl Björkman som föreningens styrelse
har konstaterat, att föreningen inte kan fortsätta sin verksamhet med
mindre föreningen erhåller ett tillskott, motsvarande det underskott, som
vållas av årets skördekatastrof.
Joidbruksnämnden konstaterar att, därest statligt stöd även i fortsättningen
skall lämnas åt odlingen och beredningen av hampan på sätt nämnden
förut föreslagit, det sålunda blir nödvändigt att dessutom täcka årets
föiluster. Nämnden föreslår därför, att hampodlarföreningen berättigas att
för sådant ändamål av det för budgetåret 1960/61 för pristillägg för hampfiber
anslagna beloppet, omkring 680 000 kr., tillgodogöra sig ett belopp av högst
350 000 kr. utöver det belopp, som kan komma alt utbetalas till föreningen
för pristillägg å tillverkad fiber av spinnbar kvalitet.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1961
Utredning och förslag angående det fortsatta stödet åt spånadslinodlingen
Linodlingen i Sverige
Beträffande linodlingens lokalisering, omfattning och avkastning
anför jordbruksnämnden följande.
Odlingen har under senare ar helt varit förlagd till slättbygderna i Kristianstads,
Malmöhus och Hallands län, med tyngdpunkten i Malmöhus län
Bakom denna lokalisering ligger erfarenheten, att linet för att ernå fullgod
utveckling kräver bördig jord, helst mullrik lättlera. Den besådda arealen
var år 1960 närmare 2 500 ha, antalet odlare omkring 500 och arealen per
odlare sålunda omkring 5 ha. Avkastningen i halm och frö per ha har under
de senaste åren självfallet växlat med den under dessa år synnerligen ojamna
årsinånen men har under femårsperioden 1956—1960 utgjort i genomsnitt
ca 4 130 kg halm och 985 kg frö.
Jordbruksnämnden hänvisar vidare till en särskild sammanställning över
linodlingen, vilken såsom bilaga 6 torde få fogas till detta protokoll. I fråga
om linodlingens ekonomi samt linberedningens kapacitet och
produktion upplyser nämnden följande.
Den likvid, som under åren 1956—1960 utbetalts till odlarna, utgör i medeltal
per år och ha ca 1 375 kr. Detta belopp utgör en sänkning i förhållande
till exempelvis perioden 1950—1953, då odlarnas intäkter av denna odling
utgjorde 1 600 å 1 800 kr. per ha. Denna sänkning beror icke på minskad
kvantitativ avkastning av odlingarna utan på en sänkning av avräknings
priset
för halmen. . ,
Spånadslin framställes alltsedan år 1957 i industriell skala endast vid Hallands
läns linodlareförenings anläggningar i Laholm. Dessa anläggningar
har kontinuerligt moderniserats och rationaliserats samt anses stå på en teknisk
standard, som är fullt jämförbar med de bästa utländska fabrikernas.
För att tillvarataga avfall från linberedningen har sedan år 1957 en särskild
anläggning för tillverkning av spånskivor för snickeri- och byggnadsändamål
varit i bruk. Linberedningsverkets avverkningskapacitet anses utgöra ca
12 000 ton halm, motsvarande en produktion av ca 2 500 ton fiber vid drift
i två skift. Tillverkningen (= försäljningen) har under senare år utgjort i
genomsnitt närmare 2 500 ton fiber, varav ca 660 ton tåga och resten lin brisé
och blånor. Anläggningens kapacitet har sålunda utnyttjats fullt ut. Antalet
anställda vid beredningsverket utgör f. n. omkring 235.
Jordbruksnämnden framhåller i fråga om avsättningen, att hu\ uddelen
av produktionen under 1950-talet försalts till spinnerier och repslagare
i Sverige. Exportandelen har emellertid under senare år successivt stegrats
och utgör nu i ton räknat omkring hälften av försäljningen. Exporten avser
dock så gott som enbart blånor, under det att tågan i huvudsak går till de
svenska linspinnerierna. Mellan Riksförbundet Lin och hampa samt linspinnerierna
har för åren 1956—1958 (liksom tidigare för åren 1951 1955) gällt
ett avtal, enligt vilket spinnerierna förbundit sig att på vissa villkor inköpa
viss minsta mängd fiber per år. Detta avtal har under hand erhållit giltighet
även för åren 1959 och 1960. Jordbruksnämnden anmäler, att nyligen med
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
nämndens godkännande träffats ett nytt avtal, avseende lin av 1961—1964
års skördar. Enligt detta har spinnerierna förbundit sig att årligen köpa
sammanlagt lägst 1 000 ton spinnbar fiber av vissa kvaliteter, i den mån sådan
utbjudes. Detta åtagande innebär en begränsning i förhållande till tidigare
gällande kvantitet å 1 425 ton men anses motsvara den mängd fiber
av för spinnerierna användbar kvalitet, som f. n. kan framställas.
Jordbruksnämnden upplyser vidare, att priserna för linfiber alltsedan
år 1952 och l. o. m. år 1959 visat en fallande tendens, sedan år 1955 accentuerad
under trycket av sovjetiskt utbud av fiber till priser, långt understigande
de priser, som enligt tillgängliga uppgifter i sovjetisk fackpress betalas
till kolchoserna. Detta tryck lättade under slutet av 1959, med påföljd
att en mindre återhämtning av priserna skedde under 1960. Uppgifter till
belysning av den inhemska prisutvecklingen återfinnes i den förut nämnda
bilaga 6.
I fråga om kostnadsutvecklingen anför jordbruksnämnden följande.
Av avgörande inflytande för kostnadsutvecklingen inom linberedningen
har varit arbetslönernas stegring. Givetvis har beredningsekonomien även
rönt inverkan av den allmänna kostnadsstegring, som skett parallellt härmed.
Däremot har råvarukostnaderna, särskilt avräkningspriset för halmen,
nedpressats på grund av verkets begränsade betalningsförmåga. De likvider
i ore per kg halm, som odlarna erhållit under 1950-talet, framgår av följande
uppgifter.
Tidsperiod öre/kg
V, 1949—8»/e 1950 ...... 21,7
* 1950—» 1951 19,52
» 1951—* 1952 ...... 26,34
» 1952—» 1953 ...... 20,77
» 1953—» 1954 ...... 23,03
» 1954—» 1955 ...... 18,25
Tidsperiod öre/kg
V, 1955—-V» 1956 ...... 23,21
’/. 1956— » 1957 ...... 20,00
» 1957— » 1958 ...... 13,00
» 1958—sl/,2 1958 ...... 12,00
» 1959—!>■/,„ 1959 ...... 11,70
Genom denna sänkning av råvarukostnaderna och genom fortskridande
rationalisering har man kunnat möta kostnadsstegringarna och de fallande
produktpriserna.
Statliga stödåtgärder
Jordbruksnämnden erinrar om att de allmänna grunder, som tills vidare
skulle gälla för det speciella skyddet för odlingen av lin och hampa, antogs
vid 1956 års riksdag (prop. 1956: 38; JoU 6; rskr. 130). Departementschefen
anförde härvid angående linet bl. a. följande.
Det för 1954 års skörd utgående allmänna pristillägget för linfiber motsvarar
omkring 20 procent av priset för den till pristillägg berättigade fibern.
Procenttalet är ungefär detsamma, varmed de inhemska priserna på jordbruksprodukter
hösten 1954 genom det gällande gränsskyddet översteg de
internationella priserna. Enligt jordbruksnämnden torde i vart fall linberedningsverket
i Laholm kunna bedriva sin verksamhet innanför ett dylikt generellt
gränsskydd. Såvitt jag kunnat finna, kan linodlingen och den därpå
grundade linberedningen i södra Sverige nu anses vara stabiliserad och i konkurrenshänseendc
jämförlig med annan jordbruksproduktion. Såsom jord2
liihang till riksdagens protokoll 11)01. 1 samt. Nr 49
18
Kungl. Maj:ts proposition nr h9 år 1961
bruksnämnden framhållit, är det rimligt, att linodlingen erhåller samma stöd
som produktionen i övrigt på jordbruksområdet. Vid sådant förhållande bör
stödet icke på förhand begränsas till att avse viss tid. Att omprövning skall
ske vid ändring i förhållandena är dock självklart. I enlighet med nämndens
förslag bör även den nuvarande maximeringen av det allmänna pristillägget
till 75 öre per kg spinnbar linfiber bibehållas tills vidare.
Beträffande det under åren 1957—1960 gällande statliga stödet åt linhanteringen
anför nämnden följande.
Den kvantitet fiber, för vilken pristillägg skulle utgå, sänktes år 1957 (IX
ht 1957, p. 108) från 1 625 till 1 325 ton spinnbar fiber. Enligt 1958 års statsverksproposition
(IX ht 1958, p. 38) höjdes pristillägget för linfiber i anslutning
till en utlösning av den s. k. 5-procentregeln till 79 öre. För 1960 års
skörd sänktes pristillägget till 61 öre (prop. 1960:67).
Med anledning av väntade likviditetssvårigheter för Hallands läns linodlareförening
i anslutning till ett omfattande prisfall för linfibern beviljades
föreningen genom beslut av 1957 års riksdag (prop. 1957: 2; JoU 2; rskr. 58)
ett statslån å 1 000 000 kr., vilket var amorterings- och räntefritt under två
år. Föreningen har även erhållit lån från liemslöjdslånefonden och lånebeloppet
uppgick vid årsskiftet 1960—1961 till 2 764 628 kr.
År 1959 hade föreningens ekonomi till följd av flera sammanträffande orsaker
(1958 års synnerligen dåliga skördeutfall, kostnaderna för överflyttning
av driften vid linberedningsverket i Växjö till Laholm samt framför
allt de sänkta produktpriserna) ånyo försämrats. På grund härav vidtogs särskilda
stödåtgärder. Det förut omnämnda lånet å 1 000 000 kr. avskrevs och
ett belopp av 250 000 kr. av införselavgiftsmedel ställdes till föreningens förfogande
som bidrag till täckande av det inkomstbortfall, som beräknades
uppstå till följd av 1958 års svaga linskörd. Vidare öppnades möjlighet att
bevilja linodlarföreningen uppskov med de under åren 1959—1963 till betalning
förfallande amorteringarna på och räntorna för lån från hemslöjdslånefonden.
Samtidigt uppgavs den dittills gällande principen, att stödet åt
linodlingen inte skulle på förhand begränsas till att avse viss tid. Sålunda
anförde departementschefen i propositionen 1959: 147 (s. 124) bl. a. följande.
»Efter övervägande av alla de olika faktorer, som framkommit i ärendet,
och med hänsyn till det tryckta arbetsmarknadsläget har jag för min del funnit
det befogat att tills vidare under ytterligare något år fortsätta med det
statliga stödet åt linhanteringen.»
Denna ståndpunkt vidhölls även år 1960, då departementschefen i propositionen
1960:67 (s. 10) uttalade bl. a. följande.
»Med hänsyn till bl. a. vad som i ärendet uppgivits beträffande linodiarföreningens
nuvarande ekonomiska ställning och de faktorer, som påverkar föreningens
fortsatta arbetsmöjligheter, har jag ansett mig böra tillstyrka, att
det statliga stödet åt linhanteringen tills vidare under ytterligare något år
bibehålies. Med bl. a. samma utgångspunkter har jag emellertid funnit mig
böra föreslå, att det statliga pristillägget för linfiber från nuvarande belopp
å högst 79 öre per kg sänkes till högst 61 öre per kg för 1960 års skörd.»
I samband med avvecklingen av jordbruksnämndens clearingkassa för fettvaror
avsattes genom beslut av statsmakterna år 1957 av kassans behållning
ett belopp av 4 miljoner kr. för att användas till stöd för en av beredskapsskäl
motiverad fortsatt odling av oljelin samt till stöd för spånadslinodlingen
genom omhändertagande och avyttring av oljefrö från dessa odlingar. Genom
årligt beslut av Kungl. Maj :t har därefter fastställts ett garantipris för spå
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
19
nadslinfrö samt en högsta kvantitet frö, för vilken garantien gäller. De förluster,
som uppstår till följd av prisgarantien, täckes ur det förut nämnda
beloppet om 4 miljoner kr., av vilket f. n. återstår oförbrukat omkring 2 miljoner
kr. Garantipriset till odlare är för 1960 års skörd 75 öre per kg vid 18
procent vattenhalt och 96 procent renhet och garantikvantiteten högst 2 000
ton. Medelsåtgången för prisgarantien har varit i genomsnitt omkring 500 000
kr. per år.
Linodlarföreningens ekonomi
Enligt det förut nämnda uppdraget har det ålegat jordbruksnämnden att
närmare utreda Hallands läns linodlareförenings ställning och möjligheter
till fortsatt verksamhet. Nämnden upplyser, att den med anledning härav har
anmodat auktoriserade revisorn Torsten Mörck, Lantbruksförbundets revisionsbyrå
AB, att verkställa en utredning angående föreningens aktuella
ställning samt en driftsprognos för normala betingelser. Mörck har redovisat
utredningen för nämnden i en den 9 januari 1960 dagtecknad promemoria.
I fråga om Mörcks utredning anför nämnden följande.
Mörcks promemoria anknyter till de tidigare utredningar, som avlämnats
i februari 1959 resp. januari 1960 och som avser tiden fram till den 1 november
1959. Ett särskilt bokslut har nu upprättats för tolvmånadersperioden
1 november 1959—31 oktober 1960, under vilken tid i huvudsak 1959 års
skörd har beretts. För denna skörd åtnjöt föreningen det högre pristillägget
om 79 öre per kg spinnbar fiber. Resultatet av rörelsen under denna tid är
ett underskott å ca 115 000 kr. Avskrivningarna har härvid, med hänsyn till
att väsentliga nedskrivningar av maskiner och inventarier tidigare kunnat
ske, beräknats till endast 277 000 kr.
Vad som negativt inverkat på resultatet är främst den ringa halmkvantitet,
som kunde skördas år 1959. Föreningen har nödgats köpa drygt 1 miljon
kg halm utifrån, vilket medfört, att halmkostnaden i genomsnitt kommit att
ligga på 16,5 öre per kg. (Den i januari 1960 budgeterade halmkostnaden
utgjorde endast 12 öre per kg). Vidare har givetvis den mängd fiber, som
kunnat framställas, blivit mindre än normalt, eller knappt 2 000 ton i stället
för normalt drygt 2 600 ton. Huvudsakligen till följd av den låga produktionen
har driftskostnaderna per kg fiber kommit att utgöra 139,6 öre, under
det att budgeten räknar med 124,7 öre. Det utvunna priset för fibern är
emellertid något bättre än som budgeterats, eller 1 kr. 38 öre mot budgeterade
1 kr. 33 öre per kg för rötad vara.
Som positiva faktorer under verksamhetsperioden kan noteras dels att
föreningen till följd av begränsade fodertillgångar kunnat avsätta icke obetydliga
kvantiteter linagnmjöl till tillfredsställande priser, dels att spånskivetillverkningen
haft tillfredsställande omfång och lönsamhet.
Verksamhetsåret 1 november 1959—31 oktober 1960 har, som redan
nämnts, enligt Mörcks beräkning givit ett underskott av ca 115 000 kr. Detta
innebär, att föreningens tillgångar utöver skulder nedgått till ca 255 000 kr.
Härvid har maskiner och inventarier upptagits till ca 1 036 000 kr., samt
fastigheter till ca 2 275 000 kr.
Jordbruksnämnden upplyser vidare, att Mörck upprättat en driftsprognos
för normala betingelser. Härom anför nämnden hl. a. följande.
Prognosen innefattas i en budget, som bygger på i huvudsak följande för2f
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. AV 49
20
Kungl. May.ts proposition nr 49 år 1961
utsättningar: Halmförbrukning ca 10 000 ton. (I tidigare budgetsammanhang
har räknats med ca 12 000 ton men denna kvantitet har uppnåtts endast
en gång under de sistförflutna fyra åren.) Halmpris i medeltal 15 öre
per kg och fiberutbyte 21 procent. (Tidigare har halmpriset beräknats till
12 öre.) Utvunnet medelpris för fibern 1 kr. 35 öre. Statsbidrag 61 öre per
kg. (Förut 79 öre, reduktionen förorsakar ett intäktsbortfall av 238 500 kr.
per år.) Utgiftsräntor 150 000 och avskrivningar 277 000 kr.
Som resultat av verksamheten framkommer, anför jordbruksnämnden, vid
dessa förutsättningar och vid tvåskiftsdrift i spånskivefabriken ett underskott
å 329 000 kr. Mörcks slutsats är, att beredningsverket inte har ekonomiska
möjligheter att bära den inkomstminskning, som reduktionen av statsbidraget
innebär.
Mörck har i sin utredning inte särskilt specifiserat de till spånskivefabriken
knutna kapitalkostnaderna. Av utredningen kan enligt nämnden dock
utläsas, att spånskivetillverkningen ger överskott utöver en täckning av
kapitalkostnaderna samt att denna tillverkning sålunda bidrager till att
minska det stödbehov, som eljest föreligger.
Synpunkter och förslag i fråga om fortsatt stöd åt
spånadslinodlingen
Jordbruksnämnden erinrar om att 1956 års principbeslut om ett till tiden
icke på förhand begränsat statligt stöd åt linodlingen motiverades med att
det var rimligt, att linodlingen erhöll samma stöd som produktionen i övrigt
på jordbruksområdet. Genom statsmakternas ställningstagande åren 1959
och 1960 har detta principbeslut frånträtts och frågan om stöd åt linodlingen
har lösts för ett år i taget i samband med undersökningar av linodlarföreningens
ekonomiska ställning. År 1960 sänktes dessutom pristillägget,
ehuru utredning förelåg om att det dittills gällande pristillägget väl rymdes
inom den stödram, som gällde för jordbrukets vegetabilieprodukter i övrigt.
Anledningen till att stödet åt linodlingen på detta sätt åter kom under
diskussion anser jordbruksnämnden ha varit de akuta svårigheter, som
vållats främst av sovjetisk dumping på linområdet men även av onormala
nederbördsförhållanden vissa år. Enligt nämndens mening har systemet
med beslut år från år om linstödet medfört betydliga nackdelar för linodlarföreningens
verksamhet och hämmat dennas rationaliseringsmöjligheter.
Det framstår därför enligt nämnden som önskvärt, att anordningen med
budgetanslag åt linodlingen övergives. Beträffande värdet av en inhemsk
linodling framhåller nämnden följande.
Någon möjlighet att anordna ett gränsskydd för linet i form av införselavgifter
i likhet med vad som skett för de flesta andra jordbruksprodukter
torde inte föreligga. Att helt slopa linstödet torde å andra sidan av flera
skäl inte böra ifrågakomma. Den ersättningsodling (brödsäd, fodersäd, oljeväxter),
som skulle upptagas på linarealen, kan på vissa grunder uppskattas
motsvara en stödkostnad, icke understigande 1,4 miljoner kr. för innevarande
regleringsår. Det statliga pristillägget utgör nu drygt 800 000 kr.
och fröstödet ca 500 000 kr. Någon besparing för folkhushållet skulle sålunda
inte vinnas genom linodlingens nedläggande. Däremot skulle åtskilli
-
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
ga förluster och nackdelar inträffa. Linet representerar nu ett inte obetydligt
värde som inslag i växtföljden. Förekomsten av en inhemsk linproduktion
ger oss, enligt de samstämmiga uppgifter nämnden erhållit av representanter
från spinnerierna, ett bättre förhandlingsläge och därmed möjlighet
till förmånligare priser vid import än som skulle vara fallet, om vi
vore helt beroende av import för tillgodoseende av vårt behov av lin och
linnevaror. Genom ett par decenniers arbete och med stora insatser från
statligt håll i form av lån och bidrag har man kommit fram till en rationell
odling och till en beredningsteknik, som väl kan jämföras med de stora
linproducerande ländernas. Denna omfattande specialkunskap skulle mycket
snart skingras, om avbrott skedde i verksamheten, och skulle inte annat
än till stora kostnader och med lång tidsutdräkt åter kunna etableras,
■därest behov härav skulle uppkomma i ett avspärrningsläge. Linnevarorna
har viktiga användningsområden i samband med försvar, brandskydd och
sjukvård. En inhemsk produktion av lin och linnevaror har sålunda "ett visst
beredskapsvärde.
Till belysning av värdet utav en inhemsk linodling har jordbruksnämnden
bifogat sin skrivelse en av ordföranden i textilrådet, disponenten Eric
Brodén, upprättad promemoria angående den svenska linodlingen och linet
som råvara för framställning av vissa betydelsefulla artiklar. Promemorian
torde såsom bilaga 1 få fogas till detta protokoll.
Då det sålunda framstår som angeläget att finna någon form för stöd åt
linodlingen, som inte innebär, att man inför ett införselavgiftsskydd och ej
heller medför en belastning av statsbudgeten, synes det enligt jordbruksnämnden
ligga nära till hands att sammankoppla stödåtgärderna för spånadslinodlingen
med det nuvarande stödet åt oljelinodlingen. Nämnden upplyser,
att den har undersökt möjligheterna till en sådan anordning, och anför
härom följande.
Det nuvarande stödet åt oljelinodlingen har utformats på så sätt att föreningen
Sveriges oljeväxtintressenter (SOI) erhållit bemyndigande att under
vissa förutsättningar taga i anspråk till föreningen inflytande införselavgifter
för fettvaror för uppköp och avyttring av oljelinfrö av inhemsk
odling. SOI utnyttjar detta bemyndigande genom att — i likhet med vad
som tillämpas beträffande odlingen av matoljeväxter — inbjuda odlarna att
teckna kontrakt för odling av oljelinfrö. I kontrakten förbinder sig SOI att
inlösa frövara, som fyller vissa kvalitetskrav, till elt av föreningen i god tid
före skördens marknadsförande varje år fastställt inlösenpris. Förutsättningeri
för att SOI skall äga utnyttja införselavgiftsmedel på fettvaror för
stöd åt oljelinodlingen är, att odlingen av matoljeväxter med utgångspunkt
från höstsåddens omfattning inte kan antagas komma att överstiga 180 000
ton otorkat frö. Vidare gäller att stödet skail avpassas så, att odlingen kommer
att omfatta högst 10 000 ha. Kungl. Maj:t fastställer efter förslag av
jordbruksnämnden varje år det belopp, som SOI högst får disponera för
stöd åt oljelinodlingen. Detta belopp har hittills maximerats till 3 miljoner
kr. De nuvarande stödåtgärderna för oljelinet har tillämpats sedan år 1959
och har enligt propositionen 1959: 147 till syfte att ge odlarna ökad variationsmöjlighet
beträffande de vårsådda grödorna. SOI har genom höjning
av garantipriset (för 1900 års odling 85 öre per kg) sökt stimulera till eu
ökad oljelinodling men åtgärden har givit föga utslag. 1900 års odling omfattade
sålunda 1 700 ha och 1959 års odling var ännu mindre.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr k9 år i961
Kostnaderna för stödet åt oljelinodlingen uppgick år 1959 till i runt tal
200 000 kr. och torde år 1960 komma att stanna vid ca 700 000 kr.
Jordbruksnämnden framhåller, att man även sett på längre sikt inte torde
ha anledning att räkna med att kostnaderna för oljelinodlingen i sin nuvarande
utformning kan komma att överstiga en miljon kr. per år. Då spånadslinodlingen
är nära besläktad med oljelinodlingen och även fyller syftet
att ge odlarna en ökad variationsmöjlighet beträffande de vårsådda grödorna,
talar starka skäl för att det belopp om tre miljoner kr. per år, vilket
ställts till förfogande för utökning av oljelinarealen, får tagas i anspråk
även för att täcka kostnaderna för stöd åt spånadslinodlingen. Jordbruksnämnden
upplyser, att på initiativ av nämnden förhandlingar i detta syfte
förts och att — under förutsättning av godkännande från statsmakternas sida
— överenskommelse träffats mellan SOI och Hallands läns linodlareförening.
överenskommelsen avser tiden för nu löpande period för jordbruksregleringen,
eller 1961—1964 års skördar, samt innefattar följande.
Det nu utgående pristillägget för spinnbar fiber avskaffas och ersättes
med ett pristillägg för obearbetad halm av spånadslin, vilket utgår för en
kvantitet per år av maximalt 8 000 ton halm, som fyller fordringarna för
en efter förhandlingar mellan föreningarna fastställd minimikvalitet. Kostnaden
härför bestrides ur det belopp om 3 000 000 kr., som förutsättes årligen
få disponeras i första hand för stöd åt oljelinodlingen och i den mån
beloppet ej behöver tagas i anspråk för oljelinstöd. Kostnaden för halmpristillägget
förutsättes vidare icke komma att överstiga det belopp av ca
1 040 000 kr., som utgjorde kostnaden för fiberpristillägget före sänkningen
från 79 till 61 öre per kg. De förut redovisade ekonomiska undersökningarna
har visat, att ett prisstöd av denna omfattning erfordras för att linhanteringen
inte skall gå med förlust för linodlarföreningen.
Även kostnaden för garantipris å spånadslinfrö bestrides ur förenämnda
belopp om 3 000 000 kr. i den mån detta ej behöver tagas i anspråk för
stöd åt oljelinodlingen. Garantien maximeras till att omfatta en årskvantitet
av 2 400 ton frövara med 18 procent vattenhalt.
Den av jordbruksnämnden förvaltade linoljekassan, vars behållning efter
reglering av 1960 års skörd av spånadslinfrö kan uppskattas till i runt tal
två miljoner kr., reserveras för framtida behov, bl. a. för det fall att odlingen
av matoljeväxter något år skulle få sådan omfattning att SOI inte
av införselavgiftsmedel äger täcka kostnaden för stöd åt spånadslinodlingen.
Inlösenpriset för frövaran och prisstödet för halmen fastställes av SOI:s
styrelse efter samråd med linodlarföreningen. Sådant beslut skall — i likhet
med vad som gäller beträffande beslut om inlösenpris för oljeväxtfrö
— vara gällande, därest det biträtts av statens representanter i föreningens
styrelse och i annat fall inte bli gällande med mindre det godkännes av jordbruksnämnden.
SOI beredes representation i linodlarföreningens styrelse med två ledamöter
och två suppleanter samt äger utse en revisor och en revisorssuppleant
hos linodlarföreningen.
Jordbruksnämnden framhåller, att den anser den avsedda anordningen
av stödet åt linodlingen utgöra en lämplig lösning av de problem, som föreligger,
och tillstyrker, att den kommer till utförande i avvaktan på de åtgär
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
23
der, som kan bli resultatet av den nu pågående utredningen om den framtida
jordbruksregleringen. Anordningen innebär visserligen, att statsmakterna
lämnar organisationerna viss frihet att — i huvudsak inom ramen för
de stödkostnader som gällde före sänkningen av fiberprisstödet år 1960 -—
träffa avgörande angående omfattningen av stödet åt spånadslinodlingen.
Någon anledning att befara, att SOI härvid inte skall iakttaga tillbörlig
restriktivitet, torde enligt jordbruksnämndens mening dock inte föreligga,
då kostnaderna för stödet åt spånadslinodlingen innebär en motsvarande
begränsning av föreningens möjligheter att stödja oljelinodlingen.
Jordbruksnämnden upplyser, att det nu framlagda förslaget till omläggning
av stödet åt linodlingen vid sammanträde den 4 januari 1961 underställts
jordbrukets förhandlingsdelegation, som därvid enhälligt tillstyrkt
detta.
Vid de förhandlingar, som förts angående sammankopplingen av stödet
åt spånadslinodlingen med stödet åt oljelinodlingen, har även från föreningarnas
sida påyrkats, att linodlarföreningens kapital- och
ränteskuld för lån från hem slöjdslånefonden skall avskrivas,
samt framhållits önskvärdheten av att statsbidrag även fortsättningsvis
lämnas till försöksverksamheten i fråga om odling och beredning
av spånadsväxter. Med anledning härav anför nämnden följande beträffande
linodlarföreningens aktuella balansställning, sådan denna framträder enligt
den av revisor Mörck per den 31 oktober 1960 upprättade balansräkningen.
Kapitalskulden utgör, som i det föregående nämnts, 2 764 628 kr. Ränteskulden
utgjorde per den 31 december 1960 enligt föreningens beräkning
129 910 kr. 66 öre. Av föreningens tillgångar om tillhopa ca 6,5 miljoner kr.
utgöres ca 3,3 miljoner kr. av fastigheter, maskiner och inventarier samt
närmare 0,9 miljoner kr. av varulager. Vilka värden som kan utfås ur dessa
tillgångar vid en avveckling av driften är givetvis mycket osäkert. Att man
normalt måste räkna med en väsentlig reducering av värdena i sådant fall
torde dock vara klart. Vidare torde man i sådant sammanhang böra räkna
med att Kungl. Maj:t utnyttjar sin befogenhet att vid behov kunna utfärda
förklaring, att krav på återbetalning av statens fordringar inte skall framställas
förrän i samband med likvidation av företaget och att de av staten
lämnade lånen vid likvidationen skall äga sämre rätt än övriga fordringar
hos företaget. Förefintligheten av denna befogenhet torde nämligen utgöra
bakgrunden till att föreningens övriga borgenärer ansett sig kunna lämna
föreningen krediter. Föreningens skulder enligt den av Mörck uppgjorda
balansen per den 31 oktober 1960 utgör tillhopa omkring 5,2 miljoner kr,
varav ca 2,9 miljoner hänför sig till statliga lån och 2,3 miljoner till övriga
skulder. Balansen i fråga har i sammandrag följande utseende (1 000 kr.).
Tillgångar
Kassa, bank otc..................... 20
Fordringar.......................... 1 693
Lager.............................. 870
Främmande andelar ................ 643
Maskiner, inventarier................ 1036
Fastigheter ........................ 2 275
6 537
Skulder, eget kapital
Statliga lån (inkl. räntor)............ 2 895
Övriga krediter .................... 2 327
Eget kapital........................ 1 315
6 537
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1961
Enligt jordbruksnämndens mening föreligger i nuvarande situation icke
tillräcklig anledning att avskriva statens fordran för lån ur hemslöjdslånefonden
till linodlarföreningen. Däremot synes det lämpligt, att föreningen
nu beviljas räntefrihet för dessa lån för tiden fr. o. in. den 1 januari 1959.
Vid utgången av år 1963 torde eljest situationen vara den, att fem års räntebetalningsskyldighet
ackumulerats i enlighet med det förut nämnda uppskovsbemyndigandet.
Då föreningen vid nämnda tidpunkt knappast torde
kunna bestrida detta ackumulerade räntebelopp av ett rörelseöverskott,
skulle resultatet sålunda bli, att räntorna betalades med hjälp av tillförda
införselavgiftsmedel, vilket knappast ter sig ändamålsenligt.
Till tekniska undersökningar och försöksverksamhet
i fråga om odling och beredning av lin har under en följd av år lämnats
statsbidrag med 14 000 kr. per år. Vidare har till Sveriges allmänna
linodlingsförening årligen lämnats ett belopp av 5 000 kr. såsom bidrag till
dennas verksamhet. Med hänsyn till det stora antal speciella problem, som
föreligger både på odlings- och beredningsområdet i fråga om lin och då
man inte kan påräkna att få dessa problem studerade inom ramen för övrig
statlig försöksverksamhet, framstår det enligt jordbruksnämndens mening
som angeläget, att särskilt statligt bidrag även i fortsättningen lämnas till
dessa ändamål. Nämnden har i sin anslagsskrivelse för budgetåret 1961/62
tillstyrkt statsbidrag med 14 000 kr. till Riksförbundet Lin och hampa och
med 6 000 kr. till Sveriges allmänna linodlingsförening.
Anslagsberäkningen för budgetåret 1961/62
Vid bifall till vad jordbruksnämnden i det föregående föreslagit eller tillstyrkt,
ändras den i nämndens förenämnda anslagsskrivelse gjorda beräkningen
av anslagsbehovet för budgetåret 1961/62 för stöd åt odlingen av
lin och hampa (1 750 000 kr.), i det att anslagsbehovet för pristillägg för
linfiber (beräknat till 1 046 750 kr.) bortfaller. Kvar står den förut beräknade
kostnaden för pristillägg för hampfiber om 680 400 kr., för statsbidrag
till Riksförbundet Lin och hampa om 14 000 kr. samt för statsunderstöd
till Sveriges allmänna linodlingsförening med 6 000 kr. eller tillhopa avrundat
700 000 kr.
Statskontorets yttrande
Statskontoret framhåller, att som utredningen i ärendet visar, stora svårigheter
har uppstått för såväl hamp- som linodlingen i landet. Beredningsverken
har råkat i ett prekärt ekonomiskt läge. Under sådana omständigheter
måste enligt statskontorets mening givetvis frågan om ett fortsatt statligt
stöd omprövas. I betraktande av vad jordbruksnämnden anfört vill statskontoret
för sin del icke motsätta sig fortsatta stödåtgärder från det allmännas
sida. Vad jordbruksnämnden anfört och föreslagit i detta hänseende föranle
-
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
der i stort sett ingen erinran från ämbetsverkets sida. Det dåliga resultatet
vid verket i Visby synes enligt statskontorets mening dock till stor del bero
på att odlarna icke följt sin kontraktsenliga skyldighet att odla viss minimiareal.
Med hänsyn till den av jordbruksnämnden angivna orsaken härtill
synes detta emellertid ej böra läggas dem till last. Statskontoret anser sig
därför icke böra motsätta sig jordbruksnämndens förslag till ökat stöd till
hampberedningsverket innevarande budgetår. Ämbetsverket förutsätter dock
härvid, att odlingsarealen hampa under år 1961 blir så stor, att stipulerad
odlingsskyldighet för avtalsperioden icke eftersättes. I detta sammanhang
framhåller statskontoret önskvärdheten av att hampodlarföreningen så snart
ske kan återupptager räntebetalningen å statslånen, så att ränteskulden såvitt
möjligt hålles nere. Den föreslagna räntefriheten för linodlarföreningens
lån synes även tills vidare böra begränsas för tiden till och med den 31 december
1963. I övrigt föranleder jordbruksnämndens utredning och förslag
icke någon erinran från statskontorets sida.
Departementschefen
Grunderna för fortsatt stöd åt odlingen och beredningen av lin och hampa
från och med 1957 års skörd behandlades vid 1956 års riksdag (prop. 1956:
38; JoU 6; rskr. 130). Vissa ändringar i och kompletteringar av sagda grunder
beslutades av 1957 års riksdag (IX ht 1957, p. 108; prop. 1957: 147; JoU
31; rskr. 338). Linberedningsverksamheten är koncentrerad till Hallands
läns linodlareförenings verk i Laholm. Beredning av hampa sker endast vid
Gotlands hampodlareförenings verk i Visby. Det årliga stödet lämnas i
form av ett pristillägg till beredningsverken, vilket utgår per kilogram
spinnbar fiber upp till en totalkvantitet av 1 325 ton linfiber och 720 ton
hampfiber. För 1960 års skörd utgör pristilläggen för lin- och hampfiber 61
respektive 94,5 öre per kilogram stödberättigad vara. Härutöver har både
linodlarföreningen och hampodlarföreningen erhållit lån ur hemslöjdslånefonden.
Enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 1959: 147; JoU 29; rskr.
283) kan föreningarna medges uppskov med erläggande av de under åren
1959—1963 till betalning förfallande amorteringarna på och räntorna för
de föreningarna ur hemslöjdslånefonden beviljade lånen. För spånadslinfrö
har årligen fastställts ett garantipris. För infriande av garantien har medel
utgått ur en av statens jordbruksnämnd förvaltad linoljekassa.
Vid behandlingen av det fortsatta stödet åt linhanteringen och den i samband
därmed gjorda granskningen av Hallands läns linodlareförenings ekonomiska
ställning uttalade jag i propositionen 1960:67, utan erinran från
riksdagens sida, att jag med hänsyn till bland annat vad som i ärendet uppgivits
beträffande linodlarföreningens dåvarande ekonomiska ställning och
de faktorer, som påverkade föreningens fortsatta arbetsmöjligheter, ansåg
mig böra tillstyrka alt det statliga stödet åt linhanteringen bibehölls tills
vidare under ytterligare något år. I fråga om hamplianteringen uttalade jag
samtidigt att jag ej funnit anledning alt då föreslå någon ändring av grun”
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
derna för det årliga statsstödet. I detta sammanhang anmälde jag vidare att
det sedan Sverige anslutit sig till Europeiska frihandelssammanslutningen
kunde visa sig nödvändigt att ompröva frågan om statsstödet till den svenska
lin- och hamphanteringen med utgångspunkt från vissa i konventionen
intagna regler rörande rätten att använda statliga stödåtgärder. Jag meddelade
även, att jag hade för avsikt att senare föreslå Kungl. Maj :t att uppdraga
åt statens jordbruksnämnd att närmare utreda förevarande spörsmål. I anslutning
härtill uppdrog Kungl. Maj :t den 5 maj 1960 på min föredragning
åt jordbruksnämnden att, efter samråd med kommerskollegium, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och arbetsmarknadsstyrelsen i vad på
dessa myndigheter ankom, dels närmare utreda frågan om det statliga stödet
åt lin- och hamphanteringen efter Sveriges anslutning till Europeiska frihandelssammanslutningen,
dels i samband härmed närmare utreda Hallands
läns ''linodlareförenings och Gotlands hampodlareförenings ekonomiska
ställning samt föreningarnas möjligheter i övrigt till fortsatt verksamhet,
dels före den 1 februari 1961 till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag
till vilka resultatet av nämnda utredningar kunde föranleda.
I anledning av nämnda uppdrag har jordbruksnämnden såsom redovisats i
det föregående, efter anbefallt samråd med nyssberörda myndigheter, framlagt
vissa förslag. I de till grund för förslagen redovisade undersökningarna
beröres först frågan huruvida de statliga stödåtgärderna på lin- och hamphanteringens
område strider mot EFTA-konventionens bestämmelser. Jordbruksnämnden
konstaterar därvid, att lin och hampa enligt EFTA-konventionens
gränsdragning inte hänförts till de jordbruksvaror, som enligt konventionens
artikel 21 är undantagna från hland annat bestämmelserna i konventionens
artikel 13 angående statliga stödåtgärder. Artikel 13 förbjuder vissa
former av statligt exportstöd samt andra stödåtgärder med huvudsakligt
syfte eller verkan att motverka fördelarna av undanröjandet eller frånvaron
av tullar och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna.
Jordbruksnämnden framhåller, att några hinder för export av fiber utav
lin och hampa till Sverige inte föreligger. Produktionen av nämnda fibrer är
dessutom förhållandevis liten i EFTA-länderna, i varje fall jämfört med dessa
länders förbrukning. Behovet tillgodoses därför i stor utsträckning genom
import från andra länder än EFTA-länder. Jordbruksnämnden anför vidare,
att stödet åt lin- och hamphanteringen i Sverige, vilket tillkommit av beredskapsskäl
och bibehållits främst av hänsyn till jordbruket, uteslutande kommer
odlarna tillgodo och inte föres vidare till köparna av lin- och hampberedningsverkens
produkter. Detta förhållande gäller såväl de hittillsvarande
stödet som de nya stödåtgärder, som föreslås av jordbruksnämnden.
Med hänsyn till här anförda förhållanden framstår det enligt nämnden
som tydligt, att det svenska stödet till lin- och hamphanteringen inte kan ha
till syfte att motverka de fördelar, som kan förväntas av frånvaron av tullar
och kvantitativa restriktioner i handeln mellan medlemsstaterna. Någon
anledning att befara, att tillämpningen av stödåtgärderna skall motverka
sagda fördelar synes ej heller föreligga. Statsstödet åt lin- och hamphanteringen
torde därför enligt jordbruksnämndens uppfattning inte kunna kom
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961 27
ma i konflikt med EFTA-konventionens artikel 13. Jordbruksnämndens
framställning föranleder i denna del ingen erinran från min sida.
Den av jordbruksnämnden redovisade undersökningen av Gotlands hampodlareförenings
ekonomiska ställning visar bland annat, att föreningen numera
helt saknar ekonomiska reserver och att föreningen vid en nu företagen
likvidation sannolikt inte skulle kunna helt tillgodose sina borgenärer.
Denna situation, som inte kunnat undgås trots de hittillsvarande statliga
stödåtgärderna, utgör resultatet av sammanträffande olyckliga omständigheter,
varöver föreningen inte kunnat råda. Sålunda har råvaran för föreningens
produktion, hamphalmen, såväl till kvantitet som kvalitet oförmånligt
påverkats av de ogynnsamma väderleksförhållanden, som rått för jordbruket
ett flertal år under 1950-talet. Samtidigt har prisnivån för föreningens
produkter utsatts för en kraftig press nedåt under flera år.
Ej heller under innevarande produktionsår kan hampodlarföreningen påräkna
ett normalt driftsresultat vid beredningsverket. 1960 års skörd av
hamphalm har nämligen blivit såväl kvantitativt som kvalitativt svag. De
verkställda beräkningarna av driftsutfallet pekar på ett betydande underskott
efter normala avskrivningar.
Vad gäller hampodlarföreningens möjligheter att fortsätta driften vid
verket visar emellertid en av jordbruksnämnden framlagd prognos, att föreningens
rörelse vid rådande låga fiberpriser, nuvarande statliga pristillägg
och nuvarande kostnadsförhållanden samt normala betingelser i övrigt kan
fås att balansera och till och med att lämna ett visst, ehuru obetydligt överskott,
därest ett tillräckligt råvaruunderlag kan erhållas. I sistnämnda hänseende
ställes stora förhoppningar på nya hampsorter, vilka ger såväl högre
halmskörd som högre fiberutbyte än de hittillsvarande och vilka föreningen
avser att i fortsättningen i betydligt större utsträckning än för närvarande
låta odlas. Jordbruksnämnden framhåller, att det för nämnden givetvis inte
är möjligt att hysa någon grundad åsikt om möjligheterna att med hjälp
av nya hampsorter förverkliga de i prognosen angivna förutsättningarna i
fråga om halmskörd och fiberutbyte. Genom alternativa beräkningar visar
nämnden emellertid, att en viss trygghetsmarginal finnes i det beräknade
driftsutfallet.
Mot bakgrund av vad som i ärendet uppgivits beträffande hampodlarföreningens
ekonomiska ställning och de faktorer, som påverkar föreningens
fortsatta arbetsmöjligheter — varvid övergången till nya hampsorter med
högre avkastning än hittills synes kunna tillmätas viss betydelse för att tillgodose
kravet på ett tillfredsställande råvaruunderlag för beredningsverket
- har jag i likhet med jordbruksnämnden ej funnit anledning att nu föreslå
någon ändring av grunderna för det årliga statsstödet till hamphanteringcn.
Liksom jordbruksnämnden lägger jag därvid stor vikt vid den särskilda
betydelse hampodlingen och hampberedningen ur sysselsättningssynpunkt
bär för det gotländska näringslivet. Med hänsyn härtill finner jag det också
naturligt all förutsätta, all hampodlarföreningen på allt sätt söker uppnå
eu i förhållande till beredningsverkets kapacitet väl avpassad odlingsareal.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr b9 år 1961
Jag föreslår alltså, att till 1961 års hamphantering skall i likhet med närmast
föregående år utgå stöd i form av statligt pristillägg med högst 94,5 öre per
kilogram hampfiber upp till en högsta kvantitet av 720 ton fiber. Bidragskostnaderna
kan därvid beräknas uppgå till högst 680 400 kronor.
Såsom framgått av det föregående är emellertid en förutsättning för att
hampodlarföreningen -—- med beaktande av även nyss förordade, statliga
stöd i form av pristillägg — skall kunna fortsätta driften under produktionsåret
1961/62, att föreningen erhåller hjälp att täcka de förluster, som
beräknas uppkomma under innevarande produktionsår i anledning av 1960
års svaga skördeutfall. För att sätta föreningen i stånd att övervinna den
nu aktuella krisen synes, såsom jordbruksnämnden föreslagit, föreningen
böra berättigas att — för att täcka nämnda förluster — av det för budgetåret
1960/61 för pristillägg till hampfiber beräknade beloppet å omkring
680 000 kronor tillgodogöra sig ett belopp av intill 350 000 kronor utöver
det belopp, som kan komma att utbetalas till föreningen för pristillägg för
tillverkad fiber av spinnbar kvalitet. Det synes böra ankomma på jordbruksnämnden
att, när utfallet av föreningens verksamhet under innevarande
produktionsår bättre kan överblickas, efter ytterligare granskning av
det ekonomiska utfallet besluta om storleken av de medel, som inom ramen
för nyssnämnda belopp å 680 000 kronor bör tillföras hampodlarföreningen
i anledning av 1960 års skördeförlust.
Den av jordbruksnämnden redovisade undersökningen av Hallands läns
linodlareförenings ekonomiska ställning visar bland annat, att föreningens
tillgångar utöver skulder minskat rätt betydligt under verksamhetsåret
1959/60. Rörelsen har nämligen visat underskott till följd av bristande råvaruunderlag
beroende på 1959 års ringa linhalmskörd. För denna skörd
utgick det högre pristillägget om 79 öre per kilogram spinnbar fiber.
Vad gäller linodlarföreningens möjligheter att fortsätta driften vid beredningsverket
visar en av jordbruksnämnden framlagd prognos, som utgår
från vad som i nuvarande läge betecknas som normala betingelser, att
verket skulle lämna ett betydande underskott. För att verket inte skall gå
med förlust, skulle enligt utredningen erfordras, att det statliga pristillägget
höjes från det för 1960 års skörd fastställda beloppet å 61 öre per kilogram
till det för närmast föregående års skörd gällande beloppet å 79 öre
per kilogram.
Enligt jordbruksnämndens uppfattning är det inte lämpligt att helt slopa
stödet till spånadslinodlingen, enär den ersättningsodling, som skulle upptagas
på spånadslinarealen, kan beräknas medföra en minst lika stor stödkostnad
för folkhushållet som stödet för linhanteringen. Vid en nedläggning
av linberedningen skulle man dessutom få räkna med vissa nackdelar
och förluster, såsom bortfall av ett värdefullt inslag i växtföljden, sämre
lörhandlingsläge och högre priser vid importen av linfiber än för närvarande
samt problem vid avspärrningssituationer.
Jordbruksnämnden har emellertid framhållit, att det numera tillämpade
systemet med beslut från år till år i fråga om stödet åt linhanteringen med
-
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
iört betydande nackdelar för linodlarföreningens verksamhet och hämmat
dennas rationaliseringsmöjligheter. För nämnden har det därför framstått
som önskvärt att kunna finna någon annan anordning än budgetanslag för
stödet till spånadslin. Nämnden har dock framhållit, att någon möjlighet att
anordna ett gränsskydd för lin i form av införselavgifter i likhet med vad
som tillämpas för de flesta andra jordbruksprodukter inte torde föreligga.
I syfte att undvika nyss berörda stödsystem samt för att bereda möjligheter
till fortsatt odling av spånadslin har jordbruksnämnden upptagit
förhandlingar med linodlarföreningen och Sveriges oljeväxtintressenter, förening
u. p. a., om en avveckling av det direkta statsstödet till spånadslinodlingen
och en sammankoppling av stödet åt spånadslinodlingen med stödet
åt oljelinodlingen inom ramen för vad som enligt beslut av 1959 års riksdag
under vissa förutsättningar kan lämnas oljelinodlingen med hjälp av
införselavgiftsmedel för fettvaror. Förhandlingarna har lett till förut nämnda
överenskommelse mellan föreningarna, vilken avser återstoden av den
nu löpande perioden för jordbruksregleringen eller 1961—1964 års skördar.
Överenskommelsen har enhälligt tillstyrkts av jordbrukets förhandlingsdelegation.
Efter övervägande av det utredningsmaterial, som förebragts, och alla
de synpunkter, som i övrigt anförts i ärendet, har jag ansett mig böra tillstyrka
den enligt nyssnämnda överenskommelse föreslagna anordningen av
stödet åt spånadslinodlingen. Det synes mig emellertid lämpligt att efter ett
par års erfarenheter kunna upptaga frågan till prövning.
Ifrågavarande stöd torde sålunda från och med innevarande års skörd
höra anordnas på följande sätt.
Det nu utgående statliga pristillägget för spinnbar linfiber ersättes med
ett pristillägg för obearbetad halm av spånadslin. Pristillägget utgår för
en kvantitet av högst 8 000 ton halm, som fyller fordringarna för en efter
förhandlingar mellan föreningarna fastställd minimikvalitet. Kostnaden
för pristillägget bestrides ur det belopp om 3 000 000 kronor, som enligt
förut nämnda bemyndigande av 1959 års riksdag förutsatts årligen skola
få disponeras för stöd åt oljelinodlingen. Beloppet avses i fortsättningen
i första hand skola användas för stöd åt oljelinodlingen och — i den mån
beloppet ej behöver tagas i anspråk för stöd åt denna odling — för stöd
åt spånadslinodlingen. Den sammanlagda kostnaden för pristillägget för
linhalm skall dock inte överstiga ett belopp av 1 040 000 kronor, d. v. s.
kostnaden för pristillägget för linfiber före sänkningen av tillägget från
79 till 61 öre per kilogram.
Kostnaden för infriandet av prisgarantien å spånadslinfrö, vilken hittills
bestritts av medel ur eu av jordbruksnämnden förvaltad linoljekassa,
skall i fortsättningen bestridas ur förenämnda belopp om 3 000 000 kronor
i den mån beloppet inte behöver tagas i anspråk för stöd åt oljelinodlingen.
Prisgarantien begränsas till en kvantitet av 2 400 ton spånadslinfrö
med 18 procent vattenhalt.
3 liihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 49
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
Nyssnämnda av jordbruksnämnden förvaltade linoljekassa, vars behållning
efter infriande av prisgarantien för 1960 års skörd av spånadslinfrö
uppskattas till i runt tal 2 000 000 kronor, skall reserveras för framtida
behov, bland annat för det fall att odlingen av matoljeväxter något år
skulle få sådan omfattning, att oljeväxtintressentföreningen inte äger att
av införselavgiftsmedel täcka kostnaden för stöd åt oljelinodlingen.
Garantipriset för spånadslinfrö och prisstödet för spånadslinhalm skall
fastställas av oljeväxtintressentföreningens styrelse efter samråd med linodlarföreningen.
Beslut att fastställa garantipris skall, i likhet med vad
som nu sker beträffande oljeväxtintressentföreningens beslut om inlösenpris
för oljeväxtfrö, gälla blott om det biträtts av statens representanter i
föreningens styrelse. I annat fall skall beslutet inte bli gällande med mindre
det godkännes av jordbruksnämnden.
Vidare skall oljeväxtintressentföreningen beredas representation i linodlarföreningens
styrelse med två ledamöter och två suppleanter ävensom
äga utse en revisor och en revisorssuppleant hos linodlarföreningen.
Enär för stödet åt spånadslinodlingen avses skola användas medel, som
influtit vid upptagande av införselavgifter för fettvaror, anser jag mig
böra föreslå, att det skall åligga jordbruksnämnden att — i samband med
förslag beträffande storleken av stödet åt oljelinodlingen — lämna en redovisning
för användningen av ifrågavarande införselavgiftsmedel under
nästföregående produktionsår och preliminära beräkningar för användningen
av sagda medel under det löpande produktionsåret.
Enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 1959: 147; JoU 29; rskr. 283)
har som förut nämnts både linodlarföreningen och hampodlarföreningen
medgivits uppskov med erläggande av de under åren 1959—1963 till betalning
förfallande amorteringarna på och räntorna för föreningarna ur
hemslöjdslånefonden beviljade lån. Jordbruksnämnden har nu anmält, att
oljeväxtintressent- och linodlarföreningarna vid de förhandlingar, som
förts med dem angående det fortsatta stödet åt spånadslinodlingen anhållit,
att linodlarföreningens kapital- och ränteskuld för lån från hemslöjdslånefonden
måtte avskrivas. Nämnden har emellertid i nuvarande situation
inte funnit tillräcklig anledning att förorda, att statens fordran för
lån ur sagda fond till föreningen avskrives. Däremot har det synts nämnden
lämpligt, att föreningen nu beviljas räntefrihet för dessa lån från och
med den 1 januari 1959. För min del finner jag inte anledning att nu taga
ställning till spörsmålet om en avskrivning av vare sig kapital- eller ränteskulder
för föreningen ur hemslöjdslånefonden lämnade lån.
Vid bifall till vad jag i det föregående förordat, bortfaller det hittillsvarande
anslagsbehovet för pristillägg för linfiber. För pristillägg för hampfiber
kan bidragskostnaderna för budgetåret 1961/62, såsom förut anförts,
beräknas till 680 400 kronor. Till nu sagda belopp kommer bidrag till vissa
odlingsförsök in. in. till ett sammanlagt belopp av 20 000 kronor. Det
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
totala medelsbehovet för stödjande av odlingen och beredningen av hampa,
m. m. kan sålunda beräknas till avrundat 700 000 kronor. De för stödet
erforderliga medlen bör liksom hittills utgå ur det under nionde huvudtiteln
upptagna reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. I det under sagda anslag för budgetåret 1961/62 äskade
beloppet å 124 000 000 kronor har för nu ifrågavarande ändamål beräknats
ett belopp av 1 500 000 kronor. Till frågan om en ändring av det till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område äskade beloppet i anledning
av vad som föreslagits i det föregående torde jag få återkomma i ett
senare sammanhang.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att
dels godkänna, att stöd åt odlingen av spånadslin av
1961—1964 års skördar anordnas enligt i huvudsak de
riktlinjer, som angivits i det föregående;
dels medgiva Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
statens jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för stöd åt odlingen av spånadslin av 1961—
1964 års skördar i huvudsaklig överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i det föregående;
dels medgiva Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för stöd åt odlingen av hampa under regleringsåret
1961/62 i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i det föregående;
dels medgiva, att av det för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln anvisade reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, må såsom särskilt
bidrag i anledning av skadorna å 1960 års skörd av hampa,
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som angivits
i det föregående, tagas i anspråk ett belopp av högst
350 000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Jan Brandt
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 ur 1961
Bilaga 1
Svensk export ev linfiber under januari 1958—oktober 1969, ton
Importland
1958
1959
1960 jan.—okt.
Tåga
Blånor
Summa
Tåga
Blånor
Summa
Tåga
Blånor
Summa
Norge............
40,3
40,3
30,3
30,3
20,2
20,2
Danmark ........
—
64,6
64,6
—
—
—
—
20,4
20,4
Finland ..........
_
479,7
479,7
—
596,4
596,4
—
348,3
348,3
Västtyskland.....
55,2
35,1
90,3
—
40,0
40,0
—
29,6
29,6
Holland..........
—
—
—
—
—
—
—
1,0
1,0
Belgien ..........
_
—
—
—
10,1
10,1
—
54,7
54,7
Storbritannien----
. _
287,8
287,8
—
281,3
281,3
—
202,2
202,2
Italien............
_
131,6
131,6
—
140,4
140,4
—
123,1
123,1
USA.............
—
—
—
—
10,1
10,1
—
—
—
Summa
55,2
1039,1
1094,3
—
1108,6
1108,6
—
799,5
799,5
Anm. Exporten har i huvudsak omfattat icke spinnbara blånor för pappers- och drevtillverkning.
Svensk import av linfiber januari 1958—oktober 1960, ton
Exportland
1958
1959
1960 jan.—okt.
Tåga
Blånor
Summa
lin-
fiber
Tåga
Blånor
Summa
lin-
fiber
Tåga
Blånor
Summa
lin-
fiber
Belgien ..........
996
279
1275
842
596
1438
829
86
915
Danmark ........
>29
78
107
*5
145
150
—
45
45
Frankrike ........
—
—
—
—
—
—
41
—
41
Kina ............
_
—
—
—
—
—
—
5
5
Nederländerna____
229
36
265
229
—
229
43
—
43
Sovjetunionen____
400
278
678
438
153
591
529
419
948
Storbritannien----
40
10
50
12
—
12
—
—
—
Västtyskland.....
—
10
10
—
—
—
—
—
—
Summa
1694
691
2 385
1526
894
2 420
1442
555
1997
1 Sannolikt har hela importen från Danmark åren 1958 och 1959 bestått av blånor, enär
priset på den i statistiken redovisade tågakvantiteten är så lågt — 71 resp. 83 öre •— att det
icke kan gälla tåga.
Kungl. Maj:ts proposition nr t9 år 1961
33
Bilaga 2
Svensk expert av hampblånor 1958—1960, ton
Importland
1958
1959
1960
Finland ............
91,7
114,9
59,1
5,0
Storbritannien......
Summa
91,7
114,9
64,1
Anm. Exporten har utgjorts av icke spinnbara blånor avsedda för papperstillverkning. 1
Svensk import av mjukhampa1 januari 1958—oktober 1960, ton
Exportland
1958
1959
1960 jan.—okt.
Tåga
Blånoi
Summa
lin-
fiber
Tåga
Blånor
Summa
lin-
fiber
Tåga
Blånor
Summa
lin-
fiber
Bulgarien ........
46
9
55
12
12
Indien...........
—
—
_
_
.
18
18
Italien............
20
—
20
23
_
23
48
48
Jugoslavien ......
15
55
70
15
45
60
31
156
187
Kina ............
48
1
49
5
_
5
112
112
Nederländerna ....
—
_
__
2
7
29
16
5
221
Storbritannien ....
_
_
_
_
i
i
Spanien..........
—
_
_
_
16
10
Österrike ........
15
—
*15
_
'' _
Ungern ..........
—
—
_
_
__
10
10
Västtyskland.....
—
—
—
—
—
—
—
4
24
Summa
144
65
209
57
52
109
207
204
411
1 S. k. indisk hampa har ej medtagits.
2 Sannolikt reexport, enär mjukhampa icke odlas i dessa länder.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 4.9 år 1961
Bilaga 3
Besådd areal, antal odlare, areal per odlare, skörd av halm och frö, totalt samt i kg
per ha, för 1951—1960 års odling av hampa på Gotland
Årsskörd
Besådd
areal,
ha
Antal
odlare
Areal per
odlare,
ha
1951
832
332
2,51
1952
924
368
2,51
1953
1144
505
2,27
1954
1025
462
2,22
1955
1047
444
2,36
1956
803
343
2,34
1957
973
444
2,19
1958
1035
443
2,34
1959
939
392
2,40
1960
682
295
2,31
Halmskörd
Fröskörd
totalt,
ton
kg/ha
totalt,
ton
kg/ha
3 523
4 235
176
211
1703
1843
1
2
5 761
5 036
35
31
4 901
4 781
97
94
4 428
4 230
105
100
3 834
4 775
29
36
4 353
4 474
54
55
3 982
3 848
60
58
3832
4 081
80
85
Likvid till de gotländska odlarna i kr. för halm och frö, totalt och per ha
Tid 1951—1960 års hampodling
Årsskörd
Totalt, kr.
Per ha, kr.
Årsskörd
Totalt, kr.
Per ha, kr.
1951
596488
174 456
798 380
678 958
638110
717
1956..............
510176
635
1952
189
1957..............
616 355
633
1953
698
1958..............
531 809
514
1954
662
1959..............
614 737
655
1955..............
609
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
35
Bilaga 4
Svensk hampfiberförsäljning 1951—1959
År
Tåga
Blånor
ton
kr.
ton
kr.
1951............
127
2:64
1150
1:49
1952............
112
3:10
878
1:67
1953............
28
2: 77
576
1:11
1954............
78
2:59
702
1:27
1955............
100
2:48
840
1:33
1956............
59
2:44
778
1:19
1957............
70
2:41
729
1:28
1958............
40
2:29
643
1:19
1959............
33
2:02
632
1:20
1960 jan.—nov.
15
2:04
598
1:32
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 49 år 1961
Bilaga 5
Skrift av Gotlands hampodlareförening u. p. a., Visby,
angående rätt att disponera hela anslaget till stödjande av
1960 års hampodling
Till Konungen
Växtodlingen på de gotländska myrjordarna har drabbats särskilt hårt
av ogynnsam väderlek under de senaste åren. Frost, torka och ymnig nederbörd
har omväxlande varit förhärskande under så långa perioder, att växtligheten
tagit stor skada och bärgningen av grödorna försvårats eller delvis
omöjliggjorts. Då hampan är en utpräglad myr jordsgröda, har detta växtslag
varit mera utsatt för bärgningsskador än växtodlingen på fastmarksjord
på grund av ofta förekommande översvämningar av de lågt liggande
myr jordarna.
Under år 1958 omfattade arealen av hampa 1 035 ha. Hampan såddes under
gynnsamma väderleksförhållanden och stod mycket lovande fram till
mitten av juni, då en period frostnätter bröt ner de flesta odlingarna. Hampan
repade sig aldrig efter detta och skörden blev därför mycket låg liksom
också fiberutbytet. Skörderesultatet blev knappt 3 900 kg halm/ha med eu
fiberhalt uppgående till endast 15,5 % eller den lägsta avkastningen under
1950-talet. Totallikviden till odlarna stannade vid i medeltal endast
520 kronor per hektar. Trots det för odlarna nedslående ekonomiska resultatet
tecknades följande år, d. v. s. 1959, 939 ha hampa. Under denna
sommar föll ingen nämnvärd nederbörd på Gotland från maj till början av
oktober. Då myrjordarna har större vattenhållande förmåga än flertalet
fastmarksj ordar, skadades hampan icke så svårt av torkan som åtskilliga
andra grödor. Den ihållande torkan förorsakade dock, att halmskörden blev
något lägre än normalt, men fiberkvaliteten blev god och det procentuella
fiberutbytet högt.
De svåraste verkningarna av torkan kom för hampans vidkommande
först 1960. Den insådd av vall, som utfördes våren 1959 och som normalt
ingår i växtföljden, hade på fastmarken totalt misslyckats genom torkan
och måste plöjas upp. Det gällde stora arealer, där man således gick miste
om höskörd i år. För att säkerställa behovet av foder till djuren lät odlarna
därför sina äldre myrvallar — som normalt skulle plöjas upp för hampsådd
— ligga kvar för höskörd. Eftersom hampan numera och med all rätt
kommer in i växtföljden efter vallbrott, fanns som följd av vad ovan anförts
icke tillräckliga arealer tillgängliga för hampodlingen i år och odlingen
kom därför icke att omfatta mer än 682 ha. Den minskade hamparealen
i år är därför att betrakta som en tillfällig nedgång helt orsakad av
1959 års torka.
En sammanställning av hampodlingen under de närmast föregående åren
ser ut som följer:
Kungl. Maj. ts proposition nr 4.9 år 1961
37
År
Besådd areal
Kg halm/ha
Halmpris
Kronor/ha inkl. frö
1955....
1 047
4 299
12: 75
620: —
1956....
803
4 805
12: 78
639: —
1957....
973
4 980
13: 30
705: —
1958....
1 035
3 893
12:30
520: —
1959....
939
4130
14:58
662: —
1960....
2391
5 563
14: 61
813: — exkl. frö
1 Areal från vilken hela hampskörden bärgats.
Om man bortser från förfruktsvärdet, har som synes det ekonomiska utbytet
för odlarna varit ganska lågt under dessa år, ofta dock beroende på
särskilt ogynnsamma väderleksförhållanden såsom förut har påvisats. —
Trots detta har hamparealen under åren 1955—1959 uppgått till i medeltal
960 ha/år och åren 1958—1959 medeltalet 987 ha/år. Härav framgår att
intresset för odlingen är stabilt och utan tvekan beroende på det värde —
förfruktsvärde — hampan har i växtföljden på myrjordarna.
Hampsådden skedde i år under gynnsamma väderleksförhållanden. Uppkomsten
blev god och inga frostnätter störde utvecklingen, varför hampfälten
under sommaren stod mycket vackra och lovade rekordskörd. Åtskilliga
sakkunniga från fastlandet samt hushållningssällskapets tjänstemän på
Gotland in. fl., vilka besökt hampodlingarna under juli—augusti månader,
voro alla ense om att årets hampskörd borde bli den jämnaste och bästa,
sedan hampodlingen återupptogs i början av 1940-talet. Den ständiga och
rikliga nederbörden orsakade dock redan i slutet av augusti och början av
september översvämningar på en del myrområden och vid tiden för hampskörden
var det på flera ställen inte möjligt att komma ut på fälten med
traktorer och skördemaskiner. Den hampa, som stod direkt i vatten under
längre tid gulnade och vissnade ner. Under en kortare period — ca 14 dagar
^— i mitten av september sjönk vattnet, så att skörden kunde komma
i gång på en del myrar. Under denna tid kunde med forcering av skördearbetet
ungefär 80 % av hamparealen skördas och i det närmaste halva
arealen bärgas. Efter denna korta period av uppehållsväder fortsatte regnet
att falla så gott som dagligen under oktober, november och december fram
till dags dato. Någon ytterligare skörd har därför icke varit möjlig och endast
mindre kvantiteter halm har kunnat bärgas och beredas direkt, enär
halmen icke varit lagringstorr. Det erfordras minst två å tre dagar med
gott torkväder för att genomfuktig hamphalm skall bli godtagbart lagringstorr,
men så många dagars uppehållsväder i följd har inte inträffat
under dessa månader. Då dessutom myrmarken stått direkt under vatten
eller varit så uppblött, att den inte burit traktorer eller maskiner, har skörd
och transporter från fälten varit i det närmaste outförbara.
Hittills har inlevererats 1 900 ton halm till verket eller ca halva skörden.
Den lagrade halmen är till större delen av god kvalitet. En undersökning
för några dagar sedan visade, att viss del av den på fälten kvarstående
hamphalmen ännu innehåller användbar fiber. Man kan med ledning därav
räkna med att ytterligare ca 100 ton halm bör kunna bärgas och beredas
direkt utan lagring. Den bärgade halmmängden uppgår således endast till
ca 40 % av beredningsvcrkets normala råvarubehov. För att undvika ett
alltför långt driftsstopp har driften lagts om från två-skift till endast dagtid.
Avgörande betydelse för hampodlingens framtida lönsamhet kan tillmätas
den nya sorten »Fibrimon», som i år odlats på 208 ha. Den har givit
över 5 700 kg halm per ha och mer än 22 % i fiberutbyte. En sammanställ
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
ning av skörd och utbyten under de två senaste åren, där »Fibrimon» ingår,
ger följande resultat:
År 1959
Medeltal av hela skörden
Areal
ha
halm
kg/ha
% fiber
utbyte
kg fiber
per/ha
Fibrimon ..............
Övriga sorter ..........
12,0
916,0
7145
4100
22,86
16,89
1633
692
År 1960
Slutleveranser 16/u
Fibrimon ..............
Övriga sorter ..........
118,0
121,0
5 730
5 400
22,3
17,1
•T 1277
h 923
Sorten Fibrimon ger alltså betydligt större fibermängder per hektar än
tidigare odlade sorter. Däremot ger den icke moget frö på Gotland. Visserligen
har »Fibrimon» endast odlats här under två år, men de erhållna utbytesmängderna
har framkommit under två år med så extremt olika väderleksförhållanden
— det solrika torkåret 1959 och det solfattiga regnåret
1960 — att man redan nu kan bedöma sortens värde.
För att få god kontakt med odlarna har föreningen indelat odlingsområdet
i tjugo distrikt med en intresserad hampodlare som kontaktman i varje
distrikt. Efter de osedvanligt stora svårigheterna med skörden i höst och
väntade totalförluster för många odlare kallade föreningen i anslutning till
årsstämman den 3 december 1960 ombuden till sammanträde för att sondera
stämningen och få en mätare på intresset för nästa års liampodling. De
nära tjugotalet närvarande ombuden redovisade stämningen bland hampodlarna
inom var sitt distrikt och alla uttalanden var positiva. Det framhölls,
att stråsädesgrödor och sockerbetor inom samma odlingsområden
skadats i minst samma omfattning som hampan. Enligt uppgift från hushållningssällskapet
står enbart av vårsäd över 1 000 ha oskördade. Man var
optimistisk inför hampodlingen 1961 särskilt med tanke på att utsädestillgången
då medger en betydande utökning av odlingen utav de högre avkastande
liampsorterna, och man betonade också hampans betydelse i växtföljden
för rationellt utnyttjande av myrjordarna.
Den del av årets skörd, som kunnat bärgas, räcker dock som förut anförts
endast till 40 % av normal produktion vid verket och de ekonomiska
svårigheter, som måste följa, inger föreningens styrelse allvarliga bekymmer
i synnerhet som föreningens ekonomiska ställning förut är svag på
grund av flera på varandra följande mindre goda skördar under 1950-talet.
Styrelsen är fullt medveten om hampodlingens stora betydelse för Gotland
och är också — särskilt med tanke på de nya mera rikt givande hampsorter,
som numera börjat odlas, samt att beredningsverket är välutbyggt och
maskinparken i gott skick — övertygad om att med någorlunda normala
skördar under de närmaste åren verkets ekonomi skall kunna stabiliseras.
Ett nedläggande skulle betyda stort avbräck för det gotländska jordbruket
med ökade svårigheter alt fullt utnyttja de värdefulla myrjordarna. Det
skulle också betyda, att de investeringar i maskiner och byggnader, som resulterat
i ett välutrustat och trimmat beredningsverk, skulle bli ganska värdelösa
och att den erfarenhet, som personalen genom många års arbete inom
branschen förskaffat sig, inte skulle kunna utnyttjas. Då industrin dessutom
som råvara har en rent gotländsk produkt och normalt sysselsätter ca
75 personer, har den stor betydelse för näringsliv och sysselsättning på vår
industrifattiga ö.
Årets skördekatastrof kommer emellertid att medföra eu sådan försäm
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
39
ring av föreningens ekonomiska ställning, att det blir omöjligt fortsätta
verksamheten utan extra stödåtgärder. Erforderligt extra stöd kan dock inrymmas
i det redan beviljade anslaget till stödjande av 1960 års hampodling.
För detta ändamål har riksdagen på Kungl. Maj :ts förslag beviljat ett
belopp på 680 400 kronor att utgå med 94,5 öre per kg för en kvantitet av
720 ton bidragsberättigad fiber. Som förut anförts kan av årets skörd endast
tillvaratagas ca 2 000 ton halm av beredningsduglig kvalitet. Därav kan
framställas totalt ca 400 ton hampfiber, varav omkring 350 ton bör vara
av sådan kvalitet, att pristillägg kan erhållas enligt ovannämnda grunder.
Följaktligen kan föreningen endast erhålla ca 330 000 kronor (350 000 X
94,5) av ovannämnda anslag. Rådande knapphet på hamphalm har medfört,
att beredningsverket kan drivas i endast ett skift från 1 november 1960
till omkring den 1 juni 1961. Därefter blir ett driftsstopp på minst tre månader
ofrånkomligt. Föreningens utgifter under året kommer därför icke
att kunna täckas med inkomsterna av försåld fiber -f- den del av statsbidraget,
som kan erhållas enligt ovannämnda grunder. Hur stort belopp, som
kommer att erfordras därutöver är emellertid omöjligt att närmare precisera
förrän halmen beretts och fibern sålts. Kvaliteten på årets halmskörd varierar
nämligen avsevärt och därmed fiberkvaliteten. Det är därför icke möjligt
att redan nu beräkna hur mycket fiber, som kommer att tillhöra olika
kvalitetsklasser. Då prisskillnaden mellan kvalitetsklasserna är ganska betydande
blir föreningens ytterligare stödbehov i hög grad beroende av kvalitetsutfallet.
Enligt styrelsens bestämda uppfattning kommer emellertid det
erforderliga totalstödet icke att överstiga det redan beviljade anslaget på
680 400 kronor.
Med stöd av vad ovan anförts får Gotlands Hampodlareförening u. p. a. i
underdånighet hemställa, att Kungl. Maj :t måtte medgiva föreningen rätt att
disponera det till stödjande av 1960 års liampodling anvisade anslaget av
680 400 kronor, trots att fiberproduktionen icke kommer att uppgå till maximal
bidragsberättigad kvantitet.
Visby den 29 december 1960
Underdånigst
GOTLANDS HAMPODLAREFÖRENING u. p. a.
Eric Johansson
40
Kungl. Maj:ts proposition nr hd år 1961
Bilaga 6
Spånadslinodling anknuten till Hallands läns linodlareförening
Odlingsår
Antal
odlare
Areal per
odlare,
ha
Halmskörd
Fröskörd
ton
kg/ha
ton
kg/ha
1951........
592
2,06
4 867
3 999
931
765
1952........
557
2,38
6 507
5 356
779
641
1953........
530
3,01
6 825
4 279
1079
677
1954........
547
3,57
8 218
4 210
1220
625
1955........
501
4,06
6 617
3 253
1380
678
1956........
690
3,14
16 272
4 936
3 315
993
1957........
519
5,27
10541
3 853
2 904
1061
1958........
426
5,16
9 782
4 465
2 022
923
1959........
414
5,22
6 588
3 050
2 029
940
1960........
515
4,80
10 800
4 370
2 500
1010
Svensk linfiberförsäljning i ton samt kr. per kg 19S1—1959
År
Tåga
Blånor
Kvantitet,
ton
Värde,
kr./kg
Kvantitet,
ton
Värde,
kr./kg
1951............
833
4:45
2 239
1:43
1952............
1069
4:10
1836
1:26
1953............
955
3:68
1987
1:18
1954............
831
3: 72
2 313
1:21
1955............
657
3:54
2 410
1:43
1956............
655
2:82
1799
1:18
1957............
698
2:65
1646
1:07
1958............
677
2: 40
1817
1: —
1959............
648
2:27
1642
—:87
1960 jan.—nov.
383
2:62
1022
1:02
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
41
Bilaga 7
PM
angaende den svenska linodlingen och linet som råvara för
framställning av vissa betydelsefulla artiklar
Med anledning av att olika meningar stundom göra sig gällande rörande
linets betydelse ur försörjnings- och beredningssynpunkt får jag härmed
å linspinneriernas vägnar anföra följande.
Linfibern besitter vissa egenskaper, som gör den särskilt lämpad och i
vissa fall oumbärlig vid framställningen av en mängd för vårt folkhushåll
viktiga artiklar. Bl. a. är linet den textilfiber, som besitter den största draghållfastheten.
Därjämte har den särskilt stor motståndskraft mot solljusets
nedbrytning samt mot röta. Slutligen är linet en prisbillig fiber. Dessa
egenskaper, jämte flera andra, göra, att linet är överlägset andra råvaror
för tillverkning exempelvis av presenningsduk, brandslang, tältduk, skotråd
in. m.
Vad dessa olika varor beträffar, må framhållas:
Presenningsduk
Just på grund av sin förmåga att motstå inverkan av väder och vind
samt sin styrka har linet visat sig långt överlägset exempelvis bomullen för
denna artikel. Man räknar sålunda med att en linnepresenning normalt varar
dubbelt så många användningsdagar som en bomullspresenning. Försök
ha gjorts med tillverkning av nylonpresenningar. Nylonet har emellertid
icke samma förmåga att utstå solljus som linet. Härtill kommer en merkostnad
av c:a 8—12 kr per kvm för nylonpresenningen.
Behovet av presenningar är mycket stort vid såväl krigsfall som beredskap
och importavspärrning och för att kunna täcka detta synes — om någon
inhemsk linråvara ej skulle finnas — en miljoninvestering bli nödvändig
i form av beredskapslagring av avsevärda kvantiteter lin.
Brandslang
I omfattande brandhärdar vid exempelvis krig är linnebrandslang att
anse såsom lämpligaste slangen, enär den genom att den är fuktig vid användningen
ej så lätt angripes av nedfallande bränder etc. För närvarande
tillverkas även brandslang av terylene-garn med eller utan inblandning av
bomullsgarn. Terylenet är rötbeständigt och har även andra egenskaper, som
gör sådan slang mycket användbar i normala fall. Emellertid är teryleneslangen
ömtåligare mot nedfallande bränder än linneslangen och därför
mindre lämplig i krigsfall.
Ej endast i krigsfall utan även vid beredskap behövas avsevärda kvantiteter
brandslang. En beredskapslagring av terylene-garn härför synes innebära
stora extrakostnader. Härtill kommer att terylene-garnet ej har samma
vida användningsområde som linet och lagret därför ej kan omsättas
så lätt. Av det ovanstående framgår nödvändigheten att tillgång finnes till
lin för den viktiga tillverkningen av brandslang.
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 49 år 1961
Tältduk
Av tältduk föreligger enorma behov såväl i krigsfall som vid beredskap.
Försvaret har gjort omfattande försök att få fram den lämpligaste typen
av tältduk och något bättre material än linne finnes bevisligen ej. Att utan
tillgång till inhemsk råvara tillgodose de nödvändiga behoven a\ tältduk i
exempelvis ett importavspärrat läge, synes icke vara möjligt.
Sko t råd
Något substitut för linnetråd vid tillverkning av lädersulade skodon bär
ännu icke framkommit, trots att omfattande försök gjorts med olika kons - fibrer. För vår skotillverkning synes alltså i beredskapsfall linnetraden utgöra
en nyckelvara. .
Åtskilliga exempel förutom de här ovan nämnda varuslagen skulle kunna
ytterligare anföras. De stora förbrukarna av linnevaror, vilka åro i hog
grad beroende av att en tillverkning av sådana varor kan upprätthallas vid
avspärrning, äro -— förutom den allmänna civila marknaden — försvarets
olika förvaltningar, som lia stort behov av tältduk, buldan, lärft, skoträd,
brandslang, presenningsduk, handdukar etc., de statliga verken, som behova
exempelvis presenningsduk, postsäcksväv och buldan samt sjukhusen, som
i stor utsträckning använder sig av linnevaror av skilda slag- .
Det är alltså uppenbart, att behovet av linråvara inom landet ar stort ej
endast i krigs- utan även i avspärrnings- eller beredskapsfall. I sistnämnda
fall är det, enligt vad erfarenheten visar, mycket svårt att, även om tullstandig
importavspärrning icke skulle föreligga, komma över linravara utomlands
med hänsyn till denna råvaras krigsviktiga betydelse. Under dessa
omständigheter måste det vara synnerligen angelaget, att den inhemska
produktionen av linfiber upprätthålles i nuvarande omfattning Vid angre
tids importavspärrning föreligger i så fall även möjligheter att förhållandevis
snabbt utöka linfiberproduktionen. Om emellertid denna produktion
tillätes att förfalla, tager det flera år, innan den åter kan byggas upp.
Ytterligare en viktig synpunkt bör i detta sammanhang beaktas. Sovjetunionen
har under de senaste två åren målmedvetet dumpat hnfiber på den
europeiska marknaden i syfte att kväva den västeuropeiska linodlingen I
de traditionellt linproducerande länderna Holland, Belgien och Frankrike
har denna odling sålunda sjunkit med hela 40 % jamfort med ar 1956. Det
vore ur prissynpunkt såväl som ur andra synpunkter mycket farligt, om
Sovjet skulle ‘i praktiken skaffa sig monopol på linravaran, och over huvud
taget synes det vtterligt otillfredsställande, om Sverige skulle bil helt beroende
av Sovjet" i och för täckande av behovet av den nodvandiga råvaran
lin. Med även en begränsad tillgång på inhemskt lin står vart kind i ett
avsevärt starkare förhandlingsläge, då det gaUer kompletterande limnkop
från Sovjet. Skulle den svenska linodlingen upphora finge vi antagligen
återigen räkna med en tioårsperiod, innan en fullgod vara kunde framsta - las. kostnaderna för dessa experiment skulle också bil enormt stora.
Det har ibland ifrågasatts, om ej en större lagring av lin skulle kunna
ersätta en inhemsk linodling. Detta är dock svårt, då avsättningen av eu
viss vara kan variera från år till år och därmed förbrukningen av till denna
använt lin. Dessutom går det i regel ej att lagra lin mer an 3 ar, om ma
har fordringen alt fiberstyrkan ej får ga ner nagot namnvart. \id la0rm
av lin för brandslangstillverkningen har i dagarna detta problem uppstått
och linet måste nu delvis användas till andra produkter och därigenom
åsättas ett lägre pris.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 49 år 1961
Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att för framställning av en mängd
varor, som äro viktiga ur försörjnings- och beredskapssynpunkt (krigsfall
såväl som beredskap och importavspärrning), linet är en nödvändig råvara.
För att kunna planenligt tillfredsställa beredskapsbehoven av dessa
varor samt för att jämväl undvika risken av beroendeställning av sovjetiskt
lin i framtiden, synes det mig vara av största betydelse, att en inhemsk
linodling av nuvarande omfattning bibehålies. Det är också av dessa
skäl som de svenska linspinnerierna hela tiden varit intresserade av att lin
odlas och beredes i Sverige och på olika sätt stött den svenska linberedningen.
Jonsered den 13 december 1960.
Eric Brodén
610238 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1961:169 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt stöd åt linoch hamphanteringen, m. m. a1 i texten
- JoU 1961:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt stöd åt linoch hamphanteringen, m. m. s. 1 i texten