Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:5, Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
1
Ni* 5
^ brti<<4 3 »<. ra ''.Mhb/I hunims; oto ynl
Kungl. Majits proposition .till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); given
Stockholms slott den 2 december 1960.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § och 32 § 2
mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF ADOLF
ilfliUå 11; u 5 • ''.''t u tunuH?‘l^ ilKitii''* - f’> U/i! Hét
G. E. Sträng
-- h!
Propositionens huvudsakliga innehåll
Enligt nuvarande regler är ersättning för förlorad arbetsförtjänst skattefri,
om den erhålles på grund av en av skadevållaren tagen ansvarighetsförsäkring,
men eljest skattepliktig. För att rätta till den inadvertens i lagstiftningen
som sålunda är för handen, föreslås att skattefriheten för ifrågavarande
försäkringsersättningar — för vilken bärande skäl saknas —
skall upphävas. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 5
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
19
Till skattepliktig-----100
ersättning, som på grund av försäkring
i allmän sjukkassa eller
jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, så ock
sådan ersättning enligt annan lag eller
särskild författning, som utgått
annorledes än från allmän sjukkassa
till någon vid sjukdom eller olycksfall
i arbete eller under militärtjänstgöring,
ävensom ersättning,
vilken vid sjukdom, olycksfall eller
arbetslöshet tillfallit någon på grund
av annan försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, dock att till
skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan
livränta;
belopp, som
§•
kronor;
ersättning, som på grund av försäkring
i allmän sjukkassa eller
jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, så ock
sådan ersättning enligt annan lag
eller särskild författning, som utgått
annorledes än från allmän sjukkassa
till någon vid sjukdom eller
olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring,
ävensom ersättning,
vilken vid sjukdom, olycksfall eller
arbetslöshet tillfallit någon på grund
av annan försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, dock att till
skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan
livränta, så ock ersättning som utgår
på grund av trafikförsäkring eller annan
ansvarighetsförsäkring och avser
förlorad inkomst av skattepliktig natur;
kartad
form.
(Se vidare anvisningarna.)
32
2 m o m. Har livränta utgått vid
sjukdom eller olycksfall på grund
av försäkring, som icke tagits i samband
med tjänst och ej heller utgör
obligatorisk försäkring enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring, skall såsom
skattepliktig intäkt räknas nedan
angivna del av livräntans belopp,
nämligen om livräntetagaren
under beskattningsåret fyllt: 1
1 Senaste lydelse av 19 § se 1960: 129 och
§•
2 m o in. Har livränta utgått vid
sjukdom eller olycksfall på grund av
försäkring, som icke tagits i samband
med tjänst och ej heller utgör
trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring
eller obligatorisk
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
skall såsom skattepliktig
intäkt räknas nedan angivna del
av livräntans belopp, nämligen om
livräntetagaren under beskattningsåret
fyllt:
32 § 2 mom. se 1955: 245.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
högst 35 år
80 procent
36 till och med 47 år....
70 »
48 » »
»
56
» ....
60 »
57 » »
»
63
» ....
50 »
64 » »
»
69
» ....
40 »
70 » »
»
76
» . . . .
30 »
77 » »
»
86
»....
20 »
minst 87 år
10 »
högst 35 år
80 procent
36 till och med 47
år....
70 »
48 » »
»
56
» ....
60 »
57 » »
»
63
» ....
50 »
64 » »
»
69
» . . . .
40 *
70 » »
»
76
»____
30 »
77 » »
»
86
» ....
20 »
minst 87 år
10 »
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962. I samband därmed skall
följande iakttagas.
Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om 1962 års taxering
samt i fråga om eftertaxering för år 1962 eller tidigare år.
Vad i denna lag stadgas skall icke hava avseende å livräntebelopp, vilket
utgår på grund av försäkringsfall som inträffat före den 1 januari 1962.
tf Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 5
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 december 1960.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler fråga om
beskattningen av vissa försäkringsersättningar och anför därvid följande.
Inledning
Genom rättstillämpningen har uppmärksamheten fästs vid en olikformighet
i gällande regler för beskattning av vissa ersättningar för mistad arbetsförtjänst
och dylikt som utgår vid olycksfall m. m. Med den avfattning, som
beskattningsreglerna för närvarande har, blir mottagaren av sådan ersättning
beskattad efter olika grunder — utan att materiella skäl för olikformig
behandling föreligger — beroende på om ersättningen utbetalas direkt
av den skadevållande eller indirekt på grund av försäkring som tagits av
honom.
Frågan har behandlats i en inom finansdepartementets rättsavdelning av
regeringsrättssekreteraren C. O. Sandström upprättad, den 5 november 1959
dagtecknad promemoria angående beskattningen av vissa försäkringsersättningar
vid sjukdom eller olycksfall (stencilerad). Vid promemorian fogat
författningsförslag torde såsom Bihang få fogas vid statsrådsprotokollet i
detta ärende.
över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, försäkringsinspektionen, riksförsäkringsanstalten,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Värmlands och Gävleborgs län, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Folksam (Livförsäkringsanstalten Folket, Försäkringsanstalten
Samarbete, Försäkringsanstalten Välfärd och Försäkringsaktiebolaget
Leire), LO (Landsorganisationen i Sverige), RLF (Riksförbundet Landsbygdens
folk), SACO (Sveriges akademikers centralorganisation), TCO
(Tjänstemännens centralorganisation) och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Såsom bakgrund till de i utredningspromemorian berörda spörsmålen
skall bär först lämnas en redogörelse för gällande beskattningsregler på området
och deras tillkomst.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1961
5
Gällande rätt m. m.
I 19 § kommunalskattelagen uppräknas vissa slag av icke skattepliktiga
inkomster. I fråga om försäkringsersättningar gäller bl. a. följande.
Ersättning på grund av skadeförsäkring är i princip skattefri. Sådan
ersättning beskattas dock, om situationen är sådan att, därest den försäkrade
egendomen i stället försålts, köpeskillingen skulle ha utgjort skattepliktig
intäkt av jordbruksfastighet, annan fastighet eller rörelse. Detsamma
gäller, när ersättningen motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller sådan
avdragsgill omkostnad som är att hänföra till angivna slag av inkomst.
Såsom skattefria anges vidare vissa ersättningar som utgår på grund av
försäkring i allmän sjukkassa eller jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring
eller eljest vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring.
Därjämte stadgas att skatteplikt inte föreligger för ersättning i annan
form än pension eller annan livränta, när ersättningen tillfaller någon vid
sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet på grund av annan försäkring (än i
allmän sjukkassa eller jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring), under förutsättning
att försäkringen inte tagits i samband med tjänst. Där ersättningen
i nyss angivna fall har form av en livränta, är ersättningen visserligen
skattepliktig men blott till reducerat belopp. Enligt 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
beskattas nämligen i sådant fall bara viss del av livräntan, varierande
från 80 till 10 procent efter livräntetagarens ålder.
Ersättning, som i annan form än livränta utgått på grund av sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, utgör i princip skattepliktig
inkomst av tjänst. Bestämmelse därom finns intagen i 32 § 1 mom.
kommunalskattelagen.
Ersättning för förlorad arbetsförtjänst, som vid olycksfall utgår annorledes
än på grund av försäkring, utgör skattepliktig inkomst.
De nyss återgivna bestämmelserna om beskattning av ersättning vid sjukdom,
olycksfall eller arbetslöshet tillkom i huvudsak vid 1950 års lagstiftning
om försäkringsbeskattning. Rörande dessförinnan rådande regler på
området och motiven för 1950 års reform må följande framhållas.
Enligt 1928 års kommunalskattelag i dess ursprungliga lydelse undantogs
från skatteplikt vad som i annan form än livränta tillfallit den försäkrade
eller hans dödsbo på grund av sjuk-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkring.
Från skatteplikt undantogs även vad som annorledes än genom
försäkring och i annan form än livränta tillfallit någon såsom ersättning till
följd av olycksfall i arbete. 1921 års kommunalskattekommitté motiverade
denna skattefrihet med att understöd, som vid sjukdom eller olycksfall temporärt
utgick på grund av försäkring, av sociala skäl och i överensstämmelse
med vad som tidigare gällt, borde lämnas fritt från inkomstbeskattning.
Av förarbetena till 1928 års lagstiftning framgår att man ifrågasatt om
inte skattefriheten borde omfatta jämväl ersättning på grund av ansvarighetsförsäkring
för personskada eller ersättning för personskada, vilken an
-
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
nan dömts att utgiva såsom skadestånd. I proposition nr 102/1927 hävdades
dock att generella bestämmelser om behandlingen av dylik ersättning inte
borde meddelas. Därvid anfördes tillika följande.
När det rör sig om ansvarsförsäkring, torde något avtal icke föreligga mellan
försäkringsanstalten och den, som uppbär ersättning, och ersättningen
uppbäres icke direkt på grund av försäkringsavtal utan såsom skadestånd,
ehuru betalningsskyldigheten fullgöres av försäkringsanstalten i den skadeståndsskyldiges
ställe. Vad angår skadestånd för personskada kommer detsamma,
därest det utgår i form av livränta eller i form av periodiskt understöd,
att bliva beskattat på grund av de i förslaget upptagna bestämmelserna
om skatteplikt för livränta och periodiskt understöd. För skadestånd,
som utgår i annan form, torde svårligen någon generell bestämmelse böra
meddelas, utan torde frågan om dess beskattning böra för varje särskilt fall
avgöras med hänsyn till skadeståndets art. Ersättning för mistad arbetsförtjänst
torde sålunda böra beskattas, under det att å andra sidan exempelvis
ersättning för utgifter för läkarevård icke torde kunna anses utgöra skattepliktig
inkomst.
Vad beträffar ersättningar i form av livränta gällde enligt 1928 års lagstiftning,
att livränta, som vid sjukdom eller olycksfall utgick på grund av
försäkring, skulle beskattas till reducerat belopp efter en fallande skala
alltefter livräntetagarens ålder. Även livränta, som annorledes än genom
försäkring tillfallit någon såsom ersättning till följd av olycksfall i arbete,
skulle på motsvarande sätt beskattas till reducerat belopp.
Till grund för 1950 års lagstiftning om försäkringsbeskattningen låg ett
betänkande av 1944 års allmänna skattekommitté (SOU 1948:22). Kommitténs
förslag innebar bl. a. den principiella omläggningen av beskattningsreglerna
att skattefriheten för ersättningar på grund av sjuk-, olycksfallseller
arbetslöshetsförsäkring i huvudsak skulle upphävas. Med skatteplikten
för utfallande försäkringsbelopp skulle enligt förslaget å andra sidan följa
avdragsrätt för erlagda premier.
I propositionen nr 93/1950, varigenom frågan om försäkringsbeskattningen
förelädes riksdagen, framhölls att kommittéförslaget, om det genomfördes,
skulle medföra vissa fördelar. Enhetliga beskattningsregler skulle sålunda
komma att gälla i fråga om ersättning vid sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet,
oberoende av om ersättningen utbetalades direkt från arbetsgivaren
eller utgick på grund av försäkring i samband med tjänst eller annan
försäkring. Å andra sidan kunde förslagets genomförande föranleda olägenheter.
Gällande ersättningsbelopp måste nämligen omräknas till högre
belopp för att inte värdet av förmånerna skulle minskas. För försäkringsanstalter
och taxeringsmyndigheter skulle vidare ett betungande merarbete
uppstå. Med hänsyn till dessa olägenheter förordades inte att förslaget i denna
del genomfördes. En ändring i vissa avseenden av gällande bestämmelser
ansågs dock böra ske, och i propositionen anfördes härom följande.
Då det synes otillfredsställande att ersättning, som utgår på grund av försäkring
för olycksfall i arbete, är skattefri, under det att skatteplikt föreligger
för sådan ersättning, som utgår då arbetsgivare med stöd av bestämmel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 196t
7
serna i 15 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete iklätt sig självrisk,
förordar jag att olycksfallsersättning även i sistnämnda fall skall vara skattefri.
Den ersättning av liknande slag, som enligt förordningen den 18 juni
1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
utgår vid sjukdom eller olycksfall under sådan tjänstgöring, bör likaledes
vara skattefri. Vidare torde även ersättning, som vid olycksfall utbetalas
på grund av annan försäkring än sjuk- och olycksfallsförsäkring, t. ex.
ansvarighetsförsäkring, böra undantagas från beskattning. Utgår ersättning
vid olycksfall annorledes än på grund av försäkring och är icke fråga om
ersättning enligt nyssnämnda förordning eller på grund av självrisk enligt
olycksfallsförsäkringen, är ersättningen skattepliktig. Sålunda utgör ersättning,
som genom domstols avgörande tillerkännes skadad person, skattepliktik
intäkt, i den mån ersättningen motsvarar mistad arbetsförtjänst.
Det i propositionen framlagda förslaget till reglering av skattepliktsbestämmelserna
antogs av riksdagen.
I fråga om beskattningen av livräntor vidtogs genom 1950 års lagstiftning
den ändringen att livränta, som utgick på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
tagen i samband med tjänst (dock ej försäkring enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete), skulle vara i sin helhet skattepliktig. Sådan
försäkring ansågs nämligen i skattehänseende böra behandlas på samma
sätt som pensionsförsäkring, och detta innebar att arbetsgivare, respektive
arbetstagare borde få avdrag för premier, under det att arbetstagaren
borde beskattas för utfallande belopp i deras helhet (med undantag för ersättning
som avsåg sjukvårds- eller läkarekostnader). Till reducerat belopp
skulle däremot, liksom tidigare, beskattas livränta, som enligt vad i
lag eller särskild författning var stadgat utgått vid sjukdom eller olycksfall
i arbete eller under militärtjänstgöring, samt livränta, som eljest vid sjukdom
eller olycksfall utgått på grund av försäkring, som icke tagits i samband
med tjänst. — Genom lagändring år 1955 har livränta på grund av försäkring
enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller enligt militärersättningsförordningen
och vissa andra författningar på grund av skadefall överförts
till den grupp av livräntor som beskattas till fullt belopp. Enligt nuvarande
lydelse av 32 § 2 mom. kommunalskattelagen är förmånen av reducerad beskattning
därför förbehållen livränta som utgått vid sjukdom eller olycksfall
på grund av försäkring, som inte tagits i samband med tjänst och ej heller
utgör obligatorisk försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Slutligen må nämnas att avdrag för erlagda premier för sjuk- och olycksfallsförsäkring,
i den mån de inte är att betrakta som omkostnad i viss förvärvskälla,
bara medges i begränsad utsträckning. Avdrag medges sålunda
enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen för sjukförsäkringsavgift enligt lagen
om allmän sjukförsäkring samt för premier och andra avgifter som den
skattskyldige erlagt för vissa försäkringar, däribland sjuk- och olycksfallsförsäkringar,
sammanlagt dock med högst 600 kronor för makar eller för ensamstående
som har barn under sin vårdnad samt med högst 300 kronor för
annan. För rätt till avdrag fordras att försäkringen äges av den skattskyldige
eller av hans make eller omyndiga barn. - Premier för ansvarighetsförsäk
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 5 år 1961
ringar eller liknande försäkringar omfattas inte till någon del av den nu
nämnda avdragsrätten.
Utredningspromemorian
I promemorian erinras om att när skattefriheten enligt 19 § kommunalskattelagen
genom 1950 års lagstiftning utsträcktes till att avse jämväl ersättning,
som vid olycksfall utbetalas på grund av annan försäkring än sjukoch
olycksfallsförsäkring, även det för skattefrihet tidigare uppställda villkoret
att ersättningen tillfallit den försäkrade eller hans dödsbo bortföll i
den omredigerade lagtexten. Ändringen kom därigenom att medföra generell
skattefrihet för ersättningar av angivet slag, oavsett om ersättningen i
det enskilda fallet utgått till försäkringstagaren eller till annan person.
Till belägg för riktigheten av det sagda hänvisas till ett avgörande i regeringsrätten
(Regeringsrättens årsbok 1957 ref. 33). I detta mål ansågs att
sådan ersättning för mistad arbetsförtjänst i annan form än livränta, som
en vid trafikolycka skadad person uppburit från ett trafikförsäkringsbolag,
inte utgjorde skattepliktig intäkt. Utslaget innebär, att ersättningen i fråga
ansågs utgå på grund av försäkring, ehuru den som tecknat försäkringen
inte var den skadade utan den skadevållande. Samma princip har tillämpats
i ett annat i högsta instans avgjort mål (Regeringsrättens årsbok 1955 not.
Fi 2018), i vilket en livränta, som utgick på grund av annans trafikförsäkring,
ansågs utgå på grund av försäkring. Livräntan beskattades följaktligen
blott till reducerat belopp.
Om konsekvenserna av dessa rättsfall anför utredningsmannen följande.
En konsekvens av den ståndpunkt praxis sålunda intagit i enlighet med
de ifrågavarande beskattningsreglernas nuvarande lydelse är att, om en person
skadas i en trafikolycka som förorsakats av exempelvis en mopedåkare,
vilken enligt nu gällande regler inte är skyldig att teckna trafikförsäkring
och därför inte heller tecknat någon sådan försäkring, skall han beskattas
för den ersättning för mistad arbetsförtjänst som kan bli utdömd. Har åter
den skadevållande i ett sådant fall tagit en frivillig ansvarsförsäkring, torde
den av den skadade uppburna ersättningen däremot vara skattefri enligt
19 § kommunalskattelagen.
Den olikartade behandlingen av ifrågavarande ersättningar för förlorad
arbetsinkomst och av livräntor allteftersom de utgått på grund av försäkring
eller ej framstår, fortsätter utredningsmannen, som en inadvertens. Att
en ersättning för förlorad arbetsförtjänst, som utgår till annan person än
försäkringstagaren, inte skall beskattas, innebär en avvikelse från gällande
beskattningsprinciper i mer än ett avseende. Härom anföres följande.
I de fall då försäkringstagaren själv vid sjukdom eller olycksfall uppbär
ersättning, som utgår i annan form än livränta, beror skattefriheten enligt
19 § kommunalskattelagen på att försäkringstagaren inte har rätt till avdrag
för de erlagda försäkringspremierna. Detta står i full överensstämmelse
med den huvudprincip som gäller vid beskattningen av försäkringstagare,
enligt vilken frågan huruvida utfallande försäkringsbelopp skall beskattas
eller inte är beroende av om avdrag medgives för erlagda premier eller ej.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1961
9
Uppbär försäkringstagaren en livränta, beskattas visserligen densamma, eftersom
livränta enligt beskattningsreglerna principiellt utgör skattepliktig
inkomst, men livräntan beskattas i de fall varom bär är fråga endast till
reducerat belopp. Reduktionen sammanhänger med att en del av livräntan
utgör återbetalning av erlagt kapital, som icke bör beskattas med hänsyn
till att avdrag inte fått ske vid kapitalets inbetalande. Även här spelar alltså
frågan om försäkringstagarens avdragsrätt in. Någon motsvarande korrespondens
mellan avdragsrätt för erlagda försäkringspremier och skatteplikt
för utfallande belopp kan däremot inte åberopas för mottagarens vidkommande
i sådana fall, då den uppburna försäkringsersättningen utfallit
på grund av annans försäkring. Ur denna synpunkt är alltså den enligt de
nuvarande reglerna lika behandlingen av de hithörande försäkringsersättningarna,
oberoende av om mottagaren av ersättningen är försäkringstagaren
eller annan person, inte motiverad. Det kan i detta sammanhang också
erinras att, då 32 § 2 mom. kommunalskattelagen senast ändrades genom
förenämnda 1955 års lag i syfte att införa beskattning av hela beloppet av
livränta, som utgår på grund av försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
i stället för såsom tidigare gällt allenast ett reducerat belopp, ett
av de i förarbetena åberopade skälen för den sålunda utvidgade skatteplikten
var att, när det gäller den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, den
försäkrade själv inte erlägger några avgifter.
I promemorian understrykes, att den ifrågavarande skattefriheten för ersättningar
för förlorad arbetsförtjänst i än högre grad framstår som en inadvertens,
när den sammanställes med den skatteplikt som gäller för ersättningar
av samma slag som i olika sammanhang kan utgå till någon annorledes
än på grund av försäkring. I fråga om det förut nämnda fallet med
en trafikolycka, som vållats av ett icke försäkrat fordon erinras om att försäkringsplikt
jämlikt trafikförsäkringslagen inte föreligger för bland andra
staten och kommunerna. Även i en mångfald andra fall kan skadestånd
i form av ersättning för mistad arbetsförtjänst eller livränta på grund av
dom eller eljest komma att utgå vid sjukdom eller olycksfall, utan att skadeståndet
täckes av någon försäkring. Dessa skadestånd blir utan inskränkning
skattepliktiga för mottagaren. Det måste då, framhåller utredningsmannen,
framstå som en obefogad avvikelse från de gällande beskattningsprinciperna,
att skadestånd av ifrågavarande slag som utgår under eljest
likartade förhållanden skall behandlas på ett för mottagaren förmånligare
sätt, enbart därför att den skadeståndsskyldige tagit eu försäkring som täcker
skadeståndet. Avvikelsen från de vanliga reglerna ter sig ur likformighets-
och rättvisesynpunkt så mycket mera obefogad som det ofta beror på
slumpen om en skada vållas av någon som skaffat sig försäkringsskydd.
Utredningsmannen anser det angeläget att undanröja den bristande överensstämmelse
med de allmänna principerna som sålunda visat sig föreligga.
Denna oöverensstämmelse skulle bortfalla, om man upphäver skattefriheten
beträffande ersättning för mistad arbetsförtjänst respektive rätten alt få
livränta beskattad till allenast reducerat belopp, i de fall då sådana ersättningar
eller livräntor vid sjukdom eller olycksfall tillfaller någon på grund
av annans försäkring. Utredningsmannen tillägger följande.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
Någon anledning att av andra skäl bortse från sagda principiella oöverensstämmelse
och behålla den nuvarande ordningen beträffande de här ifrågavarande
ersättningarna och livräntorna synes inte föreligga, i vart fall
inte så länge den enligt de nuvarande reglerna förmånligare skattemässiga
behandlingen av försäkringsersättningarna i fråga inte göres generellt
tillämplig även beträffande de motsvarande ersättningar som utgår annorledes
än på grund av försäkring. En sådan principiell omläggning av de
nuvarande reglerna synes emellertid inte vara aktuell. Man torde därför i
detta sammanhang fortfarande kunna åberopa vad vederbörande departementschef
anförde i det förut citerade uttalandet i 1927 års proposition på
tal om förslag att från skatteplikt undantaga bl. a. ersättningar på grund av
ansvarsförsäkring.
Ett upphävande i förevarande fall av skattefriheten för utfallande ersättningar
för mistad arbetsförtjänst respektive rätten att få livräntor beskattade
blott till reducerade belopp torde inte, framhålles det i promemorian,
behöva föranleda omräkning av ersättningsbeloppen. Fråga är nämligen
här om ersättningar och livräntor som -— vare sig de till beloppen bestämmes
av domstol eller annorledes — regelmässigt beräknas utan hänsyn till
gällande skattefrihet eller skattereduktion. Härutinnan skiljer sig dessa ersättningar
inte från de motsvarande ersättningar, som vid sjukdom eller
olycksfall kan utgå annorledes än på grund av försäkring men som likväl
utan inskränkning är skattepliktiga. Om försäkringsersättningarna göres
oinskränkt skattepliktiga, lärer detta därför inte föranleda sådana omräkningar
som förutsattes i det förut återgivna uttalandet i förarbetena till 1950
års lagstiftning. Ett utsträckande av den oinskränkta skatteplikten till de
nu ifrågavarande ersättningarna på grund av annans försäkring försätter
inte mottagarna i en sämre ställning än om ersättningarna uppburits annorledes
än på grund av försäkring.
Under åberopande av de anförda synpunkterna föreslås i utredningspromemorian,
att den skattefrihet som enligt 19 § kommunalskattelagen i dess
nuvarande lydelse gäller beträffande ersättning, vilken tillfallit någon på
grund av annan försäkring än sjuk- eller olycksfallsförsäkring, i princip begränsas
till att avse endast sådan ersättning som tillfallit försäkringstagaren
själv. På motsvarande sätt föreslås att rätten att få utfallande livränta
på grund av dylik försäkring beskattad till allenast reducerat belopp jämlikt
32 § 2 mom. kommunalskattelagen begränsas till att avse sådan livränta,
som tillfallit försäkringstagaren. Emellertid saknas, fortsätter utredningsmannen,
anledning att upphäva skattefriheten eller skattereduktionen
beträffande ersättningar eller livräntor då de utfallande beloppen tillfaller
person som tillhör försäkringstagarens familj. Gränsdragningen kan av
praktiska skäl och i enkelhetens intresse ske på samma sätt som gjorts beträffande
rätten till det s. k. försäkringsavdraget enligt bestämmelsen i 46 §
2 mom. kommunalskattelagen. Med försäkringstagaren bör därför i detta
sammanhang i förekommande fall likställas försäkringstagarens make och
hans omyndiga barn. Det tillägges att, om försäkringstagaren avlidit, be
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 5 år 1961
11
skattningen av de ersättningsbelopp av hithörande slag, som efter dödsfallet
kan komma att utgå till den efterlevande maken eller de omyndiga barnen
på grund av en av försäkringstagaren tecknad försäkring, enligt allmänna
regler bör ske på samma sätt som om försäkringstagaren levat. Något
särskilt stadgande därom torde ej vara erforderligt.
De ändrade bestämmelserna föreslås bli tillämpliga första gången beträffande
inkomster som tages till beskattning vid 1961 års taxering. Den utsträckta
skatteplikten kommer då att gälla samtliga under 1960 utbetalda
ersättningar och livräntor på grund av försäkring som — utan samband
med tjänst -— tagits av annan än ersättningens mottagare.
Slutligen påpekas i promemorian, att den föreslagna ändringen i 19 §
kommunalskattelagen efter ordalagen berör också ersättningar på grund av
arbetslöshetsförsäkring. Det framhålles att beträffande sådana ersättningar
ändringen bör uppfattas såsom en blott redaktionell följdändring. Någon
reell betydelse torde ändringen nämligen inte få. Praktiskt taget all arbetslöshetsförsäkring
bedrives nämligen för närvarande genom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
som regleras av 1956 års förordning (nr 629) om
erkända arbetslöshetskassor. Denna försäkringsform förutsätter att det är
den ersättningsberättigade som erlagt försäkringsavgifterna. På samma sätt
förhåller det sig beträffande de icke erkända arbetslöshetskassorna.
Remissyttrandena
Det i utredningspromemorian framlagda förslaget bär i regel tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Sålunda har kammarrätten,
riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna,
Folksam, LO, RLF, SACO, TCO och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anslutit sig till vad som föreslagits i promemorian.
Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller i sitt yttrande att det måste anses
vara otillfredsställande, för att inte säga — ur likformighetssynpunkt
— stötande, att det är utlämnat åt slumpen att avgöra om ersättningar och
livräntor, som har samma karaktär och beror på likadana bakomliggande
förhållanden, skall vara skattepliktiga eller ej, respektive beskattas fullt ut
eller till reducerat belopp. Länsstyrelsen tillägger följande.
Förklaringen att den olika beskattningsmässiga behandlingen av fallen beror
på den de skadelidande ovidkommande omständigheten, att den ene
bilägaren har men den andre ej behöver ha en försäkring, som reglerar skadeförhållandet,
torde av allmänheten uppfattas endast som en taxcringsjuridisk
spetsfundighet. De orimliga konsekvenserna av fall som de angivna
måste sägas bero därpå, att någon skillnad i ersättningarnas karaktär,
som motiverar olika taxeringsmässiga bedömningar, icke existerar. I båda
fallen utgöra sålunda ersättning och livränta ett skadestånd, och detta förhållande
ändras givetvis ej därav, att betalningen regleras genom ett försäkringsavtal
mellan andra parter än den skadelidande.--------Att ersätt
ning
eller livränta i fall som de förevarande utbetalas enligt en den skadeståndsskyldiges
ansvarighetsförsäkring gör icke, att den skall behandlas eu
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1961
ligt eller i analogi med de speciella reglerna för försäkringstagares beskattning.
Länsstyrelsen finner det angeläget, att olikformigheten i förevarande
hänseende undanröjes.
Ej heller riksskattenämnden anser nuvarande beskattningsförhållanden på
området tillfredsställande. Nämnden anser att inte minst den stora frekvensen
av skador i samband med trafikolyckor gör en ändring önskvärd. Med
hänsyn till den invecklade beskaffenheten av de bestämmelser, som reglerar
beskattning av försäkringsgivare och olika på grund av försäkringar utgående
ersättningar, uttalar riksskattenämnden dock betänkligheter mot att
ett begränsat avsnitt av nämnda lagstiftningskomplex ändras utan samtidig
översyn av andra näraliggande bestämmelser. För den händelse en mera allmän
översyn av lagstiftningen beträffande beskattning av försäkringstagare
och försäkringsgivare är att emotse inom en relativt näraliggande framtid,
förordar riksskattenämnden därför — trots rättspraxis’ mindre tillfredsställande
läge — att med den ifrågasatta delreformen får anstå tills vidare.
Därest en dylik översyn emellertid icke är att emotse, motsätter nämnden
sig inte — trots de ovan uttalade betänkligheterna att förevarande spörsmål
upptages till separat behandling.
Även TCO önskar en allmän översyn av försäkringsbeskattningen. Den
grundläggande principen vid denna beskattning bör vara att utgifter för
skador och motsvarande skadeersättningar inte beskattas samtidigt, således
hos både betalaren och mottagaren, oberoende av om skaderisken är täckt
genom försäkring eller inte och vidare oberoende av vem som tagit försäkringen.
Med hänsyn härtill bör den nu aktuella inadvertensen elimineras på
annat sätt. Som en provisorisk lösning kan den föreslagna ordningen dock
godkännas av organisationen.
Försäkringsinspektionen vill inte motsätta sig att den föreslagna reformen
genomföres beträffande ersättningar av annat slag än livränta. I fråga
om förslagets verkningar för livräntor hyser dock inspektionen betänkligheter.
Visserligen bestrider inspektionen inte riktigheten av den argumentering
i ämnet, som anförts i den remitterade promemorian, men inspektionen
vill vid sidan därom lägga vissa sociala synpunkter på frågan. Inspektionen
framhåller därvid följande.
Den penningvärdeförsämring, som efterhand ägt rum, har haft till följd
att värdet av de trafiklivräntor, som fastställts längre tillbaka i tiden, efterhand
mer och mer urholkats. Inspektionen berörde denna fråga i sitt remissutlålande
den 31 januari 1958 över bilskadeutredningens betänkande
om trafikförsäkring. Medan äldre yrkesskadelivräntor uppräknats på grund
av förändringarna i penningvärdet, är trafiklivräntor icke penningvärdessäkrade.
Inspektionen framhöll, att detta problem — därest penningvärdesförsämringen
fortskrider — kommer att få en väsentligt ökad kvantitativ betydelse,
eftersom antalet trafikolycksfall i stort sett undergått och fortfarande
undergår cn snabb stegring sammanhängande med motorismens explosionsartade
utveckling. Någon särskild lösning av spörsmålet rekommenderades
dock ej av inspektionen, som nöjde sig med att hänvisa till frågans
samband med problemet om den allmänna invalidförsäkringen ävensom sam
-
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1901
bandet med det allmänna spörsmålet om penningvärdessäkringen i vanlig
personförsäkring. Avslutningsvis underströk inspektionen dock att, om icke
problemet i något av dessa sammanhang skulle undanröjas, komme här att
kvarstå en fråga av sannolikt växande betydelse, som på ett eller annat
sätt måste få sin lösning.
Även om den skattelättnad för trafiklivräntor liksom för andra ansvarighetslivräntor,
som de nuvarande skattereglerna medger, förestavats av helt
andra skäl, har den i praktiken gett livräntetagarna en viss kompensation
för penningvärdesförsämringen. Skattelättnadens stegring med stigande levnadsålder
har också medfört att kompensationen blivit successivt större för
varje år som gått sedan livräntan fastställdes.
Inspektionen anser det därför ur social synpunkt olyckligt att nu ta bort
skatteförmånen beträffande dessa livräntor utan att sätta någon annan
kompensation till livräntetagarna i stället. Om lagstiftningen ändå genomföres,
bör enligt inspektionen genom en övergångsbestämmelse skatteförmånen
bibehållas i fråga om sådana livräntor, som redan börjat utgå.
Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrker att det i utredningspromemorian
framlagda förslaget lägges till grund för lagstiftning. Förbundet
framhåller att de föreslagna bestämmelserna skulle innebära en vidgad
beskattning av ersättningar som utgår på grund av ansvarighets- och trafikförsäkring.
Ersättning på grund av sådan försäkring skall enligt rättspraxis
inte bestämmas med hänsyn till frågan huruvida skatt drabbar ersättningsbeloppet
eller ej. Förbundet åberopar därvidlag utgången i det mål som refererats
i Nytt juridiskt arkiv, avd. I, 1954 nr 46. På grund härav får den
föreslagna ändringen i och för sig inte någon betydelse för försäkringsgivarna.
Av både principiella och formella skäl anser sig riksförbundet dock böra
framställa erinringar mot förslaget. Riksförbundet förmenar, att av de uttalanden
som gjordes i propositionen nr 93/1950 framgår att sociala aspekter
lades på ersättningar för förlorad arbetsförtjänst. Det torde ha ansetts
att sådan ersättning i princip skulle vara skattepliktig men att skattelättnad
av sociala skäl är befogad. De synpunkter som anlades på ersättning,
som utgår från arbetsgivare vilken iklätt sig självrisk för olycksfall i arbete,
bör kunna appliceras på sådan ersättning som enligt trafikförsäkringslagen
utgår från exempelvis staten. Det torde inte vara någon svårighet att
reglera beskattningen av dessa ersättningar på samma sätt som skett beträffande
ersättningar enligt lagen om olycksfallsförsäkring. Övriga skadefall
där ersättning icke utgår på grund av försäkring torde till följd av ansvarighetsförsäkringens
utbredning inte vara så talrika och dessutom i allmänhet
ur ekonomisk synpunkt icke av nämnvärd storleksordning. Riksförbundet
framhåller vidare, att man enligt dess mening vid avgörandet av frågan
huruvida mottagaren skall beskattas för ersättningsbelopp på grund av
trafik- eller ansvarighetsförsäkring måste hålla i minnet alt ersättningen är
en form av skadestånd, som i realiteten skall utgivas av skadevållaren-försäkringstagaren.
Om man härvid utgår från alt skadevållaren själv uppbär
ersättningen från försäkringsgivaren och därefter vidarebefordrar den till
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
den skadelidande, bör — om den skadelidande skall beskattas härför — skadevållaren
berättigas göra avdrag såsom för periodiskt understöd. Då emellertid
skadevållaren-försäkringstagaren i enlighet med ovannämnda huvudprincip
erhåller ersättningsbeloppet skattefritt från försäkringsgivaren, skulle
han enligt förbundets uppfattning därmed göra en oberättigad skattevinst.
Förbundet framhåller avslutningsvis att frågan om en revision av
reglerna för beskattning av ifrågavarande ersättningar bör upptagas i ett
vidare sammanhang efter ingående överväganden. Förbundet erinrar om att
skadeståndsrätten är föremål för översyn och att denna måhända även kan
komma att få vissa konsekvenser för skattelagstiftningens del.
Den i utredningspromemorian föreslagna regeln att skattefriheten resp.
skattelindringen skall bibehållas för ersättningar av förevarande slag som
tillfaller försäkringstagarens make eller hans omyndiga barn har av några
remissinstanser betraktats såsom alltför snäv. Riksskattenämnden påpekar
sålunda, att regeln i sin föreslagna avfattning leder till att ersättning som
på grund av ren sjukförsäkring uppbäres av den försäkrades omyndiga barn
blir skattepliktig i och med att barnet uppnår myndig ålder. Svenska försäkringsbolags
riksförbund nämner att ersättning, som tillfaller den försäkrades
dödsbo, med den föreslagna avgränsningen blir skattepliktig för den
händelse annan person än make eller omyndiga barn är dödsbodelägare.
Även försäkringsinspektionen har erinringar att göra mot de i detta hänseende
föreslagna bestämmelserna. Inspektionen anför följande.
Den skärpta beskattningen skulle sålunda ej omfatta endast det i huvudargumenteringen
anförda fallet, då ersättning utgår på grund av en utomståendes
trafik- eller annan ansvarighetsförsäkring, utan även de sannolikt
enstaka fall av egenförsäkring, då kapitalersättningen eller livräntan utbetalas
till annan person än nyss nämnts, exempelvis till någon annan nära
anhörig, som för sin försörjning varit beroende av försäkringstagaren. En
sådan konsekvens står ej i samklang med den huvudprincip, som gäller vid
beskattningen av försäkringstagare, enligt vilken frågan huruvida utfallande
försäkringsbelopp skall beskattas eller inte är beroende av om avdrag
medgives för erlagda premier eller ej. Det ter sig också orimligt att ett kapitalbelopp,
som utbetalas vid dödsfall på grund av olycksfallsförsäkring,
skall behandlas annorlunda än ett kapital, som utfaller på grund av kapitalförsäkring.
En eventuell skatteskärpning bör därför begränsas till de fall
då fråga är om ersättning på grund av trafik- eller annan ansvarighetsförsäkring.
Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att med den föreslagna lagstiftningen
viss oklarhet skulle uppstå i fråga om den skattemässiga behandlingen
av ersättning för sveda och värk samt sådan ersättning för mistad
arbetsförtjänst som hemarbetande hustru erhåller och som i verkligheten
utgör ersättning för exempelvis utgifter för hemhjälp. Ersättningar av nämnda
slag bör, enligt förbundet, alltjämt vara skattefria.
LO framhåller att ett genomförande av förslaget skulle kunna leda till en
oegentlighet av annat slag. Sålunda kan det förekomma, att ersättning från
trafikförsäkringsbolag utgår även i de fall då olycksfall föreligger enligt la
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
gen om yrkesskadeförsäkring. En beskattning utan hänsynstagande till dessa
förhållanden skulle te sig obillig. Med hänsyn härtill vill LO föreslå, att
skattefrihet skall gälla även för angivna försäkringsersättningar intill ett
belopp som motsvarar ersättningen från yrkesskadeförsäkringen.
Riksskattenämnden, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam
har observerat, att en utvidgad skatteplikt för ersättningar på grund av ansvarighetsförsäkringar
även berör frågan om försäkringsföretags skyldighet
att enligt 37 § 1 mom. taxeringsförordningen utan anmaning avlämna kontrolluppgift
rörande utbetald ersättning. Folksam ställer sig därvid tveksamt
till de praktiska möjligheterna att tillmötesgå krav på ökad uppgiftsskyldighet
i detta sammanhang.
I några yttranden har övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagstiftningen
berörts. Försäkringsinspektionen har, såsom tidigare omnämnts,
hävdat att en eventuell lagstiftning i frågan inte bör beröra beskattningen
av livräntor, som börjat utgå innan reformen beslutas. Svenska försäkringsbolags
riksförbund anser att övergångsbestämmelserna, därest förslaget mot
förbundets avstyrkande genomföres, bör utformas så, att beskattning inte
kommer att ske av ersättning, som genom förlikning, dom eller annorledes
fastställts under tid då skattefrihet förelåg.
Riksskattenämnden framhåller att de föreslagna nya reglerna innebär en
skatteskärpning för vissa redan utgående livräntor. För att möjliggöra uttagande
av förhöjd preliminär skatt å dessa livräntor redan från början av
inkomståret, bör med ikraftträdandet anstå till den 1 januari 1961 med tilllämpning
första gången vid 1962 års taxering. Nämnden har därvid utgått
från att lagstiftningen beslutas av 1960 års riksdag.
Departementschefen
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen utgör skadestånd i
form av ersättning för förlorad arbetsförtjänst i princip skattepliktig inkomst.
Sådan ersättning är i skattehänseende jämställd med den arbetsförtjänst
som skall ersättas. Utges emellertid ersättningen av ett försäkringsbolag,
hos vilket skadevållaren har trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring,
blir ersättningen skattefri. Den blir därför i den skadelidandes
hand mera värd än den arbetsförtjänst ersättningen avser. Bakgrunden
härtill är följande.
Vid försäkringsbeskattningen gäller som en allmän regel att försäkringstagaren
inte behöver erlägga skatt för en försäkringsersättning av annat slag
än pension eller livränta, om premierna för försäkringen inte är avdragsgilla.
Beträffande sjuk- och olycksfallsförsäkring, som tagits utan samband
med tjänst, medges i princip inte avdrag för premierna, och ersättning på
grund av sådan försäkring är därför inte skattepliktig. Detsamma gäller ersättningar,
som vid sjukdom eller olycksfall utgår på grund av försäkring av
annat slag. En bestämmelse av här angiven innebörd upptages i 19 § kommunalskattelagen.
Av de uttalanden som gjordes vid bestämmelsens till
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
komst torde framgå, att densamma utarbetats närmast med tanke på försäkringsbelopp
som utbetalas till försäkringstagaren själv.
Bestämmelsen i fråga har emellertid kommit att tillämpas även i skadeständsfall,
d. v. s. när skadevållarens försäkringsbolag utbetalar ersättning
vid sjukdom eller olycksfall till en utomstående. Det är på denna grund
som skadestånd i form av ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan bli
skattefritt till skillnad mot vad eljest gäller. Den olikhet som sålunda föreligger
belyses bäst av det i promemorian angivna exemplet att någon erhåller
ersättning för förlorad arbetsförtjänst i anledning av en bilolycka. Tillhör
hilen en privatperson, som är skyldig hålla bilen trafikförsäkrad, blir
ersättningen skattefri. Är staten, som inte har trafikförsäkringsplikt, ägare
av bilen, skall däremot den av staten utgivna ersättningen för förlorad arbetsförtjänst
beskattas. Det är att märka att, när ersättningen bestämmes,
vare sig vid domstol eller efter frivillig uppgörelse, någon möjlighet inte torde
finnas att ta hänsyn till om ersättningsbeloppet skall beskattas eller ej;
detta belopp skall i princip motsvara den förlorade arbetsförtjänsten.
Det är uppenbarligen otillfredsställande att skattepliktsfrågan på detta
sätt skall vara beroende av en för den skadelidandes rätt till ersättning
ovidkommande omständighet. Beskattningen bör uppenbarligen vara lika i
de båda fallen. Att generellt göra ersättningar för förlorad arbetsförtjänst
skattefria framstår som omotiverat från skattemässiga utgångspunkter. Den
skadade skulle då, såsom fallet för närvarande är med de av försäkringsbolagen
utgivna ersättningarna, för egen disposition få högre belopp än
om skadan inte inträffat. Det bör i sammanhanget observeras, att de extra
kostnader som föranledes av skadefallet ersättes vid sidan om den förlorade
arbetsförtjänsten. Den föreliggande inadvertensen i de nuvarande reglerna
på området synes därför inte kunna borttagas på annat sätt än att den nuvarande
skattefriheten för de på grund av försäkring utgående ersättningarna
avskaffas. Det i promemorian framlagda förslaget har också denna innebörd.
Remissbehandlingen visar, att man allmänt godtagit den i promemorian
intagna ståndpunkten. När Svenska försäkringsbolags riksförbund avstyrkt
det i promemorian framlagda förslaget, har detta inte heller skett utifrån
skattemässiga synpunkter. I stället har sociala skäl åberopats. Förbundet
synes emellertid härvid inte ha tillräckligt beaktat det nyss nämnda förhållandet
att ersättningar för förlorad arbetsförtjänst — oberoende av om de
utgår på grund av ansvarighetsförsäkring eller ej — i princip skall utgå
med exakt det belopp som den skadade eljest skulle ha förtjänat och i
så fall måst skatta för. Vad förbundet i övrigt anfört i principfrågan synes
icke heller ägnat att rubba bärkraften i den i promemorian framförda uppfattningen.
I anledning av vad LO anfört om vissa ersättningar, som utbetalas av trafikförsäkringsbolag
vid olycksfall på vilka lagen om yrkesskadeförsäkring
är tillämplig, vill jag framhålla följande. Har nämnda lag efter vederbörlig
anmälan konstaterats vara tillämplig, utgår ersättningen i första hand på
grund av den lagen; av trafikförsäkringsbolaget utges den ytterligare gott
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 år 1961
17
görelse vartill den skadade enligt allmänna skadeståndsregler är berättigad
(51 § lagen om yrkesskadeförsäkring). Detta förhållande ändras inte av att
yrkesskadeförsäkringen kan göra gällande regressrätt gentemot trafikförsäkringsbolaget
eller att detta bolag med hänsyn till regressrätten utbetalar
hela ersättningen direkt till den skadelidande. Motsvarande gäller fall på
vilka lagen om allmän sjukförsäkring är tillämplig. Föreliggande skattefrihet
för dessa slag av ersättningar påverkas därför inte av den föreslagna
lagstiftningen.
En livränta, som motsvarar skattefri försäkringsersättning, beskattas blott
till reducerat belopp. Reduktionen ökar med livräntetagarens ålder och
motiveras med att det i livräntan ingående kapitalbeloppet anses böra vara
skattefritt för försäkringstagaren. Om i det förut nämnda exemplet försäkringsbolaget
vid sidan av en ersättning för förlorad arbetsförtjänst utbetalar
en livränta till den skadade, skall endast en del av livräntan beskattas.
En av staten såsom ansvarig för en bilolycka utgiven livränta är däremot i
sin helhet skattepliktig. Konsekvensen bjuder att även i detta hänseende jämställa
försäkringsersättningar med ersättningar som inte utgår på grund av
försäkring. I båda fallen bör alltså livräntorna beskattas fullt ut. Härav påkallas
en ändring i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen som reglerar beskattningen
av livräntor. Tvekan kan emellertid hysas om en sådan ändring bör
göras tillämplig även på redan utgående livräntor. I dessa fall har livräntetagaren
inställt sig på att livräntan till viss del skall vara skattefri. Anledning
synes därför föreligga att på sätt försäkringsinspektionen förordat begränsa
de nya bestämmelsernas tillämpning till livräntefall, som uppkommer
efter lagstiftningens ikraftträdande.
I utredningspromemorian har författningsförslaget utformats så, att inte
blott ansvarighets- och trafikförsäkring omfattas av ändringen utan också
andra försäkringsformer, t. ex. sjuk- och olycksfallsförsäkring, allt under
förutsättning att försäkringsersättningen tillkommer annan än försäkringstagaren
och hans familj. Vid remissbehandlingen har vissa erinringar framförts
mot den sålunda föreslagna lösningen. En ur olika synpunkter lämpligare
utformning synes kunna erhållas, om lagändringen begränsas till att
gälla ersättningar som utgår på grund av trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring
och avser förlorad inkomst av i och för sig skattepliktig
natur. Ersättningar av detta slag torde inte utgå till försäkringstagaren
själv i denna hans egenskap. I samband med trafikförsäkring meddelas visserligen
i regel även s. k. förarplatsförsäkring, men denna har karaktär av
fristående olycksfallsförsäkring och beröres alltså inte av de föreslagna bestämmelserna.
Anledning saknas därför att med denna formulering särskilt
ange att ändringen av 19 § kommunalskattelagen tar sikte på ersättningar
som tillfaller annan än försäkringstagaren.
.lag vill förorda att 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen ändras i
enlighet med de riktlinjer som jag här angivit. De nya bestämmelsernas
ikraftträdande bör avvägas så, att deras konsekvenser i källskattchänsecnde
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
kan beaktas fullt ut. Så kan ske, om 1961 års riksdag beslutar att de blir
tillämpliga första gången vid 1963 års taxering, d. v .s. beträffande inkomståret
1962.
Frågan om försäkringsföretagens skyldighet att lämna kontrolluppgifter
för försäkringsersättningar som berörs av denna lagstiftning kommer jag
att aktualisera i annat sammanhang.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
i proposition föreslå 1961 års riksdag att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Alice Magnusson
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
19
Bihang
Utredningsmannens förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 19 § och 32 § 2 mom. komunalskattelagen den
28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
Till skattepliktig —---100 kro
nor;
ersättning,
som på grund av försäkring
i allmän sjukkassa eller jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, så ock sådan
ersättning enligt annan lag eller särskild
författning, som utgått annorledes
än från allmän sjukkassa till
någon vid sjukdom eller olycksfall i
arbete eller under militärtjänstgöring,
ävensom ersättning, vilken vid
sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet
tillfallit någon på grund av annan
försäkring, som icke tagits i samband
med tjänst, dock att till skattepliktig
inkomst räknas ersättning i form av
pension eller annan livränta;
belopp, som---inkomst om
bord.
32 §.
2 mom. Har livränta utgått vid
sjukdom eller olycksfall på grund av
försäkring, som icke tagits i samband
med tjänst och ej heller utgör
obligatorisk försäkring enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring, skall såsom
skattepliktig intäkt räknas nedan
angivna del av livräntans belopp,
nämligen om livräntetagaren under
beskattningsåret fyllt:
19 §.
Till skattepliktig---100 kro
nor;
ersättning,
som på grund av försäkring
i allmän sjukkassa eller jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, så ock sådan
ersättning enligt annan lag eller särskild
författning, som utgått annorledes
än från allmän sjukkassa till
någon vid sjukdom eller olycksfall i
arbete eller under militärtjänstgöring,
ävensom ersättning, vilken på
grund av annan försäkring, som icke
tagits i samband med tjänst, tillfallit
försäkringstagaren eller, i förekommande
fall, hans make eller hans
omyndiga barn vid sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet; dock att till
skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan
livränta;
belopp, som---inkomst om
bord.
32 §.
2 m o m. Har på grund av försäkring,
som icke tagits i samband med
tjänst och ej heller utgör obligatorisk
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
livränta tillfallit försäkringstagaren
eller, i förekommande
fall hans make eller höns omyndiga
barn vid sjukdom eller olycksfall,
skall såsom skattepliktig intäkt räknas
nedan angivna del av livräntans
belopp, nämligen om livräntetagaren
under beskattningsåret fyllt:
1 Senaste lydelse av 19 § se 1958:296 och av 32 § 2 mom. se 1955:245.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1961
(Nuvarande lydelse)
högst 35 år ........
36 till och med 47 år
48 » » » 56 »
57 » » » 63 »
64 » » » 69 »
70 » » » 76 »
77, ■ *
minst 87 är
» ,* 86 , »
(Föreslagen lydelse)
80 procent
70 »
60 »
50,,;-.
40
30
20
10
högst 35 år
36 till och med
48 » » »
H 70
77,
*
»
minst 87 år
»
»
»
♦n
47
56
63
69
76
86
ar
80
70
60
50
40
30
20
10
procent
in^rA-iiiaÅ/.Huuiinnit -—•—F lin ;n-M
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1960; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1960 års taxering samt i fråga om efterlaxering
för år 1960 eller tidigare år.
601856 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1961:90 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition nr 32 med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den SO juni 19^3 a1 i texten
- BevU 1961:2 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten