Angående riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet, m. m
1961-03-10 · 64 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 64 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1961:84, Angående riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1961
1
Nr 84
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riksnämndens
för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation
och verksamhet, m. m.; given Stockholms slott
den 10 mars 1961.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
från och med den 1 januari 1962 omorganiseras till en överstyrelse för
ekonomisk försvarsberedskap med kollegial beslutsform. I styrelsen skall
ingå ett antal lekmannarepresentanter företrädande näringsliv och andra
berörda samhällsintressen. Enligt förslaget ersättes riksnämndens nuvarande
avdelningssystem med en byråorganisation. — I propositionen begäres anslag
för riksnämnden för tiden 1 juli—31 december 1961 och för överstyrelsen
för återstoden av nästa budgetår. Kostnadsmässigt innebär omorganisationen,
att myndighetens verksamhet kommer att bedrivas inom en i
huvudsak oförändrad medelsram.
Det förordas, att överstyrelsen — liksom hittills riksnämnden — intar
ställning som centralorgan inom det ekonomiska försvaret. Samtidigt bör decentraliseringslinjen
vidhållas innebärande att beredskapsuppgifter, där så
lämpligen kan ske, pålägges myndigheter med motsvarande fredsmässiga
uppgifter. I enlighet härmed föreslås, att vissa riksnämnden nu åvilande
beredskapsuppgifter — närmast på transportområdet — överflyttas till
andra myndigheter och organ.
I fråga om ansvarsfördelningen i förhållandet mellan centralorganet och
övriga bercdskapsplanerande myndigheter inom det ekonomiska försvaret
uttalas önskvärdheten av en klarare bestämning av planeringsansvaret i
resp. fall. Ur denna synpunkt avses en översyn av vederbörande myndigheters
instruktioner komma till stånd.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 84
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj. t Konungen å Stockholms slott den 10 mars 1961.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om riksnämndens
för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet,
m. m., och anför därvid följande.
I årets statsverksproposition (X ht p. 97) har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1961/62
beräkna
a) till Riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 352 000 kronor;
b) till Riksnåmnden för ekonomisk försvarsberedskap: Omkostnader ett
förslagsanslag av 204 000 kronor.
Hithörande frågor torde nu få upptagas till fortsatt behandling.
I. Inledning
Utredningsuppdraget m. m.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 december 1957 tillkallade
chefen för handelsdepartementet samma dag regeringsrådet G. T. Hedborg
som utredningsman med uppdrag att företaga en översyn rörande riksnämndens
för ekonomisk försvarsberedskap verksamhet och organisation.
Utredningsmannen avgav den 21 juni 1960 betänkande (stencilerat) med
förslag i ämnet.
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren,
arméintendenturförvaltningen, armétygförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets fabriksstyrelse,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd,
civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar,
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,
statskontoret, bank- och fondinspektionen, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, sjöfartssty
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
relsen, försäkringsinspektionen, riksnäninden för ekonomisk förs\arsbei edskap,
statens lönenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Norrbottens, Västernorrlands,
Värmlands och Västmanlands län, civilbefälhavarna i andra och fjärde
civilområdena, 1953 års trafikutredning, fullmäktige i riksbanken, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening,
Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation samt
Tjänstemännens centralorganisation. — överbefälhavaren har i sitt yttrande
åberopat utlåtanden från cheferna för armén, marinen och flygvapnet. Vidare
har fogats till yttrandet från kommerskollegium utlåtanden från Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg
och handelskammaren i Gävle, till yttrandet från sjöfartsstyrelsen
utlåtande från Svenska sjöfolksförbundet samt till yttrandet från Tjänstemännens
centralorganisation utlåtande från Statstjänstemannaförbundet.
I anslutning till betänkandet behandlas riksnämndens för ekonomisk
försvarsberedskap framställning den 24 augusti 1960 med anslagsäskanden
för budgetåret 1961/62.
Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap nuvarande arbetsuppgifter
och organisation
I betänkandet har på s. 7—66 lämnats en historik samt en redogörelse för
riksnämndens nuvarande arbetsuppgifter och organisation. Här torde följande
böra återges.
Samordningen av den ekonomiska försvarsberedskap
e n. Riksnämnden trädde i verksamhet den 1 januari 1947. Efter en kortare
försöksperiod fastställdes dess uppgifter, befogenheter och organisation
mera definitivt fr. o. m. den 1 juli 1948. Enligt gällande instruktion av den
26 juni 1948 (nr 552) är riksnämnden under Kungl. Maj :t centralorgan
för landets ekonomiska försvarsberedskap och har i denna sin egenskap att
leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på det ekonomiska
området i syfte att vid krig, vari riket kan komma att befinna sig, eller
eljest under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden
försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses och folkförsörjningen
tryggas. Behovet av ett centralorgan sammanhänger med förhållandet alt
de ekonomiska beredskapsuppgifterna är fördelade på ett flertal myndigheter
och organ — såsom arbetsmarknadsstyrelsen, statens jordbruksnämnd,
kommunikationsverken, försvarets förvaltningsmyndigheter etc. — och att
en samordning därför måste ske av det arbete som bedrives av dessa. Vad
angår den närmare innebörden av riksnämndens samordningsuppgift har
denna allmänt angetts vara att bedöma i vad mån viss arbetsuppgift tillhör
det ekonomiska försvarsberedskapsområdet och att svara för att försvarsförberedelserna
på delta område är samordnade sinsemellan och med förberedelserna
inom andra delar av totalförsvaret, då närmast det militära
försvaret och civilförsvaret. I samordningsuppgiften ingår även atl tillse att
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
erforderliga försvarsförberedelser inom det ekonomiska området vidtages på
alla delområden av betydelse.
Enligt instruktionen skall vidare riksnämnden, i den mån detta icke enligt
Kungl. Maj :ts bestämmande ankommer på annan myndighet, inom ramen
för tillgängliga medel själv ombesörja, att erforderliga förberedelser i nyss
angivet syfte blir vidtagna. Riksnämnden har därjämte att fullgöra de uppgifter
i avseende å försvarsberedskapen i övrigt, som Kungl. Maj :t i särskild
ordning bestämmer.
För att fullfölja sin uppgift skall riksnämnden med civila och militära
myndigheter, vilka handhar uppgifter på den ekonomiska försvarsberedskapens
område, samråda om den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan riksnämnden och sådan myndighet. För uppnående av planmässighet
i beredskapsarbetet äger riksnämnden meddela myndighet anvisningar
rörande arbetets bedrivande. Därest myndigheten icke anser sig böra följa
anvisningarna, har den att utan dröjsmål bringa frågan under Kungl. Maj:ts
prövning samt lämna riksnämnden besked därom.
Det samarbete med andra myndigheter och organ, som riksnämndens
samordnande och planerande verksamhet kräver, har man sökt säkra genom
att i olika civila och militära myndigheters instruktioner intaga föreskrifter
om samråd med nämnden. Vad angår riksnämndens egen instruktion, har
i denna betonats angelägenheten av nära samarbete med »andra civila
och militära myndigheter samt med allmänna och enskilda institutioner,
sammanslutningar och företag». Samrådssynpunkten har också beaktats genom
riksnämndens sammansättning och genom möjligheten för vissa verkschefer
in. fl. att närvara vid nämndens sammanträden.
Riksnämndens planläggningsarbete på det ekonomiska
försvarsberedskapsområdet. Enligt instruktionen åligger
det riksnämnden att med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen
inom och utom landet på de områden som är föremål för nämndens
verksamhet samt skaffa sig fullständigast möjliga kännedom om landets
näringsliv samt om tillgångar på bränslen och kraft, råvaror och andra förnödenheter,
arbetskraft och trafikmedel. En sådan överblick över det ekonomiska
fältet är nödvändig såväl med hänsyn till den samordnande verksamhet
som riksnämnden har att utöva beträffande det ekonomiska beredskapsarbetet
i stort som med hänsyn till det planläggningsarbete som
riksnämnden själv utför.
Vad angår det förberedelse- och planläggningsarbete, som riksnämnden
själv bedriver på centrala delar av det ekonomiska beredskapsoinrådet —
framför allt i fråga om produktion och handel, lagring, bränsleförsörjning
och transportverksamhet — har i betänkandet lämnats en närmare redogörelse.
Här må följande nämnas.
Beträffande nämndens produktionsplanering — som i likhet med dess
varuförsörjningsplanering överhuvud icke omfattar livsmedels- och fodermedelsområdena
— gäller enligt instruktionen, att där beträffande särskilt
viktiga varor försörjningen icke anses böra tryggas genom lagerhåll
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1961
ning nämnden har att vidtaga åtgärder för alt så långt möjligt säkerställa
erforderlig produktion i ett krisläge. I sådant syfte har inom nämnden upprättats
ett register över företag, vilkas verksamhet befunnits vara av särskild
betydelse. I anslutning till registret har för särskilda kategorier av
företag — genom ett system med produktionsbesked och industritablåer
— detaljerade planer uppgjorts för verksamheten i krig. — Även i fråga
om handeln pågår planläggningsarbete. Detta omfattar vissa större handelsföretag,
vilka ur olika synpunkter anses lämpliga att utgöra en stomme
för distributionen vid krig eller krigsfara. Annan icke-industriell verksamhet,
som gjorts till föremål för planering, är bank- och försäkringsrörelse.
I fråga om beredskapslagringen har riksnämnden ålagts — i den mån det
ej ankommer på annan myndighet — att, där tillgång inom landet av vissa
varor i händelse av krig eller avspärrning i varutillförseln är av vikt för
försvaret eller för landets försörjning i övrigt, upprätta planer för lagring
av varorna ävensom i samband därmed handha frågor rörande statens inköp
och lagerhållning. Till grund för nämndens beredskapslagring, som i
första hand avser råvaror och halvfabrikat, ligger planer uppgjorda i samråd
med olika berörda myndigheter och näringslivet. Beträffande lagringsverksamheten,
som har en betydande omfattning, ges närmare bestämmelser
i instruktionen.
På bränsleförsörjningens område är lagringen av särskild betydelse i beredskapshänseende.
Detta gäller såväl fasta som flytande bränslen. Vad de
senare angår är riksnämnden tillsynsmyndighet i fråga om det oljelagringsprogram,
som antogs vid 1957 års riksdag och som avser att genom ökad
lagringsskyldighet för enskilda få till stånd en bättre lagringsberedskap. Fortlöpande
uppmärksamhet ägnas distributionsproblemen i samband med flytande
bränslen. Beträffande planeringen i övrigt på bränsleområdet inriktas
förberedelsearbetet på att stärka beredskapen i fråga om inhemska bränslen.
Detta sker genom produktions- och avverkningsplanering, genom initiativ
till forsknings- och försöksverksamhet etc.
I fråga om transportplaneringen skall enligt beslut av Kungl. Maj:t utgångspunkten
för planläggningen av det civila transportväsendet under krig
eller krigsfara vara, att riksnämnden blir central trafikregleringsmyndighet
i krig. Vad angår det fredstida förberedelsearbetet handhas detta på landsvägstransporternas
och sjöfartens område i central instans av riksnämnden
själv, som regionalt biträdes av länsstyrelserna.
Nämnas må slutligen det förberedelsearbete av juridisk och organisatorisk
art, som enligt instruktionen åvilar riksnämnden och som bl. a. innebär
skyldighet att utarbeta förslag till olika beredskaps- och regleringsförfattningar,
uppgöra organisationsplaner för krismyndigheter etc.
Riks nämndens organisation. Riksnämnden utgöres av en generaldirektör
och chef, tillika ordförande i nämnden, samt fyra ledamöter,
vilka enligt instruktionen skall med generaldirektören dela ansvaret för
nämndens förvaltning. Vilka som skall utses till ledamöter anges icke närmare
i instruktionen. I den proposition, som låg till grund för myndighe
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 196t
tens inrättande, uttalades endast att det borde vara personer, vilkas meriter
låg däri att de på olika samhälleliga områden och särskilt inom näringslivet
visat sig allmänt kunniga, omdömesgilla och initiativrika. För att
vid behandlingen av förekommande ärenden säkra erforderligt samråd med
andra myndigheter har i instruktionen intagits föreskrift om rätt för vissa
verkschefer m. fl. att deltaga i nämndens sammanträden. Sålunda skall chefen
för försvarsstaben, chefen för civilförsvarsstyrelsen, chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
och ordföranden i statens livsmedelskommission (numera
chefen för statens jordbruksnämnd) vid handläggningen av ärenden av
större vikt eller mera allmän betydelse eller som berör vederbörandes verksamhetsområde
äga närvara och yttra sig, dock utan rätt att deltaga i beslutet.
Även i övrigt må representant för centralt ämbetsverk närvara vid
och deltaga i överläggningar rörande ärende, som berör verkets område.
Beträffande organisationen i övrigt skall enligt instruktionen inom riksnämnden
finnas tre avdelningar, benämnda allmänna avdelningen, särskilda
planeringsavdelningen och affärsavdelningen. Avdelningarna skall förestås
av resp. en kanslichef, en överingenjör och en direktör.
Allmänna avdelningen skall handlägga följande frågor och ärenden, nämligen
anslagsfrågor, ärenden angående riksnämndens organisation och personal,
frågor rörande organisationen i övrigt av den ekonomiska försvarsberedskapen,
frågor rörande tillsynen av olika myndigheters försvarsförberedelser
på det ekonomiska området, frågor rörande utfärdande, upphävande
och ändring av allmän lag eller författning ävensom juridiska och
administrativa frågor i allmänhet. Avdelningen skall också utarbeta organisationsplaner
för särskilda förvaltningsmyndigheter, som erfordras i händelse
av krig eller avspärrning.
Särskilda planeringsavdelningen skall enligt instruktionen handlägga frågor
rörande den beredskapsplanläggning, som det åligger riksnämnden att
själv ombesörja. Denna omfattar som förut nämnts främst planering av
krigsproduktion — jämte viss annan krigstida verksamhet — samt allmän
varuplanering, bränsleplanering och transportplanering. — Det bör framhållas,
att den faktiska organisationen här icke motsvarar vad som förutsättes
i instruktionen. Avdelningen torde sålunda — såsom närmare utvecklas
i det följande -— aldrig fullt ut ha fungerat i sin ursprungligen tänkta
form och kan i allt fall nu icke längre anses existera som organisatorisk
enhet.
På affärsavdelningen slutligen ankommer enligt instruktionen att handlägga
frågor rörande uppköp, lagring och försäljning av varor samt anskaffande
av lagringsutrymmen ävensom andra med nämndens affärsverksamhet
sammanhängande spörsmål.
Knngl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
7
II. Samordningen och ansvarsfördelningen inom den ekonomiska
försvarsberedskapens område
Utredningen
Decentraliseringslinjen i beredskapsarbetet vidhål1
e s. Utredningen förordar, att man fasthåller vid den s. k. decentraliseringslinjen.
Det direkta ansvaret för de ekonomiska försvarsförberedelserna bör
således så långt möjligt åvila myndigheter, som har motsvarande fredstida
uppgifter eller eljest besitter särskilda insikter på området i fråga. Därigenom
skapas de bästa garantierna för att den sakkunskap, som förvärvats
av de på området i fråga fredsmässigt sysselsatta myndigheterna, kommer
beredskapsplanläggningen till godo. Därtill kommer att vid en krigsorganisation
den från fredsarbetet sakkunniga personalen i betydande utsträckning
måste tagas i anspråk för uppgifterna i fråga, och omställningen till
en sådan organisation underlättas, därest vederbörande personal redan under
fredstid blivit nära förtrogen med planläggningen.
I den mån lämplig fredstida myndighet icke finnes att tillgå för en beredskapsuppgift
bör det liksom hittills ankomma på riksnämnden att ombesörja
densamma. Det är emellertid angeläget tillse, att omfånget av egna
planeringsuppgifter får den begränsning, som en följdriktig tillämpning av
decentraliseringsprincipen medför. Med hänsyn härtill bör gälla, att riksnämnden
utifrån under hand vunna erfarenheter fortlöpande uppmärksammar
möjligheterna till och framför förslag om överförande av särskilda arbetsuppgifter
till härför lämpade myndigheter. Utredningen har vid sin genomgång
av riksnämndens arbetsfält funnit skäl föreligga att redan nu föreslå
en överflyttning till andra myndigheter av visst planeringsansvar,
närmast då på transportområdet. Med hänsyn till denna frågas vikt och
omfattning behandlas densamma i ett särskilt avsnitt.
Riksnämndens anvisningsrätt föreslås upphöra. Utredningen
konstaterar, att med den angivna uppdelningen av det ekonomiska
beredskapsarbetet på olika myndigheter särskilda garantier ansetts
böra skapas för att detta arbete blir effektivt samordnat och bedrivet med
utgångspunkt från gemensamma målsättningar. Riksnämnden har sålunda
fått ställning av centralorgan för landets ekonomiska försvarsberedskap
med uppgift att »leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser
på det ekonomiska området». Det samarbete med andra myndigheter och
organ, som riksnämndens verksamhet kräver, har man sökt säkra genom
att i nämndens egen och andra myndigheters instruktioner intaga föreskrifter
om samråd. Riksnämndens samordnande ställning har också ansetts
kräva, att nämnden har befogenhet att lämna i det ekonomiska försvarsberedskapsarbetet
deltagande myndigheter anvisningar rörande arbetets bedrivande.
Utredningen har ställt frågan om man genom de vidtagna anordningarna
verkligen tillskapat de erforderliga förutsättningarna för en faktisk och ef
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år VJ61
fektiv samordning av den ekonomiska försvarsberedskapen. Uppenbart är
enligt utredningen, att meddelade föreskrifter möjliggör för riksnämnden
att såsom centralorgan hålla sig underrättad om hur beredskapsplaneringen
på olika områden fullföljes samt att taga initiativ till samråd och överläggningar
i syfte att åstadkomma samordning. Man kan dock icke bortse från
det läge som uppstår, då av något skäl de berörda myndigheterna icke åstadkommer
den erforderliga samordningen av planeringsarbetet. Orsakerna till
en sådan situation kan vara skiftande. De kan bottna i olika uppfattning om
målsättningen i stort, om väsentliga detaljer däri, om hur utförandet skall
ske, om på vem en viss uppgift skall falla o. s. v. Det är i sådana fall, som riksnämndens
anvisningsrätt tänkts fylla en uppgift. Mot denna lösning av samordningsproblemet
har utredningen särskilt vänt sig. Den har uppenbara
svagheter, som utredningen funnit icke sakna sina praktiska verkningar.
Rent principiellt ter det sig mindre tilltalande med en ordning, som bygger
på att en myndighet skall lämna en sidoordnad sådan föreskrifter om
vad på den ankommer eller hur den skall lösa sina uppgifter. Ett sådant
förfarande synes i själva verket mindre väl förenligt med den hävdvunna
uppfattningen om de centrala verkens och myndigheternas ställning såsom
självständigt verksamma och för sina åtgöranden ansvariga organ. Man
kommer enligt utredningen icke förbi denna invändning med en hänvisning
till möjligheten för den anvisningsmottagande att i förekommande fall bringa
frågan under Kungl. Maj:ts prövning. Föreskriften härom utgör närmast ett
belägg för att systemet med anvisningar redan från början bedömts såsom
icke invändningsfritt.
Den avgörande svagheten i detta system ligger emellertid däri att i ett
läge, då samstämmighet i uppfattning och samordning av planering icke
utan vidare kommer till stånd, möjligheten att tillgripa formliga anvisningar
faktiskt ej utnyttjas. Skälet är därvid enligt utredningen helt enkelt det, att
en sådan metod — förutom att den strider mot vedertagna former för en
myndighets sätt att agera gentemot en annan myndighet — ter sig till sin
innebörd brysk och kanske bedömes såsom för framtiden ägnad att ytterligare
försvåra möjligheterna till samförstånd.
Som resultat av sina överväganden föreslår utredningen, att riksnämndens
anvisningsrätt avskaffas.
En ökad reell ansvarsfördelning i förhållandet mellan
de beredska psplanerande myndigheterna. Utredningens
förslag om borttagande av anvisningsrätten följer av dess uppfattning,
att riksnämnden bör befrias från sitt — åtminstone formellt vittgående
—- ansvar för genomförandet av en samordning inom det ekonomiska
beredskapsfältet.
Vid sina överväganden av detta spörsmål har utredningen bl. a. beaktat
det förhållandet, att de faktiska förutsättningarna för en över hela det ekonomiska
försvarsområdet samordnad planering icke synes vara i allo helt
tillfredsställande. Det bör även bemärkas, att läget numera är delvis annor
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1961
lunda än på den tid, då folkhushållningsdepartementet fanns och inom
Kungl. Maj :ts kansli svarade för samordningen i ekonomiska beredskapsfrågor.
Den omständigheten att ett särskilt departement, varunder åtskilliga
beredskapsvårdande myndigheter sorterade, framstod som den naturlige
huvudmannen på ifrågavarande område torde ha inneburit gynnsammare
förutsättningar än de nu föreliggande för beredskapsplaneringens samordning
även på verksplanet. Bilden är numera betydligt mer splittrad med de
viktigare beredskapsplanerande verken lydande under en rad olika departement,
såsom handels-, social-, jordbruks-, inrikes- och kommunikationsdepartementen.
Vad angår riksnämndens nuvarande ansvarsställning som centralorgan
påtalar utredningen den oklarhet, som f. n. råder i fråga om fördelningen
av det både formella och reella ansvaret för beredskapsplaneringen. Enligt
utredningen borde det rimligen förhalla sig sa att om en viss beredskapsuppgift
instruktionsmässigt eller eljest ankommer på en myndighet och
om denna uppgift kan lösas separat, endast denna myndighet bör ha ansvaret
för vad som göres eller låtes. Jämlikt sin instruktion åligger det emellertid
riksnämnden »att leda, övervaka och samordna» försvarsförberedelserna
på det ekonomiska området, och något avkall från denna uppgift göres
ej för det fall, där själva utförandet av sådana förberedelser ålagts annan
myndighet. På i huvudsak samma sätt ter sig läget, där planeringen av försvarsberedskapen
i något särskilt hänseende gemensamt ankommer på flera
myndigheter och av dessa måste lösas i intimt samarbete. Riksnämndens
medverkan kan därvid betingas av att planeringen även berör områden, för
vilka nämnden är omedelbart ansvarig. Vad instruktionen ålägger riksnämnden
för ansvar i sådana fall är oklart. Skyldigheten att »leda, ö\er\aka och
samordna» kan enligt utredningen ge rum för en mycket vidsträckt tolkning.
Utredningen har mot bakgrund av sina överväganden i ämnet framlagt
vissa synpunkter och förslag på hur samarbetet inom det ekonomiska beredskapsområdet
bör ordnas. Förslagen syftar till en ökad reell ansvarsfördelning
mellan de i beredskapsarbetet deltagande myndigheterna samtidigt
som samordningsaspekten beaktas genom att förbättrade former skapas för
ett kontinuerligt samråd mellan berörda myndigheter. Utredningens förslag
i sistnämnda hänseende — som avser inrättandet av en särskild samordningsdelegation
för civila beredskapsfrågor -— redovisas i närmast följande
avsnitt.
Beträffande ansvarsfördelningen innebär den föreslagna ordningen, att den
decentralisering av beredskapsuppgifter, som utredningen i det föregående
förordat, åtföljes av en motsvarande decentralisering av ansvaret för att berörda
uppgifter blir tillfredsställande genomförda och samordnade med annan
beredskapsplanering. Vad angår riksnämnden själv skall den — vid
sidan om sin egen beredskapsplanerande verksamhet — bibehålla sin ställning
som centralorgan inom det ekonomiska försvaret. Nämnden skall vis
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
serligen icke längre vara direktivgivande och i sista hand ansvarig för att
en samordning av beredskapsplaneringen verkligen kommer till stånd. Den
skall emellertid ha skyldighet att följa upp beredskapsverksamheten på hela
det ekonomiska fältet, taga initiativ där så är påkallat, vid behov stå till
de beredskapsplanerande myndigheternas förfogande för samråd samt allmänt
verka för samordning såväl inom det ekonomiska försvaret som i dettas
förhållande till andra totalförsvarsgrenar. Utredningen föreslår — som
strax skall närmare utvecklas — en särskild delegation för samordningsfrågor
och anser, att ett sådant organ bör kunna ge verksamt stöd åt riksnämnden
i dess arbetsuppgifter som centralorgan.
Med en ökad reell ansvarsfördelning är det angeläget, att en klarare gränsdragning
sker i vederbörande instruktioner av de beredskapsuppgifter, som
åvilar riksnämnden resp. andra myndigheter. Utredningen åsyftar härvidlag
främst beredskapsuppgifter, vilka uppenbarligen bör ankomma på andra
myndigheter än riksnämnden men beträffande vilka uppgifter det saknas
instruktionsmässig föreskrift om att ansvaret för dem verkligen också åvilar
dessa andra myndigheter. Klarare riktlinjer bör i sådana fall ges genom att
det i vederbörliga instruktioner i möjligaste mån angives vad som i förevarande
hänseenden ankommer på de olika verken och myndigheterna. Utredningen
vill alltså förorda en översyn av instruktionerna från denna utgångspunkt.
Utredningen uppehåller sig i sammanhanget vid vissa mindre beredskapsuppgifter,
där nuvarande regler synes ägnade att skapa oklarhet om vem
som har det direkta ansvaret för beredskapsplanläggningen. Det gäller försäkrings-,
bank- och penningväsendet. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser
i vederbörliga instruktioner torde emellertid det direkta ansvaret
nu få anses åvila riksnämnden. Mot bakgrund av vad utredningen förut
mera allmänt framhållit beträffande decentraliseringen, framstår det som
naturligt, att ansvaret anknytes till de myndigheter (försäkringsinspektionen,
bank- och fondinspektionen etc.), som genom sin fredsmässiga verksamhet
besitter den särskilda sakkunskapen.
Delegationen för civila försvarsberedskapsfrågor.
För att skapa bättre betingelser för en kontinuerligt verkande effektiv samordning
har utredningen efter ingående överväganden ansett sig böra förorda
inrättandet av en »chefsnämnd», innefattande en representation för
de beredskapsplanerande myndigheterna och med uppgift att till gemensamma
överläggningar upptaga beredskapsfrågor, som är av kontroversiell
karaktär eller som med hänsyn till sin särskilda vikt eller omfattning bör
avhandlas inom delegationen.
Utredningen förklarar sig medveten om att de samordningsproblem den
haft att överväga närmast avser den ekonomiska försvarsberedskapen. Den
har emellertid icke kunnat bortse från det förhållandet, att samordningsfrågorna
i vidsträckta hänseenden är ett odelbart helt och att det icke
skulle innebära en rationell lösning att för samrådsförfarande tillsätta en
chefsnämnd, vars uppgift begränsades till det ekonomiska beredskapsfältet.
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1961
Sådana väsentliga frågor som t. ex. de vilka avser transportväsendet, arbetskraftsfördelningen,
industriproduktionen och livsmedelsförsörjningen måste
sålunda dryftas och lösas under beaktande jämväl av anspråk som ställts
från företrädare för andra grenar av totalförsvaret. Särskilt gör sig då enligt
utredningen behovet av en samordning av den civila försvarsberedskapen
gällande. Med hänsyn härtill bör nämndens uppgift avse hela detta beredskapsfält.
Benämningen föreslås bli delegationen för civila beredskapsfrågor. I fråga
•om sammansättningen bör enligt utredningen i delegationen i första hand
vara representerade myndigheter och organ med mera centrala uppgifter
inom det civila beredskapsområdet. Som permanenta ledamöter föreslås ingå
cheferna för civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden och medicinalstyrelsen
samt ordföranden i den centrala civila transportkommitté (CCT), som
utredningen föreslår tillsatt (se härom i det följande). Till denna delegation
bör även i förekommande fall adjungeras chefer för andra myndigheter
med uppgifter inom det berörda beredskapsområdet eller med uppgifter
som har anknytning till detta. Jämväl företrädare för närings- och intresseorganisationer
bör kunna beredas tilfälle närvara.
Delegationens uppgift är att verka för samordning, överläggningarna inom
densamma bör sålunda syfta till att skapa förutsättningar för en gemensam
grundsyn och ett samordnat handlingsprogram. Den bör emellertid icke tillläggas
någon beslutanderätt, vilket för övrigt skulle vara oförenligt med de
olika verkens självständiga ställning. Utredningen understryker i sammanhanget,
alt delegationens tillskapande icke innebär någon minskning i de
beredskapsvårdande myndigheternas skyldighet att själva i görlig mån samordna
sina resp. beredskapsuppgifter och icke heller någon principiell förändring
för riksnämnden i dess ställning som centralorgan på det ekonomiska
beredskapsfältet.
Vad angår ordförandeskapet har utredningen angivit de alternativa möjligheterna
att till ordförande utse antingen någon av de berörda verkscheferna
eller ett statsråd, närmast då det konsultativa statsråd som på regeringsplanet
har till uppgift att svara för samordningen av de civila beredskapsfrågorna.
De skäl som kan anföras för resp. mot ett vart av alternativen
har närmare utvecklats i betänkandet.
Utredningen erinrar om alt chefen för försvarsdepartementet numera tillkallat
särskilda sakkunniga för utredning rörande totalförsvarets ledningsoch
samordningsproblem och förutsätter, att dessa frågor härigenom kan
bringas till en mera definitiv lösning. Från beredskapssynpunkt kan det
emellertid enligt utredningen icke vara tillrådligt att i avbidan härpå låta
samordningsproblemen inom det civila försvarsberedskapsområdet förbli i
det för dagen rådande läget. Utredningen anser det tvärtom angeläget, att
den föreslagna delegationen för civila beredskapsfrågor snarast inrättas.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1961
Yttranden
Vad utredningen anfört om önskvärdheten av decentralisering sprincipens
fortsatta tillämpning inom det ekonomiska beredskapsarbetet
har av remissinstanserna allmänt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Från ett par remissinstansers sida frainhålles dock de olägenheter,
som en alltför långt driven decentralisering kan innebära med hänsyn
till samordningsaspekten och riksnämndens ställning som centralorgan.
Civilförsvarssiyrelsen framhåller, att man genom en horisontell decentralisering
till sådana myndigheter, som genom sina fredsuppgifter äger särskild
sakkunskap på respektive områden, lättast åstadkommer den önskvärda
smidigheten i beredskapsarbetet. Styrelsen vill dock starkt understryka
behovet av samordning vid genomförd decentralisering.
Överbefälhavaren — liksom statens jordbruksnämnd — anser, att en utgångspunkt
vid decentralisering av beredskapsuppgifter bör vara, att de
tredstida myndigheter vilka tilläggas sådana även får ansvaret för den planerade
verksamhetens bedrivande under krig. All verksamhet på det ekonomiska
försvarets område bör enligt överbefälhavaren författningsmässigt
regleras efter denna grundprincip.
Enligt överståthållarämbetet medför de ekonomiska beredskapsuppgifternas
svårighetsgrad och deras utsträckning till väsentliga delar av samhällslivet,
att man säkerligen icke enbart genom organisationsförändringar
löser riksnämndens nuvarande svårigheter. En ytterligare decentralisering
av beredskapsuppgifter torde ur denna synpunkt vara nödvändig. — En
ökad decentralisering förordas även av generalposlstijrelsen, som anser att
en sådan skulle innebära en väsentlig rationalisering av planläggningsarbetet
och möjliggöra för riksnämnden att i större utsträckning ägna sig åt de
särskilda för landets försvar synnerligen betydelsefulla funktioner, som
alltjämt avses skola åvila nämnden.
Försvarets fabriksstgrelse säger sig i princip ansluta sig till decentraliseringslinjen
men vill dock understryka, att frågan om anknytning av en
planläggningsuppgift till viss myndighet noga måste prövas med beaktande
av huruvida myndigheten med hänsyn till arten av sina fredsmässiga arbetsuppgifter
verkligen kan anses äga de bästa förutsättningarna för att även
sörja för krigsplanläggning.
Marinförvaltningen anser, att en viss restriktivitet bör iakttagas vid tillJämpningen
av decentraliseringsprincipen. Ytterligare decentralisering synes
sålunda kunna medföra, att riksnämndens ställning som samordnande
organ kommer att försvagas.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap slutligen uppehåller sig
särskilt vid samordningsaspekten i samband med decentraliseringen. Ett
ställningstagande för eller mot en viss decentralisering är enligt nämnden i
första hand en avvägning mellan å ena sidan fördelarna att lägga uppgifterna
hos ett fackorgan och å andra sidan de nackdelar detta medför ur
samordningssynpunkt. Endast då fördelarna klart överväger, bör decentralisering
ifrågakomma.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
Behovet av ett särskilt centralorgan med samordnande funktioner inom
det ekonomiska försvaret har icke ifrågasatts av någon remissinstans och
icke heller riksnämndens ställning som sådant centralorgan.
överbefälhavaren framhåller, att det ur militär synpunkt är fördelaktigt
om samarbetet med civila myndigheter på det ekonomiska försvarets område
i frågor, som kräver samordning mellan flera civila myndigheters
''verksamhet, kan ske med ett enda civilt centralorgan. Värdet av ett sådant
har bestyrkts under de gångna åren, och riksnämnden bör därför bibehållas
vid sina hittillsvarande samordnande funktioner.
Kommerskollegium understryker vikten av att planeringen inom det ekonomiska
området hålles samman under en stark enhetlig ledning och att
för uppgiften finnes ett särskilt gemensamt organ. Endast härigenom skapas
förutsättning för erforderlig samordning av olika berörda myndigheters
verksamhet samt lämnas möjlighet att i olika lägen med erforderlig
kraft hävda de materiella behov, som föreligger på sektorer av samhällslivet,
vilka ligger utanför det militära försvaret och civilförsvaret. Av vikt
är även att ett sådant centralt organ med sin ingående kännedom om näringslivet
kan medverka till en utformning av planeringen, som tager vederbörlig
hänsyn till den ekonomiska verksamhetens arbetssätt och övriga
förutsättningar.
Liknande synpunkter framföres av olika remissinstanser inom näringslivet.
Nämnas må i sammanhanget, att Sveriges grossistförbund och Sveriges
köpmannaförbund i sina yttranden bl. a. uppehåller sig vid den betydelse
som ett centralorgan får vid övergången från fredsförhållanden till
ett krisläge. I en dylik situation krävs sålunda ett handlingskraftigt organ,
som är berett att omedelbart taga hand om de regleringar, vilka är påkallade
inom näringslivet, och därefter medverka vid upprättandet av särskilda
krisorgan.
I fråga om riksnämndens befogenheter som centralorgan
är det främst utredningens förslag om anvisningsrättens
slopande, som föranlett kritiska erinringar. De remissinstanser, som
avstyrkt eller ställt sig tveksamma till utredningens förslag i denna del, är
närmast överbefälhavaren, marinförvaltningen, försvarets fabriksstgrelse,
statskontoret, statens organisationsnämnd, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, lähsstyrel-0
sen i Malmöhus län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbnnd, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen, Sveriges akademikers centralorganisation samt vissa
handelskammare. Övriga remissinstanser har — utan att närmare utveckla
sin ståndpunkt — lämnat utredningens förslag utan erinran.
överbefälhavaren, försvarets förvaltningsdirektion och marinförvaltningen
anser, att riksnämnden för att kunna genomföra den erforderliga samordningen
bör ha befogenhet att ge sidoordnade myndigheter bindande anvisningar.
Nämnda remissinstanser anser också, att riksnämndens ställning
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 8A år 1961
som anvisningsgivande myndighet lämpligen borde stärkas genom att de
myndigheter, som f. n. äger rätt att vara representerade vid nämndens sammanträden,
i fortsättningen ålägges skyldighet att vara företrädda. — Marinförvaltningen
erinrar i sammanhanget, att utredningen för att ge riksnämnden
ett stöd i dess samordningssträvanden förordat inrättandet av en
särskild samrådsdelegation. Det med delegationen avsedda ändamålet kan
enligt marinförvaltningen uppnås på ett enklare sätt, nämligen genom att
de verkschefer (ställföreträdare), som ifrågasatts ha skyldighet att efter
kallelse närvara vid sammanträden i delegationen, i stället får ingå i riksnämndens
ledning vid avgörandet av ärenden, där anvisningar ifrågakommer.
Med en dylik ordning synes man undvika olägenheterna med anvisningsrätten,
då de anvisningsmottagande myndigheterna då har möjlighet att
genom sina chefer deltaga i anvisningsärendenas behandling. — Vad angår
försvarets förvaltningsdirektion bör framhållas, att kanslidirektören i direktionen
anfört reservation mot dennas yttrande. I reservationen anföres,
att formen med direktivrätt gentemot sidoordnade myndigheter inom deras
förvaltningsområden är främmande för den civila statsförvaltningen.
Direktivrätten innefattar vidare icke några klara regler för ansvarsfördelningen
myndigheterna emellan och blir verkningslös, därest direktiven icke
är förknippade med skyldighet att vidtaga åtgärd inom viss tid.
Enligt försvarets fabriksstyrelse förefaller ej de skäl fullt bärande, som
utredningen anfört för att en viss myndighet icke skall kunna ha direktivrätt
gentemot andra jämställda myndigheter. Enligt styrelsen torde behovet
av anvisningsrätt inom här ifrågavarande område böra bedömas ur praktiska
synpunkter och med hänsyn till vad effektiviteten i den allmänna
försvarsplanläggningen kräver.
Kommerskollegium anför liknande synpunkter och framhåller, att möjligheten
för centralorganet att ge bindande anvisningar säkrar de formella
förutsättningarna för en fast samordning inom beredskapsområdet. En sådan
ordning synes kollegium vara att föredraga framför det av utredningen
föreslagna samrådsförfarande!, där de olika berörda myndigheternas
representanter skulle på ett mera oklart sätt »känna sig bundna» av vad
som överenskommits vid överläggningarna inom den särskilda samrådsdelegationen.
Enligt kollegium har systemet med bindande anvisningar, som
vid behov kan bringas under Kungl. Maj :ts prövning, bestämda fördelar
även ur de anvisningsmottagande myndigheternas synpunkt med tanke på
frågan om ansvarsfördelningen.
Sveriges industriförbund framhåller, att de av utredningsmannen anförda
skälen mot ett bibehållande av riksnämndens anvisningsrätt synes
taga sikte på utnyttjandet av anvisningar som ett medel att lösa kontroversiella
frågor. Utredningen har däremot förbigått, att i nämndens samordnande
verksamhet behov kan finnas av exempelvis allmänna, till ett
flertal myndigheter riktade anvisningar om beredskapsplaneringens utformning
ulan att några som helst kontroversiella uppfattningar mellan
myndigheterna föreligger. Föreskriften om anvisningsrätten i nämndens
15
Knngl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
instruktion synes därför böra kvarstå. Industriförbundet — liksom för övrigt
Sveriges köpmannaförbund ■— ställer sig dock tveksamt till lämpligheten
av att riksnämnden under normala fredliga förhållanden utnyttjar sin
befogenhet att meddela formliga anvisningar för alt lösa verkligt kontroversiella
samordningsfrågor. Den bästa lösningen synes de båda förbunden
i sådana fall vara att underställa frågorna Kungl. Maj :ts prövning.
Riksnämnden själv anför i sammanhanget såsom sin uppfattning, att
hänsynen till andra myndigheters självbestämmanderätt icke bör få hindra
en rationell ordning för samordning på detta synnerligen viktiga beredskapsområde.
Nämnden kan icke heller ansluta sig till den uppfattningen,
att anvisningsrätten i själva verket skulle sakna effekt. Tvärtom utgör
denna rätt en förutsättning för att nämnden skall kunna utöva central ledning
och samordning. Enbart den omständigheten att anvisningsrätten
finns verkar befrämjande för att nå samförståndslösningar. Nämnden är
således av den uppfattningen, att den anvisningsrätt som tillagts nämnden
är naturlig och nödvändig för att nämnden skall kunna fungera som central
myndighet. De skäl för dess borttagande som utredningen anfört kan
icke anses bärande.
Utredningens uppfattning att o k 1 a r h e t för närvarande råder i fråga
om fördelningen av ansvaret för beredskapsplaneringen
delas av åtskilliga remissinstanser, och angelägenheten understrykes
av att ansvarsfördelningen får en i både formellt och praktiskt hänseende
tillfredsställande lösning. Uttalanden i sådan riktning göres av bl. a.
överbefälhavaren, försvarets förvaltningsdirektion, telestyrelsen, generalpoststyrelsen,
statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Kronobergs samt
Göteborgs och Bohus län, vidare av Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund
och Stockholms handelskammare. Nyssnämnda länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län påtalar i sammanhanget, att oklarheten i ansvarsfördelningen
på det centrala planet icke har kunnat undgå att i sin
tur menligt inverka på verksamheten på det regionala planet.
Vissa remissinstanser har behandlat de ansvarsfördelningsproblem, som
möter på särskilda beredskapsområden.
Telestyrelsen framhåller, att telekommunikationerna är av utslagsgivande
betydelse för näringslivet och att de med hänsyn härtill i skilda sammanhang
bedömes tillhöra det ekonomiska beredskapsområdet. I enlighet
härmed skulle sålunda telekommunikationsväsendet stå under riksnämndens
ledning, övervakning och samordning. Telestyrelsens egen instruktion
ger dock icke stöd för en sådan uppfattning. I instruktionen nämns sålunda
som likaberättigade samrådsmyndigheter riksnämnden, försvarsstaben,
civilförsvarsstyrelsen och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Ifrågavarande
samrådsföreskrift torde ha tillkommit bl. a. som ett uttryck för
att telekommunikationerna är av betydelse i lika hög grad för totalförsvarets
alla grenar.
Vattenfallsstyrelsen erinrar om att enligt uttalande i proposition till 1948
års riksdag ansvaret för beredskapsarbetet på kraftförsörjningens område
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
i sista hand förutsattes åvila riksnämnden. I fråga om detaljplaneringen på
kraftområdet verkar emellertid Centrala driftledningen (CDL), vilket är
ett samarbetsorgan mellan den statliga och enskilda kraftindustrin. Med
hänsyn till beredskapsuppgiftens nära anknytning till vattenfallsstyrelsens
ämbetsområde — ordförande i CDL är styrelsens generaldirektör och CDL:s
arbetande och utredande organ, riksdriftbyrån, består av personal från
styrelsen — ligger det nära till hands att låta denna myndighet påtaga
sig huvudansvaret för nämnda uppgift.
Vad angår utredningens förslag, att ansvaret för beredskapsplaneringen
på försäkrings-, bank- och penningväsendets område närmare klarlägges
och därvid ålägges de myndigheter (försäkringsinspektionen, bank- och
fondinspektionen etc.), som genom sin fredsmässiga verksamhet besitter
den särskilda sakkunskapen, har detta tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av statens organisationsnämnd, kommerskollegium, försäkringsinspeklionen,
överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Kronobergs län samt vissa
handelskammare. För ett bibehållet huvudansvar hos riksnämnden uttalar
sig däremot bank- och fondinspektionen, fullmäktige i riksbanken samt vissa
andra handelskammare. — Av de av utredningens förslag berörda myndigheterna
framhåller försäkringsinspektionen, att dess kontakter med
riksnämnden såvitt rör beredskapsplaneringen på försäkringsområdet förlöpt
friktionsfritt och icke ställt frågan om det reella eller formella ansvaret
på sin spets. Inspektionen tillstyrker emellertid, att i klarhetens intresse
berörda planeringsansvar instruktionsmässigt ålägges densamma. —
Bank- och fondinspeklionen ifrågasätter emellertid, om ansvaret på försäkrings-
och bankområdet bör decentraliseras till vederbörande fredsmyndigheter,
detta främst med hänsyn till behovet av samordning mellan dessa
myndigheters planering. Huvudansvaret synes böra kvarligga hos riksnämnden,
som givetvis skall utföra planeringen i intimt samråd med fackmyndigheterna.
En liknande uppfattning framföres av fullmäktige i riksbanken.
I anslutning till vad utredningen anfört om oklarheten i ansvarsfördelningen
säger sig riksnämnden icke vilja bestrida, att fall föreligger där
sådan oklarhet råder. Några praktiska problem av betydenhet synes dock
icke förekomma i detta avseende. Själv bedömer riksnämnden sitt ansvar —
emanerande från skyldigheten att »leda, övervaka och samordna försvarsförberedelserna
på det ekonomiska området» — såsom relativt vidsträckt,
vilket emellertid icke fritager andra planläggande myndigheter från det ansvar,
som rimligen kan åläggas dem i deras egenskap av sakkunniga myndigheter.
I viss mån torde här föreligga ett delat ansvar, vilket i och för sig
är förklarligt, då man till varje pris måste undvika, att område finnes, där
ingen känner ansvar. — Riksnämnden bedömer i princip ansvarsfördelningen
så, att de olika planerande myndigheterna var och en på sitt område
bör bära ansvaret dels för att planläggningen sker på ett sakförståndigt
sätt, dels för att den sker i enlighet med riksnämndens anvisningar där så
-
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1961
dana ansetts erforderliga. Härutöver bör riksnämnden verka dels för att
planläggning kommer till stånd på olika områden, dels för en gemensam
grundsyn, efter vilken de planläggande myndigheterna skall arbeta. — Vad
särskilt angår försäkrings-, bank- och penningväsendet framhåller nämnden,
att den tagit vissa initiativ samt verkat såsom allmänt samordnande
organ, medan planläggningsarbetet i detalj utförts eller avses utfört av resp.
fackmyndigheter. Enligt nämndens uppfattning är arbetsfördelningen sålunda
redan ordnad på det sätt som utredningen föreslår.
Utredningens förslag om inrättande av en delegation för
civila beredskapsfrågor har tillstyrkts eller lämnats i huvudsak
utan erinran av följande remissinstanser, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, sjöfartsstyrelsen,
försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet, samtliga åtta
hörda länsstyrelser och civilbefälhavaren i andra civilområdet. Av nämnda
remissinstanser har vissa anslutit sig till den alternativt föreslagna anordningen
med ett statsråd som ordförande, andra till anordningen med en
verkschef som ordförande. — Flertalet övriga remissinstanser har förordat,
att innan ställning tages till förevarande spörsmål resultatet av den pågående
utredningen om samordnings- och ledningsproblemen inom totalförsvaret
— 1960 års försvarsledningsutredning — avvaktas. Vissa remissinstanser
har gjort det utan att ange någon egentlig ståndpunkt till utredningens
förslag, såsom överbefälhavaren, försvarets förvaltningsdirektion,
statens organisationsnämnd, luftfartsstyrelsen och Sveriges akademikers
centralorganisation. Andra remissinstanser har förklarat sig positivt inställda
i princip. Till dessa torde närmast få räknas medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar,
järnvägsstyrelsen och statskontoret. Ett antal remissinstanser har emellertid
ställt sig kritiska till den av utredningen förordade ordningen eller åtminstone
förordat alternativa interimistiska lösningar av samordningsproblemen.
Till denna grupp hör arméintendentur-, marin- och flygförvaltningarna,
kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
civilbefälhavaren i fjärde civilområdet, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Kooperativa förbundet och
Tjänstemännens centralorganisation.
Civilförsvarsstyrelsen erinrar om att totalförsvarets ledning f. n. är föremål
för särskild utredning. I avbidan på resultatet härav ansluter sig
styrelsen till den av riksnämndsutredningen förordade lösningen med en
delegation för civila försvarsberedskapsfrågor. Delegationens verksamhet
bör dock avse icke enbart överläggningar i ärenden, som ankommer på de
för den civila försvarsberedskapen ansvariga myndigheterna, utan jämväl
inbördes information i större hithörande frågor. För att delegationen skall
fylla sin uppgift är det påkallat med en föreskrift, att den skall sammanträda
minst ett visst antal gånger om året. Vad angår posten som ordföran
2
Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 84
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
de bör enligt styrelsen en verkschef utses till denna. Mot lösningen med
ett statsråd som ordförande talar förutom invändningar av politisk karaktär
den omständigheten, att verksamheten är begränsad till överläggningar
på verksplanet.
Statens jordbruksnämnd ansluter sig i sak till det föreslagna arrangemanget
med en särskild chefsnämnd. En sådan nämnd, vars avgöranden i
realiteten torde få karaktären av direktiv till de berörda myndigheterna, bör
kunna bli av stor betydelse som ett gemensamt organ för överväganden
angående skilda områden av ekonomisk försvarsberedskap. I fråga om ordförandeposten
förefaller det naturligt, att verkschefsalternativet väljes,
därvid chefen för riksnämnden närmast synes böra ifrågakomma. — Andra
tillstyrkande myndigheter, vilka i likhet med jordbruksnämnden och civilförsvarsstyrelsen
anser, att ordföranden bör vara en verkschef, är väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och riksräkenskapsverket.
Telestyrelsen och generalpoststyrelsen är likaledes införstådda med att
ett samverkansorgan sådant som den av utredningen föreslagna chefsnämnden
bör ha en viktig uppgift att fylla och anser sig därför böra tillstyrka
dess snara inrättande. Vad angår nämndens närmare organisation
har generalpoststyrelsen i princip icke något att erinra, medan telestyrelsen
anmäler tvekan i vissa hänseenden dock utan att närmare utveckla sin
ståndpunkt. Till ordförande vill de båda myndigheterna ha ett statsråd.
Civilbefälhavaren i andra civilområdet anser, att tillkomsten av delegationen
icke minst skulle bidraga till att klarlägga såväl den reella som den
formella ansvarsfördelningen mellan de berörda beredskapsvårdande myndigheterna.
Han ifrågasätter dock, om icke den föreslagna delegationen
borde ingå såsom en särskild beredning inom Kungl. Maj :ts kansli. Härigenom
skulle bl. a. nära kontakt etableras med det samordnings- och planeringsarbete,
som bedrivs inom statsrådsberedningen och statsdepartementen.
Ordförandeposten synes i konsekvens härmed böra anförtros ett
statsråd. — Andra tillstyrkande myndigheter, vilka i likhet med tele- och
generalpoststyrelserna samt nämnde civilbefälhavare anser, att ett statsråd
bör vara ordförande, är vattenfallsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Västmanlands
län.
Överbefälhavaren anser visserligen liksom utredningen att en fastare
samordning är nödvändig men förordar att med ett ställningstagande till
utredningens förslag i denna del skall anstå i avvaktan på resultatet av
1960 års försvarsledningskommittés arbete. Han begränsar sig i övrigt till
att erinra om sitt eget tidigare framlagda förslag till förbättrad samordning
dels inom Kungl. Maj:ts kansli dels på verksplanet. I detta förslag ifrågasattes
lämpligheten av att ha i förra fallet ett försvarsberedskapsutskott
och i senare fallet någon form av chefsnämnd med ett samordnande kansli.
Utgångspunkten skulle emellertid vara, att ämbetsverkens nuvarande ställning
i förhållande till Kungl. Maj:t icke borde ändras. Helt allmänt vill
överbefälhavaren understryka angelägenheten av att lednings- och sam
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 8A år 1981 19
ordningsfrågorna inom den civila delen av totalförsvaret får en lösning utäii
onödig tidsutdräkt.
Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar och järnvägsstyrelsen finner den av utredningen förordade
lösningen vara principiellt lämplig men anser trots detta, ätt man
bör avvakta pågående försvarsledningsutredning.
Kommerskollegium avstyrker inrättandet av delegationen. Det erinras i
sammanhanget om att denna till verksamhetsområde tänkes ha dels olika
grenar av den ekonomiska försvarsberedskapen, dels annan »civil» beredskapsverksamhet
och därvid främst civilförsvaret. Enligt kollegiums uppfattning
bör emellertid den ekonomiska beredskapen ses som ett från t. ex.
militärförsvaret och civilförsvaret skilt område med sitt särskilda behov
av samlad överblick, ledning och samordning. Erforderlig samverkan och
samordning måste givetvis säkras med beredskapen på civilförsvarets oinråde.
Detsamma gäller emellertid i lika mån i förhållande till det militära
försvaret. Att enligt utredningens förslag i ett särskilt system nu organisera
samordningen mellan civilförsvaret och det ekonomiska beredskapsområdet
skulle enligt kollegiets uppfattning också föregripa pågående utredning
om totalförsvarets ledningsproblem. Man bör därför i förevarande sammanhang
begränsa sig till samordningsuppgiften på det ekonomiska fältet.
Kollegium ställer sig därvid tveksamt till möjligheterna för en enligt utredningens
förslag utformad delegation — som saknar besluts- och anvisningsrätt
— att med erforderlig styrka leda och samordna det ekonomiska beredskapsarbetet.
Arméintendentiirförvaltningen ifrågasätter, om man icke i första hand
bör undersöka förutsättningarna att genom erforderliga organisationsförändringar
inom riksnämnden och eventuellt vidgade befogenheter för denna
åstadkomma önskad effektivisering av samordningen. Först om det
konstateras, att en sådan lösning ej är möjlig, bör frågan upptagas om inrättandet
av ett särskilt organ.
Sveriges industriförbund och Kooperativa förbundet, som likaledes erinrar
om pågående totalförsvarsutredning, anser det böra övervägas att till
riksnämnden knyta de tänkta ledamöterna i delegationen. En liknande lösning
förordas av Sveriges köpmannaförbund, marinförvaltningen och flygförvaltningen,
vilken sistnämnda myndighet dock endast uttalar sig om
en interimistisk lösning.
Enligt riksnämnden gäller det nu i första hand att lösa samordningsproblemen
på det ekonomiska området. Hur därefter samordningen skall
ske mellan ekonomiskt försvar, civilförsvar och militärt försvar och om det
är lämpligt att t. ex. ställa civilförsvar och ekonomiskt försvar under gemensam
ledning är frågor, som får övervägas i ett större sammanhang. —
Såvitt riksnämnden förstår, har utredningen eftersträvat alt få till stånd en
ordning, enligt vilken kontroversiella frågor inom det ekonomiska försvaret,
skall kunna hänskjutas till ett forum, där flera myndigheter än de direkt
berörda är representerade. Med denna utgångspunkt synes nämnden den
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1961
närmast till hands liggande lösningen vara att föreskriva, att sådana frågor
skall kunna hänskjutas till riksnämnden i plenum samt att nämnden därvid
skall ha viss sammansättning, i huvudsak densamma som utredningen tänkt
sig i fråga om delegationen. Förutsättning för en sådan sammansättning av
riksnämnden finns i stort sett redan enligt gällande instruktion. Genom
några smärre jämkningar i instruktionen skulle ökade möjligheter kunna
ernås till smidig samordning på det ekonomiska området, varvid tillika
skulle undvikas de komplicerade ledningsförhållanden, som ett vid sidan
av de planerande myndigheterna stående rådgivande organ skulle innebära.
Departementschefen
Ett framgångsrikt försvar förutsätter bl. a., att de materiella behov av olika
slag, som uppkommer i ett krigs- eller avspärrningsläge, blir tillgodosedda i
rimlig utsträckning. För att så skall kunna ske måste redan i fredstid omfattande
förberedelser vidtagas och en planering av berörda verksamhetsområden
komina till stånd. Arbetet härmed blir en uppgift för den ekonomiska försvarsberedskapen,
som bör sikta icke endast på att tillgodose de krav som
från försvarets sida ställes på landets produktionsförmåga i ett krisläge
ulan även på att trygga folkförsörjningen överhuvud i en sådan situation.
Förberedelsearbetet inom det ekonomiska försvaret berör vitt skilda områden
av samhällslivet. Som exempel på ifrågakommande beredskapsuppgifter
kan nämnas planläggning av produktion och handel (jämte viss annan
icke-industriell verksamhet), planläggning av bränsle- och energiberedskapen,
lagring av försörjningsviktiga varor, planläggning för undanförsel
och förstöring, disposition av arbetskraft för olika ekonomiska ändamål,
planläggning för tillgodoseende av försörjningsviktiga transportbehov etc.
Beredskapsområdets omfattning och skiftande karaktär har skapat särskilda
organisatoriska problem, som icke har sin motsvarighet inom övriga totalförsvarsgrenar.
Det må i sammanhanget erinras om förhållandena inom
det militära försvaret och civilförsvaret, där beredskapsuppgifterna är ganska
väl avgränsade och till sin natur sådana att de möjliggör en relativt hög
grad av administrativ koncentration. — Det är mot bakgrund av angivna
förhållande man har att se den organisatoriska uppläggning av det ekonomiska
beredskapsarbetet, som för närvarande gäller och som antogs av 1947
och 1948 års riksdagar. I korthet innebär den, att samtidigt som beredskapsuppgifter
i betydande omfattning decentraliserats till olika fredstida myndigheter
särskilda garantier skapats för samordningen av dessas verksamhet
genom förekomsten av ett centralorgan för det ekonomiska försvaret,
nämligen riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Det är nu snart femton år sedan riksnämnden inrättades. Under der tid
som förflutit har förutsättningarna för dess verksamhet undergått väsentliga
ändringar. Den allmänna ekonomiska och tekniska utvecklingen har sålunda
icke kunnat undgå att påverka de ekonomiska beredskapsuppgifterna.
Behovet av insatser på vissa sektorer har ökat, medan i andra fall uppgif
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år 1961
terna arbetsmässigt minskat eller ändrat karaktär. Förutsättningarna för
beredskapsarbetet har också påverkats av det utrednings- och organisationsarbete,
som under de gångna åren bedrivits inom det militära försvaret och
civilförsvaret. Bl. a. de angivna förhållandena har föranlett en översyn av
riksnämndens verksamhet och organisation genom en särskilt tillkallad utredningsman.
En sådan översyn har också tett sig motiverad redan av det
skälet, att riksnämndens inrättande på sin tid innebar en i vissa hänseenden
ny organisatorisk lösning av samordningsproblemen inom det ekonomiska
försvaret och att en bedömning av nämndens verksamhet därför bör
ske mot bakgrund av de gångna årens erfarenheter, överhuvud gäller i fråga
om allt beredskapsarbete — civilt som militärt — att förutsättningarna
snabbt förändras och att med hänsyn härtill en omprövning av beredskapsorganisationen
måste ske tid efter annan.
I det följande kommer jag att redovisa mina överväganden och ställningstaganden
i anslutning till utredningens olika förslag och skall därvid inledningsvis
uppehålla mig vid vissa mera allmänna, av utredningen behandlade
samordnings- och ansvarsfördelningsspörsmål.
Utredningen förordar, att riksnämnden även framgent skall
vara centralorgan inom det ekonomiska försvaret samtidigt
som decentraliseringslinjen vidhålles i beredskapsarbetet.
I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig härvidlag helt till
utredningens uppfattning. En förhållandevis långt driven decentralisering
till fackmyndigheter av ansvaret för det tekniska genomförandet av olika
planläggningsuppgifter torde sålunda vara en förutsättning för att förberedelsearbetet
skall kunna bedrivas på ett effektivt och tillräckligt sakkunnigt
sätt. Jag vill dock i sammanhanget framhålla, att enbart den omständigheten
att det finns en myndighet med lämpliga fredstida uppgifter icke bör
vara avgörande för om decentralisering av en beredskapsuppgift bör komma
till stånd. Även andra förhållanden torde få beaktas, exempelvis om myndigheten
har förutsättningar för att handha den planerade verksamheten i
ett krigsläge, vidare om fördelarna att lägga uppgiften på ett fackorgan överväger
de nackdelar en sådan ordning kan innebära ur samordningssynpunkt.
Vad angår riksnämndens ställning förefaller det utan vidare klart, att med
en uppdelning av beredskapsarbetet på ett antal verk och myndigheter behovet
av en samordnande instans gör sig starkt gällande. Genom ett centralorgan
måste sålunda de olika myndigheter, som deltager i det ekonomiska
förberedelsearbetet, tillhandahållas de allmänna förutsättningarna och utgångspunkterna
för planläggningen så att denna blir samordnad inbördes
och i förhållande till annan totalförsvarsplanering. Icke minst relevant synes
den synpunkt vara som anförts av kommerskollegium i dess remissyttrande,
nämligen att genom ett centralorgan med ingående kännedom om
näringslivet få en viss garanti för att beredskapsplaneringen ges en utformning,
som tager vederbörlig hänsyn till den ekonomiska verksamhetens arbetssätt
och övriga förutsättningar. — Utöver vad sålunda angivits får det
ankomma på centralorganet att handha de direkta planeringsuppgiftcr, som
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1961
av olika skäl icke ansetts böra decentraliseras. Det gäller härvidlag i första
hand de ur försörjningssynpunkt centrala beredskapsuppgifterna på den
allmänna varuplaneringens, krigsproduktions- och bränsleplaneringens områden,
vidare de beredskapsuppgifter i övrigt, för vilka lämpliga fredstida
myndigheter icke finns att tillgå.
Om sålunda utredningen i stort velat anknyta till den nuvarande uppläggningen
av beredskapsarbetet, vill den likväl få till stånd en ökad reell ansvarsfördelning
mellan de myndigheter, som deltager i planläggningen. I betänkandet
påtalas den oklarhet, som för närvarande råder i fråga om fördelningen
av både det reella och formella ansvaret för denna. Det erinras
om att riksnämnden enligt sin instruktion har att »leda, övervaka och samordna»
de ekonomiska försvarsförberedelserna och att något avkall icke göres
härpå för det fall där själva utförandet av sådana förberedelser ålagts
annan myndighet. Den ordning som utredningen vill se genomförd innebär,
att nämnden skall verka för samordning och enhetlig planläggning men icke
— som dess egen och även vissa andra myndigheters instruktioner kan
tyda på — ha något slutligt ansvar för att en decentraliserad planeringsnppgift
verkligen också blir genomförd på ett riktigt sätt. Detta ansvar skall
åvila vederbörande myndighet, som i sin instruktion eller eljest fått sig beredskapsarbetet
pålagt. Med en sådan ansvarsfördelning — som instruktionsmässigt
klart bör komma till uttryck — finns det icke längre något utrymme
för att bibehålla den riksnämnden tillkommande rätten att utfärda bindande
anvisningar till vederbörande myndigheter, vilken anvisningsrätt enligt
utredningen icke fyllt någon funktion.
Enligt min uppfattning torde icke kunna bestridas, att en formell oklarhet
för närvarande karakteriserar ansvarsfördelningen mellan
de beredskapsplanerande myndigheterna. I princip synes
det riktigt, att en viss myndighet som fått en beredskapsuppgift sig ålagd,
sjkall ha ett självständigt ansvar för att densamma blir genomförd på ett rikligt
sätt. Det gäller exempelvis här sådana myndigheter som arbetsmarknadsstyrelsen,
statens jordbruksnämnd och vissa kommunikationsverk. Den omständigheten
att uppgiften blivit decentraliserad till myndigheten är ju just
ett uttryck för att denna ansetts ha de största förutsättningarna att tekniskt
lösa frågan. Å andra sidan är det för mig lika klart, att säkerhet måste skapas
för att myndigheten vid det tekniska genomförandet av uppgiften i tillbörlig
utsträckning beaktar det underlag för planeringen som erhållits från riksnämnden
eller de synpunkter i samordnings- och liknande hänseenden som
apförts av denna. Det utrymme, som i ett antal remissyttranden ägnats
frågan om riksnämndens anvisningsrätt, synes mig ge vid handen den betydelse
man på olika håll tillmäter den angivna aspekten. Sainordningsintresset
torde bli tillgodosett, om man i vederbörande instruktioner -— samtidigt
som i. dessa fastslås myndigheternas ansvar för ifrågavarande uppgifter
— har en föreskrift om samråd med riksnämnden. I allmänhet torde
tillämpningen av en sådan föreskrift ej erbjuda några problem. Av intresSje
är emellertid vad den kan anses innebära i fall då i någon mera väsent
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
lig fråga riksnämndens ståndpunkt är oförenlig med de berörda myndigheternas
tekniska uppläggning av planeringen eller med de underlag och
ställningstaganden som i ämnet redovisats av andra totalförsvarsmyndigheter,
med vilka de planerande myndigheterna även har att samråda. I sådana
fall förutsätter jag, att frågan i lämplig form — genom riksnämndens
egen eller annan berörd myndighets försorg — underställes Kungl.
Maj:ts prövning. — I enlighet med det anförda är jag beredd medverka till
att en översyn sker av vederbörande myndigheters instruktioner i syfte att
få till stånd en klarare bestämning av ansvarsfördelningen.
För riksnämndens egen del kommer ställningen som centralorgan —
med den nyss angivna ansvarsfördelningen -— att innebära, att nämnden
skall vid sidan om sina egna planeringsuppgifter ha en instruktionsmässigt
fastlagd skyldighet att följa upp beredskapsarbetet på olika delar av det
ekonomiska fältet och att på olika sätt verka för samordning. Den senare
uppgiften, som främst siktar till att ge berörda myndigheter de allmänna
förutsättningarna och utgångspunkterna för planläggningen, tar sig uttryck
i att riksnämnden dels i förekommande fall tar initiativ där så är
påkallat, dels står till de planerande myndigheternas förfogande för samråd.
En förutsättning för att nämnden skall kunna fullgöra dessa funktioner
är att de olika berörda myndigheterna håller nämnden fortlöpande
underrättad om sin planläggning. En skyldighet i detta hänseende bör också
komma till uttryck i deras instruktioner. — Ett viktigt led i samordningsarbetet
är givetvis, att riksnämnden följer utvecklingen inom övriga
totalförsvarsgrenar och härvidlag verkar för en ömsesidig anpassning till
gemensamma målsättningar. I denna del av sin verksamhet förutsätter jag,
alt nämnden kommer att få ett stöd i de organisatoriska lösningar, som
kan bli ett resultat av den pågående utredningen om totalförsvarets samordnings-
och ledningsproblem.
Utöver vad utredningen mera allmänt anfört om decentraliseringsprincipen
och dess innebörd i ansvarshänseende har den även förordat decentralisering
av vissa riksnämnden nu åvilande beredskaps
uppgifter. I ett par fall är det fråga om en reell decentralisering,
d. v. s. överflyttning av beredskapsuppgifter för vilka riksnämnden arbetsmässigt
har ett primäransvar. I ett par andra fall gäller det en mera formell
decentralisering, d. v. s. inskrivning i andra myndigheters instruktioner
att viss beredskapsuppgift ankommer på dem, där uppgiften i praktiken redan
åvilar dem men där i avsaknad av varje instruktionsmässig föreskrift
det formella ansvaret kvarstår för riksnämnden. — Vad angår de förslag
som gjorts i förstnämnda hänseende avser dessa närmast riksnämndens uppgifter
på transportplaneringsområdet. Till ifrågavarande spörsmål återkommer
jag i ett senare sammanhang. — Beträffande den förordade formella
decentraliseringen är det närmast fråga om riksnämndens uppgifter på försäkrings-
samt bank- och betalningsväsendets områden. Härvidlag har jag
icke något att erinra mot att planeringsansvaret på försäkringsområdet instruktionsmässigt
pålägges försäkringsinspektionen, som själv tillstyrkt att
24
Kungi. Maj:ts proposition nr 81 år 1961
så sker. Såvitt gäller beredskapsplaneringen av bank- och betalningsväsendet
kommer enligt vad jag inhämtat chefen för finansdepartementet inom kort
att begära bemyndigande att igångsätta en särskild utredning i fråga om
bank- och betalningsväsendet i krig. I avvaktan på resultatet av denna utredning
torde någon ändring i nuvarande ordning tills vidare icke böra genomföras.
Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har vattenfallsstyrelsen
tagit upp frågan om ansvaret för beredskapsplaneringen på kraftförsörjningsområdet.
Det konstateras i sammanhanget, att enligt uttalande
i proposition till 1948 års riksdag ansvaret för beredskapsarbetet på kraftområdet
i sista hand förutsättes åvila riksnämnden men att planeringsarbetet
organisatoriskt och arbetsmässigt mycket nära kommit att anknytas
till vattenfallsstyrelsen. Med hänsyn härtill borde rimligen huvudansvaret
kunna överföras på denna myndighet. Vid mina överväganden av frågan
har jag icke funnit några egentliga skäl, som talar häremot. Att så sker
skulle i stort sett endast innebära en formalisering av vad som i praktiken
redan gäller. Det skulle icke heller påverka riksnämndens möjligheter att
göra sina synpunkter gällande i fråga om det försörjningsmässiga underlaget
för planeringsarbetet. Jag vill här erinra om vad jag tidigare anfört
om innebörden av de beredskapsplanerande myndigheternas samrådsskyldighet
i förhållande till nämnden. Jag förordar sålunda, att huvudansvaret
för planeringen på kraftområdet överflyttas på vattenfallsstyrelsen.
Slutligen vill jag erinra om de förslag, som utredningen framlagt angående
en förstärkning av samordningen mellan de beredskapsplanerande
myndigheterna och då icke enbart inom det ekonomiska försvaret utan inom
det civila försvaret överhuvud. Förslagen går närmast ut på att inrätta
en chefsnämnd — delegationen för civila försvarsberedskapsfrågor — som
skulle ha till uppgift att behandla beredskapsspörsmål av gemensamt intresse
för de i nämnden representerade myndigheterna och som skulle stå
under ordförandeskap av någon av de ingående verkscheferna eller alternativt
av ett statsråd. — I anledning härav vill jag hänvisa till att chefen
för försvarsdepartementet i fjol jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t
tillkallade särskilda sakkunniga — 1960 års försvarsledningsutredning —
för att närmare överväga bl. a. frågan om totalförsvarets högsta ledning.
De större samordningsproblem, som riksnäinndsutredningen behandlat,
kommer därvid att tagas upp i ett vidare sammanhang. Med hänsyn härtill
och då nämnda sakkunnigas arbete förväntas bli slutfört inom något år, bör
några ställningstaganden icke nu göras som kan föregripa den fortsatta behandlingen
av totalförsvarets samordnings- och ledningsproblem. De lösningar
man därvid kommer fram till kan i sin tur påverka betingelserna för
samordningen inom det ekonomiska beredskapsområdet. I sådant fall kan
det givetvis bli anledning att upptaga härmed sammanhängande spörsmål
till förnyade överväganden.
Kungl. Maj.ts proposition nr år 1961
25
III. Beredskapsplanläggningen på transportområdet
Utredningen
Transportplaneringsuppgiften. För att i möjlig mån säkerställa
ett rationellt utnyttjande av landets transportresurser i krig fordras
ett omfattande fredstida planeringsarbete såväl i central som i regional
instans. I utredningens direktiv pekas också på att den växande trafiken
och beroendet av denna i olika lägen ökat uppgifterna för de transportplanläggande
organen. Utredningen har för sin del blivit övertygad om att nuvarande
organisation icke ger tillräckliga garantier för en ändamålsenlig planering
på detta område. Särskilt har en omprövning av riksnämndens ställning
i sammanhanget befunnits angelägen. En sådan omprövning har delvis
betingats av önskvärdheten att uppnå fördelarna med en mera konsekvent
tillämpning av decentraliseringsprincipen.
Vid sin genomgång av beredskapsuppgifterna inom transportområdet har
utredningen funnit, att dessa lämpligen bör indelas i två grupper. Å ena
sidan måste de totala transportresurserna fördelas på olika transportbehov.
Den planläggning, som erfordras härför, benämner utredningen transportreglering.
Å andra sidan måste — särskilt för olika transportmedel —
det rent tekniska genomförandet av transporterna förberedas. Ifrågavarande
planläggning benämner utredningen transportledning.
För närvarande gäller, att enligt ett år 1951 av Kungl. Maj :t fattat beslut
utgångspunkten för planläggningen av det civila transportväsendet under
krig eller krigsfara skall vara, att riksnämnden blir central trafikregleringsmyndighet
i krig. Beträffande det fredstida förberedelsearbetet på transportledningsområdet
handhas detta f. n. i central instans av riksnämnden
själv på landsvägstransporternas och sjöfartens område, av järnvägsstyrelsen
på järnvägstrafikens område och av luftfartsstyrelsen på luftfartens
område.
Planläggning för transportreglering; inrättandet
av en central civil transportkommitté. Under krisförhållanden
och i krig måste landets transportresurser kunna utnyttjas på ett rationellt
sätt så att väsentliga transportbehov blir tillgodosedda i riktig angelägenhetsordning.
Förutsättningar måste finnas att genom transportreglerande
åtgärder omdisponera transportresurser mellan olika delar av landet
eller mellan olika transportuppgifter, allteftersom läget gör det erforderligt.
Beroende på omfattningen och den principiella vikten av dessa transportreglerande
åtgärder fattas beslut härom i central eller regional instans.
Självfallet måste — framhåller utredningen — förutsättningarna för ifrågavarande
transportreglering i krig planläggas redan i fredstid.
Utan att gå närmare in på orsakerna härtill konstaterar utredningen, att
planläggningen i central instans för den transportreglerande verksamheten
endast i obetydlig omfattning kommit till stånd. Förberedelsearbetet har i
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1961
huvudsak begränsat sig till vissa överväganden inom riksnämnden såvitt
gäller dennas krigstida organisation som central civil trafikregleringsmyndighet.
Enligt utredningens mening föreligger här en allvarlig brist, som
snarast bör tillrättas. Om så skall kunna ske, måste emellertid problemen
angripas från andra organisatoriska förutsättningar än som nu föreligger.
Det är nämligen väsentligt, att i denna planläggning hänsyn tages till
de olika anspråk på transportresurserna, som kommer att ställas i krig —
härvid är riksnämnden att betrakta som en beställande myndighet vid
sidan av andra, såsom civilförsvarsstyrelsen, jordbruksnämnden m. fl. — och
att en avvägning mellan anspråken kommer till stånd. Vidare måste i planläggningen
beaktas alla tillgängliga transportresurser, d. v. s. vad som finnes
att tillgå inom landsvägs-, järnvägs-, sjö- och lufttrafikens områden,
och en ändamålsenlig fördelning dem emellan eftersträvas.
Med hänsyn till de krav, som ifrågavarande planering ställer på samordning
och enhetlig bedömning, har utredningen funnit" det ofrånkomligt
att inrätta ett särskilt organ, som får till uppgift att i central instans draga
upp riktlinjerna för den transportreglerande verksamheten i krig. I enlighet
med det sagda bör härvid behovsintressena närmast representeras
av civilförsvarsstyrelsen, jordbruksnämnden och riksnämnden samt transportsidan
av järnvägsstyrelsen, biltrafiknämnden (jfr det följande), luftfartsstyrelsen
och sjöfartsstyrelsen. Med hänsyn till det civila transportväsendets
uppgift att även stödja den militära transportverksamheten samt
med hänsyn till nödvändigheten av en samordning mellan civila och militära
transporter bör jämväl försvarsstaben vara representerad i organet. Utredningen
utgår från att sakkunskap från andra områden skall kunna tillkallas
vid behov.
Enligt utredningens mening bör ett sådant fredstida planläggningsorgan
naturligt kunna bilda grunden för den centrala civila transportregleringsmyndigheten
i krig. Genom verksamheten i fred får det nämligen den kännedom
om och insikt i hithörande problem, som erfordras för en smidig
övergång till krigsorganisation. Utredningen anser, att härigenom en betydande
tördel står att vinna i förhållande till nuvarande läge, där övergången
till krigsorganisation föranleder sådana ändringar i den fredstida
organisationen, som ur beredskapssynpunkt framstår som mindre lämpliga.
Självfallet måste — anför utredningen vidare — ett planläggningsorgan
som det nu avsedda förses med ett arbetande sekretariat. Det kan synas
ligga nära till hands att anknyta organets ledning och sekretariat till
någon befintlig myndighet. Redan det förhållandet, att så många olika
intressen och synpunkter vid planläggningen måste brytas mot varandra
och samordnas i gemensamma lösningar, talar emellertid emot att så sker.
Skulle man likväl tänka sig en anknytning till en existerande myndighet,
torde man främst ha anledning överväga riksnämnden eller järnvägsstyrelsen.
För en anknytning till riksnämnden skulle enligt utredningen kunna anföras
den omständigheten, att ifrågavarande arbetsuppgifter f. n. formellt
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1961
åvilar nämnden. Utredningen vill emellertid framhålla, att planläggning för
vad utredningen kallar transportreglering hittills endast förekommit i så
obetydlig omfattning, att skälet knappast kan anses bärande. Däremot kan
ett flertal omständigheter anföras mot en sådan lösning. Riksnämndens uppgift
i planläggningsarbetet blir att företräda de behovsintressen, som nämnden
med hänsyn till sin verksamhet i övrigt har att bevaka. Nämndens handhavande
av här ifrågavarande planeringsuppgift skulle under sådana förhållanden
strida mot önskemålet, att uppgiften ombesörjes av en i förhållande
till olika behovsintressen fullt fristående myndighet. Den avgörande
synpunkten är emellertid, att planläggningsarbetet beträffande transportregleringen
måste bedömas som omfattande och därjämte måste bedrivas
skyndsamt. Det torde därför, åtminstone i ett inledningsskede, kräva betydande
arbetsinsatser något som — om uppgiften förlädes till riksnämnden
— skulle innebära, att nämndens ledning och även annan dess personal på
ett mindre lyckligt sätt skulle tagas i anspåk till förfång för andra nämnden
åvilande uppgifter. — Vad angår järnvägsstyrelsen anför utredningen i lika
mån skäl, som talar mot att ifrågavarande planläggning anknytes dit.
Som resultat av sina sålunda gjorda överväganden förordar utredningen
att planeringen, åtminstone till en början, förlägges till ett särskilt för ändamålet
inrättat organ, som icke ges permanent karaktär och som arbetar under
ungefär samma förutsättningar som en kommitté. Härför talar framför
allt den nyss nämnda omständigheten att arbetet inledningsvis blir särskilt
omfattande, då problemställningarna skall klarläggas, principerna för prioriteringen
fastläggas och den grundläggande planläggningen utformas. Näi
arbetet kommit så långt, att det mera blir fråga om en uppföljning av planerna
och en anpassning av desamma till ändrade förhållanden, torde enligt
utredningen andra möjligheter än nu erbjuda sig att bedöma om huvudansvaret
för den fortsatta planeringen kan påläggas viss myndighet och i så
fall vilken. Det bör ingå i uppgiften för det tillfälligt inrättade organet, förslagsvis
benämnt centrala civila transportkommittén (CCT), att jämväl överväga
denna fråga och framlägga sin uppfattning härom. — Utredningen pekar
även på andra fördelar med »kommittélinjen». Det nya organet kan anknytas
till kommunikationsdepartementet och ställas under ledning av en
av Kungl. Maj:t särskilt förordnad ordförande med allmän insikt i hithörande
frågor. Det bör på så sätt också bli möjligt att smidigt tillgodose behovet
av sekreterare och annan arbetshjälp. Det behöver dock ej bli tal om att
uppbygga något större självständigt kansli, då de olika i organet representerade
myndigheterna bör kunna ställa personal till förfogande för bildande
av arbetsgrupper, sammanställning av uppgifter från de olika verken
etc. Det synes lämpligt, alt en för uppgiften lämpad person förordnas till huvudsekreterare
och att samtidigt var och en av de i CCT representerade
myndigheterna ålägges utse eu av sina tjänstemän att stå till CCrl :s sekretariats
förfogande för det biträde som erfordras. — Vad angår de berörda
myndigheternas representation i CCT, så synes det utredningen icke böra
på förhand fastläggas huruvida de bör vara företrädda av verkschef eller
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 8''r år 1961
annan högre befattningshavare. Denna fråga får i stället bli beroende av
vad som i olika skeden av arbetet finnes lämpligt.
Planläggning för transportledning. Utredningen framhåller,
att den krigstida transportledningen — som sålunda siktar till det tekniska
genomförandet av transporterna — måste ske särskilt för järnvägs-,
landsvägs-, sjö- och flygtransporter. Det är då — säger utredningen — naturligt,
att den centrala planeringen bedrives av olika myndigheter, var och
en svarande för sitt transportmedel. För närvarande är detta fallet beträffande
järnvägs- och flygtransporterna, där järnvägsstyrelsen resp. luftfartsstyrelsen
svarar för den centrala planeringen. I fråga om landsvägs- och
sjötransporterna handhas planeringen nu av riksnämnden.
Det riksnämnden åvilande planläggningsarbetet på landsvägstransporternas
område kan sägas i huvudsak avse dels sammanställning av anmälda
transportbehov under krig eller krigsfara ävensom av tillgången på transportmedel
och personal för behovens tillgodoseende, dels uppdragande
av riktlinjer för den trafikledande verksamheten i ett krigsläge, dels ock beräkning
av behoven av drivmedel, smörjmedel o. dyl. Länsstyrelserna är
verkställande organ i regional instans, och riksnämndens verksamhet är
därför i betydande utsträckning inriktad på att utfärda anvisningar o. dyl.
för länsstyrelsernas verksamhet samt att följa upp denna. — På sjöfartens
område består det fredstida planläggningsarbetet inom riksnämnden främst
i inventeringar av transportbehov och tonnagetillgång samt i förberedelser
för krigslossningsplatser och fraktlicensförfarande.
Beträffande nyss angivna planläggningar har sålunda decentraliseringslinjen
delvis följts, nämligen såtillvida att järnvägs- och luftfartsstyrelserna
själva svarar för sina resp. transportområden. I och för sig är det enligt
utredningens mening naturligt, att arbete som avser att förbereda transportledningen
i krig lägges i händerna på sådana myndigheter, som genom sin
fredstida verksamhet har goda insikter i den problematik som sammanhänger
med trafiken. Den splittrade bild, som planläggningsarbetet nu visar
i organisatoriskt hänseende, då riksnämnden som centralorgan anförtrotts
detaljplanläggningen i fråga om landsvägs- och sjötransporterna, medan
andra myndigheter svarar för övriga delar av transportområdet, torde delvis
sammanhänga med att en klar gräns mellan transportreglering och transportledning
tidigare icke dragits. Vid ett genomförande av utredningens förslag
att för den transportreglerande planläggningen skapa ett särskilt organ,
blir situationen en annan och bättre möjligheter erbjuder sig att för
ledningsplanläggningen mera konsekvent utnyttja sakkunniga kommunikationsmyndigheter.
Det blir en naturlig uppgift för dessa att efter de allmänna
riktlinjer, som i olika hänseenden uppdrages av det av utredningen
föreslagna transportregleringsorganet, i detalj förbereda det tekniska genomförandet
av transporterna.
Vad landsvägstransporterna angår, har utredningen närmare undersökt
möjligheterna att överföra ifrågavarande planläggningsuppgifter till statens
biltrafiknämnd. Efter en genomgång av nämndens fredstida uppgifter och
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
organisation uttalar utredningen, att det finns starka skäl som talar för att
man i beredskapsplaneringen söker nyttiggöra de erfarenheter nämnden
har om transportväsendet i allmänhet och om billranspor.tfrågor i synnerhet.
Det samarbete som nämnden redan i sin normala verksamhet har
med de övriga myndigheter vilka deltager i beredskapsarbetet på transportområdet
— närmast då länsstyrelserna och statens järnvägar — liksom samarbetet
med yrkessammanslutningarna på motorfordonstrafikens område
synes även vara en värdefull grund att bygga på i detta sammanhang. —
Om sålunda inom biltrafiknämnden den sakkunskap finnes, som är av särskilt
värde ur här ifrågavarande synpunkter, kan enligt utredningen detsamma
icke sägas beträffande riksnämnden. Väl kan — som f. n. är fallet
— dit knytas enskilda befattningshavare med i och för sig goda kunskaper
på området. Valet av verkschef liksom rekryteringen av de högre befattningshavarna
i övrigt inom riksnämnden torde dock även framdeles ske från
andra synpunkter än de kommunikationstekniska.
Biltrafiknämnden har under hand förklarat sig beredd för egen del tillstyrka
ett överförande till nämnden av detaljplaneringen, något som anses
kunna ske utan större organisatoriska svårigheter. Nämnden har också
förklarat sig dela utredningens uppfattning, att en sådan åtgärd är motiverad
även av det särskilda skälet, att enligt gällande bestämmelser nämndens
kansli i händelse av krig avses skola bilda kansli åt den högsta trafikreglerande
myndigheten. Det synes då naturligt, att nämnden i fredstid deltar
i planeringsarbetet och vinner förtrogenhet med den tilltänkta uppgiften.
Utredningen redovisar jämväl kontakter i frågan med 1953 års trafikutredning.
Denna har i en särskild promemoria bl. a. förklarat, att erinran
icke möter från trafikutredningens sida mot att de ifrågavarande planeringsuppgifterna
föreslås överförda till biltrafiknämnden samt att ett dylikt
förslag icke torde föregripa eller försvåra trafikutredningens överväganden
i fråga om riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken.
Som ett skäl mot den ifrågasatta överflyttningen har riksnämnden under
utredningsarbetet bl. a. åberopat sambandet mellan landsvägstransportplaneringen,
försörjningen med flytande bränslen och ransoneringsberedskapen
i sistnämnda hänseende. Vad angår planeringen för bränsleförsörjningen
hör denna enligt utredningen uppenbarligen till de uppgifter, som
även framdeles bör ankomma på riksnämnden. Att riksnämnden då underrättar
biltrafiknämnden om gällande bedömningar på bränsleområdet kan
inte anses märkligare än att — som f. n. är fallet — motsvarande uppgifter
lämnas från den ena till den andra sektionen inom riksnämnden. Utredningen
erinrar även om förhållandena under andra världskriget, då bränslekommissionen
hade ansvaret för bränsleförsörjningen i stort, medan det
ankom på trafikkommissionen att mera i detalj reglera den kvottilldelning,
som gjordes för transportapparaten. Nu gällande plan för en krigsorganisering
av vissa myndigheter på det ekonomiska försvarets område synes innebära,
att man har att räkna med en liknande organisation i händelse av
ett nytt krig. — Vad åter angår det arbete för en ransonering som nu utföres
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1961
inom riksnämnden parallellt med transportplaneringen, synes detta närmast
vara av tekniskt organisatoriskt slag. Det gäller sålunda att bygga
upp ett administrativt system för en ransonering, som snabbt skall kunna
tagas i bruk i ett kritiskt läge. Denna planläggning hänger intimt samman
med ifrågavarande transportplanering. Biltrafiknämnden är införstådd
med att övertaga även denna arbetsuppgift. Enligt utredningen kan
några olägenheter icke följa med en sådan åtgärd.
Vad angår sjötransporterna har utredningen övervägt en överflyttning
till sjöfartsstyrelsen. Denna myndighet har redan nu betydelsefulla beredskapsuppgifter,
bl. a. frågor rörande militär- och krigsleder, omläggning
av allmänna sjövägar vid beredskapstillstånd och krig, viss planläggning
inom civilförsvarets och den ekonomiska försvarsberedskapens område,
planläggning av sjöfartsverkets verksamhet samt disposition av dess
personal vid beredskapstillstånd och krig. Även i övrigt synes styrelsen ha
särskilda förutsättningar att handha de uppgifter på förevarande område,
som f. n. åvilar riksnämnden. I sammanhanget nämnes styrelsens fortlöpande
överblick över utvecklingen på sjöfartsområdet -— ekonomiskt och
tonnagemässigt — och dess nära samarbete med representanter för sjöfartsnäringen
och de marina myndigheterna.
Som resultat av sina sålunda gjorda överväganden föreslår utredningen,
att det riksnämnden nu åvilande planeringsarbetet avseende ledningen av
landsvägs- och sjötransporterna i krig överflyttas till resp. statens biltrafiknämnd
och sjöfartsstyrelsen. Utredningen förutsätter, att de befattningar
som inom riksnämnden finnes för berörda uppgifter i samband därmed
jämväl överföres till nämnda myndigheter.
Yttranden
Vad angår utredningens förslag beträffande planläggningen för
transportreglering och om inrättande av en central
civil transportkommitté tillstyrkes dessa eller lämnas utan erinran
av överbefälhavaren, cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arbetsmarknadsstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, civilförsvarsstyrelsen,
beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, statens organisationsnämnd, statens jordbruksnämnd,
sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Norrbottens, Värmlands,
Västernorrlands och Västmanlands län samt civilbefälhavaren i andra
civilområdet. De remissinstanser, som avstyrkt utredningens förslag eller
ställt sig tveksamma, är arméintendenturförvaltningen, armétygförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion,
kommerskollegium, riksnämnden, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa
förbundet, vissa handelskammare, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges akademikers centralorganisation.
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
31
Enligt överbefälhavaren är en starkt bidragande orsak till de av utredningen
påvisade bristerna i den nuvarande planläggningen, att det hittills
icke funnits något allsidigt sammansatt organ med erforderliga resurser
för att planera för ett rationellt utnyttjande i krig av de totala transporttillgångarna.
Behovet av ett sådant organ har blivit alltmer framträdande
efter hand som de civila transportbehoven i krig klarlagts. Det kommer
sålunda med säkerhet att uppstå avvägningsproblem i förhållandet mellan
de olika militära och civila intressena redan vid planeringen i fred av transporter,
som skall utföras i samband med totalförsvarets omställning för
verksamhet i krig. Det är också uppenbart, att transportbehoven i krig är
så stora, att deras tillgodoseende kräver att varje transportmedel används
på lämpligaste sätt och att de olika behoven angelägenhetsgraderas inbördes.
I sammanhanget betonar överbefälhavaren nödvändigheten av att de
myndigheter vilka omfattas av planläggningen har en gemensam grundsyn
på hur transportapparaten i krig bör utformas och utnyttjas med hänsyn
till fiendens möjligheter till bekämpning, de olika behoven och de olika
transportmedlens möjligheter. En av de första och viktigaste uppgifterna
för ett transportreglerande organ blir att skapa en sådan grundsyn. — Det
synes överbefälhavaren riktigt att -— som utredningen föreslår — nu
koncentrera planläggningsarbetet på den civila sidan genom att inrätta
ett centralt civilt transportregleringsorgan. Med hänsyn till att svåra avvägningsfrågor
med operativ räckvidd kan uppstå och då transportregleringen
icke bör betraktas som en enbart ekonomisk beredskapsfråga är
det angeläget att organet förläggs utanför myndigheter, som själva är
transportbehövande. Den föreslagna kommittén (CCT) synes därför vara
en lämplig form för att övergångsvis svara för samordningsverksamheten
i stort. En tillstyrkan till dess inrättande sker dock under den förutsättningen,
att den erhåller erforderliga befogenheter och att dess ställning i
krig närmare överväges.
Civilförsvarsstyrelsen finner i likhet med utredningen det vara en allvarlig
brist, att planläggningen i central instans för den transportreglerande
verksamheten i krig hittills endast i begränsad utsträckning kommit
till stånd. Vad angår den lämpliga formen för en sådan planläggning anser
styrelsen, att den bör ske centralt. Härigenom ernås en samlad överblick
av behov och tillgångar. Det synes dock ej riktigt, att riksnämnden
handhar densamma, då nämnden själv är en transportbehövande myndighet.
Genom inrättandet av ett särskilt organ skapas emellertid förutsättningar
för en så vitt möjligt objektiv och riktig fördelning av de tillgängliga
transportresurserna.
Statens jordbruksnämnd framhåller, att skäl kan anföras både för och
mot inrättandet av en central civil transportkommitté. Nämnden har
emellertid stannat för att förorda utredningens förslag. I samband med tillskapandet
av kommittén bör det emellertid göras klart, var samordningsansvaret
skall ligga. Lämpligt synes vara att det kommer att åvila kommittén.
32
Kungl. Mnj:ts proposition nr 8å år 1961
Enligt medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd är transportväsendet
för medicinalväsendets krigsorganisation liksom för totalförsvaret i
övrigt en faktor av allra största betydelse, låt vara att sjukvårdens behov rent
kvantitativt sett är förhållandevis små i jämförelse med försvarsorganisationens
i övrigt. — Vad angår det nuvarande läget i planeringshänseende kan det
enligt nämnden icke bestridas, att en eftersläpning föreligger. Nämnden håller
också för sannolikt, att med hänsyn dels till ifrågavarande planläggningsuppgifts
omfattning dels till riksnämndens betydande arbetsprogram under de
närmaste åren — bl. a. genom övertagandet av undanförselplaneringen — det
blir erforderligt att för transportuppgiften tillskapa ett organ av ungefär
den typ, som utredningen förordat. Nämnden vill alltså biträda detta förslag.
De myndigheter som enligt utredningens förslag tänkes representera den
trafikmedelstillhandahållande sidan i planläggningen ■—- järnvägsstyrelsen,
statens biltrafiknämnd, luf tf artsstyrelsen och sjöf artsstyrelsen — biträder
förslaget om inrättandet av en central civil transportkommitté. — Järnvägsstyrelsen
framhåller i sammanhanget bl. a., att planläggningen för
krigsmaktens järnvägstransporter i samband med krigsutbrott är genomförd
så långt detta torde vara möjligt. Inom den civila sektorn av totalförsvaret
är däremot i huvudsak endast planläggningen för snabbutrymning
genomförd. Styrelsen konstaterar, att järnvägarnas försvarsplanläggning
i hög grad är beroende av de transportkrav, som kommer att ställas på
dem i krig. Att härvidlag ge styrelsen underlag för dess förberedelsearbete
blir en uppgift för den föreslagna kommittén. — Luftfartsstyrelsen anser
det möjligt, att tillkomsten av kommittén kan underlätta ansträngningarna
att redan i fredstid avväga de olika transportintressena, så att en prioritetsreglerad
planläggning av transporterna på luftfartens område kan åstadkommas
åtminstone för ett mobiliseringsskede. Sin största betydelse kommer
emellertid kommittén att få för landsvägs- och järnvägstransporterna.
Den föreslagna kommitténs värde för den regionala planläggningen har
betonats av länsstyrelsen i Malmöhus län och civilbefälhavaren i andra
civilområdet. Nämnda länsstyrelse framhåller, att den bristande planläggningen
i central instans på transportregleringens område och avsaknaden av
erforderliga direktiv och anvisningar för planläggningsarbetet på civilbefälhavare-
och länsstyrelseplanet har varit och är särskilt kännbar för
Malmöhus län med dess stora utrymnings- och undanförselproblem. Behovet
av ett effektivt organ i central instans är därför utan tvekan stort,
och länsstyrelsen finner de anförda skälen för kommitténs inrättande bärande.
I flera av de tillstyrkande remissyttrandena understrykes behovet av
att kommitténs sekretariat kvantitativt och kvalitativt blir försett med erforderlig
personal. — I några fall ifrågasättes, om icke sekretariatet bör
anknytas till en befintlig myndighet. Överståthållarämbetet anger alternativt
riksnämnden eller järnvägsstyrelsen. Luftfartsstyrelsen och länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anser, att i sådant fall närmast riksnämn
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år W61
den bör övervägas. — Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, gener
alposistyr elsen samt väg- och vattenbyggnadstyrelsen anser, att i kommittén
bör ingå representanter jämväl för sjukvården, postverket och vägväsendet.
Avstyrkande yttranden föreligger från de fyra försvarsgrensförvaltningarna,
d. v. s. arméintendentur-, armétyg-, marin- och flygförvaltningarna.
Arméintendenturförvaltningen, vars utlåtande kan anses representativt föi
de anförda synpunkterna, framhåller att det föreligger ett starkt behov av
planläggning för krig såväl i fråga om transportreglering som transportledning.
Det är av stor vikt att vid transportplanläggningen beakta den samordning,
som i krig krävs för att pa mest ändamålsenliga sätt kunna utnvttja
de samlade — både civila och militära —- transportresurserna. Därest
det förhåller sig så att med den nuvarande organisationen kravet på en
fullständigt genomförd civil transportplanläggning icke kunnat tillgodoses,
är det erforderligt att en effektivisering kommer till stånd. Härvidlag anser
dock förvaltningen, att i första hand bör undersökas möjligheterna att
åstadkomma förbättringar genom organisationsförändringar inom riksnämnden.
Det synes den nödvändigt att inom nämnden skapa ett organ,
som är i stånd att planlägga såväl transportreglering som transportledning.
_ [ anledning härav har överbefälhavaren i sitt yttrande särskilt anfört,
att det är naturligt, att de militära förvaltningarna önskar en fast ledning
i krig vad avser transporter som berör vederbörandes verksamhetsområden,
d. v. s. krigsmaterielproduktionen. Däremot kan förvaltningarna icke
ha sådan överblick över samtliga transportfrågor inom totalförsvaret, att
de har underlag för en bedömning av hur en fast ledningsorganisation bör
utformas. Överbefälhavaren anser, att förvaltningarnas önskemål kan tillgodoses
på det sätt som utredningen föreslagit och som överbefälhavaren
i princip tillstyrkt.
Försvarets förvaltningsdirektion har i sitt utlåtande framfört en liknande
uppfattning som de miltära förvaltningarna, överbefälhavaren, som vid
utlåtandets avgivande fungerade som ordförande, har emellertid för sin de!
åberopat del uttalande av honom, som nyss redovisats. Direktionens ordinarie
ordförande har framhållit, att han biträtt direktionens ståndpunkt
endast under förutsättning, att riksnämndens ställning och resurser förstärkes
så att garantier erhålles för en tillfredsställande beredskap. Direktionens
kanslidirektör har reserverat sig mot direktionens utlåtande och i
särskilt yttrande tillstyrkt utredningens förslag.
Kommerskollegium, som likaledes ställer sig avvisande till utredningens
förslag, anser att transportregleringsverksamheten såsom en av de viktigaste
samordnande funktionerna inom den ekonomiska försvarsberedskapen
bör åvila riksnämndcn. Enligt kollegiets uppfattning är betydande olägenheter
förenade med den av utredningen förordade lösningen. Behovet av stadga
vid övergången från freds- till krigsorganisation och därigenom möjligheten
att snabbt ingripa i reglerande syfte, som ligger bakom tanken på atl
samma organ är både planläggande i fred och reglerande i krig, skulle så
?,
Hihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 84
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 8i år 1!)61
lunda knappast tillgodoses, om fredsorganet får den tillfälliga karaktär som
utredningen tänkt sig. Kollegium medger, att tillfälliga organisatoriska anordningar
kan behöva träffas för att snarast genomföra erforderlig planläggning
på transportregleringsområdet. Utredningens förslag i frågan synes
emellertid icke vara utformat så att riksnämndens ställning som principiellt
ansvarig myndighet bevaras och torde även i övrigt möta invändningar.
Med hänsyn härtill avstyrkes detsamma.
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund
anser, att planläggningen för transportreglering bör kvarligga hos
riksnämnden, därvid främst hänvisas till denna planläggnings nära samband
med nämndens övriga beredskapsuppgifter. — Sveriges industriförbund framhåller,
att ett fastare organiserat och mera kontinuerligt samarbete mellan
de beredskapsplanerande myndigheterna i förevarande hänseende torde vara
av värde. Det är också möjligt, att en kommitté med företrädare för de berörda
myndigheterna skulle underlätta ett sådant samarbete. Förbundet finner
emellertid de av utredningen anförda skälen för att organisera kommittén
som ett självständigt organ föga övertygande. I första hand synes böra
övervägas, om icke det önskade resultatet skulle kunna uppnås inom riksnämnden
genom att nämnden vid behandling av dessa frågor erhöll en särskild
med den föreslagna kommittén jämförbar sammansättning.
Riksnämnden själv anför slutligen i denna fråga, att den är medveten om
att många uppgifter återstår att lösa på transportplaneringsområdet. Den har
emellertid kommit till den uppfattningen, att utrymmet för planering beträffande
transportreglering i den mening utredningen synes åsyfta är tämligen
begränsat och att transportreglering i allmänhet sker i direkt samband
med övrig planering på det ekonomiska, militära eller civilförsvarsområdet.
Vid sådant förhållande är nämnden icke övertygad om nödvändigheten av att
inrätta ett nytt organ för trafikregleringsplanläggning. Utan en fast organisation
och ett eget permanent sekretariat synes för övrigt ett sådant organ
icke bli funktionsdugligt. — I övrigt säger sig riksnämnden i första hand
se trafiken såsom en serviceverksamhet, och i den män ändamålsenlig planering
för transportreglering kan ske, bör den bedrivas i samband med den
övriga försörjningsplanläggningen. Motsvarande torde gälla beträffande
planeringen inom civilförsvaret och på det militära området. Enligt nämndens
uppfattning synes det därför mindre lämpligt att i fredstid söka sammanföra
de verksamheter, som kan betecknas som planering för trafikreglering
i krig, till ett centralt organ. Däremot bör åtgärder vidtagas för att öka
möjligheterna till smidig samordning av ifrågavarande planläggning. Härvidlag
synes det böra ankomma på riksnämnden att svara för samordningen
på det ekonomiska området. För det ändamålet krävs emellertid en utbyggnad
av riksnämndens organisation. Vilka organisatoriska åtgärder som eventuellt
kan fordras för en samordnad transportregleringsplanläggning över
hela lotalförsvarsområdet torde det få ankomma på försvarsledningsutredningen
att överväga. Med hänsyn till det anförda kan riksnämnden icke tillstyrka
utredningens förslag.
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
Utredningens förslag såvitt gäller planläggningen för transportledning
och då närmast dess förslag om överföring av r i k snämndens
planeringsansvar för landsvägs- och sjötransporter
till statens biltrafiknämnd resp. sjöfartsstyrelsen
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av överbefälhavaren,
cheferna för armén, marinen och flygvapnet, arbetsmarknadsstyrelsen,
civilförsvarsstyreisen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, geneialpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens
biltrafiknämnd, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Norrbottens, Värmlands, Västernorrlands och Västmanlands län,
civilbefälhavaren i andra civilområdet samt Svenska sjöfolksförbundet. En
tveksam ståndpunkt intager försvarets fabriksstyrelse, marinförvaltningen
och statens jordbruksnämnd. Yttranden i avstyrkande riktning föreligger
från arméintendentur-, armétyg- och flygförvaltningarna, försvarets förvaltningsdirektion,
statens organisationsnämnd, kommerskollegium, läksnämnden,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, vissa handelskammare
och Sveriges akademikers centralorganisation. Överståthållaråmbctet
tillstyrker överföringen av sjötransportplaneringen men avstyrker såvitt gäller
landsvägstransporterna.
överbefälhavaren finner, att övervägande skäl talar för utredningens förslag.
Mot ifrågavarande uppgifters överföring kan visserligen anföras, att
den nuvarande sammankopplingen av planläggningen för landsvägs- och sjötransporter
med bränsle- och drivmedelsförsörjningen därigenom upphör.
Detta problem har behandlats av utredningen, som funnit att några avgörande
skäl mot dess lösning ur denna synpunkt ej föreligger. Utöver vad utredningen
anfört kan framhållas, att en sådan sammankoppling nu endast gäller
för en del av transportverksamheten, nämligen den civila landsvägs- och
sjötrafiken, däremot icke för järnvägs- och flygtransporter samt militära
landsvägs- och sjötransporter.
De båda myndigheter, som enligt utredningen skall övertaga riksnäinndens
uppgifter på landsvägs- och sjötransportområdet —• statens biltrafiknämnd
och sjöf artsstyrelsen — tillstyrker överföringarna. Biltrafiknämnden
finner det sålunda riktigt, att då dess kansli avses i händelse av krig
fullgöra uppgifter som centralt trafikledande organ den också bör åläggas att
redan i fredstid utföra den härför erforderliga planläggningen. Enligt sjöfartsstyrelsen
berör planeringsverksamheten för sjötrafiken — förutom
den av styrelsen direkt hedrivna verksamheten — en rad olika grenar av
sjöfartsnäringen, såsom storsjöfarten, den inre sjöfarten, hamn-, sluverioch
bogserbåtsverksamheten etc. Det är självfallet, att eu beredskapsplanering
inom ett så skiftande område förutsätter ett mycket aktivt och nära samarbete
mellan den ansvariga myndigheten och företrädarna för de olika grenarna
av sjöfartsnäringen. Därvid är det givetvis en styrka för den planerande
myndigheten, om den såsom sjöfartsstyrelsen i sin frcdsmässiga verk
-
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år W61
samhet bär dels att taga direkt befattning med olika sjöfartsfrågor, dels att
i anledning härav hålla kontakt med organisationerna på sjöfartens område.
Samarbetet med de berörda parterna kan emellertid komma att kräva
särskilda former, vilka styrelsen är beredd att närmare överväga.
Järnvägsstyrelsen anser det vara en självklar princip, att den myndighet
som fredsmässigt har hand om transportmedlen även sköter den krigsmässiga
ledningen. Endast i fråga om landsvägstransporterna torde det vara
problematiskt vilken myndighet som är lämpligast. Biltrafiknämndens nära
anknytning till den yrkesmässiga landsvägstrafiken i fred talar dock för
nämnden. — Samma uppfattning uttalar bl. a. generalpoststyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den förra myndigheten anger skäl för
att postverket bör deltaga i den centrala planeringen på trafikledningsområdet.
Styrelsen förklarar sig beredd att — om så befinnes lämpligt — i angivet
syfte låta representera sig i biltrafiknämnden. — Länsstyrelsen i Kronobergs
län anser att till biltrafiknämnden även bör kunna överföras arbetet
med tilldelningen av flytande bränslen, smörjmedel och bildäck såvitt
avser landsvägstransporterna.
Civilbefälhavaren i andra civilområdet framhåller, att även i detta fall
gäller att den föreslagna förstärkningen av beredskapen i central instans
med all sannolikhet kommer att medföra klarare riktlinjer och därmed
bättre möjligheter för de regionala myndigheterna att fullgöra ålagda uppgifter.
Statens jordbruksnämnd och försvarets fabriksstyrelse ställer sig tveksamma
till de föreslagna överföringarna. Enligt jordbruksnämnden kan
nämligen fråga resas om berörda båda myndigheter bär fredsmässiga uppgifter,
som har anknytning till beredskapsplanläggningen. — Marinförvaltningen
uttrycker tvivel såvitt gäller sjötransportplaneringen och ifrågasätter
om sjöfartsstyrelsen såsom ett övervägande tekniskt verk bär förutsättningar
att klara densamma. Om styrelsen likväl anses böra få ansvaret,
torde planeringsarbetet böra förläggas till styrelsens försvarskontor.
Övriga militära förvaltningar, d. v. s. arméintendentur-, armétyg- och
flygförvaltningarna, har liksom försvarets förvaltning sdirektion avstyrkt
utredningens förslag. Dessa remissmyndigheters ståndpunkt till transportplanläggningen
överhuvud — liksom överbefälhavarens uttalande i anslutning
därtill — har redovisats i det föregående.
Kommerskollegium kan icke heller ansluta sig till den föreslagna omläggningen.
Det framhålles, att för en sådan icke kan åberopas jämförelser
med förhållandena på järnvägsområdet. Järnvägsstyrelsen leder direkt ett
i fred uppbyggt transportföretag med erforderliga trafikledningsorgan. Varken
biltrafiknämnden eller sjöfartsstyrelsen har motsvarande ställning.
Sveriges industriförbund ifrågasätter berörda båda myndigheters kompetens
för det aktuella beredskapsarbetet, då de icke sysslar med problem
rörande det tekniska genomförandet av transporter. Med hänsyn till bl. a.
denna omständighet och då inom riksnämnden finnes en organisation för
planläggningen avstyrkes förslaget. — Liknande synpunkter framförs a v Sve
-
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 8''r år 1961
riges lantbruksförbund och Sveriges köpmannaförbund, av vilka det senare
betonar angelägenheten ur näringslivets synpunkt att frågor rörande
ekonomisk försvarsberedskap kan diskuteras med så få planeringsorgan
som möjligt.
Sveriges redareförening framhåller, att en detaljplanering i fred av handelsflottans
användning i krig icke kan ske, åtminstone icke i avseende å
den utgående delen därav. Möjligen kan en sådan planering verkställas beträffande
det tonnage, som användes i våra egna farvatten. Vad angår utredningens
förslag angående överföring av sjötransportplaneringen avstyrkes
detsamma. Den fredstida planläggningen bör även i fortsättningen ske
i samarbete mellan riksnämnden och rederinäringens representanter, varjämte
den krigstida verksamheten såväl i fråga om transportreglering som
transportledning bör — på sätt hittills förutsatts — handhas av »Sjöfartskommittén
1939» i samråd med riksnämnden.
Riksnämnden anför i sammanhanget, att den icke vill ifrågasätta biltrafiknämndens
möjligheter att handlägga krigsförberedelsearbetet beträffande
landsvägstrafiken. Det må likväl understrykas, att detta förberedelsearbete
har föga samband med biltrafiknämndens fredstida uppgifter, som f. n.
huvudsakligen gäller meddelande av trafiktillstånd, insamlande av driftsstatistik,
uppgörande av taxor etc. — Jämförelser med järnvägstrafiken synes
icke heller rättvisande. På järnvägsområdet har man redan ett centralt
statligt organ, som helt dirigerar trafiken. Beträffande landsvägstransporterna
ligger det annorlunda till. Där gäller det att vid omställning till
krigshushållning förskaffa sig ett sådant inflytande över alla de tiotusentals
självständiga transportidkarna i landet, att dessa regionalt och lokalt
kan dirigeras till de mest angelägna uppgifterna. Detta fordrar upprättande
av en särskild organisation, motsvarande den som för järnvägstrafiken finnes
redan i fred. — Beträffande de nackdelar som synes vara förenade med
en sådan överflyttning framhåller riksnämnden, att den själv f. n. måste
anses vara en liten myndighet. Att ytterligare skära ned nämndens verksamhet
för att i stället bygga ut en annan myndighet kan ur ekonomisk
synpunkt inge betänkligheter. Ett nära samband föreligger också mellan
transportplanering och annat beredskapsarbete på det ekonomiska området.
Ett av huvudskälen till att undanförselplaneringen överfördes från civilförsvarsstyrelsen
till riksnämnden var sålunda, att riksnämnden hade hand om
transportuppgiften. Vad angår ransoneringsberedskapen i fråga om flytande
bränslen — vilken enligt utredningen även bör övertagas av biltrafiknämnden
— gäller att den har ett så nära samband med riksnämndens
övriga planering på bränsleområdet, att ifrågavarande uppgifter icke bör
skiljas åt. De avvägningar, som vid knapphet på flytande bränslen måste
göras icke blott mellan olika försörjningsområden utan även med hänsyn
till olika transportmedel och deras användningsområden, påverkar i hög grad
transportreglering och transportledning. Det framstår därför som en väsentlig
fördel, att transportledningen i fred både vad gäller landsvägs- och
sjötrafik — vilka i stort sett är beroende av samma drivmedel — ligger hos
38
Kuiujl. Maj.ts proposition nr 8 i år 1961
den myndighet som planerar på bränsleförsörjningsområdet. — I fråga om
sjötransporterna må ytterligare framhållas, att sjöfartsstyrelsen icke äger
de speciella insikter i transportproblemen, som skulle motivera en överflyttning.
— För det fall transportplaneringen — som riksnämnden förordat
— skulle kvarligga hos nämnden är det emellertid ofrånkomligt med en
utbyggnad av nämndens fasta organisation för uppgiften. Det synes även
böra övervägas att utöka antalet ledamöter i nämnden med representant
för transportväsendet, närmast då landsvägstrafiken.
Departementschefen
En effektiv transportorganisation är ett oeftergivligt villkor för vårt lands
uthållighet i ett krigsläge. Sålunda måste krigsmakten för genomförandet
av sina uppgifter kunna räkna med ett effektivt stöd av den allmänna
transportapparaten. Detta gäller såväl i ett inledande mobiliseringsskede som
under de följande krigsoperationerna. Synnerligen angeläget är emellertid
också alt tillräckliga transportinsatser göres med hänsyn till den civila
samhällsverksamheten. Härvidlag kan aktualiseras bl. a. omfattande utrymnings-
och undanförselåtgärder. Fortlöpande transportbehov följer med ansträngningarna
att trygga den allmänna folkförsörjningen och att i rimlig
utsträckning säkra näringslivets fortgång. De anspråk av olika slag, som
antytts i det föregående, kommer att innebära kraftiga påfrestningar för den
allmänna transportapparaten, vilken framför allt genom eu begränsad tillgång
på bränslen och drivmedel och genom fiendens kommunikationsbekämpning
kan förväntas få en starkt reducerad kapacitet. Det torde mot
denna bakgrund icke behöva närmare utvecklas, vilken betydelse det har
att man redan i fredstid verkställer planering och överhuvud vidtager förberedelser,
som möjliggör att vid ett inträdande krisläge vårt lands transportresurser
kan utnyttjas på ett så effektivt och samordnat sätt som möjligt.
Då jag i det följande skall behandla transportplaneringen och redovisa
mina överväganden angående möjligheterna att skapa bättre betingelser för
densamma, har jag ansett det praktiskt lämpligt att utgå från den bestämning
av planeringsuppgiften som utredningen gjort i sitt betänkande. Utredningen
skiljer sålunda på dels planering för transportreglering, dels planering
för transportledning. Den förra innefattar förberedelser, som avses
säkerställa att i ett krisläge landets transportresurser utnyttjas på sådant
sätt att väsentliga transportbehov blir tillgodosedda i riktig angelägenhetsordning.
Ifrågavarande planering berör i princip alla transportmedel
och alla transportbehov och får inriktas på att dels skapa de organisatoriska
förutsättningarna för den transportreglerande verksamheten i ett
krigsskede, dels skapa underlag för erforderlig prioritering. — Vad åter angår
planeringen för transportledning innefattar denna förberedelser, som
skall underlätta det tekniska genomförandet av transporter. I arbetet härmed
ingår att — särskilt för varje trafikslag — kartlägga föreliggande behov
av och tillgångar på resp. transportmedel och att genom tillskapandet av en
effektiv ledningsorganisation säkra trafikrörelsernas fortgång.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 8''r år 1961
Beträffande beredskapsarbetet på det civila transportområdet har utredningen
funnit, att de nuvarande organisatoriska betingelserna icke — vare
sig i fråga om transportregleringen eller transportledningen -- ger tillräckliga
garantier för en ändamålsenlig planläggning. Utredningen har ansett
motiverat, att riksnämndens ställning i sammanhanget omprövas. — Vad
angår transportledningen erinras om att planeringsansvaret beträffande
järnvägstrafiken och luftfarten redan är decentraliserat till järnvägs- och
luftfartsstyrelserna. Även i fråga om landsvägstrafiken och sjötransporterna,
där planeringsansvaret kvarligger hos riksnämnden, bör enligt utredningen
— av skäl som närmare utvecklas i betänkandet -— en decentralisering
komma till stånd och då lämpligen till statens biltrafiknämnd resp
sjöfartsstyrelsen.
För en överflyttning till biltrafiknämnden av planeringsansvaret
i fråga om landsvägstrafiken kan enligt min mening vägande
skäl anföras. Nämndens fredstida uppgifter hänför sig sålunda till en ur beredskapssynpunkt
betydelsefull fordonskategori, nämligen den yrkesmässiga
biltrafiken. Vidare gäller att nämnden för fullgörandet av sina uppgifter
måste hålla sig informerad icke enbart om trafik- och fordonsbehoven samt
transportarbetet på den yrkesmässiga biltrafikens område utan även om den
allmänna utvecklingen inom trafikväsendet överhuvud. Nämnden har i sin
verksamhet också fortlöpande kontakter med de övriga myndigheter som deltager
i transportberedskapsarbetet, samt med yrkessammanslutningarna på
motorfordonstrafikens område. Särskilt äger ett nära samarbete rum med
länsstyrelserna, vilka ju är de regionala myndigheter till vilka här ifrågavarande
planläggning direkt anknyter. I nämndsledningen är företrädd sakkunskap
för såväl biltransportverksamheten som andra transportgrenar.
Ett forum kommer härigenom att finnas för överläggningar om förekommande
transportberedskapsproblem, vilket är ägnat att befrämja en praktisk
och ändamålsenlig inriktning av planläggningen.
Jag vill alltså — efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
— föreslå, att riksnämndens ansvar för transportledningsplaneringen
i fråga om landsvägstrafiken överföres på billrafiknämnden. Samtidigt
torde de befattningshavare, som för närvarande inom riksnämnden är sysselsatta
med berörda planläggning — en byrådirektör i Ag 24 och en förste
byråsekreterare i Ae 23 — överflyttas till biltrafiknämnden. Därvid bör
extra-ordinariesättning ske av förstnämnda befattning. Därest eventuellt ytterligare
arbetskraft skulle visa sig erforderlig för ett effektivt genomförande
av uppgifterna, torde denna fråga få prövas i ett senare sammanhang. — Beträffande
handläggningen av berörda beredskapsuppgifter inom biltrafiknämnden
torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser.
Dessa får bl. a. reglera i vilka former nämnden som sådan skall
medverka i handläggningen och i vad mån eu delegering av beslutanderätt
skall ske till nämndens ordförande och ansvariga befattningshavare inom
myndigheten.
Innan jag lämnar problemet angående landsvägstrafiken vill jag erinra
om de synpunkter som i vissa remissyttranden anförts beträffande sam
-
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 8i år 1961
bandet mellan landsvägstransportplaneringen, försörjningen med flytande
bränslen och ransoneringsberedskapen i fråga om drivmedel. I anslutning
härtill vill jag framhålla, att ansvaret för den tekniska ransoneringsberedskapen
på drivmedelsområdet för landsvägstrafiken fortsättningsvis bör åvila
biltrafiknämnden. Riksnämnden är emellertid den myndighet, som har
huvudansvaret för bränsle- och drivmedelsförsörjningen, och biltrafiknämndens
planläggning för ransonering får därför ske inom ramen för de bedömningar,
som riksnämnden gör angående bränsletillgångarna och deras fördelning
på olika ändamål. Jag vill i sammanhanget understryka, att ransoneringsberedskapen
måste utformas i nära och fortlöpande samarbete mellan
biltrafiknämnden och riksnämnden, och jag förutsätter, att lämpliga
anordningar kommer till stånd i sådant syfte.
Beträffande riksnämndens uppgifter i fråga om transportledning
splaneringen på sjötrafikens område, vilka är av
mera begränsad natur, har jag icke något att invända mot ett överförande till
sjöfartsstyrelsen. Denna myndighet har redan nu vissa betydelsefulla beredskapsuppgifter.
Den har därjämte en fortlöpande överblick över den ekonomiska
och tekniska utvecklingen på sjöfartsområdet och samarbetar nära
med olika sjöfartsintressen och de marina myndigheterna. Vid remissbehandlingen
har i detta fall ett par remissinstanser ifrågasatt sjöfartsstvrelsens
möjligheter att utöva trafikledning. I anledning härav vill jag
framhålla, att ledningsproblemen i ett krigsläge måste lösas i intimt samarbete
med sjöfartsnäringen och att ett genomförande av utredningens förslag
icke behöver påverka de uppgifter som tilldelats rederinäringens särskilda
samarbetsorgan i sammanhanget, den s. k. 1939 års sjöfartskommilté.
— I enlighet med det anförda föreslår jag sålunda, att ifrågavarande planeringsansvar
överflyttas på sjöfartsstyrelsen och att samtidigt den arvodesbefattning,
som inom riksnämnden är knuten till berörda beredskapsuppgift,
överföres till styrelsen.
Den förordade decentraliseringen av beredskapsplanläggningen på landsvägstrafikens
och sjötransporternas område torde — liksom den i det följande
föreslagna omorganisationen för riksnämndens egen del — genomföras
den 1 januari 1962.
Vad därefter angår transportregleringsuppgiften må erinras
om att utgångspunkten för planläggningen av det civila transportväseendet
under krig eller krigsfara för närvarande är, att riksnämnden blir central
trafikregleringsmyndighet i krig. Utredningen har konstaterat, att något
egentligt förberedelsearbete på detta område ännu icke kommit till stånd.
Detta betecknas som en allvarlig brist, vilken snarast bör tillrättas. Om så
med framgång skall kunna ske, måste emellertid enligt utredningen planeringsarbetet
bedrivas i andra former än de nuvarande, och det föreslås att
för ändamålet ett fristående organ inrättas, benämnt centrala civila transportkommittén.
Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
ett flertal remissinstanser. — För egen del är jag medveten om angelägenheten
av att en effektiv och ändamålsenlig planering kommer till stånd i
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
nämnda hänseende. Garantier måste sålunda såvitt möjligt skapas för att i
ett krisläge de samlade transportresurserna utnyttjas på ett sätt som möjliggör
alt väsentliga transportbehov på olika områden blir tillgodosedda i en
riktig angelägenhetsordning.
Då det gäller att bedöma den lämpliga formen för planläggningsarbetet i
fråga om den civila transportregleringen ansluter jag mig till utredningens
uppfattning, att arbetet bör handhas av ett organ i vilket de myndigheter ingår
som representerar de olika trafikslagen och de olika väsentliga transportbehoven.
Därigenom skapas förutsättningar för en inbördes samordning
och en enhetlig bedömning. Även såtillvida delar jag utredningens uppfattning,
att det organ som tillskapas åtminstone icke under nuvarande förhållanden
bör anknytas till någon av de berörda beredskapsplanerande myndigheterna.
Härför talar, förutom planeringsuppgiftens omfattning framför allt
i ett inledningsskede, särskilt det skälet att planläggningen innefattar en
avvägning mellan olika konkurrerande behovsintressen.
Enligt min mening kan vägande skäl anföras för utredningens förslag att
konstruera organet som en kommitté lydande under kommunikationsdepartementet.
Härigenom erhålles nämligen en smidig form för olika myndigheters
medverkan i planeringsarbetet och möj liggöres en successiv anpassning
av arbetsinsatserna efter de krav som detta i olika lägen ställer. Kommittélinjen
är vidare en lösning, som är förhållandevis litet kostnadskrävande.
Om riksdagen icke har något att erinra mot den angivna lösningen av
transportregleringsfrågan avser chefen för kommunikationsdepartementet
att efter vederbörligt bemyndigande tillkalla en kommitté, förslagsvis benämnd
centrala civila transportkommittén, vari ingår företrädare för de
olika myndigheter som representerar transportmedlen och transportbehoven.
I förra fallet skulle det närmast vara fråga om järnvägs-, sjöfarts- och
luftfart sstyrelserna samt statens biltrafiknämnd och i senare fallet främst
civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden och statens jordbruksnämnd. Med hänsyn
till nödvändigheten att samordna det civila transportväsendet med den
militära transportverksamheten bör även överbefälhavaren vara representerad.
Kommittén bör givetvis förses med sekreterare, experter och annan erforderlig
arbetshjälp. — I fråga om kommitténs uppdrag synes detta allmänt
kunna anges så att en sammanställning i första hand bör ske av uppgiftsmaterial
från de berörda myndigheterna angående föreliggande transportbehov
och transportresurser. Därvid bör även prövas frågan om de ut lagningar
av transportmedel, som jämlikt särskilda bestämmelser sker i fredstid
för olika krigstida ändamål. Med utgångspunkt från denna kartläggning får
riktlinjer och planer utarbetas för den transportreglerande och prioriterande
verksamheten i ett krigsläge. Viktigt är givetvis i sammanhanget att de rent
organisatoriska betingelserna för denna verksamhet i ett sådant skede övervägs.
Det centrala planläggningsorganet bör i ett krisläge direkt kunna omorganiseras
till central civil transportregleringsmyndighet.
Sedan kommittén genomfört erforderliga utredningar och planeringar,
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
torde resultatet få underställas Kungl. Maj :t. De planer, som i anslutning
härtill fastställes, bör därefter ligga till grund för beredskapsarbetet, därvid
de givetvis successivt får anpassas med hänsyn till efter hand ändrade förutsättningar
i olika hänseenden. — Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att närmare bestämma om formerna och betingelserna för kommitténs arbete.
— Utgångspunkten bör även i detta fall vara, att riksnämnden befrias
från sitt planeringsansvar från och med årsskiftet 1961/62.
IV. Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap organisation
Utredningen
Valet av organisationsform. Utredningen anför inledningsvis
vissa principiella synpunkter på riksnämndens grundstruktur. Den
framhåller därvid, att den finner frågan huruvida centralorganet lämpligen
bör vara konstruerat som en nämnd i någon mån tveksam. Ur vissa synpunkter
skulle sålunda kunna göras gällande, att ordningen med en ensamt
beslutande verkschef vore att föredraga. Även ordningen med en styrelse,
där beslutanderätten i viktigare frågor är tillagd verkschefen och vissa
högre befattningshavare inom verket, skulle kunna anges som ett bättre
alternativ. Sådana lösningar skulle icke behöva utesluta, att former skapades
för lämplig anknytning av olika näringslivs- och samhällsintressen.
Utredningen hänvisar i sammanhanget bl. a. till den inom civilförsvarsstyrelsen
gällande ordningen med lekmannarepresentanter, som ingår som
ledamöter i styrelsen vid behandlingen av viktigare frågor. — Om utredningen
sålunda icke funnit nuvarande nämndskonstruktion invändningsfri,
så har den å andra sidan ej heller funnit, att det i praktiken förmärkts
några mer betydande olägenheter. Möjligheten för vissa verkschefer m. fl.
att närvara och yttra sig vid nämndssammanträdena kan även antagas ha
i sin mån medverkat till en ökad enhetlighet i målsättning och ståndpunktstaganden
i olika hänseenden, låt vara att kontakter av detta slag lika väl
kunnat etableras i annan ordning. Utredningen har därför funnit sig kunna
avstå från att framföra förslag till ändrad grundstruktur men har likväl
velat anmäla frågan för statsmakternas uppmärksamhet.
Vad därefter angår riksnämndens inre organisation, erinrar utredningen
om alt nämnden enligt sin instruktion f. n. är organiserad på tre avdelningar,
nämligen allmänna avdelningen, särskilda planeringsavdelningen och
affärsavdelningen. Genom indelningen i avdelningar ansågs vid nämndens tillkomst,
att man bäst skulle kunna tillgodose kraven på rörlighet och effektivitet
i arbetet. Kraven härpå betingades bl. a. av uppfattningen att de uppgifter,
som sammanhängde med nämndens allmänt samordnande funktioner,
skulle få en skiftande karaktär och att den detaljplanering, som kom
att åvila nämnden själv, i betydande utsträckning skulle utföras med tillfälligt
anställd personal och sakkunniga.
Vid sina överväganden i organisationsfrågan har utredningen bl. a. rest
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1961
spörsmålet, huruvida de särskilda omständigheter som på sin tid motiverade
införandet av ett avdelningssystem alltjämt gör sig gällande eller om
eventuellt någon annan organisationsform — närmast då ett byråsystem
— ter sig mera ändamålsenlig.
Helt allmänt konstaterar utredningen, att riksnämndens uppgifter schematiskt
kan indelas i tre huvudgrupper. Den första gruppen av uppgifter
sammanhänger med riksnämndens åliggande att vara det centrala och samordnande
organet på den ekonomiska försvarsberedskapens område. Den
andra gruppen innefattar sådana uppgifter, som sammanhänger med riksnämndens
skyldighet att — i fall då detta icke ankommer på annan myndighet
— själv vidtaga erforderliga ekonomiska försvarsförberedelser. En
tredje grupp slutligen utgör de administrativa och ekonomiska uppgifter,
som åvilar varje självständig myndighet, såsom budget- och anslagsfrågor,
personalärenden, interna organisationsfrågor etc.
Den första gruppen av uppgifter, nämligen den som sammanhänger med
riksnämndens funktion som centralt och samordnande organ på det ekonomiska
beredskapsområdet, torde helt allmänt kunna karakteriseras såsom
avseende planering av den ekonomiska beredskapen i stort under beaktande
av annan totalförsvarsplanering, samordning av de ekonomiska beredskapsåtgärderna
på olika områden och tillsyn över att erforderlig enhetlighet
vid frågornas avgörande upprätthålles. Arbetet med samordningsfrågorna
bedrives genom utförande i egen regi av grundläggande utredningar
och planeringar — något som bör skiljas från detaljplaneringsuppgifterna
— samt genom medverkan i mera betydelsefulla planeringsuppgifter inom
andra myndigheter, genom deltagande i civila och militära spel och övningar
etc. — Uppgifter som har ett nära samband med nämndens ställning som
centralorgan är vidare arbetet med beredskaps- och ransoneringsförfattningar
samt med organisationsplaner för de olika förvaltningsmyndigheter
som erfordras i ett krisläge. — Förenämnda frågor handläggs i huvudsak
inom riksnämndens allmänna avdelning, där även handläggning sker
av den nyssnämnda tredje huvudgruppen av ärenden, d. v. s. de som normalt
följer med ställningen som självständig myndighet, nämligen anslagsfrågor,
personalärenden etc. — Jämväl den statistiska verksamheten är
centraliserad till avdelningen.
Det är sålunda enligt utredningen omfattande arbetsuppgifter, som sammanförts
inom den allmunna avdelningen. Till sin karaktär är de av skiftande
slag — administrativa, organisatoriska, allmänt utredande, planerande
och samordnande. Ansvaret för deras behöriga fullgörande åvilar avdelningschefen
(kanslichefen), vilken genom karaktären av ifrågavarande
uppgifter och tillika genom sin ställning som ställföreträdare för generaldirektören
kommit att under denne intaga en allmänt samordnande och
ledande ställning inom myndigheten. I sitt arbete biträdes kanslichefen närmast
av två byrådirektörer. Någon klarare gränsdragning inom avdelningen
i fråga om deras eller den övriga personalens arbetsuppgifter synes icke
föreligga, vilket i viss mån torde sammanhänga med knappheten på per
-
44 Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
sonal och nödvändigheten att disponera denna med hänsyn till aktuella
arbetsuppgifter.
Såväl anhopningen av olikartade uppgifter till allmänna avdelningen som
formerna för arbetets bedrivande inom denna synes ha inneburit olägenheter
ur olika synpunkter. En fördröjning i handläggningen av vissa ärenden
har blivit följden och verksamheten på samordningsplanet har icke heller
hunnit bedrivas i avsedd omfattning. Utredningen finner det under sådana
förhållanden ofrånkomligt, att förbättringar vidtages i organisationen så
att olägenheterna undanröjes. Införandet av en byråorganisation synes härvid
vara en lämplig väg. Genom en sådan blir det möjligt att skilja de mera
juridiskt administrativa göromålen från de allmänt utredande och planerande.
En dylik uppdelning framstår för utredningen såsom i hög grad
lämplig, bl. a. med hänsyn till att de båda grupperna av arbetsuppgifter
på det hela taget förutsätter olika kvalifikationer hos dem som handhar
dem. En avgränsning av de allmänt utredande och planerande uppgifterna
synes även ändamålsenlig ur den synpunkten, att de vid ett sammanförande
med andra mera aktuella och konkreta göromål lätt blir åsidosatta. En
särskild fördel med ett byråsystem skulle tillika vara, att det möjliggör en
smidigare handläggning genom ökade möjligheter till decentralisering av
befogenheter till de tjänstemän, som närmast har ansvaret för ärendenas
beredning.
Vad angår den återstående gruppen av uppgifter innefattar dessa dels
detaljplanläggning av försvarsförberedelser på olika behovsområden, dels
ombesörjande av beredskapslagring av olika försörjningsviktiga varor.
Detaljplanläggningsarbetet, som enligt instruktionen närmast åvilar den
särskilda planeringsavdelningen, har kommit att omfatta följande uppgifter,
nämligen planering av krigsproduktion — jämte viss annan krigstida
verksamhet inom näringslivet — samt allmän varuplanering, bränsleplanering
och transportplanering. Från den sistnämnda bortser utredningen i sammanhanget,
då riksnämndens verksamhet i denna del föreslås överförd till
andra myndigheter. Helt allmänt kan om ifrågavarande uppgifter sägas, att
de innebär ett uppföljande av uppgjorda beredskapsplaner och en successiv
anpassning av dessa med hänsyn till inträffade förändringar i behov och
tillgångar och med hänsyn till gällande allmänna målsättningar. Arbetet
härmed har sålunda en kontinuerlig karaktär och får — i avsaknad av andra
lämpliga myndigheter — anses utgöra en för framtiden bestående del av
riksnämndens verksamhet. Det utföres i huvudsak med anlitande av fast
anställd personal, som är specialiserad på sina respektive planeringsområ
den.
Något av planeringsarbetets växlande omfattning och karaktär betingat
behov av flexibilitet kan sålunda icke sägas föreligga i den meningen alt
arbetet bör bedrivas inom ramen för en avdelning snarare än på ett par
byråer. Utvecklingen torde också ha visat att ett sammanförande av uppgifterna
till en avdelning varit mindre ändamålsenligt. Redan från början
kom de tjänstemän — i allmänhet med byrådirektörs ställning — som i
första hand hade att svara för arbetet inom resp. planeringssektioner, att
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
45
intaga en förhållandevis självständig ställning. Avdelningschefen kom huvudsakligen
att engageras för särskilda uppdrag. Den omständigheten att
avdelningschefstjänsten sedermera vakantsatts får anses vara eit uttryck
för att den icke fyllt den uppgift som avsetts. — På förevarande område
har sålunda utvecklingen redan pekat hän mot en viss organisatorisk uppdelning
av arbetsuppgifterna.
Vad angår lagringsverksamheten handhas denna f. n. av af färsavdelningen.
Därmed sammanhängande arbetsuppgifter — uppköp, lagring och försäljning
av varor samt anskaffande av lagringsutrymmen — får enligt utredningen
anses ha en homogen och förhållandevis väl avgränsad karaktär.
Skälen för att organisera verksamheten på en avdelning torde ha varit
dels lagringens omfattning, dels även den omständigheten att man genom
en hög tjänsteställning velat förvärva för uppgiften tillräckligt kvalificerade
personer. Utredningen konstaterar dock, att arbetet med lagerhållningen
under senare år fått en mera begränsad omfattning. Med hänsyn härtill och
till vad i övrigt inhämtats om arbetsuppgifterna inom avdelningen torde
denna nu lämpligen kunna omvandlas till en byrå. Det erinras om att avdelningschefstjänsten
nyligen vakantsatts och att en befattningshavare inom
avdelningen förordnats att bestrida på densamma ankommande göromål
med avlöningsförmåner motsvarande byråchef.
De gjorda övervägandena liar lett utredningen till den uppfattningen
att avgörande fördelar står att vinna genom införandet av ett bgråsgstem.
Därvid har en uppdelning av arbetsuppgifterna på fem byråer befunnits
lämplig med den arbetsfördelning inbördes som framgår av utredningens i
det följande redovisade förslag.
Byråindelningen. Vid sina överväganden av en lämplig byråindelning
har utredningen funnit det i hög grad ändamålsenligt att inom
nämnden tillskapa en byrå av stabsorganskaraktär, vilken skulle ha till uppgift
att biträda nämndens ledning i utövandet av dess samordnande funktioner.
Utredningen erinrar i sammanhanget om likartade organisationslösningar
inom försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen och framhåller, att
de skäl som anförts för inrättande av ett stabsorgan inom särskilt den
sistnämnda myndigheten i allt väsentligt kan åberopas även för riksnämndens
del.
Arbetsmässigt skulle samordningsuppgifterna för här ifrågavarande stabsorgans
del innebära, att det håller sig informerat om beredskapsplanläggningen
inom olika delar av det ekonomiska försvaret liksom om det planläggningsarbete
som bedrives inom andra totalförsvarsgrenar och som återverkar
på eller eljest är av intresse för det ekonomiska beredskapsarbetet.
I organets uppgift skulle även ingå att — eventuellt i samverkan med företrädare
för andra myndigheter — utföra utredningar av mera principiell och
grundläggande karaktär ävensom att i förekommande fall deltaga i mera betydelsefulla
planeringsuppgifter inom andra myndigheter. — Vad angår
det planerings- och utredningsarbete, som aktualiseras inom nämnden och
som mera direkt hänför sig till dess egna beredskapsuppgifter, torde om ar
-
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
betsfördelningen mellan stabsorganet och övriga byråer allmänt kunna sägas,
att stabsorganet bör ha ansvaret för arbetet i den mån planeringsuppgiften
har en mera allmän räckvidd och t. ex. spänner över flera byråers
arbetsfält, vidare om det är ett nytt område som skall planeras.
Utredningen konstaterar, att det är omfattande arbetsuppgifter som skulle
komma att åvila stabsorganet, men framhåller, att det icke är nödvändigt
eller ens lämpligt att det berörda planläggnings- och utredningsarbetet
helt utföres inom organet. I många fall kan det visa sig vara en lämplig väg
att tillsätta arbetsgrupper, vari ingår företrädare för andra byråer inom
nämnden och eventuellt även för andra myndigheter. I andra fall kan särskilda
sakkunniga behöva tillkallas. Åt stabsorganet bör emellertid i sådana
fall kunna uppdragas att leda och övervaka arbetsgruppernas eller de sakkunnigas
arbete. — I sammanhanget understrykes vikten av att organet så
långt möjligt befrias från göromål av rutinmässig karaktär. När riktlinjerna
för en planläggning blivit fastlagda, bör det sålunda regelmässigt ankomma
på vederbörande byrå, där ärendet närmast hör hemma, att utföra
själva planläggningen.
Förutom den samordnande och allmänt planerande verksamheten bör
stabsorganet slutligen ha att svara för vissa andra mera speciella uppgifter,
för vilka det genom sitt arbete har särskilda förutsättningar. Hit hör exempelvis
medverkan i försvarshögskolans kurser samt ledningen och samordningen
av nämndens deltagande i civila och militära spel och övningar. Hit
hör också den statistiska verksamheten inom nämnden. — Stabsorganet
föreslås inrättat under benämningen allmänna planeringsbyrån, vilken sålunda
övertager en del av de arbetsuppgifter, som f. n. åvilar allmänna avdelningen.
För det fall en allmän planeringsbyrå inrättas inom riksnämnden, kommer
de byråer, som närmast får ansvaret för de nämnden åvilande detaljplaneringsuppgifterna,
att i huvudsak kunna inrikta sin verksamhet på att
i överensstämmelse med uppgjorda riktlinjer genomföra, tillämpa och följa
upp beredskapsplanerna så att de hålles fortlöpande aktuella. — Sammanfattningsvis
konstaterar utredningen, att de detaljplaneringsuppgifter som
enligt utredningen alltjämt bör kvarligga hos riksnämnden, hänför sig till
allmän varuplanering, planering av industri och handel samt bränsleplanering.
Då det gäller att organisatoriskt inpassa ifrågavarande uppgifter —
f. n. uppdelade på olika sektioner — i ett byråsystem, hänvisar utredningen
till det samband, som föreligger mellan planeringen på industri- och
handelsområdena samt den allmänna varuplaneringen. För ett sammanförande
av de båda förstnämnda talar sålunda såväl varumässiga som arbetstekniska
skäl. Vad angår den allmänna varuplaneringen är den i viss mån
att betrakta som serviceverksamhet åt de övriga båda planläggningarna.
Den har sålunda bl. a. att tillhandahålla behovsbedömningar som underlag
för dessas genomförande. — Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår
utredningen, att en industri- och varuplaneringsbyrå inrättas för nämnda
uppgifter.
Beträffande bränsleplaneringen representerar denna en i förhållande till
Kunyl. Maj.ts proposition nr 84 dr 1961
47
annan försörjningsplanering inom nämnden väl avgränsad varusektor. I
uppgiften ingår att utarbeta försörjningsplaner i fråga om fasta och flytande
bränslen, att utöva tillsyn i fråga om genomförandet av det av 1957
års riksdag antagna oljelagringsprogrammet, att ägna uppmärksamhet åt
dislributionsproblemen på området, att vidtaga åtgärder för att öka beredskapen
i fråga om inhemska bränslen etc. Med hänsyn till de omfattande och
kvalificerade arbetsuppgifter, som verksamheten innefattar, bör enligt utredningen
inom nämnden inrättas en särskild bränsleplaneringsbyrå.
Till riksnämndens planerande beredskapsuppgifter kommer de verkställande,
vilka främst hänför sig till området för beredskapslagringen. Helt
allmänt torde enligt utredningen om nämndens verksamhet i detta hänseende
kunna sägas, att den arbetstekniskt har en förhållandevis homogen
karaktär. Utredningen erinrar dock om det samband, som lagringen har
med arbetet på de båda detalj planeringsbyråerna. De varubedömningar, som
lagerhållningen bygger på, utföres sålunda såvitt gäller bränslen och drivmedel
inom bränsleplaneringsbyrån och såvitt gäller andra varor inom industri-
och varuplaneringsbyrån. Mot bakgrund härav överväger utredningen
en uppdelning av lagringsuppgiften på nämnda båda byråer men
kommer fram till att den även framgent bör hållas samman organisatoriskt.
Den minskade omfattningen av lagringen och lagringsuppgiftens i
samband därmed i viss mån ändrade karaktär torde enligt utredningen
göra det möjligt att rymma verksamheten inom ramen för en byrå. Utredningen
förordar sålunda, att en sådan inrättas med benämningen affärsbijrå.
Till denna bör knytas den kamerala sektion, som f. n. ingår i affärsavdelningen.
Utöver de nu nämnda byråerna anses även erforderligt att inrätta eu
kanslibyrå. Dit bör i första hand hänföras de frågor, som normalt följer
med ställningen som självständig myndighet, såsom anslags- och budgetfrågor,
personalärenden etc. Därjämte bör byrån fungera som en lagbyrå
inom nämnden. En typisk uppgift i detta sammanhang utgör arbetet med
beredskaps- och ransoneringsförfattningar. över huvud bör byrån vara ett
rådgivande organ i juridiska och administrativa frågor. Med hänsyn till de
insikter som den genom denna sin verksamhet får i de ekonomiska beredskapsfrågorna
överhuvud ter det sig naturligt att också utnyttja den för sådana
administrativt och organisatoriskt betonade beredskapsuppgifter, som
genom sin karaktär icke har någon direkt anknytning till de övriga byråerna.
Hit hör exempelvis uppgiften att förbereda organisationsplaner och utarbeta
förslag till instruktioner för olika krigstida försörjningsmyndigheter, att
ombesörja nämnden åvilande uppgifter i fråga om fastighelsplanering etc.
Till byrån bör slutligen föras nämndens expedition, arkiv och skrivcentral.
Byråernas p e r sonal uppsättni n g. 1 fråga om den personaluppsättning,
som bedömes erforderlig för alt riksnämndens uppgifter skall
lösas på ett tillfredsställande sätt, har utredningen till att börja med föreslagil
inrättandet av fem byråchefstjänster i B 1, vilkas innehavare skall
leda arbetet inom resp. byråer. I samband därmed kan de tre avdelningschefsljänsterna
— en kanslichef och en överingenjör i Bp .''1 och en direktör
48
Kungl. Maj:ts proposition nr Sb år 1961
i Ep 4 — indragas. De båda sistnämnda av dessa — knutna till resp. särskilda
planeringsavdelningen och affärsavdelningen — är som nämnts redan
vakantsatta. I övrigt förordas följande i fråga om personalen på resp.
byråer. Förslagen avser därvid endast den kvalificerade personalen.
Kanslibyrån. Med hänsyn till arbetsuppgifternas art bör innehavaren av
byråchefstjänsten vara en juridiskt utbildad person med god administrativ
erfarenhet. För att biträda denne torde inom byrån placeras den byrådirektör
i Ao 24 och den förste byråsekreterare i Ao 21, som f. n. inom allmänna
avdelningen biträder kanslichefen med göromål av här ifrågavarande slag.
Slutligen torde på byrån inrättas en ny amanuenstjänst i regi. befordrings
gång
Allmänna
planeringsbyrån. På byrån bör placeras två byrådirektörer i
A 24. Av dessa båda tjänster finnes redan nu på allmänna avdelningen en,
vars innehavare biträder kanslichefen med planeringsuppgifter av olika slag
och även har huvudansvaret för nämndens statistiska verksamhet. Den andra
byrådirektör stjänsten får nyinrättas. I samband därmed kan emellertid en
arvodesbefattning på allmänna avdelningen indragas (arv. motsvarande lkl.
28). För att biträda med sekreterargöromål bör inom byrån finnas två
amanuenstjänster i regi. befordringsgång. Fn av dessa kan redan nu sägas
vara knuten till planeringssidan på allmänna avdelningen. Löneutrymmet
för en amanuenstjänst disponeras nämligen för en arvodesanställd befattningshavare.
— Till byrån föres såsom nämnts även den statistiska sektionen.
Den där tjänstgörande aktuarien i Ae 19 synes med hänsyn till sin
förhållandevis självständiga ställning böra placeras i lönegrad A 21. —- En
vakantsatt tjänst på allmänna avdelningen som förste byråsekreterare i
Ae 23 föreslås indragen.
Industri- och varuplaneringsbyrån. I samband med att en byråchef stjänst
inrättas, kan en befattning som byrådirektör i Ao 26 inom nuvarande särskilda
planeringsavdelningen (varuplaneringssektionen) avföras. I byrån tänkes
i övrigt ingå de fyra befattningar, som är placerade på den nuvarande
industriplaneringssektionen, nämligen en byrådirektör i Ag 24, en byråingenjör
i Ae 19, en byråassistent i Ae 19 och en amanuens i regi. befordringsgång.
Till byrån bör jämväl föras den förste byråsekreterartjänst i Ae
21, som nu är knuten till varuplaneringssektionen. Sistnämnda båda tjänster
torde därvid omvandlas till befattningar som förste byråsekreterare i
A 23.
Bränsle planeringsbyrån. Arbetsuppgifterna inom denna motsvarar helt
vad som f. n. åvilar bränslesektionen inom särskilda planeringsavdelningen.
I samband med inrättandet av en byråchefstjänst kan den nuvarande byrådirektörst
jänsten i Ae 26 på sektionen indragas. De tjänster i övrigt, som är
knutna till denna, överföres till byrån.
Affärsbyrån. Det erinras om att ledningen av den nuvarande affärsavdelningen
åvilar befattningshavare med avlöningsförmåner motsvarande
lönegrad B 1. — Den byrådirektör stjänst, som är knuten till ifrågavarande
avdelning synes kunna indragas, då de arbetsuppgifter som ankommer på
innehavaren av densamma i den nya organisationen i huvudsak kommer
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1061
att hänföras till andra byråer. Vad angår de befattningshavare som i övrigt
tjänstgör inom af färsavdelningen — på förråds- och cisternförvaltningarna
— tänkes dessa ingå i affärsbyrån. Härvidlag förordas endast den ändringen,
att byråintendenten i Ae 23, som förestår förrådsförvaltningen (torrförråden),
med hänsyn till sina arbetsuppgifters i viss mån ändrade karaktär
får sin tjänst omvandlad till befattning som byrådirektör i A 24. — I den
till affärsavdelningen anslutna kamerala sektionen, som förutsättes ingå
i byrån, förordas inga personalmässiga förändringar.
Utredningens förslag, jämfört med nuvarande organisation och personaluppsättning,
framgår av här intagen sammanställning. Ekonomiskt innebär
förslaget en kostnadsökning av ca 76 000 kronor. Därvid har emellertid
bortsetts från vissa befattningar inom nämnden, vilka finnes upptagna
i personalförteckningen för denna men vilka av särskilda skäl tills
vidare vakantsatts.1 Då utredningen haft att beakta den i utredningsdirektiven
angivna riktpunkten, att verksamheten bör hållas inom nuvarande
kostnadsram, har det emellertid tett sig rimligt att få tillgodogöra sig det
löneutrymme, som ifrågavarande befattningar representerar. Om detta
sker, skulle förändringarna innebära, att den sålunda bestämda ramen underskreds
med ca 9 000 kronor. — Från tjänsterna på transportplaneringssektionen
bortses i detta sammanhang, då de föreslås överförda till andra
myndigheter och där medför ett ökat medelsbehov motsvarande kostnadsminskningen
hos riksnämnden.
Nuvarande organisation Utredningens förslag till organisation
Allmänna avdelningen
1 kanslichef
1 byrådirektör
1 förste byråsekr.
1 förste byråsekr.
1 befattningshavare
Bp 3
Ao 24
Ae 23 (vak.)
Ao 21
(arv. Hd. 28)
Statistiska sektionen
1 byrådirektör Ao 24
1 aktuarie Ae 19
1 befattningshavare (arv.)
Kanslibgrån
1 byråchef B 1
1 byrådirektör A 24
1 förste byråsekr. A 21
1 aman. i regi. befordr.
Allmänna planeringsbyrån
1 byråchef B 1
2 byrådirektörer A 24
1 aktuarie A 21
2 aman. i regi. befordr.
Särskilda planeringsavdelningen
1 överingenjör Bp 3 (vak.)
Industriplaner i ngssektion
e n
1 byrådirektör Ag 24
1 byråingenjör Ae 19
1 byråassistent Ae 19
1 aman. i regi. befordr.
Industri- och varuplaneringsbyrån
1 byråchef B 1
1 byrådirektör A 24
2 förste byråsekr. A 23
1 byråingenjör A 19
1 byråassistent A 19
1 De avsedda tjänsterna är de som överingenjör i Bp 3, direktör i Bp 4 (-arvode motsvarande
B 1) och förste byråsekreterare i Ae 23.
4 nihang till riksdagens protokoll 1901. 1 saml. Nr 84
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 8i år 1961
Nuvarande organisation
Varuplaneringssektionen
1 byrådirektör Ao 26
1 förste byråsekr. Ae 21
Bränsleplaneringssektio
nen
1
byrådirektör Ae 26
1 byrådirektör Ae 24
2 förste byråsekr. Ae 23
2 aman. i regi. befordr.
Transportplaneringssekt
i o n e n
1 byrådirektör Ag 24
1 förste byråsekr. Ae 23
1 befattningshavare (arv.)
A ffär savdelning en
1 direktör
1 befattningshavare
1 byrådirektör
Utredningens förslag till organisation
Bränsleplaneringsbyrån
1 byråchef B 1
1 byrådirektör A 24
2 förste byråsekr. A 23
2 aman. i regi. befordr.
(Befattningshavarna på transportplaneringssektionen
föreslås överförda
till andra myndigheter)
Affärsbyrån
Bp 4 (vak.) 1 byråchef B 1
(arv. Bl)
Ae 26
Förrådsförvalti ning en
1 byråintendent
Ae 23
1 förrådskontrollant
Ae 16
1 byråassistent
Ae 19
Cisternförvaltn
ingen
1 förrådschef
Ae 26
1 byråassistent
Ae 19
Kamerala sektionen
1 kamrerare Ae 21
1 assistent Ae 15
Förrådsförvaltningen
1 byrådirektör
A 24
1 förrådskontrollant
A 16
1 byråassistent
A 19
Cisternförvaltni
n g e n
1 förrådschef
A 26
1 byråassistent
A 19
Kamerala sektionen
1 kamrerare
A 21
1 assistent
A 15
Yttranden
Vad utredningen anfört om nämndskonstruktionen har endast
kommenterats i ett fåtal yttranden.
Enligt försvarets fabriksstyrelse är det möjligt, att riksnämndens arbete
skulle kunna underlättas och effektiviseras med en organisationsform,
där verkschefen gavs ensam beslutanderätt och där byråcheferna
ingick som ledamöter med reservationsrätt. För det fall det vid en organisationsform
av nu nämnd typ skulle befinnas önskvärt att till riksnämnden
knyta viss representation från näringslivet och andra samhällsintressen,
kunde en dylik representation anordnas i form av ett råd ställt vid
generaldirektörens sida och med uppgift att följa frågor av särskild vikt.
Ett sådant råd finnes inom fabriksstyrelsen och har där fungerat smidigt.
— Landsorganisationen och Sveriges lantbruksförbund ställer sig avvisan
-
51
Kungi. Maj.ts proposition nr 8''r år 1061
de till en ändring av nämndskonstruktionen. — Riksnämnden själv framhåller
helt allmänt, att nämndens verksamhet är av den art att den i allra
högsta grad förutsätter medverkan från näringslivets sida i en krissituation.
Vid sådant förhållande torde betydelsen av att inom nämnden ha
representanter för olika samhälleliga områden icke böra underskattas.
I fråga om den lämpliga interna organisationsformen
— avdelnings- eller byråsystem — har utredningens förslag
om övergång till ett byråsystem tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
flertalet remissinstanser som yttrat sig om organisationen, dock i vissa
fall med kritiska synpunkter på enskildheter i förslaget vartill jag återkommer.
Ifrågavarande remissinstanser är överbefälhavaren, försvarets
fabriksstyrelse, civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, järnvägsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
länsstyrelserna i Kronobergs, Malmöhus och Västmanlands
län, civilbefälhavarna i andra och fjärde civilområdena samt Tjänstemännens
centralorganisation och Statstjänstemannaförbundet. Tveksamhet
rörande lämpligheten av en byråorganisation har uttalats av Sveriges
akademikers centralorganisation, och en avvisande ståndpunkt har inta
-
gits av kommerskollegium.
Sveriges akademikers centralorganisation anser, att önskvärd decentralisering
och delegering bör kunna ske även inom ramen för ett avdelningssystem.
De eventuella nackdelarna med den nuvarande allmänna avdelningen
anses sålunda kunna övervinnas, om inom denna inrättas en byråchefstjänst,
till vilken avdelningschefen kan delegera kvalificerade ärenden.
Skulle det emellertid visa sig, att en uppdelning av avdelningens arbetsuppgifter
bör komma till stånd, har organisationen intet att erinra
mot den som föreslagits av utredningen.
Kommerskollegium framhåller, att med de ständigt ändrade förutsättningarna
för beredskapsarbetet kravet på flexibilitet i den interna organisationen
blir starkt framträdande. Den nu gällande avdelningsindelningen
synes härvidlag vara att föredraga framför den föreslagna byråorganisationen,
som måste medföra en begränsning av rörligheten. En annan
synpunkt är att det med den föreslagna organisationen blir svårare att
från anställningar i näringslivet rekrytera lämpliga personer för chefsbe
-
fattningar inom nämnden.
Riksnämnden anför, att det inom nämnden redan genomförts en decentralisering
långt utöver gränserna för den byråindelning, som utredningen
föreslagit. Sålunda är f. n. tio av nämndens cirka trettio tjänstemän
i lönegraderna A 19—B 1 föredragande på olika områden. En sådan
ordning synes vara den mest ändamålsenliga, dels emedan nämndens arbetsområde
är så heterogent, dels på grund av ärendenas säregna natur.
Därest utredningen med byråindelningen åsyftar att koncentrera föredragningsskyldigheten
och ansvaret inför nämnden till fem byråchefer, så synes
detta vara eu mindre rationell ordning än den nuvarande. — beträffande
den nuvarande ordningen med avdelningschefer i jämförelsevis hog
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 8b år 1961
löneställning och med flertalet föredragande i byrådirektörsgraden vill
nämnden erinra om att den infördes i syfte att i görligaste mån tillgodose
de stora anspråk på rörlighet och förmåga till initiativ, som måste ställas
på befattningshavarna. Bl. a. med hänsyn härtill ansågs de högre befattningshavarna
böra tillsättas på sådant sätt, att Kungl. Maj:t skulle ha
möjlighet att utan alltför stor omgång kunna låta en befattning byta ägare.
Innehavarna av byrådirektörstjänsterna åter förutsattes bli yngre personer,
som snabbt nådde denna grad och som under relativt begränsad tid
tjänstgjorde inom nämnden.
Utredningens förslag vad avser byråindelningen har av de remissinstanser,
som yttrat sig om organisationen, i allmänhet lämnats utan
erinran. I ett par fall har dock ifrågasatts om de uppgifter som tilldelats
allmänna planeringsbyrån och kanslibyrån icke snarare motiverat sektioner.
I fråga om lönegradsplaceringen av olika tjänster har
yttranden avgivits av statskontoret, statens lönenämnd, Sveriges akademikers
centralorganisation och Statstjänstemannaförbundet.
överbefälhavaren och civilförsvarsstgrelsen anser, att inrättandet av en
allmän planeringsbyrå med uppgifter av utredande och samordnande art
skulle underlätta samarbetet med andra beredskapsplanerande civila och
militära myndigheter. Det konstateras, att erfarenheter vid försvarsstaben,
försvarsgrensledningarna och civilförsvarsstyrelsen klart påvisat värdet av
att disponera ett stabsorgan av angiven karaktär.
Statens organisationsnämnd finner utredningens uppdelning av riksnämndens
arbetsuppgifter på olika sakorgan ändamålsenlig. Den vill understryka
lämpligheten av att — på sätt utredningen föreslagit — dela
upp den nuvarande allmänna avdelningens arbetsområde så att de ledningsbetonade
långsiktiga uppgifterna för beredskapsplaneringens allmänna
uppläggning och inriktning skiljes från sedvanliga administrativa löpande
göromål. Nämnden ifrågasätter dock, om det icke vore tillräckligt
med en sektion för stabsorganets uppgifter, detta bl. a. med hänsyn till
att de olika organisationsenheterna inom myndigheten praktiskt taget helt
är inriktade på planering. Det anses också böra övervägas, huruvida arbetsuppgifter
som hänförts till kanslibyrån motiverar en särskild byrå.
Statskontoret avstyrker inrättandet av en särskild kanslibyrå. De sedvanliga
administrativa uppgifterna bör i stället handläggas inom en sektion.
Vad angår de mera administrativt-juridiskt betonade beredskapsuppgifter,
som tänkts åvila byrån, synes dessa för det fall de kräver särskilda
kvalifikationer kunna utföras med anlitande av särskilda sakkunniga. Det
förordas, att kanslisektionen får en byrådirektör i A 24 som chef. Som
biträde bör denne ha en amanuens i regi. befordringsgång eller en förste
byråsekreterare i A 21. — Beträffande stabsorganet är statskontoret införstått
med att ledningen bör utövas av en kvalificerad befattningshavare.
Det kan emellertid ur vissa synpunkter — bl. a. önskvärdheten av ombyte
på tjänsten — vara motiverat att placera vederbörande i en byrådi
-
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 81 år 1961
rektörstjänst i A 26 snarare än i en byråchefsbefattning, som lätt blir en
slutpost. Statskontoret vill dock för sin del ifrågasätta, om ståndpunkt
bör tagas nu till löneställningen och om icke övervägande skäl talar för
en arvodesanställning tills vidare. Frågan kan sedan upptagas, då närmare
erfarenhet vunnits i fråga om organisationen.
Enligt statens lönenämnd bör i stället för byrådirektörstjänsten på kanslibyrån
och en av byrådirektör stjänsterna på allmänna planeringsbyrån
inrättas befattningar som förste byråsekreterare i lönegrad A 23. En av
tjänsterna i lönegrad A 23 på vardera industri- och varuplaneringsbyrån
samt bränsleplaneringsbyrån synes böra utbytas mot befattningar i lönegrad
A 21. Nämnden ifrågasätter, huruvida icke vissa av de för amanuenspersonal
avsedda arbetsuppgifterna på allmänna planeringsbyrån och
bränslebyrån bör kunna utföras av kanslister.
Sveriges akademikers centralorganisation understryker vikten av att löneställningen
för personalen avvägs så att en tillfredsställande rekrytering
säkras. I sammanhanget vill organisationen främst fästa uppmärksamheten
på byrådirektörernas lönegradsplacering, vilken av utredningen med ett undantag
föreslagits till lönegrad A 24. Med hänsyn till ifrågavarande tjänsters
ställning i organisationen synes den högsta byrådirektörsgraden böra väljas.
Statstjänstemannaförbnndet anser, att i stället för den amanuenstjänst
som föreslås inrättad på kanslibyrån bör komma en kanslisttjänst. Av de
båda föreslagna amanuenstjänsterna på allmänna planeringsbyrån bör den
ena utbytas mot en kanslisttjänst och den andra mot en tjänst som förste
byråsekreterare i A 21. På industri- och varuplaneringsbyrån bör den ena
förste byråsekreterartjänsten placeras i A 21 i stället för A 23. En av de
båda amanuenstjänsterna på bränsleplaneringsbyrån bör omvandlas till
tjänst som förste byråsekreterare i A 21. Beträffande affärsbyrån finner
förbundet den förordade uppflyttningen av en byråintendent i A 23 till byrådirektör
i A 24 väl motiverad. Det föreslår vidare att tjänsten som förrådskontrollant
i A 16 omvandlas till befattning som förrådsförvaltare i A 19
och att tjänsten som assistent i A 15 omvandlas till tjänst som byråassistent
i A 17.
Riksnämnden har ställt sig helt avvisande till vad utredningen förordat
och framlagt ett eget organisationsförslag. Sammanfattningsvis må därom
följande redovisning lämnas (beträffande den nuvarande organisationen, se
sammanställningen).
Riksnämnden kan icke tillstyrka den föreslagna uppdelningen av allmänna
avdelningen. Denna bör även framgent organisatoriskt hållas samman.
Vad angår kanslichefens ställning, är vederbörande generaldirektörens ställföreträdare
och närmast under generaldirektören den som verkställer arbetsfördelningen
inom nämnden och samordnar den inre verksamheten. Redan
därmed sammanhängande arbetsuppgifter motiverar en högre löneställning
än byråchef. Därtill kommer att kanslichefen har betydelsefulla
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 81 år VMM
uppgifter i fråga om samverkan med andra myndigheter. — Vad angår de
båda byråer som utredningen avsett skola träda i stället för avdelningen,
anför riksnämnden om den föreslagna allmänna planeringsbyrån, att dess
tänkta arbetsuppgifter nu i stor utsträckning ligger på sakavdelningarna
inom nämnden (industri-, varu-, bränsle- och transportplaneringssektionerna).
Dessa avdelningar fullgör både detaljplaneringsuppgifter och planeringsuppgifter
av långsiktig natur. En uppdelning av ifrågavarande uppgifter
inom varje sakområde på två olika organ måste te sig irrationell i
fråga om en så liten myndighet som riksnämnden. Mera omfattande utredningar
på det ekonomiska området skulle det tänkta planeringsorganet för
övrigt icke förmå genomföra. — Beträffande de ärenden som tänkts åvila
en kanslibyrå frainbålles, att den byrådirektör på allmänna avdelningen vilken
handlägger juridiska frågor ålagts att självständigt handha vissa arbetsuppgifter,
såsom personal-, organisations- och anslagsfrågor. Därtill har
han vissa beredskapsfunktioner. För att bereda kanslichefen ökade möjligheter
att ägna sig åt mera väsentliga frågor synes ytterligare befogenheter
och arbetsuppgifter böra överflyttas på byrådirektören. Därvid synes det motiverat
med en högre löneställning för denne, förslagsvis byråchef i lönegrad
Bl. — Förutom denna lönegradsuppflyttning förordas i personalhänseende
för allmänna avdelningens del, att en vakantsatt tjänst som förste byråsekreterare
i Ae 23 återbesättes. Hemställan härom har redan framförts i
petitaframställningen för nästa budgetår. Vidare synes aktuarietjänsten på
statistiska sektionen kunna uppflyttas till A 21.
Vad utredningen föreslagit om indragning av överingenjörstjänsten lämnas
utan erinran. Det har sålunda visat sig svårt att ställa de olika planeringssektionerna
under en gemensam och effektiv ledning inom ramen för
en särskild planering savdelning.
Beträffande förslaget att sammanföra industri- och varuplaneringssektionerna
till en byrå är nämnden tveksam om kärande motiv föreligger härför.
De problemställningar, som de båda sektionerna har att lösa, är i väsentliga
delar olika. Nämndens tveksamhet att nu förorda den ifrågasatta
sammanslagningen underbygges i viss mån också av att varuplaneringssektionens
uppgifter befinner sig i sådan utveckling, att det nu icke är möjligt
att bedöma hur arbetet kommer att gestalta sig om några år. Härvid kommer
främst den nyss igångsatta undanförselplanläggningen in i bilden.
Nämnden anser sålunda, att de båda sektionerna alltjämt bör hållas åtskilda.
— I personalhänseende förordas för industriplaneringssektionens del,
att byrådirektörstjänsten i Ag 24 uppflyttas i lönegrad A 26 och att en amanuenstjänst
i reglerad befordringsgång omvandlas till befattning som förste
byråsekreterare i A 23. På varuplaneringssektionen förordas tjänsten som
förste byråsekreterare i A 21 uppflyttad till A 23.
För bränsleplaneringssektionens del anser nämnden, att den byrådirektör
i Ae 26 som förestår sektionen bör få sin tjänst omvandlad till byråchefsbefattning
i B 1, dock utan att organets karaktär av sektion ändras.
55
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
I fråga om transportplaneringssektionen, vars uppgifter bör kvarligga hos
nämnden, har föreslagits en väsentlig personalförstärkning. Det erinras om
att utredningen i flera sammanhang framhållit transportfrågornas stora
betydelse och vikten av att den organisation, som skall omhänderlia transportplaneringen,
får erforderlig kompetens. Nämnden är införstådd härmed
och förordar, att inom sektionen nyinrättas en befattning som byråchef i
B 1 och två tjänster som förste byråsekreterare i resp. A 23 och A 21.
Nämnden framhåller, att utredningen vad avser af färsavdelningen till
stor del grundat sin bedömning på att lagringsverksamheten under senare år
fått en successivt minskad omfattning. Nämnden finner emellertid olika —
i yttrandet närmare redovisade -— skäl för att en återupprustning i lagringshänseende
bär ske. Innan några mera definitiva beslut fattas i sådan riktning,
måste emellertid vissa utredningar verkställas. Angivna förhållande
motiverar emellertid, att några tjänster icke nu indrages på avdelningen. Direktörstjänsten
torde bibehållas men alltjämt hållas vakant. Ledningen bör
åvila en byråchef i B 1. En sådan tjänst bör inrättas, därvid det nuvarande
provisoriska arrangemanget med förordnande för en tjänsteman i byråchefsgraden
bör avvecklas. — Byråintendentstjänsten torde kunna omvandlas
till byrådirektörsbefattning i A 24.
Avslutningsvis anför nämnden, att den vid sina överväganden kommit
fram till att de olika sakorganen (industri-, varu-, bränsle- och transportplaneringssektionerna)
bör förestås av varierande byrådirektörer och byråchefer.
Enligt nämndens uppfattning innebär denna olikformighet ingen
olägenhet utan är berättigad med hänsyn till sektionernas storlek och arbetsuppgifter.
Benämningen sektion bör alltjämt bibehållas. Nämndens förslag
i övrigt innebär också, att benämningarna allmänna avdelningen och
affärsavdelningen bibehålies. — Kostnadsmässigt skulle den förordade organisationen
innebära en kostnadsökning av ca 92 000 kronor.
Departementschefen
Den interna organisationsform, som man vid riksnämndens inrättande
stannade för, var ett avdelningssystem. Valet av organisationsform betingades
främst av uppfattningen, att den samordnande och planerande verksamhet
som riksnämnden skulle bedriva ställde särskilda krav på flexibilitet
vilka bäst tillgodosågs inom ramen för större organisatoriska enheter.
Det slutliga ställningstagandet innebar inrättandet inom nämnden av tre
avdelningar, nämligen en allmän avdelning, en särskild planeringsavdelning
och en affärsavdelning.
Vid sina överväganden i organisationsfrågan har utredningen rest spörsmålet
om några särskilda skäl alltjämt föreligger som motiverar ett avdelningssystem
eller om med hänsyn till de gångna årens erfarenheter eventuellt
någon annan organisationsform — närmast då ett byråsystem — ter
sig mera ändamålsenlig.
Härvidlag har utredningen till att börja med kunnat konstatera, att or
-
56
Kungl. Maj. ts proposition nr H''i år 1961
ganisationsbilden sådan den faktiskt utvecklat sig i vissa hänseenden icke
längre motsvarar vad som förutsättes i riksnämndens instruktion. Särskilda
planeringsavdelningen — som enligt instruktionen skall svara för
de direkta planläggningsuppgifter, vilka av olika skäl icke ansetts böra
decentraliseras till andra fackmyndigheter — kan sålunda Icke längre anses
existera som en organisatorisk enhet. Arbetsområdet har visat sig alltför
vidsträckt för att kunna hållas samman av en person, och följden har
blivit att de befattningshavare — i allmänhet i byrådirektörs ställning -—- som inom avdelningen förestått resp. planeringssektioner, fått en förhållandevis
självständig ställning i förhållande till nämndsledningen. Utvecklingen
har också lett fram till att ifrågavarande avdelningschefstjänst vakantsatts.
-— I fråga om affärsavdelningen, som enligt instruktionen skall
svara för nämndens lagringsverksamhet, gäller att uppgifterna efter hand
ändrat karaktär. Detta har lett till att även här avdelningschef stjänsten
vakantsatts. I stället har ledningen av verksamheten kommit att åvila en
tjänsteman med avlöningsförmåner motsvarande byråchef. — Vad slutligen
angår allmänna avdelningen har till denna hänförts en rad betydelsefulla
och krävande uppgifter, som har samband med nämndens ställning
som centralorgan inom det ekonomiska försvaret. Härutöver har avdelningen
haft att svara för administrativa uppgifter, som inom andra myndigheter
normalt åvilar en kanslibyrå. Anhopningen av olikartade uppgifter
i förening med knappheten på personal har enligt utredningen inneburit
väsentliga olägenheter. — Som resultat av sina överväganden har utredningen
stannat för att föreslå införandet av en byråorganisation. Beträffande
särskilda planerings- och affärsavdelningarna konstateras, att utvecklingen
i praktiken redan naturligt pekat hän mot en sådan. I fråga
om den allmänna avdelningen anses erfarenheterna av den nuvarande ordningen
tala för en uppdelning byråvis av uppgifterna så att de mera juridiskt
och administrativt betonade skiljes från de allmänt utredande och
planerande.
För egen del vill jag i likhet med det helt övervägande flertalet av de
remissinstanser, som berört organisationsfrågan, ansluta mig till förslaget
om en byråorganisation. För en sådan talar, att arbetet i huvudsak
har en kontinuerlig karaktär och bedrives väsentligen med fast anställd
personal, som är specialiserad på sina resp. uppgifter. Vad angår de
mera allmänna och principiellt betonade utrednings- och planeringsuppgifter,
som följer med nämndens ställning som centralt och samordnande
organ inom det ekonomiska försvaret, är det visserligen sant att detta arbete
skiftar till omfång och karaktär. De särskilda krav som ifrågavarande
uppgifter ställer på organisationen kan emellertid, som utredningens
förslag visar, tillgodoses genom tillskapandet av ett särskilt stabsorgan.
Till frågan om ett sådant skall jag strax återkomma. Sammanfattningsvis
vill jag här framhålla, att jag finner avgörande skäl tala för ett byråsystem.
Därigenom skapas förutsättningar för större stadga i arbetet och för
en smidigare handläggning genom ökad decentralisering av befogenheter
Kungl. Maj.ts proposition nr Si år 1961 57
till de tjänstemän, som närmast har ansvaret för resp. beredskapsuppgifter.
Vad angår frågan om den lämpliga byråindelningen må först
konstateras, att utredningen föreslagit en uppdelning av allmänna avdelningens
uppgifter på två byråer, nämligen en kanslibyrå och en allmän
planeringsbyrå, av vilka den senare skulle få karaktären av ett stabsorgan.
För egen del kan jag i huvudsak ansluta mig till detta förslag. Dock anser
jag, att stabsorganet icke bör få ställning som byrå utan som en självständig
sektion direkt underställd generaldirektören. Karaktären av stabsorgan
bör därvid renodlas genom att mera fortlöpande dch rutinmässiga
uppgifter i vidare mån än utredningen tänkt sig överflyttas till kanslibyrån.
Mera konkret uttryckt kommer de arbetsuppgifter, som sålunda bör
tilldelas kanslibyrån — hellre benämnd administrativa byrån — och allmänna
planeringssektionen, att bli följande.
Administrativa byrån skall i första hand svara för löpande administrativa
uppgifter av traditionell kanslibyråkaraktär. Den skall vidare handlägga
vissa direkta beredskapsuppgifter av administrativ och juridisk art.
Hit hör exempelvis arbetet med författningsberedskapen och förberedelserna
för olika ekonomiskt inriktade myndigheters omställning till krigsorganisation.
En betydelsefull uppgift blir vidare att utöva en allmänt samordnande
verksamhet i juridiskt och administrativt hänseende inom nämnden.
Detta innefattar främst en skyldighet att allmänt följa upp den planläggning,
som bedrives på de olika planeringsbyråerna så att denna blir
administrativt genomförbar och på lämpligt sätt kan bringas till berörda
myndigheters kännedom. Byråns arbete innefattar också ett fortlöpande
kontaktarbete med andra beredskapsplanerande myndigheter, medverkan i
försvarshögskolans kurser etc. — Vad den allmänna planeringssektionen angår
blir dess uppgifter som stabsorgan att i första hand hålla myndighetens
ledning orienterad om det utrednings- och planeringsarbete, som bedrives
på olika håll inom det ekonomiska beredskapsområdet och givetvis även inom
totalförsvaret i övrigt i den mån planläggningen där återverkar på de
ekonomiska beredskapsuppgifterna. Sektionen skall vidare vid behov initiera
utredningar av mera principiell och grundläggande natur och i samordnande
syfte medverka i de arbetsgrupper etc., som därvid kan komma att
tillsättas. Dess tjänstemän bör också i förekommande fall kunna utnyttjas
i mera betydelsefulla utredningar inom andra myndigheter då riksnämndens
medverkan är påkallad, överhuvud bör stabsorganet ha en rörlig karaktär
och dess insatser koncentreras på frågor av större räckvidd och mera
principiell natur. Det fortlöpande planeringsarbetet däremot bör åvila resp.
byråer. EU naturligt åliggande för stabsorganet blir slutligen att förbereda
och samordna myndighetens medverkan i civila och militära spel och övningar.
De uppgifter, som enligt gällande instruktion åvilar särskilda planeringsavdelningen,
hänför sig såsom tidigare nämnts främst till allmän varuplanering,
planering av industri och handel, bränsleplanering samt transport
-
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 8t år 1961
planering. Från den sistnämnda bortses i detta sammanhang, då en decentralisering
här föreslagits till andra fackmyndigheter. Beträffande övriga
ifrågavarande beredskapsuppgifter innebär utredningens förslag inrättandet
av en industri- och uarubyrå samt en bränslebyrå. Den förstnämnda
innefattar därvid i stort sett den planläggning, som för närvarande
bedrivs inom de särskilda industri- och varuplaneringssektionerna, varjämte
dit hänföres nämndens fortlöpande arbete i fråga om undanförsel.
Bränslebyrån övertager arbetet inom den nuvarande bränslesektionen. Mot
dessa förslag har jag icke något att erinra. För ett sammanförande av beredskapsuppgifterna
i fråga om produktion och handel med den allmänna
varuplaneringen kan sålunda såväl varumässiga som arbetstekniska skäl
anföras, och i fråga om bränsleberedskapen motiveras en byrå av arbetsuppgifternas
speciella natur och omfattning. Vad slutligen angår affärsavdelningen
har utredningen föreslagit, att densamma omvandlas till en affärsbyrå.
Med hänsyn till den karaktär, som lagringsuppgiften efter hand fått,
finns det enligt min mening goda skäl för att så sker.
Sammanfattningsvis vill jag alltså föreslå, att en byråorganisation genomföres,
därvid verksamheten fördelas på en administrativ byrå, en industrioch
varubyrå, en bränslebyrå samt en affärsbyrå. Härtill kommer en allmän
planeringssektion.
Jag har i detta sammanhang även funnit skäl överväga frågan om myndighetens
grundstruktur. Enligt gällande instruktion består myndighetens
ledning av en nämnd med generaldirektören som ordförande samt fyra ledamöter.
Vilka som skall utses till ledamöter anges icke närmare. I praktiken
har emellertid genom ledamöterna till nämnden knutits företrädare för näringslivet
och organisationsväsendet jämte viss militär sakkunskap.
Vid sina överväganden av riksnämndens organisation har utredningen för
sin del funnit det tveksamt, om myndigheten lämpligen bör vara konstruerad
som nämnd, men har avstått från att framlägga några konkreta förslag
till annan ordning. För egen del har jag ansett en omprövning av nämndskonstruktionen
motiverad närmast med hänsyn till önskvärdheten att knyta
cheferna för de olika byråerna närmare till verksledningen på så sätt att
de fortlöpande får deltaga i handläggningen och avgörandet av mera betydelsefulla
frågor. En dylik ordning ter sig särskilt angelägen med tanke
på karaktären hos de uppgifter som åvilar riksnämnden. I fråga om de direkta
planeringsuppgifter, som nämnden själv har att svara för, gäller sålunda,
att de har ett nära inbördes samband och därför icke kan lösas oberoende
av varandra. Det ter sig då också naturligt, att de berörda befattningshavarna
gemensamt delar ansvaret för de beslut som fattas. Ett skäl i detla
sammanhang är också, att beredskapsarbetets utåtriktade natur förutsätter,
att de ansvariga tjänstemännen i sina kontakter med andra myndigheter
kan handla på grundval av en gemensam grundsyn. Härvidlag skulle
en fortlöpande medverkan i verksledningen skapa naturliga förutsättningar
för ett samordnat handlande.
Jag vill här framhålla, att det vid en ändrad grundstruktur är angeläget,
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 84 år 1!)61
att det hittillsvarande lekmannainslaget i nämnden bibehålies. Sålunda finner
jag det naturligt och önskvärt med hänsyn till myndighetens arbetsuppgifter,
att till dennas ledning även framgent är knutna företrädare för näringsliv
och andra berörda samhällsintressen.
Som resultat av mina överväganden har jag funnit skäl föreslå, att riksnämnden
omvandlas till en styrelse med kollegial beslutsform.
Såsom ledamöter i styrelsen — förslagsvis benämnd överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap — skall förutom
generaldirektören som ordförande ingå de fyra byråcheferna samt ett
antal lekmannarepresentanter, vilka bör vara minst fyra. Jag vill i sammanhanget
erinra om att den angivna konstruktionen av myndigheten nära
överensstämmer med den utformning, som civilförsvarsstyrelsen fått.
Viktigt är givetvis att betingelser skapas för ett kontinuerligt samråd mellan
överstyrelsen och de olika beredskapsplanerande myndigheter, med vilka
den som centralorgan inom det ekonomiska försvaret har att samverka. Att
finna den lämpliga formen för ett sådant till styrelsen knutet samråd torde
få ankomma på Kungl. Maj :t i samband med utfärdandet av en ny instruktion
för styrelsen. Jag vill här ännu en gång erinra om de följder för samverkansformerna
inom det ekonomiska försvaret, som den vidare behandlingen
av totalförsvarets samordnings- och ledningsproblem eventuellt kan få.
Den här förordade omorganisationen synes lämpligen böra genomföras
vid årsskiftet 1961/6 2. Härigenom skapas möjligheter
att i god tid förbereda myndighetens organisatoriska omvandling och vidtaga
de åtgärder i olika hänseenden, som därvid blir pakallade. Ställningstagandet
innebär, att riksnämnden i dess nuvarande form fortsätter att verka
fram till den 1 januari 1962.
Jag övergår härefter till att behandla frågan om styrelsens personal
och dennas lönesättning. Härmed sammanhängande spörsmål får
bedömas mot bakgrund av den av mig föreslagna nya organisationen. I ett
sammanhang prövas därför nu det totala behovet av tjänster inom styrelsen,
utan avseende vid om resp. tjänster har sin motsvarighet i gällande organisation
eller ej. I fråga om biträdes- och vaktpersonalen vill jag dock allmänt
framhålla, att beträffande löneställningen några förändringar i förhållande
till nuläget inom riksnämnden icke vidtagits utom såvitt avser ordinariesättning
resp. extra-ordinariesättning av ett par tjänster.
Vad angår överstyrelsens chef bör denne förordnas för viss tid och fa
tjänsteställning som generaldirektör i Bp 6. —- Jag har tidigare förordat,
att verksamheten vid myndigheten fortsättningsvis uppdelas på fyra byråer
och en fristående sektion (allmänna planeringssektionen). Varje byrå bör
förestås av en byråchef, därvid den som är knuten till administrativa byrån
torde få löneställningen Bo 1 och de övriga tre löneställningen Be 1. Chefen
för berörda sektion bör placeras i högst Bg 1 med tjänstebenämningen avdelningsdirektör.
Vad gäller personalen i övrigt förordar jag, alt vid administrativa byrån
skall finnas följande tjänster, nämligen en byrådirektör i Ao 24, två förste
60
Knngl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
byråsekreterare — varav en i Ao 23 och en i Ao 21 — samt en amanuens
och en kanslist, båda i reglerad befordringsgång. Vidare bör där inplaceras
en förste kansliskrivare i Ao 12, en förste expeditionsvakt i Ao 8, en expeditionsvakt
i Ao 7, ett kanslibiträde i Ao 7 samt ett kontorsbiträde (telefonist)
i reglerad befordringsgång. Till byrån bör även knytas viss för byrån
och allmänna planeringssektionen gemensam skrivpersonal, nämligen två
kanslibiträden — varav det ena i Ao och det andra i Ae 7 — samt ett kontorsbiträde
i reglerad befordringsgång.
I allmänna planeringssektionen torde ingå en byrådirektör i Ao 24, en förste
aktuarie i Ae 21, en amanuens i reglerad befordringsgång samt en kansliskrivare
i Ao 10 med särskilda till den statistiska verksamheten knutna uppgifter.
Vad angår industri- och varubyrån förordar jag, att där inplaceras en
byrådirektör i Ag 24, två förste byråsekreterare — varav en i Ae 23 och
en i Ae 21 — en byråingenjör och en byråassistent, båda i Ae 19, ett kanslibiträde
i Ae 7 och ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.
I bränslebyrån föreslår jag inplacerade en byrådirektör i Ae 24, två förste
byråsekreterare i Ae 23, en amanuens i reglerad befordringsgång och en
assistent i Ae 15, vidare en kontorist i Ae 9 och ett kontorsbiträde i reglerad
befordringsgång.
Inom affärsbyrån bör i anslutning till förrådssektionen finnas en byråintendent
i Ae 23, en byråassistent i Ae 19, en förrådsförvaltare i Ae 17 och
en kansliskrivare i Ae 10. I cisternsektionen — från vilken ledningen av den
lokala cisternförvaltningen utövas — torde ingå en byrådirektör i Ae 26, en
byråassistent i Ae 19 och en kontorist i Ae 9. Vidare bör till den kamerala
sektionen vara knutna en kamrerare i Ae 21, en assistent i Ae 15, en kassör
i Ae 12, ett kanslibiträde i Ae 7 och ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.
— Till byråledningens förfogande bör stå en kansliskrivare i Ae
10.
Beträffande vissa av de i det föregående angivna biträdestjänsterna, som
övertagits från den äldre organisationen, bör gälla att deras löneställning
framdeles skall omprövas, då i samband med nuvarande innehavares avgång
vakans uppstår. Det gäller följande tjänster, nämligen en förste kansliskrivare
i Ao 12 inom administrativa byrån, en kansliskrivare i Ao 10 inom
allmänna planeringssektionen, en kontorist i Ae 9 inom bränslebyrån, en
kassör i Ae 12, en kansliskrivare i Ae 10 (byråledningen) och en kontorist
i Ae 9 inom affärsbyrån.
Beträffande av mig föreslagna lönegradsplaceringar av tjänster vid överstyrelsen
har vederbörande personalorganisationer ej haft något att erinra.
— En samlad redovisning av vad jag förordat i fråga om personalen och
dess löneställning ges i en här intagen sammanställning.
Kungl. Maj :t torde böra inhämta riksdagens bemyndigande att, därest i
samband med omorganisationen innehavare av ordinarie eller extra ordinarie
tjänst ej kan beredas motsvarande anställning, besluta om förande på
övergångsstat av vederbörande ordinarie tjänst och att medge det överskri
-
61
Kungl. Maj. ts proposition nr 8b år 1961
dande av avlöningsanslag, som kan erfordras för att bibehålla extra ordinarie
tjänsteman, ävensom att i övrigt besluta om erforderliga övergångsanordningar.
Tj änstebenämning
Generaldirektör ..........................
Byråchef ................................
Avdelningsdirektör........................
Byrådirektör ............................
Byrådirektör ............................
Byråintendent............................
Förste byråsekreterare ....................
Förste byråsekreterare ....................
Förste aktuarie ..........................
Kamrerare ..............................
Byråingenjör ............................
Byråassistent ............................
Amanuens ..............................
Förrådsförvaltare ........................
Assistent ................................
Kanslist ................................
Kassör ..................................
Förste kansliskrivare......................
Kansliskrivare............................
Kontorist................................
Förste expeditionsvakt....................
Expeditionsvakt..........................
Kanslibiträde ............................
Kontorsbiträde ..........................
Summa antal
Lönegrad
Ord.
I. ord.
Summa
antal
Bp 6
1
1
B 1
1
3
4
lögst B 1
1
1
A 26
1
1
A 24
2
2
4
A 23
1
1
A 23
1
3
4
A 21
1
1
2
A 21
1
1
A 21
1
1
A 19
1
1
A 19
3
3
regi. befordr.
3
3
A 17
1
1
A 15
2
2
regi. befordr.
1
1
A 12
1
1
A 12
1
1
A 10
1
2
3
A 9
2
2
A 8
1
1
A 7
1
1
A 7
2
3
5
regi. befordr.
2
3
5
14
36
50
Kostnaderna för den angivna personalen blir för helår räknat
1 244 200 kronor. Härutöver bör överstyrelsen erhålla samma ekonomiska
möjligheter som riksnämnden att anta extra tjänstemän samt anlita experter
och sakkunniga. Härför beräknar jag ett medelsbehov av 162 200 kronor,
motsvarande vad riksnämnden för närvarande disponerar för ändamålet.
Till kompensation för höjda folkpensionsavgifter bör reserveras ett belopp
av 22 200 kronor. Vidare torde för vissa särskilda arvoden beräknas
ett belopp av 17 400 kronor, varav 6 000 kronor avser arvoden åt lekmannarepresentanterna
i styrelsen, 1 800 kronor arvode åt generaldirektörens ställföreträdare,
1 500 kronor arvode åt militärassistenten och 8 100 kronor visst
revisorsarvode. — Tillhopa skulle avlöningskostnaderna vid överstyrelsen
för helår räknat komma att uppgå till 1 446 000 kronor, därvid bör beaktas
att vissa befattningshavare representerande en lönekostnad av ca 74 000 kronor
överförts till andra myndigheter. Om vid en jämförelse med riksnämndens
avlöningsanslag för innevarande budgetår — upptaget med 1 352 000
kronor — hänsyn tages härtill, skulle alltså förslaget innebära en kostnadsökning
totalt sett av (1 446 000 + 74 000 — 1 352 000 =) 168 000 kronor.
Härav kan emellertid — som framgår av det följande — ca 135 000 kronor
anses motsvara en automatisk utgiftsökning. Innebörden av förslaget skulle
alltså vara en omorganisation inom en i huvudsak oförändrad medelsram. —
Då överstyrelsen enligt det föregående träder i verksamhet först med ingången
av år 1962 torde medelsanvisning under styrelsens avlöningsanslag för
62
Kurtgl. Maj.ts proposition nr 84 år 1961
nästa budgetår böra begränsas till hälften av det ovan angivna årsbeloppet
å 1 446 000 kronor eller till 723 000 kronor. Beloppet bör fördelas på olika
anslagsposter i enlighet med vad som framgår av efterföljande hemställan.
Vad angår avlöningskostnaderna för riksnämndens verksamhet under
andra halvåret 1961 torde frågan härom bedömas i anslutning till nämndens
petitaskrivelse för budgetåret 1961/62. Vid beräkningen av anslagsbehovet
är min utgångspunkt, att en ökad medelsanvisning bör ske endast för
automatiska utgiftsförändringar. I enlighet härmed skulle för rörligt tillägg
och för kompensation för höjda folkpensionsavgifter samt för löneklassändringar
etc. en ökning av nämndens avlöningsanslag för helår räknat böra
ske med 135 000 kronor från 1 352 000 kronor till 1 487 000 kronor. Då
emellertid anslaget endast skall beräknas för halvår torde medelsanvisningen
för nästa budgetår böra bestämmas till hälften härav eller till avrundat
744 000 kronor. Beträffande fördelningen på anslagsposter hänvisas även här
till efterföljande hemställan.
Vad angår överstyrelsens resp. riksnämndens medelsbehov för omkostnader
för nästa budgetår har jag bedömt frågan härom med beaktande av
nämndens äskanden för ändamålet i dess petitaskrivelse för budgetåret 1961/
62. Med ledning härav och med hänsyn tagen till att vissa beredskapsuppgifter
vid ingången av år 1962 överflyttas till andra myndigheter föreslår jag,
att överstyrelsens omkostnadsanslag för nästa budgetår (avseende verksamheten
under första halvåret 1962) bestämmes till 87 000 kronor, därvid 2 500
kronor avser sjukvård, 23 000 kronor reseersättningar och 61 500 kronor
expenser. —- Riksnämndens omkostnadsanslag (avseende verksamheten under
andra halvåret 1961) föreslår jag anvisat med 90 000 kronor, därvid
2 500 kronor hänför sig till sjukvård, 27 000 kronor till reseersättningar och
60 500 kronor till expenser. Tillhopa innebär förslagen till medelsanvisning
en sänkning i förhållande till riksnämndens omkostnadsanslag för innevarande
budgetår med ca 27 000 kronor, därvid emellertid får beaktas att sistnämnda
anslag innefattar viss engångsanvisning om 29 000 kronor.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att såvitt gäller det ökade medelsbehov,
som uppstår hos statens biltrafiknämnd och sjöfartsstyrelsen till
följd av att de övertager vissa beredskapsuppgifter från riksnämnden, Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen under vederbörande anslag begärt bemyndigande
att medgiva erforderliga överskridanden.
V. Hemställan
Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna det av mig framlagda förslaget till omorganisation
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
till en överstyrelse för ekonomisk försvarsberedskap samt de
åtgärder i övrigt, som jag i sammanhanget föreslagit vidtagna;
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 84 år 1961
63
II. bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med i det föregående
framlagda förslag, dels fastställa personalförteckning
för överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, dels
ock vidtaga ändringar i personalförteckningen för statens
biltrafiknämnd;
III. bemyndiga Kungl. Maj :t att i mån av behov föra ledigbliven
ordinarie personal vid riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap på övergångsstat och att i övrigt
vidta de övergångsanordningar som kan bli erforderliga i
anledning av omorganisationen;
IV. godkänna följande avlöningsstat för överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1962:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
...................................... 130 500
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t .......................... 8 700
3. Avlöningar till icke-ordinarie personal m. in.,
förslagsvis .............................. 422 800
4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 149 900
5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis .............................. 11 100
Summa kronor 723 000
V. godkänna följande avlöningsstat för riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap, att tillämpas under tiden 1
juli—31 december 1961:
Avlöningsstat
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags
-
vis ...................................... 149 800
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t .......................... 13 600
3. Avlöningar till icke-ordinarie personal m. in.,
förslagsvis .............................. 420 200
4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 148 900
5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,
förslagsvis .............................. 11 500
Summa kronor 744 000
VI. å driftbudgeten under tionde huvudtiteln för budgetåret
1961/62 anvisa till
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 år 1961
a) överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap: Avlöningar
ett förslagsanslag av 723 000 kronor;
b) Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap: Omkostnader
ett förslagsanslag av 87 000 kronor;
c) Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Avlöningar
ett förslagsanslag av 744 000 kronor;
d) Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap: Omkostnader
ett förslagsanslag av 90 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Barbro Blomberg
Innehållsförteckning
I. Inledning ................................................
Utredningsuppdraget m. m...............................
Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap nuvarande
arbetsuppgifter och organisation ........................ 3
II. Samordningen och ansvarsfördelningen inom den ekonomiska
försvarsberedskapens område .............................. 7
Utredningen ............................................ 7
Yttranden .............................................. 12
Departementschefen ...................................... 20
III. Beredskapsplanläggningen på transportområdet .............. 25
Utredningen ............................................ 25
Yttranden ................ 30
Departementschefen .................................... 38
IV. Riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap organisation 42
Utredningen ............................................ 42
Yttranden .............................................. 50
Departementschefen .................................... 55
V. Hemställan ................................................ 62
610319 Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1961:301 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riksnämndens för ekonomisk försvarsberedslcap framtida organisation och verksamhet m. a1 i texten
- SU 1961:118 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riksnämndens för ekonomisk försvarsberedskap framtida organisation och verksamhet m. m. jämte i ämne s. 1 i texten