Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr bl6) om sparbanker, m. m

1962-03-16 · 61 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 61 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:134, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr bl6) om sparbanker, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

1

Nr 134

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr bl6) om

sparbanker, m. m.; given Stockholms slott den 16

mars 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

2) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa; samt

3) lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter och befogenheter,

som enligt lag eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen

eller sparbanksinspektionen.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att tillsynen över sparbankerna, vilken nu är uppdelad

mellan en särskild sparbanksinspektion och länsstyrelserna, i sin helhet

skall anförtros åt en för sparbankerna, affärsbankerna och jordbrukets

kreditkassor gemensam tillsynsmyndighet, benämnd bankinspektionen och

bildad genom sammanslagning av sparbanksinspektionen med bank- och

fondinspektionen. 1

1 tlihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 134

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 3, 6, 34, 78—85, 90—92 och 95—97 §§ lagen

den 3 juni 1955 om sparbanker skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives samt att i 8, 11, 12, 27, 31, 32, 37, 48, 51, 61, 63—66, 69, 75, 86

och 99 §§ nämnda lag1 orden »länsstyrelsen», »sparbanksinspektionen» och

»inspektionen» eller genitivformen av dessa ord skola ersättas med ordet

»tillsynsmyndigheten» eller genitivformen därav ävensom i 87—89 och 99 §§

samma lag orden »sparbanksregister» och »sparbanksregistren» skola ersättas

med ordet »sparbanksregistret».

(Nuvarande lydelse)

3 §.

Sparbankerna skola, på sätt i denna

lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning---i 90 §.

6 §.

Stiftarna skola söka stadfästelse å

reglementet hos länsstyrelsen i det

län, inom vilket sparbankens styrelse

skall hava sitt säte.

Vid ansökningen, — — — blivit

tecknat.

34 §.

Sparbanks filial---sparban
kens

verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala

lån eller ombesörja avräkningsboktöring

eller hålles öppen mer än

nio timmar i veckan, är avdelningskontor.

Annan filial är sparställe.

För inrättande av avdelningskontor i

kommun, där sparbanken icke förut

driver verksamhet vid huvudkontor

eller avdelningskontor, fordras

tillstånd av länsstyrelsen i det län,

till vilket kommunen hör. Sådant

tillstånd må lämnas endast om sparbanksverksamheten

i kommunen

finnes kunna vara till nytta för det

allmänna.

1 Senaste lydelse av 32 § se 1959:86.

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Sparbankerna skola stå under tillsyn

av en för hela riket gemensam

tillsynsmyndighet, varom förmäles i

85 §.

För inskrivning---i 90 §.

6 §.

Stiftarna skola söka stadfästelse å

reglementet hos tillsynsmyndigheten.

Vid ansökningen, — — — blivit

tecknat.

34 §.

Sparbanks filial---sparban
kens

verksamhetsområde.

Filial, som må bevilja eller utbetala

lån eller ombesörja avräkningsbokföring

eller hålles öppen mer än

nio timmar i veckan, är avdelningskontor.

Annan filial är sparställe.

För inrättande av avdelningskontor i

kommun, där sparbanken icke förut

driver verksamhet vid huvudkontor

eller avdelningskontor, fordras

tillstånd av tillsynsmyndigheten. Sådant

tillstånd må lämnas endast om

sparbanksverksamheten i kommunen

finnes kunna vara till nytta för

det allmänna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

78 §.

Fusion av--— mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks

alla tillgångar och skulder skola genom

fusion övertagas av en annan

sparbank må träffas mellan sparbankerna,

såframt av styrelsen i den

överlåtande sparbanken framlagt

förslag till sådant fusionsavtal godkänts

av huvudmännen i denna

sparbank efter vad i 2 mom. sägs.

Fusionsavtalet må ej verkställas utan

tillstånd av länsstyrelse enligt vad

därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut ----när
varande

huvudmännen.

Är för —--till efterrättelse.

Har beslutet ■—- -—• -—■ fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter

det registrering skett av sådant beslut

om godkännande av förslag till

fusionsavtal, som avses i 1 och 2

inom., skall såväl den övertagande

som den överlåtande sparbankens

styrelse göra ansökan om tillstånd av

länsstyrelsen i det län, inom vilket

den överlåtande sparbankens styrelse

har sitt säte, att bringa fusionsavtalet

till verkställighet. Vid ansökningen

skall fogas bevis, att beslutet blivit

registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning

skall grundas å ett bedömande av huruvida

fusionen dels kan anses vara

förenlig med deras intressen, som

äro insättare i eller eljest hava fordringar

å de av fusionen berörda sparbankerna,

dels framstår som ändamålsenlig

ur allmän synpunkt. Beslut

må ej meddelas utan att yttrande i

ärendet avgivits av sparbanksinspekiionen

samt, där den övertagande

sparbankens styrelse har sitt säte i

annat län, av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet---över
tagande

sparbanken.

79 §.

Avtal, som — — — till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser spar
-

(Föreslagen lydelse)

78 §.

Fusion av —---mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks

alla tillgångar och skulder skola genom

fusion övertagas av en annan

sparbank må träffas mellan sparbankerna

såframt av styrelsen i den överlåtande

sparbanken framlagt förslag

till sådant fusionsavtal godkänts av

huvudmännen i denna sparbank efter

vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet

må ej verkställas utan tillstånd

av tillsynsmyndigheten enligt vad

därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut---när
varande

huvudmännen.

Är för---till efterrättelse.

Har beslutet---fusion för
fallen.

3 mom. Senast fyra månader efter

det registrering skett av sådant beslut

om godkännande av förslag till

fusionsavtal, som avses i 1 och 2

mom., skall såväl den övertagande

som den överlåtande sparbankens

styrelse göra ansökan hos tillsynsmyndigheten

om tillstånd att bringa

fusionsavtalet till verkställighet.

Tillsynsmyndighetens tillståndsprövning

skall grundas å ett bedömande

av huruvida fusionen dels kan

anses vara förenlig med deras intressen,

som äro insättare i eller eljest

hava fordringar å de av fusionen berörda

sparbankerna, dels framstår

som ändamålsenlig ur allmän synpunkt.

När lagakraftvunnet — ---över
tagande

sparbanken.

79 §.

Avtal, som---till efterrät
telse.

Avtalet må, där det avser spar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knngl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

(Nuvarande lydelse)

banks överlåtande å bankaktiebolag,

ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen

i det län, inom vilket den

överlåtande sparbankens styrelse har

sitt säte. Beslut i tillståndsärendet

må ej meddelas utan att yttrande avgivits

av sparbanksinspektionen samt,

där överlåtelsen sker till sparbank,

vars styrelse har sitt säte i annat län,

av länsstyrelsen i det länet.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:

att i fråga om lämpliga inrättandet

och bedrivandet av sparbanks verksamhet

tillhandagå med råd och upplysningar;
-

att med uppmärksamhet följa sparbankernas

verksamhet i den mån så

erfordras för kännedom om de förhållanden,

som kunna inverka på

sparbanks säkerhet eller eljest äro av

betydelse för en sund utveckling av

sparbanksverksamheten;

att därest inspektionen finner, att

sparbanks verksamhet icke står i

överensstämmelse med lag eller författning

eller med reglementet eller

de föreskrifter, som med stöd av stadgande

i lag eller författning eller i

reglementet meddelats av huvudmännen

eller styrelsen, eller eljest bedrives

på sått, som medför våda för sparbankens

säkerhet, göra de erinringar

hos sparbankens styrelse eller de

framställningar hos länsstyrelsen, till

vilka inspektionen kan finna sig föranlåten;
att

utfärda instruktion för revisor

och likvidationsrevisor, som förordnats

av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt,

meddela närmare föreskrifter

om sättet för förande av

sparbanks räkenskaper, om förvaring

(Föreslagen lydelse)

banks överlåtande å bankaktiebolag,

ej verkställas utan tillstånd av Konungen

och eljest icke utan tillstånd

av tillsynsmyndigheten.

80 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka

att sparbankerna i sin verksamhet

ställa sig till efterrättelse denna

lag och andra författningar, såvitt de

hava särskilt avseende å sparbanker,

ävensom de för sparbankerna gällande

reglementena samt de föreskrifter,

som med stöd av stadgande i lag, författning

eller reglemente meddelats

av huvudmännen eller styrelsen.

Det åligger tillsynsmyndigheten

att jämväl i övrigt med uppmärksamhet

följa sparbankernas verksamhet

i den mån så erfordras för kännedom

om de förhållanden, som kunna

inverka på sparbanks säkerhet eller

eljest äro av betydelse för en sund

utveckling av sparbanksverksamheten.

Tillsynen utövas med ledning av

handlingar, vilka jämlikt denna lag

insändas till tillsynsmyndigheten,

ävensom upplysningar, som inhämtas

vid sparbanksundersökning eller annorledes.

Sparbanksundersökning

skall anställas så ofta sådan av myndigheten

anses erforderlig eller av

Konungen anbefalles.

Där tillsynsmyndigheten så finner

erforderligt, må myndigheten meddela

närmare föreskrifter om sättet för

förande av sparbanks räkenskaper,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kangl. Maj:ts proposition nr 13t ar 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av värdehandlingar samt om inventering

av dessa.

81 §.

Länsstyrelsen tillkommer:

att, om sparbanks huvudmän eller

styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller författning eller med

reglementet eller eljest finnes medföra

våda för sparbankens säkerhet,

förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått

i verkställighet, förelägga huvudmän

eller styrelse att, där så ske kan, göra

rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse

eller revisorer att fullgöra vad som

åligger dem enligt lag eller författning

eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses

i 92 § första stycket, tillskyndats

skada, föranstalta om talans anställande

mot den ersättningsskyldige,

såframt ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas

utgör hinder för sådan talan;

att, om det med hänsyn till utomordentliga

omständigheter icke är

lämpligt att sparbanks värdehandlingar

förvaras på sätt reglementet

angiver, på framställning av sparbanken

och, där det kan ske, efter

hörande av sparbanksinspektionen,

meddela sparbanken tillstånd tills vidare

att förvara handlingarna på annat

betryggande sätt som länsstyrelsen

föreskriver; samt

att för varje sparbank inom länet

förordna en revisor att med övriga

revisorer deltaga i granskningen av

styrelsens förvaltning och sparbankens

räkenskaper, därvid länsstyrelsen

har att, till ledning för sitt val,

från den handelskammare inom vars

om förvaring av värdehandlingar

samt om inventering av dessa.

81 §.

Om sparbanks huvudmän eller styrelse

fattat beslut, som står i strid

med lag eller författning eller med

reglementet eller eljest finnes medföra

våda för sparbankens säkerhet,

må tillsynsmyndigheten förbjuda

verkställighet av beslutet. Myndigheten

må ock förelägga huvudmännen

eller styrelsen att, om beslut som

nyss sagts gått i verkställighet, göra

rättelse, där så kan ske, ävensom eljest

förelägga huvudmän, styrelse eller

revisorer att fullgöra vad som

åligger dem enligt lag eller författning

eller enligt reglementet. Sådant

föreläggande må dock, utom vad angår

innehållet av vinst- och förlusträkning

eller balansräkning, icke av

myndigheten meddelas i fråga om i

lag eller författning givna föreskrifter,

vilkas överträdande är belagt

med straff.

Där sparbank i fall, som avses i

92 § första stycket, tillskyndats skada,

äger tillsynsmyndigheten föranstalta

om talans anställande mot den

ersättningsskyldige, såframt ej vad i

58, 59 och 77*§§ stadgas utgör hinder

för sådan talan.

Tillsynsmyndigheten skall för varje

sparbank förordna en revisor att

med övriga revisorer deltaga i granskningen

av styrelsens förvaltning och

sparbankens räkenskaper. Myndigheten

äger när som helst återkalla förordnande,

som här avses, och i stället

utse ny revisor. För revisor, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

(Nuvarande lydelse)

område sparbankens huvudkontor är

beläget begära förslag å tre för revisorsuppdraget

skickade personer.

Länsstyrelsen äger när som helst

återkalla förordnande för revisor,

som här avses, och i stället utse ny

revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite

vid meddelande av föreskrift eller

förbud enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må

utom vad angår innehållet av vinstoch

förlusträkning eller balansräkning

icke av länsstyrelsen meddelas i

fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas

överträdande är belagt med

straff. / frågor, som angå sparbanks

bokföring, må förbud eller föreläggande

icke av länsstyrelsen meddelas,

med mindre sparbanksinspektionen

gjort framställning därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att

rubbning uppstått i det förhållande,

som enligt 27 § skall förefinnas mellan

sparbanks fonder och dess inlåning,

förelägger sparbankens styrelse

att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda

omständigheter föranleda annat,

den tid, inom vilken föreläggandet

skall vara fullgjort, icke sättas

längre än två månader, och må i intet

fall sagda tid bestämmas till mer

än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit

att ställa sig föreläggande, som sist

sagts, till efterrättelse eller har eljest

svårare avvikelse skett från denna

lag eller med stöd därav meddelade

bestämmelser eller reglementet

och rättas ej avvikelsen inom förelagd

tid, äger länsstyrelsen förordna,

att sparbanken genast skall träda

i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation,

äger länsstyrelsen förordna

ombud, som har att närvara vid likvidatorernas

sammanträden, med rätt

att yttra sig till protokollet, samt att

i övrigt övervaka likvidationen.

(Föreslagen lydelse)

förordnats av tillsynsmyndigheten,

skall myndigheten utfärda instruktion.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga

vite vid meddelande av föreskrift

eller förbud enligt denna lag.

Då tillsynsmyndigheten i anledning

av att rubbning uppstått i det förhållande,

som enligt 27 § skall förefinnas

mellan sparbanks fonder och dess

inlåning, förelägger sparbankens styrelse

att vidtaga rättelse, må, där ej

särskilda omständigheter föranleda

annat, den tid, inom vilken föreläggandet

skall vara fullgjort, icke sättas

längre än två månader, och må

i intet fall sagda tid bestämmas till

mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit

att ställa sig föreläggande, som sist

sagts, till efterrättelse eller har eljest

svårare avvikelse skett från denna

lag eller med stöd därav meddelade

bestämmelser eller reglementet

och rättas ej avvikelsen inom förelagd

tid, äger tillsynsmyndigheten

förordna, att sparbanken genast skall

träda i likvidation.

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation,

äger tillsynsmyndigheten förordna

ombud, som har att närvara

vid likvidatorernas sammanträden

med rätt att yttra sig till protokollet,

samt att i övrigt övervaka likvidationen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 734 ar 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Likvidatorerna skola -— — ■— av

likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks

likvidation i avseende å likvidatorer

och huvudmän enahanda befogenhet

som, innan sparbanken trätt

i likvidation, tillkommer länsstyrelsen

enligt denna lag beträffande styrelse

och huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt,

förordna likvidationsrevisor

att med övriga likvidationsrevisorer

deltaga i granskningen av likvidatorernas

förvaltning och sparbankens

räkenskaper. Länsstyrelsen

äger när som helst återkalla förordnande,

som här avses, och i stället

utse ny likvidationsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom

avträtts till konkurs, förordnar länsstyrelsen

ett allmänt ombud att såsom

konkursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller

de förvaltare, som utses på sätt stadgas

i konkurslagen.

Utan hinder---80 § konkurs
lagen.

Om arvode---till konkurs
förvaltare.

8 i §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när

som helst hålla sparbankens kassa

och övriga tillgångar samt alla böcker,

räkenskaper och andra handlingar

tillgängliga för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen,

och enligt av inspektionen

fastställda formulär upprätta och

till inspektionen insända översikter

över sparbankens tillgångar och skulder;

och skall i sådan översikt angivas

huruvida anledning finnes till antagande,

att bokförda värdet av någon

i översikten upptagen tillgång överstiger

dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen

insända i avskrift styrelsens

förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen

med tillhörande handlingar

ävensom protokoll över förhandling
-

Likvidatorerna skola---av

likvidatorerna.

Tillsynsmyndigheten äger under

sparbanks likvidation i avseende å

likvidatorer och huvudmän enahanda

befogenhet som, innan sparbanken

trätt i likvidation, tillkommer

myndigheten enligt denna lag beträffande

styrelse och huvudmän.

Tillsynsmyndigheten må, där så

prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor

att med övriga likvidationsrevisorer

deltaga i granskningen

av likvidatorernas förvaltning och

sparbankens räkenskaper. Beträffande

sådan likvidationsrevisor skall vad

i 81 § tredje stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

2 mom. Har sparbanks egendom

avträtts till konkurs, förordnar tillsynsmyndigheten

ett allmänt ombud

att såsom konkursförvaltare deltaga

i konkursboets förvaltning med den

eller de förvaltare, som utses på sätt

stadgas i konkurslagen.

Utan hinder---80 § konkurs
lagen.

Om arvode---till konkurs
förvaltare.

83 §.

Sparbanks styrelse åligger

att för tillsynsmyndigheten när som

helst hålla sparbankens kassa och övriga

tillgångar samt alla böcker, räkenskaper

och andra handlingar tillgängliga

för granskning;

att å tider, som bestämmas av tillsynsmyndigheten,

och enligt av myndigheten

fastställda formulär upprätta

och till myndigheten insända översikter

över sparbankens tillgångar

och skulder; och skall i sådan översikt

angivas huruvida anledning finnes

till antagande, att bokförda värdet

av någon i översikten upptagen

tillgång överstiger dess verkliga värde;
att,

så snart det kan ske, till tillsynsmyndigheten

insända i avskrift

styrelsens förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen

med tillhörande

handlingar ävensom protokoll över

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

arna vid årssammanträdet med huvudmännen;
att

dels årligen till länsstyrelsen

avgiva statistisk redogörelse angående

sparbanken, dels härutöver, efter Konungens

bestämmande, avgiva ytterligare

statistiska uppgifter rörande

sparbankens verksamhet och ställning;
att

jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen

och inspektionen alla de upplysningar

rörande sparbanken, som

äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande,

att sparbank gjort sådana förluster

att det i 27 § stadgade förhållandet

mellan sparbanks fonder och

dess inlåning rubbats, ofördröjligen

upprätta särskild balansräkning enligt

48 § för utvisande av sparbankens

ställning samt att, därest balansräkningen

bekräftar antagandet i fråga,

ofördröjligen avsända meddelande

härom till inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för

sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet ävensom av kostnaden

för ersättning åt revisor, ombud

eller likvidationsrevisor, som förordnas

enligt 81 § eller 82 § 1 mom., skall

varje sparbank årligen erlägga bidrag

efter visst, för sparbankerna lika förhållande

till sammanlagda beloppet

av de utav sparbanken vid utgången

av nästföregående kalenderår förvaltade

medlen; dock må bidraget till bestridande

av kostnaden för sparbanksinspektionens

organisation och

verksamhet icke överstiga fem tusendels

procent och bidraget till bestridande

av kostnaden för ersättning åt

revisor, ombud eller likvidationsrevisor

icke överstiga fyra tusendels procent

av nämnda belopp.

(Föreslagen lydelse)

förhandlingarna vid årssammanträdet

med huvudmännen;

att jämväl i övrigt meddela tillsynsmyndigheten

alla de upplysningar rörande

sparbanken, som äskas av

myndigheten;

att, då anledning yppas till antagande,

att sparbank gjort sådana förluster

att det i 27 § stadgade förhållandet

mellan sparbanks fonder och dess

inlåning rubbats, ofördröjligen upprätta

särskild balansräkning enligt

48 § för utvisande av sparbankens

ställning samt att, därest balansräkningen

bekräftar antagandet i fråga,

ofördröjligen avsända meddelande

härom till tillsynsmyndigheten; samt

att dels årligen till statistiska centralbyrån

avgiva statistisk redogörelse

angående sparbanken, dels härutöver,

efter Konungens bestämmande,

avgiva ytterligare statistiska uppgifter

rörande sparbankens verksamhet

och ställning.

8b §.

Till bestridande av kostnaden för

tillsynsmyndighetens organisation

och verksamhet ävensom av kostnaden

för ersättning åt revisor, ombud

eller likvidationsrevisor, som förordnas

enligt 81 § eller 82 § 1 mom., skall

varje sparbank årligen erlägga bidrag

efter visst, för sparbankerna lika förhållande

till sammanlagda beloppet

av de utav sparbanken vid utgången

av nästföregående kalenderår förvaltade

medlen; dock må bidraget till bestridande

av kostnaden för tillsynsmyndighetens

organisation och verksamhet

icke överstiga fem tusendels

procent och bidraget till bestridande

av kostnaden för ersättning åt revisor,

ombud eller likvidationsrevisor

icke överstiga fyra tusendels procent

av nämnda belopp.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

80 §.

Tillsynen å sparbank skall på sätt

nedan stadgas utövas av länsstyrelsen

i det län, inom vilket sparbankens

styrelse har sitt säte, samt av en för

hela riket gemensam sparbanksinspektion.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses

i denna lag, är länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse har

sitt säte.

91 §.

över andra beslut av länsstyrelse

än de i andra och tredje styckena avsedda

samt över sparbanksinspektionens

beslut må klagan föras hos Konungen

inom den tid, som är stadgad

för överklagande av förvaltande

myndighets beslut; dock går beslut,

som meddelas av länsstyrelse, i

verkställighet utan hinder av klagan,

där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som —--hos Konungen.

över beslut---andra styc
ket.

92 §.

Har huvudman---för ska
dan.

Har huvudman---för ska
dan.

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

.*

1. stiftare, där — — — till huvudman

;

(Föreslagen lydelse)

85 §.

Tillsynsmyndighet, som avses i

denna lag, är bankinspektionen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses

i denna lag, är bankinspektionen.

Vid bestämmandet av bidrag enligt

8b § skall hänsyn jämväl tagas till

kostnaden för registrering smyndighetens

organisation och verksamhet.

91 §.

Över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten,

må klagan föras

hos Konungen inom den tid, som är

stadgad för överklagande av förvaltande

myndighets beslut, men beslutet

går ändock i verkställighet, där

icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som — --hos Konungen.

Över beslut--— andra styc
ket.

92 §.

Har huvudman---för ska
dan.

Har huvudman —----för ska
dan.

Där medhjälpare, som av revisor

eller likvidationsrevisor anlitats för

granskningsuppdraget, vid uppdragets

utförande uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat sparbanken

skada, skall revisorn svara för skadan.

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes
1.

stiftare, där — — — till huvudman;
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

(Nuvarande lydelse)

4. styrelseledamot, där han vid

upprättande av förvaltningsberättelse,

balansräkning eller vinst- och

förlusträkning, som avses i 47 eller

67 § eller 84 § sjätte punkten, uppsåtligen

förfar i strid med bestämmelserna

i 48, 49 eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan

som uppsåtligen eller av vårdslöshet

till länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen

meddelar oriktig eller

vilseledande uppgift angående omständighet,

varom det ålegat honom

att lämna upplysning;

6. likvidator, som —--hans

uppdrag.

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid

upprättande av förvaltningsberättelse,

balansräkning eller vinst- och

förlusträkning, som avses i 47 eller

67 § eller 84 § sjätte punkten av

vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna

i 48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där — — — eller

35 §.

97 §.

Sparbank må — — — genom

skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet

huvudsakligen härrör från

medel, som tillskjutits av sparbank,

skall sparbanksinspektionen tillse,

att stiftelsens tillgångar äro placerade

på sätt som med beaktande av

stiftelsens ändamål och med hänsyn

jämväl till vad i denna lag är föreskrivet

beträffande placering av

sparbanks medel bereder skälig säkerhet.

Har så ej skett, må den länsstyrelse,

vilken utövar tillsynen över

den sparbank, som lämnat tillskott

till stiftelsen, efter anmälan från

sparbanksinspektionen förelägga stiftelsen

att vidtaga rättelse. Det åligger

dem som företräda stiftelsen att,

närhelst inspektionen begär det, hålla

stiftelsens kassa och övriga tillgångar

samt böcker, räkenskaper och

andra handlingar tillgängliga för

(Föreslagen lydelse)

4. styrelseledamot, där han vid

upprättande av förvaltningsberättelse,

balansräkning eller vinst- och

förlusträkning, som avses i 47 eller

67 § eller 83 § femte punkten, uppsåtligen

förfar i strid med bestämmelserna

i 48, 49 eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan

som uppsåtligen eller av vårdslöshet

till tillsynsmyndigheten meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift

angående omständighet, varom det

ålegat honom att lämna upplysning;

6. likvidator, som--- — hans

uppdrag.

96 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot, där han vid

upprättande av förvaltningsberättelse,

balansräkning eller vinst- och

förlusträkning, som avses i 47 eller

67 § eller 83 § femte punkten, av

vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna

i 48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där — — — eller

35 §.

97 §.

Sparbank må — — — genom

skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet

huvudsakligen härrör från

medel, som tillskjutits av sparbank,

skall tillsynsmyndigheten tillse, att

stiftelsens tillgångar äro placerade på

sätt som med beaktande av stiftelsens

ändamål och med hänsyn jämväl till

vad i denna lag är föreskrivet beträffande

placering av sparbanks medel

bereder skälig säkerhet. Har så ej

skett, må tillsynsmyndigheten förelägga

stiftelsen att vidtaga rättelse.

Det åligger dem som företräda stiftelsen

att, närhelst myndigheten begär

det, hålla stiftelsens kassa och övriga

tillgångar samt böcker, räkenskaper

och andra handlingar tillgängliga för

granskning ävensom lämna myndigheten

alla de upplysningar rörande

stiftelsen, som äskas av myndigheten.

Vad som stadgas i detta stycke skall

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

(Nuvarande lydelse)

granskning ävensom lämna inspektionen

alla de upplysningar rörande

stiftelsen, som äskas av inspektionen.

Vad som stadgas i detta stycke skall

ej gälla stiftelse, vars förmögenhet

huvudsakligen härrör från medel,

som sparbank tillskjutit med stöd av

17 § andra stycket.

(Föreslagen lydelse)

ej gälla stiftelse, vars förmögenhet

huvudsakligen härrör från medel,

som sparbank tillskjutit med stöd av

17 § andra stycket.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 87—90 och 99 §§, den 1 januari

1963 och i övrigt den 1 juli 1962. Lagens bestämmelser skola äga giltighet

redan före ikraftträdandet med avseende på åtgärder som erfordras för tilllämpningen

därefter.

2. De äldre bestämmelserna skola alltjämt äga tillämpning i fråga om

ärenden, som anhängiggjorts hos eller upptagits av länsstyrelse eller sparbanksinspektionen

före ikraftträdandet. Vad nu sagts skall dock icke gälla

87_90 och 99 §§. Vidare skall vad som stadgas om sparbanksinspektionen

från och med den 1 juli 1962 avse bankinspektionen.

3. Erfordras eljest särskilda bestämmelser i fråga om denna lags ikraftträdande,

äger Konungen meddela sådana bestämmelser.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om

sparbankernas säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom. lagen den 15 juni 1934 om sparbankernas

säkerhetskassa skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse samt att

i 5 och 7 §§ samma lag1 ordet »sparbanksinspektionen» skall ersättas med

ordet »bankinspektionen».

(Nuvarande lydelse)

4 §•

2 mom. Sparbanksinspektören

eller, vid förfall för honom, annan

ledamot av sparbanksinspektionen

äger vid styrelsens sammanträden

deltaga i överläggningarna och få till

protokollet antecknad den mening

han uttalat i ärende som förekommit

till behandling.

(Föreslagen lydelse)

4 §•

2 mom. Chefen för bankinspektionen

eller, vid förfall för honom,

ledamot av inspektionen äger vid styrelsens

sammanträden deltaga i överläggningarna

och få till protokollet

antecknad den mening han uttalat i

ärende som förekommit till behandling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

1 Senaste lydelse av 5 och 7 §§ se 1955: 419.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

Förslag

till

lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter och befogenheter,

som enligt lag eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen

eller sparbanksinspektionen

Härigenom förordnas, att de uppgifter och befogenheter, som enligt lag

eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen,

i stället skola tillkomma bankinspektionen samt att eljest i

lag eller författning förekommande bestämmelser, som avse bank- och fondinspektionen

eller sparbanksinspektionen, i stället skola avse bankinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k dr 1962

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari

1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tillsynen över

sparbankerna samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 januari 1961 tillkallade

chefen för finansdepartementet såsom utredningsmän med uppdrag att

verkställa utredning angående tillsynen över sparbankerna f. d. vice riksbankschefen

T. L. Hammarskiöld, tillika ordförande, börschefen S. A. Algott

samt lagbyråchefen B. Holmquist.

Utredningen har numera, med skrivelse den 15 december 1961, överlämnat

ett betänkande med titeln »Sparbankstillsynen» (SOU 1961:65).

I betänkandet förordas att tillsynen över sparbankerna i allt väsentligt samlas

hos en central inspektionsmyndighet och att sålunda länsstyrelsernas

befattning med alla egentliga tillsynsuppgifter skall upphöra. Vidare föreslås

att sparbankstillsynen samordnas med tillsynen över affärsbankerna

och jordbrukets kreditkassor genom att den nuvarande sparbanksinspektionen

sammanslås med bank- och fondinspektionen till en gemensam myndighet,

benämnd bankinspektionen. Utredningsmännen är enhälliga.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av sparbanksinspektionen,

bank- och fondinspektionen, statskontoret, riksrevisionsverket,

statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska sparbanksföreningen,

Sparbankernas bank, Svenska bankföreningen, Sveriges

jordbrukskasseförbund, Föreningen Auktoriserade revisorer samt Svenska

revisorsamfundet. Vid vissa länsstyrelseyttranden har fogats utlåtanden

från lokala sparbanksföreningar och sparbanker. Därjämte har utlåtande

från Skånes handelskammare bilagts yttrandet av länsstyrelsen i Malmöhus

län.

Vid remissbehandlingen har de av utredningen framlagda förslagen till
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr t3k år J962

styrkts eller lämnats utan erinran i det stora flertalet yttranden. Sparbanksföreningen

och Sparbankernas bank samt några länsstyrelser har emellertid

motsatt sig förslagens genomförande.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga den förevarande

frågan och skall därvid börja med en redogörelse för sparbankstillsynens

nuvarande utformning.

II. Sparbankstillsynens nuvarande utformning

Med sparbank förstås enligt 1 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

■— SpL —- penninginrättning som, utan rätt för dess stiftare eller

andra att få del av vinsten, har till ändamål att befordra sparsamhet genom

att i enlighet med SpL:s bestämmelser bedriva in- och utlåning av penningar

och i samband därmed stående verksamhet.

Sparbankerna skall enligt SpL stå under särskild tillsyn. SpL meddelar

de grundläggande bestämmelserna om denna tillsyn, medan vissa detalj bestämmelser

lämnas i en särskild kungörelse den 3 juni 1955 (nr 422) om

sparbanker -— SpK.

Tillsynen är uppdelad mellan länsstyrelsen i det län, inom vilket sparbankens

styrelse har sitt säte, och en för hela riket gemensam sparbanksinspektion.

Uppdelningen är i huvudsak så genomförd att de beslutande tillsynsfunktionerna

anförtrotts åt länsstyrelserna, medan sparbanksinspektionen

har inspekterande och rådgivande uppgifter. Registreringsmyndighet

är vederbörande länsstyrelse.

Beträffande länsstyrelsernas befattning med kontrollen över

sparbankerna må först erinras om att länsstyrelsen avgör om sparbank får

inrättas och meddelar stadfästelse av sparbanks reglemente liksom av ändringar

i detta.

Länsstyrelsernas viktigaste tillsynsuppgifter anges i 81 § SpL. Enligt

denna tillkommer det länsstyrelse

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller författning eller med reglementet för sparbanken eller eljest

finnes medföra våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av

beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän

eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger

dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken tillskyndats skada genom åtgärd av huvudman, styrelseledamot

eller annan i SpL närmare angiven befattningshavare, föranstalta

om talans anställande mot den ersättningsskyldige;

att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke är lämpligt

att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver,

på framställning av sparbanken och, där det kan ske, efter hörande av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

sparbanksinspektionen, meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara

handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver,

samt

att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revisorer

deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens

räkenskaper, därvid länsstyrelsen bar att, till ledning för sitt val, från den

handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget

begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer. Länsstyrelse

äger när som helst återkalla förordnande för sadan revisor och i stället utse

ny revisor.

Länsstyrelse kan vidare förelägga vite i samband med meddelande av

föreskrift eller förbud. Länsstyrelse äger också under vissa förutsättningar

förordna att sparbank skall träda i likvidation. Träder sparbank i likvidation,

äger länsstyrelse förordna särskilt ombud att övervaka likvidationen

liksom också, där så prövas erforderligt, en likvidationsrevisor. Om sparbanks

egendom avträdes till konkurs, förordnar länsstyrelsen ett allmänt

ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkursboets förvaltning.

Det ankommer också på länsstyrelse att medgiva dispens beträffande minimibelopp

för sparbanks grundfond och att pröva vissa frågor i samband

med val av huvudmän, styrelseledamöter och styrelsesuppleanter.

I vissa fall kräves länsstyrelsens fastställelse av sparbanks beslut om förvärv

av fast egendom eller tomträtt och för förbättringsarbeten på fastighet.

För inrättande av avdelningskontor i kommun, där sparbank icke förut

driver verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor, fordras tillstånd

av länsstyrelsen i det län, till vilket kommunen hör.

Avtal om fusion mellan sparbanker må ej verkställas utan tillstånd av

länsstyrelsen i det län där den sparbank är belägen, vars tillgångar och skulder

skall övertagas av annan sparbank. Länsstyrelsens tillståndsprövning

skall grundas på ett bedömande av huruvida fusionen dels kan anses förenlig

med deras intressen, som är insättare i eller eljest har fordringar å de av

fusionen berörda sparbankerna, dels framstår som ändamålsenlig ur allmän

synpunkt. Beslut må ej meddelas utan att yttrande i ärendet avgivits av

sparbanksinspektionen, samt, där den övertagande sparbankens styrelse har

sitt säte i annat län, av länsstyrelsen i det länet.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,

i samband med likvidation, överlåta sin rörelse till annan sparbank eller till

penninginrättning, som ej är sparbank, kräver, där avtalet icke avser sparbanks

överlåtande å bankaktiebolag, tillstånd av länsstyrelsen i det län,

där den överlåtande sparbankens styrelse har sitt säte. Yttrande i ärendet

skall avgivas av sparbanksinspektionen och, där överlåtelsen sker till sparbank,

vars styrelse har sitt säte i annat län, av länsstyrelsen i det länet.

Om sparbanksinspe k tionens uppgifter meddelas föreskrifter

främst i 811 § SpL. Enligt nämnda paragraf åligger det sparbanksinspeklionen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet

tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så

erfordras för kännedom om de förhållanden, som kan inverka på sparbanks

säkerhet eller eljest är av betydelse för en sund utveckling av sparbanksverksamheten;
att,

därest inspektionen finner alt sparbanks verksamhet icke står i överensstämmelse

med lag eller författning eller med reglementet eller de föreskrifter,

som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i reglementet

meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på sätt,

som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos sparbankens

styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka inspektionen

kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats

av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter

om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar

samt om inventering av dessa.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet ävensom kostnaden för ersättning åt de revisorer och ombud,

som jämlikt 81 § eller 82 § 1 mom. förordnas av länsstyrelse, skall

enligt 85 § SpL varje sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna

lika förhållande till sammanlagda beloppet av de av sparbanken

vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen. Enligt särskilda

bestämmelser ankommer det på sparbanksinspektionen att uträkna

och mottaga dessa bidrag.

Vidare må nämnas

att jämlikt 27 § SpL sparbanksinspektionens yttrande erfordras, då sparbank

hos Konungen hemställt, att av banken utställda förlagsbevis icke

skall anses såsom inlåning eller att med bankens fonder skall likställas nominella

värdet å sådana förlagsbevis intill visst maximerat belopp;

att sparbanksinspektionen jämlikt 31 § SpL efter prövning i varje särskilt

fall äger medgiva, att till sparbanks ltassareservmedel hänföres även

andra än i lagen särskilt uppräknade tillgångar;

att inspektionen jämlikt 48 § SpL har att på visst närmare angivet sätt

beräkna och fastställa den medelränta som utgör norm för beräkning av det

bokföringsmässiga värdet av sparbanks obligationer och bundna lån; samt

att inspektionen jämlikt samma lagrum äger medgiva viss uppskrivning

av värdet av fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken,

tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål, eller aktie i bolag, som

uteslutande har till syfte att förvalta för nämnda användning förvärvad

fast egendom eller tomträtt.

Sparbank, som annorledes än genom fusion skall uppbära överskott vid

annan sparbanks likvidation och som vid bestämmande av sin inlåning vill

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1962

räkna med detta överskott, har att vända sig till sparbanksinspektionen, som

lastställer såväl villkoren för ett dylikt förfaringssätt som det belopp intill

vilket överskottet får tagas i beräkning.

Bestämmelser om sparbanksinspektionen finnes även intagna i SpK, i

Kungl. Maj :ts instruktion den 6 december 1957 (nr 422) för sparbanksinspektionen

och i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa.

Sparbanksinspektionen består av en sparbanksinspektör som chef samt,

såsom ledamöter, en biträdande ledamot och två byrådirektörer. I övrigt

tjänstgör f. n. hos inspektionen förutom biträdespersonal en förste byråsekreterare,

en byråinspektör och två assistenter. Utgifterna för sparbanksinspektionens

verksamhet regleras i en av Kungl. Maj :t för varje år fastställd

stat. I den för innevarande budgetår fastställda staten är de upptagna

till ca 400 000 kronor.

Beträffande den allmänna utformningen av inspektionsverksamheten bär

sparbanksinspektionen framhållit att den ansett det ställt utom varje tvivel

att inspektionen icke har till uppgift att fungera som ett revisionsorgan. Detta

bestyrktes även av att inspektionens personaluppsättning är mycket begränsad.

Därför har sparbanksinspektionen ansett sig oförhindrad att allt

efter omständigheterna gå mer eller mindre djupt vid sina undersökningar

men ej heller dragit sig för att utföra mer arbete än som ur formell synpunkt

kunde anses erforderligt.

Underlaget för inspektionens tillsyn utgöres av från sparbankerna inkommande

redovisningshandlingar och vid undersökningar på ort och ställe

inhämtade erfarenheter.

Sparbanksundersökningarna förrättas främst av inspektionens byrådirektörer

men i mån av tid även av sparbanksinspektören, som därjämte besöker

sparbankerna för överläggningar i diverse ämnen. Tidsintervallerna

mellan undersökningarna i en och samma sparbank har i regel varit 5 å 7

är. Turordningen, som aldrig varit strikt, har vid förekommande anledning

helt brutits. Trots en viss inskränkning av arbetsmomenten vid undersökningarna

och trots en utökning av personalen med en byråinspektör har

undersökningsfrekvensen icke stigit sedan SpL:s tillkomst.

Enligt vad utredningen inhämtat från sparbanksinspektionen bör den uteblivna

stegringen i undersökningsfrekvensen ses mot bakgrunden bl. a. av

sparbankernas under senare år starkt ökade omslutning med en avsevärd

stegring av antalet lån, vissa förhållanden sammanhängande med ikraftträdandet

av den nya SpL, den stora frekvensen av mer tidskrävande undersökningar

under senare tid och täta personalbyten inom inspektionen.

Utöver den offentliga tillsynen över sparbankerna finns vissa andra anordningar

som vidtagits för att garantera insättarnas trygghet. Nämnas må

här Sparbankernas säkerhetskassa som inrättats till skydd mot förluster

för insättarna, därest en sparbank till följd av förskingring eller annorledes

2 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 134

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

skulle få sin ekonomiska ställning försvagad. Bestämmelser angående Sparbankernas

säkerhetskassa finns intagna i den nyss nämnda lagen den 15

juni 1934.

I detta sammanhang må slutligen erinras om att tillsynen över affärsbankernas

verksamhet utövas av bank - och fondinspektionen,

åt vilken också anförtrotts tillsynen över jordbrukskasserörelsen. Beträffande

tillsynen över affärsbankerna stadgas i banklagen att tillsynsmyndigheten

skall övervaka att bankerna i sin verksamhet ställer sig till efterrättelse

för dem gällande författningsbestämmelser liksom bolagsordningarnas stadganden

och de föreskrifter som meddelats av bolagsstämma eller bolagsstyrelse.

Tillsynsmyndigheten har i övrigt att med uppmärksamhet följa bankernas

verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om de förhållanden

som kan inverka på bankernas säkerhet eller eljest är av betydelse för

en sund utveckling av bankverksamheten. I fråga om tillsynen över jordbrukskasserörelsen

meddelas motsvarande stadganden i den för denna gällande

särskilda lagen.

Länsstyrelserna har ingen befattning med tillsynen vare sig över affärsbankerna

eller jordbrukskasserörelsen. Närmare uppgifter om bank- och

tondmspektionen och dess tillsynsverksamhet lämnas i de sakkunnigas betänkande

s. 36—44.

Vid utgången av år 1960 utgjorde antalet sparbanker 434 med sammanlagt

1 184 filialer. Vid samma tidpunkt utgjorde antalet affärsbanker 16.

Dessa hade sammanlagt 1 217 huvud- och avdelningskontor. Vid samma tid

var centralkassorna 12 och jordbrukskassorna 572 till antalet. De sistnämnda

hade tillhopa 125 filialer. Affärsbankernas kreditgivning representerade närmare

35 % av samtliga kreditinstituts totala utlåning och affärsbankernas

andel i allmänhetens inlåning utgjorde 44 %. På jordbrukskasserörelsen kom

knappt 3 % av utlåningen och 3 % av inlåningen, medan sparbankerna

representerade 33 % av utlåningen och 36 % av inlåningen. III.

III. Utredningens förslag

Utredningen har i sitt betänkande inledningsvis behandlat frågan, liuru\ida

tillsynen över sparbankerna bör utövas genom statlig myndighet eller i

sparbankernas egen regi. Enligt utredningens mening ger härvidlag föreliggande

argument oförtydbart vid handen att tillsynen även i fortsättningen

bor handhavas av statlig myndighet. När det sedan gäller organisationen&av

tillsynsverksamheten förordar utredningen, såsom inledningsvis nämnts, att

tillsynen över sparbankerna i allt väsentligt samlas hos en central inspektionsmyndighet

och att sålunda länsstyrelsernas befattning med alla egentliga

tillsynsuppgifter skall upphöra. Slutligen föreslås att sparbankstillsynen

samordnas med tillsynen över affärsbankerna och jordbrukets kredit
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1962

kassor genom att den nuvarande sparbanksinspektionen sammanslås med

bank- och fondinspektionen till en gemensam myndighet, benämnd bankinspektionen.

I förevarande sammanhang må erinras om att frågan om sparbankstillsynens

anordnande tidigare vid olika tillfällen varit föremål för övervägande.

En närmare redogörelse härför lämnas i betänkandet s. 9—21.

Tillsyn genom statlig myndighet eller i sparbankernas regi. Som en utgångspunkt

för sitt ställningstagande fastslår utredningen att ett klart

påvisbart behov föreligger av en sparbankstillsyn som har obestridd auktoritet

både inom sparbanksväsendet och i allmänhetens ögon. Utredningen erinrar

i sammanhanget om att sparbanksinspektionens tillkomst 1929 direkt

föranleddes av de risker för insättarnas trygghet som blottades vid fallissemang

inom de s. k. allmänna sparbankerna. Utan tillfredsställande garantier

för insättarnas trygghet torde sparbankerna icke ha kunnat fortleva

och utvecklas fram till den väl konsoliderade ställning som de i dag innehar.

Inspektionsarbetet, som snarare kännetecknats av förebyggande verksamhet

än av i efterhand verkställda ingrepp, har, framhålles det, bidragit till att

minska riskerna för förlustbringande felbedömningar och förskingringar.

Vad beträffar möjligheten alt anordna tillsynen i sparbankernas egen regi

uttalar utredningen, att det synes svårt att bestrida alt kollegiala hänsyn kan

leda till att en inspektion av sådan typ kommer att visa alltför stor försiktighet

och tröghet i fråga om nödvändiga ingripanden och att en statlig myndighet

bättre än ett till sparbankerna knutet organ är ägnad att bromsa en

praxis eller lagtillämpning som tenderar att, med stöd av en inom sparbankerna

förhärskande opinion, avvika från lagstiftarnas åsikt. Utredningen

hänvisar i sammanhanget bl. a. till vissa uttalanden av bank- och fondinspektionen

i yttrande 1955 över det då framlagda förslaget till lag om jordbrukskasserörelsen.

Bank- och fondinspektionen underströk där, att kreditinstitut

lika litet som andra ekonomiska företag kunde helt undvara egna

organ för den inre kontrollen. Utöver denna erfordrades enligt inspektionen

en offentlig kontroll av att den lagstiftning, som reglerade kreditinstitutens

verksamhet och som tillkommit främst i insättarnas intresse, efterlevdes. Inspektionen

ställde sig skeptisk till tanken på en överföring av denna kontroll

till kreditinstitutens egna organ samt yttrade.

Såvitt inspektionen förstår måste en kontroll uteslutande genom kreditinstitutens

egna organ alltid vara behäftad med vissa svagheter, som sammanhänger

med kontrollorganens beroendeställning till uppdragsgivarna,

d. v. s. ledningen för instituten eller deras sammanslutningar. Då denna ledning

genom instruktioner, direktiv eller direkta ingripanden kan vara i betydande

omfattning medansvarig i den verksamhet, som skall kontrolleras,

blir en kritik av denna en kritik även mot ledningen. Att detta kan försätta

de kontrollerande i en obehaglig situation och dämpa kritiklusten,

är tydligt. Man får i detta sammanhang icke glömma, att lagstiftningen

rörande kreditinstituten innefattar starka begränsningar av dessas rörelsefrihet.

Situationen kan därför lätt bli den, att ledningen finner en åtgärd böra

vidtagas eller eu handlingslinje böra följas såsom nyttig för kreditinstitutet

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Mcij. ts proposition nr 13i år 1962

eller dess kunder, medan hänsynen till insättarna eller det allmänna kräver

en annan.

Speciella problem och olägenheter skulle — framhåller utredningen — uppkomma

även i andra hänseenden om tillsynen skulle drivas i sparbankernas

egen regi. Utredningen anför.

Svenska sparbanksföreningen är en intressegemenskap av sparbanker,

som frivilligt anslutit sig till föreningen. För närvarande är alla sparbanker

i riket medlemmar av föreningen. Så har emellertid icke alltid varit fallet

och man kan väl icke helt bortse från att lägen kan uppkomma, då någon

eller några sparbanker av en eller annan anledning önskar frigöra sig från

föreningen. Betänkligheter synes kunna anföras både mot en lagstadgad

tvångsanslutning till sparbanksföreningen och mot en anordning, som förutsätter

icke blott att en sparbank skall vara underkastad kontroll av en förening

som den icke vill tillhöra, utan även vara skyldig bekosta denna kontroll.

Utredningen tillägger, att principiella betänkligheter också måste anföras

mot en anordning som skulle innebära att en enskild institution får rätt

att tillgripa vitesföreläggande mot självständiga företag. Även om förvaltningsrättsliga

aspekter icke är de viktigaste i förevarande sammanhang är

de dock enligt utredningens förmenande utan tvivel betydelsefulla. Utredningen

anmärker.

Om vitesförelägganden aldrig förekomme i praktiken skulle man kanske

vara böjd att fästa mindre avseende vid desamma. Sparbanksinspektionen

har dock även under senare år — låt vara undantagsvis — funnit sig nödsakad

att hos länsstyrelse påkalla dylika förelägganden. Inom sparbanksinspektionen

anser man själva möjligheten att utverka vitesförelägganden

icke kunna avvaras även om det ofta är tillräckligt med en erinran till vederbörande

sparbank om att föreläggande kan komma att tillgripas, därest

erforderlig rättelse icke sker.

I förevarande sammanhang gör utredningen också vissa uttalanden beträffande

det system med inspektion i sparbankernas egen regi som nu tilllämpas

i Finland. Utredningen anför.

Vi vill icke göra gällande, att vi funnit annat än att detta system i stort

sett accepterats trots det betydande motstånd mot detsamma som förelåg då

beslut fattades i frågan. En lagstiftning av förevarande art synes emellertid

i viss grad böra ta sikte på fall av krisartad karaktär och icke endast på

lägen, då en verksamhet förlöper normalt och rutinmässigt. Den nuvarande

inspektionen i Finland har ännu existerat allenast under en femårsperiod,

som varit tämligen fri från ekonomiska kriser. Inspektionen fick

vid sin tillkomst i stort sett samma personaluppsättning som den statliga

tillsynsmyndigheten tidigare haft. Dennas chef fungerar alltjämt som sparbanksöverinspektör.

Den statliga sparbanksinspektionens arbetsmetoder och

traditioner har därmed nedärvts, vilket åtminstone under en övergångstid

måste vara ägnat att bevara kontinuiteten från tidigare system. Härtill

kommer att den finska sparbankslagen förutsätter både att staten skall

ha möjligheter att i mån av behov direkt ingripa i sparbankstillsynen och

att en återgång till statlig inspektion omedelbart skall kunna ske, närhelst

det är påkallat med hänsyn till bl. a. insättarnas intressen. Redan det förhållandet

att en sådan säkerhetsventil inrymts i lagstiftningen är märk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k år 1962

liet. Det lär icke kunna förnekas, att förekomsten av detta stadgande ytterst

bottnar i farhågor, att en situation kan inträffa, där sparbanksväsendet

visar sig icke vara vuxet uppgiften att ombesörja sparbankstillsynen.

Till vad sålunda anförts fogar utredningen vissa synpunkter av mera allmän

karaktär, vilka enligt dess mening ytterligare belyser kravet att sparbanksinspektionen

bör bedrivas i statlig regi. Utredningen anför.

I Sverige bar alla kreditinrättningar, utom de statliga eller statsgaranterade,

efter hand som de vunnit mer väsentlig samhällsekonomisk betydelse,

underställts kontroll av speciella statliga tillsynsorgan. Denna kontroll

har otvivelaktigt bidragit till att skänka de kontrollerade inrattmngarna en

stämpel av vederhäftighet och clt ökat anseende. Sparbankerna lar inte

kunna lösbrytas ur tillsynssystemet utan att förlora något av denna goodwill.

Både i den inhemska konkurrensen och gentemot utlandet skulle en

sådan utbrytning te sig betänklig för sparbankerna.

Inte heller samhället kan förhålla sig likgiltigt i tillsynsfrågan. Ty man

kan vara övertygad om att med den kollektivisering av skyddet gentemot

ekonomiska risker som i så hög grad präglar vårt nuvarande samhälle skulle

fallissemang inom sparbankerna av den storleksordning att insättarförluster

hotar att uppkomma omedelbart utlösa krav på räddningsaktioner från det

allmännas sida, krav som det skulle bli mycket svårt att avvisa. En effektiv

tillsyn utgör därför i icke ringa mån en garanti mot förluster inte bara för

insättarna utan även för samhället.

Länsstyrelserna och sparbankstillsynen. Utredningens förslag innebäi - såsom framgått av det tidigare anförda — att den nuvarande uppdelningen

av sparbankstillsynen på sparbanksinspeklionen och länsstyrelserna skall

upphöra. Länsstyrelsernas befattning med alla väsentliga tillsynsuppgifter

föreslås sålunda skola upphöra. Registreringar och kungörelseförfaranden

anses dock lämpligen fortfarande böra ankomma pa länsstyielseina liksom

frågor rörande handläggningen av förvaring av värdehandlingar under krig

och därmed jämförliga förhållanden.

I sin motivering anlägger utredningen att börja med vissa allmänna

synpunkter.

Utredningen erinrar om att lämpligheten av en splittrad tillsyn tidigare

starkt ifrågasatts i olika sammanhang. Det påpekas också att 1911 års beslut

om slopande av länsstyrelsernas befattning med tillsynen av affärsbankerna

främst motiverades av önskvärdheten av effektivitet och enhetlighet

i bankkontrollen.

I fortsättningen understryker utredningen alt de väsentliga dragen hos de

olika typerna av bankinrättningar är gemensamma. Utredningen anför.

Vi vill ha utsagt, att det som är gemensamt för de svenska bankinrättningarna

— och därmed åsyftar vi bade affärsbanker, sparbanker och

jordbrukskreditkassor, d. v. s. institutioner som över disk mottager inlåning

från och bereder krediter åt sina kunder — är långt mera väsentligt

än det som ger de olika bankinrättningarna deras särdrag. Det är visserligen

hundraprocentigt sant att landets minsta sparbank och den största

affärsbanken i Sverige företer mycket stora olikheter både i fråga om verksamhetsinriktning,

organisation, personella resurser och mycket annat. Men

det gemensamma väger trots allt tyngre: det är i båda fallen fråga om att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

uppsamla inlåning från allmänheten och att fruktbargöra dessa medel genom

kreditgivning under betryggande förutsättningar. De lagar som reglerar

de olika inrättningarnas verksamhet ger klart uttryck "åt detta förhållande,

och de är i väsentliga hänseenden likartade. I den män olikheter

toreligger mellan kreditinstituten tenderar dessa olikheter f. ö. att utjämnas

genom att verksamhetsformerna blir alltmer likartade. Och vill man _

vilket vi anser att man bör göra — låta omsorgen om insättarnas medel

iorbli det tyngst vägande motivet för en offentlig tillsyn över kreditinstitutioncrna

måste effektivitetssynpunkten tillerkännas högsta prioritet vid avgöiandet

av fragan hur tillsynsverksamheten bör organiseras.

Att effekthitet i detta sammanhang hör vara liktydigt med kompetens

och erfarenhet hos tillsynsorganet samt med möjlighet, rätt och skyldighet

för detta att snabbt ingripa gentemot konstaterade missförhållanden är en

ståndpunkt, som rimligen inte heller kan bli föremål för delade meningar,

framhåller utredningen och fortsätter.

Att delat ansvar innebär en försvagning av effektiviteten borde egentligen

inte behöva utsägas, men vi nödgas här understryka detta. Tv i diskussionen

om sparbankstillsynen har sedan årtionden tillbaka effektivitetssvnpunkten

skjutits i bakgrunden till förmån för vad man med en gemensam

beteckning skulle kunna kalla lokala hänsyn. Det har sålunda antagits

att problematiken inom sparbanksverksarnheten skulle vara av den art "att

tillsynen i betydande omfattning och med stor fördel borde omhänderhavas

av lokala organ. Vi ämnar inte bestrida att flertalet sparbanker är lokalt

förankrade, att deras kreditgivning är förhållandevis okomplicerad o. s. v.,

och vi vill gärna hålla med om, att kompetenta lokala krafter bör anlitas

för det löpande revisionsarbetet och därmed befria tillsynsorganisationen

från rutinkontroller. Men vad vi inte kan medgiva är att dessa omständigheter

tages till intäkt för att konservera uppdelningen av tillsynsansvaret

på olika statliga myndigheter, helst då dessa har helt väsensskilda uppgifter

och sakkunskap. För länsstyrelserna är och förblir sparbankstillsynen

en perifer angelägenhet, som inte visat sig tillräckligt omfattande för att

motivera tillsättandet av ens deltidsanställda specialföredragande med särskild

sakkunskap på området. Länsstyrelserna känner sig därför, helt naturligt,

i behov av att — även i fall där det ej är i lag förutsatt — konsultera

den centrala fackmyndigheten, som enbart under 1960 hade att besvara 210

skriftliga remisser från länsstyrelserna i sparbanksärenden. De allra flesta

av de sålunda remitterade ärendena hade säkerligen kunnat avgöras direkt

av sparbanksinspektionen utan nackdel för sparbankerna. Även om ärenden

förekommit, där vederbörande länsstyrelses lokala sakkunskap varit av

betydelse, torde dock de fall, då en länsstyrelse kommit till annat beslut än

spai banksinspektionen förordat, vara fåtaliga. Det torde nämligen kunna

förutsättas, att en länsstyrelse endast undantagsvis går emot en uppfattning

som hävdas av en myndighet med erfarenhet från "hela sparbanksväsendet

och med ansvar för att liknande sparbanksärenden bedöms enhetligt oberoende

av till vilket län de hör.

Vad härefter beträffar frågan om vilken betydelse man bör tillmäta värdet

av en närmare anknytning av sparbankstillsynen till lokala organ anser

utredningen att lokala synpunkter inte behöver bli mindre beaktade om

länsstyrelserna förlorar sin beslutanderätt i sparbanksfrågor. Utredningen

eiinrar om att lokala synpunkter i förekommande fall kommer till uttryck

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 134 år 1962

23

i sparbanks framställning och framhåller att länsstyrelsen kommer att ha

möjlighet att i yttrande till tillsynsmyndigheten framföra alla de synpunkter

den finner böra knytas till framställningen. Det påpekas att så även

kan ske genom muntliga kontakter. För att inhämta kompletterande upplysningar

— t. ex. i ett mera komplicerat byggnadsärende — kan vara lämpligt

att inspektionen också besöker platsen i fråga. En fackmyndighet med

överblick över hela sparbanksväsendet bör för övrigt enligt utredningen ha

lättare än en lokal myndighet att, även med iakttagande av vägande lokala

synpunkter, fatta beslut, som tillgodoser kravet på rimlig enhetlighet i rättstillämpningen

inom landet i dess helhet. Det torde — framhåller utredningen

— vara svårt att hävda att en sådan ordning för ärendenas handläggning

skulle bli till nackdel för sparbankerna eller leda till mindre riktiga

resultat än nuvarande system.

Utredningen framhåller slutligen att det icke kan anses rationellt att en

inspektion, som uteslutande sysslar med tillsynsuppgifter och som därför

har eu speciell kompetens, skall vara tvungen att gå omvägen över vederbörande

länsstyrelse för att förmå en tredskande sparbanksledning att respektera

vad lag och författning föreskriver. Från länsstyrelsernas egen synpunkt

borde det te sig som en lättnad att slippa ifrån det ansvar som åtföljer förfoganderätten

över tillsynens yttersta maktmedel.

Utredningen övergår härefter till vissa frågor rörande de allmänna

revisorerna i sparbankerna. Såsom av det föregående framgått innebär

utredningsförslaget på denna punkt att befogenheten att utse de allmänna

revisorerna överflyttas från länsstyrelsen till den centrala tillsynsmyndigheten.

Utredningen anmärker härvidlag inledningsvis, att en god revision av

sparbankerna är ägnad att effektivisera deras verksamhet, öka insättarnas

trygghet och underlätta tillsynsmyndighetens granskningsarbete genom att

på ett tidigt stadium undanröja förekommande fel och brister. Den lättnad

i inspektionsarbetet som en sådan revision kan åstadkomma är därjämte

— framhålles det -— ägnad att minska de friktioner som kan uppkomma

mellan tillsynsmyndigheten och den inspekterade kreditinrättningen.

Genom samråd under hand med Svenska bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund

och sparbanksinspektionen har utredningen sökt bilda

sig en uppfattning om affärsbankernas, jordbrukskasserörelsens och sparbankernas

ungefärliga kostnader för såväl den interna revisionen som den

av de allmänna revisorerna utövade kontrollen. Vad som härvid framkommit

har givit vid handen att affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens

revisionsutgifter i förhållande till inlåningen är av ungefär samma storleksordning,

medan sparbankernas motsvarande kostnader blott är tredjedelen

så stora. Jämförelserna tyder överhuvud enligt utredningens bedömning på

att sparbankernas interna kontroll har väsentligt mindre omfattning än

den som utövas i de andra kreditinstitutionerna. En omständighet som ytterligare

stöder denna uppfattning är, påpekas det, att sparbanksinspektio
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

nen i icke ringa omfattning tynges av arbetsuppgifter, som bank- och fondinspektionen

icke behöver befatta sig med, enär motsvarande arbete hos affärsbanker

och jordbrukskreditkassor ombesörjs av dessa kreditinstitutioners

interna kontrollorgan.

Med hänsyn till sålunda anförda förhållanden anser utredningen att allmänna

revisorer är erforderliga i sparbankerna åtminstone tills vidare. Om

sparbankstillsynen överflyttas till ett centralt inspektionsorgan bör länsstyrelserna

emellertid enligt utredningens mening icke längre tillsätta allmänna

revisorer.

Utredningen framhåller att det är angeläget för sparbankerna att allmänna

revisorer tillsättes uteslutande i syfte att erhålla de för arbetet mest lämpade

samt erinrar om att det under den tid allmänna ombud ännu förekom

gång efter annan riktades anmärkningar mot sättet för deras rekrytering

och att departementschefen i 1955 års proposition med förslag till SpL också

underströk vikten av att till allmänna revisorer utses personer som

verkligen har goda kunskaper på det ekonomiska området. Utredningen påpekar

att ett relativt stort antal av de nuvarande allmänna revisorerna är

länsstyrelsetjänstemän och anför i fortsättningen.

Det har beträffande de allmänna ombuden tidigare brukat anföras att de

var värdefulla som juridiska rådgivare åt sparbankerna. Ur denna synpunkt

kan givetvis länsstyrelsetjänstemän vara särskilt lämpade även som

allmänna revisorer. Behovet av juridisk sakkunskap i sparbankernas revision

kan dock, där sparbanks huvudmän så finner påkallat, tillgodoses genom

att huvudmännen utser juridiskt kunniga personer till revisorer. I

mån av myndighets medgivande kan länsstyrelsetjänstemän utses att inneha

dylika uppdrag såsom bisysslor. Om den myndighet som förordnar allmänna

revisorer icke är bunden till vissa yrkeskategorier kan den även i

fortsättningen utse länsstyrelsetjänstemän till revisorer, där dessa befinnes

lämpade för uppgiften i fråga. Därjämte kan en förbättrad juridisk vägledning

åstadkommas genom konsulentverksamhet i sparbanksföreningens

regi.

Om till allmän revisor utses en person, som sparbanksinspektionen anser

mindre lämplig, måste samarbetet mellan revisorn och inspektionen bli

lidande. För länsstyrelsen blir det med nuvarande anordning naturligt att

på sparbanksinspektionen lägga ansvaret för fullföljande av eventuella förslag

från revisorerna, något som i och för sig kan vara befogat men som

ger länsstyrelsens medverkan i ärendet en rent formell karaktär.

Den nuvarande anordningen, där den allmänne revisorn förordnas av

länsstyrelsen, instrueras av sparbanksinspektionen och är skyldig rapportera

till båda, måste från revisorns synpunkt te sig komplicerad, åtminstone i

sådana fall där inspektionen och länsstyrelserna har olika uppfattning i ett

visst ärende.

Även andra väsentliga fördelar skulle enligt utredningen vara förenade

med att de allmänna revisorerna utses av den centrala tillsynsmyndigheten,

bl. a. med avseende på rekryteringen. Utredningen anför.

Det förekommer endast i mycket få fall att en och samma person utses

till allmän revisor för sparbanker inom mer än ett län, ehuru det säkerligen

med hänsyn till både förekomsten av kompetenta revisorer och intresset

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

av att effektivt utnyttja dessa skulle varit till gagn med ett mera intensivt

revisorssambruk över länsgränserna. Om den centrala tillsynsmyndigheten

utser revisorerna kommer denna olägenhet att försvinna. Vidare blir en

minskning av antalet revisorer möjlig om en och samma person i större utsträckning

än vad nu är fallet utses att revidera flera sparbanker. Bristen

på kvalificerade revisorer gör en sådan minskning än mera önskvärd. Revisorer

med förordnanden i flera sparbanker skulle komma att förvärva

speciell sakkunskap i sparbanksfrågor. Detta bör vara till fördel både för

sparbankerna och för tillsynsmyndigheten i dess kontakter med vederbörande

revisor. En minskning av totala antalet revisorer bör även ge tillsynsmyndigheten

större möjligheter att samla grupper av revisorer till överläggningar

för utbyte av informationer och för diskussioner om de effektivaste

och smidigaste formerna för sparbanksrevision.

Om den centrala tillsynsmyndigheten får befogenhet att förordna revisorer

kan — framhåller utredningen — den nuvarande bestämmelsen i 81 §

SpL, enligt vilken förordnande av allmän revisor skall ske med ledning av

förslag från handelskammare, utgå. Tillsynsmyndigheten bör kunna anförtros

att självständigt förordna de revisorer som myndigheten finner lämpliga.

Tillsynsmyndigheten ställes visserligen, särskilt då allmänna revisorer

för första gången skall utses centralt, inför vissa svårigheter på grund av

det stora antalet sparbanker i riket. Dessa svårigheter bör dock kunna övervinnas

genom samråd under hand med sparbankernas egna organisationer

samt med länsstyrelser, handelskammare och andra organ med god lokal

personkännedom.

Med den tolkning som i nuvarande praxis ges åt SpL är förordnandena

personliga och får icke avse t. ex. viss revisionsbyrå. Även i fortsättningen

är denna anordning enligt utredningens mening lämplig. För underlättande

av revisionen förordas dock att i lagen införes en bestämmelse som ger den

allmänna revisorn rätt att vid revisionen anlita biträde i den mån tillsynsmyndigheten

medger detta. Vederbörande sparbank bör därvid höras. Den

invändning som kan göras mot anlitande av biträde synes utredningen närmast

vara att en dylik delegering av revisionsarbetet kan vara ägnad att försvaga

banksekretessen. Att så skulle ske behöver emellertid enligt utredningen

knappast befaras om den till allmän revisor förordnade själv påtager

sig ansvaret för revisionens fullgörande och därmed även för valet av

biträde.

Därest de allmänna revisorerna i fortsättningen utses centralt, och länsstyrelserna

icke har att besluta i banktekniska frågor, blir de återstående

sparbanksärendena hos länsstyrelserna enligt utredningens mening av så

begränsad omfattning, att praktiska skäl talar för att de överföres till central

handläggning, där icke alldeles speciella omständigheter motiverar undantag

härifrån. Ger man företräde åt kravet på effektivitet och anser man

att en central fackmyndighet kan och bör fatta sina egna beslut, leder detta,

framhålles det, med nödvändighet till att behovet av länsstyrelserna som

beslutande instans i sparbanksärenden praktiskt taget bortfaller.

I två fall anses det emellertid motiverat att låta länsstyrelserna även i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 13i år 1962

fortsättningen behålla sina hittillsvarande befogenheter. Det första fallet

avser sådana i 81 § SpL angivna ärenden, som angår förvaring av sparbanks

värdehandlingar under utomordentliga omständigheter, det andra registreringsärenden.

I avseende på registreringsfrågan anför utredningen följande.

Vi vill inte bestrida att det vid första påseende kan te sig irrationellt att

hos länsstyrelserna bibehålla handläggningen av registreringsfrågor om

praktiskt taget alla övriga sparbanksärenden handlägges centralt. Att vi föredrar

länsstyrelse som registreringsmyndighet beror på flera omständigheter.

En av dessa har redovisats av 1948 års sakkunniga, nämligen det praktiska

i att en och samma myndighet för såväl handels- och föreningsregister

som sparbanksregister. Från allmänhetens synpunkt är det vidare en bestämd

fördel att alla dessa register är tillgängliga på samma plats. Kompletteringar

av förekommande ofullständigheter i uppgifter om firmatecknmg,

styrelses sammansättning samt erforderligt kungörelseförfarande i

ortstidningar m. m. ombesörjes sannolikt snabbare och lättare av länsstyrelserna.

Slutligen måste det från kostnadssynpunkt vara fördelaktigare att utnyttja

de registreringsorgan som redan existerar än att inrätta och föra ett centralt

sparbanksregister.

Sammanslagning av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen.

Efter att ha prövat de olika argument som talar för och mot en sammanslagning

av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen

har utredningen funnit att övervägande skäl nu föreligger för en sådan sammanslagning.

Utredningen granskar till att börja med de skäl som vanligtvis åberopas

mot en gemensam kontroll av sparbanker och andra kreditinrättningar.

En invändning mot en sammanslagning, som under hand framförts till

utredningen från sparbankshåll, är att en fristående sparbanksinspektion

bättre än en gemensam inspektion borde kunna hävda de intressen som sparbankerna

har anledning att göra gällande i olika sammanhang. Enligt utredningen

synes det emellertid uppenbart, att en statlig tillsynsmyndighet icke

vare sig kan eller får ha till uppgift att fungera som goodwillfrämjare för de

kreditinrättningar som står under dess tillsyn. Utredningen anför.

I den mån invändningen skulle syfta till att i sparbankstillsynen inrymma

propagandaverksamhet tar vi sålunda helt avstånd därifrån och vi stöder

oss härutinnan på både lagstiftning och tradition. En statlig inspektionsmyndighets

auktoritet blir i hög grad beroende på att dess opartiskhet slår

utom diskussion. I den mån invändningen har sin grund i farhågor för att

en för samtliga bankinrättningar gemensam tillsynsmyndighet vid intressemotsättningar

mellan olika slags institut icke skulle tillräckligt beakta sparbankssynpunkter

utan anse tillsynen över affärsbankerna som sin primära

uppgift vill vi understryka, att bank- och fondinspektionen sedan många år

kunnat utöva tillsyn över såväl affärsbanker som jordbrukets kreditkassor

utan att förlora någotdera av dessa kreditinstituts förtroende. Och skulle

. mo* ,a^ rimlig förmodan — det gemensamma tillsynsorganet brista i

objektivitet gentemot sparbankerna torde Svenska sparbanksföreningen äga

goda möjligheter att vinna rättelse. Sparbanksväsendets djupa rötter i det

svenska samhället och dess vitt förgrenade anknytningar till inflytelserika

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

27

institutioner utgör en garanti för att sparbankernas intressen även i framtiden

kommer att tillbörligt beaktas. Svenska sparbanksföreningens mångåriga

historia ger åtskilliga exempel på sparbankernas starka inflytande i

svenskt samhällsliv.

Den omständigheten att sparbankerna själva bekostar inspektionen har,

framhåller utredningen, ävenledes åberopats som ett skäl för att sparbankerna

också bör ha inflytande på hur inspektionen skall organiseras. I likhet

med 1948 års sparbankssakkunniga vill utredningen emellertid understryka

att inspektionen bör organiseras uteslutande i syfte att skapa största möjliga

effektivitet i tillsynen.

Inom sparbanksväsendet betonas också starkt sparbankernas särart som

skäl för att de bör ha en särskild inspektion. Denna inställning kan möjligen

enligt utredningens uppfattning vara förståelig i fråga om sparbanker,

vilkas utlåning så gott som uteslutande består av fastighetskrediter, låt vara

att även andra kreditinstitut under senare år till följd av den stegrade bostadsproduktionen

kommit att alltmera ägna sig åt fastighetsbelåning. I

fråga om sparbanker åter, som vid sidan av sina alltid betydande fastighetskrediter

även arbetar i hård konkurrens på delvis samma områden som

andra kreditinstitut, är det, framhåller utredningen, ur inspektionssynpunkt

naturligare att betona likheterna med dessa senare institut än särdragen.

Att upprätthålla ett system med skilda inspektioner för, å ena sidan, en

sparbank och, å andra sidan, affärsbankskontor och jordbrukskreditkassor

ter sig särskilt egendomligt på orter, där sparbanken har större omslutning

än de övriga kreditinrättningarna och där samtliga riktar sig till en kundkrets

som i stor utsträckning är gemensam.

Utredningen erinrar vidare om att sparbankerna genom den nu gällande

sparbankslagens tillkomst i flera hänseenden fått vidgade befogenheter bl. a.

genom höjning av insättningsmaximum och genom ökad rätt att inom den

s. k. fria sektorn mottaga inlåning på annan räkning än sparbanksräkning.

Sparbankerna har visserligen utnyttjat de sålunda vidgade befogenheterna

i ytterst varierande utsträckning och överhuvud endast i fråga om överinsättningsräkning

begagnat sig av den i större omfattning; särskilt checkräkning

och uppsägningsräkning representerar en mycket ringa andel av den

fria sektorn.

Det finns emellertid enligt utredningens mening ingen anledning antaga

att sparbankernas utnyttjande av den fria sektorn inom en överskådlig framtid

kommer att upphöra eller gå tillbaka. Tvärtom kan man förutsätta —•

anför utredningen — att konkurrensen mellan sparbanker, jordbrukskreditkassor,

affärsbanker och postbanken i fortsättningen blir sådan, att åtminstone

de större och medelstora sparbankerna kommer att i möjligaste

mån utnyttja den fria sektorn. Utredningen erinrar för övrigt i sammanhanget

bl. a. om en framställning hos Kungl. Maj :t 1961 av Svenska sparbanksföreningen

om utvidgning av den fria sektorn.

Sparbankerna är, framhåller utredningen vidare, icke ensamma om alt ha

utvidgat sin rörelse till att avse områden som tidigare på grund av tradi
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

tion eller lagbestämmelser varit stängda för dem. Införandet för några år

sedan av kapitalsamlingsräkningen i affärsbankerna innebar sålunda att

dessa gav sig in på ett verksamhetsfält som tidigare i stor utsträckning varit

förbehållet sparbankerna.

Utredningen fortsätter.

De facto har genom sådana åtgärder ett närmande mellan olika kreditinstituts

rörelsegrenar successivt ägt rum, ehuru det klart framgår att den

hittillsvarande expansionen på det område inom sparbankernas fria sektor

som ursprungligen antogs mest bidraga till en ökad konkurrens från sparbankernas

sida, nämligen checkräkningen, blivit ytterst obetydlig. Det är

dock icke osannolikt att checkräkningarna även inom sparbankerna efter

hand blir mer anlitade, i den mån den inom övriga kreditinstitut aktuella

tendensen till att alltmer anlita check som betalningsmedel fortsätter.

Enligt utredningens uppfattning kommer kravet på en enhetligare tillsyn

under alla förhållanden — i och med den fortgående utjämningen av olikheter

mellan olika kreditinstitut — att öka i styrka om icke ett definitivt

avgörande i tillsynsfrågan snart träffas.

Utredningen berör också i sammanhanget tillkomsten av Sparbankernas

bank, varigenom sparbankerna fått ett organ som kan driva bankrörelse för

tillgodoseende av för sparbankerna gemensamma ändamål. Bankens viktigaste

uppgift är att vara ett likviditetsorgan för sparbankerna, d. v. s. den

har alt förvalta sparbankernas banktillgodohavanden och lämna sparbankerna

kortfristiga krediter. Sparbankerna kan genom anlitande av den gemensamma

banken tillgodose sina kunder i fråga om transaktioner som de

eljest icke har möjlighet eller rätt att vidtaga.

Man har anledning antaga — framhåller utredningen — att sparbankernas

genom Sparbankernas bank inledda konkurrens med andra kreditinstitut

icke på många år kan bli av större betydelse för affärsbankerna med deras

mångfaldiga och starka anknytningar till storföretagen inom det privata

näringslivet. Det synes emellertid utredningen uppenbart, att de föreliggande

möjligheterna måste stimulera till ökad konkurrens mellan å ena sidan

större sparbanker och å den andra provinsbanker, storbankernas avdelningskontor

och jordbrukskreditkassorna.

Sparbankernas bank står nu under tillsyn av bank- och fondinspektionen.

Denna anordning möter så vitt utredningen funnit inga invändningar

i sparbanksvärlden. Med den nyckelställning Sparbankernas bank intar

som förmedlare av många av sparbankernas rent kommersiella transaktioner

anser utredningen det knappast rationellt att banken och sparbankerna

inspekteras av olika organ.

Ett ytterligare förhållande som talar för skapandet av en gemensam bankinspektion

är enligt utredningens mening att det vid grundandet av en ny

penninginrättning liksom vid filialbildning måste vara en fördel, att erforderlig

hänsyn kan tas ej endast till redan bestående företag inom samma

gren av kreditväsendet utan även till övriga penninginrättningar, som kan

få sina intressen berörda. Både i dessa och andra fall kan en gemensam

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962 29

tillsynsmyndighet få en ''viktig samordnande mission att fylla. Utredningen

anför.

En inspektion som har överblick över en större del av kreditväsendet och

som i förekommande fall kan klargöra ett sakläge, som med fakta underbygger

av sparbankerna framförda argument, bör kunna göra detta med

större auktoritet än en inspektion, vars erfarenhet är begränsad till sparbankernas

egen sfär.

Sparbankerna kan vid samråd med en för dem och övriga kreditinstitut

gemensam inspektion erhålla råd och upplysningar, som kan vara dem

själva till nytta vid bedömningen av bl. a. flerbankskunder och kommersiella

kreditrisker. Jn bredare och djupare erfarenheter denna inspektion har av

kreditväsendet i allmänhet, desto värdefullare blir dess rådgivning till de

kreditinstitut som står under dess tillsyn.

En gemensam inspektion får ett betydande ansvar för att sparbankernas

berättigade intressen i olika avseenden tillgodoses i frågor, som berör flera

grupper av kreditinstitut. Detta ansvar kan icke rimligen åvila den nuvarande

bank- och fondinspektionen, vilken saknar den omedelbara och kontinuerliga

kontakt med sparbankerna som är en förutsättning för en ingående

kännedom om alla frågor av vital betydelse för sparbankerna själva.

En gemensam tillsynsmyndighet för sparbanker och andra banker innebär

enligt utredningens mening vissa fördelar också vid genomförandet avolika

kreditpolitiska åtgärder. Utredningen anför.

Under senare år har frågorna om olika kreditinstituts medverkan i åtgärder

som syftar till ekonomisk stabilitet kommit att spela en betydande

roll i den ekonomiska politiken. Genom överenskommelser mellan riksbanken

och affärsbanker, sparbanker, jordbrukskreditkassor samt försäkringsbolag

har likviditeten i olika kreditinstitut och dessas utlåning reglerats

i nyss nämnda syfte. I dessa överenskommelser har de inspekterande myndigheterna

icke direkt deltagit. Åtminstone i fråga om affärsbankernas utlåning

har emellertid den inspekterande myndigheten anlitats för utredningar

som kan ha varit ägnade att tjäna till ledning vid riksbankens ställningstaganden

i dessa frågor. Åtgärder i kreditbegränsande riktning kan knappast

vidtagas mot endast en grupp av penninginstitut utan att risk uppkommer

för en mindre lämplig fördelning av institutens medverkan för att trygga

en stabilitet i den ekonomiska utvecklingen inom landet. Riskerna för att

ojämnheter uppkommer i de åtaganden som kreditinstituten har att fullgöra

i dessa avseenden bör bli mindre, därest inspektionsmyndigheten är

gemensam för flertalet kreditinstitut.

Utredningen finner det angeläget att sparbankerna i fortsättningen inspekteras

med kortare tidsintervaller än de nuvarande om i allmänhet fem

till sju år. Utredningen anför.

Enligt vad vi erfarit har flera sparbanksundersökningar under senare tid

givit belägg för att vid en låg inspektionsfrekvens försämringar i en sparbanks

skötsel — även bortsett från rena förskingringsfall — kan fortskrida

relativt långt utan att uppmärksammas.

En ökad inspektionstäthet är med hänsyn till nyss nämnda förhållande

önskvärd och ägnad att göra inspektionerna kortare och enklare. Den skapar

vidare eu intimare kontakt mellan inspektionsmyndigheten och sparbankerna.

Detta leder i sin tur till ett ökat ömsesidigt utbyte av informatio
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

ner med bättre möjlighet för tillsynsmyndigheten att delge den enskilda

sparbanken sina synpunkter.

I betraktande av det nu anförda synes tidsintervallerna mellan undersökningar

i en och samma sparbank som regel icke böra överstiga två år.

Vi vill i detta sammanhang understryka, att en förbättring av sparbankernas

interna kontroll skulle i hög grad förenkla tillsynsverksamheten

och därmed underlätta en ökad inspektionsfrekvens.

Utredningen fastslår härefter att en tillfredsställande inspektionstäthet

icke kan åstadkommas utan personalförstärkning inom inspektionen. Mot

en sådan på effektivitetsskäl grundad förstärkning av inspektionen har man,

såvitt utredningen förstått av överläggningar med representanter för Svenska

sparbanksföreningen, ingen invändning från sparbankshåll. Enligt utredningens

mening kan personalförstärkningen hållas inom en mera begränsad

ram om de båda inspektionerna sammanslås. En dylik sammanslagning

skulle dessutom ge tjänstemännen förbättrade befordringsmöjligheter.

Detta i förening med den vidare utblicken från ett verk, som spänner över

större delen av kreditväsendet, borde vara stimulerande för arbetet och motverka

den tendens till täta ombyten på särskilt byrådirektörstjänsterna, som

karaktäriserar den nuvarande sparbanksinspektionen.

Utredningens förslag till organisation för den nya bankinspektionen, vars

chef avses få titeln generaldirektör, innebär att sparbankstillsynen skall ombesörjas

av en särskild avdelning inom inspektionsmyndigheten, sparbanksavdelningen,

med en sparbanksinspektör som chef. I övrigt föreslås — i syfte

att möjliggöra en stegrad inspektionsfrekvens — att den nuvarande sparbanksinspektionens

personal förstärkes. Sålunda förordas att en förste byråsekreterartjänst

ändras till byrådirektörstjänst och att två nya byrådirektörstjänster

inrättas. Härigenom ökas antalet sådana tjänster till sammanlagt

fem. Personalen föreslås vidare bli utökad med en byråinspektör och en

assistent.

Den nya bankinspektionen förutsättes i övrigt bestå av en bankavdelning

motsvarande den hittillsvarande bankbyrån — med en bankinspektör

som chef samt, liksom för närvarande, av en jordbrukskassebyrå, en fondbyrå

och en administrativ byrå under ledning av var sin byråchef.

Kostnadsmässigt innebär utredningsförslaget att de årliga utgifterna för

den nya bankinspektionen kommer att uppgå till ca 925 000 kronor. De sammanlagda

utgifterna för bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen

belöper sig för närvarande till 830 000 kronor per år. Liksom hittills

avses kostnaderna bli täckta genom bidrag från de under inspektionens tillsyn

stående kreditinstituten.

I övrigt torde beträffande organisationen och därmed sammanhängande

spörsmål få hänvisas till betänkandet s. 88—93.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år 1962

31

III. Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har — som redan antytts — utredningens förslag

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sex länsstyrelser har emellertid

motsatt sig att länsstyrelsernas nuvarande tillsynsuppgifter överföres

till en central inspektionsmyndighet. En länsstyrelse — länsstyrelsen i Gotlands

län — har uttalat, att den anser att olägenheterna med det nuvarande

systemet inte är så betydande att utredningens förslag bör genomföras om

man på ledande sparbankshåll bestämt motsätter sig att så sker. I annat fall

vill länsstyrelsen emellertid inte motsätta sig att förslaget genomföres. Några

länsstyrelser har också uttryckligen avstyrkt förslaget om sammanslagning

av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen. Svenska

sparbanksföreningen har genomgående kritiserat de av utredningen framförda

synpunkterna och helt avstyrkt dess förslag. Ej heller Sparbankernas

bank har ansett sig kunna tillstyrka förslaget.

Utredningens ställningstagande, att sparbanksinspektionen även i fortsättningen

bör bedrivas av statlig myndighet och sålunda inte överföras

i sparbankernas egen regi, har överlag godtagits utan diskussion.

Svenska sparbanksföreningen har i denna del endast gjort det uttalandet

att ytterligare erfarenhet av det i Finland tillämpade inspektionssystemet

bör vinnas, innan frågan om en liknande ordning i Sverige göres till föremål

för prövning.

Sparbankernas bank, som är av samma uppfattning som sparbanksföreningen,

anknyter sitt bedömande av spörsmålet till den av utredningen även

berörda frågan om en central revisionskontroll i sparbanksväsendets egen

regi, vilken banken finner intressant och värd allt beaktande. Banken anför

att frågan om sådan kontroll sedan länge varit föremål för diskussion bland

sparbankerna och fortsätter.

Det finnes enligt bankens mening icke anledning antaga annat än att sparbankerna

genom en utbyggnad av den studie- och konsulentverksamhet, som

bedrives inom sparbankernas centrala organisationer, skulle kunna skapa

en central tillsyn i egen regi, som fyller alla rimliga anspråk på effektivitet.

Frågan synes väl värd närmare övervägande, men enligt bankens mening synes

ytterligare erfarenhet av det i Finland tillämpade inspektionssystemet

böra vinnas, innan en liknande ordning i vårt land göres till föremål för

slutlig prövning. Enligt bankens mening har utredningen ej framlagt några

övertygande skäl för sin negativa inställning mot alternativet att överföra tillsynsfunktionerna

till ett av sparbankerna själva upprättat organ.

De remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag i fråga om 1 ä n sstyrelsernas

befattning med tillsynen eller lämnat förslaget

härom utan erinran — statskontoret, riksrevisionsverket, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, överståthållarämbetet, 17 länsstyrelser,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen,

Sveriges jordbrukskasseförbund och Föreningen Auktoriserade

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 13k år 1962

revisorer — har i stor utsträckning inskränkt sig till kortfattade kommentarer.

I vissa fall gör man dock något utförligare uttalanden.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att den nuvarande uppdelningen av

sparbankstillsynen på länsstyrelserna och sparbanksinspektionen är historiskt

förklarlig, men anser att de skäl som numera kan anföras för länsstyrelsernas

medverkan inte är av den styrka, att de kan vara avgörande. Fullmäktige

tillstyrker därför utredningens förslag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrar om att fullmäktige vid tillsynsfrågans

behandling 1954 ansett att länsstyrelsernas medverkan vid sparbankstillsynen

var värdefull. Den av 1961 års utredning förda argumenteringen

och de skäl, som anförts till stöd för densamma, har emellertid övertygat

fullmäktige om att någon berättigad invändning numera inte torde kunna

göras mot att sparbankstillsynen koncentreras till en enda fackmyndighet

och att länsstyrelsernas befattning med hithörande frågor i samband därmed

i allt väsentligt upphör. Fullmäktige anser sig sålunda böra biträda utredningens

förslag men förutsätter att vad utredningen kallat lokala hänsyn

skall kunna i tillbörlig utsträckning tillgodoses även inom den nya organisationen.

Även om vissa omständigheter såsom länsstyrelsernas lokalkännedom och

personliga kontakter med sparbanksmännen alltjämt kan anföras som skäl

för att länsstyrelserna bör utöva tillsyn över sparbankerna, anser sig länsstyrelsen

i Uppsala län böra konstatera att en centralisering av tillsynen numera

är i princip riktig och naturlig.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att en länsstyrelses beslut ytterst

sällan avviker från det yttrande som avgivits av sparbanksinspektionen.

Länsstyrelsen finner detta naturligt eftersom länsstyrelserna i svårbedömbara

fall ej anser sig besitta tillräcklig erfarenhet och sakkunskap. Då det reella

avgörandet i dessa frågor sålunda oftast ligger hos inspektionen finns

enligt länsstyrelsens uppfattning ej någon anledning motsätta sig en formell

överflyttning av beslutanderätten till den centrala tillsynsmyndigheten och

detta så mycket mindre -— betonas det —- som varje lättnad av länsstyrelsens

arbetsbörda måste hälsas med största tillfredsställelse.

Andra länsstyrelser uttalar sig i samma riktning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att tillsynen över sparbankerna vinner

i effektivitet och enhetlighet om den utövas av endast en myndighet.

Liknande uttalanden göres även i detta hänseende av andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar att tillsynen, sådan den nu är organiserad,

är förenad med påtagliga svagheter. Länsstyrelsen vill därför inte

göra någon erinran mot förslaget, ehuru det kan befaras att länsstyrelsernas

kontakter med sparbankerna och deras verksamhet minskas och att länsstyrelsen

följaktligen får sämre möjligheter än hittills att i förekommande fall

bedöma sparbankernas problem.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att uppdelningen av tillsynsverksamheten

på två organ inte är rationell. Länsstyrelsen anför.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 13''i år 1962

Uppdelningen medför dubbelarbete, tidsutdräkt, möjlighet till kompetenskonflikter

och oklarhet beträffande ansvarsfördelningen. Genom tillkomsten

av nu gällande sparbankslag ha länsstyrelsernas befogenheter i fråga om

sparbankerna avsevärt beskurits, samtidigt har sparbankernas verksamhetsfält

vidgats och sparbankerna sammanslagits till större enheter, ökningen av

landskansliernas viktiga arbetsuppgifter utan personalforstärknmg gor att

tillräcklig uppmärksamhet av länsstyrelsen icke kan ges sparbanksvasendet.

Länsstyrelsen har därför icke något att erinra mot forslaget att avlasta lansst

vrel sen flertalet uppgifter beträffande sparbankerna.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län pekar på det med nuvarande ordning

förekommande dubbelarbetet och framhåller därjämte som skäl för en

centralisering att utvecklingen av sparbankernas verksamhet medfört att deras

särdrag inte längre är så framträdande som tidigare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län erinrar om att länsstyrelsernas ställning

inom sparbankstillsynen förändrats genom slopandet av de allmänna ombuden

samt anför.

Genom 1955 års lagstiftning ersattes de allmänna ombuden av allmänna

revisorer. Länsstyrelsen vill ingalunda göra gällande, att erfarenheterna av

denna revisionsorganisation icke äro goda, men länsstyrelsens befattning

och kontakt med sparbankerna förändrades härigenom helt. De allmänna

ombudens berättelser granskades omsorgsfullt på länsstyrelsen och gavo

ofta anledning till en fruktbärande kontakt med sparbankerna. Den leella

"ranskningen av de allmänna revisorernas rapporter ligger däremot hos

sparbanksinspektionen, och det är i realiteten sparbanksinspektionen och

icke länsstyrelsen, som i dessa ärenden förhandlar med sparbankerna och

beslutar om vilka åtgärder som skola vidtagas. Endast om tvångsåtgärd befinnes

vara påkallad är det länsstyrelsen som har den formella beslutanderätten

Denna tudelning av tillsynsverksamheten ar otillfredsställande och

icke ägnad att befordra effektiviteten i verksamheten. Tudelningen kan

innebära dubbelarbete och tidsutdräkt och kompetenskonflikter aro icke

heller uteslutna.

Länsstyrelsen anser sålunda att tillsynen över sparbankernas ekonomiska

förvaltning bör ligga hos en och samma myndighet, och då en återgång till

länsstyrelsen som exklusiv tillsynsmyndighet icke är tänkbar, är enligt länsstyrelsens

mening enda alternativet att en central myndighet övertar nu berörda

tillsynsuppgif ter.

I fråga om andra ärenden än sådana som berör revisionen är länsstyi elsen

av samma uppfattning och anför.

De sparbanksärenden, som länsstyrelsen numera, sedan den reella granskningen

av revisionsrapporterna övertagits av sparbanksinspektionen, har

att taga befattning med äro icke så många, att de kunna giva den eller e

befattningshavare som syssla därmed sådan rutin och erfarenhet att de

kunna mera självständigt bedöma uppkommande frågor. Följden liarav har

blivit, att ärendena regelmässigt remitteras till sparbanksinspektionen för

Yttrande och det torde höra till rena undantagen att länsstyrelsens beslut

icke utformas i enlighet med den av inspektionen uttalade meningen. Vad

nu sagts talar för att även andra sparbanksärenden an de som rora revisionen

böra överflyttas till den centrala myndigheten.

S Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 134

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

Sedan de allmänna ombuden avskaffats har — framhåller länsstyrelsen

i Gävleborgs län — länsstyrelsernas möjligheter till insyn i sparbankernas

verksamhet alltmer begränsats. Därmed har också, anför länsstyrelsen, det

tidigare skälet för länsstyrelsernas tillsyn — deras förtrogenhet med sparbankernas

verksamhet — bortfallit. Länsstyrelsen, som anser att det icke

bör ifrågakomma att enbart av traditionella och känslomässiga skäl bibehålla

länsstyrelserna vid tillsynen, vill därför inte motsätta sig att deras

befattning med tillsynsuppgifterna upphör. Länsstyrelsen fortsätter.

Det är att antaga att från sparbankshåll icke kommer att resas invändningar

mot en omläggning av tillsynsverksamheten. Även för sparbankernas

del torde nämligen ha uppstått vissa »kontaktsvårigheter» i förhållande till

länsstyrelsen. Tidigare var det icke ovanligt, att sparbankernas ledning tog

personlig kontakt med vederbörande befattningshavare inom länsstyrelsen

för att diskutera någon sparbankens angelägenhet, ofta av rent juridisk natur.

Sådana kontakter bli numera allt sällsyntare.

Några mera påtagliga olägenheter av den rådande kompetensuppdelningen

mellan länsstyrelserna och den centrala sparbanksinspektionen i fråga om

tillsynen över sparbankerna har väl i praktiken — uttalar länsstyrelsen i

Västmanlands län såvitt är känt ej kunnat påvisas. Ur rent principiell

synpunkt kan däremot den nuvarande tudelningen av befogenheter och

ansvar — framhålles det — te sig mindre rationell. Väsentligare för frågans

bedömande torde likväl enligt länsstyrelsens mening vara, att med

tiden skillnaden mellan de olika kategorierna av banker och övriga kreditoch

penninginrättningar minskat och att utvecklingen synes gå vidare i denna

riktning. Länsstyrelsen anför vidare.

Den sparbankernas särart i förhållande till övriga bank- och kreditinstitut,

som oftast har åberopats som kanske det främsta skälet för bibehållandet

av den nuvarande ordningen för tillsynen, tenderar sålunda att bli

allt mindre märkbar. Denna tendens liksom den samhällsekonomiska utvecklingen

i stort aktualiserar i sin tur behovet av en vid överblick och en

samordnad tillsyn över så stora delar av penningmarknaden och kreditväsendet

som möjligt. Ett led i denna samordning skulle onekligen en sammanslagning

av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen utgöra.

Inom ramen för en dylik gemensam centralinspektion bör det lämpligen

icke ifrågakomma, att tillsynsbefogenheterna på ett visst avsnitt av

inspektionens verksamhetsområde — alltså vad gäller sparbanksväsendet ■—

begränsas eller utformas annorlunda än för övriga områden.

Länsstyrelsen tillstyrker sålunda förslaget.

Även sparbanksinspektionen tillstyrker utredningens förslag om överflyttande

av länsstyrelsernas tillsynsbefogenheter på ett centralt organ. Inspektionen

anlägger emellertid också kritiska synpunkter på förslaget.

Inspektionen anmärker inledningsvis att den viktigaste förutsättningen

för ett ställningstagande i tillsynsfrågan alltjämt saknas genom att osäkerhet

ännu råder i frågan om en definitivare reglering av gränsdragningen

mellan olika kreditinstituts verksamhet. Enligt inspektionens mening är det

emellertid önskvärt att ett definitivt ståndpunktstagande nu sker i den hit
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 13å år 1962

tills med jämna mellanrum återkommande diskussionen om hur tillsynen

över sparbankerna lämpligast bör vara ordnad. Dels är — framhålles det - behovet av en förstärkning av undersökningspersonalen trängande och dels

är det nuvarande osäkerhetstillståndet rörande sparbanksinspektionens ställning

och lokalisering hinderligt vid rekryteringen och även i övrigt en negativ

faktor i verksamheten.

De synpunkter på olägenheterna med den nuvarande uppdelningen av

sparbankstillsynen, som framförts av utredningen, vinner i det väsentliga

sparbanksinspektionens anslutning. Inspektionen vill dock icke gå så långt

att den förlänar endast den helt centraliserade tillsynen epitetet effektiv.

Inspektionen anför.

Sedan tillsynsfunktionerna numera blivit i stort sett så uppdelade att den

centrala myndigheten sköter den löpande övervakningen och de lokala fungera

som administrativ domstol, kan det knappast påstås, att sjalva uppdelningen

skulle utgöra ett verkligt hinder mot effektiviteten i tillsynsverksamheten.

De olägenheter som vållas av uppdelningen bestå främst i onödig omgång

och tidsutdräkt vid ärendens behandling, ej minst när skiljaktigheter

mellan inspektionens och länsstyrelses uppfattning skall avgöras av Kungl

Maj :t. Att centraliseringen av tillsynsfunktionerna — registreringen därvid

undantagen — kan vara en rationell åtgärd torde även bestyrkas av det förhållandet,

att någon merbelastning i arbetshänseende i samband därmed

knappast torde uppkomma för den centrala myndigheten, då nuvarande remissbehandling

av eller framställningar i ärenden, som skola avgöras av

länsstyrelse, i stället bortfölle.

Blir det föreliggande behovet av arbetskraftförstärkning tillgodosett kan

det emellertid enligt sparbanksinspektionens mening icke med fog göras

gällande att den nuvarande organisationsformen skulle vara oförenlig med

en i stort sett tillfredsställande tillsyn. Förändringar kan visserligen framstå

såsom önskvärda och rationella men behöver fördenskull inte betecknas

som oundgängliga. Inspektionen anför.

Det svnes icke vara självklart att rationaliseringssynpunkterna ensamt

skola vara avgörande utan närmare avvägning mot andra faktorer. Det torde

i detta fall även finnas skäl av psykologisk art att taga hänsyn till. Det

finns enligt inspektionens mening icke anledning att gå emot sparbankernas

egna önskemål, därest tillgodoseendet av dessa låter förena sig med en tillsvnsorganisation,

som väl ur funktionella synpunkter icke är helt andamalsenlig

men dock i stort sett inrymmer ett tillbörligt hänsynstagande till effektivitetssynpunkter.

Då inspektionen såsom redan framgått av det ovan anförda

icke velat ur enbart sistnämnda synpunkter utdöma det nuvarande

systemet — under förutsättning av utökning av undersökningspersonalen

och ändring av sättet för förordnande av revisor — har inspektionen vård

tveksam vilken vikt som i detta sammanhang borde tillmätas de andamålsenliga

eller rationella momenten i organisationen i den män dessa moment

icke omedelbart vore nödvändiga förutsättningar för effektiviteten. Vad som

vid denna avvägning slutligen blivit avgörande för sparbanksinspektionen,

fn1 den redan ovan nämnda tendensen till fortskridande utjämning mellan

de verksamheter, som bedrivas av olika slag av hankinstitut.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

Sparbanksinspektionen har sålunda — trots viss tveksamhet — funnit

övervägande skäl tala för att utredningens förslag i denna del bör genomföras.

I en del yttranden beröres frågan i vad mån den centrala fackmyndigheten

bör inhämta utlåtande från vederbörande länsstyrelse.

En oundgänglig förutsättning för att en centralisering av det allmännas

tillsyn skall kunna fungera tillfredsställande är sålunda enligt länsstyrelsen

i Stockholms län att den centrala myndigheten regelmässigt inhämtar

länsstyrelsernas yttranden i alla ärenden som inte är av rent bagatellartad

natur. Att så sker måste tillmätas den allra största betydelse med hänsyn

tramför allt till att det är länsstyrelserna som på det lokala planet intar

ställningen som huvudansvariga för hela den allmänna samhällsplaneringen.

Länsstyrelsen fortsätter.

Utredningen har — såväl i den allmänna motiveringen som på olika ställen

i specialmotiveringen — berört frågan om länsstyrelsernas möjligheter

att antingen av eget initiativ eller med anledning av särskilda remisser

framföra sina synpunkter hos tillsynsmyndigheten. De uttalanden som utledningen

sålunda gjort är emellertid i allmänhet hållna i så vaga ordalag

alt man måste befara, att länsstyrelserna inte alltid får möjlighet att bevaka

ärenden, som är av betydelse för vederbörande län eller en länsdel.

Länsstyrelsen erinrar om att sparbankslagen i vissa fall stadgar ett obligatoriskt

remissförfarande och finner det naturligt, att en skyldighet av ungefär

samma slag som den vilken nu åvilar länsstyrelserna i förhållande till sparbanksinspektionen

i fortsättningen ålägges tillsynsmyndigheten i förhållande

till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att man ej heller i fortsättningen

kan bortse från betydelsen för sparbanksväsendet av länsstyrelsernas goda

lokalkännedom, och erinrar om att utredningen också anvisat utvägar,

som skulle möjliggöra för länsstyrelsen att föra fram de lokala synpunkterna

i sådana ärenden, där dessa måste tillmätas stor betydelse. Länsstyrelsen

anser emellertid önskvärt att länsstyrelsernas medverkan i sparbanksärenden

får en formell förankring i lagstiftningen och anför härom.

Detta skulle exempelvis kunna ske genom att en föreskrift i sparbankskungörelsen

infördes, innebärande rätt för sparbank att ingiva framställning

till länsstyrelsen samt rätt för länsstyrelsen att avgiva yttrande över

dylik framställning. Även utan formell föreskrift torde väl sådan rätt för

sparbank och länsstyrelse som nu nämnts föreligga, men en formell bestämmelse

i frågan torde dock vara ägnad att understryka vikten av att länsstyrelsen

bör beredas möjlighet att framföra sin uppfattning i sådana frågor,

där de lokala förhållandena äro av särskild vikt för frågans bedömande. Det

kan enligt länsstyrelsens mening även ifrågasättas, huruvida icke tillsynsmyndigheten

skall vara skyldig att i vissa mera betydelsefulla ärenden, exempelvis

angående filialbildning och fusion, inhämta länsstyrelsens yttrande.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens

län förutsätter att den nya inspektionsmyndigheten inhämtar länsstyrelsernas

yttranden i ärenden där lokala synpunkter bör få komma till ut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

tryck, t. ex. frågor rörande stiftande av sparbank, filialbildning, fusion, likvidation

och fastighetsförvärv. Någon uttrycklig föreskrift i sådant hänseende

bör dock, anför länsstyrelsen i Västerbottens län, ej påfordras, då

länsstyrelsen utgår från att den centrala tillsynsmyndigheten även utan sådan

föreskrift själv kommer att ta initiativ till erforderligt samråd.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att garantier måste skapas för

att trygga länsstyrelsernas yttranderätt i vissa för det ekonomiska livet inom

länet vitala frågor som rör sparbankernas verksamhet. Länsstyrelsen önskar

därför uttrycklig författningsföreskrift om att länsstyrelse alltid skall

höras i ärenden som rör gränsdragning för sparbanks verksamhetsområde,

inrättande av avdelningskontor och sammanslagning av sparbanker. Länsstyrelsen

med sin närmare kännedom om orten, dess ekonomiska liv, utvecklingstendenser

samt kommunala och administrativa förhållanden torde, anför

länsstyrelsen, ha bättre förutsättningar än en central myndighet att bedöma

dessa frågor.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län är å andra sidan av den uppfattningen, att

skäl saknas att höra länsstyrelserna. Dessa torde nämligen, menar länsstyrelsen,

då de inte längre har tillsynen och därmed förenat ansvar, ej anse sig

ha anledning att mera ingående behandla ärendena. Däremot är det rimligt,

framhåller länsstyrelsen, att länsstyrelserna höres i ärenden, som efter besvär

prövas av Kungl. Maj :t, då i sådana ärenden utredningsmaterial redan

föreligger och klaganden torde åberopa, att de lokala synpunkterna inte blivit

tillräckligt beaktade.

De länsstyrelser, som motsätter sig en centralisering av sparbankstillsynen,

är länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs

och Bohus samt Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Gotlands län anser,

som förut nämnts, att olägenheterna med det nuvarande systemet inte är så

betydande att utredningens förslag bör genomföras mot sparbankernas önskan.

I annat fall vill dock länsstyrelsen inte motsätta sig ett förverkligande

av förslaget. I

I de nu ifrågavarande yttrandena understrykes speciellt sparbanksverksamhetens

lokala karaktär. För sparbankstillsynen anses det därför vara av

stort värde att länsstyrelsernas kontakt med och kännedom om de lokala

förhållandena tillvaratages.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att den individuella behandling och

smidighet och den särskilda förståelsen för lokala bygdesynpunkter, som

måste känneteckna kontakten mellan eu sparbank och dess kunder, även

bör avspeglas i det allmännas förhållande till sparbankerna. Det är viktigt

att tillsynen och därmed förenade åtgärder i möjligaste mån får eu individuell

prägel. Behörig hänsyn måste, säger länsstyrelsen, tagas till varje sparbanks

arbetssätt och betingelser i övrigt liksom till olika lokalt betingade

kreditbehov och kreditvärdesbedömningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar att del visserligen är helt naturligt

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

att den centrala myndigheten har större sakkunskap än länsstyrelsen när det

gäller den rent banktekniska synen på ett sparbanksärende men att länsstyrelsen

å andra sidan besitter större erfarenheter när det gäller de rent lokala

förhållandena. Praktiskt taget alla ärenden av administrativ natur rörande

sparbankerna förutsätter en intim kännedom om de lokala förhållandena —

både sakligt och personellt. Vid en centralisering av tillsynen nödgas den

centrala myndigheten genom remisser till länsstyrelser och andra regionala

organ skaffa sig erforderlig kännedom om de lokala förhållandena. Man kan

— framhåller länsstyrelsen — förutse att det blir mera tidsödande och omständligt

att låta länsmyndigheterna beskriva de lokala förhållandena i varje

särskilt ärende än att låta en central myndighet ge besked i en bankteknisk

fråga. Länsstyrelsen anser att länsstyrelserna bör bibehållas såsom lokala

tillsynsmyndigheter över sparbankerna samt anför vidare.

Samarbete bör givetvis alltjämt äga rum med en central, hanktekniskt

sakkunnig myndighet, som icke nödvändigtvis behöver vara placerad i Stockholm.

Ett dylikt samarbete mellan centrala och lokala myndigheter förekommer

ju redan nu på åtskilliga andra områden såsom t. ex. mellan civilförsvarsstyrelsen

och länsstyrelsen, mellan biltrafiknämnden och länsstyrelsen,

mellan arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden, mellan bostadsstvrelsen

och länsbostadsnämnden o. s. v. Arbetsfördelningen är i regel

ordnad så att de större ärendena handläggas av den centrala myndigheten

medan lokala ärenden prövas av länsmyndigheten. Några kompetenskonflikter

ha, såvitt länsstyrelsen känner till, icke uppstått. Samarbetet har

tvärtom varit gott och underlättats genom att den centrala myndigheten anordnat

gemensamma konferenser och även i övrigt uppehållit personliga

kontakter med de lokala myndigheterna. Något motsvarande samarbete på

det personella planet har tyvärr icke förekommit mellan sparbanksinspektionen

och länsstyrelsen. Sparbanksinspektionen synes huvudsakligen ha arbetat

med tidsödande undersökningar av sparbankerna och därvid enligt utredningens

egen mening ägnat sig åt kontrolluppgifter, som normalt icke bör

belasta tillsynsmyndigheten utan i stället ombesörjas av sparbankens interna

kontrollorgan.

För att undanröja de svagheter, som utredningen anser vidlåda den nuvarande

dubbla tillsynsorganisationen, kräves enligt länsstyrelsens mening relativt

enkla åtgärder. I första hand en klar uppdelning och avgränsning av

sparbanksinspektionens och länsstyrelsernas kompetensområden och uppgifter.

Vidare ett väsentligt vidgat samarbete mellan sparbanksinspektionen

å ena sidan samt länsstyrelser och allmänna revisorer å andra sidan. Initiativet

till konferenser hör tagas av sparbanksinspektionen.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Utredningen har som sin uppfattning uttalat, att tillsynen blir avsevärt effektivare,

därest den helt lägges i en central myndighets hand. Länsstyrelsen

ifrågasätter riktigheten härav. De olägenheter, som föranledes av bl. a. avstånden

och därmed minskad lokal- och personkännedom, torde icke uppvägas

av den fördel som eventuellt kan erhållas genom att tillsynen på sätt föreslagits

helt anförtros ett rent fackorgan. Med den ideella inriktning som

utmärker och alltjämt bör känneteckna sparbanksrörelsen, kan för övrigt en

alltför utpräglad fackinställning snarare vara till men än till nytta.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det, särskilt med tanke

på sparbankernas lokala karaktär och anknytning till en viss bygd, mest

lämpligt att tillsynen i första hand utövas av en myndighet, som har nära

kontakt med sparbankens verksamhetsområde. Länsstyrelsen fortsätter.

Såväl för sparbankerna själva och sparbanksrevisorerna som för sparbankernas

kundkrets torde det vara mest praktiskt, att tillsynsmyndigheten

finns nära till hands. I en rad ärenden torde det för sparbanksledningarna

vara av stor betydelse, att tillsynen ligger hos en myndighet, som har den

kännedom om de lokala förhållandena, som en länsstyrelse har.

I några yttranden framhålles vidare att länsstyrelsernas kontakt med

sparbankerna är av stort värde för länsstyrelsen i dess allmänna verksamhet.

Länsstyrelsen i Hallands län anför.

Under de senaste årtiondena har länsstyrelsens samhällsplanerande åligganden

och dess uppgift att vara samordnande myndighet kommit att alltmera

träda i förgrunden. Vid fullgörandet av dessa uppdrag är det givetvis

av avgörande betydelse att länsstyrelsen besitter så god kännedom som möjligt

om länets skilda förhållanden. Kunskaper om länets ekonomiska situation

utgör därvid en betydelsefull faktor. För kännedomen därom har befattningen

med sparbanksrörelsen med sin utpräglat lokala anknytning, sin breda

förankring hos länets befolkning samt starka engagement i bostadsbyggandet

visat sig vara av stort värde. Förlusten av kontakten med sparbanksväsendet

vore därför att beklaga.

Liknande synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Jönköpings samt Göteborgs

och Bohus län.

Slutligen uttalas i några yttranden att ett slopande av länsstyrelsernas tillsynsbefogenheter

skulle strida mot nu förekommande decentraliseringssträvanden.

Svenska sparbanksföreningen understryker inledningsvis att den är helt

ense med utredningen om att tillsynen skall vara så effektiv som möjligt.

Utredningen anför, erinrar föreningen i fortsättningen, att det som är gemensamt

för de svenska bankinrättningarna, nämligen att uppsamla inlåning

från allmänheten och att göra dessa medel fruktbärande genom kreditgivning

under betryggande förutsättningar, är långt mer väsentligt än det som

ger kreditinrättningarna deras särdrag. En så allmänt definierad likhet i

bankinrättningarnas verksamhet kan enligt föreningen inte rimligen åberopas

som ett vägande skäl för en centralisering av sparbankstillsynen. Det

avgörande för tillsynens organisation kan inte vara, att man kan konstatera

en allmän likhet i de olika institutens verksamhet, utan huruvida det föreligger

sådana olikheter eller särdrag i fråga om hur verksamheten är utformad,

var den bedrives och vilka behov och intressen den har att tillgodose,

att hänsyn därtill måste tas i sammanhanget. I dessa avseenden skiljer sig

sparbankernas verksamhet på ett avgörande sätt från exempelvis affärsbankernas.

Föreningen anför.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

Eu bärande princip — en princip efter vilken sparbankslagstiftningen är

utformad — för en sparbanks verksamhet är, att denna skall avse ett visst

begränsat område. Den starka lokala anknytningen av verksamheten ger de

425 sparbankerna en särprägel i förhållande till andra kreditinstitut. Affärsbankerna

är sexton till antalet. Några av dem kan visserligen i förevarande

hänseende jämställas med sparbanker, men det är de stora centraliserade

bankerna med landsomfattande verksamhet som är de typiska för affärsbanksväsendet,

i varje fall från tillsynssynpunkt. Även jordbrukskasseväsendet

är starkt centraliserat med riksorganisationen Sveriges jordbrukskasseförbund

i toppen och med tolv centralkassor, i regel omfattande två eller flera

län, såsom de organ som skall ombesörja in- och utlåning. De många lokala

jordbrukskassorna synes i detta sammanhang närmast kunna jämställas

med filialer inom bankväsendet i övrigt. Denna framträdande skillnad mellan

å ena sidan sparbankerna och å andra sidan affärsbankerna och jordbrukskassorna

talar starkt emot, att sparbankstillsynen bör i likhet med tillsynen

över affärsbanker och jordbrukskassor helt centraliseras, liksom även

givetvis mot en sammanslagning av de centrala inspektionsmyndigheterna.

Utredningen gör emellertid det märkliga uttalandet, att »i diskussionen

om sparbankstillsynen har sedan årtionden tillbaka effektivitetssynpunkten

skjutits tillbaka för vad man med en gemensam beteckning skulle kunna kalla

lokala hänsyn». Utredningen hävdar sålunda, att det föreligger något slags

motsatsförhållande mellan effektivitet och lokala hänsyn. Vad sparbanksväsendet

beträffar vågar man säga, att de lokala hänsynen är så väsentliga att

en brist på denna punkt utgör en mycket allvarlig svaghet i effektiviteten.

I ärenden rörande exempelvis gränsdragning för verksamhetsområden eller

filialbildning är — framhåller föreningen — en god kännedom om orten

självfallet väsentlig. En sådan kännedom kan knappast inhämtas i papper,

exempelvis remissvägen, utan måste förvärvas genom fortlöpande kontakt

med orten och dess folk. I dessa hänseenden har länsstyrelserna speciella

förutsättningar att sitta inne med den erforderliga sakkunskapen. Det är

mot denna bakgrund och med stöd av en mångårig erfarenhet av länsstyrelsernas

befattning med sparbankstillsynen som sparbanksföreningen i motsats

till utredningen vill hävda, att lokala hänsynstaganden inte endast låter

sig väl förenas med, utan härvidlag även utgör eu nödvändig förutsättning

för, största möjliga effektivitet i tillsynen.

En helt centraliserad beslutanderätt innebär vidare enligt sparbanksföreningen

risker för att de för sparbankerna betydelsefulla lokala förhållandena

inte skall erhålla tillräckligt beaktande vid ärendenas avgörande, i synnerhet

som det tillika föreslås en sammanslagning av sparbanksinspektionen

och bank- och fondinspektionen till en enda tillsynsmyndighet. Sparbanksföreningen

har dessutom svårt att se, vad som från effektivitetssynpunkt

kan stå att vinna med den av utredningen förordade remissordningen jämfört

med att som nu länsstyrelserna med kännedom om de lokala förhållandena

direkt eller kanske efter remiss till sparbanksinspektionen, om det

gäller en härför ägnad fråga, fattar beslut.

Beträffande kraven på enhetlighet i rättstillämpningen gör föreningen följande

uttalande.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

En central fackmyndighet anses av utredningen böra ha lättare än eu lokal

myndighet att, även med iakttagande av vägande lokala synpunkter, fatta

beslut, som tillgodoser kravet på rimlig enhetlighet i rättstillämpningen i

landet i dess helhet. Om utredningen avser att antyda, att det nuvarande tulsynssystemet

medfört brister härutinnan inom sparbanksväsendet, vill Sparbanksföreningen

framhålla, att detta i varje fall inte stämmer med inom

sparbankerna gjorda erfarenheter. Det synes föreningen aven bora påpekas,

att ett eventuellt förefintligt önskemål om större enhetlighet i rättstillämpningen

inte nödvändigtvis behöver förutsätta, att en enda myndighet ensam

har beslutanderätten. När starka skäl talar mot en centralisering kan ett sadant

önskemål inte tillåtas motivera annat än att ett gott samarbete etableras

mellan berörda myndigheter, i den mån det till äventyrs skulle saknas.

Till utredningens förslag, att de allmänna revisorerna i fortsättningen

skall utses av den centrala fackmyndigheten, har remissinstanserna

överlag tagit samma ställning som till huvudförslaget med avseende

på länsstyrelserna. Endast ett par myndigheter har uttalat sig närmare i

saken.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar den ändringen i utredningens förslag,

att den centrala tillsynsmyndigheten vid utseende av allmän revisor skall

vara skyldig att höra vederbörande handelskammare. Enligt länsstyrelsens

uppfattning bör den som förordnas till allmän revisor icke blott uppfylla de

i sparbankslagen föreskrivna formella förutsättningarna utan dessutom ha

gjort sig känd för pålitlighet och gott omdöme samt gärna även ha personoch

lokalkännedom inom sparbankens verksamhetsområde. Den centrala

tillsynsmyndigheten torde icke kunna ha någon möjlighet att utse re\isorer,

som uppfyller dessa fordringar, utan att myndigheten infordrar förslag på

lämpliga personer från någon lokal myndighet eller institution. Länsstji elsen

understryker för övrigt i sammanhanget angelägenheten av att de som

förordnas till revisorer har kunnighet och erfarenhet av inteckningsväsendet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att utredningens förslag innebar en

ökad omgång samt anför.

Utredningen förutsätter att samråd vid förordnandenas meddelande skall

ske. Då sålunda förslag regelmässigt torde komma att infordras från regionala

eller lokala organ''synes ur alla synpunkter lämpligast att länsstyrelserna

får behålla uppgiften att tillsätta allmänna revisorer.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län finner det mindre lämpligt att låta

den centrala tillsynsmyndigheten övertaga utseendet av allmänna revisorer

och fortsätter.

En central myndighet i Stockholm äger givetvis icke samma personkännedom

som länsmyndigheterna. En central tillsättning måste därför föregås av

ingående samråd med de lokala myndigheterna, vilket enligt länsstyrelsens

mening innebär en onödig komplicering av dessa ärenden. Om de nuvarande

reglerna för utseende av allmänna revisorer icke anses tillfyllest erfordras

endast att inrikesdepartementets landsslatsavdelning utfärdar nya an
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 131 år 1962

visningar. Utseendet av de allmänna revisorerna bör dock, enligt länsstyrelsens

uppfattning, alltjämt verkställas av länsstyrelserna.

Utredningens förslag att registreringsärenden fortfarande

skall ombesörjas av länsstyrelserna lämnas av de flesta remissinstanserna

utan erinran. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Blekinge,

Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län avstyrker emellertid förslaget.

Enligt dessa länsstyrelsers mening är det mest rationellt att överföra registreringsärendena

på den centrala tillsynsmyndigheten, i varje fall därest

länsstyrelsernas befattning med sparbankstillsynen i övrigt slopas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför.

Sparbanksregistret är helt artskilt från de av utredningen åberopade handels-

och föreningsregistren och föres, åtminstone å denna länsstyrelse, å

den detalj, där sparbanksärendena handlägges, vilken är en annan än den

där övriga nämnda register föres. Sparbanksregistrets förande kräver en

mycket ringa insats av personal och uppgifter ur detsamma inhämtas ytterst

sällan av allmänheten. Enligt länsstyrelsens mening vore det ur både arbetsoch

kostnadssynpunkt bättre med ett centralt register, fört av tillsynsmyndigheten.

EU sådant arrangemang skulle med nutida goda telekommunikationer

och i betraktande av det ringa intresse allmänheten visar sparbanksregistret

knappast innebära någon nackdel ur den enskildes synpunkt. Besväret

med kompletteringar och kungörelser i ortstidningar torde icke komma

att nämnvärt öka med den av länsstyrelsen föreslagna ordningen.

Länsstyrelsen i Örebro län gör följande uttalande.

Sparbankerna skulle hos tillsynsmyndigheten ansöka om stadfästelse å

vissa beslut och därefter hos länsstyrelsen för registrering anmäla tillsynsmyndighetens

beslut om stadfästelse. Hos länsstyrelsen skulle sparbankerna

för registrering till exempel anmäla, vilka som vore ledamöter och suppleanter

i sparbankens styrelse samt vilka som ägde teckna bankens firma. Tillsynsmyndigheten

bör hava intresse av dessa uppgifter och torde väl därför

infordra desamma från sparbankerna. Detta komme att medföra ökat arbete

för sparbankerna, vilket skulle undvikas, därest registreringen skulle ske

hos tillsynsmyndigheten.

Som skäl mot en fortsatt registrering hos länsstyrelserna anför länsstyrelsen

i Västmanlands län följande.

Begistreringen av en sparbank hänger nära samman med prövningen av

bankens reglemente. Här skall endast nämnas, att länsstyrelsen har att vägra

registrering av sparbank eller anmälan om reglementsändring m. in., därest

stadgade föreskrifter ej iakttagits eller fattade beslut står i strid med

sparbankslagen eller annan lag eller författning eller reglementet för sparbanken

eller eljest till sin avfattning i något viktigare hänseende är otydligt

eller vilseledande. Det må i sammanhanget erinras därom att då länsstyrelserna

på sin tid hade att föra försäkringsregister för s. k. läns- och sockenbolag,

stadgarna för bolagen prövades och stadfästes av länsstyrelserna i

samband med registreringen, efter det att försäkringsinspektionens yttrande

inhämtats. Samma gäller ännu jordbrukets kreditkassor; efter hörande

av bank- och fondinspektionen stadfäster länsstyrelsen stadgar för jordbrukskassa

och meddelar godkännande av densamma, i samband varmed

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

kassan registreras som ekonomisk förening. Även beträffande sparbank

måste registreringen och stadfästandet av det reglemente, som skall registreras,

anses på ett naturligt sätt ansluta sig till varandra.

Samma eller likartade synpunkter, som kommit till uttryck i de nu återgivna

yttrandena, anlägges i flertalet övriga yttranden, där förslaget i denna

del avstyrkes.

Utredningens förslag, att länsstyrelsernas befogenhet att lämna föreskrifter

om förvaring av sparbanks värdehandlingar under

utomordentliga förhållanden skall bibehållas i sparbankslagen, har mött invändningar

från länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus, Västernorrlands

och Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att förvaring av värdehandlingar

i händelse av krig eller liknande förhållanden bör planeras i fredstid, varför

hinder för en central tillsynsmyndighet att medverka ej torde föreligga.

Därest det under krigsförhållanden visar sig inte vara möjligt att handla

enligt planerna och förbindelserna med den centrala myndigheten är avbrutna,

bör länsstyrelsen, anföres det, i likhet med vad fallet är på andra

områden, kunna träda i den centrala myndighetens ställe enligt 1942 års administrativa

fullmaktslag. Något specialstadgande i sparbankslagen är därför

enligt länsstyrelsens mening inte erforderligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att länsstyrelsens befogenhet i förevarande

hänseende bör inskränkas till sådana extraordinära fall, då det är

omöjligt för sparbank att från tillsynsmyndigheten få besked i ämnet. Det

bör enligt länsstyrelsens mening åligga tillsynsmyndigheten att i förväg

meddela bestämmelser om vad sparbank skall ha att iakttaga även för de

fall varom nu är fråga. Den befogenhet länsstyrelsen bör ha att meddela tillstånd

att förvara värdehandlingar bör vidare, anföres det, tillkomma inte

blott länsstyrelsen i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte,

utan även länsstyrelsen i det län, till vilket eventuell evakuering av sparbankens

värdehandlingar skett.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att tillstånd av förevarande slag

skall meddelas av tillsynsmyndigheten och icke av länsstyrelse, medan länsstyrelsen

i Västernorrlands län menar att frågan bör regleras i annan ordning

och det föreslagna stadgandet i ämnet sålunda utgå ur sparbankslagen. I

I likhet med utredningens övriga förslag har dess förordande av en

sammanslagning av spar banksinspektionen med bankoch

fondinspektionen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

det stora flertalet remissinstanser. Endast länsstyrelserna i Jönköpings,

Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län ävensom Svenska sparbanksföreningen

och Sparbankernas bank bär avstyrkt förslaget. Några remissinstanser

har inte gått in på frågan.

Bland de tillstyrkande remissinstanserna framhåller riksrevisionsverket

att förhållandena på kreditmarknaden under senare tid utvecklat sig där
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1962

hän, att olikheterna mellan kreditinstituten kommit att i viss mån utjämnas

och att denna utveckling har gjort behovet av en gemensam tillsynsorganisation

mera framträdande än tidigare och jämväl ökat förutsättningarna

för genomförandet av en sådan organisation.

Bank- och fondinspektionen understryker att effektivitetssynpunkten

måste vara den klart avgörande för tillsynens utformning. Med denna utgångspunkt

har utredningen enligt inspektionens mening fullt övertygande

visat att tillskapandet av en central inspektionsmyndighet är den mest rationella

lösningen. När det gäller myndighetens uppgifter och organisation

har utvecklingen visat att särdragen i den verksamhet som var på sitt område

utövas av bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen alltmera

utjämnats, därigenom att tillsynsuppgifterna griper in i varandra och

blivit mycket likartade. En omständighet som nu mer än tidigare bör framhållas

är även — uttalar bank- och fondinspektionen — att det erfarenhetsmässigt

visat sig svårt att bevara kontinuiteten i alltför små ämbetsverk

med relativt täta personalbyten.

Synpunkter likartade de nu återgivna anföres av fullmäktige i riksbanken

och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte under årens lopp alltför stor

vikt tillmätts farhågorna för att inom en gemensam tillsynsmyndighet tillbörlig

hänsyn ej skall tagas till sparbankernas särart.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län betonar att utvecklingen tenderar att alltmer

utjämna gränserna mellan de olika penninginstituten, vilkas verksamhetsformer

blir alltmer likartade. Denna utveckling och de skäl utredningen

i övrigt anfört motiverar enligt länsstyrelsens mening att tillsynen över

sparbankerna anordnas på motsvarande sätt som tillsynen över affärsbankerna

och jordbrukets kreditkassor.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner förslaget om sammanslagning av sparbanksinspektionen

med bank- och fondinspektionen ändamålsenligt och rationellt.

Länsstyrelsen framhåller att inrättandet i den nya tillsynsmyndigheten

av en särskild avdelning för sparbanksärenden markerar dessa ärendens

betydelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker att, om vid sammanslagningen

en särskild sparbanksavdelning inrättas med en sparbanksinspektör

som chef, förändringen för sparbankerna huvudsakligen torde bli av formell

karaktär men med vissa praktiskt fördelaktiga resultat såsom följd.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län förutsätter vid sitt tillstyrkande att en

särskild sparbanksavdelning inrättas inom den nya tillsynsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller särskilt att en sammanslagen

tillsynsmyndighet kan förväntas erhålla erfarenheter från olika delar av

kreditväsendet, vilka uppenbarligen måste bli av stort värde för såväl sparbankerna

som andra kreditinstitut.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uttalar, att det knappast finns några

bärande skäl att i fråga om tillsynsorganisationen göra skillnad mellan å

ena sidan sparbanker och å andra sidan affärsbanker och jordbrukskassor.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13b år 1062

45

Sparbanksinspektionen framhåller att ett slopande av länsstyrelsernas

befattning med sparbankstillsynen icke omedelbart behöver leda till slutsatsen,

att en sådan sammanslagning är ofrånkomlig. Inspektionen finner

emellertid den av utredningen föreslagna åtgärden vara i och för sig rationell.

Inspektionen anför.

Går man ut ifrån att en odelad central sparbankstillsyn är överlägsen

den nuvarande uppdelade synes nästa steg vara att undersöka, huruvida

det existerande centralorganet efter utvidgningen av detsamma åvilande

uppgifter lämpligen bör bestå som självständigt verk. En sådan lösning

skulle ligga i linje med det från sparbankshåll ofta hörda önskemålet att

sparbankerna borde få behålla en särskild endast för dem avsedd tillsyn.

Emellertid har detta önskemål såvitt det hittills kommit till uttryck alltid

varit förenat med en önskan att även få behålla de lokala tillsynsorganen.

Det alternativ till inrättandet av en central tillsynsmyndighet för hela bankväsendet,

som sparbankerna uppställa, synes därför i själva verket endast

bestå i ett fasthållande vid nu rådande ordning. Härmed försvagas givetvis

skälen för ett bibehållande av sparbanksinspektionen som ett självständigt

verk. De motiv som i övrigt kunde anföras för sådant bibehållande torde i

huvudsak vara, att ett mindre verk lättare än ett större kan sammanhållas

till en fast arbetsenhet till fördel för effektiviteten i verksamhetens bedrivande.

Häremot får å andra sidan vägas det mindre verkets större svårigheter

med rekryteringen till följd av de små karriärmöjligheterna inom detsamma

samt det relativt stora avbräck för arbetets behöriga fortgång, som

inom en liten personal vållas av varje längre sjukdomsfall, militärinkallelse

eller byte av befattningshavare. Dessa olägenheter, som varit verkligt

kännbara för sparbanksinspektionen, skulle emellertid minska i den mån

personalökning för förbättring av undersökningsfrekvensen komme till

stånd. På huvudsakligen andra grunder, som redovisas av utredningen och

som icke här skola upprepas, torde det dock få anses att en sammanslagning

av sparbanksinspektionen med bank- och fondinspektionen till en

myndighet innebär sådana fördelar ur allmän synpunkt, att åtgärden framstår

som rationell.

Sammanfattningsvis gör inspektionen en allmän avvägning mellan de sålunda

redovisade synpunkterna och vad som från andra synpunkter anses

tala mot en sammanslagning. Vad härvidlag anföres överensstämmer med

vad som ur inspektionens yttrande återgivits i samband med redovisningen

av motsvarande avvägning i frågan om länsstyrelsernas befattning med

sparbankstillsynen. Inspektionen finner även i nu ifrågavarande fråga övervägande

skäl tala för utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som förordar att nuvarande ordning skall bibehållas

uttalar länsstyrelsen i Jönköpings lön, att sparbanksväsendet har en

sådan storlek, särart och utbredning att en särskild tillsynsmyndighet är

önskvärd. Sparbanksinspektionen bör därför omorganiseras och ges större

resurser för möjliggörande av tätare inspektioner men förbli ett självständigt

ämbetsverk.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att det inte är nödvändigt att för del

ifrågavarande ändamålet tillskapa ett nytt centralt ämbetsverk samt anför.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

Sparbankernas särart gör att de icke lämpligen böra inordnas under samma

tillsynsorgan som affärsbanker och jordbrukskassor. Det i direktiven

för utredningen angivna behovet av en så långt möjligt enhetlig prövning av

de för kreditväsendet gemensamma problemen torde kunna tillgodoses genom

ett regelbundet samarbete mellan de centrala tillsynsorganen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det sakligt motiverat att

tillsynsverksamheten med avseende på sparbankerna fortfarande ges en särskild

inriktning och organisation. Länsstyrelsen uttalar att i formellt hänseende

ett visst närmande visserligen ägt rum mellan sparbankernas och affärsbankernas

rörelsegrenar men att någon reell utjämning knappast skett

av de stora olikheter, som alltjämt finns mellan sparbanker och affärsbanker.

Länsstyrelsen fortsätter.

Redan av de inledande bestämmelserna i sparbankslagen och banklagen

framgår, att sparbankerna ha till uppgift att utan enskilt vinstsyfte befordra

sparsamhet, medan affärsbankernas verksamhet avser bankrörelse, givetvis

i avsikt att främja delägarnas vinst. Det är här fråga om en fundamental

skillnad mellan sparbankerna och affärsbankerna. Det är icke som kreditinstitut

sparbankerna i första hand skola betraktas, det är verksamheten

som sparinstitut, som sparbankslagen anger som deras huvudsakliga syfte.

Härtill kommer den klart skilda historiska utvecklingen för sparbanker och

affärsbanker. Medan bankväsendet numera koncentrerats till ett fåtal större

banker med verksamhetsområden över många gånger stora delar av landet

och balansomslutningar, som för flertalet affärsbanker uppgå till flera

hundra miljoner kronor, har sparbankerna, som för närvarande uppgå till

cirka 400 st., lyckats bevara sin lokala förankring och uppvisa balansomslutningar,

som frånsett vissa undantag, i allmänhet uppgå till något tiotal miljoner

kronor. Sparbankernas lokala förankring framgår även av, att de inlånade

medlen i huvudsak kommer den egna bygden till godo.

Svenska sparbanksföreningen framhåller till att börja med att kraven på

en enhetlig överblick över bank- och kreditväsendet i och för sig inte måste

leda till inrättandet av en gemensam bankinspektion. Föreningen anför.

Vad först beträffar punkten att en sammanslagen inspektion erhåller en

större överblick över kreditväsendet så fäster utredningen intet eller i vart

fall mycket ringa avseende vid, att även en för affärsbanker, sparbanker och

jordbrukskassor gemensam inspektion alltjämt inte skulle omspänna en avsevärd

del av den organiserade kreditmarknaden. Försäkringsbolagen, vilkas

kreditverksamhet har relativt sett mycket stor omfattning och för vilka

nu öppnats möjlighet att förränta utfallna försäkringsbelopp och till att

framdeles taga upp andra former av kapitalförvaltning, som står inlåning

på bankräkning nära, skulle komma att ligga utanför inspektionsmvndiglietens

område. Vidare skulle alla de mer eller mindre fritt arbetande sparoeh

kreditinstitut, som är verksamma i landet — exempelvis sparkasseverksamheten

inom konsument- och bostadskooperationen — alltjämt fortsätta

sin verksamhet utanför denna myndighets område. Detsamma gäller all statlig

och halvstatlig bank- och kreditverksamhet (postbanken, bostadsstyrelsen,

stadshypoteks-, bostadskredit- och landshypoteksföreningarna etc.)

samt allmänna pensionsfonden. Samtliga här avsedda institutioner företer

på utlåningssidan, och i vissa fall även på inlåningssidan, stora likheter med

sparbankerna och i viss omfattning även med affärsbankerna och jordbrukskassorna.

Även om man för över sparbankstillsynen till en gemensam bank
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

47

inspektion, är det alltså alltjämt en ganska begränsad överblick över kreditmarknaden

en sådan inspektion kan få. En samlad sådan överblick skulle

fortfarande i likhet med vad hittills varit fallet få inhämtas genom studier av

förefintlig statistik och genom utbyte av informationer med andra tillsynsorgan

och institutioner.

Sparbanksföreningen framhåller vidare, att föreningen för sin del inte har

gjort den erfarenheten att den nuvarande självständiga sparbanksinspektionen

inte med tillräcklig auktoritet har kunnat hävda sina synpunkter i sammanhang

av förevarande slag. Ej heller har sparbanksinspektionen själv

föreningen veterligt givit uttryck för någon känsla av brister i detta hänseende.

När det gäller utredningens önskemål om en bättre samordning i bedömningen

beträffande filialbildning är det enligt sparbanksföreningens mening

angeläget att understryka, att vad som centralt kan te sig som en rationell

samordning av olika konkurrerande institutioners åtgärder i filialfrågor lätt

kan från lokala synpunkter vara både irrationellt och ineffektivt. Sparbankernas

och affärsbankernas filialfrågor får — framhålles det — både med

hänsyn till allmänhetens intresse och till sparbankernas särart inte skäras

över en kam.

Beträffande den av utredningen anförda synpunkten att en gemensam inspektionsmyndighet

kan ha en samordnande funktion när det gäller olika utredningar

i anslutning till genomförandet av kreditbegränsande åtgärder anför

föreningen följande.

Eftersom utredningen inte gärna kan mena, att en för affärsbanker, sparbanker

och jordbrukskassor gemensam inspektionsmyndighet bör deltaga i

förhandlingar och beslut om överenskommelser av detta slag — något som

givetvis inte kan tänkas ifrågakomma — är det svårt att förstå vad utredningen

här avser. Det kan inte gärna ha någon praktisk betydelse för riksbanken,

om de utredningar den härvidlag kan anse sig behöva som grund

för sina ställningstaganden utföres av tre inspektionsmvndigheter — försäkringsinspektionen

medräknad — eller av två. Det finns väl heller ingen

anledning att antaga, att en sammanslagen bank- och sparbanksinspektion

skall ha lättare att göra av riksbanken begärda utredningar om exempelvis

dels affärsbankernas och dels sparbankernas rörelse eller göra bättre utredningar

än en bankinspektion och en sparbanksinspektion var för sig.

Enligt sparbanksföreningens mening är det oriktigt att, som utredningen

gör, påstå att gränsen mellan sparbankernas och andra kreditinstituts verksamhet

håller på att utsuddas. Föreningen framhåller att den begränsade

rätt att ta emot valfri inlåning, som sparbankerna i och med införandet år

1955 av en s. k. »fri sektor» erhöll, av sparbankerna endast i ytterst ringa

utsträckning utnyttjats till att ta emot kortfristig eller avista inlåning. Sättes

behållningarna på de olika räkningarna i relation till den totala inlåningen

erhålles, upplyser sparbanksföreningen, följande procenttal: sparbanksräkning

92,8, överinsättningsräkning 6,6, uppsägningsräkning 0,1, checkräkning

0,2 och postväxelräkning 0,3. Vid slutet av år 1960 utgjorde behållningen

på överinsättningsräkning 7,2 % av inlåningen på sparbanksräkning. Föreningen

fortsätter.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 13i år 1962

Överinsättningsräkningen representerar en sparbanksinlåning av traditionell

natur. Sparbankerna hade ju nämligen redan före den nya lagens tillkomst

möjlighet att ta emot sådana medel efter dispens från respektive länsstyrelse

i varje särskilt fall. Denna inlåning var i vissa sparbanker av sådan

omfattning, att den vid den nya lagens ikraftträdande omedelbart tog i anspråk

en betydande del av utrymmet inom den fria sektorn. Utvecklingen av

sparbankernas inlåning inom den fria sektorn vittnar sålunda klart om, att

på inlåningssidan sparbankerna inte eftersträvar någon utsuddning av gränser

gentemot affärsbankerna eller andra institut av samma karaktär som

dessa. Mot denna bakgrund är det naturligt, att Sparbanksföreningen i eu av

utredningen omnämnd framställning säger sig ha svårt att finna något praktiskt

syfte med eller sakligt motiv för ifrågavarande regler, som ju endast

har den begränsningseffekten att de kan hindra sparbanker att ta emot ytterligare

långfristig inlåning av traditionell sparbankskaraktär.

Ej heller på sparbankernas utlåningssida kan några tecken på gränsförskjutning

iakttagas. Sparbankerna äger över huvud taget inte att syssla

med växelkreditrörelse. De får numera ge krediter i checkräkning till begränsade

belopp, men rörelsen är mycket obetydlig — vid slutet av 1960

mindre än 8 milj. kr. på en total utlåning av 13 700 milj. kr. Industrikrediter

(lån till småindustri och hantverk etc.) upptar en obetydlig andel i sparbankernas

utlåning i likhet med aktielån. Sparbankernas låneportfölj domineras

av i realiteten mycket långfristiga lån mot inteckning i bostadsfastighet

eller jordbruk. Lån under byggnadstiden förekommer även och de blir då

ofta en successiv uppbyggnad av framtida lån, som sparbanken lämnar. Man

kan inte skönja att placeringsstrukturen i sparbankerna skulle ha förskjutit

sig i riktning mot affärsbankernas.

Att inom sparbanksväsendet tillskapats en affärsbank, som bl. a. har till

uppgift att vara ett för sparbankerna gemensamt serviceorgan, och att denna

bank bedriver en affärsbanks vanliga rörelsegrenar också till tjänst för

sparbankernas kunder kan enligt sparbanksföreningen inte rimligen tas

som ett tecken på gränsförskjutning. Det anses snarare vara ett tecken på

motsatsen, nämligen att sparbankerna inte strävat efter att i sin egen verksamhet

inlemma affärsbanksbetonade servicegrenar.

Det står enligt sparbanksföreningen klart, att sparbankernas rörelse i så

många väsentliga hänseenden skiljer sig från affärsbankernas och jordbrukskassornas

att en för dessa tre slag av institutioner gemensam tillsynsmyndighet

inte bör komma i fråga. Det är dessa skiljaktigheter — framhåller

föreningen — som måste vara avgörande vid bedömningen av tillsynsfrågan

och inte den allmänna likheten hos de tre institutionsgrupperna, att de

samtliga tar emot inlåning och lämnar ut lån.

Mot synpunkten att inspektionen bör organiseras uteslutande i syfte att

skapa största möjliga effektivitet i tillsynen finns enligt sparbanksföreningen

intet att invända. Men sparbanksföreningen kan inte förstå, uttalar man,

varför — mot sparbankernas önskemål — denna effektivitet måste skapas

genom att sparbanksinspektionen inordnas »som en byrå» inom en gemensam

bankinspektion. Föreningen anför.

Det torde inte kunna bestridas, att den önskvärda effektivitetsökningen

— syftande bl. a. till en större inspektionstäthet — lika väl kan åstadkommas

genom förverkligande av förslaget om en förstärkning inom den nuva
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 734 år 1962

49

rande sparbanksinspektionen. Ett förslag härom framfördes från sparbankerna

redan vid tillkomsten av 1955 års lag, men det bär av någon anledning

inte lett till någon egentlig upprustning. Sparbankerna är alltjämt beredda

att medverka till en sådan upprustning. Utredningen hävdar nu visserligen,

ehuru utan att närmare ange vilka överväganden och utredningar som kan

ligga till grund för detta antagande, att personalförstärkningen skulle kunna

hållas inom en mer begränsad ram, om de båda inspektionsmyndigheterna

slås samman. Även om så vore fallet, saknar detta relevans i sammanhanget,

så länge sparbankerna själva bekostar tillsynen och statsfinansiella skäl

sålunda inte spelar in. Den avgång från tjänsterna inom sparbanksinspektionen,

som utredningen anser kunna motverkas genom en sammanslagning,

torde säkerligen motverkas lika väl, om nya kvalificerade tjänster tillskapas

inom sparbanksinspektionen. Befordringar inom det större verket skulle

även de innebära avgång från befattningar och ombyte av tjänster. Det torde

för övrigt böra påpekas, att det inte är befattningshavarnas intresse av

ökade befordringsmöjligheter m. m., som skall tillgodoses i detta sammanhang,

utan — i insättarnas och sparbankernas intresse — kravet på en effektiv

och i alla avseenden för sin uppgift lämpad inspektion och tillsyn.

Sparbanksföreningen anser — i likhet med utredningen —• att en statlig

tillsynsmyndighet inte kan eller får ha till uppgift att fungera som goodwillfrämjare

för de kreditinstitut den har att övervaka. Föreningen understryker

i sammanhanget att en gemensam inspektion får ett betydande ansvar

för att sparbankernas berättigade intressen i olika avseenden tillgodoses i

frågor, som berör flera grupper av kreditinstitut.

Sparbanksföreningen anför vidare.

Sparbanksföreningen vill givetvis inte bestrida vad utredningen anför, om

att bank- och fondinspektionen sedan många år kunnat utöva tillsyn över

både affärsbanker och jordbrukskassor utan att förlora dessa instituts förtroende.

Men de tillfällen där en gemensam inspektionsmyndighet kommer

att få ta ställning i en situation, då instituten har mot varandra stridande intressen,

måste bli så många fler och av så mycket känsligare natur i förhållandet

affärsbankerna-sparbankerna än i förhållandet affärsbankerna-jordbrukskassorna.

Det ligger därvid ingalunda utanför möjligheternas gräns att

avgörandena i dessa svåra bedömanden, hur stor strävan till opartiskhet än

må vara, kan komma att influeras av förhållanden, som äger mer samband

med affärsbankernas primära ställning på kreditmarknaden och deras större

verksamhetsfält än med en rent objektiv intresseavvägning, där kreditinstitutens

särart beaktas. Utredningen anför i förevarande sammanhang att

»skulle — mot all rimlig förmodan — det gemensamma tillsynsorganet brista

i objektivitet gentemot sparbankerna torde Svenska sparbanksföreningen

äga goda möjligheter att vinna rättelse» med hänsyn bl. a. till sparbanksväsendets

»vitt förgrenade anknytningar till inflytelserika institutioner».

Det måste betraktas som djupt olyckligt, om en sådan situation skulle

uppkomma, att sparbankerna nödgades på detta sätt hävda sin rätt gentemot

eu tillsynsmyndighet. Det kan heller sannolikt inte med fog antagas att i

ett dylikt läge övriga berörda kreditinstitut, som förvisso inte heller sakna

vitt förgrenade anknytningar till inflytelserika institutioner», skulle vara

helt overksamma.

Blotta möjligheten av eu situation av denna art måste utgöra ett synnerligen

starkt skäl mot att utan tungt vägande anledningar skapa förutsättningar

för dess uppkomst. Några sådana anledningar har inte visats föreligga.

1 liiluiiKj till riksdagens protokoll /.%’2. 1 samt. Å r 7-1/

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 134 år 1962

Vid upprepade tillfällen under senare år har, erinrar föreningen, av finansministern

förutskickats en utredning med uppgift att klarlägga och reglera

gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsfält.

Sparbanksföreningen är visserligen för sin del inte övertygad om behovet och

den praktiska nyttan av en sådan utredning, men det synes föreningen uppenbart

att en sådan utredning inte gärna skulle kunna undvika att såsom

en huvudpunkt behandla frågan om den offentliga tillsynen över kreditinstituten.

Att i tillsynsfrågan träffa ett avgörande på grundval av föreliggande

betänkande synes därför vara att i väsentlig omfattning föregripa en

eventuellt kommande gränsdragningsutredning.

Avslutningsvis gör sparbanksföreningen följande uttalande.

Förslag om en organisation av sparbankstillsynen efter de riktlinjer som

utredningen förordar har framlagts vid tidigare tillfällen, då tillsynsfrågan

varit under diskussion. Utredningsmännen har inte tillfört denna diskussion

några mera betydelsefulla nya synpunkter, inte gjort några nya väsentliga

utredningar eller över huvud taget åstadkommit några bevis för att en ordning

enligt deras förslag skulle leda till en förbättrad tillsyn. Ej heller har

de kunnat påvisa, att de rådande formerna medfört några "olägenheter vare

sig från sparbankernas, deras insättares eller det allmännas synpunkter. Av

Sparbanksföreningen här anförda skäl mot en ändring av den nuvarande tillsynsorganisationen

har också i flera väsentliga hänseenden framlagts vid de

tidigare tillfällen, då frågan om sparbankstillsynen behandlats. Hittills har

skälen för den nuvarande ordningen befunnits starkare, och Sparbanksföreningen

är övertygad om att det vore olyckligt att nu tämligen brådstörtat

genomföra en ändring.

Sparbankernas bank erinrar om att banken tillkommit som ett sparbankernas

centralorgan på det ekonomiska området, enär det —- på grund av

sparbankernas lokalt begränsade verksamhet — förelåg behov av ett centralt

organ med hela riket som verksamhetsområde för att i olika hänseenden stå

sparbankerna till tjänst. Banken driver sin rörelse efter samma regler och

föreskrifter som en affärsbank och det förhållandet att banken i denna sin

egenskap lyder under bank- och fondinspektionen hör, enligt bankens mening,

icke kunna tagas till intäkt för en sammanslagning av nämnda inspektionsmyndighet

med sparbanksinspektionen.

Uet av utredningen framlagda förslaget till organisation för

bankinspektionen föranleder närmare kommentarer endast i ett fåtal

yttranden.

Sparbanksinspektionen understryker kraftigt angelägenheten av att en förstärkning

sker av den personal, som har att verkställa sparbanksundersökningar,

samt uttalar.

Det har ej minst under den senaste tiden visat sig klart olämpligt, att så

lång tid som sex å sju år förflyter mellan undersökningarna i samma sparbank.

Under denna långa tid kunna avsevärda ändringar i sparbanks förvaltningspraxis

hinna utbildas och befästas utan att de komma till inspektionens

kännedom; detta gäller särskilt i vissa konkurrenslägen och vid

starkt expanderande rörelse samt i det stora antal fall, då personalen i spar
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1962

51

bank är relativt oerfaren och till antalet så ringa, att utbyte av chefstjänsteman

(kamrer) — särskilt då den nytillträdande såsom ofta är fallet icke är

fackutbildad — lätt kan innebära ett olyckligt brytande av kontinuiteten i

sparbankens skötsel. På grund av de långa intervallerna blir också varje undersökning

betydligt mera besvärlig och arbetskrävande — både vid undersökningstillfället

och ifråga om den efterföljande skriftväxlingen — än den

behövde vara om å ömse håll minnen och erfarenheter från en förrättning

icke hunnit förblekna innan nästa tar vid. Utökningen av undersökningspersonalen

för upprätthållande av en bättre undersökningsfrekvens behöver

därför icke heller vara proportionsvis lika stor som den förbättring av frekvensen

som eftersträvas.

Länsstyrelsen i Uppsala län betonar vikten av att den nya tillsynsmyndigheten

erhåller personella resurser, som medger genomförande av ökad

inspektionstäthet i fråga om sparbankerna.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som avstyrker sammanslagning av sparbanksinspektionen

med bank- och fondinspektionen, gör med avseende på

sparbanksinspektionen, såsom förut nämnts, enahanda uttalande.

Bank- och fondinspektionen anför.

Den framlagda personalförteckningen för den blivande sparbanksavdelningen

torde — såsom utredningen anför — innefatta ett minimum. Om

det uppställda målet, tvåårs intervaller mellan undersökningarna, kan uppnås

genom den föreslagna personalförstärkningen synes ovisst och i vart

fall vågar bankinspektionen för sin del icke göra något bestämt uttalande

härom. Å andra sidan är tydligt att förstärkningen bereder möjlighet alt

åstadkomma en avsevärt intensifierad tillsyn.

Statskontoret har förklarat sig kunna biträda de förslag till omorganisation

på sparbankstillsynens område som utredningen framlagt.

De uttalanden utredningen gjort om behovet av en vidgad inre revisionsverksamhet

inom sparbanksv iisen det tas upp till

närmare behandling i några yttranden.

Statskontoret anför.

Av betänkandet framgår klart, att sparbanksinspektionen för närvarande

i icke ringa omfattning tynges av arbetsuppgifter, som bank- och fondinspektionen

icke behöver befatta sig med, enär arbetet ombesörjs av kreditinstitutens

personal och interna kontrollorgan. I detta förhållande skulle, såvitt

statskontoret kunnat finna, icke ske någon väsentlig förändring vid

en sammanslagning i enlighet med förslaget. De skilda enheterna i den

gemensamma tillsynsmyndigheten skulle således bedriva inspektion av olika

omfattning och inriktning. Frånsett de olägenheter, som detta arbetsmässigt

kan medföra, blir följden, att personalorganisationen på sparbankssidan

för att vinna samma inspektionstäthet som beträffande affärsbankerna

av nyssnämnda anledning måste göras större än på de övriga enheterna

inom tillsynsmyndigheten. Det borde enligt statskontorets mening vara av

värde, om detta spörsmål kunde vinna sin lösning i förevarande sammanhang

och innan ställning lages lill personalstaten. Beaktas må särskilt att

en enhetlig inriktning av inspektionsverksamheten torde öka möjligheterna

till flexibilitet i personalhänseende inom den gemensamma inspektionsmyndigheten.

Statskontoret vill också framhålla, att ämbetsverket helt delar ut
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij.ls proposition nr 134 år 1062

52

redningens uttalande därom, att det vore naturligt om sparbankerna visade

intresse för en central revisionskontroll. Detta uttalande bör ses mot bakgrunden

av att, enligt av utredningen gjorde jämförelser, sparbankernas revisionsutgifter

är endast en tredjedel av affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens

motsvarande kostnader.

Riksrevisionsverket uttalar önskemål att sparbankernas egen revision

förbättras så att av tillsynsmyndigheten utsedda allmänna revisorer blir obehövliga.

Inrättandet av en sparbankernas egen revisionscenlral skulle enligt

riksrevisionsverkets mening bli ett gott stöd för tillsynsmyndigheten

samt möjliggöra för denna att koncentrera sig på de mera väsentliga uppgifterna.

Liknande synpunkter anlägges av bank- och fondinspektionen, länsstyrelsen

i Västmanlands län och Sveriges jordbrukskasseförbund.

Svenska sparbanksföreningen säger sig ha med intresse tagit del av utredningens

tankar om en central revisionskontroll i sparbanksväsendets

egen regi. Liknande tankegångar har, framhålles det, sedan länge förekommit

inom sparbanksväsendet. Spörsmålet anses väl värt ett närmare övervägande

inom sparbanksföreningen. Föreningen anför.

Vid sidan av den offentliga inspektionen är givetvis en fullgod intern revision

en nödvändig förutsättning för en effektiv tillsyn över sparbankernas

verksamhet. Utredningen har berört denna fråga och därvid meddelat resultatet

av en jämförelse av å ena sidan sparbankernas och å andra sidan

affärsbankernas och jordbrukskassornas kostnader för den interna revisionen.

Jämförelsen säges ge vid handen, att sparbankernas interna revisionskostnader

i förhållande till inlåningen endast är ungefärligen en tredjedel

så stora som de båda övriga institutionsgruppernas. Utredningen meddelar

inga uppgifter om tillvägagångssättet vid denna jämförelse, men Sparbanksföreningen

vill ändå ifrågasätta dess riktighet och relevans. Det förhållandet

att både inom affärsbankerna i allmänhet och inom den i detta hänseende

centraliserade jordbrukskasserörelsen den interna revisionen handhaves av

särskilda revisionsavdelningar torde innebära, att kostnaderna härför är

jämförelsevis lätta att särskilja. Så är i allmänhet inte förhållandet inom en

stor del av sparbanksväsendet. Delta innebär, såvitt Sparbanksföreningen

kan förstå (och föreningen är inte utan erfarenhet rörande svårigheterna

att göra kostnadsberäkningar av detta slag inom sparbanksväsendet), att

utredningens jämförelse måste vara behäftad med stor osäkerhet.

Därmed vill Sparbanksföreningen givetvis inte hävda att sparbankernas

kostnader för intern revision skulle vara av samma storleksordning som

t. ex. affärsbankernas. Det ligger i sakens natur, att en affärsbanksrörelse

med dess differentierade utlåningsverksamhet med exempelvis växelkrediter

och dess mycket stora antal transaktioner på kortfristiga och avista

inlåningsräkningar, för att inte tala om utlandsrörelsen, kräver en helt annan

och större intern kontrollapparat än en sparbanks på in- och utlåningssidan

mer enhetliga rörelse med en förhållandevis betydligt mindre transaktionsmängd.

Jordbrukskassornas rörelse företer här stora likheter med

affärsbankernas. Man kan sålunda inte, vilket utredningen heller inte uttryckligen

gjort, av en jämförelse av ifrågavarande slag draga den slutsatsen,

att effektiviteten hos sparbankernas interna kontrollapparat skulle

vara mindre än hos de nämnda andra institutens. Rent allmänt torde för

övrigt kunna sägas, att jämförelsevis låga kostnader inte i och för sig brukar

tas som tecken på bristande effektivitet utan snarare på motsatsen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 13t ur 1962

Även Sparbankernas bank ställer sig, såsom förut nämnts, positiv till det

förevarande spörsmålet.

Till slut må i korthet nämnas vissa vid remissbehandlingen i speciella

hänseenden gjorda uttalanden.

Sparbanksinspektionen förordar att förslaget till ändringar i sparbankslagen

jämkas på ett par punkter. Inspektionen anser sålunda att det är

olämpligt att slopa det nuvarande stadgandet i 83 § SpL om skyldighet för

inspektionen att tillhandagå sparbankerna med råd och upplysningar rörande

bankverksamhetens bedrivande. Inspektionen förordar vidare att SpL

även i fortsättningen skall innehålla ett stadgande om att tillsynsmyndigheten

har att göra de erinringar hos sparbanks styrelse vartill myndigheten

kan finna sig föranlåten.

Föreningen auktoriserade revisorer föreslår att sparbanker av viss storleksordning,

förslagsvis sådana med en inlåning på mer än 40 miljoner

kronor, alltid skall ha minst en auktoriserad revisor. Sveriges jordbrukskasseförbund

anser det önskvärt att åtminstone en revisor i sparbank är

auktoriserad eller godkänd granskningsman.

Statistiska centralbyrån tillstyrker att länsstyrelsernas medverkan vid

insamlandet av uppgifter till sparbanksstatistiken upphör.

Svenska bankföreningen ifrågasätter om icke olikheten mellan affärsbankerna,

sparbankerna och jordbrukets kreditkassor med avseende på regler

om auktorisation vid nybildning, om ändring av bolagsordning, reglemente

eller stadgar samt om upprättande av filial bör undanröjas. IV.

IV. Departementschefen

Frågan om tillsynen över sparbankerna har under senare år vid flera tillfällen

varit föremål för övervägande. Även vid genomförandet av den nu gällande

sparbankslagstiftningen år 1955 var frågan uppe till behandling men

det definitiva avgörandet ställdes på framtiden. Därefter har vid ett par tillfällen

statsmakternas ställningstagande till olika frågor på sparbanksområdet

uppskjutits i avbidan på en slutlig lösning av tillsynsfrågan.

I syfte att få tillräckligt underlag för en sådan lösning tillkallade jag i början

av förra året särskilda sakkunniga för utredning av frågan om tillsynen

över sparbankerna. De sakkunniga har numera framlagt betänkande

med förslag i ämnet.

I betänkandet fastslås till eu början alt tillsynen även i fortsättningen bör

utövas av statlig myndighet. Beträffande utformningen av tillsynsverksamheten

förordar utredningen att tillsynen i allt väsentligt samlas hos en central

myndighet och att sålunda länsstyrelsernas befattning med alla egentliga

tillsynsuppgifter skall upphöra. Därjämte föreslås att sparbankstillsynen

samordnas med tillsynen över affärsbankerna och jordbrukets kredit
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

kassor genoin att den nuvarande sparbanksinspektionen sammanslås med

bank- och fondinspektionen till en myndighet, benämnd bankinspektionen.

Den av utredningen intagna ståndpunkten att tillsynen skall utövas av

statlig myndighet — och sålunda icke i sparbankernas egen regi —- har överlag

godtagits vid remissbehandlingen. Även enligt min mening får det anses

klarlagt att tillsynen hör omhänderhas av statlig myndighet. Detta är också

utgångspunkten för min bedömning av de föreliggande frågorna om tillsynens

närmare utformning.

Den första huvudpunkten i utredningens förslag är — såsom nyss antytts

- — att länsstyrelsernas befattning med den egentliga tillsynen över sparbankerna

skall upphöra och tillsynsuppgifterna i fortsättningen anförtros åt en

för hela landet gemensam myndighet. Den sålunda förordade reformen motiveras

väsentligen med att man därigenom skapar förutsättningar för en

effektivare tillsyn och eu mer enhetlig rättstillämpning.

Vid de tidigare tillfällen, då frågan om sparbankstillsynen övervägts, har

från många håll uttalats tvivel om ändamålsenligheten och lämpligheten av

att tillsynen är uppdelad mellan sparbanksinspektionen och länsstyrelserna.

Visserligen är man inte heller nu helt ense men det övervägande flertalet

remissinstanser har anslutit sig till tanken på införandet av eu för landet

i dess helhet gemensam tillsynsmyndighet.

Den nuvarande ordningen med en delad tillsyn — där sparbanksinspektionen

har den banktekniska sakkunskapen och länsstyrelserna beslutanderätten

— medför uppenbarligen i många fall onödig omgång och kan ge anledning

till kompetenskonflikter och skapa oklarhet beträffande ansvarsfördelningen.

Med denna ordning uppnår man inte heller lika stor effektivitet i

tillsynen och enhetlighet i tillämpningen som då en enda myndighet har

hand om tillsynen. En sådan myndighet vinner för övrigt en samlad erfarenhet

och får en överblick över förhållandena i stort som otvivelaktigt är av

värde för hela sparbanksväsendet.

De nu anförda synpunkterna har också föranlett det helt övervägande antalet

remissinstanser —- däribland fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,

de allra flesta länsstyrelserna samt sparbanksinspektionen och

bank- och fondinspektionen —- att ansluta sig till den ståndpunkt utredningen

intagit och sålunda tillstyrka dess förslag.

Emellertid har sparbanksföreningen och några länsstyrelser motsatt sig,

att länsstyrelsernas nuvarande tillsynsuppgifter överföres till en för hela

landet gemensam myndighet. Det skäl, som därvid i första hand åberopas,

är att sparbankerna har begränsade verksamhetsområden och en så stark

lokal anknytning att kunskap om ortens förhållanden är nödvändig vid

avgörande av vissa med tillsynen förenade frågor. Man menar att vid en

central tillsyn risk skulle föreligga att för sparbankerna betydelsefulla lokala

synpunkter inte tillräckligt beaktas. Särskilt nämnes spörsmål om verksamhetsområden

och filialbildning. I några yttranden — vari utredningens

förslag dock tillstyrkes — framhålles för övrigt att kännedom om lokala

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13b år W62 55

förhållanden är av värde även vid bedömande av frågor om stiftande av sparbank,

fusion, likvidation och fastighetsförvärv ävensom ärenden rörande lokalt

betingade kreditbehov och kreditvärdesbedömningar.

I och för sig torde det vara riktigt att kunskap om ortens förhållanden kan

vara till gagn vid bedömning av frågor om verksamhetsområdenas avgränsning.

Emellertid förekommer ärenden av detta slag ytterst sällan, varför

kravet att länsstyrelserna skall bibehållas vid denna tillsynsuppgift är av

mycket underordnad betydelse. När det gäller filialbildningen må erinras om

att tillstånd erfordras endast när fråga är om avdelningskontor i annan kommun

än sådan, där sparbanken redan har kontor. Även här torde kännedom

om lokala förhållanden vara av värde för frågans bedömande. Av väsentligt

större betydelse får emellertid — framför allt med hänsyn till den starka

konkurrensen om inlåningen — anses vara att den tillståndsgivande

myndigheten har en god överblick över behovet av bankservice i orten. Så

blir i särskilt hög grad fallet om sparbanksinspektionen och bank- och fondinspektionen,

såsom jag i det följande kommer att föreslå, sammanslås till

en myndighet.

Vad åter beträffar fusionsärenden, vilka hittills varit jämförelsevis fåtaliga,

utgör dessa inte något större problem, då det i allmänhet är fråga om

rationalisering genom sammanslagning av två sparbanker. Bedömningen av

härvid uppkommande frågor kräver för övrigt i första hand juridisk och

bankteknisk fackkunskap.

Övriga frågor, där det gjorts gällande att kännedom om lokala förhållanden

är av värde för tillsynsmyndigheten, saknar enligt min mening praktisk

betydelse för ställningstagandet till spörsmålet om tillsynens utformning.

Här må endast påpekas att tillsynsmyndighetens granskning av kreditgivning

och kreditvärdesbedömning i eminent grad är en bankteknisk fråga. Så

är även fallet med frågor om likvidation.

Såsom framgår av vad jag nu anfört kan det från allmän synpunkt inte

vara förenat med några avgörande nackdelar att handläggningen av de berörda

ärendena överföres till eu central tillsynsmyndighet. Detta gäller så

mycket mer som myndigheten — i de fall där kännedom om lokala förhållanden

kan vara av betydelse — självfallet bör tillse att den får erforderlig

information i saken och för sådant ändamål hör vederbörande länsstyrelse

och andra lokala instanser, som kan ha upplysningar att lämna. Jag kan sålunda

inte finna annat än att lokala synpunkter kommer att bli tillfredsställande

tillgodosedda även om beslutanderätten ligger hos eu central tillsynsmyndighet.

Av vad jag i det föregående anfört om sparbankstillsynens utformning har

framgått, alt väsentliga fördelar står att vinna med eu enda för landet i dess

helhet gemensam tillsynsmyndighet. Några egentliga nackdelar kan knappasi

anses vara förenade med eu sådan ordning, särskilt som tillsynsmyndigheten

enligt vad jag i det föregående förordat har att höra vederbörande

lokala instanser i frågor, där kännedom om ortens förhållanden är av värde.

Jag kan sålunda — med ett par undantag till vilka jag strax återkommer

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 131 år 1962

—- på förevarande punkt godtaga utredningens förslag. Att, såsom några

länsstyrelser förordat, i sparbankslagen införa uttrycklig föreskrift om skyldighet

för tillsynsmyndigheten att höra länsstyrelse är enligt min mening

icke erforderligt.

Ej heller anser jag påkallat att, såsom från något håll också förordats,

ålägga den centrala tillsynsmyndigheten att inhämta yttrande från handelskammare

innan allmän revisor utses. Det oaktat skall tillsynsmyndigheten

självfallet höra handelskammare eller annan, då myndigheten inte själv

äger tillräcklig kännedom om vederbörandes kvalifikationer och lämplighet

för uppdraget.

Såsom förut nämnts har utredningen föreslagit, att registreringsärenden

även i fortsättningen skall handläggas av länsstyrelse. I likhet med åtskilliga

länsstyrelser finner jag emellertid att handläggningen av dessa ärenden

inte bör skiljas från handläggningen av övriga tillsynsärenden. Jag förordar

sålunda att även registreringsärendena anförtros åt den centrala tillsynsmyndigheten.

Vad angår utredningens förslag rörande förvaring av

sparbanks värdehandlingar under utomordentliga omständigheter torde något

särskilt stadgande i sparbankslagen inte vara erforderligt. De befogenheter

i sådant hänseende länsstyrelse har enligt 1942 års administrativa fullmaktslag

bör enligt min mening vara tillfyllest.

Den andra huvudpunkten i utredningens förslag är att sparbanksinspektionen

samt bank- och fondinspektionen skall sammanslås till en tillsynsmyndighet,

benämnd bankinspektionen. Även detta förslag har vunnit anslutning

från det helt övervägande antalet remissinstanser, däribland de

båda inspektionerna.

Ett av skälen för utredningens och de nyss berörda remissinstansernas

ställningstagande är att olikheterna mellan skilda slag av kreditinstitut utjämnats

i sådan grad, att motiv inte längre föreligger att bibehålla två skilda

inspektionsmyndigheter. I anslutning härtill understrykes det växande

behovet av en tillsynsmyndighet med överblick över en större del av kreditväsendet.

En sådan överblick anses också kunna medföra vissa fördelar

när det gäller att i kreditpolitiskt syfte medverka vid klarläggande av förhållandena

på kreditmarknaden. Som ytterligare skäl anföres att sammanslagningen

skulle innebära inte oväsentliga vinster i rationaliseringshänseende

och skapa bättre möjligheter för rekrytering av personal. Den föreslagna

reformen skulle sålunda utgöra grundval för en effektivare tillsyn,

vilket är av stor betydelse inte minst för tillgodoseende av den primära tillsynsuppgiften,

nämligen att skapa garantier för insättarnas trygghet.

I likhet med utredningen och majoriteten av remissinstanserna finner

jag den förordade sammanslagningen av sparbanksinspektionen och bankoch

fondinspektionen medföra betydande fördelar. Emellertid har sparbanksföreningen,

Sparbankernas bank och ett par länsstyrelser så bestämt

motsatt sig en sammanslagning att jag något vill uppehålla mig vid de skäl

som därvid anförts.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 13''t år 1962

De nämnda remissinstanserna bestrider i stort sett att någon reell utjämning

skett mellan sparbankernas och affärsbankernas verksamhet. Man

framhåller också att sparbankerna till skillnad från affärsbankerna har

till uppgift att utan enskilt vinstintresse befordra sparsamhet. Vidare göres

gällande att den föreslagna nya inspektionsmyndigheten alltjämt inte skulle

omspänna någon avsevärd del av den organiserade kreditmarknaden, enäi

bland annat en rad statliga och halvstatliga kreditinrättningar skulle komma

alt ligga utanför tillsynen. Man bestrider även att sammanslagningen

skulle vara av någon betydelse för riksbankens kreditpolitiska verksamhet.

Slutligen antvder sparbanksföreningen att en gemensam tillsynsmyndighet

kan komma att i sina avgöranden inllueras av förhållanden, som ägei

mer samband med affärsbankernas ställning på kreditmarknaden än med

en rent objektiv intresseavvägning, där kreditinstitutens särart beaktas.

Det ligger i sakens natur att den verksamhet som bedrives av skilda slag

av kreditinrättningar inte är ensartad. Det finns sålunda i vissa hänseenden

betydande skillnader mellan sparbankernas och affärsbankernas rörelser.

Förekomsten av sådana skiljaktigheter kan emellertid i och för sig inte anses

utgöra hinder för en av rationaliserings- och effektivitetsskäl betingad

sammanslagning av inspektionsmyndigheterna. Jämför man för övrigt spaibankerna

med jordbrukskassorna finner man stora likheter. Verksamheten

bygger sålunda i båda fallen på ideell grund och bär bland annat till ändamål

att främja sparandet. Därjämte visar statistiken att bottenlån i fastigheter

och statligt garanterade lån genomsnittligt utgör omkring sjuttiofem

procent av utlåningen hos både sparbanker och jordbrukskassor.

När det gäller spörsmålet om överblick över kreditmarknaden vill jag

endast framhålla att i fråga om de av sparbanksföreningen berörda statliga

och halvstatliga kreditinrättningarna insynen från statens sida delvis

tillgodoser andra ändamål och utövas i annan ordning än förhållandet äi

beträffande sparbankerna, affärsbankerna och jordbrukets kreditkassor.

Vad som anförts om fördelen från kreditpolitisk synpunkt med en enda

tillsynsmyndighet kan visserligen inte sägas vara av någon mera avgörande

betydelse, men det torde å andra sidan inte heller kunna bestridas, att en

sådan myndighet får bättre möjligheter att ge erforderliga informationer

om rådande kreditförhållanden.

Sparbanksföreningens farhågor, slutligen, att en gemensam tillsynsmyndighet

icke skall i tillbörlig grad beakta sparbankernas speciella problem är

enligt min mening helt ogrundade.

I enlighet med vad jag i det föregående anfört förordar jag sålunda alt

sparbanksinspektionen sammanslås med bank- och fondinspektionen till en

myndighet, benämnd bankinspektionen.

Vad härefter angår den sammanslagna inspektionsmyndighetens organisation

vill jag erinra om att — såsom framgår av 194 § banklagen och 99 §

sparbankslagen — det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa denna organisation.

Frågan härom torde senare få anmälas för Kungl. Maj:t, därest

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

riksdagen bifaller de nu aktuella förslagen. Här må endast förutskickas, att

jag i huvudsak kan godtaga det av utredningen framlagda organisationsförslaget,

vilket — såsom förut nämnts — bland annat innebär att en särskild

avdelning för sparbanksärenden skall inrättas hos bankinspektionen och

jämställas med en motsvarande avdelning för ärenden rörande affärsbanker.

Det sagda innebär även att jag ansluter mig till den av utredningen intagna

ståndpunkten att sparbanksavdelningen bör få en sådan organisation

att sparbankerna kan inspekteras betydligt oftare än som nu sker. I

sammanhanget må nämnas att möjligheterna till ökad inspektionstäthet

skulle bli större därest det tillskapas en central revisionskontroll i sparbanksväsendets

egen regi, något som man också på sparbankshåll funnit

värt att närmare överväga.

I anslutning till det anförda vill jag framhålla att den av utredningen

gjorda kostnadsberäkningen för den föreslagna nya tillsynsmyndigheten får

ses mot bakgrund av den väsentligt utökade verksamhet, som jag nyss berört.

Liksom hittills bör kostnaderna för den centrala tillsynsmyndighetens

verksamhet bestridas av de kreditinrättningar, som omfattas av tillsynen.

Utredningen har föreslagit att den nya tillsynsmyndighetens uppgifter

med avseende på sparbankerna skall i sparbankslagen utformas efter mönster

av motsvarande stadganden i banklagen och lagen om jordbrukskasserörelsen.

Till detta förslag kan jag ansluta mig.

Till sist vill jag nämna att av Svenska bankföreningen väckt fråga om

förenhetligande av de för affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukets

kreditkassor gällande reglerna om auktorisation vid nybildning m. m. får

övervägas i annat sammanhang. Inte heller är jag nu beredd att biträda

ett av Föreningen Auktoriserade revisorer framfört förslag, att sparbanker

av viss storleksordning alltid skall ha minst en auktoriserad revisor.

Den av mig i det föregående tillstyrkta omläggningen av tillsynen över

sparbankerna bör genomföras från och med den 1 juli 1962. överförandet

av länsstyrelsernas sparbanksregister till ett gemensamt sparbanksregister

hos tillsynsmyndigheten torde dock böra anstå till den 1 januari 1963. V.

V. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

2) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa; samt

3) lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter och befogenheter,

som enligt lag eller författning tillkomma bank- och fondinspektionen

eller sparbanksinspektionen.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 13i år 1962

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag — vilka

såsom Bilaga1 torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende — måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Smith

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 134 år 1962

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 13 mars

1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 9 mars 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16

februari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 om sparbanker,

lag angående ändring i lagen den 15 juni 193i om sparbankernas

säkerhetskassa och lag om överflyttande på bankinspektionen av de uppgifter

och befogenheter, som enligt lag eller författning tillkomma bank- och

fondinspektionen eller sparbanksinspektionen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av byråchefen B. Holmquist.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13b år 1962

61

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 mars

1962.

N är varande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, lagrådets den 13 mars 1962

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 16 februari 1962 remitterade förslagen

till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr bl6) om sparbanker,

lag angående ändring i lagen den 15 juni 193b (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa och lag om överflyttande på bankinspektionen av

de uppgifter och befogenheter, som enligt lag eller författning tillkomma

bank- och fondinspektionen eller sparbanksinspektionen, vilka lagförslag av

lagrådet lämnats utan erinran.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå

riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Olof Norberg

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 62015G

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:277 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inrättande av ett institut för långfristig krcditgivning till mindre och medelstora nä a1 i texten
  2. BU 1962:25 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 s. 1 i texten