Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken
1962-03-09 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1962:142, Med förslag till förordning om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1962
1
Nr 142
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr
277) angående postsparbanken; given Stockholms slott
den 9 mars 1962.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i förordningen angående postsparbanken,
varigenom denna bank får möjlighet att införa sådana långfristiga
inlåningsräkningar med högre räntesatser som nyligen tillkommit i andra
kreditinstitut. Sålunda ändras enligt förslaget den längsta uppsägningstiden
från tre till tolv månader och slopas nuvarande principiella förbud
mot att utfärda mer än en motbok för varje insättare. Vidare ges möjlighet
att delegera fastställelsen av räntevillkoren från Kungl. Maj :t till generalpoststyrelsen.
1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. i samt. Nr 142
2
Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år 1962
Förslag
till
förordning om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken
Härigenom förordnas, att 2 § 4 mom. förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken skall upphöra att gälla samt att 2 § 1 mom., 3 §
1 mom. och 9 § samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Nuvarande lydelse)
2 §•
Mom. 1. Envar äger — — — i
postsparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj :t
ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma
persons tillgodohavande må ej ökas
utöver 30 000 kronor eller, där fråga
är om tillgodohavande enligt motbok
för insättning på grund av sparavtal,
utöver 3 000 kronor annorledes
än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4
stadgas, för samma person utfärdats
flera motböcker, skall dock vad nyss
är sagt gälla i fråga om tillgodohavande
enligt varje särskild motbok.
3 §.
Mom. 1. I vad mån i postsparbanken
inneslående medel må kunna
utbekommas vid anfordran eller
först efter förutgången skriftlig uppsägning
äger generalpoststyrelsen bestämma.
I intet fall må dock fordras
längre uppsägningstid än tre månader,
räknat från den dag, uppsägningen
skett.
Generalpoststyrelsen äger -— .— .—
behörighet härtill.
9 §.
Ränta å i postsparbanken innestående
medel gottgöres efter den räntefot
och på det sätt Kungl. Maj :t bestämmer.
2 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se 1956:143,
1954: 241.
(Föreslagen lydelse)
2 §.
Mom. 1. Envar äger — — — i
postsparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj :t
ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma
persons tillgodohavande må ej ökas
utöver 30 000 kronor eller, där fråga
är om tillgodohavande enligt motbok
för insättning på grund av sparavtal,
utöver 3 000 kronor annorledes
än genom upplupen räntas läggande
till kapitalet.
3 §•
Mom. 1. I vad män i postsparbanken
innestående medel må kunna
utbekommas vid anfordran eller
först efter förutgången skriftlig uppsägning
äger generalpoststyrelsen bestämma.
I intet fall må dock fordras
längre uppsägningstid än tolv månader,
räknat från den dag, uppsägningen
skett.
Generalpoststyrelsen äger — ----
behörighet härtill.
9 §•
Ränta å i postsparbanken innestående
medel gottgöres efter den räntefot
och på det sätt Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
generalpoststyrelsen bestämmer.
av 2 § 4 mom. se 1940: 456 och av 3 § 1 mom. se
Kungl. Majds proposition nr 142 år 1962
3
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har före ikraftträdandet av denna förordning med stöd av 2 § 4 mom. förordningen
angående postsparbanken för samma person utfärdats flera motböcker,
skall vad i 2 § 1 mom. andra stycket sista punkten sistnämnda
förordning i dess äldre lydelse stadgas fortfarande äga tillämpning på
dessa motböcker. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1902. 1 samt. Nr 142
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 1 ''i2 år 1962
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars
1962.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i
bestämmelserna för postsparbankens verksamhet och anför därvid följande.
I. Inledning
Enligt gällande bestämmelser för postsparbanken ankommer det på Kungl.
Maj :t att fastställa vilken ränta som skall gottgöras på medel, som innestår
i denna bank. För uttag av innestående medel får ej krävas längre uppsägningstid
än tre månader. För en och samma person kan i allmänhet inte
utfärdas mer än en motbok.
Generalpoststyrelsen har i framställning den 2 februari 1962 hemställt om
vissa ändringar i de nyss nämnda bestämmelserna för postsparbanken. Genom
dessa ändringar skulle Kungl. Maj :t beredas möjlighet att delegera räntesättningen
till generalpoststyrelsen. Vidare skulle längsta uppsägningstiden
för uttag av medel från banken bestämmas till tolv månader och förbudet
mot utfärdande av mer än en motbok för varje insättare upphävas.
över framställningen har efter remiss yttranden avgivits av bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken, Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.
Jag anhåller nu efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet
att få upptaga fråga om ändring i förordningen angående postsparbanken
i här berörda delar. I sin framställning har generalpoststyrelsen även
föreslagit en höjning av det individuella insättningsmaximum, varom föreskrift
finns i samma förordning. I denna del har framställningen redovisats
i en inom finansdepartementets rättsavdelning i februari 1962 upprättad
promemoria angående individuella insättningsmaxima hos vissa kreditinstitut,
vilken gjorts till föremål för särskild remissbehandling. Denna
fråga torde få anmälas senare.
Kiuujl. Maj.ts proposition nr 112 år 1962
5
II. Gällande ordning
Postsparbankens verksamhet regleras genom förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Beträffande räntesättningen stadgas i 9 §, att ränta på medel, som innestår
i postsparbanken, gottgöres efter den räntefot och på det sätt Kungl.
Maj :t bestämmer.
För uttag av medel, som innestår i postsparbanken, gäller enligt 3 § 1
inom., att generalpoststyrelsen äger bestämma i vad mån medlen må kunna
utfås vid anfordran eller först efter föregående skriftlig uppsägning. I intet
fall får dock fordras längre uppsägningstid än tre månader räknat från den
dag uppsägningen skett.
Enligt 2 § 4 mom. äger en och samma person i allmänhet ej få mer än
en motbok utställd av postsparbanken. Trots att motbok redan utfärdats,
får dock ny motbok utfärdas för den, till vars förmån medel insattes med
förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken. Härmed avses medel,
som tillhör omyndig och som bör hållas tillgängliga för bestridande av
utgifter för den omyndiges underhåll eller för vården av hans egendom. Sådana
medel kan enligt sistnämnda lagrum insättas med förbehåll att de får
uttagas utan tillstånd av överförmyndare. Vidare kan ny motbok utfärdas
för omyndig, som fyllt sexton år och för vilken utfärdats motbok å medel
varöver han ej äger själv förfoga. Innestår medel, som förvaltas av förmyndare
eller god man, med förbehåll om rätt till uttag utan överförmyndarens
tillstånd, får utfärdas annan motbok utan sådant förbehåll. Slutligen kan
enskild person utfå särskild motbok för insättning på grund av sparavtal.
En och samma persons tillgodohavande i postsparbanken får enligt 2 §
1 mom. i princip ej ökas utöver 30 000 kronor annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. I fråga om tillgodohavande enligt motbok
för insättning på grund av sparavtal är insättningsmaximum 3 000 kronor.
För de fall, där enligt 2 § 4 mom. flera motböcker utfärdats för samma
person, gäller den speciella regeln, att insättningsmaximum avser tillgodohavandet
enligt varje särskild motbok.
III. Generalpoststyrelsens framställning
Generalpoststyrelsen konstaterar inledningsvis i sin framställning, att
den svenska kreditmarknaden för närvarande karakteriseras av en allt hårdare
konkurrens om inlåningsmedlen. Traditionellt gottgöres högre ränta på
medel, som insattes på räkningar med viss uppsägningstid, än på medel,
som är omedelbart disponibla, men skillnaden mellan de olika inlåningsräkningarna
håller på att utsuddas, anför styrelsen. På en och samma räkning
innestår sålunda ofta både kortfristiga kassamedel och verkligt långfristiga
sparmedel. Konkurrensen mellan kreditinstituten leder också till alt
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1962
dessa ser sig nödsakade att göra långtgående, synnerligen kostnadskrävande
serviceåtaganden, vilket tenderar att sänka den genomsnittliga räntegottgörelsen
till insättarna. Styrelsen uttalar vidare, att enligt en inom bankväsendet
allt allmännare uppfattning inlåningsräntorna måste bringas i bättre
överensstämmelse med de verkliga kostnaderna för skilda typer av inlåning.
Målet skulle härvid vara att skilja mellan å ena sidan de verkliga sparmedlen,
som insättarna är villiga att binda på viss tid, och å andra sidan kortfristiga
kassamedel. De förra skulle få högre räntegottgörelse än nu och de
senare oförändrad eller lägre. Införandet av sådana sparräkningar med
längre uppsägningstid och högre räntegottgörelse torde enligt styrelsen få
en allmänt sparstimulerande effekt och skulle därjämte för postsparbankens
del sannolikt medföra förbättrad räntabilitet genom att insättarmedlens genomsnittliga
omsättningshastighet och därmed administrationskostnaderna
nedbringades. Sedan riksbanksfullmäktige numera lämnat möjlighet till införande
av nya räkningar med sex respektive tolv månaders uppsägningstid,
torde, anför styrelsen, övriga kreditinstitut komma att revidera sitt sortiment
av inlåningsräkningar. Styrelsen anser det därför angeläget, att en
av de båda nyssnämnda räkningarna eller eventuellt båda införes i postsparbanken.
I dagens ränteläge bör enligt styrelsen en räkning med sex månaders
uppsägningstid löpa med 5 procent ränta och en räkning med tolv
månaders uppsägningstid med 5 1/4 procent ränta.
Enligt vad generalpoststyrelsen ytterligare anför, förutsätter en revision av
inlåningsräkningarnas struktur i nu angiven riktning vissa ändringar i förordningen
angående postsparbanken. Styrelsen har vidare funnit sig i detta
sammanhang böra föreslå även ett par andra ändringar i förordningen.
De nuvarande reglerna om fastställande av räntevillkoren
för medel som innestår i postsparbanken medför, framhåller generalpoststyrelsen,
att styrelsen, då en ändring av postsparbankens räntor blir aktuell
till följd av en förändring i riksbankens diskonto, måste hos Kungl. Maj:t
anhålla om fastställelse av nya räntesatser. Då övriga bankinstitut själva
fastställer sina inlåningsräntor och därigenom snabbt kan ändra dessa så
snart marknadsläget kräver, löper postsparbanken risk att bli satt i efterhand.
Det synes därför generalpoststyrelsen synnerligen angeläget, att styrelsen
av Kungl. Maj:t får generellt bemyndigande att fastställa postsparbankens
inlåningsräntor.
För att genomföra den aktuella differentieringen av inlåningsräkningarna
måste den nuvarande längsta uppsägningstiden om tre månader
okas väsentligt. Enligt styrelsens mening bör styrelsen få möjlighet att fastställa
en uppsägningstid på upp till tolv månader.
Regeln att en och samma person med vissa angivna undantag ej äger utbekomma
mer än en motbok har, anför generalpoststyrelsen slutligen, funnits
alltsedan postsparbankens tillkomst. Motiven härför var ursprungligen
dels att hindra ett kringgående av fastställt insättningsmaximum, vilket då
var knutet till behållningen på varje motbok, dels att förhindra att flera
motböcker onödigtvis utfärdades för samma person. När sedermera insätt
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr H2 år 1962
ningsmaximum anknöts till varje persons tillgodohavande, ansågs begränsningen
av antalet motböcker likväl böra bibehållas som en ren ordningsföreskrift.
Enligt styrelsens mening föreligger inte längre några motiv för
en dylik bestämmelse.
Generalpoststyrelsens framställning innehåller även författningsförslag,
som betingas av vad styrelsen sålunda förordat i sin framställning.
IY. Remissyttrandena
Bank- och fondinspektionen ansluter sig i sitt yttrande i det väsentliga till
generalpoststyrelsens skildring av konkurrensutvecklingen på kreditmarknaden
och uttalar att, såvitt inspektionen förstår, inte något finns att erinra
mot strävandena att på nytt åstadkomma en differentiering av räntan. Ett
vägande motiv härför är enligt inspektionen, att administrationskostnaderna
stiger med de insatta medlens omsättningshastighet och således är högre
för kortfristiga räkningar än för långfristiga. Den kostnadsbesparande effekten
av överenskommelser om sådan räntedifferentiering torde emellertid,
anför inspektionen, bli ganska ringa eller kanske helt utebli, om knappheten
på kapital består. All erfarenhet talar nämligen för att kreditinstituten i ett
hårdnande konkurrensläge anser sig nödsakade att på nytt medge undantag
från de formellt gällande lyftningsbestämmelserna. Frågan om inlåningsräntans
riktiga anpassning efter bindningstidens längd kan därför enligt inspektionens
mening näppeligen bedömas som ett rent ränteproblem utan
måste ses i det större sammanhang, som frågan om bankverksamhetens lönsamhet
i stort utgör.
Generalpoststyrelsens förslag till nya regler för fastställande av
räntevillkoren har tillstyrkts av fullmäktige i riksbanken och lämnats
utan erinran av Svenska bankföreningen.
Riksbanksfullmäktige anför i sitt yttrande att det framstår som angeläget
att även postsparbanken får möjlighet att erbjuda insättarna räkningar även
typ liknande dem som affärsbankernas, sparbankernas och jordbrukskasserörelsens
centrala organisationer numera rekommenderat sina medlemmar
att inrätta, d. v. s. räkningar med sex och tolv månaders uppsägningstid
samt räntesatser på 5 respektive 5 1/4 procent. Fullmäktige anför vidare.
Fullmäktige har redan tidigare i andra sammanhang framhållit att postbanken
i princip svnes böra ha samma möjligheter som andra banker att
utöva sådan verksamhet som hör till normal bankmässig rörelse. Såsom
föreliggande framställning visar, kan emellertid för närvarande svårigheter
uppstå i bankens verksamhet bl. a. därigenom, att banken inte som andra
kreditinstitut själv kan bestämma villkoren för sin inlåning eftersom postsparbankens
räntesatser för närvarande skall fastställas av Kungl. Maj :t och
längre uppsägningstider för inlåningen än tre månader inte kan införas utan
beslut av riksdagen. Tiden måste nu enligt fullmäktiges mening anses vara
mogen för att ge postbanken, som är landets största bank, samma befogenheter
som sedan länge tillerkänts t. o. m. de minsta av våra övriga bank
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr H2 år li)62
institut. En översyn av de förordningar och reglementen som gäller i postbankens
verksamhet och som delvis tillkommit så tidigt som år 1922, är
därför påkallad. I avvaktan på alt en sådan översyn kan hinna äga rum, synes
emellertid redan nu de ändringar som generalpoststyrelsen föreslagit
rörande §§ 8 och 9 i postsparbanksförordningen, snarast böra vidtagas.
Spnrbanksinspektionen godtager den föreslagna ändringen i denna del
men anför samtidigt, att generalpoststyrelsens framställning aktualiserar
Irågan efter vilka linjer postbankens utveckling lämpligen skall fortgå. Enligt
sparbanksinspektionens mening talar vissa angivna skäl för att postsparbankens
inlåningsräntor alltjämt bör bestämmas av Kungl. Maj :t. Utgår
man från att postbanken skall fullfölja den nuvarande utvecklingen till
ett alltmer självständigt penninginstitut varmed följer att inlåningsräntorna
i första hand får anpassas efter läget på kreditmarknaden, torde emellertid
postbanken, anför inspektionen vidare, ha behov av självbestämmanderätt
även beträffande inlåningsräntorna i postsparbanksrörelsen. Enligt
inspektionens mening borde visserligen en omprövning av postbankens ställning
och uppgifter ske, innan frågan om en ändring av reglerna för räntevillkorens
fastställande avgöres. Då Kungl. Maj:t även efter ett genomförande
av den föreslagna författningsändringen kan förbehålla sig att bestämma
räntesatserna för postsparbankens inlåning, vill inspektionen emellertid
inte avstyrka denna ändring.
Bank- och fondinspektionen uttalar, att de föreslagna författningsändringarna
för postsparbankens del uppenbarligen skulle öppna möjligheten
till en mera differentierad inlåningsverksamhet och väl också till en något
smidigare anpassning av räntesättningen efter de vid varje tidpunkt rådande
konkurrensförhållandena. Inspektionen anför vidare.
Om behov verkligen föreligger av sådana ändringar i verksamhetsbetingelserna
synes emellertid icke helt klart utan beror åtminstone delvis på vilket
ändamål, som uppställes för postsparbankens verksamhet. Om ändamåls
på sätt angives i 1922 års ännu gällande författning — begränsas till
»att befordi a sparsamhet» vill det förefalla som om överförandet av bestämmanderätten
i fråga om räntesättningen till generalpoststyrelsen och höjningen
av inlåningsmaximum vore ganska svagt grundade åtgärder.
Vad den förra åtgärden beträffar finns anledning erinra om att postsparbankens
inlåningsränta ända tills för några år sedan regelmässigt sattes något
lägre än gällande sparbanksränta. Det torde kunna antagas, att Kungl.
Maj :t därvid betraktat räntefrågan från en vidare synvinkel än postsparbankens
och tagit viss hänsyn även till andra sparinstituts — främst sparbankernas
— verksamhet. Om det fortfarande skulle anses lämpligt att inlåningsräntan
i postsparbanken bestämmes från även andra synpunkter än bankens,
vore det naturligt om beslutanderätten stannade hos Kungl. Maj:t.
Ändras målsättningen för postsparbanken, blir omdömet om de föreslagna
författningsändringarna ett annat. Ingår i ändamålet även en aktiv placermgsverksamhet
med finansiering av sådan produktion eller företagsamhet,
som av statsmakterna bedömts såsom särskilt angelägen (bostadsproauktion,
kommunal verksamhet m. m.), framstår sålunda ändringarna som
andamalsenliga genom de ökade möjligheter de bereder banken att i konkurrens
med andra kreditinstitut draga till sig inlåningsmedel. En sådan
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 ''i2 år 1962
ändring av målsättningen skapar emellertid efter hand en rad problem av
ganska betydande räckvidd berörande arbetsfördelningen inom vårt kreditväsende
— speciellt gränsdragningen mellan statlig och privat kredit\erksamhet
— förhållandet mellan postbankens och den statliga affärsbankens
uppgifter, postsparbankens behov av en lokal organisation för kreditgivning
in. in.
Mot bakgrunden av det anförda föreslår inspektionen, att ändamålsbestämmelsen
i 1922 års förordning om postsparbanken göres till föremål för
översyn. I avbidan härpå bör enligt inspektionens mening den föreslagna
ändringen av reglerna för räntans fastställande anstå.
Svenska sparbanksföreningen anför, att tillkomsten av de två nu föreslagna
inlåningsräkningarna i postsparbanken skulle innebära en utvidgning
av bankens inlåningsrörelse till nya kategorier av inlåningskunder. Så omfattande
förändringar i postsparbankens rörelse bör enligt föreningens mening
föregås av en samlad prövning av målsättningen och formerna för postbankens
verksamhet över huvud taget.
Sveriges jordbrukskasseförbund förklarar, att det är angeläget att konkurrensen
mellan postsparbanken och övriga kreditinrättningar sker på lika
villkor. Endast under denna förutsättning är det enligt förbundet rimligt
att bifalla generalpoststyrelsens förslag till författningsändringar. Beslut i
dessa för postsparbankens konkurrensförmåga väsentliga frågor borde därför
föregås av en utredning, som klargjorde affärsmässiga och övriga villkor
under vilka banken arbetar.
Förslaget till ändring av regeln om längsta uppsägningstid har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen
och fullmäktige i riksbanken.
Svenska bankföreningen anför alt en sådan utbyggnad av räkningsstrukturen,
som generalpoststyrelsen förutsätter, för postsparbankens del kan
komma att få ganska vittgående konsekvenser och medföra att postsparbankens
inlåningsstock i avsevärd mån ändrar karaktär. Skulle en sådan ändring
vara åsyftad, bör enligt bankföreningens mening slutlig ståndpunkt till
förslaget om längre uppsägningstid ej tagas utan att den principiella frågan
om målsättningen i stort med avseende på postsparbankens ställning och
uppgifter inom kreditväsendet dessförinnan gjorts till föremål för noggrant
övervägande från statsmakternas sida. Om avsikten däremot endast är att
erbjuda det nuvarande insättarklientelet mera differentierade villkor, vill
bankföreningen inte motsätta sig framställningen i denna del.
Beträffande förslaget att slopa nuvarande förbud mot utfärdande av mer
än en in o t b o k till samma person har bank- och fondinspektionen uttalat,
att en sådan författningsändring är av beskaffenhet att kunna genomföras
utan omgång. Även sparbanksinspektionen har tillstyrkt förslaget.
Särskild erinran mot generalpoststyrelsens framställning i detta hänseende
har gjorts endast av Svenska bankföreningen, som anför.
10
Kungl. Maj. ts proposition nr H2 år 1962
Om flera motböcker får utfärdas för samma insättare, blir det i praktiken
omöjligt att kontrollera att icke föreskrivet insättningsmaximum överskrides.
Generalpoststyrelsens framställning i denna del torde ha föranletts av
önskemål att en person skall kunna göra insättningar såväl på vanlig postsparbanksräkning
som på endera eller båda av de två nya räkningar som
man planerar att införa. Om detta önskemål anses böra tillgodoses, synes
det emellertid vara lämpligare att ett insättningsmaximum Rastställes-'' för
varje särskild räkningstyp och att tillika föreskrift meddelas att till eu och
samma person ej må utlämnas mer än en motbok, avseende samma slags
räkning. Bankföreningen vill erinra, att en motsvarande begränsning i fråga
om utfärdande av motböcker enligt banklagen gäller för sådana affärsbanksräkningar
där insättningsmöjligheterna är maximerade till visst belopp.
Departementschefen
Biter överenskommelse mellan vederbörande centrala organisationer bär
atfärsbankerna, sparbankerna och jordbrukskasserörelsen nvligen vidtagit
åtgärder för att differentiera räntenivån mellan långfristiga sparmedel
och mera kortfristiga insättningar. Detta har skett genom att kreditinstituten
inrättat nya inlåningsräkningar med en bindningstid av sex och
tolv månader, på vilka insättarna gottgöres en ränta som med 1/4 respektive
1/2 procent överstiger den hittills högsta inlåningsräntan. Generalpoststyrelsens
framställning syftar till att öppna möjlighet att införa motsvarande
räkningar i postsparbankens inlåningsrörelse.
Som motiv för den eftersträvade differentieringen av räntenivån har åberopats
skillnader i kreditinstitutens kostnader för kortfristiga och långfristiga
insättningar. Differentieringen ter sig även ur vidare synvinkel önskvärd.
Samma allmänna synpunkter är tillämpliga i fråga om postsparbankens
inlåning. Även behörig hänsyn till bankens möjligheter att konkurrera
om sparmedlen talar för att postsparbanken beredes tillfälle att erbjuda sina
insättare räkningar av samma för dem förmånliga typ som andra kreditinstitut
nu infört. Från nagra håll har i detta sammanhang förordats en
utredning om postsparbankens allmänna målsättning och verksamhetsformer.
De nu ifrågavarande författningsändringarna synes emellertid inte medföra
någon principiell ändring i förhållandet mellan postsparbanken och
andra kreditinstitut utan närmast innebära en anpassning efter de aktuella
förhållandena på kreditmarknaden i övrigt. Ändringarna kan därför inte
anses föregripa ett senare ståndpunktstagande till de mera vittsyftande frågor
rörande fördelningen av verksamheten inom kreditväsendet i dess helhet,
som berörts av vissa remissorgan.
Den av generalpoststyrelsen föreslagna författningsändringen, varigenom
styrelsen skulle kunna av Kungl. Maj :t bemyndigas fastställa räntevillkoren
för postsparbankens inlåning från allmänheten, är visserligen ej en nödvändig
förutsättning för inrättandet av de nya räkningarna med längre bindningstid
eller för den aktuella räntedifferentieringen. Allmänt sett kan
emellertid vissa praktiska olägenheter vara förenade med den nuvarande
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1062
ordningen, enligt vilken räntevillkoren alllid måste bestämmas av Kungl.
Maj :t. Övriga kreditinstitut är inte underkastade motsvarande begränsning
i sin rörelsefrihet. Däremot har postsparbanken i den föreslagna nya kreditpolitiska
beredskapslagstiftningen jämställts med övriga kreditinstitut. I
den mån Kungl. Maj:t efter en ändring av förordningen angående postsparbanken
skulle bemyndiga generalpoststyrelsen att fastställa räntorna för
bankens inlåning kommer även ränteregleringslagen att i sin helhet bli
tillämplig på postsparbanken. Mellan postsparbankens inlåning och inlåningen
hos andra kreditinstitut synes inte heller i övrigt föreligga sådana
skiljaktigheter, att generalpoststyrelsen principiellt ej skulle kunna berättigas
fastställa räntevillkoren för inlåningsmedel i postsparbanken. Den föreslagna
författningsändringen innebär endast, att Kungl. Maj:t får möjlighet
till en sådan delegation av bestämmanderätten. Det skall således ankomma
på Kungl. Maj :t att bedöma i vad mån generalposlstyrelsen lämpligen bör
äga handlingsfrihet vid räntesättningen eller mera allmänna hänsyn kräver
alt Kungl. Maj :t förbehåller sig avgörandet. Under dessa förhållanden
anser jag att den av generalpoststyrelsen föreslagna delegationsmöjligheten
bör införas.
För den åsyftade räntedifferentieringen med högre räntesatser på sparmedel
med längre bindningstid är den enligt förordningen angående postsparbanken
nu gällande längsta uppsägningstiden av tre månader otillräcklig.
Övriga kreditinstitut har, såsom nämnts, infört räkningar med en bindningstid
av upp till tolv månader. Generalpoststyrelsen bör följaktligen, i
enlighet med sitt förslag, genom ändring av förordningen beredas möjlighet
att föreskriva en uppsägningstid av samma längd.
Även den föreslagna författningsändring, varigenom det nuvarande förbudet
mot utfärdande av mer än en motbok till samma person upphäves,
har samband med den tillämnade ändringen av räkningsstrukturen. För att
en insättare i postsparbanken skall kunna ha medel innestående på räkningar
med olika uppsägningstider och räntesatser måste nämligen mer än
en motbok kunna utfärdas för honom. Svenska bankföreningen har emellertid
gjort erinran mot den föreslagna ändringen under åberopande av påstådda
svårigheter att kontrollera tillämpningen av det individuella insättningsmaximum,
som gäller i postsparbanken. Hos affärsbankerna finns ej
något individuellt insättningsmaximum för de nu aktuella långfristiga räkningarna
med högre räntesatser och ej heller någon begränsning i rätten
att utfärda motböcker på dessa räkningar. Liksom för insättning i postsparbanken
gäller däremot för all insättning på sparbanksräkning ett individuellt
insättningsmaximum. Detta har dock inte ansetts hindra, att flera
sparbanksböcker får utfärdas för samma person, vilket förklaras av att
sparbanks bokföring skall vara så upplagd all det sammanlagda beloppet
av varje insältares tillgodohavanden i sparbanken lätt kan kontrolleras. Motsvarande
registrering av varje insättares tillgodohavanden och därmed möjlighet
till kontroll av att det individuella insättningsmaximum inte överskrides
finns redan nu hos postsparbanken. Jag förutsätter, att denna med
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 142 år 1962
hjälp av sin insättarregistrering övar tillsyn över att föreskrivna insättningsbegränsningar
iakttages, och biträder därför postsparbankens av de båda
banktillsynsmyndigheterna tillstyrkta förslag om slopande av det principiella
förbudet mot mer än en motbok för varje insättare.
Då såsom en följd av den sist förordade författningsändringen reglerna
om utfärdande i vissa speciella fall av flera motböcker för samma person
utgår ur förordningen, bör som en konsekvens härav även den för sådant
tall gällande regeln om ett till varje motbok knutet insättningsmaximum
slopas. Enligt vad jag inhämtat finns för närvarande inte något praktiskt
behov av särskilda bestämmelser om insättningsmaximum för sådana fall
som asyftas med nuvarande regler om flera motböcker för samme insättare.
Emellertid bör den särskilda bestämmelsen om insättningsmaximum
för varje motbok fortfarande äga tillämpning i de fall, där med stöd
av nuvarande regler i 2 § 4 mom. redan utfärdats flera motböcker för samma
person.
De av mig förordade författningsändringarna bör träda i kraft snarast
möjligt. Såsom tidigare nämnts har övriga kreditinstitut redan — i de flesta
fall med verkan från och med den 1 mars 1962 — infört sådana långfristiga
räkningar som för postsparbankens del möjliggöres först genom de föreslagna
ändringarna. Insättarna i postsparbanken bör emellertid inte på grund
härav komma i ett sämre läge än insättarna hos övriga kreditinstitut. Om de
här framlagda förslagen vinner bifall, ämnar jag därför senare föreslå Kungl.
Maj :t att med stöd av 9 § förordningen angående postsparbanken förordna
att medel, som överföres till ny långfristig räkning, gottgöres ränta efter den
för denna räkning gällande räntesatsen även för tid då medlen före överföringen
innestått i postsparbanken, dock tidigast från och med den 1 mars
1962.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändring i förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Lars Th. Hellström
Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620414
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1962:235 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ‘proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 21 juni 1922 a1 i texten
- BU 1962:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen den 21 juni 1922 s. 1 i texten