Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m

1962-04-27 · 32 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 30 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:171, Med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 åt 196*2

1

''r.i <• • i1 .• I.;’ i '' . I i t

-:t •’ "■ V .: \ i )''/ !>•>. n r »I !»;)/. {mnl’i;h r»i / I >1 I >ut;!v>vb mi

:*.ii -:r. >»f i ; i, • >1 .. »I- rdf’> it ’>''j - j ‘ A ^ >i »t 41. /1 i Jr/il#

.''M

f <> • -!... •• •!? i-, Nr 171 1

. r'':''; >/ ,! i ] j ,il''. -''..1-1 f''i’l/1 ;SI<)f|i ij It*

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna

havet m. m.; given Stockholms slott den 27 april 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning

på öppna havet m. in.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Liksom praktiskt taget alla världens stater är Sverige anslutet till den

internationella telekonvention, som slöts i Geneve år 1959. Enligt ett till

konventionen hörande radioreglemente gäller förbud mot rundradiosändning

på öppna havet och i luftrummet däröver. Sedan fyra radiosändare förlagts

utanför de nordiska ländernas kuster och i strid med nämnda förbud

anordnat rundradiosändningar, har regeringarna i de nordiska länderna

efter rekommendation av Nordiska rådet beslutat företaga gemensamma

åtgärder i syfte att stoppa dessa sändares verksamhet och hindra förverkligandet

av förefintliga planer att upprätta nya sändare.

Det framlagda lagförslaget innehåller i huvudsak följande.

Den som på öppna havet eller i luftrummet däröver bedriver rundradiosändning

på sådant sätt att radiomottagning i Sverige, Danmark, Finland

eller Norge störes eller kan störas straffas med dagsböter eller fängelse. Detsamma

gäller den som här i riket eller utom riket medverkar till sådana

sändningar. Straff skall dock ej ifrågakomma annat än för vissa särskilt

angivna former av medverkan. I fråga om andra konventionsstridiga sändningar

än sådana, som stör eller innebär fara för störning i ovannämnda

länder, förbjudes endast viss medverkan, som lämnas i Sverige eller av

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 171

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 dr 1962

svensk utom riket. Främst avses härvidlag yrkesmässig verksamhet eller

medverkan i betydande omfattning. Åtal för sådan medverkan får ske endast

efter medgivande av Konungen eller den Konungen bemyndigat härtill.

Förslag om lagstiftning av liknande innehåll har framlagts i Danmark

och väntas inom kort komma att framläggas i Finland och Norge.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

3

Förslag

till

Lag

med förbud i vissa fall mot rundradioutsändning på öppna havet m. m.

1 anledning av internationella telekonventionen, vilken biträtts av Sverige,

Danmark, Finland och Norge, samt till konventionen fogade radioreglemenlen

förordnas härigenom som följer.

1 §•

Den som på öppna havet eller i luftrummet däröver använder radioanläggning

för rundradiosändning straffas med dagsböter eller fängelse, därest

sändningen orsakar eller, med hänsyn till frekvens, sändareffekt, plats för

anläggningen eller andra omständigheter, kan medföra att radiomottagning

i Sverige, Danmark, Finland eller Norge hindras eller störes.

Begår någon brott som här avses annorstädes än å svenskt fartyg eller

luftfartyg, döines vid svensk domstol enligt vad i första stycket stadgas, om

han är svensk eller, då han är utlänning, om han finnes här; dock må åtal

mot svensk, då brottet är riktat enbart mot Danmark, Finland eller Norge,

och åtal mot utlänning ej ske, med mindre förordnande därom meddelas

av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

2 §•

För medverkan till brott som sägs i 1 § straffas den som

1) genom tekniskt eller ekonomiskt bistånd, tillhandahållande av förnödenheter

eller annorledes bidrager till upprättande, vidmakthållande

eller teknisk drift av radioanläggningen,

2) utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen

finnes,

3) deltager i sändningen, där den äger rum,

4) lämnar eller förmedlar uppdrag för sändningen,

5) driver rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen.

Den som icke insåg men hade skälig anledning antaga, att brott som sägs

i 1 5) förelåg, döines såsom för medhjälp till brottet.

Förövas brott, som avses i första eller andra stycket, utom riket annorstädes

än å svenskt fartyg eller luftfartyg, skall vad i 1 § andra stycket sägs

äga tillämpning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962

3 §•

Den som här i riket upprättar eller innehar radioanläggning avsedd att

användas för rundradiosändning på öppna havet eller i luftrummet däröver,

utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen

finnes, eller yrkesmässigt förmedlar uppdrag för sändningen eller ock driver

rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen, straffas, där

ej 2 § är tillämplig, med dagsböter filers fängelse. Detsamma skall gälla, om

svensk utom riket begår sådan gärning eller, inom eller utom riket, i betydande

omfattning lämnar uppdrag för sändningen.

Åtal för brott som nu sagts må ej väckas utan att förordnande därom

meddelas av Konungen eller den Konungen bemyndigat därtill.

Till straff enligt denna lag dömes ej, om gärningen är belagd med straff i

annan lag eller författning.

■ill''» niHjii

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

{..»Ib-MH liK/i .;ii>Mi; cd -■>

M-i ;•»: -jj-, ./ • .it-, luu.li.VI .A''n,iimMI

IfiLinitUHlH''

''■’< j in *4 T Ii;

i--

'' i i : ,Mu

. »?.4 i

•I; ii.C »I 711h -t,.

it •/ t-»Ib bnai

fabivMU

• jii.Mi i i tJtihl > IrMillob 1)1 V i -fil > • ii*

ntärl imi -»aSii ii: fii.d i;t> u''->/v i* n

i ,.han imu Jviali)-* ic: 1 -<:it>*ul r.i.- . .1 ->0 -u* t.

ii-uaibi >i*>i i i -; i n \A-'' i-j .•{»imriiitbi V>nn ii-t». t!

•: >■: .• > -i nvb n vnjfw.i/1

imhi.4

it; it

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962

5

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 30 mars 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om

rundradiosändning från internationellt vatten m. m. samt anför.

Under de senaste åren har från radioanläggningar på fartyg, som befunnit

sig på öppna havet, bedrivits rundradiosändningar. Fartygen har stationerats

omedelbart utanför ett lands territorialgräns och riktat sändningarna

till allmänheten i ifrågavarande land. En sådan sändare verkar för

närvarande utanför Sveriges ostkust och tre sändare är förlagda utanför

Danmarks kuster. Sändningarna utanför Sveriges ostkust kan mottagas i

stora delar av östra Sverige och västra Finland. Sändarna utanför de danska

kusterna når stora delar av Danmark och, i fråga om en av dem, ä\en delai

av södra Sverige.

Enligt uppgifter i tidningspressen planeras ytterligare sändare, därav en

för television, att förläggas utanför de nordiska staternas territorialvatten.

Vissa av de fartyg, som bär de nu verksamma sändarna, var tidigare registrerade

i centralamerikanska länder men har efter diplomatiska framställningar

från svensk och dansk sida strukits ur dessa länders fartygsregister.

Det utanför svenska ostkusten stationerade fartyget lär emellertid

numera vara registrerat i annat centralamerikanskt land, medan det är

obekant huruvida övriga sändarfartyg är registrerade i något land eller är

statslösa.

Sändningar av ifrågavarande slag strider mot gällande internationella bestämmelser

på telekommunikationernas område. Teleförvaltningarna i de

länder, som undertecknat det fr. o. in. den 1 maj 1961 gällande internationella

radioreglementet, har i en vid reglementet fogad rekommendation anbefallts

att hos sina regeringar hemställa, att erforderliga åtgärder vidtages

till förhindrande av sändningar av detta slag.

Med hänsyn till anförda förhållanden har överläggningar hållits mellan

befattningshavare inom vederbörande departement i Danmark, Finland,

Norge och Sverige, därvid enighet uppnåtts om åtgärder som inom de nordiska

länderna borde företagas till förebyggande och förhindrande av rundradiosändning

av ifrågavarande slag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

Nämnas må vidare, att Nordiska Rådet vid sin tionde session 17—23 mars

1962 behandlat ett av danska och norska rådsmedlemmar väckt förslag rörande

åtgärder mot ifrågavarande sändare. Rådet beslöt härvid__i en
lighet

med förslag av juridiska utskottet — alt hos regeringarna i de nordiska

länderna hemställa, att gemensamma åtgärder företages i syfte att

trygga efterlevnaden av föreskrifterna i gällande internationella radioreglemente

i fråga om radiosändningar, som företages i strid mot dessa föreskrifter

och riktas mot ett nordiskt land.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om lagstiftning beträffande rundradiosändning

från internationellt vatten m. in. till behandling.

Internationella konventioner m. in.

Behovet av ett internationellt samarbete såvitt gäller telekommunikationerna

framträdde redan i mitten av 1800-talet. Sålunda bildades 1865 en telegrafunion

omfattande alla europeiska stater utom England. Unionen, som

alltjämt — med världsomspännande anslutning — består under benämningen

Internationella teleunionen, torde vara det äldsta mellanstatliga samarbetsorganet

på universell basis. Åtskilliga konferenser har härefter hållits

iörande gemensamma spörsmål inom detta område. Samarbetet har successivt

kommit att omfatta ett mycket stort antal stater samt till följd av

tekniska framsteg vidgats till nya former av telekommunikation. Numera

omfattar teleunionen så gott som alla världens länder. Folkrepubliken Kina

och Östtyskland, som icke är medlemmar, ställer sig likväl i huvudsak till

eftenättelse de regler, vilka tillämpas av stater, som är anslutna till unionen.

Den första konferensen rörande radiokorrespondens hölls i Berlin 1906,

då en särskild radiotelegrafkonvention och ett därtill fogat radioreglemente

antogs. Redan i den radiotelegrafkonvention, som år 1927 undertecknades

i Washington, förekommer en fördelning av frekvensband mellan olika

slag av trafik, i första hand fast trafik, sjöradio, luftradio och rundradio.

Denna fördelningsprincip är alltjämt bestående. Vid en konferens i Madrid

1932 upptogs för första gången i samma konvention regler för telegraf-,

telefon- och radiokommunikation, varjämte till konventionen fogades reglementen

för dessa trafikslag. Nya konventioner har därefter slutits 1947 i

Atlantic City, 1952 i Buenos Aires och 1959 i Geneve. Den sistnämnda konventionen,

vilken antagits av Sverige, är gällande sedan den 1 januari 1961.

Även vid de senaste tre konventionerna har fogats reglementen för olika

trafikslag. Buenos Aires-konventionen hade dock intet därtill anslutet radioreglemente.

1959 års konvention

Konventionen upptager bl. a. följande bestämmelser:

»1. Ordinarie och anslutna unionsinedleminar äro skyldiga att tillämpa

föreskrifterna i denna konvention och därtill hörande reglementen vid alla

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19ti2 7

av dem inrättade eller drivna teleanstalter eller telestationer, som ombesörja

internationell trafik eller som kunna menligt störa annat lands radiotrafik,

dock med undantag för sådan trafik, som enligt artikel 50 i denna

konvention är fritagen från sådan skyldighet.

2. De äro dessutom förpliktade att vidtaga erforderliga åtgärder for att

bestämmelserna i denna konvention och därtill hörande reglementen skola

iakttagas även av trafikföretag, som av dem bemyndigats att upprätta och

driva teletrafik och som deltaga i internationell trafik eller driva stationer,

som kunna menligt störa andra länders radiotrafik.»

Angående störningar anföres i konventionen följande:1

»1. Alla stationer skola, oberoende av sin uppgift, så inrättas och betjänas,

att de icke vålla menliga störningar för sådana radioförbindelser eller

sådan radiotrafik, som ombesörjes av andra ordinarie eller anslutna unionsmedlemmar,

av erkända enskilda trafikföretag eller andra företag, som

med vederbörligt tillstånd driva radiotrafik under iakttagande av radioreglementets

bestämmelser.

2. Varje ordinarie och ansluten unionsmedlem förbinder sig alt ålagga de

av ifrågavarande medlem erkända enskilda trafikföretag och andra företag,

som med vederbörligt tillstånd driva radiotrafik, skyldighet att iakttaga föreskrifterna

i mom. 285.

3. Därjämte erkänna ordinarie och anslutna unionsmedlemmar önskvärdheten

av att alla praktiskt möjliga åtgärder vidtagas till förebyggande av

att elektriska apparater och anläggningar av varje slag vålla menliga störningar

för sådana radioförbindelser eller sådan radiotrafik, som avses i

mom. 285.»

1959 års radioreglemente

I reglementet definieras begreppet »menliga .störningar» på följande satt:

»Varje utsändning, strålning eller induktion, som äventyrar ombesörjandet

av radionavigeringstrafik eller annat slag av säkerhetstjänst eller ock allvarligt

försämrar, besvärar eller tidvis avbryter radiotrafik, som försiggåi

i enlighet med radioreglementets bestämmelser.»

Reglementet upptager bl. a. följande bestämmelse: »Rörliga stationer på

havet eller över havet få icke bedriva rundradiotrafik.» En liknande bestämmelse

upptogs första gången i 1938 års radioreglemente och har bibehållits

i senare antagna reglementen. Emellertid har i 1959 års radioreglemente

tillagts följande bestämmelse: »Det är förbjudet att utanför nationellt

territorium upprätta och driva rundradiostationer (för ljudradio eller television)

ombord på fartyg, luftfartyg eller varje annat flytande eller luftburet

föremål.»

Rekommendationer m. m.

Till 1959 års radioreglemente har fogats följande rekommendation (nr 16)

rörande åtgärder, som bör vidtagas för att förhindra drivandet av rundradiostationer

ombord på fartyg eller luftfartyg:

1 Punkt 1 motsvarar mom. 285 i konvcntionstexten.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1992. I saml. Nr til

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majits proposition nr 171 år 1962

»Med hänsyn till

a) att drivandet av rundradiostationer ombord på fartyg eller luftfartvg

som befinna sig utanför nationella territorier står i strid med bestämmelserna

i radioreglementet;

b) att dylik verksamhet är oförenlig med ett rationellt utnyttjande av

frekvensspektret och kan leda till kaotiska förhållanden;

c) att sändning från sådana rundradiostationer kan äga rum helt utanför

unionens medlemsstaters jurisdiktion och därigenom försvåra en direkt

tillämpning av nationell lagstiftning; samt

en särskilt svar situation i juridiskt hänseende kan uppstå i det

fall då sådan rundradiostation drives ombord på fartvg eller luftfartvg som

icke vederbörligen registrerats i något land;

anbefalles förvaltningarna

1. att hos sina respektive regeringar hemställa dels om utredning i fråga

om vilka direkta eller indirekta medel som stå till buds för att undvika eller

stoppa dylik trafik, dels, då så är påkallat, om vidtagande av erforderliga

åtgärder; samt

2. att meddela unionens generalsekreterare resultatet av sådan utredning

och lämna honom varje annan upplysning som kan vara av allmänt intresse,

i syfte att genom generalsekreterarens förmedling bringa sådant meddelande

och sådana upplysningar till ordinarie och anslutna unionsmedlemmars kännedom.

»

Till denna rekommendation ansluter sig en utav presidenten för europeiska

rundradiounionen den 15 juni 1960 till unionens medlemmar ställd

skrivelse, vari anföres bl. a.:

»På unionens administrativa råds sammanträde dryftades spörsmålet angående

»pirat»-sändare och beslöts följande rekommendation:

Med hänsyn till att drift av radio- och televisionssändare utanför ett

lands territorialgränser allvarligt skadar rundradiointressena;

med hänsyn till att drift av sådana radio- och televisionssändare enligt radioreglementet

är förbjuden och utgör sådan verksamhet, som avses i administrativa

radiokonferensens rekommendation nr 16 (Geneve 1959); samt

med hänsyn till den trängande nödvändigheten av att bringa till upphörande

driften av sändare, som redan äro i verksamhet, och att hindra förverkligandet

av planer på att upprätta nya sådana sändare

anbefalles medlemmarna:

1. att söka förmå sina regeringar att vidtaga sådana diplomatiska åtgärder,

som äro ägnade att förmå de stater, i vilka de fartyg eller luftfartyg

som bära sändarna äro inregistrerade, att förhindra dessa sändares verksamhet

eller i varje fall upphäva registreringen;

2. alt söka förmå sina regeringar att vidtaga de diplomatiska åtgärder,

som aro agnade att förmå de stater, i vilka luftfartyg, som bära dylika rörliga

sändare, ha sina baser, att vägra regelmässigt landningstillstånd;

3. att företaga väsentliga ansträngningar för att åstadkomma er. nationell

lagstiftning, som medför straffansvar för hjälp och stöd till drift av

sandare av ifrågavarande slag i vad gäller tillhandahållandet av förnödenheter,

proviant, tekniskt bistånd, kapital, reklammaterial och program samt

arbete och tjänster.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962 9

Erinras må vidare om innehållet i ett av FN-konferensen 1948 om informationens

frihet utgivet memorandum, vari uttalas bl. a.:

»Den världsomfattande spridningen av radiovågor, som ej tar hänsyn till

nationella gränser, det begränsade antalet tillgängliga frekvenser och faran

av ömsesidig störning mellan radiostationer kräver en rättslig reglering, om

radioväsendet skall kunna fungera tillfredsställande. Det finns inga hinder

för utgivningen av ett obegränsat antal tidningar eller framställningen av ett

obegränsat antal filmer---—. Frekvensbandets begränsning omöjliggör

emellertid, att ett obegränsat antal radiostationer upprättas. Frekvensen

måste fördelas mellan de olika kategorierna av radiotrafik--- -—• och

mellan stationerna i olika områden och stater. Det visar sig ofta nödvändigt

att begränsa sändarnas effekt för att inskränka deras täckningsområden,

ävensom att begränsa deras utsändningstid för att göra det möjligt för

en annan sändare att använda samma frekvens.»

Gällande svensk lagstiftning

För innehav och nyttjande av radioanläggning i Sverige har sedan år 1905

upprätthållits krav på myndighets tillstånd. Sedan 1907 har fordrats myndighets

tillstånd även för innehav av radioanläggning på svenskt fartyg

samt sedan 1939 på svenskt luftfartyg. F. n. gäller på detta område lagen den

3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar m. in. Denna lag upptager bestämmelser

om rätten att inneha och nyttja radiosändare och radiomottagare

när i riket samt på svenskt fartyg och luftfartyg utom riket. I 1 § bestämmes

begreppet radioanläggning att avse anläggning för överförande eller mottagande

genom radiovågor av tecken, signaler, skrift, bilder eller ljud, vilken

ej är avsedd enbart för mottagande av utsändning från annan dylik anläggning.

För rätt att inneha sändaranläggning kräves enligt 2 § tillstånd av

Kungl. Maj :t eller, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, av telestyrelsen.

Y7id meddelande av sådant tillstånd skall enligt 3 § föreskrifter lämnas om

på vilket sätt och nnder vilka villkor anläggningen må innehavas och

nyttjas. Innehav eller nyttjande utan tillstånd eller i strid mot meddelad

föreskrift straffas enligt 4 § med dagsböter eller fängelse och kan föranleda

anläggningens förverkande. I 7 § stadgas bl. a., att övriga i lagen meddelade

föreskrifter icke äger tillämpning å radioanläggning på främmande fartyg

eller luftfartyg samt att härutinnan erforderliga föreskrifter meddelas av

Kungl. Maj :t.

I sistnämnda hänseende gäller kungörelsen den 3 november 1939 (nr

796) angående nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning eller

radiomottagningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg. Kungörelsen

upptager bl. a. regler för nyttjandet av radioanläggning å främmande fartyg

och luftfartyg inom svenskt hamnområde och på svenskt territorialvatten

och vad gäller luftfartyg under färd inom svenskt territorium. Kungörelsens

7 §, som gällt sedan 1939, lyder: »Då radioanläggning å främmande fartyg

eller luftfartyg nyttjas inom svenskt territorium, skola, där ej för visst fall

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

annorlunda stadgats, bestämmelserna i gällande internationella fjärrförbindelsekonvention

med därtill hörande radioreglementen iakttagas.»

Efter en den 17 februari 1961 (nr 21) vidtagen ändring av kungörelsen

stadgas i dess 1 § mom. 4 följande: »Främmande fartyg må icke med mindre

Konungen lämnar tillstånd därtill under färd inom svenskt territorialvatten

medföra radioanläggning, som uppenbarligen är avsedd att nyttjas för

rundradiosändning från fartyget i strid mot bestämmelserna i gällande internationella

fjärrförbindelsekonvention med därtill hörande radioreglementen.

Vad nu sagts gäller dock ej fartyg, som på grund av sjönöd för räddande

av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt territorialvatten

och att där förbliva.»

Överträdelse av förbudet skall, där ej särskilda förhållanden föranleda annat,

medföra bl. a. förverkande helt eller delvis av radioanläggningen.

Stadganden av liknande innehåll har under 1961 antagits i Danmark och

Finland. Ett förslag om lagstiftning av liknande innehåll har även utarbetats

i Norge.

Nämnas må vidare, att Kungl. Maj:t den 26 september 1961 föreskrivit, att

radioanläggning här i riket icke må nyttjas för att utväxla eller förmedla

korrespondens med radioanläggning å fartyg eller luftfartyg, vilken användes

för rundradiosändning i strid mot bestämmelserna i gällande internationella

fjärrförbindelsekonvention med därtill hörande radioreglementen.

Från förbudet har medgivits undantag, då fråga är om tryggande av människoliv

till sjöss, på land eller i luften.

Liknade förbud har nyligen meddelats även i Danmark, Finland och

Norge.

Nordiskt samarbete

Vid de inledningsvis nämnda överläggningarna mellan vederbörande departement

i Danmark, Finland, Norge och Sverige har enighet uppnåtts

rörande följande synpunkter.

Det internationellt gällande regelsystemet för telekommunikationernas

bedrivande, som i form av konventioner och med stöd av allmänna folkrättsliga

grundsatser sedan mitten av 1800-talet successivt vuxit fram, torde

ha avgörande betydelse för upprätthållandet av de enskilda staternas televerksamhet

och för telekommunikationerna staterna emellan. Särskilt beträffande

radioförbindelserna är det internationella samarbetet av utomordentlig

vikt med hänsyn dels till radiokommunikationernas starkt växande

användning och betydelse, dels därtill att tillgången på frekvenser

för radiosändning som en följd av radiovågornas stora räckvidd är strängt

begränsad.

För varje stat, som anslutit sig till gällande konvention och reglementen,

är det av väsentlig betydelse, att de internationellt gällande föreskrifterna

icke överträdes eller kringgås. Kränkningar av dessa föreskrifter kan näm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr ill ur 1962

ligen, särskilt om de förekommer i större omfattning, medföra allvarliga

olägenheter för den lojalt bedrivna radiotrafiken. Till konventionen anslutna

stater har därför också förbundit sig att verka för åtlydnaden av föreskrifterna

i konventionen och de därvid fogade reglementena.

Mot denna bakgrund får det anses både som ett intresse och eu skyldighet

för de nordiska staterna att söka förhindra de konventionsstridiga rundradiosändningar,

som företages omedelbart utanför vissa av dessa staters territorialvatten

och som i väsentlig mån främjas genom verksamhet inom

nordiska stater.

Härvidlag synes — i vart fall till dess resultat uppnåtts av ett på vidare

internationell basis planerat samarbete — den mest verksamma åtgärden

vara, att de lagstiftande myndigheterna i de nordiska länderna meddelar

förbud mot rundradiosändning av förevarande slag och mot vissa former

av förberedelse och medverkan till sådan sändning.

En förbudslagstiftning av detta slag bör i första hand riktas mot sändningar,

som medför direkta skadeverkningar i de nordiska länderna. Såsom

skadeverkningar bör anses menliga störningar — med den innebörd

detta uttryck givits i 1959 års radioreglemente — vid mottagning i de nordiska

länderna av radiosändning från anläggning, som nyttjas på ett legalt

sätt. Sådana störningar kan få allvarliga följder och bör därför så långt

möjligt förhindras var helst på öppna havet eller i luftrummet däröver den

störande sändningen företages.

Vållar sändning emellertid ej olägenheter av detta slag, talar övervägande

skäl av praktisk art för en begränsning av lagstiftningens räckvidd till sändningar

avsedda att mottagas i Norden. Sådana sändningar kan nämligen i

allmänhet väntas ske från anläggningar, som ligger nära ett nordiskt lands

kust och som i olika hänseenden är beroende av medverkan i ett nordiskt

land.

Med hänsyn till arten av den verksamhet det här gäller att förhindra är

det av vikt, att i vart och ett av de nordiska länderna meddelas förbud

även mot sändningar, som endast berör ett eller flera av de andra. Det nu

sagda gäller även förbud mot förberedelse och medverkan.

Spörsmålet om vilka former av förberedelse och medverkan, som bör förbjudas,

har varit föremål för ingående överläggningar.

Följande huvudsakligen från tidningspressen inhämtade uppgifter har

härvid ansetts av intresse: Den utanför svenska ostkusten förlagda sändaren

är upprättad med amerikanskt kapital och de utanför Danmarks kuster

stationerade sändarna med hjälp av danskt kapital. Verksamheten, som

avses att helt finansieras med avgifter för annonsering och reklam, skötes

av företag, som har kontor i nordiska länder. Dessa företag torde bl. a. syssla

med reklam för sändningsverksamheten, anställande och avlönande av besättning

på sändarfartyget samt av tekniker och annan personal för sändarnas

drift och verksamhet, anordnande av program för sändningarna.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962

mottagande av reklamuppdrag och förmedling av dessa till sändaren samt

anordnande av transporter till fartyget. Då sändarfartygen icke har rätt att

gå in i hamn i Danmark, Finland eller Sverige, måste drivmedel, personal,

tekniska och andra förnödenheter av alla slag, däribland ljudband, med flyg

eller båt transporteras till fartygen.

Nu återgivna uppgifter ger vid handen, att sändningsverksamhetens speciella

karaktär gör den särskilt beroende av vissa slag av medverkan. Då

anledning saknas att utsträcka lagstiftningens räckvidd utöver vad som erfordras

för att bringa nu pågående sändningar att upphöra och att förhindra

tillkomsten av nya sändare, är det motiverat att begränsa förbudet beträffande

förberedelse och medverkan att avse endast för verksamheten särskilt

betydelsefulla former.

Två var på sitt sätt betydelsefulla slag av medverkan tilldrar sig särskilt

intresse, nämligen medverkan i själva sändningarna och lämnande av uppdrag

rörande reklam och annonsering.

Vad först gäller medverkan i sändningarna bör beaktas, att sådan medverkan

kan förekomma dels på fartyget, som bär sändaren, dels på land. I

sistnämnda fall torde det oftast vara fråga om upptagning på ljudband eller

grammofonskivor av konstnärliga alster. För att uppnå det med lagstiftningen

avsedda syftet torde det vara tillräckligt att förbjuda den direkta

medverkan i sändningarna, som lämnas på fartyget. Annan medverkan i

programmen torde kunna förhindras genom ett förbud mot transport till

fartyget av ljudband och liknande.

Vad åter angår förbud mot att lämna uppdrag avseende annonsering och

reklam är följande synpunkter av betydelse. Även om utländska annonsörer

formellt skulle omfattas av ett sådant förbud, torde förbudets straffrättsliga

verkningar i praktiken dock huvudsakligen komma att beröra annonsörer

i de nordiska länderna. Härigenom kan dessa tyckas försatta i ett sämre

läge än deras utländska konkurrenter, som utan nämnvärd risk att drabbas

av straffsanktioner kan fortsätta att annonsera. Anmärkas må emellertid,

att nu pågående konventionsstridiga sändningsverksamhet i väsentlig mån

bygger på de avgifter, som annonsörerna inom Sverige och Danmark erlägger.

Dessa annonsörer bidrager därför på ett avgörande sätt till verksamhetens

bestånd. Ett förbud mot annonsering skulle — även om utländska

annonsörer ej nåddes av straffsanktioner — med all sannolikhet medföra,

att sändningarna och därmed också varje möjlighet till annonsering upphörde.

Härtill kommer att ett förbud mot annonsering torde få avgörande

betydelse, då det gäller att förhindra tillkomsten av nya sändare. Övervägande

skäl har med hänsyn till det sagda ansetts tala för att förbud meddelas

mot lämnande av uppdrag rörande annonsering och reklam. Det synes

härvid naturligt, att även förmedling av dylika uppdrag omfattas av förbudet.

Förbud mot förberedelse och medverkan har med hänsyn till vad sålunda

anförts i huvudsak ansetts böra avse följande förfaranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

a) Upprättande av anläggning, som avses att nyttjas på otillåtet sätt.

b) All medverkan till upprättande av sådan anläggning samt all medverkan

till vidmakthållande och teknisk drift av anläggning, som tagits i

bruk för otillåten sändning.

c.) Verksamhet med ändamål, att främja otillåten sändning. Härvid åsyftas

främst verksamhet av det slag, som bedrives av förut nämnda i nordiska

länder verksamma företag.

d) Lämnande av uppdrag angående annonsering och reklam.

e) Förmedling av uppdrag, som nämns under d).

f) Medverkan på sändarfartyget till sändningen.

g) Transporter av alla slag till fartyg eller annan anordning, som bär

en radioanläggning, vilken nyttjas för otillåten sändning. Självfallet bör

bär gälla undantag för nödsituationer.

Den i det föregående förordade begränsningen av förbudet att företaga

rundradiosändning innebär, att sådan sändning från fartyg och luftfartyg

på öppna havet eller i luftrummet däröver, som icke orsakar störning i Norden

och ej heller är avsedd att mottagas där, icke skulle beröras av lagstiftningen.

Lagstiftningens hela syfte är emellertid att, så långt detta är

praktiskt möjligt, förhindra konventionsstridig rundradiosändning. Det ter

sig därför föga* tilltalande, om i de nordiska länderna skulle tillatas, att där

i mera organiserad form lämnades medverkan till dylik sändning. På grund

härav synes det påkallat att i varje nordiskt land införa förbud mot att inom

landet bedriva verksamhet med ändamal att främja sändning, som nu avses,

och att förmedla uppdrag rörande annonsering eller reklam genom sådan

sändning. Då ett sådant förbud — i motsats till övriga förut förordade förhud

— bör gälla endast handlingar, som utföres inom det lagstiftande landet,

möter bär intet hinder emot att förbudet i något eller några av de nordiska

länderna omfattar även andra former av medverkan än de nyss

nämnda.

I fråga om påföljd för överträdelse av de förordade bestämmelserna synes

det av mindre vikt, att nordisk samstämmighet uppnås i alla delar. En anpassning

till påföljdssystemet i varje land torde i stället vara den lämpligaste

utvägen. Straffarbete eller därmed jämställt straff hör dock ej ifrågakomma.

I vart och ett av de nordiska länderna äger domstol — såvitt nu är avintresse

— behörighet att döma beträffande av utlänning utom landet förövat

brott, om brottet är begånget ombord på till landet hörande fartyg eller

luftfartyg eller om brottet är riktat emot landet eller emot dess medborgare.

Såsom ött brott riktat emot ett nordiskt land torde få anses överträdelse avförbud

mot rundradiosändning, om sändningen orsakar menliga störningar

i landet. Uppkommer ej sådan olägenhet, kan likväl övervägas alt likställa

överträdelser av förut förordade förbud med brott emot det lagstiftande

landet. Nu ifrågavarande brott riktar sig nämligen ytterst emot eu

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

internationell konvention, vars upprätthållande är av utomordentlig betydelse

för varje anslutet lands radioverksamhet. I vart fall bör domstolarnas

kompetens utformas på sådant sätt, att brott av utlänning, som är medborgare

eller har hemvist i ett nordiskt land, kan upptagas av domstolarna

i vart och ett av de nordiska länderna, även då fråga är om sändning, som

orsakar menliga störningar eller är avsedd att mottagas enbart i något av

de andra länderna.

Nordiska Rådets förslag

Såsom i det föregående nämnts har frågan om åtgärder emot konventionsstridig

rundradiosändning från internationellt vatten behandlats vid

Nordiska Rådets senaste session. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse

för vad därvid förekom.

Danska och norska medlemmar av rådet yrkade i ett gemensamt förslag,

att rådet skulle hemställa hos regeringarna i de nordiska länderna om

vidtagande av åtgärder i svfte att trygga efterlevnaden av internationella

radioreglementet, såvitt gällde rundradiosändning, som företogs i strid

mot reglementet och riktades mot ett nordiskt land.

Förslagsställarna anförde i huvudsak följande: Då radiovågorna utbreder

sig utan hänsyn till nationella gränser och då radiofrekvenserna är begränsade,

är det nödvändigt, att frekvenserna internationellt fördelas och att

en sådan fördelning därefter respekteras. Alla tillgängliga frekvenser är

redan nu upptagna av befintliga och planerade radiostationer. Det har

därför väckt farhågor inom Internationella teleunionen, att rundradiosändare,

som ej tilldelats någon frekvens, upprättats på rörliga stationer

utanför nationella territorier. Redan 1947 förbjöds upprättandet av

sådana sändare i det då gällande radioreglementet. Då trots detta förbud

nya sådana sändare upprättats och då ytterligare sändare kunde väntas

bli upprättade, skärptes förbudet i 1959 års internationella radioreglemente.

Redan då detta reglemente antogs rekommenderade Internationella

teleunionen anslutna länders teleförvaltningar att göra framställningar

hos sina regeringar om åtgärder mot illegala sändare, emedan sådana

sändare eljest kunde befaras förorsaka kaos i radiotrafiken. Uttalanden

av liknande innehåll har härefter gjorts år 1960 av Europeiska radiounionens

administrativa råd samt 1961 dels i april av Nordiska administrativa

radiokonferensen, dels i juli vid ett möte mellan de nordiska teleförvaltningarna.

För de nordiska länderna utgör de illegala sändarna ett problem

av gemensamt intresse. Då befintliga sändare är förlagda på internationellt

vatten mellan Finland och Sverige samt mellan Danmark och

Sverige, skulle isolerade åtgärder från ett av dessa länders sida bliva verkningslösa.

I stället kräves ett samordnat nordiskt initiativ.

Yttranden över medlemsförslaget avgavs efter remiss av Generaldirek
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962 1 •>

toratet for post- og telegrafväsendet i Danmark, Post- och telegrafstyrelsen

i Finland, Det kongelige kirke- och undervisningsdepartement och Norsk

Rikskringkasting i Norge samt av Telestyrelsen i Sverige.

Remissinstanserna i Danmark, Finland och Norge tillstyrkte i sina yttranden,

att lagstiftningsåtgärder vidtogs mot de illegala sändarna och framhöll

i samband härmed vikten av att sådana åtgärder blev gemensamma för

Norden. De danska och norska remissinstanserna förklarade sig ha tagit

del av lagförslag, som upprättats i anslutning till de nordiska överläggningar,

som hållits på departementsplanet, och tillstyrkte en lagstiftning

i överensstämmelse med förslagen. De finska och norska remissmyndigheterna

framhöll därjämte, att en sådan lagstiftning kunde tänkas giva

upphov till effektiva åtgärder inom övriga europeiska länder, vilket i sin

tur kunde medföra att de illegala sändarnas verksamhet skulle helt upphöra.

Den svenska remissinstansen lämnade en redogörelse för de åtgärder, som

hittills företagits i Sverige till förhindrande av ifrågavarande sändares verksamhet,

samt hänvisade i övrigt till det utredningsarbete rörande möjligheterna

att få till stånd en särskild lagstiftning i ämnet, som bedrivits på

departementsplanet.

Medlemsförslaget jämte ett av en svensk medlem väckt förslag, att medlemsförslaget

icke skulle föranleda någon rådets åtgärd, upptogs härefter

till behandling i rådets juridiska utskott.

Utskottet beslöt att hos rådet hemställa om bifall till medlemsförslaget.

I sitt utlåtande anförde utskottet i huvudsak: De nordiska ländernas anslutning

till internationella radioreglementet medför, att länderna bör vidtaga

åtgärder för att trygga reglementets efterlevnad. Den omständigheten,

att s. k. piratsändare under flera år varit verksamma i strid med reglementet,

bör enligt utskottets mening icke avhålla de nordiska länderna från att

snarast ingripa mot sändarna. Att motsvarande spörsmål uppstått för

länder utanför Norden, t. ex. Holland, och att dessa länder icke ingripit, bör

enligt utskottets mening ej heller föranleda till återhållsamhet för de nordiska

ländernas del. Även om nu existerande piratsändares verksamhet är

baserad på reklamsändningar, och det därför skulle kunna hävdas, att

grunden för deras existens skulle ryckas undan, om reklamsändningar infördes

i de statliga radioföretagen, föreligger dock enligt utskottets uppfattning

ej skäl att i föreliggande ärende ingå på överväganden angående införande

av reklam i radio och TV. Utskottet vill understryka, att ensidiga

åtgärder av ett enskilt land inom Norden icke skulle få erforderlig verkan,

emedan befintliga piratsändare är stationerade å internationellt vatten

mellan Danmark och Sverige och mellan Sverige och Finland. I ärendet

har upplysts, att ämbetsmän från de nordiska länderna gemensamt

övervägt möjliga åtgärder i syfte att trygga radioreglementets efterlevnad.

Utskottet anser det emellertid icke nödvändigt att taga ställning till i vilken

form ett ingripande mot piratsändarna mest ändamålsenligt bör ske.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

Nordiska rådet fattade härefter beslut i enlighet med utskottets hemställan.

Departementschefen

De internationella överenskommelser, som gäller på telekommunikationernas

område, har världsomspännande anslutning. På efterlevnaden av

dem vilar det vitt förgrenade system av telefon-, telegraf- och radioförbindelser

som utbyggts inom staterna och mellan dessa. Att här närmare utveckla

den betydelse dessa förbindelser har för samhällslivet av i dag torde

vara överflödigt.

Särskilt när det gäller radiokommunikationerna har det internationella

samarbetet varit av stor betydelse. Tillgängliga frekvenser för radiosändning

är nämligen begränsade, och faran för ömsesidiga störningar är stor.

Samarbetet har resulterat i att frekvenserna efter ett noggrant utarbetat

system fördelats mellan olika kategorier av trafik och mellan skilda områden

och stater. Denna internationellt gällande ordning har kunnat växa

fram taek vare en gemensam strävan att genom ömsesidigt hänsynstagande

uppnå ett för samtliga stater tillfredsställande resultat. Enligt det till gällande

telekonvention hörande radioreglementet är det förbjudet att driva

rundradiostation på internationellt vatten.

De rundradiosändningar, som nu förekommer utanför Sveriges och Danmarks

territorialvatten, företages i uppenbar strid mot nämnda ordning.

De förpliktelser att verka för radioreglementets efterlevnad, som får anses

följa av vårt lands anslutning till internationella telekonventionen, liksom

landets påtagliga intresse av att reglementets föreskrifter ej åsidosättes

synes mig utgöra vägande skäl för ett ingripande från svensk sida emot dessa

sändningar. Härtill kommer, att Nordiska Rådet vid sin senaste session i

slutet av mars 1962 på förslag av danska och norska medlemmar hemställt,

att regeringarna i de nordiska länderna gemensamt skulle vidtaga åtgärder

beträffande sådana konventionsstridiga radiosändningar, som riktas mot

ett nordiskt land. Ett inskridande från svensk sida synes mig under dessa

omständigheter påkallat. Även regeringarna i Danmark, Finland och Norge

'' enligt vad jag erfarit —— av enahanda skäl beredda att inskrida mot

sändningarna.

Jag övergår härefter till frågan genom vilka åtgärder man bör förhindra

och förebygga sändningar av förevarande slag.

Till en början vill jag framhålla att det från något håll framkastade förslaget,

att man skulle motverka dessa sändningar genom att införa konkurrerande

kommersiella program i Sveriges radio knappast förtjänar att

närmare övervägas. Efter ingående utredning och omfattande debatt har

statsmakterna bestämt sig för att kommersiella program ej bör förekomma

i val t land. Att ompröva denna ståndpunkt är en stor och vittutseende

fråga. Jag är icke beredd att upptaga denna till undersökning i förevarande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

begränsade sammanhang, där det endast gäller att stoppa ett par illegala

sändare vid våra kuster. I stället bör man överväga konkreta, direkt mot

sändningsverksamhet av förevarande slag riktade åtgärder.

Med hänsyn till bl. a. de geografiska och språkliga förhållandena synes

det härvid vara av väsentlig betydelse, att åtgärderna blir av likartat slag

i åtminstone Danmark, Finland, Norge och Sverige, så att vad som är förbjudet

i det ena landet icke blir tillåtet i något av de andra. I syfte att åvägabringa

en sådan samordning har, såsom jag förut nämnt, överläggningar ägt

rum på ämbetsmannaplanet mellan nämnda länder. Det förslag om en för

Norden gemensam lagstiftning med förbud mot konventionsstridiga radiosändningar

samt mot förberedelse och medhjälp till sådana sändningar, som

därvid utarbetats och som redovisats i det föregående, har, enligt vad jag

inhämtat, accepterats av regeringarna i övriga länder. Förslaget synes därför

erbjuda en framkomlig väg. En anslutning till förslaget innebär dock, att

man från svensk sida i vissa hänseenden nödgas godtaga längre gående åtgärder

än som med hänsyn till geografiska och andra förhållanden synes

direkt nödvändigt för att stoppa den utanför vår ostkust verksamma sändaren.

Denna olägenhet synes dock uppvägas av den ökade effektivitet, som

vinnes med en gemensam nordisk lagstiftning.

Innan jag går in på det materiella innehållet i eu sådan lagstiftning, vill

jag beröra vissa folkrättsliga problem, som aktualiseras i detta sammanhang.

Det bör beaktas, att det här är fråga om sändningar, som företages

från internationellt vatten och som på ett betydelsefullt sätt kan främjas

genom handlingar i främmande länder. Frågorna om svensk lags tillämplighet

och svensk domstols behörighet beträffande sådana handlingar måste

därför här närmare beröras.

Handlingar, som begås å svenska fartyg, erbjuder härvid icke något

problem. Enligt en allmänt erkänd folkrättslig grundsats skall nämligen

tilldragelser, som äger rum på fartyg på det fria havet i rättsligt avseende

1 princip bedömas som om de ägt rum i fartygets hemland. Sändningar från

svenskt fartyg faller därför städse under svensk jurisdiktion, oavsett var

fartyget befinner sig.

Rörande sändningar från andra fartyg eller medverkansåtgärder i främmande

länder må anföras följande.

Vad först angår det fallet att den deltagande är svensk, märkes, att svensk

medborgare dömes vid svensk domstol för brott mot svensk lag, oavsett om

brottet förövats inom eller utom riket; se 1 kap. 1 § strafflagen. Svenskar

som deltager i sändningsverksamhet, som förbjudits i svensk lag, kominer

därför alltid att omfattas av svensk jurisdiktionskompetens.

Beträffande härefter det fallet att den deltagande är utlänning är frågan

mera komplicerad. Det är inom folkrätten omstritt, i vilken utsträckning

en stat äger utöva straffrättsskipning över utlänningar i fråga om brott,

som begåtts utom statens område. Den svenska rättens ståndpunkt torde

2 — llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 171

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

principiellt vara den, att svensk lagstiftning är tillämplig på gärning, som

utlänning förövat utom riket, såframt gärningen är riktad mot Sverige eller

svensk man; på denna princip bygger kompetensreglerna i strafflagens 1

kap. 2 §. Anmärkas må, att enligt specialbestämmelser i nämnda lagrum

svensk jurisdiktionskompetens föreligger även i två andra fall, nämligen

dels om straffarbete enligt svensk lag kan följa å gärningen och denna ej var

fri från straff enligt lag som gällde på gärningsorten, och dels vid folkrättsbrott.

Uppenbart är emellertid, att överträdelse av ett i lag infört förbud mot

konventionsstridig radiosändning ej bör föranleda straffarbete och att en

sådan överträdelse ej skulle utgöra ett folkrättsbrott i den mening som

avses i strafflagen. De nämnda specialreglerna torde därför sakna intresse

i nu förevarande sammanhang.

Av det anförda följer, att svensk jurisdiktionskompetens i hithörande fall

föreligger endast under förutsättning att radiosändning av förevarande slag

anses såsom en mot Sverige riktad illegal gärning. Beträffande denna fråga

må anföras följande. Rundradiosändning på öppna havet är en verksamhet

som utföres i strid mot de föreskrifter för bedrivande av radiosändning,

som meddelats i gällande internationella telekonvention med därtill hörande

reglementen. Härigenom utgör sådan sändning ett åsidosättande av

en lagbunden ordning, som eljest iakttages beträffande radiosändningar. Att

störningar av mera allvarlig beskaffenhet från nu verksamma illegala sändare

hittills icke försports, utesluter självfallet icke, att dylika sändares

verksamhet framdeles kan orsaka störningar exempelvis i luftradions och

sjöradions trafik. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att sändningarna

sker utan någon offentlig kontroll eller insyn.

Mot denna bakgrund framstår ifrågavarande sändningar såsom en kränkning

av eller i vart fall ett hot mot det vitala intresse, som varje konventionsanslutet

land har av att föreskrifterna i konventionen och därtill fogade

reglementen icke åsidosättes. Åtminstone i de fall då sändningarna direkt

berör Sverige ter det sig därför försvarligt att likställa dem med brott, som

riktas emot vårt land, och behandla utlännings deltagande från denna utgångspunkt.

Har sändning av ifrågavarande slag orsakat menliga störningar

vid radiomottagning i Sverige, synes dessutom tvekan knappast

kunna råda därom, att sändningen redan av detta skäl bör anses såsom ett

mot vårt land riktat brott.

Då fråga är om sändning, som berör endast Danmark, Finland eller Norge

synes svensk domstols behörighet i fråga om utlännings deltagande utom

Sverige böra utsträckas till handlingar, som företages av medborgare i nämnda

länder eller av annan utlänning, som har hemvist i dessa länder eller i

Sverige. En så utformad kompetensregel står i nära överensstämmelse med

de behörighetsregler, som — efter nordiskt samarbete — upptagits i Kungl.

Maj :ts proposition 1962 nr 10 med förslag till brottsbalk. Särskilt i ett fall

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

som det förevarande, där det för nordiska länder gäller att gemensamt ingripa

mot viss verksamhet, synes en kompetensreglering efter nämnda riktlinjer

ändamålsenlig.

Även i fråga om lagstiftningens utformning i övrigt finner jag de synpunkter,

som framkommit under det förut nämnda nordiska samarbetet, godtagbara.

All på öppna havet eller i luftrummet däröver företagen rundradiosändning,

som vållar menliga störningar i Norden, bör sålunda i görlig mån

förhindras, var helst den än förekommer. Annan sändning bör däremot falla

under lagstiftningen endast om sändaranläggningen kan väntas vara beroende

av medverkan från ett nordiskt land, vilket torde vara fallet, då sändningen är

avsedd att mottagas i Norden. Förberedelse och medverkan till otillåten sändning

bör förbjudas endast då det är fråga om verksamhet av särskild betydelse

för sändningen. Hit hör upprättande och innehav av anläggning, som

avses att användas för sådan sändning, samt medverkan till upprättande,

vidmakthållande och teknisk drift av sådan anläggning. Detsamma gäller

verksamhet för anställande och avlönande av personal på fartyg och sändare,

anordnande av program, aclcvisition av annonsuppdrag samt föranstaltande

om transporter till fartyget. Förslaget att straffbelägga lämnande av

reklamuppdrag synes ej ge anledning till så allvarliga betänkligheter att det

icke för vår del bör kunna godtagas. Synpunkten att utländska annonsörer,

som i praktiken ej så lätt kan nås av straffsanktioner, skulle beredas oberättigade

favörer i förhållande till inhemska företagare, synes i detta sammanhang

ej värd beaktande. De inhemska annonsörernas avgifter är nämligen

med all sannolikhet av så stor betydelse för sändningsverksamheten,

att deras bortfall skulle medföra, att verksamheten helt upphörde. Vad nu

anförts om lämnande av reklamuppdrag torde i väsentlig mån även vara

tillämpligt beträffande förmedling av sådant uppdrag. Även i fråga om medverkan

i själva sändningen ansluter jag mig till de synpunkter, som framkommit

under det nordiska samarbetet, och finner mig därför böra godtaga,

att sådan medverkan straffbelägges endast då den lämnas på det ställe, där

sändningen förekommer. Utförande av transport till fartyget eller annan

anordning, på vilken radioanläggningen är upprättad, utgör en mycket betydelsefull

form av medverkan till anläggningens nyttjande och bör på denna

grund förbjudas. Då lagstiftningens syfte är att främja efterlevnaden av eu

internationell konvention, är det befogat att även söka förhindra att här i

riket lämnas medverkan till andra illegala sändare än sådana, vilkas verksamhet

endast berör Norden. Fn åtgärd i detta syfte kan dock lämpligen

inskränkas att avse medverkan i mera organiserad form.

Till vägledning när det gäller att fastställa påföljd för överträdelse av

förbud, som i det föregående föreslagits, torde böra tjäna bestämmelserna i

1940 års lag om radioanläggningar in. m. och 1939 års kungörelse angående

nyttjande inom svenskt territorium av radioanläggning och radiomottag
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

ningsapparat å främmande fartyg eller luftfartyg. I dessa båda författningar

är straffet för överträdelse av de bestämmelser, som meddelats i desamma,

dagsböter eller fängelse.

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag med förbud

mot rundradiosändning från internationellt vatten m. m., vilket förslag

torde biläggas protokollet i detta ärende. Beträffande innehållet i förslaget

får jag, utöver vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra

följande.

1 §. I paragrafens första stycke avses den verksamhet, som utövas av

anläggningens ägare eller av den som i ägarens ställe förfogar över anläggningen

d. v. s. dess innehavare. Det biträde till anläggningens nyttjande, som

lämnas av underordnad personal, är enligt förslaget att hänföra till bestämmelserna

i 2 § angående medverkan till den tekniska driften eller till sändningen.

Termen radioanläggning har här den betydelse, som angivits i 1 §

lagen den 3 maj 1946 om radioanläggningar in. in. Med rundradiosändning

förstås radiosändning, som är avsedd att direkt mottagas av allmänheten.

Uttrycket menliga störningar har den innebörd, som samma uttryck angivits

ha i den förut återgivna svenska översättningen av 1959 års radioreglemente.

Uttrycket radiomottagning avser mottagning av sändning från radioanläggning,

som nyttjas i överensstämmelse med internationellt gällande

föreskrifter. Observeras bör, att bär icke endast avses mottagning

av rundradiosändning. Stadgandet avser varje legal sändning, som kunnat

mottagas, om menliga störningar ej förekommit.

Vid tillämpning av bestämmelserna i andra stycket kan, då fråga uppkommer

om viss sändare är avsedd för otillåten sändning, uppgifter om anläggningens

utförande och utrustning samt om dess tidigare användningsändamål

vara av betydelse.

2 §. Annan förberedelse och medverkan än sådan som upptagits under

punkterna 1—5 är ej belagd med straff. Beträffande samtliga punkter torde

i subjektivt hänseende få krävas, att den medverkande antingen insett eller

bort inse, att anläggningen var avsedd för rundradiosändning, som avses i 1 §.

1) Alla slag av medverkan till upprättande, vidmakthållande och teknisk

drift av en för otillåten sändning avsedd anläggning omfattas av stadgandet

under punkt 1. Med tekniskt bistånd förstås icke blott en direkt medverkan i

tekniskt avseende vid byggande, underhåll, reparation eller drift av anläggningen

utan även bistånd i form av rådgivning i tekniska frågor. Med ekonomiskt

bistånd avses kapitaltillskott eller lämnande av försträckning för byggande,

underhåll, reparation och drift av sändaren. Däremot avses ej de

avgifter som erlägges för reklam och annonsering.

Försäljning av förnödenheter avser, liksom när det gäller annan medverkan

enligt punkt 1, själva radioanläggningen och icke fartyget eller den

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

anordning, varå sändaren är inrättad. Om emellertid ett fartyg, som bär

en radioanläggning av ifrågavarande slag, kräver en utrustning, som icke

skulle ha erfordrats, om fartyget använts för normal sjöfart, torde sådan

utrustning få anses hänförlig till radioanläggningen. Som exempel må

nämnas, att fartyg av detta slag lär vara utrustade med master av betydligt

större dimensioner än som med hänsyn till fartygets storlek är normalt vid

vanlig sjöfart.

2) Stadgandet under punkt 2 tar sikte på företag eller enskilda, som ägnar

sig åt anställande och avlönande av personal på sändarfartyget eller radioanläggningen,

slutande av avtal om reparationer av anläggningen, inköp av

förnödenheter till denna, anskaffande av annonsuppdrag, anordnandet av

program för sändningar eller transporter till fartyg eller anordning, som

bär sändaren, eller liknande åtgärder. Däremot avser stadgandet ej arbetsprestationer

av personal i underordnad ställning hos företag eller enskilda,

som driver rörelse av detta slag.

3) Under punkt 3 faller icke endast uppdrag för reklam och annonsering

utan även andra sändningsuppdrag avseende annan propaganda än rent

kommersiell, exempelvis politisk propaganda.

4) Förbudet att medverka till själva sändningen är begränsat till sådan

medverkan, som lämnas på fartyget eller den anordning, varå sändaren är

inrättad. Med bestämmelsen avses annan medverkan än sådan, som innefattas

i medverkan till anläggningens tekniska drift. Det är sålunda i första

hand fråga om medverkan av hallåmän och andra, som med tal eller uppläsning

eller på annat sätt deltager i själva utsändningen.

5) Alla slag av transporter till fartyget eller den anordning, på vilken anläggningen

är upprättad, faller under punkt 5. Stadgandet omfattar sålunda

icke blott transporter avsedda för radioanläggningen och dess personal utan

även sådana, som avser uteslutande fartyget eller dess personal. Självfallet

gäller i detta fall undantag beträffande transporter för bistånd i nödsituationer.

Någon uttrycklig föreskrift härom torde ej erfordras.

3 §. Här upptages två slag av medverkan, som lämnas här i riket beträffande

anläggning, vars sändningar visserligen ej faller under bestämmelserna

i 1 §, men vilken likväl på öppna havet eller i luftrummet däröver nyttjas

för rundradiosändning i strid mot bestämmelserna i internationella telekonventionen

med därtill hörande radioreglementen.

4 §. Därest radioanläggning på svenskt fartyg eller luftfartyg på öppna

havet eller i luftrummet däröver nyttjas för sådan rundradiosändning, som

avses i 1 §, torde bestämmelserna i 1046 års radiolag kunna bli tillämpliga.

Vissa former av förberedelse och medverkan, som förbjudes i 2 § uti föreliggande

förslag, torde emellertid icke kunna bestraffas enligt 1046 års

lag. På grund härav har förevarande lag ansetts böra avse även rundradiosändning

från radioanläggning på svenskt fartyg eller luftfartyg, dock med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1062

den begränsningen att för brott ej skall dömas enligt denna lag, om gärningen

är belagd med straff i annan lag eller författning.

Kompetensregeln i andra stycket ger svensk domstol behörighet att döma

vissa utlänningar för brott, som förövats utom riket annorstädes än på

svenskt fartyg eller luftfartyg, ehuru sådant fall, som avses i 1 kap. 2 § andra

stycket strafflagen, ej föreligger. Stadgandet har avseende å utlänning, som

har hemvist i Sverige eller är medborgare eller har hemvist i Danmark, Finland

eller Norge, samt gäller deltagande i otillåten rundradiosändning, som ej

orsakar menliga störningar i Sverige eller är avsedd att mottagas här. I övrigt

gäller beträffande svensk domstols behörighet de regler härom, som upptages

i strafflagen, vilket innebär bl. a. krav på Kungl. Maj :ts prövning ifråga om

åtal för utom riket begånget brott.

I tredje stycket meddelas en särskild åtalsregel i fråga om brott emot 3 §.

Om en i nämnda lagrum avsedd rundradiosändning riktar sig till ett land,

som ej anslutit sig till internationella telekonventionen, eller till ett land, där

statsmakterna godtagit sändningen, synes åtal för här i riket lämnad medverkan

till sändningen endast böra ifrågakomma, då särskilda skäl därtill

föreligger. Åtalsfrågan bör därför i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj :t.

Då tidpunkten för lagens ikraftträdande lämpligen bör bestämmas efter

samråd med övriga nordiska länder, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t

att förordna om lagens ikraftträdande.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Bo Järmark

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962

23

Förslag till

Lag med förbud mot rundradiosändning från internationellt vattenjn. m.

•1,-, j .JM- IIy i» ,1 ,[: !hn ■ r lobeij a>''A

1 §•

Radioanläggning må ej på öppna havet eller i luftrummet däröver nyttjas

för rundradiosändning, som orsakar menliga störningar vid radiomottagning

i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller är avsedd att mottagas i något

av dessa länder.

Ej må någon upprätta eller innehava radioanläggning, som är avsedd att

nyttjas för sådan rundradiosändning.

2 §.

Ej må någon:

1. genom tekniskt eller ekonomiskt bistånd, försäljning av förnödenheter

eller annorledes medverka till upprättande, vidmakthållande eller teknisk

drift av radioanläggning, som är avsedd för rundradiosändning i strid mot

bestämmelserna i 1 § första stycket,

2. driva rörelse med ändamål att främja rundradiosändning, som nyss

sagts,

3. lämna eller förmedla uppdrag med avseende å sådan sändning,

4. å det ställe, där sändningen förekommer, medverka till denna,

5. utföra transport till fartyg eller annan anordning, på vilken anläggningen

är upprättad.

3 §•

Här i riket må ej bedrivas rörelse med ändamål att främja rundradiosändning,

som i annat fall än i 1 § första stycket sägs företages på öppna havet

eller i luftrummet däröver. Ej heller må någon här i riket förmedla uppdrag

rörande sådan sändning.

4 §.

Den som bryter mot bestämmelserna i denna lag dömes, där ej gärningen

är belagd med straff enligt annan lag eller författning, till dagsböter eller

fängelse.

Har gärning, som avses i 1 eller 2 §, förövats utom riket annorstädes än

å svenskt fartyg eller luftfartyg och är ej fråga om rundradiosändning, som

orsakar menliga störningar i Sverige eller är avsedd att mottagas här, må

likväl, utan hinder av den begränsning som följer av 1 kap. 2 § andra stycket

strafflagen, utlänning som har hemvist i Sverige eller är medborgare eller

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962

har hemvist i något av de övriga i 1 § nämnda länderna dömas till ansvar

enligt denna lag.

Åtal för brott mot 3 § må ej väckas utan att förordnande därom meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

\i\!i

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 171 år 1962

25

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 april 1962.

Närvarande:

justitierådet Regn er,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 4 april 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över

kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 30 mars 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag med förbud mot rundradiosändning från internationellt

vatten m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren I. Lekman.

Lagrådet yttrade:

Såsom skäl för framläggande av förslaget har åberopats att Sverige, liksom

nästan samtliga andra stater, anslutit sig till 1959 års telekonvention och

de därtill hörande radioreglementena, enligt vilka det är förbjudet att driva

rundradiostationer på havet eller över havet utanför nationellt territorium,

samt att vårt land i följd därav får anses förpliktat att verka för förbudets

efterlevnad. Förbudet avser väsentligen att hindra att dylika stationer begagna

frekvenser för rundradiosändning i strid mot överenskommen fördelning

och därigenom åstadkomma störningar eller fara därför vid radiomottagning.

Vid föredragningen har för lagrådet upplysts, att veterligen icke någon

stat ännu genomfört lagstiftning i syfte att kriminalisera radiosändning i strid

mot det ovannämnda förbudet, att lagförslag av sådan innebörd framlagts i

Danmark och överväges i Finland, Norge och Nederländerna samt att frågan

inom kort skall upptagas till behandling vid sammanträde med Europarådets

juridiska kommitté angående radio och television. Vidare har upplysts att,

såvitt angår i Norden verksamma anläggningar, den utanför Sveriges östra

kust drivna icke verkat störande på radiomottagning i Sverige i vidare mån

än möjligen i fråga om mottagning från en sändare i Lyon samt att de anläggningar

som verka utanför Danmark icke stört mottagning i något land.

Vad sålunda och i övrigt blivit upplyst giver icke vid handen, att det föreligger

något trängande behov av kriminalisering. I varje fall kan ifrågasättas

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1962

lämpligheten av att Sverige genomför den föreslagna lagstiftningen utan att

avvakta det kommande sammanträdet med Europarådets nämnda kommitté;

det är icke otänkbart, att förhandlingarna kunna leda till att lagstiftningen

får annan omfattning och utformning än i förslaget. Lagrådet anser därför,

att med lagstiftning enligt förslaget bör anstå.

Anses likväl lagstiftningen böra genomföras redan nu, får lagrådet beträffande

dess räckvidd anföra följande.

Från folkrättslig synpunkt torde, såsom i motiven till förslaget uttalats,

icke föreligga hinder för Sverige att kriminalisera även sådan överträdelse

av ett i lag stadgat förbud mot rundradiosändning som begås av utlänning

utom riket, såframt gärningen riktar sig mot något mera väsentligt svenskt

intresse. Så får anses vara fallet, om en sändning medför eller innebär fara

för störning av radiomottagning här. Något hinder synes ej heller möta mot

att utsträcka kriminaliseringen till att avse även sändning, som på sådant

sätt riktar sig mot Danmark, Finland och Norge, detta dock under förutsättning

att motsvarande lagstiftning genomföres i envar av dessa stater; en

utsträckning av skyddsbestämmelsen till en stat som ej själv kriminaliserar

dylik sändning bör uppenbarligen ej ifrågakomma.

I enlighet med vad som anförts bör kriminalisering kunna avse icke blott

fall då rundradiosändning orsakar störningar vid radiomottagningen utan

även fall då sändning innebär fara för störning. På grund av vikten av att

radiotrafiken får fortgå ostörd bör även kunna beaktas den latenta fara en

anläggning av ifrågavarande slag innebär, om den med hänsyn framför allt

till frekvensförhållanden, sändareffekt och plats för anläggningen kan medföra

störningar.

Enligt förslaget inträder straff, förutom när mottagning störes, i det fall

att sändningen är avsedd att mottagas i något av de nordiska länderna. Även

om en dylik bestämmelse folkrättsligt icke skulle vara otillåten, måste den

anses olämplig. Genom bestämmelsen införes i lagen en med hänsyn till

grunderna för lagstiftningen ovidkommande synpunkt. Konventionen eller

reglementena kunna icke åberopas till stöd för ett förbud med syfte att

skydda ett land mot sändningar från anläggning utanför landet på grund

av sändningarnas innehåll. Regeln föranleder att lagen ger intryck av att

åsyfta sådant skydd eller att värna den monopolställning som i ifrågavarande

länder tillkommer visst eller vissa företag. Med hänsyn till det

sagda anser lagrådet, att bestämmelsen bör utgå. I stället kan enligt lagrådets

mening ske en viss utvidgning av kriminaliseringen i förslagets 3 §.

Utformas lagstiftningen enligt de av lagrådet ovan angivna riktlinjerna,

synes vårt land i rimlig mån uppfylla de förpliktelser konventionen ålägger.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, som anser det lämpligast

att stadgandena i lagen få formen av straffbestämmelser, att 1 § första

stycket får innehålla, att den som på öppna havet eller i luftrummet däröver

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år W62

27

använder radioanläggning för rundradiosändning, straffas med dagsböter

eller fängelse, därest sändningen orsakar eller, med hänsyn till frekvens,

sändareffekt, plats för anläggningen eller andra omständigheter, kan medföra

att radiomottagning i Sverige, Danmark, Finland eller Norge hindras

eller störes.

Det i 1 § andra stycket upptagna stadgandet lärer i föreslagen avfattning

—- med dubbla »avsedd» — komma att bli svårtillämpat. Förbudsbestämmelsen

synes lämpligen böra erhålla samma räckvidd som de i 3 § intagna

föreskrifterna och bör i så fall sammanföras med dessa.

Med bestämmelserna i 2 § avses enligt motiven viss förberedelse och medverkan

till rundradiosändning i strid mot 1 § första stycket. Det synes vara

lämpligare att 2 § får avse allenast handlingar, vilka innefatta medverkan

till brott som sägs i 1 § med förut angiven lydelse, samt att i vad gäller förberedelse

till otillåten sändning viss motsvarighet till 2 § upptages i 3 §.

Enligt motiven skall beträffande samtliga punkter i 2 § ansvar för överträdelse

kunna ådömas även när den medverkande ej insett men bort inse,

att anläggningen var avsedd för otillåten sändning. Härom lärer uttrycklig

bestämmelse vara erforderlig. Stadgandet om ansvar oberoende av uppsåt

torde böra avse den som hade skälig anledning antaga att brott förelåg, och

ansvar bör, om vad lagrådet i övrigt förordat rörande 2 § godtages, ådömas

såsom för medhjälp till brottet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hemställer lagrådet, som

finner att 2 § jämväl bör underkastas vissa redaktionella jämkningar, att i

paragrafen såsom ett första stycke upptages följande:

För medverkan till brott som sägs i 1 § straffas den som

1) genom tekniskt eller ekonomiskt bistånd, tillhandahållande av förnödenheter

eller annorledes bidrager till upprättande, vidmakthållande eller

teknisk drift av radioanläggningen,

2) utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen

finnes,

3) deltager i sändningen, där den äger rum,

4) lämnar eller förmedlar uppdrag för sändningen,

5) driver rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen.

Vidare hemställes, att såsom ett andra stycke intages denna bestämmelse:

Den som icke insåg men hade skälig anledning antaga, att brott som sägs i

1 § förelåg, dömes såsom för medhjälp till brottet.

Såsom förut anmärkts torde till 3 § böra överföras motsvarighet till föreskriften

i 1 § andra stycket. I 3 § bör vidare, i anslutning till förslaget, stadgas

straff för den som — utan att medverkan föreligger enligt 2 § i dess av

lagrådet angivna lydelse — driver rörelse med ändamål att främja sådan

sändning. Beträffande förmedling av uppdrag torde bestämmelsen, i enlighet

med uttalande i motiven att endast medverkan i mera organiserad form skall

förbjudas, böra begränsas till att avse yrkesmässig förmedling. Skäl synas fö
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

religga att vid sidan av sådan verksamhet även medtaga yrkesmässigt utförande

av transporter. Det sistnämnda torde innefatta en viss utvidgning

1 förhållande till förslaget. Bestämmelsen bör, liksom motsvarande punkt i

2 §, omfatta icke blott särskild företagare utan även förare av fartyg eller

luftfartyg. Den ytterligare utsträckning av 3 § som enligt vad förut sagts kan

böra föranledas av den förordade ändringen av 1 § första stycket torde kunna

få innebära, att svensk medborgare straffas för gärningar som här sagts,

även om de förövas utom riket, samt att straff jämväl stadgas för svensk

som, inom eller utom riket, lämnar uppdrag för sändning av ifrågavarande

slag. I sistnämnda hänseende torde dock bestämmelsen böra begränsas att

gälla den som lämnar sådant uppdrag ofta eller på en gång för längre tid

eller eljest i sådan utsträckning att han kan sägas utnyttja sändningen i

betydande omfattning. — Med angivet innehåll torde paragrafen i tillräcklig

omfattning inbegripa jämväl vad i förslagets 2 § förbjudes såsom förberedelse

till där avsedd sändning. Straff torde icke böra stadgas för medverkan

till här omförmälda brott.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet att 3 § får innehålla: Den

som här i riket upprättar eller innehar radioanläggning avsedd att användas

för rundradiosändning på öppna havet eller i luftrummet däröver, yrkesmässigt

utför transport till fartyg eller till annan anordning, där anläggningen

finnes, eller yrkesmässigt förmedlar uppdrag för sändningen eller ock driver

rörelse med ändamål att annorledes främja sändningen, straffas, där ej

2 § är tillämplig, med dagsböter eller fängelse. Detsamma skall gälla, om

svensk utom riket begår sådan gärning eller, inom eller utom riket, i betydande

omfattning lämnar uppdrag för sändningen.

Såsom framgår av vad förut sagts förordas att den i första stycket av 4 §

upptagna straffbestämmelsen uppdelas på 1 och 3 § g. Av innehållet i 4 §

bör kvarstå i första stycket angiven begränsning av straffbestämmelsernas

tillämpning; stadgandet härom torde kunna avfattas sålunda, att till straff

enligt denna lag dömes ej, om gärningen är belagd med straff i annan lag

eller författning. I motiven anföres, att i vissa fall straffbestämmelsen i

1946 års radiolag blir tillämplig; möjlighet kan då föreligga att enligt nämnda

lag förklara radioanläggningen förverkad. Härutöver må erinras om

stadgandet i SL 19: 4 om straff för sabotage, som allvarligt hindrar eller

stör användningen av radio; om sådant brott förövats, äga bestämmelserna

i SL 2: 17 första stycket om förverkande av hjälpmedel tillämpning.

Det i andra stycket av 4 § intagna stadgandet är synnerligen svårtillgängligt.

För vinnande av större tydlighet bör fullständigt angivas vilka som

skola vara underkastade ansvar, när i 1 och 2 §§ åsyftade brott förövats utom

riket annorstädes än å svenskt fartyg eller luftfartyg. Som bestämmelserna

i 1 och 2 §§ avse att bereda de övriga nordiska länderna samma skydd som

Sverige, bör ifrågavarande stadgande kunna utsträckas till att gälla envar

utlänning, oberoende av nationalitet, som finnes här i riket. Vidare synes

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

lämpligt att i anslutning till stadgandet angiva, att Kungl. Maj:ts förordnande

skall vara erforderligt för åtal mot svensk, om brottet är riktat enbart

mot Danmark, Finland eller Norge, samt för åtal mot utlänning, önskvärt

synes emellertid vara att rätten att meddela sådant förordnande skall

kunna delegeras till viss myndighet, exempelvis telestyrelsen.

Enligt lagrådets mening böra lämpligen bestämmelser motsvarande 4 §

andra stycket med nyss angivet innehåll upptagas i 1 och 2 §§. Lagrådet

hemställer därför, att i 1 § såsom ett andra stycke intages: Begår någon

brott som här avses annorstädes än å svenskt fartyg eller luftfartyg, dömes

vid svensk domstol enligt vad i första stycket stadgas, om han är svensk

eller, då han är utlänning, om han finnes här; dock må åtal mot svensk,

då brottet är riktat enbart mot Danmark, Finland eller Norge, och åtal mot

utlänning ej ske, med mindre förordnande därom meddelas av Konungen eller

den Konungen bemyndigat därtill. Vidare hemställes att i 2 § såsom ett

tredje stycke upptages: Förövas brott, som avses i första eller andra stycket,

utom riket annorstädes än å svenskt fartyg eller luftfartyg, skall vad i 1 §

andra stycket sägs äga tillämpning.

Tillika förordas, att åtalsregeln i tredje stycket av 4 §, med tillägg rörande

delegation, upptages såsom andra stycke i 3 §.

I den till lagen hörande ingressen — vilken i förslaget utelämnats — torde

lämpligen böra till upplysning om lagstiftningens syfte angivas, att ifrågavarande

bestämmelser föranletts av den i Geneve den 21 december 1959

slutna internationella telekonventionen, vilken biträtts av Sverige, Danmark,

Finland och Norge, samt av de till konventionen fogade radioreglementen.

Som den föreslagna lagen ej innehåller allmänt förbud mot här omförmälda

rundradiosändningar, synes lagens rubrik — med en mindre redaktionell

jämkning i övrigt — böra ändras till lag med förbud i vissa fall mot

rundradiosändning på öppna havet m. m.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

Utdrog av protokollet över kommunikationsärenden hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 27 april 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, lagrådets

den 26 april 1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 30 mars 1962

remitterade förslaget till lag med förbud mot rundradiosändning från internationellt

vatten m. m.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Enligt den internationella telekonventionen med tillhörande radioreglemente

är rundradiosändning från öppna havet eller luftområdet däröver

förbjuden. Så gott som alla världens länder har anslutit sig till konventionen.

I uppenbar strid med konventionen drives emellertid för närvarande

ett antal radiosändare på öppna havet, de flesta i de nordiska farvattnen.

Med anledning härav har regeringarna i Danmark, Finland, Norge

och Sverige övervägt gemensam lagstiftning mot dessa konventionsstridiga

sändare. Vidare har Nordiska rådet vid sin senaste session rekommenderat

regeringarna i de nordiska länderna att vidtaga samfällda åtgärder mot

nämnda sändare.

Det till lagrådet remitterade lagförslaget är resultatet av förutnämnda

nordiska samarbete. I sitt utlåtande har lagrådet icke anfört några principiella

betänkligheter mot att lagstiftning på området kommer till stånd.

Vad beträffar genomförandet har lagrådet emellertid ansett, att lagstiftningen

enligt förslaget bör anstå. Lagrådet har nämligen för sin del icke

bedömt behovet av kriminalisering trängande utan ifrågasatt om icke i vart

fall det sammanträde, som väntas äga rum i frågan inom Europarådet senare

i år, bör avvaktas. Det är emellertid knappast realistiskt att vänta att

detta inledande sammanträde skall medföra några påtagliga resultat.

Under de departementala nordiska överläggningar, som ledde fram till föreliggande

förslag om gemensam lagstiftning, övervägdes däremot ingående

om man skulle avvakta slutförandet av det planerade europeiska samarbetet.

Vid överläggningarna ansågs det å ena sidan vara en fördel om en

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

lagstiftning angående konventionsstridiga radiosändningar kunde omfatta

icke blott de nordiska länderna utan även övriga europeiska stater. Å andra

sidan nödgades man räkna med att arbetet inom Europarådet med utformningen

av ett gemensamt förslag kunde komma att kräva avsevärd tid.

Vidare hävdades att de konventionsstridiga radiosändarna redan under

alltför lång tid fått obeivrat bedriva sin verksamhet och att ytterligare uppskov

med lagstiftning kunde medföra risk för att förefintliga planer på nya

sändare i de nordiska farvattnen förverkligades. En gemensam nordisk lagstiftning

ansågs därför böra genomföras utan att resultatet av frågans handläggning

inom Europarådet avvaktades. Vid sakens behandling inom Nordiska

rådet gav juridiska utskottet uttryck för den uppfattningen att

återhållsamhet från de nordiska ländernas sida icke är motiverad av

det förhållandet att andra länder icke vidtagit åtgärder. Den överenskommelse

om gemensam lagstiftning som träffats mellan de nordiska regeringarna

går också ut på att lagförslag skall framläggas för respektive riksdagar

nu i vår. I enlighet härmed har danska regeringen redan förelagt

riksdagen ett lagförslag och regeringarna i Finland och Norge avser att

inom kort framlägga sina förslag. Enligt min mening har i fråga om tidpunkten

för lagstiftningens genomförande — vilket spörsmål är av övervägande

praktisk-politisk natur — den under förberedelsearbetet framdiskuterade

samlade nordiska uppfattningen sådan tyngd, att det måste

anses såsom självklart att även Sverige nu vidtager åtgärder mot de konventionsstridiga

radiosändarna. Jag föreslår därför, att förslag till lagstiftning

i ämnet förelägges riksdagen för behandling under dess vårsession.

I övrigt må med anledning av lagrådets utlåtande anföras följande.

Lagrådet hemställer om vissa lagtekniska jämkningar i lagtexten samt

föreslår också en del sakliga ändringar, innebärande i vissa fall inskränkningar,

i andra utvidgningar av det straffbara området. Den mest betydelsefulla

av dessa ändringar avser 1 § och till följd av lagens konstruktion därmed

också 2 §.

Enligt det remitterade förslaget skulle straff enligt dessa paragrafer inträda

icke blott när den konventionsstridiga sändningen stör radiomottagning

i något av de nordiska länderna utan även då sändningen är avsedd

för dessa länder. Lagrådet har ansett att sistnämnda bestämmelse bör utgå.

Motiveringen härför är att bestämmelsen — som lagrådet dock icke funnit

folkrättsligt otillåten — måste anses olämplig, därför att den ger intryck av

att åsyfta att skydda landet mot sändningar från anläggning utanför landet

på grund av sändningarnas innehåll eller att värna den monopolställning

som i de nordiska länderna tillkommer vissa rundradioföretag.

Något sådant syfte som lagrådet funnit den föreslagna texten kunna ge

intryck av har emellertid — såsom otvetydigt framgår av mitt anförande

vid remissen — självfallet icke förelegat. Ett försök att hindra avlyssning

av viss rundradiosändning, vare sig på grund av dess innehåll eller för att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1962

värna om vårt lands egen rundradiosändning, skulle fullständigt strida

mot den politik som vi fört och avser att föra på detta område. Här är endast

fråga om att se till att de internationella överenskommelserna om

tillståndskrav för rundradiosändning, förbud mot sådan sändning från

öppna havet och fördelning av våglängder blir respekterade.

I stället var avsikten med den diskuterade bestämmelsen att vinna en

lämplig begränsning av de sändare som skall omfattas av lagen. Lagrådets

förslag innebär en ännu snävare begränsning av det straffbara området i

1 §. Emellertid har lagrådet i stället föreslagit en viss utvidgning av det

straffbara området i 3 §. Denna motsvarar dock ej, åtminstone icke i alla

avseenden, fullt ut inskränkningarna i 1 och 2 §§. Någon tvekan kan därför

råda om den tillgodoser de krav som kan ställas på vår lagstiftning för att

de gemensamma nordiska åtgärderna skall få erforderlig effekt. Jag finner

mig dock kunna utgå ifrån att så skall bli fallet och kan därför förorda, att

lagrådets ändringsförslag godtas i denna del. Även i övrigt bör lagrådets

förslag kunna accepteras med allenast den ändringen att utförandet av transporter

även enligt 3 § bör vara förbjudet oavsett om det sker yrkesmässigt

eller ej. Skulle den svenska lagstiftningen mot illegala sändare icke visa

sig effektiv, måste den självfallet skärpas.

På grund av vad nu anförts har inom kommunikationsdepartementet —

med beaktande av de synpunkter lagrådet anfört — upprättats förslag till

lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att

Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition

föreslå riksdagen att antaga lagförslag i enlighet med nämnda förslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Folke Görs

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

202092

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. in. a1 i texten
  2. 1LU 1962:40 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med förbud i vissa fall mot rundradiosändning på öppna havet m. m., dels ock i ämne s. 1 i texten