Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m

1962-10-05 · 59 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 58 av 59 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:185, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

1

Nr 185

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse, m. m.; given Stockholms slott den

5 oktober 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och

lagrådet hållna protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
2)

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
3)

lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen; och

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till systemet med återlån inom den allmänna tilläggspensioneringen

föreslås i propositionen vissa ändringar i banklagen och sparbankslagen.

Sålunda undantages återlån från det krav på formell kortfristighet,

som i allmänhet gäller för utlåningen hos affärsbanker och sparbanker.

Vidare får sparbank rätt att i samband med återlån upptaga motsvarande

lån hos allmänna pensionsfonden.

I propositionen föreslås även ändring av de individuella insättningsbegränsningarna

hos olika kreditinstitut. I sparbank föreslås maximibeloppet

för insättning på sparbanksräkning höjt från 100 000 till 200 000 kronor

och den s. k. fria sektorn vidgad från 15 till 20 procent av behållningen

1 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 185

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

på sparbanksräkning. Maximibeloppet för insättning på sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning hos affärsbank och centralkassa för jordbrukskredit

höjes från 15 000 till 50 000 kronor. Insättningsmaximum i postsparbanken

höjes från 30 000 till 100 000 kronor.

Slutligen föreslås en höjning av det allmänna individuella maximibeloppet

för s. k. blancokredit hos affärsbank från 5 000 till 15 000 kronor.

Förslagen är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1963.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

3

Bilaga

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56, 57 och 67 §§ lagen den 31 mars 1955 om

bankrörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må — — — må

dock

1. stat, kommun---särskild

säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses

föreligga;

3. av vederhäftig---erhål
lits;

samt

4. annan kredit utan särskild säkerhet

kunna lämnas till sammanlagt

högst en tiondel av bankbolagets

eget kapital samt till ett belopp i

varje särskilt fall av högst sjuttiofemtusen

kronor, då krediten lämnas

småföretagare för hans rörelse, och

eljest högst femtusen kronor.

57 §.

Är lån---sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i

första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja kredit i räkning på högst

ett år; samt

2. i enlighet med närmare bestämmelser

i bolagsordningen utlämna

lån mot skuldebrev med längre löptid

än sex månader till sammanlagt

belopp av högst tjugu procent av bolagets

eget kapital, dock att beträf
1

Senaste lydelse av 56 § se 1960: 61 och av

56 §.

Bankaktiebolag må — — — må

dock

1. stat, kommun---särskild

säkerhet;

2. kortvarig kredit---anses

föreligga;

3. av vederhäftig---erhål
lits;

samt

4. annan kredit utan särskild säkerhet

kunna lämnas till sammanlagt

högst en tiondel av bankbolagets

eget kapital samt till ett belopp i

varje särskilt fall av högst sjuttiofemtusen

kronor, då krediten lämnas

småföretagare för hans rörelse, och

eljest högst femtontusen kronor.

57 §.

Är lån —--sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i

första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja kredit i räkning på högst

ett år;

2. bevilja återlån, varom stadgas i

reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, med längre

löptid än sex månader; samt

3. i enlighet med närmare bestämmelser

i bolagsordningen utlämna

andra lån mot skuldebrev med längre

löptid än sex månader till sammanlagt

belopp av högst tjugu procent

av bolagets eget kapital, dock att

57 § se 1956:147.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

(Gällande lydelse)

fande lån, för vilkas fulla gäldande

staten är ansvarig, nämnda belopp

må överskridas med sammanlagt

högst fem procent av bolagets eget

kapital.

Lån som avses i andra stycket 2

må, där icke staten är ansvarig för

lånets fulla gäldande, icke ställas på

längre återbetalningstid än tio år och

ej heller uppgå till högre belopp i

varje särskilt fall än etthundrafemtiotusen

kronor. Beträffande lån, för

vars fulla gäldande staten icke är ansvarig

och för vilket säkerheten utgöres

av borgen av annan än kommun

eller därmed jämförlig samfällighet,

skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid,

för vilken lånet beviljats.

67 §.

Insättas penningar — — — hos

bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning må icke annorledes

än genom upplupen räntas

läggande till kapitalet ökas utöver

femtontusen kronor. Då, efter vad i

70 § stadgas, för samma person utfärdats

flera motböcker, skall dock

vad nyss är sagt gälla i fråga om

tillgodohavandet enligt varje särskild

motbok.

Bankbolag må---av bolaget.

I fråga---särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

beträffande lån, för vilkas fulla gäldande

staten är ansvarig, nämnda belopp

må överskridas med sammanlagt

högst fem procent av bolagets

eget kapital.

Lån som avses i andra stycket 3

må, där icke staten är ansvarig för

lånets fulla gäldande, icke ställas på

längre återbetalningstid än tio år och

ej heller uppgå till högre belopp i

varje särskilt fall än etthundrafemtiotusen

kronor. Beträffande nu avsett

lån, för vars fulla gäldande staten

icke är ansvarig och för vilket

säkerheten utgöres av borgen av annan

än kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, skall i skuldebrevet

utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid, för vilken lånet

beviljats.

67 §.

Insättas penningar — — — hos

bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning må icke annorledes

än genom upplupen räntas

läggande till kapitalet ökas utöver

femtiotusen kronor. Då, efter vad i

70 § stadgas, för samma person utfärdats

flera motböcker, skall dock

vad nyss är sagt gälla i fråga om

tillgodohavandet enligt varje särskild

motbok.

Bankbolag må — ---av bolaget.

I fråga —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

5

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 22, 25 och 29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Med de---å sparbanksräk
ning.

En och samma insättares tillgodohavande

å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet ökas

utöver visst i reglementet bestämt

belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej må---uppsägningstidens

utgång.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande

femton procent av de enligt

senaste bokslut å sparbanksräkning

innestående medlen, äger sparbank

mottaga inlåning å annan, valfri

räkning.

Härutöver må sparbank upptaga

lån mot sådana för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, som

medföra rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga fordringsägare

(förlagsbevis). För att tillgodose

tillfälligt penningbehov må

sparbank jämväl begagna kredit i

checkräkning hos riksbanken eller

inländskt bankaktiebolag eller annorledes

upptaga lån.

22 §.

Med de---å sparbanksräk
ning.

En och samma insättares tillgodohavande

å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet ökas

utöver visst i reglementet bestämt

belopp, högst tvåhundratusen kronor.

Ej må---uppsägningstidens

utgång.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande

tjugu procent av de enligt

senaste bokslut å sparbanksräkning

innestående medlen, äger sparbank

mottaga inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga

lån mot sådana för den allmänna rörelsen

avsedda förskrivningar, som

medföra rätt till betalning först efter

utfärdarens övriga fordringsägare

(förlagsbevis), ävensom, i

samband med återlån enligt reglementet

angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, hos denna fond

upptaga däremot svarande lån. För

att tillgodose tillfälligt penningbehov

må sparbank jämväl begagna kredit

i checkräkning hos riksbanken eller

inländskt bankaktiebolag eller annorledes

upptaga lån.

1 Senaste lydelse av 29 § se 1956:148.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

(Gällande lydelse)

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten

icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller därmed jämförlig

samfällighet ej svarar i egenskap av

huvudgäldenär eller löftesmän, icke

ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga är om lån, för vilket

säkerheten utgöres av inteckning i

fast egendom eller tomträtt, inom

sex månader, skall sparbanken förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till

återbetalning senast inom tid, som

nyss för varje fall sagts; och må sådan

uppsägningsrätt icke i något avseende

inskränkas av sparbanken.

Kredit i checkräkning må dock utan

förbehåll om uppsägningsrätt beviljas

på högst ett år.

Utan hinder---sagda tid.

Lån som---tio år.

Innan lån ----upplåtna fas
tigheten.

Såsom säkerhet — — — omförmälda

uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt

att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga,

därest den intecknade fasta egendomen

eller tomträtten till följd av

vanvård av byggnad, skogsavverkning

eller av annan anledning undergår

sådan värdeminskning, att säkerheten

i märklig mån försvagas, eller

därest tomträtten uppsäges. Nedsättning

av taxeringsvärdet å den

fasta egendomen eller å byggnaden

eller byggnaderna å den med tomträtt

upplåtna fastigheten skall icke i

och för sig utgöra grund för uppsägning.

(Föreslagen lydelse)

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten

icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller därmed jämförlig

samfällighet ej svarar i egenskap av

huvudgäldenär eller löftesmän, icke

ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga är om lån, för vilket

säkerheten utgöres av inteckning i

fast egendom eller tomträtt, inom

sex månader, skall sparbanken förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till

återbetalning senast inom tid, som

nyss för varje fall sagts; och må sådan

uppsägningsrätt icke i något avseende

inskränkas av sparbanken.

Utan förbehåll om uppsägningsrätt

må dock återlån enligt reglementet

angående allmänna pensionsfondens

förvaltning beviljas med längre löptid

än här angivits samt kredit i checkräkning

beviljas på högst ett år.

Utan hinder---sagda tid.

Lån som---tio år.

Innan lån---upplåtna fas
tigheten.

Såsom säkerhet — — — omförmälda

uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt

att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är fråga,

därest den intecknade fasta egendomen

eller tomträtten till följd av

vanvård av byggnad, skogsavverkning

eller av annan anledning undergår

sådan värdeminskning, att säkerheten

i märklig mån försvagas, eller

därest tomträtten uppsäges. Nedsättning

av taxeringsvärdet å den

fasta egendomen eller å byggnaden

eller byggnaderna å den med tomträtt

upplåtna fastigheten skall icke i

och för sig utgöra grund för uppsägning.

I fråga om återlån, som avses i

första stycket, skall sparbank förbehålla

sig rätt att, därest den för lånet

ställda säkerheten i märklig mån

försvagas, uppsäga lånet till betalning

senast inom tre månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 31 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasse
-

rörelsen skall erhålla ändrad lydelse j

(Gällande lydelse)

31 §.

Insättas penningar--- — hos

kassan.

En och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning må icke annorledes

än genom upplupen räntas

läggande till kapitalet ökas utöver

femtontusen kronor. Då, efter vad i

32 § stadgas, för samma person utfärdats

flera motböcker, skall dock

vad nyss är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet

enligt varje särskild

motbok.

Centralkassa må---av kas
san.

I fråga —--med bank.

satt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

31 §.

Insättas penningar — — — hos

kassan.

En och samma insättares tillgodohavande

på sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning må icke annorledes

än genom upplupen räntas

läggande till kapitalet ökas utöver

femtiotusen kronor. Då, efter vad i

32 § stadgas, för samma person utfärdats

flera motböcker, skall dock

vad nyss är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet

enligt varje särskild

motbok.

Centralkassa må---av kas
san.

I fråga---med bank.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Förslag

till

förordning

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922 angående

postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2 §•

Mom. 1. Envar äger---i post
sparbanken.

Insättning må, såvida Kungl.

Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske

allenast i helt krontal. En och samma

persons tillgodohavande må ej

ökas utöver 30 000 kronor eller, där

fråga är om tillgodohavande enligt

motbok för insättning på grund av

sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes

än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet.

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Mom. 1. Envar äger---i post
sparbanken.

Insättning må, såvida Kungl.

Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske

allenast i helt krontal. En och samma

persons tillgodohavande må ej

ökas utöver 100 000 kronor annorledes

än genom upplupen räntas läggande

till kapitalet. Generalpoststyrelsen

äger dock, då särskilda skäl

föreligga, att för vissa slag av medel

fastställa lägre inlåningsgränser.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

Vad i samband med ikraftträdandet av förordningen den 18 maj 1962

(nr 148) om ändring i förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken

förordnats rörande fortsatt tillämpning av 2 § 1 mom. andra stycket

sista punkten sistnämnda förordning i äldre lydelse skall upphöra att

gälla med ikraftträdandet av denna förordning.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se 1962:148.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

25 maj 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i

lagen om bankrörelse, m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Svenska bankföreningen har i skrivelser den 13 april 1960 och den 18 oktober

1961 hemställt om viss ändring av bestämmelserna i 57 § banklagen

angående affärsbanks rätt att lämna s. k. bundna lån. Enligt gällande

bestämmelser skall med vissa undantag lån, som affärsbank beviljar, vara

antingen ställt att betalas inom sex månader eller beviljat med förbehåll om

rätt för banken att uppsäga lånet till återbetalning senast inom samma tid.

Bankföreningens framställning syftar till att ge affärsbank obegränsad frihet

att utan sadant förbehåll bevilja lån för längre tid än sex månader i

fall där lånet är omedelbart anknutet till visst avtal om export eller utgör

återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

Över bankföreningens förstnämnda framställning har efter remiss yttranden

avgivits av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,

kommerskollegium, generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfondens första, andra och tredje

fondstyrelser, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund

och Sveriges allmänna hypoteksbank. Kommerskollegium har vid sitt

utlåtande fogat yttranden från samtliga handelskamrar i riket samt från

Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och Sveriges

hantverks- och industriorganisation.

Sparbanksinspektionen har i sitt remissyttrande uttalat att, om bankföreningens

framställning leder till ändring av banklagen såvitt avser återlån,

sparbank bör genom ändring av 29 § sparbankslagen beredas motsvarande

möjlighet att binda av sparbanken beviljad kredit som utgör återlån. I särskild

skrivelse den 17 oktober 1961 har sparbanksföreningen biträtt detta

förslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelse den 25 november 1960 gjort

framställning om sådan ändring av 25 § sparbankslagen, att sparbank får

rätt att upptaga lån hos allmänna pensionsfonden.

över sparbanksföreningens framställning har efter remiss yttranden avgivits

av sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, kommerskollegium,

generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

allmänna pensionsfondens tre särskilda fondstyrelser, Svenska

bankföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna

hypoteksbank. Kommerskollegium har vid sitt utlåtande fogat yttranden

från Stockholms och Skånes handelskamrar samt från handelslcamrarna i

Göteborg och Gävle.

I en inom finansdepartementets rättsavdelning i februari 1962 upprättad

promemoria angående individuella insättningsmaxima bos vissa kreditinstitut

(stencilerad) har redovisats skilda framställningar från vederbörande

centrala organisationer för affärsbankerna, sparbankerna och jordbrukskasserörelsen

om ändring av de regler angående individuellt insättningsmaximum,

som gäller i nämnda kreditinstitut, samt en

framställning från generalpoststyrelsen om ändring av motsvarande regler i

förordningen angående postsparbanken. I promemorian har framlagts förslag

till vissa ändringar i nämnda bestämmelser.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, kommerskollegium, generalpoststyrelsen,

fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska

bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund,

Sparbankernas bank aktiebolag och Jordbrukets bank. Kommerskollegium

har bifogat yttranden från Stockholms och Skånes handelskamrar

samt från handelskamrarna i Göteborg och Gävle.

Svenska bankföreningen har i framställning den 28 februari 1962 hemställt

om sådan ändring av 56 § banklagen, att affärsbank beredes ökad

möjlighet att bevilja s. k. b 1 a n c o k r e d i t, d. v. s. lån utan särskild säkerhet.

Över denna framställning har efter remiss yttranden avgivits av bankoch

fondinspektionen samt fullmäktige i riksbanken.

Jag anhåller nu — efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet

i fråga om postbanken — att få upptaga dessa ärenden. Därvid

vill jag redan inledningsvis erinra, att frågan om behovet av långfristiga

krediter för exportändamål behandlats i propositionen nr 125 till årets riksdag.

I denna proposition har — efter förhandlingar mellan en statlig förhandlingsdelegation

och en av Svenska bankföreningen utsedd förhandlingsdelegation

—- hemställts om bemyndigande för Kungl. Maj :t att träffa avtal

med affärsbankerna om inrättande av ett särskilt institut för exportkrediter.

Denna hemställan har bifallits av riksdagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

11

II. Bundna lån

Gällande ordning

För affärsbankerna är rätten att bevilja s. k. bundna lån —- lån

med bestämd löptid utan förbehåll om rätt för banken att uppsäga lånet till

tidigare återbetalning — reglerad i 57 § i 1955 års lag om bankrörelse.

Enligt huvudregeln, vilken återfinnes i paragrafens första stycke, skall

den lånebeviljande banken i fall, där lån icke är ställt att betalas inom sex

månader, förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom

denna tid.

I paragrafens andra stycke medges vissa undantag från huvudregeln. Sålunda

får bank utan sådant förbehåll om uppsägningsrätt som avses i första

stycket bevilja kredit i räkning på högst ett år. Vidare får bank, i enlighet

med närmare bestämmelser i bolagsordningen, utlämna lån mot skuldebrev

med längre löptid än sex månader till ett sammanlagt belopp av högst

tjugo procent av bankens eget kapital. Beträffande lån, för vilkas fulla betalning

staten är ansvarig, får detta belopp överskridas med sammanlagt

högst fem procent av bankens eget kapital.

För bundna lån med längre löptid än sex månader, vilka icke utgör kredit

i räkning, gäller enligt paragrafens tredje stycke särskilda villkor. Sålunda

får dessa lån inte ställas på längre återbetalningstid än tio år och inte heller

uPP§å till högre belopp än 150 000 kronor för en och samme låntagare. Utgöres

lånesäkerheten av borgen, skall vidare i skuldebrevet utfästas årlig

avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats. Bestämmelserna

i detta stycke om längsta återbetalningstid, individuell maximering

och amorteringsvillkor gäller inte i fall, där staten är ansvarig för lånets

tulla betalning. Undantagna från föreskriften om amorteringsvillkor vid

borgenslån är även lån, där borgen tecknats av kommun eller därmed jämförlig

samfällighet.

För sparbankerna finns motsvarande regler i 29 § i 1955 års lag

om sparbanker.

I paragrafens första stycke ges huvudregeln, enligt vilken även sparbanksutlåningen

i princip skall vara formellt kortfristig. Sparbankslån i allmänhet

skall sålunda antingen vara ställt att betalas inom tre månader eller

lämnas med förbehåll om rätt för sparbanken att uppsäga lånet till återbetalning

inom denna tid. För lån, där säkerheten ulgöres av inteckning i

fast egendom eller tomträtt, är dock längsta löptid respektive uppsägningstid

sex månader. Den föreskrivna uppsägningsrätten får icke inskränkas

i något avseende, vilket betyder att låneräntan ej kan bindas i vidare mån

än sparbanken äger binda lånets kapitalbelopp.

Från huvudregeln om kortfristighet finns tre undantag. Sålunda får lån,

för vars fulla betalning staten är ansvarig eller för vilket kommun eller

därmed jämförlig samfällighet svarar i egenskap av huvudgäldenär eller

löftesmän, beviljas på hur lång tid som helst utan förbehåll om uppsäg
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

ningsrätt för sparbanken. Vidare får utan sådant förbehåll beviljas kredit

i checkräkning på högst ett år. Slutligen äger sparbank, där summan av

insättarnas behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt

senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, enligt 29 § andra

stycket befogenhet att under vissa särskilda förutsättningar och i begränsad

omfattning bevilja lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom eller

tomträtt utan att därvid göra eljest föreskrivet förbehåll om uppsägningsrätt

för sparbanken.

Bundna inteckningslån får enligt 29 § tredje stycket utlämnas högst till ett

sammanlagt belopp motsvarande trettio procent av summan av insättarnas

behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut.

Högst en femtedel av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett

och samma år. Lånen får inte ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Såsom säkerhet får godtagas endast sådan fastighets- eller tomträttsinteckning,

som uppfyller vissa i 29 § femte stycket angivna kvalifikationskrav.

Sålunda skall inteckningen gälla antingen i jordbruksfastighet eller i bostads-

eller affärsfastighet inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan

fastställts. Även inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet inom

sådant område godtages. I sistnämnda fall förutsättes dock, bland annat,

att den eller de byggnader som finns uppförda på tomträttsmarken är avsedda

väsentligen för bostadsändamål. Således godtages inte inteckning i

industrifastighet och ej heller inteckning i tomträtt med byggnader för industriellt

eller kommersiellt ändamål. För att gälla som säkerhet för bundet

lån skall inteckning vidare ligga inom sextio procent av det senast fastställda

taxeringsvärdet.

Sparbank, som lämnat bundet inteckningslån, skall enligt 29 § sjätte

stycket förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning senast inom tre

månader, om den intecknade fasta egendomen eller tomträtten till följd av

vanvård av byggnad eller på grund av skogsavverkning eller av annan anledning

undergår sådan värdeminskning att säkerheten i märklig mån försvagas.

Detsamma gäller, om intecknad tomträtt uppsäges.

Sparbankslagen innehåller inte någon allmän bestämmelse om begränsning

av den faktiska återbetalningstiden för lån. Beträffande lån, för vilket

säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, gäller dock enligt 28 § femte stycket sparbankslagen, att

lånet får utlämnas endast på viss tid och ej får utestå längre än femton år.

Är sådant lån ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall som huvudregel

i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för

vilken lånet beviljats. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall sparbanken

förbehålla sig sådan uppsägningsrätt, som föreskrives i 29 § första

stycket. Dessa regler gäller inte lån, för vars fulla betalning staten är ansvarig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

13

Återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning

Enligt 31 § lagen den 28 maj 1959 om försäkring för allmän tilläggspension

skall avgifterna till försäkringen ingå till en fond, benämnd allmänna

pensionsfonden, vilken förvaltas på sätt Konungen med riksdagen bestämmer.

I den av årets riksdag antagna lagen om allmän försäkring, vilken är

avsedd att fr. o. m. den 1 januari 1963 ersätta förstnämnda lag, återfinnes

motsvarande bestämmelse i 19 kap. 5 §.

I det av Kungl. Maj :t med riksdagen antagna reglementet den 28 maj 1959

angående allmänna pensionsfondens förvaltning föreskrives, att inflytande

penningmedel skall efter vissa i reglementet angivna fördelningsgrunder

förvaltas av tre särskilda styrelser, benämnda första, andra och tredje fondstyrelsen.

Enligt 14 § i reglementet äger vissa kreditinrättningar, däribland

bankaktiebolag och sparbank, att mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning

bevilja den, som under föregående år erlagt avgift enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension, återlån med högst hälften av den erlagda

avgiften. Återlån får dock inte beviljas, om lånebeloppet enligt dessa regler

ej skulle uppgå till 500 kronor. Kreditinrättning, som lämnat återlån, äger

enligt 15 § första stycket i samband därmed till motsvarande belopp erhålla

lån från den fondstyrelse, som har att förvalta de avgifter på vilka återlånet

grundas. Den som erlagt avgift till försäkringen för allmän tilläggspension

har således inte ovillkorlig rätt till återlån, och om sådant lån beviljas

blir han inte låntagare hos allmänna pensionsfonden utan hos den

kreditinrättning som beviljat återlånet. För återbetalning gentemot fonden

svarar kreditinrättningen, oavsett om den som erhållit återlånet fullgör sin

förpliktelse eller ej.

Ett låns egenskap av återlån visar sig, som framgår av det anförda, reellt

i att kreditinrättningen har rätt att hos allmänna pensionsfonden erhålla

lån med belopp motsvarande återlånet. Däremot kommer för återlånet att

gälla banklagens och sparbankslagens allmänna regler om affärsbanks respektive

sparbanks utlåning, bland annat i fråga om kravet på säkerhet och

förutsättningarna för tidsbundenhet.

Räntesatsen för lån, som fondstyrelse lämnar kreditinrättning i samband

med ett av denna beviljat återlån, fastställes enligt 15 § andra stycket i reglementet

av Kungl. Maj :t. Denna räntesats skall som regel bestämmas så, att

den med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande räntesats

vid inlåning i bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank och centralkassa

för jordbrukskredit. Räntan på återlånet bestämmes däremot genom fri

överenskommelse mellan kreditinrättningen och den som erhåller återlånet.

Återlån, som inte i sin helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet,

skall enligt 16 § i reglementet amorteras årligen med belopp inte understigande

en tiondel av lånesumman. Den återlånebeviljande kreditinrättningens

motsvarande lån hos allmänna pensionsfonden skall återbetalas i samma

mån som återlånet, dock inte långsammare än som föreskrivits i villkoren

för återlånet. Reglementet hindrar ej, att kreditinrättningen medger

längre löptid eller mindre årlig amortering än en tiondel. Gentemot pen
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

sionsfonden måste dock kreditinrättningen fullgöra de för återlån föreskrivna

amorteringarna, varvid återlånet successivt övergår till att bli ett

lån av ordinär typ.

Närmare bestämmelser om återlån har intagits i kungörelsen den 9 december

1960 (nr 714) med föreskrifter rörande återlån enligt reglementet

den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

Då återlån skall grundas på avgifter som erlagts under närmast föregående

år, har sådana lån kunnat beviljas först under år 1961. Sammanlagda

beloppet av beviljade återlån uppgick den 31 december 1961 till omkring

53 miljoner kronor.

Bankföreningens framställning

Svenska bankföreningen uttalar i sin framställning inledningsvis, att affärsbankernas

möjligheter till långfristig bunden kreditgivning enligt gällande

banklag är snävt begränsade. Bestämmelserna härom, som har till

syfte att skapa garantier för bankernas likviditet, torde, fortsätter bankföreningen,

vara något för vårt land säreget. Såvitt bankföreningen kunnat

utröna, har man ingenstädes utomlands ansett sig ha anledning att ingripa

reglerande i affärsbankernas möjligheter att lämna bundna lån, utan man

har där överlämnat åt bankerna att själva avgöra i vilken utsträckning sådan

kreditgivning kan rymmas inom gränserna för en sund likviditetspolitik.

Bankföreningen är övertygad att, om motsvarande frihet lämnades

de svenska bankerna, dessa skulle handha uppgiften med största omsorg

och ansvarskänsla.

I sin framställning uttalar bankföreningen vidare, att sedan den tid varifrån

inskränkningarna i rätten att lämna bundna krediter härstammar

inträtt en förändring av likviditetsstrukturen inom bankväsendet och näringslivet

i övrigt. Denna förändring finner föreningen tala för att tvingande

regler i detta avseende ej längre är erforderliga. Samtidigt har utvecklingen

på kapitalförsörjningsområdet enligt föreningens mening gjort det mer angeläget

än förr att utnyttja bankernas resurser även för mera långfristig

kreditgivning till näringslivet. Detta är, anför föreningen, en internationell

tendens.

Bankföreningen förklarar sig vara medveten om att det måhända kan

väcka betänkligheter att utan närmare utredning helt upphäva gällande begränsningar

i rätten att lämna bundna lån. En viss uppmjukning av stadgandena

i ämnet bör dock enligt bankföreningens mening kunna genomföras

omedelbart i syfte att undanröja svårigheterna på ett par begränsade områden,

där det i dagens läge framstår som särskilt angeläget att i ökad utsträckning

kunna stå näringslivet till tjänst med fasta krediter. Härmed

avser bankföreningen exportkrediter och återlån.

Vid banklagens tillkomst synes man, fortsätter bankföreningen, ha utgått

från att intresse för bundna lån främst kunde finnas hos småindustrin och

hantverket vid genomförande av investeringar. I sin framställning, som avgivits

innan förhandlingarna mellan Kungl. Maj :t och bankföreningen om

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

15

inrättande av ett särskilt exportkreditinstitut påbörjades, anför föreningen

vidare, att det numera visat sig i hög grad önskvärt att kunna lämna bundna

lån även i samband med exportkrediter. Föreningen hänvisar

därvid till betydelsen av förmånliga betalningsvillkor i konkurrensen på utländska

marknader. Mången gång är sålunda en relativt lång kredit en ofrånkomlig

förutsättning för att en affär skall komma till stånd. Därvid godtages

i allmänhet inte ett förbehåll om rätt till uppsägning i förtid. Ett sådant arrangemang

måste, enligt vad bankföreningen framhåller, te sig riskabelt för

exportören, om han inte kan påräkna att i sin tur erhålla motsvarande tidsbundna

finansieringskredit, och bankerna ställs därför ofta inför önskemålet

om bundna lån för finansiering av exportkrediter. I regel är emellertid,

uppger bankföreningen, bifall till sådana framställningar uteslutet, bl. a.

därför att kreditbeloppet överskrider 150 000 kronor. Motsvarande svårigheter

uppkommer vid sådana exportaffärer, där av tekniska skäl icke exportören

utan en svensk bank måste fungera som direkt kreditgivare till

utlandet.

Ytterligare efterfrågan på bundna lån kan enligt bankföreningen förutses

uppkomma på grund av vad som beslutats angående återlån av avgifter

till försäkringen för allmän tilläggspension. Återlånen är, anför bankföreningen,

avsedda att vara en kompensation för den minskning av självfinansieringsmöjligheterna,

som företagen får vidkännas på grund av tillläggspensioneringen.

Detta syfte skulle enligt bankföreningens åsikt mången

gång helt eller delvis förfelas, om låntagaren inte finge trygghet för att få

behålla lånet under relativt lång tid. I reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning förutsättes också, anför bankföreningen, att återlån

regelmässigt skall konstrueras som amorteringslån på viss tid, högst

tio år. Bankföreningen betraktar det därför som självfallet, att oinskränkt

möjlighet skall finnas att lämna återlån i form av bundna lån. Föreningen

vill därvid framhålla, att några betänkligheter häremot icke kan möta från

likviditetssynpunkt eftersom den inlåning från fonden som tages i anspråk

för återlånen ej kommer att behöva återbetalas i snabbare takt än dessa.

Under hänvisning till det anförda hemställer bankföreningen om förslag

till sådan ändring av 57 § banklagen, att bankbolag får obegränsad frihet

att — utan sådant förbehåll om uppsägningsrätt som sägs i första stycket

av paragrafen — sätta löptiden längre än till sex månader för kredit som

är omedelbart anknuten till visst avtal om export eller utgör återlån, varom

förmäles i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

Remissyttrandena

Bankföreningens allmänna synpunkter på frågan om bunden

långivning behandlas av flera remissorgan.

Hank- och fondinspektionen ställer sig avvisande till tanken på vidgade

möjligheter till formellt bunden långivning. Inspektionen framhåller därvid,

att lagstiftaren i denna fråga bygger på lång och fast praxis inom

svenskt affärsbanksväsen. De bestämmelser, som reser hinder mot bunden

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

långfristig kredit, införlivades visserligen med vår lagstiftning först vid tillkomsten

av nuvarande banklag, men de hade tidigare länge haft motsvarigheter

i de för bankerna fastställda bolagsordningarna. Återhållsamheten

i fråga om kredittidens längd beror enligt inspektionen i första hand på att

affärsbankernas inlåning är formellt kortfristig. Såsom erfarenheten visat,

kan inlåningen även förete hastiga och kraftiga fluktuationer. En omfattande

placering av inlåningsmedel i långtidsbundna krediter skulle därför, menar

inspektionen, lätt kunna äventyra bankernas möjligheter att fullgöra

sina betalningsförpliktelser.

Inspektionen anför vidare.

Problemet om lånetidens längd är sålunda för affärsbankernas vidkommande

främst ett likviditetsproblem men det är också av betydelse för bankerna

ur soZaenssynpunkt. Det är sålunda alltid vanskligt att bedöma ett

företags utvecklingsmöjligheter på lång sikt och redan denna omständighet

gör, att en utsträckning av lånetiden normalt innebär en ökning av kreditrisken.

Bindningen gör det vidare svårare för vederbörande bank att vid

en ogynnsam utveckling av låntagarens rörelse i god tid vidtaga åtgärder

till förebyggande eller minskning av en befarad förlust. Ett uttryck härför

har man ju i de krav på kvalificerad säkerhet, som alla institut med långtidsbunden

utlåning på sitt program uppställer.

Enligt inspektionens mening har utvecklingen inte inneburit sådana ändringar

i de förhållanden, som inverkar på frågans bedömning, att all reglering

av lånetiden skulle kunna slopas och åt bankerna överlämnas att bestämma

i vad mån de kan bevilja långtidsbundna lån. Inspektionen finner

så mycket mindre anledning att uppge principen om formell kortfristighet

för bankernas långivning som behovet av långfristiga lån förefaller att ha

varit begränsat. Den 30 juni 1960 belöpte summan av sådana lån till endast

34 miljoner kronor, trots att bankerna med nu gällande regler skulle ha

kunnat bevilja ytterligare åtminstone ett par hundra miljoner kronor i dylik

kredit. En bidragande orsak härtill kan enligt inspektionen förmodas

vara att bankernas eget intresse för långtidsbundna krediter i verkligheten

förblivit svalt och att deras grundinställning till problemet präglats mera

av de tankegångar, som tidigare under lång tid varit bestämmande för deras

praktiska handlande.

Svenska bankföreningen har, med anledning av vad bank- och fondinspektionen

yttrat om utnyttjandet av de nuvarande möjligheterna till långtidsbunden

kreditgivning, i sin senare framställning anfört, bland annat,

att även om inspektionens uttalande må vara riktigt beträffande bankväsendet

i dess helhet det dock icke äger giltighet för alla banker. På sina håll

har enligt bankföreningen redan yppat sig svårigheter att i önskvärd utsträckning

bereda plats för industrigarantilån, och i andra banker utgör

svårigheten att tillfredsställa den ständigt växande efterfrågan på statsgaranterade

studielån av olika slag ett allvarligt bekymmer. Härtill kommer

sålunda exportkreditgivningen och återlånen. Efterfrågan på återlån torde

inom kort få betydligt större omfattning än hittills.

Fullmäktige i riksbanken förklarar, att fullmäktige inte skulle motsätta

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1062

sig att reglerna för bankutlåningens tidsbundenhet upptages till ny omsorgsfull

prövning med utgångspunkt från nuvarande likviditetsförhållanden

och de behov av för längre tid bundna bankkrediter som kunde konstateras.

Fullmäktige anför som skäl härför, att det grundläggande kravet på

kortfristighet härstammar från en tid då likviditetsstrukturen hos hankväsendet

och näringslivet i övrigt var väsentligt annorlunda än nu.

Även kommerskollegium berör frågan om en allmän omprövning av nuvarande

lagregler i detta hänseende. Enligt kollegiets mening måste bankföreningens

framställning ses mot bakgrunden av syftet med dessa regler,

nämligen att skydda bankernas likviditet. Kollegiet ifrågasätter emellertid,

om inte de bundna lånens maximibelopp, 150 000 kronor, borde höjas väsentligt.

Denna maximigräns synes enligt kollegiet inte vara av betydelse

för likviditetsskyddet utan har närmast tillkommit med hänsyn till att bundna

lån antages bli efterfrågade främst av småföretagare. Det ändrade konkurrensläget

inom landet, som är att vänta på grund av pågående integrationssträvanden,

torde emellertid, anför kollegiet vidare, medföra behov

av större rörelsefrihet att lämna bundna lån till andra företagare. Kollegiet

anser det böra övervägas, om tiden inte är mogen för en mera ingående undersökning

av möjligheterna att generellt minska nuvarande begränsning

av bankernas rätt att lämna bundna lån. Mycket talar nämligen för att

bankföreningens syn på likviditetsläget är riktig och att bankerna mot denna

bakgrund skulle kunna tillerkännas en väsentligt vidgad rätt att själva

bestämma över hithörande förhållanden.

Samtliga handelskamrar, vilka yttrat sig till kommerskollegium, biträder

bankföreningens allmänna synpunkter.

Vad gäller exportkrediter har bankföreningens framställning om

ändring av 57 § banklagen avstyrkts av bank- och fondinspektionen men

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Sveriges jordbrukskasseförbund

och Sveriges allmänna hypoteksbank samt av handelskamrarna och de organisationer,

som yttrat sig till kommerskollegium, medan flera remissorgan

velat hänvisa frågan till närmare utredning. Remissyttrandena har avgivits,

innan förhandlingarna om inrättande av ett särskilt exportkreditinstitut

inleddes.

Bank- och fondinspektionen anser, att inspektionens förut redovisade principiella

betänkligheter mot långtidsbunden kreditgivning på grund av dess

menliga inverkan på bankernas likviditet och solvens är i allo tillämpliga på

denna kategori av lån. Det är nämligen, anför inspektionen, särskilt svårt att

bedöma ett utländskt företags möjligheter att i en avlägsen framtid göra rätt

för sig. I ett sådant fall måste man räkna inte endast med rent kommersiella

risker utan även med risker av politisk art, exempelvis valutaregleringar

och nationaliseringar. Inspektionen avråder av dessa skäl bestämt från att

medge bankerna rätt att i obegränsad omfattning lämna långtidsbundna exportkrediter.

Vad som rimligen kan övervägas är enligt inspektionen en

jämkning av gällande regler, som gör det möjligt att anpassa den långtids2

Uihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 185

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

bundna kreditgivningen för det här föreliggande behovet utan att likviditets-

och solvenssynpunkterna allvarligt åsidosättes. I sådant hänseende föreslår

inspektionen en höjning av det individuella maximibeloppet för bundna

lån till 500 000 kronor och av den totala volymen sådana lån inom varje

hank till 30 procent av bankens eget kapital med möjlighet att beträffande

statsgaranlerade lån överskrida denna volym med 10 procent. Inspektionen

utgår därvid från att en sådan ändring inte får leda till eftergift i kravet på

betryggande säkerhet och att det därför i regel måste bli fråga om krediter

till svenska företag eller krediter, för vilka sådana företag ställt betryggande

säkerhet.

Om inspektionens förslag skulle anses otillräckligt för att tillgodose exportföretagens

kreditbehov, anser inspektionen, att lösningen av problemet

bör sökas efter andra linjer, och inspektionen hänvisar därvid till inrättande

av ett särskilt eller flera särskilda exportkreditinstitut under medverkan

av affärsbankerna och till en ändrad utformning av exportkreditgarantisystemet.

Handelskamrarna, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund

samt Sveriges hantverks- och industriorganisation, vilka alla tillstyrker

den av bankföreningen föreslagna lagändringen, anför som skäl

härför betydelsen av att de svenska exportföretagen kan deltaga i konkurrensen

på världsmarknaden genom att erbjuda köpare långtidsbunden kredit.

Sveriges allmänna exportförening framhåller därvid särskilt, att utförseln

av kapitalvaror liksom exporten till utvecklingsländerna ökat markant

och att kreditgivningen speciellt i dessa fall är en väsentlig konkurrensfaktor.

Betydelsen av långfristig kreditgivning vid export till utvecklingsländerna

framhålles även av Sveriges industriförbund, vilket liksom Sveriges

hantverks- och industriorganisation dessutom hänvisar till utvecklingen på

europamarknaden.

Fullmäktige i riksbanken, vilka såsom tidigare nämnts förklarat sig icke

motsätta sig en allmän omprövning av frågan om långtidsbunden kredit, anför,

att fullmäktige inte kan stödja bankföreningens förslag om att utan vidare

utredning undantaga exportkrediterna från de allmänna reglerna. Man

bör nämligen enligt fullmäktiges mening i ett sammanhang behandla frågorna,

om någon uppmjukning av 57 § banklagen skall ske, hur långt den

i så fall skall gå och vilka krediter som bör komma i fråga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar likaledes, att man — hur angeläget

det än i rådande läge kan vara att underlätta exporten — inte är beredd

att biträda bankföreningens ändringsförslag i denna del utan föregående

utredning, som syftar till en mera allmän översyn av bestämmelserna

i ämnet.

Även sparbanksinspektionen ifrågasätter, huruvida inte frågan om oinskränkt

rätt för affärsbankerna att lämna bunden exportkredit borde till

sin innebörd närmare klargöras innan den avgöres. I

I fråga om å t e r 1 å n enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning har bankföreningens framställning tillstyrkts eller läm
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

19

nats utan erinran av alla remissorgan utom bank- och fondinspektionen,

som avstyrkt framställningen, och sparbanksinspektionen, som ifrågasatt

behovet av den begärda lagändringen.

Allmänna pensionsfondens tre särskilda fondstyrelser har i sina yttranden

uttalat, att de helt ansluter sig till de synpunkter bankföreningen framfört.

Fullmäktige i riksbanken förklarar, att enligt fullmäktiges mening särskilda

omständigheter föreligger i fråga om återlånen. Dessa är, anför fullmäktige,

ett nytt element i bankernas rörelse, som inte förutsågs vid utformandet

av de nuvarande banklagstadgandena. Likviditetssynpunkterna,

som ligger bakom dessa, finner fullmäktige inte vara tillämpliga, utan bankernas

engagemang i återlånesystemet synes från likviditetssynpunkt närmast

vara jämförbart med garantigivning. Återlånen skulle visserligen kunna

utformas med rätt för banken att säga upp lånet till betalning senast inom

sex månader. Några avgörande invändningar synes emellertid enligt fullmäktige

inte kunna resas mot att återlånen liksom garantiförpliktelserna

undantages från bestämmelserna i 57 § banklagen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret finner ett undantagande av återlånen från

bestämmelserna i 57 § banklagen icke strida mot det grundläggande syftet

med reglerna om banklånens kortfristighet, nämligen att värna om bankernas

likviditet. Enligt riksgäldsfullmäktiges mening skulle visserligen inte

följa några större olägenheter av att man även beträffande återlånen avvaktade

den allmänna översyn av 57 § banklagen som fullmäktige förordat i

samband med exportkrediterna, men fullmäktige vill dock inte motsätta sig

bifall till bankföreningens framställning i fråga om återlån.

Kommerskollegium anför i sitt yttrande, att den av bankföreningen begärda

uppmjukningen av 57 § banklagen i fråga om återlånen uppenbart

inte skulle ha någon inverkan i fråga om bankernas likviditet. Återlånerätten

skulle enligt kollegiets mening till avsevärd del förfelas, om företagen

inte finge möjlighet att behålla lånen under någorlunda lång tid. Eftersom

det här är fråga om en undantagsföreteelse utan betydelse för likviditeten,

har kollegiet inte något att erinra mot att bankernas rätt till bunden långivning

utvidgas på denna punkt.

Handelskamrarna har i sina yttranden till kommerskollegium anslutit sig

till bankföreningens framställning. I yttrandena hävdas sålunda, att möjligheterna

till självfinansiering reduceras genom avgifterna till den allmänna

tilläggspensionen, att företagens pensionsfonder lidigare i praktiken

stått till företagens förfogande utan tidsbegränsning och att återlånen är

avsedda som kompensation för förlusten av dessa finansieringsmöjligheter.

Vidare anföres, att återlånens syfte skulle förfelas om låntagaren inte finge

säkerhet för att behålla lånet en relativt lång tid, och hävdas även, att några

betänkligheter mot formell bundenhet av återlånen inte kan resas från likviditet

ssyn punkt.

Sveriges industriförbund finner det vara självklart, alt oinskränkt möjlighet

bör finnas att lämna återlån i form av bundna lån. Återlånen är näm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

ligen, anför förbundet, avsedda såsom en viss kompensation för den minskning

av självfinansieringsmöjligheterna, som blir en följd av tilläggspensioneringen.

Enligt förbundets uppfattning har återlånerätten redan begränsats

i alltför hög grad, och det vore därför, yttrar förbundet, orimligt om

denna rätt skulle beskäras ytterligare på grund av gällande lagstiftning rörande

affärsbankernas rätt att lämna bundna lån. Syftet med återlånerätten

skulle enligt förbundet utan tvivel avsevärt förfelas, om företagen inte fick

garanti för att behålla lånen under en relativt lång tid. Förbundet anför avslutningsvis,

att i reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning förutsatts

att återlån regelmässigt skall konstrueras som amorteringslån på

viss tid, högst tio år.

Sveriges hantverks- och industriorganisation finner det från näringslivets

synpunkt angeläget, att bankföreningens framställning bifalles, och ansluter

sig till uppfattningen, att syftet med återlånen helt eller delvis skulle förfelas

om låntagaren inte fick trygghet för att behålla lånet under relativt lång

tid. Den återlånemöjlighet som finns bör enligt organisationen självfallet

vara av långfristig karaktär.

Bank- och fondinspektionen förklarar, att inspektionen inte finner frågan

om bankernas möjlighet att lämna återlån i form av bundna lån så självfallen

som bankerna förmenar. Inspektionen anför härom närmare följande.

Det kan visserligen sägas, att en sådan kreditgivning icke möter några

hinder ur likviditetssynpunkt, eftersom allmänna pensionsfonden tillhandahåller

motsvarande belopp. Men det är bankerna, som bär hela kreditrisken,

och den blir påverkad av den långa bindningstiden. Därest bankerna i stor

utsträckning skulle komma att lämna bundna lån av förevarande typ, kan

detta icke bli utan konsekvenser för kravet på säkerhet och marginalkapital.

I själva verket torde likväl behovet av att bevilja återlån såsom formellt

bundna lån vara ganska begränsat. Liksom hittills — och som också torde

ha förutsatts vid utformandet av reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning — torde merendels företagens behov av reellt långfristiga

krediter kunna täckas genom formellt kortfristiga lån som prolongeras.

Härigenom vinnes, att bankerna i god tid kan i händelse av en ogynnsam

utveckling av låntagarens rörelse vidtaga åtgärder till förhindrande

eller minskning av befarad förlust. Att döma av de nu brukliga formulären

till bundna lån synes bankerna själva ha fäst stort avseende vid sistnämnda

synpunkt. Den rätt att ingripa mot låntagaren under låneliden som bankerna

förbehåller sig, är nämligen så vidsträckt, att förmånen för låntagaren

av »bindningen» förefaller ganska illusorisk. I

I den mån den bundna formen likväl skulle anses lämplig synes återlånen,

anför inspektionen vidare, i avvaktan på närmare erfarenheter rörande

behovet kunna rymmas inom den ökade ram för bundna lån i allmänhet,

som inspektionen föreslagit i anslutning till frågan om bundna lån för exportändamål.

Inspektionen finner därför en särbehandling av återlånen icke

för närvarande motiverad.

Sparbanksinspektionen ifrågasätter i sitt yttrande, om det kan anses före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

21

ligga något verkligt behov av att införa bindningsrätt för återlån. Inspektionen

anför härom följande.

Det torde icke föreligga något hinder att ställa sådant lån på den längsta

amorteringstid, som är medgiven i reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, samtidigt som långivaren förbehåller sig rätt att det

oaktat uppsäga lånet till återbetalning tre eller sex månader efter det uppsägning

skett. Lån av denna art förekomma allmänt i sparbankerna. Kreditgivaren

saknar emellertid i förevarande fall anledning att av likviditetsskäl

uppsäga lån, då återbetalning i förtid endast resulterar i att kreditgivaren

i sin tur har att verkställa motsvarande återbetalning till allmänna

pensionsfonden. Uppsägning före amorteringstidens utgång synes därför endast

komma att tillgripas när låntagaren icke fullgör sina åtaganden eller

den för lånet ställda säkerheten avsevärt försämras, men för dylikt fall torde

kreditgivaren komma att förbehålla sig uppsägningsrätt även om lånet

skulle utlämnas som bundet. Sparbanksinspektionen kan därför ej finna

annat än att återlån även utan formell bindning likväl i praktiken blir likvärdigt

med ett bundet lån.

Sparbanksinspektionen har i sitt yttrande över bankföreningens framställning

om ändring av 57 § banklagen tagit upp frågan om motsvarande ändring

i sparbankslagen med anledning av återlånen. Om den av

bankföreningen begärda lagändringen i fråga om återlånen sker, synes, enligt

vad inspektionen anför, motsvarande rätt till bunden långivning böra

ges sparbankerna. Inspektionen förutsätter därvid, att sparbanksföreningens

framställning om sådan ändring av 25 § sparbankslagen, att sparbank

får rätt att upptaga mot återlån svarande lån hos allmänna pensionsfonden

— vartill jag återkommer i det följande — vinner bifall. Bankföreningens

synpunkt, att betänkligheter mot bindning av återlån ej kan möta från likviditetssynpunkt

eftersom återbetalning från banken till allmänna pensionsfonden

ej behöver ske i snabbare takt än återbetalning av motsvarande

återlån från låntagaren till banken, har enligt inspektionen givetvis sin fulla

tillämpning även vad angår sparbankerna.

För sparbankerna föreslår emellertid inspektionen en viss inskränkning

i rätten att binda räntan på återlån. Härom anför inspektionen följande.

Ett visst korrektiv mot alltför vidsträckt bindning av lån finns i föreskrifterna

i 48 § första stycket 2. sparbankslagen om nedskrivning av bundna

lån till i lagrummet angiven minimiförräntning.

Såsom av sist omnämnda förhållande framgår, är det icke blott likviditetshänsyn

utan även förräntningssynpunkter som — vid sidan av säkerhetsbedömanden

— göra sig gällande ifråga om tillrådligheten i att binda

lån. Vad återlån av ATP-avgifter beträffar synes det icke finnas anledning

eller vara lämpligt att medgiva längre gående bindning av räntan, än som

motsvaras av räntesättningen i förhållandet mellan fondstyrelse och kreditinrättning

enligt bestämmelserna i 15 § andra stycket reglementet angående

allmänna pensionsfondens förvaltning.

Inspektionen anser, att ett medgivande för sparbankerna att binda återlån

bör få sin plats i 29 § sparbankslagen. Med hänsyn till ålerlånens anknytning

till motsvarande upplåning hos allmänna pensionsfonden synes,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

enligt vad inspektionen vidare anför, andra inskränkningar i bindningsrätten

inte behöva meddelas än den, som inspektionen föreslagit beträffande

räntesättningen, samt en regel i anslutning till liknande bestämmelse i 29 §

sista stycket sparbankslagen, att sparbank skall förbehålla sig rätt att till

betalning senast inom tre månader uppsäga lån om den för lånet ställda säkerheten

i märklig mån försämrats.

Svenska sparbanksföreningen har i sin skrivelse den 17 oktober 1961 förklarat

sig instämma i sparbanksinspektionens uttalande att, om bankbolagen

medges rätt till bindning av återlån, motsvarande rätt bör tillerkännas

sparbankerna. Sparbanksföreningen vill dock ifrågasätta nödvändigheten

och lämpligheten av den begränsning i rätten att binda räntan på återlån,

som sparbanksinspektionen föreslagit. Föreningen erinrar därvid om att

ett motsvarande krav på samordning mellan räntan på inlånade medel och

bunden låneränta inte förekommer i fråga om de bundna kommun- och inteckningslån,

som sparbankerna redan nu lämnar enligt 29 § sparbankslagen.

Sparbanksföreningen förklarar sig inte finna skäl föreligga att beträffande

den typ av bunden kreditgivning, varom här kan bliva fråga, uppställa

strängare regler i räntehänseende än vad som gäller för sparbankernas

bundna kreditgivning i övrigt.

Departementschefen

Såväl banklagen som sparbankslagen intager en mycket restriktiv ståndpunkt

i fråga om de berörda kreditinstitutens möjligheter att lämna formellt

bundna lån, d. v. s. lån med bestämd löptid utan förbehåll om rätt

för långivaren att uppsäga lånet till tidigare återbetalning. Särskilt gäller

detta banklagens föreskrifter i ämnet.

Principen att utlåningen i affärsbankerna skall vara kortfristig har gammal

hävd. Bestämmelser härom fanns under giltighetstiden för 1911 års

banklag i de av Kungl. Maj :t fastställda bolagsordningarna för bankaktiebolagen.

Vid tillkomsten av den nuvarande banklagen år 1955 sanktionerades

principen, då regler om banklånens kortfristighet och om vissa begränsade

undantag härifrån intogs i den nya lagen. Kravet på kortfristighet i utlåningen

har motiverats med att bankernas inlåning formellt är kortfristig

och att en bindning av utlåningen därför skulle menligt inverka på bankernas

förmåga att upprätthålla betalningsberedskapen.

Svenska bankföreningen har i sin framställning anfört vissa skäl för att

tvingande regler i ämnet inte längre skulle vara behövliga för affärsbankernas

del. Som ett sådant skäl åberopas en förändring av likviditetsstrukturen

inom bankväsendet och näringslivet i övrigt, som säges ha inträtt sedan den

nuvarande principen om kortfristighet utbildades. Denna synpunkt har biträtts

i flera remissyttranden. Vidare har från olika håll uttalats önskemål

om större möjligheter för affärsbankerna att tillgodose näringslivet med

formellt långfristig kreditgivning. Å andra sidan har bank- och fondinspektionen

bestritt, att utvecklingen gjort den lagliga regleringen av lånetiden

obehövlig från likviditetssynpunkt, och framhållit, att lånetiden även har

viss betydelse från solvenssynpunkt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

23

Det råder således delade meningar om lämpligheten av en mera genomgripande

ändring av de nuvarande reglerna. Oavsett dessa regler har emellertid

affärsbankernas formellt kortfristiga utlåning kommit att i stor utsträckning

bliva reellt långfristig. Detta har varit möjligt genom att beviljade

lån kan omsättas vid den avtalade lånetidens utgång och genom att en

lånebeviljande bank kan underlåta att utnyttja sin formella uppsägningsrätt.

Näringslivets behov såväl av formellt som av reellt långfristig kredit

har även tillgodosetts genom inrättandet av särskilda kreditinstitut och genom

speciella låneformer. De formellt långfristiga krediter, som affärsbankerna

med stöd av nuvarande lagregler lämnat, har mot bakgrunden härav

kommit att få en underordnad betydelse. De har även, totalt sett, fått en

väsentligt mindre omfattning än reglerna i och för sig medgivit. Det kan

därför förefalla tveksamt, om något större behov av ändringar i lagstiftningen

på denna punkt föreligger. I vart fall kan mera avsevärda ändringar

inte genomföras utan närmare utredning. En sådan utredning, för vilken

intresse uttalats från flera håll, synes mig även böra komma till stånd i

lämpligt sammanhang. I avvaktan härpå bör undantag från den nuvarande

huvudregeln om kortfristighet, såsom jag uttalat vid tidigare tillfälle, inte

göras i andra fall än då särskilda skäl kan åberopas därför och sådant

undantag uppenbarligen kan ske utan att likviditetsskyddet äventyras.

Bankföreningens framställning syftar omedelbart till två undantag, nämligen

för exportkrediter och för återlån av avgifter till försäkringen för allmän

tilläggspension.

Ett undantag för exportkrediter från regeln om kortfristighet kan

från de synpunkter, som hittills varit bestämmande för lagstiftningen, anses

ägnat att väcka speciella betänkligheter. Samtidigt finns ett angeläget behov

av bundna krediter till betydande belopp för exportändamål. Detta behov

har föranlett, att årets riksdag på förslag av Kungl. Maj :t beslutat om inrättande

av ett särskilt institut för exportkrediter, Aktiebolaget Svensk Exportkredit,

i vilket staten och affärsbankerna skall inträda som delägare med

hälften vardera av aktiekapitalet. Lån från detta kreditinstitut skall lämnas

på bestämd tid, högst tio år. Förslaget grundar sig på resultatet av förhandlingar

mellan en statlig förhandlingsdelegation och en förhandlingsdelegation

från Svenska bankföreningen såsom företrädare för bankaktiebolagen.

Dessa förhandlingar har förts efter det att bankföreningens framställningar

om ändring av banklagen i detta hänseende gjordes. Genom tillkomsten av

det särskilda exportkreditinstitutet torde det aktuella behovet av formellt

bundna krediter för exportändamål få anses tillgodosett. Ett särskilt undantag

för exportkrediter från banklagens huvudregel om kortfristighet är jag

därför inte beredd ait nu föreslå.

Även när det gäller återlån enligt reglementet angående allmänna

pensionsfondens förvaltning har läget, i varje fall såvitt avser de mindre

och medelstora företagen, ändrats sedan bankföreningen gjorde sin framställning

om ändring av banklagen. På förslag av Kungl. Maj:t har sålunda

årets riksdag bemyndigat Kungl. Maj :t att träffa avtal med affärsban
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:is proposition nr 185 år 1962

kerna om inrättande av ett institut för beviljande av långfristig kredit —

företrädesvis sekundärkredit — till mindre och medelstora näringsföretag.

I detta nya kreditinstitut, Aktiebolaget Företagskredit, avses staten och

affärsbankerna ingå som delägare till hälften vardera. I samband därmed

kommer även det av staten och bankaktiebolagen gemensamt ägda Aktiebolaget

Industrikredit att delvis få en ändrad inriktning av sin låneverksamhet

och en vidgad utlåningskapacitet. Genom dessa speciella kreditinstitut,

vilka för sin egen upplåning torde till betydande del komma att anlita allmänna

pensionsfondens medel, kommer de mindre och medelstora företagen

enligt min mening att erhålla väsentligt bättre möjligheter till långfristiga

krediter än vad återlåneformen kan erbjuda.

Ehuru behovet av ändringar i banklagen med hänsyn till återlånen således

nu inte torde vara lika framträdande som då bankföreningens framställning

gjordes, anser jag dock vissa ändringar motiverade i detta avseende.

I fråga om återlånen, vilka tillkommit som en ny lånetyp efter utformningen

av de gällande reglerna om banklåns kortfristighet, är de för dessa regler

grundläggande likviditetssynpunkterna inte tillämpliga. Bank som beviljar

återlån äger nämligen rätt att i samband därmed erhålla lån hos allmänna

pensionsfonden till motsvarande belopp. Däremot kommer banken att stå

kreditrisken gentemot fonden. Denna risk kan naturligen sägas bliva större

vid en mera långfristigt bunden kreditgivning. Här bör emellertid erinras

om att någon rätt till återlån inte föreligger utan att den bank, hos vilken

sådant lån sökes, skall enligt vanliga bankmässiga principer bedöma om

återlån bör beviljas sökanden och vilka villkor, bland annat i fråga om lånetid

och säkerhet, som bör uppställas för lånet. Bankens funktion i detta

sammanhang kan i viss mån jämföras med beviljande av en garantiförpliktelse.

För sådana förpliktelser innehåller banklagen inte någon tidsbegränsH

in g. Självfallet måste banken, om återlån med längre bindningstid skulle

tillåtas, beakta de speciella solvenssynpunkter, som sammanhänger med

en långtidsbunden kredit, och de särskilda krav, som vid sådan långivning

måste ställas på säkerheten för att denna skall anses betryggande. Genom

sedvanligt förbehåll om rätt till uppsägning i fall, där den ställda säkerhetens

värde försämras, torde banken kunna väsentligt reducera eventuella

förlustrisker. Ej heller solvenssynpunkter synes mig således hindra ett undantag

för återlånen från den allmänna regeln om kortfristighet.

Avgörande i detta sammanhang bör enligt min mening vara den utformning

återlånen fått vid tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen.

Därvid förutsattes, att återlånen skulle kunna beviljas som amorteringslån

på viss tid, högst tio år. Reellt lär detta, såsom bank- och fondinspektionen

samt sparbanksinspektionen framhållit, i stor utsträckning kunna nås på

samma sätt som annan långivning i affärsbankerna, trots att den formellt

är kortfristig, i verkligheten givits en långfristig karaktär. De tidigare nämnda

förbehållen om rätt för banken till förtidsuppsägning vid försämring av

ställd säkerhet torde ytterligare minska skillnaden mellan formellt och

reellt bundna återlån. För låntagarna måste det emellertid te sig otillfreds
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

ställande, om de ej kan få tiden för återlånet även formellt fastställd i enlighet

med vad som förutsättes i reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning. I viss mån skulle detta visserligen kunna ske inom den

ram för bundna lån som banklagen ger. Härigenom skulle dock utrymmet

minskas för den bundna långivning, för vilken de nuvarande reglerna är

avsedda. Vidare innehåller dessa regler en i detta sammanhang alltför snäv

individuell maximering av lånebeloppen. Banklagens regler om bundna lån

synes mig salunda böra anpassas efter föreskrifterna i nämnda reglemente

genom att återlånen helt undantages från kravet på kortfristighet. Härigenom

sker, såsom framgår av det anförda, ej något principiellt avsteg från

den gällande huvudregeln. Till jämförelse kan erinras om att även i den

av årets riksdag antagna lagstiftningen om likviditets- och kassakvoter

samt om placeringskvoter vissa undantag gjorts för återlån och lån som

i samband med återlån upptagits hos fondstyrelse för förvaltning av medel

vilka ingår till allmänna pensionsfonden.

Jag förordar sålunda, att 57 § lagen om bankrörelse ändras i enlighet

med det anförda.

Även sparbankerna äger enligt reglementet angående pensionsfondens

förvaltning rätt att bevilja återlån. Däremot medger sparbankslagen, såsom

antytts i det föregående, inte att sparbank upptager lån hos allmänna pensionsfonden.

För att undanröja detta hinder mot sparbanks medverkan vid

återlånegivningen kommer jag att i ett följande avsnitt föreslå viss ändring

av sparbankslagen.

Sparbankslagen innehåller liksom banklagen — om än med mera vittgående

undantag — krav på att utlåningen skall vara formellt kortfristig.

Även i sparbanks utlåning gör sig nämligen likviditetssynpunkter gällande,

emedan inlåningen formellt är kortfristig. Dessa synpunkter saknar emellertid

— liksom i fråga om affärsbankerna — tillämplighet på återlånen.

Ej heller solvenssynpunkter synes böra utgöra hinder mot att återlån undantages

från kravet på kortfristighet. Sparbanksinspektionen har även,

med instämmande av sparbanksföreningen, föreslagit att, om affärsbank ges

rätt till bindning av återlån, motsvarande rätt skall beredas sparbank. Häremot

har jag, såsom följer av det anförda, inte någon erinran att göra. Därvid

vill jag emellertid framhålla, alt vad jag beträffande affärsbank anfört

om cn speciell prövning av säkerheten för långtidsbundna lån givetvis har

avseende även på sparbank.

__ Ja8 vil1 alltså förorda en sådan ändring av 2t) § sparbankslagen, att åtcrlanen

undantages från kravet pa kortfristighet i utlåningen. Såsom sparbanksinspektionen

föreslagit, bör sparbank vara skyldig att som villkor

tör bundet återlån, liksom för bundet inteckningslån, förbehålla sig rätt till

lörtida uppsägning, om säkerheten för lånet i märklig mån försvagas. Däremot

finner jag inte skäl att för återlånen — i motsats till annan bunden

långivning — genom särskild föreskrift i sparbankslagen begränsa rätten

till bindning av räntan. Normalt torde det emellertid la anses strida mot

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

sparbankens intresse att binda räntan på återlån i vidare mån än räntan

är bunden på det motsvarande lån sparbanken i samband med ett återlån

erhåller från allmänna pensionsfonden.

III. Sparbanks upplåning hos allmänna pensionsfonden

Gällande ordning

Huvudregeln angående sparbanks inlåning finns i 22 § sparbankslagen.

Där stadgas i första stycket, att sparbank inte får driva annan inlåningsrörelse

än på sparbanksräkning.

Undantagna från huvudregeln är vissa fall, som anges i 25 § sparbankslagen.

Sålunda får sparbank inom den s. k. fria sektorn, till vilken jag

återkommer i samband med frågan om individuella insättningsmaxima,

mottaga inlåning på annan, valfri räkning. Vidare äger sparbank upptaga

lån mot förlagsbevis. Slutligen får sparbank för att tillgodose tillfälligt

penningbehov även begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt

bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för reglerna angående

återlån från allmänna pensionsfonden, äger enligt reglementet angående

fondens förvaltning, bland andra kreditinrättningar, även sparbank

bevilja återlån och i samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån

från vederbörande fondstyrelse.

Sparbanksföreningens framställning

Svenska sparbanksföreningen framhåller i sin skrivelse, att sparbankslagen

i fråga om sparbanks rätt att upptaga lån endast medger — bortsett

från förlagsupplåning — upplåning för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov.

Till sådant slag av upplåning synes enligt föreningens mening inte

kunna räknas lån från allmänna pensionsfonden på grund av beviljat återlån.

En ändring av sparbankslagen på denna punkt är därför, anför föreningen,

erforderlig.

Vad gäller utformningen av den föreslagna lagändringen finner sparbanksföreningen

denna enkelt kunna göras genom att efter sista punkten i 25 §

sparbankslagen tillfogas en mening av förslagsvis följande lydelse: »Därjämte

må sparbank upptaga lån hos Allmänna pensionsfonden».

Remissyttrandena

Sparbanksföreningens framställning har genomgående tillstyrkts i sak.

Spar banksinspektionen, som sålunda tillstyrker framställningen, erinrar

till en början om att inspektionen i utlåtanden över förslag om fondförvaltning

och över förslag till föreskrifter för tillämpningen av reglemente angående

allmänna pensionsfondens förvaltning ställt sig avvisande till tanken att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

27

sparbankerna skulle få den nu föreslagna upplåningsrätten och i stället

ifrågasatt insättning i sparbank av motsvarande medel från fonden. Sedan

kungörelse med föreskrifter rörande återlån numera utfärdats, torde det

enligt inspektionen vara klart, att sparbank för utlämnande av återlån

endast kan erhålla medel från allmänna pensionsfonden i form av lån. Under

sådana förhållanden blir sparbanksföreningens förslag om ändring i

sparbankslagen i hög grad aktuellt.

Sparbanksinspektionens tidigare avvisande inställning berodde, anför inspektionen

vidare, på att för lån kunde komma att ställas pant, vilket enligt

inspektionens mening inte bör ske i fråga om tillgångar hos inrättning som

har rätt att driva inlåning från allmänheten. Enligt inspektionen synes

emellertid av de nu fastställda bestämmelserna om återlån framgå, att återlånebeviljande

kreditinrättning äger att för belopp, som motsvarar återlånet,

erhålla lån från allmänna pensionsfonden utan att vederbörande fondstyrelse

därvid får uppställa andra villkor än som förutsättes i författningarna.

Då något krav på pantsäkerhet inte ingår bland dessa förutsättningar,

torde sådant krav inte heller komma att ställas, och på grund härav anser

inspektionen sig kunna låta de anförda betänkligheterna få vika.

Fullmäktige i riksbanken och generalpoststyrelsen framhåller särskilt,

att den begärda lagändringen är en naturlig konsekvens av återlånesystemet.

Svenska bankföreningen uttalar, att det begärda tillägget till sparbankslagen

torde vara nödvändigt om sparbankerna skall kunna utnyttja den

möjlighet att bevilja återlån som enligt reglementet angående allmänna

pensionsfondens förvaltning tillkommer dem.

Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges allmänna hypoteksbank förklarar

sig i princip inte ha något att erinra mot bifall till sparbanksföreningens

framställning.

Vad gäller den närmare utformningen av lagändringen har i några remissyttranden

riktats anmärkning mot sparbanksföreningens förslag.

Sparbanksinspektionen anför sålunda att lagändringen torde böra utformas

så, att den utvidgade rätten till upplåning endast skall avse lån för utlämnande

av återlån.

Fullmäktige i riksbanken, Svenska bankföreningen och Skånes handelskammare

uttalar samma uppfattning och förklarar, att den av sparbanksföreningen

föreslagna lydelsen ger det föreslagna stadgandet en alltför vidsträckt

innebörd.

Departementschefen

Såsom framgår av det tidigare anförda är i reglementet angående allmänna

pensionsfondens förvaltning förutsatt, att sparbank skall medverka

i återlånesystemet genom att bevilja återlån till den som betalat avgift till

den allmänna tilläggspensioneringen. Som cn betingelse för denna med
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

verkan äger enligt reglementet sparbank, vilken beviljat återlån, rätt att i

samband därmed erhålla lån från allmänna pensionsfonden till motsvarande

belopp. Sparbankslagen ger emellertid — bortsett från förlagsupplåning

— inte sparbank rätt till annan upplåning än sådan som avser att täcka

tillfälligt penningbehov. Till sådan upplåning kan inte räknas lån från allmänna

pensionsfonden på grund av beviljat återlån. Här föreligger således

ett faktiskt hinder mot sparbanks medverkan i återlånesystemet.

Från sparbankslagstiftningens synpunkt synes någon erinran inte vara att

göra mot en lagändring, som ger sparbank den för återlånegivningen förutsatta

rätten att upptaga lån hos allmänna pensionsfonden. Sparbanksföreningen

och de hörda remissinstanserna är även ense härom. Jag vill därför

förorda, att en sådan ändring sker i 25 § sparbankslagen. Lagändringen bör,

såsom flera remissinstanser påpekat, utformas så, att den därigenom medgivna

rätten till upplåning hos allmänna pensionsfonden tydligt begränsas

till lån som svarar mot beviljat återlån.

IV. Individuella insättningsmaxima

Gällande ordning

Gällande lagstiftning innehåller vissa föreskrifter om begränsningar i kreditinstitutens

rätt att på inlåningsräkning mottaga belopp från en och samme

insättare. För skilda typer av kreditinstitut gäller därvid olika regler.

I sparbank är föreskrifter om individuellt insättningsmaximum i princip

tillämpliga på all inlåning. Såsom tidigare nämnts föreskriver sparbankslagen

i 22 § första stycket, att sparbank med vissa undantag, som anges

i 25 §, ej får driva annan inlåningsrörelse än på sparbanksräkning. De

i 25 § medgivna undantagen avser dels upplåning mot förlagsbevis och för

tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, varom talats i det föregående, dels

den s. k. fria sektorn. Denna innebär att sparbank intill ett sammanlagt

belopp, motsvarande femton procent av de enligt senaste bokslut på sparbanksräkning

innestående medlen, äger mottaga inlåning på annan, valfri

räkning. Inom den fria sektorn gäller inte några individuella insättningsbegränsningar.

I 22 § andra stycket sparbankslagen stadgas, att en och samme insättares

tillgodohavande på sparbanksräkning icke annorledes än genom upplupen

räntas läggande till kapitalet får ökas utöver visst i sparbankens

reglemente bestämt belopp, högst 100 000 kronor. Före tillkomsten av nuvarande

sparbankslag år 1955 fick sparbank i princip använda endast en

inlåningsräkning, kallad motboksräkning, med ett i vederbörande reglemente

bestämt insättningsmaximum av högst 50 000 kronor, från vilken regel

länsstyrelse kunde lämna dispens för viss insättare.

I fråga om affärsbank finns en regel om individuellt insättningsmaximum

i 67 § andra stycket i 1955 års lag om bankrörelse. Detta maxi
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

29

murn gäller emellertid endast sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.

På sådan räkning får enligt regeln en och samme insättares tillgodohavande,

med visst i detta sammanhang icke aktuellt undantag, ej annorledes

än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver 15 000

kronor.

Regler om individuell maximering av insättning på sparkasseräkning eller

därmed likartad räkning har länge funnits i banklagstiftningen. Närmast

före den nuvarande banklagens ikraftträdande uppgick maximibeloppet till

8000 kronor.

Hos central kassa för jordbrukskredit gäller enligt 31 §

andra stycket i 1956 års lag om jordbrukskasserörelsen samma regler om

individuellt insättningsmaximum som för affärsbank. Maximibeloppet var

även där före den nuvarande lagens ikraftträdande 8 000 kronor.

Även för postsparbanken gäller regler om individuellt insättningsmaximum.

Detta är i princip tillämpligt på all inlåning hos denna bank.

Enligt 2 § 1 mom. andra stycket förordningen angående postsparbanken får

sålunda en och samma persons tillgodohavande i banken inte ökas utöver

30 000 kronor på annat sätt än genom att upplupen ränta lägges till kapitalet.

I fråga om tillgodohavande enligt motbok för insättning på grund av

s. k. sparavtal är maximibeloppet dock endast 3 000 kronor.

Genom förordning den 18 maj 1962, nr 148, vilken nu trätt i kraft, har

vissa ändringar skett i förordningen angående postsparbanken. Före dessa

ändringar ägde en och samma person i allmänhet ej få mer än en motbok

utfärdad av postsparbanken. För en omyndig insättare kunde emellertid

utfärdas högst tre motböcker med olika bestämmelser om rätten till förfogande

över medlen. Då i sådant fall utfärdats mer än en motbok för samme

insättare, avsåg insättningsmaximum tillgodohavandet enligt varje särskild

motbok. Genom de nu genomförda författningsändringarna har det principiella

förbudet mot utfärdande av mer än en motbok för varje insättare och,

som en följd därav, även den särskilda maximeringsregeln för omyndigs

motböcker upphävts. Härvid har emellertid förordnats, att för motbok av

detta slag, som utfärdats före författningsändringarnas ikraftträdande, denna

äldre maximeringsregel fortfarande skall äga tillämpning.

Postsparbankens rätt att mottaga insättningar har alltsedan bankens tillkomst

varit begränsad till visst belopp. Det nuvarande allmänna maximibeloppet

fastställdes år 1956. Närmast dessförinnan var motsvarande belopp

15 000 kronor.

Framställningarna

Svenska sparbanksföreningen har i en den 30 juni 1961 dagtecknad skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställt om ändring av sparbankslagens regler rörande

insättningsmaximum för sparbanksräkning och s. k. fri sektor för

annan inlåning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

I skrivelsen anför sparbanksföreningen till en början, att någon motsvarighet

till dessa regler av liknande betydelse inte finns vare sig för affärsbankerna

eller för jordbrukskassorna och för övrigt ej heller i våra grannländers

sparbankslagstiftning.

Därefter lämnas i skrivelsen vissa uppgifter om hur den fria sektorn

kommit att utnyttjas. Vid årsskiftet 1960/61 uppgick sålunda inlåningen

inom den fria sektorn för alla sparbanker till ett sammanlagt belopp av

1 114 miljoner kronor eller 7,8 procent av inlåningen på sparbanksräkning

vid samma tillfälle. Endast en liten del av beloppet innestod på kortfristiga

inlåningsräkningar, nämligen 13 miljoner kronor på uppsägningsräkning

och 25 miljoner kronor på checkräkning, vartill kom 52 miljoner kronor på

postväxelräkning. I förhållande till den sammanlagda inlåningen på sparbanksräkning

utgjorde inlåningen på uppsägningsräkning 0,1 procent, på

checkräkning 0,2 procent och på postväxelräkning 0,4 procent. Återstoden

av beloppet inom den fria sektorn, 1 023 miljoner kronor eller 7,2 procent

av inlåningen på sparbanksräkning, utgjordes av medel på »överinsättningsräkning»,

d. v. s. insättningar utöver insättningsmaximum för sparbanksräkning.

Det är här, säger sparbanksföreningen, fråga om bland annat sådana

medel som ett antal sparbanker redan före 1955 års sparbankslag med

dispens hade innestående.

Sparbanksföreningen redovisar vidare i sin skrivelse resultatet av en inom

föreningen verkställd undersökning av de 150 största sparbankernas inlåning

inom den fria sektorn den 31 mars 1960. Undersökningen visar, att

denna inlåning, tillhopa uppgående till 949 miljoner kronor, utgjorde 8,2

procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående årsskifte. Huvudparten,

7,7 procent, var överinsättningsmedel. Mellan de olika sparbankerna

förelåg emellertid betydande skillnader. En del av de undersökta

sparbankerna hade en jämförelsevis liten inlåning inom den fria sektorn,

medan andra hade utnyttjat denna helt eller praktiskt taget helt. Sålunda

hade 15 av de undersökta sparbankerna en inlåning inom den fria sektorn

om minst 13 procent av inlåningen på sparbanksräkning vid föregående årsskifte,

medan 26 av sparbankerna låg mellan 11 och 13 procent.

I sparbanksföreningens skrivelse anföres därefter.

Särskilt i samband med tillkomsten av 1955 års sparbankslagstiftning uttrycktes

från en del håll farhågor för att en större frihet för sparbankerna

på inlåningssidan än vad de enligt då gällande lag hade skulle leda till en

förändring av sparbankernas inlåningsstruktur. Huvudskälet till anordningen

med en »fri sektor» var för övrigt förslaget beträffande checkräkning och

farhågor för att denna skulle intaga ett mera framträdande rum; man synes

i själva verket ha trott att checkräkningen skulle fylla nästan hela den

fria sektorn. Ovan anförda siffror om hur inlåningen inom den fria sektorn

fördelar sig på långfristiga och kortfristiga räkningar visar emellertid, att

verkligheten på intet sätt kommit att besanna dessa antaganden. Men siffrorna

visar även, att de ifrågavarande reglerna idag verksamt hindrar ett

inte ringa antal sparbanker att fortsätta att utvecklas inom ramen för sin

traditionella verksamhet. Inte minst i ett läge, då man i olika sammanhang

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

31

understryker vikten av att den långfristiga kreditmarknaden — kapitalmarknaden

— förstärkes, ter sig detta beklagligt.

Sparbanksföreningen har svårt att finna, att ett bibehållande av de ifrågavarande

reglerna skulle kunna fylla något praktiskt positivt syfte eller

över huvud taget kunna sakligt motiveras. Det lär inte heller med fog kunna

hävdas, att frågan om dessa reglers avskaffande tillhör med en »gränsdragning»

mellan bankinstituten sammanhängande problem» De »gränsdragningsproblem»,

varom emellanåt talas, hänför sig i väsentlig mån till

just det förhållandet, att man dragit upp vissa gränser, satt upp hinder för

utvecklingen av sparbankernas traditionella verksamhet, medan några motsvarande

gränsregler av liknande betydelse saknas hos affärsbanker och

jordbrukskassor.

Om statsmakterna skulle fästa särskilt avseende vid att någon speciell

gräns sättes för de kortfristiga räkningarna — checkräkning och uppsägningsräkning

— är det enligt Sparbanksföreningens mening möjligt att göra

detta. För överskådlig framtid skulle väl en fri sektor just för dessa räkningar

utan större olägenhet kunna sättas till 5 % av övrig inlåning enligt

senaste bokslut. Av praktiska skäl torde postväxlar inte böra inräknas i

denna sektor; dessa är ju närmast att jämställa med kontanter och inlöses

i regel mycket snabbt.

Avslutningsvis hemställer sparbanksföreningen, att Kungl. Maj :t måtte

framlägga förslag till sådan ändring av 22 och 25 §§ sparbankslagen, att

de där stadgade insättningsbegränsningarna upphäves eller ändras på sätt

föreningen angivit.

Svenska bankföreningen har i tre särskilda framställningar hemställt om

sådan ändring av 67 § andra stycket lagen om bankrörelse, att insättningsmaximum

för sparkasseräkning och därmed likartad räkning höjes.

I en framställning den 13 juni 1956 har sålunda bankföreningen hemställt

om höjning av maximibeloppet från nuvarande 15 000 till 30 000 kronor. I

denna framställning åberopar bankföreningen de år 1955 respektive år

1956 genomförda höjningarna av insättningsmaxima för sparbanksräkning

och för insättning i postsparbanken. Enligt bankföreningen har dessa ändringar

inneburit ett missgynnande av affärsbankerna i förhållande till sparbankerna

och postsparbanken. Den av statsmakterna antagna principen,

att mera avsevärda förskjutningar på detta område ej bör ske utan att frågan

om gränsdragningen blivit närmare utredd, synes därför bankföreningen

böra föranleda åtgärder för att få till stånd ett bättre jämviktsläge. Därvid

bör man enligt bankföreningens mening gå den vägen, att insättningsmaximuin

för sparkasseräkningen höjes. Därigenom skulle affärsbankerna

få större möjligheter att söka befrämja ett ökat sparande inom sin kundkrets.

Just sparkasseräkningen har, anför bankföreningen, alltid varit en

av spararna omtyckt räkning.

Vad beträffar det belopp, vartill insättningsmaximum bör höjas, framför

bankföreningen önskemålet, att maximum ej sättes lägre än vad som gäller

för postsparbanken. Enligt föreningens uppfattning finns ej längre sakliga

skäl för ett snävare maximum beträffande sparkasseräkning än beträffande

insättning i postsparbanken.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

I skrivelse den 21 januari 1961 förnyade bankföreningen sin framställning

om höjning av insättningsmaximum från 15 000 till 30 000 kronor. Utöver

de skäl, som anförts i den tidigare skrivelsen, åberopade bankföreningen

därvid den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan år 1955.

Slutligen har bankföreningen i skrivelse den 26 januari 1962 hemställt,

att maximibeloppet för sparkasseräkning och därmed likartad räkning höjes

till åtminstone 50 000 kronor. Som skäl för denna framställning har i

skrivelsen anförts, att inträdd penningvärdeförsämring medfört att det i

67 § banklagen angivna nominalbeloppet ej längre motsvarar samma realvärde

som förut. Vidare åberopas sparbanksföreningens framställning om

slopande av insättningsmaximum för sparbanksräkning liksom den väntade

framställningen om vidgad rätt för postsparbanken att mottaga insättningar.

Svenska jordbrukskreditkassan hemställde i skrivelse den 25 augusti

1956 om sådan ändring av 31 § andra stycket lagen om jordbrukskasserörelsen,

att insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad

räkning höjes från 15 000 till 30 000 kronor. I skrivelsen framhålles, att

bestämmelserna för affärsbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit

i denna del sedan gammalt är lika. Vidare hänvisas till bankföreningens

framställning den 13 juni 1956 om höjning av insättningsmaximum för affärsbankernas

sparkasseräkningar till 30 000 kronor. En sådan höjning anses

motiverad även för centralkassornas vidkommande. Till stöd härför åberopas

samma skäl som bankföreningen anfört. Slutligen understrykes angelägenheten

av att den hittillsvarande likställigheten mellan affärsbankerna

och centralkassorna i detta hänseende upprätthålles.

Generalpoststyrelsen har i en den 2 februari 1962 dagtecknad framställning

till Kungl. Maj :t hemställt om förslag till vissa ändringar i förordningen

angående postsparbanken. Dessa ändringar föranledes av en tillämnad

revision av inlåningsräkningarnas struktur. Härom anför styrelsen följande.

Inom bankväsendet har på sistone den uppfattningen blivit allt allmännare,

att inlåningsräntorna måste bringas i bättre överensstämmelse med de

verkliga kostnaderna för skilda typer av inlåning. Vid överläggningar mellan

kreditinstituten har man sålunda övervägt att införa mera rationella

bestämmelser för olika inlåningsräkningar. Målet är, att man skall skilja

mellan å ena sidan de verkliga sparmedlen, vilka insättarna är villiga att

binda på viss tid, och å andra sidan kortfristiga kassamedel. De förra avses

få högre räntegottgörelse än nu är fallet och de senare oförändrad eller

lägre.

Införandet av sparräkningar med längre uppsägningstid och högre räntesatser

än de som för närvarande tillämpas torde få en allmänt sparstimulerande

effekt. Enligt styrelsens bedömande skulle vidare dylika räkningar

för postsparbankens del sannolikt medföra förbättrad räntabilitet genom

att insättarmedlens genomsnittliga omsättningshastighet och därmed administrationskostnaderna

nedbringades.

Under de ovan nämnda förhandlingarna mellan kreditinstituten angåen
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

33

de en översyn av inlåningsräkningarna har även vissa nya räkningar diskuterats,

vilka föreslagits bli konstruerade med sex resp. tolv månaders uppsägningstid.

Sedan bankofullmäktige nu lämnat möjlighet därtill, torde övriga

kreditinstitut komma att revidera sitt sortiment av inlåningsräkningar. Generalpoststyrelsen

anser därför att det är angeläget att en av eller eventuellt

båda de nyssnämnda räkningarna införes i postsparbanken. Enligt

styrelsens mening bör en räkning med sex månaders uppsägningstid i dagens

ränteläge löpa med 5 % ränta och en räkning med tolv månaders uppsägningstid

med 5 1/4 % ränta.

De av de nya inlåningsräkningarna föranledda ändringarna i förordningen

angående postsparbanken hänför sig enligt generalpoststyrelsen dels till

reglerna om fastställande av räntevillkoren för inlånade medel, om längsta

uppsägningstid och om principiellt förbud mot utfärdande av mer än en

motbok för varje insättare dels till regeln om individuellt insättningsmaximum.

Styrelsens framställning i de tre förstnämnda hänseendena ledde,

efter förslag i propositionen nr 142 till årets riksdag, till antagande av den

tidigare omnämnda förordningen den 18 maj 1962 om ändring av förordningen

angående postsparbanken, medan frågan om ändring av det individuella

insättningsmaximum fick anstå för att anmälas senare.

Införandet av nya räkningar i postsparbanken påkallar enligt generalpoststyrelsens

mening en höjning av insättningsmaximum. Styrelsen anser

emellertid en sådan höjning vara motiverad redan av det förhållandet, att

en fortgående ökning av allmänhetens penninginkomster ägt rum under den

tid som förflutit sedan insättningsmaximum senast fastställdes. Detta maximum

bör nu enligt styrelsens mening lämpligen bestämmas till 100 000

kronor. Det vore dock värdefullt för styrelsen, anför denna vidare, att vid

inrättande av olika inlåningsräkningar ha möjlighet att för vissa slag av

medel fastställa ett lägre insättningsmaximum. I sådant fall skulle den nuvarande

speciella bestämmelsen om sparavtalsbok kunna utgå. Vidare skulle

med det föreslagna insättningsmaximum saknas anledning att behålla de

särskilda föreskrifterna om omyndigs medel.

Promemorian

I den inom finansdepartementets rättsavdelning upprättade promemorian

redovisas till en början de gällande reglerna om individuella insättningsmaxima

och de olika framställningarna om ändring av dessa regler.

I promemorian framhålles därefter, att frågan om behovet av individuella

begränsningar för insättares tillgodohavanden på räkning hos kreditinstitut

relativt nyligen varit föremål för bedömande, nämligen vid tillkomsten

av de nuvarande lagarna rörande kreditinstitutens verksamhet. Därvid

ifrågasattes från skilda håll, heter det vidare, om sådana begränsningar

fortfarande var motiverade, men det ansågs då, att denna fråga borde avgöras

i samband med en mera allmän översyn av de olika inlåningsbestämmelserna

för skilda kreditinstitut och av därmed sammanhängande gränsdragningsproblem.

I avvaktan härpå behölls i princip de tidigare begräns!{

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 1S5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

ningarna. De nya lagarna innebar dock, framhålles det, en höjning av maximibeloppen.

Under den tid som förflutit sedan nuvarande lagstiftning trädde i kraft

har, uttalas det vidare, erfarenheter vunnits av maximeringsreglernas tilllämpning

i praktiken. Samtidigt har ändringar skett i den nominella inkomst-

och prisnivån och därmed i betingelserna för sparandet. Mot bakgrunden

av dessa förhållanden synes, heter det, en omprövning av maximeringsreglerna

nu vara motiverad.

Enligt promemorian får alltjämt anses gälla, att frågan om bibehållandet

av individuella insättningsbegränsningar liksom frågan om deras principiella

utformning bör prövas i ett vidare sammanhang. Den omprövning, som

nu ifrågakommer, synes därför böra ges en begränsad räckvidd och i avvaktan

på en mera slutgiltig lösning av hithörande problem närmast ta sikte på

en av de ändrade förhållandena betingad justering av de olika maximibeloppen.

Det är även i detta hänseende, uttalas det, som behovet av en omprövning

är särskilt framträdande.

I promemorian framhålles vidare, att en riktpunkt för ändringarna i maximeringsreglerna

bör vara att genom dem icke sker några väsentliga förskjutningar

i förhållandet mellan olika typer av kreditinstitut.

Mest ingripande är de nuvarande maximeringsreglerna, efter vad som uttalas

i promemorian, för verksamheten i sparbankerna, där reglerna

i princip är tillämpliga på all inlåning. Utvecklingen har enligt promemorian

visat, att sparandet hos dessa institut inte kan helt rymmas inom de

maximigränser, som nu gäller för sparbanksräkning. I stället har den fria

sektorn, som främst tillkom för att möjliggöra checkräkning hos sparbank,

fått tillgripas. Nu lär emellertid, heter det, även ha uppstått svårigheter att

inrymma det reella sparandet inom den fria sektorn.

De påtalade svårigheterna synes, säges det vidare i promemorian, kunna

lösas antingen genom en höjning av det individuella maximibeloppet för

sparbanksräkning eller genom en utvidgning av den fria sektorn. I detta

sammanhang hänvisas till ett uttalande av 1948 års sparbankssakkunniga,

enligt vilket reglerna om insättningsmaximum och fri sektor normalt icke

borde resultera i att sparande, som dittills haft hemortsrätt på sparbanksräkning,

i fortsättningen skulle behöva placeras inom den fria sektorn. Med

utgångspunkt från en sådan uppfattning synes lösningen enligt promemorian

närmast vara att söka i en höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning.

Dock torde, heter det, även med en kraftig höjning av detta maximum

icke kunna helt undvikas, att den fria sektorn måste tillgripas för

reellt sparande, och en utvidgning av den fria sektorn skulle måhända erbjuda

större möjligheter till en smidig anpassning efter de varierande förhållandena

hos sparbanker med rörelse av olika omfattning. I promemorian

ges emellertid inte bestämt förord åt någondera lösningen.

Om utvägen att höja insättningsmaximum för sparbanksräkning väljes,

torde, efter vad som säges i promemorian, ett belopp av högst 200 000 kro
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 185 år 1962

35

nor nu kunna ifrågakomma. Därvid framhålles, att erforderlig differentiering

av insättningsmaxima alltefter sparbankernas storlek och övriga särskilda

förhållanden skall ske när nya maximibelopp fastställes i sparbankernas

reglementen. En höjning av sparbanksräkningens insättningsmaximum

till den här ifrågasatta storleksordningen kan enligt promemorian antagas,

åtminstone tills vidare, göra en vidgning av den fria sektorn mindre

behövlig. Vid en alternativ höjning av procenttalet för den fria sektorn torde,

uttalas det, med hänsyn till de erfarenheter som numera vunnits ett procenttal

av i första hand tjugo och möjligen något högre kunna övervägas.

Därvid erinras om att redan vid riksdagsbehandlingen av den nuvarande

sparbankslagen ett förslag om en till tjugo procent bestämd fri sektor vann

starkt gehör.

Vad därefter beträffar affärsbankerna anföres i promemorian,

att den nuvarande maximeringsregeln för sparkasseräkningen hos dessa institut

torde vara av mindre ingripande betydelse än motsvarande regler för

sparbankerna. En anpassning efter de ändrade förhållandena och eventuella

justeringar av maximeringsbestämmelserna för sparbankerna synes emellertid

enligt promemorian motivera en höjning även av maximum för affärsbankernas

sparkasseräkningar. Bankföreningens förslag om höjning av

detta maximum till 50 000 kronor lär, heter det, därvid icke behöva föranleda

någon erinran.

Liksom hittills torde enligt promemorian samma regler böra gälla för

jordbruks kasserörelsen som för affärsbankerna.

I fråga om postsparbanken slutligen påpekas, att från affärsbankernas

sida vid skilda tillfällen gjorts en jämförelse med postsparbankens

insättningsmaximum. I promemorian erinras emellertid i detta sammanhang

om ett uttalande av föredragande departementschefen, när nuvarande

maximibelopp för affärsbankernas sparkasseräkning bestämdes, enligt

vilket den därigenom uppkomna överensstämmelsen med postsparbankens

dåvarande insättningsmaximum icke fick tolkas som att det fanns anledning

i detta hänseende eftersträva en enhetlig reglering för affärsbankerna

och postsparbanken. En ändring av maximibestämmelserna för övriga kreditinstitut

kan dock, heter det, icke ske utan att bedömningen av motsvarande

bestämmelser för postsparbanken påverkas. Framställningen om höjning

av insättningsmaximum där till 100 000 kronor synes enligt promemorian

med hänsyn härtill och till de av generalpoststyrelsen i övrigt redovisade

förhållandena ej böra föranleda någon erinran.

Remissyttrandena

De i promemorian framlagda förslagen att höja de olika kreditinstitutens

insättningsmaxima har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jord
8f

ltthang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr 185

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

brukskasseförbund, Sparbankernas bank, Jordbrukets bank och generalpoststyrelsen

liksom av kommerskollegium och de hörda handelskamrarna.

Från sparbankshåll har dock yrkandet om fullständigt upphävande av bestämmelserna

rörande individuellt insättningsmaximum och fri sektor i

första hand vidhållits samt, om detta yrkande inte bifalles, begärts en höjning

av den fria sektorn till tjugofem procent. Vidare har från samma håll

påyrkats en oförändrad relation mellan sparbankernas och postsparbankens

insättningsmaxima. I något yttrande har även gjorts erinran mot den föreslagna

höjningen av insättningsmaximum i den sistnämnda banken.

Temporära höjningar av insättningsmaxima i avvaktan på närmare utredning

har föreslagits av fullmäktige i riksbanken och av fullmäktige i riksgäldskontoret,

av riksbanksfullmäktige dock endast beträffande sparbankerna.

Bank- och fondinspektionen anser, att närmare utredning i vissa hänseenden

bör ske innan ändringar av den i promemorian föreslagna omfattningen

genomföres, medan sparbanksinspektionen avstyrker varje ändring i avvaktan

på en allmän utredning av problemen med gränsdragningen mellan

de olika kreditinstituten.

I flera remissyttranden framförs allmänna synpunkter på frågorna

om bibehållandet av individuella insättningsmaximeringar samt om

behovet av en utredning av detta och därmed sammanhängande spörsmål.

Fullmäktige i riksbanken uttalar sålunda, att det synes kunna starkt ifrågasättas

om inte hos samtliga institut en frigörelse från reglerna om insättningsmaximum

både kan och bör genomföras men att en sådan åtgärd synes

förutsätta en utredning i frågan. Denna utredning bör snarast komma

till stånd och snabbt leda till slutligt ställningstagande. Som skäl för sin

uppfattning anför fullmäktige, bland annat, att effekten av gällande individuella

insättningsmaxima närmast är av konkurrensbegränsande art. Detta

visar sig enligt fullmäktige mest utpräglat beträffande de institut, som

inte har möjligheter till alternativa räkningar, d. v. s. i första hand postsparbanken.

Sparbankerna kan sägas komma därnäst. För affärsbanker och

centralkassor för jordbrukskredit är däremot den individuella inlåningsbegränsningen

av tämligen ringa betydelse. Effekten av inlåningsmaximeringen

har således, anför fullmäktige vidare, kommit att riktas just mot

de bankinrättningar, som i största utsträckning koncentrerat sin utlåning

till bostadssektorn vars finansiering under efterkrigstiden varit ett av de

större problemen på den svenska kreditmarknaden. Slutsatsen härav är enligt

fullmäktige, att klara motiv bör krävas för att nu gällande maximeringsregler

skall behållas. Fullmäktige finner emellertid, att det kan tänkas

föreligga behov av att behålla ett insättningsmaximum för en speciell småsparanderäkning

varigenom man kunde tillgodose det ursprungliga syftet

med nuvarande maximeringsregler, nämligen att möjliggöra relativt sett

högre räntegottgörelse med bibehållande av liberala ultagsvillkor.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller angelägenheten av att en

utredning snarast kommer till stånd. Detta motiverar fullmäktige med att.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

37

frågan om behållande eller slopande av individuella insättningsbegränsningar

berör utformningen överhuvudtaget av inlåningsbestämmelserna för skilda

kreditinstitut och därmed sammanhängande gränsdragningar. Hithörande

problemställningar, anför fullmäktige vidare, måste penetreras, innan

någon mera genomgripande ändring vidtages i fråga om gällande maximeringsbestämmelser.

Dessa problem, som nära berör behovet av att få en rationell

räntestruktur inom olika delar av penning- och kapitalmarknaden,

har enligt fullmäktige fått ytterligare aktualitet genom införandet av nya

inlåningsräkningar med efter bindningstid differentierad räntefot. Ett ytterligare

argument för en utredning är den fortgående märkbara tendensen till

utsuddning av gränserna mellan olika kreditinstitutioner. Då den förordade

översynen ännu ej skett, saknas enligt fullmäktige i hög grad underlag för

att bedöma behovet av ändringar i gällande maximeringsregler, och en eventuell

revidering av dessa bör därför bli av relativt begränsad räckvidd.

Generalpoststijrelsen anför, att kreditinstitutens framställningar kan betraktas

dels som en anpassning till ändringarna i den nominella inkomstoch

prisnivån dels som en fråga om gränsdragningen mellan olika kategorier

av kreditinstitut. Styrelsen framhåller som sin principiella uppfattning, att

insättningsmaximum bör vara detsamma för en och samma art av inlåning

oavsett i vilket kreditinstitut inlåningen göres. Insättningsmaximums höjd

bör fastställas med utgångspunkt från de regler, som gäller för medlens disposition,

och de kostnader, som till följd härav uppstår för kreditinstituten.

Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, att

frågan om bibehållandet och den principiella utformningen av individuella

insättningsbegränsningar bör prövas i ett vidare sammanhang. Begränsningarna

har, framhåller inspektionen, tillkommit av skiftande anledningar och

avsett att trygga olika intressen. Ändringar kan därför lätt få konsekvenser

i olika riktningar, såsom för institutens likviditet, placeringspolitiken och

arbetsfördelningen mellan de olika instituten. Inspektionen ställer sig avvisande

eller i vart fall frågande även till tanken på jämkningar i förevarande

sammanhang av gällande begränsningsregler och åberopar därvid avsaknad

av utredning beträffande erfarenheterna vid nuvarande reglers tillämpning

liksom beträffande sambandet mellan ändringarna i den nominella inkomst-

och prisnivån och betingelserna för sparandet. Sammanfattningsvis

uttalar inspektionen som sin mening, att något angeläget behov av att höja

gällande individuella insättningsmaxima inte påvisats, att med en sådan åtgärd

därför utan olägenhet kan anstå till dess statsmakterna får tillfälle att

pröva frågan i ett vidare sammanhang och att i vart fall närmare utredning

bör verkställas i vissa av inspektionen angivna hänseenden innan ändringar

av den i promemorian föreslagna omfattningen genomföres.

Även sparbanksinspektionen framhåller utredningsbehovet och anför i

sitt yttrande sammanfattningsvis, att en sådan begränsad verkan av de diskuterade

ändringarna som innebär en närmast formell anpassning till dagsläget

inte kan antagas. Enligt inspektionens mening hör de berörda frågorna

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

i utpräglad grad till de problem rörande gränsdragningen mellan olika bankinrättningar

som enligt tidigare uttalanden bör särskilt utredas.

Reglerna om insättningsmaximum och fri sektor i sparbank bör enligt

vad Svenska sparbanksföreningen anför i sitt remissyttrande i första

band helt slopas. Enligt föreningens åsikt är detta motiverat av de förhållanden,

som redovisas i promemorians synpunkter på effekten av insättningsbegränsningarna

i sparbank. Genom en sådan åtgärd skulle sparbankerna,

heter det vidare, få möjlighet att på lika villkor konkurrera med övriga

sparinstitut om långfristig inlåning av det slag, som av hävd ansetts

vara traditionell sparbanksinlåning. Med hänsyn till inkomstutvecklingen

och penningvärdeförsämringen sedan år 1955 framstår enligt föreningen en

höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning som naturlig, även

om procenttalet för den fria sektorn höjes. Att, såsom föreslagits i promemorian,

mer än tredubbla postsparbankens insättningsmaximum genom en

höjning av detta till 100 000 kronor och samtidigt endast fördubbla sparbankernas

insättningsmaximum skulle emellertid, menar föreningen, innebära

en väsentlig förskjutning i förhållandet mellan dessa kreditinstitut.

För de sparbanker, som nu har ett högt utnyttjande av den fria sektorn,

skulle en höjning av insättningsmaximum, anför föreningen vidare, inte innebära

någon nämnvärd lättnad. En bättre ehuru fortfarande endast temporär

lösning erhåller man däremot enligt föreningens mening genom att höja

procenttalet för den fria sektorn, vilket då lämpligen bör kunna sättas till

tjugofem. Om sparbanksföreningens förstahandsyrkande inte bifalles, vill

föreningen således i andra hand såsom temporära åtgärder förorda dels en

höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugofem dels en sådan höjning

av insättningsmaximum för sparbanksräkning att relationen mellan

detta och ett höjt insättningsmaximum i postsparbanken inte rubbas.

Svenska bankföreningen förklarar, att föreningen inte vill motsätta sig

en ökning av sparbankernas möjligheter till inlåning från en och samme insättare

i den omfattning som förordas i promemorian. Vid valet av metod

för denna ökning bör enligt föreningen av principiella skäl företräde ges åt

den lösning, som innebär att insättningsmaximum för sparbanksräkning

höjes till 200 000 kronor. Bankföreningen framhåller, att detta automatiskt

måste leda till avsevärt ökat utrymme för insättningar inom den fria sektorn.

I sitt yttrande anmärker emellertid bankföreningen, att sparbankerna

enligt föreningens mening ingalunda är så missgynnade som sparbanksföreningen

velat göra gällande. De nuvarande insättningsbegränsningarna

torde, anför bankföreningen, inte utgöra något väsentligt hinder för en utveckling,

som verkligen håller sig inom ramen för sparbankernas traditionella

verksamhet.

Sveriges jordbrukskasseförbund anför, att man genom införande av en betydande

fri sektor för sparbanksinlåningen redan i hög grad realiter satt

den individuella insättningsmaximeringen ur spel för sparbankernas del.

Det synes förbundet, som om man utan olägenhet kunde höja inlånings
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

39

maximum för sparbanksräkning exempelvis till 200 000 kronor eller helt

slopa detsamma. I samband därmed borde enligt förbundet den fria sektorn

kunna inskränkas till att avse enbart övriga räkningar, varvid denna

sektor givetvis kunde göras väsentligt mindre än vad den nu är. Förbundet

delar sparbanksföreningens uppfattning, att 5 procent i sådant fall skulle

vara ett lämpligt och för överskådlig tid framåt tillräckligt tal.

Fullmäktige i riksbanken, som enligt vad tidigare återgivits förordar en

snar utredning rörande de individuella insättningsmaxima, förklarar, att

för sparbankernas del — i motsats till övriga berörda kreditinstitut — omedelbara

åtgärder synes nödvändiga på grund av att gällande regler för insättningsmaximum

på sista tiden lett till icke oväsentliga hinder i vissa

sp jrbankers verksamhet, hinder som hittills dock i stort sett kunnat undvikas

genom utnyttjande av den s. k. fria sektorn. I detta fall synes enligt

tullmäktige en temporär lösning motiverad, och den kan, anför fullmäktige

vidare, smidigast nås genom att procenttalet för den fria sektorn höjes till

tjugo.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anför, under hänvisning till sina tidigare

återgivna allmänna synpunkter, att för närvarande torde få anses uteslutet

att helt slopa den individuella insättningsmaximeringen för sparbankernas

del. Även en höjning till 200 000 kronor synes fullmäktige i nuvarande läge

ägnad att inge tvekan. En så långt gående höjning skulle, anför fullmäktige

vidare, kunna leda till en icke avsedd förändring av sparbankernas inlåningsstruktur

samt fjärma dem från syftet att i första hand stödja och

främja personligt sparande till skillnad från företagssparande och offentligt

sparande. Riksgäldsfullmäktige, som även erinrar om likviditetssynpunkten,

har i sitt yttrande stannat vid att förorda en höjning tills vidare

av insättningsmaximum till 150 000 kronor. Detta innebär samtidigt, heter

det slutligen, att fullmäktige inte för närvarande är beredda att biträda förslaget

om höjning av procenttalet för den fria sektorn till tjugo.

Bank- och fondinspektionen instämmer i promemorians uttalande, alt de

nuvarande maximeringsreglerna lägger det hårdaste bandet på sparbankernas

verksamhet. Som skäl för ändring av reglerna kan emellertid, anför

inspektionen, inte vara tillräckligt, att den fria sektorn i ett antal sparbanker

till större delen tagits i anspråk för s. k. överinsättningar. Vad man behöver

veta är enligt inspektionen karaktären av de medel, som innestår på

överinsättningsräkning, nämligen om de utgöres av egentliga sparmedel från

fysiska personer eller om bland dessa medel även ingår rörliga kassamedel

från kommuner, tillfälliga överskottsmedel från företag eller andra liknande

medel som tidigare inte ansetts höra hemma i sparbankerna. Inspektionen

uttalar vidare önskemål om uppgifter angående antalet insättare med

tillgodohavanden av olika storlek. Utan besked i dessa och andra liknande

hänseenden framstår förslaget om höjning av insättningsmaximum för inspektionen

som alltför löst grundat. Enligt vissa för inspektionen tillgängliga

uppgifter skulle överinsättningarna till ytterst ringa del utgöras av

egentliga sparmedel från fysiska personer och i stället till alldeles övervä
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

gande del komma från kommuner, stiftelser, föreningar och företag. Inspektionen

menar därför, att det gällande insättningsmaximum inte synes

ha inneburit något egentligt hinder för sparbankerna att fullfölja sin sparfrämjande

verksamhet bland fysiska personer, och inspektionen uttalar som

sin uppfattning, att en så väsentlig ändring som den här föreslagna inte

bör genomföras utan en närmare utredning.

Sparbanksinspektionen återger i sitt remissyttrande till en början vissa

delar av inspektionens i propositionen nr 151 till 1955 års riksdag redovisade

utlåtande över det av 1948 års sparbankssakkunniga framlagda förslaget

till nuvarande sparbankslag, vari inspektionen utförligt redogjorde för de

skäl som enligt inspektionens mening talade för ett bibehållande av individuellt

insättningsmaximum i sparbankerna. Enligt inspektionen är dessa

skäl fortfarande tillämpliga.

I nämnda utlåtande framhåller inspektionen, att sparbankernas ändamål

enligt 1 § sparbankslagen är att befordra sparsamhet genom in- och utlåning

av pengar. Det sparfrämjande motivet bör sålunda vara avgörande, och

utlåningen bör anpassas efter inlåningens karaktär. Sparbankerna har, anför

inspektionen, tillkommit för att stödja och befrämja personligt sparande

till skillnad från företagssparande och statligt sparande. Enskilda personer

torde enligt inspektionen ganska sällan vilja sätta in belopp, som ej

rymmes inom det individuella insättningsmaximum. Detta kan däremot bliva

otillräckligt för exempelvis sammanslutningars, stiftelsers och donationers

fonder, vilka även de kan sägas naturligt höra hemma hos sparbankerna,

men dessa medel kan rymmas inom den fria sektorn.

I samma utlåtande heter det vidare.

Det utmärkande för sparbankernas nuvarande insättarmedel är deras genomsnittligt

visserligen ej formellt men reellt långfristiga karaktär, vilket

sätter sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning i stor utsträckning utvälja

marknadens säkraste ehuru likaledes reellt långfristiga placeringar,

nämligen lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Härmed tillgodoses

på en gång säkerhetskravet, som med hänsyn till insättarbehållningens

sammansättning samt frånvaron av egentlig riskmarginal i räntesättningen

måste sättas särskilt högt, och det ständigt växande behovet av långfristiga

krediter för nämnda ändamål. Skulle individuellt insättningsmaximum slopas

— och därmed den fria sektorn — kan det antagas att sparbankernas

inlåning så småningom skulle undergå viss förändring. Det kan befaras, att

många sparbanker i sådant läge icke skulle kunna motstå frestelsen att

mottaga större kapitalbelopp från företag, som sökte en tillfällig förräntning

av sina överskottsmedel. Sådan inlåning skulle ej kunna placeras på traditionellt

sätt utan måste leda till en kreditgivning av mera affärsbanksbetonad

typ och därmed ock av mera riskfylld art. En långivning av samma

typ skulle vidare uppkomma därigenom, att de företag, som blivit insättningskunder,

i ett annat läge knappast skulle kunna avvisas som lånekunder.

Fortsatt utveckling i sådan riktning skulle, såsom erfarenheten från såväl

affärsbankernas rörelse som sparbankernas i de nordiska grannländerna

visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höjning av utlåningsräntorna

och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid sättas i

fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera affärsbetonade

kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas intresse

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

41

skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks sparbefordrande

uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet måste

ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den förändrade

verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och stora

spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl att

förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rådande

förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn till den av sparbankerna

tillämpade insättarräntan.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare i sitt här återgivna utlåtande,

att inlåningskostnaderna för sparbankerna blir proportionsvis mindre för

stora än för små insättningar under förutsättning av samma varaktighet i

placeringen. I anslutning härtill anför inspektionen.

När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av liten eller

osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varaktigheten i

själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshänseende. De

kräva nämligen stor betalningsberedskap —• ju större relativt sett, desto

större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlagda behållningen

å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid pengar.

Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således

ur avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga placeringar,

som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn,

men samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för

långt i en för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större överskottskapital

från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram,

som bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och begränsningen

av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen

förstår, få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge

denna skall kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.

Sparbanksinspektionen vill, heter det vidare i utlåtandet, fästa uppmärksamheten

på att den här ifrågavarande begränsningen av inlåningen måste

ses i samband med vissa andra bestämmelser i sparbankslagen. Därvid nämner

inspektionen särskilt sparbanks rätt att lämna bundna lån, vilken enligt

inspektionen har sin motivering i inlåningens erfarenhetsmässigt stora

stabilitet. Denna måste, menar inspektionen, till ej ringa del återföras på

bestämmelsen om individuellt insättningsmaximum, och om detta inte bibehålies

måste därför enligt inspektionens åsikt frågan om de bundna lånen

omprövas.

I sitt nu avgivna yttrande lämnar sparbanksinspektionen härefter en redogörelse

för sina erfarenheter av de gällande begränsningsreglerna. Av

den officiella sparbanksstatistiken för år 19G0 framgår, säger inspektionen,

att inlåningen inom den fria sektorn den 31 december 1960 för samtliga sparbanker

var i genomsnitt 7,8 procent, varav 7,2 procent på överinsätlningars

räkning. Dessa siffror, som enligt inspektionen av vissa skäl antagligen är

något för höga, är, menar inspektionen, inte på något sätt alamerande vad

angår sparbankernas situation i allmänhet. Den fria sektorn är, framhåller

inspektionen vidare, inte någon stel ram utan växer i takt med utvecklingen

på sparbanksräkning samtidigt med alt sektorns konstruktion hindrar den

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

från att utvidgas med mindre tyngdpunkten i rörelsen alltjämt ligger på infångandet

av sedvanligt sparande. Hela den del av detta sparande, som den

31 december 1960 enligt sparbanksstatistiken innestod på konton med behållningar

mellan 80 000 och 100 000 kronor, uppgick inte till mera än 1,25

procent av saldot på sparbanksräkning. Det är sålunda, menar inspektionen,

tydligt, att den fria sektorn innebär en mycket stor utvidgning av den begränsning

som det individuella maximum om 100 000 kronor utgör. Skulle

insättningsmaximum nu höjas till 200 000 kronor, torde utnyttjandeprocenten

i fråga om den fria sektorn knappast sjunka med mera än 2—2,5 enheter.

De sålunda redovisade genomsnittstalen utesluter naturligtvis inte, fortsätter

sparbanksinspektionen, att flera sparbanker utnyttjat den fria sektorn

i långt större utsträckning, men det måste mot bakgrunden av vad inspektionen

påvisat beträffande den fria sektorns rymlighet för sparbankernas

traditionella inlåning förutsättas, att det i dessa fall i väsentlig grad är

fråga om inlåning av annat slag som kräver stort utrymme. Inspektionen

har verkställt en specialundersökning beträffande insättares behållning på

överinsättningars räkning per den 31 december 1961 hos de 57 sparbanker,

vilkas inlåning inom den fria sektorn överskred 12 procent av de enligt

bokslutet för år 1961 på sparbanksräkning innestående medlen. En sammanställning

av undersökningsresultaten är bifogad inspektionens utlåtande.

Enligt denna sammanställning uppgick behållningen på överinsättningars

räkning i de undersökta sparbankerna till cirka 364 miljoner kronor, fördelade

på 862 konton. Härav belöpte —- i avrundade tal — på primärkommuner

och landsting tillhopa 221 miljoner kronor med 277 konton, på bolag

och ekonomiska föreningar 72 miljoner kronor med 236 konton samt på

övriga föreningar och stiftelser 42 miljoner kronor med 178 konton, på fysiska

personer 9,6 miljoner kronor med 104 konton, varav 43 konton med

ett sammanlagt belopp av 8,2 miljoner kronor hade en behållning överstigande

100 000 kronor, samt slutligen på övriga insättare 19 miljoner kronor

med 67 konton. Sparbanksinspektionen framhåller i sitt utlåtande, att enligt

sammanställningen 83 insättare med de största tillgodohavandena —

genomsnittligt 2 650 000 kronor per insättare — tar i anspråk 7,6 av den

fria sektorns 15 procentenheter, att kommunala medel utgör nära 5/8 av

den totala inlåningen på överinsättningars räkning samt att beloppet av bolagsmedel

— 66 miljoner kronor — ungefär motsvarar vad som skulle vinnas

i utrymme på denna räkning om insättningsmaximum för sparbanksräkning

höjdes från nuvarande 100 000 till 200 000 kronor.

Sparbanksinspektionen anför vidare.

En förfrågan hos ett femtontal av de i undersökningen ingående sparbankerna

med de största inlåningsklumparna har visat att medlen i allmänhet

innestå med sex månaders uppsägning med fri uttagsrätt för 6 000 kronor

per halvår och mot högsta ränta, 4 3/4 procent. I stor utsträckning tillämpas

emellertid liberalare uttagsvillkor, ibland med, ibland utan uttagsprovision.

Den här relaterade inlåningen av stora pengar vill sparbanksinspektionen

närmast beteckna som mindre lämplig. Det kan enligt inspektionens mening

icke vara en sparbankerna tillkommande uppgift att bereda kommuner eller

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1U62

43

industrin högsta förräntning å rörelsemedel eller medel, som i avvaktan på

annan placering söka en mer eller mindre tillfällig fristad i sparbankerna.

Vad speciellt de kommunala insättningarna beträffar är det tydligt, att de

kunna komma att leda till stora påfrestningar på vederbörande sparbanker,

bl. a. när del uppdämda kommunala investeringsbehovet kan komma att tillgodoses.

Flera sparbanker ha också i detta hänseende gjort dåliga erfarenheter

och förklarat sig skola för framtiden iakttaga större försiktighet vad

angår mottagandet av stora insättningar från kommunerna.

De mycket stora insättnmgsbeloppen få sina följdverkningar på sparbankernas

placeringar. Eif behov av bättre likviditet uppkommer och därmed

°ck av korta placeringar, som ur avkastningssynpunkt bli mindre givande.

Utlåningspolitiken påverkas. Framförallt äro de stora insättningsklumparna

icke lämpliga som underlag för sparbankernas kreditgivning på fastighetsmarknaden.

Den stora roll sparbankerna spelat som bottenlångivare har haft

sin bästa grund i den i praktiken långfristiga karaktären av dess inlåning,

varå den s. k. omloppshastigheten — förhållandet mellan under ett år uttagna

belopp och medelbehållningen — varit en mätare. De framkomna mätningstalen

visa emellertid en fortgående försämring: från 21,9 procent år

1941, 25,6 år 1950, 31,6 år 1955 och 37,7 år 1960 (avseende efter fria sektorns

införande endast rörelsen å sparbanksräkning och överinsättningars

räkning). Denna utveckling kan ur den traditionella och samhällsviktiga

bostadskreditgivningens synpunkt inge bekymmer utan att dessa skola ytterligare

förstärkas genom det osäkerhetsmoment i likviditetshänseende,

som de verkligt stora insättningarna innebära.

Sammanfattningsvis anför sparbanksinspektionen.

Vad i det föregående anförts visar enligt sparbanksinspektionens mening

att den nuvarande konstruktionen av begränsningsreglerna för inlåningen i

sparbank lämna sparbankerna en mycket stor rörelsefrihet. Gällande individuellt

insättningsmaximum utgör icke något praktiskt hinder för den traditionella

inlåningens utveckling men konstituerar en grund för beräkning

av den fria sektorn. Denna i sin tur sätter endast en gräns för det verkligt

stora kapitalets inströmmande i sparbankerna. Skola begränsningsreglerna

över huvud ha nagon funktion synas de åtminstone böra ha den nu nämnda.

En höjning av individuellt maximum får därför ingen större verkan och

en vidgning av den fria sektorn innebär enligt sparbanksinspektionens mening

i praktiken ett slopande av all verksam begränsning i syfte att ge sparbanks

inlåning en särskild karaktär. Ett uppgivande av sistnämnda målsättning

i sparbankslagstiftningen torde emellertid som ovan berörts få konsekvenser

även ifråga om sparbankernas rörelse i övrigt. Frågan om nya regler

för inlåning å räkning i sparbank torde därför endast böra avgöras i ett

vidare sammanhang. Den i promemorian berörda synpunkten, att penningvärdet

fortgående försämrats och att inkomstförbättring skett må slutligen

sist blott föranleda ett påpekande, att dessa förhållanden ej mot bakgrunden

av här förut anförda siffror torde vara av någon större betydelse i förevarande

avseende.

Vad gäller affärsbankerna bar promemorians förslag alt böja

insättningsmaximum för sparkasseräkning och därmed likartad räkning till

50 000 kronor hälsats med tillfredsställelse av Svenska bankföreningen.

I yttrandet från Sveriges jordbrukskasseförbund ifrågasättes, huruvida

det längre finns några avgörande skäl alt överhuvud lagfästa bestämmelser

om inlåningsinaximum på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Sparkasseräkningen intar nämligen enligt förbundets mening inte någon

särställning som motiverar ett lagfäst sådant maximum. Medel på sparkasseräkning''

är visserligen, anför förbundet, friare disponibla än medel på kapitalräkning,

men det är endast fråga om en gradskillnad markerad genom

de provisioner som utgår vid större uttag på den senare räkningen.

Svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bank menar i sina yttranden,

att den föreslagna höjningen av affärsbankernas och jordbrukskassornas

insättningsmaximum för sparkasseräkning saknar nämnvärd praktisk

betydelse. Som skäl för denna uppfattning anföres, att dessa institut

har möjlighet att på andra räkningar ta emot inlåning utan några som helst

lagstadgade begränsningar. I synnerhet för sådan inlåning varom här är

fråga har enligt sparbanksföreningen kapitalsamlingsräkningen kommit till

användning, och denna har sålunda i allt högre grad kommit att ersätta

sparkasseräkningen. Enligt vad sparbanksföreningen uppger är för närvarande

behållningen på kapitalsamlingsräkning i affärsbankerna mellan fyra och

fem gånger så stor som sparkasseräkningens behållning, vilken under senare

år varit nedåtgående.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar en höjning av insättningsmaximum

för affärsbankernas del till 30 000 kronor. I sitt utlåtande har fullmäktige

framhållit, att om man som en måttstock för en rimlig höjning av

maximibeloppet tar hänsyn endast till de ändringar som under senare år

skett i den nominella inkomstnivån och därmed i betingelserna för sparandet

de olika insättningsmaxima skulle bli väsentligt lägre än som ifrågasatts i

promemorian, för affärsbankerna cirka 23 000 kronor. Fullmäktige vill emellertid

inte förneka, heter det vidare, att vissa skäl, bland annat införandet

nyligen av inlåningsräkningar med en efter bindningstiden differentierad

räntesättning, kan motivera någon höjning härutöver.

Fullmäktige i riksbanken menar, att den nuvarande begränsningen i affärsbankernas

inlåningsrätt är föga betungande och att några temporära

justeringar knappast är erforderliga för deras del.

Bank- och fondinspektionen anser frågan om en höjning av affärsbankernas

insättningsmaximum vara av ganska underordnad betydelse. Inspektionen

framhåller, att affärsbankerna har möjlighet mottaga insättningar

till obegränsat belopp på andra räkningar och på villkor som är ganska likartade

dem som gäller för sparkasseräkning. Enligt inspektionen kan det

ifrågasättas, huruvida bestämmelserna om insättningsmaximum för affärsbankernas

sparkasseräkning numera överhuvud har någon funktion att fylla.

Å andra sidan, menar inspektionen, är det av nyss sagda skäl inte särskilt

angeläget att upphäva bestämmelserna. Inspektionen finner det emellertid

böra i detta sammanhang uppmärksammas, att medel på sparkasseräkning

kan lyftas efter kortare tids uppsägning än en månad. Då medlen

sålunda formellt måste anses vara av kortfristig natur och erfarenhetsmässigt

sparkasseräkningarna i kritiska situationer påverkas väl så mycket

som andra korta räkningar, borde enligt inspektionens mening för desamma

ställas kassareserv efter den strängare 25-procentsregeln i 63 § bankla
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

gen. Om insättningsmaximum borttages eller väsentligt höjes, bör följaktligen,

menar inspektionen, det undantag som för närvarande gäller för sparkasseräkning

vid beräkning av likviditetsreserv enligt sagda regel upphävas.

Sparbanksinspektionen hänvisar till att maximeringen av affärsbanks inlåning

på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning tillkommit på

grund av ett hänsynstagande till den av sparbankerna bedrivna typiska inlåningsrörelsen.

Med den ställning sparbanksinspektionen intagit till frågan

om ändrade maximeringsregler för sparbankerna anser inspektionen,

att någon höjning av maximum nu ej heller bör ske beträffande sparkasseräkningen.

Inspektionen hänvisar därvid till att affärsbankerna genom kapitalsamlingsräkningen

skaffat sig ett vapen i konkurrensen med sparbankerna,

som gör affärsbankerna betydligt mindre beroende av maximeringen

på sparkasseräkning.

För jordbrukskasserörelsens del anser Sveriges jordbrukskasseförbnnd

den föreslagna höjningen av insättningsmaximum på sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning till 50 000 kronor vara lämplig

tills vidare. Huruvida denna höjning kommer att utnyttjas av insättarna

beror, tillägger förbundet, helt och hållet av räntesättningen på sparkasseräkning

jämförd med andra räkningar.

I övrigt har remissorganen anfört samma synpunkter beträffande frågan

om en ändring av insättningsmaximum hos jordbrukskasserörelsens centralkassor

som beträffande motsvarande fråga hos affärsbankerna.

Vad slutligen gäller postsparbanken anför generalpoststgrelsen i

sitt yttrande, att av de nu aktuella insättningsmaxima postsparbankens är

det mest restriktiva. Detta hänför sig nämligen, erinrar styrelsen, till en

insättares totala inlåning, medan insättningsmaximum för affärsbankernas

och centralkassornas del avser endast en av ett flertal inlåningsräkningar

och sparbankerna kan ta emot inlåning på överinsättningsräkning. Enligt

styrelsens mening är av reell betydelse det belopp som en och samme insättare

får ha innestående i ett visst kreditinstitut. Det bör i detta sammanhang

inte förbises, fortsätter styrelsen, att icke så få personer har avsevärda sparkapital

innestående i bank. Att dylika större sparkapital för närvarande inte

är placerade i postsparbanken är enligt styrelsens uppfattning en följd av

gällande insättningsmaximum.

Svenska bankföreningen finner det tveksamt, om en så kraftig höjning

av postsparbankens insättningsmaximum som den i promemorian föreslagna

verkligen är motiverad. I förordningen angående postsparbanken anges,

fortsätter bankföreningen, postsparbanksrörelsens ändamål vara att

»befordra sparsamhet», och föreningen ifrågasätter, om det för främjande av

detta ändamål är behövligt att kunna mottaga så höga belopp som 100 000

kronor. Med hänsyn till alt maximeringen hänför sig till vad en och samma

insättare totalt får ha innestående i postsparbanken vill bankföreningen

dock inte ställa sig helt avvisande till den ifrågasatta höjningen.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 19C>2. 1 samt. Nr 1S5

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Svenska sparbanksföreningen lämnar förslaget om höjning av postsparbankens

insättningsmaximum i och för sig utan erinran men yrkar, såsom

tidigare redovisats, en sådan höjning av insättningsmaximum för sparbanksräkning,

att relationen mellan de båda insättningsmaxima inte rubbas.

Sparbankernas bank intar samma ståndpunkt.

Sveriges jordbrukskasseförbund föreslår, med hänsyn till önskvärdheten

av en konkurrens på lika villkor mellan de statsägda och de privatägda kreditinstituten,

att postsparbankens arbetsvillkor och uppgifter blir föremål

för offentlig utredning innan bankens inlåningsmaximum ändras. Jordbrukets

bank däremot har inte funnit anledning till erinran mot förslaget om

höjning av postsparbankens insättningsmaximum.

Fullmäktige i riksgäldskontoret förordar, med hänvisning till de synpunkter

som återgivits i det föregående, en höjning av insättningsmaximum

i postsparbanken till 60 000 kronor. Fullmäktige framhåller emellertid

samtidigt, att likheten mellan postsparbanken och sparbankerna i vad

avser inlånings- och utlåningsstruktur kan vara ett motiv för en något generösare

bedömning av maximeringsfrågan för postsparbankens vidkommande.

Fullmäktige i riksbanken anser det inte vara erforderligt eller lämpligt

att söka ge en temporär lösning av frågan om insättningsmaximum för postsparbanken.

Denna är visserligen, anför fullmäktige, den bankinrättning

som mest hämmas av nuvarande regler, men problemet är enligt fullmäktige

inte nytt och bar en speciell karaktär som gör det lämpligt att låta lösningen

därav anstå tills en allmän omprövning sker.

Bank- och fondinspektionen hänvisar i sitt utlåtande till vad inspektionen

anfört i tidigare remissutlåtande över generalpoststyrelsens framställning

om ändringar i förordningen angående postsparbanken till den del

framställningen behandlats i propositionen nr 142 till årets riksdag. I detta

tidigare utlåtande, som redovisats i nämnda proposition, uttalade inspektionen,

att de av generalpoststyrelsen föreslagna författningsändringarna,

innefattande bland annat en höjning av insättningsmaximum till 100 000

kronor, uppenbarligen skulle öppna möjligheter till en mera differentierad

inlåningsverksamhet. Inspektionen anförde vidare.

Om behov verkligen föreligger av sådana ändringar i verksamhetsbetingelserna

synes emellertid icke helt klart utan beror åtminstone delvis på vilket

ändamål, som uppställes för postsparbankens verksamhet. Om ändamålet

— på sätt angives i 1922 års ännu gällande författning — begränsas till

»att befordra sparsamhet» vill det förefalla som om överförandet av bestämmanderätten

i fråga om räntesättningen till generalpoststyrelsen och höjningen

av inlåningsmaximum vore ganska svagt grundade åtgärder.

Beträffande åter den ifrågasatta höjningen av inlåningsmaximum — som

uppenbarligen icke från likviditetssynpunkt ger anledning till någon erinran

— framgår av uppgifter från postsparbanken, att antalet insättare där

med tillgodohavande över 20 000 kronor är mycket ringa i förhållande till

hela antalet kontohavare och att antalet insättare med maximalt tillåtet

tillgodohavande (= 30 000 kronor) är försvinnande litet. Den nu gällande

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

maximiregeln kan därför icke gärna i praktiken ha inneburit något hinder

för banken att bedriva en sparfrämjande verksamhet inom en mycket bred

publik av enskilda sparare, utan måste kravet på en höjning av maximibeloppet

ända upp till 100 000 kronor förutsättas ha sin grund främst i en

önskan att nå nya insättarekategorier och annat kapital än egentligt sparkapital

— kommunmedel, tillfälliga överskottsmedel från företag in. m.

Emellertid kan ett deltagande från postsparbankens sida i den förut hårda

konkurrensen om dylika medel knappast anses svara mot det begränsade

syftet att »befordra sparsamhet».

Ändras målsättningen för postsparbanken, blir omdömet om de föreslagna

författningsändringarna ett annat. Ingår i ändamålet även en aktiv placeringsverksamhet

med finansiering av sådan produktion eller företagsamhet,

som av statsmakterna bedömts såsom särskilt angelägen (bostadsproduktion,

kommunal verksamhet in. in.), framstår sålunda ändringarna som

ändamålsenliga genom de ökade möjligheter de bereder banken att i konkurrens

med andra kreditinstitut draga till sig inlåningsmedel. En sådan

ändring av målsättningen skapar emellertid efter hand en rad problem av

ganska betydande räckvidd berörande arbetsfördelningen inom vårt kreditväsende

— speciellt gränsdragningen mellan statlig och privat kreditverksamhet

— förhållandet mellan postbankens och den statliga affärsbankens

uPP§ifter, postsparbankens behov av en lokal organisation för kreditgivning

in. in.

Med hänsyn till det nära samband, som enligt inspektionens mening fanns

mellan de berörda frågorna, och då inspektionen fann frågan om postsparbankens

ändamål vara den centrala i sammanhanget, ansåg inspektionen

rimligt, om statsmakterna först klargjorde sin inställning till denna fråga.

Inspektionen tillstyrkte därför, att ändamålsbestämmelsen i förordningen

angående postsparbanken gjordes till föremål för översyn och att i avbidan

därpå ändringarna av förordningens bestämmelser om, bland annat, inlåningsmaximum

fick anstå.

Sparbanksinspektionen hänvisar likaledes till sitt i propositionen nr

142 till årets riksdag redovisade remissutlåtande över framställningen om

andra ändringar av förordningen angående postsparbanken. Liksom i detta

tidigare utlåtande vill sparbanksinspektionen nu ifrågasätta en allmän omprövning

av postbankens ställning och uppgifter. Inspektionen anför vidare.

En höjning av insättningsmaximum torde bli av genomgripande betydelse

i förhållandet mellan postsparbanken och sparbankerna. Bakom höjningen

torde ligga en avsikt till — eller av densamma följa — en stark utveckling

av postbankens rörelse även på utlåningssidan. En sådan utveckling kan likaledes

komma att i hög grad beröra sparbankernas verksamhet, varjämte

det därförutom kan ifrågasättas, om en ökad inlåningsrörelse hos postsparbanken

över huvud bör leda till en inriktning på alltmera självständig kreditverksamhet

av banken ute i landet. Ifrågavarande framställning är sålunda

enligt inspektionens mening av den betydelse, att den icke bör avgöras

som en blott justering av gällande inlåningsregler utan den bör prövas

ur principiella synpunkter.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

Departementschefen

Rätten att mottaga insättningar från en och samma person vid inlåning i

sparbank, affärsbank, centralkassa för jordbrukskredit och postsparbanken

är underkastad skilda begränsningar. I sparbank gäller enligt 1955 års sparbankslag

ett individuellt insättningsmaximum i princip för all inlåning.

Sparbank äger nämligen som regel inte mottaga inlåning från allmänheten

annat än på sparbanksräkning, och för sådan räkning skall i varje sparbanks

reglemente finnas ett individuellt insättningsmaximum fastställt, vilket

får uppgå till högst 100 000 kronor. Inom en s. k. fri sektor, bestämd till

femton procent av behållningen på sparbanksräkning, har sparbank dock

rätt att utan individuell maximering mottaga inlåning på annan, valfri räkning.

I affärsbank och centralkassa för jordbrukskredit finns endast för

sparkasseräkning och därmed likartad räkning ett individuellt insättningsmaximum,

i 1955 års banklag respektive 1956 års lag om jordbrukskasserörelsen

fastställt till 15 000 kronor. Slutligen gäller enligt 1922 års förordning

angående postsparbanken för i princip all inlåning i denna bank en

maximering för varje insättare till 30 000 kronor. För insättning på grund

av sparavtal gäller ett lägre belopp.

Regler om begränsningar i kreditinstitutens rätt att mottaga insättningar

från en och samma person har länge funnits i lagstiftningen. Sitt nuvarande

innehåll fick dessa regler för sparbankernas, affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens

del vid tillkomsten av de gällande lagarna för respektive kreditinstitut,

och vid ungefär samma tid skedde den senaste ändringen av maximibeloppet

för postsparbankens del. När maximeringsreglerna sålunda senast

prövades, hävdades från flera håll, alt dylika regler inte längre borde finnas

i lagstiftningen. Det betecknades därvid som irrationellt att vid sidan av

de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna genom lagstadgande

begränsa just inlåningen på sparbanks- och sparkasseräkning medan övrig

inlåning inte var underkastad sådan begränsning. Vidare påpekades riskerna

för kringgåenden av lagreglerna. Särskilt framhävdes emellertid reglernas

begränsande effekt på sparbankernas inlåningsmöjligheter. Å andra sidan

framhölls i fråga om sparbankerna, att reglerna givit dessa kreditinstituts

inlåning dess traditionellt långfristiga struktur och därigenom även

berett sparbankerna möjlighet till säker och förmånlig placering av de inlånade

medlen. Dessa stridiga synpunkter ansågs av de lagstiftande organen

röra en fråga av betydelse för gränsdragningen mellan de skilda kreditinstitutens

verksamhetsområden. På grund av detta bedömande fann man

det vanskligt att ta ställning till frågan utan att samtidigt ta ståndpunkt

även till andra problem rörande denna gränsdragning. Man ansåg det därför

rimligt att tills vidare behålla regler om individuella insättningsmaxima.

Dessa höjdes emellertid väsentligt, och vad särskilt angår sparbankerna

begränsades effekten av maximeringen genom att den fria sektorn tillkom.

Sedan de nuvarande maximibeloppen fastställdes, har väsentliga föränd
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

49

ringar i kreditinstitutens inlåningsförhållanden inträtt. Den nominella inkomstnivån

har undergått en kraftig stegring, som skapat förutsättningar

för en motsvarande nominell ökning av sparandet. Även utöver vad som betingas

härav har detta emellertid ökat betydligt. Samtidigt synes kreditinstitutens

konkurrens om sparandet ha skärpts. Hos de skilda typerna av kreditinstitut

förekommer numera ett rikt differentierat system av olika inlåningsräkningar.

Senast har i år tillkommit nya sådana räkningar med högre

räntesatser under villkor av längre uppsägningstider. Konkurrensen om

sparmedlen torde ha medfört, att skillnaderna mellan de inlåningsformer,

som olika kreditinstitut erbjuder allmänheten, är mindre än tidigare samtidigt

med att kreditinstituten på grund av konkurrensen lär visa ökat tillmötesgående

mot insättarna vid tillämpningen av de för skilda räkningar

uppställda villkoren. Kapitalsamlingsräkningen hos affärsbankerna är en

inlåningsräkning, vilken utan lagstadgat individuellt maximum möjliggör insättning

på villkor som är likartade villkoren för motsvarande sparbanksräkning.

Det har även ifrågasatts, om inte kapitalsamlingsräkningen i verkligheten

är att betrakta som en med sparkasseräkning likartad räkning.

Mot bakgrund av dessa förhållanden synes en omprövning av de gällande

maximeringsreglerna motiverad. En sådan omprövning betingas delvis

av att de senast fastställda maximigränserna på grund av utvecklingen

reellt blivit snävare än avsett. Differentieringen av räkningssystemet kan

vidare föranleda en viss vidgning av den ram dessa gränser ger. Utvecklingen

torde emellertid även ha givit ökat stöd åt skälen att betrakta den i

detta hänseende uppdragna skiljelinjen mellan å ena sidan sparbanks- och

sparkasseräkning och å andra sidan alla andra inlåningsräkningar som irrationell.

För sparbankerna och postsparbanken har de individuella maximeringsreglerna

kommit att få en konkurrensbegränsande verkan, vilken

med hänsyn till inriktningen av dessa kreditinstituts långivning från vissa

synpunkter kan te sig speciellt otillfredsställande. Vad särskilt angår sparbankerna

har dessa i åtskilliga fall helt eller nästan helt utnyttjat den fria

sektorn, till övervägande del för insättningar som ej kunnat rymmas inom

den individuella maximeringen på sparbanksräkning. För att möjliggöra

en ökad inlåning i dessa fall föreligger alltså ett aktuellt behov av lagändring.

De berörda kreditinstitutens organisationer har, liksom generalpoststyrelsen

för postsparbankens räkning, gjort framställningar om ändring av maximeringsreglerna

i liberaliserande riktning, varvid för sparbankernas del i

första hand yrkats upphävande av varje individuell inaximering. Invändningen

att reglerna om sådan maximering kan anses ge sparbankernas inoch

utlåning eu ur viss synvinkel fördelaktig särprägel kvarstår emellertid.

Utformningen av maximeringsreglerna för övriga kreditinstitut är avhängig

av vad som gäller för sparbankerna. Med hänsyn härtill bör man inte taga

slutgiltig ståndpunkt till frågorna, i vad mån maximeringsreglerna bör behållas

och hur de i sådant fall bör utformas, förrän detta kan ske i samband

med en mer allmän prövning av problemen rörande gränsdragningen

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

mellan de olika kreditinstitutens verksamhetsområden. Jag ämnar i annat

sammanhang föreslå, att en utredning med uppgift att pröva dessa spörsmål

tillsättes. En sådan utredning torde dock inte kunna leda till ändrad

lagstiftning inom den närmaste tiden. I avvaktan på resultatet av utredningen

synes därför de redovisade skälen för omprövning av gällande regler

böra tillgodoses genom begränsade lättnader i de hinder för kreditinstitutens

verksamhet, som reglerna visat sig utgöra. Däremot bör utredningen inte

föregripas genom principiella ändringar i regelsystemet. Att, såsom föreslagits

från sparbankshåll, helt slopa de individuella insättningsmaxima kan

således inte nu komma i fråga. Å andra sidan bör mot bakgrund av den

skildrade utvecklingen de nu ifrågavarande justeringarna ske med viss liberalitet

och ges en sådan räckvidd, att ytterligare ändringar i detta hänseende

kan beräknas ej bliva erforderliga innan den avsedda utredningen slutfört

sitt arbete.

För sparbankerna gäller, såsom tidigare nämnts, ett individuellt

insättningsmaximum i princip för all inlåning. När den fria sektorn infördes

genom 1955 års sparbankslag, förutsattes emellertid, att insättningar

som överskred maximibeloppet skulle kunna mottagas på räkning inom denna

sektor. En av sparbanksinspektionen verkställd undersökning visar, att

detta i stor utsträckning blivit fallet och att den fria sektorn till allt övervägande

del kommit att användas för sådana s. k. överinsättningar. Av undersökningen

framgår vidare, att dessa insättningar till största delen härrör

från kommuner men att även stiftelser och föreningar av olika slag har

ansenliga belopp innestående på överinsättningsräkning. Särskilt kommunerna

har under senare tid av olika skäl kommit att förfoga över avsevärt

ökade kapitalbelopp. Sedan gammalt har de i stor utsträckning anlitat sparbankerna

för insättning av sina medel liksom för sin upplåning. När den

fria sektorn nu i många fall visat sig otillräcklig, innebär detta följaktligen,

att sparbankerna ej har möjligheter att helt tillgodose traditionella insättares

önskemål. Från såväl sparbankernas som insättarnas synpunkt måste

ett sådant förhållande naturligen betraktas som en icke önskvärd effekt av

maximeringsreglerna. Denna effekt kan undvikas endast genom att den fria

sektorn vidgas. Önskemålet om en dylik ändring av gällande regler kommer

därmed att framstå som angeläget.

För vidgning av den fria sektorn i detta läge talar även omständigheterna

vid sektorns tillkomst. I propositionen med förslag till den nuvarande

sparbankslagen hade den fria sektorn angivits till femton procent av insättarbehållningen

på sparbanksräkning. I anledning av väckta motioner föreslog

emellertid bankoutskottet, att procenttalet skulle sättas till tjugo. Riksdagens

första kammare beslöt i enlighet med utskottets förslag, medan andra

kammaren biföll propositionen i denna del. Efter förslag av bankoutskottet

skedde en sammanjämkning till femton procent. Utskottet förutsatte därvid

i sitt utlåtande, att en utredning om gränsdragningen mellan de olika

kreditinstitutens verksamhetsområden snarast skulle komma till stånd, och

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

uttalade, att man framdeles möjligen kunde ha lagregler som tillät en friare

konkurrens mellan instituten. Vid frågans behandling i riksdagen framhölls

såsom skäl för procenttalet femton, att den stora massan sparbanker inte

på många år skulle behöva en större fri sektor. Då utvecklingen nu lett till

att sektorn i åtskilliga fall blivit otillräcklig för att möta önskemålen om

insättning, synes mot bakgrunden av vad sålunda förekom vid utformningen

av gällande bestämmelser en vidgning av sektorn till tjugo procent inte

böra möta någon erinran utan tvärtom stå i god överensstämmelse med

vad då förutsattes. En dylik mera begränsad justering torde knappast heller

kunna medföra en sådan principiell förändring av sparbankernas verksamhet,

att åtgärden väcker betänkligheter med tanke på en kommande

utredning i ämnet.

Jag anser mig sålunda nu böra förorda en vidgning av den i 25 § första

stycket sparbankslagen angivna fria sektorn från femton till tjugo procent

av insättarbehållningen på sparbanksräkning. Härigenom torde visserligen

de aktuella svårigheterna för sparbankerna väsentligen vara undanröjda och

en höjning av det individuella maximibeloppet för insättning på sparbanksräkning

bliva mindre betydelsefull, då överskjutande belopp lättare kan

rymmas inom den fria sektorn. De allmänna synpunkter, som jag inledningsvis

anfört, torde emellertid böra föranleda en uppjustering även av det

individuella maximibeloppet. De principiella betänkligheterna med tanke

på inriktningen av sparbankernas verksamhet gör sig vid en sådan ändring

gällande i betydligt mindre mån än vid en vidgning av den fria sektorn. Jag

finner därför, att det individuella insättningsmaximum för sparbanksräkning,

som anges i 22 § andra stycket sparbankslagen, i nuvarande läge bör

höjas till 200 000 kronor. Detta maximibelopp blir icke därmed tillämpligt

för alla sparbanker. Erforderlig differentiering alltefter sparbankernas storlek

och övriga omständigheter skall nämligen ske, när nya maximibelopp

fastställes i sparbankernas reglementen.

Den individuella insättningsmaximeringen för sparkasseräkning och därmed

likartad räkning hos affärsbanker och central kassor

för jordbrukskredit har motiverats med hänsyn till den av sparbankerna

bedrivna typiska inlåningsrörelsen. Såsom uttalades redan vid

tillkomsten av nuvarande banklag, kan det emellertid ifrågasättas, om ett

individuellt insättningsmaximum för sparkasseräkning verkligen har en

uppgift att fylla. Vid sidan av denna räkning kan nämligen affärsbankerna,

såsom jag tidigare nämnt, utan lagstadgat maximum mottaga inlåning på

kapitalsamlingsräkning under villkor som är ganska likartade dem som gäller

för sparkasseräkning. Detta gör visserligen behovet av ändringar i maximeringsbestämmelserna

mindre pålagligt för affärsbankernas del. Å andra

sidan kan här knappast resas principiella betänkligheter mot en höjning av

insättningsmaximum. De tidigare redovisade allmänna synpunkterna liksom

den nyss föreslagna ändringen av motsvarande bestämmelser för sparbankerna

motiverar en sådan höjning, och jag förordar, att det i 67 § andra

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

stycket lagen om bankrörelse respektive 31 § andra stycket lagen om jordbrukskasserörelsen

angivna maximibeloppet nu bestämmes till 50 000 kronor.

Den individuella insättningsmaximeringen i postsparbanken är

mera restriktiv än i övriga kreditinstitut såtillvida som den gäller för all inlåning

och en motsvarighet till sparbankernas fria sektor saknas. Detta

omöjliggör en rättvisande jämförelse med de maximibelopp, som föreslagits

för övriga kreditinstitut, och motiverar en relativt generös bedömning av

maximeringsfrågan för postsparbankens del. Generalpoststyrelsen har begärt

en höjning av maximibeloppet till 100 000 kronor. Framställningen

härom står i visst samband med andra, av årets riksdag redan beslutade

ändringar i förordningen angående postsparbanken med syfte att där möjliggöra

en i fråga om bindningstiden differentierad inlåning av samma

slag som tidigare i år genomförts i affärs- och sparbanker. Från dessa kreditinstituts

sida har hinder inte ansetts föreligga mot den begärda höjningen.

Denna kan ej heller anses vara av sådan karaktär, att för dess genomförande

skulle krävas en utredning av de mera vittsyftande spörsmål som

vissa andra remissinstanser berört i sina yttranden.

Jag vill följaktligen — efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet

— förorda en höjning av insättningsmaximum i postsparbanken

till 100 000 kronor och har ej någon erinran mot generalpoststyrelsens

förslag att styrelsen skall bemyndigas fastställa lägre maximibelopp för vissa

slag av medel. I samband med den nu föreslagna höjningen av insättningsmaximum

kan specialbestämmelsen om sådant maximum för sparavtalsbok

utgå. Vidare kan det förordnande om tillämpning av äldre maxiineringsregler

för omyndigs medel, som gavs vid den tidigare i år vidtagna

ändringen i förordningen angående postsparbanken, upphöra att gälla. V.

V. Blancokrediter

Gällande ordning

Enligt 56 § i 1955 års lag om bankrörelse får affärsbank inte bevilja kredit

utan att säkerhet, som av banken prövas betryggande, ställes antingen i fast

eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den åt vilken

krediten beviljas. Vissa undantag från denna huvudregel ges dock genom

bestämmelser i samma paragraf. Sålunda kan stat, kommun, bankbolag,

sparbank m. fl. samfälligheter och inrättningar erhålla kredit utan särskild

säkerhet. Likaledes får kortvarig kredit utan särskild säkerhet beviljas

affärsidkare i och för hans rörelse, om med hänsyn till omständigheterna

trygghet för förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga. Vidare

kan växel i vissa fall diskonteras utan accept. Slutligen får annan kredit

utan särskild säkerhet lämnas till sammanlagt högst en tiondel av bankbolagets

eget kapital; i fråga om dessa blancokrediter gäller dock vissa in
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962 53

dividuella maximibelopp, nämligen 75 000 kronor, då krediten lämnas småföretagare

för hans rörelse, och eljest 5 000 kronor.

Möjligheten att upp till ett belopp av 5 000 kronor bevilja blancokredit åt

annan än småföretagare för dennes rörelse infördes genom lagändring år

1960.

Bankföreningens framställning

I sin framställning hänvisar Svenska bankföreningen inledningsvis till

vad föreningen anförde i yttrande över det förslag som låg till grund för

lagändringen år 1960. Bankföreningen uttalade då, att en vidgning av affärsbankernas

rätt till blancokreditgivning var önskvärd, bland annat, för att

underlätta utbredningen av det i vissa banker införda systemet med s. k.

sparlån. Detta system innebär att den som sparar för att skaffa en viss nyttighet

kan, när anskaffningen blir aktuell, erhålla ett amorteringslån i banken,

vanligtvis på lika stort belopp som det han sparat. Erfarenheten hade,

efter vad föreningen då anförde, visat, att ett avsevärt intresse föreligger

för denna form av målsparande, särskilt i samband med bostadsanskaffning.

I den aktuella framställningen anför bankföreningen vidare, att erfarenheterna

från den tid av nära två år, under vilken systemet med blancokrediter

till privatpersoner nu varit i bruk, givit vid handen att denna låneverksamhet

ej medfört några förluster att tala om. Misskötsel av ifrågavarande

s. k. privatlån har, uppger föreningen, förekommit endast i ett fåtal

fall. Enligt bankföreningens mening bör därför tiden nu vara mogen att

utvidga rätten till blancokreditgivning, så att därunder kan inbegripas även

sparlån och liknande krediter för bostadsanskaffning vilka regelmässigt lyder

på högre belopp än 5 000 kronor. Såsom bankföreningen framhöll i det

tidigare citerade yttrandet, föreligger stort intresse för målsparande i dessa

former, och det är enligt föreningens åsikt ej minst från allmän synpunkt i

hög grad önskvärt att underlätta dess utbredning.

Det rationellaste sättet att bereda möjlighet härtill är, heter det vidare i

framställningen, att slopa skillnaden mellan småföretagare och andra låntagare

så att bankerna får en allmän blancokreditvolym att disponera efter

behov. Alternativt kan man, anför bankföreningen, stanna vid en mera begränsad

höjning av maximibeloppet för krediter till andra än småföretagare,

men med hänsyn till de erfarenheter som gjorts i fråga om förlustriskerna

bör det enligt föreningens mening inte vara nödvändigt att välja denna mera

osmidiga lösning.

Under åberopande av det anförda hemställer bankföreningen om förslag

till sådan ändring av 56 § banklagen, att här avsedda blancokrediter kan,

oavsett ändamålet med lånen, lämnas till sammanlagt högst en tiondel av

bankbolagets eget kapital och till ett belopp i varje särskilt fall av högst

75 000 kronor. För den händelse det skulle anses påkallat att behålla en

särskild lägre beloppsgräns för andra krediter än rörelsekrediler till småföretagare

hemställer föreningen i andra hand, att denna beloppsgräns höjes

till, förslagsvis, 15 000 kronor.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

Remissyttrandena

De hörda remissorganen, nämligen bank- och fondinspektionen samt fullmäktige

i riksbanken, har båda tillstyrkt, att affärsbankernas rätt till blancokreditgivning

till annan än småföretagare för dennes rörelse utvidgas genom

höjning av det individuella maximibeloppet för sådan kredit från 5 000

till 15 000 kronor.

Bank- och fondinspektionen påpekar, att den nuvarande regeln om blancokredit

till envar på högst 5 000 kronor varit i kraft sedan våren 1960 men

att bankerna redan dessförinnan under ett par år lämnat s. k. privatlån för

vilka säkerhet inte ställdes av låntagarna själva utan för vilka generell borgen

tecknades av vissa bankerna närstående bolag. Inspektionen upplyser

vidare, att blancokreditgivningen hållit sig inom snäva gränser, och uttalar,

att detta säkerligen till stor del har sin förklaring i de direktiv om allmän

återhållsamhet i kreditgivningen som utgått från riksbanken. Den redovisade

kreditvolymen är emellertid, anför inspektionen, så ringa i förhållande

till den högst medgivna volymen och så betydelselös i förhållande till

bankernas totala kreditgivning, att man kan utgå från att behovet och nyttan

av dessa blancokrediter av bankerna själva bedömts som generellt ringa.

Någon utvidgning av den totala ramen för blancokreditgivningen — för

närvarande ca 150 miljoner kronor -— har heller icke, framhåller inspektionen,

ifrågasatts från bankernas sida, och det finns enligt inspektionens

mening uppenbarligen inte något behov därav. Emellertid vill inspektionen

inte förneka, att det maximum, som fastställts för de enskilda krediterna,

i vissa fall kan utgöra hinder för tillgodoseende av helt legitima kreditbehov.

Inspektionen syftar därvid främst på den kreditgivning, som i vissa

banker äger rum till personer, vilka bundit sig för periodiskt sparande,

och som avser att sätta dessa i tillfälle att förvärva ett eget hem. Även andra

typer av krediter i kombination med sparande förtjänar emellertid här

uppmärksamhet, framhåller inspektionen. I dessa fall är 5 000-kronorsgränsen

låg, och en höjning därav skulle med hänsyn till det klientel, varom

är fråga, inte behöva innebära ett risktagande utöver vad som kan anses

tolerabelt. Däremot anser inspektionen inte någon anledning föreligga

att underlätta en blancokreditgivning för exempelvis förvärv av bilar eller

andra konsumtionsvaror.

Enligt inspektionens mening vore det mest konsekvent att genomföra en

höjning av kreditgränserna endast för s. k. sparlån och liknande. Å andra

sidan visar erfarenheten, fortsätter inspektionen, att en differentiering efter

kreditens ändamål ofta skapar ömtåliga gränsfall och i praktiken är svår

att kontrollera. Med hänsyn härtill och till den återhållsamhet, med vilken

affärsbankerna hittills utnyttjat möjligheten att lämna blancokrediter för

konsumtionsändamål, tillstyrker inspektionen den ändringen av 56 § banklagen,

att maximibeloppet i varje enskilt fall för sådana krediter utan säkerhet

som må lämnas till envar bestämmes till 15 000 kronor. Vid ett bifall

till detta förslag förutsätter inspektionen, att bankerna i fortsättningen

inte — såsom i viss utsträckning förekommit i sak om än inte till formen

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

55

— kringgår maximibestämmelsen genom att bevilja »blancokrediter», för

vilka närstående finansieringsinstitut tecknar borgen i den mån krediterna

överskjuter det i lagen tillåtna högsta beloppet.

Fullmäktige i riksbanken har, såsom nämnts, ingenting att erinra mot

en utvidgning av affärsbankernas rätt att bevilja blancokrediter. I valet

mellan bankföreningens båda förslag har fullmäktige, med hänsyn till den

prejudicerande verkan utvidgningen enligt fullmäktiges mening kan få,

stannat för alternativet att behålla ett särskilt, till 15 000 kronor förhöjt

maximibelopp för blancokredit till annan än småföretagare för dennes rörelse.

Departementschefen

Enligt lagen om bankrörelse får affärsbank i princip inte bevilja kredit

utan att låntagaren ställer betryggande säkerhet. S. k. blancokredit, d. v. s.

kredit utan särskild säkerhet, får dock — utöver vissa särskilt angivna fall

— lämnas inom en ram, som är fastställd till tio procent av bankens eget

kapital. Inom denna ram gäller emellertid en begränsning för varje låntagare,

vid kredit till småföretagare för hans rörelse bestämd till 75 000 kronor

och för annat fall till 5 000 kronor.

Möjligheten att bevilja blancokredit till annan än småföretagare för hans

rörelse infördes genom lagändring år 1960. Redan tidigare, nämligen sedan

år 1958, hade emellertid bankerna beviljat s. k. privatlån, för vilka låntagarna

inte själva presterade säkerheten utan där denna utgjordes av borgen

av vissa bankerna närstående bolag. Den erfarenhet av kredit utan någon

av låntagaren ställd säkerhet, som sålunda numera vunnits under viss tid,

ger vid handen, att misskötsel från låntagarnas sida inte förekommer annat

än i undantagsfall. Från de säkerhetssynpunkter, som banklagen på

denna punkt tillvaratager, kan någon anledning till erinran mot dessa blancokrediter

således inte anses föreligga. Från allmän synpunkt kan det vara

av visst intresse att personer, som har ordnad ekonomi men saknar tillgång

till bankmässig säkerhet, i begränsad utsträckning beredes möjlighet att

på detta sätt tillgodose legitima kreditbehov. Bland annat kan s. k. sparlån

och liknande krediter, för vilka förutsättes ett föregående målsparande

av låntagaren, komma i fråga i detta sammanhang.

Den medgivna ramen för blancokrediter till enskild person har hittills,

totalt sett, utnyttjats endast till en mindre betydande del, och någon vidgning

av ramen har ej heller ifrågasatts. De individuella lånebeloppen har

även genomsnittligen hållit sig väsentligt under det tillåtna maximibeloppet.

I vissa fall har detta dock visat sig otillräckligt. Med tanke på de hittillsvarande

erfarenheterna finns inte någon anledning att genom en alltför

snäv individuell maximering hindra i och för sig motiverad långivning

av denna typ. Fortfarande bör dock, såsom de hörda remissorganen förordat

och även bankföreningen alternativt föreslagit, för blancokredit till låntagare

i allmänhet gälla ett lägre maximibelopp än för sådan kredit till små
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

företagare för hans rörelse. Mot den föreslagna höjningen till 15 000 kronor

har jag intet att erinra och jag förordar därför, att 56 § banklagen ändras

i enlighet därmed. Härvid förutsätter jag, att sådant kringgående av

maximeringsbestämmelsen som bank- och fondinspektionen omnämnt inte

skall förekomma. i i

VI. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
2)

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
3)

lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni

1922 (nr 211) angående postsparbanken.

Författningsförslagen torde som Bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet

för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över de under 1)—3) nämnda lagförslagen1 måtte för det i 87 § regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Smith

1 Författningsförslagen, vilka — bortsett från en redaktionell mindre jämkning — är likalydande

med de vid propositionen fogade, har utelämnats här.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

57

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 14 september

1962.

N ärvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 9 juli 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 25 maj

1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse, lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 om sparbanker och lag angående

ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 185 år 1962

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 5 oktober 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Lindholm, Edenman, ap Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 14 september

1962 avgivna utlåtande över de den 25 maj 1962 till lagrådet remitterade

förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
2)

lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

samt

3) lag angående ändrad lydelse av 31 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasseröreisen.

Föredraganden anför.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. De torde efter en redaktionell,

mindre jämkning få föreläggas riksdagen till antagande.

Sedan lagrådets utlåtande avgivits, har Svenska sparbanksföreningen inkommit

med en framställning om ändring av 28 § tredje stycket sparbankslagen,

innebärande en höjning av maximibeloppet för lån utan särskild säkerhet

i sparbank från 5 000 till 15 000 kronor i likhet med vad som i lagrådsremissen

föreslagits i fråga om affärsbankerna. Innan pågående remissbehandling

av denna framställning avslutats, kan ståndpunkt inte tagas till

frågan om den nu begärda ändringen i sparbankslagen. Då det är angeläget

att de tidigare behandlade förslagen till ändringar i såväl sparbankslagen

som andra berörda författningar förelägges riksdagen snarast möjligt,

bör den nya framställningen — vars genomförande fordrar ny remiss till

lagrådet — inte leda till uppskov med de tidigare förslagens framläggande.

Om framställningen det föranleder, torde särskilt förslag till ändring av

sparbankslagens bestämmelser angående lån utan särskild säkerhet få föreläggas

nästa års riksdag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga

dels de av lagrådet granskade lagförslagen med den nyss angivna jämkningen,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 185 år 1962

59

dels det vid statsrådsprotokollet den 25 maj 1962 fogade förslaget till förordning

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922

(nr 277) angående postsparbanken.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Sundström

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620818

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:379 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående åtgärder till skydd för djurlivet i samband med skogshyggesbränning. a1 i texten