Med förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande
1962-10-19 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1962:191, Med förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
1
Nr 191
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt för kommun att bistå utländska studerande; given
Stockholms slott den 19 oktober 1962.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska
studerande.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att borgerliga primärkommuner och landstingskommuner
i särskild lag bemyndigas att bistå stipendiater från utvecklingsländerna
genom att vidta åtgärder som väsentligen tar sikte på att
ordna stipendiaternas levnadsförhållanden under deras vistelse i kommunen.
Dylika kommunala åtgärder skall enligt förslaget kunna avse stipendiater,
som kommer till vårt land inom ramen för våra samordnade hjälpinsatser
och som vistas i kommunen för studier eller annan utbildning.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 191
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
Förslag
till
Lag
om rätt för kommun att bistå utländska studerande
Härigenom förordnas, att kommun och landstingskommun äga beträffande
dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas i kommunen
för studier eller annan utbildning, vidtaga åtgärder i syfte att underlätta
deras vistelse där och främja deras välfärd och trivsel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.
Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet
å Stockholms slott den 19 oktober 1962.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lange, Kling, Johansson,
af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om kommunalt
bistånd åt studerande från utvecklingsländerna samt anför.
Inledning
På senare tid har i åtskilliga kommuner uttalats önskemål att kommunen
skulle anslå medel till utbildningsbidrag åt studerande från utvecklingsländerna.
Sålunda tillkännagav styrelserna för samtliga i stadsfullmäktige
i Stockholm företrädda partigrupper i en kommuniké den 15 mars 1961 att
Stockholms stad enligt deras mening borde svara för kostnaderna för utbildning
i Sverige av 15 studenter om året från Afrika och Asien. Stipendiebeloppen,
som beräknades till totalt 225 000 kronor om året, avsågs skola
täcka kostnader för stipendiaternas resor, uppehälle, bostäder, studier m. m.
och studierna skulle bedrivas vid Stockholms universitet eller vid andra
institutioner i staden. Motsvarande förslag har motionsvis lagts fram i
stadsfullmäktige i Göteborg, Uppsala, Halmstad och Köping. Beslut om anslag
till dylika stipendier har fattats av stadsfullmäktige i Norrköping. Jönköpings
läns landsting beslutade 1961 att anslå medel till en fond, vars
avkastning skall användas för bl. a. stipendier för att bereda ungdom från
utvecklingsländerna möjlighet att besöka folkhögskolor och andra skolor
i länet.
Önskemål har vidare framförts om kommunala stipendier åt utlänningar
som praktiserar vid svenska industrier eller genomgår lärlingsutbildning i
Sverige.
Enligt ett nyligen träffat avgörande i regeringsrätten anses beslut om
kommunalt utbildningsbidrag åt utländska studerande icke lagligen kunna
meddelas, enär sådant beslut inte avser en angelägenhet som det tillkommer
kommun att vårda.
Sedan fråga uppkommit, huruvida det vore möjligt och lämpligt alt ändra
gällande kommunala kompclensregler så att kommun finge möjlighet att
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
anslå medel för nämnda ändamål, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 januari
1962 åt kommunalrättskommittén att skyndsamt verkställa en förutsättningslös
utredning angående kommunala utbildningsbidrag åt utländsk
studerande och liknande spörsmål samt att framlägga förslag till de åtgärder,
som kommittén fann utredningen föranleda. Kommittén1 har redovisat
uppdraget i ett i maj 1962 framlagt betänkande, Kommunalt stöd åt
studerande från utvecklingsländerna (SOU 1962: 21). Betänkandet utmynnar
i förslag till lagstiftning i ämnet, enligt vilket såväl primärkommun som
landstingskommun skall få möjlighet att i viss omfattning anslå medel till
utbildningsbidrag och annan utbildningshjälp åt utländska studerande i
Sverige.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av kammarkollegiet,
nämnden för internationellt bistånd (NIB), överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i samtliga län, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska institutet för
kulturellt utbyte med utlandet.
Vid överståthållarämbetets remissvar har fogats yttrande från stadsfullmäktige
i Stockholm. Länsstyrelserna har vid sina remissvar fogat yttranden
från 95 primärkommuner, förvaltningsutskotten i åtta landstingskommuner
samt länsskolnämnderna i två län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
har därjämte ingivit yttrande från skaraborgsavdelningen av svenska landskommunernas
förbund.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommunalrättskommitténs förslag.
Jag anhåller nu att få taga upp frågan om kommunala utbildningsbidrag
åt studerande från utvecklingsländerna till närmare behandling.
Gällande rätt
I § 57 andra stycket regeringsformen stadgas att huruledes särskilda
menigheter må för egna behov sig beskatta bestämmes genom kommunallagarna,
vilka av Konungen och riksdagen gemensamt stiftas.
Enligt 3 § första stycket kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)
äger kommun själv, efter vad i lagen närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,
såvitt icke handhavandet av dessa enligt gällande författningar
tillkommer annan. I 3 § andra stycket heter det att angående vissa kommunala
angelägenheter är särskilt stadgat. Motsvarande gränser för den kommunala
verksamheten anges i 3 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars
1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommitténs samtliga ledamöter, nämligen landshövdingen
Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren, direktören Carl Albert
Anderson, ledamoten av andra kammaren, direktören C. W. Carlsson, ledamoten av första
kammaren Nils-Eric Gustafsson, förutvarande ledamoten av första kammaren, kaptenen Axel
Mannerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Experter har varit preceptorn
vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och förste sekreteraren i svenska stadsförbundet Rolf
Romson.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
1957 (nr 50) och i 4 § landsting slag en den 14 maj 1954 (nr 319). I sistnämnda
lagrum ges exempel på vissa mera betydelsefulla arbetsuppgifter
inom landstingskommunerna, nämligen hälso- och sjukvård, undervisning,
socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera
dylikt. Exemplifieringen innebär dock inte någon begränsning i landstingskommunens
kompetens.
Den nuvarande kompetensbestämningen infördes i kommunallagarna på
förslag av kommunallagskommittén (SOU 1947:53), som förordade att
den tidigare kvantitativa kompetensbestämningen utbyttes mot en kvalitativ.
Enligt vad som uttalades i samband med förslagets antagande (prop.
1948: 140; KU 24; rskr 270) är en angelägenhet att uppfatta som kommunal
om till denna anknyter sig ett allmänt intresse av sådan art och styrka
att angelägenheten bör bli föremål för kommunal omvårdnad. En annan
given begränsning av objektiv natur sades ligga i att det allmänna intresse,
som konstituerar en angelägenhet som kommunal, måste vara knutet till
den egna kommunen. Denna lokaliseringsprincip hade varit erkänd ända
sedan kommunallagarnas tillkomst. Sålunda betonades redan i förarbetena
till 1862 års kommunalförordningar att det låg i sakens natur, att kommunens
självverksamhet alltid förblir lokal. Principen syntes ej ha ansetts
behöva komma till uttryck i lagtexten och den torde konsekvent ha upprätthållits
i praxis.
Enligt äldre praxis ansågs kommun obehörig att besluta om utbildningsbidrag.
I anslutning till denna praxis anförde kommunallagskommittén i
nyss nämnda betänkande, att det förhållandet att statens stipendieverksamhet
erhållit allt större omfattning inte syntes utgöra tillräckligt skäl mot
att kommunerna, om de så ville, fick anslå medel för liknande ändamål. En
vidgning av den kommunala beslutanderätten i förevarande hänseende ansåg
kommittén böra kunna ernås utan bemyndigande i särskild författning.
Stipendieunderstödens karaktär av ett led i kommunernas undervisningsvårdande
verksamhet syntes enligt kommittén motivera att rätten att anslå
medel till sådana understöd eller andra bidrag för att underlätta studier
borde anses ingå i de allmänna befogenheter, som tillkom kommunerna
enligt kommunallagarna.
Föredragande departementschefen, vars uttalande ej föranledde riksdagens
erinran, yttrade härom i förenämnda proposition bl. a., att om man
låter det till kommunen knutna allmänintresset vara normerande för den
kommunala kompetensen, dåvarande praxis i fråga om kommunala studiestipendier
syntes vara omöjlig att upprätthålla. Därmed var icke sagt, att
kommunerna på detta område borde lämnas full frihet. De uppställda allmänna
principerna kvarstod orubbade. Sålunda skulle kommunala studiebidrag
ej få ha karaktären av rena understöd och de borde utdelas inom
ramen för en på förband fastställd plan.
Kompetensstadgandet i 3 § kommunallagen vinner belysning — förutom
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
av lagmotiven, rättstillämpningen och speciallagstiftningen — av besvär sbestämmelsen
i 76 § kommunallagen. Den där angivna besvär sgrunden, att
beslutet vilar på orättvis grund, kan sägas understryka kraven att vid den
kommunala verksamheten skälig likställighet upprätthålles mellan kommunens
medlemmar. Det är sålunda icke tillåtet att med frångående av
objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar eller grupper av
sådana.
Vad gäller spörsmålet, huruvida kommunal medverkan i utvecklingshjälpen
kan tänkas äga rum inom ramen för kommunernas nuvarande
möjligheter att anslå medel för representation, kan möjligen antagas att
praxis icke skulle komma att ställa sig helt avvisande till vissa begränsade
insatser med sådan bakgrund. Alldeles klart torde emellertid vara att representationsbefogenheterna
icke kan medge några insatser av den omfattning
och inriktning som här är av intresse.
Kommunerna saknar alltså i stort sett möjligheter att inom ramen för
nu gällande kompetens utge utbildningsbidrag åt studerande från utvecklingsländerna.
I första hand får detta anses sammanhänga med angelägenhetens
otillräckliga anknytning till kommunområdet och kommunens invånare.
Särskilt påtaglig skulle denna otillräckliga anknytning vara om ett
stipendium tilldelades en utlänning redan innan han tagit uppehåll inom
kommunen och vistelsen där närmast föranleddes av stipendiet. Anknytningen
får anses ytterligare försvagad om studierna bedrives vid ickekommunal
utbildningsanstalt.
Är utlänningen vid stipendiets mottagande mantalsskriven i kommunen
och sålunda medlem av denna, är han likställd med kommunens övriga
medlemmar beträffande studiebidrag o. d. Ett sådan läge kan emellertid
tänkas föreligga allenast i undantagsfall. Därtill kommer att det knappast
torde finnas några möjligheter att med ett långtgående uteslutande av
andra studerande tillförsäkra utlänningar särskilda stipendier i dylika fall.
Utgivandet av stipendium, som reserverats för viss studerande personligen
i hans egenskap av utlänning eller som eljest ställts till förfogande endast
för utländska studerande, torde få anses innebära att skäliga likställighetskrav
åsidosättes. Det synes med andra ord inte möjligt att inrymma stipendier
åt utlänningar i den planmässighet, som enligt förut återgivna uttalanden
skall krävas vid kommunernas stipendiegivning.
Inte heller nu gällande, i kommunallagarna åsyftad speciallagstiftning
synes kunna åberopas som grund för möjlighet att bevilja anslag till stipendier
åt utlänningar. Av intresse i detta sammanhang är dels lagen den
4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, dels skollagen den 6 juni 1962 (nr
319).
Enligt 12 § socialhjälpslagen skall socialhjälp utgå i fall av bristande
personlig försörjningsförmåga. Dessutom kan enligt 13 § socialhjälp meddelas
enligt grunder, som kommunens fullmäktige äger bestämma, eller,
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.
Intet hinder torde visserligen föreligga att socialhjälp i särskilda fall
utgår för utbildning. Ett direkt utgivande av stipendiebetonade bidrag kan
dock icke anses förenligt med socialhjälpens förutsättningar och syften —
att avhjälpa genom en nödsituation uppkomna individuella behov. Fullmäktige
får anses förhindrade att för utgivande av socialhjälp enligt 13 §
socialhjälpslagen stadga grunder, som kan möjliggöra en egentlig stipendiegivning
inom socialhjälpens ram.
Skollagen ålägger kommunerna att sörja för undervisningen i grundskola,
att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning
i kommunala yrkes- och fackskolor samt statliga och kommunala gymnasier
ävensom att i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt icke handhavandet
därav tillkommer annan. I anslutning till dessa bestämmelser kan
till en början anmärkas att den utbildning, som har aktualitet för studerande
från utvecklingsländerna, i åtskilliga fall erhålles vid utbildningsanstalter,
som ej är kommunala utan drives av landstingen eller av staten.
Även om utgivandet av stipendier i viss utsträckning återfaller på kommunernas
befattning med skolväsendet, torde stipendieverksamheten
främst vara att betrakta som en angelägenhet, vilken regleras av 3 § första
stycket kommunallagen och icke inbegripes i uppgifterna att vårda skolväsendet.
Särskilt kan detta sägas vara fallet när det gäller bidrag, som till
övervägande del avser täckandet av själva levnadskostnaderna under studietiden.
Skollagstiftningen synes sålunda ej kunna medföra större befogenheter
för kommunerna än den som följer av kommunallagens kompetensbestämmelser.
Slutligen må anmärkas, att landstingskommunerna och primärkommunerna
på en del verksamhetsfält främjar ändamål av samma art. Skillnaden
i kompetens dem emellan avser därvid deras verksamhetsområden i lokalt
hänseende.
Den svenska utvecklingshjälpen
Kommunalrättskommittén har i sitt betänkande (s. 14—22) lämnat en
tämligen ingående redogörelse för den svenska utvecklingshjälpens förhållanden
och problem. Av redogörelsen må här återges följande.
Nöden bland de växande människomassorna i de fattiga länderna har blivit
en påträngande verklighet för alla nationer. Politiska, moraliska och
ekonomiska skäl har samverkat med den tekniska och ekonomiska utvecklingen
till att skapa förutsättningar för en omfattande internationell biståndsverksamhet.
Biståndet går ut på att vidga handeln, lindra nöden,
förmedla kunnande och tillföra kapital. Det syftar till att hjälpa de fattiga
folken att utvecklas ekonomiskt och socialt och därmed hjälpa sig själva.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
Behoven av insatser i utvecklingsländerna är enligt uttalanden i olika sammanhang
praktiskt taget obegränsade.
Sverige har på olika sätt och i växande omfattning deltagit i den internationella
biståndsgivningen. Betydande insatser, finansierade genom insamlingar,
har gjorts av olika organisationer och sammanslutningar såsom missionen,
hjälporganisationerna, fackföreningsrörelsen, kooperationen och
studentorganisationerna. Näringslivet har inom ramen för de kommersiella
förbindelserna med utvecklingsländerna tillfört de underutvecklade länderna
avsevärda insatser och belopp. Under 1950-talet har växande belopp för
biståndsverksamheten anslagits över statsbudgeten. Under budgetåret
1961/62 har tillhopa omkring 52 miljoner i budgeten anslagits för tekniskt,
humanitärt och finansiellt bistånd. Under senare år har en stark opinion
vuxit fram till förmån för kraftigt ökade svenska insatser i biståndsverksamheten.
Folkrörelserna har härvid intagit en framskjuten plats. Det totala
över statsbudgeten anslagna biståndet skall enligt riksdagens beslut
för budgetåret 1962/63 ökas till omkring 130 miljoner kronor.
Biståndsinsatserna kan ges varierande utformning. De kan i huvudsak
ges formen av handelspolitiskt, kommersiellt, finansiellt, tekniskt eller humanitärt
bistånd. Dessa olika biståndsformer är självfallet icke klart avgränsade
från varandra och en ingående samordning krävs beträffande olika
arter av biståndsinsatser. När det gäller kommunala insatser är det i
huvudsak det tekniska biståndet som äger intresse. Uttrycket »tekniskt
bistånd» — en direktöversättning av det engelska »technical assistance» —
åsyftar att överföra kunnande också på andra områden än det teknologiska.
Att tillhandahålla erfarenheter och kunnande på olika områden har kommit
att representera den mest renodlade formen av internationellt utvecklingsbistånd.
Som tekniskt bistånd räknas alla finansiella bidrag och insatser
av personella och materiella resurser, som syftar till ekonomisk och
social utveckling genom kunskapsöverföring. Insatserna kan, förutom det
teknologiska området, beröra administration, ekonomi, hälsovård, jordbruk,
skolväsende etc. De kan avse höjning av utbildningsnivån i form av
allmän grundutbildning eller speciell yrkesutbildning, direkt produktivitetshöjande
kunskapsöverföring genom utlärande av rationella produktionsmetoder
eller tillhandahållande av ändamålsenlig utrustning. De
svenska biståndsinsatserna har hittills väsentligen lämnats i form av tekniskt
bistånd, vilken hjälpform i regel ansetts särskilt värdefull ur mottagarländernas
synvinkel. Enligt Kungl. Maj :ts förslag i propositionen
1962: 100 skall det tekniska biståndet även i framtiden erhålla prioritet vid
avvägningen av det svenska biståndet.
Väsentliga skillnader föreligger mellan det bistånd, som är av multilateral
typ och går via FN och dess fackorgan eller andra internationella organisationer,
och den direkta hjälpen länderna emellan, det bilaterala biståndet.
De officiella svenska insatserna har hittills främst inriktats på den multila
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962 9
terala biståndsverksamheten. Även det bilaterala biståndet har emellertid
haft en tämligen stor omfattning. För närvarande lämnas hjälp också i den
formen att Sverige biträder Förenta Staterna i dess bilaterala hjälpprograin
genom att taga emot av USA finansierade stipendiater för utbildning här, det
s. k. tredje-land-programmet. Enligt Kungl. Maj :ts förslag skall det multilaterala
biståndet även i fortsättningen ges företräde. Vid en kraftig ökning
av det totala svenska biståndet sägs emellertid en betydande del av biståndet
få lämnas bilateralt.
Vid den multilaterala biståndsverksamheten är det endast rekryteringen
i Sverige av experter och placeringen och omhändertagandet här av redan
utsedda stipendiater som ställer anspråk på administrativa insatser i vårt
land. När det gäller bilateral hjälp skall alla de uppgifter, som inom det
multilaterala biståndsprogrammet ombesörjes av FN och dess fackorgan,
ankomma på svenska myndigheter. Riktlinjerna för verksamheten och fördelningen
av anslagna medel bestäms av regering och riksdag och den direkta
utformningen av de enskilda projekten sker efter direkta förhandlingar
mellan Sverige och det hjälpmottagande landet. Utseendet av experter
och stipendiater sker likaledes på tvåpartsbas. Det tekniska, administrativa
och ekonomiska ansvaret för projektens genomförande liksom kontrollen
därav åvilar också de svenska myndigheterna. För sin effektivitet
måste den bilaterala hjälpen i möjligaste mån samordnas med multilateral
hjälp och med den bilaterala hjälp, som mottagarlandet erhåller från annat
håll. Hjälpinsatserna behöver samordnas också med olika ställningstaganden
i internationella sammanhang, med handelspolitiken, exportkreditgivningen,
valutaregleringen, de kommersiella insatserna etc. En viss informations-
och upplysningsverksamhet är förbunden med all biståndsverksamhet.
Den offentliga svenska utvecklingshjälpens administration, som tidigare
var mycket splittrad, har nyligen blivit föremål för översyn, översynen
ledde till inrättandet av nämnden för internationellt bistånd (NIB), vilken
trädde i verksamhet den 1 januari 1962. Enligt instruktionen för nämnden
är denna centralt organ för alla frågor, som berör Sveriges offentliga tekniska
bistånd till underutvecklade länder och områden, med undantag för
frågor, som alltjämt skall handläggas av vissa centrala fackmyndigheter.
Nämndens särskilda åligganden anges vara att följa den internationella utvecklingen
på den tekniska biståndsverksamhetens område samt utarbeta
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag och långtidsplaner jämte kostnadsberäkningar
för den svenska bilaterala tekniska biståndsverksamheten.
På nämnden ankommer vidare att handha den löpande administrationen
av den bilaterala tekniska biståndsverksamheten. Till arbetsuppgifterna hör
också att ombesörja och bistå vid rekrytering, utbildning och handledning
av svenska experter samt att förse experter inom den bilaterala verksamheten
med nödiga instruktioner. Nämnden har vidare att förbereda mot
-
10
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
tagandet av studerande och stipendiater från underutvecklade länder och
områden, samordna och tillrättalägga deras vistelse här samt att medverka
vid utarbetandet av studieprogram och anordnandet av kurser för sådana
studerande och stipendiater. Det åligger slutligen också nämnden att öva
tillsyn över sådana bilaterala biståndsprojekt, som med bidrag av statsmedel
genomföres av andra organisationer, samt att sprida upplysning om
de svenska tekniska biståndsinsatserna och i samband därmed bedriva upplysningsverksamhet
i Sverige om dén tekniska biståndsverksamheten och
de underutvecklade ländernas och områdenas problem. Nämnden bör enligt
instruktionen på de områden, som beröres av dess verksamhet, samarbeta
med bl. a. enskilda och andra organisationer.
Ledningen av nämnden utövas av en styrelse, i vilken nu ingår 11 ledamöter.
Under styrelsen fungerar en generalsekreterare och chef, tillika ledamot
av styrelsen. Nämndens verksamhet bedrives å fyra byråer, däribland
en stipendiatbyrå. Till nämnden är knutet ett råd för kontakt med skilda
intressegrupper och med uppgift att bistå nämnden med sakkunskap på de
områden, som beröres av nämndens verksamhet. Ledamöterna, vilka är
drygt 60 stycken, skall företräda myndigheter och näringsliv, fackliga och
ideella organisationer, utbildningsinstitutioner m. in. Rådets ledamöter
förordnas av styrelsen, som också bestämmer ledamöternas antal. Rådet
kan efter styrelsens bestämmande uppdelas på mindre arbetsgrupper eller
delegationer med speciella arbetsuppgifter.
En betydande del av den verksamhet beträffande utvecklingshjälpen som
tidigare handhades av svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet
har nu överförts till nämnden. Sålunda skall alla stipendiater från utvecklingsländerna
med svenska stipendier eller stipendier från FN och dess fackorgan
liksom de amerikanska s. k. tredje-land-stipendiaterna omhändertas
av nämnden. Svenska institutet har dock behållit befattningen med det
ordinarie stipendiatprogrammet inom det allmänna kulturutbytets ram,
innefattande stipendier åt studerande från såväl utvecklade som mindre
utvecklade länder, och med studiebesökarna.
Till de i utvecklingshjälpen verksamma organen hör också beredningen
för internationella biständsfrågor. Beredningen, som tillsattes i februari
1961, står till regeringens förfogande som ett rådgivande organ rörande
biständsfrågor av principiell karaktär. I beredningen ingår statsministern,
som är beredningens ordförande, och tre andra statsråd samt 19 representanter
för riksdagen, folkrörelserna, olika näringsorganisationer m. m.
Inom beredningen finns ett antal särskilda arbetsgrupper.
Under de senaste åren har här — som ett led i den multilaterala biståndsverksamheten
— årligen tagits emot omkring 200 stipendiater från FN eller
dess fackorgan. Under åren 1956—59 mottogs tillhopa över 700 sådana stipendiater.
Av dessa kom det största anlalct på stipendier från världshälsoorganisationen
(WHO). Ett stort antal av stipendiaterna hade stipendier
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
inom ramen för FN:s eget biståndsprogram och bedrev studier beträffande
ekonomiska utvecklingsfrågor, socialvård och offentlig förvaltning. Ett betydande
antal stipendiater kom på stipendier från FN-organet för utvecklingsarbete
på undervisningens, vetenskapens och kulturens område
(UNESCO) och från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).
Inom den bilaterala verksamheten fanns under 1960 i Sverige 45 stipendiater,
varjämte ett stigande antal stipendiater vistats här inom ramen för
det av FN och FN-organet för arbetsfrågor (ILO) utformade programmet
för europeiskt socialpolitiskt samarbete. Det av USA finansierade tredjeland-programmet
förde under åren 1956—59 tillhopa 275 stipendiater till
Sverige. Alla dessa stipendiatkategorier skall nu omhändertagas av nämnden
för internationellt bistånd. Till Sverige kommer därjämte korttidsstipendiater
och studiebesökare till ett antal av omkring 5 000 om året.
Dessa skall i fortsättningen liksom hittills tagas om hand av svenska
institutet. På grundval av stipendier från enskilda organisationer och institutioner
vistas därutöver ett antal utländska studerande i vårt land. I landet
finns vidare ett betydande antal praktikanter, som kommer hit utan
att bedriva teoretiska studier.
I enlighet med förslag i propositionen 1962: 100 har beslutats, förutom
en ökning av våra multilaterala insatser, en ökad bilateral verksamhet med
en kraftig höjning av anslaget för stipendiat- och kursverksamhet.
Mycket stora variationer förekommer i fråga om stipendiaternas förkunskaper
och studiefält. Till Sverige kommer sålunda stipendiater för
grundläggande teknisk utbildning, specialarbetare och verkmästare, som
skall lära sig speciella arbetsmetoder, eller högt kvalificerade forskare
och vetenskapsmän. Hit kommer också personer, som besöker ett stort antal
institutioner under perioder varierande från några dagar till sex månader.
Stipendiaterna inom den multilaterala biståndsverksamheten utses genom
FN och dess fackorgan. De bilaterala stipendierna utlyses och fördelas genom
svenska myndigheters försorg. Den svenska stipendiatverksamheten
inriktas främst på studieområden, där vi har särskilda förutsättningar att
tillhandahålla en betydelsefull och kvalificerad utbildning.
Vid stipendiatmottagningen möter främst en rad spörsmål som hänger
samman med själva studierna. Planläggning måste ske beträffande fackstudiernas
uppläggning, varvid för flertalet stipendiater måste göras upp
efter de individuella behoven varierande studieprogram. Utöver fackstudierna
erfordras för stipendiater, som en längre tid skall upphålla sig här,
undervisning i svenska och viss information om svenska förhållanden. Särskilda
handledare kan behöva utses för bistånd vid studiearbetet. Anordningar
kan erfordras för att bereda biblioteks- och studieplatser för stipendiater.
Studierna måste följas och underkastas en fortlöpande kontroll. De
teoretiska studierna bör kompletteras med praktik inom förvaltningen och
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
på andra svenska arbetsplatser. Kontakt bör upprätthållas med stipendiater,
som efter studietiden återvänt till hemlandet för insatser där. Särskilda
problem möter när det gäller att ordna program och dylikt för mottagning
av korttidsstipendiater och studiebesökare. Nu nämnda uppgifter ankommer
främst på NIB, såvitt gäller långtidsstipendiater.
I anslutning till översynen av utvecklingshjälpens administration underströks
betydelsen av de kurativa eller sociala uppgifterna vid stipendiatmottagningen.
Härvid bör uppmärksammas åtskilliga anpassningsproblem
som hänger samman med stipendiaternas ovana vid vårt klimat, deras
bristande kunskaper i svenska och deras obekantskap med svenska förhållanden.
En hel del med vistelsen här förenade praktiska angelägenheter
och formaliteter behöver ordnas. Av dessa kan nämnas tillgodoseendet av
behoven av mat och bostad, av lämpliga kläder och annan utrustning samt
av lokaler för studier och för samvaro. Avståndet till hemlandet, speciella
förhållanden beträffande hemortsmiljön och andra omständigheter kan
medföra behov av råd och bistånd i personliga angelägenheter. Skilda förhållanden
medverkar till svårigheter för stipendiaterna att nå kontakt med
svenskar och med svensk miljö. Stipendierna räcker ofta icke till för att
stipendiaterna skall kunna företaga några resor inom landet och få se något
annat än studieorten. Särskilda åtgärder kan vara angelägna när det gäller
att ordna för stipendiaterna under fritid och ferier. Ett flertal förslag har
lagts fram när det gäller handhavandet av de kurativa frågorna. Sålunda
har föreslagits att NIB skall förfoga över en särskild kurator, som kan ägna
sig åt att bistå stipendiaterna i allehanda angelägenheter och därvid ha
möjlighet att besöka stipendiaterna även utanför Stockholm och att vidtala
lämpliga lokala krafter att tjänstgöra som »faddrar» åt de stipendiater, som
vistas inom vederbörande ort. Språk- och orienteringskurser kan medverka
till att minska stipendiaternas anpassningssvårigheter. Stipendiaternas
möjligheter att komma i kontakt med svenskar och svenska förhållanden
kan främjas genom inrättande av lokaler för kursverksamhet, diskussioner
och fritidssamvaro. Sådana lokaler kan vara en träffpunkt för de olika
stipendiaterna och deras studiekamrater och andra personer med intresse
för utvecklingsländerna. Härvid har man räknat med att initiativ skulle
tagas från kommunalt håll och att olika föreningar och organisationer
skulle kunna göra värdefulla insatser. Man har även understrukit de fördelar
för den kurativa verksamheten som inrättande av internationella
studenthem skulle föra med sig.
Kommunalrättskommittén
I sina överväganden och förslag redovisar kommunalrättskommittén
först de skäl som kan anföras mot att kommunerna deltar och att kommunala
medel anlitas i verksamheten för utvecklingsländerna. Samtidigt
Kungl. Maj. ts proposition, nr 191 år 1962
13
anmärker kommittén, att de invändningar som görs mot rätt att lämna bidrag
självfallet inte innebär att utvecklingshjälpen betraktas som mindre
angelägen utan endast får ses som en antydan om att skäl kan finnas att
finansiera våra samlade insatser för utvecklingsländerna på annat sätt än
genom att anlita kommunala medel.
Införandet av en bidragsrätt skulle enligt kommittén innebära att en
principiellt betydelsefull avvikelse gjordes från den traditionella begränsningen
av den kommunala kompetensen. Detta avsteg skulle visserligen
vara av begränsad räckvidd och knappast kunna föranleda någon märkbar
ekonomisk belastning för de kommuner, vilka kan väntas vara beredda till
insatser. Avsteget skulle emellertid kunna sägas i viss mån lämna dörren på
glänt för ytterligare, likartade utvidgningar av kompetensområdet och till
ett mera omfattande frångående särskilt av de krav på lokal anknytning,
som nu utmärker den kommunala verksamheten.
Väsentliga invändningar anses sammanhänga med de olägenheter, som
befunnits förenade med den tidigare splittringen av utvecklingshjälpens administration.
önskemålen om en mera koncentrerad administration uppbäres
av krav på allmän samordning och koncentration av våra biståndsinsatser.
Deltagandet från ett större antal kommunala myndigheters sida
i arbetet gör administrationen mera komplicerad. Kommunernas insatser
kan behöva ingå som ett led i större biståndsprojekt. Rätt långt gående inflytande
över kommunernas hjälpåtgärder från verksamhetens centrala administration
kan erfordras. Det finns sålunda knappast något större utrymme
för valfrihet beträffande insatsernas utformning eller för någon
mera självständig verksamhet på området från kommunernas sida. De
kommunala insatserna skulle därmed kunna komma att få så osjälvständig
prägel att starkare kommunalt intresse för verksamheten knappast kan
finnas. Det synes icke finnas någon anledning att öppna möjligheter till
en kommunal medverkan, som i huvudsak skulle inskränka sig till bidrag
till hjälparbetets finansiering.
Möjligheter till mera självständiga kommunala aktioner på biståndsområdet
finner kommittén också från andra synpunkter kunna inge betänkligheter.
Insatserna för utvecklingsländerna avser visserligen i största utsträckning
ändamål, om vilkas främjande allmän enighet kan antagas råda
hos oss. Det kan emellertid icke uteslutas alt känsliga frågor någon gång
kan uppkomma om hjälpens inriktning och utformning. Bedömandena kan
därvid icke alltid lämpligen överlämnas till kommunerna utan måste ankomma
på dem, som bär ansvaret för våra internationella relationer. Med
full frihet för kommunerna skulle insatserna kanske någon gång kunna färgas
av icke allmänt omfattade meningsriktningar och engagemang.
Mot att införa möjligheter till kommunala insatser på området kan enligt
kommittén vidare invändas, att endast ett mindre antal kommuner synes
kunna få uppgifter med närmare anknytning till den egna kommunen.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
Dels måste utbildningsmöjligheter finnas inom kommunen, dels måste efterfrågan
finnas på just sådana utbildningsmöjligheter som kommunen kan
erbjuda. Kommunerna kan också såtillvida sakna möjligheter att bestämma
över studiemöjligheterna som stipendiaterna till övervägande del torde söka
utbildning vid anstalter, som icke är kommunala — i vart fall icke primärkommunala.
Möjligheter till kommunala insatser skulle sålunda kunna
medföra såväl att vissa kommuner skulle känna sig stå inför mycket omfattande
anspråk som att andra kommuner, som önskade medverka i biståndsarbetet,
skulle finna sig sakna möjligheter till effektiva, lokalt anknutna
insatser.
Även en annan invändning mot kommunal medverkan i biståndsarbetet
anser kommittén kunna väntas. Det kan sägas att insatserna skulle kunna
föra med sig viss återhållsamhet när det gäller expansionen av den statliga
verksamheten på området och sålunda innebära en övervältring av uppgifter
från staten till kommunerna. Kommittén framhåller dock att man uppenbarligen
knappast har anledning att anlägga sådana synpunkter när det
gäller ett verksamhetsområde, där behovet av insatser icke är på något sätt
begränsat.
Härefter övergår kommunalrättskommittén till att granska de skäl som
talar för att möjligheter öppnas till kommunal medverkan i biståndsarbetet.
Till att börja med understryker kommittén här biståndsverksamhetens
ytterst angelägna ändamål. Ett praktiskt taget obegränsat utrymme synes
finnas för ökade insatser. Det måste vara av betydelse för verksamhetens
expansion att allt fler institutioner och enskilda •— låt vara inom ramen för
ett samlat handlande —- ägnar uppgifterna intresse och medverkar i arbetet.
Inom flera kommuner finns, såsom tidigare redovisats, ett starkt intresse
för verksamheten. Kommunernas deltagande i arbetet skulle uppenbarligen
kunna medföra många för utvecklingshjälpen värdefulla initiativ och ökad
allmän beredvillighet till medverkan. Det kan mot denna bakgrund vara av
mindre betydelse att biståndsarbetet saknar starkare anknytning till normal
kommunal verksamhet.
Utvecklingshjälpen erbjuder ett nytt och expanderande verksamhetsfält.
I denna nya situation kan enligt kommittén de synpunkter, som varit vägledande
för hittillsvarande begränsningar av den kommunala kompetensen,
knappast tilläggas någon helt avgörande giltighet. Området för den kommunala
kompetensen undergår i praxis en ständig förskjutning. Rättspraxis
har sålunda tillagts en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt
efter förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna
samhällsutvecklingen. Också i övrigt är det självfallet av betydelse att det
kommunala verksamhetsområdet anpassas efter utvecklingens krav. Att utvidgningen
härvid berör de i lagen utstakade gränserna för kompetensen
och därför kräver lagstiftningsåtgärder finner kommittén knappast vara
ett avgörande skäl mot en anpassning. Även om utvidgningen sålunda är av
15
Kungl. Maj:ts proposition, nr 191 år 1962
principiell betydelse, medger å andra sidan det förhållandet att den sker
lagstiftningsvägen större möjligheter till kontroll än de förskjutningar, som
sker genom praxis. Området för den vidgade kompetensen kan klart begränsas
och nya, liknande utvidgningar kräver särskilda lagstiftningsåtgärder.
Kommittén erinrar om att utvecklingsländernas förhållanden tilldrager
sig alltmer intresse från allmänhetens sida. Detta intresse måste tillgodoses
genom att större utrymme inom utbildningen och kulturlivet beredes frågorna
om utvecklingsländernas förhållanden och problem. Området får
därmed en växande anknytning till traditionell kommunal verksamhet. Mottagande
av stipendiater vid ortens utbildningsanstalter och kontakten med
dem inom ortens bildnings- och kulturverksamhet kan främja och fördjupa
kännedomen om och intresset för utvecklingsländerna.
En viss betydelse måste också tillmätas biståndsverksamhetens representativa
karaktär, framhåller kommittén. En del orter intar en nyckelställning
när det gäller utbildning, vetenskap och kulturliv. Ortens ställning och
kulturella miljö måste självfallet betraktas som ett värde för kommunens
invånare och medföra särskilda krav på beaktande från de kommunala
myndigheternas sida.
Som skäl för kommunala insatser på området kan enligt kommittén vidare
åberopas att vårt grundmurat demokratiska samhällsskick gör vårt
land till en givande studiemiljö för stipendiater från utvecklingsländerna.
Aktiva insatser från kommunernas sida kan få betydelse för främjande av
förbindelserna med svenskt samhällsliv och vår lokala självstyrelse.
Goda möjligheter anser kommittén finnas att genom bestämmelsens
utformning säkerställa de kommunala insatsernas samordning med den allmänna
biståndsverksamheten. Ett kommunalt intresse för insatser kan
knappast tänkas föreligga i andra fall än då kommunen genom kontakter
med biståndsverksamhetens centrala administration eller på annat sätt
erhållit kännedom om något angeläget biståndsprojekt, till vilket kommunala
insatser lämpligen kan anslutas. Faran för att kommunerna i någon
utsträckning skulle vara benägna att gå sina egna vägar och inrikta sig på
mindre effektiva, fristående insatser är enligt kommitténs bedömning säkerligen
inte stor. Och om, samtidigt som insatserna knytes till annan biståndsverksamhet,
skäligt utrymme kan lämnas för lokala initiativ och lokalt
utformade insatser, borde beroendet av den offentliga biståndsverksamheten
icke minska det intresse, som på kommunalt håll kan finnas för
en medverkan i utvecklingshjälpen.
Kommunalrättskommittén anför ytterligare, att det kan vara naturligt
att kurativa insatser för utländska stipendiater görs på de orter där stipendiaterna
kommer att uppehålla sig. Samtidigt som kommittén framhåller
svårigheten att klart avgränsa de kurativt betonade insatserna finner
kommittén, att sådana åtgärder som ordnandet av stipendiaternas behov
av bostad och mat, deras fritidssysselsättningar och deras kontakter
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
med svenskar och med svensk miljö ligger väl till för de kommunala myndigheterna
och att insatserna kan göras i god anslutning till annan kommunal
verksamhet. Kommunal medverkan i biståndsarbetet, främst grundad
på dessa lokalt anknutna uppgifter av kurativ art, ger även goda möjligheter
till lösning av frågorna om insatsernas anknytning till den allmänna
biståndsverksamheten. Insatserna skulle visserligen vara i viss
mån sekundära och sättas in i anslutning till det allmänna programmet
beträffande stipendiatmottagningen. Samtidigt skulle emellertid förhållandevis
stor frihet kunna lämnas kommunerna att utforma den på dem ankommande
delen av verksamheten för stipendiaten. Uppdelningen skulle
enligt kommittén givetvis icke behöva innebära att kommunerna skulle
vara hänvisade till att endast sitta och vänta på stipendiater. Tillgången till
ett kommunalt stipendium kan självfallet utgöra en särskild anledning till
placering av en stipendiat i kommunen. Också genom att förbinda stipendiet
med särskilda villkor och föreskrifter har kommunerna möjligheter att
utforma insatserna efter ortens förhållanden.
Sammanfattningsvis uttalar kommunalrättskommittén, att de anförda
skälen sammantagna onekligen med viss styrka talar för att införa möjligheter
till kommunal medverkan i biståndsarbetet men att också skälen mot
en reform har en betydande tyngd, främst i principiellt hänseende.
Trots den tveksamhet, vartill skälen mot en reform ger anledning, finner
sig kommittén böra förorda att man för att tillgodose önskemålen från ett
växande antal kommuner nu öppnar möjlighet till kommunala insatser i
biståndsarbetet. Kommittén anser det dock angeläget att de synpunkter som
talar mot rätt att lämna kommunala bidrag i erforderlig mån tillgodoses
genom att begränsningar i olika hänseenden uppställes för kommunala insatser.
I första hand anser kommittén begränsningar böra uppställas i fråga om
arten av utvecklingshjälp. Visserligen skulle rätt att bidra till utvecklingshjälpen
i dess helhet ge störst utrymme för insatser från alla kommuner,
men insatserna skulle då i huvudsak få karaktären av endast ekonomiskt
deltagande i finansieringen av hjälpen. Större intresse för en så gestaltad
medverkan kan knappast påräknas från kommunalt håll. Kommittén förordar
därför att de kommunala insatserna på ett eller annat sätt får ta
sikte enbart på utvecklingshjälpens stipendiatverksamhet.
Kraven på samordning med den allmänna biståndsverksamheten bedömer
kommittén kunna i tillräcklig mån tillgodoses genom bestämmelse att
åtgärderna skall avse dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd
önskar bedriva studier eller genomgå utbildning här. En sådan bestämning
synes lämna utrymme för en lämplig och obunden samverkan mellan kommunala
myndigheter och inom utvecklingshjälpen verksamma myndigheter
och institutioner. Vid denna samverkan kan kommunernas initiativmöjligheter
och självständighet i största utsträckning bevaras. Beträffande
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
insatsernas utformning kan råd och bistånd inhämtas från centralt håll.
Vid samverkan mellan kommunerna och utvecklingshjälpens centrala
administration synes initiativet i allmänhet böra komma från kommunalt
håll. En annan ordning skulle kunna medföra att kommunerna kände sig stå
inför tvång till insatser.
Med bestämningen »svenskt utvecklingsbistånd» åsyftar kommittén
främst våra officiella, av statsmedel bekostade hjälpaktioner. Såsom
»svenskt utvecklingsbistånd» bör emellertid också betraktas andra mera
representativa biståndsaktioner, som drives från svenskt håll eller i vilka
ett omfattande deltagande härifrån äger rum. Kommittén har här särskilt
1 åtanke en anslutning till hjälpprogram, vilka omhänderhas av en eller
flera betydande riksorganisationer eller stöds av större, riksomfattande insamlingar.
Genom reformen av utvecklingshjälpens administration har skapats
sådana garantier för dylika aktioners samordning med vår officiella utvecklingshjälp
att en kommunal anslutning till insatserna i fråga bör vara
möjlig från administrations- och effektivitetssynpunkt.
I fråga om vilka slags insatser som bör vara tillåtna för kommunerna
framhåller kommittén, att samordningen med den allmänna utvecklingshjälpen
inte synes utesluta att en del kommuner kan handha en i betydande
grad självständig stipendiatverksamhet. Kraven på samordning med den
offentliga utvecklingshjälpen behöver inte innebära mer än att kommunens
myndigheter i erforderlig mån samråder med hjälpens centrala administration
när det gäller frågor om rekryteringen och utseendet av stipendiater
och beträffande studiernas uppläggning och därmed sammanhängande
spörsmål. Kommunerna behöver självfallet i vart fall inte överlämna åt
utomstående organ att träffa några avgöranden. Det kan vidare vara naturligt
att kommuner, vilkas insatser får formen av ett mera fullständigt
övertagande av ansvaret för ett antal stipendiaters vistelse här, för verksamheten
anslår sådana belopp att också resorna hit helt eller delvis bestrids
av kommunala medel.
Ett deltagande från intresserade kommuners sida synes i viss mån underlättas
om kommunerna inte regelmässigt behöver ta befattning med rekrytering
och utseende av stipendiater eller med frågor om studiernas uppläggning
och inte känner sig behöva svara för stipendiaternas resekostnader.
Ett lämpligt område för begränsade insatser utgör enligt kommitténs mening
stipendiatmottagningens sociala eller kurativa sida. Inom detta område
bör det vara möjligt att tillägga kommunerna en betydande frihet beträffande
insatsernas omfattning och utformning. Såsom åtgärder med socialt
eller kurativt inslag bör därvid uppfattas allt vad som kan göras för
att underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och trivsel.
Det kan röra sig om åtgärder inom en förhållandevis vid ram, från
ordnandet av samlingslokaler för fritidssamvaro till ett mera fullständigt
bekostande av uppehället för en stipendiat. Det får sedan ankomma på cen
2
— Bilmng till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 191
18
Kung!. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
trala myndigheter och institutioner att vidtaga de åtgärder och anskaffa
de medel, som utöver kommunernas åtgärder och ekonomiska bidrag erfordras
för en fullständig stipendiatmottagning.
Anslutningen till stipendiatmottagningens kurativa sida synes kommittén
därjämte innebära den fördelen att kommunernas medverkan i viss
omfattning kan komma att avse också den multilaterala verksamheten.
Även när det gäller de multilaterala stipendiaterna kan lokalt anknutna
åtgärder för ordnande av bostäder, samlingslokaler o. d. och för främjande
av stipendiaternas möjligheter till kontakter med svensk miljö ha stor betydelse.
Kommunalrättskommittén finner det naturligt, att de kommunala insatserna,
särskilt när de avser stipendiatmottagningens sociala eller kurativa
sida, får lokal anknytning genom att de främst inriktas på stipendiater,
som skall studera inom kommunen. En strikt anknytning till studieorten
skulle emellertid enligt kommitténs åsikt i avsevärd mån begränsa antalet
kommuner, som skulle ha möjlighet att medverka. Om rätten att medverka
tillägges endast landstingen och de landstingsfria städerna kan samling
ske kring någon till området knuten utbildningsmöjlighet. Det synes kommittén
också påkallat att landstingen får rätt till medverkan. Men tar man
fasta på de kurativa och sociala momenten anser kommittén det ofrånkomligt
att insatserna har större samband med den primärkommunala verksamheten.
Kommittén kan därför inte förorda att uppgifterna helt förläggs
till landstingen och de landstingsfria städerna.
Kommittén menar, att viss direkt uppmjukning av det strikta lokaliseringskravet
kan övervägas för att vidga möjligheterna till primärkommunala
insatser. Om en kommuns invånare mera regelmässigt söker utbildning
av visst slag vid bestämd utbildningsanstalt utanför kommunen, torde
kommunen anses berättigad att på olika sätt understödja verksamheten vid
anstalten. Här erinras om de bidrag som olika kommuner lämnat till byggande
av studentbostäder i universitetsstäderna och om förekommande
kommunala bidrag åt yrkesskolor, folkhögskolor m. m. belägna utom kommunen.
Kommunerna bör enligt kommitténs mening kunna tillerkännas
rätt att på motsvarande sätt stödja vid sådana anstalter studerande stipendiater
från utvecklingsländerna. En utvidgning i antydd riktning synes
kunna ske utan att gränserna för kompetensen mera märkbart förlorar i
fasthet.
Insatserna bör enligt kommittén icke begränsas till stipendiater, som bedriver
studier vid skolor och andra läroanstalter. Även den som vistas här
och inom utvecklingshjälpens ram är sysselsatt vid industri eller annat
företag bör kunna komma i åtnjutande av kommunalt stöd. Om denna utbildning
äger rum vid industri eller företag, som icke eljest handhar yrkesutbildning,
torde lokaliseringskravet medföra att industrin eller företaget
bör ligga inom den hjälpande kommunen. Rör det sig om en i yrkes
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
19
utbildningen eljest deltagande arbetsplats, niåste denna jämställas med utbildningsanstalt
och utbildningen inom annan kommun kunna understödjas
i samma mån som utbildning vid skola utom kommunen.
Beträffande hjälpens omfattning anför kommittén, att kommunerna har
skäl att tillse att insatserna icke blir så omfattande att kommunens invånare
får bära märkbart större börda för utvecklingshjälpens finansiering
än andra kommuners invånare. Den här antydda begränsningen av de kommunala
insatsernas omfattning framstår såsom så betydelsefull att kommittén
förordar att den får komma till uttryck i författningstexten. Om
kommunerna tillägges rätt att »i skälig omfattning» anslå medel för verksamheten,
öppnas möjligheter till en besvärsprövning i sak om en kommun
i något fall skulle ikläda sig förpliktelser, som icke står i rimlig proportion
till kommunens ekonomiska resurser.
I avgränsningshänseende uppkommer slutligen också frågor om åtskillnad
mellan stipendiater, som under icke alltför kort tid uppehåller sig här
för studier, och företrädare för utvecklingsländerna på mera kortvariga
studiebesök. Vissa mindre omfattande åtgärder för mottagande av studiebesök
får enligt kommittén anses kunna ske inom ramen för kommunernas
representationsmöjligheter. När ett besök blir av längre varaktighet eller
kräver mera speciella arrangemang, torde de nu förordade befogenheterna
att stödja stipendiater kunna utnyttjas. Det finns enligt kommitténs mening
icke möjlighet eller skäl att upprätthålla någon klar gräns mellan
vistelse här för studier och mera kortvariga studiebesök. Kommunerna
bör antingen inom ramen för redan gällande kompetens eller till följd av
nu föreslagna särskilda befogenheter anses ha möjligheter till insatser vid
alla besök i orten av personer från utvecklingsländerna så snart besöket
får uppfattas såsom ett inslag i biståndsverksamheten för dessa länder.
På grundval av de överväganden som redovisats i det föregående föreslår
kommunalrättslcommittén en särskild lag om rätt för kommun att vidtaga
åtgärder för stöd åt studerande från utvecklingsländerna. Lagen kommer
att ingå bland de i 3 § andra stycket kommunallagen och 4 § andra
stycket landstingslagen åsyftade författningarna. Den föreslagna lagen
skiljer sig emellertid från flertalet där avsedda författningar genom att
uppgifterna inte är obligatoriska. Någon ändring av berörda bestämmelser
anser kommittén dock inte erforderlig, enär de får anses åsyfta såväl obligatorisk
som frivillig verksamhet. Redan förut anslutes till dem vissa författningar
om frivillig verksamhet.
Kommittén har funnit det obehövligt att i lagtexten använda bestämningen
»tekniskt» bistånd, eftersom kommunernas insatser inskränkts till
själva stipendiatmottagningen, vilken alltid kan sägas ha karaktären av
tekniskt bistånd. Möjligheten till insatser av socialt och kurativt slag anses
vara av sådan betydelse att uppgifterna bör särskilt omnämnas vid sidan
av den direkta stipendiegivningen.
2* — liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 191
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
Enligt kommitténs bedömande krävs inte några föreskrifter om den
kommunala organisationen eller formerna för uppgifternas handhavande.
Uppgifterna bör ombesörjas av de i kommunallagen och i landstingslagen
avhandlade organen och i där beskriven ordning. Särskild hänvisning till
kommunallagens och landstingslagens bestämmelser erfordras icke härför.
I anslutning till lagförslaget anför kommittén följande exempel på åtgärder,
som bör vara tillåtna enligt de föreslagna bestämmelserna.
Kommunerna skall kunna genom stipendier helt bekosta resan till och
från Sverige och uppehället här för studerande vid undervisningsanstalter
inom kommunen eller vid anstalt, som anlitas av kommunens invånare för
ifrågavarande slag av utbildning. Insatserna bör därvid i den utsträckning
det är möjligt innefatta konkreta åtgärder, såsom tillhandahållande av bostäder,
kost o. s. v., och inriktas på ett mera aktivt omhändertagande av
stipendiaterna. Stipendiegivning och annat stöd bör kunna lämnas också
den som i studiesyfte är sysselsatt vid industri eller på annan arbetsplats i
kommunen. Vid skolor av internattyp bör friplatser kunna beredas studerande
från utvecklingsländerna. Kommunerna bör vidare kunna inrätta hem
för stipendiater eller tillhandahålla bostäder, studielokaler, samlingslokaler
o. d. Medel bör kunna ställas till förfogande för organisationer eller institutioner,
som på lämpligt sätt kan medverka vid omhändertagandet av stipendiater.
Kommuner, som har särskilda möjligheter att ta emot studerande
för särskilda kurser — kanske i förening med ferievistelse — bör kunna
inrikta sina insatser härpå. Kommunerna bör också kunna göra insatser
genom att under några dagar vara värdar för studiebesök, avseende verksamhet
av intresse ur facksynpunkt eller vidgandet av kännedomen om
svenska förhållanden.
Vissa av den kommunala verksamheten betingade tillägg till Kungl.
Maj :ts instruktion för nämnden för internationellt bistånd finner kommittén
nödvändiga. Uttrycklig skyldighet synes nämligen böra finnas för
nämnden att lämna råd och upplysningar åt kommunerna samt att bistå
dessa vid verksamheten.
Remissyttrandena
Kommunalrättskommitténs förslag har helt eller delvis tillstyrkts eller
lämnats utan väsentliga erinringar av flertalet remissinstanser. Avstyrkande
yttranden föreligger från kammarkollegiet, överståthållarämbetet, sex
länsstyrelser och 11 kommuner.
I sina allmänna överväganden beträffande kommunal utvecklingshjälp
framhåller åtskilliga av de tillstyrkande remissinstanserna,
att hjälpen till utvecklingsländerna är en i princip statlig uppgift och att
starka betänkligheter gör sig gällande mot att vid avgränsningen av den
kommunala kompetensen göra avsteg från lokaliseringsprincipen, som hittills
upprätthållits konsekvent. Trots dessa invändningar anses i dessa yttranden
kommittéförslaget kunna godtagas på grund av utlandshjälpens
höga angelägenhetsgrad.
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
Sålunda yttrar länsstyrelsen i Stockholms län att förslaget, särskilt vad
beträffar annan än kurativ hjälp, innebär att man på detta speciella område
gör ett markant och principiellt betydelsefullt avsteg från den hävdvunna
begränsningen av den kommunala kompetensen. Detta åsidosättande
av lokaliseringsprincipen är givetvis ägnat att väcka betänkligheter från
rättsligt-systematiska synpunkter. Betänkligheterna blir inte mindre, om
man beaktar att avsteget kan befaras i viss mån skapa prejudikat och
underlätta framtida ytterligare liknande utvidgningar punktvis av det kommunala
kompetensområdet. Å andra sidan talar vissa sakliga skäl av betydande
tyngd för förslaget. Främst åsyftas angelägenheten av att den totala
svenska insatsen i denna betydelsefulla och behjärtansvärda internationella
hjälpverksamhet väsentligt vidgas. Härtill kommer kommunernas
uttryckta intresse för saken. Det synes därför länsstyrelsen som om man
i den föreliggande situationen bör tillerkänna sist anförda positiva synpunkter
större vikt än de främst formella betänkligheterna och alltså, låt
vara som en nödlösning, godtaga förslaget.
Även länsstyrelsen i Uppsala län betonar betänkligheterna mot den föreslagna
utvidgningen av kommunernas kompetens. Med hänsyn till angelägenheten
att utvecklingshjälpen ej undandrages kommunernas insatser
särskilt i fråga om stipendiatmottagningens kurativa sida finner länsstyrelsen
dock ej skäl avvisa förslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför
förutom dessa synpunkter även den allmänna samhällsutvecklingen som
stöd för lämpligheten att genomföra förslaget.
Motsvarande ställningstaganden gör länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Skai-aborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs och Västerbottens län samt svenska stadsförbundet och
svenska landstingsförbundet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län understryker tillika att utbildning och
kulturliv är två grenar av vårt samhällsliv som traditionellt tillhört kommunernas
kompetensområde.
I flera tillstyrkande yttranden uttalas tveksamhet beträffande förslaget.
Länsstyrelsen i Hallands län vill starkt ifrågasätta om det kan vara lämpligt
att göra ett principiellt avsteg från de normer, som hittills ansetts böra
gälla ifråga om fördelningen mellan stat och kommun av uppgifter, vilka
kräver medelsanvisning, för att enbart på ett så speciellt och begränsat område
som det ifrågavarande utöka den kommunala kompetensen. Med hänsyn
till det behjärtansvärda ändamålet anser sig länsstyrelsen emellertid
inte böra avstyrka kommitténs förslag.
Också svenska landskommunernas förbund anser sig endast med viss
tvekan kunna tillstyrka kommittéförslaget. Förbundet anför till stöd för sill
ställningstagande.
Såsom kommittén framhåller i betänkandet talar åtskilliga skäl mot att
kommunala medel anlitas i verksamheten för utvecklingsländerna. Å andra
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962
sidan kan otvivelaktigt starka humanitära skäl åberopas för kommunala
insatser på förevarande område, vilket särskilt kommit till uttryck genom de
framställningar som föranlett kommunala myndigheter i några städer
att ägna frågan uppmärksamhet. Ett tillmötesgående inom rimliga gränser
av dessa framställningar synes av utredningen att döma vara möjligt utan
uppgivande av principen att utvecklingshjälpen är en statlig angelägenhet.
De kommunala insatserna kommer vidare enligt kommitténs förslag att
inriktas på sådana konkreta åtgärder, som är väl ägnade att göras till föremål
för lokal kommunal verksamhet.
Flera tillstyrkande remissorgan motiverar sitt ställningstagande jämväl
med det förhållandet, att den föreslagna utvidgningen av det kommunala
kompetensområdet är klart avgränsad.
De kommuner och landstingskommuners förvaltningsutskott som särskilt
motiverat sina tillstyrkande yttranden har i allmänhet helt anslutit
sig till kommunalrättskommitténs avvägning av skälen för och emot utvidgad
kommunal kompetens. I flera fall erinras om att förslaget tolkar
en allmän önskan och beredvillighet hos kommunerna att lämna bidrag
till utvecklingshjälpen. I ett yttrande säges det största värdet av kommunal
verksamhet på området ligga i den goodwill som kan skapas.
NIB, som inte finner anledning lägga kommunalrättsliga synpunkter på
det föreliggande förslaget, framhåller vikten av att möjligheterna till insatser
på detta område breddas. Biståndsarbetet bör erhålla djupast möjliga
förankring inom ramen för samhällets olika aktiviteter och därmed
också bland dess medlemmar. Nämnden ger därför förslaget sin anslutning.
Svenska institutet anser det böra understrykas att också besökare från
andra länder än utvecklingsländerna kan ha behov av olika former av omhändertagande.
Man får i detta sammanhang ej heller bortse från svårigheten
att dra en gräns mellan utvecklingsländer och andra länder.
Av de avstyrkande remissmyndigheterna åberopar länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län till stöd för sin ståndpunkt i första hand att förslaget
inte torde vara förenligt med stadgandet i § 57 regeringsformen. Formellt
kan enligt länsstyrelsens mening den kommunala kompetensen anses begränsad
enligt nämnda stadgande i regeringsformen och därtill anslutande
3 § kommunallagen och 4 § landstingslagen, enligt vilka lagrum kommun
respektive landstingskommun äger att själv vårda sina angelägenheter,
såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer
annan. I nämnda paragrafer förekommande tillägg angående vissa kommunala
angelägenheter respektive vissa på landstingskommun ankommande
angelägenheter, varom särskilt är stadgat, har principiellt icke annan
innebörd än det tidigare i paragraferna upptagna uttrycket »sina angelägenheter».
Efter erinran om att de hittills genom samhällsutvecklingen nytillkomna
kommunala uppgifterna genomgående haft lokal anknytning och även i
Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962
23
övrigt är avfattade i enlighet med gällande grundlagsregler för den kommunala
kompetensen framhåller länsstyrelsen, att motsvarande ej är fallet
beträffande utvecklingshjälpen och det framlagda förslaget. Länsstyrelsen
anför.
Biståndsverksamheten för de underutvecklade länderna bedrives — förutom
av organisationer helt i frivillighetens form -—- såsom en statlig verksamhet
och statsmakterna ha antagit allmänna principer för det svenska
utvecklingsbiståndet och riktlinjer för avvägningen mellan olika biståndsformer
och utformningen av desamma samt en målsättning för biståndets
omfattning på längre sikt. Genom tillkomsten av det centrala administrationsorganet
Nämnden för internationellt bistånd har verksamhetens samordning,
planläggning och koncentration ytterligare underlättats. Betydande
statsmedel ha anslagits för verksamheten, jämväl i vad avser stipendiatverksamhet
och vad därmed har samband.
Biståndsverksamheten är till sin natur ett hela svenska folkets intresse.
De av statsmakterna beslutade vittgående åtgärderna och anslagen för verksamhetens
främjande är ett uttryck härför och anknyter till 57 § första
stycket regeringsformen.
Den föreslagna begränsningen i kommunal biståndsverksamhet i form av
stipendier och vad därmed har samband genom anknytningen till »svenskt
utvecklingsbistånd» antyder att det icke är fråga om självständiga kommunala
insatser utan att de kommunala bidragen avses ingå såsom ett led i
ifrågavarande statliga verksamhet.
Förutom tveksamhet om den föreslagna kompetensutvidgningens förenlighet
med § 57 regeringsformen åberopar länsstyrelsen, att det sedan kommunallagarnas
tillkomst varit en viktig fråga hur den kommunala kompetensen
skulle kunna klart avgränsas, något som enligt vad som uttalats
från statsmakternas sida har betydelse ej minst för de enskilda kommunmedlemmarna.
Därtill kommer att den föreslagna befogenheten knappast
kommer att framstå som genomförbar för de flesta kommuner, i allt fall
inte utan en starkt uttunnad lokal anknytning. För vissa kommuner kan
lätt uppkomma fråga att öppna möjligheter till bistånd i annan form. Då
artskillnaden mellan olika biståndsformer efterhand måste komma att uttunnas
torde hela fältet för den traditionella lagenliga kommunala verksamheten
kunna komma att rivas upp. Den splittring av biståndsverksamheten
som måste bli en följd om förslaget genomföres torde dessutom göra
förslaget mindre lämpligt.
De principiella skälen mot den föreslagna reformen tillmätes avgörande
betydelse i de avstyrkande yttranden som avgivits av kammarkollegiet,
överståthållaråmbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands,
Älvsborgs och Västernorrlands län.
Kammarkollegiet anlägger sålunda samma synpunkter på värdet av lokaliseringsprincipen
som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt
kollegiets uppfattning föreligger inte tillräckligt starka skäl för det föreslagna
avsteget från denna för all kommunal verksamhet grundläggande
princip. Denna uppfattning har även överståthållaråmbetet, som tillägger
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962
att en lagstiftning av förevarande slag icke utan fog skulle kunna åberopas
till stöd för ytterligare avsteg. Med ett nödvändigtvis tämligen långtgående
inflytande över kommunernas hjälpåtgärder från ett centralt administrativt
organ blir kommunernas insatser sannolikt av så underordnad betydelse
att ett mer levande intresse för verksamheten knappast skulle vara
att förvänta från det stora flertalet kommuner.
Det är enligt länsstyrelsen i Södermanlands län inte organisatoriskt lämpligt
eller behövligt att koppla in kommunerna på utvecklingshjälpens område
i vidare mån än att kommunala utbildningsanstalter och liknande anläggningar
bör få upplåtas för studier och utbildning av personer från utvecklingsländer.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att skäl föreligger för
kommunala biståndsaktioner även på andra områden, t. ex. stöd åt industriföretag,
hjälpåtgärder vid naturkatastrofer inom eller utom landet och
studiestipendier åt kommunens egna medlemmar. Om det inte bedömes
tillfyllest att överlåta åt praxis att utvidga det kommunala kompetensområdet,
bör därför frågan upptas om en allmän översyn av den kommunala
kompetensen för att utstaka de nya kompetensgränser, som betingas av
den allmänna samhällsutvecklingen. Sistnämnda synpunkt framhålles även
av drätselkammaren i Eskilstuna.
De avstyrkande kommunerna anför väsentligen motsvarande skäl för
sina ställningstaganden som nu angivits. I ett yttrande sägs dessutom att
stor ojämnhet förekommer i fråga om kommunernas resurser och att kommunernas
beslutande organ torde komma att utsättas för påtryckningar
för att förmå dem att lämna bidrag. Med hänsyn härtill anses frågan om
kommunal utvecklingshjälp böra anstå till dess en effektiv utjämning
kommit till stånd beträffande fördelningen av de kommunala bördorna.
En annan avstyrkande kommun spårar i förslaget en ytterligare tendens
till övervältring av kostnadskrävande uppgifter från staten till kommunerna.
Flera remissorgan anser sig ha skäl betona att det här inte gäller angelägenheten
och omfattningen av utvecklingshjälpen utan endast vilka organ
som bör svara för verksamheten. Sådana uttalanden gör bl. a. länsstyrelsen
i Gotlands län och stadsfullmäktige i Karlskrona.
En tveksam ehuru inte klart avvisande hållning till kommittéförslaget
intar länsstyrelsen i Jämtlands län.
Remissorganen ansluter sig genomgående till kommitténs förslag, att
kommunernas insatser skall begränsas att avse endast stipendiatverksamhet,
vilket verksamhetsområde säges särskilt väl lämpa sig
för kommunal medverkan. Delta betonas bl. a. av NIB, som tillägger att kommunerna
också bör kunna stimulera expertrekryteringen genom att bevilja
kommunala tjänstemän samma förmåner som statens tjänstemän
redan har vad gäller tillgodoräknande för löneldassuppflyttning och pension
av tid för tjänstledighet för expertuppdrag.
25
Knngl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
Kravet på samordning av kommunala insatser för utvecklingshjälpen
med den centrala administrationen understryks av
kammarkollegiet, länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län samt åtskilliga
kommuner. I dessa och andra yttranden betonas även kommunalrättskommitténs
uttalande att kommunal insats skall vara fullt frivillig
och att initiativet till insatser därför bör komma från kommunen och inte
från den centrala administrationen.
N1B anser kommitténs förslag till samordning vara ägnat att garantera
att samråd och samverkan med utvecklingshjälpens centrala administration
kommer till stånd från kommunernas sida. Från nämndens synpunkt
finns inga principiella invändningar mot att initiativet till samverkan skall
komma från kommunalt håll men det synes angeläget att detta inte tolkas
så restriktivt att nämnden inte anses kunna inleda diskussioner rörande
lämpliga insatser och formerna härför med någon viss kommun. Det kan
till exempel förutses, att nämnden kan komma att behöva förlägga någon
större grupp stipendiater till en bestämd ort och att planläggningen beträffande
de sociala omvårdnadsåtgärderna måste sättas in på ett så tidigt
stadium att den berörda kommunen inte kan tänkas äga kännedom om saken
och därför inte heller kan förväntas ta något initiativ. Nämnden bör
i sådana fall kunna föreslå en kommunal medverkan utan att detta föregåtts
av ett uttryckligen visat intresse från kommunens sida.
Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att förslaget innebär en restriktiv
lösning och dessutom ställer kommunerna i viss beroendeställning till utvecklingshjälpens
centrala administration. Sistnämnda omständighet gör
kanske kommunernas initiativrätt i viss mån illusorisk men får anses
överensstämma med den grundläggande principen om utvecklingshjälpen
som en i första hand statlig angelägenhet med behov av central samordning.
Länsstyrelsen framhåller vidare, att kravet på samordning bör komma till
klart uttryck i lagtexten. Uttalandet göres i anslutning till motsvarande påpekande
av förvaltningsutskottet i Uppsala läns landstingskommun. Denna
uppfattning har även kommunalnämnden i Sollentuna köping.
Frivilligheten framhålles särskilt av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna
i Jönköpings och Skaraborgs län samt ett stort antal kommuner, vilka
synes ha fäst avgörande vikt härvid för sina ställningstaganden till kommittéförslaget.
I flertalet yttranden godtages uttryckligen eller tyst kommitténs förslag
rörande vilka slags insatser kommunerna skall få göra inom stipendiatverksamheten.
Som förut antytts nämns i en del yttranden den kurativa
verksamheten soin särskilt lämplig för kommunerna. Sådana uttalanden
gör bl. a. N1B, länsstyrelsen i Uppsala län och svenska landskommunernas
förbund. Förstnämnda remissorgan betonar att behovet just av kurativa
insatser är speciellt framträdande. Härom heter det i yttrandet.
Nämnden vill starkt understryka, att alla åtgärder som kan underlätta
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
stipendiaternas vistelse här genom att tillse att lämpliga bostäder finns att
tillgå för dem, att de omhändertas på rätt sätt under sin fritid o. s. v.
är oerhört betydelsefulla. Särskilt förtjänar det att framhållas, att viktiga
kommunala initiativ kan tas när det gäller att ordna goda inkvarteringsmöjligheter
för u-landsstipendiaterna. Den bristsituation som nu föreligger
på alltför många av de aktuella studieorterna i fråga om lämpliga inkvarteringsrum
är ett förhållande, som ofta medför allvarliga anpassningssvårigheter.
Under den kommande expansionen av verksamheten kommer denna
brist att bli mer markerad och kan, om inte verksamma åtgärder för att
lösa bostadsproblemet vidtas, bli ett avgörande hinder mot en utveckling
i önskad riktning. ----- Det sätt på vilket stipendiatmottagningen ordnas
torde i själva verket vara en av de avgörande faktorerna för verksamhetens
framgångsrika bedrivande. Samtidigt förhåller det sig så att denna viktiga
del av arbetet inte framgångsrikt låter sig ledas centralt utan måste få en
förhållandevis stark lokal anknytning för att vara effektiv. En samverkan på
detta område med berörda kommuner framstår för nämnden som oundgängligen
nödvändig.
Länsstyrelsen i Norrbottens lön anser att kommunerna inte bör få bidraga
på hela området för stipendiatverksamheten. Enligt länsstyrelsens
uppfattning vore det bättre att den statliga stipendiegivningen ökade, så att
den kommunala insatsen kunde begränsas till en rätt att vidtaga åtgärder
för att främja de studerandes välfärd och trivsel under vistelsen här. Länsstyrelsen
hemställer att reglerna för kommunalt stöd åt studerande från utvecklingsländerna
begränsas till en rätt att vidtaga åtgärder för att underlätta
deras vistelse här och främja deras välfärd och trivsel. I samband
härmed bör enligt länsstyrelsens mening frågan om den statliga stipendiegivningens
omfattning upptas till prövning.
Förslaget att kommun skall kunna göra insatser för studerande såväl vid
utbildningsanstalter inom kommunen som vid dylika anstalter utom
kommunen vilka anlitas av kommunens invånare godtages i allmänhet
vid remissbehandlingen utan närmare kommentarer.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser förslagets lokala begränsning av
möjligheterna till kommunala insatser otillräckligt motiverad. Enligt länsstyrelsens
mening bör kommunallagens lokaliseringskrav principiellt inte
behöva inverka på kompetensregleringen i en speciallagstiftning för ändamål
varom här är fråga. Praktiskt torde begränsningen medföra, att ett
stort antal kommuner förhindras att deltaga i verksamheten. Begränsningen
bör därför utgå.
Drätselkammaren i Linköping anför, att det kanske borde vara tillräckligt
om bidragsverksamheten vore strikt lokaliserad till den egna kommunen.
Drätselkammaren anser sig dock kunna biträda kommittéförslaget.
För dylik begränsning uttalar sig däremot länsstyrelsen i Jämtlands län,
som håller före att om kommunerna får befogenhet att göra insatser på
utvecklingshjälpens område, insatserna synes böra begränsas till studeran
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
de, som bedriver studier inom kommunen. Denna ståndpunkt intar även
stadsfullmäktige i Hälsingborg och drätselkammaren i Katrineholm.
Kammarkollegiet yttrar i anslutning till kommitténs motivuttalande beträffande
uttrycket »av kommunens invånare anlitad utbildningsanstalt
utom kommunen», att därmed synes vara att förstå bestämd utbildningsanstalt
utanför kommunen som mera regelmässigt anlitas av en kommuns
invånare. Med en sådan tolkning syns det kollegiet tveksamt i vad mån
stipendier skall kunna anslås för studier vid förhållandevis små, starkt
specialiserade undervisningsanstalter, t. ex. skogshögskolan, enär det väl
knappast beträffande någon kommun i riket kan sägas att dess invånare
mera regelmässigt söker utbildning vid denna högskola. Ett förtydligande
i detta avseende synes kollegiet påkallat. Stadsfullmäktige i Karlshamn
föreslår att man skärper gränsen för kommunernas kompetens genom att i
lagtexten införa begreppet »regelmässigt anlitad utbildningsanstalt» utom
kommunen.
Omfattningen av kommunala insatser för utvecklingshjälpen
berörs inte mera utförligt i det stora flertalet remissvar. De få remissinstanser
som tar upp frågan har i princip ingen invändning mot förslagets
grunder men kräver i allmänhet förtydligande av bestämningen
»skälig omfattning».
Kammarkollegiet är ense med kommittén om att begränsning av insatsernas
storlek är önskvärd, om kommunerna får befogenhet att verka på utvecklingshjälpens
område. Innebörden i den föreslagna lagtexten belyses
dock inte klart av kommitténs motivuttalanden. Kollegiet anför.
Till klargörande av innebörden av uttrycket »i skälig omfattning» i lagtexten
har kommittén gjort två uttalanden, som enligt kollegiets mening
icke stå i full överensstämmelse med varandra. Sålunda säger kommittén
först, att kommunernas insatser icke böra bli så omfattande att kommunens
invånare få bära »en märkbart större börda» för utvecklingshjälpens
finansiering än andra kommuners invånare. Detta synes närmast böra tolkas
så, att en kommuns anslag för ändamålet icke bör vara större än att
det föranleder en ökad utdebitering av något eller några ören per skattekrona.
Men därefter uttalar kommittén avslutningsvis, att ändring besvärsvägen
bör kunna ske, om en kommun i något fall skulle ikläda sig förpliktelser,
som icke stå »i rimlig proportion till kommunens ekonomiska resurser».
Detta senare medger enligt kollegiets mening betydligt frikostigare
anslag än enligt kommitténs förstnämnda uttalande. Ett förtydligande i
detta hänseende synes påkallat.
Även länsstgrelsen i Värmlands län finner det önskvärt att omfattningen
av den kommunala verksamheten på detta område preciseras närmare än
vad som skett genom det i lagtexten föreslagna uttrycket »skälig omfattning».
Länsstgrelsen i Västernorrlands lan, som enligt vad som förut sagts
avstyrker kommittéförslaget, ser i ifrågavarande oklara uttryck svårigheterna
att göra stödverksamheten till en kommunal uppgift.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962
Länsstyrelsen i Stockholms län noterar med tillfredsställelse att man
genom att i texten inskjuta orden »i skälig omfattning» på sitt sätt markerat
lösningens säregna karaktär. Rent praktiskt sett lär enligt länsstyrelsen
den begränsning, som ligger i lokutionen, få anses vara av ringa betydelse.
Utöver de i det föregående redovisade synpunkterna på lagförslagets
utformning har länsstyrelsen i Malmöhus län påtalat, att intet
sagts om vad som skall gälla i fråga om besvär över kommuns beslut enligt
lagen. Länsstyrelsen anser ett tillägg böra göras innebärande att vad om besvär
över fullmäktiges beslut är stadgat i kommunallagen eller, såvitt angår
Stockholms stad, i kommunallagen för Stockholm skall gälla även i fråga
om fullmäktiges beslut enligt den föreslagna biståndslagen.
Förslaget att inte bara borgerliga primärkommuner utan även landstingskommuner
skall kunna medverka i utvecklingshjälpen godtages
av alla remissinstanser som över huvud taget tillstyrker utvidgningen
av den kommunala kompetensen.
Departementschefen
Under de senaste årtiondena har nödvändigheten att i olika hänseenden
bistå ekonomiskt och socialt mindre utvecklade länder framträtt med allt
större skärpa. I vårt land har intresset för utvecklingsländerna varit i ständigt
stigande och nått allt vidare befolkningslager. Detta har bl. a. tagit sig
uttryck i ökade statliga anslag till utvecklingshjälpen. Även på kommunalt
håll har man ägnat uppmärksamhet åt utvecklingshjälpen, särskilt mottagning
i Sverige av stipendiater från utvecklingsländer. Sålunda har inom
flera kommuner förslag lagts fram om medelsanslag till stipendier åt studerande
från dessa länder. Regeringsrätten har emellertid efter besvär
över ett beslut om kommunalt anslag för dylikt ändamål förklarat, att
beslutet ej kunde anses avse en angelägenhet, som det tillkom kommunen
att vårda. I anslutning härtill uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrättskommittén
att förutsättningslöst utreda frågan om möjligheten och lämpligheten
att ändra gällande kommunala kompetensregler i förevarande hänseende.
Kommittén har nu lagt fram förslag härom, som innebär att kommun
får vissa befogenheter att anslå medel till stipendier åt studerande
från utvecklingsländer och att vidta åtgärder i övrigt för omvårdnaden om
dem under deras vistelse i Sverige. Förslaget har vid remissbehandling
vunnit anslutning på de flesta håll.
Den offentliga internationella biståndsverksamheten bör vara en statlig,
inte en kommunal uppgift. Det är statsmakterna som bär ansvaret för våra
internationella förbindelser och som därför skall bestämma utvecklingshjälpens
inriktning och omfattning samt anslå erforderliga medel för ändamålet.
Denna uppfattning, som uttalats både av kommunalrättskommittén
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
och remissinstanserna, har legat till grund för statsmakternas ställningstaganden
i berörda frågor, och för den bilaterala utvecklingshjälpens administration
har nyligen inrättats ett centralt statligt organ. Biståndsverksamheten
kan således inte anses falla under den allmänna kommunala
kompetensen enligt kommunallagarna, som stadgar att kommun äger vårda
siina angelägenheter.
I ett remissyttrande har hävdats att kommunal biståndsverksamhet i
enlighet med kommittéförslaget skulle strida mot § 57 andra stycket regeringsformen.
I detta lagrum stadgas att huruledes särskilda menigheter
må för egna behov sig beskatta bestämmes genom kommunallagarna. Med
en kommuns egna behov torde avses vad som krävs för att kommunen
skall kunna vårda sina angelägenheter. Såsom kommunala anses enligt
kommunallagarna i första hand angelägenheter till vilka knyter sig ett
allmänt, till kommunen hänförligt intresse av sådan art och styrka att de
bör bli föremål för kommunal omvårdnad. Dit hänförs emellertid också
angelägenheter som kommun i lag eller författning ålagts eller bemyndigats
att ombesörja. Genom åläggandet eller bemyndigandet blir angelägenheten
kommunal och kostnaden därför ett kommunalt behov. För detta behov bär
kommunen beskattningsrätt, därest åläggandet eller bemyndigandet tillkommit
i den ordning § 57 andra stycket regeringsformen föreskriver, nämligen
genom en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Enligt
min mening utgör därför grundlagsstadgandet inte hinder för att i särskild
lag bemyndiga kommuner att medverka i det internationella hjälparbetet,
trots att detta eljest inte kan anses vara en kommunal angelägenhet.
Härmed är emellertid inte sagt att principiella invändningar ej kan resas
mot att genomföra kommunalrättskommitténs förslag. Den kommunala
menigheten har territoriell grundval. Det är med hänsyn härtill naturligt
att det utmärkande för kommunala angelägenheter anses vara deras lokala
anknytning. Denna lokaliseringsprincip har hittills genomgående upprätthållits
i den speciallagstiftning genom vilken kommunerna ålagts eller bemyndigats
handha olika uppgifter. Den internationella verksamheten har
inte i och för sig sådan anknytning. Denna omständighet har ingett så gott
som alla såväl avstyrkande som tillstyrkande remissmyndigheter starka
betänkligheter mot kommunalrättskommitténs förslag, och kommittén har
själv påpekat, att förslaget innebär en principiellt betydelsefull avvikelse
från den traditionella begränsningen av den kommunala kompetensen, vilket
avsteg kan leda till ytterligare likartade utvidgningar av kompetensområdet.
Jag delar i huvudsak dessa betänkligheter. Det bör inte komma
i fråga att nu uppge lokaliseringsprincipen som riktmärke för avgränsningen
av kommunernas verksamhetsområde. Denna princip utgör en viktig
grund för den lokala självstyrelsen. Man bör därför gå fram med den
största försiktighet då fråga är om att göra avsteg från principen.
Som skäl för kommunalrättskommitténs förslag har från flertalet håll
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962
särskilt åberopats, att den internationella biståndsverksamheten tar sikte
på ytterst angelägna och behjärtansvärda ändamål. Jag vill gärna stryka
under dessa uttalanden. Allmän enighet torde råda om att vi på olika sätt
bör främja hjälparbetet. Ökade finansiella resurser för biståndsverksamheten
bör visserligen huvudsakligen erhållas genom höjda statliga anslag
och genom ökade frivilliga insatser. Kommunal medverkan i biståndsarbetet
kan emellertid vara motiverad av kommunernas bättre möjligheter att
på vissa områden bedöma vilka konkreta åtgärder som med hänsyn till
lokala förhållanden bäst främjar den samlade svenska hjälpinsatsen. Kommunalrättskommittén
har framhållit att undervisningen utgör ett sådant
område med nära anknytning till traditionell kommunal verksamhet. Det
är också i fråga om mottagning av stipendiater från utvecklingsländerna
som kommunerna främst visat sin beredvillighet att medverka. Även enligt
min åsikt utgör stipendiatverksamheten den gren av det internationella biståndsarbetet
där kommunala insatser ligger närmast till hands. Det blir
inte här, som vid kommunal medverkan i andra former av utvecklingshjälp,
enbart fråga om finansiella bidrag. Tonvikt kan läggas på praktiska åtgärder
i samband med omhändertagandet av stipendiaterna i Sverige, åtgärder
som naturligen vidtas på orter där stipendiaterna skall uppehålla sig. I likhet
med kommunalrättskommittén och remissinstanserna anser jag därför
att kommunala insatser för utvecklingshjälpen bör hänföra sig till stipendiatmottagningen.
Jag vill emellertid ifrågasätta om inte avgränsningen av området för kommunal
biståndsverksamhet bör göras ännu något snävare. Enligt kommunalrättskommitténs
förslag skall kommun äga dels anslå medel till stipendier
åt studerande från utvecklingsländerna, dels vidtaga åtgärder i övrigt
för att underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och
trivsel. Sistnämnda socialt eller kurativt betonade åtgärder omfattar sådant
som tar sikte på att ordna stipendiaternas levnadsförhållanden, såsom mat
och bostad, fritidssysselsättningar samt kontakter med svenskar, svensk
miljö och svenskt samhällsliv. Detta verksamhetsområde öppnar vida möjligheter
till kommunala initiativ. Omhändertagandet utgör samtidigt en
grundförutsättning för att stipendiaterna skall få verkligt utbyte av sin
vistelse här. Sålunda har nämnden för internationellt bistånd framhållit
att behovet av kurativa insatser är speciellt framträdande. Insatser av denna
art har också en given lokal anknytning till kommunen och kan sägas
gagna ortens kulturliv och utbildningen av ortens ungdom i lika hög grad
som den främjar stipendiatutbildningen. Avsteget från lokaliseringsprincipen
kan därför sägas vara tämligen obetydligt. Något annorlunda ställer
det sig vad angår beviljande av rena penningstipendier, bl. a. för resor
till och från Sverige samt för andra studieomkostnader. Denna del av stipendiatverksamheten
har inte lika framträdande lokal anknytning som
den kurativa sidan. Rekryteringen och utseendet av stipendiater samt plan
-
31
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
läggningen av deras studier här måste, såsom kommunalrättskommittén
påpekat, ske i nära anslutning till den centrala statliga administrationen
av utvecklingshjälpen. I realiteten skulle härvid statens organ såtillvida
träffa avgörandet som kommunerna måste vara bundna av de av staten
fastställda riktlinjerna för verksamheten vilka det centrala statliga administrationsorganet,
nämnden för internationellt bistånd, har att förverkliga.
Kommunernas stipendieanslag kan sålunda lätt komma att väsentligen
få karaktären av finansiella bidrag till statens kostnader för ändamålet.
Det är också de kurativa insatserna för stipendiaterna som de flesta remissmyndigheterna
tagit fasta på i sina tillstyrkanden av det framlagda förslaget.
För egen del vill jag förorda att kommunernas möjligheter att bidra
till utvecklingshjälpen skall avse endast sådana åtgärder.
En på angivet sätt bestämd kommunal medverkan i biståndsarbetet har
fördelar, då det gäller samordningen med den allmänna svenska utvecklingshjälpen.
Sådan samordning är som jag förut nämnt under alla förhållanden
ofrånkomlig. Med den avgränsning av kommunernas insatser
som jag förordat blir samordningen inte något egentligt problem. Den uppgift
kommunerna kan taga på sig blir att tillhandahålla olika välfärdsanordningar
för stipendiater som i studiesyfte kommer till Sverige. Kurativa
åtgärder kan vidare avse inte bara dem som kommer till vårt land inom
ramen för det svenska bilaterala biståndet, d. v. s. det bistånd Sverige lämnar
enligt avtal direkt med visst land, utan även stipendiater som kommer
till Sverige med stöd av stipendier från Förenta Nationerna och deras fackorgan
eller andra internationella organisationer, det multilaterala biståndet,
eller i anslutning till hjälpprogram som omhänderhas av en eller flera
riksorganisationer eller stöds av större, riksomfattande insamlingar. Såsom
kommunalrättskommittén erinrat har genom reformen av utvecklingshjälpens
administration förutsättningar skapats för samordning av dessa
olika former av internationellt bistånd. Som samlingsbeteckning för dessa
kan lämpligen den av kommittén förordade bestämningen »svenskt utvecklingsbistånd»
användas.
Enligt min mening bör de kommunala insatserna avse stipendiater som
vistas i kommunen för studier. Detta överensstämmer med vad jag förut
sagt om det lämpliga i att kommunen får möjlighet att omhänderta de stipendiater
som kommer till kommunen samt på olika sätt göra dem förtrogna
med ortens förhållanden och även i övrigt underlätta deras vistelse där.
Härigenom vinnes även en naturlig anslutning till lokaliseringsprincipen.
Enligt kommittéförslaget skall kommunens åtgärder även kunna avse stipendiater
som studerar vid sådan utbildningsanstalt utom kommunen som
mera regelmässigt anlitas av kommunens invånare. En dylilc utvidgning
av den kommunala verksamheten faller sig naturlig då fråga är om kommunens
invånare men låter sig när det gäller här ifrågavarande stipendiater
svårligen förena med de synpunkter på lokaliseringskravet som jag anlagt
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962
i det föregående. Stipendiaterna skulle inte ha annan förbindelse med den
bidragande kommunen än att kommunens medel ställdes till förfogande för
stipendiaternas omhändertagande. Jag anser därför att kommunernas biståndsverksamhet
i allmänhet skall kunna avse allenast stipendiater som
bedriver studier inom kommunen. Emellertid bör kommun även kunna
anslå medel för att inom kommunen taga hand om stipendiater som avses
skola studera vid utbildningsanstalt inom angränsande kommun. Hinder
bör alltså inte föreligga för Stockholms stad att för sådant ändamål anslå
medel till stipendiater vid karolinska institutet.
Jag förordar således att kommun beredes laglig möjlighet att vidtaga
socialt eller kurativt betonade åtgärder för omhändertagande av stipendiater,
som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas inom kommunen
för studier. I enlighet med kommunalrättskommitténs förslag, som
godtagits vid remissbehandlingen, bör kommunal biståndsverksamhet
kunna avse även stipendiater, som genomgår yrkesutbildning eller praktiserar
vid industri eller annat företag. Varaktigheten av stipendiaternas
vistelse i kommunen bör inte tillmätas betydelse. Rätt till insatser av ifrågavarande
art bör i enlighet med förslaget tillkomma borgerliga primärkommuner
och landstingskommuner. Insatserna skall självfallet göras helt
frivilligt. Initiativet till att anslå medel för ändamålet bör enligt min mening
alltid tagas från kommunalt håll, varvid råd och anvisningar bör
lämnas av nämnden för internationellt bistånd. När det gäller användningen
av anslagna medel bör det inte möta hinder att nämnden för internationellt
bistånd för kommunen anmäler föreliggande behov av hjälpinsatser.
Till åtgärder som kan sägas vara av socialt eller kurativt slag hör såsom
kommittén utvecklat bl. a. att tillhandahålla kost samt bostäder, studielokaler
och samlingslokaler. Ibland kan det vara lämpligt att inrätta hem
för stipendiater. För kontakterna med svensk ungdom torde det dock oftast
vara mer ändamålsenligt att stipendiaterna inte föres samman för sig. Kurser
i svenska språket hör också till de mera omhändertagande momenten
vid stipendiatmottagningen liksom anordningar för stipendiaternas rekreation
och ferievistelser. Avgränsningen kan dock knappast göras fullt entydig.
Det allmänna kriteriet på vilka åtgärder som skall falla inom kommunernas
kompetens bör vara den konkreta utformningen av hjälpen. Vid
tveksamhet om hjälpens art bör man enligt min uppfattning tillämpa en
tämligen liberal bedömning. Hjälpinsatser som helt eller delvis har formen
av penningstipendier skall emellertid falla utanför den kommunala kompetensen.
Kommunalrättskommittén har ansett det befogat att söka förebygga att
kommunernas hjälpinsatser blir så omfattande att en kommuns invånare
får bära märkbart större börda för utvecklingshjälpens finansiering än
andra kommuners invånare. Enligt förslaget skall därför medel få anslås
endast »i skälig omfattning», varigenom möjlighet enligt kommittén öppnas
för besvärsprövning i sak av kommunens anslagsbeslut. Den oklara inne
-
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962
börden i den föreslagna begränsningen har påtalats i några remissvar. För
egen del anser jag det knappast möjligt att finna några objektiva hållpunkter
för en dylik generell avgränsning av kommunernas ekonomiska
engagemang i utvecklingshjälpen. Begränsningen synes mig inte heller
erforderlig om de kommunala hjälpinsatserna utformas på det sätt jag
föreslagit i det föregående. Jag förordar därför inte någon sådan begränsning.
Som jag förut framhållit måste rätten för kommun att deltaga i den internationella
biståndsverksamheten tilläggas kommunerna genom en särskild
lag. I likhet med kommunalrättskommittén anser jag att lagen blir
hänförlig till de författningar som åsyftas i 3 § andra stycket kommunallagen
samt motsvarande stadganden i kommunallagen för Stockholm och
landstingslagen, där hänvisning sker till speciallagstiftning rörande vissa
kommunala angelägenheter. Jag delar också kommitténs åsikt att föreskrifterna
i kommunallagarna om de kommunala verksamhetsformerna
blir tillämpliga på här ifrågavarande angelägenheter utan uttrycklig hänvisning
till kommunallagarnas bestämmelser. Detta gäller även besvär över
fullmäktiges, landstingets samt kommunala nämnders beslut.
Jag föreslår att lagen utformas som ett bemyndigande för borgerlig primärkommun
och landstingskommun att beträffande dem, som i anslutning
till svenskt utvecklingsbistånd vistas i kommunen för studier eller annan
utbildning, vidta åtgärder i syfte att underlätta deras vistelse där samt
främja deras välfärd och trivsel.
I anslutning till bemyndigandet bör till Kungl. Maj :ts instruktion för
nämnden för internationellt bistånd göras ett tillägg av innebörd, att nämnden
skall lämna kommuner och landstingskommuner råd och upplysningar
i fråga om hjälpinsatserna. Denna ändring i instruktionen kan ske i administrativ
ordning.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag
till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande. Lagen torde
böra träda i kraft den 1 januari 1963.
Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förut omnämnda,
inom inrikesdepartementet upprättade förslaget till lag om rätt för kommun
att bistå utländska studerande.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Göran Hedclius
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1962:415 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 191, med förslag till lag om rätt för kommun att bistå uländska studerande jämte i ämnet vä a1 i texten