Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande

1962-10-19 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:191, Med förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

1

Nr 191

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt för kommun att bistå utländska studerande; given

Stockholms slott den 19 oktober 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för kommun att bistå utländska

studerande.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att borgerliga primärkommuner och landstingskommuner

i särskild lag bemyndigas att bistå stipendiater från utvecklingsländerna

genom att vidta åtgärder som väsentligen tar sikte på att

ordna stipendiaternas levnadsförhållanden under deras vistelse i kommunen.

Dylika kommunala åtgärder skall enligt förslaget kunna avse stipendiater,

som kommer till vårt land inom ramen för våra samordnade hjälpinsatser

och som vistas i kommunen för studier eller annan utbildning.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1963.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 191

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

Förslag

till

Lag

om rätt för kommun att bistå utländska studerande

Härigenom förordnas, att kommun och landstingskommun äga beträffande

dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas i kommunen

för studier eller annan utbildning, vidtaga åtgärder i syfte att underlätta

deras vistelse där och främja deras välfärd och trivsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 19 oktober 1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lange, Kling, Johansson,

af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om kommunalt

bistånd åt studerande från utvecklingsländerna samt anför.

Inledning

På senare tid har i åtskilliga kommuner uttalats önskemål att kommunen

skulle anslå medel till utbildningsbidrag åt studerande från utvecklingsländerna.

Sålunda tillkännagav styrelserna för samtliga i stadsfullmäktige

i Stockholm företrädda partigrupper i en kommuniké den 15 mars 1961 att

Stockholms stad enligt deras mening borde svara för kostnaderna för utbildning

i Sverige av 15 studenter om året från Afrika och Asien. Stipendiebeloppen,

som beräknades till totalt 225 000 kronor om året, avsågs skola

täcka kostnader för stipendiaternas resor, uppehälle, bostäder, studier m. m.

och studierna skulle bedrivas vid Stockholms universitet eller vid andra

institutioner i staden. Motsvarande förslag har motionsvis lagts fram i

stadsfullmäktige i Göteborg, Uppsala, Halmstad och Köping. Beslut om anslag

till dylika stipendier har fattats av stadsfullmäktige i Norrköping. Jönköpings

läns landsting beslutade 1961 att anslå medel till en fond, vars

avkastning skall användas för bl. a. stipendier för att bereda ungdom från

utvecklingsländerna möjlighet att besöka folkhögskolor och andra skolor

i länet.

Önskemål har vidare framförts om kommunala stipendier åt utlänningar

som praktiserar vid svenska industrier eller genomgår lärlingsutbildning i

Sverige.

Enligt ett nyligen träffat avgörande i regeringsrätten anses beslut om

kommunalt utbildningsbidrag åt utländska studerande icke lagligen kunna

meddelas, enär sådant beslut inte avser en angelägenhet som det tillkommer

kommun att vårda.

Sedan fråga uppkommit, huruvida det vore möjligt och lämpligt alt ändra

gällande kommunala kompclensregler så att kommun finge möjlighet att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

anslå medel för nämnda ändamål, uppdrog Kungl. Maj:t den 12 januari

1962 åt kommunalrättskommittén att skyndsamt verkställa en förutsättningslös

utredning angående kommunala utbildningsbidrag åt utländsk

studerande och liknande spörsmål samt att framlägga förslag till de åtgärder,

som kommittén fann utredningen föranleda. Kommittén1 har redovisat

uppdraget i ett i maj 1962 framlagt betänkande, Kommunalt stöd åt

studerande från utvecklingsländerna (SOU 1962: 21). Betänkandet utmynnar

i förslag till lagstiftning i ämnet, enligt vilket såväl primärkommun som

landstingskommun skall få möjlighet att i viss omfattning anslå medel till

utbildningsbidrag och annan utbildningshjälp åt utländska studerande i

Sverige.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av kammarkollegiet,

nämnden för internationellt bistånd (NIB), överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund och svenska institutet för

kulturellt utbyte med utlandet.

Vid överståthållarämbetets remissvar har fogats yttrande från stadsfullmäktige

i Stockholm. Länsstyrelserna har vid sina remissvar fogat yttranden

från 95 primärkommuner, förvaltningsutskotten i åtta landstingskommuner

samt länsskolnämnderna i två län. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

har därjämte ingivit yttrande från skaraborgsavdelningen av svenska landskommunernas

förbund.

Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kommunalrättskommitténs förslag.

Jag anhåller nu att få taga upp frågan om kommunala utbildningsbidrag

åt studerande från utvecklingsländerna till närmare behandling.

Gällande rätt

I § 57 andra stycket regeringsformen stadgas att huruledes särskilda

menigheter må för egna behov sig beskatta bestämmes genom kommunallagarna,

vilka av Konungen och riksdagen gemensamt stiftas.

Enligt 3 § första stycket kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

äger kommun själv, efter vad i lagen närmare bestämmes, vårda sina angelägenheter,

såvitt icke handhavandet av dessa enligt gällande författningar

tillkommer annan. I 3 § andra stycket heter det att angående vissa kommunala

angelägenheter är särskilt stadgat. Motsvarande gränser för den kommunala

verksamheten anges i 3 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommitténs samtliga ledamöter, nämligen landshövdingen

Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren, direktören Carl Albert

Anderson, ledamoten av andra kammaren, direktören C. W. Carlsson, ledamoten av första

kammaren Nils-Eric Gustafsson, förutvarande ledamoten av första kammaren, kaptenen Axel

Mannerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Experter har varit preceptorn

vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och förste sekreteraren i svenska stadsförbundet Rolf

Romson.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

1957 (nr 50) och i 4 § landsting slag en den 14 maj 1954 (nr 319). I sistnämnda

lagrum ges exempel på vissa mera betydelsefulla arbetsuppgifter

inom landstingskommunerna, nämligen hälso- och sjukvård, undervisning,

socialvård, jordbrukets och andra näringars utveckling med mera

dylikt. Exemplifieringen innebär dock inte någon begränsning i landstingskommunens

kompetens.

Den nuvarande kompetensbestämningen infördes i kommunallagarna på

förslag av kommunallagskommittén (SOU 1947:53), som förordade att

den tidigare kvantitativa kompetensbestämningen utbyttes mot en kvalitativ.

Enligt vad som uttalades i samband med förslagets antagande (prop.

1948: 140; KU 24; rskr 270) är en angelägenhet att uppfatta som kommunal

om till denna anknyter sig ett allmänt intresse av sådan art och styrka

att angelägenheten bör bli föremål för kommunal omvårdnad. En annan

given begränsning av objektiv natur sades ligga i att det allmänna intresse,

som konstituerar en angelägenhet som kommunal, måste vara knutet till

den egna kommunen. Denna lokaliseringsprincip hade varit erkänd ända

sedan kommunallagarnas tillkomst. Sålunda betonades redan i förarbetena

till 1862 års kommunalförordningar att det låg i sakens natur, att kommunens

självverksamhet alltid förblir lokal. Principen syntes ej ha ansetts

behöva komma till uttryck i lagtexten och den torde konsekvent ha upprätthållits

i praxis.

Enligt äldre praxis ansågs kommun obehörig att besluta om utbildningsbidrag.

I anslutning till denna praxis anförde kommunallagskommittén i

nyss nämnda betänkande, att det förhållandet att statens stipendieverksamhet

erhållit allt större omfattning inte syntes utgöra tillräckligt skäl mot

att kommunerna, om de så ville, fick anslå medel för liknande ändamål. En

vidgning av den kommunala beslutanderätten i förevarande hänseende ansåg

kommittén böra kunna ernås utan bemyndigande i särskild författning.

Stipendieunderstödens karaktär av ett led i kommunernas undervisningsvårdande

verksamhet syntes enligt kommittén motivera att rätten att anslå

medel till sådana understöd eller andra bidrag för att underlätta studier

borde anses ingå i de allmänna befogenheter, som tillkom kommunerna

enligt kommunallagarna.

Föredragande departementschefen, vars uttalande ej föranledde riksdagens

erinran, yttrade härom i förenämnda proposition bl. a., att om man

låter det till kommunen knutna allmänintresset vara normerande för den

kommunala kompetensen, dåvarande praxis i fråga om kommunala studiestipendier

syntes vara omöjlig att upprätthålla. Därmed var icke sagt, att

kommunerna på detta område borde lämnas full frihet. De uppställda allmänna

principerna kvarstod orubbade. Sålunda skulle kommunala studiebidrag

ej få ha karaktären av rena understöd och de borde utdelas inom

ramen för en på förband fastställd plan.

Kompetensstadgandet i 3 § kommunallagen vinner belysning — förutom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

av lagmotiven, rättstillämpningen och speciallagstiftningen — av besvär sbestämmelsen

i 76 § kommunallagen. Den där angivna besvär sgrunden, att

beslutet vilar på orättvis grund, kan sägas understryka kraven att vid den

kommunala verksamheten skälig likställighet upprätthålles mellan kommunens

medlemmar. Det är sålunda icke tillåtet att med frångående av

objektiva normer gynna enskilda kommunmedlemmar eller grupper av

sådana.

Vad gäller spörsmålet, huruvida kommunal medverkan i utvecklingshjälpen

kan tänkas äga rum inom ramen för kommunernas nuvarande

möjligheter att anslå medel för representation, kan möjligen antagas att

praxis icke skulle komma att ställa sig helt avvisande till vissa begränsade

insatser med sådan bakgrund. Alldeles klart torde emellertid vara att representationsbefogenheterna

icke kan medge några insatser av den omfattning

och inriktning som här är av intresse.

Kommunerna saknar alltså i stort sett möjligheter att inom ramen för

nu gällande kompetens utge utbildningsbidrag åt studerande från utvecklingsländerna.

I första hand får detta anses sammanhänga med angelägenhetens

otillräckliga anknytning till kommunområdet och kommunens invånare.

Särskilt påtaglig skulle denna otillräckliga anknytning vara om ett

stipendium tilldelades en utlänning redan innan han tagit uppehåll inom

kommunen och vistelsen där närmast föranleddes av stipendiet. Anknytningen

får anses ytterligare försvagad om studierna bedrives vid ickekommunal

utbildningsanstalt.

Är utlänningen vid stipendiets mottagande mantalsskriven i kommunen

och sålunda medlem av denna, är han likställd med kommunens övriga

medlemmar beträffande studiebidrag o. d. Ett sådan läge kan emellertid

tänkas föreligga allenast i undantagsfall. Därtill kommer att det knappast

torde finnas några möjligheter att med ett långtgående uteslutande av

andra studerande tillförsäkra utlänningar särskilda stipendier i dylika fall.

Utgivandet av stipendium, som reserverats för viss studerande personligen

i hans egenskap av utlänning eller som eljest ställts till förfogande endast

för utländska studerande, torde få anses innebära att skäliga likställighetskrav

åsidosättes. Det synes med andra ord inte möjligt att inrymma stipendier

åt utlänningar i den planmässighet, som enligt förut återgivna uttalanden

skall krävas vid kommunernas stipendiegivning.

Inte heller nu gällande, i kommunallagarna åsyftad speciallagstiftning

synes kunna åberopas som grund för möjlighet att bevilja anslag till stipendier

åt utlänningar. Av intresse i detta sammanhang är dels lagen den

4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp, dels skollagen den 6 juni 1962 (nr

319).

Enligt 12 § socialhjälpslagen skall socialhjälp utgå i fall av bristande

personlig försörjningsförmåga. Dessutom kan enligt 13 § socialhjälp meddelas

enligt grunder, som kommunens fullmäktige äger bestämma, eller,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

om sådana grunder ej fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

Intet hinder torde visserligen föreligga att socialhjälp i särskilda fall

utgår för utbildning. Ett direkt utgivande av stipendiebetonade bidrag kan

dock icke anses förenligt med socialhjälpens förutsättningar och syften —

att avhjälpa genom en nödsituation uppkomna individuella behov. Fullmäktige

får anses förhindrade att för utgivande av socialhjälp enligt 13 §

socialhjälpslagen stadga grunder, som kan möjliggöra en egentlig stipendiegivning

inom socialhjälpens ram.

Skollagen ålägger kommunerna att sörja för undervisningen i grundskola,

att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning

i kommunala yrkes- och fackskolor samt statliga och kommunala gymnasier

ävensom att i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt icke handhavandet

därav tillkommer annan. I anslutning till dessa bestämmelser kan

till en början anmärkas att den utbildning, som har aktualitet för studerande

från utvecklingsländerna, i åtskilliga fall erhålles vid utbildningsanstalter,

som ej är kommunala utan drives av landstingen eller av staten.

Även om utgivandet av stipendier i viss utsträckning återfaller på kommunernas

befattning med skolväsendet, torde stipendieverksamheten

främst vara att betrakta som en angelägenhet, vilken regleras av 3 § första

stycket kommunallagen och icke inbegripes i uppgifterna att vårda skolväsendet.

Särskilt kan detta sägas vara fallet när det gäller bidrag, som till

övervägande del avser täckandet av själva levnadskostnaderna under studietiden.

Skollagstiftningen synes sålunda ej kunna medföra större befogenheter

för kommunerna än den som följer av kommunallagens kompetensbestämmelser.

Slutligen må anmärkas, att landstingskommunerna och primärkommunerna

på en del verksamhetsfält främjar ändamål av samma art. Skillnaden

i kompetens dem emellan avser därvid deras verksamhetsområden i lokalt

hänseende.

Den svenska utvecklingshjälpen

Kommunalrättskommittén har i sitt betänkande (s. 14—22) lämnat en

tämligen ingående redogörelse för den svenska utvecklingshjälpens förhållanden

och problem. Av redogörelsen må här återges följande.

Nöden bland de växande människomassorna i de fattiga länderna har blivit

en påträngande verklighet för alla nationer. Politiska, moraliska och

ekonomiska skäl har samverkat med den tekniska och ekonomiska utvecklingen

till att skapa förutsättningar för en omfattande internationell biståndsverksamhet.

Biståndet går ut på att vidga handeln, lindra nöden,

förmedla kunnande och tillföra kapital. Det syftar till att hjälpa de fattiga

folken att utvecklas ekonomiskt och socialt och därmed hjälpa sig själva.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

Behoven av insatser i utvecklingsländerna är enligt uttalanden i olika sammanhang

praktiskt taget obegränsade.

Sverige har på olika sätt och i växande omfattning deltagit i den internationella

biståndsgivningen. Betydande insatser, finansierade genom insamlingar,

har gjorts av olika organisationer och sammanslutningar såsom missionen,

hjälporganisationerna, fackföreningsrörelsen, kooperationen och

studentorganisationerna. Näringslivet har inom ramen för de kommersiella

förbindelserna med utvecklingsländerna tillfört de underutvecklade länderna

avsevärda insatser och belopp. Under 1950-talet har växande belopp för

biståndsverksamheten anslagits över statsbudgeten. Under budgetåret

1961/62 har tillhopa omkring 52 miljoner i budgeten anslagits för tekniskt,

humanitärt och finansiellt bistånd. Under senare år har en stark opinion

vuxit fram till förmån för kraftigt ökade svenska insatser i biståndsverksamheten.

Folkrörelserna har härvid intagit en framskjuten plats. Det totala

över statsbudgeten anslagna biståndet skall enligt riksdagens beslut

för budgetåret 1962/63 ökas till omkring 130 miljoner kronor.

Biståndsinsatserna kan ges varierande utformning. De kan i huvudsak

ges formen av handelspolitiskt, kommersiellt, finansiellt, tekniskt eller humanitärt

bistånd. Dessa olika biståndsformer är självfallet icke klart avgränsade

från varandra och en ingående samordning krävs beträffande olika

arter av biståndsinsatser. När det gäller kommunala insatser är det i

huvudsak det tekniska biståndet som äger intresse. Uttrycket »tekniskt

bistånd» — en direktöversättning av det engelska »technical assistance» —

åsyftar att överföra kunnande också på andra områden än det teknologiska.

Att tillhandahålla erfarenheter och kunnande på olika områden har kommit

att representera den mest renodlade formen av internationellt utvecklingsbistånd.

Som tekniskt bistånd räknas alla finansiella bidrag och insatser

av personella och materiella resurser, som syftar till ekonomisk och

social utveckling genom kunskapsöverföring. Insatserna kan, förutom det

teknologiska området, beröra administration, ekonomi, hälsovård, jordbruk,

skolväsende etc. De kan avse höjning av utbildningsnivån i form av

allmän grundutbildning eller speciell yrkesutbildning, direkt produktivitetshöjande

kunskapsöverföring genom utlärande av rationella produktionsmetoder

eller tillhandahållande av ändamålsenlig utrustning. De

svenska biståndsinsatserna har hittills väsentligen lämnats i form av tekniskt

bistånd, vilken hjälpform i regel ansetts särskilt värdefull ur mottagarländernas

synvinkel. Enligt Kungl. Maj :ts förslag i propositionen

1962: 100 skall det tekniska biståndet även i framtiden erhålla prioritet vid

avvägningen av det svenska biståndet.

Väsentliga skillnader föreligger mellan det bistånd, som är av multilateral

typ och går via FN och dess fackorgan eller andra internationella organisationer,

och den direkta hjälpen länderna emellan, det bilaterala biståndet.

De officiella svenska insatserna har hittills främst inriktats på den multila
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962 9

terala biståndsverksamheten. Även det bilaterala biståndet har emellertid

haft en tämligen stor omfattning. För närvarande lämnas hjälp också i den

formen att Sverige biträder Förenta Staterna i dess bilaterala hjälpprograin

genom att taga emot av USA finansierade stipendiater för utbildning här, det

s. k. tredje-land-programmet. Enligt Kungl. Maj :ts förslag skall det multilaterala

biståndet även i fortsättningen ges företräde. Vid en kraftig ökning

av det totala svenska biståndet sägs emellertid en betydande del av biståndet

få lämnas bilateralt.

Vid den multilaterala biståndsverksamheten är det endast rekryteringen

i Sverige av experter och placeringen och omhändertagandet här av redan

utsedda stipendiater som ställer anspråk på administrativa insatser i vårt

land. När det gäller bilateral hjälp skall alla de uppgifter, som inom det

multilaterala biståndsprogrammet ombesörjes av FN och dess fackorgan,

ankomma på svenska myndigheter. Riktlinjerna för verksamheten och fördelningen

av anslagna medel bestäms av regering och riksdag och den direkta

utformningen av de enskilda projekten sker efter direkta förhandlingar

mellan Sverige och det hjälpmottagande landet. Utseendet av experter

och stipendiater sker likaledes på tvåpartsbas. Det tekniska, administrativa

och ekonomiska ansvaret för projektens genomförande liksom kontrollen

därav åvilar också de svenska myndigheterna. För sin effektivitet

måste den bilaterala hjälpen i möjligaste mån samordnas med multilateral

hjälp och med den bilaterala hjälp, som mottagarlandet erhåller från annat

håll. Hjälpinsatserna behöver samordnas också med olika ställningstaganden

i internationella sammanhang, med handelspolitiken, exportkreditgivningen,

valutaregleringen, de kommersiella insatserna etc. En viss informations-

och upplysningsverksamhet är förbunden med all biståndsverksamhet.

Den offentliga svenska utvecklingshjälpens administration, som tidigare

var mycket splittrad, har nyligen blivit föremål för översyn, översynen

ledde till inrättandet av nämnden för internationellt bistånd (NIB), vilken

trädde i verksamhet den 1 januari 1962. Enligt instruktionen för nämnden

är denna centralt organ för alla frågor, som berör Sveriges offentliga tekniska

bistånd till underutvecklade länder och områden, med undantag för

frågor, som alltjämt skall handläggas av vissa centrala fackmyndigheter.

Nämndens särskilda åligganden anges vara att följa den internationella utvecklingen

på den tekniska biståndsverksamhetens område samt utarbeta

och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag och långtidsplaner jämte kostnadsberäkningar

för den svenska bilaterala tekniska biståndsverksamheten.

På nämnden ankommer vidare att handha den löpande administrationen

av den bilaterala tekniska biståndsverksamheten. Till arbetsuppgifterna hör

också att ombesörja och bistå vid rekrytering, utbildning och handledning

av svenska experter samt att förse experter inom den bilaterala verksamheten

med nödiga instruktioner. Nämnden har vidare att förbereda mot
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

tagandet av studerande och stipendiater från underutvecklade länder och

områden, samordna och tillrättalägga deras vistelse här samt att medverka

vid utarbetandet av studieprogram och anordnandet av kurser för sådana

studerande och stipendiater. Det åligger slutligen också nämnden att öva

tillsyn över sådana bilaterala biståndsprojekt, som med bidrag av statsmedel

genomföres av andra organisationer, samt att sprida upplysning om

de svenska tekniska biståndsinsatserna och i samband därmed bedriva upplysningsverksamhet

i Sverige om dén tekniska biståndsverksamheten och

de underutvecklade ländernas och områdenas problem. Nämnden bör enligt

instruktionen på de områden, som beröres av dess verksamhet, samarbeta

med bl. a. enskilda och andra organisationer.

Ledningen av nämnden utövas av en styrelse, i vilken nu ingår 11 ledamöter.

Under styrelsen fungerar en generalsekreterare och chef, tillika ledamot

av styrelsen. Nämndens verksamhet bedrives å fyra byråer, däribland

en stipendiatbyrå. Till nämnden är knutet ett råd för kontakt med skilda

intressegrupper och med uppgift att bistå nämnden med sakkunskap på de

områden, som beröres av nämndens verksamhet. Ledamöterna, vilka är

drygt 60 stycken, skall företräda myndigheter och näringsliv, fackliga och

ideella organisationer, utbildningsinstitutioner m. in. Rådets ledamöter

förordnas av styrelsen, som också bestämmer ledamöternas antal. Rådet

kan efter styrelsens bestämmande uppdelas på mindre arbetsgrupper eller

delegationer med speciella arbetsuppgifter.

En betydande del av den verksamhet beträffande utvecklingshjälpen som

tidigare handhades av svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet

har nu överförts till nämnden. Sålunda skall alla stipendiater från utvecklingsländerna

med svenska stipendier eller stipendier från FN och dess fackorgan

liksom de amerikanska s. k. tredje-land-stipendiaterna omhändertas

av nämnden. Svenska institutet har dock behållit befattningen med det

ordinarie stipendiatprogrammet inom det allmänna kulturutbytets ram,

innefattande stipendier åt studerande från såväl utvecklade som mindre

utvecklade länder, och med studiebesökarna.

Till de i utvecklingshjälpen verksamma organen hör också beredningen

för internationella biständsfrågor. Beredningen, som tillsattes i februari

1961, står till regeringens förfogande som ett rådgivande organ rörande

biständsfrågor av principiell karaktär. I beredningen ingår statsministern,

som är beredningens ordförande, och tre andra statsråd samt 19 representanter

för riksdagen, folkrörelserna, olika näringsorganisationer m. m.

Inom beredningen finns ett antal särskilda arbetsgrupper.

Under de senaste åren har här — som ett led i den multilaterala biståndsverksamheten

— årligen tagits emot omkring 200 stipendiater från FN eller

dess fackorgan. Under åren 1956—59 mottogs tillhopa över 700 sådana stipendiater.

Av dessa kom det största anlalct på stipendier från världshälsoorganisationen

(WHO). Ett stort antal av stipendiaterna hade stipendier

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

inom ramen för FN:s eget biståndsprogram och bedrev studier beträffande

ekonomiska utvecklingsfrågor, socialvård och offentlig förvaltning. Ett betydande

antal stipendiater kom på stipendier från FN-organet för utvecklingsarbete

på undervisningens, vetenskapens och kulturens område

(UNESCO) och från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).

Inom den bilaterala verksamheten fanns under 1960 i Sverige 45 stipendiater,

varjämte ett stigande antal stipendiater vistats här inom ramen för

det av FN och FN-organet för arbetsfrågor (ILO) utformade programmet

för europeiskt socialpolitiskt samarbete. Det av USA finansierade tredjeland-programmet

förde under åren 1956—59 tillhopa 275 stipendiater till

Sverige. Alla dessa stipendiatkategorier skall nu omhändertagas av nämnden

för internationellt bistånd. Till Sverige kommer därjämte korttidsstipendiater

och studiebesökare till ett antal av omkring 5 000 om året.

Dessa skall i fortsättningen liksom hittills tagas om hand av svenska

institutet. På grundval av stipendier från enskilda organisationer och institutioner

vistas därutöver ett antal utländska studerande i vårt land. I landet

finns vidare ett betydande antal praktikanter, som kommer hit utan

att bedriva teoretiska studier.

I enlighet med förslag i propositionen 1962: 100 har beslutats, förutom

en ökning av våra multilaterala insatser, en ökad bilateral verksamhet med

en kraftig höjning av anslaget för stipendiat- och kursverksamhet.

Mycket stora variationer förekommer i fråga om stipendiaternas förkunskaper

och studiefält. Till Sverige kommer sålunda stipendiater för

grundläggande teknisk utbildning, specialarbetare och verkmästare, som

skall lära sig speciella arbetsmetoder, eller högt kvalificerade forskare

och vetenskapsmän. Hit kommer också personer, som besöker ett stort antal

institutioner under perioder varierande från några dagar till sex månader.

Stipendiaterna inom den multilaterala biståndsverksamheten utses genom

FN och dess fackorgan. De bilaterala stipendierna utlyses och fördelas genom

svenska myndigheters försorg. Den svenska stipendiatverksamheten

inriktas främst på studieområden, där vi har särskilda förutsättningar att

tillhandahålla en betydelsefull och kvalificerad utbildning.

Vid stipendiatmottagningen möter främst en rad spörsmål som hänger

samman med själva studierna. Planläggning måste ske beträffande fackstudiernas

uppläggning, varvid för flertalet stipendiater måste göras upp

efter de individuella behoven varierande studieprogram. Utöver fackstudierna

erfordras för stipendiater, som en längre tid skall upphålla sig här,

undervisning i svenska och viss information om svenska förhållanden. Särskilda

handledare kan behöva utses för bistånd vid studiearbetet. Anordningar

kan erfordras för att bereda biblioteks- och studieplatser för stipendiater.

Studierna måste följas och underkastas en fortlöpande kontroll. De

teoretiska studierna bör kompletteras med praktik inom förvaltningen och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

på andra svenska arbetsplatser. Kontakt bör upprätthållas med stipendiater,

som efter studietiden återvänt till hemlandet för insatser där. Särskilda

problem möter när det gäller att ordna program och dylikt för mottagning

av korttidsstipendiater och studiebesökare. Nu nämnda uppgifter ankommer

främst på NIB, såvitt gäller långtidsstipendiater.

I anslutning till översynen av utvecklingshjälpens administration underströks

betydelsen av de kurativa eller sociala uppgifterna vid stipendiatmottagningen.

Härvid bör uppmärksammas åtskilliga anpassningsproblem

som hänger samman med stipendiaternas ovana vid vårt klimat, deras

bristande kunskaper i svenska och deras obekantskap med svenska förhållanden.

En hel del med vistelsen här förenade praktiska angelägenheter

och formaliteter behöver ordnas. Av dessa kan nämnas tillgodoseendet av

behoven av mat och bostad, av lämpliga kläder och annan utrustning samt

av lokaler för studier och för samvaro. Avståndet till hemlandet, speciella

förhållanden beträffande hemortsmiljön och andra omständigheter kan

medföra behov av råd och bistånd i personliga angelägenheter. Skilda förhållanden

medverkar till svårigheter för stipendiaterna att nå kontakt med

svenskar och med svensk miljö. Stipendierna räcker ofta icke till för att

stipendiaterna skall kunna företaga några resor inom landet och få se något

annat än studieorten. Särskilda åtgärder kan vara angelägna när det gäller

att ordna för stipendiaterna under fritid och ferier. Ett flertal förslag har

lagts fram när det gäller handhavandet av de kurativa frågorna. Sålunda

har föreslagits att NIB skall förfoga över en särskild kurator, som kan ägna

sig åt att bistå stipendiaterna i allehanda angelägenheter och därvid ha

möjlighet att besöka stipendiaterna även utanför Stockholm och att vidtala

lämpliga lokala krafter att tjänstgöra som »faddrar» åt de stipendiater, som

vistas inom vederbörande ort. Språk- och orienteringskurser kan medverka

till att minska stipendiaternas anpassningssvårigheter. Stipendiaternas

möjligheter att komma i kontakt med svenskar och svenska förhållanden

kan främjas genom inrättande av lokaler för kursverksamhet, diskussioner

och fritidssamvaro. Sådana lokaler kan vara en träffpunkt för de olika

stipendiaterna och deras studiekamrater och andra personer med intresse

för utvecklingsländerna. Härvid har man räknat med att initiativ skulle

tagas från kommunalt håll och att olika föreningar och organisationer

skulle kunna göra värdefulla insatser. Man har även understrukit de fördelar

för den kurativa verksamheten som inrättande av internationella

studenthem skulle föra med sig.

Kommunalrättskommittén

I sina överväganden och förslag redovisar kommunalrättskommittén

först de skäl som kan anföras mot att kommunerna deltar och att kommunala

medel anlitas i verksamheten för utvecklingsländerna. Samtidigt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition, nr 191 år 1962

13

anmärker kommittén, att de invändningar som görs mot rätt att lämna bidrag

självfallet inte innebär att utvecklingshjälpen betraktas som mindre

angelägen utan endast får ses som en antydan om att skäl kan finnas att

finansiera våra samlade insatser för utvecklingsländerna på annat sätt än

genom att anlita kommunala medel.

Införandet av en bidragsrätt skulle enligt kommittén innebära att en

principiellt betydelsefull avvikelse gjordes från den traditionella begränsningen

av den kommunala kompetensen. Detta avsteg skulle visserligen

vara av begränsad räckvidd och knappast kunna föranleda någon märkbar

ekonomisk belastning för de kommuner, vilka kan väntas vara beredda till

insatser. Avsteget skulle emellertid kunna sägas i viss mån lämna dörren på

glänt för ytterligare, likartade utvidgningar av kompetensområdet och till

ett mera omfattande frångående särskilt av de krav på lokal anknytning,

som nu utmärker den kommunala verksamheten.

Väsentliga invändningar anses sammanhänga med de olägenheter, som

befunnits förenade med den tidigare splittringen av utvecklingshjälpens administration.

önskemålen om en mera koncentrerad administration uppbäres

av krav på allmän samordning och koncentration av våra biståndsinsatser.

Deltagandet från ett större antal kommunala myndigheters sida

i arbetet gör administrationen mera komplicerad. Kommunernas insatser

kan behöva ingå som ett led i större biståndsprojekt. Rätt långt gående inflytande

över kommunernas hjälpåtgärder från verksamhetens centrala administration

kan erfordras. Det finns sålunda knappast något större utrymme

för valfrihet beträffande insatsernas utformning eller för någon

mera självständig verksamhet på området från kommunernas sida. De

kommunala insatserna skulle därmed kunna komma att få så osjälvständig

prägel att starkare kommunalt intresse för verksamheten knappast kan

finnas. Det synes icke finnas någon anledning att öppna möjligheter till

en kommunal medverkan, som i huvudsak skulle inskränka sig till bidrag

till hjälparbetets finansiering.

Möjligheter till mera självständiga kommunala aktioner på biståndsområdet

finner kommittén också från andra synpunkter kunna inge betänkligheter.

Insatserna för utvecklingsländerna avser visserligen i största utsträckning

ändamål, om vilkas främjande allmän enighet kan antagas råda

hos oss. Det kan emellertid icke uteslutas alt känsliga frågor någon gång

kan uppkomma om hjälpens inriktning och utformning. Bedömandena kan

därvid icke alltid lämpligen överlämnas till kommunerna utan måste ankomma

på dem, som bär ansvaret för våra internationella relationer. Med

full frihet för kommunerna skulle insatserna kanske någon gång kunna färgas

av icke allmänt omfattade meningsriktningar och engagemang.

Mot att införa möjligheter till kommunala insatser på området kan enligt

kommittén vidare invändas, att endast ett mindre antal kommuner synes

kunna få uppgifter med närmare anknytning till den egna kommunen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

Dels måste utbildningsmöjligheter finnas inom kommunen, dels måste efterfrågan

finnas på just sådana utbildningsmöjligheter som kommunen kan

erbjuda. Kommunerna kan också såtillvida sakna möjligheter att bestämma

över studiemöjligheterna som stipendiaterna till övervägande del torde söka

utbildning vid anstalter, som icke är kommunala — i vart fall icke primärkommunala.

Möjligheter till kommunala insatser skulle sålunda kunna

medföra såväl att vissa kommuner skulle känna sig stå inför mycket omfattande

anspråk som att andra kommuner, som önskade medverka i biståndsarbetet,

skulle finna sig sakna möjligheter till effektiva, lokalt anknutna

insatser.

Även en annan invändning mot kommunal medverkan i biståndsarbetet

anser kommittén kunna väntas. Det kan sägas att insatserna skulle kunna

föra med sig viss återhållsamhet när det gäller expansionen av den statliga

verksamheten på området och sålunda innebära en övervältring av uppgifter

från staten till kommunerna. Kommittén framhåller dock att man uppenbarligen

knappast har anledning att anlägga sådana synpunkter när det

gäller ett verksamhetsområde, där behovet av insatser icke är på något sätt

begränsat.

Härefter övergår kommunalrättskommittén till att granska de skäl som

talar för att möjligheter öppnas till kommunal medverkan i biståndsarbetet.

Till att börja med understryker kommittén här biståndsverksamhetens

ytterst angelägna ändamål. Ett praktiskt taget obegränsat utrymme synes

finnas för ökade insatser. Det måste vara av betydelse för verksamhetens

expansion att allt fler institutioner och enskilda •— låt vara inom ramen för

ett samlat handlande —- ägnar uppgifterna intresse och medverkar i arbetet.

Inom flera kommuner finns, såsom tidigare redovisats, ett starkt intresse

för verksamheten. Kommunernas deltagande i arbetet skulle uppenbarligen

kunna medföra många för utvecklingshjälpen värdefulla initiativ och ökad

allmän beredvillighet till medverkan. Det kan mot denna bakgrund vara av

mindre betydelse att biståndsarbetet saknar starkare anknytning till normal

kommunal verksamhet.

Utvecklingshjälpen erbjuder ett nytt och expanderande verksamhetsfält.

I denna nya situation kan enligt kommittén de synpunkter, som varit vägledande

för hittillsvarande begränsningar av den kommunala kompetensen,

knappast tilläggas någon helt avgörande giltighet. Området för den kommunala

kompetensen undergår i praxis en ständig förskjutning. Rättspraxis

har sålunda tillagts en jämförelsevis stor frihet att anpassa sin ståndpunkt

efter förhållandena i de särskilda fallen och med beaktande av den allmänna

samhällsutvecklingen. Också i övrigt är det självfallet av betydelse att det

kommunala verksamhetsområdet anpassas efter utvecklingens krav. Att utvidgningen

härvid berör de i lagen utstakade gränserna för kompetensen

och därför kräver lagstiftningsåtgärder finner kommittén knappast vara

ett avgörande skäl mot en anpassning. Även om utvidgningen sålunda är av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition, nr 191 år 1962

principiell betydelse, medger å andra sidan det förhållandet att den sker

lagstiftningsvägen större möjligheter till kontroll än de förskjutningar, som

sker genom praxis. Området för den vidgade kompetensen kan klart begränsas

och nya, liknande utvidgningar kräver särskilda lagstiftningsåtgärder.

Kommittén erinrar om att utvecklingsländernas förhållanden tilldrager

sig alltmer intresse från allmänhetens sida. Detta intresse måste tillgodoses

genom att större utrymme inom utbildningen och kulturlivet beredes frågorna

om utvecklingsländernas förhållanden och problem. Området får

därmed en växande anknytning till traditionell kommunal verksamhet. Mottagande

av stipendiater vid ortens utbildningsanstalter och kontakten med

dem inom ortens bildnings- och kulturverksamhet kan främja och fördjupa

kännedomen om och intresset för utvecklingsländerna.

En viss betydelse måste också tillmätas biståndsverksamhetens representativa

karaktär, framhåller kommittén. En del orter intar en nyckelställning

när det gäller utbildning, vetenskap och kulturliv. Ortens ställning och

kulturella miljö måste självfallet betraktas som ett värde för kommunens

invånare och medföra särskilda krav på beaktande från de kommunala

myndigheternas sida.

Som skäl för kommunala insatser på området kan enligt kommittén vidare

åberopas att vårt grundmurat demokratiska samhällsskick gör vårt

land till en givande studiemiljö för stipendiater från utvecklingsländerna.

Aktiva insatser från kommunernas sida kan få betydelse för främjande av

förbindelserna med svenskt samhällsliv och vår lokala självstyrelse.

Goda möjligheter anser kommittén finnas att genom bestämmelsens

utformning säkerställa de kommunala insatsernas samordning med den allmänna

biståndsverksamheten. Ett kommunalt intresse för insatser kan

knappast tänkas föreligga i andra fall än då kommunen genom kontakter

med biståndsverksamhetens centrala administration eller på annat sätt

erhållit kännedom om något angeläget biståndsprojekt, till vilket kommunala

insatser lämpligen kan anslutas. Faran för att kommunerna i någon

utsträckning skulle vara benägna att gå sina egna vägar och inrikta sig på

mindre effektiva, fristående insatser är enligt kommitténs bedömning säkerligen

inte stor. Och om, samtidigt som insatserna knytes till annan biståndsverksamhet,

skäligt utrymme kan lämnas för lokala initiativ och lokalt

utformade insatser, borde beroendet av den offentliga biståndsverksamheten

icke minska det intresse, som på kommunalt håll kan finnas för

en medverkan i utvecklingshjälpen.

Kommunalrättskommittén anför ytterligare, att det kan vara naturligt

att kurativa insatser för utländska stipendiater görs på de orter där stipendiaterna

kommer att uppehålla sig. Samtidigt som kommittén framhåller

svårigheten att klart avgränsa de kurativt betonade insatserna finner

kommittén, att sådana åtgärder som ordnandet av stipendiaternas behov

av bostad och mat, deras fritidssysselsättningar och deras kontakter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

med svenskar och med svensk miljö ligger väl till för de kommunala myndigheterna

och att insatserna kan göras i god anslutning till annan kommunal

verksamhet. Kommunal medverkan i biståndsarbetet, främst grundad

på dessa lokalt anknutna uppgifter av kurativ art, ger även goda möjligheter

till lösning av frågorna om insatsernas anknytning till den allmänna

biståndsverksamheten. Insatserna skulle visserligen vara i viss

mån sekundära och sättas in i anslutning till det allmänna programmet

beträffande stipendiatmottagningen. Samtidigt skulle emellertid förhållandevis

stor frihet kunna lämnas kommunerna att utforma den på dem ankommande

delen av verksamheten för stipendiaten. Uppdelningen skulle

enligt kommittén givetvis icke behöva innebära att kommunerna skulle

vara hänvisade till att endast sitta och vänta på stipendiater. Tillgången till

ett kommunalt stipendium kan självfallet utgöra en särskild anledning till

placering av en stipendiat i kommunen. Också genom att förbinda stipendiet

med särskilda villkor och föreskrifter har kommunerna möjligheter att

utforma insatserna efter ortens förhållanden.

Sammanfattningsvis uttalar kommunalrättskommittén, att de anförda

skälen sammantagna onekligen med viss styrka talar för att införa möjligheter

till kommunal medverkan i biståndsarbetet men att också skälen mot

en reform har en betydande tyngd, främst i principiellt hänseende.

Trots den tveksamhet, vartill skälen mot en reform ger anledning, finner

sig kommittén böra förorda att man för att tillgodose önskemålen från ett

växande antal kommuner nu öppnar möjlighet till kommunala insatser i

biståndsarbetet. Kommittén anser det dock angeläget att de synpunkter som

talar mot rätt att lämna kommunala bidrag i erforderlig mån tillgodoses

genom att begränsningar i olika hänseenden uppställes för kommunala insatser.

I första hand anser kommittén begränsningar böra uppställas i fråga om

arten av utvecklingshjälp. Visserligen skulle rätt att bidra till utvecklingshjälpen

i dess helhet ge störst utrymme för insatser från alla kommuner,

men insatserna skulle då i huvudsak få karaktären av endast ekonomiskt

deltagande i finansieringen av hjälpen. Större intresse för en så gestaltad

medverkan kan knappast påräknas från kommunalt håll. Kommittén förordar

därför att de kommunala insatserna på ett eller annat sätt får ta

sikte enbart på utvecklingshjälpens stipendiatverksamhet.

Kraven på samordning med den allmänna biståndsverksamheten bedömer

kommittén kunna i tillräcklig mån tillgodoses genom bestämmelse att

åtgärderna skall avse dem, som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd

önskar bedriva studier eller genomgå utbildning här. En sådan bestämning

synes lämna utrymme för en lämplig och obunden samverkan mellan kommunala

myndigheter och inom utvecklingshjälpen verksamma myndigheter

och institutioner. Vid denna samverkan kan kommunernas initiativmöjligheter

och självständighet i största utsträckning bevaras. Beträffande

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

insatsernas utformning kan råd och bistånd inhämtas från centralt håll.

Vid samverkan mellan kommunerna och utvecklingshjälpens centrala

administration synes initiativet i allmänhet böra komma från kommunalt

håll. En annan ordning skulle kunna medföra att kommunerna kände sig stå

inför tvång till insatser.

Med bestämningen »svenskt utvecklingsbistånd» åsyftar kommittén

främst våra officiella, av statsmedel bekostade hjälpaktioner. Såsom

»svenskt utvecklingsbistånd» bör emellertid också betraktas andra mera

representativa biståndsaktioner, som drives från svenskt håll eller i vilka

ett omfattande deltagande härifrån äger rum. Kommittén har här särskilt

1 åtanke en anslutning till hjälpprogram, vilka omhänderhas av en eller

flera betydande riksorganisationer eller stöds av större, riksomfattande insamlingar.

Genom reformen av utvecklingshjälpens administration har skapats

sådana garantier för dylika aktioners samordning med vår officiella utvecklingshjälp

att en kommunal anslutning till insatserna i fråga bör vara

möjlig från administrations- och effektivitetssynpunkt.

I fråga om vilka slags insatser som bör vara tillåtna för kommunerna

framhåller kommittén, att samordningen med den allmänna utvecklingshjälpen

inte synes utesluta att en del kommuner kan handha en i betydande

grad självständig stipendiatverksamhet. Kraven på samordning med den

offentliga utvecklingshjälpen behöver inte innebära mer än att kommunens

myndigheter i erforderlig mån samråder med hjälpens centrala administration

när det gäller frågor om rekryteringen och utseendet av stipendiater

och beträffande studiernas uppläggning och därmed sammanhängande

spörsmål. Kommunerna behöver självfallet i vart fall inte överlämna åt

utomstående organ att träffa några avgöranden. Det kan vidare vara naturligt

att kommuner, vilkas insatser får formen av ett mera fullständigt

övertagande av ansvaret för ett antal stipendiaters vistelse här, för verksamheten

anslår sådana belopp att också resorna hit helt eller delvis bestrids

av kommunala medel.

Ett deltagande från intresserade kommuners sida synes i viss mån underlättas

om kommunerna inte regelmässigt behöver ta befattning med rekrytering

och utseende av stipendiater eller med frågor om studiernas uppläggning

och inte känner sig behöva svara för stipendiaternas resekostnader.

Ett lämpligt område för begränsade insatser utgör enligt kommitténs mening

stipendiatmottagningens sociala eller kurativa sida. Inom detta område

bör det vara möjligt att tillägga kommunerna en betydande frihet beträffande

insatsernas omfattning och utformning. Såsom åtgärder med socialt

eller kurativt inslag bör därvid uppfattas allt vad som kan göras för

att underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och trivsel.

Det kan röra sig om åtgärder inom en förhållandevis vid ram, från

ordnandet av samlingslokaler för fritidssamvaro till ett mera fullständigt

bekostande av uppehället för en stipendiat. Det får sedan ankomma på cen
2

— Bilmng till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 191

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

trala myndigheter och institutioner att vidtaga de åtgärder och anskaffa

de medel, som utöver kommunernas åtgärder och ekonomiska bidrag erfordras

för en fullständig stipendiatmottagning.

Anslutningen till stipendiatmottagningens kurativa sida synes kommittén

därjämte innebära den fördelen att kommunernas medverkan i viss

omfattning kan komma att avse också den multilaterala verksamheten.

Även när det gäller de multilaterala stipendiaterna kan lokalt anknutna

åtgärder för ordnande av bostäder, samlingslokaler o. d. och för främjande

av stipendiaternas möjligheter till kontakter med svensk miljö ha stor betydelse.

Kommunalrättskommittén finner det naturligt, att de kommunala insatserna,

särskilt när de avser stipendiatmottagningens sociala eller kurativa

sida, får lokal anknytning genom att de främst inriktas på stipendiater,

som skall studera inom kommunen. En strikt anknytning till studieorten

skulle emellertid enligt kommitténs åsikt i avsevärd mån begränsa antalet

kommuner, som skulle ha möjlighet att medverka. Om rätten att medverka

tillägges endast landstingen och de landstingsfria städerna kan samling

ske kring någon till området knuten utbildningsmöjlighet. Det synes kommittén

också påkallat att landstingen får rätt till medverkan. Men tar man

fasta på de kurativa och sociala momenten anser kommittén det ofrånkomligt

att insatserna har större samband med den primärkommunala verksamheten.

Kommittén kan därför inte förorda att uppgifterna helt förläggs

till landstingen och de landstingsfria städerna.

Kommittén menar, att viss direkt uppmjukning av det strikta lokaliseringskravet

kan övervägas för att vidga möjligheterna till primärkommunala

insatser. Om en kommuns invånare mera regelmässigt söker utbildning

av visst slag vid bestämd utbildningsanstalt utanför kommunen, torde

kommunen anses berättigad att på olika sätt understödja verksamheten vid

anstalten. Här erinras om de bidrag som olika kommuner lämnat till byggande

av studentbostäder i universitetsstäderna och om förekommande

kommunala bidrag åt yrkesskolor, folkhögskolor m. m. belägna utom kommunen.

Kommunerna bör enligt kommitténs mening kunna tillerkännas

rätt att på motsvarande sätt stödja vid sådana anstalter studerande stipendiater

från utvecklingsländerna. En utvidgning i antydd riktning synes

kunna ske utan att gränserna för kompetensen mera märkbart förlorar i

fasthet.

Insatserna bör enligt kommittén icke begränsas till stipendiater, som bedriver

studier vid skolor och andra läroanstalter. Även den som vistas här

och inom utvecklingshjälpens ram är sysselsatt vid industri eller annat

företag bör kunna komma i åtnjutande av kommunalt stöd. Om denna utbildning

äger rum vid industri eller företag, som icke eljest handhar yrkesutbildning,

torde lokaliseringskravet medföra att industrin eller företaget

bör ligga inom den hjälpande kommunen. Rör det sig om en i yrkes
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

19

utbildningen eljest deltagande arbetsplats, niåste denna jämställas med utbildningsanstalt

och utbildningen inom annan kommun kunna understödjas

i samma mån som utbildning vid skola utom kommunen.

Beträffande hjälpens omfattning anför kommittén, att kommunerna har

skäl att tillse att insatserna icke blir så omfattande att kommunens invånare

får bära märkbart större börda för utvecklingshjälpens finansiering

än andra kommuners invånare. Den här antydda begränsningen av de kommunala

insatsernas omfattning framstår såsom så betydelsefull att kommittén

förordar att den får komma till uttryck i författningstexten. Om

kommunerna tillägges rätt att »i skälig omfattning» anslå medel för verksamheten,

öppnas möjligheter till en besvärsprövning i sak om en kommun

i något fall skulle ikläda sig förpliktelser, som icke står i rimlig proportion

till kommunens ekonomiska resurser.

I avgränsningshänseende uppkommer slutligen också frågor om åtskillnad

mellan stipendiater, som under icke alltför kort tid uppehåller sig här

för studier, och företrädare för utvecklingsländerna på mera kortvariga

studiebesök. Vissa mindre omfattande åtgärder för mottagande av studiebesök

får enligt kommittén anses kunna ske inom ramen för kommunernas

representationsmöjligheter. När ett besök blir av längre varaktighet eller

kräver mera speciella arrangemang, torde de nu förordade befogenheterna

att stödja stipendiater kunna utnyttjas. Det finns enligt kommitténs mening

icke möjlighet eller skäl att upprätthålla någon klar gräns mellan

vistelse här för studier och mera kortvariga studiebesök. Kommunerna

bör antingen inom ramen för redan gällande kompetens eller till följd av

nu föreslagna särskilda befogenheter anses ha möjligheter till insatser vid

alla besök i orten av personer från utvecklingsländerna så snart besöket

får uppfattas såsom ett inslag i biståndsverksamheten för dessa länder.

På grundval av de överväganden som redovisats i det föregående föreslår

kommunalrättslcommittén en särskild lag om rätt för kommun att vidtaga

åtgärder för stöd åt studerande från utvecklingsländerna. Lagen kommer

att ingå bland de i 3 § andra stycket kommunallagen och 4 § andra

stycket landstingslagen åsyftade författningarna. Den föreslagna lagen

skiljer sig emellertid från flertalet där avsedda författningar genom att

uppgifterna inte är obligatoriska. Någon ändring av berörda bestämmelser

anser kommittén dock inte erforderlig, enär de får anses åsyfta såväl obligatorisk

som frivillig verksamhet. Redan förut anslutes till dem vissa författningar

om frivillig verksamhet.

Kommittén har funnit det obehövligt att i lagtexten använda bestämningen

»tekniskt» bistånd, eftersom kommunernas insatser inskränkts till

själva stipendiatmottagningen, vilken alltid kan sägas ha karaktären av

tekniskt bistånd. Möjligheten till insatser av socialt och kurativt slag anses

vara av sådan betydelse att uppgifterna bör särskilt omnämnas vid sidan

av den direkta stipendiegivningen.

2* — liihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 191

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

Enligt kommitténs bedömande krävs inte några föreskrifter om den

kommunala organisationen eller formerna för uppgifternas handhavande.

Uppgifterna bör ombesörjas av de i kommunallagen och i landstingslagen

avhandlade organen och i där beskriven ordning. Särskild hänvisning till

kommunallagens och landstingslagens bestämmelser erfordras icke härför.

I anslutning till lagförslaget anför kommittén följande exempel på åtgärder,

som bör vara tillåtna enligt de föreslagna bestämmelserna.

Kommunerna skall kunna genom stipendier helt bekosta resan till och

från Sverige och uppehället här för studerande vid undervisningsanstalter

inom kommunen eller vid anstalt, som anlitas av kommunens invånare för

ifrågavarande slag av utbildning. Insatserna bör därvid i den utsträckning

det är möjligt innefatta konkreta åtgärder, såsom tillhandahållande av bostäder,

kost o. s. v., och inriktas på ett mera aktivt omhändertagande av

stipendiaterna. Stipendiegivning och annat stöd bör kunna lämnas också

den som i studiesyfte är sysselsatt vid industri eller på annan arbetsplats i

kommunen. Vid skolor av internattyp bör friplatser kunna beredas studerande

från utvecklingsländerna. Kommunerna bör vidare kunna inrätta hem

för stipendiater eller tillhandahålla bostäder, studielokaler, samlingslokaler

o. d. Medel bör kunna ställas till förfogande för organisationer eller institutioner,

som på lämpligt sätt kan medverka vid omhändertagandet av stipendiater.

Kommuner, som har särskilda möjligheter att ta emot studerande

för särskilda kurser — kanske i förening med ferievistelse — bör kunna

inrikta sina insatser härpå. Kommunerna bör också kunna göra insatser

genom att under några dagar vara värdar för studiebesök, avseende verksamhet

av intresse ur facksynpunkt eller vidgandet av kännedomen om

svenska förhållanden.

Vissa av den kommunala verksamheten betingade tillägg till Kungl.

Maj :ts instruktion för nämnden för internationellt bistånd finner kommittén

nödvändiga. Uttrycklig skyldighet synes nämligen böra finnas för

nämnden att lämna råd och upplysningar åt kommunerna samt att bistå

dessa vid verksamheten.

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har helt eller delvis tillstyrkts eller

lämnats utan väsentliga erinringar av flertalet remissinstanser. Avstyrkande

yttranden föreligger från kammarkollegiet, överståthållarämbetet, sex

länsstyrelser och 11 kommuner.

I sina allmänna överväganden beträffande kommunal utvecklingshjälp

framhåller åtskilliga av de tillstyrkande remissinstanserna,

att hjälpen till utvecklingsländerna är en i princip statlig uppgift och att

starka betänkligheter gör sig gällande mot att vid avgränsningen av den

kommunala kompetensen göra avsteg från lokaliseringsprincipen, som hittills

upprätthållits konsekvent. Trots dessa invändningar anses i dessa yttranden

kommittéförslaget kunna godtagas på grund av utlandshjälpens

höga angelägenhetsgrad.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

Sålunda yttrar länsstyrelsen i Stockholms län att förslaget, särskilt vad

beträffar annan än kurativ hjälp, innebär att man på detta speciella område

gör ett markant och principiellt betydelsefullt avsteg från den hävdvunna

begränsningen av den kommunala kompetensen. Detta åsidosättande

av lokaliseringsprincipen är givetvis ägnat att väcka betänkligheter från

rättsligt-systematiska synpunkter. Betänkligheterna blir inte mindre, om

man beaktar att avsteget kan befaras i viss mån skapa prejudikat och

underlätta framtida ytterligare liknande utvidgningar punktvis av det kommunala

kompetensområdet. Å andra sidan talar vissa sakliga skäl av betydande

tyngd för förslaget. Främst åsyftas angelägenheten av att den totala

svenska insatsen i denna betydelsefulla och behjärtansvärda internationella

hjälpverksamhet väsentligt vidgas. Härtill kommer kommunernas

uttryckta intresse för saken. Det synes därför länsstyrelsen som om man

i den föreliggande situationen bör tillerkänna sist anförda positiva synpunkter

större vikt än de främst formella betänkligheterna och alltså, låt

vara som en nödlösning, godtaga förslaget.

Även länsstyrelsen i Uppsala län betonar betänkligheterna mot den föreslagna

utvidgningen av kommunernas kompetens. Med hänsyn till angelägenheten

att utvecklingshjälpen ej undandrages kommunernas insatser

särskilt i fråga om stipendiatmottagningens kurativa sida finner länsstyrelsen

dock ej skäl avvisa förslaget. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför

förutom dessa synpunkter även den allmänna samhällsutvecklingen som

stöd för lämpligheten att genomföra förslaget.

Motsvarande ställningstaganden gör länsstyrelserna i Östergötlands,

Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Skai-aborgs, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs och Västerbottens län samt svenska stadsförbundet och

svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län understryker tillika att utbildning och

kulturliv är två grenar av vårt samhällsliv som traditionellt tillhört kommunernas

kompetensområde.

I flera tillstyrkande yttranden uttalas tveksamhet beträffande förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län vill starkt ifrågasätta om det kan vara lämpligt

att göra ett principiellt avsteg från de normer, som hittills ansetts böra

gälla ifråga om fördelningen mellan stat och kommun av uppgifter, vilka

kräver medelsanvisning, för att enbart på ett så speciellt och begränsat område

som det ifrågavarande utöka den kommunala kompetensen. Med hänsyn

till det behjärtansvärda ändamålet anser sig länsstyrelsen emellertid

inte böra avstyrka kommitténs förslag.

Också svenska landskommunernas förbund anser sig endast med viss

tvekan kunna tillstyrka kommittéförslaget. Förbundet anför till stöd för sill

ställningstagande.

Såsom kommittén framhåller i betänkandet talar åtskilliga skäl mot att

kommunala medel anlitas i verksamheten för utvecklingsländerna. Å andra

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

sidan kan otvivelaktigt starka humanitära skäl åberopas för kommunala

insatser på förevarande område, vilket särskilt kommit till uttryck genom de

framställningar som föranlett kommunala myndigheter i några städer

att ägna frågan uppmärksamhet. Ett tillmötesgående inom rimliga gränser

av dessa framställningar synes av utredningen att döma vara möjligt utan

uppgivande av principen att utvecklingshjälpen är en statlig angelägenhet.

De kommunala insatserna kommer vidare enligt kommitténs förslag att

inriktas på sådana konkreta åtgärder, som är väl ägnade att göras till föremål

för lokal kommunal verksamhet.

Flera tillstyrkande remissorgan motiverar sitt ställningstagande jämväl

med det förhållandet, att den föreslagna utvidgningen av det kommunala

kompetensområdet är klart avgränsad.

De kommuner och landstingskommuners förvaltningsutskott som särskilt

motiverat sina tillstyrkande yttranden har i allmänhet helt anslutit

sig till kommunalrättskommitténs avvägning av skälen för och emot utvidgad

kommunal kompetens. I flera fall erinras om att förslaget tolkar

en allmän önskan och beredvillighet hos kommunerna att lämna bidrag

till utvecklingshjälpen. I ett yttrande säges det största värdet av kommunal

verksamhet på området ligga i den goodwill som kan skapas.

NIB, som inte finner anledning lägga kommunalrättsliga synpunkter på

det föreliggande förslaget, framhåller vikten av att möjligheterna till insatser

på detta område breddas. Biståndsarbetet bör erhålla djupast möjliga

förankring inom ramen för samhällets olika aktiviteter och därmed

också bland dess medlemmar. Nämnden ger därför förslaget sin anslutning.

Svenska institutet anser det böra understrykas att också besökare från

andra länder än utvecklingsländerna kan ha behov av olika former av omhändertagande.

Man får i detta sammanhang ej heller bortse från svårigheten

att dra en gräns mellan utvecklingsländer och andra länder.

Av de avstyrkande remissmyndigheterna åberopar länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län till stöd för sin ståndpunkt i första hand att förslaget

inte torde vara förenligt med stadgandet i § 57 regeringsformen. Formellt

kan enligt länsstyrelsens mening den kommunala kompetensen anses begränsad

enligt nämnda stadgande i regeringsformen och därtill anslutande

3 § kommunallagen och 4 § landstingslagen, enligt vilka lagrum kommun

respektive landstingskommun äger att själv vårda sina angelägenheter,

såvitt icke handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer

annan. I nämnda paragrafer förekommande tillägg angående vissa kommunala

angelägenheter respektive vissa på landstingskommun ankommande

angelägenheter, varom särskilt är stadgat, har principiellt icke annan

innebörd än det tidigare i paragraferna upptagna uttrycket »sina angelägenheter».

Efter erinran om att de hittills genom samhällsutvecklingen nytillkomna

kommunala uppgifterna genomgående haft lokal anknytning och även i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

23

övrigt är avfattade i enlighet med gällande grundlagsregler för den kommunala

kompetensen framhåller länsstyrelsen, att motsvarande ej är fallet

beträffande utvecklingshjälpen och det framlagda förslaget. Länsstyrelsen

anför.

Biståndsverksamheten för de underutvecklade länderna bedrives — förutom

av organisationer helt i frivillighetens form -—- såsom en statlig verksamhet

och statsmakterna ha antagit allmänna principer för det svenska

utvecklingsbiståndet och riktlinjer för avvägningen mellan olika biståndsformer

och utformningen av desamma samt en målsättning för biståndets

omfattning på längre sikt. Genom tillkomsten av det centrala administrationsorganet

Nämnden för internationellt bistånd har verksamhetens samordning,

planläggning och koncentration ytterligare underlättats. Betydande

statsmedel ha anslagits för verksamheten, jämväl i vad avser stipendiatverksamhet

och vad därmed har samband.

Biståndsverksamheten är till sin natur ett hela svenska folkets intresse.

De av statsmakterna beslutade vittgående åtgärderna och anslagen för verksamhetens

främjande är ett uttryck härför och anknyter till 57 § första

stycket regeringsformen.

Den föreslagna begränsningen i kommunal biståndsverksamhet i form av

stipendier och vad därmed har samband genom anknytningen till »svenskt

utvecklingsbistånd» antyder att det icke är fråga om självständiga kommunala

insatser utan att de kommunala bidragen avses ingå såsom ett led i

ifrågavarande statliga verksamhet.

Förutom tveksamhet om den föreslagna kompetensutvidgningens förenlighet

med § 57 regeringsformen åberopar länsstyrelsen, att det sedan kommunallagarnas

tillkomst varit en viktig fråga hur den kommunala kompetensen

skulle kunna klart avgränsas, något som enligt vad som uttalats

från statsmakternas sida har betydelse ej minst för de enskilda kommunmedlemmarna.

Därtill kommer att den föreslagna befogenheten knappast

kommer att framstå som genomförbar för de flesta kommuner, i allt fall

inte utan en starkt uttunnad lokal anknytning. För vissa kommuner kan

lätt uppkomma fråga att öppna möjligheter till bistånd i annan form. Då

artskillnaden mellan olika biståndsformer efterhand måste komma att uttunnas

torde hela fältet för den traditionella lagenliga kommunala verksamheten

kunna komma att rivas upp. Den splittring av biståndsverksamheten

som måste bli en följd om förslaget genomföres torde dessutom göra

förslaget mindre lämpligt.

De principiella skälen mot den föreslagna reformen tillmätes avgörande

betydelse i de avstyrkande yttranden som avgivits av kammarkollegiet,

överståthållaråmbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands,

Älvsborgs och Västernorrlands län.

Kammarkollegiet anlägger sålunda samma synpunkter på värdet av lokaliseringsprincipen

som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt

kollegiets uppfattning föreligger inte tillräckligt starka skäl för det föreslagna

avsteget från denna för all kommunal verksamhet grundläggande

princip. Denna uppfattning har även överståthållaråmbetet, som tillägger

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

att en lagstiftning av förevarande slag icke utan fog skulle kunna åberopas

till stöd för ytterligare avsteg. Med ett nödvändigtvis tämligen långtgående

inflytande över kommunernas hjälpåtgärder från ett centralt administrativt

organ blir kommunernas insatser sannolikt av så underordnad betydelse

att ett mer levande intresse för verksamheten knappast skulle vara

att förvänta från det stora flertalet kommuner.

Det är enligt länsstyrelsen i Södermanlands län inte organisatoriskt lämpligt

eller behövligt att koppla in kommunerna på utvecklingshjälpens område

i vidare mån än att kommunala utbildningsanstalter och liknande anläggningar

bör få upplåtas för studier och utbildning av personer från utvecklingsländer.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att skäl föreligger för

kommunala biståndsaktioner även på andra områden, t. ex. stöd åt industriföretag,

hjälpåtgärder vid naturkatastrofer inom eller utom landet och

studiestipendier åt kommunens egna medlemmar. Om det inte bedömes

tillfyllest att överlåta åt praxis att utvidga det kommunala kompetensområdet,

bör därför frågan upptas om en allmän översyn av den kommunala

kompetensen för att utstaka de nya kompetensgränser, som betingas av

den allmänna samhällsutvecklingen. Sistnämnda synpunkt framhålles även

av drätselkammaren i Eskilstuna.

De avstyrkande kommunerna anför väsentligen motsvarande skäl för

sina ställningstaganden som nu angivits. I ett yttrande sägs dessutom att

stor ojämnhet förekommer i fråga om kommunernas resurser och att kommunernas

beslutande organ torde komma att utsättas för påtryckningar

för att förmå dem att lämna bidrag. Med hänsyn härtill anses frågan om

kommunal utvecklingshjälp böra anstå till dess en effektiv utjämning

kommit till stånd beträffande fördelningen av de kommunala bördorna.

En annan avstyrkande kommun spårar i förslaget en ytterligare tendens

till övervältring av kostnadskrävande uppgifter från staten till kommunerna.

Flera remissorgan anser sig ha skäl betona att det här inte gäller angelägenheten

och omfattningen av utvecklingshjälpen utan endast vilka organ

som bör svara för verksamheten. Sådana uttalanden gör bl. a. länsstyrelsen

i Gotlands län och stadsfullmäktige i Karlskrona.

En tveksam ehuru inte klart avvisande hållning till kommittéförslaget

intar länsstyrelsen i Jämtlands län.

Remissorganen ansluter sig genomgående till kommitténs förslag, att

kommunernas insatser skall begränsas att avse endast stipendiatverksamhet,

vilket verksamhetsområde säges särskilt väl lämpa sig

för kommunal medverkan. Delta betonas bl. a. av NIB, som tillägger att kommunerna

också bör kunna stimulera expertrekryteringen genom att bevilja

kommunala tjänstemän samma förmåner som statens tjänstemän

redan har vad gäller tillgodoräknande för löneldassuppflyttning och pension

av tid för tjänstledighet för expertuppdrag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Knngl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

Kravet på samordning av kommunala insatser för utvecklingshjälpen

med den centrala administrationen understryks av

kammarkollegiet, länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län samt åtskilliga

kommuner. I dessa och andra yttranden betonas även kommunalrättskommitténs

uttalande att kommunal insats skall vara fullt frivillig

och att initiativet till insatser därför bör komma från kommunen och inte

från den centrala administrationen.

N1B anser kommitténs förslag till samordning vara ägnat att garantera

att samråd och samverkan med utvecklingshjälpens centrala administration

kommer till stånd från kommunernas sida. Från nämndens synpunkt

finns inga principiella invändningar mot att initiativet till samverkan skall

komma från kommunalt håll men det synes angeläget att detta inte tolkas

så restriktivt att nämnden inte anses kunna inleda diskussioner rörande

lämpliga insatser och formerna härför med någon viss kommun. Det kan

till exempel förutses, att nämnden kan komma att behöva förlägga någon

större grupp stipendiater till en bestämd ort och att planläggningen beträffande

de sociala omvårdnadsåtgärderna måste sättas in på ett så tidigt

stadium att den berörda kommunen inte kan tänkas äga kännedom om saken

och därför inte heller kan förväntas ta något initiativ. Nämnden bör

i sådana fall kunna föreslå en kommunal medverkan utan att detta föregåtts

av ett uttryckligen visat intresse från kommunens sida.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att förslaget innebär en restriktiv

lösning och dessutom ställer kommunerna i viss beroendeställning till utvecklingshjälpens

centrala administration. Sistnämnda omständighet gör

kanske kommunernas initiativrätt i viss mån illusorisk men får anses

överensstämma med den grundläggande principen om utvecklingshjälpen

som en i första hand statlig angelägenhet med behov av central samordning.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att kravet på samordning bör komma till

klart uttryck i lagtexten. Uttalandet göres i anslutning till motsvarande påpekande

av förvaltningsutskottet i Uppsala läns landstingskommun. Denna

uppfattning har även kommunalnämnden i Sollentuna köping.

Frivilligheten framhålles särskilt av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna

i Jönköpings och Skaraborgs län samt ett stort antal kommuner, vilka

synes ha fäst avgörande vikt härvid för sina ställningstaganden till kommittéförslaget.

I flertalet yttranden godtages uttryckligen eller tyst kommitténs förslag

rörande vilka slags insatser kommunerna skall få göra inom stipendiatverksamheten.

Som förut antytts nämns i en del yttranden den kurativa

verksamheten soin särskilt lämplig för kommunerna. Sådana uttalanden

gör bl. a. N1B, länsstyrelsen i Uppsala län och svenska landskommunernas

förbund. Förstnämnda remissorgan betonar att behovet just av kurativa

insatser är speciellt framträdande. Härom heter det i yttrandet.

Nämnden vill starkt understryka, att alla åtgärder som kan underlätta

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

stipendiaternas vistelse här genom att tillse att lämpliga bostäder finns att

tillgå för dem, att de omhändertas på rätt sätt under sin fritid o. s. v.

är oerhört betydelsefulla. Särskilt förtjänar det att framhållas, att viktiga

kommunala initiativ kan tas när det gäller att ordna goda inkvarteringsmöjligheter

för u-landsstipendiaterna. Den bristsituation som nu föreligger

på alltför många av de aktuella studieorterna i fråga om lämpliga inkvarteringsrum

är ett förhållande, som ofta medför allvarliga anpassningssvårigheter.

Under den kommande expansionen av verksamheten kommer denna

brist att bli mer markerad och kan, om inte verksamma åtgärder för att

lösa bostadsproblemet vidtas, bli ett avgörande hinder mot en utveckling

i önskad riktning. ----- Det sätt på vilket stipendiatmottagningen ordnas

torde i själva verket vara en av de avgörande faktorerna för verksamhetens

framgångsrika bedrivande. Samtidigt förhåller det sig så att denna viktiga

del av arbetet inte framgångsrikt låter sig ledas centralt utan måste få en

förhållandevis stark lokal anknytning för att vara effektiv. En samverkan på

detta område med berörda kommuner framstår för nämnden som oundgängligen

nödvändig.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön anser att kommunerna inte bör få bidraga

på hela området för stipendiatverksamheten. Enligt länsstyrelsens

uppfattning vore det bättre att den statliga stipendiegivningen ökade, så att

den kommunala insatsen kunde begränsas till en rätt att vidtaga åtgärder

för att främja de studerandes välfärd och trivsel under vistelsen här. Länsstyrelsen

hemställer att reglerna för kommunalt stöd åt studerande från utvecklingsländerna

begränsas till en rätt att vidtaga åtgärder för att underlätta

deras vistelse här och främja deras välfärd och trivsel. I samband

härmed bör enligt länsstyrelsens mening frågan om den statliga stipendiegivningens

omfattning upptas till prövning.

Förslaget att kommun skall kunna göra insatser för studerande såväl vid

utbildningsanstalter inom kommunen som vid dylika anstalter utom

kommunen vilka anlitas av kommunens invånare godtages i allmänhet

vid remissbehandlingen utan närmare kommentarer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser förslagets lokala begränsning av

möjligheterna till kommunala insatser otillräckligt motiverad. Enligt länsstyrelsens

mening bör kommunallagens lokaliseringskrav principiellt inte

behöva inverka på kompetensregleringen i en speciallagstiftning för ändamål

varom här är fråga. Praktiskt torde begränsningen medföra, att ett

stort antal kommuner förhindras att deltaga i verksamheten. Begränsningen

bör därför utgå.

Drätselkammaren i Linköping anför, att det kanske borde vara tillräckligt

om bidragsverksamheten vore strikt lokaliserad till den egna kommunen.

Drätselkammaren anser sig dock kunna biträda kommittéförslaget.

För dylik begränsning uttalar sig däremot länsstyrelsen i Jämtlands län,

som håller före att om kommunerna får befogenhet att göra insatser på

utvecklingshjälpens område, insatserna synes böra begränsas till studeran
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

de, som bedriver studier inom kommunen. Denna ståndpunkt intar även

stadsfullmäktige i Hälsingborg och drätselkammaren i Katrineholm.

Kammarkollegiet yttrar i anslutning till kommitténs motivuttalande beträffande

uttrycket »av kommunens invånare anlitad utbildningsanstalt

utom kommunen», att därmed synes vara att förstå bestämd utbildningsanstalt

utanför kommunen som mera regelmässigt anlitas av en kommuns

invånare. Med en sådan tolkning syns det kollegiet tveksamt i vad mån

stipendier skall kunna anslås för studier vid förhållandevis små, starkt

specialiserade undervisningsanstalter, t. ex. skogshögskolan, enär det väl

knappast beträffande någon kommun i riket kan sägas att dess invånare

mera regelmässigt söker utbildning vid denna högskola. Ett förtydligande

i detta avseende synes kollegiet påkallat. Stadsfullmäktige i Karlshamn

föreslår att man skärper gränsen för kommunernas kompetens genom att i

lagtexten införa begreppet »regelmässigt anlitad utbildningsanstalt» utom

kommunen.

Omfattningen av kommunala insatser för utvecklingshjälpen

berörs inte mera utförligt i det stora flertalet remissvar. De få remissinstanser

som tar upp frågan har i princip ingen invändning mot förslagets

grunder men kräver i allmänhet förtydligande av bestämningen

»skälig omfattning».

Kammarkollegiet är ense med kommittén om att begränsning av insatsernas

storlek är önskvärd, om kommunerna får befogenhet att verka på utvecklingshjälpens

område. Innebörden i den föreslagna lagtexten belyses

dock inte klart av kommitténs motivuttalanden. Kollegiet anför.

Till klargörande av innebörden av uttrycket »i skälig omfattning» i lagtexten

har kommittén gjort två uttalanden, som enligt kollegiets mening

icke stå i full överensstämmelse med varandra. Sålunda säger kommittén

först, att kommunernas insatser icke böra bli så omfattande att kommunens

invånare få bära »en märkbart större börda» för utvecklingshjälpens

finansiering än andra kommuners invånare. Detta synes närmast böra tolkas

så, att en kommuns anslag för ändamålet icke bör vara större än att

det föranleder en ökad utdebitering av något eller några ören per skattekrona.

Men därefter uttalar kommittén avslutningsvis, att ändring besvärsvägen

bör kunna ske, om en kommun i något fall skulle ikläda sig förpliktelser,

som icke stå »i rimlig proportion till kommunens ekonomiska resurser».

Detta senare medger enligt kollegiets mening betydligt frikostigare

anslag än enligt kommitténs förstnämnda uttalande. Ett förtydligande i

detta hänseende synes påkallat.

Även länsstgrelsen i Värmlands län finner det önskvärt att omfattningen

av den kommunala verksamheten på detta område preciseras närmare än

vad som skett genom det i lagtexten föreslagna uttrycket »skälig omfattning».

Länsstgrelsen i Västernorrlands lan, som enligt vad som förut sagts

avstyrker kommittéförslaget, ser i ifrågavarande oklara uttryck svårigheterna

att göra stödverksamheten till en kommunal uppgift.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

Länsstyrelsen i Stockholms län noterar med tillfredsställelse att man

genom att i texten inskjuta orden »i skälig omfattning» på sitt sätt markerat

lösningens säregna karaktär. Rent praktiskt sett lär enligt länsstyrelsen

den begränsning, som ligger i lokutionen, få anses vara av ringa betydelse.

Utöver de i det föregående redovisade synpunkterna på lagförslagets

utformning har länsstyrelsen i Malmöhus län påtalat, att intet

sagts om vad som skall gälla i fråga om besvär över kommuns beslut enligt

lagen. Länsstyrelsen anser ett tillägg böra göras innebärande att vad om besvär

över fullmäktiges beslut är stadgat i kommunallagen eller, såvitt angår

Stockholms stad, i kommunallagen för Stockholm skall gälla även i fråga

om fullmäktiges beslut enligt den föreslagna biståndslagen.

Förslaget att inte bara borgerliga primärkommuner utan även landstingskommuner

skall kunna medverka i utvecklingshjälpen godtages

av alla remissinstanser som över huvud taget tillstyrker utvidgningen

av den kommunala kompetensen.

Departementschefen

Under de senaste årtiondena har nödvändigheten att i olika hänseenden

bistå ekonomiskt och socialt mindre utvecklade länder framträtt med allt

större skärpa. I vårt land har intresset för utvecklingsländerna varit i ständigt

stigande och nått allt vidare befolkningslager. Detta har bl. a. tagit sig

uttryck i ökade statliga anslag till utvecklingshjälpen. Även på kommunalt

håll har man ägnat uppmärksamhet åt utvecklingshjälpen, särskilt mottagning

i Sverige av stipendiater från utvecklingsländer. Sålunda har inom

flera kommuner förslag lagts fram om medelsanslag till stipendier åt studerande

från dessa länder. Regeringsrätten har emellertid efter besvär

över ett beslut om kommunalt anslag för dylikt ändamål förklarat, att

beslutet ej kunde anses avse en angelägenhet, som det tillkom kommunen

att vårda. I anslutning härtill uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrättskommittén

att förutsättningslöst utreda frågan om möjligheten och lämpligheten

att ändra gällande kommunala kompetensregler i förevarande hänseende.

Kommittén har nu lagt fram förslag härom, som innebär att kommun

får vissa befogenheter att anslå medel till stipendier åt studerande

från utvecklingsländer och att vidta åtgärder i övrigt för omvårdnaden om

dem under deras vistelse i Sverige. Förslaget har vid remissbehandling

vunnit anslutning på de flesta håll.

Den offentliga internationella biståndsverksamheten bör vara en statlig,

inte en kommunal uppgift. Det är statsmakterna som bär ansvaret för våra

internationella förbindelser och som därför skall bestämma utvecklingshjälpens

inriktning och omfattning samt anslå erforderliga medel för ändamålet.

Denna uppfattning, som uttalats både av kommunalrättskommittén

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

och remissinstanserna, har legat till grund för statsmakternas ställningstaganden

i berörda frågor, och för den bilaterala utvecklingshjälpens administration

har nyligen inrättats ett centralt statligt organ. Biståndsverksamheten

kan således inte anses falla under den allmänna kommunala

kompetensen enligt kommunallagarna, som stadgar att kommun äger vårda

siina angelägenheter.

I ett remissyttrande har hävdats att kommunal biståndsverksamhet i

enlighet med kommittéförslaget skulle strida mot § 57 andra stycket regeringsformen.

I detta lagrum stadgas att huruledes särskilda menigheter

må för egna behov sig beskatta bestämmes genom kommunallagarna. Med

en kommuns egna behov torde avses vad som krävs för att kommunen

skall kunna vårda sina angelägenheter. Såsom kommunala anses enligt

kommunallagarna i första hand angelägenheter till vilka knyter sig ett

allmänt, till kommunen hänförligt intresse av sådan art och styrka att de

bör bli föremål för kommunal omvårdnad. Dit hänförs emellertid också

angelägenheter som kommun i lag eller författning ålagts eller bemyndigats

att ombesörja. Genom åläggandet eller bemyndigandet blir angelägenheten

kommunal och kostnaden därför ett kommunalt behov. För detta behov bär

kommunen beskattningsrätt, därest åläggandet eller bemyndigandet tillkommit

i den ordning § 57 andra stycket regeringsformen föreskriver, nämligen

genom en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag. Enligt

min mening utgör därför grundlagsstadgandet inte hinder för att i särskild

lag bemyndiga kommuner att medverka i det internationella hjälparbetet,

trots att detta eljest inte kan anses vara en kommunal angelägenhet.

Härmed är emellertid inte sagt att principiella invändningar ej kan resas

mot att genomföra kommunalrättskommitténs förslag. Den kommunala

menigheten har territoriell grundval. Det är med hänsyn härtill naturligt

att det utmärkande för kommunala angelägenheter anses vara deras lokala

anknytning. Denna lokaliseringsprincip har hittills genomgående upprätthållits

i den speciallagstiftning genom vilken kommunerna ålagts eller bemyndigats

handha olika uppgifter. Den internationella verksamheten har

inte i och för sig sådan anknytning. Denna omständighet har ingett så gott

som alla såväl avstyrkande som tillstyrkande remissmyndigheter starka

betänkligheter mot kommunalrättskommitténs förslag, och kommittén har

själv påpekat, att förslaget innebär en principiellt betydelsefull avvikelse

från den traditionella begränsningen av den kommunala kompetensen, vilket

avsteg kan leda till ytterligare likartade utvidgningar av kompetensområdet.

Jag delar i huvudsak dessa betänkligheter. Det bör inte komma

i fråga att nu uppge lokaliseringsprincipen som riktmärke för avgränsningen

av kommunernas verksamhetsområde. Denna princip utgör en viktig

grund för den lokala självstyrelsen. Man bör därför gå fram med den

största försiktighet då fråga är om att göra avsteg från principen.

Som skäl för kommunalrättskommitténs förslag har från flertalet håll

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1962

särskilt åberopats, att den internationella biståndsverksamheten tar sikte

på ytterst angelägna och behjärtansvärda ändamål. Jag vill gärna stryka

under dessa uttalanden. Allmän enighet torde råda om att vi på olika sätt

bör främja hjälparbetet. Ökade finansiella resurser för biståndsverksamheten

bör visserligen huvudsakligen erhållas genom höjda statliga anslag

och genom ökade frivilliga insatser. Kommunal medverkan i biståndsarbetet

kan emellertid vara motiverad av kommunernas bättre möjligheter att

på vissa områden bedöma vilka konkreta åtgärder som med hänsyn till

lokala förhållanden bäst främjar den samlade svenska hjälpinsatsen. Kommunalrättskommittén

har framhållit att undervisningen utgör ett sådant

område med nära anknytning till traditionell kommunal verksamhet. Det

är också i fråga om mottagning av stipendiater från utvecklingsländerna

som kommunerna främst visat sin beredvillighet att medverka. Även enligt

min åsikt utgör stipendiatverksamheten den gren av det internationella biståndsarbetet

där kommunala insatser ligger närmast till hands. Det blir

inte här, som vid kommunal medverkan i andra former av utvecklingshjälp,

enbart fråga om finansiella bidrag. Tonvikt kan läggas på praktiska åtgärder

i samband med omhändertagandet av stipendiaterna i Sverige, åtgärder

som naturligen vidtas på orter där stipendiaterna skall uppehålla sig. I likhet

med kommunalrättskommittén och remissinstanserna anser jag därför

att kommunala insatser för utvecklingshjälpen bör hänföra sig till stipendiatmottagningen.

Jag vill emellertid ifrågasätta om inte avgränsningen av området för kommunal

biståndsverksamhet bör göras ännu något snävare. Enligt kommunalrättskommitténs

förslag skall kommun äga dels anslå medel till stipendier

åt studerande från utvecklingsländerna, dels vidtaga åtgärder i övrigt

för att underlätta stipendiaternas vistelse här och främja deras välfärd och

trivsel. Sistnämnda socialt eller kurativt betonade åtgärder omfattar sådant

som tar sikte på att ordna stipendiaternas levnadsförhållanden, såsom mat

och bostad, fritidssysselsättningar samt kontakter med svenskar, svensk

miljö och svenskt samhällsliv. Detta verksamhetsområde öppnar vida möjligheter

till kommunala initiativ. Omhändertagandet utgör samtidigt en

grundförutsättning för att stipendiaterna skall få verkligt utbyte av sin

vistelse här. Sålunda har nämnden för internationellt bistånd framhållit

att behovet av kurativa insatser är speciellt framträdande. Insatser av denna

art har också en given lokal anknytning till kommunen och kan sägas

gagna ortens kulturliv och utbildningen av ortens ungdom i lika hög grad

som den främjar stipendiatutbildningen. Avsteget från lokaliseringsprincipen

kan därför sägas vara tämligen obetydligt. Något annorlunda ställer

det sig vad angår beviljande av rena penningstipendier, bl. a. för resor

till och från Sverige samt för andra studieomkostnader. Denna del av stipendiatverksamheten

har inte lika framträdande lokal anknytning som

den kurativa sidan. Rekryteringen och utseendet av stipendiater samt plan
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

läggningen av deras studier här måste, såsom kommunalrättskommittén

påpekat, ske i nära anslutning till den centrala statliga administrationen

av utvecklingshjälpen. I realiteten skulle härvid statens organ såtillvida

träffa avgörandet som kommunerna måste vara bundna av de av staten

fastställda riktlinjerna för verksamheten vilka det centrala statliga administrationsorganet,

nämnden för internationellt bistånd, har att förverkliga.

Kommunernas stipendieanslag kan sålunda lätt komma att väsentligen

få karaktären av finansiella bidrag till statens kostnader för ändamålet.

Det är också de kurativa insatserna för stipendiaterna som de flesta remissmyndigheterna

tagit fasta på i sina tillstyrkanden av det framlagda förslaget.

För egen del vill jag förorda att kommunernas möjligheter att bidra

till utvecklingshjälpen skall avse endast sådana åtgärder.

En på angivet sätt bestämd kommunal medverkan i biståndsarbetet har

fördelar, då det gäller samordningen med den allmänna svenska utvecklingshjälpen.

Sådan samordning är som jag förut nämnt under alla förhållanden

ofrånkomlig. Med den avgränsning av kommunernas insatser

som jag förordat blir samordningen inte något egentligt problem. Den uppgift

kommunerna kan taga på sig blir att tillhandahålla olika välfärdsanordningar

för stipendiater som i studiesyfte kommer till Sverige. Kurativa

åtgärder kan vidare avse inte bara dem som kommer till vårt land inom

ramen för det svenska bilaterala biståndet, d. v. s. det bistånd Sverige lämnar

enligt avtal direkt med visst land, utan även stipendiater som kommer

till Sverige med stöd av stipendier från Förenta Nationerna och deras fackorgan

eller andra internationella organisationer, det multilaterala biståndet,

eller i anslutning till hjälpprogram som omhänderhas av en eller flera

riksorganisationer eller stöds av större, riksomfattande insamlingar. Såsom

kommunalrättskommittén erinrat har genom reformen av utvecklingshjälpens

administration förutsättningar skapats för samordning av dessa

olika former av internationellt bistånd. Som samlingsbeteckning för dessa

kan lämpligen den av kommittén förordade bestämningen »svenskt utvecklingsbistånd»

användas.

Enligt min mening bör de kommunala insatserna avse stipendiater som

vistas i kommunen för studier. Detta överensstämmer med vad jag förut

sagt om det lämpliga i att kommunen får möjlighet att omhänderta de stipendiater

som kommer till kommunen samt på olika sätt göra dem förtrogna

med ortens förhållanden och även i övrigt underlätta deras vistelse där.

Härigenom vinnes även en naturlig anslutning till lokaliseringsprincipen.

Enligt kommittéförslaget skall kommunens åtgärder även kunna avse stipendiater

som studerar vid sådan utbildningsanstalt utom kommunen som

mera regelmässigt anlitas av kommunens invånare. En dylilc utvidgning

av den kommunala verksamheten faller sig naturlig då fråga är om kommunens

invånare men låter sig när det gäller här ifrågavarande stipendiater

svårligen förena med de synpunkter på lokaliseringskravet som jag anlagt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1962

i det föregående. Stipendiaterna skulle inte ha annan förbindelse med den

bidragande kommunen än att kommunens medel ställdes till förfogande för

stipendiaternas omhändertagande. Jag anser därför att kommunernas biståndsverksamhet

i allmänhet skall kunna avse allenast stipendiater som

bedriver studier inom kommunen. Emellertid bör kommun även kunna

anslå medel för att inom kommunen taga hand om stipendiater som avses

skola studera vid utbildningsanstalt inom angränsande kommun. Hinder

bör alltså inte föreligga för Stockholms stad att för sådant ändamål anslå

medel till stipendiater vid karolinska institutet.

Jag förordar således att kommun beredes laglig möjlighet att vidtaga

socialt eller kurativt betonade åtgärder för omhändertagande av stipendiater,

som i anslutning till svenskt utvecklingsbistånd vistas inom kommunen

för studier. I enlighet med kommunalrättskommitténs förslag, som

godtagits vid remissbehandlingen, bör kommunal biståndsverksamhet

kunna avse även stipendiater, som genomgår yrkesutbildning eller praktiserar

vid industri eller annat företag. Varaktigheten av stipendiaternas

vistelse i kommunen bör inte tillmätas betydelse. Rätt till insatser av ifrågavarande

art bör i enlighet med förslaget tillkomma borgerliga primärkommuner

och landstingskommuner. Insatserna skall självfallet göras helt

frivilligt. Initiativet till att anslå medel för ändamålet bör enligt min mening

alltid tagas från kommunalt håll, varvid råd och anvisningar bör

lämnas av nämnden för internationellt bistånd. När det gäller användningen

av anslagna medel bör det inte möta hinder att nämnden för internationellt

bistånd för kommunen anmäler föreliggande behov av hjälpinsatser.

Till åtgärder som kan sägas vara av socialt eller kurativt slag hör såsom

kommittén utvecklat bl. a. att tillhandahålla kost samt bostäder, studielokaler

och samlingslokaler. Ibland kan det vara lämpligt att inrätta hem

för stipendiater. För kontakterna med svensk ungdom torde det dock oftast

vara mer ändamålsenligt att stipendiaterna inte föres samman för sig. Kurser

i svenska språket hör också till de mera omhändertagande momenten

vid stipendiatmottagningen liksom anordningar för stipendiaternas rekreation

och ferievistelser. Avgränsningen kan dock knappast göras fullt entydig.

Det allmänna kriteriet på vilka åtgärder som skall falla inom kommunernas

kompetens bör vara den konkreta utformningen av hjälpen. Vid

tveksamhet om hjälpens art bör man enligt min uppfattning tillämpa en

tämligen liberal bedömning. Hjälpinsatser som helt eller delvis har formen

av penningstipendier skall emellertid falla utanför den kommunala kompetensen.

Kommunalrättskommittén har ansett det befogat att söka förebygga att

kommunernas hjälpinsatser blir så omfattande att en kommuns invånare

får bära märkbart större börda för utvecklingshjälpens finansiering än

andra kommuners invånare. Enligt förslaget skall därför medel få anslås

endast »i skälig omfattning», varigenom möjlighet enligt kommittén öppnas

för besvärsprövning i sak av kommunens anslagsbeslut. Den oklara inne
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1962

börden i den föreslagna begränsningen har påtalats i några remissvar. För

egen del anser jag det knappast möjligt att finna några objektiva hållpunkter

för en dylik generell avgränsning av kommunernas ekonomiska

engagemang i utvecklingshjälpen. Begränsningen synes mig inte heller

erforderlig om de kommunala hjälpinsatserna utformas på det sätt jag

föreslagit i det föregående. Jag förordar därför inte någon sådan begränsning.

Som jag förut framhållit måste rätten för kommun att deltaga i den internationella

biståndsverksamheten tilläggas kommunerna genom en särskild

lag. I likhet med kommunalrättskommittén anser jag att lagen blir

hänförlig till de författningar som åsyftas i 3 § andra stycket kommunallagen

samt motsvarande stadganden i kommunallagen för Stockholm och

landstingslagen, där hänvisning sker till speciallagstiftning rörande vissa

kommunala angelägenheter. Jag delar också kommitténs åsikt att föreskrifterna

i kommunallagarna om de kommunala verksamhetsformerna

blir tillämpliga på här ifrågavarande angelägenheter utan uttrycklig hänvisning

till kommunallagarnas bestämmelser. Detta gäller även besvär över

fullmäktiges, landstingets samt kommunala nämnders beslut.

Jag föreslår att lagen utformas som ett bemyndigande för borgerlig primärkommun

och landstingskommun att beträffande dem, som i anslutning

till svenskt utvecklingsbistånd vistas i kommunen för studier eller annan

utbildning, vidta åtgärder i syfte att underlätta deras vistelse där samt

främja deras välfärd och trivsel.

I anslutning till bemyndigandet bör till Kungl. Maj :ts instruktion för

nämnden för internationellt bistånd göras ett tillägg av innebörd, att nämnden

skall lämna kommuner och landstingskommuner råd och upplysningar

i fråga om hjälpinsatserna. Denna ändring i instruktionen kan ske i administrativ

ordning.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats förslag

till lag om rätt för kommun att bistå utländska studerande. Lagen torde

böra träda i kraft den 1 januari 1963.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förut omnämnda,

inom inrikesdepartementet upprättade förslaget till lag om rätt för kommun

att bistå utländska studerande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Göran Hedclius

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:415 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 191, med förslag till lag om rätt för kommun att bistå uländska studerande jämte i ämnet vä a1 i texten