Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m

1962-11-09 · 94 sidor, varav 92 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 92 av 94 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:203, Med förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

1

Nr 203

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m. m.; given Stockholms

slott den 9 november 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen syftar till att utvidga det nordiska samarbetet i fråga om

verkställighet av straffdomar. Den efter konvention mellan Sverige, Danmark

och Norge sedan år 1948 föreliggande möjligheten att verkställa bötesdomar

föreslås bli utsträckt till att gälla även i förhållande till Finland och

Island. Vidare föreslås att dom å frihetsstraff, som meddelats i ett nordiskt

land, skall kunna verkställas i annat nordiskt land. Likaså skall övervakning

över villkorligt dömd eller tillsyn över villkorligt frigiven kunna flyttas från

ett nordiskt land till ett annat.

1 Bihcing till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Förslag

till

Lag

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts

till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning

för rättegångskostnad, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande

av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning

för rättegångskostnad meddelats angående kvarstad, skingringsförbud

eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §.

Verkställighet sker enligt svensk lag; dock må beslut om förvandling av

böter ej meddelas.

3 §•

Åt myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må överlämnas att

verkställa här i riket meddelad dom eller beslut som avses i 1 §.

4 §.

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part eller

annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5 §.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts

i Danmark till fsengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i Island

till fangelsi eller varÖhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på

begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske

är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i

riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna

finnes lämpligast.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

6 §•

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet därom

det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika lång

tid. Därvid skall den danska straffarten fsengsel, den finska straffarten

tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten fengsel

anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten häfte, den finska

straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den norska

straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses

svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i riket

skall avse överstiger två år.

7 §■

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart såsom

hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall strafftiden

räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna

erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande

mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.

8 §.

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,

må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde när

verkställighet skall ske är medborgare eller bär hemvist i den andra staten.

Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen verkställas

där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den

tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk

myndighet, såsom strafftid.

9 §■

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för

verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge,

skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat

skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och må befordras till den andra

staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit

villkorlig dom med övervakning, må på begäran anordnas här i riket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

11 §•

I beslut om anordnande av övervakning skall den allmänna underrätten i

den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla

sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervakningsdomstoIen

att förordna övervakare för den dömde.

12 §.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i

den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket.

Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning

till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen förordnar

annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat om villkorlig

dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas utöver

fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet

förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I sådant fall

skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tillämpning av

de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt

mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall rätten med tillämpning

av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet; tillfälle

att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga domen eller förverkande av anståndet, skall

beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,

som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vilken

övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas

i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger ärendet, hänskjuta

frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig

dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden

eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den

villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är

stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid

skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

Övervakning av den, som här i riket erhållit villkorlig dom med övervakning,

må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å deu

villkorliga domen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott

eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till svensk

domstol hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Sålunda hänskjutet ärende

upptages av den rätt som vid tiden för överflyttningen var övervakningsdomstol.

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av anstånd

med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall beslutet

äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över den, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark

av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

I beslut om anordnande av tillsyn skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman

för den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervakningstid i

den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum

här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats

i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårdsstyrelsen

förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i

svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning; dock må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall

verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, omvandlat

till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga frigivningen eller förverkande av den villkorligt

medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas

i den stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller, när

den dömde övertygats om annat brott, domstolen hänskjuta frågan till behörig

myndighet i nämnda stat.

21 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel,

i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövotiden,

må rätten, ändå att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen

ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig

frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid

skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22 §.

Tillsyn över den, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande av

straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island eller

Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den

villkorliga frigivningen, skall beslutet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen

beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat

brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till

fångvårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge beslutats förverkande av villkorligt

medgiven frihet, varom förordnats här i riket, skall beslutet äga

giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande

myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre domen är verkställbar i den

stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifalles, skall den dömde, om

det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra

sig i ärendet. J

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdssty
i

disen*

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge

gores av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen

i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna la<*

svär hos Konungen.

föres genom be
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart

lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som

avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om förberedande och utförande

av hans talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig

försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till

försvararen skola dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär hos hovrätt, över hovrättens beslut må

klagan icke föras.

28 §.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes

överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen om

utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren

lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om

anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller

har förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, må ej här i riket väckas åtal

för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende

å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om

förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket;

vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen stadgas skall dock ej äga tillämpning i

fråga om brott, för vilket straff bestämts i annan stat, ej heller skall tilllämpas

vad i 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i

25 kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av

övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller bär förverkande

beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i riket

om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen

börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill, dömas

till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder

mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna fråga

prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkställighet

här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk

och norsk dom, som avses i denna lag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Vid verkställighet här i riket av dansk, finsk, isländsk eller norsk dom,

som avses i denna lag, skall vad av nåd bestämts i den stat, där domen meddelats,

lända till efterrättelse.

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Finland,

Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd

föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer

fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet enligt 1 § talan inför domstol här i riket, skall

justitiekanslern äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv

eller genom ombud tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans

fordran.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen

i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

35 §.

Kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom företagen

verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och åtgärder

i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag i

förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid göras

tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

I och med att lagen träder i tillämpning i förhållande till Danmark eller

Norge upphäves, såvitt avser den staten, lagen den 17 december 1948 (nr

758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål

meddelats i Danmark eller Norge.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193)

Härigenom förordnas, att 71 § utlänningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

71 §.

Konungen meddelar---politisk flykting.

Efter avtal-------av avtalet.

Om utlämning för brott är särskilt Om utlämning för brott och om

stadgat. överförande till Danmark, Finlandr

Island eller Norge för verkställighet

av här i riket ådömt frihetsstraff är

särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

1 Senaste lydelse se SFS 1961:674.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 27 april 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om samarbete mellan

de nordiska länderna angående verkställighet av straff m. m. och anför

härvid följande.

Inledning

Utom landet meddelade straffdomar och andra beslut i mål, som rör

straffansvar, kan i regel ej verkställas här i riket, och de äger i allmänhet

ej heller i övrigt giltighet här. I förhållandet mellan de nordiska länderna

har emellertid utländska domar och beslut i brottmål tillerkänts exigibilitet

i särskilda avseenden. Efter konvention den 16 mars 1932 med Danmark,

Finland, Island och Norge har genom lag den 2 december 1932 givits bestämmelser

om erkännande och verkställighet här i riket av dom, som i någon

av nämnda stater i brottmål meddelats angående skadestånd. Härutöver

har på grund av konvention den 8 mars 1948 med Danmark och Norge genomförts

lagstiftning om erkännande och verkställighet här i vissa fall av

dom, som i dessa stater meddelats angående böter, förverkande, rättegångskostnader

eller vissa processuella tvångsmedel; lag härom har utfärdats

den 17 december 1948. I 1932 och 1948 års lagar jämställes med dom även

vissa andra avgöranden.

Under de förhandlingar, som föregick 1948 års konvention, övervägdes

möjligheten att tillerkänna straffdomar i allmänhet giltighet och exigibilitet

i förhållandet mellan de fördragsslutande staterna. Tiden ansågs emellertid

då ej mogen för en så vittgående reform.

Vid nordiskt justitieministermöte i Stockholm år 1953 beslöts att till gemensam

nordisk behandling upptaga frågan om verkställighet av frihetsstraff

och övervakning av villkorligt dömda och villkorligt frigivna.

I Nordiska rådet framlades vid dess fjärde session år 1956 ett medlemsförslag

(sak A 16) angående utvidgat nordiskt samarbete på det straffrätts
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

11

liga området. Beträffande straffverkställigheten angavs ett betydande behov

av vidgat samarbete föreligga. I förslaget framhölls, att det skulle vara

av värde, om man — innan ett omfattande utredningsarbete igångsattes —

inom justitiedepartementen kunde räkna med parlamentariskt stöd för de

delvis ganska långtgående ingrepp i den straffrättsliga suveräniteten, som

bl. a. vidgade möjligheter till straffverkställighet utom domslandet skulle

föra med sig. Rådet uttalade i rekommendation nr 5/1956 sin tillfredsställelse

med det pågående samarbetet mellan de nordiska länderna på det

straffrättsliga området och hemställde hos ländernas regeringar, att detta

samarbete måtte fortsättas och ytterligare utbyggas.

Möjligheterna att genomföra ett utsträckt samarbete på angivna område

har, såvitt avser verkställighet av straffdomar, därefter diskutex-ats vid överläggningar

mellan representanter för justitiedepartementen i Danmark, Finland,

Norge och Sverige. Under överläggningarna har hinder ej ansetts föreligga

mot att införa möjlighet till ömsesidig verkställighet inom de nordiska

länderna av frihetsstraff, av övervakning i anledning av villkorlig

dom samt av tillsyn över villkorligt frigivna. Enighet har rått om att icke

låta samai’betet regleras av en konvention utan av varandra motsvarande

lagar, som utfärdas i de olika länderna.

Såsom resultat av de dittills förda förhandlingarna framlades för Sveriges

del i en departementspromemoria den 17 mars 1961 (stencilerad) ett

utkast till lag om samarbete med Danmark, Finland och Norge angående

verkställighet av straff, m. m. Utkastet torde såsom bilaga få fogas till

detta protokoll (Bilaga B).

Sedan promemorian varit föremål för remissbehandling, har — efter ytterligare

överläggningar mellan representanter för de berörda ländernas

justitiedepartement — ett reviderat utkast till svensk lagtext utarbetats i

anslutning till motsvarande utkast för Danmarks, Finlands och Norges del.

Ärendet upptogs ånyo vid det nordiska justitieministermöte, som hölls i

Oslo den 18 och 19 januari 1962. Därvid förklarades från Islands sida, att

även Island är berett att deltaga i det föreslagna samarbetet. Vid justitieministermötet

ansags det lämpligt, att Nordiska rådets yttrande inhämtades

över principerna i de upprättade lagförslagen. Svenska regeringen erhöll

i uppdrag att även å de övriga regeringarnas vägnar begära sådant yttrande.

I skrivelse den 26 januari 1962 till Nordiska rådet begärde Kungl. Maj:t

rådets yttrande över principerna i de föreliggande lagförslagen om samarbete

mellan de nordiska länderna-i fråga om verkställighet av straffdomar.

Nordiska rådet har härefter vid sin tionde session i Helsingfors den 23 mars

1962 antagit en rekommendation (nr 25), i vilken rådet hemställer till regeringarna

att antaga en lagstiftning om samarbete i överensstämmelse med

de principer som angivits i skrivelsen den 26 januari 1962.

Jag anhåller nu att få upplaga detta ärende till behandling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

Allmänna synpunkter

1961 års departementspromemoria

Efter en redogörelse för frågans tidigare behandling framhålles i promemorian,

att en reform som innebär ömsesidig möjlighet till verkställighet

inom de nordiska länderna av domar å frihetsstraff torde erbjuda åtskilliga

fördelar från kriminalpolitisk synpunkt och i olika hänseenden vara till förmån

för de dömda. Språksvårigheter kan enligt promemorian medverka till

att en ändamålsenlig behandling icke kan åstadkommas i domslandet beträffande

den som är medborgare i annat land. Möjligheterna att anordna

lämplig eftervård är vidare större, uttalas det, om straff avtjänandet icke

sker i annat land än det, där den dömde skall vistas efter frigivningen. Den

ifrågasatta reformen anses starkt påkallad med hänsyn till de allt livligare

förbindelserna mellan länderna. I promemorian redovisas vissa statistiska

uppgifter angående danska, finska och norska medborgare, som dömts till

frihetsstraff här i landet.

Behov föreligger enligt promemorian vidare av att de nordiska staterna

lämnar varandra bistånd med att anordna övervakning av villkorligt dömda

och tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff,

medan något större praktiskt behov av en närmare reglerad samverkan mellan

länderna icke finnes beträffande de särskilda reaktionsformerna för

ungdomar, abnorm- och vanebrottslingar in. fl. Dessa reaktionsformer, som

också är tämligen olika utformade i de nordiska länderna, har därför ansetts

åtminstone tills vidare böra lämnas utanför den tilltänkta regleringen.

I promemorian redovisas, att man vid de nordiska överläggningarna har

vunnit enighet om att till övervägande upptaga i huvudsak tre frågor, nämligen

1) verkställighet i annat nordiskt land än domslandet av ordinärt frihetsstraff,

2) anordnande i annat nordiskt land av övervakning av villkorligt

dömd, samt 3) anordnande i annat nordiskt land av tillsyn över person,

som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff. Därjämte bör bibehållas

de verkställighetsformer, avseende böter, förverkande och vissa processuella

tvångsmedel, som införts genom 1948 års lag.

Rörande den tekniska utformningen av den ifrågasatta lagstiftningen anföres

i promemorian:

De nordiska ländernas reaktionssystem står i princip på samma grund,

men det finns — även om man bortser från de förut nämnda speciella åtgärderna

för ungdomsbrottslingar m. fl. — vissa icke oväsentliga skiljaktigheter

i utformningen. Detta kan leda till att verkställighet i annat land än

domslandet i vissa avseenden kommer att medföra en skärpning, i andra

däremot en mildring av verkställigheten. En sådan konsekvens är svår att

undvika utan en mycket ingående reglering, som skulle göra förfarandet

tungrott och därigenom kunna äventyra det nordiska samarbetet på detta

område. Fördelarna med en verkställighet i hemlandet torde för övrigt genomsnittligt

sett överväga, även om verkställigheten i vissa avseenden skärpes.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij. ts proposition nr 203 år 1962

13

Med hänsyn till vad nu anförts om skiljaktigheterna i de skilda ländernas

lagstiftning är det vanskligt att i fråga om samverkan mellan länderna i detalj

reglera alla de skiftande situationer, som kan uppkomma. Den lämpligaste

lösningen har därför synts vara att införa ett system grundat på eu

frivillig samverkan med prövning från fall till fall. Detta innebär, att upprättande

av konventioner i ämnet ej erfordras. Det är tillfyllest att i vart

och ett av de nordiska länderna antages lagstiftning —- vilken bör såvitt

möjligt vara likartad inom alla länderna — som medger dels att begäran

från annat nordiskt land om verkställighet av straff eller anordnande av

övervakning eller tillsyn kan tillmötesgås, dels att domar och beslut i del

egna landet kan på motsvarande sätt verkställas i de övriga nordiska länderna.

En väsentlig fördel med en dylik ordning för regleringen är, att komplikationer

undgås då ändringar sker i utformningen av det interna reaktionssystemet

i något av länderna. Den föreslagna ordningen innebär, att

skyldighet icke skall föreligga att efterkomma framställning från annat nordiskt

land om åtgärd på grund av där given straffdom, men det förutsättes,

att en lagligen grundad framställning som regel skall efterkommas, om icke

särskilda skäl talar däremot. Det må erinras om att ett liknande system

numera tillämpas i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna.

Det har befunnits lämpligast, att i en särskild lag meddela bestämmelser

såväl angående verkställighet här i riket på grund av dom eller beslut i annat

nordiskt land som beträffande sådana åtgärder i Danmark, Finland eller

Norge på grund av svenska domar och beslut. I fråga om lagstiftningens

utformning uttalas i promemorian ytterligare:

Under det gemensamma nordiska utredningsarbetet övervägdes till en början

en lösning, som innebar att domstol i verkställighetslandet skulle ompröva

den i det andra landet meddelade domen för att anpassa straffet till

vad som skulle ha ådömts i verkställighetslandet. Sedermera har emellertid

eftersträvats ett enklare förfarande. Härför har också juridiska utskottet uttalat

sig vid Nordiska rådets sjunde session år 1959 (förslag nr 12). Utskottet

har därvid anslutit sig till ett uttalande av juridiska niomannakommittén,

enligt vilket dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga kraft,

utan egentlig omprövning bör kunna fastställas i annat nordiskt land. Vid

en sådan ordning kan — bl. a. till följd av de olikheter, som föreligger i de

nordiska lagstiftningarna beträffande exempelvis reglerna om sammanträffande

av brott och förändring av påföljd — i vissa fall besvärliga komplikationer

tänkas uppkomma. För att helt förebygga risken för sådana situationer,

som endast sällan torde uppkomma i praktiken, skulle krävas en mycket

invecklad reglering, varigenom det nordiska samarbetet på ifrågavarande

område skulle bli onödigt komplicerat. Det har därför ansetts lämpligare

att, i den mån den föreslagna enklare regleringen undantagsvis leder till

ogynnsamma resultat för den enskilde, rättelse sker i nådeväg. I sådana fall,

där det redan vid tiden för framställningen om verkställighet står klart att

svårigheter skulle uppkomma, föreligger möjligheten att av detta skäl avböja

framställningen.

Det vid promemorian fogade lagutkastet är uppdelat i fem avsnitt. I det

första har reglerna i 1948 års lagstiftning om gemensam verkställighet av

bötesstraff in. in. inarbetats. Därefter följer i särskilda avsnitt regler om

verkställighet av frihetsstraff, om övervakning av villkorligt dömda och om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

tillsyn över villkorligt frigivna. I det femte avsnittet meddelas vissa gemensamma

bestämmelser.

För det närmare innehållet i promemorian torde få redogöras i det följ

ande.

Yttrandena

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

såvitt avser verkställighet av böter m. in., riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för övre Norrland, fångvårdsstyrelsen, statspolisintendenten,

statens utlänningskommission, utlänningsnämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och

Norrbottens län, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt

1956 års eftervårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden av statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden av

poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm. Länsstyrelserna

har överlämnat, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från landsfogden

i länet samt poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län yttranden från landsfogden i länet och skyddskonsulenten

i Göteborgs distrikt, länsstyrelsen i Värmlands län yttranden av

landsfogden i länet och \ ärmlands länsavdelning av Föreningen Sveriges

landsfiskaler samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från landsfogden

i länet.

Tillfälle att avgiva yttrande över promemorian har beretts Föreningarna

Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges

stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges stadsfogdar, såvitt

avser verkställighet av böter m. m., Sveriges advokatsamfund, Svenska fångvårdssällskapet

samt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter.

Från samtliga har yttranden inkommit.

Flertalet remissmyndigheter uttalar sitt gillande av att det nordiska samarbetet

i fråga om straffverkställighet utvidgas till att omfatta förutom böter

också frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning. Hovrätten

över Skåne och Blekinge anför:

Att ett frihetsberövande skall kunna grundas på dom som har meddelats

i annat land är principiellt en nyhet. Denna utvidgning ter sig med hänsyn

till den kulturella samhörigheten mellan de nordiska länderna naturlig och

bör enligt hovrättens mening icke möta några betänkligheter. Reformen innebar

ur kriminalpolitiska synpunkter ett viktigt framsteg. Den livligare

föibindelsen mellan länder och den ökade folkrörligheten leder överhuvudtaget

till att en nationellt begränsad straffrättskipning framstår som föråldrad.

Hittills har man för att möta dessa problem icke haft något annat att

lita till än utlämning till annan stat. Genom utlämning kan väl, då det gäller

grövre brottslighet, anspråken på att brott skall beivras bli tillgodosedda.

Utlämning möjliggör att det straffrättsliga ingripandet kan förläggas till

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

den stat där brottet har blivit begånget och där i allmänhet utredningen bäst

kan åstadkommas. Det är dock ingalunda säkert att denna stat också har de

bästa förutsättningarna för att genomföra en ändamålsenlig behandling av

den dömde och en framgångsrik återanpassning av denne i samhället. I allmänhet

torde förutsättningarna härför vara större i hans hemland. En

straffverkställighet, som består däri att den dömde får avtjäna ett frihetsstraff

i domslandet och därefter förvisas ur landet och skickas tillbaka till

sitt hemland utan att några som helst åtgärder för tillsyn och eftervård är

vidtagna där, framstår överhuvudtaget som föga rationell, i varje fall då det

gäller längre tider av frihetsberövande. Risken för återfall i brott kan under

sådana förhållanden vara betydande. Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt

att ett bättre samarbete mellan staterna kommer till stånd i detta hänseende.

Ur humanitär synpunkt framstår det som önskvärt att den som avtjänar

längre frihetsstraff skall anses äga ett beaktansvärt anspråk på att

bli förflyttad till sitt hemland, där han kan ha förbindelse med anhöriga och

andra och även förbereda frigivningen.

Liknande synpunkter har anförts av riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen,

länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, Stockholms

rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö, 1956 års eftervårdsutredning, Advokatsamfundet,

Föreningen Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter

samt Svenska fångvårdssällskapet.

Hovrätten för Västra Sverige tar upp frågan om de tänkbara konsekvenserna

för kriminalvårdens del av ett samarbete av föreslagen art:

Med hänsyn till den hittillsvarande utvecklingen främst på arbetsmarknaden

i de fyra länderna — vilken torde ha inneburit en relativt större

strömning av arbetskraft till Sverige från de övriga tre länderna än vice

versa — synes det finnas anledning till antagande att, därest det nu planerade

samarbetet genomföres, detta åtminstone under den tid, som nu kan

överblickas, kommer att präglas härav. Möjligheten att låta till ovillkorligt

frihetsstraff dömda personer från de andra länderna avtjäna straffet i hemlandet

skulle med all sannolikhet medföra en ganska väsentlig minskning i

de svenska fångvårdsanstalternas belastning. Antalet av hit från dessa länder

för straffverkställighet överförda personer kan av allt att döma beräknas

ej bliva så stort, att icke en märkbar lättnad i nämnda belastning skulle

kvarstå. Den nya ordningen får alltså för fångvårdsanstalternas del förväntas

innebära en välkommen ljusning i den rådande platsbristsituationen.

Vad återigen angår övervakning av villkorligt dömda och tillsyn över villkorligt

frigivna kan det — under förutsättning av att konjunkturen på den

svenska arbetsmarknaden ej försämras — hållas för troligt att tillskottet

av arbetskraft från grannländerna, vilket naturligen till en viss procent omfattar

sådana personer, kommer att bidraga till att dessa typer av kriminalvård

i frihet något öka i antal, sedan möjligheten att i vistelselandet anordna

dylik övervakning och tillsyn börjat utnyttjas. Vårt lands organisation

för kriminalvård i frihet skulle följaktligen utsättas för en växande arbetsbelastning,

som blir större än vad en successiv ökning av brottsligheten inom

landet i och för sig kan förorsaka. Härvid kommer dock i betraktande att

denna organisation redan nu i viss utsträckning tages i anspråk för ett frivilligt

tillhandagående med biträde och lijälp åt motsvarande organisationer

i grannländerna i fråga om där villkorligt dömda eller villkorligt frigivna

personer, som vistas i Sverige.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

Göteborgs rådhusrätt nämner, att det vid rådhusrätten ofta förekommit

fall, då domstolen tvekat att beträffande en person från annat nordiskt land

meddela villkorlig dom med hänsyn till att övervakning av personen icke

kunde anordnas i det andra landet. Rådhusrätten finner därför den föreslagna

lagstiftningen ägnad att skapa större rättvisa åt den enskilde.

Även Föreningen Sveriges stadsfiskaler ställer sig positiv till nordiskt

samarbete i den omfattning som åsyftas i lagutkastet och understryker, att

en utvidgning av möjligheterna att verkställa bötesstraff till att avse jämväl

Finland är önskvärd främst ur synpunkten av straffrättskipningens effektivitet.

Föreningen Sveriges stadsfogdar finner lagförslaget ej föranleda någon

kritik och vitsordar, att åtskilliga bötesärenden måst avskrivas på den

grund, att vederbörande avflyttat till Finland.

Svea hovrätt, som lämnat de syften som eftersträvas med lagutkastet sitt

odelade gillande, har särskilt framhållit fördelen av att sådana interner, för

vilka förvisningsbeslut meddelats, redan före straffverkställighetens slut

kan återsändas till hemlandet, ävensom därav, att större utrymme än nu är

fallet kommer att finnas för villkorlig dom i förening med förvisningsbeslut.

Endast en remissmyndighet, hovrätten för övre Norrland, har uttalat

principiella betänkligheter mot utkastet:

Hovrätten finner det icke föreligga något behov av regler, som möjliggöra

överlämnande av dömda personer från domslandet till hemlandet/

vistelselandet för verkställighet av frihetsstraff. Måhända kunde åberopas

vissa rent praktiska skäl för verkställighet i hemlandet av frihetsstraff beträffande

en från domslandet dit flyktad person. Men så länge icke strafflagarna

äro identiska, äro olägenheterna av en sådan anordning avgjort större

än fördelarna, varför hovrätten bestämt avstyrker bestämmelser i ämnet.

Hovrätten säger sig vidare ha svårt att inse, att den föreslagna regleringen

beträffande övervakningen av villkorligt dömda skulle leda till att villkorlig

dom i ökad utsträckning kunde användas beträffande medborgare

i annat nordiskt land. Härom anför hovrätten:

De fall, som i sammanhanget äro av någon praktisk betydelse, äro de,

där brott i Sverige begås av medborgare från annat nordiskt land utan hemvist

här, vilken följaktligen kan förväntas snarast möjligt återvända till

hemlandet. Uppenbarligen ställer det sig oftast svårt att beträffande sådan

person kunna åvägabringa en tillfyllestgörande personundersökning. Och

även om erforderlig utredning förebringas är det tydligen meningslöst att

i detta fall förordna en svensk övervakare. Och erforderliga förhandlingar

om övervakningens överflyttning till hemlandet kunna tydligtvis inte ha

inletts än mindre slutförts vid tidpunkten för domens avkunnande. Bestämmelserna

om överflyttning av övervakning kunna således icke gärna öka

frekvensen av villkorliga domar beträffande medborgare i annat nordiskt

land. Då icke heller eljest förebragts någon utredning om behovet av nu

åsyftade regler, avstyrker hovrätten förslaget jämväl i denna del.

Vad slutligen beträffar tillsyn över villkorligt frigivna, finner hovrätten

tillgängliga statistiska uppgifter icke styrka behovet av den föreslagna lagstiftningen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Några erinringar har av remissorganen icke framställts mot att de särskilda

reaktionsformerna för unga lagöverträdare samt abnorm- och vanebrottslingar

i lagutkastet lämnats å sido.

Att den under utredningsarbetet till en början övervägda lösningen, innebärande

att domstol i verkställighetslandet skulle ompröva den i det andra

landet meddelade domen, icke har valts, har hovrätten över Skåne och Blekinge

samt Stockholms rådhusrätt funnit riktigt från såväl praktiska som

principiella synpunkter. I fråga om de i utkastet givna reglerna för omvandling

av straff anför rådhusrätten:

Då den utländska straffdomen meddelades, torde såväl domstolen som

parterna ha utgått från att verkställighet — respektive eventuell verkställighet

av villkorligt straff — skulle ske i domslandet. Likaså torde både den

utländska myndighet, som beslutat om villkorlig frigivning, och den villkorligt

frigivne ha räknat med att eventuell verkställighet av straffåterstoden

skulle ske i myndighetens hemland. Det förfarande, som föreslagits

komma till användning i de nu uppräknade fallen, tillgodoser önskemålet

att den omständigheten, att verkställigheten sker i annat land, skall medföra

så liten avvikelse som möjligt från de förutsättningar under vilka domen

respektive beslutet om villkorlig frigivning tillkommit. Detta önskemål

utgör i själva verket ett principiellt skäl mot en sådan omprövning av utländsk

domstols straffmätning som diskuterats men avvisats av praktiska

skäl.

Statistiska uppgifter

I syfte att erhålla en uppfattning om antalet medborgare i andra nordiska

länder, som erhåller frihetsstraff i Sverige, har straffregistrets statistikutdrag

ur straffuppgifter för åren 1955 och 1959 samt centrala fångregistret

för åren 1959 och 1961 genomgåtts. De sammanställningar, som

grundar sig på straffuppgifter, avser personer, som av underrätt dömts till

ovillkorligt frihetsstraff under respektive år, medan uppgifterna från centrala

fångregistret avser personer, som intagits i anstalt under åren 1959

och 1961.

1955

1959

1959

1961

Dömda

Dömda

Intagna

Intagna

Danskar .....

........... 79

97

89

79

Finländare ...

........... 182

327

334

368

Norrmän .....

........... 93

93

72

101

Summa 354

517

495

548

Uppgifterna avser personer med medborgarskap i annat nordiskt land.

Däremot finnes icke någon upplysning om hur inånga av dessa som har

hemvist i annat nordiskt land än Sverige. En genomgång av aktmaterial rörande

dömda nordiska medborgare, som företogs för år 1955, visade bl. a.,

att flertalet av de för rattfylleri dömda medborgarna från andra nordiska

länder hade vistats och arbetat i Sverige under flera år.

2 Iiiliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

En fördelning av de under år 1961 i fångvårdsanstalt intagna efter strafftidens

längd och straffart (F == fängelse, S= straffarbete) ger följande resultat

:

Strafftid

Danskar

Finländare

Norrmän

S:a

F

S

F

s

F

s

1—3 män.........

.......... 32

9

179

52

48

21

341

4—5 mån.........

.......... 4

15

19

43

1

15

97

6 mån. intill 1 år ..

12

3

53

2

12

82

1 intill 2 år ......

6

15

1

22

2 år och däröver ..

1

4

1

6

Summa 36

43

201

167

51

50

548

Några större förskjutningar i fråga om strafftidens längd synes ej ha

skett under tiden 1955—1961. För åren 1955 (dömda) samt 1959 och 1961

(intagna) föreligger följande uppgifter beträffande samtliga här i landet

straffade medborgare i ifrågavarande länder:

Strafftid 1955 1959 1961

1—3 mån............................. 237 321 341

4—5 mån............................. 43 67 97

6 mån. intill 1 år .................... 48 66 82

1 intill 2 år.......................... 19 32 22

2 år och däröver...................... 7 9 6

Summa 354 495 548

Beträffande åldersfördelningen av de tidigare omnämnda 548 personer,

som år 1961 intogs i fångvårdsanstalt, är att anteckna, att 39 var under 21

år, 133 under 25 år och 31 över 50 år. Bland klientelet fanns 13 kvinnor. Närmare

80 % av danskarna samt drygt 60 % av de finska medborgarna och

70 % av norrmännen var, såvitt tillgängliga uppgifter utvisar, icke tidigare

straffade i Sverige.

Samma grupp om 548 personer har undersökts med avseende å fördelningen

på brottstyper (endast huvudbrott). Stöld, grov stöld och egenmäktigt

förfarande dominerar med tillhopa 207 straffade. Därnäst följer brott mot utlänningslagen

(103) och rattfylleri (98). Dessa tre brottstyper täcker alltså

408 av de 548 straffade. Av de 103 för brott mot utlänningslagen (olovligt

återvändande till riket) dömda var 83 finländare.

Departementschefen

Den likformighet på straffrättens område, som i väsentliga hänseenden råder

inom Norden, har i fråga om verkställighet över gränserna av brottspåföljder

möjliggjort 1948 års nordiska lagstiftning angående böter in. m. Genom

lagstiftning år 1959 har också utlämningsväsendet inom de nordiska län
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

19

derna gjorts till föremål för en särskild reglering, som innebär uppmjukningar

i förhållande till de allmänna bestämmelserna om utlämning. Som ett

ytterligare led i strävandena att ge ökade möjligheter till ömsesidig rättshjälp

på straffrättens och straffprocessens område har i det till årets riksdag

avlämnade förslaget till brottsbalk förordats en vidgning av den svenska

jurisdiktionsrätten, när det gäller brott utom riket av dansk, finsk, isländsk

eller norsk medborgare.

Under senare år har de rättsvårdande myndigheterna i de nordiska staterna

i alltmera ökad omfattning fått anledning att med åtal och straff ingripa

mot personer, hemmahörande i annat nordiskt land. Detta sammanhänger

uppenbarligen med det förhållandet, alt samfärdseln mellan de nordiska

länderna efter det senaste världskriget har nått större intensitet än

någonsin förut. Arbetskraftens rörlighet har vidare ökat icke blott inom

länderna utan också över gränserna, vilka i stor utsträckning har upphört

att vara hinder för arbetssökande. I det övervägande antalet fall gäller ingripandena

visserligen sådana förseelser, där strängare straff än böter ej

kommer i fråga. Föreliggande rättsstatistiska uppgifter ger emellertid vid

handen, att också allvarligare brott i icke ringa omfattning kommer under

bedömning i annat land än gärningsmannens hemland.

Den antydda utvecklingen har aktualiserat frågan om en utvidgning av det

nordiska samarbetet beträffande straffverkställigheten. För en sådan utvidgning

talar såväl kriminalpolitiska som humanitära skäl.

Det kan icke råda någon tvekan om att en ändamålsenlig behandling av

de å fångvårdsanstalt intagna underlättas, om behandlingen utföres av anstaltspersonal,

som talar samma språk som den intagne. Detta torde gälla även,

då fråga är om så närbesläktade språk som de danska, norska och svenska.

För kriminalvård sådan den numera bedrives krävs goda kontakter mellan

personalen och de intagna. En effektiv behandling under anstaltstiden förutsätter,

att kontaktmöjligheterna icke minskas av språksvårigheter. Nu

angivna förhållande talar för att verkställighet av frihetsstraff om möjligt

sker i lagöverträdarens hemland.

Det måste också antagas, att den dömdes återanpassning till normalt samhällsliv

generellt sett främjas av att han vid frigivningen från anstalt placeras

i den miljö, där han kommer att vistas i fortsättningen. Redan när det

gäller att förbereda frigivningen är det av vikt, alt såväl den dömde som

personal med kurativa uppgifter har möjlighet att i god tid taga erforderliga

kontakter med arbetsgivare och andra. Härigenom vinnes även ökade förutsättningar

att överföra den dömde till vård i frihet, innan hela straffet avtjänats

eller innan han eljest skall obligatoriskt friges. Risken för återfall torde

även erfarenhetsmässigt bli mindre, om den dömde efter hand anpassas till

den omgivning, där han skall placeras efter anstaltstiden, än om han efter

straffverkställighet i annat land återvänder till hemlandet utan att lians

anställnings- och bostadsförhållanden där kunnat förberedas.

De kriminalpolitiska fördelarna med verkställighet av frihetsstraff i hemlandet

har också eu humanitär sida, vars betydelse icke bör underskattas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Jag åsyftar härvid närmast de större möjligheter för den dömde att under

anstaltstiden uppehålla kontakt med anhöriga och andra närstående, som

verkställighet i hemlandet innebär. Därigenom förbättras också förutsättningarna

för ett gynnsamt behandlingsresultat.

Från kriminalpolitisk synpunkt är ett samarbete av betydelse även när

det gäller kriminalvård i frihet. I de fall, då det för den dömdes återanpassning

befunnits påkallat att ställa honom under övervakning, är det angeläget

att han icke genom att flytta till annat land undandrager sig övervakningen.

I kampen mot brottsligheten kan det icke vara ändamålsenligt att de

olika länderna begränsar sina åtgärder till brottslingar, som dömts inom

det egna landet. Ett närmast humanitärt skäl för ett vidgat verkställighetssamarbete

har också förts fram, då det sagts, att domstolarna kan tänkas

vara benägna att meddela utlänningar villkorlig dom i större utsträckning,

om tillfredsställande övervakning kan anordnas i deras hemland.

I viss mån kan man tillgodose de synpunkter, som här anförts för ökat

samarbete angående verkställigheten, genom tillämpning av utlämningslagstiftningen.

När det gäller dem, som efter villkorlig dom i ett land begivit

sig till annat land, kan vidsträckt jurisdiktionskompetens ge möjlighet att

meddela ny dom för brottet i vistelselandet. De utvägar, som erbjuder sig

härigenom, torde emellertid icke vara användbara i större utsträckning.

Praktiska skäl talar ofta för att lagföring sker i det land, där brottet har

förövats, och sedan dom har meddelats kan utlämning ej ske. Det torde därför

vara lämpligt, att man nu vidgar verkställighetssamarbetet genom lagstiftning

som direkt tar sikte härpå.

De förslag till sådan lagstiftning, som har utarbetats inom de nordiska

justitiedepartementen, har vid remissbehandlingen här i landet fått ett positivt

mottagande. Även Nordiska rådet har givit sin anslutning till den principiella

lösning som frågan om det vidgade samarbetet har fått.

Som jag redan antytt, är utgångspunkten för det nordiska samarbetet i

fråga om verkställighet av straffdomar den nära gemenskap, som råder på

rättslivels område. Någon fullständig likformighet föreligger emellertid icke.

I åtskilliga avseenden skiljer sig utformningen av lagstiftningen i de olika

länderna. Även om skillnaderna icke hänför sig till de huvudsakliga frågorna,

är det tydligt att också smärre skillnader kan vålla olägenheter vid ett vidgat

verkställighetssamarbete. De svårigheter, som kan uppkomma, torde emellertid

icke vara av beskaffenhet att väga över de fördelar, som man når med

den föreslagna lagstiftningen.

De statistiska uppgifter, som redovisats i det föregående, ger vid handen,

att ett relativt stort antal personer, som är medborgare i annat nordiskt land,

årligen dömes till frihetsstraff i Sverige. Några säkra hållpunkter för bedömandet

av i vilken utsträckning det här rör sig om personer, beträffande

vilka den föreslagna reformen får aktualitet, finns dock icke. De skäl som

talar för den föreslagna reformen har emellertid sådan styrka, att den enligt

min mening bör genomföras oavsett huruvida den kommer att leda till en

ökad eller minskad börda för de kriminalvårdande myndigheterna i vårt

land.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2]

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Beträffande samarbetets omfattning har man, såsom redovisas

i promemorian, vid de nordiska överläggningarna stannat för att låta samarbetet

avse — förutom de verkställighetsformer, som för närvarande omfattas

av 1948 års lag — ordinärt frihetsstraff, villkorlig dom och villkorlig frigivning.

Man har ansett, att samarbetet i vart fall nu ej bör utsträckas till

att avse också de speciella reaktionsformer, som i de skilda länderna införts

beträffande vissa grupper av lagöverträdare, såsom ungdomar, psykiskt abnorma

och vaneförbrytare. Denna avgränsning av området för samarbetet

förefaller välbetänkt. Skillnaderna mellan de olika ländernas påföljdssystem

är så pass stora, när det gäller dessa särskilda grupper av lagöverträdare,

att det torde vara vanskligt att i nuvarande läge låta samarbetet omfatta

även dem. Det är dock ej osannolikt, att samarbetet framdeles kan böra utsträckas

också till de speciella reaktionsformerna.

När man år 1948 icke fann sig böra förorda att verkställighetssamarbetet

utsträcktes längre än till bötesstraff anfördes som skäl bl. a. det pågående

arbetet med reformering av det svenska straffsystemet. Detta reformarbete

är ännu icke slutligt genomfört. Det förslag till brottsbalk, som genom proposition

förelagts årets riksdag, innebär betydande förändringar beträffande

frihetsstraffen och den villkorliga domen; sålunda föreslås att fängelse

och straffarbete sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff och att — i stället

för den nuvarande villkorliga domen — två självständiga påföljder skapas,

villkorlig dom och skyddstillsyn. Dessa förändringar är emellertid ej av den

arten, att de kan föranleda en annan principiell syn på frågan om det nordiska

verkställighetssamarbetets omfattning. Något hinder mot att redan innan

brottsbalken träder i kraft vidga samarbetet torde därför icke föreligga.

Samarbetet torde alltså för närvarande böra ges den omfattning, som

befunnits lämplig vid överläggningarna mellan de nordiska representanterna.

Förutom en utsträckning av de verkställighetsformer, som införts genom

1948 års lag, till att avse också Finland och Island blir det alltså frågan om

verkställighet av ordinärt frihetsstraff, övervakning av villkorligt dömda och

tillsyn över personer, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff.

Vad angår utformningen av verkställighetsreglerna har under överläggningarna

i ämnet enighet rått om att i likhet med vad som bär skett

beträffande den nordiska utlämningslagstiftningen icke låta samarbetet regleras

av en konvention utan av varandra motsvarande, i görligaste mån likformiga

lagar, som utfärdas i de olika länderna. Man har valt att bygga samverkan

på en från fall till fall företagen prövning, där varje lands myndigheter

har att — obundna av tvingande regler — besluta såväl huruvida

framställning om verkställiglietsöverflyttning skall göras som om sådan

framställning skall bifallas. Med den sålunda valda lösningen bör det vara

möjligt att på ett smidigt sätt lösa de problem, som otvivelaktigt kommer att

uppstå under samarbetet. Självfallet är det en förutsättning för att samarbetet

skall kunna bedrivas ulan stöd av konvention, att framställningar varken

underlåtes eller avslås i de fall på vilka de föreslagna lagreglerna tar sikte.

Någon ovillkorlig skyldighet att efterkomma framställningar om verkställig
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

het skall, som redan nämnts, icke föreligga. Såsom framhållits vid de nordiska

överläggningarna får dock förutsättas, att en framställning, som har

gjorts i enlighet med den föreslagna lagstiftningen, regelmässigt skall bifallas,

om ej särskilda hinder föreligger.

Samarbetet kommer i vissa fall att innebära, att den som dömts till ovillkorligt

frihetsstraff i ett land tvångsvis överföres till annat land. I de nordiska

utlämningslagarna har meddelats bestämmelser, vilka avser att förhindra

att den som utlämnas blir föremål för straffrättsligt ingripande eller

utlämnas till annan stat med anledning av annat brott, som han har begått

före utlämningen. Motsvarande regler torde böra införas när fråga är om

person, som tvångsvis skall överföras till annat nordiskt land för verkställighet

av frihetsstraff.

Under de nordiska överläggningarna har man anslutit sig till den vid

Nordiska rådets behandling av frågan år 1959 framförda tanken, att någon

omprövning av meddelade domar å frihetsstraff icke skall ske i verkställighetsiandet.

I stället skall dom, som meddelats i ett land och där vunnit laga

kraft, läggas till grund för verkställighet i annat land med endast en schematisk

omvandling till ett straff av motsvarande längd i någon av verkställighetslandets

arter av frihetsstraff. Då såsom tidigare nämnts vissa skiljaktigheter

föreligger i de olika ländernas lagstiftningar, är det tänkbart, att

en sådan omvandling i realiteten kan komma att innebära viss skärpning

eller mildring i jämförelse med verkställighet i domslandet. Från principiell

synpunkt ger risken för att en skärpning följer av verkställighetsöverflyttningen

anledning till närmare överväganden. Det är i och för sig icke

tilltalande, att den dömde skall kunna utsättas för en strängare påföljd genom

att straffet verkställes i hans hemland i stället för i det land, där han

dömes. Till en början bör emellertid framhållas, alt det icke blir fråga om

några mera väsentliga skiljaktigheter. Det torde för övrigt ofta knappast

vara möjligt att göra en objektiv bedömning av vad som i detta sammanhang

är mildare eller strängare. Man kan nämligen icke inskränka en jämförelse

till att blott avse de regler som gäller för själva straffverkställigheten. Även

andra faktorer spelar in. Sålunda kan man i åtskilliga fall räkna med att

den omständigheten, att straffet får verkställas i hemlandet, för den dömde

utgör en fördel, som kan uppväga vad som i annat hänseende ter sig som en

skärpning. Det kan också vara berättigat att taga hänsyn till hur förhållandena

skulle ha gestaltat sig, om den dömde i stället hade utlämnats för att

dömas i verkställighetslandet. Med hänsyn till vad nu anförts behöver man

enligt min mening icke hysa betänkligheter mot det förordade systemet, enligt

vilket någon omprövning av domen icke skall ske i verkställighetslandet.

Den genomgående positiva inställning, som de svenska remissinstanserna

och Nordiska rådet intagit till de förslag som framkommit vid de nordiska

överläggningarna, är ett starkt stöd för uppfattningen, att en reform sådan

som den föreslagna är behövlig och möjlig att genomföra. Utan tvivel kommer

emellertid problem att uppstå vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen.

Det är därför nödvändigt, att de myndigheter som har att svara

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

23

för samarbetets administrering gemensamt noga följer tillämpningen och

tar initiativ till de förbättringar, som kan visa sig erforderliga.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag, att för svensk del

antages en lag om samarbete mellan de nordiska länderna i fråga om verkställighet

av straffdomar i huvudsaklig överensstämmelse med det i 1961 års

departementspromemoria framlagda förslaget. Jag förutsätter därvid, att

lagar av i huvudsak samma innehåll kommer att utfärdas i de övriga nordiska

länderna.

Den föreslagna lagen nödvändiggör följdändringar bl. a. i regeringsrättslagen

och utlänningslagen. Den måste vidare kompletteras med administrativa

föreskrifter rörande bl. a. proceduren i ärenden om överflyttning av

verkställighet.

Förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff, m. m.

Såsom nämnts i det föregående har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff, m. m. Motsvarande förslag har utarbetats inom

justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge och även från Islands

sida förberedes lagstiftning i ämnet.

I det svenska förslaget behandlas först verkställighet av böter m. m. (1—

4 §§) samt av frihetsstraff (5—9 §§). Därefter regleras övervakning av villkorligt

dömd m. m. (10—16 §§) och tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

(17—23 §§). Sist följer vissa gemensamma bestämmelser (24—36 §§). Lagen

är avsedd att ersätta lagen den 17 december 1948 om erkännande och verkställighet

i vissa fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller

Norge.

Om verkställighet av böter m. m.

I förevarande avsnitt upptages motsvarighet till bestämmelserna i 1948

års lag. Såvitt gäller beslutande myndighet, förutsättningar för bifall till begäran

om verkställighet, utländsk doms rättsverkan här i riket — utöver

möjligheterna till verkställighet — samt kostnader i samband med verkställighet

av utländsk dom, har dock gemensamma bestämmelser i fråga om

alla verkställighelsformer, som avses i den nu föreslagna lagen, upptagits i

dess sista avsnitt (24—36 §§).

I lagförslaget har icke — såsom i 1948 års lag — meddelats föreskrifter

om de handlingar, som skall bifogas framställning om verkställighet. Föreskrifter

härom torde böra ges i administrativ författning, som utfärdas i

samband med lagen. I nämnda författning torde också, om behov därav alltjämt

kan anses föreligga, kunna upptagas motsvarighet till det stadgande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

om behörighet att tala och svara inför domstol, som nu finnes i 5 § andra

stycket av 1948 års lag.

Någon motsvarighet till den erinran — med avseende å skadestånd i

brottmål —- som i 1 § tredje stycket av 1948 års lag intagits angående lagen

den 2 december 1932 om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats

i Danmark, Finland, Island eller Norge, har icke ansetts behövlig.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1948 års lag. Jämfört med vad nu gäller

har tillämpningsområdet vidgats genom att verkställighet skall kunna ske

även av domar och andra avgöranden, som har meddelats i Finland och Island.

När i paragrafen talas om brottmål avses därmed liksom i 1948 års lag

mål, som enligt svensk rätt skulle ha handlagts i den ordning som gäller för

brottmål. Lagtexten har efter det 1961 års departementspromemoria utarbetades

förtydligats för att ange, att paragrafen gäller böter för rättegångsförseelser

ej blott i brottmål utan även i tvistemål. Paragrafen omfattar också

böter, som på talan av enskild person ådömts för brott, oaktat sådana mål i

Danmark handlägges i civilprocessuell ordning. Såsom framgår av begränsningen

till egendom, tillhörande för brott misstänkt, avser stadgandet i paragrafens

andra stycke endast mål, som enligt svensk rätt skulle ha handlagts

som brottmål.

Till rättegångskostnader torde vara att hänföra sådana kostnader, som

enligt 31 kap. rättegångsbalken kan utdömas i brottmål.

Enligt 24 §, som inleder de gemensamma bestämmelserna i det avslutande

avsnittet av lagförslaget, förutsättes för verkställighet här i riket av straff,

som ådömts i annat nordiskt land, att domen är verkställbar i domslandet;

i fråga om böter, förverkande och rättegångskostnader innebär detta i praktiken

bl. a. krav på att domen har vunnit laga kraft. Av 34 § framgår att med

dom jämställes vissa andra avgöranden.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § första stycket i 1948 års lag. Med uttrycket

svensk lag åsyftas i första hand 1937 års bötesverkställighetslag, men däri

inrymmes även andra lagregler, som avser verkställighet av böter. I fråga om

preskription har givits en särskild regel i 31 §.

Om verkställigheten avsett hela det ådömda beloppet och det sedermera,

när böterna skall redovisas till domslandet, vid omväxling enligt då gällande

växelkurs till dess valuta visar sig att det erlagda beloppet ej förslår, bör ytterligare

indrivningsåtgärder likväl icke kunna vidtagas mot den dömde. Detta

överensstämmer med vad som nu iakttages i förhållandet mellan Danmark,

Norge och Sverige. Närmare bestämmelser härom torde få utfärdas i administrativ

väg (jfr § 14 mom. 2 förordningen den 14 december 1917 angående

indrivning och redovisning av böter).

Någon förvandling av böter, som ådömts i annat nordiskt land, skall lika

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

litet som för närvarande ske enligt svensk lag. Den nu föreslagna lagstiftningen

innebär emellertid att förvandlingsstraff för sådana böter kan komma

att avtjänas här i riket. Detta spörsmål kommer att behandlas i det

följande vid 5 §.

3 §.

I fråga om avgöranden, varigenom ådömts ovillkorligt frihetsstraff eller

meddelats villkorlig dom eller villkorlig frigivning, torde krävas uttryckliga

föreskrifter för att verkställigheten av straffet eller övervakningen eller tillsynen

av den dömde skall kunna överflyttas till annat land. Föreskrifter av

denna innebörd har meddelats i 8, 15 och 22 §§. Vid sådant förhållande har

det ansetts vara lämpligt, alt såsom 3 § upptaga ett motsvarande stadgande

beträffande avgöranden som avses i 1 § (jfr nu § 10 bötesindrivningsförordningen).

4 §.

Den nu gällande överenskommelsen mellan Danmark, Norge och Sverige

omfattar icke verkställighet av viten. Under hänvisning till att böter som

ålägges för rättegångsförseelser omfattas av 1 §, föreslås i departementspromemorian

att även viten, som förelagts part eller annan till fullgörande av

skyldighet i rättegång, skall omfattas av lagstiftningen.

Yttrandena. Av remissmyndigheterna finner hovrätten över Skåne och Blekinge.

hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet, att den föreslagna

möjligheten till verkställighet inom de nordiska länderna av vite är väl

motiverad och har stor praktisk betydelse. Hovrätten för Västra Sverige och

Advokatsamfundet framhåller härvid, att enligt nu gällande ordning i åtskilliga

fall —- icke minst i trafikmål -—- avsaknaden av medel att tvinga part

eller vittne från annat nordiskt land till inställelse inför domstol medfört

avsevärda olägenheter. Också hovrätten över Skåne och Blekinge noterar

med tillfredsställelse, att förslaget i denna del medför ökade möjligheter att

genomföra en process i ett nordiskt land, då part eller annan som beröres

därav är bosatt i ett annat av de nordiska länderna.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om icke ett förtydligande borde ske

till klargörande av att stadgandet icke omfattar viten, som förelagts vid

processuellt förfarande inför administrativ myndighet eller administrativ

domstol.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian torde verkställighetssamarbetet

böra utsträckas till att omfatta processuella viten, vilka närmast

motsvaras av rältegångsböter i övriga nordiska länder med undantag

av Finland. Förslaget innebär emellertid icke något ställningstagande till

frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter, vittnen och sakkunniga,

som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol.

Detta problem, som äger samband med möjligheterna att i de andra nordiska

länderna delgiva kallelser och förelägganden i svenska rättegångar, är i annat

sammanhang under övervägande på nordisk bas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Paragrafen torde böra avse endast viten, som förelagts till fullgörande av

skyldighet i rättegång. Härmed avses emellertid rättegång icke endast inför

de allmänna domstolarna utan också inför t. ex. kammarrätten och försäkringsdomstolen.

Skäl kan anföras för att låta jämväl vissa andra viten omfattas

av den föreslagna regleringen. Svårigheterna att göra en lämplig

gränsdragning härvidlag har emellertid gjort, att jag icke nu vill föreslå en

sådan utvidgning.

Om verkställighet av frihetsstraff

Beträffande de ordinära arterna av frihetsstraff gäller i de nordiska länderna

följande. 1 Danmark ådömes fsengsel på viss tid, minst 30 dagar och

högst 16 år, eller på livstid. Därjämte finnes en lindrigare straffart kallad

hsefte, som kan ådömas under minst sju dagar och högst två år. Fsengsel två

dagar motsvarar liaefte tre dagar. I Finland benämnes den strängare straffarten

tukthus: detta ådömes på viss tid, minst 6 månader och högst 12 år,

eller på livstid. Den lindrigare straffarlen kallas fängelse, som kan fastställas

till minst 14 dagar och högst fyra år. Enligt bestämmelserna om sammanläggning

av fängelsestraff och tukthusstraff skall fängelsestraffet reduceras

med en fjärdedel; fyra dagars fängelse motsvaras således av tre dagars

tukthus. I Island finns likaledes två arter av frihetsstraff, fangelsi, som

kan ådömas under minst 30 dagar och högst 16 år eller på livstid, samt

varShald, som kan ådömas under minst fem dagar och högst två år. Reglerna

om fangelsi och varShald motsvarar nära de danska reglerna om fengsel och

hsefte. Norge har straffarten fengsel, som kan ådömas på viss tid, minst 21

dagar och högst 15 år, eller på livstid. Vidare finnes hefte med minimum 21

dagar och maximum 20 år. Fengsel en dag motsvarar hefte två dagar. Heftestraff

förekommer numera icke i praxis. I Sverige ådömes straffarbete på viss

tid, minst två månader och högst 10 år, eller på livstid. Fängelse kan fastställas

till lägst en månad och högst två år. Straffarbete en dag svarar mot

fängelse två dagar.

I fråga om förvandling av böter till frihetsstraff tillämpas i Danmark,

Finland, Island och Norge det systemet, att i själva bötesdomen utsättes

det förvandlingsstraff som skall träda i stället för böterna om dessa icke

betalas. Något nytt förfarande inför domstol för förvandling av oguldna böter

erfordras alltså icke. Såvitt gäller böter som i Danmark förelägges av

polismyndighet, utsättes ej något förvandlingsstraff; sådant beräknas i allmänhet

efter schematiska regler, när verkställighet av förvandlingsstraff

skall ske. Reglerna om verkställighet av böter i nämnda länder medger

också i motsats till de svenska, att den dömde betalar böterna även efter det

att åtgärder har vidtagits för verkställighet av förvandlingsstraffet; betalning

kan också ske under pågående verkställighet, varvid denna avbrytes.

5 §■

Paragrafen behandlar förutsättningarna för att en i annat nordiskt land

meddelad dom å ovillkorligt frihetsstraff skall få verkställas här i riket.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

27

I promemorians utkast till lagtext uppställes såsom förutsättning för att

dom, meddelad i annat nordiskt land, skall få verkställas bär i riket att

den dömde är svensk medborgare eller har hemvist eller uppehåller sig här.

I motiveringen till förslaget anföres, att möjligheten att i Sverige verkställa

i annat nordiskt land meddelad dom å frihetsstraff bör gälla dels svenska

medborgare, dels utländska medborgare och statslösa, som har hemvist här.

Därjämte bör möjlighet finnas att verkställa en i nordiskt land meddelad

dom i ett annat av dessa länder även då den dömde, när verkställighet skall

ske, uppehåller sig i det andra landet utan att i övrigt ha närmare anknytning

till detta. Härom anföres i promemorian:

Härvid har i viss mån andra synpunkter spelat in än dem som varit avgörande,

när det gäller det egna landets medborgare och andra personer som

har hemvist där. Om verkställighet ej skedde i uppehållslandet, skulle de

personer det här är fråga om på begäran få utlämnas till domslandet för

verkställighet av straffet. Särskilt vid korta frihetsstraff kan emellertid

ett utlämningsförfarande vara onödigt omständligt. I de fall, då den dömde

icke har någon närmare anknytning till domslandet, torde utlämning icke

heller vara motiverad från kriminalpolitiska synpunkter, om straffet kan

verkställas i uppehållslandet. Framhållas må dock, att någon ovillkorlig

skyldighet icke skall föreligga att här i riket verkställa i annat nordiskt

land meddelad dom beträffande person som — utan att ha närmare anknytning

till vårt land — uppehåller sig här.

Det i promemorian framlagda förslaget omfattar verkställighet av dansk

dom till famgsel eller hsefte, finsk dom till tukthus eller fängelse och norsk

dom till fengsel eller hefte, och avser även sådant straff som ålagts såsom

1''örvandlingsstraff för böter. Straffets längd bör enligt promemorian icke ha

någon betydelse för möjligheten att överflytta verkställigheten. Ej heller

anses överflyttningen behöva avse hela det ådömda straffet.

Beträffande verkställighet av förvandlingsstraff i de fall, då indrivningsförsök

ej leder till resultat, anföres i promemorian:

Av 2 § framgår att — liksom enligt 1948 års lag — i annat land ådömt

ovillkorligt bötesstraff icke skall kunna förvandlas till frihetsstraff med tilllämpning

av svensk lag. Denna regel motiveras av de skiljaktigheter, som

föreligger mellan ländernas rättsordningar i förevarande hänseende. Förvandling

bör med hänsyn härtill ske enligt domslandets regler. Har förvandling

skett, bör däremot förvandlingsstraffet kunna på begäran verkställas

här i riket.

Från de övriga nordiska ländernas sida har framförts önskemål om att

vid framställning om verkställighet här i landet av bötesstraff framställningen

skall kunna läggas till grund för såväl indrivningsåtgärder som —■

i händelse av bristande betalning — verkställighet av förvandlingsstraffet.

Dessa önskemål bör i möjligaste mån tillgodoses. De praktiska problem,

som föranledes härav, torde få regleras i den administrativa författning,

som avses skola utfärdas i anslutning till ifrågavarande lag. Därvid torde få

tillses, att den dömde beredes samma möjligheter, som han skulle haft i

domslandet, att genom betalning av böterna undgå verkställighet av förvandlingsstraffet.

I fall, där det vid indrivningsåtgärder här i landet framgår,

att den dömdes ekonomiska situation är sådan, alt han uppenbarligen

icke kan betala böterna, torde verkställighet av förvandlingsstraffet böra

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

underlåtas; föreligger tvekan härom, bör frågan underställas domslandets

myndigheter, innan slutlig ståndpunkt tages.

Yttrandena. Förslaget att en i nordiskt land meddelad dom å frihetsstraff

skall kunna verkställas i annat nordiskt land ej endast när fråga är om medborgare

i verkställighetslandet eller utlänning med hemvist där, utan även när

den dömde endast uppehåller sig i verkställighetslandet och i övrigt ej har

någon anknytning till detta, har utsatts för kritik av länsstyrelsen i Malmöhus

län, poliskammaren i Malmö, statens utlänningskommission och Föreningen

Sveriges stadsfiskaler.

Utlänningskommissionen påpekar, att på grund av bestämmelserna i utlänningslagen

om avvisning och utvisning vissa komplikationer kan uppkomma

i fråga om utlänningar. En i annat nordiskt land meddelad straffdom

kan påverka frågan om utlänningens uppehåll i Sverige och leda till

att han, efter att ha tillåtits att avtjäna sitt straff i Sverige, omedelbart

efter avtjänandet utvisas från landet. Personer, som i annat nordiskt land

dömts till frihetsstraff och som, då verkställighet av straffet blir aktuell,

tillfälligt uppehåller sig här, kan med användande av instituten avvisning,

förpassning eller utvisning lätt överföras till domslandet. Såväl utlänningskommissionen

som Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att för bifall till

begäran om verkställighet i Sverige av dom, meddelad i annat nordiskt

land, i 5 § bör uppställas som förutsättning, att den dömde, när verkställighet

skall ske, är svensk medborgare eller har hemvist här i riket ävensom

att motsvarande ändring bör vidtagas i 8 §. Enligt föreningens åsikt

tår man ej bortse från de olikheter, som föreligger i straffverkställighetsformerna

i de nordiska länderna och som kan göra det fördelaktigt för den

dömde att välja annat land än domslandet för straffavtjänandet.

Riksåklagarämbetet återigen är av den meningen, att något särskilt krav

på viss minsta tid för vistelse här i riket icke bör uppställas. Om nämligen

den dömde endast rent tillfälligt uppehåller sig i Sverige, lärer detta förhållande

ofta utgöra skäl att vägra verkställighet här.

Flera olika frågor rörande förvandlingsstraff för böter tas upp i remissyttrandena.

Svea hovrätt ställer sig kritisk till verkställighet här i riket av förvandlingsstraff,

som ådömts i annat nordiskt land:

Med avseende härå är att märka, att svensk lag tillämpar regler om gemensamt

straff vid förvandling av böter (14 § bötesverkställighetslagen)

och att härigenom en maximering sker av den frihetsförlust, som kan följa

å bötesstraff ådömda före avtjänandet av visst förvandlingsstraff. Förvandling

av enstaka bötesstraff torde vara sällan förekommande och man kan

räkna med att personer, vilka ha att undergå förvandlingsstraff i Sverige

på grund av utländskt beslut, i åtskilliga fall häfta i skuld jämväl för här

ådömda böter. Någon förening av förvandlingsstraff förekommer emellertid

ej enligt lagutkastet. Även i andra hänseenden finnas i bötesverkställighetslagen

viktiga begränsningar i fråga om böters förvandling, t. ex. beträffande

sådana dömda, som intagits å alkoholistanstalt.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

29

Hovrätten finner det befogat att antingen inskränka samarbetet till den

handräckning för indrivning av böter, soin för närvarande förekommer, eller

ock — därest domslandets myndigheter önskar biträde jämväl för verkställighet

av förvandlingsstraff — i fråga om förvandling och verkställighet

tillämpa den svenska bötesverkställighetslagens regler med de tillägg, som

kan prövas vara erforderliga.

I fråga om verkställighet här i riket av en i annat nordiskt land meddelad

bötesdom, vari utsatts det förvandlingsstraff som skall träda i stället

för böterna om dessa icke betalas, har riksåklagarämbetet framhållit, att

— för den händelse betalning icke sker — särskild framställning om verkställighet

av förvandlingsstraffet torde böra krävas. Att såsom promemorian

förutsätter en framställning från domslandet om verkställighet av bötesstraff

skall kunna läggas till grund även för verkställighet av förvandlingsstraff,

synes ämbetet icke helt väl överensstämma med 24 § andra stycket,

enligt vilket framställning om verkställighet ej må bifallas med mindre den

dom, som avses med framställningen, är verkställbar i domslandet.

Vad i promemorian anförts om att i administrativ författning torde få

meddelas bestämmelser, som bereder den dömde samma möjligheter som

han skulle haft i domslandet att genom betalning undgå verkställighet av

förvandlingsstraff för böter, har föranlett yttranden från riksåklagarämbetet,

hovrätten för Västra Sverige, statsåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län.

Riksåklagarämbetet finner, att •— eftersom det här är fråga om en avvikelse

från den svenska bötesverkställighetslagen — nödiga bestämmelser i

detta hänseende bör införas i den föreslagna lagen.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att ett godtagande av utkastets

ståndpunkt i denna del skulle -—- eftersom 1937 års lag om verkställighet

av bötesstraff stadgar annan ordning — innebära parallell tillämpning härstädes

av två skilda system. Detta skulle medföra en i vissa fall från rättvisesynpunkt

icke tilltalande inkongruens:

Som exempel må nämnas att en i Danmark bötfälld, sedermera hitkommen

svensk, beträffande vilken framställning om straffverkställighet bifallits,

komme att kunna ernå avbrytande av påbörjat förvandlingsstraff genom

att betala böterna, under det att hans i Sverige bötfällda landsmän ej

få erlägga betalning i motsvarande situation utan måste utstå sina förvandlingsstraff.

Dylika fall torde komma att för det allmänna rättsmedvetandet

framstå såsom stötande.

Statsåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

slutligen ifrågasätter, huruvida icke den svenska lagstiftningen i förevarande

hänseende borde ändras till överensstämmelse med vad som gäller i

övriga nordiska länder.

Departementschefen. Möjligheten alt här i riket verkställa ett i annat nordiskt

land ådömt frihetsstraff bör uppenbarligen i främsta rummet avse

svenska medborgare och utlänningar med hemvist här i landet, överfly It
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Mctj:ts proposition nr 203 år 1962

ning av verkställigheten torde emellertid ej böra begränsas till dessa kategorier.

En utlänning kan ha fastare anknytning till Sverige än till annat

nordiskt land utan att därför kunna sägas ha hemvist här. Tillämpningsområdet

bör därför vidgas till att i viss utsträckning avse även utlänningar, som

uppehåller sig i Sverige utan att äga hemvist här.

Enbart det faktum att vederbörande uppehåller sig här i riket kan dock

icke utgöra tillräcklig anledning att bifalla en framställning om överflyttning

av verkställighet. I promemorian betonas, att någon ovillkorlig skyldighet

att verkställa i annat nordiskt land ådömt frihetsstraff icke bör föreligga

beträffande person, som utan att i övrigt ha närmare anknytning till

Sverige uppehåller sig här. Under remissbehandlingen har också riktats invändningar

mot att sådana utlänningar skall tillåtas avtjäna straff i Sverige.

Tillfällig vistelse här i riket bör endast undantagsvis kunna åberopas som

skäl till verkställighet av utländsk dom. Ett exempel skulle kunna vara att

en brottsling utan särskild anknytning till något nordiskt land dömes i ett

land men gripes och skall avtjäna straff för annat brott här. Såväl den myndighet

i domslandet, vilken gör framställningen, som den prövande myndigheten

i verkställighetslandet har att med beaktande av samtliga föreliggande

omständigheter taga ställning till huruvida en överflyttning är påkallad.

Det torde ej vara ändamålsenligt att uppställa krav på viss tids vistelse

i verkställighetslandet. I lagtexten bör emellertid tydligt anges, att då

tråga är om utlänningar, som icke har hemvist här, framställning om verkställighetsöverflyttning

bör bifallas endast, då det befinnes lämpligare att

verkställigheten sker här än i domslandet.

Vid prövning av frågan, om verkställighet skall ske här, bör givetvis beaktas

huruvida lagöverträdaren med stöd av utlänningslagstiftningen bör

avlägsnas från landet. Det torde därför vara befogat, att utlänningskommissionens

yttrande inhämtas, innan slutlig ställning tages till framställning

om att i annat nordiskt land dömd utlänning skall få sitt straff verkställt

här i landet. Eftersom framställningar om överflyttning av verkställigheten

hit i de allra flesta fall torde komma att gälla svenska medborgare,

skulle ett sådant remissförfarande i de återstående fallen icke i någon högre

grad tynga överflyttningsförfarandet. Formerna för detta samråd torde få

regleras i administrativ ordning.

Såsom nämnts vid 2 § är icke avsikten att ändra den nu tillämpade principen

vid samarbetet beträffande verkställighet av böter, d. v. s. att frågan

om förvandling och bestämmande av förvandlingsstraff avgöres av myndighet

i domslandet. Beträffande överflyttning av verkställigheten av sålunda

bestämt förvandlingsstraff har under remissbehandlingen anförts, att de i

promemorian föreslagna reglerna innebär att förening av utländska och

svenska förvandlingsstraff ej sker och att de i svensk lag stadgade begränsningarna

i fråga om böters förvandlingsbarhet ej iakttages. Resultatet kan

för de dömdas del bli strängare än vad det skulle ha blivit med tillämpning

av svenska bötesförvandlingsregler. Då reglerna om bötesförvandling ej är

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

31

utformade på samma sätt i de olika nordiska länderna, kan det icke undvikas,

att vid ett verkställighetssamarbete skilda principer kommer att bryta

sig mot varandra. Jag har redan vid redogörelsen för de allmänna grunderna

för verkställighetssamarbetet framhållit, att man bör basera samarbetet

på principen att någon omprövning icke sker av dom som meddelats i annat

land. Detta bör gälla även förvandlingsstraffen, och jag anser mig sålunda

kunna biträda den i promemorian redovisade lösningen. Det betyder,

att det i vissa fall blir strängare men i andra fall lindrigare resultat för den

bötfällde än om svenska regler tillämpats. När det gäller sammanträffande

av flera straff må framhållas, att betydande begränsningar av tillämpningen

av svenska konkurrensregler föreslås också i fråga om frihetsstraff, som

ådömts omedelbart för brott (29 §).

I de andra nordiska länderna, vilka som nämnts tillämpar principen att

i domen utsätta såväl bötesstraff som förvandlingsstraff, ankommer det på de

indrivande myndigheterna att bestämma, när verkställighet av förvandlingsstraffet

skall ske. Beträffande verkställighetssamarbetet i fråga om domar

av detta slag har vid de nordiska överläggningar, som föregått lagförslaget,

enighet vunnits om följande riktlinjer. Vid framställning från annat nordiskt

land om verkställighet här i riket av bötesstraff skall icke samtidigt

begäras, att — i händelse av bristande betalning -—- verkställighet sker av

det i bötesdomen utsatta förvandlingsstraffet annat än då tillräcklig utredning

redan förebragts i domslandet om att den dömde har underlåtit att betala

böterna på grund av tredska eller annan omständighet, som motiverar

att förvandlingsstraffet går i verkställighet. I övriga fall — där till en början

alltså begäres verkställighet endast av bötesstraffet — skall det åligga

den svenska indrivningsmyndigheten att, om böterna ej till fullo betalas,

till vederbörande myndighet i domslandet redovisa anledningen till att indrivningen

ej kunnat slutföras. Sistnämnda myndighet prövar därefter, huruvida

särskild framställning om verkställighet av förvandlingsstraffet skall

göras. Närmare föreskrifter om ett förfarande i överensstämmelse med dessa

riktlinjer torde få ges i de administrativa författningar, som skall utfärdas

i de olika länderna.

Frågan om den dömdes möjligheter att genom betalning undgå verkställighet

av förvandlingsstraff har, såsom tidigare nämnts, i övriga nordiska

länder lösts så, att betalning får ske så länge förvandlingsstraffet ej till

fullo avtjänats, med verkan att förvandlingsstraffet eller vad därav återstår

bortfaller. Enligt svensk rätt får betalning endast i undantagsfall mottagas

efter det domstol i första instans beslutat förvandling. Representanterna

för de övriga länderna har vid de nordiska överläggningarna hävdat, att

överflyttning av verkställigheten icke bör leda till att den dömde avskäres

från den möjlighet att betala, som tillkom honom i domslandet. Även om

det från principiell synpunkt kan riktas invändningar mot all i förevarande

hänseende ett annat system än det svenska tillämpas vid verkställighet

här i landet, har man under överläggningarna icke från svensk sida velat

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

ställa sig avvisande till detta från grannländerna framförda önskemål. Man

har därvid fäst särskild vikt vid att den svenska, från brottsbedömningen

skilda förvandlingsproceduren vid domstol icke har någon direkt motsvarighet

i övriga länder. Ej heller är reglerna om anstånd m. m. utbyggda i samma

utsträckning som här. Det innebär, att verkställighet av det redan bestämda

förvandlingsstraffet i viss mån får aktualitet oftare än vad som

skulle ske enligt svenska regler. Under sådana omständigheter bör den dömde

vid verkställighet här av ett i annat nordiskt land beslutat förvandlingsstraff

icke berövas förmånen av att kunna betala böter även på ett sent

stadium. Bestämmelser härom har upptagits i förslagets 7 § tredje stycket.

6 §.

Paragrafen föreskriver, hur de i samarbetet deltagande ländernas straffarter

skall motsvara varandra vid omvandling av frihetsstraff. Såsom i det

föregående berörts, skall denna omvandling ske enligt schematiska regler.

Det föreslås, att danskt faengsel, finskt tukthus, isländskt fangelsi och

norskt fengsel skall svara mot straffarbete, medan danskt ha;fte, finskt

fängelse, isländskt varöhald och norskt hefte svarar mot fängelse. Dock har

ansetts böra föreskrivas att, om verkställigheten här i riket skall avse

längre tid än två år, straffet alltid skall anses motsvara straffarbete; fängelsestraff

på tider överstigande två år torde endast ytterst sällan förekomma i

vårt land. Straffarbets- och fängelsestraffets längd skall alltid vara densamma

som längden av det straff, vilket begäres verkställt här.

Likartade regler ges i de andra nordiska lagförslagen. Med hänsyn till

fångvårdsmässiga och andra förhållanden har emellertid vissa skiljaktigheter

vid gränsdragningen mellan olika straffarter blivit nödvändiga i de

skilda lagförslagen; i Norge kommer all verkställighet att ske i form av fengsel.

Omvandlingen avses skola ske i det beslut, varigenom framställning om

verkställighetsöverflyttning bifalles. Sådant beslut meddelas enligt 25 § i

Sverige av fångvårdsstyrelsen.

7 §•

Enligt det vid promemorian fogade lagförslaget (7 § första stycket)

skall, om framställning om verkställighet bifallits, det till svensk straffart

omvandlade straffet verkställas såsom hade straffet ådömts här i riket. I

andra stycket ges en regel att strafftiden, om straffet börjat verkställas i

domslandet, skall räknas från verkställighetens början i den staten.

Yttrandena. Några principiella invändningar har under remissbehandlingen

icke riktats mot att enligt första stycket verkställighet efter överflyttning

skall ske i enlighet med svenska regler. Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser det önskvärt att genom en uttrycklig lagregel förebygga, att den

dömde i vad avser möjligheten att erhålla fakultativ villkorlig frigivning

försättes i sämre läge genom överflyttningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt, att andra styckets

avfattning icke täcker det fallet, att verkställighet av dom, meddelad i en av

staterna, har börjat i en annan stat och skall fortsätta i en tredje.

Departementschefen. Regeln i första stycket innebär icke, att dom, meddelad

i annat nordiskt land, måste ha vunnit laga kraft för att få verkställas

här. Enligt 24 § förutsättes blott, att domen är verkställbar i domslandet.

Om verkställigheten överflyttats hit, behandlas den emellertid här som om

den vore en svensk lagakraftvunnen dom. Den i promemorian föreslagna

lagtexten har förtydligats på denna punkt. Under överläggningarna mellan

representanterna för de nordiska justitiedepartementen har enighet rått om att

en i föreskriven ordning lämnad nöjdförklaring i domslandet är tillfyllest,

för att verkställighet skall få ske före fullföljdstidens utgång. Har en icke

lagakraftvunnen dom genom sådan förklaring eller av annan grund blivit

verkställbar i domslandet, kan framställning om överflyttning av verkställigheten

bifallas. Någon tillämpning av de svenska reglerna om nöjdförklaring

blir det ej fråga om. Vid behandlingen av 8 § upptas spörsmålet, under vilka

förutsättningar överflyttning av verkställigheten från Sverige ull annat

land bör ske, innan domen vunnit laga kraft.

Verkställighetsförfarandet följer efter överflyttningsbeslutet helt de svenska

reglerna. En parallell tillämpning av domslandels och verkställighetslandets

regler är omöjlig redan av den anledningen, att fångvårdens organisatoriska

förhållanden ej är lika i de berörda länderna. Det torde dessutom

vara en nödvändig förutsättning för samarbetet, att verkställighetsöverflyttningarna

i så liten utsträckning som möjligt medför, att skilda principer

tillämpas beträffande dem som är föremål för kriminalvård inom landet.

Såsom tidigare nämnts har man dock funnit sig böra i viss mån göra avsteg

från denna grundsats beträffande förvandlingsstraff för böter.

Vad nu anförts bör gälla även tillämpning av regler om villkorlig frigivning.

Jag kan därför icke biträda det av hovrätten över Skåne och Blekinge

framförda yrkandet. Det må för övrigt anmärkas, att efter de under år 1061

genomförda ändringarna i lagen om villkorlig frigivning de svenska reglerna

knappast kan leda till en markant sämre ställning för den dömde än domslandets

regler. Beträffande reglerna om villkorlig frigivning i de nordiska

länderna torde få lämnas en redogörelse i det följande i avsnittet om tillsyn

över villkorligt frigiven.

Är fråga om verkställighet här i riket av straffåterstod efter förverkande

av villkorligt medgiven frihet, får framställningen avse denna återstod, vilken

i enlighet med reglerna i 14 § första stycket lagen om villkorlig frigivning

och 22 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. blir att anse

som nytt straff såvitt avser ny villkorlig frigivning och beräkning av strafftiden.

I fråga om preskription av det i annat nordiskt land ådömda straffet meddelas

en särskild regel i 31 § första stycket. Beträffande rättsverkan i övrigt

av utländsk dom, som verkställes här i riket, ges bestämmelser i 29 §

3 Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

första stycket. Frågan om möjligheterna att nedsätta eller eftergiva straffet

genom beslut om nåd behandlas i 31 §.

Om någon gång skulle bli fråga om att med stöd av förevarande lagstiftning

flytta verkställigheten av ett straff mer än en gång, torde andra styckets

regel om beräkning av strafftidens början få tillämpas analogt. Det

synes ej vara påkallat att tynga lagtexten med en särskild regel angående

sådana fall.

I tredje stycket av paragrafen torde beträffande förvandlingsstraff för

böter få upptagas de bestämmelser om betydelsen av att böter betalas, som jag

berört vid 5 §. Jag vill här endast ytterligare framhålla, att betalning med

verkan att förvandlingsstraffet bortfaller kan ske såväl före verkställighetens

början som efter det att straffet börjat avtjänas. Om böterna endast

delvis betalats, torde det i domen bestämda förvandlingsstraffet få nedsättas

proportionellt. För att få en enkel regel bör detta gälla även då, såsom i

Finland, i domslandet ej sker någon reduktion av förvandlingsstraff annat

än om hela bötesbeloppet erlägges.

8 §.

I denna paragraf upptages bestämmelser om verkställighet i Danmark,

Finland, Island eller Norge av frihetsstraff, som ådömts här i riket. Paragrafen

motsvarar 8 § i det vid 1961 års departementspromemoria fogade lagutkastet.

I promemorian är 8 § avfattad i överensstämmelse med utkastets 5 §.

Svensk dom å straffarbete eller fängelse — vari inbegripes även fängelse

som förvandlingsstraff för böter — föreslås kunna verkställas i Danmark,

Finland eller Norge, om den dömde är medborgare i det landet eller har

hemvist där eller uppehåller sig där, när verkställighet skall ske.

Den föreslagna regeln innebär alltså, att vistelse i det andra landet är tillräcklig

förutsättning för verkställighetsöverflyttning. Härom anföres, att

verkställighet i Danmark, Finland eller Norge i första hand torde böra ifrågakomma

beträffande danska, finska eller norska medborgare, för vilka

föreligger förordnande om förvisning, som skall gå i verkställighet, eller för

vilka eljest gäller på utlänningslagstiftningen grundat förbud att vistas här i

riket. Även eljest kan det enligt promemorian ofta vara lämpligt, att nordiska

medborgare, som icke har hemvist här i riket eller mera varaktigt

uppehåller sig här, får undergå straffet i sitt hemland. Beträffande utlänning,

som dömts under tillfällig vistelse här i riket och som vid tiden för

verkställigheten befinner sig i annat nordiskt land, uttalas att det kan vara

lämpligt att verkställigheten sker i vistelselandet, varigenom ett utlämningsförfarande

undvikes. I fråga om svenska medborgare eller andra personer

med hemvist här i riket framhålles, att spörsmålet om verkställighet

utomlands har ringa praktisk betydelse. Avsikten är icke att bereda dem

möjlighet att få frihetsstraff verkställt i annat nordiskt land genom att de

tillfälligt beger sig dit, när verkställighet blir aktuell.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Enligt 60 § utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 får dom eller beslut

om förvisning ej verkställas, förrän utlänningen samtidigt ådömt ovillkorligt

frihetsstraff blivit verkställt. Från denna regel bör enligt promemorian

göras undantag för de fall, då frihetsstraffet skall verkställas i annat nordiskt

land. I sådant fall bör förvisningen få anses verkställd i och med att

den dömde överföres till det andra landet för att undergå frihetsstraffet.

Yttrandena. Överensstämmelsen mellan vad som i departementspromemorian

angivits såsom förutsättningar för bifall till framställning från annat

nordiskt land om verkställighet här och för verkställighet av svensk dom i

något av dessa länder har medfört, att remissinstanserna yttrat sig över

5 och 8 §§ i ett sammanhang. Den remisskritik, som redovisats under 5 §,

har gällt bestämmelsen att överflyttning av verkställighet skall få ske även

till land, där den dömde endast tillfälligt uppehåller sig. Utlänningskommissionen

uttalar i anslutning till 8 §, att kommissionen i och för sig icke har

något att erinra mot att person, som i Sverige ådömts frihetsstraff, får avtjäna

detta i annan nordisk stat, även om han, då verkställigheten blir aktuell,

endast tillfälligt uppehåller sig i denna stat. Med hänsyn till att kommissionen

vid granskningen av 5 § avstyrkt att tillfällig vistelse här i landet

skall få utgöra grund för överflyttning av verkställigheten hit, anser emellertid

kommissionen det följdriktigt att bestämmelserna om verkställighet i

annan nordisk stat av här ådömt frihetsstraff icke får omfatta personer,

som vid verkställighetens början faktiskt uppehåller sig i den andra staten

men ej har hemvist där. Också andra remissinstanser har vid sin kritik av

5 § utgått från att en begränsning där av överflyttningsmöjligheterna måste

åtföljas av en motsvarande begränsning i 8 §.

Svea hovrätt påpekar, att på grund av innehållet i 1 § utlänningslagen

(jfr 71 § samma lag) utlänning ej må tvingas att lämna riket i annat fall

eller i annan ordning än som anges i nämnda lag. Konsekvensen härav torde

enligt hovrätten vara, att en här till frihetsstraff dömd dansk, finsk eller

norsk medborgare icke mot sin vilja kan överföras från Sverige till sitt hemland

för verkställighet där av straffet, med mindre beslut om förvisning eller

utlämning föreligger. Därest brottsligheten är jämförelsevis lindrig torde

emellertid, oaktat den dömde kanske ej äger någon anknytning till domslandet,

skäl saknas att döma till förvisning; för sådana fall synes hovrätten

en bestämmelse böra införas, varigenom en överföring tvångsvis till

hemlandet för straffverkställighet där möjliggöres.

Departementschefen. Såsom jag anfört i anslutning till 5 § torde enbart

den omständigheten, att eu till frihetsstraff dömd person uppehåller sig i

annat land än domslandet, ej få utgöra tillräcklig anledning att överflytta

verkställigheten till vistelselandet. Avfattningen av förevarande paragraf

bör därför ändras i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande

5 §.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

För överflyttande av verkställigheten till annat nordiskt land har icke

uppställts krav på att domen vunnit laga kraft. Det förutsättes, att i de övriga

ländernas lagar upptages motsvarighet till 24 § andra stycket i det

svenska lagförslaget, enligt vilket det icke kräves mer än att domen är verkställbar

i domslandet. För svensk rätts del skulle det sagda innebära att, så

snart här i landet meddelad dom får verkställas här utan hinder av att den

ej vunnit laga kraft (se 6 och 7 §§ lagen den 21 december 1945 om verkställighet

av frihetsstraff m. m.), domen efter vederbörlig framställning

därom kan gå i verkställighet i Danmark, Finland, Island eller Norge. Även

om laga kraft ej bör krävas för att en svensk dom skall få verkställas i annat

nordiskt land, torde det emellertid ofta vara mindre lämpligt att verkställighet

påbörjas i annat land, innan det är klart att domen står fast. Om

åklagaren fullföljer målet till högre rätt, kan handläggningen där försvåras,

därest den tilltalade för verkställighet av straffet överförts till annat land.

Onödiga komplikationer kan vidare vållas, om påföljden ändras exempelvis

till ungdomsfängelse eller förvaring. I tillämpningsbestämmelser till den

föreslagna lagen torde kunna föreskrivas, att fångvårdsstyrelsen icke innan

domen vunnit laga kraft bör göra framställning om att den dömde överföres

till annat nordiskt land för verkställighet av straffet, med mindre särskilda

skäl är därtill. Sådana skäl kan föreligga, om den dömde i samband med

nöjdförklaring anhållit, att straffet måtte verkställas i hans hemland, och

åklagaren i målet förklarar sig icke ha något att erinra mot att verkställigheten

överflyttas dit utan avbidan på att domen vinner laga kraft.

I paragrafens andra stj^cke torde få upptagas en regel om beräkning av

strafftid i visst fall, då den dömde skall överföras från Sverige till annat

nordiskt land. Bestämmelsen har närmast betydelse för de myndigheter,

som i andra nordiska länder har att ombesörja verkställighet av svenska domar,

och den kunde med hänsyn härtill närmast anses ha sin plats i verkställighetsländernas

lagar. Med hänsyn till att vad här föreslås avviker från

bestämmelserna i 17 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. in., torde

dock ett uttryckligt stadgande böra meddelas i den svenska lagen.

Såsom Svea hovrätt anfört bör den dömde enligt förevarande paragraf

kunna överföras till annat land för straffverkställighet även i andra fall än

då han skall utlämnas eller beslut enligt utlänningslagen föreligger. Frågan

om den jämkning av utlänningslagen som föranledes härav upptages i det

följande. I administrativ väg torde få meddelas föreskrifter om hur den dömde

skall överföras till det land, där straffet skall verkställas, och även ges

bestämmelser om samordning av myndigheternas verksamhet i de fall då

samtidigt skall verkställas beslut om den dömdes avlägsnande från riket

enligt utlänningslagstiftningen.

Paragrafen avser endast att reglera frågan om verkställighet utomlands

av svensk dom å frihetsstraff. I andra avseenden, t. ex. i fråga om bestämmande

av straff eller annan påföljd om den dömde lagföres här i riket för

nytt brott, blir den tidigare domens rättsverkningar att bedöma enligt svensk

lag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

9 §•

Enligt 7 § lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge gäller som allmänt villkor att den utlämnade icke

får i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott, som begåtts

före utlämningen, eller utlämnas till en tredje stat med anledning av brott,

som han begått före utlämningen; undantag kan förekomma, bl. a. om

Kungl. Maj :t enligt lagens 18 § lämnar medgivande därtill.

Motsvarande begränsningar har enligt departementspromemorian ansetts

böra uppställas, när det gäller överförande till annat nordiskt land för

verkställighet av frihetsstraff. I första stycket av paragrafen upptages därför

en hänvisning till 7 och 18 §§ i den nordiska utlämningslagen. Om det

land, hos vilket verkställighet av svensk dom begäres, icke anser sig kunna

tillmötesgå de från svensk sida förutsatta villkoren, blir en följd av bestämmelsen,

att något överförande för verkställighet icke bör komma till

stånd. Undantag från dessa bestämmelser föreslås, i andra stycket av paragrafen,

om den dömde på grund av förordnande om förvisning eller utvisning

skall befordras till det land, där verkställighet av frihetsstraff skall

ske. Detta undantag från huvudregeln avses skola gälla oberoende av om

förvisning beslutats i samband med ådömandet av frihetsstraffet eller i en

tidigare dom.

Yttrandena. Statens utlänningskommission har uttalat, att den icke har

något att erinra mot de i paragrafen föreslagna bestämmelserna, förutsatt

att vid verkställighet av förvisnings- eller utvisningsbeslut utlänningslagens

bestämmelser härom iakttages.

Beträffande stadgandet i det föreslagna andra stycket av paragrafen har

utlänningsnämnden anfört att — såvitt nämnden kan bedöma — stadgandet

bör utvidgas att omfatta även fall, då beträffande den dömde föreligger förpassningsbeslut,

som är verkställbart till det land, där straffverkställighet

begäres. Ej heller i sådant fall föreligger nämligen skäl att uppställa några

särskilda villkor att iakttagas i straffverkställighetslandet. Enligt nämndens

uppfattning bör också bestämmelsens avfattning jämkas så, att därav tydligare

framgår, att för dess tillämplighet kräves, att beslutet om den dömdes

avlägsnande ur riket enligt utlänningslagens föreskrifter må verkställas

till den andra staten.

Departementschefen. Den föreslagna lagstiftningen har icke till syfte att

komplettera utlänningslagstiftningens regler, när det gäller att avlägsna utlänningar

från Sverige. Avsikten är att främja en ändamålsenlig behandling

av dem som dömts till frihetsstraff; verkan av en tvångsförflyttning

av den dömde enligt förevarande lag bör om möjligt begränsas till vad som

sammanhänger därmed. Liksom i fråga om utlämning torde därför böra

uppställas villkor vid den dömdes överförande till annat land. Detta synes

såsom föreslagits i promemorian kunna ske genom hänvisning till 7 och

18 §§ i den nordiska utlämningslagen. Innebörden av denna hänvisning

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

blir att, när från svensk sida framställning göres om överflyttning av verkställighet,

det sker endast under förutsättning att de villkor som nämnes i

nyssnämnda 7 § respekteras. Hänvisningen till 18 § i nordiska utlämningslagen

innebär, att Kungl. Maj :t på framställning av myndighet i verkställighetslandet

kan dispensera från ifrågavarande villkor; sådant ärende

kommer att handläggas enligt reglerna i sistnämnda lag.

Föreligger beslut att den dömde skall avlägsnas ur riket, finns såsom anföres

i promemorian ej anledning att uppställa några särskilda villkor, som

skall iakttagas i verkställighetslandet. Stadgandet härom i paragrafens andra

stycke torde böra jämkas på sätt utlänningsnämnden föreslagit.

Beträffande iakttagande här i riket av villkor, som uppställts vid överflyttning

hit av domsverkställighet, upptages bestämmelser i 28 §.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

I fråga om villkorlig dom gäller i de nordiska länderna bl. a. följande.

I Finland förekommer endast den form av villkorlig dom, som innebär anstånd

med verkställighet av ådömt straff, medan i Danmark, Island, Norge

och Sverige villkorlig dom kan meddelas även i form av villkorligt anstånd

med straffs ådömande. De danska, isländska, norska och svenska reglerna

om meddelande av föreskrifter och övervakning under prövotiden

överensstämmer i stort sett med varandra. Vad Finland beträffar meddelas

särskilda föreskrifter endast för fullgörande av skadeståndsskyldighet, och

övervakning förekommer blott, när den dömde icke fyllt 21 år. Enligt den

danska strafflagen kan prövotiden i allmänhet ej överstiga tre år, men under

särskilda omständigheter kan en prövotid på högst fem år bestämmas;

förlängning kan ske längst till fem år. övervakning kan anordnas under

prövotiden eller en del av denna. I Finland skall prövotiden bestämmas till

lägst två och högst fem år och den fastställda prövotiden kan icke förlängas.

De isländska reglerna har väsentligen samma innehåll som de

danska. I Norge är prövotiden två år men den kan på grund av särskilda

omständigheter sättas högre, upp till fem år. Prövotiden kan förlängas till

högst fem år. övervakning under hela prövotiden eller en del av denna kan

föreskrivas. Vad slutligen angår Sverige är prövotiden i allmänhet tre år, vilken

tid kan förlängas med högst två år. Där övervakning anordnas, består

den i princip under hela prövotiden, men övervakningen kan genom särskilt

beslut upphöra före prövotidens utgång.

I förevarande avsnitt regleras i 10—13 §§ frågan om övervakning här i

riket av den som erhållit villkorlig dom i Danmark, Finland, Island eller

Norge, medan övervakning i annat nordiskt land av person, som här i riket

erhållit villkorlig dom, behandlas i 15 och 16 §§. Till 10—13 §§ ansluter

sig regeln i 14 § om förverkande här av villkorlig dom, som meddelats i

annat nordiskt land men ej givit anledning till övervakning här i landet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

10 §•

Möjligheten till övervakning av villkorligt dömd i annat land än domslandet

bör enligt departementspromemorian vara oberoende av den dömdes

nationalitet; det väsentliga för att övervakning skall få anordnas

här är att den i annat nordiskt land dömde kommer att vistas här i riket.

Det förutsättes, att den dömde själv beger sig eller har begivit sig hit. Någon

tvångsvis förflyttning är det icke fråga om.

Stadgandet i förevarande paragraf har enligt förslaget avseende på alla

former av villkorlig dom, som är förenad med övervakning.

Yttrandena. Under hänvisning till de svårigheter, som måste uppstå då

svensk domstol — efter att ha förklarat ett av utländsk domstol medgivet

anstånd med straffs ådömande förverkat — skall utmäta straff för den

brottslighet, som omfattas av den i annat land meddelade villkorliga domen,

har riksåklagarämbetet ifrågasatt en begränsning av stadgandet till att

avse domar, vari meddelats villkorligt anstånd med straffs verkställande.

Utlänningskommissionen har förklarat sig intet ha att erinra mot att

övervakning —- och tillsyn enligt 17 § — här i riket anordnas beträffande

personer, som lagligen uppehåller sig här.

Poliskammaren i Malmö anser, att domstols möjligheter att beträffande

eget lands medborgare i samband med villkorlig dom föreskriva vistelseort

i annat nordiskt land, till vilket den dömde i övrigt saknar anknytning,

bör begränsas till rena undantagsfall. Betryggande garantier bör föreligga

för alt vederbörande i vistelselandet har möjlighet att genom eget arbete

varaktigt sörja för sin existens. I anslutning härtill har länsstyrelsen i

Malmöhus län framhållit angelägenheten av att, då det gäller övervakning

av villkorligt dömd i annat land än domslandet, prövningen av framställningar

om överflyttning sker restriktivt.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har ifrågasatts en begränsning

av tillämpningen av förevarande stadgande till att gälla endast

villkorlig dom, som avser anstånd med verkställigheten av ådömt straff. En

sådan begränsning kan jag icke tillstyrka. De skäl, som i det föregående anförts

för ett nordiskt samarbete beträffande övervakningen av villkorligt

dömda, talar för att samarbetet redan från början ges en vidsträckt omfattning.

Även om vissa komplikationer kan uppstå särskilt då det gäller förverkande

av villkorliga domar utan utsatt straff torde svårigheterna icke

vara oöverkomliga; detta spörsmål upptages till närmare behandling i det

följande vid 12 §. Det kan vidare nämnas, att ett genomförande av brottsbalksförslagets

regler om villkorlig dom och skyddstillsyn kommer att medföra,

att icke någon svensk dom av förevarande slag får formen av anstånd

med verkställighet av ådömt straff; villkorlig dom och skyddstillsyn har

konstruerats såsom självständiga påföljder. Om samarbetet begränsas på det

sätt som ifrågasatts under remissbehandlingen, skulle därför efter ett ge
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

nomförande av brottsbalken övervakning icke kunna anordnas i annat nordiskt

land beträffande någon som dömts i Sverige.

Givetvis måste, för att överflyttning av övervakning skall få ske, krävas

objektiva skäl på samma sätt som vid överflyttning av verkställighet av frihetsstraff.

Att i lagtexten närmare ange förutsättningarna för att övervakning

av den som dömts i ett nordiskt land skall få anordnas i ett annat är

knappast görligt och enligt min mening ej heller behövligt. Övervakning bör

kunna anordnas i det land där den dömde uppehåller sig, om det icke är

endast rent tillfälligt, eller dit han ämnar återvända eller där han eljest

mera varaktigt ämnar slå sig ned. Det är att observera, att det här icke är

fråga om någon tvångsvis förflyttning av den dömde. Förutsättning för anordnande

av övervakning här i landet bör alltså vara, att den dömde finns

här eller beger sig hit frivilligt. Den föreslagna lagstiftningen syftar icke

till en tillämpning, som innebär att någon genom föreskrift i villkorlig dom

tvingas att bosätta sig i annat nordiskt land än domslandet. Om den dömde

med stöd av utlänningslagstiftningen tvångsvis befordras till annat nordiskt

land, föreligger naturligtvis intet hinder för att övervakning sökes anordnad

där.

Angående förutsättningar i övrigt för bifall till framställning om anordnande

av övervakning här och angående beslutande svensk myndighet stadgas

i 24 och 25 §§.

11 §•

Paragrafen motsvaras av 11 § första stycket i det vid departementspromemorian

fogade lagutkastet.

Det svenska systemet med övervakningsdomstol saknar motsvarighet i

de övriga nordiska länderna. När övervakning anordnas här i riket med anledning

av en dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, måste utses övervakningsdomstol.

Som sådan bör fungera allmänna underrätten i den ort, där

den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma att uppehålla sig. Det

torde få ankomma på den myndighet som bifaller begäran om anordnande

av övervakning, d. v. s. fångvårdsstyrelsen, att sända handlingarna i ärendet

till den underrätt som kommer i fråga. Övervakningsdomstolen skall förordna

övervakare för den dömde. Om den dömde sedermera flyttar inom

landet, kan övervakningsdomstolen besluta att tillsynen å övervakningen

skall flyttas till annan domstol enligt 9 § andra stycket lagen om villkorlig

dom (jfr 12 § i lagförslaget).

12 §.

Av de i denna paragraf upptagna bestämmelserna utgör första stycket en

omarbetning av 11 § andra stycket och 12 § första stycket i det vid departementspromemorian

fogade utkastet till lagtext. Paragrafens andra och tredje

stycken motsvarar 12 § andra och tredje styckena i utkastet.

I första stycket av förevarande paragraf regleras frågor om prövotidens

längd samt om tillämpligheten av föreskrifter, som meddelats i domslandet,

och av svensk lag om villkorlig dom. Andra stycket handlar om påföljd vid

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

förverkande av villkorlig dom. Tredje stycket avser giltigheten här i landet

av beslut i annat nordiskt land rörande den villkorliga domen.

Beträffande prövotidens längd föreslås i departementspromemorian, att

den i domen bestämda prövotiden skall gälla här i landet, även om den är

längre än vad som normalt gäller för svenska villkorliga domar. Därest fråga

om förlängning av prövotiden skulle uppkomma efter det att övervakningen

flyttats hit, får emellertid förutsättningarna härför prövas enligt

den svenska lagens regler.

De föreskrifter som i den villkorliga domen eller eljest i domslandet före

överflyttningen har meddelats angående den dömdes åligganden under prövotiden

-— såsom beträffande avhållsamhet från rusdrycker och fullgörande

av skadeståndsskyldighet — föreslås i promemorian gälla även här i riket.

Det tillägges emellertid, att övervakningsdomstolen bör få meddela

ändrade föreskrifter redan i samband med övervakningens upptagande, om

det erfordras för anpassning till svenska förhållanden eller av annan anledning.

1 övrigt bör enligt promemorian svensk lagstiftning angående villkorlig

dom äga tillämpning. Rätten skall alltså kunna förklara den villkorliga

domen förverkad, om det påkallas på grund av att den dömde begår nytt

brott eller eljest på grund av hans uppförande.

Angående det fall, att förverkande av det villkorliga anståndet sker, anföres

i promemorian:

Har den villkorliga domen avsett anstånd med ådömande av straff, skall

rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd

som kan följa å brottet. Det förutsättes alltså, att gärningen är straffbelagd

även enligt svensk rätt, vilket väl också regelmässigt torde komma att vara

förhållandet. Framför allt i sådana fall, då den villkorliga domen avser flera

gärningar, kan emellertid stundom inträffa, att någon av dessa icke är

kriminaliserad hos oss eller att vår kriminalisering endast åsyftar gärning

begången i Sverige. I en dylik situation kan svensk domstol tydligen icke

vid förverkande av det villkorliga anståndet döma till ansvar för ifrågavarande

gärning, utan domstolen får nöja sig med att utmäta straff för övriga

brott. Vad nu anförts äger tillämpning jämväl, när anståndet avser

verkställighet av straff och förverkandet sker på grund av ny brottslighet;

av 25 § framgår att därvid svenska regler om ådömande av gemensam påföljd

skall tillämpas. Vid förverkande kan även ifrågakomma tillämpning

av 2 och 3 §§ ungdomsfängelselagen och 2 § lagen om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt. Om emellertid förverkande sker utan att det i domen

utsatta straffet skall förändras enligt 13 § 1 mom. lagen om villkorlig

dom eller ersättas av ungdomsfängelse eller förvaring, skall det i Danmark,

Finland eller Norge bestämda straffet verkställas. År fråga om frihetsstraff,

skall straffet i samband med förverkandet av anståndet ändras till svensk

straffart enligt bestämmelserna i 6 §. Bötesstraff skall omvandlas till motsvarande

belopp i svenskt mynt och blir därefter att betrakta såsom ett

svenskt bötesstraff; erlagt bötesbelopp skall redovisas enligt vanliga regler

och böterna kan i händelse av bristande betalning förvandlas enligt svensk

lag.

Även om övervakningen av eu i annat nordiskt land dömd person utövas

bär i riket, skall enligt promemorian i vissa fall beslut kunna meddelas i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

domslandet, innefattande ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga

domen, eller i annat nordiskt land än Sverige om förverkande av

anståndet. Sådant beslut skall äga giltighet här. I promemorian anföres angående

beslut om förverkande följande:

Innebörden härav är, att någon fortsatt övervakning icke ifrågakommer

och att vad som bestämts om prövotid och föreskrifter icke längre gäller.

Men det betyder också, att förverkande av anståndet icke därefter kan ske

här i riket, t. ex. om den dömde lagföres för brott som han begått medan

prövotiden ännu löpte. Beslutet om förverkande skall överhuvud ha samma

betydelse som om det meddelats av domstol här i riket, dock med den skillnaden

att någon verkställighet av det i den villkorliga domen utsatta straffet

eller det straff som ådömts i samband med förverkandet icke sker här

i landet, med mindre särskild framställning göres därom.

Yttrandena. De i departementspromemorian föreslagna bestämmelserna

om prövotidens längd har av riksåklagarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, statsåklagaren i Göteborg, Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten

i Malmö befunnits i viss mån oklara. Det påpekas, att med lagtextens

utformning hinder icke synes möta att med stöd av svensk lag förlänga

den maximitid av fem år, som må vara bestämd i dansk eller finsk dom, till

en sammanlagd längd av sju år. Med hänsyn härtill ifrågasättes, om icke

lagtexten bör utformas så, att prövotiden icke kan förlängas utöver den

enligt svensk rätt gällande längsta tiden.

Såväl riksåklagarämbetet som Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,

Stockholms rådhusrätt och Göteborgs rådhusrätt har ställt sig kritiska till

de i promemorian föreslagna reglerna om förverkande av en i annat nordiskt

land meddelad villkorlig dom. Kritiken hänför sig främst till det fall, att

svensk domstol vid förverkande av anstånd med straffs ådömande skall med

tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd för brottet.

Stockholms rådhusrätt anför, att flera svårigheter är förknippade med

ett förfarande, genom vilket den svenska domstolen först skall söka bilda

sig en uppfattning om vilken eller vilka gärningar sakerförklaringen avser

och i samband därmed pröva huruvida domen omfattar gärning, som ej är

straffbelagd i Sverige, samt därefter under åberopande av svenska lagrum

och brottsbenämningar utmäta straff för den eller de gärningar som är

straffbelagda i Sverige. Att fastställa vad sakerförklaringen avser är särskilt

vanskligt, när domen gäller förseelser mot specialförfattningar. Då det

blir fråga om att fastställa, huruvida domen upptager gärning, som icke

är straffbelagd i Sverige, kan nya svårigheter uppkomma. Rådhusrätten anför

vidare:

Även det förhållandet, att straffmätningen skall utföras av domstol i annat

land än det, där den villkorliga domen meddelats, måste betecknas såsom

mindre tillfredsställande bland annat av den anledningen att det innebär

en betydande förändring av de förutsättningar under vilka den villkorliga

domen tillkommit; den utländska domstolen och parterna i målet torde

ha utgått från att straffet vid förverkande av det villkorliga anståndet skulle

komma att bestämmas av domstol i domslandet och sålunda med beaktande

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

av samtliga med sakerförklaringen avsedda gärningar samt med tillämpning

av domslandets straffskalor och där rådande straffmätningspraxis. I

de båda sist nämnda hänseendena kan avsevärda olikheter föreligga mellan

de nordiska länderna.

På grund av de påpekade olägenheterna med den föreslagna anordningen

ifrågasätter rådhusrätten, om icke i föreliggande situation ådömande av

straff bör anförtros endast domstol i det land, där domen meddelats. Rådhusrätten

föreslår, att 12 § andra stycket i lagutkastet ändras på sådant sätt

att svensk domstol, då fråga om förverkande av villkorligt anstånd med

ådömande av straff uppkommit, endast skall ha att pröva huruvida förverkande

skall ske och att domstolen, om sådant förverkande beslutas, skall

överlämna åt den domstol, som meddelat den villkorliga domen, att ådöma

straff för den därmed avsedda brottsligheten. Hovrätten för Västra Sverige

anser tillrådligt, att — för den händelse framställning om anordnande av

övervakning avser villkorligt dömd, vars brottslighet till ej ringa del hänför

sig till gärning för vilken svensk domstol icke kan bestämma påföljd —

framställningen avböjes. Svea hovrätt uttalar, att den svenska domstolen

— därest icke frågan hänskjutes till myndighet i den andra staten — ej kan

undgå att självständigt utmäta straff för de brott, som avses med domen.

En möjlighet att i allt fall i rent formellt hänseende kringgå de med en bedömning

jämlikt svensk lag förenade svårigheterna vore, att den svenska

domstolen finge tillämpa de i den villkorliga domens nationella lag föreskrivna

straffskalorna, omvandlade i svenska straffarter enligt reglerna

i 6 § lagutkastet; uppenbart är emellertid, att en dylik straffmätning efter

utländsk lag skulle innebära ett betydande avsteg från eljest gällande straffrättsliga

principer och skulle te sig främmande för domstolen, bl. a. i fråga

om sådana gärningar, vilka icke straffbelagts enligt svensk lag.

Vad beträffar förverkande av villkorligt anstånd med straffverkställighet,

har den kritik, som under remissbehandlingen riktats mot de i 12 §

andra stycket givna bestämmelserna, avseende endast å det fall, att förverkandet

sker på grund av ny brottslighet. Vad som härutinnan anförts

torde därför få redovisas i samband med den av remissmyndigheterna framställda

kritiken mot de föreslagna reglerna för brottskonkurrens. Till denna

fråga återkommer jag vid 29 §.

I fråga om den föreslagna regeln angående giltighet i verkställighetslandet

av beslut i domslandet framhåller hovrätten över Skåne och Blekinge,

att konkurrerande beslut kan komma att fattas samt att det ej är helt klart,

hur konflikter mellan motstridande beslut skall lösas. Hovrätten framhåller

vikten av att behörig myndighet i domslandet får tillfälle att yttra sig, innan

beslut fattas i verkställighetslandet. Att beslut i domslandet icke kan fattas

utan att myndigheten där, genom yttrande från myndighet i verkställighetslandet,

tagit kännedom om de aktuella förhållandena synes hovrätten

uppenbart.

Departementschefen. De i promemorian föreslagna bestämmelserna rörande

prövotidens längd är såsom flera remissinstanser anmärkt i behov av

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

förtydligande. I samband med att bestämmelserna förts över från 11 § till

12 § har föreskriften i sistnämnda paragrafs första stycke om tillämpligheten

av svensk lagstiftnings regler om villkorlig dom försetts med ett tillägg,

som klart anger, alt prövotiden ej får förlängas utöver den enligt svensk

rätt gällande längsta tiden, fem år. Även i övrigt har en omformulering

skett för alt bestämmelserna skall bättre anpassas till vad som gäller enligt

lagstiftningen om villkorlig dom i de andra nordiska länderna. Vad i annat

land bestämts om övervakningstid skall tillämpas också i de fall, då denna

redan från början förklarats avse endast en del av prövotiden. Så länge prövotiden

löper kan emellertid den dömde, om övervakningen upphört, på

nytt ställas under övervakning under de förutsättningar som anges i den

svenska lagen om villkorlig dom. Över huvud taget skall vad i 12 § stadgas

äga tillämpning så snart övervakning anordnats här, även om övervakningen

sedermera upphört.

I princip torde den i annat nordiskt land meddelade domen böra vara bestämmande

för utformningen av övervakningen här i riket. Det är emellertid

nödvändigt, att den svenska övervakningsdomstolen erhåller befogenhet

att upphäva eller ändra i domen meddelade föreskrifter i den mån det erfordras

för anpassning till svenska förhållanden och den dömdes situation i

Sverige. När övervakningsdomstolen mottagit tillsynen över övervakningen,

bör den genast taga ställning till frågan i vad mån sådana åtgärder är erforderliga.

Denna prövning bör ej ges karaktär av en ny påföljdsbestämning.

Om den dömdes förhållanden sedermera ändras, skall frågan om erforderliga

åtgärder avgöras i enlighet med svensk lagstiftning.

Särskild uppmärksamhet kräver spörsmålet hur man skall förfara då fråga

uppkommer om förverkande av villkorligt medgivet anstånd. Såsom jag

närmare kommer att utveckla vid 29 § föresiås, att 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen

ej skall tillämpas i fråga om de utländska domar som avses med förevarande

lagstiftning. Detta gäller också villkorlig dom, som innebär anstånd

med verkställighet av utsatt straff. Sker förverkande av sådant anstånd —

vilket prövas enligt svenska regler — bör alltså det redan i domen bestämda

straffet verkställas, vare sig anledningen till förverkandet är misskötsamhet

eller nytt brott. Den domstol som beslutar förverkandet bör samtidigt omvandla

det utländska straffet till motsvarande svenska straff.

För det fall, att den villkorliga dom som finnes böra förklaras förverkad

innefattar anstånd med straffs ådömande, har under remissbehandlingen

framhållits åtskilliga svårigheter som kan uppstå, när domstol här i landet

skall bestämma straff enligt svensk lag för gärningar, vilkas beskaffenhet

fastslagits genom sakerförklaring i annat land. De tekniska komplikationer,

som är förknippade med ett samarbete jämväl beträffande domar å villkorligt

anstånd med straffs ådömande, får ej bagatelliseras. Såsom framhållits

vid 10 § kan jag emellertid ej tillstyrka, att samarbetet begränsas till sådana

villkorliga domar, som gäller anstånd med straffs verkställande. Som en utväg

att lösa de problem som kan uppkomma i nu avsedda fall har Stockholms

rådhusrätt föreslagit, att här i riket endast skulle prövas huruvida

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

45

förverkande skall ske, varefter frågan om bestämmande av påföljd skulle

överlämnas till domslandet. En sådan ordning, som skulle innebära att

domstolen i domslandet vid sin prövning av målet är bunden av beslut i tillsynslandet,

huruvida domen skall förverkas eller ej, och som givetvis skulle

få motsvarande tillämpning i fråga om svenska villkorliga domar, är jag

icke beredd att tillstyrka.

När det gäller att bedöma det problem som här föreligger må beträffande

de tillämpningstekniska svårigheterna framhållas, att flertalet domar torde

komma att gälla gärningar, som är kriminaliserade i både domslandet och

verkställighetslandet. Man torde också kunna räkna med att tillfredsställande

uppgifter för bedömningen av brottsligheten i allmänhet står att finna i

den tidigare domen. För sådana fall kan det knappast vara anledning till

betänkligheter mot att påföljd för brottet får bestämmas här i landet. Lämpligt

torde vara att även om framställning om förverkande icke gjorts av allmän

åklagare, åklagare får tillfälle att utföra talan i målet (jfr 19 § andra

stycket lagen om villkorlig dom). För att domstolen, vid förverkande av anstånd

av det slag som nu avses, skall kunna bestämma påföljd för utomlands

begånget brott förutsättes icke något särskilt medgivande av Kungl. Maj :t

enligt 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen. I vissa fall kan förhållandena dock vara

så komplicerade, att en handläggning inför svensk domstol icke är lämplig.

Så kan också vara fallet, om domen avser gärningar som ej är kriminaliserade

i Sverige eller frågan om förverkande aktualiserats på grund av

annan misskötsamhet än brott. I sådana situationer ger förslagets 13 § den

svenska domstolen möjlighet att hänskjuta frågan till myndighet i domslandet.

Med hänsyn till det anförda bör framställning om övervakning här

i riket icke kunna avböjas enbart därför, att brottsligheten är av den art,

att svårigheter skulle uppkomma för svensk domstol vid bestämmande av

påföljd.

När domstolen förklarar villkorligt anstånd med ådömande av straff förverkat,

har den att enligt svensk lag bestämma påföljd för brottet och i förekommande

fall annat brott, för vilket den dömde åtalats i Sverige. Därvid

äger 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen tillämpning. Som påföljd kan också förekomma

ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt (15 § lagen om

villkorlig dom, 2 och 3 §§ lagen om ungdomsfängelse, 2 § lagen om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt). Även när fråga är om förverkande

av anstånd med verkställigheten av ett i domen utsatt straff, finns möjlighet

att ådöma ungdomsfängelse eller förvaring. Enligt förslagets 29 § göres

från de svenska reglerna om sammanträffande av brott och förändring av

straff undantag endast beträffande 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen.

Överenskommelsen om samarbete mellan de nordiska länderna på förevarande

område innebär, att det i princip är myndigheterna i det land där

övervakningen anordnas som har att besluta om erforderliga åtgärder i fråga

om den villkorliga domen. 1 vissa fall skall emellertid myndighet i domslandet

äga besluta härom. Så är fallet, om frågan hänskjutits dit (se 13 §)

eller den dömde där övertygas om annat brott (jfr 15 § tredje stycket).

Även myndighet i annat land skall kunna förklara villkorligt anstånd för
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

verkat (jfr 14 §). Meddelas beslut i enlighet med vad nu sagts i fråga om utländsk

villkorlig dom, beträffande vilken övervakning anordnats här i riket,

torde beslutet såsom föreslagits i promemorian böra äga giltighet här. Det

betyder, att beslut som i domslandet meddelas om annan åtgärd än förverkande

kan komma att konkurrera med beslut i verkställighetslandet. Några

större problem torde detta dock ej medföra, då riskerna för svårigheter torde

kunna elimineras genom att vederbörande myndigheter samråder, innan

beslut fattas rörande den som står under övervakning.

13 §.

Paragrafen, som motsvarar 14 § i det vid departementspromemorian fogade

lagutkastet, innehåller bestämmelse om möjlighet att hänskjuta fråga

om åtgärd mot villkorligt dömd till domslandets myndigheter. Enligt promemorian

bör denna möjlighet stå öppen oavsett om övervakningen av den

villkorligt dömde varit överförd hit eller ej. Det framhålles att, om övervakningen

överflyttats hit, det endast sällan torde finnas anledning för domstolen

att skjuta ifrågavarande spörsmål från sig. Som exempel, då detta

kan vara lämpligt, nämnes det fallet, att den villkorliga domen avser gärning,

som icke är straffbar i Sverige, och frågan gäller förverkande av det

villkorliga anståndet och bestämmande av straff för gärningen.

Departementschefen. Såsom nämnts vid 12 § innebär överflyttning av övervakningen

över den som villkorligt dömts, att det i princip är myndigheterna

i det land där övervakningen utövas som har ansvaret för att erforderliga

åtgärder vidtages. I vissa fall kan det emellertid, som också utvecklats

i det föregående, vara lämpligt att myndighet i domslandet får avgöra

frågan om eventuell åtgärd mot den dömde. Med hänsyn till att enligt huvudregeln

i 12 § vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom skall tillämpas,

när övervakning över den som erhållit villkorlig dom i Danmark, Finland,

Island eller Norge anordnats här, behövs en uttrycklig bestämmelse

om möjlighet att hänskjuta saken till domslandets myndigheter. Stadgande

härom har upptagits i förevarande paragraf. Motsvarande paragraf i promemorian

(14 §) hade en vidsträcktare innebörd och gällde även det fall,

att övervakning ej var anordnad här i riket. Lagbestämmelser i sistnämnda

hänseende torde emellertid icke vara erforderliga; härtill återkommer jag

vid 14 §.

Den i förevarande paragraf föreslagna regeln är fakultativ. Det är icke

avsikten att stadga någon ovillkorlig skyldighet att hänskjuta frågor, som

här avses, till domslandet. Tvärtom bör frågorna i görligaste mån avgöras i

det land där övervakningen utövas.

14 §.

I departementspromemorians lagutkast har motsvarande paragraf ordningsnumret

13. Paragrafen avser förverkande av utomlands meddelad villkorlig

dom, när övervakning ej anordnats här.

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Det framhålles i departementspromemorian att, när någon som blivit

villkorligt dömd i annat nordiskt land ställes under tilltal här i riket på

grund av annat brott, det är angeläget, att brottsligheten i dess helhet kan

komma under bedömande i ett sammanhang. Om övervakning anordnats

här i riket, blir ett sådant enhetligt bedömande möjligt på grund av reglerna

i 12 § andra stycket. Befogenhet att i anledning av annat brott upptaga

fråga om förverkande av den villkorliga domen föreslås tillkomma

svensk domstol även då övervakning ej anordnats här, vare sig detta beror

på att den villkorliga domen ej är förenad med övervakning eller på att

övervakningen ej överflyttats till Sverige. För att slumpmässighet skall

undvikas, bör i princip prövning ske i samtliga fall, där paragrafen kan

tillämpas, vilket förutsätter att erforderliga uppgifter angående villkorliga

domar som meddelats i nordiskt land står till buds. I promemorian framhålles

vidare, att det utan uttrycklig bestämmelse torde vara klart, att stadgandet

icke skall tillämpas, om det villkorliga anståndet redan har förklarats

förverkat i annat nordiskt land.

Yttrandena. Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om det verkligen finns tillräckliga

sakliga skäl att bereda möjlighet för svenska domstolar att förklara

utomlands meddelat villkorligt anstånd förverkat även i fall, då övervakning

icke är anordnad här i riket. Ämbetet framhåller, att en konsekvent

tillämpning av det föreslagna stadgandet torde förutsätta, att svensk domstol

i varje mål om brott, som kan föranleda frihetsstraff, har tillgång till

straffuppgifter rörande den tilltalade från de övriga nordiska länderna.

Även statsåklagaren i Göteborg, med vilken länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län instämmer, understryker de med stadgandet förenade praktiska

svårigheterna och nämner, att åklagarna — med hänsyn till att brottslingar

i allt större utsträckning förövar brott utom det egna landet — i mycket

större antal fall än vad promemorian förutsatt torde bli tvungna att rekvirera

utdrag ur samtliga de nordiska ländernas straffregister.

Departementschefen. Att såväl den brottslighet, över vilken dömts villkorligt,

som den brottslighet, om vilken den dömde övertygas här i riket, bedömes

samtidigt synes mig av humanitära och kriminalpolitiska skäl värt att

eftersträva. Jag biträder därför förslaget om en regel angående möjlighet

att här förklara villkorlig dom förverkad jämväl i fall, då övervakning ej

anordnats här.

Prövning enligt den föreslagna regeln förutsätter kännedom om den tidigare

meddelade villkorliga domen. Av praktiska skäl kan det självfallet

ej komma i fråga att i varje mål, som är av den beskaffenhet att utdrag ur

det svenska straffregistret skall anskaffas, uppgift om tidigare ådömda påföljder

införskaffas från övriga nordiska länder. Sådan rekvisition synes

vara påkallad endast i fall, när den tilltalade är medborgare i annat nordiskt

land eller den i målet tillgängliga personutredningen ger anledning

till antagande, att den tilltalade eljest uppehållit sig där under sådana omständigheter,

att han kan ha erhållit villkorlig dom. Redan nu förekommer

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

visst samarbete mellan straffregisterförande myndigheter i de nordiska länderna.

Frågan om utvidgning av detta samarbete är under övervägande och

har tagits upp vid gemensamma nordiska överläggningar. En tänkbar lösning

på det problem som här föreligger är, att samtliga nordiska domar registreras

i medborgarskapslandets straffregister. Erforderliga uppgifter för

det nordiska verkställighetssamarbetet skulle då för viss person erhållas

genom utdrag från detta register. Vid behandlingen av följdändringar till

den nu föreslagna lagen torde få upptagas frågan om de utökningar av registreringen

och skyldigheten att införskaffa registerutdrag, som verkställighetssamarbetet

förutsätter.

I de fall, som avses i denna paragraf, föreligger icke skyldighet för svensk

domstol att förklara anståndet förverkat. Med hänsyn till att förutsättningarna

för förverkande av villkorlig dom ej är desamma i de olika länderna

kan det — även om svensk lag i princip skall tillämpas vid prövning av förverkandefrågan

— finnas anledning för den svenska domstolen att taga viss

hänsyn till huruvida den nya brottsligheten skulle ha föranlett förverkande

enligt domslandets rätt. Det torde vidare ej sällan finnas skäl att låta

domslandets eller övervakningslandets myndigheter avgöra, vilken ålgärd

som skall vidtagas med avseende å den villkorliga domen. Detta gäller också,

om det nya brottet är av lindrig art och enligt den svenska domstolens

mening därför icke bör leda till förverkande men kan motivera ändrade eller

nya föreskrifter eller förlängning av prövotiden. I promemorians lagförslag

upptogs en uttrycklig regel om att frågan kunde hänskjutas till behörig

myndighet i annat nordiskt land. Då det nu föreliggande förslaget icke

innefattar någon skyldighet för svensk domstol att besluta angående den

utomlands meddelade villkorliga domen, synes det icke vara erforderligt

att i lagen upptaga en sådan regel. Skäl synes emellertid föreligga, att den

svenska domstol som dömer över den nya brottsligheten underrättar vederbörande

myndighet i domslandet eller verkställighetslandet om vad som här

förevarit; bestämmelser härom torde kunna upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

Erforderliga åtgärder kan då vidtagas i det andra landet. I fråga

om svenska förhållanden i motsvarande situation må nämnas, att domstol

utan yrkande kan upptaga fråga om åtgärd med avseende å den villkorliga

domen (12 och 19 §§ lagen om villkorlig dom).

15 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överflyttande av övervakning övei

person, som erhållit villkorlig dom här i landet, till Danmark, Finland, Island

eller Norge. Beträffande de synpunkter, som bör leda till sådan åtgärd,

får hänvisas till vad som anförts vid 10 §. Framställning om överflyttning

göres av övervakningsdomstolen, se 25 § andra stycket.

Sedan övervakningen överflyttats till annat nordiskt land, ankommer det

på detta lands myndigheter att vidtaga erforderliga åtgärder mot den dömde.

Vad därvid beslutas om prövotidens längd, föreskrifter o. dyl. skall enligt

paragrafens andra stycke äga giltighet här. Betydelsen härav framträ
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

49

der, om sedermera här i landet uppkommer fråga om åtgärd mot den dömde

(jfr tredje stycket) eller övervakningen återflyttas hit. Den i andra stycket

givna regeln avser icke förverkande av det villkorliga anståndet; härom

stadgas i 16 §.

Överflyttande av övervakningen till annat nordiskt land innebär i princip,

att svensk myndighet icke längre skall äga vidtaga åtgärd i fråga om

den villkorliga domen. Om den dömde vid svensk domstol övertygas om

annat brott, bör dock sådan åtgärd, däri inbegripet förverkande, kunna beslutas

här; därvid blir 13 § lagen om villkorlig dom att tillämpa. Detsamma

bör givetvis gälla, om behörig myndighet i annat nordiskt land hänskjuter

fråga om åtgärd bit (jfr vad beträffande villkorlig dom som meddelats

i sådant land anförts vid 12 och 13 §§). Bestämmelser i förevarande avseenden

har upptagits i tredje stycket av 15 §.

Ett spörsmål, som icke regleras i lagförslaget, gäller förfarandet, då underrättelse

ingår från annat nordiskt land att någon här i landet villkorligt

dömd, beträffande vilken övervakningen utövas här eller som ej står under

övervakning, blivit dömd utan att det villkorliga anståndet förklarats förverkat.

Såsom antytts vid 14 § föreligger icke hinder att här i riket besluta

åtgärd enligt lagen om villkorlig dom på grund av den dömdes uppförande

utomlands. Behörig domstol är enligt 18 § lagen om villkorlig dom

övervakningsdomstolen eller, om den dömde ej står under övervakning, den

domstol som först har avgjort det mål, vari den villkorliga domen meddelats.

Sådan fråga kan enligt 19 § lagen om villkorlig dom väckas — förutom

av vissa angivna personer — av domstolen själv. Har behörig myndighet i

Danmark, Finland, Island eller Norge för kännedom översänt straffdom,

som dook ej innehåller beslut om förverkande av den villkorliga domen,

torde den svenska domstolen, utan att särskild föreskrift meddelas därom,

alltid ha anledning att pröva frågan om åtgärd enligt lagen om villkorlig

dom. Spörsmålet torde härvid få bedömas enligt 12 § lagen om villkorlig

dom, även om anledningen till att ärendet hänskjutits hit är ny brottslighet.

Bestämmandet av straff för den nya brottsligheten avgöres nämligen av

domstolen i det andra landet; den frågan kan icke hänskjutas hit under

åberopande av bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. Tillämpning av

13 § lagen om villkorlig dom, som i allmänhet förutsätter ådömande av

gemensamt straff, kommer alltså ej i fråga. Den i det andra landet meddelade

domen torde i allmänhet kunna godtagas som grund för ingripande, utan

att egentlig ny prövning av frågan, huruvida den dömde är skyldig till

brottet, behöver företagas här. Vad nu anförts tar icke sikte på det fallet,

att svensk domstol på grund av reglerna i 1 kap. strafflagen är behörig

att efter i vederbörlig ordning väckt åtal pröva fråga om ansvar enligt

svensk lag.

16 §.

Lika väl som svensk domstol skall kunna förklara villkorlig dom som

meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge förverkad oberoende av

om övervakningen utövas här i riket eller ej (12 och 14 §§), skall myndig4

Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 203

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

het i dessa länder kunna förordna om förverkande av villkorlig dom som

meddelats här i riket. I förevarande paragraf stadgas, att sådant förordnande

skall äga giltighet här. Uttrycket »äga giltighet» har samma innebörd

som motsvarande uttryck i 12 §. Förordnandet skall alltså ha samma

betydelse som om det meddelats här i riket; någon verkställighet av det

ovillkorliga straffet — vilket vid förverkandet bestämts i det andra landets

straffart — kommer dock ej i fråga här, om icke särskild framställning göres

därom.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

Beträffande villkorlig frigivning från ordinärt frihetsstraff gäller i de

olika länderna i huvudsak följande.

Danmark: Villkorlig frigivning sker endast från fsengsel, ej från haefte.

När två tredjedelar av strafftiden, dock minst nio månader, avtjänats, blir

den dömde i de flesta fall villkorligt frigiven; han kan även friges när hälften

av strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats, om det är motiverat

av omständigheterna. Prövotiden utgöres av den återstående strafftiden, dock

minst två år. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet förenad med tillsyn.

Livstidsfångar friges endast genom benådning.

Finland: Villkorlig frigivning kan ske från såväl tukthus som fängelse.

Återfallsbrottslingar kan friges fakultativt, sedan två tredjedelar av strafftiden,

dock minst sex månader, avtjänats; förstagångsbrottslingar kan friges

fakultativt, då hälften av strafftiden, dock minst sex månader, avtjänats.

Obligatorisk villkorlig frigivning sker — om icke justitieministern förordnar

annat — då en sjättedel av straffet återstår; dock skall minst sex

månader vara avtjänade. Prövotiden utgöres av återstående strafftid, ökad

med ett år, dock högst fem år. Prövotiden kan förlängas med högst två år.

Tillsyn under prövotiden etableras alltid vid såväl fakultativ som obligatorisk

frigivning. Livstidsfångar friges genom benådning.

Island: Villkorlig frigivning kan ske från fangelsi, när två tredjedelar av

strafftiden, dock minst åtta månader, avtjänats. Prövotiden utgöres av återstående

strafftid, dock minst två år, och är förenad med övervakning.

Norge: Villkorlig frigivning kan endast äga rum från fengsel, ej från hefte.

Den är alltid fakultativ och kan ske sedan två tredjedelar av strafftiden,

dock minst fyra månader, avtjänats; om särskilda omständigheter föreligger,

kan den, som dömts till fengsel i tre år eller däröver, villkorligt friges,

när han avtjänat hälften av straffet. Livstidsfångar kan villkorligt friges

efter tolv år. Prövotiden utgöres av återstående strafftid, dock minst två

år; för livstidsfångar är prövotiden tio år. Den villkorliga frigivningen är

i allmänhet förenad med tillsyn.

Sverige: Villkorlig frigivning kan ske från såväl straffarbete som fängelse.

Den dömde skall obligatoriskt friges, om straffet uppgår till minst sex

månader och han avtjänat fem sjättedelar av strafftiden, medan fakultativ

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

frigivning kan äga rum sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fyra

månader, avtjänats. Tillsynstiden utgöres av återstående strafftid, dock

minst ett år, om det ådömda straffet uppgår till ett år eller däröver, och

eljest sex månader; tiden kan förlängas med högst ett år. Frigivningen är

i allmänhet förenad med tillsyn. Livstidsfångar friges efter benådning.

Reglerna om tillsyn över villkorligt frigiven har i förslaget utformats efter

mönster av reglerna om övervakning av villkorligt dömd. Vad som i det föregående

uttalats under 10—16 §§ har därför betydelse också beträffande 17—

23 §§. Även i fråga om den kritik, som under remissbehandlingen framförts

mot departementspromemorian i förevarande del, hänvisas till vad som

anförts i föregående avsnitt.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits från ordinärt frihetsstraff i

Danmark, Finland, Island eller Norge, torde böra upptagas här i riket under

samma förutsättningar, som föreslagits beträffande övervakning av villkorligt

dömd. Förevarande paragraf har därför avfattats i nära överensstämmelse

med 10 §.

18 §.

Paragrafen, som har samma lydelse som 18 § första stycket i departementspromemorians

lagutkast, anger att tillsynsman skall utses i Sverige.

19 §.

Paragrafen motsvarar 18 § andra stycket och 19 § i departementspromemorians

lagutkast. I sin nu föreslagna utformning ansluter sig paragrafen

nära till 12 §. Vad som där anförts rörande prövotid, övervakning och förverkande

gäller motsvarande frågor beträffande tillsyn över villkorligt frigiven.

Det är dock att märka, att prövotiden här över huvud icke får förlängas.

Detta sammanhänger med att prövotiden i de andra ländernas lagstiftning regelmässigt

är längre än enligt svensk lag men å andra sidan icke, bortsett

från finsk lag, kan förlängas.

Har tillsyn anordnats här i riket, blir enligt 29 § reglerna i strafflagen om

sammanträffande av brott och om förändring av straff att tillämpa om den

dömde lagföres för nytt brott, dock med det viktiga undantaget, att 4 kap.

3 och 4 §§ strafflagen icke skall gälla. Eftersom 4 kap. 3 § strafflagen ej är

tillämplig, kan förverkande på grund av brott som begåtts före straffverkställighetens

början icke ske. Enligt 13 § andra stycket lagen om villkorlig

frigivning förutsättes nämligen för förverkande, att förhöjt straff ådömes

jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i promemorians utkast och bör jämföras

med 13 § i det nu framlagda förslaget. Liksom när det gäller övervakning av

villkorligt dömd torde möjlighet böra finnas att hänskjuta här i riket upp
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

kommen fråga angående åtgärd mot den, som villkorligt frigivits i annat

nordiskt land, till myndighet i det land, där den villkorliga frigivningen

skett.

21 §.

Paragrafen, som motsvaras av 20 § i departementspromemorian, har utformats

i nära överensstämmelse med 14 §. Med hänsyn till att brott före

prövotidens början ej enligt samtliga berörda länders regler kan medföra förverkande

av den villkorligt medgivna friheten, har dock tillämpningsområdet

ansetts böra begränsas till att avse brott som begåtts under prövotiden.

22 §.

Paragrafen avser överflyttande av tillsyn över den som villkorligt frigivits

i Sverige och motsvaras när det gäller övervakning av villkorligt dömd av

15 §.

Har tillsynen över den som här villkorligt frigivits överflyttats till annat

nordiskt land, bör ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtages mot den frigivne

ligga hos det landets myndigheter i enlighet med lagstiftningen där.

Av tredje stycket i 22 § framgår emellertid att även svensk myndighet under

vissa förutsättningar kan ingripa. Övertygas den frigivne av svensk domstol

om brott, skall frågan om förverkande av den villkorligt medgivna friheten

prövas enligt 13 § lagen om villkorlig frigivning. Anledning att underlåta

förverkande kan dock måhända oftare föreligga i fall, som nu avses, än då

tillsynen utövas i Sverige.

Om myndighet i annat nordiskt land hit hänskjuter fråga om åtgärd mot

den villkorligt frigivne med anledning av annan misskötsamhet än brott,

kommer ärendet att handläggas av fångvårdsstyrelsen enligt 11 § lagen om

villkorlig frigivning. Tveksamhet kan däremot möjligen föreligga beträffande

de åtgärder, som skall vidtagas här, om ärendet hänskjutits hit på grund av

att den frigivne under prövotiden begått brott, för vilket han i det andra landet

fällts till ansvar, eller meddelande inkommit om sådan åtgärd utan att

den villkorligt medgivna friheten förklarats förverkad. Tillämpning av 13 §

lagen om villkorlig frigivning — som förutsätter att svensk domstol finner

den frigivne övertygad om brott och bestämmer straff — kommer icke i

fråga. Även ärende av detta slag torde böra handläggas av fångvårdsstyrelsen.

Styrelsen får därvid bedöma frågan om åtgärd mot den frigivne enligt

11 § lagen om villkorlig frigivning. Även om denna paragraf icke är tillämplig,

när domstol enligt 13 § i samma lag finner den frigivne övertygad om

brott, hindrar nämligen paragrafens ordalydelse icke dess tillämpning, när

den frigivne misskött sig genom brottslighet, för vilken han ej åtalats vid

svensk domstol.

23 §.

Paragrafen är utformad i överensstämmelse med 16 §. Har förverkande

av den villkorligt medgivna friheten skett, kan lagföring här i riket för ytter
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

53

ligare brott ej påverka den villkorliga frigivningen. De svenska reglerna om

sammanträffande av brott i 4 kap. strafflagen är emellertid i detta fall tilllämpliga,

och hänsyn kan alltså komma att få tagas till den utomlands avtjänade

återstoden av det tidigare straffet.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

I paragrafen anges för de olika verkställighetsformerna gemensamma förutsättningar

för bifall till framställning om verkställighet här. Paragrafens

två första stycken motsvaras av 24 § i det till departementspromemorian

hörande lagutkastet. Tredje stycket saknar motsvarighet i utkastets text.

Enligt 1948 års lag om verkställighet av bötesdomar, som meddelats i Danmark

eller Norge, får verkställighet här ej ske, om domen icke vunnit laga

kraft eller om hinder mot verkställigheten genom preskription eller annorledes

uppstått enligt lagstiftningen i den stat, där domen meddelats, eller enligt

svensk lag. Vidare stadgas i nämnda lag, att framställning om verkställighet

bör avslås, om denna finnes gälla en politisk förbrytelse eller över huvud

en straffbelagd handling som är förövad för att främja ett politiskt

ändamål. Framställning kan enligt 1948 års lag också avslås, om detta finnes

påkallat av hänsyn till en tredje stat.

Enligt 24 § i departementspromemorian skall framställning om verkställighet,

övervakning eller tillsyn göras av behörig myndighet i den andra

staten. Som förutsättning för bifall uppställes, att domen är verkställbar

i den stat där den meddelats. Något formellt krav på att domen skall ha vunnit

laga kraft har icke uppställts. Genom kravet på att domen skall vara

verkställbar förhindras verkställighet, när sådan ej kan ske i domslandet

på grund av preskription, den dömdes död ■— då fråga är om avgöranden,

som avses i 1 § —- eller av annan orsak. I övrigt uppställes inga absoluta hinder

mot bifall.

Beträffande de allmänna förutsättningarna för bifall till framställning

från annat nordiskt land om verkställighet anföres i promemorian bl. a.

följande:

I det föregående har framhållits, att en lagligen grundad framställning

om verkställighet från annat nordiskt land som regel skall bifallas; någon

omprövning av skuldfrågan eller av straffmätningen skall ej ske. Utrymme

finns emellertid för en diskretionär prövning. Härvid kan hänsyn tagas till

sådana omständigheter, som för närvarande enligt 1948 års lag utgör hinder

för bifall. Beaktas kan även, huruvida domen avser gärning, som ej

är straffbelagd här i riket. Avsikten är dock icke, att omständigheter som

nu sagts skall regelmässigt medföra hinder mot bifall till framställningen.

Vad särskilt angår frihetsstraff torde — om ett avslag endast skulle medföra

att straffet verkställdes i domslandet — framställningen i regel böra

bifallas även i fall som de nyss antydda eller i fall, där fråga är om straff

för gärning, för vilken dom, friande eller fällande, tidigare har meddelats

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

här i landet. När fråga är om politiskt brott torde de principer, som har

kommit till uttryck i 4 § av den nordiska utlämningslagen, kunna tjäna till

vägledning även vid prövning av framställning enligt förevarande lag.

Vid bedömande, huruvida framställning om verkställighet bör bifallas,

är enligt promemorian vidare att beakta innehållet i den paragraf (25 §),

som i det nu framlagda förslaget motsvaras av 29 §:

Enligt denna leder bifall till framställningen i allmänhet till att åtal ej

kan väckas här i riket för gärning, som avses med den i det andra landet

meddelade domen. Om det undantagsvis finnes angeläget att här framställa

yrkande om strängare påföljd eller påföljd av annan art, kan detta därför

utgöra skäl för avslag å framställningen. Ett liknande spörsmål uppkommer,

om från det andra landets sida uppställes villkor motsvarande vad

som för överflyttning av verkställighet av svensk dom stadgas i 9 §. I sådant

fall torde den svenska myndigheten ha att undersöka, huruvida den

dömde här i riket skall åtalas eller straffas för annat brott, och om så finnes

vara fallet, bifalla framställningen endast under förutsättning att medgivande

till åtal eller straffverkställighet lämnas eller den dömde hit utlämnas

för sådant ändamål.---

Den i 4 § andra stycket av 1948 års lag upptagna bestämmelsen angående

hänsynstagande till en tredje stat synes icke vara av någon större praktisk

betydelse. Då sådan stats intresse, om det i undantagsfall påkallar beaktande,

kan tillgodoses inom ramen för den fria prövningsrätten, torde särskild

bestämmelse i detta avseende icke vara erforderlig.

Beträffande verkställighet av frihetsstraff eller anordnande av övervakning

eller tillsyn här i riket förordas i promemorian, att den dömde — om

det ej av särskilda skäl finnes onödigt — själv beredes tillfälle att ge sin

mening till känna, innan framställningen prövas.

Yttrandena. Den i promemorian angivna principen att något absolut hinder

icke skall gälla för verkställighet här i riket av dom, som meddelats i annat

nordiskt land, så snart domen är verkställbar i det andra landet, har

föranlett vissa erinringar.

Sven hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, fångvårdsstgrelsen

och utlänningsnämnden har ifrågasatt, om ej en uttrycklig inskränkning i

överflyttningsinöjligheterna bör göras beträffande politiska brott. Hovrätten

över Skåne och Blekinge har anfört, att framställning om sådan överflyttning

lättare kan avslås under hänvisning till gällande lag än efter en

diskretionär prövning, där avgörandet framstår som helt skönsmässigt.

Svea hovrätt påpekar, att det under förarbetena till lagen den 5 juni 1959

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge anfördes,

att det icke vore motiverat, att utlämning måste vägras beträffande sådana

politiska brott som t. ex. spioneribrott. Hovrätten menar emellertid, att skäl

ej kan anses föreligga att utöver de nordiska utlämningsreglerna öppna

möjligheter till verkställighet här i landet av domar för politiska brott. I

motsats till vad som enligt den nordiska utlämningslagen är fallet skulle

för övrigt enligt departementspromemorians lagutkast jämväl svenska medborgare

kunna bli föremål för åtgärder i Sverige till följd av dylika domar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Utlänningsnämnden motiverar sin ståndpunkt med att den föreslagna

ordningen, enligt vilken verkställighetsfrågan skall vara underkastad administrativ

myndighets diskretionära prövning, icke kan anses utgöra tillräcklig

garanti mot att verkställighet för politiskt brott ej kommer att ske.

Några remissmyndigheter, bland dem hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Västra Sverige och Advokatsamfundet, har funnit önskvärt

att i lagtexten intages bestämmelse om rätt för den dömde att yttra sig angående

ifrågasatt överflyttning av verkställighet eller anordnande av övervakning

eller tillsyn. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser dessutom,

att den dömde bör i lagen tillerkännas rätt att själv begära vidtagande av

dylika åtgärder. Även om den dömde kan göra en hemställan hos den enligt

bestämmelserna behöriga myndigheten om att denna gör framställning om

verkställighetsöverflyttning, är han likväl icke enligt lagutkastet berättigad

att själv göra framställning hos myndighet i det land, till vilket han önskar

få verkställigheten överflyttad. Hovrätten förordar, att de fall, då den dömde

själv begär verkställighetsöverflyttning, skjutes fram såsom de primära

i lagen. Han bör, dock utan rätt till veto mot överflyttning, alltid vara garanterad

rätten att bli hörd i ärendet. Till stadgandet bör fogas en bestämmelse

om att framställning av den dömde ej må bifallas, om den ej biträdes

av behörig myndighet i den stat där domen meddelats eller i den stat

på vilken verkställigheten eljest ankommer.

Departementschefen. Paragrafens första stycke har erhållit en avfattning,

som något jämkats i syfte att klart ange, att all verkställighet enligt 1 §

omfattas av bestämmelsen.

Varje i samarbetet deltagande land kommer att i sin lagstiftning om samarbetet

angiva, vilka myndigheter i det egna landet, som är behöriga att göra

framställning om verkställighetsöverflyttning. Så har skett i 25 § andra

stycket av den svenska lagen. I de tillämpningsföreskrifter, som avses utfärdade

i administrativ väg, torde övriga nordiska länders regler härutinnan

böra återges i den utsträckning de kan ha betydelse för svenska myndigheters

handlande. Tillämpningsföreskrifterna bör vidare innehålla bestämmelser

angående de handlingar, som skall fogas vid framställning om verkställighet.

I andra stycket torde som formell förutsättning för bifall till framställning

om verkställighet här eller anordnande av övervakning eller tillsyn

böra uppställas, att domen är verkställbar i domslandet. Vad angår de synpunkter,

som därutöver bör anläggas vid prövning av dylika framställningar,

har man vid de nordiska överläggningarna icke funnit önskvärt att

binda de prövande myndigheterna genom ytterligare lagföreskrifter. Samarbetet

måste såsom under remissbehandlingen anförts vara byggt på förtroende

för rättsväsendet i grannländerna. Jag delar den uppfattning om de

allmänna förutsättningarna för verkställighetsöverflyttning, som kommit

till uttryck i departementspromemorian.

Inom den vida ram för samarbetets omfattning, som härigenom öppnas,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

finns utrymme för en diskretionär prövning i det land där verkställighet

avses skola ske. Jag vill emellertid erinra om vad som framhållits vid redogörelsen

för de allmänna grunderna för samarbetet, nämligen att det förutsättes

att framställningar i enlighet med förevarande lagstiftning regelmässigt

skall bifallas.

I enlighet med det anförda har några speciella begränsningar för samarbetsreglernas

tillämpningsområde icke uppställts, vare sig beträffande

straff för politiska brott eller eljest. Det bör observeras, att situationen här

ej är densamma, som då utlämning begäres. Bifall till en framställning om

utlämning leder i de flesta fall till att den utlämnade i det andra landet fälles

till ansvar och bestraffas. Har någon redan dömts för politiskt brott och

finns han kvar i domslandet när verkställigheten begäres överflyttad, kan

bifall till denna framställning knappast väcka några betänkligheter från

sådana synpunkter, som ligger bakom skyddsregeln i 4 § av den nordiska

utlämningslagen. Om däremot den dömde uppehåller sig i Sverige, när verkställighet

begäres här, liknar situationen mera den med nyssnämnda skyddsregel

avsedda. I sådana fall torde, såsom framhållits i departementspromemorian,

de principer, för vilka denna regel är ett uttryck, kunna tjäna

till vägledning.

I paragrafens tredje stycke har uttryckligt stadgande upptagits om att

den dömde skall beredas tillfälle att yttra sig, innan framställning enligt

denna lag avgöres här. Stadgandet gäller icke framställningar enligt 1 §

rörande böter m. m. Att lämna den dömde tillfälle att yttra sig i sådana

ärenden skulle innebära en omgång, som icke nödvändiggöres av hänsyn

till den dömde. Den föreslagna regeln torde icke böra vara undantagslös. Om

t. ex. den dömde yttrat sig i domslandet, innan framställningen därifrån

gjordes, synes det icke vara nödvändigt att den svenska myndigheten bereder

honom tillfälle till yttrande.

Det torde icke vara lämpligt, att i lagen öppnas möjlighet för den dömde

att direkt hos verkställighetslandets myndigheter göra framställning om

överflyttning. Eftersom sådan framställning icke skulle kunna bifallas, om

den ej biträddes av behörig myndighet i den stat från vilken överflyttning

begäres, synes en framställning direkt till myndighet i verkställighetslandet

innebära onödig omgång, önskar den dömde taga initiativ till en överflyttning,

är den naturliga vägen, att han vänder sig till den myndighet,

som har att göra framställning härom, för att redan på detta stadium förvissa

sig om att han kan påräkna myndighetens stöd. Att i lag reglera formerna

för sådan hänvändelse torde vara överflödigt. Skulle till äventyrs

den dömde vända sig direkt till myndighet i det land, dit verkställigheten

begäres överflyttad, lärer hans framställning utan prövning komma att vidarebefordras

till vederbörande myndighet i domslandet.

I administrativ väg torde få meddelas regler om att framställning från

svensk myndighet till annat land om överflyttning av verkställighet dit eller

anordnande där av övervakning eller tillsyn om möjligt skall åtföljas av

den dömdes yttrande i frågan eller av bevis att han fått tillfälle att yttra sig.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

25 §.

Paragrafen motsvarar 26 § första stycket och 29 § i det vid departementspromemorian

fogade lagutkastet. Såvitt avser verkställighet enligt 1 § finns

motsvarighet i 3 § 1948 års lag.

Enligt departementspromemorian skall framställning om överflyttning

av verkställighet till Sverige prövas i fall, som avses i 1 §, av justitiekanslern

och i övriga fall av fångvårdsstyrelsen. Promemorian upptager regler angående

fångvårdsstyrelsens sammansättning vid prövning av framställningar

om överflyttning samt angående omröstning i sådana ärenden. När det

gäller verkställighetsöverflyttning från Sverige till annat nordiskt land föreslås

i promemorian, att framställning göres beträffande böter m. m. av justitiekanslem

(jfr 10 § förordningen den 14 december 1917 ang. indrivning

och redovisning av böter), beträffande frihetsstraff och tillsyn över

villkorligt frigiven av fångvårdsstyrelsen och beträffande övervakning över

villkorligt dömd av övervakningsdomstolen.

Yttrandena. Beträffande prövningen av frågor rörande verkställighet av

frihetsstraff samt anordnande av övervakning eller tillsyn har fångvårdsstyrelsen

icke velat motsätta sig ■— med hänsyn till den centrala ställning

styrelsen intager inom kriminalvårdens anstalts- och frivård -— att denna

prövning lägges å styrelsen, ehuru dessa arbetsuppgifter delvis får anses

främmande för styrelsens hittillsvarande verksamhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot finner det mindre lämpligt

att genom direkt föreskrift i lagen förlägga prövningsbefogenheten hos fångvårdsstyrelsen:
Av

motiven till 24 § följer att det skall finnas utrymme för en diskretionär

prövning av fråga om verkställighet av dom enligt den föreslagna lagen.

Hänsyn skall bl. a. kunna tagas till att framställningen finnes gälla en politisk

förbrytelse eller överhuvud en straffbelagd handling som är förövad för

att främja ett politiskt ändamål. Det kan enligt hovrättens mening ifrågasättas

om icke sådan fråga bör prövas av Kungl. Maj:t och icke av förvaltningsmyndighet.

I varje fall synes det vara mindre lämpligt att genom direkt

föreskrift i lagen förlägga prövningsbefogenheten till fångvårdsstyrelsen,

vilket utesluter att sådan fråga ens i undantagsfall kan prövas av Kungl.

Maj :t. I

I fråga om de föreslagna föreskrifterna om fångvårdsstyrelsens sammansättning

vid prövningen av nu berörda ärenden har fångvårdsstyrelsen uttalat,

att det icke synes nödvändigt att binda sig för en viss lösning i själva

lagen. Erforderliga bestämmelser torde lika väl kunna upptagas i tillämpningsföreskrifterna.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att, enär prövning

av framställning om verkställighet av frihetsstraff innefattar ett ställningstagande

bland annat till frågor vilkas bedömning normalt åvilar åklagare,

föreskrift bör intagas i lagen om att fångvårdsstyrelsen vid handläggning

av sådant ärende skall bestå jämväl av en representant för riksåklagarämbetet.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Frågan om vilken myndighet som skall ha befattning med verkställighetsärenden

rörande bo tesdomar och därmed jämställda beslut har ingående

dryftats av justitiekanslersämbetet, som förordar, att sådana verkställighetsärenden

icke vidare skall handläggas av ämbetet utan handhas av ulmätningsmännen.

Ämbetet har härutinnan anfört:

Den erfarenhet justitiekanslersämbetet erhållit av nuvarande bestämmelsers

tillämpning under mer än ett decennium talar bestämt för att här förevarande

bötesärenden ej vidare böra handläggas av justitiekanslern. Bortsett

från ett förhållandevis ringa antal ärenden äro såväl de svenska som de

danska och norska ärendena icke av annan beskaffenhet än de vanliga

svenska ärendena om indrivning av böter m. in. De kunna alltså som regel

utan olägenhet handhas av utmätningsmännen rent rutinmässigt. De danska

och norska ärendena ha icke i praktiken, såvitt för justitiekanslersämbetet

är bekant, medfört några som helst svårigheter. Däremot ha invändningar

ibland framställts i de svenska ärendena, nämligen vid verkställigheten i

Danmark och Norge. Såsom exempel å sådana invändningar må nämnas, att

den bötfällde ej skulle ha begått den åtalade gärningen, att han i så måtto

skulle ha behandlats orättvist, att svenskar som begått samma förseelse som

han själv — t. ex. överskridit föreskriven hastighet vid färd med motorfordon

— ej blivit rapporterade eller åtalade, att förundersökningen i ett eller

annat avseende skulle vara felaktig eller bristfällig, att den bötfällde ej kallats

till huvudförhandling, att han alltför sent fått underrättelse om huvudförhandlingen,

att han ej före indrivningen erhållit kännedom om domen,

att han ej fått domen »forkyndt» för sig eller »vedtatt» densamma, att han

ansett straffet för högt samt att han helt eller delvis betalt det belopp varom

fråga är.---De invändningar som sålunda förekommit äro--—

icke av den beskaffenheten, att icke utmätningsmännen skolat kunna taga

ställning till desamma och vidtaga därav föranledd åtgärd — som regel

allenast att underrätta de sökande myndigheterna om verkställd utredning

och prövning samt alt hemställa om fortsatt verkställighet. Skulle vid ett

utmätningsmännens framtida handhavande av hithörande ärenden i något

fall uppkomma ovisshet, huru en invändning skall bedömas eller ett ärende

eljest handläggas, lärer utmätningsmannen på vanligt sätt äga påräkna råd

hos överordnad myndighet, och det kan måhända, på grund av den befattning

justitiekanslersämbetet hittills tagit med förevarande ärenden, vara

lämpligt, att förfrågan göres hos ämbetet, huruvida i ämbetets praxis liknande

fall som det aktuella inträffat eller om ämbetet eljest kan vilja meddela

något till ledning för ett ärendes handläggning.

Ämbetet har vidare anfört, att de skäl, som ursprungligen torde ha föranlett,

att befattningen med ifrågavarande ärenden anförtroddes central

myndighet, numera ej torde vara för handen. Därmed åsyftas, att framställningar,

gällande »en politisk förbrytelse eller över huvud en straffbelagd

handling som är förövad för att främja ett politiskt ändamål», ej gjorts

under senare år. Det olämpliga i att framställningar av detta slag prövas av

underordnad myndighet har synbarligen varit anledning till att prövningen

anförtrotts justitiekanslern.

Ämbetet pekar vidare på att i Danmark motsvarande prövning numera

utan olägenhet utföres av vederbörande exekutiva myndighet. Intet hinder

möter enligt ämbetets uppfattning mot att de exekutiva myndigheterna i de

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

olika länderna i förevarande hänseende kommunicerar direkt med varandra

och handlägger ärendena med i princip samma kompetens som i fråga

om inhemska verkställighetsärenden. Möjligen skulle överläggningar kunna

hållas mellan representanter för berörda myndigheter och en kortfattad redogörelse

för lagbestämmelserna i ämnet och erfarenheter av dessa ärendens

handläggning utarbetas.

Av remissmyndigheterna har även hovrätten över Skåne och Blekinge

uttalat sig för att justitiekanslersämbetet måtte befrias från vidare handläggning

av frågor rörande verkställighet av bötesdomar. Hovrätten har därvid

anfört, att dessa frågor till övervägande del är rutinärenden, som torde

kunna sammanföras med övriga verkställighetsfrågor hos fångvårdsstyrelsen.

Departementschefen. Prövningen av frågor om verkställighet av frihetsstraff

eller anordnande av övervakning eller tillsyn inom ramen för det nordiska

verkställighetssamarbetet torde — såsom föreslagits i departementspromemorian

— i princip böra centraliseras till en myndighet. Såväl prövning

av hit inkommande framställningar som beslut om att framställning

skall göras härifrån till annat land är grannlaga uppgifter, som ställer stora

krav på det beslutande organets kvalifikationer. Med hänsyn till att samarbetet

väsentligen påkallas av kriminalpolitiska skäl, talar mycket för att

fångvårdsstyrelsen får en central ställning. Sålunda torde i enlighet med

promemorians förslag på fångvårdsstyrelsen få ankomma att handlägga

frågor om överflyttning av verkställighet av frihetsstraff eller tillsyn över

villkorligt frigivna till eller från Sverige liksom om anordnande här i riket

av övervakning över villkorligt dömda. Framställning om anordnande av

övervakning i annat nordiskt land över den som villkorligt dömts här bör

lämpligen göras av övervakningsdomstolen, som har ansvaret för övervakningen.

Av en remissmyndighet har ifrågasatts, om icke prövningen stundom

borde ankomma på Kungl. Maj :t, och det kan även enligt min mening

vara föremål för någon tvekan, om icke undantag från den nu förordade ordningen

borde ske för någon grupp av ärenden. Jag har emellertid stannat

vid att icke föreslå, att vissa ärenden skiljes ut till särskild behandling. Såsom

närmare kommer att behandlas i samband med 26 §, tillgodoses behovet

av rättslig kontroll genom möjligheterna att hos regeringsrätten eller

hovrätt fullfölja talan mot beslut i överflyttningsärende.

I departementspromemorian har föreslagits, att fångvårdsstyrelsen vid

prövning av framställningar om överflyttning beträffande frihetsstraff,

övervakning och tillsyn bör ha den sammansättning, som för närvarande

är föreskriven vid prövning av ärenden angående fakultativ villkorlig frigivning

och vissa andra frågor (18 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig

frigivning och 84 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av

frihetsstraff m. in.). Det torde emellertid icke vara erforderligt att i den nu

föreslagna lagen ge särskilda föreskrifter om styrelsens sammansättning

vid handläggning av ifrågavarande ärenden.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

De verkställighetsärenden, vars handläggning enligt 1948 års lag åligger

justitiekanslern, är enligt vad som omvittnats under departementspromemorians

remissbehandling i allmänhet av enkel beskaffenhet. Härutinnan

kan möjligen någon ändring komma att inträda genom att samarbetet enligt

4 § utsträckes till att omfatta också processuella viten. En väsentlig fråga

är, huruvida handläggningen av dessa ärenden skall behöva centraliseras

till en myndighet eller om de, såsom justitiekanslersämbetet föreslagit, skall

kunna avgöras vid direkt kommunikation mellan lokala myndigheter i de

berörda länderna. Att den senare lösningen innebär vissa praktiska fördelar

är obestridligt. Det torde emellertid knappast vara lämpligt att genomföra

en decentralisering genom en direkt föreskrift i lagen. Samarbetet utvidgas

i förhållande till 1948 års lag och tillämpningen synes böra stå under

en central myndighets ledning. Möjlighet till en decentralisering av ärendenas

handläggning bör dock öppnas; jag återkommer härtill vid 33 §.

Starka skäl talar för att justitiekanslern, med vars övriga arbetsuppgifter

förevarande ärenden knappast har något samband, befrias från sin hittillsvarande

befattning med verkställighet av andra länders domar. Ehuru några

ärenden angående böter för närvarande ej ankommer på fångvårdsstyrelsen,

ligger det nära till hands, att den centrala tillämpningen också av lagens

1—4 §§ handhas av styrelsen. Härigenom undvikes en splittring av prövningen

i de fall, då här begäres verkställighet av bötesstraff med subsidiärt förvandlingsstraff

eller övervakning av villkorligt dömd och verkställighet

av bötesstraff, som ådömts jämte den villkorliga domen.

Jag vill sålunda förorda, att prövningen av samtliga framställningar enligt

denna lag om verkställighet här i riket anförtros fångvårdsstyrelsen liksom

också uppgiften att hos vederbörande myndigheter i övriga nordiska

länder göra framställning om verkställighetsöverflyttning. Framställning till

annat land om anordnande av övervakning över villkorligt dömd bör dock

göras av övervakningsdomstolen. Såsom skall närmare beröras vid 33 §, torde

Kungl. Maj :t böra ges befogenhet att besluta om decentralisering av handläggningen

av ärenden, som eljest ankommer på fångvårdsstyrelsen.

26 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i det And 1961 års departementspromemoria

fogade lagutkastet. I detta upptages emellertid som 27 § föreskrifter om

rätt för den dömde att i ärende angående överflyttning beträffande frihetsstraff,

övervakning eller tillsyn påkalla högsta domstolens prövning av frågan,

huruvida framställning om överflyttning lagligen kan beviljas. 1 promemorian

uttalas, alt dessa föreskrifter, som utarbetats efter mönster av 11, 13

och 14 §§ i den nordiska utlämningslagen, ej synes kunna få någon större

praktisk betydelse med hänsyn till alt i lagen uppställts endast ett fåtal förutsättningar

för bifall till framställning, som här avses, men att det ändå

ansetts angeläget med möjlighet till domstolsprövning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Yttrandena. Riksåklagarämbetet har ifrågasatt, om icke möjligheten till

prövning av fångvårdsstyrelsens beslut i ärende enligt den föreslagna lagen

efter besvär hos regeringsrätten är tillfyllest som rättsgaranti och den i paragrafen

reglerade domstolsprövningen således överflödig. Även hovrätten

över Skåne och Blekinge anser tillräckliga möjligheter till överprövning föreligga

genom rätten att överklaga fångvårdsstyrelsens beslut hos regeringsrätten.

För tydlighetens skull bör denna klagorätt anges i den nu föreslagna

lagen och lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt kompletteras

i detta hänseende. Hovrätten anser det vidare vara av stor betydelse, att

möjlighet till förhandling finnes rörande sådana omständigheter, som kan

inverka på bedömandet om verkställighet lämpligen bör anordnas här i landet.

Den som avses med framställningen bör därför äga rätt att påkalla förhandling

både vid ärendets handläggning hos fångvårdsstyrelsen och, efter

fullföljd, hos regeringsrätten. Han bör även kunna få biträde av advokat på

allmän bekostnad.

Departementschefen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget, att

fångvårdsstyrelsens beslut i verkställighetsärenden kan bli föremål för överprövning,

såväl när det gäller framställningar från annat nordiskt land som

i fråga om styrelsens beslut att göra framställning till sådant land. Uttryckligt

stadgande om rätten att klaga över fångvårdsstyrelsens beslut bör upptagas

i förevarande paragraf. Talan i ärenden, som nu avses, torde alltid

böra prövas i regeringsrätten. Den ändring av regeringsrättslagen, som erfordras

härför, torde jag få återkomma till i det följande.

Eftersom regeringsrätten skall ha att pröva såväl de formella som de

sakliga förutsättningarna för överflyttning, synes ej vara erforderligt att därutöver

öppna möjlighet till prövning i högsta domstolen av de formella förutsättningarna.

Som jag närmare kommer att utveckla vid 27 § erfordras

sådan möjlighet ej heller när fråga är om övervakningsdomstols beslut. Någon

motsvarighet till den i promemorian föreslagna bestämmelsen om prövning

av högsta domstolen torde därför ej böra upptagas.

Muntlig förhandling kan redan enligt gällande ordning hållas inför regeringsrätten.

Hinder torde ej heller möta mot att fångvårdsstyrelsen, där sä

finnes påkallat, själv eller genom någon styrelsens tjänsteman tar del av

vad den enskilde kan ha att muntligen anföra. Det torde ej vara påkallat att

i lagen införa regler om rätt för vederbörande att bli hörd muntligen.

Ett överklagande torde ej böra fördröja verkställigheten av frihetsstraffet

eller igångsättandet av övervakningen eller tillsynen. Det bör därför — i

andra stycket — stadgas, att fångvårdsstyrelsens beslut i princip skall lända

till omedelbar efterrättelse. Undantag från denna princip bör kunna göras

antingen genom förordnande av fångvårdsstyrelsen i dess beslut eller — efter

överklagande — av regeringsrätten.

Om den dömde här är omhändertagen för verkställighet av den dom som

avses med fångvårdsstyrelsens beslut, bör han vid talan mot beslutet äga

på allmän bekostnad erhålla biträde av advokat. Stadgande härom har upptagits

i tredje stycket av paragrafen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

27 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i departementspromemorians lagutkast,

ansluter sig till den närmast föregående och reglerar rätten att överklaga

övervakningsdomstols beslut om framställning enligt 15 § beträffande

övervakning. Behovet av prövning torde vara tillräckligt tillgodosett genom

att fullföljd till hovrätt är möjlig, och rätt till talan mot hovrätts beslut

torde därför icke böra medgivas.

Talan skall föras genom besvär och rättegångsbalkens regler om besvärsmål

blir därvid tillämpliga. Några föreskrifter motsvarande de i 26 § andra

och tredje styckena föreslagna erfordras därför ej.

28 §.

Ej heller denna paragraf har någon motsvarighet i departementspromemorians

lagutkast.

Fångvårdsstyrelsen påpekar i sitt yttrande, att i det vid departementspromemorian

fogade utkastet icke beröres det fall, att särskilda villkor med avseende

på åtalande och straffande uppställes i samband med att någon överföres

till Sverige för verkställighet av dom, som meddelats i något av de

andra nordiska länderna:

Ehuru det under nuvarande förhållanden framstår som självklart att villkoren

skall lända till efterrättelse här, synes detta vara av den vikt med hänsyn

till enskildas rättssäkerhet att det bör uttryckligen fastslås genom en

lagbestämmelse. Stadgandet i 1 kap. 5 § andra stycket strafflagen gäller enligt

ordalagen endast utlämning och kan alltså icke anses äga tillämpning vid

sådant överförande som det här är fråga om.

Departementschefen. Såsom fångvårdsstyrelsen anfört torde uttrycklig bestämmelse

böra upptagas om att villkor, som uppställts vid överförande

hit av någon som dömts till ovillkorligt frihetsstraff i Danmark, Finland,

Island eller Norge, skall lända till efterrättelse här. Paragrafen utgör motsvarighet

till stadgandet i 9 § om villkor vid överförande från Sverige till

annat nordiskt land.

Frågan huruvida dispens skall meddelas från uppställda villkor prövas

i det land, från vilket den dömde skall överföras hit. Sådan prövning torde

kunna ske i samband med avgörandet av frågan om överflyttning av verkställigheten

eller senare, om saken då blir aktuell. I administrativ väg torde

få regleras, hur framställning om dispens skall göras från svensk sida.

29 §.

I paragrafen behandlas frågor om den rättsverkan, som en i annat nordiskt

land meddelad dom skall medföra här i riket vid bifall till framställning

om verkställighet eller om anordnande av övervakning eller tillsyn här

på grundval av domen.

Gällande rätt. Utländsk straffdom äger i allmänhet ej giltighet här i riket.

Sådan dom utgör sålunda icke hinder mot att — i den mån brottet faller

under svensk domsrätt — här i riket anställa åtal för brottet och ånyo döma

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

till straff för detta. Har den misstänkte utom riket undergått straff eller

annan ansvarspåföljd för brottet, förutsättes dock enligt 1 kap. 3 § strafflagen

Kungl. Maj :ts förordnande för att åtal för brottet skall få väckas här.

Dömer svensk domstol i sådant fall till frihetsstraff på viss tid eller till

böter, äger domstolen enligt samma lagrum förordna om skälig avräkning

för ansvarspåföljd, som den dömde undergått utomlands. Utländsk dom kan

vidare tillmätas samma verkan som svensk, när fråga uppkommer att enligt

4 kap. 14 § strafflagen döma till skärpt straff vid återfall i brott.

Departementspromemorian. Enligt 25 § i promemorian skall svenskt bifall

till framställning om verkställighet av straff eller anordnande av övervakning

eller tillsyn medföra, att här i riket ej får väckas åtal för gärning,

som avses med den i annat nordiskt land meddelade domen. Samma verkan

tillerkännes i annat nordiskt land meddelad dom, när svensk domstol jämlikt

promemorians 13 eller 20 § förordnar om förverkande av villkorligt anstånd,

som meddelats i domen, eller av villkorligt medgiven frihet med avseende

å straff, som ådömts däri. I fråga om reglerna om sammanträffande av

brott och förändring av straff skall enligt 25 § så anses som hade domen

meddelats här i riket. Vid ådömande av gemensamt straff för brott, som avses

i domen, och annan gärning skall straffet bestämmas enligt svensk lag.

—- Undantag från förbudet mot åtal föreslås i fråga om talan, som avses i

25 kap. 13 § strafflagen.

Angående regeln att här i riket ej må väckas åtal för gärning, som avses

i den i annat nordiskt land meddelade domen, anföres i departementspromemorian,

att regeln icke gäller, när framställning enligt 1 § avsett annat

än verkställighet av straff:

Det har ansetts, att absolut hinder icke bör möta mot att i sådant fall

väcka åtal med yrkande om straff. Avfattningen av paragrafen medger härigenom

också att, om exempelvis framställning om verkställighet av förverkande

bifallits, talan om förverkande likväl kan väckas även här i riket.

En sådan tillämpning kan dock uppenbarligen endast sällan vara motiverad;

skulle härav i något fall uppkomma stötande konsekvenser, torde

rättelse kunna vinnas i nådeväg. Hinder mot anställande av annan talan än

åtal föreligger icke, om bifall lämnats till framställning om verkställighet

av straff här i riket. — Det hinder mot åtal som skall gälla enligt paragrafen

bör beaktas vid prövningen av framställning om verkställighet. Är anledning

till antagande, att brottet här skulle föranleda väsentligt strängare

straff, eller föreligger skäl att ådöma annan frihetsberövande påföljd än

straff, kan detta motivera att framställningen avslås.

Beträffande tillämpligheten av de svenska reglerna om sammanträffande

av brott och förändring av påföljd intar departementspromemorian såsom

nämnts den ståndpunkten, att svensk lag genomgående skall tillämpas, alltså

icke blott konkurrensreglerna i lagarna om villkorlig dom, villkorlig frigivning,

ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt

utan också de praktiskt betydelsefulla reglerna i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen.

I promemorian beröres bl. a. det läge, som kan uppkomma, när domen

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition, nr 203 år 1962

lyder å frihetsstraff på längre tid än vad svensk lag över huvud medger (2

kap. 3 och 4 §§ strafflagen) eller på längre tid än vad som enligt svensk lag

eljest högst skulle kunna bestämmas för ifrågavarande brott. Det uttalas

att, om svensk domstol jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen dömer till gemensamt

straff för brotten med tillämpning av svensk lag, följden i vissa situationer

kan bli, att det gemensamma straffet blir kortare än det i den tidigare domen

ådömda. I dessa fall torde enligt promemorian åklagaren kunna efterge

åtal med stöd av 20 kap. 7 § 2 rättegångsbalken.

Den särskilda regeln om talan som avses i 25 kap. 13 § strafflagen har

enligt promemorian tillagts för att icke framställning om verkställighet beträffande

någon, som är underkastad ämbetsansvar, skall behöva avslås

därför att här bör väckas talan om ådömande av avsättning eller suspension.

Innebörden av regeln är, att den i det andra landet meddelade domen

vid tillämpning av 25 kap. 13 § strafflagen blir att jämställa med svensk

dom, vari frågan om ämbetsstraff icke blivit prövad.

Yttrandena. I anledning av vad departementspromemorian innehåller om

hinder mot åtal här i landet för gärning, som avses med dom, meddelad i

annat nordiskt land, har Svea hovrätt anfört, att i lagutkastet blott i begränsad

omfattning åt utländsk dom givits verkan att utgöra hinder för väckande

av talan i Sverige om samma sak som avses med domen. Regler till

förhindrande av att i brottmål samtidigt talan väckes här och i annat land

om samma sak finns ej i nuvarande lagstiftning och har ej heller upptagits

i lagutkastet. Konsekvenserna torde vara svåröverblickbara av att -—

oberoende av huruvida verkställighet sker här — förläna giltighet åt domar,

meddelade i Danmark, Finland och Norge. Hovrätten yttrar vidare:

I förhållandet mellan länder, som i vidsträckt omfattning tillämpa samarbete

för verkställighet av varandras straffdomar, kan det uppenbarligen

endast ytterst sällan vara sakligt motiverat att i det ena landet väckes åtal

för brott, om vilket rättegång redan pågår eller för vilket straff ådömts i ett

annat land. För att regler om verkan av lis pendens och res judicata utan

olägenhet skola kunna avvaras böra de berörda länderna frivilligt ålägga

sig avhållsamhet i fråga om inledande av rättegång i sak, varom talan redan

är anhängig, och jämväl i de fall, då rättegångar på skilda håll lett fram till

dom, gemensamt söka undanröja nackdelarna därav. Hovrätten vill ifrågasätta,

huruvida icke önskvärdheten av ett dylikt samarbete borde på något

sätt komma till uttryck i lagutkastet, t. ex. genom ett stadgande, som föreskrev

statsåklagares prövning av frågan, huruvida åtals väckande kan anses

vara påkallat, ehuru åtal redan är väckt i annat nordiskt land.

Det i promemorian föreslagna stadgandet, att den i annat nordiskt land

meddelade domen skall anses som svensk, när fråga är om tillämpning av

svenska regler om sammanträffande av brott och förändring av påföljd, har

utförligt kritiserats av riksåklagarämbetet. Även några av de övriga remissmyndigheterna

har påpekat de mindre tillfredsställande konsekvenser som

är förbundna med det föreslagna stadgandet.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter, om icke förslaget, när det gäller tillämp
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

65

ning av de svenska konkurrensreglerna på utländska straffdomar, går

längre än som påkallas av syftet med den föreslagna lagstiftningen. Den

svenska domstolens prövning kommer att avse ej blott straffmätningen utan

också gärningens subsumtion under svenska straffbestämmelser. På grund

av skiljaktigheter i brottsrekvisiten kan följden i icke så få fall bli, att förutsättningarna

för ådömande av straff enligt svensk strafflag befinnes ej föreligga.

Vederbörande kan därigenom helt eller delvis undgå påföljd för

den med den främmande domen avsedda brottsligheten. Likartade problem

uppstår, när enligt departementspromemorians förslag förverkande på grund

av ny brottslighet här i riket skall ske av i annat nordiskt land meddelad

villkorlig dom eller också villkorligt medgiven frihet skall förklaras förverkad

på grund av brott, begånget före verkställighetens början. Egendomliga

konkurrenssituationer kan också vållas av det förhållandet, att maximum

för tidsbestämt straff, ådömt här i riket med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen,

är tolv år, medan i andra nordiska länder frihetsstraff kan ådömas

på längre tid. Riksåklagarämbetet förordar en lösning av konkurrensspörsmålen,

enligt vilken en utländsk straffdom i princip lämnas orubbad. Möjligen

skulle ämbetet kunna tänka sig en specialregel, enligt vilken vid gemensam

verkställighet här i riket av ett i annat nordiskt land och ett i

Sverige ådömt straff det längsta straffet ej finge överskridas med mer än

två år. Den dömde skulle genom en sådan ordning i vart fall icke komma i

sämre läge än om det utomlands ådömda straffet verkställts i domslandet;

i sadant fall skulle ju verkställighet ha skett av varje straff för sig utan någon

reduktion med hänsyn till sammanträffandet av brott.

Även hovrätten för Västra Sverige föreslår som tänkbar alternativ lösning

av det förevarande problemet en regel av innebörd att i konkurrenssituation

det andra landets dom oförändrad lägges till grund för den nya

domen och att däri -— utöver det i förstnämnda dom utmätta straffet — bestämmes

ett tilläggsstraff för den brottslighet, som tillkommit. Jämväl Svea

hovrätt ifrågasätter, huruvida icke en bestämning av gemensamt straff enligt

4 kap. 3 § strafflagen kan avvaras utan nämnvärd olägenhet. Hovrätten föreslår,

att för den nyuppdagade brottsligheten bestämmes ett »tilläggsstraff»,

motsvarande den faktiska straff höj ningen vid gemensam straffbestämning.

Domstolen kunde vidare erhålla befogenhet att vid utmätande av straff i

s. k. 4: 3-situationer underskrida eljest gällande straffminima. Göteborgs

rådhusrätt, som i sitt yttrande beaktat de komplikationer som följer av en

tillämpning av departementspromemorians förslag vid förverkande i fall

som avses i de nu föreslagna 14 och 21 §§, förordar att ett särskilt straff utmätes

för den nya brottsligheten samtidigt med att domstolen beslutar förverkande

av villkorligt anstånd med utomlands ådömt straffs verkställande

eller av utomlands villkorligt medgiven frihet. Den svenska domstolen

skulle således i dessa fall icke behöva tillämpa exempelvis 4 kap. 3 § strafflagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge däremot ifrågasätter, om icke det

föreslagna stadgandet borde kompletteras med föreskrift av innebörd att

5 Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

— om tillämpningen av svensk lag vid bestämmande av gemensamt straff

leder till nedsättning av det straff som eljest skolat verkställas enligt domen

— detta straff må bibehållas.

Den kritik, som under remissbehandlingen riktats mot de föreslagna bestämmelserna

i departementspromemorians 25 §, har avsett jämväl den konkurrenssituation

som kan uppkomma vid förverkande av villkorlig dom, meddelad

i annat nordiskt land, enligt 12 § tredje stycket. Riksåklagarämbetet anför

härom, att enbart den omständigheten, att övervakning varit anordnad

här i riket, knappast utgör något sakligt skäl att vid en senare lagföring i Sverige

draga in en i annat nordiskt land meddelad och där sedermera även

verkställd dom. Ämbetet anser, att de svenska konkurrensreglerna i princip

icke bör ha avseende å frihetsstraff, som ådömts i annat nordiskt land.

Jämväl de konsekvenser, som kan uppkomma om svensk villkorlig dom förverkas

utomlands, är enligt riksåklagarämbetets uppfattning ägnade att

väcka betänkligheter.

Hovrätten för Västra Sverige har fäst uppmärksamheten på -— utöver de

i promemorian omnämnda konkurrensreglerna — bestämmelserna i 14 §

andra stycket och 18 § lagen om verkställighet av bötesstraff. Hovrätten

anser, att i motiven eventuellt bör intagas erinran om att tillämpning av

nämnda lagrum ej kommer i fråga beträffande sådana i grannländerna

ålagda förvandlingsstraff, som förekommit eller förekommer till verkställighet

i Sverige.

Departementschefen. Av reglerna i 2, 7, 11, 12, 18 och 19 §§ framgår, att

verkställighet, övervakning eller tillsyn här i landet i allmänhet skall ske

såsom om fråga vore om svensk dom. I förevarande paragraf anges de ytterligare

avseenden, i vilka domen skall ha rättsverkan här.

Det torde knappast kunna komma i fråga att nu utsträcka rättsverkan

av en i annat nordiskt land meddelad brottmålsdom därhän, att åtal över

huvud icke får väckas här i riket för gärning, som avses med sådan dom.

Även om det icke är otänkbart, att det nordiska straffrättsliga samarbetet

efter hand kan leda till att domar, meddelade i någon av de nordiska staterna,

erhåller oinskränkt giltighet i hela Norden, torde för närvarande

rättsverkan böra begränsas till de fall i vilka samarbete förekommer enligt

förevarande lagstiftning. Konsekvenserna av att tillerkänna utländsk dom

rättskraft i vidare omfattning än som föreslås i denna lag kan icke överblickas

i detta sammanhang.

Departementspromemorians förslag till lösning av de problem, som uppkommer

vid sammanträffande av brott, har under remissbehandlingen kritiserats.

Kritiken avser främst de svårigheter som i olika avseenden skulle

vållas av en tillämpning av 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen. Den i departementspromemorian

valda vägen är också uppenbarligen ägnad att medföra

besvärliga komplikationer. Det synes därför angeläget att söka nå en annan

lösning av problemet.

Därvid torde en lämplig utväg vara att redan nu knyta an till det system

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

67

som förordats i förslaget till brottsbalk (prop. 1962: 10, 34 kap.). Detta system

innebär, att den tidigare domen består orubbad och i de fall, då ytterligare

brottslighet tillkommer under omständigheter som avses i 4 kap,

3 och 4 §§ strafflagen, för denna brottslighet bestämmes särskilt straff. Det

särskilda straffet bör därvid bestämmas under hänsynstagande till den

brottslighet och det straff, som avses med den tidigare, i annat nordiskt

land meddelade domen. I den nu föreslagna lydelsen av förevarande paragraf

har på grund av det anförda 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen förklarats

icke tillämpliga å domar, som avses i paragrafen. För att förhindra, att

härigenom det särskilda straffet för den brottslighet för vilken den dömde

lagföres här sättes alltför högt, föreslås i 30 § en regel om att eljest gällande

straffminimum får underskridas.

Den nu föreslagna ordningen, vilken har betydelse icke bara när fråga är

om ovillkorligt frihetsstraff utan också för det fall att utomlands meddelad

villkorlig dom eller villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad på grund

av ny brottslighet, innebär ett undantag från den allmänna regeln om svensk

lags tillämplighet. I viss mån kan sägas att undantag härifrån också göres

genom stadgandet i 2 § om att förvandling av böter, som ådömts i annat

nordiskt land, ej skall ske enligt svenska regler. Detta undantag medför, att

tillämpning av bestämmelserna i 14 och 18 §§ bötesverkställighetslagen icke

kommer i fråga med avseende å sådant bötesstraff eller förvandlingsstraff

som ålagts i annat nordiskt land. I övrigt skall emellertid svenska regler

om sammanträffande av brott och om förändring av straff tillämpas, t. ex.

2 och 3 §§ ungdomsfängelselagen och 2 § lagen om förvaring och internering

i säkerhetsanstalt.

Någon bestämmelse angående den i annat nordiskt land meddelade domens

betydelse, när fråga är om återfall i brott, har icke upptagits i det vid

departementspromemorian fogade lagutkastet. Någon sådan bestämmelse

torde icke heller erfordras. I 4 kap. 14 § andra stycket strafflagen stadgas

generellt, att vid tillämpning av strafflagens återfallsregler utländsk dom

må tillmätas samma verkan som svensk. Enligt uttalande under förarbetena

till en år 1942 vidtagen ändring av nämnda lagrum, torde detta, i vad det

anger förutsättningar för återfallsskärpning, böra anses äga betydelse även

som komplettering av återfallsbestämmelserna i specialstraffrätten. Förutsättning

för att utländsk dom skall tilläggas återfallsgrundande betydelse

bör dock givetvis vara, att den gärning domen avser enligt svensk lag utgör

brott.

Paragrafen berör icke rättsverkan av svenska domar, som enligt den föreslagna

lagstiftningen kan komma att verkställas utomlands. Med undantag

av vad som direkt följer av 3, 8, 15 och 22 §§ har sådan dom här i riket

samma betydelse och verkan som andra svenska domar. Av 15, 16, 22 och

23 §§ framgår, att i annat nordiskt land vidtagen åtgärd i fråga om villkorlig

dom eller villkorligt medgiven frihet, som beslutats av svensk myndighet,

i vissa fall äger giltighet här. Svenska regler om sammanträffande

av brott och förändring av straff kommer i princip att äga tillämpning även

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

å svenska domar, som verkställts utom riket. Uteslutas kan icke att härigenom

stundom kan uppkomma vissa svårigheter för de rättstillämpande myndigheterna.

Det torde emellertid icke vara påkallat att meddela särskilda bestämmelser

med avseende å tillämpningen av 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen i

fall som nu avses.

30 §.

Paragrafen avser det fall, att någon som i annat nordiskt land dömts till

ovillkorligt frihetsstraff, erhållit villkorlig dom eller villkorligt frigivits, sedan

verkställigheten överflyttats hit eller övervakning eller tillsyn anordnats

här i riket eller förverkande beslutats här, övertygas om brott som han begått

innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare domen börjat verkställas.

Av skäl som anförts vid 29 § torde i detta läge böra öppnas möjlighet

för svensk domstol att vid utdömande av särskilt straff för den nya eller nyupptäckta

brottsligheten underskrida eljest gällande straff minimum.

31 §.

I paragrafen behandlas frågor om preskription och nåd.

Enligt 28 § i det vid departementspromemorian fogade lagutkastet skall —

sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits —- fråga om hinder mot verkställighet

på grund av preskription prövas enligt domslandets lag.

Beträffande beslut om nåd har några bestämmelser icke upptagits i departementspromemorian.

Under 7 § i promemorian anföres om denna fråga

följande:

Kungl. Maj :t torde äga att, om skäl därtill uppkommer, av nåd nedsätta

eller efterge straffet; under de nordiska överläggningarna har enighet vunnits

om att verkställighetslandet skall kunna utöva benådningsrätt. Innan

sådan fråga avgöres bör emellertid, om det ej av särskilda skäl finnes kunna

underlåtas, behörig myndighet i domslandet beredas tillfälle att yttra sig;

stadgande härom kan meddelas i administrativ väg. Å andra sidan är det icke

uteslutet, att nåd kan komma att ges även i domslandet. Sker så, måste grunden

för verkställighet här i riket anses undanryckt, och den dömde bör då

omedelbart friges. Uttrycklig bestämmelse härom torde icke vara erforderlig

liksom ej heller om att den dömde skall friges, därest han efter resning i

domslandet frikännes för brottsligheten.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet och fångvårdsstyrelsen har anmält

viss tvekan inför den föreslagna regeln angående preskription. Justitiekanslersämbetet

anför härom:

— —- — dels har det synts kunna ifrågasättas, om exempelvis danska och

norska bötesdomar skola kunna verkställas under två år längre tid än

svenska bötesdomar, dels kunna möjligen svårigheter yppa sig att pröva invändningar

om preskription, som skola bedömas enligt dansk, finsk eller

norsk rätt. Intetdera förhållandet lärer dock behöva inge någon avgörande

betänklighet. I sistnämnda hänseende torde de svenska myndigheterna böra

hänskjuta bedömningen av sådana invändningar, som de ej själva utan vidare

kunna pröva, till uttalande av sökande myndigheten i det nordiska

landet.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

69

Fångvårdsstyrelsen finner det lämpligt, att den myndighet som gjort framställning

om verkställigheten får avge ett bindande uttalande i preskriplionsfrågan,

så att denna reellt prövas i domslandet. Med tanke på den praktiska

tillämpningen synes det styrelsen vara av vikt, att tillämpningsföreskrifterna

kommer att innehålla anvisningar om hur den i paragrafen avsedda

prövningen skall ske.

Frågan om giltigheten av nådebeslut har vid remissbehandlingen tagits

upp av hovrätten över Skåne och Blekinge, som sagt sig dela den i promemorian

uttalade uppfattningen, att befogenhet torde tillkomma Kungl. Maj :t

att av nåd nedsätta eller efterge straff som verkställes i vårt land, även om

det grundar sig på dom i Danmark, Finland eller Norge. Hovrätten ansluter

sig jämväl till uppfattningen, att uttrycklig bestämmelse ej är erforderlig

om att den dömde vid verkställighet här i riket skall friges, om han genom

nåd i domslandet befrias från straffet. Emellertid är det enligt hovrättens

mening icke lika klart, att någon bestämmelse icke erfordras om att ett

nådebeslut i annat land, där en här i landet meddelad dom verkställes, skall

äga giltighet här i riket:

Enbart uttalandet i promemorian, att enighet vunnits om att sådan benådningsrätt

får utövas, kan icke vara tillräckligt. Fråga om verkan av

sådant nådebeslut kan uppkomma i mål rörande nytt brott. Ulan en uttrycklig

bestämmelse kan domstolen icke anses berättigad att bortse från en

straffåterstod som ej avtjänats men efterskänkts genom ett nådebeslut i annat

land. Frågan torde väl ha betydelse främst beträffande frihetsstraff. Det

kan dock icke uteslutas att nådebeslut eljest kan förekomma. Därför torde

under gemensamma bestämmelser, lämpligen såsom andra stycke i 28 §,

böra stadgas att, om beslut av nåd har meddelats i Danmark, Norge eller

Finland beträffande dom som avses i denna lag, beslutet skall äga giltighet

bär i riket.

Hovrätten för Västra Sverige har understrukit, att möjligheten av att nåd

sökes samtidigt i båda länderna nödvändiggör, att kontakt mellan nådeinstanserna

upprätthålles uti ifrågakommande ärenden.

Departementschefen. Vid de nordiska överläggningarna har enighet uppnåtts

om att spörsmål rörande preskription skall prövas i enlighet med

domslandets lag; uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i paragrafens

första stycke såvitt gäller verkställighet enligt 1 eller 5 §. Givetvis kan det

härigenom för svenska myndigheter stundom bli vanskligt att avgöra, när

preskription inträder. För att underlätta tillämpningen torde i bestämmelser,

som utfärdas med stöd av 36 §, kunna intagas föreskrift om att framställning

om straffverkställighet där så erfordras skall innehålla uppgift om

när preskription inträder.

I detta sammanhang är att märka, alt enligt 12 § i dess nu föreslagna lydelse

såsom prövotid för den som erhållit villkorlig dom skall gälla den tid

som var bestämd vid tidpunkten för överflyttandet. Motsvarande skall enligt

19 § gälla i fråga om tillsyn över villkorligt frigiven. Det är alltså i dessa fall

lagstiftningen i domslandet, som blir normerande för varaktigheten av prö
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

votiden här i riket; jämlikt 12 § kan dock prövotiden vid villkorlig dom

komma att förlängas med tillämpning av svensk lag.

Stadgandet i förevarande paragrafs första stycke avser icke det fall, att

en i annat nordiskt land meddelad villkorlig dom eller villkorlig frigivning

förklaras förverkad här. Beträffande det straff, som i sådant fall skall verkställas,

kommer svenska preskriptionsregler att gälla.

Uttryckliga bestämmelser torde böra upptagas angående benådning av

dem som i Danmark, Finland, Island eller Norge dömts genom dom som

avses i förevarande lag. Nåd bör kunna meddelas i Sverige i fråga om verkställighet

som sker här, och därvid torde böra tillämpas samma förfarande

som när det gäller svenska domar. En överflyttning av verkställigheten hit

innebär emellertid icke, att nåd ej kan meddelas i domslandet. Meddelas

där beslut om nåd, torde beslutet böra äga giltighet här i riket.

I fråga om svenska domar torde av konstitutionella skäl endast Kungl.

Maj :t kunna meddela nåd med verkan här i riket. Om därför i annat nordiskt

land ges nåd i fråga om den som dömts av svensk domstol men i det

landet avtjänar straff eller står under övervakning eller tillsyn, äger nådebeslutet

icke giltighet här. Den skillnad som enligt den föreslagna ordningen

sålunda kommer att föreligga i nådeliänseende mellan svenska och utländska

domar torde emellertid icke i praktiken få större betydelse. Det får nämligen

förutsättas alt, när fråga är om nåd beträffande någon som dömts i annat

nordiskt land, yttrande inhämtas från behörig myndighet i domslandet. Det

kan även förväntas att, om med svensk tillstyrkan nåd beviljas utomlands

i fråga om svensk dom, nåd kommer att beviljas även i Sverige. Erforderliga

bestämmelser angående samråd mellan de olika länderna i nådeärenden torde

få meddelas i administrativ väg.

32 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i det vid 1961 års departementspromemoria

fogade lagutkastet.

Enligt 25 § lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott äger chefen

för justitiedepartementet efter framställning på diplomatisk väg medgiva,

att utlänning, som av främmande stat utlämnas till annan stat, må

föras genom riket, om ej synnerliga skäl är däremot. I 19 g lagen den 5

juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

har generellt medgivits transport genom Sverige vid utlämning från en nordisk

stat till en annan.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har fångvårdsstyrelsen

fäst uppmärksamheten på att lagförslaget icke innehåller något

stadgande angående transport genom Sverige mellan två andra nordiska

länder.

Departementschefen. Det torde icke föreligga skäl till större restriktivitet

i de fall, då transport genom Sverige kan bli aktuell enligt denna lag, än

då fråga är om utlämning mellan nordiska länder. Förevarande paragraf

har därför utformats i nära överensstämmelse med 19 § nordiska utläm
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 203 år 1962 71

ningslagen. Den praktiska betydelsen av stadgandet torde emellertid bli

begränsad.

33 §.

Paragrafen, som motsvarar 30 § i departementspromemorians utkast, innehåller

stadgande om att Kungl. Maj :t äger förordna att viss befogenhet

må utövas av annan myndighet än lagen föreskriver.

I promemorian anföres, att stadgandet avser att möjliggöra att vissa

ärenden avgöres av lokal myndighet. Detta kan vara av särskild betydelse

i fråga om böter, som ådömts i gränstrakterna bosatta personer.

Yttrandena. Frågan om en decentralisering har behandlats — förutom av

justitiekanslersämbetet i det vid 25 § redovisade uttalandet — av statsåldagaren

i Göteborg, som anför:

Bestämmelsen får anses ändamålsenlig, framförallt i de län, där utbytet

över gränserna till grannlandet äro livliga. I detta sammanhang bör erinras

om Kungl. kungörelsen den 5 december 1821 angående vad genom

konvention emellan Kungl. Maj :t och kejsaren av Ryssland den 17 januari

1821 blivit överenskommet angående brottmålens behandling å ömse sidor

om riksgränsen. —--Vidare bör erinras om de bestämmelser, som

gälla på grund av konventionen emellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas

rätt till renbetning (1919:895 ändr. 1950:428) och därav föranledd

lagstiftning (1919:445 ändr. senast 1950:429 samt 1922:602 ändr.

1950:430). Enligt dessa bestämmelser skola länsstyrelserna, respektive fylkesmännen

redan nu samarbeta för indrivning av ej blott böter utan även

civila skadestånd, som ålagts flyttlapp vid vistelse i det andra riket. Anförda

båda omständigheter torde motivera, att verkställigheten av bötesstraff

utdömda i Finland och Norge även får upptagas av vederbörande

länsstyrelse i Sverige. Givetvis äro även inom andra län förbindelserna livliga

över gränserna till Norge och Danmark, varför en tillämpning av samma

bestämmelse kan vara att förorda.

Departementschefen. Såsom anförts vid 25 § bör prövningen av frågor om

verkställighet enligt förevarande lag stå under ledning av en central myndighet,

fångvårdsstyrelsen. Såvitt angår verkställighet av frihetsstraff eller

anordnande av övervakning eller tillsyn torde delegation av fångvårdsstyrelsens

befogenheter icke böra övervägas förrän en tids erfarenhet vunnits

av den nya lagstiftningen. I fråga om böter synes däremot erfarenheterna

från tillämpningen av 1948 års lag ge vid handen, att möjlighet finns

att i viss utsträckning lägga avgörandet hos lokala myndigheter. Vissa komplikationer

kan emellertid vållas av att hädanefter även förvandlingsstraff

för böter skall kunna verkställas här. Den närmare regleringen av dessa

frågor torde icke böra ske i den nu föreslagna lagen. I förevarande paragraf

torde endast böra upptagas ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna,

att befogenhet som enligt lagen tillkommer fångvårdsstyrelsen må utövas

av annan myndighet.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i departementspromemorians lagutkast.

I den nu föreslagna lagtexten användes, utom i 1 § andra stycket, uttryc
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

ket dom för att karakterisera de avgöranden som lagen avser. Med dom bör

emellertid —- liksom i 1948 års lag — likställas beslut eller föreläggande,

som efter lagstiftningen i den stat där det meddelats äger samma verkan

som dom. Genom bestämmelsen i förevarande paragraf blir det fullt klart,

att verkställighet kan ske t. ex. av strafföreläggande eller av beslut, vari

fastställts förvandlingsstraff för böter.

35 §.

Paragrafen, som är likalydande med 32 § i departementspromemorians

lagutkast, motsvarar 6 § i 1948 års lag. Stadgandet avser kostnader för alla

åtgärder för verkställighet m. m. enligt den nu föreslagna lagstiftningen.

36 §.

Under de nordiska överläggningarna har man utgått från att lagstiftningen

skall träda i tillämpning beträffande alla nordiska stater på en gång.

För den händelse att lagstiftningen ej i alla länderna skulle vara klar vid

samma tidpunkt, föreslås emellertid, efter förebild i den nordiska utlämningslagen,

att det far ankomma på Kungl. Maj :t att förordna om lagens

tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge.

Såsom anförts i det föregående behöver lagen kompletteras med tillämpningsföreskrifter.

Paragrafens andra stycke innehåller bemyndigande för

Kungl. Maj :t att utfärda sådana.

Ikraftträdande

Samtliga nordiska lagar avses träda i kraft den 1 juli 1963. Vid den

svenska lagens ikraftträdande bör 1948 års lag upphävas. Den mellan Danmark,

Norge och Sverige träffade konvention, som ligger till grund för

sistnämnda lag, torde även få uppsägas. Den nu föreslagna lagen står nämligen

i vissa avseenden i strid mot vad länderna genom konventionen åtagit

sig att iakttaga.

Lagen torde böra bli tillämplig även beträffande domar, som meddelats

före ikraftträdandet. Såvitt gäller verkställighet enligt 1 § överensstämmer

detta med vad som skedde vid tillkomsten av 1948 års lag. Med hänsyn till

att överflyttning av verkställighet av frihetsstraff kan innebära skärpning

av verkställigheten, torde det emellertid finnas anledning att iakttaga återhållsamhet,

när det gäller att överföra någon från ett land till ett annat för

verkställighet av en äldre dom. Det är också av fångvårdsorganisatoriska

skäl lämpligt, att överflyttningarna i samband med lagens ikraftträdande

sker successivt.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

73

Förslag till ändringar i utlänningslagen och regeringsrättslagen

Vid behandlingen av 8 § i den föreslagna lagen om samarbete mellan de

nordiska länderna i fråga om verkställighet av straff m. m. har jag antytt,

att vad i lagen föreslås torde föranleda ändring i utlänningslagen den 30

april 1954. Enligt 1 § utlänningslagen får utlänning ej i annat fall eller i

annan ordning än i sagda lag anges tvingas att lämna riket. Lagen innehåller

i 71 § en hänvisning till utlämningslagstiftningen. Verkställighetssamarbetet

förutsätter, att en till frihetsstraff dömd person skall kunna tvångsvis

överföras till annat nordiskt land även i andra fall än då beslut föreligger

om hans avlägsnande ur riket enligt utlänningslagen eller om utlämning.

I utlänningslagen bör därför göras en hänvisning till den nu föreslagna

lagens regler. Hänvisningen synes lämpligen kunna intagas i 71 §.

I administrativ ordning torde få göras en ändring i 60 § utlänningskungörelsen.

Enligt nämnda paragraf får dom eller beslut om förvisning ej verkställas

förrän utlänningen samtidigt ådömt ovillkorligt frihetsstraff blivit

verkställt. Från denna regel bör göras undantag för de fall, då frihetsstraffet

skall verkställas i annat nordiskt land, till vilket den dömde må befordras

vid verkställighet av förvisningen. I sådant fall torde förvisningen

få anses verkställd i och med att den dömde överföres till det andra landet

för att undergå frihetsstraffet.

Enligt 26 § första stycket i den föreslagna lagen om verkställighetssamarbete

skall fångvårdsstyrelsens beslut i ärenden enligt denna lag kunna

överklagas hos Kungl. Maj:t. Såsom jag uttalat vid behandlingen av nämnda

paragraf bör den fullföljda talan prövas i regeringsrätten. I 2 § 17 :o)

regeringsrättslagen sägs, att besvär hos Kungl. Maj :t i bl. a. mål om bötesansvar,

om verkställande av straff och om förverkande av villkorligt medgiven

frihet tillhör regeringsrättens upptagande och avgörande. Då med

denna avfattning icke samtliga de fångvårdsstyrelsens beslut, som kan

trätfas enligt den nu föreslagna lagen, faller under regeringsrättens kompetens,

torde stadgandena i 2 § 17 :o) böra kompletteras med en bestämmelse

angående övriga mål enligt den nya lagen. Vid utarbetandet av förslag

till ändring av regeringsrättslagen har jag utgått från den lydelse 2 §

17.o) kommer att erhålla vid bifall till en till årets riksdag avlåten proposition

(prop. 1962: 162) om ändring i sistnämnda lag. I

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger inom justitiedepartementet

upprättade förslag till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff, m. m.;

2) lag angående ändrad Igdelsc av 71 § utlänningslagen den 30 april 195t

(nr 193); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen,1 av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén 1

1 Av dessa förslag har här utelämnats det under 2) upptagna förslaget, vilket frånsett viss

formell jämkning överensstämmer med det vid propositionen fogade förslaget.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

75

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömls

till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning

för rättegångskostnader, må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till

tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller

ersättning för rättegångskostnader meddelats angående kvarstad, skingringsförbud

eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §•

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

3 §.

Åt myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge må överlåtas att

verkställa här i riket meddelad dom eller annat avgörande, som avses il §.

4 §•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part

eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5 §.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts

i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i

Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på

begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske

är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här

i riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till omständigheterna

finnes lämpligast.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

6 §•

Bifalles framställning om verkställighet här i riket, skall i beslutet därom

det ådömda straffet omvandlas till straffarbete eller fängelse på lika

lång tid. Därvid skall den danska straffarten faengsel, den finska straffarten

tukthus, den isländska straffarten fangelsi och den norska straffarten

fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten haefte,

den finska straffarten fängelse, den isländska straffarten varöhald och den

norska straffarten hefte mot fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid

anses svara mot straffarbete, om den strafftid som verkställigheten här i

riket skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart

såsom hade straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga kraft.

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall

strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.

Förvandlingsstraff för böter må ej verkställas, om betalning för böterna

erlägges. Om böterna delvis gäldas, skall förvandlingsstraffet i motsvarande

mån nedsättas; nedsättningen må dock ej avse del av dag.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,

må verkställas i Danmark, Finland, Island eller Norge, om den dömde

när verkställighet skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra

staten. Uppehåller han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen

verkställas där, om det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast.

Skall den dömde överföras från Sverige till den andra staten, anses den

tid, under vilken han för sagda ändamål varit omhändertagen av svensk

myndighet, såsom strafftid.

9 §•

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall för

verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge,

skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till

Danmark, Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat

skall förpassas, förvisas eller utvisas ur riket och beslutet härom må verkställas

till den andra staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

Övervakning av person, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit

villkorlig dom, må på begäran anordnas här i riket.

11 §•

Anordnas övervakning här i riket, skall i beslutet därom allmänna underrätten

i den ort, där den dömde uppehåller sig eller kan antagas komma

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 203 år 1962

77

att uppehålla sig, utses till övervakningsdomstol. Det åligger övervakningsdomstolen

att förordna övervakare för den dömde.

12 §.

Vad för den dömde är bestämt angående prövotid och övervakningstid i

den stat där domen meddelats skall gälla såsom om domen givits här i riket.

Föreskrifter angående den dömdes åligganden, som meddelats i anslutning

till den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen

förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall vad i svensk lag är stadgat

om villkorlig dom i tillämpliga delar gälla; prövotiden må dock ej förlängas

utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet

förverkat, skall straff, som är utsatt i domen, verkställas här. I

sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff till svensk straffart med tilllämpning

av de i 6 § angivna grunderna och bötesstraff till motsvarande

belopp i svenskt mynt. Är straff ej utsatt i den villkorliga domen, skall

rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff eller annan påföljd

för brottet; tillfälle att utföra talan härom skall beredas allmän åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge om ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga domen eller om förverkande av anståndet,

skall beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,

som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande vilken

övervakning anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas

i den stat, där domen meddelats, må domstol, som handlägger sådant

ärende, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

14 §.

Om någon, som i Danmark, Finland, Island eller Norge erhållit villkorlig

dom, här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden

eller före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den

villkorliga domen ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är

stadgat om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat.

Därvid skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

15 §.

Övervakning av person, som här i riket erhållit villkorlig dom, må överflyttas

till Danmark, Finland, Island eller Norge.

Förordnas i den andra staten om ändrade bestämmelser med avseende

å den villkorliga domen, skall förordnandet äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga

domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat brott

eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till den

domstol, som vid tiden för överflyttningen var övervakningsdomstol, hänskjuter

ärende om sådan åtgärd.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

16 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge förordnats om förverkande av

anstånd med avseende å villkorlig dom, som meddelats här i riket, skall förordnandet

äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark

av fsengsel, i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, må på begäran anordnas här i riket.

18 §.

Anordnas tillsyn här i riket, skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman för

den frigivne.

19 §.

Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid och övervaknings tid

i den stat där frigivningen skett skall gälla såsom om frigivningen ägt rum

här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes åligganden, som meddelats

i anslutning till den villkorliga frigivningen, skola, om ej fångvårdsstyrelsen

förordnar annat, äga tillämpning. I övrigt skall tillämpas vad i svensk

lag är stadgat om villkorlig frigivning, dock att prövotiden ej må förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad, skall

verkställighet här ske av det vid frigivningen återstående straffet, omvandlat

till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland, Island eller Norge om ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga frigivningen eller om förverkande av den

villkorligt medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet bär i riket.

20 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark, Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken tillsyn anordnats här, men finnes frågan lämpligen böra prövas i den

stat, där frigivningen skett, må fångvårdsstyrelsen eller domstol, som handlägger

sådant ärende, hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda

stat.

21 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av famgsel,

i Finland av tukthus eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av

fengsel, här i riket övertygas om annat brott som han begått under prövotiden,

må rätten, ända att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen

ej anordnats här, med tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig

frigivning förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid

skola bestämmelserna i 19 § andra stycket äga tillämpning.

22 §.

Tillsyn över person, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande

av straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland, Island

eller Norge.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förordnas i den andra staten om ändrade bestämmelser med avseende å

den villkorliga frigivningen, skall förordnandet äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen

beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annat

brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge till

fångvårdsstyrelsen hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge förordnats om förverkande av

villkorligt medgiven frihet, varom beslutats här i riket, skall förordnandet

äga giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av

övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § göres av behörig myndighet

i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre den dom, som avses med

framställningen, är verkställbar i den stat där den meddelats.

Innan framställning enligt 5, 10 eller 17 § bifallés, skall den dömde, om

det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, beredas tillfälle att yttra

sig i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 eller 5 § eller om anordnande av

övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland, Island eller Norge göres

av fångvårdsstyrelsen i fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen

i fall som avses i 15 §.

26 §.

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos Konungen

genom besvär.

Om ej annorlunda förordnas, skall fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart

lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen för verkställighet av dom, som

avses i fångvårdsstyrelsens beslut, skall i fråga om hans förberedande och

utförande av talan mot beslutet vad i rättegångsbalken är stadgat om offentlig

försvarare äga motsvarande tillämpning; arvode och ersättning till försvararen

skall dock alltid gäldas av statsverket.

27 §.

Talan mot övervakningsdoinstols beslut om framställning enligt 15 § första

stycket föres genom besvär hos hovrätt, över hovrättens beslut må klagan

icke föras.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

28 §.

Bifalles framställning om verkställighet enligt 5 §, och har för den dömdes

överförande hit uppställts villkor av innebörd, som avses i 7 § lagen

om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, skola villkoren

lända till efterrättelse här i riket.

29 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om

anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller

har förverkande beslutats enligt 14 eller 21 §, må ej här i riket väckas åtal

för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende

å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om

förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket;

vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen stadgas skall dock ej äga tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 25

kap. 13 § strafflagen.

30 §.

Har framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordnande av

övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller har förverkande

beslutats enligt 14 eller 21 §, och övertygas den dömde sedermera här i

riket om brott, begånget innan frihetsstraff som ådömts genom den tidigare

domen börjat verkställas, må, såframt omständigheterna föranleda därtill,

dömas till lägre straff än för brottet är stadgat.

31 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder

mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna

fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

Vad i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall gälla beträffande danska,

finska, isländska och norska domar, som avses i denna lag.

Har i Danmark, Finland, Island eller Norge av nåd meddelats beslut i

fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, som avses i denna lag,

skall beslutet äga giltighet här i riket.

32 §.

Den som för verkställighet av frihetsstraff överföres från Danmark, Finland,

Island eller Norge till annan av dessa stater må utan särskilt tillstånd

föras genom Sverige.

33 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommei

fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

34 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen

i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

81

35 §.

Sådana kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom

företagen verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och

åtgärder i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

36 §.

Det ankommer på Konungen att förordna om tillämpning av denna lag

i förhållande till Danmark, Finland, Island och Norge. Lagen må därvid

göras tillämplig jämväl i fråga om domar, som meddelats dessförinnan.

Konungen meddelar i övrigt de närmare föreskrifter, som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1963.

I och med att lagen träder i tillämpning i förhållande till Danmark eller

Norge upphäves, såvitt avser den staten, lagen den 17 december 1948 (nr

758) om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom, som i brottmål

meddelats i Danmark eller Norge.

(i Di han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 203

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § 17: o) lagen den 26 maj 1909

(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

Härigenom förordnas, att 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl.

Maj :ts regeringsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

17 :o) mål om befrielse---- villkorligt medgiven frihet;

mål om tillämpning av lagen om

samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet

av straff, m. m.;

mål om verkställande---i brottmål;

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1963.

1 Senaste lydelse av 2 § 17:o) se 1962:

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 203 år 1962

83

Bilaga B

Utkast

till

Lag om samarbete med Danmark, Finland och Norge angående

verkställighet av straff, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om verkställighet av böter m. m.

1 §•

I Danmark, Finland eller Norge meddelad dom, varigenom i brottmål

dömts till böter eller förverkande eller utdömts ersättning för rättegångskostnader,

må på begäran verkställas här i riket.

Vad nu sagts skall ock gälla beslut, som i någon av nämnda stater till

tryggande av anspråk på böter, förverkande, skadestånd eller ersättning

för rättegångskostnader meddelats angående kvarstad, skingringsförbud

eller beslag å egendom tillhörande för brott misstänkt.

2 §•

Verkställighet sker enligt svensk lag, dock att böter ej må förvandlas.

3 §.

Här i riket meddelad dom eller annat avgörande, som i 1 § avses, må

verkställas i Danmark, Finland eller Norge.

4 §•

Vad i denna lag sägs om böter skall ock gälla vite, som förelagts part

eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.

Om verkställighet av frihetsstraff

5 §•

I Danmark, Finland eller Norge meddelad dom, varigenom dömts i Danmark

till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse och i

Norge till fengsel eller hefte, må på begäran verkställas här i riket, om

den dömde när verkställighet skall ske är svensk medborgare eller har hemvist

här i riket eller uppehåller sig här.

6 §.

Bifalles begäran om verkställighet, skall det ådömda straffet omvandlas

till straffarbete eller fängelse på lika lång tid. Därvid skall den danska

straffarten faengsel, den finska straffarten tukthus och den norska straffarten

fengsel anses svara mot straffarbete samt den danska straffarten

haefte, den finska straffarten fängelse och den norska straffarten hefte mot

fängelse. Det ådömda straffet skall dock alltid anses svara mot straffarbete,

om den strafftid som verkställigheten här i riket skall avse överstiger

två år.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse omvandlade straffet är verkställbart

såsom hade straffet ådömts här i riket. . ...

Har straffet börjat verkställas i den stat, där domen meddelats, skall

strafftiden räknas från verkställighetens början i den staten.

8 §■

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till straffarbete eller fängelse,

må verkställas i Danmark, Finland eller Norge, om den domde nar verkställighet

skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten eller

uppehåller sig där.

9 §•

Om någon, som här i riket dömts till straffarbete eller fängelse, skall

för verkställighet av domen överföras till Danmark, Finland eller Norge,

skola bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu sagts skall ej gälla, om den dömde enligt vad därom är stadgat

skall förvisas eller utvisas till den andra staten.

Om övervakning av villkorligt dömd m. m.

10 §.

Övervakning av person, som i Danmark, Finland eller Norge erhållit villkorlig

dom, må på begäran anordnas här i riket.

11 §•

Anordnas övervakning här i riket, skola handlingarna i ärendet överlämnas

till allmänna underrätten i den ort, där den dömde uppehåller sig

eller kan antagas komma att uppehålla sig. Det åligger rätten att forordna

övervakare för den dömde och att såsom övervakmngsdomstol utova tillsyn

över övervakningen. f

Övervakningen skall upphöra senast vid utgången av den i domen lastställda

prövotiden, såframt ej prövotiden förlänges.

12 §.

De föreskrifter angående den dömdes åligganden under prövotiden, som

gälla på grund av den villkorliga domen, skola, om ej övervakningsdomstolen

förordnar annat, äga tillämpning jämväl bär i riket. I övrigt skall

vad i svensk lag är stadgat om villkorlig dom i tillämpliga delar galla.

Förklaras här i riket det genom den villkorliga domen medgivna anståndet

förverkat, skall rätten med tillämpning av svensk lag bestämma straff

eller annan påföljd för brottet. När enligt vad därom är stadgat verkställighet

skall ske av straff, som är utsatt i domen, skall dock det straffet

verkställas här i riket; i sådant fall skall rätten omvandla frihetsstraff

till svensk straffart med tillämpning av de i 6 § angivna grunderna och

bötesstraff till motsvarande belopp i svenskt mynt.

Beslutas i Danmark, Finland eller Norge om ändrade bestämmelser med

avseende å den villkorliga domen eller om förverkande av anståndet, skall

beslutet äga giltighet här i riket.

13 §.

Om någon, som i Danmark, Finland eller Norge erhållit villkorlig dom,

här i riket övertygas om annat brott som begåtts under prövotiden eller

före dess början, må rätten, ändå att övervakning i anledning av den villkorliga

domen ej utövas här, med tillämpning av vad i svensk lag ar stadgat

om villkorlig dom förklara det villkorliga anståndet förverkat. Därvid

skola bestämmelserna i 12 § andra stycket äga tillämpning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

14 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig dom,

som meddelats i Danmark, Finland eller Norge, men finnes frågan härom

lämpligen böra prövas i den stat, där domen meddelats eller övervakningen

utövas, må domstol, som handlägger sådant ärende, hänskjuta frågan till

behörig myndighet i nämnda stat.

15 §.

Övervakning av person, som här i riket erhållit villkorlig dom, må överflyttas

till Danmark, Finland eller Norge.

Har efter överflyttning av övervakningen i den andra staten förordnats

om ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga domen, skall förordnandet

äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats, må åtgärd i fråga om den villkorliga

domen beslutas här i riket, såframt den dömde här övertygas om annat

brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge till övervakningsdomstolen

hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

16 §.

Har i Danmark, Finland eller Norge förordnats om förverkande av anstånd

med här i riket meddelad villkorlig dom, skall förordnandet äga giltighet

här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven m. m.

17 §.

Tillsyn över person, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark

av faengsel, i Finland av tukthus eller fängelse eller i Norge av fengsel, må

på begäran anordnas här i riket.

18 §.

Anordnas tillsyn här i riket, skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman för

den frigivne.

Tillsynen skall upphöra senast vid utgången av den i beslutet om frigivningen

fastställda prövotiden, såframt ej prövotiden förlänges.

19 §.

De föreskrifter angående den frigivnes åligganden under prövotiden, som

gälla på grund av beslutet om villkorlig frigivning, skola, om ej fångvårdsstyrelsen

förordnar annat, äga tillämpning jämväl här i riket. I övrigt skall

vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning i tillämpliga delar gälla.

Förklaras här i riket den villkorligt medgivna friheten förverkad och skall

på grund härav det vid frigivningen återstående straffet verkställas här,

skall straffet omvandlas till svensk straffart med tillämpning av de i 6 §

angivna grunderna.

Beslutas i Danmark, Finland eller Norge om ändrade bestämmelser med

avseende å den villkorliga frigivningen eller om förverkande av den villkorligt

medgivna friheten, skall beslutet äga giltighet här i riket.

20 §.

Om någon, som villkorligt frigivits efter avtjänande i Danmark av fsengsel,

i Finland av tukthus eller fängelse eller i Norge av fengsel, här i riket

övertygas om annat brott som han begått under prövotiden, må rätten, ändå

att tillsyn i anledning av den villkorliga frigivningen ej utövas här, med

tillämpning av vad i svensk lag är stadgat om villkorlig frigivning förklara

den villkorligt medgivna friheten förverkad. Därvid skola bestämmelserna

i 19 § andra stycket äga tillämpning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

21 §.

Uppkommer här i riket fråga om åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark, Finland eller Norge, men finnes frågan härom

lämpligen böra prövas i den stat, där frigivningen skett eller tillsynen

utövas, må fångvårdsstyrelsen eller domstol, som handlägger sådant ärende,

hänskjuta frågan till behörig myndighet i nämnda stat.

22 §.

Tillsyn över person, som här i riket villkorligt frigivits efter avtjänande

av straffarbete eller fängelse, må överflyttas till Danmark, Finland eller

Norge.

Har efter överflyttning av tillsynen i den andra staten förordnats om ändrade

bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen, skall förordnandet

äga giltighet här i riket.

Ändå att tillsynen överflyttats må åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen

beslutas här i riket, såframt den frigivne här övertygas om annal

brott eller behörig myndighet i Danmark, Finland eller Norge till fångvårdsstyrelsen

hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

23 §.

Har i Danmark, Finland eller Norge förordnats om förverkande av villkorligt

medgiven frihet, varom beslutats här i riket, skall förordnandet äga

giltighet här.

Gemensamma bestämmelser

24 §.

Framställning enligt denna lag om verkställighet här i riket av straff

eller om anordnande här av övervakning eller tillsyn skall göras av behörig

myndighet i Danmark, Finland eller Norge.

Framställningen må ej bifallas, med mindre den dom, som avses med

framställningen, är verkställbar i den stat där den meddelats.

25 §.

Har framställning om verkställighet av straff enligt 1 eller 5 § eller om

anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits eller

har förverkande beslutats enligt 13 eller 20 §, må ej här i riket väckas åtal

för gärning som avses i den i den andra staten meddelade domen. Med avseende

å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om

förändring av straff skall så anses som hade domen meddelats här i riket;

och skall vid ådömande av gemensamt straff för brott som avses i domen

och annan gärning straffet bestämmas jämlikt svensk lag.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må väckas talan, som avses i 25

kap. 13 § strafflagen.

26 §.

Framställning om verkställighet enligt 1 § prövas av justitiekanslern

och framställning om verkställighet enligt 5 § eller om anordande av övervakning

enligt 10 § eller tillsyn enligt 17 § av fångvårdsstyrelsen.

Vid handläggning av ärende som nu sagts skall fångvårdsstyrelsen bestå

av chefen för styrelsen eller ställföreträdare för honom och tjänsteman i

styrelsen som Konungen bestämmer jämte två av Konungen utsedda sakkunniga,

av ^vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete.

I fråga om beslut i sådant ärende skall vad angående omröstning i

brottmål i Överrätt är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

27 §.

På begäran av den, som avses med framställning om verkställighet enligt

5 § eller om anordnande av övervakning enligt 10 § eller tillsyn enligt

17 §, prövar högsta domstolen huruvida framställningen lagligen kan hevill

as.

Finner högsta domstolen hinder möta mot verkställighet eller anordnande

av övervakning eller tillsyn här i riket, skall framställningen avslås.

I ärende enligt denna paragraf skall, om det finnes erforderligt, förhandling

hållas. Förhandling skall, förutom i fall varom eljest är stadgat, hållas

inom stängda dörrar, om det begäres av den som avses med framställningen.

1 övrigt gäller om ärendets handläggning vad om brottmål i allmänhet är

stadgat. Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i

ärendet skall stanna å statsverket, om ej särskilda skäl äro, att den skall

återgäldas av den som avses med framställningen.

Begäran om prövning enligt denna paragraf utgör ej hinder mot verkställighet

eller anordnande av övervakning eller tillsyn här i riket, med mindre

högsta domstolen förordnar annat.

28 §.

Uppkommer, sedan framställning enligt 1 eller 5 § bifallits, fråga om hinder

mot verkställighet här i riket på grund av preskription, skall denna

fråga prövas enligt lagen i den stat, där domen meddelats.

29 §.

Framställning med stöd av denna lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning eller tillsyn i Danmark, Finland eller Norge göres av

justitiekanslern i fall som avses i 3 §, av fångvårdsstyrelsen i fall som avses

i 8 och 22 §§ samt av övervakningsdomstolen i fall som avses i 15 §.

30 §.

Konungen äger förordna att befogenhet som enligt denna lag tillkommer

justitiekanslern eller fångvårdsstyrelsen må utövas av annan myndighet.

31 §.

Lika med dom anses i denna lag beslut eller föreläggande, som efter lagstiftningen

i den stat där det meddelats äger samma verkan som dom.

32 §.

Sådana kostnader för verkställighet enligt 1 §, som icke bliva täckta genom

företagen verkställighetsåtgärd, så ock kostnader för verkställighet och

åtgärder i övrigt enligt denna lag stanna å statsverket.

33 §.

Konungen meddelar de närmare bestämmelser som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den . Genom lagen upphäves lagen

den 17 december 1948 (nr 758) om erkännande och verkställighet i vissa

fall av dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 juni

1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 17 maj 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 27 april 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island

och Norge angående verkställighet av straff, m. m., 2) lag angående ändrad

Igdelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 195b samt 3) lag angående

ändrad Igdelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen C. Holmberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff, m. m.

De föreslagna reglerna innebära att i åtskilliga avseenden svenska straffrättsliga

stadganden icke komma att iakttagas, när svensk straffdom verkställes

i annat nordiskt land, och att här såväl i rättsskipningen som vid kriminalvården

skola tillämpas eller beaktas i annat land gällande bestämmelser.

De principiella betänkligheter detta väcker torde, med hänsyn till att

ländernas strafflagstiftning i väsentliga hänseenden vilar på enhetliga grunder

samt till betydelsen av samarbete på verkställighetsområdet och värdet

därav även för vårt land, icke böra föranleda att förslaget ej genomföres.

Såsom departementschefen i flera sammanhang framhållit kunna de föreslagna

reglerna ofta medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen och giva

upphov till spörsmål rörande fall vilka icke äro reglerade med den utförlighet

i detaljer som eljest iakttages i svensk lagstiftning. Bland annat kan detta

hända vid sammanträffande av brott och när verkställighet av en i ett

land meddelad dom delvis sker i mer än ett annat land. De förhållanden som

härvid kunna föreligga äro emellertid av så skiftande beskaffenhet att det,

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

89

såvitt lagrådet kunnat finna, är praktiskt sett uteslutet att åstadkomma en

detaljreglering; valet står därför mellan att i huvudsak acceptera den begränsning

av regelsystemet som förslaget innebär eller att avvisa tanken på

samarbetet, och i detta läge synes det förra alternativet böra förordas. Det

bör även beaktas, att vid tillämpningen de svårbedömda fallen få antagas

bliva tämligen sällsynta, att förslaget tillåter att begäran om verkställighet

här lämnas utan bifall, liksom här kan underlåtas att påkalla verkställighet

i annat land, samt att domstol i vissa fall äger hänskjuta ett bedömande till

domslandet. Vidare märkes att svårigheterna delvis torde minskas, när den

nya brottsbalken börjat tillämpas. Av betydelse är också att lagens tillämpning,

som ej sällan förutsätter närmare kännedom om strafflagstiftning,

rättspraxis och kriminalvård i de övriga länderna, i princip — utom i fall då

domstol har att besluta — skall ankomma på endast en myndighet. Värdet

härav bör beaktas i fråga om att jämlikt 33 § i förslaget överflytta befogenhet

enligt lagen till annan myndighet.

På sätt departementschefen påpekat måste ibland nådeinstitutet anlitas

för att lindra påföljd som på grund av lagens bestämmelser blivit strängare

än som synes skäligt. Att nåd sålunda måste användas som rättelsemedel

i fall som bort förutses i lagstiftningen, är icke helt tillfredsställande men

torde nu vara oundvikligt. Det synes önskvärt, att fångvårdsstyrelsen i förekommande

fall tillser att nådeansökan kommer till stånd.

1 §•

I 5 § andra stycket lagen om erkännande och verkställighet i vissa fall av

dom, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge, stadgas att, om verkställigheten

föranleder talan inför domstol här i riket, justitiekanslern skall

äga mottaga stämning samt i svenska statens namn själv eller genom ombud

tala och svara, såsom om fråga vore om en kronans fordran. En bestämmelse

av liknande innehåll finnes intagen i lagen den 15 juni 1935 angående

uttagande i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift. I motiveringen

till det remitterade förslaget uttalas att, om behov därav alltjämt

kunde anses föreligga, motsvarighet till det förstnämnda stadgandet torde

kunna upptagas i administrativ författning.

Det synes ändamålsenligt att även i förevarande sammanhang, såvitt angår

verkställighet här i riket enligt 1 och 4 §§ i förslaget, hava en bestämmelse

motsvarande 5 § andra stycket förstnämnda lag. Den bör då intagas

i den föreslagna lagen, lämpligen såsom ett andra stycke i 33 §.

5 §•

I denna liksom i vissa av de följande paragraferna meddelas bestämmelser

om verkställighet av dom, varigenom dömts till fängelse eller annat frihetsstraff.

Genom stadgandet i 34 § avses bl. a. att med sådan dom likställa

beslut om förvandling av böter till frihetsstraff. Lagrådet har övervägt att

i lagtexten borde komma till direkt uttryck, att verkställigheten omfattar

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

även förvandlingsstraff. Av 7 § tredje stycket och motiveringen till förslaget

torde emellertid med tillräcklig tydlighet framgå, att så är fallet. Lagrådet

har därför funnit sig kunna avstå från att föreslå tillägg till lagtexten.

6 §•

Avfattningen av sista punkten torde, oaktat regeln i likhet med övriga

bestämmelser i paragrafen närmast avser fall då fråga är om allenast en

dom, icke utgöra hinder mot att regeln tillämpas även när verkställighet på

en gång skall ske av två eller flera olika straff och den strafftid, som verkställigheten

sammanlagt skall avse, överstiger två år.

8 §■

Därest i Sverige ådömt frihetsstraff verkställes utom riket lärer, i fråga

om senare tillämpning av SL 4:3 och 4, vara att anse att straffet börjat verkställas

den dag då verkställighet enligt förevarande paragraf började i annat

land eller den dömde här omhändertogs för att överföras dit.

Vid tillämpning av paragrafen torde böra beaktas att, innan begäran om

verkställighet framställes, sådan förening av straff som avses i SL 4: 4 kommit

till stånd. Ehuru bestämmelserna i förevarande lag icke innefatta hinder

mot att beslut därom meddelas senare, varvid tydligen ifall straffet ändras

ny framställning om verkställighet bör göras, medföra de i andra stycket

av 4: 4 givna reglerna om förfarandet, att ärende om förening av straff

i regel icke kan upptagas medan verkställighet pågår utom riket.

16 §.

Lagrådet hänvisar till vad som anföres vid 29 § angående motsvarande

fall.

29 §.

Vad i första stycket stadgas skall, såsom framgår av motiven och hänvisningen

till 14 §, gälla även då en i annat land meddelad villkorlig dom utan

utsatt straff förklaras förverkad i Sverige och straff för brottet följaktligen

bestämmes här i svensk straffart. Avfattningen leder emellertid närmast

till den tolkningen, att första stycket gäller allenast brott för vilket straffet

bestämts genom dom i annat land. Ordalagen synas därför böra jämkas.

Med hänsyn till att genom hänvisningarna innehållet ändå blir tydligt torde

detta kunna ske genom att första punkten förenklas att utsäga, att åtal för

samma gärning ej må väckas här i riket. Ordet »domen» i andra punkten

kommer då att hänföra sig till de domar som avses med hänvisningarna,

däribland även villkorliga domar som omförmälas i 10 och 14 §§.

När i fall som ovan avses en i annat land meddelad villkorlig dom utan

utsatt straff förklaras förverkad här, skola enligt huvudregeln i andra punkten

av första stycket svenska konkurrensregler tillämpas. I enlighet härmed

skall, om den villkorliga domen avsett flera brott, gemensamt straff

ådömas jämlikt SL 4: 1 och 2 samt, om den villkorligt dömde samtidigt

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

övertygas om annat brott, även detta omfattas av det gemensamma straffet.

Härvid kan även föreligga fråga om tillämpning med avseende å en tidigare

svensk straffdom av SL 4: 3 och 4; och vid senare lagföring här för ytterligare

brott kan bliva fråga om lagrummens tillämpning med avseende å det

beslut, varigenom den utländska villkorliga domen förklarades förverkad

och straff här ådömdes. Undantagsbestämmelsen i andra punkten medför,

att 4: 3 eller 4 icke skall tillämpas beträffande de brott som avsågos med den

villkorliga domen. I konsekvens härmed skulle, när i motsvarande fall en

svensk villkorlig dom utan utsatt straff förklarats förverkad i annat land,

vid senare lagföring här 4: 3 vara tillämplig, oaktat straff för de brott, som

avsågos med den villkorliga domen, blivit ådömt i annat land i främmande

straffart. Särskilt i fall av sistnämnda slag kunna avsevärda svårigheter

uppkomma. De skäl som föranlett undantagsbestämmelsen synas icke vara

giltiga i här åsyftade fall. Lagrådet förordar därför, att undantagsbestämmelsen

begränsas att avse brott, för vilka straff bestämts i annan stat.

Departementschefen har vid 29 § anfört, att undantag från tillämpningen

av svenska konkurrensregler även föranleddes av stadgandet i förslagets 2 §

och att detta medförde att tillämpning av bestämmelserna i 14 och 18 §§

bötesverkställighetslagen icke komme i fråga med avseende å bötesstraff och

förvandlingsstraff som alagts i annat land. Det sagda är befogat i fråga om

14 § nämnda lag. Vad angår 18 § däremot märkes, att denna icke tillämpas

av domstol vid beslut om förvandling utan av fångvårdsstyrelsen i samband

med verkställighet av förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill torde de skäl

som föranlett undantagsregeln i 29 § första stycket andra punkten böra föranleda

jämväl, att uttryckligt undantag göres för tillämpning av nämnda

18 §.

31 §

I paragrafens andra stycke upptages — i anslutning till uttalanden under

de nordiska överläggningarna att verkställighetslandet skall kunna utöva

benådningsrätt — en bestämmelse om tillämpning på domar, som meddelats

i övriga nordiska länder, av vad i svensk lag är stadgat om nåd. Det

synes icke vara något att erinra mot att Kungl. Maj :t tillägges befogenhet

att mildra eller eftergiva verkställighet av sådan dom och att förfarandet

härvid anknyter till stadgandena om nåd. Ett dylikt nådebeslut bör dock

begränsas att gälla verkställigheten här i riket och icke, såsom i fråga om

svensk dom, kunna avse befrielse helt eller delvis från ådömd påföljd; beslutet

hindrar ej utan vidare fortsatt verkställighet i domslandet eller annat

nordiskt land, där den dömde bosätter sig. Att benådningsrätten skall ha

detta begränsade innehåll torde böra komma till uttryck i lagtexten. Viss

redaktionell jämkning av andra stycket påkallas vidare därav, att bestämmelsen

icke, såsom är avsett, inbegriper verkställighet av beslut om förverkande

till annan än svenska kronan av egendom, som den dömde har här

i riket.

Enligt tredje stycket skall beslut, som av nåd meddelats i Danmark, Fin
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

land, Island eller Norge i fråga om dansk, finsk, isländsk eller norsk dom,

äga giltighet här i riket. Såsom uttalats i remissprotokollet torde beträffande

svensk dom av konstitutionella skäl endast Kungl. Maj :t kunna meddela

nåd med verkan i vårt land. Jämväl i fråga om dom, som meddelats i

annat nordiskt land, bör av liknande hänsyn gälla, att blott i domslandet

meddelat nådebeslut godtages här. I remissprotokollet angives ej förslagets

mening i denna del, men av den föreslagna lagtexten synes närmast framgå

att — bortsett från svensk dom — nådebeslut i annat land än domslandet

skall lända till efterrättelse. Bestämmelsen i tredje stycket torde därför

böra omarbetas.

På grund av det anförda hemställer lagrådet, att andra och tredje styckena

erhålla följande jämkade avfattning. I andra stycket angives, att vad

i svensk lag är stadgat om nåd i brottmål skall, såvitt avser verkställighet

här i riket, äga motsvarande tillämpning beträffande dansk, finsk, isländsk

och norsk dom. I tredje stycket upptages, att vid verkställighet här i riket av

dansk, finsk, isländsk eller norsk dom, skall vad av nåd bestämts i den stat,

där domen meddelats, lända till efterrättelse.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

93

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 november 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 15 juni 1962

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 april 1962 remitterade förslagen

till

1) lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff, m. msamt

2) lag angående ändrad lydelse av 71 § utlänningslagen den 30 april 195b

(nr 193).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad i 29 § första stycket lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island

och Norge angående verkställighet av straff m. in. stadgas skall, såsom

även lagrådet uttalat, gälla jämväl då en i annat land meddelad villkorlig

dom utan utsatt straff förklaras förverkad i Sverige. Då någon tvekan om

stadgandets innebörd icke synes kunna uppkomma med den i det remitterade

förslaget upptagna lydelsen, anser jag den av lagrådet föreslagna jämkningen

av styckets första punkt icke erforderlig. Den mening rörande tilllämpligheten

av SL 4: 3, som lagrådet givit uttryck åt, överensstämmer med

innebörden av det remitterade förslaget. För att denna innebörd skall vara

fullt klar, tillstyrker jag det av lagrådet förordade tillägget i andra punkten

av 29 § första stycket. Även vad lagrådet anfört beträffande 18 § bötesverkställighetslagen

torde böra iakttagas.

Jag biträder de av lagrådet förordade ändringarna i 31 och 33 §§ samarbetslagen.

Beträffande 31 § andra stycket vill jag emellertid framhålla, att

den ändrade avfattningen icke innebär hinder mot att svenskt nådebeslut

ges t. ex. den formen att viss tids frihetsstraff nedsättes. Innebörden av ett

sådant beslut blir, att verkställigheten här i riket därefter skall ske med

utgångspunkt från det nedsatta straffet.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagförslagen få vidtagas

vissa mindre, redaktionella jämkningar.

Remissen till lagrådet avsåg även förslag om sådan ändring av regeringsrättslagen

som föranledes av fångvårdsstyrelsens befattning med frågor om

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 203 år 1962

den nordiska straffverkställigheten. Detta förslag, som lagrådet lämnat utan

erinran, torde emellertid lämpligen böra föreläggas riksdagen i samband med

förslag till andra ändringar i regeringsrättslagen vid 1963 års riksdag.

Förevarande lagstiftningsärende har beretts i samråd med justitiedepartementen

i de övriga nordiska länderna, och frågan har senast behandlats

vid justitieministermötet i Reykjavik i september 1962. Arbetet har nu fortskridit

så långt, att lagförslag väntas bli framlagda i Danmark, Island, Norge

och Sverige under november 1962 och i Finland i början av år 1963. Det

förutsättes därvid, att lagförslagen i samtliga länder kommer upp till parlamentarisk

behandling under våren 1963 och att lagstiftningen kan träda i

kraft den 1 juli samma år.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom proposition föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med

det anförda ändrade förslagen till lag om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. och lag om ändrad

lydelse av 71 § utlänningslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620601

Doktrin (1)

  1. Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, SvJT 1968 s. 411, på s. 414 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1962:45 Memorial angående uppskov med behandlingen av visst ärende. Första lagutskottet får härmed jämlikt § 58 riksdagsordningen underställa riksdagen frågan om uppsko s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1968 s. 411 Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål s. 414 i texten