Sök i Ratio Lex

Kungi. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

21 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:26, Kungi. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

1

Nr 26

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i förordningen den 15 mars 19''i6

(nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar

hos bin: qiven Stockholms slott den 29 december

1961.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen

den 15 mars 1946 om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det bekämpande av smittsamma sjukdomar hos

bin, som sker enligt den så kallade bipestförordningen, tills vidare skall koncentreras

på sjukdomen amerikansk yngelröta (även kallad täckt yngelröta,

nymfpest eller bipest). Vidare föreslås att hushållningssällskapen engageras

i sjukdomsbekämpandet och att lantbruksstyrelsen övertager de uppgifter

som enligt förordningen nu tillkommer lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.

Huvudansvaret för att erforderliga bekämpningsåtgärder kommer

till stånd skall enligt förslaget överflyttas från biodlarna till de tillsyningsman

som utses enligt förordningen. Särskilda bestämmelser förordas

om så kallade vilda bisamhällen.

Härjämte föreslås bland annat skärpningar av gällande bestämmelser om

förvaring av bibostäder, honung och vax samt om transport av bin, bibostäder,

biodlingsredskap och vax.

Ändringarna avses skola träda i kraft den 1 april 1962. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande

av smittsamma sjukdomar hos bin

Härigenom förordnas dels att 1, 2, 5, 6, 8, 10, 11 och 13 §§ förordningen den

15 mars 1946 om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives dels att 12 § samma förordning

skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

1

Denna förordning äger tillämpning

å yngelröta (bipest) och nosemasjuka.

På framställning av länsstyrelse eller

av lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök må Kungl. Maj:t

besluta, att förordningen helt eller

delvis skall lända till efterrättelse

jämväl i fråga om annan smittsam

sjukdom hos bin än i första stycket

nämnts.

(Föreslagen lydelse)

§•

Denna förordning äger tillämpning

å amerikansk yngelröta (täckt yngelröta,

nymfpest eller bipest) och, i

den mån Kungl. Maj.t så bestämmer,

jämväl å andra smittsamma sjukdomar

hos bin.

2 §•

Länsstyrelse skall-------för smitta.

Område som förklarats smittat Område som förklarats smittat

skall, sedan två år förflutit från det skall, sedan sjukdomen där upphört,

inom området sist inträffade sjuk- av länsstyrelsen förklaras fritt från

domsfallet, av länsstyrelsen förklaras smitta,

fritt från smitta.

Har inom--------för smitta.

5 §•

Har tillsyningsman---sjukdomens art.

Finner tillsyningsman, att bisam- Finner tillsyningsman att bisamhälhälle

smittats av sådan sjukdom, le smittats av sådan sjukdom, skall

äger han föreskriva innehavaren av han vidtaga för sjukdomens bekämbisamhället

att vidtaga för sjukdo- pande nödiga åtgärder,

mens bekämpande nödiga åtgärder. Bisamhälle, som tagit bostad i an
nat

föremål än därtill avsedd bibostad

och som kan misstänkas vara 1

1 Senaste lydelse av 1 och 5 §§, se SFS 1950:106.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 dr 1962

3

(Gällande lydelse)

Föreskrift om bisamhälles förintande

må icke meddelas utan att

medgivande därtill inhämtats från

lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök.

Sådant medgivande erfordras

dock ej, där innehavaren av

bisamhället samtyckt till dess förintande

eller då fråga är om bisamhälle,

som tagit bostad i annat föremål

än därtill avsedd bibostad, och den

skada, som uppkommer genom förintandet,

är ringa.

(Föreslagen lydelse)

smittat, må av tillsyningsman förintas

utan föregående undersökning.

Bisamhälle må ej av tillsyningsman

förintas utan att medgivande

därtill inhämtats från lantbruksstyrelsen.

Sådant medgivande erfordras

dock ej, där innehavaren av bisamhället

samtyckt till dess förintande

eller då fråga är om bisamhälle, som

tagit bostad i annat föremål än därtill

avsedd bibostad, och den skada,

som uppkommer genom förintandet,

är ringa.

6

Det åligger innehavare av bisamhälle

att skyndsamt verkställa av tillsyningsman

jämlikt 5 § föreskriven

åtgärd och lämna tillsyningsmannen

underrättelse därom. Kan den, som

av tillsyningsman förelagts att vidtaga

viss åtgärd, icke själv utföra densamma,

må han påkalla biträde därtill

av tillsyningsmannen.

8

Inom område som förklarats smittat

eller misstänkt för smitta må av

bin icke bebodda bibostäder, honung,

vax eller avfall av honung eller vax

icke förvaras på sådant sätt att bin

kunna få tillträde därtill. Från sådant

område må ej heller utan vederbörande

tillsyningsmans medgivande

utföras levande bin, bibostäder,

oförädlat vax eller biodlingsredskap.

Vad i första stycket stadgas skall

icke hava avseende å bibostäder eller

biodlings redskap, som icke förut använts

för sitt ändamål eller eljest bevisligen

äro fria från smitta.

10

För åtgärd, som tillsyningsman

vidtager på grund av bestämmelserna

Innehavare av bisamhälle eller av

föremål, vari herrelöst bisamhälle tagit

bostad, skall lämna tillsyningsman

erforderligt biträde vid undersökning

och behandling av bisamhället.

Föredrager innehavaren att själv

vidtaga på tillsyningsman ankommande

behandlingsåtgärd, äger tillsyningsmannen

skriftligen förelägga

honom att inom viss tid verkställa

åtgärden och underrätta tillsyningsmannen

om den skedda verkställigheten.

Bibostäder, som ej längre hysa levande

bin, samt honung, bivax och

avfall av honung eller bivax må icke

förvaras på sådant sätt att bin kunna

få tillträde därtill.

Är område förklarat smittat eller

misstänkt för smitta, må ej från tillsyningsdistrikt

eller del därav, som

tillhör området, utföras levande bin,

begagnade bibostäder eller begagnade

biodlingsredskap utan tillsyningsmannens

medgivande. Detsamma gäller

utbyggda vaxkakor och avfall av

dylika, dock att under tiden från och

med oktober till och med mars sådan

vara må utföras för omsmältning.

§•

För behandling, som tillsyningsman

enligt denna förordning ägnar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 ar 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i 6 eller 7 §, är bisamhällets inneha- bisamhälle med känd innehavare, är

vare pliktig att ersätta tillsynings- denne pliktig att ersätta tillsyningsmannen.

mannen.

Annan ersättning---allmänna medel.

11 §•

Innehavare av bisamhälle, som underlåter

vad på grund av bestämmelserna

i 4 eller 6 § åligger honom eller

lämnar veterligen oriktig uppgift

i sådan underrättelse som i 6 § avses,

straffes med böter från och med

tio till och med tvåhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen,

som bryter mot föreskrifterna i

8 § eller vägrar tillsyningsman tillträde

till bisamhälle inom hans tillsyningsdistrikt

eller eljest reser hinder

mot åtgärd, som tillsyningsmannen

på grund av bestämmelserna i denna

förordning är berättigad att vidtaga.

13

Närmare föreskrifter rörande tilllämpningen

av denna förordning

meddelas av Kungl. Maj :t.

Underlåter någon vad honom åligger

enligt 4 § eller 6 § första stycket

eller enligt föreläggande som avses i

6 § andra stycket eller lämnar någon

veterligen oriktig uppgift i underrättelse

som avses i 6 § andra stycket,

dömes till dagsböter.

Till dagsböter dömes ock den som

bryter mot föreskrifterna i 8 § eller

vägrar tillsyningsman tillträde till bisamhälle

inom hans tillsyningsdistrikt

eller eljest reser hinder mot

åtgärd, som tillsyningsmannen på

grund av bestämmelserna i denna

förordning är berättigad att vidtaga.

§•

Närmare föreskrifter rörande tilllämpningen

av denna förordning

meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter

Kungl. Maj:ts bemyndigande, av lantbruksstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft

den 1 april 1962.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den

29 december 1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler fråga

om ändrade bestämmelser rörande bekämpandet av smittsamma sjukdomar

hos bin samt anför följande.

På initiativ av lantbruksstyrelsen bar 1957 bildats en kommitté, kallad

kommittén för biforskning, med representanter för Sveriges fröodlareförbund,

Sveriges biodlares riksförbund, statens husdjursförsöks sektion för biforskning

samt statens växtskyddsanstalt. Med skrivelse den 19 oktober 1959

har kommittén till lantbruksstyrelsen avgivit ett av motiv åtföljt förslag till

bl. a. bestämmelser avsedda att träda i stället för förordningen den 15 mars

1946 om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin (i fortsättningen

kallad bipestförordningen).

Lantbruksstyrelsen har i skrivelse den 8 mars 1960 hos Kungl. Maj :t hemställt

att bipestförordningen måtte ändras enligt kommitténs förslag.

Över lantbruksstyrelsens framställning med kommitténs därvid fogade

förslag har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, veterinärstyrelsen,

statens växtskyddsanstalt, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Malmöhus län,

styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, Sveriges biodlares

riksförbund, Sveriges biodlares producentförening, Sveriges fröodlareförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges oljeväxtintressenter,

förening u. p. a., Sveriges lantbruksförbund och Hushållningssällskapens förbund.

Hushållningssällskapens förbund och vissa av länsstyrelserna har

därjämte överlämnat yttranden från hushållningssällskap och biodlareförbund

i flera län. — Sveriges pomologiska förening har likaledes beretts tillfälle

att yttra sig i ärendet.

Gällande bestämmelser

Bipestförordningen (SFS 1946:81, ändr. 1950:106) äger direkt tillämpning

på yngelröta (bipest) och nosemasjuka. Kungl. Maj :t kan emellertid

på framställning av länsstyrelse eller av lantbrukshögskolan och statens

lf Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 26

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år t‘J62

iantbruksförsök besluta att förordningen skall helt eller delvis tillämpas

även på annan smittsam sjukdom hos bin (1 §).

Då sjukdom inträffar eller det finns skälig anledning antaga att sjukdom

förekommer, skall länsstyrelsen förklara det berörda området smittat eller

misstänkt för smitta. Område som förklarats smittat skall, då två år förflutit

från sista sjukdomsfallet, av länsstyrelsen förklaras fritt från smitta.

Om det visar sig att sjukdom ej förekommer inom område som förklarats

blott misstänkt för smitta, skall länsstyrelsen omedelbart förklara området

ej längre misstänkt för smitta (2 §).

Inom län, där biodling av någon betydenhet bedrives, skall länsstyrelsen

efter samråd med hushållningssällskapet och styrelserna för större biodlarföreningar

inom länet utse erforderligt antal tillsyningsman. Deras uppgift

skall vara att inom tillsyningsdistrikt, som bestämmes för var och en av

dem, verka för bekämpande av sjukdomar enligt bipestförordningen (3 §).

Därest inom bisamhälle inträffar sjukdom, som är eller misstänks vara

någon av de i bipestförordningen avsedda, skall bisamhällets innehavare

ofördröjligen underrätta vederbörande tillsyningsman eller länsstyrelsen

(4 §). Om tillsyningsman har grundad anledning misstänka förekomst av

sådan sjukdom, skall han göra erforderlig undersökning för fastställande

av sjukdomens art. Finner han, att bisamhälle smittats, äger han ålägga

innehavaren av bisamhället att vidtaga nödiga åtgärder för sjukdomens bekämpande.

Föreskrift om förintande av bisamhälle får dock tillsyningsmannen

inte meddela utan att ha inhämtat medgivande därtill från lantbrukshögskolan

och statens Iantbruksförsök. Sådant medgivande erfordras emellertid

inte, om innehavaren av bisamhället samtyckt till åtgärden eller då

fråga är om bisamhälle, som tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd

bibostad, (s. k. vilt bisamhälle) och den skada, som uppkommer genom förintandet,

är ringa (5 §).

Det åligger innehavare av bisamhälle att skyndsamt verkställa de åtgärder

som tillsyningsman föreskrivit och att lämna tillsyningsmannen underrättelse

därom. Kan han inte själv utföra viss åtgärd, äger han påkalla biträde

av tillsyningsmannen (6 §). Denne äger också självmant verkställa förelagd

åtgärd som innehavaren av bisamhället underlåter att vidtaga (7 §). Då tillsyningsman

i de nu angivna fallen själv vidtager förelagda bekämpningsåtgärder,

är bisamhällets innehavare skyldig att ersätta tillsyningsmannen.

Om innehavaren saknar medel härtill, kan länsstyrelsen ersätta tillsyningsmannen

av allmänna medel. För sin verksamhet i övrigt får tillsyningsman

ersättning av allmänna medel (10 §).

Inom område, som förklarats smittat eller misstänkt för smitta, får av bin

icke bebodda bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax inte

förvaras på sådant sätt att bin kan få tillträde därtill. Från sådant område

får inte heller utan tillsyningsmannens medgivande utföras levande bin,

bibostäder, oförädlat vax eller biodlingsredskap. Vad nu sagts har dock inte

avseende på bibostäder eller biodlingsredskap som inte använts för sitt ändamål

eller eljest bevisligen är fria från smitta (8 §).

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 ur 1962

7

Uppkommer skada genom alt vilt bisamhälle avlägsnas eller förintas, kan

den skadelidande, om bisamhället inte tillhörde honom, av allmänna medel

få ersättning med belopp som länsstyrelsen bestämmer efter hörande av tillsyningsmannen

(9 §).

Innehavare av bisamhälle, som underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt

4 eller 6 § eller som lämnar veterligen oriktig uppgift i sådan underrättelse

som avses i 6 §, straffas med böter fr. o. m. 10 t. o. m. 200 kr. Till sådant

bötesstraff är också den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 8 §

eller vägrar tillsyningsman tillträde till bisamhälle inom hans tillsyningsdistrikt

eller eljest reser hinder mot åtgärd som tillsyningsman är berättigad

att vidtaga på grund av bestämmelserna i bipestförordningen (11 §). Åtal för

förseelser som nu sagts skall enligt uttrycklig föreskrift anhängiggöras vid

allmän domstol och utföras av allmän åklagare, varjämte utsäges att ådömda

böter skall tillfalla kronan (12 §).

Med stöd av bemyndigande i 13 § bipestförordningen har Kungl. Maj :t

meddelat tillämpningsföreskrifter i särskild kungörelse (SFS 1946: 82, ändr.

1950: 107), vari bl. a. stadgas att ersättning åt tillsyningsman skall utgå

enligt taxa som fastställes av Kungl. Maj :t.

Ersättningar, som enligt bipestförordningen gäldas av allmänna medel,

utgår av det å riksstaten under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget

Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,

m. m.

Kommitténs förslag

I sin skrivelse till lantbruksstyrelsen anför kommittén för biforskning till

en början följande. Bland de faktorer, som verkar hämmande på biodlingens

utveckling, intar de smittsamma bisjukdomarna en framträdande plats. I flertalet

biodlande länder föres därför, vanligen med stöd av särskilda lagbestämmelser,

en oavlåtlig kamp mot dessa sjukdomar. Tack vare de bestämmelser,

som gäller här i landet, har en av de viktigaste bisjukdomarna, den

amerikanska yngelrötan, kunnat trängas kraftigt tillbaka. Denna sjukdom utgör

emellertid alltjämt ett hot mot biodlingen och kräver fortsatt vaksamhet.

Flera omständigheter talar för att yngelrötan under senare år åter börjat

vinna terräng, något som delvis torde kunna sättas i samband med att

många bigårdar lagts ned och lämnats utan tillsyn. Man måste även räkna

med att den ökade kringföring av bisamhällen, som sedan några år tillbaka

sker genom s. k. vandring med bin till fröodlingar, kan bidraga till ökad

spridning av smitta. Samtidigt som vandringsbiodlingen bör utvecklas och

uppmuntras, måste man därför vara på sin vakt mot ile risker för spridning

av smitta, som denna form av biodling medför.

Kommittén framhåller härefter att de metoder, som står till buds för bekämpande

av den amerikanska yngelrötan, är förhållandevis effektiva, medan

däremot organisationen av bekämpningsarbetet visat många brister. En

effektivisering av kampen mot bisjukdomarna är en central fråga både för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

biodlingen som sådan och för möjligheterna att utnyttja bina som pollinerande

insekter i lantbrukets tjänst. Denna effektivisering synes emellertid

inte kunna ske på grundval av nuvarande bestämmelser. Kommittén har

därför funnit sig böra utarbeta förslag till ny bipestförordning.

I sitt förslag förordar kommittén att lantbruksstyrelsen övertager

de uppgifter som nu åvilar lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök. Dessa uppgifter är delvis av administrativ

och kontrollerande art, och kommittén finner dem mindre väl

förenliga med den forsknings- och försöksverksamhet som högskolan och

lantbruksförsöken bedriver. Kommittén uttalar också att hushållningssällskapen,

som sorterar under lantbruksstyrelsen, bör verka för en lokal samordning

och övervakning av bisjukdomsbekämpandet. Genom att anknyta

organisationen av sjukdomsbekämpandet till hushållningssällskapen vinnes

ökad kontakt mellan biodlingen och lantbruket. Till sist framhåller kommittén

att lantbruksstyrelsen bör ha möjlighet att i erforderlig omfattning

hänvända sig till annat sakkunnigt organ, därvid statens husdjursförsök i

första hand ifrågakommer.

Beträffande bipestförordningens omedelbara tillämpningsområde

gör kommittén erinringar mot såväl formuleringen som

omfattningen av gällande bestämmelse i 1 § första stycket. Benämningen

yngelröta kan inte anses exakt, eftersom den innefattar åtminstone två klart

skilda sjukdomar. Den ena, orsakad av Bacillus larvae, har ett flertal benämningar,

såsom nymfpest, amerikansk yngelröta (bipest), täckt yngelröta (bipest)

och elakartad yngelröta (bipest). Den andra sjukdomens orsaker är ej

fullt klarlagda. Denna sjukdom benämnes ofta larvpest, europeisk yngelröta

(bipest), öppen yngelröta (bipest) och godartad yngelröta (bipest).

I praktiken har, anför kommittén vidare, endast den amerikanska yngelrötan

blivit föremål för bekämpning i den ordning bipestförordningen stadgar.

Denna sjukdom är också utan tvekan av mycket större betydelse än den

europeiska yngelrötan, som med hänsyn till sin i allmänhet godartade karaktär

f. n. inte motiverar en i författning reglerad bekämpning. Kommittén

anser därför att bland biynglets sjukdomar endast den amerikanska

yngelrötan bör upptagas i förordningen.

Vidkommande den andra i bipestförordningen särskilt angivna sjukdomen,

nosemasjukan, ifrågasätter kommittén om det är lämpligt att underkasta

denna sjukdom samma reglerade bekämpning som den amerikanska yngelrötan.

För belysande av denna fråga lämnar kommittén följande uppgifter

angående nosemasjukans natur och spridning. Sjukdomen är en tarmsjukdom

hos det fullbildade biet. Sjukdomsalstraren har en mycket vidsträckt

spridning och torde kunna påvisas i flertalet bigårdar. Detta innebär dock

inte att nosemasjuka i akut stadium förekommer i alla infekterade bisamhällen.

För att sjukdomen skall kunna utvecklas till ett för bisamhället mer eller

mindre ödesdigert tillstånd fordras nämligen att bisamhällets vitalitet av nå
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

9

gon annan anledning blivit nedsatt. Bisamhällets allmänna skötsel och vård

är sålunda av stor betydelse med hänsyn till nosemasjukans utveckling. Denna

påverkas emellertid även i hög grad av rådande väderlek och dragförhållanden,

d. v. s. tillgången på nektar och pollen.

Kommittén framhåller härefter, att nosemasjukan är av mycket stor, troligen

större betydelse än någon annan av bisjukdomarna. En i författning

reglerad bekämpning torde emellertid med hänsyn till sjukdomens allmänna

förekomst och oberäkneliga utveckling inte kunna genomföras i praktiken

utan mycket stora kostnader. Anmälningsplikten iakttages mera sällan beträffande

denna sjukdom, och effektiva behandlingsmetoder saknas. Ingenting

tyder heller på att sjukdomen minskat under de år bipestförordningen

varit gällande. Spridningen av nosemasjukan bör enligt kommitténs mening

i stället främst motverkas genom kontroll av handeln med bidrottningar.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer kommittén att bipestförordningen

begränsas till att avse blott en sjukdom, nämligen den amerikanska

yngelrötan, dock med bibehållen möjlighet för Kungl. Maj:t att

bringa förordningen i tillämpning även på andra smittsamma sjukdomar

hos bin.

Kommittén föreslår att i 2 § stadgas skyldighet för lantbruksstyrelsen att,

då sjukdom förekommer eller misstänkes förekomma, ofördröjligen underrätta

vederbörande länsstyrelse därom samt därvid avge förslag till avgränsning

av område, som anses böra förklaras smittat eller misstänkt för smitta.

Därefter skall det ankomma på länsstyrelsen att omedelbart förklara

visst område smittat el ler misstänkt för smitta. Sådan

förklaring bör enligt kommittén upphöra att gälla, då länsstyrelsen efter

förslag av lantbruksstyrelsen så beslutar.

Kommittén upplyser att f. n. samtliga län är praktiskt taget i sin helhet

smittförklarade. Smittfriförklaring har hittills inte förekommit och torde ej

heller bli aktuell inom överskådlig tid, om bipestförordningen fortfarande

skall tillämpas på den praktiskt taget i alla bigårdar förekommande nosemasjukan.

Om förordningen däremot begränsas till att avse den amerikanska

yngelrötan, som visserligen fortfarande är allmänt spridd i de flesta län men

inom vissa län eller länsdelar inte uppträtt på många år, blir förklaring varom

nu är fråga beroende enbart på förekomsten av sistnämnda sjukdom.

Som skäl till förslaget att låta initiativet till sådan förklaring som nu sagts

komma från lantbruksstyrelsen anför kommittén, att en länsstyrelse själv

inte kan antagas ha närmare kännedom om bisjukdomarnas utbredning inom

länet. På grund av dessa sjukdomars oberäkneliga uppträdande och svårigheterna

att kartlägga deras förekomst bör, anför kommittén vidare, ett

upphävande av utfärdad smittförklaring inte såsom nu ske redan två år efter

det sist konstaterade fallet utan först sedan ett område befunnits vara fritt

från sjukdom en längre följd av år.

I 5 £ förordar kommittén att, innan länsstyrelse utser tillsyn ing sm

ä n, förslag skall ha avgivits av hushållningssällskapets förvaltningsut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kangl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

skott efter samråd med styrelserna för större biodlarsammanslutningar inom

länet. Vidare föreslås att länsstyrelsen skall ha att efter framställning av

förvaltningsutskottet utse en länstillsyningsman med uppgift att leda ock

samordna tillsyningsmännens verksamhet inom hushållningssällskapets område.

Kommittén upplyser, att tillsyningsman f. n. finns i samtliga län till ett

antal av sammanlagt 728, vartill kommer 127 suppleanter i sju län. Tillsyningsdistriktens

omfattning växlar för de olika länen inom vida gränser både

med hänsyn till arealen och bisamhällenas antal. Det vore önskvärt, framhåller

kommittén, att i möjligaste mån enhetliga riktlinjer tillämpades beträffande

distriktens storlek. Härvid borde hänsyn tagas till bitätheten, sjukdomsfrekvensen

och avstånden inom resp. län. Kommittén finner lämpligt

att de olika hushållningssällskapen och biodlarföreningarna enas om vissa

riktlinjer beträffande distriktens storlek. — Förslaget om länstillsyningsman

motiveras av kommittén med behovet av lokal samordning av tillsyningsmännens

arbete. Länstillsyningsmannen skulle vid behov kunna samla tillsyningsmännen

till överläggningar samt fungera som deras kontaktman med

olika myndigheter som har befattning med bipestförfattningarna. Länstillsyningsmannen

bör enligt kommittén åtnjuta arvode av allmänna medel. Då

det ansetts lämpligt att ge hushållningssällskapen en förstärkt ställning vid

administreringen av bipestförfattningarna, i synnerhet inom fröodlingsdistrikten

där biodlingen särskilt bör stödjas och uppmuntras, bör länstillsyningsman

tillsättas på förslag av hushållningssällskap. Även tillsyningsman

bör enligt kommittén tillsättas efter förslag av hushållningssällskapen, dock

först efter samråd med biodlarföreningarna, bland vilkas medlemmar tillsyningsmännen

i allmänhet rekryteras.

Beträffande 4 § föreslås inte någon ändring.

Kommittén föreslår i 5 § att tillsyningsman skall vara skyldig att verkställa

undersökning för fastställande av sjukdomens art dels då han

vederbörligen underrättats om inträffat sjukdomsfall dels då hushållningssällskapet

funnit grundad anledning misstänka förekomst av sjukdom och

därför beordrat undersökning. Såsom motivering anföres följande.

All erfarenhet visar att tillsyningsmännen i allmänhet har en bristfällig

kännedom om sjukdomsfrekvensen inom sina distrikt, eftersom biodlarna

visat sig föga benägna att anmäla sjukdomsfall. Orsaken härtill torde i viss

mån vara bristande kännedom om bisjukdomarna och bipestförfattningarna

men många gånger också på en missriktad ambition att slå vakt om sitt

rykte som biodlare. Även det förhållandet att ingen ersättning utgår för

sjuka samhällen som förintas har säkerligen bidragit till att anmälningsplikten

försummats. Ingen fullt tillfredsställande kännedom om sjukdomsfrekvensen

torde kunna erhållas förrän det blir möjligheter till systematiska

undersökningar av bisamhällen utan att särskilda skäl skall behöva

åberopas i varje särskilt fall. Det må dock framhållas att tillsyningsmännen

redan enligt nuvarande bestämmelser är skyldiga att utföra undersökningar

icke blott efter erhållen anmälan utan, helt allmänt, så snart grundad anled
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IL

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 ur 1902

ning finns att misstänka förekomst av sjukdom. Det råder emellertid bland

tillsyningsmännen delade meningar om vad som skall anses vara »grundad

anledning» till undersökning. Medan en del endast ingriper efter erhållen

anmälan, anser sig andra vara berättigade till mer eller mindre omfattande

undersökningsresor inom sina distrikt. Det synes därför nödvändigt att förutsättningar

skapas för en jämnare aktivitet inom tillsyningsdistrikten. Härvid

torde det vara mindre lämpligt att överlämna initiativet till undersökningarna

helt till tillsyningsmännen. Dessa bör förslagsvis icke ingripa på

eget initiativ annat än efter mottagen sjukdomsanmälan. Det bör ankomma

på hushållningssällskap att närmare ange om och i vilken utsträckning tillsyningsmännen

därutöver skall företaga mera systematiska undersökningar

rörande misstänkt förekomst av bisjukdomar.

Sådana undersökningar, som beordrats av hushållningssällskap, kan enligt

kommittén vara av olika omfattning: från genomgång av bigårdarna

inom farozonen runt en konstaterad smitthärd till mera omfattande inventeringar

rörande förekomst av bisjukdomar inom smittförklarade områden

utan att dessa undersökningar direkt eller indirekt skall behöva vara föranledda

av inkomna anmälningar. Först när möjligheter finns till dylika

allmänna undersökningar blir det möjligt att tillräckligt noggrant bedöma

sjukdomsfrekvensen och företaga bekämpningsåtgärder i erforderlig omfattning,

yttrar kommittén.

I 0 upptager kommittén bestämmelser som närmast motsvarar nuvarande

5 § andra och tredje styckena. Enligt förslaget skall i normalfallen

tillsyningsmännen inte längre föreskriva utan själv vidtaga åtgärder för

sjukdomens bekämpande. Han skall dock inte få förinta smittat

bisamhälle utan att ha inhämtat medgivande av lantbruksstyrelsen

eller fått samtycke av bisamhällets innehavare. Den senare skall vara skyldig

att biträda tillsyningsmännen vid bekämpningen. Beträffande vilt bisamhälle,

som kan misstänkas vara smittat, föreslås däremot att tillsyningsman

skall äga att utan föregående undersökning föreskriva bisamhällets

innehavare eller, om sådan ej finns, innehavaren av det föremål, vari bisamhället

tagit sin bostad, att bisamhället skyndsamt skall avlägsnas eller förintas.

Om skada, som inte kan anses ringa, skulle uppkomma genom åtgärden,

får enligt förslaget föreskrift meddelas endast efter medgivande av lantbruksstyrelsen.

Beträffande frågan om ansvaret för bekämpningsåtgärderna anför kommittén

närmare följande. Under åren 1947—1955 sanerade tillsyningsmännen

i medeltal 28 procent av de sjuka bisamhällena, medan biodlarna själva

sanerade återstoden. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning biodlarna

utfört saneringsarbele utan att de varit kompetenta därtill. Med all sannolikhet

skulle dock bekämpningen bli effektivare, om det överlämnades åt

tillsyningsmännen att utföra densamma. Detta gäller i särskilt hög grad

saneringen av försummade eller helt utdöda bigårdar, där ägaren tappat intresset

för bina eller avlidit utan att någon övertagit binas skötsel. Dylika

bigårdar utgör farliga smitthärdar. överförandet av ansvaret för saneringsarbetet

från biodlaren till tillsyningsmännen är enligt kommitténs åsikt eu

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

särskilt angelägen uppgift i samband med en revision av bipestförfattningarna.

I fråga om undersökning och sanering av vilda bisamhällen framhåller

kommittén att, medan ett bisamhälle i en egentlig bibostad lätt kan friläggas

för undersökning, så kräver en undersökning av ett vilt bisamhälle ofta

ett större eller mindre ingrepp i det föremål vari bisamhället slagit sig ner.

Det kan härvid vara fråga om trossbottnar, husväggar, skorstenspipor,

ventilationspipor, ihåliga träd m. m. För meddelande av föreskrift om

förintande av bisamhällen, således även vilda, fordras nu enligt 5 §

tredje stycket i allmänhet särskilt tillstånd. Härigenom erhålles vissa

garantier för att inte större skador än nödvändigt åstadkommes genom

oskadliggörande av vilda bisamhällen. För enbart undersökning kräves

däremot inte något tillstånd; man har tydligen utgått från att vilt bisamhälle

skulle kunna undersökas utan att skador åsamkas det föremål vari

bisamhället bosatt sig. I själva verket torde tvärtom de skador, som förorsakas

vid friläggande av vilt bisamhälle för undersökning, vara de väsentligaste,

medan inga eller blott obetydliga skador uppkommer då bisamhället

efteråt avlägsnas eller förintas. Enligt kommitténs mening bör det vara tilllåtet

att oskadliggöra vilt bisamhälle utan föregående undersökning och således

utan att smitta påvisats. Det bör räcka med att bisamhället med skäl

kan misstänkas vara smittat. — Att kommittén beträffande vilda bisamhällen

bibehållit skyldigheten för innehavaren att själv vidtaga erforderliga

bekämpningsåtgärder beror på att oskadliggörande av vilda bisamhällen

ofta medför viss skada på egendom. Om egendomens ägare själv svarar för

ingreppet, ernås de bästa garantierna för att skadorna blir så små som möjligt.

Utöver vad som nu stadgas i 7 § har kommittén där upptagit en motsvarighet

till den nuvarande bestämmelsen i 6 § andra punkten angående rätt

för den, som förelagts att vidtaga viss åtgärd men inte kan själv utföra densamma,

att påkalla biträde av tillsyningsmannen.

I S § föreslår kommittén att föreskriften om förvaring av obebodda

bibostäder m. m. skall gälla generellt och ej blott inom område

som förklarats smittat eller misstänkt för smitta. Det föreslås vidare att

förbudet att utan medgivande av tillsyningsman utföra levande bin

m. m. skall gälla utförsel inte bara från smitt- eller misstänktförklarat område

utan även från tillsyningsdistrikt eller del därav som tillhör sådant

område. Att tornkupor hålles stängda och att honung och vax inte förvaras

fritt tillgängligt för bin finner kommittén motiverat både ur hygienisk och

biodlingsteknisk synpunkt överallt där biodling bedrives, således oberoende

av om smittförklaring ägt rum. Beträffande transport av levande bin, bibostäder,

oförädlat vax och biodlingsredskap har den ökade omfattningen av

vandringsbiskötseln och den härigenom ökade risken för spridning av smitta

aktualiserat en skärpning av bestämmelserna. Genom att begränsa den rä
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1662

13

jong, inom vilken bisamhällen m. m. fritt får kringföras, till tillsyningsdistriktet

anser sig kommittén ha givit tillsyningsmannen önskvärd kontroll

över utförsel från distriktet. Inskränkningen i flyttningsrätten skall emellertid

enligt kommittéförslaget inte gälla beträffande vax som under tiden den

1 oktober—den 31 mars utföres för omsmältning. Kommittén påpekar härvid,

att vaxrenserierna sedan flera år har en överenskommelse med biodlarorganisationerna

att mottaga vax för rensning endast under nämnda tid,

varunder risken för spridning av smitta genom vaxförsändelser är minimal.

Kommittén anför slutligen att från bestämmelserna i 8 § fortfarande bör

undantagas sådana bibostäder och biodlingsredskap som inte använts för sitt

ändamål. Att de eljest bevisligen är fria från smitta bör däremot inte längre

medföra undantag. Det finns nämligen ingen anledning att lämna begagnade

tornkupor öppna, även om det kan ledas i bevis att de är smittfria. Inte heller

bör begagnade tornkupor och biodlingsredskap utan medgivande från tillsyningsman

få föras utanför tillsyningsdistriktet under åberopande av att de

är bevisligen smittfria. Det bör enligt kommitténs mening alltid ankomma

på tillsyningsmannen att pröva smittfriheten före flyttningen.

Beträffande 9 § föreslås inte någon ändring.

1 10 § föreslår kommittén att ersättningsskyldighet för åtgärd,

som vidtagits av tillsyningsman, inte skall drabba enskild person i annat fall

än då denne tidigare förelagts att verkställa åtgärden. Av kommitténs förslag

rörande skyldighet för tillsyningsman att själv vidtaga åtgärd för oskadliggörande

av bisamhälle i egentlig bibostad följer att ersättningsskyldighet

enligt förslaget kommer att åvila endast innehavare av vilt bisamhälle eller

av föremål vari sådant samhälle tagit sin bostad. Annan ersättning åt tillsyningsman

kommer att gäldas av allmänna medel, sålunda bl. a. för undersökning,

som utförts rörande förekomst av smittsam sjukdom eller med anledning

av framställning att få förflytta levande bin från smittförklarat

distrikt, ävensom för saneringsarbete som enligt förslaget skall åvila tillsyningsman.

Om tillsyningsmännen i fortsättningen skall svara för saneringsarbetet,

synes det kommittén skäligt att biodlarna inte längre belastas

med kostnader härför, särskilt som de skall vara skyldiga att biträda tillsyningsmännen

vid saneringen. Genom att biodlarna sålunda gör en egen

arbetsinsats torde tillsyningsmännens arvoden för saneringen inte komma

att uppgå till några mera avsevärda belopp. Merkostnaderna torde för övrigt

enligt kommitténs bedömande komma att motvägas av en betydligt större

framgång i smittbekämpningen än enligt nuvarande bestämmelser. — Kommittén

föreslår till sist att ersättning till länstillsyningsman skall gäldas av

allmänna medel.

I 11 §, som innehåller ansvarsbestämmelser, föreslås dels vissa

ändringar, som betingas av förslaget i övrigt, och dels att straffet skall vara

dagsböter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Kungl. Maj-.ts proposition nr 26 ur 1962

Lantbruksstyrelsens skrivelse

Lantbruksstyrelsen förklarar i sin skrivelse till Kungl. Maj :t att styrelsen

i allt väsentligt delar kommitténs uppfattning. Styrelsen understryker biodlingens

betydelse i synnerhet för det mindre jordbruket. I betänkandet 1948

uppskattades binas arbete inom frukt-, bär- och fröodlingen till ett sammanlagt

produktionsvärde av 90 miljoner kronor årligen. För närvarande torde

detta värde enligt styrelsens uppskattning vara ungefär 200 miljoner kronor

per år. Den under senare år inträdda minskningen i antalet bisamhällen och

den samtidigt därmed minskade förekomsten av vilda pollinerande insektei

har medfört svårbemästrade förhållanden för klöverfröodlingen i vissa områden.

Den under senare år tillämpade vandringen med bisamhällen till fröodlingarna

har därför fått allt större betydelse. Därmed ökas emellertid,

framhåller styrelsen, risken för spridning av smitta, något som kräver mera

effektiva bekämpningsåtgärder.

Vad beträffar kostnaderna för det allmänna torde enligt lantbruksstyrelsens

mening en ändring av bipestförfattningarna i enlighet med kommitténs

förslag inte behöva medföra någon nämnvärd ökning. Visserligen skall tillsyningsmännen

erhålla särskild ersättning för sitt ökade direkta saneringsarbete,

men dessa kostnader torde till största delen uppvägas av minskade

resekostnadsersättningar åt tillsyningsmännen. Enligt nu gällande bestämmelser

bör nämligen tillsyningsman genom återbesök övertyga sig om huruvida

föreskrivna åtgärder blivit utförda. Sådana återbesök blir inte erforderliga

enligt förslaget. De merkostnader för det allmänna, som ändock kan

uppstå, torde, slutar styrelsen, mer än väl uppvägas av den större effekt i

bekämpningen som kan uppnås med de föreslagna bestämmelserna.

Remissyttrandena

Lantbruksstyrelsens framställning har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av flertalet remissorgan. Helt avvisande till förslaget ställer

sig endast Sveriges biodlares producentförening, som anser, att tillräcklig

hänsyn inte tagits till den snabba strukturförändringen inom svensk

biskötsel'', och därför föreslår ny utredning. De nu föreslagna åtgärderna

kan enligt föreningens mening mycket väl vidtagas inom ramen för de gällande

författningarna. Metoderna för botande av sjuka bisamhällen ansei

föreningen inte ändamålsenliga. Under de gångna åren har enligt föreningen

säkerligen många bisamhällen smittats vid företagna saneringsåtgärder.

Föreningen rekommenderar i stället åtgärder av förebyggande art. Föreningen

påpekar härefter, att biodlingen undergått en strukturförändring från

biodling endast för husbehov till biskötsel i större skala, därvid biodlaren

helt eller till huvudsaklig del ägnar sig åt denna verksamhet. De större biodlarna

har, anför föreningen, stor kunnighet och erfarenhet och för dem

opaginerad Kontrollera mot PDF

lä

Kungl. Ma j:ts proposition nr 26 år 1962

är yngel rötan i allmänhet inte något problem. De förintar själva snabbt bisamhällen,

som upptäcks vara smittade. Den gällande och även föreslagna

ordningen med anmälan om sjukdomsfall och inväntande av tillsyningsman

gör smittrisken mycket stor enligt föreningens uppfattning.

Förslagen att på lantbruksstyrelsen överflytta de uppgifter, som

nu åvilar lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, och att inlemma

hushållningssällskapen i verksamheten har vunnit allmän anslutning.

Sveriges biodlares producentförening ställer sig dock tvekande till

det senare förslaget. Styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök

åberopar såsom eget utlåtande ett av föreståndaren för statens husdjursförsök

avgivet yttrande, vari hl. a. anföres följande.

Den i förslaget eftersträvade lokala samordningen av tillsynen av de smittsamma

bisjukdomarna synes på ett lämpligt sätt kunna ske genom hushållningssällskapens

medverkan. Härigenom erhålles även bättre kontakt mellan

biskötseln och jordbruket. Genom den ökade befattning hushållningssällskapen

föreslås få med bisjukdomsbekämpningens lokala organisation och ledning

synes det också ändamålsenligt att de administrativa och kontrollerande

uppgifter, som f. n. åvilar lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,

överföres på lantbruksstyrelsen, eftersom denna övervakar hushållningssällskapens

verksamhet. Lantbruksstyrelsen har f. ö. redan till uppgift

att övervaka tillämpningen av andra biodlingen berörande bestämmelser,

nämligen angående skydd för pollenöverförande insekter (SFS 1953:

718).

På liknande sätt uttalar sig bl. a. Hushållningssällskapens förbund och

flera hushållningssällskap.

Vad härefter angår förslagets i § förordar Sveriges biodlares riksförbund

att bipestförordningen fortfarande får tillämpning på nosemasjuk a.

Malmöhus läns biodlare förbund anser, att det vore ytterligt riskabelt för

den svenska biodlingen, om fältet på föreslaget sätt lämnades fritt för nosemasjukdomens

härjningar. Visserligen känner man för närvarande inte

något absolut säkert verkande medel mot denna sjukdom, men det finns

dock vissa åtgärder, som är ägnade att minska sjukdomens frekvens. Även

om sjukdomen således inte kan utrotas, kan dock en aktiv kamp mot densamma

med stöd i bipestförordningen i hög grad nedbringa dess härjningar.

Förbundet anser fördenskull, att förordningen bör äga tillämpning både på

amerikansk yngelröta och nosemasjuka. A andra sidan biträdes förslaget

av länsstyrelsen i samma län, och Sveriges oljeväxtintressenter framhåller

värdet av att koncentrera bekämpningen på den amerikanska vngelrötan.

Vidkommande 2 § i förslaget anser statens växtskyddsanstalt att f ö rk

1 a r i n g angående misstanke om smitta är ett onödigt institut.

I vilken ordning en sådan förklaring än meddelas, torde det alltid

dröja några dagar, innan den hinner utfärdas. Då emellertid en diagnos i

brådskande fall kan ställas mycket snabbt, förmodar anstalten att misstänktförklaringen

ofta inte kommer, förrän det redan är klart antingen att det

behövs en definitiv smittförklaring eller att ingen åtgärd alls erfordras. —- Vidare förordar anstalten att länsstyrelse skall kunna utfärda smittförkla
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

ring oberoende av lantbruksstyrelsens medverkan. Även länsstyrelsen i

Malmöhus län anser det lämpligast att dessa frågor avgöres på länsplanet

med hänsyn till den mera ingående kännedom om de lokala förhållandena,

som där verksamma myndigheter och inrättningar äger.

Angående 3 § i förslaget finner länsstyrelsen i Kronobergs län inte skäl

att frångå gällande ordning för utseende av tillsyningsman.

Sveriges biodlares riksförbund anser förslaget om tillsättande av län stillsy

ningsmän vara av utomordentlig vikt för ernående av större

effektivitet i bekämpandet av bisjukdomarna. Förbundet anser att det inom

varje län bör finnas en länstillsyningsman, oavsett om fröodling där förekommer

eller ej. Å andra sidan erinrar statskontoret om att statsmakterna

1950 inte ansåg sig beredda att medge tillskapande av sådana befattningar

med bidrag av statliga medel. Några nya skäl för inrättande av dylika befattningar

har inte framförts, och omfattningen av arbetsuppgifterna har

inte närmare klarlagts, tillägger statskontoret.

I anslutning till i § i förslaget ifrågasätter statens växtskyddsanstalt om

inte anmälningsplikten bör utvidgas därhän, att var och en som håller

bin skall anmäla detta till tillsyningsinannen och att biodlare, som upphör

med sin biodling eller överlåter sina bin till annan person, skall anmäla

sådana förändringar. Länsstyrelsen i Uppsala län förmodar, att anmälningsskyldigheten

beträffande smittade samhällen mera lojalt skulle följas,

om staten trädde emellan i händelse av att bisamhälle måste förintas

på grund av bipest. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte ersättning av

allmänna medel borde utgå till ägare av sådant bisamhälle.

Beträffande 5 § i förslaget anmärker Riksförbundet Landsbygdens folk

att en effektiv sjukdomsbekämpning kräver att tillsyningsmännen skall

ha möjligheter att vidtaga undersökningar oberoende av om det

föreligger anmälan om sjukdomsfall eller ej. Hallands läns hushållningssällskap

föreslår, att tillsyningsman skall ha såväl skyldighet som rätt att,

då grundad anledning finns till undersökning, på eget initativ företaga sådan.

Om han skall vänta på sjukdomsanmälan eller direktiv från hushållningssällskapet

kan dröjsmål uppstå och risk finnas för smittans spridning.

Sveriges biodlares riksförbund framhåller nödvändigheten av att ge tillsyningsmännen

en fri ställning med ganska stora befogenheter i fråga om

sjukdomsbekämpningen.

Förslaget att tillsyningsmännen och ej biodlaren skall ha ansvaret

för de sjukdo msbe kämpande åtgärderna (6 § i förslaget)

har rönt stort och välvilligt intresse hos remissorganen. Hallands läns hushållningssällskap

ifrågasätter dock med hänsyn till svårigheten att anskaffa

tillsyningsman som kan disponera erforderlig tid, huruvida inte tillsyningsman

bör vara skyldig att utföra sjukdomsbekämpande åtgärder endast då

så kan anses erforderligt, t. ex. då ägaren inte kan utföra arbetet. Sveriges

lantbruks förbund anser att undantag från bestämmelsen kan göras för det

fall att innehavare av bisamhälle själv omedelbart förintar smittat bisamhälle.

I sådana fall synes det förbundet vara tillräckligt att innehavaren

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

anmäler, att sjukdom uppträtt i hans bigård samt att lian förintat eller har

för avsikt att förinta de smittade samhällena. Det skulle därefter åligga tillsyningsmannen

att vid lämpligt tillfälle kontrollera att åtgärden vidtagits och

att närliggande samhällen ej smittats. Uppsala läns hushållningssällskap

vänder sig mot förslaget att bibehålla skyldigheten för innehavare av vilt

bisamhälle eller innehavare av föremål, vari sådant bisamhälle tagit sin

bostad, att själv svara för saneringsåtgärd. Denna skyldighet kommer ofta

att drabba personer som inte själva bedriver biskötsel och inte har ekonomiskt

intresse av de beordrade åtgärderna. Vilda bisamhällen är nämligen

i allmänhet att betrakta som herrelösa. Såväl ur rättvisesynpunkt som för

att uppnå största möjliga effektivitet vid bisjukdomarnas bekämpande bör

enligt hushållningssällskapets mening samma bestämmelse gälla för vilda bisamhällen

som för andra. För alt hindra onödig skadegörelse torde det vara

fullt tillräckligt att innehavaren medverkar vid åtgärdernas utförande. Samma

uppfattning har även länsstyrelsen i Uppsala län, Hallands läns hushållningssällskap

och Hushållningssällskapens förbund.

Angående 8 § i förslaget framhåller Uppsala läns hushållningssällskap,

alt tillsyningsdistriktens storlek kommer att bli av betydelse för vandring

med bin till bl. a. fröodlingar. För ett smidigt genomförande av

sådan vandring är en viss minimistorlek för tillsynsdistrikten önskvärd. Å

ena sidan står här behovet att hindra spridning av sjukdomar, å andra sidan

biodlarnas och fröodlarnas intresse av ett effektivt utnyttjande av bina.

Genomsnittligt är de nuvarande tillsyningsdistrikten mycket små, och deras

storlek varierar starkt. Det synes därför hushållningssällskapet lämpligt att

vissa normer för distriktens omfattning utfärdas. Antalet tillsyningsman

bör minskas, och dessa bör erhålla bättre utbildning, tillägger sällskapet.

Sveriges biodlares producentförening kan ej ansluta sig till förslaget att förflyttning

av bin skall vara beroende av särskilt tillstånd av en tillsyningsman,

som kanske ej har tid att komma på flera veckor för att undersöka

bina. De större biodlarna är angelägna att ha friska samhällen och har förmåga

att avgöra om bisamhällena är friska eller ej. I regel är det endast

större biodlare som bedriver vandring med bin eller företager omflyttningar

mellan olika bigårdar. Förslaget bör därför enligt föreningen kompletteras

med ett stadgande av innebörd att tillsyningsman får rätt att ge större biodlare

ett allmänt tillstånd för exempelvis ett år att företaga sådana omflyttningar

av sina bisamhällen som han gör för utövande av en rationell drift.

— Beträffande förslaget, att utbyggda vaxkakor och avfall därav skall under

tiden oktober—mars få fritt utföras för omsmältning, anmärker föreningen

att biodlaren i regel först efter den 31 mars vet vilka samhällen som

dött under vintern. Tillvaratar han sedan vaxet från döda samhällen, måste

han förvara det över hela sommaren. Då samhällen dött, är det inte osannolikt

i liera fall fråga om sjuka samhällen. Bättre vore, anser föreningen, om

biodlaren finge sända iväg vaxet till rensning i stället för alt kanske förvara

det åtkomligt för bin.

Vad till sist angår 10 § i förslaget anmärker statskontoret på att man inte

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

framlagt några beräkningar rörande de kostnader för statsveiket, som kan

föranledas av förslagets bestämmelser om ersättning åt 1111 s yn

i n g s m än ocli länstillsynings m ä n. Statskontoret kan inte finna

att statsmedel bör anlitas för ersättning åt tillsyningsman för utförande

av saneringsarbete i egentliga bibostäder för enskilda biodlares räkning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner å andra sidan skäligt att ersättning åt

tillsyningsman även beträffande vilda bisamhällen gäldas av allmänna medel.

Samma uppfattning har Sveriges biodlares riksförbund, Hushållningssällskapens

förbund och Hallands läns hushållningssällskap.

Departementschefen

Bekämpandet av smittsamma sjukdomar hos bin regleras främst genom

1946 års så kallade bipestförordning med därtill hörande tillämpningskungörelse.

Under framhållande av biodlingens stora betydelse och behovet av

effektivare insatser mot bisjukdomarna har lantbruksstyrelsen inkommit

med ett av en särskild kommitté utarbetat förslag till nya bestämmelser i

ämnet. I förslaget lägges särskild vikt vid att en lokal samordning och övervakning

av sjukdomsbekäinpandet kommer till stånd. Därför förordas att

organisationen av sjukdomsbekäinpandet anknytes till hushållningssällskapen.

Härigenom skulle, framhåller kommittén, även erhållas en

önskvärd ökad kontakt mellan biodlingen och lantbruket. Lantbruksstyrelsen

finner förslaget i denna del välbetänkt med hänsyn till hushållningssällskapens

uppgifter i fråga om upplysning och rådgivning. Jag delar de

anförda synpunkterna och föreslår därför att de tillsyningsmän, som utses

enligt bipeslförordningen, skall vara underställda vederbörande hushållningssällskap.

Bestämmelse härom kan lämpligen införas i tillämpningskungörelsen.

Eftersom hushållningssällskapen står under lånt bruk sstyrelsens

tillsyn, förefaller det följdriktigt att styrelsen, såsom också föreslagits, övertager

de uppgifter som enligt bipestförfattningarna åvilar lantbrukshögskolan

och statens lantbruksförsök. Vid behov bör styrelsen äga påkalla sakkunnigt

biträde från statens husdjursförsök.

Bipestförordningen är jämlikt 1 § första stycket tillämplig på yngelröta

och nosemasjuka. I enlighet med förslaget bör tillämpningsområdet tills vidare

begränsas till amerikansk yngelröta (täckt yngelröta, nymfpest eller

bipest), på vilken sjukdom bekämpningsverksamheten för närvarande behöver

koncentreras. Skulle det framdeles befinnas lämpligt att återföra till

exempel nosemasjukan under förordningen, äger Kungl. Maj :t enligt 1 §

andra stycket besluta därom. Sådant beslut bör i fortsättningen kunna meddelas

oberoende av om framställning gjorts av viss myndighet.

Enligt 2 § bipestförordningen skall länsstyrelse, då bisjukdom inträffar

eller av skälig anledning misstänkes förekomma inom länet, på eget initiativ

s. 19 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 26 år 1962

19

förklara länet eller viss del därav smittat eller misstänkt för smitta. Misstänktförklaring

skall omedelbart hävas, om sjukdomen i fråga befinnes inte

förekomma inom området. Smittförklaring skall däremot gälla till dess två

år förflutit från del inom området sist inträffade sjukdomsfallet. Kommittén

har anmärkt att denna tid kan vara för kort med hänsyn till bisjukdomarnas

oberäkneliga uppträdande och svårigheterna att kartlägga deras förekomst.

För att möjliggöra en smidigare tillämpning förordar jag att stadgandet

i likhet med epizootilagens motsvarande bestämmelse utformas så,

att länsstyrelsen skall förklara området fritt från smitta, sedan sjukdomen

där upphört. Det ligger i sakens natur att sådan förklaring inte meddelas

utan att sakkunnig instans konstaterat att förutsättningen är för handen. I

övrigt bör enligt min mening bestämmelserna i 2 § lämnas oförändrade.

Vid utseende av tillsyningsman skall länsstyrelsen enligt 3 § bipestförordningen

samråda med hushållningssällskapet och större biodlarföreningar

inom länet. Delta samrådsförfarande torde utan författningsändring kunna,

där så finnes lämpligt, anordnas på det av kommittén förordade sättet

alt hushållningssällskapet efter samråd med föreningarna avger förslag

till länsstyrelsen. Jag kan inte biträda kommitténs förslag om införande av

en bestämmelse att även särskild länstillsyningsman skall utses. Det torde

i stället få ankomma på hushållningssällskapet att vid behov uppdraga åt

någon av sina tjänstemän att leda och samordna tillsyningsmännens verksamhet.

I 4 § bipestförordningen stadgas skyldighet för innehavare av bisamhälle

att göra anmälan om inträffad sjukdom. Att utvidga anmälningsplikten på

sätt ifrågasatts under remissbehandlingen synes knappast påkallat. Ej heller

kan jag ansluta mig till den av ett remissorgan framförda tanken att

man skulle med statsmedel ersätta förintade bisamhällen för att stimulera

till ett mera lojalt fullgörande av anmälningsskyldigheten.

Jämlikt 5 § första stycket bipestförordningen skall tillsyningsman självmant

verkställa undersökning så snart han har grundad anledning misstänka

att bisjukdom förekommer. Kommittén föreslår att undersökningsplikt

skall inträda endast efter anmälan som avses i 4 § eller på order av

hushållningssällskapet. Enligt min mening främjas sjukdomsbekämpandet

bäst genom den nuvarande bestämmelsen. Den jämnare aktivitet inom tillsyningsdistrikten,

som kommittén åsyftat med sitt förslag, torde kunna

ernås genom anvisningar från hushållningssällskapet. Alt sällskapet, då det

tinns grundad anledning misstänka att sjukdom förekommer, kan påfordra

att vederbörande tillsyningsman verkställer undersökning i erforderlig

utsträckning följer av den överordnade ställning som avses skola tillkomma

hushållningssällskapen.

Finner tillsyningsman bisamhälle vara smittat, äger han enligt 5 g andra

stycket förelägga innehavaren att vidtaga nödiga bekämpningsåtgärder. I

likhet med kommittén anser jag alt i stället tillsyningsmannen som regel

bör vara skyldig att vidtaga dessa åtgärder. Delta bör enligt min mening

gälla även beträffande herrelösa och andra vilda bisamhällen. Med hänsyn

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kangl. Maj. ts proposition nr 26 år 1962

till de ofta föreliggande svårigheterna att undersöka sådant bisamhälle utan

att skada byggnad eller annat, vari bisamhället tagit bostad, bör öppnas viss

möjlighet för tillsyningsmannen att förinta dylikt bisamhälle, som kan

misstänkas vara smittat, utan föregående undersökning.

Även om ansvaret för bekämpningsåtgärderna således i fortsättningen

kommer att åvila tillsyningsmannen, bör det inte förmenas biodlaren eller

den, som råkar hysa ett herrelöst bisamhälle, att övertaga ansvaret, om han

av kostnadsskäl eller eljest så önskar och tillsyningsmannen anser sig kunna

betro honom därmed. För sådant fall bör alltjämt finnas möjlighet för

tillsyningsmannen att förelägga vederbörande att vidtaga de nödiga bekämpningsåtgärderna.

Bestämmelse härom kan lämpligen införas i 6 §, där det

också bör stadgas att innehavare av bisamhälle eller av föremål, vari herrelöst

bisamhälle tagit bostad, skall lämna tillsyningsman erforderligt biträde

vid undersökning och behandling av bisamhället. Innehavaren är givetvis

oförhindrad att, blott han fullgör sin anmälningsplikt enligt 4 §, förinta

eller annorledes behandla sjukt bisamhälle utan att avvakta tillsyningsmannens

undersökning.

De av kommittén föreslagna ändringarna i 8 § bipestförordningen biträder

jag till alla delar. Det bör sålunda överallt vara förbjudet att förvara bibostäder,

som ej längre hyser levande bin, samt honung, bivax och avfall av

honung eller bivax på sådant sätt att bin kan få tillträde därtill. Är område

förklarat smittat eller misstänkt för smitta, bör det vidare vara förbjudet att

från tillsyningsdistrikt eller del därav, som tillhör området, utföra levande

bin, begagnade bibostäder eller begagnade biodlingsredskap utan tillsyningsmannens

medgivande. Detsamma bör gälla utbyggda vaxkakor och avfall

av dylika, dock att under tiden från och med oktober till och med mars

sådan vara bör få utföras för omsmältning. Genom en väl avvägd indelning

i tillsyningsdistrikt och lämpliga anvisningar åt tillsyningsmännen torde

dessa skärpta bestämmelser inte behöva hämma den så kallade vandringsbiodlingen.

Det är att märka att bestämmelserna inte hindrar tillsyningsmannen

att göra mera generella medgivanden, om han med hänsyn till omständigheterna

anser det onödigt att kontrollera varje särskild förflyttning.

Enligt min mening bör fortfarande i 10 § bipestförordningen stadgas skyldighet

för innehavare av bisamhälle att ersätta tillsyningsman för behandling

som denne ägnar bisamhället. Beträffande herrelöst bisamhälle bör motsvarande

ersättning utgå av allmänna medel liksom all ersättning för undersökning

av bisamhälle.

Straffsatsen i 11 § torde i enlighet med förslaget böra ändras till dagsböter.

Bestämmelserna i 12 § om åtal med mera synes kunna utgå såsom numera

överflödiga med hänsyn till innehållet i annan lagstiftning. I 13 § torde

böra öppnas möjlighet för Kungi. Maj:t att till lantbruksstyrelsen delegera

befogenheten att meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av bipestförordningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 26 år 1962

21

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till förordning angående ändring i förordningen den 15 mars 1946

(nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

De nya bestämmelserna bör lämpligen träda i kraft den 1 april 1962.

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga nyssnämnda inom jordbruksdepartementet

upprättade förslag till förordning angående ändring i förordningen den

15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

B. Siöalth

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611609

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.