Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

1962-01-12 · 14 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:36, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

1

Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632)

angående ersättning av allmänna medel till vittnen

m. fl. samt till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen

den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; given

Stockholms slott den 12 januari 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås höjning av de ersättningar, som av allmänna medel

utgår till vittnen m. fl. 1

1 llihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr 36

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning

av allmänna medel till vittnen m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Då ersättning till vittne skall ut- Då ersättning till vittne skall utgå

gå av allmänna medel, skall resekost- av allmänna medel, skall resekostnadsersättning

bestämmas enligt lägs- nadsersättning bestämmas enligt lägsta

reseklassen i allmänna reseregle- ta reseklassen i allmänna resereglementet

samt med iakttagande i till- mentet samt med iakttagande i tilllämpliga

delar även i övrigt av före- lämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna

i samma reglemente. Er- skrifterna i samma reglemente. Ersättning

för kostnad till uppehälle sättning för kostnad till uppehälle må

må utgå allenast i den mån vittnet utgå allenast i den mån vittnet kan

kan antagas få vidkännas sådan kost- antagas få vidkännas sådan kostnad

nåd och må för varje dag beräknas och må för varje dag beräknas till

till högst tio kronor eller, om utgift högst tjugo kronor eller, om utgift

för nattlogi åsamkas vittnet eller dom- för nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen

eljest i särskilt fall med hän- stolen eljest i särskilt fall med hänsyn

till omständigheterna så prövar syn till omständigheterna så prövar

skäligt, till högst aderton kronor. I skäligt, till högst trettioåtta kronor,

ersättning för tidsspillan må vittne I ersättning för tidsspillan må vittne

tillerkännas högst trettio kronor om tillerkännas högst femtio kronor om

dagen. Sådan ersättning må dock ej dagen. Sådan ersättning må dock ej

utgå, med mindre anledning förekom- utgå, med mindre anledning förekommer

att vittnet går miste om inkomst mer att vittnet går miste om inkomst

eller eljest lider ekonomisk förlust, eller eljest lider ekonomisk förlust.

Har vittne för att kunna inställa sig Har vittne för alt kunna inställa sig

nödgats anlita bistånd av vårdare el- nödgats anlita bistånd av vårdare el1

Senaste lydelse av 1 § se SFS 1953: 75.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

3

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler annan, må ersättning efter ena- ler annan, må ersättning efter enahanda

grunder beräknas även för handa grunder beräknas även för dendennes

inställelse. nes inställelse.

Vad nu--------36 kap. 8 § rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Har part------- meddelas honom.

Om synnerliga skäl föreligga, må Om synnerliga skäl föreligga, må

utöver resekostnaden traktamentser- utöver resekostnaden traktamente

sättning tillerkännas parten med tillerkännas parten med högst tjugo

högst tio kronor för varje dag, som kronor för varje dag, som erfordras

erfordras för resan och vistelsen vid för resan och vistelsen vid domstolen,

domstolen.

Vad i-----— ärftliga egenskaper.

Har part------för utgifterna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1958: 643.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 1 december 1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring av bestämmelserna

om ersättning av allmänna medel åt vittnen m. m. samt anför.

I skrivelse den 27 september 1960 har presidenten i Svea hovrätt efter

överläggning med övriga presidenter i rikets hovrätter och i enlighet med

samtligas uppfattning hemställt om utredning av frågan om ersättning av

allmänna medel till vittnen m. fl. i syfte att åstadkomma en skälig höjning

av nu medgivna ersättningsmaxima. Med anledning härav har inom justitiedepartementet

upprättats en promemoria i detta ämne. Sedan promemorian

har varit föremål för remissbehandling, anhåller jag nu att få upptaga de i

promemorian behandlade spörsmål, som är av beskaffenhet att böra underställas

riksdagen.

Gällande bestämmelser

Jämlikt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för

nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten

prövar skäligt. Målsägande, som höres i anledning av åklagarens talan,

samt sakkunnig, som höres på begäran av part utan att vara förordnad av

rätten, äger på grund av stadgandena i 20 kap. 15 § och 40 kap. 19 § rättegångsbalken

rätt till ersättning i samma hänseenden som vittne.

Regler om vem som har att utgiva ersättning till vittne meddelas bl. a. i

36 kap. 24 § rättegångsbalken. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild

part, skall enligt detta lagrum utgivas av parten. Har rätten i dispositivt

tvistemål eller mål om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal,

självmant inkallat vittne, utgives ersättningen av parterna solidariskt. I övriga

fall skall ersättningen utgå av allmänna medel. Enahanda regler gäller

enligt rättegångsbalken beträffande ersättning till målsägande, som höres i

anledning av åklagarens talan, och sakkunnig, som höres på begäran av part

utan att vara förordnad av rätten (20 kap. 15 § och 40 kap. 19 §). En viss avvikelse

från rättegångsbalkens regler om vem som har att utgiva ersättning

till vittne, målsägande och sakkunnig stadgas i lagen om fri rättegång. Då

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kiingl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

part åtnjuter fri rättegång, skall nämligen enligt 3 § sagda lag kostnad för

bevisning, som ej liar förebragts utan skäl, utgå av allmänna medel, om

kostnaden enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna solidariskt.

För de fall, då gottgörelse till vittne skall utgå av allmänna medel, har givits

närmare bestämmelser i 1 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning

av allmänna medel till vittnen m. fl. (vittnesersättningslagen). Jämlikt detta

stadgande skall resekostnadsersättning till vittne bestämmas enligt lägsta

reseklassen i allmänna resereglementet samt med iakttagande i tillämpliga

delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Ersättning för

kostnad till uppehälle må utgå allenast i den mån vittnet kan antagas få

vidkännas sådan kostnad och må för varje dag beräknas till högst 10 kronor

eller, om utgift för nattlogi åsamkas vittnet eller domstolen eljest i särskilt

fall med hänsyn till omständigheterna så prövar skäligt, till högst 18

kronor. I ersättning för tidsspillan må vittne tillerkännas högst 30 kronor

om dagen. Sådan ersättning må dock ej utgå, med mindre anledning förekommer

att vittnet går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk förlust.

Vad sålunda stadgats om vittne, skall enligt 3 § i lagen även gälla målsägande,

som höres i anledning av åklagarens talan, samt sakkunnig, som

icke har nämnts av rätten. Nyssnämnda ersättningsmaxima har fastställts

1953.

De i vittnesersättningslagen angivna maxima har betydelse även i andra

fall än då fråga är om rättegång inför domstol. Då person, som höres under

förundersökning i brottmål, enligt därom meddelade regler är berättigad

till gottgörelse av allmänna medel för sin inställelse, gäller sålunda, att ersättning

för kostnad till uppehälle och ersättning för tidsspillan icke må utgå

med högre belopp än den hörde skulle ägt uppbära, om han hörts som

vittne vid domstol och varit berättigad till ersättning av allmänna medel för

inställelsen (1 § kungörelsen den 26 september 1947 om ersättning av allmänna

medel till personer, som höras under förundersökning i brottmål).

Ett annat exempel på ersättningsreglernas tillämplighet utanför rättegång

erbjuder stadgandet i 30 § lagen om nykterhetsvård.

Vittne äger enligt 36 kap. 25 § rättegångsbalken rätt att i förskott erhålla

ersättning tör kostnader till resa och uppehälle. Förskottet skall erläggas av

den som enligt 36 kap. 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. I mål, där

part åtnjuter fri rättegång, skall förskottet utgå av allmänna medel, om

förskottet enligt lag skall utgivas av parten eller av parterna solidariskt

(3 § lagen om fri rättegång). Enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 med

bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol äger den som av rätten

eller åklagaren kallats till vittne vid domstol erhålla förskott för kostnad

till resa från den plats där han vistas och tillbaka till denna, beräknat

enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet samt med iakttagande

i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna i samma reglemente. Kan

det antagas, att vittnet kommer att få vidkännes särskild kostnad för uppehälle,

äger han erhålla förskott å ersättningen härför med högst 10 kronor

om dagen. Enahanda förskottsregler gäller för målsägande, som höres i an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

ledning av åklagarens talan, samt sakkunnig, som icke har nämnts av rätten

(20 kap. 15 § och 40 kap. 19 § rättegångsbalken, 3 § lagen om fri rättegång

samt 5 § nyssnämnda kungörelse).

Part som åtnjuter fri rättegång är stundom berättigad till ersättning av

allmänna medel för sin inställelse. Har sådan part ålagts att infinna sig

personligen vid rätten, må han sålunda enligt 4 § lagen om fri rättegång tillerkännas

gottgörelse av allmänna medel för resekostnad enligt lägsta reseklassen

i allmänna resereglementet, om han finnes ej själv kunna svara för

kostnaden. Föreligger synnerliga skäl må utöver resekostnaden traktamentsersättning

tillerkännas parten med högst 10 kronor för varje dag, som erfordras

för resan och vistelsen vid domstolen. Samma ersättningsregler är

tillämpliga, då part, som åtnjuter fri rättegång, i börds- eller faderskapsmål

inställer sig för blodundersökning eller annan undersökning rörande

ärftliga egenskaper.

Hovrättspresidenternas framställning

I förutnämnda skrivelse framhålles, att de ersättningar av allmänna medel,

som domstol äger tillerkänna vittne, visat sig vara otillräckliga. Detta

gäller såväl traktamentsersättningar som ersättningar för förlorad inkomst

eller annan ekonomisk förlust. Enligt skrivelsen är det uppenbart, att från

år 1953, då de nu gällande beloppen fastställdes, löne- och prisnivån har

stigit så mycket, att en ny höjning är synnerligen påkallad. De traktamentsersättningar

som nu kan utgå till vittne är så låga, att de icke täcker skäliga

kostnader för vittnets uppehälle. Härigenom betungas särskilt sådana vittnen,

som kallas att vittna på stort avstånd från hemorten och icke kan undvika

utgifter för mat och logi. De största olägenheterna torde, enligt vad

som framhålles i skrivelsen, uppkomma genom att de ersättningsbelopp,

som kan medgivas för förlorad inkomst eller annan ekonomisk förlust, är

alldeles för låga. Vid bestämmandet av dessa belopp har visserligen beaktats,

att maximiersättningen lätt tenderar att bli normalersättning och att

det därför måste göras en avvägning, som i en del fall icke medger full ersättning

för de verkliga kostnaderna. Det torde dock ha varit avsett, att

ersättningsbeloppen åtminstone i flertalet fall skall motsvara förlusten för

den som drabbas av löneavdrag vid uteblivande från sitt arbete eller som

måste skaffa ersättare i sitt arbete. Efter en redogörelse för vissa lönestatistiska

uppgifter, delvis avseende år 1957, uttalas i skrivelsen, att endast ett

mindretal lågavlönade på billig dyrort kunde vid denna tid få sin förlust

ersatt. Med hänsyn till att statistiken redovisar genomsnittliga värden, har

man enligt hovrättspresidenternas mening att räkna med att i en hel del

fall vittnets förlust blir ännu större än som kan utläsas ur statistiken. Härtill

kommer, att löneutvecklingen efter år 1957 ytterligare har ökat skillnaden

mellan den verkliga förlusten och ersättningsbeloppet. Även om man

anser, att vittnesersättningar bör hållas låga, kan det enligt hovrättspresidenternas

mening icke anses rimligt, att vittnen i den utsträckning som nu

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

sker måste vidkännas direkta utgifter för sitt vittnesmål. Detta innebär i

realiteten, att vittnen nödgas bidraga till rättegångskostnader, som bör åvila

det allmänna eller parterna. Det torde därför vara påkallat, att vittnesersättningarna

snarast höjes. Härvid torde även böra övervägas att anknyta maximibeloppen

för traktamente till lägsta klassen i allmänna resereglementet,

v arigenom en bättre anpassning till fortsatta ändringar i den allmänna prisnivån

skulle vinnas. På grund av det anförda föreslås i skrivelsen, att frågan

om ersättning av allmänna medel till vittnen med flera utredes i syfte

att åstadkomma en skälig höjning av de högsta medgivna ersättningsbeloppen.

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för äldre bestämmelser och förarbetena till nu gällande

regler anföres i promemorian rörande ersättning, som av allmänna

medel utgår till vittne:

Vad först angår ersättningen för vittnets uppehållskostnad är denna för

närvarande maximerad till tio kronor om dagen för normalfall och aderton

kronor om dagen för specialfall. Till specialfall hänföres i första hand det

fall att vittnet fått vidkännas utgifter för nattlogi. Såsom framhållits i hovrättspresidenternas

framställning, är en höjning av dessa maxima nu erforderlig.

Härvid kan det i förstone synas ligga närmast till hands att låta

vittmestraktamentenas maxima sammanfalla med vad som vid varje särskild

tidpunkt utgår i traktamente enligt lägsta traktamentsklassen i allmänna

resereglementet. Härigenom skulle en mera automatisk anpassning till fortsatta

ändringar av levnadskostnaderna kunna vinnas. Såsom departementschefen

uttalat vid 1953 års ändring i vittnesersättningslagen, kan emellertid

en sådan anordning vara ägnad att undanskymma principen, att ersättning

till vittne skall bestämmas efter den kostnad, som vittnet i det konkreta

fallet kan antagas faktiskt få vidkännas för sitt uppehälle. Denna princip är

av den betydelse, att det är önskvärt att den framträder i lagen med största

möjliga klarhet. Den hittills begagnade ordningen att med fixerade maximibelopp

angiva de latituder, inom vilka ersättningen må fastställas, torde

därför böra bibehållas. Å andra sidan är också angeläget, att dessa latituder

bli så bestämda, att de lämna tillräckligt utrymme för en tillämpning av

sagda grundprincip och att ersättningen i det enskilda fallet således verkligen

kan anpassas efter de faktiska kostnader, som skäligen varit påkallade.

Om detta mål skall uppnås, lärer i betraktande av nuvarande levnadskostnader

ersättningsmaxima få undergå en tämligen avsevärd höjning.

Icke minst i sådana fall, då vittnet i och för vittnesmålet nödgas vara borta

från sin hemort större delen av en dag eller längre tid, medger de nuvarande

maxima ofta icke på långt när, att vittnet erhåller full kompensation för

sina utgifter för kost och logi. Särskilt med tanke på sådana fall torde maximum

för normalfall lämpligen kunna sättas till tjugo kronor om dagen och

maximum för specialfall till trettioåtta kronor om dagen. En sådan höjning

innebär bl. a., att den vid vittnesersättningslagens tillkomst rådande

relationen mellan traktamentena i allmänna resereglementets lägsta traktamentsklass

och vittnestraktamentenas maxima i huvudsak återställes.

Ersättningen för tidspillan är avsedd att vara en gottgörelse för inkomstbortfall

och annan ekonomisk förlust, som åsamkas vittne genom inställelsen

vid rätten. Enligt vittnesersättningslagen utgår icke sådan ersättning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1962

9

med mindre det finnes anledning antaga, att vittnet verkligen lider ekonomisk

förlust. Ersättningen är i nämnda lag maximerad till trettio kronor om

dagen. Detta maximum bestämdes 1953. Sedan dess har den allmänna lönenivån

så stigit, att dagsförtjänsten för mycket stora medborgargrupper numera

väsentligt överstiger trettio kronor. Såsom hovrättspresidenterna anfört,

är därför en höjning av maximum även här påkallad. Ett med hänsyn

till rådande imkomstförhållanden lämpligt maximum synes vara femtio kronor

om dagen. En dylik höjning av maximum torde framför allt få praktisk

betydelse i fall, då inställelsen inför domstolen tager hela arbetsdagen eller

större delen därav i anspråk för vittnet.

I promemorian påpekas, att en höjning av maxima för ersättning, som

utgår av allmänna medel till vittne, på grund av stadgandet i 3 § vittnesersättningslagen

automatiskt leder till en motsvarande höjning av ersättningsmaxima

för sakkunnig, som ej har nämnts av rätten, samt målsägande,

som höres i anledning av åklagarens talan. Vidare framhålles i promemorian,

att en uppräkning av maxima enligt vittnesersättningslagen likaledes

på grund av stadgandet i 1 § i förutnämnda kungörelse den 26 september

1947 medför en motsvarande ändring av maxima för ersättning till person

som höres under förundersökning i brottmål.

Slutligen föreslås i promemorian, att maximum för traktamentsersättningen

till part med fri rättegång nu höjes från tio till tjugo kronor om dagen

samt att det i administrativ ordning bestämda maximibeloppet för förskott

till vittne m. fl. för särskild uppehållskostnad likaledes höjes från

tio till tjugo kronor om dagen.

Yttranden

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet,

statskontoret, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges

landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska polisförbundet,

Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund. Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden från

statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det i promemorian framlagda förslaget har i sin helhet tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre

Norrland, statskontoret, statsåklagaren i Stockholm, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges landsfogdar,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund. Även Göta hovrätt ansluter sig i stort sett till förslaget.

Riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Malmö och Svenska polisförbundet

har tillstyrkt promemorians förslag i vad angår traktamentsersättningen

men förordat eller ifrågasatt en större höjning av maximiersättningen för

tidsspillan. Statsåklagaren i Göteborg har icke godtagit promemorians för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1962

slag vare sig beträffande traktamentsersättningen eller i fråga om ersättningen

för tidsspillan.

I två remissvar beröres närmare frågan om en anknytning av vittnestra

k ta mentets maximum till traktamentsersättningen i allmänna

resereglementets lägsta traktamentsklass. Statsåklagciren i Göteborg förordar

en sådan anknytning. Härigenom skulle, framhåller statsåklagaren, vittnestraktamentet

komma att automatiskt anpassas till ändringar i levnadskostnaderna.

Med hänsyn till regeln i 1 § vittnesersättningslagen, att ersättning

för kostnad till uppehälle endast må utgå i den mån vittnet kan antagas få

vidkännas sådan kostnad, finner statsåklagaren det i promemorian anförda

skälet mot en anpassning av vittnestraktamentena efter resereglementet icke

äga nämnvärd betydelse. Riksåklagarämbetet hävdar på denna punkt en

motsatt uppfattning. På de skäl som har anförts i promemorian mot en anknytning

av traktamentsersättningen till allmänna resereglementets bestämmelser

och då det, även om en sådan anknytning genomföres, likväl skulle

bli erforderligt att tid efter annan ompröva maximibeloppet beträffande ersättningen

för tidsspillan, anser ämbetet, att promemorians förslag i denna

del bör godtagas.

Vad angår ersättningen för tidsspillan framhåller riksåklagarämbetet,

att maximibeloppet bör bestämmas så, att möjlighet föreligger

även på något längre sikt att i det stora flertalet fall utge full ersättning för

inkomstbortfall. Ämbetet anser därför, att beloppet bör höjas i samma mån

som maximiersättningen för uppehälle. Med hänsyn härtill och till önskvärdheten

av att undvika alltför täta författningsändringar förordar ämbetet,

att maximibeloppet för tidsspillan fastställes till 60 kronor om dagen.

Statsåklagaren i Malmö intar i huvudsak samma ståndpunkt. Statsåklagaren

i Göteborg föreslår, att maximibeloppet för tidsspillan bestämmes til!

100 kronor per dag. En ersättning med endast 50 kronor om dagen motsvarar

en årsinkomst av cirka 15 000 kronor. Enligt statsåklagarens mening

finnes ingen rimlig anledning att låta vittne med högre årsinkomst lida förlust

genom vittnesförhöret och därigenom bidraga till rättegångskostnaderna.

Farhågorna för att maximibeloppet också skall bli normalersättning är

knappast berättigade, om beloppet maximeras till 100 kronor per dag, men

kvarstår, om det sättes så lågt som till 50 kronor om dagen. Även Svenska

polisförbundet anser den föreslagna höjningen vara otillräcklig.

Å andra sidan ifrågasätter Göta hovrätt om icke den i promemorian förordade

höjningen av maximibeloppet för tidsspillan kan vara för stor. Därest

ersättning för tidsspillan i likhet med vad som gäller i fråga om gottgörelse

för uppehälle och resekostnader skulle anses vara icke skattepliktig

inkomst, förefaller det hovrätten obehövligt att höja maximiersättningen i

den utsträckning som har föreslagits i promemorian.

I några yttranden upptages vissa bevisfrågor till diskussion. Göta hovrätt

framhåller inledningsvis att, om maximigottgörelsen för tidsspillan höjes

till 50 kronor om dagen, ersättningsbeloppen i framtiden kan bli förhållandevis

höga. Hänsyn främst till den slutligt betalningsskyldige kräver,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

11

att ersättningarna hålles inom rimliga gränser. Det kan dock enligt hovrättens

mening icke ifrågakomma att såsom oeftergivligt villkor för ersättning

för tidsspillan uppställa att bevis om förlusten förebringas. I flertalet fall

kan förvisso en uppgift av den ersättningskrävande tagas för god. Om det

på vittneskallelsen anges, att vittnet vid inställelsen bör vara beredd att om

så erfordras styrka den förlust, som uppkommer till följd av inställelsen,

torde oberättigade krav kunna avvisas. Statsåklagaren i Stockholm uttalar,

att en skärpt prövning från rättens sida rörande den ekonomiska förlust,

som vittnet uppger sig ha lidit, blir påkallad, om maximibeloppet höjes på

föreslaget sätt.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framkastar tanken på införande av en

vittne slön, som skulle utgå oberoende av faktiskt liden förlust. Föreningen

gör gällande, att vittnes ersättningsanspråk ej sällan efterlämnar en känsla

av att en undersökning av det berättigade i anspråket skulle vara motiverad.

En begränsad schablonmässigt utgående ersättning, förslagsvis 20 kronor,

till varje vittne för presumerad ekonomisk förlust skulle enligt föreningens

mening eliminera de största olägenheterna med nuvarande system

och underlätta handläggningen av ersättningsfrågan. Föreningen tillägger,

att en sådan ordning skulle få stor betydelse särskilt för polismän, som

ofta tvingas inställa sig för vittnesmål på sin fritid och därför icke lider

ekonomiskt avbräck i sitt ordinarie arbete.

Departementschefen

Vittnen och vissa andra personer, som höres i rättegång eller under förundersökning

i brottmål, är för sin inställelse berättigade till ersättning för

nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten

prövar skäligt. Ersättningen skall i vissa fall utgå av allmänna medel.

Därvid kan enligt nu gällande regler ersättning för kostnader till uppehälle

utgå med högst 10 kronor om dagen i normalfall och 18 kronor om dagen,

därest inställelsen föranlett utgift för nattlogi eller eljest mera speciella omständigheter

föreligger, samt ersättning för tidsspillan med högst 30 kronor

för varje dag.

De angivna maximibeloppen har fastställts år 1953. Med hänsyn till den

ändring av levnadskostnaderna och den inkomstutveckling, som har ägt

rum sedan dess, är en höjning av beloppen nu påkallad. Förslag härom har

framlagts i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria och har

vunnit allmän anslutning vid den remissbehandling, som promemorian har

undergått. Remissorganen har även med endast få undantag godtagit de nya

maximibelopp, som har föreslagits i promemorian, nämligen för kostnader

till uppehälle 20 kronor om dagen i normalfall och eljest 38 kronor om dagen

samt för tidsspillan 50 kronor per dag. Även jag finner de föreslagna beloppen

lämpligt avvägda och vill förorda förslagets genomförande.

I ett remissyttrande har ifrågasatts att ge vittne rätt till gottgörelse för

inställelsen oberoende av om denna har förorsakat vittnet ekonomisk för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

lust. Detta spörsmål synes mig emellertid vara av den principiella natur, att

det icke lämpligen bör upptagas till prövning i det mera begränsade sammanhang,

varom nu är fråga.

Vad härefter angår den traktamentsersättning, som under särskilda förutsättningar

kan utgå till part med fri rättegång, föreslås i promemorian

en höjning av ersättningsmaximum från 10 till 20 kronor per dag. Även i

denna del kan jag ansluta mig till promemorians förslag, som härutinnan

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissorgan.

De lagändringar, som erfordras för att genomföra de föreslagna höjningarna

av ersättningsbeloppen, torde böra träda i kraft med ingången av budgetåret

1962/63. Frågan om den anslagshöjning som i anledning härav erfordras

kommer jag att anmäla i anslutning till statsverkspropositionen för

nämnda budgetår.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

bifogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 19k7 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång1

Föredraganden hemställer, att lagrådets yttrande över ifrågavarande lagförslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

1 Förslagen, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1962

13

Utdrag ur protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 12 januari

1962.

N ärvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 8 januari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 1 december 1961, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av i § lagen den 10

juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. och lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av lagbyråchefen L. Fredlund.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 är 1962

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1962.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson/ Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 12 januari

1962 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 december 1961 remitterade

förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Med förmälan att förslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemställer

föredraganden, att förslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

611410

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:68 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 19^7 a1 i texten
  2. 1LU 1962:6 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli 19V7 s. 1 i texten