Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), m. m

66 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 66 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:71, Med förslag till lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

1

Nr 71

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr

753), m. m.; given Stockholms slott den 16 februari

1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr

50);

3) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse;
5)

förordning om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23

november 1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)

om vägnämnder och länsvägnämnder.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändrade bestämmelser i kommunallagarna om ersättning

till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Förslaget innebär

att kommunerna får möjlighet att efter grunder, som kommunerna

själva bestämmer, allmänt och fullt ut gottgöra förtroendemännen inte bara

för kostnader på grund av uppdragen utan även för det arbete som är förenat

med uppdragen. Ersättningsformerna föreslås bli arvode, som skall

utgöra ersättning för utfört arbete, samt traktamente, resekostnadsersättning

och ersättning för särskilda utgifter. Ändringarna i ersättningsreglerna

föranleder ändringar även i vissa ersättningsbestämmelser i andra

författningar.

Genom förslaget stadfästes i fråga om kommunala arvoden den inom

kommunerna redan vidtagna anpassningen till lagstiftningen om försäkring

för allmän tilläggspension. Härigenom anses pensionsfrågan för förtroendemännen

i allmänhet få en tillfredsställande lösning. De borgerliga

kommunerna föreslås dock få möjlighet att i undantagsfall göra särskilda

pensionsutfästelser. Dylika pensionsbeslut av stads- eller kommunalfullmäktige

skall inte längre behöva underställas länsstyrelsens prövning.

Slutligen framlägges förslag om viss utvidgning av de borgerliga primärkommunernas

rätt att utan särskilt tillstånd upptaga lån samt om möjlighet

för stadsfullmäktige i Stockholm att till stadskollegiet och övriga nämnder

delegera beslutanderätten beträffande ordningen för att till tjänstgöring

inkalla vissa suppleanter.

Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse föreslås skola träda i kraft

den 1 januari 1963 och övriga författningsändringar den 1 juli 1962.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

3

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753)

Härigenom förordnas, att 28, 46, 59, 63 och 75 §§ kommunallagen den 18

december 19531 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

28 §.

(Nuvarande lydelse)

1 m o in. Fullmäktige må besluta,

att fullmäktiges ordförande skall åtnjuta

arvode för med uppdraget förenat

arbete. Arvodets belopp skall bestämmas

för högst ett år i sänder och

må icke överstiga vad som är skäligt

med hänsyn till göromålens omfattning

och art. Fullmäktige äga ock för

ett år i sänder med visst belopp bevilja

ersättning åt ordföranden för utgifter,

som för kommunens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt fullmäktiges bestämmande

må, där väglängden mellan fullmäktigs

hemvist och fullmäktiges sammanträdeslokal

är större än tre kilometer,

resckostnadsersättning vid

deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den mån

resa lämpligen kan företagas med

järnväg, buss, spårvagn eller fartyg,

må ersättningen ej överstiga avgiften

för plats i andra klass på järnväg,

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Fullmäktige må besluta,

att till fullmäktig skall enligt de

grunder fullmäktige bestämma utgå

traktamente för särskilda av uppdraget

föranledda kostnader för uppehälle

samt ersättning för resekostnader

och andra med uppdraget förenade

utgifter.

Efter fullmäktiges bestämmande

må till fullmäktig jämväl utgå arvode

för det arbete som är förenat

med uppdraget. Arvodet må icke

överstiga vad som är skäligt med

hänsyn till göromålens omfattning

och art samt den tid som kan beräknas

åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 28 § 1 inom., se SFS 1959:522, samt av 59 §, se SFS 1961:139.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

plats i buss eller spårvagn eller salongsplats

på fartyg. För resa med

eget motorfordon må ersättning utgå

efter de grunder, som fullmäktige

med beaktande av vad nu sagts bestämma.

I intet fall må ersättningen

överstiga lägsta avgiften för taxebil.

Där fullmäktig är bosatt på så stort

avstånd från fullmäktiges sammanträdeslokal,

att resan fram eller åter

måste företagas å särskild dag, må

fullmäktige besluta, att ersättning för

resdag skall utgå efter de grunder

som fullmäktige bestämma.

2 m o m. Fullmäktige äga besluta,

att till ledamot av beredning skall utgå

ersättning i enlighet med de bestämmelser,

som jämlikt 46 § gälla

för ledamot av kommunens styrelse

och utsedd ledamot av annan kommunal

nämnd.

46

1 in o m. Ledamot av kommunens

styrelse och utsedd ledamot av annan

kommunal nämnd skola, därest fullmäktige

så besluta, för deltagande i

sammanträde eller förrättning inom

kommunen i kommunens angelägenhet

åtnjuta gottgörelse av kommu
-

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Fullmäktige äga, i fall

som avses i författning om allmän

försäkring, träffa överenskommelse

att utgående arvoden skola anses som

inkomst av anställning.

Fullmäktige äga ock, då särskilda

skäl äro därtill, bevilja fullmäktig,

som under en lång följd av år på

grund av uppdrag utfört arbete av

betydande omfattning, pension i

form av ålderspension, förtidspension

och familjepension.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas

om fullmäktig skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å

ledamot av beredning och suppleant

för sådan ledamot.

§•

1 m o in. Vad i 28 § 1 och 2 mom.

stadgas om fullmäktig skall äga motsvarande

tillämpning med avseende

å ledamot av kommunens styrelse

och utsedd ledamot av annan kommunal

nämnd samt suppleant för sådan

ledamot.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

liens medel i form av dagtraktamente.

Dagtraktamente må ej överstiga

tio kronor för sammanträdes- eller

förrättningsdag; dock må med avseende

å särskilt tidskrävande sammanträde

eller förrättning eller där

det eljest finnes påkallat av särskilda

förhållanden traktamentet sättas till

högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens

hemvist och sammanträdes- eller

förrättningsstället är större än tre

kilometer, må fullmäktige ock besluta,

att resekostnadsersättning

skall utgå till ledamoten enligt de

grunder, som i 28 § 1 mom. andra

stycket äro stadgade för där avsedda

fall.

Är ledamot, som avses i första

stycket, bosatt på så stort avstånd

från sammanträdes- eller förrättningsstället,

att resan fram eller åter

måste företagas å särskild dag, må

fullmäktige besluta, att ersättning

för resdag skall utgå efter de grunder,

som fullmäktige bestämma.

Ersättning för resa, som enligt uppdrag

i kommunens angelägenhet

företages utom kommunen av person,

som sägs i första stycket, må, om

fullmäktige så besluta, utgå efter

särskild grund.

2 mom. Jämte gottgörelse, som

beslutes enligt 1 inom., må efter fullmäktiges

bestämmande till sådan ledamot

av kommunens styrelse eller

annan kommunal nämnd, som utsetts

till ordförande eller eljest i viss

befattning inom styrelsen eller

nämnden eller efter särskilt uppdrag

utför arbete av mera betydande omfattning,

utgå dels arvode för med

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

uppdraget förenat arbete och dels ersättning

med visst belopp för utgifter,

som för kommunens räkning påkallas

vid uppdragets fullgörande. Beloppet

av arvode eller ersättning för

utgifter skall bestämmas för högst

fyra år i sänder. Arvode må icke överstiga

vad som är skäligt med hänsyn

till göromålens omfattning och art.

3 mom. När särskilda skäl därtill

äro, må fullmäktige bevilja pension

åt ledamot av kommunens styrelse

eller annan kommunal nämnd,

som under en lång följd av år innehaft

befattning eller uppdrag som

avses i 2 mom. samt däråt ägnat övervägande

del av sin arbetstid. Beslut

om pension skall underställas länsstyrelsens

prövning.

4 mom. Där i särskild författning

föreskrift meddelas om ersättning

åt ledamot av kommunal

nämnd, skall vad sålunda finnes

stadgat lända till efterrättelse.

59

Kommun äger jämväl upptaga lån

av statsmedel, som av Konungen beviljats

kommunen, så ock, i den omfattning

och på de villkor Konungen

bestämmer, lån av statsmedel, som

beviljats kommunen av statlig myndighet.

Kommun äger därjämte, i den omfattning

och på de villkor Konungen

bestämmer, åtaga sig ansvarighet

gentemot staten för lån, som av statsmedel

beviljas annan än kommunen,

så ock borgensansvar för lån åt bo
-

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Meddelas i särskild författning

föreskrift om ersättning åt

ledamot av kommunal nämnd, skall

vad sålunda finnes stadgat lända till

efterrättelse.

§•

Kommun äger jämväl upptaga dels

lån av statsmedel, som av Konungen

beviljats kommunen, dels ock, i den

omfattning och på de villkor Konungen

bestämmer, lån av statsmedel, som

beviljats kommunen av statlig myndighet,

samt lån för bostadsbyggnadsföretag,

som godkänts för statlig

belåning.

Kommun äger därjämte, i den omfattning

och på de villkor Konungen

bestämmer, åtaga sig ansvarighet

gentemot staten för lån, som av

statsmedel beviljas annan än kommunen,

så ock borgensansvar för lån

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stadsföretag, som godkänts för stat- för bostadsbyggnadsföretag,

lig belåning. godkänts för statlig belåning.

Likaså må------och avloppsanläggningar.

63 §.

Av fullmäktige------årets förvaltning.

Den, vilken------av granskningen.

Revisorerna äga------beröra förvaltningen.

Vad i------å revisor.

Fullmäktige må besluta, att till re- Vad i 28 § 1 och 2 mom. stadgas

visor skall utgå ersättning i enlighet om fullmäktig skall äga motsvarande

med de bestämmelser, som jämlikt tillämpning med avseende å revisor.

46 § 1 och 2 mom. gälla för ledamot

av kommunens styrelse och utsedd ledamot

av annan kommunal nämnd.

75 §.

Fullmäktiges beslut------av länsstyrelsen.

Om vissa andra beslut, som skola Om vissa andra beslut, som skola

underställas länsstyrelsens prövning, underställas länsstyrelsens prövning,

sägs i 43 §, 46 § 3 mom., 52 och 61 §§ sägs i 43, 52 och 61 §§ samt 76 § 3

samt 76 § 3 mom. mom.

Underställt beslut------därför uppgivas.

Över vägrad------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50)

Härigenom förordnas, att 29, 31, 38, 53, 63, 67 och 79 §§ kommunallagen

för Stockholm den 1 mars 1957* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse)

29

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,

att fullmäktiges ordförande

skall åtnjuta arvode för med uppdraget

förenat arbete. Arvodets belopp

skall bestämmas för högst ett år

i sänder och må icke överstiga vad

som år skäligt med hänsyn till göromålens

omfattning och art. Stadsfullmäktige

äga ock för ett år i sänder

med visst belopp bevilja ersättning

åt ordföranden och vice ordförandena

för utgifter, som för stadens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande.

Enligt stadsfullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan

fullmäktigs hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal är större än tre

kilometer, resekostnadsersättning vid

deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. 1 den mån

resa lämpligen kan företagas med

järnväg, buss eller spårvagn, må ersättningen

ej överstiga avgiften för 1

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Stadsfullmäktige må besluta,

att till stadsfullmäktig skall

enligt de grunder stadsfullmäktige

bestämma utgå traktamente för särskilda

av uppdraget föranledda kostnader

för uppehälle samt ersättning

för resekostnader och andra med

uppdraget förenade utgifter.

Efter stadsfullmäktiges bestämmande

må till stadsfullmäktig jämväl

utgå arvode för det arbete som

är förenat med uppdraget. Arvodet

må icke överstiga vad som är skäligt

med hänsyn till göromålens omfattning

och art samt den tid som

kan beräknas åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 29 § 1 mom., se SFS 1959:523, samt av 63 §, se SFS 1961:140.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

plats i andra klass på järnväg eller

plats i buss eller spårvagn. För resa

med eget motorfordon må ersättning

utgå efter de grunder, som stadsfullmäktige

med beaktande av vad nu

sagts bestämma. 1 intet fall må ersättningen

överstiga lägsta avgiften

för taxebil.

2 mom. Stadsfullmäktige äga besluta,

att till ledamot av beredning

skall utgå ersättning i enlighet med

de bestämmelser, som jämlikt 53 §

gälla för ledamot av stadskollegiet

och utsedd ledamot av annan kommunal

nämnd.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Stadsfullmäktige äga, i

fall som avses i författning om allmän

försäkring, träffa överenskommelse

att utgående arvoden skola

anses som inkomst av anställning.

Stadsfullmäktige äga ock, då särskilda

skäl äro därtill, bevilja stadsfullmäktig,

som under en lång följd

av år på grund av uppdrag utfört

arbete av betydande omfattning, pension

i form av ålderspension, förtidspension

och familjepension.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stadgas

om stadsfullmäktig skall äga

motsvarande tillämpning med avseende

å ledamot av beredning och

suppleant för sådan ledamot.

Stadskollegiet består

Sker ej val av suppleanter proportionellt,

skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola

inkallas till tjänstgöring.

för dem.

Sker ej val av suppleanter proportionellt,

skola stadsfullmäktige tilllika

bestämma den ordning, i vilken

suppleanterna skola inkallas till

tjänstgöring, eller uppdraga åt stadskollegiet

att bestämma denna ordning

med iakttagande av de grunder

stadsfullmäktige fastställa.

31 §.

38 §.

Suppleanterna i stadskollegiet böra Suppleanterna i stadskollegiet böi

den vid valet bestämda ordningen ra i den av stadsfullmäktige eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kallas till tjänstgöring i den mån stadskollegiet bestämda ordningen

det erfordras till följd av hinder för

ledamot eller vid uppkommen ledighet,

som ännu ej kunnat fyllas, efter

ledamot, som icke utsetts vid proportionellt

val.

53

1 mom. Ledamot av stadskollegiet

och utsedd ledamot av annan

kommunal nämnd skola, därest

stadsfullmäktige så besluta, för deltagande

i sammanträde eller förrättning

inom staden i stadens angelägenhet

åtnjuta gottgörelse av stadens

medel i form av dagtraktamente.

Dagtraktamente må ej överstiga tio

kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag;

dock må med avseende

å särskilt tidskrävande sammanträde

eller förrättning eller där det eljest

finnes påkallat av särskilda förhållanden

traktamentet sättas till

högre belopp.

Där våglängden mellan ledamotens

hemvist och sammanträdes- eller

förrättningsstället är större än tre

kilometer, må stadsfullmäktige ock

besluta, att resekostnadsersättning

skall utgå till ledamoten enligt de

grunder, som i 29 § 1 mom. andra

stycket äro stadgade för där avsedda

fall.

Ersättning för resa, som enligt

uppdrag i stadens angelägenhet företages

utom staden av person, som

sägs i första stycket, må, om stadsfullmäktige

så besluta, utgå efter särskild

grund.

2 m o m. Stadskollegiets ordförande

åtnjuter i denna sin egenskap års
-

kallas till tjänstgöring i den mån det

erfordras till följd av hinder för ledamot

eller vid uppkommen ledighet,

som ännu ej kunnat fyllas, efter

ledamot, som icke utsetts vid proportionellt

val.

§•

1 in o m. Stadskollegiets ordförande

och vice ordförande åtnjuta i denna

egenskap årsarvoden, som bestämmas

av stadsfullmäktige.

I övrigt skall vad i 29 § 1 och 2

mom. stadgas om stadsfullmäktig

äga motsvarande tillämpning med

avseende å ledamot av stadskollegiet

och utsedd ledamot av annan kommunal

nämnd samt suppleant för sådan

ledamot.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

arvode, som bestämmes av stadsfullmäktige.

Jämte gottgörelse, som beslutes enligt

1 mom., må efter stadsfullmäktiges

bestämmande till ordföranden i

annan kommunal nämnd än stads
-

kollegiet, så ock till sådan ledamot

av stadskollegiet eller annan kommunal

nämnd, som eljest i viss befattning

inom kollegiet eller nämnden

eller efter särskilt uppdrag utför

arbete av mera betydande omfattning,

utgå dels arvode för med

uppdraget förenat arbete och dels ersättning

med visst belopp för utgifter,

som för stadens räkning påkallas

vid uppdragets fullgörande. Beloppet

av arvode eller ersättning för

utgifter skall bestämmas för högst

ett år i sänder. Arvode må icke överstiga

vad som är skäligt med hänsyn

till göromålens omfattning och art.

3 mom. När särskilda skäl därtill

äro, må stadsfullmäktige bevilja

pension åt sådan ledamot av stadskollegiet

eller annan kommunal

nämnd som under en lång följd av

år innehaft befattning eller uppdrag

som avses i 2 mom. samt däråt ägnat

övervägande del av sin arbetstid. Beslut

om pension skall underställas

överståthållarämbetets prövning.

4 mom. Där i särskild författning

föreskrift meddelas om ersättning

åt ledamot av kommunal

nämnd, skall vad sålunda finnes

stadgat lända till efterrättelse.

63

Staden äger jämväl upptaga lån av

statsmedel, som av Konungen beviljats

staden, så ock, i den omfattning

2 mom. Meddelas i särskild författning

föreskrift om ersättning åt

ledamot av kommunal nämnd, skall

vad sålunda finnes stadgat lända till

efterrättelse.

§•

Staden äger jämväl upptaga dels

lån av statsmedel, som av Konungen

beviljats staden, dels ock, i den om
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

och på de villkor Konungen bestämmer,

lån av statsmedel, som beviljats

staden av statlig myndighet.

(Föreslagen lydelse)

fattning och på de villkor Konungen

bestämmer, lån av statsmedel, som

beviljats staden av statlig myndighet,

samt lån för bostadsbyggnadsföretag,

som godkänts för statlig belåning.

Staden äger därjämte, i den omfattning

och på de villkor Konungen

bestämmer, åtaga sig ansvarighet

gentemot staten för lån, som av statsmedel

beviljas annan än staden, så

ock borgensansvar för lån åt bostadsföretag,

som godkänts för statlig belåning.

Likaså må

Staden äger därjämte, i den omfattning

och på de villkor Konungen

bestämmer, åtaga sig ansvarighet

gentemot staten för lån, som av

statsmedel beviljas annan än staden,

så ock borgensansvar för lån för bo
-

stadsbyggnadsf öretag, som godkänts

för statlig belåning,

och avloppsanläggningar.

67 §.

Av stadsfullmäktige------årens förvaltning.

Den, vilken------av granskningen.

Revisorerna äga------beröra förvaltningen.

Vadi------å revisor.

Stadsfullmäktige må besluta, att

till revisor skall utgå ersättning i enlighet

med de bestämmelser, som

jämlikt 53 § 1 och 2 mom. gälla för

ledamot av stadskollegiet och utsedd

ledamot av annan kommunal nämnd.

Vad i 29 § 1 och 2 mom. stadgas

om stadsfullmäktig skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å

revisor.

79

Om beslut, som för att erhålla bindande

kraft skola underställas överståthållarämbetets

prövning, stadgas

i 53 § 3 mom., 56 och 65 §§ samt 80 §

3 mom.

Underställt beslut

över vägrad--

§•

Om beslut, som för att erhålla bindande

kraft skola underställas överståthållarämbetets

prövning, stadgas

i 56 och 65 §§ samt 80 § 3 mom.

--därför uppgivas.

hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

13

Förslag

till

Lag

om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 39, 55 och 67 §§ landstingslagen den 14 maj

19541 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 §.

1 mom. Landstingsman åtnjuter

under landstingsmöte samt, om han

ej bor å den ort där mötet hålles, under

resan fram och åter dagtraktamente

av landstingskommunens medel

efter de grunder, som landstinget

bestämmer.

Landstingsman, som ej bor å den

ort där landstingsmöte hålles, äger

tillika rätt till resekostnadsersättning.

1 den mån resa lämpligen kan

företagas med järnväg, buss, spårväg

eller fartyg, må ersättningen ej

överstiga avgiften för plats i första

klass å järnväg, plats i buss eller

spårvagn eller hyttplats på fartyg.

För resa med eget motorfordon må

ersättning utgå efter de grunder, som

landstinget med beaktande av vad nu

sagts bestämmer. I intet fall må ersättningen

överstiga lägsta avgiften

för taxebil.

Till den, som under pågående möte

inträtt i tjänstgöring, sedan av honom

anmält hinder av landstinget

underkänts, må för resan till och

1 mom. Landstinget må besluta,

att till landstingsman skall enligt

de grunder landstinget bestämmer

utgå traktamente för särskilda av

uppdraget föranledda kostnader för

uppehälle samt ersättning för resekostnader

och andra med uppdraget

förenade utgifter.

Efter landstingets bestämmande

må till landstingsman jämväl utgå

arvode för det arbete som är förenat

med uppdraget. Arvodet må icke

överstiga vad som är skäligt med hänsyn

till göromålens omfattning och

art samt den tid som kan beräknas

åtgå för uppdraget.

1 Senaste lydelse av 39 § 1 mom., se SFS 1959:521.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

från mötet icke utgå traktamente eller

resekostnadsersättning, såvida sådan

gottgörelse utgått till annan, som

på sätt i 22 § sägs inkallats i hans

ställe.

2 m o m. Landstinget äger besluta,

att till ledamot av beredning, som avses

i 30 § första stycket, skall utgå

ersättning i enlighet med de bestämmelser,

som jämlikt 55 § gälla för ledamot

av förvaltningsutskottet och

utsedd ledamot av annan nämnd.

55

1 mom. Landstinget äger besluta,

att ledamot av förvaltningsutskottet

och utsedd ledamot av annan nämnd

skola för deltagande i sammanträde

eller förrättning inom landstingskommunen

i någon dess angelägenhet

åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning

av landstingskommunens

medel. Ej må dagtraktamente

eller resekostnadsersättning

sättas till högre belopp än som i motsvarande

fall utgår till landstingsman.

Ersättning för resa, som enligt

uppdrag i landstingskommunens angelägenhet

företages utom lands
-

2 mom. Landstinget äger, i fall

som avses i författning om allmän

försäkring, träffa överenskommelse

att utgående arvoden skola anses

som inkomst av anställning.

Landstinget äger ock, då särskilda

skäl äro därtill, bevilja landstingsman,

som under en lång följd

av år på grund av uppdrag utfört

arbete av betydande omfattning, pension

i form av ålderspension, förtidspension

och familjepension.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stadgas

om landstingsman skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å

ledamot av beredning, som avses i

30 § första stycket, samt suppleant

för sådan ledamot.

§•

1 mom. Vad i 39 § 1 och 2 mom.

stadgas om landstingsman skall äga

motsvarande tillämpning med avseende

å ledamot av förvaltningsutskottet

och utsedd ledamot av annan

nämnd samt suppleant för sådan ledamot.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

tingskommunen av person, som sägs

i första stycket, må, om landstinget

så beslutar, utgå efter annan grund

än nu är sagt.

2 mom. Jämte gottgörelse, som

beslutas enligt 1 mom., må efter

landstingets bestämmande till sådan

ledamot av förvaltningsutskottet eller

annan nämnd, som utsetts till

ordförande eller som eljest i viss befattning

inom utskottet eller nämnden

eller efter särskilt uppdrag utför

arbete av mera betydande omfattning,

utgå dels arvode för med uppdraget

förenat arbete och dels ersättning

med visst belopp för utgifter,

som för landstingskommunens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande.

Arvodets belopp skall bestämmas

för högst ett år i sänder och må

icke överstiga vad på grund av görornålens

omfattning och art kan anses

skäligt. Ersättning med visst belopp

för utgifter må likaledes fastställas

för högst ett år i sänder.

3 mom. Där i särskild författning

föreskrift meddelas om ersättning

åt ledamot av landstingskommuns

nämnd, skall vad sålunda finnes

stadgat lända till efterrättelse.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Meddelas i särskild författning

föreskrift om ersättning åt

ledamot av landstingskommuns

nämnd, skall vad sålunda finnes

stadgat lända till efterrättelse.

67 §.

Landstinget skall — -----årets förvaltning.

Den, vilken--------av granskningen.

Revisorerna äga —-------beröra förvaltningen.

Vad i — — ----— å revisor.

Landstinget må besluta, att till revisor

skall utgå ersättning i enlighet

med de bestämmelser, som jämlikt

55 § gälla för ledamot av förvaltningsutskottet

och utsedd ledamot av

annan nämnd.

Vad i 39 § 1 och 2 mom. stadgas

om landstingsman skall äga motsvarande

tillämpning med avseende å

revisor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse

Härigenom förordnas, att 31, 38, 59 och 77 §§ lagen den 2 juni 1961 om

församlingsstyrelse skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

31

1 mom. Kyrkofullmäktige må

besluta, att fullmäktiges ordförande

skall åtnjuta arvode för med uppdraget

förenat arbete. Arvodets belopp

skall bestämmas för högst ett år i

sänder och må icke överstiga vad

som är skäligt med hänsyn till göromålens

omfattning och art. Fullmäktige

äga ock för ett år i sänder med

visst belopp bevilja ersättning åt

ordföranden för utgifter, som för

församlingens räkning påkallas vid

uppdragets fullgörande.

Enligt kyrkofullmäktiges bestämmande

må, där våglängden mellan

fullmäktigs hemvist och fullmäktiges

sammanträdeslokal är större än

tre kilometer, resekostnadsersättning

vid deltagande i fullmäktiges sammanträde

utgå till fullmäktig. I den

mån resa lämpligen kan företagas

med järnväg, buss, spårvagn eller

fartyg, må ersättningen ej överstiga

avgiften för andra klass plats på

järnväg, plats i buss eller spårvagn

(Föreslagen lydelse)

§•

1 in o m. Kyrkofullmäktige må

besluta, att till kyrkofullmäktig skall

enligt de grunder kyrkofullmäktige

bestämma utgå traktamente för särskilda

av uppdraget föranledda kostnader

för uppehälle samt ersättning

för resekostnader och andra med

uppdraget förenade utgifter.

Efter kyrkofullmäktiges bestämmande

må till kyrkofullmäktig jämväl

utgå arvode för det arbete som

är förenat med uppdraget. Arvodet

må icke överstiga vad som är skäligt

med hänsyn till göromålens omfattning

och art samt den tid som

kan beräknas åtgå för uppdraget.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse)

eller salonysplats på fartyg. För resa

med eget motorfordon må ersättning

utgå efter de grunder, som fullmäktige

med beaktande av vad som nu

sagts bestämma. I intet fall må ersättningen

överstiga lägsta avgiften

för taxebil.

Där kyrkofullmäktig är bosatt på

så stort avstånd från fullmäktiges

sammanträdeslokal, att resan fram

eller åter måste företagas å särskild

dag, må fullmäktige besluta, att ersättning

för resdag skall utgå efter

de grunder, som fullmäktige bestämma.

2 mom. Kyrkofullmäktige äga

besluta, att till ledamot av beredning

skall utgå ersättning i enlighet med

de bestämmelser, som jämlikt 59 §

gälla för ledamot av kyrkorådet eller

annan församlingens nämnd.

(Föreslagen lydelse)

2 mom. Kyrkofullmäktige äga,

i fall som avses i författning om allmän

försäkring, träffa överenskommelse

att utgående arvoden skola

anses som inkomst av anställning.

3 m o m. Vad i 1 och 2 mom. stadgas

om kyrkofullmäktig skall äga

motsvarande tillämpning med avseende

å ledamot av beredning och

suppleant för sådan ledamot.

38 §.

Kyrkostämma må besluta, att

stämmans ordförande skall åtnjuta

arvode för med uppdraget förenat arbete.

Arvodets belopp skall bestämmas

för högst fyra år i sänder och

må icke överstiga vad som är skäligt

med hänsyn till göromålens omfattning

och art. Stämman äger ock för

fyra år i sänder med visst belopp bevilja

ersättning åt ordföranden för

utgifter, som för församlingens räkning

påkallas vid uppdragets fullgörande.

Kyrkostämma må med avseende å

kyrkostämmans ordförande samt ledamot

av beredning och suppleant för

sådan ledamot fatta beslut som avses

i 31 § 1 och 2 mom.

Kyrkostämma äger besluta, att till

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ledamot av beredning skall utgå er
-

sättning i enlighet med de bestämmelser,

som jämlikt 59 § gälla för ledamot

av kyrkorådet eller annan församlingens

nämnd.

59

1 mom. Vald ledamot av kyrkorådet

och ledamot av annan församlingens

nämnd skola, därest kyrkofullmäktige

eller kyrkostämman så

beslutar, för deltagande i sammanträde

eller förrättning inom församlingen

i församlingens angelägenhet

åtnjuta gottgörelse av församlingens

medel i form av dagtraktamente.

Dagtraktamente må ej överstiga tio

kronor för sammanträdes- eller förrättningsdag;

dock må med avseende

å särskilt tidskrävande sammanträde

eller förrättning eller där det eljest

finnes påkallat av särskilda förhållanden

traktamentet sättas till högre

belopp.

Där våglängden mellan ledamotens

hemvist och sammanträdes- eller förrättningsstället

är större än tre kilometer,

må kyrkofullmäktige eller

kyrkostämman ock besluta, att resekostnadsersättning

skall utgå till ledamoten

enligt de grunder, som i

31 § 1 mom. andra stycket äro stadgade

för där avsedda fall.

Är ledamot, som avses i första

stycket, bosatt på så stort avstånd

från sammanträdes- eller förrättningsstället,

att resan fram eller åter

måste företagas å särskild dag, må

kyrkofullmäktige eller kyrkostämman

besluta, att ersättning för resdag

skall utgå efter de grunder, som

fullmäktige eller stämman bestäm
-

§•

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman

må med avseende å vald

ledamot av kyrkorådet och ledamot

av annan församlingens nämnd

samt suppleant för sådan ledamot

ävensom, i fråga om arvode och ersättning

för utgifter, å annan ledamot

av kyrkorådet, som utsetts till

ordförande, fatta beslut som avses i

31 § 1 och 2 mom.

mer.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 m om. Ersättning för resa, som

enligt uppdrag i församlingens angelägenhet

företages utom församlingen

av ledamot av kyrkorådet eller annan

församlingens nämnd, må, om

kyrkofullmäktige eller kyrkostämman

så beslutar, utgå efter särskild

grund.

3 mom. Efter kyrkofullmäktiges

eller kyrkostämmans bestämmande

må till sådan ledamot av kyrkorådet

eller annan församlingens nämnd,

som utsetts till ordförande eller eljest

i viss befattning inom rådet eller

nämnden eller efter särskilt uppdrag

utför arbete av mera betydande omfattning,

utgå dels arvode för med

uppdraget förenat arbete och dels ersättning

med visst belopp för utgifter,

som för församlingens räkning påkallas

vid uppdragets fullgörande.

Beloppet av arvode eller ersättning

för utgifter skall bestämmas för

högst fyra år i sänder. Arvode må

icke överstiga vad som är skäligt med

hänsyn till göromålens omfattning

och art.

77 §.

Av kyrkofullmäktige------årets förvaltning.

Den, vilken------av granskningen.

Revisorerna äga------beröra förvaltningen.

Vad i------å revisor.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman

må besluta, att till revisor skall

utgå ersättning i enlighet med de bestämmelser,

som jämlikt 59 § gälla

för ledamot av kyrkorådet eller annan

församlingens nämnd.

Kyrkofullmäktige eller kyrkostämman

må med avseende å revisor fatta

beslut som avses i 31 § 1 och 2

mom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

196.1.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 130 § taxeringsförordningen den 23 november 1956

(nr 623)

Härigenom förordnas, att 130 § taxeringsförordningen den 23 november

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

130 §.

Av kommun valda ledamöter i

taxeringsnämnd äga, därest sådant

beslutas av kommunen, att av dess

medel åtnjuta dagtraktamente, ersättning

för särskild resdag och resekostnadsersättning

efter de grunder,

som i kommunallagen stadgas

angående sådan gottgörelse till ledamöter

i kommunala nämnder. Ersättning

efter enahanda grunder må av

kommunens medel utgå jämväl till

ordningsman i lappby för inställelse

vid sammanträde enligt 61 § 3 mom.

De av landstingskommunens förvaltningsutskott

valda ledamöter i

särskild taxeringsnämnd äga för sin

inställelse vid nämndens sammanträden

åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning

av landstingskommunens

medel efter de för landstingsmän

stadgade grunder.

Av kommun valda ledamöter i

taxeringsnämnd äga, därest sådant

beslutas av kommunen, att av dess

medel åtnjuta arvode, traktamente

och resekostnadsersättning efter de

grunder, som i kommunallagen stadgas

angående sådan gottgörelse till

ledamöter i kommunala nämnder.

Ersättning efter enahanda grunder

må av kommunens medel utgå jämväl

till ordningsman i lappby för inställelse

vid sammanträde enligt 61 §

3 inom.

De av landstingskommunens förvaltningsutskott

valda ledamöter i

särskild taxeringsnämnd äga, därest

sådant beslutas av landstinget, för

sin inställelse vid nämndens sammanträden

åtnjuta arvode, traktamente

och resekostnadsersättning av

landstingskommunens medel efter de

för landstingsmän stadgade grunder.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1962.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

21

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)

om vägnämnder och länsvägnämnder

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 30 juni 19431 om vägnämnder och

länsvägnämnder skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §•

Beträffande vägnämndsområde,------kommunala röstlängden.

Inträffar för---—--därefter tjänstgöringsskyldige.

Valet må--—---— äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas —-----av ombuden.

Ombud för------utsedda ombud.

Kommun må besluta, att ombud Kommun må besluta, att ombud

för kommunen skall för inställelse för kommunen skall för inställelse

vid valförrättningen av kommunens vid valförrättningen av kommunens

medel åtnjuta dagtraktamente, er- medel åtnjuta arvode, traktamente

sättning för särskild resdag och rese- och resekostnadsersättning efter de

kostnadsersättning efter de grunder, grunder, som i kommunallagen stadsom

i kommunallagarna stadgas an- gas angående sådan gottgörelse till

gående sådan gottgörelse till ledamö- ledamöter i kommunala nämnder,

ter i styrelser och nämnder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1950:294.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr It år 1962

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 februari

1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Lindström,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af

Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga angående

ändrade bestämmelser om ersättning åt kommunala förtroendemän m. m.

samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 januari 1958 tillkallade

jag den 12 mars samma år sex sakkunniga jämte experter för utredning av

vissa kommunalrältsliga spörsmål. Bl. a. ingick i utredningsuppdraget att

göra en översyn av gällande bestämmelser om ersättning till kommunala

förtroendemän. De sakkunniga, som antagit benämningen kommunalrättskommittén,

har i ett den 6 oktober 1961 avgivet betänkande angående ersättning

för kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1961:54)! behandlat

denna fråga samt lagt fram förslag till ändringar i kommunallagen den 18

december 1953, kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957, landstingslagen

den 14 maj 1954 och lagen den 2 juni 1961 om församlingsstyrelse.

Förslagen är enhälliga och kommitténs experter har anslutit sig till förslagen.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

riksförsäkringsverket, överståthållarämbetet, som bifogat yttrande från

stadsfullmäktige i Stockholm, och samtliga länsstyrelser, som bifogat yttranden

från 161 landskommuner och städer, 74 församlingar och kyrkliga

samfälligheter samt förvaltningsutskotten i sex landstingskommuner. Länsstyrelsen

i Stockholms län har dessutom bifogat yttrande från Stockholms 1

1 I utarbetandet av betänkandet har deltagit kommunalrättskommitténs samtliga ledamöter,

nämligen landshövdingen Thorwald Bergquist, ordförande, ledamoten av första kammaren,

direktören Carl Albert Anderson, direktören C. W. Carlsson, nn ledamot av andra kammaren,

ledamoten av första kammaren Nils-Eric Gustafsson, dåvarande ledamoten av första kammaren,

kaptenen Axel Mannerskantz, och ledamoten av andra kammaren Olof Wiklund. Experter har

varit preceptorn vid Stockholms universitet Fritz Kaijser och sekreteraren i svenska stadsförbundet

Rolf Romson.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1962

förorters samarbetsnämnd. Yttranden har vidare efter remiss avgivits av

svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska

stadsförbundet, hushållningssällskapens förbund och svenska pastoratens

riksförbund.

Jag anhåller nu att få taga upp denna fråga till behandling.

Jag anhåller vidare att i förevarande sammanhang få behandla ett av

bostadspolitiska organisationskommittén1 i betänkande angående handläggningen

av bostadslån (SOU 1961:32) framlagt förslag att kommun skall

äga rätt att utan medgivande av Kungl. Maj :t upptaga bottenlån i bostadsfastigheter

i de fall då egnahemslån eller tertiärlån beviljats av bostadsstyrelsen

eller länsbostadsnämnd för fastighetens uppförande. Förslaget har

remissbehandlats i samband med övriga i sistnämnda betänkande framlagda

förslag.

Slutligen anhåller jag att också få upptaga ett av stadsfullmäktige i Stockholm

väckt förslag om ändrade bestämmelser i kommunallagen for Stockholm

om ordningen för inkallande av suppleanter i stadens nämnder till

tjänstgöring. Yttranden över förslaget har efter remiss avgivits av kammarkollegiet,

överståthållarämbetet och svenska stadsförbundet.

I. Ersättning för kommunala förtroendeuppdrag

Inledning

1862 års kommunalförordningar byggde på principen att kommunala förtroendeuppdrag

skulle vara oavlönade. Denna grundsats upprätthölls i stort

sett fram till 1924. Redan från början fanns dock möjlighet att utge ersättning

till kommunalnämndens ordförande för vissa utgifter, och 1874 infördes

rätt för kommun att bevilja arvoden åt byggnadsnämnds ledamöter.

1913 fick kommun rätt att besluta om arvode till kommunalnämndens ordförande.

Samtidigt tillkom i specialförfattningar bestämmelser om traktamente

och resekostnadsersättning till ledamöter i vissa nämnder. För landstingens

del innehöll 1862 års landstingsförordning bestämmelser om rätt

för landstingsmän och revisorer att erhålla skjutslega. 1912 fick landstingsman

rätt att erhålla jämväl dagtraktamente.

En allmän reform av ersättningsbestämmelserna genomfördes 1923 och

1924. I huvudsak bibehölls principen att kommunala förtroendeuppdrag

skulle vara oavlönade. Sålunda kunde fullmäktige endast tillerkännas reseersättning,

varjämte fullmäktiges ordförande kunde få visst belopp för

utgifter. Ledamöter av kommunal styrelse, nämnd eller beredning skulle

emellertid kunna erhålla ett mindre traktamente, som avsågs kunna bereda

viss ersättning för ekonomiska förluster samt ökade utgifter för kost och

1 Utredningsman har varit landshövdingen E. Wcsterlind.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

logi. Betungade uppdragsinnehavare kunde dessutom tillerkännas arvode

och ersättning for utgifter. Arvodena fick inte bestämmas med hänsyn till

den inkomst som uppdragets innehavare gick förlustig. Arvodesbeslut skulle

understallas länsstyrelsens prövning. Liknande regler gällde för församlingarnas

förtroendemän. Landstingsmän bibehölls vid rätt att få ersättning.

Ersättningsformerna var resekostnadsersättning och traktamente. Ledamöter

av förvaltningsutskottet och andra nämnder samt revisorer kunde

få reseersättning och dagtraktamente, om landstinget fattade beslut därom.

Arvode och ersättning för utgifter kunde utgå till betungade landstingskommunala

förtroendemän.

Nya ersättningsbestämmelser tillkom 1950 på grundval av ett förslag av

kommunal]agskonunittén (SOU 1949:24). Proposition i ämnet (1950:88)

förelädes 1950 års riksdag (KU 13 och 19; Rskr 335) och de nya bestämmelserna,

som i stort sett gäller alltjämt, trädde i kraft 1951. De viktigaste

nyheterna utgjordes för de borgerliga primärkommunernas del av att möjlighet

öppnades att utge arvode till ordföranden i det beslutande organet,

ei sättning för särskild resdag till fullmäktige och nämndledamöter, resekostnadsersältning

till stadsfullmäktige samt pension. Föreskrifterna om

underställning av arvodesbeslut togs bort och vissa höjningar vidtogs av

traktamentsbelopp och ersättningar för resekostnader. Landstingslagens

bestämmelser undergick ändringar av huvudsakligen formell natur. Genom

hanvisningsbestämmelser i lagarna om församlingsstyrelse infördes för de

kyrkokommunala förtroendemännen — utom i fråga om pensioner — motsvarande

regler som för de borgerliga kommunernas förtroendemän.

En framställning av huvudpunkterna i motiveringen för 1950 års reform

lamnas i kommunalrättskommitténs betänkande (s. 27—29), till vilket hänvisas.

Under 1950-talet har ersättningsbestämmelserna inte undergått några

väsentliga ändringar. Sålunda överfördes reglerna i lagarna om kommunalstyrelse

på landet och i stad i sak oförändrade till 1953 års kommunallag,

som är gemensam för landet och städerna. Motsvarande föreskrifter i 1935

års lag om kommunalstyrelse i Stockholm intogs likaledes i stort sett utan

ändringar i 1957 års kommunallag för Stockholm. I 1954 års landstingslag

skedde endast den ändringen att tidigare begränsningar i fråga om traktamentenas

storlek togs bort och det överlämnades åt landstingen att helt bestämma

de grunder efter vilka traktamentena skulle utgå.

Beträffande resekostnadsersättningarna infördes 1959 möjlighet såväl

for pnmarkommunerna som för landstingskommunerna att utge ersättningar

till förtroendemän för färd med eget motorfordon.

Den nya lagen om församlingsstyrelse, som träder i kraft den 1 januari

1963, innehåller till skillnad från nu gällande församlingsstyrelselagar fullständiga

regler om ersättningar till förtroendemän. Någon ändring i sak

har inte skett.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

25

Gällande bestämmelser och deras tillämpning

Primärkommunerna

Ersättningsbestämmelserna återfinns i kommunallagen (KL) den 18 december

1953 (nr 753), kommunallagen för Stockholm (KLS) den 1 mars

1957 (nr 50) och lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse

(LFS). Sistnämnda lag träder som redan nämnts i kraft den 1 januari 1963

och ersätter nuvarande lagar den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse

och (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Ersättningsformerna i de borgerliga primärkommunerna är

enligt KL resekostnadsersättning, resdagsersättning, ersättning för resa

utom kommunen, dagtraktamente, arvode, ersättning för särskilda utgifter

samt pension. Ersättningarna är alltid beroende av kommunens beslut.

Någon legal rätt till gottgörelse föreligger alltså inte.

Fullmäktig kan erhålla resekostnadsersättning och resdagsersättning.

Enligt uttalande under lagens förarbeten kan fullmäktige även få ersättning

för resa utom kommunen, trots att bestämmelser därom saknas. Till

fullmäktiges ordförande kan dessutom utgå arvode och ersättning med

visst belopp för utgifter som för kommunens räkning påkallas vid uppdragets

fullgörande. Arvode och ersättning för utgifter får bestämmas för

högst ett år i sänder (28 § 1 mom.).

Även till ledamot av kommunens styrelse, utsedd ledamot av annan kommunal

nämnd samt ledamot av beredning kan utgå resekostnadsersättning,

resdagsersättning och ersättning för resa som enligt uppdrag i kommunens

angelägenhet företages utom kommunen. Sådan ledamot kan därjämte

erhålla dagtraktamente (46 § 1 mom. och 28 § 2 mom.). Ledamot som utsetts

till ordförande eller eljest i viss befattning inom styrelsen, nämnden eller

beredningen eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande

omfattning kan tillerkännas arvode och ersättning med visst belopp för utgifter.

Arvodet och ersättningen får bestämmas för högst fyra år i sänder

(46 § 2 inom.).

Föreligger särskilda skäl kan ledamot av kommunens styrelse eller annan

nämnd eller beredning beviljas pension (46 § 3 mom.).

Kommunal revisor kan erhålla resekostnadsersättning, ersättning för resdag,

ersättning för resa utom kommunen, dagtraktamente samt arvode och

ersättning för utgifter (63 § femte stycket).

De olika ersättningsformerna är tämligen utförligt reglerade i KL. Bestämmelserna

innebär i huvudsak följande.

Resekostnadsersättningen avser färden från hemvistet till sammanträdeslokalen

och kan utgå endast då våglängden överstiger tre kilometer. Kan

resan lämpligen företagas med järnväg, buss, spårvagn eller fartyg må ersättningen

ej överstiga avgiften för plats i andra klass på järnväg, plats i

buss eller spårvagn eller salongsplats på fartyg. För resa med eget motor
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

fordon får ersättning utgå efter grunder som fullmäktige bestämmer med

beaktande av vad som sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. Ersättningen

må i intet fall överstiga lägsta avgiften för taxebil (28 § 1 mom. andra

stycket och 46 § 1 mom. andra stycket).

Resdagsersättning får utgå om förtroendemannen bor så långt från sammanträdeslokalen

att resan dit eller därifrån måste företagas på särskild

dag. Fullmäktige bestämmer de grunder efter vilka ersättningen utges (28 §

1 mom. tredje stycket och 46 § 1 mom. tredje stycket). Ersättningen avses

utgöra kompensation för såväl mistad arbetsförtjänst som direkta utgifter

för kost och logi.

Ersättning för resa som enligt uppdrag i kommunens tjänst företages

utom kommunen må, om fullmäktige beslutar det, utgå efter särskild grund

(46 § 1 mom. fjärde stycket).

Dagtraktamente får i allmänhet inte överstiga tio kronor för sammanträdes-

eller förrättningsdag. Om det gäller särskilt tidskrävande sammanträde

eller förrättning eller om det eljest finnes påkallat av särskilda förhållanden

kan traktamentet dock sättas till högre belopp. Någon gräns är

här inte föreskriven (46 § 1 mom. första stycket). Traktamente är inte endast

avsett som gottgörelse för ökade direkta utgifter för uppehälle. Uppgår

utgifterna inte till belopp motsvarande traktamentet framstår överskottet

som ersättning för mistad arbetsförtjänst eller ersättning för utfört arbete.

Arvode utgör ersättning för arbete som är förenat med uppdraget och får

inte överstiga vad som är skäligt med hänsyn till göromålens omfattning

och art (28 § 1 mom. första stycket och 46 § 2 mom.).

För att pension skall kunna beviljas skall särskilda skäl föreligga och

förtroendemannen skall ha ägnat övervägande del av sin arbetstid åt uppdraget.

Pensionsbeslut skall underställas länsstyrelsens prövning (46 § 3

mom.). Såsom huvudprincip angavs vid införandet av rätten att bevilja

pension, att pension borde komma ifråga endast för förtroendemän, vilkas

arbete med hänsyn till sin art och omfattning var jämförbart med en

tjänstemans. Den tid under vilken förtroendemannen i regel minst skulle

ha innehaft pensionsgrundande uppdrag angavs böra vara 12 år och den

normala uppdragstiden 15—20 år. Ordförandeskap eller ledamotskap i fullmäktige

kvalificerar ej i och för sig till förtroendemannapension men visst

avseende kan fästas vid innehavet av dylikt uppdrag vid bestämmande av

pension till den som fullgjort uppdrag för vilket pension kan utgå. Personliga

pensionsbeslut i efterhand ansågs vid bestämmelsernas införande stå

bättre i överensstämmelse med bestämmelsernas utformning än beslut

grundade på något slags pensionsreglemente. Pensionen omfattar endast

egenpension.

Enligt 46 § 4 mom. KL skall, om föreskrifter meddelas i särskild författning

om ersättning åt ledamot av kommunal nämnd, vad sålunda stadgats

lända till efterrättelse. Beträffande åtskilliga specialreglerade nämnder sak
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

nas ersättningsbestämmelser. Ersättningsbestämmelserna i KL är då tilllämpliga,

då det är fråga om kommunala nämnder. Andra specialförfattningar

innehåller direkt hänvisning till ersättningsbestämmelserna i KL.

Bestämmelserna i KL om dagtraktamente, ersättning för särskild resdag

och resekostnadsersättning skall jämlikt 130 § taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623) samt 6 § lagen den 30 juni 19U3 (nr h36) om vågnämnder

och länsvägnämnder äga tillämpning i fråga om kommunvalda

ledamöter i taxeringsnämnd samt kommunala ombud för val av ledamöter i

vägnämnd. Slutligen finns i en del specialförfattningar särskilda regler

om ersättning vilka i ett eller annat avseende avviker från dem i KL. Det

är främst dessa särskilda ersättningsregler som åsyftas i 46 § 4 mom. KL.

De i KL upptagna ersättningsbestämmelserna har i huvudsak sin motsvarighet

i 29 och 53 §§ KI.S. Avvikelser förekommer i följande hänseenden.

Bestämmelser om ersättning för resdag saknas. Ersättning för utgifter kan

utgå jämväl till fullmäktiges vice ordförande. Arvode och ersättning för

utgifter till ordförande och andra ledamöter av stadskollegiet och kommunala

nämnder fastställes för högst ett år i sänder. Stadskollegiets ordförande

åtnjuter i denna egenskap årsarvode som bestämmes av fullmäktige

(53 § 2 mom. första stycket). Borgarråden åtnjuter årsarvode samt rätt till

pension efter fullmäktiges bestämmande (45 § 3 mom.).

Ersättningsbestämmelserna beträffande församlingarna i LFS

avviker endast såtillvida från motsvarande bestämmelser i KL att möjlighet

saknas att bevilja pension till församlingens förtroendemän.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas att lagen den 31 maj 1957

(nr 281) om kommunalförbund såvitt gäller bl. a. ersättning till förbundsfullmäktige

(5 §) och till ledamöter av kommunalförbunds styrelse och övriga

nämnder (12 §) innehåller hänvisning till bestämmelserna i KL.

Kommunalrättskommittén har införskaffat och bearbetat ett omfattande

uppgiftsmaterial rörande ersättningsbestämmelsernas tillämpning

i kommunerna. En redogörelse för undersökningen lämnas på s. 13 19 i

kommitténs betänkande, till vilket hänvisas. Sammanfattningsvis kan utredningen

sägas ha visat att de kommunala ersättningsbesluten är i hög

grad oenhetliga ifråga om såväl innehåll som utformning. I viss utsträckning

synes kommunerna ha beviljat ersättningar utöver vad som medges

i kommunallagarna.

Landstingskommunerna

Enligt landstingslagen (LL) den 74 maj 1954 (nr 319) åtnjuter landstingsman

under landstingsmöte samt, om han ej bor på mötesorten, undei

resan fram och åter dagtraktamente av landstingskommunens medel efter

de grunder, som landstinget bestämmer (39 § 1 mom. första stycket). Landstingsman,

som ej bor på mötesorten, äger därjämte rätt till resekostnads
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kurigl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

ersättning (39 § 1 inom. andra stycket). I den mån resan lämpligen kan

företagas med järnväg, buss, spårväg eller fartyg må ersättningen ej överstiga

avgiften för plats i första klass å järnväg, plats i buss eller spårvagn

eller hyttplats på fartyg. Ersättning för resa med eget motorfordon må utgå

efter de grunder, som landstinget bestämmer med beaktande av vad som

sagts om resa med allmänt samfärdsmedel. I intet fall må ersättningen överstiga

lägsta avgiften för taxebil. För landstingsmännens del föreligger en

lagstadgad rätt till dagtraktamente och resekostnadsersättning.

Landstingsman som inträtt i tjänstgöring under pågående möte sedan av

honom anmält hinder ej godkänts kan ej erhålla resekostnadsersättning

eller traktamente för restiden om sådan gottgörelse utgått till suppleant som

inkallats i hans ställe (39 § 1 mom. tredje stycket).

Ledamot av landstingets förvaltningsutskott och utsedd ledamot av annan

nämnd kan, om landstinget så beslutar, åtnjuta dagtraktamente och resekostnadsersättning

för deltagande i sammanträde eller förrättning inom

landstingskommunen (55 § 1 mom. första stycket). Dagtraktamente eller

resekostnadsersättning må ej sättas till högre belopp än som i motsvarande

fall utgår till landstingsman. För resa, som enligt uppdrag företages utom

landstingskommunen, kan enligt landstingets beslut ersättning utgå efter

annan grund (55 § 1 mom. andra stycket).

Sådan ledamot av förvaltningsutskottet eller annan nämnd, som utsetts

till ordförande eller eljest i viss befattning inom utskottet eller nämnden

eller efter särskilt uppdrag utför arbete av mera betydande omfattning, kan

av landstinget tillerkännas arvode iör arbete som är förenat med uppdraget

samt ersättning med visst belopp för utgifter (55 § 2 inom.). Ersättningarna

skall bestämmas för högst ett år i sänder. Arvode må icke överstiga vad

som kan anses skäligt med hänsyn till göromålens omfattning och art.

Ledamot av beredning kan av landstinget tillerkännas ersättning i enlighet

med bestämmelserna om ersättning till ledamot av förvaltningsutskottet

och annan nämnd (39 § 2 mom.). En liknande bestämmelse gäller med

avseende å landstingets revisorer (67 § femte stycket). LL innehåller slutligen

också hänvisning till föreskrift som meddelas i särskild författning

om ersättning åt ledamot av landstingskommuns nämnd (55 § 3 mom.). Bestämmelser

om pension ingår ej i LL.

Stadgandena i LL om dagtraktamente och resekostnadsersättning åt

landstingsmän skall jämlikt 130 § taxeringsförordningen samt 18 och 19 §§

kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 394) med allmänna grunder för hushållningssällskapens

organisation äga motsvarande tillämpning ifråga om de

av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöterna i särskild

taxeringsnämnd samt, med vissa undantag, envar vid hushållningssällskaps

sammanträden närvarande röstberättigad ävensom ledamot eller suppleant

i hushållningssällskaps förvaltningsutskott eller i nämnd, som utskottet utsett,

samt sällskapets revisor eller revisorssuppleant.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

Även beträffande tillämpningen av ersättningsbestämmelserna i

LL lämnar kommittén i sitt betänkande (s. 20—22) en redogörelse, till vilken

hänvisas. För att främja enhetlighet på området har svenska landstingsförbundets

styrelse efter samråd med förvaltningsutskotten i landstingskommunerna

utsänt rekommendationer, den senaste dagtecknad den 14 juni

1960, rörande ersättningarna. Enligt vad de av kommittén inhämtade uppgifterna

ger vid handen har rekommendationerna inte i full utsträckning

följts av landstingen.

De sociala försäkringarna

I den mån kommunala uppdrag medför att förtroendeman går miste om

arbetsinkomst kan detta påverka hans placering i sjukpenningklass enligt

den allmänna sjukförsäkringen. Vidare har införandet av den allmänna

tilläggspensionen (ATP) medfört att spörsmålen om förtroendemännens

pensioner kommit i annat läge än tidigare.

Sjukförsäkringen enligt lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring

avser att vid sjukdom bereda sjukhjälp i form av dels ersättning

för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) och dels för dag beräknad

ersättning i penningar (sjukpenningförsäkring). Försäkring sker i allmän

sjukkassa. Sjukkassemedlem, vars årsinkomst av förvärvsarbete uppgår

till minst 1 200 kronor, skall vara sjukpenningförsäkrad (7 § första stycket).

Till årsinkomst av förvärvsarbete hänföres den för år beräknade inkomst i

penningar eller naturaförmåner som någon kan antagas komma att åtnjuta

tills vidare av sådant arbete (8 § första stycket). Varje sjukpenningförsäkrad

medlem är försäkrad för grundsjukpenning, f. n. tre kronor om dagen.

Medlem vars årsinkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kronor skall

dessutom vara försäkrad för til läggssjukpenning, vars storlek bestämmes

av den sjukpenningklass medlemmen tillhör. Tillhörighet till högre sjukpenningklass

än den första beror allenast av medlemmens årsinkomst av

tjänst (22 §). Till inkomst av tjänst hänföres sådan inkomst av förvärvsarbete

som arbetstagare kan antagas komma att åtnjuta tills vidare i allmän

eller enskild tjänst (8 § sista stycket). Hit hänföres således inte ersättningar

till kommunala förtroendemän.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom statsbidrag samt

avgifter från arbetsgivare och de försäkrade. Arbetsgivare erlägger avgift

med vissa procentsatser av den lön som utgivits till anställda som är obligatoriskt

försäkrade enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Hänsyn tages inte

till arbetstagare vars årslön ej uppgått till 300 kronor och ej heller till arbetstagares

lön i den mån lönen överstiger 15 000 kronor för år räknat

(38 §). De försäkrades avgifter skall i princip vara lika för alla som åtnjuter

samma försäkringsskydd (34 §).

Ersättningen till förtroendemännen — dock ej kostnadsersättningar av

något slag —• är i princip pensionsgrundande enligt lagen den 28 maj 1959

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

(nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension (TPL). Försäkringen

bereder såväl ålderspension och förtidspension som familjepension. Lagen

skiljer mellan två slag av pensionsgrundande inkomster, nämligen inkomst

av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete. De kommunala ersättningarna

hänföres till sistnämnda inkomstslag. Inkomst av anställning är

pensionsgrundande i den mån ersättningen från samme arbetsgivare uppgår

till minst 300 kronor för år, pensionsavgiften betalas av arbetsgivaren

och avgifterna fastställes efter en kollektiv beräkning. Inkomst av annat

förvärvsarbete är pensionsgrundande i den mån den försäkrades sammanlagda

inkomst av sådant arbete uppgår till minst 500 kronor för år, pensionsavgiften

betalas av den försäkrade och den påföres honom i samband

med taxeringen till slutlig skatt. Den pensionsgrundande inkomsten

utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

i den mån summan överstiger för året gällande basbelopp (för

1962 utgör basbeloppet 4 500 kronor) och ej ligger över sju och en halv

gånger basbeloppet (1962 utgör taket 33 700 kronor).

Ersättning för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan att

vara anställd hos denne, kan vid lagens tillämpning anses såsom inkomst

av anställning, såvida ersättningen under ett år uppgått till minst 300

kronor och den försäkrade och ersättningens utgivare varit ense därom (5 §

andra stycket). Möjligheterna att ingå sådana överenskommelser har föranlett

samtliga kommunförbund att i promemoria till sina medlemmar

rekommendera dessa att behandla alla kommunala arvoden och traktamenten

såsom anställningsinkomst och att sålunda betala arbetsgivaravgift

i den mån ersättning till förtroendeman utgår med minst 300 kronor om

året. I möjligaste mån bör därvid från dagtraktamenten dragas vad som

beräknas utgå för täckande av ökade levnadskostnader som är avdragsgilla

vid taxeringen. Undantag bör enligt rekommendationen göras såvitt gäller

inkomster, som ligger över taket, och beträffande ersättningar till äldre

förtroendemän, som ej omfattas av ATP. I promemorian rekommenderas

slutligen också att viss samordning sker mellan tidigare pensionsutfästelser

och ATP. Enligt uppgifter från kommunförbunden har kommunerna allmänt

följt rekommendationen beträffande ATP.

En del förtroendemän kan stå utanför ATP eller helt eller delvis sakna

möjligheter att inom denna erhålla ett mot den kommunala ersättningen

svarande pensionsskydd. Anledningen härtill kan vara såväl att förtroendemannen

tillhör åldersgrupp, som ej omfattas av ATP eller ej kan erhålla

full pension genom försäkringen, som att ersättningen med hänsyn till beloppet

eller till förtroendemannens inkomstförhållanden ej är pensionsgrundande.

Förtroendemän kan också stå utanför försäkringen på grund

av att de begärt undantagande från denna. Sådant undantagande kan ske

endast i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.

Beträffande sjukförsäkring och ATP föreslås i vissa avseenden betydan
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962 31

de ändringar i förslag till lag om allmän försäkring som nyligen remitterats

till lagrådet.

Reformkrav

Redan vid 1950 års reform av de kommunala ersättningsbestämmelserna

förekom uttalanden till förmån för vidgade möjligheter att utge ersättning

till fullmäktige. Sålunda föreslogs bl. a. i en motion (11:480) vid 1950 års

riksdag att kommunerna skulle få rätt att besluta om traktamentsersättning

åt fullmäktige. Fyra reservanter i konstitutionsutskottet delade denna

mening men riksdagen godtog Kungl. Maj :ts förslag, enligt vilket sådan

ersättning ej skulle kunna utgå.

I det 1956 avgivna betänkandet med förslag till ny kommunallag för

Stockholm (Kommunala trycket för Stockholms stad, Bihang 1956:51)

föreslogs en bestämmelse om rätt för stadsfullmäktige att bestämma att

ledamot av fullmäktige skulle åtnjuta arvode för det arbete som var förenat

med uppdraget. Som skäl för förslaget anfördes bl. a. att det med hänsyn

till de kommunala uppgifternas ökande betydelse för samhällslivet var av

vikt att välkvalificerade personer kunde förvärvas till fullmäktige och att

uppdraget i många fall förorsakade fullmäktige ekonomisk uppoffring

genom förlorad arbetsförtjänst. På grund av de speciella förhållandena i

Stockholm ansågs en omprövning av motsvarande regler i KL ej böra avvaktas.

I propositionen (1957:16) fann departementschefen tillräckliga

skäl ej föreligga att införa annan ordning i Stockholm än i landet i övrigt.

Konstitutionsutskottet (uti. 1957:1) tillstyrkte Kungl. Maj :ts förslag. Tre

utskottsledamöter förordade emellertid en förutsättningslös utredning om

normerna för ersättning vid kommunala förtroendeuppdrag. Riksdagen

följde enligt utskottets hemställan Kungl. Maj :ts förslag.

I två likalydande motioner till 1958 års riksdag (I: 78 och II: 51) väcktes

fråga om utredning i syfte att öppna möjlighet att utge ersättning för kommunala

fullmäktiguppdrag. Till stöd för motionerna åberopades väsentligen

samma synpunkter som anförts i 1956 års betänkande. Motionärerna

framhöll dessutom att den traditionella inställningen att fullmäktiguppdragen

skulle vara oavlönade kunde leda till att den kommunala självstyrelsen

eftersattes. I konstitutionsutskottets utlåtande över motionerna (uti.

1958: 6) uttalade sig utskottets majoritet för en förutsättningslös utredning

av frågan om ersättning till fullmäktige. Utskottet framhöll i anslutning härtill

att det kunde vara ändamålsenligt att samtidigt taga upp hela frågan

om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag till övervägande. Tre reservanter

i utskottet ansåg en utredning inte vara erforderlig. Riksdagen

hemställde, under hänvisning till utskottets utlåtande, i skrivelse den 13

mars 1958 (nr 17) hos Kungl. Maj :t om en förutsättningslös utredning av

frågan om ekonomisk ersättning för kommunala fullmäktiguppdrag.

Utskottets uttalanden föranledde två framställningar till Kungl. Maj :t

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

från kommunförbunden. I skrivelse den 30 september 1958 berörde svenska

stadsförbundets styrelse frågorna om ersättning för förlorad arbetsförtjänst

och om ersättning till suppleant som deltager i nämnds sammanträde

utan att vara kallad till tjänstgöring. Styrelserna i samtliga kommunförbunden

behandlade i skrivelse den 29 november 1958 frågorna om pensioner

åt förtroendemännen.

Uppdraget att i enlighet med riksdagens hemställan utreda ersättningsfrågorna

lämnades kommunalrättskommittén.

I två likalydande motioner till 1961 års riksdag (I: 110 och II: 140) hemställdes

om sådan ändring i ersättningsbestämmelserna i KL att ersättning

skulle kunna utgå till suppleant som var närvarade vid nämndsammanträde

utan att deltaga i ledamots ställe. På hemställan av konstitutionsutskottet

(uti. 1961:11) beslöt riksdagen att, enär ersättningsfrågorna inbegreps i

kommunalrättskommitténs uppdrag, motionerna inte skulle föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Kommunalrättskommittén

De borgerliga primärkommunerna

Inledningsvis konstaterar kommittén att den kommunala verksamheten

efter hand ökat i omfattning och betydelse. En bidragande orsak härtill har

\ai it utvecklingen mot större kommuner. I detta hänseende erinras om

storkommunreformen och indelningssakkunnigas förslag i kommunindelningsfrågan

(SOU 1961: 6). Med större kommuner följer, anför kommittén,

en tillväxt av den kommunala verksamhetens allmänna omfattning och

ofta ökade anspråk på kommunala insatser på olika områden. Denna utveckling

återspeglas även i bestämningen av de kommunala angelägenheterna.

Allmänintresset har i stället för gemensamhetsintresset tagits till

norm för den kommunala kompetensen. Det finns inte längre ett lika framträdande

omedelbart samband mellan den enskildes intressen och gemenskapens

som förr. Förändringar kan enligt kommittén också påvisas i den

enskildes förhållanden och inställning. Det hårdare arbetstempot och de

storre möjligheterna till avkoppling och förströelse har ökat betydelsen och

värdesättningen av fritiden. Kommunalmännens uppoffringar framstår därmed

i viss mån som mera kännbara än tidigare. Det torde även finnas fog

att antaga att man i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för insatser

på samhällslivets område.

Kommittén finner utvecklingen motivera att möjligheterna till

ersättning nu utformas efter mera liberala grundsatser. Principen om

oavlönade uppdrag anses visserligen böra bibehållas såtillvida att de minst

betungande uppdragen kan lämnas utan ersättning eller ersättas endast i

begränsad omfattning. Kommunerna bör emellertid ha möjlighet att allmänt

och fullt ut ersätta uppdrag som förorsakar sina innehavare mera kännbar

tidsutdräkt eller uppoffringar av någon betydelse. En sådan ordning anser

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

kommittén väsentlig för att upprätthålla en kommunal självstyrelse och

förvaltning av dagens omfattning genom förtroendemän.

Med hänsyn till den stora oenhetlighet som visat sig råda när det gäller

de skilda kommunernas utnyttjande av ersättningsbestämmelserna har

kommittén ansett det motiverat att överväga frågan om ersättningarnas

beroende av kommunala beslut. Kommittén anför att de lokala förhållandena

varierar så starkt att mera fixerade ersättningsregler knappast kan

komma ifråga. Sålunda måste hänsyn tagas inte blott till arbetsbörda och

arbetsförhållanden i skilda kommunala organ utan även till hl. a. kommunernas

ekonomiska förhållanden. Förtroendemännen föreslås därför ej

heller i fortsättningen få ovillkorlig rätt till ersättning. Ersättningarnas beroende

av kommunernas egna beslut säges också vara mest förenligt med

den kommunala självstyrelsen. Beträffande ersättning för resekostnader,

uppehälle och särskild resdag kan hänsyn till skäligheten och likställigheten

mellan de skilda kommunernas förtroendemän visserligen tala för ett annat

bedömande. Kommittén finner emellertid fog finnas att antaga att kommunerna

i gemen skall bereda dylik gottgörelse, varför ej heller dessa ersättningar

anses böra få obligatorisk karaktär.

I detta sammanhang framhåller kommittén att förut angivna allmänna

principer för ersättning också äger tillämpning i fråga om fullmäktige. Med

hänsyn till detta uppdrags mera framträdande förtroendekaraktär finns

vanligen knappast skäl att utge ersättning i vidare mån än som nu sker,

om endast ett fåtal icke tidskrävande sammanträden hålls årligen. Skillnaden

i förtroendekaraktär mellan fullmäktiguppdrag och andra kommunala

förtroendeuppdrag är emellertid enligt kommittén föga åtkomlig för objektiva

avvägningar. Fullmäktiguppdragen tar mångenstädes avsevärd tid i

anspråk, sammanträdena måste på en del håll förläggas till dagtid och även

om de äger rum på arbetstid tid nödgas förtroendemannen ofta offra arbetstid

för att bereda sig vila före eller efter sammanträdet. Kommittén finner

därför behov föreligga av samma möjligheter att lämna ersättning till fullmäktige

som till andra förtroendemän och föreslår att bestämmelser införes

i enlighet härmed.

Vid sina överväganden rörande de olika ersättningsformerna

finner kommittén att de nuvarande bestämmelserna om traktamenten är

otidsenliga. Begränsningen av traktamentenas belopp, som hänför sig till

1950 års förhållanden och redan då erbjöd tillfredsställande ersättning endast

i begränsad utsträckning, har medfört alt traktamentena nu framstår

som otillräckliga. Detta bestyrkes av att många kommuner utger traktamenten

som får anses stå i mindre god överensstämmelse med föreskrifterna i

KL. Då anledning dessutom kan finnas att allmänt se mera liberalt på ersättningsfrågorna

finner kommittén skäl förorda en förbättring av möjligheterna

alt lämna sådan ersättning som svarar mot nuvarande traktamenten.

Olika möjligheter står här till buds.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 71

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1962

Skäl kan enligt kommittén tala för en differentiering efter inkomstbortfall.

Den förtroendeman, som går miste om arbetsförtjänst genom sitt deltagande

i det kommunala livet, har givetvis ett starkare behov av ersättning

än de förtroendemän, för vilka ersättningen närmast utgör gottgörelse för

arbete som är förenat med uppdraget. Principiella skäl kan tänkas åberopas

för ett ersättningssystem, som främst eller uteslutande inriktas på att förtroendemännen

hålles skadeslösa för ekonomiska uppoffringar. Frågan om

ersättning för mistad arbetsinkomst synes få sin särskilda tillspetsning i de

fall, då en kommun anser sig böra av ekonomiska skäl begränsa utgifterna

för ersättning till förtroendemännen. I ett sådant läge kan uppenbarligen

behovet att ersätta mistad inkomst framstå så starkt att denna ersättningsform

bör ges företräde.

Åtskilliga skäl anförs emellertid mot en anpassning av ersättningen efter

inkomstbortfall. En bestämmelse om ersättning för inkomstförlust kan lätt

vålla tillämpningssvårigheter. Inkomstbortfallet måste nöjaktigt styrkas i

varje särskilt fall. Redan i en del av de fall, då en förtroendeman kan visa

att han nödgats vara borta ett visst antal arbetstimmar, kan möjligheter

föreligga att mer eller mindre klart påvisa att förtroendemannen kunnat

hålla sig skadeslös. Egna företagare och anställda med större friheter när det

gäller arbetstidens förläggande kanske icke direkt avstår inkomst men kan

å andra sidan vara hänvisade att på annan tid utföra det arbete de försummat.

För en del ledamöter — främst kvinnor utan förvärvsarbete — är det

ytterst svårt att finna några godtagbara normer för beräkning av den ekonomiska

förlusten. Även beräkningen av den tid, som skall anses åtgå för

ett sammanträde, kan föranleda svårigheter och ersättningen kan icke helt

inskränkas till sådan tid utan måste också i viss utsträckning avse tid, som

eljest åtgår för uppdraget. Systemet med ersättning för individuellt inkomstbortfall

kan därför lätt bli för invecklat. Förenklas systemet genom

mer eller mindre långt gående schablonregler minskas i motsvarande mån

betydelsen av ersättning för mistad arbetsförtjänst. Förfarandet med att

utreda varje enskild förtroendemans förhållanden kan även från andra synpunkter

framstå såsom mindre lämpligt. Därtill kommer att invändningar

av principiell art uppenbarligen också kan riktas mot att utge varierande

ersättningar till förtroendemän med samma arbetsuppgifter. Ett system

med ersättning för mistad arbetsförtjänst kan också sägas bygga på en

princip, enligt vilken förtroendeuppdraget uppfattas såsom något i viss

mening sekundärt. Insatsen ersättes salunda icke efter sitt eget värde utan

allenast med hänsyn till det intrång, som uppdraget förorsakar.

Ett system som i likhet med det nuvarande bereder samma ersättning åt

förtroendemän med samma arbetsuppgifter kan, anför kommittén vidare, i

rimlig omfattning hålla förtroendemän som måste avstå inkomst skadeslösa

för mera normala förluster. Längre kan man knappast heller komma genom

att direkt ersätta mistad inkomst. Systemet med enhetliga ersättningar inne
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

bär därutöver att förtroendemän, som visserligen inte förlorar inkomst men

som i samma utsträckning som andra förtroendemän offrar tid och krafter

på uppdraget, får en icke obetydlig ersättning för det arbete som är förenat

med uppdraget. Kommittén finner det svårt att hos förtroendeuppdraget se

en så särpräglad valör att ersättningsfrågorna bör bedömas på annat sätt

än när det gäller insatser på andra verksamhetsområden. Skäl anses därför

föreligga att utge ersättning för kommunalmännens arbetsinsatser, särskilt

i fråga om uppgifter på områden av utpräglad förvaltningskaraktär.

På grund av dessa överväganden förordar kommittén att den i nuvarande

traktamentet ingående allmänna gottgörelsen bestämmes efter det arbete

som är förenat med uppdraget. Förtroendemän med lika arbetsuppgifter

bör erhålla lika stor gottgörelse. Eftersom ersättningsbesluten för kommunen

har begränsad betydelse från ekonomisk synpunkt och en fixering av

ersättningarnas belopp i lag synes ägnad att försvåra anpassning efter utvecklingen,

föreslås kommunerna få frihet att själva bestämma såväl ersättningarnas

belopp som de närmare föreskrifterna för ersättningarna.

Den allmänna ersättningen bör kunna utgå som årsersättning, sammanträdesersättning

eller ersättning anpassad efter sammanträdets längd. Så

få differentieringar som möjligt bör dock eftersträvas.

Måste kommun begränsa utgifterna för ersättning till förtroendemännen

anser kommittén att detta i första hand bör drabba andra ersättningsbehov

än sådana som hänför sig till mistad inkomst. Ersättningen bör därför i

undantagsfall kunna individuellt anpassas efter inkomstbortfall och helt

eller delvis förbehållas förtroendemän för vilka uppdraget medför förlust

av inkomst. Begränsningar bör göras med avseende på ersättningens

maximibelopp och ersättningen bör utgå med schablonmässigt bestämda

belopp. Den utgiftsökning som utgivande av enhetliga ersättningar för

med sig anser kommittén dock ej böra varaktigt hindra en kommun att bereda

förtroendemännen i gemen skälig gottgörelse.

Kommunalrättskommittén finner det vidare rimligt att särskild ersättning

för ökade levnadskostnader kan beredas förtroendemännen vid sidan

av den förut behandlade allmänna ersättningen. Denna ordning medför

bl. a. fördelen att större enkelhet skapas beträffande ersättningarnas ställning

i skattehänseende och i fråga om beräkningen av pensionsunderlag

och pensionsavgifter vid den allmänna tilläggspensioneringen samt att bättre

överensstämmelse nås med ersättningsformer som är vedertagna på

andra områden. Större enhetlighet i de skilda kommunernas ersättningsregler

anses även kunna vinnas på detta sätt.

Kommittén finner i fråga om ersättning för resekostnader tiden nu vara

mogen att upphäva de detaljerade bestämmelserna i KL om färdmedel, reseklasser

och minsta ressträcka. Förslaget härom säges dock i stort sett ej

innebära att resekostnaderna bör ersättas i vidare mån eller efter andra

normer än hittills. Dock anses anledning saknas att bibehålla nuvarande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

regel att ersättning kan utgå endast för färd mellan bostaden och sammanträdeslokalen.

Goda möjligheter bör enligt kommittén finnas att ansluta de

kommunala bestämmelserna i dessa hänseenden till de resereglementen

soin kan gälla för kommunernas tjänstemän.

Genomföres kommitténs förslag, att ersättning för arbete som är förenat

med kommunalt förtroendeuppdrag kan anpassas också efter den tidsutdräkt

uppdraget medför samt att särskild ersättning kan utgå för kostnader

för kost och logi, saknas enligt kommitténs mening anledning att behålla

bestämmelserna om ersättning för särskild resdag. Även den särskilda

regeln om ersättning vid förrättningar utom kommunen anses överflödig,

eftersom kommunerna enligt förslaget kan för sådana förrättningar tilllämpa

de normer som antagits för sammanträden och förrättningar inom

kommunen. Anses den allmänna ersättningsstandarden för låg kan den allmänna

regeln anses ge möjlighet för kommunen att tillämpa liberalare normer

för enbart förrättningar utom kommunen.

Beträffande de arvoden, som enligt nuvarande bestämmelser kan utgå till

ordförande och annan förtroendeman med mera omfattande arbetsuppgifter,

erinrar kommittén om att enligt de nyss förordade allmänna riktlinjerna

för ersättning varje förtroendeman bör kunna tillerkännas en ersättning,

som tillfredsställande gottgör honom för utfört arbete. Då kommittén

föreslagit att den allmänna ersättningen till förtroendemännen skall

anpassas efter det arbete som är förenat med uppdraget saknas uppenbarligen

anledning att nu överväga en utökning av den krets, som skall kunna

erhålla särskild ersättning. Kommittén hänvisar här till sitt i senare sammanhang

redovisade förslag att sammanföra de särskilda arvodena och

den allmänna ersättningen till en ersättningsform.

Möjligheterna att lämna ersättning med särskilda belopp för utgifter

finner kommittén böra bibehållas.

Även suppleant som är närvarande vid sammanträde utan att därvid

tjänstgöra i ledamots ställe bör enligt kommitténs förslag kunna beredas

sammanträdesersättning, resekostnadsersättning och traktamente. Suppleantersättning

säges dock självfallet inte alltid behöva fullt ut motsvara

ledamotsersättning och begränsning anses böra få göras även med avseende

å det antal sammanträden som berättigar till ersättning. I många nämnder

torde ärendena och arbetsförhållandena dessutom vara sådana att suppleanternas

närvaro inte kan anses särskilt påkallad, i vilket fall det inte

finns fog för ersättning. Kommittén understryker att anledning över huvud

finns för kommunerna att iakttaga återhållsamhet i fråga om ersättning till

suppleant.

Kommitténs förslag rörande ersättningsbestämmelsernas

närmare utformning innebär att det nuvarande dagtraktamentet delas

upp på kostnader för uppehälle ■—- traktamente —■ samt ersättning i

huvudsak för utfört arbete — arvode. Den allmänna möjligheten att utge

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

arvode föreslås innefatta även nuvarande möjlighet att besluta om arvoden

till särskilt betungade förtroendemän. Arvode skall bestämmas till skäligt

belopp. Nuvarande begränsning av arvodesbesluts giltighet i tiden försvinner.

Kommunerna får själva avgöra i vilken utsträckning arvode skall utgå

som sammanträdesarvode eller som årsarvode. Kommittén rekommenderar

alt sammanträdesarvode beslutas då förtroendemannens insatser till övervägande

del avser deltagande i sammanträde och arbete i nära anslutning

därtill. Är uppdraget förenat med mera betydande fortlöpande arbete vid

sidan av sammanträdena kan en kombination av sammanträdes- och årsarvode

vara lämplig. Enbart årsarvode anses böra utgå för uppdrag av

större, på förhand bestämd omfattning. Förutom traktamente och arvode

skall enligt förslaget kunna utgå resekostnadsersättning och ersättning för

utgifter enligt grunder som kommunen bestämmer.

Genomföres förslaget får kommunerna självfallet mindre ledning än

f. n. vid utformandet av ersättningsbesluten och tillämpningen av dem.

Kommittén anser emellertid att uppbyggnaden av förslaget ökar möjligheterna

att ansluta de lokala ersättningsbestämmelserna till normalreglementen,

särskilt i fråga om resekostnadsersättning och traktamente. Beträffande

arvodena torde enligt kommitténs mening normalreglemente

kunna upptaga en stomme för utformningen av ersättningsbeslut samt tilllämpningsföreskrifter

av allmän räckvidd. Kommittén framhåller aitt en

allmän anslutning från kommunernas sida till normalreglementen främjar

önskvärd enhetlighet i ersättningsbesluten och ger underlag för praxis på

området.

Vid sina överväganden rörande de kommunala förtroendemännens p e nsioner

behandlar kommittén först frågan huruvida några bestämmelserfordras

i KL i anslutning till ATP.

Kommittén anför att starka skäl talar för att ersättning för mera tidskrävande

kommunala uppdrag jämställes med anställningsinkomst, något

som även förutsattes i förarbetena till TPL. Frågan blir därför enligt kommittén

närmast om kommun bör åtaga sig ansvaret för ATP-avgifterna för

enbart de stora ersättningarna eller för alla ersättningar som uppgår till

minst 300 kronor. För en begränsning talar — förutom praktiska synpunkter

— att ett jämställande med anställning har mera utpräglat sakligt fog

endast då det gäller de tidskrävande uppdragen. Mot eu begränsning anföres

att TPL medger att jämväl ersättning för mindre uppdrag behandlas

såsom anställningsinkomst. Såsom skäl härför har hänvisats till de svårigheter,

som skulle föreligga att uppställa en objektivt riktig gräns mellan

olika uppdrag. Därtill kommer alt ersättningen, även när det gäller uppdrag

av mindre omfattning, ofta tjänar såsom gottgörelse för minskade arbetsinkomster,

för vilka arbetsgivaren skulle ha erlagt ATP-avgifterna. For

förtroendemännen kan ett hänförande av ersättningen till anställningsinkomst

även såtillvida vara av intresse att inkomsten därigenom blir pen
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

sionsgrumlimde redan när den uppgår till 300 kronor. Kommittén finner

därför övervägande skäl tala för att kommunerna bör ha möjlighet att _-

såsom kommunförbunden f. n. rekommenderat — ikläda sig ansvaret för

ATP-avgifter beträffande alla utgående arvoden. Uttryckligt stöd härför

bör finnas i KL. Bestämmelsen bör med hänsyn till kommunernas frihet att

besluta i ersättningsfrågor ge uttryck för deras frihet att själva bestämma

även om ersättningarnas ställning i ATP-hänseende. Vidare föreslås kommunerna

få möjlighet att betala pensionsavgifterna utan att överenskommelse

träffas enligt 5 § andra stycket TPL att ersättningen skall hänföras

till anställningsinkomst. I vissa fall kan en kommun nämligen finna det

enklast att direkt ersätta förtroendemännen de egenavgifter de påförts för

ATP vid den slutliga taxeringen. I övrigt anser kommittén ej erforderligt att

ge några bestämmelser i KL i anslutning till ATP. Att ersättningarna är

pensionsgrundande och att jämväl familjepension kan utgå följer av TPL.

Frågorna om förtroendemännens pensioner kan emellertid icke fullständigt

lösas inom ramen för ATP. I vissa fall kan en betalning av ATP-avgifter

ej komma ifråga, i andra fall är en sådan betalning utan verkan i pensionshänseende

eller ger avgifterna icke ett tillfredsställande pensionsskydd.

Kommittén har därför övervägt olika möjligheter till lösning av frågorna

om åtgärder vid sidnn av ATP. Kommunerna kunde t. ex. få möjligheter att

i annan ordning lämna förtroendemän, för vilka kommunen ej betalar

ATP-avgift, en mot avgiften svarande gottgörelse (pensionsavgiftskompensation).

En annan lösning skulle vara att i särskild bestämmelse skapa möjligheter

för kommunerna att i vissa fall göra särskilda pensionsutfästelser

vid sidan av ATP. överväganden har också ägnats möjligheterna att kombinera

de här antydda båda lösningarna.

De fall då åtgärder vid sidan av ATP kan komma ifråga är enligt kommittén

av högst olika angelägenhetsgrad. Särskilt angelägna kan åtgärder

vara såvitt gäller förtroendemän, som med hänsyn till åldern ej kunnat inordnas

under ATP eller ej kan erhålla full sådan pension. Även i övrigt kan

emellertid särskilda åtgärder för pensionering vara befogade, såsom exempelvis

då eu förtroendeman är sysselsatt på heltid med kommunala uppdrag

mot en ersättning, som överstiger högsta pensionsgrundande inkomst enligt

TPL. Också när en förtroendeman frivilligt ställt sig utanför ATP kan

ibland finnas skäl att kommunen bidrager till en pensionering, som förtroendemannen

själv ordnat. I åtskilliga fall torde emellertid skälen för

kommunala åtgärder vara av avsevärt mindre styrka.

Ehuru kommittén finner skäl onekligen tala för ett generellt utgivande

a'' avgiftskompensation, avvisar kommittén denna lösning. Som motivering

anföres att det synes föga pakallat att kommunerna utger ersättningar syftande

till ett längre gående pensionsskydd än den skäliga pension som redan

ATP skall bereda. Åtgärder vid sidan av ATP synes böra vara en kommunal

angelägenhet allenast när särskilda skäl föreligger som är hänför
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

liga till den enskilde förtroendemannens insatser för kommunen. Begränsas

avgiftskompensationen till särskilda fall synes det emellertid enligt kommitténs

mening icke särdeles praktiskt att utge sådan kompensation. En

kombination mellan avgiftskompensation ocli särskilda pensionsutfästelser

finner kommittén knappast erbjuda några fördelar. Kommittén förordar

därför att frågorna om åtgärder utanför ATP löses enbart genom bestämmelse

om särskilda pensionsutfästelser.

Bibehålies den nuvarande pensionsbestämmelsen i 46 § 3 mom. KL skulle

möjligheterna till särskild pensionering liållas öppna. I några hänseenden

anser kommittén emellertid den nuvarande bestämmelsen alltför snävt begränsa

möjligheterna att sörja för en tillfredsställande pensionering. De

skäl, som kommittén funnit tala för en förbättring av förtroendemännens

ersättning, bör äga tillämpning också såvitt gäller pensionerna. Flertalet

förtroendemän beredes nu genom ATP ett förbättrat pensionsskydd. En förbättring

ter sig med hänsyn härtill i dagens läge berättigad jämväl såvitt

gäller dem, som står utanför ATP. önskemålen om möjligheter att tillförsäkra

förtroendemännen familjepension bör nu kunna tillgodoses. Förtidspension

bör kunna komma ifråga. Det till uppdragets omfattning knutna

villkoret bör i enlighet med hemställan från kommunförbundens sida göras

mindre strängt. Pension bör vidare kunna ges såväl den, som under en

lång följd av år innehaft ett arbetskrävande uppdrag exempelvis såsom ordförande,

som den, vilken fullgjort ett flertal olika uppdrag och därigenom

nedlagt ett omfattande arbete inom kommunen. Även fullmäktiguppdragen

och revisionsuppdragen bör därvid kunna medräknas såsom pensionsgrundande.

Villkoret att uppdraget eller uppdragen innehafts under en lång följd av

år föreslår kommittén skola bibehållas. Anledning saknas att fatta pensionsbeslut

redan vid begynnelsen av ett uppdrag men möjlighet bör finnas

att fatta besluten såväl i efterhand som då förtroendemannen alltjämt innehar

uppdraget. Med hänsyn till möjligheterna att besluta om familjepension

och förtidspension kan det finnas anledning att överväga ett pensionsbeslut

så snart ett uppdrag haft sådan långvarighet att pension kan komina ifråga.

Dylika förhandsbeslut bör kunna avse en pension, som till storleken blir beroende

av uppdragstidens längd när pensionstillfället inträder. Pensionsförmånerna

bör därvid kunna ges automatisk värdebeständighet.

Även villkoret att särskilda skäl skall föreligga för ett pensionsbeslut bör

enligt kommitténs mening såsom hittills komma till uttryck i bestämmelsen.

Detta villkor får emellertid i dagens läge eu något annan innebörd än

hittills. Särskilda skäl bör motivera ett pensionsbeslut just i det aktuella

fallet. Avgörandet måste träffas mot bakgrunden av förtroendemannens

ATP-förhållanden och särskilda skäl måste finnas att anse ATP-förmånerna

otillräckliga.

Kommittén framhåller att pensionsbestämmelsen är avsedd att komma

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

till användning främst när fråga är om äldre förtroendemän, som helt eller

delvis står utanför ATP och som under flera mandatperioder intagit en

mera framträdande plats i det kommunala livet. Bestämmelsen kommer

sålunda att främst äga betydelse under en övergångstid. Den anses emellertid

i undantagsfall kunna tillämpas även i andra fall. Med hänsyn härtill

anser kommittén att bestämmelsen bör placeras i själva kommunallagen

och ej i övergångsbestämmelser till de nya ersättningsreglerna. Anledning

synes enligt kommittén saknas att bibehålla skyldigheten att underställa

besluten länsstyrelsens prövning.

Kommittén påpekar att samordning bör ske mellan de särskilda pensionsbesluten

och ATP. I den mån äldre utfästelser ej helt kan ersättas av

ATP kan kommunerna böra begränsa sina åtaganden med hänsyn till de

förmåner, som kommer att åtnjutas genom ATP.

De föreslagna ersättningsbestämmelsernas ikraftträdande anser kommittén

ej behöva medföra omedelbara ändringar av de skilda kommunernas

nuvarande ersättningsbeslut. Nu gällande beslut säges givetvis kunna tilllämpas

tills vidare. Det kan förutsättas att kommunförbunden kommer att

aktualisera frågorna om kommunernas övergång till nya ersättningsbestämmelser

och ge anvisningar för denna övergång liksom beträffande de

nya ersättningsbeslutens utformning.

Slutligen erinrar kommittén om att ändring av kommunallagens ersättningsbestämmelser

får verkan också för kommunalförbunden utan att ändringar

vidtages i kommunalförbundslagen.

Landstingskommunerna

När det gäller ersättningsbestämmelserna i LL finner kommittén behovet

av reformer inte vara lika framträdande som ifråga om motsvarande bestämmelser

i KL. Kommittén förordar det oaktat att en omläggning av ersättningssystemet

genomföres. Följande överväganden göres i betänkandet.

Kommittén anser fog finnas för att traktamentena — till skillnad från

nuvarande praxis inom landstingskommunerna —- differentieras med hänsyn

till förtroendemännens bostadsorter. Differentieringen föreslås ske genom

att dagtraktamentena även till landstingskommunernas förtroendemän

delas upp på egentligt traktamente och arvode. Genom differentieringen

nås, framhåller kommittén, en grundläggande jämställdhet mellan förtroendemännen

med avseende å ersättningens värde, och från praktisk synpunkt

måste det vara fördelaktigt att den allmänna ersättningen för arbete

som är förenat med uppdraget — arvodet — kan bestämmas utan att hänsyn

måste tagas till att ersättningen i vissa fall skall inrymma goltgörelse

för ökade kostnader för uppehälle.

I fråga om landstingsmännens nuvarande rätt till ersättning anför kommittén

att det ligger i sakens natur att bestämmelsen om traktamente ej

kan detaljerat ange under vilka förutsättningar landstingsmän skall äga

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

rätt till sådan ersättning. I sista hand blir det därför landstingen själva som

får avgöra till vilka landstingsmän och efter vilka grunder traktamente skall

utgå. Frågorna om traktamenten ligger därmed till sådan del i landstingens

egna händer att det framstår som omotiverat att utforma bestämmelsen med

utgångspunkt från att landstingsmän skall äga en rätt till ersättning. Liknande

synpunkter gör sig gällande också med avseende å den del av ersättningen,

som skall utgöra arvode. Landstingsinännens behov av ersättning

förutsätter kommittén i dagens läge säkerligen bli tillgodosedda utan någon

i lag stadgad rätt för dem att erhålla gottgörelse. Kommittén föreslår därför

att bestämmelserna om arvode och traktamente helt skall överensstämma

med kommunallagens.

En reform förordas också beträffande resekostnadsersättningen. Denna

bör, såsom föreslagits när det gäller primärkommunerna, kunna utgå efter

grunder, som landstinget självt äger bestämma. Även bestämmelsen om ersättning

för utgifter anses kunna utformas efter mönster av vad som föreslagits

beträffande KL.

Kommittén föreslår att bestämmelsen i 39 § 1 mom. tredje stycket att

landstingsman, som inträtt i tjänstgöring sedan av honom anmält hinder

underkänts, ej kan erhålla resekostnadsersättning eller traktamente för

resdag om sådan ersättning utgått till i hans ställe inkallad suppleant skall

utgå, enär den ej torde fylla någon större praktisk uppgift och ter sig föråldrad.

Suppleanter i landstingens förvaltande och verkställande organ föreslås

kunna erhålla ersättning i samma mån som primärkommunernas

suppleanter.

Landstingen skall enligt kommitténs förslag liksom primärkommunerna

kunna åtaga sig att betala de ATP-avgifter, som svarar mot utgående arvoden,

och få frihet att själva bestämma i vilken utsträckning och på vilket

sätt avgifterna skall betalas.

Kommittén har vidare övervägt huruvida för landstingens del nu bör införas

möjligheter till särskilda pensionsutfästelser vid sidan av ATP. Behovet

av sådana bestämmelser torde emellertid enligt kommitténs bedömande

vara begränsat. De fall, då utfästelser skulle kunna komma ifråga,

antages hänföra sig till förtroendeuppdrag, vilka nu ersättes genom årsarvode.

Av uppgifter om utgående ersättningar har framgått att arvodena

endast i ett mindre antal fall uppgår till sådana belopp att en pensionering

kan vara påkallad. Av dessa fall får flertalet antagas ha fått sin lösning

genom ATP. Efter en övergångstid synes frågor om särskild pensionering

sålunda kunna uppkomma allenast i rena undantagsfall. Möjligheter finns

enligt kommittén att i dessa undantagsfall bestämma arvodets belopp så att

förtroendemännen själva kan bära kostnaderna för ett mot arvodet svarande

pensionsskydd. Den föreslagna bestämmelsen i KL om särskilda pensionsutfästelser

syftar främst till ett bibehållande under en övergångstid av

redan föreliggande möjligheter till pensionering. I LL skulle eu motsva
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

rande bestämmelse innebära en nyhet. Kommittén har med hänsyn till vad

här sagts funnit sig icke böra föreslå att möjligheter till särskilda pensionsutfästelser

införes i LL.

Församlingarna

Behoven av reformer finner kommittén utan tvekan vara mindre framträdande

när det gäller de kyrkokommunala förtroendemännen än då fråga

är om de borgerliga kommunernas förtroendemän. Några önskemål om ändringar

av ersättningsbestämmelserna synes heller icke ha framkommit vid

genomförandet av församlingsstyrelsereformen. Särskild tvekan kan uppenbarligen

råda om behovet av möjligheter att till ledamöterna i församlingarnas

beslutande organ utge arvode. De praktiska fördelarna av en överensstämmelse

mellan ersättningsbestämmelserna i KL och i LFS anser kommittén

emellertid motivera en reform. De nya ersättningsbestämmelserna säges

dock ej böra föranleda att ersättning i allmänhet utges i vidare mån än nu

sker. När fråga är om ledamöter i beslutande organ bör ersättning i form av

arvode komma ifråga allenast i undantagsfall.

Kommittén anser anledning saknas att nu införa möjlighet till särskild

pensionering av församlingarnas förtroendemän. Den kyrkliga kommunen

föreslås emellertid få samma möjligheter som de borgerliga att åtaga sig

ansvaret för ATP-avgifter.

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har fått ett mycket välvilligt mottagande

av remissinstanserna. Sålunda har förslaget i princip tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av kommunförbunden och samtliga länsstyrelser. Av

de 235 städer, landskommuner samt församlingar och kyrkliga samfälligheter

som yttrat sig över förslaget är det endast fyra församlingar som ställt

sig helt avvisande till de föreslagna ändringarna.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget i stort understryker

i allmänhet de skäl kommittén anfört för att tiden nu är mogen att införa

mera liberala regler om ersättning för kommunala förtroendeuppdrag. Representativa

för dessa remissinstansers inställning är de uttalanden som

göres av svenska landskommunernas förbund. Förbundet framhåller att ökningen

av den kommunala verksamheten efter kommunindelningsreformen

1952 återspeglas inte bara i att antalet ärenden hos de beslutande och i

många fall även hos de förvaltande organen ökat utan framförallt i att de

uppgifter som de kommunala organen numera har att handlägga ofta är

komplicerade och därför måste ägnas förhållandevis mycken tid och omsorg.

Till en del har den ökade arbetsbelastningen kunnat balanseras genom

att förvaltningen rationaliserats och tjänstemän i ökad utsträckning ställts

till de kommunala organens förfogande. Även sedan denna process blivit

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

lielt genomförd'' räknar förbundet med att de kommunala förtroendeuppdragen

blir krävande och att rekryteringen till uppdragen kommer att avsevärt

försvåras om nuvarande ersättningsbestämmelser bibehålies. Förbundet

anser därför att kommunerna nu bör få möjligheter att allmänt och

fullt ut lämna ekonomisk ersättning för uppdrag, som förorsakar sina innehavare

mera kännbar tidsspillan eller uppoffringar av någon betydelse. Fördelarna

med en sådan reform finner förbundet ligga i öppen dag. Varje

kommun får möjlighet att anpassa ersättningarna efter sina behov.

Flera remissmyndigheter framhåller att möjligheterna att ge tillfredsställande

ersättningar till kommunalmännen är av väsentlig betydelse för upprätthållandet

av den kommunala självstyrelsen genom förtroendemän. Enligt

t. ex. länsstyrelsen i Jämtlands län är det väl känt, att svårigheter föreligger

i många kommuner att finna lämpliga personer, särskilt bland de

yngre, som är villiga att åtaga sig mera krävande uppgifter inom kommunalförvaltningen.

En icke ringa bidragande orsak härtill torde enligt länsstyrelsen

vara den återhållsamhet som präglar nuvarande ersättningsbestämmelser.

Åtskilliga kommuner och församlingar, särskilt de mindre, håller före

att något påtagligt behov av vidgade möjligheter att bereda förtroendemän

ekonomisk ersättning för deras uppdrag knappast finns i den egna kommunen

eller församlingen. Med hänsyn till att förhållandena i större kommuner

och församlingar kan motivera ett annat ställningstagande vill man

dock inte motsätta sig att möjlighet öppnas att då det är befogat utge högre

ersättningar än som kan utgå f. n.

Av de fyra remissorgan som helt tar avstånd från kommitténs förslag

lämnar två ingen närmare motivering för sina ståndpunkter. De båda andra

åberopar främst uppdragens karaktär av förtroendesysslor. Sålunda anför

kyrkorådet i Västerlanda församling att det är av vikt att denna synpunkt

alltjämt får gälla i fråga om ledamotskap i kyrkoråd och beträffande andra

likartade uppgifter, öckcrö församling yttrar genom sitt kyrkoråd att nuvarande

bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän är tillräckligt

generösa och att gränsen mellan förtroendemän och avlönade tjänstemän

inte bör suddas ut.

Frågan om denna gränsdragning beröres även av svenska landskommunernas

förbund. Spörsmålet påkallar uppmärksamhet med hänsyn till bestämmelserna

i 7 § andra och tredje styckena samt 32 § KL om valbarlietsoch

behörighetsvillkor för den ledande tjänstemannen inom kommunens

samfällda förvaltning, påpekar förbundet. Förbundet hänvisar till ett inträffat

fall, där en kommunalnämndsordförande, vilken i denna egenskap var

chef för förvaltningen och därmed även personalchef, påstods ha erhållit

vissa med förtroendeuppdraget förknippade förmåner utöver vad som

är tillåtet enligt 4(5 § KL. Regeringsrätten förklarade, att kommunalmannen

kommit att i verkligheten intaga ställningen såsom en i kommunens

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

tjänst anställd befattningshavare och att han på grund av sina åligganden

intog den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning.

Eftersom han således inte längre var valbar till kommunalfullmäktig och

ledamot av kommunalnämnden ansågs han ha frånträtt dessa uppdrag.

Enligt förbundet är ordföranden i kommunens styrelse numera ej sällan

heltidssysselsatt i detta uppdrag. Arvode och annan ersättning har anpassats

med hänsyn härtill för att förmå lämplig person att åtaga sig uppdraget.

Förbundet finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän

i denna framskjutna ställning skall behöva löpa risk att förklaras obehöriga

att längre vara förtroendemän. Emellertid förutsätter förbundet att den

föreslagna liberaliseringen av ersättningsbestämmelserna inte skall medföra

någon försämring i här berört avseende. Ett klarläggande uttalande i

frågan anser förbundet dock vara av värde till ledning för kommunerna och

besvärsmyndigheterna.

I flertalet tillstyrkande yttranden godtages kommunalrättskommitténs

förslag till nya ersättningsbestämmelser utan närmare kommentarer. Åtskilliga

remissorgan gör emellertid utförligare uttalanden, som delvis innefattar

andra bedömanden än dem kommittén redovisat.

Så gott som alla remissinstanserna — däribland samtliga länsstyrelser

utom en samt kommunförbunden — ansluter sig till förslaget att fullmäktige

skall kunna få ersättning i samma utsträckning som

ledamöter i styrelser och nämnder. Svenska stadsförbundet

finner förslaget härom, som tillgodoser ett önskemål som motionsvis framförts

i riksdagen, stå i god överensstämmelse med vår tids uppfattning att

ingen medborgare av ekonomiska skäl bör vara hindrad att åtaga sig kommunalt

förtroendeuppdrag. Enligt svenska landskommunernas förbund har

särskilt inom kommunalförbunden ett behov gjort sig gällande av vidgade

möjligheter att lämna ersättning till fullmäktigledamöterna, som ofta på

grund av långa resor och mindre goda kommunikationer nödgas sätta till

mycken tid för att deltaga i sammanträdena. Överståthållarämbetet förutsätter

att särskild ersättning inte skall utgå till borgarråd, som tillika är

stadsfullmäktig, eftersom det ingår i borgarråds tjänsteåliggande att närvara

vid fullmäktiges sammanträden.

Återhållsamhet i fråga om sådana ersättningar till fullmäktige som inte

avser gottgörelse för direkta utlägg rekommenderas från flera håll. Stadsfullmäktige

i Sigtuna framhåller t. ex. att fullmäktigsammanträdena i de

flesta kommuner hålls på kvällstid och i allmänhet torde taga relativt kort

tid i anspråk. Ledamöterna beredes i regel också tillfälle att i förväg på

sin fritid sätta sig in i de frågor som skall förekomma på sammanträdena.

Endast i de största städerna och i sällsynta undantagsfall i övrigt torde det

enligt yttrandet förekomma att fullmäktigledamöter behöver disponera

någon del av sin ordinarie arbetstid för att förbereda sammanträdet. De

ringa ersättningsbelopp som det i regel blir fråga om torde knappast spela

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

någon ekonomisk roll för den enskilde medan det tillsammantaget rör sig

om ganska stora belopp för kommunerna, åtminstone när det gäller små

kommuner med begränsade tillgångar. Fullmäktige vill emellertid med

hänsyn bl. a. till kommunens frihet att bestämma om ersättningar inte ställa

sig negativ till den föreslagna reformen. Samma inställning har drätsel kammaren

i Eskilstuna

En helt negativ hållning i denna fråga intager däremot kommunalfullmäktige

i Björkviks kommun, som kort konstaterar att ersättning till fullmäktig

för annat än utlägg inte är förenligt med uppdragets karaktär av

förtroendeuppdrag.

Möjligheterna enligt förslaget att utge ersättning till suppleant

välkomnas av de flesta remissmyndigheter. Denna möjlighet anses sålunda

fylla ett verkligt behov och medverka till att suppleanternas intresse för de

kommunala frågorna stimuleras och deras kompetens att fylla sin funktion

ökas. Ett fåtal remissorgan ställer sig dock tveksamma till värdet av

förslaget i denna del.

Kommunalrättskommitténs uppfattning, att någon rätt för förtroendemännen

att erhålla ersättning inte bör införas utan att ersättning

liksom hittills skall utgå endast om kommunen fattar beslut därom,

delas allmänt av remissinstanserna. Detta ställningstagande från kommitténs

sida säges innebära ett glädjande erkännande av den kommunala självbestämmanderätten.

Uttalanden i denna riktning gör bl. a. kommunförbunden.

Stadsfullmäktige i Bollnäs vill inte motsätta sig kommittéförslaget men

ifrågasätter om det inte, för att nå en enhetlig tillämpning av bestämmelserna,

hade varit önskvärt att förslaget givits striktare linjer med mera ingående

anvisningar på generella regler för att bestämma ersättningarnas

storlek. Ett i lagen infört stadgande om rätt till skälig ersättning säges

sålunda vara av betydelse i detta sammanhang. Även stadsfullmäktige i

Nyköping anser att rätt till ersättning bör föreligga i vissa fall. Genom att

varje kommun själv får fatta beslut om ersättningar åsidosättes likställigheten

mellan medborgare i olika kommuner. Om principen att ersättningen

utgör gottgörelse för utförd prestation skall gälla, vilket är fullmäktiges

åsikt, bör principen äga giltighet oavsett i vilken kommun prestationen utföres.

Då de flesta myndiga kommunmedlemmar teoretiskt är skyldiga att

åtaga sig kommunala förtroendeuppdrag borde de enligt fullmäktiges mening

ha ovillkorlig rätt till ersättning, avpassad efter den arbetsinsats som

göres och de löneförhållanden som gäller på orten för jämförbara prestationer.

Liknande tankegångar återspeglas även i ett fåtal andra remissvar.

Beträffande de föreslagna ersättningsformerna är det framför

allt uppdelningen av nuvarande traktamenten på arvode och egentligt

traktamente som tilldrar sig remissmyndigheternas intresse. En stor majoritet

bland dem tillstyrker förslaget i denna del eller lämnar det utan erin
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

rån. Hit hör bl. a. statskontoret, riksförsäkringsverket, så gott som alla länsstyrelserna

samt kommunförbunden. De remissinstanser som gjort särskilda

uttalanden ansluter sig i regel helt till de synpunkter som kommittén

anfört. Särskilt understrykes att det inte bör komma ifråga att införa ett

system med individuellt bestämda ersättningar för förlorad arbetsinkomst.

Ett sådant system skulle, framhåller bl. a. svenska stadsförbundet, säkerligen

medföra så betydande svårigheter i den praktiska tillämpningen att

det redan på grund därav måste avvisas. I likhet med kommittén anser förbundet

att den föreslagna ordningen dock inte bör utgöra hinder mot att

inkomstbortfall särskilt beaktas vid bestämmandet av den allmänna gottgörelsen

i form av arvode för det arbete som är förenat med uppdraget. Förbundet

utgår från att begreppet arbete får tagas i en vid bemärkelse och

att däri innefattas uppgifter av det slag som avser ledande och samordnande

funktioner och som kräver insatser vilka inte alltid låter sig mätas

i offrad tid.

I en del yttranden framhålles starkare än vad kommittén gjort att inkomstbortfall

bör beaktas när arvode fastställes. Länsstyrelsen i Kristianstads

län säger sig vara medveten om att vissa delvis vägande principiella

skäl kan anföras till stöd för en direkt ersättning för minskad arbetsförtjänst.

Inte minst av praktiska skäl anser länsstyrelsen det dock vara att

föredraga att förtroendemän med samma arbetsuppgifter får ersättning

med lika stora belopp. Dessa tankegångar återfinns också i flera andra

remissvar.

En uppdelning av arvodet på ersättning för arbetsinsatsen och ersättning

för inkomstbortfall förordas av stadsfullmäktige i Kristinehamn och Hagfors

samt drätselkammaren i Kiruna. En sådan princip säges vara nödvändig

för att alla skall få möjlighet att på lika villkor fullgöra de förtroendeuppdrag

som anförtrotts dem. Tillämpningen av dylika regler anses inte

behöva medföra oöverstigliga svårigheter. Sålunda uttalar stadsfullmäktige

i Kristinehamn att svårigheter givetvis kan uppstå vid beräkning av inkomstbortfall

för enskilda företagare men alt möjlighet finns att låta det

aktuella årets eller det närmast föregående årets taxering ligga till grund

för beräkningen, varvid ersättningen eventuellt kan maximeras. För de

icke förvärvsarbetande kvinnorna kan den genomsnittliga arbetsinkomsten

för kvinnlig arbetskraft få utgöra det basbelopp efter vilket ersättningen

skall beräknas. Liknande överväganden redovisar stadsfullmäktige i Kristianstad,

drätselkammaren i Eskilstuna och kyrkofullmäktige i Kristinehamn.

Kommunalfullmäktige i Smedjebackens köping, som dock godtar

kommitténs förslag, upplyser att ersättning för inkomstbortfall hittills lämnats

till köpingens förtroendemän och att erfarenheterna av detta svstem

är enbart goda, varför anledning saknas att ompröva beslutet härom. Hur

beräkningen av inkomstbortfallet sker redovisas inte i yttrandet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län delar inte kommunalrättskommitténs upp
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 7i år 1962

fattning beträffande arvode till fullmäktige. Enligt länsstyrelsen varierar

omfattningen av det arbete enskilda ledamöter lägger ned på uppdraget

högst avsevärt. Den ene ägnar regelmässigt lång tid åt att förbereda sig

för sammanträdet medan den andre går dit så gott som helt oförberedd.

Då ersättningarna i stort sett måste bli enhetliga kommer de många gånger

att stå i dålig relation till den enskildes arbetsprestation. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför om ersättning för arbetsprestation över huvud bör utgå

till fullmäktige. Ersättning till dessa bör i stället utgå efter grunder som

ger dem gottgörelse för kostnader för uppehälle och resor.

Ett stort antal remissmyndigheter understryker behovet av att normalreglementen

upprättas till ledning för kommunerna när de skall

besluta i ersättningsfrågorna. Normalreglementen anses nödvändiga inte

minst för att motverka de olikheter i fråga om ersättningarna i skilda kommuner

som de föreslagna bestämmelserna eljest kan leda till. Uttalanden

av denna innebörd gör bl. a. länsstyrelserna i Södermanlands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands lån, stadsfullmäktige i Kalmar,

kommunalfullmäktige i Emmaboda köping och hushållningssällskapens

förbund.

Av kommunförbunden har svenska landskommunernas förbund och

svenska landstingsförbundet förklarat sig beredda att medverka till en insats

av kommunförbunden för att åstadkomma normalreglementen i syfte

att främja enhetlighet beträffande de kommunala ersättningarna. Samma

inställning har svenska stadsförbundet, dock endast när det gäller resekostnadsersättning

och traktamente. I fråga om normalreglementen för arvoden

har detta förbund en avvikande uppfattning. Skall ett normalreglemente

fylla någon verklig uppgift, heter det i förbundets yttrande, torde

det vara ofrånkomligt att reglementet innehåller mera än en stomme för

ersättningsbeslutens utformning samt tillämpningsföreskrifter av allmän

räckvidd. Enligt gammal praxis avstår förbundet emellertid från att i sin

konsultationsverksamhet göra uttalanden om skäligheten av ersättningsbelopp

som föreslagits eller beslutats i olika städer. Det synes även svårförenligt

med kommitténs förslag om större frihet för kommunerna i detta

hänseende att samtidigt förutsätta en anpassning efter normalreglementen.

Därtill kommer att kommunerna rimligen måste taga hänsyn till åtskilliga

speciella förhållanden såsom kommunens allmänna struktur, kommunförvaltningens

organisation och arbetsformerna för kommunens styrelse. Det

torde vara hart när ogörligt att fullt ut beakta dessa förhållanden i ett centralt

upprättat normalreglemente. En mera schematisk gruppering av städerna

efter folkmängden torde således inte vara tillfyllest. Förbundet är

därför mycket tveksamt om möjligheterna att införa normalreglementen

rörande arvodena.

Kommunalrättskommitténs förslag beträffande de kommunala förtroendemännens

pensioner vinner på det hela taget fullständig anslutning

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

bland remissinstanserna. Allmänt uttalas tillfredsställelse över att fi''ågan

nu får sin lösning. I flera yttranden frainhålles att förslaget i stort sett

endast slår fast den ordning som redan nu tillämpas i många kommuner.

Svenska landskommunernas förbund finner förslaget tillgodose alla rimliga

behov och önskemål beträffande kommunernas möjligheter att vidtaga åtgärder

för pensionering av förtroendemännen, såväl med avseende å ATPavgifter

som beträffande särskilda pensionsutfästelser i form av ålderspension,

förtidspension och familjepension. Svenska stadsförbundet konstaterar

med tillfredsställelse att kommittén beaktat de synpunkter som kommunförbunden

tidigare framfört i frågan. Riksförsäkringsverket förklarar

sig inte ha någon erinran mot förslaget i detta hänseende. Borttagande av

underställningsskyldigheten i fråga om särskilda pensionsutfästelser tillstyrkes

uttryckligen av svenska landskommunernas förbund samt länsstyrelserna

i Uppsala och Västerbottens län.

I enstaka yttranden förordas smärre justeringar av kommittéförslaget.

Sålunda anser stadsfullmäktige i Nyköping att kommun skall vara skyldig

att på begäran av förtroendeman ikläda sig ansvaret för ATP-avgifter.

Stadsfullmäktige i Gävle och kommunalfullmäktige i Österfärnebo kommun

finner det från rättvisesynpunkt befogat att möjlighet skapas att utge

kompensation för pensionsavgifter. Vad gäller särskilda pensionsutfästelser

hävdar stadsfullmäktige i Borås att sådana utfästelser bör kunna göras

senast i samband med valet av förtroendemannen. Som motivering anföres,

att det finns ett stort antal heltidsarvoderade förtroendemän i landet, vilkas

ställning är sådan att ett betryggande pensionsskydd kan vara ej blott

skäligt utan även erforderligt för att få kvalificerade personer att åtaga sig

uppdragen. Det bör därför vara kommunen obetaget att redan före valet

tillförsäkra en förtroendeman — utöver ATP — betryggande och skäliga

såväl egen- som familjepensionsförmåner, framhålles i yttrandet.

Förutsättningarna för särskilda pensionsutfästelser bör anges tydligare,

såsom beträffande den minsta tid som förtroendemannen skall ha innehaft

kommunala uppdrag, påpekar kommunalfullmäktige i Björkviks kommun.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner tillräckliga skäl ej föreligga att

pension skall kunna tillerkännas kommunal revisor. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län framhåller att särskilda pensionsutfästelser bör bli aktuella endast

för förtroendemän som ej omfattas av ATP. För att vinna enhetlighet

mellan kommunerna synes det av hittills gjorda erfarenheter att döma

nödvändigt att besluten underställes länsstyrelsens prövning. En sådan

ordning torde ej vålla större olägenhet för kommunerna eftersom behov

av särskilda pensionsutfästelser kan antagas föreligga endast under en begränsad

övergångstid.

I detta sammanhang påpekar drätselkammaren i Linköping och stadsfullmäktige

i Motala, i vilkas yttranden länsstyrelsen i Östergötlands län

instämmer, att arvoden till kommunala förtroendemän bör kunna läggas

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

till grund också för beräkning av ersättningar från allmän sjukkassa. Om

förtroendemannen på grund av uppdraget förlorar lön skulle det nämligen

eljest kunna inträffa att han flyttades ned till en lägre sjukpenningklass

än den han förut tillhört. Enligt länsstyrelsen lär dock denna olägenhet

undanröjas om ett föreliggande förslag till lag om allmän försäkring genomföres.

Allmän enighet råder bland remissinstanserna om att i huvudsak samma

ersättningsregler som för kommunerna bör gälla även för landstingens

och församlingarnas förtroendemän. Förslaget

därom lämnas utan erinran bl. a. av svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten

i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens läns

landstingskommuner och av flertalet församlingar. Svenska landskommunernas

förbund förutsätter att bestämmelserna skall gälla även för kommunalförbundens

förtroendemän.

Avvikande meningar råder endast beträffande möjligheterna att genom

särskilda utfästelser tillerkänna landstingskommunernas och församlingarnas

förtroendemän pensioner. Att möjlighet därtill bör finnas förordas av

länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län samt Stockholms

förorters samarbetsnämnd. Svenska landstingsförbundet, förvaltningsutskotten

i Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands läns landstingskommuner

samt drätselkammaren i Linköping anser att landstingskommun

bör äga rätt att göra särskilda utfästelser. Landstingsförbundet finner

frågan härom visserligen inte vara av någon betydande storleksordning

men anser, att det dock i vissa fall kan vara behövligt med särskilda

pensionsbestämmelser. Skäl talar därför för att landstingen i likhet med

primärkommunerna får möjlighet att göra sådana utfästelser. Länsstyrelsen

i Hallands län, kyrkofullmäktige i Nyköpings S:t Nicolai församling

och kyrkofullmäktige för den kyrkliga samfälligheten i Malmö anser

behov föreligga även i församlingarna att kunna göra särskilda pensionsutfästelser.

Genomföres förslaget att ersättningar till kommunala förtroendemän

skall uppdelas i arvode, traktamente, resekostnadsersättning och ersättning

för utgifter bör enligt länsstyrelsen i Stockholms län omarbetning ske av

vissa bestämmelser i speciallagstiftning vilka hänvisar till de

kommunala ersättningsreglerna. Som exempel nämns bl. a. 130 § taxeringsförordningen

samt 6 § lagen om vägnämnder och länsvägnämnder. I dessa

lagrum talas nämligen om traktamente och ersättning för resdag. Vissa justeringar

torde enligt länsstyrelsen även böra ske av bestämmelser som i fiåga

om ersättning för uppdrag hänvisar till vad som gäller för sådan ledamot av

kommunal nämnd som utsetts till ordförande.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sarnl. Nr 71

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Knngl. Mnj:ts proposition nr 71 år 1962

Departementschefen

Från början gällde i vår kommunallagstiftning huvudprincipen att ersättning

inte skulle utgå för kommunala förtroendeuppdrag. Efter hand

har emellertid i allt större utsträckning möjligheter öppnats att ersätta

förtroendemännen de kostnader de måste vidkännas i samband med att de

fullgör sina uppdrag. Ersättning kan sålunda f. n. utgå bl. a. för resekostnader

och kostnader för uppehälle. Den ursprungliga inställningen har

alltså i stort sett fått vika. Som huvudprincip torde nu i stället gälla att

förtroendeuppdragen skall vara oavlönade. Inte heller denna princip står

emellertid orubbad. Sedan länge har möjlighet funnits att bevilja ersättning

till vissa betungade förtroendemän för det arbete som är förenat med

deras uppdrag. Även övriga ersättningar kan i viss utsträckning sägas bereda

gottgörelse för utfört arbete.

Den förändring som skett i inställningen till ersättningsfrågorna ter sig

naturlig med hänsyn till den utveckling som ägt rum på samhällslivets skilda

områden. Utvecklingen har medfört att kommunernas förvaltningsuppgifter

blivit alltmer omfattande och komplicerade. Den ökande befolkningskoncentrationen

till tätorter har rest större krav på kommunala insatser.

En förändring har också inträtt i synen på kommunernas uppgifter vilken

tagit sig uttryck i att allmänintresset i stället för gemensamhetsintresset

kommit att utgöra norm för den kommunala kompetensen. Expansionen

av den kommunala verksamheten och nödvändigheten av effektivare förvaltningsapparater

inom kommunerna har tvingat fram större och ekonomiskt

mer bärkraftiga kommunala självstyrelseenheter. Alla dessa faktorer

har självfallet givit de kommunala förtroendemännen större arbetsbörda

och ansvar. Därtill kommer att det stegrade arbetstempot ökat fritidens betydelse

för den enskilde. Även de växande möjligheterna att utnyttja fritiden

har gjort den mer värdefull. Det synes givet att dessa förhållanden

minskar den enskilde medborgarens benägenhet att frivilligt offra fritiden

utan att få ekonomisk kompensation därför.

Det är mot denna bakgrund man får se de förslag kommunal rättskommittén

nu lagt fram. Förslagen innebär i huvudsak att kommunerna får

en allmän möjlighet att ersätta förtroendemännen för det arbete som är

förenat med förtroendeuppdragen. Även i övrigt föreslås ersättningsreglerna

bli utformade efter mer liberala regler än hittills. Förslagen har så gott

som undantagslöst hälsats med stor tillfredsställelse av remissinstanserna.

Jag kan för egen del helt ansluta mig till de principer som förslagen vilar

på. Expansionen av kommunernas verksamhet har fortsatt efter 1950, då

ersättningsbestämmelserna senast blev föremål för en allmän översyn. Att

denna utveckling kräver ökade insatser från kommunalmännens sida är

ovedersägligt. Det synes även finnas fog för kommitténs uttalande att man

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

i dag mera allmänt anser att ersättning bör utgå för arbetsinsatser på

samhällslivets område. Detta bestyrkes av de i flera remissyttranden omvittnade

svårigheterna att förmå dugande medborgare att frivilligt åtaga

sig oavlönade förtroendeuppdrag. En sådan inställning är ganska naturlig

med hänsyn till den förut skisserade allmänna samhällsutvecklingen. Det

kan knappast vara realistiskt att i detta läge hålla fast vid en princip som

inte längre har något gensvar hos medborgarna och som för övrigt redan

är genombruten. Ersättningsreglerna bör enligt min mening nu anpassas

till dagens syn på de kommunala förtroendeuppdragen. Kommittéförslaget

ger uttryck härför.

Vad jag nu sagt skulle strängt taget leda till att kommunalmännen över

lag borde få en lagstadgad rätt till ersättning för sina uppdrag

som fallet f. n. är med landstingsmännen. Jag delar emellertid kommunalrättskommitténs

och de flesta remissmyndigheternas, bl. a. kommunförbundens,

mening att en sådan ordning skulle vara mindre väl förenlig

med den kommunala självbestämmanderätten. Även från andra synpunkter

framstår det som mest ändamålsenligt att kommunerna själva får avgöra

om och i vilken utsträckning ersättningar skall utgå. Förhållandena i kommunerna

är så skiftande att enhetliga normer svårligen kan fastställas. I

många fall kan, såsom påpekats i flera remissvar, även i fortsättningen

finnas skäl att inte utge ersättning för mindre betungande uppdrag. Man

torde inte heller behöva befara att kommunernas frihet att bestämma i ersättningsfrågorna

skall utgöra hinder för förtroendemännen att få skälig

gottgörelse. Den allmänna inställning kommunerna redovisat i sina remisssvar

ger tvärtom stöd åt uppfattningen att kommunerna skall finna det

angeläget att bereda förtroendemännen ersättning då det är påkallat. Ersättningsfrågorna

synes därför få en tillfredsställande lösning om kommunerna

såsom kommittén föreslår får möjligheter att allmänt och fullt

ut gottgöra förtroendemän för vilka uppdraget medför uppoffringar av

någon betydelse.

I överensstämmelse med denna princip har kommittén föreslagit att nu

gällande begränsningar i fråga om möjligheterna att lämna ersättning

till vissa förtroendemän inte längre bibehålies. Begränsningarna

avser fullmäktige samt suppleanter i nämnderna. Fullmäktige kan visserligen

erhålla resekostnadscrsättning och, om resan från hemorten till sammanträdesorten

måste företagas på särskild dag, jämväl resdagsersättning

men däremot inte såsom andra förtroendemän dagtraktamenten och pension.

De uttalanden som i detta hänseende allmänt göres i remissyttrandena

ger vid handen att skäl hänförliga till den särskilda förtroendekaraktären

i fullmäktiges uppdrag inte längre kan åberopas för att upprätthålla denna

skillnad mellan fullmäktige och andra förtroendemän. Däremot torde det

som jag förut sagt finnas tog för det på en del hall framförda argumentet

att full mäktig uppdragen i många kommuner inte tar sådan lid i anspråk

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 71 år 1902

att ersättningar utöver de nuvarande är påkallade. Kommittéförslagen

innebär emellertid inte mer än att kommunerna får möjlighet att då det är

befogat lämna fullmäktige ersättning efter samma principer som andra förtroendemän.

Förslaget tillmötesgår här krav som rests bl. a. från kommunförbundens

sida och det har vunnit nästan alla remissinstansernas gillande.

Jag förordar för min del att förslaget genomföres. Vidare delar jag

kommitténs mening att ersättning bör kunna utges till suppleanter i kommunens

nämnder även i de fall då suppleanterna inte tjänstgör i stället för

ordinarie ledamöter. F. n. kan ersättning inte utges i dessa fall. Många

kommuner har vid remissbehandlingen understrukit att suppleanternas

närvaro ofta är i hög grad önskvärd även då de inte tjänstgör som ledamöter.

Genom närvaron vid sammanträdena stimuleras deras intresse för

arbetsuppgifterna samtidigt som de blir bättre skickade att vid förfall för

ordinarie ledamot inträda i dennes ställe. Emellertid kan det finnas anledning

att ge lägre ersättningar, särskilt för utfört arbete, till närvarande

suppleanter än till dem som tjänstgör som ledamöter eller att på annat sätt

begränsa suppleantersättningarna. I sådana nämnder, där det inte kan anses

vara av vikt att suppleanterna är närvarande vid sammanträdena vid sidan

av de ordinarie ledamöterna, bör ersättning inte alls utgå till suppleanterna.

Bedömningarna i dessa avseenden anser jag kunna i likhet med andra ersättningsfrågor

överlämnas till kommunerna. Huvuddelen av remissinstanserna

har intagit samma ståndpunkt. Jag förordar alltså kommitténs förslag

även i denna del.

Stadfästandet av principen att alla förtroendemän skall fullt ut kunna

ersättas för såväl kostnader som arbete i samband med de kommunala

uppdragen befarar svenska landskommunernas förbund kunna leda till

svårigheter vid gränsdragningen mellan kommunala förtroendemän

och kommunala tjänstemän. Gränsdragningen

har betydelse på grund av bestämmelserna i 7 och 32 §§ KL, enligt vilka i

kommunens tjänst anställd befattningshavare, som såsom föredragande

inför kommunens styrelse eller eljest intar den ledande ställningen inom

kommunens samfällda förvaltning, inte är behörig att inneha uppdrag som

fullmäktig eller som ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller

annan kommunal nämnd. Enligt förbundet är ordföranden i kommunens

styrelse numera ofta heltidssysselsatt med detta uppdrag. Arvode och annan

ersättning till honom avpassas regelmässigt med hänsyn härtill. Förbundet

finner det otillfredsställande att kommunala förtroendemän i denna framskjutna

ställning skall behöva löpa risk att bli obehöriga att längre vara förtroendemän.

Med detta uttalande åsyftas ett nyligen inträffat fall, då en

kommunalnämndsordförande som intog den ledande ställningen inom kommunens

samfällda förvaltning förklarades ha kommit att i verkligheten

intaga ställningen såsom anställd befattningshavare i kommunens tjänst

och således vara obehörig att längre inneha sitt förtroendeuppdrag. I an
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1962 53

slutning härtill vill jag i första hand erinra om att kommittéförslaget i stort

sett inte innebär någon utökning av redan nu föreliggande möjligheter att

utge ersättningar till den förtroendeman i kommunen på vilken 7 eller 32 §

kan bli tillämplig. Några nya svårigheter att göra gränsdragningen kommer

ett genomförande av förslaget därför inte att medföra. Jag vill ytterligare

tillägga att den av svenska landskommunernas förbund påtalade risken

inte torde föreligga så länge ersättning till förtroendemannen beslutas att

utgå i de former som regleras i KL. Det måste därvid uppmärksammas, att

arvodets storlek skall bestämmas uteslutande med hänsyn till det arbete

uppdraget kan väntas medföra och den tid som åtgår för uppdraget men

däremot inte får göras beroende av den tid en viss förtroendeman innehaft

uppdraget.

Beträffande ersättningsformerna är den väsentligaste nyheten

i kommitténs förslag att det nuvarande traktamentet föreslås bli uppdelat

i arvode, som skall utgöra ersättning för det arbete som är förenat med

förtroendeuppdraget, samt traktamente utgörande ersättning för ökade levnadskostnader.

Vad som särskilt tilldrar sig intresse i detta sammanhang

är givetvis efter vilka principer arvode skall bestämmas. Kommittén hai

efter noggranna överväganden stannat för att arvoden bör fastställas väsentligen

med hänsyn till de arbetsuppgifter förtroendemannen ålägges och

den tid han får sätta till på grund av uppdraget. Förtroendemän med samma

arbetsuppgifter skall alltså i princip tå lika stora arvoden. I de undantagsfall

då en kommun anser sig av ekonomiska skäl böra starkt begränsa

ersättningarna till förtroendemännen förordar dock kommittén att arvodet

skall kunna avpassas individuellt efter inkomstbortfall. Fn stor majoritet

bland remissinstanserna, bl. a. kommunförbunden, har anslutit sig till kommitténs

ställningstagande. Röster saknas emellertid inte för ett system

som i första hand tar sikte på att ersätta inkomstbortfall. För min del biträder

jag kommitténs mening att ett sådant system lätt blir för invecklat

i tillämpningen, och använder man långtgående schablonberäkningar avviker

systemet inte väsentligt från det föreslagna. I likhet med huvudparten

av de hörda remissorganen förordar jag därför kommittéförslagets

linje. Såsom kommittén framhållit leder denna till att förtroendemännen

lämnas gottgörelse för inkomstbortfall av normal storleksordning samtidigt

som de vilka i mindre omfattning eller inte alls förlorar inkomst ersättes

för arbetsprestation. Längre lär man knappast kunna komma utan invecklade

ersättningsregler. Räknar man med att arvodet skall täcka normala

inkomstförluster får man en naturlig nedre gräns för vad som kan anses

vara skäligt arvode. Då detta belopp torde komma alt ligga förhållandevis

lågt, i varje fall i mindre kommuner där sammanträdena merendels inte

hålls på normal arbetstid, behöver man inte befara alt ens mindre bärkraftiga

kommuner skall sakna ekonomiska resurser all betala åtminstone så

höga arvoden alt förtroendemännen i gemen får täckning för inkoinstbort
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

fall. Jag kan därför inte biträda kommitténs mening att arvodet i undantagsfall

skall kunna bestämmas individuellt efter förlorad inkomst. Arvodena

bör enligt min åsikt alltid bestämmas med hänsyn till det arbete uppdraget

i allmänhet medför och den tid som får sättas till för uppdraget,

varvid bör beaktas att arvodena minst bör täcka normalt inkomstbortfall.

Att fastställa vilka inkomster förtroendemännen i genomsnitt kan antagas

gå miste om torde inte erbjuda oöverstigliga svårigheter för fullmäktige.

Det synes mig också lämpligt att fullmäktige i enlighet med kommitténs

förslag får avgöra om arvode skall utgå som sammanträdesarvode eller

årsarvode eller som en kombination av dessa ersättningsformer. I remisssvaren

har invändningar inte rests häremot.

I fråga om övriga ersättningsformer innebär kommunalrättskommitténs

förslag i huvudsak, att ersättning för ökade levnadskostnader skall kunna

utgå som dag- och nattraktamente och att ersättning för resekostnader liksom

nu skall utgå som resekostnadsersättning. Gällande detaljerade regler i

sistnämnda hänseende såsom om kortaste ersättningsgilla vägsträcka och

reseklass föreslås upphävda. Möjligheten att ersätta särskilda utgifter för

kommunens räkning bibehålies enligt förslaget, varemot bestämmelserna

om särskilda arvoden till vissa speciellt betungade förtroendemän samt

om ersättning för särskild resdag och för förrättningar utom kommunen

utgår. Arvoden till betungade förtroendemän avses skola regleras enligt den

allmänna bestämmelsen om arvoden och behovet av ersättningar för resdag

och förrättningar utom kommunen kan tillgodoses inom ramen för möjligheterna

att utge arvode, traktamente och resekostnadsersättning. Kommitténs

förslag har utan närmare kommentarer godtagits vid remissbehandlingen.

Inte heller jag har några invändningar mot förslaget i dessa hänseenden,

vilket står i överensstämmelse med principen om kommunernas

frihet att själva närmare utforma ersättningsnormerna.

För att kommunerna skall få någon ledning då de skall bestämma ersättningsgrunderna

rekommenderar kommunalrättskommittén med instämmande

av en råd remissinstanser att kommunerna allmänt ansluter sig till centralt

upprättade normalreglementen. En sådan ordning finner

jag lämplig, och kommunförbunden har förklarat sig beredda att medverka

till att dylika reglementen kommer till stånd. Svenska stadsförbundet

har dock reserverat sig i fråga om normer för arvodesbeslut. Förbundet

finner det ogörligt att i normalbestämmelser för arvodessättningen beakta

de speciella förhållanden som bör inverka på arvodet inom varje kommun,

såsom kommunens allmänna struktur, kommunförvaltningens organisation

och arbetsformerna för kommunens styrelse. Även om jag har full förståelse

för dessa svårigheter synes det mig dock finnas rätt stora möjligheter att

utforma rekommendationer för kommuner av olika typ eller med skilda

former för sin förvaltning. Sådana rekommendationer kan i regel inte bli

direkt normerande för någon kommun men de torde utgöra värdefulla håll
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kiingl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

punkter när varje enskild kommun skall fastställa grunder för arvodena

till sina förtroendemän. Såsom svenska stadsförbundet framhållit bor vid

arvodessättningen hänsyn kunna tagas även till insatser som inte står i

direkt proportion till den tillsatta tiden.

Införandet av ATP har medfört att frågan om pensioner åt kommunala

förtroendemän i stor utsträckning löses utan att nuvarande möjligheter

för kommunerna att göra särskilda pensionsutfästelser behöver utnyttjas.

Sålunda är inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, till vilken

inkomst förtroendeniannaarvode hör, pensionsgrundande enligt TPL

om inkomsten uppgår till minst 500 kronor för år. För sådan inkomst betalas

pensionsavgiften av den försäkrade själv. TPL medger emelleitid

att inkomst av nu angivet slag anses som inkomst av anställning, nämligen

om den som utger ersättningen och den försäkrade träffar överenskommelse

därom, överenskommelsen medför att inkomsten blir pensionsgrundande

redan då den uppgår till 300 kronor och att pensionsavgiften betalas av den

som utger ersättningen. Kommunförbunden har rekommenderat kommunerna

att träffa sådana överenskommelser och kommunerna synes enligt

vad kommunalrättskommittén inhämtat allmänt ha följt rekommendationen.

Enligt kommittéförslaget skall det stå kommunerna fritt att antingen

träffa ifrågavarande överenskommelser och sålunda betala utgående pensionsavgifter

eller att gottgöra förtroendemännen de avgifter dessa påförts.

Förslaget har vid remissbehandlingen vunnit allmän anslutning. För egen

del finner jag också att kommunallagarna bör innehålla bestämmelser om

rätt för kommunerna att ingå överenskommelser om att förtroendemannaarvoden

skall anses som inkomst av anställning inom ATP. Något behov

av alternativet med gottgörelse till förtroendemän för påförda avgifter torde

inte föreligga.

Några särskilda kommunala åtgärder för att bereda pension åt dem som

är ATP-försäkrade synes mig i regel inte behövliga. Emellertid kan under

den närmaste framtiden vissa medborgare på grund av sm ålder inte alls

eller endast i begränsad utsträckning få allmän tilläggspension. I likhet med

kommittén och så gott som alla remissinstanserna finner jag det befogat att

kommunerna i dessa fall skall ha möjlighet att bereda förtroendeman skäliga

pensionsförmåner. Kommittén har grundligt övervägt i vilken form

sådana pensionsförmåner skall utgå och för sin del stannat för att möjlighet

liksom nu bör finnas för kommunerna alt göra särskilda pensionsutfästelser.

Förslaget, som biträdes av de flesta remissinstanserna, är också

enligt min mening den lämpligaste vägen att lösa denna fråga. Liksom ATP

bör dylika utfästelser — till skillnad från nuvarande praxis ■— kunna omfatta

jämväl förtidspension och familjepension. Såsom kommittén anfört

bör särskilda skäl alltjämt krävas för ett pensionsbeslut. Innebörden häri

får ses mot bakgrund av (let pensionsskydd som beredes förtroendemännen

genom ATP och avgörandet får träffas med hänsyn till förhållandena i det

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

individuella fallet. Pension till den som fullt ut kommer i åtnjutande av

pension enligt TPL torde bli aktuell endast i undantagsfall, såsom då förtroendemannen

därest han innehaft en tjänst med motsvarande arbetsuppgifter

skulle ha erhållit väsentligt högre pension än den som utgår enligt

TPL.

F. n. är endast uppdrag som ledamot av kommunens styrelse eller annan

kommunal nämnd eller beredning kvalificerande för erhållande av kommunal

förtroendemannapension. Viss hänsyn kan dock tagas även till andra

uppdrag. Enligt kommittéförslaget skall nu också fullmäktiguppdrag och

revisionsuppdrag kunna räknas som pensionsgrundande. I och för sig är

väl behovet av pensionsutfästelser beträffande dessa förtroendemän inte

så stort. Skulle det i något speciellt fall anses befogat att bevilja fullmäktig

eller revisor pension bör dock hinder inte föreligga för ett sådant beslut.

En självklar begränsning i rätten att bevilja pension måste emellertid vara

att förtroendemannen på grund av uppdraget eller uppdragen nedlagt ett

väsentligt mer omfattande arbete än förtroendemännen i gemen. Jag vill

också instämma i kommitténs förslag att den förutsättningen för pensionsbeslut

bibehålies att uppdragen skall ha innehafts en lång följd av år. De

uttalanden som härutinnan gjordes då möjligheten att bevilja pension infördes

(prop. 1950: 88 s. 76) finner jag alltfort vara bärkraftiga. Med hänsyn

till att förtidspension föreslås kunna utgå bör pensionsbeslut kunna

fattas så snart nyss angivna förutsättningar för att bevilja pension föreligger,

varvid pensionens slutliga storlek kan göras beroende av hur länge

förtroendemannen kommer att fullgöra uppdrag hos kommunen. Men jag

kan inte dela den i något remissyttrande framförda åsikt som innebär att

vissa förtroendeuppdrag bör kunna förbindas med pension. Sådana pensionsbeslut

bör inte heller i fortsättningen komma i fråga.

Av vad jag anfört torde framgå att jag förordar kommitténs förslag att

förtroendeman då särskilda skäl föreligger skall kunna få pension i form

av ålderspension, förtidspension och familjepension om han under en lång

följd av år på grund av uppdrag i kommunens tjänst utfört arbete av betydande

omfattning. Förslaget gillas av flertalet remissinstanser. Jag har

inte heller något att invända mot kommitténs förslag att upphäva underställningsskyldigheten

beträffande pensionsbesluten. Förslaget härom har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av alla länsstyrelser utom eu.

Enligt lagen om allmän sjukförsäkring kan endast den antagna årsinkomsten

av tjänst läggas till grund för placering i högre sjukpenningklass

än den första. Detta kan såsom påpekats i ett remissvar leda till att förtroendeman,

som på grund av sitt uppdrag förlorar anställningsinkomst, riskerar

att bli placerad i lägre sjukpenningklass än den han eljest skulle ha

tillhört. Enligt ett nyligen till lagrådet remitterat förslag till lag om allmän

försäkring skall emellertid även inkomst av annan förvärvsverksamhet,

vartill som förut sagts förtroendemannaarvodena hör, kunna läggas till

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

grund för placering i sjukpenningklass. Genomföres förslaget kommer hithörande

problem att få sin lösning såtillvida att storleken av sjukpenningen

kommer att påverkas jämväl av förtroendemannens inkomster av kommunala

uppdrag. Lagförslaget innebär ytterligare, att inkomst av annan

förvärvsverksamhet skall, liksom när det gäller ATP, anses som inkomst

av anställning därest den som utgivit ersättningen och den försäkrade är

ense därom samt motsvarande överenskommelse träffats i fråga om ersättningens

ställning i pensionshänseende. Jag föreslår att bestämmelserna i

kommunallagarna redan nu utformas så att hinder inte skall föreligga för

kommunerna att ingå överenskommelser som även avser sjukförsäkringen.

Vad jag hittills sagt har främst haft avseende på de borgerliga primärkommunerna.

De förordade bestämmelserna blir automatiskt gällande för

kommunalförbunden. Kommittén har föreslagit att motsvarande regler

skall införas även i LL och LFS utom vad gäller särskilda pensionsutfästelser,

vilka liksom f. n. inte skall kunna göras av landstingskommuner och

församlingar.

För landstingsmännen innebär förslaget den ändringen i förhållande till

gällande bestämmelser att rätten till traktamente och resekostnadsersättning

utbytes mot en möjlighet för landstinget att besluta om dylika ersättningar.

I realiteten torde ändringen sakna betydelse och förslaget har inte

heller väckt gensaga från svenska landstingsförbundet eller de landstingskommuner

som avgivit yttrande däröver. För min del har jag ingen invändning

mot förslaget.

Från såväl landstingskommunernas som församlingarnas sida har man

emellertid påyrkat att möjlighet öppnas även för dessa kommuner att göra

särskilda pensionsutfästelser. Behovet härav torde såsom kommunalrättskommittén

påvisat vara väsentligt mindre i dessa kommuner än i de borgerliga

primärkommunerna. Därtill kommer att särskilda pensionsutfästelser

över huvud taget torde bli aktuella främst under en övergångstid, innan

ATP blivit fullt utbyggd. Att samtidigt som utrymmet för särskilda pensionsutfästelser

begränsas eller helt försvinner införa möjlighet att göra

sådana där detta hittills inte kunnat ske har kommittén funnit opåkallat.

Då det gäller församlingarna delar jag denna uppfattning, som också

kommit till uttryck i församlingsstyrelsekommitténs betänkande med förslag

till församlingsstyrelselag (SOU 1957: 15 s. 312). Församlingarna har

ett förhållandevis snävt avgränsat verksamhetsområde, och den inledningsvis

skisserade utvecklingen inom de borgerliga kommunerna synes inte ha

motsvarighet inom församlingarna. Däremot torde elt visst behov att kunna

göra pensionsutfästelser framdeles kunna göra sig gällande inom landstingskommunerna.

Härvid vill jag särskilt peka på den kraftiga expansion

som skett av landstingens verksamhet och som av allt all döma inte kommer

att avstanna inom (len tid som i dag kan överblickas. Även om således pensionsutfästelser

f. n. kau anses motiverade endast i något enstaka undan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

°8 Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

tagsfall i landstingskommunerna förordar jag för min del att dessa får

samma rätt att göra pensionsutfästelser som de borgerliga primärkommunerna.

Genomföres de förslag jag förordat i det föregående krävs vissa ändringar

aven i andra författningar än de egentliga kommunaliagarna.

Enligt taxeringsförordningen samt lagen om vägnämnder och länsvägnämnder

kan ersättningar utgå till kommunala ledamöter i taxeringsnämnder

och kommunala ombud för val av ledamöter i vägnämnd i form av

dagtraktamente, ersättning för särskild resdag och resekostnadsersättning

enligt vad som sägs i kommunallagen om sådan gottgörelse till ledamöter i

kommunala nämnder. Ersättningsformerna dagtraktamente och resdagsersattning

är f.n. avsedda att lämna gottgörelse för bl. a. mistad inkomst och

i viss män arbetsinsatsen. De synes därför i huvudsak motsvara förslagets

ersättningsformer arvode och traktamente. Jag föreslår därför att ersättning

i ifrågavarande fall skall få utgå med arvode, traktamente och resekostnadsersattning

enligt vad som sägs i kommunallagen. Enligt taxeringsförordningen

utser landstingskommuns förvaltningsutskott ledamöter i särskild

taxeringsnämnd. Dessa har nu rätt till traktamente och resekostnadsersättning

enligt samma grunder som landstingsinän. Motsvarande gäller i princip

envar röstberättigad som deltar i hushållningssällskaps sammanträde

ävensom ledamot och suppleant i hushållningssällskaps förvaltningsutskott

eller av utskottet tillsatt nämnd samt sällskapets revisor och revisorssuppleant.

Anpassas som jag förordat ersättningsbestämmelserna i LL till motsvarande

stadganden i KL bör en anpassning ske även i dessa fall.

II. Rätt för kommuner att utan underställning upptaga

vissa bottenlån

Kommunernas möjligheter att upptaga lån och ingå borgen har alltid

vant begränsade. I vidsträckt omfattning har beslut i dessa hänseenden

skolat underställas Kungl. Maj :ts prövning. I samband med införandet 1953

av KL skedde emellertid en uppmjukning av dessa bestämmelser då det

galler bostadsbyggandet. Numera får kommun enligt 59 § KL och 63 § KLS

i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer utan medgivande

upptaga lån som beviljats kommunen av statlig myndighet samt

åtaga sig ansvarighet gentemot staten för lån av statsmedel som beviljats

annan an kommunen ävensom borgensansvar för lån åt bostadsföretag som

godkänts för statlig belåning. Närmare bestämmelser meddelas i kungörelsen

den 28 november 1958 (nr 557) med vissa bestämmelser angående kommuns

upptagande av lån m. m. Enligt denna får kommun utan tillstånd dels

upptaga vissa lån som beviljats kommunen av bostadsstyrelsen eller läns
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

bostadsnämnd, dels åtaga sig ansvarighet gentemot staten för vissa lån av

statsmedel på bostadsbyggnadsområdet vilka beviljats annan än kommunen

och dels ikläda sig borgen åt bostadsföretag, till vilket utgår statligt

lån, för såväl byggnadskreditiv som sekundärlån. Dessa bestämmelser får

ses mot bakgrund av att den tidigare förekommande prövningen från Kungl.

Maj :ts sida härvidlag var av väsentligen formell natur. En lindring av

underställningsplikten, som skulle medföra fördelar både för de statliga

myndigheterna och kommunerna, ansågs därför icke medföra några påtagliga

olägenheter.

Något undantagande från underställningsplikten beträffande de egentliga

bottenlånen för bostadsbyggandet gjordes däremot icke. I förarbetena

till 1953 års lagstiftning synes man i allmänhet icke ha gått in på frågan

härom (prop. 1953: 98, KU 10, Rskr 186).

Bostadspolitiska organisationskommittén har i sitt betänkande lagt fram

förslag av innebörd, att kommunerna vid bostadsbyggande i egen regi, d. v. s.

utan anlitande av stiftelse- eller bolagsform, skall få rätt att utan Kungl.

Maj :ts medgivande i varje särskilt fall upptaga bottenlån för sådana byggnadsobjekt

för vilka statliga lån beviljats kommunerna av bostadslånemyndigheterna.

Förslaget har gillats av remissmyndigheterna. Sålunda har tillstyrkande

yttranden avgivits av bl. a. svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt

Jämtlands län, Stockholms förorters samarbetsnämnd och Göteborgs förorters

förbund. Bostadsstyrelsen har inte haft någon erinran mot förslaget.

Förslaget har omnämnts i årets statsverksproposition (Bil. 7 s. 167, 180,

198), där frågan emellertid med hänsyn till att den kräver ändringar i kommunallagarna

inte tagits upp till närmare behandling.

De föreslagna ändringarna skulle komma att få aktualitet beträffande

sådana objekt som statligt belånade flerfamiljshus, pensionärshem, egnahem

och kollektiva tvätterier. Enligt vad jag inhämtat uppgick antalet av

Kungl. Maj :t avgjorda ärenden rörande bottenlån för dessa ändamål under

år 1961 till 76, representerande ett belopp av tillhopa omkring 16 milj.

kronor. I samtliga fallen meddelades bifallsbeslut. Endast i 14 av dessa fall

vidtogs mindre justeringar i begärda belopp, i allmänhet beroende på en

anpassning av beloppen till undre gränsen för de statliga lånen. I Kungl.

Maj :ts beslut har liksom i andra lånemedgivanden amorteringsskyldighet

föreskrivits och återbetalningstiden har satts till högst 30 år.

Dessa uppgifter synes mig klart ge vid handen att eu individuell prövning

av frågan om låncmedgivande inte längre erfordras utan kan ersättas

med generella bestämmelser rörande amorteringstid och lånegränser. Jag

vill därför liksom organisationskommittén och remissorganen förorda att

den i 59 § KL och 63 § KLS stadgade underställningsfrihetcn vidgas till att

omfatta jämväl upptagande av lån för sådana byggnadsobjekt, vilka godkänts

för statlig belåning. Skäl alt härvid inbegripa municipalsamhällen,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

kommunalförbund, landstingskommuner eller församlingar föreligger enligt

min mening inte.

Den närmare omfattningen av och villkoren för ifrågavarande underställningsfria

lånerätt torde få intagas i den inledningsvis nämnda kungörelsen

den 28 november 1958.

III. Ordningen för inkallande till tjänstgöring av suppleanter i

Stockholms stads nämnder

Jämlikt 31 § andra stycket KLS skall stadsfullmäktige vid val av suppleanter

i stadskollegiet, såvida valet inte sker proportionellt, bestämma den

ordning i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring. I 38 § sägs

att suppleanterna i stadskollegiet bör i den vid valet bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot

eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot

som inte utsetts vid proportionellt val. På grund av hänvisningar i

47 och 51 §§ KLS skall nyss angivna bestämmelser ifråga om suppleanter

i stadskollegiet äga motsvarande tillämpning beträffande suppleanter i

drätselnämnden och övriga nämnder.

I den före ikraftträdandet den 1 januari 1958 av KLS gällande lagen om

kommunalstyrelse i Stockholm var frågan om ordningen för suppleanters

inkallande till tjänstgöring inte närmare reglerad. Beträffande suppleant

i stadskollegiet stadgades endast att då ledamot av stadskollegiet anmält

förfall ersättare skulle kallas att tjänstgöra vid kollegiets sammanträde.

Införandet av nuvarande stadganden i ämnet var inte föremål för närmare

diskussion under förarbetena till KLS. Anledning till att stadgandena infördes

torde ha varit det allmänna önskemålet att i möjligaste mån nå

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i KL.

I sin inledningsvis omnämnda framställning har stadsfullmäktige i Stockholm

anfört, att det nuvarande systemet att bestämma ordningen för suppleanternas

inkallande måste betecknas som onödigt omständligt i en stad

av Stockholms storlek, där det finns ett stort antal nämnder. Till belysning

härav nämnes att antalet av stadsfullmäktige utsedda suppleanter

i stadens nämnder uppgår till cirka 220. För de allra flesta av dessa måste

stadsfullmäktige enligt KLS årligen fatta beslut om i vilken ordning de

skall inkallas till tjänstgöring. Att dessa beslut måste fattas årligen fastän

mandattiden i regel är två år beror på att successiv förnyelse tillämpas med

val varje år av halva antalet ledamöter och suppleanter. Varje ändring beträffande

suppleanterna påkallar därvid omprövning av ordningen för samtliga

suppleanters tjänstgöring. Detsamma gäller vid de ofta förekommande

fyllnadsvalen. Ett medgivande för Stockholms del att bibehålla tidigare

tillämpat system, innebärande alt stadsfullmäktige bemyndigar nämnder
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

na att enligt av fullmäktige angivna grunder bestämma ordningen för suppleanternas

inkallande, anses därför starkt motiverat. Stadsfullmäktige hemställer

därför om sådana ändringar i KLS att suppleanter skall inkallas

till tjänstgöring i den vid valet bestämda ordningen eller enligt grunder

som stadsfullmäktige bestämmer.

I remissyttrandena har framställningen tillstyrkts. Därvid har kammarkollegiet

förklarat, att det med hänsyn till de av fullmäktige framhållna

särskilda omständigheter som i förevarande hänseende föreligger i Stockholm

finner hinder inte böra möta mot en reglering för Stockholms vidkommande

som avviker från motsvarande reglering i den allmänna kommunallagen.

För egen del kan jag ansluta mig till denna mening. Jag föreslår därför

att sådana ändringar vidtages i 31 och 38 §§ KLS att stadsfullmäktige må

överlåta åt stadskollegiet att, då val av suppleanter inte sker proportionellt,

bestämma ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring, varvid

fullmäktige må kunna föreskriva allmänna grunder för hur ordningen

skall bestämmas. På grund av hänvisningarna i 47 och 51 §§ KLS kommer

motsvarande att gälla ordningen för att till tjänstgöring inkalla suppleanter

i drätselnämnden och stadens övriga nämnder.

IV. Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom inrikesdepartementet

upprättats förslag till 1) lag om ändring i kommunallagen

den 18 december 1953 (nr 753); 2) lag om ändring i kommunallagen

för Stockholm den 1 mars 1957 (nr 50); 3) lag om ändring i landstingslagen

den 14 maj 1954 (nr 319); 4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961

(nr 436) om församlingsstyrelse; 5) förordning om ändrad lydelse av 130 §

taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623); samt 6) lag angående

ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436) om vägnämnder och

länsvägnämnder. Förslagen till ändringar av kommunallagarnas ersättningsbestämmelser

ansluter sig i stort sett till vad kommunalrättskommittén föreslagit.

Jag övergår nu till att lämna en specialmotivering till dessa förslag.

Under KL behandlas härvid frågor som är gemensamma för alla kommunallagarna.

Kommunallagen

Bestämmelserna om ersättning till kommunala förtroendemän finnes i 28

och 46 §§ KL. Härtill kommer den i 63 § lämnade hänvisningen till 46 § 1

och 2 mom. beträffande ersättning till revisor samt stadgandet om underställning

av pcnsionsbeslut i 75 §. I 59 § gives reglerna om kommuns rätt

att bl. a. upptaga lån av statsmedel.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1962

28 §.

Med hänsyn till att alla förtroendemän i kommunen enligt vad jag förordat

i den allmänna motiveringen skall kunna få ersättning efter samma

principer liar huvudbestämmelserna upptagits i denna paragraf, till vilken

hänvisning lämnas i 46 och 63 §§.

I 1 mom. regleras kommuns rätt att ersätta fullmäktig kostnader som

föranletts av uppdraget och arbete som är förenat med uppdraget. Av stadgandets

formulering torde framgå att kommunen har frihet att bestämma

såväl om ersättning över huvud skall utgå som vilka grunder som skall tilllämpas

för de olika ersättningsformerna.

Eftersom ersättning för kostnader självfallet bör utgå i första hand har

reglerna därom intagits i momentets första stycke. Vid fastställande av

skälig ersättning kan ledning erhållas av vad som är vedertaget på andra

områden beträffande de skilda ersättningsformerna liksom av de normalreglementen

som kommunförbunden torde komma att utforma. Dessa ersättningsformer

bör givetvis inte användas för utfyllnad av den ersättning

som enligt förslaget bör utgå i form av arvode. Ersättning kan lämnas mot

räkning från förtroendemannen, men i många fall torde det vara praktiskt,

att ersättningen utgår med fasta schablonbelopp och efter ett förenklat

utbetalningsförfarande. När fråga är om utgifter för representation,

skrivhjälp, telefon och dylikt synes ofta ersättning med visst årligt belopp

vara att föredraga.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen skall arvodet inte bestämmas

efter inkomstbortfall i vidare mån än att arvodet bör avpassas så att

det täcker det genomsnittliga inkomstbortfallet. I de flesta fall torde detta

inte vara av den storleksordning att det behöver påverka arvodesbesluten.

Att arvodet skall anpassas efter göromålens omfattning och art medför

bl. a., såsom kommunalrättskommittén framhållit, att högre arvode kan

utgå till fullmäktiges ordförande än till andra fullmäktige. Anpassningen

efter den tid som åtgår för uppdraget har avseende särskilt på fullmäktig

som bor så långt från sammanträdeslokalen att han får sätta till väsentligt

mer tid än andra fullmäktige. Med de här angivna undantagen bör arvode

i allmänhet utgå med lika stora belopp för alla fullmäktige. Arvode per

sammanträde torde i allmänhet vara den lämpligaste ersättningsformen.

Såsom överståthållarämbetet påpekat bör årsarvoden fastställas endast då

arbetsinsatsen enligt vunnen erfarenhet är tämligen konstant från år till år.

Arvodesbeslutens giltighet i tiden har inte reglerats; besluten skall gälla

till dess de ersätts med nya beslut. Liksom f. n. bör ett nytt beslut inte medföra

minskning av ersättning som belöper på tiden före beslutets fattande.

Bestämmelsen i 2 mom. första stycket anknyter till vad jag förut sagt

om de kommunala arvodenas ställning med hänsyn till ATP. Ordalydelsen

syftar till att för framtiden möjliggöra liknande arrangemang i fråga om

andra sociala försäkringar, exempelvis sjukförsäkringen.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

2 inom. andra stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 46 § 3 mom. Bestämmelsen

har utförligt kommenterats i den allmänna motiveringen. Som

där understrukits får stadgandet sin största betydelse under en övergångstid,

innan ATP bereder alla åldersklasser fullt pensionsskydd. Utfästelser

torde bli aktuella främst i fråga om fullmäktige som i andra kommunala

förtroendeuppdrag än fullmäktiguppdrag gjort insatser för kommunen.

Uppdraget som fullmäktiges ordförande synes dock någon gång ensamt kunna

fylla förutsättningarna för särskild pensionsutfästelse. I övrigt kan liksom

hittills hänsyn tagas till fullmäktiguppdrag, när det gäller pension till förtroendemän

som innehar andra förtroendeuppdrag. Villkoret att arbetet

skall ha varit av betydande omfattning ger kommunen större frihet vid bedömningen

än motsvarande villkor i nuvarande regler. Det skall dock vara

fråga om en kontinuerlig arbetsinsats, som inte kunnat utföras endast på

fritid. Någon ändring i nuvarande normer för den tid förtroendemannen

innehaft ett eller flera uppdrag av denna omfattning är inte avsedd. Med

hänsyn till nuvarande praxis i fråga om pensionsutfästelser har uttryckligen

sagts att även förtidspension och familjepension kan komma ifråga.

Föreskriften om underställning av pensionsbeslut har utgått.

I anslutning till 3 mom. vill jag med anledning av påpekanden i en del

remissyttranden framhålla, att suppleant, som tjänstgör i stället för ledamot,

givetvis bör få ersättning efter samma grunder som ordinarie ledamöter,

varvid arvode per sammanträde bör bestämmas därest ordinarie ledamöter

åtnjuter årsarvoden. Bestämmelsen i 3 mom. avser endast supppleant

som är närvarande vid sammanträde utan att därvid ersätta ordinarie ledamot.

Det säger sig självt att suppleant som inte ens är närvarande inte

skall ha ersättning. Arvode till närvarande suppleant, som inte tjänstgör

som ledamot, kan vara lägre än arvode till ledamöter.

46 §.

Paragrafen innehåller i 1 mom. endast en hänvisning till bestämmelserna

i 28 §. Såväl ersättning till betungade förtroendemän som gottgörelse

för uppdrag utom kommunen kan regleras enligt de allmänna bestämmelserna

i 28 § 1 mom. För uppdrag utom kommunen kan särskilda

normer fastställas om det anses påkallat. 2 mom. motsvarar nuvarande

46 § 4 mom.

59 §.

I enlighet med vad jag förut förordat har i första stycket gjorts det tilllägg

att kommun får i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer

upptaga lån för bostadsbyggnadsförctag, som godkänts för statlig belåning.

Med bostadsbyggnadsförctag avses ett byggnadsprojekt. Med hänsyn

härtill har i andra stycket ordet bostadsföretag, som oftast torde ha

annan betydelse, utbytts mot bostadsbyggnadsförctag.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

63 §.

Den tidigare hänvisningen till 46 § har utbytts mot en hänvisning till de

fullständiga bestämmelserna i 28 § 1 och 2 mom. Beslut om pension åt revisor

torde bli aktuellt endast i de sällsynta fall då en revisor tidigare under

en följd av år haft betungande förtroendeuppdrag som ordförande i eller

ledamot av kommunens styrelse eller annan kommunal nämnd.

75 §.

Paragrafen har ändrats med hänsyn till förslaget att pensionsbeslut ej

längre skall underställas länsstyrelsens prövning.

Kommunallagen för Stockholm

Beträffande ändringarna i 29, 53, 67 och 79 §§ hänvisas till vad jag anfört

i anslutning till motsvarande ändringar i KL. Härutöver må beträffande

29 och 53 §§ anmärkas följande.

KLS innehåller f. n. inte bestämmelser om ersättning för särskild resdag.

Med hänsyn till att många förtroendemän även i Stockholm bor långt

från sammanträdeslokalen har på förslag av kommunalrättskommittén,

vilket förslag vunnit anslutning av stadsfullmäktige i Stockholm, införts

möjlighet att tillerkänna förtroendemännen traktamente. Nuvarande rätt

för stadskollegiets ordförande till årsarvode har bibehållits. Samma rätt

föreslås tillkomma även stadskollegiets vice ordförande som redan nu regelmässigt

åtnjuter sådant arvode. Såsom överståthållarämbetet framhållit

bör ersättning i förevarande ordning inte utgå till borgarråd, som tillika är

stadsfullmäktig.

Ändringarna i 31 och 38 §§ har jag uttömmande kommenterat i den allmänna

motiveringen. Ändringen i 63 § motsvarar ändringen i 59 § KL.

Landstingslagen

I fråga om bestämmelsernas innebörd hänvisas till vad som anförts i anslutning

till motsvarande bestämmelser i KL. Särskilt må erinras om att

jag i motsats till kommittén ansett särskilda pensionsutfästelser kunna

göras även av landstingskommun. Härutöver må följande nämnas i anslutning

till förslaget.

39 §.

I enlighet med vad jag förut uttalat föreslås att Iandstingsmän inte längre

skall ha rätt till ersättning. Föreskriften om ersättning för utgifter är ny.

Den torde behöva tillämpas endast i undantagsfall. Vidare har jag i enlighet

med kommunalrättskommitténs av remissinstanserna godtagna förslag

funnit det omotiverat att bibehålla nuvarande stadgande om verkan i er
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1962

55 §.

De föreslagna allmänna principerna för förtroendemannaersättningar gör

det omotiverat att behålla nuvarande stadgande att traktamente och resekostnadsersättning

till ledamot av förvaltningsutskottet och utsedd ledamot

av annan nämnd ej må överstiga motsvarande ersättning för landstingsman.

Lagen om församlingsstyrelse

Ändringsförslagen motsvarar i stort sett föreslagna ändringar av ersättningsbestämmelserna

i KL utom i fråga om särskilda pensionsutfästelser,

som liksom f. n. inte skall kunna göras av församlingarna. På grund av

hänvisningsbestämmelser blir ersättningsreglerna gällande även för fullmäktige

i kyrklig samfällighet (33 §), församlingsdelegerade (41 §), Stockholms

kyrkliga samfällighets kyrkoråd och nämnder (62 §), annan samfällighets

kyrkoråd och nämnder (63 §) samt revisorer (77 §).

31 §.

Kyrkofullmäktige torde som kommittén framhållit endast i de stora

församlingarna och kyrkliga samfälligheterna ha så betydande arbetsbörda

att det framstår som befogat att utge arvode till fullmäktige i gemen. De

föreslagna bestämmelserna hindrar inte att ordföranden tillerkännes särskilt

arvode.

38 §.

Ersättning till kyrkostämmans ordförande, som enligt förslaget kan erhålla

alla ersättningar som nämnes i 31 § 1 mom., och till ledamot av

kyrkostämmas beredning beslutes av kyrkostämman.

59 §.

Såsom påpekats i ett flertal remissyttranden finns inte anledning att nu

ändra den genom införandet av den nya församlingsstyrelselagen tillkomna

möjligheten för församlingen att besluta om arvode åt kyrkorådets ordförande

även då denne inte är vald ledamot av kyrkorådet.

Författningarnas ikraftträdande

Ändringarna i lagen om församlingsstyrelse torde böra träda i kraft den

1 januari 1963 och övriga författningsändringar den 1 juli 1962.

till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 71

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1962

V. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga förut omnämnda,

inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753);

2) lag om ändring i kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957

(nr 50);

3) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319);

4) lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstgrelse;
5)

förordning om ändrad hjdelse av 130 § taxering sförordningen den 23

november 1956 (nr 623); samt

6) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 juni 1943 (nr 436)

om vägnämnder och länsvägnämnder.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Börje Alpsten

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62

201369

Doktrin (1)

  1. Anders Olsson, Borgerlig primärkommuns lånerätt, FT 1975 nr 2 s. 61, på s. 75 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1962:159 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts yr oposition, nr TI, med förslag till lag om ändring i kommunallagen den 18 december 1953 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1975 s. 61 Anders Olsson, Borgerlig primärkommuns lånerätt s. 75 i texten