Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.''

1962-03-02 · 26 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:92, Med förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.''

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

1

Nr 92

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration

m. m.'', given Stockholms slott den 2 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration

m. m.

GUSTAF ADOLF

Rune Hermansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen framlägges förslag till lag med bestämmelser om

straff för personer som lämnar oriktiga uppgifter i vissa deklarationer och

andra ursprungsbevis, som enligt EFTA-konventionen kräves såsom bevis

för att en vara uppfyller stadgade förutsättningar för den inom frihandelssammanslutningen

överenskomna tullättnaden.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 92

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Förslag

till

lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §>

Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myndighet

inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åberopas

till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i

konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,

uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att vid införsel av varan

i annan stat än Sverige inom sammanslutningens område leda till frihet från

tull eller annan motsvarande avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages,

dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla

om den som tillhandahållit den åberopade handlingen med vetskap om att

den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brott som nu sagts grovt, skall dömas

till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första stycket sägs, dömes

till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till straff dömas.

2 §•

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff.

3 §-

Vad i 13 § samt 24 § första stycket första punkten och andra stycket lagen

5straff för varusmuggling är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om brott som avses i denna lag.

4 S
Brott

som avses i denna lag må ej åtalas av åklagare med mindre generaltullstyrelsen

anmäler det till åtal.

5 §•

Konungen meddelar de närmare föreskrifter som må erfordras om förundersökning

rörande brott mot denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

3

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

9 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga rörande lagstiftning

om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. och anför

därvid följande.

Inledning

Enligt konventionen den 4 januari 1960 angående upprättandet av Europeiska

frihandelssammanslutningen, EFTA-konventionen, har Sverige i likhet

med övriga medlemsstater åtagit sig att införa lagstiftning med bestämmelser

om straff för den som lämnar oriktiga uppgifter i sådana ursprungsbevis,

som avses i konventionen. I samband med konventionens ikraftträdande

utfärdades provisoriska straffbestämmelser. Samtidigt uppdrogs åt

en inom handelsdepartementet tillkallad sakkunnig, tingsdomaren Stig

Jungefors, att utarbeta förslag till erforderliga bestämmelser. Utredningsmannen

har i en den 23 januari 1961 dagtecknad promemoria (stencilerad)

framlagt förslag i ämnet. Vid promemorian fogat förslag till lag om straff

i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. torde få hiläggas detta

protokoll (Bilaga B).

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,

Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, generaltullstyrelsen, kommerskollegium,

statens liandelslicensnämnd, Sveriges industriförbund, Sveriges

grossistförbund, Sveriges allmänna exportförening och handelskamrarnas

nämnd.

Sedan ärendet varit föremål för övervägande i handelsdepartementet anhåller

jag nu att få upptaga denna fråga till behandling.

It intrång till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 92

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Den 1 april 1960 ratificerade Sverige den i Stockholm den 4 januari samma

år undertecknade EFTA-konventionen (Sveriges överenskommelser med

främmande makter 1960: 1). Sedan konventionen ratificerats jämväl av

Danmark, Norge, Portugal, Schweiz, Storbritannien och Österrike har densamma

i enlighet med bestämmelserna i artikel 40 trätt i kraft den 3 maj

1960 (prop. 1960:25; UU 2; Rskr 140).

Europeiska frihandelssammanslutningen har till syfte bl. a.,

att inom sammanslutningens område och inom varje medlemsstat främja

en jämn ekonomisk expansion,

att säkerställa, att handeln mellan medlemsstaterna äger rum under sunda

konkurrensförhållanden, att undvika väsentliga skiljaktigheter mellan

medlemsstaterna i fråga om de villkor på vilka de kan erhålla tillgång till

råvaror, som produceras inom sammanslutningens område,

samt att bidraga till en harmonisk utveckling och expansion av världshandeln

och till en gradvis avveckling av hindren för denna (artikel 2).

Sammanslutningens organ utgöres av ett råd samt de övriga organ, som

rådet kan komma att inrätta (artikel 1 punkt 4).

Enligt EFTA-konventionen (artiklarna 3 och 4) skall medlemsstaterna under

eu övergångsperiod successivt sänka och slutligen helt avskaffa sina

tullar och andra avgifter med motsvarande verkan på industrivaror, som

importeras från annan stat inom frihandelsområdet, under förutsättning att

varorna har sitt ursprung inom detta — s. k. områdesursprung. Med industrivaror

förstås därvid alla varor utom vissa jordbruksvaror och fiskeprodukter.

Dessa senare omfattas ej av tullavvecklingen. Kravet på områdesursprung

föranledes därav, att varje enskild medlemsstat bibehåller sin individuella

tullnivå gentemot tredje land. Genom kravet på områdesursprung

förhindras, att tullarna i en medlemsstat med högre yttre tullnivå kringgås

därigenom att varor transiteras genom annan medlemsstat med lägre tullar.

Enligt EFTA-konventionen skall varor, för vilka lättnader i tullhänseende

skall äga åtnjutas — s. k. områdesbehandling i tullhänseende — uppfylla

vissa förutsättningar med avseende å ursprung och försändning. Sålunda

skall varor anses berättigade till områdesbehandling i tullhänseende, om de

avsänts till den importerande medlemsstatens område från annan medlemsstats

område och har områdesursprung enligt vissa kriterier (artikel 4 punkt

1). Bestämmelserna om avsändning innebär, att varorna skall ha avsänts

direkt till bestämmelselandet och att de ej skall exempelvis lagras i ett annat

land. Hinder möter givetvis inte mot transitering av varorna genom ett sådant

land och ej heller mot en av transporttekniska skäl betingad lagring

därstädes. Hithörande bestämmelser har tillkommit för att minska risken

av att varor, som bearbetats på sätt som utesluter områdesbehandling, får

sådan behandling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Vad beträffar kriterierna på områdesursprung skall varor som helt härrör

från sammanslutningens område anses ha sådant ursprung. Detsamma

gäller också varor, vilka producerats inom området och beträffande vilka

värdet av det material som utifrån importerats till området eller är av obestämt

ursprung och som använts i något led vid varornas produktion ej överstiger

50 procent av varornas exportpris (procentkriteriet). Detta kriterium

är —• bortsett från vissa gummivaror och större delen av textilområdet —

alltid tillämpligt. Vid sidan av procentkriteriet har uppställts ett i huvudsak

alternativt kriterium (bearbetningskriteriet), vilket innebär, att även sådana

varor skall anses ha ursprung inom området som producerats där

genom viss i särskilda till konventionen fogade listor (s. k. bearbetningslistor)

närmare angiven bearbetning. Den producent eller exportör som vill

komma i åtnjutande av de förmåner i tullhänseende som öppnas genom den

successiva avvecklingen av tullarna medlemsstaterna emellan har, med vissa

undantag, frihet att själv bestämma vilket kriterium han vill åberopa.

Reglerna rörande områdesursprung såsom förutsättning för åtnjutande

av lättnader i tullhänseende har nödvändiggjort särskilda bestämmelser

bl. a. om den bevisning som skall förebringas till styrkande av att varor har

dylikt ursprung. Dessa bestämmelser har intagits i en till konventionen

fogad bilaga B. Enligt regel 8 i denna bilaga skall en begäran, att varor skall

anses berättigade till oinrådesbehandling i tullhänseende, åtföljas av vederbörliga

skriftliga bevis om ursprung och försändning. Ursprungsbeviset kan

bestå av en ursprungsdeklaration avgiven av den siste producenten av varorna

inom området jämte en kompletterande deklaration av exportören i

de fall då producenten icke själv svarar för exporten. Beviset kan också bestå

av ett ursprungscertifikat utfärdat av en statlig myndighet eller därtill

auktoriserat organ, som är utsett av den exporterande medlemsstaten

och anmält till övriga medlemsstater, jämte en kompletterande deklaration

av exportören av varorna. Deklarationer, certifikat och kompletterande

deklarationer skall avges på särskilda formulär. Härjämte ger konventionen

rådet möjligheter att för särskilda kategorier av varor eller försändelser

föreskriva, att ursprungsbevis kan lämnas i annan form. Dylika föreskrifter

har meddelats bl. a. beträffande reservdelar samt för varusändningar med

visst lägre värde.

Tullmyndigheterna i respektive länder har att i samband med tullbehandlingen

vid införseln kontrollera riktigheten av uppgifterna i ursprungsbevis.

Särskilda föreskrifter har meddelats rörande denna kontroll. Bl. a.

kan importerande medlemsstat, om så visar sig erforderligt, kräva ytterligare

bevisning till styrkandet av riktigheten av ursprungsdeklaration eller

ursprungscertifikat (Bilaga B regel 9).

Medlemsstaterna har såsom tidigare berörts åtagit sig att införa lagstiftning

med erforderliga bestämmelser om straff för personer, som till stöd

för en framställning om oinrådesbehandling i tullhänseende tillhandahåller

en i något väsentligt hänseende oriktig handling. Bestämmelserna härom, vilka

återfinns i regel 10 i bilaga B, är av följande lydelse.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

1. Envar medlemsstat åtager sig att införa lagstiftning med erforderliga

bestämmelser om straff för personer, som — till stöd för en begäran i en

annan medlemsstat, att varor skola anses berättigade till områdesbehandling

i tullhänseende — inom dess område tillhandahålla en i något väsentligt

hänseende oriktig handling eller föranleda att sådan handling tillhandahålles.

De straff, som kunna ifrågakomma, skola motsvara dem som tillämpas

då oriktiga uppgifter lämnas för tullbeläggning av importvaror.

2. En medlemsstat må handlägga ärende angående överträdelse utanför

domstol, om behandlingen av överträdelsen anses lämpligare kunna ske genom

administrativt strafföreläggande eller liknande administrativt förfarande.

3. En medlemsstat skall icke vara skyldig att inleda eller fortsätta rättegång

eller annat förfarande enligt moment 2 i denna regel,

a) om det icke påyrkats av den importerande medlemsstat, till vilken

den på oriktiga uppgifter grundade framställningen gjorts; eller

b) om med hänsyn till den tillgängliga bevisningen, det rättsliga eller

administrativa förfarandet icke framstår såsom berättigat.

Angående det sätt på vilket föreliggande lagstiftningsfråga lösts i vissa

av de övriga medlemsstaterna må anmärkas följande.

I Norge har hithörande bestämmelser intagits i lov om tollvesendet den 22

juni 1928. Enligt § 168 i tolloven straffas den med böter eller fengsel upp

till tre månader, som »her i landet» utfärdar eller låter utfärda ett oriktigt

ursprungsbevis eller annat oriktigt legitimationsdokument angående en varas

ursprung när dokumentet avser att tjäna som bevis vid förtullning av

varor i annat land. Förverkandepåföljd torde ej kunna ifrågakomma.

Jämväl i Danmark har den förevarande lagstiftningsfrågan lösts genom

att i toldloven den 28 januari 1959 intagits vissa kompletterande bestämmelser.

Bestämmelserna innebär, att den som utfärdar ett i något väsentligt

hänseende oriktigt dokument som här avses straffas med böter, hsefte

eller faengsel upp till sex månader. Bestämmelser om förverkande saknas såväl

vid brottsliga förfaranden som nu avses som vid brott mot smuggellagstiftningen

överhuvud.

Enligt den engelska lagstiftningen bestraffas här avsedda förfaranden

med tillämpning av bestämmelserna i den allmänna smuggellagstiftningen,

som är intagna i Customs and Excise Act av den 1 augusti 1952. Brottsbeskrivningen

torde avse oriktiga uppgifter endast i skriftliga handlingar

(»any document»). Straffet är böter eller frihetsstraff upp till två år, varjämte

förverkande kan ifrågakomma. År brottet av lindrigare beskaffenhet

ådömes endast böter.

Enligt den schweiziska lagstiftningen skall förevarande överträdelser bestraffas

med tillämpning av vissa bestämmelser i tullagen den 1 oktober

1925. Straffet är böter eller vid försvårande omständigheter frihetsstraff.

Förverkandepåföljd synes ej ifrågakomma. Lagföring sker endast om det

påkallats av annat EFTA-land.

Åtagandet i konventionen att införa erforderliga straffbestämmelser har

såsom redan antytts för vårt lands vidkommande föranlett utfärdandet av

vissa provisoriska bestämmelser. Dessa är intagna i 8 § kungörelsen den 13

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 92 år 1962

maj 1960 (nr 199) om ursprungsbevis enligt konventionen angående upprättandet

av Europeiska frihandelssammanslutningen, ändrad genom kungörelse

den 16 december 1960 (nr 725). Den som uppsåtligen eller av grov

oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i ursprungsdeklaration eller därmed

jämställda handlingar straffas enligt nämnda paragraf med dagsböter eller

fängelse. Anmälan av generaltullstyrelsen uppställes sasom villkor för åtal.

— Ursprungseertifikat utfärdas enligt sagda kungörelse av auktoriserad handelskammare

eller, om handelskammare avböjer att utfärda certifikat eller

eljest särskilda skäl föreligger, av distriktstullanstalt. Den som önskar certifikat

har att inge ursprungsdeklaration till handelskammaren eller distrikts

tullanstalten.

Jag övergår härefter till en redogörelse för lagförslaget, därvid vissa allmänna

synpunkter redovisas i anslutning till 1 §.

Lagförslaget

1 §.

Utredningsmannen. Utredningsmannen framhåller inledningsvis att åtagandet

i EFTA-konventionen kräver vissa lagstiftningsåtgärder. Den lagstiftning

som torde bli erforderlig avser bestämmelser om påföljder för den

som i sådana handlingar om varors ursprung eller försändning, varom här

är fråga, lämnat oriktiga uppgifter med påföljd att varorna kan komma att

införas till annan konventionsstat än Sverige under åtnjutande av den tullfrihet

eller tullnedsättning som gäller mellan medlemsstaterna. Införes däremot

varor till Sverige under åberopande av oriktiga uppgifter i angivet hänseende

föreligger sådant vilseledande som avses i 1 § andra punkten lagen

den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling och gärningen blir att bestraffa

med tillämpning av denna lag.

Med hänsyn till att den bevisning om varors ursprung som skall förebringas

enligt konventionen förutsättes regelmässigt skola ske i vissa för ändamålet

särskilt fastställda handlingar, främst i deklarationer, har den naturligaste

lösningen synts utredningsmannen vara att utforma brottsbeskrivningen

på likartat sätt som skett i bl. a. skattestrafflagen. Utredningsmannen

påpekar, att förutom deklarationer såsom bevisning kan ifrågakomma

jämväl av myndighet eller av därtill auktoriserat organ, t. ex. handelskammare,

utfärdade certifikat. Understundom sker bevisningen för styrkande

av varors ursprung i annan form än nu sagts, t. ex. i fråga om sändningar

med lägre värde. I sådana fall kan en förklaring, att varorna har

EFTA-ursprung, tecknas på fakturan. När producent för att kunna utfärda

ursprungsbevis måste äga kännedom om att av honom inköpt material undergått

viss bearbetning inom EFTA-områdel eller innehåller högst viss

andel av icke EFTA-ursprung bör han införskaffa bevis härom från leverantören

av materialet (s. k. underlcverantörsintyg). Jämväl sådana leverantörsintyg

kan avges å officiella blanketter till ursprungsbevis eller utfärdas

efter visst formulär.

Iiihang titt riksdagens protokoll l''Jti‘2. 1 samt. Nr 02

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Någon gång kan uppgifter om varors ursprung och försändning, som åberopas

till stöd för områdesbehandling i tullhänseende, avges muntligen, såsom

vid turisttrafik. I sådant fall kommer emellertid uppgiften att lämnas

av den resande i samband med tullklareringen av resgodset i importlandet,

varför en oriktig uppgift om ursprung och försändning torde kunna medtöra

ansvar enligt den allmänna smuggellagstiftningen i vederbörande stat.

Enligt utredningsmannens mening torde det vara tillräckligt att straffbelägga

oriktiga uppgifter i skriftliga handlingar. De handlingar som i

första hand avses är ursprungsdeklarationer och ursprungscertifikat. Därjämte

har i förslaget till lagstiftning upptagits jämväl »annan handling»

varmed följaktligen förstås varje handling som eljest förebringas i syfte

att styrka en varas ursprung och försändning för ändamål som avses i EFTA - konventionen.

I fråga om brottsbeskrivningen anför utredningsmannen att under formuleringen

»lämnar oriktig uppgift» avses skola hänföras allt obehörigt

användande av oriktiga uppgifter i förevarande hänseende. Ansvar kan således

inträda ej endast för den som utställt en oriktig urkund som här avses

utan jämväl för den som åberopar eller på annat sätt begagnar sig av

densamma. Ansvar kan vidare inträda oberoende av om någon kan straffas

för utfärdandet av den oriktiga handlingen. Om någon t. ex. lämnat den

oriktiga uppgiften i god tro kan följaktligen den som åberopar eller begagnar

handlingen med vetskap om dess oriktighet ådraga sig ansvar.

Utredningsmannen anmärker vidare att den oriktiga uppgiften skall vara

ägnad att i den importerande medlemsstaten leda till frihet från tull eller

annan motsvarande avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages. I kravet

på att den oriktiga uppgiften skall vara ägnad att leda till sådant resultat

ligger, för att oriktigheten skall medföra ansvar, att den angår något för

ursprungsbeviset väsentligt. Ansvar inträder således ej för en felaktighet

som är av ingen eller endast underordnad betydelse i sammanhanget, t. ex.

oriktigt datum vid underskriften.

Beträffande frågan om när brottet kan anses fullbordat framhåller utredningsmannen,

att de handlingar, som åberopas till bevis om varors ursprung

och försändning, visserligen kan företes för svensk tullmyndighet i

samband med exporten av varorna från Sverige. Något krav på sådant företeende

av handlingarna vid utförseln föreligger emellertid ej och det regelmässiga

förfarandet torde vara, att dessa handlingar överhuvud ej uppvisas

föi svensk myndighet utan försändes postledes direkt till den importerande

medlemsstaten för att där företes i samband med tullbehandlingen av varorna.

Vid lämnande av oriktiga uppgifter torde brottet enligt utredningsmannens

mening böra anses fullbordat i och med att den oriktiga uppgiften avsänts

till mottagaren eller avlämnats till svensk tullmyndighet eller till

transportföretag för att åtfölja godset. En annan sak är att brottet i det

övervägande antalet fall sannolikt ej uppdagas förrän i samband med tullklareringen

vid införseln i den importerande medlemsstaten.

Utredningsmannen erinrar om att de föreslagna straffbestämmelserna avser

att skydda andra konventionsländers intressen än Sveriges intressen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr i)2 år 1962

som eljest ej tillgodoses av den svenska strafflagstiftningen. I den mån gärningar

varom här är fråga riktar sig mot Sverige och kränker svenska intressen

finns erforderliga bestämmelser om påföljder i den svenska smiiggellagstiftningen

som alltså i sådana fall blir tillämplig med uteslutande av

den föreslagna lagstiftningen. Härom anför utredningsmannen följande.

Om t. ex. en svensk exportör vid export av varor till Danmark lämnar

oriktiga uppgifter i det hänseende, varom här är fråga, drabbas han av ansvar

enligt den föreslagna lagstiftningen. Om å andra sidan en exportör i

Danmark vid export av varor till Sverige förfar på angivet sätt dömes han

enligt den motsvarighet till bestämmelser på förevarande område som utfärdas

i Danmark. Härtill kommer att han i princip är förfallen till ansvar

enligt den svenska smuggellagstiftningen och att med tillämpning av

denna förverkande kan ske av varor, som finns här i riket. Det bör understrykas,

att förverkandepåföljden anknyter till själva egendomen, varför det

är i princip utan betydelse om egendomens ägare är i god eller ond tro (prop.

1960: 115 s. 121 f.). Själva straffanspråket enligt smuggellagstiftningen torde

däremot ej kunna realiseras eftersom den brottslige ej befinner sig i landet.

Har han emellertid i det angivna exemplet ådömts ansvar enligt de

straffbestämmelser som i Danmark utfärdats med stöd av EFTA-konventionen

torde det regelmässigt ej böra ifrågakomma att effektuera jämväl det

svenska straffanspråket enligt smuggellagstiftningen även om detta vore

möjligt. Reglerna i 1 kap. 3 § SL synes nämligen böra föranleda, att åtal i

sådana fall ej anställes. Däremot kan, såsom nämnts, talan om förverkande

av beslagtagen egendom ske med tillämpning av 20 § lagen om straff för

varusmuggling eller 17 § RP. Har i det nämnda exemplet vidare den svenske

importören medverkat till den danske exportörens brott är importören givetvis

straffbar enligt den svenska smuggellagstiftningen. Den föreslagna lagstiftningen

torde vara tillämplig även på den som här i riket utfärdar ett

oriktigt ursprungsbevis i och för export av varor från ett annat EFTA-land

till ett tredje sådant, t. ex. export av varor från Danmark till England.

I subjektivt hänseende kräves enligt utredningsmannens förslag uppsåt.

I enlighet med vedertagna straffrättsliga grundsatser omfattar detta även

eventuellt uppsåt. Enligt utredningsmannen bör jämväl gärningar, som förövas

av grov oaktsamhet, bestraffas liksom fallet är enligt skattestrafflagen

och lagen om straff för varusmuggling. Förslagets 1 § upptager därför

en regel av denna innebörd.

Straffet föreslås av utredningsmannen — i huvudsaklig överensstämmelse

med straffskalan i lagen om straff för varusmuggling — skola bestämmas

till böter eller fängelse i högst ett år för brott av normal svårhetsgrad.

År brottet grovt skall dock dömas till straffarbete i högst två år

eller fängelse. Utredningsmannen framhåller att förslaget jämväl i detta

hänseende överensstämmer med lagen om straff för varusmuggling. Omständigheter

av beskaffenhet alt göra brottet grovt torde i främsta rummet

vara alt varorna ntgöres av betydande myckenheter eller är belagda med så

höga tullar alt den undandragna tullavgiften uppgår till mer väsentliga belopp.

En annan omständighet som enligt utredningsmannen torde kunna

föranleda, att brottet bedömcs som grovt är att den felande åsidosatt särskilt

förtroende t. ex. då det förövas genom någon som är anställd vid eu

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

handelskammare. För det oaktsamma brottet föreslås — i likhet med vad

som gäller för brott av oaktsamhet enligt lagen om straff för varusmuggling

— straffet skola vara endast böter.

Utredningsmannen föreslår en allmän regel om frihet från straff för fall,

där brottet — vare sig det förövas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet —

är att anse som ringa. Utredningsmannen framhåller att straffrihetsregeln,

som är avsedd att tillämpas på det sättet att åtal ej anställes i ringa fall,

innebär, att bagatellfallen generellt lämnas utanför det straffbara området

(jfr 6 § lagen om straff för varusmuggling).

Någon särskild benämning å här avsedda brott föreslås ej av utredningsmannen.

En rubricering såsom »falsk ursprungsdeklaration», »vårdslös ursprungsdeklaration»

e. d. är å ena sidan ej adekvat såtillvida alt även andra

handlingar än deklarationer kan förekomma. Å andra sidan kunde en sådan

brottsbenämning anses vara alltför vittomfattande och ej med erforderlig

tydlighet utmärka det begränsade område av oriktiga ursprungsbevis varom

här är fråga. Utredningsmannen framhåller sålunda att spörsmål om

oriktiga ursprungsbevis uppkommer även på andra områden t. ex. vid tilllämpningen

i vissa fall av importförbudslagstiftningen eller 1913 års lag

angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning.

Utredningsmannen har i anslutning till redogörelsen för bestämmelserna i

förslagets 1 § behandlat frågan huruvida reglerna om straff — i likhet med

vad som gäller enligt smuggellagstiftningen — bör kompletteras med bestämmelser

om förverkande av varor eller, om dessa ej kan tillrättaskaftas,

av varornas värde. Det torde emellertid enligt utredningsmannen kunna

anföras skäl för att på detta område ej stadga särskilda förverkandepåföljder.

Bl. a. bör enligt utredningsmannen beaktas, att varorna i regel —

frånsett Danmark — torde komma att förverkas i den importerande medlemsstaten

med tillämpning av denna stats smuggellagstiftning. Utredningsmannen

påpekar att en förverkanderegel i den föreslagna svenska lagstiftningen

därför i praktiken oftast skulle komma att innebära konfiskation av varornas

värde. Ett slags dubbel förverkandepåföljd skulle alltså bli följden (jfr

prop 1960: 115 s. 122). Det anmärkes vidare att bestämmelserna om förverkande

i de berörda ländernas smuggellagstiftning reglerats på olika sätt, vilket

i sin tur medför att förverkandepåföljden ej skulle regleras efter enhetliga

principer i konventionsstatema. Sålunda saknas i den danska smuggellagstiftningen

varje som helst bestämmelse om förverkande av smuggelgods

eller av forslingsredskap som använts som hjälpmedel vid förövande av

smugglingsbrott. Ej heller i den norska lagstiftning, som föranletts av EFTAkonventionen,

stadgas förverkandepåföljd. I den engelska lagstiftningen

medges långtgående skönsmässiga avgöranden beträffande tillämpningen såväl

av straff- som förverkandepåföljder vid överträdelse av smuggellagstiftningen

(se SOU 1959: 24 s. 96). Enligt den schweiziska lagstiftningen synes

förverkandepåföljd ej kunna inträda. Utredningsmannen anser att åtagandet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

enligt konventionen att utfärda erforderliga bestämmelser om straff, som

skall motsvara dem som tillämpas då oriktiga uppgifter lämnas för tullbeläggning

av importvaror, ej torde böra anses innefatta skyldighet att i den

ifrågavarande lagstiftningen intaga bestämmelser om förverkande. Utredningsmannen

uppger att överväganden av angiven art har föranlett, att bestämmelser

om förverkandepåföljder ej föreslås för brott som avses med

den ifrågavarande lagstiftningen.

Utredningsmannen framlägger även vissa synpunkter på frågorna om

medverkan och konkurrens. I fråga om medverkan till brott, varom

här är fråga, framhåller utredningsmannen att de allmänna reglerna i 3

kap. strafflagen torde äga tillämpning. Uttryckligt stadgande härom har ej

ansetts erforderligt. Vad beträffar uppkommande konkurrenssituationer

synes dessa enligt utredningsmannens mening böra lösas enligt allmänna

regler. Den föreslagna lagstiftningen innehåller särskilda bestämmelser om

påföljder i vissa fall när oriktiga uppgifter tillhandahålles i det speciella slag

av deklarationer och andra handlingar som här avses. Redan härav torde

följa att de föreslagna straffbestämmelserna, såsom varande av speciell natur,

skall tillämpas på de förhållanden de avser med uteslutande av förefintliga

allmänna straffbestämmelser. En bestämmelse som från samma synpunkt

straffbelägger ett visst förfarande, måste nämligen anses sätta en mera

allmän bestämmelse i ämnet ur tillämpning (jfr Beckman in. fl. Brott mot

staten och allmänheten, andra upplagan s. 468). Sålunda avses t. ex. bestämmelserna

om bedrägeri ej skola tillämpas i konkurrens med de föreslagna

reglerna (jfr SOU 1959: 24 s. 168 f.). Utredningsmannen påpekar vidare att

bestämmelserna om osann försäkran i 13 kap. 10 § eller om osant intygande

i 13 kap. 11 § SL ej torde bli aktuella i förevarande sammanhang. Det förstnämnda

lagrummet äger avseende å osann uppgift i skriftlig utsaga, som

jämlikt lag eller författning avges under edlig förpliktelse eller på heder och

samvete eller under annan dylik försäkran. Skyldighet jämlikt lag eller

författning att avlämna ursprungsbevis, som här avses, föreligger ej. Bestämmelserna

om osant intygande avser osann uppgift om vem han är ellei

om annat än egna angelägenheter. Då — åtminstone regelmässigt — förevarande

ursprungshandlingar torde avse egna angelägenheter synes tillämpning

av 13 kap. 11 § SL ej ifrågakomma. Utredningsmannen framhåller att

verklig konkurrenssituation däremot synes kunna uppstå om handling som

åberopas tillkommit genom förfalskning. Här kan uppenbarligen tillämpning

av t. ex. straffbestämmelsen i förslaget för grovt brott i vissa fall icke anses

innebära tillräcklig reaktion även mot förfalskningsbrottet. I dylika

fall torde böra antagas brottskonkurrens mellan brott som avses i förslaget

och urkundsförfalskning.

Remissyttrandena. Det av utredningsmannen framlagda förslaget tillstyrkes

i princip eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Beträffande

enskildheter framställes dock anmärkningar från några håll.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Behovet av att ersätta nuvarande provisoriska straffbestämmelser

med permanent lagstiftning vitsordas i allmänhet i remissyttrandena. En remissinstans,

statens handelslicensnämnd, har emellertid ansett att det skulle

kunna ifrågasättas, om man ej tills vidare kunde behålla de provisoriska

straffbestämmelserna. Nämnden har härvid hänvisat till att de föreslagna

bestämmelserna kunde medföra strängare straff än de nuvarande samt till

rådande ovisshet om EFTA och dess framtid.

Utredningsmannens förslag att straffbelägga endast oriktiga uppgifter som

avgives i skriftlig form har icke mött några invändningar. Ej heller

har i princip framställts någon erinran mot att brottsbeskrivningen utformats

på likartat sätt som skett i skattestrafflagen utom av generaltullstyrelsen.

Styrelsen kan i denna del ej dela utredningsmannens mening

av det skälet att de ifrågavarande oriktiga handlingarna ej är skattedeklarationer

utan endast bevismedel.

I fråga om den enligt konventionen förutsatta överensstämmelsen med

bestämmelserna i varusmugglingslag en konstaterar hovrätten över

Skåne och Blekinge att förslaget i allt väsentligt ansluter sig till denna lag.

Hovrätten noterar vidare att det i fråga om straffskalan vid uppsåtligt brott

av normal svårhetsgrad och bestämmelser om straffrihet vid ringa brott

föreligger vissa mindre skillnader. Hovrätten finner likväl förslaget i denna

del tillfredsställande.

Även Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges allmänna

exportförening och handelskamrarnas nämnd konstaterar, att förslaget

nära ansluter sig till den gällande svenska smuggellagstiftningen; industriförbundet

och exportföreningen finner att nära överensstämmelse synes

föreligga även i förhållande till vad som gäller i andra EFTA-länder.

Några remissinstanser har framlagt vissa allmänna synpunkter på t i 11- lämpningen av den föreslagna lagstiftningen. Sveriges industriförbund

anför härom.

Industriförbundet har för sin del inga invändningar att göra mot den föreslagna

lagstiftningen. Med hänsyn till att lagstiftningen i första hand avser

att tillvarata utländska intressen och då EFTA-konventionens ursprungsregler

många gånger visat sig svårtolkade vill förbundet emellertid framhålla,

att det är av stor betydelse att tillämpningen blir sådan att endast

handlingar, som uppenbarligen strider mot Sveriges förpliktelser enligt

EFTA-konventionen, kommer att bestraffas.

Även Sveriges allmänna exportförening gör ett liknande uttalande.

Av ytterligare mera allmänna synpunkter på utredningsmannens förslag

må redovisas att Stockholms rådhusrätt funnit förslaget väl ägnat att läggas

till grund för den avsedda lagstiftningen. Handelskamrarnas nämnd

tramhåller att förslaget gestaltats i enlighet med moderna principer inom

den allmänna straff- och processrätten och att det innefattar en önskvärd

precisering av de förfaranden som Sverige genom EFTA-anslutningen åtagit

sig att kriminalisera.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

Beträffande brotts beskrivningen i 1 § anmärker riksåklagarämbetet

att den oriktiga uppgiften enligt förslaget skall ha lämnats i handling

som åberopas till bevis om varas ursprung in. in. Enligt ämbetet

synes med en sådan formulering för brottets fullbordan krävas, att handlingen

i det främmande landet verkligen blivit åberopad till sådant bevis.

Straffskyldighet synes emellertid böra inträda redan i och med att exportören

här i Sverige lämnar ifrån sig den oriktiga handlingen. Därför föreslår ämbetet

i stället formuleringen: »Den som i deklaration, certifikat eller annan

handling, som är avsedd att åberopas till bevis» etc.

En liknande invändning framföres av generaltullstgrelsen. Det objektiva

brottsrekvisitet bör enligt styrelsen omfatta den, som utfärdar oriktig handling

samt den som utlämnar handlingen för brukande till bevis. Dylika förfaranden

bör straffbeläggas i princip och sålunda oberoende av om den

oriktiga handlingen kommer till användning för avsett ändamål (»åberopas»)

eller ej.

I några remissyttranden beröres utredningsmannens uttalande att allt obehörigt

användande av oriktiga uppgifter i förevarande hänseende avses skola

hänföras under lämnar oriktig uppgift. Riksåklagarämbetet förklarai

att ämbetet för sin del icke är övertygat om att den föreslagna formuleringen

träffar annan än utställaren av urkunden. I praktiken torde det emellertid

enligt ämbetets mening vara tillräckligt, att den som med uppsåt

utställt den oriktiga handlingen eller medverkat till utställandet kan straffas.

Det låter visserligen tänka sig, fortsätter ämbetet, att en underordnad

tjänsteman hos en exportör utan medverkan av exportören i god tro lämnar

en oriktig uppgift, vilken sedan av exportören tillhandahålles importören

i det främmande landet. Den föreslagna formuleringen synes ej göra det

möjligt att för sådant fall straffa exportören. Fallet synes dock föga praktiskt.

Anses det nödvändigt att täcka även en sådan situation, synes enligt

ämbetets mening en tänkbar lösning vara att straffbestämmelsen i första

punkten kompletteras med en föreskrift av innebörd att tillhandahållande

av handling, upptagande oriktig uppgift som i första punkten avses, skall

anses lika med lämnande av dylik oriktig uppgift.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland framgår det ej klart av lagtexten att

ansvar skall inträda ej blott för den som utställer en oriktig urkund utan

även för den som åberopar eller på annat sätt begagnar sig av densamma.

Göteborgs rådhusrätt anser att det straffbara området bör omfatta sådan

gärning som beskrives i motiven. Rådhusrätten erinrar om att ansvar enligt

motiven skall inträda även för den som åberopar eller på annat sätt

begagnar sig av urkunden samt uttalar vidare.

En dylik betydelse torde emellertid enligt sedvanligt språkbruk icke kunna

tilläggas verbet lämna i den sammanställning, som här föreligger, utan

med den föreslagna ordalydelsen i lagtexten torde straff för gärningsmannaskap

endast komma att drabba den, som undertecknat handlingen. Rådhusrätten

vill i detta avseende hänvisa till hland annat 12 kap. 9 § jämfört med

13 kap. 10 § strafflagen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Generaltullstyrelsen anmärker att lämnande av oriktig uppgift i en handling

i förslaget givits en vidare innebörd än motsvarande brottsbestämning

i 13 kap. 11 § strafflagen. Oavsett detta täcker brottsbeskrivningen enligt

styrelsens mening språkligt sett ej en oriktig handlings utlämnande av

annan än den som utfärdat handlingen. Styrelsen uttalar vidare bl. a. följande.

Enligt konventionstexten skall straff stadgas även för den, som föranleder

att oriktig handling tillhandahålles här i riket. Denna brottsbeskrivning

torde täckas av strafflagens regler om medverkan till brott. Emellertid bör

i anslutning härtill även straffbeläggas försök till vilseledande av statlig

myndighet eller auktoriserat organ vid utfärdande av ursprungscertifikat.

Sådant förfarande måste nämligen anses utgöra försök till medverkan, vilket

ej omfattas av strafflagens regler om medverkan till brott.

Kommerskollegium och handelslicensnämnden ifrågasätter om icke uttrycket

tullbehandling borde utbytas mot införsel. Enligt handelslicensnämnden

synes tullbehandling föra tanken direkt till svenska förhållanden.

Kommerskollegium anför följande.

Enligt ordalydelsen begränsas sålunda lagrummets tillämplighet till fall

då tull eller avgift uttages i samband med tullbehandling av varor. Formellt

skulle alltså straffrihet föreligga i det fall då avgift skall erläggas vid införsel

av varan utan samband med dylik behandling. Med liänsyn härtill ifrågasätter

kollegium om icke ordet »tullbehandling» borde utbytas mot »införsel»,

vilket användes i den nuvarande 8 § i den aktuella kungörelsen. Tveksamhet

om vilka förrättningar som avses uppkommer då icke.

I fråga om de handlingar som omfattas av brottsbeskrivningen har

Sveriges grossistförbund uttalat att bättre överensstämmelse skapats med

åtagandena enligt EFTA-konventionen genom att lagförslaget omfattar ej

endast ursprungsdeklarationer och ursprungscertifikat utan varje skriftlig

handling som åberopas för att styrka en varas ursprung.

Handelskamrarnas nämnd uppmärksammar att brottsbeskrivningen i förslaget,

till skillnad mot nuvarande provisoriska straffbestämmelser, upptager

även ursprungscertifikat bland ursprungshandlingar. Detta synes innebära,

fortsätter nämnden, att även handelskamrarnas certifikatutfärdande

verksamhet avses ske under straffansvar. Med hänsyn bl. a. till att handelskamrarnas

funktionärer saknar det allmänna ämbetsansvar som åvilar de

statliga certifikatmyndigheternas, distrikttullanstalternas, personal svnes

det nämnden i och för sig icke finnas något att erinra mot den föreslagna

ordningen.

I fråga om den i förslaget upptagna straffbestämmelsen för brott av

grov oaktsamhet framhåller Sveriges allmänna exportförening att

EFTA-konventionens ursprungsregler många gånger är synnerligen svårtolkade

och att svårbedömbara gränsfall lätt kan uppstå. Det torde därför enligt

exportföreningen finnas all anledning att tolka orden »grov oaktsamhet»

restriktivt.

Handelskamrarnas nämnd förklarar att en förutsättning för liandelskami

arnas certifikatutfärdande verksamhet är att kontrollen av lämnade upp
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

gifter sker i enlighet med vad som för handelskamrarna framstår som praktiskt

möjligt. Nämnden lämnar följande redogörelse för att närmare belysa

de förhållanden som enligt nämndens mening synes böra bli relevanta vid

bedömningen av i vilka fall grov vårdslöshet skall anses föreligga.

I EFTA-konventionen heter det, att certifikatutfärdande myndighet eller

auktoriserat organ skall förvissa sig om riktigheten av de uppgifter som lämnats

i producentdeklarationerna. Myndigheten eller organet skall, där så belinnes

erforderligt, begära ytterligare upplysningar ävensom verkställa ytterligare

kontroll (regel 8 punkt 3). Handelskamrarnas mångåriga befattning

med utfärdande av ursprungsbevis och liknande intyg bygger i stor

utsträckning på ett förtroende mellan handelskamrarna och de företag som

utnyttja kamrarnas tjänster. Även i fråga om EFTA-ursprungscertifikat godta

handelskamrarna som regel de uppgifter som välkända tillverkare lämna

i ursprungsdeklarationerna. Någon detalj granskning i form av exempelvis

tekniska varuundersökningar eller mer ingående dokumentprövning förekommer

sålunda ej i normalfallen. En dylik granskning torde för övrigt av

såväl tids- som kostnadsskäl vara ogenomförbar i praktiken. Endast i fall

då uppgiftslämnande företag icke äro för handelskamrarna tidigare kända

och då det icke på grund av exportvarornas natur är uppenbart att de äro

av svenskt ursprung, blir en mer ingående kontroll aktuell. Men även i dylika

fall torde handelskamrarnas kontroll vanligen inskränka sig till vad

som är praktiskt möjligt; genom infordrande av kalkyler, fakturor o. d. söka

handelskamrarna bedöma, om de i ursprungsdeklarationerna lämnade uppgifterna

äro riktiga. I dessa fall står också den möjligheten till buds, att

uppgifternas riktighet bestyrkes av auktoriserad revisor, godkänd granskningsman

eller annan person, som handelskamrarna hysa förtroende för.

Det i förslaget upptagna stadgandet att i ringa fall ej skall dömas

till straff kritiseras av riksåklagarämbetet och generaltullstyrelsen, vilka

förordar att bestämmelsen utgår. Riksåklagarämbetet anmärker, att bestämmelsen

avser såväl uppsåtliga brott som oaktsamhetsbrott samt påpekar, att

stadgandet sålunda har större räckvidd än motsvarande bestämmelser i varusmugglingslagen,

som icke upptager någon regel om straffrihet i ringa fall

vid uppsåtligt brott. Då detta icke torde överensstämma med konventionen

synes regeln enligt ämbetets mening i vart fall böra begränsas till oaktsamhetsbrott.

Emellertid kan det, fortsätter ämbetet, ifrågasättas, om något utrymme

över huvud finnes för en regel om straffrihet, när brott som avses i

den föreslagna lagen är att anse som ringa. Föreligger uppsåt eller grov

oaktsamhet med avseende å uppgift, som avses i 1 §, torde gärningen enligt

ämbetet svårligen kunna anses som ringa. Generaltullstyrelsen anför att

vid uppsåtligt brott stadgandet står i mindre god överensstämmelse med den

straffrättsliga reglering, som vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling

av gods underkastades vid tillkomsten av lagen om straff för

varusmuggling samt uttalar vidare, att någon motsvarande straffrihetsgrund

ej finnes vid brott mot 13 kap. 11 § strafflagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som i fråga om bestämmelsen om

straffrihet vid ringa brott konstaterar den föreliggande skillnaden mellan

förslaget och varusmugglingslagen, finner likväl förslaget i denna del tillfredsställande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Mcij.ts proposition nr 92 år 1962

Enligt Sveriges grossistförbunds uppfattning är förslaget om att straff ej

skall utdömas om brottet anses ringa särskilt tillfredsställande. Även handelskamrarnas

nämnd finner det speciellt värdefullt att bagatellfallen lämnats

utanför det straffbara området.

Utredningsmannens ståndpunkt att bestämmelser om förverkande

ej bör upptagas i lagen blir föremål för instämmanden eller lämnas utan

erinran av nära nog alla remissinstanser. Endast hovrätten för Nedre Norrland

anser med hänsyn till de ekonomiska intressen som beröres att det bör

övervägas befogenhet för domstol att om särskilda skäl föreligger förordna

om förverkande av vara beträffande vilken lämnats oriktig uppgift eller,

därest varan ej finnes i behåll, om utgivande av värdet.

Departementschefen. Det i EFTA-konventionen uppställda programmet för

den nu pågående avvecklingen beträffande industrivaror av tullar och motsvarande

avgifter mellan EFTA-länderna förutsätter tillämpning av vissa

ursprungsregler. Ursprungsreglerna utgör underlag för bedömning av huruvida

varan i det särskilda fallet omfattas av den överenskomna tullavvecklingen.

Härför kräves att varan uppfyller vissa förutsättningar i fråga om

ursprung och försändning. Tullavvecklingen och den slutliga tullfriheten

har avseende endast på sådana varor som avsänts till den importerande

medlemsstatens område från annan medlemsstats område och som därjämte

enligt vissa kriterier har sitt ursprung inom frihandelsområdet.

Bakgrunden till kravet på områdesursprung är den att medlemsstaterna

i frihandelsområdet äger bibehålla sin individuella tullnivå gentemot tredje

land. Detta skulle kunna leda till en snedvridning av handeln genom att

importen till en medlemsstat med hög yttre tull sökte sig väg över en annan

medlemsstat med lägre tull. Ursprungsreglerna syftar till att förebygga

en sådan utveckling.

Kontrollen av att en vara beträffande ursprung och försändning uppfyller

uppställda förutsättningar för tullättnad och följaktligen skall ges s. k.

områdesbehandling i tullhänseende ankommer på tullmyndigheterna i respektive

länder. Grundval för ursprungskontrollen erhålles regelmässigt genom

skriftlig bevisning. Enligt konventionen skall en begäran att vara skall

anses berättigad till områdesbehandling i tullhänseende nämligen åtföljas

av vederbörliga skriftliga bevis om ursprung och försändning. Dessa bevis —

deklarationer, certifikat och kompletterande deklarationer — skall avges på

särskilda formulär. Formulären återfinns i lista IV till bilaga B till konventionen.

Härjämte har rådet meddelat särskilda föreskrifter beträffande ursprungsbevis

för reservdelar och försändningar med visst lägre värde.

I samband med att frågan om Sveriges anslutning till EFTA-konventionen

förelädes riksdagen (prop. 1960:25) anmälde jag, att medlemsstaterna enligt

konventionen åtagit sig att införa lagstiftning med erforderliga bestämmelser

om straff för personer, som till stöd för framställning om områdesbehandling

i tullhänseende tillhandahåller en i något väsentligt hänseende

oriktig handling. Jag uttalade vidare, att frågan om de särskilda bestämmel
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

ser som detta åtagande torde kräva för vårt lands vidkommande skulle övervägas

närmare för att vid ett senare tillfälle underställas riksdagen. I samband

med konventionens ikraftträdande utfärdades därför endast provisoriska

straffbestämmelser, intagna i kungörelsen den 13 maj 1960 (nr 199;

om ursprungsbevis enligt konventionen angående upprättandet av Europeiska

frihandelssammanslutningen. Det torde nu vara lämpligt att återkomma

till denna fråga.

Det av särskild utredningsman framlagda förslaget till lagstiftning i ämnet

har vid remissbehandlingen tillstyrkts i allt väsentligt eller lämnats utan

erinran; endast i detalj spörsmål har vissa erinringar framställts. De föreslagna

straffbestämmelserna torde med vissa smärre jämkningar motsvara

vad som från svensk sida kräves för att fullgöra åtagandet i EFTA-konventionen.

Jag kan därför för egen del i huvudsak biträda utredningsmannens

förslag. Enligt min mening finnes ej skäl att — såsom ifrågasatts av en remissmyndighet

— ytterligare bibehålla det nuvarande provisoriet.

I detta sammanhang torde några från generaltullstyrelsen inhämtade

uppgifter rörande ursprungsreglernas tillämpning under den tid som förflutit

sedan den första tullsänkningen genomfördes den 1 juli 1960 kunna

vara av intresse. Systemet med ursprungskontroll har hittills i det stora hela

fungerat väl och några nämnvärda olägenheter har ej uppkommit. Generaltullstvrelsen

har t. o. in. den 31 december 1961 mottagit 54 framställningar

från de andra EFTA-ländernas tullmyndigheter med begäran om undersökning

av ursprungsbevis utfärdade av svenska företag. Av dessa har hittills 41

undersökts varvid konstaterats att i 16 fall ursprungsbevisen avsett varor

som ej kan anses ha EFTA-ursprung. I intet fall har åtal ännu väckts men i

fem av fallen undersökes för närvarande huruvida åtal skall väckas. Beträffande

importen till Sverige har fram till den 31 december 1961 undersökning

hos tullmyndigheterna i de andra EFTA-länderna beträffande riktigheten av

avlämnade ursprungsbevis begärts i 102 fall. Svar har hittills inkommit beträffande

70 ursprungsbevis. Av dessa har det visat sig att 45 avsett varor

som icke hade EFTA-ursprung. Så vitt bekant har åtal icke anställts i något

av dessa fall.

Det föreligger ej något krav på att ursprungshandlingarna skall företes

vid utförseln. Såsom framhållits av utredningsmannen torde handlingarna

regelmässigt försändas postledes till importlandet för att där företes hos

vederbörande tullmyndighet. Vid remissbehandlingen har framförts den

uppfattningen att straffbarhet bör inträda oberoende av om den oriktiga

handlingen åberopas och att det bör vara tillräckligt att handlingen »är avsedd

att» åberopas till bevis. Häremot kan invändas alt det knappast torde

finnas tillräckliga skäl för att anse brottet fullbordat redan i detta tidigare

skede; på detta stadium torde det ännu vara osäkert om den oriktiga handlingen

kommer vederbörande myndighet tillhanda. Brevet med ursprungshandlingar,

som postledes befordras till utlandet, torde sålunda i regel sändas

till mottagaren av godset — köparen — som sedan via speditör överbringar

handlingarna till tullmyndigheten. I dylika fall torde stundom kun
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

na hävdas att avsändaren äger förfoga över handlingarna intill tidpunkten

för överbringandet till den utländska myndigheten. En jämförelse med deklarationsbrotten

synes i detta hänseende ligga nära till hands. Deklarationsbrotten

anses fullbordade i och med att den oriktiga deklarationen inkommit

till skattemyndigheten. I överensstämmelse med det sagda torde för det

förevarande brottets fullbordan böra krävas att handlingen verkligen åberopas,

d. v. s. att ursprungshandlingen når den till vilken den är riktad, i

normalfallet således den utländska tullmyndigheten. Att brottet i detta fall

likväl anses begånget här i landet i det hänseende som avses i de i 1 kap.

strafflagen upptagna bestämmelserna om förutsättningarna för svensk

straffrätts tillämplighet torde framgå av stadgandet i 1 kap. 1 § andra stycket

strafflagen. Under brottsbeskrivningen torde även böra vara hänförligt

det för närvarande straffbelagda fallet att oriktig uppgift lämnas i ursprungsdeklaration,

som ingives till handelskammare eller distriktstullanstalt

för erhållande av ursprungscertifikat. Vad nu anförts har föranlett viss

omarbetning av utredningsmannens förslag.

Beträffande uttrycken »lämnar» oriktig uppgift och »tullbehandling» torde

också vissa jämkningar böra företagas i utredningsmannens förslag, närmast

med hänsyn till vad som vid remissbehandlingen framkommit om behovet

av ett förtydligande. Straffbestämmelsen i 1 § första punkten bör

kompletteras med en regel av innebörd att den som tillhandahåller handlingen

i fråga med vetskap om att den innehåller oriktig uppgift straffas

på samma sätt som den som lämnar dylik uppgift. Likaså torde lämpligen

uttrycket tullbehandling ersättas med det i nuvarande straffbestämmelse använda

ordet införsel.

Vissa synpunkter har under remissbehandlingen framförts i fråga om

tolkningen av begreppet grov oaktsamhet. Vad som skall anses utgöra grov

oaktsamhet torde här liksom eljest få ankomma på rättstillämpningen att

bedöma. Vid denna bedömning måste självfallet beaktas de omständigheter

som föreligger i varje särskilt fall.

Enligt utredningsmannens förslag lämnas bagatellfall generellt utanför

det straffbara området genom en bestämmelse om straffrihet vid ringa brott.

Regeln avser såväl uppsåtliga brott som brott av grov oaktsamhet. I förhållande

till varusmugglingslagen innefattar regeln en mindre avvikelse, som

dock torde sakna betydelse i detta sammanhang. Det har vid remissbehandlingen

hävdats att en gärning av förevarande slag svårligen skulle kunna

anses som ringa om uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Härtill må

framhållas att uppsåt och grov oaktsamhet icke torde utesluta att brottet är

ringa (jfr prop. 1960: 115 s. 151; lagrådets yttrande vid 5 §). Enligt min

mening synes den föreslagna bestämmelsen, som i allmänhet mötts med gillande

av remissinstanserna, kunna ha viss uppgift att fylla. Den bör därför

bibehållas.

Jag kan även biträda den ståndpunkt som i utredningsmannens förslag

intagits till frågan om förverkande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

2 §■

Utredningsmannen. I likhet med vad som gäller enligt skattestratflagen innehåller

2 § i utredningsmannens förslag en regel om frihet från straff för

den som frivilligt rättar oriktig uppgift. Utredningsmannen berör frågan om

en tidsgräns för straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande och anför därvid

att det icke synes erforderligt att särskilt ange den senaste tidpunkt vid

vilken beriktigande kan ske med straffriande verkan utan denna fråga torde

böra överlämnas åt rättstillämpningen (jfr bl. a. NJA 1959 s. 597).

Remissyttrandena. Erinringar mot förslaget framställes av riksåklagarämbetet

och generaltullstyrelsen. Enligt riksåklagarämbetet synes anledning

att införa en bestämmelse om straffrihet för den som frivilligt rättar oriktig

uppgift ej föreligga. Ämbetet föreslår att bestämmelsen utgår. Denna ståndpunkt

intager också generaltullstyrelsen, som hävdar att stadgandet ej passar

för den brottstyp, varom här är fråga, samt att bestämmelsen även saknar

motsvarighet vid brott som avses i 13 kap. 11 § strafflagen.

Departementschefen. De skäl som i fråga om deklarationsbrotten ansetts

motivera en regel om straffrihet för den som frivilligt rättar oriktig uppgift

— bl. a. vissa jämförelser med bedrägeribrotten och föreliggande möjlighet

till straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande från bedrägeriförsök —- torde

äga giltighet även vid nu ifrågavarande brott. Även sistnämnda brott företer

sålunda vissa likheter med bedrägeri men skiljer sig därifrån i det hänseendet

att brottet är fullbordat på ett tidigare stadium av förfarandet, innan

ännu någon vilseletts eller övriga för bedrägeribrott uppställda rekvisit föreligger.

Det må även påpekas alt vid brott som avses i 13 kap. 11 § strafflagen

bestämmelsen i 14 § samma kapitel om straffminskning och straffrihet

vid frivilligt tillbakaträdande äger tillämpning.

Enligt min mening bör den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen

i konsekvens med det anförda upptagas i förslaget.

3 §.

Utredningsmannen. Utredningsmannen framhåller att det torde vara en av

praktiska skäl lämplig anordning, att förundersökning i mål som avses med

förslaget skall kunna inledas av tullmyndighet. De motiv som kan anföras

till stöd härför är i princip desamma som ansågs tala för att förundersökningsverksamheten

rörande smugglingsbrotten i betydande utsträckning

ansågs böra ankomma på tullverket (jfr prop. 1960: 115 s. 99 och 123). En

hänvisning om tillämpligheten av 13 § lagen om straff för varusmuggling

har intagits i förslaget. Utredningsmannen uttalar att det däremot ej torde

vara erforderligt att göra jämväl övriga specialstadganden i lagen om straff

för varusmuggling av huvudsakligen processuell natur tillämpliga också å

de nu ifrågavarande brotten.

Utredningsmannen anmärker att den föreslagna lagen är en författning,

vars efterlevnad tullverket har att övervaka. Härav följer med avseende å

åtal, att i mål om brott som avses i förslaget skall tillämpas vad som stad
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 92 år 1962

gats i 24 § lagen om straff för varusmuggling. Åklagaruppgifterna skall följaktligen

i princip fullgöras av de allmänna åklagarna eller — såvitt avser

Stockholm och Malmö med Hälsingborg — av de därstädes ännu fungerande

tullfiskalerna (jfr punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen om straff

lör varusmuggling). Utredningsmannen påpekar att åtal rörande brott som

avses i 1 § andra stycket i förslaget må utföras av befattningshavare vid

tullverket som med stöd av 24 § nyssnämnda lag förordnats utföra åklagartalan.

I sakens natur ligger att sådan befattningshavare, om han äger utföra

åtal, jämväl är behörig att meddela strafföreläggande om förutsättningar

därför föreligger. En erinran om tillämpligheten av 24 § lagen om straff för

varusmuggling har intagits i förslaget. — Utredningsmannen anser att några

särskilda forumregler, utöver de i 19 kap. rättegångsbalken föreskrivna, ej

torde erfordras.

Remissyttrandena. Riksåklagarämbetet berör frågan om utförande av talan

av befattningshavare vid tullverket som med stöd av 24 § varusmugglingslagen

förordnats utföra åklagartalan. Ämbetet påpekar att förutsättningen

är att svårare straff än böter icke kan följa å brottet. Enligt det nu

framlagda förslaget är det endast straffskalan för oaktsamhetsbrott som

icke innehåller svårare straff än böter. Behörighet för befattningshavare vid

tullverket att föra talan för brott enligt den föreslagna lagen blir alltså begränsad

till att avse mål om oaktsamhetsbrott. Enligt ämbetets uppfattning

torde sådana mål emellertid komma att bli sällsynta. I den mån de förekommer,

torde förundersökningen och rättegången som regel bli förhållandevis

krävande. Skäl att införa åtalsbehörighet för befattningshavare vid tullverket

beträffande mål om oaktsamhetsbrott synes därför ämbetet ej föreligga.

Departementschefen. I enlighet med konventionens bestämmelser samarbetar

EFTA-länderna på det tulladministrativa området, bl. a. genom frihandel

ssammanslutningens tullkommitté, för att säkerställa en effektiv och

enhetlig tillämpning av bestämmelserna om tullavveckling och ursprungsreglerna.

Liksom andra tullbestämmelser tillämpas ursprungsreglerna av

tullmyndigheterna. I den mån närmare kontroll av förebragt ursprungsbevisning

begäres beträffande export från Sverige ankommer sådan undersökning

på tullverket. Såsom utredningsmannen funnit talar praktiska skäl

för alt förundersökningen i mål som avses i denna lag, på motsvarande sätt

som i fråga om varusmugglingsbrotten, skall kunna inledas av tullmyndighet.

I departementsförslaget har därför upptagits en bestämmelse härom.

Därjämte har i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag

intagits en erinran om tillämpligheten av reglerna om åtalsrätt i 24 §

lagen om straff för varusmuggling.

Den enda invändning som framställts vid remissbehandlingen avser åtalsrätten

och grundas å antaganden om antalet och beskaffenheten av blivande

mål om oaktsamhetsbrott. Såsom framgår av tidigare lämnade uppgifter

saknas ännu erfarenhet av karaktären hos mål rörande ansvar för oriktiga

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunyl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

ursprungsbevis. I avsaknad av sådan erfarenhet är det svårt att förutse hur

det kommer att ställa sig i praktiken, i synnerhet beträffande det totala antalet

mål, men erfarenheterna rörande mål om deklarationsbrott ger snarast

vid handen att oaktsamhetsbrotten kommer att överväga i antal. Det är också

att märka att allmän åklagare alltid är oförhindrad att utföra åtal även beträffande

detta slags brott. Ett åtalsärende rörande sådant brott torde därför

om målet synes bli stort och komplicerat kunna överlämnas till allmän

åklagare.

4 och 5 §§.

Utredningsmannen. I fråga om åtal innehåller förslaget en regel om att

det skall ankomma på generaltullstyrelsen att lämna tillstånd därtill. Till

stöd för förslaget i denna del anför utredningsmannen dels att de utländska

tullmyndigheterna regelmässigt torde anmäla uppdagade brottsliga förfaranden

till generaltullstyrelsen dels att man med en tillståndsregel av angivet

innehåll torde vinna en enhetligare bedömning av hithörande frågor än

om åtal skulle beslutas av de allmänna åklagarmyndigheterna. Utredningsmannen

framhåller vidare att åtal ej skall anställas i bagatellfallen. Detta

följer av den straffrihetsregel, som förut berörts. Bedömningen av när

ringa brott skall anses föreligga och åtal följaktligen ej skall anställas torde

enligt utredningsmannens mening likaledes böra åvila generaltullstyrelsen,

som alltså för sådana fall ej anmäler det brottsliga förfarandet till åklagarmyndigheten.

Kungl. Maj:t bör enligt utredningsmannen bemyndigas utfärda tillämpningsföreskrifter

till den nya lagen. Utredningsmannen påpekar att de i 8 § i

1960 års kungörelse intagna straffbestämmelserna till följd av den föreslagna

lagstiftningen kan upphävas.

Remissyttrandena. Den i 4 § upptagna åtalsregeln beröres av generallullstyrelsen.

Styrelsen har ingen erinran mot regeln; motiveringen för stadgandet

måste dock enligt styrelsen anses oklar. Styrelsen framhåller att styrelsens

åtalsanmälan bör betraktas blott såsom en åtalsförutsättning och

alt det alltså måste anses ankomma på vederbörande allmänna åklagarmyndighet

att på eget ansvar besluta, huruvida styrelsens åtalsanmälan skall föranleda

åtal eller ej.

Sveriges allmänna exportförening framhåller att det stundom inträffar,

att en vara kan erhålla EFTA-behandling enligt ett s. k. ursprungskriterium,

t. ex. procentkriteriet, men att i ursprungshandlingen av misstag angives ett

annat kriterium, vilket ej är tillämpligt i det aktuella fallet. En dylik felaktighet

ändrar ju icke det faktiska resultatet, och det synes exportföreningen

angeläget att på något sätt fastslå, att dylika formella fel ej skall föranleda

åtal.

Enligt exportföreningens mening är det även av vikt att få fastslaget, att

de svenska tullmyndigheterna äger fri prövningsrätt i åtalsfrågan och att en

begäran från utländsk tullmyndighet om åtal mot svenskt företag sålunda

opaginerad Kontrollera mot PDF

i2

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

skall efterkommas endast om de svenska myndigheterna känner sig övertygade

om det berättigade däri. I detta sammanhang vill föreningen även

understryka vikten av att mera omfattande utredningar om oriktig ursprungsdeklaration

i förevarande sammanhang sker genom svenska tullmyndigheters

försorg och utan inblandning från utländska myndigheters

sida.

Departementschefen. I likhet med vad för närvarande gäller och i enlighet

med utredningsmannens förslag har i departementsförslaget upptagits en

regel om att åtal kan ske först efter anmälan av generaltullstyrelsen. Självfallet

ankommer det på vederbörande åklagare att självständigt bedöma om

en av generaltullstyrelsen verkställd anmälan skall föranleda åtal eller ej.

I det av exportföreningen valda exemplet torde den felaktiga uppgiften ej

vara ägnad att leda till att tull eller annan allmän avgift undandrages vederbörande

stat och följaktligen bör åtal ej anställas i dylika fall. 1 anledning

av föreningens uttalande i fråga om utredningar i ärenden om oriktig ursprungsdeklaration

får jag hänvisa till vad som anförts i anslutning till bestämmelserna

i 3 §.

Bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela tillämpningsföreskrifter bör

upptagas i lagförslaget.

Den nya lagen torde lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1962. I samband

härmed bör de i administrativ ordning utfärdade provisoriska straffbestämmelserna

upphävas.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom handelsdepartementet

upprättats förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration

m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av

den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet :

Jan Palm

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

23

Bilaga A

Förslag

till

lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• ■; ''

Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myndighet

inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åberopas

till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i

konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,

uppsåtligen lämnat oriktig uppgift, ägnad att vid införsel av varan

i annan stat än Sverige inom sammanslutningens område leda till frihet från

tull eller annan motsvarande avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages,

dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall galla

om den som tillhandahållit den åberopade handlingen med vetskap om att

den innehåller sådan oriktig uppgift. År brott som nu sagts grovt, skall domas

till straffarbete i högst två år eller fängelse. .

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första stycket sags, domes

till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till stratt dömas.

2 §•

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff.

3 §•

Vad i 13 § samt 24 § första stycket första punkten och andra stycket lagen

om straff för varusmuggling är stadgat skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om brott som avses i denna lag.

4 §.

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av åklagare med mindre generaltullstyrelsen

anmäler det till åtal.

5 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter som må erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1962.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Bilaga B

Utredningsmannens

förslag

till

lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

P®n som i deklaration, certifikat eller annan handling, som åberopas

till bevis om varas ursprung och försändning för ändamål som avses i konventionen

angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen,

uppsåtligen lämnar oriktig uppgift, ägnad att vid tullbehandling av varan

i annan medlemsstat än Sverige leda till frihet från tull eller annan motsvarande

avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, skall dömas till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första stycket sägs, straffes

med dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, skall ej till straff dömas.

2 §-

Den som frivilligt rättar oriktig uppgift skall vara fri från straff.

3 §•

Vad i 13 och 24 §§ lagen om straff för varusmuggling är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om brott som avses i denna lag.

4 §•

Brott som avses i denna lag må ej åtalas av åklagare, med mindre generaltullstyrelsen

anmäler det till åtal.

5 §.

Konungen meddelar de närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

25

Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari

1962.

Närvarande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 19 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

9 februari 1962, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration

m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av lagbyråchefen

T. Löwbeer.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annan erinran än att stadgandet i

5 §, som bör få avse allenast förfarandet vid förundersökning, måtte begränsas

till att gälla förundersökning rörande brott mot ifrågavarande lag.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 92 år 1962

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 mars 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, ap Geijerstam, Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler tillförordnade

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hermansson, lagrådets

den 20 februari 1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9

februari 1962 remitterade förslaget till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration

m. m.

Med förmälan att förslaget icke föranlett annan erinran av lagrådet än att

stadgandet i 5 § måtte begränsas till att gälla förundersökning rörande brott

mot ifrågavarande lag hemställer föredraganden, att lagförslaget med den

av lagrådet föreslagna jämkningen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Beckman

Stockholm 1962. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 620120

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1962:165 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner ang. utredning rörande statligt stöd till de kristna samfunden. a1 i texten
  2. 1LU 1962:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. s. 1 i texten