Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall

1963-04-05 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:149, Med förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

1

Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om upplåtande

av kyrkorum i vissa fall; given Stockholms slott

den 5 april 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven af Geijerstam

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lagstiftning om upplåtande av kyrka för

annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning. Sådan upplåtelse

får ske under villkor att den till kyrkan knutna verksamheten inte hindras eller

försvåras. Ej heller får upplåtelsen strida mot kyrkorummets helgd eller svenska

kyrkans ordning. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess

inventarier kommer att behandlas med aktsamhet och pietet.

Kyrkorådet skall besluta om upplåtelse av kyrka för de ändamål, som regleras

genom lagen. Den i församlingsstyrelselagen upptagna möjligheten att delegera

beslutanderätten har i lagförslaget preciserats på så sätt, att kyrkorådet kan

uppdraga åt antingen kyrkoherden ensam eller avdelning av rådet, i vilken

kyrkoherden ingår, att på rådets vägnar fatta beslut om upplåtande av kyrkorummet.

Kyrkorådets beslut skall kunna överklagas till domkapitlet. Har beslut fattats

i strid mot kyrkoherdens mening, kan han anföra besvär. Domkapitlets beslut

får inte överklagas.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr H9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

Förslag

till

Lag

om upplåtande av kyrkorum i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av

församling, må på de villkor och i den ordning som nedan sägs tillfälligt upplåtas

för annat ändamål än gudstjänst och därmed jämförlig förrättning.

2 §•

Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor

a) att den icke hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst,

annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;

b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans

ordning;

c) att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola

behandlas med aktsamhet och pietet.

Beträffande villkor för upplåtelse i fall, som omfattas av denna lag, av

kyrkorum för jordfästning i annan ordning än kyrkans gäller, i stället för vad

i första stycket sägs, vad som stadgas i lagen om jordfästning.

3 §•

På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses

i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden eller åt avdelning av rådet,

i vilken kyrkoherden ingår, att besluta på rådets vägnar.

Tillkommer beslutanderätten icke kyrkoherden ensam och deltager han icke i

handläggningen av ärende, som avses i denna lag, skall han såvitt möjligt erhålla

tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres.

I annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara

ledamot av kyrkorådet, skall vad nu sagts gälla den till ledamot av rådet förordnade

prästen.

4 §.

Talan mot kyrkorådets beslut föres genom besvär hos domkapitlet.

Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden eller

präst, som sägs i 3 § tredje stycket, äger denne anföra besvär.

Över domkapitlets beslut må klagan ej föras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

5 §•

Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda

besvär lända till efterrättelse, om ej domkapitlet annorlunda förordnar.

6 §.

Denna lag äger icke tillämpning beträffande domkyrka, som står under egen

förvaltning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 11$ år 1963

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1

mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om lagstiftning om upplåtande av kyrkorum för annat än

kyrkligt ändamål samt anför därvid följande.

1. Inledning

Frågorna om vem som bör äga besluta om kyrkas användning för olika ändamål

och om vilka principer som bör ligga till grund för beslut i sådana ärenden

har under senare tid upprepade gånger ställts under debatt. Bland annat har

dessa frågor aktualiserats i samband med den nyss genomförda översynen av

församlingsstyrelselagstiftningen.

I sitt betänkande »Församlingslag» (SOU 1957:15) förklarade församlingsstyrelsekommittén1

sig finna det naturligt, att pastor i församlingen tillerkändes

rätt att förfoga över kyrkorummet för gudstjänsthållningen i församlingen och

alla särskilda på honom ankommande kyrkliga förrättningar, samt föreslog därför,

att denna pastors rätt närmare reglerades genom särskild lagstiftning. Enligt

kommitténs förslag till församlingslag skulle det ankomma på kyrkorådet att

leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och förvalta lokalkyrkans

och församlingens egendom. Denna bestämmelse ville kommittén ge bl. a. den

innebörden, att det i princip skulle tillkomma rådet att bestämma om kyrkorummets

upplåtande för andra än tidigare nämnda prästerliga förrättningar.

Rådet var dock enligt vanliga kommunalrättsliga regler bundet av vad församlingens

representativa organ kunde besluta samt måste vidare visa tillbörlig

hänsyn för den helgd, som tillkom kyrkorummet såsom ett för svenska kyrkans

gudstjänster invigt rum.

Vid betänkandets remissbehandling fick kommitténs förslag i förevarande del

1 Dåvarande andre vice talmannen A. Olsson, ordförande, kanslirådet N.-E. Brolin, hovrättsrådet

S. Ekblom, pol. mag. E. Forslund, prosten C. Hoppe, sekreteraren F. Kaijser och hovrättsrådet

J. Victor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1968

ett negativt mottagande av så gott som alla kyrkliga remissinstanser. Också

flera icke-kyrkliga myndigheter ställde sig avvisande till det.

I propositionen 1961:70 med förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. erinrade

föredragande departementschefen om att kyrkomöteskommittén1 i sitt

betänkande »Kyrkomötets grundlagsenliga befogenheter m. m.» (SOU 1955:47)

å sin sida framhållit, att det vid en blivande kodifiering av kyrkolagen förtjänade

att övervägas om inte lagstiftning om kyrkas upplåtande för utomkyrkliga ändamål

borde komma till stånd, i samband varmed även borde regleras vem som

äger beslutanderätt i dessa frågor.

För egen del fann departementschefen vägande invändningar vara gjorda

mot församlingsstyrelsekommitténs ståndpunkt i frågan. Vid närmare granskning

ansåg han den inte vara hållbar. Spörsmålet fick anses ha sadan kyrkorättslig

anknytning, att det inte kunde regleras i en ny församlingsstyrelselag.

Emellertid ansåg departementschefen det vara av vikt, att lagstiftning om

kyrkorummets upplåtande för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och

att därvid också fastslogs, vem som äger besluta om upplåtandet. Departementschefen

förklarade sig därför avse att i annat sammanhang framlägga förslag

om sådan lagstiftning. Han omnämnde slutligen, att en promemoria i ämnet

upprättats inom ecklesiastikdepartementet och att denna varit föremål för

remissbehandling.

Departementschefens uttalande föranledde inte någon erinran från riksdagens

sida (KU 1961:16, rskr 342).

Den av departementschefen omnämnda promemorian, som upprättats inom

ecklesiastikdepartementets lagbyrå och daterats den 30 juni 1959, innehåller

förslag till lag om kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål. Lagförslaget

torde såsom bilaga B få fogas till protokollet i detta ärende.

Över promemorian har efter remiss yttrande avgivits av kammarkollegiet,

samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands

län, Svenska kyrkans diakonistyrelse, styrelserna för Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska prästförbundet och Svenska pastoratens

riksförbund ävensom av Kyrkomusikernas riksförbund.

Sedan det i promemorian framlagda lagförslaget ytterligare överarbetats inom

ecklesiastikdepartementet anhåller jag att nu få taga upp ärendet till närmare

behandling.

2. Nuvarande rättsläge

Kyrkorådet utgör det centrala organet för förvaltningen av den egendom som

tillhör församlingen eller lokalkyrkan. I denna egenskap har kyrkorådet inte

bara att befatta sig med de med förvaltningen sammanhängande ekonomiska

frågorna utan också att förfoga över egendomen, och till denna befogenhet hör

bland annat att bestämma om egendomens upplåtande. Såvitt gäller upplåtelse

1 Landshövdingen T. Bergquist, ordförande, kanslirådet N.-E. Brolin, professorn N. Berlitz,

dåvarande biskopen i Härnösand G. Hultgren och redaktören I. Andersson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

av själva församlingskyrkan föreligger emellertid enligt rådande uppfattning

vissa inskränkningar i kyrkorådets befogenheter; sålunda anses det i princip ankomma

pa pastor och inte på kyrkorådet att bestämma rörande dispositionen av

kyrkorummet. Med pastor har i förevarande hänseende av ålder avsetts kyrkoherden.

Numera torde dock i allmänhet — åtminstone i vad angår annexförsamling

— därmed förstås till lokalkyrkan genom tjänstgöringsföreskrifter särskilt

knuten präst.

Det torde vara självfallet att kyrkas användande för gudstjänst och andra

kyrkliga förrättningar, vilka det åligger prästerskapet i församlingen som en

tjänsteplikt att fullgöra, inte kan vara beroende av något medgivande från församlingens

sida. Vidare finns stadganden om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig

begravning1 i 10 § lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning in. m. Där

stadgas sålunda, att för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må

kyrkorum upplåtas, »om särskilda skäl därtill äro».

Frågan om kyrkas upplåtande för andra fall än det nämnda är inte reglerad

genom några uttryckliga bestämmelser. Enligt hävdvunnen sed upplåtes emellertid

kyrka även för andra än de i jordfästningslagen avsedda förrättningarna

liksom för åtskilliga andra sammankomster, oavsett om ändamålet med förrättningen

eller sammankomsten ansetts vara av religiös karaktär eller vara av mera

allmänt kulturell eller social natur.

Bestämmelser om vem som äger besluta om kyrkas upplåtande i de särskilda

fallen saknas för närvarande över huvud taget. Pastors allmänt antagna rätt att

disponera över kyrkan grundas enbart på hävd och sedvänja. Att denna hävd

har mycket gamla rötter kan i viss man utläsas av landskapslagarnas kyrkobalkar.

1686 års kyrkolag innehåller däremot inte några bestämmelser, varav

närmare ledning kan hämtas. Den kyrkokommunala reglering, som genomfördes

med 1800-talets sockenstämmo- och kyrkostämmoförordningar, torde inte ha

innebunt nagon förändring i pastors befogenheter beträffande kyrkorummet.

Förarbetena lämnar inte något besked och uttalandena i rättslitteraturen från

denna tid är inte helt entydiga; i allmänhet torde de få tolkas så, att någon

ändring inte inträtt. Sålunda har C. G. Hammarskjöld i sitt år 1888 utgivna

arbete om bidrag till tolkning av 1862 års förordning uttalat, att »sedan kyrka

upplåtits för det med densamma avsedda ändamål, tillkommer det icke kyrkostämma

utan vederbörande ecklesiastika myndighet, d. v. s. i första hand pastor,

att under ansvar för missbruk och skada bestämma, om kyrkan må för andra

ändamål än de gudstjänstliga upplåtas». Hammarskjöld förutsätter uppenbarligen,

att pastors rätt att för gudstjänständamål och kulthandlingar förfoga över

kyrkorummet över huvud taget inte kan ifrågasättas, och synes vidare vilja tillerkänna

pastor rätt att även för andra ändamål bestämma om kyrkans upplåtande.

Wilh. Beskow har i sin utgåva av stadganden angående kyrka och dess

egendom (1898) kommenterat kyrkorådets befogenheter att vårda kyrkans ange
-

1 Av praktiska skäl användes här och i det följande uttrycket borgerlig begravning, då begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning avses.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

lägenheter så, att »härunder torde innefattas kyrkorådets befogenhet att jämte

pastor, och i den mån det icke kan anses tillkomma honom allenast, bestämma

om kyrkas upplåtande för andra än kyrkliga ändamål och villkoren därvid».

De allmänna föreskrifterna om byggande av församlingskyrkor och om deras

vård och förvaltning har intill senaste årsskiftet funnits upptagna i 1930 års

församlingsstyrelselag. Av förarbetena till denna lag framgar, att författningsändringarna

sagda år rörande dessa uppgifter huvudsakligen var av redaktionell

natur. Uppgifterna hänföres till de angelägenheter som församlingen själv hade

att ombesörja, såvida inte handhavandet enligt gällande författningar tillkom

annan. Bland kyrkorådets bestyr nämndes att »vårda församlingens för kyrkliga

ändamål avsedda egendom» samt »även i övrigt ombesörja kyrkans angelägenheter».

Såvitt gällde vården av kyrkan var emellertid kyrkorådet vid sm

förvaltning bundet av vad särskilt var stadgat.

I den nya lagen om församlingsstyrelse, som trätt i kraft den 1 januari i år,

har kyrkorådets uppgifter bl. a. angivits vara att leda förvaltningen av församlingens

angelägenheter samt att handha församlingens drätsel och därvid självt

förvalta kyrkans och församlingens egendom, i den man inte sadan förvaltning

uppdragits åt annan nämnd eller eljest tillkommer annan.

Särskilda stadganden om förvaltning av kyrka är meddelade i flera författningar,

utfärdade i administrativ väg. Sålunda stadgas i 31 § kungörelsen den

26 november 1920 med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet

(SFS 1960: 689) att kyrkobyggnad inte utan Kungl. Maj:ts medgivande får tagas

i bruk för annat än det därmed avsedda ändamålet. Därmed torde avses fall, då

kyrkorummet varaktigt skall brukas för annat ändamål än kultens utövande.

Den sedvanerätt som av ålder gäller i fråga om pastors befogenhet att bestämma

om kyrkas upplåtande har således som förut nämnts inte något omedelbart

stöd i särskilt författningsstadgande. Pastors dispositionsrätt beträffande

kyrkan får emellertid i vissa hänseenden anses obestridlig och i andra allmänt

erkänd. Endast i de fall kyrka upplåtes för utomkyrkliga ändamål torde en viss

oklarhet föreligga.

I förevarande sammanhang torde det vara av intresse att något redogöra för

ett avgörande i regeringsrätten (RÅ 1937 not. E 16), i vilket spörsmålet om

dispositionsrätten över kyrkan i fråga om visst gudstjänständamål behandlades.

I fallet hade kyrkoherden i församlingen tillåtit en scoutförening att i

samband med aftongudstjänsten disponera kyrkan för en scoutinvigning.

Denna händelse föranledde församlingens kyrkoråd att fatta beslut, att även

om öppnandet av kyrkan för utomstående sammanslutning skedde i samband

med gudstjänst, kyrkorådets godkännande dessförinnan skulle inhämtas. Konsistoriet

(nu domkapitlet i Stockholm) upphävde kyrkorådets beslut, enär det

ansåg att kyrkorådet genom beslutet överskridit sin befogenhet. Till detta slut

kom även regeringsrätten, som i motiveringen angav överskridandet ha bestått

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ''proposition nr HD år 1963

däri att kyrkorådet genom beslutet meddelat föreskrift, varigenom pastors rätt

att för gudstjänständamål förfoga över församlingens kyrka inskränkts.

Av intresse i detta rättsfall är i förevarande sammanhang det yttrande kammarkollegiet

efter remiss avgav i målet. Kollegiet anförde bl. a.:

^ Ett uttömmande svar på frågan, var gränsen går för pastors, respektive kyrkorådets,

befogenhet i förevarande avseende, lärer inte kunna lämnas, utan man

torde ha att bedöma varje förekommande fall för sig. Vissa huvudgrunder för

frågans bedömande torde emellertid kunna angivas. Sålunda torde det vara

klart, att pastor äger utan hänvändelse till kyrkorådet bestämma om kyrkans

användning för de gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar, som det åligger

prästerskapet i församlingen i denna dess egenskap att som en tjänsteplikt fullgöra.

Även för det församlingsarbete, som är av mera frivillig art, men som faller

inom ramen för den ämbetsverksamhet prästerskapet i församlingen utövar,

lärer pastor kunna disponera kyrkan utan kyrkorådets hörande. En annan sak

är, att pastor inte lärer äga att utan kyrkorådets, respektive kyrkostämmans

eller kyrkofullmäktiges, medgivande genom kyrkans disponerande för ändamål,

som nu senast nämnts, orsaka utgifter för församlingen, samt att befattningshavarna

vid kyrkan inte torde vara skyldiga att, utöver vad deras anställningsvillkor

angiva, medverka vid sådana tillfällen, varom nu är fråga, eller göra detta

utan särskild ersättning. Den omständigheten, att pastor alltså för täckandet av

de med dispositionen av kyrkan för visst ändamål eventuellt förenade kostnaderna

kan ha att — vid risk att eljest själv bli betalningsskyldig för dessa kostnader

— vända sig till församlingsmyndigheterna, har i och för sig intet att göra

med fragan om pastors rätt att utan kyrkorådets hörande disponera kyrkan för

ändamålet ifråga.

Tveksamt torde vara, huruvida pastor äger att utan kyrkorådets medgivande

disponera kyrkan t. ex. för vigsel av personer, som inte är bosatta inom församlingen,

eller alltså för en förrättning, som pastor visserligen fullgör som ämbetshandling,

men som det inte åligger honom att fullgöra i egenskap av prästman

inom den församling, där han är anställd.

o I fråga om upplåtande av kyrka för andra ändamål än ovan antytts — eller

sålunda för ej kyrkligt ändamål eller för något ändamål, som, låt vara kyrkligt,

dock ligger utanför vad som kan anses höra till prästerskapets ämbetsgöromål

och ej avser ett församlingens ändamål — torde pastor äga ovillkorlig vetorätt,

men för att en upplåtelse må komma till stånd torde erfordras medgivande jämväl

av kyrkorådet. Saken kan med andra ord uttryckas så, att både pastor och

kyrkoråd har vetorätt, och båda har rätt att för medgivandet av upplåtelse

sätta vissa villkor.

Kammarkollegiet sammanfattade sin uppfattning av rättsläget så, att det i

det särskilda fallet inte utan vidare alltid stod klart, huruvida det tillkom enbart

pastor eller pastor och kyrkoråd i förening att medgiva kyrkans disposition för

visst ändamål. Härtill kom, anförde kollegiet, att det mången gång var svårt att

dra gränserna för upplåtande för prästerlig ämbetsförrättning samt upplåtande

till icke-kyrkligt ändamål eller ändamål som låg utanför prästerskapets ämbetsgöromål.

Det nu anförda avser i första hand församlingskyrkorna. Beträffande domkyrkorna

är rättsläget något annorlunda. Enligt kyrkolagen 24 kap. 4 § har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^9 år 1963

biskoparna att, »tillika med konsistorium, låta sig vårda om domkyi-kornas inkomster,

inventarier, jord, gårdar, hus, byggnader, penningar, räkenskap och

vad helst dem angår». Under biskopen och domkapitlet handhas, jämlikt

26 kap., det närmare bestyret med vården om domkyrkan och dess inventarier

av domkyrkosysslomannen. Beträffande domkyrka är det alltså särskilda kyrkliga

organ, som har ansvaret för vården och förvaltningen.

I vissa stift finns på olika sätt sammansatta domkyrkostyrelser (domkyrkokomissioner),

som handhar förvaltning och vård av domkyrkan och dess ekonomiska

förhållanden. I andra stift åter ligger vården och förvaltningen av domkyrkan

närmast över domkyrkosysslomannen omedelbart på vederbörande domkapitel

eller också är den, enligt församlingsstyrelselagens föreskrifter, anförtrodd

kyrkorådet med vanlig eller speciell sammansättning. Då alla domkyrkor gör

tjänst såsom församlingskyrka, bär domkyrkan sålunda en dubbel karaktär; dels

är den stiftskyrka, där för stiftet gemensamma förrättningar och högtidligheter

äger rum, och dels tjänstgör den såsom församlingskyrka för domkyrkoförsamlingen,

i vilken domprosten i egenskap av pastor loci är den högste handhavaren

av den sakrala egendomen.

För domkyrkans användande vid förrättningar, där biskopen framträder som

stiftschef, torde det få anses vara ett naturligt betraktelsesätt, att beslutanderätten

tillhör biskopen. I övrigt torde i avsaknad av positiva föreskrifter spörsmålet

om dispositionsrätten böra ses på samma sätt som beträffande församlingskyrkorna;

denna rätt utövas sålunda, med de inskränkningar som kan föreligga,

av domprosten.

Vad slutligen angår andra kyrkorum än sådana som är invigda för gudstjänständamål

— varvid begravningskapellen främst kommer i blickpunkten — får som

allmän regel anses gälla att bestämmanderätten häröver tillkommer kyrkorådet

på grund av stadgandena i församlingsstyrelselagen. I ett nyligen avgjort ärende

hos Kungl. Maj:t har kammarkollegiet efter remiss anfört bl. a. följande.

Begravningskapell resp. gravkapell eller gravkor i betydelsen av på kyrkogård

uppförd byggnad, avsedd för jordfästning, torde ha kommit mera allmänt i bruk

i förhållandevis sen tid. Svenska akademiens ordbok ger inga belägg för dessa

ord i angivna betydelse före 1800-talets sista årtionden. Från än senare tid är

krematorierna. Begravningskapell, krematorier o. dyl. torde i regel vara att betrakta

som rent församlingskommunala anläggningar. Den rätt, som anses tillkomma

pastor med avseende å upplåtande av kyrka för icke-kyrkligt ändamål,

kan inte anses omfatta nämnda för jordfästning avsedda anläggningar. Rådigheten

över dessa bör tillkomma församlingens vederbörande förvaltningsorgan,

d. v. s. kyrkorådet eller särskilt anordnad kyrkogårdsförvaltning. Sådan anläggning

torde böra ställas till förfogande för sitt ändamål utan annan inskränkning

än som följer av den allmänna ordningsföreskriften i 5 § första stycket jordfästningslagen,

att vid jordfästning och gravsättning intet må förekomma, som strider

mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd. I det till grund för jordfästningslagen

liggande betänkandet (SOU 1955:36 s. 19) framhölls också, att

det syntes uppenbart, att jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans borde

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr H9 år 1963

kunna äga rum på kyrkogård eller annan begravningsplats liksom också i begravningskapell

eller krematorium samt att det egentliga spörsmålet uppställde sig,

då för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans krävdes tillträde till

kyrkorummet.

3. Frågans tidigare behandling vid riksdag och kyrkomöte m. m.

Vid 1925 och 1926 års riksdagar och kyrkomöten behandlades frågan om kyrkas

upplåtande vid borgerlig begravning.

År 1925 föreläde Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition (nr 8) ett lagförslag

angående jordfästningstvångets upphävande, vilket inte innehöll någon

särskild bestämmelse beträffande frågan om kyrkas upplåtande vid borgerlig

begravning. I propositionen framhöll föredragande departementschefen, att han

i likhet med religionsfrihetskommittén, vars betänkande låg till grund för propositionen,

ansett denna fråga böra avgöras efter prövning i de särskilda fallen på

samma sätt som eljest skedde vid kyrkas upplåtande. I fråga om beslutanderätten

härvidlag anförde departementschefen, att rätten att disponera över

kyrkan inte var reglerad genom uttryckliga bestämmelser i lag men att det

enligt tillämpad ordning torde tillkomma pastor att i första hand bestämma om

kyrkan fick upplåtas för andra ändamål än sådana, som sammanhörde med

gudstjänstens firande.

Första lagutskottet (KU 1925:13) fann övervägande skäl tala för att frågan

om kyrkas disponerande överlämnades åt vederbörande kyrkliga myndigheters

avgörande. Utskottet underströk, att dessa ömtåliga spörsmål måste lösas i den

ömsesidiga förståelsens och toleransens tecken. Att för det dåvarande ingripa

med lagbestämmelser syntes utskottet helst böra undvikas. Den alltmera utpräglade

toleransen mot oliktänkande på det religiösa området gav fog för en

förväntan, att skäliga anspråk på tillmötesgående skulle vinna beaktande på

kyrkligt håll. Och att därvid kyrkans berättigade intressen inte skulle åsidosättas,

garanterades därigenom, ansåg utskottet, att avgörandet överlämnades

åt kyrkans egna myndigheter.

Sedan riksdagen på hemställan av utskottet bifallit propositionen, inhämtades

1925 års kyrkomötes yttrande över det av riksdagen antagna lagförslaget. Därvid

inskärpte kyrkolagsutskottet (bet. 1925:26) att kyrkorna var uppförda för

och avsedda till gudstjänstlokaler för kyrkoförsamlingarna inom svenska kyrkan

såsom religionssamfund och sålunda avsedda för gudstjänster och andra kulthandlingar,

förrättade enligt samfundets ritual och av dess prästerskap. Utskottet

instämde därefter i departementschefens uttalande beträffande rätten att

disponera över kyrkorummet men höll före, att denna rätt inte var obegränsad.

Pastors rätt var nämligen förbunden med en plikt att förbjuda och förhindra

kyrkans användande till ändamål, som stred mot kyrkans ställning som religionssamfund

eller som skulle innebära en negation av eller en protest mot kyrkans

religiösa ståndpunkt och den särskilda helgd som tillkom kyrkan.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 149 år 1963

Kyrkomötet antog lagförslaget med det till den av riksdagen bifallna propositionen

gjorda tillägget, att kyrka inte skulle få upplåtas för borgerlig begravning.

På grund härav förelåg inte sammanstämmande beslut och lagstiftningsfrågan

föll.

Frågan upptogs på nytt i proposition (nr 44) till 192G års riksdag. Därvid

föreslogs en bestämmelse beträffande kyrkas upplåtande för borgerlig begravning,

som lydde »och må vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda

skäl därtill äro». Lagrådet hade emellertid gjort anmärkning mot denna formulering

och förordat uttryckssättet »men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas,

med mindre särskilda skäl därtill äro». Riksdagen och kyrkomötet antog

stadgandet i den avfattning lagrådet förordat, och lagen utfärdades med denna

lydelse.

År 1942 väcktes en motion (II: 79) med förslag om bl. a. rätt att begagna

kyrka vid borgerlig begravning, när särskilda skäl förelåg därtill. Första lagutskottet

(L1!! 1942:19) tillstyrkte utredning om vidgad rätt att använda kyrka

för ändamålet, men frågan föll till följd av att kamrarna fattade skiljaktiga

beslut.

I samband med religionsfrihetslagens antagande år 1951 erhöll stadgandet

ändrad lydelse så att det gavs den positiva utformningen »och må vid sådan

begravning kyrka kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro». Av förarbetena

framgår, att man med den nya lydelsen inte åsyftade något ändrat sakligt innehall,

utan att den nya formuleringen valts av det skälet, att den ansågs mindre

ägnad att framkalla missförstånd.

I den vid 1957 års riksdag antagna nya jordfästningslagen behölls innehållet

i paragrafen i sak oförändrat. Kyrkolagsutskottet vid 1957 års kyrkomöte (bet.

1957:18) tolkade för sin del stadgandet så, att det inte innebar en skyldighet för

svenska kyrkan att ställa sina kyrkorum till förfogande för jordfästning i annan

ordning än svenska kyrkans, utan endast gav en laglig möjlighet att upplåta

kyrkorummet, då skäl därtill förelåg. Prövningen av frågan huruvida sådana

skäl förelåg tillkom pastor. Med denna motivering och under hänvisning till

den ståndpunkt kyrkomötet — för vilken jag i det följande kommer att redogöra

— intagit till de av församlingsstyrelsekommittén föreslagna ändringarna i

gällande rätt rörande kyrkorummets upplåtande godkände kyrkomötet den nya

jordfästningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1958.

Frågan om kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst, utan speciell

anknytning till spörsmålet om borgerlig begravning, har vid skilda tillfällen behandlats

i riksdagen. Sålunda väcktes år 1910 en motion (11:191) med hemställan

om utredning rörande kyrkornas upplåtande för folkbildningsarbetet samt påföljande

år en motion (11:55) med hemställan om utredning rörande ägande- och

dispositionsrätten till församlingarnas kyrkor. Motionerna, vilka tillstyrktes vid

utskottsbehandlingen, ledde inte till någon riksdagens åtgärd, enär kamrarna

vid båda tillfällena stannade i olika beslut.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

Vid 1931 års riksdag väcktes en motion (I: 198) om utredning och förslag

rörande kyrkors upplåtande för frikyrkliga samfunds gudstjänster och andaktsövningar.

Första kammarens första tillfälliga utskott (uti. 1931:9) fann att

något behov av en reform i föreslagen riktning inte förelåg, och hemställde därför

att motionen inte skulle föranleda någon kammarens åtgärd. Detta blev

också kammarens beslut.

Vid 1944 års riksdag framställdes en interpellation till chefen för ecklesiastikdepartementet

i anledning av en händelse, vid vilken präst förbjudit införande

av vissa fanor och samlingstecken i kyrkan vid kyrklig begravning. I interpellationssvaret

uttalades bl. a., att det enligt hävdvunnen ordning ankom på pastor

att bestämma om kyrkas upplåtande för gudstjänständamål och att pastor

torde äga både rätt och plikt att tillse, att därvid inte något förekom,

som vanhelgade kyrkan. Det underströks emellertid, att pastor inte ägde förfara

godtyckligt utan handlade under tjänsteansvar, och att rättelse borde kunna

vinnas, om pastor förbjöd en sak som inte kunde anses vanhelga kyrkorummet.

Frågan om upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst framfördes

även vid 1945 års riksdag. I en motion (11:41) påyrkades sådan ändring i gällande

lagstiftning, att »rådande missförhållanden i fråga om kyrkas upplåtande

undanröjas». Motionären ifrågasatte, huruvida inte bestämmanderätten borde

överflyttas från församlingens kyrkoherde till kyrkofullmäktige, kyrkostämma

eller till kyrkorådet. Motionen behandlades av första lagutskottet, som i sitt av

riksdagen godkända utlåtande (1945:42) föreslog, att frågan om upplåtande av

kyrka för annat ändamål än gudstjänst utreddes. Vad beträffar motionärens

förslag att överflytta bestämmanderätten från pastor till kyrkofullmäktige eller

kyrkostämma eller till kyrkorådet uttalade utskottet emellertid:

Utskottet, som delar motionärens uppfattning att det nuvarande tillståndet

inte är i allo tillfredsställande, har övervägt olika möjligheter att åstadkomma en

förbättring. Vad då först angår förslaget att överflytta bestämmanderätten till kyrkofullmäktige

eller kyrkostämma anser utskottet svårigheter häremot möta redan

av den anledningen, att sammankallandet av dessa organ tarvar lång tid, medan

frågor om upplåtelse ofta är av brådskande natur. Även ur synpunkten av dessa

frågors religiösa natur inställer sig betänkligheter mot deras överlämnande till

behandling av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma. Det torde ej heller kunna

undvikas, att utgången stundom blev beroende av tillfälligheter. Lämpligare

synes då vara att upplåtelserätten anförtroddes åt kyrkorådet. Det torde emellertid

kunna ifrågasättas huruvida en sådan anordning skulle medföra någon mera

påtaglig förändring i hittills rådande praxis eller leda till större enhetlighet i avgörandet.

Det är ej heller uteslutet att kyrkoråden åtminstone i vissa delar av

landet skulle komma att tillämpa en än restriktivare praxis än pastorn. Med

hänsyn till det anförda har utskottet ansett övervägande skäl tala för att

beslutanderätten i första hand bör bibehållas hos pastor. Emellertid bör det

åläggas pastor att i tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upplåtelse

underställa frågan stiftets biskop.

Den av riksdagen begärda utredningen resulterade dock inte i ny lagstiftning.

Efter remiss, varvid ärkebiskopen — efter biskopsmötets hörande — samt kam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts ''proposition nr H9 år 1963

markollegiet avstyrkte lagstiftning, överlämnades handlingarna i ärendet till

biskopsmötet, som vid sammanträde hösten 1948 beslöt att »uttala angelägenheten

av att biskoparna var och en för sitt stift, på sätt som befinnes vara lämpligt,

för prästerna framhålla dels det angelägna i att frågor om upplåtande av

församlingskyrkor för de med riksdagens skrivelse avsedda förrättningarna behandlas

med grannlagenhet och förståelse, dels ock det önskvärda i att de i

tveksamma fall rådgöra med biskopen». Därmed ansågs det genom 1945 ars

riksdagsskrivelse väckta ärendet slutbehandlat.

Frågan om pastors rätt att upplåta kyrka upptogs till behandling i ett speciellt

hänseende vid 1950 års riksdag, då i två likalydande motioner (1:252 och 11:303)

begärdes bestämmelser om rätt att till domkapitel överklaga pastors beslut om

upplåtande av kyrka. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (1950:16) över

motionerna åberopade sig första lagutskottet på ett av besvärssakkunniga avgivet

yttrande. Enligt besvärssakkunnigas åsikt torde huvudregeln, att varje

av statlig myndighet fattat slutligt beslut kunde överklagas, därest inte annan

stadgats, gälla även beträffande kyrkliga organ. Pastors beslut i ärende rörande

kyrkas upplåtande kunde därför överklagas. Utskottet, som förklarade sig sakna

anledning att ifrågasätta riktigheten av den av de sakkunniga uttalade ståndpunkten,

utgick därför från att de i motionerna åsyftade besluten redan enligt

gällande ordning kunde överklagas, och hemställde, att motionerna inte skulle

föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan.

Vid 1961 års riksdag togs frågan ånyo upp. I två motioner (1:111 och II: 139)

hemställdes, att riksdagen måtte besluta att upplåtelse av kyrka för annat ändamål

än gudstjänst överlåtes på församlingens kyrkoråd. I motionerna hävdades,

att pastors rätt att bestämma om upplåtelse motsvarade ett i högsta grad

föråldrat betraktelsesätt. Första lagutskottet (I/U 1961:15) hänvisade till det

inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till särskild lag i ämnet, som

innebar att befogenheten att upplåta kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål

skulle anförtros kyrkorådet, samt ansåg att vid angivna förhållande något riksdagens

initiativ i det med motionerna avsedda syftet inte var påkallat. I enlighet

med utskottets hemställan föranledde motionerna inte någon riksdagens

åtgärd.

Vad särskilt angår domkyrkas upplåtande behandlades spörsmålet om vem

beslutanderätten härvidlag bör tillkomma i det betänkande angående domkyrkornas

förvaltning och ekonomi, som år 1949 framlades av 1946 års domkyrkosakkunniga

(SOU 1949:63). I betänkandet förordades, att särskild förvaltning

skulle bibehållas allenast för de äldre domkyrkorna, nämligen de i Uppsala, Linköping,

Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund, samt att vården och förvaltningen

vid övriga domkyrkor borde anordnas enligt församlingsstyrelselagens

bestämmelser. I det av de sakkunniga framlagda förslaget till instruktion för

domkyrkostyrelserna föreslogs, att biskopen skulle bestämma om domkyrkas

användning för stiftsförrättningar, medan beträffande andra kyrkliga förrätt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts ''proposition nr H9 år 1963

ningar uppenbarligen förutsattes, att beslutanderätten åvilade domprosten i

egenskap av pastor loci. Frågan om domkyrkas upplåtande för andra än kyrkliga

ändamål skulle däremot enligt uttryckligt stadgande ankomma på domkyrkostyrelsen,

med rätt för styrelsen att överlåta beslutanderätten till domprosten.

Den av domkyrkosakkunniga föreslagna lagstiftningen om domkyrkostyrelse

framlades för 1951 års kyrkomöte, som på kyrkolagsutskottets hemställan (bet.

1951:18) förklarade sig inte kunna godkänna förslaget utan väsentliga ändringar.

Frågan föll sålunda. Varken i proposition eller i kyrkolagsutskottets utlåtande

berördes närmare den i den föreslagna instruktionen upptagna kompetensbestämmelsen

beträffande rätten att upplåta domkyrka.

4. Kyrkomöteskommittén

Spörsmålet om lagstiftning om kyrkas upplåtande för även andra utomkyrkliga

ändamål än borgerlig begravning har, såsom inledningsvis nämnts, tagits upp

av kyrkomöteskommittén. I sitt betänkande framhåller kommittén såsom sin

mening, att det vid en blivande kodifiering av kyrkolagen förtjänar att övervägas,

om inte en lagstiftning i ämnet borde komma till stånd.

I ett utkast till vad en ny kyrkolag bör innehålla anför kommittén då det

gäller avsnittet om byggande samt vård och förvaltning av kyrkor bl. a., att

frågor om upplåtande av kyrka kan ha stor praktisk betydelse inte minst i bygder,

där tillgång saknas till andra lokaler, som kan rymma ett större antal personer.

Kommittén finner, att i dessa frågor vitt skilda uppfattningar råder samt

att fasthet och stadga i praxis därför synes kunna vinnas endast genom lagstiftning.

Kommittén påpekar att det för övrigt förefaller oegentligt att upprätthålla

en lagregel om kyrkas användande vid utomkyrklig begravning men överlämna

åt praxis att avgöra, när kyrka eljest får upplåtas för utomkyrkliga ändamål.

Kommittén understryker som sin åsikt, att ett sådant förhållande är ägnat att

leda till en alltför ojämn och otillfredsställande praxis i frågor om kyrkas upplåtande

för andra utomkyrkliga förrättningar och sammankomster än borgerlig

begravning. Det ligger i sakens natur, säger kommittén, att lagregler i ämnet —

grundade på hänsyn till kyrkorummets religiösa helgd men med förståelse för

de allmänna intressen som här gör sig gällande — måste bli allmänt hållna. Det

oaktat torde sådana enligt kommitténs åsikt äga sitt värde som uttryck för lagstiftarens

uppfattning, i vilken anda hithörande frågor skall bedömas. Givetvis

måste, slutar kommittén, eventuell lagstiftning även reglera vem som äger beslutanderätt

i dessa frågor.

5. Församlingsstyrelsekommittén

Församlingsstyrelsekommittén uttalar till en början, att den för sin del finner

det — i överensstämmelse med vad 1945 års riksdag samt kyrkomöteskommittén

framhållit — från skilda synpunkter vara av värde att reglerna för kyrkas upplåtande

ordnas genom lagstiftning. Bedömes spörsmålet om egendomens använd
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr Hd år 1963

ning från rent kommunalrättslig synpunkt, framstår det enligt kommitténs mening

såsom principiellt riktigast att i kyrkorådets allmänna förvaltningsbefogenheter

inbegripa rätten att bestämma om dispositionen över såväl församlingskyrkan

som andra gudstjänstlokaler. Kommittén förklarar sig nämligen anse,

att det inte finns anledning att i dessa hänseenden göra någon åtskillnad i förhållande

till vad som gäller beträffande annan egendom som ligger under församlingens

vård.

När fråga blir om upplåtelse av själva kyrkorummet är kommittén medveten

om att de kommunalrättsliga synpunkterna dock inte gärna kan få anses ensamma

avgörande. En speciell hänsyn synes självfallet böra tagas till den religiösa

helgd, som är knuten till kyrkorummet och vissa av dess inventarier genom

deras invigning för kyrkligt bruk. Härav kompliceras spörsmålet i denna del.

Det torde enligt kommitténs åsikt vara kravet på denna särskilda hänsyn som —

jämte avsaknaden överhuvudtaget av tydliga föreskrifter rörande upplåtelseförfarandet

— främst bidragit till att den för pastor från äldre tid hävdade ensambestämmanderätten

alltjämt i tvistiga fall upprätthållits i praxis, oaktat de

generella förvaltningsbefogenheter, som tillkommer kyrkorådet enligt församlingsstyrelselagen.

Kommittén uttalar därför, att frågan om kyrkorummets upplåtande

inte helt lär kunna jämställas med frågan om handhavandet av övrig

församlingens egendom utan delvis har sådan kyrkorättslig innebörd, att hinder

måste anses föreligga att i allo reglera den i kommunallags ordning. Frågan kan

alltså enligt kommitténs åsikt inte slutligt lösas i samband med revisionen av

församlingsstyrelselagstiftningen.

Kommittén finner det naturligt, att pastor tillerkännes en obestridd rätt att

— utan föregången hänvändelse till församlingen eller något dess organ — förfoga

över kyrkorummet med dess inventarier såväl för gudstjänsthållningen som

för alla särskilda på honom i tjänsten ankommande kyrkliga förrättningar, såsom

dop, konfirmation, vigsel och jordfästning. Denna pastors rätt, varom uttryckligt

stadgande för närvarande saknas, bör enligt kommitténs mening i tydlighetens

intresse komma till klart uttryck i författningsbestämmelser.

Kommittén betonar härefter, att frågan om dispositionen över kyrkorummet

har en vidare aspekt, nämligen beträffande dels förutsättningarna för dess upplåtande

för andra ändamål än nyssnämnda prästerliga tjänsteförrättningar, dels

bestämmanderätten för dylika fall. Kommittén påminner därvid om det specialfall

av sådan upplåtelse som redan nu regleras genom jordfästningslagens stadgande

om möjlighet till kyrkas upplåtande i anslutning till borgerlig begravning.

Härutöver finns, erinrar kommittén vidare, ingen som helst reglering som ger

direkt ledning för avgörande, i vad mån kyrkan i en församling bör upplåtas för

att tillgodose tillfälliga behov av samlingslokaler för profana sammankomster

eller dylikt. Kommittén framhåller också kyrkomöteskommitténs uttalande om

önskvärdheten av lagstiftning som reglerar hithörande förhållanden samt denna

kommittés påpekande av det oegentliga med en lagregel om kyrkas användande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

vid utomkyrklig begravning, medan åt praxis överlämnas att avgöra när kyrkan

eljest får upplåtas för utomkyrkliga ändamål.

Kommittén framlägger härefter följande förslag till lösning av problemet.

Enligt kommitténs utkast till församlingslag skall det ankomma på kyrkorådet

att leda förvaltningen av församlingens angelägenheter och därvid själv förvalta

lokalkyrkans och församlingens egendom. I denna kyrkorådets förvaltningsbefogenhet

förutsättes inte annan inskränkning än som följer antingen av

att viss förvaltningsuppgift kan ha särskilt uppdragits åt annan församlingens

nämnd eller av att vårdnaden av viss angelägenhet på grund av föreskrift i

annan författning inte alls tillkommer församlingen. Stadgandet ansluter sig i

tillämpliga delar helt, både sakligt och formellt, till nya kommunallagens bestämmelser

i samma hänseende men avviker i avfattningen från motsvarande bestämmelse

i 1930 års församlingsstyrelselag. Den nya avfattningen ger enligt kommitténs

åsikt mera pregnant än den äldre uttryck för kyrkorådets ställning såsom

församlingens centrala och dominerande förvaltningsorgan. Bestämmelsen

utesluter sålunda i princip — där inte annat särskilt stadgas eller av församlingen

själv beslutes — varje annan från bestämmandet över församlingens egendom

och alltså även där denna egendom har särskild kyrklig karaktär. Kommittén

förklarar sig anse, att med den nya bestämmelsen torde den formella grunden

för förvaltningsdomstolarnas nuvarande praxis, enligt vilken pastor tillagts den

primära bestämmanderätten över församlingens kyrka, få anses ha eliminerats.

Att kyrkorådet trots det inte får alldeles oinskränkt utöva sin förvaltningsbefogenhet

följer i första hand av allmänna kommunalrättsliga regler: rådet blir

givetvis bundet av de beslut, som församlingens representativa organ fattar

inom ramen för sin direktivrätt. Men dessutom kan kyrkorådet vara underkastat

föreskrifter i särskilda författningar. Vidare måste det, uttalar kommittén,

anses ligga i sakens natur att kyrkorådet i förvaltningen av kyrka och

andra församlingens gudstjänstlokaler är skyldigt att taga erforderlig hänsyn till

den helgd som tillkommer kyrkorum. Det bör sålunda åligga kyrkorådet att,

då det blir fråga om upplåtelse av församlings gudstjänstlokal för något främmande

ändamål, under alla omständigheter tillse att vid en sådan disposition av

lokalen inget förekommer, som kan vara ägnat att kränka kyrkorummets helgd.

Kommittén framhåller härefter, att ett dylikt beaktande av kyrkorummets

helgd naturligtvis även kan bevakas av annan som har legitimt intresse därav.

Försummar sig kyrkorådet, torde fördenskull främst kyrkoherden eller annan

präst i församlingen äga befogenhet att genom vanligt kommunalbesvär bringa

frågan om upplåtelsens laglighet under vederbörande myndighets prövning.

Kommittén anser att på detta sätt torde i sin mån tillgodoses samma intresse

som bör ha legat till grund för den åt pastor i tidigare praxis förbehållna bestämmanderätten

över kyrkorummet. Pastors befogenhet att besvära sig blir

dock, uttalar kommittén, inte avhängig av hans ställning som präst i församlingen

liksom inte heller av hans eventuella ledamotskap av kyrkorådet utan

tillkommer honom uteslutande som medlem av församlingen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr H9 år 1963

Kommittén erinrar emellertid om att ärenden om kyrkas upplåtande ofta

måste betraktas som särskilt brådskande, i synnerhet då fråga uppkommer om

dess disposition för borgerlig begravning eller annan utomkyrklig akt. För dylikt

fall kan besvärsvägen kanske inte alltid anses tillfyllest för tillgodoseende av

kyrkorummets helgd. Kommittén vill dock understryka, att församlingen enligt

kommitténs förslag även får en annan möjlighet att söka säkerställa hänsynen

för kyrkorummets helgd och därvid undgå olägenheterna av det mera tidskrävande

besvärsförfarandet, framför allt vid hastigt påkommet behov att för

utomkyrkligt ändamål disponera en gudstjänstlokal. Kyrkorådet kan efter medgivande

av fullmäktige eller stämma delegera sin bestämmanderätt i vissa grupper

av ärenden åt bl. a. ledamot av rådet eller i församlingens tjänst anställd

befattningshavare. Med tillämpning härav skulle alltså kyrkorådet kunna överlåta

till pastor att, när anhållan göres om upplåtelse av ett kyrkorum för visst

eller vissa slag av utomkyrkliga förrättningar, ensam och omedelbart bestämma

därom. Även pastors beslut skall dock kunna genom besvär dragas under den

överordnade myndighetens prövning. Kommittén tror för sin del att pastor

flerstädes kommer att anförtros att i viss omfattning besluta om kyrkans eller

annan gudstjänstlokals upplåtande. Därigenom kommer alltså den av kommittén

på kommunalrättslig grund förordade ändrade ordningen beträffande

kyrkorummets upplåtande inte att i praktiken innebära något väsentligt avsteg

från vad som hittills ansetts gälla i praxis.

Kommittén drar därefter den slutsatsen, att om Kungl. Maj.t och riksdagen

godkänner kommitténs framlagda uppfattning beträffande innebörden av de

sålunda föreslagna bestämmelserna i församlingslagen, lär frågan om kyrkorummets

upplåtande få anses ha i denna del blivit legalt tillräckligt tydligt löst.

Kommittén framhåller dock som sin åsikt att prästerskapets befogenheter i

samtliga här avsedda sammanhang torde böra uttryckligen klargöras. Det är

därför enligt kommitténs uppfattning synnerligen önskvärt att genom särskild

lagstiftning ytterligare bestämmelser blir meddelade. Kommittén anser denna

särskilda lagstiftning böra genomföras utan avbidan på en framtida kodifiering

av kyrkolagen, och detta oavsett om lagstiftningen i fråga finnes böra ske i

kyrkolags ordning eller annorlcdes. Kommittén hemställer fördenskull, att Kungl.

Maj:t vidtar åtgärder för åstadkommande snarast av dylik speciallagstiftning.

6. Remissyttranden över kommittéförslaget

Över församlingsstyrelsekommitténs betänkande yttrade sig efter remiss bl. a.

kammarkollegiet, samtliga domkapitel, vissa länsstyrelser samt svenska kyrkans

diakonistyrelse. Vidare inhämtade Kungl. Maj:t 1957 års allmänna kyrkomötes

yttrande över vissa av de i betänkandet upptagna förslagen, varav ett utgjordes

av frågan om kyrkorummets upplåtande. Vid remissbehandlingen har beträffande

sagda fråga i huvudsak sådana synpunkter anförts, som är kritiska

mot kommitténs ståndpunkt. Sålunda förklarar sig domkapitlen i TJppsala,

2 — Bihang till riksdagens ■protokoll 1963. 1 samt Nr H9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

Strängnäs och Härnösand bestämt avstyrka förslaget. I avstyrkande riktning

uttalar sig också kyrkomötet samt domkapitlen i Luleå, Göteborg och

Stockholm. Domkapitlet i Skara vill på det kraftigaste förorda, att hittillsvarande

ordning bibehålies, och inte heller domkapitlet i Linköping säger sig önska

ändring av vad som hittills gällt. Likaså förklarar domkapitlen i Växjö och Visby

som sin åsikt, att pastor bör förbli vid sin befogenhet. Kammarkollegiet och

diakonistyrelsen anser sig inte kunna biträda förslaget och länsstyrelserna i

Malmöhus och Örebro län finner att frågan bör ytterligare övervägas, innan den

blir föremål för lagstiftning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår, att

samtliga hithörande frågor blir föremål för reglering i särskild författning.

Kyrkolag sutskottet (bet. 1957:17) erinrar om att reglerna för kyrkorummets

användning är en fråga av vital betydelse för kyrkan och av den ömtåliga art,

att den största aktsamhet påkallas. Utskottet understryker att inom vida kretsar,

även bland dem som inte aktivt deltager i det kyrkliga livet, finns en stark

känsla för kyrkorummets helgd. Vad kyrkorummets särskilda uppgift och

karaktär är kommer till uttryck i att kyrkan är invigd, framhåller utskottet.

Därmed har den blivit avskild till att vara ett rum för kyrkans gudstjänster och

övriga kulthandlingar och därigenom har en gräns blivit angiven, när det gäller

kyrkorummets användning till andra ändamål. Då kommittén gör gällande,

att bestämmanderätten i princip bör tillkomma kyrkorådet i dess egenskap av

kyrkokommunalt organ och följer av församlings befogenhet att ha vård om sin

för kyrkligt ändamål avsedda egendom, synes kommittén inte göra rättvisa åt

kyrkorummets särskilda natur, fortsätter utskottet. Skillnaden framträder sålunda

enligt utskottets uppfattning redan i den rättsliga ställning av särskild

stiftelse, som församlingskyrkan av ålder äger, men än mera påtagligt däri att

omfattande förvaltningsbefogenheter lagts i andra myndigheters händer. Detta

har sin grund i att viktiga intressen är knutna vid kyrkorna, såsom kulturella

och allmänkyrkliga. Utskottet betonar därför, att man inte kan lägga vikt uteslutande

vid en analogi med ordningen inom den borgerliga kommunen. Utskottet

påpekar vidare, att besvärsrätten över ett kyrkorådsbeslut är inskränkt

till de s. k. kommunala besvärsgrunderna. Utskottet finner vidare olägenheter

vara förenade med en uppdelning av befogenheterna på pastor och kyrkorådet.

Utskottet framhåller det allvarsamma i att den mest ömtåliga frågan, nämligen

avgörandet var gränsen går för vad som är förenligt med kyrkorummets karaktär,

överflyttas från pastor till kyrkorådet. Enligt utskottets uppfattning betyder

detta ett upphävande av den garanti för en kyrklig bedömning, som ligger i

pastors bestämmanderätt. Fara föreligger för att en inte önsklig utveckling i

praxis kan uppstå. Utskottet framhåller, att principerna för upplåtande av

kyrkorummet till annat än kyrkliga ändamål måste bestämmas exklusivt med

hänsyn till den helgd, som tillkommer kyrkorummet såsom invigt för svenska

kyrkans gudstjänstfirande. För prästen måste det anses vara en tjänsteplikt att

tillse, att sådana principer tillämpas vid kyrkorummets upplåtande. Något motsvarande

gäller inte för kyrkorådet. Ändringar i sammansättningen av kyrko
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

rådet kan medföra, att några fasta principer för upplåtandet av kyrkorummet

inte blir tillämpade och att på grund därav missförhållanden kan komma att

uppstå.

Kyrkorummets karaktär av invigt rum, som måste hållas i särskild helgd,

betonas av flertalet andra remissinstanser, som yttrat sig i frågan, och ur denna

synvinkel synes det kammarkollegiet samt domkapitlen i JJppsala, Skara, Strängnäs,

Härnösand och Stockholm samt diakonistyrelsen vara den bästa ordningen

och största garantien för en enhetlig praxis, att pastor under sitt ämbetsansvar

ensam bestämmer över kyrkorummet. Särskilt domkapitlen i Skara, Strängnäs

och Stockholm samt diakonistyrelsen understryker, att svårigheter och olägenheter

— exempelvis genom olika praxis från tid till annan — kan uppstå vid en

uppdelning på två myndigheter. Några remissmyndigheter påpekar även, att

ärendena kan behöva avgöras skyndsamt och att det därför synes mest praktiskt,

att pastor ensam får ta ansvaret för ett beslut.

Domkapitlet i Karlstad framlägger följande alternativa förslag.

Domkapitlet vill i stället föreslå en bestämmelse av innehåll, att kyrkoherden

efter samråd med kyrkorådet äger besluta om kyrkorummets upplåtande. Ett

dylikt stadgande skulle innebära, att riktlinjerna för upplåtandet skulle dragas

inom kyrkorådet, varefter kyrkoherden självständigt ägde fatta beslut i det

enskilda fallet. I synnerhet om kyrkorummet skall kunna upplåtas för akter av

icke kristen karaktär är tanken att borttaga den hävdvunna rätten för kyrkoherden

att besluta om kyrkas upplåtande främmande för domkapitlet.

Domkapitlet i Visby säger sig önska en möjlighet, att ärenden i tveksamma

fall kan underställas biskopens prövning, och domkapitlet i Linköping finner

behov föreligga av sådana bestämmelser, som ger sökande rätt att i händelse av

missnöje med pastors beslut få ärendet avgjort av biskopen eller, vid förfall för

honom, av domprosten. Kammarkollegiet samt domkapitlen i Skara och Luleå

framhåller, att pastors åtgärder redan står under tillsyn av biskop och domkapitel,

och att dessa även kan utfärda erforderliga direktiv. Likaså påpekar

länsstyrelsen i Örebro län, att pastors beslut redan nu kan överklagas på sakliga

grunder och således bli föremål för allsidig prövning av domkapitlet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län föreslår att genom särskilda fullfölj dsregler

besvärsmyndigheten tillerkännes mera omfattande befogenheter än om frågorna

skulle prövas efter enbart kommunalrättsliga grunder.

7. Departementspromemorian

I promemorian framhålls till en början att pastors befogenhet att ensam bestämma

över kyrkorummet för dess brukande vid gudstjänster och andra kyrkliga

handlingar får anses obestridlig. Vidare torde gälla, att pastor därvid äger

rätt att använda kyrkorummet för andra kyrkliga förrättningar än enbart sådana,

som omedelbart ankommer på honom i hans egenskap av församlingspräst.

I promemorian biträds kammarkollegiets uppfattning, att det förhållandet, att

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr H9.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr llfi år 1963

extra kostnader för vaktpersonal, uppvärmning, städning och dylikt kan uppkomma,

i och för sig inte kan inverka på frågan om rätten att bestämma över

kyrkorummet för nu avsedda kyrkliga förrättningar. I motsats till vad församlingsstyrelsekommittén

ansett torde, sägs det i promemorian, denna pastors rätt

således vara så utan vidare klarlagd, att någon lagstiftning som närmare reglerar

innebörden i pastors befogenheter åtminstone för närvarande inte synes påkallad.

I promemorian uttalas, att spörsmålet måste anses vara i ett annat och mera

komplicerat läge när det blir fråga om kyrkas upplåtande för andra ändamål än

dem som direkt beröra kyrkans egna kulthandlingar. Härvid biträdes i promemorian

kyrkomöteskommitténs uppfattning att det måste anses oegentligt, att bestämmelser

finns utfärdade endast för det speciella fall, vartill borgerlig begravning

får räknas. I promemorian påpekas — såsom också kyrkomöteskommittén

anmärkt — att särskilt inom vissa delar av landsbygden ett behov föreligger av

att använda kyrkan som samlingslokal även för vissa mera profana ändamål. Frågans

behandling vid olika riksdagar samt den tveksamhet, som föreligger beträffande

dess rättsliga bedömning, pekar tydligt på angelägenheten av att klarläggande

författningsbestämmelser utfärdas.

I promemorian uttalas, att spörsmålet rörande upplåtande av kyrka får anses

ha sådan kyrkorättslig anknytning, att församlingsstyrelsekommitténs förslag

att låta intolka bestämmanderätten i de för kyrkorådet i församlingsstyrelselagstiftningen

givna allmänna kompetensbestämmelserna inte torde vara hållbart

vid närmare granskning. Fn särskild författning synes därför böra utfärdas.

Att denna inte kan vara uteslutande av kommunallags natur får således anses

givet; detta har församlingsstyrelsekommittén f. ö. själv påpekat och i kyrkomöteskommitténs

betänkande inordnas bestämmelserna i ett kapitel av den

skisserade nya kyrkolagen.

Huruvida författningen är av den valör att den bör tillkomma i kyrkolags

ordning eller i form av en kungörelse synes enligt promemorian vara tveksamt.

I och för sig torde med fog kunna göras gällande att den kan utfärdas av Kungl.

Maj:t på administrativ väg. Av flera skäl, bl. a. med hänsyn till vad som anförts

i kyrkomöteskommitténs betänkande, synes det emellertid lämpligt att låta en

reglering i ämnet tillkomma under kyrkomötets medverkan. De föreslagna bestämmelserna

bör därför inflyta i lag som stiftas i den ordning § 87 mom. 2: o

regeringsformen föreskriver.

Vad gäller lagens innehåll anses i promemorian, att positiva bestämmelser för

vilka fall kyrka må upplåtas antingen torde komma att bli allmänt och förhållandevis

intetsägande hållna eller också utformade efter en mera kasuistisk

metod, vilken kan vara ägnad att leda till tolkningssvårigheter. I promemorian

rekommenderas därför att det, som hittills, torde få ankomma på praxis att bestämma

härutinnan. Anledning saknas, sägs det, att antaga annat än att denna

praxis — som på de flesta håll varit fallet — kommer att utövas i en generös

anda och med full förståelse för de önskemål och behov som föreligger. Om så
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 149 år 1963

ledes farhågor av allvarligare slag för en otillbörligt restriktiv praxis inte är

framträdande, måste det å andra sidan anses angeläget att praxis genom lagstiftningen

ges vissa allmänna direktiv, så att inte kyrkans egen verksamhet

hindras eller kyrkorummets helgd och kyrklig ordning löper risk att trädas för

nära. Vissa garantier måste också givas beträffande själva kyrkobyggnaden som

sådan; den och dess inventarier måste kunna förutsättas bli behandlade med

tillbörlig aktsamhet.

I promemorian föreslås, att befogenheten att besluta om upplåtelse av kyrkorummet

för andra än kyrkliga ändamål i princip bör anförtros kyrkorådet. Förslaget

bör främst ses mot bakgrunden av det ökade lekmannainflytande som

under senare tid gjort sig gällande på de flesta områden inom samhällslivet och

som också kommit till uttryck i åtskilliga lagstiftningsåtgärder. Det uttalas, att

några bärande skäl varför inte så kan ske även i nu förevarande angelägenhet

inte torde kunna anföras.

Det får emellertid, sägs det vidare, anses vara ett viktigt intresse, att pastor

under alla omständigheter får möjlighet att framföra sina synpunkter i aktuella

fall. Han bör vidare kunna söka rättelse i beslut, som han anser strida mot eller

eljest komma i konflikt med kyrklig ordning och kyrkorummets helgd. Det torde

även vara av värde, att i författningen erinras om möjligheten att delegera

beslutanderätten till pastor eller eventuellt en mindre avdelning av rådet, exempelvis

pastor och kyrkvärdarna. Det understrykes slutligen i promemorian att

vare sig kyrkorådet i sin helhet eller pastor på rådets vägnar handhar upplåtandet,

så fattas beslutet under tjänsteansvar.

8. Remissyttranden över promemorian

Samtliga domkapitel utom domkapitlet i Lund, majoriteten av kammarkollegiet

(tre ledamöter), diakonistyrelsen, Svenska prästförbundet samt Svenska pastoratens

riksförbund avstyrker helt eller delvis den föreslagna lagstiftningen eller

ställer sig på väsentliga punkter kritiska till den utformning förslaget erhållit.

Man noterar visserligen, såsom domkapitlen i Skara och Härnösand, med tillfredsställelse

att enligt promemorian bestämmanderätten över kyrkans upplåtande

inte, såsom församlingsstyrelsekommittén ansett, kan intolkas i de för

kyrkorådet i den föreslagna nya församlingsstyrelselagen givna allmänna kompetensbestämmelserna,

men avvisar att kyrkorådet i stället skall tilläggas

sådan befogenhet genom särskild lag. Berörda remissinstanser hänvisar för sitt

ställningstagande i huvudsak till de synpunkter, som kommit till uttryck i deras

yttranden över församlingsstyrelsekommitténs förslag och till vad kyrkolagsutskottet

vid 1957 års kyrkomöte anfört i frågan.

Fn klar positiv inställning till den föreslagna lagstiftningen intar domkapitlet

i Lund, kammarkollegiets minoritet (två ledamöter) och samtliga andra ickekyrkliga

remissinstanser eller länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands

län samt Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

bund. Inom tre av domkapitlen har reservanter uttalat sig för att den föreslagna

lagstiftningen genomföres.

Av de kritiskt inställda remissinstanserna finner kammarkollegiet, att gällande

ordning med pastors bestämmanderätt i hithörande frågor inte medfört några

egentliga olägenheter som kan motivera den ifrågasatta ändringen.

Domkapitlet i Göteborg betonar, att förslaget på ett olyckligt sätt förändrar

nu gällande sedvana och strider mot de grundprinciper som svenska kyrkan vid

upprepade tillfällen hävdat genom sitt kyrkomöte. Enligt domkapitlet i Linköping

får samhället i vanlig s. k. profan bemärkelse och ett trossamfund inte

likställas på sätt som skett i promemorian. Vad som anses självklart beträffande

det förra är, uttalar domkapitlet, i många fall en orimlighet när det gäller det

senare. Även domkapitlet i Skara understryker, att kyrkan med hänsyn till sin

invigning för heligt bruk intar en ställning som klart utesluter möjligheten att

behandla den analogt med borgerligt-kommunala byggnader.

Domkapitlet i XJppsala, som för sin del anser att frågan om den föreslagna

lagstiftningen först bör upptagas i samband med en kommande allmän kyrkolagsrevision,

konstaterar med tillfredsställelse, att lagförslaget med dess kommentar

kännetecknas av en strävan att tillmötesgå de bestämda önskemålen om

garantier mot en reglering, som skulle kunna vålla ett intrång i den kyrkliga

verksamheten eller möjliggöra upplåtelse av kyrka till ändamål, som skulle

kränka kyrkorummets helgd eller strida mot svenska kyrkans samfundskaraktär

och ordning. Domkapitlet finner dock förslaget inte kunna läggas till grund

för lagstiftning och fäster därvid uppmärksamheten på den oklarhet, som kan

uppstå beträffande gränsdragningen mellan kyrkligt och »annat än kyrkligt

ändamål», samt påpekar, att det i riksdagen aktualiserade spörsmålet om kyrkas

upplåtelse till andra samfunds gudstjänster och andaktsövningar förbigås i promemorian,

där det endast talas om upplåtelse för »mera profana» ändamål.

Överhuvud måste, enligt domkapitlet, gränsdragningen mellan de upplåtelser,

över vilka pastor och de över vilka kyrkorådet har att bestämma, vålla svårigheter.

Därtill kommer, framhåller domkapitlet, att med den föreslagna regleringen

kommer kyrkorådet och pastor att framstå såsom motställda parter och

pastors möjligheter att göra sin mening gällande att skjutas i förgrunden på ett

sätt, som måste inge starka betänkligheter.

Att beslut om användande av kyrkorummet för skilda fall skall meddelas av

olika organ synes också kammarkollegiet och domkapitlet i Växjö mindre ändamålsenligt

och kan leda till kollisioner.

Det kan enligt domkapitlet i Göteborg vid upplåtelse av kyrka för annat än

kyrkligt ändamål förekomma svåra avgöranden, som kan kräva ingående kännedom

om religiösa förhållanden. Det torde, uttalar domkapitlet, vara uppenbart

att sådana avgöranden inte lämpligen bör överflyttas från pastor till kyrkorådet.

Det senare äger inte den sakkunskap som krävs, och kan — trots vad i promemorian

sägs — inte anses handla under ämbetsmannaansvar på samma sätt som

en präst. Liknande synpunkter framföres av domkapitlen i Västerås och Lideå.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

Ett flertal remissinstanser, såsom domkapitlet i Göteborg, betvivlar, att den

föreslagna lagstiftningen kommer att befrämja en enhetlig praxis. Olika kyrkoråd

kommer enligt dessa instanser att tillämpa helt olika principer vid upplåtandet

och kyrkorådens rätt att förfoga över sina kyrkor kan bli illusorisk

genom att de blir bundna av de avgöranden som efter besvär träffas av Kungl.

Maj:t.

Några remissmyndigheter påpekar, att det i praktiken kan ställa sig svårt att

få ett kyrkorådssammanträde till stånd så snabbt som kan vara påkallat av en

begäran om kyrkas upplåtelse.

Det i promemorian påtalade behovet av kyrkan som samlingslokal också för

mera profana ändamål ifrågasättes från flera håll. Kammarkollegiet framhåller,

att behovet att tillgripa kyrkorummet för sammankomster av icke kyrklig art

torde vara i oavbrutet avtagande genom tillkomsten av nya kommunalhus, församlingshus

och dylikt samt, inte minst på landsbygden, genom den koncentration

av skolundervisningen till stora skolanläggningar, som följer med grundskolans

genomförande. Likartade tankegångar framföres av domkapitlen i Västerås,

Växjö och Härnösand samt av Svenska prästjörbundet. Enligt domkapitlet

i Skara bör en lagstiftning på området föregås av en grundlig utredning angående

behovet, särskilt på landsbygden, av upplåtande av kyrka för profana ändamål.

De avstyrkande myndigheterna har i flera fall föreslagit modifikationer i gällande

ordning i syfte att tillgodose vissa i promemorian uttalade önskemål eller

också framlagt kompromissförslag. Domkapitlet i Linköping framhåller sålunda

sin tidigare hävdade uppfattning, att det räcker med att införa uttrycklig besvärsrätt

över pastors beslut. Även domkapitlet i Visby hävdar, att eventuella

olägenheter av gällande ordning skulle undanröjas genom en reglering av besvärsrätten

eller genom införande av skyldighet för pastor att i tveksamma fall

underställa ärendet domkapitlet eller biskopen. Domkapitlet i Karlstad vidhåller

sitt i yttrandet över församlingsstyrelsekommitténs betänkande framlagda förslag,

att kyrkoherden efter samråd med kyrkorådet skulle äga besluta om kyrkorummets

upplåtande. Enligt diakonistyrelsen skulle ett skäligt hänsynstagande

till lokala traditioner och övriga i det särskilda fallet relevanta omständigheter

bäst kunna ske genom beslut av pastor och kyrkoråd gemensamt. Domkapitlet i

Stockholm, som inte har något att erinra emot ökat lekmannainflytande vid

behandlingen av ärende av förevarande art, föreslår, att frågor om kyrkas upplåtande

för annat än kyrkligt ändamål skall avgöras av pastor jämte kyrkvärdarna

eller av pastor efter samråd med kyrkvärdarna.

Mot kyrkomöteskommitténs påpekande om det oegentliga i att bestämmelser

finns utfärdade endast för borgerlig begravning invänder kammarkollegiet, att

upplåtelse för ett rent profant ändamål ofta torde vara en bedömningsfråga av

mindre ömtålig art än kyrkans upplåtande för en begravningsceremoni i annan

ordning än den svenska kyrkans. Emellertid anser kammarkollegiet det vara av

värde, att den praxis i fråga om kyrkas upplåtande för icke-kyrkliga ändamål.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr H9 år 196S

som sedan lång tid fått utveckla sig sedvanerättsligt, ges mera enhetlighet och

stadga genom reglering i lag. Ur denna synpunkt torde enligt kammarkollegiet

kunna övervägas en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de föreslagna

bestämmelserna av materiell natur. Också domkapitlet i Visby anser det

i och för sig inte vara något att erinra mot lagförslagets reglering av förutsättningarna

för kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål.

Vad härefter angår de i sak positivt inställda remissmyndigheterna, så

har domkapitlet i Lund inte något att erinra mot att särskild lagstiftning reglerar

kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål samt finner vidare de föreslagna

villkoren för medgivande av sådant upplåtande väl avfattade och tillräckliga

för skyddande av kyrkans helgd och karaktär av för gudstjänstbruk i

stadgad ordning invigt rum. Det föreligger enligt domkapitlet inte anledning

förmoda, att kyrkoråden skulle missbruka befogenheten att besluta i ärenden

av förevarande art, utan de skulle säkerligen väl fylla sin nya arbetsuppgift.

Med hänsyn härtill och till önskemålet att låta lekmännen inom kyrkan med

pastor dela ansvaret för en grannlaga och viktig angelägenhet tillstyrker domkapitlet,

att bestämmanderätten tillägges kyrkorådet.

Länsstyrelsen i Västernorrland s län tillstyrker lagförslaget under förutsättning

att pastor beredes större medinflytande på beslutet än vad som avses i förslaget.

Pastor bör enligt länsstyrelsen tillförsäkras vetorätt och hans medverkan bör

lämpligen stärkas på så sätt, att i de fall pastor hyser från rådet avvikande

mening skall ärendet underställas domkapitlet.

Kammarkollegiets minoritet tillstyrker att beslutanderätten lägges på kyrkorådet.

Ledamöterna erinrar om att kyrkobyggnaden i en församling är avsedd

som rum för församlingens gudstjänstfirande. Med kyrkobyggnadens uppgift

överensstämmer att kostnaderna för dess uppförande, inredande och underhållande

åvilar församlingen. Kyrkolagsutskottet vid 1957 års allmänna kyrkomöte

har framhållit att inom vida kretsar, även bland dem som inte aktivt deltar i

det kyrkliga livet, en stark känsla finns för kyrkorummets helgd. Detta uttalande

finner ledamöterna otvivelaktigt riktigt. Så mycket säkrare bör då, framhålls

det, kunna antagas att det urval av församlingsmedlemmar med intresse för församlingslivet

och församlingens förhållanden, som kyrkorådet utgör, vill och kan

värna om kyrkobyggnadens och dess inrednings helgd. Dessa omständigheter

gör det naturligt att låta ansvaret för kyrkobyggnadens användande för andra

ändamål än kyrkliga ytterst åvila kyrkorådet såsom församlingens styrelse.

Ledamöterna uttalar vidare.

Mot en lagstiftning i detta syfte har invänts att behovet att använda kyrkobyggnader

för ändamål som inte ha samband med svenska kyrkans verksamhet

efter hand minskar samt att hittillsvarande ordning med pastor som ensam

beslutande i fråga om kyrkas upplåtande blott sällan föranlett konflikter. Det

första antagandet må vara riktigt. Detta förhållande uppväges dock därav att

det är helt ovisst i vad mån nuvarande praxis, därest beslutanderätten får kvarligga

hos pastor, kommer att bestå i sina huvuddrag.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

Vidare har för nuvarande ordning anförts att den ger större garantier för enhetlighet.

Med hänsyn till, utom annat, stiftsmyndigheternas begränsade möjligheter

att giva bindande riktlinjer för församlingsprästerskapets handlande är

denna synpunkt svårföi''ståelig.

Beträffande lagstiftningsfrågans formella behandling instämmer kammarkollegiet,

domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö, Göteborg, Härnösand och Visby

samt länsstyrelsen i Örebro län i den i promemorian uttalade åsikten, att den

föreslagna lagen har kyrkolags karaktär och bör tillkomma i den ordning § 87

mom. 2:o regeringsformen föreskriver. Kammarkollegiet utvecklar sin ståndpunkt

sålunda.

. Av de ifrågasatta bestämmelsernas partiella karaktär av kommunallag torde

följa, att de inte kan utfärdas i administrativ ordning. Vad angår förhållandet

till kyrkolagen torde böra beaktas, att reglerna för kyrkorummets användning

enligt vad från kyrkligt håll hävdats är en fråga av vital betydelse för kyrkan.

Att så måste vara fallet sett ur kyrkolagens synpunkt torde framgå bl. a. därav,

att så gott som alla — vid lagens tillkomst 1686 — i kyrkan förekommande förrättningar

i lagen äro noga reglerade under särskilda kapitel. Den utveckling,

som sedermera skett mot ett friare upplåtande av kyrkorummet under pastors

ansvar, torde böra betraktas som en på kyrkolagens grund uppkommen sedvanerätt.

Vid alla de tillfällen, då fråga varit om reglering i lag av villkoren för

kyrkas upplåtande för borgerlig begravning, har också frågan behandlats i den

ordning, som gäller för stiftande av kyrkolag. Vare sig man fattar kyrkolagsbegreppet

i mera materiell mening eller vill ansluta sig till ett formellt kyrkolagsbegrepp

synes man komma till resultatet, att genomförandet av den nu föreslagna

lagstiftningen kräver kyrkomötets medverkan enligt § 87 mom. 2:o

regeringsformen.

9. Föredraganden

Såsom framgått av den lämnade redogörelsen har frågan om villkoren för upplåtande

av kyrkorum och vem som bör få besluta om sådant upplåtande diskuterats

i skilda sammanhang. Särskilt har diskussionen rört hithörande problem,

då det gäller upplåtelse av kyrkorummet för andra än kyrkliga ändamål. Såväl

i riksdagsdebatter som i utredningsbetänkanden har framhållits det önskvärda

i att spörsmålet bringas till en lösning. När förslaget till den nya församlingsstyrelselagen

förelädes riksdagen uttalade också föredragande departementschefen,

att han ansåg det vara av vikt att lagstiftning om upplåtande av kyrkorummet

för andra än kyrkliga ändamål kom till stånd och att därvid också fastslogs,

vem som äger besluta om upplåtandet. Ännu så sent som år 1961 behandlades

i riksdagen motioner, i vilka ånyo påyrkades en författningsmässig reglering

av beslutanderätten i ärenden av förevarande slag. Vid remissbehandlingen

av den inom ecklesiastikdepartementet upprättade promemorian har visserligen

från några myndigheters sida ifrågasatts behovet av lagstiftning på området.

Med hänsyn till vad nu sagts finner jag ett väl dokumenterat behov föreligga att

hithörande problem klarlägges och att frågan blir löst genom lagstiftning. Som

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 1J9 år 1963

jag strax skall utveckla bör denna lagstiftning begränsas till att avse upplåtelse

för andra än kyrkliga ändamål.

Det nuvarande rättsläget — som inte är entydigt och huvudsakligen grundar

sig på sedvana — kan i korthet beskrivas så, att kyrkoherden ensam torde äga

besluta om kyrkans användning för gudstjänständamål och annan kyrklig verksamhet,

vilken prästerskapet i församlingen utövar. Kyrkoherden torde vidare

få besluta om upplåtande för annat ändamål såväl då detta är kyrkligt men ligger

vid sidan om prästerskapets ämbetsgöromål eller annan verksamhet inom

församlingsangelägenheternas ram som då det är av icke-kyrklig karaktär. I sådana

fail fordras medgivande också av kyrkorådet, som har att besluta beträffande

de kostnader som upplåtelsen föranleder. Såsom kammarkollegiet sammanfattat

rättsläget härvidlag, torde både kyrkoherden och kyrkorådet i dessa fall

ha vetorätt, och båda har befogenhet att uppställa villkor i samband med att

upplåtelse medgives.

Kyrkoherdens rätt att bestämma över kyrkorummet för den av prästerskapet

utövade religiösa verksamheten inom församlingen har bekräftats i rättspraxis.

Jag syftar härvid på det tidigare omnämnda avgörandet av regeringsrätten, i

vilket fastslagits kyrkoherdens rätt att för gudstjänständamål förfoga över kyrkorummet.

Detta utslag torde vidare ge vid handen, att kyrkoherden principiellt

har beslutanderätt även vid upplåtelse av kyrkorummet för gudstjänständamål

till sammanslutning som står utanför församlingsorganisationen, även om kyrkorådet

som jag nyss anfört från kyrkligt-ekonomiska synpunkter har bestämmanderätt

beträffande kostnader, som föranledes av upplåtelsen, och vad därmed

äger samband.

Någon ändring i denna ordning för upplåtande av kyrkorummet för kyrkliga

ändamål har inte ifrågasatts. Sålunda har varken i församlingsstyrelsekommitténs

betänkande, i departementspromemorian eller i remissyttranden över dem

föreslagits någon ändring i vad som enligt sedvanerätt anses gälla om kyrkoherdens

befogenhet i sådana hänseenden, även om man måhända kan urskilja något

olika meningar om vad som vid en avgränsning skall höra till kyrkliga ändamål.

Jag vill härvid särskilt betona, att församlingsstyrelselcommittén i denna del inte

ifrågasatt kyrkoherdens rätt att förfoga över kyrkorummet, utan allenast ansett,

att den bör komma till uttryck i författningsbestämmelser.

Jag hyser även för egen del den uppfattningen, att anledning inte föreligger

att i nu berörda avseenden införa en ny ordning. Vid mitt ställningstagande förutsätter

jag emellertid, att denna kyrkoherdens befogenhet endast avser upplåtelse

av kyrkorummet för gudstjänst eller därmed jämförlig religiös kulthandling.

I sådana fall måste rent religiösa synpunkter vara avgörande och då torde kyrkoherden

bäst kunna bedöma, om kyrkorummet bör kunna upplåtas för ändamålet

i fråga. En annan sak är att hithörande frågor självfallet bör avgöras i en generös

ekumenisk anda. Jag vill härvid anknyta till biskopsmötets uttalande år 1948,

att biskoparna borde var och en i sitt stift för prästerna framhålla det angelägna

i att frågor om upplåtelse av kyrkorummet för annat ändamål än gudstjänst

behandlades med grannlagenhet och förståelse och det önskvärda i att de i tvek
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Mcij:ts proposition nr lJf.9 år 1963

samma fall rådgjorde med biskopen. Detta uttalande finner jag ha aktualitet

även för här avsedda fall, och tillämpningen i frågor om upplåtelse bör uppmärksammas

av biskoparna. Pastors beslut i ärende rörande upplåtande av

kyrkorum torde för övrigt — såsom första lagutskottet vid 1950 års riksdag uttalat

— kunna överklagas till domkapitlet.

Även om det alltså torde finnas anledning att inom kyrkan följa utvecklingen,

anser jag inte tillräckliga skäl föreligga att — såsom församlingsstyrelsekommittén

tänkt sig — i författning reglera kyrkoherdens befogenheter då det gäller

dispositionen av kyrkorummet för kyrkligt ändamål. Jag vill understryka, att

under begreppet kyrkligt ändamål, sådant jag här sökt bestämma det, inte kan

anses falla profana förrättningar även om de till sin karaktär har anknytning

till motsvarande kyrkliga, exempelvis borgerlig begravning efter en ordning utan

religiösa inslag.

Av vad jag nu anfört följer alltså, att jag ansluter mig till kyrkomöteskommitténs

i departementspromemorian biträdda uppfattning, att lagstiftningen på

området bör innehålla regler om upplåtande av kyrkorummet för andra än kyrkliga

ändamål. Detta uttryck bör bestämmas med utgångspunkt i det nyss sagda

om dispositionen över kyrkorummet för gudstjänst och därmed jämförliga förrättningar.

Härmed torde tillräckligt tydligt ha angivits lagens tillämpningsområde.

Vad så angår frågan till vilka utomkyrkliga ändamål upplåtelse bör kunna

ske, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till den i promemorian uttalade åsikten

att allmängiltiga regler som ger uttömmande besked härutinnan torde vara

svåra att ställa upp. Som det sägs i promemorian torde det ändå kunna antagas,

att tillämpningen kommer att ske med förståelse för de önskemål som anmäler

sig. Jag finner därför inte något egentligt behov föreligga av en sådan reglering.

Det torde vara tillfyllest att genom lagstiftningen skapas garantier för att vissa

för kyrkan betydelsefulla förhållanden i tillbörlig grad blir beaktade. I promemorian

har framhållits, att som villkor för upplåtelse bör gälla, att upplåtelsen

inte hindrar eller försvårar den till kyrkorummet knutna kyrkliga verksamheten

samt att kyrkorummets helgd och kyrklig ordning inte löper risk att

trädas för nära. Vidare måste kunna förutsättas, att kyrkorummet och dess

inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet. De i promemorian

föreslagna villkoren för upplåtelse har vid remissbehandlingen genomgående godtagits

eller lämnats utan erinran. Jag finner förslaget väl genomtänkt och ägnat

att skapa tillräckliga garantier för att den kyrkliga verksamheten inte hindras

eller försvåras eller kyrkorummets karaktär av för kulthandlingar invigt rum

kränkes. Till den närmare utformningen av villkoren får jag återkomma i

specialmotiveringen till lagförslaget.

I promemorian har — i överensstämmelse med den mening församlingsstyrelsekommittén

omfattat — föreslagits, att kyrkorådet tillägges befogenhet att upplåta

kyrkorummet för ändamål, som avses i den förordade lagstiftningen. De vid

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

remissbehandlingen gjorda invändningarna mot detta förslag finner jag inte vara

bärande. Jag får erinra om att redan enligt nu gällande ordning kyrkorådet har

viss medbestämmanderätt och kan ställa villkor för upplåtelse. I sammanhanget

måste också beaktas att kyrkorådet genom den nya församlingsstyrelselagen

givits en central och stärkt ställning inom församlingen såsom dess styrelse. Det

torde ej heller kunna ifrågasättas, att det lekmannainflytande som här utövas

inte skulle ske under tillbörligt ansvar för religiösa värden. Det är vidare enligt

min mening ett felaktigt betraktelsesätt att ställa kyrkoherden och kyrkorådet

i ett slags motsatsförhållande till varandra i hithörande frågor. Tvärtom delar,

såsom domkapitlet i Lund framhållit, kyrkoherden och lekmännen inom kyrkorådet

ansvaret för det grannlaga bedömandet av frågorna. Över huvud taget

torde på goda grunder kunna förutsättas — såsom också uttalats vid remissbehandlingen

— att samtliga kyrkorådets ledamöter genom sitt intresse för den

kyrkliga verksamheten också har en stark känsla för kyrkorummets helgd. Jag

finner till följd av det sagda kyrkorådet vara väl ägnat att fylla uppgiften att

tillvarataga de religiösa intressenas särart, då det i ärenden av förevarande slag

har att taga ställning till berättigade allmänna kulturella eller sociala intressen.

Härtill kommer ytterligare några omständigheter, som enligt min mening bör

beaktas i sammanhanget.

Såsom tidigare framhållits torde nuvarande rättsläge innebära, att såväl

kyrkoherden själv som kyrkorådet har vetorätt mot upplåtelse. Jag har för avsikt

att föreslå en ordning, enligt vilken kyrkoherden skall få uttrycklig rätt att

besvära sig hos domkapitlet över beslut som fattats i strid mot hans mening.

Vidare ämnar jag förorda bestämmelser, som garanterar att kyrkoherden får

deltaga i beslutet. Det torde kunna förutsättas, att frågor av hithörande slag i

det alldeles övervägande antalet fall kommer att lösas i fullt samförstånd och

att kyrkorådet, inte minst av praktiska skäl, kommer att som regel delegera

beslutanderätten till antingen kyrkoherden ensam eller till kyrkoherden och

kyrkvärdarna. Den tillämnade ordningen torde vid sådana förhållanden inte

komma att väsentligt avvika från vad som nu anses gälla.

Med hänsyn till det anförda finner jag vissa remissinstansers farhågor för att

religiösa synpunkter inte skulle tillräckligt beaktas vid upplåtelser varom nu är

fråga överdrivna. Här liksom i andra sammanhang bör alltså kyrkorådet kunna

ge uttryck för församlingsviljan. Självfallet prövar kyrkorådet liksom i förekommande

fall kyrkoherden fråga om upplåtelse av kyrkorum under ämbetsansvar.

Vad slutligen angår den i promemorian berörda frågan om lagstiftningens

konstitutionella natur finner jag med hänsyn till den centrala ställning kyrkorummet

intager i det kyrkliga livet, att lagstiftningen bör tillkomma under medverkan

av kyrkomöte i den ordning § 87 mom. 2:o regeringsformen föreskriver.

Detta överensstämmer med den mening som uttalats av kyrkomöteskommittén

och som understrukits i flera remissyttranden över departementspromemorian.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963 29

10. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med de huvudgrunder, som angivits i det föregående, har inom

ecklesiastikdepartementet upprättats förslag till lag om upplåtande av kyrkorum

för annat än kyrkligt ändamål.

Beträffande det närmare innehållet i lagförslaget, vilket torde såsom bilaga A

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende, får jag anföra följande.

1 §•

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. I första hand skall lagen avse

sådana kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst. Härmed avses

den kyrkoinvigning, som upptages i tionde kapitlet kyrkohandboken. Till följd

av invigningen utgör kyrkan s. k. res sacra. Utanför lagens tillämpningsområde

ligger andra kyrkorum, som visserligen också kan ha genom invigning förlänats

en sakral karaktär, men som inte invigts enligt kyrkoinvigningsritualen. Hit hör

exempelvis begravningskapell — för vilket finns en enklare invigningsritual i

kyrkohandboken — krematorier, gravkapell, kyrksalar samt vigsel- och doprum.

Över dessa lokaler förfogar kyrkorådet på grund av bestämmelserna i 43 § församlingsstyrelselagen.

I promemorian anföres, att av innehållet i den föreslagna 3 § om beslutanderätten

följer att — utöver församlingskyrkorna — endast sådana kyrkorum avses,

som står under kyrkoförsamlings förvaltning och vård. Kammarkollegiet

anser att det i lagtexten bör direkt utsägas, att lagen har avseende å sådana

invigda kyrkorum, som står under förvaltning av kyrkoråd. Det föreslagna förtydligandet

har intagits i lagtexten genom angivande, att lagen är tillämplig beträffande

sådana kyrkorum, som vårdas av församling. Utanför lagens tillämpning

faller alltså av enskilda personer, korporationer, anstalter eller företag

innehavda kyrkorum, exempelvis slottskapell, sjukhuskapell och brukskapell,

samt vidare också stiftelsers kyrkor, i den mån stiftelsen inte utgör en av församlingen

särskilt vald form för dess förvaltning av kyrkorummet, t. ex. en

småkyrka. Undantag göres också för vissa domkyrkor, se 6 §.

Den andra avgränsningen av lagens tillämplighet utgöres av bestämmelsen att

upplåtelsen skall ske tillfälligt. I promemorian framhålles, att med detta villkor

markeras undantagsnaturen i dispositionen till skillnad från kyrkans egna såväl

ordinarie som andra mer eller mindre ofta återkommande förrättningar. Den

tillfälliga upplåtelsen får också, uttalas det vidare, ses mot bakgrunden därav

att om kyrka skall mera varaktigt brukas för annat ändamål än gudstjänst,

fordras jämlikt stadgande i 1920 års kungörelse med föreskrifter rörande det

offentliga byggnadsväsendet Kungl. Maj:ts medgivande därtill.

Beträffande den i tredje paragrafen upptagna bestämningen av lagens tilllämpningsområde,

nämligen att upplåtelsen skall ske för annat än kyrkligt ändamål,

får hänvisas till den allmänna motiveringen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 11^9

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maf:ts -proposition nr 1^9 år 1963

2 §•

I detta stadgande uppräknas de villkor, som avser att garantera att upplåtelsen

inte får företräde framför kyrkliga förrättningar eller profanerar kyrkan.

I promemorian uttalas beträffande de i lagförslaget angivna villkoren bl. a.

följande.

Den första förutsättningen är att upplåtelsen inte hindrar eller försvårar

kyrkorummets bruk för gudstjänst, men stadgandet har givits en så vid utformning,

att det innesluter inte bara prästerliga förrättningar utan all kyrklig verksamhet

över huvud taget som kan förekomma i kyrkan. Som ett andra villkor är

uppställt det som ur religiös synvinkel betonats såsom särskilt angeläget (se

exempelvis kyrkolagsutskottets uttalanden vid 1925 och 1957 års kyrkomöten),

nämligen hänsynen till kyrkorummets helgd och svenska kyrkans ordning såsom

trossamfund. I promemorians lagtext har villkoret angivits så, att upplåtelsen

inte får innebära något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrklig ordning.

En upplåtelse för ändamål, som kan anses stötande för församlingen, skall

således inte få förekomma. Som tredje förbehåll nämnes att det med upplåtelsen

avsedda ändamålet måste förutsättas vara av sådan karaktär, att rummet med

dess inventarier kommer att behandlas med tillbörlig aktsamhet och grannlagenhet.

Kammarkollegiet anser att uttrycket »kyrklig verksamhet i övrigt» bör utbytas

mot förslagsvis »svenska kyrkans verksamhet i övrigt». Kammarkollegiet

ifrågasätter tillika, om uttrycket »kyrklig ordning» täcker det i specialmotiveringen

använda uttrycket »svenska kyrkans ordning såsom trossamfund», och

föreslår att lagtext och motivering bringas i överensstämmelse med varandra.

Även domkapitlet i Uppsala finner begreppen »kyrklig verksamhet i övrigt»

och »kyrklig ordning» oklara. Domkapitlet anser, att om med sistnämnda begrepp

avses »svenska kyrkans ordning såsom trossamfund» detta bör komma

till klart uttryck i lagtexten. Domkapitlet i Skara finner begreppet »kyrkorummets

helgd eller kyrklig ordning» alltför vagt och obestämt samt framhåller

angelägenheten av att i lagtexten klart uttalas, att i kyrka inte får förekomma

något som strider mot svenska kyrkans bekännelse.

Kyrkomusikernas riksförbund framhåller, att orgeln i flera avseenden intar en

särställning bland kyrkans inventarier och att det enligt kyrkomusikerstadgan

åligger kyrkomusikern att omsorgsfullt vårda orgelverket. Med hänsyn härtill

synes det förbundet nödvändigt, att orgeln undantages vid kyrkans upplåtande

för annat än kyrkligt ändamål. Förbundet understryker slutligen vikten av att i

motiveringen till lagförslaget framhålles bl. a. att kyrkomusikern behöver begagna

kyrkolokalen för övning inför kommande gudstjänster och förrättningar

samt för övning med kyrkokören m. m. Domkapitlet i Skara erinrar om de särskilda

bestämmelser, som finns i kyrkomusikerstadgan angående vård och användande

av orgel samt vidare om kyrkolagens bestämmelser angående kyrkvärdarnas

och pastors ansvarighet för kyrkans inventarier.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

31

Vid utformningen av lagtexten har kammarkollegiets och domkapitlets i Uppsala

påpekanden om uttrycken »kyrklig verksamhet» och »kyrklig ordning»

beaktats; upplåtelsen får enligt lagrummet inte hindra eller försvåra kyrkans

verksamhet eller strida mot kyrkorummets helgd eller kyrkans ordning. Med det

förstnämnda uttrycket avses all sådan verksamhet som bedrives av svenska

kyrkan inom stifts- och församlingsorganisationens ram. Det senare uttrycket

innebär, att vad som skall förekomma vid upplåtelsen inte bara måste präglas

av värdighet och taktfullhet — alltså närmast en ordningsfråga — utan också

kunna förutsättas icke strida mot sådana grundläggande moment i kyrkans lära,

att upplåtelsen skulle innebära en direkt negation av svenska kyrkans samfundskaraktär.

Jag vill i sammanhanget erinra om vad jag tidigare uttalat om förståelse

och vidsynthet vid bedömandet av hithörande frågor. Det torde över

huvud taget kunna förväntas, att vid tillämpningen befogade önskemål om

upplåtelse under angivna förutsättningar tillgodoses i en generös anda.

Kyrkomusikernas riksförbunds åsikt att orgeln inte bör omfattas av upplåtelse

för annat än kyrkligt ändamål kan jag inte biträda. Ett ganska vanligt

ändamål för upplåtelse är tillgodoseende av lokal för konsertverksamhet och

därvid kan just orgeln behöva användas. Förutsättningarna för upplåtande av

orgeln får bedömas av kyrkorådet med utgångspunkt i bl. a. kyrkomusikerstadgans

bestämmelser om orgelvård. Till vad förbundet i övrigt anfört vill jag i

detta sammanhang endast uttala, att den kyrkomusikaliska verksamheten är ett

led i den kyrkans verksamhet, varom talas i första stycket a) av paragrafen.

De riktlinjer och villkor för upplåtande av kyrkorum, som upptages i förevarande

stadgande, och de uttalanden om tillämpningen jag här gjort torde

kunna vara vägledande även i de fall, då kyrkoherden upplåter kyrkan för ändamål

beträffande vilket han själv äger beslutanderätt eller då man i kyrkorådet

har att taga ställning till fråga om begagnande eller utlånande av kyrkans

inventarier av symbolisk karaktär. Även eljest då fxåga om vad som är förenligt

med kyrkorummets helgd uppkommer, såsom beträffande fanors införande i

kyrkan eller andra liknande ordningsfrågor, bör vad nu sagts äga giltighet.

I paragrafens tredje stycke göres en hänvisning till jordfästningslagens villkorsbestämmelse

om upplåtande av kyrka för jordfästning i annan ordning än

svenska kyrkans. Sådan upplåtelse får enligt 10 § jordfästningslagen ske, om

särskilda skäl är därtill, och de i här förevarande paragraf upptagna villkoren

är således inte tillämpliga. Beträffande den närmare innebörden av stadgandet

i jordfästningslagen får jag hänvisa till förarbetena till denna lag.

3 §•

I paragrafen fastslås kyrkorådets principiella rätt att bestämma om upplåtande.

Beträffande motiven härför får jag hänvisa till vad jag tidigare anfört.

I stadgandet upptages en regel, enligt vilken beslutanderätten kan delegeras

till avdelning av rådet, i vilken kyrkoherden ingår, eller till kyrkoherden ensam.

Beträffande min allmänna synpunkt på spörsmålet om delegation får jag hänvisa

till den allmänna motiveringen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

Vad gäller den närmare utformningen av stadgandet om delegation föreslås i

promemorian en avfattning, som i och för sig endast innebär en erinran om möjligheten

att enligt församlingsstyrelselagen besluta om delegering av bestämmanderätten.

Enligt kammarkollegiet förutsätter en sådan lagteknisk konstruktion, att

beslut fattas av det representativa organet inom församlingen om delegation enligt

bestämmelserna i församlingsstyrelselagen. Dessa bestämmelser bör emellertid,

framhåller kammarkollegiet, uteslutas från tillämplighet i förevarande fall,

ty dels gör de kyrkorådets delegationsrätt beroende av det representativa organets

bemyndigande, och dels innebär de, att delegation kan ske till annan person

— även utanför kyrkorådet — än den präst som är självskriven ledamot av

kyrkorådet. Kammarkollegiet förordar, att kyrkorådet får en självständig rätt

att delegera i hithörande fall och betonar — liksom domkapitlet i Lund och

länsstyrelsen i Malmöhus län — sin uppfattning att delegation inte bör ske till

annan än denne präst. Också länsstyrelsen i Örebro län framhåller det önskvärda

i att det klart utsäges, att kyrkorådet kan delegera sin beslutanderätt till

pastor i ärende av ifrågavarande slag.

I likhet med kammarkollegiet anser jag att frågan om delegation bör särskilt

regleras och en bestämmelse härom införas i lagen. Såsom kollegiet påpekat

torde det inte vara tillfyllest, att församlingsstyrelselagens allmänna delegationsregler

kan tillämpas; som en följd av de allmänna överväganden jag tidigare

redovisat bör delegationen ske på så sätt, att kyrkoherden beredes möjlighet att

antingen besluta ensam eller också deltaga i beslutet tillsammans med lekmän i

rådet. Speciellt synes mig ordningen med delegation till avdelning av rådet, i

vilken kyrkoherden ingår, vara värdefull. Vid en sådan delegation tillgodoses

nämligen de synpunkter som framkommit i flera remissyttranden beträffande

det önskvärda i ett samråd mellan kyrkoherden och kyrkvärdarna i ärenden av

förevarande slag. Frågor rörande delegation av beslutanderätten enligt lagen

blir genom den föreslagna specialregleringen undantagna från det representativa

organets bestämmanderätt. Anses inom detta organ kyrkorådets praxis vara

otillfredsställande, finns dock möjlighet att interpellationsvägen bringa frågan

under debatt. Självfallet kan delegationen begränsas till att exempelvis avse

vissa angivna slag av upplåtelser eller förknippas med villkor, såsom att avslagsbeslut

endast får meddelas av kyrkorådet.

I paragrafens andra stycke har upptagits en regel som utgör garanti för att

kyrkoherden, därest han — på grund av sjukdom eller annan tillfällig bortovaro

«tan att vikarie förordnats — inte deltager i handläggning av ärende om uppMtande

av kyrkorum, ändock får tillfälle att ge uttryck för sin uppfattning i

saken om detta över huvud taget är möjligt. Kyrkoherden kan alltså framlägga

sina synpunkter antingen i eller utom rådet, innan ärendet avgöres. För det fall

beslutet meddelas i strid mot kyrkoherdens uppfattning har han också besvärsrätt,

se 4 §. Ett förslag från ett par remissmyndigheter att ge kyrkoherden

uttrycklig vetorätt kan jag däremot inte biträda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

Enligt 1930 års församlingsstyrelselag ägde i annex- eller kapellförsamling

anställd präst vara ordförande i kyrkorådet i denna församling endast när kyrkoherden

inte kunde själv vara tillstädes. I syfte att ge annexförsamlings kyrkoråd

en mera självständig ställning och samtidigt befria kyrkoherden från tidsödande

resor har i 44 § nya församlingsstyrelselagen införts en bestämmelse, enligt vilken

kyrkoherden kan förordna präst inom pastoratet att i sitt ställe vara ledamot av

annexförsamlings kyrkoråd för samma tid som övriga ledamöter inväljes i kyrkorådet

— d. v. s. för fyra år i sänder. Den rätt som genom förevarande paragraf

tillförsäkrats kyrkoherden att få yttra sig i ärende om upplåtande av kyrkorum

bör till följd av det anförda i annexförsamling tillkomma präst som kyrkoherden

förordnat att vara ledamot av rådet. Ett stadgande härom har intagits

i paragrafen.

4 §.

I denna paragraf upptages en besvärsregel innebärande, att talan kan föras

mot kyrkorådets beslut i fråga om upplåtande av kyrkorummet såsom förvaltningsbesvär

och inte enbart enligt de s. k. kommunala besvärsgrunderna. Därigenom

kan de skäl som ligger till grund för beslutet utan inskränkning prövas

i sak. Besvärsmyndighet är domkapitlet i enlighet med vad som förordats i

promemorian. På besvär som anföres enligt stadgandet blir 1954 års lag om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut tillämplig.

Andra stycket av stadgandet inrymmer en uttrycklig rätt för kyrkoherden att

anföra besvär, om beslutet fattats i strid mot hans mening. Besvärsrätt tillkommer

även sökande och annan som beslutet rör enligt vanliga regler för

förvaltningsbesvär. Skulle kyrkoherdens praxis avvika från vad som kyrkorådet

finner vara dess mening hur frågor av hithörande slag bör lösas, kan rådet taga

upp frågan om delegationen till omprövning. Såsom tidigare berörts kan med

den nu föreslagna delegationsbestämmelsen sådan fråga inte bli föremål för

beslut av det representativa organet.

Har annan präst än kyrkoherden förordnats till ledamot i annexförsamlings

kyrkoråd, tillkommer rätten att besvära sig över rådets beslut i stället denne

präst.

I promemorian har föreslagits, att besvär över domkapitlets beslut skall få

föras i ecklesiastikdepartementet. Ehuru det inte särskilt angivits i motiveringen

har uppenbarligen förutsatts, att besvären skall avgöras av regeringsrätten.

Under hänvisning till att ifrågavarande ärenden ofta torde vara av brådskande

art samt vidare fordra lokalkännedom för ett sakligt bedömande synes det

diakonistyrelsen vara en lämplig anordning, att besvär inte bör få föras över

domkapitlets beslut. Även domkapitlet i Lideå förordar en dylik begränsning

av besvärsrätten, liksom också en ledamot i domkapitlen i Göteborg och Stockholm.

Domkapitlet i Uppsala ifrågasätter, om ett enigt kyrkorådsbeslut över

huvud taget bör kunna överklagas, en tankegång som också diakonistyrelsen

varit inne på. Diakonistyrelsen anser det inte vara i god överensstämmelse med

den kommunala självstyrelsens principer, att en församling mot sin vilja besvärs
-

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

vägen skall kunna åläggas upplåta kyrka för icke kyrkligt ändamål. Ett par

remissinstanser har funnit en lämplig ordning vara att ärendet hänskjutes till

domkapitlet om kyrkorådet inte är enigt.

Såsom framhållits vid remissbehandlingen är ärenden av förevarande slag ofta

av brådskande natur. Tidsnöd torde inte sällan redan föreligga att få ärendet

prövat i domkapitlet. En överprövning i ytterligare en instans synes därför vanligen

komma att sakna praktisk betydelse för parterna. Med hänsyn till den —

som man får förutsätta — ringa förekomsten av besvärsärenden av förevarande

slag torde vidare prejudikat av högsta instans här ha ett begränsat värde. Det

torde inte heller vara uteslutet, att besvärsförfarandet i något fall kan komma

att utnyttjas i syfte att söka fördröja verkställigheten över den för upplåtelsen

aktuella tidpunkten. Med hänsyn till det anförda finner jag det från praktiska

utgångspunkter knappast motiverat med besvärsrätt över domkapitlets beslut.

Jag vill tillägga, att domkapitlet enligt min åsikt genom sin sammansättning av

såväl präster som lekmän torde vara väl skickat att slutligen avgöra, ärenden av

förevarande grannlaga art.

5 §•

Det torde ligga i sakens natur att beslut, varigenom tillstånd att begagna

kyrkorummet för visst ändamål medgivits, länder till efterrättelse oavsett om

klagan föres mot beslutet. I betraktande av att tidrymden kan vara kort mellan

dagen för beslutet och dagen för begagnandet, har för att undanröja varje

tveksamhet upptagits ett stadgande av nu angivna innebörd i förevarande paragraf.

Har besvär anförts, kan domkapitlet förordna om inhibition av beslutet

— d. v. s. förbjuda att tillståndet utnyttjas — i avbidan på domkapitlets prövning

av besvären. Även en regel härom har upptagits i paragrafen.

Inhibitionsfrågan skall av domkapitlet skyndsamt upptagas ex officio så snart

ärendet inkommit, således även om yrkande härom inte framställs. Det får

anses vara av vikt att, om upplåtelsen skall ske inom kort tidrymd, eventuella

besvär anföres omedelbart efter det kyrkorådet fattat sitt beslut. Såsom framhållits

av en remissmyndighet kan det nämligen med hänsyn till frågans betydelse

inte vara tillfredsställande, om ärenden enligt förevarande lag måste avgöras

såsom brådskande av preses i domkapitlet ensam. Det synes fastmera

önskvärt att rådslag åtminstone med några av övriga ledamöter av domkapitlet

medhinnes.

6 §•

Såsom framgått av vad jag tidigare anfört står vissa av de äldre domkyrkorna

under särskild förvaltning. Med hänsyn till de ekonomiska förpliktelser vederbörande

domkyrkoförsamlingar i några fall åtagit sig beträffande dessa kyrkobyggnader

torde tvekan kunna uppstå om kyrkorummet står under församlingens

vård. Frågan om förvaltningen av dessa domkyrkor — vilken också berör

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1963

dispositionsrätten över kyrkorummet — avses att upptagas till prövning i annat

sammanhang och jag finner det därför lämpligt, att kyrkorna för det närvarande

inte omfattas av lagens tillämpningsområde. I dessa fall torde alltså hittills

rådande former för kyrkorummets upplåtande fortfarande få tillämpas i avbidan

på nyssnämnda frågas prövning. Självfallet bör dock grunderna för den förevarande

lagstiftningen beaktas och vederbörande präst inhämta domkyrkostyrelsens

eller motsvarande myndighets uppfattning, då fråga är om upplåtelse

för annat än kyrkligt ändamål.

11. Hemställan

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande

inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslag till lag om upplåtande av

kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål, av den lydelse bilaga A till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredragande sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 1\9 år 1963

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kyrkorum, som invigts för svenska kyrkans gudstjänst och som vårdas av

församling, må på de villkor och i den ordning som nedan sägs tillfälligt upplåtas

för annat än kyrkligt ändamål.

2 §•

Sådan upplåtelse må beslutas endast under villkor

a) att den icke hindrar eller försvårar bruket av kyrkorummet för gudstjänst,

annan på präst ankommande förrättning eller kyrkans verksamhet i övrigt;

b) att den icke innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrkans

ordning;

c) att det kan tagas för visst, att kyrkorummet och dess inventarier skola

behandlas med aktsamhet och pietet.

Beträffande villkor för upplåtelse av kyrkorum för jordfästning i annan ordning

än kyrkans gäller, i stället för vad i första stycket sägs, vad därom stadgas

i lagen om jordfästning.

3 §•

På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses

i denna lag; dock må rådet uppdraga åt kyrkoherden eller åt avdelning av rådet,

i vilken kyrkoherden ingår, att besluta på rådets vägnar.

Tillkommer beslutanderätten icke kyrkoherden ensam eller deltager han eljest

icke i handläggningen av ärende, som avses i denna lag, skall han såvitt möjligt

erhålla tillfälle yttra sig, innan ärendet avgöres.

I annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara

ledamot av kyrkorådet, skall vad nu sagts i stället gälla den till ledamot av rådet

förordnade prästen.

4 §.

Talan mot kyrkorådets beslut föres genom besvär hos domkapitlet.

Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden

eller präst som sägs i 3 § tredje stycket, äger denne anföra besvär.

Över domkapitlets beslut må klagan ej föras.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 149 år 196S

37

5 §•

Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda

besvär lända till efterrättelse, om ej domkapitlet annorlunda förordnar.

6 §•

Denna lag äger icke tillämpning beträffande domkyrka, som står under egen

förvaltning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1964.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1963

Bilaga B

I promemorian upptaget

förslag

till

Lag

om kyrkas upplåtande för annat än kyrkligt ändamål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kyrkorum som invigts för svenska kyrkans gudstjänst må, enligt de grunder

och i den ordning som nedan stadgas, tillfälligt upplåtas för annat än kyrkligt

ändamål.

2 §•

Sådan upplåtelse må förekomma endast under villkor:

a) att den icke hindrar eller försvårar kyrkorummets bruk för gudstjänst,

annan på präst ankommande förrättning eller kyrklig verksamhet i övrigt;

b) att den ej innebär något som strider mot kyrkorummets helgd eller kyrklig

ordning; samt

c) att det kan tagas för visst att kyrkorummet och dess inventarier skola

behandlas med aktsamhet och pietet.

Om villkor för upplåtelse av kyrkorum för jordfästning i annan ordning än

svenska kyrkans är stadgat i lagen den 25 oktober 1957 om jordfästning m. m.

3 §•

På kyrkorådet i församlingen ankommer att besluta om upplåtelse som avses i

denna lag.

Därest kyrkoherden icke enligt kyrkorådets uppdrag har att på rådets vägnar

besluta om upplåtelse och han ej heller som ledamot deltager i sådant ärende

skall han erhålla tillfälle att yttra sig, innan ärendet företages till avgörande. I

annexförsamling, där i kyrkoherdens ställe annan präst förordnats att vara

ledamot i kyrkorådet, skall vad nu sagts i stället gälla denne präst.

4 §.

Mot kyrkorådets beslut må talan föras genom besvär hos domkapitlet.

Har beslutet fattats i strid mot den mening, som uttalats av kyrkoherden eller

annan präst som i 3 § andra stycket sägs, äger denne anföra besvär.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963 39

Över domkapitlets beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet.

5 §•

Beslut, som meddelats på grund av denna lag, skall utan hinder av anförda

besvär lända till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

6 §•

Vad i 3—5 §§ sägs skall icke äga tillämpning beträffande domkyrka, som står

under egen förvaltning.

Denna lag träder i kraft den

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts •proposition nr lh9 år 1963

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 april 1963.

Närvarande:

Justitieråden Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 29 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över

ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 1 mars

1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till

lag om upplåtande av kyrkorum för annat än kyrkligt ändamål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen Georg Ericsson.

Förslaget föranledde följande uttalande av lagrådet.

Uttrycket »för annat än kyrkligt ändamål» synes icke tillräckligt klart. Med

hänsyn till ordvalet såväl i början av 1 § som i 2 § under a) — varvid enbart

svenska kyrkans verksamhet åsyftas — torde det vara lämpligare att, i anslutning

till motiven, i 1 § utbyta orden »för annat än kyrkligt ändamål» mot »för

annat än gudstjänst och därmed jämförlig religiös förrättning». Genomföres

denna ändring, bör även lagens rubrik ändras, förslagsvis till »lag om upplåtande

av kyrkorum i vissa fall».

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1963

41

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten Hertigen av Halland i statsrådet

å Stockholms slott den 5 april 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam,

Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Statsrådet af Geijerstam anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter lagrådets den 4 april 1963 avgivna utlåtande över det till lagrådet

den 1 mars 1963 remitterade förslaget till lag om upplåtande av kyrkorum

för annat än kyrkligt ändamål.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande samt anför vidare: De av lagrådet

förordade ändringarna i det remitterade lagförslaget synes böra godtagas.

Dock synes mig ordet »religiös» kunna uteslutas ur den av lagrådet föreslagna

lydelsen av 1 §. Jag vill understryka, att detta inte innebär någon ändring i sak

i förhållande till det remitterade förslaget. Under gudstjänst eller förrättning

jämförlig med gudstjänst bör alltså hänföras exempelvis begravning eller vigsel

vare sig den sker enligt svenska kyrkans eller annat trossamfunds ritual men

däremot ej — såsom utsagts redan i remissprotokollet — borgerlig begravning

efter en ordning utan religiöst inslag. — Lagtexten bör redaktionellt jämkas i

vissa avseenden.

Föredraganden hemställer,

att ifrågavarande förslag till lag om upplåtande av kyrkorum

i vissa fall måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Marianne Astell

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1963

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................. 1

Förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall.................. 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 mars 1963 ........................ 4

1. Inledning ....................................................f j 4

2. Nuvarande rättsläge........................................... 5

3. Frågans tidigare behandling vid riksdag och kyrkomöte m. m....... 10

4. Kyrkomöteskommittén ........................................ 14

5. Församlingsstyrelsekommittén .................................. 14

6. Remissyttranden över kommittéförslaget ............... 17

7. Departementspromemorian ...................... 19

8. Remissyttranden över promemorian ............... 21

9. Föredraganden ................................... 25

10. Specialmotivering till lagförslaget............................... 29

11. Hemställan ...................................... 35

Lagrådets utlåtande den 4 april 1963 .................................. 40

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1963 ......................... 41

Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963

630536

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:306 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om upplåtande av kyrkorum i vissa fall. a1 i texten