Angående ökat stöd till föreläsningsoch studiecirkelverksamhet m. to
1963-02-01 · 92 sidor, varav 90 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 90 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:36, Angående ökat stöd till föreläsningsoch studiecirkelverksamhet m. to
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
1
Nr 36
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet m. to.; given Stockholms
slott den 1 februari 1963.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till omläggning och ökning av det statliga
stödet till föreläsnings- och kursverksamhet, studiecirkelverksamhet och studieförbund.
Beträffande den förstnämnda verksamhetsgrenen avser förslagen att skapa
möjligheter till en effektivare och efter moderna principer organiserad informations-
och studieverksamhet, möjliggjord främst genom ökade ekonomiska insatser
från statens sida. Medelsökningen för detta ändamål beräknas för nästa
budgetår till ca 660 000 kr., innebärande att anslaget höjes till 2 100 000 kr.
I fråga om studiecirkelverksamhcten föreslås en uppräkning av maximibidraget
per studietimme från för närvarande 7: SO till 15 kr., varav högst 11 kr. för
ledararvode. Med en nu föreslagen bidragsandel på 50 % av bidragsgrundande
kostnader kan maximalt hälften av en cirkelkostnad av 30 kr. per timme för
ledararvode och material finansieras genom statsbidrag. Förslaget är en första
etapp i en under de närmaste åren stegvis ytterligare förbättrad bidragsgivning
med målet att bidragsprocenten skall höjas till 75% av de bidragsgrundande
kostnaderna. Det ökade medclsbehovet för nästa budgetår till studiecirkelverksamhcten
uppgår till ca 1 400 000 kr.
Den väsentliga nyheten, när det gäller bidrag till studieförbund, är förslag om
1 — liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 36
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
ett särskilt bidrag till studieförbundens pedagogiska verksamhet. För detta
ändamål beräknas för närvarande ca 700 000 kr. bli disponerade av bidraget till
administrationskostnader. För nästa budgetår föreslås en anslagshöjning för
studieförbundens pedagogiska verksamhet med 800 000 kr. Även här förutsättes
det statliga stödet komma att under de närmaste åren stegvis kraftigt förstärkas.
För nästa budgetår föreslås — utöver 1 500 000 kr. till den pedagogiska verksamheten
— 3 000 000 kr. utgå till studieförbundens organisationskostnader,
vilket innebär en uppräkning för detta ändamål med ca 750 000 kr.
Vissa förändringar föreslås beträffande nu utgående bidrag till speciella folkbildningsåtgärder,
varjämte, i anslutning till i denna proposition föreslagna åtgärder,
ökade möjligheter skapas för folkhögskolans medverkan i det fria och
frivilliga folkbildningsarbetet samt för undervisning och forskning på vuxenpedagogikens
område.
Sammanlagt äskas i propositionen anslag till ett belopp av 23 002 000 kr.,
vilket i jämförelse med motsvarande belopp för innevarande budgetår innebär
en ökning med 3 620 000 kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
3
TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
februari 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Rling, Skoglund, Edenman, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för
ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, vissa frågor angående ökat stöd
till föreläsnings- och studiecirkelverksamhet m. m. och anför därvid följande.
Vid min anmälan av punkten 57 i bilagan 10, ecklesiastikdepartementet, i
årets statsverksproposition anförde jag, att min avsikt var att föreslå Kungl.
Maj.t att senare för riksdagen framlägga förslag om ändrade grunder för statens
stöd till folkbildningsarbetet. Förslaget skulle beröra följande i innevarande
budgetars riksstat upptagna anslag, nämligen Bidrag till föreläsningsverksamhet,
Resekostnadsersättning åt föreläsare, Bidrag till föreläsningsförmedling och konsulentverksamhet,
Bidrag till studieförbund, Bidrag till studiecirkelverksamhet
samt Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder. Den sammanlagda medelsanvisningen
för dessa ändamål angavs för innevarande budgetår uppgå till
19 382 000 kr.
Vidare anförde jag, att medel för dessa ändamål borde upptagas med ett preliminärt
belopp av 23 000 000 kr.
Med anledning härav har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till föreläsningsoch
studiecirkelverksamhet m. m. för budgetåret 1963/64 beräkna ett förslagsanslag
av 23 000 000 kr.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
I. Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 januari 1960 tillkallades den
17 februari 1960 sakkunniga för att verkställa översyn av statsbidragsgivningen
till folkbildnings- och ungdomsverksamheten. De sakkunniga1, vilka antog benämningen
1960 års folkbildningsutredning, avlämnade i augusti 1961 betänkandet
»Folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet» (SOU 1961:44).
Över betänkandet har utlåtanden avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket,
skolöverstyrelsen (som hört statens folkbildningsnämnd), chefen för försvarsstaben
(i vad avser bidrag till föreläsningsverksamhet inom försvarsväsendet),
socialstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, lärarhögskolan i Stockholm,
universitetskanslersämbetet, svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse (i vad
avser det till svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse utgående bidraget), statens
ungdomsråd, riksantikvarieämbetet, överintendenten och chefen för nationalmuseum
samt musikledarutredningen.
Vidare har yttranden över betänkandet avgivits av Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Sveriges
radio AB, Sveriges allmänna biblioteksförening, Landsorganisationen i Sverige,
Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Svenska folkhögskolans lärarförening,
Arbetarnas bildningsförbund, Blåbandsrörelsens studieförbund,
Folkuniversitetet, Frikyrkliga studieförbundet, Godtemplarordens studieförbund,
JUF:s studiefrämjande, KFUK:s och KFUM:s studieförbund, Liberala
studieförbundet, Studieförbundet Medborgarskolan, Svenska landsbygdens studieförbund,
Sveriges kyrkliga studieförbund, Tjänstemännens bildningsverksamhet,
Folkbildningsförbundet, Västra Sveriges folkbildningsförbund, Centralbyrån
i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar, Föreläsningsförbundens
riksorganisation, Upplands föreläsningsförbund, Blekinge läns föreläsningsförbund,
Örebro läns föreläsningsförbund, Västmanlands läns föreläsningsförbund,
Södermanlands läns bildningsförbund, Bildningsförbundet för Jönköpings län,
Gotlands folkbildningsförbund, Södra Älvsborgs läns bildningsförbund, Dalarnas
bildningsförbund, Värmlands bildningsförbund, Norrbottens bildningsförbund,
Riksförbundet Sveriges ungdoms- och hemgårdar, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,
Högerns ungdomsförbund, Riksförbundet kyrklig ungdom, Frikyrkliga
ungdomsrådet, Svenska missionsförbundets ungdom, Frälsningsarmén,
KFUK:s riksförbund, KFUM:s riksförbund, Nationaltemplarorden, Sveriges stu
1
Landshövdingen O. G. C. Elfving, ordförande, studierektorn It. W. Jarild, förbundssekreteraren
E.S. Johansson, statskommissarien C. W. Lindblad, numera statssekreteraren B.A. F. Löfberg, rektorn
H. S. A. Olsson och studierektorn S.-A. Stahre.
5
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
derande ungdoms helnykterhetsförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund,
Svenska scoutrådet, Sveriges scoutförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, Sveriges
riksidrottsförbund samt Unga örnars riksförbund.
Skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från Sveriges akademikers
centralorganisation, Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt, Metodistkyrkans
ungdomsförbund, Samarbetsnämnden för kristligt bildningsarbete och
Stockholms stadskollegium.
I 1962 års statsverksproposition, bilagan 10, framhöll jag vid anmälan av
punkten 63, att de i folkbildningsutredningens betänkande framlagda förslagen
i många av remissvaren blivit föremål för stark kritik. Ett stort antal kompletterande
yrkanden och önskemål rörande verksamhetens utformning hade framlagts.
I synnerhet gällde detta de avsnitt av betänkandet, som berörde studiecirkelverksamheten
och ungdomsverksamheten. Myndigheter och sammanslutningar,
som berördes av förslagen i dessa delar, hade ganska allmänt ifrågasatt,
om inte en förnyad utredning borde företagas.
Med hänsyn till de framkomna invändningarna mot förslagen i betänkandet
ansåg jag det inte möjligt att framlägga proposition i ämnet för riksdagen utan
ingående överarbetningar av materialet, vilket inte kunde ske inom sådan tid,
att frågorna kunde behandlas av 1962 års riksdag.
För ytterligare utredning av de frågor, som gäller ungdomsverksamheten, har
efter vederbörligt bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats den 16 augusti
och den 6 september 1962.
Till grund för de i det följande framlagda förslagen och synpunkterna rörande
det statliga stödet till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet ligger ingående
överväganden av 1960 års folkbildningsutrednings förslag samt de däröver avgivna
yttrandena.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
II. Folkbildningsarbetets mål och uppgifter
Departementschefen
De förslag om ökat stöd till folkbildningarbetet, som jag ämnar framlägga i det
följande, bör lämpligen bedömas mot bakgrunden av dettas mål och uppgifter
i det moderna samhället. Jag skall därför närmast uppehålla mig vid dessa
frågor och lämna en allmän motivering för de härefter kommande förslagen.
Förankring i folkrörelserna
Svenskt folkbildningsarbete har av tradition en fast förankring i våra folkrörelser.
När nya samhällsidéer och strömningar under senare hälften av 1800- talet på allvar började vinna insteg i vårt land, gav de också näring och stimulans
åt det frivilliga bildningsarbetet. För folkrörelserna blev studie- och bildningsverksamheten
den kanske viktigaste förutsättningen för att de skulle kunna förverkliga
sina mål och uppgifter. Utan en upplyst medlemsopinion och kunniga
och skickliga förtroendevalda hade de haft små möjligheter att påverka utvecklingen
i samhället.
Bildningssträvandena var emellertid också redan från början ett uttryck för
de allmänna demokratiska principer, som vid denna tid började omfattas av allt
fler medborgare i vårt land. I bildningsarbetet såg folkrörelserna en möjlighet att
verka för sina frihets- och jämlikhetsideal. Genom studier och bildning skulle
människorna befrias från okunnighet och oförmåga och få lika möjligheter att
öva inflytande över samhällets angelägenheter och ta del av en kultur, som då
endast var förbehållen ett fåtal.
I dag råder det knappast några delade meningar om vilken roll folkrörelserna
spelat och alltjämt spelar i svensk demokrati. Till skillnad från förhållandena i
många andra västerländska demokratier, där information och opinionsbildning i
allt väsentligt sker genom press och andra massmedia, har folkrörelserna i Sverige
blivit en av de allra viktigaste faktorerna när det gällt den samhällsupplvsning
och samhällsdebatt, utan vilka en demokrati inte kan leva och utvecklas. Folkrörelsernas
organisationer och sammanslutningar har kommit att fungera som
ett forum, där varje medlem har möjlighet att fritt framföra åsikter och förslag,
försöka vinna anhängare, skapa opinion och därigenom också öva inflytande över
organisationens och samhällets gemensamma angelägenheter. Med den bredd och
omfattning folkrörelserna har i dag, kan praktiskt taget varje vuxen medborgare
i vårt land genom sina organisationer verka för de idéer han ansluter sig till och
de förändringar i samhället han anser angelägna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963 7
Möjligheterna för folkrörelsernas medlemmar att vinna gehör och väcka opinion
för sina åsikter och förslag skulle emellertid blivit rent illusoriska, om inte deras
organisationer betraktat studieverksamheten som ett självklart och betydelsefullt
led i sina strävanden. En av de viktigaste uppgifterna för de folkbildningsorganisationer,
som är förankrade i våra folkrörelser, har därför alltid varit
— och är alltjämt — att skapa det underlag av kunskaper och färdigheter, orientering
och perspektiv, som är nödvändigt för en saklig och konstruktiv samhällsdebatt.
Om det fria och frivilliga folkbildningsarbetet är en avgörande förutsättning för
att folkrörelserna skall kunna fungera som demokratins speciella opinionsförmedlare
och debattforum, kan folkrörelsernas idéer, mål och uppgifter å andra sidan
sägas spela en betydelsefull roll som stimulerande och sammanhållande faktor
för bildningsarbetet. En närmare granskning av studieförbundens verksamhet
visar ett klart samband mellan folkrörelsernas idéer, mål och aktuella problem
och respektive studieförbunds ämnesval och allmänna inriktning. Det har med
andra ord utvecklats ett fruktbringande samspel mellan studieverksamheten och
den övriga verksamheten inom folkrörelserna, som knappast kunnat komma till
stånd utan bildningsorganisationernas nära anknytning till och kontakt med
våra folkrörelser. Samtidigt som en organisations värderingar och mål engagerat
och stimulerat till studier och debatt har dessa också blivit föremål för analys,
kritik och omprövning mot bakgrunden av kunskaper och fakta om samhällets
aktuella situation och problematik.
Folkbildningsverksamheten i vårt land kan därför inte sägas ha en för alla
dess organ och organisationer och på alla punkter gemensam målsättning. I betydande
utsträckning är bildningsorganisationernas mål och uppgifter beroende
av vilken eller vilka folkrörelser som står bakom dem. Ur det demokratiska samhällets
synvinkel är denna princip av stor betydelse. Just genom anknytningen
till folkrörelserna, deras mål och idéer och genom verksamheten bland deras medlemmar
kan folkbildningsarbetet verksamt bidra till att stärka och utveckla
demokratin i vårt land.
Även om olika folkbildningsorganisationer har skiljaktiga mål och uppgifter
finns det vissa gemensamma huvudlinjer och principer för deras verksamhet. Till
dessa hör friheten och rätten att kritisera och ifrågasätta idéer och värderingar,
oavsett varifrån dessa kommer. Den omständigheten att folkrörelsernas idéer och
mål betyder mycket som stimulans för studiearbetet betyder alltså inte att de
betraktas som sakrosankta. För våra möjligheter att bevara och utveckla demokratin
är det ytterst väsentligt att det inom folkrörelser och folkbildningsarbete
skapas förutsättningar för ett fritt och förutsättningslöst meningsutbyte med
omutlig respekt för fakta och en ärlig vilja till allsidig belysning.
För folkrörelser och folkbildningsorganisationer måste det också vara en gemensam
angelägenhet att informera medlemmarna om den egna organisationens
uppgifter och aktuella problem. I det moderna, snabbt föränderliga samhället
blir det verksamhetsfält, på vilket organisationerna arbetar och verkar, allt mer
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
komplicerat och svårt att överblicka. I den situationen finns det risk för att
medlemmarna upplever organisationens uppgifter som svårbegripliga, främmande
och omöjliga att ta ställning till. Detta kan i sin tur resultera i att förmågan
och lusten att aktivt delta i förenings- och samhällsarbetet minskar och
viljan att solidarisera sig med organisationens strävanden avtar. Ur organisationernas
och samhällets synvinkel måste det därför betraktas som ytterst angeläget,
att det inom folkrörelserna finns förutsättningar för en bred och effektiv
medlemsorientering, som kan ge information om den egna organisationen och
dess angelägenheter och stimulera medlemmarna till intresserat och aktivt engagemang
i organisationens inre liv.
En betydelsefull uppgift har det till folkrörelserna knutna folkbildningsarbetet
också i utbildningen av förtroendevalda och funktionärer inom organisationerna.
De allt större uppgifter och problem som folkrörelserna i dag ställs inför innebär,
att de medlemmar som fått sina kamraters förtroende att leda och ta ansvaret
för en organisations arbete måste besitta betydande kunskaper och färdigheter,
om organisationen skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett riktigt sätt. Denna
grupp människor fyller emellertid inte endast funktionen som verkställande ledamöter
i sina organisationer. En rad sociologiska undersökningar i bl. a. Amerika
och Sverige visar att den också spelar en betydelsefull roll som opinionsförmedlare.
De förtroendevalda i föreningar och samhällsorgan följer i större utsträckning
än andra människor med och deltar i samhällsdebatten. De tar oftare initiativ
till samtal och diskussioner i aktuella samhällsfrågor, och den krets av människor
de vänder sig till och har kontakt med tar också mer intryck av dem än
av andra påverkningsfaktorer. För demokratin och samhället är det därför angeläget
att förutsättningar skapas inte endast för de förtroendevaldas utbildning
för uppdrag och funktioner i organisationerna utan också för en så bred och efter
deras intressen och behov väl anpassad allmänorientering som möjligt. Det innebär
konkret att utbildningen av förtroendevalda inom organisationer, folkrörelser
och samhällsorgan inte kan tillgodoses enbart genom en grundutbildning. I vårt
snabbt föränderliga samhälle måste de personer som spelar en framträdande roll
i samhällsdiskussioner och opinionsbildning beredas möjligheter till fortlöpande
information och studier.
Om det till folkrörelserna knutna folkbildningsarbetet kan sammanfattningsvis
sägas, att
1. det är en viktig förutsättning för en objektiv och meningsfull debatt kring
för samhället väsentliga frågor, och en förutsättning för att denna skall kunna
nå ut och engagera fler än den inre kretsen av politiker och funktionärer,
2. det medverkar till att idéer och värderingar, såväl inom vederbörande rörelse
som i samhället i övrigt, blir föremål för analys, kritik och omvärdering mot
bakgrunden av förändrade situationer,
3. det skapar reella fömtsättningar för kommunikationer och infox-mation inte
endast i riktning till medlemmar och lekmän utan också — och framför allt —
från medlemmarna till experter, myndigheter och beslutande organ,
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
4. det fungerar som ett verksamt instrument i den medlemsorientering och
-aktivering som är nödvändig för demokratiska organisationer,
5. det ger möjlighet till utbildning och orientering av förtroendevalda och funktionärer
inom folkrörelserna i deras dubbla egenskap av verkställande ledamöter
i sina organisationer och opinionsbildare i aktuella och betydelsefulla
samhällsangelägenheter.
Fritt och frivilligt
Folkbildningsarbetet är fritt och frivilligt. Denna princip har alltid varit grundläggande
för svenskt bildningsarbete, och betydelsen av den har klart betonats
i alla utredningar och beslut om samhälleligt stöd till folkbildningsarbetet.
1944 års folkbildningsutredning tolkar i sitt betänkande begreppet fritt och frivilligt
på följande sätt:
Friheten innebär icke, att bildningsarbetet skulle sakna förankring i de faktiska
kunskaps- och bildningsbehoven. Vad den innebär är frihet i förhållande till
staten och frihet i förhållande till de organisationer, som tjänstgöra som förmedlingsorgan
för bildningsarbetet. Den innebär även en frihet i betydelsen oberoende
av arbetsgivare, donatorer och institutioner av konfessionell eller politisk
art. Frivilligheten är en sida av denna frihet. Den innebär, att bildningsarbetet
uppbäres av folket självt, den är ett tecken på dettas kulturella fullmyndighet.
I denna tolkning — i dag lika riktig och aktuell som när den utformades —
är friheten och frivilligheten av rent principiell natur. Med attributet fritt och
frivilligt betonas att folkbildningsarbetet skall vara helt oberoende av direktiv
från stat och kommun, organisationer och enskilda, och att det fritt skall kunna
utvecklas och anpassas efter behov och förutsättningar hos de människor det
vänder sig till.
I modernt folkbildningsarbete finns det emellertid också en på en gång pedagogisk
och demokratisk motivering för friheten och frivilligheten. Folkbildningsarbetet
är helt oberoende av fastställda kursplaner och kan därför smidigt anpassas
till deltagarnas intressen, önskemål och behov. Deltagarna har möjlighet
att själva påverka och utforma studiernas inriktning och arbetsformer, vilket
stärker deras motivation och lust att aktivt medverka till ett gott resultat i de
gemensamma strävandena. Genom att deltagarna själva får tillfälle att planera
och besluta om målet och formerna för studierna, blir arbetet i sig självt en
övning i praktisk demokrati, där deltagarna får ta initiativ, gemensamt med sina
kamrater ta ansvar och fatta beslut och också lära sig att tolerera och visa förståelse
för andras behov, förutsättningar och egenart.
Sammanfattningsvis kan sägas, att friheten och frivilligheten i folkbildningsarbetet
är en grundläggande förutsättning för
1. deltagarnas objektiva studier och självständiga åsiktsbildning,
2. övning i demokratins och samarbetets teknik och attityd,
3. förstärkning av deltagarnas intresse och engagemang i studiearbetet.
10
Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 36 år 1963
Elementära ämnen
1944 års folkbildningsutredning diskuterade i sitt betänkande folkbildningsarbetets
uppgift att tillgodose behov av rent elementär undervisning. Utredningen
framhöll bl. a., att så länge skolväsendet inte nått sin fulla utveckling och både
ungdom och vuxna har påtagliga behov av elementär undervisning, måste det
anses vara ett legitimt mål för folkbildningsarbetet att söka fylla dessa luckor i
den grundläggande underbyggnaden.
Sedan 1944 års utredning formulerade folkbildningsarbetets mål och uppgifter,
har det obligatoriska skolväsendet blivit föremål för en genomgripande omdaning.
Skolpliktstidens förlängning och den väsentliga upprustning i form av
bl. a. bättre läroplaner och hjälpmedel, utvidgad lärarutbildning och mer aktivitetsstimulerande
undervisningsmetoder, som riksdagens beslut om grundskolan
innebär, måste självfallet på något längre sikt komma att återverka på det frivilliga
bildningsarbetet. Det innebär emellertid inte att folkbildningsarbetet, såsom
ibland framskymtat i diskussionen om den nya skolan, kommer att bli överflödigt
eller minska i betydelse och omfattning. Snarare kommer grundskolan
att få motsatt effekt, nämligen att stimulera till fortsatta studier efter skolans
slut, väcka nya intressen och nya behov av kunskaper och bildning. Vad den däremot
på längre sikt med stor sannolikhet kommer att leda till är en förskjutning
i deltagarnas ämnesval och därmed också av folkbildningsarbetets inriktning och
uppgifter. Med den bättre utrustning, som grundskolan ger framför allt i färdighetsämnen,
kommer behovet av elementära studier inom folkbildningsarbetet
att minska, medan andra sidor av verksamheten ökar.
För närvarande finns det emellertid ingen anledning att avskriva de elementära
studierna på folkbildningsorganisationernas program. Tvärtom är det angelägnare
än någonsin att denna möjlighet till personlig utbildning och utveckling
finns. De yngre generationernas betydligt bättre utrustning ifråga om grundläggande
kunskaper och färdigheter stimulerar och eggar många äldre till studier
också i elementära ämnen. När exempelvis engelska språket infördes som obligatoriskt
ämne i enhetsskolan, kom det till folkbildningsorganisationernas studiecirklar
en helt ny kategori av människor, nämligen föräldrar, som kände behov
av att bredda den intressesfär de hade gemensamt med sina barn och att kunna
följa dem bättre i deras skolarbete.
Det måste också anses som ett oeftergivligt rättvisekrav att vuxna genom
folkbildningsarbetet har möjlighet att skaffa sig den elementära utbildning som
barn och ungdom nu får i grundskolan och att detta skall kunna ske utan alltför
stora ekonomiska uppoffringar. Den nya skolans genomförande innebär med
andra ord ökat ansvar för samhället att genom folkbildningsarbetet skapa möjligheter
för vuxna att förvärva kunskaper, färdigheter och orientering, som de
inte haft tillfälle att skaffa sig under sin obligatoriska skolgång men som nu ingår
i den utrustning grundskolan ger sina elever.
Ytterligare ett skäl talar för de elementära studiernas självklara plats i folk
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963
bildningsarbetet. Den nya grundskolan måste på ett helt annat sätt än vad
folkskolan gjorde tidigare kunna tillvarata begåvningarna bland sina elever.
Det man i allmänhet kallar begåvningsreserven, alltså de människor som
har förutsättningar att tillgodogöra sig en bättre utbildning än vad den
obligatoriska skolan förmått ge dem och som därigenom inte endast skulle
uppnått större personlig tillfredsställelse utan också kunnat göra betydligt bättre
insatser i samhället, måste därför till största delen finnas bland vuxna med folkskolan
som enda utbildning. För denna grupp människor är folkbildningsarbetet
en möjlighet till utbildning och utveckling, som inte bara är av betydelse för
individen själv utan som också måste anses vara av allmänt samhälleligt och
nationalekonomiskt intresse.
Även på längre sikt måste folkbildningsarbetet emellertid kunna tillgodose
behov av elementära kunskaper och färdigheter. Den pedagogiska forskning,
som genomförts i samband med grundskolans förberedande och genomförande,
har visat att det bland barn och ungdom finns stora skillnader i deras möjligheter
att tillgodogöra sig undervisningen. Det kan vara olikheter i begåvning, intressen,
miljöförhållanden, utveckling och mognad. Även med längre skolpliktstid
och med ett väsentligt förbättrat obligatoriskt skolväsen är det realistiskt att
räkna med att många människor som vuxna fått bättre förutsättningar att studera
och därför vill friska upp för dem betydelsefulla kunskaper från grundskolan
och fylla luckor i den elementära utrustningen.
För folkbildningsarbetet måste det vara en ständigt lika angelägen uppgift att
möta behov och intressen på dessa områden. Möjligheterna att delta i mer avancerade
studier och i sådana ämnen och aktiviteter, som av tradition anses höra
till folkbildningsarbetet, exempelvis samhällskunskap, litteratur, livsåskådningsfrågor
och naturvetenskaplig orientering, är i hög grad beroende av om deltagarna
har vissa elementära färdigheter i t. ex. svenska språket och matematik.
Att inte bereda möjligheter till studier i dessa och andra jämförbara ämnen skulle
därför innebära, att vissa människor utestängdes från en rad andra verksamheter
inom folkbildningsarbetet helt enkelt därför att de saknade den nödvändiga
grunden.
Folkbildningsarbetet bör således i princip och efter måttet av förmåga äga
förutsättningar att möta och tillgodose alla de allmängiltiga behov av kunskaper
och färdigheter, orientering och personlig utveckling, som människorna i det
moderna samhället har.
Sammanfattning
1. Den nya grundskolan kommer så småningom att påverka folkbildningsarbetet
så, att elementära ämnen kommer att minska, medan kraven på att
tillgodose behov av studier och bildning på ett mera avancerat plan kommer
att öka.
2. Så länge betydande delar av svenska folket inte har grundskolans utbildning,
kvarstår behovet av studier i elementära ämnen i folkbildningsarbetet.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
3. För dessa människor måste det anses vara en självklar rätt att i det frivilliga
bildningsarbetet kunna förvärva kunskaper och färdigheter som barnen får i
grundskolan.
4. Folkbildningsarbetet måste också efter måttet av sin förmåga möta och tillgodose
studie- och bildningsbehov hos den begåvningsreserv, som nu huvudsakligen
finns bland vuxna utan annan utbildning än folkskola.
5. Studier i elementära ämnen kan för många människor vara en brygga över
till studie- och bildningsområden, som de tidigare varit utestängda från på
grund av bristande grundläggande underbyggnad.
Teoretiskt ocli praktiskt
I diskussioner om folkbildningsarbetets mål och uppgifter har studier med praktisk
inriktning tidigare spelat en framträdande roll. 1944 års folkbildningsutredning
betonade mycket klart, att ett bildningsarbete av praktisk karaktär från
bildningssynpunkt kan göra anspråk på statsmakternas stöd i lika hög grad som
ett mer teoretiskt inriktat bildningsarbete. Överhuvud torde det vara svårt att
åstadkomma en klar gränsdragning på denna punkt, framhöll utredningen. Som
regel måste teorin komma fram till något praktiskt och det praktiska söka sig
tillbaka till en teori.
I modernt folkbildningsarbete råder heller inte några delade meningar om de
praktiskt betonade studiernas värde och betydelse. I folkbildningsorganisationernas
försök att nå ut till så många människor som möjligt och knyta an till
skilda intressen, förutsättningar och behov, har den utövande verksamheten haft
stor betydelse. Inte minst har den visat sig attraktiv för ungdom. Många människor,
som inte förmått mobilisera tillräckligt intresse för teoretiska studier,
har genom att i kretsen av likasinnade kamrater själva försöka forma, skapa
och uttrycka funnit vägen till ökade insikter, vidgade perspektiv och nya
estetiska upplevelser. I pedagogiskt avseende ger den mer praktiskt inriktade
verksamheten inte bara förutsättningar för deltagarna att frigöra och utveckla
vissa personliga kvaliteter, den har också visat sig innehålla goda möjligheter
till verklighetsanknytning, åskådlighet och stimulerande aktivitet i studierna.
De praktiskt inriktade studierna står inte på något sätt i motsatsställning till
de teoretiska och de är inte heller principiellt olika. Tvärtom är det viktigt, att
de så långt möjligt samordnas och kan komplettera varandra. Hur arbetet skall
bedrivas, på vilket sätt och i vilken utsträckning teoretiska och praktiska moment
skall ingå, är emellertid en fråga, som skall avgöras av deltagarna själva
med hänsyn till deras förutsättningar och förväntningar och inte genom bestämmelser
och föreskrifter. Sådana är inte bara svåra eller omöjliga att efterleva, de
får numera också anses strida både mot folkbildningsarbetets idé och mot moderna
pedagogiska principer.
För att en aktivitet skall kunna kallas bildningsarbete och anses vara berättigad
till statligt bidrag måste dock vissa krav kunna ställas på den. Sålunda skall
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
den kunna ge deltagarna möjlighet till någon form av personlig utveckling utöver
vad samvaron med andra deltagare eventuellt kan innebära i det avseendet. Om
verksamheten i en grupp endast har till syfte att vara en förevändning för människor
att få vara tillsammans eller om den är en mekaniskt utövad sysselsättning
av något slag, t. ex. tillverkning av föremål utan möjlighet att i djupare
mening engagera vare sig tankar, fantasi eller känslor hos deltagarna, kan den
inte betraktas som folkbildningsarbete — hur värdefull den från andra synpunkter
än kan anses vara.
I varje form av folkbildningsarbete måste det alltid finnas förutsättningar för
studier och bildande aktivitet. Om en grupp från statsbidragssynpunkt kan anses
ha dessa förutsättningar är beroende av studiematerialets innehåll och utformning
och ledarens/lärarens/föreläsarens pedagogiska och kunskapsmässiga kvalifikationer.
Det är alltså inte en fråga om ämnesval.
S ammanfattning
1. Praktiskt utövande studieverksamhet måste betraktas som lika värdefull
och i lika hög grad berättigad till samhälleligt stöd som teoretiskt inriktade
studier.
2. En studieverksamhet med i huvudsak praktiskt utövande arbete är för
många människor med mindre intresse och förutsättningar för teoretiska studier
en betydelsefull möjlighet till meningsfull aktivitet, vidgade perspektiv
och estetisk upplevelse.
3. Teoretiska och praktiska moment bör så långt möjligt komplettera varandra
i studiearbetet. I vilken utsträckning teori och praktiskt arbete skall ingå
skall inte fastställas genom regler och bestämmelser utan avgöras av deltagarna
själva på grundval av deras intressen och förutsättningar och gruppens
mål.
4. Sysselsättningar utan andra ambitioner än att tillverka olika föremål eller
samla människor till samvaro är inte folkbildningsarbete. En bildningsverksamhet
skall alltid innehålla förutsättningar för studier och personlig utveckling.
Inte bara kunskaper
I tidigare diskussioner och deklarationer om folkbildningsarbetets mål har uttryck
och begrepp som karaktärsdaning, personlighetsutveckling och demokratisk
fostran spelat en framträdande roll. 1944 års folkbildningsutredning talade
t. ex. i sitt betänkande om att det frivilliga bildningsarbctets »främsta uppgifter
äro att uppväcka medborgarens sinne och känsla för andliga värden att i olika
avseenden medverka till vårt folks demokratiska fostran» och vidare att förutsättningen
för »en verkligt demokratisk sinnesförfattning är ytterst att söka i en
rikare personlighetsutveckling». I dessa sammanhang pekas i regel också på vissa
ämnen, vilka bättre än andra anses kunna föra till det uppsatta målet. Sådana
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
ämnen är bl. a. samhällsfrågor av skilda slag, hembygdskunskap, litteratur, musik
och livsåskådningsfrågor.
I diskussioner om målsättningen för modernt folkbildningsarbete användes i
allmänhet inte sådana uttryck som karaktär, personlighet och fostran, och inte
heller framhålles vissa ämnen som värdefullare än andra. Ämnesvalet skall vara
fritt och helt betingat av deltagarnas intressen och behov, och det får därför inte
vara belastat av värderingar, som kan ge deltagarna en känsla av att vissa
ämnen skulle vara mindre värda än andra. Detta hindrar självfallet inte att
studieorganisationerna i sin propaganda skall kunna framhålla vissa ämnen som
särskilt aktuella och angelägna. Rätten att väcka andra människors intresse för
det man själv är intresserad av och anser angeläget är en viktig förutsättning för
demokratisk opinionsbildning och kultursträvan och måste därför vara självskriven
också i folkbildningsarbetet.
Den omständigheten att vissa uttryck och begrepp inte längre ingår i folkbildningsarbetets
vokabulär innebär emellertid inte att dess uppgift numera
skulle vara begränsad till att förmedla kunskaper. Även om människans behov
av kunskaper i dag kan sägas vara större än vad det varit någonsin tidigare, är
kunskapsförmedlandet i mera begränsad mening endast en av många uppgifter
för folkbildningsarbetet.
En annan mycket väsentlig uppgift är att utveckla deltagarnas förmåga att
kommunicera med andra människor. Med den relativt bristfälliga skolunderbyggnad
som många — framför allt vuxna — människor har, måste folkbildningsarbetet
se som ett betydelsefullt mål att vidareutveckla språkliga färdigheter,
ordförråd och förmåga att korrekt använda dessa. Uppgiften att utveckla
deltagarnas språkfärdigheter syftar till ökad personlig trygghet och säkerhet
och till gynnsammare förutsättningar för meningsfulla kontakter med andra
människor. Undersökningar av mänskliga relationer på arbetsplatser visar, att
bristande förmåga hos de anställda att meddela sig med varandra på ett begripligt
sätt ofta orsakar konflikter och vantrivsel.
Både 1944 och 1960 års folkbildningsutredningar har sett som ett av folkbildningsarbetetets
mera väsentliga mål att utveckla individens självständighet och
kritiska hållning. Bildningsarbetets ideal, säger 1944 års utredning, är att föra
från encyklopediskt kunskapsmeddelande till tillägnande av den självständigt
kritiska inställning till kunskapsstoffet, som folkbildningsarbetet måste ha gemensamt
med den vetenskapliga forskningen. 1960 års folkbildningsutredning
använder liknande formuleringar.
Ytterligare ett par för vårt moderna samhälle karakteristiska drag kan anföras
som motiv för folkbildningsarbetets uppgift att utveckla deltagarnas kritiska
och självständiga hållning.
Vi blir mer och mer beroende av experter. Med den demokratiska grundinställningen
att varje medborgare skall ha möjlighet till insyn och medinflytande i
samhällets gemensamma angelägenheter, innebär det allt större krav på indivi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963 15
dens förmåga att tränga in i och se konsekvenserna av experternas utredningar
och förslag.
Reklam och propaganda har uppnått en effektivitet och en dominans, som
måste leda till ökade behov av att kunna se igenom glättade och insmickrande
propagandaslogans och självständigt bedöma vad som är fakta och saklig upplysning
och vad som är tomma ord och fraser.
Dessa folkbildningsarbetets uppgifter — att utveckla språkfärdigheter, självständighet,
kritisk hållning, förmåga att se helhet och sammanhang och på egen
hand söka sig till relevanta kunskaper — är inte heller de i första hand en ämnesfråga
utan en metodfråga. Det betyder, att folkbildningsarbetet för att bättre
kunna fylla sin uppgift måste tillämpa en självständig och för den vuxne speciellt
anpassad metodik. Även om bildningsarbetet tillförts många värdefulla impulser
av det senaste decenniets skoldebatt och pedagogiska forskning, kan det inte
tillämpa samma metoder och arbetsformer som användas i undervisningen av
barn. Metodiken i folkbildningsarbetet måste ta hänsyn till den vuxnes speciella
inlärningsförutsättningar och sociala situation, den skall knyta an till hans erfarenheter
och intressen och den skall tillämpa aktivitetspedagogiska principer,
inte som vid undervisningen av barn i första hand för att stimulera och intressera
utan främst för att ge bättre kunskapsmässig behållning och tillfälle att utveckla
betydelsefulla egenskaper och färdigheter.
Sammanfattning
1. En betydelsefull uppgift för folkbildningsarbetet är att utveckla deltagarnas
språkliga färdigheter — ordförråd, förmåga att uttrycka sig med egna ord,
tillgodogöra sig ett lässtoff, diskutera och argumentera.
2. Folkbildningsarbetet skall också syfta till att utveckla deltagarnas självständighet
och kritiska hållning.
3. Deltagarna skall genom folkbildningsarbetet kunna uppöva förmågan att se
sammanhang och helhet och självständigt söka sig till kunskaper och fakta.
4. Dessa färdigheter och egenskaper utvecklas främst genom metoder och arbetsformer,
där deltagarnas aktivitet, medinflytande och medansvar är viktiga
beståndsdelar. I
I ett föränderligt samhälle
Ett karakteristiskt drag i det moderna samhället är det ständigt växande behovet
av aktuell information och orientering.
Snabba och effektiva kommunikationer och ett allt mer omfattande internationellt
handelsutbyte gör oss mer och mer beroende av kunskaper om händelser
och förhållanden i andra länder och världsdelar. Urbaniseringen och koncentrationen
till allt större enheter — i samhället och på arbetsplatserna — ställer
människan oavbrutet inför nya, obekanta och ofta svårlösta situationer, som lätt
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
leder till otrygghet och oförmåga hos individen att frigöra sina inneboende möjligheter.
Den starka specialiseringen resulterar ofta i att egna arbetsuppgifter
och de förändringar dessa utsattes för upplevs som obegripliga och meningslösa.
Stigande ekonomisk standard och längre fritid har skapat förutsättningar för
en enorm konsumtionsvarumarknad, som på plussidan innebär praktiskt taget
obegränsad frihet i konsumtionsvalet, men på minussidan för med sig allt större
svårigheter att på grundval av behov, kvalitet och pris göra ett för konsumenten
själv riktigt val.
I denna situation måste folkbildningsarbetet se som en av sina allra viktigaste
uppgifter att skapa förutsättningar för aktuell information och orientering, som
tar sikte på att ge perspektiv och överblick, klarlägga tendenser och orsakssammanhang
i stort och placera in detaljer och speciella intresseområden i sina större
och mer allmängiltiga sammanhang.
1960 års folkbildningsutredning har ingående diskuterat bildningsarbetets
situation och uppgifter i de snabba förändringarnas samhälle. Alla typer av undervisning,
framhåller utredningen — alltså även den som bedrivs inom det fria
och frivilliga bildningsarbetet — påverkas av dessa förändringar, eftersom det vid
undervisningen ej enbart gäller att nyttiggöra de pedagogiska principer och metoder,
som lång tids erfarenhet visat vara lämpliga, utan också modifiera dem så
att de motsvarar de nya behov, som följer av de tekniska och samhälleliga förändringarna
i ett mekaniserat samhälle.
Folkbildningsarbetet står i det här avseendet utan tvivel inför nya, betydelsefulla
uppgifter, som kommer att ställa ökade krav både på verksamhetens smidighet
och anpassningsförmåga och på dess innehållsmässiga och pedagogiska
kvaliteter.
Sammanfattningsvis kan sägas, att folkbildningsarbetet inför uppgiften att ge
aktuell information och orientering i ett samhälle, som hastigt förändras och
omvandlas, kommer att möta större krav på kvalitet och förmåga att smidigt
anpassa sig till nya behov och situationer.
Kulturens fria sektor
Till folkbildningsorganisationernas traditionella verksamhetsområden hör också
det estetiska bildningsarbetet. 1944 års folkbildningsutredning betraktade det
exempelvis som fullkomligt självklart, att det fria och frivilliga bildningsarbetet
skulle ha ett program för estetiskt bildningsarbete och framhöll, att musik, teater
och bildande konst har en bildande och personlighetsdanande betydelse, som
måste skattas mycket högt. Utredningen påpekade också, att även praktiskt
utövande verksamhet i det här sammanhanget måste hänföras till denna kategori
av bildande och personlighetsdanande aktiviteter.
Även 1960 års utredning har framhållit det estetiska bildningsarbetets betydelse
och betonat vikten av att på det kulturella området skapa en motsvarighet
till den höga materiella standarden i vårt land.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
Längre fritid och bättre ekonomiska betingelser innebär, att människan i dag
har långt större möjligheter att odla kulturella och estetiska intressen än någonsin
tidigare. I folkbildningsarbetet har detta kommit till uttryck främst i musikverksamheten
— den verksamhetsgren som ökat snabbast under den senaste
tioårsperioden och som i dag är folkbildningsarbetets största ämnesområde.
Standardökningen har emellertid i det här avseendet inte bara haft en positiv
verkan. Fritidsintressen och fritidssysselsättningar har i stor utsträckning påverkats
och styrts av massmedia och starka kommersiella intressen, vilket resulterat
i en högkonjunktur för ytliga och lättillgängliga kulturalster och betydande
svårigheter för mera ambitiösa och krävande kulturyttringar att hävda sig i
konkurrensen.
Folkbildningsarbetets uppgift är självfallet inte att avge omdömen om estetiska
och kulturella kvaliteter. Dess uppgift är här som i andra sammanhang att
upplysa om olika valmöjligheter och skapa reella förutsättningar för individens
självständiga val av intressen och för en självständig utveckling av personlig stil
och smak. Denna valfrihet föreligger inte enbart därigenom att de olika kulturföreteelserna
existerar och finns tillgängliga för alla. Möjligheten att verkligen
välja mellan exempelvis olika slag av litteratur finns inte, om läsaren saknar den
orientering och erfarenhet och det ordförråd som fordras för att tränga in i, tolka
och förstå kvalificerad litteratur.
I ett demokratiskt samhälle är det ett angeläget rättvisekrav att alla medborgare
efter måttet av förmåga har möjlighet att förvärva den överblick och
grundläggande utrustning som fordras för ett självständigt val av fritidsintressen.
Folkbildningsarbetet måste här se det som sin uppgift att föra fram och skapa
förutsättningar för ambitiös och konstnärligt syftande litteratur, musik, teater,
film och konst att bli ett verkligt och meningsfyllt alternativ för så många människor
som möjligt. I en tid då konstnärer och kulturskapare söker sig nya vägar
och uttrycksformer och då samhället genom en aktiv kulturpolitik stöder och
stimulerar sådana strävanden är det viktigt att folkbildningsarbetet förses med
resurser för pedagogisk förnyelse på det estetiska området. Utan dessa finns det
risk för att klyftan mellan kulturens »producenter» och »konsumenter» ytterligare
vidgas.
I det estetiska bildningsarbetet spelar den praktiskt utövande verksamheten
en mycket framträdande roll. Utan tvivel har också långt fler människor fått
kunskaper om och meningsfull kontakt med konstnärliga och estetiska uttrycksmedel
genom sådan verksamhet än genom studier i estetiska ämnen på det rent
teoretiska planet.
Sammanfattning
1. Det estetiska bildningsarbetet är cn betydelsefull del av folkbildningsorganisationernas
verksamhet, särskilt i en tid, då längre fritid och bättre ekonomisk
standard ger individen ökade möjligheter att välja fritidsintressen och
utforma sina levnadsbetingelser.
2 — Bihang till riksdagens -protokoll 19G3. 1 saml. Nr 3G
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
2. Den estetiska bildningsverksamheten måste inriktas på att föra ut de ambitiösa
och konstnärligt syftande kulturyttringarna till så många människor
som möjligt och att genom studier och annan aktivitet på det estetiska området
skapa ett verkligt alternativ till ytligare, starkt kommersialiserade sysselsättningar.
3. Folkbildningsarbetets aktivitet på det estetiska området blir särskilt viktig
och betydelsefull, då konstnärer och kulturskapare med stöd av en aktiv kulturpolitik
från samhällets sida söker sig fram till nya medel och uttrycksformer.
4. Den praktiskt utövande verksamheten är en betydelsefull del av det estetiska
bildningsarbetet och en nödvändig förutsättning för många människor att
utveckla sina estetiska intressen och få meningsfull kontakt med konst och
kultur.
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
19
III. Allmänna synpunkter på samhällets stöd
till folkbildningsarbetet
Departementschefen
Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet stödjes ekonomiskt inte bara av staten
utan också i betydande utsträckning av kommuner och landsting.
Statens stöd till folkbildningsarbetet är av gammalt datum. Det första egentliga
anslaget tillkom genom beslut av 1885 års riksdag och avsåg bidrag till s. k.
föreläsningskurser för arbetarklassen. 1905 beviljades för första gången bidrag till
folkbiblioteken, vilket inte endast kom att innebära förbättrade resurser för
biblioteksverksamheten utan också en betydelsefull stimulans för studiecirkelverksamheten.
År 1920 tillsattes en utredning med uppgift att utforma förslag
till riktlinjer för statens stöd till folkbildningsarbetet. Utredningen fick inte tillfälle
att fullfölja sitt arbete, men gav likväl impulser till en rad av de åtgärder
som senare vidtogs. Utredningens mest genomgripande förslag, förslag om bidrag
till studiecirkelverksamheten, kom emellertid att förverkligas först genom beslut
av 1947 års riksdag, fattat på grundval av 1944 års folkbildningsutrednings betänkande,
som också gav upphov till åtskilliga andra för folkbildningsverksamheten
betydelsefulla reformer. Några uppgifter om när de första kommunala
anslagen till folkbildningsarbetet beviljades finns inte. De torde emellertid ha
kommit ganska tidigt och var länge relativt obetydliga. Så småningom ökade
emellertid den kommunala bidragsgivningen, och den har under senare år varit
av stor betydelse för verksamheten. Framför allt har den givit folkbildningsorganisationerna
möjlighet att bygga ut och förstärka sin organisation på det
lokala och regionala planet och att verka på andra områden och i andra former
än dem som berättigar till statsbidrag.
Den statliga bidragsgivningen har hittills klart haft karaktären av stimulansbidrag
och den bör betraktas så även i fortsättningen. Med hänsyn till bl. a. de
ökade kostnader, som det förändrade penningvärdet och den allmänna standardökningen
fört med sig, är det befogat att nu avsevärt öka det statliga stödet till
folkbildningsarbetet. Det bör emellertid kraftigt understrykas, att en höjning
av anslagen till det fria och frivilliga folkbildningsarbetet skall betraktas som ett
mycket viktigt led i strävandena att från statens sida öka insatserna på kulturområdet.
I anslutning härtill bör framhållas, att det statliga stödet bör inriktas
på sådana verksamhetsgrenar, som med hänsyn till folkbildningsarbetets allmänna
målsättning är särskilt betydelsefulla för individ och samhälle. Grunderna
för bidragsgivningen bör följaktligen utformas så, att de gynnar och skapar för
-
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
utsättningar för kvalitet i den verksamhet, för vilken det statliga bidraget är
avsett.
Den uppfattning om det fria och frivilliga folkbildningsarbetets möjligheter,
uppgifter och värde, som här tidigare redovisats, torde också omfattas av kommunernas
företrädare, en slutsats som kan dragas på grundval av det stöd som
från detta håll hittills lämnats verksamheten. I den mån de statliga insatserna
ökas på detta område finns det följaktligen inte anledning förmoda, att de föranleder
överväganden om minskade kommunala insatser utan snarare, att de
betraktas som en bekräftelse på värdet av den verksamhet som understötts och
som en stimulans till fortsatta insatser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
21
IV. Föreläsningar och kurser
1. Verksamhetens nuvarande situation och förutsättningar
Inom den statsunderstödda föreläsnings- och kursverksamheten kan särskiljas
tre huvudtyper av verksamhet: enstaka föreläsningar, föreläsningsserier samt
längre folkbildningskurser och ämneskurser. De enstaka föreläsningarna anordnas
huvudsakligen av lokala föreläsningsföreningar och länsomfattande föreläsningsförbund,
föreläsningsserierna av studieförbund, längre folkbildningskurser
och ämneskurser av folkbildningsförbund, vars verksamhetsområden i allmänhet
omfattar ett län.
Verksamheten inom föreläsningsföreningar och föreläsningsförbund har under
senare år visat en klart nedåtgående tendens. Fram till och med budgetåret
1956/57 kunde för denna gren av föreläsningsverksamheten redovisas en i stort
sett jämn ökning. Antalet föreläsningsföreningar uppgick detta år till 1145 och
antalet föreläsningar anordnade av föreningarna till 13 179. Efter denna topp
började verksamheten emellertid att gå tillbaka, och 1961/62 hade antalet föreläsningsföreningar
minskat till 614 och antalet föreläsningar till 6 799. Det
genomsnittliga antalet åhörare per föreläsning höll sig fram till 1953/54 i stort
sett konstant vid mellan 90 och 100 men har sedan dess stadigt sjunkit och uppgick
1961/62 till 59.
Den dominerande ämnesgruppen inom föreläsningsföreningarnas verksamhet
är geografi. 1958/59 svarade den för 35,6 procent av det totala antalet föreläsningar.
Andra stora ämnesgrupper var sång, musik och uppläsning, som uppgick
till sammanlagt 13,8 procent, naturvetenskap 10,1 procent samt filosofi och psykologi
5,2 procent.
Statligt stöd till föreläsningsföreningarnas verksamhet utgår för närvarande
dels ur den i det obetecknade anslaget Bidrag till föreläsningsverksamhet ingående
anslagsposten Bidrag till förcläsningsförbundens föreläsningsverksamhet,
vilken under de senaste tre åren uppgått till 355 000 kr., dels ur förslagsanslaget
till resekostnadsersättning åt föreläsare, vilket under de tre senaste budgetåren
varit upptaget med 300 000 kr.
Enligt nuvarande bidragsgrunder utgår bidrag till föreläsningsförening med
35 kr. per föreläsning för de första tio föreläsningarna under ett budgetår samt
med 15 kronor för varje därutöver anordnad föreläsning. Till föreläsningsförbund
utgår bidrag med 35 kr. per föreläsning utan någon gräns uppåt. Bidrag utgår
också med belopp, som i princip motsvarar full ersättning för föreläsares resor
till högst 30 av en föreläsningsförening anordnade föreläsningar under ett och
samma budgetår. Till föreläsningsförbund utgår bidrag till föreläsares resekost
-
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
nader för samtliga föreläsningar, som förbundet anordnar med bidrag av statliga
medel.
Studieförbundens föreläsning sverksamhet består dels av föreläsningsserier, omfattande
minst tre föreläsningstimmar i samma ämne och anordnade i samband
med studiecirkelverksamhet eller annat lokalt organiserat studiearbete, dels av
föreläsningar i samband med central kursverksamhet, bedriven av till studieförbund
ansluten organisation dels ock av s. k. cirkelföreläsningar.
Studieförbundens föreläsningsverksamhet uppnådde sin hittills största omfattning
1953/54 med 9 106 undervisningstimmar (föreläsningstimmar -f- fråge- och
övningstimmar). De två närmast följande budgetåren minskade verksamheten
med i runt tal 500 undervisningstimmar per år och har sedan dess hållit sig konstant
vid omkring 8 000 undervisningstimmar. Av denna verksamhet har omkring
20 procent anordnats som cirkelföreläsningar. Utöver denna verksamhet
har varje år bidrag utgått till mellan 2 000 och 2 500 föreläsningar vid centrala
kurser.
Det genomsnittliga antalet deltagare vid studieförbundens föreläsningsserier
har under senare år minskat något, dock inte i samma utsträckning som i föreläsningsföreningarnas
verksamhet. 1950/51 hade föreläsningsserierna i genomsnitt
79 deltagare, 1960/61 var motsvarande siffra 53. Under det senast genomförda
verksamhetsåret har noterats en ökning av det genomsnittliga antalet deltagare
till 64 per kurs.
I studieförbundens föreläsningsverksamhet intar samhällskunskapen sedan
länge den mest framträdande platsen. 1958/59 ägnades 29,7% av det totala
antalet föreläsningsserier åt detta ämne. På andra plats kom konst med 16,9 %
närmast följd av ekonomi och geografi, 11,6%, psykologi 10%, sång och musik
8,2 % och internationella frågor 7,7%.
Statligt bidrag till studieförbundens föreläsningsverksamhet utgår från en obetecknad
anslagspost, som under senare år uppgått till 320 000 kr. Anslagsposten
skall enligt bidragsbestämmelserna fördelas av en av skolöverstyrelsen antagen
centralbyrå på ett sådant sätt att kostnaderna för föreläsarnas resor fördelas lika
på de olika föreläsningarna. Kostnadsfördelningen har av centralbyrån ordnats
så, att den lokala arrangören erlägger en avgift, som är lika oavsett resvägar och
geografisk belägenhet, och centralbyrån betalar statsbidrag och kursavgifter,
föreläsarnas arvoden, resekostnader och traktamenten. Kursavgiften är för närvarande
110 kr. för tre till fyra föreläsningar, 25 kr. för varje föreläsning därutöver
samt 15 kr. för fråge- och övningstimme. Arvodet till föreläsare är 45 kr.
per föreläsning och 30 kr. för fråge- och övningstimme. Traktamente beräknas
efter 40 kr. per dygn och resekostnadsersättning för tåg 1 klass (under 15 mil
2 klass) eller motsvarande färdmedel. Av det totala anslagsbeloppet till studieförbundens
föreläsningsverksamhet reserveras 30 000 kr. till föreläsningar i samband
med centrala kurser, vilket innebär att statsbidrag till denna verksamhet
under senare år utgått med 15 kr. per föreläsning.
I folkbildningsförbundens kursverksamhet förekommer två olika kurstyper:
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
längre folkbildningskurser och ämneskurser. Längre folkbildningskurser omfattar
minst 30 undervisningstimmar, fördelade över minst tre veckor och med minst
sex undervisningstimmar i veckan i form av föreläsningar, övningar och studiecirkelarbete.
Minst tio av timmarna skall vara föreläsningar. Ämneskurser har
minst tio och högst 20 undervisningstimmar fördelade med minst fem undervisningstimmar
i veckan.
I folkbildningsförbundens kursverksamhet lägger man främst märke till en
påtaglig förskjutning från längre till kortare kurser. Verksamhetsåret 1948/49
anordnades 188 längre folkbildningskurser och 153 ämneskurser, 1961/62 var
motsvarande siffror 67 resp. 391.
Till folkbildningsförbundens kursverksamhet utgår bidrag av en obetecknad
anslagspost, som under senare år uppgått till 130 000 kr. Till längre folkbildningskurser
utgår bidrag med högst 500 kr. för 30 timmars kurs samt ytterligare
tio kr. för varje överskjutande timme upp till 60 timmar per kurs. Dessutom
kan bidrag utgå till föreläsares resekostnader, dock högst till tio i kursen ingående
föreläsningstimmar. Till ämneskurs utgår bidrag med högst 20 kr. per
timme.
För samtliga tre här ovan redovisade bidragsformer gäller att minst hälften
av kostnaderna skall täckas av andra medel än statliga.
Statsbidrag utgår också till föreläsningsverksamhet vid försvarsväsendet.
Denna verksamhet omfattar i runt tal 500 föreläsningar per år, varav den största
delen är enkelföreläsningar och endast en mindre del dubbelföreläsningar. Verksamheten
ägnas till ungefär en tredjedel åt utrikespolitisk orientering. Andra
ämnen med framträdande plats är »försvar, förband och bygd» samt stats- och
kommunalkunskap.
Till föreläsningsverksamheten vid försvarsväsendet utgår f. n. 30 000 kr.
Arvode till föreläsare utbetalas med 65 kr. för enkel och 90 kr. för dubbel föreläsning.
Ur bidraget till resekostnadsersättning åt föreläsare utgår dessutom
ersättning för resor och traktamente enligt klass B i allmänna resereglementet.
a) 1960 års folkbildningsutredning
Utredningen, som ingående analyserat och diskuterat föreläsningsverksamhetens
utveckling och aktuella situation, har i sitt betänkande påvisat, att det totala
antalet föreläsningsföreningar och föreläsningar ökade i jämn och stadig takt
under en stor del av 1950-talet. Redan tidigt visade sig emellertid tendenser till
en försvagning av verksamheten i städer och större tätorter. Fram till år 1957
kunde föreläsningsverksamheten på landsbygden trots den pågående avfolkningen
uppvisa ökad publiktillströmning, medan åhörarnas antal i städerna minskade
trots befolkningstillväxten. Från och med budgetåret 1957/58 ger sig emellertid
en allmänt vikande tendens till känna.
Orsakerna till föreläsningsverksamhetens tillbakagång torde enligt utredningen
vara flera. Sålunda har allmänhetens intresse för föreläsningsverksamheten up
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
penbarligen minskat i samma mån som bildningsmöjligheterna genom tillkomsten
av nya media såsom t. ex. TV och utbyggandet av äldre — t. ex. införandet
av två parallella radioprogram — ökat. Andra orsaker torde ligga i tendenserna
på det pedagogiska området och i föreläsningsverksamhetens ekonomiska förutsättningar.
I det sistnämnda avseendet har utredningen kunnat påvisa, att föreläsningsföreningarnas
utgifter till 80 procent täckes av andra inkomster än statsbidrag
— ett förhållande som i stort sett varit oförändrat under den senaste tioårsperioden.
Utredningen framhåller härom bl. a. följande.
Att anordna en föreläsning kräver för närvarande stora ekonomiska insatser
av en föreläsningsförening. Föreläsarnas resor betalas av staten, dock icke alltid
helt. Normalarvodet för en föreläsning är 65 kronor, men en del föreläsare önskar
ett högre arvode. Av detta belopp betalar staten 35 kr. eller i vissa fall 15 kr.
Föreläsningsföreningen skall därutöver betala föreläsaren traktamente om 40 kr.,
ersätta sådana resekostnader som ej betalas av statsmedel samt svara för alla
utgifter för lokalhyra, städning, apparathyra, annonser, övrig reklam etc.
Utredningen framhåller, att de ekonomiska betingelser föreläsningsföreningarna
haft att verka under medfört allt större svårigheter att få personer att ställa sig
som ansvariga för föreläsningsföreningarnas verksamhet och att engagera vetenskapligt
skolade personer och andra ämnesspecialister som föreläsare. Som exempel
nämner utredningen, att endast omkring sex procent av föreningarnas föreläsare
är universitetslärare.
Studieförbundens föreläsningsverksamhet uppvisar enligt utredningen en i
manga avseenden annorlunda bild än den som föreläsningsföreningarnas verksamhet
ger. Bland annat har studieförbundens föreläsningsserier med sin dominans
av samhällskunskap, konst och ekonomi en helt annan ämnesinriktning än
föreläsningsföreningarnas verksamhet. Inte heller beror den minskning i verksamhetens
omfattning, som inträffade i mitten av 1950-talet, på vikande intresse
för föreläsningsserier. Förklaringen till denna nedgång är i stället, att studieförbunden
av kvalitetsmässiga skäl varit tvungna att höja föreläsararvodet medan
det statliga bidraget till verksamheten förblivit oförändrat. Minskningen av det
genomsnittliga antalet deltagare är närmast ett uttryck för en medveten strävan
att av pedagogiska skäl begränsa kursernas storlek.
En intressant förändring i studieförbundens föreläsningsverksamhet är också
den mycket markanta förskjutningen mot allt längre kurser, som ägt rum under
1950-talet, vilket framgår av nedanstående siffror.
Kurser med
1950/51(%)
1958/59(%)
3—4 föreläsningar ........
........ 38,5
24,8
5—6 * .......
....... 24,2
29,9
7—9 » ........
....... 11,2
14,6
>9 » ......
....... 26,1
30,7
25
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
Dessa förändringar innebär i själva verket, framhåller utredningen, att föreläsningsserierna
från att ursprungligen ha varit ett komplement till studiecirkelverksamheten
utvecklats till en självständig arbetsform.
Inom folkbildningsförbundens kursverksamhet har som redan nämnts en förskjutning
ägt rum från längre folkbildningskurser till ämneskurser. Utredningen
anser att denna förändring sammanhänger dels med ändrad inriktning av kursernas
innehåll, dels också med ett närmande av studieförbundens och folkbildningsförbundens
verksamheter till varandra, vilket medfört ökade behov av
kortare kurser, främst s. k. veckoslutskurser. Förändringen har emellertid också
en ekonomisk bakgrund, framhåller utredningen. På många håll inom folkbildningsarbetet
anser man sig effektivare utnyttja anslagna medel genom att anordna
kurser av sådan typ, som tillåter såväl ökad koncentration som långt
gående specialisering i fråga om ämnesval m. m. Denna utveckling är emellertid
inte entydig. Skillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika folkbildningsförbund
är betydande. Vissa iakttagelser tyder på att i områden med
stor befolkningstäthet och starkt utvecklad industrialisering utvecklingen mot
korta ämneskurser gått längst, medan i glesbygdsområden de längre folkbildningskurserna
spelar en relativt sett större roll. Utvecklingen har emellertid i
hög grad accelererats eller modifierats alltefter inställningen hos folkbildningsförbundens
ledande krafter, men den har också varit beroende av tillgången på
arbetskraft och resurser i övrigt, framhåller utredningen.
1960 års folkbildningsutredning påpekar i sitt betänkande, att de statsbidragsbestämmelser,
som för närvarande gäller för folkbildningsverksamheten i form
av föreläsningar och kurser, kännetecknas av en långt gående detaljreglering,
som bidragit till att hämma utvecklingen och konservera gamla arbetsformer.
Utredningen framhåller, att bristen på enhetlighet i statsbidragssystemets
uppbyggnad medfört att arbetet från administrativ synpunkt blivit tungrott och
därmed kostsamt, och att den lagt hinder i vägen för den sammanslagning av de
nuvarande på länsplanet med föreläsnings- och kursverksamhet arbetande organisationerna,
som skulle varit till fördel både ekonomiskt och verksamhetsmässigt.
Enligt utredningens bestämda mening måste olikheterna i bidragsgivningen
till föreläsnings- och kursverksamhet anses sakna berättigande. Det föreligger
därför ett starkt behov av att bestämmelserna för stödet till denna verksamhet
göres enhetliga, framhåller utredningen, som förordar ett enhetligt system
för den statliga bidragsgivningen till föreläsnings- och kursverksamhet. Systemet
bör enligt utredningens mening vara uppbyggt på liknande sätt som det som
nu tillämpas inom studieförbundens föreläsningsverksamhct och innefatta bidrag
till föreläsares arvode samt resekostnadsersättning och traktamenten. Förslaget
innebär, att en förcläsningsförmcdling direkt till föreläsare utbetalar arvode och
i förekommande fall resekostnadsersättning och traktamente, medan föreläsnings-
och kursanordnaren till förmedlingen inbetalar en avgift, vars storlek
beror av antalet anordnade föreläsningar vid föreläsningstillfället.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
Utredningen framhåller, att ett sådant system har flera påtagliga fördelar.
Genom att bidraget inte låses vid ett visst belopp per föreläsningstimme kan
bidragsgivningen från tid till annan anpassas till nya situationer och behov utan
att statsbidragsbestämmelserna behöver ändras. Systemet medger också en smidig
form av kostnadsutjämning mellan olika anordnare av föreläsningar och
kurser, vilket är nödvändigt, om inte folkbildningsorganisationerna i glesbygd
och geografiskt mera avlägsna områden skall få vidkännas högre kostnader för
sin föreläsnings- och kursverksamhet.
Utredningen föreslår som bidragsvillkor att lägst lika stort belopp som statsbidraget
skall tillskjutas av kommuner och enskilda och att det med bidragskonstruktionen
förenade avgiftssystemet utformas med hänsyn härtill. Med den
föreslagna konstruktionen bör bidraget enligt utredningens mening ha karaktären
av obetecknat anslag.
I det sammanhanget erinrar utredningen om föreläsningsverksamhetens mycket
ansträngda ekonomiska läge och påpekar att statsbidraget kommit att utgöra
en allt mindre del av den totala kostnaden. Om verksamheten skall kunna upprätthållas
och viss i hög grad önskvärd kvalitetshöjning kunna genomföras måste
föreläsningsverksamhetens ekonomiska villkor förbättras, framhåller utredningen.
Då bidrag till resekostnader och traktamenten för närvarande inte utgår till
alla föreläsningar bör det nya bidraget uppräknas med hänsyn därtill. Vidare
räknar utredningen med någon höjning av bidraget till föreläsararvoden, vilket
skulle möjliggöra en kvalitetsförbättring. Vid beräkningen av bidragets storlek
har utredningen emellertid också beaktat att föreläsningsverksamheten i dess
traditionella utformning torde komma att minska i omfattning genom massmedias
utbredning och att en viss minskning torde kunna beräknas genom skärpt
kvalitetsgranskning. Bidrag till övnings- och diskussionstimmar bör enligt utredningens
mening utgå med något lägre belopp än till övriga undervisningstimmar.
Mot bakgrunden av gjorda överväganden föreslog utredningen, att anslaget
till föreläsningar och kurser för budgetåret 1962/63 skulle beräknas till 1 315 000
kr., frånsett bidrag till s. k. studiecirkelföreläsningar. Medel härför bör enligt
utredningen rymmas inom ramen för bidrag till studiecirkelverksamheten.
Bidrag till föreläsningsverksamhet inom försvarsväsendet föreslås av utredningen
skola utgå från fjärde huvudtiteln och där utgöra en särskild anslagspost
under anslaget Fritidsundervisning m. m. Samtidigt bör bidraget höjas bl. a. med
hänsyn till att kostnader för föreläsares resor och traktamenten i motsats till
vad som nu gäller skall belasta anslagsposten i fråga.
Slutligen påpekar också utredningen, att nya bestämmelser för föreläsningsoch
kursverksamheten förutsätter nya författningsbestämmelser. Enligt utredningens
mening bör dessa bestämmelser även av andra skäl ersättas. De är nämligen
i hög grad föråldrade, syftar till en detaljreglering av verksamheten och
försvårar en anpassning av verksamheten till aktuella förhållanden. Av nuvarande
bestämmelser synes i huvudsak endast böra bibehållas stadganden om
vilka organisationer som är bidragsberättigade, bestämmelse om att vid sam
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
mankomst icke skall förekomma propaganda för politiska eller religiösa åskådningar
samt föreskrift om att föreläsning skall vara offentlig. Enligt utredningens
mening bör underhållning med sång, musik, uppläsning eller dramatisk framställning
efter skolöverstyrelsens bestämmande i fråga om statsbidrag jämställas
med föreläsning.
b) Remissyttranden
Folkbildningsutredningens beskrivning av föreläsningsverksamhetens utveckling
och aktuella läge verifieras i allt väsentligt av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen
betonar framför allt betydelsen av att underlätta rekryteringen av kvalificerade
föreläsare samt att skapa tillfredsställande ekonomiska förutsättningar för föreläsningsverksamheten.
Att bristen på ekonomiska resurser spelat en mycket stor
roll, när det gällt möjligheten att rekrytera kvalificerade föreläsare, torde få
anses mycket sannolikt, framhåller överstyrelsen, som i anslutning härtill anför
följande.
Det bedrives för närvarande omfattande föreläsningsverksamhet i landet inom
yrkessammanslutningar och andra organisationer utanför det egentliga folkbildningsarbetet,
men denna föreläsningsverksamhet bedrives under helt andra ekonomiska
betingelser. Föreläsare, som medverkar i sådana sammanhang, erbjudes
enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat arvoden av 150—300 kr., belopp,
som inte i och för sig kan betraktas som oskäliga, men som inte annat än i rena
undantagsfall är möjliga för en föreläsningsförening att betala. Överstyrelsen
erinrar vidare om att även de arvoden, som utbetalas till föredragshållare inom
radio och television, ligger på en i förhållande till folkbildningsarbetets föreläsararvoden
hög nivå. Överstyrelsen vill starkt understryka vikten av att sådana
ekonomiska resurser i framtiden ställs till förfogande för den statsunderstödda
föreläsningsverksamheten, att även denna verksamhet kan påräkna medverkan
av experter.
I likhet med överstyrelsen har också flertalet övriga remissinstanser betonat
nödvändigheten av att föreläsararvodena höjs. Centralbyrån i Lund för populära
vetenskapliga föreläsningar framhåller den för hela verksamhetens kvalitet
grundläggande betydelsen av att höga krav ställes på föreläsarnas kompetens
och lämplighet och på att ämnesvalet omfattar aktuella och väsentliga ämnen.
Sådana krav kan inte upprätthållas utan goda ekonomiska förutsättningar, framhåller
centralbyrån, som anför följande.
Det arvode som f. n. bjudes föreläsarna, är otillfredsställande för personer
med hög kompetens, och efter en skärpt kvalitetsgranskning blir en allmän
arvodeshöjning skälig. Stort behov av expertinformation och utökad användning
av nya föreläsningsformer är att vänta. En förutsättning för medverkan av experter
är att rimliga arvoden, väsentligt högre än normalhonoraret, kan erbjudas.
Dialogföreläsningar och estradsamtal drar också ökade kostnader. Det är f. n.
alltför vanligt, att en förening av ekonomiska skäl inte vågar ta risken att rekvirera
föreläsningar av högt kulturellt värde, som kanske förmodas väcka intresse
endast hos ett mindre antal personer, låt vara en elit. Det statliga stödet bör
möjliggöra, att föreläsningsverksamheten i fortsättningen framför allt inriktas
på kvalitetsbctonat arbete.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
Ett flertal remissinstanser har i likhet med centralbyrån framhållit betydelsen
av ökade ekonomiska resurser med hänsyn till den pedagogiska nyorientering
som är nödvändig inom föreläsningsverksamheten.
I fråga om massmedias återverkningar på föreläsningsverksamheten ansluter
sig skolöverstyrelsen till folkbildningsutredningens uppfattning att televisionen
inte i och för sig kommer att bli »någon allvarlig konkurrent till den levande och
aktiva folkbildnings- och ungdomsverksamheten». Vissa former av föreläsningar,
t. ex. allmänna översikter över förhållandena i ett främmande land, kan många
gånger bra ersättas med ett TV-program, där förnämliga möjligheter erbjuder
sig att åskådliggöra framställningen. Ett radio- eller TV-program har också förmånen
att nå ut till ett större antal människor än vad som är möjligt i folkbildningssammanhang.
Men nackdelen med en information i radio eller TV är att
framställningen måste anpassas efter den stora publiken och därför i viss mån
»utslätas». Den viktiga pedagogiska regeln att framställningen skall anpassas
efter åhörarnas intressen och behov blir här svår att tillämpa. Fördelarna med
den enstaka föreläsningen jämfört med radio- och TV-föreläsningarna är således
dels värdet av den personliga kontakten med den som förmedlar informationen,
dels de större förutsättningarna för förståelse och därigenom bättre kunskapsresultat
hos åhörarna vid en »tvåvägskommunikation». Som informationsmctod
kan därför föreläsningen inte sägas vara föråldrad, framhåller överstyrelsen, som
också anser att det i framtiden kommer att vara mer betydelsefullt för folkbildningsorganisationerna
att anordna ett begränsat antal föreläsningar av hög kvalitet
och kring väsentliga, aktuella problem än att bemöda sig om att anordna
ett på förhand bestämt antal föreläsningar per arbetsår.
Folkbildningsutredningens förslag till nya, enhetliga bidragsbestämmelser för
föreläsningsverksamheten, uppbyggda enligt de principer som f. n. gäller för
studieförbundens föreläsningsverksamhet, hälsas med tillfredsställelse i praktiskt
taget samtliga yttranden. Den föreslagna bidragskonstruktionen anses genomgående
komma att innebära smidigare och enklare administration parad med
stora möjligheter att anpassa verksamheten efter aktuella förutsättningar och
behov. Ett relativt stort antal remissinstanser anser sig emellertid inte kunna
tillstyrka, att bidraget till föreläsningsverksamheten ges formen av obetecknat
anslag. Så anför exempelvis skolöverstyrelsen att anslagets obetecknade natur
visat sig medföra att föreläsningsverksamhet, som i och för sig uppfyllt villkoren
för statsbidrag, enbart på grund av medelstillgångens begränsning inte kunnat
komma i åtnjutande av statsbidrag. I andra yttranden påpekas, att ett förslagsanslag
till föreläsningsverksamheten skulle innebära större trygghet för de lokala
anordnarna vid verksamhetens planering samt att en onödig och för verksamheten
olycklig konkurrens om anslagen olika arrangörer emellan skulle undvikas.
Uppfattningen på denna punkt är emellertid inte enhällig. I flera yttranden framhålles,
att den föreslagna bidragskonstruktionen knappast kan förenas med ett
förslagsanslag — i varje fall inte förrän större erfarenheter av den vunnits.
Arbetarnas bildning sförbund framhåller, att den föreslagna bidragskonstruktio
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
nen ger centralbyrån och dess styrelse stor frihet att differentiera stödet och
anpassa det efter aktuella behov.
Konsekvenserna måste enligt utredningen bli att anslaget bibehålies som obetecknat
anslag. Häri har utredningen rätt men i valet mellan förslagsanslag och
den nu föreslagna större friheten finner vi den senare värdefullare.
Utredningens förslag att bidrag till föreläsningsverksamhet vid försvarsväsendet
överföres till fjärde huvudtiteln avstyrkes av chefen för försvarsstaben. Om
utredningens förslag realiseras, kan det möjligen innebära vissa administrativa
förenklingar för skolöverstyrelsen och åttonde huvudtiteln, framhålles det i yttrandet.
För försvarets och fjärde huvudtitelns del kommer det emellertid att
innebära en rad praktiska olägenheter och sannolikt också ökade kostnader och
vidare finns det risk för att banden mellan den civila studie- och föreläsningsverksamheten
och motsvarande verksamhet inom krigsmakten försvagas, framhåller
chefen för försvarsstaben.
2. Föreläsningsförmedlingens nuvarande organisation
För närvarande utgår statsbidrag till fyra centralbyråer för föreläsningsförmedling.
Tre av dem — Folkbildningsförbundet (Stockholm), Västra Sveriges folkbildningsförbund
(Göteborg) samt Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga
föreläsningar — har till uppgift att förmedla föreläsningar och undervisningsmaterial
för föreläsningar samt ge råd och anvisningar beträffande föreläsningsverksamheten
inom föreläsningsförbund och föreläsningsföreningar. Den fjärde
centralbyrån — Studieförbundens föreläsningsförmedling — är förlagd till Stockholm
och har motsvarande uppgifter inom studieförbunden.
Till de fyra centralbyråernas verksamhet utgår för närvarande statsbidrag
med sammanlagt 135 000 kr.
a) 1960 års folkbildningsutredning
Utredningen påpekar, att den föreslagna konstruktionen av bidraget till föreläsningsverksamheten
kommer att förenkla den centrala administrationen av verksamheten.
Systemet förutsätter emellertid, om en lämplig fördelning av resekostnaderna
skall kunna genomföras, en starkare centralisering av administrationen
jämfört med den nuvarande. För en sådan centralisering anför utredningen
också andra skäl, t. ex. önskvärdheten för lokala och regionala anordnare att
kunna vända sig till en enda byrå och där erhålla nödvändiga upplysningar.
Utredningen föreslår, att administrationen av bidragen till föreläsningsverksamheten
i fortsättningen handhaves av en enda centralbyrå, förlagd till Stockholm
och bildad genom en sammanslagning av Folkbildningsförbundcts centralbyrå
och Studieförbundens föreläsningsförmedling. För byrån bör enligt utredningen
finnas en särskild styrelse, i vilken bör ingå ett lika stort antal ledamöter
(förslagsvis tre) från vardera Folkbildningsförbundet och Samverkande bild
-
30
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
ningsförbunden. Utredningen föreslår vidare, att till byrån knytes en särskild
föreläsningsnämnd med förslagsvis sju till nio ledamöter, som bör vara så valda,
att de dels representerar folkbildningsarbetet dels är sakkunniga inom för verksamheten
särskilt betydelsefulla ämnesområden.
Utredningen föreslår vidare, att under en övergångstid statsbidrag utgår också
till centralbyråerna i Göteborg och Lund. Som skäl härför anföres att dessa
centralbyråer dels medverkat i rekryteringen av föreläsare från universitet och
högskolor dels fungerat som föreläsningsförbund för näraliggande områden. Utredningen
förutsätter emellertid att en omprövning av dessa byråers ställning
senare skall äga rum.
Utredningen anser också, att bestämmelserna om godkännande av föreläsare
bör förenklas, så att föreläsare i fortsättningen godkännes av länsbildningsförbund
resp. studieförbund. Endast för föreläsare, som upptages i av den gemensamma
centralbyrån utgiven förteckning, bör enligt utredningen centralt godkännande
ske.
Utredningen beräknade bidragsbehovet hos den gemensamma centralbyrån till
100 000 kr. Till de två centralbyråerna i Göteborg och Lund föreslog utredningen
att bidrag skulle utgå med sammanlagt 30 000 kr.
b) Remissyttranden
Folkbildningsutredningens förslag till omorganisation av föreläsningsförmedlingen
tillstyrkes i princip av praktiskt taget samtliga remissinstanser.
Skolöverstyrelsen, som i allt väsentligt tillstyrker utredningens förslag till
gemensam föreläsningsförmedling, anser det ofrånkomligt, att de arbetsuppgifter,
centralbyråerna i Lund och Göteborg nu har, vid omorganisation omedelbart
överflyttas till den gemensamma föreläsningsförmcdlingen. Överstyrelsen anser
sig därför inte på samma grunder som utredningen kunna påyrka att centralbyråerna
i Lund och Göteborg under en övergångstid erhåller statsbidrag. Överstyrelsen
finner emellertid på helt andra grunder att ett särskilt statsbidrag bör
utgå till dessa centralbyråer. Anledningen härtill är, att skolöverstyrelsen föreslår
att en kommitté tillsättes med uppgift att utreda frågan hur samarbetet
mellan universiteten och folkbildningsarbetet skulle kunna vara organiserat.
Frågan om centralbyråernas i Lund och Göteborg uppgifter hänger enligt överstyrelsen
samman med resultatet av en sådan utredning. I avvaktan härpå föreslår
överstyrelsen, att bidrag utgår till centralbyrån i Lund med 2G 500 kr. och
till centralbyrån i Göteborg med 24 500 kr.
Önskemål om en nära och organiserad kontakt mellan universitet och folkbildning
har framförts i ett stort antal yttranden.
För den gemensamma centralbyråns administrationskostnader föreslår skolöverstyrelsen,
att det av utredningen föreslagna beloppet höjs till 130 000 kr.
Som motiv för förslaget anför överstyrelsen, att det är synnerligen viktigt att
garantier erhålles för att denna nya centralbyrå utrustas med tillräckliga ekono
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
miska resurser för att arbetet skall löpa smidigt. Föreläsare bör så snabbt som
möjligt kunna få ut ersättning för arvoden, resor och traktamenten. Kansliet
måste således utrustas med tillräcklig personal, och dessutom fordras en högt
kvalificerad kraft, som står i ledningen för den nya centralbyrån, framhåller
överstyrelsen.
3. Föreläsningsförbund och folkbildningsförbund
Samtliga föreläsningsföreningar utom de i Stockholm är sammanslutna i föreläsnin
g sförbund, vilkas verksamhetsområden i allmänhet sammanfaller med
länen. Föreläsningsförbundens uppgift är att fördela statsbidrag till de lokala
föreläsningsföreningarna, förmedla föreläsningar, organisera föreläsningsturnéer
samt främja samarbetet mellan föreläsningsföreningarna inom förbundens område.
I kommuner, där föreläsningsförening saknas, kan föreläsningsförbund
anordna föreläsning i egen regi eller genom annan organisation. Till föreläsningsförbundens
administrationskostnader utgår statsbidrag f. n. med 50 000 kr.
Folkbildningsförbunden är regionalt verksamma bildningsorganisationer med
uppgift att inom sina verksamhetsområden anordna längre folkbildningskurser
och ämneskurser. Förbundens områden fastställes av skolöverstyrelsen och omfattar
i allmänhet ett län. Enligt gällande författning skall det inom folkbildningsförbund
finnas en styrelse, i vilken de inom förbundets område verksamma
folkhögskolorna gemensamt skall utse minst en representant.
Statligt stöd till folkbildningsförbundens verksamhet utgår dels i form av bidrag
till längre folkbildningskurser och ämneskurser, vilket redan redovisats, dels
till förbundens konsulentverksamhet. Bidraget utgår för närvarande med 88 000
kr. avsedda att användas till högst hälften av lönekostnaderna för minst elva
konsulenter. Konsulentverksamheten skall stå under inseende av skolöverstyrelsen
och till konsulent får endast utses person, som av överstyrelsen förklaras
lämplig för uppgiften. För närvarande utgår bidraget till tio heltidsanställda och
två halvtidsanställda konsulenter. Genom beslut av 1957 års riksdag medgavs,
att ämneslärare vid tre folkhögskolor på försök skulle få fullgöra hälften av sin
tjänstgöringsskyldighet som konsulenter inom folkbildningsförbund. För närvarande
finns det således bildningskonsulenter i 15 av landets 24 folkbildningsförbund,
varav tio på heltid och fem på halvtid.
a) 1960 års folkbildningsutredning
På många håll i landet har, framhåller utredningen, föreläsningsförbund och
folkbildningsförbund samarbetat mycket intimt med varandra. I ett fall (Gotland)
har detta lett till en sammanslagning av förbunden och i närmare hälften
av länen organiseras och administreras verksamheten av för förbunden gemensam
personal. Utredningen anser att erfarenheterna av det alltmer utbyggda
samarbetet är synnerligen goda och att den föreläsnings- och kursverksamhet
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
inom länen, som traditionellt ej bedrives inom övriga folkbildningsorganisationers
ram, så långt möjligt bör samordnas.
Det synes därför naturligt, att denna verksamhet i fortsättningen inom ett
län eller annat jämförligt större område administreras och organiseras av en
sammanslutning, i fortsättningen förslagsvis kallad länsbildningsjörbund. Härigenom
förenklas det organisatoriska arbetet i hög grad och onödigt dubbelarbete
undvikes.
Bidragsbestämmelserna för administrationsbidrag bör enligt utredningen utformas
så, att bidrag endast utgår till ett gemensamt organ, länsbildningsförbundet.
Det nuvarande bidraget till föreläsningsförbundens administrationskostnader,
50 000 kronor, bör i konsekvens härmed sammanslås med bidraget
till folkbildningsförbundens konsulentverksamhet, 88 000 kr. och uppföras
som obetecknad anslagspost att fördelas av skolöverstyrelsen.
Enligt utredningens uppfattning kommer sammanslagningen av föreläsningsförbund
och folkbildningsförbund till länsbildningsförbund inte att möta några
större svårigheter utan bör kunna ske under den närmaste tiden. I vissa fall
anses dock en övergångstid bli erforderlig. Under denna tid, som utredningen
vill fastställa till tre år från de nya bidragsbestämmelsernas ikraftträdande, bör
föreläsningsförbund och folkbildningsförbund liksom hittills erhålla bidrag till
administrationskostnader resp. kostnader för avlönande av konsulenter.
Utredningen föreslår vidare, att bidraget till länsbildningsförbundens administrationskostnader
uppräknas till 155 000 kronor för budgetåret 1962/63.
b) Remissyttranden
Folkbildningsutredningens förslag om en sammanslagning av föreläsningsförbund
och folkbildningsförbund tillstyrkes i ett mycket stort antal remissyttranden.
I flera av dem framhålles emellertid att den av utredningen föreslagna övergångstiden
på tre år, under vilken sammanslagningen bör vara genomförd, är
alltför knappt tillmätt. Så anför exempelvis skolöverstyrelsen att en sammanslagning
av föreläsningsförbund och bildningsförbund är en förutsättning för en
rationell planering av föreläsnings- och kursverksamheten på det regionala planet.
Trots detta kan överstyrelsen inte tillstyrka utredningens förslag »att en
sammanslagning under så kort tid skall komma till stånd genom tvingande bestämmelser».
Överstyrelsen anser, att statsmakterna »bör respektera, att föreläsningsförbund
och bildningsförbund var för sig är fria och självständiga organisationer,
vars struktur inte bör ändras genom föreskrifter från statsmakternas
sida».
För budgetåret 1962/63 föreslår överstyrelsen därför att ett belopp av 30 000
kronor ställs till förfogande som administrationsbidrag till de föreläsningsförbund
som önskar kvarstå som självständiga organisationer.
Med hänvisning till folkbildningsutredningens behandling av folkbildningsförbundens
konsulentverksamhet redovisar skolöverstyrelsen att det tidigare fun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963 33
nits ett visst motstånd mot konsulentinstitutionen. Bland annat har sådant motstånd
kommit till uttryck vid sammanträden med Statens folkbildningsnämnd.
Trots kontroversiella uppfattningar har dock antalet konsulenter successivt utökats,
vilket enligt överstyrelsen tyder på att konsulentverksamheten motsvarar
ett behov i länen. Överstyrelsen tycker sig också ha iakttagit att motståndet mot
konsulentverksamheten i de flesta län avtagit i styrka.
Enligt överstyrelsens uppfattning är det nödvändigt att på ett helt nytt sätt
se på den regionala upprustningen av folkbildningsarbetet. En sammanslagning
av föreläsningsförbund och bildningsförbund medför även att arbetsuppgifterna
på många håll ej längre kan utföras av frivilliga krafter. De frivilliga krafterna
blir färre år för år, och i deras ställe måste anställas tjänstemän — högt kvalificerade
personer, som kan ansvara för en regional planering av folkbildningsarbetet.
Tjänstemän av konsulents karaktär bör enligt överstyrelsens mening
finnas i ledningen för det regionala arbetet. Men det är också väsentligt, att
dessa kvalificerade tjänstemän inte belastas med sådana göromål, som med fördel
kan utföras av kontorspersonal. Med hänvisning härtill föreslår skolöverstyrelsen
en uppjustering av det av folkbildningsutredningen föreslagna anslagsbeloppet
med 45 000 kronor till 200 000 kronor.
4. Departementschefen
Trots växande behov av information, orientering och studier, vilket bl. a. tar
sig uttryck i ökande tillströmning till andra former av fritt och frivilligt folkbildningsarbete,
har föreläsningsverksamheten i sin ursprungliga form av allt
att döma inte längre samma attraktivitet som tidigare. Denna utveckling torde
bl. a. vara ett resultat av att moderna massmedia i form av radio och TV övertagit
en betydande del av föreläsningsverksamhetens informativa uppgifter. Bilden
av föreläsningsverksamheten som helhet är emellertid inte entydig. Medan
aktiviteten inom föreläsningsföreningarna visar en klar nedgång, kan föreläsningsverksamheten
inom studieförbunden uppvisa en stabil nivå, vilken utan
tvivel skulle varit betydligt högre, om inte bristande resurser lagt hinder i vägen.
Folkbildningsförbunden visar en icke oväsentlig ökning av antalet kurser, låt
vara att den skett genom en successiv övergång från längre folkbildningskurser
till ämneskurser.
Förklaringen till denna utveckling inom föreläsningsverksamheten är enligt
min mening till viss del att söka i konstruktionen av statsbidragsbestämmelserna.
De nuvarande bidragsreglerna har utan tvivel medverkat till att gamla
arbetsformer konserverats och en anpassning till aktuella behov och moderna
pedagogiska metoder förhindrats. Utvecklingen kan därför inte tolkas så, att
föreläsningsverksamheten spelat ut sin roll i svenskt folkbildningsarbete. Enligt
min mening har denna verksamhetsform tvärtom mycket väsentliga uppgifter,
som den tyvärr för närvarande, bl. a. av nyss angivna skäl, inte kan fylla. Den
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 36
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
bör därför beredas möjligheter att spela en betydligt viktigare roll i den informations-
och studieverksamhet, som blir allt nödvändigare i vårt snabbt föränderliga
samhälle.
Om föreläsningsverksamheten skall kunna fylla sådana uppgifter, måste den
emellertid delvis radikalt omgestaltas. Den verksamhetsform, som vid tiden för
de nuvarande bidragsbestämmelsernas tillkomst var den dominerande inom föreläsningsföreningarna
och som bestod av ett på förhand bestämt antal arrangemang,
utvalda ur en centralt utarbetad föreläsarkatalog och fastlagda i ett
program vid varje termins början, måste nu i allt väsentligt anses vara föråldrad.
De behov av allmän information, som denna aktivitet fyllde, kan numera
i stort sett anses bli tillgodosedda genom radio och TV. Som jag i det följande
kommer att närmare utveckla bör folkbildningsorganisationerna enligt min mening
inte försöka konkurrera med radio och television. Deras uppgift är en
annan. Behov, som är mer eller mindre speciella för vissa grupper eller för den
egna bygden, kan inte tillgodoses genom massmedia. Till de intressen, som här
föreligger, måste en modernt upplagd och arbetande föreläsnings- och kursverksamhet
knyta an. Det innebär, att kadern av mer eller mindre yrkesmässigt
verksamma föreläsare — under senare år kraftigt minskad — bör ersättas av
experter och fackmän, som i sin dagliga gärning har att syssla med just de
problem, som är aktuella för deltagarna i den föreläsning eller kurs vid vilken
de skall medverka. Det innebär vidare, att bidragsbestämmelserna inte får
låsa verksamheten i vissa bestämda former utan skall ge möjligheter till en
smidig anpassning till faktiskt föreliggande behov. En och samma organisation
bör alltså kunna anordna såväl enstaka föreläsningar som kurser. Genom
en elastisk bidragskonstruktion bör framför allt kursverksamheten i fortsättningen
kunna komma att spela en mera framträdande roll som en smidig och
lätt anpassningsbar form av studier och ett värdefullt alternativ eller komplement
till studiecirkeln.
Bidragsbestämmelserna bör också, då ämne och förutsättningar så motiverar,
ge möjlighet att tillämpa moderna föreläsningsformer som t. ex. dialogföreläsning,
intervjuföreläsning och estradsamtal. Särskilt viktigt är det att bidragsnormerna
utformas så, att arrangören stimuleras att anlita experter och fackmän
också under bearbetningsmomenten i föreläsnings- och kursverksamheten —
grupparbete, övningar, diskussioner och redovisningar. 1960 års folkbildningsutredning
har i sitt betänkande anfört, att bidrag till övnings- och diskussionstimme
liksom hittills bör utgå med något lägre belopp än till övriga undervisningstimmar.
Jag delar inte utredningens uppfattning på denna punkt. Jag
betraktar den personliga kontakten mellan deltagare och föreläsare — möjligheten
att kunna fråga och få svar, klara ut missförstånd och få den ytterligare
information som kan vara betingad av speciella intressen och behov — som
så betydelsefull, att en föreläsare bör kunna erhålla samma arvode för exempelvis
grupparbets- och redovisningstimmar som för föreläsningstimmar.
Såväl folkbildningsutredningen som flertalet remissinstanser har mycket starkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
35
belönat folkbildningsorganisationernas behov av att kunna utbetala högre föreläsararvodcn
och differentiera arvoderingen med hänsyn till föreläsarnas kvalitet
och till hur viktigt arrangemanget i fråga kan anses vara. Jag delar helt
denna uppfattning och vill också uttala min anslutning till skolöverstyrelsens
mening, att det i framtiden är mer betydelsefullt för folkbildningsorganisationerna
att anordna ett begränsat antal föreläsningar och kurser av hög kvalitet
och kring väsentliga, aktuella problem än att anordna ett på förhand bestämt
antal föreläsningar per arbetsår.
Mot bakgrunden av det nu anförda vill jag i anslutning till 1960 års folkbiklningsutredning
föreslå, att de nuvarande bidragsbestämmelserna för föreläsnings-
och kursverksamheten inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
ersättes av bidragsbestämmelser, i huvudsak utformade efter samma principer
som de för föreläsningsverksamheten inom studieförbunden gällande grunderna.
Dessa har utförligt presenterats i det föregående (s. 22).
Jag anser också, liksom bl. a. utredningen och Arbetarnas bildningsförbund,
att bidraget bör utgå från ett obetecknat anslag. Ett förslagsanslag skulle visserligen,
såsom framhållits i flera remissyttranden, kunna innebära vissa fördelar
framför ett obetecknat anslag, men dessa skulle enligt min uppfattning inte uppvägas
av den ofrånkomliga nackdelen att begreppen föreläsning och kurs då
måste ges eu entydig och snävt reglerad bestämning, vilket i realiteten skulle
innebära, att verksamheten berövades en betydande del av den flexibilitet, som
jag anser vara en nödvändig förutsättning för att den smidigt skall kunna anpassas
till aktuella situationer och behov.
För att så långt möjligt eliminera de olägenheter som kan vara förknippade
med att bidrag skall utgå ur ett obetecknat anslag men framför allt för att skapa
förutsättningar för en ordentlig kvalitetsmässig upprustning bör anslaget till
föreläsningar och kurser väsentligt höjas. För budgetåret 1963/64 föreslår jag, att
anslaget uppföres med 1 700 000 kr. Jag anser det emellertid skäligt, att minst
lika stort belopp som statsbidraget tillskjutes av kommuner eller enskilda. Enligt
den bidragskonstruktion jag förordar skall föreläsarnas arvoden, resor och traktamenten
i fortsättningen utbetalas från en central föreläsningsbvrå. Av redovisningstekniska
skäl bör därför statsbidraget beräknas på grundval av dessa
kostnadsposter och inte som hittills på de totala kostnaderna för verksamheten.
Bidraget bör utgå med högst 75 % av kostnaderna för föreläsares arvoden, resor
och traktamenten och beräknas på de sammanlagda kostnaderna för dessa utgiftsposter
under ett budgetår.
Bidrag till s. k. studiecirkelföreläsningar bör i enlighet med vad utredningen
och flertalet remissinstanser förordat överföras till studiecirkelanslaget.
1960 års folkbildningsutredning har i sitt betänkande föreslagit, att föreläsningar
och kurser för att kunna erhålla statsbidrag skall vara offentliga. Flera
remissinstanser har med hänvisning härtill erinrat om de undantag från denna
bestämmelse, som för närvarande medges, bl. a. för föreläsningar i samband med
centrala kurser, anordnade av till studieförbunden anslutna organisationer, samt
36
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
viss verksamhet vid sjukhus och vårdanstalter. Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att den statsunderstödda föreläsnings- och kursverksamheten liksom hittills
bör avse att meddela allmän och medborgerlig bildning. I princip bör därför
alla statsunderstödda föreläsningar och kurser stå öppna för envar intresserad,
oavsett var de hålles. Av rent praktiska skäl är detta emellertid inte alltid möjligt,
och skolöverstyrelsen bör därför äga rätt att medge undantag från bestämmelsen
om offentlighet för föreläsningar, som hålles i anslutning till av studieförbundens
medlemsorganisationer anordnade centrala kurser eller vid sjukhus
och vårdanstalter.
I likhet med folkbildningsutredningen anser jag, att sång, musik, uppläsning
eller dramatisk framställning i statsbidragshänseende bör jämställas med föreläsning.
Jag förutsätter emellertid då, att verksamheten skall ha en kulturellt
ambitiös och konstnärligt syftande inriktning.
Den här föreslagna konstruktionen av bidrag till föreläsningar och kurser
innebär, att följande anslag eller anslagsposter bör sammanslås till en bidragspost:
bidrag till föreläsningsförbundens föreläsningsverksamhet, bidrag till studieförbundens
föreläsningsverksamhet, bidrag till folkbildningsförbundens kursverksamhet,
resekostnadsersättning åt föreläsare, bidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund för bildningsverksamhet bland fiskare, bidrag till kursverksamhet
bland samerna samt bidrag till folkbildningsorganisationerna för anordnande av
allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet. Anslagsposten till bidrag till
föreläsningsverksamhet inom försvarsväsendet bör i enlighet med folkbildningsutredningens
förslag överföras till fjärde huvudtiteln (jämför prop. 1963:1,
bil. 6, p. 165).
I likhet med 1960 års folkbildningsutredning vill jag också förorda, att verksamheten
vid de fyra nuvarande centralbyråerna för föreläsningsförmedling —
Centralbyrån i Lund för populära vetenskapliga föreläsningar, Västra Sveriges
folkbildningsförbund, Folkbildningsförbundets centralbyrå och Studieförbundens
föreläsningsförmedling — sammanföres till en centralbyrå, förlagd till
Stockholm. Denna nya centralbyrå bör ledas av en styrelse, bestående av sex
ledamöter, varav tre valda av Folkbildningsförbundet och tre av Samverkande
bildningsförbunden. Jag anser mig däremot inte kunna biträda utredningens förslag
om en till centralbyrån knuten föreläsningsnämnd. En sådan skulle sannolikt
innebära administrativ och organisatorisk belastning på centralbyrån och
dess styrelse utan att likväl på ett tillfredsställande sätt kunna påverka och bevaka
föreläsningsverksamhetens inriktning och kvalitet. Den rådfrågning av
ämnesexpertis, som centralbyrån kommer att ha behov av, bör tillgodoses genom
att styrelsen med sig adjungerar experter och fackmän inom för tillfället särskilt
aktuella ämnesområden.
Folkbildningsutredningen föreslår, att föreläsare i fortsättningen skall godkännas
av länsbildningsförbund respektive studieförbund. I och för sig har jag inga
erinringar mot detta förslag. Folkbildningsorganisationernas stabilitet och erfarenheter
måste anses vara fullt tillfredsställande garantier för att kvaliteten i
37
Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1963
föreläsningsverksamheten skulle komma att upprätthållas även med en så långt
gående decentralisering av rätten att godkänna föreläsare, som den utredningen
förordat. Systemet synes mig emellertid oförenligt med den enhetlighet i fråga
om bedömning av föreläsares kvalifikationer och arvodenas storlek, som den nya
bidragskonstruktionen förutsätter. Jag anser därför, att föreläsare i fortsättningen
skall godkännas av centralbyråns styrelse.
Bidrag till centralbyråns administrationskostnader bör i enlighet med skolöverstyrelsens
äskande för budgetåret 1963/64 utgå med 130 000 kr. Under det
första verksamhetsåret måste centralbyråns organisation byggas upp från grunden.
Det innebär, att viss del av byråns personal, i första hand dess föreståndare,
bör knytas till verksamheten redan före budgetårets början. Det är också viktigt,
att den administrativa rutinen utformas under medverkan av kontorsteknisk
expertis, så att centralbyrån så smidigt och effektivt som möjligt kan fullgöra
sina uppgifter. För de kostnader som måste uppstå i samband härmed vill jag
förorda att ett engångsbidrag av 20 000 kr. ställs till centralbyråns förfogande.
Folkbildningsutredningen föreslog, att centralbyråerna i Lund och Göteborg
under en övergångstid skulle erhålla bidrag med för budgetåret 1962/63 tillsammans
30 000 kr. Utredningen förutsatte, att en omprövning av dessa centralbyråers
ställning senare skulle äga rum. Om förmedlingsarbetet centraliseras,
kommer emellertid centralbyråerna i allt väsentligt att förlora sina uppgifter.
Jag finner därför inte skäl att tillstyrka utredningens förslag på denna punkt.
De nuvarande centralbyråerna bör nedlägga sin förmedlingsverksamhet med utgången
av juni 1963. Med hänsyn till behovet av viss avvecklingstid och därmed
förenade eventuella kostnader bör dock ett särskilt belopp av 20 000 kr.
ställas till skolöverstyrelsens förfogande, att i mån av behov utbetalas till de
nuvarande centralbyråerna i Lund och Göteborg under första hälften av budgetåret
1963/64.
För täckande av ett under flera år balanserat underskott inom Västra Sveriges
folkbildningsförbund bör ett bidrag av 4 350 kr. kunna utgå inom ramen för
nämnda särskilda belopp.
Folkbildningsutredningens principuttalande att den verksamhet inom ett län,
som för närvarande bedrivs av föreläsningsförbund och folkbildningsförbund, i
fortsättningen bör organiseras och administreras av ett organ, förslagsvis kallat
länsbildningsförbund, vill jag till fullo instämma i. De båda organisationernas
verksamhetsområden och arbetsformer är sådana, att det synes mig i hög grad
befogat att de sammanslås. Ett intimt samarbete har, såsom utredningen påpekat,
redan etablerats mellan föreläsningsförbund och folkbildningsförbund, och
i ett fall (Gotland) har detta samarbete resulterat i samgående.
I detta sammanhang vill jag också erinra om att folkbildningsförbunden i
flera län mer och mer fått karaktären av kontakt- och samarbetsorgan inte bara
visavi föreläsningsförbund och folkhögskolor utan också gentemot studieförbundens
regionala organisationer och andra kultur- och bildningsorgan i respektive
län. En sådan utveckling bör enligt min mening hälsas med tillfredsställelse.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr SB år 1963
Folkbildningsutredningen har framhållit, att de folkbildningsförbund, som haft
tillgång till kvalificerad arbetskraft, kan uppvisa en starkare tendens till utvidgning
av verksamheten än övriga. Utredningen pekar särskilt på att bildningskonsulenternas
pedagogiska aktivitet starkare gjort sig gällande under senare år.
Konsulentverksamheten har utan tvivel på flera håll i landet bidragit till att ge
folkbildningsförbundens verksamhet stabilitet och organisatorisk fasthet. Denna
verksamhet bör därför byggas ut, så att den kommer att omfatta alla län. En
vidgad bidragsgivning till konsulentverksamheten bör emellertid ses i samband
med de försök med kombinerade folkhögskollärar- och bildningskonsulenttjänster
som sedan 1958 prövats i tre län. Dessa försök har enligt skolöverstyrelsens
mening varit mycket framgångsrika, och jag har därför i min anmälan av bidraget
till driften av folkhögskolor i årets statsverksproposition förordat, att ökade
möjligheter till organiserat samarbete mellan folkhögskolor och övrigt folkbildningsarbete
skapas genom att flera tjänster av detta slag inrättas. I detta sammanhang
förordar jag, att medel beräknas för bidrag till ytterligare två fristående
konsulentbefattningar inom länsbildningsförbunden.
Bidrag till konsulentverksamhet inom folkbildningsförbunden utgår för närvarande
med 88 000 kr. att fördelas med högst hälften av avlöningskostnaderna
för minst elva konsulenter. Till instruktörer inom ungdoms- och nykterhetsorganisationer
utgår bidrag med belopp motsvarande tre fjärdedelar av instruktörens
årslön, dock högst 12 000 kr. Enligt min mening bör sistnämnda konstruktion
gälla som grund för beräkningen av anslagsbehovet för konsulent verksamheten
inom länsbildningsförbunden. Det på nyss angivna sätt beräknade bidragsbeloppet
för konsultverksamhet jämte beloppet för egentliga administrationskostnader,
till vilket jag strax återkommer, skall fördelas av skolöverstyrelsen
till de olika länsbildningsförbunden med beaktande av kvaliteten av dessas
arbete, omfattningen av detta osv.
Till länsbildningsförbundens administrationskostnader beräknar jag ett bidragsbelopp
av 54 000 kr. Skolöverstyrelsens förslag om ett särskilt bidrag av
30 000 kr. till de föreläsningsförbund, som önskar kvarstå som självständiga
organisationer, kan jag inte biträda. Skolöverstyrelsen bör emellertid övergångsvis,
om den finner skäl därtill, äga att av anvisade medel till länsbildningsförbundens
verksamhet bevilja bidrag till föreläsningsförbund, som på grundval
av lämnad motivering inte anser sig kunna gå samman med folkbildningsförbund.
Bidraget må inte överskrida för budgetåret 1962/63 utgående belopp och
det skall motsvaras av en minskning av bidraget till folkbildningsförbundet i
länet.
Till länsbildningsförbundens verksamhet bör således, på grundval av vad jag
här anfört, för budgetåret 1963/64 beräknas ett medelsbehov av sammanlagt
210 000 kr.
I den nyorientering och kvalitetsmässiga upprustning, som de av mig föreslagna
nya bidragsgrunderna för föreläsnings- och kursverksamhet främst syftar
till, finns också behov av information och pedagogisk utbildning av dem inom
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963
folkbildningsorganisationerna, som främst kommer att organisera och driva verksamheten.
För studieförbundens vidkommande avses dessa behov bli tillgodosedda
av de bidrag till studieförbundens organisation och pedagogiska verksamhet,
som jag i det följande kommer att föreslå. Jag förordar, att Iänsbildningsförbundens
centrala organ — Folkbildningsförbundet — för motsvarande ändamål
beviljas ett bidrag av 20 000 kr., av vilket minst hälften skall användas för
centrala kvalitetsfrämjande åtgärder, främst pedagogisk utbildning av länsbildningsförbundens
personal och förtroendevalda. Folkbildningsförbundet bör vara
skyldigt att i efterhand för skolöverstyrelsen redovisa till vilka ändamål bidraget
utnyttjas.
Med hänvisning till vad jag sålunda anfört och förordat, hemställer jag att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1. godkänna av mig förordade grunder för bidrag till kostnaderna
för föreläsnings- och kursverksamhet inom det fria och
frivilliga bildningsarbetet;
2. till Bidrag till föreläsnings- och kursverksamhet m. m. för
budgetåret 1963/64 under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 2 100 000 kr.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
V. Studiecirkelverksamheten
1. Utveckling och omfattning
Studiecirkelverksamheten är den mest omfattande av folkbildningsorganisationemas
verksamhetsgrenar, och det är också den som ökat snabbast under de
senaste 15 åren. Budgetåret 1947/48 — det år då statsbidrag första gången utbetalades
till verksamheten enligt nu gällande bidragsprinciper — uppgick det
totala antalet studiecirklar inom studieförbunden till i runt tal 25 000. 1961/02
hade antalet ökat till 92 000. Under samma tid ökade antalet studiecirkeldeltagare
från 270 000 till drygt 900 000 och antalet cirkelsammankomster från knappa
300 000 till över en miljon. Som framgår av efterföljande tabell har antalet
studiecirklar, som erhållit statsbidrag, ökat snabbare än det totala antalet cirklar.
Till en del beror det på att allt fler studiecirklar anpassats till gällande
bidragsvillkor. Det är emellertid också en direkt följd av den bidragsspärr vid
högst 300 kr. per studiecirkel, som genomfördes 1951 och resulterade i att ett
växande antal studiecirklar — främst i färdighetsämnen — organiserades och
rapporterades som terminscirklar.
Tabell 1. Studiecirkelverksamhetens utveckling inom studieförbunden
1937/38—1961/62
År
Antal
cirklar
totalt
Index
Antal cirk- lar med
bidrag
Index
Antal
deltagare
totalt
Index
Antal sam- mankomster
totalt
Index
37/38
11 900
50
141 272
52
42/43
14 802
62
—
—
171 238
64
—
—
47/48
23 803
100
13 607
100
269 454
100
288 921
100
52/53
37 741
159
27 027
199
435 798
162
554 053
192
57/58
73 613
309
62 400
459
763 249
283
1 006 995
349
58/59
78 477
330
64 406
473
816 541
303
993 951
344
59/60
83 630
351
69 778
513
850 485
316
1 013 988
351
60/61
84 846
356
70 330
517
858 032
318
976 870
338
61/62
92 142
387
77 439
568
938 225
348
1 084 691
375
Antalet ungdomscirklar och deltagare i dessa (deltagare i åldern 14—18 år)
har under senare år uppgått till i runt tal 20 % av den totala verksamheten.
Ungdomens andel av det sammanlagda antalet deltagare torde emellertid vara
något större, eftersom ett relativt stort antal ungdomar också finns med i all
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tabell 2. Studiecirklarnas ämnesval inom Samverkande bildningsförbunden 1952/53—1960/61
<
Religion
filosofi
psykologi
Index
3
a
m
Index
Konst
litt.
teater
Index
Musik
Index
Historia
geografi
Index
Samhälls-
kunskap
K
Q)
-a
e
t-H
Teknik
slöjd
Index
Ekonomi
Index
Natur-
vet.
Index
52/53
3 778
100
6179
100
3 322
100
5 490
100
160
100
6 489
100
5 340
100
2 939
100
1 299
100
53/54
4 868
129
6 723
109
3 728
112
6 805
124
405
253
6 273
97
5 995
112
3 382
115
1 428
Ilo
54/55
5 464
145
7 489
121
3 504
105
7 997
146
461
288
6 748
104
7 926
148
4 068
138
1 469
113
55/56
5 981
158
8100
131
5 529
166
9 322
170
516
323
6 791
105
8 903
167
3 919
133
1 639
126
56/57
7 018
186
9 750
158
7 537
227
10 648
194
831
519
7 256
112
11 263
211
5 077
173
1 998
154
57/58
7 489
198
11 159
181
6 294
189
13 809
252
1 003
627
8 606
133
12 109
227
4 921
167
2 726
210
58/59
8 517
225
11 826
191
6 307
190
15 559
283
869
543
11 465
177
9 324
175
5 925
202
2 588
199
59/60
8 976
238
11 656
189
6 678
201
16 460
300
1 031
644
12 945
199
9 457
177
6 896
235
3 306
255
60/61
10 349
274
11 780
191
6 833
206
17 041
310
1 130
706
11736
181
8 995
168
7 298
248
3 255
251
52/531
10,8
17,7
9,5
15,7
0,5
18,5
15,3
8,4
3,7
60/611
13,2
15,0
8,7
21,7
1,4
15,0
11,5
9,3
4,2
I procent av totala antalet studiecirklar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
42
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 36 år 1963
manna studiecirklar, dvs. studiecirklar, vilkas deltagare till övervägande antalet
är äldre än 18 år. Ungdomens deltagande i studiecirkelverksamheten har framför
allt visat sig bottna i ett utbrett intresse för musik. I det närmaste hälften avalla
ungdomscirklar är musikcirklar, vilket förklarar musikens framträdande
ställning i studiecirkelverksamheten. Ungdomen är emellertid också förhållandevis
väl representerad i studiecirklar i språk, teater, samhällskunskap, teknik och
praktiska ämnen. I språk och praktiska ämnen har ungdomens deltagande dock
minskat påtagligt sedan 1950-talets början.
Ämnesvalet har i stort sett undergått en jämn och stabil utveckling. Tabell 2,
som omfattar verksamheten inom Samverkande bildningsförbunden, dvs. i tolvav
de av- skolöverstyrelsen auktoriserade 13 studieförbunden, visar att samtliga
ämnesgrupper — på ett undantag när — ökat mycket markant under
senare år. Vissa inbördes förskjutningar mellan ämnesgrupperna har emellertid
ägt rum. Således har ämnesgrupperna Religion, filosofi och psykologi, Musik,
Historia och geografi, Ekonomi samt Naturvetenskap ökat relativt sett snabbare
än övriga grupper. Teknik och slöjd ökade också mycket kraftigt fram t. o. m.
verksamhetsåret 1957/58. Detta år genomförde studieförbunden emellertid i
samråd med skolöverstyrelsen en skärpning av kvalitetskraven på vissa studiecirklar
med utövande verksamhet, vilket hade till följd att ämnesgruppen under
närmast påföljande verksamhetsår minskade med närmare 3 000 cirklar och
sedan i stort sett stabiliserades vid denna nivå.
Ämnesfördelningen inom studieförbunden uppvisar sins emellan påtagliga
olikheter. Som exempel kan nämnas att ABF under verksamhetsåret 1960/61
redovisade 38 % av det totala antalet studiecirklar inom studieförbunden och
62 % av alla studiecirklar i samhälls- och rättsvetenskap. Frikyrkliga studieförbundet
hade samma år 8 % av samtliga studiecirklar och 42 % av alla cirklar i
religion och livsåskådningsfrågor. För Sveriges kyrkliga studieförbund var motsvarande
siffror 13 respektive 47 %. Folkuniversitetet, vars verksamhet inte omfattas
av uppgifterna i tabell 2, har en stark dominans av språkstudier —
1960/61 utgjordes 82 % av förbundets totala studiecirkelverksamhet av språkcirklar.
De av studieförbunden redovisade kostnaderna för ledararvoden och studiematerial
i bidragsberättigade studiecirklar uppgick verksamhetsåret 1961/62 till
i runt tal 26 400 000 kr. Några tillförlitliga uppgifter om de totala kostnaderna
för verksamheten — alltså även för studielokaler, administration, studiepropaganda
samt material och hjälpmedel, för vilka statsbidrag inte utgår — finns
inte. Vissa överslagsberäkningar tyder emellertid på att dessa kostnader uppgår
till ett årligt belopp av omkring 40 miljoner kr. Statsbidrag till studiecirkelverksamheten
utgick budgetåret 1961/62 med 13 500 000 kr., vilket motsvarar
51 % av kostnaderna för ledararvoden och studiematerial och — approximativt
— 30 till 35 % av de totala kostnaderna för verksamheten. De genomsnittliga
kostnaderna för ledararvoden och material var samma år 335 kr. per
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963 43
studiecirkel, och statsbidrag utbetalades med i genomsnitt 172 kr. per studiecirkel.
Hur kostnader och statsbidrag fördelar sig på de olika studieförbunden
redovisas i följande tabell. Av denna framgår att kostnaderna varierar högst
väsentligt. De studieförbund, som har de lägsta kostnaderna, är Svenska landsbygdens
studieförbund och Sveriges kyrkliga studieförbund med 269 respektive
259 kr. per studiecirkel. Högst låg Tjänstemännens bildningsverksamhet och
Folkuniversitetet med 431 respektive 404 kr. per cirkel.
Skillnaderna i fråga om studiecirklarnas kostnader är så gott som helt betingade
av ledararvodenas storlek, vilka varierar kraftigt beroende bl. a. på
verksamhetens ämnesmässiga inriktning och cirklarnas geografiska belägenhet.
Tabell 3. Antal studiecirklar, som erhållit statsbidrag, studietimmar, kostnader
för ledararvoden och studiematerial samt statsbidrag budgetåret 1961/62
Studieförbund
Antal
cirklar
Antal
studie-
timmar
Kostnader
Statsbidrag
Kostn/
cirkel
Kostn/
timme
Bidr/
cirkel
Bidr/
timme
åBF ........
29 046
755 660
9 315123
4 798 219
312
_
12:33
165
_
6:35
FU .........
4 752
121 873
1 918 776
938 133
404
—
15:74
197
—
7:70
FS .........
3 980
104 273
1 268 695
682 557
319
—
12:07
171
—
6:55
IOGT ......
3 755
99 834
1 244 926
707 391
305
—
11:47
188
—
7:09
JUF ........
3 669
99 429
1 392 615
893 629
380
—
14:01
244
—
8:99
KFUK/M ..
779
19 530
222 002
140 288
285
—
11:37
180
—
7:18
LiS .........
2 862
66 529
896 628
480 725
313
—
13:48
168
—
7:23
NTO .......
1 598
43 293
514 670
283 404
322
—
11:89
177
—
6:55
SFM .......
5 920
159 382
2 262 908
1 104 379
382
—
14:20
187
—
6:93
SLS ........
6 654
177 229
1 792 209
910 724
269
—
10:11
137
—
5:14
BS .........
671
15 720
194 192
104 117
289
—
12:35
155
—
6:63
SKS ........
6 642
164 909
1 719 660
924 076
259
—
10:43
139
—
5:60
TBV........
7 111
176109
3 061 512
1 279 453
431
—
17:38
180
—
7:27
Frist, cirklar .
1 416
47 940
617 449
280 766
436
—
12:88
198
—
5:86
J 78 855
2 051 710
26 421 365
13 527 801
335:—
12:98
172:—
6:59
Så är exempelvis ledararvodena i genomsnitt högre i sådana ämnen som språk,
musik, konst och konsthantverk än i en rad andra ämnen. De är högre i städer
och större tätorter än på landsbygden, och de är också högre i studieförbundens
allmänna och mera utåtriktade cirkelverksamhet än vad de är i de studiecirklar
som anordnas i direkt anslutning till förbundens medlemsorganisationer.
Fn speciell form av studiecirkclverksamhet utgör de s. k. universitetscirklarna.
Denna verksamhetsgren har under den senaste tioårsperioden haft i stort sett
oförändrad omfattning med i genomsnitt mellan 20 och 24 cirklar per verksamhetsår.
Intresset för denna form av studier är emellertid betydligt större än vad
dessa siffror utvisar. Under senare år har på grund av otillräckliga anslagsmedel
endast ungefär hälften av alla ansökningar om bidrag till universitetscirklar kun
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
nät beviljas. Flertalet av dessa cirklar har organiserats i studieförbundens regi.
I viss utsträckning har de emellertid också anordnats av föreläsningsförbund,
folkbildningsförbund och en del andra organisationer och sammanslutningar.
Bland universitetscirklamas ämnen märks sociologi, psykologi, konst- och kyrkohistoria,
filosofi, nationalekonomi, juridik och musikpedagogik.
2. Nuvarande statsbidragsbestämmelser
För anordnande av studiecirklar utgår för närvarande statsbidrag dels till riksförbund
för studiecirkelverksamhet (studieförbund), dels också till fristående
studiecirklar. Med studiecirkel avses en kamratkrets för gemensamma teoretiska
eller praktiska studier över ett angivet ämne efter en på förhand uppgjord plan.
Statsbidrag utgår för anordnande av allmänna studiecirklar, ungdomscirklar
och universitetscirklar. Med allmän studiecirkel förstås studiecirkel, som behandlar
ämnen av grundläggande eller allmänt bildande karaktär. Med ungdomscirkel
avses studiecirkel, som till övervägande del, dock minst fem, har
medlemmar i åldern 14—18 år och behandlar studiecirkelns ämne på ett för ungdomen
särskilt tillrättalagt sätt. I musikcirklar, som anordnas såsom ungdomscirklar,
får även deltagare under 14 år deltaga. Dock skall minst fem av deltagarna
vara i åldern 14—18 år. Universitetscirkel skall ledas av en genom högre
akademiska studier kvalificerad lärare.
Till allmän studiecirkel utgår bidrag med högst hälften av kostnaden för
handledararvode och studiematerial, dock med högst sju kr. och femtio öre per
studietimme. Allmän studiecirkel kan därutöver erhålla bidrag till högst två
föreläsningar under ett arbetsår enligt av skolöverstyrelsen särskilt meddelade
bestämmelser.
Till ungdomscirkel utgår bidrag med högst tre fjärdedelar av kostnaden för
handledararvode och studiematerial, dock högst med elva kr. per studietimme.
För såväl allmän studiecirkel som ungdomscirkel utgår bidrag med sammanlagt
högst 300 kr. per budgetår.
Universitetscirkel erhåller bidrag till handledararvode med högst 35 kr. per
studietimme, till resekostnadsersättning och traktamente åt lärare enligt klass B
i allmänna resereglementet samt till studiematerial med högst hälften av den
verkliga kostnaden dock med högst tio kr. per deltagare.
För att komma i åtnjutande av statsbidrag skall allmän studiecirkel och ungdomscirkel
ha minst 20 studietimmar fördelade på minst tio sammankomster.
Antalet deltagare vid varje sammankomst skall vara minst fem. Musikcirkel får
som förberedelse för samspel använda högst en tredjedel av den sammanlagda
studietiden för handledning av enskilda deltagare eller av grupper med mindre
än fem deltagare. Från bestämmelserna om antalet studietimmar, sammankomster
och deltagare kan skolöverstyrelsen efter särskild framställning medge undantag.
Handledare och studieplaner skall godkännas av respektive studieför
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
bund och — i fråga om fristående studiecirklar — av skolöverstyrelsen. Vid
studiecirkelsammankomst får inte förekomma propaganda för politiska eller
religiösa åskådningar.
Studietiden för universitetscirkel skall, om skolöverstyrelsen inte medger undantag,
vara minst två år med minst 24 sammankomster och 48 studietimmar
per år. Antalet deltagare vid varje sammankomst skall vara minst tio.
Statsbidrag till studiecirkelverksamheten utgår från ett förslagsanslag, för
budgetåret 1962/63 beräknat till 14 800 000 kr. Till studicirkelföreläsningar utgår
bidrag från anslagsposten Bidrag till studieförbundens föreläsningsverksamhet.
Bidragsbeloppet har under senare år uppgått till i runda tal 50 000 kr. Till
universitetscirklar utgår bidrag från ett särskilt reservationsanslag, som för budgetåret
1962/63 fastställts till 50 000 kr.
3. 1960 års folkbildningsutredning
I sitt betänkande betonar Folkbildningsutredningen mycket kraftigt statsbidragsgivningens
positiva effekt på studiecirkelverksamhetens utveckling. Den
starkt ökade omfattning, som arbetet fått under loppet av det gångna årtiondet,
förklaras i stor utsträckning av bidragsgivningen, och det har också kunnat noteras,
att kvaliteten i arbetet påverkats på ett fördelaktigt sätt, framhåller utredningen.
Utredningen erinrar emellertid också om att formerna för bidragsgivningen i
stort sett varit oförändrade sedan de tillkom budgetåret 1947/48. Det är då
knappast att förvåna sig över att de inte i alla avseenden är väl anpassade efter
den kvantitativt och kvalitativt väsentligt annorlunda verksamheten i dag framhåller
utredningen, som vidare anför bl. a. följande.
De villkor, som numera är knutna till bidragsgivningen, leder alltför ofta till
en normalisering och standardisering av studiecirklarnas arbete såväl beträffande
studietidens längd som antalet studietillfällen. Bidragsformerna uppammar till
ett visst kvantitetstänkande, på ett sätt som från början ingalunda varit avsett,
och detta leder till att man inom studiecirkelverksamheten blir allt mindre benägen
att tillgodose många skiftande behov, som skulle föra utanför den ram,
som medger de förmånligaste bidragsbeloppen. Inte heller stimulerar de nuvarande
bidragsbestämmelserna i tillräcklig grad den nyorientering i fråga om arbetssätt
och metoder, som vore befogad med hänsyn till struktur- och miljöförhållandena
i samhället.
Utredningen påpekar också, att det nuvarande bidragssystemet kräver en
tämligen omfattande detalj kontroll, att de ganska talrika särbestämmelserna
komplicerar kontrollarbetet och leder till att man endast med svårighet kan
skaffa sig en betryggande insyn och överblick av verksamheten. Mot bakgrunden
härav anför utredningen som sin mening att tiden nu är mogen för en rätt genomgripande
översyn och förändring av statsbidragsbestämmclserna för stödet
till studiecirkel verksamheten.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
Efter att ha redovisat resultaten av vissa undersökningar anser sig utredningen
kunna konstatera, att de nuvarande spärr-reglerna för studiecirkelbidraget —
högst 300 kr. per studiecirkel, högst 50 respektive 75% av kostnader för ledararvode
och studiematerial samt högst 7:50 respektive elva kr. per studietimme
_ bör kunna slopas och ersättas av ett fast bidrag per studietimme. Utredningen
finner vidare inte anledning att bibehålla den inskränkning i bidragsgivningen,
som åstadkommits genom att vissa ämnen efter överenskommelse mellan studieförbunden
och skolöverstyrelsen undantagits från möjligheten att erhålla bidrag
eller ansetts bidragsberättigade endast under vissa omständigheter. Efter gjorda
överväganden anför utredningen också som sin mening att det inte längre finns
anledning att upprätthålla särskilda bestämmelser för ungdomscirklar. Olika
regler för allmänna studiecirklar och ungdomscirklar leder enligt utredningens
uppfattning till visst merarbete för kontroll och administration. Det är stundom
förenat med svårigheter att dra en bestämd gräns mellan de bägge cirkeltyperna,
och det kan också ifrågasättas om det av verksamhetsmässiga och pedagogiska
skäl kan anses motiverat att upprätthålla denna speciella bidragsform för studiecirkelverksamhet
bland ungdom. Utredningen framhåller i det sammanhanget
följande.
Det synes utredningen uppenbart, att det i och för sig är värdefullt, om människor
av olika åldrar får tillfälle att mötas i studiecirkelns gemenskap för att där
konfronteras med de attityder och meningar, som kan ha sin grund i generat ionsoch
åldersskillnader. Detta är så mycket mer värdefullt, som tendensen i det
normala samhället går mot en allt starkare avgränsning av de olika åldersgrupperna
från varandra, ett av de många resultaten av omstruktureringen och urbaniseringen
med familje- och släktbandens försvagning som följd. Det torde också
vara ovedersägligt, att den förlängda skoltiden leder till att ungdomen, i varje
fall efter avslutad skolgång, är mognare och bättre rustad än tidigare att deltaga
i studiecirklar med heterogen ålderssammansättning. Det anförda innebär ingalunda,
att utredningen på något sätt skulle underskatta värdet av att grupper av
unga människor i ungefär samma ålder kommer samman i studiecirklar för att
diskutera sina egna problem eller i övrigt skaffa sig kunskaper och överblick beträffande
sammanhang som kan intressera dem.
Efter att ingående ha prövat olika principer jöreslår utredningen beträffande
bidragsberäkningen, att gruppstudietimme skall vara den bidragsgrundande enheten
för studiecirkelbidraget. Med gruppstudietimme avser utredningen »sammankomst
om minst 45 minuter för sådana gemensamma studier, som utgör del
av studieverksamhet, sammanlagt omfattande minst 15 gruppstudietimmar under
minst 7 studieveckor». Utredningen föreslår vidare, att studieverksamheten
skall bedrivas i grupp, som — handledaren inräknad — består av minst fem och i
regel högst 20 deltagare över 14 år. Detta innebär, att minst fem deltagare, ledaren
inräknad, måste vara närvarande vid gruppstudietimme, för vilken bidrag
skall utgå. Vidare skall studieverksamheten enligt förslaget försiggå efter en
på förhand uppgjord plan, som skall godkännas av erkänt studieförbund eller
annan behörig instans. Bidrag skall i regel utgå för högst två gruppstudietimmar
vid ett och samma studietillfälle.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 36 år 1963
47
Statsbidrag till studiecirkelverksamheten föreslås av utredningen utgå med
åtta kr. per gruppstudietimme. Av detta belopp skall fem kr. och femtio öre
automatiskt utbetalas till den lokala anordnaren av verksamheten utan krav på
redovisning av kostnader. Som underlag för bidragsutbetalningen skall ligga rapporter
från de lokala organen, som bekräftar att gruppstudierna haft erforderlig
varaktighet och närvarofrekvens.
Den återstående delen av beloppet — två kr. och femtio öre per gruppstudietimme
— skall enligt utredningen utgå till studieförbundet centralt att begagnas
för vissa åtgärder av pedagogisk eller annan art. Utredningen nämner här handledarutbildning,
framställning och utgivning av hjälpmedel för studiecirkelarbetet,
t. ex. studieplaner eller annat tryckt material, samt bildband, ljudband och
stillfilmer. Denna del av bidraget skall också kunna användas för åtgärder,
ägnade att stimulera studier i vissa ämnen, som för respektive förbund ter sig
särskilt angelägna, eller för att åstadkomma livligare deltagande i studiearbetet i
allmänhet eller från vissa gruppers sida. Utredningen pekar i det sammanhanget
särskilt på behovet att mera ändamålsenligt än nu stimulera och stödja ungdomens
deltagande i studiecirkelarbetet.
Utredningen har vidare räknat med att expertbesök i studiecirklarna (motsvarande
de nuvarande studiecirkelföreläsningarna) samt »studiecirklar, som förutsätter
mera vittgående förkunskaper och större studievana än studiecirklar i allmänhet,
t. ex. universitetscirklar» skall kunna bekostas av den del av studiecirkelbidraget,
som enligt utredningen skulle disponeras av studieförbunden
centralt. Däremot bör enligt utredningens mening dessa medel inte få användas
till lönekostnader för personal inom förbundet eller dess verksamhetsområde.
Det belopp som föreslås utgå till den lokala anordnaren av studiecirkelverksamhet
— fem kr. och femtio öre per gruppstudietimme — anser utredningens
majoritet vara väl avvägt. Utredningen finner, att det inte är högre än att det
kan bedömas motsvara högst hälften av de verkliga kostnader, som anordnare av
studiecirkel under alla förhållanden måste räkna med om arbetet skall få skälig
standard. Denna bedömning anser utredningen viktig, då bidraget föreslås utgå
utan att den lokala anordnaren skall behöva redovisa bidragsgrundande kostnader.
Å andra sidan är bidragsbeloppet inte lägre än att lokala anordnare, t. ex.
i städer och större tätorter, som av olika skäl arbetar med högre kostnader, bör
kunna få det ytterligare stöd, som fordras, från sina studieförbund centralt, liksom
att de genom lämpliga åtgärder i övrigt, t. cx. genom att uttaga högre deltagaravgifter
i vissa cirklar, bör vara väl rustade att befästa och utveckla de
värdefulla sidorna av sin studiecirkelverksamhet, framhåller utredningen. Mot
utredningens förslag på denna punkt har ledamoten Henry Jarild reserverat sig.
Enligt hans mening borde bidraget åtta kr. per gruppstudietimme fördelas med
sex kr. och femtio öre till lokal anordnare och en kr. och femtio öre till studieförbundet
centralt.
Statsbidragsberättigade s. k. fristående studiecirklar, dvs. studiecirklar, som
uppbär bidrag direkt från skolöverstyrelsen, föreslås av utredningen erhålla ett
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
bidrag av fem kr. och femtio öre per gruppstudietimme. Den del av bidraget,
som ifråga om till erkänt studieförbund rapporterad studiecirkel enligt utredningens
förslag skall disponeras av studieförbundets centrala ledning, bortfaller
i detta fall.
Utredningen föreslår också att — i likhet med vad som gäller för vissa bidrag
på skolväsendets område — studieförbund som förskott skall kunna erhålla upp
till 90 % av det belopp förbundet fick i bidrag närmast föregående redovisningsår.
För bidrag till musikstudieverksamhet med betydande inslag av musikutövande
föreslår utredningen särskilda bidragsbestämmelser, då musikstudieverksamheten
inom folkbildningsarbetet i regel inte låter sig smidigt anpassas till
studiecirkelns form. Utredningen betonar emellertid, att musikstudieverksamheten
trots sin särprägel har sin givna plats i folkbildningsarbetet, för vilket det
uppenbarligen är en viktig uppgift att ge musikbildning och skapa förutsättningar
för en rikare musikupplevelse.
Utredningen konstaterar, att folkbildningsarbetet för närvarande i sin musikverksamhet
mottar ganska stora grupper av barn under 14 år, och att anledningen
härtill är att söka i att dessa åldersgruppers behov och intresse för musikundervisning
och musikkontakt inte för närvarande kan tillgodoses av andra instanser.
Utredningen föreslår därför att skolöverstyrelsen tills vidare ges möjlighet
att, då det gäller musikundervisning i studiecirklar, medge undantag från bestämmelsen
om minimiålder under samma förutsättningar och på samma villkor
som för närvarande gäller.
Musikstudieverksamheten inom studieförbunden bör enligt utredningens mening
som främsta syfte ha att leda till musikutövning i ensemble (instrumentalt
eller vokalt). Utredningen finner emellertid uppenbart, att förutom ensembleverksamhet
även musikutövning i grupp, där alla spelar samma instrument (s. k.
musikcirklar) kan vara motiverad från folkbildningssynpunkt. Slutligen måste
det också enligt utredningens mening inom folkbildningsarbetet få förekomma
elementär och mera avancerad undervisning i musik i anslutning till musikverksamhet
i ensembler och musikcirklar. Även dessa musikstudier torde visserligen
med framgång kunna bedrivas i grupp, men av pedagogiska skäl bör sådana
grupper tills vidare kunna omfatta mindre än fem deltagare.
Utredningen föreslår, att det till lokal anordnare skall utgå ett bidragsbelopp
av tio kr. per gruppstudietimme i ensembleverksamhet. Med gruppstudietimme
avses gemensamma övningar i ensemble (kör), däremot inte framträdande inför
publik eller vid sammankomster i föreningar e. d. Någon stipulation om högsta
antalet deltagare bör enligt utredningen inte sättas för dessa cirklar och bidrag
bör utgå till högst 60 gruppstudietimmar per budgetår för varje ensemble eller
kör.
För musikutövning i grupp, där alla spelar samma instrument, s. k. musikcirklar,
föreslås bidrag utgå med fem kr. och femtio öre per gruppstudietimme till
lokal anordnare. För musikcirklar bör samma stipulationer som för studiecirklar
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
i allmänhet gälla beträffande minsta antal gruppstudietimmar, studietidens längd
och antalet deltagare vid varje gruppstudietimme.
För elementär eller mera avancerad musikundervisning i mindre grupper än fem
deltagare föreslår utredningen ett bidrag av tre kr. per gruppstudietimme. Dessa
övningstimmar skall bedrivas av ledare och minst två deltagare i direkt anslutning
till ensemble eller musikcirkel. För varje ensemble, kör eller musikcirkel bör
bidrag medges till högst 30 övningstimmar per budgetår.
4. Remissyttranden
Folkbildningsutredningens förslag om ett generellt bidrag till studiecirkelverksamheten,
utan skyldighet för anordnaren att redovisa kostnader för
verksamheten, har i princip tillstyrkts av ett flertal remissinstanser. Utredningens
detaljförslag till nya bidragsgrunder har emellertid kritiserats mycket
starkt. Kritiken kan sammanfattas i följande tre punkter:
1) Det av utredningen föreslagna bidragsbeloppet per gruppstudietimme är alltför
lågt och kommer att medföra avsevärda svårigheter för studieförbunden
att vidmakthålla verksamheten vid dess nuvarande omfattning och kvalitativa
nivå.
2) Utredningens förslag att de särskilda bidragsbestämmelserna för ungdomscirklar
slopas, kommer att innebära försämrade möjligheter att intressera
ungdomen för folkbildningsarbetet.
3) Uppdelningen av bidraget i två bidragsposter, en för den lokala anordnaren av
studiecirkelverksamhet och en för studieförbundet, av vilka den senare delen
bl. a. skulle kunna användas för att kompensera det inkomstbortfall som de
nya bidragsgrunderna i vissa fall skulle innebära — framför allt i städer och
större tätorter — befaras leda till oklara och för verksamheten otillfredsställande
relationer såväl inom som mellan de olika studieförbunden.
Skolöverstyrelsen visar med hjälp av ett omfattande siffermaterial, att praktiskt
taget samtliga studieförbunds lokala studiecirkelanordnare med de av utredningen
föreslagna grundbidragen skulle få ett mindre statligt stöd än vad de
för närvarande åtnjuter. Beräknad efter utredningsmajoritetens förslag skulle
denna minskning uppgå till i genomsnitt 13 % och efter reservantens förslag till
i genomsnitt 3,3 %. Överstyrelsen anser, att det finns anledning att se mycket
allvarligt på denna kraftiga sänkning av det statliga stödet till den lokala verksamheten.
Överstyrelsen anför i det sammanhanget bl. a. följande.
Den utan gcnsägelse mest betydelsefulla kostnaden på det lokala planet är
handledararvodet. Överstyrelsen har under det gångna decenniet iakttagit, hur
det alltmer stegrade kravet på kvalitet reflekterats i det förhållandet, att de lokala
anordnarna strävat efter att höja arvodena för att kunna förvärva så dugliga
handledare som möjligt. På centralt håll har samma krav medfört, att man
koncentrerat sig på att utarbeta allt bättre studiematerial. Både på centralt och
4, — Bihang till riksdagens ''protokoll 1963. 1 samt. Nr 36
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
regionalt håll har en alltmer effektiv kursverksamhet för studieledare satts in.
Nya pedagogiska rön har möjliggjort en högre standard på studieledarutbildningens
och materialutformningens område. Främst har emellertid de ökade kostnaderna
för denna kvalitetsförbättring drabbat de lokala anordnarna.
Utredningen framhåller på s. 172 att »arvodesnivån torde överhuvudtaget
inom folkbildningsarbetet få beräknas komma att ligga väsentligt högre än som
regel nu är fallet». Detta är också överstyrelsens åsikt. Fn alltmer effektiv handledarutbildning
kan likaledes komma de handledare, som genomgått dylik, att
resa krav på högre arvode såsom specialutbildade på vuxenundervisningens område.
Enligt de uppgifter överstyrelsen inhämtat finns det en grupp handledararvoden,
som ligger under 10 kr. per timme. Det gäller sådana handledare, som
inte besitter speciella ämneskvalifikationer, och sådana handledare som av ideella
skäl tar lågt arvode i studiecirklar inom fackliga organisationer. Mellan 10 och
20 kr. per timme ligger arvodena för ämneskvalificerade handledare i landsorten.
(I Stockholm betalas arvoden på upp till 30 kr. per timme.) Överlag har också
handledararvodena genomsnittligt hållits låga. Men vid en jämförelse med det
belopp per studietimme, som av utredningen föreslås till den lokala anordnaren,
inser man, att den av utredningen beräknade höjningen av arvodesnivån inte
underlättas utan snarare försvåras.
Med hänvisning till ovanstående kan överstyrelsen icke tillstyrka en bidragskonstruktion,
som skulle försvåra arbetet för lokalavdelningarna. Överstyrelsen
får därför framhålla som sin mening, att den del av ett generellt bidrag, som
avses tillfalla de lokala anordnarna, måste räknas upp till ett så stort belopp, att
ingen lokal anordnare skall behöva vidkännas en minskning i jämförelse med
hittills uppburet statsbidragsbelopp. En ökning vore snarare befogad med hänsyn
till de allmänna löne- och kostnadsstegringar, som inträffat sedan nuvarande
belopp fastställdes och som kan beräknas fortsätta.
Skolöverstyrelsen anför emellertid också vissa praktiska och principiella invändningar
mot utredningens förslag om generella bidrag till studiecirkelverksamheten.
En övergång till de av utredningen förordade bidragsgrunderna skulle
onekligen innebära vissa fördelar — enklare redovisningsförfarande och enhetliga
bidragsgrunder. Å andra sidan skulle, framhåller överstyrelsen, dessa förenklingar
bli förhållandevis ringa om man samtidigt tar i beaktande att uppgifter om deltagarnas
antal och närvarofrekvens, datum för sammankomster, antalet studietimmar,
handledarens namn, adress och kvalifikationer samt studiematerial under
alla förhållanden måste lämnas också i fortsättningen. Vidare kan den större
enhetligheten bli en fara för likriktning; för att förbundens särart utjämnas.
Överstyrelsen erinrar om att verksamheten, enligt utredningens uppfattning,
mycket känsligt anpassats efter förändringar i bestämmelserna för statens bidragsgivning
och ifrågasätter om generella bidrag har den kvalitetsstimulerande
effekt, som framhävs som grundtanke i utredningens betänkande. Ett bidrag,
som anpassar sig efter de verkliga kostnaderna, torde få betraktas som mera stimulerande
till kostnadskrävande kvalitetsåtgärder, framhåller överstyrelsen.
Skolöverstyrelsens bedömning av utredningens förslag till nya bidragsbestämmelser
och de verkningar dessa kommer att få, verifieras i så gott som samtliga
remissyttranden.
Folkuniversitetet pekar på att grundskolan kommer att ställa högre kvalitets
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
krav på folkbildningsarbetet. Det går därvid inte att komma ifrån att detta i
första hand blir en fråga om tillgång till goda handledare, och det kommer inte
bara att gälla ett begränsat antal studiecirklar utan den övervägande delen av
dem. Konsekvenserna härav måste bli mer kvalificerade och bättre betalda
handledare, framhåller EU.
Skolöverstyrelsens uppfattning att generella bidrag till studiecirkelvex-ksamheten
knappast är ägnade att stimulera kvaliteten, delas också av flera studieförbund.
Studieförbundet Medborgarskolan anför exempelvis att en strävan bör
vara att engagera så kvalificerade ledare som möjligt i cirklarna. Detta medför
relativt sett höga ledararvoden. Det vore knappast rättvist, framhåller förbundet,
om cirklar, vilka kan verifiera sådana stora men kvalitetsfrämjande utgifter, skulle
jämställas med cirklar, vilka letts av mindre kvalificerade och därmed billigare
handledare. Frikyrkliga studieförbundet vill för sitt vidkommande gärna medverka
till enklare och mer enhetliga bidragsgrunder men anför samtidigt att
enkelhet i bidragskonstruktionen inte utgör den väsentliga bedömningsgrunden
för denna. Den verkan en bidragskonstruktion kan förutses ha i fråga om stimulans
till kvalitet är enligt studieförbundets mening viktigare i sammanhanget.
I anslutning till utredningens förslag om att slopa de speciella bestämmelserna
för ungdomscirklar, framhåller skolöverstyrelsen, att utredningen synes
ha bortsett från den principiella motivering, som ligger bakom det högre stödet
till ungdomscirklar, nämligen statsmakternas stora intresse med hänsyn till ungdomsfrågornas
aktualitet att underlätta för ungdomar att vara aktiva i studiecirklar.
Överstyrelsen framhåller som sin åsikt att så länge förutsättningarna för
samhällets nuvarande ungdomspolitik består, den bästa formen för statens stöd
till ungdomens deltagande i studiecirklar är den 75-procentiga bidragsgivningen
till ungdomscirklar i nuvarande utformning.
Utredningens förslag att en del av det generella bidraget per gruppstudietimme
skall utgå till studieförbunden för central pedagogisk verksamhet
(enligt utredningens majoritet två kr. och femtio öre och enligt reservanten
en kr. och femtio öre) kommenterar skolöverstyrelsen på följande sätt.
Överstyrelsen hälsar den avsikt, som ligger bakom detta förslag, med största
tillfredsställelse. Överstyrelsen har upprepade gånger i sina petita framhållit
behovet av ett kraftigare statligt stöd till förbundens pedagogiska verksamhet,
som nu utgår som en del av anslaget till förbundens administrationskostnader.
Genom utredningens förslag brytes nu detta anslag ut och sättes i relation till
verksamhetens omfattning, en konstruktion, som överstyrelsen i och för sig finner
tilltalande.
Beträffande användningen av detta anslag föranleder utredningens förslag
den invändningen från överstyrelsen sida, att detta bidrag endast bör användas
till av den centrala förbundsledningen vidtagna pedagogiska åtgärder och propaganda.
Givetvis må de i vissa fall insättas lokalt eller regionalt, då det är fråga
om propaganda eller stimulans utöver den lokalt rutinmässiga, om expertbesök
eller enstaka cirklar på högre nivå. Under inga förhållanden bör de emellertid
få användas för att kompensera lokalavdelningarna för den bortfallna delen av
deras statsbidrag. Överstyrelsen skulle anse det synnerligen olyckligt, om utred
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
ningens förslag till dylik återbäring skulle bli riksdagens beslut. Därigenom faller
grundtanken med förslaget, nämligen att möjliggöra en upprustning av förbundens
pedagogiska verksamhet. Överstyrelsen har nu inhämtat, att inom flera
studieförbund krav rests från regionalt och lokalt håll på kompensation ur anslagsdelen
till den centrala pedagogiska verksamheten och att flera förbundsledningar
är beredda att tillmötesgå kraven. Det är i och för sig naturligt att
sådana krav reses, men införandet av ett dylikt system skulle kunna leda till
otillfredsställande, oklara relationer såväl inom som mellan förbunden. En sådan
anordning skulle motverka avsikten med en förenkling av redovisningsförfarandet
genom generellt bidrag, eftersom dylik kompensation måste förutsätta avvägning
efter redovisade kostnader.
Efter att ha yrkat avslag på folkbildningsutredningens förslag presenterar
skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande tre alternativa förslag till ny bidragskonstruktion
för studiecirkelverksamheten. I petita för budgetåret 1963/64 har
överstyrelsen efter gjorda ytterligare överväganden ansett sig kunna föreslå ett
bidragssystem enligt vilket ett generellt bidrag utan redovisningsskyldighet skulle
utgå för varje av studieförbund redovisad studiecirkeltimme med tio kr. för allmän
studiecirkel och 14 kr. för ungdomscirkel.
I ett relativt stort antal remissyttranden uttalas också tveksamhet i fråga om
utredningens förslag till speciella bidragsgrunder för musikstudieverksamheten.
Skolöverstyrelsen framhåller, att amatörmusikverksamheten i
statsbidragsavseende sannolikt intar en särställning, men att detta i så fall i lika
hög grad gäller amatörteaterverksamheten och vissa konststudiecirklar. Överstyrelsen
anser sig inte kunna tillstyrka utredningens förslag till bidrag till
musikstudieverksamheten utan finner, att inga nya bestämmelser bör införas i
syfte att detaljreglera denna verksamhet.
Utredningens förslag om en sänkning av minsta antalet studietimmar
och studieveckor per studiecirkel till 15 respektive sju tillstyrkes
i ett flertal yttranden. En viss tveksamhet kan emellertid förmärkas. Så anför
exempelvis Arbetarnas bildningsförbund, att »bestämmelser av detta slag lätt
blir normerande för en betydande del av verksamheten. Lägst 15 studietimmar
kan sålunda befaras medföra att detta uppfattas som det antal studietimmar
som bidragsgivande myndigheter anser önskvärda.»
Utredningens förslag att statsbidrag skall kunna utgå till högst två studietimmar
vid ett och samma studietillfälle, har mötts av ett kompakt motstånd
från praktiskt taget samtliga remissinstansers sida. Genomgående påpekas att
några pedagogiska olägenheter av något längre sammankomster än två studietimmar
inte finns, och att en lång rad praktiska och organisatoriska skäl talar för
att statsbidrag bör utgå till högst tre studietimmar vid samma studietillfälle.
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag att högsta antalet
deltagare i en studiecirkel bör sänkas från 25 till 20, likaså får utredningen
starkt stöd för förslaget att ersätta nuvarande bidragsmöjligheter för studiecirkelföreläsningar
med en bidragskonstruktion, som stimulerar studiecirklarna att
inbjuda experter och fackmän till cirkelns sammankomster.
53
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
Skolöverstyrelsen konstaterar i sitt yttrande att den nuvarande definitionen av
begreppet studiecirkel, enligt utredningens förslag till kungörelse för bidrag till
studiecirkelverksamheten, utgår utan att ersättas av någon ny, samt att utredningen
infört ett helt nytt begrepp — gruppstudietimme. Denna terminologiska
förändring kan innebära, att studiecirkelbegreppet berövas sitt innehåll, något
som av allt att döma inte varit utredningens avsikt, framhåller överstyrelsen,
som med anledning härav föreslår dels vissa förändringar i utredningens förslag
till ny författningstext, dels också att den nuvarande definitionen av begreppet
studiecirkel efter smärre justeringar får ingå i den nya kungörelsen.
Slutligen erinrar skolöverstyrelsen också om att den viktiga frågan om kvaliteten
i studiecirkelverksamheten under det senaste decenniet stått i centrum för
diskussionen och varit föremål för överläggningar såväl mellan studieförbunden
inbördes som mellan dem och överstyrelsen. Överläggningarna har utgått från
gällande bidragsbestämmelser och givit upphov till åtgärder från såväl förbundens
och överstyrelsens som Kungl. Maj:ts och riksdagens sida. Erfarenheterna
har visat, framhåller överstyrelsen, att dessa bestämmelser mången gång uppfattats
som svårtolkade och besvärande, men man har dock utgått från att i
bestämmelserna bör uttalas, dels att som villkor för statsbidrag gäller att verksamheten
är av viss kvalitet, och dels vem som skall garantera denna kvalitet.
Överstyrelsen anför i det sammanhanget vidare.
Utan att det direkt uttalas, synes det vara utredningens mening att denna
fråga skall hänföras till de tillämpningsföreskrifter, som kan komma att utfärdas.
Denna fråga är emellertid av grundläggande karaktär, varför det icke bör ankomma
på ämbetsverket att utan riktlinjer från statsmakterna bestämma i densamma.
Överstyrelsen anser därför, att kungörelsen bör innehålla bestämmelser,
som klart uttalar, hur godkännandeförfarandet skall handläggas. Enligt överstyrelsens
mening bör bestämmelsen om kompetensförklaring av studierektor
bibehållas, likaså bestämmelserna om förbunds godkännande av handledare och
studieplan.
5. Departementschefen
Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har studiecirkelverksamhetens
omfattning ökat mycket kraftigt under de senaste femton åren. Verksamhetsåret
1961/62 uppgick det totala antalet cirklar till över 90 000, vilket är i
det närmaste fyra gånger så många som under 1947/48, då de nuvarande reglerna
för statsbidrag till studiecirklar började tillämpas. Antalet studiecirklar, som
erhållit statsbidrag, har under samma tid mer än fcmdubblats och var 1961/62
över 77 000. Under de senaste fyra redovisningsåren har det totala antalet studiecirkeldeltagare
betydligt överstigit 800 000 per år och 1961/62 uppgick det till
930 000. Som jämförelse kan nämnas att det obligatoriska skolväsendet hösten
1960 hade 843 000 elever. Till bilden hör emellertid, att det i siffrorna för antalet
studiecirklar och cirkeldeltagare ligger en viss dubbelräkning. Man vågar dock
utan tvivel räkna med att betydligt mer än en halv miljon människor varje
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
år under den senaste femårsperioden deltagit i målmedvetet studiecirkelarbete.
Betydelsen av denna verksamhet kan naturligtvis inte mätas mera exakt. Det
påståendet kan dock göras, att det fria och frivilliga folkbildningsarbetet med
studiecirkeln som främsta verksamhetsgren haft och har en betydelse för stabiliteten
och balansen i vårt samhälles utveckling som knappast kan överskattas.
I den snabba ökningen av studiecirkelverksamheten har statens ekonomiska
stöd spelat en betydelsefull roll. Statsbidraget har emellertid också, som framgår
av tabell 1, haft en påtagligt kvalitetsstimulerande effekt. Sedan redovisningsåret
1947/48 har antalet studiecirklar, som erhållit statsbidrag, ökat betydligt
snabbare än det totala antalet cirklar, vilket innebär, att en relativt sett allt
större del av studiecirkelverksamheten uppfyllt de kvalitetsvillkor, som bidragsbestämmelserna
stipulerar för att en studiecirkel skall komma i åtnjutande av
statsbidrag.
I studiecirkelverksamhetens ämnes mässiga utveckling lägger man
främst märke till musikcirklarnas kraftiga ökning och numera klart dominerande
ställning. Musikverksamhetens omfattning har ett uppenbart samband med
ungdomens deltagande i studiecirkelarbctet. Inom ABF, som i runda tal svarar
för 45 % av det totala antalet musikcirklar, var under verksamhetsåret 1961/62
mer än 63% av deltagarna i ämnet instrumentalmusik ungdomar i åldern 14—18
år. Motsvarande uppgift för förbundets totala verksamhet var 25%. Musikcirkelverksamhctcn
har alltså visat sig vara en utmärkt möjlighet för folkbildningsorganisationerna
att få kontakt med ungdomen.
Ämnesgruppen Religion, filosofi och psykologi har, såsom framgår av tabell 2,
ökat mycket kraftigt såväl absolut som relativt under den senaste tioårsperioden.
Antalet studiecirklar i samhälls- och rättsvetenskap har under samma tid fördubblats
och i relativa tal i stort sett behållit sin ställning trots att organisationerna
inom folkrörelserna — främst fackföreningsrörelsen — samtidigt mångdubblat
sin kursverksamhet på detta område. Förklaringen härtill är utan tvivel
att söka i studieförbundens nära anknytning till folkrörelser och organisationer,
vilkas idéer och aktuella mål uppenbarligen sporrat och stimulerat medlemmarna
till studier på dessa områden. Ökningen inom ämnesgruppen Ekonomi torde i
betydande utsträckning hänga samman med den ökade aktualitet som konsumentupplysningen
fått under senare år och det speciella intresse som flera av
studieförbunden och deras medlemsorganisationer ägnat detta ämne.
Bidragsbestämmelserna har emellertid också, som 1960 ars folkbildningsutredning
påpekat, haft vissa mindre gynnsamma verkningar. Så har exempelvis bestämmelsen
om minst tio sammankomster och 20 studietimmar tydligen medverkat
till att studietidens längd i viss mån standardiserats. Den mest negativa
återverkningen av bidragsbestämmelserna har emellertid åstadkommits av den
bidragsspärr, som infördes 1951 och som innebar, att bidraget maximerades till
300 kr. per studiecirkel. Denna spärr har givit till resultat att ett relativt stort
antal studiecirklar från administrativ synpunkt delats, d.v. s. en studiecirkel,
som haft tillräckligt stort antal sammankomster och studietimmar, har rappor
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
terats och erhållit bidrag som två cirklar. Bestämmelsen tycks emellertid inte
nämnvärt ha inverkat på kvaliteten i studiecirkelarbetet men den har åstadkommit,
att studiecirklar och cirkeldeltagare i viss utsträckning blivit dubbelrapporterade.
De mest tillförlitliga uppgifterna om studiecirkelverksamhetens
faktiska utveckling är därför numera inte antalet studiecirklar och cirkeldeltagare
utan antalet studietimmar och sammankomster.
Studiecirkeln är sedan lång tid tillbaka folkbildningsarbetets utan jämförelse
viktigaste arbetsform. Den har visat sig vara mer omtyckt och lämplig för
vuxnas studiearbete än någon annan av folkbildningsorganisationernas verksamhetsgrenar.
Den har i betydande utsträckning förmått samla ungdomen till frivilliga
studier, och den har också förhållandevis smidigt kunna anpassa sig till
nya situationer och behov. Det råder heller inte något tvivel om att studiecirkelverksamheten
nu, genom de erfarenheter som vunnits och de pedagogiska metoder
som utvecklats, har större förutsättningar än någonsin tidigare att i fria
och frivilliga former möta den moderna människans behov av kunskaper och
bildning. Det är enligt min mening av största vikt att samhället tillser, att dessa
förutsättningar tillvaratages och ytterligare förbättras. Det bör nu ske genom
att studiecirkelverksamheten beredes möjligheter att arbeta under bättre ekonomiska
betingelser än hittills.
Förmånligare bidragsbestämmelser för studiecirkelverksamheten bör först och
främst inriktas på att skapa förutsättningar för en kvalitetsmässig upprustning
av verksamheten. Jag skall från dessa utgångspunkter närmast beröra frågan om
statsbidragssystemets utformning.
Nu utgående bidrag till studiecirklar beräknas på grundval av kostnader för
ledararvode och studiematerial. 1960 års folkbildningsutredning har i sitt här tidigare
redovisade förslag anfört vissa kritiska synpunkter på detta bidragssystem
och förordat, att stödet ges formen av schablonbidrag, d. v. s. ett bidrag, som
utgår med visst fast belopp per gruppstudietimme utan skyldighet för anordnaren
att redovisa kostnader för verksamheten.
Ett bidragssystem av denna typ har, åtminstone rent principiellt, vissa fördelar,
främst från administrativa synpunkter, då det förutsätter, att någon
ekonomisk motprestation inte skall redovisas av bidragsmottagaren.
Remissbehandlingen av utredningens förslag har emellertid klart givit vid
handen, att ett generellt utgående bidrag, beräknat enbart på grundval av antalet
studietimmar i statsbidragsberättigade studiecirklar, inte kan anses vara en
lämplig bidragskonstruktion. Som framgår av det tidigare (tabell 3) är skillnaderna
mellan de olika studieförbundens kostnader för studiecirkelvcrksamhet
betydande, beroende bl. a. på i vilken omfattning verksamheten bedrivs i städer
och större tätorter och på landsbygden, vilken ämnesinriktning den har, och i
vilken utsträckning det finns möjlighet att knyta kvalificerade ledare till cirklarna.
Enligt skolöverstyrelsens beräkningar skulle det av utredningen förordade
bidragssystemet resultera i en kraftig omfördelning av bidraget mellan studieförbunden.
Medan det mest gynnade studieförbundet i jämförelse med nu ut
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
gående bidrag skulle få en ökning med 44% skulle det minst gynnade få vidkännas
en minskning med närmare 18%.
Skolöverstyrelsen har i det sammanhanget anfört, att »den del av ett generellt
bidrag, som avses tillfalla de lokala anordnarna, måste räknas upp till ett så stort
belopp, att ingen lokal anordnare skall behöva vidkännas en minskning i jämförelse
med hittills uppburet statsbidragsbelopp». I enlighet härmed har överstyrelsen
i petita för budgetåret 1963/64 föreslagit ett helt nytt bidragssystem,
enligt vilket bidrag skall utgå med tio kr. per studietimme i allmän studiecirkel
och med 14 kr. per studietimme i ungdomscirkel. Liksom enligt utredningens
förslag skulle bidraget utgå utan skyldighet för lokal anordnare att redovisa kostnader
för verksamheten. Den av skolöverstyrelsen förordade bidragskonstruktionen
är emellertid behäftad med i stort sett samma svagheter som utredningens:
det mest gynnade studieförbundet skulle erhålla en bidragsökning med
109 %, d. v. s. ett bidrag, som är högre än de av förbundet redovisade kostnaderna
för verksamheten, medan de sämst gynnade studieförbundens ökning skulle
stanna vid mellan 35 och 50 % och innebära att i runt tal 65 % av kostnaderna
täcktes av statsbidraget.
På grundval av gjorda undersökningar kan det konstateras att kostnaderna för
studiecirkelverksamheten varierar mycket kraftigt också mellan de lokala anordnarna
inom ett och samma studieförbund. Ett bidragssystem konstruerat i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag skulle därför medföra att verksamheten på
orter med låga omkostnader skulle komma i åtnjutande av mycket förmånliga
bidrag, medan studiecirklar i t. ex. de större städerna, där kostnaderna är betydligt
högre, skulle få ett avsevärt sämre statligt stöd. Folkbildningsutredningen
har i klart medvetande härom betonat, att det bidragsbelopp, som automatiskt
skulle utgå till lokal anordnare, borde vara förhållandevis lågt. De lokala anordnare,
som härigenom skulle få ett lägre bidrag till studiecirkelverksamheten än
vad de för närvarande har, borde enligt utredningens mening kunna kompenseras
genom särskilda bidrag ur den anslagsdel, som enligt förslaget skulle tilldelas
studieförbunden för centrala åtgärder. Med denna bidragskonstruktion ville
utredningen ge studieförbunden möjlighet att i viss mån anpassa bidragen efter
verksamhetens kostnader. Detta skulle emellertid i sin tur otvivelaktigt ha resulterat
i att de fördelar som utredningen främst anfört som motiv för sitt förslag,
nämligen enklare och mindre arbetskrävande administration, i stor utsträckning
hade gått förlorade.
Utredningens förslag har också kritiserats bl. a. just på grund av att studieförbunden
skulle ha fått rätt att kompensera de lokala anordnarna på nyss angivet
sätt. Skolöverstyrelsen har sålunda mycket bestämt deklarerat, att den inte
kan tillstyrka utredningens förslag på denna punkt, därför att det skulle leda till
»oklara relationer såväl inom som mellan studieförbunden». I de opinionsyttringar,
som från lokalt håll framförts i anledning av utredningens förslag, har
också framhållits, att bidraget till lokala anordnare av studiecirkelverksamhet
57
Kungl. May.ts -proposition nr 36 ur 1963
bör vara klart avskilt från de bidrag studieförbunden kan komma att erhålla
för centrala åtgärder.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att en bidragskonstruktion i enlighet med
de av folkbildningsutredningen föreslagna principerna inte bör genomföras. Ett
generellt utgående bidrag, beräknat enbart på grundval av antalet studietimmar
i statsbidragsberättigade studiecirklar, skulle enligt min mening leda till en anslagsfördelning
såväl inom som mellan studieförbunden, som inte skulle stå i
rimlig överensstämmelse med kostnaderna hos respektive bidragsmottagare. I likhet
med skolöverstyrelsen och flera andra remissinstanser anser jag det också
vara befogat att ifrågasätta, om generella bidrag överhuvud kan anses ha en
kvalitetsstimulerande effekt. Ett bidrag, som anpassar sig efter verkliga kostnader,
torde, såsom också överstyrelsen för sin del anfört, betydligt bättre än ett
schablonbidrag stimulera till kostnadskrävande, kvalitetsfrämjande åtgärder. Jag
förordar därför, att bidrag till studiecirkelverksamheten även i fortsättningen
beräknas på grundval av för verksamheten redovisade kostnader.
Sedan budgetåret 1953/54 har det bidrag, som en studiecirkel maximalt kunnat
erhålla, i stort sett varit oförändrat. Vissa under tiden genomförda förenklingar
av grunderna för det per studietimme beräknade bidragsbeloppet har visserligen
rent matematiskt inneburit, att högsta möjliga bidrag per studietimme ökat med
omkring elva procent. Denna ökning torde emellertid i stort sett ha eliminerats
av bestämmelsen att bidrag kan utgå med högst 300 kr. per studiecirkel.
Enligt den timlärarkungörelse, som trädde i kraft den 1 juli 1902, har timarvodena
i jämförelse med 1953 ökat med för folkskollärare omkring 60 %, för folkhögskollärare
mer än 100 % och för adjunkt i runt tal 50 %. Samtidigt har
självfallet också kostnaderna för studiematerial, lokalhyror och administration
ökat. Den allmänna kostnadsutvecklingen har med andra ord lett till att
studiecirkelverksamhetens ekonomiska förutsättningar försämrats. Det högsta
statliga bidrag en studiecirkel i dag kan erhålla motsvarar 37 % av timarvodet
för folkskollärare, 35 % av timarvodet för folkhögskollärare och 25 % av timarvodet
för adjunkt.
I denna situation har de lokala studieorganisationerna ofta tvingats avstå från
kvalificerade studiecirkelledare och — kanske i ännu högre grad — från studiematerial
och hjälpmedel. Genom att så långt möjligt knyta kvalificerade ledare
— och därmed också ledare med högre anspråk på arvoden — till cirklarna, har
kostnaderna för studiematerial och hjälpmedel i många cirklar helt kommit att
belasta deltagaravgifterna. Inför det motstånd, som från deltagarnas sida rests
mot de allt högre deltagaravgifterna, har de anordnande organisationerna ofta
avstått från att skaffa studiematerial och hjälpmedel, som avsevärt hade kunnat
förbättra kvaliteten i cirkelarbetet och giva deltagarna en bättre behållning av
studierna.
Mot denna bakgrund och med hänvisning till vad jag tidigare anfört om studiecirkelverksamhetens
samhälleliga värde, finner jag det i hög grad befogat, att
statens stöd till studiecirkelverksamheten avsevärt förbättras. Som en målsätt
-
58
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
ning för statens bidrag till studiecirkelverksamheten bör gälla att 50% av de
totala kostnaderna för verksamheten skall täckas. Av bidragstekniska skäl bör
bidraget emellertid även i fortsättningen beräknas på ett par lätt redovisningsbara
och för kvaliteten betydelsefulla kostnader, nämligen kostnaderna för ledararvode
och material. Bidragsprocenten får då anpassas till dessa kostnader så,
att 50% av totalkostnaderna blir täckta. Av statsfinansiella skäl bör bidraget
maximeras till visst belopp per studietimme.
För att studieförbunden skall stimuleras till en systematiskt planerad upprustning
av studiecirkelverksamheten bör en höjning av statsbidraget genomföras
successivt. För budgetåret 1963/64 föreslår jag, att bidragsmaximum höjes och
att bidrag får utgå med 50% av de bidragsgrundande kostnaderna. Målsättningen
bör vara att stegvis under de närmaste åren uppnå ett statsbidrag om
75% av de bidragsgrundande kostnaderna.
Som jag nyss nämnde bör bidraget maximeras. Jag förordar, att bidrag fr. o. m.
nästa budgetår får utgå med högst 15 kr. per studietimme. I syfte att stimulera
användningen av studiematerial och pedagogiska hjälpmedel förordar
jag, att bidrag till ledararvode skall kunna utgå med högst elva kronor per studietimme.
Till studiecirkel, vars ledare är folkhögskollärare som fullgör sitt uppdrag i
cirkeln som en del av sin tjänstgöringsskyldighet vid folkhögskolan, bör bidrag
utgå endast till kostnaderna för studiematerial. Bidraget föreslås utgå med
samma procentuella belopp som för annan studiecirkel, dock högst med fyra
kronor per studietimme.
Med ovan föreslagna bidragskonstruktion fullt utbyggd skulle bidrag till vad
som för närvarande benämnes allmän studiecirkel utgå med samma procenttal
som det som nu gäller för bidrag till ungdomscirkel. De särskilda bestämmelserna
för ungdomscirklar bör därför, om denna konstruktion genomföres, kunna slopas
och betydande administrativa och redovisningsmässiga förenklingar uppnås utan
att ungdomscirklarnas ekonomiska villkor försämras. De lägre procenttal, enligt
vilka bidraget till denna kategori av studiecirklar skulle komma att beräknas
under de närmaste åren, torde i stort sett uppvägas av att spärren för högsta
möjliga bidrag per studietimme höjs från nuvarande It till 15 kr.
Jag övergår så till vissa övriga frågor, som nära sammanhänger med
bidragsgivningen till studiecirklarna.
I likhet med skolöverstyrelsen och ett stort antal andra remissinstanser anser
jag inte tillräckliga skäl föreligga för speciella bidragsbestämmelser för musikcirkelv
erksamheten.
I nu gällande kungörelse angående statsbidrag till studiecirkelverksamheten
definieras studiecirkel som »en kamratkrets för gemensamma teoretiska eller
praktiska studier över ett angivet ämne efter en på förhand uppgjord plan».
Skolöverstyrelsen har i sitt remissyttrande över folkbildningsutredningens betänkande
påpekat, att denna definition bör gälla även i fortsättningen med vissa
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
smärre justeringar. Överstyrelsen betonar i det sammanhanget betydelsen av att
cirkelarbetet under studiernas gång kan anpassas efter deltagarnas förutsättningar,
intressen och behov och framhåller, att formuleringen »efter en på förhand
uppgjord plan» ofta uppfattas som ett hinder för en sådan anpassning.
Överstyrelsen föreslår i stället formuleringen »efter uppgjord plan».
I likhet med överstyrelsen anser jag, att den nuvarande definitionen av begreppet
studiecirkel i princip bör gälla också i fortsättningen men att en viss
omformulering är motiverad. Överstyrelsens förslag förefaller mig dock knappast
på ett fullt tillfredsställande sätt ange studiecirkelns möjligheter till anpassning
av studierna efter deltagarnas intressen, förutsättningar och behov. Ordet »plan»
anses nämligen i det här sammanhanget ofta synonymt med studieplan och uppfattas
av många som en handling eller skrift med en viss bestämd, i allmänhet
också mycket traditionell utformning. Enligt nu gällande praxis inom studieförbundens
centrala ledningar tolkas formuleringen »efter en på förhand uppgjord
plan» så, att studiecirkelanordnare i förväg — genom uppgifter om studiematerial
och cirkelledarens kompetens för uppgiften — skall redovisa att förutsättningar
finns för planmässigt bedrivna studier i det ämne eller inom det
problemområde cirkeln skall ägna sig åt. Definitionen av studiecirkelbegreppet
bör enligt min mening ändras i överensstämmelse med denna praxis.
Såsom närmare utvecklats i avsnittet om folkbildningsarbetets mål och uppgifter
finns det inte heller anledning att i definitionen närmare ange att studierna
skall vara teoretiska eller praktiska. Jag föreslår därför att definitionen av begreppet
studiecirkel ges följande utformning: Med studiecirkel avses en kamratkrets
för gemensamma, planmässigt bedrivna studier över ett på förhand angivet
ämne eller problemområde.
Folkbildningsutredningen har i sitt förslag till nya bidragsbestämmelser beträffande
studietiden uttalat, att den i statsbidragsberättigad studiecirkel bör
omfatta minst 15 studietimmar under minst sju studieveckor mot nuvarande
minst 20 studietimmar under minst tio studieveckor. Utredningen har också
föreslagit, att statsbidrag skall utgå för högst två (f. n. högst tre) studietimmar
vid en och samma cirkelsammankomst. Antalet deltagare, som fyllt 14 år,
skall enligt utredningens mening vara oförändrat, d. v. s. minst fem vid varje
sammankomst — ledaren inräknad — samt att högsta antalet deltagare minskas
från 25 till 20.
Utredningen motiverar sitt förslag om sänkning av minimiantalet studietimmar
från 20 till 15 med att en kortare tid än den nu gällande av pedagogiska eller
innehållsmässiga skäl ibland kan vara fullt tillräcklig. Jag delar utredningens
uppfattning att studietidens längd bör kunna anpassas till aktuella situationer
och behov, men dä en viss risk föreligger, att den kortare studietiden så småningom
blir normerande även för studiecirklar, för vilka en längre studietid skulle
vara önskvärd, anser jag att studietidens omfattning i statsbidragsberättigad
studiecirkel även i fortsättningen bör vara minst 20 studietimmar under minst
tio studieveckor. Skolöverstyrelsen bör emellertid äga rätt att medge undantag
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
från denna bestämmelse i sådana särskilda fall, då undantag kan anses vara
befogade med hänsyn till ämnets karaktär och omfattning och studiernas syfte.
Mot utredningens förslag att statsbidrag skall utgå till högst två studietimmar
vid en och samma cirkelsammankomst har tungt vägande skäl anförts från praktiskt
taget samtliga remissinstanser, som uttalat sig på denna punkt. Jag föreslår
därför att statsbidrag liksom för närvarande skall kunna utgå till högst tre
studietimmar vid en och samma cirkelsammankomst. Liksom folkbildningsutredningen
anser jag, att en studiecirkel för att komma i åtnjutande av statsbidrag
skall ha minst fem och högst 20 deltagare i åldern 14 år och däröver.
Detta innebär att minst fem deltagare, ledaren inräknad, måste vara närvarande
vid studiecirkeltimme för vilken bidrag skall utgå.
Musikcirklarna intar i viss mån en särställning i studiecirkelverksamheten och
i nu gällande bidragsgrunder har vissa bestämmelser modifierats och anpassats
efter musikcirkelarbetets speciella förutsättningar. Så har t. ex. även personer
under 14 år rätt att delta i musikcirklar, vilka anordnas som ungdomscirklar,
under förutsättning att minst fem av cirkelns deltagare är i åldern 14 till 18 år.
Vidare får musikcirkel som förberedelse för samspel använda högst en tredjedel
av den sammanlagda studietiden för handledning av enskilda deltagare eller av
grupper med mindre än fem deltagare. Sådan uppdelning är emellertid inte tilllåten
beträffande de teoretiska eller musikhistoriska studierna.
Flera remissinstanser har i sina yttranden yrkat på att den nedre åldersgränsen
för deltagare i musikcirklarna sänks. I musikpedagogiska kretsar är det också en
ganska utbredd uppfattning att den elementära musikundervisningen bör börja
vid lägre ålder än den som nu gäller som minimilåder för deltagare i studiecirklar.
Då det för närvarande inte är möjligt att överblicka de statsbidragsmässiga konsekvenserna
av en ändring av bestämmelserna på denna punkt, anser jag mig
emellertid inte böra föreslå en generell sänkning av den nedre åldersgränsen för
musikcirklar. En alltför hårt fixerad nedre åldersgräns kan emellertid vålla vissa
svårigheter att organisera homogena och ur pedagogisk synvinkel lämpligt sammansatta
grupper. Jag anser därför att även personer under 14 år bör ha rätt att
delta i musikcirklar. Dessa deltagare bör dock enligt min mening inte överstiga
hälften av det totala antalet deltagare i cirkeln.
Med hänsyn till musikstudiernas speciella behov av individuell handledning
och förberedelse för samspel förordar jag en viss ändring av de nuvarande bestämmelserna
så, att högst hälften av en musikcirkels sammanlagda studietid får
användas för studier i grupper om minst tre deltagare — ledaren inräknad.
Denna del av studierna bör emellertid inte omfatta sådana moment som musikteori,
musikhistoria samt övningar i rytm, gehör och notläsning.
Slutligen anser jag också, att den musikcirkelverksamhet som bedrivs i form
av ensembler och körer bör undantagas från bestämmelsen att studiecirkel skall
ha högst 20 deltagare.
Skolöverstyrelsen har för närvarande möjlighet att medge dispens från bestämmelserna
om studietidens längd och antalet studiecirkeldeltagare. För vissa kate
-
61
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 36 år 1963
gorier av cirkeldcltagare har generellt verkande dispensregler utformats, t. ex.
för patienter vid sjukhus och vårdhem, för deltagare med långa avstånd på
landsbygden, skiftarbete, säsongarbete eller övertidsarbete samt för sjöfolk
ombord på fartyg och skogsarbetare i skogskojor. Skolöverstyrelsens befogenheter
i detta avseende bör kvarstå.
I fråga om godkännande av handledare och plan för studierna föreskrives nu,
att sådant skall lämnas av studieförbund eller, i fråga om fristående studiecirkel,
av skolöverstyrelsen. Som handledare må studieförbund enligt kungörelsen »godkänna
den som äger lämplighet för uppgiften».
Som jag redan framhållit bör krav inte längre ställas på att studiecirkel skall
arbeta »efter eu på förhand uppgjord plan». I stället bör studieförbund respektive
skolöverstyrelsen pröva och ta ställning till det grundläggande studiematerial,
som en studiecirkel avser att begagna sig av och som kan anses utgöra den
ämnesmässiga ram inom vilken cirkeln skall arbeta. Detta grundmaterial kan
även i fortsättningen bestå av olika kunskapskällor, angivna i en studieplan, men
det kan också bestå av en eller flera grundböcker eller av andra informationsmedel.
För att bereda cirkeldeltagarna möjlighet att genom enskilda studier mellan
studiecirkelsammankomsterna förbereda sig för det gemensamma arbetet i cirkeln
bör i princip eftersträvas, att varje deltagare i varje studiecirkel har tillgång
till cirkelns grundmaterial.
Liksom för närvarande bör statsbidrag utgå till kostnader för inköp eller hyra
av grundböcker, studieplaner, brevkurser, notmaterial, grammofonskivor, film,
bildband, band för inspelningsapparater, planscher, kartor, grafiska framställningar
och därmed jämförbart material. I bidragsberättigande kostnader bör
däremot inte medräknas inköp eller lån av apparater och förbrukningsmaterial
såsom musikinstrument, projektorer och grammofoner eller penslar, pennor,
färger och liknande. Inte heller bör statsbidrag utgå till uppslagsverk och mer
omfattande referenslitteratur, som kan tillhandahållas av biblioteken.
Studiecirkelledarens kompetens bör liksom hittills prövas och godkännas av
respektive studieförbund eller av skolöverstyrelsen. Några formella krav på ledarens
kompetens kan och bör enligt min mening inte ställas. Ledarens lämplighet
för uppgiften måste i varje särskilt fall bedömas med utgångspunkt i studiecirkelns
ämne och de rent lokala förutsättningarna att knyta kunniga ledare till
verksamheten. I detta sammanhang vill jag framhålla, att studiematerial och
ledarkompetens av den granskande och godkännande instansen inte kan betraktas
som två av varandra oberoende faktorer i studiccirkelarbetet. Tvärtom är
det viktigt att de bedöms med hänsyn till varandra. I en studiecirkel med en väl
kvalificerad cirkelledare kan studiematerialet anses spela en relativt sett mindre
betydelsefull roll. Om ledarens kompetens däremot inte i alla avseenden kan anses
fullt tillfredsställande, måste större krav ställas på studiematerialets innehåll
och utformning. Den ovan föreslagna bidragskonstruktionen är utformad med
hänsyn just härtill.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
Beträffande objektiviteten i studiecirkelarbetet har 1960 ars folkbildningsutredning
föreslagit, att statsbidrag skall utgå bl. a. under förutsättning att »vid
sammankomst icke förekommer propaganda för politiska eller religiösa åskådningar».
Utredningens förslag på denna punkt innebär inte någon förändring
av nu gällande bestämmelse.
Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att denna bestämmelse lätt
kan leda till missförstånd, och att »en formulering bör eftersträvas, som betonar
att propaganda inte får förekomma för åskådningar, som utgör ett hot mot de
demokratiska värdena och deras fortsatta bestånd». Överstyrelsen hänvisar också
till vad 1957 års skolberedning i motsvarande sammanhang anfört i sitt huvudbetänkande.
Jag ansluter mig till överstyrelsens synpunkt i detta avseende och
förordar, i nära anslutning till vad skolberedningen i motsvarande hänseende
uttalat beträffande undervisningen i grundskolan, att det i den nya kungörelsen
angående statsbidrag till studiecirkelverksamheten som villkor för bidrag förutsättes,
att det i studiecirkelarbetet skall finnas förutsättningar för en allsidig
och objektiv belysning av ämnet, och att arbetet skall bedrivas i en anda av
tolerans och respekt för oliktänkande och på ett sådant sätt att personlig integritet
skyddas och självständigt tänkande och ställningstagande stimuleras.
Som jag redan framhållit vid min behandling av folkbildningsarbetets mal och
uppgifter ei''bjuder spörsmålet om vad som skall anses vara folkbildningsarbete
och vad som måste hänföras till sysselsättningar av annat slag ett problem. Erfarenheterna
under en tioårsperiod har visat, att det inte tillfredsställande kan
lösas genom att en fast gräns dras mellan olika ämnen eller kategorier av ämnen,
eftersom det avgörande måste vara vilket syfte studierna har och vilka förutsättningar
för ett systematiskt studie- och bildningsarbete som finns i gruppen
ifråga om studiemetoder, ledarkompetens och studiematerial. Jag delar därför
den av folkbildningsutredningen framförda uppfattningen att vissa ämnen inte
på förhand och en gång för alla bör undantagas genom särskilda föreskrifter.
Detta ställningstagande från min sida innebär naturligtvis ingalunda, att jag
menar, att det inte finns någon gräns mellan vad som bör hänföras till statsunderstött
folkbildningsarbete och vad som inte kan klassificeras som sådant.
Det är tvärtom min uppfattning, att det för folkbildningsarbetets företrädare
måste vara en sak av yttersta vikt att denna gräns upprätthålles. Det är emellertid
nödvändigt att detta sker på grundval av insikt och med nyanserat omdöme,
bundet endast av känslan av ansvar för folkbildningsarbetets syften och mål.
Ämnesförteckningar och därtill knytande föreskrifter är mindre lämpliga i detta
sammanhang. Jag anser för min del, att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten
att kontinuerligt följa och efter samråd med studieförbunden ta ställning
till och redovisa på vilka grunder den studiecirkelverksamhet, för vilken bidrag
skall kunna utgå, är att betrakta som statsbidragsberättigat folkbildningsarbete.
Bidrag till studiecirkelföreläsningar utgår för närvarande — såsom redan påpekats
— ur bidraget till studieförbundens föreläsningsverksamhet. Bidragsbeloppet
har under senare år uppgått till mellan 50 000 och 60 000 kr. Folkbild
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
ningsutredningen har föreslagit, att denna bidragsform skall försvinna och ersättas
av ett system, som smidigare och bättre än nu ger studiecirklarna möjlighet
att som komplement i studiearbetet inbjuda experter och fackmän att medverka
vid vissa cirkelsammankomster. Utredningens förslag på denna punkt har
tillstyrkts av flertalet remissinstanser.
Medverkan av expert eller fackman är utan tvivel en viktig och värdefull kvalitetsfaktor
i studiecirkelarbetet. Riktigt utnyttjad utgör den inte endast ett
komplement till cirkelns övriga kunskapskällor. Den ger också deltagarna möjlighet
att tränga djupare in i ämnet och få aktuella uppgifter på områden, som
de är speciellt intresserade av. Expertmedverkan innebär vidare en möjlighet
att få frågor och problem belysta, som cirkeln kanske inte kunnat klara fullt
tillfredsställande på egen hand. Den ger deltagarna möjlighet att kontrollera, att
de uppfattat ämnet korrekt, vilket betyder större trygghet och säkerhet i det
fortsatta arbetet. Det innebär slutligen också en värdefull stimulans för deltagarna
att under lediga och avspända former få diskutera med och framföra
egna synpunkter och åsikter på ämnet till en fackman.
Jag föreslår därför i enlighet med folkbildningsutredningens yrkande att det
nuvarande bidraget till studiecirkelföreläsningar ersättes av bidrag till expertbesök
i studiecirklar.
Bidrag bör utgå med högst 75 % av kostnader för den medverkande expertens
arvode, resor och traktamenten dock högst med 30 kr. per studietimme. För att
förhindra att en studiecirkel får karaktären av föreläsningsserie bör bidrag utgå
för högst två studietimmar vid en och samma cirkelsammankomst och för högst
två sammankomster under en cirkels arbete. Den medverkande expertens kompetens
för uppgiften bör enligt min mening prövas av vederbörande studieförbund
eller i fråga om fristående studiecirkel av skolöverstyrelsen. Bidrag till
expertmedverkan bör utgå endast under förutsättning att studiecirkeln i övrigt
uppfyller gällande fordringar för bidrag.
Till bidrag till universitetscirklar är för närvarande under anslagsposten Bidrag
till speciella folkbildningsåtgärder upptaget ett belopp av reservationsanslagskaraktär
om 50 000 kr. Beloppet har under senare år visat sig vara klart otillräckligt.
I allmänhet har endast omkring hälften av de bidragssökande cirklarna kunnat
erhålla bidrag. Med det ökade behov av mera kvalificerad orientering, som
det moderna samhället skapat och skapar, kommer universitetscirklarna i fortsättningen
utan tvivel att bli föremål för ett väsentligt ökat intresse. Jag anser
det därför i hög grad motiverat att det utarbetas sådana bidragsgrunder, som
är smidigare än de nuvarande och som ger verksamheten möjlighet att expandera
i takt med det ökande behovet av denna cirkelform.
Jag förordar, att bidrag till universitetscirklar i fortsättningen skall utgå ur
samma anslag som till studiecirkel verksamheten i övrigt. För budgetåret 1903/61
bör bidrag utgå med 50 % av kostnader för lärararvode och studiematerial, dock
högst med 75 kr. per studietimme, varav högst 60 kr. per studietimme till lärararvode.
Till universitetscirklar bör dessutom enligt min mening utgå bidrag med
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
50 % av kostnader för lärares resor och traktamenten enligt rese- och traktamentsklass
B. Som en målsättning även beträffande det statliga stödet till universitetscirklar
bör gälla, att bidraget under de närmaste åren höjes till 75 %
av de nyssnämnda bidragsgrundande kostnaderna.
Universitetscirkel bör omfatta minst 48 studietimmar, fördelade på minst 16
sammankomster samt stå under ledning av en vid universitet eller högskola
verksam lärare med minst lektorskompetens. Undantag från bestämmelsen om
lärarens kompetens bör i särskilda fall kunna medges av skolöverstyrelsen.
Bidragsmottagare bör enligt folkbildningsutredningens förslag vara de lokala
anordnarna av studiecirklar och bidraget bör förmedlas till dessa genom studieförbunden
samt vad gäller fristående studiecirklar genom skolöverstyrelsen.
Utredningen anser vidare att som grund för bidragsutbetalningen bör ligga rapporter
från de lokala organen, som bekräftar att studierna haft erforderlig varaktighet
och närvarofrekvens. Utredningen anför i det sammanhanget vidare.
Dessa rapporter skall sålunda för varje studiecirkel innehålla förteckning över
deltagarna, anteckning om datum för varje sammankomst, antalet gruppstudietimmar
samt tydlig markering, vilka deltagare som vid varje gruppstudietimme
varit närvarande. På rapporten skall också finnas uppgifter om handledarens
namn och adress samt kvalifikationer för sin uppgift liksom om stuaieplan och
övrigt studiematerial, som legat till grund för arbetet. Varje sådan rapport skall
vara undertecknad av den som stått som ledare för den studiecirkel rapporten
avser, och rapporterna skall förvaras så att de är lätt tillgängliga för studieförbundens
centrala ledning och kontrollmyndigheten.
I princip delar jag utredningens uppfattning i detta avseende. Framför allt vill
jag betona, att statsbidraget till studiecirkelverksamheten i fortsättningen bör
utgå till de lokala anordnarna av studiecirklar. Detta är nämligen från redovisningssynpunkt
att föredra framför nuvarande system enligt vilket studiecirkeln
betraktas som bidragsmottagare.
Med det av mig föreslagna bidragssystemet är det emellertid inte tillräckligt
att som grund för bidragsutbetalningen endast lägga det rapporteringssystem
som skisserats av utredningen. Även uppgifter om de bidragsgrundande kostnaderna
för verksamheten samt verifikationer över dessa bör ingå i redovisningen.
Jag anser det emellertid viktigt att redovisningsförfarandet far en så
enkel, klar och arbetsbesparande utformning som möjligt, vilket torde kunna
uppnås med hjälp av moderna kontorstekniska metoder. Vidare bör undersökas
om skyldighet behöver föreligga för den lokale anordnaren av studiecirkelverksamhet
att kunna redovisa kostnadsverifikationer för varje enskild studiecirkel
eller om verifieringen av kostnaderna kan ordnas pa annat sätt. Jag anser det
därför lämpligt att tillämpningsföreskrifterna för studiecirkclredovisningen utarbetas
av skolöverstyrelsen i nära kontakt med studieförbunden.
Som redan framhållits anser jag, att de nya bidragsgrunclerna för studiecirkelverksamheten
bör genomföras successivt med början 1963/64. Genomförandet
bör ske enligt följande:
Från och med budgetåret 1963/64 skall gälla nya maximigränser för bidrags
-
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
beloppen — för studiecirkel 15 kr. per studietimme, för expertmedverkan 30 kr.
per studietimme och för universitetscirkel 75 kr. per studietimme för lärararvode
och studiematerial varjämte bidrag enligt rese- och traktamentsklass B för lärarens
rese- och traktamentskostnader skall utgå. Under nämnda budgetår skall
bidrag kunna utgå med högst 50 % av bidragsgrundande kostnader.
För innevarande budgetår har till studiecirkelverksamhet m. m. anvisats
14 896 000 kr. Vid övergång på angivet sätt till de av mig förordade ändrade
grunderna för bidragsgivningen kan anslagsbehovet för nästa budgetår beräknas
bli 16 300 000 kr. Härvid har hänsyn också tagits till den automatiska ökningen
av medelsbehovet, vilken kan beräknas till 750 000 kr. Bidragskonstruktionen
förutsätter, att bidragen liksom för närvarande utgår ur ett förslagsanslag.
Folkbildningsutredningen har föreslagit, att studieförbund som förskott skall
kunna erhålla upp till 90 % av det belopp förbundet erhöll i statsbidrag närmast
föregående redovisningsår. För närvarande utgår förskott med högst en tredjedel
av motsvarande belopp. Jag förordar, att förskott skall kunna utgå med
högst 75% av nämnda belopp.
Med hänvisning till vad jag sålunda anfört och förordat hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1. godkänna av mig förordade grunder för det statliga stödet
till studiecirkelverksamheten;
2. till Bidrag till studiecirkelverksamheten för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
16 300 000 kr.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand.
Nr 36
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
VI. Studieförbund
1. Organisationsformer, arbetsuppgifter och bidragsvillkor
Till studieförbund (riksförbund för studiecirkelverksamhet) utgår för närvarande
statsbidrag för organisations- och administrationskostnader. För att komma
i åtnjutande av bidrag skall ett studieförbund omfatta minst 25 000 medlemmar,
såsom huvuduppgift bedriva studie- och bildningsverksamhet av riksomspännande
karaktär samt ha särskild ekonomisk förvaltning. Antalet aktiva deltagare
i förbundets studiecirkel- och kursverksamhet skall under närmast föregående
år ha uppgått till minst 5 000. Förbundet skall vidare vara godkänt av
skolöverstyrelsen såsom riksförbund och dess bildningsverksamhet stå under
överinseende av en av förbundet utsedd studierektor, vars kompetens för befattningen
är godkänd av skolöverstyrelsen.
Tretton studieförbund är för närvarande godkända och erhåller statsbidrag.
Dessa är Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Blåbandsrörelsens studieförbund
(BS), Folkuniversitetet (FU), Frikyrkliga studieförbundet (FS), Godtemplarordens
studieförbund, JUF:s studiefrämjande, KFUK:s och KFUM:s studieförbund,
Liberala studieförbundet (LiS), Nationaltemplarordens studieförbund,
Studieförbundet Medborgarskolan (SFM), Sveriges kyrkliga studieförbund
(SKS), Svenska landsbygdens studieförbund (SLS) samt Tjänstemännens bildningsverksamhet
(TBV).
Samtliga studieförbund utom Folkuniversitetet är anslutna till Samverkande
bildningsförbunden, som är ett organ huvudsakligen för samråd och utbyte av
erfarenheter studieförbunden emellan. I begränsad omfattning fungerar Samverkande
bildningsförbunden emellertid också som samarbetsorgan — huvudsakligen
då i fråga om cirkelledarutbildning och studiematerialframställning inom
det estetiska ämnesområdet. I samverkan med Folkbildningsförbundet utger
Samverkande bildningsförbunden tidskriften Folkbildningsarbetet.
Gemensamt för de till Samverkande bildningsförbunden anslutna studieförbunden
är att de organisatoriskt är knutna till olika folkrörelser och intressegrupperingar
i samhället. Godtemplarordens, NTO:s och Blåbandsrörelsens studieförbund
har sålunda som medlemsorganisationer flertalet av den svenska
nykterhetsrörelsens sammanslutningar. ABF bygger på fackliga och politiska
organisationer inom arbetarrörelsen, konsumentkooperationen och andra arbetarrörelsen
närstående organisationer. TBV är en sammanslutning av fackliga
organisationer främst inom TCO. LiS är i huvudsak studieförbund för folkpartiets
organisationer och SFM för högerns. SLS har anknytning främst till lands
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
bygdsorienterade politiska och ekonomiska organisationer. JUF:s studiefrämjande
bygger huvudsakligen på Jordbrukarungdomens förbund och 4H-verksamheten.
FS är knutet till frikyrkorörelsen och SKS till organisationer med förankring
i den svenska statskyrkan.
Folkuniversitetet och dess kursverksamheter är i huvudsak uppbyggda som
fristående stiftelser med viss anknytning till universiteten.
Studieförbundens uppgifter, sett från statsbidragssynpunkt, är att pröva och
godkänna studieplaner, studiematerial och studiecirkelledares kompetens, kontrollera
att studiecirklarna uppfyller gällande fordringar för statsbidrag och att
förmedla bidrag till dem. Studieförbunden har emellertid också en lång rad
andra arbetsuppgifter av största betydelse för studiecirkelverksamheten. Sålunda
ligger ansvaret för utbildningen av studiecirkelledare helt på studieförbunden
själva. I betydande utsträckning utger studieförbunden för cirkelverksamheten
speciellt tillrättalagt studiematerial eller tar initiativ till sådan utgivning. Studieförbunden
ser vidare som sin uppgift att effektivisera och bredda sin organisationsapparat,
vilket sker bl. a. genom utbildning av instruktörer och organisatörer,
framställning av hjälpmedel för den administrativa handläggningen av
studiefrågorna, och framställning av visst material för studiepropagandan. Slutligen
fungerar studieförbunden också som informations-, samråds- och samordningsorgan
för de lokala studieorganisationerna och som kontaktorgan mellan
medlemsorganisationerna och de lokala anordnarna av studiecirkelverksamhet.
Enligt gällande bestämmelser kan godkänt studieförbund erhålla statsbidrag till
organisations- och administrationskostnader med högst hälften av förbundets
utgifter för studieverksamheten. I det bidragsgrundande beloppet får inräknas
kostnader för av förbundet ordnade studieledar- och instruktionskurser samt för
av förbundet anställda instruktörer och konsulenter. Av det beviljade anslaget,
i riksstaten för innevarande budgetår uppfört med 2 945 000 kr., får högst 20 000
kr. användas som särskilt bidrag för bildningspropaganda på landsbygden. Återstoden
av beloppet utgår som bidrag till studieförbundens organisations- och
administrationsomkostnader och har sedan 1956/57 av skolöverstyrelsen fördelats
på följande kostnadsposter.
1. Lönekostnader för centralt anställd personal och instruktörsverksamhet.
2. Administrationskostnader inklusive reseersättningar för inspektions- och instruktionsverksamhet.
3. Särskilda åtgärder, t. ex. anskaffande av studiematerial, utgivande av studieplaner,
bildningspropaganda och konferensverksamhet.
4. Pedagogisk verksamhet:
a) För pedagogiska uppgifter anställd personal.
b) Studieledarutbildning.
Anslagets fördelning och förhållande till det av studieförbunden redovisade
bidragsunderlaget framgår av nedanstående tabell avseende budgetåret 1961/62.
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 36
68
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
Tabell k. Studieförbundens kostnader och statsbidrag till kostnader för
organisation och administration budgetåret 1961/62
Kostnadsposter
Redovisade
kostnader
Statsbidrag
Bidrag i procent
av redovisade
kostnader
1. Lönekostnader ......................
4 887 286
1 166 000
23,9
2. Administrationskostnader m. m.......
1 796 593
446 000
24,8
3. Särskilda åtgärder ..................
1 520 452
271 000
17,8
4. Pedagogisk verksamhet ..............
2 836 378
842 000
29,7
Totalt
It 040 709
2 725 000
24,7
2. 1960 års folkbildningsutredning
Folkbildningsutredningen har i sitt betänkande påpekat, att studieförbunden i
stor omfattning varit hänvisade att täcka sina centrala administrationskostnader
på annat sätt än genom statsbidrag. Trots att anslaget höjts flera gånger under
senare år får studieförbunden för närvarande endast omkring en fjärdedel av
kostnaderna för organisation och administration täckta av statsbidrag. Utredningen
har vidare erinrat om att studieförbundens verksamhet för närvarande
kännetecknas av en stark expansion, och den anser det därför mycket sannolikt
att bl. a. studieförbundens pedagogiska aktivitet kommer att öka i omfattning.
Utredningen har påvisat, att studieförbunden som handledare ofta måste
engagera personer utan erfarenheter av vuxenundervisning eller tidigare kontakt
med folkbildningsarbetets bärande idéer och arbetsmetoder. 1950-talet har dessutom,
framhålles det, inneburit en råd omfattande förändringar i studieförbundens
verksamhet för ledarutbildning, såväl i fråga om innehåll som inriktning och
arbetsformer. Detta medför enligt utredningens mening att studieförbunden bör
ges ekonomiska resurser att i högre grad än som tidigare varit möjligt knyta
pedagogisk expertis till sin verksamhet.
Det nuvarande anslaget till studieförbund innefattar bidrag dels till studieförbundens
organisation och administration dels till deras pedagogiska verksamhet.
Folkbildningsutredningen har i sitt betänkande hävdat, att detta försvårar
möjligheten att klart överblicka till vilka ändamål utgående statsbidrag användes
och därför föreslagit, att bidraget till pedagogiska åtgärder (med undantag
för bidrag till lönekostnader) i fortsättningen knytes till studiecirkelbidraget. Utredningens
förslag på sistnämnda punkt har utförligt redovisats i det föregående.
Till studieförbundens egentliga administrationskostnader bör enligt utredningens
förslag statsbidrag utgå även i fortsättningen. Såsom bidragsgrundande
bör betraktas utgifter för löner till personal, anställd för administrativa eller pedagogiska
uppgifter, lokalkostnader, porto- och telefonkostnader, resekostnader
för verksamhetens bedrivande m. m. Utredningen har ansett det befogat och för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
69
delaktigt att till administrationsbidraget föra samtliga bidrag till lönekostnader,
sålunda även dem som gäller personal, som sysslar med pedagogisk verksamhet.
Det har nämligen visat sig svårt att bestämma huruvida viss befattningshavare
inom ett studieförbund huvudsakligen ägnar sig åt pedagogisk eller annan verksamhet,
framhåller utredningen. Administrationsbidraget bör enligt utredningens
mening även i fortsättningen utgå med högst hälften av verkliga kostnader.
Bidrag bör enligt utredningens förslag utgå från ett obetecknat anslag.
Utredningen föreslog i sitt betänkande, att bidrag till de erkända studieförbundens
egentliga administrationskostnader för budgetåret 1962/63 skulle utgå
med 2 500 000 kr. Utredningen erinrade därvid om att motsvarande anslag för
budgetåret 1961/62 var 2 745 000 kr. men att i det anslaget ingick ett bidrag till
studieförbundens pedagogiska verksamhet, av utredningen uppskattat till
620 000 kr., vilket ändamål enligt utredningens förslag till nya bidragsgrunder
för studiecirklar skulle komma att tillgodoses inom ramen för bidraget till studiecirkelverksamheten.
Anslagsbeloppet till studieförbundens organisations- och
administrationskostnader skulle sålunda, sedan bidraget till pedagogisk verksamhet
frånräknats, för budgetåret 1961/62 ha uppgått till 2 125 000 kr. Utredningen
ansåg emellertid, med hänsyn till bl. a. verksamhetens snabba expansion, att en
höjning av detta belopp var befogad och stannade för att föreslå ett anslag
av 2 500 000 kr. för budgetåret 1962/63.
Som riktlinjer för anslagets fördelning har utredningen förordat, att bidraget
avpassas med hänsyn dels till studieförbundens strävan att skapa en stabil och
pålitlig organisationsapparat, dels till verksamhetens effektivitet och rationella
skötsel dels ock till skilda studieförbunds med struktur, utbredning och omfattning
förbundna olika bidragsbehov. Bidraget borde enligt utredningens mening
fördelas av skolöverstyrelsen.
Utredningen har också föreslagit vissa ändringar av villkoren för auktorisation
av studieförbund. Det grundläggande kravet att sådant studieförbund som huvuduppgift
skall ha att bland vuxna bedriva studie- och bildningsverksamhet av
riksomfattande karaktär och ha självständig ekonomisk förvaltning bör enligt
utredningens mening kvarstå. I många studieförbund förekommer numera inte
medlemsanslutning på annat sätt än att organisationer kollektivt anslutes till
förbundet. Utredningen anser därför att kravet på visst minimiantal medlemmar
bör ersättas med villkoret, att studieförbund för att erhålla auktorisation skall
kunna uppvisa att ett visst sammanlagt minimiantal bidragsberättigade studietimmar
genomförts inom förbundet under en period av minst tre på varandra
följande budgetår. Detta villkor bör enligt utredningens mening även ersätta
nuvarande villkor om visst minimiantal aktiva deltagare i studiecirkelverksamheten.
Som lämpligt minimiantal gruppstudietimmar har utredningen angivit 50 000
per budgetår. Utredningen hävdar nämligen att endast studieförbund, som har
minst detta antal timmar, numera kan förutsättas ha möjligheter att bedriva sin
pedagogiska verksamhet på ett sådant sätt, att rimliga anspråk på kvalitet och
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
organisatorisk stabilitet kan tillgodoses. Enligt utredningens uppfattning kan
studieförbund av mindre omfattning inte bedriva studieverksamhet av erforderlig
standard utan att kostnaderna per enhet måste bli oförsvarligt höga. Detta
anser utredningen vara ytterligare skäl för att staten inte skall stödja denna
verksamhet.
Utredningen avser emellertid inte att något av de för närvarande erkända
studieförbunden genom den anförda stipulationen skall fråntagas sin auktorisation.
Utredningen vill endast med den föreslagna bestämmelsen dels förebygga
en splittring av folkbildningsverksamheten på smärre enheter, dels peka på möjligheten
att genom koordination och samgående skapa större och effektivare
studieförbund.
Enligt utredningens mening bör studieförbund liksom hittills godkännas av
skolöverstyrelsen och dess bildningsverksamhet stå under överinseende av en av
studieförbundet utsedd studierektor, vilkens kompetens för befattningen bör
vara av skolöverstyrelsen godkänd.
3. Remissyttranden
Folkbildningsutredningens förslag beträffande en förstärkning av bidragsgivningen
till studieförbunden har i princip vunnit anslutning vid remissbehandlingen,
varför redovisningen av remissyttrandena här kan starkt begränsas.
Skolöverstyrelsen anser beträffande anslagsbeloppets storlek, att Kungl.
Maj:t och riksdagen accepterat, att detta bidrag skall utgå med hälften av de
totala utgifter, som förbunden redovisat för administration. Enligt överstyrelsens
mening har utredningen utan att ange orsaken frångått denna princip för bidragets
beräkning. Utredningen har visserligen anfört att »administrationsbidraget
bör liksom nuvarande bidrag till studieförbund avse högst hälften av de verkliga
kostnaderna» och i annat sammanhang att »viss höjning av bidraget i förhållande
till det nu utgående anser utredningen därför motiverad», påpekar överstyrelsen,
men utredningens egen kostnadsberäkning bygger inte på dessa hittills
allmänt accepterade principer. Med det av utredningen föreslagna beloppet,
2 500 000 kr. skulle administrationsbidraget, sedan kostnader för pedagogisk
verksamhet räknats bort, utgöra 31,7 % av de verkliga kostnaderna för verksamhetsåret
1960/61, framhåller överstyrelsen vidare.
Överstyrelsen har för verksamhetsåret 1960/61 beräknat de verkliga kostnaderna
för studieförbundens administration — exklusive sådana kostnader för
pedagogisk verksamhet som inte är lönekostnader — till 7 874 000 kr. I enlighet
härmed föreslog överstyrelsen, att bidrag till studieförbundens administration
för budgetåret 1962/63 skulle utgå med 3 900 000 kr. I petita för budgetåret
1963/64 har överstyrelsen beräknat motsvarande kostnader för budgetåret
1961/62 till 8 710 000 kr. och föreslagit, att bidrag för budgetåret 1963/64 skall
utgå med 4 355 000 kr.
71
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
Skolöverstyrelsen har vidare anfört, att de riktlinjer för studieförbundsbidragets
fördelning, som utredningen föreslagit, är alltför vagt utformade och kan ge
upphov till godtycke. Eftersom utredningen inte framfört några invändningar
mot de principer, som för närvarande gäller för administrationsbidragets fördelning,
anser överstyrelsen, att det inte finns anledning att frångå dem.
Tjänstemännens bildning sverksamhet påpekar, att det hittills varit förenat
med betydande svårigheter att åstadkomma en rättvis fördelning av administrationsbidraget
och föreslår därför, att bidraget i fortsättningen fördelas i direkt
proportion till studiecirkelbidragets storlek.
4. Departementschefen
Såsom framgår av det föregående utgår det för närvarande bidrag till erkända
studieförbund från ett obetecknat anslag rubricerat Bidrag till studieförbund,
avsett för bidrag till såväl organisations- och administrationskostnader som
kostnader för pedagogiska åtgärder. Folkbildningsutredningens förslag innebär,
att studieförbunden för den centrala verksamheten skulle erhålla statligt stöd
ur två från varandra skilda anslagsposter och för olika ändamål, nämligen dels
ett bidrag till egentliga organisations- och administrationskostnader, dels ett i
studiecirkelbidraget inräknat s. k. stimulansbidrag. Detta senare bidrag skulle
enligt utredningens förslag utgå med två kronor och femtio öre per statsbidragsberättigad
studietimme och i huvudsak användas för central pedagogisk verksamhet.
Enligt min mening skulle en uppdelning av studieförbundsbidraget i två skilda
anslagsposter, som utredningen föreslagit, innebära flera uppenbara fördelar.
Genom en sådan uppdelning skulle det först och främst ges bättre möjligheter
än för närvarande att differentiera statens stöd så, att ett relativt sett högre
bidrag kunde utgå som stimulans för studieförbundens kvalitetsfrämjande åtgärder.
Sedan flera år tillbaka har också eftersträvats att i samband med föreslagna
höjningar av studieförbundsbidraget ge prioritet åt stödet till pedagogisk
verksamhet, men bidragets konstruktion har försvårat möjligheterna att mera
systematiskt främja studieförbundens kvalitetssträvanden. I 1955 års statsverksproposition
anförde exempelvis dåvarande departementschefen bl. a. följande.
Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som åvilar riksstudieförbunden,
synes angeläget, att dessa äger den för fullgörandet av nämnda uppgifter nödvändiga
organisationen. Statsbidraget till studieförbunden bör avvägas med
tanke härpå. Samtidigt måste även tillses, att den statliga bidragsgivningen inte
medverkar till en alltför omfattande utbyggnad av förbundens organisation.
Med hänsyn till framför allt studiecirkelverksamhetens kraftiga utveckling synes
emellertid i nuvarande läge erforderligt, att förbunden erhåller ökade resurser i
synnerhet för pedagogisk verksamhet och för framställande av lämpligt studiemateriel.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
En uppdelning av anslaget för bidrag till studieförbunden i två skilda anslagsposter
skulle emellertid vara till fördel också därigenom att bidrag till olika ändamål
kunde fördelas mellan studieförbunden efter skilda principer. Bidrag till
pedagogisk verksamhet bör sålunda enligt min mening fördelas i direkt proportion
till den bidragsberättigade studiecirkelverksamhetens omfattning, medan
bidrag till kostnader för organisation och administration, såsom närmare kommer
att motiveras i det följande, bör fördelas efter andra grunder.
Med hänvisning till det anförda förordar jag, att studieförbunden i fortsättningen
erhåller statligt stöd av två slag, nämligen dels till egentliga organisations-
och administrationskostnader och dels till pedagogisk verksamhet.
Som jag redan tidigare anfört, bl. a. genom det citerade uttalandet i 1955 års
statsverksproposition, är det enligt min mening angeläget, att studieförbunden
erhåller tillräckliga resurser för att kunna bygga upp en stabil och effektiv
organisation inte minst för att kunna bedriva pedagogisk verksamhet. I strävandena
att främja kvaliteten i folkbildningsarbetet måste en förstärkning och
effektivisering av studieförbundens organisation ses som ett mycket betydelsefullt
led. En organisationsapparat, som fungerar med en viss fasthet och pålitlighet,
är med andra ord en förutsättning för att kvalitetsfrämjande åtgärder av
olika slag skall nå ut och avsätta resultat i verksamheten i dess helhet. Även
för möjligheten att driva en verkningsfull studiepropaganda och därigenom skapa
förutsättningar för att nå nya grupper av människor och få dem att delta i folkbildningsarbetet
spelar studieförbundens organisatoriska resurser en betydelsefull
roll. Vid bedömningen av i vilka former en ökad statlig insats för främjande
av det fria och frivilliga bildningsarbetet lämpligast bör ske, har jag funnit, att
en av de mest angelägna och samtidigt mest effektiva åtgärderna måste vara,
att studieförbunden erhåller ett väsentligt förbättrat ekonomiskt stöd för sina
organisatoriska och pedagogiska uppgifter.
Å andra sidan måste det ur samhällets synvinkel vara angeläget, att detta
stöd inte göres större än att studieförbunden och deras medlemsorganisationer
verkligen stimuleras till egna insatser och till en strävan efter en så rationell
och för uppgifterna förnuftigt anpassad organisations- och administrationsapparat
som möjligt.
Folkbildningsutredningen har föreslagit, att bidrag till studieförbundens kostnader
för organisation och administration i fortsättningen skall utgå enligt
samma beräkningsprinciper som för närvarande, dvs. med högst hälften av studieförbundens
verkliga kostnader för med studieverksamheten förbunden ledning
och administration. Utredningen har beräknat, att bidrag till dessa kostnader
för budgetåret 1961/62 utgick med 2 125 000 kr. och för budgetåret
1962/63 föreslagit ett bidrag av 2 500 000 kr. Skolöverstyrelsen har å sin sida,
som påpekats i det föregående, hävdat, att Kungl. Maj:t och riksdagen i princip
uttalat, att bidrag skall utgå med hälften av de totala utgifter, som studieförbunden
redovisat för administration. I konsekvens härmed har överstyrelsen
föreslagit bidrag med 3 900 000 kr. för 1962/63 och med 4 355 000 kr. för 1963/64.
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
I likhet med folkbildningsutredningen anser jag att principen för bidrag till
studieförbundens egentliga organisationskostnader också i fortsättningen bör
vara att bidrag skall kunna utgå med högst hälften av redovisade kostnader.
Detta bör emellertid enligt min mening inte tolkas så, att statens stöd nödvändigtvis
vid varje tillfälle skall täcka hälften av dessa kostnader. Omfattningen
av statsbidraget och dess fördelning på de båda av mig föreslagna ändamålen bör
i stället avgöras av riksdagen från tid till annan med hänsyn till de aktuella
behov som redovisas och de uppgifter staten i första hand anser sig böra stödja
och stimulera. För den närmaste treårsperioden anser jag sålunda att stödet
främst bör inriktas på en upprustning av den pedagogiska verksamheten. Med
hänsyn till de kostnadsökningar, som inträtt sedan folkbildningsutredningen avlämnade
sitt betänkande, förordar jag att till studieförbundens egentliga organisationskostnader
för budgetåret 1963/64 beräknas ett belopp av 3 000 000 kr.
Härtill skall då läggas medel för bidrag till pedagogiska åtgärder. Jag återkommer
strax till denna fråga.
Det egentliga organisationsbidraget bör enligt min mening fördelas dels med
hänsyn till studieförbundens kostnader för studieverksamheten dels också med
hänsyn till den bidragsberättigade studiecirkelverksamhetens geografiska spridning.
I fråga om studieförbundens bidragsgrundande kostnader anser jag det angeläget
betona, att bidrag endast bör beräknas på kostnader, som avser sådan
verksamhet, som entydigt och klart kan anses vara förenlig med ett erkänt
studieförbunds uppgifter. Studieförbund, som vid sidan av dessa uppgifter också
bedriver annan verksamhet, bör därför endast erhålla bidrag beräknat på den del
av kostnaderna som kan hänföras till den egentliga studieverksamheten. För att
underlätta för sådana studieförbund att redovisa bidragsgrundande kostnader
bör skolöverstyrelsen pröva möjligheten att till grund för bidragets fördelning
lägga endast några få för verksamheten betydelsefulla och klart definierbara
kostnadsposter. Sådana kostnadsposter kan förslagsvis vara kostnader för instruktörer
och centralt anställd personal, förbundsledningens lokaler, internationella
förbindelser, instruktions- och inspektionsresor, konferenser och studiepropaganda.
Liksom folkbildningsutredningen anser jag, att studieförbundens samtliga utgifter
för personal — således även för sådan som sysslar med pedagogiska uppgifter
— skall hänföras till de kostnader, som bör få läggas till grund för fördelningen
av organisationsbidraget.
Studieförbundens kostnader för organisation och administration är emellertid
endast en av de två faktorer, som enligt min mening bör ligga till grund för
beräknande av organisationsbidraget. Den andra är, som jag nyss nämnde, den
bidragsberättigade studiecirkelverksamhetens geografiska utbredning. Jag anser
det nämligen viktigt att alla medborgare, oavsett var någonstans de är bosatta,
så långt möjligt skall ha tillfälle att delta i folkbildningsorganisationernas verksamhet.
Eftersom kostnaderna för att organisera verksamheten — per enhet
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
räknat — är högre i glesbygd än vad den är i tätort, anser jag det befogat, att
ett relativt sett högre bidrag utgår till de studieförbund, som medvetet strävar
efter att ge verksamheten största möjliga geografiska utbredning och inte nöjer
sig med en aktivitet i städer och utpräglade tätortsområden, där de ekonomiska
betingelserna i detta avseende kan anses särskilt gynnsamma.
Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att efter samråd med studieförbunden och
med beaktande av vad jag nu anfört mera i detalj utforma principerna för organisationsbidragets
fördelning.
Beträffande bidrag till studieförbundens pedagogiska verksamhet vill jag
framhålla följande. Det viktigaste och mest genomgripande av folkbildningsutredningens
förslag är utan jämförelse det som syftar till en upprustning av studieförbundens
pedagogiska verksamhet. Utredningen har här enligt min uppfattning
berört ett centralt problem i svenskt folkbildningsarbete.
Under det senaste decenniet har det inom studieförbunden pågått en livlig
pedagogisk aktivitet — framför allt stimulerad och vägledd av det seminarium
i vuxenpedagogik, som under professor Torsten Huséns ledning sedan 1953 är
i verksamhet vid Stockholms universitet. Genom denna aktivitet har studieförbunden
fått särskilda möjligheter att ta del av nya pedagogiska rön och erfarenheter.
De har här kunnat vinna ökade kunskaper om den vuxnes speciella
inlärningsförutsättningar och -situation, om gruppens psykologi och ledarskapsfunktioner
och de har mot bakgrunden av de ökade kunskaperna på dessa
områden haft möjlighet att utveckla och förbättra studiecirkelns metodik och
arbetsformer och ge studiematerial och hjälpmedel en till vuxenstudier bättre
anpassad pedagogisk utformning än tidigare.
Studieförbunden har emellertid i väsentlig grad saknat de ekonomiska resurser,
som behövs för att systematiskt och på bred bas föra ut dessa nya pedagogiska
rön i studiecirklarnas praktiska arbete. Detta dilemma har ytterligare
accentuerats genom den kraftiga expansion, som studiecirkelverksamheten undergått
under senare år. Hur stora och omfattande studieförbundens kvalitetsfrämjande
uppgifter i själva verket är framgår kanske tydligast, om man erinrar
sig, att antalet studiecirklar under senare år uppgått till mellan sjuttio och åttio
tusen. Lågt räknat torde det alltså finnas mellan trettio och fyrtio tusen personer,
som varje år är engagerade som studiecirkelledare och till vilka studieförbunden
behöver nå ut med kvalitetsfrämjande åtgärder av skilda slag.
Studieförbunden står alltså i dag i den situationen, att de avsevärt behöver
bygga ut och effektivisera sin pedagogiska verksamhet. De behöver ge ledarutbildningen
en bredd, som bättre svarar mot studiecirkelverksamhetens omfattning.
För att kunna tillgodose de ökade krav på kvalitet, som med allt större
kraft ställs på verksamheten, behöver de kunna anordna längre och för skilda
kategorier av ledare bättre anpassad ledarutbildning. De behöver resurser för
att kunna erbjuda cirkelledarna att delta i ledarutbildningen på gynnsammare
villkor än för närvarande. Nu måste deltagarna i betydande utsträckning själva
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
svara för kostnaderna, vilket avsevärt försvårar studieförbundens möjligheter
att rekrytera lämpliga ledare och utbilda dem för uppgiften. Slutligen behöver
studieförbunden också få bättre möjligheter att utarbeta lämpligt studiematerial
inom olika ämnesområden och stimulera studiecirklarna att utnyttja det.
Jag vill i det här sammanhanget särskilt erinra om de stora och i olika avseenden
speciella behov av pedagogisk upprustning och förnyelse, som finns
inom det estetiska ämnesområdet. I vissa konsthantverksämnen har studieförbunden
genom en inom Samverkande bildningsförbunden verksam kommitté
sedan några år tillbaka bedrivit en ganska omfattande försöksverksamhet, som
givit till resultat att en helt ny, på aktivitetspedagogiska principer baserad metodik
utarbetats. Genom denna metodik och det arbetsmaterial som framställts
för den har studiecirklarnas deltagare i en rad konsthantverksämnen fått tillfälle
att i direkt anslutning till den utövande verksamheten tillägna sig kunskaper
i färglära och komposition och självständigt arbeta med och lösa estetiska
problem. Därmed har denna gren av folkbildningsarbetet fått en mera
ambitiös och konstnärligt syftande inriktning än tidigare. Arbetet med att vidareutveckla
denna metodik har emellertid hämmats på grund av bristande ekonomiska
resurser. Metoder och arbetsmaterial för elementära studier har i stort
sett kunnat färdigutvecklas och färdigställas, men de har inte kunnat kompletteras
med riktlinjer och hjälpmedel för verksamheten på ett mera avancerat
plan.
De kanske allra mest påträngande behoven av kvalitetsfrämjande åtgärder
finns i musikcirklarna. Denna verksamhetsgren har, som tidigare påpekats, ökat
betydligt snabbare än någon annan ämnesgrupp och därmed ytterligare försvårat
studieförbundens möjligheter att påverka och förbättra kvaliteten i verksamheten.
Inom studieförbunden planeras för närvarande på flera håll en mera
målmedveten aktivitet i syfte att höja kvaliteten i musikstudiearbetet. Möjligheterna
att förverkliga dessa planer är emellertid i stor utsträckning beroende
av om studieförbundens ekonomiska villkor kommer att förbättras.
Ett tredje område inom det estetiska folkbildningsarbetet, som i hög grad är
i behov av pedagogisk upprustning, är amatörteatern. Denna ämnesgrupp har
hittills endast i mycket ringa utsträckning kunnat få del av studieförbundens
kvalitetsfrämjande insatser. Amatörteatern har — många gånger med rätta —
kritiserats för sin låga kvalitetsmässiga standard. Samtidigt har emellertid amatörteatergrupper,
som haft tillgång till väl kvalificerade ledare, kunnat uppvisa
en verksamhet, som även i internationella sammanhang vunnit respekt och berättigad
uppmärksamhet. Det finns med andra ord redan nu en ganska långt
utvecklad metodik på detta område, och med ökade insatser av studieförbunden
bör kvaliteten i amatörteaterverksamheten relativt snabbt kunna förbättras.
Folkbildningsutrcdningen har föreslagit, att bidrag till studieförbundens kvalitetsfrämjande
och studiestimulerande åtgärder skall utgå med två kronor och
femtio öre per studietimme i sådana statsbidragsberättigade studiecirklar, som
inte är musikcirklar. Skolöverstyrelsen har, liksom flertalet övriga remissin
-
76
Kungl. May.ts -proposition nr 36 år 1963
stanser, tillstyrkt utredningens förslag i detta avseende men, med hänsyn till
att den yrkat avslag på förslaget om särskilda bidragsbestämmelser för musikcirklar,
förordat ett pedagogiskt bidrag beräknat efter två kronor per studietimme
i samtliga statsbidragsberättigade cirklar — således också musikcirklar.
Båda beräkningsgrunderna ger bidrag av i stort sett samma storlek. Såväl utredningen
som överstyrelsen har förordat, att bidraget skall ntgå ur ett förslagsanslag.
Innebörden av denna tanke är, att anslagssumman då skulle förändras
i förhållande till studiecirkelverksamhetens omfattning.
Mot bakgrunden av vad jag här anfört beträffande studieförbundens behov
av resurser på detta område, förordar jag, att en kraftig uppräkning sker av
anslagsmedlen till den pedagogiska verksamheten. Med hänsyn till att studieförbunden
torde ha behov av att planera för denna verksamhet, bör en ökning
av de statliga insatserna ske successivt under de närmaste åren även på detta
område. För nästa budgetår föreslår jag, att bidrag får utgå med sammanlagt
1 500 000 kr., vilket skulle innebära en uppräkning av medlen för studieförbundens
pedagogiska verksamhet med ca 800 000 kr. i förhållande till innevarande
budgetår. Vid bifall till vad jag sålunda förordat och till vad jag nyss uttalat
rörande omfattningen för nästa budgetår av anslagsmedlen till studieförbundens
kostnader för organisation skulle erfordras en anslagshöjning av ca 1 550 000 kr.
i förhållande till innevarande års anslag.
Bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet bör enligt min mening
fördelas mellan studieförbunden i direkt proportion till antalet statsbidragsberättigade
studiecirkeltimmar. För att ge studieförbunden en viss säkerhet vid
planeringen av verksamheten bör bidraget fördelas på grundval av det genomsnittliga
antalet studietimmar under de tre senaste verksamhetsåren.
Folkbildningsutredningen har föreslagit, att bidraget skall få användas för
pedagogisk verksamhet och vissa angivna studiestimulerande åtgärder. Enligt
min mening bör bidraget ha karaktären av ett renodlat pedagogiskt bidrag och
således endast användas till verksamhet, som har ett klart kvalitetsfrämjande
syfte, t. ex. cirkelledarutbildning, framställning av studiematerial och pedagogiska
hjälpmedel, anskaffande av apparater för pedagogiskt bruk samt pedagogisk
försöksverksamhet. För att stimulera studieverksamheten bland ungdom bör
minst 20 % av ett studieförbunds bidrag användas för ledarutbildning, materialframställning
och andra åtgärder av pedagogisk art för studiecirkelverksamhet
bland ungdom. Studieförbunden bör vara skyldiga att i efterhand för skolöverstyrelsen
redovisa till vilka ändamål bidraget använts.
Jag tillstyrker folkbildningsutredningens förslag om ändrade villkor för godkännande
av studieförbund. Det innebär, att studieförbund för att komma i åtnjutande
av statsbidrag till huvuduppgift skall ha att bland vuxna bedriva
studie- och bildningsverksamhet av riksomfattande karaktär och ha självständig
ekonomisk förvaltning. Studieförbund bör vidare för att erhålla auktorisation
kunna uppvisa att det under en period av minst tre på varandra följande budgetår
genomfört minst 50 000 statsbidragsberättigade studiecirkcltimmar per
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963
år. De studieförbund, som för närvarande är godkända, bör inte fråntagas sin
auktorisation. Liksom hittills bör studieförbund godkännas av skolöverstyrelsen
och dess bildningsverksamhet stå under överinseende av en av förbundet utsedd
studierektor vilkens kompetens för uppgiften bör vara godkänd av skolöverstyrelsen.
r»l
Med hänvisning till vad jag sålunda anfört och förordat, hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig angivna riktlinjer utfärda bestämmelser och
övriga föreskrifter rörande bidrag m. m. till studieförbund;
2. till Bidrag till studieförbund för budgetåret 1963/64 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 4 500 000 kr.
I
(i — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand.
Nr 36
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
VII. Speciella folkbildningsåtgärder
1. Nuvarande förhållanden
Reservationsanslaget Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder — innevarande
budgetår uppfört med 229 000 kr. — är för närvarande uppdelat på följande
tio anslagsposter.
1. Bidrag till Arbetarnas bildningsförbund för bildning sv erlcsamhet bland sjömän,
för budgetåret 1962/63 uppförd med 40 000 kr.
2. Bidrag till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse för bildning sverksamhet
bland sjömän, för budgetåret 1962/63 uppförd med 5 000 kr.
3. Bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund för bildningsarbete bland
fiskare. Beloppet för budgetåret 1962/63 utgör 7 500 kr.
4. Bidrag till kursverksamhet bland samerna. Anslagsposten, som för budgetåret
1962/63 uppgår till 5 000 kr., fördelas av skolöverstyrelsen och skall
avse dels kostnader för kursernas anordnande dels också resekostnader för
deltagare.
5. Bidrag till anordnande av universitetscirklar. För gällande bestämmelser
rörande universitetscirklar har tidigare redogjorts.
Anslagsposten till universitetscirklar är för budgetåret 1962/63 uppförd
med 50 000 kr. Ur denna anslagspost erhåller Geijersamfundet bidrag med
högst 6 000 kr. till av samfundet anordnad akademisk sommarkurs på
Geijerskolan i Ransäter. Bidrag till denna kurs beräknas på samma sätt
som för universitetscirkel, dock med det undantaget att bidrag till ledararvode
åt annan än universitetslärare eller motsvarande skall utgå med belopp,
som svarar mot timarvodet för folkhögskollärare enligt gällande timlärarkungörelse.
6. Bidrag till utgivande av tidskrifter. Bidraget har under senare år utgått
med oförändrat 27 000 kr. per budgetår. I mån av behov utgår bidrag med
högst 11 000 kr. till redaktionen för tidskriften Folkbildningsarbetet och
med högst 14 000 kr. till redaktionen för tidskriften Studiekamraten.
7. Bidrag till Musikfrämjandet. Bidraget utgår med 15 000 kr. och avser kostnader
för av Musikfrämjandet anordnad kursverksamhet för kommunala
musikledare och för pedagogisk utbildning av musiker för uppgifter inom
det folkliga musikbildningsarbetet.
8. Bidrag till kurs- och konferensverksamhet. Bidraget utgår dels till kostnader
för av skolöverstyrelsen anordnade konferenser för föreläsare samt
resestipendier till deltagare i dessa konferenser, dels till utbildningskurser
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
för studieledare utanför studieorganisationerna. För budgetåret 1962/63
utgår bidraget med 24 500 kr.
9. Stöd till försöksverksamhet och undersökningar inom det folkliga bildningsarbetet.
Posten disponeras av skolöverstyrelsen och utgör för budgetåret
1962/63 10 000 kr.
10. Bidrag till folkbildningsorganisationerna för anordnande av allmän sexualhygienisk
upplysningsverksamhet. För budgetåret 1962/63 utgår bidrag till
denna verksamhet med 45 000 kr.
2. 1960 års folkbildningsutredning
Folkbildningsutredningen har beträffande denna del av verksamheten föreslagit,
att bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund, bidrag till kursverksamhet
bland samerna samt bidrag till folkbildningsorganisationerna för allmän
sexualhygienisk upplysningsverksamhet överföres till det av utredningen föreslagna
bidraget till föreläsnings- och kursverksamhet. Till bidraget för studiecirkelverksamhet
har utredningen i sitt förslag fört dels viss del av bidrag till
ABF för bildningsverksamhet bland sjömän (den del, beräknad till 15 000 kr.,
som avser cirkelledarutbildningen), dels också hela bidraget för anordnande av
universitetscirklar.
Det bidrag av 6 000 kr. till Geijersamfundets akademiska sommarkurs, som
för närvarande utgår ur bidraget till universitetscirklar, bör enligt utredningens
mening — i den mån det anses, att ett dylikt bidrag bör utgå även i fortsättningen
— lämpligen upptagas under anslaget Bidrag till driften av folkhögskolor.
Utredningen påpekar, att bidraget till sjömansvårdsstyrelsen för bildningsverksamhet
bland sjömän i betydande omfattning används för distribution av
böcker till fartyg. Utredningen föreslår därför att detta bidrag i fortsättningen
inordnas under biblioteksanslaget och där upptages med samma belopp med
vilket det för närvarande utgår från anslaget till speciella folkbildningsåtgärder.
I avvaktan på musikledarutredningens förslag föreslår folkbildningsutredningen
att bidraget till Musikfrämjandet utgår med oförändrat belopp.
Den del av bidraget till ABF för bildningsverksamhet bland sjömän, som av
utredningen inte föreslås förd till studiecirkelbidraget, utgöres av ett belopp av
25 000 kr. och används till lönekostnader för två instruktörer, stationerade i
Göteborg. Utredningen erinrar om att instruktörernas huvudsakliga uppgift är
att besöka besättningarna ombord på fartyg, tillhörande handelsflottan, för att
intressera dem att delta i studiecirklar, hjälpa dem att organisera sådan verksamhet
samt i rätt många fall även på annat sätt biträda vid organisationen och
genomförandet av studieverksamheten ombord. Eftersom den kvarstående delen
av bidraget gäller lönekostnader, låter den sig inte lämpligen infogas i det föreslagna
bidraget till studieförbunden för central pedagogisk verksamhet och inte
heller under bidraget till administrationskostnader, då de ifrågavarande befattningshavarna
inte är uppförda på ABF:s lönestat och sålunda inte formellt
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
anställda av studieförbundet. Utredningen anser emellertid att det ändamål,
för vilket detta bidrag utgår, fortfarande bör stödjas av staten och föreslår, att
det i fortsättningen uppföres som en särskild punkt under bidrag till speciella
folkbildningsåtgärder.
Utredningen finner det vidare i hög grad påkallat att avsevärt större belopp
än de som nu är tillgängliga ställs till skolöverstyrelsens förfogande att årligen
begagnas för försöksverksamhet och undersökningar inom folkbildningsarbetet.
Utredningen anför i det sammanhanget bl. a.
Massmedias fortsatta utbredning, strukturförändringarna i samhället, attitydförändringar,
generationsproblem m. m. ställer, som redan i det föregående
framhållits, ökade krav på en anpassning och förnyelse av arbetsmetoder, program
och material inom den folkliga bildningsverksamheten. Nya former måste
prövas, bärkraften i tidigare verksamhetsformer granskas och anpassningen efter
den nya situationen undersökas. Detta gäller inom föreläsningsverksamhetens
område liksom också på andra verksamhetsområden och förutsätter, att resurser
finns för att en sådan försöksverksamhet skall kunna äga rum.
Enligt utredningens mening bör skolöverstyrelsen ha möjlighet att stimulera
studieförbundens intresse för experiment och försök av nu antydd art, och ur
beloppet skulle alltså efter överstyrelsens prövning bidrag kunna utgå till erkänt
studieförbund eller flera sådana förbund i samverkan sinsemellan och/eller med
andra organisationer för projekt, vars planläggning, syfte och genomförande på
förhand förelagts skolöverstyrelsen. Ur beloppet skulle också bidrag kunna utgå
till respektive riksorganisation för föreläsningsverksamhet på liknande grunder
som nyss antytts.
Det är emellertid också viktigt att studieförbundens intresse för en kartläggning
av olika sidor av folkbildningsverksamheten får sin stimulans och att vissa
resurser härför är tillgängliga. Det gäller dels undersökningar om arbetets utbredning,
motiv för deltagande, kartläggning av vilka åldersgrupper och befolkningskategorier
som deltar, dels också eu undersökning av metoder och arbetssätt
inom folkbildningsområdet och deras effektivitet och verkan. Utredningen
anser, att skolöverstyrelsen även för detta ändamål skall kunna utdela bidrag
enligt motsvarande grunder som nyss angavs för försöksverksamhet.
Om försöks- och undersökningsverksamheten skall kunna bedrivas med någon
som helst intensitet, anses det belopp som för ändamålet ställes till skolöverstyrelsens
förfogande böra uppgå till 150 000 kr. per budgetår.
Utredningen föreslår slutligen, att bidraget till kurs- och konferensverksamhet
skall utgå med oförändrat belopp, avrundat till 25 000 kr., och att likaså bidraget
till utgivande av tidskrifter får utgå med oförändrat 27 000 kr. Båda dessa
bidrag föreslås av utredningen utgå ur reservationsanslag.
3. Remissyttranden
Skolöverstyrelsen har i princip tillstyrkt folkbildningsutredningens förslag att
viss del av det nuvarande bidraget till ABF för bildningsverksamhet bland sjömän
överföres till studiecirkelbidraget och att kvarstående del av bidraget upp
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
81
förs som särskild anslagspost under bidraget till speciella folkbildningsåtgärder.
Med hänvisning till överstyrelsens petita för budgetåret 1962/63, vari ABF:s
ansökan om bidrag till sjöfolksinstruktörer i ytterligare några hamnstäder tillstyrkts,
föreslår överstyrelsen, att bidraget höjs till 35 000 kr. för detta ändamål.
Arbetarnas bildningsförbund understryker i sitt yttrande betydelsen av den
verksamhet, som bedrivs bland sjömän ombord på handelsflottans fartyg. Det
bör härvid beaktas, framhåller förbundet, att sjöfolket inte har några som helst
möjligheter att utnyttja de förmåner, som ligger i kommunala bidrag och landstingsbidrag
till den frivilliga bildningsverksamheten. Detta motiverar utan tvekan
statsmakternas tidigare ställningstagande till denna verksamhet, nämligen
att staten med hundra procent svarar för de med denna verksamhet förenade
kostnaderna i fråga om instruktion och studieledarutbildning. Förbundet vill
inte motsätta sig utredningens förslag att den del av bidraget som avser ledarutbildning
anses tillgodosedd genom det nya stödet till studieförbundens pedagogiska
verksamhet. Dock är det med hänsyn till den betydelse, som måste tillmätas
bildningsverksamheten bland sjöfolk, nödvändigt att instruktionsverksamheten
kan bedrivas i minst samma omfattning som hittills, framhåller förbundet.
Det borde därför vara möjligt att bibehålla nuvarande bidrag på 40 000 kr. och
låta hela detta belopp utgå till instruktionsverksamhet. Förbundet finner det
nämligen önskvärt, att den instruktionsverksamhet, som de senaste åren koncentrerats
till Göteborg, även i större eller mindre omfattning kan tas upp i
andra hamnstäder, som tar emot långfärdsfartyg.
I fråga om bidraget till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse för bildningsverksamhet
bland sjömän föreslår skolöverstyrelsen, att bidrag ur denna anslagspost
inte längre skall utgå. Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse har inte något
att invända mot utredningens förslag att låta bidraget inordnas under biblioteksanslaget
och där upptagas med oförändrat belopp.
Skolöverstyrelsen och JUF:s studiefrämjande har i sina yttranden avstyrkt
utredningens förslag att bidrag till Svenska fiskarenas studieförbund för bildningsverksamhet
bland fiskare och bidrag till kursverksamhet bland samerna i
fortsättningen hänföres till bidraget till föreläsnings- och kursverksamhet. Under
åberopande av dessa verksamheters speciella karaktär föreslår de båda remissinstanserna,
att bidraget skall utgå även i fortsättningen — till Svenska fiskarenas
studieförbund med ett till 15 000 kr. höjt bidrag och till kursverksamhet
bland samerna med oförändrat 5 000 kr.
Norrbottens bildningsförbund har framhållit vikten av att medel för folkbildningsarbete
bland samerna säkerställes i sådan omfattning, att verksamheten
kan utbyggas med hänsyn till de stora organisatoriska, ekonomiska och sociala
förändringar som kommer att bli eu följd av föreliggande utredningar och väntade
riksdagsbeslut. Om det av praktiska skäl inte går att »bryta ut» folkbildningsarbetet
bland samerna och ge detta en egen anslagsrubrik, hemställes att
tillsynsmyndigheten åliigges att gynna folkbildningsarbetet bland samerna och
att minst 25 000 kr. per budgetår reserveras för ändamålet.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
Ett flertal remissinstanser med skolöverstyrelsen i spetsen har påtalat, att
universitetscirklarna, enligt utredningens bidragskonstruktion, i fortsättningen
endast skulle kunna anordnas av studieförbund, eftersom det särskilda bidraget
till universitetscirklar avses slopat och inordnat i bidraget till studieförbundens
centrala pedagogiska verksamhet. Överstyrelsen anför, att inemot hälften av de
universitetscirklar, som tilldelats bidrag ur det särskilda bidraget till universitetscirklar,
varit fristående, och anser det därför inte försvarligt, att dessa ställs
utan bidragsmöjlighet i fortsättningen.
I fråga om den av Geijersamfundet anordnade akademiska sommarkursen på
Geijerskolan i Ransäter framhåller överstyrelsen att bidrag till denna kurs inte
såsom utredningen föreslagit kan utgå ur anslaget Bidrag till driften av folkhögskolor.
Överstyrelsen föreslår därför att bidraget i fortsättningen utgår som eu
särskild anslagspunkt under anslaget Bidrag till speciella folkbildningsåtgärder
och upptages med ett belopp av 6 000 kr.
Skolöverstyrelsen tillstyrker utredningens förslag om att bidrag till utgivande
av tidskrifter i fortsättningen utgår med oförändrat belopp, att bidrag till försöksverksamhet
och undersökningar utgår i form av ett reservationsanslag av
150 000 kr. samt att det nuvarande bidraget till folkbildningsorganisationerna
för anordnande av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet överföres till
bidraget för föreläsnings- och kursverksamhet. Överstyrelsen yrkar vidare på att
bidraget till Musikfrämjandet höjs från 15 000 kr. till 20 000 kr. och att bidraget
till kurs- och konferensverksamhet uppföres med 30 000 kr. mot nuvarande
24 500 kr.
4. Departementschefen
För att en så enkel, enhetlig och överskådlig bidragsgivning som möjligt skall
åstadkommas, bör enligt min mening flera av de bidrag, som för närvarande
utgår ur bidraget till speciella folkbildningsåtgärder, inordnas i de större och
mindre specificerade anslagen eller anslagsposterna. I likhet med folkbildningsutredningen
anser jag således, att bidrag till folkbildningsorganisationerna för anordnande
av allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet, bidrag till Svenska
fiskarenas studieförbund för bildningsverksamhet bland fiskare samt bidrag till
kursverksamhet bland samerna i fortsättningen bör utgå ur anslaget till föreläsnings-
och kursverksamhet.
Den verksamhet som nu kommer i åtnjutande av bidraget för anordnande av
allmän sexualhygienisk upplysningsverksamhet kan i fortsättningen genom det
nya bidraget till föreläsningar och kurser erhålla statligt stöd i fullt ut samma
utsträckning som för närvarande. Bidraget till Svenska fiskarenas studieförbund
utnyttjas i allt väsentligt till kurser och föreläsningar. Genom samarbete med
länsbildningsförbunden kan organisationens behov i detta avseende tillgodoses
även i fortsättningen, samtidigt som den kan erhålla värdefull hjälp av länsbildningsförbunden
och dra fördel av deras erfarenheter och pedagogiska kun
-
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
nande. Även bidraget till kursverksamhet bland samerna kan enligt min mening
med fördel ersättas av bidrag till föreläsningar och kurser enligt gängse normei.
I den mån särskilda skäl kan anses föreligga, bör ytterligare bidrag till denna
verksamhet kunna beviljas av skolöverstyrelsen ur det bidrag till kurs- och konferensverksamhet
som jag i det följande ämnar förorda.
Bidraget till Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse för bildningsverksamhet
bland sjömän torde kunna anses ersatt genom den höjning av bidraget till
Svenska sjömansbiblioteket, som jag i annat sammanhang förordat. Anslagsposten
föreslås därför utgå.
I fråga om bidraget till ABF för bildningsverksamhet bland sjömän har utredningen
föreslagit, att den del av verksamheten, som avser utbildning av cirkelledare,
skall anses tillgodosedd genom det av utredningen föreslagna anslaget
till studieförbunden för central pedagogisk verksamhet. Den del av bidraget,
som används för instruktörsverksamhet, föreslås emellertid av utredningen kvarstå
som en särskild anslagspost under bidraget till speciella folkbildningsåtgärder.
Såväl skolöverstyrelsen som ABF har tillstyrkt utredningens förslag på
denna punkt, och båda remissinstanserna har anfört vägande skäl för att bidraget
bör höjas. Jag delar uppfattningen, att denna verksamhet måste anses ytterst
betydelsefull. Det har i flera sammanhang omvittnats att studieverksamheten
ombord inte endast är av betydelse för deltagarna, den har också mycket påtagligt
medverkat till att förbättra stämningen ombord och förbättra relationerna
mellan befäl och manskap. Trots detta anser jag mig emellertid inte kunna
biträda förslaget om ett särskilt anslag för detta ändamål. Jag förordar i stället,
att hänsyn till denna verksamhet skall tas vid fördelning av bidraget till studieförbundens
organisationskostnader. Den omständigheten att sjöfolksinstruktörerna
inte är upptagna på ABF:s lönestat och således inte formellt anställda av
förbundet bör inte utgöra något hinder i det här fallet. Vid fördelningen av
organisationsbidraget bör enligt min mening beaktas, att verksamheten med
sjöfolksinstruktörer behöver utvidgas och att statsmakterna tidigare i princip
uttalat, att bidrag till denna verksamhet bör utgå med 100% av kostnaderna.
I likhet med folkbildningsutredningen föreslår jag, att bidrag för anordnande
av universitetscirklar överföres till studiecirkelbidraget. De olägenheter, som
enligt flera remissyttranden är förenade med utredningens förslag, kan genom
den av mig förordade bidragskonstruktionen anses vara helt eliminerade. Bidrag
kan sålunda utgå såväl till fristående som till av studieförbund anordnad universitetscirkel.
Genom att i bidragsbestämmelserna klart anges kriterier för universitetscirkel
vinnes också garantier för att verksamhetens standard inte kommer
att sjunka. Med denna konstruktion kan bidrag till Geijersamfundets akademiska
sommarkurs på Geijcrskolan i Ransäter emellertid inte sammankopplas
med bidragsgivningen till unversitetscirklar. Jag föreslår därför att bidrag till
detta ändamål i fortsättningen må kunna utgå ur bidrag till kurs- och konferensverksamhet.
Bidrag till utgivande av tidskrifter bör i enlighet med folkbildningsutred
-
84
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
ningens förslag utgå med oförändrat belopp, 27 000 kr. för nästa budgetår.
Liksom utredningen föreslår jag också, att bidrag till Musikfrämjandet — i av''
aktan pa de förändringar som kan komma att aktualiseras genom musikledarutredningens
nyligen avlämnade betänkande — utgår oförändrat med 15 000 kr.
Bidrag till kurs- och konferensverksamhet utgår för närvarande med 24 500
kr. Skolöverstyrelsen har föreslagit, att beloppet höjs till 30 000 kr. och motiverar
detta med att det föreligger ökade behov av utbildning av ledare för fristående
studiecirklar, dill detta bör fogas vad jag i det föregående föreslagit,
nämligen att skolöverstyrelsen i viss utsträckning bör ha möjlighet att bevilja
ytterligare bidrag till kursverksamhet bland samerna utöver vad som kan utgå
ur anslaget för föreläsningar och kurser, och att bidraget till Geijersamfundets
akademiska sommarkurs på Geijerskolan i Ransäter i fortsättningen skall kunna
erhålla bidrag ur detta anslag. Jag föreslår därför att bidraget till kurs- och konferensverksamhet
höjs till 40 000 kr.
Folkbildningsutredningen har föreslagit, att stödet till försöksverksamhet och
undersökningar inom folkbildningsarbetet höjs från nuvarande 10 000 kr. till
150 000 kr. Så gott som samtliga remissinstanser har livligt tillstyrkt utredningens
förslag på denna punkt. I princip delar jag utredningens uppfattning
att medel bör ställas till förfogande för försöksverksamhet och undersökningar
mom folkbildningsarbetet och vuxenundervisningen. Jag anser emellertid att
dessa medel bör utgå på annat sätt än i form av ett särskilt bidrag. I inte obetydlig
utsträckning medger redan de bidragsbestämmelser, som jag i det föregående
förordat, möjligheter till försök och experiment inom verksamheten.
Bidragsgrunderna för anslaget till föresläsningar och kurser har givits en så
smidig och från detalj bestämmelser fri utformning, att de ger verksamheten
stora möjligheter att pröva nya grepp och verksamhetsformer, och genom den
väsentliga höjning av bidraget till studieförbundens pedagogiska verksamhet,
som jag föreslagit, får studieförbunden rika tillfällen till pedagogiska försök och
experiment inom studiecirkel verksamheten. I fråga om forskning bör enligt min
mening folkbildningsarbetet i konkurrens med andra forskningsbehov ansöka om
bidrag från statens råd för samhällsforskning. En viss höjning av det nu utgående
bidraget anser jag dock motiverad, och jag förordar därför till försöksverksamhet
och undersökningar inom folkbildningsarbetet ett särskilt anslagsbelopp
av 20 000 kr.
För budgetåret 1963/64 räknar jag således med ett anslag till speciella folkbildningsåtgärder
av sammanlagt 102 000 kr., vilket innebär en minskning med
127 000 kr. Anslaget bör uppföras som reservationsanslag.
Med hänvisning till vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen
att till Bidrag till speciella jolkbildningsåtgärder för budgetåret
1963/64 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 102 000 kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
85
VIII. Folkbildningsarbetets förhållande till övrigt
bildningsarbete m.m.
Departementschefen
I mitt anförande hittills har jag behandlat folkbildningsarbetet i dess olika aspekter
som ett sammanhängande och avskilt verksamhetsområde. Men det är uppenbart,
att folkbildningsarbetet inte är och inte får betraktas som en verksamhet
oberoende av eller isolerad från andra bildnings- och utbildningssträvanden i
samhället. Folkbildningsarbetet är en del i ett större sammanhang, ett inarbetat
begrepp för ett av instrumenten i tjänst hos den svenska folkbildningen i allmän
bemärkelse. Jag skall här i korthet anföra några synpunkter på det fria och frivilliga
bildningsarbetets förhållande till de närmast angränsande fälten på bildnings-
och utbildningsområdet, nämligen skolan, folkhögskolan, universitet och
högskolor, biblioteksverksamheten samt radio och TV.
Skola och folkbildningsarbete
Både 1946 års skolkommission och 1957 års skolberedning har i olika sammanhang
betonat vikten av nära kontakt mellan skola och folkbildningsarbete. Skolberedningen
framhöll i sitt huvudbetänkande, att den obligatoriska skolan bör
betrakta sig som »en grundskola även för folkbildningsarbetet och därvid gärna
träda i samverkan med bildningsorganisationerna».
Som redan tidigare påpekats måste folkbildningsarbetet anpassa sig till den
nya skolan. Grundskolan bör emellertid också anpassas till det förhållandet att
det ovanför den finns ett utvecklat fritt och frivilligt bildningsarbete. Skolberedningen
har betonat, att grupparbetet är en naturlig verksamhetsform redan på
ett tidigt skolstadium, och att eleverna på högstadiet bör få kontakt med studiecirkelns
arbetsmetoder. Med den moderna människans behov av att ständigt
komplettera sitt vetande för att kunna möta de nya uppgifter hon ställs inför i
ett föränderligt samhälle, är det väsentligt att eleverna lämnar skolan med intresse
för fortsatta studier och med kännedom om den frivilliga vuxenundervisningens
metoder och arbetsformer. Den studiefostran, som är ett av den nya
skolans delmål, måste därför på högstadiet vara inriktad på elevernas studier som
vuxna. Realiserandet av dessa tankegångar är i mycket en lärarutbildningsfråga.
Det är därför min avsikt att låta klarlägga möjligheterna att infoga ämnet
»Vuxenundervisning och folkbildningsarbete» i lärarutbildningen vid seminarier
och lärarhögskolor.
86
Kungl. Maj:ts ;proposition nr 36 år 1963
Folkhögskolan och övrigt folkbildningsarbete
Folkhögskolan har av tradition en nära och intim kontakt med övrigt folkbildningsarbete.
Skolans arbetsmetoder har stimulerat många elever att engagera sig
i studieförbundens och folkbildningsförbundens olika verksamhetsgrenar — som
deltagare, ledare och föreläsare. Folkhögskolan har också i betydande omfattning
tagit emot och hjälpt till att organisera och genomföra bildningsorganisationernas
kurser och ledarutbildning, och dess lärare har flitigt medverkat i det frivilliga
bildningsarbetet utanför skolan.
Genom riksdagens beslut 1957 om nya riktlinjer för folkhögskolans ställning
och uppgifter skapades också bättre förutsättningar för en sådan samverkan.
Folkhögskolorna fick då möjlighet att anordna ämneskurser i samarbete med
studieförbund eller dess underavdelningar eller med regionala bildningsförbund,
och rektorer och ämneslärare vid folkhögskolorna fick medgivande att med sammanlagt
högst 14 veckotimmar vid en och samma skola fullgöra viss del av sin
undervisningsskyldighet som handledare i statsbidragsberättigade studiecirklar
utanför skolan.
Möjligheterna till kontakt och samarbete mellan folkhögskolan och folkbildningsorganisationerna
vidgades ytterligare år 1958. Då inrättades nämligen på
försök tre kombinerade tjänster som ämneslärare vid folkhögskola och konsulent
i regionalt bildningsförbund.
Den samverkan, som kommit till stånd genom dessa bestämmelser, är utan
tvivel en värdefull tillgång för såväl folkhögskolorna som folkbildningsarbetet i
övrigt. Samarbetsmöjligheterna bör därför ytterligare vidgas. Jag har i årets
statsverksproposition föreslagit, att fyra nya kombinerade tjänster som ämneslärare
vid folkhögskola och konsulent i regionalt bildningsförbund inrättas.
Möjligheten för rektor och ämneslärare att fullgöra viss del av sin undervisningsskyldighet
som ledare i studiecirklar utanför skolan har enligt nu gällande
bestämmelser helt utnyttjats vid flera skolor, utan att behovet av sådan medverkan
kunnat tillgodoses i önskvärd utsträckning. Jag förordar därför, att det
nu fastställda maximala antalet veckotimmar, som får utnyttjas för detta ändamål,
skall få överskridas efter medgivande av skolöverstyrelsen.
Folkhögskolans lärare bör emellertid kunna medverka i folkbildningsarbetet
utanför skolan även på annat sätt än som bildningskonsulent och studiecirkelledare.
I folkbildningsorganisationernas verksamhet har det t. ex. visat sig finnas
behov av ämneskonsulenter, som på olika områden — kanske i första hand i de
estetiska ämnena — kan stödja och hjälpa studiecirklarna i deras arbete, svara
för mera kvalificerade inslag i studierna, samla cirkelledare till genomgång och
diskussion av ämnesmässiga och pedagogiska problem och i övrigt främja och
stimulera studierna i det ämne han har att verka inom. För dessa uppgifter är
utan tvivel många av folkhögskolans lärare mycket väl lämpade. Jag förordar
därför, att lärare vid folkhögskola efter skolöverstyrelsens prövning skall äga
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
fullgöra en större eller mindre del av sin tjänstgöringsskyldighet som konsulent
inom länsbildningsförbund eller inom distriktsorganisation av studieförbund.
Sådant medgivande bör tills vidare kunna omfatta högst tio tjänster.
Omfattningen av folkhögskollärares tjänstgöring som konsulent inom folkbildningsarbetet
bör skolöverstyrelsen äga fastställa.
Några särskilda medel torde inte böra beräknas för de kostnader, som kan uppkomma
vid bifall till vad jag här förordat. Dessa, som kan uppskattas till knappt
200 000 kr., torde, om riksdagen inte har någon erinran däremot, bestridas från
förslagsanslaget till bidrag till folkhögskolor, vilket för nästa budgetår föreslagits
skola uppföras med 26,3 miljoner kr.
Universiteten och folkbildningsarbetet
1960 års folkbildningsutredning betonar i sitt betänkande kraftigt universitetens
och högskolornas roll och uppgifter i folkbildningsverksamheten. För utvecklingen
av det framväxande forsknings- och utbildningssamhället är den enskildes
inställning till forskning och undervisning i hög grad avgörande, framhåller utredningen.
Utredningen anser, att en positiv inställning skapas till detta samhälle,
om orientering och kunskap rörande vetenskapligt arbete och betraktelsesätt kan
på ett gripbart sätt lämnas personer utan särskild vetenskaplig skolning. Utredningen
ifrågasätter, om inte ett ömsesidigt utbyte mellan forskning och folkbildningsarbete
skulle främjas genom att folkbildningsuppgiften i en framtid kom
att inskrivas i universitetens målsättningsparagraf.
Kunde universiteten och fackhögskolorna vid sidan av akademisk undervisning
och drivandet av vetenskaplig forskning även få tid över till en folkbildande
verksamhet, borde detta återspeglas i universitetsstatutema. Det skulle kanske
då bli aktuellt att på bred front skapa ett slags kontaktorgan mellan universiteten
och faekhögskolorna å ena sidan och folkbildningsorganisationema å den
andra.
I sitt remissyttrande över folkbildningsutredningens betänkande har skolöverstyrelsen
anfört, att den anser kontakten mellan universiteten och folkbildningsorganisationerna
så betydelsefull, att förslaget om ett speciellt kontaktorgan inte
längre får ställas på framtiden. I konsekvens härmed har överstyrelsen föreslagit,
att en utredning tillsättes med uppgift att närmare utreda formerna för samarbetet
mellan universitet och folkbildningsarbete.
Jag delar till fullo uppfattningen att kontakten och samarbetet mellan universitet
och högskolor å ena sidan och folkbildningsorganisationema å den andra är
av allra största betydelse. Vidgade kontakter och ett avsevärt livligare samarbete
än hittills bör här komma till stånd. På grund av frågans något komplicerade
natur är jag emellertid inte i detta sammanhang i tillfälle att framlägga något
konkret förslag på denna punkt. Jag har emellertid för avsikt att låta utreda
frågan ytterligare, varvid särskilt de erfarenheter, som under mer än sextio år
samlats inom folkbildningsavdelningen vid Lunds universitet — Centralbyrån för
populära vetenskapliga föreläsningar — bör beaktas.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
Forskning och kvalificerad undervisning
1960 års folkbildningsutredning har särskilt behandlat folkbildningsarbetets behov
av forskning och kvalificerad undervisning. Utredningen har påpekat, att
man inom folkbildningsarbetet med uppmärksamhet följer forskningen på de
områden, som kan vara av betydelse för vuxenundervisningen, och i det praktiska
arbetet försöker omsätta de rön som redovisas på dessa forskningsområden.
Utredningen framhåller emellertid, att det tillgängliga materialet har en ganska
begränsad räckvidd. Man är i stort sett hänvisad till sådana i utländsk litteratur
redovisade vetenskapliga iakttagelser, vilka kan utnyttjas därför att de rör allmängiltiga
problem. Behovet av en på svenska förhållanden inriktad forskning
blir starkare, i och med att det vetenskapliga arbetet i andra länder alltmer inriktas
på för respektive länder speciella problem i bildningsarbetet för vuxna,
framhåller utredningen.
I det sammanhanget hänvisar utredningen till det vuxenpedagogiska seminarium,
som under professor Torsten Husens ledning sedan 1953 är i verksamhet
vid Stockholms universitet. Utredningen framhåller, att seminariets arbete visat
sig vara av stor praktisk betydelse för vuxenundervisningen och anser att ett
statligt stöd till forskning och kvalificerad undervisning på folkbildningsområdet
i första hand bör koncentreras till en utbyggnad av vuxenpedagogiska seminariets
verksamhet. Enligt utredningens mening bör seminariet i fortsättningen ingå
som en del av den pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i
Stockholm. För att behovet av särskild arbetskraft skall bli tillgodosett, föreslår
utredningen att ett lektorat i vuxenundervisningens metodik inrättas vid lärarhögskolan
i Stockholm. De med tjänsten förenade arbetsuppgifterna bör omfatta
såväl undervisning som forskning. Undervisningsskyldigheten bör i fråga
om antalet timmar motsvara den, som ankommer på lektoratet i högstadiets
metodik och omfatta att medverka i vuxenpedagogiska seminariets arbete, att
meddela undervisning för lärarkandidater om folkbildningsarbetets och vuxenundervisningens
metodik samt att vid vissa av folkbildningsorganisationer
anordnade ledarkurser av kvalificerad natur behandla metodiska problem.
Forskningsuppgifterna bör anknyta till det vuxenpedagogiska seminariets
arbete och inriktas på lämpliga centrala, för vuxenundervisningen utmärkande
metodproblem. För lektorat i vuxenundervisningens metodik bör kvalifikationskraven
enligt folkbildningsutredningen utformas så, att till tjänsten kan knytas
person, som har dokumenterat god förtrogenhet med folkbildningsarbetets
villkor och ådagalagt framstående skicklighet som undervisare på detta område.
Utöver förutsättningar att bedriva kvalificerad undervisning bör vederbörande
ha visat ett markerat intresse för vuxenpedagogisk forskning.
Remissinstanserna har genomgående uttalat tillfredsställelse med och livligt
tillstyrkt utredningens förslag i detta avseende.
Jag delar uppfattningen om behovet av forskning och kvalificerad undervisning
89
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
på vuxenundervisningens och folkbildningsarbetets område, och jag avser att i
annat sammanhang framlägga förslag om inrättande av ett lektorat i vuxenundervisningens
metodik vid lärarhögskolan i Stockholm.
Biblioteken och folkbildningsorganisationerna
I ett tidigare skede av svenskt folkbildningsarbete spelade de s.k. studiecirkelbiblioteken
en framträdande roll. Genom utbyggnaden av kommunbiblioteken
har denna verksamhet emellertid successivt avvecklats. Det betyder naturligtvis
inte, att folkbildningsarbetets intresse för och behov av böcker och bibliotek nu
är mindre än tidigare. Trots nya pedagogiska hjälpmedel och metoder måste det
tryckta ordet alltjämt betraktas som folkbildningsarbetets viktigaste instrument.
Det finns därför de starkaste skäl för intimt samarbete mellan biblioteken och
folkbildningsorganisationerna. Genom aktiva insatser och initiativ för att förse
studiecirklarna med lämpligt studiematerial — inte bara fackböcker och skönlitteratur
utan också referenslitteratur i mer vidsträckt mening, uppslagsverk,
tidnings- och tidskriftsartiklar m. m. — kan biblioteken vara av stor betydelse
för folkbildningsorganisationemas verksamhet. Enligt min mening bör samarbetet
emellertid inte stanna vid detta. På många håll i landet har studiehem och
andra permanenta lokaler för studiecirkelarbete och kursverksamhet inrättats.
Jag anser att biblioteken bör betrakta det som sin uppgift att förse dessa med
lämpligt avpassade referensbibliotek.
Under senare år har s. k. filmotek, dvs. särskilda organ för förmedling och utlåning
av audivisuella hjälpmedel — filmer, bildband, ljudband, grammofonskivor
m. m. — organiserats på flera håll i landet. För närvarande torde det finnas ett
tjugotal sådana filmotek, av vilka omkring femton anordnats i anslutning till
centralbibliotek. Denna verksamhet är av stor betydelse för folkbildningsarbetet
och bör därför utvecklas. I första hand bör centralbiblioteken se som sin uppgift
att ta hand om den och i samråd med folkbildningsorganisationerna svara för anskaffningen
och utlåningen av dessa hjälpmedel. Centralbiblioteken bör också på
ett effektivt sätt informera bildningsorganisationerna om sina allmänna resurser
och lånevillkor.
Samverkan med radio och TV
Sedan de nuvarande bidragsgrunderna för folkbildningsarbetet infördes har televisionen
fått sitt definitiva genombrott i vårt land. Självfallet har också folkbildningsarbetet
haft känning härav. Liksom förhållandet var när ljudradion på
1930-talet började få en mera allmän spridning, har man kunnat iaktta, att TV
haft en viss dämpande effekt på folkbildningsorganisationemas verksamhet. När
TV-nätet byggts ut till ett område, har det blivit svårare att där samla deltagare
till föreläsningar, kurser och studiecirklar. Möjligen med undantag för den tradi
-
90 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
tionellt utformade föreläsningsverksamheten har denna effekt emellertid visat sig
vara temporär.
Radio och TV är värdefulla media med utomordentliga möjligheter att ge
aktuell information, orientering och kringsyn och kontakter med ambitiösa kulturyttringar
och engagerande samhällsdebatt, och de måste accepteras som sådana.
Den form av information, som radio och TV kan göra bättre än folkbildningsorganisationema,
bör dessa inte av missriktad ambition hålla fast vid.
Sveriges radio bör å andra sidan så långt det är möjligt stödja och stimulera det
organiserade folkbildningsarbetet.
Med en medveten strävan från radioledningens sida bör radions och televisionens
program kunna bli en värdefull tillgång också för den inom folkbildningsarbetets
ram anordnade egentliga studieverksamheten, framför allt för cirkelverksamheten.
Sedan åtskilliga år tillbaka finns det inom Sveriges radio ett rådgivande
organ för frågor av gemensamt intresse för radion och folkbildningsorganisationerna.
Detta organ har sedermera utvidgats till att omfatta också
televisionen. I Sveriges radios folkbildningskommitté för radio och TV, som organet
officiellt kallas, har program och programserier, speciellt tillrättalagda för
det fria och frivilliga bildningsarbetets behov, diskuterats och planerats. Flera
av dessa program har också, när de sedan sänts, i ganska stor omfattning utnyttjats
av studiecirklar och kurser. Radio och television synes emellertid inte
ha kommit att spela den roll för folkbildningsarbetet, som man skulle önska.
Delvis torde det hänga samman med svårigheterna att samordna studiesammankomster
och sändningstider, men av allt att döma råder det också en ganska
utbredd osäkerhet om hur dessa media skall användas. En planmässigt bedriven
experimentverksamhet med syfte att utveckla den speciella metodik, som dessa
media fordrar, skulle sannolikt kunna bidra till att radio och TV mer allmänt
kunde utnyttjas i folkbildningsarbetet. Ytterligare en viktig förutsättning för att
radio- och TV-program skall kunna utnyttjas i studiecirkelverksamheten är att
informationen om program och programtider blir effektivare och att distributionen
av tryckt kompletteringsmaterial, TV-filmer och bandade radioprogram
förbättras.
I anslutning till dessa synpunkter vill jag slutligen erinra om att 1960 års
radioutredning — som ifråga om ljudradions uppgifter bl. a. skall belysa vilka
allmänna typer av program, som är bäst ägnade för radion i »televisionsåldern»
— när det gäller televisionen har i direkt uppdrag att klarlägga i vilken utsträckning
detta medium lämpligen bör användas inom undervisningen och inte
minst som ett aktivt hjälpmedel inom det fria folkbildningsarbetet.
Tillsynsmyndigheten
1960 års folkbildningsutredning framlade vissa förslag rörande organisationen av
skolöverstyrelsens folkbildningsrotel. De förslag, avseende stödet till folkbildningsarbetet,
som jag i det föregående framlagt, avviker på vissa väsentliga
91
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 36 år 1963
punkter från utredningens. Den centrala skolledningens organisation är för närvarande
under omprövning. Jag har i detta sammanhang inte funnit skäl att till
närmare övervägande uppta frågan om folkbildningsrotelns organisation.
Med hänsyn till vad jag i det föregående anfört angående folkhögskolans medverkan
i folkbildningsarbetet torde riksdagens bemyndigande böra utverkas för
Kungl. Maj :t att utfärda närmare föreskrifter i fråga om de anordningar jag där
förordat. Jag hemställer därför att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag i det föregående förordat meddela närmare
bestämmelser angående medverkan i folkbildningsarbetet av
folkhögskolans lärare.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter under IV—VIII hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Marianne Astell
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning .................................................... 4
II. Folkbildningsarbetets mål och uppgifter.......................... 6
Departementschefen ........................... 6
III. Allmänna synpunkter på samhällets stöd till folkbildningsarbetet . . 19
Departementschefen ......................................... 19
IV. Föreläsningar och kurser ...................................... 21
1. Verksamhetens nuvarande situation och förutsättningar........ 21
a) 1960 års folkbildningsutredning ........................... 23
b) Remissyttranden ........................................ 27
2. Föreläsningsförmedlingens nuvarande situation................ 29
a) 1960 års folkbildningsutredning........................... 29
b) Remissyttranden ........................................ 30
3. Föreläsningsförbund och folkbildningsförbund ................ 31
a) 1960 års folkbildningsutredning ........................... 31
b) Remissyttranden ........................................ 32
4. Departementschefen ........................................ 33
V. Studiecirkelverksamheten ...................................... 40
1. Utveckling och omfattning.................................. 40
2. Nuvarande statsbidragsbestämmelser ........................ 44
3. 1960 års folkbildningsutredning.............................. 45
4. Remissyttranden ........................................... 49
5. Departementschefen ........................................ 53
VI. Studieförbund ................................................ 66
1. Organisationsformer, arbetsuppgifter och bidragsvillkor........ 66
2. 1960 års folkbildningsutredning .............................. 68
3. Remissyttranden ........................................... 70
4. Departementschefen ....................................... 71
VII. Speciella folkbildningsåtgärder ................................. 78
1. Nuvarande förhållanden .................................... 78
2. 1960 års folkbildningsutredning .............................. 79
3. Remissyttranden ........................................... 80
4. Departementschefen ....................................... 82
VIII. Folkbildningsarbetets förhållande till övrigt bildningsarbete m. m. .. 85
Departementschefen ........................................... 85
Ivar Haeggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963
630038
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1963:190 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående ökat stöd till föreläsningsoch studiecirkelverksamhet m. m. s. 1 i texten