Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m

1963-02-22 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:51, Med förslag till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

1

Nr 51

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, m. m.; given

Stockholms slott den 22 februari 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid

fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar och

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om

nykterhetsvård,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663).

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den 1961 beslutade förstärkningen av den

lokala tillsynen över den allmänna hälsovården skall regleras i hälsovårdsstadgan

genom att i dess 14 § inskrives skyldighet för stad med minst

40 000 invånare och rekommendation för annan kommun med minst

15 000 invånare att anställa särskild medicinsk-hygienisk expertis, som i

stad benämns stadsläkare.

Vidare föreslås i propositionen, som en följd av att tjänsteläkarbegreppet

fått ett delvis nytt innehåll i samband med tjänsteläkarreformen och

i anslutning till regleringen av den allmänna hälsovårdstillsynen, vissa ändringar

i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen

om nykterhetsvård och hälsovårdsstadgan.

Författningsändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1963.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 51

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar

Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar» skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §.

Närmaste befattningen med de åtgärder,

som avse att förekomma

könssjukdomarnas utbredning, handhaves

under hälsovårdsmyndighetens

inseende i stad, som ej tillhör

förste provinsialläkares verksamhetsområde,

av förste stadsläkaren

och å annan ort av förste provinsialläkaren

i länet.

I stad, som ej tillhör förste provinsialläkares

verksamhetsområde,

må, då det prövas erforderligt, av

staden uppdragas åt särskild läkare

att i förste stadsläkarens ställe handhava

ifrågavarande befattning. Sådan

läkare utses av hälsovårdsnämnden,

som jämväl utfärdar instruktion

för honom och övar inseende

över hans tjänsteverksamhet.

Läkare, som---lag sundhetsinspektör.

Med hälsovårdsmyndighet avses Med hälsovårdsmyndighet avses

enligt denna lag i stad, som ej till- enligt denna lag i stad, som ej tillhör

förste provinsialläkares verk- hör landstingskommun, hälsovårds
-

Närmaste befattningen med de åtgärder,

som avse att förekomma

könssjukdomarnas utbredning,handhaves

under hälsovårdsmyndighetens

inseende i stad, som ej tillhör

landstingskommun, av förste stadsläkaren

och å annan ort av länsläkaren.

I stad, som ej tillhör landstingskommun,

må, då det prövas erforderligt,

hälsovårdsmyndigheten uppdraga

åt särskild läkare att i förste

stadsläkarens ställe handhava ifrågavarande

befattning.

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1942: 359 och av 5 §, se SFS 1948: 138.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1!)63

(Nuvarande lydelse)

samhetsområde, hälsovårdsnämnden

och å annan ort Konungens befallningshavande

i länet.

5

Kostnadsfri undersökning och behandling,

varom i 4 § sägs, verkställes,

med nedan angivna undantag,

av provinsialläkare, extra provinsialläkare,

stadsläkare, köpingsläkare

och municipalläkare. Finnas

i stad flera än en stadsläkare, skall

endast den av dem, som hälsovårdsnämnden

därtill utser, utföra dylik

undersökning och behandling.

I stad, som har ett invånarantal

av tjugutusen eller därutöver, verkställes

undersökning och behandling,

som här avses, å nödigt antal

polikliniker; dock har i staden bosatt

provinsialläkare eller extra provinsialläkare

att utföra dylik undersökning

och behandling av personer,

tillhörande hans distrikt.

Kostnaden för sådan poliklinik, med

undantag av vad som enligt 6 § utgår

av statsmedel, bestrides av staden.

Mottagningarna å poliklinik

skola anordnas med hänsyn till allmänhetens

bekvämlighet och på sådant

sätt, att besök å polikliniken

icke röjer beskaffenheten av den

sjukdom, för vilken vård sökes.

Från skyldighet för stad, som nu

sagts, att anordna poliklinik, äger

Konungen på framställning av staden

tills vidare medgiva befrielse.

På begäran av tjänsteläkare, som

ovan sägs, må hälsovårdsmyndigheten,

där så prövas lämpligt, befria

honom från skyldighet att verkställa

undersökning och behandling,

(Föreslagen lydelse)

nämnden och å annan ort länssty■

relsen.

Kostnadsfri undersökning och behandling,

varom i 4 § sägs, verkställes,

med nedan angivna undantag,

av tjänsteläkare. Finnas i stad

flera av staden anställda tjänsteläkare,

skall hälsovårdsnämnden, såvida

ej särskilda omständigheter föranleda

annat, utse en av dem att utföra

dylik undersökning och behandling.

I stad, som har ett invånarantal

av tjugutusen eller därutöver, verkställes

i första stycket avsedd undersökning

och behandling på särskilda

polikliniker, som det åligger

staden att inrätta i erforderligt antal.

Medicinalstyrelsen äger dock

medgiva stad befrielse tills vidare

från denna skyldighet. Har poliklinik

inrättats, är tjänsteläkare icke

skyldig att utföra undersökning och

behandling, som nu sagts, dock har

i staden bosatt provinsialläkare att

utföra dylik undersökning och behandling

av personer, tillhörande

hans distrikt.

På begäran av vederbörande tjänsteläkare

må hälsovårdsmyndigheten

förordna annan läkare att verkställa

undersökning och behandling, som

här avses.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som här avses, samt i hans ställe

förordna annan läkare, som därtill

finnes villig.

Föreligger för------ifrågavarande verksamhet.

Har, enligt------nödiga föreskrifter.

Föreståndare för-----— nyss sagts.

Skall vid------sålunda föreslagna.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1963.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

5

Förslag

till

Lag

angående"^ ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1

skall erhålla ändrad lydelse pa satt ne

(Nuvarande lydelse)

6

Om i kommunal nykterhetsnämnd

icke finnes ledamot, som är läkare,

skall vederbörande tjänsteläkare

närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån han icke hindras av

andra tjänsteåligganden. Han skall

därvid äga rätt att deltaga i överläggningarna

samt att få sin mening

antecknad till protokollet.

I stad med mer än en tjänsteläkare

skall vad sålunda stadgats gälla

förste stadsläkaren.

angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om i kommunal nykterhetsnämnd

icke finnes ledamot, som är läkare,

skall vederbörande tjänsteläkare eller,

i kommun med stadsläkare eller

motsvarande läkare, denne närvara

vid nämndens sammanträden, i den

mån han icke hindras av andra tjänsteåligganden.

Han skall därvid äga

rätt att deltaga i överläggningarna

samt att få sin mening antecknad

till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare

skall vad sålunda stadgats gälla förste

stadsläkaren.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1963.

1 Senaste lydelse av 6 §, se SFS 1956:225

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 51

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas, att 9, 10, 13 och 14 §§ hälsovårdsstadgan den 19

december 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

9

Om läkare och veterinär icke äro

ledamöter i hälsovårdsnämnd, skall

tjänsteläkaren respektive tjänsteveterinären

närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån nämndens

ordförande finner hans närvaro erforderlig

och han icke hindras av

andra tjänsteåligganden. Han skall

därvid äga deltaga i överläggningarna

samt få sin mening antecknad till

protokollet.

I stad med mer än en tjänsteläkare

eller tjänsteveterinär skall vad

sålunda stadgats gälla förste stadsläkaren

respektive förste stadsveterinären.

10

Vid hälsovårdsnämnds sammanträden

äga följande befattningshavare,

även om de icke äro ledamöter

eller suppleanter i nämnden, rätt

att närvara och deltaga i överläggningarna

samt få sin mening antecknad

till protokollet, nämligen

förste provinsialläkaren, dock ej

såvitt avser hälsovårdsnämnd i stad

(Föreslagen lydelse)

§■

Om läkare och veterinär icke äro

ledamöter i hälsovårdsnämnd, skall

tjänsteläkaren eller, i kommun med

stadsläkare eller motsvarande läkare,

denne respektive tjänsteveterinären

närvara vid nämndens sammanträden,

i den mån nämndens ordförande

finner hans närvaro erforderlig

och han icke hindras av andra

tjänsteåligganden. Han skall därvid

äga deltaga i överläggningarna samt

få sin mening antecknad till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare

eller tjänsteveterinär skall vad sålunda

stadgats gälla förste stadsläkaren

respektive förste stadsveterinären.

§•

Vid hälsovårdsnämnds sammanträden

äga följande befattningshavare,

även om de icke äro ledamöter

eller suppleanter i nämnden, rätt

att närvara och deltaga i överläggningarna

samt få sin mening antecknad

till protokollet, nämligen

länsläkaren eller biträdande länsläkaren,

dock ej såvitt avser hälso
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

(Nuvarande lydelse)

med stadsläkare, som är likställd

med förste provinsialläkare,

länsveterinären, dock ej såvitt avser

hälsovårdsnämnd i stad med

stadsveterinär, som är likställd med

länsveterinär, samt

tjänsteläkaren och tjänsteveterinären,

om de icke på grund av vad

i 9 § stadgas äro skyldiga att närvara

vid nämndens sammanträden.

Hälsovårdsnämnd äger —

Hälsovårdsnämnd skall — ---med

Avskrift av berättelsen skall före

mars månads utgång i två exemplar

tillställas förste provinsialläkaren

och länsveterinären, dock att i vad

avser stad med stadsläkare, likställd

med förste provinsialläkare, avskrift

av berättelsen skall före juni månads

utgång tillställas medicinalstyrelsen

och i vad avser stad med

stadsveterinär, likställd med länsveterinär,

jämväl veterinär styrelsen.

På begäran skall avskrift av berättelsen

därjämte tillställas tjänsteläkaren

och tjänsteveterinären.

(Föreslagen lydelse)

vårdsnämnd i stad med stadsläkare,

som är likställd med länsläkare,

länsveterinären, dock ej såvitt avser

hälsovårdsnämnd i stad med

stadsveterinär, som är likställd med

länsveterinär, samt

tjänsteläkaren eller stadsläkaren

eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären,

om de icke på grund av

vad i 9 § stadgas äro skyldiga att

närvara vid nämndens sammanträden.

nämndens överläggningar.

13 §.

veterinärstyrelsen.

Avskrift av berättelsen skall före

mars månads utgång i två exemplar

tillställas länsläkaren och länsveterinären,

dock att i vad avser stad

med stadsläkare, likställd med länsläkare,

och stad med stadsveterinär,

likställd med länsveterinär, avskrift

av berättelsen skall före juni månads

utgång tillställas medicinalstyrelsen

respektive veterinärstyrelsen.

På begäran skall avskrift av berättelsen

därjämte tillställas tjänsteläkaren

eller stadsläkaren eller motsvarande

läkare och tjänsteveterinären.

För att biträda hälsovårdsnämnden

i tillsynen över allmänna hälsovården

samt i övrigt tillhandagå

nämnden skall stad med minst 40 000

invånare hava eu eller flera stadsläkare.

Om så erfordras, bör även i annan

kommun med minst 15 000 invånare

finnas stadsläkare eller motsvarande

läkare. Sådan läkare, anta
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

(Nuvarande lydelse)

Till hälsovårdsnämnds biträde

skola finnas en eller flera hälsovårdsinspektörer,

dock att de på inspektör

ankommande uppgifterna

må fullgöras av ledamot i nämnden,

om så kan ske utan att uppgifterna

eftersättas. Hälsovårdsinspektör

må anställas gemensamt för

två eller flera kommuner. Med

tjänst som hälsovårdsinspektör må

förenas annan tjänst.

Till heltidsanställd

(Föreslagen lydelse)

ges av hälsovårdsnämnden, om ej

fullmäktige förbehållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde

skola därjämte i varje kommun finnas

en eller flera hälsovårdsinspektörer,

dock att de på inspektör ankommande

uppgifterna må fullgöras

av ledamot i nämnden, om så

kan ske utan att uppgifterna eftersättas.

Hälsovårdsinspektör må anställas

gemensamt för två eller flera

kommuner. Med tjänst som hälsovårdsinspektör

må förenas annan

tjänst.

— ankommande uppgifter.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 1963.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

9

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25

januari 1963.

N ärv a rande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist,

Aspling.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och socialdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,

fråga om vissa författningsändringar i anslutning till tjänstelälcarreformen

m. m. samt anför.

Genom riksdagens bifall till propositionen 1961: 181 lades grunden till

vissa för hälso- och sjukvården i vårt land utomordentligt betydelsefulla

reformer. I propositionen föreslogs sålunda, att huvudmannaskapet för

tjänsteläkarväsendet skulle från och med den 1 juli 1963 överföras från

staten till landstingen. Vidare uppdrogs i propositionen riktlinjer för en

förstärkning av den allmänna hälsovårdstillsynen. I fråga om den lokala

tillsynen föreslogs vissa bestämmelser och rekommendationer för att tillgodose

behovet av medieinskt-hygienisk expertis i städer och andra kommuner

med mer än 15 000 invånare. På länsplanet föreslogs, att fr. o. m.

den 1 juli 1962 skulle ske en successiv utbyggnad av en länsläkarinstitution,

avsedd att ersätta förste provinsialläkarinstitutionen. Länsläkaren, som

numera trätt i stället för förste provinsialläkaren, förutsattes i flertalet län

få en biträdande länsläkare och eu hälsovårdskonsulent till sin hjälp.

I propositionen 1962: 122 upptogs förslag till huvudparten av den författningsmässiga

reglering, som erfordras för att genomföra reformen beträffande

tjänsteläkarväsendet. Förslaget innehar, att erforderliga lagbestämmelser

skulle inarbetas i sjukhuslagen och att denna därefter skulle

benämnas sjukvårdslagen. Genom propositionen introducerades ett nytt

tjänsteläkarbegrepp, som föranleder vissa ändringar i lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nykterhetsvård och

hälsovårdsstadgan. Det anmärktes i propositionen, att förslag till dessa

ändringar avsågs skola anmälas i senare sammanhang. Sedan riksdagen

godkänt propositionen, utfärdades sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (SFS

nr 242). Lagen träder i kraft den 1 juli 1963.

Beslutet om förstärkning av den allmänna hälsovårdstillsynen har för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

anlett utfärdandet den 6 juni 1962 av instruktion för länsläkarväsendet

(SFS nr 421). Vidare bär inom inrikesdepartementets rättsavdelning upprättats

en den 25 juni 1962 dagtecknad promemoria med förslag till författningsreglering

för stadsläkartjänster. Den föreslagna regleringen innebär

bl. a., att i 14 § hälsovårdsstadgan intages bestämmelser rörande den

beslutade förstärkningen av den lokala hälsovårdstillsynen.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet med överlämnande av yttrande

från stadsfullmäktige i Stockholm, flertalet länsstyrelser, som bifogat yttranden

från länsläkarna samt ett antal stads- och kommunalfullmäktige,

samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, som

bifogat yttranden från de till kommittén anslutna hälsovårdsnämnderna,

svenska stadsförbundet, svenska landstingsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och Sveriges läkarförbund.

Jag anhåller nu att få till behandling uppta de förut berörda ändringarna

i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, lagen om nvkterhetsvård

och hälsovårdsstadgan.

Nuvarande förhållanden

Ehuru beteckningen tjänsteläkare förekommer i en mångfald författningar,

finns f. n. ingen allmängiltig och entydig definition på detta begrepp.

I allmänhet torde med tjänsteläkare avses provinsialläkare, biträdande

provinsialläkare och extra provinsialläkare samt stadsläkare, stadsdistriktsläkare,

köpingsläkare och municipalläkare. Stundom är det tveksamt

om med tjänsteläkare i stad även menas stadsdistriktsläkare; i vissa

fall är det, ehuru ej utsagt, uppenbart att endast stadsläkare åsyftas. I

några författningar ges en speciell definition på begreppet tjänsteläkare. Så

stadgas i en del avlöningsförfattningar, att med tjänsteläkare förstås läkare,

anställd av staten eller kommunen i öppen sjukvård; i andra sådana

författningar räknas även skolläkare, militärläkare och läkare på poliklinik

vid allmänt sjukhus till tjänsteläkare.

Tjänsteläkarnas uppgifter och ställning regleras i första hand av allmänna

läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr H2).

Tjänsteläkarnas till omfattningen helt dominerande uppgifter utgörs av

vad man skulle kunna kalla läkarvårdsuppgifter, dvs. uppgifter som hänför

sig till den öppna sjukvården utanför sjukhus och till den förebyggande

vården. Sistnämnda vård avser åtgärder av hälsobevarande karaktär, vilka

är direkt inriktade på individerna, t. ex. hälsokontroll, hälsorådgivning och

tidigdiagnostik. Hit hör även skyddsympningar mot bl. a. smittkoppor,

difteri och polio, som enligt särskilda bestämmelser skall ske under medverkan

av tjänsteläkare.

En speciell ställning bland läkarvårdsuppgifterna intar den vård, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

tjänsteläkare är skyldig att meddela enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460)

angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Han är sålunda jämlikt

5 § skyldig att verkställa kostnadsfri undersökning av den som befarar

sig vara angripen av könssjukdom och kostnadsfri behandling av den som

befinnes behäftad med dylik sjukdom. I stad med flera stadsläkare utser

hälsovårdsnämnden en av dem att utföra sådana undersökningar och behandlingar.

De städer, som har ett invånarantal av 20 000 eller därutöver,

är dock, om inte Kungl. Maj:t medgivit befrielse, skyldiga att inrätta särskilda

polikliniker för ombesörjande av könssjukvård. Där könspoliklinik

inrättats, är tjänsteläkaren befriad från berörda vårdskyldighet. Genom

särskilt beslut kan även eljest annan läkare förordnas att i stället för

tjänsteläkaren fullgöra uppgiften.

Utöver läkarvårdsuppgifterna har tjänsteläkarna uppgifter, som hänför

sig till den allmänna hälsovården. Denna omfattar åtgärder beträffande omgivningshygienen,

som avser att skapa yttre betingelser för ett gott hälsotillstånd.

Hit räknas bl. a. teknisk hygien (t. ex. i fråga om vattenförsörjning,

avlopp och renhållning), bostads-, skol- och industrihygien, livsmedelshygien

samt skyddsåtgärder i övrigt mot smitta eller annan hälsofara,

vilka inte är av individuellt förebyggande natur.

Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åvilar ansvaret

för den allmänna hälsovården i första hand de primärkommunala hälsovårdsnämnderna.

I sådan nämnd bör enligt 7 § om möjligt läkare vara ledamot.

Om ingen ledamot är läkare, skall tjänsteläkaren jämlikt 9 § närvara

vid nämndens sammanträden, i den mån nämndens ordförande finner hans

närvaro erforderlig och han inte hindras av andra tjänsteåligganden. Han

har därvid rätt att delta i överläggningarna och få sin mening antecknad

till protokollet. I stad med mer än en tjänsteläkare skall vad nu sagts gälla

förste stadsläkaren. I de fall då skyldighet inte föreligger för tjänsteläkaren

att närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden har han enligt 10 §

likväl rätt att delta.

Uppgifter av omgivningshygienisk natur har ålagts tjänsteläkarna även

i andra författningar såsom epidemilagen, karantänskungörelsen och livsmedelsstadgan.

Vidare har tjänsteläkare enligt 6 § lagen den 21 juli 1954

(nr 579) om nykterhetsvård skyldighet att, i den mån han inte hindras av

andra tjänsteåligganden, närvara vid sammanträde med nykterhetsnämnd,

i vilken läkare inte är ledamot.

Provinsialläkare är i regel ensam tjänsteläkare i sitt distrikt och måste

då ombesörja alla förekommande läkarvårds- och omgivningshygieniska

uppgifter. I ett fåtal distrikt finns dock även biträdande provinsialläkare.

Förutom dessa statsanställda provinsialläkare finns ett mindre antal extra

provinsialläkare, som är anställda av landstingskommun och som inom

särskilt anvisade tjänstgöringsområden har att ombesörja provinsialläkare

tillkommande göromål.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

Såsom framgått av vad förut anförts är l jänsteläkarorganisationen i städerna

växlande. I stad med endast en stadsläkare har denne givetvis liksom

provinsialläkaren att fullgöra alla på tjänsteläkaren ankommande uppgifter.

Dessutom har han normalt vissa uppgifter, som inte grundar sig på

författning utan pålagts honom av staden. I städer med flera tjänsteläkare

fördelas uppgifterna ofta så, att var och en handlägger viss grupp av uppgifter

för hela staden. Där stadsdistriktsläkare finns är den organisationen

typisk, att på stadsdistriktsläkarna ankommer att fullgöra i huvudsak

endast läkarvårdsuppgifter medan stadsläkaren eller stadsläkarna handhar

övriga uppgifter.

En översikt, avseende årsskiftet 1962/63, visar följande rörande befintliga

tjänster såsom stadsläicare och stadsdistriktsläkare. I de städer, som inte

tillhör landstingskommun, finns såväl stadsläkare som stadsdistriktsläkare.

Antalet stadsläkare växlar i dessa städer från minst 1 till högst 4 och

antalet stadsdistriktsläkare från 6 till 36. Vad gäller landstingsstäderna

finns en stadsläkare i 4o städer, varav 36 med mindre än 15 000 invånare,

tva stadsläkare i 35 städer, varav 10 med mindre än 15 000 invånare, tre

stadsläkare i 3 städer samt en sta.dsläkare jämte 2—6 stadsdistriktsläkare

i 17 städer.

I fråga om tillsättning av stadsläkare och stadsdistriktsläkare gäller för

närvarande enligt allmänna läkarinstruktionen, att tjänsten tillsätts av

stadsfullmäktige, varefter magistraten utfärdar fullmakt för den valde.

Har förvaltningen av den allmänna sjukvården i staden uppdragits åt hälsovårdsnämnden,

äger dock fullmäktige överlåta åt nämnden att antaga

stadsdistriktsläkare. Särskilda bestämmelser gäller för tillsättning av förste

stadsläkaren i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg.

I de tre förstnämnda städerna tillsätts tjänsten av en valnämnd bestående

av överståthållaren respektive landshövdingen, sex av stadsfullmäktige för

varje gång bland sig utsedda ledamöter samt hälsovårdsnämndens ledamöter.

För den antagne utfärdas fullmakt i Stockholm av överståthållarämbetet

samt i Göteborg och Malmö av magistraten. Förste stadsläkarna i

Norrköping och Hälsingborg tillsätts av Kungl. Maj :t genom fullmakt, sedan

stadsfullmäktige avgivit förord för någon behörig sökande.

Den 1 juli 1962 ersattes förste provinsialläkarinstitutionen med en länsläkarorganisation,

som regleras av instruktionen den 6 juni 1962 (nr 421)

för lånsläkarväsendet. Enligt instruktionen skall i varje län finnas en länsläkarorganisation,

bestående av en länsläkare jämte biträdande länsläkare,

länshälsovårdskonsulent och annan personal enligt meddelade föreskrifter.

Länsläkarorganisationens huvudsakligaste uppgift är att såsom rådgivande

och inspekterande organ medverka i arbetet för den allmänna

hälsovårdens främjande. Enligt 10 § hälsovårdsstadgan jämfört med 27 § 3.

instruktionen för länsläkarväsendet äger länsläkaren närvara vid hälsovåidsnämnds

sammanträde. Beträffande den allmänna sjukvården skall

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

13

länsläkarorganisationen i första hand ägna uppmärksamhet åt bekämpandet

av sjukdomar, på vilka epidemilagen äger tillämpning. Länsläkaren har

enligt 2 § lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar jämfört

med sistnämnda författningsrum i instruktionen för länsläkarväsendet

närmaste befattningen med bekämpningen av dessa sjukdomar.

Stad, som inte tillhör landstingskommun, ingår inte i länsläkarorganisationens

verksamhetsområde. Förste stadsläkaren i sådan stad skall enligt

allmänna läkarinstruktionen fullgöra på länsläkarorganisationen ankommande

tjänsteåligganden.

Tj änsteläkarrefor men

I propositionen 1961: 1S1 angavs beträffande huvudmannaskapsreformens

avgränsning, att landstingens åtagande i samband med övertagandet

av tjänsteläkarväsendet endast avser ombesörjande av öppen sjukvård. Till

följd härav kommer stadsläkare och andra kommunalläkare, som är anställda

för att bestrida hälsovårdsuppgifter, att stå utanför reformen. Det

skall vidare ankomma på landstingen att ombesörja öppen sjukvård endast

i den mån annan inte drar försorg om den. I detta sammanhang har i propositionen

godtagits en förhandlingsöverenskommelse, innebärande att vid

upprättandet av plan för provinsialläkarväsendet inom landstingskommun

hänsyn skall tagas till samtliga befintliga resurser för öppen vård i landstingskommunen,

varvid städer med mindre än 15 000 invånare skall omfattas

av distriktsindelningen. Ehuru landstingen i princip skall ha att svara

för den öppna vården även i städer med 15 000 invånare och däröver, kommer

skyldigheten i dessa städer att aktualiseras först i den mån behovet

av sådan läkarvård befinnes otillfredsställande tillgodosett.

Beträffande tjänsteläkarnas arbetsuppgifter efter landstingsövertagandet

utgår man i propositionen från att tjänsteläkarna skall ägna den väsentliga

delen av sin tid åt den öppna sjukvården och den förebyggande vården.

Deras åligganden med avseende på omgivningshygienen anses böra begränsas

till i huvudsak en allmän observationstjänst och skyldighet att till länsläkaren

eller motsvarande regionala myndighet rapportera iakttagna missförhållanden,

som inte avhjälps i annan ordning. I övrigt anses det inte

vara möjligt att fritaga de landstingskommunala tjänsteläkarna från de

uppgifter av speciell tjänsteläkarkaraktär, som ankommer på den nuvarande

organisationen. Som exempel på sådana uppgifter nämns bl. a. att öva

tillsyn över barnmorskor och sjuksköterskor i öppen vård, att deltaga i

hälsovårdsnämnds och nykterhetsnämnds sammanträden, att medverka

vid epidemibekämpningen, att på uppdrag av myndigheter verkställa rättsmedicinska

undersökningar och andra förrättningar samt att mottaga anmälningar

och till myndigheter avgiva rapporter, utlåtanden och intyg av

olika slag in. m.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

Enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242), som träder i kraft den

1 juli 1963, skall varje landstingskommun och stad, som ej tillhör landstingskommun,

för öppen läkarvård utanför sjukhus vara indelad i läkardistrikt.

Stad, som tillhör landstingskommun och själv ombesörjer den

öppna läkarvården utanför sjukhus, skall därvid utgöra särskilt läkardistrikt

eller vara indelad i flera distrikt. I varje läkardistrikt skall finnas

minst en tjänsteläkare. Tjänsteläkarna benämns i sjukvårdslagen provinsialläkare,

biträdande provinsialläkare eller extra provinsialläkare, när de

är landstingsanställda, och stadsdistriktsläkare, när de är stadsanställda.

Provinsialläkare utnämns av Kungl. Maj :t medan biträdande och extra

provinsialläkare förordnas av landstingets sjukvårdsstyrelse. Stadsdistriktsläkare

antages i landstingsfri stad av sjukvårdsstyrelsen och eljest av

hälsovårdsnämnden i staden, om inte stadsfullmäktige förbehållit sig att

besluta om tillsättningen. I övergångsbestämmelse till sjukvårdslagen stadgas

att såsom stadsdistriktsläkare enligt lagen skall anses såväl före den

1 juli 1963 tillsatt stadsdistriktsläkare som före samma dag tillsatt stadsläkare,

vilken har till tjänsteåliggande att meddela enskild sjukvård.

Departementspromemorian

I promemorian erinras till en början om vissa uttalanden i propositionen

1961: 181 beträffande förstärkningen av hälsovårdstillsynen på det lokala

planet. Sålunda framhölls i propositionen, att den föreslagna begränsningen

i tjänsteläkarnas åligganden på den allmänna hälsovårdens område

förutsatte, att behövlig omgivningshygienisk tillsyn, som kräver medverkan

av medicinsk expertis med speciella kvalifikationer, kommer till stånd i

annan ordning. I städer där problemen på den allmänna hälsovårdens område

är av sådan art och omfattning att behov av särskild stadshygieniker

föreligger, syntes sådan läkarbefattning liksom tidigare böra inrättas av

staden. Städer med minst 40 000 invånare ansågs böra vara skyldiga att

anställa stadshygieniker med särskild utbildning i bl. a. omgivningshygien

och socialmedicin. Vidare uttalades i propositionen att man beträffande

städer med invånarantal mellan 15 000 och 40 000 torde kunna förutsätta,

att behov av heltidsanställd läkare enbart för omgivningshygieniska uppgifter

och annan hälsovård kan föreligga i vissa av de största städerna men

att i de mindre en läkare endast i begränsad omfattning skulle behöva utnyttjas

härför. Med hänsyn härtill och då under lång tid antalet läkare

med erforderlig hygienutbildning kan väntas vara starkt begränsat, ansågs

städer av nämnda storleksordning inte böra åläggas att anställa stadshygieniker.

Däremot borde dessa städer liksom andra kommuner med mer

än 15 000 invånare rekommenderas att i mån av behov inrätta dylika läkartjänster,

eventuellt av deltidskaraktär.

Den i propositionen sålunda angivna skyldigheten och rekommendatio
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

nen att anställa hygieniker föreslås i departementspromemorian skola regleras

i 14 § hälsovårdsstadgan, som innehåller föreskrifter om skyldighet

för kommun att till hälsovårdsnämnds biträde anställa hälsovårdsinspektör.

I det sammanhanget förordas, att stadshygienikerna benämns stadsläkare,

en benämning som har hävd beträffande läkare med bl. a. här avsedda

uppgifter.

I promemorian föreslås vidare, att stadsläkare efter stadens eget bestämmande

skall tillsättas antingen av hälsovårdsnämnden eller stadsfullmäktige,

dvs. enligt samma ordning som stadgats i sjukvårdslagen för tillsättning

av stad sdistriktsläkare i stad tillhörande landstingskommun. Även

för förste stadsläkare i landstingsfri stad förordas nämnda tillsättningsordning.

Hygienikertjänsterna i landskommuner anses enligt promemorian

tills vidare kunna lämnas oreglerade, frånsett att ordningen för tillsättningen

bör regleras på motsvarande sätt som nyss angivits beträffande

stadsläkarna.

Vid promemorian fogat förslag till ändring i hälsovårdsstadgan innebär

sålunda, att i 14 § första stycket stadgas, att för att under hälsovårdsnämnden

öva tillsyn över den allmänna hälsovården samt i övrigt tillhandagå

nämnden skall i stad med minst 40 000 invånare finnas en eller flera stadsläkare,

att om så erfordras bör även i annan kommun med minst 15 000

invånare finnas stadsläkare eller motsvarande läkare samt att sådan läkare

antages av hälsovårdsnämnden, om ej fullmäktige förbehållit sig detta.

Utöver vad förut angivits upptar promemorian vissa överväganden och

förslag rörande förfarandet vid tillsättning av stadsläkare, behörighetsregler

för tjänst som förste stadsläkare i stad med minst 40 000 invånare samt

stadsläkares åligganden. Då regleringen i dessa hänseenden avses skola ske

i administrativ ordning, saknas anledning att närmare redogöra för promemorians

innehåll i denna del. Nämnas bör endast, att stadsläkare i stad,

som tillhör landstingskommun, föreslås skola intaga ställningen av närmaste

förman för stadsdistriktsläkarna i staden samt i denna egenskap

leda och samordna dessas arbete.

Remissyttrandena

Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran

de förslag i departementspromemorian, som bär närmast är av intresse,

nämligen regleringen av skyldigheten och rekommendationen att anställa

hygieniker i kommunerna, av benämningen på dessa befattningshavare

samt av ordningen för tillsättningen av dem.

Oaktat den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att anställa

st ad s 1 ä k a r e grundar sig på riksdagens beslut, har i förevarande ärende

vissa synpunkter anförts på bestämmelsens materiella innehåll.

Sålunda ställer sig länssti/rrlsen i Stockholms län tveksam till om invå
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

narantalet 40 000 kan anses vara det lämpligaste minimimåttet för eu omgivningshygienikers

belolkningsunderlag. Länsstyrelsen hänvisar därvid

till ett yttrande från stadsfullmäktige i Södertälje och förklarar att vad

som anförts däri på denna punkt är värt att närmare begrundas och övervägas,

inte minst med tanke på nu rådande brist på läkare med erforderlig

kompetens för ifrågavarande uppgifter. Stadsfullmäktige uttalar sig fölen

organisatorisk lösning av hälsovårdstillsynen, enligt vilken varje län

skulle indelas i distrikt om 100 000 invånare och för varje sådant distrikt

skulle anställas en läkare med enbart hygienikerverksamhet. Först med ett

på detta sätt breddat befolkningsunderlag skulle en omgivningshygieniker

enligt stadsfullmäktige få full sysselsättning.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, om en omgivningshygieniker

annat än i de största städerna kan få full sysselsättning. Utan

att uttala någon bestämd mening därom antyder länsstyrelsen, att skyldigheten

att anställa stadsläkare möjligen inte bör inträda förrän invånarantalet

i stad uppgår till 50 000. I samma riktning uttalar sig kommunalfullmäktige

i Täby köping.

Med hänsyn till den nya kominunindelningsreformen anser stadsfullmäktige

i Kristianstad, att skyldigheten att anställa hygieniker inte bör

anknyta till folkmängden i staden som helhet utan till folkmängden i viss

tättbebyggd ort. En framtida ändring i kommunindelningen kan nämligen

medföra att ett flertal städer får iner än 40 000 invånare utan att motsvaras

av en ökning i behovet av nämnda medicinska expertis. Alternativt förordar

stadsfullmäktige att skyldigheten anknytes till högre invånarantal än

40 000.

Kommunalfullmäktige i Järfälla kommun förordar den jämkningen, att

kommunerna beredes möjlighet att förena stadsläkartjänsten med annan

tjänst eller att utse stadsläkare gemensamt för två eller flera kommuner.

Om det sålunda är en del remissinstanser som uttalar sig för en begränsning

av skyldigheten att anställa hygieniker, finns det också sådana som

pläderar för en utsträckning av denna skyldighet.

Hit hör länsläkaren i Västerbottens län, som anser att alla kommuner

med mer än 15 000 invånare bör vara skyldiga att anställa hygieniker.

Länsläkaren i Stockholms län och kommunalfullmäktige i Sollentuna

köping menar, att skyldigheten visserligen bör anknyta till invånarantalet

40 000 men att den då bör avse även annan kommun än stad. Länsstyrelsen

i Stockholms län säger sig också rent principiellt dela denna mening.

Med hänsyn till de praktiska svårigheter som kan föreligga att till den 1

juli 1963 genomföra den beslutade förstärkningen föreslår hälsovårdsnämnden

i Västerås att möjlighet införes att meddela dispens från ifrågavarande

skyldighet.

Också när det gäller rekommendationen att i kommuner med

mer än 15 000 invånare anställa hygieniker förekommer delade

meningar i remissvaren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

Några remissinstanser hävdar sålunda, att det särskilt med hänsyn till

den ringa läkarlillgången kan vara bättre att satsa på den förstärkta länsläkarorganisationen

för att ombesörja övervakningen av omgivningshygienen

i större landskommuner och mindre städer. Hit hör lånsläkarna i Uppsala

och Hallands län samt länsstyrelsen och länsläkaren i Kopparbergs län.

Kommunalfullmäktige i Täby köping anser rekommendationen med

föreliggande läkarbrist orealistisk. Det är inte tillrådligt att nu anställa

läkare för andra uppgifter än sjukvård. I varje fall bör rekommendationen

enligt fullmäktiges mening inte avse kommuner med lägre invånarantal

än 25 000.

Ännu flera är emellertid de remissinstanser, som finner rekommendationen

för litet bindande.

Längst går därvid länsstyrelsen i Östergötlands län, som ifrågasätter

lämpligheten att ange något minimiantal invånare i kommun, där hygieniker

bör finnas. Länsstyrelsen antar att även i mindre kommuner än med

15 000 invånare kan finnas behov av och förutsättningar för inrättande av

åtminstone deltidstjänst som hygieniker.

Hälsovårdsnämnden i Borås anser, att man bort kraftigare än vad som

skett i förslaget ha föreskrivit, att hälsovårdsnämnd i kommun med mer än

15 000 invånare bör ha tillgång till läkare med särskild insikt i omgivningshygieniska

frågor och beträffande annan allmän hälsovård.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län och stadsfullmäktige i Alingsås finner

rekommendationen så vagt utformad, att risk föreligger att den omgivningshygieniska

tillsynen blir eftersatt i de kommuner, som är i fråga.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik och hälsovårdsnämnden i Själevad framhåller,

alt behovet av hygieniker i de kommuner rekommendationen avser

bör prövas i samråd med länsläkaren.

Mot förslaget att skyldigheten och rekommendationen att anställa hygieniker

skall regleras i 14 § hälsovårdsstadgan har ingen

annan invändning gjorts än att länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasatt

lämpligheten av att rekommendationen regleras på detta sätt.

Förslaget i promemorian att omgivningshygienikerna i städerna skall

erhålla benämningen stadsläkare har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran i samtliga remissyttranden.

Vad slutligen angår ordningen för tillsättning av stadsläkare

ansluter sig huvudparten av remissinstanserna även i denna del

till promemorian. I en del yttranden uttalas särskild tillfredsställelse med

att förfarandet föreslås förenklat. Så framhåller exempelvis stadsfullmäktige

i Stockholm i sitt i huvudsak tillstyrkande yttrande, att alldeles särskilt

det nya tillsättningsförfarandet för stadsläkare i de landstingsfria

städerna skulle infria ett mångårigt önskemål.

Ett flertal yttranden innehåller dock vissa kritiska synpunkter beträffande

tillsättningsordningen.

I fråga om stadsläkare i allmänhet anser sålunda länsstyrelsen i Stock
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

liolms län, länsläkarna i Uppsala och Västerbottens län samt stadsfullmäktige

i Linköping och Umeå att stadsfullmäktige bör tillsätta tjänsterna

och att alltså någon delegation till hälsovårdsnämnden inte bör komma i

fråga. Däremot hävdar stadsfullmäktige i Växjö, att stadsläkaren alltid bör

tillsättas av hälsovårdsnämnden.

Vidare uttalar några remissinstanser den uppfattningen, att stadsläkarna

bör tillsättas med fullmakt, som utfärdas av medicinalstyrelsen eller länsstyrelsen.

Sådana uttalanden görs av länsstyrelsen i Stockholms län, länsläkaren

i Hallands län, stadsfullmäktige i Södertälje samt hälsovårdsnämnderna

i Malmö och Hälsingborg.

I en del yttranden berörs särskilt tillsättningen av förste stadsläkarna i

de landstingsfria städerna. Dessa bör såsom likställda med länsläkarna tillsättas

av Kungl. Maj:t med fullmakt, anför sålunda länsstyrelsen i Östergötlands

lån, länsläkaren i Uppsala län samt stadsfullmäktige och hälsovårdsnämnden

i Norrköping.

Departementschefen

Den 1 juli 1963 övergår huvudmannaskapet för tjänsteläkarväsendet från

staten till landstingen. Reformen förutsätter en omfattande författningsreglering.

I denna ingår i första hand den förra året utfärdade sjukvårdslagen.

Andra viktiga komponenter däri är en ny sjukvårdsstadga och en

ny allmän läkarinstruktion, vilka avses skola utfärdas i administrativ

ordning. Vid sjukvårdslagens tillkomst infördes ett nytt tjänsteläkarbegrepp,

som föranleder vissa författningsändringar.

Medan alltså landstingen övertar ansvaret för den öppna sjukvården,

skall staten och primärkommunerna liksom hittills i huvudsak svara för

den allmänna hälsovården, främst tillsynen över omgivningshygienen. I anslutning

till tjänsteläkarreformen skall enligt riksdagens beslut den omgivningshygienska

tillsynen förstärkas. På den statliga sidan har redan den

1 juli 1962 en länsläkarorganisation trätt i stället för förste provinsialläkarinstitutionen.

Avsikten är att länsläkarorganisationen successivt skall byggas

ut. Förstärkningen av den lokala tillsynen skall enligt riksdagsbeslutet

ske genom att kommunerna i ökad utsträckning anställer medicinskt-hygienisk

expertis. I en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria, som

remissbehandlats i vanlig ordning, har förslag framlagts till författningsreglering

av kommunernas åligganden i berörda hänseende.

De frågor som upptagits till behandling i förevarande sammanhang avser

dels sistnämnda reglering och dels de av det nya tjänsteläkarbegreppet

betingade författningsändringar, som kräver riksdagens medverkan.

Riksdagsbeslutet om förstärkning av den omgivningshygieniska

tillsynen på lokalplanet innebär, att städer med mer än

40 000 invånare skall vara skyldiga att anställa omgivningshygieniker samt

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1963

att övriga städer och andra kommuner med minst 15 000 invånare rekommenderas

att anställa dylik expertis.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian med förslag

till författningsreglering i anslutning till riksdagsbeslutet har lämpligheten

av denna skyldighet och rekommendation ifrågasatts av en del remissinstanser.

Bland dem finns förespråkare för såväl en utvidgning som en

begränsning av kommunernas insatser för omgivningshygienen. Vad som

sålunda anförts är emellertid enligt min mening inte av beskaffenhet att

böra föranleda någon omprövning av riksdagsbeslutet.

I departementspromemorian har föreslagits, att förstärkningen av den

omgivningshygieniska tillsynen på lokalplanet skall regleras genom att bestämmelser

härom införs i 14 § hälsovårdsstadgan. Mot denna författningstekniska

lösning har inte riktats någon annan invändning än att en remissinstans

uttalat tveksamhet om lämpligheten av att på detta sätt reglera

rekommendationen. Jag kan för min del helt biträda förslaget.

Likaså tillstyrker jag, att omgivningshygienikerna i städerna benämns

stadsläkare, vilket förslag inte mött någon kritik.

Med anledning av att i ett remissyttrande förordats att kommunerna

får möjlighet att förena stadsläkartjänsten med annan tjänst eller att utse

stadsläkare gemensamt för två eller flera kommuner vill jag framhålla,

att en sådan ordning inte torde vara förenlig med riksdagsbeslutet såvitt

avser städer med mer än 40 000 invånare. Av vad som anförts i den av

riksdagen godtagna propositionen 1961: 181 framgår nämligen, att stadshygienikertjänsten

i sådan stad skall vara heltidstjänst. För övriga kommuner

föreligger intet hinder mot ett arrangemang sådant som det förordade,

men det synes i regel inte lämpligt att hygienikertjänst inrättas i

andra fall än då innehavaren förutsättes skola ägna en väsentlig del av sin

arbetstid åt denna tjänst.

Vad beträffar ordningen för tillsättning av stadsläkare och hygieniker

i annan kommun än stad syns det mig naturligt att, som föreslagits i promemorian,

motsvarande regler skall gälla som för tillsättning av stadsdistriktsläkare.

Jag kan sålunda inte ansluta mig till de kritiska synpunkter

i detta avseende, som framförts i en del remissyttranden.

Den av mig förordade ändringen i 14 § hälsovårdsstadgan bör träda i

kraft samtidigt med tjänsteläkarreformen, alltså den 1 juli 1963. Kungl.

Maj :t bör, utan att särskild bestämmelse härom införes, kunna övergångsvis

dispensera från skyldigheten för vissa städer att hålla stadsläkare, om

så i något fall anses nödvändigt. Har städerna i fråga vidtagit de åtgärder

som erfordras och varit möjliga för att anställa stadsläkare, torde emellertid

den omständigheten att någon stad på grund av praktiska svårigheter

inte lyckats erhålla stadsläkare inte kunna leda till att staden anses ha underlåtit

att fullgöra sina åligganden.

När jag härefter övergår till de författningsändringar som

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

sammanhänger med att tj änsteläkarbegreppet fått nytt

innehåll, vill jag först erinra om att detta begrepp förekommer i ett stort

antal författningar. Det används därvid för läkare i det allmännas tjänst,

som är skyldiga att fullgöra vissa samhälleliga uppgifter eller till vilka

statens eller kommuns befattningshavare hänvisas för läkarvård. Endast

i ett fåtal av dessa författningar anges vilka läkare som avses med beteckningen

tjänsteläkare och någon allmängiltig definition för denna beteckning

finns inte. I en del författningar framgår det inte heller av sammanhanget

om föreskrivna skyldigheter åvilar både stadsläkare och stadsdistriktsläkare

eller enbart stadsläkare. Det är uppenbarligen angeläget, att

en fast terminologi skapas i förevarande avseende.

I den av riksdagen godtagna propositionen 1962: 122 med förslag till

sjukvårdslag fastslogs, att med tjänsteläkare i fortsättningen skall förstås

provinsialläkare, biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare

samt stadsdistriktsläkare. Att märka är, att stadsläkare alltså inte längre

räknas till tjänsteläkare. Definitionen har inte tagits upp i sjukvårdslagen,

där den inte heller hör hemma, utan avses skola införas i den nya läkarinstruktionen.

Meningen är också att däri skall ges regler — för de fall

då sådana behövs — om vem av flera tjänsteläkare i samma distrikt som

ett åliggande avser.

De flesta av de uppgifter som i de olika författningarna åläggs tjänsteläkare

är av den beskaffenheten att de bör fullgöras av läkare som ombesörjer

sjukvård. I en del fall bör emellertid även stadsläkare — med den

nya innebörd benämningen får enligt det av mig tillstyrkta förslaget -—

omfattas av skyldighet som åvilar tjänsteläkare och i andra fall kan det

vara så att i stad med stadsläkare tjänsteläkaruppgift bör ankomma endast

på honom. När sålunda stadsläkare jämte eller i stället för tjänsteläkare

skall fullgöra någon uppgift får detta särskilt anges i författningen i fråga.

I 6 § lagen om nykterhetsvård och 9 § hälsovårdsstadgan ges bestämmelser

om tjänsteläkares skyldighet att närvara vid nykterhetsnämnds

respektive hälsovårdsnämnds sammanträden. Denna skyldighet har i stad

med stadsläkare hittills åvilat denne. Så bör vara fallet även med den

föreslagna nya innebörden av beteckningen stadsläkare. Jag förordar därför

att nämnda författningsrum jämkas i enlighet härmed. I hälsovårdsstadgan

bör nu berörda ändring i terminologin samt ersättandet av förste

provinsialläkarinstitutionen med länsläkarorganisationen föranleda ändring

även i 10 och 13 §§.

Lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar upptar i 5 §

första stycket skyldighet för provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare,

köpingsläkare och municipalläkare att meddela kostnadsfri undersökning

och behandling av den som befaras eller konstaterats vara angripen

av könssjukdom. Som huvudregel bör i fortsättningen gälla att skyldigheten

skall åvila tjänsteläkarna, dvs. i städerna stadsdistriktsläkarna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

I stad med flera stadsdistriktsläkare är det i allmänhet lämpligast att

könssjukvården koncentreras till en av dem men särskilda omständigheter

kan föranleda att vårdskyldigheten bör gälla var och en av dem. Jag

förordar att lagrummet ändras i enlighet med det sagda.

I andra stycket av sistnämnda paragraf stadgas undantag från tjänsteläkares

vårdskyldighet på det sättet att i stad med mer än 20 000 invånare

vården i stället skall lämnas på särskilda polikliniker, som det åligger staden

att inrätta. Undantaget gäller dock inte i staden bosatt provinsialläkare

eller extra provinsialläkare såvitt avser personer från hans distrikt.

Kungl. Maj :t kan enligt lagrummet befria stad från skyldigheten att anordna

könspoliklinik, i vilket fall skyldigheten att meddela vård givetvis

kvarblir hos tjänsteläkaren. Detta lagrum bör sakligt ändras i två hänseenden;

dels bör omnämnandet av extra provinsialläkare utgå, eftersom han

enligt den nya ordningen kommer att vara underställd provinsialläkare, och

dels bör rätten att meddela stad befrielse från skyldigheten att anordna poliklinik

överföras till medicinalstyrelsen. I sistnämnda hänseende är förhållandet

det att möjligheten att fullgöra skyldigheten främst är beroende

av om läkare kan engageras till polikliniken. Dispensprövningen blir därför

av sådan beskaffenhet att den lämpligast handhas av medicinalstyrelsen.

I samband med de nu berörda ändringarna bör lagrummet även överarbetas

redaktionellt i förenklande och förtydligande syfte. Det torde därvid numera

inte vara erforderligt att ange hur mottagningarna på poliklinikerna bör

anordnas.

Även tredje stycket av samma paragraf bör, i samband med att en mindre

jämkning sker som en följd av ändringarna i första stycket, med fördel

kunna förenklas utan att sakinnehållet förändras.

Inrättandet av länsläkarorganisationen i stället för förste provinsialläkarinstitutionen

medför vidare att också 2 § samma lag bör ändras såvitt

avser första, andra och fjärde styckena. Att märka är därvid att enligt

instruktionen för länsläkarväsendet endast stad som ej tillhör landstingskommun

är undantagen från länsläkarorganisationens verksamhetsområde.

Andra stycket bör därjämte kunna förenklas utan att ändras i sak.

De här förordade författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli

1963.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar, lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen om nykterhetsvård

och kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan.

Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande

över ifrågavarande inom inrikesdepartementet upprättade förslag

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Knngl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

till lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar och lag angående ändrad lydelse av 6 §

lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Segerfalk

1 Denna bilaga, vilken frånsett en mindre, redaktionell jämkning är likalydande med de vid

propositionen fogade författningsförslagen, har här utelämnats.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1963

23

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari

1963.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 8 februari 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

25 januari 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående

åtgärder mot utbredning av könssjukdomar och 2) lag angående

ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av chefen för rättsavdelningen i inrikesdepartementet Stig Nordlund.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 51 år 1963

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

22 februari 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Lindholm,

Skoglund, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Aspling.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och socialdepartementen

anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,

lagrådets den 15 februari 1963 avgivna utlåtande över de den 25

januari 1963 till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om ändring i lagen

den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

och 2) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 27 juli 1954

(nr 579) om nykterhetsvård och förmäler, att förslagen av lagrådet lämnats

utan erinran. Föredraganden förordar dock, att i förstnämnda lagförslag

skall vidtagas en mindre, redaktionell jämkning.

Föredraganden hemställer härefter dels att efter vidtagen jämkning

ifrågavarande båda lagförslag, jämlikt § 87 regeringsformen, måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande, dels att sedan smärre ändringar

vidtagits i det vid statsrådsprotokollet för den 25 januari 1963 fogade

förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) riksdagens yttrande måtte genom propositionen inhämtas

över kungörelseförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Segerfalk

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLN 63

312102

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1963:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lyclelse av 1 § lagen den llf oktober 1939 s. 4 i texten