Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1963
1963-03-01 · 52 sidor, varav 52 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 52 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1963:54, Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1963
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1963
1
Nr 54
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för en
dgrortsundersökning m. m.; Stockholms slott den 1
mars 1963.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sigurd Lindholm
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att en ny dyrortsundersökning skall verkställas
för att giva underlag för en revision av den gällande lönegrupperingen. Propositionen
innehåller en redovisning av de principer, efter vilka dyrortsundersökningen
anses böra verkställas. Till bestridande av kostnaderna för
dyrortsundersökningen, som förutsatts bliva färdigställd under 1965, äskas
för budgetåret 1963/64 ett reservationsanslag av 2 500 000 kronor.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 54
2
Knngl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 mars
1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange,'' Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Lindholm, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om principerna för en
dyrortsundersökning samt anför härvid följande.
Inledning
Vid 1956 års riksdag väcktes motioner om vissa ändringar i dyrortssystemet.
Härvid föreslogs bl. a. en utredning, syftande till eu uppflyttning av
dyrortssystemets dåvarande lägsta ortsgrupp till den näst lägsta. I yttrande
över dessa motioner framhöll dyrortsnämnden bl. a., att stöd fanns för
uppfattningen att en viss sammanpressning av skillnaderna i levnadskostnaderna
mellan olika delar av landet ägt rum sedan år 1951, då den senaste
prisgeografiska undersökningen verkställdes, och att i övrigt vissa spörsmål
inom dyrortsgrupperingsområdet kunde bli aktuella och påkalla utredningar.
Statsutskottet uttalade vid behandlingen av dessa motioner, att behov av
en översyn av dyrortssystemet förelåg. Såväl en omgruppering som en omprövning
av antalet ortsgrupper borde grundas på en ny prisgeografisk undersökning,
varvid borde övervägas, om den skulle baseras på samma principer,
som tillämpades vid 1951 års undersökning. Enligt utskottets mening
borde en utredning i frågan vara allmän och förutsättningslös, utan att man
på förhand band sig vid någon viss linje.
Sedan riksdagen härefter hemställt om en översyn av dyrortssystemet
tillkallade Kungl. Maj :t utredningsmän, vilka antog benämningen ortsgrupperingsutredningen.
I direktiven för den av riksdagen sålunda begärda
översynen angavs, att den borde föregås av vissa principiella överväganden
om sambandet i olika hänseenden mellan lönedifferentiering, differentiering
av de skattefria avdragen och en ortsgruppering, grundad på skillnader i
levnadskostnaderna orterna emellan.
I betänkande angående löne- och skattegrupperingarna (SOU 1957:42)
förordade ortsgrupperingsutredningen ett slopande av såväl den statliga lönegrupperingen
som den statliga skattegrupperingen. Betänkandet blev fö
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 5i år 1963
3
remål för en omfattande remissbehandling varvid den övervägande delen
av de myndigheter och organisationer, som yttrade sig, avstyrkte avskaffandet
av såväl den ortsmässiga lönedifferentieringen efter dyrhet som skattegrupperingen.
Med anledning av väckta motioner togs dyrortsfrågan ånyo upp vid 1958
års B-riksdag (BevU B 18 och rskr B 131 samt SU B 104 och rskr B 127). Bevillningsutskottet
erinrade vid detta tillfälle om statsutskottets ovannämnda
utlåtande och påpekade vidare, att enligt ortsgrupperingsutredningen berättigad
kritik i flera avseenden kunde riktas mot dyrortssystemet. Utskottet
fann dock, att remissbehandlingen av ortsgrupperingsutredningens betänkande
utvisade, att den rättvisegrund, som var ortsgrupperingssystemets
bas, hade en mycket stor anknytning hos organisationer, som omfattade stora
befolkningsgrupper. Sålunda hade arbetsmarknadens parter enstämmigt
framhållit betydelsen av att det dåvarande systemet bibehölls och samma inställning
redovisade näringsorganisationerna, dyrortsnämnden och olika
centrala skatteorgan. Utskottet konstaterade vidare att den kritik, som riktats
mot ortsgrupperingssystemet i vissa avseenden kunde anses befogad,
varför ortsgrupperingssystemet borde omprövas och Kungl. Maj:t omedelbart
föranstalta om en prisgeografisk undersökning och vidtaga de ytterligare
åtgärder, som erfordrades för att frågan så snart som möjligt skulle
kunna föreläggas riksdagen.
Statsutskottet instämde i sitt utlåtande i vad bevillningsutskottet uttalat
angående föranstaltande om en prisgeografisk undersökning. Riksdagen beslöt
att i skrivelse giva tillkänna vad utskotten framfört. Med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 27 februari 1959 tillkallade jag samma dag generaltulldirektören
V. Fahlander att verkställa utredning angående grunderna
för en prisgeografisk undersökning.
I direktiven för denna utredning angavs bl. a., att för de undersökningar
som utredningen kom att föreslå skulle angivas tidsschema och kostnader.
Under den tid ortsgrupperingsfrågan på sätt här ovan angivits varit föremål
för utredning har genom riksdagens beslut skattegrupperingen avskaffats
(proposition 1961: 188 och BevU 79 samt rskr 410).
Den 17 juli 1962 har utredningen angående grunderna för en prisgeogralisk
undersökning avlämnat sitt betänkande (SOU 1962: 39).
Över betänkandet har infordrade utlåtanden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen, riksförsäkringsverket, statens hyresråd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statistiska centralbyrån, 1960 års jordbruksutredning,
delegationen för statistikfrågor, konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket,
skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (som överlämnat
yttranden från handelskamrarna i Borås, Gävle, Jönköping, Karlstad, Luleå,
Norrköping, Stockholm, Sundsvall, Visby och Örebro), statens pris- och kartellnämnd,
statens institut för konsumentfrågor, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetct,
samtliga länsstyrelser, statens lönenämnd, statens avtalsnämnd,
dyrortsnämnden, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, var
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1963
jämte följande organisationer avgivit yttranden, nämligen Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet landsbygdens folk,
Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen
gemensamt med Sveriges industriförbund, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och
Tjänstemännens centralorganisation.
Allmänna synpunkter på dyrhetsmätningarna
Utredningen angående grunderna för en prisgeografisk undersökning
framhåller, att den prisgeografiska undersökning, som utredningen enligt sina
direktiv haft att utforma förslag till, skall syfta till att skapa ett underlag
för en ortsgruppering, grundad på skillnaderna i levnadskostnaderna
orterna emellan. Härvid skulle för de olika orterna beräknas inbördes jämförbara
mått på kostnaderna för att upprätthålla en given levnadsnivå. För
att en jämförelse med den angivna innebörden skall kunna genomföras, erfordras
bl. a. att begreppet levnadsnivå närmare preciseras.
Utredningen finner det önskvärt, att levnadsnivåbegreppet ges en mycket
vid innebörd och att levnadsnivån får bestämmas icke endast av den faktiska
storleken och sammansättningen hos konsumtionen av på marknaden
utbjudna varor och tjänster utan även av sådana faktorer som variationer i
sortimentet av dylika förnödenheter, tillgång och kvalitet på av det offentliga
tillhandahållna nyttigheter, olikheter i klimatiska förhållanden och annat,
som bidrar till att ge levnadsmiljön dess prägel. Det blir emellertid ej
möjligt att definiera en sådan »total» levnadsnivå så, att den lämpar sig som
underlag för en prisstatistisk undersökning. Anledningen härtill är, att en
enhetlig värdering av alla de olika faktorer, som bestämmer en sådan levnadsnivå,
ej låter sig göra, varför ett sammanfattande mått på denna ej kan
erhållas; man kan, uttalar utredningen, ej konstruera något objektivt totalt
välfärdsmått. Det levnadsnivåbegrepp, som läggs till grund för en prisstatistisk
jämförelse, måste därför — vare sig det är fråga om en jämförelse
i tiden eller i rummet — inskränkas till prisstatistiskt mätbara faktorer,
d. v. s. faktorer, som kan indelas i pris- och mängdkomponent.
Utredningen har icke funnit det möjligt att göra någon helt klar gränsdragning
mellan prisstatistiskt mätbara och icke mätbara faktorer. Avgränsningen
av vad som skall anses bestämma levnadsnivån blir därför i viss mån
godtycklig. Vid bestämningen av vad som skall ingå i levnadsnivån får beaktas
å ena sidan, att det är önskvärt att innefatta så mycket som möjligt, för
att erhållna indextal skall få en tillfredsställande generell innebörd, och å
andra sidan, att det bör eftersträvas, att utrymmet för skönsmässiga bedömningar
vid indexberäkningarna blir så litet som möjligt. Enligt utredningens
uppfattning är det i tveksamma fall att föredraga, att man ur själva indexberäkningarna
utesluter faktorer, vilkas prisstatistiska mätbarhet kan ifrå
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
gasättas, och i stället beaktar dem i särskild ordning, framför att de inkluderas
i beräkningarna. Sådana faktorer, för vilka en prismässig värdering
måste bli helt skönsmässig, bör icke alls beaktas. Genom ett sådant förfarande
erhålles en klarare redovisning av skönsmässiga element i levnadskostnadsjämförelserna,
än vad som annars skulle vara fallet.
Utredningen har därför ansett, att till grund för indexberäkningarna bör
läggas en levnadsnivå, som i huvudsak anknyter enbart till på marknaden
utbjudna varor och tjänster, och att olikheter i behovet av resor på orter av
olika karaktär beaktas i särskild ordning liksom även skatteutgifterna, under
det att andra faktorer, som kan ha betydelse för den totala levnadsnivån,
överhuvudtaget icke beaktas i den prisgeografiska undersökningen.
På detta sätt erhålles enligt utredningens mening indextal, som nära ansluter
sig till den avsedda användningen som underlag för en lönegruppering.
Remissmyndigheterna har, i den män de yttrat sig över de principiella
grunderna för dyrortsundersökningen, i regel tillstyrkt, att den föreslagna
undersökningen kommer till stånd. Definitionen av begreppet »levnadsnivå»
har också mestadels godtagits.
Statistiska centralbyrån framhåller, att efter slopande av differentieringen
av ortsavdragen vid inkomstbeskattningen och slopandet av ortsgrupp 2
i lönegrupperingen behovet av en prisgeografisk undersökning i dagens läge
kan anses vara ett annat än när utredningen tillsattes. Centralbyrån anför
vidare härom.
Detta intryck förstärks ytterligare genom den ökade rörlighet, som numera
kännetecknar befolkningen. Att människor arbetar och även gör inköp
i andra orter än hemorten är ingen ovanlig företeelse. Under sådana omständigheter
är det tveksamt om man erhåller ett meningsfullt mått på en
orts dyrhet genom en undersökning, som i stort sett endast beaktar prisförhållandena
på den undersökta orten.
Centralbyrån har med hänvisning härtill samt med tanke på den sedan
1941 sjunkande spännvidden i ortsgrupperingen framhållit, att tveksamhet
kan råda om värdet ur statistisk synpunkt av en prisgeografisk undersökning,
att undersökningen endast utgör ett bland flera underlag för bedömning
av olikheterna i levnadsnivån orterna emellan samt att beräkningarna
med nödvändighet måste inrymma betydande osäkerhetsmoment på grund
av svårigheten att avgöra en faktors mätbarhet.
Konjunkturinstitutet finner de riktlinjer för en kommande prisgeografisk
undersökning, som utredningen utarbetat, i och för sig metodologiskt
sett synnerligen väl utformade och likaså väl avvägda med hänsyn till vilka
faktorer som här synes vara av väsentlig betydelse samt anför.
Institutet finner det däremot mindre tillfredsställande att betänkandet ej
innehåller en systematisk och så långt möjligt uttömmande diskussion av
de eventuellt förekommande skillnader i levnadskostnader mellan olika orter,
som lämnas obeaktade vid en undersökning av traditionellt snitt, såsom
den nu föreslagna. I avsaknad av en sådan samlad redovisning av obeaktade
faktorer som påverkar välfärden, är det en vansklig uppgift att bedö
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr ok år 1963
ma rimligheten i utredningens uppfattning att dess förslag leder fram till
»indextal, som nära ansluter sig till den avsedda användningen som underlag
för en lönegruppering». Förutom att utredningen sålunda knappast kan
sägas ha tillfyllest löst sin — mycket svåra — uppgift, att »skapa underlag
för en allsidig och förutsättningslös bedömning» av dyrortsskillnaderna, synes
utredningen också i alltför hög grad ha influerats av önskemål om att
utrymmet för skönsmässiga element i beräkningarna blir så litet som möjligt.
I betänkandet anföres exempelvis att »sådana faktorer, där en prismässig
värdering måste bli helt skönsmässig, bör icke alls beaktas». En sådan
princip^ är emellertid ohållbar om det faktiskt föreligger väsentliga skillnader
i sådana levnadskostnader som endast kan mätas på just skönsmässiga
grunder. Enligt institutets mening talar vissa skäl för att inslaget av problem
vid dvrortsundersökningarna på vilka endast grova lösningar kan erhållas,
har vuxit i betydelse under senare tid. Riskerna för att rent fiktiva
dyrortsskillnader konstrueras, då man — såsom utredningen mer eller mindre
direkt föreslår — blundar för svårmätbara faktorer, har i så fall ökat.
Tillspetsat uttryckt kan man säga att grova meningsfulla mått är bättre än
exakta meningslösa. Det är givetvis inget som hindrar att de skönsmässiga
elementen i kalkylen hålls klart isär vid redovisningen från de exakta beräkningarna.
Även kommerskollegium anser att slopandet av ortsgrupperingen i skattehänseende
och slopandet av lönegrupp 2 har medfört, att de praktiska behoven
av en dyrortsundersökning blivit mindre påtagliga. Det finns därför
enligt kommerskollegium anledning att i första hand pröva om det numera
föreligger tillräckligt starka skäl att genomföra en undersökning, som dessutom
ej kommer att beakta olikheter i klimatiska förhållanden och i kommunal
standard och icke heller olikheter i bristsituationen på bostadsmarknaden.
Undersökningen skulle i huvudsak belysa skillnader, som enligt erfarenheterna
tenderar att bli allt mindre, men icke skillnader, som på grund
av denna utveckling kan ha fått större betydelse. Härtill kommer enligt kollegium
att de lokala prisskillnaderna mellan distributionsställen av olika
karaktär kan vara större än de regionala skillnaderna mellan distributionsställen
av samma karaktär. Den föreslagna undersökningen anses icke desto
mindre fortfarande vara av så stort intresse, att dess genomförande är motiverat.
Medicinalstyrelsen anser att utredningens förslag att bortse från faktorer,
där en prismässig värdering måste bli skönsmässig, torde fordra jdterligare
utredning, då dessa faktorer kan vara av största betydelse för en lönegruppering.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att de icke-mätbara faktorerna
icke utan vidare kan uteslutas ur undersökningen, då det i så fall blir mycket
svårt att beakta de för Gotland rådande förhållandena. Länsstyrelsen i
Värmlands län ställer sig kritisk till genomförandet av en ny prisgeografisk
undersökning. Länsstyrelsen pekar härvid på sådana faktorer som det ökade
antalet inköps- och arbetsresor, överföringen av allt flera tjänster till
den icke ortsgruppsindelade löneplan B och förekomsten av kollektivavtal
på den allmänna arbetsmarknaden utan dyrortsindelning. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför, om icke en prisgeografisk undersökning, som dock lär kom
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 5\ år 1963
111a att kosta inemot 2 millioner kronor kan ersättas med ett förhandlingssystem,
såsom ortsgrupperingsutredningen föreslagit. Statens avtalsnämnd
framhåller att en undersökning är påkallad men att den statliga lönesättningen
i framtiden icke i så hög grad bör anpassas efter levnadskostnaderna
som efter lönesättningen på den enskilda arbetsmarknaden. Försvarets
fabriksstijrelse finner det tveksamt, om de kostnader undersökningen beräknas
dra står i rimlig proportion till behovet av dylik undersökning och
den grad av precision, som de föreslagna metoderna för en prisgeografisk
undersökning kan beräknas medtöra.
Svenska arbetsgivareföreningen med instämmande av Sveriges industriförbund
har erinrat om att vid 1962 års löneförhandlingar förslag från arbetsgivareföreningen
väckts om att den ortsvisa lönedifferentieringen skulle
ske på annat sätt än genom anknytning till den statliga lönegrupperingen.
Härefter anföres i yttrandet.
Den statliga dyrortsgrupperingen lämnar inte längre enligt föreningens
mening en rationell grundval för en geografisk lönedifferentiering. Ett fullständigt
frigörande av avtalens lönesatser från den statliga indelningen är
därför önskvärt. Frågan kunde inte föras till en lösning vid årets förhandlingar
men kommer åter att tas upp till behandling mellan parterna. Även
när det gäller den statliga lönepolitiken synes man principiellt böra sträva
efter att frigöra denna från dyrortsgrupperingen och i stället låta den lokala
marknadsbildningen spela den utslagsgivande rollen. De praktiska svårigheterna
vid en övergång till ett marknadsanpassat lönesystem för löneplansplacerade
i offentlig tjänst, torde emellertid vara av sådan storleksordning
att en etappvis förändring är att föredra. Det synes därför vara realistiskt
att räkna med att dyrortsgrupperingen under ytterligare någon tid kommer
att spela en väsentlig roll för lönepolitiken inom den offentliga sektorn. Vid
utredningens tillsättande låg den statliga dyrortsgrupperingen till grund för
ortsavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer.
Från den" 1 januari innevarande år har ortsavdragens differentiering efter
dyrorter slopats och ett av de viktigaste motiven för dyrortsgrupperingen
har därmed bortfallit. Angelägenheten av att en geografisk prisundersökning
kommer till stånd för att ligga till grund för en ändrad dyrortsgruppering
har alltså påtagligt minskats under de senaste åren. Med hänsyn till
det kvarstående lönepolitiska intresset av en dyrortsgruppering och med
tanke på det allmänna värdet av en bättre överblick över prisernas geografiska
spridning vill organisationerna dock inte motsätta sig att en sådan undersökning
kommer till stånd. Dess resultat kan tänkas vara av värde t. ex.
för de marknadsförande producenternas bedömning av regionala och lokala
prisolikheter. Med hänsyn till den minskade direkta betydelsen av dyrortsgrupperingen
förefaller det emellertid naturligt alt man söker inrymma
undersökningen under en snävare kostnadsram än den av utredningen
föreslagna.
Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att förbundet tidigare framfört
erinringar mot dyrortsgrupperingen och den därpå grundade lönc- och
skattegrupperingens siffermässiga underlag och utformning. Ortsgrupperingsutredningens
förslag att hela dyrortssystemet skulle avvecklas tillstyrktes
på sin tid av riksförbundet. Riksförbundet har ej funnit anledning från
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 5A år 1963
gå sin tidigare uppfattning. Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter det realistiska
i målsättningen att med rent statistiska metoder komina fram till eu
rättvis dyrortsgruppering och finner det erforderligt att gradera orterna
också med hänsyn till andra faktorer. Förbundet är därför tveksamt om
kostnaderna för undersökningen står i proportion till den användning resultaten
kan få. Sveriges lantbruksförbund framför att den nuvarande ortsgrupperingen
bör försvinna och ersättas med ett rörligare system med enhetliga
grundlöner jämte för olika yrkesgrupper och skilda orter varierande
lönetillägg.
Indexproblematiken
Beträffande indexproblematiken anför utredningen bl. a. följande.
De indextal, i vilka dyrhetsjämförelserna utmynnar, skall ange relationen
mellan kostnaderna på olika orter för att upprätthålla en viss given
levnadsnivå. I och med att dennas innehåll fastlagts, har därför den frågeställning
angivits, till vilken dessa indextal hänför sig. Här skall nu diskuteras,
hur beräkningen av de angivna indextalen bör utföras.
Låter man levnadsnivån bestämmas av en enda vara (eller tjänst) och
har denna exakt samma egenskaper, var respektive när den förekommer,
möter en indexberäkning inga svårigheter. Ett sådant indextal är dock utan
nämnvärt intresse; vad som önskas är i allmänhet ett sammanfattande mått
på prisolikheterna mellan var och en av ett antal jämförelsepunkter och en
baspunkt för en konsumtion, omfattande ett stort antal varor och tjänster,
vilka kan uppvisa mer eller mindre markerade variationer i vässa kvalitetsegenskaper
såväl på samma punkt som mellan olika punkter. För att eu
indexberäkning med denna omfattande innebörd skall kunna genomföras
måste följande tre problem lösas på ett eller annat sätt.
I. Förfarandet vid sainmanvägning av indextalen för de olika varorna och
tjänsterna till ett sammanfattande tal (vägningsproblemet).
II. Förfarandet då sortimentet av för konsumtion tillgängliga förnödenheter
varierar mellan de jämförda punkterna (sortimentsproblemet).
III. Förfarandet då kvalitetsskillnader föreligger mellan förnödenheterna
på de jämförda punkterna (kvalitetsproblemet).
En förutsättning för att dessa frågor skall kunna lösas är, att beräkningarna
anknyts till ett visst subjekt eller en viss grupp subjekt, som utnyttjar
de varor och tjänster, vilkas genomsnittliga prisförändring man önskar mäta.
En lämplig ansats vid indexberäkningar beträffande konsumentpriser är
att arbeta med en indifferensbestämd index. En dylik index kan sägas belysa,
hur mycket det kostar att på jämförelsepunkten (-punkterna) uppnå
en viss behovstillfredsställelse i förhållande till vad detta kostar på baspunkten.
Indexen anger prisolikheterna mellan baspunkt och jämförelsepunkter
vid »lika standard».
Grundvalen för den indifferensbestämda indexen är de så kallade indifferensnivåerna,
som anger hur stor mängd av en vara konsumenten är villig
att avstå ifrån för att vid en ökad konsumtion med en enhet av en annan
vara uppnå samma behovstillfredsställelse, där den »lika standardens» innebörd
bestäms av vilka element i levnadsnivån som beaktas vid fastställandet
av indifferensnivåerna. Emellertid kan icke av teoretiska skäl in
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år W6.‘)
9
differensnivåerna för olika individer beaktas i samma indexberäkning annat
än i det fallet, alt fullständig överensstämmelse föreligger mellan respektive
individers preferenser. I praktiken är det ej heller genomförbart
att beräkna en indifferensbestämd index, eftersom det ej är möjligt att inhämta
erforderlig information om indifferensnivåerna.
Beträffande dessa problem anför utredningen bl. a. följande.
Ett vanligt förfarande är, att man ersätter jämförelsen av den lägsta kostnaden
för att nå en viss indifferensnivå på baspunkt och jämförelsepunkt
med en jämförelse mellan kostnaderna för att upprätthålla en viss given,
på baspunkten observerad konsumtion på denna och på jämförelsepunkten;
man beräknar en Laspeyresindex. Fasthållandet vid baspunktens konsumtion
medför, att jämförelsen kommer att hänföra sig till samma indifferensnivå.
Denna är för baspunktens del också den högsta, som konsumenten
kan uppnå vid given konsumtionsutgift, medan det däremot beträffande
jämförelsepunkten praktiskt taget alltid förhåller sig så, att man genom
viss omfördelning av konsumtionen skulle kunna uppnå den aktuella indifferensnivån
till lägre kostnad än den, som erfordras vid oförändrad konsumtionssammansättning.
Detta innebär att Laspeyresindexen kan beräknas
ge ett högre indextal, än vad den indifferensbestämda indexen skulle ge.
En annan standardmetod att approximera den indifferensbestämda indexen
är att grunda kostnadsjämförelsen på respektive jämförelsepunkts
konsumtion; man beräknar en Paascheindex. Denna index kan beräknas
ge ett lägre resultat än den indifferensbestämda indexen. Anledningen härtill
är densamma som till att Laspeyresindexen ger ett högre resultat, ty
Paascheindexen kan uttryckas som det inverterade värdet av en Laspeyresindex
med respektive jämförelsepunkt som bas.
Om indifferensnivåerna vore exakt identiska för bas- och jämförelsepunkter,
skulle tydligen Laspeyres- och Paascheindexen ange gränser, mellan
vilka den indifferensbestämda indexen ligger. I praktiken kan man
emellertid inte räkna med att det förhåller sig på detta sätt. De båda indexerna
kan dock bedömas godtagbart approximera dylika gränser, om indexberäkningarna
avser tidsjämförelser över korta perioder eller interlokala
jämförelser mellan orter med likartade förhållanden.
Utredningen föreslår att indexberäkningarna grundas på en genomsnittlig
budget för den grupp konsumenter, indexberäkningarna skall avse.
Beträffande valet av indexformel, finner utredningen, att Laspeyres- och
Paascheindexen är jämställda ur teoretisk synpunkt. Utredningen uttalar
vidare, att så snart det gäller att genomföra prisjämförelser mellan en baspunkt
och mer än en jämförelsepunkt, är Laspeyresindexen att föredraga av
praktiska skäl, beroende på att en och samma budget då kan användas
för samtliga jämförelser, under det att Paascheindexen fordrar en speciell
budget (den aktuella jämförelsepunktens) för varje prisjämförelse. Utredningen
föreslår därför, att eu Laspeyresindex används vid de interlokala
prisjämförelserna.
Beträffande utnyttjandet av en sådan index anför utredningen.
Till baspunkt i Laspeyresindexen kan i princip vilken som helst av de i
en kommande dyrortsnndersökning ingående orterna väljas. Det är även
möjligt att använda en grupp orter som baspunkt.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
Vid den senast genomförda dyrortsundersökningen var det primära syftet
att bestämma dyrheten på olika orter i förhållande till Stockholm. Denna
målsättning, som utredningen icke finner anledning att frångå, innebär,
att Stockholm skall väljas som baspunkt vid de interlokala prisjämförelserna.
Utredningen får därför föreslå, att man vid en kommande dyrortsundersökning
väljer Stockholm som baspunkt för indexberäkningarna.
Detta innebär, att vägningstalen för beaktade varor och tjänster skall
grundas på den genomsnittliga stockholmsbudgeten och att prisjämförelserna
skall avse respektive orts priser jämförda med stockholmspriser.
Utredningen har inte funnit det lämpligt att föreslå utnyttjande av flera
budgetar på det sätt som skedde vid 1951 års undersökning på den grund
att eventuella skillnader i utfallet av beräkningen vid utnyttjande av olika
budgetar icke tillåter några bestämda slutsatser.
Utredningen har utförligt behandlat de frågor, som sammanhänger med
sortiments- och kvalitetsproblemen, och finner, att dessa problem är intimt
förknippade med varandra. Indexberäkningarna skall så vitt möjligt renodlas
från förekommande olikheter i varornas kvalitet mellan de olika orterna.
Detta bör enligt utredningen ske genom utnyttjande av kvalitetsklassmetoden
och kvalitetselementmetoden, där den förra estimationsmeloden
innebär att varudefinitionerna görs så trånga, att inga kvalitetsskillnader
föreligger inom ramen för definitionen av en vara eller tjänst och den
senare, att värdet av föreliggande kvalitetsskillnader beräknas exempelvis
med hjälp av uppgifter om skillnader i produktionskostnader.
Remissmyndigheterna har i allmänhet icke yttrat sig i fråga om utredningens
förslag till val av indexformel. Enstaka myndigheter har dock uttryckligen
tillstyrkt utredningens förslag, således tillstyrker såväl statistiska
centralbyrån som konjunkturinstitutet den av utredningen föreslagna
lösningen av vägnings-, sortiments- och kvalitetsproblemen.
Problematiken vid dyrortsområdesindelningen
Beträffande dyrortsområdesindelningen anför utredningen.
Den principiella inställning till levnadsnivåbegreppet, som utvecklats vid
diskussionen av de indexteoretiska problemen, innebär, att målsättningen
för observationsenheternas avgränsning bör vara, att de skall utgöras av
områden, som har egenskapen, att kostnaden för att upprätthålla en viss
levnadsnivå är densamma för en konsument, var inom området han än är bosatt.
Det är i praktiken ej möjligt att strikt fasthålla vid denna målsättning.
Man synes komma närmast den genom att låta observationsenheterna utgöras
av områden, vilkas flesta invånare i allmänhet skaffar sig de element
i levnadsnivån, som kan inköpas, genom anlitande av försäljningsställen
med i stort sett samma prissättning.
Utredningen finner det ej motiverat att dela upp en kommun på flera
observationsenheter, då det av administrativa skäl icke torde bli aktuellt
att hänföra olika delar av en kommun till olika dyrortsområden.
Kungl. Maj. ts proposition nr 5i år 1963
11
Utredningen finner ej heller skäl att frångå kommunen såsom urvalsenhet
i fall där näringsgeografiska skäl talar för en större urvalsenhet.
Beträffande det allmänna kravet på dyrortsindelningen anför utredningen
härutöver bl. a.
Det grundläggande kravet på en dyrortsgruppering kan allmänt sägas vara,
att orter, där kostnaden för en konsument att upprätthålla en given
levnadsnivå är ungefär densamma, skall föras till samma dyrortsgrupp och
att gränserna mellan grupperna skall läggas på sådant sätt, att så liten del
som möjligt av den totala dyrhetsvariationen skall föreligga inom grupperna
och således så stor del som möjligt mellan dem. Med anledning av den
betydande osäkerhet, som är förknippad med dyrhetsmätningen, har dessutom
— som framgår av utredningens direktiv — kravet uppställts, att
dyrhetsklassificeringen av orterna i stort sett skall utföras så, att geografiskt
sammanhängande dyrortsområden erhålls.
Vid givna dyrhetstal gäller att dessa båda krav harmonierar med varandra
endast under speciella förutsättningar, vilka icke kan beräknas vara
uppfyllda i praktiken. Villkoret att grupperingen skall ge sammanhängande
områden innebär därför, att en större del av variationen i dyrhetstalen kommer
att återfinnas inom respektive dyrortsgrupp än vad som skulle vara
fallet, om grupperingen utfördes utan detta begränsande villkor. Konkret
betyder detta, att det mycket väl kan tänkas, att orter med samma dyrhetstal
föres till olika dyrortsgrupper eller att en ort med högre tal kommer i
lägre dyrortsgrupp än en med ett lägre tal.
Utredningen finner dock att villkoret om sammanhängande dyrortsområden
inte skall åberopas som hinder mot att en markerad avvikelse hos eu
orts dyrhetstal från omgivande orters föranleder, att orten förs till annan
dyrortsgrupp än de övriga.
Rörande tillvägagångssättet vid den slutliga områdesindelningen anför
utredningen.
Områdesindelningen bör ske i etapper. Först får då eu »mekanisk» uppdelning
av orterna i dyrhetsgrupper ske med beaktande endast av deras dyrhetstal
och de gränser mellan grupperna som man fastställt. Härigenom
kan det emellertid inte beräknas, att sammanhängande dyrortsområden erhålls,
utan vissa orter kan förväntas bli hänförda till annan dyrortsgrupp
än kringliggande orter. Vidare kan ett antal utpräglade förorter komma att
hänföras till annan dyrortsgrupp än sin huvudort.
I en andra etapp får omflyttningar av orter mellan dyrortsgrupperna företagas,
för att dels sammanhängande dyrortsområden skall erhållas, dels
näringsgeografiskt intimt sammanhängande orter skall hänföras till samma
dyrortsgrupp. En lämplig tumregel synes vara att sådana orter, som i första
etappen hänförts till annan dyrortsgrupp än kringliggande orter och vilkas
dyrhetstal ligger mindre än halva intervallet mellan två på varandra följande
gränser över eller under närmaste gränsvärde, föres till samma dyrortsgrupp
som de närliggande orterna. Om dyrhetstalet uppvisar en större
avvikelse bör de däremot föras till den dyrortsgrupp, deras dyrhetstal anger,
trots att detta innebär ett avsteg från principen om sammanhängande
dyrortsområden. Utredningen vill dock inte rekommendera, att de anförda
reglerna skall tillämpas ovillkorligt. Även andra faktorer än de, som kunnat
beaktas vid dyrhetsmätningen, bör i det särskilda fallet få påverka en
orts placering i dyrortsgrupp. Speciellt avses här alt olika dyrortsplaccring
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
av orter, som ingår i ett och samma näringsgeografiskt starkt integrerade
område, bör undvikas.
Beträffande gränsdragningen mellan de olika dyrortsområdena bör enligt
utredningens åsikt praktiska överväganden bli avgörande och utredningen
förordar därför, att man låter områdesgränserna sammanfalla med
länsgränser utom i det fallet, att särskilda näringsgeografiska skäl eller
markerade dyrhetsskillnader talar för ett avsteg från denna regel.
I fråga om undersökningens omfattning talar enligt utredningen starka
skäl mot att datainsamlingen vid en kommande prisgeografisk undersökning
skulle omfatta alla kommuner i landet. Kostnaderna för undersökningen
skulle nämligen bli mycket stora vartill kommer att det är osäkert,
om någon vinst i tillförlitlighet av undersökningens resultat skulle erhållas.
Utredningen erinrar om att vid 1951 års dyrortsundersökning tillämpades
beträffande praktiskt taget hela konsumtionen ett förfarande, vilket i stora
drag innebar, att man gjorde individuella beräkningar för vissa orter, varvid
förutsattes överensstämmelse i dyrhet mellan orterna i vissa regioner,
avgränsade på något olika sätt för olika delar av konsumtionen.
Om detta förfarande uttalar utredningen att risk föreligger, att indelningen
i dyrortsområden kommer att vara bestämd innan dyrhetsjämförelserna
utförts, eftersom eventuella dyrhetsskillnader inom regioner ej
kommer till uttryck. Utredningen föreslår för att undvika denna bindning
till ett fåtal alternativ beträffande områdesindelningen och ändock kunna
utföra undersökningen på urvalsbasis följande förfarande.
I. Samtliga tätorter med minst 10 000 invånare tas med vid undersökningen.
fl. Landet indelas i regioner, som är någorlunda homogena i fråga om
klimat och näringsliv (med bortseende från de under I angivna tätorterna).
Kommunerna i respektive region delas upp i utpräglade landsbygdskommuner
och övriga, varigenom subregioner erhålls.
III. I varje subregion väljs ett antal kommuner ut för observation och
dyrhetstal beräknas för dem enligt av utredningen föreslagna metoder. Urvalet
bör omfatta minst 10 kommuner i varje subregion.
IV. Med användning av regressionsskattning beräknas dyi’hetstalen för de
kommuner inom varje subregion, vilka inte kommit med vid undersökningen
enligt III.
För att undersökningen ej skall få alltför stor omfattning föreslås att
man arbetar med endast ett fåtal regioner. Undersökningen skulle under
sådana förhållanden omfatta drygt 200 orter. Den ovannämnda regressionsskattningens
definitiva utformning får enligt utredningen bestämmas med
användning av vid den kommande dyrortsundersökningen inhämtade uppgifter
och grundas på en hjälpvariabel, konstruerad under antagandet av
ett positivt samband mellan dyrhetstalen i de tre närmast belägna urvalskommunerna
och en icke utvald kommuns (okända) dyrhetstal med användandet
av (de inverterade) landsvägsavstånden mellan befolkningstyngdpunkterna
som vikter.
13
Kungl. Maj.ts proposition nr oi år 1963
I fråga om storstadsområdena föreslår utredningen särskilda regioner vilka
kan underlätta framtida justeringar av dyrortsgränserna, påkallade av
den fortgående urbaniseringen.
Remissmyndigheterna har vid behandlingen av frågan om områdesindelningen
främst velat fästa uppmärksamheten vid att sammanförande av kommuner
till större kommuner eller kommunblock för närvarande är aktuellt.
Vidare hänvisar åtskilliga myndigheter till den av arbetsmarknadsstyrelsen
som underlag för bedömning av arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågor
gjorda tätortsklassificeringen med en indelning av landet i olika regioner.
Ett antal länsstyrelser påvisar för respektive län särskilda förhållanden,
som anses bör beaktas vid områdesindelningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att den av styrelsen som underlag
för bedömning av arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågor gjorda tätortsklassificeringen
med en indelning av landet i A- och B-regioner bör beaktas
vid dyrortsområdesindelningen, och att det vore önskvärt, att samtliga Aregioner
medtogs. Vidare påpekas betydelsen av den kommunblocksplanering,
som för närvarande utförs av länsstyrelserna. Statistiska centralbyrån
och skolöverstyrelsen vill inför den förestående kommunreformen ifrågasätta
lämpligheten av att genomföra en prisgeografisk undersökning utan hänsynstagande
till de blivande kommunblocken. Genom att planera undersökningen
med beaktande av kommunreformen skulle bland annat de framtida
problemen med dyrortsklassificering av de sammanslagna kommunerna
kunna undvikas.
Delegationen för statistikfrågor anför bl. a. följande.
Valet av observationsenhet har betydelse för storleken av variationen inom
enheten. Utredningen har föreslagit kommunen som observationsenhet;
kommunerna är geografiskt olika stora och man måste bl. a. därför räkna
med att variationen inom en observationsenhet kan vara olika för olika enheter
och troligen större ju större kommun det är fråga om. Utredningen
synes ha tagit viss hänsyn till att variationen är olika genom att föreslå, att
antalet observationer (butiker) skall ställas i viss relation till invånarantalet
i kommunen. Delegationen vill emellertid framhålla, att utredningen icke
klarlagt vilken precision i uppskattningen av dyrheten inom en enhet som i
princip bör eftersträvas och hur precisionerna för olika enheter skall förhålla
sig till varandra. Icke heller framgår närmare av utredningen vad det
föreslagna valet av »observationsenhet» kommer att innebära i nyss angivna
hänseenden.
Rörande beräkningen av dyrhetstal för de enheter, för vilka regressionsskattning
tillämpas anför delegationen, att den precision, med vilken man
kan beräkna dyrhetstalet för de undersökta kommunerna, troligen blir ganska
växlande, och det är även av denna anledning betydelsefullt med vilken
vikt varje undersökt kommun tillätes påverka dyrhetstalet i den kommun
för vilken den indirekta beräkningen skall göras. Frågan om metoderna för
den indirekta beräkningen av dyrhetstal för de icke undersökta kommunerna
har enligt delegationens mening icke tillräckligt utretts i betänkandet.
Vad beträffar det föreslagna urvalsförfarandet framhåller delegationen,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
att metoden skulle kunna leda till geografiska anhopningar av de utvalda
kommunerna på ett sådant sätt, att allvarliga svårigheter skulle uppstå vid
beräkningen av dyrhetstalen för de kommuner för vilka den indirekta beräkningsmetoden
skall tillämpas.
Delegationen framhåller vidare, att det av utredningen uppställda villkoret
för områdesindelningen »att gränserna mellan grupperna skall läggas
på ett sådant sätt, att så liten del som möjligt av den totala dyrhetsvariationen
skall föreligga inom grupperna och således så stor del som möjligt
mellan dem» icke är klart. Delegationen anför härom.
Utredningen uttalar, att det grundläggande kravet på en dyrortsgruppering
allmänt kan sägas vara (i) »att orter, där kostnaden för en konsument
att upprätthålla en given levnadsnivå är ungefär densamma, skall föras till
samma dyrortsgrupp» och (ii) »att gränserna mellan grupperna skall läggas
på sådant sätt, att så liten del som möjligt av den totala dyrhetssvariationen
skall föreligga inom grupperna och således så stor del som möjligt
mellan dem». Utredningen säger vidare (iii), att dyrortsgrupperingen »skall
utföras så, att geografiskt sammanhängande dyrortsområden erhålls».
Utredningen har icke klarlagt innebörden av dessa villkor. Sålunda skulle
det andra villkoret kunna tolkas som om det föreliggande problemet var liktydigt
med uppgiften att konstruera den bästa stratifieringen för uppskattningen
av t. ex. ett riksmedeltal. Detta är emellertid icke ekvivalent med
problemet att indela landet i dyrortsområden. Utredningen har också själv
vid utformningen av undersökningsplanen i stället föreslagit att man genomgående
skall ha samma intervall mellan gränserna för olika dyrortsgrupper,
eftersom »detta förfarande har hävd vid dyrortsgrupperingarna»,
och är förenat med betydande praktiska fördelar. Delegationen anser av anförda
skäl, att det andra villkoret (ii) icke skall tagas i betraktande vid
konstruktionen av dyrortsområden.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att dyrhetsöar inom ett område
stundom förekommer. Länsstyrelsen vill därför understryka nödvändigheten
att dylika företeelser noga beaktas, och att vederbörlig hänsyn tages till
dessa orters särpräglade karaktär. Denna företeelse kan bli ännu mera markant
därest den ifrågasatta sammanslagningen av kommuner till större enheter
kommer till stånd. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller lämpligheten
av att i princip låta gränserna mellan olika dyrortsområden sammanfalla
med kommunblocksgränserna, och att anpassningen till koinnuinblocksindelningen
kan ske dels vid själva utväljandet av observationsenheter,
dels vid den slutliga indelningen i dyrortsområden, om icke särskilda
näringsgeografiska skäl motivera avsteg från denna princip. Länsstyrelserna
i Kronobergs och Kalmar län anser, att nuvarande kommuner icke är
lämpliga som observationsenheter. Länsstyrelserna föreslår i stället, att
lämpligt centrerade näringsgeografiska regioner användes som strata, och
fäster i detta sammanhang uppmärksamheten på den pågående undersökningen
om en kommunreform med kommunblock uppbyggda kring en centralort.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter länsgränsernas godtagbarhet
som områdesgränser. Hänsyn bör i första hand tagas till näringsgeografiskt
enhetliga områden genom att utnyttja metodiken vid utarbetan
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1963
det av förslag till ny kommunindelning. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner
sig icke kunna dela utredningens uppfattning att såsom observationsenhet
välja kommunen. Länsstyrelsen anser, att det förefaller som om utredningen
därvid ej beaktat de förändringar, som kommer att ske genom
de planerade kommunsammanslagningarna. Betydande skiljaktigheter ifråga
om kostnaderna för att upprätthålla en viss levnadsnivå torde nämligen
kunna uppstå mellan skilda delar i en framtida storkommun. Att vid sådant
förhållande binda sig för kommungränsen som observationsenhet synes ej
överensstämma med målsättningen. Vattenfallsstyrelsen anser, att syftet
med den prisgeografiska undersökningen är att åstadkomma rättvisa i förhållande
till levnadskostnaderna, och att detta bör tillmätas den avgörande
betydelsen. Mot denna bakgrund är det enligt styrelsens uppfattning fullt
motiverat, att en kommun uppdelas i två eller flera observationsenheter. De
administrativa skälen för ett likasättande av observationsenhet och kommun
bör sålunda vika.
Landsorganisationen anser, att en dyrortsindelning bör utföras så att geografiskt
sammanhängande områden erhålles, men vill dock framhålla att
detta krav ej får hindra, att enstaka orter hänförs till andra dyrortsgrupper
än kringliggande orter i den mån mera påtagliga avvikelser i dyrhetstalen
föreligger. Statstjänstemännens riksförbund finner ej den föreslagna urvalsmetoden
vid prisinsamlingen tillfredsställande utan föreslår att den bör
omfatta samtliga kommuner. Härigenom skulle den viktiga gränsdragningen
mellan olika dyrortsområden ske med väsentligt större anspråk på objektivitet.
Skulle man ändock av kostnadsskäl stanna för att endast medtaga
ett begränsat antal av de medelstora och smärre kommunerna, bör dessa utväljas
mera slumpmässigt än enligt utredningens förslag. Tjänstemännens
centralorganisation framhåller, att då länsgränserna ej alltid utgör den naturliga
gränsen mellan olika områden, geografiska, näringsekonomiska och
kommunikationsmässiga förhållanden i vissa fall gör, att ett frångående av
länsgränserna vid områdesindelningen kan vara befogad. En alldeles särskild
fråga utgör det så kallade ö-problemet, som i detta sammanhang fordrar
särskilt beaktande, inte minst mot bakgrunden av näringspolitiska och
arbetsmarknadsmässiga synpunkter. Vidare vill organisationen framhålla,
att materialet för dyrhetsundersökningen måste insamlas från ett betydande
antal orter. Kooperativa förbundet anser sig icke kunna dela utredningens
uppfattning beträffande förslag till ortsområdesindelning. Kommunerna
är numera ofta av betydande storlek och kan inrymma områden av mycket
olika karaktär ur levnadskostnadssynpunkt. Om det förhåller sig så, alt
det inom dyrortsområdena förekommer en mera betydande spridning av
levnadskostnaderna exempelvis mellan tätorter av olika slag och landsbygdsområden,
kommer hela dyrortsproblemet i ett nytt läge. Det måste
därför enligt förbundets uppfattning vara en angelägen uppgift för eu prisgeografisk
undersökning att klarlägga huruvida så är fallet. Möjlighet till
ell ur denna synpunkt lämpligt urval av observationsområden torde arbetsmarknadsstyrelsens
regionindelning erbjuda. Sveriges köpmannaförbund fin
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1963
ner det tveksamt, om kommunen är lämplig som observationsenhet; det förefaller
förbundet vara viktigare att innan undersökningen startar definiera
mätområden utifrån andra grunder. Med hänsyn till befolkningens stora
rörlighet vad beträffar inköpsställen kan det vara lämpligt att låta mätenheterna
för undersökningen anpassas efter de naturliga handelsområdena.
Förslagsvis skulle man kunna välja arbetsmarknadsstyrelsens A- och B-regioner
som mätenhet eller de kommunblock, som skall bilda grundvalen för
kommunindelningsreformen.
Varuurval
Utredningen konstaterar, att den bästa uppskattningen av de interlokala
prisskillnaderna erhålles, om urvalet av varor sker slumpmässigt. En rad
problem av teoretisk och praktisk art uppställer sig dock härvid. Utredningen
finner att ett omfattande utredningsarbete i fråga om metoder erfordras
för att lösa de härmed sammanhängande problemen. Vidare skulle erfordras
ett långt bättre statistiskt underlag än nu står till buds. Utredningen föreslår
därför, att representantvaruurvalet »handplockas». Härvid bör dock beaktas
de olika varornas andel av den totala konsumtionen, kostnaderna för
alt erhålla erforderliga prisnoteringar och de interlokala prisskillnaderna.
Härom anför utredningen bland annat.
Ur de fortlöpande prisinsamlingarna för konsumentprisindex kan vidare
vissa upplysningar erhållas om prisspridningen mellan olika orter. Från
branschorganisationer torde också värdefulla uppgifter kunna erhållas beträffande
prisskillnader mellan olika delar av riket.
Utredningen konstaterar emellertid att på grund av de stora kvalitetsskillnader,
som föreligger mellan olika varor, tillhörande vissa varuområden, det
är mycket svårt att få tillförlitliga mått på prisspridningen. I praktiken blir
det därför förenat med stora svårigheter att tillämpa principen om att urvalet
av representantvaror skall utformas med beaktande av olika varugruppers
interlokala prisspridning.
I denna fråga anför utredningen härutöver.
För att få ett korrekt estimat av prisskillnaderna mellan orterna måste
nämligen kvalitetsskillnaderna för varje representantvara noga undersökas.
Om detta av tids- och kostnadsskäl inte är möjligt vid ett större antal representantvaror
tvingas man till schablonmässiga uppskattningar. Därmed
introduceras ett fel i beräkningarna, som kan bli större än det fel, som uppstår,
om endast en eller ett par varor i gruppen utväljs, vilkas kvalitetsolikheter
mera ingående studeras. Den senare metoden kan därför ge en bättre
information vid given kostnad än den förra.
Med hänvisning till det anförda får utredningen föreslå att följande beaktas
vid representantvaruurvalet: a) varor, som är av särskilt stor betydelse
i den totala konsumtionen bör tas med vid undersökningen, t. ex. mjölk, b)
förhållandevis många varor bör tas med, vilkas priser enligt tillgängliga uppgifter
företer stora interlokala prisvariationer för samma kvalitet, och c)
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 b är 11)63
17
relativt få men i kvalitetshänseende väldefinierade varor bör tas med av
dem, för vilka kvalitetsskillnaderna medför särskilt stora problem.
Ytterligare en i praktiken viktig regel vid valet av representantvaror är,
att de observerade varorna skall vara allmänt förekommande, så att det endast
i undantagsfall inträffar, att en vara inte förekommer på alla i undersökningen
ingående orter.
Utformningen av varudefinitionerna kan, enligt utredningen, ske med
hjälp av två metoder. Den ena metoden är att begagna sig av den definitionstyp,
som användes i konsumentprisindex (exempelvis »skjorta, enfärgad,
krympt, helst svensk, bomullspoplin, fast krage, fasta manschetter»).
Den andra metoden är att i instruktionen till ombuden ange, att noteringarna
för en viss vara skall avse bestämda märken eller fabrikat.
Utredningen föreslår, att den sistnämnda metoden kommer till användning
vid prisinsamlingen för varor, som uppvisar mer betydande kvalitetsskillnader,
och att för övriga varor varudefinitionerna utformas på samma
sätt som vid prisinsamlingarna för konsumentprisindex.
Utredningen har icke funnit anledning att lämna ett detaljerat förslag till
representantvaror beroende bl. a. på de snabbt föränderliga konsumtionsvanorna
på olika områden inom detaljhandeln, utan har inskränkt sig till att
ungefärligt ange omfattningen av representantvaruurvalet för olika delar av
konsumtionen.
Statistiska centralbyrån anser, att utredningens förslag beträffande metoderna
för varuurvalet icke är tillfyllest och anför.
För att undvika att prisnoteringarna vid jämförelserna skall komma att
avse olika kvaliteter varigenom kvalitetsbedömningar blir nödvändiga föreslår
utredningen för de flesta huvudgrupper av varor en långt gående specifikation
av representantvarorna. För flertalet livsmedel räknar emellertid
utredningen med att varudefinitionerna utformade på samma sätt som för
konsumentprisindex skall vara tillfyllest. För förädlade livsmedelsvaror torde
man dock med denna metod i många fall få med kvalitetsolikheter i jämförelserna.
Vid en ortsjämförelse synes den mer långtgående definitionsmetoden
därför lika motiverad för stora delar av livsmedelsområdet som för
övriga varuområden.
Enligt den metod för prisjämförelsen som anges av utredningen skall man
jämföra den varuvariant som noterats på en ort med motsvarande i Stockholm.
Vissa problem kan uppkomma vid dylika jämförelser. Finnes ej exakt
samma varuvarianter på jämförelseorten måste kvalitetsbedömningar utföras
för vilket branschsakkunniga bör anlitas. Vidare kan det inträffa att en
varuvariant som är vanlig i Stockholm på jämförelseorten är en sällsynt
varuvariant med obetydlig försäljning. Prissättningen i sådant fall är ofta en
annan än vid försäljning i större omfattning. En prisjämförelse under dylika
förhållanden blir självfallet missvisande, enär man ej beaktar konsumtionens
anpassning efter prisförhållandena. Ett sätt att komma förbi en
sådan svårighet är att inom ramen för eu vidare varudefinition jämföra
mest sålda sorter och om dessa ej är identiska verkställa kvalitetsbedömningar.
Denna metodik blir dock tids- och kostnadskrävande då det är att
förmoda att ett stort antal kvalitetsbedömningar måste utföras.
Vid representantvaruurvalet bör man enligt utredningen bl. a. beakta de
olika varornas andel av den totala konsumtionen samt de interlokala pris
2
Ilihang till riksdagens protokoll /.96.‘f. t sanil. Nr 54
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1963
skillnaderna. Det bör framhållas att de detaljerade uppgifter som behövs i
detta sammanhang för närvarande ej finns tillgängliga. Skall utredningens
metod för varuurval följas, måste tidskrävande bearbetningar göras av tillgängligt
primärmaterial. Kompletteringar av detta måste även utföras i stor
utsträckning.
Delegationen för statistikfrågor anser, att utredningens förslag till varuurval
medför en statistiskt icke mätbar osäkerhet i beräkningarna, vilken
kan leda till en systematisk snedvridning av undersökningens resultat. Delegationen
anför i detta sammanhang vidare följande.
Enligt vad som framgår av de i betänkandet redovisade direktiven för
utredningen bör den prisgeografiska undersökningen skapa underlag fölen
allsidig och förutsättningslös bedömning av dyrortsfrågorna. Mot denna
bakgrund finner delegationen utredningens förslag till lösning av frågan
om urvalet av representantvaror i princip icke tillfredsställande. Det traditionella
tillvägagångssättet, vilket utredningen rekommenderar, kan innebära
att ortsprisindex genom varuurvalet påverkas i olika riktningar för
olika orter. Index kan därigenom komma att för vissa orter eller grupper
av orter bli systematiskt överskattad eller underskattad. Det föreslagna förfarandet
medför en osäkerhet i beräkningarna, vilken icke låter sig mätas
på ett statistiskt meningsfullt sätt. Det av utredningen berörda urvalsproblemet
har under senare år utförligt behandlats i facklitteraturen på området.
Det torde därför böra undersökas om det icke är möjligt att genom
tillämpning av ett i berörda hänseenden mera tillfredsställande metodologiskt
förfarande erhålla en breddning av underlaget för analys.
Statens pris- och kartellnämnd har i sitt yttrande särskilt uppmärksammat
frågan om varuurvalet av livsmedel och anför.
Vad beträffar varuspecifikationen vill nämnden understryka vikten av
att samtliga i gruppen ingående varuslag förses med tydliga specifikationer
i avseende på märke samt förpacknings- eller viktenhet. I den mån butiken
saluför flera varianter av ett visst varuslag bör samtliga dessa ingå i prisinsamlingen.
Det torde därför vara lämpligt att i förväg specificera flertalet
eller helst samtliga förekommande varuvarianter. Vid butiksbesöket bör utöver
prisangivelserna uppgift inhämtas om mest sålda sort av varje varuslag.
Av värde för undersökningens vidare planering torde resultaten av en
nu inom nämnden pågående undersökning angående olika riktprislistor och
tillämpningen av dessa inom handeln vara.
Länsstgrelsen i Kalmar lån anser, att varuurvalet bör omfatta begagnade
bilar. En stor del av levnadskostnaderna utgöres nämligen av inköp av begagnade
bilar. Länsstyrelsen hänvisar härvid till den begränsade marknadsundersökningen
beträffande priserna på såväl nya som begagnade bilar
(inbytesbilar) som av samtliga länsstyrelsers priskontor företogs år
1958.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
19
Prisinsamling
I fråga om insamlingen av prisuppgifter för livsmedel anser utredningen
att i huvudsak det för konsumentprisindex utnyttjade urvalet kan utnyttjas
för den prisgeografiska undersökningen. På enstaka punkter kan dock
ändringar i urvalet vara motiverad. I allt skulle enligt utredningen ungefär
60 varuslag inom livsmedelsgruppen ingå i prisinsamlingen. Prisinsamlingen
för livsmedel föreslås ske på samtliga i undersökningen medtagna orter.
Prisinsamling för kläder och skor föreslås ej ske på mindre orter, som ingår
i närliggande större orts detaljhandelsområde. Priser på inventarier och
husgeråd föreslås insamlade endast på inköpsorter i den mån det är vanligt
att inköpen till största delen görs i dessa.
Omfattningen av den av utredningen föreslagna prisinsamlingen för olika
representantvaror framgår av nedanstående tablå.
Huvudgrupp
Prisinsamling
Summa
lokal
central
Livsmedel................
60
60
Alkoholhaltiga drycker och
tobak ..................
5
1
6
Bränsle och lyse..........
8
2
10
Kläder och skor ..........
25
—
25
Inventarier och husgeråd ..
28
2
30
Resor inklusive egna fordon
2
8
10
Diverse varor och tjänster
5
20
25
Summa
133
33
166
Vad särskilt beträffar egna fordon bör även drivmedel samt underhåll och
reparationer medräknas. Med hänsyn till den speciella prisbildning, som är
rådande för begagnade bilar och de svårbemästrade kvalitetsproblemen i
förbindelse härmed, bör dessa icke ingå i representantvarulistan.
Vad prisinsamlingen beträffar, anser utredningen, att fördelningen mellan
lokalt och centralt insamlade priser i stort sett bör ske i enlighet med de
principer, som tillämpas vid prisinsamlingen för konsumentprisindex. Central
prisinsamling bör således lämpligen ske för de varor och tjänster, där
man vid given precision till lägre kostnad än genom lokal prisinsamling kan
erhålla regionala priser genom att fråga organisationer m. fl. I övriga fall
bör, enligt utredningen, lokal prisinsamling ske.
Utredningen uttalar, att prisinsamlingen bör förläggas till en tid, då landets
olika delar kan beräknas befinna sig i ungefär samma fas av säsongcykeln
vad gäller varusortimentets sammansättning och om möjligt också
i fråga om de så kallade säsongvarornas prisnivå. Beträffande bostadsutgifter
inklusive bränslekostnader har detta ansetts kunna uppnås genom att
uppgifterna inhämtas för eu period under eldningssäsongen.
Tillfälliga prisvariationer bör enligt utredningen i princip elimineras vid
2f Ilihang till riksdagens protokoll 196''.''!. 1 samt. Nr !>4
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 5''r år 1!)63
prisinsamlingen. Utredningen har funnit att för de olika orternas dyrhetslal
säsongförhållandena numera spelar en tämligen underordnad roll. Endast
för utpräglade säsongvaror kan det vara befogat att korrigera för säsongvariationerna
i priserna. Utredningen föreslår, att den månatliga prisinsamlingen
för konsumentprisindex användes för mätning av säsongvariationerna
för dylika varor och eventuell erforderlig korrigering härför.
Beträffande rabatter och liknande prisnedsättningar anför utredningen.
Kravet på prisjämförelser vid lika standard vid en prisgeografisk undersökning
medför, att endast sådana rabatter bör beaktas, som innebär avdrag
på priset på kuranta varor utan olägenhet för kunden. Självfallet bör inte
hänsyn tas till dessa rabatter i det fallet, att de lämnas endast till vissa begränsade
grupper av konsumenter.
I konsekvens härmed förordar utredningen, att kassarabatt, prutningar
(om generellt utgående) och realisationspriser bör beaktas, de sistnämnda
dock endast i vad avser felfria och kuranta varor, vilka innefattas i de uppställda
varudefinitionerna.
Statistiska centralbyrån anser, att den av utredningen förordade centrala
prisinsamlingen för vissa varor och tjänster innebär, att den föreslagna undersökningen
endast får karaktär av eu riktprisundersökning, där man ej
fångar upp alla de avvikelser från riktprislistorna, som i verkligheten förekommer.
Centralbyrån anser därför, att det bör undersökas, i vad män det
går att erhålla skattningar på genomsnittliga prutningar under en angiven
tidsperiod, och hänvisar därvid till undersökningar verkställda av statens
pris- och kartellnämnd. Vidare anser centralbyrån, att realisationspriser ej
bör ingå i undersökningen. Under förutsättning att tidsplanen kommer att
hållas, torde vidare säsongkorrigeringen sakna betydelse.
Statens pris- och kartellnämnd har bl. a. uppmärksammat prisdifferentieringsproblemet
och anför.
Utredningen har i diskussion av rabattproblemet framhållit att »det man
skall mäta är det faktiska (uppnådda) priset och inte det åsatta priset».
Nämnden anser att denna princip bör tillämpas på alla former av prisdifferentieringar,
eftersom ingen principiell skillnad kan anses föreligga mellan
rabatter och andra prisdifferentieringar som kan förekomma i handeln, såsom
punktprissänkningar eller prutningar vid försäljning av exempelvis
vissa av kapitalvarorna. Flertalet av de här uppräknade prisdifferentieringarna
torde vara av den art att de mycket väl kan uppvisa interlokala variationer.
Förhållandena är härvidlag dessutom varierande i olika branscher.
Med hänsyn härtill torde det vara olämpligt att innan omständigheterna närmare
utretts fatta beslut om att vissa rabattformer icke skall beaktas vid
prisinsamlingen. Däremot bör enligt nämndens uppfattning priserna på realisationsvaror
icke ingå i undersökningen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län kan ej dela utredningens uppfattning att
realisationspriser hör beaktas vid prisinsamlingen i fall varorna är felfria
och kuranta. Uppgiftsinhämtarens subjektiva uppfattning om en varas kvalitet
och kurans bör ej få påverka primärmaterialets sammanställning. Vi
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
21
dare kan en realisation på en ort vara en rent tillfällig prisaktion riktad
mot en ny konkurrent i branschen. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands
län anser, att prisundersökningen icke får äventyras genoin en
alltför snävt tilltagen undersökningsperiod.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anmäler något avvikande mening i fråga
om utredningens förslag till prisinsamling.
Med åberopande av tidigare dyrortsundersökningar anser utredningen att
en lokal kontroll av prisinsamlingen bör anordnas på samma sätt som tidigare.
Allmänheten hade då tillfälle att granska insamlade prisuppgifter och
inkomma med anmärkningar. Om avsikten är att på detta sätt för allmänhetens,
pressens och konkurrenters granskning utlämna de olika företagens
prissättning på vissa varor anser priskontoret förfarandet helt olämpligt.
Detta skulle enbart skapa irritation bland affärsmännen. Enligt priskontorets
mening torde avsett resultat av ett sådant förfarande även bliva tämligen
magert, då man får förutsätta att entydiga instruktioner för prisinsamlingen
utfärdas och att densamma utföres av kunnig personal och med
sådan noggrannhet och omsorg att felaktigheter icke skall behöva uppkomma.
Vid den centrala granskningen då uppgifterna ställs mot varandra upptäckes
lätt eventuella felaktigheter av betydelse för undersökningen.
Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att tillämpning av genomsnittliga
pristal för stora regioner medför, att speciella dyrhetsförhållanden
inom ett område icke blir tillräckligt beaktade.
Butiksurval
Utredningen föreslår, alt prisuppgifter endast insamlas från ett urval av
butikerna på de utvalda orterna. Beträffande urvalet av butiker anför utredningen.
Finns ej ett fullständigt register över detaljhandelsföretagen på de orter,
som blir föremål för observation vid en kommande dyrortsundersökning, tillgängligt,
då denna skall genomföras, blir det nödvändigt att inleda undersökningen
med att fylla denna brist. Registret, som förutsätts komma att
innehålla åtminstone approximativa mått på de ingående företagens inbördes
storlek och vissa uppgifter om deras sortiment, får sedan användas för
dragning av ett slumpmässigt urval av försäljningsställen, från vilka prisuppgifter
skall inhämtas.
En fullständig överblick över försäljningsställen finnes för närvarande
endast inom varuskattekontoren. Varuskattekontorens register omfattar
samtliga rörelseidkare inom länet med fördelning på olika branscher och
vissa geografiska områden (fögderier), där för varje rörelseidkare årsomsättningens
storlek finns angiven. Utredningen har i sammanhanget fäst
uppmärksamheten på det butiksregister, som för närvarande är under utarbetande
inom statistiska centralbyrån och kommer att färdigställas under år
1963. Sedan man genom dylika förteckningar undersökt bransch- och storleksstrukturen
hos butiksbeståndet inom var och eu av de i undersökningen
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1963
ingående orterna, utväljes de butiker, vid vilka prisinsamlingen skall äga
rum. Därvid föreslår utredningen, att antalet undersökta butiker inom varje
bransch inom varje kommun anges som kvadratroten ur kommunens
folkmängdstal (i tusental). För Stockholm föreslås en uppdelning av huvudbranscherna
i delbranscher för att säkerställa, att prisnoteringar erhålls
för alla representantvaror. Av samma skäl föreslås antalet butiker i
varje huvudbransch för Stockholms del skola uppgå till 35. I de minsta
kommunerna bör minst en butik i varje bransch undersökas. Den prisgeografiska
undersökningen skulle därmed komma att omfatta ca. 4 500 butiker.
Vidare föreslår utredningen, att för varje kommun och bransch butikerna
tilldelas sannolikheter att ingå i butiksurvalet, som är proportionella
mot omsättningens storlek.
Delegationen för statistikfrågor anför beträffande utredningens förslag till
butiksurval.
Utredningen föreslår, att den lokala prisinsamlingen skall omfatta c:a
4 500 butiker. Det föreslagna urvalsförfarandet innebär, att man inom ett
flertal orter endast erhåller en eller ett par butiker inom varje huvudbransch.
Det saknas i utredningen underlag för bedömning av prisvariationen inom
olika kommuner; det finns emellertid anledning antaga att variationen för
många varuslag är betydande icke endast mellan utan även inom kommunerna.
Det kan därför ifrågasättas om det föreslagna tillvägagångssättet ger
möjlighet att med tillfredsställande säkerhet skatta medelpristal för olika
orter. Frågan om butiksurvalets storlek och principerna för dess fördelning
på olika orter bör därför göras till föremål för vidare utredning. En viss förbättring
torde kunna uppstå redan genom exempelvis en stratifiering på olika
butikstyper med hänsyn till kända prisskillnader mellan de olika typerna.
Statens pris- och kartellnämnd anför beträffande frågan om butiksurvalets
utformning.
De för undersökningen uttagna butikerna bör representeras i ortsmedeltalen
i första hand inom de varuområden, där deras huvudsakliga försäljning
ligger. Det torde härvid vara nödvändigt att låta stora butiksenheter med
brett sortiment, såsom varuhus och kedjeföretag, med säkerhet ingå i butiksurvalet.
Länsstyrelsen i Hallands län anför.
Då det numera icke är ovanligt, att många varor betingar olika pris på
försäljningsställen av olika typ inom samma ort kan en viss osäkerhet komma
att vidlåda de skattningar av ortsmedelvärden som grundar sig på observation
av ett fåtal butiker. Det är därför av stor vikt, att butiksurvalet
för prisinsamlingen sker med nödig omsorg. Varuhus och andra större affärsenheter
med stort sortiment bör i allmänhet ingå i undersökningen. Vid
urvalet torde lämpligen kunna anlitas priskontorens butiksregister för detaljhandeln
och det register av liknande slag hos Statistiska centralbyrån,
som användes vid beräkning av konsumentprisindex. Varuskatteregistret hos
länsstyrelsen, vilket omspänner hela länet, kan också med fördel utnyttjas
för detta ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1963
23
Budgetval
För bestämmandet av vägningstalen för de olika varuslagen utnyttjades
vid 1946 års dyrortsundersökning den vid beräkningen av levnadskostnadsindexen
använda budgeten, vilken avsåg den genomsnittliga konsumtionen för
en tvåbarnsfamilj tillhörande kategorien arbetare eller lägre tjänstemän boende
i städer eller tätorter. (Enligt direktiven avsåg viktsystemet budgeten
för en tjänstemannafamilj med en lön ungefär svarande mot 11 löneklassen
på löneplan A enligt det då gällande avlöningsreglementet.) Bostadskvantiteten
bestämdes till 3 rumsenheter eller 2 rum och kök och hänsyn togs till regionala
variationer i bränslekonsumtionen genom uppdelning av riket i fyra
temperaturzoner. Vid 1951 års undersökning kom tre budgetar till användning,
nämligen en stockholmsbudget, en landsbygdsbudget samt en tätortsbudget,
den sistnämnda dock endast i kontrollsyfte. Dessa budgetar grundades
emellertid icke på en given familjs konsumtion utan byggde i stället på
genomsnittsbudgetar omfattande i stort sett samtliga löntagare oavsett civilstånd
och inkomstnivå. Stockholmsbudgeten erhölls genom framskrivning av
resultaten från socialstyrelsens budgetundersökning år 1948, där hänsyn
togs till såväl pris- som konsumtionsförändringar i hela riket under åren
1948—51. Landsbygdsbudgeten framräknades på grundval av en särskild
undersökning av landsbygdens konsumtionsvanor, som socialstyrelsen utförde
1952.
Vid 1958 års levnadskostnadsundersökning beräknades ett stort antal budgetar
bland annat en stockholmsbudget, en landsbygdsbudget samt en budget
avseende städer och köpingar. Undersökningen baserade sig huvudsakligen
på genom bokföring lämnade uppgifter från c:a 3 700 hushåll. Urvalet
av hushåll skedde inom ramen för statistiska centralbyråns basurval,
varvid från stockholmsområdet kom att ingå 462 hushåll, från landsbygdsområdet
1 974 hushåll och från tätortsområdet 1 013 hushåll.
Utredningen har icke ansett det motiverat att vid en kommande prisgeografisk
undersökning arbeta med alternativbudgetar. Som utredningen påpekat
under avsnittet om indexproblematiken, skulle vid den tekniska utformning
som föreslagits, nämligen att bestämma dyrheten på olika orter i
förhållande till Stockholm, kompletterande indexberäkningar endast belysa,
i vilken utsträckning indexberäkningarnas resultat påverkas av variationer
hos vägningstalen, och värdet därav i här ifrågavarande sammanhang torde
vara ringa. Utredningen föreslår därför, att 1958 års levnadskostnadsundersöknings
stockholmsbudget kommer till användning vid en kommande dyrortsundersökning
och att korrigeringar av budgeten utföres med hänsyn till
bland annat inträffade konsumtionsförskjutningar genom utnyttjande av
konjunkturinstitutets beräkningar av den totala privata konsumtionen. Detta
innebär att en viss osäkerhet införes i beräkningarna. Utredningen finner
det emellertid ej vara motiverat, att en speciell levnadskostnadsundersökning
för Stockholm verkställs enbart för att tillgodose behovet av vägningstal
vid eu kommande prisgeografisk undersökning.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
Remissmyndigheterna har gett frågan om budgetvalet ett betydande utrymme.
I allmänhet godtages utredningens förslag till lösning av budgetproblemet,
men ett antal myndigheter ifrågasätter lämpligheten av en stockholmsbudget
som baspunkt vid levnadskostnadsjämförelserna.
Fångvårdsstyrelsen finner det tveksamt, om dyrhetsskillnaderna orterna
emellan skall mätas med utgångspunkt från en stockholmsbudget, och anser,
att ytterligare utredning av denna fråga borde ha föregått utredningens
förslag.
Statistiska centralbyrån anför rörande budgetfrågan.
Centralbyrån anser det icke helt klart att en stockholmsbudget är att föredraga
som utgångspunkt för beräkningarna. Problemet löses dock ej genom
att man väljer en budget från en annan ort. Ej heller en genomsnittsbudget
av den typ, som utredningen skisserat på sid. 20 f. f. och där för varje ort
respektive representantvaras pris vägs i förhållande till stockholmspriset
med vikter som beräknats från de genomsnittliga konsumtionsförhållanden
på ett antal orter, löser de angivna problemen. En dylik budgets viktsystem
anpassar sig dock bättre till den konsumtionsfördelning som råder på dessa
orter. Då emellertid valet av en stockholmsbudget torde innebära en konkretisering
av dyrortsjämförelsen för den enskilda konsumenten, kan av praktiska
skäl detta val vara att föredraga. Man når också härigenom en överensstämmelse
med 1951 års prisgeografiska undersökning.
Lantbruksstyrelsen finner, att om basen i kostnadsjämförelsen blir en genomsnittlig
Stockholmsbudget, speciella problem uppstår med beräkningar
av levnadsstandarden för landsbygdsbefolkningen. Alternativa indexberäkningar
bör därför komma till stånd.
Statens pris- och kartellnämnd ifrågasätter lämpligheten av en stockholmsbudget
som baspunkt i kostnadsjämförelserna och anför.
Utredningen diskuterar möjligheten att tillfredsställande approximera en
indifferensbestämd index och föreslår av praktiska skäl en Laspeyresindex.
Nämnden å sin sida vill ifrågasätta om inte en index i vilken konsumtionen
utgör ett genomsnitt av hushåll på olika orter, är att föredraga.
Om man i likhet med utredningens förslag utgår från Stockholm som baspunkt
och använder stockholmsbudgetens vikter (Laspeyresindex) kommer
dyrhetstalen för t. ex. landsbygdskommunerna — med budgetar som ganska
starkt avviker från Stockholms — att i allmänhet avvika något från det fall
att de beräknas på en budget bättre anpassad efter landsbygdskommunernas
konsumtionsförhållanden. Den budget soin av praktiska skäl närmast kan
komma i fråga synes vara genomsnittsbudgeten för hela riket. Riksbudgeten
torde även anpassa sig bättre till flertalet tätorter än Stockholmsbudgeten.
Visserligen torde de faktiska skillnaderna i indextalen vid olika budgetalternativ
i allmänhet inte bli särskilt stora. Eftersom det ur kalkylsynpunkt
emellertid bör vara lika enkelt att använda en genomsnittsbudget, som den
i detta sammanhang extrema stockholmsbudgeten, finner nämnden övervägande
skäl tala för användning av den budget som ger det mest rättvisande
resultatet av alternativt tillgängliga budgetar.
Utredningen har i bilaga 1 i viss utsträckning behandlat detta problem
och därvid funnit, att för det betraktade fallet skillnaderna vid olika budgetalternativ
blir obetydliga. Nämnden anser dock ytterligare undersökning
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr ,54 år 19C>3
ar av dessa förhållanden vara önskvärda innan det kan anses klarlagt att effekten
av olika budgetars inverkan på dvrhetstalen är negligerbar.
Länsstyrelsen i Östergötlands län vill betona, att valet av en stockholmsbudget
som baspunkt tyvärr utesluter att en ort jämförs med annan ort än
Stockholm. Skall jämförelse i levnadsnivån för något ändamål ske mellan
två orter, bör man räkna med vägningstal från fall till fall, vilka anknyts till
den ort, som valts till baspunkt vid jämförelsen. Det synes därför vara lämpligt,
att en budget beräknas för t. ex. de större städerna vid sidan av Stockholm
eller för större från t. ex. arbetsmarknadssynpunkt lämpligt utformade
enheter, så att jämförelser av levnadsnivån kan utföras utan alltför stora
extra kostnader.
Länsstyrelsen i Hallands län anser att en riksbudget bättre stämmer överens
med konsumtionens sammansättning i Sverige och anför.
Om undersökningen grundas på en genomsnittsbudget för hela riket i
stället för en budget för enbart Stockholm torde bättre överensstämmelse
kunna uppnås med landsbygdskommunernas konsumtionsförhållanden. Det
bör därför övervägas, om inte en dylik »riksbudget» bör föredragas som utgångspunkt
vid prisjämförelserna. Detta bör dock gälla endast under förutsättning
att en sådan anordning bedömes medföra en från praktisk synpunkt
icke alltför obetydlig avvikelse från resultatet vid tillämpning av en
stockholmsbudget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om det icke vore mer
tillfredsställande att välja en för riket gemensam budget. En utifrån denna
bas beräknad index skulle visserligen icke ge svar på frågan om en orts dyrhet
i förhållande till en viss annan ort, men den skulle ge ett mera tillfredsställande
svar på frågan hur en ort i förhållande till en annan bör inplaceras
i dyrortsskalan eftersom indexen baserats på en konsumtionsinriktning,
som representerar ett genomsnitt för landet. Vidare framhålls, att konsumtionsinriktningen
i Stockholm får anses vara ganska extrem, och att det
med hänsyn härtill torde vara lämpligt med en mera representativ baspunkt
för indexberäkningarna. Statens avtalsnämnd anser, att förslaget, att basera
undersökningen på en budget avseende enbart Stockholm, synes kunna medföra
vissa risker för att levnadskostnadsnivån utanför storstäderna överskattas,
även om dessa risker i viss mån kommer att minskas genom de olika
tekniska åtgärder, utredningen föreslagit. Enligt nämndens mening synes
med hänsyn till de alltjämt relativt olikartade levnadsförhållandena i storstäder
och på landsbygd en rättvisare jämförelse kunna erhållas, om budgeten
kunde baseras på någon form av genomsnitt för levnadsförhållandena i
landet i stort. Statstjänstemannens riksförbund godtar utredningens förslag,
att en stockholmsbudget tas som utgångpunkt för jämförelserna, men föreslår,
att eu ny levnadskostnadsundersökning för Stockholm utförs för att
tillgodose behovet av fullt aktuella vägningstal. Kooperativa förbundet ifrågasätter
lämpligheten av att välja stockholinsbudgeten som utgångspunkt
för beräkningarna. Vägningstalen i denna budget skiljer sig avsevärt från
såväl budgeten för konsumentprisindex som budgeten för samtliga hushåll
26
Knngl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
i 1958 års levnadskostnadsundersökning. Dessa skillnader torde mindre ha
sin grund i speciella konsumtionsvanor i Stockholm än i skillnader i inkomstfördelningen
mellan Stockholm och resten av landet. Förbundet finner
det med hänsyn härtill mer motiverat att använda budgeten för konsumentprisindex
som utgångspunkt för beräkningarna. Härigenom avlägsnar man
sig visserligen från utredningens utgångspunkt i en indifferensbestämd index,
men då denna även i utredningens förslag synes vara av ringa praktisk
betydelse, anser förbundet ovannämnda övervägande ha större vikt.
Sveriges lantbruksförbund anser, att en riksbudget bättre motsvarar de
genomsnittliga konsumtionsvanorna i Sverige, och anför.
I en prisgeografisk undersökning bör ej heller ändamålet vara att mäta
och jämföra olika personers behovstillfredsställelse — ändamålet bör vara
att mäta möjligheterna för samma person att uppnå samma behovstillfredsställelse
på olika orter. Eftersom behovstillfredsställelse inte kan mätas och
eftersom substitutionsförhållandena (indifferenskurvornas utseende) inte är
kända är ej heller detta möjligt. Det återstår därför endast att konstruera
en budget och jämföra kostnaderna för denna på olika orter. Utredningen
föreslår därvid, att den prisgeografiska undersökningen grundas på levnadskostnadsundersökningens
budget för enbart Stockholm, eftersom undersökningen
avser att belysa olika orters dyrhet i förhållande till Stockholm
och eftersom utredningen ansett alternativbudgetar ha ringa värde i detta
sammanhang. Det kan här framföras att en »medelbudget» för riket i dess
helhet vore att anse som den riktigare och mera fullständiga budgeten för
ifrågavarande ändamål, eftersom den skulle fånga konsumtionsvanorna i
landet som en helhet. Valet av stockholmsbudgeten som grund för undersökningen
antyder antingen att konsumtionen i Stockholm skulle vara en norm
för hur konsumtionen i landet i övrigt bör inriktas, eller att stockholmsbudgeten
inkluderar allt som konsumeras i landet i övrigt. Ingendera av de två
synpunkterna kan anses riktig. Endast som en grov approximation kan
stockholmsbudgeten möjligen få betydelse.
Särskilda poster i budgeten
Bostadsposten m. m. Vid 1951 års dyrortsundersökning införskaffades uppgifter
om boendekostnaden för hyreslägenheter av likartad standard. Av tekniska
skäl uteslöts egnahemslägenheter från undersökningen. Ej heller utfördes
några fristående beräkningar av boendekostnaderna för bostadsrättslägenheter,
dessa kostnader fick representeras av kostnaderna för hyreslägenheter
av motsvarande kvalitet och storlek. Hyreslägenhetsbeståndet indelades
i fem kvalitetsklasser och i storleksklasser efter antalet rum utöver kök.
Endast lägenhetsstorlekar om ett, två och tre rum och kök blev föremål för
observation. Boendekostnadsjämförelserna, som avsåg hyra inklusive allt
bränsle, genomfördes sedan separat för var och en av de sålunda erhållna
femton lägenhetskategorierna på grundval av framskrivna hyresuppgifter
från 1945 års bostadsräkning. För de större orterna beräknades med användning
av dessa uppgifter bostadskostnadstal, ett för varje observerad lägenhetskategori.
Dessa sammanvägdes sedan till ett genomsnitt för respektive
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
27
ort med användning av uppgifter om hyres- och bostadsrättslägenheternas
fördelning på de 15 lägenhetskategorierna inom det område, som den använda
budgeten hänförde sig till. I vissa fall gjordes korrigeringar av boendekostnadsbeloppet
för en lägenhetskategori med hänsyn till förekommande
variationer i lägenhetsbeståndets åldersfördelning och boendekostnadernas
beroende härav. Mindre tätorter och ren landsbygd sammanfördes till större
områden, för vilka gemensamma bostadskostnadstal beräknades efter samma
principer som för de större orterna.
Vid beräkning av konsumentprisindex sammanförs hyreslägenheter och
bostadsrättslägenheter till eu grupp, vars prisutveckling representeras av
boendekostnadernas förändringar för enbart hyreslägenheterna. Gruppen
uppdelas i tio kvalitetsklasser genom en indelning, dels efter ålder i »gamla»
och »nya» lägenheter, dels efter storlek i fem storleksklasser, nämligen ett
rum och kokvrå, ett rum och kök, två rum och kök, tre rum och kök samt
fyra rum och kök. Observationsmaterialet omfattar ett efter kvalitetsklasserna
stratifierat stickprov på ca 1 000 lägenheter, vilket varje år kompletteras
med ett urval bland nybyggda lägenheter och där en viss del av stickprovet
i övrigt förnyas årligen. Den vid undersökningstillfället observerade
boendekostnaden för hyreslägenheter korrigeras klassvis till att avse lägenheter
med lika standard, det vill säga en tidigare beräknad genomsnittsstandard
i fråga om ett antal utrustningsdetaljer.
Även egnahemslägenheter beaktas vid beräkningen av boendekostnaden
till konsumentprisindex, där de bildar en fristående kvalitetskategori vars
prisutveckling följs genom »representantvarumetoden». Innebörden härav
är, att prisutvecklingen för ett antal representantvaror för olika poster i årskostnaden
för egnahem följs och sammanvägs till ett indextal med vikter,
proportionella mot varje posts andel av hela årskostnaden.
Sammanvägningen av indextalen för de sammanlagt elva kvalitetsklasserna
till en total bostadsindex sker i flera etapper. För hyreslägenheternas del
uträknas med kostnadsummorna vägda genomsnittliga lägenhetshvror för
var och en av de fem storleksklasserna, och därefter beräknas på dessa genomsnittshyror
grundade indextal för hyresändringarna. Sedan sammanvägs
de fem indextalen till en genomsnittlig hyresindex med tillämpning av
vägningstal motsvarande bostadskostnaden för respektive storleksklasser.
För den slutliga sammanvägningen till eu total bostadsindex används för
hyres- och bostadsrättslägenhetema de totala vägningstalssummor, som
framkom vid den första bostadskostnadsundersökningen för konsumentprisindex,
framskrivna med de beräknade indextalen, och för egnahem vägningstal,
som hänför sig till den på visst sätt definierade årskostnaden för
egnahem.
Utredningen anser, att det vid 1951 års dyrortsundersökning använda förfarandet
icke kan användas vid en kommande prisgeografisk undersökning
eftersom bl. a. erforderliga hyresdata saknas. Däremot är, enligt utredningen,
metoden vid konsumentprisindex vad beträffar hyres- och bostadsrättslägenheter
ur teoretisk synpunkt lämplig, medan det i konsumentprisindex
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
använda förfarandet icke kan utnyttjas vid boendekostnadsberäkning för
egnahemslägenheter. Utredningen föreslår, att en särskild boendekostnadsundersökning
kommer till stånd och lämnar förslag till en sådan undersökning.
För sina överväganden rörande utformningen av bostadskostnadsundersökningen
har utredningen låtit företa en specialbearbetning av den så kallade
snabbstatistiken för 1960 års folk- och bostadsräkning för att erhålla
aktuella data om hur lägenhetsbeståndet fördelar sig på besittningsformer.
Enligt de framräknade uppgifterna fördelade sig lägenhetsbeståndet på besittningsformer
enligt följande:
Egnahemslägenheter på jordbruksfastighet . . 10 %
Egnahemslägenheter på annan fastighet .... 23 %
Bostadsrättslägenheter .................... 9 %
Statliga och kommunala lägenheter ........ 6 %
Övriga besittningsformer.................. 49 %
därav:
a) lägenheter i småhus .......... 10%
b) ägarlägenheter i flerfamiljshus.. 2%
c) övriga lägenheter i flerfamiljshus 37%
Icke bebodda ............................ 3 %
Summa 100 %
Med lägenheter i småhus avses lägenheter i en- och tvåfamilj shus bebodda
av ägaren. Med bostadsrättslägenhet avses lägenhet, som bebos av bostadsrättsinnehavaren,
och med hyreslägenhet avses samtliga bostadslägenheter,
som upplåts mot hyra oavsett om de ligger i en-, två- eller flerfamiljshus.
Utredningen föreslår, att vid boendekostnadsundersökningen ej endast
beaktas hyreslägenheter utan även bostadsrättslägenheter och egnahemslägenheter.
Beträffande hyreslägenheter och bostadsrättslägenheter föreslår
utredningen, att endast lägenheter i flerfamiljshus skall medtagas i undersökningen,
och beträffande egnahemslägenheter föreslås av tekniska skäl,
att undersökningen av egnahemslägenheter inskränks till egnahem på annan
fastighet (än jordbruksfastighet). Vidare finner utredningen det olämpligt,
att bland hyreslägenheter inkludera andra lägenheter än i öppna marknaden
uthyrda lägenheter. För lägenheter uthyrda i annan ordning kan nämligen,
enligt utredningen, den observerbara boendekostnaden i större eller
mindre utsträckning vara betingad av en nedsättning av hyran, som kan utgöra
en löneförmån (arbetsgivarlägenheter) eller vara en form av socialunderstöd
(lägenheter uthyrda i bostadssocialt syfte) eller privat understöd (lägenheter
uthyrda till släktingar).
Beträffande boendekostnadsundersökningens omfattning med avseende på
lägenhetsstorlekar har vid tidigare prisgeografiska undersökningar och i
konsumentprisindex begränsning skett av boendekostnadsmätningen till vissa
storlekar mätt i antal rum. Kostnadsjämförelserna har härvid skett inom
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 5 b år 1965
varje storleksklass för sig, så att skillnader i standard beträffande det angivna
storlekskriteriet inte skulle påverka boendekostnadsjämförelsernas resultat,
d. v. s. man har tillämpat kvalitetsklassmetoden. Olika stora lägenheter
kan emellertid jämföras efter korrigering av erhållna kostnadsuppgifter
för värdet av skillnader i storlek, d. v. s. man kan tillämpa kvalitetselementmetoden.
Utredningen har funnit det lämpligt att använda samma metod
som nyttjas för kvalitetsklassindelningen vid de löpande indexberäkningarna
i konsumentprisindex med en indelning av lägenheterna efter ålder och
storlek. Utredningen föreslår därför en åldersindelning i lägenheter, färdigställda
1945 eller tidigare (»gamla» lägenheter), och lägenheter, färdigställda
1946 eller senare (»nya» lägenheter).
Det kan emellertid vara lämpligt att begränsa undersökningen till vissa
lägenhetsstorlekar, beroende på att lägenheter av inbördes mycket olika storlek
kan förmodas skilja sig åt väsentligt även i ett antal andra ur kvalitetsvärderingssynpunkt
relevanta avseenden än storleken. Men också av kostnads-
och mättekniska skäl kan en begränsning av undersökningen visa sig
påkallad. Under antagandet, att både de minsta och största lägenhetsstorlekarna
på många orter torde vara sällan förekommande, föreslår utredningen,
att boendekostnadsundersökningen inskränks till »nya» och »gamla» hyresoch
bostadsrättslägenheter om ett rum och kokvrå samt ett, två och tre rum
och kök samt för egnahemslägenheter på annan fastighet till »gamla» sådana
om ett, två, tre och fyra rum och kök och »nya» sådana lägenheter om tre,
fyra och fem rum och kök. Detta innebär, att drygt 4/5 av respektive upplåtelseforms
bostadsbestånd kommer att beaktas vid undersökningen.
Med ledning av materialet till 1960 års bostadsräkning kompletterat med
uppgifter ur nybyggnadsstatistiken för tiden därefter konstrueras ett urval
av lägenheter, för vilka boendekostnaderna undersöks. För urvalsförfarandet
anger utredningen följande riktlinjer.
(i) Urvalet inom bostadsräknings- och nybyggnadsmaterialet skall omfatta
som första steg 10 000 lägenheter, varav ca 600 lägenheter i Stockholm.
Antalet utvalda lägenheter inom var och en av de tidigare nämnda 15 kvalitctsklasserna
får då i Stockholm enhetligt fastställas till ungefär 40. Vid fastställande
av urvalskvoterna för olika orter (utom Stockholm) och kvalitetsklasser
beaktas i princip endast urvalets relativa andel av bostadsbeståndet
i de berörda kvalitetsklasserna och den finita populationskorrektionen.
Även om detta förfarande ej är särskilt tillfredsställande får det godtagas
som eu första approximation, då för ett mer nyanserat förfarande erforderliga
data angående boendekostnader in. in. ej föreligger.
(ii) Med ledning av det erhållna boendekostnadsmaterialet omfattande
10 000 lägenheter beräknas variansen för boendekostnaden på var och en av
de utvalda orterna. Detta material utnyttjas för en bedömning av huruvida
den uppnådda precisionen i boendekostnadsestimatet för respektive ort är
tillräcklig. Skulle den erhållna precisionen på någon av orterna vara sämre
än den eftersträvade kompletteras urvalet så, att önskad precision kan bedömas
bli uppnådd. Vid sådana eventuellt erforderliga kompletteringar kan
eu begränsning av kostnaderna uppnås genom tillämpning av metoderna
för optimal allokering. Utredningen har vid sina kostnadskalkyler förutsatt
30 Kungl. Maj. ts proposition nr Öb år 1963
att eventuellt erforderliga kompletteringar högst skall omfatta 10 000 lägenheter.
Insamlingen av data bör ske från fastighetsägarna och bostadsrättsföreningarna
per post och från lägenhetsinnehavarna (inklusive egnahemsägarna)
genom intervjuer.
I fråga om utformningen av boendekostnadsmätningen har utredningen
diskuterat definitionen av boendekostnaden och metoder att mäta denna
samt metodiken att åvägabringa lika standard vid kostnadsjämförelserna.
I frågan om definitionen av boendekostnaden föreslår utredningen ingen
avvikelse i förhållande till 1951 års dyrortsundersökning, medan utredningen
i frågan om »lika standard» vid kostnadsjämförelserna har strävat efter
att så långt detta är möjligt och lämpligt, tillämpa de lösningar av kvalitetsproblemet,
som användes vid beräkningarna för bostadsposten i konsumentprisindex.
Utredningen har vidare icke funnit det motiverat att göra någon
åtskillnad mellan hyres- och bostadsrättslägenheter vid behandlingen av kvalitetsfrågorna.
Boendekostnaderna för hyreslägenheter bör enligt utredningen omfatta totalhyror,
d. v. s. inklusive värmeavgift för hyreslägenheter med centralvärme.
Vad beträffar hyreslägenheter utan centralvärme bör i konsekvens härmed
en totalhyra beräknas genom att till den observerade kallhyran lägga en
enligt en »bränslepoängmetod» beräknad kostnad för uppvärmningsbränsle.
Vid beräkningen av boendekostnaden för bostadsrättslägenhet föreslår utredningen
att följande kostnader beaktas:
1. Avgifter till föreningen (bolaget) totalt.
2. Egna utlägg för reparationer.
3. Egna utlägg för uppvärmning och varmvatten.
4. Ränta på eget i lägenheten insatt kapital.
5. Ränta på för insats lånat kapital.
6. Avskrivningar.
Däremot bör icke amorteringsdelen av avgifter till föreningen (bolaget)
eller kostnaden för av föreningen (bolaget) utförda kvalitetsförbättringar
medräknas.
Beaktandet av kvalitetsskillnader lägenheterna emellan bör enligt utredningen
ske genom att utnyttja en kombination av kvalitetsklass- och kvali - tetselementmetoden men med en utförligare kvalitetselementlista än som utnyttjas
för konsumentprisindex. När det gäller tillämpningen av kvalitetselementmetoden
har utredningen stannat för att förorda en schablonmetod,
där produktionskostnaderna för de olika elementen beräknas för Stockholm
och omräknas till respektive orts priser med användning av bostadsstyrelsens
ortsindex. Produktionskostnadsberäkningarna får härvid ske efter de
riktlinjer, som tillämpas beträffande de kvalitetselement, som beaktas i den
fortlöpande hyresindexen, och bör liksom dessa kostnadsberäkningar utföras
av bostad sstyrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1963 31
Beträffande tillvägagångssättet vid beräkningen av boendekostnaderna anför
utredningen.
För de observerade stockholmslägenheterna i varje kvalitetsklass inhämtas
uppgifter om boendekostnaden per månad eller kvartal (för bostadsrättslägenheterna
per år) samt om förekomsten av de olika kvalitetselement, som
föreslagits skola beaktas vid undersökningen. Vidare inhämtas upplysningar,
om beloppet inkluderar bränslekostnaderna och om avgifter utöver den
redovisade kostnaden uttas för nyttjandet av vissa av kvalitetselementen
(trappstädning, tvättstuga etc.). I det fallet att särskild avgift, som ej inkluderats
i beloppet, påförts för ett visst kvalitetselement, får detta betraktas
som ej ingående i lägenhetens standard. Boendekostnaden får sedan omräknas
till årskostnad, varefter eventuellt inte ingående kostnader för uppvärmningsbränsle
(beräknade enligt den i det föregående angivna bränslepoängmetoden)
läggs till. De sålunda framräknade totala årskostnaderna
summeras sedan kvalitetsklassvis, och årsmedelkostnaden (det ovägda medeltalet
av de totala årsbeloppen) beräknas för varje kvalitetsklass. För
varje kvalitetsklass beräknas den genomsnittliga utrustningen med de utvalda
kvalitetselementen. Därmed har basortens genomsnittliga pris och
kvalitet på de observerade hyres- och bostadsrättslägenheterna beräknats.
Slutligen inhämtas också uppgifter om priserna på representantvarorna för
reparationsarbeten.
För de på jämförelseorten observerade lägenheterna genomförs de ovan
beskrivna operationerna. För bostadsrättslägenheterna tillkommer, att bostadsrättsinnehavarnas
egna utlägg för reparationer beräknas ur uppgifterna
för Stockholm med representantvarumetod och att avskrivningskostnaderna
omräknas med bostadsstyrelsens ortsindex för flerfamiljshus. Därefter
beräknas differensen i genomsnittlig utrustning med de studerade kvalitetselementen
mellan orten och Stockholm kvalitetsklassvis och värderas
med användning av uppgifterna om »kronor per årshyra» samt det för orten
tillämpliga värdet av bostadsstyrelsens ortsindex. Ortens observerade
årsmedelkostnader för de olika kvalitetsklasserna kan därefter korrigeras
för de genomsnittliga kvalitetskillnaderna i förhållande till basorten, och
indextal för de olika kvalitetsklasserna kan beräknas.
Vid behandlingen av frågan om mätning av boendekostnaden för egnahemslägenheter
anför utredningen
Boendekostnaderna för egnahemslägenheter är uppbyggda på likartat sätt
som för bostadsrättslägenheter; den egentliga skillnaden består i att motsvarigheterna
till delposterna i bostadsrättsinnehavarnas avgifter till föreningen
(bolaget) måste behandlas var för sig. Beträffande såväl de direkta
utgifterna som övriga kostnader (ränta på eget kapital och avskrivning)
gäller sålunda detsamma som för bostadsrättslägenheterna. Boendekostnaderna
för egnahemslägenheter kan beräknas som summan av följande poster:
1.
Ränta på lånat kapital.
2. Beräknad ränta på eget kapital.
3. Tomtarrende.
4. Avskrivning.
5. Fastighetsskatt.
(>. Försäkringspremier.
7. Reparationskostnader.
8. Vatten- och avloppskostnader.
32
liungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
9. Renhållningsavgifter.
10. Sotningsavgifter.
11. Kostnader för uppvärmning och varmvatten.
Boendekostnadsjämförelserna för egnahem medför samma indexteoretiska
problem som jämförelserna för hyres- och bostadsrättslägenheter, och
utredningen föreslår, att indexberäkningarna sker separat för varje storleksklass
av »gamla» respektive »nya» egnahemslägenheter. Liksom beträffande
hyreslägenheterna föreslås att korrigeringar för kvalitetsskillnader
inom de olika klasserna sker med användning av kvalitetselementmetoden
endast med den skillnaden, att kvalitetselementlistan görs mer omfattande.
Vid beräkningen av posten ränta på eget kapital, erfordras en uppgift om
egnahemsfastighetens nuvärde. Utredningen föreslår, att detta beräknas med
användning av köpeskillingsstatistiken. Avskrivningen föreslås bli beräknad
som viss procent av återanskaffningspriset. Detta pris utgörs av kostnaden
för att nybygga ett hus av samma standard som det befintliga. Återanskaffningspriset
är således ej direkt observerbart annat än för nybyggda
egnahem, och utredningen föreslår därför, att en schablonmetod används
för beräkning av detta pris.
Efter att index för var och en av de i undersökningen observerade kvalitetsklasserna
av egnahemslägenheter beräknats, sammanvägs dessa index
till en egnahemsindex för orten. Genom summering etappvis på olika sätt
kan egnahemsindex för olika kombinationer av kvalitetsklasser av egnahem
framtas, t. ex. för »gamla» och »nya».
För observerade kvalitetsklasser erhålls totala boendeutgiften i Stockholm
genom att den erhållna genomsnittliga boendekostnaden i Stockholm multipliceras
med antalet lägenheter i respektive klass i bostadsbeståndet i Stockholm.
Motsvarande beräkningar föreslås bli utförda för övriga lägenhetsklasser,
varvid den genomsnittliga boendekostnaden föreslås uppskattad med
följande metod.
(1) Hvres- och bostadsrättslägenheter om ett rum, ett rum och kök samt
(vå och flera rum med eller utan kokvrå:
Boendekostnaden sätts för varje »gammal» lägenhet till det vid boendekostnadsundersökningen
erhållna genomsnittet för »gamla» hyres- och bostadsrättslägenheter
om 1 rum och kokvrå. På motsvarande sätt förfares
med de »nya» lägenheterna.
(2) Hyres- och bostadsrättslägenheter om mer än 3 rum och kök:
Boendekostnaden för en lägenhet beräknas till en fjärdedel av den vid
boendekostnadsundersökningen erhållna genomsnittskostnaden för »gamla»
respektive »nya» hyres- och bostadsrättslägenheter om tre rum och kök,
multiplicerad med antalet rum plus ett i den aktuella lägenhetsstorleken.
(3) Egnahemslägenheter om mindre än ett rum och kök:
Dessa beaktas över huvud taget inte.
(4) Egnahemslägenheter om mer än 4 rum och kök i »gamla» egnahem
respektive om 1 och 2 samt mer än 5 rum och kök i »nya» egnahem:
Boendekostnaden uppskattas med tillämpning av i (2) ovan beskriven
metodik. Beträffande de »nya» lägenheterna om ett och två rum och kök
innebär detta, att boendekostnaden sättes till en fjärdedel av genomsnitts
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
33
kostnaden för observerade »nya» egnahemslägenheter om tre rum och kök,
multiplicerad med två respektive tre. På motsvarande sätt erhålles boendekostnaden
för »gamla» egnahemslägenheter om mer än fyra rum och kök
som en femtedel av den observerade genomsnittskostnaden för »gamla»
egnahemslägenheter om fyra rum och kök, multiplicerad med antalet rum
plus ett i den aktuella lägenhetsstorleken, och för »nya» egnahemslägenheter
om mer än fem rum och kök som en sjättedel av vid boendekostnadsundersökningen
beräknad genomsnittskostnad för »nya» egnahemslägenheter
om fem rum och kök, multiplicerad med den aktuella lägenhetsstorlekens
antal rum plus ett.
(5) Hyreslägenheter i småhus:
Boendekostnaden uppskattas till genomsnittet för motsvarande egnahemslägenheter.
Med användning av uppgifter ur 1960 års bostadsräkning och den löpande
statistiken över bostadsbeståndets förändringar kan antalet lägenheter i
Stockholm av olika typ, ålder och storlek fastställas. Ur dessa antalsdata
och uppgifterna om den genomsnittliga boendekostnaden för respektive bostadstyp
kan sedan erforderliga vägningstal för sammanvägningen framställas.
Beträffande budgetvikten för bostadsposten samt posten »bränsle och
lyse» föreslår utredningen, att vägningstalet för bostadsposten bestäms på
grundval av summan av de enligt det föregående beräknade vägningstalen
samt att ett särskilt vägningstal beräknas för »bränsle och lyse» genom att
minska ett med ledning av vid boendekostnadsundersökningen erhållna siffror
omräknat totalt budgetbelopp för bostad, bränsle och lyse med summan
av vägningstalen för hyreslägenheter och egnahem.
Liksom utredningen anser även remissmyndigheterna att lösningen av de
med beräkningen av bostadsposten förknippade problemen bör tillmätas
stor betydelse. I allmänhet godtages utredningens förslag. En del myndigheter
anser dock i motsättning till utredningen att egnahemsundersökningen
också bör omfatta egnahem på jordbruksfastigheter och ger i samband härmed
uttryck för farhågor beträffande resultatet av undersökningen för landsortens
befolkning.
Bosiadsstyrelsens uppfattning är att utredningen närmare borde ha underbyggt
sin uppfattning, att boendekostnadernas lokala variationer kan beräknas
få väsentlig betydelse för slutresultatet. Härigenom skulle en bättre
bakgrund ha erhållits för bedömning av utredningens förslag beträffande
mätningen av dessa kostnader. I övrigt behandlar bostadsstyrelsen främst
frågan om mätningen av boendekostnaden, där styrelsen icke har några
principiella invändningar att framföra mot utredningens förslag. Däremot
torde viss tvekan kunna hysas gentemot vissa detaljer i den föreslagna praktiska
utformningen och styrelsen anför.
Utredningen har icke närmare redovisat effekten av alt i varierande omfattning
— genom införandet av det ena eller andra kvalitetselementet —
beakta föreliggande skillnader i standard. En sådan redovisning hade varit
så mycket mer angelägen som man inom eu och samma orl måste vid given
kvalitet räkna med betydande skillnader i boendekostnader, d. v. s. stor
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1963
prisspridning. Sådana skillnader kan ha samband med läget inom orten —
centralt och perifert — och till och med läget inom ett hus — t. ex. i första
våningen och i översta våningen. Innan slutlig ställning tages till beräkningsmetod,
bör man genom praktiska exempel pröva effekten av beaktandet
av olika kvalitetsskillnader.
Vid den närmare prövningen av metoden torde även effekten av följande
konsekvens av utredningens förslag böra belysas. Skillnader i kvalitet skall,
då fråga är om hyres- och bostadsrättslägenheter, omräknas i kronor per
årshyra med utgångspunkt från dagens produktionskostnad. Detta till standardolikheter
hänförliga skillnadsbelopp kommer vid en och samma standardskillnad
att i relativt större grad utjämna olikheterna i boendekostnader
för äldre hus (byggda t. o. m. 1945) med en genomsnittligt lägre byggnads-
och därmed även boendekostnadsnivå än för senare byggda hus med
en genomsnittligt högre sådan nivå.
Bostadsstyrelsen anser därför att ytterligare undersökningar bör komma
till stånd innan planen för en bostadskostnadsundersökning ''fastställs och
anför.
Innan undersökningsplanen fastställes, måste ett grundligt planeringsarbete
utföras och provundersökningar genomföras så att alternativa lösningar
av olika problem kan prövas. Alla möjligheter till förenklingar bör prövas
med avseende på deras inverkan på slutresultatet. Detta gäller speciellt beträffande
de arbetskrävande metoderna att beräkna nuvärdet och återanskaffningspris
för egnahem som underlag för beräkning av ränta på eget
kapital, avskrivning och förräntning.
I sammanhanget bör erinras om att bostadsstyrelsen och statistiska centralbyrån
genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1962 har i uppdrag att
framlägga förslag till riktlinjer för fortlöpande urvalsundersökningar inom
bostadsstatistiken.
Statens hyresråd anför beträffande undersökningens omfattning, att en
total hyresräkning bör genomföras i alla de ca 200 kommuner, som föreslås
omfattade av undersökningen. En total hyresräkning har nämligen icke
företagits sedan 1945, och behovet härav framstår därför som mycket angeläget.
Vidare framföres att det för hyresrådets verksamhet vore mycket
värdefullt om de i boendekostnadsundersökuingen ingående lägenheterna
indelades i lägenheter färdigställda 1940 eller tidigare och lägenheter färdigställda
1941 eller senare. En sådan indelning överensstämmer även med vid
1960 års bostadsräkning tillämpade gränsdragningar.
När det gäller mätningen av boendekostnaderna föreslås att uppgift i vissa
fall skall begäras från hyresnämnd om det saluvärde nämnden skulle åsätta
lägenheten vid en överlåtelse. Hyresrådet finner det olämpligt att hyresnämnd
på detta sätt lämnar förhandsbesked i fråga, som sedermera kan
komma under nämndens prövning.
1960 års jordbruksutredning anser, att egnahem på jordbruksfastighet bör
omfattas av undersökningen, och anför.
Beträffande boendekostnadsundersökningen skall som redan antytts även
egnahemslägenheter medtas med undantag för lägenhet på jordbruksfastighet.
Motivet för detta undantag är att kapitalkostnaden för egnahemsdelen
Kungl. Maj:ts proposition nr öi år 1963
35
på en jordbruksfastighet icke kan skiljas från den totala. Denna olägenhet
är dock icke så stor för de nyare jordbruksegnahem, för vilka anläggningskostnaden
är känd. Statistik häröver insamlas dessutom årligen av statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader.
Det är angeläget att man åtminstone i den del av lägenhetsurvalet, som
skall hämtas ur nybyggnadsmaterial och helst även vad avser nyare lägenheter
enligt bostadsräkningen 1960, medtar egnahem på jordbruksfastighet.
Risken är eljest att uppgifterna om boendekostnaderna i glesbygden blir för
fåtaliga.
Delegationen för statistikfrågor framför beträffande boendekostnadsundersökningen.
Vad gäller frågan om planeringen av bostadsundersökningen vill delegationen
erinra om att en arbetsgrupp tillsatts av statistiska centralbyrån och
bostadsstyrelsen för gemensam utredning av riktlinjerna för vissa urvalsundersökningar
på bostadsstatistikens område; möjligheterna att samordna
den föreslagna prisgeografiska bostadskostnadsundersökningen med de planerade
urvalsundersökningarna på bostadsstatistikens område bör beaktas
i den fortsatta planeringen.
Delegationen framhåller att utredningen icke visat att det är motiverat att
använda en så betydande andel av resurserna på bostadskostnadsundersökningen.
Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att utredningens förslag till lösning av
frågan om »lika standard» vid boendekostnadsmätningen innebär en för
stark schablonisering och anför.
Även i ett annat avseende innebär förslaget en stark schablonisering, nämligen
då fastigheterna efter ålder delas i fastigheter färdigställda intill år
1946 och fastigheter färdigställda under 1946 och senare. Byggnadskostnadsindex
har under tiden 1 januari 1939—1 januari 1946 stigit från 100 till
141,3 och under tiden 1 januari 1946—1 januari 1962 från 141,3 till 261,7
(se bilaga A). En jämförelse mellan hyrorna i ett antal år 1946 producerade
fastigheter i en viss stad med hyrorna i likartade fastigheter i en annan
stad producerade år 1962 torde icke kunna läggas till grund för några hållbara
slutsatser om hyresnivån i de båda städerna.
Länsstyrelsen anser därför att undersökningen i första hand bör omfatta
den nyaste produktionen av fastigheter. Vad beträffar de äldre fastigheterna
som icke är försedda med värmeledning synes dessa böra lämnas helt åsido.
Bostäder i dessa fastigheter kan enligt länsstyrelsens uppfattning numera
knappast anses tillhöra godtagbar standard. Länsstyrelsen i Malmöhus län
finner ej att det av utredningen föreslagna lägenhetsurvalet beträffande äldre
egnahem om ett till fyra rum och kök är lämpligt utan anser att två till
fem rum och kök bättre överensstämmer med lägenhetsurvalet vid nyare lägenheter.
Dyrortsnumnden noterar med tillfredsställelse att undersökningen även
innefattar egnahem. Beträffande de mättekniska svårigheterna vid bestämningen
av boendekostnaderna för egnahem finner nämnden det dock angeläget
understryka, att köpeskillingsstatistiken måste utnyttjas med största
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 5i dr 1963
försiktighet och med iakttagande av en sådan moderation som iakttages vid
de allmänna fastighetstaxeringarna och därvid i görligaste mån samordnas
med resultatet av en ny allmän fastighetstaxering. Landsorganisationen uttrycker
tillfredsställelse över att undersökningen även innefattar egnahem
och bostadsrättslägenheter men ifrågasätter om icke det antydda högre alternativet
om 20 000 lägenheter i stället för 10 000 redan från början borde
genomföras. Förutom den högre tillförlitligheten, som härigenom sannolikt
kunde åstadkommas, skulle även ett värdefullt hyresstatistiskt material erhållas.
Sedan 1945 års bostadsräkning har det icke gjorts någon mer omfattande
hvresräkning i Sverige, varför det föreligger en kännbar brist på hyresstatistiska
uppgifter. Behovet har sedan dess ökat framför allt genom
den successiva avvecklingen av den allmänna hyresregleringen. Statstjänstemannens
riksförbund anser att även garagekostnaderna på lämpligt sätt bör
invägas i boendekostnaderna. Riksförbundet landsbygdens folk förklarar sig
vara medvetet om de svårigheter som möter vid beräkning av boendekostnaderna
för egnahem å jordbruksfastighet, men framhåller att då denna typ
av egnahem utgör en mycket stor grupp, undersökningen av bostadskostnaderna
på landsbygden ger ett mycket osäkert resultat om egnahem å jordbruksfastigheter
uteslutes ur bostadsbeståndet. Sveriges köpmannaförbund
hyser farhågor för att den pågående avvecklingen av hyresregleringen kan
medföra att hyresnivån på många orter kommer att förändras, varigenom
de framräknade dyrhetstalen ej blir aktuella.
Utredningen föreslår att prisjämförelserna för köksbränsle och lyse utformas
på följande sätt.
Tillgängliga uppgifter om fördelningen på olika bränsleslag av utgifterna
för köksbränsle och lyse i Stockholm utnyttjas för beräkning av det antal
bränslepoäng, som budgetbeloppet motsvarar. Med utnyttjande av bränslepoängmetoden
och uppgifter om använda bränsleslag för köksbränsle och
lyse, vilka lämpligen inhämtas vid boendekostnadsundersökningen, beräknas
för varje ort den genomsnittliga mängden bränsle av olika slag, som vid
ortens konsumtionsvanor i fråga om bränslen erfordras för att uppnå den
totalförbrukning, mätt i bränslepoäng, som framräknats för Stockholm.
Från respektive ort införskaffade uppgifter för på denna använda bränsleslag
utnyttjas sedan för beräkning av kostnaden för denna totalförbrukning.
Härvid är att märka, att i de fall, då priset per enhet (t. ex. kilowatt
elström) är beroende av den förbrukade kvantiteten, bör det pris användas
vid beräkningen, som hänför sig till den enligt ovanstående beräknade förbrukningen
på orten. Förfarandet innebär, att den lika standarden i detta
fall knytes till en viss energiförbrukning (ett visst antal bränslepoäng) och
att skillnader mellan orterna i fråga om användningen av olika energikällor
(el, gas, ved etc.) får påverka prisjämförelserna.
Det enligt utredningen föreslagna förfarandet överensstämmer i fråga
om den principiella uppläggningen med det, som tillämpades vid 1951 års
dyrortsundersökning.
Remissmyndighetema har icke framfört några synpunkter på utredningens
förslag till beräkning av budgetposten köksbränsle och lyse.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 5''r år 19C>3
Resekostnader. Vid 1951 års dyrortsundersökning beaktades i princip alla
slag av resekostnader vid budgetberäkningarna. 1951 års undersökning uppdelade
förekommande resor i inköps- och nöjesresor, arbets- och skolresor
samt semesterresor. När det gällde inköps- och nöjesresor arbetade man med
ett fastlagt antal resor för år till närmaste inköpsort enligt en särskild fastställd
förteckning. Vid bedömningen av resebehovet beräknades efter gjorda
undersökningar de kostnader, som förelåg för huvudstadens befolkning samt
vidare de kostnader, som uppstod, för att befolkningen i andra delar av riket
skulle kunna uppnå den levnadsnivå, som stockholmsbefolkningen upprätthöll.
På motsvarande sätt gick man tillväga i fråga om tätorts- och landsbygdsbudgetarna.
Tidsförlusten vid resor beaktades ej vid undersökningen.
Utredningen anser, att föreliggande skillnader i fråga om bredden i varusortimentet
de jämförda orterna emellan även vid en kommande prisgeografisk
undersökning motiverar, att särskilda korrigeringar för förekommande
skillnader i behovet av vissa typer av resor vidtagas, och anför.
Det är emellertid mycket vanskligt att bestämma storleken av dessa korrigeringar,
och beträffande var och en av de aktuella resetyperna måste en
bedömning göras, huruvida ett mer rättvisande resultat erhålls med korrigering
än utan.
Den grundläggande idén vid dessa korrigeringar är att för varje ort den
kvantitativa skillnaden mot Stockholm i fråga om behovet av arbets- respektive
inköpsresor vid i övrigt lika standard beräknas och värderas i ortens
priser, varefter ortens budgetbelopp, framräknat på vanligt sätt med representantvarumetod,
ökas eller minskas med det sålunda erhållna värdet. Enligt
utredningens mening bör dylika beräkningar utföras individuellt för alla
kommuner i riket, således inte enbart för de ungefär 200 kommuner, från
vilka enligt utredningens förslag prisuppgifter skall inhämtas vid en kommande
undersökning. Medtagandet av alla orter kan göras utan större utvidgning
av arbetsprogrammet, ty dels skall enligt utredningens förslag individuella
budgetbelopp beräknas för alla kommuner (antingen direkt eller
genom regressionsskattning), dels kan de för beräkning av korrektionernas
storlek erforderliga prisuppgifterna inhämtas centralt.
Utredningen anser vidare, att resekostnadskorrigeringen i en kommande
prisgeografisk undersökning endast bör omfatta två kategorier av resor,
nämligen arbets- och inköpsresor, och anför.
Beträffande arbetsresorna gäller att 1960 års folk- och bostadsräkning ger
ett jämförelsevis gott material, varpå ett korrigeringsförfarande kan grundas!
Utredningen föreslår i det följande ett korrigeringsförfarande för dylika
arbetsresor, som bygger på detta nya material. I fråga om skolresorna
gäller att något motsvarande material ej står till förfogande. Med hänsyn
till att dessa resor torde utgöra en obetydlig del av den totala privata konsumtionen,
föreslår utredningen, att någon korrektion inte kommer till
stånd för denna typ av resor.
För inköpsresorna möter de största svårigheterna i förevarande sammanhang,
ty å ena sidan kan en korrektion för dessa resor i vissa fall väntas
komma att uppgå till ett inte obetydligt belopp och å andra sidan finns ej
något tillfredsställande material, varpå beräkningar av korrektionens storlek
kan grundas.
it llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 54
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
Utredningen har övervägt att föreslå en särskild enkät i anslutning till
den prisstatistiska undersökningen syftande till att ge underlag för bedömning
av skillnaderna mellan olika orter i behovet av inköpsresor för att
upprätthålla en i övrigt lika standard. Det har emellertid befunnits att tillförlitligheten
hos en sådan undersökning även vid en relativt kraftig insats
av resurser på densamma starkt kan ifrågasättas. Med hänsyn härtill finner
utredningen det inte vara motiverat att én dylik undersökning kommer till
stånd. Då även ett grovt approximationsförfarande för bestämning av korrektionerna
för variationer orterna emellan i behovet av inköpsresor torde
vara att föredra framför att inte utföra några korrigeringar får utredningen
beträffande inköpsresorna föreslå ett förfarande i huvudsak analogt med det
vid 1951 års dyrortsundersökning tillämpade.
Utredningen har icke funnit det möjligt att fastställa en hållbar grund
för att värdera den standardsänkning, tidsförlusterna vid inköps- och arbetsresor
utgör.
För kostnadsberäkningarna för inköpsresor hör, enligt utredningen, liksom
tidigare fastställas vissa inköpsorter. För andra orter än inköpsorter
bör beräkningarna baseras på ett visst antal resor per år från kommunens
befolkningscentrum till närmaste inköpsort och ett fastställt antal paketförsändelser
från denna inköpsort till vederbörande kommun. Utredningen har
därvid funnit det lämpligt att fastställa antalet inköpsresor till 24 per år och
antalet paketförsändelser till 52 per år, det vill säga samma antal, som användes
vid 1951 års dyrortsundersökning. I fråga om behovet av inköpsresor
för befolkningen i Stockholm och på större inköpsorter anför utredningen.
I fråga om Stockholm måste beroende på inköpsområdets stora utsträckning
en viss del av kostnaderna för resor anses hänföra sig till inköpsresor
inom staden för anskaffning av huvudsakligen varaktiga konsumtionsvaror.
Tillgänglig statistik ger inte underlag för någon reviderad kalkyl av antalet
sådana resor. För att jämförbarheten med 1951 års undersökning skall bibehållas
föreslås att kostnaden för inköpsresor i Stockholm sätts till det belopp
för dylika resor som erhålls ur 1958 års levnadskostnadsundersökning
frainräknat till undersökningsårets konsumtionsnivå med användning av
konjunkturinstitutets beräkningar över den privata konsumtionen och att
ett basbelopp i stockholmspris för inköpsresorna på övriga inköpsorter sätts
till 5/8 av beloppet för Stockholm. Inköpsorter med mindre än 20 000 invånare
bör dock inte tilldelas något sådant belopp för inköpsresor inom orten.
De sålunda erhållna kostnaderna används sedan för erforderliga korrigeringar
av budgetbeloppen genom att mängden och priset fastställes efter ortens
förhållanden och kostnaden jämföres med utgiftsbeloppet i stockholmsbudgeten
omräknat till ortens pris.
För beräkningen av kostnaderna för arbetsresor förordar utredningen, att
i princip samma beräkningssätt används som för inköpsresor. Dock kommer
1900 års folk- och bostadsräkning att erbjuda ett nytt material, som enligt
utredningen bör användas som underlag för beräkningarna, och utredningen
anför.
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
För varje yrkesarbetande person finns uppgift om hans eller hennes arbetsplats
under eu fixerad vecka, och dessa uppgifter kommer att av statistiska
centralbyrån läggas till grund för tabeller angående frekvensen av s. k.
pendelvandringar mellan olika kommuner. Vidare blir uppgifterna på kommunalt
initiativ föremål för detaljbearbetningar för ett tjugotal större städer
och förortskommuner med syfte att genom en långt gående distriktsindelning
belysa arbetsresorna även inom dessa städer och kommuner och
dessutom resorna mellan kommunerna mera i detalj.
Genom dessa nya statistiska uppgifter synes det bli möjligt att få tillfredsställande
besked om frekvensen av pendelresor för alla kommuner och för
ett mindre antal viktiga orter av olika storlekskaraktär även om andra aibetsresor.
För alt på grundval därav få fram kostnaderna för alla arbetsresor
måste emellertid särskilda beräkningar utföras. Tänkbart vore att direkt
efter primärmaterialet göra en uppmätning av reseavstånden för samtliga
arbetsresande personer eller för ett statistiskt sett betryggande urval. Detta
skulle emellertid vara en mycket arbetskrävande metod, som likväl inte skulle
eliminera eu avsevärd osäkerhet på grund av att de verkliga resvägarna
inte kunde beaktas. Utredningen finner det därför skäligt att man även i
detta fall tillämpar ett mera schablonmässigt förfarande. Man bör sålunda
kunna bestämma en genomsnittlig resekvantitet och reslängd mellan en kommun
och kringliggande orter. Kommunerna torde därvid kunna uppdelas
efter typ och storlek i lämpligt antal grupper utan att samtliga kommuner
behöver ingå i beräkningarna. Redogörelserna för de omkring tjugo specialbearbetade
städerna och kommunerna bör därvid kunna komma att innehålla
uppgifter av stort värde. Förutom frekvensen av pendelresorna mellan
olika kommuner måste för de större städerna beräknas omfattningen av
arbetsresorna inom respektive orter. 1 rafikräkningar i större städer kan
även i detta fall bli till nytta.
Efter att resefrekvensen och reslängden bestämts för Stockholm och olika
andra orter eller grupper av orter beräknas årskostnaden med hjälp av
lokala taxor för allmänna kommunikationsmedel, varefter de erhållna utgiftsbeloppen
utnyttjas för en korrigering av ortens budgetbelopp.
Statistiska centralbyrån anser att ytterligare undersökningar bör utföras
för afl utröna behovet av eu resekostnadskorrektion och anför.
Före beräkning av resekostnaderna har utredningen föreslagit i stort sett
samma schematiska förfaringssätt som det vid 1951 års dyrortsundersökning
tillämpade. Centralbyrån vill framhålla att vid beräkning av resetilläggen
för olika orter spelar relationen mellan inköpsresor och arbetsresor en
betydande roll. För beräkning av inköpsresor skall enligt utredningens förslag
fastställas vissa inköpsorter. Valet av dessa kommer i hög grad att bestämma
kostnaden för inköpsresorna. Utredningen har framhållit att eu
korrektion för inköpsresor kan väntas uppgå till inte obetydliga belopp och
att det inte finns något tillfredsställande material, varpå korrektionens storlek
kan grundas. Centralbyrån vill föreslå att möjligheten att i samband
med den prisstatistiska undersökningen utföra eu enkät syftande till alt ge
underlag för bedömning av skillnaderna mellan olika orter i behovet av inköpsresor
för all upprätthålla en i övrigt lika standard ytterligare övervägs.
Utredningen har vid beräkning av resekostnadskorrektionerna endast beaktat
de direkta reseutläggen. Enligt centralbyråns uppfattning bör undersökas
i vad mån det är möjligt att vid korrektionsberäkningarna även beakta
skillnader i faktisk restid.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
Konjunkturinstitutet fäster uppmärksamheten på problemet med värdering
av tidsförlust vid inköps- och arbetsresor och finner, att tidsförlusten
vid resor är en standardsänkning, som bör beaktas vid levnadskostnadsberäkningar.
Skolöverstyrelsen framhåller i anslutning till det uttalande som
utredningen gjort i fråga om skolresor.
Beräkningstekniska problem med anknytning till skolväsendet tages praktiskt
taget inte alls upp till behandling i betänkandet. Utredningen konstaterar
endast, att något material ej står till förfogande i fråga om skolresornas
omfattning och att dessa resor endast utgör en obetydlig del av den totala
privata konsumtionen, varför någon korrektion inte skulle behöva komma
till stånd för denna typ av resor. I anslutning härtill vill överstyrelsen framhålla,
att detta uttalande i stort sett äger sin riktighet i fråga om den obligatoriska
skolan. När det gäller den högre skolutbildningen torde emellertid
den ekonomiska belastningen för barnfamiljerna vara starkast i fråga om
landsbygden och de mindre tätorterna, där gymnasiala och motsvarande
skolformer saknas. Härvid är det inte endast fråga om resekostnader utan
även om inackorderingskostnader. En fortsatt kraftig ökning av den relativa
tillströmningen till högre utbildning, särskilt i riktning mot gymnasiesektorn,
är att vänta över hela landet. Ur de synpunkter som överstyrelsen
har att företräda framstår det som synnerligen angeläget, att vid den prisgeografiska
undersökningen någon form av korrektion vidtages för de reseoch
inackorderingskostnader som följer av att eleverna ej har tillgång till
önskad utbildning i hemorterna. Det må nämnas, att den statistik rörande
skolelevernas hemorter höstterminen lt>60, som framlagts av statistiska centralbyrån
(Statistisk Tidskrift 1962:5), ger en uppfattning om elevernas
fördelning med hänsyn till hemort och studieort samt om inackorderingsfrekvensen
inom olika län och skolformer.
Lantbruksstyrelsen anser icke att av utredningen föreslaget antal resor
för beräkning av resekostnadskorrektionen är tillräckligt och anför härom.
Beträffande resekostnader har utredningen föreslagit vissa schablonberäkningar.
Erfarenheterna ger vid handen att resekostnaderna är dryga utgiftsposter
för landsbygdsbefolkningen, varför det torde finnas anledning
ifrågasätta om det av utredningen föreslagna kompensationssystemet inte
kan anses vara otillräckligt. Det synes sålunda starkt kunna ifrågasättas huruvida
förändringar i inköpsvanor och resvanor, som inträffat sedan 1951,
inte motiverar ersättning för ett större antal resor än de nu föreslagna 24
resorna, vilket antal även låg till grund vid undersökningen 1951. För befolkningen
i den rena glesbygden är inköpen t. o. m. i den närmaste inköpsorten
förknippade med resor. Det bör i detta sammanhang också påpekas,
att glesbygdsbefolkningens handels- och resvanor visar genomgående, att en
råd tätorter av varierande storlek utgör inköpskällor, varför en enda orl icke
kan anses utgöra inköpsort för samtliga varor. Den av utredningen diskuterade
men ej föreslagna specialundersökningen i detta avseende skulle ge
ett säkrare underlag för bedömning av resekostnaderna. Även beträffande
arbetsresor synes närmare överväganden böra göras rörande glesbygdsbefolkningens
resekostnader.
Överståthållarämbetet finner att utredningens förslag till beräkning av
resekostnadskorrektionen icke ger full rättvisa åt inom Stor-Stockholm bosatta
personer och anför.
41
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
Utredningen har beträffande resekostnaderna och då främst posten kostnader
för inköpsresor inom inköpsorten i stor utsträckning byggt de framlagda
förslagen på schabloner. Det är överståthållarämbetets bestämda uppfattning
att det framlagda förslaget i fråga om sistnämnda kostnadspost
icke ger full rättvisa åt inom Stor-Stockholm bosatta personer. Överståthållarämbetet
vill här erinra om de extra kostnader, som uppstå genom att något
fritt bostadsval icke föreligger.
I fråga om inköpsresor till inköpsorter har utredningen räknat med 24
resor om året eller samma antal som vid 1951 års undersökning. Av skäl,
som ovan berörts, har utvecklingen här gått mot ökat antal resor av denna
typ. Överståthållarämbetet vill därför föreslå, att antalet resor upptages till
förnyad prövning. Därvid bör även prövas i vilken utsträckning dylika resor
sker med egna bilar.
Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar bl. a. det för länet specifika, att
en högre boendekostnad uppkommer för en avsevärd del av befolkningen
inom Stor-Stockholmsområdet på grund av att invånarna där har svårigheter
att fritt välja sin bostadsort och därvid åsamkar sig stora kostnader
för resor till och från arbetet. Även långa resor för inköp av livsförnödenheter
och annat förekommer. Enligt länsstyrelsens mening är för StorStockholmsområdet
en specialundersökning av dessa kostnader för inköpsoch
arbetsresor av ett betydande intresse. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen
om icke hänsyn bör tas till att egen bil i allt större utsträckning kommer
till användning vid dessa resor. Länsstyrelsen beklagar, att utredningen
icke funnit det möjligt att vid undersökningen taga hänsyn till kostnader
betingade av restiden, då det torde finnas anledning antaga, att de
långa restiderna medför betydande förluster för befolkningen boende utanför
det centrala Stor-Stockholm. Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att
resekostnaden under de senaste åren har fått en allt större betydelse för den
inom länet bosatta befolkningen, då åtskilliga invånare numera har sina
arbetsplatser förlagda till Stockholm med omgivningar. Även befolkningen
i den norra länsdelen har långa arbetsresor, eftersom den i stor utsträckning
har sitt arbete förlagt till Gävle. Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att även
kostnader för semesterresor bör beaktas vid den prisgeografiska undersökningen.
Enligt länsstyrelsen i Kristianstads län är resekostnadernas inverkan
på levnadsnivån ett av de mer komplicerade problemen vid de avsedda
budget jämförelserna och borde om möjligt ges en utformning i närmare anslutning
till det sätt, varpå resorna i ökande omfattning företages.
Dyrortsnämnden finner att den ständigt ökande frekvensen av arbets- och
inköpsresor gör det orealistiskt att bygga resekostnadskorrektionen vid en
kommande prisgeografisk undersökning på antalet beräknade resor i 1951
års dyrortsundersökning. Nämnden anför vidare härom.
Utredningen bar övervägt men övergivit tanken på att anordna en särskild
enkät i anslutning till den prisstatistiska undersökningen, syftande
till att ge underlag för bedömning av skillnaderna mellan olika orter i behovet
av inköpsresor vid upprätthållande av eu i övrigt lika standard. Sedan
föregående dyrortsundersökning har, bl. a. på grund av den hastigt
växande bilismen, förhållandena väsentligt förändrats, och det framstår enligl
dyrortsnämndens mening som eu brist att man för beräkning av denna
viktiga kostnadspost icke kan hänvisa till annat underlag än 1951 års schablonmässiga
antaganden. Dyrortsnämnden vill för den skull föreslå, att det
skall uppdragas åt statistiska centralbyrån att undersöka möjligheterna att
genomföra eu dylik enkät i anslutning (ill den prisgeografiska undersök
-
42
Kiingl. Maj:ts proposition nr .7''/ år 1963
ningen. Måhända kan därvid tillika inhämtas uppgifter för belysning av
kostnaderna även för andra slag av resor än inköpsresor ävensom av problemet
i vad mån värdet av restiderna bör beaktas.
Generalpoststyrelsen anser, att skolresor bör beaktas vid beräkningen av
resekostnadskorrektionen, och anför.
Styrelsen tillstyrker utredningens förslag, att resekostnader och skatteutgifter
beaktas i särskild ordning vid indexberäkningarna. Kostnaderna för
skolresor, vilka utredningen vill utesluta ur dessa beräkningar, torde dock
särskilt i storstadsregioner utgöra en icke obetydlig andel av hushållens utgifter.
Med anledning härav vore det önskvärt, om dessa kostnader kunde på
lämpligt sätt inkluderas i resekostnadsundersökningen, även om det bleve
nödvändigt att använda ett approximationsförfarande.
Statstjänarkartellen framhåller, att då inköpsresorna beräknas få en allt
större betydelse, en särskild enkät för att utröna behovet av dylika resor
borde övervägas.
Statstjänarkartellen har funnit det angeläget att man vid beräkningen av
levnadskostnaderna även beaktar den tidsförlust, som uppstår på sådana
platser där arbetsresor och inköpsresor måste företagas. I levnadsstandarden
anses numera i högre grad än tidigare även ingå det mått av fritid som
vederbörande har. Restiden eller bortovarotiden från hemmet (arbetsplatsen)
borde därför på något sätt värderas för dem som har långa arbetsresor
och/eller långa inköpsresor. Ett ytterligare motiv härför är att sådan tid i
vissa fall även medför en ökad levnadskostnad, vilken inte kommer till uttryck
på annat sätt i budgeten. Statstjänarkartellen vill därför ifrågasätta
om inte sådan tid på något sätt skulle ekonomiskt värderas och vill i detta
sammanhang hänvisa till socialstyrelsens förslag från år 1952.
Även tjänstemännens centralorganisation anser, att frågan om en ny enkät
för att utröna behovet av och kostnaderna för såväl arbets- som inköpsresor
bör omprövas.
Skatteposten. Yid vissa äldre dyrortsundersökningar beräknades skatteposten
med utgångspunkt från ett och samma inkomstbelopp i alla kommuner.
Vid 1946 års undersökning beräknades skatten på ett inkomstbelopp,
som varierade med levnadskostnaderna på de olika orterna. Beräkningen av
de direkta skatterna vid 1951 års dyrorts undersökning skedde liksom vid
1946 års undersökning på inkomstbelopp, som motsvarade de totala levnadskostnaderna
i olika kommuner. Detta inkomstbelopp inklusive skatt och
skattefria inkomster minus kommunal och statlig skatt utgjorde den totala
utgiftssumman vid given standard.
Utredningen föreslår, att man betraktar skatterna, vare sig de är direkta
eller indirekta, som en del av utgiften för att upprätthålla en vass given nivå
hos den privata konsumtionen. Med utgångspunkt från detta betraktelsesätt
föreslås, att beträffande de indirekta skatterna inga särskilda åtgärder
vidtas, eftersom de prisnoteringar, som erhålls vid en prisgeografisk undersökning,
utgörs av marknadspriser, i vilka indirekta skatter ingår. I fråga
om de direkta skatterna föreslår utredningen att separata kalkyler utförs
för alla kommuner, där den bruttoinkomst beräknas, som erfordras, för att
efter skatt ett belopp skall återstå, överensstämmande med det vid den pris
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1903
geografiska undersökningen erhållna budgetbeloppet för orten vid stockholmsstandard.
Remissmyndigheterna har i allmänhet icke kommenterat utredningens
förslag till beräkning av skatteposten.
Statistiska centralbyrån anser, att utredningens förslag till beräkning av
skattens storlek med hänsynstagande till det erhållna budgetbeloppet vid
stockholmsstandard torde leda till för högt beräknad kommunal skatt och
därmed bruttoinkomst för de kommuner, i vilka det faktiska inkomstlaget
är lägre än den till ortens priser omräknade stockholmsbudgeten, och till
för lågt beräknad bruttoinkomst för de kommuner, i vilka det faktiska inkomstläget
är högre än den till ortens priser omräknade stockholmsbudgeten.
Beträffande statsskatten tolkar centralbyrån utredningens förslag sålunda,
att denna skall beräknas enligt den för riket gällande skattesatsen
för gifta personer. Centralbyrån har understrukit det förhållandet att den
kommunala standarden på olika orter kan variera, samt att någon metod,
som gör det möjligt att omvandla skattesatserna på olika orter till att avse
ens grovt approximativt en och samma standard, icke kan uppställas. Centralbyrån
föreslår i anslutning härtill att redovisning av dyrhetstalen sker
såväl exklusive som inklusive skatt.
Konjunkturinstitutet anser det nödvändigt, att nya riktlinjer utarbetas för
hur den offentliga sektorns verksamhet skall beaktas vid en kommande dyrortsundersökning,
och anför.
De problem vid dvrortsundersökningarna, som sammanhänger med att en
del av den totala välfärden tillhandahålles genom samhällets försorg, berör
utredningen endast kortfattat. Det sätt varpå utredningen föreslår att kommunal-
och statsskatterna tas in i dyrortskalkylerna innebär, liksom vid tidigare
undersökningar, implicit ett antagande om att den kommunala, liksom
den statliga, standarden är likvärdig på alla orter. Detta är dyrortsundersökningarnas
akilleshäl. Med hänsyn till att den offentliga konsumtionens andel
av den totala konsumtionen trendmässigt är stigande, är det dessutom risk
för att resultaten av dyrortsundersökningarna från gång till gång blir mer
missvisande.
Summariskt uttryckt föreligger inom detta — tidigare mycket omdebatterade
— område tre delproblem:
a) Vilken kostnad i form av kommunal skatteutdebitering skulle bli följden
av att respektive orter upprätthöll samma kommunala standard (i fråga
om exempelvis biblioteksväsen, barndaghem, ungdomsgårdar, sjukvård
in. in.) som basorten?
b) Vilka skillnader råder mellan basort och jämförelseorter i fråga om
individernas egna kostnader för att komma i åtnjutande av de nyttigheter
stat och kommun tillhandahåller?
c) Vilka skillnader föreligger mellan basort och jämförelseorter i fråga
om nvttjandevärdel av privata konsumtionsnyttigheter till följd av att prestationer
från samhällets sida ej är likvärdiga på basort och jämförelseorler?
Det
är svårt att se varför inte åtminstone partiella undersökningar skulle
kunna genomföras beträffande i vart fall frågorna (a) och (b). Beträffande
fråga (a) skulle exempelvis vederbörande kommunala organ kunna utföra
kostnadskalkyler över sådana normer för den kommunala standarden
inom olika sektorer som fixerats till att grovt överensstämma med basortens
44
Kungl. Maj.ts proposition nr ,54 ur 1963
standard. Beträffande fråga (b) torde huvudvikten ligga vid skiljaktigheter
i fråga om individernas egna kostnader för att komma i åtnjutande av sjukoch
hälsovård samt framför allt undervisning och utbildning. Att det bär i
vissa fall rör sig om stora skillnader orterna emellan är uppenbart.
Dilemmat vid en dyrortsgruppering på grundval av en dyrortsundersökning,
som ej tar korrekt hänsyn till den roll den offentliga sektorn spelar för
välfärden, är att den sannolikt ensidigt missgynnar landsbygdsorterna. Dessa
orter torde inom flertalet sektorer ha en förhållandevis låg kommunal
standard samtidigt som de individuella kostnader, som är förknippade med
utnyttjandet av offentliga nyttigheter, genomgående torde vara förhållandevis
höga för samma orters befolkning. Institutet finner det därför befogat
att nya riktlinjer för hur den offentliga sektorns verksamhet skall beaktas,
utarbetas för den kommande dyrortsundersökningen.
Riksrevisionsverket anser det tveksamt, om direkta skatter skall ingå i
dyrortsundersökningen, och anför.
Utredningen har föreslagit att kostnaderna för direkta skatter skall medtagas
vid prisjämförelsen. Visserligen kan, som utredningen framhållit, de
direkta skatterna betraktas som en del av utgiften för att upprätthålla en
viss given nivå hos den privata konsumtionen, men riksrevisionsverket anser
det ändå tveksamt om dessa skatter skall ingå i dyrortsundersökningen.
Enligt den av utredningen föreslagna metoden skulle de direkta skatterna
beräknas med ledning av den utgiftssumma som för olika orter behövdes för
att upprätthålla samma standard som enligt stockholmsbudgeten. Eftersom
de direkta skatternas belopp starkt varierar med inkomsternas storlek kommer
de på detta sätt framräknade dyrortstalen endast att vara tillämpliga
för de inkomstlagen som representeras i undersökningen, d. v. s. ett för varje
kommun. Däremot kan prisjämförelsen för konsumtionen anses ha en
generellare innebörd. I de inkomstlägen som kan väntas bli aktuella för undersökningen
kommer den kommunala utdebiteringens höjd att bli avgörande
för skattekostnaderna. I viss mån sammanhänger dock skillnaderna i
kommunal utdebitering med alt de faktiska medelinkomsterna i kommunerna
inte uppgår till de belopp som kan väntas erhållas ur undersökningen.
Tjänstemännens centralorganisation påpekar, att de av utredningen föreslagna
separata kalkylerna för beräkning av skattekostnaden icke gör det
möjligt att beakta olika kommunal standard. Organisationen anser att denna
fråga borde göras till föremål för ytterligare studier. Kan en tillfredsställande
teknisk lösning icke uppnås bör särskilda hänsyn till skillnader i kommunal
standard tas vid skälighetsprövningen i samband med den slutliga utformningen
av lönegrupperingen.
Kostnader
Utredningen har från statistiska centralbyråns utredningsinstitut erhållit
en preliminär kostnadsberäkning för de undersökningar utredningen föreslagit.
För bostadskostnadsundersökningen har härvid utarbetats alternativa
kostnadskalkyler. Totalt skulle den prisgeografiska undersökningen enligt
dessa beräkningar belöpa sig till 1 340 000 enligt det lägre alternativet
och 1 825 000 kronor enligt det högre. De olika kostnadsposterna framgår av
efterföljande sammanställning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1963
45
Kostnadsposter
Preliminära kostnader i kronor
Min. alternativ Max. alternativ
A. Planerings- och förberedelsearbete . .
B. Prisundersökning ................
C. Bostadskostnadsundersökning ......
D. Övrigt arbete ....................
155 000
390 000
695 000
100 000
155 000
390 000
1 180 000
100 000
Summa 1 340 000
1 825 000
Bostadsstyrelsen framför rörande kostnadsförslaget att i den män mer
omfattande uppgifter skulle falla på bostadsstyrelsen en förstärkning erfordras
av styrelsens personal, vilket ej räknats med i kostnaderna för undersökningens
genomförande. Statistiska centralbyrån framhåller, att vissa olika
poster i kostnadsberäkningen visat sig vara allt för lågt beräknade. En uppjustering
i beräkningen bör sålunda företagas med ca 170 000 kronor.
Utredningen har räknat med att prisinsamlingen äger rum i november
1963. Det framhålles dock att den tid, som erfordras för undersökningens
genomförande, är avhängig av när detaljplaneringen av undersökningen
kan igångsättas. Utredningen har räknat med att en blivande prisgeografisk
undersökning kan genomföras så, att bearbetning och analys avslutas första
kvartalet 1965.
Remissmyndigheterna lämnar, med få undantag när, den av utredningen
uppställda tidsplanen utan kommentar.
Statistiska centralbyrån finner den av utredningen föreslagna tidsplanen
vara mycket pressad. Tiden för planeringen av undersökningen blir mycket
knapp. Det torde enligt centralbyrån vara mera realistiskt att räkna med att
åtminstone ca ett år behövs för enbart detta arbetsmoment mot beräknade sex
månader. Beträffande urvalsramen för butiksurval anför centralbyrån att
utredningen antytt olika möjligheter. Då dessa möjligheter noggrant måste
utredas, är en viktig förutsättning för tidsplanen att detta arbete icke blir alltför
tidsödande. Även om nyssnämnda förutsättningar blir uppfyllda anser
centralbyrån att en reservation måste göras för att tidsplanen kan visa sig
omöjlig att hålla. En alltför stor brådska vid planeringen kan också enligt
centralbyrån inverka menligt på undersökningens kvalitet. Centralbyrån anser
med hänsyn härtill, att det bör övervägas, huruvida icke fältarbetet för
själva huvudundersökningen bör uppskjutas ett år. I vart fall synes det centralbyrån
icke lämpligt att binda den verkställande myndigheten vid den föreslagna
tidsplanen. Statstjänarkartellen understryker vikten av att undersökningen
kommer igång snarast och alt det även prövas huruvida icke den
slutliga bearbetningen och analysen kan vara avslutad vid tidigare tidpunkt
än den, som angivits i tidsplanen. Enligt Statstjänarkartellens uppfattning
bör utredningens tidsplan kunna ändras så alt ett resultat föreligger redan
Tidsplan
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
under 1964. Tjänstemännens centralorganisation betonar det angelägna i att
en prisgeografisk undersökning enligt de nyss diskuterade riktlinjerna snarast
genomföres. Enligt organisationens uppfattning bör tiden för undersökningens
genomförande kunna förkortas bland annat genom att andra poster än
bostadsposten bearbetas och analyseras så snart prismaterialet är komplett.
Även bearbetningen beträffande bostadskostnaden torde kunna slutföras
tidigare än vad tidsplanen säger.
Departementschefen
Dyrortsgrupperingssystemet har varit föremål för två skilda offentliga utredningar
sedan 1957. Den första av dessa utredningar, ortsgrupperingsutredningen,
ansåg att systemet med efter dyrhet graderade löner skulle avskaffas
till förmån för ett system där den ortsmässiga lönedifferentieringen
skulle ske med beaktande av de ortsmässiga skillnaderna i de faktiska lönerna
på den allmänna arbetsmarknaden. Utredningen fann det sålunda väsentligast
att de statsanställda hade ett med övriga anställda likartat löneläge
på olika orter. Denna form av ortsgruppering underkändes dock i huvudsak
av remissmyndigheterna. Utredningen angående grunderna för en
prisgeografisk undersökning, som härefter haft att arbeta med ortsgrupperingssystemet,
har enligt sina direktiv endast utarbetat förslag till en prisgeografisk
undersökning, som skall tjäna som instrument för att avväga
lönen enligt den grunden att en viss befattning skall förknippas med samma
reallön på vilken ort befattningen än är placerad.
Båda de nu antydda aspekterna på rättvisa i lönesättningen har förespråkare
bland arbetstagarna. Löntagare på de lägre ortsgrupperna utgår ofta
från att levnadskostnaderna är i stort sett desamma över hela landet och att
all lönedifferentiering efter orter därför av rättviseskäl bör avskaffas. Löntagarna
på höglöneorterna å sin sida finner att helt bortsett från levnadskostnadsjämförelser
deras arbetsinsats skall betalas enligt de för andra löntagare
på orten gällande lönenivåerna. För de delar av arbetsmarknaden, där
minimilöneavtal gäller eller där lönerna i väsentlig grad blir individuellt
avvägda — och hit hör större delen av arbetsmarknaden — är anknytningen
till ortsgrupperingen icke direkt avgörande för lönesättningen. För grupper
med lönesystem av det slag, som gäller för statstjänstemännen, får däremot
dyrortssystemet direkta och betydelsefulla konsekvenser. Följden av olikheterna
i den faktiska ortsvisa lönespännvidden vid skilda lönesystem blir
att de statliga lönerna har mycket olika konkurrenskraft på olika orter.
Flera remissinstanser har ansett att någon prisgeografisk undersökning
överhuvudtaget ej erfordras, eftersom dyrortsmätningen ej anses vara realistisk,
eller att dyrortssystemet under alla förhållanden bör avskaffas. Några
remissinstanser finner att det främsta motivet för en prisgeografisk undersökning
är att tjäna som instrument vid de överväganden, som måste föregå
det av dem förutsatta avskaffandet av dyrortsgrupperingen.
Kungl. Maj. ts proposition nr 5''f ur 1963
47
Som framgår av remissyttrandena har diskussioner upptagits på den allmänna
arbetsmarknaden om att lösgöra dess avtal från dyrortsgrupperingen
till förmån för andra typer av ortsmässiga lönedifferentieringar. Frågan
om behovet av en fortsatt dyrortsgruppering för statstjänstemannen samt
behovet i övrigt av generella ortsvisa lönedifferentieringar för att säkra tillgången
på personal i statlig tjänst bör emellertid enligt min mening anstå
till dess en ny prisgeografisk undersökning genomförts.
En sådan undersökning bör nu komma till stånd och utföras av statistiska
centralbyrån, som numera svarar för sådan statistik rörande prisförhållandena
som tidigare handhades av socialstyrelsen. Utredningens förslag
synes väl ägnat att i sina huvuddrag ligga till grund för undersökningen.
I vissa avseenden torde dock förslaget få modifieras.
1951 års prisgeografiska undersökning har starkt kritiserats i skilda avseenden.
Det har sålunda bl. a. framförts att denna undersökning i vissa avseenden
varit alltför schematisk. Det nu framlagda förslaget till prisgeografisk
undersökning har utformats under intryck av den kritik som sålunda
framförts. Detta har resulterat i att förslaget innebär långt mer komplicerade
och omfattande undersökningar än som var aktuella 1951.
Utredningen har föreslagit att den prisgeografiska undersökningen begränsas
till prisstatistiskt mätbara faktorer, varvid man avser sådana faktorer
som kan indelas i pris- och mängdkomponent. Någon klar gränsdragning
mellan prisstatistiskt mätbara och icke mätbara faktorer har utredningen
ej ansett sig kunna prestera. Utredningen har emellertid ansett att
det i tveksamma fall är att föredraga att ur indexberäkningarna utesluta faktorer,
vilkas prisstatistiska mätbarhet kan ifrågasättas. Sådana faktorer bör
beaktas i särskild ordning. Den av utredningen på detta sätt förordade avgränsningen
av undersökningen finner jag väl motiverad trots att detta innebär,
att flera för levnadsnivån väsentliga förhållanden ej härigenom blir
innefattade i dyrhetsmätningarna. Jag återkommer till frågan om de icke
prisstatistiskt mätbara faktorerna i anslutning till mina synpunkter på beräkningen
av skatteposten.
De förslag utredningen framlagt rörande vägnings-, sortiments- och kvalitetsproblemen,
vilka berör för dyrortsundersökningen ytterst betydelsefulla
frågor, har godtagits av remissinstanserna. Utnyttjande på sätt utredningen
föreslagit av kvalitetselementmetoden innebär ett omfattande arbete.
Det förefaller emellertid, som om någon annan metod att erhålla en jämförelse
av priser vid »lika standard» icke står till buds.
Utredningens förslag till urval av orter har kritiserats av ett flertal remissinstanser.
Kritiken har framförallt gällt utredningens förslag att ortsurvalet
skall baseras på nuvarande kommunindelning. Ett antal remissinstanser
har ansett, att som grund för ortsurvalet i stället borde tagas de
kommunblock som kommer att uppstå som eu följd av den beslutade kommunreformen.
För den prisgeografiska undersökningen erfordras, som senare skall redovisas,
ett tidskrävande arbete. Det är att räkna med att när den prisgeogra
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
tiska undersökningen färdigställts kommunblocken kommer att ha en sådan
ställning att en redovisning, som väsentligen baseras på de nuvarande
kommunerna, kommer att te sig föråldrad. Jag finner det därför lämpligt
att undersökningen inriktas på de områden, som följer av den kommande
kommunindelningen. Med en sådan utgångspunkt synes övervägande skäl
tala för att alla kommuner eller kommunblock ingår i undersökningen. En
ändring av undersökningens uppläggning på nu nämnt sätt innebär att de
särskilda beräkningarna för ej prisundersökta orter kan utgå. Det oaktat innebär
ändringen i undersökningsplanen en väsentlig kostnadsökning för undersökningen
därigenom att hyresundersökningen behöver utvidgas till fler
lägenheter och antalet utvalda butiker för prisundersökningen måste utökas.
Den sistnämnda utökningen sammanhänger dock, som senare skall
framgå, även med andra faktorer.
Vad utredningen föreslagit beträffande varuurval, prisinsamling och butiksurval
har av några remissinstanser i vissa avseenden icke ansetts tillfredsställande.
Utredningen anger att den bästa uppskattningen av de interlokala
prisskillnaderna erhålles om urvalet av varor sker slumpmässigt. Utredningen
har dock icke ansett ett sådant urval för närvarande vara praktiskt
möjligt att åstadkomma. Den föreslagna metoden att i stort sett basera
prisundersökningen på de varor som omfattas av konsumentprisindex kan
möjligen snedvrida resultaten av en ortsprisindex. Det synes därför angeläget
att de hithörande problemen studeras ytterligare av centralbyrån för att
göra det möjligt att tillämpa metoder med slumpmässigt varuurval. Visar
det sig emellertid vid dessa metodstudier ej möjligt att nu genomföra undersökningen
med ett slumpmässigt varuurval, förordar jag att utredningens
förslag till varuurval med lämpliga jämkningar däri följes. Vad beträffar
metoden att definiera de varor, som skall ingå i indexen, anser jag att
den metod utredningen lanserat, att prisinsamlingen i stor utsträckning skall
avse bestämda märken eller fabrikat, ger en hög grad av noggrannhet i prismätningen.
Det har påpekats av statistiska centralbyrån att metoden med
varudefinitioner på sätt utredningen föreslagit kräver ett omfattande planeringsarbete.
Jag finner emellertid att så starka skäl talar för den av utredningen
föreslagna metoden, att den bör utnyttjas så långt det är möjligt och
lämpligt.
Utredningen har i samband med behandlingen av de problem som sammanhänger
med hur rabatter av skilda slag skall mätas föreslagit att realisationspriser
bör beaktas i vad avser felfria och kuranta varor, som innefattas
i de uppställda varudefinitionerna. Jag anser att med dessa preciseringar
realisationspriserna rimligen bör omfattas av prisinsamlingen.
Utredningens förslag innebär att prisinsamling göres i c:a 4 500 butiker.
Detta urval har i remissyttranden bedömts vara mycket knappt. Delegationen
för statistikfrågor har sålunda ifrågasatt om med det föreslagna urvalet
medelpriserna på olika orter kan skattas med tillfredsställande säkerhet.
Den ändring som jag tidigare aviserat att prisundersökningen bör baseras
på kommunblocken såsom enhet innebär även den att butiksurvalet behöver
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1963
49
vidgas. Beräkningar utförda av statistiska centralbyrån tyder på att en väsentlig
ökning i antalet utvalda butiker erfordras. Jag tillstyrker att prisinsamlingen
sker i den ökade omfattning som sålunda visar sig erforderlig.
I fråga om budgetvalet har utredningen frångått den metod med flera budgetar,
som utnyttjades vid 1951 års prisgeografiska undersökning. Förslaget
innebär att endast en stockholmsbudget utnyttjas. Beträffande budgetvalet
har en rad remissinstanser uttalat sig. Vanligtvis yrkas härvid på att
en budget, som mer anknyter till förhållandena på de mindre orterna, skall
utnyttjas. I andra fall anses att alternativa budgetar bör tillämpas.
Det har i remissbehandlingen också påpekats att t. ex. utnyttjandet av
en »riksbudget» skulle på ett sannare sätt ange prisrelationerna mellan
olika orter. Ett sådant uttalande synes dock ha en relativt begränsad räckvidd.
Alla jämförelser, som man med den angivna tekniken kan göra, gäller
i förhållande till den utnyttjade budgeten. Valet av en stockholmsbudget
ger här en högre grad av konkretisering än valet av någon budget
som utgör ett genomsnitt för ett större geografiskt område. Givetvis får valet
av budget viss betydelse för det reella utfallet av beräkningarna. Sålunda
skulle utnyttjandet av en landsbygdsbudget komma att överskatta t. ex.
levnadskostnaderna i Stockholm och omvänt utnyttjandet av en stockholmsbudget
överskatta levnadskostnaderna på landsbygden. Härvid utgår jag
från att valet av budget skall styra urvalet av varor som omfattas av prisundersökningen.
Eftersom övervägande praktiska synpunkter talar för att
den prisgeografiska undersökningen baseras på en stockholmsbudget, vill
jag inte motsätta mig att utredningens förslag i denna del godtages.
Utredningen har ägnat frågan om bostadskostnadernas behandling stort
utrymme. Förslaget innebär att metoderna för bostadskostnadernas mätning
i hög grad förfinats i förhållande till tidigare undersökningar. En konsekvens
härav är att undersökningen rörande bostadsposten blivit mycket
kostnadskrävande. Tidigare dyrortsundersökningar har ej omfattat bostadskostnaderna
i egnahem. Detta har starkt kritiserats. Det förslag utredningen
framlagt rörande beräknandet av boendekostnaderna i egnahem har
utan väsentliga invändningar accepterats av remissinstanserna. Jag kan på
denna punkt i huvudsak ansluta mig till de av utredningen förordade metoderna.
De förslag, som framkommit om att undersökningen även borde omfatta
egnahem på jordbruksfastighet, vill jag ej förorda bl. a. av den anledningen
att svåra mättekniska problem är förknippade med en sådan utvidgning.
Att utesluta egnahem på jordbruksfastighet torde ej innebära att tillförlitligheten
hos bostadskostnadsundersökningen minskar. Det åvilar statistiska
centralbyrån att tillse alt urvalet av bostäder för undersökningen
göres på sådant sätt att på varje ort ett tillräckligt underlag för mätning
av boendekostnaderna framkommer.
Från vissa håll har påpekats all då någon allmän hyresräkning ej genomförts
sedan 1945 motiv föreligger för att utforma bostadskostnadsundersökningen
på sådant sätt, att bristen på hyresstatistiskt material i viss mån
kompenseras. Givetvis bör alla möjligheter alt få ett vidsträckt använd
-
50
Kungl. Maj.ts proposition nr .ii är 1963
ningsområde för bostadskostnadsuppgifterna tillvaratagas. Det bör ankomma
på statistiska centralbyrån att här svara för möjlig samordning av olika
statistikkonsumenters önskemål. Det förefaller dock inte möjligt att i vidsträcktare
omfattning i samband med den nu aktuella undersökningen få
fram de informationer som eljest erhålles genom en hy res räkning.
Utredningens förslag innebär att antalet i undersökningen ingående bostadslägenheter
utgör tio till tjugo tusen. Den omläggning jag tidigare förordat
att undersökningen bör inriktas på kommunblocken såsom enhet innebär
vissa utvidgningar även av bostadskostnadsundersökningen. Sålunda
synes undersökningen med denna uppläggning böra baseras på ett urval
av högst 25 000 lägenheter.
Utredningens förslag rörande beräkningen av resekostnaderna har uppgjorts
mot bakgrunden av att uppgifter finnes inom 1060 års folkräkning
rörande arbetsresor. I avsaknad av bättre underlag har utredningen baserat
sitt förslag rörande kostnaderna för inköpsresor på den resefrekvens
som tillämpades vid 1951 års prisgeografiska undersökning. Inom utredningen
har övervägts att föreslå en särskild undersökning rörande behovet
av inköpsresor på olika orter. Det har dock av utredningen ansetts att
tillförlitligheten hos en sådan undersökning kunde ifrågasättas. På grund
härav har utredningen ej föreslagit någon särskild undersökning om resefrekvensen.
När det gäller den även vid föregående prisgeografiska undersökning
debatterade frågan om att i beräkningarna även inlägga ett ekonomiskt
värde på tidsförlusterna vid inköps- och arbetsresor har utredningen
uttalat att det ej synts möjligt att fastställa några hållbara värderingsgrunder.
Det har från olika remissinstanser framförts att reseförhållandena starkt
förändrats sedan 1951 och att det därför icke är tillfredsställande att tilllämpa
vid detta tillfälle utnyttjade schablonmässiga antaganden. Även andra
resor än inköps- och arbetsresor, t. ex. skolresor, har ansetts böra bli beaktade
i undersökningen. Från ett flertal remissinstanser har även framhållits
att tidsförlusten vid resor borde beaktas eftersom måttet av fritid
numera allmänt betraktas som en standardfråga.
Ett riktigt bedömande av resekostnadernas betydelse för levnadsstandarden
med hänsyn till de skiftande förhållandena i olika delar av landet är
utan tvekan svårt att göra. Det är även svårt att precisera vilken ytterligare
kunskap om olika förhållanden som erfordras för alt i detta avseende komma
fram till rimliga bedömningar. Det är sålunda i fråga om inköpsresorna
vanskligt att säga vilken resefrekvens som erfordras för att nå en standard,
som svarar mot standarden för den som ej är i behov av att löretaga
resor för att verkställa inköp. En undersökning av resekostnadernas
betydelse kompliceras även av att inköps- och arbetsresor ofta kan kombineras.
En undersökning av resekostnadernas betydelse skulle med hänsyn
till dylika omständigheter få omfatta alla resor oavsett motivet för resorna,
sålunda även olika slag av nöjes- och rekreationsresor samt skolresor. Trots
de svårigheter, som sålunda måste vara förknippade med att genomföra eu
Kungl. Ma j:ts proposition nr 5 i år 1963
51
resekostnadsundersökning, förordar jag likväl en utredning om hur resekostnadsundersökningen
bör utformas. Arbetet härmed bör kunna utföras
av centralbyrån jämsides med planeringen av andra avsnitt av den prisgeografiska
undersökningen och utan att medföra några förseningar härav.
Den ifrågavarande utredningen bör även taga sikte på att ange metoder för
att mäta den standardsänkning, som tidsförlusten vid arbets- och inköpsresor
innebär. Kostnaderna för en undersökning av resekostnaderna kan ej
beräknas förrän erforderligt ytterligare utredningsarbete utförts. Det bör ankomma
på statistiska centralbyrån att efter genomförd utredning underställa
frågan Kungl. Maj :ts prövning.
När det gäller skatteposten har i några remissyttranden framförts önskvärdheten
av att erhålla någon form av mått på den kommunala standarden.
I intet fall synes dock ha anvisats någon metod för hur en undersökning
av den kommunala standarden kan genomföras. I överensstämmelse
med vad utredningen utvecklat om att den prisgeografiska undersökningen
bör inriktas på de prisstatistiskt mätbara faktorerna är jag inte beredd att
nu föreslå några särskilda åtgärder för att ge siffermässigt uttryck för olikheterna
i den kommunala standarden på olika orter. I de allmänna bedömningar,
som följer sedan sammanställningarna från den prisgeografiska undersökningen
framkommit, får givetvis ingå även hänsynstagande till de
olika icke prisstatistiskt mätbara skillnader, som föreligger mellan olika
landsdelar. Under arbetet med den prisgeografiska undersökningen kan beräknas
framkomma vissa informationer för belysning av hithörande frågor.
Det bör ankomma på statistiska centralbyrån att i sin slutrapport över undersökningen
på grundval av sådana informationer ange sina allmänna synpunkter
på vilka faktorer som kan kräva hänsynstagande i särskild ordning.
Utredningens tidsplan innebär att huvuddelen av prisuppgifterna skulle
insamlas i november 1963 samt att resultatet av undersökningen skulle föreligga
i början av 1965. Statistiska centralbyrån har bedömt att möjlighet
knappast förefinnes att genomföra undersökningsarbetet enligt en sådan
tidtabell. Centralbyrån har härvid främst anfört att tiden för erforderligt
planeringsarbete blir allt för knapp. Då jag förordat att undersökningen
baseras på de blivande kommunblocken, tillkommer nu arbetet med alt
även vidtaga ändringar i den av utredningen gjorda planeringen. Möjligheterna
minskas härigenom ytterligare att genomföra undersökningen enligt
utredningens tidsprogram. En förskjutning av prisinsamlingen innebär
ej att undersökningens färdigställande behöver förskjutas i motsvarande
grad, eftersom eu längre tid för planeringsarbetet ger utslag i kortare bearbetningstider
av de insamlade uppgifterna. Det bör ankomma på centralbyrån
att, med iakttagande av utredningens allmänna synpunkter på frågan
om lämplig tidpunkt under året för prisinsamling, själv avgöra när
prisinsamlingen bör ske. Valet av tidpunkt bör härvid göras så, att undersökningsresultaten
kan framläggas vid första möjliga tillfälle under 1965.
De insamlade prisuppgifterna bör på lämpligt sätt göras tillgängliga för
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1963
granskning inom berörda orter. Det torde ankomma på statistiska centralbyrån
att närmare ange i vilka former denna granskning bör försiggå. Centralbyrån
bör underställa sina synpunkter på frågan Kungl. Maj :ts prövning.
I skilda detaljer torde vid centralbyråns arbete med planeringen av den
prisgeografiska undersökningen uppkomma behov av jämkningar i förhållande
till utredningens förslag. Vidare kan i vissa fall erfordras kompletterande
riktlinjer för undersökningen, där enligt vad i det föregående sagts
ändringar vidtagits i den av utredningen uppdragna undersökningsplanen.
Det bör ankomma på statistiska centralbyrån att underställa dylika frågor
Kungl. Maj :ts prövning.
Kostnaderna för de av utredningen föreslagna undersökningarna har av
statistiska centralbyrån uppskattats till högst 1 825 000 kronor. I kostnaden
synes ej ha beaktats det arbete med vissa delar av beräknandet av bostadsposten,
som faller på bostadsstyrelsen. Centralbyrån har senare i sitt
yttrande över utredningens betänkande angivit att centralbyråns kostnader
för en undersökning kan beräknas uppgå till 170 000 kronor mer än som
angivits i utredningens betänkande. De omläggningar av den prisgeografiska
undersökningen jag här förordat innebär ökade kostnader. För undersökningen
erfordras under innevarande budgetår personal för att genomföra
olika utrednings- och förberedelsearbeten. Kostnaden härför kan beräknas
till ca 50 000 kronor. Dessa kostnader torde få bestridas genom överskridande
av den i riksstaten för budgetåret 1962/63 under statistiska centralbyråns
anslag till avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet uppförda
förslagsvis betecknade anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal. Kostnaderna i övrigt för den prisgeografiska undersökningen
beräknar jag till 2 500 000 kronor. Häri ingår även på bostadsstyrelsen fallande
kostnader samt kostnaderna för fortsatt utredningsarbete om metoden
för beräknande av resekostnadsposten. Medel för dyrortsundersökningen
bör äskas å riksstaten för nästa budgetår i form av ett reservationsanslag
benämnt Kostnader för dyrortsundersökning.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen
att till Kostnader för dyrortsundersökning å riksstaten
för budgetåret 1963/64 under tolfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
J. E. Sahlin
Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag G30289
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1963:174 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av mark för ett internationellt studenthem, m. m. a1 i texten
- SU 1963:65 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för en dyrortsundersökning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten