Sök i Ratio Lex

Angående organisationen av polis-, åklagaroch exekutionsväsendet m. m

1964-03-06 · 445 sidor, varav 441 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 441 av 445 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:100, Angående organisationen av polis-, åklagaroch exekutionsväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

1

Nr 100

Iiungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående organisationen

av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.; given

Stockholms slott den 6 mars 1964.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda statsrådsprotokoll

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,

om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs på 1962 års principbeslut grundade förslag beträffande

organisationen av det förstatligade polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

I anslutning härtill redovisas vissa förslag i fråga om häktesorganisationen

och den kriminaltekniska laboratorieverksamheten.

Reformen kommer att beröra i runt tal 18 000 befattningshavare, varav

drygt 14 600 inom polisorganisationen, över 1 000 inom åklagarväsendet och

mer än 2 200 inom exekutionsväsendet samt nära 200 inom häktesorganisationen

och den centrala kriminaltekniska laboratorieverksamheten. Centrala

löneförhandlingar har ägt rum på grundval av uppgjorda organisationsplaner

för de olika verksamhetsgrenarna. Uppgörelse har träffats mellan berörda

parter den 5 mars 1964.

Vad angår polisväsendet förutsätts att landet från och med den 1 januari

1965 för den lokala polisverksamheten indelas i 119 polisdistrikt. Som grund

för indelningen läggs den indelning av länen i kommunblock vilken Kungl.

Maj :t fastställer. Antalet stationeringsorter, som för närvarande uppgår till

omkring 980, förutsätts bli ca 520. Personalen inom ett distrikt fördelas på

en huvudstyrka i distriktets centralort och arbetsgrupper i andra större tätorter

i distriktet. I anslutning till dessa stationeringar indelas distriktet i

vaktområden. Vid fördelningen av arbetsuppgifterna mellan huvudstyrkan i

centralorten och arbetsgrupperna i övriga stationeringsorter har betydelse1—Bihang

till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

fulla uppgifter avseende hela distriktet lagts på huvudstyrkans personal.

Samtidigt har emellertid förutsatts, att beslutanderätten i polismyndighetsärenden

i stor utsträckning skall kunna delegeras till chef för arbetsgrupp.

Beträffande arbetsorganisationen i distrikten föreslås att patrullering,

socialpolisverksamhet, allmän spaning och annan »yttre verksamhet» sammanföres

i en avdelning — ordningsavdelningen. Praktiskt taget allt utredningsarbete

skall fullgöras inom en utredningsavdelning, uppdelad på en

kriminalsektion och en allmän sektion.

Förslagen innebär bl. a. att länstrafikgrupper inrättas med uppgift att bedriva

regional trafikövervakning i samma omfattning som hittills. Vidare

föreslås att stationeringsorterna för polisrytteriet begränsas till Stockholm,

Göteborg och Malmö.

Beräkningen av personalbehovet för den lokala polisorganisationen baserar

sig på förslag till organisationsplaner som lagts fram av polisberedningen

för varje polisdistrikt. Vid planernas upprättande bär i enlighet med

1962 års principbeslut utgångspunkten varit att organisationen skall rymmas

inom den nuvarande personalramen. För att avlasta polispersonal uppgifter

av icke polisiär natur föreslås ett ökat antal tjänster i kontorskarriären. Totalt

omfattar förslagen ca 10 000 ordinarie polismanstjänster samt i runt tal

1 350 extra ordinarie poliskonstapelstjänster för förstärknings- och vikariatstjänstgöring.

Härtill kommer personal för administrativa uppgifter

m. m. samt aspiranter i polischefs- och polismanskarriärerna.

Den regionala ledningen av polisväsendet skall ankomma på länsstyrelsen.

I länsstyrelsen utövas den operativa ledningen av polisverksamheten

av länspolischefen, som skall äga självständigt disponera såväl de regionala

som de lokala polisstyrkorna i länet. I vissa fall skall landshövdingen kunna

överta ledningen av polisverksamheten. I förhållande till överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län skall

polischeferna i Stockholms respektive Göteborgs och Malmö polisdistrikt

inta en relativt självständig ställning i fråga om den egentliga polisverksamheten.

Länspolischefen inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen vid sidan

av de nuvarande avdelningarna, landskansliet och landskontoret, men får

föredragningsskyldighet i landskansliet beträffande polisärenden. Huvuddelen

av den ekonomiska administrationen av polisväsendet förläggs till länsstyrelsernas

landskontor. I varje län utom Gotlands inrättas en tjänst som

länspolischef. I några län inrättas härjämte en tjänst som biträdande länspolischef.

Vissa personalförstärkningar föreslås vid landskontoren.

Rikspolisstyrelsens polisiära verksamhet kommer till väsentlig del att

hänföra sig till uppgifter av rådgivande och samordnande karaktär. På vissa

områden föreslås dock styrelsen få möjlighet att ge direktiv om hur polisverksamheten

skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet. Detta

gäller särskilt beträffande trafikövervakning och bekämpning av vissa

brottstyper. Även omfattande administrativa uppgifter kommer att åvila

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

rikspolisstyrelsen. Vissa uppgifter beträffande utlänningskontrollen föreslås

överflyttade från statens utlänningskommission till styrelsen.

Utbildningsfrågorna för polispersonal föreslås också skola handläggas

inom rikspolisstyrelsen. I anslutning härtill framläggs förslag om att statens

polisskola skall inordnas i styrelsen.

I samband med rikspolisstyrelsens inrättande upphör statens kriminaltekniska

anstalt och polisväsendets organisationsnämnd och deras arbetsuppgifter

övertas helt eller delvis av rikspolisstyrelsen. Vidare kommer statspolisintendentens

funktioner och dennes kansli att överflyttas till och ingå

i styrelsen.

I rikspolisstyrelsen, som enligt 1962 års principbeslut skall inrättas den

1 juli 1964, föreslås ingå minst fem av Kungl. Maj :t utsedda lekmannarepresentanter.

Styrelsens arbetsenheter — utom i vad avser den särskilda

polisverksamheten — skall enligt förslaget vara två fackbyråer för polisärenden,

en personalbyrå, en kanslibyrå och en teknisk byrå samt en informationsavdelning.

Förutom rikspolischefen och en överdirektör, för vilka

inrättas ordinarie tjänster, föreslås ca 170 extra ordinarie tjänster hos styrelsen,

varjämte medel beräknas för extra personal.

För att få tillfredsställande rekrytering till polischefstjänsterna föreslås

att såväl direktrekrytering som inomverksrekrytering tillämpas. Beträffande

inomverksrekryteringen föreslås att polisman, som med goda betyg

genomgått konstapelsutbildning och innehar studentexamenskompetens,

skall kunna antas till polischefsutbildning. Som grundutbildning för direktrekryterade

sökande föreslås juris kandidatexamen eller samhällsvetenskaplig-juridisk

examen. Direktrekryterad sökande, som inte fullgjort i

varje fall ett års tingsutbildning, skall beredas möjlighet att inom polisväsendet

fullgöra därmed jämförbar tjänstgöring under samma tid.

För polismän, vilka antagits till polischefsutbildning, anordnas en juridisk

och samhällsvetenskaplig utbildning. Den därefter följande utbildningen

skall i princip vara gemensam för inomverks- och direktrekryterade och

avse samordnad teoretisk och praktisk undervisning.

För åklagarverksamhetcn förutsätts landet bli indelat i 90 åklagardistrikt,

som vart och ett utgörs av ett eller flera polisdistrikt. I varje åklagardistrikt

skall finnas två eller flera distriktsåklagare, i princip sammanförda

i en åklagarmyndighet. Består åklagardistriktet av mer än ett polisdistrikt,

skall dock en åklagare stationeras i varje polisiär centralort som inte utgör

kansliort för myndigheten. På länsplanet skall ledning och tillsyn över

åklagarväsendet ankomma på en eller flera länsåklagare, för vilka länet eller

i undantagsfall två län skall vara verksamhetsområde. Länsåklagare skall

även handlägga vissa särskilt kvalificerade mål samt handha prövning av

vissa åtalsfrågor beträffande ungdom. I Stockholms, Göteborgs och Malmö

åklagardistrikt skall åklagarmyndigheten bestå av ett antal åklagarkammare.

Myndighetens chef, överåklagaren, skall i dessa distrikt fullgöra läns
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

åklagares uppgifter utom vad gäller dennes åtalsuppgifter, vilka i regel liksom

övriga åtalsuppgifter skall fullgöras inom kamrarna.

Beträffande riksåklagarens ställning som högsta allmänne åklagare i riket

föreslås ingen ändring. Riksåklagarämbetet skall emellertid enligt förslaget

handha åklagarväsendets administrativa och ekonomiska förvaltning.

För detta ändamål föreslås förstärkning av ämbetets personal och i anslutning

därtill viss omorganisation inom ämbetet. Bl. a. skall en tjänst som biträdande

riksåklagare inrättas.

För exekutionsverksamheten föreslås riket skola indelas i kronofogdedistrikt,

som vart och ett skall bestå av ett eller flera polisdistrikt. Antalet

kronofogdedistrikt förutsätts bli 81.

Personalen i ett kronofogdedistrikt skall till större delen stationeras på

kronofogdemyndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort

inom distriktet. Exekutiv personal stationeras också utanför centralorten

där så erfordras. Sammanlagda antalet stationeringsorter utanför kansliorten

beräknas i hela landet uppgå till omkring 175. Den kontorsmässiga behandlingen

av arbetsuppgifterna skall koncentreras till centralorten.

I varje kronofogdedistrikt skall finnas en eller flera kronofogdar och vid

behov biträdande kronofogdar. I distrikt med flera kronofogdar skall en av

dem vara administrativ chef, men i avseende på utmätningsmannagöromålen

skall de vara jämställda. För kronofogdepersonalen skall finnas en särskild

vikariats- och förstärkningsorganisation. Förutom nu angiven personal skall

i distrikten finnas kronokommissarier för arbetsledning samt exekutiva och

kamerala uppgifter samt förste kronoassistenter, kronoassistenter och personal

inom kontorskarriären. Totalt omfattar förslaget drygt 2 200 tjänster,

varav ca 140 kronofogdetjänster.

Utbildningen av personalen ägnas stor uppmärksamhet. För den exekutiva

personalen föreslås särskilda kurser.

Kronofogdemyndighet skall i administrativt hänseende vara underställd

länsstyrelsen.

Särskilda sakkunniga förutsätts tillkallas med uppgift att handha frågor

angående central rådgivning, samordning och rationalisering i samband med

organisationsförändringen.

I propositionen föreslås vidare att ansvaret för förvaring av häktade helt

övertas av staten fr. o. m. den 1 januari 19G5. Häktesorganisationen skall enligt

förslaget anknytas till fångvården. För denna huvudmannaskapsreform

skall gälla samma principer, som riksdagen beslutat för motsvarande reform

i fråga om polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, innebärande bl. a. att berörda

kommuner skall lämna bidrag till statens kostnader under en femårig

övergångstid.

Fångvårdsstyrelsen blir enligt förslaget chefsmyndighet för polisarrester

som är anslutna till häkten. Härigenom blir det möjligt att befria polisen från

förpassningar av det klientel, som omhändertagits av polis eller annan myn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

dighet och som förvaras på samordnade häkten och arrester. I propositionen

förordas särskild utredning om möjligheterna att befria polisen även

från sådana förpassningar, som sker från fristående polisarrester till häkten,

fångvårdsanstalter och andra inrättningar, för vilka fångvårdsstyrelsen är

chefsmyndighet.

Personalbehovet vid häkten och med dessa förenade arrestlokaler har beräknats

till 125 befattningshavare.

Vad angår den centrala kriminaltekniska laboratorieverksamheten förordas

i propositionen, att laboratorieavdelningen vid statens kriminaltekniska

anstalt från och med den 1 juli 1964 ombildas till ett fristående laboratorium,

benämnt statens kriminaltekniska laboratorium. I samband därmed upphör

kriminaltekniska anstaltens verksamhet. Anstaltens registraturavdelning

överförs i enlighet med 1962 års principbeslut till rikspolisstyrelsen. I administrativt

avseende föreslås laboratoriet lyda under rikspolisstyrelsen. I fackfrågorna

kommer dock laboratoriet att vara helt självständigt.

Laboratoriet skall organiseras på tre avdelningar, den kemiska och biologiska,

den skrifttekniska och den fysikalisk-tekniska.

Vid laboratoriet föreslås skola inrättas 49 tjänster, vilket innebär mer än

en fördubbling av personalen i förhållande till den nuvarande laboratorieavdelningen.

Arbetsuppgifterna för laboratoriet föreslås bli i stort sett desamma som

för laboratorieavdelningen, men en intensifiering av forskningen på kriminalteknikens

område förutsätts komma till stånd. Chef för laboratoriet skall

vara en professor som skall ha undervisningsskyldighet vid Stockholms universitet.

Det totala medelsbehovet för budgetåret 1964/65 för de i propositionen

framlagda reformförslagen beräknas till i runt tal 315 milj. kr. eller samma

belopp som preliminärt upptagits härför i 1964 års statsverksproposition.

Anslagen till den centrala och lokala polisorganisationen uppgår till sammanlagt

233,3 milj. kr. En kraftig upprustning föreslås framförallt av polisens

tekniska utrustning. Antalet motorfordon föreslås ökat med ca 540

bilar, varigenom mera omfattande trafikövervaknings- och trafiksäkerhetsverksamhet

kommer att möjliggöras. Vidare äskas medel för inköp av en

helikopter för polisverksamheten. Polisens tclcxanläggningar byggs ut i

väsentlig omfattning. Var och en av de 119 centralorterna kommer att i samband

med reformen anslutas till telexnätet.

För åklagarväsendet beräknas ett medelsbchov för nästa budgetår av i

runt tal 20 milj. kr.

Omorganisationen av exekutionsväsendet beräknas för nästa budgetår dra

en kostnad av drygt 36 milj. kr. Härvid har medel beräknats för viss teknisk

upprustning av kronofogdarnas kanslier.

För statens kriminaltekniska laboratorium föreslås en anslagstilldelning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

av omkring 2,2 milj. kr., varigenom en betydande upprustning av de personella

och materiella resurserna för den kriminaltekniska laboratorieverksamheten

möjliggöres.

För vissa förberedelseåtgärder i samband med reformen föreslås ett förslagsanslag

av 3 milj. kr.

Slutligen äskas ett täckningsanslag av 20 milj. kr. för bl. a. hyror för lokaler

till här avsedda verksamhetsgrenar. En mindre del av anslaget avses för

att täcka länsstyrelsernas kostnader för länspolischefsorganisationen och

fångvårdsanstalternas utgifter för polisarrester anslutna till häkten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

7

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars

196i.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om organisationen

av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

INLEDNING

År 1962 beslöt riksdagen i enlighet med i prop. 1962: 148 (SU 183; rskr.

387) framlagda förslag att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall helt

förstatligas den 1 januari 1965.

Vidare beslöts att polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten i samband

med förstatligandet skall omorganiseras och att det nuvarande organisatoriska

sambandet mellan verksamhetsgrenarna skall upplösas.

Beträffande den organisatoriska utformningen av verksamhetsgrenarna

innebär riksdagens beslut i huvudsak följande.

För polisverksamheten skall landet liksom nu vara indelat i lokala polisdistrikt.

Ett polisdistrikt skall omfatta en centralort och dennas naturliga

omland samt göras så stort att polisverksamheten i distriktet i regel bereder

sysselsättning åt en poliskår på 20—50 man. Ledningen av polisverksamheten

i distriktet skall ankomma på en polischef, benämnd polismästare.

Av polispersonalen skall huvuddelen, innefattande en rörlig styrka för

bevakningsuppgifter inom hela distriktet, vara förlagd till centralorten. Arbetsgrupper

skall stationeras i andra tätorter inom distriktet. Stats- och

reservpolisorganisationerna skall upphöra.

Ledningen av länets polisväsende skall alltjämt ankomma på länsstyrelsen,

i vilken länspolischefen inordnas. Länspolischefen behåller sina nuvarande

befogenheter och skall dessutom handlägga bl. a. en rad administrativa

frågor rörande polisväsendet. Till länspolischefens förfogande ställs

en rörlig polisstyrka, främst avsedd för trafikövervakningsuppgifter.

Såsom centralt polisorgan skall inrättas eu rikspolisstyrelse. Styrelsens

huvudsakliga uppgifter skall avse inspektion, samordning och rådgivning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

samt i begränsad omfattning direktivgivning bl. a. i fråga om polisverksamhet

som rör hela riket. Till rikspolisstyrelsen skall överföras den verksamhet,

som nu bedrivs av polisväsendets organisationsnämnd och registraturavdelningen

inom statens kriminaltekniska anstalt. Rikspolisstyrelsen skall

träda i funktion den 1 juli 1964 för att medverka vid genomförandet av

polisväsendets förstatligande.

Lekmannainflytandet i den nya polisorganisationen skall tillgodoses bl. a.

genom att lekmän skall ingå i rikspolisstyrelsen.

Beträffande åklagar- och exekutionsväsendet skall i ett åklagardistrikt

finnas en eller flera distriktsåklagare samt i ett exekutionsdistrikt kronofogde

jämte exekutionsbiträden. Länet skall utgöra verksamhetsområde för

länsåklagare. I fråga om organisationen i övrigt uppdrages vissa allmänna

riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete, som anses erforderligt före

ett slutligt ställningstagande i organisationsfrågorna.

Riksdagsbeslutet innebär vidare att staten efter huvudmannaskapsreformen

skall stå för samtliga kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,

bl. a. för lokaler. Inventarier och annan utrustning skall kommunerna

utan gottgörelse överlämna till statsverket. Av statsfinansiella skäl skall

kommunerna under en övergångstid om fem år erlägga kontanta bidrag till

statsverket enligt en fallande skala.

Riksdagsbeslutet anger endast huvudprinciperna för den nya organisationen.

Åtskilliga omfattande och svårlösta frågor har förutsatts bli ytterligare

utredda innan reformen kan genomföras.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962 har därför

sakkunniga tillkallats för att såsom en särskild beredning inom inrikesdepartementet

biträda vid det ytterligare utrednings-, planläggnings- och

författningsarbete, som krävs för förstatligandet och omorganisationen av

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med stöd av samma bemyndigande

har en rådgivande nämnd åt de sakkunniga tillkallats.

De sakkunniga har antagit benämningen polisberedningen.1

Reredningens arbete har bedrivits på fem sektioner, nämligen sektion I

— den lokala polisorganisationen — sektion II — den regionala och centrala

polisorganisationen — sektion III — åklagarorganisationen — sektion IV

— exekutionsorganisationen — samt sektion V — lagstiftnings- och övergångsfrågor.

1 Såsom sakkunniga har tillkallats statssekreteraren C. G. Persson, ordförande, landsfogden

H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm — såvitt angår frågor beträffande exekutionsväsendet

— generaldirektören K. J. Lindell, byråchefen K. J. H. Lindroth, förbundsordföranden

J. Rundberg, statspolisintendenten G. Å. L. Thulin och landsfiskalen L. B. Wsesterberg samt som

ledamöter i den rådgivande nämnden ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F.

Elmgren och ledamöterna av riksdagens andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lantbrukaren

C. E. Hedin, lantbrukaren G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl. — Genom

beslut den 31 maj 1963 har generaldirektören Lindell på därom gjord framställning befriats från

sakkunniguppdraget och polismästaren K. V. B. Finnberg tillkallats att i Lindelis ställe vara

ledamot av beredningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Under tiden augusti 1963—januari 1964 har beredningen överlämnat följande

stencilerade betänkanden.

1. Den lokala polisorganisationen.

2. Den regionala polisorganisationen.

3. Rikspolisstyrelsens organisation.

4. Polisens befattning med utlänningskontrollen.

5. Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen.

6. Lag om polismyndighet m. m.

7. Kommunal trafikövervakning.

8. Åklagarorganisationen.

9. Exekutionsväsendet.

10. Kommuns skyldigheter i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m.

11. Ansvaret för förvaring av häktade efter förstatligandet av polis- och

åklagarväsendet.

12. Särreglering av polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och

Malmö, m. m.

13. Vikarie- och förstärkningsorganisationen inom åklagarväsendet m. m.

14. Kompetenskrav m. m. för polischefer.

15. Dispensfrågor m. m. inom åklagar- och exekutionsväsendet.

16. Organisationen av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö m. m.

17. Ändring av rättegångsbalkens bestämmelser om åklagare m. m.

18. Vikarie- och förstärkningsorganisationen för kronofogdarna efter

omorganisationen av exekutionsväsendet.

19. Organisationen av exekutionsväsendet i Stockholms, Göteborgs och

Malmö kronofogdedistrikt.

20. Antagning, prövning och utbildning av åklagaraspiranter m. m.

Betänkandena har blivit föremål för en omfattande remissbehandling.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 19 december 1961 har en

särskild sakkunnig1 tillkallats för att utreda laboratorieavdelningens vid

statens kriminaltekniska anstalt organisation och arbetsuppgifter och därmed

sammanhängande frågor.

Den sakkunnige har med skrivelse den 25 november 1963 avlämnat ett

stencilerat betänkande om statens kriminaltekniska laboratorium. Även

detta betänkande har remissbehandlats.

I personalfrågor, som berörs av de skilda reformförslagen har överläggningar

hållits mellan företrädare för inrikes- och civildepartementen, å ena

sidan, samt för statstjänarkartellen, statstjänstemännens riksförbund, Sveriges

akademikers centralorganisation och tjänstemännens centralorganisa
-

1 T. f. expeditionschefen i inrikesdepartementet B. H. Girell.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

tions statstjänstemannasektion, å andra sidan. Överläggningarna har resulterat

i en den 5 mars 1964 dagtecknad förhandlingsöverenskommelse angående

anställnings- och avlöningsvillkor in. m. för personal inom polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet m. m.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga de olika organisationsfrågorna

ävensom de kostnadsberäkningar och förslag till anslagsäskanden

för nästa budgetår, som föranleds av den nya organisationen.

De lagstiftningsfrågor, som aktualiseras av förstatligandet och organisationsförändringarna,

avser jag att senare denna dag anmäla i ett sammanhang.

POLISVÄSENDET

Lokala polisorganisationen

Utredningsarbete m. m.

I 1962 års principproposition förordas att den nya polisdistriktsorganisationen

byggs upp med den allmänna målsättningen, att ett polisdistrikt

skall äga så stor befolkning och sådan struktur att polisarbetet inom distriktet

bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp

emot 50 man. Vissa omständigheter kan påkalla avsteg från denna princip.

Den högre gränsen bör få överskridas, exempelvis då distriktet kommer att

omfatta stad, som redan nu har en polisstyrka på mer än 50 man. Vidare

kan man ifråga om utpräglade glesbygdsområden nödgas godtaga distrikt

med poliskårer understigande 20 man.

Polisdistrikten måste enligt vad som fastslås i propositionen utformas

utan någon primär anknytning till förefintliga administrativa eller judiciella

indelningar. Det är dock i hög grad angeläget att polisdistrikten inte

skär gränserna för de blivande kommunblocken. I princip bör inte heller

länsgränserna genombrytas. Undantag kan tänkas komma i fråga t. ex.

om kommunindelningsreformen ger anledning härtill. Indelningsarbetet bör

vidare bedrivas under samråd med domstolskommittén, som enligt sina direktiv

skall verkställa en översyn av domkretsindelningen.

I propositionen framhålls vidare att ett polisdistrikt bör byggas upp kring

en välbelägen huvudort av inte alltför ringa storlek. Till denna ort skall

vid distriktsindelningen hänföras det område som allmänt graviterar mot

huvudorten.

Remissinstansernas synpunkter på det preliminära och mera skissartade

indelningsförslag, som redovisades av 1957 års polisutredning, måste beaktas

i den fortsatta planläggningsverksamheten. Den nya polisdistriktsindelningen

bör fastställas av Kungl. Maj :t.

Beträffande personalens fördelning inom distriktet förordas att huvud
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

delen av personalen förläggs till centralorten. Förutom den i centralorten

placerade huvudstyrkan skall poliskåren bestå av arbetsgrupper av växlande

antal och storlek med stationering företrädesvis i tätorter i distriktets

perifera delar. Enmansstationering bör förekomma endast i områden

som ligger relativt avlägset från centralort eller tätort, där arbetsgrupp placeras.

I detta sammanhang understryks betydelsen av att centraliseringen

inte drivs längre än vad som betingas av kravet på ökad slagkraft hos

polisorganisationen.

I fråga om arbetsorganisationen framhålls att centralortens huvudstyrka

skall bestå av enheter för kontinuerlig bevakning dygnet runt i hela distriktet.

Sådana enheter skall tilldelas med radio utrustade motorfordon

och därigenom ges god rörlighet och goda möjligheter att snabbt infinna

sig på den plats, där behov av polisingripande uppstår. I den föreslagna

organisationen skall också finnas arbetsgrupper i distriktet med huvudsaklig

uppgift att ägna sig åt yttre bevakning. Själva utredningsarbetet

skall i princip utföras av personal i centralorten.

I propositionen konstateras vidare att uppdelningen i ordnings- och kriminalavdelningar

innebär olägenheter i skilda hänseenden. För att undanröja

dessa olägenheter förordas att poliskårerna organiseras med beaktande

av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och

utredningsverksamhet.

I samband med förstatligandet skall statspolisorganisationen avvecklas.

De tjänster, som avses för statspolisavdelningarna, skall i stort sett proportionellt

och efter beräknat behov fördelas på de olika polisdistrikten. I enlighet

med 1957 års polisutrednings förslag förordas att undantag görs för

dels visst antal tjänster för polismän med särskilt kvalificerade utredningsuppgifter,

dels erforderligt antal tjänster för polismän — huvudsakligen

polisbefäl — med uppgift att samordna och leda trafikövervakningen inom

länet och dels tjänster avsedda att disponeras inom den särskilda polisverksamheten

och för vissa kommunikationsverks behov m. m. Därjämte

bör från fördelningen undantagas tjänster för polismän med uppgift inte

bara att samordna och leda utan även att själva utföra trafikövervakning

i länet. Omfattningen och grupperingen av de här avsedda personalstyrkorna

förutsätts bli beroende av polisdistriktens utformning och poliskårernas

organisation.

De för polisverksamheten i hela länet avsedda polismännen föreslås i propositionen

organisatoriskt knytas till viss poliskår, i regel den vars huvudstyrka

förläggs till residensstaden, men stå till länspolischefens disposition.

De i propositionen givna allmänna riktlinjerna för den lokala polisorganisationen

föranledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Utskottet

framhåller dock att man under indelningsarbetet allvarligt torde få pröva

möjligheterna till mindre distrikt än vad 1957 års polisutredning avsett.

En lämplig stationering av arbetsgrupperna bör enligt utskottets mening

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

även bli av väsentlig betydelse för att underlätta samarbetet mellan allmänheten

och polisen. Av vikt är därvid att såväl utredningsarbetet som

beslutanderätten så långt detta är praktiskt möjligt delegeras till arbetsgrupperna.

Statsutskottets utlåtande antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen uppdras åt beredningen att utarbeta

förslag till polisdistriksindelning i enlighet med de av riksdagen beslutade

riktlinjerna. Personalstater skall upprättas för var och en av de lokala

poliskårerna, varvid de tjänster för polismän och befattningshavare i kontorskarriären,

vilka tilldelats de nuvarande statspolisavdelningarna, i princip

proportionellt efter beräknat behov skall fördelas på de olika distrikten.

På sätt närmare angivits i princippropositionen skall dock undantag göras

beträffande tjänster för polismän med vissa särskilda utredningsuppgifter

och polismän med uppgifter avseende trafikövervakning. Beträffande de

polisstyrkor, om vilka här är fråga, uppdras åt beredningen att bedöma vilken

storlek de skall ha och till vilken eller vilka poliskårer en sådan styrka

skall knytas. I distrikt, där behov kan anses föreligga av särskild verksamhet

av det slag som nu bedrivs av den s. k. jaktpolisen, skall tillses att

polisstyrkan avpassas så, att personal kan helt eller delvis avdelas för sådana

uppgifter. Beredningen skall också ägna uppmärksamhet åt biträdesorganisationens

utformning, varvid särskilt bör beaktas frågan om lämpligheten

att inrätta gemensamt kansli för polis- och åklagarverksamheten.

Beredningen har vidare att ta ställning till åtskilliga andra spörsmål som

äger samband med strävandena att få till stånd en ändamålsenlig organisation

av polisverksamheten i distrikten, bl. a. med hänsyn till att poliskårerna

enligt propositionen skall organiseras efter verksamhetens grundelement,

nämligen yttre verksamhet och utredningsverksamhet. Beredningen

har därvid att särskilt beakta att polisutbildad personal inte sysselsätts

med uppgifter, som lämpligen kan ankomma på personal inom kontorskarriären.

En väsentlig uppgift för beredningen anges vara att för vart och ett av

distrikten ta ställning till vilken fördelning av personalen, som med hänsyn

till förhållandena i varje särskilt distrikt är den mest ändamålsenliga.

Polisberedningens förslag angående den framtida lokala polisorganisationen

har redovisats i betänkande nr 1.

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i samtliga län. överståthållarämbetet har bifogat

yttrande från polismästaren i Stockholm. Vid länsstyrelsernas utlåtanden

har fogats yttranden från 12 landsfogdar, 6 polismästare, 2 stadsfiskaler, 9

länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, en länskommitté av

Svenska polisförbundet och 6 kommuner. Vidare har utlåtanden avgivits av

statskontoret, riksrevisionsverket, civilförsvarsstyrelsen, tjänstemännens

centralorganisations statstjänstemannasektionen (TCO-S), landsorganisationen,

Sveriges akademikers centralorganisation, svenska kommunförbun
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

det, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges

polismästare, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler samt Sveriges

juristförbund. Yttrandet från TCO-S har avgivits gemensamt för TCO och

de anslutna förbunden, svenska polisförbundet, statstjänstemannaförbundet

och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Polisberedningen

Polisdis triktsindelningen

Polisberedningen redovisar vissa allmänna synpunkter på indelningen i

polisdistrikt. Härvid hävdar beredningen den bestämda uppfattningen, att

en förbättring av polisskyddet såväl på landsbygden som i städerna kan

och bör åstadkommas genom en radikal förändring av polisens arbetsmetoder.

För en dylik förändring krävs i första hand, att organisationsenheterna

på lokalplanet får verksamhetsområden som bär en tillräckligt

stor personalstyrka för att dels inom områdena dygnet runt hålla personal i

aktiv tjänstgöring, dels möjliggöra en arbetsspecialisering främst med avseende

på den brottsutredande verksamheten. Vidare måste möjligheter öppnas

för polisen i de olika distrikten, att, da så befinnes erforderligt, i den

omfattning läget i varje särskilt fall kräver uppträda i större formationer.

1957 års polisutrednings förslag omfattade 111 polisdistrikt. De förslag,

som polisberedningen framlägger, innebär att landet indelas i 119 polisdistrikt.

ökningen beror på att beredningen föreslagit delning av ett antal

av de större distrikt som polisutredningen på sin tid förordade.

Om sitt indelningsförslag uttalar polisberedningen att det innefattar ett

antal polisdistrikt, som beredningen i och för sig anser vara alltför små.

Förelaget får emellertid ses mot bakgrunden av att beredningen enligt sina

direktiv haft att allvarligt överväga möjligheterna att bilda mindre distrikt

än vad polisutredningen tänkt sig. I detta sammanhang anmäler beredningen

att den i likhet med 1957 års polisutredning arbetat efter den allmänna

grundsatsen att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip

bör åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det kommunala

polisväsendet.

Tillskapandet av för små polisdistrikt anser beredningen påverka effektiviteten

i polisverksamheten och komma att leda till högre kostnader, bl. a.

till följd av krav på ökat antal tjänster för polisverksamhetens behöriga upprätthållande,

sämre utnyttjande av fordon och teknisk materiel, ökat antal

polischefstjänster, osv. Skulle man utan att väsentligt utöka de nuvarande

personalstyrkorna tillskapa ytterligare ett antal mindre polisdistrikt hävdar

beredningen, att de avsedda vinsterna med den beslutade polisreformen i

viss omfattning kommer att utebli.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

I polisdistrikt som inte kräver större personalstyrka än nedemot ett 20-tal

polismän eller mindre måste man enligt beredningens mening utan tvekan

räkna med nödvändigheten av någon slags polisiär stödorganisation. I sådana

distrikt kommer nämligen huvuddelen av personalstyrkan att åtgå för

den fasta personalgrupperingen på centralorten och den totalt tillgängliga

polisstyrkan att bli för liten för att man med den vid behov skall kunna

åstadkomma eu ordinär styrkekoncentration. Användningsfrekvensen i fråga

om mera dyrbar teknisk utrustning kommer vidare att bli ringa. Det blir i

dylika distrikt över huvud taget inte möjligt att utnyttja de fördelar som

ligger bl. a. i en specialisering av viss verksamhet, t. ex. trafikövervakningen

och den brottsutredande verksamheten. Trots polisväsendets förstatligande

kommer någon mera påtaglig förändring med avseende på polisverksamhetens

effektivitet i sådana distrikt sannolikt inte att förmärkas.

Möjligheten att hålla för komplicerade utredningar specialutbildad personal

uppnås enligt beredningens undersökningar icke förrän den totala

polispersonalstyrkan på centralorten uppgår till inemot 50-talet ordinarie

polismän. Övriga polisdistrikt torde sålunda för utredningar av mera komplicerad

karaktär komma att bli beroende av över polisdistriktsgränserna verksam

personal.

Det förefaller beredningen inte osannolikt, att, sedan den nya polisorganisationen

kommit i tillämpning, arbetsorganisatoriska skäl tämligen

snart kommer att framtvinga en översyn av polisdistriktsindelningen. Med

hänsyn härtill anser beredningen, att man — bl. a. för att undvika felinvesteringar

o. d. — beträffande de minsta av de föreslagna polisdistrikten bör

iakttaga en viss försiktighet när det gäller att utforma polisorganisationen.

Beträffande vissa förvaltningsuppgifter bör t. ex. möjligheterna till samordning

med motsvarande uppgifter i ett närliggande större polisdistrikt övervägas.

Vid bedömningen av frågan om vilka polisdistrikt denna försiktighet

bör gälla synes ledning kunna hämtas ur beredningens förslag till indelning

i åklagar- och kronofogdedistrikt.

Då det av flera anledningar — bl. a. föreliggande behov av klassificeringsmöjligheter

vid det fortsatta utredningsarbetet — kan visa sig vara

lämpligt att indela de föreslagna polisdistrikten efter kapacitet, har polisberedningen

stannat för följande klassindelning av dessa.

Klass I: Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Klass II: Polisdistrikt som förutsättes ha för utredningsarbete avsedd

personal i sådan utsträckning och med sådan utbildning att distriktet i allmänhet

icke skall behöva påkalla hjälp ens för mera komplicerade utredningar.

I polisdistrikt av denna klass beräknas jämväl förutsättningar finnas

för att dels hålla polisstationen i centralorten kontinuerligt bemannad, dels

hålla minst en bilburen 2-manspatrull i kontinuerlig tjänst.

Klass III: Polisdistrikt som icke har utredningspersonal i samma utsträckning

som polisdistrikt av klass II men i vilket dock finnes personal för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

att kontinuerligt bemanna polisstationen i centralorten och för att hålla

minst en bilburen 2-manspatrull i kontinuerlig tjänst.

Klass IV: Övriga polisdistrikt.

Om en översyn av polisdistriktsindelningen kommer till stånd relativt

kort tid efter den 1 januari 1965, talar enligt beredningens uppfattning

sannolikheten för att vid denna översyn frågan om bibehållande av de mindre

polisdistrikten av klass IV i första hand bör prövas. Enligt det nu framlagda

indelningsförslaget kommer antalet polisdistrikt av denna klass att utgöra

35 ä 40.

Förslagen till länens indelning i polisdistrikt har upprättats på grundval

av länsstyrelsernas definitiva planer för länens indelning i kommunblock.

Beredningen framhåller att den slutliga polisdistriktsindelningen därför kan

komma att röna inverkan av Kungl. Maj :ts ställningstagande beträffande

dessa planer.

Arbetsorganisationen

Arbetsgruppernas uppgifter och arbetsfördelningen inom polisdistrikten

Lokal poliskår skall enligt princippropositionen utgöras av dels en huvudstyrka

med stationering i distriktets centralort, dels arbetsgrupper av växlande

antal och storlek med stationering i företrädesvis större tätorter i

polisdistriktets perifera delar.

Polisberedningen finner, att alltför strikta regler för arbetsfördelningen

mellan huvudstyrka och arbetsgrupper inte bör uppställas. Det torde vara

både lämpligt och praktiskt, att arbetsgrupperna ålägges fullgöra inte blott

allmän skydds- och övervakningsverksamhet utan även i viss utsträckning

utredningsverksamhet. I princip synes verksamheten inom polisdistrikten

böra organiseras så, att åt arbetsgrupperna uppdras att i första hand

inom stationeringsorten och dennas närmaste omgivningar fullgöra

skydds- och övervakningsverksamhet samt att inom ett större område (gruppens

del av hela polisdistriktet) verkställa utredningar i ärenden av en efter

gruppens storlek och sammansättning avpassad svårighetsgrad. I arbetsuppgifterna

för vissa större arbetsgrupper, huvudsakligen sådana med stationering

i mera betydande tätorter, bör ingå även kvalificerat utredningsarbete.

I annat sammanhang har beredningen föreslagit att polischefens beslutanderätt

i polismyndighetsärenden, dvs. ärenden vilka innebär avgivande av

yttranden eller meddelande av administrativa beslut, t. ex. tillstånd av olika

slag, intyg, besiktningar in. m., skall i viss omfattning kunna delegeras till

chef för arbetsgrupp. Med hänsyn härtill samt med beaktande av arbetsgruppernas

storlek och sammansättning har beredningen typindelat dessa på

följande sätt:

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Typ 1: Arbetsgrupp, vars föreståndare skall äga besluta i vanligen förekommande

polismyndighetsärenden och i vars arbetsorganisation ingår särskild

personal för brottsutredande verksamhet.

Typ 2: Arbetsgrupp, vars föreståndare skall äga besluta i vanligen förekommande

polismyndighetsärenden men i vars arbetsorganisation icke ingår

särskild personal för brottsutredande verksamhet.

Typ o: Arbetsgrupp, vid vilken polisman icke äger besluta i polismyndighetsärenden.

Hinder bör i princip inte möta att — utan att arbetsgruppens karaktär

(typ) därigenom förändras — vid arbetsgrupp av typ 2 eller 3 tillfälligt avdela

personal för att fullgöra uteslutande brottsutredande verksamhet.

Vad i det följande sägs om arbetsgrupp gäller i tillämpliga delar även

»ensamstationerad» polisman.

Även om strikta regler för arbetsfördelningen mellan huvudstyrka och

arbetsgrupper inte uppställs, är det enligt beredningens uppfattning dock

nödvändigt att inom polisdistrikten på något sätt rikta verksamheten och i

samband därmed bestämma arbetsgruppernas primära arbetsansvar. Beredningen

har funnit det bästa sättet att nå angivna syfte vara att, med beaktande

av vilka orter som kan vara lämpliga såsom stationeringsorter för

polisbefäl med rätt att besluta i polismyndighetsärenden, göra en territoriell

indelning av de blivande polisdistrikten i arbetsområden, lämpligen benämnda

vaktområden. Vaktområde, inom vilket centralort är belägen, bör benämnas

centralvaktområde och övriga vaktområden inom polisdistriktet

lokalvaktområden. Benämningen »valdistrikt» bibehålies för sitt nuvarande

ändamål, vilket sålunda innebär att den ort, som utgör stationeringsort

för poliskårs huvudstyrka, kan indelas i vaktdistrikt.

Lokalvaktområdena föreslås skola utgöra dels de områden inom vilka

polismyndighetsärenden handlägges av en inom området stationerad företrädare

för polischefen-polismyndigheten, dels primära arbets(ansvars)områden

för den inom vederbörande vaktområde stationerade polisstyrkan.

Inom lokalvaktområde skall finnas endast en arbetsgrupp av typ 1 eller 2

samt därutöver erforderligt antal arbetsgrupper av typ 3. Det förutsättes att

inom centralvaktoinråde inte skall finnas arbetsgrupp av annan typ än typ 3.

Arbetsgrupp av typ 3 inom lokalvaktområde bör i befälshänseende lyda under

föreståndaren för annan arbetsgrupp inom området. Samtliga arbetsgrupper

skall dock ha att vid behov handla efter direktiv från vakthavande

befäl på centralorten.

Polisberedningen förutsätter, att frågor om undantag från tillämpningen

av de nyss föreslagna reglerna bör avgöras av rikspolisstyrelsen.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan personal inom centralvaktområde

och personal inom lokalvaktområden föreslås följande.

Den inom centralvaktområde stationerade personalen svarar i princip för

all polisiär verksamhet inom området. Den på centralorten stationerade

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

personalen (poliskårens huvudstyrka) bör därjämte med avseende på hela

polisdistriktet svara för

a) utredningar av sådan svårighetsgrad eller omfattning att de inte kan

eller lämpligen bör utföras av personal i arbetsgrupp;

b) speciell skydds- och övervakningsverksamhet (bl. a. trafikövervakning)

och — normalt dock ej inom ort där arbetsgrupp är placerad — annan

erforderlig yttre verksamhet;

c) erforderliga styrkekoncentrationer (i förekommande fall tillsammans

med personal från arbetsgrupper);

d) slutlig handläggning av polismyndighetsärenden, beträffande vilka beslutanderätten

inte delegerats till föreståndare för arbetsgrupp; samt

e) allmän förvaltningstjänst.

Den inom lokalvaktområde stationerade personalen svarar i princip för

1. inom hela vaktområdet

a) utredningar i en efter arbetsgruppens storlek och sammansättning

lämpad omfattning;

b) allmän socialpolisverksamhet;

c) slutlig handläggning (i princip inom arbetsgrupp av typ 1 eller 2)

av sådana polismyndighetsärenden beträffande vilka beslutanderätten

generellt kan komma att delegeras till vederbörande gruppföreståndare;
d)

i undantagsfall regelbunden övervakning på viss annan ort än den

egna stationeringsorten; samt

e) ordningshållning, trafikövervakning och annan polisverksamhet, som

utan åsidosättande av under a)—d) angivna uppgifter lämpligen kan

utövas i samband med fullgörandet av dessa.

2. inom egen stationeringsort och dennas närmaste

omgivningar

erforderlig regelbunden övervakning.

De angivna riktlinjerna för arbetsfördelningen får självfallet inte medföra,

att personal på någon stationeringsort underlåter att vidtaga erforderliga

åtgärder för att upprätthålla ordning och säkerhet eller övriga åtgärder,

som främjar bästa möjliga resultat av den polisiära verksamheten inom

ett polisdistrikt.

Beredningen framhåller vidare nödvändigheten av att utnyttja arbetsgruppernas

polispersonal för beredskapstjänst inom det egna vaktområdet

och stundom även inom annan del av polisdistriktet.

För att arbetsgrupperna skall kunna utföra sina uppgifter rationellt och

med önskvärd snabbhet torde det enligt beredningens mening bli nödvändigt

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

att i erforderlig utsträckning tilldela dem moderna, tekniska hjälpmedel

framför allt motorfordon.

Det förutsättes, att sådan polispersonal vid arbetsgrupp som icke uteslutande

sysslar med brottsutredande eller socialpolisiär verksamhet i

tjänsten i princip alltid skall uppträda i uniform.

Principer för indelning av polisdistrikt i vaktområden

Polisdistrikt bör enligt beredningens mening inte uppdelas i alltför många

vaktområden. Antalet sådana områden bör om möjligt begränsas till 3 å 4.

En uppdelning i maximalt 6 ä 7 vaktområden kan emellertid godtagas. Till

ledning vid områdesindelningen kan lämpligen tjäna antalet block för kommunalt

samarbete ävensom jämförelser mellan antalet dylika block och antalet

stationeringsorter för polischefer inom den nuvarande polisorganisationen.

Polisberedningen har vid sina undersökningar kommit till den slutsatsen,

att ett befolkningsunderlag om minst 7 000—10 000 invånare i och för sig

får anses önskvärt i ett vaktområde. I undantagsfall bör dock ett befolkningstal

ned mot 3 000—5 000 kunna ifrågakomma. Såsom lämpligt riktmärke

för maximal storlek för vaktområde föreslås ett befolkningstal, som

med högst cirka 10 000 överstiger invånarantalet inom den tätort där arbetsgrupp

av typ 1 eller 2 stationeras.

Polisberedningen anmäler, att den under utredningsarbetets gång för

granskning tillställt bl. a. länsstyrelserna skisser, utvisande de föreslagna

polisdistriktens tänkta indelning i vaktområden. På endast några få punkter

har erinringar riktats mot den preliminärt föreslagna indelningen.

Stationering för arbetsgrupper

Följande synpunkter bör enligt beredningens mening vara vägledande vid

valet av stationeringsort för arbetsgrupp.

Stationeringsort för arbetsgrupp bör — om inte särskilda skäl talar för

annat — utgöras av tätort med i allmänhet minst omkring 1 000 invånare.

Arbetsgrupp bör dock kunna ifrågakomma inom särskilt avlägsna delar

av vaktområde, även om mera betydande tätort saknas där.

Stationeringsort bör, särskilt med avseende på vägförbindelserna med

centralorten och övriga stationeringsorter, ha ett från polistaktiska synpunkter

sett lämpligt läge.

I den mån så även från polisiär synpunkt sett kan anses befogat, bör arbetsgrupp

placeras inom huvudort eller annan lämplig ort i blivande kommunblock.

Delegation av beslutanderätt i polismyndighetsärenden till på

denna ort stationerad polisman bör te sig naturlig och för invånarna i ett

eller flera kommunblock vara från service- och kommunikationssynpunkt

lämplig.

Beredningen har från länsstyrelserna och genom dem landsfogdar och

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

polischefer ävensom representanter för svenska polisförbundets länskommittéer

inhämtat synpunkter på tidigare utarbetade preliminära förslag

rörande arbetsgruppsorganisationen. Enskilda kommuner har också i stor

utsträckning fått tillfälle att lämna sina synpunkter och framställa krav.

Detta har möjliggjorts dels genom den offentlighet som polisberedningen

gett åt de preliminära förslagen, dels genom att länsstyrelserna i vissa fall

och i den utsträckning som ansetts erforderligt infordrat yttranden över

förslagen även från enskilda kommuner.

I följande sammanställning redovisas nuvarande och föreslagna antalet

stationeringsorter för polispersonal samt det antal orter i polisdistrikten

från vilka polismyndighetsfunktion för närvarande utövas eller enligt förslaget

kommer att utövas.

Län

(motsv.)

Antal

polis-

distrikt

Antal stationeringsorter för per- sonal för egentlig polisverksamhet

Antal orter i polisdistrikten från

vilka polismyndighetsfunktion

utövas

f. n.

enl. förslag

minskning

f. n.

enl. förslag

ökning el.

minskning

A........

1

i

1

i

1

±

0

B........

12

45

33

12

17

25

+

8

C........

3

19

10

9

7

8

+

1

D.......

4

18

13

5

9

11

+

2

E........

4

45

24

21

12

15

+

3

F........

4

54

30

24

15

19

+

4

G........

3

42

19

23

10

9

—

1

H.......

4

56

24

32

14

14

±

0

I........

1

15

5

10

4

4

±

0

K.......

3

22

16

6

8

8

±

0

L........

4

58

30

28

17

18

4r

1

M.......

7

68

28

40

16

20

+

4

N.......

4

24

13

11

6

6

±

0

O........

5

44

21

23

13

14

+

1

P........

7

59

26

33

18

19

+

1

R.......

5

50

22

28

16

16

±

0

S........

6

57

30

27

17

17

±

0

T........

4

37

18

19

11

13

+

2

U.......

4

24

19

5

10

12

+

2

W.......

7

41

25

16

20

20

+

0

X.......

6

46

22

24

16

13

—

3

Y.......

5

56

28

28

19

17

—

2

Z........

2

34

14

20

15

10

—

5

AC......

5

43

28

15

20

18

—

2

BD......

9

31

20

11

19

17

—

2

S:a

119

989

519

470

330

344

+ 14

Sammanställningen ger vid handen, att antalet stationeringsorter för personal

för egentlig polisverksamhet inom de av polisberedningen föreslagna

119 polisdistrikten anses kunna minskas från 989 till 519 eller med 470.

Antalet orter från vilka polismyndighets funktion föreslås böra utövas kommer

vid jämförelse med dagens förhållanden att kunna ökas med 14. Beredningen

framhåller, att den föreslagna indragningen av stationeringsorter

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

inte torde kunna ske på en gång den 1 januari 1965. Anslutningen till det

föreslagna stationeringssystemet får sålunda ske efter hand. Detta innebär i

viss mån en fördel, eftersom frågor om indragning av stationeringsorter

därigenom kan successivt prövas mot bakgrunden av en i praktiken genomförd

ny arbetsorganisation.

Polisberedningen framhåller, att förslaget i fråga om arbetsgruppernas

stationering och dimensionering bör bedömas mot bakgrunden av samhällets

nuvarande struktur. Arbetsgruppsorganisationen måste givetvis liksom polisorganisationen

i övrigt successivt anpassas efter samhällsutvecklingen.

Frågor om indragning av vissa av de av beredningen föreslagna arbetsgrupperna

kan vidare enligt beredningen komma att aktualiseras, när viss

tids erfarenhet vunnits om den nya polisorganisationen. Denna kan nämligen

inte den 1 januari 1965 väntas vara tillräckligt mobil eller ha hunnit utrustas

med radio, telex och andra förbindelsemedel i den utsträckning som erfordras

för ett rationellt bedrivande av verksamheten. Beredningen förutsätter,

att den prövning varom här kan bli fråga skall verkställas av rikspolisstyrelsen.

Beredningen framhåller, att man sannolikt får räkna med att

befattningshavare av personliga skäl måste under en övergångstid efter den

1 januari 1965 i viss utsträckning behållas även på orter, som inte skall

utgöra stationeringsorter för blivande arbetsgrupper. Lokalförhållandena

kan också nödvändiggöra en sådan ordning. Även i dylika fall torde det få

ankomma på rikspolisstyrelsen att företa den erforderliga prövningen.

Arbetsorganisationen inom polisdistrikten m. in.

Polisväsendets förstatligande medför, att polisorganisationen måste utformas

så, att den kan anförtros inte bara att fullgöra polisverksamhet utan

också att handha sådana uppgifter som beträffande polisväsendet nu fullgöres

av kommunala organ. Såsom exempel på förvaltningsgöromål, vilka

i ett förstatligat polisväsende generellt måste överföras på polisorganisationen,

anges av beredningen vissa ärenden rörande personaladministrationen,

ärenden rörande anskaffning och underhåll av inventarier, kassa- och räkenskapsärenden,

personalvårdsärenden, lokal- och fastighetsärenden samt

ärenden rörande organisations- och rationaliseringsverksamhet.

Vid bestämningen av de arbetsuppgifter, som bör ankomma på den statliga

polisorganisationen bör man enligt utredningens mening skilja mellan

polisverksamhet och sådana för dennas bedrivande erforderliga åtgärder,

vilka synes kunna sammanfattas under benämningen förvaltning.

I fråga om polisverksamheten erinrar beredningen om att enligt

dess i annat sammanhang väckta förslag polisens uppgifter efter polisväsendets

förstatligande bör vara dels att upprätthålla allmän ordning och

säkerhet (huvuduppgiften), dels att fullgöra den verksamhet i övrigt som på

grund av särskilda stadganden ankommer på polisen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet bör det åligga polisen

huvudsakligen att

a) söka förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten eljest

störes;

b) uppdaga och utreda begångna brott samt vidtaga erforderliga åtgärder,

då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt;

c) fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ samt underrätta sådant

organ om förhållanden, som kan föranleda ingripande av organet; samt

d) i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp.

Den verksamhet som på grund av särskilda stadganden ankommer på

polisen har i vissa avseenden karaktär av service åt andra myndigheter och

avser till stor del handläggning av s. k. polismyndighetsärenden. I förhållande

till uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är dessa göromål

att anse såsom en »sidoverksamheU och synes därför enligt beredningens

mening icke böra ges sådan omfattning att de hindrar eller försvårar

fullgörandet av huvuduppgiften.

Enligt princippropositionen skall polisverksamheten arbetsorganisatoriskt

indelas i yttre verksamhet och utredningsverksamhet. Med hänsyn till de förutsättningar

som sålunda är givna för utredningsarbetet har beredningen

närmare undersökt polisverksamhetens innehåll.

Vid fullgörandet av huvuduppgiften — att upprätthålla allmän ordning

och säkerhet — skall det, såsom nyss anförts, åligga polisen bl. a. att söka

förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten störes ävensom

att lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. Särskilt utmärkande

för denna del av polisverksamheten är att den avses skola pågå utan

att viss händelse eller företeelse i och för sig påkallat någon åtgärd från polisens

sida. Det är denna verksamhet som betecknats såsom yttre verksamhet.

Eftersom denna beteckning emellertid närmast för tanken till var

göromålen fullgöres och inte till verksamhetens innehåll förordar polisberedningen,

att ifrågavarande polisiära arbetsuppgifter sammanfattas under

den mera adekvata benämningen skydds- och övervakningsverksamhet.

Polisen skall vidare vid fullgörandet av sin huvuduppgift uppdaga och

utreda begångna brott. Här är följaktligen fråga om polisverksamhet på

grund av att sådan händelse inträffat eller sådan gärning blivit begången

som kräver polisens ingripande. Även om därvid de första åtgärderna från

polisens sida måhända icke innebär utredningsarbete, kommer dock sådant

arbete att bli den väsentligaste följden av det polisiära ingripandet. Det synes

beredningen inte oegentligt att beteckna huvudparten av den polisverksamhet

som här beskrivits såsom utredningsverksamhet.

Uppgiften att fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ kan liksom

underrättelseskyldigheten i förhållande till sådant organ sägas innefatta

såväl skydds- och övervakningsverksamhet som utredningsverksamhet.

Göromålen har till icke ringa del karaktären av en servicefunktion, vilken

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

dock för att vara effektiv är beroende av en välorganiserad yttre verksamhet.

Med hänsyn härtill bör enligt beredningens mening dessa arbetsuppgifter i

sin helhet i princip hänföras till skydds- och övervakningsverksamheten.

Vad slutligen beträffar den polisverksamhet som skall bedrivas på grund

av särskilda stadganden konstaterar beredningen, att denna till stor del

måste baseras på utredningar av olika slag. Den kan därför — i den mån den

föranleder åtgärder från polispersonalens sida — hänföras till utredningsverksamhet,

även om det kan finnas anledning att i vissa sammanhang

betrakta dessa göromål såsom en i viss män fristående funktion.

Beredningen erinrar om att en ändrad indelning av polisverksamheten

inte påverkar möjligheterna att i erforderlig grad specialisera själva polisarbetet.

Det finns dock anledning att vad gäller just polisverksamheten varna

för en överskattning av fördelarna av en dylik utveckling. Polistjänsten i sig

själv förutsätter nämligen hos samtliga tjänsteutövare en god polisiär allmänbildning.

Polisverksamhet bör enligt beredningens mening i arbetsorganisatoriskt

hänseende inte begränsas till att avse endast sådan verksamhet, för vilken

krävs polisutbildning och polisbefogenheter. Sålunda torde exempelvis mottagande

av hittegods, upptagande av enklare anmälningar, slagning i och

förande av polisens olika register, vilka göromål redan för närvarande inom

flera polisdistrikt överflyttats på personalen i kontorskarriären, böra hänföras

till polisverksamhet.

Beredningen anser det angeläget, att så stor del av förvaltning sgöromålen

som möjligt inom de blivande polisdistrikten sammanföres

till handläggning inom en och samma arbetsenhet inom vederbörande poliskårs

huvudstyrka. Motiven för detta ställningstagande är desamma som på

de flesta arbetsområden ansetts bärande, nämligen att förvaltningsgöromålen

representerar ett från verksamheten i övrigt avvikande kunskaps- och erfarenhetsområde.

Även det förhållandet, att på förvaltningsområdet problemen

i hög grad är gemensamma för de flesta yrkesområden, torde enligt beredningen

tala för den föreslagna göromålskoncentrationen.

Vid fastställandet av de principer enligt vilka huvudstyrkas eller större

arbetsgrupps arbetsorganisation skall utformas bör enligt beredningens mening

särskilt beaktas, att organisationen blir smidig och levande endast om

den medger en sådan personell rörlighet vid arbetsuppgifternas fullgörande

att befattningshavarnas intresse för tjänsten ständigt hålles vid makt. Aktiviteten

och lusten att taga initiativ måste sporras. Det sagda gäller särskilt

skydds- och övervakningstjänsten, vilken utan ständiga aktivitetsimpulser

lätt blir monoton och intresselös och därmed även ineffektiv.

Av största betydelse för arbetsresultatet är vidare att sambands- och samarbetsfrågorna,

vilka i den nuvarande polisorganisationen kanske inte alltid

ägnats tillräcklig uppmärksamhet, erhåller en tillfredsställande lösning.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Särskilt bör därvid beaktas sambandet mellan skydds- och övervakningsverksamheten

samt utredningsverksamheten.

Utredningen understryker, att arbetskraften självfallet måste disponeras

på ett sätt som ansluter till göromålens fördelning dels mellan regional- och

lokalplanen, dels mellan huvudstyrka och arbetsgrupper, dels ock internt

inom de båda sistnämnda organisationsenheterna. En ändamålsenlig arbetskraftsfördelning

förutsätter, att man för arbetsuppgifterna inte använder

personal med högre kvalifikationer än som erfordras. Vad nu sagts bör enligt

beredningens uppfattning leda till en ökad användning av personal ur

kontorskarriären eller annan biträdespersonal. Detta förutsätter i sin tur

att sådana organisationsformer undvikes, inom vilka gränsdragningen mellan

olika personalkategoriers arbetsuppgifter blir mera kategorisk än vad

som är nödvändigt.

Med beaktande av de angivna förutsättningarna och synpunkterna har

polisberedningen upprättat ett principförslag till arbetsorganisatorisk indelning

av poliskårs huvudstyrka. Patrullering, socialpolisverksamhet, allmän

spaning och övriga arbetsuppgifter, som beredningen sammanfattat under

benämningen skydds- och övervakningsverksamhet, skall fullgöras i en ordningsavdelning.

Allt utredningsarbete skall i princip bedrivas i en utredningsavdelning,

uppdelad på en kriminalsektion för strafflagsbrottsligheten

och en allmän sektion för övrig utredningsverksamhet. Alltefter huvudstyrkans

storlek och andra lokala faktorer måste i planen upptagna enheter

sammanslås eller — i några fall — eventuellt uppdelas i flera. De principer

som planen ger uttryck för bör enligt beredningen kunna tillämpas

även beträffande större arbetsgrupper och vaktdistrikt.

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna

Polisberedningen framhåller att arbetsorganisationen inom polisdistrikten

i viss mån kommer att påverkas av det stöd som dessa kan få från arbetsenheter

som är verksamma över polisdistriktsgränserna. Frågan om hur

dylika enheter lämpligen bör inlemmas i den statliga polisorganisationen

sammanhänger främst med spörsmålet om den nuvarande statspolisorganisationens

avveckling. Eftersom denna organisation inrymmer även beridna

styrkor, vilka tillsammans med dylika styrkor vid vissa kommunala polisavdelningar

i en statlig polisorganisation torde böra bilda enhetligt administrerade

arbetsgrupper, aktualiseras i detta sammanhang också frågan

om polisrytteriets framtida organisation. Med hänsyn till det behov som

för närvarande faktiskt föreligger av att — i första hand inom länen — kunna

samordna alarmerings- och tillfälliga spaningsåtgärder har beredningen

funnit sig också böra behandla frågan om hur detta behov skall tillgodoses.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

Statspolisorganisationens avveckling

Landets poliskårer är i enlighet med Kungl. Maj :ts anvisningar numera

organiserade så, att det normala arbetstillflödet möts av en planerad, fast

arbetsorganisation, baserad på ordinarie (»fasta») tjänster. Denna arbetsorganisation

hålles i princip intakt på så sätt, att de ordinarie tjänsterna

under tider, då innehavarna har semester eller av olika anledningar åtnjuter

tjänstledighet, uppehälles (direkt eller i succession) av personal avsedd för

vikariats- och förstärkningstjänstgöring, dvs. extra ordinarie (extra) poliskonstaplar.

Tjänster för dylika polismän bör enligt anvisningarna i de större

och medelstora polisdistrikten inrättas enligt proportionen en extra ordinarie

poliskonstapelstjänst på 5—7 ordinarie polismanstjänster.

Det av Kungl. Maj :t anvisade systemet för uppbyggnad av arbetsorganisationen

i polisdistrikten har såsom beredningen påpekar inte tillämpats inom

statspolisavdelningarna, för vilka extra ordinarie poliskonstapelstjänster

inte beräknats.

Det antal ordinarie tjänster som beräknats för statspolisavdelningarna

representerar alltså ingalunda ett motsvarande antal hela årsarbetskrafter

tillgängliga för statspolisverksamhet. Innan de för statspolisorganisationen

för närvarande beräknade polismanstjänsterna skall fördelas på de nya

polisdistrikten och upptagas i dessa distrikts personalstater, bör alltså, anför

beredningen, det totala antal tjänster, som nu av statsmakterna beräknats

för statspolisavdelningarna, rimligen reduceras till det lägre antal som svarar

mot det antal årsarbetskrafter som statspolisorganisationen realiter har

disponerat eller skolat disponera, därest det för statspolisen hittills föreskrivna

vikarieförsörjningssystemet kunnat tillämpas i full utsträckning.

Polisberedningen har genom en särskild utredning försökt beräkna det

nyssnämnda bortfallet av ordinarie tjänster vid en övergång till det i polisdistrikten

nu tillämpade systemet för personalförsörjning. Resultatet av

beräkningarna ger vid handen, att antalet bortfallande tjänster utgör 15 procent

av det för vederbörande verksamhetsgrenar disponerade totala antalet

tjänster.

Att i samband med förstatligandereformen territoriellt (t. ex. mellan länen)

omfördela den arbetskraft som statspolisorganisationen representerar

kan enligt beredningens mening knappast vara tillrådligt. De polismanstjänster

som nu beräknats för de olika statspolisavdelningarna och som inte

bör disponeras för verksamhet på riksplanet bör följaktligen i princip upptagas

i personalstater för de nyorganiserade poliskårerna inom vederbörande

avdelningars nuvarande verksamhetsområden. Efter hand som tillräcklig

erfarenhet vunnits om det praktiska utfallet av den nya polisorganisationen,

torde frågan om överflyttning av arbetskraft mellan olika områden (län)

böra upptas till övervägande.

Innan man försöker finna en lösning på frågan, hur statspolisorganisationen

lämpligen bör avvecklas och organisationens tjänster inlemmas i den

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

nya polisorganisationen, måste man enligt beredningen göra klart för sig,

att de nya polisdistrikten kommer att sinsemellan få en mycket varierande

storlek såväl ytmässigt som personalmässigt sett. Förutom Stockholms, Göteborgs

och Malmö polisdistrikt kommer också vissa andra distrikt, t. ex. Norrköpings,

Hälsingborgs, Västerås och Uppsala polisdistrikt, att få personalkadrar

av sådan storlek att det inom distrikten kommer att finnas förutsättningar

för en mycket långt driven arbetsspecialisering. Enskilda polisdistrikt

av den här berörda typen torde otvivelaktigt i och för sig kunna med egen

personal lösa samtliga förekommande polisuppgifter. Andra distrikt kommer

däremot att behöva mer eller mindre långtgående stöd i sin verksamhet.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall fr. o. m. den 1 juli 1963 av de s. k.

statspolisstädernas polispersonal innehavarna av 1 118 ordinarie polismanstjänster

huvudsakligen användas för tjänstgöring såsom statspolis utanför

nämnda städer. Av polismanstjänsterna är 867 ordningspolismanstjänster

och 251 kriminalpolismanstjänster. Vid ordningsstatspolisen har inrättats 74

tjänster för personal i kontor skarriären och vid kriminalstatspolisen utgör

antalet tjänster av motsvarande slag 63 med heltidstjänst och 3 med halvtidstjänst

för vederbörande innehavare.

Som beredningen tidigare anfört bör, innan en fördelning sker av den

arbetskraft som statspolisorganisationen nu representerar, antalet vid denna

disponerade ordinarie tjänster reduceras med cirka 15 procent. Vidare sysselsättes

vid ordningsstatspolisen polispersonal med uppgifter, som inte är

hänförliga till trafikövervakning — t. ex. hundtjänst och trafikundervisning

i skolorna — eller som i framtiden kommer att i viss utsträckning bortfalla

eller minska, t. ex. förvaltningsgöromål. Polisberedningen, som närmare undersökt

dessa förhållanden, anser, att nu nämnda omständigheter motiverar

ytterligare en mindre reduktion av antalet för statspolisorganisationen för

närvarande disponerade ordinarie polismanstjänster.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser polisberedningen, att

av de polismanstjänster, som nu disponeras för statspolisorganisationen, bör

på olika organisationsenheter i ett förstatligat polisväsende fördelas 668

ordningspolismanstjänster och 218 kriminalpolismanstjänster, eller tillhopa

886 tjänster (årsarbetskrafter). Av de 668 ordningspolismanstjänsterna avses

39 disponerade för det statliga polisrytteriet, varom förslag framlägges

i det följande.

Planläggande, samordnande och ledande verksamhet

Större enhetlighet och en längre driven samordning av trafikövervakningen

inom länen kräver enligt beredningen att kvalificerade polismän

ställs till rikspolischefens förfogande för fullgörande av uppgifter på riksplanet.

Följaktligen föreslås, att för ändamålet i personalstaten för Stockholms

polisdistrikt upptages 3 polismanstjänster (f. n. ordningspolismanstjänster)

avsedda för polisbefäl. Detta antal tjänster är att anse såsom

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964-

ett genomsnittstal för storleken av den arbetskraft som bör användas för de

ifrågavarande uppgifterna. Det ligger i sakens natur, anför beredningen,

att för arbetsuppgifter av detta slag skall allt efter behov kunna disponeras

såväl flera som färre befattningshavare. Utvecklingen torde efter hand få

visa, hur många befattningshavare som mera permanent bör knytas till

göromål av här avsett slag.

I det förstatligade polisväsendet förutsättes länspolischefen på ett mera

påtagligt sätt än som nu vanligen är fallet komma att leda polisverksamheten

inom länet. Denna ledning skall emellertid inte inriktas endast på

trafiksäkerhetsarbetet utan helt naturligt avse all polisverksamhet. Beredningen

finner det uppenbart att länspolischefen i det arbetet måste erhålla

biträde av i varje fall en kvalificerad polisman i befälsställning. I något län

torde krävas, att två polismän ställes till länspolischefens förfogande. Tjänst

för polisman, som ställes till länspolischefs förfogande, bör upptagas i personalstaten

för den poliskår vars huvudstyrka förlagts till länspolischefens

stationeringsort. Beredningen föreslår att 22 polismanstjänster (f. n. ordningspolismanstjänster)

för ändamålet upptages i personalstaterna för vissa

polisdistrikt -—- i huvudsak de polisdistrikt i vilka residensstad utgör centralort.

Kvalificerad utredningsverksamhet

*

Kriminalavdelningen vid statspolisavdelningen i Stockholm är uppdelad

i specialsektioner, av vilka järnvägs-, post-, valuta- och rusgiftssektionerna

har riksomfattande verksamhet. Kriminalstatspolisen i Stockholm har vidare

att samordna spaningar i hela landet angående kassaskåpsinbrott samt tillhandahåller

för hela landets behov personal för spaning och utredning beträffande

mord och andra särskilt kvalificerade brott.

Det sammanlagda behovet av årsarbetskrafter för samordning av utredning

och spaning angående brott, som kan beröra ett flertal polisdistrikt i

riket, har av beredningen beräknats utgöra cirka 22, vartill kommer en kommissarie

för ledning av verksamheten. Beredningen föreslår sålunda att i

personalstaterna för Stockholms polisdistrikt och för att disponeras för

riksomfattande verksamhet upptages 23 polismanstjänster (f. n. kriminalpolismanstjänster).

Det förutsättes, att en arbetskraftsutjämning sker mellan

personalen för fullgörande av den verksamhet som här avses och distriktets

brottsutredande personal. Behov av att absolut fixera det antal polismanstjänster,

som får disponeras för riksomfattande verksamhet, torde enligt

beredningen i och för sig inte föreligga.

Beredningen erinrar om att enligt vad som anförts i princippropositionen

vissa brott är så svårutredda och så relativt sällan förekommande, att polispersonalen

i ett polisdistrikt knappast har möjlighet att i sin verksamhet

inom polisdistriktet förvärva den kunskap och erfarenhet som krävs för ut
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

redning av sådana brott. Det gäller »främst mord och andra våldsbrott,

mordbrand samt vissa gäldenärsbrott och andra komplicerade förmögenhetsbrott».

Med ledning av vad som sålunda förekommit har polisberedningen

funnit sig böra beträffande fördelningen av de 195 (218—23) kriminalpolismanstjänster

som återstår för fördelning på polisdistriktens personalstater

föreslå följande.

De nuvarande polisdistrikt vilka i brottsutredningshänseende inte är beroende

av någon hjälp utifrån kommer genom den nya polisdistriktsindelningen

att tillföras kringliggande områden och tillsammans med dessa bilda

polisdistrikt i den statliga organisationen. I de tillkommande områdena är

kriminalstatspolisen nu verksam. Skäl talar enligt beredningens mening för

att huvudstyrkorna i de nya polisdistriktens centralorter tillföres den arbetskraft

som representerar kriminalstatspolisens arbetsinsats i centralorternas

omland. Med stöd av resultatet av företagna undersökningar föreslår beredningen,

att 66 polismanstjänster (f. n. kriminalpolismanstjänster) upptages

i personalstaterna för de polisdistrikt om vilka här är fråga. Normalt torde

de berörda polisdistrikten icke ens för mera kvalificerade utredningsuppgifter

böra bli beroende av stöd från utredningspersonal som är verksam

över polisdistriktsgränserna. Länsåklagarens behov av personal för utredning

av brott inom nämnda polisdistrikt bör enligt beredningens mening

kunna tillgodoses genom vederbörande polischefs försorg, i regel utan att

länspolischefen behöver ingripa.

Vad slutligen gäller frågan om tillgodoseende av behovet av kvalificerad

utredningspersonal inom sådana mindre polisdistrikt, där svårutredda brott

är relativt sällan förekommande och där polispersonalen knappast kan förutsättas

ha möjlighet att i sin verksamhet förvärva den kunskap och erfarenhet

som krävs för utredning av dylika brott, föreslår beredningen följande.

Av de för fördelning på polisdistrikten tillgängliga 218 tjänsterna för

brottsutredande personal återstår, sedan 89 (23 + 66) disponerats på nyss

föreslaget sätt 129 tjänster. Dessa föreslås skola upptagas i personalstaterna

i första hand för polisdistrikt i vilka länsresidensstad ingår. För att emellertid

i vissa fall undvika onödigt långa resor för utredningspersonalen föreslår

beredningen att dylika tjänster upptages i även andra polisdistrikts

personalstater.

Beredningen understryker att det föreslagna systemet i realiteten innebär,

att vissa större polisdistrikt skall ha att — enligt länspolischefs bestämmande

i varje särskilt fall — vid behov ställa kvalificerad personal till länsåklagares

förfogande för utredningar av svårare brott inom vissa mindre

polisdistrikt. I »redovisningsdistriktets» personalstat kan eventuellt anges,

hur många tjänster som beräknats för personal med utrcdningsgöromål

utanför distriktet.

En viktig uppgift för länspolischefen blir enligt beredningen att tillse, att

såväl länsåklagares som distriktsåklagares önskemål beträffande arbetskraft

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

tillgodoses på ett tillfredsställande och — vid fall av personalsvårigheter

efter angelägenhetsprövning — lämpligt sätt.

T rafikövervakning

Till stöd åt de små polisdistrikten kommer att erfordras en relativt kraftig,

över polisdistriktsgränserna arbetande organisation för trafikövervakningsarbetet.

Av beredningens beräkningar framgår sålunda, att intet län — bortsett

från Gotlands län — indelats på ett sådant sätt, att länets samtliga polisdistrikt

själva kan helt ombesörja de göromål om vilka här är fråga.

I enlighet med riksdagens principbeslut föreslår polisberedningen, att, liksom

nu är fallet, särskilda arbetsenheter för trafikövervakning över polisdistriktsgränserna

skall vara organiserade. Dessa arbetsenheter — länstrafikgrupper

— föreslås skola lyda direkt under länspolischef och fullgöra praktiskt

taget uteslutande yttre övervakningstjänst. Något utredningsarbete i

egentlig mening skall således inte utföras av personalen vid grupperna.

Vid stationeringen av länstrafikgrupperna bör de polistaktiska synpunkterna

enligt beredningens uppfattning tillmätas avgörande inflytande. Beredningen

anser, att därmed jämväl kraven på en från ekonomiska synpunkter

sett lämplig stationering blir tillgodosedda. Vid bifall till beredningens

förslag kommer residensstad i stor utsträckning att utgöra stationeringsort

för länstrafikgrupp, men sådan grupp kommer av polistaktiska skäl att

stationeras även i annan stad i vederbörande län. I vissa län bör flera länstrafikgrupper

lämpligen organiseras.

Verksamhetsområdena för de nuvarande ordningsstatspolisavdelningarna

skär i vissa fall länsgränserna. Denna ordning har ansetts vara lämplig med

hänsyn till den arbetsorganisation som i dag tillämpas inom statspolisorganisationen.

Att i den nya organisationen, i vilken ledningen och ansvaret för

verksamheten inom respektive län kommer att odelat åvila länspolischeferna,

behålla systemet med verksamhetsområden som skär länsgränserna anser

beredningen i princip inte böra komma ifråga.

Av det antal ordinarie tjänster för ordningspolismän (årsarbetskrafter)

som enligt polisberedningens beräkningar representerar statspolisorganisationens

totala arbetsinsats för ordningspolistjänst återstår för trafikövervakningsändamål

604 (668—3—22—39) ordinarie polismanstjänster. Inom

polisberedningen har ingående diskuterats, hur dessa tjänster i enlighet

med de i princippropositionen angivna riktlinjerna lämpligen bör inlemmas

i den statliga polisorganisationen.

Eftersom det här är fråga om att tillskapa arbetsenheter, vilka skall övertaga

väsentliga delar av den nuvarande ordningsstatspolisens uppgift, har det i

första hand gällt för beredningen att utröna, huruvida påtagliga fördelar står

att vinna genom större eller mindre uppdelning av de nu för ordningsstatspolisen

disponerade tjänsterna på de olika polisdistrikten eller om över
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

vägande skäl talar för ett bibehållande i möjligaste mån av den nuvarande

regionala trafikövervakningsorganisationen.

Beredningen har för sin del funnit övervägande skäl tala för ett bibehållande

i väsentligen oförändrad form av den trafikövervakningsorganisation,

som den nuvarande ordningsstatspolisen representerar. Beredningen föreslår

följande i fråga om organisationen av trafikövervakningen på regional - och lokalplanen.

De för ändamålet tillgängliga cirka 600 polismanstjänsterna disponeras

för länstrafikgrupper som stationeras i huvudsak på ordningsstatspolisens

nuvarande stationeringsorter.

Länstrafikgrupps primära arbetsuppgifter under den dagliga, rutinmässiga

tjänsten fullgöres enligt i princip fasta arbetsplaner. Aktioner i samverkan

med distriktens trafikövervakningsgrupper företages enligt tillfälliga

arbetsplaner som upprättas av länspolischefen för varje särskilt fall efter

samråd med de lokala polischeferna.

Länstrafikgrupps territoriella »ansvarsområde» bestämmes med hänsyn

till de lokala förhållandena i länen och i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som för närvarande gäller för ordningsstatspolisen. Dess arbetsuppgifter

bör så långt möjligt preciseras så att risk för tveksamhet i fråga om ansvarsfördelningen

mellan länspolischef och lokal polischef i möjligaste mån elimineras.

Länstrafikgrupps utrustning med instrument, fordon, förbindelsemedel

etc. bör vara kvalitativt högtstående.

Polisdistriktens trafikövervakningsarbete intensifieras i den mån så kan

ske. Arbetet inriktas främst på den vanliga övervakningen av trafiken, för

vilken icke erfordras särskild instrumentutrustning eller speciella förbindelsemedel.

Trafikövervakningen inom större och medelstora städer fullgöres i så

fullständig utsträckning som möjligt av polisdistriktets egen personal.

Det samlade trafiksäkerhetsarbetet inom länet bör intensifieras och

effektiveras.

Vid fortsatt utbyggnad av den föreslagna trafikövervakningsorganisationen

bör vid polisdistrikts huvudstyrkor den 1 januari 1965 redan organiserade

trafikövervakningsgrupper i första hand utbyggas och nya sådana

grupper i de mindre distrikten tillskapas.

Polisberedningen är väl medveten om svårigheterna att, i synnerhet i den

nya organisationens initialskede, ge polisdistriktens huvudstyrkor den rörlighet

som är en grundförutsättning för att den nya organisationen verkligen

skall bli effektiv och motsvara de förväntningar, som kommer att ställas på

den. I det fortsatta utvecklings- och rationaliseringsarbetet måste emellertid

särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan hur behovet av arbetskraft för den

rörliga övervakningen inom polisdistrikten skall tillgodoses. Därest förutsättningarna

för de bedömanden som beredningen gjort sedermera ändras,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

torde hinder inte föreligga för en successiv anpassning till ett system för

trafikövervakning som i större utsträckning än det nu förordade lägger ansvaret

för trafikövervakningen på de lokala polischeferna.

Polisrytteriets framtida organisation

Polisrytteriets nuvarande organisation framgår av följande sammanställning:
-

Stationeringsort

Antal polismanst jänster för ridutbildad

personal

Antal hästar

Kommunal polis

Statspolis

Kom-

munal

polis

Stats-

polis

Fpa/pa

Fpk/pk

Fpa/pa

Fpk/pk

Stockholm................

2

16

1

19

25

23

Göteborg.................

2

8

1

11

13

15

Malmö...................

—

5

1

9

5

13

Norrköping...............

1

4

—

—

5

—

Sundsvall.................

—

2

1

7

2

10

Summa

5

35

4

46

50

61

I sitt betänkande anför beredningen flera omständigheter, som talar för

en begränsning av rytteriet till de allra största städerna. Sin viktigaste användning

har rytteriet sålunda vid större folksamlingar, särskilt sådana som

stör ordning och säkerhet. Dylika förekommer oftast i de allra största städerna.

I eller i närheten av dessa städer finns dessutom ett uttalat behov av

beridna polismän för avpatrullering av frekventerade skogs- och parkområden,

som svårligen kan övervakas till fots eller med fordon.

Under senare år, påpekar beredningen, har vidare svårigheter förelegat att

erhålla ridkunnig personal. Särskild ridutbildning har därför måst anordnas,

vilket inneburit en del olägenheter i synnerhet för de mindre ryttaravdelningarna.

Sannolikt kommer genom den tilltagande bristen på ridkunnig

personal dessa olägenheter att i framtiden öka och medföra, att rekryteringsfrågan

kommer att bli ett framträdande problem. Beredningen förordar därför

en sådan ändring av polisrytteriets organisation, att de nämnda olägenheterna

i möjligaste mån elimineras.

Ett rationellt utnyttjande av polisrytteriet förutsätter tillgång till hästtransportfordon

m. m. 1 stationeringsorten måste finnas ridhus och erforderlig

utbildningsmateriel. Lämpliga stallutrymmen måste stå till förfogande

och särskilda hästskötare, helst med hovslagarutbildning, bör finnas anställda.

Med åberopande av det anförda föreslås, att i den statliga polisorganisationen

beriden polis stationeras endast i Stockholm, Göteborg och Malmö

enligt följande sammanställning:

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

31

Stationeringsort

Personal vid ryttarsektion

Ryttarut- bildad ers.

pers. (fpk/pk)

vid polis- kåren

Antal hästar

»Fast» arbetsorganisation

Befäl (motsv.)

Fpk/pk

Stockholm.......................

5

30

6

45

Göteborg........................

3

17

3

25

Malmö..........................

2

13

2

15

Summa

10

60

11

85

Förslaget innebär en viss minskning av det nuvarande antalet tjänster för

beriden polispersonal, vilket främst motiveras av att det på varje stationeringsort

inte bör finnas flera beridna polismän än som vid normala förhållanden

behövs för beriden tjänst. Vid beräkningen av personalbehovet i

den »fasta» arbetsorganisationen har det förutsatts, att huvuddelen av polispersonalen

inte tages i anspråk för patrullering eller annan tjänst till häst

mer än under hälften av tjänstgöringstiden och att återstående tid användes

för annan tjänst, t. ex. patrullering medelst bil. En mindre del av personalstyrkan

— cirka 1U — har beräknats skola helt tagas i anspråk för tjänstgöring

till häst, bl. a. remontridning och ridutbildning. För att hålla den

tänkta arbetsorganisationen intakt bör enligt förslaget inom de poliskårer,

där ryttarsektioner organiseras, finnas ridutbildad ersättningspersonal.

De beridna enheterna föreslås skola helt inlemmas i vederbörande polisdistrikts

arbetsorganisation. I ryttarsektionens inom Stockholms polisdistrikt

dagliga, normala tjänstgöring bör efter samråd med polismästaren

i Stockholm kunna ingå även arbetsuppgifter inom angränsande polisdistrikt

(t. ex. Nacka polisdistrikt). För rekvirerande i övrigt av polisrytteri bör

gälla samma regler som för rekvisition av polisförstärkning i allmänhet.

Behovet av sambandscentraler inom länen, m. m.

Beredningen konstaterar att det inom varje län kommer att föreligga behov

av vad som lämpligen bör benämnas sambandscentral. Dylika centraler

bör organisatoriskt anslutas till residensstädernas arbetsenheter för yttre

tjänst, vid vilka passning dygnet runt, helst genom polisbefäl, kan anordnas.

Åt sambandscentral bör förslagsvis uppdragas följande uppgifter, nämligen

att fungera såsom central för enligt gällande planer och för mer än ett

polisdistrikt utgående larm (härmed bör förknippas dels kontroll av att —

då larm begäres av annan än polischef eller dennes ställföreträdare — larmet

är befogat, dels bevakning av att larmet återkallas, när det icke längre

bör kvarstå);

att särskilt nattetid lämna meddelanden för vidtagande av kortfristiga

spanings- och liknande åtgärder, intill dess ledningen av spaningen övertages

av annan ansvarig instans;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

att svara för sambandet vid spanings- eller andra aktioner, vilka berör

mer än ett polisdistrikt;

att under tid då polisstationen i centralort i annat distrikt icke är bemannad

mottaga och vidarebefordra meddelanden, som berör nämnda distrikt

(vid sambandscentralen bör finnas beredskapsplaner för samtliga polisdistrikt

inom länet samt för länet närmast angränsande polisdistrikt);

att föra register över tillgripna motorfordon samt

att mottaga och inom länet på lämpligt sätt vidarebefordra inkommande

larm eller liknande meddelanden från rikspolisledningen.

Sambandscentralen bör lokalmässigt anslutas till expeditionen för radio

och telex vid centralortens polisstation.

Särskild uppmärksamhet måste givetvis ägnas frågan om kommunikationerna

mellan länspolischef och sambandscentral.

Den registrering m. m. som erfordras för sambandscentralernas arbete kan

visserligen i och för sig anknytas till motsvarande verksamhet inom vederbörande

polisdistrikt. Av praktiska skäl bör detta registreringsarbete emellertid

enligt beredningens mening förläggas till sambandscentralen och personal

beräknas härför. Arbetsuppgifterna vid sambandscentral kan vidare

nödvändiggöra en viss förstärkning av organisationen för det vakthavande

befälet i vederbörande polisdistrikt.

Personalbehov

Poliskårernas storlek

Såsom tidigare nämnts har beredningen arbetat efter den allmänna grundsatsen

att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip bör

åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det kommunala

polisväsendet. Med utgångspunkt i denna grundsats har beredningen i bilaga

till betänkandet redovisat sina preliminära beräkningar av antalet polismanstjänster

i de föreslagna distrikten. Antalet ordinarie polismanstjänster

uppgår enligt dessa beräkningar till 9 527.

Det föreslagna antalet polismän i olika distrikt varierar starkt. Sålunda

har 20 distrikt tilldelats 10—25 polismän, 46 distrikt 26—50 polismän och

33 distrikt 51—-100 polismän. Återstående 20 distrikt har tilldelats mer än

100 polismän. Poliskårernas varierande storlek får enligt beredningen ses

som en naturlig följd bl. a. av de geografiska och befolkningsmässiga olikheterna

mellan olika delar av landet samt av de förutsättningar för polisberedningens

arbete, vilka givits i beredningens direktiv.

I bilaga till betänkandet anges också beredningens förslag om hur personalen

bör fördelas inom distrikten. Personalbehovet på de olika stationeringsorterna

inom lokalvaktområdena har av beredningen preliminärt bedömts

med hänsyn till det behov, som ansetts erforderligt för vaktområdet i

dess helhet. Vid en sådan bedömning har följande slutsatser särskilt beaktats.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Behovet av polispersonal per ett visst antal invånare (»polistätheten»)

ökar i regel med befolkningskoncentrationen.

Personalbehovet påverkas av lokala förhållanden såsom befolkningens

sammansättning, reseavstånd, förekomsten av särskilda etablissemang och

anstalter m. in.

En minskning i köpingar och landskommuner av nuvarande för visst område

disponerad polismansstyrka bör kunna äga rum bl. a. av den anledningen

att exekutionsbiträdesverksamheten kommer att skiljas från polisverksamheten

samt att ett flertal arbetsuppgifter, som nu måste bemästras

med inom området tillgänglig personal, i fortsättningen kommer att utföras

av eller i samverkan med personal från huvudstyrkan eller från andra arbetsgrupper.

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring

Beredningen erinrar om att enligt de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna

angående rekrytering och grundläggande utbildning av polispersonal

bör i poliskårer, där ett i stort sett kontinuerligt behov föreligger av

polispersonal för förstärknings- eller vikariatst jänstgöring, extra ordinarie

poliskonstapelstjänster inrättas för att täcka detta behov. Som förut nämnts

förutsätts dylika tjänster skola inrättas först da antalet ordinarie tjänster

vid en så noggrann avvägning som möjlig mellan personalstyrka och normal

arbetsvolym uppgår till 5—7.

I polisdistrikt med mindre än 5 ordinarie polismanstjänster har extra ordinarie

poliskonstapelst jänster inte inrättats. Dylika tjänster har inrättats

synnerligen sparsamt i polisdistrikt med 5—7 ordinarie polismanstjänster.

Med hänsyn härtill, upplyser beredningen, råder i landet inte på långt när

den av Kungl. Maj :t förordade proportionen mellan dylika tjänster och det

totala antalet inrättade ordinarie polismanstjänster. Antalet inrättade extra

ordinarie poliskonstapelst jänster utgör sålunda endast 1 085, eller 1 på 9,3

ordinarie polismanstjänster.

Det synes beredningen vara realistiskt att såsom norm för förhållandet

mellan extra ordinarie poliskonstapelstjänster och ordinarie polismanstjänster

räkna med i varje fall proportionen 1: G. Härvid förutsättes, att vikariebehovet

i de blivande polisdistrikten till viss del kommer att täckas genom

polismän, som visserligen genomgått konstapelsutbildning men som inte

ännu blivit innehavare av i personalstat upptagna extra ordinarie poliskonstapelstjänster

och därför sannolikt liksom för närvarande kommer att ingå

1 länsvis sammanhållna vikariekadrar.

Enligt beredningens preliminära beräkningar kommer antalet ordinarie

polismanstjänster, avsedda för uteslutande egentlig polisverksamhet, att i

den statliga lokala polisorganisationen uppgå till 9 527. Vid tillämpning

av nyssnämnda norm för beräkning av behovet av extra ordinarie poliskonstapclstjänster

skulle detta kunna uppskattas till i runt tal 1 590 tjänster.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Forslagen i det föregående angående statspolisorganisationens inlemmande i

den statliga polisorganisationen innebär sekundärt, att i runt tal 165 ordinarie

polismanstjänster successivt bör omvandlas till extra ordinarie poliskonstapelstjänster.

Dessa tillsammans med redan inrättade dylika tjänster

utgör 1 250 (1 085 + 165). Det antal extra ordinarie poliskonstapelstjänster

som skulle behöva nyinrättas utgör följaktligen i runt tal 340 (1 590—

1 250). Inrättandet bör enligt beredningens uppfattning kunna ske i huvudsak

inom det kommunala polisväsendets nuvarande personalkostnadsram

hl. a. genom omvandling av anslag för bestridande av kostnader för vikariatsoch

förstärkningstjänstgöring till anslag för extra ordinarie poliskonstapelstjänster.

Beredningen räknar med att förhållandena inom polisväsendet med den

nya distriktsindelningen blir sådana, att i samtliga polisdistrikt kommer att

linnas ett kontinuerligt behov av vikariats- och förstärkningspersonal. Det

synes beredningen därför lämpligast att i personalstaten för varje polisdistrikt

upptaga ett efter antalet ordinarie polismanstjänster lämpligt avpassat

antal extra ordinarie poliskonstapelstjänster, vilkas innehavare i

princip bör stationeras på centralorten. Med hänsyn till arbetsgruppernas

uPPg1fter förefaller det beredningen inte osannolikt att för vikariat på

tjänster i konstapelsgraden vid dessa i allmänhet måste avdelas polismän

med större erfarenhet än den som extra ordinarie poliskonstaplar i allmänhet

besitter. Hinder bör inte föreligga för att på ort där större arbetsgrupp

förlagts fast stationera innehavare av extra ordinarie poliskonstapelstjänst.

För den föreslagna ordningen talar enligt beredningen även det förhållandet,

att inom polisväsendet i princip på samma sätt som för närvarande kommer

att finnas två kategorier av reservpersonal, nämligen dels extra ordinarie

poliskonstaplar, varom här talats, dels polismän, som genomgått konstapelsutbildningen

men som inte är innehavare av i personalstat upptagna

extra ordinarie poliskonstapelstjänster. Den sistnämnda personalkategorin

synes lämpligen böra anslutas till huvudstyrkorna i landets residensstäder

(motsvarande) och där bilda länens vikariereserver. Det bör ankomma på

länspolischefen att besluta om denna reservpersonals tjänstgöringsförhållanden.

Anlitande av icke polisutbildad personal

Beredningen framhåller att i olika sammanhang under senare år påtalats

det otillfredsställande i att den utbildade polispersonalen på åtskilliga håll

sysslar med uppgifter, som rätteligen bör ankomma på personal i kontorskarriären

eller annan icke polisutbildad personal. Polisväsendets organisationsnämnd

har efter uppdrag av Kungl. Maj :t särskilt utrett frågan om

möjligheterna att befria de inom landsfiskalsorganisationen tjänstgörande

polismännen från dylika uppgifter. Uppdraget redovisades i en den 11 november

1957 dagtecknad promemoria, vilken utvisade, att arbetsuppgifter

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

skulle kunna avlastas polispersonal i en omfattning som enbart inom landsfiskalsdistrikten

motsvarade cirka 210 årsarbetskrafter. Nämnden föreslog,

att statsbidrag skulle utgå för avlöning åt heltidsanställd befattningshavare

för skriv- och kontorsgöromål i polisdistrikt med minst tre ordinarie polismanstjänster,

varav minst en befälstjänst. Förslaget föranledde icke någon

Kungl. Maj :ts åtgärd.

Sedan organisationsnämndens undersökning verkställdes, anser beredningen

att förhållandena något förbättrats, men alltjämt fullgöres biträdesgöromål

i stor omfattning av polispersonal.

Ett flertal arbetsuppgifter bör enligt beredningens mening kunna överföras

till personal i kontorskarriären. Bland dessa anges särskilt renskrivnings-

och diarieföringsarbete, förande och omhänderhavande av register av

olika slag, statistikarbete, personalbokföringsarbete, utlämnande av interimsskyltar

och därtill anslutande arbetsuppgifter, mottagande av hittegods samt

mottagande av enkla anmälningar och ansökningar.

Vid arbetsgrupperna anses biträdespersonal också i tämligen stor utsträckning

kunna tagas i anspråk för expeditionstjänst, eftersom råd och anvisningar

alltid kan erhållas från centralorten för den händelse ingen av polismännen

på platsen skulle finnas till hands. Med utgångspunkt häri och

med beaktande av de slutsatser polisväsendets organisationsnämnd ansett sig

kunna dra av sin utredning, har polisberedningen vid bestämmandet av

det lämpliga antalet biträdestjänster vid de mindre polisiära arbetsenheterna

i princip utgått från den av organisationsnämnden förordade beräkningsgrunden,

dvs. att ett heltidsanställt biträde i allmänhet kan antagas bli fullt

sysselsatt vid arbetsgrupp om minst tre polismän. Ovillkorligt krav på att

befäl skall finnas vid arbetsgruppen synes icke böra uppställas. Beslut såväl

i detta hänseende som i frågan huruvida undantag skall ske från huvudregeln

om att ett biträde bör finnas vid en tremannagrupp torde böra träffas

från fall till fall och med hänsyn till de lokala förhållandena.

Självfallet kan en mera exakt bedömning av behovet av kontorspersonal

för arbetsgrupperna och den lokala tillgången på lämplig och villig arbetskraft

för ändamålet småningom leda till inrättande av deltidstjänster i kontorskarriären.

Polisberedningen har emellertid bedömt förutsättningarna i

initialskedet vara sådana, att beredningen för sin del ansett sig inte böra vid

sina beräkningar av detta personalbehov uppta annat än heltidstjänster.

Frågan huruvida gemensamma kanslier för polis- och åklagarmyndigheten

bör anordnas, har beredningen bedömt mot bakgrunden av att åklagarverksamheten

kan väntas centraliseras till tämligen stora arbetsenheter (åklagarmyndigheter)

och att verksamheten i princip inte kommer att utövas från

andra orter än polisdistriktens centralorter. Såväl polis- som åklagarverksamheten

kan därför på cn sådan ort i regel bedömas var för sig inrymma

kontorsgöromål i en sådan omfattning, att intet skulle vara att vinna på att

anordna gemensamma kanslier. På grund av det samband som måste upp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

rätthållas mellan åklagare och särskilt den brottsutredande personalen föreslår

polisberedningen i annat sammanhang, att på vissa centralorter skall

stationeras endast en åklagare tillsammans med ett biträde ur kontorskarriären.

I dylika fall kan behov för åklagaren uppkomma av att få anlita den

polisiära kontorsorganisationen på platsen. Några särskilda arrangemang för

en dylik, naturlig samordning synes beredningen inte behöva träffas. Det

bör överlåtas på vederbörande polismästare och distriktsåklagare att närmare

samråda om hur samarbetet skall ordnas.

Vad sålunda anförts utesluter enligt beredningen inte att vissa kontorsrutiner,

t. ex. diarieföring eller annan registrering samt arkivering, med

hänsyn till det nära samband som råder mellan de båda verksamhetsgrenarna

på ett lämpligt sätt samordnas. Utredning härom bör ske i samband med

detaljplaneringen av poliskårernas och åklagarmyndigheternas inre organisation.

Beredningen anför att biträdespersonalen i kontorskarriären på en stationeringsort

helst bör sammanföras till en organisationsenhet. Bl. a. vikariefrågan

kan därigenom lösas smidigare. Endast om särskilda skäl talar därför

bör befattningshavare tjänstgöringsplaceras utanför enheten. Om så sker

bör detta dock inte innebära någon inskränkning i rätten för arbetsledaren

vid den nyssnämnda organisationsenheten att i arbetsutjämnande syfte

disponera även biträden, som tjänstgöringsplacerats vid viss sektion e. d.

I den blivande statliga polisorganisationen kommer arbetet att kunna specialiseras

i större utsträckning än tidigare, anför beredningen. Därigenom

ökas möjligheterna att för arbetsuppgifter, som ligger utanför den egentliga

polisverksamheten, anlita även annan icke polisutbildad personal än sådan

i kontorskarriären. De göromål som i detta sammanhang blir särskilt aktuella

är arrestantbevakning och förpassningar, delgivningar, vård och underhåll

av fordon, radioanläggningar och annan utrustning samt hittegods,

skötsel av fastigheter och lokaler, fotolaboratoriearbete och hästvård.

De nämnda arbetsuppgifterna är till en del föremål för särskilda utredningar.

Några riktlinjer beträffande behovet av personal för uppgifternas

fullgörande m. m. anser sig beredningen därför inte nu kunna ange. Dock

erinras om att behov av särskild personal för fordonsvård av polisväsendets

organisationsnämnd i ett år 1962 till Kungl. Maj :t avgivet yttrande bedömts

föreligga, då fordonsparken omfattar minst ca 15 bilar. I vilken utsträckning

dylika tjänster bör inrättas blir dock beroende av de lokala förhållandena.

Övriga organisationsfrågor

Möjligheterna att åstadkomma en förbättrad övervakning av efterlevnaden

av sjötrafikens regler m. m. är enligt vad beredningen erinrar om för

närvarande föremål för särskild utredning. Vilken inverkan resultatet av

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

denna kan komma att få på arbetsorganisationen i aktuella polisdistrikt anser

beredningen böra bedömas i ett senare skede av polisberedningens arbete.

Gräns- och skyddsområdesbevakningen anses inte för närvarande påkalla

några särskilda överväganden. Beträffande gränsbevakningen synes dock

kunna ifrågasättas, om den nuvarande samordningen med tullverksamheten

ger önskad effekt. Frågan om den lämpligaste formen för denna bevakning

kan därför sedermera behöva närmare utredas. Organisationen av skyddsområdesbevakningen

i Norrbottens län är jämförelsevis ny och behovet av

personal för bevattningen av områdena finner beredningen i princip böra

beaktas i samband med uppgörandet av personalstater för aktuella polisdistrikt.

Beträffande frågan i vilken omfattning särskilda trafikvakter bör anlitas

för parkeringsövervakning erinrar beredningen om sitt i annat sammanhang

framlagda förslag i ämnet, enligt vilket det skall åvila länsstyrelserna att

vid behov göra framställning om åläggande för kommun att ombesörja

trafikövervakning med särskild personal.

Vad gäller den s. k. jaktpolisen avser polisberedningen vid det fortsatta

personalstatsarbetet att beräkna personal för sådan polisverksamhet

som nu bedrives av jaktpolisen. F. n. finnes i landet fem enligt statens allmänna

avlöningsreglemente inrättade extra tjänster för jaktpoliser, varav

en i vart och ett av Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län samt

två i Norrbottens län.

Remissyttrandena

Allmänt

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till de principer, enligt vilka

beredningen bestämt arbetsfördelningen inom distrikten, indelningen i vaktområden,

valet av stationeringsorter och övriga frågor som äger samband

med arbetsorganisationen inom distrikten. Det övervägande antalet remissinstanser

har också i allt väsentligt godtagit beredningens förslag angående

statspolisorganisationens avveckling.

De invändningar som riktas mot förslaget avser huvudsakligen tillämpningen

i det enskilda fallet av de föreslagna principerna. Sålunda har ett

antal remissinstanser menat att arbetsgrupper bör finnas på vissa orter, däi

någon stationering enligt beredningens mening inte bör förekomma. Andra

har hävdat att på viss ort föreslagen arbetsgrupp inte fått tillräckliga personalresurser.

I några få fall har kritik riktats mot bestämningen av gränserna

för vissa polisdistrikt och vaktområden. Denna kritik, som avser

enskildheterna i beredningens förslag, synes inte vara av beskaffenhet att

böra upptagas till behandling i detta sammanhang.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Polisdistriktsindelningen

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till beredningens uttalande

att förslaget innefattar ett antal polisdistrikt som måste anses vara alltför

små och att arbetsorganisatoriska skäl inom en snar framtid sannolikt kommer

att framtvinga en översyn av polisdistriktsindelningen. Flera av dessa

remissinstanser beklagar, att inte alla distrikt kunnat ges en tillfredsställande

storlek men uttalar förståelse för att så inte kunnat ske på grund av innehållet

i de direktiv, som beredningen haft att följa. Statskontoret vill sålunda

inte motsätta sig, att den av beredningen föreslagna distriktsindelningen förverkligas,

ehuru det inte förefaller osannolikt att en indelning med lägre

antal distrikt skulle innebära en mera rationell lösning. Förslaget bör enligt

statskontorets mening betraktas som en försöksorganisation och statskontoret

utgår i likhet med beredningen från att distriktsindelningen efter relativt

kort tid kommer att omprövas. Vid sin granskning av beredningens förslag

har föreningen Sveriges polismästare funnit att, i det läge den stora sakfrågan,

polisväsendets förstatligande, nu befinner sig, det skulle vara orealistiskt

och för reformens genomförande olägligt att kräva en ny översyn

av distriktsindelningen. Föreningen anser sig kunna tillstyrka förslaget under

förutsättning att distriktsindelningen snarast efter den 1 januari 1965

blir föremål för den översyn, som ett rationellt polisarbete kräver. Det är

föreningens bestämda uppfattning att ett polisdistrikt i princip bör dimensioneras

så, att arbete för minst 50 polismän bereds. Uttalanden av i stort

sett samma innehåll har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus

län, polismästarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping, föreningen

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, landsfogden i Norrbottens

län samt svenska stadsförbundet anser inte att direktiven bör utgöra

hinder för en mera rationell polisdistriktsindelning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det sålunda oriktigt att genomföra

en distriktsindelning med insikt om att den redan från början inte är

lämplig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att riksdagen på grundval av

det föreliggande mera genomarbetade materialet bör föreläggas ett förslag

till ändring av riktlinjerna för polisdistriktsindelningen i den mån så behövs

med tanke på att från riksdagens sida dock framhållits, att den inre

organisationen av distrikten och personalens fördelning vore mera betydelsefulla

faktorer än den geografiska omfattningen av distrikten. Denna sistberörda

inställning i organisationsfrågan torde även, såvitt länsstyrelsen kan

bedöma, vara den förhärskande på kommunalt håll. Svenska stadsförbundets

styrelse hävdar, att man redan nu bör taga de fulla konsekvenserna beträffande

polisdistriktsindelningen av polisväsendets förstatligande och anför

därom följande.

Häremot kan självfallet åberopas riksdagens på statsutskottets utlåtande

grundade uttalande rörande polisdistriktsindelningen och då särskilt anvis
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

ningen om att polisberedningen borde pröva möjligheterna till mindre polisdistrikt

än som t. o. in. polisutredningen avsett. Å andra sidan har statsutskottet

självt i samma utlåtande — på tal om polisbevakningen på landsbygden

— uttalat att den inre organisationen av distrikten och personalens

fördelning är av större betydelse än distriktens geografiska omfattning, ett

uttalande som uppenbarligen har generell giltighet så snart man kommer in

på spörsmålet om polisväsendets lokala förankring inom den nya polisorganisationen.

Styrelsen vill därmed fästa uppmärksamheten på att de synpunkter,

som ytterst legat bakom intresset för små polisdistrikt -—• möjligheten

till personlig kontakt med polisledningen, lokalkännedom m. in. —

egentligen icke har med frågan om polisdistriktens storlek att göra i ett

system där dessa synpunkter skall tillgodoses främst genom lämpligt utplacerade

arbetsgrupper, vilka t. o. m. i viss omfattning via delegation avses bli

utrustade med polismyndighetsbefogenheter. Frågan om polisdistriktens

storlek bör således kunna frikopplas från spörsmålet om polisväsendets lokala

service och i stället bedömas helt med hänsyn till möjligheterna att

ordna en tillräckligt slagkraftig rörlig polisstyrka inom distriktet. Styrelsen

skulle därför helst se att man redan nu tar de fulla konsekvenserna beträffande

polisdistriktsindelningen av polisväsendets förstatligande. Om detta

skulle bedömas ogörligt, bl. a. med hänsyn till riksdagens uttalanden i dessa

frågor, vill styrelsen understryka polisberedningens uppfattning att man vid

uppbyggnaden av polisorganisationen i de minsta distrikten bör iakttaga en

viss försiktighet och icke omedelbart binda sig för stora investeringar och

kostnadskrävande anordningar i övrigt, vilka icke kan nyttiggöras vid en

förändring i polisdistriktsindelningen.

Även svenska kommunförbundets styrelse fäster uppmärksamheten på

statsutskottets uttalande att den inre organisationen av distrikten och personalens

fördelning är mera betydelsefulla faktorer än den geografiska omfattningen

av polisdistrikten. Enligt förbundets uppfattning finns anledning att

taga större hänsyn till detta uttalande än vad beredningen ansett sig kunna

göra och även att draga de praktiska konsekvenserna härav i fråga om

distriktsindelningen, som kan föranledas av renodlat organisatoriska synpunkter.

Några remissinstanser har i sina yttranden ansett sig inte kunna dela beredningens

uppfattning om olägenheten av de små distrikt, som beredningen

föreslagit. Landsfogden i Blekinge län anser, att man med hänsyn

till vissa av statsmakternas uttalanden inte kan underlåta att pröva, hur i ett

förstatligat polisväsende ett litet distrikt kan fungera. Man torde därvid

också kunna erhålla bättre jämförelsematerial än som hittills varit fallet

för bedömningen av frågan, hur litet ett distrikt kan vara för att polisslyrkan

i distriktet skall kunna rationellt och effektivt utnyttjas utan hjälp

annat än i undantagsfall från andra distrikt. Till detta uttalande ansluter sig

länsstyrelsen i Blekinge län.

A rbetsorganisationen

Beredningens förslag om vilka arbetsuppgifte r, s o in b ö r u p pdragas

åt arbetsgrupperna, och arbetsfördelningen

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år J96i

inom polisdistrikten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Länsstyrelsen i Stockholms lön avvisar dock förslaget att

frågor om undantag från de angivna reglerna om vilka typer av arbetsgrupper,

som skall finnas i vaktområdena, bör avgöras av rikspolisstyrelsen ävensom

förslaget att styrelsen bör besluta om undantag från reglerna om befälsförhållandena

mellan arbetsgrupperna och mellan centralort och arbetsgrupp.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län intar denna ståndpunkt.

Remissinstanserna ansluter sig också till de synpunkter, som enligt beredningens

mening bör vara vägledande vid indelningen av ett

polisdistrikt i vaktorn råden och vid valet av station eringsort.

I fråga om de av beredningen angivna principerna anför

styrelsen för svenska stadsförbundet följande.

Såvitt styrelsen kan finna har beredningen därvid synnerligen noggrant

och fullständigt penetrerat de i detta sammanhang relevanta spörsmålen

och i anslutning därtill redovisat överväganden och förslag, mot vilka icke

torde kunna göras några mera väsentliga erinringar. För styrelsen framstår

det som särskilt värdefullt att beredningen haft till riktpunkt att vid stationeringen

av arbetsgrupper i största möjliga utsträckning söka anknytning

till redan existerande förhållanden beträffande polispersonals placering.

Härigenom kommer polisreformen för allmänhetens stora flertal icke att

medföra någon större omställning.

Med anledning av beredningens uttalande att det efter viss tids erfarenhet

kan bli aktuellt att verkställa indragning av vissa arbetsgrupper anför stvrelsen

följande.

Styrelsen kan väl förstå, att detta kan visa sig motiverat ur en ensidig

polisteknisk—ekonomisk synvinkel men vill understryka, att man vid en

sådan prövning även bör ta vederbörlig hänsyn till det psykologiska och

reella värdet för befolkningen på en ort att ha nära tillgång till en arbetsgrupp.

I anslutning härtill bör framhållas, att det också bör kunna bli tal

om att omplacera och nyinrätta arbetsgrupper vid ändrade förhållanden eller

om erfarenheten skulle visa att man redan från början gjort en felbedömning

i fråga om behovet av arbetsgrupper.

Styrelsen för svenska kommunförbundet kan inte tillstyrka den ytterligare

nedskärning av antalet stationeringsorter, som gjorts av polisberedningen i

förhållande till polisutredningens förslag. Förbundets styrelse anför härom

följande.

Antalet orter med polispersonal uppgår f. n. enligt utredningen till 989 och

föreslås minskat med 470 till 519, d. v. s. 54 färre än vad polisutredningen

föreslagit. Ett betydande antal landskommuner måste med denna långtgående

centralisering bli helt utan polispersonal. Styrelsen anser det i hög

grad betänkligt med den synnerligen radikala nedskärning av antalet polisstationer,

som det här är fråga om. Det finns enligt styrelsens uppfattning

stor risk lör att polisstyrkorna i distrikten successivt kommer att alltmera

enSa8eras för polisuppgifterna i centralorter och andra större tätorter. I

varje distrikt, där arbetskraftssituationen präglas av knapphet eller påtaglig

brist på arbetskraft — ett förhållande som torde komma att råda i flertalet

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

distrikt — kan en dylik omdirigering av personalresurserna till men för

polisverksamheten på landsbygden komma att äga rum relativt snart efter

förstatligandet. Ju mindre antalet polisstationer är på landsbygden, desto

större risk finns för att en sådan ensidig användning av polispersonalen blir

det praktiska resultatet av den nya polisorganisationen.

Vad beredningen anfört rörande de faktorer, som bör inverka på bestämningen

av personalbehovet inom lokalvaktområden och

vid arbetsgrupper har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

remissinstanserna. Ett stort antal remissinstanser har i detta sammanhang

dock framhållit att åtskilliga polisdistrikt i dag är underbemannade och

att personalförstärkningar måste komma till stånd om polisen på ett tillfredsställande

sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Några remissinstanser

vänder sig också mot den grundsats, efter vilken beredningen arbetat,

nämligen att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip

bör kunna åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det

kommunala polisväsendet. Denna grundsats kan inte godkännas av länsstyrelsen

i Jönköpings län. Enligt länsstyrelsens mening bör, sedan de lokala

arbetsgruppernas styrkor fastställts, huvudstyrkan dimensioneras efter vad

som kan bedömas vara det verkliga arbetskraftsbehovet vid varje huvudstyrka.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att polisberedningen i vissa fall

byggt sin bedömning av arbetskraftsbehovet på personalstater, som är gamla

och länge varit i behov av revidering. Personaltilldelningen har därför

inte kommit att stå i riktigt förhållande till arbetsbelastningen. — Liknande

uttalanden gör bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt

Norrbottens län.

Beredningens förslag och synpunkter avseende arbetsorganisationen

inom polisdistrikten har i allt väsentligt vunnit anslutning

hos det övervägande antalet remissinstanser. Den definition av begreppet

polisverksamhet, som beredningen föreslår, finner sålunda polismästaren

i Stockholm klar och koncis. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner övervägande

skäl tala för beredningens förslag att polisverksamheten organiseras

i skydds- och övervakningsverksamhet samt utredningsverksamhet.

De särpräglade förhållandena i Stockholm, Göteborg och Malmö i fråga

om befolkningens storlek, brottslighetens omfattning in. m. kräver dock

enligt överståthållarämbetet särskilt beaktande. Frågan om den lokala polisorganisationen

i dessa städer bör enligt ämbetets mening upptas till särskild

utredning, varvid största möjliga anknytning till den allmänna polisorganisationen

givetvis bör eftersträvas. Polismästaren i Stockholm anser att

den brottsutredande verksamheten är så betydelsefull och så skiljaktig från

övrig utredningsverksamhet att den för brottsutredning avsedda personalen,

åtminstone i större polisdistrikt, måste sammanföras till en central avdelning,

ställd under särskild ledning. Denna avdelning bör behålla benämningen

kriminalpolis för alt markera att den sysslar med utredningar om

2*— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

grövre brottslighet. Polismästaren förordar vidare att frågan om möjligheterna

att decentralisera kriminalpolisverksamheten närmare utreds. Även

polismästaren i Göteborg menar att beredningens förslag inte i alla avseenden

kan tillämpas i de allra största polisdistrikten.

Vissa remissinstanser, däribland polismästarna i Västerås och Luleå, föreningen

Sveriges polismästare och Sveriges juristförbund, anför vissa kritiska

synpunkter beträffande beredningens förslag om hur uppgifterna bör

fördelas mellan ordnings- och utredningsavdelningarna samt understryker

att denna fördelning måste anpassas till de lokala förhållandena. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler finner benämningen »skydds- och övervakningsverksamhet»

inte helt lyckad och ifrågasätter om inte »tillsynsverksamhet» vore

en bättre beteckning. Sveriges juristförbund anser att benämningen »skyddsoch

övervakningsverksamhet» är för tung.

Beträffande beredningens uttalande att organisationen inom polisdistrikten

blir smidig och levande endast om den medger en sådan rörlighet, att

tjänsteinnehavarnas intresse för polisarbetet hålles vid makt, förklarar sig

TCO.s statstjänstemannasektion dela beredningens uppfattning i den mån

härmed avses att motverka en alltför ensidig och monoton tjänstgöring. Det

bör emellertid observeras, att även negativa verkningar riskeras om rörligheten

drivs alltför långt med snabba skiften mellan arbetsplatser och arbetsuppgifter.

En i princip mjuk gränsdragning mellan de två verksamhetsgrenarna

inom polistjänsten synes dock tillfredsställande från såväl personal-

som effektivitetssynpunkt.

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna

Förslaget angående statspolisorganisationens avveckling

har framkallat skiljaktiga meningar huvudsakligen endast i vad det

avser behovet av regional trafikövervakning genom särskilda länstrafikgrupper.

Det övervägande antalet remissinstanser, däribland samtliga länsstyrelser

utom länsstyrelsen i Södermanlands län samt föreningarna Sveriges

landsfogdar och Sveriges polismästare, ansluter sig till beredningens

uppfattning att regional trafikövervakning bör bedrivas i samma omfattning

som hittills.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det sålunda helt riktigt att beredningen

så hårt engagerat sig för en förbättrad trafikövervakning. Länsstyrelsen

i Uppsala län framhåller, att trafikövervakningen genom de föreslagna

länsvis sammanhållna trafikgrupperna blir den effektivaste. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län delar beredningens åsikt att det för närvarande

inte kan vara lämpligt att uppdela den för trafikövervakning avsedda statspolisen

på de olika polisdistrikten. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför

följande.

Ordningsstatspolisens huvuduppgift är trafikövervakning. I framtiden

kommer denna övervakning att kräva allt större arbetsinsats från poli
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

sens sida. För att verksamheten skall bli så effektiv som möjligt bör trafikövervakningen

organiseras såväl lokalt inom distrikten som regionalt

inom länen. Länsstyrelsen tillstyrker att särskilda länstrafikgrupper, lydande

direkt under länspolischefen, organiseras.

Några få remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och

föreningen Sveriges landsfiskaler, menar att det delade ansvaret för trafikövervakningen

mellan länspolischefen och den lokala polischefen kan föranleda

kompetenskonflikter. Vidare uttalas farhågor för att den lokala polisens

intresse för trafikövervakning kan komma att försvagas. Av de remissinstanser,

som kritiserar förslaget, hävdar bl. a. Kristianstads och

Värmlands läns avdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler att det

över huvud taget inte bör förekomma någon regional övervakning. Andra

menar att sådan övervakning bör ges en mera begränsad omfattning än vad

beredningen föreslagit.

Statskontoret, som tillstyrker beredningens förslag, förutsätter att det

praktiska utfallet av avvägningen mellan polisdistriktens bemanning och

polisstyrkor, som ställs till länspolischefernas förfogande, ingående studeras.

De justeringar ifråga om denna avvägning, som därigenom kan komma

att visa sig behövliga, bör vidtas så snart som möjligt.

Beträffande polisrytteriets framtida organisation har

praktiskt taget samtliga remissinstanser slutit upp kring förslaget om dess

begränsning till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Endast

länsstyrelsen i Östergötlands län, landsfogden i Västernorrlands län och

polismästaren i Norrköping har anmält från förslaget avvikande mening.

Med hänsyn bl. a. till de ofta förekommande publikevenemangen i Norrköping

och länet i övrigt anser länsstyrelsen i Östergötlands län, att rytteriet

i denna stad bör bibehållas. Landsfogden i Västernorrlands län framhåller,

att rytteriet i Sundsvall i icke ringa utsträckning använts för ordningsoch

trafikuppgifter och att det därför även i framtiden föreligger behov

av rytteri i staden.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

att sambandscentraler skall inrättas i länen. Förslaget mottas

med stort gillande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att förslaget tillgodoser

ett mycket stort behov och länsstyrelsen i Östergötlands län betecknar

förslaget som ett utmärkt initiativ.

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring

Endast några få remissinstanser har riktat invändningar mot utredningens

förslag att proportionen mellan extra ordinarie poliskonstapelstj

änster och ordinarie polismanstjänst

e r skall vara 1: 6. Dessa remissinstanser anser, att beredningen underskattat

behovet av extra ordinarie poliskonstapelstjänster. Om fastställda tjänstgöringsplaner

alltid skall kunna upprätthållas oberoende av semestrar och

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

andra ledigheter bör enligt länsstyrelsen i Jönköpings län beräkningsnormen

vara 1:5. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang att den planerade

ökade kursverksamheten i olika former kommer att kräva avsevärda ledigheter

med åtföljande besvärliga rubbningar i polisarbetet. Polismästaren i

Luleå menar, att relationssiffran snarare bör understiga än överstiga 5. Föreningen

Sveriges polismästare anser, att tilldelningen av extra ordinarie

tjänster bör vara minst 1 på 5 ordinarie.

Riksrevisionsverket har inte något att erinra mot polisberedningens uttalande,

att de polismän som genomgått konstapelsutbildningen, men som

inte är innehavare av i personalstat upptagna extra ordinarie poliskonstapelstjänster,

lämpligen synes böra anslutas till huvudstyrkorna i landets residensstäder

(motsvarande) och där bilda länens vikariereserver. Ämbetsverket

håller dock före, att nämnda polismän bör betraktas såsom befattningshavare

utan fast stationeringsort, intill dess de blir innehavare av i

personalstat upptagna poliskonstapelstjänster. Föreningen Sveriges polismästare

anför följande.

Beredningen har — enligt föreningens uppfattning fullt befogat — ifråga

om stationeringen förutsatt, att i alla distrikt kommer att finnas ett kontinuerligt

behov av vikariats- och förstärkningspersonal. Enligt föreningens

förmenande bör sådan personal utanför e. o. kadern placeras där förstärkningsbehovet

är mest framträdande och även så, att personalen därigenom

kan få rimlig kontakt med sina hem. En viss utspridning från residensstaden

är därför påkallad. Härför talar även utbildningskravet.

Svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län anser att de

polisaspiranter, som kommer att erhålla vikariatsförordnanden i de olika

polisdistrikten inom länet, bör ha sin stationeringsort i den centralort, där

moderkåren är förlagd, till dess de erhåller tjänst såsom poliskonstapel i

något polisdistrikt.

Anlitande av icke polisutbildad personal

Vad beredningen anfört om anlitande av icke polisutbildad personal har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I

flera yttranden har man kraftigt understrukit angelägenheten av att polismän

avlastas arbetsuppgifter, som rätteligen bör ankomma på personal i

kontorskarriären eller annan icke polisutbildad personal. Länsstyrelsen i

Uppsala län finner sålunda angeläget, att uppgifter som inte kräver polisiär

utbildning, så långt möjligt överföres till andra befattningshavare än polismän.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker att åtskilliga arbetsuppgifter,

som nu handläggs av polismän, i stället kan anförtros personal ur

kontorskarriären. Landsfogden i Blekinge län anser det värdefullt, att beredningen

betonat nödvändigheten av att polisens arbetsuppgifter i största

omfattning rationaliseras till att omfatta uppgifter som har sammanhang

med ordning och säkerhet och att beredningen understrukit nödvändigheten

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

av att biträdespersonal i tillräcklig omfattning ställes till polisens förfogande

för uppgifter som ej kräver polisutbildning. Polismästaren i Luleå anser det

vara av utomordentlig vikt att uppgifter gallras ut som kan utföras av personal

ur kontorskarriären. Föreningen Sveriges polismästare ställer sig helt

bakom beredningens initiativ i denna del. I brist på erforderlig personal för

fullgörande av kontorsarbete och av beredningen nämnda arbetsuppgifter

utanför kontorsärenden användes nu i alltför stor utsträckning polispersonal

till uppenbart men för det egentliga polisarbetet. Anlitande av icke polisutbildad

personal bör enligt Sveriges juristförbunds mening kunna ske i större

utsträckning än vad som föreslagits av beredningen. Polispersonalen är i

dagens läge väl utbildad men får ofta syssla med göromål, som bättre kan

utföras av kontorspersonal utan men för polisverksamheten. Förbundet

anser därför att vissa enklare utredningar såsom t. ex. lotteriutredningar,

mantalsärenden, kyrkoskrivningar, bilskatteutredningar, bilregistreringsärenden,

radiolicenser etc. bör kunna utföras av kontorspersonal. Ävenså

bör en hel del av de förvaltningsuppgifter, som numera på en del håll fullgöres

av högre polisbefäl, kunna fullgöras av kontorspersonal. — Även polismästaren

i Göteborg ger anvisning på uppgifter för icke polisutbildad personal

och anför.

Icke minst ifråga om polismyndighetsärenden, särskilt handräckningsärenden,

synes det angeläget att tillse, att arbetsuppgifterna icke utföres

av polispersonal i den mån så icke befinnes erforderligt. Utredningar angående

äganderätten till motorfordon, utebliven försäkring av motorfordon

eller om radiolicensbetalning och utredningar i sociala ärenden föranledes

måhända snarare av remissorganens brist på arbetskraft än behovet av utredningar

genom polispersonal.

TCO.s statstjänstemannasektion anför följande.

En princip i beredningens arbete synes ha varit att inom polisorganisationen

skapa förutsättningar för en renodling av arbetsuppgifterna, så att

uppgifter av kameral och kontorsmässig natur i så hög grad som möjligt

friläggs från de polisiära uppgifterna och anförtros personal inom kontorskarriären

och med kameral-administrativt inriktad utbildning. TCO-S delar

denna beredningens uppfattning och vill understryka att dessa funktioner

ges sådana resurser — såväl kvalitativt som kvantitativt — att beredningens

målsättning kan förverkligas. I vissa avseenden ger de framlagda

förslagen icke tillräckligt underlag för en bedömning huruvida sådana förutsättningar

blir för handen.

I motsats till beredningen anser statskontoret det lämpligt att redan vid

den nya distriktsorganisationcns tillkomst anlita deltidsanställd kontorspersonal.

Huruvida ett heltidsanställt biträde i regel blir fullt sysselsatt

vid arbetsgrup]) om tre polismän, synes böra praktiskt prövas innan systemet

mera allmänt genomförs. Även polismästaren i Stocklwlm anser, afl

man bör beakta möjligheterna till deltidsarbete. Speciellt i fråga om registerarbete

har deltidsanställd personal uppvisat goda arbetsresultat.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

I detta sammanhang framhåller statskontoret, att man vid avvägningen

av proportionen mellan polispersonal och specialpersonal bör särskilt uppmärksamma

det förhållandet att polispersonal, som på grund av ålder eller

andra anledningar inte är helt lämplig för utförande av vissa av de egentliga

polisgöromålen, ofta med fördel kan anlitas för specialuppgifter —

såsom arrestantbevakning, fotografering och ritarbete — eventuellt efter

särskild utbildning. Det är tänkbart att härigenom en mera ekonomisk och

flexibel polisorganisation kan åstadkommas än om specialpersonal anlitas

i alla de fall specialuppdragens omfattning i och för sig skulle kunna motivera

att så skedde. Även polismästaren i Stockholm framhåller att problemet

om möjligheterna att placera icke fullt arbetsför polispersonal måste

beaktas. — Inom så stora poliskårer, som skall bildas, får man enligt stadsfiskalen

i Skövde räkna med att polismän kan skadas, bli sjuka eller eljest

olämpliga för normal polistjänst. Reträttplatser — sysselsättning som garagepersonal,

vaktmästare, vakt på centralvaktkontor e. d. — måste reserveras

för denna kategori.

Departementschefen

Den lokala polisorganisationen är för närvarande inte tillfredsställande

uppbyggd. En av de allvarligaste bristerna utgör förekomsten av de alltför

många små polisdistrikten. Av landets 554 polisdistrikt har sålunda 393 eller

drygt 70 procent mindre än 10 polismanstjänster. Möjligheterna att i sådana

distrikt upprätthålla effektiv yttre bevakning och god beredskap är starkt

begränsade. Inte heller finns i dessa distrikt tillräckligt underlag för en

ändamålsenlig befälsorganisation eller för anskaffning av tekniska hjälpmedel

i den omfattning som krävs för en effektiv polisverksamhet.

En framträdande brist i organisationen är också den alltför spridda stationeringen

av polismän, vilken bl. a. medför svårigheter att vid kritiska

tillfällen åstadkomma en samlad insats. Poliskårernas organisation är heller

inte rationell. Den nuvarande gränsdragningen mellan ordnings- och kriminalpolisverksamhet

medger inte en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna

och försvårar samordningen av olika polisiära aktiviteter.

Riksdagens principbeslut avser att undanröja svagheterna i den lokala

polisorganisationen. Polisdistrikten skall äga så stor befolkning och sådan

struktur, att polisarbetet inom distriktet bereder sysselsättning för en poliskår

om minst 20 och helst upp emot 50 man. Enligt vad som framhålls i

statsutskottets utlåtande måste man dock under indelningsarbetet allvarligt

pröva möjligheterna till mindre distrikt än vad 1957 års polisutredning föreslagit.

Antalet av utredningen föreslagna distrikt uppgick till 111. Riksdagsbeslutet

innebär vidare, att huvuddelen av personalen i ett distrikt skall

förläggas i en centralort. Förutom den i centralorten placerade huvudstyrkan

skall poliskåren bestå av arbetsgrupper av växlande antal och storlek.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

Centraliseringen får dock inte drivas längre än vad som betingas av kravet

på ökad slagkraft hos polisorganisationen. Vad poliskårernas uppbyggnad

beträffar beslöt riksdagen att de skall organiseras med beaktande av polisverksamhetens

grundelement, nämligen yttre verksamhet och utredningsverksamhet.

En av beredningens huvuduppgifter har sålunda varit att utarbeta förslag

till en mera ändamålsenlig polisdistri k tsin delning. Det framlagda

förslaget innebär en minskning av distriktens antal från 554 till 119.

En jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna indelningen med

avseende på poliskårernas storlek utvisar följande.

Antal polisdistrikt med

1— 4 polismän

5—- 9 »

10— 25 *

26— 50 »

51—100 »

över 100 »

F. n. Enligt förslaget

186 —

207 —

107 20

30 46

12 33

12 20

Enligt beredningens mening är ett flertal av de föreslagna distrikten

trots den kraftiga minskningen i antal — alltför små för att man där skall

kunna få till stånd en rationellt bedriven polisverksamhet. De av riksdagen

fastslagna riktlinjerna för distriktsindelningen har emellertid enligt beredningens

mening inte tillåtit en längre gående begränsning av antalet distrikt.

Flertalet remissinstanser har anslutit sig till beredningens uttalande om

önskvärdheten av färre och större polisdistrikt.

Med anledning av vad polisberedningen sålunda anfört om sitt förslag

vill jag framhålla, att förslaget innebär en kraftig minskning av antalet

distrikt och att möjligheterna att höja den polisiära effektiviteten därigenom

avsevärt förbättras. Jag vill också fästa uppmärksamheten på svårigheterna

att nu — innan den nya organisationen börjat fungera — göra en helt tillförlitlig

bedömning i frågan om och i vilken utsträckning en ytterligare begränsning

av distriktens antal är påkallad. Åtskilliga av de spörsmål, som

inverkar på ett sådant bedömande, bör i den nya organisationen bli föremål

för särskild uppmärksamhet. Så är exempelvis fallet beträffande de i vissa

sammanhang uttalade farhågorna för att polismännens person- och lokalkännedom

kan komma att försvagas i stora polisdistrikt. Med hänsyn härtill

och till distriktsindelningens grundläggande betydelse från organisatorisk

synpunkt, förefaller det mig försvarligt att gå fram med viss försiktighet och

att lägga de praktiska erfarenheterna till grund för eventuella ändringar

i den föreslagna indelningen. Jag vill i detta sammanhang också framhålla,

att sammanslagning av polisdistrikt är en mera naturlig och för polisverksamheten

mindre störande åtgärd än en uppdelning av distrikten. I ingångsskedet

bör indelningen därför om möjligt vara så beskaffad, att man

framdeles inte tvingas att dela upp distrikten.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Enligt 1962 års principbeslut ankommer det på Kungl. Maj :t att fastställa

distriktsindelningen. Denna synes i huvudsak kunna ske i enlighet med beredningens

förslag. Vissa jämkningar torde dock bli ei-forderliga, bl. a. med

hänsyn till indelningen i kommunblock. Jag vill i detta sammanhang understryka

nödvändigheten av att indelningsfrågan ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

Polisdistriktsindelningen liksom andra organisatoriska förändringar

i samband med förstatligandet måste anpassas till de fortgående

befolkningsomflyttningarna, trafikens utveckling, den taktiska utvecklingen

av polisverksamheten samt till alla de övriga förhållanden, som har betydelse

för den polisiära verksamheten.

Beredningens förslag till distriktsindelning innefattar också ett angivande

av distriktens centralorter. Med hänsyn till den av riksdagen fastlagda

principen att distrikten skall byggas upp kring en välbelägen huvudort,

måste valet av centralort ske i direkt samband med distriktsindelningen.

Sambandet i detta hänseende är så starkt att ett godkännande av distriktsindelningen

med få undantag måste sägas innefatta även ett accepterande

av de föreslagna centralorterna. Jag kan därför i allt väsentligt acceptera

beredningens förslag i fråga om val av centralort.

Bestämningen av var arbetsgrupper inom ett distrikt

lämpligen bör vara stationerade måste ske huvudsakligen

utifrån en bedömning av behovet av polisiär bevakning och service på skilda

orter och inom olika områden. Detta behov påverkas av åtskilliga faktorer.

I första hand måste hänsyn tagas till befolkningens storlek. Med stigande

befolkningskoncentration följer som regel ett ökat behov av polismän. Förekomsten

av industrier, nöjeslokaler, militäranläggningar och anstalter av

olika slag måste också beaktas. Avståndet till centralorten och andra stationeringsorter

inverkar även på bedömningen. Anledning att i en ort stationera

polismän är vanligen större om orten har en i förhållande till centralorten

perifert läge än om orten ligger på nära avstånd från centralorten.

Beredningens förslag, som innebär en minskning av antalet stationeringsorter

från 989 till 519, har utformats under beaktande bl. a. av de förhållanden

som jag här i korthet berört. Många av de faktorer, som inverkar på bestämningen

av var arbetsgrupper skall vara placerade, är emellertid underkastade

förändringar. Då en ändamålsenlig fördelning av distriktens personal

har grundläggande betydelse för effektiviteten i polisverksamheten,

finner jag det angeläget att stationeringen noga anpassas till sådana framtida

förändringar. En närmare granskning av beredningens förslag ger anledning

till tveksamhet, huruvida det på vissa orter verkligen föreligger ett

permanent behov av polismän. I fråga om de här avsedda orterna bör frågan

om behållande av stationeringen upptagas till förnyat övervägande sedan erfarenhet

vunnits om den nya organisationens ändamålsenlighet.

I den framtida statliga polisorganisationen skall — till skillnad mot vad

nu är fallet — de polisiära resurserna kunna tas i anspråk oberoende av

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

geografiska gränser. Av arbetsorganisatoriska skäl måste gränser dock uppdragas

för de områden, inom vilka olika polisiära enheter normalt skall vara

verksamma. Fördelningen av personalen i ett distrikt på centralort och

andra stationeringsorter påkallar sålunda en indelning av distrikten

i ansvarsområden. En sådan indelning har verkställts av beredningen.

Ansvarsområdet för centralortens huvudstyrka benämns centralvaktområde.

De för arbetsgrupperna föreslagna ansvarområdena har beredningen

givit namnet lokalvaktområde. Beredningen har redogjort för de

principer, som varit vägledande för vaktområdesindelningen. Sålunda har

man bl. a. sökt begränsa antalet sådana områden i ett distrikt till 3 å 4. En

uppdelning i maximalt 6 ä 7 vaktområden har dock ansetts kunna godtagas.

Beredningen har under sitt indelningsarbete även beaktat indelningen i

block för kommunalt samarbete. I varje vaktområde skall finnas en eller

flera stationeringsorter. I en av orterna skall arbetsgruppens föreståndare

äga besluta i vanligen förekommande polismyndighetsärenden. De föreslagna

principerna för vaktområdesindelningen, som i viss mån kan betraktas

som en given följd av distriktsindelningen och personalfördelningen, kan jag

i huvudsak godtaga.

Stort intresse från verksamhetssynpunkt har frågan om hur arbetsuppgifterna

bör fördelas mellan huvudstyrka och arbetsgrupp.

De förhållanden, som inverkar på bedömningen av denna

fråga, beror av omständigheter som kommer att förete betydande variationer.

Särskilt gäller detta i vilken omfattning arbetsgrupperna bör anförtros utredningsarbete.

I de små arbetsgrupperna bör dylika göromål i regel

starkt begränsas till förmån för skydds- och övervakningsverksamhet. I

stora arbetsgrupper bör personalen däremot ombesörja även mera kvalificerade

och omfattande utredningar. Inom ort där arbetsgrupp är förlagd

bör den i princip ensam svara för all skydds- och övervakningsverksamhet.

Om och i vad mån gruppen skall utsträcka denna verksamhet även till kringliggande

områden beror närmast på förhållandet mellan huvudstyrkans och

arbetsgruppens personella och materiella resurser. Därest huvudstyrkans

resurser inte medger att verksamheten i nämnvärd grad utsträcks till områden

utanför centralorten, kan det vara befogat att låta arbetsgruppens personal

ombesörja skydds- och övervakningsverksamhet inom ett relativt vidsträckt

område.

Med hänsyn till vad jag här anfört och till de övriga omständigheter av

skilda slag, som inverkar på arbetsfördelningen, finner jag det inte möjligt

att fastställa strikta regler för hur uppgifterna skall fördelas. En strävan

bör dock vara att åstadkomma en uppgiftsfördelning i enlighet med de riktlinjer,

som beredningen angivit och som väsentligen innebär, att betydelsefulla

uppgifter beträffande distriktet i sin helhet uppdrages åt den i centralorten

stationerade huvudstyrkan. Enligt beredningens mening bör så ske i

fråga om utredningar av sådan svårighetsgrad eller omfattning att de inte kan

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

eller lämpligen bör utföras av personal i arbetsgrupper. Vidare bör åt huvudstyrkan

uppdras att ombesörja trafikövervakning och annan yttre verksamhet

inom hela distriktet. I stationeringsort och dess närmaste omgivningar

skall sådan verksamhet dock åligga arbetsgruppen. Huvudstyrkan

skall vidare med avseende på hela distriktet ensam eller tillsammans med

personal från arbetsgrupp svara för erforderliga styrkekoncentrationer. Personal

i huvudstyrkan skall också slutligt handlägga de polismyndighetsärenden,

beträffande vilka beslutanderätten inte delegerats till föreståndare

för arbetsgrupp, samt svara för den allmänna förvaltningstjänsten i distriktet.

En betydelsefull uppgift i samband med omorganisationen är att rätt

fördela personalen på olika stationeringsorter. Riktpunkten

i detta arbete är att stationeringsorterna skall ha så stor andel av

den tillgängliga personalen, som svarar mot arbetsbördan i vaktområdet.

Hänsyn måste här tas till i huvudsak samma faktorer, som påverkat bestämningen

av var arbetsgrupper bör vara placerade — befolkningskoncentrationen,

förekomsten av anstalter av olika slag o. s. v. Beredningens förslag

till personalfördelning har utarbetats på grundval av dylika lokala förhållanden.

Bedömningen har också grundats på uppgifter som beredningen införskaffat

från polisdistrikten. Vidare har till beredningens förfogande stått

allt det uppgiftsmaterial, som polisväsendets organisationsnämnd under

årens lopp inhämtat bl. a. i samband med nämndens organisationsundersökningar.

Ett stort antal remissinstanser har framhållit att polisstyrkorna på vissa

orter är otillräckliga och att personalförstärkningar måste komma till stånd,

om polisen på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter.

I anledning härav vill jag anföra följande. Polisberedningen har arbetat

inom den arbetskraftsram vad avser polispersonal som gäller för närvarande.

Denna ram har kommunerna själva fastställt genom egna tidigare beslut

om personaldimensionering och bör således anses vara tillfredsställande

från kommunal synpunkt. Även om polispersonalens numerär inte ökas i

samband med reformen kommer emellertid ett flertal åtgärder att innebära

en reell och väsentlig förstärkning av den befintliga personalens effektivitet.

För det första gäller enligt nuvarande statsbidragsregler att statsbidrag

inte lämnas till lön åt personal i kontorskarriären. Begränsningen i bidragsgivningen

har i fråga om landsbygdsdistrikten haft till följd, att tjänster för

biträdespersonal inte inrättats i önskvärd omfattning. Denna hämmande

inverkan på polisverksamhetens rationalisering kommer att upphöra i samband

med förstatligandet. Genom att anställa biträdespersonal i tillräcklig

omfattning blir det möjligt att befria polismännen från enklare göromål

och att helt utnyttja deras arbetskraft för renodlat polisiära uppgifter.

Vidare kommer jag senare att förorda att en del av polisens förpassningsuppgifter

m. m. överförs till fångvårdspersonal. Även denna åtgärd kan be
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

räknas avlasta den nya polisorganisationen arbetsuppgifter. Jag vill också

fästa uppmärksamheten på att exekutionsuppgifter inte kommer att belasta

den framtida polisorganisationen och att arbetsgrupperna i betydande omfattning

kommer att befrias från utredningsverksamhet. Slutligen kommer,

enligt vad jag i annat sammanhang föreslår, polisens resurser vad avser

motorfordon och teleförbindelser att kraftigt förstärkas. Dessa omständigheter

och de med hela organisationsförslaget sammanhängande ökade möjligheterna

att snabbt och utan omgång erhålla bistånd från centralortens

huvudstyrka och andra polisiära enheter måste givetvis beaktas vid bedömningen

huruvida en på viss ort stationerad polisstyrka är tillräcklig.

I detta sammanhang bär också framhållas, att möjligheterna att uppnå

ökad effektivitet i polisverksamheten inte enbart är beroende på personaltillgången.

Stora vinster i effektivitetshänseende kan åstadkommas genom

åtgärder särskilt i fråga om patrulleringstjänstens fullgörande. Vid olika

tillfällen har sålunda framhållits att de patrullerande polismännen inte i

önskvärd omfattning är inriktade på bekämpningen av inbrott, tillgrepp av

motorfordon och andra brott av mera allvarligt slag, som kan förhindras

genom en intensiv övervakning. I detta sammanhang har hänvisats till den

aktivitet, som polisen i andra länder utvecklar i detta hänseende. Det bör

enligt min mening med kraft understrykas att de patrullerande polismännens

verksamhet inte är begränsad till att avse efterlevnaden av ordningsföreskrifter

av skilda slag utan att deras verksamhet i princip omfattar samtliga

de uppgifter, som polisen har att taga befattning med. Den patrullerande

verksamheten är över huvud taget förtjänt av en större uppmärksamhet

och en högre värdering än vad som nu vanligen är fallet. Säkerheten till

person och egendom beror i väsentlig mån på vad som kan åstadkommas för

att höja effekten i denna verksamhet.

De patrullerande polismännens fördelning till tjänstgöring måste så nära

som möjligt anpassas till de tids- och lokalmässiga variationerna i bevakningsbehovet.

Att så sker och att verksamheten över huvud taget planlägges

med omsorg är av grundläggande betydelse i strävandena att rätt utnyttja

den för patrullering tillgängliga personalen. Det måste därför bli en väsentlig

uppgift för polischeferna att samla informationer om de händelser och

de förhållanden i övrigt i distrikten, som påkallar polisiär uppmärksamhet.

I de stora distrikt, som kommer att skapas, måste planläggningsarbetet ske

på grundval av metodiskt samlade uppgifter om förhållandena i distriktet.

När det gäller patrulleringstjänstens fullgörande är det av största vikt att

polismännen besitter tillräckliga kunskaper, vilket är eu förutsättning för

ett säkert och aktivt uppträdande. Med anledning härav har 19G2 års polisutbildningskommitté

givits direktiv att utforma ett program bl. a. för polismännens

vidareutbildning. Man kan alltså förvänta sig att de förslag, som

kommittén skall lägga fram, kommer att leda till en förbättrad kunskapsnivå

hos polismännen. Det synes vidare angeläget att de patrullerande polis
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

männen hålls fortlöpande underrättade om brott, ordningsstörande händelser

och andra förhållanden av polisiärt intresse, som inträffat i deras verksamhetsområde,

och att direktiv och anvisningar lämnas dem i tillfredsställande

omfattning. Ledningen av den patrullerande verksamheten bör

därför förstärkas. Jag vill i detta sammanhang vidare hänvisa till vad polisberedningen

anfört om angelägenheten av att den yttre verksamheten aktiveras

och stimuleras. En ökad aktivitet har givetvis betydelse även ur trivselsynpunkt

då den bidrar till att bryta det monotona i patrulleringstjänsten.

En aktivare patrulleringstjänst kan beräknas bli av särskild betydelse

för att skapa större säkerhet i trafiken. Jag vill understryka att trafikövervakningen

är en väsentlig arbetsuppgift för varje patrullerande polisman

och inte endast för sådan personal, som särskilt avdelats för uppgiften. Åtskilliga

erfarenheter ger klart vid handen att en förstärkt trafikövervakning

leder till ett färre antal trafikolyckor. Det är därför min övertygelse att polismännen

kan bidra till ökad trafiksäkerhet genom att ägna trafiken skärpt

uppmärksamhet och oftare ingripa mot de många felhandlingar av skilda

slag, som trafikanterna gör sig skyldiga till. Den höga frekvensen av olovlig

korning och onykterhet i trafiken gör det vidare angeläget att polismännen

rutinmässigt kontrollerar förares körkortsinnehav och nykterhetstillstånd.

En god lokal- och personkännedom underlättar polismännens arbete. Vad

lokalkännedomen beträffar får den inte begränsas till att avse sådana kunskaper,

som har betydelse för polismannens möjligheter att besvara allmänhetens

förfrågningar. Han bör också ha den mera ingående lokalkännedom,

som krävs för att han skall kunna verka effektivt i brottsförhindrande

och brottsuppdagande syfte. Han bör med andra ord veta belägenheten av

och vara väl orienterad i lokaler, där värdefull egendom förvaras o. s. v. Beträffande

personkännedomen är det väsentligt att polismannen håller god

kontakt med taxiförare, portvakter och andra yrkesutövare, som har rika

tillfällen att göra observationer av intresse för polisens verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att den övervakningsmetod

användes, som med hänsyn till lokala och andra förhållanden ger det

bästa utbytet. En metod som ofta innebär betydande fördelar, främst i

vissa större städer, är systemet med s. k. kvarterspolisverksamhet. Denna

form av övervakning innebär i korthet, att polismannen tilldelas ett ansvarsområde,

inom vilket han stadigvarande tjänstgör under längre tid för att

därigenom få möjlighet att förvärva en ingående kunskap om alla de förhållanden

i området, som har polisiärt intresse. Eu annan övervakningsmetod

är den s. k. gruppbevakningen, som innebär att polismännen sammanföres

i arbetsgrupper under ledning av ett polisbefäl. Båda dessa bevakningsformer

har med gott resultat redan praktiserats i några större polisdistrikt.

Genom skilda slag av hjälpmedel kan patrulleringstjänsten vidare göras

mera effektiv och mindre påfrestande för polismännen. Jag vill här särskilt

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

erinra om det växande behovet av bilar som hjälpmedel i bevakningstjänsten.

Bilpatrulleringen ger ökade möjligheter för polismännen att inskrida mot

förseelser i den rörliga trafiken. Bilstöldernas omfattning och det förhållandet

att inbrottstjuvar i allt större utsträckning begagnar motorfordon

som transportmedel till och från brottsplatser, påkallar också uppmärksamhet

i detta hänseende. Bilen ger polismannen möjlighet att snabbt förflytta

sig över stora områden. Är bilen utrustad med radio, kan ständig kontakt

upprätthållas med polisbefälet. Vad jag bär anfört om bilpatrulleringens

fördelar innebär inte något fördömande av den traditionella fotpatrulleringen.

Denna övervakningsform måste självfallet bibehållas och har sin

givna funktion framför allt i områden med sammanträngd befolkning.

Den omständigheten att de patrullerande polismännen tilldelas bilar som

hjälpmedel i bevakningstjänsten föranleder i princip inte någon förändring

i de tjänstgöringsuppgifter, som åligger en patrullerande polisman. Då polismännen

inte tages i anspråk för utryckningar eller andra liknande uppdrag,

som meddelats dem per radio, skall de ägna uppmärksamhet åt alla de förhållanden

och händelser, som har polisiärt intresse. Den bilburna polispersonalen

får inte betraktas som en beredskapsstyrka, vilken skall träda i verksamhet

endast vid tillfällen, då deras tjänster påkallas per radio. I all den

utsträckning så är möjligt och lämpligt bör polismännen kombinera bilpatrulleringen

med patrullering till fots.

När det gäller polisens bilar synes det vara förenat med betydande fördelar

om bilar för trafikövervakning och annan övervakningstjänst är utmärkta

på ett iögonfallande sätt, såsom för närvarande är fallet med de

bilar statspolisen använder för trafikövervakning. Allmänheten blir härigenom

uppmärksammad på förekomsten av polis, vilket ökar den preventiva

effekten. Personer, som av en eller annan anledning behöver hjälp, har

lättare att upptäcka polismännen och att påkalla deras bistånd. Genom att

utmärka bilarna ökas också polismännens möjligheter att i brådskande fall

snabbt ta sig fram i trafiken.

Ett värdefullt hjälpmedel i polistjänsten är polishundar som dessutom

skänker polismannen ett gott personligt skydd. I svårbemästrade situationer

ger hunden ökade möjligheter att genomföra ett gripande eller annan tjänsteåtgärd.

Vid efterforskningen av personer och gods är hunden till ovärderlig

nytta. Ett ökat och mera rationellt utnyttjande av hundar bör därför enligt

min mening leda till högre effektivitet i polistjänsten.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla att de tidigare nämnda organisatoriska

förändringarna, ett ökat utnyttjande av motorfordon och

andra hjälpmedel ävensom vissa andra reformer i fråga om polisverksamhetens

bedrivande kommer att innebära eu inte obetydlig förstärkning av

de polisiära resurserna. Jag anser mig därför böra tillstyrka att polispersonalen

dimensioneras i enlighet med beredningens förslag.

Vid polisväsendets förstatligande skall statspolisorganisationen avvecklas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

Ett särskilt spörsmål som beredningen i detta sammanhang haft att taga

ställning till gäller frågan hur man inom ramen för de av riksdagen

uppdragna riktlinjerna lämpligen bör fördela de för statspolisorganisationen

avsedda tjänsterna.

Särskilt intresse i detta sammanhang har frågan i vilken omfattning det

även i framtiden föreligger behov av sådan regionalt bedriven trafikövervakning,

som nu utövas av ordningsstatspolisen. Beredningen, som ingående

övervägt detta problem, förordar, att man genom inrättande av särskilda

länstrafikgrupper sörjer för en regional övervakning i samma omfattning

som hittills. Det övervägande antalet remissinstanser ansluter sig

till en sådan lösning. Själv vill jag tillstyrka förslaget i denna del. Trafikövervakningen

utgör ett av de verksammaste medlen i kampen för en

högre säkerhet i trafiken och har efter hand som motorfordonsbeståndet

ökat och trafikolyckornas antal skjutit i höjden blivit en utomordentligt

angelägen uppgift för polisen. Den verksamhet, som nu bedrivs av ordningsstatspolisen,

har klart påvisat värdet av regionala arbetsenheter, bestående av

specialutbildad och med goda hjälpmedel utrustad polispersonal med särskild

uppgift att övervaka trafiken. Splittrades dessa resurser på de olika

distrikten skulle detta enligt min mening innebära risk för att trafikövervakningen

i landet komme att försvagas. Den omständigheten att personalen

i trafikgrupperna i första hand skall syssla med trafikövervakning befriar

den självfallet inte från skyldighet att ingripa om den uppmärksammar

förhållanden som utan att röra trafiken kräver polisåtgärd.

I samband med statspolisorganisationens avveckling aktualiseras också

frågan om polisrytteriets stationering och dimensionering. Erfarenheterna

av rytteriets användning i polistjänst ger vid handen, att det har sin största

betydelse som medel att skingra folksamlingar, som stör ordning och säkerhet.

Behovet av rytteri är stort även vid bevakning av vidsträckta park- och

skogsområden, dit många människor söker sig för vila och rekreation och

där vålds- och sedlighetsbrott inte sällan förövas.

Här angivna förhållanden, som alltså i första hand motiverar hållande av

polisrytteri, gör sig särskilt starkt gällande i Stockholm, Göteborg och Malmö.

I andra städer har man normalt inte att räkna med sådana förhållanden,

som kräver tillgång till rytteri. Med hänsyn härtill och till de höga kostnaderna

för hållande av rytteri finner jag det lämpligt att såsom beredningen

föreslagit begränsa stationeringsorterna för polisrytteri till Stockholm,

Göteborg och Malmö.

Efter en beräkning av det antal hela årsarbetskrafter, som disponeras för

statspolisverksamhet, har beredningen funnit att 668 ordningspolismanstjänster

och 218 kriminalpolismanstjänster bör fördelas på olika organisationsenheter

inom polisväsendet.

Av ordningspolismanstjänsterna har tre tjänster för polisbefäl av polisberedningen

upptagits i personalstaten för Stockholms polisdistrikt. Inne
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

havarna av dessa tjänster föreslås skola ställas till rikspolisstyrelsens förfogande

med huvudsaklig uppgift att samordna trafikövervakningen i landet.

Beredningen föreslår vidare, att sammanlagt 22 tjänster för polisbefäl ställs

till förfogande för att tillgodose länspolischefernas behov av biträde vid fullgörandet

av operativa ledningsuppgifter. Tjänsterna avses skola upptagas i

personalstaten för den poliskår, vars huvudstyrka är förlagd till residensstaden.

För länstrafikgrupper skall disponeras 604 tjänster. Länstrafikgrupperna

skall vara direkt underställda länspolischefen och föreslås stationerade

på i huvudsak de orter, där ordningsstatspolis för närvarande är förlagd.

Tjänsterna upptages i personalstaten för den poliskår, där länstrafikgruppen

är stationerad. Återstående 39 ordningspolismanstjänster avses för

polisrytteri i Stockholm, Göteborg och Malmö och har av beredningen upptagits

i personalstaterna för dessa städers poliskårer.

Av de 218 kriminalpolismanstjänsterna skall enligt beredningens förslag

23 tjänster upptagas i personalstaten för Stockholms polisdistrikt. Innehavarna

av dessa tjänster skall biträda rikspolisstyrelsen i dess uppgift att

samordna utredning och spaning beträffande viss riksomfattande brottslighet.

Sammanlagt 66 tjänster tillförs huvudsakligen vissa centralorter, som

genom den nya distriktsindelningen kommer att ingå i områden, där ltriminalstatspolis

för närvarande är verksam. Återstående 129 kriminalpolismanstjänster

tillförs huvudsakligen residensstädernas poliskårer. I den utsträckning

länspolischefen bestämmer skall enligt beredningens förslag befattningshavarna

ställas till förfogande för utredning av svårare brottslighet i de

mindre distrikten i länet.

För egen del finner jag de av beredningen föreslagna grunderna för fördelningen

av de för statspolisverksamheten avsedda tjänsterna ändamålsenlig.

Jag biträder även de förslag i övrigt, som beredningen framlagt beträffande

statspolisorganisationens avveckling.

Arbetsorganisationen i de blivande polisdistriktens

huvud styr kor måste byggas upp på sådant sätt, att den i möjligaste

mån tillgodoser kraven på ett bättre samarbete mellan olika arbetsenheter,

en högre grad av specialisering och en större aktivitet inom vissa

verksamhetsgrenar.

Åtskilliga förvaltningsgöromål, som nu fullgörs av kommunala organ,

kommer sålunda att överföras till den lokala polisorganisationen. Socialpolisarbete

och annan utpräglat brottspreventiv verksamhet måste intensifieras.

Betydelsen av ett förtroendefullt förhållande till allmänheten kräver

särskilda insatser, bl. a. i syfte att bättre informera allmänheten om polisen

och dess uppgifter. Brottsplatsundersökningar och annan teknisk utredning

i samband med brott måste eftersträvas i större omfattning och ske med

större omsorg än hittills o. s. v.

Beredningens förslag till principorganisation innebär att polisverksamheten

arbetsorganisatoriskt indelats i skydds- och övervakningsverksamhet

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

och utredningsverksamhet. Patrullering, socialpolisverksamhet, allmän spaning

och annan »yttre verksamhet» sammanförs härigenom i en avdelning

— ordningsavdelningen. Praktiskt taget allt utredningsarbete skall fullgöras

inom en utredningsavdelning, uppdelad på en kriminalsektion för strafflagsbrottsligheten

och en allmän sektion för övrig utredningsverksamhet.

På ett centralt ledningsorgan inom distriktet ankommer bl. a. att planlägga

den brottspreventiva verksamheten och sörja för den externa informationen.

Polisstyrkornas varierande storlek och hänsynen till särskilda lokala förhållanden

kan föranleda avsteg från vad som föreslagits. Ehuru förslaget

närmast är utformat med tanke på centralorternas huvudstyrkor, bör det

också kunna tjäna till ledning vid organisationen av de större arbetsgrupperna.

Vad beredningen sålunda föreslagit kan jag biträda.

Brottslighetens tilltagande mobilitet har framkallat ett ökat behov av samordnad

spaning. Sådan spaning kommer att underlättas i den framtida polisorganisationen

bl. a. genom tillkomsten av större distrikt, en bättre förbindelsetjänst

och en högre polisiär beredskap. Jag vill i detta sammanhang

också erinra om den i det följande närmare berörda skyldigheten för rikspolisstyrelsen

att svara för den samordnade spaningen beträffande vissa

slag av brott.

I sådana fall, då spaningen måste utsträckas över stora områden, är det

angeläget att de polisiära aktionerna inledes snabbt. I detta syfte måste

larmplaner upprättas, som anger hur meddelanden av skilda slag skall spridas.

För att bl. a. skapa garantier för en hög beredskap har beredningen

föreslagit, att sambandscentraler inrättas i residensstädernas poliskårer.

Lokalmässigt skulle de anslutas till expeditionen för radio och

telex, där passning dygnet runt kan anordnas.

Jag ansluter mig till detta förslag, som livligt tillstyrkts av remissinstanserna.

Såsom beredningen framhållit bör även andra angelägna uppgifter

lämpligen kunna uppdragas åt sambandscentralen, såsom att besluta om

kortfristiga spaningsåtgärder intill dess ledningen av spaningen övertagits

av annan ansvarig instans.

För att hålla polisorganisationen intakt under tider, då innehavarna avordinarie

tjänster har semester eller annan ledighet, krävs polispersonal

för vikariats- och förstärkningstjänstgöring. Enligt

av Kungl. Maj :t tidigare utfärdade anvisningar bör tjänster för sådan personal

inrättas enligt proportionen en extra ordinarie poliskonstapelstjänst

på 5—7 ordinarie polismanstjänster. Detta personalförsörjningssystem har

gett stadga åt polisarbetet ute i polisdistrikten främst därigenom att den tid

som åtgår för arbetsuppgifter, som normalt måste och skall utföras, har

kunnat inläggas på tjänstgöringsplaner.

Den av Kungl. Maj :t förordade proportionen mellan ordinarie och extra

ordinarie polismän har emellertid hittills inte uppnåtts. Antalet inrättade

extra ordinarie poliskonstapelstjänster utgjorde sålunda den 1 juli 1963

endast 1 085 eller 1 på 9,3 ordinarie polismanstjänster.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Beredningen har i sitt betänkande redovisat en preliminär beräkning av

antalet polismanstjänster. Sedan betänkandet avlämnats, har beredningen

utarbetat förslag till organisationsplaner för distrikten och i samband därmed

slutligt beräknat antalet polismanstjänster. Enligt organisationsplanerna,

vilka överlämnats till departementet, uppgår antalet ordinarie polismanstjänster

i den statliga lokala polisorganisationen till i runt tal 10 000.

Det är givetvis förenat med svårigheter att ange det exakta behovet av

tjänster för vikariepersonal i en större, fullt utbyggd arbetsenhet. I likhet

med beredningen finner jag det önskvärt att -— i varje fall i de största

distrikten — extra ordinarie poliskonstapelstjänster inrättas i sådan omfattning

att proportionen 1: 6 uppnås. Med hänsyn till att den ökade effektiviteten

i princip måste åstadkommas inom gällande arbetskraftsram, kan jag

emellertid endast förorda proportionen 1 extra ordinarie poliskonstapelstjänst

på 7 ordinarie polismanstjänster. För att åstadkomma denna relation

måste i runt tal 100 extra ordinarie poliskonstapelstjänster nyinrättas. Såsom

beredningen framhållit bör detta antal tjänster kunna inrättas i huvudsak

inom det kommunala polisväsendets nuvarande kostnadsram, bl. a. genom

omvandling av anslag för bestridande av kostnader för vikariats- och

f örstärkningstj änstgöring.

Extra ordinarie poliskonstapelstjänster bör upptagas i polisdistriktens

personalstater och deras innehavare stationeras på centralorten eller på ort,

där större arbetsgrupp är förlagd.

Jag har tidigare nämnt, att polismän i betydande omfattning tvingas taga

befattning med göromål, som rätteligen bör utföras av personal i kontors

karriären. Det finns alltså för närvarande ett stort behov av sådan

personal. Därtill kommer att den nya organisationen genom en bättre funktionsfördelning

ger ökade förutsättningar för anlitande av biträdespersonal.

Sammandragningen av polismän i större arbetsgrupper medför en sådan

koncentration av biträdesgöromål, som motiverar inrättandet av tjänster för

personal i kontorskarriären. I likhet med beredningen vill jag också fästa

uppmärksamheten på att expeditionstjänst och andra uppgifter, som hittills

fullgjorts av polismän, i den nya organisationen utan olägenhet kan anförtros

biträdespersonal.

Regionala polisorganisationen

Utredningsarbete m. in.

Beträffande den regionala polisorganisationen anförs i 1962 års principproposition,

att den högsta ledningen av polisverksamheten bör vara förlagd

i länen till länsstyrelserna och i Stockholm till överståthållarämbetet.

Vad gäller organisationen på länsplanet framhålls i propositionen, att länspolischefen

bör ges ställning som tjänsteman i länsstyrelsen men med full

självständighet i fråga om den operativa ledningen. I sistnämnda hänseende

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

bör länspolischefen äga på eget ansvar rekvirera förstärkning till länets

poliskårer eller medge att polisstyrkor från länet för viss tid får tjänstgöra

utom länet. Det betonas att en viktig uppgift för länspolischefen blir att utöva

ledningen av den verksamhet, som sträcker sig över flera distrikt, och som

exempel på sådan verksamhet nämns trafikövervakning.

Som länspolischefens tjänstebenämning föreslås i propositionen titeln

länspolischef, som anses ge ett klart besked om befattningshavarens arbetsuppgifter

och verksamhetsområde.

Vad i propositionen anförts om den regionala polisorganisationen avser

inte Stockholms stad. Det framhålls även att en viss särreglering beträffande

Göteborg och Malmö kan komma i fråga.

Inte heller beträffande Gotlands län kan man enligt propositionen följa

de allmänna riktlinjerna för den regionala polisorganisationen. Gotlands

län bör utgöra ett polisdistrikt med polismästaren stationerad i Visbv, och

något behov av särskild länspolischef anses inte föreligga i detta län. Åt

polismästaren bör uppdragas att biträda länsstyrelsen i polisfrågor.

I propositionen uttalas, att det även på det regionala planet kunde övervägas

att ge utrymme åt lekmannaelement i polisorganisationen. Det framhålls

emellertid i propositionen att denna fråga f. n. behandlas av länsförvaltningsutredningen

i ett vidare sammanhang, varför frågan tills vidare

lämnas öppen.

Vad i propositionen anförts om den regionala polisorganisationen föranledde

ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Statsutskottets utlåtande

antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen sägs, att det bör närmare övervägas, vilka

ärenden länspolischefen skall handlägga i länsstyrelsen och i vilken

omfattning han skall handla på eget ansvar. Vidare bör undersökas, vilka

organisatoriska förändringar länspolischefens inordnande i länsstyrelsen

kräver och vilken arbetskraft, som bör ställas till hans förfogande. Beredningen

bör i nämnda hänseenden samråda med länsförvaltningsutredningen.

Beredningen bör även överväga, vilka särregler för den regionala organisationen,

som kan vara erforderliga för Stockholm, Göteborg och Malmö.

Polisberedningens förslag till regional polisorganisation läggs fram i två

särskilda betänkanden. I betänkande nr 2 behandlas polisorganisationen på

länsplanet med undantag för storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö,

som behandlas i betänkande nr 12.

Över betänkande nr 2 har efter remiss utlåtande avgivits av statskontoret,

riksrevisionsverket, länsförvaltningsutredningen, länsindelningsutredningen

och riksåklagarämbetet, till vars remissvar fogats yttranden från

statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Till yttrandet från statsåklagaren

i Stockholm har fogats yttrande från åklagarmyndigheten i Stockholm.

Vidare har utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet och länsstyrelserna

i samtliga län. överståthållarämbetet har bifogat yttrande från polismästaren

i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttran
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

den från samtliga landsfogdar utom landsfogdarna i Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands

och Jämtlands län, vilka sistnämnda med undantag av landsfogdarna

i Kalmar och Örebro län deltagit i vederbörande länsstyrelses handläggning

av ärendet. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande från länsavdelningen

av föreningen Sveriges landsfiskaler och länsstyrelserna i Västmanlands

och Norrbottens län har bifogat yttranden från poliskamrarna i

Västerås respektive Luleå. Vidare har länsstyrelsen i Östergötlands län bifogat

yttranden från svenska polisförbundets länskommitté, polismästarna

i Linköping och Norrköping samt länsavdelningen av föreningen Sveriges

landsfiskaler. Yttranden har dessutom avgivits av landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion

(TCO-S) efter samråd med TCO och de anslutna förbunden, svenska polisförbundet,

statstjänstemannaförbundet och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

vidare av Sveriges akademikers centralorganisation samt föreningarna

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Över betänkande nr 12 har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, som bifogat yttrande från

polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och

Bohus län, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, föreningarna Sveriges

polismästare, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler samt Sveriges

juristförbund, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet. Föreningen

Sveriges landsfiskaler har vid sitt remissvar fogat yttrande från

Göteborgs och Bohus läns avdelning av samma förening.

Polisberedningen

Undersökning hos lunsstgrelser och landsfogdar

För att erhålla underlag för sina överväganden av vilka ärenden länspolischefen

skall handlägga i länsstyrelsen, i vilken omfattning han skall

handla på eget ansvar, vilken arbetskraft som bör ställas till hans förfogande

och vilka organisatoriska förändringar länspolischefens inordnande

i länsstyrelsen kräver har polisberedningen gjort vissa undersökningar hos

länsstyrelserna och landsfogdarna. Sålunda hemställde beredningen under

hösten 1962 till länsstyrelserna i samtliga län utom Gotlands län att låta

verkställa arbetstidsstudier rörande vissa grupper av ärenden, vilka handlades

vid länsstyrelserna under december månad 1962 och januari manad

1963, samt lämna uppgift om totala antalet ärenden av ifrågavarande slag

under åren 1960, 1961 och 1962. I samband härmed anmodades länsstyrelserna

att angiva vilka av de uppräknade ärendena som enligt deras uppfattning

var av sådan natur att de borde kunna överföras till eu särskild

organisatorisk enhet under länspolischefen samt alt komplettera uppräkningen.

Vidare anhölls om redogörelse för länsstyrelsernas uppfattning om

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

hur den ifrågasatta organisatoriska enheten lämpligen borde utformas samt

om en uppskattning av vad den ekonomiska administreringen av polisväsendet

kunde komma att innebära i arbetshänseende för länsstyrelserna efter

förstatligandet.

Vid samma tid anhöll beredningen hos landsfogdarna (utom landsfogden

i Gotlands län) att även dessa skulle låta verkställa en arbetstidsstudie rörande

sin verksamhet som länspolischefer under januari månad 1963 samt

att de i samband därmed skulle lämna uppgift om vilka typer av polisärenden

och antalet ärenden av varje typ som handlagts på landsfogdeexpeditionen

under år 1962. I anslutning till arbetstidsstudien fick landsfogdarna

redogöra för dels huruvida de ansåg resultatet av den verkställda arbetstidsstudien

utgöra ett genomsnitt av länspolischefens arbetsbörda under

årets månader och dels huruvida de ansåg att den tid de under undersökningsperioden

kunnat ägna åt länspolischefsuppgifterna varit tillräcklig. Vidare

tillfrågades landsfogdarna om personalen på respektive landsfogdeexpeditioner

och hur dess arbetstid uppskattningsvis var fördelad mellan polis-

och åklagaruppgifter. Slutligen lämnades landsfogdarna tillfälle att redogöra

för sin uppfattning om vilka av de nuvarande länspolischefsuppgifterna

som var av sådan natur att de måste handläggas av länspolischefen

på eget ansvar ävensom om vilka andra allmänna synpunkter som var

av betydelse när det gällde utformningen av den framtida polisorganisationen

på länsplanet.

Vad beträffar undersökningen vid länsstyrelserna har beredningen i sitt betänkande

närmare redogjort för länsstyrelsernas befattning med de ärenden

som omfattats av arbetstidsstudierna. Beredningen har även redovisat

länsstyrelsernas uppfattning om vilka ärenden som lämpligen skulle kunna

tillföras länspolischefens handläggning. Flertalet länsstyrelser har inte haft

någon erinran mot att följande ärenden överföres, nämligen från allmänna

sektionen vapenärenden, ärenden rörande explosiva varor, förordnande av

jakt- och fisketillsyningsmän, personalärenden rörande polisorganisationens

personal, polisärenden, vissa ärenden inom gruppen allmän ordning och

säkerhet, remisser angående betänkanden m. m. avseende ärenden av polisiär

natur, ärenden angående intyg för erhållande av straffregisterutdrag

och olaga innehav av radioapparat, från planeringssektionen ärenden

som gäller tävlingar på väg och från civilförsvarssektionen ärenden angående

brevduvor och amatörradiosändare samt säkerhetsfrågor. Däremot har flertalet

länsstyrelser avstyrkt överförande till länspolischefens handläggning

av passärenden och ärenden rörande ordningsstadgor och viten enligt länsstyrelseinstruktionen.

I fråga om utlänningsärenden och besvär över polismyndighets

beslut har länsstyrelsernas uppfattningar varit mycket skiftande.

Vad avser sättet för länspolischefens inordnande i länsstyrelsen har

flertalet länsstyrelser föreslagit, att en särskild polissektion med länspolischefen

som sektionschef inrättas, men även andra lösningar har framförts.

När det gäller formerna för den ekonomiska administreringen av polis
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

61

väsendet efter förstatligandet har länsstyrelserna i allmänhet utgått ifrån

att samtliga kamerala uppgifter i framtiden skall handläggas inom landskontoren,

där den nödvändiga sakkunskapen finnes tillgänglig.

Landsfogdarna har i sina svar till beredningen i stort varit överens om

vilka ärenden som är av sådan natur att de måste handläggas av länspolischefen

på eget ansvar.

Följande ärenden och arbetsuppgifter har föreslagits, nämligen allmän

planering av polisverksamheten, samarbete med andra samhällsorgan, förhållandet

till allmänhet och press, inspektioner och rådgivning, utbildning

och övningar, undervisning i skolor i brottsförebyggande syfte, personalvårdsfrågor,

dirigering av polispersonal, rekvisition av polis från annat distrikt

och militär, polisens utrustning, förundersökningsledarskapet innan

någon är misstänkt, organisations- och ledningsfrågor, utövande av direkt

chefskap i vissa situationer, rekrytering, godkännande av vaktpersonal, fastställande

av tjänstgöringsplaner, planläggning av polisens verksamhet i krig

och fördelning av utrustning för sådan verksamhet samt gränsövervakningsfrågor.

Beträffande landsfogdarnas synpunkter på den framtida polisorganisationen

på regionalplanet har de flesta landsfogdarna framfört önskemål om

att länspolischefen skall vara fristående i förhållande till länsstyrelsens nuvarande

avdelningar. I fråga om den utförda tidsstudien förklarar flertalet

landsfogdar, att studien inte utvisar genomsnittet av arbetsbördan under

årets månader. Landsfogdarna framhåller allmänt att de på grund av sin

övriga arbetsbörda inte kunnat ägna den tid åt länspolischefsgöromålen, som

vore erforderligt.

Länspolischefs arbetsuppgifter i länsstyrelsen

Polisberedningen har närmare analyserat det material som infordrats från

länsstyrelser och landsfogdar. Beträffande de ojämnheter, som förekommer

i den redovisade tidsåtgången mellan olika länsstyrelser, framhåller

beredningen att de vid ett närmare studium av materialet visat sig vara fullt

förklarliga. De hänför sig till några få tidskrävande och i regel mindre frekventa

ärendetyper, vilka under undersökningsperioden förekommit vid

vissa länsstyrelser, medan andra länsstyrelser inte alls eller endast i ringa

omfattning haft att handlägga ärenden av detta slag.

Beredningen finner att, även om man inte kan lägga tidsstudiematerialet

till grund för några säkrare bedömanden av den genomsnittliga arbetsbelastningen

vid länsstyrelserna för handläggning av de tidsstudcrade ärendena,

tendensen dock torde få anses tillräckligt entydig för att man skall

kunna konstatera att länspolischefens arbetsbörda endast i relativt måttlig

grad kommer att påverkas av de ärendegrupper som ifrågasatts skola överföras

till hans handläggning. Enligt beredningens uppfattning bör i princip

till länspolischefens handläggning inte överföras andra länsstyrelseärenden

än sådana som antingen direkt rör polisväsendet och allmän ordning

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 19611

och säkerhet eller åtminstone har en närmare anknytning till någon av

dessa ärendegrupper än till någon annan grupp. Den omständigheten att

ett ärende handläggs av någon annan än länspolischefen utesluter naturligtvis

inte att denne bör deltaga i handläggningen, därest ärendet kräver

beaktande även från polisiära synpunkter. Genom att länspolischefen inordnas

som tjänsteman i länsstyrelsen torde hans expertis kunna utnyttjas på

ett avsevärt smidigare sätt än vad som för närvarande är fallet, då vissa

ärenden mer eller mindre rutinmässigt remitteras till landsfogden för yttrande.

När det gäller frågan om vilka av länsstyrelsens nuvarande ärenden som

är av sådan natur att de lämpligen bör tillföras länspolischefens handläggning

anför beredningen i huvudsak följande.

Ärenden från allmänna sektionen. Vapenärendena måste

enligt beredningens uppfattning anses ha sådan anknytning till polisens

verksamhet för upprätthållande av den allmänna säkerheten att de lämpligen

bör tillföras länspolischefens handläggning. Speciellt torde länspolischefens

lämplighet göra sig gällande i fråga om utövandet av den tillsyn

som ålagts länsstyrelserna när det gäller polismyndigheternas handläggning

av vapenärendena. Länspolischefens egenskap av tillsyningsmyndighet samt

hans direkta förmansställning gentemot polischeferna måste emellertid av

rättssäkerhetsskäl tala mot att länspolischefen tar befattning med ärenden

angående besvär över underlydande polismyndighets beslut. Med hänsyn

vidare till att de på länsstyrelsen ankommande tillståndsärendena enligt

vapenförordningen i allmänhet är av enkel beskaffenhet ifrågasätter beredningen

om inte möjligheten bör lämnas öppen att till annan tjänsteman vid

länsstyrelsen överlåta handläggningen av dessa ärenden. På anförda skäl föreslår

beredningen sålunda i fråga om vapenärendena att länspolischefen

obligatoriskt endast bör omhänderha tillsynsverksamheten gentemot underlydande

polismyndigheter.

Arbetet med passärendena består till övervägande del i utfärdande av

pass, vilket för länsstyrelsernas vidkommande sker på landskanslistplanet.

Några sakliga skäl att överföra passärendena till länspolischefens handläggning

torde enligt beredningens mening inte föreligga. Därest någon gång

polisiär sakkunskap visar sig erforderlig, torde denna kunna tillgodoses genom

att länspolischefen deltar i handläggningen i det konkreta fallet.

De polisiära synpunkterna på ärenden angående explosiva varor torde huvudsakligen

göra sig gällande i de fall då polismyndigheterna är tillståndsmyndigheter.

Då ärendena i regel handlägges som enmansärenden på landskanslistplanet

torde enligt beredningens uppfattning några större skäl för

att överföra dem till länspolischefens handläggning inte föreligga. När det

gäller den länsstyrelserna åliggande kontrollen över förordningens efterlevnad

torde emellertid anknytningen till polisens verksamhet för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet vara så markant att länspolischefen

lämpligen bör deltaga i ärendenas handläggning.

Enligt beredningens uppfattning bör ärenden angående förordnande av

jakt- och fisketillsyningsmän överföras till den i diarieplanen för länsstyrelserna

upptagna ärendegruppen allmän ordning och säkerhet och inordnas

bland andra ärenden rörande tillsyningsmän, ordningsvakter m. fl.

Då personalärenden avseende polisväsendets personal och polisärenden

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

direkt rör polisväsendet och några principiella invändningar inte torde kunna

riktas mot att de handläggs av länspolischefen, föreslår beredningen att

dessa ärendegrupper i sin helhet tillföres denne.

Till ärendegruppen allmän ordning och säkerhet hänföres en mängd ärenden

av skiftande natur. Om man bortser från lokala ordningsstadgor och

besvär över polismyndighets beslut, torde samtliga dessa ärenden enligt beredningens

mening vara av sådan natur att de lämpligen bör tillföras länspolischefens

handläggning. Detta har också i allmänhet varit länsstyrelsernas

uppfattning. Viss tveksamhet har dock rått när det gäller viten enligt

länsstyrelseinstruktionen, beträffande vilka ärenden vissa länsstyrelser hävdat

att det polisiära inslaget inte är så framträdande att ett överförande är

motiverat. Beredningen kan emellertid inte finna denna invändning bärande.

Den länsstyrelserna i 7 § länsstyrelseinstruktionen givna möjligheten att

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga viten

är ett utflöde av länsstyrelsens funktion som högsta polismyndighet i

länet och det polisiära inslaget i dessa ärenden måste anses vara helt dominerande.

Däremot ifrågasätter beredningen inte att till länspolischefens

handläggning i princip överföra ärenden angående viten enligt 36 § länsstyrelseinstruktionen.

I likhet med ett flertal länsstyrelser anser beredningen att vissa principiella

invändningar kan göras mot att utlänningsärendena i sin helhet tillföres

länspolischefens handläggning. Vid handläggning av ärenden av detta slag

spelar nämligen andra hänsyn än de rent polisiära ofta in, t. ex. flyktingpolitiska,

sociala och humanitära. Främst torde skälen mot en överflyttning

göra sig gällande i ärenden angående utvisning, där det ofta kan bli

fråga om att väga polisiära skäl för utvisning mot andra skäl. Det kan inte

anses tillfredsställande att denna bedömning göres på föredragning av länspolischefen,

som själv företräder de polisiära intressena. Samma synpunkter

gör sig i viss mån gällande i ärenden om uppehållstillstånd och bosättningstillstånd.

Däremot torde några befogade invändningar inte kunna riktas

mot att länspolischefen tillföres rena verkställighetsärenden eller är föredragande

när det gäller den länsstyrelserna ålagda anmälningsplikten. I

sistnämnda hänseende torde länspolischefen vara bättre skickad än någon

annan tjänsteman vid länsstyrelsen med hänsyn till sin befattning med den

inre utlänningskontrollen.

Ingen av de hörda länsstyrelserna har haft något att erinra mot att remisser

angående betänkanden, promemorior eller dylikt samt uppgifter till

kommuner, utredningar m. fl. avseende ärenden av polisiär natur handlägges

av länspolischefen. Även beredningen föreslår att länspolischefen skall

vara föredragande när det gäller denna ärendegrupp.

Något skäl att tillföra länspolischefen ytterligare ärenden från allmänna

sektionen föreligger enligt beredningens mening inte.

Ärenden från planeringssektionen. Bland vägärendena torde

det polisiära inslaget vara mest markant i ärenden angående tävlingar

på väg. Eu absolut förutsättning för att sådana tävlingar skall kunna medgivas

är att erforderlig polisbevakning kan ställas till förfogande. Ärendena,

som således har en nära anknytning till länspolischefens operativa verksamhet,

bör därför enligt beredningens uppfattning handläggas av denne.

I den mån utfärdande av lokala trafikföreskrifter i framtiden kommer alt

åvila de lokala polismyndigheterna, vilken fråga är föremål för utredning,

torde i samband med polisväsendets förstatligande polismästarna i de av
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

sedda polisdistrikten böra erhålla samma befogenheter som för närvarande

tillkommer polismyndighet i stad. På länsplanet torde därför, framhåller

beredningen, efter förstatligandet endast böra handläggas dels ärenden om

hastighetsbegränsningar och bestämmande att viss väg skall vara huvudled

eller motorväg och dels besvär över polismyndighets beslut. Särskilt när

det gäller frågan om hastighetsbegränsningar har det visat sig att motstridiga

uppfattningar ofta gör sig gällande mellan å ena sidan polismyndigheternas

och å andra sidan vägväsendets intressen. Enligt beredningens uppfattning

torde objektiviteten bli bäst tillgodosedd om ärenden av detta slag

handlägges av tjänstemän som inte exklusivt representerar något av dessa

intressen. Enligt beredningens mening bör inte heller ärendena avseende

besvär över polismyndighets beslut handläggas av länspolischefen.

Enligt 40 § länsstyrelseinstruktionen är vägdirektören föredragande i ärenden

angående vägmärken, varningsmärken och säkerhetsanordningar. Då

ärendena i allmänhet får anses ha en närmare anknytning till vägväsendet än

till polisens verksamhet och vägförvaltningen i princip är verkställande organ,

anser beredningen att någon anledning att rubba på gällande ordning inte

föreligger. Beredningen förutsätter dock att länspolischefen beredes tillfälle

att deltaga i ärendenas handläggning.

Ärenden från civilförsvarssektionen. Ett flertal länsstyrelser

har ställt sig avvisande till tanken att tillföra länspolischefen de egentliga

civilförsvarsärendena, d. v. s. ärenden avseende utbildning och övning

av civilförsvarspolis, bevakningspersonal och bevakningsföreinål samt

uppskov och anstånd beträffande polispersonal. Dessa ärendegrupper, som

med nuvarande organisation av civilförsvaret har ett nära samband med

verksamheten i övrigt, har ansetts böra kvarligga på civilförsvarssektionen

intill dess frågan om civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst i sin

helhet lösts. Denna uppfattning delas av beredningen.

När det däremot gäller säkerhetsfrågorna finner beredningen dessas samband

med länspolischefens särskilda verksamhet och med polisens verksamhet

för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet tala för att de lämpligen

bör tillföras länspolischefens handläggning. Detsamma anses i viss

mån även böra gälla ärenden angående amatörradiosändare, där länsstyrelsen

för närvarande avger yttrande på utredning av landsfogden.

Ärenden angående brevduvor är närmast av militär natur, varför ett överförande

av dessa enligt beredningens uppfattning knappast kan anses motiverat.

Ärendena torde vidare helt sakna betydelse ur arbetssynpunkt.

Beredningen har gjort en uppskattning av den tid som kan beräknas åtgå

för handläggning av de ärenden, som beredningen föreslagit skola tillföras

länspolischefens handläggning. Tidsåtgången har omräknats till årsarbetskrafter.

Arbetskraftsbehovet i de olika länen varierar från omkring

0,1 årsarbetskrafter i de mindre länen till 0,19 årsarbetskrafter i de största

länen.

Länspolischefs operativa uppgifter

Polisberedningen erinrar om att enligt principbeslutet om polisväsendets

förstatligande länspolischefen bör ges ställning som tjänsteman i länsstyrelsen

med full självständighet i fråga om den operativa ledningen. Bered
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1964 65

ningen framför följande allmänna synpunkter på innebörden av begreppet

operativ ledning.

Även efter polisväsendets förstatligande kommer enligt principbeslutet

länsstyrelsen såsom länets högsta polismyndighet att ha ansvaret för och

ledningen av polisväsendet i länet. Detta innebär att länsstyrelsen måste

ha en omedelbar dispositionsrätt över polisorganisationen i länet.

Länspolischefen, som är särskilt utbildad för handhavande av polischefsuppgifter,

bör regelmässigt ha handlings- och beslutanderätt i vad angår den

operativa ledningen av polisverksamheten. Dessa i allmänhet rutinbetonade

uppgifter, som är av utpräglat taktisk art, påfordrar i flertalet fall omedelbara

beslut och verkställighet och lämpar sig således i allmänhet inte för

ett föredragningssystem. Varje uppgift måste lösas med hänsyn till att verksamheten

som helhet skall kunna fungera. Denna samlade överblick skall

finnas hos länspolischefen, som alltså har att på länsstyrelsens vägnar ansvara

för ledningen av polisverksamheten i länet.

Även om den regeln bör gälla att landshövdingen inte skall ingripa i frågor

om utformandet av sådana praktiska polisiära åtgärder, vilka för sin

behandling framför allt kräver polisiär fackkunskap, torde det i vissa utomordentliga

situationer böra ankomma på honom att överta ansvaret för och

ledningen av polisverksamheten i länet, t. ex. därest allvarligare ordningsstörande

händelser inträffar eller hotar att inträffa inom länet eller eljest

då en händelse påfordrar extraordinär polisverksamhet. Det bör därför åligga

länspolischefen att hålla landshövdingen underrättad om polisväsendets tillstånd

och om sådana förhållanden som kan erfordra dennes ingripande.

Länspolischefens operativa ledning torde avse åtgärder för upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet, för brottsutredande verksamhet samt

för hjälp- och efterforskningsverksamhet.

Beredningen framhåller att polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens

upprätthållande till huvudsaklig del är av övervakande karaktär.

I främsta rummet går den ut på att övervaka efterlevnaden av bestämmelser

som avser att trygga samhällslugnet. Vidare har polisen att förebygga

störningar av samhällslivet och att undanröja anledning därtill eller fara

därför. Den förebyggande verksamheten bedrives på olika sätt genom tillsyn

och övervakning, genom upplysningar och anvisningar till allmänheten,

genom avstyrande av tillämnade lagöverträdelser, genom rättelse av påbörjade

eller redan begångna bagatellartade förseelser, genom förhindrande av

fortsättning av brott in. m. Länspolischefens uppgifter inom denna gren

av polisverksamheten torde med hänsyn till den ofta förekommande nödvändigheten

av länsomfattande aktioner på detta område vara av stor betydelse.

Polisens uppgifter beträffande dels verkställande av spaning och annan

undersökning angående brott, dels hjälpverksamhet vid olyckshändelser

in. in., dels ock spanings- och cfterlysningsverksamhet ifråga om försvunna

— Bihnng till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. AV 100

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

personer är ofta lämpade för samlade aktioner, som går över de lokala distriktens

gränser. I dessa avseenden har länspolischefen enligt beredningens

uppfattning en viktig uppgift att fylla i operativt hänseende.

Med hänsyn till länspolischefens ställning som regional polischef, anför

beredningen, bör såsom huvudregel för hans handlande i operativt hänseende

gälla att hans verksamhet skall vara samordnande. Denna verksamhet

bör vara inriktad på sådana polisiära aktioner, som sträcker sig över de

enskilda distriktens gränser, och han bör således i allmänhet inte ingripa

i de enskilda distriktens operativa uppgifter. Vid större polisiära aktioner,

som går utanför länsgränsen, bör hans ansvar för den samordnande verksamheten

avse samband med länsstyrelser och länspolischefer i angränsande

län och med rikspolisstyrelsen.

Såsom en grundläggande förutsättning för länspolischefens möjligheter

att handla självständigt i operativt hänseende är enligt beredningens mening

hans befogenheter att disponera över länets polisstyrkor.

Användandet inom länet av de gemensamma och lokala polisstyrkorna

bör sålunda helt bestämmas av länspolischefen. Det bör ankomma på denne

att avgöra huruvida personalen skall användas såsom förstärkning inom

visst polisdistrikt eller ianspråktagas för uppgifter som avser hela länet. En

förutsättning för användning av lokala styrkor bör dock vara att det distrikt,

som ställer polispersonal till förfogande, inte därigenom kommer att sakna

erforderlig personal för bevakningsuppgifter. Det slutliga avgörandet, huruvida

så är fallet eller ej, måste dock — för att länspolischefens operativa

oberoende skall säkerställas — tillkomma denne ensam.

Även begagnandet av nämnda styrkor utom länet bör kunna medgivas av

länspolischefen därest antingen uppgiften berör jämväl det egna länet eller

avser ett risst bestämt uppdrag under begränsad tid och det egna länets behov

ej eftersättes. I övriga fall bör frågan underställas rikspolisstyrelsens

prövning.

Vad angår rekryteringspersonal kommer denna att liksom nu vara sammandragen

till en utbildningskår. Då denna personal tillgodoser ett länsintresse

bör länspolischefen kunna disponera över denna kader enligt samma

regler som nyss föreslagits beträffande användningen av de styrkor, som

är avsedda för hela länets behov.

Beredningen framhåller att huvudregeln bör vara att det skall ligga i

länspolischefens hand att bestämma om användandet av styrkorna för hela

länets behov och om lämnandet av förstärkning från ett distrikt till ett annat.

Emellertid bör enligt beredningen lokal polischef i brådskande fall

kunna vända sig till befäl vid länets gemensamma styrkor eller annan lokal

polischef med begäran om förstärkning, och dessa befattningshavare bör

— om länspolischefens beslut bedömes inte kunna avvaktas — ha rätt att

tillmötesgå framställningen. Avdelandet av personal för tjänstgöring utom

länet bör dock alltid förbehållas länspolischefen.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196b

67

Del torde enligt beredningens mening ligga helt i linje med den självständiga

ställning i operativt hänseende, som är avsedd att tillförsäkras länspolischefen,

att denne erhåller rätt att på eget ansvar rekvirera polisförstärkning

från annat län för att tillgodose polisverksamheten i det egna

länet. Såväl omfattningen av som ändamålet med förstärkningen bör få bestämmas

av länspolischefen, vilken dock i känsliga fall — exempelvis arbetskonflikter

— bör underställa ärendet landshövdingens prövning. Då

det är fråga om större polisaktioner, bör enligt beredningen rätten att tillkalla

polisförstärkning från annat län ankomma på rikspolisstyrelsen.

Chefskapet över sammandragna polisstyrkor inom länet bör enligt beredningen

i regel tillkomma länspolischefen. Länspolischefen bör dock — om

han finner lämpligt — kunna överlåta befälsrätten på honom underställd

befattningshavare eller vid aktioner som är samordnade med annat län, på

befattningshavare inom det länet.

Länspolischefens viktigaste operativa uppgifter i samband med upprätthållande

av allmän ordning och säkerhet kominer utan tvekan att avse trafikövervakningen

och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningen

framhåller att erfarenheterna visat att det bästa resultatet i fråga om trafikövervakning

vinnes genom brett upplagda aktioner. Genom en kombination

av länspolischefens samordnande funktion inom länet och hans operativa

handlingsfrihet finnes stora möjligheter för honom att få till stånd

ett väl planlagt och effektivt genomfört trafiksäkerhetsarbete. Beredningen

finner angeläget att länspolischefen här medges stor frihet vid förberedandet

av den operativa insatsen. Hans planeringsarbete bör nämligen inte avse

endast den för hela länets behov avsedda länstrafikpolisen utan omfatta även

de lokala styrkornas inlänkande i det länsomfattande trafiksäkerhetsarbetet.

Först genom att samordna länstrafikpolisens resurser i fråga om trafikspecialister

och utrustning med distriktens lokalkännedom och personaltillgång

kan full slagkraft i trafikarbetet erhållas. Beredningen påpekar

dock att länspolischefens planläggningsverksamhet inte skall ersätta utan

komplettera distriktsarbetet på detta område. Vidare bör planläggningen

inte alltid inskränkas till att avse det egna länets isolerade behov. Länspolischefen

bör därför kunna träda i kontakt med länspolischeferna i angränsande

län för att i samråd med dessa samordna länens trafikövervakande

arbete. Beredningen erinrar om att i dessa frågor rikspolisstyrelsen såsom

en uppgift torde ha att meddela anvisningar för att främja samordningen.

Enligt beredningen bör i länspolischefens planläggningsarbete ingå bestämmande

av patrulleringsomräden, patrulleringslinjer samt sätt och tid

för patrulleringen. Vidare skall trafikkontroller av olika slag organiseras. I

arbetet bör enligt beredningen även ingå att fortlöpande studera trafiken

inom länet så att trafikfällor i tid kan upptäckas och erforderliga trafikregleringar

in. in. göras.

För att ett så effektivt resultat som möjligt av länspolischefens trafik
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 106f

ledande verksamhet skall erhållas hör han enligt beredningens mening företräda

polisens trafikverksamhet gentemot ieke-polisiära organ. I länspolischefens

arbete på detta område bör såsom ett led ingå planläggning av

polisens medverkan i trafikundervisningen i skolorna, utbildning av lärare

i trafikkunskap och av skolpoliser. Denna verksamhet bör bedrivas i nära

samarbete med NTF och skolmyndigheterna.

Vid sidan av länspolischefens uppgifter inom trafikövervakningen kan

uppstå behov av samordnande ledning inom länet även på andra områden

av ordningens och säkerhetens upprätthållande. Beredningen framhåller,

att de situationer, som kan inträffa, är av mycket varierande slag. Även

under rådande lugna samhällsförhållanden kan händelser inträffa, som

fordrar en samlad operativ ledning. Såsom exempel härpå anför beredningen

sådana arrangemang, som är kända i förväg, såsom statsbesök, större

motortävlingar, stor publiktillströmning i vissa delar av landet vid helger

och semestrar. Även om dessa händelser med sitt centrum är lokaliserade

till ett visst polisdistrikt, medför den nutida mobiliteten hos befolkningen

att händelsernas verkningar sträcker sig långt utanför de enskilda distrikten.

Såsom exempel på mera oförutsedda händelser vid vilka behov finns

av en länsomfattande operativ ledning, nämner beredningen större olyckshändelser,

t. ex. Surte-raset. Sådana katastrofer ställer inte bara stora krav

på polisen inom det närmast berörda distriktet utan tvingar polisen i hela

län eller landsändar att engagera sig. Det fordras vid sådana tillfällen stor

tillgång på polis för bevakning, trafikreglering, vägvisning, identifiering av

döda, utredningar av olika slag m. m. Vidare kan ordningsstörande händelser

inträffa under mera labila förhållanden. Sådana situationer är de

kravall- eller ligistbctonade uppträden, som under de senaste åren förekommit

i olika delar av landet. I allmänhet är dessa tilldragelser begränsade till

enstaka orter och de kan i allmänhet bemästras av tillgänglig polis, men

fall kan likväl inträffa, då mera länsomfattande aktioner är av nöden. Såsom

exempel på fall, då länsvis samordnade polisaktioner måste tillgripas,

anför beredningen slutligen spaning efter och infångande av brottslingar eller

förrymda fångar, som bedömes såsom farliga för den allmänna säkerheten.

Vid händelser av nu aktuellt slag gäller enligt beredningen att — om full

effektivitet skall uppnås —- den operativa ledningen ej kan inskränkas till

att avse enbart det faktiska ledandet av de tillgängliga styrkorna. Länspolischefens

operativa befogenheter måste omfatta även planläggningsstadiet.

Vad avser länspolischefens operativa uppgifter då det gäller den brottsutredande

verksamheten anför beredningen, att dessa närmast bör avse de

typer av brottslighet som sträcker sig över flera distrikt eller hela länet.

Hit hör enligt beredningen mobil brottslighet i allmänhet, narkotika- och

langningsbrott, vissa former av valuta- och bedrägeribrott, kassaskåpsinbrott

m. m. Det gemensamma för alla dessa typer av brott är seriemässig
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196b

heten och del ofta noga planerade brottsutförandet. Även om till rikspolisstyrelsens

uppgifter kommer att höra den centrala ledningen av spaning

och utredning i vad avser den riksomfattande brottsligheten, anser beredningen

att länspolischefens samordnande funktion inom länet kommer att

1''å stort utrymme, i synnerhet på spaningsstadiet. Då flera fall av likartad

brottslighet inträffat inom skilda distrikt av ett län och det kan antagas

att brotten är att hänföra till samme gärningsman, synes det nämligen lämpligt

att — innan någon är skäligen misstänkt — samla förundersökningsledarskapet

beträffande alla brott hos länspolischefen, som har den bästa

överblicken över förhållandena i länet. Beredningen framhåller att även om

erforderlig personal för brottsutredande verksamhet inte skulle ställas till

länspolischefens omedelbara förfogande, denne har möjlighet att från de

olika distrikten eller rikspolisstyrelsen rekvirera utredningsgrupper för förundersökningens

bedrivande.

Beträffande länspolischefens brottsutredande verksamhet i övrigt anför

beredningen.

Om en uppdelning av brottskatalogen i slänsåklagarbrott» och »distriktsåklagarbrott»

kommer att ske, kan ifrågasättas om denna uppdelning bör

motsvaras av en liknande indelning på polischefssidan, vilket i stort sett

skulle innebära att länspolischefen skulle inleda förundersökning av vissa

svårutredda brott, såsom grova våldsbrott och komplicerade förmögenhetsbrott.

Vad först angår de grova våldsbrotten finner beredningen praktiska

skäl tala för att den lokala polischefen i princip ansvarar för utredningsarbetets

bedrivande, dock med rätt för länspolischefen att, om så befinnes

lämpligt, överta ansvaret för spaningen. Länspolischefens insats i dessa

fall bör i allmänhet inskränkas till rekvisition av erforderliga experter från

annat distrikt inom länet. Även rekvisition från rikspolisstyrelsen av förstärkning

ur de till styrelsens förfogande ställda expertgrupperna bör ankomma

på länspolischefen, som därigenom får möjlighet att avgöra, huruvida

inom annat distrikt i länet tillgänglig expertis skulle vara tillräcklig.

Såvitt avser vissa svårare brott av juridiskt komplicerad karaktär, såsom

gäldenärsbrott, vissa förskingrings- och bedrägeribrott m. fl., torde det —

beroende på den juridiska kompetens som kan komma att krävas av de lokala

polischeferna — kunna övervägas, om förundersökningsledarskapet på

spaningsstadiet skall tillerkännas länspolischefen. Emellertid torde vid dessa

typer av brott den misstänktes identitet vara känd redan i inledningsskedet,

varför vederbörande åklagare från början kan antagas vara inkopplad

som ledare av förundersökningen och därigenom nödig juridisk expertis

finnas till hands. Skulle fall förekomma, där gärningsmannens identitet ej

är känd, är enligt beredningen det intet som hindrar att åklagaren ändock

övertager förundersökningen eller att den lokale polischefen rådfrågar länspolischefen,

som i ett sådant läge eller eljest om så befinnes lämpligt bör

kunna övertaga förundersökningen. I regel torde emellertid inte vara nöd
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kuiujl. Maj:ts proposition nr 100 ar 1064

vändigt att länspolischefen skall leda förundersökningarna beträffande dessa

brott.

Beredningen betonar att länspolischefens uppgifter i samband med brottslighetens

bekämpande inte bör inskränkas till att avse enbart rent repressiva

åtgärder. På grund av hans nyckelställning inom länets polisväsende

anser beredningen att på honom bör falla även huvudansvaret för planläggningen

av den preventiva verksamheten. Därvid bör han hålla kontakt med

honom underställda polischefer, med åklagarmyndigheter samt barnavårds-,

kriminalvårds-, social- och skolmyndigheter. Enligt beredningen bör länspolischefen

också ansvara för planläggningen och organiserandet av polisens

medverkan vid undervisningen i skolorna i brottsförebyggande syfte.

Vad slutligen gäller den särskilda polisverksamheten finner beredningen

denna gren — med hänsyn till verksamhetens art — böra vara direkt underställd

länspolischefens operativa ledning.

Polisens hjälp- och efterforskningsverksamhet kommer enligt beredningens

uppfattning i övervägande antalet fall att skötas enbart av den lokala

polisen. Inte heller är i allmänhet spaningspådrag i fråga om försvunna

mera omfattande än att de kan organiseras av de lokala styrkorna, eventuellt

med hjälp av frivilliga. Såsom tidigare berörts, framhåller beredningen,

kan emellertid inträffa katastrofartade händelser, som kräver engagemang

av länets alla poliskårer. Vid sådana tillfällen är det enligt beredningen naturligt

att länspolischefen övertar ansvaret för organiserandet av hjälpverksamheten.

Ej heller inom detta område bör enligt beredningen länspolischefens

uppgifter begränsas till enbart den rent faktiska befälsutövningen.

Även här kan ett omfattande planeringsarbete organiseras av länspolischefen.

I första hand torde detta arbete omfatta en inventering av de inom länet

belägna anordningar, som från katastrofsynpunkt är särskilt riskfyllda.

Vidare bör planläggningen avse länets förbindelsenät i fråga om vägar, järnvägar,

radio- och telexanläggningar o. s. v. Därjämte bör förberedas larmplaner

för katastroftillfällen. Såsom en speciell verksamhet inom denna

grupp anger beredningen organiserandet av fjällräddningsverksamheten

i vissa län.

En förutsättning för att länspolischefens operativa verksamhet skall fungera

är att den personal, som han har till sitt förfogande, är väl utbildad

för sina uppgifter. Med hänsyn till länspolischefens ansvar för viss operativ

verksamhet inom länet och till hans samordnande funktion i detta avseende

föreslår beredningen att på honom lägges tillsynen av personalens

fortbildning. Även här bör i rationaliseringens intresse gälla att erforderligt

samarbete med angränsande län upprätthålles. Genom att undervisningsverksamheten

sammanföres till länen vidgas möjligheterna att erhålla vrkeskunniga

och expertbetonade undervisare. Den undervisning som kan bli

aktuell är kurser i vapenutbildning, stridstaktik och olycksfallsvård, utbildning

i trafikövervakning, körteknik, flygande inspektion, handhavandet av

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

den materiel, som erfordras för trafikarbetet, användningen av sambandsmedel

såsom radio- och telexanläggningar med därtill hörande trafikdisciplin.

Hit hör även utbildningen av befattningshavare inom polishundväsendel.

Lokala kurser i brottsplatsundersökning samt utredning av vissa brottstyper

såsom gäldenärsbrott kan enligt beredningen även räknas hit.

Beredningen har gjort en sammanställning över den arbetstid landsfogdarna

använt för fullgörande av länspolisuppgifter under januari 1963. Av

sammanställningen framgår att arbetsuppgifterna endast i ett fåtal län

krävt full arbetsinsats av en befattningshavare. Beredningen förmodar att

orsaken härtill är dels att den tid som under uppgiftsperioden kunnat ägnas

åt länspolischefsuppgifter inte varit tillräcklig med hänsyn till att statsåklagargöromålen

tagit för mycket tid i anspråk och dels att arbetstidsstudien

inte utvisat ett genomsnitt av länspolischefens arbetsbörda under årets

månader. Om sålunda tidsstudien inte kan läggas till grund för något bedömande

av arbetskraftsbehovet, torde däremot enligt beredningens mening

de av landsfogdarna uppskattade arbetsinsatserna för fullgörande av

länspolischefsuppgifter per år i viss utsträckning kunna användas som utgångspunkt.

I enlighet med denna uppskattning kräver polischefsfunktionerna

redan för närvarande minst en hel årsarbetskraft i flertalet län.

Med hänsyn till att länspolischefens operativa funktioner skall väsentligt

aktiveras i den nya organisationen, särskilt beträffande trafikövervakningen,

och att vissa länsstyrelseärenden skall ankomma på polischefen i länsstyrelsen

anser beredningen sig kunna utgå från att länspolischefens framtida

uppgifter i stort sett kommer att även i övriga län innebära full sysselsättning

för honom.

Härjämte framhåller beredningen att säkerhetsskyddande åtgärder av

preventiv natur torde komma att kräva ökade arbetsinsatser av flertalet

myndigheter. På länsstyrelserna ankommer bl. a. ett flertal uppgifter beträffande

sekretesskydd, tillträdesskydd, skyddskontroll m. in. Dessa frågor,

som bör tillföras länspolischefens handläggning, torde i framtiden komma

att kräva en aktivering av dennes insatser på förevarande område.

Länspolischefs ställning i länsstyrelsen

Polisberedningen erinrar om att landsfogdarna i allmänhet ansett att

länspolischefen bör ges ställning som avdelningschef i länsstyrelsen, medan

flertalet länsstyrelser föreslagit att vid länsstyrelsernas landskanslier

inrättas en särskild polissektion med länspolischefen som sektionschef. Vissa

länsstyrelser har dock ifrågasatt lämpligheten av att över huvud taget överflytta

några ärenden från länsstyrelsernas nuvarande sektioner. Länspolischefen

skulle i stället kunna göras till föredragande i vissa ärenden utan att

för delta ändamål någon särskild organisatorisk enhet behövde inrättas.

Av de motiv som åberopats för att en särskild polisavdelning

borde inrättas vid länsstyrelserna är enligt beredningens uppfattning ange
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1964-

lägenheten av att länspolischefen ges en stark och auktoritativ ställning

det mest bärande. Beredningen ifrågasätter emellertid om inte detta syfte

kan uppnås utan att man tillgriper en så radikal förändring av länsstyrelsernas

nuvarande organisation som inrättandet av en helt ny avdelning

skulle innebära. Om huvuddelen av länspolischefens verksamhet, nämligen

den operativa ledningen av polisväsendet, såsom nyss föreslagits kommer

att bli helt fristående från länsstyrelsens nuvarande avdelningar, torde redan

härigenom länspolischefens självständiga och auktoritativa ställning

vara garanterad. Några befogade skäl att misstänka att auktoriteten skulle

minskas genom att länspolischefen har att handlägga vissa ärenden i landskansliet

föreligger inte. Förhållandet överensstämmer med vad som enligt

40 § länsstyrelseinstruktionen gäller för närvarande.

Enligt beredningens uppfattning är pågående utredningar om ny länsindelning

och formerna för den framtida länsförvaltningen ägnade att mana

till återhållsamhet när det gäller att vidtaga vittgående förändringar i länsstyrelsernas

organisation. Dessa utredningar kan nämligen komma att utmynna

i förslag, som radikalt förändrar formerna för hela den nuvarande

länsförvaltningen. Avgörande skäl talar under sådana förhållanden för att

man inskränker de organisatoriska nyordningarna vid länsstyrelserna till

vad som är direkt erforderligt för polisreformens genomförande och för

tillskapandet av en effektiv, regional polisledning.

Beredningen påpekar även ett annat skäl mot att inrätta en särskild polisavdelning.

Såsom anförts av ett flertal länsstyrelser måste det från arbetssynpunkt

anses olämpligt att länsstyrelsernas ärenden splittras upp på små,

fixerade enheter, vilka på grund av sin bristande elasticitet i alltför hög grad

blir beroende av hjälp från andra enheter inom länsstyrelsen. Dessa nackdelar

gör sig visserligen gällande vare sig enheten göres till en sektion eller

en avdelning, men det torde vara lättare att åstadkomma erforderlig rörlighet

av personalen mellan två sektioner än om man tvingas gå över avdelningsgränserna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig beredningen inte kunna förorda

att någon särskild polisavdelning inrättas vid länsstyrelserna.

Beredningen anser att största möjliga överensstämmelse med nuvarande

organisation av länsförvaltningen skulle nås om en särskild polissektion

inrättas vid länsstyrelserna med länspolischefen som sektionschef

och i övrigt med för de olika arbetsuppgifterna lämpad personal. Genom

en sådan organisation skulle hela den regionala polisledningen inom länet

koncentreras till en organisatorisk enhet. Beredningen framhåller dock

vissa nackdelar som vidlåder även detta alternativ. Sålunda måste det såsom

nyss framhållits anses vara mindre lämpligt att länsstyrelsens ärendegrupper

fördelas på små, fixerade arbetsenheter, som sinsemellan är självständiga

i personalhänseende. Även om en omdisponering av personal lättare

kan komma till stånd mellan sektioner än mellan avdelningar, torde det

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

dock inte kunna undvikas att även sektionsgränserna verkar isolerande och

minskar personalens rörlighet. Nackdelarna härav gör sig inte enbart gällande

vid vakanser och arbetstoppar utan även när det gäller att effektivt och

fullständigt utnyttja tillgänglig arbetskraft.

Beredningen framhåller att den verkställda undersökningen visat, att

handläggningen av de föreslagna administrativa polisärendena på landskanslist-

och biträdesplanet inte i något län skulle kunna bereda full sysselsättning

för minsta tänkbara personaluppsättning för sådana ärenden på en

sektion, nämligen en landskanslist och ett biträde. Genom den föreslagna

överföringen av ärenden kommer arbetsunderlaget för övriga sektioner att

rubbas. Största antalet ärenden föreslås överförda från allmänna sektionen.

Den personal, som behöver tillföras polissektionen, torde därför i flertalet

fall få tagas från allmänna sektionen samtidigt som denna personal för att

erhålla full sysselsättning måste åläggas tjänstgöringsskyldighet även inom

allmänna sektionen.

Därest länspolischefen göres till chef för en polissektion inom landskansliet

kommer han automatiskt att som tjänsteman bli underställd landssekreteraren.

En sådan ordning kan vara ägnad att väcka en viss kritik

med hänsyn till att länspolischefen skall vara fullt självständig gentemot

landssekreteraren när det gäller den operativa ledningen av polisverksamheten.

Såsom beredningen tidigare påpekat är poliscliefsskapet länspolischefens

huvuduppgift. För fullgörande härav måste det enligt beredningen

anses angeläget, att länspolischefen intager eu sådan ställning inom länsstyrelsen,

att han som tjänsteman inte är subordinerad någon annan än

landshövdingen.

Några länsstyrelser har föreslagit andra lösningar av denna fråga.

Ett av länsstyrelsen i Älvsborgs län framfört förslag att länspolischefen skall

bibehållas vid sin nuvarande ställning i förhållande till länsstyrelsen finner

beredningen inte realistiskt med hänsyn till att riksdagen bestämt att länspolischefen

skall ingå som tjänsteman i länsstyrelsen. Inte heller ett förslag

av länsstyrelsen i Värmlands län att länspolischefen samtidigt skall göras

till polischef i residensstaden anser sig beredningen kunna förorda annat

än som eu sista utväg. Därigenom skulle enligt beredningen vinsten med

reformen för regionalplanets vidkommande helt gå till spillo. En av de allvarligaste

bristerna i den nuvarande regionala polisorganisationen är enligt

beredningen att länsstyrelserna inom sig saknar expertis när det gäller polisfrågor,

vilket fått till följd att länsstyrelserna haft små möjligheter att

fungera i sin egenskap av högsta polismyndighet i länet. Detta förhållande

skulle konserveras om länspolischefen jämväl gjordes till lokal polischef.

Om en sådan lösning skulle visa sig nödvändig för ytterligare något eller

några län, bör det enligt beredningens mening — i likhet med vad förhållandet

är när det gäller Gotlands län — ske såsom undantag från huvudregeln.

Såsom ett mera hållbart alternativ till förslaget om inrättande av en sär3*

— llihang till riksdagens protokoll l!)0''i. 1 samt. Nr 100

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

skild polissektion utgör enligt beredningens mening vissa länsstyrelsers

förslag att inordna länspolischefen som tjänsteman i

länsstyrelsen utan att därför bilda någon ny organisatorisk

enhet av sektions- eller avdelningskaraktär för polisärenden.

Enligt beredningens uppfattning skulle en sådan organisation kunna utformas

på ungefär följande sätt.

I 2 § första stycket länsstyrelseinstruktionen stadgas att länsstyrelsen

består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landssekreteraren

är chef för landskansliet och landskamreraren för landskontoret. De är

var för sin avdelning landshövdingens ställföreträdare. I ett andra stycke till

nämnda paragraf skulle kunna föreskrivas att i de län, för vilka särskilt

undantag icke gäller, dessutom skall finnas en länspolischef som har att i

länsstyrelsen handha ledningen av polisverksamheten i länet, och som är

landshövdingens ställföreträdare i detta hänseende. Denna länspolischefens

ledningsfunktion torde i länsstyrelseinstruktionen eller eventuellt i en särskild

instruktion för länspolischefen kunna angivas ungefär på följande sätt:

länspolischefen har i länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisverksamheten

inom länet. Därvid åligger det länspolischefen särskilt att vaka

över att allmän ordning och säkerhet upprälthålles, att tillse att polisväsendets

befattningshavare användes på lämpligaste sätt och fullgör sina uppgifter

i överensstämmelse med gällande föreskrifter, att sörja för att befattningshavarna

meddelas erforderlig vägledning och undervisning, att göra

sig underrättad om befattningshavarnas duglighet, nit och lämplighet för

tjänsten samt verka för ett förtroendefullt och gott förhållande mellan polisen

och allmänheten. Vidare bör det tillkomma länspolischefen att handha

ledningen av den för länet avsedda länspolisstyrkans verksamhet, att meddela

anvisningar och råd till underlydande polischefer och befattningshavare

vid polisväsendet rörande polistjänsten och dess fullgörande, att, då så

finnes erforderligt, handha den samordnande ledningen av sådana polisuppgifter,

som kräver samverkan mellan polispersonalen i skilda polisdistrikt,

att, där särskilda förhållanden så påkallar, överta ledningen av

polisuppgift, som eljest skolat handläggas av lokal polischef, att rekvirera

förstärkning till länets poliskårer eller medge, alt polisstyrkor från länet

för viss tid får tjänstgöra utom länet, att i fall av behov taga befälet över

sammandragen polisstyrka samt att i övrigt besluta i sådana frågor rörande

ledningen av polisverksamheten, vilka icke uteslutande tillkommer lokal

polischef.

Beredningen framhåller, att den administrativa ledningen av polisväsendet

och de övriga länsstyrelseärenden, som skall tillföras länspolischefens handläggning

enligt detta alternativ kommer att kvarligga inom den sektion i

landskansliet där de f. n. handlägges. Det skulle emellertid åligga länspolischefen

att i egenskap av föredragande antingen bereda och föredraga eller

själv avgöra följande till landskansliet hörande ärenden, nämligen ärenden

angående polisväsendets organisation och behov, polisrekrytering, tillsättning

och entledigande av samt semester och tjänstledighet för befattningshavare

inom polisorganisationen, till polisväsendet hörande ärenden angående

utbildning, utrustning, arbetsordningar, belöningar och ersättningar för

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungt. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

hjälp åt polisman, häkten och arrestlokaler, polisens verksamhet vid krig

eller krigsfara in. in., ärenden angående allmän ordning och säkerhet (i vilken

ärendegrupp förutsättes ingå förordnande av jakt- och fisketillsyningsmän

samt amatörradiosändare och säkerhetsfrågor medan ärenden angående

lokala ordningsstadgor frånskiljes), vapenärenden samt ärenden angående

tävlingar på väg. Länspolischefen bör dock inte vara föredragande i andra

besvärsärenden från underlydande polismyndigheter än sådana som avser

besvär i personalärenden.

Även om länspolischefen inte är föredragande anser beredningen, att han

bör vara närvarande vid handläggningen av sådana till landskansliet hörande

ärenden som är av vikt för polisverksamheten. Om så med hänsyn till arbetsförhållandena

inom visst län skulle visa sig lämpligt, bör Kungl. Maj :t äga

förordna om viss angiven utsträckning eller inskränkning av den föredragning

länspolischefen skall utöva i landskansliet.

När det gäller den operativa ledningen av polisverksamheten inom länet

bör enligt beredningens mening länspolischefen ha egen personal till sitt

förfogande, vilken personal lämpligen bör sammanföras i en länspolischefens

expedition. För de ärenden länspolischefen skall handlägga såsom föredragande

i länsstyrelsen finner beredningen det i princip böra ankomma på

personalen på den sektion, till vilken ärendet hör, att lämna länspolischefen

erforderligt biträde. I förhållande till denna personal bör länspolischefen

äga samma befogenheter och skyldigheter som enligt länsstyrelseinstruktionen

ankommer på sektionschef. Länspolischefen bör ha sina lokaler i länsstyrelsen.

Vid kortare förfall för länspolischefen i län, där biträdande länspolischef

ej finnes, anser beredningen det böra ankomma på polischefen i residensstaden

att handlägga brådskande ärenden av operativ natur, medan föredragningsskyldigheten

inom landskansliet bör övertagas av den befattningshavare,

till vars ämnesområde respektive ärende närmast hör.

Oaktat sektionsalternativet såsom förut nämnts bäst skulle överensstämma

med länsstyrelsernas nuvarande organisation har beredningen ansett så

påtagliga fördelar vara förenade med det sist skisserade alternativet att

beredningen funnit sig böra förorda en lösning enligt denna linje. Några

egentliga organisatoriska förändringar inom länsstyrelserna blir härvid inte

erforderliga utan de administrativa polisärendena kommer att handläggas

inom samma enheter som för närvarande men med länspolischefen som föredragande.

Organisationen kommer enligt beredningen att smidigt kunna

utvecklas ur den nuvarande och successivt anpassas efter den blivande arbetsmängden.

Den kommer vidare alt kunna göras elastisk genom att länspolischefens

föredragningsskyldighet bestämmes olika för skilda län. Länspolischefens

självständiga och auktoritativa ställning inom länsstyrelsen

kommer tydligt till uttryck genom att han personligen inte skall vara underordnad

någon annan än landshövdingen. Visserligen kommer den personal,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

som länspolischefen får till sitt förfogande för den operativa verksamheten,

att bli liten, men länspolischefsskapet är till sin natur en uppgift som huvudsakligen

kommer att åvila länspolischefen personligen, och vid sidan av

personal med polisiär utbildning torde han huvudsakligen vara i behov av

sekreterar hjälp.

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet

Beredningen påpekar att sedan staten övertagit huvudmannaskapet för

polisväsendet den ekonomiska förvaltning, som för närvarande handhas av

kommunerna, kommer att få ombesörjas av statliga organ. Frågan inställer

sig då hur de ifrågavarande uppgifterna lämpligen bör fördelas mellan

lokal-, regional- och centralplanet.

Polisberedningen finner övervägande skäl tala för att polisdistrikten i

största möjliga utsträckning befrias från ansvaret för polisväsendets ekonomiska

förvaltning. Risk föreligger annars för att polischeferna kommer

att få ägna oproportionerligt stor del av sin arbetstid åt kamerala uppgifter,

vilka med fördel kan handläggas av andra organ med därför specialiserade

tjänstemän. Att helt befria lokalinstansen från uppgifter av detta slag torde

enligt beredningen inte vara möjligt. Den direkta vården och underhållet av

polisväsendets materiel måste av naturliga skäl åvila de lokala polischeferna.

Det bör också åligga dem att hos överordnad myndighet (länsstyrelsen)

göra de framställningar och förslag, som erfordras för att en effektiv polisverksamhet

skall kunna upprätthållas. Vidare torde det vara mest praktiskt

om lokal polismyndighet direkt till den löneutbetalande myndigheten lämnar

sådana rapporter rörande personalens tjänstgöring som erfordras för uträkning

av löner och andra ersättningar. Andra kamerala uppgifter, som

torde få ankomma på lokal polismyndighet, är kontakten med sjukkassa,

attestering av reseräkningar och räkningar rörande levererad material m. m.

samt utbetalning av vissa förskott.

Tyngdpunkten när det gäller den ekonomiska administreringen av polisväsendet

bör emellertid enligt beredningens uppfattning förläggas till regionalplanet.

Länsstyrelserna har i sina landskontor en organisation som är

uppbyggd för att handlägga ärenden av detta slag och har dessutom tillgång

till personal med erfarenhet och rutin när det gäller ekonomiska frågor.

Det kunde därför tyckas naturligt att i samband med förstatligandet hela

den ekonomiska förvaltning, som för närvarande ombesörjes av kommunala

organ, överflyttades till länsstyrelserna. Beredningen har dock inte ansett sig

böra förorda en sådan lösning. Från rationalitetssynpunkt torde nämligen

avsevärda fördelar stå att rinna om vissa av polisväsendets kamerala uppgifter

handlägges centralt för landet i sin helhet. Såsom utvecklas i annat sammanhang

föreslår beredningen därför att bl. a. löneuträkning och löneutbetalning

ävensom upphandling av viss polisiär och teknisk materiel skall

omhänderhas av central myndighet. Huvuddelen av polisväsendets ekono
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

miska förvaltning kommer emellertid ändå att åvila länsstyrelsernas landskontor.

Den arbetskvantitet som därigenom tillföres dessa bedömer beredningen

såsom betydande. Beredningen anför beträffande de kamerala uppgifternas

handläggning bl. a. följande.

Det bör åvila länsstyrelserna att på grundval av polischefernas anslagsäskanden

upprätta statförslag för länets polisväsende för vidare befordran

till rikspolisstyrelsen. Även om vissa sakbedömanden får förutsättas

komma att åvila länspolischefen bör sammanställning och bearbetning av

materialet ske på landskontoret.

När det gäller polisväsendets medelsförvaltning torde rikspolisstyrelsen

— förutom anslagen för sin egen verksamhet — komma att omhänderha

de medel som hänför sig till den centrala upphandlingsverksamheten.

Övriga medel bör förvaltas av länsstyrelserna.

Den huvudsakliga bokföringen av polisväsendets utgifter och inkomster

bör förläggas till regionplanet. Trots att löneutbetalningarna kommer

att ske centralt bör länsstyrelserna ombesörja även avlöningsstatsbokföringen.

En viktig del av länsstyrelsernas bokföringsarbete kommer slutligen att

utgöras av den fortlöpande anslags kontrollen.

Rikspolisstyrelsens inköpsverksamhet för polisdistrikten torde huvudsakligen

komma att omfatta sådan polisiär och teknisk materiel, vars ändamålsenlighet

bör prövas av särskild expertis, ävensom motorfordon samt

utrustning och drivmedel för dessa. Övrig materiel, som huvudsakligen

kommer att vara av expensnatur, samt inventarier bör inköpas av

länsstyrelserna enligt anvisningar av rikspolisstyrelsen. Ehuru den direkta

vården och underhållet av för polisväsendet avsedda inventarier och materiel

bör åvila de lokala polismyndigheterna, bör det åligga länsstyrelserna

att verkställa årlig inventering av ifrågavarande inventarier och materiel.

En väsentlig del av arbetet med polisväsendets ekonomiska förvaltning

kommer att utgöras av anordningsärenden av olika slag. Granskning

och bearbetning av sådan ärenden torde redan nu utgöra en av de mest

tidskrävande uppgifterna vid länsstyrelsernas kameralsektioner. Genom polisväsendets

förstatligande kommer antalet anordningsärenden vid länsstyrelserna

att öka avsevärt.

Det bör åligga landskontoren att föra tjänstematriklar, ur vilka

samtliga uppgifter av betydelse för personalens pensionsrätt skall kunna inhämtas.

Vidare bör landskontoren ha att fatta beslut i ärenden om personalens

uppflyttning eller placering i 1 ö n e k 1 a s s.

Personalorganisationen

Enligt polisberedningens uppfattning torde det av beredningen förordade

alternativet för länspolischefens inordnande som tjänsteman i länsstyrelsen

innebära att polisreformen endast i relativt måttlig grad kommer att påverka

arbetsbelastningen vid landskanslierna. Beredningen anser

sig därför inte böra förorda några ändringar i personalorganisationen för

dessa.

Såsom underlag för beräkning av personalbehovet vid länspolischefernas

expeditioner har beredningen utgått från landsfogdarnas

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

uppskattning av arbetsinsatsen vid landsfogdeexpeditionerna för fullgörande

av länspolischefsuppgifter i nuläget. Med hänsyn till den aktivering av länspolischefernas

verksamhet, som förutsatts skola ske genom polisreformen,

uppskattar beredningen den erforderliga personaluppsättningen vid länspolischefernas

expeditioner till i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus

län en länspolischef, en biträdande länspolischef och två biträden i kontorskarriären,

i Norrbottens län en länspolischef, en biträdande länspolischef

och ett biträde i kontorskarriären samt i övriga län (utom Gotlands)

en länspolischef och ett biträde i kontorskarriären.

Beredningen anser att de uppgifter av ekonomisk natur, som kommer att

tillföras länsstyrelserna genom polisväsendets förstatligande, inte kan fullgöras

utan en viss personalutökning vid landskontoren. För att erhålla

underlag för beräkningen av den erforderliga personalutökningens

storlek har beredningen undersökt hur polisväsendets ekonomiska förvaltning

är organiserad i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, där

förvaltningen i huvudsak ombesörjes av särskild personal. Relationen mellan

den kamerala personalens och polispersonalens storlek är i Malmö 1: 120

och i de övriga städerna 1: 100.

Då vissa kamerala arbetsuppgifter, som nu ombesörj es av kommunala

organ, inte kommer att åvila länsstyrelserna och dessas nuvarande statsbidragsgranskning

bortfaller, finner beredningen relationstalet för den erforderliga

personalförstärkningen vid kameralsektionerna kunna reduceras

till omkring V200. För landet i sin helhet (inklusive Stockholm) beräknar

beredningen att den från kommunerna övertagna ekonomiska förvaltningen

av polisväsendet nödvändiggör en arbetskraftsförstärkning på regionalplanet

med omkring femtio årsarbetskrafter. Beredningen understryker att denna

arbetskraftsförstärkning torde utgöra ett minimum och inte innefattar den

personalökning som kan visa sig erforderlig under själva övergångsskedet.

Med hänsyn till de nytillkomna arbetsuppgifternas art torde enligt beredningen

behovet av personalförstärkning vid landskontoren huvudsakligen

hänföra sig till personal tillhörande landskanslist- och kontorskarriären.

ökningen i arbetsbelastning för juristpersonal, eller motsvarande beräknas

i allmänhet inte motivera någon personalutökning. Till följd av polisverksamhetens

omfattning i Stockholm torde dock en ny juristtjänst eller motsvarande

böra inrättas vid överståthållarämbetet.

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m.

Polisberedningen betonar att vad beredningen anfört om den regionala

polisorganisationen inte gäller städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.

Enligt principbeslutet förutsattes beträffande dessa städer att en viss särreglering

kunde komma ifråga.

Beredningen erinrar om att länspolischeferna enligt principbeslutet får en

självständig ställning i operativt hänseende inom länsstyrelserna.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

För Stockholms del påpekar beredningen att i skilda sammanhang

framhållits att anordningen med överståthållarämbetet och under detta en

polischef innebär en överorganisation. Redan på grund härav torde enligt

beredningen tanken att mellan överståthållarämbetet och polischefen inskjuta

en länspolischef vara orealistisk. Det är uppenbart, att polischefen i

huvudstaden i operativt hänseende måste ges ställning i likhet med länspolischef.

Det bör innebära hl. a., att ansvaret för och ledningen av polisverksamheten

i Stockholm skall ankomma på polischefen samt att överståthållaren

endast i vissa utomordentliga situationer bör kunna övertaga

ledningen. Polischefen hör inte inordnas som tjänsteman i överståthållarämbetet

och någon föredragningsskyldighet där bör inte heller åläggas

honom.

Göteborg har för närvarande över 400 000 innevånare och Malmö inemot

250 000. Beredningen framhåller, att en dylik befolkningskoncentration inom

ett begränsat område skapar speciella problem beträffande den operativa

ledningen av polisarbetet. Ärendefrekvensen blir betydande. Brottslighetsoch

ordningshållnings- (inbegripet trafik-) problem kräver en daglig aktiv

ledning i operativt avseende. Beredningen betonar, att i dessa städer nödvändigheten

av och möjligheten till samverkan med andra organ och institutioner

är större, inte minst därför att dylika organ och institutioner här

är utbyggda i annan omfattning än vad som är fallet på mindre orter. Brottslighetens

koncentration till storstäderna är av speciell betydelse i detta sammanhang.

Dessutom samlas den övervägande delen av asociala och kriminella

element till dessa städer. Personalstyrkornas storlek, i Göteborg 881

befattningshavare, i Malmö 530, gör att samarbetet mellan personalen i

övervakningstjänst och utredningstjänst blir en speciellt angelägen sak. Ansvarig

härför är den lokale polischefen.

Beredningen anser sig med fog kunna ifrågasätta, huruvida en effektiv

operativ ledning av polisverksamheten i städer av denna storleksordning

skulle vara möjlig med en anordning, som skulle innebära, att ansvaret för

den operativa ledningen delades på två befattningshavare, den lokale polischefen

och länspolischefen. Beredningen erinrar om att 1957 års polisutredning

också som sin mening uttalat, att ett inordnande under länspolischefen

av Göteborg och Malmö polisdistrikt föreföll onaturligt och ägnat att skapa

dualism. Utredningen föreslog därför med hänsyn till omfattningen av polisverksamheten

i dessa städer och dess i vissa avseenden särspräglade karaktär

att polisdistrikten skulle undantas från länspolischefens i Göteborgs och

Bohus respektive Malmöhus läns verksamhetsområde. Även om länspolischefens

ställning i förhållande till länsstyrelsen enligt 1962 års principproposition

inte blivit utformad helt i överensstämmelse med utredningens förslag,

synes utredningens uttalande enligt beredningens mening dock äga

oförminskad giltighet. Beredningen föreslår sålunda att polischeferna i

Göteborg och Malmö får intaga en självständig ställning i operativt hän
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

seende, direkt underställda landshövdingen. Vad som beträffande Stockholm

sagts om polischefens ansvar för och ledning av polisverksamheten

bör enligt beredningen äga motsvarande giltighet med avseende på Göteborg

och Malmö.

Frågor beträffande rekvisition av förstärkningspersonal från storstaden

till länet i övrigt eller omvänt ävensom andra ärenden i operativt hänseende,

som berör länspolischefen och polischefen gemensamt, bör enligt beredningen

handläggas i samma ordning som kommer att gälla olika länspolischefer

emellan.

Om polischeferna inte underställes länspolischefen, anser beredningen att

detta även bör komma till uttryck i fråga om tjänstegradsplaceringen. Det

bör nämligen i detta sammanhang uppmärksammas att polischeferna får

en delvis annan funktion och en mera självständig ställning än övriga lokala

polischefer.

Vad angår organisationen framhåller beredningen att med eu

självständig polischef i Göteborg länspolischefen skulle få en personalstyrka

uPPgående till föga mer än femtedelen av Göteborgs. Då det kan ifrågasättas

om länspolischefen vid sådant förhållande får tillräckliga arbetsuppgifter,

har beredningen övervägt huruvida polischefen i Göteborg tillika bör vara

länspolischef. Härvid erinras om att befolkningen i Göteborgs och Bohus län

— Göteborgs polisdistrikt frånräknat — uppgår till omkring 187 000. Flera

andra län med länspolischef redovisar mindre befolkningssiffror. Beredningen

finner därför att från arbetssynpunkt skäl inte kan anföras mot en

särskild länspolischef även i Göteborgs och Bohus län.

En förening av de båda befattningarna på en hand kan enligt beredningens

mening dessutom beräknas påverka polischefens möjligheter att effektivt

leda polisverksamheten i staden. Polischeferna i storstäderna kan för närvarande

inte och kommer inte heller i fortsättningen att kunna fullgöra sina

arbetsuppgifter utan att dessa fördelas även på polisintendenter och andra

kvalificerade medhjälpare. Under sådana förhållanden finner beredningen

det inkonsekvent och icke ändamålsenligt att på sätt här diskuterats utöka

det geografiska verksamhetsområdet utöver det egna polisdistriktet.

Samma fråga kan enligt beredningen om ock med mindre aktualitet diskuteras

beträffande Malmö. Inom Malmö polisdistrikt finns något flera

polismän än i övriga delar av länet. En jämförelse befolkningsmässigt mellan

Malmö polisdistrikt och länet i övrigt ger emellertid vid handen, att länet i

övrigt har omkring 120 000 flera innevånare. Med hänsyn till dessa befolkningssiffror

och polisdistriktens antal och storlek anser beredningen det

inte vara lämpligt att låta polischefen i Malmö bekläda uppgiften även som

länspolischef.

Det kan enligt beredningen ifrågasättas, huruvida inte en organisation

med förening av tjänsten som länspolischef och polischef i en storstad måste

medföra att till polischefens förfogande ställs en polisintendent med huvud
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1964

saklig uppgift att biträda med ledningen av den operativa verksamheten

utanför storstaden. Härigenom skulle någon större vinst från besparingssynpunkt

inte uppkomma. Organisationen måste dessutom medföra att polischefen/länspolischefen

inte ålägges den föredragningsskyldighet som normalt

skulle ankomma på länspolischef. Beredningen, som i annat sammanhang

funnit det vara en allvarlig brist i den nuvarande regionala polisorganisationen

att länsstyrelserna inom sig saknar expertis beträffande polisfrågor,

hävdar denna mening även i fråga om de nu aktuella länen.

Beredningen finner sålunda att övervägande skäl talar mot en förening

av de båda tjänsterna och föreslår att även i Göteborgs och Bohus län samt i

Malmöhus län bör finnas en särskild länspolischef. En organisation med en

i länsstyrelsen inordnad länspolischef i varje län torde också, framhåller beredningen,

stå bäst i överensstämmelse med propositionens intentioner.

Beredningen hävdar att överståthållarämbetet och de båda berörda länsstyrelserna

givetvis måste avge yttranden över de lokala polischefernas

petitaförslag. Sammanställning och bearbetning ävensom föredragning

av dessa förslag förutsätts skola ske av personal hos ämbetet och inom

länsstyrelsernas landskontor. Länspolischefen bör därvid givetvis tillhandagå

med sakbedömanden. Polisverksamheten i storstäderna faller dock utanför

länspolischefens verksamhetsområde. Med hänsyn härtill och till anslagsärendenas

betydelse för polisverksamhetens upprätthållande föreslår beredningen

att storstädernas polischefer lämnas tillfälle att närvara vid föredragningen

med rätt att anmäla avvikande mening.

Beredningen framhåller att svårigheterna att åstadkomma en tillräcklig

och god rekrytering i allmänhet ger sig starkast tillkänna i storstäderna

med dess hårdare tjänstgöringsförhållanden. Detta finner beredningen

bekymmersamt med hänsyn till brottslighetens koncentration till

dessa städer och den därav betingade nödvändigheten av en tillfredsställande

polisbevakning.

Beredningen erinrar om att de rekryteringssvårigheter som hittills förelegat

i stort sett har kunnat bemästras, bl. a. på grund av eu mycket aktiv

rekryteringsverksamhet i dessa städer. Det har därvid varit av betydelse att

polischefen, som haft att svara för polisverksamhetens upprätthållande,

också haft det avgörande inflytandet på rekryteringen.

Polischeferna i storstäderna synes därför enligt beredningen även i fortsättningen

böra vara rekryteringsmyndigheter. Beredningen framhåller i

detta sammanhang att rekryteringen till Göteborg och Malmö har större omfattning

än till övriga delar av respektive län ävensom att de tre storstäderna

tillsammans svarar för en tredjedel av den totala rekryteringen i landet.

Den skisserade rekryteringsordningen innebär enligt beredningen den

väsentliga fördelen, att storstäderna får tillgång till aspirantgrupper, vilka

efter genomgången polisskola direkt av polischefen kan disponeras som välbehövlig

förstärkning i storstädernas polisväsende.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Formellt anser beredningen frågan kunna lösas genom att i rekryteringsbestämmelserna

anges att rekryteringsmyndigheter är polismästarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö samt i övrigt länsstyrelserna. Besvär över

polischefernas beslut i rekryteringsärenden bör föras i den ordning, som

gäller beslut meddelade av länsstyrelse i motsvarande ärenden.

I detta sammanhang förordar beredningen att polischeferna i storstäderna

ges behörighet att förordna eo poliskonstaplar. Dessa befordringsärenden

är av enkel natur men ofta förekommande i storstäderna, varför det synes

onödigt att belasta länsstyrelserna (överståthållarämbetet) med dem.

Beredningen har vidare funnit praktiska skäl tala för att storstädernas

polischefer får behörighet att tillsätta annan personal än polispersonal, i

varje fall upp till viss lönegrad.

Beredningen erinrar om att i annat sammanhang föreslagits att länspolischefen

inom länsstyrelsen skall handlägga vissa administrativa

ärenden av polisiär natur. För att ytterligare befästa polischefernas självständiga

ställning ifrågasätter beredningen, huruvida inte annan än länspolischefen

borde handlägga sådana ärenden i den mån de härrör från storstäderna.

En lösning vore att uppdraga handläggningen av dessa ärenden åt

annan länsstyrelsetjänsteman än länspolischefen. Denna tanke avvisas dock

med hänsyn till att ärendena därigenom komme att behandlas utan den

polisiära expertis, som eftersträvas. Vidare kan diskuteras huruvida inte polischefen

borde göras till föredragande i de ärenden som här är i fråga.

Med hänsyn till bl. a. olägenheten med en föredragande utom länsstyrelsen

och den tidsspillan en sådan anordning skulle medföra eftersom polischefen

inte har sina tjänstelokaler i anslutning till länsstyrelsen, bör även en

sådan lösning enligt beredningens mening avvisas. Med hänsyn till vad

sålunda anförts föreslår beredningen att någon begränsning inte göres i

länspolischefens befattning med administrativa ärenden utöver vad förut

föreslagits.

Remissyttrandena

Allmänt

Beredningens förslag till organisation av den regionala polisverksamheten

har i stort sett godtagits av flertalet remissinstanser. Särskilt i fråga om länspolischefens

ställning i operativt hänseende har emellertid skiftande meningar

framförts. Förslagen i deras helhet tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av statskontoret, länsindelningsutredningen, länsstyrelsen i Blekinge

län, landsfogden i Kronobergs län, landsorganisationen i Sverige, föreningen

Sveriges landsfiskaler och Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler. Länsförvaltningsulredningen anför, att så långt utredningen

hittills framskridit intet skäl till erinran finns mot förslaget, och förutsätter

att ett genomförande av förslaget inte skall utgöra hinder mot att utred
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

ningen i sitt fortsatta arbete behandlar frågan om polisväsendets regionala

organisation i dess större sammahang med hela länsförvaltningens område.

Länspolischefs arbetsuppgifter och ställning i länsstyrelsen

Beredningens förslag vad avser frågan om vilka ärenden länspolischefen

skall handlägga i länsstyrelsen, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de

flesta remissinstanserna. Vissa allmänna synpunkter på frågan

har från några håll anförts.

Länsstyrelsen i Hallands län anser sålunda ett fastslående av att vissa

ärenden skall ankomma på länspolischefen vara föga ändamålsenligt och

anför, att det bör ankomma på länsstyrelsen att avgöra åt vilken eller vilka

tjänstemän föredragningsskyldigheten bör anförtros. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län åter, som anser att av betänkandet ej otvetydigt framgår

vilken ställning i länsstyrelsen länspolischefen får och som utgår från

att länspolischefen härvidlag bör vara underordnad landssekreteraren, anför,

att om detta subordinationsförhållande skulle medföra fara för länspolischefens

auktoritet i operativt hänseende, det torde vara bättre att länspolischefen

tilldelas enbart operativa arbetsuppgifter.

Enligt överståthållarämbetet bör länspolischefen inte vara föredragande i

ärenden beträffande tillsyn över polisverksamheten men bör dock närvara

vid handläggningen av sådana ärenden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser angående de administrativa ärenden,

som skall anförtros länspolischefen, att anledning saknas att till dessa hänföra

sådana ärenden, som enligt normalarbetsordningen handlägges av

landskanslist som enmansärenden.

Landsfogden i Västernorrlands län anför i fråga om länspolischefens

ställning såsom allmän expert i polisiära frågor inom länsstyrelsen, att det

torde vara angeläget att instruktionsvägen skapa garantier för att länspolischefen

i nämnda egenskap icke belastas med andra ärenden än sådana som

är av direkt polisiärt intresse.

Föreningen Sveriges polismästare förutsätter att vid remisser angående

betänkanden, promemorior eller dylikt samt uppgifter till kommittéer, utredningar

m. fl. polismästarna beredes tillfälle att avge yttranden eller

upplysningar till länspolischefen.

Beträffande vissa detaljer i beredningens förslag i fråga om länspolischefens

administrativa arbetsuppgifter har några myndigheter

uttalat sig. Sålunda anser länsstyrelsen i Norrbottens län att det lämpligen

endast bör åläggas länspolischefen att utöva den tillsyn som ålagts länsstyrelserna

när det gäller polismyndighetens handläggning av vapenärenden.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt landsfogdarna i Västerbottens och Norrbottens

län ifrågasätter om inte även besvär över polismyndighets beslut i

vapenärenden bör handläggas av länspolischefen som föredragande. Landsfogden

i Stockholms län däremot anser det vara särskilt betydelsefullt att

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

länspolischefen befrias från besvärsärenden beträffande områden i vilka

han utövar tillsyn över lokalplanet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den länsstyrelsen åliggande kontrollen

över efterlevnaden av förordningen om explosiva varor helt bör åvila

länspolischefen och anför till stöd för denna uppfattning, att ordnings- och

säkerhetssynpunkterna här är så framträdande att handhavandet av kontrollen

bör vara en polisiär uppgift.

Landsfogden i Västernorrlands län ifrågasätter om länspolischefen bör

vara föredragande i tillsättningsärenden rörande polispersonal, då den personliga

kännedom länspolischefen kan ha eller förutsättes ha beträffande

personalen stundom kan föranleda misstankar från personalens sida om

bristande objektivitet från länspolischefens sida. Överståthållarämbetet

anför, att mot länspolischefens handläggning av besvär i personalärenden

lär kunna riktas invändningar av samma beskaffenhet och tyngd, som polisberedningen

själv riktat mot länspolischefens handläggning av besvär över

underlydande polischefsbeslut av annat slag.

Beträffande ärenden rörande viten enligt 7 § länsstyrelseinstruktionen anser

länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Kopparbergs län att sådana, med

hänsyn bl. a. till att det polisiära inslaget ej alltid är helt dominerande, inte

bör överföras på länspolischefen. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter

huruvida inte länspolischefen bör såsom föredragande handlägga även ärenden

angående besvär över polismyndighets beslut i frågor rörande allmän

ordning och säkerhet. Även landsfogden i Norrbottens län anser att dessa

ärenden bör handläggas av länspolischefen.

Vad beträffar ärenden om verkställighet av beslut i utlänningsärenden

är överståthållarämbetet tveksamt om lämpligheten av att dessa skiljes från

de befattningshavare, som handlägger övriga utlänningsärenden. Landsfogden

i Norrbottens län däremot ifrågasätter den av beredningen framförda

argumenteringen mot att länspolischefen handlägger utlänningsärenden.

Nämnda argumentering grundar sig enligt landsfogden troligtvis på en förlegad

uppfattning att polischef inte skulle kunna beakta andra frågeställningar

än rent polisiära.

Ärenden angående tävlingar på väg bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs

lön — såvida länspolischefen inte får ställning som sektionschef i länsstyrelsen

— inte överflyttas på länspolischefen. Länsstyrelsen åberopar, att vid

handläggningen av ett sådant ärende avseende tävling av större omfattning

det även kan uppkomma frågor av social och sanitär natur samt frågor som

har närmare anknytning till vägväsendet än till polisens verksamhet. Länsstyrelsen

i Hallands län anser på likartade grunder att avgörandet främst

är ett samordningsproblem som inte bör överlåtas till länspolischefen, d.v. s.

en av de i ärendet intresserade experterna.

Vad beredningen anfört om länspolischefens operativa uppgifter

och ställning i länsstyrelsen vid handhavandet av

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

dessa uppgifter tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus

och Älvsborgs län, landsfogdarna i Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Värmlands och Gävleborgs län, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, föreningen Sveriges stadsfiskaler och

Sveriges juristförbund.

Ytterligare ett antal remissniyndigheter tillstyrker i princip beredningens

förslag i denna del men anför vissa erinringar mot förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker sålunda nödvändigheten av att

i en kommande instruktion länspolischefens operativa uppgifter noga avgränsas

från de uppgifter, som kommer att åvila honom såsom föredragande

i landskansliet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som finner det självfallet att länspolischefen

vid sin befattning med den operativa ledningen måste ha en

fristående ställning, anser dock att beredningen överbetonat detta förhållande

och framhåller att gränsen mellan dithörande åtgärder och polisväsendets

ledning i övrigt stundom kan vara tämligen oklar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att de operativa uppgifterna, med

tanke på länspolischefens ställning i länsstyrelsen och hans förhållande till

rikspolisstyrelsen, i görligaste mån bör preciseras. Av betydelse i detta sammanhang

finner länsstyrelsen vara att det fastslås vilka befogenheter länspolischefen

äger att vid lösandet av självständiga operativa uppgifter disponera

över länets polispersonal inklusive rekryteringspersonal ävensom

hans möjligheter att tillkalla förstärkning från annat län. Länsstyrelsen i

Västmanlands län åter anser att det i pratiken inte bör erbjuda någon svårighet

att skilja mellan länspolischefens operativa polisledande uppgifter

och hans administrativa uppgifter. Däremot riktar länsstyrelsen i ett annat

avseende kritik mot beredningens förslag. Sålunda erinras om att länsstyrelse

jämlikt 5 § länsstyrelseinstruktionen har ett helt och odelat ansvar för

ledningen av polisväsendet i länet, varför det inte bör tillkomma ett centralt

verk som rikspolisstyrelsen att dirigera denna verksamhet. På länspolischefen

bör därför enligt länsstyrelsens mening helt ankomma att i alla lägen

bestämma över användningen av länets polisstyrkor, det må gälla deras användning

inom eller utom länet, och på rikspolisstyrelsen bör allenast ankomma

att verka för samordning. Denna uppfattning delas av länsstyrelserna

i Örebro och Jämtlands län. Eftersom beredningens uttalanden om länspolischefens

ställning enligt sistnämnda länsstyrelses mening kan tolkas på

olika sätt, anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att den regionala polisledningen

inte lkir utformas så att länsstyrelsens skyldighet alt svara för allmän

ordning och säkerhet i länet blir eu tom fras utan verkligt innehåll och att

denna viktiga samhällsfunktion i stället blir en angelägenhet för en länspolischef

under inflytande och ledning av eu stark central polismyndighet.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det angeläget att i läns
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196b

styrelseinstruktionen uttryckligt anges vilka befogenheter landshövdingen

har att ingripa i länspolischefens operativa verksamhet så att ansvarsfördelningen

blir klar och entydig. Om emellertid landshövdingen inte tillerkännes

några befogenheter i detta avseende eller endast i rena undantagsfall

måste det enligt länsstyrelsens mening innebära att ansvaret för polisväsendet

i länet tillkommer länspolischefen och ej landshövdingen eller

länsstyrelsen samt att det är oegentligt att beteckna länspolischefen som

landshövdingens ställföreträdare i dessa ärenden. Det kan enligt länsstyrelsen

ifrågasättas om inte en sådan ordning skulle innebära en avsevärd försvagning

av länsstyrelsens ställning i länet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att enligt förslaget länspolischefen

är landshövdingens ställföreträdare i fråga om den operativa verksamheten.

Härav torde enligt länsstyrelsen följa att landshövdingen då han

är i tjänst äger besluta i sådant ärende men att i landshövdingens frånvaro

länsstyrelsen inte kan inverka på länspolischefens handlande. Länspolischefen

eller den som tillfälligt vikarierar i dennes frånvaro, anför länsstyrelsen,

utövar då ensam länsstyrelsens befogenhet såsom högsta polismyndighet

i länet i ifrågavarande ärende, något som — även om olägenheter

härav i praktiken inte skulle uppkomma — inte torde vara lämpligt. Enligt

länsstyrelsen bör därför länspolischefen handlägga de operativa ärendena

på länsstyrelsens vägnar.

Beredningens förslag i förevarande del har avstyrkts eller starkt kritiserats

i vissa yttranden. Överståthållarämbetet anser sålunda förslaget

om att länspolischefen i länsstyrelsen skall ha ansvaret för och ledningen

av polisverksamheten inom länet vara oklart och stridande mot besluts- och

ansvarsordningen i övrigt inom länsstyrelsen. Oklart synes enligt ämbetet

vara huruvida länsstyrelsen (landshövdingen efter föredragning) skall ha

kvar befogenheten att utfärda allmänna direktiv beträffande den operativa

verksamhetens bedrivande. Ämbetet finner det stridande mot besluts- och

ansvarsordningen att länspolischefen såsom tjänsteman i länsstyrelsen tilllägges

befogenheter, som landshövdingen inte fortlöpande får. Om avsikten

är att länspolischefen med uteslutande av länsstyrelsen skall ha ansvaret

för och ledningen av polisverksamheten på angivet sätt, bör den organisationsformen

väljas, att länspolischefen utövar verksamheten i eget namn

helt fristående från länsstyrelsen. Denna lösning synes enligt ämbetet ej

böra hindra bibehållandet av den föreslagna befogenheten för landshövdingen

— således inte länsstyrelsen — att i utomordentliga situationer övertaga

den operativa ledningen. Beträffande den administrativa tillsynen över

polisverksamhetens bedrivande i länet — vilken fråga enligt ämbetet ej

synes vara tillräckligt uppmärksammad i betänkandet — ifrågasätter ämbetet

inte att länspolischefen skall äga inspektera underlydande polismyndigheter

och meddela dem råd och anvisningar. Däremot bör enligt ämbetet

klagomål från enskilda personer över polisens beteende handläggas av läns
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

styrelsen, som jämväl bör äga att på eget initiativ upptaga till granskning

förhållanden i polisarbetet, vilka från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest

synes anmärkningsvärda. Sådan tillsyn över polisverksamheten av överordnad

»civil» instans synes ämbetet vara ägnad att bättre än prövning av

länspolischefen minska den misstro mot polisen, vilken stundom lätt uppkommer

hos allmänheten.

Liknande synpunkter anför läns styrelsen i Stockholms län, som föreslår

att en distinktion göres mellan operativ verksamhet och operativ målsättning.

Länsstyrelsen (landshövdingen efter föredragning) bör ha rätt att ange

målet för polisens användning, när så är påkallat, medan länspolischefen

självständigt — men inte på länsstyrelsens vägnar — leder den tekniska

polisverksamheten. Beredningens förslag synes enligt länsstyrelsen vidare

innebära, att när länspolischefen inte kan nå landshövdingen, det blir länspolischefen,

som ensam kommer att avgöra även viktiga polisärenden samt

ärenden angående allmän ordning och säkerhet. Även häremot invänder

länsstyrelsen och anför.

Det måste klart definieras vad som avses med »utomordentliga situationer»,

vilket icke framgår av betänkandet. Begreppet får under inga förhållanden

fattas för snävt utan tvärt om givas en mycket vidsträckt tolkning.

Under detta begrepp måste enligt länsstyrelsens uppfattning hänföras allt

som icke hör till den alldagliga rutinen och sålunda även inträffade eller

befarade oroligheter i samband med nöjestillställningar (s. k. midsommarbråk

m. m.). Såsom länsstyrelsen ser saken, måste beslut i alla dessa frågor

fattas av landshövdingen och i dennes frånvaro av länsstyrelsen i dess i dylikt

fall vanliga sammansättning med landssekreteraren som beslutande

efter vederbörlig föredragning, vilken i dessa fall bör ankomma på länspolischefen.

Länsstyrelsen i Hallands län kan inte tillstyrka beredningens förslag beträffande

den operativa ledningen på det regionala planet då förslaget i

väsentliga delar avviker från den för länsstyrelsen i övrigt gällande ordningen.

Föreskriften att länsstyrelsen skall ansvara för polisverksamheten

inom länet och förslaget att länspolischefen skall vara ensam beslutande i

fråga om den mest betydelsefulla delen av polisverksamheten inom länet

synes mindre väl förenliga. I princip skall inom länsstyrelsen alla beslut

fattas efter föredragning medan endast enklare ärenden lår handläggas såsom

enmansärenden. Det måste därför ge anledning till starka betänkligheter,

att ärenden beträffande den operativa ledningen, skall avgöras av

länspolischefen exklusivt. Dessa ärenden är ej sällan av ömtålig och ingripande

natur samt kan beröra en betydande allmänhet. Det innebär även

ett frångående av den från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla föreskriften,

att i länsstyrelsen ärenden regelmässigt skall handläggas av minst två

befattningshavare. Beredningen synes enligt länsstyrelsen ha överbetonat

angelägenheten av att ge länspolischefen en självständig ställning. Länsstyrelsen

delar inte heller beredningens uppfattning att den operativa ledningen

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

i allmänhet inte lämpar sig för ett föredragningssystem. Åtskilliga av uppgifterna

är inte operativa i egentlig mening och de som verkligen har sådan

karaktär torde under normala förhållanden förutsätta en förberedande planläggning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att det i fråga om länspolischefens

operativa uppgifter synes vara riktigt att länspolischefen får betydande

självständighet beträffande praktiska polisiära åtgärder men att han dock

är underställd länsstyrelsen. Även med nu rådande organisation, menar

länsstyrelsen, är landsfogden mycket självständig med avseende på den operativa

verksamheten, och det samarbete och samråd, som ägt rum i dessa

frågor, har varit värdefullt för såväl länsstyrelsen som landsfogden. Länsstyrelsen

anför vidare.

Landshövdingen kan emellertid ofta vara förhindrad att utöva sitt ämbete.

Att länspolischefen då i brådskande, kanske ytterst kritiska och i förhållande

till allmänheten känsliga polisfall skulle i landshövdingens frånvaro

vara ensam bestämmande förefaller varken lämpligt eller riktigt och

kan leda till betänkliga konsekvenser. Om detta ses i samband med beredningens

förslag att polischefen i residensstaden skall vara ersättare för

länspolischefen, ter det sig än mer betänkligt. Det bör för övrigt eftersträvas

att fredsorganisationen och befälsförhållandena i fred bli så kongruenta

som möjligt med vad som avses skola gälla i krig.

Länsstyrelsen i Värmlands län menar att, om länsstyrelsen skall kunna

få erforderlig insyn och utöva något mera väsentligt inflytande vad gäller

ledningen av polisverksamheten, det torde bli nödvändigt att länspolischefen

inordnas i länsstyrelsen på sektionschefsplanet.

Såsom beredningen tolkat begreppet operativ ledning har det enligt länsstyrelsen

i Kopparbergs län fått en betydligt mera vidsträckt innebörd än

som länsstyrelsen anser böra läggas in i begreppet. Detta har lett till att

länspolischefen tillagts alltför vittgående befogenheter, vilket kommer att

medföra att länsstyrelsens av ålder givna uppgift att svara för ordning och

säkerhet de facto överförs på länspolischefen. Länsstyrelsen nämner som

exempel trafikövervakningen. Länspolischefens operativa ledning i fråga

om denna bör enligt länsstyrelsens mening begränsas i högre grad än vad

beredningen synes ha ansett lämpligt. Landshövdingen som länsstyrelsens

chef bör därför enligt länsstyrelsens mening ej betagas möjligheten att ge

direktiv om utformningen av trafiksäkerhetsarbetet, i varje fall i större

sammanhang. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör länspolischefen vara

fullt självständig i fråga om den operativa ledningen i egentlig mening,

medan däremot i handläggningen av frågor, som inte bara är av fackpolisiär

natur utan även inrymmer sociala eller andra frågor, bör deltaga,

förutom landshövdingen och länspolischefen, även avdelningschef, annan

länsstyrelsetjänsteman och vid behov experter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att, om avsikten är att länspolischefen

i fråga om den operativa ledningen inte skall vara underställd vare

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 106i

sig länsstyrelsen i traditionell mening eller landshövdingen, ansvarsfördelningen

mellan länsstyrelse och länspolischef bör fullt klarläggas genom

erforderliga författningsändringar. Länsstyrelsen finner polisberedningens

förslag oklart och ofullständigt samt anser det nödvändigt att länsstyrelsen

bibehålies som högsta polismyndighet på samma sätt som nu gäller. Problemet

blir då endast att klart fixera de uppgifter, som skall åvila länspolischefen

i denna hans egenskap och i vilka länsstyrelsen inte i oträngt mål

skall ingripa.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har intet att erinra mot att länspolischefen

får full självständighet i fråga om den rutinmässiga ledningen av

den operativa verksamheten. Beredningen förutsätter att det bör ankomma

på landshövdingen att ingripa och överta ledningen allenast vid inträffade

eller väntade ordningsstörande händelser eller eljest då händelse påfordrar

extra ordinär polisverksamhet. Det kan likväl enligt länsstyrelsen även

under normala förhållanden finnas anledning för landshövdingen eller, vid

dennes frånvaro, landssekreteraren att initiera åtgärder till effektivering

av polisverksamheten. Vissa ordningsstörande företeelser har nämligen icke

blott en polisiär utan även en social sida. I fråga om den lokala organisationen

och rikspolisstyrelsens organisation, anför länsstyrelsen, har beredningen

i enlighet med riksdagens beslut framlagt förslag till en organisation,

avsedd att säkra en medborgerlig förankring av polisväsendet. I fråga

om den regionala organisationen har beredningen däremot starkt understrukit

vikten av länspolischefens självständiga ställning. Landshövdingen

har givits en obestämd ställning och avdelningschefen har helt friställts såvitt

avser den operativa verksamheten. En sådan ordning anser länsstyrelsen

vara föga överensstämmande med statsmakternas intentioner.

Med hänsyn till den påfallande starka ställning, som länspolischefen enligt

beredningens förslag erhåller, ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens

län om ansvaret och ledningen av polisväsendet i länen verkligen kommer

att ligga på länsstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att ansvarsfördelningen

blir klar och entydig anser länsstyrelsen att i länsstyrelseinstruktionen bör

uttryckligen anges vilken befogenhet landshövdingen har att ingripa i

länspolischefens operativa verksamhet. I övrigt bör enligt länsstyrelsen förutsättningarna

för länspolischefens rätt att ensam disponera över länets

lokala polisstyrkor anges mera distinkt än som skett i betänkandet.

Beträffande vissa spörsmål i övrigt ifråga om länspolischefens operativa

ledningsuppgift i länsstyrelsen må följande uttalanden redovisas.

Landsfogden i Norrbottens län utgår ifrån att polisberedningen ansett att

landshövdingen inte ens i utomordentliga situationer skall ingripa i den

rent operativa verksamheten. Däremot synes det enligt landsfogden självklart,

att han i sådana fall skall kunna meddela allmänna direktiv angående

polisverksamhetens inriktning in. in.

Poliskammaren i Luleå stad delar beredningens uppfattning att läns
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196''t

polischefen måste ha befogenhet att använda de för hela länet avsedda gemensamma

polisstyrkorna men anser att, då det gäller samma befogenhet

beträffande de lokala styrkorna, storleken av den styrka som länspolischefen

får utnyttja bör fastställas till sin övre gräns.

Riksåklagarämbetet anför:

Beredningen föreslår att beslutanderätten när det gäller tillkallande av

polisförstärkning från annat län bör ankomma på rikspolisstyrelsen då det

är fråga om större polisaktioner. Enligt ämbetets mening är det ur såväl

praktiska som principiella synpunkter lämpligast, att rätten att rekvirera

polispersonal utifrån även för dessa fall skall tillkomma länspolischefen.

En annan sak är att länspolischefen skall äga rätt att vända sig till rikspolisstyrelsen

för att genom dess förmedling erhålla den förstärkning som

befinnes erforderlig.

Beträffande den brottsutredande verksamheten vill ämbetet understryka

det ytterst angelägna i att åklagaren på regionalplanet till sitt förfogande

får tillräckligt kvalificerad polispersonal för fullgörande av de förundersökningsuppgifter

som åvilar honom. Det kan ifrågasättas om icke en kriminalpolisstyrka

av elitkaraktär för komplicerade utredningar bör stå till

länspolischefens disposition för att, när regionalåklagaren inträder som

förundersökningsledare, ställas till dennes förfogande. Framförallt är det

angeläget att specialister på olika brottstyper, exempelvis gäldenärsbrotten,

ingår i en sådan styrka. Även för distriktsåklagare synes böra föreligga

möjlighet att få tillgång till dylik expertis i den mån sådan icke finnes att

tillgå inom deras egna åklagardistrikt.

Även statsåklagaren i Malmö anser att det bör finnas en för länets behov

avsedd kriminalpolisstyrka, direkt underställd länspolischefen och av denne

ställd till länsåklagarens förfogande. Styrkan bör, liksom nu är fallet

med kriminalstatspolisen, finnas i residensstaden. Jämväl åklagarmyndigheten

i Stockholm anser att länsåklagaren bör ha kriminalpolispersonal

ställd till sin disposition.

Statsåklagaren i Stockholm finner det beträffande den brottsutredande

verksamheten uppenbart opraktiskt, att länsåklagaren för varje mål skall

vända sig till den lokala polischefen för att få utredningspersonal anvisad.

Detta förfarande torde även vara ägnat att framkalla en för båda parter

irriterande dragkamp mellan länsåklagaren och den lokala polisverksamheten

om dispositionen av polispersonalen. Från åklagarväsendets synpunkt

är det uppbarligen av stort värde att länsåklagaren får disponera en viss

bestämd personalstyrka antingen på länsplanet eller på lokalplanet.

Statsåklagaren i Göteborg hävdar att, om fråga uppstår om förstärkning

av polispersonalen för det fortsatta utredningsarbetet i de fall då åklagare

inträtt som undersökningsledare, samråd bör tagas mellan åklagaren och

länspolischefen om man inom polisdistriktet ej kan tillhandahålla erforderlig

personal.

Statsåklagaren fortsätter.

I detta sammanhang bör framhållas, att åklagaren under vidlyftiga rättegångar

kan äga behov av att inför domstolen ha tillgång till biträde av en

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 196b

eller annan polisman, som deltagit i utredningen. Detta är eu praktisk åtgärd,

betingad av omständigheterna. Rättigheten bör uttryckligen fastslås,

så att vederbörande polischef ej utfärdar förbud mot åtgärden. Som beredningen

framhållit, torde länspolischefen endast böra utöva ledande verksamhet

rörande spaningar om seriebrottslighet. Att anlita honom som

undersökningsledare beträffande vissa allvarligare brott framstår som

oegentligt.

Mot vad beredningen anfört om länspolischefens operativa uppgifter i

samband med utredande av så kallad mobil brottslighet har poliskammaren

i Västerås intet att erinra. Beträffande länspolischefens brottsutredande

verksamhet i övrigt anför poliskammaren.

Beredningen har beträffande uppdelningen i länsåklagarmål och distriktsåklagarmål

hävdat att länsåklagarmålen i princip är av sådan svårighetsgrad

att dessa i huvudsak skall handläggas av länsåklagaren. Med detta

resonemang som bakgrund finner poliskammaren det vara mest naturligt

att förundersökningen leds av den mest kvalificerade polischefen, nämligen

länspolischefen. Det skall ju ankomma på denne att tillse att kvalificerad

personal sköter utredningen, att hos rikspolisstyrelsen påkalla biträde avexperter

m. m. I de fall, där länspolischefen finner utredningen vara avmindre

krävande art, bör han dock medges rätt att delegera ansvaret för

förundersökningsledningen på underordnad polischef.

Landsfogden i Stockholms län ifrågasätter om inte till länspolischefens

område borde överföras den disciplinära bestraffningsrätten inom polisväsendet.

Beträffande sistnämnda ärenden anser föreningen Sveriges polismästare

att de bör handhas av den lokala polischefen i hans egenskap avchef

för sin kår. — Beträffande länspolischefernas operativa uppgifter förutsätter

föreningen att länspolischefen samråder med polismästarna vid dispositionen

över länets polispersonal och vid operativa uppgifter i fråga om

trafikövervakningen samt vid planläggning av polisens medverkan vid undervisningen

i skolorna och vid utbildningen av lärare i trafikkunskap och

av skolpoliser.

Landsfogden i Kopparbergs län. med vilken föreningen Sveriges landsfogdar

instämmer, anser att beredningens katalog över länspolischefens operativa

verksamhet inte kan anses uttömmande, och anför att hit exempelvis

hör länspolischefens inspektionsverksamhet. Även landsfogden i Västernorrlands

län anmärker på att beredningen inte berört frågan om inspektioner

av de lokala polischeferna.

Beredningens förslag att inordna länspolischefen som

tjänsteman och föredragande i länsstyrelsen utan att

därför bilda någon ny organisatorisk enhet av sektions- eller avdelningskaraktär

för polisärenden tillstyrkes eller lämnas utan erinran av praktiskt

taget samtliga remissmyndigheter. Förslaget har mött erinringar endast

från länsstyrelserna i Södermanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens

och Norrbottens län som anser att en särskild sektion bör inrättas med

länspolischefen som sektionschef.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands lön blir visserligen eu särskild

polissektion mycket mindre än vad i allmänhet bör krävas för en sektion,

men länsstyrelsen anser ändock att en sådan sektion bör tillskapas då

denna form för verksamheten bäst överensstämmer med gällande länsstyrelseorganisation

samtidigt som därigenom länspolischefens göromål avgränsas

från andra sektioners. Länsstyrelsen erinrar även om att landsfogden

enligt gällande bestämmelser skall vara chef för en särskild sektion

av länsstyrelsen i dess krigsorganisation.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län åberopar som skäl för sin ståndpunkt

svårigheterna att på ett ändamålsenligt sätt avgränsa de operativa uppgifterna

och behovet av ett samrådsförfarande i vissa fall inom länsstvrelsen.

Länsstyrelsen anför vidare.

Länspolischefens ställning som sektionschef i länsstyrelsen synes icke

behöva inverka menligt på länspolischefens auktoritativa ställning inom

länsstyrelsen, om han som tillbörligt är ges full självständighet i fråga om

de operativa uppgifterna i egentlig mening och lönemässigt tillerkännes eu

särställning i förhållande till övriga sektionschefer i länsstyrelsen. Länspolischefen

bör vidare såsom sektionschef vara föredragande inför landshövdingen.

Länsstyrelsen kan i detta sammanhang ej underlåta att framhålla

att i diskussionen om länspolischefens ställning inom länsstyrelsen

prestigesynpunkter i alltför hög grad synes ha gjort sig gällande.

Skulle däremot, såsom polisberedningen föreslagit, länspolischefens verksamhet

—- bortsett från den medverkan som i ärenden av ej operativ karaktär

lämnas inom länsstyrelsens sektioner — bli helt fristående i förhållande

till länsstyrelsens nuvarande avdelningar, är detta såsom tidigare

framhållits ägnat att inge betänkligheter av olika slag. Att exempelvis helt

avkoppla avdelningschefen på landskansliet från varje medinflytande vid

handläggning av ärenden, där hans erfarenheter kan vara av värde, medan

länspolischefen förutsättes skola deltaga i handläggningen av vissa ärenden

inom länsstyrelsen utanför hans egentliga verksamhetsområde, kan enligt

länsstyrelsens mening icke vara en rimlig anordning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att, om länspolischefens arbetsenhet

skulle bli alltför liten för att bilda sektion, man i stället inrättar

ett särskilt länspolischefens kansli, som i organisatoriskt hänseende knytes

till allmänna sektionen.

Länsstyrelsen i Korrbottens län ifrågasätter om länspolischefen med den

starka ställning beredningen förordat lämpligen bör inrymmas i länsstyrelsen.

Skall länspolischefen, framhåller länsstyrelsen, handlägga ärenden av

administrativ natur på länsstyrelsen bör han också tilldelas en sektion med

personal, över

Viss tveksamhet ifråga om formen för länspolischefens inordnande i

länsstyrelsen har uttryckts av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen

anser visserligen att den av beredningen föreslagna anordningen

tillsvidare kan godtagas men menar att i organisatoriskt hänseende större

klarhet skulle vinnas, om en särskild sektion tillskapades med länspolischefen

som sektionschef. Länsstyrelsen framhåller vidare att i betänkan
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

det ej är fullt klart framställt om länspolischefens föredragning i länsstyrelseärendena

skall ske inför landshövdingen i närvaro av landssekreteraren

eller endast inför landshövdingen. Den senare anordningen avstyrker länsstyrelsen.

Sist berörda spörsmål har tagits upp i ett tlertal remissyttranden. De länsstyrelser,

som uttalat sig i fragan, har i allmänhet haft den åsikten att i de

ärenden som tillföres länspolischefens handläggning, denne bör vara föredragande

eller beslutande samt intaga samma ställning som länsstyrelsens

övriga motsvarande befattningshavare på landskansliet. Anledning till någon

begränsning i landssekreterarens ställning som landshövdingens ställföreträdare

finns enligt dessa myndigheters mening sålunda inte. Samma

uppfattning framföres av Sveriges juristförbund. Landsfogdarna i Stockholms,

Uppsala och Malmöhus län samt föreningen Sveriges stadsfiskaler

utgår från att de administrativa ärenden, som länspolischefen skall handlägga,

är av den karaktär att de antingen skall föredragas för landshövdingen

eller handläggas av länspolischefen som ensam beslutande. För landsfogden

i Norrbottens län framstår det som uppenbart att länspolischefen även i

sin föredragande och beslutande verksamhet i administrativa ärenden skall

intaga eu fullt självständig ställning i förhållande till avdelningschef. Detta

finner landsfogden nödvändigt om länspolischefen verkligen skall garanteras

ett klart oberoende av avdelningschefen i den operativa verksamheten,

då gränsen mellan operativ och administrativ verksamhet är högst

flytande.

Beredningens förslag att länspolischefen i egenskap av föredragande skall

ha samma skyldigheter och befogenheter som sektionschefen gentemot personal

inom vederbörande sektion har avstyrkts av länsstyrelsen i Hallands

län och Sveriges juristförbund samt kritiserats av länsstyrelsen i Uppsala

län och av några av de länsstyrelser som föreslagit att särskilda polissektioner

inrättas.

Enligt Sveriges juristförbund innebär ett sådant arrangemang, att sektionspersonalen

skall lyda under två chefer med lika befogenheter, vilket

vid hårdbelastning av personalen kan komma att medföra olägenheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att det samarbete, som vägdirektören

har som föredragande med planeringssektionens personal, visat sig

löpa friktionsfritt ehuru han inte har några befogenheter i förhållande till

denna.

Angående spörsmålet om vem som vid kortare förfall töi länspolischeten

i län, där biträdande länspolischef ej finns, skall handlägga operativa ärenden

av brådskande natur anser länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och

Älvsborgs län, landsfogdarna i Uppsala, Värmlands och Kopparbergs län,

föreningen Sveriges landsfogdar samt föreningen Sveriges polismästare att

den lämpligaste polismästaren i länet bör förordnas härtill. Sistnämnda

förening ifrågasätter om det inte bör ankomma på rikspolisstyrelsen att

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

förordna vikarien. Såsom motivering för sin ståndpunkt anför landsfogden

i Kopparbergs län, att residensstadens poliskår i vissa fall är mycket liten

i förhållande till kåren i någon annan av länets städer.

I fråga om placeringen av länspolischefens lokaler anser länsstyrelsen i

Jämtlands län, landsfogdarna i Värmlands, Västerbottens och Gotlands lån

samt poliskammaren i Västerås, att länspolischefen bör ha sina lokaler i

anslutning till polisen i residensstaden.

Länsstyrelsen och landsfogden i Gotlands län samt länsstyrelsen i Jämtlands

län överväger beträffande respektive län en annan lösning av

den regionala organisationen än de för länen föreslagna.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om att länsstyrelsen i sitt yttrande

över 1957 års polisutrednings principbetänkande instämde i ett av landsfogden

i länet avgivet yttrande, vari anfördes.

Ifråga om Gotlands län har utredningen föreslagit länet såsom ett polisdistrikt

samt att med tjänsten som polischef ej skall förenas åklagargöromål.

Häremot torde intet vara att erinra. Däremot kan jag ej instämma i

utredningens uttalande att något behov'' av länspolischef i egentlig mening

icke kommer att föreligga i länet. Behovet av sakkunnigt biträde vid handläggning

av ärenden rörande länets polisväsende bör väl gälla Gotlands län

i samma mån som övriga län. Avgörande härutinnan skall väl ej vara polisfrågornas

kvantitativa beskaffenhet. Beträffande Stockholms stad har utredningen

uttalat, att polismästaren där av naturliga skäl kommer att fylla

den funktion, som i länen tillkommer länspolischef. Samma betraktelsesätt

bör väl tillämpas beträffande polismästaren i Gotlands polisdistrikt. Enligt

min uppfattning saknas varje anledning att frånkänna länsstyrelsen i Got^an(^s

lan behov av länspolischef. Polismästaren i Gotlands polisdistrikt bör

därför erhålla samma ställning (och utbildning), som avses för övriga länspolischefer

och polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Länsstyrelsen tillägger att länsstyrelsen vidhåller nyssberörda yttrande,

om denna fråga inte skulle vara slutligt avgjord av statsmakterna genom

riksdagens ställningstagande till 1962 års principproposition.

Landsfogden i länet anför i sitt yttrande över polisberedningens förslag.

Jag vill ifrågasätta om ej flera skäl talar för att med polischefsbefattningen

i Gotlands län bör förenas ställningen som länspolischef. Det är nämligen

tydligt att flera av7 de uppgifter som i övriga län enligt beredningen

skall läggas på länspolischef kommer att i Gotlands län åvila polischefen

i länets polisdistrikt. Länsstyrelsen i Gotlands län såsom högsta polismyndighet

i länet torde ha berättigat anspråk på att den befattningshavare,

som skall biträda länsstyrelsen i polisiärt avseende, har samma kvalifikationer

och kompetens som en länspolischef. Jag kan ej finna annat än att

såväl polisutredningen som polisberedningen i detta avseende utan tillräckliga

skäl undervärderat de viktiga uppgifter, som ankommer å polisväsendet

i länet, ej minst med tanke på länets avskilda och utsatta geografiska

läge.

Även för polischefen i Gotlands polisdistrikt torde det vara av betydelse

att ha officiell ställning som länspolischef på grund av den ökade auktoritet

en sådan tjänsteställning får anses medföra inom polis- och åklagarväsendet

samt gentemot andra statliga och kommunala myndigheter.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 196b

Med hänsyn till att inom länet ej skall stationeras någon länsåklagare

torde det också vara betydelsefullt att polischefen besitter tillräcklig juridisk

kompetens beträffande frågor, som äger samband med förundersökning

i brottmål.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar.

Länet är avsett att indelas i endast två polisdistrikt, varav det ena omfattar

h/9 av hela länets befolkning. Utrymmet för länspolischefens operativa,

samordnande uppgifter blir härigenom högst avsevärt inskränkt.

Aktivitet från länspolischefens sida med avseende å operativa uppgifter kan

med hänsyn härtill endast i ringa omfattning ifrågakomma utan ingripande

i uppgifter, som normalt skall ankomma på centraldistriktets chef. Överdriven

aktivitet från länspolischefens sida kan lätt leda till ett dubbelkommandosystem,

som måste betecknas såsom olyckligt.

Länsstyrelsen är därför av den uppfattningen att det bästa för detta läns

vidkommande — och sannolikt även för vissa andra av de mindre länen

—- är att länspolischefen samtidigt göres till polischef i centraldistriktet.

I betänkandet har till bedömande upptagits ett förslag i sådan riktning

från länsstyrelsen i Värmlands län, vilket förslag beredningen icke ansett

sig kunna förorda annat än »som en sista utväg». Vad beredningen anfört

mot en sådan principiell lösning av länspolischefens ställning finner länsstyrelsen

icke bärande.

Det anföres bl. a., att genom en sådan ordning länsstyrelsen skulle sakna

den expertis ifråga om polisfrågor, som är en förutsättning för länsstyrelsens

möjligheter att fungera såsom högsta polismyndighet i länet. Det kan

icke finnas något hinder för länspolischefen, även om han samtidigt är

lokal polischef i residensstaden, att fungera såsom expert åt länsstyrelsen

-vad de relativt fåtaliga tillfällen, då behov därav föreligger.

Ej heller kan länsstyrelsen inse, att den eftersträvade ökningen av insatserna

i trafiksäkerhetsarbetet skulle omöjliggöras av en sådan organisation.

En påtaglig vinst av ett sådant system skulle bli att länspolischefen dels

för de samlade uppgifterna som regional och lokal chef skulle kunna disponera

kvalificerad personal i erforderlig utsträckning, dels skulle kunna ägna

sina krafter enbart åt kvalificerade arbetsuppgifter, dels ock skulle få en

levande kontinuerlig kontakt med polisverksamheten, som är ägnad att

göra honom mera skickad att fullgöra även länspolischefsuppgifterna. Länspolischefens

inplacering såsom tjänsteman vid länsstyrelsen och utan den

kontakt med polisarbetet, som landsfogdens nuvarande ställning såsom

förundersökningsledare i större brottmål ger, kan komma att isolera honom

frän det aktiva polisarbetet och skapa svårigheter för honom att i önskvärd

utsträckning kunna följa utvecklingen inom polisens verksamhetsområde.

De synpunkter, som herr Stålil i sitt yttrande framfört såsom motivering

för sitt yrkande att länspolischefen bör ha sina lokaler icke i länsstyrelsen

utan i anslutning till polisen i residensstaden, biträdes även i detta sammanhang

och åberopas såsom stöd för den här föreslagna organisationen.

En organisationsform sådan som den av länsstyrelsen här förordade förutsätter

dock att polisintendenttjänster i erforderlig utsträckning inrättas

med befogenhet att på polischefens uppdrag handlägga mindre betydelsefulla

polischefsärcnden.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet

Beredningens förslag beträffande den ekonomiska administreringen av

polisväsendet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Sålunda bär riksrevisionsverket, som begränsat sitt yttrande till

att avse endast detta avsnitt, inte liaft något att invända mot förslaget.

Förslaget att bl. a. löneuträkning och löneutbetalning skall verkställas

centralt, medan bokföringsarbetet med anledning av löneutbetalningen och

förandet av tjänstematriklar in. in. skall ombesörjas av landskontoren, har

föranlett uttalanden av ett antal remissmyndigheter. Länsstyrelsen i Stockholms

län finner den föreslagna centrala utbetalningen av löner ändamålsenlig

men anser att denna fråga i det kommande utredningsarbetet bör

preciseras. Vidare framhåller länsstyrelsen att arbetet med personalbokföring

och löneklassplacering inte kommer att medföra några oöverstigliga

svårigheter för landskontoren, då dessa har stor erfarenhet av sådana arbetsuppgifter.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör även matrikeluppgifterna

vara lämpade för databehandling.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har den uppfattningen att man bör

undvika en fördelning av med varandra nära sammanhörande uppgifter

på olika myndigheter och anser därför att även bokföringsarbetet bör ombesörjas

centralt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det fördelaktigt från enhetlighetssynpunkt

att löneutbetalningen ombesörjes av central myndighet. Den del

av anslagsbevakningen, som rör avlöningsanslaget anser länsstyrelsen böra

omhänderhas av den utbetalande myndigheten, som då ett budgetår närmar

sig sitt slut har bättre möjlighet att beräkna medelsförbrukningen än länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det likaledes föga rationellt att

splittra dessa arbetsuppgifter mellan den regionala och centrala myndigheten

men finner övervägande skäl tala för att den ekonomiska administrationen

helt koncentreras till länsstyrelserna. Samma uppfattning har länsstyrelsen

i Norrbottens län.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter om inte den ekonomiska

administrationen bör förläggas till regionalplanet i större omfattning

än vad beredningen tänkt sig. Från praktisk och rationell synpunkt anser

länsstyrelsen, att den myndighet, som ålägges att ombesörja löneuträkning

och löneutbetalning, även bör åläggas alla arbetsuppgifter, som har anknytning

till personalen, till vilka uppgifter även bör läggas anslagsberäkning

och anslagsbevakning.

Beträffande avlöningsbokföringen ifrågasätter länsstyrelsen i Kalmar

län om tillräckligt fog föreligger för genomförande av förslaget på denna

punkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det naturligt att den tekniska handläggningen

av löneärenden och dylikt bör ske inom länsstyrelsen, då den

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

myndighet som utövar chefsskap över underlydande organ kommer i daglig

kontakt med personalen in. m. Oaktat beredningen anfört skäl, som

talar för en viss centralisering av arbetet, vill länsstyrelsen inte helt släppa

tanken på en decentralisering med tyngdpunkten av det kamerala arbetet

förlagt till länsstyrelserna. Länsstyrelsen erinrar härvid om att även länsstyrelserna

snart får tillgång till datamaskiner. I vart fall hävdar länsstyrelsen

att samma myndighet som handhar löneutbetalningen även bör ombesörja

avlöningsbokföringen och förandet av tjänstematrikeln.

Även länsstyrelsen i Örebro lön erinrar om att länsstyrelserna snart kommer

att få tillgång till datamaskiner, varför man nu inte bör binda sig för

all framtid för en central uträkning och utbetalning av polispersonalens

löner utan bör vara beredd att decentralisera dessa arbetsuppgifter till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar svårigheten att med det föreslagna

systemet för löneutbetalning rätta till uppkomna fel, som kan vara att söka

hos inte mindre än tre myndigheter.

Beträffande beredningens förslag i övrigt i denna del anför länsstyrelsen

i Uppsala län att det synes mest rationellt om sammanställningen av

polischefernas anslagsäskanden och bedömandet av dessa får åvila länspolischefen.

För en sådan lösning talar enligt länsstyrelsen särskilt att det

är fråga om förslag till rikspolisstyrelsen.

Personalorganisationen

Beträffande personalbehovet på landska nslierna påpekar länsstyrelsen

i Skaraborgs län att det först sedan den nya reformen prövats under

något eller några år torde komma att visa sig i vad mån den något ökade

arbetsbelastningen vid landskanslierna kräver arbetsförstärkning. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län anser att behovet av ytterligare arbetskraft på

landskansliet sammanhänger med hur behovet av administrativ arbetskraft

på länspolischefens expedition blir tillgodosett.

Enligt landsfogden i Gävleborgs län synes beredningens bedömning av arbetskraftsbehovet

på såväl landskansliet som landskontoret vara något

knapp.

Mot beredningens förslag till personaluppsättning vid länspolischefernas

expeditioner har erinringar gjorts av elva länsstyrelser,

tio landsfogdar, Sveriges akademikers centralorganisation, föreningen

Sveriges landsfogdar och Sveriges juristförbund.

Enligt landsfogden i Stockholms län förefaller länsplanet med en så knapp

personaltillgång som föreslagits ha blivit satt å sidan i förhållande till de

personellt välutrustade riks- och lokalplanen. Landsfogden anför bl. a.

Med hänsyn till det kända förhållandet alt landsfogden inom ramen för

tillgängliga personalresurser icke tillfredsställande haft möjlighet ombesörja

länspolischefsuppgifterna, till kravet på aktivering av verksamheten,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. AV 100

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

till mångfalden av de nya uppgifter som från 1965 tillkommer, till angelägenheten

av att länspolischefsämbetet från början kan fungera i verklig

kontakt med det levande polisarbetet och därvidlag fylla sin funktion bör

ovillkorligen krävas en helt annan personalorganisation vid länspolischefens

expedition än vad förslaget förutsätter. Utan tillgång till en på sakkunskap

och erfarenhet grundad analys av länspolischefsskapet och dess totala

uppgifter torde det icke vara möjligt att bestämma det samlade personalbehovet.

Enligt min bedömning torde i första hand krävas förstärkning i

form av personal ur kommissariegraden för befattningar motsvarande biträdande

polisintendenterna i storstädernas poliskårer.

Under hänvisning till landsfogdens i länet yttrande anför länsstyrelsen i

Stockholms län att frågan om behovet av en större personaluppsättning på

länspolischefens expedition än vad beredningen föreslagit bör ytterligare utredas.

Särskilt angeläget är det enligt länsstyrelsen att tillgång finnes till kvalificerade

polismän i befälsställning, varav en i kommissariegraden. Därjämte

bör, anför länsstyrelsen, åtminstone inom Stockholms län finnas —

förutom biträdande länspolischef — även en polisintendent.

För att lösa vikariefrågan för länspolischef och polismästare och då det

är otillräckligt med en polisman för det omedelbara biträdet åt länspolischefen

föreslår landsfogden i Uppsala län att till länspolischefen knytes

även en polisintendent med samma utbildning som länspolischefen. Därest

detta förslag inte vinner beaktande bör enligt landsfogden hos länspolischef

tjänstgörande polisman vara i kommissaries grad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som menar att länspolischefens biträdesorganisation

är alltför snävt tilltagen, framhåller att länspolischefen i län,

som saknar biträdande länspolischef, ständigt bör ha biträde av ett högt

polisbefäl, helst i intendentsgraden. Vidare bör länspolischefen vid behov

kunna få en eller flera assistenter ur centralstyrkan i residensstaden kommenderade

till sin hjälp. Länsstyrelsen förutsätter, att den person i kontorskarriären,

som tillföres länspolischefens kansli, skall vara kansliskrivare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den kvalificerade polisman i

befälsställning, som enligt förslaget ställs till länspolischefens förfogande,

inte skall inneha denna tjänst såsom en passagetjänst samt anför vidare,

att två biträden i kontorskarriären framstår som ett minimum.

Landsfogden i Hallands län bedömer det som ytterst angeläget att den

sekreterarhjälp, som föreslås åt länspolischefen, hänföres till landskanslistkarriären.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser att den hjälp som föreslås

åt länspolischefen är alltför knapphändigt tilltagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att, för att tillgodose länspolischefens

i länet behov, en biträdande länspolischef, en landskanslist och mer

än ett biträde i kontorskarriären måste ställas till förfogande. Länsstyrelsen

anför såsom motivering härför bl. a.

Endast Stockholms och Malmöhus län har större invånarantal än Älvsborgs

län och enligt statistiska uppgifter ligger Älvsborgs län rörande anta
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 196i

99

let brott bland de främsta i riket. Härtill kommer att länets vidsträckthet

och struktur i och för sig stegrar arbetsbördan. Detta avspeglas även i gällande

personalplan för landskanslierna m. m., där Älvsborgs län hänföres

till grupp II. Enligt beredningens förslag skall inom Älvsborgs län ingå icke

mindre än sju polisdistrikt, varjämte fasta enheter för länsomfattande polisverksamhet

kommer att vara förlagda till såväl Vänersborg som Borås.

Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län förutsätter att arbetskraftsbehovet

på länspolischefens expedition, föreslår att där i vart fall skall

vunnits angående behovet.

Landsfogden i Värmlands län anser att varje länspolischef bör biträdas

av en biträdande länspolischef och om sådan ej kan erhållas av en juridiskt

utbildad polisintendent.

Länsstyrelsen i Örebro län, som finner det svårt att nu bedöma arbetskraftsbehovet

på länspolischefens expedition, föreslår att där i vart fall skall

finnas minst en kommissarie, en polisassistent och en kontorist. Motsvarande

förslag framför länsstyrelsen i Västmanlands län.

Landsfogden i Kopparbergs län till vars yttrande föreningen Sveriges

landsfogdar i princip hänför sig, anser att det polisbefäl, som skall tjänstgöra

hos länspolischefen, bör vara mera stadigvarande placerat hos honom

än beredningen föreslagit och ha polisintendents grad. Vidare bör länspolischefen

ha ett polisbefäl i assistentgrad till sitt förfogande, vilken kan ditkommenderas

på viss tid. I de minsta länen kan möjligen en poliskommissarie

av högre dignitet ersätta intendenten och den ditkommenderade assistenten.

Den föreslagna befattningshavaren i kontorskarriären bör regelmässigt

vara av kansliskrivares grad. Landsfogden anför bl. a., att beredningen

vid bedömningen av biträdesorganisationens karaktär och storlek i

alltför stor utsträckning synes ha byggt på de uppgifter, som lämnats till

beredningen om den tid och arbetskraft som i nuläget ägnas olika arbetsuppgifter

och arbetsmoment, samt hävdar, att det för att få en något så

när säker grund för bedömningen är nödvändigt att närmare studera och

analysera de olika arbetsuppgifterna. Ett sådant studium har landsfogden

gjort på basis av den erfarenhet han har såsom länspolischef i Kopparbergs

län, och han förebringar en analys, som utvisar vilka av de på länspolischefen

enligt förslaget ankommande operativa uppgifterna, som bör handläggas

av respektive länspolischefen, högre polisbefäl och befäl i assistentgrad.

Landsfogden anför att behovet av en kvalificerad medhjälpare är påtagligt

i de län, där länspolischefen på grund av långa resor ofta är borta

från stationeringsorten, vilket är fallet i Kopparbergs län, samt att behovet

av medhjälpare även accentueras i ett sådant län som Kopparbergs, där

antalet polisdistrikt är stort. Dessutom måste, anför landsfogden, sakkunnigt

biträde lämnas den sektion på landskansliet, som bereder polisärenden.

Det kan nämligen inte rimligen vara meningen, att länspolischefen annat

än undantagsvis skall bindas vid sådan beredning.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1061

Enligt landsfogden och länsstyrelsen i Gävleborgs län bör i sagda län inrättas

en tjänst som biträdande länspolischef. Härför talar enligt landsfogden

förutom invånarantalet i länet att antalet polisdistrikt i länet är stort,

att avstånden är långa och att residensstaden inte är centralt belägen. Den

polisman, som enlig beredningens förslag skall tjänstgöra hos polischefen,

måste inneha en förhållandevis hög tjänstegrad och i Gävleborgs län är det

enligt landsfogden motiverat att vederbörande har polisintendents ställning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län biträder av landsfogden i länet framställt

förslag att länspolischefens kansli tillföres en biträdande länspolischef

samt anser det vidare sannolikt att förstärkning erfordras även med

en förste landskanslist. Landsfogden framhåller, att länet av ålder haft anseende

som ett av rikets mera krävande i såväl polis- som åklagarhänseende.

Vidare framhåller landsfogden önskvärdheten av en kvalificerad befattningshavare

med hänsyn till vikarie och jourtjänstgöring samt för rekrytering

av länspolischefsbefattningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför som ett oeftergivligt krav att ett

kvalificerat polisbefäl ställes till länspolischefens disposition även i Jämtlands

län. Länsstyrelsen framhåller att arbetsmängden för regionalorganisationen

enligt förslaget visserligen blir betydande men att de arbetsuppgifter,

som kan anses så kvalificerade att de bör handläggas av länspolischefen

personligen, i de mindre länen knappast kan anses vara så omfattande

att de bereder honom full sysselsättning. Om något polisbefäl inte

ställes till disposition blir enligt länsstyrelsen organisationen å ena sidan

för svag för att arbetsuppgifterna skall medhinnas och medför å andra sidan

att länspolischefen måste personligen ägna sig jämväl åt mindre kvalificerade

uppgifter.

Landsfogden i Norrbottens län anför att även Norrbottens län bör tillföras

två biträden i kontorskarriären. Uppmärksammas bör för övrigt, framhåller

landsfogden, att Norrbottens län erfarenhetsmässigt är rikets polisiärt mest

arbetstyngda län. Arbetsvolymen är enligt landsfogden sådan att om övertidsarbete

inte skall förutsättas som normalt ytterligare en befattningshavare

i polischefskarriären måste beräknas för länet.

Sveriges juristförband, med vilket Sveriges akademikers centralorganisation

instämmer, anser att beredningens förslag till kontors- och biträdespersonal

till länspolischefens förfogande är för knappt tilltagen. Förbundet

anför vidare.

För den operativa verksamheten skall länspolischefen utom i de största

länen förutom kontorspersonal endast ha en kvalificerad polisman i befälsställning

till sitt förfogande. Detta är enligt förbundets förmenande otillräckligt.

Det bör därför i län, där ej föreslagits inrättande av en biträdande

länspolischefstjänst, i stället inrättas en tjänst som polisintendent med samma

utbildning som länspolischefen. Intendenten skulle vara vikarie för länspolischefen

vid kortare ledigheter och i övrigt biträda denne i arbetet samt

därutöver kunna vikariera för polismästare. Genom en sådan intendenttjänst

skulle även tillskapas en passagetjänst till polisinästartjänst.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Vad beredningen anfört om arbetskraftsförstärkningen vid landskontoren

har föranlett erinringar från ett flertal länsstyrelser.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands län uttalar helt allmänt

att den av beredningen föreslagna arbetskraftsförstärkningen är för snävt

tilltagen, och flertalet av nämnda länsstyrelser framhåller att den är avgjort

för liten under övergångstiden. Dessutom riktar länsstyrelsen i Östergötlands

län uppmärksamheten på rådande svårigheter att ställa nödiga lokaler

till förfogande vid en utökning av personalen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att för kamerala behov bör nyinrättas

en ordinarie landskanslisttjänst, en kontoristtjänst och en skrivbiträdestjänst.

Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar att tre befattningshavare bör tillföras

landskontoret, och anför att hänsyn ändå inte tagits till den personalökning,

som kan visa sig nödvändig under själva övergångsskedet.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör i samband med den personalförstärkning,

som bör tillföras länsstyrelserna i alla län, minst en permanent

tjänst som landskanslist inrättas samt bör kameralsektionen under

uppbyggnadsskedet tillfälligtvis tillföras ytterligare en tjänst såsom förste

landskanslist.

Länstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att kameralsektionen till att börja

med förstärkes med minst två kvalificerade årsarbetskrafter i landskanslistoch

kontorskarriären samt att länsstyrelsen tillföres anslagsförstärkning för

anställande av tillfällig personal under själva övergångsskedet. Länsstyrelsen

anser att den bedömning av arbetskraftsbehovet, som beredningen gjort

vilar på ytterst osäker grund och finner det för närvarande omöjligt, att på

ett tillförlitligt sätt ange behovet av personal för den ekonomiska förvaltningen.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det angeläget, att av de två nya befattningar,

som föreslås, den ena inrättas som landskanslisttjänst och den andra

inte lägre än kanslibiträdestjänst.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker, att den första förutsättningen

för att den väntade situationen i arbetshänseende skall kunna bemästras

med förstärkning endast av personal i landskanslist- och kontorskarriären

är att någon juristtjänst på kameralsektionen inte är obesatt. Så

har vid länsstyrelsen sedan länge varit fallet beträffande två länsnotarietjänster.

Länsstyrelsen önskar personalförstärkning med en ordinarie landskanslist,

en kontorist och ett kontorsbiträde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det erforderligt att kameralsektionen

tillföres minst tre arbetskrafter och framhåller med hänsyn till

arbetskraftsbehovet i länet, att länsstyrelsen enligt förslaget missgynnats

vid jämförelse med flera andra län.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att den föreslagna arbetsförstärkningen

kan komina att visa sig otillräcklig.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO-S) betonar att de förutsättningar

beträffande den kamerala personaluppsättning, som beredningen utgått

ifrån, inte föreligger därest uträkning och utbetalning av löner inte kan

ske centralt.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus län påpekar,

att betydande problem att rekrytera personal föreligger, speciellt inom landskanslistkarriären,

och att de landskanslister som på senare tid placerats på

kameralsektionen snabbt vunnit befordran, varför täta ombyten av befattningshavare

måst ske. Härigenom har den sakkunskap och rutin, som förutsättes

finnas hos landskanslistpersonalen på denna sektion blivit starkt

beskuren, vilket medfört att juristpersonalens arbetsbörda ökat. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser en omprövning av kameralsektionens arbetskraftsbehov

vara oundgänglig om beredningens förslag skall kunna tillämpas som

avsett.

Beträffande frågan om tjänstebenä in ningen av länspolischefen

anser länsstyrelsen i Jämtlands län att den bör upptas till ny prövning.

Lansstyrelsen anser titeln länspolischef vara tung och opraktisk. Däremot

finner länsstyrelsen titeln polisdirektör lämplig och i konsekvens med tjänstebenämningarna

för chefstjänsterna inom ett flertal andra länsförvaltningsområden.

Frågan om benämningen av den tjänsteman, som i vissa län närmast skall

biträda länspolischefen, har beredningen ej ägnat någon närmare uppmärksamhet,

anför landsfogden i Norrbottens län, som anser att benämningen

länspolisintendent eller möjligen länspolisadjutant är lämpligare än »biträdande

länspolischef». Besvärliga missförstånd kan uppstå om den föreslagna

titeln införes, menar landsfogden, då i praktiken och i synnerhet vid

titulering tillägget »biträdande» bortfaller.

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m.

Förslaget om särreglering av polischefens ställning i storstäderna har

i dess helhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av riksrevisionsverket,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges

juristförbund, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet.

Beredningens förslag avseende organisationen i Stockholm har inte

föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. Beträffande polischefens i

Stockholm ställning har vissa remissmyndigheter uttalat sig. Statskontoret

delar beredningens uppfattning, att polischefen i Stockholm måste ges en

ställning i likhet med länspolischef. Ämbetsverket förutsätter att polischefens

formella anslutning till överståthållarämbetet kommer att regleras

instruktionsvägen, så att statsmakternas principbeslut, att den högsta led
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

ningen av polisverksamheten skall vara förlagd i länen till länsstyrelsen och

i Stockholm till överståthållarämbetet, blir till fullo beaktat.

Överståthållarämbetet framhåller att, därest avsikten är att ämbetet (i

likhet med länsstyrelserna som sådana) ej skall äga befogenhet att utfärda

allmänna direktiv beträffande den operativa verksamhetens bedrivande, ämbetets

uppgifter såsom regional polismyndighet uttryckligen bör förklaras

inte skola avse ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i operativt

avseende. Vad sålunda sagts innefattar enligt ämbetet inte något ställningstagande

mot beredningens förslag att överståthållaren i utomordentliga situationer

skall kunna övertaga ledningen. Ämbetet förordar sådan befogenhet

liksom skyldighet för polischefen att hålla överståthållaren fortlöpande

underrättad om viktigare förhållanden i det operativa polisarbetet.

Beredningens förslag att polischeferna i Göteborg och Malmö inte skall

underställas länspolischefen i operativt hänseende och den på grund härav

förordade särregleringen av den regionala polisorganisationen i Göteborgs

och Bohus samt Malmöhus län har berörts av några remissinstanser.

Vad avser särregleringen i Göteborgs och Bohus län

synes det statskontoret motiverat med vissa smärre avvikelser från vad som

föreslagits för övriga län utan alt avkall göres beträffande länsstyrelsens särställning.

Det synes sålunda ämbetsverket lämpligt, att polischefen i Göteborg

direkt under länsstyrelsen svarar för polisverksamheten i staden. Ett

behov av samordning av polisverksamheten mellan staden och övriga distiikt

inom länet torde även föreligga. Möjligen torde detta vara särskilt framträdande

i vad avser en stad av denna storlek och de närmast intilliggande

distrikten när det gäller trafikreglering, spaning efter brottslingar och genomförande

av brottsförebyggande åtgärder. Statskontoret föreslår därför

att den operativa samordningen mellan staden och länet i övrigt sker genom

länspolischefens försorg. Statskontoret förutsätter härvid att polischefen i

Göteborg aktivt medverkar vid upprättandet av mera långsiktiga planer för

denna verksamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att om några år invånarantalet

i Göteborgs polisdistrikt kan beräknas utgöra närmare Vs av

hela länets invånarantal. På grund härav anser länsstyrelsen att det knappast

skulle vara möjligt att åstadkomma en effektiv operativ ledning av

polisverksamheten i länet om ansvaret för ledningen delades mellan länspolischefen

och polismästaren i Göteborg. En särreglering är därför enligt

länsstyrelsens mening erforderlig. Beredningens förslag, att polischefen i

Göteborg skall inta en självständig ställning i operativt hänseende, direkt

underställd landshövdingen, men att länspolischefen däremot med visst undantag

skall ha befattningen med de administrativa ärendena inom hela

länet, finner länsstyrelsen inte vara en lycklig lösning. Enligt länsstyrelsens

uppfattning är det vidare olämpligt, att landshövdingen, när det gäller den

operativa ledningen, får att göra med två distrikt med var sin sinsemellan

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

självständige chef. Länspolischefen skulle sålunda, framhåller länsstyrelsen,

bli föredragande eller beslutande beträffande de administrativa ärendena

från Göteborgs polisdistrikt beträffande bl. a. tjänstetillsättningar, i

fråga om vilka ärenden han kommer att sakna närmare personlig kännedom.

Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om länspolischefens arbetsuppgifter på det

operativa området blir av sådan omfattning, att de jämte de administrativa

ärendena ger honom full sysselsättning.

Länsstyrelsen förordar i stället den lösningen, att polismästaren i Göteborg

tillika ålägges att vara länspolischef, varvid det skall ankomma på honom

att närmast under landshövdingen handha den operativa ledningen av

polisverksamheten i länet ävensom att svara för ärenden angående rekrytering,

utbildning och utrustning avseende hela länets polisväsende. Enligt

länsstyrelsens förslag bör vidare de administrativa ärendena ligga kvar på

landskansliet och där handläggas av de befattningshavare inom vilkas ämnesområde

respektive ärende närmast hör. Beträffande petitaärenden och

andra viktiga länsstyrelseärenden föreslår länsstyrelsen att polischefen skall

vara närvarande i länsstyrelsen vid handläggningen av dessa med rätt att

anmäla avvikande mening. Vid behov av polisiär sakkunskap i länsstyrelsen

skall polischefen vidare vara skyldig att lämna sådant biträde. Som biträde

vid utförande av uppgiften som polischef skall polismästaren enligt länsstyrelsens

förslag ha kvalificerad arbetskraft, t. ex. polisintendent, vid sin sida.

Länsstyrelsen kan inte finna, att något enda av de av beredningen anförda

skälen mot en lösning på sätt här angivits är av sådan beskaffenhet, att det

bör tillmätas någon avgörande betydelse.

Länsstyrelsen framhåller, att det även finns en annan tänkbar lösning av

den regionala polisorganisationen, som skulle garantera en enhetlig ledning

av polisväsendet i länet, nämligen att göra länspolischefen till polischef i

Göteborgs polisdistrikt. Länsstyrelsen anser dock, att en sådan lösning kan

tänkas medföra en del nackdelar, och framhåller bl. a., att det torde vara

mera väsentligt att polischefen finns tillgänglig i polishuset än i länsstyrelsen.

Det först framförda förslaget med polismästaren i Göteborg som tillika

länspolischef är enligt länsstyrelsens mening att föredraga.

Föreningen Sveriges polismästare understryker, att polismästaren i Göteborg,

som beredningen föreslagit, i operativt hänseende bör inta en självständig

ställning direkt underställd landshövdingen. Föreningen anser det

emellertid inte ändamålsenligt att en särskild länspolischef, som beredningen

förordat, skall finnas för länet i övrigt. Med den centrala ställning polischefen

i Göteborg kommer att intaga, kan en betydande risk för dualism

till men för eu enhetlig och effektiv polisiär verksamhet i länet i dess helhet

inte undvikas om en särskild länspolischefstjänst finns. De skäl, som beredningen

åberopat för sitt ställningstagande, finner föreningen inte övertygande.

Den omständigheten, att polisledningsverksamheten i Göteborg är så betydande

att den fullgöres av ett särskilt uppbyggt organ under polismästa
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1964

rens chefsskap, kan enligt föreningens mening inte utgöra hinder för att

man för att vinna enhetlighet i länspolischefsverksamheten sammanför

denna i sin helhet till polischefen i Göteborg. Vidare anser föreningen att

något hinder för polismästaren att såsom länspolischef tillhandagå länsstyrelsen

med polisiär sakkunskap inte kommer att uppstå.

Göteborgs och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

förutsätter, att länspolischefen skall inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen

samt tilldelas den arbetskraft, som är erforderlig för den regionala ledningsverksamheten.

Länsavdelningen anför vidare att i nuvarande organisation

bär kompetensfördelningen mellan landsfogden och polismästaren i Göteborg

medfört, att båda måste taga befattning med ärenden inom samma verksamhetsområde.

För att klart avgränsa kompetensområdena bör den utredningspersonal,

som avses för stödjande verksamhet, samt den ordningspersonal,

som skall bilda länstrafikgrupperna, i fråga om uttagning, personalredovisning,

ledning etc. helt sortera under länspolischefen samt placeras

i distrikt utanför Göteborg.

Den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordade lösningen avstyrkes

bestämt. Enligt länsavdelningens uppfattning torde det vara till fördel,

att polisverksamheten i stordistriktet Göteborg står under ledning av en befattningshavare,

medan länet i övrigt, där problemen i polisiärt hänseende

är av annat slag, sorterar under annan befattningshavare, som självständigt

kan leda denna verksamhet.

Länsavdelningen finner det orealistiskt — såsom det praktiska utfallet

av länsstyrelsens förslag kommer att bli — att länets mindre polisdistrikt

inordnas under stordistriktet Göteborg. Man har anledning förmoda, framhåller

föreningen, att landsbygdens och de mindre tätorternas polisverksamhet

vid sådan organisation kommer att eftersättas på grund av Göteborgsdistriktets

dominans.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län tillstyrker beredningens förslag

i denna del.

Vad beträffar särregleringen av den regionala polisorganisationen

i Malmöhus län föreslår statskontoret, att någon

särorganisation inte utformas för Malmö och länsstgrelsen i Malmöhus län

avstyrker bestämt eu sådan anordning. Polismästaren i Stockholm anser att

polischefen i Malmö bör erhålla samma självständiga ställning som polischefen

i Göteborg. Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om inte

länspolischefsuppgifterna i Malmöhus län bör läggas på polischefen i Malmö

polisdistrikt.

De nämnda remissmyndigheterna anför i huvudsak följande.

Statskontoret har den uppfattningen, att de framförda skälen för en särlösning

inte är så vägande att de kan motivera ett avsteg från den för länen

i övrigt föreslagna normalorganisationen. Med hänsyn till behovet av samordning

av de polisiära resurserna i länet med dess särskilda struktur, tät4*—

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. År 100

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196''r

bebyggelse och utbyggda kommunikationer anser statskontoret det mycket

önskvärt, att länet blir en polisiär enhet och att polischefen i Malmö får

samma ställning i förhällande till länsstyrelsen och länspolischefen som

övriga polischefer.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön åberopar alt länsstyrelsen i sitt yttrande

angående den regionala polisorganisationen biträtt förslaget att länspolischefen

inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen utan att en ny organisatorisk

enhet av sektions- eller avdelningskaraktär bildas. Den förutsatta särregleringen

för Malmö får inte utformas så att en enhetlig ledning av länels polisväsende

därigenom äventyras. Länsstyrelsen erinrar vidare om att åtskilliga

omständigheter talar för att frågan om ett samgående landstingskommunen

och Malmö stad emellan måste aktualiseras inom en förhållandevis nära

framtid. Om och i den mån så sker synes enligt länsstyrelsen detta svårlösta

problem inte ytterligare böra kompliceras därigenom att Malmö i samband

med polisväsendets förstatligande tillägges en särställning i polisiärt

hänseende, helst som inga tvingande eller ens fullt bärande skäl härför kan

anföras.

Länsstyrelsen anför ytterligare, att den föreslagna polisdistriktsindelningen

innebär, att personal från Lunds polisdistrikt, som skall handha

trafikövervakningen på motorvägen mot Landskrona—Hälsingborg, vid utryckning

till nordliga delen av denna väg måste färdas en avsevärd sträcka

genom Malmö polisdistrikt för att nå området för egna arbetsuppgifter. En

sådan anordning är i och för sig inte rationell. Ämiu oformligare och olämpligare

blir den om genomfartsområdet skall hänföras till ett polisdistrikt,

som inte är inordnat i länspolischefens verksamhetsområde. Länets karaktär

av gränslän, dess omfattande och rikt förgrenade vägnät i förening med

dess hela struktur och den omständigheten att befolkningen numera koncentrerats

till de nord- och sydvästra delarna medför enligt länsstyrelsens

mening att behovet av en enhetlig polisledning är minst lika behövlig i detta

som i andra län. Länsstyrelsen framhåller fortsättningsvis i huvudsak följande.

Polisberedningens förslag innebär i realiteten att inom Malmöhus län

skall finnas två länspolischefer i operativt hänsende, varigenom den föreslagna

normalorganisationen brytes. Någon verkligt bärande motivering för

detta avsteg har inte förebragts, påtagliga olägenheter kan däremot lätt påvisas.

Länsstyrelsen kan inte inse att ett lösbrytande av Malmö ur länsgemenskapen

kan vara förenligt med önskemålen om ett gott polisiärt trafiksäkerhetsarbete

i länet, särskilt som stora landsbygdsområden med motorvägar

och andra viktiga trafikleder tillföres Malmö polisdistrikt. Som förutsättning

för länspolischefens möjligheter att handla självständigt i operativt

hänseende har angivits, att han skall äga befogenhet att disponera över

länets polisstyrkor såväl de för hela länet gemensamma som de lokala. Erfarenheterna

hittills visar, att Malmö som regel blir den givande parten i förhållande

till det övriga länet. Länsstyrelsen anser det är ägnat att förvåna

att beredningen i förhållande till detta län är beredd att frångå sina intentioner

beträffande ledningen av den operativa verksamheten.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

Enligt beredningens förslag skall vid polisen i Malmö finnas en polisman

för planerings- och liknande verksamhet, sex kriminalpolismän samt en länstrafikgrupp

om 28 man, samtliga avsedda att tjänstgöra inom länet i övrigt

eller i vissa särskilda distrikt. Länsstyrelsen anser det mindre lämpligt, att

befattningshavare, som skall biträda med planeringsverksamhet in. in., skall

hämtas från distrikt utanför länspolischefens verksamhetsområde och anser

det inte riktigt att länspolischefen fråntas allt inflytande vid uttagning och

utbildning av den personal, som närmast under hans ledning skall fullgöra

vissa synnerligen viktiga arbetsuppgifter i länet.

Enligt beredningens betänkande skall sambandscentralerna organisatoriskt

anslutas till residensstäderna. Som följd av särregleringen ställes

länspolischefen utan allt inflytande beträffande utformningen och ledningen

av länets sambandscentral. Länsstyrelsen ställer slutligen den frågan om eu

central skall tillskapas både i Malmö och en för länet i övrigt.

Vad gäller den ekonomiska ad minist r eringen av polisväsendet

i huvudstaden erinrar överståthåUarämbetet om att förutsättningarna

för att övertaga nya ekonomiska administrationsuppgifter är annorlunda

vid överståthåUarämbetet än vid länsstyrelsernas landskontor. Vid

överståthåUarämbetet finns inget specialorgan på området motsvarande

landskontorens kameralsektioner. I Stockholm blir därför snarare fråga om

att bvgga upp en ny organisation än att förstärka någon befintlig. Ämbetet

framhåller vidare att förekomsten av allenast ett polisdistrikt, angelägenheten

av att undvika dubbelarbete samt den sannolikt betydande självständighet,

som måste tillkomma nyssnämnda organisationsenhet, bör föranleda

undersökning, om denna med större fördel kan anknytas till den lokala

instansen i Stockholm.

Departementschefen

ÖverståthåUarämbetet och länsstyrelserna är för närvarande högsta polismyndighet

i Stockholm respektive i länen. Såsom sådan myndighet åligger

det överståthåUarämbetet inom Stockholms stad och länsstyrelserna, var

och en inom sitt län, att ha ansvaret för och ledningen av polisväsendet.

1962 års principbeslut om förstatligande och omorganisation av polisväsendet

innebär i detta avseende inte något ändrat ställningstagande från

statsmakternas sida. Beslutet att skilja landsfogdens länspolischefsuppgifler

från hans åklagaruppgifter och inrätta en länspolischefstjänst vid praktiskt

taget alla länsstyrelser syftar tvärtom till eu förstärkning av polisledningen

i länen. Med hänsyn till att länsstyrelserna inom sig saknat tillgång

till fackutbildad tjänsteman i polisfrågor har deras möjligheter att inrikta sig

på en stark polisledning varit mycket begränsade. Landsfogdarna har med

hänsyn till sin dubbla funktion som länspolischef och länsåklagare inte heller

kunnat i önskvärd utsträckning ägna sig åt sina polisuppgifter. Genom

polisreformen kommer polisledningen på länsplanet att förstärkas.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Vad angår den regionala organisationen utanför storstäderna Stockholm,

Göteborg och Malmö innebär principbeslutet att länspolischefen skall ingå

i länsstyrelsen och vara fullt självständig i fråga om den operativa ledningen.

Med utgångspunkt i uttalandena i princippropositionen har beredningen

först undersökt vilka arbetsuppgifter, som lämpligen bör tillföras

länspolischefens handläggning. Beträffande vissa administrativa uppgifter

med polisiär anknytning, som handläggs på landskanslierna, har beredningen

inhämtat länsstyrelsernas uppfattningar om vilka ärenden som

lämpligen bör handläggas av länspolischefen. Länsstyrelserna har även på

beredningens begäran låtit göra vissa tidsstudier beträffande sådana arbetsuppgifter.

Jag ansluter mig helt till beredningens uppfattning att till länspolischefens

handläggning i princip inte bör överföras andra länsstyrelseärenden

än sådana som antingen direkt rör polisväsendet eller allmän ordning

och säkerhet eller åtminstone har en närmare anknytning till någon

av dessa ärendegrupper än till någon annan grupp. Jag finner det vidare

naturligt, att länspolischefen, även om han inte är föredragande, deltar i

handläggningen av sådana ärenden, där bl. a. polisiära synpunkter bör

beaktas. Denna uppfattning är blott ett uttryck för att alla ärenden i länsstyrelsen

bör bedömas så allsidigt som möjligt.

Oavsett hur länspolischefen organisatoriskt inordnas i länsstyrelsen skall

han enligt vad som förut sagts vara fullt självständig i fråga om den

operativa ledningen. I samband med principfrågan om polisväsendets

förstatligande m. in. uppdrog jag vissa allmänna riktlinjer för

länspolischefens polisiära verksamhet vilka godkändes av riksdagen. Jag

nämnde, att länspolischefen borde på eget ansvar kunna rekvirera förstärkning

till länets poliskårer eller medge att polisstyrkor från länet för viss tid

fick tjänstgöra utom länet. Jag framhöll vidare, att han hade att leda sådan

verksamhet, som berör flera distrikt, och anförde som exempel trafikövervakningen.

Med dessa uttalanden som utgångspunkt har beredningen utförligt

angivit sin uppfattning om innebörden av begreppet operativ ledning.

Såsom även flera remissinstanser betonat, finner jag det vara av stor vikt,

att länspolischefens befogenheter och uppgifter i fråga om den operativa

ledningen av polisverksamheten klart preciseras och avgränsas från de

uppgifter, som kommer att åvila honom såsom föredragande i länsstyrelsen.

En förutsättning för att länspolischefen skall kunna utöva en stark polisledning

är att han har befogenhet att disponera över länets polisstyrkor.

Inom länet torde det sålunda böra ankomma på länspolischefen att bestämma,

hur länets polisresurser, regionala såväl som lokala, skall användas.

Någon remissmyndighet har uttryckt farhågor för att länspolischefens

befogenheter i detta avseende kan komma att medföra onödiga störningar

i förhållandet mellan länspolischef och lokal polischef och föreslagit att

högst eu viss kvot av den lokala styrkan skall kunna tas i anspråk av läns
-

s. 1961 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

10‘l

polischefen för uppgifter utom distriktet. Jag anser alt några begränsningar

i länspolischefens handlingsfrihet i detta avseende inte bör införas. I allmänhet

torde länsomfattande aktioner kunna förberedas på sådant sätt att

polismästarna i god tid kan underrättas om tidpunkten för dem och så att

den ordinarie verksamheten i polisdistrikten kan anpassas därefter. För

planläggningsarbetet och inte minst med hänsyn till länspolischefens eget

ansvar för polisverksamheten är det också angeläget att länspolischefen,

när behov uppstår att disponera om personal från ett distrikt till ett annat,

såvitt möjligt samråder med vederbörande polismästare, så att dessa får

tillfälle att framlägga sina synpunkter. Tillkallande av förstärkning polisdistrikten

i länet emellan bör i regel ske genom länspolischefen, som alltid

Iwr ha överblick över länets samlade polisstyrkor. Länspolischefen bör

även i viss omfattning, när resurserna så tillåter, kunna medge att personal

ur länets styrkor används utom länet. När förhållandena så påkallar,

måste länspolischefen också på eget ansvar kunna anhålla om polisförstärkning

från annat län. Gäller det kommenderingar av större omfattning

eller för längre tid torde beslutanderätten i fråga om tillkallande av polisförstärkning

från annat län böra ankomma på rikspolisstyrelsen såsom

samordnande organ efter samråd med vederbörande länsstyrelser. Polisförstärkningar

mellan länen torde oftast komma i fråga vid sådana landsomfattande

aktioner avseende trafikövervakning eller brottsbekämpande

verksamhet, som initieras och ledes av rikspolisstyrelsen enligt dess instruktion.

Att styrelsen vid sådana aktioner måste kunna disponera över

hela landets polisstyrkor är nödvändigt för att inte den med polisreformen

åsyftade ökade effektiviteten av polisverksamheten skall utebli. Jag avser

att i samband med behandlingen av rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter

närmare utveckla min ståndpunkt beträffande denna fråga. Med

anledning av vissa remissinstansers uppfattning att det bör vara länsstyrelsen

förbehållet att alltid bestämma över polisstyrkorna i länet och att rikspolisstyrelsen

enligt beredningens förslag får för stora befogenheter gentemot

länsstyrelsen vill jag för min del framhålla, att det primära ansvaret

för polisväsendet måste ligga på länsplanet men att den av statsmakterna

beslutade organisationen av polisväsendet kräver en viss central planläggning

och ledning för att kunna fungera rationellt.

Länspolischefens operativa ledningsuppgifter bör i huvudsak avse polisiära

åtgärder för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet — varvid

särskilt trafikövervakningen utgör en betydelsefull uppgift — brottsutredande

verksamhet, hjälp- och efterforskningsverksamhet samt den s. k.

särskilda polisverksamheten. Till hans uppgifter torde vidare böra hänföras

polispersonalens fortbildning. Jag kan ansluta mig till vad beredningen

anfört om länspolischefens befogenheter och uppgifter i dessa verksamheter.

Jag vill framhålla all beredningens uppräkning av operativa eller

tekniska polisärenden självfallet inte får anses vara uttömmande.

I fråga om beslutsordningen i länsstyrelsen i ärenden som angår själva

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

polisverksamheten finner jag i likhet med beredningen och flertalet remissmyndigheter

att det i princip bör ankomma på länspolischefen att vara ensam

beslutande. Uppgiften att svara för polisverksamheten i länet är till

sin natur eu chefsuppgift, som enligt min mening inte lämpar sig för ett

föredragningssystem. Länspolischefen fattar i denna verksamhet sina beslut

på länsstyrelsens vägnar och jag kan därför inte biträda den uppfattning,

som vid remissbehandlingen från några håll framförts, att det i detta

avseende skulle råda någon dualism mellan länspolischefens beslut och

länsstyrelsens.

Även om jag sålunda anser, att länspolischefen i princip skall handla

självständigt, bör landshövdingen i vissa särskilda situationer ha möjlighet

att överta polisledningen. Att preciserat ange, i vilka situationer landshövdingen

bör kunna ingripa, torde inte vara möjligt. Som beredningen framhåller

bör det vara fråga om allvarligare ordningsstörande händelser, eller

händelser av annat slag som fordrar extraordinär polisverksamhet. Det

torde få ankomma på landshövdingen att avgöra i vilka situationer han

själv bör ingripa. Självfallet bör landshövdingen i sådana situationer även

kunna överta det direkta befälet över länets polisstyrkor.

Vid inträffade händelser, när det kan vara tveksamt om polisiära åtgärder

skall vidtagas, bör ärendet också underställas landshövdingens prövning.

I vissa lägen kan polisverksamheten bli beroende av vilka åtgärder som från

social eller annan allmän synpunkt är lämpliga. Vilka åtgärder, som bör

vidtagas i sådana undantagsfall, bör det i länsstyrelsen ankomma på landshövdingen

att besluta om. Vid förfall för landshövdingen bör länspolischefen

i dylika fall rådgöra med landssekreteraren.

För att landshövdingen skall få kännedom om polisverksamheten i länet

torde länspolischefen opåmint böra underrätta landshövdingen om polisväsendets

tillstånd, förestående polisuppgifter av väsentlig vikt och händelser

som kan erfordra landshövdingens särskilda ingripande.

När det gäller sättet för länspolischefens inordnande i

länsstyrelsen har beredningen med hänsyn till arten och omfattningen

av länspolischefens polisiära uppgifter övervägt om en särskild polisavdelning

eller en särskild polissektion borde inrättas i länsstyrelsen.

Beredningen har emellertid funnit starka skäl tala för att man i avvaktan

på resultaten av pågående utredningar om ny länsindelning och formerna

för den framtida länsförvaltningen bör inskränka de organisatoriska nyordningarna

vid länsstyrelserna till vad som är direkt erforderligt för polisreformens

genomförande och för tillskapandet av en stark polisledning på

länsplanet. Med nu angivna utgångspunkt har beredningen funnit att länspolischefen

bör inordnas i länsstyrelsen utan att därför bildas någon ny

organisatorisk enhet av sektions- eller avdelningskaraktär för polisärenden.

Jag delar helt beredningens uppfattning på denna punkt. I likhet med beredningen

förordar jag att länspolischefen ges en i förhållande till de nuvarande

avdelningarna, landskansliet och landskontoret, fristående ställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

ning men med föredragningsskyldighet i vissa ärenden på landskansliet. Beträffande

länspolischefens ställning som tjänsteman i länsstyrelsen kan jag

i stort sett ansluta mig till vad beredningen föreslagit. Han bör sålunda

handha ledningen av polisverksamheten i länet. Han bör därjämte i länsstyrelsen

i egenskap av föredragande antingen bereda och föredraga eller

själv avgöra sådana ärenden, som avser den administrativa ledningen av

polisväsendet samt de övriga länsstyrelseärenden, som tillförs hans handläggning.

För handläggningen av polischefsärendena bör till länspolischefens

förfogande finnas en särskild expedition. I de ärenden som länspolischefen

handlägger som föredragande i länsstyrelsen, bör det däremot ankomma

på personalen på den sektion, till vilket ärendet hör, att lämna länspolischefen

erforderligt biträde. Vidare bör länspolischefen enligt min mening

ha sitt ämbetsrum i länsstyrelsens lokaler.

Beträffande vissa spörsmål, som upptagits vid remissbehandlingen av beredningens

förslag i denna del, vill jag anföra följande.

Några remissmyndigheter, som föreslagit att en särskild polissektion skall

inrättas, har motiverat sina förslag med att vid en sådan organisation länspolischefens

uppgifter helt skulle kunna avgränsas från andra sektioners.

Även vid det av mig förordade sättet för länspolischefens inordnande i

länsstyrelsen bör hans uppgifter preciserat kunna anges i vederbörande

länsstyrelses arbetsordning. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten

av att de administrativa ärenden, som beredningen funnit vara av sådan

beskaffenhet att de fordrar polisiär sakkunskap hos föredraganden,

överförs till länspolischefens handläggning. Dessa ärenden bör i allmänhet

handläggas som sektionsärenden med länspolischefen som beslutande sektionschef.

Vissa mera kvalificerade ärenden synes dock böra avgöras som

landshövdingärenden med länspolischefen som föredragande. I likhet med

vissa remissinstanser anser jag inte lämpligt att länspolischefen belastas

med sådana enmansärenden som för närvarande handläggs av landskanslist

som ensam beslutande.

Spörsmålet om vem som vid förfall för länspolischefen i län där biträdande

länspolischef inte finns bör handlägga polischefsärendena har uppmärksammats

vid remissbehandlingen. Flera remissinstanser har härvid

föreslagit att den lämpligaste polismästaren i länet skall förordnas härtill.

Då i princip länspoliscliefsbefattningen aldrig bör hållas obesatt anser jag för

egen del praktiska skäl tala för att vid kortare förfall för länspolischefen,

högst ett par veckor, polismästaren i residensstaden bör inträda som vikarie.

1 andra fall bör den polismästare eller annan, som länsstyrelsen finner

lämpligast, förordnas. De övriga ärenden länspolischefen har att handlägga

i landskansliet bör vid förfall för länspolischefen ankomma på den tjänsteman

vid länsstyrelsen som länsstyrelsen förordnar därtill.

I ett avseende kan jag inte biträda beredningens förslag i fråga om länspolischefens

ställning i länsstyrelsen och hans befogenheter. Vad avser de

administrativa polisärendena föreslår beredningen att länspolischefen i för
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

hållande till den personal, som på vederbörande sektion skall biträda honom,

skall äga samma befogenheter som ankommer på sektionschef. Denna

personal lyder närmast under chefen för sektionen i fråga och därutöver

under landssekreteraren. I likhet med några remissmyndigheter kan jag

inte förorda att ett dubbelt chefsskap över personalen tillskapas. Jag förordar

i stället att länspolischefens ställning som föredragande i landskansliet

löses enligt samma regler som gäller för vägdirektören och andra föredragande

utanför landskansliet.

Jag övergår härefter till beredningens förslag om särreglering av polischefens

ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vad först beträffar polischefen i Stockholm ansluter jag mig till beredningens

förslag. Polischefen i Stockholm bör sålunda i operativt hänseende

ges samma ställning som länspolischef, vilket innebär att ansvaret för och

ledningen av polisväsendet i staden bör ankomma på polischefen, överståthållarämbetets

funktion som högsta polismyndighet i avseende på den egentliga

polisverksamheten bör tillgodoses därigenom att överståthållaren på

samma sätt som nyss föreslagits beträffande landshövdingarna i vissa utomordentliga

situationer bör kunna överta ledningen av denna verksamhet.

Ansvarsförhållandet mellan överståthållarämbetet och polischefen bör

självfallet komma till uttryck i instruktionen för överståthållarämbetet.

Med hänsyn till omfattningen av polisverksamheten i Göteborg och Malmö

och dessa städers i vissa avseenden särpräglade karaktär föreslår beredningen

att de undantas från länspolischefens i Göteborgs och Bohus respektive

Malmöhus län verksamhetsområde. Vad som beträffande Stockholm

sagts om polischefens ansvar och ledning av polisverksamheten bör enligt

beredningens mening äga motsvarande giltighet med avseende på polischefens

i Göteborg och Malmö ansvar och ledning. Ärenden som berör

länspolischefen och polischefen gemensamt föreslås vidare böra handläggas

i samma ordning, som kommer att gälla olika länspolischefer emellan.

Vid remissbehandlingen har skiftande ståndpunkter intagits beträffande

dessa frågor. Vad avser polisorganisationen i Göteborg anser samtliga remissmyndigheter

att en viss särorganisation är nödvändig. Beträffande frågan

däremot hur denna särorganisation skall utformas är meningarna delade.

Statskontoret anser att polischefen i Göteborg direkt under länsstyrelsen

bör svara för polisverksamheten i staden men att den operativa samordningen

mellan staden och länet bör ske genom länspolischefens försorg.

Några remissmyndigheter, däribland länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, anser att polischefen i Göteborg tillika bör åläggas att vara länspolischef.

Vad avser polisorganisationen i Malmö anser statskontoret och länsstyrelsen

i Malmöhus län att någon särorganisation inte är befogad, medan

föreningen Sveriges polismästare anser att länspolischefsuppgifterna bör

läggas på polischefen i staden.

För egen del får jag anföra följande. Såväl i Göteborg som i Malmö föreligger

en befolkningskoncentration, som måste skapa speciella problem i

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

fråga om den operativa ledningen av polisarbetet. För att bemästra arbetsuppgifterna

krävs i dessa städer en starkt utbyggd polisorganisation och

en ledning, som självständigt kan samverka med andra myndigheter och

organ. Jag finner därför erforderligt att polischefen i dessa släder ges en

helt självständig ställning. Polisuppgifterna i storstäderna är särpräglade

och chefskapet över dessa städers poliskårer torde inte gärna kunna förenas

med andra tidskrävande och artskilda uppgifter. Vad Göteborgs och

Bohus län beträffar har ifrågasatts om länspolischefens arbetsuppgifter,

därest staden Göteborg undantas från hans operativa arbetsområde, skall

bli av den omfattningen att de jämte hans administrativa uppgifter skulle

ge honom full sysselsättning. Häremot vill jag framhålla att såsom polisberedningen

påpekat återstoden av länet har större befolkning än flera andra

län med egen länspolischef. Vidare medför industrialiseringen i länet utanför

Göteborg att invånarantalet i länet — Göteborg oräknat kan beräknas

stiga avsevärt under de närmaste åren, vilket kan förväntas i än högie

grad bli fallet i samband med en ny länsindelning. Härtill kommer de speciella

polisiära problem, som turismen i ett län med öppna gränser mot

Norge och Danmark för med sig. Även Malmöhus län torde befolkningsmässigt

komma alt öka och även i detta län skapar turismen särskilda problem

utanför staden Malmö. Vidare har Malmöhus län utom Malmö polisdistrikt

ungefär 120 000 invånare mera än distriktet, varför polisverksamheten

även i länet utom Malmö är av betydande omfattning med många samordningsproblem.

Lösandet av samordningsfrågorna torde inte försvåras av

att polischefen i Malmö i förhållande till länspolischefen intar en självständig

ställning. De för länet gemensamma styrkor, som blir placerade

i Malmö polisdistrikt, bör nämligen stå direkt under länspolischefens befäl.

Med fog torde kunna antagas, att länspolischeferna i de båda länen i

den av beredningen föreslagna särorganisationen kommer att få full sysselsättning.

Det kan även med skäl förväntas att landsbygdens och de

mindre tätorternas polisverksamhet kommer att främjas om i ettvart av

de båda länen finns en länspolischef, som kan samordna och leda denna

verksamhet. På anförda skäl anser jag mig böra förorda beredningens förslag

beträffande polischefens ställning i Göteborg och Malmö och den särorganisation

som föreslås för de båda länen, vilket för övrigt nära överensstämmer

med den nuvarande organisationen.

Mot vad beredningen i övrigt anfört om handhavandet i storstäderna av

rekryteringsärenden och övriga administrativa ärenden har jag inte funnit

anledning till erinran. Vad avser polischefens i Stockholm, Göteborg och

Malmö befattning med petitaärendena föreslår beredningen att han skall

lämnas tillfälle att närvara vid föredragningen av dessa i överståthållarämbetet

respektive vederbörande länsstyrelse med rätt att anmäla avvikande

mening. Såsom övcrståthållarämbetet anmärker har polischefen vid tiden

för ämbetets handläggning av petitaärendet redan för sin del fattal ställning

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196-r

i ämnet och bör därför inte tillerkännas reservationsrätt emot ämbetets yttrande

i dylikt ärende. Samma inskränkning bör gälla för polischeferna i

Göteborg och Malmö.

Länsstyrelsens i Gotlands län yrkande att med polischefstjänsten i Gotlands

län skall förenas ställningen som länspolischef kan jag inte biträda.

Däremot bör såsom tidigare nämnts åt polismästaren uppdras att biträda

länsstyrelsen i polisfrågor. Jag anser mig inte heller böra förorda att i

Jämtlands län tillskapas en särorganisation.

I fråga om den ekonomiska administrationen av polisväsendet

föreslår beredningen att huvuddelen av denna förläggs till

länsstyrelserna. Jag finner också riktigt att så sker. I länsstyrelsernas

landskontor finns redan i kameralsektionen personal som har all den kamerala

kunskap och erfarenhet som är nödvändig för att handha dessa

uppgifter. Vissa remissinstanser har ansett det föga rationellt att splittra

vissa arbetsuppgifter mellan de regionala och centrala myndigheterna. Jag

vill därför här framhålla att man inom statsförvaltningen med gott resultat

redan prövat bl. a. central löneuträkning och löneutbetalning. Genom centralisering

av bestyret med uträkning och utbetalning av löner kan för rationalisering

av arbetet försvarets civilförvaltnings datamaskinanläggning

utnyttjas. En viktig fördel i samband härmed är också, att en enhetlig tilllämpning

av de för polisväsendet gällande avlöningsförfattningarna härigenom

kan åstadkommas. Rationellt måste även vara att rikspolisstyrelsen

handhar inköp av viss teknisk och polisiär materiel. Förutom att inköpen

härigenom kan koncentreras och göras enhetliga fordras för bedömningen

av behovet av materielen och dennas ändamålsenlighet särskild sakkunskap,

som i allmänhet inte finns hos länsstyrelserna. Även rent ekonomiska skäl

talar för en sådan ordning. Vidare torde statförslagens sammanställning i

rikspolisstyrelsen i hög grad underlätta departementens budgetarbete. Den

ordning som föreslagits beträffande länen synes inte böra gälla överståthållarämbetet.

Såsom överståthållarämbetet anför är förutsättningarna för

att överta nya ekonomiska administrationsuppgifter annorlunda vid ämbetet

än vid länsstyrelsernas landskontor. Jag finner i likhet med ämbetet,

att polisverket i Stockholm bäst torde tillförsäkras en snabb och effektiv

ekonomisk administration, om verket självt får handha sina avlönings- och

omkostnadsanslag, och förordar därför en sådan lösning.

Vad gäller personaltilldelningen har remissmyndigheterna

överlag uttalat att de anser beredningens förslag vara för knappt. I fråga

om länspolischefens biträdespersonal begär många länsstyrelser ett i förhållande

till förslaget utökat antal tjänster, bl. a. såsom biträdande länspolischef

och polisintendent och när det gäller den förstärkningspersonal,

som avses för landskontoren, framförs flera krav på arbetskraftsförstärkningar

utöver beredningens förslag.

Jag finner det för närvarande vara vanskligt att uttala mig om huruvida

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

beredningens bedömanden i fråga om arbetskraftsbehovet är realistiska. En

säker grund för bedömandet torde inte stå att vinna förrän den nya organisationen

fungerat någon tid. Medel för tillfällig personal måste därför

ställas till länsstyrelsernas förfogande i viss utsträckning.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår jag att vid länsstyrelserna inrättas,

med placering på länspolischefernas expeditioner i ettvart av samtliga

län utom Gotlands län, en tjänst som länspolischef och i ettvart av Stockholms,

Östergötlands, Malmöhus och Norrbottens län en tjänst som biträdande

länspolischef. Behovet av biträdespersonal beräknar jag till 26 biträden

i kontorskarriären.

Behovet av fast personal som personalförstärkning vid landskontoren finner

jag böra beräknas till 23 förste landskanslister samt 13 biträden i kontorskarriären.

Jag föreslår att den regionala polisorganisationen utformas i enlighet med

vad jag här anfört. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att i sedvanlig

ordning besluta om de instruktionsändringar m. m. som är erforderliga för

förslagens genomförande samt meddela erforderliga föreskrifter rörande

verksamheten.

Rikspolisstyrelsen

Utredningsarbete m. m.

I 1962 års principproposition förordas att en central polismyndighet skall

inrättas i anslutning till förstatligandet. Det anses uppenbart att det centrala

organet bör vara en från Kungl. Maj :ts kansli fristående myndighet,

organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt. Härigenom

skänker man landets polisorganisation erforderlig stadga och fasthet

samtidigt som möjlighet öppnas att på en hand samla riksfrågor, som

nu handläggs av olika organ. Det centrala organet bör ej vara en chefsmyndighet

i egentlig mening. Dess verksamhet bör huvudsakligen vara inspekterande,

rådgivande och samordnande. Skäl anföres dock för att det centrala

organet bör få möjlighet att på vissa områden ge direktiv om hur

polisverksamheten skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet.

Bland de verksamhetsområden där sådana möjligheter kan vara befogade

näinnes främst trafikövervakningen. Centralorganet bör sålunda kunna ge

direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under viss tidsperiod skall

inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken. Skulle gemensamma

aktioner behöva företagas, som kräver samverkan över länsgränserna, bör

det centrala organet ha möjlighet att i vissa situationer taga ledningen av

verksamheten. Även för bekämpningen av vissa brottstyper anses mycket

stå att vinna genom central dirigering. Detta gäller särskilt viss brottslighet

som i allmänhet inte kan sägas vara knuten till viss plats, såsom exempelvis

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 196i

illegal narkotikahandel, järnvägs- och poststölder samt valutabrott. Riksomfattande

åtgärder har också visat sig erforderliga i fråga om den verksamhet

som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri och annan olovlig

underrättelseverksamhet.

Vad angår det centrala organets arbetsuppgifter i övrigt förordas i propositionen

att till det centrala organet överföres dels den verksamhet, som

i organisatoriska och andra hänseenden nu ankommer på polisväsendets

organisationsnämnd, och dels de funktioner, som utövas av statens kriminaltekniska

anstalt med avseende å registrering, kontakter med utländska

polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande art. Därjämte kan

övervägas att till nämnda organ hänföra viss utlänningskontroll och åt denna

myndighet anförtro uppgiften att utgiva en tidskrift för polisväsendet.

Statens polisskola förutsältes bestå som eu självständig, Kungl. Maj :t direkt

underställd institution.

Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och karaktär föreslås i

propositionen för det centrala organet benämningen rikspolisstyrelsen. På

grund av mångfalden av ansvarsfulla uppgifter, som kommer att vila på

rikspolisstyrelsen, föreslås dess chef erhålla generaldirektörs ställning med

benämningen rikspolischef. Vidare uttalas alt lekmannainslag bör finnas på

det centrala planet. Det framhålles, att det är av största vikt, att ett centralt

polisorgan, vartill motsvarighet tidigare saknats i vårt land, redan från

början får en fast medborgerlig förankring. Det förordas att rikspolisstyrelsen

skall bestå av rikspolischefen såsom ordförande samt ett antal lekmän

såsom ledamöter. Beträffande de frågor som gäller rikspolisstyrelsens

organisation i övrigt och ordningen för ärendenas handläggning inom styrelsen

tages inte närmare ställning utan anses dessa spörsmål böra övervägas

under det fortsatta organisations- och planläggningsarbetet.

Statsutskottet fann inte anledning till erinran mot de allmänna riktlinjer

som i propositionen angivits rörande centralorganets uppgifter. En väsentlig

fråga fann utskottet vara att närmare klarlägga i vilka konkreta fall man

trån rikspolisstyrelsens sida skall utöva en direkt operativ ledning av polisarbetet.

Utskottet, som ansåg att centralmyndigheten såsom föreslagits borde

organiseras efter mönster av de centrala ämbetsverken, hälsade med tillfredsställelse

förslaget om lekmannamedverkan i rikspolisstyrelsen. Tjänstetiteln

för verkschefen Ixnde bestämmas i samband med ställningstagandet

till kommande förslag om rikspolisstyrelsens organisation. Riksdagen biträdde

utskottets utlåtande.

I direktiven för polisberedningen anföres att beredningen med ledning av

de i propositionen gjorda uttalandena om huvuduppgifter och befogenheter

för rikspolisstyrelsen bör utarbeta förslag, i vilket i detalj anges styrelsens

arbets- och kompetensområde. Beredningen skall därvid överväga bl. a.

huruvida till styrelsen bör hänföras viss utlänningskontroll. På grundval av

de sålunda preciserade arbetsuppgifterna bör beredningen framlägga för
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

slag i fråga om styrelsens organisation samt ordningen för ärendenas handläggning

inom styrelsen. Även förslag till personalstat bör upprättas.

Polisberedningens förslag beträffande rikspolisstyrelsens organisation och

beträffande polisens befattning med utlänningskontrollen har redovisats i

betänkandena nr 3 och 4.

Över betänkande nr 3 angående rikspolisstyrelsens organisation har yttranden

avgivits av överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län.

Överståthållarämbetet har bifogat yttrande av polismästaren i Stockholm.

Vid länsstyrelsernas i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län har fogats yttranden

från landsfogdarna i länen. Yttranden från länsavdelningarna av föreningen

Sveriges landsfiskaler har fogats till yttrandena från länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands och Skaraborgs län. Vid yttrandet från länsstyrelsen

i Östergötlands län har jämväl fogats yttranden av svenska polisförbundets

länskommitté i länet samt av polismästarna i Linköping och Norrköping.

Yttranden har vidare avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket och

riksåklagarämbetet, till vars remissvar fogats yttranden från statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö, överbefälhavaren, styrelsen för statens

polisskola, statens kriminaltekniska anstalt, statens utlänningskommission,

1962 års polisutbildningskommitté, utlänningsutredningen, landsorganisationen

i Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion

(TCO-S), Sveriges akademikers centralorganisation, föreningen Sveriges

landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Yttrandet från TCO-S har avgivits gemensamt för TCO och de anslutna förbunden,

svenska polisförbundet, statstjänstemannaförbundet och Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund.

Yttranden över betänkande nr 4 angående polisens befattning med utlänningskontrollen

har avgivits av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,

statens utlänningskommission, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, utlänningsutredningen,

svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion

(TCO-S) efter samråd med berörda TCO-förbund, Sveriges akademikers

centralorganisation och föreningen Sveriges landsfiskaler. Vid remissinstansernas

utlåtanden har yttranden fogats av överståthållarämbetet från polismästaren

i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län från landsfogden

i länet och landsfiskalen i Sigtuna distrikt, av länsstyrelsen i Malmöhus län

från landsfogden i länet, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, polischefen

i Trelleborg samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från polismästaren i Göteborg samt

kriminalpolisintendenten därstädes.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Polisberedningen

Rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter

Allmänt

Den polisiära verksamheten i central instans torde till väsentlig del komma

att hänföra sig till uppgifter av rådgivande och samordnande karaktär. En

förvaltningsgren av den storlek som polisväsendet utgör medför även omfattande

administrativa uppgifter. Ett särskilt problem uppkommer härvid

i fråga om förhållandet mellan centralorganet och länsstyrelsen. Den verksamhet

det här gäller är ofta av den art att det inte är tillfyllest med allmänna

råd och anvisningar. Vissa frågor måste stundom bedömas från

mera interlokala behovs- och lämplighetssynpunkler eller kräver för sin

lösning kännedom om förhållandena på andra orter. För bedömanden som

grundar sig på allmänna ekonomiska förhållanden erfordras i allmänhet

sådan överblick som i regel endast kan vinnas i den centrala instansen. Det

är sålunda nödvändigt att i vissa avseenden tillerkänna centralorganet en

överordnad ställning med rätt att meddela bindande allmänna anvisningar.

Rikspolisstyrelsens huvuduppgift bör vara att närmast under Kungl.

Maj :t ansvara för polisverksamhetens upprätthållande samt dess planering

och rationalisering. För fullgörande av denna uppgift bör det åligga styrelsen

att med uppmärksamhet följa förhållandena och utvecklingen inom

polisens verksamhetsområde.

I sin verksamhet bör styrelsen samverka med andra myndigheter, vilkas

verksamhetsområden står nära polisens verksamhetsområde. I detta hänseende

framhålls särskilt att styrelsen bör i samråd med riksåklagarämbetet

verka för befordran av samarbetet mellan polisväsendet och åklagarväsendet.

Beredningens förslag beträffande de funktioner som bör ankomma på

rikspolisstyrelsen innebär följande.

Trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsarbete

Den operativa ledningen av trafikövervakningen skall ankomma på länspolischefen.

Denne skall intaga en självständig ställning i operativt avseende

för att kunna utöva en effektiv ledning av trafikövervakningen. Ett rationellt

utnyttjande av polispersonalen efter förstatligandet förutsätter emellertid

enligt beredningens uppfattning att trafikövervakningen planläggs

inte endast för distrikten och länen var för sig utan även i större sammanhang.

För att trafikövervakningen effektivt och smidigt skall kunna anpassas

efter trafikens aktuella struktur och inträffade förändringar ifråga

om trafikolycksfrekvensen bör den centrala myndigheten på grundval av

vägtrafiksituationen ange den allmänna inriktningen av trafikövervakningen.

Detta innebär bl. a. att myndigheten bör meddela råd och anvisning
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196i

ar i syfte alt inrikta den dagliga trafikövervakningen på de förhållanden

soin är särskilt vådliga från trafiksäkerhetssynpunkt. För att kunna fullgöra

detta krävs av det centrala organet ett nära samarbete med samtliga

de myndigheter, institutioner och organisationer, vilkas verksamhet på

ett eller annat sätt har beröring med trafiksäkerhetsfrågor.

Noggrann uppmärksamhet måste enligt beredningens mening också från

centralt håll ägnas den tekniska materielens verkningssätt och metoderna

för trafikövervakningens bedrivande. Innan inköp av trafikövervakningsmateriel

sker bör myndigheten föranstalta om ingående prov. Främst bör

dessa prov syfta till att utröna materielens praktiska användningsmöjligheter,

dess driftsäkerhet och hållbarhet, relationerna mellan kostnader och

den effekt som kan förväntas, samt materielens tillförlitlighet från rättssäkerhetssynpunkt.

Även beträffande övervakningsmetoderna bör försök från

centralt håll bedrivas i syfte att åstadkomma en ökad effekt av övervakningen.

Beredningen anser i enlighet med vad som framhållits i propositionen

1962: 148 att skäl kan anföras för att det centrala organet bör få en begränsad

möjlighet att ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas

på trafikområdet och att utöva viss ledning av polisarbetet. Sålunda kan

verksamheten under vissa perioder behöva inriktas på bestämda typer av

trafikfarliga förseelser i form av razzialiknande övervakningsaktioner, som

omfattar hela riket eller vissa delar av riket. Sådana aktioner, vilka för

närvarande i stor utsträckning samordnas av statspolisintendenten, kan avse

efterlevnaden av bl. a. följande bestämmelser: stoppskyldighet vid huvudled,

stannande och uppställning av fordon, omkörning, belysnings- och reflexanordningar

på fordon, korsning i samma plan mellan väg och järnväg,

fordons bromsanordningar samt cykel- och mopedtrafik. Stundom kan

trafikövervakningen i ökad grad böra inriktas på kontroll av fordonsförarnas

nykterhet och behörighet att framföra fordon av visst slag. Vid en

central samordning av nämnda aktioner måste den centrala myndigheten

äga direktivrätt i förhållande till vederbörande länspolischefer och polismästare.

I vissa situationer, när påbjudna gemensamma övervakningsaktioner

kräver samverkan över länsgränserna, bör chefen för den centrala

myndigheten ha möjlighet att taga ledningen av verksamheten eller uppdraga

åt någon befattningshavare i styrelsen eller åt viss länspolischef att

fullgöra denna uppgift.

Den inspektionsverksamhet, som på trafiksäkerhetsområdet bör ankomma

på det centrala organet, torde få innebära kontroll av att personal och

materiel får en tillfredsställande användning och att överhuvudtaget de

trafikövervakande åtgärderna samordnas.

Uppgifter beträffande bevakningstjänsten i övrigt

Frågan om vilken bevakningsmetodik som under olika förhållanden ger

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

det bästa utbytet, har hittills inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Denna

fråga blir särskilt aktuell vid centralisering av polisverksamheten. Det bör

härvid enligt beredningen ankomma på rikspolisstyrelsen att utfärda råd

och anvisningar angående valet av lämplig bevakningsmetod.

Rikspolisstyrelsen bör vidare sörja för att varje polisdistrikt får så stor

del av den tillgängliga personalen som svarar mot distriktets andel i den

totala arbetsbördan. Det bör härvid ankomma på styrelsen att med ledning

av vissa faktorer såsom befolkningsmängd, trafikintensitet, antal registrerade

motoi''fordon, antal anmälda brott o. s. v., försöka utarbeta vissa normer

till hjälp för bestämmande av det antal polismän, som behövs för att

upprätthålla eu tillfredsställande bevakning. Den personal, som finns inom

ett polisdistrikt, kommer att fördelas till tjänstgöring efter det bevakningsbehov,

som föreligger inom skilda patrulleringsområden under olika veckodagar

och vid olika tidpunkter under dygnet. Sedan gränserna för de områden

inom vilka huvudstyrkan och arbetsgrupperna i första hand skall

vara verksamma fastställts torde bevakningspersonalen inom dessa områden

böra fördelas till tjänstgöring med hänsyn till de geografiska och

kronologiska variationerna i bevakningsbehovet. Det bör härvid ankomma

på rikspolisstyrelsen att utarbeta normer och anvisningar för en ändamålsenlig

fördelning av den patrullerande styrkan. På rikspolisstyrelsen bör

även ankomma att genom anvisningar rikta uppmärksamheten på olika

metoder för att få till stånd bättre lokal- och personkännedom i distrikten

och animera polischeferna till att ägna uppmärksamhet åt denna fråga.

Utlänningskontroll

Beredningen har i denna fråga haft samråd med utlänningsutredningen.

Denna Utredning har enligt sina direktiv att upptaga spörsmål om de materiella

bestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Med beaktande av sina

ställningstaganden härutinnan har utredningen att överväga och avge förslag

om hur den s. k. inre utlänningskontrollen bör anordnas för att leda

till god eflekt i de hänseenden, där den är angelägen, ulan att samtidigt

medföra omfattande och kostnadskrävande kontrollarbete på områden av

underordnad betydelse. Härvid bör, anförs i direktiven, beaktas, att vidgade

möjligheter till central ledning av kontrollen torde uppkomma om

föreliggande förslag om polisväsendets förstatligande realiseras. I anslutning

härtill bör utredningen upptaga frågan om den lämpligaste organisationen

på längre sikt av den centrala utlänningsmyndigheten med hänsyn

till såväl dess kontrollerande som dess tillståndsgivande funktion.

Beredningen anser att tillståndsprövningen inom utlänningskontrollen i

princip inte bör ankomma på polisen. Enligt beredningen är det nämligen

angeläget, att nya ärendegrupper, som inte är av polisiär natur, inte tillförs

polisen. Ifrågavarande tillståndsärenden är inte av sådan natur. Vad

nu sagts bör dock inte hindra den av praktiska skäl betingade ordningen

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196 i- 121

att de lokala polismyndigheterna såsom f. n. får pröva okomplicerade ärenden.

När det gäller den del av utlänningskontrollen, som avser övervakning

av utlänningslagstiftningens efterlevnad, är det otvivelaktigt en uppgift

av rent polisiärt slag. Den bör alltså i princip handhas av polisen. I enlighet

härmed bör den yttre utlänningskontrollen utövas av de lokala polismyndigheterna

under ledning av rikspolisstyrelsen.

Beträffande den inre utlänningskontrollen förordar utlänningsutredningen

på nuvarande stadium av sitt arbete en uppdelning av funktionerna.

Kontrollen över viseringsfria utlänningar utan uppehållstillstånd skall sålunda

helt ankomma på de lokala polismyndigheterna medan kontrollen i

övrigt fortfarande skall tillkomma utlänningskommissionen. I avbidan på

att utredningen framlägger sina definitiva förslag beträffande organisationen

av utlänningskontrollen tillstyrker beredningen att uppgifterna inom

den inre utlänningskontrollen från och med den 1 januari 1965 under en

övergångstid fördelas mellan polisorganen och utlänningskommissionen på

sätt utredningen förordat. Beredningen förutsätter emellertid därvid att

den centrala ledningen av polisarbetet inom utlänningskontrollen helt skall

tillkomma rikspolisstyrelsen och att utlänningskommissionens befattning

med polismyndigheterna endast skall avse de hänvändelser, som registergranskningen

kan föranleda.

Vad gäller den mera slutgiltiga organisationen av den inre utlänningskontrollen

anser beredningen att även denna kontroll odelat bör anförtros

polisen. Så länge ett centralt polisorgan saknats, har det varit nödvändigt

att utlänningskommissionen handhaft även sådana uppgifter inom utlänningskontrollen.

Sedan rikspolisstyrelsen inrättats, är det emellertid av

principiella och praktiska skäl olämpligt att annat centralt organ sysslar

med polisuppgifter. Beredningen har emellertid med tanke på utlänningsutredningens

uppdrag ansett sig inte böra nu framlägga förslag om att

helt överföra även den inre utlänningskontrollen till polisen.

Den mera begränsade reform, som beredningen fört fram som eu temporär

lösning, medför i och för sig ingen större ökning av polisens uppgifter

på lokal- och regionalplanen, eftersom också utlänningskommissionen

i sin verksamhet måst repliera på polisen. Däremot skapas genom polisens

förstatligande bättre förutsättningar att effektivera både den yttre

och den inre kontrollen. Det är, inte minst efter det att de nordiska länderna

beslutat godtaga identitetskort i stället för pass, angeläget att de

ökade möjligheterna tillvaratages, bl. a. genom att polisens spaningsverksamhet

på ifrågavarande område intensifieras. På rikspolisstyrelsen skall

redan från och med den 1 januari 1965 ankomma bl. a. att ineddela instruktioner,

råd och anvisningar rörande utlänningskontrollen samt vidtaga

åtgärder för att tillgodose uppkommande personalbehov för verksamheten.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Brottspreventiv verksamhet

Av de erfarenheter som vunnits vid poliskårer i utlandet framgår bl. a.

att den brottsförebyggande verksamheten från polisens sida numera blivit

ett så omfattande och komplicerat arbetsfält att det inte längre effektivt

kan bedrivas genom enstaka insatser. För att nå full verkan krävs

bl. a. att de brottsförebyggande åtgärderna i form av varningar och upplysningar,

råd och anvisningar, verkligen når ut till den stora allmänheten.

Detta kan endast åtstadkommas genom en rad centralt ledda insatser,

där man t. ex. i görligaste mån genom bistånd av massmedia som press,

TV, radio och film ger maximal spridning åt upplysningsmaterialet.

Den brottsförebyggande verksamheten bör enligt beredningen ledas av

rikspolisstyrelsen och omfatta bl. a.: en central kartläggning av hela verksamhetsområdet,

observation av brottslighetsutvecklingen för att med hänsyn

till dess skiftningar genomföra och animera till åtgärder centralt, regionalt

eller lokalt samt över huvud taget svara för att hela verksamheten

bedrivs systematiskt. Även erfarenheter från utlandet bör följas uppmärksamt

och nyttiggöras. Verksamheten bör bedrivas genom att man till polisdistrikten

distribuerar material och underlag av skilda slag jämte uppslag,

råd och anvisningar för den brottsförebyggande verksamheten.

Rikspolisstyrelsens uppgift beträffande den socialpolisiära verksamheten

är enligt beredningens mening att arbeta för en rationell organisatorisk

uppbyggnad och vidareutveckling av polisdistriktens socialpolisiära

verksamhet, att inhämta och vidarebefordra vunna rön och erfarenheter

till gagn för en effektivering av arbetsmetoderna samt att genom insatser

på högsta nivå verka för att en fruktbärande kontakt mellan egna verksamhetsgrenar

och andra myndigheter, organisationer o. d. upprätthålls

och vidgas.

Brottsutredande verksamhet

Utöver den samordnande verksamhet som för närvarande fungerar inom

statspolisen — i huvudsak avseende kassaskåpsinbrott, transportförluster

genom brottslig gärning vid statens järnvägar, illegal narkotika- och sprithantering,

stölder i samband med postbefordran samt valutabrott och varusmuggling

— föreligger enligt beredningen ett klart behov av centralisering

av spaning och utredning beträffande den mobila brottsligheten

överhuvud. Behovet härav torde dock inte föreligga i lika hög grad beträffande

alla former av mobil brottslighet. Den brottsspaning som i första

hand bör samordnas centralt hänför sig enligt beredningens mening till

brottstyperna rån och liknande brott mot åldringar, bedrägerier medelst

förfalskning av ordersedlar, förskingring av handpenning i samband med

försäljning av vissa varor samt vissa typer av grövre stölder (inbrott i

förråd, kiosker o. s. v.). Det torde emellertid få ankomma på det centrala

organet att i vad avser de skilda formerna av brottslighet närmare bedöma

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

behovet av en sådan centraliserad spaning samt härvid även ange riktlinjerna

för de lokala polismyndigheternas uppgiftsskyldighet till det centrala

spaningsregistratnret.

Uppenbarligen föreligger beträffande samtliga nu nämnda uppgifter av

samordnande karaktär ett starkt behov av centraliserad polisledning. Då

det här ofta är fråga om svårbemästrade uppgifter torde ansvaret och ledningen

för den riksomfattande spaningen få ankomma på rikspolisstyrelsen,

som till sitt förfogande för detta ändamål kommer att behöva specialutbildad

personal. Den centrala ledningen måste i dessa hänseenden även vara

utrustad med nödiga befogenheter. För sin ändamålsenliga behandling kräver

uppgifterna, att rikspolisstyrelsen kan centralt dirigera spanings- och

utredningsarbetet eller äger bedöma huruvida uppgiften är av den art och

omfattning att det centrala organet bör övertaga ledningen av spaningsarbete!.

Förutom den riksomfattande verksamheten finns såsom tidigare framhållits

vid statspolisens avdelning i Stockholm tillgång till främst teknisk

personal avsedd att ställas till förfogande vid utredning i fall av grövre

brottslighet såsom mord och därmed jämförliga brott. Ifrågavarande personal

är emellertid beroende av särskild rekvisition från vederbörande för

utredningen ansvarige polischef eller denne överordnad myndighet för att

kunna träda i arbete.

Med hänsyn till den arbetsinsats som i allmänhet erfordras vid spaning

och utredning i samband med begångna svåruppklarade mord och grövre

våldsbrott samt den stora uppmärksamhet som alltid ägnas denna brottslighet

är det enligt beredningen motiverat att den centrala polisledningen

kan tillhandahålla en kommission med specialtränade och samtrimmade

befattningshavare, som har möjlighet att fortsätta bearbetningen av fallet

även om uppklarandet dröjer länge. Redan en normal utredning av

detta slag kan ofta rycka sönder dagsrutinen i ett polisdistrikt. För att en

sådan kommission skall kunna arbeta framgångsrikt är det viktigt att den

får tillfälle att börja sin undersökning så snart som möjligt efter brottets

upptäckt. Detta önskemål är svårt att förverkliga, om biträde av kommissionen

generellt skall ställas i beroende av en prövning från lokal eller

regional polismyndighet. Beredningen föreslår därför att till rikspolisstyrelsens

förfogande ställes en central mordkommission för utredning av

mord eller eljest särskilt grova eller svårutredda våldsbrott och att styrelsen

— på grundval av till central registrering anmälda brott — skall

äga befogenhet att efter rekvisition eller om så i undantagsfall anses nödvändigt

på eget initiativ besluta att sådan utredning skall handhavas med

biträde från experter i den centrala mordkommissionen. I rikspolisstyrelsen

bör finnas cn befattningshavare, som kan temporärt fungera som undersökningsledare

i fråga om sådan brottslig verksamhet, beträffande vilken

forumfrågan är oklar eller då eljest särskilda förhållanden kräver det.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

Krigsplanläggningsuppgifter och medverkan i totalförsvaret

Beredskapsplaneringen inom polisväsendet har hittills försvårats på

grund av avsaknaden av en enhetlig polisledning. Större enhetlighet och

viss arbetsbesparing vid varje länsstyrelse skulle enligt beredningen kunna

uppnås om rikspolisstyrelsen finge till uppgift att utarbeta en för samtliga

länsstyrelser gemensam stomplan samt erforderliga anvisningar för

planläggningen. Sådan auktoritativ vägledning saknas för närvarande.

Härutöver bör ankomma på rikspolisstyrelsen att samordna den polisiära

planläggningen hos civilbefälhavarna.

Informationsverksamhet

Under en lång följd av år har från olika håll understrukits betydelsen

av att åtgärder vidtas för att förbättra förhållandet mellan polisväsendet

och allmänheten. Vidare har på grund av bl. a. strukturen av vårt polisväsen

de problem som varit förknippade med samarbetet mellan polisväsendet

och representanter för olika massmedia skiftat. När det gäller att

orientera allmänheten om polisens verksamhet och skapa förståelse för

dess betydelsefulla värv återstår mycket att göra. Denna uppgift anser beredningen

vara ett polisiärt tjänsteintresse av yttersta vikt. Härtill kommer

att man i den nya polisorganisationen måste etablera betydligt mera

omfattande samarbete med allmänheten och dess många företrädare för

att kunna över hela linjen bedriva brottsförebyggande arbete. Dessa insatser

kräver för att nå full effektivitet en central ledning samtidigt som de

olika åtgärderna förutsätter intim, lokal samverkan med allmänheten antingen

via massmedia eller på andra vägar. Dessutom bör uppmärksammas

det stora behov av intern information som i samband med förstatligandereformen

kommer att behövas inom polisväsendet.

Polisverksamhet på grund av särskilda stadganden

Vid sidan av åliggandet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet

kommer polisväsendet även efter förstatligandet att fullgöra åtskilliga uppgifter

av skilda slag. Hämnd avses den verksamhet som på grund av särskilda

stadganden åligger polismyndighet eller polischef, såsom skyldighet

att meddela olika tillstånd, göra anmälningar och ingripanden, verkställa

förpassningar och delgivningar samt lämna annan handräckning, biträda

andra organ med utredningar, utfärda intyg samt göra avsyningar

och besiktningar. Även om det torde vara nödvändigt att polisen i viss utsträckning

även framdeles står till statliga och kommunala myndigheters

förfogande såsom ett serviceorgan bör enligt beredningen uppgifter av

denna art inte åläggas polisen i sådan omfattning att polisens primära

uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i mera väsentlig

grad förhindras eller försvåras. Då ändringar i polisens ifrågavarande uppgifter

inte nödvändigtvis anses böra genomföras före förstatligandet och

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

omorganisationen, bör det ankomma på rikspolisstyrelsen att efter hand

upptaga dessa frågor till prövning och avgiva erforderliga förslag.

Organisations- och rationaliseringsverksamhet

Sedan polisdistriktsindelning och graden av styrkekoncentration inom

polisdistrikten beslutats i samband med polisväsendets förstatligande torde

det få ankomma på rikspolisstyrelsen att följa upp genomförandet av organisationsomläggningarna.

Härutöver bör styrelsen genom bl. a. studier

av de olika organisationsformerna ägna uppmärksamhet åt förhållanden

som framdeles kan påverka utformningen av polisorganisationen och att

i dessa hänseenden taga erforderliga initiativ. Styrelsens uppgifter i övrigt

i vad avser organisationsarbetet torde främst bli att åvägabringa planmässighet

och rationalisering inom organisationen, genom att bl. a. taga

initiativ till effektiveringsåtgärder, sprida information och anvisningar om

vunna rön och erfarenheter och föranstalta om försöksverksamhet på fältet

då så anses lämpligt för att vinna erfarenhet om eller finslipa en ny

arbetsmetod. Förutom rationaliseringsfrågor av polisiär och administrativ

natur torde ett flertal frågor inom det tekniska fältet påkalla rikspolisstyrelsens

uppmärksamhet. I samband med tillskapandet av en enhetlig organisation

för motorfordon, radio, telex och övrig utrustning uppkommer

ett starkt behov av att få till stånd rationella bestämmelser för bl. a. den

tekniska underhållstjänsten.

Upprättande av statförslag

Genom de lokala polischefernas försorg bör förslag till utgiftsstater upprättas

för polisdistrikten. Förslagen bör granskas av länspolischefen, varefter

länsstyrelsen upprättar statförslag för hela länets polisväsende. Statförslaget

för den lokala polisorganisationen bör därefter insändas till rikspolisstyrelsen,

som har att upprätta statförslag för polisväsendet i dess

helhet.

Anskaffning, underhåll och redovisning av materiel in. in.

En viktig uppgift för styrelsen kommer den centrala upphandlingen att

utgöra. Det är uppenbart att för en organisation av den storleksordning

som polisorganisationen utgör betydande fördelar är förenade med att viss

materiel kan uppköpas centralt för hela organisationens behov. Den centrala

inköpsverksamheten bör främst omfatta motorfordon, radio- och telemateriel,

drivmedel, trafikövervakningsmateriel, utrustning till bilar och

garage, personlig utrustning och kriminalteknisk utrustning.

Till inköpsverksamheten hör även att framtaga anskaffningsunderlag

och verkställa leveranskontroller.

Den direkta vården och underhållet av polisväsendets materiel åligger

de lokala polismyndigheterna. I dessa hänseenden bör rikspolisstyrelsen

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

meddela föreskrifter. Övervakningen av materielens tillstånd och vård torde

i första hand få ankomma på länsstyrelserna, som härvid bör genomföra

fullständig inventering och på grundval härav till rikspolisstyrelsen insända

rapporter om iakttagelser beträffande materielen. Erforderliga kompletterande

anvisningar för materielredovisningen bör utfärdas av rikspolisstyrelsen,

som även i vissa avseenden bör verkställa materielkontroll.

Sådan central kontroll bör ske genom en stickprovsvis gjord inventering.

Planer för anskaffning, utrangering och omsättning av materiel bör upprättas

av rikspolisstyrelsen, som även bör utfärda erforderliga anvisningar

för kassation och övrig avskrivning av materiel.

Kamerala uppgifter

Med tillskapandet av en central polismyndighet synes starka skäl tala

för att en centraliserad löneuträkning och löneutbetalning genomförs. Med

hänsyn till att en automatisering (ADB-system) av löneuträkning och därmed

sammanhängande göromål redan genomförts inom vissa delar av statsförvaltningen

har beredningen låtit preliminärt undersöka möjligheterna

att för polisväsendets del genomföra en sådan automatisering från och med

den 1 januari 1965 med utnyttjande av annan central myndighets resurser.

Enligt statskontoret kan central uträkning och utbetalning av löner

m. in. för polisväsendet beräknas genomföras från nämnda datum antingen

genom utnyttjande av statistiska centralbyråns maskincentral eller försvarets

civilförvaltnings datamaskin. Då denna lösning torde innebära en rationell

och kostnadsbesparande organisation föreslår beredningen att den

lokala polisorganisationens löner och särskilda ersättningar uträknas och

utbetalas i enlighet med vad statskontoret kan komma att föreslå. Det bör

ankomma på rikspolisstyrelsen att utarbeta och fastställa de rutiner, som

erfordras för genomförande av nämnda ADB-system.

Den omständigheten att den lokala polisorganisationens löner uträknas

och utbetalas centralt innebär inte att även avlöningsstatbokföringen bör

ske centralt. I dessa hänseenden bör det ankomma på länsstyrelserna att

bokföra sina till avlöningsstaten hänförliga kostnader. Underlag för denna

redovisning erhålls från lönecentralen. På rikspolisstyrelsen ankommer

härvid endast att svara för bokföring av avlöningar till verkets egen personal.

Beträffande övriga uppgifter för rikspolisstyrelsen i vad avser bokförings-

och utanordningsväsendet framhålls följande. De medel, som rikspolissstyrelsen

bör disponera och redovisa i sin bokföring torde främst

vara — förutom styrelsens egna anslag — medel som anvisas för anskaffning

av viss materiel för den lokala polisorganisationen. Central upphandling

i den utsträckning som tidigare föreslagits medför att ansvaret för

polisväsendets budget till väsentlig del kommer att åvila rikspolisstyrelsen.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Personaladministration

Den prövning av lönegradsfrågor, som f. n. jämlikt polislönereglementet

ankommer på polisväsendets organisationsnämnd bör vid förstatligandet

överföras på rikspolisstyrelsen. Dessa bedömanden kommer i huvudsak

att ligga till grund för styrelsens förslag till anslagsäskanden för polisväsendet.

I övrigt torde styrelsens expertis i polislöneförfattningar i stor

utsträckning få utnyttjas i frågor som uppkommer vid löneförhandlingar

med polispersonalen. Till styrelsens uppgifter i övrigt i personaladministrativt

avseende bör hänföras ansvaret för den företagsnämndsverksamhet,

som skall finnas inom statsförvaltningen. I detta sammanhang erinras om

att även förslagsverksamheten bör sammanhållas centralt. De uppgifter beträffande

arbetstidsfrågor för viss polispersonal m. in. som nu ankommer

på polisväsendets organisationsnämnd bör i samband med rikspolisstyrelsens

tillkomst överföras till denna myndighet. En särskild fråga, som rikspolisstyrelsen

bör pröva, är huruvida en tjänstgöringsnämnd behöver inrättas

för polisväsendet.

Rekryteringsverksamhet

För att rekryteringsverksamheten skall kunna bedrivas rationellt bör

den fördelas mellan central och regional instans i huvudsak enligt följande

principer.

Beträffande informationsverksamheten bör det åvila rikspolisstyrelsen

att till rekryteringsmyndigheterna meddela föreskrifter för informationsverksamhetens

bedrivande och att utarbeta och distribuera material för

information om polisyrket. Det är väsentligt att de allmänbildande skolorna,

arbetsförmedlingsorganen, yrkesvägledningsfunktionärer av alla slag

samt den militära personalvårdsorganisationen i alla delar av landet systematiskt

förses med riktiga och omfattande upplysningar om polisyrket. Rekryteringsmyndigheterna

har härvid att under styrelsens ledning utföra

informationsarbetet och att upprätthålla de kontakter som erfordras. Det

antal polisaspiranter, som skall antagas i varje län, bör fastställas av styrelsen.

För att eliminera konkurrensförhållandena mellan rekryteringsmyndigheterna

bär styrelsen även kunna besluta om slutlig fördelning av

polisaspiranterna sedan de genomgått konstapelsutbildningen. För att åstadkomma

enhetliga bedömningar av de sökandes meriter och lämplighet bör

styrelsen utfärda råd och anvisningar till rekryteringsmyndigheterna. över

huvud taget torde rikspolisstyrelsen ha en stor uppgift att fylla vid samordningen

av antagningsärendenas handläggning.

U tbildningsverksamhet

Vid remissbehandlingen av 1957 års polisutrednings förslag förordade

ett flertal myndigheter att statens polisskola skulle ställas under det centrala

polisorganets ledning. Bl. a. framhölls att skolutbildningen borde vara

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kangl. Maj.ts proposition nr JOO år 196i

en av centralmyndighetens viktigare arbetsuppgifter. Statsmakterna ansåg

likväl att polisskolan borde såsom utredningen anfört bestå som en självständig,

Kungl. Maj :t direkt underställd institution. Under polisberedningens

arbete har denna organisationsfråga ytterligare aktualiserats.

I den av riksdagen godkända propositionen 1963: 144 har chefen för ecklesiastikdepartementet

behandlat ett betänkande om skolväsendets centrala

ledning och därvid i princip förordat att all egentlig yrkesutbildning bör

ställas under samma tillsynsmyndighet. I detta sammanhang godtog departementschefen

ett förslag att polisskolan inte skulle ställas under det nya skolverkets

ledning. Såsom skäl för denna ståndpunkt anförde de sakkunniga

att polismannautbildningen kunde jämföras med den interna utbildningen

inom statliga verk och att polismannayrket vore så särpräglat, att utbildningen

inte lämpligen borde inordnas i det reguljära yrkesutbildningsväsendet.

1 sitt arbete med en översyn av polisutbildningen har 1962 års polisutbildningskommitté

behandlat bl. a. den polisiära grundutbildningen och därvid

gjort ställningstaganden som kommer att inverka på frågan om polisskolans

ställning i den statliga polisorganisationen. Kommittén har från början fastslagit

den grundläggande principen att samtliga med polisiär utbildning förknippade

spörsmål av administrativ karaktär såsom planeringen av undervisningen,

sättet för undervisningens bedrivande, elevernas allmänna villkor

under utbildningstiden m. in. bör ankomma på polisskolan. Den angivna

principen får emellertid enligt kommittén inte tolkas så, att skolan skall

fastställa behovet av viss utbildning eller de krav på utbildning som erfordras

för olika uppgifter inom polisväsendet. Förutsättningarna för skolans planeringsverksamhet

torde sålunda i stor utsträckning få tillhandahållas avrikspolisstyrelsen,

med vilken ett nära samarbete är oundgängligt. Vad

grundutbildningen beträffar har kommittén skisserat en grundutbildningsgång,

vilken för polisaspiranternas praktiska utbildning förutsätter ett intimt

och kontinuerligt samarbete mellan polisskolan och poliskårerna på de

orter dit grundutbildningen anses böra förläggas.

Enligt beredningens mening måste utbildningen till innehåll och omfattning

inriktas på att tillgodose de förändrade utbildningsbehov som torde

följa av polisväsendets omorganisation. Även om utbildningen kan komma

att rationaliseras på olika sätt, torde behovet av utbildning inte komma att

minska vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Snarare kommer krav-en på

utbildningskapaciteten att öka i framtiden. Beredningen anser det vidare

uppenbart, att den polisiära utbildningen framdeles måste i högre grad än

hittills bedrivas med hänsynstagande till det samlade behovet inom riket i

dess helhet av polispersonal av olika kategorier och baseras på riksomfattande

prognosmässiga beräkningar rörande personalbehovet. Härmed kommer

utbildnings- och rekryteringsfrågorna att på ett intimt sätt vävas samman.

Rekryteringen och därmed också utbildningen till olika kompetensnivåer

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

måste självfallet anpassas bl. a. efter frånvarofrekvens, årlig avgång, fluktuationer

i antalet befattningar i olika grader, vikariebehov m. in. Det är

enligt beredningen uppenbart att den utredande verksamhet som måste ge

underlag för dylika riksomfattande bedömningar bör ankomma på rikspolisstyrelsen.

Med hänsyn till att rikspolisstyrelsen sålunda förutsätts komma

att verkställa alla beräkningar rörande rekryterings- och utbildningsbehovet

inom polisväsendet samt ange de riktlinjer efter vilka uttagning av

personal för olika slag av utbildning bör ske synes det beredningen naturligt,

att i de fall central uttagning av elever till polisiära utbildningskurser

bör förekomma denna sker genom rikspolisstyrelsens försorg. Polisskolan

skulle därmed komma att avlastas ifrågavarande uppgifter. På samma sätt

som bedömningen av rekryteringens och utbildningens omfattning måste få

ankomma på rikspolisstyrelsen synes principiella frågor rörande utbildningens

innehåll och utformning böra lösas inom styrelsen. Bedömningen

av utbildningsverksamhetens omfattning ävensom utbildningens anpassning

efter förändringar i polisens funktioner m. m. innebär uppgifter av sådan

storleksordning att det i rikspolisstyrelsen bör inrymmas en funktion för

planering och utredning beträffande utbildningsfrågor i allmänhet.

Därest sålunda principiella ställningstaganden rörande utbildningen liksom

ock bedömningen av utbildningens omfattning samt verkställandet av

central elevrekrytering bör ankomma på rikspolisstyrelsen, kommer polisskolans

verksamhet att begränsas till det direkta meddelandet av undervisning

och till utbildningens administration. Polisskolan skulle därvid komma

att fungera som ett renodlat service- och specialistorgan i fråga om den polisiära

utbildningen. Under dylika förhållanden synes det beredningen föga

ändamålsenligt med en särskild styrelse för skolan. Med hänsyn härtill föreslår

beredningen att frågan om polisskolans ställning i samband härmed tages

under omprövning och att utbildningsverksamheten i sin helhet inlemmas

i rikspolisstyrelsen.

Övriga administrativa funktioner

Efter polisväsendets förstatligande torde rikspolisstyrelsen komma att utgöra

remissorgan i ett flertal sammanhang. En särskilt viktig uppgift för

styrelsen blir att utfärda förvaltningsföreskrifter och anvisningar på ett

flertal områden, såsom beträffande arbetsrutiner, upphandling, materielredovisning,

avskrivning av materiel, personalregistrering, samrådsverksamhet,

diarieföring, arkivering etc., och att utfärda arbetsordningar och

tjänsteföreskrifter. Efter förstatligandet kommer behov av statistisk uppföljning

av olika delar av polisverksamheten att föreligga i ökad omfattning

för att bl. a. tjäna som underlag för kostnadsanalyser samt rationaliseringsoch

planeringsverksamhet. På rikspolisstyrelsen bör härvid ankomma att

redovisa statistik rörande bl. a. polispersonalen, medelsförbrukning, drift

och underhåll av motorfordon samt att utfärda anvisningar för insamlande

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

av och bearbeta brottsstatistik. Slutligen torde det böra ankomma på styrelsen

att besluta i vissa skaderegleringsärenden. Härvid åsyftas i första hand

motorfordonsskador, skador som uppkommit under flygande inspektion och

skador på polismans kläder.

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt

Rikspolisstyrelsens kvalificerade arbetsuppgifter och de stora krav i fråga

om bl. a. planering, rationalisering, samordning och specialisering som kommer

att åvila detta centrala polisorgan motiverar enligt beredningens uppfattning

att styrelsen får en stark ledning. Vid sidan om verkschefen bör

därför inrättas en eller flera ledande krafter med uppgifter, som inom förvaltningen

i allmänhet tillkommer överdirektör eller avdelningschef. Ett

alternativ till lösning som beredningen härvid övervägt är att inrätta två avdelningar,

en för polisärenden och en för administrativa ärenden, samt en

teknisk byrå. Detta förslag kan emellertid enligt beredningens mening inte

innebära den smidighet, som krävs vid handläggningen av de mångskiftande

ärendegrupper, som ankommer på rikspolisstyrelsen. Införandet av en

byråorganisation synes däremot vara en lämpligare väg, som även medför

ökade möjligheter till decentralisering av befogenheter till de tjänstemän,

som närmast har ansvaret för ärendenas beredning. Med denna lösning synes

det motiverat att verkets ledning förstärkes med en överdirektör i souschefs

ställning, vilken bör följa styrelsens hela verksamhet och biträda generaldirektören

vid utövandet av dennes ämbete. Han bör ha till särskild uppgift,

att tillse att samordning mellan de olika byråernas arbete i erforderlig

mån kommer till stånd.

Enligt statsmakternas principbeslut skall rikspolisstyrelsen bestå av rikspolisstyrelsens

chef såsom ordförande samt ett antal lekmän som ledamöter.

Dessutom bör enligt beredningen överdirektören med hänsyn till sin ställning

och sina uppgifter ingå såsom ledamot i styrelsen. Ställningstagandet

till det centrala organets grundstruktur innebär att ledamöterna av verksstyrelsen

gemensamt överlägger i plenum om de ärenden styrelsen skall

handlägga och fattar beslut efter omröstning. Dessa pleniärenden bör emellertid

omfatta endast principiellt betydelsefulla eller eljest särskilt viktiga

frågor. Det antal ärenden som kommer att föredragas i plenum torde därför

bli begränsat. Utanför styrelsens befogenhetsområde kommer att falla ett

inte obetydligt antal ärenden, vilka bör handläggas i ämbetsmässig ordning.

Detta innebär att generaldirektören skall utöva beslutanderätten. Till sistnämnda

ärendesområde hör bl. a. den operativa polisverksamheten, som

uppenbarligen inte lämpar sig för kollegial handläggning.

Antalet lekmän i styrelsen bör enligt beredningens mening vara minst

samma som ingår i den rådgivande nämnd, som fungerar i statspolisintendentens

särskilda verksamhet. Antalet lekmän bör således vara minst fem.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1964

Frågan om verkschefens särskilda tjänstetitel har riksdagen förklarat sig

vilja taga ställning till i samband med att organisalionsförslaget angående

rikspolisstyrelsen framläggs. Beredningen förordar benämningen rikspolischef.

I verkschefens åliggande ligger dels att ansvara för fullgörande av rikspolisstyrelsens

uppgifter, dels ock att i viss utsträckning leda polisverksamhet.

Denna sistnämnda funktion är i huvudsak av samma art som den av de

lokala och regionala polischeferna utövade operativa verksamheten och

innebär således inte därutöver några särskilda befogenheter. Benämningen

polischef i tjänstetiteln rikspolischef torde alltså enligt beredningens mening

vara adekvat för vissa av de befogenheter ämbetet innehåller. Titeln

rikspolischef framstår dessutom som särskilt motiverad då motsvarande befattning

på åklagarsidan innehaves av en riksåklagare. Titeln rikspolischef

finns också sedan länge införd i bl. a. Danmark och Finland, som redan har

ett statligt polisväsende.

Vid sina överväganden av en lämplig byråindelning har beredningen behandlat

frågan huruvida motiv föreligger för inrättande av ett särskilt stabsorgan

vid sidan om byråorganisationen, närmast för att biträda styrelsens

ledning med långsiktig planering och rationalisering samt för samordning

av olika funktioner. Beredningen har emellertid kommit till den uppfattningen

att det — med hänsyn till den organisation som föreslagits — inte

är nödvändigt eller ens lämpligt att det berörda planläggnings- och utredningsarbetet

utförs inom ett särskilt organ. Då styrelsens verksamhet inte

är inriktad övervägande på planläggningsarbete utan fastmer på uppgifter,

som kan hänföras till såväl planerings- som aktiv polisverksamhet torde —

med hänsyn till sambandet mellan dessa verksamheter — en lösning med

särskilt stabsorgan inte anses ändamålsenlig. I stället torde all planeringsverksamhet

handläggas på fackbyråerna under ledning av överdirektören. I

många fall kan det härvid visa sig vara en lämplig väg att tillsätta arbetsgrupper,

vari ingår företrädare för andra byråer inom verket och eventuellt

även för andra myndigheter. I andra fall kan särskilda sakkunniga behöva

tillkallas. Även all annan verksamhet inom rikspolisstyrelsen än planeringsverksamhet

kommer att ställa stora krav på samordningen av arbetet mellan

byråerna. Dessa krav bär i särskilda fall tillgodoses genom tillsättande av

samarbetsdelegationer, vilka bör fungera som medel för smidigt samarbete

över byrågränserna.

Bland de arbetsuppgifter som kommer att åvila rikspolisstyrelsen kan

vissa uppgifter av likartad karaktär särskiljas, kör att skapa klara ansvaislinjer,

undvika dubbelarbete och underlätta samordningen bör likartade uppgifter

sammanföras till handläggning inom en och samma organisationsenhet.

Sålunda bör de uppgifter som anförtros rikspolisstyrelsen med avseende

på polisverksamheten i enlighet med vad som beslutats beträffande

den lokala polisorganisationen uppdelas i dels skydds- och övervakningsverksamhet,

dels utredningsverksamhet. Dessa två verksamhetsgrenar bor

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

med hänsyn till uppgifternas art och storleksordning enligt beredningens

mening handläggas på var sin byrå. Till den ena byrån, som bör handlägga

ärenden angående skydds- och övervakningsverksamhet och som lämpligen

kan benämnas första byrån, hör främst frågor angående trafikövervakning

och annat trafiksäkerhetsarbete, bevakningstjänst i övrigt, utlänningskontroll,

socialpolisverksamhet ävensom — i enlighet med vad som tidigare

anförts — planering och rationalisering inom dessa områden. Rikspolisstyrelsens

krigsplanläggningsuppgifter beträffande den allmänna polisverksamheten

berör väsentligen denna verksamhetsgren och bör därför även

hänföras till denna byrå. Den för utredningsverksamheten avsedda byrån,

som lämpligen bör benämnas andra byrån, bör främst svara för ledningen

av spaningsverksamheten beträffande den riksomfattande brottsligheten och

riksmordkommissionen samt frågor i övrigt som berör den brottsutredande

verksamheten. Hit bör även hänföras all den verksamhet som för närvarande

bedrivs vid kriminaltekniska anstaltens registraturavdelning. Polisiär rationalisering

och planering beträffande brottsspaning och brottsutredning torde

jämväl få hänföras till byrån. Rikspolisstyrelsens administrativa funktioner

torde bli alltför omfattande för att kunna inrymmas i en byrå. Den

från saklig synpunkt och med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning

mest rationella uppdelningen torde vara att all personaladministration beträffande

rikspolisstyrelsen och beträffande den lokala polisorganisationen

(frågor om löneförmåner, arbetstid, rekrytering, utbildning, samrådsverksamhet

m. in.) hänförs till en organisatorisk enhet, en personalbyrå, medan

all övrig administrativ verksamhet bör handläggas inom en kanslibyrå. Alla

tekniska funktioner bör sammanföras till handläggning inom en teknisk

byrå. Den externa och interna informationsverksamheten samt presstjänsten

ävensom viss brottspreventiv rådgivning bör samordnas under en informationschef.

Rikspolischefen bör direkt under sig ha en militärassistent

som skall ha till uppgift bl. a. att samordna beredskapsplaneringen mellan

polisen, krigsmakten och civilförsvaret.

Beredningen föreslår alltsa att de angivna funktionerna skall inrymmas i

följande byråenheter, nämligen två fackbyråer, en kanslibyrå, en personalbyrå

och en teknisk byrå. Härtill kommer en informationschef med en särskild

informationsavdelning och en militärassistent.

Inom ramen för den sålunda föreslagna byråorganisationen har beredningen

verkställt följande beräkning av styrelsens behov av personal.

Första byrån, som föreslås indelad i sex sektioner, nämligen trafiksektion,

bevakningssektion, sektion för utlänningskontroll, socialpolissektion,

organisationssektion och krigsplanläggningssektion, skall i huvudsak handlägga

ärenden angående trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsarbete,

tillkallande av polisförstärkning för yttre verksamhet i vissa fall, bevakningstjänsten

i övrigt, utlänningskontroll, socialpolisverksamhet, planering

och rationalisering av den yttre verksamheten, polisverksamhetens organi
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

sation (indelningar, stationeringar in. m.), polisverksamhetens krigsplanläggning

och medverkan i det totala försvaret.

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, trafiksektionen 1 polisintendent, 1 polissekreterare, bevaknings

sektionen 1 polissekreterare, 2 polisnotarier, sektion för utlänningskontroll

2 polissekreterare, 3 polisnotarier, socialpolissektionen 1 polissekreterare,

1 polisnotarie, organisationssektionen 2 polissekreterare, 3 polisnotarier,

krigsplanläggningssektionen 1 polissekreterare, 1 polisnotarie.

För byråns arbetsuppgifter erfordras vidare 7 biträden.

Andra byrån, som föreslås indelad i tre sektioner, nämligen spaningssektion,

utredningssektion samt registratur, skall handlägga ärenden rörande

samordnad spaning och utredning beträffande riksomfattande brottslighet,

spaning och utredning beträffande viss grövre brottslighet (mordkommissionen),

övrig utredningsverksamhet, centrala polisregister, brottsstatistik,

planering och rationalisering av utredningsverksamheten samt tillkallande

av polisförstärkning för utredningsverksamhet i vissa fall.

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, spaningssektionen 1 polisintendent, 1 polissekreterare, utredningssektionen

1 polissekreterare, 1 polisnotarie samt 3 biträden.

Registraturet bör enligt beredningen omfatta förutom 1 byrådirektör, 1

förste byråinspektör och 3 biträden, å personregistraturet 1 förste assistent,

1 assistent och 16 biträden, å spaningsregistraturet 1 förste assistent, 2

assistenter och 3 biträden, å godsregistraturet 1 assistent och 6 biträden, å

fingeravtrycksregistraturet 1 förste byråinspektör, 1 förste assistent, 3 assistenter

och 4 biträden, å passregistraturet 7 biträden samt å tryckeriet 2

tekniker, 1 tryckeribiträde, 1 expeditionsvakt och 1 expeditionsvaktsbiträde.

Den kontakt med utländska polisorgan rörande brott och brottslingar,

som åligger statens kriminaltekniska anstalt, bör efter den 1 juli 1964 ankomma

på rikspolisstyrelsen och handläggas på andra byrån.

Personalbyrån, som bör indelas i två sektioner och en avdelning, nämligen

allmän sektion, rekryteringssektion och utbildningsavdelning, skall

handlägga personaladministrativa ärenden beträffande rikspolisstyrelsen och

beträffande den lokala polisorganisationen, nämligen frågor huvudsakligen

om löne- och anställningsvillkor, kungörande av lediga tjänster inom polisväsendet,

arbetstid, rekrytering, utbildning, samråds- och förslagsverksamhet,

personalvård, personalstatistik samt planering och utredning beträffande

utbildning, polisskolan med avdelningsskolor samt korrespondensundervisning.

För byråns behov beräknas följande personal:

1 byråchef, allmänna sektionen 1 byrådirektör, 4 förste byråsekreterare, 1

byråassistent, rekryteringssektionen 1 byrådirektör, 1 förste byråsekreterare,

utbildningsavdelningen 1 avdelningsdirektör, 3 förste byråsekreterare och

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

1 idrottskonsulent. Härtill kommer den personal, som erfordras för polisskolan

med avdelningsskolor.

För byråns arbetsuppgifter erfordras vidare 6 biträden.

Tekniska byrån, som föreslås indelad i fem sektioner, nämligen utrustningssektion,

telesektion, sektion för tekniska åtgärder mot brott, sektion

för lokalfrågor och sektion för planering och rationalisering, skall handlägga

i huvudsak tekniska ärenden angående fordon och annan utrustning, förbindelsetjänsten,

åtgärder för förhindrande av brott, polislokaler samt planering

och rationalisering av de tekniska funktionerna. En väsentlig uppgift

för byrån blir att framtaga tekniskt anskaffningsunderlag och att utarbeta

tekniska underhållsinstruktioner.

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, utriistningssektionen 1 förste byråingenjör, 2 byråassistenter,

telesektionen 1 förste byråingenjör, 1 byråassistent, sektionen för tekniska

åtgärder mot brott 2 förste byråingenjörer, 1 byråassistent, sektionen för

lokalfrågor 1 förste byråingenjör, 2 byråassistenter, sektionen för planering

och rationalisering 2 förste byråingenjörer och 1 byråassistent.

För byråns arbetsuppgifter erfordras vidare 5 biträden.

Kanslibyrån, som föreslås indelad i fyra sektioner, administrativa sektionen,

kamerala sektionen, inköpssektionen och kontorstekniska sektionen,

skall handlägga huvudsakligen följande ärenden av juridisk och administrativ

natur, nämligen medelsäskanden, medelsförvaltning och anslagsövervakning,

medelsredovisning, materielupphandling, materielredovisning, vård

och underhåll av materiel, servicefunktioner för kontorsdriften och kontorsteknisk

rationalisering, utredningar rörande polisens verksamhet enligt

särskilda stadganden, utlåtanden på grund av remisser (som ej ankommer

på annan byrå, s. k. allmänna remisser), arbetsordningar samt tjänste- och

förvaltningsföreskrifter, registrering och arkivering av styrelsens handlingar,

skaderegleringsfrågor och statistik (som ej ankommer på annan byrå).

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, administrativa sektionen 1 byrådirektör, 3 förste byråsekreterare,

1 kanslist, 1 registrator, kamerala sektionen 1 kamrer, 1 byråassistent,

1 kassör, inköpssektionen 3 förste byråintendenter/byråintendenter, 2 byråassistenter,

2 assistenter, kontorstekniska sektionen 1 förste byråintendent,

2 byråassistenter och 1 assistent.

För byråns arbetsuppgifter och för tjänstgöring hos generaldirektören

och överdirektören erfordras vidare 21 biträden samt 8 expeditionsvakter.

Informationsavdelningen bör indelas i tre sektioner, nämligen informationssektionen,

brottspreventiv sektion och tidskriftsredaktion. Avdelningens

verksamhet kommer huvudsakligen att omfatta allmän informationsverksamhet

(extern och intern), vari innefattas även utarbetande av

underlag för föredrag, visningar, utställningar, undervisning i skolorna, utarbetande

av underlag för rekryteringsverksamheten samt planläggning av

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

studiebesök för svenska och utländska besökare vid polisväsendet, brottspreventiv

verksamhet, utgivande av en polisiär facktidskrift, utgi\ande av

årsredogörelse för polisverksamheten samt bibliotekstjänst (referat, översättningar,

bild- och klipparkiv).

Följande personal beräknas:

1 informationschef, informationssektionen 1 förste assistent, 2 assistenter,

brotts preventiva sektionen 1 förste assistent, 3 assistenter, redaktionen 1

redaktionssekreterare.

Vidare erfordras 6 biträden (därav 2 för Översättning och klipptjänst).

Kriminalmuseet i Stockholm, som sorterar under laboratorieavdelningen

vid Statens kriminaltekniska anstalt bör läggas under rikspolisstyrelsen och

dess informationsavdelning.

Militärassistenten. Inom totalförsvaret kommer polisväsendet att intaga

en framträdande plats. Polisens försvarsfunktion måste nära anslutas till

det militära försvaret och har att på olika sätt stödja detta. Då polisverksamheten

således i många avseenden har beröringspunkter med krigsmakten

och totalförsvaret i övrigt, vilket ytterligare kommer att accentueras om

civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst överföres till polisväsendet,

synes behovet av en militärassistent i rikspolisstyrelsen angeläget. Militärassistentens

huvuduppgift bör vara att tjäna som kontaktman mellan krigsmakten

och den centrala polismyndigheten och att tillgodose myndighetens

omedelbara och kontinuerliga behov av militär sakkunskap. Hans funktion

inom rikspolisstyrelsen bör alltså begränsas till främst samverkansuppgifter

och i regel inte avse ansvar för styrelsens krigsförberedelsearbete. Såsom

sakkunnig bör militärassistenten vara rådgivare vid planläggning och vid

genomförande av övningar m. m. avseende krigsförhållanden samt i övrigt

utföra sådant arbete, för vilket hans militära utbildning gör honom lämpad.

Militärassistenten bör lyda direkt under chefen för rikspolisstyrelsen och

helt betraktas såsom en styrelsens tjänsteman. Av särskild vikt är att militärassistenten

kan närvara i plena och andra sammanträden, där för totalförsvaret

viktiga frågor behandlas.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter

Vad först beträffar den allmänna inställningen till beredningens

förslag angående rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter

så tillstyrks de eller lämnas i huvudsak utan erinran av statskontoret, riksrevisionsverket,

överbefälhavaren, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Vusternorrlands och Jämtlands län, landsfogdarna

i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, polis
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kangl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

mastarna i Stockholm, Göteborg, Norrköping, statsåklagare i Stockholm

och Malmö, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare och

Sveriges landsfiskaler, länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler

i Stockholms och Östergötlands län. Vissa av dessa remissorgan framhåller

dock angelägenheten av att befogenheterna preciseras mera exakt.

överbefälhavaren, som understryker vikten från krigsmaktens synpunkt

av en central, befogenhetsutrustad polisiär ledning samt kravet på att polisväsendets

uppgifter vid krigsfara och krig tillbörligt beaktas vid bestämning

av ansvarsområden, ledningssystem och organisation, biträder helt

polisberedningens förslag härutinnan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förutsätter att rikspolisstyrelsen vid utnyttjande

av sin direktivrätt i första band vänder sig till länspolischefen,

samt att direktivrätt direkt till polismästare ges endast undantagsvis och

med stor försiktighet — exempelvis då fara är i dröjsmål. Länsstyrelsen anser

det vidare angeläget att rätten till centraldirigering begagnas med försiktighet

och inte i andra fall än då det är erforderligt, samt att betydelsen av den

regionala polismyndighetens självständighet vid ombesörjandet av den normala

polisverksamheten beaktas. Därmed sammanhänger också betydelsen

av att vid uppdelning mellan rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen av beslutanderätten

på det administrativa området, i linje med de decentraliseringssträvanden,

som präglar statsförvaltningen, länsstyrelsen förbehålls beslutanderätten

i alla de fall då påtagliga fördelar av en central handläggning

inte står att vinna. Liknande synpunkter kommer även till uttryck i yttrandet

från länsstyrelsen i Kronobergs län.

Landsfogden i Blekinge lön framhåller att rikspolisstyrelsen för att kunna

genomföra landsomfattande aktioner och i övrigt verka för en effektivering,

bör ges obegränsad direktivrätt, medan däremot landsfogdarna i Kopparbergs

och Norrbottens län finner det angeläget att styrelsens centrala

åtgöranden inte ges sådan omfattning och inriktning att länspolischefens och

honom underlydande polischefers initiativ beskäres till men för polisverksamheten

i sin helhet i länet.

Föreningen Sveriges landsfogdar understryker att rikspolisstyrelsens polisledning

bör inskränkas till verksamhet, som är sådan att den tveklöst

kräver handledning från eller handläggning av central myndighet. Avvikelser

från nämnda regel på så sätt att centralorganet övertar ledningen av en

polisaktion bör ske endast i undantagsfall och då antingen efter samråd med

den regionala myndigheten och på dess rekvisition eller efter anmodan av

Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges landsfiskaler förutsätter att rikspolisstyrelsens rådgivnings-

och anvisningsverksamhet kommer att bedrivas på sådant sätt, att

utrymme i tillräcklig grad lämnas för hänsynstagande till lokala förhållanden.

Tveksamma huruvida inte rikspolisstyrelsen föreslagits få för stora be
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

fogenheter och därigenom kommer att erhålla en alltför stark ställning är

länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens län, landsfogdarna i Göteborgs och Bohus, Värmlands

och Gävleborgs län, riksåklagarämbetet och Sveriges juristförbund.

Mera bestämt negativa i detta avseende är följande remissinstanser, nämligen

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,

Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens län, polismästaren i Linköping,

styrelsen för föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och föreningen

Sveriges stadsfiskaler. Den framförda kritiken består dock mest i allmänna

uttalanden och när det gäller de särskilda uppgifterna för styrelsen är det —

såsom framgår av det följande — endast ett mycket begränsat antal remissinstanser

som framför en preciserad kritik.

Länsstyrelsen i Hallands län är införstådd med att vissa anvisningar delvis

även av bindande natur utfärdas centralt för att enhetlighet inom polisverksamheten

skall ernås men anser att bärande skäl inte anförts för att tillerkänna

centralorganet den ställning som föreslagits. Detta skulle enligt

länsstyrelsens mening även strida mot föreskrifterna att länsstyrelsen skall

direkt under Kungl. Maj :t ha ansvaret för polisverksamhetens upprätthållande

inom länet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget mindre väl

överensstämmer med propositionens rekommendationer i kompetensfrågan

och framhåller att i de fall då undantag anses påkallade från den i propositionen

angivna huvudprincipen om centralorganets funktion såsom huvudsakligen

ett inspekterande, rådgivande och samordnande organ bör förutsättningarna

för avvikelsen tydligt fixeras. Det bör sålunda instruktionsmässigt

eller på liknande sätt anges i vilka fall rikspolisstyrelsen äger meddela

bindande normföreskrifter och bindande generella direktiv. På liknande

sätt bör frågan om centralorganets rätt att av eget initiativ ingripa i det

konkreta polisiära arbetet regleras. Liknande synpunkter kommer till synes

i yttrandena av länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens

lån samt riksåklagarämbetet.

Överståthållarämbetet, som anser att styrelsens omfattande uppgifter ger

intryck av koncentration till centralplanet, är av den uppfattningen att en

klar avgränsning är nödvändig mellan rikspolisstyrelsens direktivgivande

och rådgivande funktioner och föreslår, att styrelsens befogenhet alt utfärda

direktiv tillsvidare begränsas till att i huvudsak avse ledningen i operativt

avseende av sådan polisverksamhet, som omfattar mer än ett län. Direktivbefogenhet

torde vidare böra tilläggas styrelsen i fråga om vård och underhåll

av polisväsendets materiel. I övrigt synes — i vart fall Lill dess någon

tids erfarenhet vunnits — styrelsens befogenheter böra begränsas till allenast

rådgivande funktioner.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det angeläget att de arbetsuppgifter

som skisserats i betänkandet i betydligt större utsträckning förläggs till

5*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

länsplanet. Samma uppfaltning deklareras av länsstyrelserna i Västmanlands

och Västerbottens län, vilka även hävdar att styrelsens operativa

handlande endast bör ske undantagsvis i klart definierade fall och att någon

allmän rätt för centralorganet att efter eget bedömande ingripa i det enskilda

fallet inte bör föreligga.

Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker organisationsförslaget och anför

härvid bl. a. följande.

Motivet för tillskapande av det föreslagna polisämbetsverket synes vara

att garantier härigenom skulle skapas för en slagkraftig och effektiv polisorganisation

inom landet. De nuvarande bristerna inom polisväsendet hänför

sig till de små polisdistrikten, till den bristande mobiliteten av polisstyrkorna

och till den ojämna fördelningen av resurserna polisdistrikten

emellan samt till att någon funktionsuppdelning på chefsplanet i allmänhet

icke varit genomförd beträffande polis- och åklagarväsendet. Länsstyrelsen

har sålunda icke haft tillgång till en länspolischef, som haft möjlighet

att ägna huvuddelen av sin verksamhet åt polisgöromål. Enahanda har varit

förhållandet med landsfiskalerna samt åtskilliga av rikets stadsfiskaler.

Genom införandet av ett förstatligat polisväsende kommer angivna brister att

avhjälpas. Länsstyrelsen är förvissad om att en stor del av de uppgifter,

som beredningen ansett att rikspolisstyrelsen centralt skall taga befattning

med, kan med lika gott resultat ombesörjas på det regionala planet av länsstyrelsen

med biträde av länspolischefen.

Vad angår de särskilda uppgifter, som i betänkandet angivits böra ankomma

å rikspolisstyrelsen, synes i och för sig generellt kunna uttalas, att

rikspolisstyrelsen som centralt organ för rikets polisväsende skall som inspekterande,

rådgivande och samordnande organ ägna sitt intresse åt samtliga

grenar av polisverksamheten men bör denna verksamhet, som tidigare

framhållits, icke få den omfattning, som kommit till uttryck i betänkandet.

Uppgifter, som särskilt höra ankomma på rikspolisstyrelsen, är självfallet

sådana aktiviteter inom polisverksamheten som beröra flera län eller landet

i dess helhet. De uppgifter, som härvid träda i förgrunden, avse trafikövervakningen,

den illegala narkotikahandeln, järnvägs- och poststölder samt

valutabrott ävensom mordutredningar. I detta sammanhang kan även

nämnas den centrala spaningen beträffande kassakåpsstölder.

Beträffande de särskilda av beredningen föreslagna uppgifterna för rikspolisstyrelsen

har förslaget i huvudsak godtagits av det stora flertalet remissinstanser.

Erinringar eller särskilda synpunkter framföres endast av

följande remissinstanser.

Vad angår trafikövervakning och annat trafik säkerhetsar

bete anför föreningen Sveriges polismästare — som principiellt

anser att rikspolisstyrelsen skall äga direktivrätt i förhållande till länspolischefer

och polismästare vid central samordning av razzialiknande övervakningsaktioner,

som omfattar hela riket eller vissa delar därav och som är

inriktade på bestämda typer av trafikfarliga förseelser — att den ställer sig

tveksam till om det skall anses erforderligt eller lämpligt att den direkta

ledningen utövas av chefen för centralorganet eller någon av denne utsedd

befattningshavare. Länsstyrelsen i Uppsala län och föreningen Sveriges

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

landsfogdar anser det i dessa fall erforderligt att den centrala myndigheten

saniråder med regionala myndigheter i planeringsarbetet medan länsstyrelserna

i Stockholms och Västmanlands län inte vill tillerkänna rikspolisstyrelsen

någon befogenhet att utfärda bindande direktiv och leda trafikövervakningen.

Enligt sistnämnda länsstyrelse anses inte heller någon mera

intensiv fortlöpande inspektionsverksamhet på detta område vara av nöden.

Även föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att styrelsens befogenheter på

detta område erhållit alltför stort omfång. Från några myndigheter — länsstyrelserna

i Kronobergs och Hallands län samt polismästaren i Göteborg

påpekas särskilt behovet av central direktivrätt och ledning vid riksomfattande

trafiksäkerhetsaktioner.

Beredningens förslag beträffande bevakningstjänsten i övrigt

föranleder från länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län invändningar

i vad avser styrelsens uppgifter att sörja för personaltilldclningen till

de skilda distrikten. Förstnämnda länsstyrelse framhåller emellertid att den

inte har något att erinra om styrelsens åtgöranden endast innefattar utarbetande

av allmänna normer, överbefälhavaren stöder beredningens förslag

om en effektiverad bevakningstjänst enär polisväsendets stödverksamhet till

krigsmakten i detta avseende är starkt beroende av resurser och lämpliga

metoder.

Förslaget angående den brottspreventiva verksamheten

innebär enligt föreningen Sveriges stadsfiskaler för stora befogenheter för

rikspolisstyrelsen. Länsstyrelsen i Hallands lan understryker vikten av ett

nära samarbete mellan polisen och de socialvårdande organen även på det

centrala planet.

Av de remissmyndigheter som uttalar sig angaende beredningens förslag

om den brotts utredande verksamheten vill ingen principiellt

motsätta sig en centraliserad ledning av spanings- och utredningsverksamheten

i vissa fall. Beträffande omfattningen av denna verksamhet och styrelsens

befogenheter göres följande uttalanden. Länsstyrelsen i Uppsala län

anser det befogat att rikspolisstyrelsen svarar för en centraliserad spaning

och utredning avseende vissa typer av sådan brottslighet som sträcker sig

över länsgränserna eller där brottsplatsen är okänd. Detta gäller exempelvis

godsstölder vid järnvägarna, brott mot postverket i vissa fall, valutabrott

och narkotikabrott. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har intet att erinra mot att

en central ledning sker beträffande brott mot kommunikationsverken, exempelvis

post, järnväg och telegraf samt angående brott med internationell anknytning

och seriebrott med utsträckning över mera än ett län. Föreningen

Sveriges landsfogdar anser att exempelvis illegal narkotikahandel, valutabrott,

järnvägs- och poststölder och allmän säkerhetstjänst tveklöst kräver

handledning från eller handläggning av central myndighet. Sveriges juristförbund

anför, att stora fördelar står att vinna genom en central ledning av

spanings- och utredningsarbetet i vad avser sådana brott som transporter
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

luster vid järnvägarna, illegal narkotika- och sprithantering, stölder vid

postbefordran, valutabrott och varusmuggling. Samma kan gälla även vissa

former av mobil brottslighet. Förbundet anser dock, att behoven av ett överförande

av den brottsbekämpande verksamheten från lokalorganen till den

centrala myndigheten bör bedömas restriktivt. Länsstyrelsen och landsfogden

i Gävleborgs län anser att styrelsens uppgifter i fråga om brottsspaning

bör inskränkas till samordningsverksamhet och ledning av spaningen

i brottsfall av direkt landsomfattande natur.

börslaget att styrelsen i undantagsfall skall äga på eget initiativ besluta

att utredning av mord eller eljest särskilt grova eller svårutredda våldsbrott

skall handhavas med biträde lrån experter i den centrala mordkommissionen

föranleder invändningar från länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Göteborgs

och Bohus och Gävleborgs län, landsfogdarna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus, T ärmiands, Kopparbergs och Gävleborgs län, riksåklagarämbetet,

statsaklagaren i Göteborg, föreningen Sveriges polismästare och Sveriges

juristförbund. Flera av dessa remissinstanser avstyrker även förslaget att i

styrelsen skall finnas en befattningshavare som kan temporärt fungera som

undersökningsledare. Föreningen Sveriges polismästare anför härvid bl. a.

Även om beredningen förutsatt att sådan befogenhet skulle utövas endast

i undantagsfall finner sig föreningen icke kunna tillstyrka detta förslag.

Föreningen anser nämligen anledning saknas att utgå ifrån annat än att i

de fall biträde av experter i den centrala mordkommissionen finnes behövligt

under förundersökning, rekvisition kommer att ske genom vederbörande

lokale polischef. Föreningens uppfattning sammanhänger med att föreningen

utgår från att ledningen av förundersökningen även i det fall, då mordkommissionen

anlitas, skall ankomma på den lokale polischefen eller vederbörande

åklagare.

Länsstyrelsen och landsfogden i Västerbottens län ifrågasätter om det är

erforderligt med en hel mordkommission i central instans.

Vad angår beredningens förslag beträffande styrelsens krigsplanläggningsuppgifter

och medverkan i det totala försvaret

understryker överbefälhavaren värdet av att genom rikspolisstyrelsens

försorg en enhetlig bas skapas för beredskapsplanering m. m. för

lägre instanser genom centralt utarbetad vägledning. Även länsstyrelsen i

Norrbottens län framhåller att större enhetlighet kan uppnås om gemensam

stomplan och erforderliga anvisningar för planläggningen av polisens

verksamhet i krig utarbetas. Länsstyrelserna i Södermanlands och Gävleborgs

län ifrågasätter däremot om rikspolisstyrelsen bör ha befogenhet att

upprätta en för länsstyrelserna gemensam stomplan och landsfogden i Värmlands

län anser det inte påkallat med en central samordning av den polisiära

planläggningen hos civilbefälhavarna.

Beträffande beredningens förslag såvitt gäller styrelsens organisations-

och rationaliseringsverksamhet anser länsstyrelsen

i Stockholms län att frågor om undantag från tillämpningen av föreslagna

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

regler om arbetsgrupper inom vaktområden, frågor om indragning av föreslagna

arbetsgrupper samt frågor om bibehållande tillsvidare av befattningshavare

även på orter som inte avses skola utgöra stationeringsorter för blivande

arbetsgrupper samt liknande starkt lokalt färgade spörsmål bör avgöras

av länsstyrelserna.

Beträffande statbehandlingen bör enligt länsstyrelsen i Gävleborgs

län den ordningen gälla att av länsstyrelsen upprättat förslag för länets

polisväsende överlämnas direkt till Kungl. Maj :t, varefter yttrande över detsamma

avges av rikspolisstyrelsen. Även landsfogden i Värmlands län anser,

att länsstyrelsernas statförslag bör insändas till Kungl. Maj :t och inte

till rikpolisstyrelsen.

Beträffande de kamerala uppgifter som enligt förslaget skall

ankomma på central myndighet vill länsstyrelsen i Kristianstads län inte

bestrida att en central uträkning och utbetalning av löner in. m. för ett förstatligat

polisväsende kan ha vissa fördelar. Frågan är dock om dessa är så

uppenbara, att man utan vidare skall gå in för detta system, när på landskontoren

torde finnas tillgång till personal med erfarenhet och rutin i just

dessa frågor. Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att löneutbetalningen

bör kunna förläggas till regionalplanet.

Beredningens förslag beträffande personaladministrationen

föranleder TCO-S att hemställa om inrättande av en central företagsnämnd

redan från verksamhetens början. Beträffande frågan om inrättande av en

tjänstgöringsnämnd förutsätter TCO-S att beslut om inrättande av ett sådant

organ fattas i god tid före den 1 juli 1964 för att undvika särskilda övergångsproblem

rörande arbetstidsförhållandena.

Vad angår beredningens förslag beträffande re kryterings v er ksamheten

framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län att länsstyrelserna

torde vara kompetenta att själva ta ställning till det antal polisaspiranter

som skall antas och att genomförandet av det föreslagna stadgandet om

slutlig fördelning skulle vara mycket olyckligt och i längden ägnat att motverka

en rekrytering. Länsstyrelsen och landsfogden i Värmlands län samt

landsfogden i Blekinge län, har intet att erinra mot att rikspolisstyrelsen

fastställer det antal polisaspiranter som skall antas i varje län, men anser

det dock inte lämpligt att rikspolisstyrelsen får besluta om den slutliga fördelningen

av aspiranter. Förstnämnda landsfogde uttalar, att styrelsens fördelningsrätt

endast bör kunna utnyttjas i undantagsfall. Även länsstyrelsen

och landsfogden i Gävleborgs län avstyrker den föreslagna befogenheten för

rikspolisstyrelsen att slutligt bestämma fördelningen av aspiranterna och

framhåller därjämte att — även om det givetvis är värdefullt att rikspolisstyrelsen

följer rekryteringen och lämnar råd åt myndigheterna — rekryteringsverksamheten

torde bli bäst stimulerad om största möjliga utrymme

lämnas åt det personliga initiativet.

Beredningens förslag beträffande utbildningsverksamheten

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

föranleder bl. a. följande uttalanden. Styrelsen för statens polisskola — som

framhåller att det uppenbarligen krävs stora insatser av pedagogiskt sakkunniga

i nära samarbete med polisväsendets och skolans egna experter

samt representanter för landets polispersonal för att utbildningens målsättning

skall kunna tryggas -— finner det betänkligt att polisutbildningens

innehållsmässiga utformning och den närmare övervakningen av dess bedrivande

föreslagits skola i framtiden anförtros en till rikspolisstyrelsens

personalbyrå hörande och av icke pedagogiskt skolade tjänstemän bestående

avdelning. I styrelsen har därför övervägts huruvida inte under sådana förutsättningar

ett bibehållande av statens polisskola såsom en självständig,

Kungl. Maj :t direkt underställd institution med egen styrelse måhända

vore mest ändamålsenligt. Emellertid har styrelsen funnit att därest de allvarliga

olägenheter som angivits kan elimineras anledning inte föreligger

att motsätta sig beredningens förslag om statens polisskolas inlemmande i

rikspolisstyrelsen. 1962 års polisutbildningskommitté, som anser att en gemensam

högsta ledning av såväl polisverksamheten som utbildningsväsendet

på sätt beredningen förordat skulle underlätta genomförandet av de

förslag till polisutbildningens ordnande som kommittén avser att framdeles

presentera, tillstyrker att ledningen av polisutbildningsverksamheten inordnas

under rikspolisstyrelsen och i princip organiseras på föreslaget sätt.

Även statskontoret instämmer i beredningens uppfattning och understryker

vikten av att entydiga ansvarsförhållanden skapas. Länsstyrelsen i Östergötlands

län anser det tveksamt om polisskolan bör inordnas inom rikspolisstyrelsen

men finner under alla förhållanden att rikspolisstyrelsen bör ha

ett starkt inflytande beträffande utformningen av polisskolans utbildningsverksamhet.

TCO-S anför att de för olika personalgrupper synnerligen angelägna

utbildningsfrågorna för lång tid och särskilt under övergångstiden

torde kräva en intensiv uppmärksamhet. Till rikspolisstyrelsen bör därför

knytas en särskild utbildningsnämnd för behandling av dessa frågor. I

nämnden bör personalrepresentanter ingå.

Beträffande rikspolisstyrelsens övriga administrativa funktioner

understryker statskontoret vikten av att styrelsens verksamhet inriktas

på utarbetande av vissa normer för polisens arbete främst avsedda att

tjäna till ledning vid personalberäkningar. Dessa normer bör omfatta exempelvis

arbetsuppgifters fördelning, formerna för samordning av insatser kring

olika uppgifter samt standardrutiner för de mest frekventa polisgöromålen.

Förefintligheten av normer av detta slag bör kunna väsentligt underlätta rikspolisstyrelsens

överblick över polisväsendet. Normerna kan även utnyttjas

såsom ett instrument vid effektivering av polisväsendet. Enligt överståthållarämbetet

torde anledning saknas att frånta länsstyrelserna deras nuvarande

befogenhet att utfärda arbetsordningar för polismyndigheterna och

polispersonalen i de olika polisdistrikten. Ämbetet avstyrker därför förslaget

att arbetsordningar och tjänsteföreskrifter utfärdas av rikspolisstyrelsen.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Samma uppfattning hävdas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Överståthållnrämbetci anser vidare att rikspolisstyrelsens befattning med

skaderegleringsärenden inte bör avse skador på polismans kläder, enär sådana

ärenden är helt rutinbetonade och avgörs helt på grundval av sakkunnigbedömning

av skadornas värde i de enskilda fallen. Enligt länsstyrelsen i

Västmanlands län kan det inte vara riktigt att ett centralt ledande verk skall

syssla med sådana frågor som skaderegleringsärenden. Handläggningen bör

ske i regional instans.

Beredningens i betänkande nr 4 framlagda förslag om polisens befattning

med utlänningskontrollen tillstyrks eller lämnas i huvudsak

utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, landsfogdarna i

Stockholms och Malmöhus län, poliskamrarna i Hälsingborg och Malmö,

föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges akademikers centralorganisation.

Polisberedningens förslag i vad avser tillståndsprövningen inom utlänningskontrollen

avstyrks av länsstyrelsen i Stockholms län, som anser att

denna prövning bör ankomma på polisen. Arbetsmarknadsstyrelsen, som

instämmer i beredningens uttalanden om tillståndsprövningen, uttalar att

lokal polismyndighet inte bör kunna avslå ansökan och att alla ärenden där

tveksamhet föreligger om lämpligheten av att bevilja tillstånd bör överlämnas

till den centrala utlänningsmyndigheten för avgörande.

Samtliga remissinstanser utom socialstyrelsen, statens utlänningskommission

och arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker eller lämnar utan erinran

förslaget såvitt gäller polisens befattning med den yttre utlänningskontrollen.

Socialstyrelsen anför bl. a.

Tillämpningen av huvudbestämmelserna om avvisning kan enligt styrelsens

mening knappast anses vara av uteslutande polisiär natur. En del frågor,

exempelvis besvär över awisningsbeslut, avgöres nu av utlänningskommissionen.

Särskilt bör märkas att utlänningskommissionen hittills utfärdat

instruktioner för passkontrollerna rörande bl. a. tillämpningen av

avvisningsbestämmelserna. Dylika frågor bör alltfort handläggas av det

centrala utlänningsorgan som har att bevaka allmänna intressen — såsom

säkerhets-, arbetsmarknads- och humanitära intressen — dvs. för närvarande

utlänningskommissionen. Slutlig ställning till dessa frågor torde

emellertid inte böra tas förrän utlänningsutredningen slutfört sitt uppdrag.

Statens utlänningskommission utgår från att förslaget inte innefattar

någon ändring beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser om avvisning.

Beträffande övriga arbetsuppgifter, som sammanhänger med utövandet

av den yttre kontrollen, anser kommissionen att bl. a. ärenden angående

inrättande av passkontroller och gränsövergångsställen, utfärdande

av instruktioner för passkontrollerna i vad avser tillämpningen av utlänningslagstiftningen

och upprättande av spärrar för vissa utlänningars inresa

alltjämt i fortsättningen skall handläggas av utlänningskommissionen, medan

ärenden angående passkontrollernas personal- och lokalbehov, ärenden

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

angående förordnande av föreståndare och biträdande föreståndare för passkontroll

och förrättande av inspektioner av passkontrollerna ävensom utfärdande

av instruktioner för passkontrollerna i vad avser rent organisatoriska

spörsmål bör ankomma på det centrala polisorganet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att frågan om den slutgiltiga organisationen

av utlänningskontrollen är för tidigt väckt. Alla åtgärder som vidtages

innan utlänningsutredningen avslutat sitt arbete måste betraktas som enbart

provisoriska, vilka inte på något sätt får binda eller påverka det kommande

avgörandet om den definitiva organisationen för utlänningsärendenas

handläggning.

Förslaget angående den temporära organisationen av den inre utlänningskontrollen

tillstyrks eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Malmöhus län, polismästaren i Stockholm,

polischefen i Trelleborg, polismästaren i Göteborg och kriminalpolisintendenten

därstädes ävensom av utlänningsutredningen. Av dessa remissinstanser

förklarar sig socialstyrelsen och polismästaren i Stockholm redan nu

inte ha något att erinra mot att den slutgiltiga organisationen av den inre

kontrollen anförtros polisen, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i

Malmöhus län anser sig inte kunna ta ståndpunkt till denna fråga förrän

utlänningsutredningen tagit ställning till härmed sammanhängande spörsmål.

Utlänningsutredningen anser sig inte heller kunna yttra sig över beredningens

ställningstagande i fråga om den slutgiltiga utformningen av den

inre utlänningskontrollen och anför till motivering, att denna fråga äger

sådant samband med den centrala utlänningsmyndighetens framtida uppgifter

och organisation att dessa frågor inte kan avgöras oberoende av

varandra.

Länsstyrelsen i Stockholms län, landsorganisationen i Sverige och TCO-S

anser att den av beredningen föreslagna slutgiltiga organisationen av den

inre utlänningskontrollen bör genomföras redan fr. o. m. den 1 januari 1965

eller snarast möjligt. Landsorganisationen anför härvid att de ärenden som

ar av huvudsakligen arbetsmarknadspolitisk natur kan överföras till arbetsmarknadsstyrelsen

där de naturligen hör hemma.

Statens utlänningskommission föreslår att bostadsanmälningar beträffande

viseringsfria utlänningar — jämväl rörande sådana som erhållit uppehållstillstånd

även i fortsättningen skall insändas till kommissionen, dock

endast om de inkommit från enskilda bostadsupplåtare och alltså inte från

innehavare av hotell, pensionat eller tältplatser. Inte heller om kontrollen

anordnas lokalt bör enligt kommissionen bostadsanmälningarna läggas till

grund för kontroll av att viseringsfria utlänningar, som bor på sist angivna

sätt, söker uppehållstillstånd. Erfarenheten visar nämligen att flertalet av de

utlänningar som tillfälligtvis vistas i riket bor på nämnda sätt. Efter polisväsendets

förstatligande torde polismyndigheterna vidare få ökade möjligheter

att genom personliga kontakter med innehavare av ifrågavarande slags

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

inrättningar skaffa sig erforderliga informationer. Beredningens förslag, att

med stöd av utökad skyldighet för bostadsupplåtare att avkräva utlänningar

uppgifter söka avgränsa kategorin korttidsbesökande från övriga utlänningar,

är olämpligt, då redan nu föreliggande skyldighet för bostadsupplåtare

att kontrollera vissa uppgifter ansetts betungande och — enligt kommissionens

erfarenhet — inte alltid fullgörs i önskad utsträckning. Då kommissionen

i egenskap av central utlänningsmyndighet har det närmaste

ansvaret för utövandet av utlänningskontrollen, ligger det i sakens natur att

kommissionen utfärdar föreskrifter till de myndigheter, som enligt utlänningsförfattningarna

har att biträda kommissionen i dess verksamhet,

såsom beskickningar och konsulat, polismyndigheter och länsarbetsnämnder.

På det centrala polisorganet bör ankomma att ge instruktioner om den

speciella övervakning av hotell, pensionat och tältplatser som blir nödvändig

om kommissionens förslag om slopandet av registreringen av bostadsanmälningar

från innehavare av hotell, pensionat och tältplatser vinner beaktande.

Statskontoret — som ifrågasätter om inte en granskning bör ske av de

skäl som förestavat inrättandet av en särskild central organisation för kontrollen

av utlänningar innan ställning tas till frågan om övervakningen av

utlänningslagstiftningens efterlevnad — anför bl. a.

Det torde vara uppenbart att kontrollen av att utlänningar i tid söker erforderligt

uppehållstillstånd är av stor betydelse för en övervakning i linje

med utlänningslagstiftningens intentioner. Beredningens förslag, att bostadsanmälningar

skulle insändas till utlänningskommissionens centralregister

endast beträffande utlänningar, vilka redan har uppehållstillstånd, måste

från dessa utgångspunkter betecknas som en betänklig försvagning av det

nuvarande kontrollsystemet. Registrets viktigaste funktion torde nämligen

vara att lämna upplysning om vilka utlänningar som behöver uppehållstillstånd.

Denna funktion torde svårligen kunna fullgöras genom en kontroll

endast på lokalplanet.

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt

Förslaget i dess huvudsakliga delar tillstyrks eller lämnas utan erinran av

de flesta remissinstanserna.

Statskontoret anför beträffande rikspolisstyrelsens organisationsstruktur

och ledning följande.

Det måste anses mycket svårt att nu mera exakt utforma detaljerna för

rikspolisstyrelsens organisation, eftersom styrelsens verksamhet i flera avseenden

är helt ny. Ätt redan nu binda organisationen till en specificerad

ram skulle komma att på ett olyckligt sätt minska ledningens möjligheter

att under de första verksamhetsåren successivt kunna anpassa denna till

vunna erfarenheter rörande t. ex. arbetsbelastning, krav på kontroll och

lämpliga informationsvägar. Det synes statskontoret angeläget att rikspolisstyrelsen

under ett inledningsskede får möjligheter att vidtaga sådana smärre

justeringar av organisationen, som i praktiken visar sig vara erforderliga.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Statskontoret vilt med hänsyn till den mycket grannlaga verksamhet det här

är fråga om såväl gentemot kommunerna som polispersonal och allmänheten,

understryka vikten av att rikspolisstyrelsen tillföres sådana resurser,

att den redan från början kan fungera enligt uppgjorda planer. De ovan

framförda synpunkterna synes statskontoret bäst kunna tillgodoses, om för

de närmaste budgetåren endast en stomplan upprättades avseende tjänster

ned t. o. in. sektionschefer. För anställande av övrig personal kan lämpligen

medel ställas till förfogande beräknade med ledning av beredningens förslag

till organisation. Denna personal bör kunna omdisponeras allteftersom närmare

erfarenheter vinnes av arbetskraftbehovet inom olika delar av rikspolisstyrelsens

verksamhet.

Enligt statskontorets uppfattning bör det uppdragas åt rikspolisstyrelsen

att efter det första verksamhetsåret inkomma med fullständigt organisationsförslag,

såvida ej speciella förhållanden anses berättiga att försökstiden

utsträckes. Denna bör dock med hänsyn till önskvärdheten att nå stadga i

organisationen ej bli för lång.

Beträffande rikspolisstyrelsens sammansättning ifrågasätter länsstyrelsen

i Skaraborgs län om inte också någon representant för länsstyrelserna bör

vara ledamot. Ett visst medinflytande för åklagarväsendet vid rikspolisstyrelsens

handläggning av de uppgifter som berör åklagarväsendets intressen

— exempelvis den i central regi bedrivna brottsutredningen — önskar statsåklagaren

i Stockholm. Ett sätt att lösa denna fråga är att riksåklagaren

eller någon annan representant för riksåklagarväsendet blir medlem av rikspolisstyrelsen

eller åtminstone medges rätt att delta vid styrelsens behandling

av frågor, som berör åklagarväsendet. Under alla förhållanden synes

bestämmelser böra utfärdas om samråd i dylika frågor mellan rikspolisstyrelsen

och riksåklagarämbetet.

Endast en remissinstans uttalar sig mot ett byråsystem, nämligen länsstyrelsen

i Östergötlands län.

I fråga om antalet byråer framförs från förslaget avvikande synpunkter av

några instanser. Sålunda förordar polismästaren i Stockholm att även informationsavdelningen

får utgöra byrå och att dess chef, som torde bli styrelsens

och därmed hela polisväsendets kontaktman utåt ges byråchefs ställning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att rikspolisstyrelsen i förslaget

uppdelats i alltför många byråer och att första och andra byrån jämte tekniska

byran bör kunna sammanföras till en byrå. Enligt länsstyrelsen i

Hallands län bör det centrala organet organiseras på tre byråer genom att de

föreslagna första och andra byråerna sammanslås.

Några remissinstanser, däribland uverståthållarämbetet och länsstyrelserna

i Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Kopparbergs län, gör

invändningar eller uttrycker tveksamhet beträffande rikspolisstyrelsens

dimensionering och personaluppsättning. Polismästaren i Stockholm framhåller

däremot att med den mångfald av uppgifter som läggs på rikspolisstyrelsen,

personalen inte kommer att räcka till och att styrelsen redan från

början får svårt att leda organisationsarbetet. Visserligen kan styrelsen —

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

såsom beredningen påpekat — under en övergångsperiod tillkalla särskilda

sakkunniga, men för genomförandet av det stora reformarbete som förstatligandet

innebär hade det varit lyckligt om styrelsen redan vid starten kunnat

tillföras tillräckligt med kvalificerad stadigvarande personal.

1 fråga om överdirektörens ställning anser statskontoret att överdirektören

bör vid sidan om ställföreträdarskapet anförtros endast den direkta

ledningen av polisverksamheten. Till denne bör härvid delegeras de dagliga

och mera rutinbetonade uppgifterna avseende verksamheten på fältet. Statskontoret

föreslår sålunda att under överdirektören lägges första byrån, andra

byrån, personalbyrån och tekniska byrån, alltså de byråer vars verksamhetsområde

direkt täcker polisverksamheten. De övriga enheterna — kanslibyrån

och informationsavdelningen — bör stå direkt under generaldirektören.

Dessa enheter torde vara de organ, vilka huvudsakligen är avsedda att

ge verkschefen direkt service.

De föreslagna första och andra byråerna bör enligt länsstyrelsen i Västmanlands

län erhålla beteckningar, som anger byråernas huvudsakliga verksamhet.

Polismästaren i Stockholm anser att byråerna konsekvent bör tilldelas

benämningar, som anger funktionen och som kan användas sasom

arbetsord. Även statskontoret anser att byråernas underenheter bör ges en

enhetlig benämning och förordar därför beträffande den föreslagna utbildningsavdelningen

att ordet avdelning ersättes med sektion.

Angående första byrån anför polismästaren i Stockholm, att den med sina

viktiga funktioner synes vara underbemannad. Med hänsyn till de manga

sektionerna på byrån kan det befaras att byråchefen inte hinner ägna tillräcklig

tid åt varje sektion. Bevakningssektionen torde därför böra utökas

med en polisintendent, på vilken närmast bör ankomma de operativa funktionerna.

Utlänningskommissioncn, som — från de synpunkter den har att företräda

—• i princip tillstyrker att rikspolisstyrelsen erhåller den föreslagna

organisationen, framhåller angående personalbehovet på sektionen för utlänningskontroll

att ett godtagande av kommissionens förslag beträffande

rikspolisstyrelsens uppgifter bör ge anledning till en omprövning av personalbehovet

på den föreslagna sektionen.

Beträffande förslaget om ett registratur inordnat i andra byrån anför

statens kriminaltekniska anstalt följande:

1 förslaget har för denna sektion skisserats eu organisation med ungefärligen

samma personalstat som för anstaltens rcgistraturavdclning. Under

förutsättning av att nuvarande arbetsuppgifter bibehållas och arbetets omfattning

icke ökar torde, med nedan angivna undantag, någon erinran icke

kunna framställas emot förslaget i denna del.

Vid registraturavdelningen uppehälles för närvarande en viss begränsad

jourtjänst. Denna är enligt anstaltens förmenande icke tillräcklig, då polisen

hela dygnet bör kunna få uppgifter ur registren. Eu utbyggnad av jouren

förordas och härför skulle erfordras ytterligare minst två assistenttjänster.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

I förslaget saknas uppgift om vem som skall handhava de för registraturerna

nödvändiga fotografiska arbetena. Genom utbrytningen av registraturavdelningen

från kriminaltekniska anstalten kan dessa icke utföras av

laboratorievdelningens fotografiska laboratorium vilket tidigare varit fallet.

Erforderliga fotoarbeten bestå av reproduktion av porträtt, förminskningar

och förstoringar härav, avfotografering av föremål samt fotografering av

fingeravtrycksspar och handlingar m. m. Stora flertalet av dessa uppgifter

äro av synnerligen brådskande natur. Det framstår för anstalten såsom oundgängligen

nödvändigt att för registrens räkning inrättas ett fotolaboratorium

med förslagsvis en personal bestående av en fotograf och ett fotobiträde.

Angående utbildningsavdelningens sammansättning framhåller styrelsen

för statens polisskola nödvändigheten av att chefen för avdelningen får pedagogisk

expertis till sitt förfogande. En nämnd med rådgivande funktioner

kan exempelvis inrättas. I en sådan expertgrupp synes även representanter

för polispersonalen böra ingå. Det förutsätts, att utbildningsavdelningens

föreslagna personalbestånd väsentligt utökas för att kunna svara mot skolans

behov. Styrelsen anser att bland annat en tjänst såsom biträdande rektor

måste inrättas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det i hög grad önskvärt att det

centrala organet i vad avser krigsplanläggningsuppgifter biträdes av en militärassistent.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län däremot anser att rikspolisstyrelsen

inte kan kontinuerligt bereda en militärassistent arbetsuppgifter,

för vilkas handläggning erfordras militär sakkunskap av så kvalificerad

befattningshavare som aktiv regementsofficer. Till rikspolisstyrelsens förfogande

bör emellertid ställas en sådan befattningshavare, som vid behov

kallas att handlägga vissa ärenden och närvara vid vissa plena m. m. överbefälhavaren

biträder förslaget om militärassistentens ställning men lämnar

frågan öppen om denne jämväl skall bestrida samordningen mellan polisen

och civilförsvaret. Överbefälhavaren understryker att militärassistentens

arbetsuppgifter främst bör inriktas på samverkansproblem mellan polisen

och krigsmakten i såväl fred som krig.

Departementschefen

1962 års principbeslut om förstatligande och omorganisation av polisväsendet

innebär bl. a. att en central polismyndighet, rikspolisstyrelsen,

skall inrättas fr. o. in. den 1 juli 1964. Enligt principbeslutet skall styrelsen

organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt —- ha till uppgift att fortlöpande meddela allmänna råd och anvisningar

om hur polistjänsten skall utövas samt att från rikssynpunkt öva tillsyn

över polisväsendet och dess anordningar. Styrelsens verksamhet bör sålunda

huvudsakligen vara inspekterande, rådgivande och samordnande. Statsmakterna

har emellertid därutöver funnit skäl föreligga att på vissa områden

tillerkänna rikspolisstyrelsen befogenheter att ge direktiv om hur polisverk
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

samheten skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet. Allmänna

riktlinjer har därför i 1962 års principbeslut uppdragits rörande styrelsens

uppgifter på detta område. De verksamhetsområden, där dessa centrala befogenheter

angivits böra förekomma, är trafikövervakningen och bekämpningen

av vissa brottstyper. Beträffande trafikövervakningen har framhållits

att en central direktivrätt har stor betydelse för att verksamheten skall

kunna bedrivas efter en enhetlig plan för hela landet. Centralorganet bör

sålunda kunna ge direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under viss

tidsperiod skall inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken. Därest

sådana gemensamma aktioner behöver företagas, som kräver samverkan över

iänsgränserna, bör det centrala organet enligt de angivna riktlinjerna ha

möjlighet att i vissa situationer taga ledningen av verksamheten. I vad avser

bekämpningen av vissa brottstyper har i principbeslutet fastslagits att mycket

torde stå att vinna genom central dirigering. Detta har särskilt ansetts

gälla brottslighet, som i allmänhet inte kan sägas vara knuten till viss plats,

såsom exempelvis illegal narkotikahandel, järnvägs- och poststölder, valutabrott

och den verksamhet som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri

och annan olovlig underrättelseverksamhet. I statsmakternas beslut fastslogs

därjämte, att den omständigheten att brottsligheten över huvud taget

tenderar att bli alltmer mobil motiverar att möjlighet ges att centralt dirigera

spanings- och utredningsarbetet. Vid ett klart samband mellan brott, som

förövats på olika platser i landet, ökar möjligheterna att uppspåra gärningsmannen,

om det centrala organet får övertaga ledningen av spaningsarbetet.

Samtliga nu nämnda, i propositionen angående huvudmannaskapet för polisväsendet

uppdragna riktlinjer har riksdagen godtagit. Det må i detta sammanhang

särskilt erinras om uttalandet i propositionen att man genom

inrättande av ett centralt polisorgan skänker landets polisorganisation erforderlig

stadga och fasthet samtidigt som möjlighet öppnas att på eu hand

samla riksfrågor, som nu handläggs av olika centrala organ.

De av polisberedningen framlagda förslagen i vad avser rikspolisstyrelsens

befogenheter att ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas och

att utöva viss ledning av polisarbetet finner jag i huvudsak överensstämma

med det av statsmakterna fattade principbeslutet. Sålunda delar jag beredningens

och flertalet remissinstansers uppfattning om behovet av en central

dirigering och ledning av polisverksamheten i vad avser trafikövervakning

och sådan brottsutredande verksamhet, som kräver samordning mellan länen.

På dessa områden har för övrigt behovet av riksomfattande spaningredan

framtvingat en viss central ledning inom statspolisen. En viktig funktion

för rikspolisstyrelsen blir också att leda och samordna bevaknings- och

säkerhetsarbetet vid statsbesök och andra liknande evenemang. I fall då ledningen

av operativ verksamhet skall ankomma på rikspolisstyrelsen bör styrelsen

självfallet jämväl äga tillkalla därför erforderlig personal. Av några

remissinstanser nu gjorda invändningar mot att överhuvud tillerkänna

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

centralorganet här berörda befogenheter finner jag icke bärande. Dock vill

jag med anledning av vissa uttalanden framhålla nödvändigheten av att de

centrala funktionerna på ifrågavarande områden erhåller sådan utformning

att de regionala och lokala polismyndigheternas självständiga verksamhet

inte hämmas.

I några hänseenden kan jag i likhet med ett antal remissinstanser inte tillstyrka

beredningens förslag i fråga om rikspolisstyrelsens befogenheter. När

det gäller utredning av mord eller eljest särskilt grova eller svårutredda

våldsbrott har beredningen föreslagit att styrelsen skall förfoga över en

central mordkommission och ha befogenhet att efter rekvisition eller om

så i undantagsfall anses nödvändigt på eget initiativ besluta att sådan

utredning skall handhas med biträde av experter i denna kommission.

Då dessa uppgifter i allmänhet är av lokal natur, bör det enligt min mening

i första hand ankomma på förundersökningsledaren att bedöma vilka

åtgärder som bör vidtagas. Såsom föreningen Sveriges polismästare anfört

torde anledning saknas att utgå från annat än att i de fall där biträde

av experter från mordkommissionen erfordras rekvisition kommer att ske

genom vederbörande polischef. Stundom kan det även vara möjligt att åstadkomma

ett initiativ vid en från centralt håll gjord underhandsförfrågan hos

den lokale eller regionale polischefen. Behovet av särskild undersökningsledare

i rikspolisstyrelsen för dessa fall kan jag inte heller vitsorda, då vid

brott av allvarlig natur åklagaren ofta inträder som undersökningsledare

utan att misstänkt finns.

Då således med dessa utgångspunkter rikspolisstyrelsens s. k. operativa

ledning av polisarbetet i huvudsak kan hänföras till sådan polisverksamhet

soin omfattar hela riket eller delar av riket och alltså är av samordnande

natur, kommer detta inte — såsom några remissorgan befarat — att undanrycka

länsstyrelsernas ansvar för polisverksamheten i länen. Den i länen

rutinmässigt förekommande verksamheten för upprätthållande av ordning

och säkerhet — skydds- och övervakningsverksamhet, brottsförhindrande

och brottsutredande verksamhet -— skall normalt ankomma på de regionala

och lokala polismyndigheterna i enlighet med de riktlinjer som tidigare behandlats.

Rikspolisstyrelsens uppgifter kommer därvidlag såsom beredningen

anfört att till väsentlig del vara inspekterande, rådgivande och samordnande.

Sålunda anges i beredningens förslag i konsekvens härmed exempelvis

att rikspolisstyrelsen bör meddela råd och anvisningar för att ange

den allmänna inriktningen av trafikövervakningen i länen, råd och anvisningar

angående valet av lämplig bevakningsmetodik, normer till hjälp för

bestämmande av det antal polismän som behövs för att upprätthålla en tillfredsställande

bevakning samt råd och anvisningar för den brottsförebyggande

verksamheten. Polisverksamheten i olika instanser har på detta sätt

enligt min mening erhållit en tillfredsställande lösning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Ett särskilt, av statsmakterna inte tidigare i samband med polisväsendets

förstatligande behandlat spörsmål utgör utlänningskontrollen. Beredningens

i denna del avgivna förslag, som i huvudsak överensstämmer med utlänningsutredningens

ståndpunkt, kan jag i allo tillstyrka. Den yttre kontrollen,

som bl. a. syftar till att förhindra utvisade och förvisade att återvända till

riket, är såsom brottsförebyggande verksamhet eu angelägenhet av polisiär

natur och bör alltså ledas av rikspolisstyrelsen. Den fördelning av uppgifter

inom den inre utlänningskontrollen mellan polisorganen och utlänningskommissionen,

som föreslagits av utlänningsutredningen och tillstyrkts av

beredningen, anser jag lämplig under en övergångsperiod i avbidan på att

utlänningsutredningen framlägger sina slutliga förslag beträffande utlänningskontrollens

organisation. Jag vill i detta sammanhang erinra om att

Kungl. Maj :t genom beslut den 28 februari 1964 uppdragit åt utlänningsutredningen

att framlägga förslag till hur den centrala handläggningen av

utlänningsärenden skall organiseras oberoende av vissa i tidigare direktiv

givna förutsättningar.

Såsom beredningen framhållit medför en förvaltningsgren av den storlek

som polisväsendet utgör även omfattande administrativa uppgifter. Rikspolisstyrelsens

ställning och befogenheter i vad avser dessa uppgifter samt

kompetensfördelningen mellan central instans och övriga polismyndigheter

har inte behandlats i principbeslutet. Beredningen har i sitt förslag redovisat

de olika områden, där rikspolisstyrelsen bör ha uppgifter av organisatorisk

och förvaltningsmässig natur samt härvid framhållit alt denna verksamhet

ofta är av den art att det inte är tillfyllest med allmänna råd och anvisningar

och att centralorganet sålunda i vissa avseenden bör ha rätt att meddela

föreskrifter. I detta hänseende har beredningen föreslagit att rikspolisstyrelsen

skall ha befogenhet att meddela föreskrifter i fråga om bl. a.

informationsverksamhet, upphandling, vård och underhåll av polisväsendets

materiel, materielredovisning, avskrivning av materiel, personalregistrering,

samrådsverksamhet, diarieföring och arkivering. En centraliserad

handläggning har därjämte ansetts nödvändig beträffande bl. a. upprättande

av statförslag, inköp av viss materiel, utfärdande av arbetsordningar,

uträkning och utbetalning av löner, fördelning av polisaspiranter

och skaderegleringsärenden.

Ett antal remissorgans allmänna invändningar mot att rikspolisstyrelsen

tilldelats för stora befogenheter torde i allmänhet — mot bakgrunden av

statsmakternas förutnämnda ställningstagande beträffande den polisledande

verksamheten — ha avsett kritik mot de föreslagna uppgifterna och befogenheterna

på det administrativa området. Ifrågavarande remissinstanser

— särskilt några länsstyrelser — har framhållit att de töreslagna funktionerna

för rikspolisstyrelsen i viss utsträckning bör nedskäras och i stället läggas

på länsplanet.

För egen del vill jag framhålla att de uppgifter och befogenheter på det

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

rent administrativa området, som av beredningen föreslagits skola ankomma

på rikspolisstyrelsen, i huvudsak synes välgrundade. Polisväsendets förstatligande

och omorganisation innebär bl. a. att en slagkraftig och effektiv

polisorganisation skall skapas inom landet. För att få till stånd en sådan

torde ett av grundvillkoren vara krav på enhetlighet i organisatoriskt och förvaltningsmässigt

avseende. I de hänseenden beredningen föreslagit centrala

bindande anvisningar och beslutsbefogenheter är det särskilt viktigt att den

statliga polisorganisationen snarast vinner erforderlig stadga. De bedömanden,

som måste baseras på allmänna ekonomiska grunder och kännedom om

förhållandena på andra orter, kräver därjämte såsom beredningen anfört en

central överblick. Det sagda innebär enligt min mening att en centraliserad

handläggning är nödvändig i vissa avseenden och att rikspolisstyrelsen

skall kunna på några särskilt viktiga områden utfärda föreskrifter

för länsstyrelserna. En sådan ordning synes nödvändig för att undvika alltför

stor splittring och olikformighet i organisationen och för att polisorganisationen

som helhet skall bli funktionsduglig. Jämväl ur ekonomisk

synpunkt framstår eu sådan ordning som den enda rationella. Framhållas

må att inom vissa andra förvaltningsområden en sådan princip redan har

genomförts på så sätt att länsstyrelserna har att i olika avseenden följa

centrala ämbetsverks föreskrifter. Jag vill här särskilt erinra om civilförsvarsstyrelsens

befogenheter på sitt förvaltningsområde.

De befogenheter som således bör ankomma på rikspolisstyrelsen torde få

närmare beskrivas i särskild instruktion för rikspolisstyrelsen.

Vad angår polisskolans ställning finner jag efter att ha tagit del av polisutbildningskommitténs

hittills gjorda ställningstaganden starka skäl tala

för att utbildningsverksamheten i enlighet med beredningens förslag i sin

helhet inordnas i rikspolisstyrelsen. Detta innebär, att de funktioner som

för närvarande ankommer på polisskolans styrelse och skolans rektor från

och med den 1 juli 1964 bör överföras till rikspolisstyrelsen.

Beträffande vissa av rikspolisstyrelsens uppgifter vill jag ytterligare framhålla

följande.

Det synes mig angeläget att rikspolisstyrelsens ansvarsområde i krig snarast

löses, bl. a. för att underlätta verksamheten inom de myndigheter, som

skall samarbeta med rikspolisstyrelsen i fråga om krigsplanläggning. Såsom

överbefälhavaren framhållit är det även viktigt att rikspolisstyrelsen kan

utarbeta central vägledning för lägre instansers beredskapsplanering. Behovet

av en auktoritativ vägledning för länsstyrelserna i dessa hänseenden

har även tidigare påtalats av statens organisationsnämnd i en år 1961 gjord

utredning angående de civila försvarsärendena vid länsstyrelserna.

När det gäller rikspolisstyrelsens organisation vill jag framhålla

att såväl statspolisens ledning som polisväsendets organisationsnämnd, polisskolan

och större delen av kriminaltekniska anstalten kommer att ingå i

styrelsen. Jag vill vidare erinra om att polisorganisationen kommer att

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964 153

omfatta i runt tal 14 600 befattningshavare och en betydande ekonomisk

förvaltning.

Polisberedningens förslag i vad avser rikspolisstyrelsens organisation och

arbetssätt, som i allt väsentligt tillstyrkts vid remissbehandlingen, finner

jag väl ägnat att läggas till grund för en organisatorisk uppbyggnad av det

nya centrala polisverket.

Sålunda kan jag i princip ansluta mig till beredningens förslag i vad avser

verksledning och byråindelning, överdirektören bör alltså i enlighet med

förslaget ingå i styrelsen. Däremot finner jag inte tillräckliga skäl föreligga

att såsom vissa remissinstanser föreslagit utöka styrelsen med representanter

för länsstyrelserna och åklagarväsendet. Samverkan med dessa myndigheter

skall enligt min mening kunna ske på ett tillfredsställande sätt i andra

former. Jag kan inte heller dela statskontorets uppfattning att ej samtliga

byråer bör underställas överdirektören. Med hänsyn till att denne har

souschefs ställning är det såsom beredningen anfört önskvärt att han kan

följa styrelsens hela verksamhet och biträda verkschefen vid utövandet

av dennes ämbete. Jag biträder sålunda i dessa avseenden beredningens förslag.

Frågan huruvida behov kan komma att föreligga av att — utöver den utbildningsexpertis

som skall finnas inom verket — knyta särskilda pedagogiska

experter och personalrepresentanter i form av rådgivande organ

till styrelsen bör enligt min mening göras beroende av de erfarenheter, som

vinns när det nya ämbetsverket trätt i funktion, och i första hand prövas av

verkets styrelse.

Rikspolisstyrelsen bör sålunda bestå av rikspolischefen som ordförande,

överdirektören samt minst fem av Kungl. Maj :t utsedda lekmannarepresentanter.

Med hänsyn till de funktioner som enligt vad jag tidigare anfört skall

ankomma på styrelsen bör dess arbetsenheter i enlighet med polisberedningens

förslag utgöras av två fackbyråer för polisärenden, en personalbyrå,

en kanslibyrå och en teknisk byrå samt en informationsavdelning. Härtill

kommer en militärassistent. Första byrån, som huvudsakligen skall handlägga

ärenden avseende skydds- och övervakningsverksamhet, bör uppdelas

i en trafiksektion, en bevakningssektion, en utlänningskontrollsektion, en

socialpolissektion, en organisationssektion och en krigsplanläggningssektion.

Andra byrån bör bestå av en spaningssektion, en utredningssektion samt

registratur. Personalbyrån bör uppdelas i en allmän sektion, en rekryteringssektion

samt en utbildningsavdelning. Kanslibyrån bör bestå av en administrativ

sektion, en kamcralsektion, en inköpssektion och eu kontorsteknisk

sektion. Inom tekniska byrån bör finnas en utrustningssektion, en telesektion,

en sektion för tekniska åtgärder mot brott, en sektion för lokalfrågor

samt en sektion för teknisk utveckling och rationalisering. Informationsavdelningen

bör uppdelas i en informationssektion, en sektion för brotts
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

preventiva åtgärder samt redaktion och kriminalmuseum. För den särskilda

polisverksamheten föreslås en särskild avdelning inom styrelsen.

En tablå över den föreslagna organisationen för rikspolisstyrelsens verksledning

och byråindelning torde såsom bilaga (Bilaga 1) få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende.

Vad härefter gäller frågan om rikspolisstyrelsens personal måste det såsom

statskontoret framhållit i sitt yttrande anses svårt att nu mera exakt

utforma detaljerna för styrelsens organisation. Denna bör därför under

de första verksamhetsåren göras flexibel i vad avser den personella uppbyggnaden.

Jag anser sålunda goda skäl tala för statskontorets förslag

att nu endast en stomplan upprättas avseende tjänster ned t. o. m. sektionschefer.

Därjämte bör emellertid enligt min mening även tjänster som närmast

motsvarar vissa redan nu befintliga tjänster inom statspolisorganisationen,

polisskolan, kriminaltekniska anstalten och polisväsendets organisationsnämnd

liksom även biträdes- och vaktmästartjänster medtagas i planen.

För övrig personal torde medel böra beräknas med ledning av beredningens

förslag till organisation.

Beträffande personalorganisationen får jag hänvisa till en översiktlig

tablå, vilken torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende (Bilaga 2).

Rikspolisstyrelsens uppgifter och organisation i vad avser den särskilda

polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. anser

jag med hänsyn till ärendets natur inte böra redovisas i detta sammanhang.

Upplysningar härom torde få meddelas riksdagens vederbörande utskott.

Jag föreslår att rikspolisstyrelsen organiseras i enlighet med vad jag här

anfört. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om styrelsens

detalj organisation och att meddela föreskrifter rörande verksamheten inom

myndigheten.

Utbildningsfrågor

Utredningsarbete m. m.

Till frågan om kompetenskrav för polischefer har inga ställningstaganden

skett i 1962 års principproposition.

I direktiven för polisberedningen framhålles att spörsmålet om kompetenskrav

för polismästare och polisintendenter bör upptagas till prövning

av beredningen. Vid övervägandena om kompetenskraven bör beredningen

även utreda behovet av utbildning för dessa befattningshavare, varvid uppmärksamhet

bör ägnas möjligheterna att t. ex. genom kompletterande utbildning

bereda utrymme för viss övergång mellan polis-, åklagar- och exekutionsverksamheterna.

Samråd bör därvid ske med 1962 års polisutbildningskommitté.

Som en viktig fråga i detta sammanhang framhålles beho
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

vet av övergångsbestämmelser för personal, som skaffat sig kompetens för

tjänster, för vilka strängare kompetenskrav anses erforderliga.

Polisbcredningens förslag angående kompetenskrav in. m. för polischefer

läggs fram i betänkande nr 14. över betänkandet har yttranden avgivits av

statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,

Västerbottens och Norrbottens län, statens polisskola, 1962 ars polisutbildningskommitté,

tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion

(TCO-S), Sveriges akademikers centralorganisation, föreningarna

Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler

och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund, svenska polisförbundet

samt det större konsistoriet och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet.

Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från 9 landsfogdar,

4 poliskammare, 6 landsfiskaler och 3 länsavdelningar av föreningen Sveriges

landsfiskaler.

Polisberedningen

Kompetenskrav m. m. för lokala polischefer

Beredningens prövning av frågan om kompetenskrav för innehavare av

polischefstjänster har skett på grundval av en undersökning av vad polischefskapet

i fråga om kunskaper, personliga egenskaper m. m. kräver av sin

utövare.

Som en betydelsefull uppgift för polischefen anger beredningen skyldigheten

att utöva tillsyn av att lagar och författningar samt andra föreskrifter

rörande ordning och säkerhet efterlcves. För att kunna fullgöra denna arbetsuppgift

krävs kunskap såväl om innehållet i sådan lagstiftning som om

därtill anslutande rättspraxis och rättstillämpning. Den erforderliga kännedomen

om lagar och författningar i allmänhet torde enligt beredningens uppfattning

kunna inhämtas antingen vid universitet eller vid polisiär utbildningsanstalt.

Undervisning i fråga om de särskilda polisförfattningarna kan

knappast tänkas försiggå annorledes än vid polisiär utbildningsanstalt.

För att belysa den del av det juridiska och samhällsvetenskapliga ämnesområdet,

vilket det skulle vara önskvärt att blivande polischefer behärskade,

har beredningen gjort följande sammanställning av universitetsämnen, i

vilken även angivits ungefärliga normalstudietider. I sammanställningen

har intagits även ämnena nationalekonomi och sociologi. Ehuru dessa ämnen

inte äger direkt anknytning till lagar och författningar i allmänhet, har

de av beredningen dock ansetts böra utgöra ett viktigt komplement till de

rent juridiska universitetsämnena.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Ämne

Propedeutisk kurs i juridik ..........................

Civilrätt, som i huvudsak skulle kunna utgöras av i pol.

mag.-examen ingående civilrätt IV (normalstudietid 2Va

män.). Därutöver torde studium av vissa i civilrätt I i

jur. kand.-examen ingående delar vara erforderligt

Offentlig rätt: Studierna i detta ämne torde böra koncentreras

till statsrätten och förvaltningsrätten. Enligt planen

för jur. kand.-examen omfattar offentlig rätt med folkrätt

en normalstudietid om 5 månader. Då stora delar (av

bl. a. folkrätten) torde kunna utgå bör studietiden kunna

minskas med uppskattningsvis 1 månad

Straffrätt som för jur. kand.-examen

Processrätt: Det torde kunna vara tillräckligt om ämnet

får samma omfattning som i pol. mag.-examen men måhända

med mera framträdande inriktning på straffprocessrätten

...............................

Finansrätt: översiktliga studier i skatterätt och finansvetenskap

..............................

Nationalekonomi med företagsekonomi: Ämnet synes inte

behöva ges samma omfattning som i jur. kand.-examen.

Specialkurs vid polisiär utbildningsanstalt torde böra ordnas

..............................

Sociologi: Särskild kurs vid polisiär utbildningsanstalt synes

i förekommande fall böra ordnas i ämnet

Ungefärlig

normalstudietid

2V* män.

41/* mån.

4 mån.

3s/4 män.

2>/2 mån.

1 mån.

ca 1 mån.

ca 1 mån.

Ca 20 mån.

Bland huvuduppgifterna för polischefen ingår även arbetsledning, planering

och kontroll. Dessa arbetsuppgifter förutsätter utbildning i lämplig form

i arbetsledarskap samt kännedom om i varje fall mera väsentliga arbetsorganisatoriska

principer ävensom kunskaper om polisteknik och polistaktik.

Undervisning i här angivna ämnen bör enligt beredningens mening

lämnas vid polisiär utbildningsanstalt.

I fråga om de personaladministrativa göromålen upptar beredningen

disciplinärendena till särskild behandling. Beredningen finner att det tidigare

beskrivna juridiska och samhällsvetenskapliga kunskapsområdet sannolikt

får bedömas tillfyllest även för handläggning av de flesta disciplinärenden.

Beredningen ifrågasätter emellertid huruvida det är lämpligt, att

polischefer i mindre och medelstora distrikt skall ha så stor disciplinär

befogenhet som nu är fallet. Beaktas bör nämligen dels att sådan polischef

har sin personal så »nära inpå sig», att den dömande funktionen i vissa

fall kan te sig mycket svår, dels — och kanske framför allt — att en sådan

polischef kan beräknas komma att så sällan handlägga mera kvalificerade

disciplinärenden, att han pa grund av bristande rutin kan väntas komma

att känna osäkerhet inför handläggningen av dylika ärenden. Beredningen

förutsätter att en kraftig begränsning göres i de nuvarande disciplinära be
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

fogenheterna för andra polischefer än polischeferna i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Beträffande polisdistrikten i allmänhet förutsättes därför

disciplinärendena skola handläggas på regionalplanet.

Med denna förutsättning kommer det personaladministrativa kunskapsområdet

att i huvudsak begränsas till annan personaladministration än

disciplinfrågor. Erforderliga kunskaper anser beredningen böra inhämtas

vid polisiär utbildningsanstalt.

Beredningen fäster också uppmärksamheten på de representations- och

PR-uppgifter, som åvilar en polischef. Utbildningen för fullgörandet av

dessa uppgifter torde främst böra avse polisens förhållande till press, TV,

radio och andra nyhetsmedia samt allmän kännedom om det sätt på vilket

personal inom dessa verksamhetsområden arbetar. Därutöver bör grunderna

för PR-arbete i allmänhet ingå i polischefens kunskapsområde. Underlaget

för kunskaper under denna rubrik bör lämpligen inhämtas genom

speciella föreläsare vid polisiär utbildningsanstalt.

Då polischefens uppgifter i betydande omfattning innefattar samarbete

och samråd med företrädare för andra såväl statliga som kommunala myndigheter

och dessutom ofta även avser kontakter med enskilda företag, sammanslutningar

m. m., kommer stora krav att ställas på hans allmänna kunskapsnivå

och vidsyn samt förmåga att representera polisväsendet. Utbildningen

under denna punkt måste därför ges en rätt mångsidig karaktär och

innefatta även orientering om verksamheten vid och organisationen av i

varje fall huvudparten av de offentliga organ, med vilka polischefen normalt

kommer i kontakt i sitt arbete.

Handläggningen av polismyndighetsärenden kräver den författningskännedom,

som tidigare angivits. Utbildningen bör dock enligt beredningen

kompletteras med vissa specialkunskaper inom det område, där polischefen

är tillstånds- och intygsmyndighet. Ämnesområdet för dylika specialkunskaper

torde böra behandlas vid polisiär utbildningsanstalt.

Polischefens uppgifter såsom förundersökningsledare föranleder enligt

beredningen inte krav på mera omfattande utbildning än som i det föregående

angivits.

Efter att sålunda ha analyserat polischefens arbetsuppgifter konstaterar

beredningen att icke någon vid allmän läroanstalt nu förekommande examen

torde kunna anses tillfyllest för vinnande av polischefskompetens. Närmast

det avsedda kunskapsområdet ligger dock juris kandidatexamen eller

statsvetenskaplig-juridisk examen. Stora delar av ämnesområdet för de

båda nämnda examina är emellertid endast delvis eller icke alls relevanta.

Behov av att uppställa krav på avlagda dylika examina torde därför icke

föreligga. Den tid som vederbörande studerande ägnar åt sådana delar av

de nämnda examinas ämnesområde kan sålunda — för att den sammanlagda

studietiden skall kunna förkortas — ägnas åt det på polischefsuppgifterna

mera direkt inriktade kunskapsstoffet.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Rekryterings förutsättningar

En av beredningen verkställd undersökning om hur stor den personkategori

är, för vilken kompetens- och utbildningsfrågan är aktuell, ger vid handen,

att det sammanlagda antalet tjänster, för vilka skulle erfordras polischefskompetens

kan beräknas till högst ca 250. Med en så låg vikariereserv

som 10 %, kommer antalet tjänster avsedda för polischefsutbildad personal

att uppgå till högst ca 275. Det erforderliga årliga tillskottet till polischefskarriären

kan därför beräknas till i medeltal 7 å 10 personer. Även om man

här rör sig med ett antalsmässigt litet utbildningsområde, torde det dock enligt

beredningens uppfattning finnas anledning att hålla flera vägar öppna

för rekrytering till polischefskarriären av intellektuellt och även i övriga avseenden

kvalitativt högtstående personer. Däremot torde det ej vara erforderligt

eller ens lämpligt att antagning i karriären sker varje år.

I princip står två vägar för rekrytering till buds, nämligen inomverksrekrytering

och direktrekrytering. Fördelar är förknippade med båda vägarna.

Befordran av personer ur den egentliga polismanskarriären till polischefstjänster

kan väntas medföra en viss garanti för gediget allmänt polisiärt

kunnande och god allmän mognad hos polischeferna. Bland fördelarna

med direktrekrytering kan nämnas att till yrket därigenom kan knytas personer

med ett vidare kunskapsområde än som brukar förutsättas vara vanligt

hos den som under hela sin karriär utbildat sig inom enbart ett enda

fackområde.

För att åstadkomma en tillräcklig och god rekrytering till polischefstjänsterna

bör enligt beredningens mening såväl direktrekrytering som

inomverksrekrytering tillämpas.

Beträffande inomverksrekryteringen föreslår beredningen, att polisman,

som med goda betyg genomgått konstapelsutbildning, bör kunna antagas

för genomgång av polischefsutbildning, om han befinnes lämplig därtill och

uppfyller vissa krav i fråga om skolunderbyggnad.

Riktpunkten för fordringarna i skolunderbyggnad bör vara studentexamenskompetens.

Detta motiveras bl. a. av att studierna i de i polischefsutbildningen

ingående akademiskt betonade ämnena torde kräva ett dylikt

kunskapsunderlag. Utan att nyssnämnda riktpunkt frångås synes dock målsättningen

för polischefsutbildningen tillgodoses om fordringarna på skolunderbyggnad

begränsas till krav på godkända studentexamensbetyg

(motsv.) i minst fem ämnen, förslagsvis modersmålet, matematik, historia

med samhällslära (alternativt samhällskunskap eller ev. historia), engelska

samt ettdera av fysik, kemi och biologi. Dessutom synes böra uppställas

krav på lägst realexamenskunskaper (motsv.) i tyska eller franska språken.

Sökande som innehar studentkompetens eller motsvarande kompetens i annat

ämne än som förut angivits bör enligt beredningen ha möjlighet att efter

prövning från fall till fall få dispens från de angivna kraven.

Beredningen anser, att polismannen på egen hand skall skaffa sig denna

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

grundutbildning. Med tillämpning av gällande regler för löneavdrag förutsättes

polismannen dock för tentamina etc. kunna i dylika fall erhålla erforderlig

tjänstledighet med bibehållande av del av lönen.

Den som redan vid inträdet på polismansbanan har minst den nyss föreslagna

begränsade studentkompetensen bör kunna antingen befrias från

vissa ämnen i konstapelsutbildningen eller ges en mera komprimerad

grundläggande teoretisk polisutbildning än den som kan komma att vara

normal för sökande till den egentliga polismanskarriären. Polisman, som

erhållit en på detta sätt begränsad konstapelsutbildning, bör — om han icke

skulle bli antagen till polischefsutbildning — utan ytterligare teoretisk utbildning

direkt kunna fortsätta i den vanliga polismanskarriären.

Såsom grundutbildning för direktrekryierade sökande till polischefsutbildningen

föreslår beredningen juris kandidatexamen eller samhällsvetenskaplig

juridisk examen, den senare dock kompletterad med betyg i straffrätt

i likhet med vad som gäller för juris kandidatexamen. För sökande som

icke fullgjort i varje fall ett års tingstjänstgöring —- detta gäller givetvis i

första hand politices magistrar — bör tillskapas möjlighet att inom polisväsendet

fullgöra därmed jämförbar tjänstgöring under ungefär samma tid.

Dylik tjänstgöring synes kunna fullgöras i form av förstärkningstjänstgöring

vid större polischefskansli eller hos länspolischef. I förekommande fall

synes tjänstgöring av liknande karaktär hos länsstyrelse böra övervägas.

Till de angivna kompetensvillkoren kommer självfallet krav på god hälsa

m. m. I fråga om kroppsstatus synes i princip böra uppställas samma krav

som gäller för anställning såsom polisaspirant.

Utbildningsgången

För polismän, vilka antagits till polischefsutbildning, anordnas en juridisk

och samhällsvetenskaplig utbildning av det innehåll, som tidigare angivits.

Den därefter följande utbildningen bör vara i princip gemensam för

inomverks- och direktrekryterade och avse samordnad teoretisk och praktisk

undervisning. Den bör omfatta vad som kan bedömas erforderligt av

nuvarande assistentutbildning och specialkurser. Sådana ämnen som arbetsledarskap,

personaladministration och PR-frågor bör ges en framträdande

plats. I fråga om den teoretiska delen av utbildningen åberopas i övrigt vad

som tidigare anförts om behovet av utbildning för polischefer. Den praktiska

delen av utbildningen bör omfatta reguljär polistjänst under förslagsvis

sammanlagt omkring ett år och bör dessutom avse mera renodlad övningstjänstgöring

vid polischefskanslier under någon månad. Viss tid bör

anslås för att eleverna skall få tillfälle att förvärva kännedom om åklagarmyndigheternas

arbetsuppgifter — möjligen i en särskild studiekurs.

Under den del av utbildningen, då elev med juris kandidatexamen fullgör

reguljär polistjänst, återgår de inomverksrekryterade eleverna till tjänstgöring

i sitt polisdistrikt.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

De elever som uttas till den slutliga polischefsutbildningen, bör antagas

som aspiranter i polischefskarriären. Efter fullgjord polischefsutbildning

synes aspiranterna böra antagas till extra (eller extra ordinarie) tjänstemän

med lämplig tjänstebenämning. Intill dess de kan söka och erhålla ordinarie

tjänster (exempelvis såsom polisnotarie, polissekreterare, polisintendent

e. d.) bör de anlitas såsom vikariats- och förstärkningspersonal inom polischefskanslierna

och — eventuellt —■ inom länspolischefs- och länsstyrelseorganisationen.

Undantag från kravet på polischefskompetens

I de största polisdistrikten torde av organisatoriska skäl komma att inrättas

tjänster ovanför kommissariegraderna, vilkas innehavare skall fungera

såsom chefer för huvudarbetsenheterna. När sådana tjänster är förenade

med ledningen av huvudsakligen skydds- och övervakningsverksamhet

anses skäl icke föreligga att av tjänstinnehavaren kräva polischefskompetens.

Motsvarande undantag kan vara motiverade även för vissa enstaka

specialtjänster i de allra största städerna.

Kompetenskrav för länspolischef

Länspolischefens kompetens anser beredningen böra bestämmas med hänsyn

till att denne kommer att erhålla ställning såsom länets främste polisiäre

representant och att han i denna egenskap har att meddela de lokala polischeferna

råd och anvisningar i en mångfald frågor. Regionalmyndigheten

torde vidare komma att i relativt stor omfattning handlägga disciplinärenden.

För att länspolischefen med skicklighet och auktoritet skall kunna

fullgöra sina uppgifter bör han enligt beredningens mening ha avlagt juris

kandidatexamen samt ha fullgjort åtminstone ett års tingstjänstgöring eller

dess tidigare föreslagna motsvarighet. Rekryteringen och utbildningen av blivande

länspolischefer bör samordnas med den vanliga polischefsrekryteringen.

Efter avslutad polisiär chefsutbildning synes också de som har länspolischefskompetens

böra tjänstgöra i den vanliga polischefskarriären och erhålla

tjänster inom denna. Sökande med fullständig juridisk utbildning för

framtida länspolischefsuppgifter torde vid ansökan till polischefstjänst i

allmänhet som särskild merit böra få tillgodoräkna sig den mera omfattande

juridiska utbildningen. Under alla förhållanden bör tingstjänstgöring

och motsvarande tillgodoräknas som tjänstetid. Beträffande tingstjänstgöring

bör detta gälla även för fullgjord tid utöver den obligatoriska ettåriga

tjänstgöringen.

Krav på kompetens motsvarande den som föreslagits för länspolischef

bör enligt beredningen uppställas även beträffande någon eller några tjänster

i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 196 b

Övergång mellan verksamhetsgrenarna

Beredningen har särskilt undersökt möjligheterna till övergång mellan

verksamhetsgrenarna. I detta hänseende konstaterar beredningen, att endast

personer med juris kandidatexamen och tingsmeritering kan tänkas

vilja övergå från polis- till åklagarväsendet. I stort sett gäller detta även

i fråga om övergång till exekutionsväsendet. Beredningen finner det dock

icke möjligt att i polischefsutbildningen inrymma kunskapsavsnitt från de

båda andra verksamhetsområdena i sådan omfattning att åklagartjänst

eller kronofogdetjänst skulle kunna erhållas utan relativt omfattande ytterligare

utbildning och praktiktjänstgöring inom åklagar- resp. exekutionsväsendet.

För övergång från åklagar tjänster eller kronofogdetjänster till tjänst

inom den föreslagna polischefskarriären synes i vad avser grundutbildningen

hinder icke böra möta. Endast i begränsad omfattning kommer dock

de tre verksamhetsgrenarnas arbetsområden att ha beröringspunkter med

varandra. Med hänsyn därtill och då för befattningshavare inom polischefskarriären

under alla förhållanden bör krävas en omfattande yrkesutbildning

utöver grundutbildningen, synes enligt beredningen förutsättningar för

övergång från dessa verksamhetsområden till polischefs- (eller länspolischefs-)

tjänst föreligga endast efter genomgång av huvudparten av den för

jurister eljest föreslagna polischefsutbildningen.

Övergång sanordningar

I samband med ikraftträdandet av omorganisationen inom polis-, åklagaroch

exekutionsväsendena föreligger behov av omfattande övergångsföreskrifter

i fråga om kompetensfrågornas handläggning. Distriktsåldagarexamen

och polischefsutbildning vid statens polisskola måste självfallet

gälla som fullgod polischefskoinpetens. Befattningshavare med enbart

distriktsåklagarexamen bör vidare ha möjlighet att utan begränsning erhålla

tillträde till den polischefsutbildning som tidigare föreslagits för personer

med fullgjord juridisk grundutbildning. Att de nuvarande polischeferna

av alla grader måste anses inneha föreskriven formell kompetens för

samtliga tjänster i polischefskarriären är självklart. Att däremot vid tjänstetillsättningar

fullständig juridisk utbildning måste tillmätas större meritvärde

än endast partiell sådan utbildning finner beredningen uppenbart.

Beredningen framhåller slutligen att behov -—- i varje fall vid omorganisationens

ikraftträdande — kan föreligga att efter prövning i varje särskilt

fall medge dispens från eljest föreslagen polischefskoinpetens vid tillsättande

av tjänst inom polischefskarriären. Sådan dispens synes böra lämnas endast

befattningshavare som genomgått kommissarieutbildning och som under

mångårig tjänstgöring å kommissarietjänst ådagalagt synnerligen stor

skicklighet och framstående chefsegenskaper i övrigt.

6—-Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år J964

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i huvudsak anslutit sig till beredningens redovisning

av de uppgifter av skilda slag, som ankommer på en polischef.

Poliskamrarna i Hälsingborg och Halmstad, landsfiskalen i Borlänge, föreningen

Sveriges polismästare, SACO och Sveriges juristförbnnd avvisar

dock beredningens förslag att disciplinärendena i princip bör handläggas av

länspolischefen. Ärendena bör enligt deras mening även i framtiden handläggas

av den lokale polischefen.

Sålunda framhåller poliskammaren i Hälsingborg att polischefen är ansvarig

för disciplinen och att han icke bör avbörda sig denna arbetsuppgift.

Han får därigenom dessutom den tråkiga ställningen av angivare, eftersom

det är på hans egen bedömning det beror, om ett ärende föres vidare eller

ej. Dessutom har polischefen själv den bästa personkännedomen och kan

utifrån denna göra värdefulla överväganden i disciplinfrågor. Polischefen

kan därför få bättre förståelse hos den felande och hans kamrater, varjämte

dessa bagatellmål — som de i verkligheten är, eftersom påtagliga förseelser

går till åtal — icke genom överföring till länsplanet bör dramatiseras.

Beredningens förslag om en begränsad juridisk utbildning för polischefer

vid sidan om juris kandidatexamen —- tillstyrkes eller lämnas utan erinran

av statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Jönköpings,

Kopparbergs och Västerbottens län, landsfogden i Kopparbergs län, landsfiskalerna

i Borlänge, Bodens, Piteå, Jokkmokks och Arvidsjaurs distrikt,

J962 ars polisutbildningskommitté, Stockholms och Värmlands läns avdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler, TCO.s statstjänstemannasekiion

samt svenska polisförbundet.

Värmlands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler finner sålunda,

att den föreslagna utbildningen är väl avvägd med hänsyn till de arbetsuppgifter,

som åvilar en polischef. Enligt landsfogden i Kopparbergs

län är det önskvärt, att polischeferna är juris kandidater. Det förefaller

dock landsfogden uppenbart, att man som beredningen föreslagit kan undvara

vissa discipliner såsom folkrätt, speciell privaträtt och dylikt utan att

därför några större risker skall uppkomma att polischeferna icke skall

kunna bemästra de rättsliga problem, som vanligen förekommer i deras gärning.

I likhet med beredningen anser länsstyrelsen i Västerbottens län att

stora delar av ämnesområdet för de examina, som ligger närmast det kunskapsområde,

som bör krävas av de lokala polischeferna — juris kandidatexamen

eller statsvetenskaplig-juridisk examen -— delvis eller icke alls är

relevanta. Det bör då heller icke vara nödvändigt att fortsättningsvis upprätthålla

krav på fullständig examen av dessa slag.

Ett flertal remissinstanser anser dock, att man av en polischef måste

kräva att han avlagt juris kandidatexamen. Denna mening hävdar bl. a. länsstyrelserna

i Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Värmlands och Norrbot
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

tens län, landsfogdarna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Hallands,

Älvsborgs, Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, poliskamrarna i

Halmstad, Karlstad och Luleå, landsfiskalen i Pajala, Norrbottens läns avdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler, SACO, föreningarna Sveriges

landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges

landsfiskaler, Sveriges juristförbund och Stockholms universitets större

konsistorium.

Som skäl för detta ställningstagande anför länsstyrelsen i Södermanlands

län, att polischefens befogenheter förutsätter ställningstaganden, vid vilka

de enskilda medborgarnas rättssäkerhet i hög grad kan beröras och där

alltså polischefens kännedom om hela vårt rättssystem är av väsentlig betydelse.

Vid bedömningen av frågan vilken utbildning polischeferna bör ha,

måste enligt länsstyrelsen i Hallands län beaktas de betydande uppgifterna

som förundersökningsledare. Polischefen har också att besluta i ärenden

rörande de s. k. administrativa frihetsberövandena, vilka inte sällan ställer

stora anspråk på insikt, omdöme och snabbhet. Genom att polischefsdistrikten

efter förstatligande kommer att bli avsevärt större än för närvarande,

kommer antalet polismyndighetsärenden att betydligt öka för den enskilde

polischefen och därmed också antalet besvärliga ärenden inom varje grupp.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att de av polisberedningen föreslagna båda

rekryteringsvägarna med olika utbildning kan befaras leda till uppkomsten

av en inofficiell kategoriklyvning av polischeferna. Samtliga polischefer bor

ha samma utbildning och i och för sig vara kompetenta att bekläda tjänst

som länspolischef. — Omfattningen av den teoretiska utbildning, som krävs

för tillträde till polischefsbefattning, kan enligt länsstyrelsen i Värmlands

län väntas få betydelse för polischefens ställning, närmast i lönehänseende

men på längre sikt även i andra hänseenden, bl. a. vad gäller förhållandet

till andra sidoordnade myndigheter. Länsstyrelsen tänker då främst på

distriktsåklagaren. För denne uppställes odispensibelt kompetenskravet juris

kandidatexamen. Lägre teoretiska kompetensfordringar för polischef än

för åklagare kan väntas leda till en lägre lönegradsplacering för polischefen.

Detta kan påverka deras inbördes ställning och medföra att polischeferna

subordineras. Angivna förhållanden kan försvåra rekryteringen av juris

kandidater till polischefsbanan. Föreningen Sveriges polismästare framhåller,

att de flesta bedömanden av vad som är brott eller ej sker hos polisen

och menar att detta särskilt måste beaktas vid fastställande av kompetenskraven.

Hos en större polismyndighet föranleder huvudparten av anmärkningarna

icke rapport till åklagaren och 70 % av trafikolycksfallsutredningarna nedlägges

efter prövning hos polisen. Genom institutets ordningsföreläggande

syftar man till att giva polisen än större befogenheter. Polischefens roll som

undersökningsledare är därför större än vad man i allmänhet tror. Ofta äro

därvid besluten att nedlägga eu förundersökning vida svårare än att meddela

ett beslut om inledande av förundersökning.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Föreningen understryker också betydelsen av att polischefer och åklagare

har samma karriär. Tjänstgöring i olika grenar av polis- och åklagarväsendet

skapar större förtrogenhet med varandras uppgifter, vidgad förståelse

och bättre samverkan. Även ur rekryteringssynpunkt torde det vara lämpligt

med gemensam utbildning, varvid efter hand vederbörande kan placeras på

den bana, som han är bäst lämpad för.

Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter om det är praktiskt möjligt

att för ett så begränsat antal personer, som det uppenbarligen är fråga

om, anordna en speciell, begränsad utbildning. Stockholms universitets

större konsistorium finner den ur organisatorisk synpunkt mest rationella

lösningen av frågan om utbildningen av blivande polischefer vara, att dessa

avlägger juris kandidatexamen. Konsistoriet hänvisar i detta hänseende till

det yttrande som avgivits av juridiska fakulteten vid Stockholms universitet.

I detta yttrande framhålles, att undervisning på universitetsnivå enligt beredningens

förslag måste anordnas för ämnen, som i större eller mindre

omfattning avviker från motsvarande ämnen i juris kandidatexamen och

j uridisk-samhällsvetenskaplig examen.

Om dessa ämnen skola studeras vid universitetet, erfordras sålunda där

särskild undervisning och examination för de inomverksrekryterade polischefsaspiranterna.

Svårigheterna skulle bli än större, om dessa personer

icke hade samma grundutbildning i form av fullständig studentexamen som

övriga studenter.

Att anordna särskild utbildning vid universitet för det mycket ringa antal

personer, som inom polisen tages ut till polischefsutbildning, skulle enligt

fakultetens mening medföra stora svårigheter för de juridiska fakulteterna

och innebära en dalig hushållning med de fåtaliga akademiska lärarnas arbetskraft.

Synpunkter av det innehåll, som här återgivits, anföres även av övriga

remissinstanser, som hävdar att en polischef skall ha avlagt juris kandidatexamen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och poliskammaren i Hälsingborg menar,

att kompetensfrågan icke nu bör avgöras. Först sedan någon tids erfarenhet

vunnits av den nya polisorganisationen bör enligt länsstyrelsen i Älvsborgs

län kompetensfrågan, med ledning av dessa erfarenheter, göras till föremål

för en ny betydligt grundligare och allsidigare utredning än vad som nu

skett. Enligt länsstyrelsens mening kan ett sådant uppskov med frågans avgörande

icke medföra några patagliga olägenheter. Under en avsevärd övergångstid

måste nämligen — även om polisberedningens kompetenskrav

skulle accepteras — de nya polischefstjänsterna i stor utsträckning dispensvagen

rekryteras med befattningshavare, som redan innehar polischefsbefattning

men saknar den erforderliga formella kompetensen.

Praktiskt taget alla remissinstanser delar beredningens synpunkter angående

värdet av såväl inomverksrekrytering som direktrekrytering. De

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

remissinstanser, som avvisar beredningens förslag om begränsad juridisk

utbildning anser dock i allmänhet att inomverksrekryteringen bör åstadkommas

genom att med stödjande åtgärder underlätta möjligheterna för

polismännen att skaffa sig den erforderliga kompetensen. Denna uppfattning

redovisas bl. a. av länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län,

landsfogdarna i Stockholms, Södermanlands, Hallands och Norrbottens län,

poliskamrarna i Halmstad, Karlstad och Luleå, föreningarna Sveriges polismästare

och Sveriges landsfiskaler, Norrbottens läns avdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, Sveriges Juristförbund, SACO och Stockholms

universitets större konsistorium.

Befordran enligt den s. k. långa vägen bör sålunda enligt länsstyrelsen i

Hallands län åstadkommas genom att yngre studiebegåvade polismän beredes

möjlighet att avlägga student- och juris kandidatexamen, exempelvis

genom lämpliga ekonomiska åtgärder. Landsfogden i Stockholms län menar,

att man bör tillvarataga möjligheten att ur polisleden rekrytera chefer

även till polismästartjänsterna. Detta synes dock kunna förverkligas genom

att underlätta för förtjänta polismän att avlägga juris kandidatexamen.

En frikostig tjänstledighetspolitik med bibehållande av ■sussa löneförmåner

torde kunna vara en väg att lösa detta problem. Lämpliga och

kunniga polismän bör enligt föreningen Sveriges polismästare beredas möjlighet

att efter studentexamen genom tjänstledighet på fördelaktiga villkor

avlägga juris kandidatexamen.

Även andra förslag om hur inomverksrekryteringen bör anordnas framlägges

i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner sålunda det i högsta grad angeläget,

att det finns goda avancemangsmöjligheter för därav förtjänta polismän.

Det är dock en besvärlig avvägning, som måste göras för att tillförsäkra

dessa polismän erforderlig teoretisk utbildning utan att alltför mycket

försvåra deras tillträde till polisehefsposterna. Detta synes kunna ske

genom att för de polismän, som vill meritera sig för polischefstjänst, anordna

en ettårig tilläggskurs till kommissarieklassen. Länsstyrelsen i

Malmöhus län anför följande.

Undantagsvis bör emellertid möjlighet beredas befattningshavare ur den

egentliga polismanskarriären att bliva antagen till polischefsutbildning. En

förutsättning härför bör vara, att han dels styrker sig äga kunskaper, som

motsvarar studentexamen, dels ock företer tentamensintyg avseende väsentliga,

i juris kandidatexamen ingående ämnen samt att han vid praktisk

tjänstgöring jämväl hos länspolischef eller länsstyrelse ådagalagt synnerlig

lämplighet för fortsatt utbildning till polischef. Efter genomgången polischefsutbildning

med godkända betyg bör sådan befattningshavare vara berättigad

att i fri konkurrens med övriga polischefsaspiranter söka polischefsbefattning.

Svenska polisförbundet, som tillstyrker beredningens förslag beträffande

inomverksrekryteringen, anser att man bör lämna möjlighet öppen för po
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

lisutbildningskommittén att pröva om icke polisskolan bör kunna medverka

och hjälpa polismännen att nå föreskriven grundkvalifikation (begränsad

studentexamen).

De remissinstanser, som icke ansett den begränsade juridiska utbildningen

vara tillfyllest, har i allmänhet icke heller anslutit sig till det beträffande

direktrekryteringen framlagda förslaget att samhällsvetenskapligjuridisk

examen (jämte betyg i straffrätt) i kompetenshänseende skall jämställas

med juris kandidatexamen. Skälen härför redovisas utförligast av

juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, som i detta hänseende anför

följande.

Juridisk-samhällsvetenskaplig examen, kompletterad med betyg i straffrätt,

ger inte en polischef lika grundliga och väl avvägda kunskaper i juridik

som juris kandidatexamen. Bl. a. fordrar straffrättsstudiet för att ge fullt

utbyte mera ingående kunskaper i civilrätt än som kan erhållas enbart genom

studier av de i juridisk-samhällsvetenskaplig examen ingående examensämnena

civilrätt I och civilrätt IV. Examensämnet tillämpade studier

medger heller icke samma fördjupning i juridik vid juridisk-samhällsvetenskaplig

examen som vid juris kandidatexamen, eftersom tiden för detsamma

i studieplanerna fastslagits till en termin för juris kandidatexamen

och en halv termin för juridisk-samhällsvetenskaplig examen. Härtill kommer

att studietiden för juridisk-samhällsvetenskaplig examen, kompletterad

med straffrätt, blir närmare en termin längre än för juris kandidatexamen

samt att det förefaller föga praktiskt att söka rekryter till polischefsbanan

bland dem som avlagt juridisk-samhällsvetenskaplig examen, eftersom denna

examen hittills avlagts endast av ett fåtal personer.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget att grundutbildningen

för de direktrekryterade bör kompletteras med tingstjänstgöring under

minst ett år eller därmed jämförbar tjänstgöring hos polismyndighet eller

länsstyrelse under motsvarande tid. Många av de remissinstanser, som hävdar

att grundutbildningen skall vara juris kandidatexamen, menar dock att

denna examen bör kompletteras med fullständig tingsmeritering. Denna

uppfattning redovisas av bl. a. landsfogdarna i Södermanlands, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens län, poliskamrarna i

Halmstad och Luleå, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler,

Norrbottens läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler,

SACO och Sveriges juristförbund.

Landsfogden i Värmlands län förordar beträffande de lokala polischeferna

en fortsatt utbildning efter juris kandidatexamen under åtminstone

två år uppdelat hos domstol, länsstyrelse och länspolischef och å större

polisdistrikts polischefsexpedition. Poliskammaren i Karlstad anser att en

förkortning av tingstjänstgöringen till förmån för tjänstgöring vid landskansli

synes vara lämplig. Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter beträffande

den direktrekryterade personalen om förslaget om ettårig tingstjänstgöring

är realistiskt och om det kan påräknas att denna möjlighet i

praktiken kommer att utnyttjas.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Vad beredningen anfört om kompetenskrav för länspolischef har föranlett

invändningar endast beträffande förslaget att länspolischefen skall ha

fullgjort fullständig tingsmeritering eller därmed jämförlig tjänstgöring hos

polismyndighet eller länsstyrelse under motsvarande tid. Som tidigare

nämnts kräver ett antal remissinstanser fullständig tingsmeritering för lokala

polischefer. Dessa remissinstanser framställer samma krav beträffande

länspolischefen. Ytterligare ett antal remissinstanser föreslår fullständig

tingsmeritering endast för länspolischeferna. Detta förslag framlägges i

yttrandena från länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,

och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det lämpligt att tingstjänstgöringen

för blivande länspolischefer inte blir alltför kort och ställer sig tveksam till

förslaget, att ett års tingstjänstgöring skulle vara tillräcklig. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län ifrågasätter starkt om en till så kort tid som ett år begränsad

tingsutbildning är tillfyllest för den blivande länspolischefen.

Det bör också uppmärksammas, att den första tidens tingstjänstgöring i

allmänhet utgöres av tämligen okvalificerat arbete. Med hänsyn till att ett

nära samarbete städse måste förekomma mellan länspolischefen, å ena, samt

de rättsvårdande myndigheterna, å andra sidan, ävensom att länspolischefen

såväl som föredragande i länsstyrelsen som självständigt beslutande i stor

omfattning får taga befattning med frågor som kräver juridiskt bedömande,

finner länsstyrelsen det önskvärt att den blivande länspolischefen fullgör

minst ett och ett halvt års tingstjänstgöring. Därutöver bör han antingen ha

fullgjort ett års tingstjänstgöring eller under samma tid ha tjänstgjort hos

länsstyrelse, länspolischef eller statsåklagare.

Samma synpunkter redovisas av landsfogden i Kopparbergs län.

Beredningens uttalande att vid tjänstetillsättningar fullständig juridisk

utbildning måste tillmätas större meritvärde än endast partiell sådan utbildning,

har föranlett erinran från länsstyrelsen i Värmlands län, som anser

att för dem, som innehar kompetens till polischefsbefattning, direktrekryterad

eller inomverksrekryterad, en nollställning bör ske och bägge

utbildningsvägarna jämställas. Samma uppfattning redovisas av Värmlands

läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler samt landsfiskalen i

Jokkmokks distrikt.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad beredningen

anfört angående övergångsföreskrifter i samband med omorganisationens

ikraftträdande. Några få remissinstanser, nämligen landsfogdarna i Södermanlands

och Västerbottens län samt landsfiskalerna i Bodens och Jokkmokks

distrikt, anmäler dock betänklighet mot uttalandet att dispens från

föreslagen polischefskompetens hör kunna meddelas polisman, som genomgått

kommissarieutbildning.

Landsfogden i Södermanlands län avvisar förslaget med hänsyn till de

höga krav, som måste ställas på en polischef. Landsfogden i Västerbottens

län avstyrker på det bestämdaste denna utväg. Mångårig tjänstgöring å

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

kommissarietjänst gör icke en person särskilt lämplig som polischef. Angående

olämpligheten alt dispensera kommissarierna anför landsfiskalen i

Boden bl. a. följande.

Berörda befattningshavare behärskar icke det juridiska kunskapsområdet,

som polischefen i stor utsträckning bär att röra sig i. Särskilt i fråga

om polischefens myndighetsutövning och den del av de personaladministrativa

göromålen, som disciplinärendena utgör, där handläggning av dessa

ärenden ytterst innebär en dömande verksamhet, torde avsaknaden av juridisk

utbildning komma att starkt framträda.

Svenska polisförbundet och TCO.s statstjänstemannasektion anser däremot

att förutsättningarna för dispensmöjlighet givits en något för snäv

utformning för att bli av praktisk betydelse.

Departementschefen

Gällande kompetenskrav för polischefer har bestämts med hänsyn till att

polischefskapet i regel är förenat med åklagaruppgifter och i stor utsträckning

även med verksamhet som utmätningsman. Genom att det organisatoriska

sambandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet upplöses

kommer polischeferna i framtiden att bli helt befriade från åldagaroch

exekutionsuppgifter. Denna väsentliga förändring i polischefens arbetsområde

ger anledning att ompröva de nu gällande kompetenskraven.

För att erhålla en grundval för bestämningen av kompetenskraven har

beredningen verkställt en närmare undersökning av polischefsfunktionens

innehåll. Remissinstanserna har inte riktat några egentliga invändningar

mot denna undersökning och själv finner jag den väl ägnad att läggas till

grund för ifrågavarande bedömning.

I frågan om vilket mått av kunskaper, som polischefen måste besitta för

att kunna fullgöra de angivna uppgifterna, går meningarna däremot starkt

isär. Beredningen har inte funnit anledning att som grundutbildning föreslå

absolut krav på juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen,

vilka examina närmast omfattar det kunskapsområde, som polischefen

måste behärska. I stället förordar beredningen en för polischefskapet

särskilt avpassad juridisk utbildning. Beredningen har därvid uteslutit

vissa i nyssnämnda examina ingående ämnen, vilka ansetts ha mera perifer

betydelse för polischefen.

Vissa remissinstanser har starkt reagerat mot beredningens förslag i denna

del och bestämt hävdat att en polischef alltid bör ha avlagt juris kandidatexamen.

Till de skäl som åberopats för en sådan ståndpunkt, nämligen en

tillräcklig insikt i förekommande författningsbestämmelser m. in., kan jag

ansluta mig. Bedömningen av de s. k. polismyndighetsärendena kräver sålunda

exempelvis inte sällan goda juridiska kunskaper. Som förundersökningsledare

har polischefen att fatta beslut bl. a. om tvångsmedel. Med hän
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

syn till den enskildes rättssäkerhet är det självfallet av den största vikt,

att sådana beslut är juridiskt riktiga.

Däremot kan jag inte dela uppfattningen att dessa och andra uppgifter

av juridisk natur, som ankommer på polischefen, oundgängligen kräver

juris kandidatexamen. Inom det relativt avgränsade område av juridiken,

som är aktuellt för polischefen, ger den föreslagna grundutbildningen kunskaper,

som enligt min mening är likvärdiga med dem som juris kandidatexamen

skänker. Den omständigheten att distriktsåklagarexamen varit

tillfyllest som grundutbildning för landsfiskalerna — som varit såväl polischef

som åklagare och utmätningsman — visar för övrigt att en polischef

kan undvara den mera omfattande utbildning, som juris kandidatexamen

innebär.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att det från rekryteringssynpunkt

innebär vissa olägenheter att ställa högre kompetensvillkor än

vad polischefsuppgifterna kräver. Den föreslagna polisdistriktsorganisationen

innefattar många små distrikt. Även om man har anledning räkna med

att de minsta distrikten inom en nära framtid kommer att slås samman

till större enheter, kommer det dock under lång tid framöver att finnas

polisdistrikt av sådan storlek, att polischefstjänsten inte lär kunna utöva

någon större lockelse för personer, som avlagt juris kandidatexamen. Den

föreslagna grundutbildningen gör det däremot möjligt att rekrytera polischefer

även ur polismanskarriären. Härigenom breddas rekryteringsunderlaget

och möjligheterna till ett gott urval förbättras avsevärt.

Jag vill sålunda förorda polisberedningens förslag till kompetensregler

för polischeferna. Beträffande de disciplinära befogenheterna för andra

polischefer än polischeferna i Stockholm, Göteborg och Malmö förordar beredningen

en kraftig begränsning och anser att disciplinärenden i sådana

fall bör handläggas på regionalplanet. Flera skäl talar enligt min mening

för en sådan ordning. Disciplinärendena är så sällan förekommande, att

en polischef ofta inte förvärvar den erfarenhet om denna dömande verksamhet

som är önskvärd bl. a. för en jämn rättstillämpning. Det kan också från

vissa synpunkter vara mindre lämpligt att polischeferna — och särskilt

gäller detta i mindre distrikt — disciplinärt bestraffar personal med vilken

han upprätthåller ett nära samarbete. Jag tillstyrker därför beredningens

förslag i fråga om handläggningen av disciplinärenden.

För att åstadkomma ett så gott urval som möjligt till polischefstjänsterna

anser jag i likhet med beredningen och remissinstanserna att såväl direktrekrytering

som inomverksrekrytering bör tillämpas.

För direktrekryterade sökande till polischefsutbildning bör gälla som

villkor att sökanden avlagt juris kandidatexamen samt fullgjort tingstjänstgöring

under minst ett år eller därmed jämförbar tjänstgöring hos polismyndighet

eller länsstyrelse under motsvarande tid eller avlagt samliälls6*

— llihnng till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

vetenskaplig-juridisk examen jämte betyg i straffrätt ävensom fullgjort

sådan tjänstgöring hos polismyndighet eller länsstyrelse som nyss nämnts.

För inomverksrekryterade sökande bör som villkor för tillträde till polischefsutbildning

gälla att polismannen med goda betyg genomgått konstapelsutbildning

samt förvärvat minst den begränsade studentexamenskompetens,

som närmare angivits av beredningen. Den begränsade studentexamenskompetensen

bör polismannen med anlitande av de goda studiemöjligheter,

som numera finns, kunna förvärva på egen hand. En sådan studieprestation

visar att polismannen äger den vilja och begåvning som krävs för

att vinna befordran till polischef och kan därför betraktas som ett betydelsefullt

led i lämplighetsprövningen.

Polischefsutbildningen skall omfatta en vid polisiär utbildningsanstalt anordnad

praktisk och teoretisk utbildning. För inomverksrekryterade skall

därjämte anordnas den av beredningen närmare beskrivna juridiska grundutbildningen.

Den rekryterings- och utbildningsgång, som här skisserats och som helt

ansluter till beredningens förslag, har under remissbehandlingen mött kritik

i vissa hänseenden. Det har sålunda gjorts gällande att statsvetenskapligjuridisk

examen såsom grundutbildning för blivande polischefer är underlägsen

juris kandidatexamen och att den avlagts av ett så litet antal personer,

att den saknar betydelse som kompetenskrav. Gentemot denna kritik vill

jag framhålla att statsvetenskaplig-juridisk examen enligt förslaget skall

kompletteras med fullständiga studier i ämnet straffrätt och att den i övrigt

beträffande de för polischefstjänsten väsentliga ämnena ger samma mått av

kunskaper som den av beredningen föreslagna juridiska grundutbildningen.

Den omständigheten att statsvetenskaplig-juridisk examen innehas av ett

relativt litet antal personer utgör självfallet inte något skäl att utesluta

denna examen som kompetenskrav.

Vissa remissinstanser hävdar, att juris kandidatexamen bör kompletteras

med fullständig tingsutbildning. Omfattningen och innehållet i polischefens

uppgifter ger dock knappast anledning att uppställa ett sådant krav.

Den föreslagna tjänstgöringen i förening med den praktiska polischefsutbildningen

ger enligt min mening ett för polischefstjänsten tillfredsställande

mått av insikt och erfarenhet.

I den nuvarande polisorganisationen har i de största polisdistrikten inrättats

tjänster ovanför kommissariegraderna, för vilka krav på polischefskompetens

inte uppställts. Sådana tjänster är huvudsakligen förenade med

ledningsuppgifter avseende ordningspolisverksamheten eller andra specialuppgifter,

vilkas fullgörande inte ställer krav på polischefskompetens.

För innehavare av sådana tjänster på polischef splanet bör även i det förstatligade

polisväsendet undantag göras från de kompetenskrav, som jag beskrivit

i det föregående.

Vid bedömningen av de kompetenskrav, som bör gälla för tjänsten som

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196A

länspolischef, bör särskilt beaktas hans uppgift att meddela lokala polischefer

råd och anvisningar i principiellt betydelsefulla frågor och vid tillfällen,

då polischeferna begär vägledning i svårbedömda situationer. Länspolischefen

skall också utöva den dömande funktion, som handläggningen av

disciplinärendena innebär. Med hänsyn härtill och till de administrativa

uppgifter vilka åvilar honom som tjänsteman i länsstyrelsen finner jag i

likhet med beredningen att han bör ha avlagt juris kandidatexamen samt ha

fullgjort åtminstone ett års tingstjänstgöring eller dess tidigare föreslagna

motsvarighet. Samma kompetenskrav bör uppställas även beträffande någon

eller några tjänster i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Beredningen behandlar också andra frågor av principiellt intresse i samband

med den framtida rekryteringen och utbildningen av polischefer. Sålunda

har beredningen övervägt frågan om övergång mellan akademikerkarriärerna

inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet men inte funnit

särskilda anordningar böra vidtagas härför. Jag ansluter mig till detta ställningstagande

liksom till vad beredningen anfört om innehållet i de övergångsföreskrifter,

som måste utfärdas.

Den redogörelse som jag här lämnat innefattar ett ställningstagande endast

till vissa principiellt betydelsefulla spörsmål. Åtskilliga detaljfrågor

kvarstår olösta. En närmare undersökning krävs om hur uttagningen av

sökande till polischefsulbildningen bör ske. Innehållet i den praktiska och

teoretiska polischefsutbildningen måste i detalj anges. Frågan om formerna

för den juridiska grundutbildningen måste övervägas in. in. Dessa och andra

liknande spörsmål kommer att behandlas av 1962 års polisutbildningskommitté.

ÅKLAGARVÄSENDET

Nuvarande förhållanden

Det nuvarande åklagarväsendet är uppbyggt i ett treinstanssystem. Riksåklagaren

är under Kungl. Maj :t högste allmänne åklagare och har i denna

egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet. Motsvarande befogenheter

på regionalplanet tillkommer statsåklagarna, dvs. landsfogdarna,

som tillika är länspolischefer, samt förste stadsfiskalerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Distriktsåklagare är landsfiskalerna i landsfiskalsdistrikten

och stadsfiskalerna i vissa städer.

Den lokala åklagarorganisationen

Landet är f. n. indelat i 332 landsfiskalsdistrikt med i princip en landsfiskal

i varje distrikt. Landsfiskalen är i regel polischef, åklagare och utmätningsman

inom sitt distrikt. I ett mindre antal landsfiskalsdistrikt finns

två landsfiskaler, av vilka den ene är polischef och åklagare samt den andre

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

utmätningsman. I landsfiskalsdistrikten är vid sidan av de ordinarie landsfiskalstjänsterna

inrättade ett betydande antal tjänster för extra ordinarie

och biträdande landsfiskaler. Dessutom tjänstgör landsfiskalsassistenter

och landsfiskalsaspiranter som vikarie- och förstärkningspersonal hos landsfiskalerna.

Flertalet städer som ligger under landsrätt ingår i landsfiskalsdistrikten.

I några sådana städer finns dock övergångsvis stadsfiskal. I de 51 städer,

som utgör egna åklagardistrikt, är stadsfiskal distriktsåklagare och i 31 av

dem tillika polischef. I flera av dessa städer finns mer än en stadsfiskal

samt tjänster för annan åklagarpersonal. I övrigt fullgörs vikarie- och förstärkningstjänstgöring

hos stadsfiskalerna huvudsakligen av rekrvteringspersonal

på landsfogdebanan.

Distriktsåklagare är behörig att åtala brott som hör under allmänt åtal,

savida inte åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet

eller särskild åklagare förordnats för visst mål. I denna behörighet innefattas

alla de åklagarfunktioner, som hänför sig till förundersökning och

åtal för brott och inte särskilt undantagits från distriktsåklagares behörighet.

För att fa landsfiskalstjänst fordrades till 1942 att ha avlagt juris kandidatexamen,

kansliexamen eller landsfiskalsexamen samt ha fullgjort

viss tids praktisk tjänstgöring hos kronofogde, länsman eller landsfiskal

eller som biträde åt sådan befattningshavare samt hos länsstyrelse och vid

poliskår i stad. För att få avlägga landsfiskalsexamen krävdes realskoleexamen

eller motsvarande kunskaper samt kunskaper i enklare bokföring

och fullgjord praktisk tjänstgöring för landsfiskalstjänst. Examen, som förrättades

länsvis inför en särskild examenskommission, omfattade ämnena

civilrätt, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och finansrätt.

Numera gäller enligt kungörelsen den 24 april 1942 om antagande av

aspiranter å landsfiskalstjänst in. m. i huvudsak följande. För att bli antagen

till landsfiskalselev fordras att ha avlagt studentexamen samt att

ha fyllt minst 17 och högst 25 år eller, om sökanden avlagt juris kandidatexamen,

högst 28 år. Den som antagits till landsfiskalselev skall fullgöra

provtjänstgöring hos landsfiskal under en tid av normalt nio månader

eller om eleven avlagt juris kandidatexamen sex månader. Därefter har eleven

att fullgöra provtjänstgöring i länsstyrelse och hos landsfogde i sammanlagt

åtta månader. För juris kandidat är motsvarande tid nedsatt till

fem månader. Elev som efter provtjänstgöringen finnes lämplig för fortsatt

utbildning antas till landsfiskalsaspirant av den för hela riket gemensamma

nämnden för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst. Aspiranten

skall fullgöra praktisk polistjänst under sju månader och därefter,

om han inte avlagt juris kandidatexamen, genomgå distriktsåklagarkurs

vid Stockholms universitet. Under kursen, som omfattar fyra terminer,

meddelas undervisning i finansrätt, förvaltningsrätt, privaträtt, straffrätt

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

och processrätt. Kursen avslutas med distriktsåklagarexamen. Närmare bestämmelser

angående distriktsåklagarkursen finns i stadgan den 3 juni

1960 angående distriktsåklagarexamen. Slutligen skall aspiranten genomgå

polischefskurs vid statens polisskola. Kursen pågår omkring fem månader.

Undervisning meddelas i ett trettiotal ämnen, främst kriminaltaktik och

kriminalteknik. Efter utbildningens slut förordnas aspiranten i regel av

länsstyrelsen i det län han tillhör först till landsfiskalsaspirant och sedermera

till landsfiskalsassistent i länet. Han tillhör därmed länets vikariatsoch

förstärkningspersonal för landsfiskalsdistriktens behov.

För stadsfiskalstjänst gäller i princip samma kompetenskrav som för

landsfiskalstjänst. I 38 av de 51 städer som har stadsfiskal har emellertid

uppställts krav på samma kompetens som gäller för aspiranter på landsfogdebanan.

För att bli antagen till aspirant på landsfogdeassistenttjänst fordras enligt

kungörelsen den 24 april 1936 om landsfogdeassistenter att ha avlagt

juris kandidatexamen och fullgjort minst två och ett halvt års tingstjänstgöring

eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. Efter

antagningen skall aspiranten fullgöra praktisk polisutbildning under fyra—

sex månader i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Vidare skall aspiranten

fullgöra provtjänstgöring hos landsfogde eller annan åklagarmyndighet

under sex månader. Sammanlagda tiden för praktisk polisutbildning och

provtjänstgöring får som regel inte överstiga ett år. Efter denna tid skall

riksåklagarämbetet såvitt möjligt lämna aspiranten besked, huruvida han

anses lämplig för fortsatt tjänstgöring på åklagarbanan. Aspirant som blivit

godkänd antas av riksåklagarämbetet till extra ordinarie landsfogdeassistent

och hänvisas därefter att genomgå den förut nämnda polischefskursen

vid statens polisskola. Efter fullbordad utbildning beredes landsfogdeassistent

tjänstgöring inom landsfogde- eller stadsfiskalsorganisationen

eller på polisjuristbanan. Det anses önskvärt, att assistenterna den törsta

tiden efter avslutad utbildning tjänstgör inom båda de nämnda organisationerna.

För åklagareänsterna i Stockholm, Göteborg och Malmö krävs i princip

landsfogdekompetens för samtliga tjänster.

I juli 1963 fanns inom den lokala åklagarorganisationen med undantag

för Stockholm, Göteborg och Malmö 576 fasta tjänster. Av dessa var 38

rena åklagartjänster i städer med stadsfiskal, 37 stadsfiskalstjänster som

var förenade med tjänsten som polischef och 501 landsfiskalstjänster. 1

storstäderna fanns, statsåklagartjänsterna undantagna, 76 åklagartjänster,

nämligen i Stockholm 40, vartill kom 10 stadsfiskalsassistenttjänster i reglerad

befordringsgång. i Göteborg 22 och i Malmö 14 åklagartjänster.

Inom aspirant- och förstärkningsorganisationen för landsfogdebanan

finns f. n. ett 50-tal aspiranter och landsfogdeassistenter. På landsfiskalsbanan

omfattar aspirant- och förstärkningsorganisationen — inbegripet

s. 174 Kontrollera mot PDF

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

personal, soin är under utbildning — cirka 250 elever, aspiranter och assistenter.

Enhetliga bestämmelser saknas rörande organisationen inom de lokala

åklagardistrikten. I de distrikt där det finns flera åklagare har i regel ingen

uppdelning skett i olika arbetsenheter. Undantag utgör storstäderna, vilkas

åklagarmyndigheter är indelade i kammare som i huvudsak arbetar som

självständiga åklagarmyndigheter.

Beträffande arbetsfördelningen mellan flera åklagare i ett distrikt finns

föreskrifter i landsfiskals- och stadsfiskalsinstruktionerna. Sålunda sägs

i 25 § landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951 (nr 771) att det ankommer

på landsfiskalen att fördela göromålen mellan sig och biträdande

landsfiskal under iakttagande av att vardera befattningshavarens arbetsbörda

blir ungefärligen lika stor och att landsfiskalen skall ägna särskild

uppmärksamhet åt bl. a. förundersökning och åtal beträffande brott där

förundersökningen och åtalet kan väntas bli särskilt krävande. Enligt 26 §

samma instruktion skall landsfiskalsassistent biträda landsfiskalen i hans

göromål och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som landsfiskalen

meddelar,

landsfiskalens ställe. Förordnande för landsfiskalsassistent som åklagare

får avse dels brott på vilka inte kan följa svårare straff än böter, dels i

särskilt fall mål om ansvar för annat brott, om målet inte är av mera omfattande

eller invecklad beskaffenhet. Landsfiskalsassistent får dock inte

pröva ärende om eftergift av åtal och inte heller ta befattning med frågor

om anhållande av den som är misstänkt för brott eller om reseförbud, beslag,

husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, såvida inte

landsfiskalsassistenten såsom polisman äger besluta i dylika frågor.

Finns i stad flera stadsfiskaler, äger jämlikt 1 § instruktionen den 30

december 1947 (nr 1002) för stadsfiskalerna riksåklagarämbetet fördela

göromålen mellan dem i den mån föreskrifter om arbetsfördelningen inte

meddelats av Kungl. Maj :t. I Stockholm fördeias enligt instruktionen den

5 december 1947 (nr 957) för åklagarmyndigheten i Stockholm en åklagarkammare

tilldelade mål mellan där tjänstgörande åklagare, varvid såvitt

möjligt skall iakttas att stadsfiskal i första hand tilldelas de vidlyftigare

och mera svårbedömbara målen samt stadsfiskalsassistent de mål som är

av enklare beskaffenhet. Närmare föreskrifter angående målfördelningen

meddelas i en av riksåklagarämbetet fastställd arbetsordning. Enligt instruktionen

den 16 november 1951 (nr 716) för åklagarmyndigheten i Göteborg

sker all målfördelning enligt bestämmelser i sådan arbetsordning.

Enligt denna gäller för fördelningen samma grunder som i Stockholm. I

Malmö tillämpas i stort sett samma fördelning mellan kammarchef och

övriga åklagare som i Stockholm och Göteborg.

Biträdeskadern inom de lokala åklagardistrikten utanför storstäderna

hade i juli 1963 följande sammansättning.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Statligt anställda Kommunalt anställda

landsfiskalskontor med undantag av utmät
-

ningsmannakontoren

landskanslist.........i............... 20

kansliskrivare........................ 35

kontorist............................ 246

kanslibiträde......................... 236

biträde för skriv- ocli kontorsgöromål ... 338

Summa 875

stadsfiskalskontor, renodlade

kanslist.......................... 1

exp. föreståndare.................. 1

kontorist......................... 6

kanslibiträde...................... 15

kontorsbiträde ...................._30 53

stadsfiskalskontor, blandade

kansliskrivare..................... 1

kontorist......................... 3

kanslibiträde...................... 25

kontorsbiträde.................... 26 55

Summa 108

Antalet kanslibiträden i statlig tjänst innefattar även 44 ambulerande

biträden. Ytterligare tjänster i kontorsbiträdesgraden för biträden med

halvtidstjänstgöring finns vid 48 landsfiskalskontor. Några renodlade åklagarmyndigheter

har kontorspersonal helt eller delvis gemensam med polismyndigheten.

I tablån har dock endast medtagits befattningshavare, som

helt ägnat sig åt brottmål.

I storstäderna är den administrativa personalen gemensam för statsåklagarna

och övriga åklagare. I Stockholm finns en byrådirektör, en förste

byråinspektör och två byråinspektörer på bötesbyrån, en särskild utredningsman

för militära mål samt 68 befattningshavare i biträdeskarriären

och tre vaktmästare, i Göteborg en förste byråsekreterare, en byråsekreterare,

25 befattningshavare i biträdeskarriären och två vaktmästare samt

i Malmö nio befattningshavare i biträdeskarriären och en vaktmästare.

Den regionala åklagarorganisationen

Under riksåklagaren har statsåklagarna — landsfogdarna och förste stadsfiskalerna

— envar inom sitt verksamhetsområde ansvaret för och ledningen

av åklagarväsendet. I egenskap av överordnad åklagare i förhållande

till distriktsåklagarna är statsåklagare kontrollerande och beslutande

myndighet. Beträffande de kontrollerande uppgifterna föreskrivs i 3 § instruktionen

den 24 april 1936 (nr 154) för landsfogdarna bl. a. att landsfogden

är skyldig att tillse att honom underställda åklagare fullgör sina

skyldigheter. Han skall om möjligt årligen och i varje fall efter en mellantid

av högst två år verkställa inspektion hos varje distriktsåklagare.

Den beslutande myndighet, som statsåklagare i egenskap av överordnad

åklagare har i förhållande till underordnad åklagare, innebär rätt för honom

att ålägga underordnad åklagare att anställa eller nedlägga åtal i visst

fall samt att fullfölja talan eller återkalla redan fullföljd talan. Statsåklagare^

beslutanderätt innefattar även rätt att ålägga underordnad åklagare

att företa särskilda processhandlingar eller andra åtgärder, t. ex. att i viss

process inkalla vittne eller att i särskilda hänsenden komplettera förunder
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

sökningen i målet. Statsåklagaren har i sådana fall ansvaret för den åtgärd

han anbefallt.

Till statsåklagarens uppgifter hör ytterligare att fullgöra åklagaruppgifter.

Gränsen mellan distriktsåklagares och landsfogdes verksamhet som allmän

åklagare har, såvitt avser skyldigheten att leda förundersökning samt väcka

och utföra talan i brottmål, uppdragits i 4 § landsfogdeinstruktionen. Stadgandet

upptar en förteckning över brott, vilka landsfogde skall handlägga.

Denna »brottskatalog» är tämligen omfattande. Är åklagaruppgiften rörande

sådant brott uppenbarligen att anse som mindre krävande, äger landsfogden

uppdra åt distriktsåklagare alt handlägga målet. Kan åklagaruppgiften

i mål om brott som inte linns med i brottskatalogen anses vara mera

krävande eller är det eljest påkallat av omständigheterna, skall landsfogden

överväga om han bör helt eller delvis överta förundersökningen och

åtalet.

Instansordningen mellan åklagarna innebär vidare, att statsåklagare kan

överta uppgift som tillkommer lägre åklagare samt alt beslut som distriktsåklagare

meddelat kan överklagas hos statsåklagaren. Någon reglerad besvärsordning

finns inte. Överklagandet är endast att betrakta som en begäran

att statsåklagaren som överordnad åklagare skall pröva om underordnad

åklagare fattat ett riktigt beslut (s. k. överprövning).

Statsåklagaren skall bistå honom underställda åklagare med råd och

upplysningar i deras verksamhet. Han skall vidare verka för riktig och enhetlig

tillämpning av bestämmelserna om åtalseftergift och strafföreläggande.

Åt frågor om fullföljd av mål skall han också ägna uppmärksamhet.

Statsåklagarnas rent administrativa uppgifter avser frågor angående tillsättning

av befattningshavare inom åklagarväsendet, semester och tjänstledighet

för sådana befattningshavare, prövning av aspiranter in. m. Därtill

kommer uppgiften att vara remissinstans för olika myndigheter.

Fristående regionala myndigheter saknas i de tre storstäderna. Göromål

som ankommer på statsåklagare i egenskap av överordnad myndighet åvilar

enligt rättegångsbalken förste stadsfiskalerna, vilka tillika är chefer för

åklagarmyndigheterna. Det ankommer på förste stadsfiskalerna att tillse att

dem underställda åklagare samt annan vid åklagarmyndigheten anställd

personal med insikt och omsorg fullgör sina arbetsuppgifter.

Förste stadsfiskalerna skall i den man de inte är förhindrade av andra

arbetsuppgifter handlägga mål, i vilka åklagaruppgiften på grund av utredningens

vidlyftighet eller av annan anledning är att anse som särskilt

krävande. Åliggandet att fullgöra aktiva åtalsuppgifter har utformats något

olika i instruktionerna för de tre åklagarmyndigheterna. Skyldighet att

obligatoriskt handlägga vissa mål föreligger inte för förste stadsfiskalen i

Stockholm. Sådan skyldighet i fråga om mål angående brott mot rikets

säkerhet, högmålsbrott och ämbetsbrott åvilar däremot förste stadsfiskalerna

i Göteborg och Malmö, dock med rätt för dem att på underställd

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

åklagare delegera handläggningen av mål, som uppenbarligen är att anse

som mindre krävande.

Antalet landsfogdar är f. n. 25, nämligen en i varje län samt en för hela

rikets behov. Dessutom finns 10 biträdande landsfogdar och 15 till viss

landsfogde fast knutna landsfogdeassistenter. Härutöver finns fem i vissa

län mera kontinuerligt placerade landsfogdeassistenter. Aspirant- och förstärkningsorganisationen

på landsfogdebanan omfattar som förut sagts omkring

50 landsfogdeaspiranter och landsfogdeassistenter, vilka används även

för vikariats- och förstärkningstjänstgöring i städer med stadsfiskal.

Åklagarna inom landsfogdeorganisationen har uppskattat sina arbetsinsatser

för åklagargöromål till 34,8 årsarbetskrafter 1961 och 33,86 årsarbetskrafter

1963. Därutöver beräknas en—två extra åklagare ha tagits i

anspråk för åklagaruppgifter varje år.

Om arbetsfördelningen mellan landsfogde och biträdande landsfogde gäller,

att landsfogden fördelar göromålen under iakttagande av bl. a. att landsfogden

skall ägna särskild uppmärksamhet åt förundersökning och åtal beträffande

brott mot 8 kap. strafflagen och andra förbrytelser, där förundersökningen

och åtalet kan väntas bli särskilt krävande.

F. n. finns vid landsfogdekontoren anställda 38 befattningshavare i biträdeskarriären.

Riksåklagarämbetet

Under Kungl. Maj :t är riksåklagaren högste allmänne åklagare och har

i denna egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Riksåklagaren har tre huvuduppgifter, nämligen att fungera som allmän

åklagare, att som chef för åklagarväsendet tillse, att detta i skilda hänseenden

fyller sin uppgift, samt att ombesörja de med chefskapet följande administrativa

ärendena.

Riksåklagaren är allmän åklagare vid högsta domstolen. Enligt 2 § instruktionen

för riksåklagarämbetet den 30 december 1947 (nr 1015) äger

riksåklagaren med visst undantag tala å alla brott, som hör under allmänt

åtal. Om den som är underkastad ämbetsansvar gjort sig skyldig till fel i

ämbetet får riksåklagaren, om felet är av ringa beskaffenhet, i stället för att

väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad

eljest förekommit. Han har att utföra eller låta utföra åtal i de mål, som

Kungl. Maj :t, justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän överlämnar till

hans handläggning. Fullföljande av åtal i högsta domstolen kan inte beslutas

av annan allmän åklagare än riksåklagaren, som även utför talan där i

dylika mål.

I egenskap av överordnad åklagare är riksåklagaren kontrollerande och

beslutande myndighet i förhållande till statsåklagarna och distriktsåklagarna.

I 3 § instruktionen för riksåklagarämbetet föreskrivs att riksåklagaren

skall ha tillsyn över åklagarnas verksamhet samt genom inspektio
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ner och på annat sätt hålla sig underrättad om åklagarväsendets tillstånd

och om de förhållanden i övrigt, som tillhör området för hans ämbetsutövning.

I egenskap av överordnad åklagare äger han föreskriva att underordnad

åklagare skall anställa eller nedlägga åtal i visst fall eller att talan

skall fullföljas eller redan fullföljd talan återkallas. Riksåklagaren har rätt

att ålägga underordnad åklagare att företa särskilda processhandlingar eller

andra åtgärder. Han kan också på eget initiativ fatta beslut i sådana

frågor. Instansordningen mellan åklagarna innebär vidare, att riksåklagaren

äger överta uppgift, som tillkommer lägre åklagare, samt att beslut som

meddelats av underordnad åklagare kan dragas under riksåklagarens prövning

(överprövningsärenden). Någon reglerad besvärsordning föreligger

inte. Ytterligare kan riksåklagaren förordna att viss åldagaruppgift skall

fullgöras av annan än den, som är närmast behörig därtill, och förordna

extra åklagare att föra talan vid underrätt eller hovrätt samt, då talan fullföljts

endast av enskild part, i högsta domstolen.

En viktig uppgift för riksåklagaren är att verka för enhetlig rättstilllämpning.

Enligt instruktionen bör han ägna särskild uppmärksamhet åt

tillämpningen av gällande bestämmelser om åtalseftergift och strafföreläggande.

Han äger meddela åklagarna anvisningar i deras ämbetsutövning.

Självfallet skall han också bistå underställda åklagare med råd och upplysningar

i deras verksamhet.

Riksåklagaren är administrativ chefsmyndighet för landsfogdarna i deras

egenskap av statsåklagare i länen samt för statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö ävensom för stadsfiskalerna i städerna. Den särskilda

aspirantorganisationen för den högre åklagarbanan sorterar direkt under

riksaklagaren. Med chefskapet följer handläggning av frågor rörande tillsättning

och entledigande av åklagare samt rörande semester och annan

ledighet för dem, tillstånd att inneha bisysslor m. m. Statsåklagarna samt

stadsfiskaler och biträdande stadsfiskaler i Stockholm tillsätts av Kungl.

Maj :t. Övriga åklagare i städerna tillsätts av riksåklagaren, som även

antar aspiranter på landsfogdebanan och övervakar deras prövning och

utbildning. Riksåklagaren avger utlåtande till Kungl. Maj :t i lagstiftningsfrågor

och ärenden, som rör åklagarväsendet, samt prövar frågor om

tjänstefel av åklagare och av befattningshavare, som svarar för tjänstefel

i underrätt.

Vid handläggningen av åtalsärenden biträds riksåklagaren av tre byråchefer

samt vid handläggningen av administrativa ärenden av en byråchef,

som tillika biträder vid tillsynen över åklagarväsendet och är chef för

ämbetets kansli, och en byrådirektör. I övrigt utgörs personalen av en kontorsskrivare,

tillika registrator och redogörare, ett kontorsbiträde och eu

expeditionsvakt, vilka samtliga är ordinarie befattningshavare, samt ett

extra ordinarie kanslibiträde och därutöver ett extra ordinarie kontorsbiträde

med halvtidstjänstgöring.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Riksåklagaren är ensam beslutande i de till ämbetet hörande ärendena.

Han har dock vissa möjligheter att delegera sin beslutanderätt. Sålunda

skall en av byråcheferna bereda och föredra eller själv avgöra ärenden

av administrativ natur samt biträda riksåklagaren vid tillsynen över åklagarväsendet.

Övriga byråchefer är biträdande åklagare hos riksåklagaren.

I denna egenskap skall de bereda och föredra ärenden angående väckande,

fullföljande eller bevakande av talan. Riksåklagaren får uppdra åt byråchef

att i särskilda fall själv avgöra ärenden angående strafföreläggande

samt, med den begränsning som följer av 7 kap. rättegångsbalken, väcka

och fullfölja talan ävensom ombesörja annan åklagaruppgift. Delegationsmöjligheterna

har utnyttjats i betydande omfattning.

Utredningsarbete m. m.

Beträffande organisationen av åklagarväsendet anförs i 1962 års principproposition

bl. a., att det på grund av det samband som föreligger mellan

polis-, åklagar- och domstolsverksamhet inte torde vara realistiskt att

utforma organisationen av envar av verksamhetsgrenarna på det sätt som

med hänsyn enbart till den verksamheten framstår som mest ändamålsenligt.

Sålunda är åklagarverksamheten i många hänseenden beroende av

polisverksamheten. Visserligen inleds i allmänhet förundersökning i brottmål

på polisens eget initiativ, men så snart viss person misstänks för brottet

skall i princip åklagaren inträda som förundersökningsledare. I denna egenskap

måste han många gånger personligen gripa in i utredningsarbetet. Det

synes därför påkallat att kontinuerlig personlig kontakt i möjligaste mån

upprätthålls mellan åklagaren såsom förundersökningsledare och utredningsmännen

inom polisen. Skall detta syfte kunna tillgodoses bör åklagare

finnas stationerad i anslutning till polisens huvudstyrka på centralorten

i varje polisdistrikt.

Vidare sägs i propositionen att de föreslagna polisdistrikten i flertalet

fall kommer att få avsevärd omfattning. Att döma av då föreliggande material

skulle mer än en åklagare komma att finnas i flertalet distrikt, i flera

av dem tre eller fyra åklagare. Man torde sålunda, framhålls det, kunna

räkna med att åklagardistrikt som motsvarar de nya polisdistrikten i regel

kommer att bereda sysselsättning för mer än en, ofta ett flertal åklagare,

önskemålet om möjlighet för åklagarna till interna diskussioner i frågor

av invecklad art torde därför väsentligen bli tillgodosett inom åklagardistrikt

motsvarande de nya polisdistrikten. Utrymme torde också oftast finnas att

inom dessa distrikt genomföra en kompetensdifferenticring mellan åklagarna,

så att vissa av de mål, som nu skall handläggas av statsåklagare, i

den mån det anses lämpligt kan överflyttas till distriktsåklagare med statsåklagarkompetens.

Skulle det från andra synpunkter anses fördelaktigt

att inrätta mycket stora åklagarmyndigheter torde lämpliga åklagardistrikt

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

kunna bildas genom sammanslagning av två eller flera polisdistrikt till ett

åklagardistrikt. I detta sammanhang betonas i propositionen, att även domkretsindelningen

måste beaktas. Enligt direktiven för den pågående utredningen

om ny domkretsindelning bör utredningen ta hänsyn bl. a. till den

ändring av indelningen i polis-, åklagar- och exekutionsdistrikt som kan

komma att bli följden av polisutredningens förslag i dessa hänseenden.

Goda möjligheter anses alltså finnas att i anslutning till polisdistriktsindelningen

utforma åklagardistrikt, som blir lämpliga verksamhetsområden

för åklagare på lokalplanet med hänsyn tagen såväl till åklagarverksamheten

som till polisverksamheten och domstolsverksamheten. Beträffande

den inre organisationen inom åklagardistrikten uttalas, att den föreslagna

lösningen av distriktsindelningen inte kan lägga avgörande hinder i vägen

för en tillfredsställande lösning även av dessa problem.

Vad gäller den regionala åklagarorganisationen framhålls i propositionen,

att utgångspunkten bör vara att det nuvarande systemet med regionala

åklagare som en mellaninstans mellan distriktsåklagare och riksåklagaren

bör bestå. Även om statsåklagarna befrias från vissa av sina nuvarande

åliggande anses länet i allmänhet bereda full sysselsättning för en regional

åklagare. Från flera håll har omvittnats att statsåklagarnas tid f. n. inte

räcker till för de åklagaruppgifter som enligt landsfogdeinstruktionen skall

ombesörjas av dem och att de inte hinner fullgöra sin ledande, kontrollerande

och rådgivande verksamhet i avsedd utsträckning. Tills vidare sägs

man därför böra räkna med länen som verksamhetsområden på regionalplanet.

Dock bör hinder inte föreligga att framdeles knyta de regionala

åklagardistrikten till annan lämplig indelning än länen. I fråga om åklagarväsendets

organisation i Stockholm, Göteborg och Malmö bör någon väsentlig

ändring inte ske.

Frågorna om utbildning av åklagare och om vilken myndighet som framdeles

bör handha den ekonomiska förvaltningen av åklagarväsendet föranleder

i brist på närmare utredning inga ställningstaganden i propositionen.

Inte heller görs några uttalanden om riksåklagarämbetets framtida organisation.

Som tjänstebenämningar föreslås i propositionen distriktsåklagare för

åklagare på lokalplanet och länsåklagare för åklagare på det regionala planet.

Frågan om tjänstebenämningar för åklagarna i de tre storstäderna

lämnas öppen.

De i propositionen givna allmänna riktlinjerna för åklagarorganisationen

föranledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Vid detaljutformningen

av organisationen bör emellertid enligt utskottsutlåtandet prövas inte

bara frågan om flera polisdistrikt bör ingå i ett åklagardistrikt utan även

spörsmålet om en uppdelning åtminstone när det gäller de större polisdistrikten

kan ske på flera åklagardistrikt eller olika stationering av åklagarna

inom distriktet vara ändamålsenlig. I anledning av väckta motioner

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

om sådan polisorganisation på länsplanet att polisledningen respektive länsåklagarämbetet

kan bli gemensamt för två angränsande län uttalas, att

uppgifterna på länsplanet med den i propositionen föreslagna organisationen

torde bereda sysselsättning för såväl polischef som länsåklagare, varför

någon sådan möjlighet till gemensam ledning för två län i nu förevarande

hänseende, som förordats i motionerna, inte torde bli erforderlig.

Statsutskottets utlåtande antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen sägs beträffande den framtida åklagarorganisationen

bl. a. att närmare undersökning måste ske i fråga om verksamhetsområdenas

omfattning, befattningshavarnas stationering, uppgifternas

fördelning mellan personalen, personalorganisationens uppbyggnad

m. m. Särskild uppmärksamhet bör ägnas fördelningen av uppgifter på

åklagare med olika kompetens, varvid den numera antagna brottsbalken

bör beaktas. En annan betydelsefull fråga är att klarlägga vilka arbetsuppgifter

länsåklagarna skall ha, särskilt om distriktsåklagarna anses kunna

överta uppgifter som nu ankommer på statsåklagare. Behovet av ambulerande

åklagare bör närmare utredas. Vidare skall undersökas vilken myndighet

som bör handha de administrativa uppgifterna såvitt avser den lokala

och regionala åklagarorganisationen. Bland övriga väsentliga uppgifter

nämns frågan om kompetenskraven för distriktsåklagare. Utbildningen

av befattningshavarna skall övervägas, varvid uppmärksamhet bör ägnas

möjligheterna att t. ex. genom kompletterande utbildning bereda utrymme

för viss övergång mellan åklagar- samt polis- och exekutionsverksamhet. En

viktig fråga är vidare behovet av övergångsbestämmelser för personal, som

skaffat sig kompetens för tjänster för vilka strängare kompetenskrav anses

erforderliga. Beredningen skall också ägna uppmärksamhet åt biträdesorganisationens

utformning. Lämpligheten att inrätta gemensamt kansli för

polis- och åklagarverksamheten bör undersökas.

Allmän åklagares funktioner utövas i vissa hänseenden av tullåklagare

och sjöåklagare, som lyder under generaltullstyrelsen respektive sjöfartsstyrelsen.

Dessa åklagare berörs inte av den förestående omorganisationen

av åklagarväsendet i samband med förstatligandet.

Polisberedningens förslag till ny, från polis- och exekutionsväsendet fristående

åklagarorganisation läggs fram i fyra särskilda betänkanden. I betänkande

nr 8 angående åklagarorganisationen behandlas den yttre och

inre organisationen samt huvuddelen av personalplaneringsfrågorna för

åklagarväsendet med undantag för storstäderna Stockholm, Göteborg och

Malmö. Förslag till vikarie- och förstärkningsorganisation inom åklagarväsendet

utom storstäderna läggs fram i betänkande nr 18. För storstädernas

del avhandlas nu angivna frågor i betänkande nr 1(5 angående organisationen

av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö m. in.

För åklagarorganisationen i riket gemensamma utbildningsfrågor in. in.

tas upp i betänkande nr 20 angående antagning, prövning och utbildning

av åklagaraspiranter samt därmed sammanhängande spörsmål.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

över betänkande nr 8 har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,

riksrevisionsverket, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,

Gotlands, Blekinge, Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län, domstolskommittén,

länsindelningsutredningen, föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges juristförbund,

statstjänstemannaförbundet samt svenska stadsförbundet.

Vid remissinstansernas utlåtanden har fogats, av riksåklagarämbetet yttranden

från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt

av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i Stockholms, Kronobergs,

Gotlands, Blekinge och Västernorrlands län, från länsavdelningarna av föreningen

Sveriges landsfiskaler i Stockholms, Östergötlands och Kronobergs

län samt från åklagarmyndigheten i Norrköping. Landsfogdarna i Östergötlands

och Jämtlands län har deltagit vid utformningen av vederbörande

länsstyrelses yttrande.

över betänkande nr 13 har utlåtanden efter remiss avgivits av de remissorgan

som yttrat sig över betänkande nr 8 utom Svea hovrätt, föreningen

Sveriges stadsdomare, statstjänstemannaförbundet och svenska stadsförbundet.

Vid utlåtandena har i samma utsträckning som i fråga om betänkande

nr 8 fogats inhämtade yttranden. Dock har yttranden inte bilagts från förste

stadsfiskalen i Malmö samt Östergötlands och Kronobergs länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler och åklagarmyndigheten i Norrköping.

Utöver vad nu sagts har länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län vid sina

utlåtanden fogat yttranden från Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler och åklagarmyndigheten i Örebro.

Utlåtanden över betänkande nr 16 har efter remiss inkommit från statskontoret,

riksrevisionsverket, riksåklagarämbetet, som bifogat yttranden

från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, domstolskommittén

samt föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler,

Sveriges juristförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

över betänkande nr 20 har efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret,

riksrevisionsverket, riksåklagarämbetet, Sveriges akademikers centralorganisation,

tjänstemännens centralorganisation och statstjänstemännens

riksförbund. Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från förste

stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges

landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Vid

Sveriges akademikers centralorganisations utlåtande har fogats yttrande

från Sveriges juristförbund.

Utöver nu redovisade förslag rörande åklagarväsendet har polisberedningen

i betänkande nr 15 angående dispensfrågor m. m. inom åklagar- och

exekutionsväsendet behandlat övergångsproblem av administrativ art rörande

dispens från föreslagna kompetenskrav för bl. a. personal på landsfiskals
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

banan samt normer för meritvärdering vid konkurrens mellan sökande med

olika formell kompetens. Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning.

Polisberedningen

De lokala åklagardistrikten

Polisberedningen konstaterar inledningsvis att de nuvarande landsfiskalsdistrikten

uppenbarligen bildats med utgångspunkt i att varje distrikt skall

bereda sysselsättning för en befattningshavare, som samtidigt skall vara

polischef, åklagare och utmätningsman. Utvecklingen har emellertid vid

partiella indelningsändringar gått mot mer omfattande distrikt.

Enmansdistrikt har, framhåller beredningen, i allmänhet ansetts ha fördelen

att vederbörande befattningshavare kunnat förvärva värdefull kännedom

om distriktets befolkning och om speciella ortsförhållanden. Sådana

synpunkter ägde dock större bärkraft förr än nu, när befolkningens rörlighet

främst genom motorismen ökats väsentligt. Rekryteringsskäl synes i

viss mån även kunna åberopas till förmån för enmansdistrikt. Befattningar

som utgör självständiga slutposter blir nämligen med denna indelningsgrund

talrika, vilket torde stimulera rekryteringen.

Systemet med enmansdistrikt har emellertid enligt beredningen åtskilliga

nackdelar. Sålunda ger systemet inte önskvärd elasticitet. Vid befattningshavares

semester, sjukdom och annan ledighet måste distriktet vid varje tillfälle

tillföras vikarie utifrån. Vid toppbelastningar i fråga om arbetsgöromål

krävs också förstärkning. En omfattande vikarie- och förstärkningsorganisation

måste därför finnas. Denna organisation måste innehålla befattningshavare,

som har utbildning och kompetens för att kunna fullgöra alla

åklagaruppgifter som ankommer på distriktsåklagare. Sannolikt blir det

med en sådan ordning nödvändigt att ålägga dessa befattningshavare tjänstgöringsskyldighet

i hela riket, eftersom eljest svårigheter i särskilda fall

skulle kunna uppkomma att hålla samtliga tjänster i distrikten besatta. Erfarenheten

har visat att så vidsträckt tjänstgöringsskyldighet för personalen

leder till svårigheter att rekrytera befattningshavare till vikarie- och

förstärkningsorganisationen och därmed också till åklagarbanan.

Enligt beredningens mening är det önskvärt att åklagardistrikten görs

så stora att de bildar underlag för flera åklagare. I fleråklagardistrikt erhålls

elasticitet i organisationen samt möjligheter till samråd mellan åklagarna

och fördelning av arbetsuppgifterna efter erfarenhet och skicklighet.

Även från kostnadssynpunkt torde fleråklagardistrikt vara fördelaktiga.

Dessa faktorer talar enligt beredningen för att ett åklagardistrikt om möjligt

bör ge underlag för åklagarmyndighet som består av minst tre åklagare.

Beredningen framhåller, att åklagardistrikten bör anknyta till polisdistrikts-

eller doinsagoindclningen. Domsagoindelningen är emellertid före
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

mål för översyn i särskild ordning. Med hänsyn härtill hör åklagardistriktsindelningen

knytas enbart till polisdistriktsindelningen. Därvid kommer de

nya åklagardistrikten att i åtskilliga fall skära de nuvarande domsagogränserna.

Detta kommer att medföra olägenheter för åklagarverksamheten till

dess nya domsagogränser lagts fast. Hur dessa svårigheter skall bemästras

bör avgöras från fall till fall.

Omkring hälften av de polisdistrikt beredningen föreslagit ger enligt beredningens

uppskattning inte arbetsunderlag för tre eller flera åklagare.

Uppbyggnad av den lokala åklagarorganisationen efter principen att varje

åklagarmyndighet skall bestå av mer än två befattningshavare förutsätter

därför att polisdistrikt sammanförs till åklagardistrikt i stor omfattning.

I detta sammanhang måste hänsyn tas till att fördelarna med fleråklagardistrikt

företrädesvis är av administrativ art. Av avgörande betydelse vid

distriktsindelningen måste enligt beredningen emellertid vara att åklagarverksamheten

kan fullgöras på ett riktigt sätt. Särskilt betydelsefullt är om

möjligheterna att effektivt leda förundersökningen i brottmål blir lika goda

i åklagardistrikt, vilka för att ge underlag för flera åklagare bildats genom

sammanläggning av två eller flera polisdistrikt, som i åklagardistrikt motsvarande

ett enda polisdistrikt.

Jämlikt 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas av

polismyndighet eller åklagare. Har den inletts av polismyndighet och är

saken inte av enkel beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagaren så

snart någon skäligen misstänks för brottet. Åklagaren skall också eljest

överta ledningen, när det finns påkallat av särskilda skäl. Befogenhet för

polismyndighet att leda förundersökning har, uttalar beredningen, saknat

betydelse när åklagarna tillika varit polischefer. Efter funktionsuppdelningen

kan det antas att ledningen av förundersökning kommer att ligga

på polismyndighet i ett stort antal mål. För dessa måls vidkommande saknar

det i stort sett betydelse, var åklagaren är stationerad. Beredningen anmärker

vidare att en hel del utredningar i enklare mål torde komma att

utföras av utposterade polisiära arbetsgrupper och inte på centralorten.

Vad angår brottmål, i vilka ledningen av förundersökningen övergår på

åklagaren så snart det finns någon som är skäligen misstänkt, påverkas

emellertid möjligheterna att effektivt leda undersökningen mera direkt av

avståndsförhållandena. Beredningen anser att nära kontakt mellan polis och

åklagare i dessa fall har så stort värde för ledningen av förundersökningen

att åklagare bör vara stationerad på polisiär centralort, i vart fall tills erfarenhet

vunnits av den nya organisationen.

Med dessa utgångspunkter anser beredningen att anledning för närvarande

saknas att lägga samman polisdistrikt, som utgör underlag för två

åklagare, med annat distrikt. Ett trettiotal av de föreslagna polisdistrikten

ger dock inte underlag ens för två åklagare.

Vid avvägning av nu redovisade omständigheter har beredningen funnit

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

att sammanläggning av polisdistrikt till större åklagardistrikt med spridd

stationering av åklagarna är den lämpligaste lösningen. Den utposterade

åklagaren skall i första hand svara för åklagaruppgifterna i polisdistriktet.

Polisens behov av kontakt med åklagare blir på detta sätt tillgodosett. Vid

flyktigt påseende kan det tyckas som om detta arrangemang ger samma

resultat som om varje polisdistrikt utgjorde ett åklagardistrikt. Genom

sammanläggningen vinns emellertid den större myndighetens elasticitet.

Utjämning av arbetsuppgifterna, vikariebehov, jourtjänst etc. synes kunna

regleras efter i princip samma linjer som om åklagarna är samlade på en

tjänstgöringsort. Visserligen förloras genom utstationeringen fördelarna med

gemensamma kanslilokaler och gemensam biträdespersonal. L tstationeringen

kan emellertid i en del fall väntas minska de svårigheter, som följer

med sammandragning av åklagartjänster till en centralort.

I enlighet med dessa principer föreslår polisberedningen att riket indelas

i 90 lokala åklagardistrikt. Förslaget grundar sig helt på den av beredningen

föreslagna indelningen i polisdistrikt. Av åklagardistrikten motsvarar 68

ett polisdistrikt, medan 22 åklagardistrikt bildats genom sammanläggning

av två eller tre polisdistrikt. 29 polisiära centralorter kommer enligt förslaget

att inte utgöra kansliort för åklagarmyndighet. På samtliga dessa

29 centralorter skall emellertid stationeras en åklagare och ett biträde, vilka

administrativt ingår i åklagarmyndigheten inom det sammanlagda åklagardistriktet.

Knappt en tredjedel av distrikten ger underlag för endast två

åklagare, medan tre eller flera åklagare beräknas få full sysselsättning i

övriga distrikt.

Organisationen inom distrikten

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna inom en åklagarmyndighet

föreslår polisberedningen i princip följande.

En av åklagarna skall vara myndighetens chef. Med chefskapet följer

administrativa och kamerala göromål, t. ex. att avge yttranden i utnämnings-

och andra frågor, besvara till myndigheten ställda skrivelser i ärenden,

som inte handläggs av annan distriktsåklagare, och upprätta förslag

till inkomst- och utgiftsstat för myndigheten. Chefsåklagaren skall ha tillsyn

över att åklagare och biträdespersonal vid myndigheten med nit och

omsorg fullgör sina åligganden. Han skall tillse att åklagarmyndighetens

intressen tillgodoses vid planeringen av domstolarnas arbete samt ombesörja

kontakten med polisen i frågor, som rör polisens befattning med ledningen

av förundersökning i brottmål. Som exempel på andra frågor av adminstrativ

natur nämns indelning av åklagarna till jourtjänstgöring och sessioner.

Åklagaruppgifterna skall enligt vad beredningen föreslår fördelas på de

tjänstgörande åklagarna efter erfarenhet och skicklighet. Huvudgrunder för

fördelningen bör meddelas i en av riksåklagarämbetet för varje myndighet

fastställd arbetsordning. Det skall sedan ankomma på chefsåklagaren att

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

med beaktande av dessa grunder svara för fördelning av göromålen mellan

sig och övriga åklagare. Härvid bör iakttas att befattningshavarnas arbetsmängd

blir ungefär lika stor. Föreskrift härom bör meddelas i en allmän åklagarinstruktion.

Där bör också föreskrivas att chefsåklagaren skall ägna särskild

uppmärksamhet åt förundersökning och åtal beträffande brott, där

förundersökningen och åtalet kan väntas bli särskilt krävande. Uppkommer

balanser bör omfördelning av uppgifter kunna ske. Om det behövs för att

utjämna arbetsbördan skall chefsåklagaren äga besluta om tillfällig avvivikelse

från meddelade fördelningsregler.

Nyblivna åklagare bör få tillfälle att förvärva grundlig erfarenhet av

mindre allvarliga brottmål, innan åt dem anförtros uppgifter av komplicerad

natur, kanske med genomgripande konsekvenser för den enskilde.

Emellertid finner beredningen angeläget att lottningsgrunderna inte blir så

stela att yngre åklagare aldrig får pröva sina krafter på större uppgifter.

Ett ensidigt sysslande med endast bötesmål eller trafikmål verkar hämmande

på intresset för åklagaruppgiften. Lottningsreglerna bör därför utformas

så, att även chefsåklagaren tillförs ringare brottmål. Härför talar

jämväl önskemålet att samtliga åklagare håller sig å jour med rättsutvecklingen

på alla områden, som berör åklagarverksamheten.

Beredningen framhåller att de distrikt, i vilka åklagare är stationerad på

annan polisiär centralort än den där åklagarmyndigheten har sitt säte, kräver

särskild uppmärksamhet. Erfordras det i sådant distrikt att den utstationerade

åklagaren — som enligt vad förut sagts primärt skall handlägga

de uppgifter som uppkommer inom polisdistriktet — måste beredas lindring

i sin arbetsbörda kan det i regel åstadkommas utan svårighet genom att

handläggningen av strafförelägganden centraliseras inom myndigheten,

genom att större brottmål omhändertas av chefsåklagaren eller genom att

den utstationerade åklagaren får biträde med talans utförande vid rätten.

Svårare kan det bli att på ett smidigt sätt tillföra utstationerad åklagare

arbetsuppgifter, om han inte har tillräckligt med arbetsuppgifter från polisdistriktet.

I allmänhet torde emellertid även detta problem kunna lösas.

I de största av de nybildade åklagardistrikten kommer, bortsett från storstäderna,

att tjänstgöra sju åklagare. Därtill kan komma en eller ett par man

ur förstärkningsorganisationen. Vid dessa större åklagarmyndigheter kan

en viss specialisering visa sig lämplig. Möjligen kan fråga också uppkomma

att bilda särskilda arbetsenheter bestående av flera åklagare. Huruvida

sådana åtgärder blir lämpliga får enligt beredningen erfarenheten utvisa.

Det blir en uppgift för i första hand länsåklagarna att följa utvecklingen

och föreslå de ändringar, som kan anses erforderliga.

I särskilda instruktioner för stadsfiskalerna i större städer finns föreskrift

om rätt för stadsfiskal att överta underställd åklagares arbetsuppgifter.

Beredningen har föreslagit att chefsåklagaren skall fördela och vid behov

omfördela arbetsuppgifter mellan åklagarna. Däri bör enligt beredningen

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b 187

även innefattas rätt att överta förundersökningen i mål, som utvecklat sig

annorlunda än som kunnat förutses från början. Åklagarna bor emellertid

få en så självständig ställning som möjligt. Sedan en åklagare tilldelats ett

mål, bör han därför med nyssnämnda inskränkningar aga handlägga det på

eget ansvar. Någon direktivrätt bör alltså inte tillkomma chefsåklagaren.

Sedan en åklagare meddelat beslut i åtalsfrågan bör det vara överordnad

åklagares — länsåklagares eller riksåklagarens — sak att efter framställning

ompröva beslutet (s. k. överprövning).

Vad nu sagts om organisationen av en åklagarmyndighet gäller enligt

beredningens mening inte i alla delar åklagarmyndigheterna i

storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Åklagarmyndigheterna

i dessa städer lyder inte under regional åklagarmyndighet. Statsåklagares

uppgifter som överordnad åklagarmyndighet fullgörs av forste stadsfiskalerna,

som också är chefer för åklagarmyndigheterna, medan statsåklagares

uppgifter som utövande åklagare endast i mindre omfattning utförs av statsåklagare

och i övrigt av underordnade åklagare, främst cheferna for åklagarkamrarna.

Åklagarna i storstäderna är som förut sagts indelade till tjänstgöring pa

olika avdelningar, åklagarkammare, som står under ledning av en kammarchef.

Handläggningen av bötesmål har i Stockholm sammanförts till en

särskild avdelning, bötesbvrån, under en byråchef. I Göteborg handlaggs

strafförelägganden vid en bötesavdelning under ledning av en förste byrasekreterare.

Utanför kammarorganisationen tjänstgör i Göteborg två åklagare

som s. k. förfogandeåklagare och en åklagare ur kretsen av biträdande

stadsfiskaler såsom s. k. kansliåklagare. I Stockholm har ett liknande system

med förfogandeåklagare införts genom dubblering av vissa tjänster. Kammarchef

skall tillhandagå honom underställda åklagare med råd och upplysningar

i tjänsten. I vissa fall äger kammarchef överta mål från annan

åklagare vid kammaren. Instruktionen för åklagarmyndigheten i Malmö

ålägger uttryckligen kammarchef att öva tillsyn över åklagarna vid kam
maren.

Enligt statsmakternas principbeslut rörande den framtida åklagarorganisationen

anses det inte påkallat att göra någon väsentlig ändring av åklagarväsendets

organisation i storstäderna. Beredningen framhåller i anslutning

härtill att den allmänna omorganisationen av åklagarväsendet i riket

medför en del följdverkningar även för åklagarmyndigheterna i storstäderna,

varför vissa organisatoriska ändringar blir nödvändiga. Sålunda

skall uppgifter som hittills ankommit på kommunala organ övertas av åklagarmyndigheterna,

och den föreslagna åklagarorganisationen i landet i

övrigt återverkar även på storstädernas åklagarorganisation, t. ex. vad angår

vikariats- och förstärkningsorganisationen. Även i övrigt kan vissa organisatoriska

ändringar av storstädernas åklagarorganisation vara befogade.

Den organisatoriska uppbyggnaden av åklagarmyndigheterna i storstä
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

derna ar i dag i princip lika. Denna likformighet anser beredningen böra

bibehållas. De organisatoriska ändringarna bör i övrigt ske med beaktande

av principerna för åklagarorganisationen utanför storstäderna.

Beredningen finner, att den nuvarande indelningen av åklagarna till

tjänstgöring vid ett antal åklagarkammare innebär betydande praktiska

tordelar när det gäller så stora åklagarmyndigheter som nu är i fråga. Statsåklagarna,

som i storstäderna föreslås skola benämnas överåklagare, erhåller

därigenom biträde av chefsåklagaren inom varje kammare med tillsyn och

rådgivning. Möjligheter till samråd med erfarna åklagare i en mindre krets är

särskilt för de yngre åklagarna av stor betydelse. För att kammarsystemet

skall fungera väl bör antalet åklagare vid en kammare vara så anpassat till

arbetsmängden att biträde av personal utanför kammaren för förstärkningsändamål

i regel kan undvaras.

Vid storstädernas åklagarmyndigheter har mål rörande brott av ungdomar

samt i viss utsträckning mål rörande vissa brottstyper sammanförts till

handläggning av särskild åklagare eller vid viss åklagarkammare. Denna

specialisering torde enligt beredningens uppfattning ofta ha vidtagits för

att nå överensstämmelse med motsvarande specialisering vid rådhusrätterna

och kan såtillvida anses vara rationellt betingad. Särskilda kraftinsatser mot

viss brottslighet kan givetvis temporärt göra det önskvärt att en eller flera

åklagare avdelas för uppgiften att handlägga mål rörande dylika brott. Mera

betydande specialisering av åklagarverksamheten på olika rättsområden

utestänger emellertid åklagarna från möjlighet att förvärva den allsidiga

erfarenhet, som beredningen bedömer vara särskilt värdefull. Den motverkar

också möjligheterna till önskvärd cirkulation inom åklagarväsendet. Om

et av organisatoriska skäl finnes nödvändigt att mera permanent förbinda

handläggningen av vissa bestämda mål med viss tjänst, är det därför angeläget

att cirkulation sker på sådan tjänst.

Vid fördelning av mål, som tilldelats en åklagarkammare, bör såvitt möjligt

iakttas att kammarchef i första hand handlägger vidlyftigare och mera

svarbedombara mål samt åklagare i lägsta tjänstegrad inom kammaren mål

som är av enklare beskaffenhet.

För Stockholms vidkommande har en av staden 1957 tillsatt åklagarkomnntte

i oktober 1963 lagt fram förslag till ny kammarorganisation för åklagarmyndigheten.

I nära anslutning till detta förslag föreslår polisberedningen,

att antalet åklagarkammare minskas från nuvarande nio till åtta.

Trafikmalen, som f. n. är utspridda på kamrarna, förs samman till en kammare,

i vilken bötesbyrån inordnas. Eu skiktning av arbetsuppgifterna efter

kvalitativa grunder följer i viss mån av att bötesmålens handläggning koncentrerats

till en arbetsenhet inom myndigheten. En nybliven åklagare förutsatts

komma att passera genom trafikkammaren till tjänst med vilken följer

handläggning av »allmänna» brottmål. Kontinuitet i verksamheten måste

darfor tryggas genom att trafikkammaren ges en stark ledning. Detta är

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

angeläget också för att tillgodose önskemålet att bereda unga åklagare

rutin- och metodträning under erfaren ledning. Beträffande göromålens fördelning

inom en åklagarkammare hänvisar beredningen till vad förut anförts

om målfördelningen mellan åklagarna.

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. m.

Som framgått av det föregående sker rekrytering av åklagare på två

vägar. Tillträde till högre åklagartjänst förutsätter juris kandidatexamen

och tingsmeritering samt polischefskurs och praktisk polisutbildning. Samma

kompetenskrav uppställs för övervägande antalet stadsfiskaler. Behörighet

till övriga distriktsåklagarbefattningar, främst landsfiskalstjänster,

vinns genom begränsad juridisk utbildning, viss praktisk tjänstgöring samt

polischefsutbildning.

Med hänsyn till de stora krav som efter rättegångsreformens genomförande

ställs på åklagarna både som förundersökningsledare och som utövande

åklagare vid domstol anser polisberedningen det angeläget, att de

har så god juridisk utbildning som möjligt, särskilt som åtalsärendena allmänt

tenderar att bli alltmer invecklade och svårbedömda. Det synes inte

heller lämpligt och från rekryteringssynpunkt knappast möjligt att i ett

enhetligt organiserat åklagarväsende bibehålla den nuvarande ojämnheten

i utbildningen mellan olika åklagare. Då det inte gärna kan komma ifråga

att för hela åklagarkåren införa lägre utbildningskrav än de som nu gäller

inom landsfogde- och stadsfiskalsorganisationerna, bör enligt beredningens

mening juris kandidatexamen och tingsmeritering krävas för samtliga åklagart

jänster inom den nya åklagarorganisationen.

En sådan ordning innebär att en enhetlig karriär skapas, från vilken möjlighet

föreligger att nå alla åklagarposter och som därför måste anses attraktiv

från rekryteringssynpunkt. Beredningen ifrågasätter, om det ens skulle

vara möjligt att i ett nyorganiserat åklagarväsende med bibehållen kategoriklyvning

mellan åklagarna åstadkomma erforderlig rekrytering till den

lägre karriären. En på juris kandidatexamen och tingsmeritering grundad

gemensam utbildning för alla åklagare medför även högre kvalitativ standard

för hela åklagarkåren och måste därför från rättsvårdssynpunkt anses

önskvärd.

Beredningen tar härefter upp frågan, om möjligheter föreligger att framdeles

rekrytera samtliga åklagartjänster med tingsmeriterade juris kandidater.

Om åklagarkåren i ett nyorganiserat åklagarväsende preliminärt beräknas

omfatta 450 befattningshavare, uppskattar beredningen genomsnittsbehovet

av rekryteringspersonal till åklagarkåren till högst 20 aspiranter

per år. Huruvida en sådan rekrytering är möjlig att genomföra beror av tre

faktorer, nämligen tillströmningen av studenter till de juridiska lärosätena

och beräknad examination av juris kandidater samt möjligheterna att för
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

värva tingsmeritering och den allmänna efterfrågan på juridisk arbetskraft.

Härom anför beredningen.

1955 års universitetsutredning har i sitt år 1959 framlagda betänkande

Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle (SOU 1959: 45) redovisat

inskrivnings- och examinationssiffror för den då senast förflutna 20-årsperioden.

På grundval därav och efter en uppskattning av tendenserna till

stegrat tryck på den högre utbildningen — allt större andel av f. n. mycket

stora ungdomskullar söker sig till universiteten — ansåg sig utredningen

kunna konstatera, att man måste räkna med en högst avsevärd ökning av

nyinskrivningen vid de juridiska fakulteterna. År 1970 kan antalet nyinskrivna

per år i förhållande till det årliga genomsnittet under 19o0-talet

förväntas ha stigit från mindre än 400 till cirka 800, d. v. s. med drygt 100

procent. Under de första två åren av den tid utredningens prognos omfattar,

1960—1961, var inskrivningssiffrorna något lägre än beräknat. Ännu ej

publicerade siffror för 1962 visar emellertid en rekordartad ökning.

Examinationsfrekvensen, som traditionellt är låg vid de juridiska fakulteterna,

har visat sig vansklig att beräkna. Olika metoder har lett till skilda

resultat. Mellan 30 och 50 procent av dem som påbörjar juridiska studier

torde emellertid icke avlägga examen.

Huruvida efterfrågan på jurister kan antagas öka i samma takt eller

kanske rent av snabbare än stegringen av examinationen finner beredningen

vara vanskligt att bedöma. Enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen i oktober

1961 publicerad prognos skulle i framtiden inträda en starkt ökad efterfrågan

på juridisk arbetskraft, men prognosens tillförlitlighet har dragits i

tvivelsmål. Nya prognoser har utarbetats för olika slag av juridisk verksamhet.

Även dessa pekar mot ökad efterfrågan. Efterfrågeökningen möts

dock av den betydligt ökade utexamineringen, varför beredningen inte anser

att någon bristsituation behöver befaras.

Vad angår möjligheterna för juris kandidater att förvärva tingsmeritering

framhåller beredningen.

För närvarande avslutar cirka 150 juris kandidater årligen sin tingsmeritering.

Stadsdomstolsutredningen har i sitt år 1961 framlagda betänkande

Underrätterna (SOU 1961:6) föreslagit, att tingsmeriter skall kunna förvärvas

jämväl genom tjänstgöring vid rådhusrätt. Vid genomförande av

detta förslag skulle ett 80-tal tjänster tillföras notarieorganisationen. Det

årliga antal kandidater, som sedan så skett avslutade sin tingsmeritering,

skulle stiga till drygt 180. Stadsdomstolsutredningens förslag har upptagits

av 1962 års domstolskommitté. Enligt vad beredningen inhämtat räknar

kommittén med ett högre antal notarietjänster än stadsdomstolsutredningen.

Antalet årligen tingsmeriterade juris kandidater beräknar beredningen

alltså framdeles komma att uppgå till 180. Huruvida åklagarväsendet kan

antas förvärva erforderligt antal, högst 20, som åklagaraspiranter beror på

åldagarbanans attraktivitet över huvud taget. Viss ledning kan man få

genom att jämföra med nuvarande rekrytering till den högre åklagarbanan.

Riksåklagarämbetet har under perioden 1948—1961 antagit inemot 200

åklagaraspiranter, motsvarande en rekrytering av i genomsnitt 13—14 aspi
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

ranter per år. Under sanmia tid har omkring 150 juris kandidater varje år

avslutat sin tingsmeritering. Till åklagarbanan har alltså rekryterats i genomsnitt

9—10 procent av de tingsmeriterade juris kandidaterna. Om rekryteringen

till åklagarbanan framdeles kan ske med omkring 10 procent av

antalet årligen tingsmeriterade juris kandidater, kan alltså rekryteringsbehovet

täckas.

Möjligheter synes enligt beredningen därför föreligga att införa krav på

juris kandidatexamen och tingsmeritering för alla åklagare i den nya organisationen.

Uppställandet av detta krav föranleder, yttrar beredningen, att

dispens fordras för den som fått landsfiskalsutbildning enligt tidigare gällande

bestämmelser eller distriktsåklagarutbildning enligt kungörelsen om

antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst m. m. Dispens bör i princip

medföra, att vederbörande distriktsåklagare blir behörig att erhålla åklagartjänst

av samma slag, som han innehaft eller haft möjlighet att få före

omorganisationen. Med denna utgångspunkt lägger beredningen fram förslag

till dispensregler, innebärande att generell dispens från kompetenskraven

skall meddelas landsfiskalspersonal vad avser alla distriktsåklagartjänster

utom tjänster i de tre storstäderna samt den främsta tjänsten i ett

tjugotal andra särskilt angivna distrikt som huvudsakligen består av större

städer. I samband härmed föreslås även vissa normer för meritvärdering

ni. in.

Lånsåklagares uppgifter

Polisberedningen erinrar om alt man när den nuvarande landsfogdeorganisationen

skapades ansåg, att huvuduppgiften för landsfogden i hans verksamhet

som överåklagare borde vara att utöva ledning och tillsyn

över åklagarverksamheten inom verksamhetsområdet. Utvecklingen har

därefter lett till ständigt växande arbetsbörda med avseende å landsfogdarnas

verksamhet som länspolischef och utövande åklagare. Trots personalförstärkningar

har svårigheter uppkommit för landsfogdarna att fortlöpande

ägna sig åt lednings- och tillsynsverksamheten beträffande åklagarväsendet

i förutsatt omfattning.

Genom inrättandet av speciella länsåklagarbefattningar skapas enligt

beredningens mening goda förutsättningar för att åklagarverksamheten skall

erhålla erforderlig ledning och tillsyn. Länsåklagaren skall ha ansvaret för

och ledningen av åklagarväsendet inom sitt verksamhetsområde. Under

hans chefskap skall stå samtliga distriktsåklagare och all biträdespersonal

inom området. Särskilda krav kommer att ställas på länsåklagarnas lednings-

och tillsynsverksamhet i samband med åklagarreformens genomförande.

Den nya åklagarorganisationens funktionsduglighet kräver fortlöpande

uppmärksamhet. Uppdelningen av polischefs- och åklagarfunktionerna

kan till cn början skapa vissa problem. Den av riksdagen 1962

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

antagna brottsbalken träder i kraft samtidigt med omorganisationen av

åklagarväsendet. Dessa och andra omständigheter kommer att kräva väsentliga

insatser av länsåklagarna på lednings- och tillsynsplanet.

Med ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet bör, anför beredningen,

följa skyldighet att verka för enhetlighet i rättstillämpningen. Särskilt

viktig är enhetlig praxis beträffande strafföreläggande, åtalseftergift

och särskild åtalsprövning. Länsåklagaren bör också följa domstolarnas

praxis och verka för enhetlighet i bedömningen. Ett led i denna verksamhet

är granskningen av distriktsåklagarnas vadeinlagor. Länsåklagaren ges

härigenom tillfälle att lämna distriktsåklagaren nödiga anvisningar eller

att själv överta mål i hovrätten. Samtliga hovrättsdomar i brottmål tillställs

vederbörande statsåklagare. Länsåklagaren skall granska dessa domar och

i förekommande fall ta initiativ till fullföljd av målet till Kungl. Maj :t.

Länsåklagaren bör också se till att distriktsåklagarna får kännedom om

rättsfall och fästa deras uppmärksamhet på lagändringar, som är av betydelse

för åklagarverksamheten.

Ytterligare framhäver beredningen att länsåklagaren skall bistå underställda

åklagare med råd och upplysningar i tjänsten. Finner länsåklagaren

med hänsyn till brottsutvecklingen på visst område eller eljest i särskilda

fall angeläget att distriktsåklagarna inhämtar råd av honom, innan de fattar

beslut t. ex. i åtals- eller fullföljdsfråga, bör han lämna föreskrift härom.

I länsåklagares ansvars- och ledningsuppgift anser beredningen vidare

ingå att följa den allmänna verksamheten vid underställda åklagarmyndigheter.

I första hand skall länsåklagaren fortlöpande pröva lämpligheten och

ändamålsenligheten av åklagarmyndigheternas verksamhetsområden, åklagarnas

stationering, åklagarmyndigheternas sammansättning och arbetsfördelningen

inom myndigheterna. Riktlinjer bör dras upp för samarbetet

mellan åklagarna och polismyndigheterna. Samråd med länspolischefen bör

ske i sådana frågor. Länsåklagaren bör tillse att tingsdagarna för huvudförhandlingar

i brottmål inom varje åklagardistrikt bestäms på sätt, som

är tillfredsställande ur åklagarmyndigheternas synvinkel.

Till länsåklagares ledningsuppgifter hänför polisberedningen även skyldighet

att hålla sig underrättad om arbetsbelastningen vid åklagarmyndigheterna.

Under senare år har den löpande åklagarverksamheten försvårats

av att antalet vidlyftiga och svårutredda ärenden ständigt ökat. Det blir en

viktig uppgift för länsåklagaren att sörja för att lämpliga åklagare handhar

dylika ärenden och att dessa åklagare får lättnad i sina övriga arbetsuppgifter

för att ärendena inte skall fördröjas.

Liksom nu bör det enligt beredningen åligga länsåklagare att tillse att

underställda åklagare och övrig vid åklagarmyndigheterna anställd personal

fullgör dem åvilande arbetsuppgifter med insikt och omsorg. Länsåklagaren

skall därför inspektera åklagarmyndigheterna och bl. a. granska myndigheternas

diarier. Beredningen anser inspektionsverksamheten så väsentlig

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

att inspektion av åklagarmyndighet bör ske årligen. Möjlighet bör emellertid

tillerkännas riksåklagarämbetet att i särskilda fall medge dispens.

Som överordnad åklagarinstans i förhållande till distriktsåklagarna skall

länsåklagaren enligt förslaget liksom nu ha rätt och skyldighet att på framställning

eller av annan anledning överpröva distriktsåklagares beslut och

att överta ärende, som ankommer på sådan åklagare.

F. n. fördelas de administrativa g ö r o in å 1 e n beträffande

åklagarväsendet mellan riksåklagarämbetet, länsstyrelserna, statsåklagare,

magistraterna och kommunalborgmästarna samt stadsförvaltningarna i städer,

där det finns kommunalt avlönade åklagare. I den nya åklagarorganisationen

kommer under Kungl. Maj :t att finnas tre åklagarinstanser, nämligen

riksåklagaren, länsåklagarna och distriktsåklagarna. För magistrater, kommunalborgmästare

och kommunala förvaltningar kommer några uppgifter

beträffande åklagarväsendet inte att stå kvar efter förstatligandet. När det

organisatoriska sambandet mellan åklagarverksamheten samt polis- och

exekutionsväsendet upphör vid omorganisationen, finner beredningen att

anledning saknas att bibehålla länsstyrelserna vid administrativa eller

kamerala funktioner med avseende på åklagarväsendet. Beredningen anser

det vara mest rationellt och från kostnadssynpunkt fördelaktigast med en

koncentration av administrationen till länsåklagarna och riksåklagarämbetet.

Till de administrativa uppgifter som bör ankomma på länsåklagarna

hänför beredningen personaladministration, ekonomisk förvaltning

och vissa andra administrativa uppgifter. Bland de personaladministrativa

ärendena nämner beredningen bl. a. tillsättning och entledigande av biträdespersonal

hos de lokala åklagarmyndigheterna, yttranden vid tillsättning

och entledigande av åklagare, semester för personal vid de lokala åklagarmyndigheterna

och viss annan ledighet för sådan personal samt förordnande

av vikarier i vissa fall. I sistnämnda hänseenden anförs, att länsåklagare

bör få rätt att, om det krävs för handläggning av visst eller vissa ärenden,

under kortare tid befria åklagare helt eller delvis från hans övriga göromål

och att samtidigt förordna annan åklagare att uppehålla tjänsten eller bestrida

göromålen. Länsåklagare bör avge yttrande i frågor om rätt för åklagare

att inneha bisysslor eller bo utom stationeringsorten. Han bör själv

kunna inom fastställd anslagsram besluta om tillfällig förstärkning av

biträdespersonalen på läns- och lokalplanen. I disciplinärenden skall länsåklagaren

enligt förslaget vara heslutande myndighet vad gäller nyss angiven

biträdespersonal samt avge yttranden till riksåklagarämbetet, när

ärendena rör länsåklagaren underställda åklagare. Slutligen skall länsåklagaren

ägna uppmärksamhet åt och omtanke om honom underställd personal

och sörja för deras trivsel i arbetet.

I fråga om den ekonomiska förvaltningen föreslås länsåklagare skola

årligen till riksåklagarämbetet avge förslag till anslagsäskanden för verksamhetsområdet.

Ämbetet skall enligt vad beredningen föreslår göras till s. k.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

huvudförvaltning. Denna förvaltning bör inte i nämnvärd män decentraliseras

till länsåklagarna. Deras befattning med åklagarväsendets ekonomiska

förvaltning kan därför inskränkas till att de — förutom att avge förslag till

anslagsäskanden — skall inkomma till riksåklagarämbetet med tjänstgöringsuppgifter

för åklagare och biträdespersonal inom verksamhetsområdet.

Vidare synes det vara rationellt att ämbetet av erhållet anslag för

expenser tilldelar länsåklagaren förskott, så att han kan tillgodose åklagarexpeditionernas

och sin egen expeditions behov av medel för inköp av kontorsmateriel,

betalning av telefonavgifter o. d. Frågor om inköp av inventarier,

utbetalning av rese- och traktamentsersättningar, kostnader för städning

m. m. bör däremot handhas av ämbetet. Uppkommer behov av underhålls-

och reparationsarbeten bör länsåklagaren göra framställning därom

till vederbörande myndighet. Han bör också kontrollera inventariebeståndet.

Bland övriga administrativa uppgifter som skall ankomma på länsåklagare

anger beredningen skyldighet att på begäran avge yttranden i lagstiftningsfrågor,

i överprövningsärenden och nådeärenden samt ärenden angående

resning i brottmål och åtalsmedgivande av Kungl. Maj:t. Länsåklagare

skall liksom f. n. landsfogde biträda justitiekansler!! och riksdagens ombudsmän

med utredning samt i övrigt utföra utredningsuppdrag som lämnas

av Kungl. Maj :t eller riksåklagarämbetet. Landsfogdens nuvarande

befattning med fullföljd av talan mot hovrättsdom i brottmål samt med

frågor om utskrivning från sinnessjukhus bör överflyttas på länsåklagare.

Slutligen skall länsåklagaren befatta sig med prövning av rekryteringspersonal

och handledning av personalen i deras utbildning.

Beträffande länsåklagares funktion som utövande åklagare

finner beredningen det uppenbart, att länsåklagaren måste vidmakthålla

sin åklagarerfarenhet såväl vad avser ledning av förundersökning som utförande

av talan vid domstol. Genom att utföra talan vid domstol förskaffar

sig länsåklagaren också personlig erfarenhet av olika domstolars sätt att

handlägga brottmål.

Beredningen påpekar att omfattningen av landsfogdarnas uppgifter som

utövande åklagare bestämts bl. a. med hänsyn till den skiftande kompetensen

hos distriktsåklagare. Denna olikhet i kompetensen kvarstår efter

förstatligandet och kan antas komma att upphöra först så småningom, om

beredningens förslag till enhetliga kompetenskrav genomförs. Det finns

därför inte anledning att nu radikalt ändra målfördelningen mellan länsoch

lokalplan utan att endast göra den revision av fördelningsreglerna som

redan med nuvarande åklagarorganisation framstår som befogad. Beredningen

föreslår att länsåklagare företrädesvis skall handlägga mål i vilka

förekommer invecklade rättsfrågor, mål, som är särskilt kvalificerade med

hänsyn till talans utförande, mål som är känsliga med hänsyn till allmänna

opinionen, mål om mycket svåra brott, särskilt då brottet väckt allmän uppmärksamhet,

samt mål där enhetligheten i bedömningen är av särskild vikt.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Beredningen understryker dock att en uppräkning av mål, som skall handläggas

av länsåklagare, inte kan bli helt invändningsfri. I betänkandet har

beredningen sammanställt en förteckning över brott (brottskatalog), bland

vilka mera regelmässigt förekommer sådana som bör utredas och prövas av

länsåklagare. De skäl som talar för att mål angående de uppräknade brotten

handläggs av länsåklagare talar inte sällan för att vissa andra mål också bör

handläggas av länsåklagare. Särskilt gäller detta mål om komplicerade förmögenhetsbrott,

bedrägeri, förskingring etc. Dylika kvalificerade mål bör

länsåklagaren överta. Det bör åligga distriktsåklagare att rapportera sådant

mål till länsåklagaren. Riksåklagaren bör i anvisningar till distriktsåklagarna

ange de brottskategorier, beträffande vilka rapportering på angivna

grunder företrädesvis bör komma i fråga, t. ex. vid kvalificerade förmögenhetsbrott

och deklarationsbrott.

Som nyss sagts innefattar den föreslagna brottskatalogen mål om brott,

som mera regelmässigt är så kvalificerade att de bör handläggas av länsåklagare.

Av de angivna brotten bör endast de kvalificerade ankomma på

länsåklagaren, medan de av de uppräknade målen som är mindre krävande

bör handläggas av distriktsåklagare. Beredningen föreslår, att länsåklagare

skall äga hänskjuta sistnämnda mål till distriktsåklagares handläggning.

För att hänskjutning till distriktsåklagare skall få ske bör inte som f. n.

krävas att målet »uppenbarligen» är mindre krävande. Enligt beredningens

mening innebär det tillräcklig begränsning att länsåklagaren får rätt att

besluta att hänskjuta målet till distriktsåklagare, när åklagaruppgiften i

målet är att anse som mindre krävande.

Även mål som återstår efter denna gallring och som alltså skall vara länsåklagarmål

bör enligt beredningen kunna delegeras till distriktsåklagare i

vissa fall. F. n. får landsfogde efter riksåklagarämbetets bestämmande förordna

distriktsåklagare att handlägga sådana mål. Förordnande får meddelas

beträffande visst mål (specialdelegation) eller tills vidare i fråga om

visst slag av mål (generell delegation). Dessa förordnandemöjligheter har,

enligt vad beredningen redovisar för åren 1960 och 1961, utnyttjats i betydande

omfattning. Beredningen föreslår att Kungl. Maj :t eller efter Kungl.

Maj :ts bemyndigande riksåklagarämbetet efter omorganisationen skall äga

besluta om speciell och generell delegation. Det är enligt beredningen angeläget

att de i brottskatalogen upptagna mål, som inte på grund av att de

ansetts mindre krävande hänskjutits till distriktsåklagare, verkligen handläggs

på länsplanet. Beredningen anser därför, att speciell delegation av de

krävande målen bör förekomma endast undantagsvis och generell delegation

av sådana mål endast i utpräglade undantagsfall, när särskilda organisatoriska

eller andra skäl föreligger. Delegationen bör ske bara till kvalificerad

distriktsåklagare.

I de tre storstäderna varierar som förut framhållits statsåklagarnas befattning

med aktiva åtalsuppgifter på grund av skillnaden i omfånget av de

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

övriga arbetsuppgifter som åvilar dem. Beredningen föreslår att kammarcheferna

i dessa städer får statsåklagares ställning och att skyldighet för

överåklagarna i dessa städer att handlägga mål inte bestäms i vidare mån

än att de skall handlägga mål som från skilda synpunkter är särskilt krävande.

I övrigt hör de åtalsuppgifter, som föreslagits skola ankomma på

länsåklagare, i dessa städer fullgöras av kammarcheferna.

Regler om åtalseftergift eller om rätt att underlåta åtal efter

särskild lämplighetsprövning finns i rättegångsbalken, lagen den 19 maj

1944 om eftergift av åtal mot vissa undcråriga samt i lagen om ungdomsfängelse,

barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. Eftergiftsprövning

enligt rättegångsbalken görs av den åklagare som för talan i målet, övrig

eftergiftsprövning av statsåklagare eller av den distriktsåklagare som riksåklagareämbetet

förordnat därtill. Regler om särskild åtalsprövn

i n g finns såväl i strafflagen som i specialstraffrättsliga stadganden. I allmänhet

innebär dessa regler att åtal inte får väckas såvida inte åtal finnes påkallat

från allmän synpunkt. Prövningen ankommer i regel på statsåklagare.

Vidare anses åklagare i praxis kunna besluta att inte anställa åtal, om det är

ställt utom allt tvivel, att en lagöverträdare på grund av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan med sinnessjukdom jämställd själslig abnormitet

är straffri, och det därjämte är uppenbart, att åtal inte är påkallat från allmän

synpunkt. Beslut i sådant ärende fattas av den åklagare som enligt sin

instruktion har att föra talan i målet.

I brottsbalken har regler om särskild åtalsprövning knutits till vissa brott.

I balken upptas inte bestämmelser om på vilken åklagare prövningen skall

ankomma. Enligt balkens förarbeten bör åtalsprövningen ankomma på den

åklagare, som enligt sin instruktion har att föra talan i målet.

I beredningens betänkande erinras vidare om att förslag till lagstiftning

om införandet av brottsbalken m. m. remitterats till lagrådet den 5 juni 1963.

Enligt förslaget utvidgas möjligheterna enligt rättegångsbalken till åtalseftergift.

I lagrådsremissen uttalas, att föreskrifter om vilken åklagare

som skall verkställa eftergiftsprövningen bör ges i instruktionsväg. Beträffande

föreslagen möjlighet att efterge åtal även för brott av allvarlig

art oberoende av svårhetsgraden sägs dock, att det inte bör komma i fråga

att tillägga annan åklagare än riksåklagaren rätt att besluta om eftergift.

Även i fråga om prövning av åtalseftergift för brott, som uppenbarligen

begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig

abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,

anses i remissen böra övervägas, om inte prövningen bör anförtros

riksåklagaren när det gäller mycket allvarliga brott.

1944 års åtalseftergiftslag föreslås i lagrådsremissen ersatt av en lag med

vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare.

Den eftergiftsprövning som enligt nu gällande lag ankommer på åklagare

såvitt avser de underåriga lagöverträdarna skall enligt den föreslagna

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196k

lagstiftningen i huvudsak bibehållas. Föreskrifter om vilken åklagare som

skall fatta beslut i åtalsfrågan anses böra meddelas i instruktionsväg. Det

framhålles dock som uppenbart att den prövning, varom här är fråga, måste

verkställas av kvalificerad åklagare. I princip torde prövningen böra läggas

på statsåklagarna men med möjlighet för Kungl. Maj :t eller riksåklagaren

att också uppdra sådan prövning åt särskilt kvalificerad distriktsåklagare.

Efter brottsbalkens ikraftträdande torde, framhåller beredningen vidare,

motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om särskild åtalsprövning

jämlikt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen komma att finnas kvar.

Däremot avses bestämmelsen i ungdomsfängelselagen om särskild åtalsprövning

bli upphävd.

Vid sina överväganden om länsåklagarnas befattning med åtalseftergift

mot unga lagöverträdare konstaterar beredningen, att dylika eftergiftsprövningar

ansetts böra i princip ankomma på statsåklagarna främst pa

grund av den vikt som tillagts institutet åtalseftergift såsom kriminalpoliliskt

instrument och för att antalet prövningsinstanser skulle begränsas

och enhetlighet i bedömningen såvitt möjligt ernås. Dessa skäl finner beredningen

alltjämt äga bärkraft. Visserligen har en tämligen fast praxis vid

bedömningen av åtalseftergiftsärendena numera hunnit utbildas, men det

är uppenbart att antalet prövningsinstanser i enhetlighetens intresse även

i fortsättningen måste vara begränsat och att prövningen måste verkställas

av kvalificerade åklagare. Prövningen föreslås därför skola ske hos länsåklagare.

Möjlighet att generellt delegera prövningsrätten till kvalificerad distriktsåklagare

skall kvarstå. Delegation bör dock förekomma endast när

särskilda, organisatoriska eller andra skäl föranleder det.

Beredningen anser, att anledning saknas att ändra den nuvarande ordningen

att distriktsåklagare äger efterge åtal i fråga om bötesbrott enligt

bestämmelserna i rättegångsbalken. Om dessa bestämmelser jämkas att

avse jämväl brott beträffande vilka straffskalan innehåller såväl böter som

fängelse, bör enligt beredningens mening prövning av eftergift av åtal för

sådana brott ankomma på länsåklagarna. Beredningen anser nämligen, att

i den mån nya typer av eftergiftsprövning införs i lagstiftningen prövningen

bör förbehållas högre åklagare till dess erfarenhet vunnits av de nya bestämmelserna.

I enlighet härmed föreslår beredningen också att därest i

rättegångsbalken införs möjlighet till eftergift av åtal oberoende av brottets

svårhetsgrad, prövningen skall verkställas av riksåklagaren i de fall,

då länsåklagare och distriktsåklagare enligt det nyss sagda inte blir behöriga.

Prövningen huruvida åtal skall underlåtas mot misstänkt, vilken uppenbarligen

begått brottet under inflytande av psykisk abnormitet, bedömer

beredningen som grannlaga. Genom tillkomsten av det nya påfölj dssystemet

i brottsbalken torde prövningen bli än mer komplicerad. Beredningen

förordar alt denna prövning skall handhas av länsåklagarna.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

De i brottsbalken för vissa brott föreskrivna prövningarna, huruvida åtal

är påkallat från allmän synpunkt, torde enligt beredningen som regel bli

ganska enkla. Distriktsåklagarna har redan nu fått viss övning och erfarenhet

av diskretionär prövning av ifrågavarande slag. Betänkligheter anses

därför inte föreligga mot att den åklagare som enligt sin instruktion

skall utföra åtal i målet också får verkställa den särskilda åtalsprövningen.

Huvudparten av de särskilda åtalsprövningarna kommer då att ankomma

på distriktsåklagarna.

Särskild åtalsprövning utanför rättegångsbalkens och brottsbalkens område

skall enligt beredningens förslag — med undantag för åtalseftergiftsprövning

mot vissa unga lagöverträdare — ankomma på den åklagare som

enligt sin instruktion handlägger målet.

Vad nu sagts om prövning av åtalseftergift och särskild åtalsprövning anser

beredningen vara tillämpligt också i de tre storstäderna. Den prövning

som enligt förslaget skall förbehållas länsåklagare bör dock i storstäderna i

princip åvila kammarchef med rätt till delegation på underställd åklagare.

I fråga om fördelning av länsåklagargöromål i län där

två eller flera länsåklagare kommer att finnas föreslår beredningen, att en

skall som chef fördela göromålen. Samtliga befattningshavare bör alltså

enligt beredningens mening inneha sådana kvalifikationer att de kan fullgöra

länsåklagargöromål på eget ansvar. Emellertid bör den som är chef

personligen svara för huvudparten av de egentliga chefsfunktionerna. Ärenden

angående överprövning av underordnad åklagares beslut, disciplinärenden

samt fullföljds- och resningfrågor bör endast i undantagsfall handläggas

av annan än denne. Vad gäller funktionerna såsom utövande åklagare

bör chefen besluta i åtalsfrågor i de mer krävande målen och så långt det

är möjligt också utföra talan vid domstol. Huvudparten av brottmålen måste

emellertid fördelas mellan honom och hans medarbetare.

En från beredningens förslag i viss mån avvikande uppfattning om länsåldagarcs

uppgifter redovisas i ett särskilt yttrande av tre av de

experter som biträtt beredningen, nämligen t. f. byråchefen Mats Börjesson,

byråchefen Sigvard Herrlin och biträdande landsfogden K. G. Olsson. Enligt

deras mening skapas genom de föreslagna kompetenskraven för distriktsåklagare

och den nya lokala åklagarorganisationen förutsättningar för att

alla slags brottmål kan handläggas av distriktsåklagare. Även om ännu större

åklagardistrikt än de föreslagna varit önskvärda och oavsett att utstationering

av åklagare i åtskilliga fall innebär onödig försvagning av organisationen

anses i yttrandet den föreslagna åklagarorganisationen kunna beräknas

organisatoriskt och personellt få sådan styrka, att i princip alla slag av mål

kan handläggas tillfredsställande på lokalplanet. Eftersom högre instans

inom åklagarväsendet inte generellt bör förbehållas åklagar uppgifter, som

kan anförtros lägre instans, bör länsåklagares åtalsfunktioner begränsas

snävare till de mest kvalificerade målen än vad beredningens förslag innebär.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Sådan begränsning synes lämplig också av det skälet att den möjliggör, inte

minst i övergångsskedet, önskvärd aktivering av länsåklagarnas lednings- och

tillsynsverksamhet. I yttrandet förordas, att lednings- och tillsynsfunktionerna

skall vara länsåklagares huvuduppgifter samt att administrativa och kamerala

uppgifter skall ankomma på honom i stort sett enligt vad beredningen

föreslagit. Atalseftergiftsprövning och särskild åtalsprövning skall i princip

anförtros distriktsåklagare, i första hand chef för åklagarmyndighet. Länsåklagare

anses böra fungera som utövande åklagare i mål, i vilka förekommer

invecklade rättsfrågor, mål som med hänsyn till talans utförande är särskilt

kvalificerade, mål som är känsliga med hänsyn till allmänna opinionen samt

mål angående mvcket svåra brott som väckt allmän uppmärksamhet. Med

denna utgångspunkt hävdas i yttrandet, att länsåklagare obligatoriskt skall

handlägga dels mål om brott mot rikets säkerhet och om högmålsbrott, dels

mål om ämbetsbrott, dock med delegationsrätt beträffande mal i

åklagaruppgiften uppenbarligen är att anse som mindre krävande. I övrigt

skall länsåklagare handlägga mål, som av olika skäl är särskilt krävande

samt mål angående svårare brott, som väckt allmän uppmärksamhet. För

att länsåklagare skall få kännedom om dylika mål förordas, att distiiktsåklagare

åläggs att rapportera förekomsten av vissa mål till länsåklagare.

Rapportskyldigheten anses skola omfatta dels alla mål om vissa brottstyper,

angivna i en brottskatalog som väsentligen överensstämmer med den

av beredningen föreslagna, dels mål om andra brott, när det finns anledning

att anta att gärningen blir svårbedömbar från rättsliga synpunkter eller

att utredningen om brottet blir särskilt omfattande. Rapporteringen anses

i yttrandet kunna ske formlöst.

Länsåklagares verksamhetsområde

I enlighet med sina direktiv har beredningen ansett sig böra gå in på

frågan om bildande av regionala åklagardistrikt, som inte sammanfaller

med län, allenast i de fall då tvekan uppkommit huruvida visst län kan

antas ge tillräckligt arbetsunderlag för regional åklagare eller särskilda

skäl eljest föranleder det.

Beredningen finner det önskvärt att regionala aklagardistrikt så langt

möjligt får likvärdigt arbetsunderlag, så att organisationen kan göras lika

i områdena. De nuvarande länen ger betydande variationer i arbetsunderlaget.

Sådana variationer ger sig till känna icke endast vad åldagarverksamheten

beträffar utan inom åtskilliga av länsförvaltningens grenar. De problem,

som hänger samman härmed, kan förväntas fa sin lösning sedan pågående

utredningar om länsindelningen slutförts. De bärkraftiga län, som

man numera eftersträvar, antar beredningen komma alt utgöra områden, till

vilka eu lämplig regional åklagarorganisation med fördel kan knytas. Detta

bör enligt beredningens mening leda till att länen tills vidare bibehålls som

områden för regional åklagarverksamhet. Beredningen tillägger, att den fun
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

nit det \aia av vikt, särskilt under en övergångstid efter reformens genomförande,

att nära samarbete upprätthålls mellan länspolischef och länsåklagare.

Detta samarbete torde bäst kunna ernås, därest verksamhetsområdena

för de regionala polis- och åklagarorganisationerna sammanfaller.

Beredningen påpekar dock att länet inte kan behållas såsom verksamhetsområde

för regional åklagare, om arbetsunderlaget inte är tillräckligt

ens för eu länsåklagare. Med ledning av landsfogdarnas arbetsuppgifter

som statsåklagare de senare åren och efter bedömning av arbetsuppgifternas

omfattning efter reformen med den arbetsfördelning mellan regionalplan

och lokalplan, som beredningen föreslagit, har beredningen funnit, att

länen som regionala åklagardistrikt erbjuder tillräckliga arbetsuppgifter

för en länsåklagare utom i Gotlands och Kronobergs län. I vartdera av dessa

län skall, enligt beredningens förslag, finnas endast en åklagarmyndighet.

Beredningen anser det uppenbart att arbetsunderlag inte kommer att finnas

tör en länsåklagare i dessa län och har därför undersökt möjligheten att

under en gemensam länsåklagarorganisation sammanföra ettvart av Gotlands

län och Kronobergs län med annat län. Några organisatoriska eller

andra hinder för en sådan ordning har beredningen inte kunnat finna. Vad

Gotlands län beträffar anser beredningen att det särskilt från kommunikationssynpunkt

är lämpligast, att Stockholms och Gotlands län får gemensam

länsåklagarorganisation. Kronobergs län bör lämpligen förenas med

Blekinge län till ett länsåklagardistrikt.

Beredningen föreslår dessutom att Jämtlands län får gemensam länsåklagarorganisation

med Västernorrlands län. Som skäl härför anför beredningen,

att Jämtlands län enligt beredningens förslag skall bilda endast

ett åklagardistrikt med Östersund som centralort och en åklagare utposterad

i Sveg. Det kan i och för sig antas att en länsåklagare i Jämtlands län

skulle få tillräckliga arbetsuppgifter som utövande åklagare men däremot

mycket begränsade lednings- och tillsynsuppgifter samt administrativa

uPPgiHer- Hinder anses inte föreligga att länsåklagare i Västernorrlands

län med stationeringsort i Härnösand handhar länsåklagaruppgifterna också

i Jämtlands län.

Enligt beredningens förslag skall riket alltså indelas i 21 länsåklagardistrikt.

Dessutom föreslår beredningen, som framgått av det föregående,

att städerna Stockholm, Göteborg och Malmö bildar egna regionala åklagardistrikt.

Även i fråga om länsåklagares verksamhetsområde redovisas i det förut

nämnda särskilda yttrandet av Börjesson, Herrlin och Olsson

annan uppfattning än beredningens. Med den i yttrandet förordade bestämningen

av länsåklagares uppgifter anses området för hans verksamhet böra

vara större än länet och utgöras av två eller flera län. För att åstadkomma

såvitt möjligt likvärdigt och i övrigt lämpligt arbetsunderlag för länsåklagarna

förordas eu indelning av riket i 12 regioner, omfattande två eller i

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

vissa fall tre län. Den omständigheten att utredning f. n. pågår om en länsindelningsreform

bör enligt yttrandet inte utgöra avgörande hinder mot

att skapa större verksamhetsområden än län för länsåklagare, särskilt som

länsstyrelsernas befattning med åklagarväsendet föreslås upphöra vid genomförandet

av åklagarreformen. Slutligen tramhålls i yttrandet, att vissa

övergångssvårigheter uppstår vid den nu förestående omorganisationen liksom

vid varje omorganisation av jämförlig omfattning. Den nya organisationen

anses emellertid inte böra avpassas med särskild hänsyn till ett övergångsskede

utan när så kan ske ges den utformning som är lämplig på lång

sikt.

Riksåklagarämbetets organisation

Beredningen erinrar inledningsvis om vad den i samband med frågan

om länsåklagares arbetsuppgifter anfört rörande överflyttning från länsstyrelserna

och andra myndigheter till länsåklagarna och riksåklagarämbetet

av personaladministration, ekonomisk förvaltning m. m. inom åklagarorganisationen.

Det är enligt beredningens uppfattning tydligt att omorganisationen

kommer att medföra att riksåklagarämbetet kommer att få

administrativa och kamerala uppgifter i helt annan omfattning än f. n. Till

belysning härav anför beredningen att, medan ämbetet nu handhar administrationen

för sammanlagt omkring 250 befattningshavare och kamerala

göromål i huvudsak endast i fråga om ämbetets egen personal, denna verksamhet

efter den 1 januari 1965 kommer att avse omkring 1 000 befattningshavare.

Därutöver framhålls, att ämbetets lednings- och tillsynsverksamhet

måste intensifieras i samband med omorganisationen av åklagarväsendet

och att den nya organisationen under lång tid kommer att kräva oavlåtlig

uppmärksamhet från ämbetets sida.

På grund av den stora ökning av administrativa och kamerala ärenden,

som inträder vid omorganisationen, anser beredningen det inte möjligt att

som nu lägga ansvaret för samtliga dessa ärenden hos en byråchef. För att

verksamheten skall fungera rationellt bör den uppdelas på två byråer, en

tillsynsbyrå för tillsyns- och organisatoriska ärenden in. in. och en kanslibyrå,

uppdelad på en personalsektion och en kameralsektion. Tillsynsbyrån

skall biträda vid ämbetets inspektioner samt handlägga ärenden, som

hänger samman med tillsynen över åklagarväsendet, bl. a. sådana överprövningsärenden,

som inte väsentligen avser prövning av lägre åklagares beslut

i åtalsfråga. Vidare skall byrån följa utvecklingen inom det omorganiserade

åklagarväsendet samt handha rationaliseringsärenden, granskning

av statsåklagarnas redovisningar rörande åtalsverksamheten samt remissärenden

angående organisatoriska frågor, instruktioner, arbetsordningal

och dylikt ävensom vissa remisser i lagfrågor. På kanslihyråns personalsektion

skall handläggas ärenden rörande rekrytering av aspiranter till åklagarbanan

och deras utbildning, personalvårdsärenden, ärenden angående

7* — Bihang till riksdagens protokoll WC>4. 1 samt. Nr 100

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196 i

tillsättning av tjänster och avsked, besvärsärenden, ärenden rörande tjänstledigheter

och förordnanden, ärenden om bisysslor samt registreringsärenden

rörande åklagare och aspirantpersonal. Sektionen skall också föra

tjänstematriklar för ämbetets personal och under ämbetet sorterande åklagarpersonal,

eventuellt även beträffande biträdespersonalen inom åklagarväsendet.

Kameralsektionen skall ha hand om petitaärenden, disposition av

anslag till åklagarväsendet, löneärenden, bokföring, granskning av reseräkningar

och annan kontroll m. m.

Polisberedningen erinrar vidare om att riksåklagaren i princip är ensam

beslutande i de till ämbetet hörande ärendena men att han äger med viss

begränsning delegera sin beslutanderätt på i första hand byråchef. Ett mycket

stort antal av ämbetets ärenden är, uttalar beredningen, av invecklad och

svårbedömbar beskaffenhet. Ärendena är i betydande omfattning av fatalienatur

och måste alltså handläggas skyndsamt. Åtskilliga ärenden, t. ex. fullfölj

dsärenden, yttranden till högsta domstolen i revisionsmål och remissyttranden

i lagstiftningsärenden, är av den beskaffenhet att riksåklagaren

personligen måste ägna dem avsevärd tid. Även om den förestående omorganisationen

av åklagarväsendet inte i och för sig väntas inverka på omfattningen

av de arbetsuppgifter, som ankommer på riksåklagaren i fråga om

åtalsärenden, medför de väsentligt vidgade uppgifter, som tillförs ämbetet

såsom chefsmyndighet beträffande tillsyn, administration och ekonomisk

förvaltning, att riksåklagaren personligen måste ta befattning med ett större

antal ärenden än i dagens läge. Oaktat riksåklagaren begagnar sig av sin

delegationsrätt i stor omfattning, är hans arbetsuppgifter så avsevärda att

de knappast kan ökas utan men för hans lednings- och tillsynsfunktion.

Mot denna bakgrund har beredningen undersökt möjligheterna att avlasta

riksåklagaren arbetsuppgifter. Beredningen konstaterar inledningsvis,

att handläggning av fullföljds- och resningsärenden enligt lag ankommer

på riksåklagaren som högste åklagare i riket. Ändring av dessa bestämmelser

anses inte böra komma i fråga. Riksåklagaren bör personligen avgöra

även åtskilliga andra ärenden som nu handläggs på åtalssidan. Avgivandet

av genmälen bör dock liksom f. n. kunna överlåtas på byråchef hos ämbetet

i övervägande antalet fall. Vad angår överprövningsärenden hänförs till

denna ärendesgrupp vanligen klagomål över att åtal inte anställts, begäran

att väckt åtal skall nedläggas samt klagomål över åklagares beslut eller

annan åtgärd under förundersökning eller eljest felaktigt förfarande från

åklagares eller utredningspersonals sida. Enär lagreglerad besvärsordning i

fråga om åklagares beslut inte finns, betraktas granskningen av överprövningsärendena

närmast som ett utflöde av ämbetets tillsyn över åklagarnas

tjänsteutövning. Beredningen anser att överprövningsärenden, som

har direkt samband med tillsynsverksamheten, bör handläggas på tillsynsbyrån.

Någon minskning av arbetsbördan för riksåklagaren personligen kan

enligt beredningens mening inte lämpligen nås genom ändrad ordning för

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

handläggning av de överprövningsärenden, som även framdeles skall handläggas

på åklagarsidan.

Den nödvändiga avlastningen av arbetsuppgifter finner beredningen kunna

beredas riksåklagaren genom att ämbetets administrativa och kamerala verksamhet

organiseras så, att riksåklagaren personligen inte behöver ägna sig

åt andra dylika ärenden än dem som från principiell synpunkt eller eljest

är särskilt betydelsefulla. För att avlastning av arbetsuppgifter från riksåklagaren

personligen skall vinnas, måste emellertid även väsentliga uppgifter

kunna delegeras. Beredningen anser att så kan ske om riksåklagaren biträds

av eu administrativ chef med sådan ställning att dylika uppgifter kan

uppdras åt honom, bl. a. att förrätta inspektioner hos underställda åklagare,

avgöra anmärkningsärenden och överprövningsärenden rörande åklagare, avge

remissyttranden m. m. På denne befattningshavare, som i praktiken kommer

att fungera som administrativ souschef, bör ankomma att närmast under

riksåklagaren leda och samordna den administrativa och kamerala verksamheten,

som bör föras samman till en administrativ avdelning, samt att enligt

riksåklagarens bestämmande meddela beslut i andra hithörande ärenden än

sådana som är av den vikt att de bör förbehållas riksåklagaren personligen.

Eftersom principfrågor och andra särskilt betydelsefulla ärenden bör förbehållas

riksåklagaren, kan den föreslagna organisatoriska lösningen enligt

beredningens mening inte anses rubba riksåklagarens ställning som chef

för åklagarväsendet. Med denna organisation kan beslut i mycket vid omfattning

meddelas av chefen för den administrativa avdelningen, i vissa ärenden

eller ärendegrupper av byråchef eller byrådirektör. I vilken mån beslutanderätt

skall uppdras åt underställda befattningshavare torde riksåklagaren

böra bestämma genom särskilda föreskrifter, som med stöd av instruktion

meddelas i arbetsordning eller eljest.

Arten av de arbetsuppgifter som skall ankomma på den föreslagna administrativa

avdelningen gör det enligt beredningens mening nödvändigt, att

avdelningen tillförs åklagarutbildade befattningshavare i chefsställning. Genom

att så sker bör riksåklagaren kunna vid behov uppdra åt chefen för den

administrativa avdelningen att meddela beslut även i visst eller vässa ärenden,

som är att hänföra till åtalsärenden i egentlig mening.

Personalbehov

Polisberedningen redovisar först sina bedömningar av personalfrågorna

på lokal- och länsplanen med undantag för storstäderna, som behandlas för

sig.

Till utgångspunkt för beräkning av behovet av distriktsåklagare

har beredningen tagit det antal årsarbetskrafter som gått åt för åklagarverksamhet

före omorganisationen. Beredningen framhåller emellertid

att insatsen för åklagaruppgifter är svår att beräkna för åklagare med kom
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

binerade tjänster, dvs. landsfiskalerna och ett antal stadsfiskalstjänster. I

detta hänseende har beredningen tagit hänsyn till den uppskattning som befattningshavarna

själva gjort beträffande förhållandena 1960 och som redovisats

av 1957 års polisutredning. Givetvis har därefter inträffade förändringar

beaktats. Vidare har viss om ock ringa ledning erhållits av landsfiskalernas

årliga arbetsredogörelser. Befolkningstalen i distrikten har tagits med i bilden.

Den mest objektiva grunden för bedömningarna har beredningen emellertid

ansett sig finna genom jämförelser med städer, i vilka åklagarverksamheten

redan f.n. är renodlad och bedrivs av flera åklagare. Beträffande

dessa städer utom storstäderna har för ettvart av åren 1961 och 1962 folkmängden,

antalet polisanmälda brott, åtalade personer och utfärdade strafförelägganden

satts i relation till det antal åklagare, som faktiskt gått åt för

arbetsuppgifterna. De genomsnittstal, som erhållits, har sedermera ställts

i relation till motsvarande uppgifter för de föreslagna åklagardistrikten. Arbetsinsatsen

per åklagare blir visserligen i regel lägre i de nya distrikten än

i de nuvarande stadsfiskalsstäderna. Sålunda blir inställelserna i rätten mer

tidskrävande till följd av domsagosplittringen, större ytvidd på distrikten

sinkar åklagarna vid resor som kan bli nödvändiga under förundersökningen

m. m. Men jämförelserna har möjliggjort en relativt säker uppskattning av

åklagarbehovet.

Beredningen finner det angeläget alt den nya distriktsåklagarkåren inte

från början blir underdimensionerad, särskilt som en effektivering av polisväsendet

kan förutses medföra ökade arbetsuppgifter för åklagarna. Åklagarna

i riket anses dessutom f. n. ha pressande arbetsförhållanden. Vid övergången

till en ny och oprövad organisation måste man emellertid enligt beredningens

mening gå fram med försiktighet vid inrättande av fasta tjänster.

I avvaktan på erfarenhet av distriktsåklagarnas förmåga att klara sina renodlade

arbetsuppgifter och till dess organisationen vunnit stadga förordar

beredningen att man i stället håller relativt stor förstärkningsorganisation

för att bemästra ofrånkomliga ojämnheter i arbetsbelastningen.

Beredningens överväganden i fråga om erforderligt antal fasta åklagartjänster

har resulterat i att beredningen föreslår att 300 distriktsåklagartjänster

inrättas i hela riket, bortsett från Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vad gäller behovet av kontorspersonal hos distriktsåklagarna

erinrar polisberedningen om att frågan därom utretts senast

1957 av 1956 års landsfiskalsbiträdesutredning, som bl. a. förtecknade de

uppgifter vilka enligt utredningen borde ligga på biträdespersonal. Polisberedningen

har gått igenom dessa uppgifter och i vissa hänseenden kompletterat

utredningens förteckning såvitt rör uppgifter som har samband med

åklagarverksamheten. I uppgifterna ingår bl. a., förutom rent utskriftsarbete,

att föra behövliga diarier och register, att lägga upp akter, rekvirera erforderliga

uppgifter från olika register m. m., att ombesörja lottning av mål,

att sätta upp strafförelägganden, att ombesörja allehanda expeditioner och

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj. ts proposition nr JOO år 1961 205

underrättelser samt att handha skilda ekonomiska uppgifter, bl. a. stämpelkassa.

Underlag för beräkning av personalbehovet för dessa uppgifter ger endast

förhållandena vid stadsfiskalskontor med renodlade åklagaruppgifter, anför

beredningen. Försök att vid övriga åklagarkontor uppskatta biträdespersonalens

arbetsinsatser för åklagarverksamheten gjordes på begäran av 1957

års polisutredning såvitt avsåg 1960. Med ledning av dessa uppskattningar

samt antalet biträden på renodlade stadsfiskalskontor bedömdes totala antalet

årsarbetskrafter till 527, vartill kommer de ambulerande 44 kanslibiträdena,

som till cirka 25 procent antas ha fullgjort åklagargöromål. Sammanlagt

skulle antalet årsarbetskrafter för biträdesgöromål alltså f. n. vara

ungefär 337.

Vidare upplyser beredningen att arbetsinsatsen av landsfiskaler och stadsfiskaler

för åklagargöromål uppskattades på motsvarande sätt för 1960 till

334. Relationen mellan fiskalernas åklagarinsats och biträdesbehovet synes

alltså vara ett biträde per åklagare. Biträdesbehovet på de renodlade åklagarkontoren

har enligt beredningen varit större. Mot cirka 40 åklagare svarar

här cirka 55 biträden, dvs. biträdeskadern har varit minst 25 procent större

än åklagarkadern. Den större biträdesåtgången på de renodlade stadsfiskalskontoren

anser beredningen delvis kunna förklaras av att arbetsuppgifternas

sammansättning i de stora städer det bär är fråga om varit annan och för

kontorspersonalen drygare än för åklagarkontoren i gemen. Sannolikt är

emellertid skillnaden endast skenbar. Åtskilligt av det arbete, som på nämnda

stadsfiskalskontor utförts av kontorspersonal har på landsfiskalskontoren

utförts av personal under utbildning i landsfiskalskarriären.

Biträdesbehovet för åklagarmyndigheterna på lokalplanet kan enligt beredningens

mening uppskattas till minst 125 procent av antalet åklagare eller

omkring 375 arbetskrafter. Beredningen finner inte anledning anta annat

än att arbetsbelastningen på biträdessidan ökar i relation till åklagarnas arbetsmängd.

Åklagarmyndigheterna bör därför tillföras biträdespersonal till

ett antal, som med minst 25 procent överstiger antalet åklagare.

Trots att beredningen vid uppskattningen av antalet åklagare i distrikten

sökt fastställa detta så att det så nära som möjligt motsvarar det väntade

behovet, räknar beredningen med att arbetsmängden per åklagare kan variera

ganska starkt. Vid tilldelningen av biträdespersonal måste hänsyn tas 1 ill

dessa faktorer. Distrikt med lika antal åklagare kan därför ofta få olika antal

biträden. Beredningen har ansett sig kunna utgå från att nödiga justeringar

i regel kommer att ske uppåt. I avvaktan på erfarenheter av den nya

organisationens verksamhet torde förstärkningsbebov få tillgodoses med

hjälp av särskilda medel. Sådana medel måste under alla förhållanden stå

till förfogande för vikariatsbehov.

Beredningen understryker vikten av att åklagarutbildad personal inte belastas

med uppgifter, som kan anförtros lägre befattningshavare. Alldeles sär
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

skilt gäller detta om beredningens förslag att höja de formella kompetenskraven

för åklagare genomförs. I anslutning härtill har beredningen övervägt

att föreslå införande i åklagarorganisationen av en mellangradstjänst

av kanslisttyp för avgöranden i vissa ärenden och för föredragning. Beredningen

har emellertid funnit avgörande skäl tala mot att man nu inför sådana

tjänster. Endast i de större distrikten skulle underlag finnas för fasta

kanslisttjänster. I mindre distrikt skulle biträdesuppgifter av skilda slag

få åläggas kanslisten för att bereda honom full sysselsättning. En lösning

vore att i dessa distrikt ha kanslister i befordringsgången, vilka sedan kunde

påräkna fast tjänst i större distrikt eller eventuellt hos länsåklagare. Värdet

av alt ha tillgång till en kanslist minskas emellertid väsentligt om befattningshavaren

efter en upplärningstid lämnar myndigheten. Beredningen anser

att kanslisttjänster tills vidare inte bör inrättas vid åklagarmyndigheterna

på lokalplanet. Frågan bör emellertid inte anses definitivt avförd från

dagordningen.

Avlastning av arbetsuppgifter från åklagarna anser beredningen emellertid

i betydande grad kunna åstadkommas genom att kvalificerade biträden

ställs till åklagarnas förfogande. I första hand bör de administrativa

uppgifterna i största möjliga utsträckning avlastas åklagarna. Förordnande

att utfärda strafföreläggande bör inte meddelas kontorspersonal.

Men upprättande av förslag till föreläggande, upptagande författningsrum

och böter samt annan påföljd, torde enligt beredningen kunna uppdras

åt biträden, varvid åklagarens befattning med ärendet inskränks till kontroll

och underskrift. Ansvaret för att straffregister och körkortsregister

samt myndigheter av olika slag aviseras om att strafföreläggande godkänts

bör åvila biträde på eget ansvar. Bevis till utmätningsmannen att utfärdat

strafföreläggande godkänts bör vidare kunna läggas på biträden. I andra

enklare brottmål bör utkast till stämningsansökningar kunna upprättas

av biträdespersonal, som lämpligen kan handha också fördelningen av mål

på olika åklagare i enlighet med fastställda normer.

Med den föreslagna distriktsindelningen anser beredningen att åklagarmyndigheterna

kommer att bli så bärkraftiga enheter, att intet torde stå

att vinna med gemensa in in a kanslier för polis- och åklagarmyndigheterna.

Beredningen hänvisar därvidlag till vad beredningen anfört

angående den lokala polisorganisationen. Även de utstationerade åklagarna

torde enligt beredningen ge sysselsättning åt ett biträde. Erfordras

vid arbetstoppar eller eljest förstärkning som inte kan tillhandahållas

inom åklagarmyndigheten synes det dock önskvärt att hjälp tillhandahålls

ur polismyndighetens biträdeskader. Beredningen utgår från att denna

fråga kan lösas genom överenskommelse mellan åklagaren och polischefen

på orten.

Till grund för beräkning av behovet av länsåklagare har beredningen

lagt uppskattningar som landsfogdarna gjort av sina åklagar
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungi. Mcij:ts proposition nr 100 år 196b

uppgifter 1961 och 1963. Uppskattningarna visar för normalförhållanden

behov av 34,8 årsarbetskrafter 1961 och 33,86 årsarbetskrafter 1963. Varje

år uppkommer dessutom för åklagarverksamheten på länsplanet extra arbetskraftsbehov

särskilt vad avser omfattande och invecklade åtalsärenden.

Härom anför beredningen.

En genomgång av det hos riksåklagarämbetet förda registret över landsfogdarnas

tjänstledigheter utvisar att partiella tjänstledigheter av Kungl.

Maj :t eller av riksåklagarämbetet beviljats landsfogdarna under sammanlagt

3 968 dagar under åren 1954—1958, d. v. s. i genomsnitt 793 dagar varje

år under femårsperioden. Detta innebär, att för handläggning av stora ärenden

inom landsfogdeorganisationen åtgått drygt två extra arbetskrafter

med landsfogdes ställning per år under den nämnda femårsperioden. Vid

denna beräkning har hänsyn icke tagits till de talrika fall, då landsfogdar

erhållit befrielse från handläggning av stora åtalsärenden genom att extra

åklagare förordnats att handha dessa ärenden. Nagon statistisk redogörelse

för den tid dessa extra åklagare använt för sin handläggning av vidlyftiga

åtalsärenden, som eljest skolat ankomma på befattningshavare inom landsfogdeorganisationen,

''kan icke framläggas. Verkställda överslagsberäkningar

utvisar emellertid, att extra åklagare under tiden 1954—1958 tagits i anspråk

i sådan omfattning att 1—2 extra åklagare kan sägas ha tjänstgjort

året om. För handläggning av vidlyftiga åtalsärenden inom landsfogdeorganisationen

har sålunda under tiden 1954—1958 åtgått extra arbetskraft

i sådan utsträckning att det motsvarar 3—4 befattningshavare i full tjänstgöring

året runt under femårsperioden. Åren 1959—1960 beviljades landsfogdarna

partiella tjänstledigheter under sammanlagt 1 716 dagar, d. v. s.

i genomsnitt under 858 dagar per år. Behovet av extra åklagare var under

dessa år i huvudsak detsamma som tidigare.

Beredningen har sammanställt en råd statistiska uppgifter rörande landsfogdarnas

verksamhet som åklagare under 1960 och 1961 samt i vissa hänseenden

jämväl för 1962. Materialet, som redovisas i betänkande nr 8, utvisar

bl. a., att landsfogdarna handlagt 2 375 åtalsärenden 1960 och 2 463

sådana ärenden 1961. Av dessa delegerades 629 respektive 454 ärenden till

distriktsåklagare, varjämte förordnande meddelades distriktåklagare att

handlägga visst ärende i 629 respektive 454 fall. Dessutom ägde delegation

av landsfogdemål rum på grund av generella förordnanden till distriktsåklagarna

i drygt ett tiotal städer. I övrigt redovisas bl. a. att antalet från

distriktsåklagare övertagna mål 1961 utgjorde 207, antalet överprövningar

samma år 215 samt antalet åtalseftergifter och särskilda åtalsprövningar

13 572.

I anslutning till redovisningen av det insamlade arbetsstatistiska materialet

framhåller beredningen att länsåklagarnas uppgifter kommer att till art

och omfattning skilja sig från dem som nu vilar på landsfogdarna såsom

statsåklagare. Ä ena sidan tillförs länsåklagarna uppgifter bl. a. genom

att tillsyns- och ledningsverksamheten förutsätts bli intensifierad, genom

att länsåklagarna får vidgade administrativa och kamerala uppgifter, genom

att möjligheterna till generell delegation av åtals- och eftergiftsprövningar

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

inskränks och genom att en del nya eftergiftsprövningar tillkommer. Å

andra sidan föreslår beredningen inskränkning av katalogen över mål, som

skall handläggas på länsplanet, och överförande av åtskilliga särskilda

åtalsprövningar till lokalplanet.

Beredningen understryker att den nya åklagarorganisationens funktionsduglighet

helt allmänt förutsätter en i förhållande till nuläget intensifierad

verksamhet från de regionala åklagarnas sida. Med hänsyn härtill och till

väntad ökning av åtskilliga krävande göromål finner beredningen det angeläget

att länsåklagarorganisationen från början får sådan uppbyggnad att

den är i stånd att på rätt sätt fullgöra sina uppgifter. Särskilt viktigt är att

länsåklagargöromål handläggs av erfaren, kvalificerad åklagarpersonal.

Yngre, mindre rutinerade åklagare bör inte såsom vikarie- och förstärkningspersonal

föras till länsåklagarorganisationen för att där fullgöra vad som

ankommer på länsåklagare.

På grundval av dessa överväganden bedömer beredningen att minst 45

länsåklagare krävs för åklagarverksamheten på länsplanet. Beredningen

befarar att detta antal är för lågt men anser, att försiktighet bör iakttas med

att inrätta ytterligare länsåklagartjänster tills erfarenheter vunnits om

den nya organisationen.

Förslaget leder enligt vad beredningen anför till att det i tre län kommer

att finnas endast en länsåklagare, något som bedöms vara olyckligt av

samma skäl som förut angivits vad avser enmansdistrikt på lokalplanet.

Visserligen finns möjlighet att bevilja partiella ledigheter i särskilda fall

eller under vissa tidsperioder, varvid kvalificerad distriktsåklagare kan

förordnas att fullgöra länsåklagaruppgifter. Emellertid medför en sådan

anordning, om den blir vanlig, den nackdelen att distriktsåklagaren blir

splittrad pa länsåklagar- och distriktsåklagaruppgifter och måhända inte

kan ägna den lokala åklarmyndigheten erforderlig tid och intresse. Möjlighet

finns vidare att inrätta åklagartjänster, vilkas innehavare blir skyldiga

att biträda länsåklagare i flera län. Ett sådant arrangemang bereder

emellertid inte länsåklagaren den kontinuerliga hjälp som kan vara påkallad.

Enligt beredningens förslag skall behovet av medhjälpare åt ifrågavarande

tre länsåklagare övergångsvis tillgodoses genom att partiell ledighet

beviljas vid behov och genom att vikarie- och förstärkningsorganisationen

i berörda län tillförs så många befattningshavare att en av dem regelmässigt

kan biträda länsåklagaren med föredragning av ärenden, rättsutredningar

o. d.

Fr. o. in. den 1 juli 1962 inrättades en extra ordinarie landsfogdetjänst.

Befattningshavaren är stationerad i Stockholm men är skyldig att motta

förordnanden som extra åklagare i hela riket. Tjänsten tillkom för att tillgodose

behovet av åklagare för särskilt sådana mer tidskrävande och kvalificerade

åklagaruppgifter som ofta berör flera åklagardistrikt och län. Be
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

redningen anser att behov av åtminstone en sådan åklagare kominer att

kvarstå även efter åklagarreformen. Den inrättade befattningen bör därför

behållas tills närmare erfarenhet vunnits beträffande den nya åklagarorganisationens

möjligheter att bemästra åklagaruppgifter som det här är

fråga om.

I det särskilda yttrande, som redovisats i det föregående, anförs

att det i princip behövs två länsåklagare i var och en av de i yttrandet förordade

regionerna. Vilken inverkan den i yttrandet rekommenderade organisationen

på länsplanet skulle få på bl. a. personalbehovet inom de lokala

åklagardistrikten har inte angivits.

Beträffande arbetsuppgifterna för kontorspersonal hos länsåklagare

hänvisar beredningen i huvudsak till vad som anförts om

arbetsuppgifterna för kontorspersonal på lokalplanet. Hos länsåklagare tillkommer

enligt beredningen en del väsentliga arbetsuppgifter. Sålunda kräver

åtalseftergiftsärendena betydande arbetsinsats i fråga om diarieföring,

utskrift, statistik, expediering till skilda myndigheter samt bevakning av

delgivningsförfarandet. I den nya organisationen tillkommer även åtskilliga

personaladministrativa och kamerala uppgifter. Det bör ankomma på biträdespersonalen

att i dessa frågor hålla kontakten med distriktsåklagarkontoren

och riksåklagarämbetets kamerala sektion, att inhämta upplysningar

i ärendena samt att i övrigt förbereda och föredra dem för länsåklagaren.

Göromålen bedöms som grannlaga och de kräver författningskännedom.

Länsåklagarna bör därför få kvalificerad biträdeshjälp som kan anförtros

huvudparten av det löpande personaladministrativa och kamerala

arbetet. Behovet av kontorspersonal finner beredningen svårt att uppskatta

tillförlitligt. Med hänsyn till personaltillgången i nuläget på landsfogdeexpeditionerna

— 38 befattningshavare i kontorskarriären — och den arbetsbelastning

som beräknas inträda efter reformen föreslår beredningen att

länsåklagarexpeditionerna tillförs 41 befattningshavare i kontorskarriären.

Beredningen tillägger att en tids erfarenhet av verksamheten måste vinnas

innan en mer exakt bedömning av biträdesbchovet på länsåklagarexpeditionerna

kan ske. Det föreslagna antalet biträden måste ses som ett minimum.

Därutöver föreslås att medel ställs till riksåklagarämbetets förfogande

för att tillgodose behovet av extra skrivhjälp. När biträdesbehovet

kan bedömas närmare bör ämbetet avge förslag till erforderliga ändringar

i personalstaterna.

De tre storstäderna skall som förut sagts liksom hittills undantas

från länsåklagares verksamhetsområde. Inom dessa städers åklagarmyndigheter

skall alltså även framdeles fullgöras också de uppgifter som

i landet i övrigt ankommer på regional åklagare.

För Göteborgs och Malmös vidkommande anför beredningen att dessa

åklagarmyndigheter kommer all tillföras uppgifter genom att vissa områden

enligt beredningens förslag skall läggas till de nuvarande åklagar
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

distrikten. Göteborgs åklagardistrikt skall enligt förslaget ökas med områden

med en folkmängd av omkring 40 000 personer och Malmö åklagardistrikt

med områden som har cirka 20 000 invånare. Dessa utvidgningar

motiverar enligt beredningen att antalet åklagare ökas i Göteborg med två

och i Malmö med en. Trots att dessa beräkningar anses mycket försiktiga,

vill beredningen inte f. n. föreslå större personalökning.

Den föreslagna ökningen av antalet åklagare i Göteborg och Malmö leder

till mots\ arande ökning av biträdeskadern, som av denna anledning föreslås

skola tillföras i Göteborg två och i Malmö en befattningshavare. Ytterligare

ökning av denna kader anses påkallad på grund av ökade arbetsuppgifter

till följd av åklagarväsendets förstatligande. Merarbetet hänför sig enligt

beredningen främst till administrativa uppgifter i samband med tjänstetillsättningar

av inte rättsbildad personal och förvaltningen av expensinedel,

bl. a. räkningskontroll, bokföring och bokslut. För dessa uppgifter föreslås

envar av åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö skola tillföras

en befattningshavare. Att denne måhända inte — i vart fall inte i Malmö —

får full arbetsbörda enbart med nytillkommande administrativa och kamerala

uppgifter har beredningen beaktat vid beräkning av det behov av ytterligare

kontorspersonal, som följer av ökningen av åldagardistriktens

storlek.

I det föregående har redovisats av beredningen föreslagna ändringar i

organisationen av åklagarmyndigheten i Stockholm. I anslutning härtill

framhåller beredningen, att omfattningen av administrativa statsåklagargöromål

numera blivit så stor att göromålen inte kan bemästras av statsåklagaren

ensam. För 1962 uppgick antalet administrativa ärenden — personaladministrativa

ärenden oräknade — till i runt tal 600, av vilka 90 avsåg

överprövning av åklagares beslut och 335 yttranden i utskrivningsärenden,

nådeärenden m. in. Lättnad i statsåklagarens arbetsbörda skulle i och för sig

kunna åstadkommas genom att överföra ärenden på kammarcheferna.

Tillskottet till kammarchefernas arbetsuppgifter skulle emellertid då bli

så stort att ökning av antalet åklagare för rena åtalsuppgifter — utöver den

ökning som eljest är aktuell — blev nödvändig. Beredningen föreslår i stället,

att den erforderliga personalförstärkningen tillförs åklagarmyndigheten

genom att en tjänst som föredragande åt statsåklagaren inrättas. Utöver

llPPgiften att förbereda och föredra remissärenden och vissa överprövningsärenden

skall denne föredragande, som lämpligen benämnes kansliåklagare,

biträda med granskning av anhållningsliggare och hovrättsdomar, med

utfärdande av anvisningar till åklagarna och vid tillsynen över kamrarna.

Han skall också vara verksam i ärenden som rör myndighetens förhållande

till polismyndigheten, allmänheten, pressen, radio, m. m.

Beträffande åklagarbeliovet i övrigt anmärker beredningen att statistiken

över antalet till åklagarmyndigheten i Stockholm inkomna mål

visar en praktiskt taget kontinuerlig stegring från 40 897 år 1955 till 56 884

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

år 1962 eller med nära 40 procent. Mål om grövre brott, s. k. stornämndsmål,

ökade från 4 771 till 6 086 eller med inemot 30 procent. Antalet häktade i

Stockholm under den aktuella tidsperioden ökade från 928 till 1 252 eller

med 35 procent. Antalet häktesdagar har samtidigt stigit med 60 procent

till omkring 25 000 dagar. Även bötesmålen har under den nämnda tidsperioden

ökat kraftigt.

Personalläget har, fortsätter beredningen, under senare år varit mycket

ansträngt. Det har visat sig nödvändigt att förstärka åklagarpersonalen

genom att i betydande omfattning meddela partiella tjänstebefrielser. Genomsnittligt

har under en följd av år drygt fem årsarbetskrafter tillförts

åklagarmyndigheten på detta sätt. Dessa partiella tjänstebefrielser avser till

övervägande delen långledigheter. Tjänstebefrielser på kortare tid än en

vecka har förekommit endast i ringa omfattning. Ett från tid till annan växlande

antal vikariatslöneförordnanden har meddelats på stadsfiskals- och

biträdande stadsfiskalplanet och i anslutning därtill successionsförordnanden.

Synnerligen stora svårigheter har vidare förelegat vid rekrytering av

vikarier på de lägsta tjänsterna. Omsättningen av sådan personal är betydande.

I likhet med den kommunala åklagarkommitté, som enligt vad som

sagts i det föregående utrett organisationen av åklagarmyndigheten i Stockholm,

finner polisberedningen nödvändigt att systemet med partiella tjänstebefrielser

avlöses och att erforderligt antal fasta tjänster inrättas. De förhållanden

som nyss berörts i fråga om arbetsbelastningen vid åklagarmyndigheten

och personalläget där föranleder beredningen att föreslå ökning av

antalet fasta åklagartjänster med fem, kansliåklagartjänsten oräknad. En

ökning av antalet biträden med två framstår enligt beredningen också som

oundgängligen nödvändig.

Beredningen framhåller vikten av alt åklagare bereds den självständiga

ställning som följer med ordinarie tjänst men anser sig också böra beakta

det förslag till avkriminalisering av vårdslöshet i trafik och till förenklad

handläggning av trafikförseelser, som lagts fram av trafikmålskommittén.

Genomförs förslagen får man räkna med minskning av arbetsunderlaget

för den kammare, vid vilken trafikmål och bötesmål handläggs. Möjligheter

till anpassning av personalstyrkan vid trafikkammaren till lägre arbetsmängd

bör därför föreligga. Den kommunala åklagarkommittén har

såtillvida beaktat detta att tre av de föreslagna sju tjänsterna vid kammarens

trafikmålsektion föreslagits som extratjänster och fyra tjänster

vid bötesbyrån bibehållits i reglerad befordringsgång. Enligt beredningens

mening tillgodoses härigenom mer än väl önskemålet att anpassa personalstyrkan

till det ändrade läge, som kan inträda vid genomförande av trafikmålskommitténs

förslag.

Utöver den föreslagna ökningen av biträdeskadern med två befattningshavare

föreslås att åklagarmyndigheten i Stockholm, i likhet med vad som

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

föreslagits beträffande myndigheterna i Göteborg och Malmö, tillförs en

befattningshavare i biträdeskarriären för handläggning av personaladministrativa

och kamerala uppgifter, som överförs från kommunala organ vid

förstatligandet.

En sammanställning av beredningens förslag beträffande personaltilldelningen

på lokal- och länsplanen visar följande.

Län

Lokalplanet

Länsplanet

åklagare

biträdes-

personal

åklagare

biträdes-

personal

Stockholms och Gotlands län......

31

33

4

3

Uppsala län.....................

10

11

2

2

Södermanlands län..............

12

13

2

2

Östergötlands län................

17

19

3

2

Jönköpings län..................

13

15

1

1

Kronobergs och Blekinge län......

14

17

2

2

Kalmar län..................

10

12

1

1

Kristianstads län ...............

13

14

2

2

Malmöhus län ...............

19

20

3

3

Hallands län ..................

8

8

1

1

Göteborgs och Bohus län..........

9

12

2

2

Älvsborgs län.................

15

17

2

2

Skaraborgs län...................

12

16

2

2

Värmlands län ...............

14

15

2

2

Örebro län......................

13

16

2

2

Västmanlands län................

12

14

2

2

Kopparbergs län.................

13

14

2

2

Gävleborgs län ..................

14

15

2

2

Västernorrlands och Jämtlands län.

22

24

3

2

Västerbottens län................

12

13

2

2

Norrbottens län .............

17

18

3

2

Hela landet utom storstäderna

300

336

45

41

1 Härtill kommer en länsåklagare för hela rikets behov.

För storstäderna föreslås följande

överåkl.

in. m.

övr. åklagare

Administr.

pers.

Biträdes-

pers.

Vaktmästare

Stockholm..........

21

55

5a

71

3

Göteborg...........

21

23

22

28

2

Malmö.............

1

15

—

11

1

Tillhopa

5

93

7

no

6

1 1 överåklagare, 1 kansliåklagare.

2 1 byrådirektör inom myndighetens centrala kansli, 1 arvodesanställd utredningsman för

militära mål samt 1 förste byråinspektör och 2 byråinspektörer inom bötesbyrån med parkeringskontoret.

3 1 förste byråsekreterare och 1 byråsekreterare vid bötesavdelningen.

Till den nu angivna åklagarpersonalen kommer såväl i länen som i storstäderna

erforderlig personal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring.

Beredningens förslag därutinnan redovisas i det följande.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Behov av personalförslärkningar inom riksåklagarämbetet anser

beredningen föreligga främst inom den föreslagna nya administrativa

avdelningen. Avdelningen skall enligt förslaget förestås av en avdelningschef,

som närmast under riksåklagaren samordnar och leder verksamheten.

Envar av tillsynsbyrån och kanslibyrån skall ledas av en byråchef, till vilken

delegation av beslutanderätt kan ske. På tillsynsbyråns personal skall

ankomma oinfattande och krävande uppgifter. Med hänsyn härtill fordras

enligt beredningens uppfattning två befattningshavare i byrådirektörs ställning.

I övrigt anses på byrån behövas åtminstone ett kontorsbiträde. Även

verksamheten på kanslibyrån blir omfattande. För personalsektionen blir

det en mycket viktig uppgift att sörja för rekrytering och utbildning av

åklagaraspiranter och att handlägga personalvårdande och andra ärenden,

som hänger samman därmed. Dessa ärenden, liksom övriga personaladministrativa

ärenden, säges i första hand böra ankomma på en föredragande

i byrådirektörs ställning. Denne skall också leda och övervaka

det omfattande registreringsarbete, som skall förekomma på sektionen. För

arbetet på sektionen beräknas i övrigt en kanslist och två biträden i kontorskarriären.

Vad gäller kameralsektionen beaktar beredningen, att central

uträkning och utbetalning av löner m. in. för åklagarväsendet kan

komma att genomföras från och med den 1 januari 1965. Med hänsyn till

den rationalisering detta innebär av riksåklagarämbetets kamerala verksamhet

anser beredningen att personalen på kameralsektionen kan begränsas till

en kamrerare, en kanslist och tre biträden i kontorskarriären. För registratorsgöromålen,

som nu ombesörjs av en kontorsskrivare, föreslås med

hänsyn till den ökning av dessa göromål, som otvivelaktigt kommer att

inträda, jämväl ett kontorsbiträde.

Sammanfattningsvis innebär förslaget såvitt angår riksåklagarämbetets

personal att antalet befattningshavare vid ämbetet ökas från nuvarande 11

till 24, d. v. s. med 13 befattningshavare, nämligen en avdelningschef, en

byråchef, två byrådirektörer, en kamrerare, två kanslister, två kanslibiträden

och fyra kontorsbiträden.

Med hänsyn till det omfattande förberedelsearbete, som kommer att åvila

ämbetet för genomförande av åklagarväsendets omorganisation den 1 januari

1965, anser beredningen nödvändigt, att ämbetet erhåller sin nya organisation

redan den 1 juli 1964.

Vikariats- och förstärkningsorganisation

Polisberedningen finner det självfallet att det inom det nyorganiserade

åklagarväsendet måste finnas en aspirantorganisation. Närmare förslag till

eu sådan organisation lägger beredningen fram i samband med sina förslag

rörande åklagarutbildningen. Därjämte erfordras enligt beredningen en

förstärkningsorganisation. Av beredningens ställningstaganden till utbildningskrav

in. in. för polischefer och kronofogdar framgår alt såväl aspi
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

rant- som förstärkningsorganisationen inom åklagarväsendet skall tillgodose

endast detta verksamhetsområde.

I fråga om behovet av vikarie- och förstärkningspersonal hänvisar beredningen

till sina i det föregående redovisade uttalanden, att man vid övergång

till en ny och oprövad organisation måste gå fram med försiktighet vid

inrättande av fasta åklagartjänster. I åtskilliga åklagardistrikt kan arbetskraftsbehovet

inte anges i hela tal. I sådana fall anser sig beredningen inte

böra förorda, att åklagarantalet i distriktet bestäms till närmast högre

tal. I avbidan på erfarenhet av distriktsåklagarnas förmåga att klara arbetsuppgifterna

och till dess organisationen vunnit stadga finner beredningen

klokt att i stället hålla en relativt stor förstärkningsorganisation,

vilket är nödvändigt också för att bemästra ofrånkomliga ojämnheter i

arbetstillflödet. Behovet av medhjälpare åt länsåldagare, särskilt i län med

endast en länsåklagare, kan enligt beredningens mening övergångsvis tillgodoses

genom att partiell tjänstledighet beviljas länsåklagaren och förstärkningsorganisationen

tillförs så många befattningshavare att en av dem

mera regelmässigt kan tas i anspråk för att biträda länsåklagaren med

föredragning av ärenden, rättsutredningar o. d. Beredningen framhåller

i detta sammanhang att om en länsåklagare, som ensam har att svara för

länsåklagargöroinålen, bereds partiell tjänstledighet och chefen för eu

åklagarmyndighet på lokalplanet förordnas såsom partiell vikarie, behov

åtminstone vid längre ledighet kan uppkomma att tillföra den lokala åklagarmyndigheten

arbetshjälp från förstärkningsorganisationen. Även i län

eller annan region, där två eller flera länsåklagare tjänstgör, kan arbetsbelastningen

beräknas bli så stor att befattningshavare ur förstärkningsorganisationen

i viss utsträckning behöver tas i anspråk för att biträda med

beredning och föredragning av vissa ärenden, t. ex. åtalseftergiftsärenden.

Efter genomgång av den förut föreslagna tilldelningen av åklagarpersonal

på lokal- och länsplanen samt med ledning av yttranden över förslaget,

vilka under hand inhämtats från länsstyrelserna, föreslår beredningen

för länens behov en förstärkningsorganisation bestående av 56 åklagare. Av

dessa anses nio företrädesvis komma att tjänstgöra hos länsåklagare. I organisationen

skall ingå endast färdigutbildade åklagare. Till ytterligare belysning

av förslaget anför beredningen att antalet årsarbetskrafter för åklagargöromål

1960 har uppskattats till 335. Sedan dess har ytterligare åklagartjänster

tillkommit. Beredningen har föreslagit 300 åklagart jänster på lokalplanet.

I jämförelse med den uppskattade arbetsinsatsen innebär beredningens

förslag en minskning med cirka 15 procent. Även med beaktande

av väntade rationaliseringsvinster måste förslaget anses ligga i underkant.

Aspirantorganisationen inom åklagarväsendet beräknas komma att omfatta

högst ett 20-tal aspiranter. Aspirantorganisationen samt den föreslagna

organisationen för vikariats- och förstärkningsändamål bör numerärt ställas

i relation till antalet befattningshavare inom aspirant- och förstärknings
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

organisationerna på den högre åklagarbanan och på landsfiskalsbanan, d. v. s.

cirka 50 respektive cirka 250.

Förstärkningsorganisationen föreslås bli organiserad i princip länsvis.

När en åklagaraspirant avslutat sin utbildning skall han ingå i förstärkningsorganisationen

i det län eller den region, som riksåklagarämbetet

bestämmer med hänsyn till behovet av förstärkningspersonal inom skilda

län eller regioner. I förstärkningsorganisationen ingående befattningshavare,

som förslagsvis benämns assistentåklagare, skall emellertid ha skyldighet

att tjänstgöra såsom biträdande åklagare på lokalplanet eller föredragande

hos länsåklagare var som helst i riket. Tjänstgöring utanför det

regionala distrikt, där han normalt tjänstgör, skall dock förekomma endast

när det är oundgängligen nödvändigt.

När assistentåklagare tjänstgör vid åklagarmyndighet på lokalplanet skall

han enligt beredningsförslaget fullgöra sådana åklagargöromål, som eljest

ankommer på yngste åklagaren. Assistentåklagare, som tjänstgör som föredragande

hos länsåklagare, skall bereda och för länsåklagaren föredra ärenden

enligt dennes bestämmande. Länsåklagare bör enligt beredningens mening

inte få anlita assistentåklagare för att fullgöra på länsåklagare ankommande

egentliga åklagaruppgifter.

Storstädernas åklagarmyndigheter har hittills i princip kunnat kräva

täckning av sitt behov av vikarie- och förstärkningspersonal från den högre

åklagarbanans för hela riket gemensamma aspirantorganisation. Som nyss

sagts föreslås emellertid vikarie- och förstärkningskadern framdeles i princip

bli regionalt organiserad. Såsom regionala distrikt måste Stockholm,

Göteborg och Malmö därför göras självförsörjande med vikarie- och förstärkningspersonal.

Om förslaget att tillföra åklagarmyndigheten i Göteborg två åklagare

till följd av distriktsvidgningen bifailes kommer, yttrar beredningen, antalet

åklagare där att uppgå till 25. Vid beräkning av vikarie- och förstärkningsbehovet

måste hänsyn tagas till att två tjänster som s. k. förfogandeåklagare

finns inrättade vid myndigheten. Uppkommande vikarie och förstärkningsbehov

har hittills täckts från förstärkningsorganisationen för

riket eller genom förordnande som extra åklagare av jurister utanför åklagarkarriären.

Härigenom har i genomsnitt ett par åklagarkrafter årligen

tillförts myndigheten. Under hänvisning härtill och till vad beredningen

förut anfört om beräkningen av arbetskraftsförstärkningen till följd av

distriktsvidgningen föreslår beredningen att antalet assistentåklagare vid

åklagarmyndigheten i Göteborg, bestäms till tre.

Beträffande behovet av förstärkningspersonal i Malmö framhåller beredningen,

att, sedan nu gällande personalstat för åklagarmyndigheten i Malmö

fastställdes, folkmängden i staden ökat med 20 000 personer. Möjlighet att

bemästra ledigheter och arbetstoppar med åklagarmyndighetens fasta personal

var tidigare god men föreligger inte längre. I dagsläget utnyttjas

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

utomstående personal som vikarier i en utsträckning som motsvarar mer

än en årsarbetskraft. Med hänsyn härtill och med beaktande av att arbetskraftsbehovet

till följd av distriktsvidgningen inte täcks med den fasta

tjänst som förut föreslagits förordar beredningen, att två assistentåklagare

tillförs åklagarmyndigheten för vikarie- och förstärkningsändamål.

Genomförs beredningens förslag till ökning av antalet åklagare i Stockholm

och ändring av organisationen vid åklagarmyndigheten där kommer

enligt beredningen möjligheterna att bemästra arbetsbördan även vid

relativt kraftig arbetsanhopning att ökas i betydande grad. Behovet av personal

för vikariats- och förstärkningstjänstgöring anser beredningen därför

kunna beräknas så lågt som till fyra assistentåklagare.

Utbildningsfrågor m. in.

Polisberedningen erinrar om att rekrytering av åklagartjänsterna f. n.

sker genom två från varandra skilda aspirantorganisationer, nämligen en

för statsåklagare, stadsfiskaler och polisjurister och en för landsfiskalsbanan.

Aspiranter till den högre banan antas av riksåklagarämbetet, aspiranter

till landsfiskalsbanan av en för hela riket gemensam nämnd.

I det omorganiserade åklagarväsendet skall förekomma en enda enhetligt

uPPbyggd åklagarkarriär. Antagning av aspiranter inom denna karriär bör

enligt beredningen ske centralt av riksåklagarämbetet. Genomförs den av

polisberedningen föreslagna organisationen för ämbetet anses förutsättningar

finnas att ämbetet skall kunna bedriva såväl rekryteringsarbetet som

det administrativa arbetet med utbildningsfrågor på ett effektivt sätt.

Det är enligt polisberedningens mening nödvändigt att aspiranter på

åklagarbanan liksom hittills prövas beträffande sin lämplighet för åklagaryrket.

Prövningen bör äga rum fortlöpande under aspiranternas utbildning.

Anledning har hittills inte funnits att bedöma om polistjänstgöring bör

ingå i utbildningen av den som skall ägna sig enbart åt åklagarverksamhet,

eftersom de aspirantkategorier som nu finns utbildas för att kunna tjänstgöra

i befattningar både som polischefer och åklagare. Efter åklagarreformen

skall, framhåller polisberedningen, åklagaraspiranter utbildas enbart

för åklagartjänstgöring. Åklagarna har emellertid viktiga uppgifter som

förundersökningsledare i brottmål. Någon ändring härvidlag inträder inte

till följd av reformen. Polisberedningen anser därför att åklagaraspirant

bör bibringas en på personlig erfarenhet grundad kännedom om verksamheten

inom olika grenar av polisväsendet. Den praktiska polistjänstgöringen

bör inriktas på vad som från åklagarsynpunkt är väsentligt att känna till

om polisarbetet. Enligt beredningens mening bör åklagaraspirant under

tjänstgöring hos statsåklagare bibringas erforderlig kännedom om praktiskt

polisarbete utan att formellt knytas till polisen. Statsåklagare bör ha goda

möjligheter att se till att aspiranten får den åsyftade kännedomen om polis
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

arbete. I första hand bör aspiranten delta i förundersökningen tillsammans

med vederbörande polismän rörande brott av olika typ och svårighetsgrad

för att han skall få inblick i polisens brottsspanings- och utredningsarbete.

Han bör också följa sådan polisverksamhet, vid vilken förseelser mot ordnings-

och trafiklagstiftningen normalt uppdagas, samt rapporterings- och

utredningsverksamheten i sådana ärenden. Denna praktiska polisutbildning

bör planläggas av statsåklagaren efter samråd med länspolischef eller lokal

polischef. Erfordras närmare riktlinjer kan samråd i saken upptas mellan

riksåklagarämbetet och rikspolisstyrelsen. Med denna uppläggning får

statsåklagaren möjlighet att under hela aspiranttiden följa aspirantens verksamhet

och skaffa sig en säker kännedom om hans fallenhet för åklagaryrket.

Den teoretiska utbildningen vid statens polisskola omfattar f. n. 22 veckor.

Undervisning meddelas i ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polislagstiftning,

specialstraffrätt, åklagartjänst, socialkunskap, psykologi, rättspsykiatri,

rättsmedicin, bokföring med revisionslära, kameralkunskap, motorfordonskunskap,

vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst.

Därutöver förekommer specialföreläsningar, studiebesök o. d. till komplettering

av den undervisning som ges genom de reguljära utbildningskurserna.

I åklagarutbildningen efter åklagarreformen bör enligt beredningens mening

ingå en för blivande åklagare särskilt anordnad kurs. Det bör ankomma

på riksåklagarämbetet alt vid behov av vidareutbildning för ordinarie

åklagare ta initiativ till anordnande av fortbildningskurser för dem.

Av de ämnen som ingår i den nuvarande polischefskursen finner beredningen

endast kriminalpolistjänst, bokföring med revisionslära, kameralkunskap,

åklagartjänst, rättsmedicin, rättspsykiatri och psykologi behöva

ingå i åklagarutbildningen. Dessutom bör specialföreläsningar ges i socialkunskap,

företrädesvis rörande samhällets åtgärder för att tillrättaföra unga

lagöverträdare. Ämnet kriminalpolistjänst kan begränsas till sådana grenar

av kriminaltaktiken och kriminaltekniken som en åklagare måste behärska

som förundersökningsledare samt i övrigt inriktas på bedömning av resultatet

av kriminaltaktiskt och kriminaltekniskt arbete i olika typer av

brottsfall och de slutsatser som kan dras därav. Metoder för framläggande

av kriminaltekniska fynd som bevis i rättegång bör också ägnas uppmärksamhet.

Ämnet anses böra benämnas kriminaltaktik och kriminalteknik.

Krav på kunskaper i bokföring uppställs i ämnet nationalekonomi med företagsekonomi

i juris kandidatexamen, varför undervisningen i bokföring kan

koncentreras till analys av bokföringsresultat, metoder för granskning av

bokföringshandlingar samt tekniken vid revision. I ämnet bör även inga

översiktlig genomgång av räkenskapsföringen och kontrollen däröver inom

statlig och kommunal förvaltning.

Ämnet åklagartjänst anser beredningen behöva utvidgas väsentligt. 1

ämnet bör ingående behandlas förundersökningen i brottmål. Bestämmel
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

ser och praxis rörande sekretessen vid förundersökning i brottmål, frågor

om handlingssekretess och tystnadsplikt samt publicitetsfrågor bör

också omfattas av undervisningen. Med åtalsprövning sammanhängande

spörsmål bör självfallet bit, liksom överprövningsförfarandet inom åklagarväsendet

och åklagarens uppgifter i det processuella förfarandet vid domstol.

Beredningen anför vidare att handläggningen av trafikmål och allmänna

bötesmål bör genomgås, varvid inte bara lagstiftningens innehåll och

praxis bör ägnas uppmärksamhet utan även bl. a. den allmänna trafiksituationen,

trafiksäkerhetsarbetet, trafikolyckornas orsaker och möjligheterna

att förhindra dem samt den tekniska utvecklingen såvitt avser fordonens

beskaffenhet och polisens hjälpmedel vid förhindrande av trafikbrott.

Undervisning i rättsmedicin och rättspsykiatri bör förekomma i huvudsak

i samma omfattning som i den nuvarande polischefskursen. Bland

ämnena bör också ingå psykologi. Ämnet torde emellertid kunna begränsas

till den egentliga vittnes- och förhörspsvkologin. Det är önskvärt att all

undervisning kompletteras med diskussioner, seminarieövningar, specialföreläsningar

och med studiebesök hos institutioner där verksamhet med

anknytning till åklagararhetet bedrivs.

Polisberedningen föreslår alltså, att åklagaraspiranterna meddelas undervisning

i kriminaltaktik och kriminalteknik, bokföring med revisionslära,

kameralkunskap, åklagartjänst, rättsmedicin, rättspsykiatri och psykologi.

Undervisningen skall meddelas i en sammanhängande kurs, benämnd åklagarkurs.

Det skall ankomma på riksåklagarämbetet att bestämma kursämnenas

närmare innehåll och besluta om specialföreläsningar och studiebesök.

Åklagarkurs skall enligt förslaget anordnas av riksåklagarämbetet. Kursen

skall förläggas till Stockholm. För undervisningen skall ämbetet i den

utsträckning som är möjlig söka anlita polisskolans lärare. Ämbetet bör

handha hela den med åklagarkursen förenade administrationen. Särskild

kursledare anses böra utses. Kursledaren, som lämpligen bör vara en erfaren

och för handledningsuppgifter lämplig åklagare, bör enligt beredningen få

särskilt arvode samt beviljas den ledighet från sin befattning som erfordras

för uppdragets fullgörande.

Enligt polisberedningens bedömning bör åklagarkursen omfatta sammanlagt

omkring 300 timmar. Om antalet undervisningstimmar per vecka

beräknas till 30—35, kommer kursen att pågå 8—10 veckor.

Polisberedningen föreslår att aspiranttiden lämpligen bestäms till ett år.

Det skall ankomma på riksåklagarämbetet att närmare reglera aspiranttjänstgöringen.

Beredningen anser att tjänstgöringen skulle kunna läggas

upp på ungefär följande sätt.

Juris kandidat, som av riksåklagarämbetet antagits till åklagaraspirant,

hänvisas av ämbetet till tjänstgöring hos statsåklagare. Denne skall svara

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

för att aspiranten prövas och utbildas enligt anvisningar, som ämbetet meddelar.

Indelningsskedet av aspiranttjänstgöringen bör enligt beredningen

syfta till att ge aspiranten rutin- och metodträning i enklare åklagargöromål.

Efter orientering om praxis vid straffmätning i strafföreläggandeärenden,

vid tillämpning av åtalseftergiftsinstitutet samt vid bedömningen av det

straffbara området för oaktsamhet i trafik bör aspiranten så småningom

kunna förordnas att som extra åklagare handlägga bötesmål och enklare

smånämndsmål. Under detta utbildningsskede bör aspiranten vidare följa

sådant polisarbete, vid vilket enklare lagöverträdelser uppdagas, utreds

och redovisas till åklagarmyndigheten. Beredningen anser det också vara

av värde att aspiranten medföljer vid fotpatrullering och bilpatrullering samt

följer arbetet på en polisstation.

Beredningen föreslår att detta första skede skall omfatta omkring två

månader. Den fortsatta tjänstgöringen skall ha till ändamål att göra aspiranten

förtrogen med åklagarens verksamhet som förundersökningsledare

och polisens åtgärder under förundersökning i mera kvalificerade brottmål.

Aspiranten bör vara närvarande vid och, i den utsträckning åklagaren finner

lämpligt, själv leda förhör med olika personer samt närvara vid husrannsakan,

brottsplatsundersökning o. dyl. under förundersökningen. I olika

skeden av utredningen bör aspiranten föredra utredningsresultaten och

föreslå fortsatta åtgärder. Han bör även anlitas för rättsutredningar in. m.

För att han skall få kännedom om frågor rörande eftergift av åtal bör han

bereda, föredra och lämna förslag till beslut i sådana ärenden. Motsvarande

gäller ärenden om särskild åtalsprövning.

I senare skedet av aspiranttiden bör, fortsätter beredningen, aspiranten

följa förundersökningen i några särskilt krävande mål. När förundersökningen

avslutats, bör han föredra målet för ett kollegium av åklagare.

För aspiranten återstår därefter att genomgå åklagarkursen. Om deltagande

i sådan kurs förordnar riksåklagarämbetet. Efter aspirantårets utgång

antas aspirant, som anses skickad för fortsatt tjänstgöring på åklagarbanan,

till assistentåklagare. Aspirant som inte anses lämplig för åklagartjänst, bör

underrättas därom snarast och alltså utan avvaktan på aspirantårets utgång.

Polisberedningen räknar med endast en åklagarkurs om året. Eftersom

rekryteringsbehovet inte bedöms kunna täckas vid ett enda antagningstillfälle

per år, kan den förut skisserade gången av aspiranttjänstgöringen inte

följas beträffande alla aspiranter. Enligt beredningens mening bör det inte

möta hinder att aspirant, som inte helt fullgjort den praktiska tjänstgöringen,

får avbryta denna för att genomgå åklagarkursen. Innan han hänvisas

all genomgå kursen, skall han dock ha fullgjort aspiranttjänstgöring

under så lång tid, att vederbörande statsåklagare kunnat bilda sig en någorlunda

säker uppfattning om aspirantens lämplighet för fortsatt tjänstgöring.

Med nu angiven ordning kommer aspiranterna i de flesta fall att ha avslutat

all sin utbildning inom ett år från antagningen till aspirant. I de fall.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

då utbildningen inte kan avslutas inom ettårstiden, torde tidsförskjutningen

i regel bli ringa. Antagningen till assistentåklagare bör ske när aspiranten

genomgått åklagarkursen och tillbringat ett år på åklagarbanan. I

ettårstiden bör tiden för åklagarkursen inräknas. Har åklagaraspirant genom

tidigare tjänstgöring inom rättsvården förvärvat sådan erfarenhet att en

avkortning av aspiranttjänstgöringen ter sig motiverad, anser beredningen

att riksåklagarämbetet bör kunna anta aspiranten till assistentåklagare

redan före ettårstidens utgång. För antagning bör dock alltid fordras sex

månaders aspiranttjänstgöring och genomgången åklagarkurs.

Den nya utbildningsgången medför enligt beredningen vissa övergångsproblem.

Den som under år 1964 antas som aspirant på den högre åklagarbanan

hinner i regel inte genomgå polischefskurs samma år. För dessa

innebär det fördelar att förvärva kompetens för både polischefs- och åklagartjänst.

^ idare beräknas en årgång landsfiskalsaspiranter avlägga distriktsåklagarexamen

våren 1965. Dessa aspiranter anser beredningen böra

få tillfälle att fullborda sin utbildning enligt det schema som gällde vid deras

inträde på landsfiskalsbanan. Beredningen finner därför övervägande skäl

tala för att polischefskurs i nuvarande form anordnas hösten 1965. Den

första åklagarkursen skulle då äga rum först 1966, vilket med hänsyn till

de betydande arbetsuppgifter omorganisationen för med sig under 1965 anses

innebära en fördel. Beredningen lägger också fram förslag till administrativ

reglering av dessa aspiranters tjänstgöring till dess de kan erhålla

tjänster i vikariats- och förstärkningsorganisationen. Förslaget innebär bl. a.

att färdigutbildade aspiranter under denna tid skall få förordnanden som

extra assistentåklagare.

Remissyttrandena

Allmänt

Beredningens förslag till ny åklagarorganisation har fått ett i stort sett

välvilligt mottagande vid remissbehandlingen vad avser frågor som hänger

samman med kompetenskrav, den lokala åklagarorganisationen och riksåklagarämbetets

organisation. Beträffande den föreslagna regionala åklagarmyndigheten

går meningarna emellertid isär. Medan omkring hälften

av remissmyndigheterna godtar beredningens förslag, förordar den andra

hälften det förslag som lagts fram i det särskilda yttrandet.

I allmänhet har remissmyndigheterna bedömt förslagen med utgångspunkt

i de direktiv för beredningens utredningsarbete vilka givits i statsmakternas

principbeslut rörande omorganisationen av åklagarväsendet. I

några yttranden betonas särskilt, att den av statsmakterna beslutade fördelningen

av polis-, åklagar- och exekutionsuppgifterna på särskilda befattningshavare

utgör en grundläggande förutsättning för eu effektiv ny åklagarorganisation.

Denna uppfattning kan spåras i så gott som alla remissvaren.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

I övrigt berörs inte beredningens direktiv i vidare mån än att deras innebörd

diskuteras på särskilda punkter, som redovisas i det följande.

Riksrevisionsverket uttalar beträffande beredningens förslag, att verket

inte funnit anledning till erinran mot förslagen från budgetära och kamerala

synpunkter.

I ett par yttranden riktas kritik mot underlaget för utredningen. Länsstyrelsen

i Östergötlands län påpekar att ställningstagandena beträffande

åklagarväsendet i propositionen rörande huvudmannaskapet för polisväsendet

in. m. grundade sig — förutom på 1957 års polisutrednings knapphändiga

överväganden och de av dessa föranledda remissynpunkterna —

på en inom inrikesdepartementet verkställd utredning, som inte remissbehandlats.

Enligt länsstyrelsens mening hade det varit önskvärt, att ställningstagandena

grundat sig på särskild utredning, som förutsättningslöst

kunnat lägga fram förslag till lämplig organisation av detta viktiga samhällsorgan.

Polisberedningen har nu vid utarbetandet av betänkandet självfallet

varit bunden av statsmakternas ståndpunktstaganden. Med beaktande av

de direktiv beredningen fått vill länsstyrelsen generellt uttala, att länsstyrelsen

med vissa reservationer ansluter sig till de överväganden och förslag

som redovisas av beredningen.

Även förste stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö samt landsfogden i

Stockholms län beklagar, att inte en förutsättningslös utredning legat till

grund för statsmakternas principiella ställningstaganden beträffande åklagarväsendets

organisation.

De lokala åklagardistrikten

De föreslagna principerna för landets indelning i lokala åklagardistrikt

tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissmyndigheter.

I åtskilliga yttranden betonas det riktiga i polisberedningens målsättning

för distriktsindelningen, att distrikten bör utformas på grundval av

polisdistrikten och att arbetsuppgifterna i varje distrikt bör bereda sysselsättning

för minst två åklagare. Särskilda uttalanden i denna riktning göi

bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands och Kronobergs län, förste stadsfiskalerna

i Göteborg och Malmö och föreningen Sveriges häradshövdingar. Statskontoret

anför att det med hänsyn till de fördelar från administrativ synpunkt,

som är förbundna med ett system med större åklagardistrikt, inte

bör vara något att erinra mot beredningens förslag till distriktsindelning.

Riksåklagarämbetet anser visserligen, att det hade varit möjligt att skapa

flera stora åklagardistrikt, men finner det oaktat beredningens förslag till

ny åklagarorganisation på lokalplanet otvivelaktigt innebära eu väsentlig

förbättring i jämförelse med nuläget.

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge synes vilja förorda

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

att man redan nu i viss utsträckning skapar större distrikt än vad beredningen

föreslagit. Den förstnämnda hovrätten anför bl. a.

I likhet med beredningen anser hovrätten, att åklagardistrikten bör göras

så stora att de bildar underlag för flera åklagare. Skäl kan anföras för att

härvid tillskapa distrikt med minst fem eller sex åklagare. Sådana distrikt

skulle ge större möjligheter att fördela uppgifterna mellan åklagarna i distriktet

med hänsynstagande till deras erfarenhet och skicklighet. Utvecklingen

synes också gå i riktning mot allt större förvaltningsenheter. Å andra

sidan torde distrikt av en sådan storlek understundom medföra nackdelar.

Ehuru hovrätten anser att ännu större åklagardistrikt efter hand bör tillskapas,

tinner sig hovrätten dock kunna godtaga, att distrikten nu ges den

storleksordning, att de bildar underlag för minst tre åklagare.

Också föreningen Sveriges stadsfiskaler menar att distrikten bör göras så

stora, att de bereder sysselsättning för minst tre åklagare. Ytterligare sammanslagning

av polisdistrikt är därför motiverad. I stort sett anses dock

beredningens förslag väl avvägt.

Förhållandet mellan den föreslagna indelningen i åklagardistrikt och domkretsindelningen

tages upp av domstolskommittén, som anmärker att åklagardistrikten

kommer alt skära de nuvarande domsagogränserna i ett stort

antal fall. Polisdistrikten, som utgör grund för indelningen i åklagardistrikt,

avviker likaledes ofta från domsagoindelningen. Domstolskommittén har i

sitt betänkande Rådhusrätternas förstatligande framhållit önskvärdheten

av att gränserna för åklagardistrikt och för domkretsar såvitt möjligt anpassas

efter varandra. Även indelningen i utmätningsmannadistrikt, vilken i sin

tur bygger på åklagardistrikten, har betydelse för domkretsindelningen. Att

åstadkomma en lämplig domkretsindelning i anslutning till de av polisberedningen

föreslagna åklagardistrikten torde på många håll bli förenat

med svårigheter. Domstolskommittén understryker med hänsyn härtill det

angelägna i att de distriktsgränser, som nu uppdrages, ej göres definitiva.

Såsom domstolskommittén bedömer förhållandena måste det från alla synpunkter

mest ändamålsenliga vara att den slutliga distriktsindelningen och

domkretsindelningen ordnas i ett sammanhang i samråd mellan berörda

myndigheter.

Även Svea hovrätt pekar på olägenheterna av bristande överenstämmelse

mellan åklagardistrikten och domkretsarna. Hovrätten förutsätter, att en

reglering kommer att ske vid den pågående översynen av domsagoindelningen

för att i möjligaste mån anpassa åklagardistrikt och domkretsar till

varandra. Innan resultatet av denna översyn iöreligger finner hovrätten det

inte möjligt att närmare yttra sig om åklagardistriktens föreslagna omfattning.

Enligt föreningen Sveriges häradshövdingar bör domsagoindelningen inte

föregripas genom cn indelning i åklagardistrikt som inte tar hänsyn till de

speciella synpunkter, vilka bör läggas på domsagoindelningen. Åklagardistriktens

omfattning bör därför fastställas först i samband med att stånd
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

punkt tages till ny domkretsindelning. Det är inte tillräckligt med det principförslag

som domstolskommittén lagt fram. Även tillämpningen av dessa

principer i de särskilda fallen bör fastställas senast i samband med att

åklagardistrikten bestäms. Eljest måste åklagardistrikten betraktas som

provisoriska. En annan sak är, uttalar föreningen, att själva genomförandet

av ny domkretsindelning kan dröja till en senare tidpunkt och därför temporärt

medföra en viss divergens mellan indelningarna.

Liknande tankegångar redovisas i yttrandet från föreningen Sveriges

stadsdomare, som dock räknar med att den förestående omgestaltningen av

domkretsarna kommer att undanröja den bristande överensstämmelsen

mellan indelningarna. Under tiden till dess överensstämmelse nås bör generella

föreskrifter meddelas för att så långt möjligt eliminera olägenheterna

för domstolarna.

Flertalet remissorgan har ingen erinran mot förslaget vad avser d istriktsåklagarnas

stationering. Statskontoret framhåller, att

förslaget att stationera en åklagare i polisiär centralort, som inte utgör

kansliort för åklagarmyndighet, uppenbarligen måste anses tillgodose önskemålet

om möjlighet till effektiv ledning av förundersökningen i brottmål

jämväl i åklagardistrikt, som bildats genom sammanläggning av två eller

flera polisdistrikt. Riksåklagarämbetet yttrar — närmast i anslutning till

frågan om länsåklagares ledning av förundersökningen — att det i större

och mera invecklade mål är särskilt angeläget, att åklagaren tar aktiv del i

förundersökningen. Detta förutsätter att han har kontinuerlig och nära kontakt

med den i förundersökningen agerande polispersonalen. Vad gäller

distriktsåklagares verksamhet ifrågasätter ämbetet om utstationering av

åklagare inom åklagardistrikt är påkallad i den omfattning beredningen

föreslår. Ämbetet motsätter sig dock inte förslaget.

En del remissmyndigheter, som inte i och för sig tar avstånd från förslaget,

förordar att principen om en åklagare på varje polisiär centralort

modifieras, när avstånd och kommunikationer mellan åklagarmyndighetens

kansliort och annan polisiär centralort inom åklagardistriktet gör det motiverat.

Svea hovrätt anser att stationeringsortcn för distriktets åklagare i

regel bör vara gemensam. Fördelarna av fleråklagardistrikt motverkas av

den spridda stationeringen. Hovrätten ifrågasätter om inte gemensam stationeringsort

bör tillskapas i större utsträckning än beredningen föreslagit.

Detta gäller särskilt de intill storstäderna belägna åklagardistrikten, där

avstånden är korta och kommunikationerna goda. Motsvarande synpunkter

anlägger förste stadsfiskalen i Göteborg, länsstgrelsen i Stockholms lön och

föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Helt avvisande till den föreslagna utstationeringen ställer sig länsstyrelsen

i Östergötlands län, som anser att systemet med spridd stationering av

åklagare medför risk för alt den ensamstationerade åklagaren får — oberoenda

av målens svårhetsgrad — ensam sköta åklagarverksamheten inom

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

denna del av åklagardistriktet. Också hovrätten över Skåne och Blekinge

avstyrker utstationering. Beredningens förslag i detta hänseende säges innebära

en eftergift åt de lokala intressena.

Organisationen inom distrikten

Beredningens förslag rörande organisationen inom en åklagarmyndighet

och målens fördelning mellan åklagarna i distriktet har genomgående vunnit

anslutning vid remissbehandlingen. Riksåklagarämbetet förklarar sig inte

ha någon erinran i denna del. Uttryckliga uttalanden om lämpligheten av

den föreslagna organisationen och målfördelningen gör förste stadsfiskalen

i Göteborg, Svea hovrätt, länsstyrelsen i Östergötlands län samt föreningarna

Sveriges häradshövdingar och Sveriges stads fiskaler. Förstnämnda förening

förklarar sig livligt tillstyrka, att uppdelningen av målen mellan åklagarna

sker efter de riktlinjer beredningen angivit, vilka väl överensstämmer med

de principer för fördelningen av mål mellan flera domare som i regel tilllämpas

vid häradsrätterna.

En något annan inställning till dessa frågor redovisar domstolskommittén,

som förordar en mer nyanserad fördelning av åklagaruppgifterna. Kommittén

anför.

Otvivelaktigt måste det vara en fördel att göromålen i viss utsträckning

fördelas med hänsyn till deras svårighetsgrad och till befattningshavarnas

kompetens. Även inom domstolsorganisationen sker en fördelning efter

dylika grunder. Fördelningen sammanhänger emellertid här med det sätt på

vilket utbildning och befordringsgång uppbyggts. Det kan icke anses utan

vidare givet, att — såsom polisberedningen synes vilja förorda — åklagaruppgifterna

bör i det närmaste undantagslöst tördelas efter dylika kvalitativa

grunder mellan befattningshavare, som alla nått fram till ordinarie distriktsåklagartjänst.

För den erforderliga samordningen av åklagarnas och domstolarnas

arbete skulle i varje fall en sådan ordning kunna medföra svårigheter.

Dessa torde bli särskilt framträdande i åklagardistrikt, som sträcker

sig över flera domstolars verksamhetsområde men där antalet åklagare likväl

är relativt begränsat.

Frågan om vilka principer som bör tillämpas för arbetsfördelningen är

enligt kommitténs mening beroende av hur organisationen av åklagarmyndigheterna

i övrigt utformas, särskilt vilka olika slag av åklagartjänster som

skall finnas inom organisationen. Möjligen har beredningen tänkt sig att

det, liksom f. n. är fallet i de större städerna, skall finnas åklagartjänster av

flera grader. Kommittén fortsätter.

Om avsikten är denna, och det således förutsättes att under chefsåklagarna

finnas distriktsåklagare med sinsemellan olika tjänsteställning och

lönesättning, kan det te sig naturligt med en fördelning av åklagaruppgifterna

efter i huvudsak kvalitativa grunder. Utgår man däremot från att under

chefsåklagarna skall finnas distriktsåklagare av endast en grad -— vilket i

och for sig synes kunna tagas i övervägande som ett tänkbart alternativ —

bör andra principer för arbetsfördelningen tillämpas. Distriktsåklagarna

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

torde då alla få anses principiellt ha samma kompetens. Även med en sådan

organisation synes det visserligen vara lämpligt och önskvärt att i varje

distrikt chefsåklagaren i allmänhet svarar för de allra viktigaste och mest

ansvarskrävande åklagaruppgifterna. I övrigt torde emellertid göromålen

böra utan avseende på deras mer eller mindre kvalificerade beskaffenhet

fördelas lika mellan samtliga åklagare i distriktet. Härvid torde det ofta —

också i andra distrikt än de där någon av åklagarna är stationerad utanför

den ort där åklagarmyndigheten har sitt säte — kunna visa sig lämpligt att

arbetet fördelas så att varje åklagare tilldelas mål från viss kommun eller

visst annat område i distriktet, t. ex. om distriktet berör flera underrätters

domkretsar, från viss sådan underrätt.

För bedömandet av frågan om principerna för arbetsfördelningen är det

enligt kommittén också av betydelse hur utbildnings- och befordringsgången

på åklagarbanan avses bli utformad.

Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller i anslutning till den bristande

överensstämmelsen mellan åklagardistrikt och domkretsar under en

övergångstid, att som huvudregel under denna tid bör gälla, att åklagarverksamheten

vid viss underdomstol bör ombesörjas av bestämda åklagare som

avdelas för längre tidsperioder. En sådan regel kan givetvis inte vara undantagslös.

Mål av speciellt slag bör kunna omhänderhas av samma åklagare

inom hela distriktet, men fördelning av mål efter denna grund bör ske endast

i begränsad omfattning.

Förslaget att behålla den nuvarande organisationen av åklagarmyndigheterna

i Göteborg och Malmö samt att genomföra omorganisation av åklagarmyndigheten

i Stockholm tillstyrks av alla remissorgan som yttrat sig

över förslaget. Statskontoret stryker under beredningens uttalande att den

nuvarande likformigheten i myndigheternas uppbyggnad såvitt möjligt bör

behållas och att samma principer som tillämpas för åklagarväsendet i övrigt

bör beaktas även i storstäderna. Härigenom främjas önskvärd cirkulation

mellan åklagartjänsterna såväl i storstäderna som inom åklagarväsendet i

dess helhet. Beträffande åklagarmyndigheten i Stockholm betonar statskontoret

särskilt, att kammarsystemet bör utformas så att det inte försvårar

personalomflyttningar vid fluktuationer i arbetsbelastningen de olika kamrarna

emellan. Vidare framhålls, att det genom utnyttjande i viss utsträckning

av icke-ordinarie anställningsform bör föreligga möjligheter att anpassa

personalstyrkan vid trafikkammaren till en lägre arbetsmängd, därest

trafikmålskommitténs förslag rörande bl. a. förenklad handläggning avtrafikförseelser

genomförs. Riksåklagarämbetet, som i princip helt ansluter

sig till förslagen i fråga om överåklagar- och kammarorganisationen samt

anordningen med förfogandeåklagare, finner förslaget att omorganisera

åklagarmyndigheten i Stockholm ge myndigheten betydligt större funktionsduglighet

än i nuläget och tillstyrker därför reservationslöst förslaget.

Denna inställning delas på det hela taget av övriga remissorgan.

Vådorna av specialisering inom åklagarmyndigheterna påtalas i flera

8 — liihang till riksdagens protokoll 196b. I samt. Nr 100

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 700 år 196i

yttranden. Som nyss sagts delar statskontoret beredningens åsikt att specialisering

bör undvikas. Samma uppfattning har domstolskommitténs majoritet.

Kommittén erinrar om att den för domstolarnas del ansett specialisering

böra förekomma endast i mindre utsträckning. För brottmålens del

avser här kommittén främst ungdomsmål. En reservant inom kommittén

förordar dock att högre grad av specialisering genomförs såväl på åklagarsidan

som på domstolssidan. Helt avvisande inställning till specialisering

redovisas i yttrandet från föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Vad beredningen anfört rörande fördelningen av mål inom åklagarkamrarna

lämnas utan erinran av så gott som alla remissmyndigheterna, bland

dem riksåklagarämbetet och förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Endast domstolskommittén har liksom beträffande motsvarande

spörsmål i fråga om åklagarmyndigheterna utanför storstäderna annan

mening. Kommittén anför, att den beträffande domstolarna föreslagit, att

assessorstjänsterna vid rådhusrätterna skall avskaffas samt att målen till

skillnad från vad nu är fallet skall i huvudsak utan avseende på svårighetsgrad

fördelas lika mellan de ordinarie domarna. På grund härav förordar

kommittén att målen vid åklagarmyndigheterna fördelas efter samma grunder.

Undantag från denna fördelningsprincip bör dock kunna göras.

Beträffande tjänstebenämningar föreslår riksåklagarämbetet att chef för

åklagarkammare benämnes stadsåklagare, tillika kammarchef, och övriga

åklagare stadsåklagare. Samma förslag läggs fram av förste stadsfiskalerna

i Stockholm och Malmö samt av föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges

juristförband.

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. in.

Beredningens förslag att juris kandidatexamen jämte fullgjord tingsmeritering

under två och ett halvt år skall vara kompetenskrav för tillträde

till åklagarbanan tillstyrks allmänt i remissvaren. Inte något remissorgan

motsätter sig förslaget i denna del.

Riksåklagarämbetet hänvisar till de maktpåliggande uppgifter som ankommer

på åklagarna enligt vår processordning och till tendensen att brottmålen

blir alltmer invecklade och svårbedömbara. För att åklagaruppgifterna

skall kunna handhas på rätt sätt är det med hänsyn härtill särskilt betydelsefullt,

att åklagarna har god juridisk utbildning och att de kan odelat

ägna sig åt sina åklagarfunktioner. Införandet av enhetligt kompetenskrav

för alla åklagartjänster innebär ett stort framsteg. Flera remissinstanser,

bland dem Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen

Sveriges häradshövdingar, understryker att åklagarna bör i utbildningshänseende

bli jämställda med sina motparter i rättegång, advokaterna.

Nämnda förening tillfogar, att distriksåklagarnas allmänna standard förbättrats

efter hand efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande men att den

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

227

fortfarande är ojämn och på eu del håll mindre tillfredsställande. Det synes

väl befogat att nu skärpa kompetenskraven.

Dispens från de uppställda kompetenskraven förordas av förste stadsfiskalen

i Stockholm beträffande vissa åklagaruppgifter av enklare beskaffenhet.

I yltrandet anförs.

Man kan —--ifrågasätta, om verkligen behov av landsfogdekompetens

föreligger beträffande alla åklagaruppgifter, sålunda även de enklare. Närmast

torde frågan gälla utfärdande av strafförelägganden i ärenden av enkel

beskaffenhet, exempelvis parkeringsförseelser o. dyl. För Stockholms de!

har sedan något över två år tillbaka ett antal icke rättsbildade polismän —

för närvarande tre — enligt förordnande av riksåklagaren utfärdat strafföreläggande

rörande vissa enklare förseelser. Systemet har fallit väl ut och har

öppnat möjlighet att utnyttja den alltid otillräckliga juristpersonalen för

uppgifter, där deras juridiska kvalifikationer kommit bättre till sin rätt.

Även i Göteborg har icke rättsbildade befattningshavare utfärdat straffförelägganden

i vissa bötesmål.

Möjligt är, att ifrågavarande system skulle ha en uppgift att fylla även

inom andra åklagardistrikt än storstädernas. Är så fallet synes möjlighet till

dispens i erforderlig utsträckning böra öppnas.

I ett flertal yttranden uttalas farhågor för att tingsmeriterade jurister inte

skall kunna rekryteras till åklagarbanan i erforderlig omfattning. Förste

stadsfiskalerna i Stockholm och Malmö hävdar att det årliga rekryteringsbehovet

är för lågt beräknat i beredningens prognos, som utgår

från ett behov av 20 åklagaraspiranter per år. Enligt den förstnämnde synes

beräkningen bygga på den årliga rekryteringen av i genomsnitt 13—14 aspiranter

som ägt rum under perioden 1948—1961. Av erfarenheterna från

Stockholm att döma har denna rekrytering varit otillräcklig. Motsvarande

torde i större eller mindre grad gälla landet i övrigt. Beredningens beräkningar

rörande det framtida rekryteringsbehovet och möjligheterna att tillgose

det förefaller väl optimistiska. Även förste stadsfiskalen i Malmö anser

det beräknade behovet för lågt. Avgången från åklagarbanan till andra juristyrken

är i dag betydande, trots att befordringsutsikterna för unga juriståklagare

varit goda under många år. Det är därför realistiskt att räkna med

ett genomsnittsbehov av 25—30 aspiranter per år.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har inte i och för sig någon erinran mot

beräkningen av rekryteringsbehovet. Däremot anser länsstyrelsen med hänsyn

till arbetsmarknadsläget för tingsmeriterad personal att anledning finns

till viss pessimism angående möjligheterna att rekrytera så stort antal tingsmeriterade

jurister till åklagarbanan. Skall rekryteringen kunna genomföras

torde rekryteringsfrämjande åtgärder böra ägnas särskild uppmärksamhet

av vederbörande organ. Liknande inställning har länsstyrelsen i Kronobergs

län. Svea hovrätt framhåller, att åklagartjänsterna måste förenas med

sådana löner, att rekryteringen främjas.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

Länsåklagares uppgifter

Som förut sagts går meningarna bland remissinstanserna isär i fråga om

beredningens förslag till regional åklagarorganisation. Meningsbrytningarna

rör i första hand länsåklagares uppgifter som utövande åklagare. I övrigt

har förslaget i stort sett vunnit anslutning vid remissbehandlingen.

Samtliga remissinstanser ansluter sig sålunda i allt väsentligt till förslaget

såvitt avser länsåklagarens funktion som chefsmyndighet

för åklagarmyndigheterna inom verksamhetsområdet. Statskontoret

lämnar förslaget härutinnan utan erinran. Inte heller riksrevisionsverket,

som granskat förslaget från budgetära och kamerala synpunkter, har haft

någon erinran. Riksåklagarämbetet säger sig i stort sett inte ha något att

erinra beträffande de lednings- och tillsynsfunktioner samt de administrativa

och kamerala uppgifter som skall ankomma på länsåklagare. Denna inställning

har även förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

I flertalet remissvar godtas förslaget i förevarande del utan särskild motivering.

På flera håll framhålls, att lednings- och tillsynsuppgifterna bör vara

länsåklagarens huvuduppgifter.

Alla remissinstanserna är ense med beredningen om att länsåklagaren

även bör ha funktion som utövande åklagare. Däremot förekommer

som nämnts skiljaktigheter i uppfattningarna om hur länsåklagarens

skyldighet att själv fungera som åklagare skall bestämmas.

Beredningens förslag i detta hänseende har i huvudsak tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands,

Kronobergs, Blekinge, Örebro och Västernorrlands län, landsfogden i

Kronobergs län, domstolskommittén, föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler, Östergötlands länsavdelning

av sistnämnda förening samt svenska stadsförbundet. Domstolskommittén

och föreningen Sveriges stadsdomare har begränsat sitt tillstyrkande

att avse förhållandena under en övergångstid.

Väsentligen avstyrkande yttranden föreligger från riksåklagarämbetet och

förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Stockholms län, landsfogdarna

i Stockholms, Östergötlands, Gotlands och Blekinge län, åklagarmyndigheten

i Norrköping, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges

stadsfiskaler och Sveriges polismästare, Kronobergs länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler samt Sveriges juristförbund. Dessa remissinstanser

biträder i flertalet fall uttalandena i det vid beredningens förslag

fogade särskilda yttrandet.

Övriga remissyttranden innehåller inget ställningstagande till förslaget i

här ifrågavarande avseende.

Vad först angår länsåklagarens uppgift att vara förundersökningsledare

och utföra åtal ansluter sig de remissmyndigheter, som ställt sig positiva

till beredningens förslag, i allmänhet till de av beredningen givna motive
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 196b

ringarna. Länsstyrelsen i Östergötlands lön, som uttryckligen förklarar sig

ha granskat förslaget med beaktande av direktiven för utredningsarbetet,

anser att en effektivering av åklagarväsendet även bör leda till att de kvalificerade

åtalsärendena centraliseras till den regionala åklagaren. Det synes

vara lämpligt alt länsåklagarens funktioner som utövande åklagare liksom

hittills i första hand bestäms av en i särskild instruktion meddelad förteckning

över brott, som skall handläggas av länsåklagare. Länsstyrelsen anför

härom.

Denna »brottskatalog» kan ju självfallet icke göras så omfattande, att den

täcker samtliga de mål, med vilka statsåklagare bör taga befattning, utan bör

det såsom hittills ingå i statsåklagarens skyldigheter att även övertaga för

handläggning från distriktsåklagare sådana åklagaruppgifter, som få anses

vara av kvalificerad natur. Sådana åklagarärenden bör, såsom beredningen

föreslagit, bringas till statsåklagarens kännedom genom ett för distriktsåklagare

föreskrivit rapportsystem.

Länsstyrelsen delar helt beredningens uppfattning att inom den regionala

organisationen bör handläggas åklagaruppgifter av särskilt kvalificerad natur,

och anser därför liksom beredningen att såväl speciell som generell delegation

bör ifrågakomma ytterst sparsamt.

Länsstyrelsens uppfattning i denna del biträds av landsfogden i Östergötlands

län, som i övrigt förklarat sig dela den mening som kommit till uttryck

i det särskilda yttrandet. I likhet med beredningen anser landsfogden, att så

stort antal åklagare bör knytas till länsåklagarorganisationen att där kan

handläggas i huvudsak de mål som upptagits i den av beredningen föreslagna

brottskatalogen. De regionala åklagarna bör handlägga kvalificerade mål i

denna utsträckning, till dess befattningshavarna inom distriktsåklagarkåren

fått den kompetens som enligt förslaget skall gälla för framtiden.

Landsfogden anser inte att den föreslagna organisationen på lokalplanet kan

beräknas få sådan styrka organisatoriskt och personellt, att i princip alla

slags mål kan handläggas där på e*t tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar, att kompetensen hos distriktsåklagarna

kommer att skifta under en övergångstid och att det därför är

motiverat, att länsåklagarna tills vidare bibehålls vid sin skyldighet att vara

åklagare i mera kvalificerade mål. I den mån distriktsåklagartjänsterna

blir besatta med åklagare som har landsfogdekompetens bör hinder inte

möta att i större utsträckning än beredningen föreslagit överflytta länsåklagarinål

till distriktsåklagarna.

Med utgångspunkt i de förutsättningar som förelegat för omorganisation

av åklagarväsendet, bl. a. statsmakternas tidigare ställningstaganden,

förklarar sig föreningen Sveriges landsfiskaler efter noggrant övervägande

ha kommit till den bestämda uppfattningen, att beredningens förslag till

åklagarorganisation är den avgjort lämpligaste lösningen. Organisationen

på länsplanet har liksom på distriktsplanet givits eu utformning, om vilkfm

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

enligt föreningens mening kan sägas, dels att den med hänsyn till de givna

förutsättningarna i stort icke kunnat konstrueras på annat sätt, och dels

att den kommer att uppfylla högt ställda anspråk på funktionsduglighet

och ändamålsenlighet. På grund av denna sin uppfattning måste föreningen

såsom verklighetsfrämmande bestämt avvisa den skissering av åklagarorganisationen,

som gjorts i det särskilda yttrandet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anknyter i sitt tillstyrkande yttrande

till beredningens uppfattning att reglerna om målfördelningen mellan

länsplan och lokalplan får ses över efter hand som förutsättningar skapas

därför. Till skillnad från beredningen förordar föreningen emellertid, att

generell delegation äger rum allt efter som åklagarna får den högre kompetensen.

Vidare anser föreningen att målfördelningen över huvud taget

bör ske efter mindre stela regler än som följts i hittillsvarande praxis.

Domstolskommittén och föreningen Sveriges stadsdomare hävdar, att möjlighet

till generell delegation bör finnas i ungefär motsvarande omfattning

som nu. Dessa båda remissinstanser har, som förut nämnts, i övrigt ansett

sig kunna godta beredningens förslag beträffande målfördelningen endast

för en övergångstid. Domstolskommittén anför bl. a.

År avsikten att framlägga förslag till reglering av frågan om kompetensfördelningen

endast för ett övergångsskede, förefaller det vara riktigt att

gå försiktigt fram i vad det gäller att utvidga distriktsåklagarnas behörighet

utöver vad som nu gäller. Även om förslaget har blott denna begränsade

räckvidd, synes det emellertid ej befogat att inskränka området för distriktsåklagarnas

nuvarande behörighet att fullgöra på statsåklagare ankommande

uppgifter på sätt som skett genom den föreslagna beskärningen av möjligheterna

till generell delegation.--- — överhuvudtaget synes varken vad

beredningen anfört eller andra skäl som kan åberopas i sammanhanget ge

underlag för någon mera vittgående slutsats än att det tillsvidare och så

länge nuvarande befattningshavare inom åklagarorganisationen kvarstår i

tjänst saknas anledning till mera genomgripande ändringar i hittillsvarande

regler om kompetensfördelningen mellan regionåklagare och distriktsåklagare.

Samma tankegångar återspeglas i yttrandet från föreningen Sveriges

stadsdomare, som helt begränsar sina ställningstaganden till övergångstiden.

I fråga om denna tid har föreningen ingen erinran mot beredningens

förslag till uppdelning av åtalsuppgifterna mellan länsåldagare och distriktsåklagare

och den utvidgning av delegationsrätten som förslaget innebär.

Däremot ställer sig föreningen tveksam till beredningens uttalanden angående

delegation av uppgifter som fyller de kvalifikationskrav att de bör

handläggas av länsåklagaren. Föreningen erinrar om att ett betydande antal

förutvarande stadsfiskaler, som genomgående torde ha s. k. landsfogdekompetens,

kommer att ingå i den nya distriktsåklagarkåren. På dessa har

delegation av landsfogdemål ägt rum i betydande omfattning. Enligt föreningens

uppfattning saknas anledning att i följd av åklagarväsendets omorganisation

inskränka dessa åklagares sysslande med mål av svårare be
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

skaffenhet. Tvärtom bör det vara angeläget att inom det nya åklagarväsendet

till fullo utnyttja deras kunskaper och erfarenhet.

För de remissinstanser som ställt sig kritiska till beredningens förslag

har utgångspunkterna i allmänhet varit, att förhållandena under övergångstiden

i princip inte bör inverka på utformningen av den nya åklagarorganisationen

utan lösas genom specialföreskrifter för denna tid samt att

beredningens förslag synes leda till en förskjutning av åklagaruppgifterna

från lokalplanet till länsplanet i jämförelse med nuläget. Uttalanden av

denna innebörd gör bl. a. riksåklagarämbetet. Svea hovrätt och föreningen

Sveriges landsfogdar.

I de avstyrkande remissvaren åberopas genomgående de synpunkter på

målfördelningen vilka anlagts i det särskilda yttrandet, och det görs bland

dessa remissorgan tämligen allmänt gällande att en målfördelning efter

de linjer, som dragits upp i delta yttrande, leder till att länsaklagarens

uppgifter som utövande åklagare blir betydligt mer begränsade än enligt

beredningens förslag. Särskilt framhålls, att omorganisationen av den lokala

åklagarorganisationen innebär en kraftig förstärkning, som bör föranleda

att även de verkligt kvalificerade målen i princip handläggs på lokalplanet.

Enligt riksåklagarämbetet föreligger redan vid omorganisationens genomförande

ökade förutsättningar för alt alla slags mal skall kunna handläggas

av distriktsåklagare. Ämbetet anför.

Man torde kunna räkna med att redan vid reformens ikraftträdande i åtminstone

ett femtiotal åklagarmyndigheter kommer att finnas en eller flera

åklagare med landsfogdekompetens och att — bortsett från Stockholm, Göteborg

och Malmö — drygt två tredjedelar av alla distriktsåklagarmål komma

att handläggas vid dylika åklagarmyndigheter. Givetvis innebär också

det förhållandet, att inom ett från polisuppgifter friställt åklagarväsende

alla distriktsåklagare helt kunna inrikta sig på åklagargöromålen, en förstärkning

av organisationen. De av beredningen föreslagna enhetliga kompetenskraven,

juris kandidatexamen och tingsmeritering, komma visserligen

att få full verkan först efter en övergångstid. Redan under de närmaste

åren efter genomförandet av reformen få de emellertid betydelse därigenom,

att det sker en successiv förskjutning av proportionen mellan

landsfogdekompetenta och icke landsfogdekompetenta åklagare.

Ämbetet finner det emellertid självfallet att statsåklagarna får viss åklagarverksamhet.

Denna verksamhet bör inte ha större omfattning än att statsåklagaren

får möjlighet att effektivt utöva sina betydelsefulla ledningsoch

tillsynsfunktioner. Ämbetet ansluter sig till det i det särskilda yttrandet

framlagda förslaget, enligt vilket statsåklagaren såsom utövande åklagare

har att handlägga mål, i vilka förekommer invecklade rättsfrågor, mål, som

med hänsyn till talans utförande är särskilt kvalificerade, mål som med

hänsyn till den allmänna opinionen är ömtåliga samt mål angående brott,

som är mycket grovt eller eljest väckt allmän uppmärksamhet. Därjämte

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

synes det ämbetet naturligt, att statsåklagare!! för talan i mål om högmålsbrott,

brott mot rikets säkerhet och ämbetsbrott. Det inrapporteringssystem,

som föreslagits i det särskilda yttrandet för att statsåklagaren enligt eget

bedömande skall kunna ta åt sig särskilt kvalificerade mål, förefaller rationellt.

Ämbetet förordar detta system samt tillägger, alt statsåklagaren

enligt ämbetets uppfattning vid sin bedömning bör ta hänsyn inte bara till

det aktuella målets beskaffenhet utan också till kvalifikationerna hos den

distriktsåklagare, på vilken målet i första hand ankommer.

Bibehålies systemet med eu brottskatalog, har riksåklagarämbetet inte i

och för sig någon erinran mot den av beredningen föreslagna brottskatalogen.

I detta läge bör emellertid en utvidgning ske av kretsen av distriktsåklagare

med generell behörighet att handlägga statsåklagarmål. Behörigheten

bör knytas inte till viss distriktsåklagare utan till viss åklagarmyndighet.

Väsentligen samma synpunkter som riksåklagarämbetet anlagt på målfördelningen

anlägger också flertalet övriga avstyrkande remissorgan, bl. a.

förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svea hovrätt samt

föreningen Sveriges stadsfiskaler. Dock sägs i dessa yttranden ingenting

om att hänsyn vid bedömningen skall tas också till den enskilde distriktsåklagarens

kvalifikationer. I vart fall Svea hovrätt utgår från en bedömning

enbart med hänsyn till målens art och uttalar i samband därmed sitt förtroende

för landsfiskalernas förmåga att tillfredsställande handlägga svårare

åklagaruppgifter än nu. Hovrätten yttrar.

Därest en fördelning av de regionala och lokala åklagarnas uppgifter i

enlighet med vad som tidigare anförts kommer till stånd, kan övergångsvis

svårigheter uppstå ifråga om åklagardistrikt i vilka finnes endast åklagare

från landsfiskalsbanan. Hovrätten vill i detta sammanhang uttala sitt

på erfarenhet grundade förtroende för landsfiskalernas förmåga att fullgöra

åklagarens funktioner även i krävande mål. Enligt hovrättens mening

torde sålunda landsfiskalerna kunna övertaga avsevärt utökade åklagaruppgifter.

övergångsbestämmelser innebärande vissa inskränkningar härutinnan

torde emellertid bli erforderliga.

Förste stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö anser att chefsåklagartjänsterna

i åklagardistrikten i första hand bör besättas med de juriståklagare

som nu finns på landsfogdebanan och att landsfogdekompetenta åklagare

därför kommer att finnas i flertalet distrikt, något som talar för en betydande

decentralisering av åklagaruppgifterna även i kvalificerade mål.

Förste stadsfiskalen i Malmö anför.

Av vikt är givetvis, att de lokala chefsåklagartjänsterna besätts med

jurister av sådan halt att de i princip kunna anförtros praktiskt taget alla

typer av mål. Vid övervägande av vilket antal, som i dagens läge står till

buds, har jag kommit fram till att--- 70—80 juriståklagare funnes

att tillgå för lokalplanet. En del av dem måste absorberas som 2:a och 3:e

män i större åklagarmyndigheter utanför de tre stora städerna. För chefsåklagartjänsterna

på lokalplanet skulle då måhända återstå ett 50-tal ju
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196 i

rister. Med dem kan besättas chefsåklagare änsterna i det övervägande flertalet

av de 63 lokala åklagarmyndigheter, där man tänkt sig 3 eller flera

åklagare. Å de största av dessa myndigheter kommer uppenbarligen utöver

chefsåklagaren att finnas en eller flera juriståklagare.

Förste stadsfiskalen i Göteborg, som delar de nu redovisade synpunkterna,

erinrar om att beredningen haft att ta hänsyn också till placeringen

av de tjänstemän inom landsfiskalsorganisationen, som vid avskaffandet

av landsfiskalstjänsten måste placeras på annat håll. Om en omflyttning

sker av juristpersonalen synes det enligt denne stadsf iskal emellertid kvarstå

lika goda möjligheter att placera de därtill lämpliga landsfiskalerna

inom åklagarorganisationen. Olika befattningar kan komma i fråga beroende

på vederbörande landsfiskals ådagalagda duglighet.

Sveriges juristförbund kan för sin del inte dela uppfattningen att det i

princip skulle innebära några olägenheter att redan nu införa ändrad målfördelning

mellan regionalåklagare och distriktsåklagare.

Enligt domstolskommittén, som tillstyrkt beredningens förslag endast

vad avser en övergångstid, bör i en helt genomförd ny åklagarorganisation

på regionalåklagare obligatoriskt ankomma att vara utövande åklagare endast

beträffande några få grupper av mål av särskilt ömtålig beskaffenhet,

nämligen mål om högmålsbrott, brott mot rikets säkerhet och ämbetsbrott.

I dessa bör endast i undantagsfall delegation till distriktsåklagare

få ske. 1 övrigt bör distriktsåklagarna i princip vara behöriga att svara för

handläggning av alla slag av brottmål. Regionalåklagaren skall dock äga

överta handläggningen av särskilt kvalificerade mål. Sådant övertagande

bör företrädesvis ifrågakomma beträffande mål med invecklade rättsfrågor,

mål som är speciellt krävande med hänsyn till talans utförande eller

där enhetlighet i bedömningen är av särskild vikt samt mål som eljest

bedöms vara av sådan beskaffenhet att åklagaruppgifterna lämpligen bör

handhas av befattningshavare med den ställning som tillkommer åklagare

i överordnad instans. En förutsättning för att regionalåklagaren skall kunna

ingripa och överta mål från distriktsåklagare är att distriktsåklagarna

åläggs att till regionalåklagaren inrapportera förekommande brott av allvarligare

beskaffenhet. Rapporteringsskyldighet bör förslagsvis föreligga beträffande

de brottskategoricr som upptagits i den av beredningen föreslagna

brottskatalogen eller i varje fall i fråga om flertalet av dessa brottskategorier.

De remissinstanser, som anslutit sig till beredningens förslag rörande

fördelningen av mål mellan länsplanet och lokalplanet, godtar i allmänhet

även förslaget beträffande prövning av åtalseftergift och andra

särskilda åtalsprövningar. Länsstyrelsen i Östergötlands län

understryker särskilt att ärenden, som avser misstänkt vilken uppenbarligen

begått brott under inflytande av psykisk abnormitet, bör prövas av

länsåklagare oavsett brottets svårhetsgrad. Med hänsyn till att prövningen

8*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. AV 100

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

av åtalseftergift mot underåriga enligt 1944 års lag får anses särskilt känslig

från kriminalpolitisk synpunkt samt alt behov föreligger av så enhetlig

prövning som möjligt betonar länsstyrelsen betydelsen av att dessa

prövningar handhas av länsåklagare samt att generell delegation i dessa

fall inte bör förekomma till distriktsåklagare.

Även en del remissorgan, som tagit avstånd från beredningens ställningstagande

beträffande målfördelningen, tillstyrker förslaget att prövning av

eftergift av åtal mot underåriga verkställs av länsåklagare. Denna uppfattning

hyser bl. a. riksåklagarämbetet och Svea hovrätt. I dessa yttranden

förordas dock att nuvarande möjligheter till generell delegation av prövningen

bibehålls. Övriga instanser, som avstyrkt beredningens förslag beträffande

målfördelningen, ansluter sig till det särskilda yttrandet jämväl i

förevarande hänseende.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som biträtt beredningens förslag

i övrigt, anser att frågor om åtalseftergift beträffande underårig bör handläggas

på lokalplanet. Föreningen anför.

Åtalsprövningen i mål beträffande underåriga har under nu rådande förhållanden

ofta fördröjt målen på ett sätt, som måste betecknas som ur

kriminalpolitisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Även om denna

fördröjning till stor del är att hänföra till barnavårdsnämndernas handläggning

av ärendena är även den omständigheten, att såväl distriktsåklagaren

som statsåklagaren är inkopplad, i och för sig ägnad att föranleda

tidsutdräkt. Beredningen har själv framhållit, att en tämligen fast praxis

nu hunnit utbildas på detta område och kommit till kännedom bland åklagarna

i allmänhet. Föreningen vill med hänsyn härtill och till det synnerligen

starka intresset av snabbhet i rättsskipningen beträffande brott av

underåriga föreslå, att åtalsprövningen i dessa fall anförtros åt vederbörande

åklagare eller chefsåklagaren i det lokala distriktet. Den erforderliga

enhetligheten i tillämpningen borde kunna åvägabringas genom att länsåklagarna

i tillsynsväg ägna särskild uppmärksamhet åt handläggningen

av dessa frågor.

Beredningens förslag rörande handläggningen av länsåklagaruppgifterna

i de tre storstäderna godtas av samtliga över förslaget hörda remissorgan.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler påpekar dock, att den föreslagna

koncentrationen av handläggningen av administrativa åklagarärenden till

överåklagaren berövar övriga åklagare tillfälle att förvärva erfarenhet av

sådana ärenden.

Den föreslagna tjänstetiteln överåklagare för statsåklagare i storstäderna

anser remissmyndigheterna lämplig.

Länsåklagares verksamhetsområde

Remissinstansernas ställningstaganden till beredningens förslag beträffande

länsåklagares verksamhetsområde sammanfaller i stort sett med

deras ståndpunkter rörande förslaget till målfördelning mellan länsåkla
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

gare och distriktsåklagare. De som biträtt beredningens förslag i sistnämnda

hänseende har sålunda i regel också anslutit sig till förslaget att länet i

princip skall vara regionalt åklagardistrikt, medan de som förordat en målfördelning

enligt det system som angivits i det särskilda yttrandet ansett att

regionala åklagardistrikt bör bildas genom sammanslagning av två eller flera

län. Till dem som tillstyrkt beredningsförslaget eller lämnat det utan erinran

hör statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Östergötlands,

Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Örebro och Västernorrlands län, länsindelningsutredningen,

domstolskommittén, föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler samt svenska stadsförbundet.

Bland de i huvudsak avstyrkande yttrandena märks riksåklagarämbetet

samt förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Stockholms

län, landsfogdarna i Stockholms, Östergötlands och Blekinge län, föreningarna

Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges polismästare

samt Sveriges jnristförbund. Övriga remissorgan tar inte klart ställning i

denna fråga. Länsstyrelsen i Jämtlands län avstår uttryckligen från ett

ställningstagande, enär länsstyrelsen anser det svårt att avgöra vilket av

de två alternativen som kan anses vara det lämpligaste.

Som tidigare redovisats beträffande andra frågor berör ett par remissinstanser

även i förevarande hänseende de direktiv beredningen haft för

sitt utredningsuppdrag. I detta sammanhang nämns även den framtida utvecklingen

på det regionala planet. Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar

bl. a.

Med hänsyn till de direktiv, som lämnats beredningen synes det icke ha

varit möjligt för beredningen att lämna något annat förslag beträffande

den regionala organisationen. Med beaktande av departementschefens och

riksdagens ställningstagande beträffande den regionala åklagarorganisationen

har länsstyrelsen ingen erinran att framställa mot beredningens förslag,

varvid länsstyrelsen även funnit övervägande skäl tala för att ifrågavarande

tre län sammanslås med de i betänkandet angivna länen. Den pågående

utredningen om ändrad länsindelning kan framdeles komma att

medföra vidgade och ur åklagarsynpunkt rationellare verksamhetsområden

för den regionala åklagarorganisationen.

Enligt föreningen Sveriges landsfiskaler har organisationen, med hänsyn

till de förutsättningar som förelegat därför, bl. a. statsmakternas tidigare

ställningstaganden, i stort sett inte kunnat konstrueras på annat sätt.

Länsindelningsutredningcn framhåller i sitt tillstyrkande yttrande, att

det är självklart och önskvärt att de organisatoriska förändringar, som

kan behöva vidtas de närmaste åren på verksamhetsområden som berörs

av länsindelningen, utformas på ett sätt som inte försvårar den blivande

omregleringen av länen. Utredningen utvecklar sina synpunkter på följande

sätt.

Utredningen torde endast ha anledning ingå på de delar av betänkan
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

dena, som har direkt samband med frågan om länsindelningen. Det material,

som i dessa hänseenden förebragts i betänkandena, visar enligt utredningens

uppfattning klart, att den nuvarande länsindelningen ej i allo

är lämplig som grund för en effektiv regional organisation av polis- och

åklagarväsendet och bestyrker alltså vad som i direktiven för länsindelningsutredningen

anförts om behovet av en ändring i denna indelning.

Utredningens arbete har emellertid ännu ej framskridit så långt, att utredningen

ens preliminärt kunnat taga ställning till frågan om länens antal

och storlek. Under sådana förhållanden är det självklart ur utredningens

synpunkt önskvärt, att de organisatoriska förändringar, som kan behöva

vidtagas under de närmaste åren på verksamhetsområden, vilka berörs av

länsindelningen, utformas på ett sätt, som icke försvårar den blivande

omregleringen av länen. Detta önskemål har, såvitt utredningen kan finna,

i största möjliga utsträckning beaktats i de nu föreliggande förslagen.

Vad angår förslaget att lägga samman tre län med angränsande län

anför utredningen, att den inte nu kan göra något uttalande i frågan i vad

mån utredningens blivande förslag till länsindelning kan komma att avvika

från denna gruppering. Utredningen utgår emellertid från att det, om

sådana avvikelser skulle komma att föreligga, inte kommer att erbjuda

några större svårigheter att längre fram, i den mån det anses önskvärt,

anpassa de regionala distrikten inom åklagarorganisationen till den blivande

länsindelningen.

Beträffande länsåklagarnas verksamhetsområden synes det statskontoret

uppenbart att, såsom beredningen framhållit, ett län inte kan bibehållas

såsom verksamhetsområde för regional åklagare, därest arbetsunderlaget

inte är tillräckligt ens för en befattningshavare. I enlighet härmed

saknas enligt statskontoret anledning till erinran mot att ett vart av Gotlands

och Kronobergs län i enlighet med förslaget förenas med Stockholms

respektive Blekinge län till ett regionalåklagardistrikt. Bärande skäl synes

även föreligga för förslaget om en motsvarande sammanläggning av Jämtlands

län med Västernorrlands län.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anknyter till gränsdragningen mellan

länsåklagarmål och distriktsåklagarmål samt framhåller, att i samband

med att denna gränsdragning efter en övergångstid omprövas tillräckliga

erfarenheter torde ha samlats för att man skall kunna bedöma den

föreslagna regionindelningens lämplighet. Då bör även klarhet ha vunnits

om den framtida länsindelningens utseende. Liknande tankegångar återspeglas

i yttrandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Örebro län finner beredningens förslag till verksamhetsområde

för länsåklagaren lämpligt, och föreningen Sveriges stadsdomarc

anser det riktigt att länen i allmänhet görs till verksamhetsområden för

regionalåklagare.

Om man accepterar enmansämbeten finns enligt domstolskommittén

ingen erinran mot beredningens förslag. Kommittén hyser för sin del inga

betänkligheter mot att inrätta enmansämbeten på regionalplanet. Till utveckling

härav anför kommittén.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196U

Domstolskommittén anser icke de skäl från organisatorisk synpunkt,

som beredningen anfört mot enmansämbeten på regionalplanet vara bärkraftiga.

Kommittén delar sålunda icke de betänkligheter beredningen hyser

mot anlitande av chefsåklagare vid distriktsåklagarmyndigheterna som vikarier

för regionalåklagare. Tvärtom förefaller det kommittén som om en sådan

ordning borde vara ganska lämplig. Behovet av medhjälpare i övrigt

torde, såsom beredningen själv förordat, kunna tillgodoses genom att erforderligt

antal befattningshavare ur förstärkningsorganisationen ställs till förfogande

för biträde med föredragningar, rättsutredningar o. d. Skulle det

emellertid av organisatoriska skäl anses vara en fördel, att varje regional

åklagarmyndighet har till sig knuten mer än en regionalåklagare, synes

större åklagarregioner än de av polisberedningen föreslagna bli nödvändiga.

En region får då regelmässigt omfatta två eller flera län. Några betänkligheter

av principiell eller praktisk art mot en sådan lösning synes ej behöva

föreligga.

Inskränks länsåklagares uppgifter som utövande åklagare i enlighet med

vad kommittén förordat, ifrågasätts om länen ger underlag för en personalkader

inom regionalorganisationen med som regel minst två länsåklagare

i varje län.

Länsstyrelserna i de län som föreslås bli sammanlagda med andra län

till länsåklagardistrikt förordar i allmänhet att länen får bilda egna distrikt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län motsätter sig inte det föreslagna regionala

distriktet bestående av Kronobergs och Blekinge län, därest beredningens

bedömning av arbetsunderlaget i Kronobergs län är riktigt. En länsåklagare

bör dock stationeras i Växjö med hänsyn till det nära samarbete som

måste äga rum mellan länsåklagaren och länspolischefen samt med hänsyn

till de långa avstånden inom det föreslagna regionala distriktet. Härvid

bör undersökas lämpligheten av gemensamma kanslilokaler och gemensam

biträdespersonal för länsåklagaren och länspolischefen. Alternativt

föreslår länsstyrelsen, att Kronobergs län bildar eget länsåklagardistrikt,

varvid länsåklagaren om det blir påkallat kan överta mål från arbetstyngda

distriktsåklagare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det inkonsekvent och helt omotiverat

att för Jämtlands län föreslå avvikelse från den indelningsprincip

beredningen förordat. Sammanförande av Jämtlands och Västernorrlands

län till ett regionalåklagardistrikt måste med den principiella uppläggning

av länsåklagarorganisationen, som beredningen stannat för, vara förkastlig.

Man har icke i tillräcklig grad beaktat avståndsfaktorn och gjort

klart för sig de betydande olägenheter, som är förbundna bland annat med

länsåklagarnas förundersökningsledarfunktioner, vilka nödvändiggör resor

i betydande utsträckning inom detta vidsträckta område. Länsstyrelsen

yttrar vidare.

Beredningen har icke såsom skäl för sitt förslag om sammanförande av

Jämtlands och Västernorrlands län till ett regionalåklagardistrikt kunnat påstå,

alt en regional åklagare för endast Jämtlands län icke skulle få tillräckliga

uppgifter såsom utövande åklagare men har ansett dennes led
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

nings- och tillsynsuppgifter samt administrativa uppgifter skulle bli för

begränsade. Det torde enligt länsstyrelsens uppfattning icke böra råda

någon tvekan om att de ökade arbetsuppgifter, som den nya organisationen

enligt beredningens redogörelse kommer att medföra, kommer att utgöra

tillräckligt arbetsunderlag för en länsåklagare i Jämtlands län.

Beredningen har, framhåller länsstyrelsen, accepterat enmansämbeten i

tre län. Det syns under sådana förhållanden inte finnas skäl att inte acceptera

även Jämtlands län såsom ett regional område. De olägenheter som ansetts

förenade med enmansdistrikten skulle elimineras, om man i »enmanslänen»

förenade länsåklagarfunktionen med chefskapet för åklagarmyndigheten

i residensstaden. Några bärande skäl mot en sådan anordning har

inte anförts. Genomföres emellertid sammanläggningen, bör stationeringsorten

för länsåklagarna bli Sundsvall. Väljes inte Sundsvall bör Östersund

bli stationeringsort i stället för Härnösand.

Vad beträffar Gotlands län föreslår länsstyrelsen i Gotlands län att länsåklagarfunktionen

förenas med chefsåklagartjänsten i Visby. I anslutning

till länsåklagarens uppgifter enligt beredningens förslag anför länsstyrelsen.

För att kunna motsvara de uppställda kraven förutsätter denna verksamhet

en nära och kontinuerlig kontakt i första hand med distriktsåklagarna

men även med de polisiära befattningshavarna. Länsstyrelsen är

emellertid av den övertygelsen, att en dylik kontakt icke kan upprätthållas,

därest länet, som polisberedningen föreslår, skulle i åklagarhänseende

hänföras till samma regionala distrikt som Stockholms län och sålunda

en i Stockholm stationerad åklagare skulle ha att fullgöra länsåklagargöromålen

på Gotland vid sidan av sina uppgifter inom Stockholms län. Den

av polisberedningen föreslagna anordningen kan helt enkelt icke förväntas

komma att fungera väl. Såsom länsstyrelsen uttalade redan i sitt yttrande

till polisberedningen den 20 juni 1963 kräver en kvalitativ jämställdhet

mellan rättsväsendet på Gotland och inom landet i övrigt stationering

härstädes — och icke på andra sidan Östersjön — av en regional åklagare.

Länsstyrelsen föreslår därför, att en av de till Gotlands fän stationerade

åklagarna skall få sig anförtrott att vara länsåklagare och chefsåklagare i

Gotlands län med skyldighet att som utfyllnad i arbetet jämväl fungera

såsom distriktsåklagare.

Flertalet remissorgan, som ställer sig negativa till förslaget att länet

skall i princip vara verksamhetsområde för länsåklagare, ansluter sig till

den i det särskilda yttrandet skisserade indelningen av landet i 12 regioner,

bildade genom sammanslagning av län. I flera av dessa remissvar uttalas,

att den väntade nya länsindelningen inte bör utgöra hinder för en sådan

regionindelning. Anslutningen till det särskilda yttrandet grundas i regel

på förutsättningen, att det i samma yttrande förordade systemet för bestämmande

av länsåklagares uppgifter som utövande åklagare genomförs.

Enligt riksåklagarämbetet bör dock regionindelning komma till stånd även

om målfördelningen mellan länsåklagare och distriktsåklagare binds vid en

brottskatalog. Ämbetet fortsätter.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Det kan framhållas, att en sådan indelning på regionalplanet skulle även

ur ekonomisk synpunkt vara fördelaktigare än den av beredningen föreslagna.

Om överåklagarnas antal begränsas på angivet sätt kan man räkna

med en attraktiv lönesättning, soin i sin tur medför möjlighet att för dessa

viktiga tjänster få högt kvalificerade befattningshavare. Det är också tydligt,

att ämbetets möjligheter att utöva en effektiv central ledning av åklagarväsendet

skulle bli avsevärt bättre med ett relativt fåtal, högt kvalificerade

överåklagare än med den av beredningen föreslagna organisationen.

Riksåklagarämbetet påpekar vidare, att principen om länet som verksamhetsområde

för länsåklagaren redan enligt beredningens förslag genombrutits

i fråga om sex län, som sammanförts till tre regioner. I betraktande

härav finner ämbetet det svårt att förstå, att några avgörande principiella

skäl skulle lägga hinder i vägen för att ta steget fullt ut och genomföra

de sammanläggningar, vilka synbarligen även enligt beredningens åsikt är

erforderliga för att på längre sikt ernå en rationell organisation.

Om regionala åklagares arbetsuppgifter bestäms i enlighet med det särskilda

yttrandet, torde det bli erforderligt att skapa större verksamhetsområden

än ett län för dessa åklagare, framhåller Svea hovrätt, som erinrar

om att också beredningen i flera fall fört samman två län till verksamhetsområde

för länsåklagare. Minskning av antalet regionala åklagare kan

måhända även medföra vissa fördelar. Sålunda främjas enhetligheten i

dessa åklagares bedömning och samarbetet mellan dem och riksåklagaren

torde underlättas. Sedan närmare erfarenhet vunnits om åklagarverksamheten

efter de nya riktlinjerna, torde sannolikt en justering av regionerna

bli erforderlig. Hovrätten nämner avslutningsvis, att även en länsindelningsreform

givetvis kan medföra ändringar i regionindelningen.

Liknande synpunkter på denna fråga som riksåklagarämbetet och Svea

hovrätt har Sveriges juristförbund, som tillägger att områdenas storlek

bör anpassas så att regionalåklagaren kan förvärva ingående kännedom om

polis-, åklagar- och domstolsverksamheten samt hinna med att verka ledande

inom sitt verksamhetsområde.

Föreningen Sveriges landsfogdar konstaterar att en framtida reform a\

länsindelningen inte torde utgöra avgörande hinder mot att riket nu indelas

i regioner i huvudsak på grundval av gällande länsindelning. Föreningen

Sveriges stads fiskaler finner bundenheten till länen irrationell.

Den enda remissinstans, som inte godtar vare sig länen eller de skisserade

12 regionerna som verksamhetsområden för länsåklagare, är hovrätten över

Skåne och Blekinge. Enligt hovrätten bör i stället hovrättskretsarna i princip

utgöra underlag för den regionala åklagarverksamheten.

Övriga avstyrkande remissorgan, som lämnat särskild motivering för sin

ståndpunkt, anför i huvudsak de synpunkter som kommit till uttryck i det

särskilda yttrandet.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år W6i

Riksåklagarämbetets organisation

Beliäffande omorganisationen av riksåklagarämbetet har beredningens

lörslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret, riksrevisionsverket,

länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge och Örebro län,

förste stadsfiskalen i Stockholm, landsfogdarna i Kronobergs och Västernorrlands

län, domstolskommiltén, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges

landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges

polismästare samt svenska stadsförbundet. En i viss mån annan organisationsform

än den föreslagna förordas av riksåklagarämbetet och Sveriges juristförbund.

I övriga remissvar föranleder förslaget inget ställningstagande.

Statskontoret erinrar om att åklagarväsendets omorganisation för riksåklagai

ämbetets del innebär en betydande ökning av de administrativa ärendena.

Statskontoret har därför inte funnit anledning till erinran mot den

löreslagna förstärkningen av riksåklagarämbetets organisation.

I två hänseenden ifrågasätter riksåklagarämbetet om beredningens förslag

innebär den lämpligaste organisationen. Ämbetet åsyftar dels handläggningen

av vad som i betänkandet än kallas överprövningsärenden och än tillsynsärenden

och dels förslaget om inrättande av en befattning som administrativ

souschef. Såväl överprövningsärenden som tillsynsärenden hänför

ämbetet till tillsynsverksamheten. Den övervägande delen av dessa ärenden

handläggs av åklagarbyråcheferna. Med hänsyn till karaktären av de ärenden

som äger samband med ämbetets tillsyn över åklagarna ifrågasätts, om det

är lämpligt att dessa ärenden till någon del handläggs på en särskild administrativ

avdelning inom ämbetet. Å andra sidan synes goda skäl tala

för att samtliga tillsynsärenden — däribland även de egentliga överprövningsärendena

förläggs till en särskild byrå med en personaluppsättning,

utformad i enlighet med vad beredningen föreslagit för tillsynsbyrån.

Chefskapet för en dylik byrå kunde då lämpligen anförtros en av de nuvarande

åklagarbyråcheferna. Ämbetet fortsätter.

Redan i nuvarande läge har, såsom framhålles i betänkandet, riksåklagaren

enligt sin instruktion möjlighet att delegera beslut i tillsynsärende å byråchef.

Genom att chefen för tillsynsbyrån blir specialiserad på dylika ärenden

och får kvalificerade föredragande till sitt förfogande, blir det möjligt

för riksåklagaren att i större omfattning än för närvarande utnyttja delegationsmöjligheten,

såvitt gäller tillsynsärendena. Inrättandet av en tillsynsbyrå

med de arbetsuppgifter, som i det föregående angivits, torde sålunda

kunna förväntas medföra en viss lättnad i riksåklagarens arbetsbörda. Möjlighet

bör givetvis finnas, att anförtro chefen för tillsynsbyrån viss åklagaruPP§ift

i Högsta domstolen ävensom att lägga tillsynsärende å annan byråchef.

Chefen för tillsynsbyrån synes böra ha att biträda riksåklagaren i dennes

inspektionsverksamhet ävensom att efter riksåklagarens förordnande

i viss utsträckning själv förrätta inspektioner. Granskningen av statsåklagarnas

diarier och protokoll i åtalseftergiftsärenden synes jämväl böra ligga

hos tillsynsbyrån. Om tillsynsbyrån tillföres de i det föregående angivna

till synsuppgifterna bör byrån ges minst det personalbestånd, som föreslagits

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

241

av beredningen. Det lärer emellertid under samma förutsättning icke vara

möjligt att dit förlägga jämväl organisationsärenden av det slag som angivits

i betänkandet (s. 61). Till handläggningen av dylika — utpräglat administrativa

— ärenden återkommer ämbetet i det följande. Från angivna utgångspunkter

synes tillsynsbyrån icke böra hänföras till någon särskild administrativ

avdelning inom ämbetet. Det kan, särskilt med hänsyn härtill, ifrågasättas,

om det är motiverat att inrätta en befattning som administrativ souschef.

Ämbetet vitsordar emellertid, att riksåklagarens arbetsbörda redan i

nuvarande läge är betungande, och det kan befaras att — även med den organisation

av tillsynsbyrån som skisserats i det föregående — arbetsbördan

kommer att icke oväsentligt öka efter åklagarreformens ikraftträdande. Det

synes därför böra övervägas att åstadkomma ytterligare avlastning genom

att inrätta en tjänst som souschef för hela ämbetets verksamhet. Vid ledighet

för riksåklagaren skulle souschefen automatiskt inträda som ställföreträdare.

För befattningen som souschef synes någon framstående åklagare

eller domare böra komma ifråga. Souschefen synes böra ha överdirektörs

ställning och titel. Ämbetet föreslår, att en sådan befattning inrättas. Det

anses angeläget att befattningen kan tillträdas redan den 1 juli 1964. Organisationsärenden

synes med hänsyn till uppgifternas stora betydelse och

omfattning böra förläggas till en särskild byrå, förslagsvis benämnd organisationsbyrån,

under ledning av en byråchef. Kontakterna med rikspolisstyrelsen

skulle lämpligen i första hand kunna gå genom denna byrå. Befattningen

som chef för organisationsbyrån synes i avbidan på den kommande

utvecklingen böra tillsättas som extra. Organisationsbyrån bör tillföras

ett biträde i kontorskarriären. I övrigt har ämbetet inte något att anföra

i anledning av den för ämbetet föreslagna organisationen.

Även Sveriges juristförbund förordar på i huvudsak samma skäl som riksåklagarämbetet

att den föreslagna administrativa tjänsten som avdelningschef

vid ämbetet utbyts mot en tjänst som överdirektör.

Personalbehov

I allmänhet har remissinstanserna ansett sig kunna acceptera polisberedningens

förslag rörande personalbehovet på lokalplanet. Sålunda har

statskontoret inte funnit anledning till erinran mot förslaget härutinnan.

Riksåklagarämbetet har i och för sig inget att erinra mot den bedömning

beredningen gjort av åklagarbchovet och behovet av kontorspersonal i den

nya organisationen. Ämbetet understryker emellertid beredningens uttalande,

att eu effektivering av polisväsendet kan väntas medföra ökade uppgifter

för åklagarna. Med hänsyn härtill och till vissa ovissa faktorer som

man alltid måste räkna med vid övergång till ny organisation synes det nödvändigt,

att en relativt stor förstärkningsorganisation finns att tillgå. De

hörda länsstyrelserna har samtliga lämnat förslaget utan erinran, dock att

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungt. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

utökning av antalet åklagartjänster har förordats beträffande ett par distrikt.

Inte heller Sveriges juristförbund har gjort någon invändning mot det

beräknade personalbehovet.

Föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler befarar att

antalet fasta åklagartjänster har beräknats för lågt. Från personalsynpunkt

är det olämpligt att kompensera brist på tjänster med en stor kader vikariatsoch

förstärkningspersonal, framhålls det. I eu del andra yttranden påpekas,

att annan fördelning än den föreslagna av åklagaruppgifter mellan lokalplan

och länsplan påverkar fördelningen av åklagartjänster på de skilda

planen.

Statstjånstemannaförbundet erinrar om att beredningen utgått från att

behovet av kontorspersonal utgör 125 procent av antalet åklagare. Denna

beräkningsgrund, som förbundet godtar, har beredningen emellertid inte

tillämpat utan föreslagit ett mindre antal tjänstemän i kontorskarriären.

Förbundet motsätter sig att man från början underdimensionerar kontorspersonalkadern.

Inte heller rekommenderar förbundet att förstärkningsbehov

tillgodoses med personal, som avlönas ur särskilda avlöningsinedel. Personaltillgången

bör enligt förbundet regleras så att man i utgångsläget bygger

på beredningens relationsförslag och fastställer antalet tjänstemän i kontorskarriären

till minst 125 procent av antalet åklagare.

Vidare anför förbundet, att det är helt oeftergivligt att personalorganisationen

byggs upp så att arbetsuppgifter, som kan delegeras från åklagare, i

största möjliga utsträckning anförtros kontorspersonal. Förbundet förordar

bestämt, att åklagarorganisationen får sitt behov av personal för administrativa

uppgifter och kontorsuppgifter tillgodosett genom att organisationen tillförs

tjänster i kontorskarriärens toppgrader. Med hänsyn till de kvalificerade

uppgifter som kontorspersonalen skall få framhåller förbundet särskilt behovet

att personalen får sådan sammansättning att i huvudsak endast kontorskarriärens

högre lönegrader kommer till användning. Beträffande de

utstationerade åklagarnas biträdeshjälp anser förbundet att sådan åklagare

bör få två biträden. I den mån båda biträdena inte kan utnyttjas fullt, bör

ett biträde anvisas att tidvis tjänstgöra inom polis- eller exekutionsväsendet.

Vad särskilt angår de tre storstäderna yttrar statskontoret, att det med

hänsyn till den efter hand ökade arbetsbelastningen på åklagarmyndigheten

i Stockholm och de hittills vidtagna extraordinära åtgärderna för förstärkning

av åklagarpersonalen föreligger bärande skäl för den föreslagna

upprustningen av myndigheten. Härvid har statskontoret beaktat att den

personalbesparing, som såvitt framgår av betänkandet vinns genom trafikmålens

koncentration till en kammare, torde ha utnyttjats för att ernå viss

flexibilitet i myndighetens organisation. Inte heller bör det enligt statskontorets

mening vara något att erinra mot föreslagna förstärkningar av åklagarmyndigheterna

i Göteborg och Malmö. Samma inställning som statskontoret

har riksåklagarämbetet. Också flertalet övriga remissorgan lämnar

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

förslagen utan erinran. Dock framhålls, bl. a. av förste stadsfiskalen i Stockholm

och föreningen Sveriges stadsfiskaler, att den föreslagna personaltilldelningen

i Stockholm är ett minimum. Förste stadsfiskalen i Göteborg, som

förordar annan distriktsindelning i Göteborg än den beredningen föreslagit,

föreslår i anslutning därtill ökad personaltilldelning där.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund avstyrker förslaget rörande tilldelningen

av kontorspersonal i storstäderna. Förbundet hävdar, att samma

organisations- och rationaliseringsåtgärder som avses genomföras för landet

i övrigt skall i möjligaste mån tillämpas för de tre storstädernas förstatligade

åklagarmyndigheter. Till belysning av att så inte skett enligt beredningens

förslag anför förbundet att, om man bortser från den kontorspersonal

som skall tjänstgöra vid bötesbyrån med parkeringskontoret, 23 biträden

i kontorskarriären skall betjäna 44 åklagare vid de nio åklagarkamrarna

i Stockholm. I Göteborg blir motsvarande relationstal 10 biträden i kontorskarriären

på 19 åklagare och i Malmö nio biträden på 15 åklagare. Med

hänsyn till behovet av rutinerad reservpersonal även för biträden i kontorskarriären

anser förbundet att det totala behovet av biträden är i Stockholm

76, i Göteborg 35 och i Malmö 18.

Den föreslagna personalorganisationen på läns planet har på många

håll inte föranlett särskilda uttalanden. I allmänhet godtas förslaget av de

instanser som yttrat sig i denna del. Hit hör statskontoret och länsstyrelsen

i Örebro län. En mera negativ hållning intar förste stadsfiskalen i Stockholm,

som anser att personalkadern inom länsåklagarkåren är något svag, åtminstone

om länsåklagarna skall ta befattning med den aktiva åklagarverksamheten

i den omfattning som polisberedningen förutsätter. Risker torde

föreligga att den utövande verksamheten blir så betungande, att länsåklagarna

inte får tid att i erforderlig utsträckning ägna sig åt sina ledande och

kontrollerande uppgifter. Samma uppfattning har landsfogden i Västernorrlands

län. Han anser förslaget godtagbart för Västernorrland-Jämtlandsregionen

endast under förutsättning att länsåklagaren instruktionsmässigt befrias

från funktionen som utövande åklagare, att han får en kvalificerad biträdeshjälp

— kanslist — för administrativa och kamerala göromål samt

att delegation av mål får ske i minst samma usträckning som nu. Den föreslagna

personalorganisationen är alltså otillräcklig för att befattningshavarna

skall kunna fullgöra sina uppgifter på det sätt beredningen tänkt sig.

Flertalet av de remissinstanser, som förordat den i det särskilda yttrandet

skisserade länsåklagarorganisationen med tillhopa 24 länsåklagare, tar i allmänhet

inte ställning till beredningens förslag i denna del.

Statstjänstcmannaförbundet accepterar i princip förslaget rörande länsåklagarnas

personalbehov. Förbundet finner det riktigt att betydande arbetsuppgifter

av personaladministrativ och kameral natur avlastas åklagarna

och anförtros andra tjänstemän. Dessa arbetsuppgifter måste bedömas

som grannlaga och de fordrar stor författningskännedom. Enligt förbundets

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr iOO år 196i

bedömande är det likväl möjligt att anförtro uppgifterna åt tjänstemän inom

kontorskarriären, förutsatt att fråga blir om tjänster i de högre lönegraderna.

Storleken på kansliorganisationen hos länsåklagarna anser förbundet

vara tillmätt med försiktighet. Förbundet föreslår att samtliga län erhåller

minst två tjänster inom kontorskarriären och att län, som får tre tjänster

för åklagare, tilldelas minst motsvarande antal tjänster för kontorspersonal.

Slutligen betonar förbundet behovet av ordnad kursverksamhet för åklagarväsendets

tjänstemän inom kontorskarriären.

Förslaget rörande biträdespersonal inom riksåklagarämbetet

fordrar enligt stalstjänstemannaförbundet för konkret behandling ett utformat

förslag till åklagarorganisationens uppbyggnad. Förbundet anser beredningens

bedömanden av personalbehovet i fråga om kanslist- och kontorspersonal

mycket summariska och finner det angeläget, att ämbetet får en

kansliorganisation, som är både tillräcklig och kvalitativt så sammansatt,

att den täcker ämbetets vidgade funktioner.

Vikariats- och förstärkningsorganisation

Förslaget i betänkande nr 13 att en vikariats- och förstärkningsorganisation

skall byggas upp inom varje länsåklagaroinråde och att endast färdigutbildad

personal skall ingå i organisationen tillstyrks eller lämnas utan erinran

av samtliga hörda remissorgan. Riksåklagarämbetet uttalar emellertid,

att det från personaldisponeringssynpunkt framstår som önskvärt att verksamhetsområdet

för förstärkningspersonalen görs större än länet för att

erforderlig elasticitet skall vinnas. Genomförs beredningens förslag kan det

bli oundvikligt att förlägga dispositionen av förstärkningskadern till ämbetet.

Den föreslagna dimensioneringen av vikariats- och förstärkningskadern

godtas av statskontoret samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges

stadsfiskaler. Riksåklagarämbetet inskärper vikten av att organisationen får

den angivna omfattningen för att den nya åklagarorganisationen skall kunna

fungera på fullt tillfredsställande sätt.

I tlertalet yttranden hävdas emellertid att vikariats- och förstärkningsorganisationen

måste tillföras mer personal än beredningen räknat med. På

flera håll hänvisas till beredningens uttalande, att distriktens tilldelning av

fasta tjänster avsiktligt beräknats i underkant i avbidan på närmare erfarenheter

av verksamheten inom den nya åklagarorganisationen. Enligt länsstyrelsen

i Stockholms län torde behovet av förstärkningspersonal redan

1965 bli väsentligt större än beredningen antagit. Med hänsyn därtill är det

av största vikt att erforderlig uppräkning av antalet befattningshavare i

förstärkningsorganisationen kan ske utan vidlyftiga och tidsödande utredningar.

Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler bedömer

personalbehovet för vikariats- och förstärkningstjänstgöring inom

Stockholms och Gotlands län, vilket beredningen ansett vara fyra åklagare,

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196i

till det dubbla. Även länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Örebro, Västernorrlands

och Jämtlands län yrkar på ytterligare tilldelning av vikariatsoch

förstärkningspersonal.

Föreningen Sveriges landsfiskaler finner sig utan tvekan kunna konstatera

att den föreslagna organisationen är helt otillräcklig, särskilt med hänsyn

till att den fasta organisationen tilltagits i underkant. En inte obetydlig

del av personalen inom vikariats- och förstärkningsorganisationen kommer

att gå åt för att täcka bristerna i den fasta organisationen. Enligt föreningens

mening är det nödvändigt att organisationen utökas väsentligt. Sveriges

juristförbund, som säger sig sakna möjlighet att bedöma personalbehoven

i varje enskilt fall, varnar emellertid för att redan i utgångsskedet göra organisationen

för knapp. Förbundets erfarenheter från andra omorganisationer

visar, att personaluppsättningen i initialskedet vanligen blir för snäv

och att svårigheter sedan uppstår att få förstärkningsbehov tillgodosedda.

Ingen remissinstans har funnit anledning till erinran mot den föreslagna

tilldelningen av vikariats- och förstärkningspersonal i de tre storstäderna.

Förslaget att åklagare tillhörande förstärkningsorganisationen skall tjänstgöra

i första hand inom det län eller den region som han tilldelats men även

vara skyldig att, när det oundgängligen erfordras, tjänstgöra var som helst

i riket vinner anslutning i så gott som alla remissvar. Behovet av sistnämnda

åliggande understryks av statskontoret, som erinrar om den osäkerhet som

måste anses vidlåda bedömningen av åklagarbehovet särskilt i norrlandslänen.

Motsvarande tjänstgöringsskyldighet bör enligt statskontoret åligga

även vikariats- och förstärkningspersonalen i Stockholm, Göteborg och

Malmö. Den föreslagna tjänstgöringsskyldigheten godtas också av bl. a.

riksåklagarämbetet samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler

och Sveriges landsfiskaler.

En mera återhållsam inställning till tjänstgöringsskyldighet utanför det

egna länet har länsstyrelsen i Östergötlands län, som förordar att sådan

tjänstgöring åläggs ytterst restriktivt. Helt avstyrkande yttranden i förevarande

fråga föreligger från landsfogden i Blekinge län, vilkens inställning

delas av länstyrelsen i Blekinge län, samt från Sveriges juristförbund. Förbundet

anför, att erfarenheterna av de nuvarande landsfogdeassistenternas

vidsträckta tjänstgöringsskyldighet inte varit goda, något som inverkat

menligt på rekryteringen. Riksåklagarämbetet har därför på senare tid sökt

begränsa tjänstgöringen till vissa regioner. Enligt förbundets uppfattning

skulle det vara en stor olägenhet om den föreslagna vidsträckta tjänstgöringsskyldigheten

genomförs. Förbundet föreslår att tjänstgöringsskyldigheten

begränsas till den region i vilken åklagaren är placerad.

I allmänhet har erinran vid remissbehandlingen inte riktats mot polisberedningens

uppfattning att personal ur förstärkningsorganisationen som

tjänstgör inom lokal åklagarmyndighet skall såsom biträdande åklagare

fullgöra åklagargöromål vilka enligt arbetsordningen ankommer på yngste

s. 246 Kontrollera mot PDF

246 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

åklagaren. Sålunda anser riksåklagarämbetet denna princip vara riktig som

huvudregel. Ämbetet framhåller emellertid, att chefen för åklagarmyndigheten

bör ha möjlighet att föreslå att sådan biträdande åklagare förordnas

att fullgöra mera kvalificerade uppgifter, om åklagaren anses skickad därtill.

Samma inställning har landsfogden i Blekinge län och åklagarmyndigheten

i Örebro. Enligt dessa remissorgan bör sistnämnda princip vara huvudregel.

Enligt landsfogden bör länsåklagaren från fall till fall avgöra

vilka uppgifter som bör anförtros den biträdande åklagaren under vikariatseller

förstärkningstjänstgöring, medan åklagarmyndigheten förordar att

åklagare ur förstärkningsorganisationen skall handlägga de mål och ärenden

som chefsåklagaren bestämmer med hänsyn till den biträdande åklagarens

skicklighet och erfarenhet.

Inte heller Sveriges juristförbund godtar beredningens uppfattning i

detta hänseende. Enligt förbundets mening bör åklagare ur förstärkningsorganisationen

inplaceras för tjänstgöring inom en åklagarmyndighet på

den nivå som motsvarar hans kunskaper och utbildning. Under en övergångstid

kan annars den situationen inträffa, yttrar förbundet, att »befattningshavare

med fullständig utbildning (landsfogdekompetens) kommer

att tjänstgöra under en kanske yngre eller dispenserad befattningshavare,

som erhållit dispens från fastställda kompetenskrav och tack vare något

längre tjänstetid kommit att inordnas på personalstat inom åklagarmyndighetens

organisation».

Att som beredningen förordat åklagare ur förstärkningsorganisationen,

som biträder länsåklagare, inte bör anförtros egentliga åklagaruppgifter

lämnas utan erinran av nästan alla remissmyndigheterna.

Endast landsfogden i Blekinge län, vars mening delas av länstyrelsen i

länet, anser att länsaklagare bör ha möjlighet att anlita förstärkningspersonal

även för egentliga åklagaruppgifter av lämplig art på länsplanet.

I flertalet remissvar berörs inte beredningens förslag att åklagare inom

förstärkningsorganisationen skall benämnas assistentåklagare. I de tre

yttranden, i vilka benämningen diskuteras, tar man avstånd från förslaget.

Sålunda finner riksåklagarämbetet titeln assistentåklagare inte helt lyckad,

men ämbetet är f. n. inte berett att komma med något annat förslag. Landsfogden

i Blekinge län konstaterar att den föreslagna titeln är olämplig. Ett

annat förslag läggs fram av Sveriges juristförbund, som under hänvisning

till alt tjänstebenämning med prefixet assistent inte ger riktigt uttryck för

åklagarens ställning och funktion förordar tjänstebenämningen biträdande

åklagare.

Utbildningsfrågor m. m.

Den föreslagna principiella uppläggningen av åklagarutbildningen har

vunnit anslutning i yttrandena från riksåklagarämbetet, riksrevisionsverket,

statskontoret, föreningen Sveriges landsfiskaler, tjänstemännens central
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 är 1964

organisation och förste stadsfiskalen i Stockholm. Riksåklagarämbetet finner

förslaget väl genomtänkt och väl avvägt. Enligt förste stadsfiskalen i

Stockholm synes uppläggningen i stort av aspiranttjänstgöringen vara väl

anpassad till kraven på effektiv utbildning och tillika ge möjligheter till allsidig

prövning av aspiranternas lämplighet.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler godtar vad beredningen föreslagit beträffande

antagning av aspiranter och anser den av beredningen skisserade

uppläggningen av utbildningen väl avvägd och riktig. Beträffande frågan

om prövningen av aspiranterna framhåller föreningen emellertid att undersökningen

av vederbörandes lämplighet för åklagarbanan i huvudsak måste

äga rum vid aspirantantagningen. Åklagaryrkets attraktivitet kan inte antas

bli sådan att en tillfredsställande rekrytering kan erhållas om prövningen

under aspirantåret får rykte om sig att i större omfattning leda till att

aspiranterna avkopplas från banan.

Förste stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö, Sveriges akademikers centralorganisation

och Sveriges juristförbund anser i motsats till beredningen

att åklagarulbildningen bör samordnas med polischefsutbildningen. Förste

stadsfiskalen i Malmö anför bl. a.:

Åklagarväsendet och polisväsendet är och kommer att förbli intimt förknippade

med varandra. En åklagare måste därför vara mycket väl insatt i

polisiära ting och en högre polischef lika väl i de problem som rör åklagararbetet.

Det antal unga jurister, som årligen skall rekryteras till såväl åklagarväsendet

som polisväsendet är jämförelsevis litet. Under sådant förhållande

framstår det — om man överhuvud i fortsättningen vill ha jurister på

några polischefstjänster — som nödvändigt, att man icke redan från början

delar upp aspiranterna och ger dem en utbildning, som utesluter eller i vart

fall försvårar övergång från den ena till den andra verksamhetsgrenen.

Aspirant bör därför enligt mitt förmenande antagas av riksåklagaren och

rikspolischefen gemensamt och utbildningen och aspiranttiden läggas upp

så, att aspiranten har möjlighet att tjänstgöra på båda sidorna.

Beredningen synes inte ha beaktat åklagarväsendets nära och naturliga

samband med domstolsväsendet, anmärker föreningen Sveriges landsfogdar.

Detta samband borde ha föranlett utredning och förslag beträffande gemensam

rekrytering och utbildning av aspiranter inom domstols- och åklagarväsendet.

Enligt föreningen bör dock antagning, prövning och utbildning av

åklagaraspiranter vara en angelägenhet som är skild från polisväsendets motsvarande

uppgifter.

Beträffande samordning av åklagarutbildningen med polis- resp. domarutbildningen

anför riksåklagarämbetet.

Vad angår frågan om en samordning med polischefsutbildningen måste

enligt ämbetets mening den av beredningen föreslagna skillnaden i kompetenskrav

inom de båda banorna anses utgöra ett avgörande hinder mot en

samordning. När det gäller förhållandet till domarutbildningen har ämbetet

i tidigare sammanhang framfört tanken på en gemensam utbildning av domare

och åklagare. Att i detta läge genomföra en sådan samordning av ut
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

bildningen är emellertid uppenbarligen icke möjligt. Däremot synes denna

tanke väl värd att allvarligt överväga i samband med domstolskoinmitténs

fortsatta arbete.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar tillfredsställelse över det sätt

på vilket den praktiska polisutbildningen utformats av beredningen.

I remissvaren från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och

Malmö görs däremot erinringar vad gäller den föreslagna utbildningen i

praktiskt polisarbete. Bl. a. anförs, att det är önskvärt att aspiranterna bereds

möjlighet att lära känna kriminalpolisens arbete även på spaningsstadiet.

För att detta syfte skall uppnås blir det nödvändigt att aspiranterna hänvisas

till viss tids stadigvarande tjänstgöring vid polisen. Först när aspiranterna

därefter återkommit i tjänstgöring under statsåklagaren synes de, på

det sätt beredningen förutsatt, kunna inhämta lärdomar genom att följa

utredningen i ett och annat mål.

Från riksrevisionsverkets sida ifrågasätts om det inte är lämpligare att

åklagarkursen handhas av statens polisskola än av riksåklagarämbetet.

Härigenom vinns bl. a. den fördelen att riksåklagarämbetet slipper bestyret

med kursernas administrering. Det förhållandet att åklagarväsendet avses

skola i organisatoriskt hänseende skiljas från polisväsendet, synes inte med

nödvändighet böra ha till följd att den teoretiska utbildningen av åklagare

och poliser inte kan samordnas i en utbildningsanstalt.

I ett flertal yttranden anläggs olika synpunkter på vilken undervisning

som bör meddelas vid åklagarkursen. Samtidigt understryks vad beredningen

anfört om önskvärdheten av att undervisningen kompletteras med

diskussioner, seminarieövningar, studiebesök och dylikt.

Angående åklagarkursens längd uttalar riksåklagarämbetet, att erfarenheten

torde få utvisa vilken tid som krävs för åklagarnas teoretiska yrkesutbildning.

Sveriges juristförbund åter anser sig ha anledning tro att den

föreslagna kurstiden är för kort och föreslår därför att kursstiden utsträcks

till minst tre månader. För att den pedagogiska utformningen skall kunna

motsvara berättigade krav syns till kursledarens förfogande böra ställas en

pedagog med praktisk erfarenhet av vuxenutbildning, anför statskontoret.

Sveriges juristförbund understryker vidare vad beredningen anfört om

vikten av att åklagaraspiranterna prövas fortlöpande under aspiranttiden

och att såväl den praktiska som den teoretiska utbildningen ingår i och

avslutas under aspiranttiden. Då det är nödvändigt att aspiranttjänstgöringen

inte avbryts för reguljär åklagartjänstgöring utan helt kan ägnas åt

prövning och utbildning, måste vikariats- och förstärkningsorganisationen

ständigt anpassas till aktuella vikariebehov så att inte åklagaraspiranterna

rycks från sin utbildning för att förstärka den ordinarie åklagarkåren i

akuta bristsituationer.

Statskontoret framför en del synpunkter på den närmare regleringen av

aspiranttjänstgöringen. Enligt statskontoret bör för aspiranttjänstgöringens

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

249

praktikavsnitt i fråga om vart och ett av delområdena anges förutom tidsplan

även utbildningsmål och de speciella krav beträffande information och

kunskapsinhämtande m. m. som ställs på handledare respektive aspirant.

På grundval av denna principplan bör för varje särskild aspirant uppgöras

en tidsplan, där också handledaren inom de olika avsnitten namnges. Vidare

bör ett system för personbedömning utarbetas, varvid hänsyn tas till kunskaper

och egenskaper, som är väsentliga för åklagarverksamheten. Bedömningen

torde lämpligen kunna göras i anslutning till den för varje

aspirant skisserade detaljplanen, hävdar statskontoret.

Frågan om till vilka statsåldagardistrikt aspiranttjänstgöringen bör förläggas

berörs av bl. a. förste stadsfiskalen i Stockholm, som finner övervägande

skäl tala för att prövningen och utbildningen av aspiranter förläggs

till åklagarmyndigheterna i de tre största städerna i landet. Det sägs i yttrandet

vara osäkert i vad mån rekryteringen till åklagarbanan skulle påverkas

av en till de tre största städernas åklagarmyndigheter koncentrerad

aspiranttjänstgöring. En jämförelse torde kunna göras med domarkarriären,

där viss provtjänstgöring efter tingsmeritering är koncentrerad till rikets

sex hovrättsorter. Föreningen Sveriges stads fiskaler anser det uppenbart

att aspiranterna bör hänvisas till tjänstgöring vid åklagarmyndigheterna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Endast undantagsvis bör det komma i

fråga att förlägga aspiranttjänstgöringen hos länsåklagare.

I likhet med beredningen finner Sveriges juristförbund det angeläget att

aspiranterna inte hänvisas till genomgång av den teoretiska utbildningen

innan de fullgjort så lång aspiranttjänstgöring, att vederbörande åklagare

kunnat bilda sig tillräckligt säker uppfattning om att aspiranten är lämplig

för fortsatt tjänstgöring. Avbrytande av den praktiska tjänstgöringen för

genomgång av åklagarkursen bör helst inte ske, i vart fall inte på så tidigt

stadium, att aspiranten saknar erforderliga förutsättningar för att tillgodogöra

sig den teoretiska utbildningen.

Enligt förste stadsfiskalen i Göteborg är det erforderligt att aspiranterna

kommer att stå under tillsyn av en handledare, som antingen förordnas för

eu och samma aspirant under hela aspiranttiden eller utses på varje kammare

eller avdelning under aspiranternas tjänstgöring där. I anledning av

att handledare måste finnas synes ofrånkomligt att viss personalförstärkning

sker, anser förste stadsfiskalen, som vidare ifrågasätter om inte särskilt

arvode bör utgå till handledare. Först därigenom torde handledaren skaffa

sig tid och intresse för uppdraget. I detta yttrande instämmer riksåklagarämbetet,

som vidare anför, att kansliåklagarna vid åklagarmyndigheterna

torde kunna biträda cheferna med utbildningens uppläggning och tillsynen

över dess genomförande. I första hand torde dock cheferna för den eller de

kammare, där utbildningen fullgörs, få svara för att utbildningen genomförs

på avsett sätt. Med den organisation som beredningen tidigare föreslagit

för dessa åklagarmyndigheter kommer de att få sådan elasticitet, att utbild
-

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ningsprogrammet utan större svårigheter bör kunna genomföras vid sidan

av övriga arbetsuppgifter.

Ytterligare framhåller riksåklagarämbetet att de omfattande uppgifter

som om beredningens förslag godtas kommer att läggas på ämbetet gör det

nödvändigt att ämbetet tillförs kvalificerade befattningshavare i sådan omfattning

att uppgifterna kan bemästras. Ämbetet anser det ofrånkomligt att

minst en tjänsteman i byrådirektörs ställning och ett biträde i kontorskarriären

tillförs ämbetet enbart för handhavandet på en särskild sektion

inom kanslibyrån av rekryterings-, antagnings- och utbildningsfrågor.

Departementschefen

1962 års principbeslut innebär bl. a. upplösning av det organisatoriska

samband som i stor utsträckning för närvarande råder mellan polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet. Härav följer som jag framhållit i det föregående att

vittgående organisationsändringar blir ofrånkomliga. Såvitt angår åklagarorganisationen

fanns vid tiden för principbeslutet inte utredningsunderlag

för annat än allmänna uttalanden om den lämpliga utformningen av en

helt fristående åklagarorganisation. Vissa riktlinjer drogs emellertid upp,

vilka ansågs böra läggas till grund för det fortsatta utredningsarbetet rörande

åklagarväsendets yttre och inre organisation. Sålunda uttalades generellt,

att sambandet mellan polis-, åklagar- och domstolsverksamhet gör

det orealistiskt att utforma organisationen av envar av verksamhetsgrenarna

på det sätt som framstår som mest ändamålsenligt med hänsyn

enbart till den verksamheten. Vidare slogs fast att åklagarorganisationen

liksom nu skall vara uppbyggd i ett system med tre åklagarinstanser, distriktsåklagare,

regionala åklagare och riksåklagaren. Även i övrigt gjordes

i samband med principbeslutet uttalanden, som jag återkommer till i det

följande, till ledning för utredningsarbetet rörande den framtida åklagarorganisationen.

Uppdraget att utreda de med förstatligandereformen sammanhängande

organisationsfrågorna lämnades som förut sagts åt polisberedningen. För

åklagarväsendets vidkommande har utredningsresultatet lagts fram i ett

flertal betänkanden. Beredningen föreslår en koncentration av åklagarverksamheten

på lokalplanet, vilket leder till färre och större distrikt än de

nuvarande. Inom distrikten verksamma åklagare förs enligt förslaget samman

till åklagarmyndigheter bestående av minst två och oftast flera åklagare,

något som anses höja effektiviteten och även i övrigt ge administrativa

fördelar. Förslaget innebär vidare att åldagaruppgifterna för länsåklagare,

vilkas verksamhetsområden i princip skall utgöras av länen, inskränks

medan länsåklagares ledningsuppgifter och rent administrativa göromål

blir mera vittgående än nu. För riksåklagarämbetets del föreslås utbyggnad

av organisationen för att ämbetet skall kunna bemästra förvaltningsuppgif
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

terna inom åklagarorganisationen, vilka till väsentlig del anses skola ankomma

på ämbetet. Beredningens förslag har remissbehandlats i vanlig

ordning. I stort sett har remissinstanserna anslutit sig till de framlagda

förslagen. Olika meningar har dock yppats på särskilda punkter, framför

allt i fråga om åklagarorganisationen på länsplanet. Mina egna förslag framlägger

jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet.

De lokala åklagardistrikten

I samband med principfrågan om polisväsendets förstatligande m. m.

behandlade jag tämligen utförligt möjligheterna att knyta an åklagardistrikten

till andra lämpliga indelningar. Jag förordade att polisdistrikten skulle

utgöra grunden för indelningen i åklagardistrikt och anförde som skäl härför

att åklagarverksamheten i många hänseenden är beroende av polisverksamheten.

Polisdistriktet torde, menade jag, utgöra lämpligt verksamhetsområde

också för åklagare. Skulle det finnas fördelaktigt att inrätta mycket

stora åklagarmyndigheter syntes mig lämpliga åklagardistrikt kunna bildas

genom sammanslagning av två eller flera polisdistrikt till ett åklagardistrikt.

Dessa överväganden godtogs av riksdagen, som dock i enlighet med statsutskottets

förslag yttrade, att även frågan om uppdelning av i varje fall

de större polisdistrikten på flera åklagardistrikt eller olika stationering av

åklagarna inom distriktet borde prövas.

Med utgångspunkt i dessa uttalanden har polisberedningen till en början

undersökt den från skilda synpunkter lämpligaste storleken på lokala arbetsenheter

inom åklagarväsendet. Beredningen har funnit det nuvarande systemet

med i huvudsak enmansdistrikt inrymma väsentliga svagheter. Visserligen

får man med detta system små distrikt, som ger goda möjligheter

till lokal orts- och personkännedom, och det stora antalet självständiga sluttjänster

torde stimulera rekryteringen. Men systemet brister enligt beredningens

mening i elasticitet. Behov av ersättare vid ledigheter och förfall

och av förstärkning vid tillfälliga arbetsbelastningar måste fyllas från annat

håll. Detta gör det nödvändigt att för vikariats- och förstärkningstjänstgöring

hålla en omfattande personalkader med vidsträckt tjänstgöringsskyldighet,

något som är ägnat att försvåra åklagarrekryteringen.

Principbeslutet om upplösning av sambandet mellan åklagartjänsterna

samt tjänsterna som polischef och utmätningsman medför under alla förhållanden

att de lokala åklagardistrikten måste utvidgas avsevärt. De av beredningen

nämnda fördelarna med det nuvarande systemet går redan härigenom

i stor utsträckning förlorade.

I likhet med samtliga remissmyndigheter delar jag i allt väsentligt den

kritik beredningen riktar mot det nuvarande systemet. .lag ansluter mig

också till beredningens och remissinstansernas uppfattning att större arbetsenheter

ger betydande fördelar i dessa hänseenden. Inom åklagarmyndigheter

med flera åklagare ges möjligheter att genom omfördelningar av ar
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 196''t

betsuppgifterna mellan befattningshavarna bemästra tillfälliga ökningar av

arbetsbelastningen, vare sig de beror på befattningshavares bortovaro eller

ökad tillströmning av arbetsuppgifter. Även möjligheten till samråd och

utbyte av erfarenheter mellan åklagarna är av värde. Det nu sagda äger tilllämpning

även i fråga om biträdeskadern. Som beredningen påpekat har

fleråklagarmyndigheter vidare den fördelen framför enmansdistrikt, att

önskvärd fördelning av arbetsuppgifter mellan åklagarna efter deras skicklighet

och erfarenhet kan genomföras. De nu påpekade fördelarna med fleråklagarmyndigheter

är enligt min åsikt av så stor betydelse för åklagarverksamheten

att de måste tas tillvara i största möjliga utsträckning.

Som jag nyss nämnt har vid det principiella ställningstagandet till den

framtida åklagarorganisationen förutsatts, att polisdistrikten i allmänhet

skulle visa sig utgöra lämpliga verksamhetsområden även inom den lokala

åklagarorganisationen. Polisberedningen har emellertid påvisat att omkring

en fjärdedel av de föreslagna polisdistrikten inte ger arbetsunderlag för mer

än en åklagare, Endast omkring hälften av distrikten bär upp åklagarmyndigheter

med tre eller flera åklagare. Redan för att skapa åklagarmvndigheter

med minst två åklagare måste alltså ganska omfattande sammanläggningar

göras av två eller flera polisdistrikt till åklagardistrikt. Detta aktualiserar

frågan om sådana sammanläggningar kan ske utan olägenheter för

polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet.

I de riktlinjer statsmakterna antagit för en fristående åklagarorganisation

utvecklas närmare synpunkter på polisens och åklagarens roll under

förundersökning i brottmål. Sambandet mellan de båda verksamhetsgrenarna

sägs göra det påkallat, att kontinuerlig personlig kontakt i möjligaste

mån upprätthålls mellan åklagaren som förundersökningsledare och

utredningsmännen inom polisen. Polisberedningen har knutit an till dessa

tankegångar. Visserligen finner beredningen personlig kontakt mindre behövlig

i det betydande antal enklare mål, i vilka förundersökningen kan slutföras

av polisiär förundersökningsledare. Men i de svårare målen, som skall

utredas under åklagarens ledning, påverkas möjligheterna att effektivt leda

förundersökningen mera direkt av avståndsförhållandena. Beredningen anser

att kontakten mellan polis och åklagare i dessa mål är så värdefull för

uti edningsarbetet, att åklagare bör finnas stationerad på polisiär centralort

i varje fall tills man fått erfarenheter av den nya organisationen. Denna

uppfattning hyser också remissinstanserna på något enstaka undantag när.

I en del yttranden framhålls dock att dessa synpunkter är av mindre betydelse

om förundersökningen kan ledas från annan centralort, till vilken avståndet

är kort och kommunikationerna goda.

Rent administrativa fördelar får givetvis inte vinnas på bekostnad av de

brottsutredande organens förmåga att på fullt tillfredsställande sätt fullgöra

sina funktioner i samhället. De överväganden beredningen gjort i detta

hänseende finner jag böra beaktas. Enligt min mening är möjligheterna till

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

snabb personlig kontakt mellan åklagare och polis av stor betydelse även

när förundersökningen i princip kan slutföras i polisens egen regi. Gränsdragningen

mellan fall då förundersökningen får slutföras av polisen och fall

när åklagaren skall överta förundersökningsledningen kan inte göras generellt

för olika måltyper. Hänsyn måste här tagas till vad som inträffar eller

kommer fram under förundersökningens gång. Så kan exempelvis behov att

företa olika tvångsåtgärder uppkomma även i tämligen enkla mål. Dylika

åtgärder synes regelmässigt böra ankomma på åklagare. Överhuvudtaget

torde det vara till gagn för den brottsutredande verksamheten, att åklagaren

mera kontinuerligt håller sig underrättad om vad som förekommer. Måhända

gör sig dessa synpunkter inte gällande med lika stor styrka för åklagarna

som för polisen, som ofta måste företa omedelbara åtgärder eller ingripanden

vilka åklagaren skall ta ställning till. Från polisens sida måste

det därför vara ett bestämt önskemål att åklagare stationeras i anslutning

till polisens huvudstyrka i varje polisiär centralort, där de flesta brottsutredningar

skall äga rum inom den nya polisorganisationen.

Frågan blir då om de administrativa fördelarna med större åklagarmyndigheter

kan vinnas utan att olägenheter uppstår för den brottsutredande

verksamheten. Fullt ut kan väl de administrativa fördelarna vinnas endast

om alla till en åklagarmyndighet knutna åklagare stationeras på samma

ort. Polisberedningen har emellertid funnit att åtskilliga administrativa

vinster görs även om någon av åklagarmyndighetens åklagare stationeras

på annan ort än de övriga. Sålunda anses även en sådan anordning ge det

väsentligaste av den stora åklagarmyndighetens elasticitet. Utjämning av

arbetsbelastningen kan åstadkommas, vikariebehov kan täckas och jourtjänst

anordnas efter huvudsakligen samma linjer som när alla myndighetens

åklagare är samlade på en tjänstgöringsort. På grund av dessa överväganden

föreslår beredningen, att i de fall då fleråklagarmyndigheter inte kan

åstadkommas utan att två eller flera polisdistrikt slås samman till ett åklagardistrikt,

en av myndighetens åklagare stationeras på varje annan polisiär

centralort inom åklagardistriktet än den som utgör åklagarmyndighetens

kansliort.

I likhet med så gott som alla remissinstanser anser jag att polisberedningen

har presenterat en lösning av dessa frågor som såvitt möjligt tillgodoser

de skilda synpunkter vilka gör sig gällande i indelningsfrågan. Jag

vill därför förorda beredningens förslag, som även ligger i linje med riksdagens

uttalanden om det önskvärda i eu spridd stationering av åklagarna

inom stora distrikt. I vad mån inskränkningar i utstationeringen så småningom

kan bli befogade torde erfarenheterna av den nya organisationen få visa.

I och för sig skulle det med den organisationsform jag nu förordat inte

finnas något hinder att genomgående bilda tämligen stora åklagarmyndigheter.

Härigenom skulle åklagardistrikten emellertid på många håll, framför

allt i glesbygderna, komma alt omfatta mycket stora områden och myn
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

digheternas personal skulle i stor utsträckning stationeras utanför kansliorten.

Enligt min mening bör sammanläggning av polisdistrikt till åklagardistrikt

inte ske i större omfattning än att man får den elasticitet i organisationen

som är oundgängligen nödvändig. Polisberedningen har för sin del

stannat för målsättningen att distrikten skall ge underlag för åklagarmyndigheter

med minst två åklagare. Det stora flertalet remissinstanser ansluter

sig till denna ståndpunkt, även om flera av dem antyder önskvärdheten av

större myndigheter. Endast ett par remissorgan ställer sig helt avvisande

och yrkar på större myndigheter. För egen del finner jag beredningens förslag

väl avvägt. Man bör i detta sammanhang inte bortse från att det från

rekryteringssynpunkt kan ha vissa vådor att radikalt minska antalet självständiga

sluttjänster inom åklagarorganisationen. Redan den förordade målsättningen

innebär en väsentlig minskning av antalet åklagardistrikt. Enligt

beredningens förslag till distriktsindelning kommer antalet distrikt att gå

ned från nuvarande 380 till 90. Av de nya distrikten beräknas 66 få tre eller

flera åklagare. Antalet stationeringsorter minskas enligt förslaget från 334

till 119 och antalet ensamstationerade åklagare reduceras till omkring en

sjättedel i jämförelse med dagsläget.

Sammanfattningsvis föreslår jag att de nya åklagardistrikten utformas på

grundval av polisdistrikten och med sikte på att varje distrikt skall ge arbetsunderlag

för minst två åklagare. I den mån det erfordras för denna målsättning

att två eller flera polisdistrikt läggs samman till ett åklagardistrikt

bör tillses, att en åklagare stationeras på polisiära centralorter utanför

åklagarmjmdighetens kansliort. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

i enlighet med dessa överväganden och med ledning av det förslag till

indelning i åklagardistrikt som polisberedningen lagt fram fastställa den

nya distriktsindelningen.

En indelning i åklagardistrikt på grundval av polisdistrikten kommer i

stora stycken att avvika från den nuvarande indelningen i domkretsar, vilket

kan innebära vissa olägenheter för både åklagar- och domstolsverksamheten.

Detta förhållande uppmärksammades i samband med principbeslutet om

omorganisation av åklagarväsendet men ansågs då komma att i huvudsak

undanröjas genom den nya domkretsindelning varom utredning pågår. Vid

remissbehandlingen av beredningens förslag har på ett par håll uttalats att

det kan bli förenat med svårigheter att åstadkomma en lämplig domkretsindelning

i anslutning till de nya åklagardistrikten. Dessa farhågor synes

mig överdrivna.

Organisationen inom distrikten

Som betonats i det föregående är en av fördelarna med större åklagarmyndigheter

att göromålen kan fördelas mellan myndigheternas åklagare med

hänsyn till målens svårighetsgrad samt åklagarnas erfarenhet och skicklighet.

I enlighet härmed föreslår polisberedningen att de nya åklagarmyndig
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

heterna skall organiseras efter de principer som f. n. gäller inom de större

åklagarmyndigheterna. Detta innebär att en av åklagarna i en åklagarmyndighet

skall vara myndighetens chef och i denna egenskap svara för administrativa

och kamerala göromål samt företräda myndigheten i olika hänseenden.

Åklagaruppgifterna skall i princip fördelas mellan åklagarna efter

deras skicklighet och erfarenhet. Beredningens förslag har genomgående

godtagits vid remissbehandlingen.

Den sålunda skisserade organisationen av en åklagarmyndighet måste ses

som en typorganisation. Givet är att en åklagare skall vara myndighetens

chef och som sådan handlägga de rent administrativa frågor som rör myndigheten,

bl. a. den allmänna planeringen av verksamheten, förvaltningsuppgifter,

personalfrågor m. m. Vad gäller de rena åklagaruppgifterna medverkar

emellertid flera faktorer till att fördelningen på många håll inte alls

eller endast delvis kan bli den som beredningen förordat. Vid åklagarmyndigheter

med i stort sett lika kvalificerade åklagare är kompetensfördelning

mellan dem varken behövlig eller ens önskvärd. Denna situation lär inte sällan

föreligga i de mindre åklagarmyndigheterna och under en övergångstid

sannolikt även inom många större myndigheter. Vidare synes det såsom

beredningen själv framhåller vara lämpligt att uppgiftsfördelningen under

inga förhållanden blir så hårt bunden att inte yngre åklagare för tillfälle att

pröva på också svårare åklagaruppgifter, samtidigt som äldre åklagare bör

uppehålla kontakten med enklare brottskategorier genom att i viss utsträckning

handlägga mål om mindre svåra brott.

I detta sammanhang vill jag emellertid särskilt peka på den väsentliga

betydelse den förordade utstationeringen av åklagare har för nu avhandlade

spörsmål. I likhet med beredningen anser jag det ofrånkomligt att en utstationerad

åklagare i första hand skall handlägga åklagaruppgifter som

uppkommer i det polisdistrikt där han är stationerad. Här måste vittgående

undantag göras från den uppställda huvudprincipen om uppgiftsfördelningen.

Även om det låter sig göra att chefsåklagaren i distriktet handlägger

vissa speciellt komplicerade mål också från den utslationerade åklagarens

primära verksamhetsområde och att en del arbetsuppgifter omhänderhas

av den utstationerade åklagaren beträffande hela åklagardistriktet, måste

denne dock äga vidta alla åtgärder av mera brådskande natur. Å andra sidan

kan hänsyn till den utstationerades arbetsbelastning göra det nödvändigt att

befria honom från vissa till polisdistriktet hänförliga ärenden.

En annan faktor av stor betydelse i varje fall under en övergångstid är

den förut påpekade bristande överensstämmelsen mellan åklagardistrikten

och domkretsarna. De av beredningen föreslagna åklagardistrikten omfattar

i flertalet fall helt eller delvis två eller flera domkretsar. För att såvitt möjligt

undanröja olägenheterna härav kan betydande inskränkningar i de

uppställda fördelningsprinciperna bli erforderliga. I dessa situationer bör

enligt min mening i regel gälla att varje åklagare i första hand svarar för

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

inålen från eu eller ett par domkretsar. Givetvis utgör detta inte hinder för

att vissa speciellt komplicerade mål handläggs av chefsåklagaren för hela

distriktet.

Det anförda visar, att förhållandena i de olika åklagardistrikten särskilt

under åren närmast efter omorganisationen men även på längre sikt blir så

olikartade, att det svårligen låter sig göra att generellt lägga fast mera detaljerade

föreskrifter för fördelningen av åklagaruppgifterna. Som allmänt riktmärke

synes den av beredningen uttalade principen kunna gälla. Jag utgår

emellertid från att detaljorganisationen måste utformas med hänsyn till de

särskilda förhållandena i varje distrikt. Det synes självklart att organisationen

i de olika distrikten bör göras så enhetlig som omständigheterna medger.

Först på längre sikt, när erfarenheter vunnits av den nya åklagarorganisationen

kan det bli aktuellt att fastställa allmängiltiga bestämmelser om

detaljorganisationen.

Åklagarmyndigheterna i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och

Malmö inrymmer förutom den lokala även den regionala åklagarorganisationen

för dessa städers vidkommande. Varje myndighet har som chef en

förste stadsfiskal, som tillika har att fullgöra på statsåklagare ankommande

upgifter. Övriga åklagare indelas till tjänstgöring inom åklagarkammare.

Inom varje kammare fördelas åklagaruppgifterna huvudsakligen efter de

grunder som enligt det förut sagda bör vara riktmärke för uppgiftsfördelningen.

Som förutsattes vid principbeslutet beträffande omorganisationen

av åklagarväsendet har beredningen funnit den nuvarande organisationen i

de tre storstäderna kunna lämnas i huvudsak orubbad. Jag delar denna uppfattning,

som även vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Sålunda

skall åklagarmyndigheten i envar av dessa städer stå under ledning av en

chef, som jag föreslår skola benämnas överåklagare. Inom varje åklagarkammare

skall tjänstgöra en chefsåklagare och ett antal kammaråklagare.

Självfallet skall varje kammare inom åklagarmyndigheterna inte fungera

självständigt i den meningen, att tillfälliga omdispositioner av uppgifterna

mellan kamrarna inte skall kunna förekomma. Den betydande elasticiteten

inom dessa stora myndigheter bör tvärtom göra det möjligt att med kamrarnas

ordinarie personal bemästra även mera besvärliga situationer. Detta förutsätter

som beredningen också påpekat att kamrarna inte specialiseras på

vissa slags mål.

Beträffande åklagarmyndigheten i Stockholm föreslår beredningen emellertid

med utgångspunkt i en i stadens regi företagen utredning en omorganisation.

I huvudsak innebär förslaget viss reducering av antalet åklagarkammare,

varvid varje kammare får större personaltilldelning än nu. Vidare

koncentreras handläggningen av trafikmål till en kammare, till vilken

knyts den bötesbyrå som f. n. handlägger ärenden angående parkeringsförseelser

och liknande ärenden. I övrigt skall specialisering inom kamrarna

inte förekomma i vidare mån än att ungdomsmålen koncentreras till en

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

257

kammare och militärmålen till en annan. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna,

av vilka flera uttalat stor tillfredsställelse med den nya

organisationen, som anses råda bot på de brister i myndighetens organisation

vilka främst hänger samman med den nuvarande specialiseringen av åklagaruppgifterna.

Även jag förordar att beredningens förslag i princip genomförs.

Därigenom får de tre storstäderna åklagarmyndigheter, vilkas organisation

är likformig inbördes och i princip överensstämmande med vad som

skall gälla övriga åklagarmyndigheter i riket. Möjligheterna bör på detta

sätt bli goda att erhålla önskvärd cirkulation mellan åklagartjänster inom

åklagarväsendet i dess helhet.

Kompetenskrav för distriktsåklagare

För de nuvarande åklagartjänsterna gäller skilda kompetenskrav. Fram

till 1942 krävdes för behörighet till landsfiskalstjänst att ha avlagt landsfiskalsexamen

samt ha fullgjort viss praktisk tjänstgöring. För att få avlägga

landsfiskalsexamen fordrades i princip avlagd realskoleexamen. Landsfiskalsexainen

omfattade ett urval av de i juris kandidatexamen ingående

ämnena. Numera krävs för behörighet till landsfiskalstjänst studentexamen,

distriktsåklagarexamen, omfattande för en åklagare nödvändiga ämnen i

juris kandidatexamen, samt viss tids praktisk tjänstgöring. Distriktsåklagarexamen

kan liksom tidigare landsfiskalsexamen ersättas av juris kandidatexamen.

Behörighet till stadsfiskalstjänst förutsätter enligt allmänna

stadsfiskalsinstruktionen antingen distriksåklagarexamen eller juris kandidatexamen.

I särskilda instruktioner har sistnämnda krav uppställts beträffande

de flesta stadsfiskalstjänster. För samtliga åklagartjänster gäller

dessutom krav på praktisk polisutbildning jämte genomgång av polischefskurs

vid statens polisskola. Tingsutbildad juris kandidat vinner efter provtjänstgöring

samt genomgång av praktisk och teoretisk utbildning s. k. landsfogdekompetens,

dvs. grundkompetens att erhålla landsfogdetjänst.

Enligt min mening är det uppenbart att den nya enhetliga åklagarorganisationen

förutsätter en enhetlig åklagarkarriär. I detta läge blir det följaktligen

uteslutet att behålla den nuvarande kompetensskillnaden mellan

distriktsåklagarna. Vid bedömning av vilka kompetenskrav som bör uppställas

för framtiden har polisberedningen stannat för en motsvarighet till den

nuvarande landsfogdekompetensen, dvs. juris kandidatexamen, tingsutbildning

under två och ett halvt år samt omkring ett års aspiranttjänstgöring, avslutad

med en åklagarkurs. Den sistnämnda tjänstgöringen och kursen skall

jag beröra närmare i det följande. Beredningens ställningstagande grundar

sig på åsikten, att den hittillsvarande utvecklingen mot allt grövre och mer

komplicerad brottslighet kommer att fortsätta samt att åklagarna under

alla förhållanden bör ha likvärdig kompetens med sina motparter i processen,

advokaterna. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget. I åtskilliga

yttranden betonas det angelägna i skärpningen av kompetenskraven.

9 — Diliang titt riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Beredningsförslaget är även enligt mitt förmenande välmotiverat och jag

förordar att förslaget genomförs. För detta ställningstagande talar framför

allt att det om kompetenskravet sätts lägre blir ofrånkomligt att behålla två

åklagarkarriärer. Man synes nämligen knappast kunna släppa kravet på

juris kandidatexamen och tingsutbildning för länsåklagarna. Att behålla

två åklagarkarriärer i den nya åklagarorganisationen är som jag nyss sagt

inte godtagbart. Av denna anledning kan jag inte heller biträda en vid remissbehandlingen

framförd tanke att tämligen generellt dispensera från

kompetenskraven i fråga om fullgörandet av enklare uppgifter, t. ex. straffförelägganden

i mål om parkeringsförseelser. Det slutliga avgörandet även

i enkla ärenden bör i regel ligga hos utbildade åklagare. Däremot kan övrigt

arbete med ärendena i stor utsträckning handhas av inte rättsbildade befattningshavare.

De uppställda kompetenskraven nödvändiggör föreskrifter om dispens

för personalen på landsfiskalsbanan samt överväganden rörande värdering

av de skilda åklagarkategoriernas meriter vid konkurrens om samma tjänster.

Förslag i dessa hänseenden har lagts fram av polisberedningen. Det torde

ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de föreskrifter som finnes påkallade.

Länsåklagares uppgifter

Enligt de av statsmakterna antagna riktlinjerna för den nya åklagarorganisationen

skall det nuvarande systemet med regionala åklagare som en

mellaninstans mellan distriktsåklagare och riksåklagaren bestå. Med denna

utgångspunkt föreslår polisberedningen att de regionala åklagarna, länsåklagarna,

skall ha i stort sett samma uppgifter som de nuvarande landsfogdarna

fullgör i egenskap av statsåklagare. Länsåklagaren skall alltså utöva

ledningen av åklagarväsendet inom sitt verksamhetsområde och se till att

honom underställda åklagare fullgör sina åligganden. I dessa uppgifter ingår

bl. a. att verka för enhetlighet i rättstillämpningen, särskilt beträffande bestämmelserna

om strafföreläggande samt åtalseftergift och annan särskild

åtalsprövning men även i övrigt, att ge underställda åklagare råd och upplysningar

i tjänsten, att genom inspektioner och på annat sätt följa verksamheten

vid åklagarmyndigheterna inom verksamhetsområdet samt att överpröva

distriktsåklagares beslut och vid behov överta ärende som handläggs

av distriktsåklagare. Vidare skall länsåklagare liksom f. n. landsfogde själv

fullgöra åklagaruppgiften beträffande vissa mål samt i fråga om vissa särskilda

åtalsprövningar. Till dessa uppgifter för länsåklagare lägger beredningen

en del administrativa och kamerala göromål rörande åklagarväsendet.

Enligt beredningens förslag skall nämligen den nya åklagarorganisationens

administrativa och ekonomiska förvaltning helt ombesörjas av organisationens

egna organ, främst riksåklagarämbetet.

I den nya åklagarorganisationen blir de ledande, kontrollerande och råd
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

givande uppgifterna väsentliga, inte minst under åren närmast efter omorganisationen.

I det föregående har jag pekat på de problem rörande åklagarmyndigheternas

inre organisation som måste lösas. Samarbetsformerna

mellan de från varandra fristående polis- och åklagarorganisationerna lär

vidare kräva stora insatser från både länspolischefens och länsåklagarens

sida. Ikraftträdandet den 1 januari 1965 av den nya brottsbalken jämte följdförfattningar

kommer att ställa stora krav på övervakning, kontroll och rådgivning

från länsåklagarens sida. Det anförda ger vid handen, att ledningsoch

tillsynsuppgifterna på länsplanet framdeles fordrar kraftfulla insatser.

Detta har allmänt starkt betonats vid remissbehandlingen av beredningens

förslag, som i denna del helt accepterats av remissinstanserna.

Jag delar beredningens uppfattning att vissa administrativa och kamerala

göromål lämpligen handläggs på länsplanet. Hit hör en rad personaladministrativa

ärenden. Den ekonomiska förvaltningen skall enligt beredningens

förslag handhas av riksåklagarämbetet såsom s. k. huvudförvaltning. Jag

förordar detta förslag, som inte mötte erinringar vid remissbehandlingen

och tillstyrkts av bl. a. statskontoret, riksrevisionsverket och riksåklagarämbetet.

Som beredningen anfört synes det emellertid rationellt att länsåklagarna

ombesörjer anskaffning av kontorsmateriel, betalning av expenskostnader

och liknande uppgifter inom sitt verksamhetsområde. Vidare delar

jag beredningens mening att länsåklagaren skall tillhandagå ämbetet

med bl. a. förslag till anslagsäskanden för verksamhetsområdet och tjänstgöringsuppgifter

beträffande honom underställd personal. Länsåklagaren

kominer alltså att få tämligen omfattande uppgifter särskilt i fråga om personaladministrationen.

Härtill kommer att länsåklagare liksom f. n. landsfogde

skall yttra sig såsom utrednings- och remissinstans i skilda ärenden,

t. ex. resningsärenden och ärenden rörande utskrivning från mentalsjukhus

i vissa fall. Han skall också som jag senare skall utveckla ta befattning med

rekrytering och utbildning av åklagaraspiranter.

Beredningen och remissinstanserna är ense om att regional åklagare liksom

hittills bör vara verksam också som utövande åklagare. Jag hyser samma

uppfattning. Dels är vissa åklagaruppgifter av den art att de lämpligen

handläggs av länsåklagare, dels synes det påkallat med hänsyn till lednings-,

rådgivnings- och överprövningsuppgifterna att länsåklagare genom att själv

tungera som åklagare håller kontakt med den praktiska åklagarverksamheten.

Hur länsåklagarens uppgifter som utövande åklagare praktiskt skall

avgränsas har blivit föremål för delade meningar. Beredningen anser att

länsåklagarmålen skall liksom f. n. landsfogdemålen bestämmas på grundval

av en brottsförteckning, s. k. brottskatalog, som upptar brott vilka vanligen

är sådana att förundersökning och åtal beträffande dem skall handläggas

på länsplanet. Omkring hälften av remissorganen har anslutit sig till

beredningens ställningstagande. Övriga remissinstanser förordar ett system

för urval av länsåklagarmål, som lagts fram i ett särskilt yttrande av tre av

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

beredningens experter och som i huvudsak innebär, att vissa kvalificerade

mål skall inrapporteras till länsåklagare av distriktsåklagare.

Det väsentliga när det gäller att bestämma länsåklagares skyldighet att

själv utöva åklagarverksamliet är enligt min mening att klargöra, vilka måltyper

som lämpligen bör handläggas på länsplanet. Hit hör i första hand mål

som kräver speciell kunnighet och erfarenhet hos åklagaren, dvs. mål i vilka

förekommer komplicerade rättsfrågor och mål i vilka förundersökningen

och åtalets utförande erbjuder särskilda svårigheter. En annan naturlig

grupp länsåklagarmål är den som består av sällan förekommande mål rörande

grövre brott. Erfarenhet av dylika mål och därmed enhetlighet i bedömningen

kan knappast vinnas utan en mera centraliserad handläggning.

Slutligen anser jag, att länsåklagaren skall vara förundersökningsledare

och åklagare i mål, i vilka det allmännas företrädare av skilda anledningar

bör äga den auktoritet som länsåklagaren får på grund av sin ställning.

Denna allmänna målsättning för urvalet av länsåklagarmål ligger i linje

med vad som förordats såväl i beredningens betänkande och det särskilda

yttrandet som i remissutlåtandena.

Med dessa utgångspunkter bör det konkreta urvalet av mål som skall

handläggas av länsåklagare göras med hänsyn till de föreliggande förhållandena.

Förändringar i brottslighetens art och i frekvensen av olika brottstyper

inverkar på urvalet, -lag vill i detta sammanhang erinra om att brottsbalken,

som träder i kraft den 1 januari 1965, torde böra föranleda att mål

om vissa typer av brott, som i balken får annan avgränsning än motsvarande

brott har f. n., förläggs till länsplanet. Sedan fastare normer utbildats för

balkens tillämpning bör länsåklagarens befattning med dylika mål kunna

begränsas. Som beredningen anfört har också distriktsåklagarnas kvalifikationer

viss betydelse för urvalet av länsåklagarmål.

Det är naturligtvis inte möjligt att utforma en generell reglering av gränsdragningen

mellan länsåklagarmål och distriktsaklagarmål så, att därav

omedelbart framgår vilka mål som ankommer på länsåklagare. Bedömningen

måste ytterst göras i varje enskilt mål. Att bedömningen principiellt

skall ankomma på länsåklagaren och inte på distriktsåklagaren finner

jag självfallet. Å andra sidan är det inte praktiskt möjligt för länsåklagaren

att göra bedömningen i alla mål. Som framhållits både av beredningen

och i det särskilda yttrandet synes länsåklagaren böra underställas alla

sådana slags mål bland vilka frekvensen av särskilt kvalificerade mål är mera

framträdande. Det synes mig knappast tillfyllest att till grund för avgörandet,

huruvida målet skall handläggas av länsåklagaren eller inte, regelmässigt

skall ligga endast en formlös rapport från distriktsåklagaren. Innehållet

i en sådan rapport måste ofta bero av distriktsåklagarens egen bedömning.

Jag förordar för min del, att de måltyper som det här är fråga om

anges i en förteckning över mål, vilka alltid skall överlämnas till länsåklagaren

för prövning huruvida förundersökningen och åtalet skall handhas av

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

honom eller av distriktsåklagare. Givetvis skall han själv handlägga endast

de mål i vilka åklagaruppgiften bedöms vara särskilt krävande. Övriga i förteckningen

upptagna mål skall hänskjutas till vederbörande lokala åklagarmyndighet.

Beträffande mål, bland vilka frekvensen av särskilt kvalificerade

inte är mera framträdande och vilka alltså inte tas med i förteckningen,

måste det av praktiska skäl i första hand ankomma på distriktsåklagaren

att avgöra huruvida målets beskaffenhet motiverar, att länsåklagaren prövar

om han skall överta åklagaruppgifterna i målet. Till ledning för distriktsåklagarnas

bedömningar bör utfärdas anvisningar som anger måltyper beträffande

vilka anledning företrädesvis förekommer att underställa länsåklagaren

frågan om denne skall överta målets handläggning. Hänskjutning

av mål, upptaget i förteckningen, till distriktsåklagare och övertagande av

mål från distriktsåklagare skall kunna ske på vilket stadium som helst av

målets handläggning. Den nu förordade fördelningen av mål mellan länsåklagare

och distriktsåklagare innebär i jämförelse med nuvarande förhållanden

en väsentlig överflyttning av målens handläggning från länsplanet

till distriktsplanet.

Prövning av fråga om underlåtelse att tala å brott samt annan särskild

åtalsprövning, dvs. prövning huruvida åtal är påkallat från allmän synpunkt

eller eljest med hänsyn till förhållandena, skall enligt beredningens

förslag i regel fullgöras av den åklagare som enligt sin instruktion har att föra

talan i målet. Mot detta förslag, som i sak överensstämmer med vad som

förutsatts i propositionen 1964: 10 med förslag till lag om införande av brottsbalken

m. in., har jag ingen erinran. Undantag från huvudregeln kan emellertid

vara påkallat beträffande vissa prövningsfall. Närmare ställning i

dessa frågor torde inte böra tagas i förevarande sammanhang.

Som jag förut antytt är det i allmänhet endast brottets art och inte

distriktsåklagare^ kvalifikationer som skall vara avgörande för om ett

mål skall handläggas av länsåklagare. I ett avseende synes dock hänsynen

till vederbörande distriktsåklagares skicklighet och erfarenhet böra bli

utslagsgivande. Det torde nämligen vara ofrånkomligt att möjlighet liksom

f. n. finns att till distriktsåklagares handläggning överlåta även särskilt

kvalificerade mål eller ärenden, vilka i och för sig skall tillhöra

länsåklagares handläggning. Dylik delegation bör såsom beredningen

uttalat förekomma endast undantagsvis. Särskilt gäller detta s. k.

generell delegation, dvs. överlåtelse till distriktsåklagare av alla mål eller

ärenden av visst slag. Generell delegation bör enligt min mening förekomma

endast om det är motiverat av speciella skäl.

Vad jag hittills sagt har tagit sikte på förhållandena utanför de tre

storstäderna. Som både beredningen och remissinstanserna framhållit kan

uppgiftsfördelningen inom dessa städers åklagarmyndigheter mellan myndighetens

chef — överåklagaren — och övriga åklagare redan på grund

av mängden kvalificerade uppgifter inte ske efter samma grunder som

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

inom länen. Det är uppenbart att myndighetens chef skall liksom hittills

fullgöra de egentliga ledningsuppgifter som ankommer på statsåklagare.

Hit hör som jag förut sagt tillsynsverksamheten, bl. a. överprövning av

underställda chefsåklagares och kammaråklagares beslut, samt rådgivning

och direktiv beträffande åklagarverksamheten. Även de administrativa och

kamerala göromålen skall åligga överåklagaren. Omfattningen av nu angivna

uppgifter torde emellertid inte medge att han i nämnvärd utsträckning

ombesörjer åklagaruppgifter som enligt det föregående skall fullgöras av

länsåklagare. Dylika åklagaruppgifter bör i storstäderna kunna handläggas

huvudsakligen inom åklagarkamrama, givetvis i första hand av chefsåklagarna.

Erforderlig kontroll över enhetligheten i handläggningen torde ernås

genom den överprövnings- och övriga tillsynsverksamhet som överåklagaren

skall utöva.

I de flesta remissyttrandena över beredningens förslag till fördelning

av åklagarfunktionen mellan länsplanet och lokalplanet har uttalats, att

den förstärkning av den lokala åklagarorganisationen som beredningens

förslag innebär bör föranleda större koncentration av åklagaruppgifterna

till lokalplanet än f. n. Den fördelning jag förordat leder som jag nyss sagt

till sådant resultat. Gränsdragningen bör framdeles efter hand anpassas

till de förändringar, som kan inträda i de förhållanden som ligger till grund

för fördelningen.

Regleringen av regionala åklagares uppgifter sker i administrativ ordning.

Det torde därför ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser

om länsåklagares och övriga statsåklagares uppgifter.

Länsåklagarcs verksamhetsområde

I flera remissyttranden över 1957 års polisutrednings förslag till omorganisation

av åklagarväsendet förordades, att regional åklagares verksamhetsområde

skulle i en fristående åklagarorganisation göras större än de nuvarande

länen. Statsmakterna fann emellertid vid behandlingen av principfrågan

om åklagarväsendets omorganisation, att länet tills vidare skulle

utgöra verksamhetsområde för regional åklagare. Ställningstagandet grundade

sig bl. a. på en inom inrikesdepartementet gjord undersökning, som

visade att länet i regel skulle bereda sysselsättning för minst en länsåklagare.

Med denna utgångspunkt avvisade riksdagen två motionsvis framförda

yrkanden att den nya åklagarorganisationen skulle åtminstone övergångsvis

ge möjlighet till gemensamt länsåklagarämbete för två angränsande

län. Polisberedningen har i enlighet med detta principbeslut föreslagit

att länet skall vara länsåklagares verksamhetsområde. I tre fall har

beredningen emellertid med hänsyn till länsåklagaruppgifternas begränsade

omfattning funnit det nödvändigt med sammanläggning av två län till ett

gemensamt länsåklagarområde. Dessutom skall enligt förslaget Göteborg

och Malmö bilda egna regionala åklagardistrikt.

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

Av min tidigare redogörelse för länsåklagares uppgifter i det omorganiserade

åklagarväsendet framgår att reformens genomförande kommer

att kräva nära kontakt mellan länsåklagaren och de lokala åklagarmyndigheterna.

Utformningen av de praktiska samarbetsforinerna mellan åklagare

och polis samt mellan åklagare och domstolar förutsätter fortlöpande

överläggningar mellan länsåklagaren på ena samt länspolischefen och domstolarna

på andra sidan. Från dessa synpunkter är det en fördel om länsåklagarnas

verksamhetsområden görs relativt begränsade. Av avgörande

betydelse i detta hänseende är emellertid att utredning pågår om ny länsindelning.

Jag kan inte förorda att en ny regional indelning genomförs inom

åklagarväsendet innan resultatet av utredningen föreligger. För egen del ansluter

jag mig alltså till beredningens och åtskilliga remissmyndigheters uppfattning

att skäl inte föreligger att, såsom förutsatts på sina håll, generellt

frångå statsmakternas principbeslut att länen skall vara regionala aklagardistrikt

tills vidare. Jag har dock inte någon erinran mot beredningens förslag

att Göteborg och Malmö skall liksom f. n. bilda egna regionala åklagarområden.

Beredningen har visat att Gotlands och Kronobergs län inte bereder arbetsunderlag

för en länsåklagare. Med hänsyn till den allmänna uppbyggnaden

av det nya åklagarväsendet med länsåklagare som mellaninstans

mellan de lokala åklagarmyndigheterna och riksåklagaren finner jag den

lämpligaste lösningen beträffande dessa båda län vara att som ett provisorium

i avbidan på resultaten av länsindelningsutredningens arbete lägga

dem under angränsande läns regionala åklagarmyndighet. Jag förordar beredningens

förslag, som i allmänhet inte mött invändningar vid remissbehandlingen,

att gemensam regional åklagarmyndighet anordnas för Stockholms

och Gotlands län samt för Kronobergs och Blekinge län. Beredningen

bär vidare föreslagit att även Västernorrlands och Jämtlands län skall bilda

gemensamt länsåklagardistrikt. Motivet härför är att Jämtlands län enligt

beredningens mening bör utgöra ett enda lokalt åldagardistrikt. Förslaget

har avstyrkts av länsstyrelsen i Jämtlands län, som emellertid delar beredningens

uppfattning beträffande den lokala distriktsindelningen. För

egen del finner jag att beredningen förebragt bärande skäl för sitt förslag

när beredningen påpekar att, även om en länsåklagare i Jämtlands län kan

antas få tillräckliga arbetsuppgifter som utövande åklagare, hans lednings-,

tillsyns- och förvaltningsuppgifter konuner att bli mycket begränsade. Det

synes också mindre lämpligt med en länsåklagare som mellaninstans mellan

en enda lokal åklagarmyndighet och riksåklagaren. Jag förordar alltså

att de här nämnda, av speciella skäl betingade undantagen görs från huvudregeln

att länen tills vidare skall utgöra verksamhetsområden för länsåklagare.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Knngl. Maj. ts proposition nr 100 år 196t

Riksåklagarämbetets organisation

Riksåklagaren är under Kungl. Maj :t högste allmänne åklagare. Som

sådan har han vissa åklagaruppgifter. Bl. a. är han allmän åklagare vid

högsta domstolen. Vidare utövar riksåklagaren chefskapet över de allmänna

åklagarna i riket och har i detta hänseende tillsyn över åklagarverksamheten.

Han äger överpröva underordnade allmänna åklagares beslut

och lämna direktiv för deras handläggning eller själv överta dem åliggande

uppgifter. Han har också disciplinära befogenheter gentemot den

underordnade personalen. Som administrativ chefsmyndighet inom åklagarväsendet

har riksåklagaren omfattande uppgifter. Dessa hänför sig

främst till olika personalfrågor rörande åklagarpersonalen samt rekryteringen

och utbildningen av aspiranter till landsfogdebanan. Till sitt biträde

vid fullgörandet av dessa skilda uppgifter har riksåklagaren tre byråchefer

för handläggning av åtalsärenden samt en byråchef för administrativa ärenden.

Den sistnämnde är jämväl chef för riksåklagarämbetets kansli och har

till sin hjälp en byrådirektör samt ett antal biträden i kontorskarriären.

Riksåklagarens ställning som högste allmänne åklagare ändras inte genom

åklagarväsendets omorganisation. Omorganisationen kan emellertid

väntas öka hans uppgifter som chefsmyndighet, vilka dessutom får större

omfattning till följd av att hela rikets åklagarkår och inte som nu blott en

mindre del av den kommer att i alla avseenden lyda direkt under riksåklagaren.

Vad som framför allt måste beaktas är emellertid att de administrativa

göromålen, den ekonomiska förvaltningen, organisationsfrågorna och utbildningsfrågorna

får väsentligt större omfång än för närvarande. Medan

de nuvarande personaladministrativa uppgifterna avser endast omkring

250 befattningshavare samt de kamerala göromålen omfattar aspirantorganisationen

inom landsfogdebanan och riksåklagarämbetets egen personal,

kommer verksamheten i dessa hänseenden att avse hela åklagarorganisationen

med i runt tal 1 000 befattninghavare. I det föregående har

jag förordat att ämbetet får ställning som huvudförvaltning, vilket ställer

ytterligare krav på ämbetets administrativa kapacitet.

Vad jag nu anfört talar för att riksåklagarämbetets organisation måste

byggas ut åtminstone på den administrativa sidan för att ämbetet skall

kunna fylla sina uppgifter inom den fristående nya åklagarorganisationen.

Härtill kommer att ämbetets organisation redan i dagens läge behöver förstärkas.

Polisberedningen har understrukit att riksåklagaren, som enligt

gällande bestämmelser själv måste avgöra alla förekommande ärenden av

större vikt, f. n. har avsevärd arbetsbörda trots att han utnyttjat de möjligheter

till delegation av beslutanderätten som står till buds. Då beredningen

bedömt det som uteslutet att ytterligare öka riksåklagarens uppgifter,

har beredningen föreslagit att ämbetets administrativa och kamerala

uppgifter förs samman inom en administrativ avdelning, vars chef

skall fungera som administrativ souschef under riksåklagaren. I likhet

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964-

med riksåklagarämbetet anser jag detta förslag knappast på längre sikt

lösa de svårigheter som hänger samman med koncentrationen av det direkta

ansvaret för avgörandet i flertalet ärenden hos riksåklagaren personligen.

Skall ämbetet kunna fullgöra sina vidgade uppgifter vad gäller såväl

egentliga åklagarfunktioner som rent administrativa göromål blir det

enligt min mening ofrånkomligt att nå en lösning beträffande ämbetets

hela verksamhetsområde. Detta synes inte kunna ske på annat sätt än att

ämbetet tillförs inte en administrativ souschef utan en befattningshavare

som får ställningen som biträdande riksåklagare och i den egenskapen i

och för sig äger avgöra alla vid ämbetet förekommande ärenden. Denne befattningshavare

bör fungera som riksåklagarens ställföreträdare och vid

ledighet eller förfall för riksåklagaren fullgöra dennes ämbetsåligganden.

I övrigt bör den biträdande riksåklagaren avgöra de ärenden och förrätta

de göromål som ankommer på honom enligt den fördelning riksåklagaren

gör mellan sig och den biträdande riksåklagaren. Fördelningen bör i möjligaste

mån ske så, att riksåklagaren själv avgör ärenden av särskild vikt

från principiella synpunkter. En lösning efter denna linje har tillstyrkts av

riksåklagarämbetet. Jag föreslår därför att en tjänst som biträdande riksåklagare

inrättas vid ämbetet.

I likhet med polisberedningen anser jag goda skäl tala för att ämbetets

tillsynsverksamhet förläggs till en enda arbetsenhet, en tillsynsbyrå. Jag

ställer mig dock tveksam till beredningens förslag att de tillsynsärenden

som avser överprövning av underställda åklagares beslut liksom hittills

skall handläggas av byråcheferna för åtalsärenden. De flesta tillsynsärenden

rör ytterst prövning av underställda åklagares åtalsbeslut eller andra åtgärder

i mål och ärenden. För egen del vill jag förorda att alla slags tillsynsärenden

skall handläggas vid tillsynsbyrån och att en av de nuvarande tre

byråchefstjänsterna för åtalsärenden utbyts mot en byråchefstjänst vid

byrån. Bland arbetsuppgifterna inom byrån skall främst ingå att biträda

vid ämbetets inspektioner samt att handlägga huvuddelen av tillsynsärendena,

däribland också de egentliga överprövningsärendena. Genom denna

specialisering skapas större förutsättningar än i dag att delegera tillsynsuppgifter

till chefen för tillsynsbyrån.

Beredningens förslag att organisationsfrågor skall handläggas inom tillsynsbyrån

kan jag inte biträda. Det synes naturligt att dylika spörsmål

i första hand tas upp i anslutning till de ärenden i vilka de uppkommer.

Vid behov bör dock särskild sakkunnig, t. ex. från statskontoret, kunna

anlitas för att utreda organisatoriska frågor. Fn av de frågor som i detta

hänseende främst blir aktuella inför omorganisationen är, som jag skall utveckla

i det följande, rekryteringen och utbildningen av åklagaraspiranter.

Sedan erfarenheter vunnits av ämbetets uppgifter inom den nya åklagarorganisationen

torde behovet av särskild personal för organisationsspörsmål

få övervägas på nytt.

9* — Bilmng till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

s. 266 Kontrollera mot PDF

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196-1

De rent administrativa och kamerala uppgifterna bör som beredningen

föreslagit handläggas inom en kanslibyrå, som uppdelas på en personalsektion

och en kameralsektion. Till denna byrå bör knytas registratorskontoret.

Kanslibyrån skall liksom tillsvnsbyrån lyda direkt under riksåklagaren

och dennes ställföreträdare.

Jag föreslår att riksåklagarämbetet organiseras enligt vad jag nu anfört.

Med hänsyn till den medverkan från ämbetets sida som krävs för

förberedelserna till åklagarreformen förordar jag att omorganisationen av

ämbetet genomförs den 1 juli 1964. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t

att bestämma detalj organisationen samt utfärda erforderliga föreskrifter

rörande verksamheten inom ämbetet.

Personalbehov

Som framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden är det stora

flertalet åklagartjänster f. n. förenade med chefskapet över polisen och

funktionen som utmätningsman. Det är därför omöjligt att enbart på grundval

av befintliga åklagartjänster med högre grad av säkerhet beräkna personalbehovet

inom ett renodlat åklagarväsende. 1957 års polisutredning inhämtade

för sin del uppgifter från befattningshavarna själva hur stor del

av deras arbetstid som gått åt för de skilda funktionerna. Härigenom erhålls

ett ungefärligt mått på fördelningen av befattningshavarnas arbetsinsatser

på de olika områdena, varemot uppgifterna givetvis inte ger besked

om det verkliga personalbehovet.

Beredningen har som grund för beräkning av behovet av distriktsåklagare

tagit förhållandena i de större städernas redan nu renodlade

åklagarmyndigheter. Folkmängden samt antalet polisanmälda brott, åtalade

personer och utfärdade strafförelägganden i vissa större städer har

satts i relation till det antal åklagare som faktiskt gått åt för att fullgöra

åklagaruppgifterna. Resultatet av denna jämförelse har sedan justerats

med hänsyn till avståndsförhållanden, domkretsindelningen in. m. i varje

åklagardistrikt. Under beaktande av att försiktighet bör iakttas vid inrättande

av fasta tjänster inom en ny och oprövad organisation har beredningen

beräknat åldagarbehovet i åklagardistrikten utanför storstäderna

till 300 befattningshavare. Beräkningen har godtagits av de flesta remissorganen,

men åtskilliga har betonat att beräkningen är alltför snäv och

att ett så begränsat antal åklagartjänster i distrikten kräver en omfattande

personalkader för förstärkningstjänstgöring. För egen del är jag inte

beredd att nu förorda att fasta tjänster inrättas i större omfattning än beredningen

föreslagit. Jag föreslår sålunda att 300 åklagartjänster inrättas

vid de lokala åklagarmyndigheterna utanför storstäderna. Till frågan om

behovet av förstärkningspersonal återkommer jag i det följande.

Som jag sagt tidigare anser jag det inte påkallat med någon väsentlig

förändring av åklagarmyndigheternas organisation i Göteborg och Malmö.

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Knngl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Beredningen har här inte föi-eslagit någon personalförändring såvitt gäller

de nu bestående myndigheterna. Därest Göteborgs och Malmö åklagardistrikt

i enlighet med beredningens förslag kommer att innefatta jämväl

områden utanför dessa städer anses ökning av antalet åklagare emellertid

befogad. Förslaget till distriktsindelning innebär, att Göteborgs åklagardistrikt

ökar med 40 000 personer och Malmö åklagardistrikt med 20 000

personer. Med hänsyn härtill föreslår beredningen att Göteborgs åklagarmyndighet

tillförs ytterligare två åklagartjänster och Malmö åklagarmyndighet

ytterligare en. Jag tillstyrker förslaget, som inte mött väsentliga invändningar

vid remissbehandlingen. Det totala antalet åklagartjänster inklusive

överåklagartjänsterna kommer härigenom att uppgå i Göteborg till 25 och i

Malmö till 16. Härtill kommer förstärkningspersonal.

Den förut föreslagna omorganisationen av åklagarmyndigheten i Stockholm

kräver inte i och för sig utökning av antalet åklagare i Stockholm.

Både beredningen och en del remissmyndigheter har emellertid erinrat om

att personalläget inom åklagarmyndigheten i Stockholm under senare år

varit mycket ansträngt. För att bemästra den kraftigt stegrade arbetsbelastningen

har myndigheten under en följd av år förstärkts med drygt fem

årsarbetskrafter genom längre eller kortare förordnanden. I likhet med beredningen

och remissorganen, bl. a. statskontoret, anser jag att detta system

bör avlösas. Jag föreslår att fem nya åklagartjänster inrättas inom myndigheten.

Av dessa bör tre inrättas utanför kammarorganisationen. Dessa befattningshavare

skall vid behov överta uppgifter från chefsåklagare eller

uppehålla chefsåklagares tjänst. Härutöver synes det nödvändigt att överåklagaren

får biträde av en kvalificerad åklagare för handläggning av de

egentliga chefsåliggandena, bl. a. överprövningen av underordnade åklagares

beslut men även andra tillsyns- och ledningsuppgifter. Trots att

statsåklagaren f. n. endast i ytterst ringa utsträckning handlägger brottmål

hinner han inte ägna tillbörlig tid åt sina lednings- och tillsynsfunktioner

samt administrativa uppgifter i övrigt. Jag har i det föregående hävdat att

dylika uppgifter och i varje fall lednings- och tillsynsuppgifterna huvudsakligen

skall förbehållas överåklagaren. Det är då nödvändigt att tillföra överåklagaren

en kvalificerad åklagare med föredragande och beredande uppgifter.

Jag biträder beredningens vid remissbehandlingen tillstyrkta förslag

att för dessa uppgifter inrätta en kansliåklagartjänst i Stockholm. Jag föreslår

alltså att sex nya åklagartjänster inrättas vid åklagarmyndigheten i

Stockholm, som därigenom sammanlagt får 57 åklagartjänster förutom förstärkningspersonal.

I Stockholm och Göteborg biträder vissa icke rättsbildade befattningshavare

vid handläggningen av smärre bötesärenden. Sålunda har för dylika

uppgifter inrättats i Stockholm en förste byråinspektörstjånst och två byråinspektörstjänslcr

samt i Göteborg eu förste byråsekreterartjänst och cn

byråsekreterartjänst. Jag föreslår att dylika befattningshavare skall finnas

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

även efter omorganisationen. Befattningshavarna bör benämnas förste byråinspektör.

Jag förordar vidare att en arvodesanställd utredningsman i militärmål

liksom hittills knyts till den åklagarkammare i Stockholm, där sådana

mål handläggs.

Som utgångspunkt för beräkningen av personalbehovet i fråga om kontorspersonal

på lokalplanet har beredningen tagit relationen

mellan åklagare och kontorspersonal i de renodlade åklagarmyndigheterna.

Behovet av sådan personal skulle då på 300 åklagare utgöra omkring 375

befattningshavare. Med hänsyn till variationer i arbetsmängden per åklagare

har beredningen emellertid efter beräkning av biträdesbehovet i varje åklagardistrikt

kommit fram till ett totalt behov för hela landet utom storstäderna

av 336 tjänster för kontorspersonal. Förslaget har i stort sett godtagits på

åklagarhåll men mött invändningar från den berörda personalen, som ansett

minimibehovet vara det av beredningen generellt framräknade antalet. För

min del anser jag återhållsamhet böra iakttagas med att inrätta tjänster

även på detta område och förordar därför beredningens förslag. Medel bör

dock ställas till förfogande för att tillgodose eventuellt uppkommande behov

av personalförstärkningar. Sedan erfarenheter vunnits av den nya

åklagarorganisationen torde personalbehovet beträffande denna liksom för

övriga personalkategorier få övervägas ytterligare. Framför allt bör då

bättre underlag finnas att bedöma möjligheterna att i den nya organisationen

föra över uppgifter från åklagarpersonal till kontorspersonal.

På nu anförda skäl ansluter jag mig vidare till beredningens förslag att

kontorspersonalen vid storstädernas åklagarmyndigheter inte utökas i vidare

mån än att envar av myndigheterna erhåller en befattningshavare för

handläggning av de personaladministrativa och kamerala uppgifter, som vid

förstatligandet överförs från kommunala organ till överåklagarna, att åklagarmyndigheten

i Stockholm tilldelas två befattningshavare på grund av ökningen

av antalet åklagare samt att Göteborgs åklagarmyndighet tillförs två

och Malmö åklagarmyndighet en befattningshavare på grund av ökningen i

åklagardistriktens storlek. Detta innebär en ökning av kontorspersonalen i

Stockholm från 68 till 71, i Göteborg från 25 till 28 och i Malmö från 9 till 11

befattningshavare. Motsvarigheter till de nuvarande vaktmästartjänsterna

vid de tre åklagarmyndigheterna, tre i Stockholm, två i Göteborg och en i

Malmö, bör i enlighet med vad beredningen föreslagit finnas även efter

förstatligandet.

Vad jag nu föreslagit i fråga om kontorspersonal vid de tre storstädernas

åklagarmyndigheter avser även den personal som i första hand skall biträda

överåklagaren.

Antalet åklagare på länsplanet, dvs. landsfogdar, biträdande

landsfogdar och i personalstat upptagna landsfogdeassistenter, utgör i dagens

läge 50. Därtill kommer fem landsfogdeassistenter som mera kontinuerligt

placerats i vissa län som förstärkning. I landsfogdarnas uppgifter ingår

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

även att vara länspolischefer. Med beaktande härav har landsfogdarna uppskattat

arbetsinsatserna på länsplanet för åklagargöromål till 34—35 åklagare.

Jag har förut framhållit att den fördelning jag förordat av egentliga åklagaruppgifter

mellan länsplanet och lokalplanet leder till en betydande

förskjutning av uppgifterna från länsplanet till de lokala åklagarmyndigheterna.

Samtidigt har jag emellertid visat på nödvändigheten av en avsevärd

ökning av de regionala åklagarnas lednings- och tillsynsverksamhet. Denna

ökning markeras särskilt av att landsfogdarna hittills i allmänhet inte

hunnit ägna sig åt dessa uppgifter i nämnvärd utsträckning. Dessutom tillkommer

de i det föregående angivna förvaltningsuppgifter som skall ankomma

på länsåklagare.

Beredningen har föreslagit att 46 åklagartjänster inrättas på länsplanet.

Av dessa skall enligt förslaget 45 inrättas i de föreslagna 21 länsåklagarområdena

och en avses för mera tidskrävande kvalificerade åklagaruppgifter

som berör flera åklagardistrikt och län. En landsfogdetjänst finns f. n.

inrättad för detta ändamål. Vid remissbehandlingen har omkring hälften av

de hörda instanserna godtagit förslaget eller funnit personaltilldelningen

otillräcklig medan de övriga, med utgångspunkt i en kraftig reducering av

länsåklagares uppgifter som utövande åklagare, närmast synes ha förordat

ett betydligt lägre antal åklagare på länsplanet.

Vid sina beräkningar av åklagarbehovet på länsplanet har beredningen

utgått från ökade arbetsuppgifter totalt sett för regionala åklagare i förhållande

till dagsläget. Som jag nyss sagt leder den avgränsning som jag

förordat till ökning av lednings- och tillsynsuppgifterna men en betydande

minskning av åliggandena som utövande åklagare. Med hänsyn till att sistnämnda

åligganden f. n. så gott som helt upptar de regionala åklagarnas tid

kan jag inte tillstyrka fler tjänster för länsåklagare än 30, av vilka en skall

ha skyldighet att tjänstgöra i hela riket.

Såväl beredningen som flertalet remissinstanser har ansett det önskvärt

från administrativa synpunkter att fleråklagarmyndigheter kommer till

stånd även på länsplanet. Jag har tidigare redovisat skälen för mitt förslag

att länen med några undantag skall tills vidare utgöra verksamhetsområden

för länsåklagare. önskemålet om fleråklagarmyndigheter på länsplanet kan

alltså f. n. tillgodoses i mycket begränsad omfattning. De administrativa

olägenheterna härav torde dock i betydande mån kunna bemästras. Vid

arbetsanhopning synes särskilt kvalificerad distriktsåklagare kunna förordnas

att som biträde åt länsåklagare fullgöra vissa av dennes åligganden,

framför allt den tidskrävande uppgiften att utföra talan vid domstol. Vidare

bör länsåklagare i dylika situationer anlita åklagare ur förstärkningsorganisationen

för föredragnings- och beredningsuppgifter, en anordning som på

sina håll bör kunna komma i fråga mera kontinuerligt. Härigenom utnyttjas

länsåklagarens kvalifikationer effektivt för just de avgörande besluten i

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

förekommande mål och ärenden. Ytterligare kan det enligt min mening bli

aktuellt att ålägga länsåklagare i ett länsåklagaroinråde att vid mera tillfälligt

förfall för länsaklagaren i angränsande område bestrida även dennes

göromål. Vid längre ledighet för länsåklagare torde särskilt kvalificerad

distriktsåklagare böra förordnas att uppehålla länsåklagarens tjänst.

I länsåklagarområde med mer än en länsåklagare skall som beredningen

framhållit en av dem vara administrativ chef och ha ansvaret för att

bedömningarna i mål och ärenden blir så enhetliga som möjligt. Den eller

de övriga skall i och för sig ha samma kvalifikationer som den nyssnämnde

samt ha att på eget ansvar fullgöra de åklagaruppgifter som ankommer på

dem enligt den fördelning den administrative chefen bestämmer. Jag förutsätter

att generella anvisningar skall utfärdas beträffande denna fördelning.

Huvudparten av det löpande personaladministrativa och kamerala arbetet

på länsplanet bör anförtros kontorspersonal, som självfallet

också skall handha det arbete med diarieföring, expediering, statistik och

utskrifter som vanligen förekommer på en åldagarexpedition. Jag finner

inte anledning till erinran mot det förslag polisberedningen lagt fram att

inrätta tillhopa 41 tjänster för kontorspersonal på länsplanet.

Behovet av personal vid de utanför länsåklagarnas verksamhetsområden

stående åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har jag

behandlat i det föregående. Härtill vill jag i detta sammanhang endast lägga,

att i Stockholm finns inrättad en tjänst som byrådirektör med uppgift att

biträda statsåklagaren inom området för dennes administrativa och kamerala

åligganden. Jag tillstyrker polisberedningens förslag att en sådan tjänst

inrättas även i den nyorganiserade myndigheten.

Beträffande riksåklagarämbetets personal har jag förut

föreslagit att en tjänst som biträdande riksåklagare inrättas och att en av

de tre nuvarande byråchefstjänsterna för åtal särenden byts ut mot en tjänst

som chef för tillsynsbyrån. I samband härmed bör byråcheferna för åtalsärenden

till sitt biträde få en befattningshavare i kontorskarriären. Med

hänsyn till tillsynsbyråns omfattande arbetsuppgifter bör byråchefen biträdas

av två byrådirektörer och två befattningshavare i kontorskarriären.

Av den nuvarande personalen vid ämbetets kansli — en byrådirektör och

fyra biträden i kontorskarriären, av vilka en bar halvtidstjänstgöring — bör

den nya kanslibyråns personalsektion tilldelas byrådirektör stjänsten och två

biträdestjänster. Eftersom all personaladministration för hela åklagarväsendet

ombesörjs inom denna sektion är det enligt min mening motiverat att

sektionen dessutom erhåller en tjänst i kanslistkarriären. Kameralsektionen

bör tillföras en kamrerartjänst och fyra biträden i kontorskarriären.

Registratorskontoret, som i dag motsvaras av en befattningshavare i kontorskarriären,

synes på grund av ämbetets vidgade verksamhetsområde böra

förstärkas med ett biträde i kontorskarriären. Medel bör härjämte beräknas

för att expertis och tillfällig arbetskraft skall kunna anställas.

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Vikariats- och förstärkningsorganisation

Som framgår av vad jag nyss föreslagit beträffande inrättande av åklagartjänster

både på lokalplanet och på länsplanet anser jag att försiktighet bör

iakttas vid inrättande av fasta tjänster i en ny och oprövad organisation.

Beräkningarna av personalbehovet har som också beredningen påpekat

grundats på antaganden, som måhända visar sig oriktiga, och på en tämligen

schematisk fördelning de olika distrikten emellan. Mot denna bakgrund

är det nödvändigt att hålla en personalkader för vikariats- och förstärkningstjänstgöring.

Även på längre sikt är en sådan personalgrupp erforderlig

för utjämning av störxe variationer i arbetsmängden särskilt vid

de mindre åklagarmyndigheterna. På länsplanet behövs som jag utvecklat i

det föregående åklagare för att biträda länsåklagarna antingen vid tillfällig

arbetsanhopning eller mera kontinuerligt.

Beredningen har efter bedömning av vikarie- och förstärkningsbehovet i

varje län för sig kommit fram till ett behov av totalt 56 befattningshavare.

Storstädernas åklagarmyndigheter bör enligt beredningens mening i princip

vara självbärande och alltså tillföras särskild vikarie- och förstärkningspersonal.

För sådant ändamål krävs enligt beredningens bedömning i Stockholm

fyra, i Göteborg tre och i Malmö två befattningshavare. Sammanlagt

för hela landet utgör behovet av vikariats- och förstärkningspersonal enligt

beredningen alltså 65 befattningshavare, vilka skall vara färdigutbildade

åklagare.

Flertalet remissinstanser hävdar att det föreslagna antalet befattningshavare

är otillräckligt. Förslaget har emellertid i stort sett godtagits av

bl. a. statskontoret och riksåklagarämbetet. För egen del finner jag det

vanskligt, trots den begränsning jag förordat i fråga om antalet länsåklagare,

att redan i samband med tillskapandet av den nya åklagarorganisationen inrätta

en större kader än den föreslagna av icke fast placerad åklagarpersonal.

Jag föreslår att 65 tjänster inrättas för vikariats- och förstärkningspersonal.

Åklagare som tillhör vikariats- och förstärkningspersonalen bör som beredningen

förordat vara skyldig att tjänstgöra inom hela riket. Tjänstgöring

utanför det länsåklagarområde i vilket befattningshavaren anvisats att

tjänstgöra bör dock komma i fråga endast när det är oundgängligen nödvändigt.

Motsvarande bör gälla vikariats- och förstärkningspersonalen vid storstädernas

åklagarmyndigheter. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att

utfärda de närmare bestämmelser som erfordras beträffande ifrågavarande

åklagares tjänstgöring.

Utbildningsfrågor m. m.

I det föregående har jag förordat att för tillträde till åklagartjänst skall

krävas juris kandidatexamen, tingsutbildning under två och ett halvt år

samt omkring ett års aspiranttjänstgöring, avslutad med en teoretisk kurs.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Vid framläggande av förslag till närmare utformning av åklagarutbildningen

har polisberedningen utgått från att utbildningen skall syfta till att bibringa

aspiranterna endast kunskaper som är erforderliga för åklagartjänst. Förutsättningar

saknas enligt beredningens mening att anordna gemensam utbildning

för polischefer och åklagare eller åklagare och utmätningsmän.

Såväl rekrytering som utbildning av åklagare föreslås skola handhas av

riksåklagarämbetet. Den praktiska aspiranttjänstgöringen skall enligt förslaget

äga rum hos statsåklagare samt den teoretiska åklagarkursen anordnas

centralt i Stockholm. Kursen anses böra omfatta vissa av de i nuvarande

polischefskursen ingående ämnena samt en del ytterligare ämnen

som är av omedelbar betydelse för åklagarverksamheten. De flesta remissinstanserna

har anslutit sig till beredningsförslaget.

I likhet med beredningen anser jag, främst med hänsyn till de föreslagna

kompetenskraven för polischefer, att förutsättningar inte föreligger att anordna

gemensam polischefs- och åklagarutbildning. De skilda kunskapsområdena

för åklagare och kronofogdar gör det inte heller lämpligt att

utbildningen för aspiranter till sådana tjänster samordnas. Att i förevarande

sammanhang söka genomföra gemensam utbildningsgång för åklagar- och

domaraspiranter, vilket förordats i ett remissyttrande, synes knappast

kunna komma i fråga. Jag tillstyrker därför beredningens förslag att åklagarutbildningen

inriktas på att göra aspiranterna skickade enbart för åklagarverksamhet.

Med hänsyn härtill finner jag det naturligt att ansvaret för

rekryteringen och utbildningen av åklagaraspiranter läggs på riksåklagarämbetet,

som för sin del tillstyrkt en sådan ordning.

Beredningen har ingående redovisat hur beredningen tänkt sig att åklagaraspiranternas

praktiska tjänstgöring skall anordnas. Jag delar beredningens

uppfattning, att tjänstgöringen bör äga rum under statsåklagares

ledning och såvitt möjligt koncentreras till städer med stora åklagarmyndigheter.

Den erforderliga polisiära erfarenheten synes i stor utsträckning

lämpligen kunna förvärvas genom att aspiranten följer polisens utredningsarbete

under förundersökning i mål, i vilka aspiranten biträder åklagaren

i dennes egenskap av förundersökningsledare. Genom att aspiranten skall

föredra förundersökningsresultaten och föreslå åtgärder samt efter förundersökningens

avslutande lämna förslag till beslut synes förutsättningar

finnas såväl för allsidig och grundlig praktisk utbildning som för erforderlig

prövning av aspirantens lämplighet för åklagaryrket.

I enlighet med beredningens förslag, som tillstyrkts av så gott som alla

remissorgan, bör den teoretiska undervisningen ges under en koncentrerad

åklagarkurs, som anordnas av riksåklagarämbetet och leds av en särskilt

utsedd kursledare. Kursen synes som beredningen förordat behöva pågå

omkring tio veckor.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att reglera den praktiska och teoretiska

åklagarutbildningen och därvid bl. a. bestämma, i vilka ämnen

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

undervisning skall meddelas under åklagarkursen, och överväga huruvida

mer än en kurs behöver anordnas årligen.

Jag biträder beredningens mening att aspiranttjänstgöringen helt bör inriktas

på utbildning och att aspiranterna i regel inte bör tas i anspråk för

vikariats- eller förstärkningstjänstgöring. Sedan aspiranten avslutat sin

utbildning bör han ingå i vikariats- och förstärkningskadern i länet eller

motsvarande område. Närmare föreskrifter i detta hänseende liksom i

fråga om de särskilda anordningar som kan krävas i samband med övergången

från de nuvarande utbildningsformerna torde kunna utfärdas i

administrativ ordning.

EXEKUTIONSVÄSENDET

Nuvarande förhållanden

Exekutionsväsendets nuvarande organisation grundar sig på 1877 års utsökningslag,

vilken med vissa ändringar fortfarande gäller. Den är emellertid

föremål för en genomgripande omarbetning av lagberedningen. Utsökningslagen

upptar två exekutiva myndigheter, överexekutor och utmätningsman.

överexekutor är på landet och i de flesta städer utan magistrat länsstyrelsen.

Övriga sådana städer har särskild av Kungl. Maj :t förordnad överexekutor.

I stad med magistrat är -— med undantag av Stockholm, där överståthållarämbetet

sedan gammalt är överexekutor — magistraten eller, där

Kungl. Maj :t så förordnar, viss ledamot av magistraten överexekutor. Vanligen

handlägger borgmästaren eller någon av rådmännen överexekutorsgöromålen.

Exekutionsväsendet administreras som regel i de större städerna av

magistraterna eller kommunala organ samt i övrigt av länsstyrelserna och

har sålunda inte någon regional organisation i egentlig mening. Någon

central myndighet eller styrelse för exekutionsväsendet under Kungl. Maj :t

finns inte.

Enligt utsökningslagens systematik skall beslut om exekution fattas av

överexekutor och genomföras av utmätningsmannen. Denna systematik,

som torde ha sin grund i utmätningsmännens ringa kompetens vid tiden för

lagens tillkomst, avspeglar icke de faktiska förhållandena i dag. I praktiken

har överexekutor sina huvudsakliga arbetsuppgifter som judiciell myndighet,

dels som första instans i summarisk process angående kvarstad, vräkning

m. m., dels som första besvärsinstans över utmätningsmans beslut eller

åtgärd. Den exekutiva processen föres vidare i hovrätt och högsta domstolen,

överexekutors mest maktpåliggande göromål som verkställande myndighet

torde vara försäljning av utmätt fast egendom. Härjämte har överexekutor

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

att i nagra speciella fall besluta om verkställighet samt öva tillsyn över

utmätningsmännen genom att föranstalta om årlig inspektion.

överexekutorsinstitutionens fortbestånd har ifrågasatts av lagberedningen,

som anser att den kan och bör avskaffas efter en kortare övergångstid.

Detta kan emellertid icke ske utan en genomgripande omarbetning av utsökningslagen

och ändringar i åtskillig annan lagstiftning och bör enligt

lagberedningens mening anstå till dess arbetet med översyn av utsökningslagen

avslutats. Då anledning sålunda synes föreligga att i särskild ordning

återkomma till överexekutorsinstitutionen, har dess nuvarande organisation

bär — liksom dess fortsatta funktion enligt polisberedningens betänkande

— berörts helt kortfattat.

Utmätningsman är i stad med magistrat och även i en del städer utan

magistrat stadsfogde samt på landet, vartill enligt utsökningslagen räknas

landskommun, municipalsamhälle, köping och enligt huvudregeln även stad

utan magistrat, landsfiskal.

Antalet städer som utgör stadsfogdedistrikt är 49. Renodlade stadsfogdetjänster

finns i 37 av dessa städer. I övriga städer är tjänsten som stadsfogde

förenad med annan kommunal tjänst, i 3 som rådman, i 7 som stadsfiskal

och i 2 som kommunalborgmästare.

Erfordras i stad mer än en stadsfogde bestämmer Ivungl. Maj :t antalet

och arbetsfördelningen mellan dem. I Stockholm finns 4 stadsfogdar, av

vilka en är exekutionsdirektör, samt 5 biträdande jurister (sekreterare

m. m.). Stockholms indrivningsverk är organiserat som en administrativ

enhet. I Göteborg finns 3 stadsfogdar samt i Malmö och Norrköping 2. I

envar av dessa tre städer är inrättade två från varandra fristående myndigheter,

förste och andre stadsfogdarna. Arbetsfördelningen mellan stadsfogdarna

har av Kungl. Maj :t bestämts i särskilda kungörelser och grundas i

första hand på en uppdelning mellan enskilda och allmänna mål.

För behörighet till stadsfogdetjänst fordras enligt kungl. förordning den

12 juli 1878 antingen att ha avlagt juris kandidatexamen eller att efter avlagd

studentexamen under minst två år ha med vitsord om skicklighet

tjänstgjort hos länsstyrelse eller magistrat eller på stadsfogdekontor. Flertalet

stadsfogdar har avlagt juris kandidatexamen och för vissa städer

har Kungl. Maj :t föreskrivit krav härpå. Någon rekryterings-, utbildningseller

befordringsgång till stadsfogdetjänsterna finns ej.

Antalet landsfiskalsdistrikt är 332. I regel är landsfiskalen polischef,

åklagare och utmätningsman. Emellertid är i utmätningsmannahänseende

4 distrikt sammanlagda två och två och i dessa sammanlagda distrikt samt

i 20 andra finns en landsfiskal, som är renodlad utmätningsman. Sålunda

finns inom landsfiskalsorganisationen 330 utmätningsmannadistrikt, varav

308 blandade och 22 renodlade.

I landsfiskalsdistrikten är inrättade tjänster för extra ordinarie och biträdande

landsfiskaler. Vidare tjänstgör hos landsfiskalerna landsfiskals
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

assistenter och landsfiskalsaspiranter som vikarie- och förstärkningspersonal.

Beträffande arbetsfördelningen mellan flera utmätningsmän i ett

distrikt finns föreskrift i landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951

(nr 771). I denna föreskrivs att landsfiskalen skall fördela göromålen mellan

sig och biträdande landsfiskal under iakttagande av att vardera befattningshavarens

arbetsbörda blir ungefärligen lika stor. Vidare kan till lättnad

i landsfiskalens arbetsbörda länsstyrelsen förordna landsfiskalsassistent,

som förvärvat erforderlig skicklighet och erfarenhet, att beträffande visst

ärende eller under viss tid vara utmätningsman i distriktet. Denna tid må

dock ej överstiga tre månader åt gången och ej sex månader av samma

kalenderår.

Beträffande fordringarna för behörighet till landsfiskalstjänst hänvisas

till den redogörelse som förut lämnats under avsnittet om åklagarväsendet

(s. 172 f.).

Utmätningsman är verkställande myndighet och ensam behörig att företaga

exekutiva förrättningar. Han skall, med några undantag, besluta om

huruvida verkställighet skall ske samt med tvångsåtgärder genomföra eller

säkerställa privaträttsliga och offentligrättsliga anspråk. De enskilda anspråken

realiseras på begäran av rättsägare, som har en av domstol, överexekutor

eller annan myndighet fastslagen rätt. De allmänna fordringarna,

skatter, böter etc. uttages såsom tjänsteuppdrag på grundval av restlängder,

saköreslängder m. m.

Verkställighetsformerna växlar alltefter beskaffenheten av rättsanspråken.

De vanligaste är införsel, utmätning, handräckning för återtagande

av avbetalningsgods, vräkning, kvarstad, utmätningsed och konkurs. Vissa

olikheter föreligger mellan reglerna och formerna för verkställighet i enskilda

och allmänna mål.

Beträffande omfattningen av arbetsåliggandena redovisar lagberedningen

i »Utsökningsrätt I» (SOU 1961:53) resultatet av en arbetsvolymsundersökning

avseende år 1957. Enligt denna anhängiggjordes 176 006 enskilda

mål samt uppgick -— med reservation för felkällor — det skattebelopp, som

nämnda år förelåg för indrivning, till något över 690 milj. kr. Härtill kommer

böter och övriga medel. År 1961 uppgick antalet enskilda mål till 195 000

och beloppet av utestående oredovisade skatter hade från den 1 juli 1957

till den 1 juli 1962 stigit med 21 %.

Vid verkställighetsåtgärderna äger utmätningsmannen med vissa begränsningar

anlita underställda befattningshavare. Stadsfogde äger efter

Kungl. Maj :ts medgivande rätt att i enskilda mål för bestämt fall till utmätningsman

sätta annan. Sådant substitut för stadsfogde kallas domsverkställare.

Motsvarande möjlighet saknas för landsfiskalen som utmätningsman.

Alla utmätningsmän kan i de flesta allmänna mål anlita exekutionsbiträden.

I städerna finns sådana befattningshavare i olika tjänsteställningar

för mera kvalificerade uppgifter såsom stadsfogdeassistenter

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

och underfogdar. På landsbygden tjänstgör polismän helt eller delvis som

exekutionsbiträden. Exekutionsbiträde har huvudsakligen att syssla med

indrivning av skatter, böter och allmänna avgifter samt äger att för sådant

ändamål förrätta utmätning av lös egendom eller, efter förordnande av

Kungl. Maj:t, bevilja införsel. Utmätningsmannen överlämnar till domsverkställare

och exekutionsbiträden de mål dessa skall handlägga. De redovisar

sedan de verkställda målen till utmätningsmannen, vilken har att

övervaka fullgörandet av uppdragen.

Om kompetensvillkor för polismän, som utöver egentliga polisgöromål

fullgör exekutionsbiträdesgöromål på landet finns föreskrifter i polisreglementet.

För övriga exekutionsbiträden, domsverkställare och kameral personal

har i regel inte några bestämmelser om behörighetskrav meddelats.

Ej heller finns någon enhetlig rekryteringsorganisation eller utbildning för

exekutionspersonalen.

Utmätningsman biträdes också av kontorspersonal. Inom denna personalkategori

finns, framför allt i städerna, högre kamerala tjänster för kvalificerade

göromål, såsom kamrerare, 1 :e kammarskrivare och bokhållare. En

sträng åtskillnad mellan de båda personalgrupperna kan inte göras i praktiken

och det är ibland tveksamt till vilken grupp en befattningshavare

skall hänföras.

Enligt uppgifter, inhämtade i slutet av 1962, beräknades antalet hela årsarbetskrafter

för chefer-utmätningsmän till ca 190, för exekutionspersonalen

till drygt 1 050 och kontorspersonal till knappt 1 000 eller sammanlagt

till ca 2 240.

Utredningsarbete m. m.

I propositionen 1962: 148 angående huvudmannaskapet för polisväsendet

m. m. erinras om de utredningar som är av betydelse för exekutionsväsendets

framtida organisation. Sålunda framhålls att inom lagberedningen pågår

arbetet med en revision av utsökningsrätten. Uppbördsorganisationskommittén

har till uppgift att utreda en eventuell omorganisation inom folkbokförings-

och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande frågor.

Utredning av vissa uppbördsfrågor verkställs av uppbördsutredningen. Domstolskommittén

har att taga ställning till bl. a. en ny domkretsindelning.

Emellertid synes enligt vad som uttalas i propositionen de aktuella områdena

kunna överblickas i så god tid att en omorganisation av exekutionsväsendet

kan genomföras samtidigt med att en ny organisation för polisväsendet

kan träda i kraft. I propositionen framhålls vidare att av betydelse

för bedömningen av de arbetsuppgifter som skall ankomma på utmätningsmännen

är, hur frågan om överexekutorsinstitutionen skall lösas och vilka

organ som framdeles skall handha skatteindrivningen.

Enligt propositionen synes man tills vidare kunna räkna med skatte
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

indrivningen som en utmätningsmannauppgift. Skatteindrivningen torde

dock inte ha så avgörande betydelse för utmätningsmannens verksamhet

att fögderiindelningen framstår som ett lämpligt underlag för utmätningsmannadistrikten.

Mer motiverat är det att anpassa distrikten efter domkretsindelningen.

Man kan emellertid utgå från att översynen av domkretsindelningen

resulterar i att domkretsarna på längre sikt anpassas till de nya

polisdistrikten. De nya utmätningsmannadistrikten bör därför kunna utformas

i huvudsak på grundval av polisdistrikten, varvid delning av ett

polisdistrikt i flera utmätningsmannadistrikt och sammanslagning av flera

polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt kan komma i fråga. Stannar

man för alternativet med omfattande utmätningsmannadistrikt kommer

personalens stationering i blickpunkten. Till stöd för en spridd stationering,

liksom för små distrikt, har åberopats, att det är av vikt för exekutionspersonalen

att ha god orts- och personkännedom samt att ärendena kräver livlig

kontakt mellan personalen och allmänheten, vilket bör beaktas.

Till organisationen av utsökningsväsendet tages sålunda inte ställning i

propositionen. Det framhålls, att de slutgiltiga planerna givetvis måste utarbetas

i samråd med lagberedningen och de utredningar som pågår på området.

Rekryterings- och utbildningsfrågorna sägs i propositionen tillhöra de

mera svårlösta. Tveksamt är om det finns praktiska möjligheter att genomföra

en gemensam rekryteringsbas för såväl högre som lägre befattningshavare

inom exekutions- och polisväsendet. Möjlighet för befattningshavare

i den ena verksamhetsgrenen att genom kompletterande utbildning vinna

behörighet till tjänst inom den andra bör beredas i den utsträckning det

bedöms påkallat från rekryterings- och befordringssynpunkt.

Som tjänstetitel för utmätningsman förordas i propositionen kronofogde.

Frågan om tjänstebenämningar för hans medhjälpare lämnas öppen.

De i propositionen givna allmänna riktlinjerna för exekutionsväsendets

organisation föranledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande (1962. 183),

vilket antogs av riksdagen (rskr. 387).

I direktiven för polisberedningen sägs beträffande den framtida organisationen

av exekutionsväsendet bl. a. att en närmare undersökning måste ske

i fråga om verksamhetsområdets omfattning, befattningshavarnas stationering,

uppgifternas fördelning mellan personalen och personalorganisationens

uppbyggnad. Vidare framhålls, att frågan om exekutionsväsendets organisation

är beroende av vilka slags organ, som är önskvärda för det

exekutiva förfarandet och hur arbetsuppgifterna lämpligen bör fördelas

mellan dem. Som dessa spörsmål skall upptagas till behandling av lagberedningen

redan på nuvarande stadium av dess verksamhet, bör polisberedningens

arbete bedrivas i nära kontakt med lagberedningen. Samråd bör

även ske med uppbördsutredningen i frågor som gäller indrivning av restförd

skatt. Även med domstolskommittén bör samråd ske i dessa delar.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Polisberedningen har även att upptaga frågor om kompetenskrav för kronofogdar

och annan exekutionspersonal och i samband därmed att utreda behovet

av utbildning för de skilda befattningshavarna. Uppmärksamhet bör

ägnas åt möjligheterna att exempelvis genom kompletterande utbildning bereda

utrymme för övergång för personalen inom exekutions-, polis- och

åklagarorganisationerna såväl på chefsplanet som i övrigt. I dessa frågor

bör samråd ske med 1962 års polisutbildningskommitté. En i detta sammanhang

viktig fråga är behovet av övergångsbestämmelser för personal med

kompetens för tjänster för vilka strängare kompetenskrav anses erforderliga

i framtiden. Det bör vidare ankomma på polisberedningen att upptaga alla

frågor, som har direkt samband med förstatligandet och omorganisationen

av exekutionsväsendet, samt lägga fram detaljerade förslag till reglering av

skilda frågor.

Polisberedningens förslag till exekutionsväsendets framtida organisation

läggs fram i beredningens betänkande nr 9. Häri behandlas distriktsindelningen

samt arbets- och personalorganisationen på lokalplanet med undantag

för storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, den regionala indelningen

samt reformens genomförande och centrala organisation. Två avsnitt

i betänkandet nr 9 har utförligare behandlats i särskilda mindre betänkanden.

I betänkande nr 15 utvecklas frågorna om dispenser från föreslagna

kompetenskrav för kronofogdar och exekutionspersonal samt anges

normer för meritvärdering av sökande med olika utbildning vid tillsättning

av kronofogdetjänster. I betänkande nr 18 kompletteras personalstaterna

med förslag till en vikariats- och förstärkningsorganisation för kronofogdarna.

Distriktsindelningen samt arbets- och personalorganisationen i storstäderna

avhandlas i betänkande nr 19.

Över betänkande nr 9 har efter remiss utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet,

lagberedningen, statskontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet,

som bifogat yttrande från exekutionsdirektören i Stockholm,

samt länsstyrelserna i samtliga län. Vid länsstyrelsernas utlåtanden

har fogats yttranden från en landskamrerare, fyra landsfogdar, nio stadsfogdar,

åtta landsfiskaler, en förste uppbördsman och nio länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Vidare har yttranden över sistnämnda betänkande avgivits av länsförvaltningsutredningen,

uppbördsutredningen, uppbördsorganisationskommittén,

1962 års polisutbildningskommitté, svenska kommunförbundet,

tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion gemensamt

med de till organisationen anslutna förbunden — svenska polisförbundet,

statstjänstemannaförbundet, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

svenska exekutionsmännens riksförbund — Sveriges akademikers centralorganisation,

Sveriges juristförbund, föreningen Sveriges stadsfogdar och

föreningen Sveriges landsfiskaler.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196H
Gemensamt

yttrande bär också inkommit från fem jurister vid Stockholms

indrivningsverk.

Utlåtanden över betänkande nr lo bar efter remiss såvitt angår exekutionsväsendet

avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Örebro, Västernorrlands

och Jämtlands län samt föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges

polismästare, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och svenska

polisförbundet. Fyra yttranden från länsavdelningar av föreningen Sveriges

landsfiskaler och ett från en landsfiskal har överlämnats av länsstyrelserna.

Utlåtanden över betänkande nr 18 har efter remiss inkommit från riksrevisionsverket,

statskontoret, tjänstemännens centralorganisation och Sveriges

juristförbund.

Över betänkande nr 19 har efter remiss utlåtanden avgivits av sistberörda

fyra remissorgan ävensom överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Malmöhus län. överståthållarämbetet har bifogat

yttranden från exekutionsdirektören och uppbördsdirektören i Stockholm.

Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från stadsfogdarna i Göteborg

och Malmö.

Polisberedningen

Allmänna förutsättningar

Polisberedningen anger inledningsvis att de förslag, som läggs fram, utformats

efter samråd med lagberedningen beträffande distriktens storlek,

kompetenskrav för kronofogdar och biträdande kronofogdar samt principerna

för arbetsfördelning mellan dem, kronofogdarnas arbetsuppgifter

samt exekutionspersonalen och dess uppgifter.

Den förstatligade exekutionsverksamheten skall helt skiljas från polisoch

åklagarväsendet. Något avsteg från huvudprincipen på grund av speciella

lokala förhållanden bör enligt beredningen inte förekomma, då detta

skulle medföra alltför svårbemästrade problem i fråga om bl. a. anställningsförhållanden,

kompetenskrav och utbildning.

Enligt polisberedningens mening bör organisationens utformning i huvudsak

byggas på rådande förhållanden. Därjämte måste vid planläggningen

beaktas förslag till reformer, som framlagts av lagberedningen, samt de

synpunkter som denna framfört till polisberedningen och som hänför sig

till preliminära utkast till kommande förslag. Bl. a. pågår inom lagberedningen

utredning om överexekutorsinstitutionens avskaffande. Vissa överexekutorsgöromål

avses därvid skola utskiftas på kronofogdarna. Frågan

om en utvidgning av möjligheterna att taga avlöning i anspråk genom exekutiva

åtgärder är också aktuell. Organisationen bör därför planeras så, att

den kan utan alltför stora svårigheter anpassas till de nya arbetsuppgifter,

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

som vid tiden för förstatligandet och därefter sannolikt kommer att överföras

till exekutionsmyndigheterna.

Distriktsindelningen

En huvudfråga vid planeringen av exekutionsverksamheten är enligt

polisberedningen distriktens storlek. Minimikrav vid bildande av ett distrikt

är att arbetsbördan ger full sysselsättning med kvalificerade göromål åt en

kronofogde, vilket i allmänhet torde innebära distrikt med ett befolkningsunderlag

på 40 000—50 000 innevånare. Enligt lagberedningen är det emellertid

önskvärt att så många distrikt som möjligt får en sådan storlek, att

de även motiverar en tjänst som biträdande kronofogde. I regel kan detta

beräknas bli fallet vid ett invånarantal på 60 000—80 000. Någon annan

övre gräns för storleken än den som bestämmes av organisatoriska lämplighetsskäl

torde enligt polisberedningen inte kunna dras. I varje län bör

redan vid förstatligandet finnas minst ett distrikt med biträdande fogde.

Önskvärt är att så blir fallet i det distrikt, där residensstaden ingår. Skälen

för inrättande av biträdande kronofogdetjänst är enligt polisberedningen

flera. Den tidigare nämnda utökningen av arbetsuppgifterna torde främst

medföra en merbelastning på kronofogdedistrikten i fråga om den juridiskt

utbildade arbetskraften. Därjämte är det nödvändigt att bereda vikarier

och sökande till kronofogdetjänsterna praktisk tjänstgöring.

Polisberedningen erinrar om att i yttranden över 1957 års polisutrednings

principbetänkande flera remissorgan varnat för alltför stora exekutionsdistrikt.

Olägenheterna har i huvudsak angivits vara

1. svårigheter att leda och övervaka exekutionspersonalen,

2. sämre indrivningsresultat i de folkrika distrikten,

3. försämrad orts- och personkännedom hos exekutionspersonalen,

4. minskade kontaktmöjligheter mellan allmänheten och de exekutiva befattningshavarna

samt

5. betungande resor för befattningshavarna och större resekostnader.

Såsom fördelar med de stora distrikten har följande omständigheter åberopats,

nämligen

1. lägre kostnader genom rationalisering av kontorsorganisationen, minskat

lokalbehov och specialisering av personalen,

2. snabbare och enklare handläggning av ärenden i vilka gäldenären har

sitt arbete i stad eller tätort men är bosatt utom denna i annat distrikt,

3. mindre känslighet för rubbningar i det löpande arbetet på grund av vakanser,

sjukdomsfall o. d. samt större elasticitet och hållbarhet vid felberäkningar

av arbetsvolym och vid en utökning av arbetsuppgifterna,

4. möjligheter till inrättande av befordringstjänster för den exekutiva personalen

och som en följd härav större utsikter att erhålla duglig personal

och

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

5. enhetligare handläggning till följd av ökade erfarenheter av svårare mål,

möjlighet till samråd och bättre utbildning.

Härjämte framhåller polisberedningen, att en indelning i stora distrikt

torde väsentligt underlätta det praktiska genomförandet av lagberedningens

framlagda förslag om inbördes samarbete mellan utmätningsmännen.

De skäl som sålunda anförts för och emot stora distrikt finner polisberedningen

betydelsefulla och väger dem mot varandra. Beträffande det ofta

sämre indrivningsresultatet i folktäta distrikt torde detta icke ha sin grund

i distriktens storlek utan snarare bero på att dessa utgör centra för affärsliv

och industri samt på befolkningens allmänna inställning och sociala

sammansättning. En väsentlig invändning är att kontaktmöjligheterna mellan

allmänheten och myndigheten försvåras i de större distrikten. Detta

problem kan dock i stor utsträckning elimineras genom stationering av arbetsgrupper

eller enskilda befattningshavare i likhet med vad som föreslagits

beträffande polisorganisationen. Beredningen har vid avvägningen

funnit sig böra förorda relativt stora distrikt, särskilt med hänsyn till att

en kommande utsökningslag torde förutsätta distrikt med rätt stor omfattning.

Stor betydelse har vidare tillmätts det förhållandet, att exekutionsväsendet

för närvarande dras med avsevärda personalsvårigheter. Detta har

bl. a. påpekats av riksdagens revisorer, riksrevisionsverket, länsstyrelser

samt ett flertal stadsfogdar och landsfiskaler. Det torde vara uteslutet att

i små distrikt anordna befordringstjänster, som på ett avgörande sätt kan

påverka och förbättra rekryteringen.

I enlighet härmed föreslår beredningen att landet indelas i 81 kronofogdedistrikt.

Denna indelning grundar sig på beredningens förslag till polisdistriktsindelning.

Av kronofogdedistrikten motsvarar 50 polisdistrikten

och 65 de föreslagna åklagardistrikten. 31 distrikt har sålunda bildats genom

sammanläggning av två eller tre polisdistrikt.

.4 rbetsorganisationen

Polisberedningen konstaterar att arbetsfördelning och delegation

beträffande de exekutiva göromålen inrymmer ett flertal såväl

organisatoriskt som författningstekniskt svårlösta problem. I de nya

kronofogdedistrikten torde dock i stort följande principer böra tillämpas.

Kronofogden förestår exekutionsdistriktet. Erfordras i ett distrikt två

eller flera kronofogdar bör en vara administrativ chef för kronofogdemyndigheten

och i denna egenskap handlägga och ensam besluta i ärenden rörande

myndighetens förvaltning. I förvaltningsärenden, som berör annan

kronofogdes ämbetsområde, bör denne höras och även ha förslagsrätt. Beträffande

utmätningsmannagöromålen bör kronofogdarna vara helt sidoordnade

för att inte i praktiken en ny instans skall tillskapas och för att en

klar fördelning av ansvaret för målens handläggning skall kunna uppehållas

mellan dem.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Fördelningen av de exekutiva göromålen mellan kronofogde och biträdande

fogde bör enligt beredningens förslag ske genom delegation till den

sistnämnde att med samma befogenhet som kronofogde och på eget ansvar

handlägga visst ärende eller grupper av ärenden.

Om fördelningen av göromålen synes Kungl. Maj :t böra förordna. Då det

gäller fördelningen mellan kronofogde och biträdande kronofogde torde det

vara tillfyllest att Kungl. Maj :t fastställer huvudgrunderna härför. Det bör

sedan ankomma på kronofogden att, med beaktande av de fastställda grunderna,

fördela de exekutiva göromålen mellan sig och biträdande kronofogde.

Härvid bör kronofogden iakttaga att varje befattningshavares arbetsbörda

blir ungefär lika stor. Biträdande fogde skall även kunna anlitas

för verkställighetsåtgärder, som eljest ankommer på exekutionspersonalen

men är av sådan beskaffenhet att de inte lämpligen bör anförtros den,

samt för kvalificerade utredningsuppdrag o. dyl.

För biträde åt kronofogden vid arbetsledning, granskning av olika slag

av redovisningar, vid inventeringar och andra kontrollåtgärder samt vid

handläggning av vissa mål föreslår beredningen en kvalificerad kameral

och exekutiv tjänst. Det är från skilda synpunkter angeläget, att en sådan befattning

inrättas i varje distrikt. Härigenom minskas behovet av biträdande

fogdar och förbättras befordringsgång och rekryteringsmöjligheter för exekutionspersonalen.

Befattningshavaren bör utöver praktisk erfarenhet ha

goda kunskaper framför allt i exekutionsrätt, civilrätt samt taxerings- och

uppbördsförfattningarna. Han skall vidare ha förmåga att såsom avdelningschef

organisera och leda exekutions- och biträdespersonalens arbete.

Hans åligganden kan givetvis växla något beroende på om inom distriktet

finns biträdande fogde samt om han är placerad på centralort eller förestår

en större stationering. I regel torde han böra ha det närmaste ansvaret för

bl. a. gäldenärsregister, kontorsindrivning och den införsel för allmänna

medel, som sker centralt.

Delegationsmöjligheterna till domsverkställare torde i fråga om verkställighetsåtgärderna

bli i stort sett oförändrade, ehuru med den betydelsefulla

skillnaden att domsverkställarinstitutionen föreslås införd för hela riket.

För närvarande kan ett exekutionsbiträde på uppdrag förrätta utmätning

för oguldna skatter men är inte berättigad att återtaga en bok eller en

klocka, som gäldenären köpt på avbetalning men inte kunnat betala. Detta

förhållande finner beredningen i hög grad otidsenligt och ägnat att försvåra

en rationell arbetsfördelning. Beredningen är därför av den uppfattningen

att delegationen till exekutionspersonalen måste utvidgas att samtidigt

kunna omfatta uppdrag såväl i enskilda mål som i allmänna ärenden.

Beträffande graden av centralisering inom kronofogdedistrikten uttalar

beredningen att av flera skäl, främst organisatoriska, de tidigare angivna

fördelarna med stora distrikt bäst kan utnyitjas, om den i exekutionsverksamheten

sysselsatta personalen i största möjliga utsträckning koncentre
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

283

ras till centralorten. Renodlingen av verksamheten, varigenom denna blir

uppdelad på ett avsevärt mindre antal befattningshavare än förut, omöjliggör

även en sådan stationeringstäthet, som nu råder. Avkall

från centraliseringsprincipen bör emellertid göras, särskilt när detta är

motiverat av avstånd och kommunikationsförhållanden.

Den fortlöpande kontrollen och övervakningen av de till exekutionspersonalen

med domsverkställarkompetens överlämnade målen anses av beredningen

i princip kräva, att kronofogde och domsverkställare har samma

tjänsteställe. Med hänsyn till de betydande avstånd, som ibland kan förekomma

i distrikt av föreslagen storleksordning, blir det i en del fall nödvändigt

att stationera personal med full eller begränsad domsverkställarkompetens

utom centralorterna. Med de nya verkställighetsfrister, som trätt

i kraft den 1 januari 1964, anses detta emellertid kunna genomföras utan

större olägenhet. I den mån domsverkställargöromålen icke kräver en hel

arbetskraft, bör de förenas med uppgifter inom skatte- och bötesindrivningen.

Beredningen påpekar att en spridd stationering av personal med exekutionsbiträdesgöromål

förekommer redan nu, vilket bl. a. från kontrollsynpunkt

medför vissa problem. I den nya organisationen kommer antalet stationeringar

att bli färre.

Utifrån här angivna riktlinjer föreslår beredningen, att omkring 175 stationeringsorter

utanför centralorterna inrättas i landet.

Beredningen har framlagt ett principförslag till den inre organisationen

av en kronofogdemyndighet, i huvudsak tillämpligt

på alla kronofogdemyndigheter oavsett deras storlek, med undantag för

Stockholms, Göteborgs och Malmö kronofogdedistrikt. Hänsyn har därvid

inte kunnat tas till andra ändringar i arbetsåliggandena än de som trätt i

kraft den 1 januari 1964.

Beredningen framhåller, att en organisationsteknisk undersökning möjligen

skulle kunna medföra vissa rationaliseringar genom mekanisering av

arbetsrutiner speciellt i fråga om indrivningen av restförd skatt m. m.,

t. ex. i fråga om framställningen av restlängder och saköreslängder, bokföring

och redovisning. I avvaktan på automatisk databehandling inom

folkbokförings- och uppbördsväsendet och verkningarna därav för exekutionsväsendets

del bygger emellertid beredningen sitt förslag på de lämpligaste

av nu förekommande organisationsformer och arbetsrutiner. Förslaget

medför inte behov av sådana kontorsmaskiner, som efter den relativt

snart förestående datareformen kan visa sig överflödiga, och det möjliggör

ett enhetligare blankettsystem för hela landet. Sett mot bakgrunden

av de omläggningssvårigheter som med sannolikhet kommer att uppstå i

samband med inrättandet av de nya kronofogdedistrikten och de många

och stora förändringar, som därefter kan väntas inom en ganska lång följd

av år, finner beredningen det förordade tillvägagångssättet utgöra en väl
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

behövlig säkerhetsfaktor. I detta sammanhang nämnes, att enligt underhandsbesked

från riksrevisionsverket nu gällande system för bokföring och

redovisning av influtna medel och hindersredovisade poster fungerar tillfredsställande,

varför någon ändring i gällande redovisningssystem för närvarande

inte anses påkallad.

Från såväl kostnads- som effektivitetssynpunkter anser beredningen det

vara rationellt, att i lämplig utsträckning ha kontorsmässig behandling av

arbetsuppgifterna, vilket medför en koncentration av handläggningen till

centralorten. Till den fältarbetande exekutionspersonalen bör huvudsakligen

endast överlämnas göromål, som inte kan utföras av andra befattningshavare.

Beredningen föreslår, att kronofogdemyndigheten på centralorten skall

bestå av tre huvudavdelningar, nämligen kansliet, centralregisteravdelningen

och fältindrivningsavdelningen, samt anger göromålen på de olika

avdelningarna med beskrivning i stort av arbetsrutinerna. Härvid påpekas,

att i särskilda fall avvikelser kan vara påkallade. Den centrala handläggningen

omfattar i princip utskrift av erforderliga handlingar, registrering,

utsändande av betalningsanmaningar, meddelande av införsel samt kassa-,

bokförings- och redovisningsgöromål. Beredningen anför beträffande ärendenas

handläggning bl. a.

Med den föreslagna fördelningen av göromålen blir gången av ett indrivningsärende

(skatter, böter, viten, allmänna avgifter och övriga allmänna

medel) i stora drag följande.

Inkomna restlängder, saköreslängder och andra uppbördsorder in. m.

registreras och uppdebiteras i nuvarande ordning på kronofogdens kansli.

Med ledning av exekutionsurkunderna har kansliet härefter att ombesörja

utskrift av erforderliga indrivningshandlingar, centralregisterkort, indrivningskort,

betalningsanmaning samt i de fall där det av rest- eller saköreslängden

framgår, att gäldenären har sin adress utom distriktet, jämväl utdrag

ur längden. Handlingarna bör vara utformade så att de erhålles i en

utskrift (direktkopiering).

Vissa städer, såsom Stockholm (dock ej beträffande skatter), Norrköping,

Västerås, Uppsala, Halmstad, Karlskrona, Kalmar och Sundsvall, som samtliga

är centralorter i kronofogdedistrikt, tillämpar efter dispens en maskinell

metod, s. k. ormigsystem, varigenom dessa handlingar erhålles med en

utskrift. För att undvika omskrift av exekutionsurkunderna hos utmätningsmannen

fordras enligt detta system överenskommelse om ett särskilt

utskriftssätt med berörda myndigheter, såsom postens skatteavdelning,

åklagare och domstolar samt länsstyrelse. Enligt beredningens mening bör

de kronofogdedistrikt, i vilka dessa städer är centralorter, även i fortsättningen,

åtminstone till datareformens genomförande, erhålla sådan dispens.

Det färdigställda arbetsmaterialet jämte ett exemplar av rest- respektive

saköreslängd överlämnas härefter till centralregisteravdelningen för handläggning.

Centralregisterkorten bildar ett gäldenärsregister, som kan vara

upplagt i alfabetisk namnordning eller efter födelsedatum eller annan

lämplig indelningsgrund. Efter datareformen kan det eventuellt komma att

visa sig mest fördelaktigt, att centralregistret uppställs efter gäldenärernas

födelsenummer.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj.ts proposition nr iOO år 196A

Härefter utsänds betalningsanmaningarna, vilka bör innehålla en viss

betalningsfrist, förslagsvis tio dagar. Anteckning om avsändningsdagen göres

på indrivningskorten. Inbetalningar skall ske på kronofogdens tjänstepostgirokonto

och influtna belopp skall krediteras på centralregisterkorten

samt i förekommande fall (avbetalningar) även på indrivningskorten. Inbetalda

belopp antecknas i respektive längder. Framställningar om betalningsuppgörelser

eller anstånd i anledning av anmaningarna skall göras till

den i anmaningen anvisade befattningshavaren på centralregisteravdelningen.

Lämnas gäldenären betalningsmedgivande, som sträcker sig över

längre tid än en månad från kravtidens utgång, skall gäldenären upplysas

om vilken befattningshavare ärendet i fortsättningen kommer att handläggas

av och att inbetalningar skall ske till dennes tjänstepostgirokonto. Uppgörelsen

antecknas på indrivningskortet, som efter notering på centralregisterkorten

av dag för överlämnandet och till vem det skett tillställs

exekutionstjänstemannen.

Efter betalningsfristens utgång genomgås indrivningskorten beträffande

de obetalda ärendena och uppdelas i grupper med avseende på fortsatta åtgärder,

nämligen utredningar angående bestridda krav, slagning i anställningsregistret,

beviljande av införsel, ombesörjande av handräckningsframställningar

etc. Härefter återstående ärenden överlämnas till fältindrivningsavdelningen.

Beträffande samtliga ärenden skall anteckning göras på centralregisterkorten

var ärendet liandlägges. För inventeringen hos cxekutionspersonalen

bör anteckning därom även ske i restlängden eller på annat

lämpligt sätt.

Alla kassa-, bokförings- och redovisningsgöromål avseende indrivningen

av allmänna medel bör ombesörjas på centralregisteravdelningen.

På grund av de speciella tidsfrister och redovisningsföreskrifter samt

andra särbestämmelser som gäller för utsökningsmålen skall dessa handläggas

på kansliet och sålunda icke inga i förutnämnda centraliegistei. För

dessa mål föreskrivna dagböcker bör anordnas enligt kort- eller lösbladssystem.

Blanketterna till dagböckerna och andra behövliga handlingar bör

utformas så att de erhålles i en utskrift. Vid utmätning av fordran å överskjutande

preliminär skatt kommer samordningen med allmänna ärenden

att äga rum genom att samtliga mål först slås i centralregistret respektive

utsökningsdagboken. Vid verkställighet på fältplanet sker samordningen

av de båda slagen av mål i den utsträckning de handläggs av samme befattningshavare.

I övriga fall får särskild kommunikation ordnas.

Oavsett om ett utsökningsmål inges på central- eller stationeringsort

måste det alltid införas i kronofogdens dagbok. Diarieföringen skall ske

före verkställighet. Endast i exceptionellt brådskande fall och efter samiåd

mellan kronofogden och förrättningsmannen bör en omvänd ordning kunna

förekomma. Inkommande mål inottages av kansliet, som först utför en

förhandsgranskning för eventuell komplettering av ansökningshandlingarna

och därefter ombesörjer utskrifter. Sedan kronofogden granskat målen,

utsändes underrättelserna.

För alt i görligaste mån nedbringa antalet mål, som överlämnas till förrättningsinan

för exekutiva åtgärder, bör gäldenären i underrättelse om

sökt utmätning eller återtagning av avbetalningsgods anmodas att inom

viss kortare tid fullgöra sin betalningsskyldighet. Under denna tidsfrist

kvarligger målet på kansliet. Erfarenhetsmässigt bortfaller härigenom en

avsevärd del av målen främst genom uppgörelser mellan parterna men även

s. 286 Kontrollera mot PDF

286 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

genom betalningar. De mål som härefter återstår skall handläggas i vederbörlig

ordning.

Redovisning av medel och handlingar i slutligt verkställda utsökningsinål

ombesörjes på kansliet.

Målen angående införsel för underhållsbidrag bör alltid handläggas centralt.

Vad som sagts beträffande ingivande av handlingar, system för anordnande

av dagbok samt framställning av erforderliga handlingar i utsökningsmålen

skall gälla i tillämpliga delar. Med hänsyn till den överensstämmelse

i förfarandet, som i många avseenden föreligger mellan dessa mål och

motsvarande ärenden angående skatter och böter och till att de i åtskilliga

fall avser samma gäldenärer som skatte- och bötesinförslarna, bör de förläggas

till centralregisteravdelningen. Som något nämnvärt bortfall av dessa

mål icke kan påräknas genom underrättelser om den sökta verkställigheten,

bör de, med undantag för sådana delgivningar och utredningar som måste

utföras av fältarbetande personal, helt handläggas på centralregisteravdelningen.

På grund av de i jämförelse med skatte- och bötesinförslarna avvikande

redovisningsbestämmelser, som gäller för dessa införselmål, bör

dagbokskorten icke insorteras i det övriga centralregistret utan bilda en

egen grupp inom detta.

Alla ärenden, som inte kan avslutas genom kontorsmässig behandling,

överlämnas till fältindrivningsavdelningen för att slutföras. För fältarbetet

bör kronofogdedistriktet vara uppdelat i ett antal geografiska områden.

Även andra indelningsgrunder kan förekomma. I varje sådant område skall

finnas en eller flera befattningshavare, som har att svara för exekutionsverksamheten

inom området. Områdena, som kan sammanfalla med församlingar,

taxerings- och uppbördsdistrikt etc., skall bestämmas av kronofogden

med hänsynstagande till att befattningshavarna erhåller en så jämnt

fördelad arbetsbörda som möjligt.

Av praktiska skäl synes det beredningen lämpligt att även den fältarbelande

personalen generellt erhåller rätt att meddela införselbeslut. Denna

befogenhet bör huvudsakligast användas i ärenden, som redan är under

handläggning av en fältindrivare och som är av särskilt brådskande natur

(utfallande ackordsersättningar, innestaende löne- och provisionsfordringar

ofta i samband med anställningens upphörande in. in.). Det bör ankomma

på kronofogden att närmare bestämma införselrättens utnyttjande.

Enligt gällande bestämmelser äger stadsfogde med visst undantag uppdraga

försäljning av utmätt lös egendom åt domsverkställare. Motsvarande

delegationsrätt till exekutionsbiträde finns däremot inte i de allmänna målen.

På grund av de stora avstånden inom många kronofogdedistrikt finner

beredningen det vara rationellt att exekutionspersonal, som skall handha

verkställigheten i både allmänna och enskilda mål, tillägges befogenhet att

på uppdrag av kronofogden förrätta försäljning av lös egendom i båda slagen

av mål.

Beredningen förordar, att i regel varje fältarbetande exekutionstjänsteman

innehar eget tjänstepostgirokonto, enär såväl avgivandet som kontrollen

av redovisningen härigenom förenklas. Vidtagna åtgärder och influtna

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

medel m. in. skall i föreskriven ordning redovisas till kronofogden över

kansliet respektive centralregisteravdelningen.

På grund av bl. a. kronofogdedistriktens ytvidd torde det bli nödvändigt

för den exekutiva personalen att i stor utsträckning ha tillgång till andra

färdmedel än de allmänna kommunikationerna. Ett svårlöst problem utgör

anskaffandet av förrättningsvittnen på enmansposteringarna. Beredningen

ifrågasätter därför, om ej — i varje fall tillsvidare — bör föreskrivas skyldighet

för befattningshavare vid polisväsendet att biträda såsom vittne vid

exekutiva förrättningar, då annan personal inte finns att tillgå. Vidare bör

samtliga exekutiva befattningshavare vara stämningsmän för tjänsteuppdrag.

I anslutning till de synpunkter på arten av befattningshavare som arbetsorganisationen

erfordrar, upptar beredningen frågan om deras t j ä n s t ebenämningar.

Beredningen finner, att för chefsbefattningen titeln

kronofogde redan vunnit allmänt erkännande. För övriga befattningshavare

föreligger en rikhaltig flora; exekutionsbiträde, exekutor, skatteassistent,

uppbördsman, domsverkställare, underfogde etc. Det är önskvärt att erhålla

en enhetlig titulatur och finna en gemensam förstavelse. »Skatte-» och

»uppbörds-» är oegentliga. »Exekutions-» och »indrivnings-» anses drastiska

och kan i umgänget med allmänheten väcka irritation. »Krono-» har tidigare

använts i dessa sammanhang (jfr kronolänsman, kronobetjänt etc.).

Beredningen förordar därför denna förstavelse samt föreslår tjänstebenämningarna

kronofogde, kronokommissarie och kronoassistent.

Beredningen påpekar, att den omarbetning av utsökningslagen som nu

pågår präglas av en strävan att ersätta kategoriska regler och formella

förfaranden med sådana, som bereder sökandena ökat bistånd av utsökningsmyndigheten,

samtidigt som denna skall kunna taga större hänsyn till

gäldenärernas intressen i de enskilda fallen. En sådan modernisering av

förfarandet kan inte ske utan att den exekutiva personalen förstärkes såväl

kvalitativt som kvantitativt. Beträffande biträdespersonalen erinrar beredningen

om såväl 1947 års landsfiskalsutrednings som 1956 års landsfiskalsbiträdesutrednings

uttalanden, att biträdesgöromålen på landsfiskalskontoren

i stor utsträckning är av kvalificerad natur och delvis ställer betydande

krav på biträdespersonalen med avseende på noggrannhet, omdöme

och ansvar. Enligt beredningens mening gäller dessa omdömen även biträdesgöromålen

vid de föreslagna kronofogdemyndigheterna.

Beredningen ingår härefter på personalorganisationen inom

ett normalt kronofogdedistrikt. Med de arbetsuppgifter som föreslagits bör

på kansliet, som står under kronofogdens direkta ledning, finnas ett kvalificerat

första biträde att självständigt förestå detta.

På centralregisteravdelningen, som under kronofogden skall förestås av

en kronokommissarie, erfordras en eller flera förste kronoassistenter, som

har att svara för avdelningens expedition för allmänheten. Den främsta bi
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 106k

trädestjänsten på denna avdelning avser bl. a. kassagöromål. På avdelningen

förekommande bokförings- och redovisningsgöromål är i betydande

utsträckning av kvalificerad natur. Verksamheten vid registeravdelningen

i övrigt medför dessutom att särskilt stora krav måste ställas på kontorspersonalen

för att man på mest effektiva sätt skall kunna uppnå en avlastning

av göromål från exekutionspersonalen.

Fältindrivningsavdelningen förutsättes under kronofogden skola förestås

av kronokommissarien utom i vad avser utsökningsmålen, vilka skall handläggas

direkt under kronofogdens ledning. För göromålen på avdelningen

fordras huvudsakligen exekutiv personal, förste kronoassistenter och kronoassistenter.

På vissa större stationeringsorter krävs härjämte kvalificerad

biträdespersonal, som i stor utsträckning måste självständigt utföra skiftande

arbetsuppgifter såsom kassagöromål, smärre utredningar samt tillhandagå

allmänheten med råd och upplysningar.

Aspirant bör för att erhålla en allsidig utbildning tjänstgöra på alla avdelningar

och sedan han förvärvat tillräcklig erfarenhet vid behov kunna

förordnas såsom vikarie på kronoassistenttjänst.

Vid större kronofogdemyndigheter torde härutöver erfordras särskild

expeditionsvaktspersonal.

De särpräglade förhållandena i storstäderna, Stockholm,

Göteborg och Malmö, har föranlett beredningen att särskilt utreda

hur organisationen av exekutionsverken där bör utformas. Beredningen

konstaterar, att i jämförelse med andra exekutionsdistrikt i landet storstadsdistrikten

är väsentligt folkrikare och att i förhållande till folkmängden

arbetsvolymen är mycket stor. Detta har medfört, att den nuvarande

organisationen av dessa städers exekutionsverk erhållit en annan struktur

än den som finns i landet i övrigt. Även sinsemellan är arbetssätten vid

verken i väsentliga delar olikartade. Vad angår skatte- och bötesindrivningen

kännetecknas stockholmssystemet av centralisering under det att

malmösystemet är helt decentraliserat. Göteborgssystemet utgör i stort sett

en medelväg mellan de båda andra systemen. Även beträffande arbetsuppgifterna

föreligger vissa olikheter de tre städerna emellan. Sålunda upprättar

uppbördsverket i Stockholm bl. a. månadsräkning avseende i Stockholm

restförda skatter enligt uppbördsförordningen under det att motsvarande

uppgifter i landet i övrigt ankommer på de exekutiva myndigheterna.

Vidare ombesörjes i Stockholm kontrollen av arbetsgivarnas skyldighet att

verkställa skatteavdrag av uppbördsverket, medan den i Göteborg helt sköts

av andre stadsfogden och i Malmö vissa undersökningar göres hos andre

stadsfogden där. Parkeringsböterna uppbäres och redovisas i Stockholm

och Göteborg av åklagarmyndigheten men i Malmö av andre stadsfogden.

Beredningen har i första hand eftersträvat en likartad organisation storstadsdistrikten

emellan. Däremot har utredning givit vid handen att ett

direkt överförande på storstadsdistrikten av normalorganisationen i öv
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

riga kronofogdedistrikt svårligen låter sig göra. Ett sådant överförande

sknlle framför allt beträffande de allmänna målen tillskapa sa stora enheter

att dessa blir tungarbetade och svårbemästrade. Beredningen hyser

därför den uppfattningen att arbetet bör fördelas på flera enheter.

Beredningen anger särskilt några grundlinjer för sitt förslag till storstadsorganisationerna.

Med hänsyn till den betydelse, som månadsräkning

och balanslängd har för utmätningsmannens möjlighet att följa indrivningsarbetet,

anser beredningen, att arbetet med månadsräkning, balanslängd

och därmed sammanhängande arbetsuppgifter skall utföras hos

exekutionsmyndigheten. Då fråga är om bokföring och kreditering av influtna

medel måste säkerhetskravet tillgodoses. De handlingar, där influtna

medel antecknas, bör därför vara sammanförda och hållas skilda från övrigt

arbetsmaterial, så att sammanblandning icke sker. En bärande princip

för arbetsfördelningen bör vara att i möjligaste mån samma befattningshavare

svarar för ett ärende från början till slut. Organisationen måste

utformas så att då flera utmätningsärenden föreligger mot en gäldenär,

t. ex. för enskild skuld och skatt, utmätning kan ske samtidigt i samtliga

ärenden.

Med hänsyn till de särskilda lokala förhållandena föreslår beredningen,

att huvudavdelningar vid kronofogdemyndigheten i Stockholm skall vara

kansliet, central-, revisions- och underhållsbidragssektionerna samt tre fältavdelningar.

Beredningen föreslår i huvudsak följande fördelning av göromålen.

En kronofogde skall vara administrativ chef och i denna egenskap leda

och övervaka arbetet samt tillse att detta bedrives i behörig ordning och på

ett ändamålsenligt sätt. Han skall dessutom vara utmätningsman och såsom

sådan handlägga införselmålen för underhållsbidrag.

Vid kansliet, som står under ledning av en kronofogde, utföres i tillämpliga

delar samma arbetsuppgifter, som vid kansliet i landets övriga kronofogdedistrikt.

Vid centralsektionen, som uppdelas i en registrerings- och redovisningsdetalj

samt en spaningsdetalj, vilka var och en under den administrative

chefen bör förestås av en kronokommissarie, verkställes registrering, kreditering,

redovisning, efterforskning och deklarationsundersökningar. Vid

registrerings- och redovisningsdetaljen skall finnas ett centralregister, omfattande

alla för indrivning beordrade allmänna medel, i vilket register

kreditering av influtna belopp sker.

Revisionssektionen, som under den administrative chefen bör stå under

ledning av en kronokommissarie, biträder kronofogdarna med kontroll av

indrivningsverksamheten och vid inventeringar, attesterar och granskar utfärdade

bevis om binder vid skatte- och bötesindrivningen samt utför kassakontroller.

Vid underhållsbidragssektionen ledes arbetet närmast under myndighetens

chef av en kronokommissarie, vilken efter delegation även har att besluta i

införselmålen.

Fältavdelningarna ledes envar av en kronofogde. Vid varje sådan avdelning

skall dessutom finnas en biträdande kronofogde. Här sker vcrkställig10

— Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

heten i såväl allmänna som enskilda mål. De åtgärder, som förekommer, är

i stora drag utsändande av kravskrivelser, träffande av betalningsuppgörelser,

meddelande av införselbeslut för uttagande av skatter och böter, utmätning,

handräckning enligt lagen om avbetalningsköp, vräkning och handläggning

av konkursmål. Såsom förstärkning av kronofogdepersonalen vid

fältavdelningarna bör finnas ytterligare en biträdande kronofogde.

Kronofogdemyndigheterna i Göteborg och Malmö föreslås av beredningen

utformade i enlighet med angivna principer och i huvudsaklig överensstämmelse

med exekutionsväsendet i landet i övrigt med den tidigare angivna

skillnaden, att den s. k. centralindrivningen fördelas på sektioner eller kommissariedistrikt

omfattande ett lämpligt antal territoriella församlingar.

Huvudavdelningarna vid dessa myndigheter föreslås sålunda vara kansliet,

centralkontoret och revisionssektionen samt i Göteborg åtta och i Malmö

fyra kommissariedistrikt. Fördelningen av göromålen skisserar beredningen

sålunda.

Vid kansliet skall i tillämpliga delar utföras samma arbetsuppgifter, som

vid kansliet i landets övriga kronofogdedistrikt. Revisionssektionen, som

bör stå under ledning av en kronokommissarie, utför samma arbetsuppgifter

som motsvarande sektion i Stockholm. Centralkontoret bör uppdelas i

en avdelning för enskilda mål och en för allmänna mål. Avdelningen för

enskilda mål bör bestå av en expedition för utsökningsmål och en för införselmål.

Expeditionen för införselmål står under ledning av en kronokommissarie,

vilken efter delegation beslutar i dessa mål. Vid expeditionen

för utsökningsmål registreras, granskas och redovisas målen. Vidare skall

där bl. a. framställas arbetsmaterial samt uppläggas och föras dagböcker.

Befattningshavare inom kontorskarriären blir arbetsledare samt biträder

kronofogdarna med genomgång, granskning och komplettering av inkomna

handlingar. Avdelningen för allmänna mål och ärenden bör stå under ledning

av en kronokommissarie. Arbetsuppgifterna vid denna är i huvudsak

av samma beskaffenhet som vid ett vanligt kronofogdedistrikt.

Inom varje kommissariedistrikt skall finnas en kronokommissarie, som

leder och fördelar arbetet, samt erforderligt antal fältarbetande personal

och kontorspersonal. Till distriktet överlämnas indrivningsärendena för

verkställighet. Centralt inom varje distrikt utsändes betalningsanmaningar,

meddelas införsel för uttagande av skatter och böter samt begäres handräckning

hos annan utmätningsman för indrivning av allmänna medel, överlämnade

indrivningsärenden kvarligger till dess ärendena i en eller annan

form slutförts. Vid varje distrikt skall finnas ett centralregister, vari kreditering

av influtna medel sker. Inom ett kommissariedistrikt verkställes icke

enbart indrivning av skatter, böter och andra allmänna medel. Dit överlämnas

även enskilda utsökningsmål för verkställighet. På fältet skall samordning

ske så att bestämmelserna i 58 § utsökningslagen blir tillämpliga

i förhållandet mellan enskilda och allmänna mål.

En av kronofogdarna skall vara administrativ chef och i denna egenskap

leda och övervaka arbetet samt tillse att detta bedrives i behörig ordning

och på ett ändamålsenligt sätt.

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

291

Personalbehov

Beredningen har beräknat årsarbets kraftsbehovet på grundval

av tillgängliga och infordrade uppgifter från befattningshavarna själva.

Vid stickprovskontroller har det dock visat sig finnas flera befattningshavare

än i grundmaterialet, vilka där icke redovisats på grund av att de

bestred göromål på ännu inte inrättade tjänster, avlönades genom extra

anslag etc. Uppskattningen av årsarbetskrafterna för personal med blandade

tjänster är givetvis vansklig. Det föreligger enligt beredningens uppfattning

en tendens att underskatta arbetstiden för exekutionsgöromålen. I

juli 1960 utgjorde enligt insamlade uppgifter exekutionsbiträdenas sammanräknade

årsarbetskrafter i landsfiskalsorganisationen 508. I oktober

1962 skulle enligt nyinkomna uppgifter antalet årsarbetskrafter ha sjunkit

med 40 till 468. 1960 fanns 143 renodlade exekutionsbiträdestjänster. 1962

var dessa 23 fler eller 166. Renodlingen av 23 tjänster kan ha medfört en

besparing av arbetskrafter men troligen icke med 40 hela årsarbetskrafter,

särskilt som antalet restförda skatteposter och bötesposter under denna

tid inte sjunkit. Enligt riksrevisionsverkets budgetredovisningar uppgick

utestående summan av särskilt uppdebiterad A-skatt, restförd B-skatt, Kskatt

och allmän varuskatt den 30 juni 1960 till 457 miljoner och två år

senare till 579 miljoner, en ökning med 27 %. Härtill kommer böter, ATPavgifter,

bilskatter m. m.

Beredningen påvisar, att förhållandet mellan invånarantal och arbetsvolym

växlar. Så är fallet vid en jämförelse mellan hela län. Per tusen

invånare utfaller de i 1961 års arbetsredogörelser upptagna arbetsuppgifterna

beräknade enligt vedertagen koefficient med följande avrundade

poängtal.

Uppsala län................ 1 360 Stockholms län ............ 1 570

Kristianstads län .......... 1 360 Västernorrlands län ........ 1 730

Gotlands län .............. 1 480 Norrbottens län ............ 1 890

Sålunda är antalet exekutiva mål och ärenden per invånare 40 % högre i

Norrbottens län än i Uppsala eller Kristianstads län.

De högsta poängtalen per tusen invånare uppvisar — storstäderna undantagna

— norrlandsdistrikt, industriorter, hamnstäder och storstäders förorter:
-

Gällivare .

................. 2 490

Gävle ............

........ 1910

Luleå . . .

................. 2 400

Solna ............

........ 1 870

Sundsvall .

................. 2 170

Hälsingborg ......

........ 1 850

Borås

................. 2 070

Lycksele ..........

........ 1 820

Östersund

................ 1 950

Mölndal ..........

........ 1 780

Detta är

dock inte allmängiltigt.

Som jämförelse anges

några distrikt

med låga poängtal:

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Åtvidaberg

Lidingö

Landskrona

. . . 1 050 Osby.....

. . . 1 080 Sollentuna

1 100 Piteå

1 130

1 150

1 250

Av de anförda siffrorna drar beredningen den slutsatsen, att några regler

för uppskattning av arbetsvolymen grundade på en typindelning såsom

norrlandsdistrikt, hamnstäder etc. inte går att uppställa samt att arbetsbelastningen

i förhållande till invånarantalet kan variera med 150 procent.

Beredningen framhåller, att poängtalen icke utan en närmare analys av

arbetsuppgifternas sammansättning (skatter, böter, underhållsbidrag, utmätningar

etc. till antal och belopp), geografiska förhållanden samt befolkningens

rörlighet och allmänna inställning kan läggas till grund för en

riktig bedömning av personalbehovet inom distrikten. På grund av olikheterna

mellan stadsfogdarnas och landsfiskalernas arbetsuppgifter är det

vidare inte möjligt att mäta utmätningsmännens arbetsinsatser genom en

jämförelse av arbetspoängen. En fördelning av arbetspoängen på exekutiv

personal måste av samma skäl bli missvisande. Även en jämförelse inom

envar av de två distriktstyperna blir vilseledande, om man därvid söker att

utröna den normala arbetsbördan för ett exekutionsbiträde, enär någon klar

åtskillnad inte kan göras mellan exekutiva och kamerala arbetsuppgifter.

Ett exekutionsbiträde, som har skrivhjälp till sitt förfogande, överlåter givetvis

på denna även en hel del indrivningsarbete såsom muntliga och

skriftliga anmaningar och påminnelser, mottagande av medel etc. Dividerar

man åter arbetspoängen i distrikten med antalet av hela personalen, får

man ett jämförelsetal, mot vilket visserligen många invändningar kan riktas

men som dock klart utvisar att antalet poäng per befattningshavare nu

är störst i de folkrikaste och mest arbetsbelastade distrikten.

De berörda svårigheterna att klarlägga nuvarande arbetskraftsåtgång

och rätt bedöma arbetskraftsbehovet anser beredningen inte möjliga att bemästra

utan en grundlig organisationsundersökning, som måste sträcka sig

över flera år. Oredovisad arbetskraft kommer att utgöra problem i flera avseenden.

Beredningen understryker bl. a. angelägenheten av att vid organisationsreformens

genomförande 1965 betungande och svåravarbetade balanser

inte genast uppstår på grund av att personalen underdimensionerats.

En sammanställning länsvis av beredningens förslag beträffande

personaltilldelningen för kronofogdeorganisationen

visar följande.

Beredningens förslag innebär att förhållandet mellan föreslagna tjänster

och redovisade årsarbetskrafter i vissa län minskar och i andra län ökar

samt att totalt för landet en minskning uppstår med 46,30 årsarbetskrafter.

Förändringarna inom de olika personalkategorierna är en minskning av

utmätningsmännen med 49,93, av exekutionspersonalen med 58,81 och av

kontorspersonalen med 90,56, medan ökning sker med en ny personalgrupp,

153 aspiranter, vilka skall ha både exekutions- och kontorsgöromål.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

293

Län

Storstadsdistrikt

Antal

krono-

fogde-

distr.

Krono-

fogde

Bitr.

krono-

fogde

Krono-

kom-

mis-

sarie

l:e

krono-

assis-

tent

Krono-

assis-

tent

Kont.-

pers.

Asp.

Totalt

Stockholms ..........

8

8

3

10

17

38

48

9

133

Uppsala.............

1

2

1

3

5

10

14

2

37

Södermanlands.......

3

3

1

3

8

14

23

3

55

Östergötlands ........

3

4

3

5

12

22

34

5

85

Jönköpings ..........

3

3

2

3

13

16

25

3

65

Kronobergs ..........

1

1

1

2

6

11

10

1

32

Kalmar..............

3

3

2

3

11

17

22

3

61

Gotlands ............

1

1

—

1

3

5

7

1

18

Blekinge.............

2

2

1

2

6

11

15

3

40

Kristianstads.........

3

3

1

4

6

24

23

3

64

Malmöhus1...........

6

6

2

7

16

28

37

5

101

Hallands.............

2

2

2

2

6

12

14

2

40

Göteborgs o. Bohus2 ...

1

1

1

1

6

6

10

1

26

Älvsborgs ............

4

5

2

5

14

24

31

5

86

Skaraborgs...........

4

4

1

4

10

17

20

4

60

Värmlands...........

4

4

1

6

11

22

28

6

78

Örebro...............

4

4

1

4

13

15

23

4

64

Västmanlands........

2

3

2

5

4

16

22

3

55

Kopparbergs.........

5

5

—

5

18

15

25

3

71

Gävleborgs...........

4

4

3

6

13

25

29

5

85

Västernorrlands.......

4

5

1

7

15

31

34

8

101

Jämtlands...........

1

2

1

4

9

12

17

4

49

Västerbottens........

3

3

3

3

17

16

23

4

69

Norrbottens..........

6

6

2

7

15

25

37

9

101

Stockholms ..........

1

5

4

14

31

54

164

28

300

Göteborgs ..........

1

3

3

13

22

38

117

20

216

Malmö ..............

1

2

1

7

11

17

45

9

92

Summa hela landet

81

94

45

136

318

541

897

| 153

2184

1 Utom Malmö distr.

2 Utom Göteborgs distr.

Beredningen har utarbetat de föreslagna personalstaterna i huvudsak på

grundval av nu rådande förhållanden med de avvikelser, som föranletts av

ett ändrat arbetssätt och en jämnare fördelning av arbetsuppgifterna. I förslagen

till personalstater har beredningen inte tagit hänsyn till andra nya

eller ändrade arbetsuppgifter, som kan komma att åvila exekutionsväsendet,

än de som föranleds av de lagändringar inom utsökningsrätten, vilka

trätt i kraft den 1 januari 1964. Beredningen har härvid utgått från att

t. ex. de kommunala uppbördsverk, som hittills med egen personal ombesörjt

övervakning av arbetsgivares avdrags- och redovisningsskyldighet för

skatt enligt uppbördsförordningen i stället för att påkalla medverkan av

exekutionsbiträde, även i fortsättningen skall utföra dessa göromål.

Till grund för sitt förslag till personalstater har beredningen lagt en beräkning

av vad en exekutiv tjänsteman skall medhinna i genomsnittligt antal

skatte- eller bötesposter eller enskilda mål, alltefter arten av hans

tjänsteområde. Dessa beräkningar kan givetvis inte göras så exakta att inte

ändringar i personalstaterna blir nödvändiga och beredningen förutsätter,

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

att reformen fullföljes genom fortsatta organisationsundersökningar. Beredningen

framhåller också att resultatet av flera pågående utredningar

kan inverka på exekutionsverksamhetens arbetsvolym och organisation.

Som förut nämnts föreslår beredningen ett mindre antal fasta tjänster

än framräknade årsarbetskrafter inom nuvarande exekutionsorganisation,

trots att de exekutiva arbetsuppgifterna är i stark stegring. Beredningen

påpekar, att det belopp, som av länsstyrelserna överlämnats till utmätningsmännen

för indrivning steg med 44 procent från 1960 till 1962. ökningen av

antalet enskilda mål är likaledes stor. De föreslagna ändringarna i utsökningslagen

kommer i och för sig att medföra ett icke obetydligt merarbete.

Slutligen erinrar beredningen om att det beräknade antalet årsarbetskrafter,

som nu åtgår, torde vara för lågt uppskattat och att rationaliseringsvinsterna

härigenom redan torde vara uppätna. Beredningen har likväl beräknat

personalåtgången restriktivt i tilltro till den föreslagna distriktsindelningens

och organisationens ändamålsenlighet. Det praktiska arbetet

under de första åren får utvisa om och i vilket avseende personalökningar

blir erforderliga. För de rättelser och den förstärkning, som under övergångstiden

kan behövas, bör medel finnas för en vikariats- och förstärkningsorganisation

motsvarande ca 10 procent av personalkostnaderna.

Beredningen har framlagt ett särskilt förslag såvitt gäller vikariats- och

förstärkningsorganisation för kronofogdarna. Denna skall enligt förslaget

bestå av en kader av tingsmeriterade jurister, som skall tjänstgöra i organisationen

till dess de erhåller fast utmätningsmannatjänst såsom biträdande

kronofogde eller kronofogde. De har av beredningen tills vidare kallats

kronofogdesekreterare. De bör vara placerade i bestämda kronofogdedistrikt

men utgöra en rörlig reservkår med tjänstgöringsskyldighet i första

hand inom vissa områden omfattande ett eller flera län samt, då det är

oundgängligen nödvändigt, var som helst i riket. Personalbehovet inom förstärkningsorganisationen

har beräknats till 25 befattningshavare, varvid

de tre storstadsdistrikten icke inbegripits. I förslaget till fördelning av reservorganisationens

personal förutsättes dock, att kronofogdeorganisationen

i Göteborg dimensioneras så att den även skall kunna täcka vikariebehovet

i hela Göteborgs och Bohus län.

Vid fördelningen av befattningshavarna i reservorganisationen, som i

huvudsak skett länsvis, har beredningen tagit hänsyn till arbetsvolymen, antalet

distrikt, förekomsten av biträdande kronofogdar m. fl. faktorer av

betydelse. Till grund för stationeringen av sekreterarna i visst kronofogdedistrikt

ligger behovet av förstärkning av juristpersonalen i detta. Enligt

förslaget tilldelas Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs, Västernorrlands

och Norrbottens län två, Blekinge, Hallands, Göteborgs och

Bohus, Västmanlands och Västerbottens län ingen samt övriga län en

kronofogdesekreterare.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Det bör enligt beredningen ankomma på den centrala nämnd, som beredningen

föreslår för ledningen av exekutionsväsendets administration, att

noga följa behovet av reservpersonal i kronofogdedistrikten och vidtaga

justeringar i tilldelningen genom att vid behov omdirigera personalen såväl

mellan län som distrikt. För vikariatsförordnanden inom länet bör länsstyrelsen

äga rätt att disponera de kronofogdesekreterare, som tilldelats länet.

Vid behov av vikarie från annat län bör detta anmälas till nämnden.

Denna beslutar om vilken befattningshavare i reservorganisationen, som

kan ställas till förfogande. För att nämnden skall få en samlad aktuell

överblick över tillgänglig personal inom reservorganisationen måste meddelanden

om alla förordnanden av sådan personal av länsstyrelsen insändas

till nämnden.

Kompetenskrav och utbildning

Beredningen, som förordar juris kandidatexamen som kompetenskrav

för kronofogdar och biträdande kronofogdar, finner uppenbart,

att dessa också bör vara förtrogna med den praktiska tillämpningen

av rättsreglerna inom många ämnesområden utöver exekutionsrätten. Detta

gäller främst allmän civilrätt, växel- och checkrätt, familjerätt, konkursrätt

samt processrättens grundregler, vilka tillämpas i utsökningsmålen. Det

är också en omvittnad erfarenhet att tingsmeritering är av stort värde för

dem som har att leda den exekutiva verksamheten. Beredningen finner därför

att tingsmeritering bör uppställas som kompetenskrav för kronofogdeoch

biträdande kronofogdetjänsterna. Därvid bör tingsmeriteringen till en

tid av sex månader anses fullgjord genom tjänstgöring hos överexekutor

eller kronofogde. I avvaktan på vidare behandling av frågan, huruvida en

viss del av tingsmeriteringen må kunna fullgöras genom tjänstgöring hos

kronofogde liksom nu hos åklagare eller advokat, har dock beredningen

inte upptagit notarietjänster i föreslagna personalstater. Inrättandet av

notarietjänster hos kronofogdarna bedömer beredningen vara av stor betydelse

för rekryteringen och utbildningen till den föreslagna vikarie- och

förstärkningsreserven för kronofogdeorganisationen. Behovet härav kommer

att ytterligare aktualiseras vid en eventuell överflyttning av målen angående

betalningsföreläggande!! och lagsökningar från domstolarna till

kronofogdemyndigheterna.

Beredningen understryker, att dispensmöjligheter bör finnas för dem som

är utmätningsmän och inte har den föreskrivna utbildningen samt för dem

som har behörighet för landsfiskalstjänst. Dessa torde därför i princip böra

bli behöriga att erhålla utmätningsmannatjänst närmast motsvarande den

de innehaft eller haft möjlighet att få före omorganisationen. Denna princip

skulle leda till att kronofogdetjänsterna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, för vilka gäller strängare kompetenskrav, kunde undantagas från

en generell dispens. Ett sådant undantag motiveras av den starka kon
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

centrationen av svårare utsökningsmål i storstäderna. Beredningen erinrar

emellertid om att i propositionen 1962: 148 angående huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m. departementschefen uttalat att, då det gäller sättet

för övergången till statstjänst, det synes lämpligt att de statliga tjänster,

som i huvudsak motsvarar tidigare kommunala tjänster, i allmänhet utan

ansökningsförfarande tillsättes med innehavaren av den kommunala tjänsten.

Härigenom torde storstädernas behov av särskild juridisk expertis tillgodoses

vid övergången. För de nytillkommande utmätningsmannatjänsterna

i dessa städer synes lika litet som i andra kronofogdedistrikt undantag böra

göras från generell dispens. I förevarande sammanhang bör, säger beredningen,

den juristutbildade sekreterar- och amanuenspersonalen i Stockholm

betraktas som utinätningsmän.

I fall då tjänstetidsberälcning erfordras vid meritvärdering mellan sökande

med olika utbildning anser beredningen att en högre utbildning inte

i förtjänsthänseende skall försätta sökanden i ett sämre läge än sökande

som har en lägre utbildning. Såväl normaltiden för den teoretiska utbildningen

som tiden för den praktiska utbildning eller verksamhet, som är

ägnad att befordra insikt och skicklighet i utmätningsmannagöromål, bör

därför få tillgodoräknas, såsom juris kandidatexamen, distriktsåldagarexamen

och aspiranttjänstgöring inom domstols-, landsfiskals- eller exekutionsväsendet.

Beredningen exemplifierar detta med att landsfiskalspersonalen

bör få tillgodoräkna sig all den tid som tillbringats på landsfiskalsbanan;

normalstudietid, elev- och aspiranttid samt praktisk verksamhet.

Den tingsmeriterade juristen skall likaledes få tillgodoräkna sig sin normalstudietid

och sin tingstjänstgöring. Detta innebär i praktiken att en

landsfiskal efter sin utbildningstid måste ha tjänstgjort på landsfiskalsbanan

i 2>/2 år för att i förtjänsthänseende vinna jämställdhet med en tingsmeriterad

jurist.

Beredningen går så in på frågan om exekutionsper sonalens

utbildning och framhåller, att för närvarande finns 379 exekutionsdistrikt

och än fler utmätningsmän i landet. Enligt beredningens förslag skall antalet

utmätningsmän minska till 139. Visserligen har många av de nuvarande

utmätningsmännen blandade tjänster men det är likväl fråga om en

väsentlig minskning. Förutsättningen härför är en överflyttning av kvalificerade

åligganden på kvalificerad exekutionspersonal. Sådan personal

finns inte i tillräcklig utsträckning. Det förhåller sig t. o. in. så enligt samstämmiga

uttalanden från riksdagens revisorer, riksrevisionsverket, länsstyrelser,

utmätningsmän och exekutionspersonalens egna organisationer

att det länge förelegat starkt behov av särskild utbildning för exekutionsbiträdena.

Inom landsfiskalsorganisationen har polispersonal använts för

exekutiva arbetsuppgifter. Denna personal har utbildning och förtrogenhet

med rättslivet. I fortsättningen kan man inte räkna med att rekrytera exekutionspersonalen

från polisen. Beredningen hävdar att det är nödvändigt att

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO ur 1964

ersätta detta bortfall genom en för exekutiva arbetsuppgifter anpassad utbildning.

Denna skall dels tillgodose det påtalade behovet av teoretisk undervisning

för exekutionsbiträden, dels möjliggöra att exekutionspersonalen

kan övertaga arbetsuppgifter, som nu åvilar utmätningsmännen. En välutbildad

exekutionspersonal, förklarar beredningen, är en förutsättning för

den allmänna rättssäkerheten och för effektivitet i indrivningen av statens

fordringar och sålunda ett villkor för att exekutionsväsendet efter reformen

skall kunna fungera tillfredsställande. Beredningen föreslår därför att en

särskild utbildning av exekutionspersonalen anordnas. Beredningen anför

härom.

Exekutionspersonalen kommer i sin tjänsteutövning i kontakt med människor

i alla samhällsklasser och med deras problem. Givetvis söker många

av dem som blir föremål för en exekutiv åtgärd att — oftast med juridiskt

biträde — plädera för vad som gynnar deras intressen. Beredningen anser

det därför av vikt att exekutionspersonalen har en god allmänbildning, som

möjliggör för den att sätta sig in i parternas tankegångar. En god grundutbildning

är vidare nödvändig för fortsatt fackundervisning. Ur rekryteringssynpunkt

är det av vikt att finna lämpliga sökande vid den tidpunkt

ungdom i allmänhet gör sitt yrkesval, varför minimiåldern för aspirantantagning

ej bör sättas högre än 18 år. Efter praktisk tjänstgöring under

minst ett år såväl i kontorsgöromål som ute på fältet såsom biträde åt lämpliga

handledare skall aspirant enligt beredningens förslag kunna antagas

till kurs för utbildning av kronoassistenter. I stora drag bör kursen enligt

beredningen omfatta en allmänt samhällsorienterande introduktion i statsoch

socialkunskap, allmän förvaltningsrätt, straff- och processrätt samt huvuddragen

av skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningarna. Tyngdpunkten

i utbildningen torde böra läggas vid en propedeutisk kurs i civilrätt, utsökningsrätten

samt författningarna angående indrivning och redovisning

av allmänna medel. Vidare bör i kursen inrymmas undervisning i psykologi,

språkbehandling vid avfattandet av protokoll, bevis och beslut, blanketteknik

samt bokföringens grunder. Den, som med godkända betyg genomgått

kursen, skall vara behörig att antagas till kronoassistent.

För att bereda exekutionspersonalen för de arbetsuppgifter som enligt

förslaget skall åvila kronokommissarier och förste kronoassistenter, nämligen

domsverkställighet, självständig handläggning av mera komplicerade

indrivningsärenden samt arbetsledning, måste enligt beredningens uppfattning

fortutbildning genom en högre kurs anordnas. För att rätt kunna tillgodogöra

sig denna bör av sökande till kursen fordras, förutom godkänd

assistentkurs, tre års väl vitsordad praktisk tjänstgöring efter assistentkursens

genomgång. Kursen skall meddela fördjupade insikter i skatte-,

taxerings- och uppbördsförordningarna samt valda delar av civilrätten, t. ex.

fastighetsrätt. Huvudvikten skall läggas vid utsökningsrätten och till denna

gränsande författningar, varvid särskilt komplicerade institut som utmätning

av fast egendom, bostadsrätt och arvsrätt skall genomgås. Undervisningen

bör enligt beredningen bedrivas såväl i föreläsningsform som vid

seminarieövningar med genomgång av prejudikat etc. De av rättegångsbalkens

regler, som äger tillämpning i utsökningsmål, samt konkursrätt skall

genomgås. Vidare skall i kursen undervisas i kontorsorganisation och arbetsledning.

Kursen bör uppställas som kompetenskrav för kronokommissaric-

och förste kronoassistenttjänst.

10* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Utöver angivna undervisningsämnen kan det vid en detaljplanering visa

sig att även andra ämnesområden bör ingå i kursplanerna. Beredningen

uppskattar preliminärt undervisningstiden för kronoassistentkursen till

cirka 300 och för den högre kursen till cirka 200 undervisningstimmar. Beredningen

understryker att det är synnerligen angeläget att denna utbildningsverksamhet

snarast igångsättes.

Beredningen påpekar, att för den exekutiva personal, som vid omorganisationen

skall anställas vid kronofogdemyndigheterna, dispens måste

ges från de föreslagna kompetensfordringarna. Den generella dispensen bör

begränsas till dem som den 1 juli 1964 har tjänst som domsverkställare,

exekutionsbiträde, polisman med exekutionsbiträdesgöromål (helt eller

delvis) eller som arbetsledare inom den exekutiva verksamheten såsom kamrer,

inspektör, stadsfogdeassistent eller kammarskrivare. Särskilt med tanke

på polismän, som kommenderats på annan tjänst under senare år, föreslår

beredningen att å andra sidan den generella dispensen utsträckes att gälla

även dem, som nu icke längre innehar men som under minst fem år efter

den 1 juli 1954 uppehållit här förut åsyftade exekutiva tjänster.

För övriga som är lämpliga för ifrågavarande tjänster, t. ex. på grund av

långvarig tjänstgöring inom exekutionsväsendets kontorsorganisation, förordar

beredningen att speciell dispens skall kunna medges efter ansökan.

Enligt beredningens förslag skall biträdespersonalen i görligaste mån avlasta

exekutionspersonalen kontorsmässiga göromål och därvid ombesörja

arbetsuppgifter av delvis kvalificerad natur. Av stort värde vore, att biträdespersonalen

erhöll orientering i frågor som berör dess verksamhet. Beredningen

föreslår därför att kursverksamhet anordnas även för biträdespersonalen.

överexekutor och regional administration

Såsom tidigare nämnts pågår undersökning om möjligheterna att avskaffa

överexekutorsinstitutionen. Under en kortare övergångstid skall emellertid

enligt lagberedningens förslag (SOU 1963:28) överståthållarämbetet och

länsstyrelserna vara överexekutor i den mån ej särskilt undantag görs.

Enligt länsstyrelseinstruktionen lyder utmätningsmännen under länsstyrelsen

i den omfattning särskilda författningar och instruktioner närmare

bestämmer. Beredningen erinrar om att det enligt utsökningslagen

icke finns något förmanskap med befälsrätt över utmätningsman så att han

kan beordras att t. ex. företaga en förrättning, överexekutor eller länsstyrelsen

äger inte heller själva verkställa en exekutionstitel. Utmätningsmannen

är sålunda exklusivt verkställighetsorgan och överexekutor överinstans

i förhållande till honom. Någon ändring i denna ordning torde icke

komma att föreslås av lagberedningen (jfr SOU 1963: 28 s. 86). En regional

organisation av den art som förefinnes inom polis- och åklagarväsendet är

därför enligt polisberedningens uppfattning inte påkallad av samma skäl

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b 299

som inom dessa verksamhetsområden. Emellertid måste exekutionsväsendet

administreras av ett statligt organ. Administrationen kan ske centralt eller

länsvis. För en länsvis anordnad administration talar enligt beredningen

främst att länsstyrelserna redan nu har denna verksamhet, även om en

mycket stor del av exekutionsväsendet administreras av magistraterna eller

av kommunala organ. Vidare skall enligt lagberedningens förslag vissa arbetsuppgifter,

såsom tillsyn och förordnande av vikarie för kronofogdarna,

ankomma på länsstyrelserna. När det gäller tillsynen, som utövas genom

årlig inspektion, finner polisberedningen denna vara en praktisk anordning,

enär den kan sammankopplas med den inventering, som skall ske

hos kronofogdarna i deras egenskap av förvaltare av allmänna medel. Beredningen

framhåller emellertid att fortbeståndet av tillsynen, d. v. s. kontrollen

av målens behöriga handläggning, torde vara avhängig av överexekutorsinstitutionens

vara eller icke vara, enär inspektionens värde ligger

i den expertis i exekutionsrätt med vilken den utövas. För en central

administration talar bl. a. det förhållandet, att kronofogdedistrikten i varje

län blir få och att en på 25 myndigheter utspridd administration kan bli

personalkrävande och oenhetlig.

Vid gjorda överväganden har beredningen likväl funnit sig böra förorda

en tillsvidare länsvis anordnad administration, särskilt med hänsyn till att

det inte finns någon central myndighet, som är lämpad att upptaga ifrågavarande

arbetsuppgifter. Beredningen anser emellertid att frågan bör upptagas

till förnyad prövning i samband med den förutskickade reformen av

överexekutorsinstitutionen.

Reformens genomförande och centrala organisation

Enligt beredningens arbetsprogram skall dess arbete vara slutfört den

1 juli 1964 och genomförandet av omorganisationen av polis- och åklagarväsendet

förutsättes ankomma på rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet.

Beredningen framhåller, att för exekutionsväsendet vid denna tidpunkt

kvarstår många frågor och problem, som tarvar en enhetlig lösning. Som

tidigare nämnts finns inte någon myndighet som är lämpad att upptaga

den centrala ledningen av exekutionsväsendets administration. Riksrevisionsverket

bör knappast kunna komma i fråga för annan central ledning

av indrivningsverksamheten än den som åvilar verket i samband med dess

granskande verksamhet, enär det icke torde vara förenligt med integriteten

hos cn revision att vara huvudman och ansvarig för ledningen av den verksamhet

revisionen är satt att övervaka. Beredningen ifrågasätter också om

det fiskaliska intresse riksrevisionsverket företräder låter sig förenas med

ledningen av en verksamhet, som har att väga statliga anspråk mot enskild

rätt.

Beredningen finner, att de angelägenheter, vilka kräver en enhetlig lösning,

i första hand är förbundna med organisationsreformen men även är

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

av sådant slag, att de icke kan väntas bli lösta under en kort övergångstid.

Beredningen anför härom.

Vid reformens genomförande 1965 kommer exekutionsväsendet att friställas

och helt förstatligas. Denna genomgripande omstöpning och nydaning

kommer uppenbarligen att medföra problem. Under genomförandet

av omorganisationen måste finnas ett vägledande, rådgivande och samordnande

organ.

Beredningens förslag till distriktsindelning och organisation bygger bl. a.

på en inventering av nuvarande arbetsvolym och årsarbetslcraftsbehov. Under

den tid som stått beredningen till buds har inventeringen icke kunnat

göras så ingående, som varit önskvärt. De förslag till organisationsformer

och arbetsrutiner som framläggs torde därför böra påbyggas och finslipas

genom fortgående organisationsundersökningar, utförda av ett organ som

kan tillvarataga och förmedla praktiska erfarenheter som vinnes ute i landet,

främja ett enhetligt arbetssätt och framlägga förslag till rationaliseringsåtgärder.

Centralt förda, aktuella personalstater och arbetsstatistik torde erfordras

för att biträda vid lösandet av vikariats- och förstärkningsfrågor samt annan

personalplanering.

I samband härmed står tillhandahållandet av de uppgifter och översikter,

som erfordras vid regleringar av löner och ersättningar (t. ex. rese- och

vittnesersättningar).

En synnerligen viktig angelägenhet är främjandet av en god rekrytering

av exekutionspersonal. Starka farhågor finns för att vid särskiljandet av

polis- och exekutionsväsendet det skall bli svårt att ombesörja restindrivningen

på landsbygden.

I 1957 års polisutrednings principbetänkande framhålles vikten av att utbildningen

av personal inom exekutionsväsendet ägnas uppmärksamhet och

upptages till särskild prövning. Som tidigare anförts har beredningen funnit,

att denna utbildning bör äga rum i form av särskild utbildning och ske

i två omgångar; genom en kronoassistentkurs och en högre kurs. Huvudmannaskapet

för utbildningen bör, i vart fall för en övergångstid, ankomma

på nyssnämnda samordnande organ.

Av stort värde är om i detta organ finns en sådan exekutiv expertis att

den även i exekutionsrättsliga frågor kan tjäna som ett informationsorgan,

till vilket befattningshavarna ute i landet kan vända sig för samråd samt

anmäla behov av författningsändringar och enhetliga lösningar av exekutiva

problem. Det skulle fylla ett ofta uttalat behov. Angelägenheten av en

dylik »rikslikare» är särskilt framträdande nu, då utsökningslagen steg för

steg omarbetas och reformeras.

Exekutionsväsendet har saknat en central remissinstans och denna brist

kommer under reformens genomförande att bli alltmer kännbar.

Det är angeläget att få en överblick över exekutionsväsendet i landet och

tillse att detta fungerar väl och rationellt. Det syns därför ändamålsenligt

att exekutionsväsendets anslagsäskanden sammanställs centralt.

På grund av dessa överväganden föreslår beredningen att fr. o. m. den

1 juli 1964 inrättas en nämnd med de arbetsuppgifter, som sålunda skisserats.

Antalet nämndledamöter bör enligt beredningen begränsas till ett

fåtal. Dessa bör representera den sakkunskap och de intressen, som med

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

hänsyn till verksamhetens art kommer i fråga. Till ordförande bör utses en

från ifrågakommande intressegrupperingar fristående person eller chefen

för nämndens kansli. I det förstnämnda fallet bör chefen för kansliet bli

ledamot av nämnden. Den praktiska exekutionsverksamheten bör företrädas

av en representant för chefspersonal och en för underställd personal

inom kronofogdeorganisationen. Det statsfinansiella intresset i allmänna

ärenden är framträdande och finansdepartementet föreslås avgöra i vilken

form detta intresse bör företrädas. Skäl finns enligt beredningen för att till

nämnden knyta en jurist från domstolsväsendet för att uppehålla sambandet

med detta. En på detta sätt sammansatt nämnd skulle sålunda få sex

eller fem ledamöter, ordföranden inräknad.

Remissyttrandena

Allmänt

Beredningens förslag till huvudprinciper för exekutionsväsendets nydaning

och omorganisation har fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna

och man tillstyrker eller lämnar den förslagna organisationen

utan principiella invändningar. Så t. ex. uttalar justitiekanslersämbetet att

förslagen i stort sett är väl avvägda och ägnade att läggas till grund för det

fortsatta arbetet på genomförandet av omorganisationen. Enligt lagberedningen

synes i stort sett inte vara något att erinra mot betänkandet. Föreningen

Sveriges landsfiskaler har uttalat att förslaget genomgående är välgrundat

och ägnat att leda till en rationell, effektiv och över huvud taget

ändamålsenlig exekutionsverksamhet. Länsstyrelsen i Västerbottens län,

som konstaterar att bristerna i den nuvarande organisationen är särskilt

påtagliga beträffande indrivningen av skatter och allmänna avgifter, anser

att dessa brister i stort sett kommer att bli avhjälpta genom den föreslagna

organisationen. Landsfiskalernas länsavdelningar i Värmlands och

Norrbottens län har funnit förslaget väl genomtänkt. Länsavdelningen av

Sveriges landsfiskaler i Östergötlands län finner dock att beredningens uttalanden

i flera avseenden är ganska vaga. Även om exekutionsväsendets omdaning

tillhör de allra svåraste uppgifterna som beredningen har, anser

föreningen att det varit önskvärt att förslagen fått klarare linjer. I flera

remissvar efterlyses också mer detaljerade förslag i skilda avseenden och

man utgår allmänt från att, såsom beredningen angivit i betänkandet, de

föreslagna organisationsformerna och arbetsrutinerna skall påbyggas och

finslipas genom fortgående organisationsundersökningar.

Generellt kritiska är endast två remissorgan, länsstyrelsen i Skaraborgs

län och exekutionsdirektören i Stockholm. Länsstyrelsen finner förslaget

endast utgöra ett utkast till en omorganisation av utsökningsväsendet och

att det inte är möjligt att ingå på ett närmare bedömande av den organisation,

som avses skola tillskapas, innan utarbetade förslag föreligger. Exe
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196A

kutionsdirektören uttalar, att betänkandet i väsentliga delar är i behov av

överarbetning för att kunna läggas till grund för en statlig organisation av

exekutionsväsendet.

Kritiken i övriga remissvar är begränsad till vissa särskilda frågor och

är inte entydig med undantag av en nästan genomgående bedömning av de

föreslagna personalstaterna som otillräckliga.

Distriktsindelningen

De föreslagna principerna för landets indelning i kronofogdedistrikt har

genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland de skäl som anförs

för stora distrikt framhålles rationaliseringsvinsterna. Sålunda ansluter

sig statskontoret helt till beredningens uppfattning att organisationen av exekutionsverksamheten

bör bygga på en indelning i relativt stora distrikt. Ämbetsverket

understryker särskilt de fördelar, som ett system med stora

distrikt bör innebära från kostnadssynpunkt genom möjligheterna till rationalisering

av kontorsorganisationen, minskat lokalbehov och specialisering

av personalen.

Lagberedningen uttalar, att en indelning i stora distrikt är förenad med

vissa, delvis betydande fördelar och att lagberedningen icke har något att

erinra mot förslaget i princip. Denna ståndpunkt torde vara representativ

för de flesta remissinstanserna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

framhåller, att det från skatteindrivningssynpunkt är värdefullt med kongruens

mellan utmätningsmannadistrikt och fögderiindelning.

Nödvändigheten av att vid exekutionsväsendets renodling tillskapa större

enheter och att därigenom möjliggöra en befordringsgång, som på ett avgörande

sätt kan påverka och förbättra rekryteringen betonas bl. a. av länsstyrelserna

i Stockholms och Kalmar län, tjänstemännens centralorganisation

samt Sveriges juristförbund.

Föreningen Kristianstads läns landsfiskaler finner att beredningen i flera

fall föreslagit onödigt stora distrikt. Denna uppfattning synes delas av

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs län. En viss tveksamhet

framskymtar också i riksrevisionsverkets utlåtande, vari påpekas

värdet av en god orts- och personkännedom och att denna skulle kunna

tillgodoses genom ett större antal stationeringar men att övervakningen av

restindrivningen kan väntas bli lidande om distrikten görs alltför stora.

Å andra sidan har framhållits, att en del av de föreslagna distrikten är

väl små. Tjänstemännens centralorganisation finner det acceptabelt, att

exekutionsverksamheten byggs upp på distrikt med befolkningsunderlag på

40—50 000 invånare men anser det vara önskvärt med något större distrikt i

syfte att säkra en rationell personalorganisation och arbetsfördelning. Nackdelarna

med stora distrikt torde i allt väsentligt kunna elimineras genom

den föreslagna utspridningen av arbetsgrupper till lokala orter. Distriktsindelningen

bör därför i princip präglas av en strävan till stark koncentra
-

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

tion av exekutionsverksamheten, även om lokala skäl — t. ex. förhållandena

i glesbygdsområdena i norr — givetvis kan ge anledning till nyanser

i bedömningen.

Föreningen Sveriges stadsfogdar, som utförligt uppehåller sig vid de olägenheter,

som kan vara förenade med stora distrikt, och hur olägenheterna

kan avhjälpas, finner också att vissa distrikt gjorts för små. Föreningen

anför.

Vad beträffar distriktsindelningen har man på en del håll varnat för så

stora distrikt som beredningen föreslagit. Man har salunda uttalat, att svårigheter

skulle uppstå att leda och övervaka exekutionspersonalen, indri\- ningsresultatet skulle försämras liksom exekutionspersonalens orts- och

personkännedom, kontaktmöjligheterna mellan allmänheten och exekutionstjänstemännen

skulle minskas, varjämte resorna skulle bli betungande

för befattningshavarna och alltför kostnadskrävande.

Föreningen hyser emellertid den uppfattningen, att de farhågor som

sålunda uttalats i stort sett skall visa sig ogrundade. Föreningen anser tdl

och med att vissa distrikt gjorts för små. övervakningen av exekutionspersonalen

blir givetvis mera krävande i ett stort distrikt men kronofogden

har i stället större möjligheter att i ett sådant distrikt anlita biträde

vid övervakningen. . . ...

Indrivningsresultatet behöver ej bliva sämre i ett stort distrikt an i ett

mindre. Tvärtom kan man förvänta en förbättring, dels på grund av att de

exekutiva tjänsterna renodlas och dels på grund av att möjligheter öppnas

att bedriva indrivnings-, bokförings- och redovisningsarbetet på ett mera

rationellt sätt. Att indrivningsresultatet i stora tätorter som regel är sämre

än i glesbygder beror på flera olika omständigheter av icke organisatoiisk art.

Det är uppenbart, att utmätningsmannen i ett stort distrikt ej kan förvärva

så ingående orts- och personkännedom som i ett mindre distrikt men

inom distriktet finnes alltid någon bland exekutionspersonalen som äger

sådan kännedom. Även för en domare är det värdefullt med ingående ortsoch

personkännedom men det torde likväl ej hindra, att domsagorna göres

större vid en kommande ny domsagoindelning, om detta eljest visar sig fördelaktigt.

Kontaktmöjligheten mellan allmänheten och de exekutiva befattningshavarna

har framhållits som ett väsentligt skäl mot inrättande av stora

distrikt. I de flesta fall är det dock tillräckligt, om allmänheten har möjlighet

att kontakta eu exekutionstjänsteman av lägre grad och sådan finnes

för det mesta tillgänglig på central- och stationcringsort. I övrigt bör överlåtas

på utmätningsmannens bedömande, huruvida tillfällig mottagning

bör anordnas även på annan ort.

Resorna i tjänsten torde i allmänhet ske med förrättningsmannen tillhörigt

motorfordon------. Med de goda vägförbindelser som nu före
kommer

hyser föreningen ej någon oro för att resorna skall bli alltför betungande.

Det är självklart, att förrättningsmannen vid varje resa regelmässigt

skall medföra flera ärenden för verkställighet.

Sveriges juristförbund uttalar beträffande de rationalisei ingsåtgäider,

som kan vidtagas för att möjliggöra ett gott indrivningsresultat i vidsträckta

distrikt, att eu större rörlighet för den fältarbetande personalen kan åstad
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

kommas genom förenkling av nuvarande tungrodda bestämmelser om resor

i tjänsten och ersättning härför.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar som en speciell fördel med stora

distrikt att en indrivningsman i ett sådant distrikt hlir mindre påverkad

av den personliga kontakten med befolkningen än som stundom hlir förhållandet

i ett mindre distrikt, där han tillika är bosatt. Länsstyrelsen i

Kalmar län har givit uttryck för samma iakttagelse beträffande de svårigheter

den personliga bekantskapen kan bereda exekutionstjänstemannen.

Arbetsorganisationen

Beredningens förslag att i distrikt med två kronofogdetjänster en av

kronofogdarna skall vara administrativ chef men att

de i utmätningsmannagöromålen skall vara sidoordnade har de flesta remissinstanserna

lämnat utan erinran. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län

bör det administrativa chefskapet innebära, att kronofogden i fråga förestår

myndigheten samt ansvarar för att verksamheten i hela distriktet bedrives

ändamålsenligt och i behörig ordning, vilket bör markeras genom att den

administrative chefen tillerkännes ett lämpligt befattningsarvode. På detta

satt utformade chefsfunktioner behöver ej utgöra hinder mot att distriktets

kronofogdar ges samma behörighet i fråga om handläggning av utsökningsärenden

samt bör vidare kunna förenas med en självständig ställning

för kronofogdarna inbördes, i synnerhet om Kungl. Maj :t, såsom föreslagits,

förordnar om arbetsfördelning mellan dem.

Stadsfogden i Västerås, där exekutionsverket sedan 1955 i princip är organiserat

på sätt beredningen föreslår för kronofogdemyndigheterna, yttrar.

Med hänsyn till en närmast fatal brist på tillräckligt kvalificerad personal

ar jag dock själv nödgad ägna en orimligt stor del av arbetstiden åt direkt

ledning och instruktion inom de olika verksamhetsgrenarna. Det föreslagna,

mellan kronofogdarna i större distrikt, delade ansvaret hälsas därför med

tillfredsställelse. I sista hand blir det en samarbetsfråga åtminstone inom

Västerås kronofogdedistrikt där organisationen synes förutsätta en kronofogde

som chef för kansliet och en annan som chef för bl. a. skatteindrivning

in. in.

Sveriges juristförbund framhåller vikten av klarhet i ansvarsförhållandet.

Den föreslagna fördelningen av arbetet mellan två eller flera kronofogdar i

samma distrikt synes förbundet av erfarenheter från annat håll vara välmotiverad

och lämplig samtidigt som nödvändig klarhet beträffande ansvaret

för målens handläggning erhålles. Riksrevisionsverket upptar frågan

om ansvarsförhållandet gentemot statsverket vid indrivning och redovisning

av allmänna medel. Enligt ämbetsverket kan ett renodlat ansvarsförhållande

inte åstadkommas på annat sätt än att antingen en geografisk

indelning av distriktet lägges till grund för fördelning av arbetsuppgifterna

ellei att uppdelning sker mellan enskilda mål och allmänna ärenden

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

på skilda befattningshavare. Samma uppfattning har stadsfogden i Sundsvall.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som finner beredningens motivering

tala starkt för det föreslagna arrangemanget, anmäler dock av praktiska

skäl en viss tveksamhet. Härvid synes länsstyrelsen dela riksrevisionsverkets

mening om arbetsfördelningen i det länsstyrelsen finner det från sin synpunkt

mera rationellt om den kan vända sig till chefskronofogde, som har

ansvaret för hela indrivningen av allmänna medel i sitt distrikt.

Fem jurister vid Stockholms stads indrivningsverk framhåller att sidoordningen

i tjänsteutövningen överensstämmer med gällande lag och att

ett nytt besvärsinstitut inrättas om en underordnad kronofogdes beslut kan

ändras eller upphävas efter hänvändelse till chefsfogden.

Två remissyttranden innehåller en från beredningens förslag i princip

avvikande uppfattning. Enligt uppbördsutredningens mening skulle det vara

till fördel om man kunde finna en sådan organisation att en av kronofogdarna

blir chef även i fråga om tjänsteutövningen. Exekutionsdirektören i

Stockholm anser beredningens förslag vara en verklighetsfrämmande konstruktion.

Exekutionsdirektören anför bl. a. att förslaget försvårar inrättandet

av gemensamma register, överflyttning av personal mellan enheterna

och utarbetande av sådana blankletter, som icke tillhandahålles av rikstrycket.

En enda ansvarig chef är att föredraga, menar exekutionsdirektören,

med tanke på möjligheterna att tillskapa en modern rationell kontorsorganisation.

Mellan chefsfogde och kronofogde kunde tänkas en delegation

av utmätningsmannaskapet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt förste och andre stadsfogdarna i

Norrköping anser, att till undvikande av motsättningar även den administrativa

delen av verksamheten hör vara fördelad mellan kronofogdarna, såsom

den nu är fördelad mellan bl. a. stadsfogdarna i Norrköping.

Beträffande arbetsfördelningen i övrigt och delegationsmöjligheterna är

remissmyndigheterna ense med beredningen om huvuddragen. De erinringar

som härvid framställts sammanhänger med frågorna om personalens

stationering och arbetsrutinen inom kronofogdedistrikten.

Vad först angår graden av centraliseringen till centralorten

och utspridningen av befattningshavarna på stationeringsorter går meningarna

isär.

Länsstyrelserna i Örebro och Jämtlands län, tjänstemännens centralorganisation

och föreningen Sveriges stadsfogdar förklarar sig dela beredningens

ståndpunkt att personalen i den utsträckning, som är möjlig, bör koncentreras

till centralorterna. Även länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län,

de fem juristerna vid indrivningsverket i Stockholm samt stadsfogdarna i

Eskilstuna, Norrköpning och Luleå uttalar sig positivt för den centralisering

beredningen förordat. De flesta remissorganen i övrigt lämnar beredningens

förslag i förevarande avseende utan erinran. Konkreta förslag till utökning

s. 306 Kontrollera mot PDF

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

eller indragning av föreslagna stationeringsorter har endast undantagsvis

framförts.

En viss tveksamhet beträffande effekten av en centraliserad indrivning

uttalas dock av riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,

Värmlands och Västernorrlands län samt uppbördsutredningen, men

ifrågavarande remissorgan har inte funnit anledning till invändning mot

beredningens förslag.

En mindre långtgående centralisering av verksamheten förordar exekutionsdirektören

i Stockholm, föreningen Kristianstads läns landsfiskaler,

landskamreraren i Skaraborgs län och föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler,

främst med hänsyn till värdet av orts- och personkännedomen hos

befattningshavarna samt för att dessa skall vara lättare anträffbara för

allmänheten. Svårigheten att samtidigt åstadkomma en rationell kontorsorganisation

och en decentraliserad handläggning beröres i dessa yttranden.

Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler anför.

Att å centralorten måste finnas god persontillgång är utan vidare klart.

Föreningen är också ense med beredningen att å centralorten bör finnas

kansli och avdelning för centralregistret och att dessa kommer att draga

betydande personal ur lcontorskarriären. Den viktigaste exekutiva verksamheten

är dock fältarbetet.---Ingen tvekan kan råda om att statione
ringsorternas

personal kommer att få ett svårt indrivningsarbete med klientel

som visar liten lust att betala. På stationeringsorterna måste därför också

rimligen finnas kontorspersonal. Här måste väl förekomma kassa-, bokförings-

och redovisningsgöromål. Man måste förvisso hålla expedition där

allmänheten kan komma och betala och få kvitto å erlagda medel.---

Föreningen har med detta exempel velat visa hur föreliggande förslag kan

komma att te sig när det skall omsättas i praktisk verksamhet. Stationeringsorterna

måste ju tillföras tillräcklig personalstyrka och då inkräktar det på

centralortens styrka. Att samtidigt centralisera och decentralisera är icke

möjligt.

Lagberedningen biträder polisberedningens förslag till arbetsrutiner

innebärande att ärenden angående införsel skall handläggas på centralregisteravdelningen

men att i brådskande fall, såsom när det gäller att

åtkomma utfallande ackordsersättningar eller liknande, införsel dock skall

kunna beviljas även av befattningshavare på fältindrivningsavdelningen.

Lagberedningen framhåller önskvärdheten av att införselärenden mot en

och samma gäldenär handläggs av samma befattningshavare oavsett kravets

art. Med förslaget, att ärenden om införsel i allmänhet skall handläggas på

centralregisteravdelningen, bör det vara möjligt att i huvudsak tillgodose

detta önskemål. Att införsel i vissa situationer skall få beviljas av befattningshavare

på fältindrivningsavdelningen och det följaktligen kan undantagsvis

inträffa att fråga om införsel mot samma gäldenär upptages av

olika befattningshavare, torde få godtagas. Starka praktiska skäl talar ju för

att införsel i brådskande fall får beviljas av den befattningshavare som

är närmast till hands.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Riksrevisionsverket har i denna fråga en annan mening än lagberedningen

och påpekar att även i brådskande fall samråd bör ske med den

centrala avdelningen för undvikande av konkurrens med tidigare införselbeslut.

Ämbetsverket ifrågasätter, om det är erforderligt att den fältarbetande

personalen såsom polisberedningen föreslagit erhåller generell rätt

att meddela beslut om införsel. Införsel innebär enligt ämbetsverket ett

sådant ingrepp i vederbörandes rådighet över sina tillgångar att rätten att

meddela beslut härom tillsvidare bör medges befattningshavare endast i

begränsad omfattning. Det torde nämligen inte vara realistiskt att räkna

med att det vid exekutionsväsendets förstatligande finns tillgång till välutbildad

personal i hela den omfattning som är önskvärd.

I anledning av polisberedningens förslag att gäldenär, som under viss

kortare tid söker anstånd, har att vända sig till centralregisteravdelningen

framhåller justitiekanslersåmbetet, att det för allmänheten skulle, särskilt

i de stora landsbygdsdistrikten, otvivelaktigt vara till fördel om hänvändelse

i sådana fall kunde ske till närmaste befattningshavare i distriktet.

Beträffande beredningens förslag att, därest medgivande lämnas till längre

betalningsanstånd än en månad från kravet, ärendet i fortsättningen skall

handläggas av vederbörande befattningshavare på fältet, vill förste uppbördsmannen

i Solna gå längre. Han föreslår att betalningsanstånden utan

hänsyn till längden handhas av centralregisteravdelningen så länge uppgjort

avtal hålles. Härigenom kommer det kontorsmässiga indrivningsarbetet

på fältavdelningen att väsentligt nedbringas till förmån för den

egentliga indrivningen på fältet. I praktiken har det nämligen visat sig att

ungefär 90 % av uppgjorda avtal hålles, säger uppbördsmannen.

Statskontoret anser beredningens skäl bärande för att avvakta verkningarna

av den automatiska databehandlingen inom uppbördsväsendet

och inte nu föreslå en sådan mekanisering av arbetsrutinerna, som medför

behov av kontorsmaskiner vilka relativt snart kan visa sig överflödiga.

Uppbördsorganisationskommittén upptar frågan om framställningen av

indrivningshandlingar och anför.

Med hjälp av länens datamaskiner avses skola framställas bl. a. längder

och registerkort över den kyrkobokförda och mantalsskrivna befolkningen,

över skattskyldiga och dem åsatta taxeringar samt över verkställd debitering

och uppbörd av skatter och avgifter. Jämfört med nuvarande system

kommer möjligheterna att framställa ändamålsenliga söklistor och registerkort

över befolkningen att förbättras. Vidare har i vad avser skatteindrivningen

planerats att som komplement till restlängderna maskinellt framställa

särskilda restkort och anmaningskort avsedda att underlätta arbetet

med restindrivningen. Utformningen av det blankettmaterial in. in. som

sålunda skall framställas och tillställas vederbörande indrivningsmyndigheter

synes böra ske i samverkan mellan centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,

som enligt statsmakternas beslut skall träda i funktion den

1 juli 1964, och den av polisberedningen föreslagna nämnden, som avses

skola inrättas vid samma tidpunkt. Postens skatteavdelningar och läns
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

byråerna beräknas vara i funktion inom nuvarande system fram till omkring

årsskiftet 1967/68. Detta innebär att berörda skatteavdelningar ännu några

år kommer att framställa restlängder o. dyl. av nuvarande typ.

Kommittén berör vidare frågan om även andra arbetsmoment inom exekutionsväsendet

skulle kunna utföras av datamaskinanläggningarna och

yttrar.

Vissa rutinarbeten, som är tidskrävande vid manuellt utförande och som

förekommer i stor omfattning samt inom alla eller flertalet kronofogdedistrikt,

kan tänkas vara av den art att de lämpligen bör utföras med hjälp

av länens blivande datamaskinanläggningar. Denna fråga liksom andra eventuella

problem som rör utnyttjandet av datamaskiner för arbetsuppgifter

inom föreliggande verksamhetsområde synes kräva särskilda överväganden

och böra bli föremål för närmare ställningstaganden först sedan viss erfarenhet

vunnits av den nya organisationen på exekutionsväsendets område

och sedan länens datamaskinanläggningar tagits i bruk.

Riksrevisionsverket delar inte beredningens mening att maskinanskaffningen

bör anstå i avvaktan på datareformen. Riksrevisionsverket tillstyrker

förslaget att samtliga indrivningshandlingar framställs centralt

men framhåller, att metoder, som bygger på manuell utskrift, kan komma

att medföra försening i fråga om indrivningen av allmänna medel. Enligt

ämbetsverkets mening bör en organisationsteknisk undersökning verkställas

i syfte att utröna lämpligheten av att erforderliga kontorsmaskiner,

utan att förestående datareform avvaktas, ställs till förfogande för att göra

en effektiv kontorsindrivning möjlig. För att möjliggöra ett rationellt utnyttjande

av dessa maskiner bör enligt ämbetsverket även undersökas andra

eventuella användningsområden såväl före som efter införandet av automatisk

databehandling.

Stadsfogdarna i Uppsala och Västerås, som efter dispens tillämpar ett

speciellt system för maskinell helkopiering med radöverföring (ormigsystemet),

hävdar att kostnaderna och berörda myndigheters merarbete för

uppläggningsarbete, radöverförings- och bokföringsmaskiner m. m. är så

måttliga att dessa inom några år har inbesparats om denna framställningsmetod

användes.

Beredningens förslag om skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet

att tjänstgöra som vittne vid exekutiva förrättningar, då annan personal

ej finns att tillgå, har de flesta remissinstanserna lämnat utan erinran.

Föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar, att man från principiell synpunkt

har anledning till invändningar mot vad som föreslagits. Då emellertid

bör förutsättas, att denna skyldighet avses komma att utnyttjas allenast

i undantagsfall av ensamstationerad personal i det fall förrättningsmannen

ej kan påräkna biträde av annan, anser sig föreningen inte böra

motsätta sig den föreslagna anordningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har vid inventeringar hos exekutionsbiträden

erfarit deras svårigheter att få förrättningsvittnen och tillstyrker för
-

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

slaget. Tjänstemännens centralorganisation förutsätter att skyldigheten

kommer att åläggas polisman så sparsamt som möjligt. Länsstyrelserna i

Stockholm, Södermanlands, Östergötlands och Norrbottens län jämte stadsfogdar

och landsfiskaler i dessa län har ifrågasatt lämpligheten av eller avstyrkt

förslaget samt förordat förstärkningar av enmansposteringar eller

förordnande av särskilt vittne mot ersättning.

Länsstyrelsen i Hallands län och föreningen Sveriges stadsfogdar påpekar,

att enligt nu gällande bestämmelser i medelsförvaltningskungörelsen skall

utmätningsman i stad med egen uppbördsförvaltning avsluta kassajournalen

den 15 i varje månad och avgiva redovisning till kronokamreraren.

Övriga utmätningsmän och kronokamreraren åter avslutar kassajournalen

samt översänder redovisning till länsstyrelsen i slutet av varje månad. I

den nya organisationen medför ett bibehållande av denna ordning beträffande

stad med egen uppbördsförvaltning betydande praktiska olägenheter.

Redovisningen bör lämpligen ske för hela distriktet i ett sammanhang och

direkt till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, med hänsyn till utmätningsmannens

ansvarighet för indrivningen och angelägenheten av att alla nödiga

verkställighetsformer utan tidsutdrälct skall begagnas, att framställning

om gäldenärs försättande i konkurs må fattas av utmätningsmannen utan

länsstyrelsens förordnande därom. Länsstyrelsen kan inte finna att utmätningsman

med nu föreslagna kvalifikationer skulle vara mindre väl skickad

att fatta ett sådant avgörande än länsstyrelsen.

I detaljfrågor har, särskilt beträffande arbetsrutinen, några remissinstanser,

nämligen länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län, exekutionsdirektören

i Stockholm och stadsfogden i Västerås efterlyst utförligare

förslag. Andra åter, såsom uppbördsutredningen, föreningen Sveriges stadsfogdar,

stadsfogdarna i Norrköping och länsavdelningen av föreningen Sveriges

landsfiskaler i Norrbottens län, menar, att arbetssättet i den nya organisationen

inte bör vara alltför fastlåst från början.

Beredningens förslag till personalorganisationens struktur

har hos remissinstanserna fått ett genomgående positivt mottagande. De

föreslagna tjänstebenämningarna har över lag godtagits, dock att tjänstemännens

centralorganisation ifrågasätter lämpligheten av att som titel använda

benämningen aspirant och i stället föreslår extra kronoassistent eller

assistent utan förstavelse samt landsfogden i Norrbottens län finner tjänstebenämningarna

utmätningsman, domsverkställare och exekutor bättre överensstämma

med tjänsternas innehåll än vad kronofogde och kronoassistent

gör.

I flera yttranden understrykes vad beredningen framhållit om kontorspersonalens

kvalificerade arbetsuppgifter och angelägenheten av att inom

kontorskarriären inrättas tjänster vilka kan locka kvalificerade sökande.

Tjänstemännens centralorganisation understryker vikten av att tjänster så
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

som kansliskrivare och kontorsskrivare inrättas i sådan omfattning att personalorganisationen

i sin helhet får nödvändig fasthet och stadga. Stadsfogdarna

i Norrköping betonar angelägenheten av att befattningar i kanslistkarriären

inrättas för de mera kvalificerade arbetsuppgifterna, såsom

personalredovisning, kassa- och bokföringsgöromål, revision, konkursbevakningar,

konkursansökningar, ansökningar om utmätningsed. Föreningen

Sveriges stadsfogdar anser att expeditionsvaktpersonal och telefonister bör

upptas i personalstaterna för de större kronofogdemyndigheterna.

Beredningens förslag till arbetsorganisation vid exekutionsverken i

storstäderna tillstyrkes eller lämnas utan erinringar. Riksrevisionsverket

och statskontoret ansluter sig i stort sett till beredningens allmänna

synpunkter på den framtida organisationen därav.

Overståthållarämbetet tillstyrker för Stockholms del förslaget i sina huvudlinjer

och uttalar att även om en viss tvekan kan råda om lämpligheten

av att överföra den del av bestyret med månadsräkning och balansräkning

som åvilar uppbördsverket till exekutionsverket, beredningens skäl för

överflyttningen bör godtagas. Ämbetet uttalar i övrigt bl. a. att vissa skäl

talar för att enskilda mål handläggs av särskilda kronofogdar, att verkschefens

ställning bör förstärkas och att beslut i konkursärenden bör ankomma

på honom. Sistnämnda synpunkt delar exekutionsdirektören i Stockholm,

som framhåller att man numera eftersträvar stora enheter för att kunna

tillskapa rationella organisationsformer och arbetsrutiner, vari man kan

utnyttja specialiseringens och mekaniseringens fördelar. Uppbördsdirektölen

i Stockholm anser, att överflyttningen av månadsräkning och balanslängd

beträffande Stockholmsskatterna inte bör beslutas utan en mera ingående

undersökning av för- och nackdelar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner anledning antaga att sammanförandet

av avlägsna landsbygdsområden med storstaden Göteborg

kommer att menligt inverka på det nu goda indrivningsresultatet på landsbygden.

Stadsfogdarna i Göteborg anser förslaget väl avvägt och ändamålsenligt

men föreslår att vid detaljplaneringen stationeringar inte upprättas

på orter som snabbt och lätt kan nås från Göteborg samt att införselexpeditionen

för underhållsbidrag underställs den administrative chefen. Länsstyrelsen

i Malmöhus län och andre stadsfogden i Malmö har ingen erinran

mot de föreslagna principerna för exekutionsväsendets utformning i Malmö.

Personalbehov

Flertalet remissinstanser har uttalat allvarliga farhågor för att personalbehovet

underskattats och många har bedömt personalstaterna som uppenbart

underdimensionerade. Riksrevisionsverket anför att ämbetsverket genom

sin inventeringsverksamhet i landets olika delar fått den uppfattningen

att indrivningsverksamheten, som kräver både kunskaper och intresse, på

manga håll undervärderas i förhallande till övriga tjänsteåligganden. Äm
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

betsverket delar beredningens uppfattning att svårigheterna att rätt bedöma

nuvarande arbetskraftsåtgång icke är möjliga att bemästra utan en

mer grundlig organisationsundersökning än den beredningen företagit.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har gjort samma iakttagelse och delar helt

beredningens uppfattning. Länsstyrelsen anser sig ha fått fullt klart ådagalagt,

att den exekutiva verksamheten ej bedrivits i den omfattning, som varit

erforderlig. Dess utövning innebär ett olustbetonat uppdrag, som särskilt

personal med blandad polis- och indrivningsverksamhet i det längsta

dragit sig för.

I många remissvar framhålls den fortgående ökningen av arbetsuppgilterna

samt de nya bestämmelser i utsökningslagen, vilka kommer att medföra

ett merarbete vid handläggningen av mål och ärenden. Mot bakgrunden

härav och osäkerheten beträffande nuvarande arbetskraftsbehov kritiseras

beredningens förslag till personalstater. Föreningen Sveriges stadsfogdar

anför.

Härtill kommer att beräkningen av antalet poster och ärenden måst grundas

på uppgifter, som vid organisationens genomförande är föråldrade. De

kan givetvis ej läggas till grund för beräkningen av arbetskraftsbehovet år

1965, då detta behov är oavbrutet stigande till följd av den år från år

ökande arbetsbördan. Man måste även beakta, att genom ändringar i utsökningslagen,

som syftar till att bereda gäldenärerna ökat rättsskydd, verkställighet

av såväl enskilda mål som skatter, böter och allmänna avgifter

otvivelaktigt kommer att bli än mera arbetskrävande. Beredningen synes

dessutom överskatta värdet av den organisation den föreslår, då det gällei

inbesparing av arbetskraft. I vissa större städer bedrives den exekutiva

verksamheten redan på ett rationellt och arbetskraftsbesparande sätt med

anlitande av moderna kontorsmaskiner och där kan vad beredningen föreslagit

ej medföra någon personalminskning. Särskilt under nu rådande förhållanden

med ständigt ökande arbetsbörda är det därför synnerligen

vanskligt att beräkna personalen restriktivt. Det kan komma att förorsaka

statsverket stora förluster genom försämrat indrivningsresultat och uppkomsten

av stora balanser, som sedermera bli svåra och kostnadskrävande

att nedbringa. Vid övergångsskedet till en ny organisation, innan personalen

helt kommit in i arbetsrutinen, är det särskilt viktigt, att personalstyrkan

är tillräcklig. En annan synpunkt som också måste beaktas i detta

sammanhang är den, att man nu håller på att anskaffa nya lokaler, som dimensioneras

med hänsyn till den personal, som nu föreslås. Skulle det sedeimera

visa sig, att denna är otillräcklig, kan svårigheter uppstå att anskaffa

ytterligare lokalutrymmen, åtminstone i anslutning till de redan befintliga.

Utlåtandena från länen innehåller i åtskilliga fall allmänt uttalade farhågor

för underbemanning av exekutionsväsendet. I andra fall påpekas

brister i vissa personalkategorier eller lämnas konkreta förslag till utökning

av antalet befattningshavare inom angivna distrikt. Länsstyrelsen i

Stockholms län uttalar att eu förutsättning för att den föreslagna oiganisationen

skall fungera någorlunda tillfredsställande är att personalen mte

redan från början är underdimensionerad. Länsstyrelsen anser med anled
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

ning av folkökningen i länet, stegringen av restförda skatter och avgifter

samt det svaga indrivningsresultatet, att kraftiga åtgärder är nödvändiga

för att åstadkomma en effektivare skatteindrivning, och finner en kraftig

ökning av antalet kronoassistenter synnerligen angelägen. Utmätningsmannen

i Stockholms län påpekar att skrivbiträden, som är anställda hos

exekutionsbiträdena, inte upptagits i de statistiska uppgifterna, vilket haft

till följd att tilldelningen av kontorspersonal blivit helt orealistisk. Länsstyrelsen

i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av att starta en ny organisation

med en personaltilldelning, som beräknats i underkant. Länsstyrelsen

utgår emellertid ifrån att förstärkning av personalen framdeles kommer till

stånd, om organisationsundersökning utvisar, att så behövs. Vidare bär

enligt länsstyrelsens uppfattning åtminstone i de större kronofogdedistrikten

snarast möjligt inrättas tjänster som notarie eller biträdande jurist.

Bland annat vid semestrar under sommarmånaderna torde behov föreligga

av vikarier på kronofogde- och biträdande kronofogdetjänsterna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länsavdelningen av föreningen Sveriges

landsfiskaler i samma län finner fältpersonalen i länet vara för knappt

beräknad. Länsavdelningen framhåller att underbemanning redan i början

är missriktad sparsamhet och föreslår att åtminstone en ytterligare kronoassistent

tillföres varje centralort. Stadsfogdarna i Norrköping bedömer den

för distriktet föreslagna personalen otillräcklig och hemställer att den utökas

med en cxpeditionsvakt och två kontorstjänster. Länsstyrelsen i Jönköpings

län och länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler i länet

finner risken uppenbar för att exekutionsverksamlieten i länet inte kommer

att fungera tillfredsställande om ej en personalförstärkning sker samt föreslår

inrättande av en biträdande kronofogdetjänst i Värnamo, ytterligare

en kronoassistenttjänst i Sävsjö och en i Gislaved och att stationeringarna

i Nässjö och \etlanda tillföres vardera ett biträde för kontorsgöromål.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår med hänsyn till arbetsbördan i

länet och bristen på kvalificerad exekutionspersonal ytterligare en kronofogdetjänst.

Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar att möjligheten att

skaffa vikarie för kronofogden inte finnes i länet, varför sådan måste kunna

ställas till förfogande från fastlandet. Utmätningsmännen i länet anser det

motiverat att en biträdande kronofogdetjänst inrättas på Gotland. Länsstyrelsen

i Blekinge län finner på grund av särskilda lokala förhållanden

oundgängligen nödvändigt att exekutionspersonalen i Sölvesborg utökas

med minst en kronoassistent. Länsstyrelsen i Kristianstads län och föreningen

Kristianstads läns landsfiskaler föreslår, att länet tillföres en kronofogdetjänst

i Kristianstadsdistriktet och biträdande kronofogdetjänster

i Hässleholms och Ängelholms distrikt. Föreningen hyser vidare betänkligheter

i anledning av den synnerligen snävt tilltagna personalkadern ifråga

om såväl exekutions- som kontorspersonal och anser att i varje fall den

föreslagna minskningen av årsarbetskrafterna inte bör ske. Länsstyrelsen i

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Hallands län finner det uppenbart, att beredningen beräknat arbetskraftsbehovet

alltför snävt. Den föreslagna minskningen av antalet arbetskrafter

kan länsstyrelsen icke godtaga. Särskilt påfallande är att den föreslagna

personalstyrkan i Halmstads kronofogdedistrikt inte på långt när svarar

mot arbetspoängen samt att stationen i Oskarström icke tilldelats någon kontorspersonal.

Landskamreraren och landsfiskalsföreningen i Skaraborgs län förordar

en annan distriktsindelning, flera stationeringsorter och ett annat arbetssätt

än vad beredningen föreslagit. Det förordade alternativet innebär en

utökning av alla personalkategorier. Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar

att rationaliseringsvinsterna knappast blir märkbara i övergångsskedet på

grund av bl. a. bristande rutin och utbildningsverksamheten samt framhåller

att personalbehovet inte bör beräknas restriktivt med hänsyn till

ärendenas fortgående stegring. Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Enligt förslaget skall i länet finnas fyra distrikt.. Endast ett av de fyra

kronofogdekontoren föreslås få en tjänst såsom biträdande kronofogde.

Härigenom skulle inom länsorganisationen endast en tjänsteman stå till

förfogande för vikariat vid semester och annan ledighet på länets fyra

kronofogdetjänster. Detta är uppenbart otillräckligt. Om ytterligare en tjänst

såsom biträdande kronofogde icke anses böra inrättas inom länet, är det

oundgängligen nödvändigt att åtminstone en notarietjänst tillföres länets

kronofogdeorganisation.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner att — även med hänsyn tagen

till den nya organisationens förväntade ändamålsenlighet — personalorganisationen

redan från början tilltagits alltför snävt och anför vidare.

Vad särskilt detta län angår må bl. a. framhållas, att det belopp, som av

länsstyrelsen överlämnats till utmätningsmännen för indrivning från år

1960 till 1962 stigit med ej mindre än 85 % — eller från 7 103 260 till

13 175 167 kronor — under det att medelprocenten för hela riket är 44. Man

får ej heller bortse från att restförda varuskattebelopp och ATP-avgifter

med säkerhet komma att stiga väsentligt under de närmaste åren. Länsstyrelsen

har kommit fram till att den för länet avsedda personalkadern bör

utökas med åtminstone 1 förste kronoassistent, 1 kronoassistent och 1 kontorsbiträde

i Västerås, 1 kontorsbiträde i Hallstahammar, 1 kronoassistent

och 1 kontorsbiträde i Arboga samt 1 kontorsbiträde i Fagersta. Det bör

enligt länsstyrelsens mening ej ifrågakomma att lämna exekutiv arbetsgrupp

utanför centralorten utan biträdeshjälp; enligt utredningens förslag skulle

t. ex. Fagerstagruppen om 1 kronokommissarie och 2 kronoassistenter lämnas

helt utan sådan hjälp. Detta kan icke vara rimligt och stämmer för övrigt

ej med beredningens uttalande att biträdespersonal avses att i görligaste

mån befria exekutionspersonal från kontorsmässiga göromål och därvid

ombesörja även arbetsuppgifter av delvis kvalificerad natur.

Stadsfogden i Västerås påpekar att personalkadern för Västerås kronofogdedistrikt

nedskrivits från nuvarande 41 till 36 tjänster och att det belopp

som skall indrivas i länet är onormalt högt i förhållande till antalet

poster. Han underkänner därför helt förslaget till personalkader för

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

\ ästerås kronofogdedistrikt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar

att inte i något av länets fem distrikt föreslagits en tjänst som biträdande

kronofogde. Två av distrikten har mer än 60 000 invånare, Falu och Mora

distrikt. I Faln distrikt ingår residensstaden och Mora distrikt är vidsträckt.

Särskilt med hänsyn till vikariefrågan i länet anser länsstyrelsen det böra

övervägas om inte dessa distrikt skall tilldeles biträdande kronofogde. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län anser att exekutionspersonalen beräknats i underkant.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

Den nuvarande exekutionsbiträdeskåren har visat sig vara i knappaste laget

i förhållande till arbetsvolymen, varför en ytterligare nedskärning av ifrågavarande

personalgrupp icke synes försvarlig. En förstärkning av ifrågavarande

personalgrupp synes även vara motiverad med hänsyn till behovet

av vikarier. Från ekonomisk synpunkt torde en utökning kunna anses försvarbar.

Lnder åberopande av det anförda får länsstyrelsen föreslå en utökning

av antalet kronoassistentjänster med ytterligare sex sådana tjänster med

placering av två i respektive Sundsvall och Örnsköldsvik samt en i respektive

Härnösand och Hoting.

Länsstyrelsen i Norrbottens län som erinrar om att norrlandsdistrikten

hör till de mest arbetstyngda, att de är svårarbetade på grund av inställningen

hos vissa delar av befolkningen och att avstånden är stora, föreslår

att biträdande kronofogdetjänster inrättas i främst Gällivare men även

Boden samt att enmansposteringarna i Råneå och Vittangi förstärkes med

ett biträde eller en aspirant. Landsfogden i länet anser att härutöver kontorspersonalen

bör förstärkas i Gällivare. Landsfiskalsföreningen tillägger

att i Boden årligen uppehåller sig 4 000 där icke mantalsskrivna personer

och att Bodens distrikt omfattar Jokkmokks kommun med oändliga avstånd.

Skäl finns därför att utöka personalen i Boden med biträdande kronofogde

och en kronoassistent.

I anslutning till beredningens uttalande att ändringar i personalstaterna

kan bli nödvändiga och att reformen bör fullföljas genom fortsatta organisationsundersökningar

har i flera remissyttranden uttalats önskemål om

att kronofogde skall kunna omflytta befattningshavare från en arbetsgrupp

till en annan och att stationeringsorterna till en början inrättas på prov.

Angelägenheten av att såsom beredningen förordat medel anvisas för

vikariats- och förstärkningsorg a nisation understrykes

av flera remissinstanser.

Statskontoret konstaterar att trots den starka stegringen av de exekutiva

arbetsuppgifterna beredningen beräknat personalåtgången restriktivt och att

för hela landet personalstaterna innebär en minskning av antalet årsarbetskrafter.

I betraktande av den svårighet som — såvitt av betänkandet framgår

— förelegat att klarlägga nuvarande arbetskraftsåtgång och att rätt

bedöma arbetskraftsbehovet framhåller statskontoret angelägenheten av

att särskilda medel under en övergångstid anvisas för en vikariats- och

förstärkningsorganisation.

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Länsstyrelserna i Jämtlands län och Stockholms länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler framhåller nödvändigheten av att anslaget

och reservkadern blir väl tilltagna. Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter

om icke den föreslagna medelsanvisningen för opåräknade personalkostnader

beräknats alltför snävt. Föreningen Sveriges stadsfogdar förefaller

det uppenbart att de föreslagna medlen ej kommer att räcka till, enär

de inte ens tillnärmelsevis motsvarar ökningen av arbetsbördan.

Lagberedningen, som instämmer i önskemålet om medel för ändamålet,

erinrar om att vid beräkning av personalbehovet man bör taga hänsyn till

att enligt lagberedningens förslag i betänkandet »Utsökningsrätt II» kronofogde

skall kunna åläggas att ombesörja även vissa överexekutorsuppgifter

såsom försäljning av utmätt fast egendom. Enligt vad lagberedningen inhämtat

är länsstyrelserna på sina håll hårt belastade med sådana ärenden,

vilket medfört långa väntetider innan begärda exekutiva auktioner kan

äga rum. Det är därför angeläget, att länsstyrelserna får möjlighet att uppdraga

försäljningen till därför lämpad befattningshavare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att tjänster som notarier eller biträdande

jurister snarast bör inrättas för att lösa vikariefrågorna. Sveriges

juristförbund finner den restriktiva beräkningen av personalbehovet riskabel

och anser att aspirant- och vikarieorganisationen bör närmare utredas

i samband med genomgången av länsstyrelsernas remissyttranden. Länsavdelningen

av föreningen Sveriges landsfiskaler i Östergötlands län har beräknat

behovet av reservkader för länet till två jurist- och sju exekutionstjänster.

Länsstyrelserna i Gotlands och Kopparbergs län understryker att

medel för förstärkning utan tidsutdräkt bör kunna ställas till förfogande

vid behov. Stadsfogden i Eskilstuna föreslår med anledning av ojämnheten i

arbetsbelastningen att medel för extra personal disponeras av kronofogden.

I samband med behandlingen av personalbehovet har ett stort antal remissinstanser

upptagit frågor om rekrytering, lönesättning

och beford ringsgång. Därvid har särskilt framhållits att den exekutiva

personalen har svåra, ansvarsfulla samt olustbetonade arbetsuppgifter.

Starka farhågor har uttalats för att det icke skall vara möjligt att

fylla personalkadrarna om lönesättning och befordringsgång ej motsvarar

den som kommer att finnas inom polisväsendet. Länsstyrelsen i Stockholms

län betonar sålunda att detta är cn viktig förutsättning för en effektiv exekutionsverksamhet

och påpekar, att nuvarande lönesättning torde vara

främsta orsaken till rekryteringssvårigheterna. Liknande uttalanden föreligger

från länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Västmanlands

län hänvisar till ett yttrande av Västmanlands länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler, vari anföres.

En förutsättning för uppnående av en god standard på personalen är att

lönesättningen å befattningarna blir åtminstone fullt jämställd med motsvarande

inom polisväsendet. I annat fall torde exekutionsväsendet få bety
-

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

dande svårigheter med rekrytering av personal. Vid övergången till den nya

organisationen torde den polispersonal, som för närvarande helt eller delvis

är sysselsatt med exekutiv verksamhet, i första hand överväga de ekonomiska

villkoren för befattningarna inom exekutionsväsendet och kommer

att visa ringa eller intet intresse för dessa befattningar, därest dessa

skulle erbjuda sämre villkor än motsvarande inom polisväsendet. Fråga

är om befattningarna inom exekutionsväsendet icke borde givas sådan

lönesättning, att de kom att erbjuda bättre villkor än inom polisväsendet

för att verka tillräckligt lockande. Det är nog bland polismän en

rätt allmänt utbredd uppfattning att arbetsuppgifter inom exekutionsväsendet

ofta är mer krävande och mer obehagliga än inom polisväsendet och därför

medför ett tjänsteansvar, som är mera omfattande och djupgående än

inom polisväsendet. Detta bör då kompenseras med en jämförelsevis god

lönesättning. Härtill kommer kravet på att en befattningshavare vid exekutionsväsendet

måste ha en ordnad ekonomi, vara ekonomiskt oberoende

och i övrigt fylla mycket högt ställda krav på ordentlighet, pålitlighet och

vederhäftighet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att, med hänsyn till att

exekutionsväsendets omorganisation sammanfaller med polisväsendets, det

från rekryteringssynpunkt synes angeläget att information om löner och befordringsmöjligheter

lämnas i god tid före reformens ikraftträdande.

Frågan om möjligheten att stimulera rekrytering och arbetsresultat genom

prestationsersättning upptages i några remissyttranden. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län är övertygad om att en sådan form av ersättningskulle

verka arbetsstimulerande och förbättra indrivningsresultatet vilket

för närvarande är mindre gott särskilt i de stora, folkrika distrikten. Indrivningsarbetet

är nämligen sådant, att bestämd arbetstid inte kan iakttagas

utan mycket arbete måste normalt äga rum efter kontorstid, då de skattskyldiga

är anträffbara i sina hem. Enär ersättning för övertidsarbete icke utgår

undvikes arbete efter kontorstid.

Samma synpunkter framföres av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Slutligen har i anledning av befarade rekryterings- och övergångssvårighetei

länsstyrelsen i Gävleborgs län förordat en mjuk övergång till den nva

organisationen såvitt gäller exekutionspersonalens arbetsplats och arbetsområde.

Länsstyrelsen anför.

I länet finns för närvarande 61 exekutionsbiträden, flertalet med blandade

polis- och exekutionsbiträdestjänster. Enligt beredningens förslag skall

inrättas tjänster för kronokommissarier, förste kronoassistenter och kronoassistenter

till ett sammanlagt antal av 44, vilket i och för sig torde vara i

underkant beräknat. Av de nu befintliga tjänstemännen med motsvarande

arbetsuppgifter är några så gamla, att de icke är att påräkna i den nya organisationen.

Flera av tjänstemännen kan vidare med skäl förmodas önska

ingå i den kommande polisorganisationen. På grund härav motser länsstyrelsen

omorganisationen med starka farhågor för att avsedd personalkader

redan fian början icke kommer att kunna fyllas. Åtgärder synes därför

böra i god tid vidtagas för att säkerställa organisationen i detta avseende.

Den omständigheten att ett flertal av de nuvarande tjänstemännen

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

därjämte genom fastighetsinnehav är bundna till den nuvarande stationeringsorten

liksom bland annat även förhållandena på bostadsmarknaden

kommer sannolikt också att bidraga till svårigheterna och föranleda avgång.

Starka skäl talar därför också för att under en avsevärd övergångstid länsstyrelserna

bör medgivas befogenhet att, då annan utväg icke synes möjlig,

tills vidare låta sålunda ortsbundna befattningshavare få vara stationerade

på nuvarande orter inom ramen för den distriktet fastställda personalorganisationen.

Kompetenskrav och utbildning

Beredningens förslag att kompetenskrav för tillträde till kronofogdebanan

skall vara juris kandidatexamen jämte fullgjord tingsmeritering

under två och ett halvt år, dock att tingsmeriteringen till en tid av sex månader

må anses fullgjord genom tjänstgöring hos överexekutor eller kronofogde,

tillstyrkes uttryckligen i många remissyttranden och inget remissorgan

har framfört någon invändning mot förslaget.

Lagberedningen uttalar farhågor för att rekryteringssvårigheter måhända

gör det nödvändigt att eftersätta kravet på tingsmeritering. Lagberedningen

anser att förslaget att sex manaders tjänstgöring vid exekutiv

myndighet må tillgodoräknas såsom tingsutbildning av sökande till kronofogdetjänst

är beaktansvärt och finner att regeln bör utsträckas att gälla generellt,

d. v. s. oavsett vad notarien sedan väljer för bana. Det bör alltid vara

till nytta för en jurist att ha vunnit viss praktisk erfarenhet av exekutionsverksamheten,

och kronofogdetjänsterna blir så kvalificerade att notaiietjänstgöring

bör kunna bli lärorik. Vidare framhåller lagberedningen att

den som ännu inte bestämt sig för att söka sig in på kronofogdebanan ej har

så stort intresse att tjänstgöra hos exekutiv myndighet, om han inte får

tillgodoräkna tjänstgöringen jämväl om han väljer en annan bana. Urvalet

kan därför bli alltför begränsat, om ej tjänstgöringen räknas lika i alla

sammanhang.

Sveriges juristförbund har samma uppfattning och framhåller, att den

omfattande rättstillämpning på främst civilrättens område som förekommer

i de exekutiva ärendena synes vara till nytta ej blott för den som ämnar

ägna sig åt domarbanan eller advokatyrket utan även för aspiranter på

åklagar- och polischefstjänst och över huvud taget för jurister i allmän

förvaltningstjänst. Föreningen Sveriges stadsfogdar ger uttryck för samma

tankegång och länsstgrelserna i Uppsala, Kalmar och Örebro län förordar

uttryckligen inrättande av notarietjänster hos kronofogdarna.

Exekutionsdirektören i Stockholm menar att, om en mindre tillfredsställande

rekrytering skulle uppkomma på grund av juristbristen, det bör

övervägas om inte efter komplettering av vissa ämnen till studentnivå samt

särskilda kurser rekrytering till chefstjänsterna kunde åstadkommas bland

exekutionspersonalen.

Beredningens förslag att dispens från angivna kompetensfordringar bör

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

kunna meddelas dem som nu är utmätningsmän eller behöriga att erhålla

landsfiskalstjänst har inte mött någon invändning. Sveriges Juristförbund

understryker emellertid, att dispensregeln endast bör gälla i samband med

omorganisationen och att vid nytillsättning av tjänster sedermera kravet på

juris kandidatexamen icke får eftergivas. Föreningen Sveriges stadsfogdar

uttrycker en liknande åsikt. Emellertid har statskontoret och Sveriges Juristforbund

föreslagit att den generella dispensen från kompetenskravet icke

skall gälla i Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Kronobergs

lan ifrågasätter om icke en av kronofogdetjänsterna i länets residensstad

redan vid förstatligandet bör tillsättas med tingsmeriterad jurist och motiverar

detta med lagberedningens förslag om kronofogdarnas övertagande

av vissa överexekutorssysslor.

Forslaget om en särskild meritvärderingsregel vid tjänstetidsberäkningen

för sökanden till kronofogdetjänster med olika utbildning har lämnats utan

erinran av statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Kronobergs

och Örebro län samt föreningen Sveriges landsfiskaler. Mot den uppställda

meritvärderingsregeln har invändningar rests av länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Gotlands och Jämtlands län samt Sveriges Juristförbund

främst av den anledningen att förslaget obehörigen gynnar landsfiskalsutbildad

personal framför tingsmeriterade jurister. Länsstyrelsen i Västernorrlands

lan finner att regeln är stel och inte tar hänsyn till den skiftande

kvaliteten bland de olika kategorierna. Samma åsikt uttrycker Sveriges

Juristforbund och tillägger, att bedömningen av vederbörandes förtjänst

bor ske enligt § 28 regeringsformen och ej efter en för tillfället uppställd

schablonregel.

Den föreslagna utbildningen av exekutions personalen

genom en kurs för kronoassistenter och en högre kurs för fortutbildning

tillstyrkes livligt och eftertryckligt i remissyttrandena. Nödvändigheten av

att denna utbildning kommer till stånd så snart som möjligt betonas. Några

remissorgan ifrågasätter om den föreslagna undervisningstiden, 300 respektive

200 undervisningstimmar, är tillräcklig.

Lppbördsutredningen framhåller, att renodlingen av exekutionsverksamheten

medför möjlighet till en effektivering, men att denna förutsätter

en såväl kvalitativt som kvantitativt tillräcklig personalstyrka. Utbildningskurserna

är därför önskvärda, inte minst med tanke på rekryteringssvårigheterna

under ett kanske ganska långt övergångsskede. Länsstyrelsen i

Östergötlands län betonar vikten av att utbildningen snarast påbörjas, enär

risk annars torde föreligga för att den föreslagna organisationen inte kan

möta de krav, som kommer att ställas på den. Östergötlands länsavdelning av

föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att visst krav på allmänbildning

bör fastställas och att därvid tillämpade normer inom polisväsendet kan vara

vagledande. Stadsfogdarna i Norrköping ifrågasätter om inte båda de föreslagna

kurserna skall ha genomgåtts innan kronoassistent erhåller ordinarie

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

anställning med tanke på förhållandena på landsbygden och vikariatsbehovet

på högre tjänster. Länsstyrelsen i Kalmar län påtalar den menliga inverkan

på befattningshavarnas intresse och effektivitet som bristen på utbildning

för närvarande har. Bland de remissorgan som i övrigt särskilt

understrukit utbildningskravet och uttalat sin tillfredsställelse med utbildningsförslaget

märkes vidare länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens län samt föreningen Sveriges

stadsfogdar.

Bl. a. Kristianstads länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler

och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter emellertid om man kan medhinna

en tillfredsställande utbildning på den beräknade tiden.

1962 års polisutbildningskommitté framhåller att fortbildningsverksamheten

för att få en enhetlig och ändamålsenlig inriktning bör administreras

av den föreslagna centrala exekutionsnämnden. Tjänstemännens centralorganisation

lägger stor vikt vid utbildningsfrågorna och vill därför starkt ifrågasätta

om det inte är lämpligt och nödvändigt att tillskapa ett särskilt organ

— eventuellt sorterande under den centrala nämnden — som speciellt

ägnar sig åt de väsentliga utbildningsfrågorna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner den föreslagna minimiåldern för

aspirantantagning, 18 år, för låg. Länsstyrelsen erinrar om det personliga

obehag arbetet innebär samt den livsmognad och människokännedom som

en exekutor bör besitta. Tjänstemännens centralorganisation uttalar också

på denna punkt en viss tveksamhet och anmäler som sin uppfattning, att

rekrytering till yrket normalt bör ske vid en något högre ålder.

Förslaget om dispenser från kompetensfordringar för exekutiv personal,

som vid omorganisationen skall anställas vid kronofogdemyndigheterna, har

inte föranlett någon gensaga. Möjligheten för befattningshavare inom polisoch

exekutionsväsendet till framtida övergång mellan verksamhetsgrenarna

behandlas av 1962 år polisutbildningskommitté, som anför.

Några generella möjligheter för framtida övergång till exekutionsväsendet

av personal från polisväsendet torde till följd av de båda verksamhetsområdenas

åtskiljande och därav betingad renodling av polis- och exekutionspersonalens

utbildningsvägar icke föreligga. Endast den polispersonal som

under konstapelsutbildningen meddelats undervisning i cxekutionslära och

därefter i sitt arbete fullgjort exekutionsbiträdesgöromål torde få anses besitta

tillräcklig kompetens alt utan genomgång av föreslagen grundutbildning

för exekutionspersonal erhålla tjänst såsom kronoassistent. För erhållande

av högre tjänster torde för vederbörande erfordras fortbildning i

den ordning som förutsatts gälla som kompetens till dylika tjänster. Vad

omvänt gäller övergång till polisyrket från exekutionsväsendet torde motsvarande

gälla, nämligen att endast den som uppfyller kompetenskraven för

sökt polismanstjänst kan ifrågakomma.

Ej heller vad gäller chefspersonalen torde framdeles några generella övergångsmöjligheter

finnas mellan exekutionsväsendet och polisväsendet. För

kronofogde som önskar övergå till chefstjänst inom polisväsendet torde

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

sålunda erfordras genomgång av huvudparten av den speciella polischefsutbildning

som kommer att uppställas som kompetenskrav för de tingsmeriterade

juris kandidater vilka aspirerar på polischefstjänst. Polischef

som icke är tingsmeriterad juris kandidat och som önskar övergå till exekutionsväsendet

torde å sin sida med hänsyn till de kompetenskrav som ansetts

böra uppställas för kronofogdetjänst få komplettera sin utbildning

genom avläggande av jur. kand. examen och fullgörande av tingsmeritering

eller sådan däremot svarande tjänstgöring hos överexekutor eller kronofogde

som anses böra godtagas. I samband med omorganisationen den 1

januari 1965 förutsattes emellertid vad beträffar jmlischefs övergång till

exekutionsväsendet böra gälla dispensmöjligheter av den innebörd som föreslagits

av polisberedningen.

Den av beredningen förordade kursverksamheten för biträdespersonalen

har inte mött någon erinran och behovet därav har betonats av länsstyrelserna

i Stockholms och Kristianstads län samt tjänstemännens centralorganisation.

Överexekutor och regional administration

Polisberedningens förslag att exekutionsväsendet tills vidare skall administreras

av länsstyrelserna tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga

remissorgan. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner sålunda naturligt

att, så länge överexekutorsorganisationen bibehålies, huvuddelen av administrationen

bör åvila länsstyrelsen. I anslutning till frågan om de administrativa

uppgifterna för länsstyrelserna påpekas i remissutlåtanden från

riksrevisionsverket och länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län den väsentliga del av exekutionsverksamheten, som skatteindrivningen

utgör, och dess samband med taxerings- och uppbördsväsendet. Detta

samband kommer att kvarstå även om överexekutor avskaffas, vilket enligt

dessa remissorgan talar för att administrationen allt framgent bör åvila

länsstyrelserna.

Tjänstemännens centralorganisation ställer sig tveksam till en länsvis

ordnad administration men vill inte med hänsyn till omständigheterna

opponera sig. Det torde dock stå klart, menar centralorganisationen, att en

på så många myndigheter utspridd ledning kan komma att medföra stora

problem och bli både personalkrävande och innebära risk för en oenhetlighet,

som en central administration till stora delar skulle kunna eliminera.

Överståthållarämbetet och fyra länsstyrelser erinrar om behovet av personalförstärkning

för de ökade administrativa uppgifterna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om den uppdelning av arbetsuppgifter

med anknytning till exekutionen som för närvarande råder mellan

landskansli och landskontor samt anför.

Sålunda handläggs överexekutorsärenden inom landskansliet medan det

slutliga ansvaret för skatteuppbörden och indrivningen är ålagd landskontoret.

Förhållandet kan skapa vissa administrativa komplikationer bl. a.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

i riktning mot ett visst dubbelarbete. Vid ett förstatligande av exekutionsväsendet

uppkommer frågan, hur ledningen av och ansvaret för denna verksamhet

framdeles kommer att gestaltas. Framför allt under uppbyggnadsskedet

kan olägenheterna av en icke enhetlig ledning bli påtagliga. Det synes

därför angeläget att under det fortsatta utredningsarbetet det på ett tydligare

sätt än som hittills skett skyndsamt fastslås hur de olika funktionerna

vid ledning och tillsyn skall fördelas på länsstyrelsens skilda arbetsenheter.

Enligt länsstyrelsens mening är det därvid önskvärt, att ansvaret och ledningen

i största utsträckning samlas på ett ställe i länsstyrelsen, så att dubbelarbete

undvikes. Härvid förutsättes dock att det hittillsvarande nödiga

samarbetet mellan enheterna instruktionsmässigt regleras. Under nu avsedda

utredningsarbete bör även klarläggas hur de frågor, som har samband

med tjänstetillsättning, inventarier m. m., i samband härmed bör lösas.

Reformens genomförande och centrala organisation

Alla remissorganen utom två godtar beredningens förslag om inrättande

av ett centralorgan för exekutionsväsendet.

Justitiekanslersämbetet uttalar att ett centralt organ för de av beredningen

angivna uppgifterna synes nödvändigt, då någon befintlig myndighet, som

är lämpad inte torde finnas. Till dess ytterligare erfarenhet vunnits torde

den centrala ledningen lämpligen kunna utövas av en sådan nämnd som

beredningen föreslagit. Statskontoret finner inrättandet av en särskild

nämnd som samordnande organ väl motiverat. Överståthållarämbetet anser

förslaget välbetänkt och framhåller, att nämnden bör givas en sammansättning

och en arbetskapacitet så att den på ett effektivt sätt skall kunna

lämna de exekutiva myndigheterna på såväl lokal- som regionalplanet fullgod

hjälp. Ämbetet understryker vikten av att den ekonomiska administrationen

fungerar säkert redan från övergången. Länsstyrelsen i Älvsborgs län

finner det påkallat att ett centralt organ snarast möjligt får träda i funktion

och taga hand om de fortsatta förberedelserna för omorganisationen. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län betonar att många organisatoriska frågor

inte hinner lösas före reformens ikraftträdande och finner det nödvändigt

att en rådgivande och samordnande nämnd inrättas i enlighet med beredningens

förslag. Liknande uttalande görs av länsstyrelserna i Stockholms,

Värmlands och Jämtlands län samt stadsfogdarna i Sundbyberg, Västerås,

Sundsvall och Luleå.

Några remissmyndigheter anser att det föreslagna centralorganet givits

en alltför tillfällig karaktär. Exekutionsdirektörcn i Stockholm framhåller,

att även sedan omorganisationens svårigheter övervunnits, behovet av ett

centralt organ kvarstår, varför det är i hög grad önskvärt att nämnden blir

ett permanent organ. Stadsfogden i Eskilstuna menar att för exekutionsväsendet

allt framgent erfordras eu centralorganisation och att i likhet med

vad som föreslås för pol is- och åklagarväsendet en styrelse eller ett ämbete

bör inrättas. Tjänstemännens centralorganisation håller före att nämnden

säkerligen i viss omfattning kommer att mildra befarade olägenheter av en

11 -—Ii i han g till riksdagens protokoll 196i. t samt. Nr 100

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Muj:ts proposition nr 100 år 196''t

på många myndigheter utspridd ledning av exekutionsväsendet men understryker

vikten av att frågan om en mera fast central organisation tages

upp till omprövning i samband med överexekutorsreformen. Länsstyrelsen

och länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler i Östergötlands

län ifrågasätter om nämndens sammansättning i längden kan anses avpassad

för dess vittomfattande uppgifter.

I några remissutlåtanden betonas att nämndens arbetsuppgifter helt eller

delvis bör vara av övergående art. Sålunda menar länsstyrelsen i Kalmar

län att nämnden skall fungera allenast under tiden för omorganisationen.

Därefter torde dess arbetsuppgifter böra övertagas av centrala organ som

redan finns såsom statskontoret, riksrevisionsverket och länsstyrelsernas

utbildningsnämnd. Länsstyrelsen i Örebro län menar att ett centralt organ

icke är nödvändigt efter reformens genomförande annat än för rekrytering

och utbildning av personal inom exekutionsväsendet. Även länsstyrelserna i

Jämtlands och Norrbottens län samt uppbördsutredningen ställer sig tveksamma

till behovet av en nämnd efter initialskedet.

Beträffande det centrala organets utformning anser riksrevisionsverket

att det bör ha karaktären av en organisationskommitté. Liknande tankegångar

framföres av landskamreraren i Skaraborgs län. Landsfiskalen i

Slite hävdar, att övergångsproblemen löses bäst av länsstyrelserna och att

sedan organisationen vuxit in i de nya formerna nämnden bör inordnas

under inrikesdepartementet som ett samordnande och rådgivande organ.

Två remissorgan slutligen är negativa till beredningens förslag i denna

del. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som betonar angelägenheten av att

fullfölja reformen med fortsatta organisationsundersökningar, ifrågasätter

om behov av ett centralt organ föreligger, då det torde åligga statskontoret

att medverka vid erforderliga rationaliseringsundersökningar. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län finner behovet av en central nämnd med de i betänkandet

angivna arbetsuppgifterna föga övertygande styrkt och understryker

med skärpa att en dylik nämnd under alla förhållanden bör vara ett rent

tillfälligt arrangemang.

I fråga om nämndens arbetsuppgifter har under remissförfarandet framförts

vissa speciella synpunkter. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om

att i liknande sammanhang särskilda nämnder inrättas, vilka handlagt ej

blott administrativa ärenden i egentlig mening utan även tagit del i rättstilllämpningen.

Distinktionen mellan rättstillämpning och en nämnds åliggande

på det administrativa planet har enligt länsstyrelsens mening inte framhållits

i betänkandet på ett tillräckligt tydligt sätt. Naturligtvis kan en nämnd

i det särskilda fallet ge värdefull vägledning angående exempelvis sociala faktorer,

som bör påverka bedömandet, men det ligger i exekutionsärendenas

natur att likställigheten skilda gäldenärer emellan skall vara den utslagsgivande

synpunkten. Länsstyrelsen finner det därför principiellt riktigare med

en detaljerad lagstiftning och utförliga anvisningar än med ett nämndförfa
-

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

rande in casu. Däremot har länsstyrelsen ingenting att invända mot att en

nämnd tillsättes för att utfärda anvisningar och handha personalrekrytering

och dylikt. Denna nämnd synes böra knytas i första hand till rikspolisstyrelsen

eller möjligen till riksrevisionsverket. Uppbördsorganisationskommittén

redogör i sitt remissvar för det arbetsmaterial för exekutionsväsendet som länets

datamaskiner avses skola framställa, såsom restkort och anmaningsbrev.

Kommittén föreslår, att utformningen av detta blankettmaterial m. m.

sker i samverkan mellan centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och

den föreslagna nämnden för exekutionsväsendet. 1962 års polisutbildningskommitté

framhåller som tidigare sagts, att utbildningsverksamheten för exekutionspersonal

för att kunna ges en enhetlig och ändamålsenlig inriktning

och dimensionering synes böra administreras av den föreslagna centrala

exekutionsnämnden. Tjänstemännens centralorganisation påpekar, att det

vid genomförandet av beredningens förslag för enskilda tjänstemän kommer

att uppstå ett flertal problem rörande byte av stationeringsort, ändrade

arbets- och anställningsförhållanden och en rad andra frågor, som har direkt

anknytning till vederbörandes inpassning i den nya organisationen.

Centralorganisationen föreslår därför att det — i varje fall i övergångsskedet

-— inrättas en särskild personalnämnd med uppgift att under medverkan

av personalrepresentanter taga sig an alla dylika frågor. Icke

minst från arbetsgivarsynpunkt måste det anses angeläget, att övergången

kan ske så friktionsfritt som möjligt. Liksom vad gäller den av centralorganisationen

föreslagna utbildningsnämnden kan det kanske visa sig

lämpligt, att personalnämnden praktiskt fungerar som ett underorgan till

den centrala nämnden.

Beträffande den centrala nämndens sammansättning har flera länsstyrelser

uttalat, att en länsstyrelsejurist bör ingå i nämnden.

Många remissinstanser uttalar farhågor för övergångssvårigheterna och

framhåller att tiden för förberedelser är knapp. Föreningen Sveriges stadsfogdar

understryker angelägenheten av att övergången till den nya organisationen

planläggs i god tid. Noggranna anvisningar måste utarbetas

rörande tillvägagångssättet vid framställning av rostlängder och registerkort,

inventering och avstämning av räkenskaperna hos landsfiskalerna

samt överlämnandet till kronofogdarna. Det är nödvändigt, att särskilt anslag

anvisas för extra personal vid landsfiskalskontoren under hösten 1964,

hävdar föreningen, och att kronofogdarna tillsätts i så god tid, att de kan

övervaka och medverka vid förberedelserna för överlämnandet.

Departementschefen

1962 års principbeslut medför för exekutionsväsendets del en organisatorisk

nydaning. I än mindre utsträckning än för åklagarorganisationen

fanns beträffande exekutionsväsendet vid tiden för principbeslutet utred
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ningsunderlag för annat än allmänna uttalanden om utformningen av en

lielt fristående organisation. Det framhölls, att de slutgiltiga planerna för

denna måste utarbetas i samråd med lagberedningen och flera andra utredningar,

som har betydelse för exekutionsverksamhetens framtida omfattning

och för frågan om vilka slags organ, som är önskvärda för det exekutiva

förfarandet, och hur arbetsuppgifterna lämpligen bör fördelas mellan

dem. Chefen för justitiedepartementet har tidigare denna dag framlagt förslag

till ändringar i utsökningslagen m. m., vilka grundar sig på lagberedningens

betänkande Utsökningsrätt II (SOU 1963:28). Till dessa förslag,

som remitterats till lagrådet, skall jag återkomma i det följande. I övrigt

gjordes i samband med principbeslutet vissa uttalanden till ledning för utredningsarbetet,

vilka jag likaledes återkommer till.

Resultatet av polisberedningens arbete har för exekutionsväsendets del

lagts fram i fyra olika betänkanden. Beredningen räknar med att arbetsuppgifterna

till följd av befolkningsrörelsen alltmer koncentreras till större

tätorter och att arbetsvolymen ökar. Det sammanlagda beloppet av skatter,

böter, allmänna avgifter m. m., som årligen överlämnas för indrivning, har

under senare år stigit avsevärt. Från år 1960 till 1962 steg det med 44 procent.

Den 30 juni 1963 uppgick utestående allmänna fordringar till omkring

865 milj. kr. Antalet enskilda utsökningsmål steg från 176 000 år 1957 till

201 000 år 1963. Av dessa utgjorde 1963 införselmålen för familjerättsliga

underhållsbidrag 33 000.

Beredningen föreslår att riket indelas i kronofogdedistrikt av sådan storlek

att de ger underlag för minst en utmätningsman. Detta medför givetvis

att distrikten i det renodlade exekutionsväsendet blir färre och större än de

nuvarande. I övrigt har föreslagits en sådan koncentration av exekutionsverksamheten,

som betingas av lokala förhållanden eller administrativa och

arbetstekniska fördelar. Förslaget kännetecknas vidare av att utmätningsmannagöromålen

i ökad omfattning efter delegation skall handhas av exekutionspersonalen

samt att denna avlastas kontorsgöromål. För att exekutionspersonalen

skall kunna bemästra de nya arbetsuppgifterna föreslås

en särskild utbildningsgång för denna personalkategori. Administrationen

av exekutionsväsendet bör enligt beredningen åtminstone tills vidare regionalt

ankomma på länsstyrelserna. För reformens genomförande och för

handläggning av vissa frågor, som kräver en enhetlig lösning, har föreslagits

att en central nämnd inrättas. Beredningens förslag har remissbehandlats i

vanlig ordning. Remissinstanserna har i allt väsentligt anslutit sig till de

framlagda förslagen.

Distriktsindelningen

Då principfrågan om förstatligande av exekutionsväsendet behandlades,

förklarade jag mig inte kunna taga slutlig ställning till spörsmålet om de

nya polisdistrikten också skulle utgöra verksamhetsområden för utmät
-

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

ningsmännen. Däremot anlade jag vissa synpunkter på vad som borde vara

vägledande vid distriktsindelningen. Jag förordade att utmätningsmannadistrikten

skulle utformas i huvudsak på grundval av polisdistrikten, varvid

såväl delning av ett polisdistrikt i flera utmätningsmannadistrikt som sammanslagning

av flera polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt borde

kunna komma i fråga. Om man under utredningsarbetet stannade för alternativet

med omfattande utmätningsmannadistrikt, påpekade jag att frågan om

personalens stationering kom i blickpunkten. Jag framhöll att vid utredningsarbetet

borde beaktas möjligheten att eliminera olägenheterna med

stora utmätningsmannadistrikt genom att befattningshavare eller grupper

av befattningshavare stationerades i tätorter inom distrikten. Härigenom

skulle betungande resor för utmätningsmännen och stora resekostnader kunna

undvikas och utsökningspersonalen kunna förskaffa sig en bättre ortsoch

personkännedom samt behovet av en livlig kontakt mellan personalen

och allmänheten tillgodoses. Dessa synpunkter godtogs av riksdagen.

Med utgångspunkt i berörda uttalanden har polisberedningen i samråd

med lagberedningen undersökt den lämpligaste storleken av ett utmätningsmannadistrikt.

Därvid har som första förutsättning uppställts, att arbetsuppgifterna

inom ett distrikt skall ge full sysselsättning med kvalificerade

göromål åt minst en kronofogde, något som beräknats i allmänhet vara fallet

vid ett befolkningsunderlag på 40 000—50 000 invånare. Polisberedningen

har vidare funnit det önskvärt, att så många distrikt som möjligt görs så

stora att de även ger arbetsuppgifter för en tjänst som biträdande kronofogde.

Minst ett sådant större distrikt bör enligt beredningen finnas i varje

län, helst det vari residensstaden ingår, för att bl. a. tillgodose behovet av

kompetenta vikarier vid ledigheter och förfall. Polisberedningen har efter

att ha övervägt de olägenheter och fördelar, som är förknippade med större

respektive mindre distrikt, funnit sig böra förorda relativt stora distrikt.

Särskild betydelse har därvid tillagts lagberedningens förslag och utkast till

reformering av utsökningslagen samt möjligheterna att inrätta befordringstjänster

för den exekutiva personalen.

Vid bedömningen av beredningens förslag vill jag till en början framhålla

att principbeslutet om renodlingen av exekutionsväsendet och utmätningsmannatjänsterna

nödvändigtvis medför att distrikten blir väsentligt större

än för närvarande. I likhet med beredningen finner jag att den risk för försämrad

orts- och personkännedom och försämrade kontaktmöjligheter mellan

allmänheten och de exekutiva befattningshavarna som härigenom kan

uppstå i stor utsträckning undanröjs genom stationering av arbetsgrupper

eller enskilda befattningshavare utanför centralorterna. Enligt min mening

tillgodoser beredningens förslag väl det önskemål om utstationering, som

statsmakterna uttalade i samband med principbeslutet.

Inom exekutionsväsendet förekommer för närvarande avsevärda personaloch

rekryteringssvårigheter. Dessa har många orsaker. En av de mest fram
-

s. 326 Kontrollera mot PDF

326 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

trädande är bristen på befordringstjänster. Efter upplösningen av sambandet

med polisväsendet torde dessa svårigheter öka om en tillfredsställande

befordringsgång för exekutionspersonalen inte kan anordnas. Det torde,

som beredningen påpekat, vara uteslutet att i små distrikt inrätta befordringstjänster,

som på ett avgörande sätt kan påverka och förbättra rekryteringen.

I likhet med remissmyndigheterna fäster jag stort avseende vid

detta förhållande. I hälften av de distrikt beredningen föreslagit uppgår

likväl inte exekutionspersonalen till tio befattningshavare. Dessa distrikt,

av vilka 15 har mindre än 50 000 invånare, synes vara motiverade av speciella

lokala och geografiska förhållanden. Under remissbehandlingen har

inte framförts några konkreta förslag till utvidgning av de föreslagna

distrikten. Jag är för egen del inte beredd att för närvarande förorda att

någon undre gräns för storleken av ett exekutionsdistrikt bestämmes utan

anser att man bör avvakta de praktiska erfarenheter som kan vinnas. Emellertid

finner jag att på grund av de mycket stora variationerna i arbetsbördan

vid lika befolkningsunderlag, arbetsbördan bör vara utslagsgivande vid

dimensioneringen av distrikten, något som även synes ha varit polisberedningens

avsikt.

Vad angår frågan om vissa distrikt lämpligen bör göras så stora att de

bereder arbetsunderlag för en biträdande kronofogde finner jag beredningens

motiv härför övertygande. Vid remissbehandlingen har från flera

håll uttryckts önskemål om biträdande kronofogdetjänster, varvid svårigheterna

att efter särskiljandet av verksamhetsgrenarna kunna skaffa vikarier

framhållits. Inte blott behovet av kompetenta vikarier utan även kontinuiteten

i arbetsgången vid kronofogdens bortovaro tillgodoses givetvis

bäst i distrikt med mer än en utmätningsmannatjänst. Enligt beredningens

förslag kommer inemot hälften av distrikten att vara så stora att de bereder

arbetsunderlag för mer än en utmätningsmannatjänst. Jag tillstyrker förslaget,

som vunnit anslutning från de flesta remissorganens sida.

För bedömningen av distriktens storlek är också administrativa och ekonomiska

synpunkter av betydelse. Vad gäller arbetsgruppernas storlek torde

det stå klart, att en större enhet har större elasticitet och ger ökade möjligheter

till ändamålsenlig arbetsfördelning. Härav följer också de ekonomiska

fördelar som rationell kontorsorganisation och minskat lokalbehov

innebär. Vägförbindelserna är i större delen av landet goda, och en

distriktsindelning, som onödiggör resor för exekutionspersonalen, är under

alla omständigheter utesluten. Den utsträckning av färdvägar, som relativt

stora distrikt medför, torde genom utstationering av exekutionspersonal

uppvägas av de nämnda fördelarna. Genom en i rimlig omfattning genomförd

utstationering behöver enligt min mening de administrativa och ekonomiska

fördelar som är förenade med stora distrikt inte vinnas på bekostnad

av allmänhetens möjlighet att komma i kontakt med exekutionstjänstemännen

eller ett försämrat indrivningsresultat.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

I likhet med samtliga remissinstanser ansluter jag mig sålunda till de av

beredningen anförda principerna för landets indelning i kronofogdedistrikt.

Som jag tidigare nämnt har vid statsmakternas principiella ställningstagande

förutsatts, att de nya exekutionsdistrikten borde kunna utformas i

huvudsak på grundval av polisdistrikten. Så har också skett i beredningens

förslag. I enlighet med angivna principer föreslår beredningen att landet

indelas i 81 kronofogdedistrikt. Av dessa motsvarar 50 polisdistrikten och

05 de föreslagna åklagardistrikten. 31 distrikt har bildats genom sammanläggning

av två eller flera mindre polisdistrikt. Denna distriktsindelning

har med några få undantag godtagits av remissinstanserna. Jag ansluter

mig för egen del till beredningens förslag. I vad mån en ytterligare sammanslagning

av de minsta distrikten kan vara ändamålsenlig torde erfarenheterna

av den nya organisationen så småningom utvisa. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att i enlighet med dessa överväganden och med

ledning av det förslag till indelning i kronofogdedistrikt, som polisberedningen

lagt fram, fastställa den nya distriksindelningen.

Arbetsorganisationen

Som jag förut nämnt var vid tiden för principbeslutets fattande exekutionsväsendets

framtida organisation beroende av frågor, som inte då

kunde bedömas. Det åt polisberedningen lämnade utredningsuppdraget

innehöll därför anvisning om att organisationen skulle planeras i samråd

med lagberedningen och andra pågående utredningar inom området. Sådant

samråd har ägt rum och lagberedningen har utarbetat förslag till vissa

av polisreformen påkallade jämkningar i utsökningslagen och därtill anknytande

lagstiftning av huvudsakligen organisatorisk natur. I sitt betänkande

anför lagberedningen beträffande behovet av personal att man torde kunna

räkna med följande befattningar, nämligen kronofogdar med stora distrikt,

i vissa distrikt två eller flera kronofogdar, i lämplig omfattning biträdande

kronofogdar samt vidare underordnade befattningshavare, av vilka en del

måste kunna handlägga enklare förrättningar på eget ansvar. Beträffande

arbetsfördelningen mellan kronofogdarna, med vilka enligt lagberedningens

förslag även avses biträdande kronofogdar, uttalas att flera alternativ kan

tänkas och att det bör finnas utrymme att välja det alternativ som passar bäst

för de lokala förhållandena. Någon bestämmelse härom torde inte böra upptagas

i lag. Lagberedningen föreslår vidare att kronofogde får rätt att, enligt

bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar, sätta annan befattningshavare i

sitt ställe. De närmare gränserna för denna delegationsrätt har sålunda inte

ansetts behöva angivas i lag. Nämnda stadgande har i sak oförändrat upptagits

i det av chefen för justitiedepartementet framlagda lagförslaget. Om

den nu skisserade ordningen genomförs, öppnas möjligheter för en ändamålsenlig

arbetsfördelning och delegation i den nya organisationen.

I städer med mer än en stadsfogde är arbetsfördelningen mellan stadsfog
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

darna i första hand grundad på en uppdelning i enskilda och allmänna mål.

Målen handläggs inom administrativt fristående myndigheter utom i Stockholm,

där ett administrativt chefskap är knutet till den ena verksamhetsgrenen.

Polisberedningen föreslår att i distrikt med två eller flera kronofogdar

en av dem skall vara administrativ chef och att kronofogdarna beträffande

utmätningsmannagöromålen skall vara helt sidoordnade. I likhet

med nästan samtliga remissinstanser ansluter jag mig till detta förslag.

Även om verkställigheten av allmänna mål har en viss förvaltningsrättslig

karaktär är exekutionsväsendet inte en förvaltning i vanlig bemärkelse.

Verkställigheten är till sin art ett judiciellt förfarande, vilket särskilt

i enskilda mål framstår som en fortsättning på civilprocessen. Utsökningslagen

förutsätter sålunda att utmätningsmans åtgärd eller beslut endast

kan ändras av högre instans och ej av förman i tjänsten. Det torde

medföra en helt överväldigande arbetsbörda för en befattningshavare att i

de största distrikten vara ansvarig för alla beslut och åtgärder, om ansvarigheten

inte skall vara blott formell. I de distrikt där arbetsbördan är

så stor, att man kan utgå från ett konstant behov av flera kronofogdar, finner

jag i likhet med de flesta remissinstanser, som berört denna fråga, att

klarheten i ansvarsförhållandena och ett friktionsfritt samarbete främjas

bäst genom en fast arbetsfördelning.

Psär det åter gäller biträdande kronofogde, vilken såsom framgår av

tjänstetiteln skall utgöra en förstärkning och därför måste kunna anlitas

vid tillfälliga arbetsanhopningar inom skilda områden och därjämte i stor

utsträckning avses tjänstgöra som vikarie även i andra distrikt än det vartill

han är knuten, finner jag det av polisberedningen föreslagna delegationsförfarandet

vara att föredraga.

Vid tiden för principbeslutet förelåg uttalanden från skilda håll om önskvärdheten

av att i hela landet införa domsverkställarinstitutionen, vilken nu

endast finns i vissa städer. Polisberedningens förslag bygger på att rätten

att till exekutionspersonalen uppdraga bl. a. verkställighet av enskilda mål

skall utvidgas. Vid bifall till vad chefen för justitiedepartementet föreslagit

möjliggöres en sådan ordning.

Som medhjälpare till kronofogde vid arbetsledning, kontroll och handläggning

av vissa mål föreslår polisberedningen vidare en kvalificerad kameral

och exekutiv tjänst. Liksom beredningen anser jag att en sådan tjänst

bör finnas i varje centralort och på större stationeringsorter.

I nära samband med arbetsfördelningen och delegationen står den av mig

tidigare berörda frågan i vilken utsträckning verksamheten skall koncentreras

till centralorterna. Jag har förut uttalat mig för en viss utstationering

av personalen. Beredningen påpekar, att fördelarna med större distrikt

bäst utnyttjas om personalen i största möjliga utsträckning koncentreras

till centralorterna men att utstationering bör ske då det motiveras av avstånd

och kommunikationsförhållanden. Beredningen föreslår att utanför

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

centralorterna omkring 175 stationeringsorter inrättas i landet. Vad som

av arbetstekniska skäl främst talar mot en så spridd stationering är att

därvid måste förekomma enmansposteringar. Då vid utmätningsförrättningar

vittne skall vara tillstädes, kan, som jag senare kommer att närmare

utveckla, vissa svårigheter uppstå på sådana stationeringsorter. I likhet

med det helt övervägande antalet remissorgan finner jag emellertid beredningens

förslag utgöra en lämplig avvägning mellan de olika intressen som

bryter sig i denna fråga och jag förordar därför, att förslaget lägges till grund

för den nya organisationen.

Vad angår fördelningen av arbetsuppgifter mellan den utstationerade

personalen och centralortens personal anser jag att den kontorsmässiga behandlingen

av arbetsuppgifterna bör koncentreras till centralorterna. Under

remissbehandlingen har olika meningar yppats om vilka arbetsmoment,

som skall ingå i den kontorsmässiga handläggningen. Det har främst

gällt frågan i vilken utsträckning krav, anstånd och införslar skall ankomma

på centralavdelning. De av beredningen föreslagna lösningarna av dessa

spörsmål samt den förordade inre organisationen av ett typdistrikt och arbetsrutinerna

där synes mig tillmötesgå skilda önskemål så långt det är

möjligt. Jag kan därför liksom det stora flertalet remissinstanser ansluta

mig till beredningens förslag i denna del.

I samband med det principiella ställningstagandet till den framtida organisationen

av exekutionsväsendet föreslog jag att tjänstetiteln kronofogde

skulle införas för utmätningsman. Förslaget godtogs av riksdagen, och titeln

har också upptagits i det av chefen för justitiedepartementet framlagda förslaget

till ändringar i utsökningslagen. Jag ansluter mig liksom flertalet remissinstanser

till beredningens förslag att förstavelsen »krono» genomgående

införes även i exekutionspersonalens tjänstetitlar samt att dessa skall

vara kronokommissarie för kameral och exekutiv avdelningschef, förste

kronoassistent för exekutionspersonal med arbetsledning eller eljest särskilt

kvalificerade arbetsuppgifter samt kronoassistent för övriga tjänstemän. I

övrigt skall i organisationen ingå kontorspersonal i olika grader samt aspiranter.

För de tre största städernas del föreslår beredningen en i princip likartad

arbetsorganisation. Den avviker i Göteborg och Malmö inte från organisationen

i landet i övrigt på annat sätt än att vissa av den centrala avdelningens

arbetsuppgifter uppdelas på sektioner omfattande kronokommissariedistrikt

med en arbetsbelastning motsvarande ett större kronofogdedistrikt

ute i landet. 1 Stockholm är avvikelserna större. Detta har sin

grund dels i den nuvarande centraliseringen av indrivningsverksamheten

i huvudstaden dels i en av Stockholms stad företagen organisationsundersökning,

vars resultat beredningen på grund av de särpräglade förhållandena

i Stockholm funnit sig böra beakta. Beredningen lägger särskild vikt

vid att visst redovisningsarbete beträffande indrivningsverksamheten i StockIl*-—

Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

holm, vilka uppgifter nu utförs av stadens uppbördsverk, flyttas över till den

exekutiva myndigheten. Remissmyndigheterna har i allmänhet inte gjort

någon erinran mot överförande av dessa arbetsuppgifter men avvikande meningar

har anförts. Liksom beredningen anser jag, att de sammanställningar

av arbetsresultat som utgör ett viktigt instrument för utmätningsmannen för

att leda, följa och kontrollera indrivningsarbetet bör i ett renodlat och enhetligt

exekutionsväsende i sin helhet utföras inom detta, och jag anser mig

därför i huvudsak böra biträda beredningens förslag.

Ett par detaljfrågor i arbetsorganisationen har vid remissförfarandet tilldragit

sig särskild uppmärksamhet.

Beredningens förslag bygger på organisationsformer och arbetsrutiner

som nu förekommer och är prövade. Detta utgör en välbehövlig säkerhetsfaktor

i det stora omläggningsarbetet. I något remissyttrande har emellertid

anmärkts att arbetet i högre grad än vad beredningen förutsatt borde

mekaniseras. Med anledning härav vill jag framhålla att en ökad mekanisering

visserligen skulle kunna innebära rationaliseringsvinster men medför

behov av kontorsmaskiner, som efter den förestående datareformen

kan visa sig överflödiga. I sitt remissyttrande upplyser uppbördsorganisationskommittén

att framställning genom länens datamaskiner av vissa indrivningshandlingar

planeras samt att det kan tänkas att vissa rutinarbeten

inom kronofogdeorganisationen kan utföras med hjälp av dessa maskiner.

Med hänsyn härtill anser jag liksom statskontoret beredningens

skäl för sitt förslag i denna del bärande.

Jag återkommer så till det problem som anskaffandet av vittne vid

exekutiva förrättningar utgör vid enmansposteringar. Beredningen har

föreslagit skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet att tjänstgöra

som förrättningsvittne, då annan personal ej finns att tillgå. De flesta remissinstanser

har lämnat förslaget utan erinran men många har funnit det

ägnat att skapa svårigheter och irritation. Man kan förutsätta, att enskilda

personer sällan är hågade att bevittna utmätningsförrättningar hos sina

grannar. Det synes också olämpligt att lämna privatpersoner insyn i utmätningsgäldenärens

ekonomi och strängt personliga förhållanden, som

ofta blottläggs vid dessa förrättningar. Då någon annan tillfredsställande

lösning av problemet än den beredningen föreslagit sällan torde stå till buds,

förordar jag den av beredningen föreslagna anordningen. Jag förutsätter

emellertid att polismän tas i anspråk för ändamålet så återhållsamt som

möjligt- Utvecklingen får utvisa i vad mån enmansposteringar framdeles

kan avvecklas eller förstärkas.

Uppkommer fråga om skattskyldigs försättande i konkurs förordnar länsstyrelsen

utmätningsman att göra framställning härom eller uppdrar åt

denne att själv avgöra när så bör ske. Beredningens förslag förutsätter att

kronofogdarna utan länsstyrelsens förordnande må ansöka om att gäldenär

försättes i konkurs. Konkurshotet är ett effektivt påtryckningsmedel och

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

möjligheten att utan tidsutdräkt begagna denna bör även enligt min mening

finnas för den kronofogde som handlägger indrivningsärendet. Denne är

insatt i förhållandena och torde, såsom en länsstyrelse framhållit, inte vara

mindre skickad att fatta ett sådant avgörande än länsstyrelsen.

En särskild utredning torde böra verkställas angående förutsättningarna

för att direkt till länsstyrelserna överföra kronofogdarnas redovisning av

indrivna medel i städer med egen uppbördsförvaltning i syfte att åstadkomka

ett enhetligt redovisningssystem.

Några remissinstanser har uttalat, att arbetssättet i den nya organisationen

inte bör vara alltför fastlåst från början och andra har också föreslagit

att stationeringsorterna inrättas på prov eller att befattningshavarna kan

omflyttas av kronofogdarna efter vunnen erfarenhet. Jag finner att dessa

uttalanden bör beaktas vid den fortsatta detaljplaneringen, enär svårigheterna

att i alla avseenden åstadkomma en riktig avvägning av alla de problem,

som reformen inrymmer, är uppenbara.

Regleringen av fördelning och delegation av arbetsuppgifter liksom utfärdande

av instruktioner och arbetsordningar sker i administrativ ordning.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare föreskrifter i berörda

avseenden.

Personalbehov

Till grundval för beräkningen av personalbehovet lägger beredningen

årsarbetskraftsbehovet 1962, framräknat efter inhämtade uppgifter från

befattningshavarna. Av dessa har de flesta utmätningsmän delad polis-,

åklagar- och exekutionstjänst och exekutionsbiträdena i landsfiskalsdistrikten

är huvudsakligen polismän med delad tjänstgöring. Uppskattningen av

arbetstidsåtgången vid delad tjänst är givetvis vansklig och beredningen

menar att en viss underskattning vid bedömningen av arbetskraftsbehovet

föreligger, vilket några remissinstanser också framhåller. Emellertid har

beredningen i uppgifterna från vissa befintliga stadsfogdedistrikt och renodlade

landsfiskals-utmätningsmannadistrikt haft en viss ledning för bedömningen

av personalbehovet sådant det kan förväntas bli i ett fristående

exekutionsväsende. Vid beräkningarna har beredningen inte kunnat

taga hänsyn till den utökning av arbetsbördan, som inträtt efter den 1

januari 1963 och som kan överblickas först våren 1964, eller de nya arbetsuppgifter,

som kan komma att åvila exekutionsväsendet efter den 1 januari

1964. Såsom beredningen anfört får det förutsättas att t. ex. uppbördsverk,

som själva övervakar arbetsgivares avdrags- och redovisningsskyldighet

för skatt, även i fortsättningen skall göra detta.

De föreliggande personalstaterna upptar omkring 140 utmätningsmannatjänster,

inemot 1 000 tjänster för exekutionspersonal och ca 900 tjänster för

kontorspersonal. Förslaget innebär en minskning i förhållande till nuvarande

årsarbetskraftsbehov av 50 utmätningsmän samt omkring 60 respektive

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

90 tjänster för exekutions- och kontorspersonal. A andra sidan upptar personalstaterna

en ny personalgrupp bestående av ca 150 aspiranter, vilka skall

ha såväl exekutions- som kontorsgöromål. Den totala minskningen för landet

stannar därför vid knappt 50 årsarbetskrafter. Personaltilldelningen bedöms

av de flesta remissinstanserna såsom alltför knapp och allvarliga farhågor

uttalas för att arbetsbalanser, som blir svåra att avarbeta, skall uppstå, enär

personalen redan från början underdimensionerats. Emellertid må framhållas

att de föreslagna personalstaterna upptar endast de fasta tjänster som

skall ingå i den nya organisationen. Det är givetvis ofrånkomligt att i en ny

och oprövad organisation återhållsamhet iakttas vid inrättande av sådana

tjänster. Beredningens förslag innebär emellertid härjämte att medel skall

ställas till förfogande för att personalen skall kunna förstärkas i sådana

distrikt där antalet fasta tjänster visar sig otillräckligt. Med hänsyn till att

erfarenheter ännu saknas av hur arbetskraftsbehovet kommer att gestalta

sig i de skilda distrikten, finner jag det i likhet med beredningen lämpligt att

antalet fasta tjänster tills vidare begränsas och att medel i stället hålls tillgängliga

för att kunna utöka personalen där så visar sig mest angeläget.

Såsom framgår av beredningens redogörelse växer antalet av både enskilda

och allmänna mål år från år. Beredningen påpekar, att det belopp, som av

länsstyrelserna överlämnats till utmätningsmännen för indrivning steg med

44 procent från 1960 till 1962. Av remissvaren framgår vidare att ökningen

varierar mycket starkt i olika delar av landet och på olika platser. Sålunda

var ökningen under samma tid i Västmanlands län 85 procent. Beredningen

har föreslagit att medel motsvarande 10 procent av personalkostnaderna

ställs till förfogande för en vikariats- och förstärkningsorganisation. En medelsanvisning

av denna storlek synes rimlig. Jag delar beredningens uppfattning

att den föreslagna distriktsindelningen och organisationen skall visa

sig så ändamålsenlig att icke oväsentliga rationaliseringsvinster kan göras.

Av anförda skäl anser jag mig böra godtaga den av beredningen föreslagna

personalramen. Härjämte förordar jag att medel för vikariats- och förstärkningsorganisationen

beräknas i den omfattning beredningen funnit erforderlig.

För att tillgodose behovet av vikarier och förstärkning för kronofogdarna

erfordras en fast vikariats- och förstärkningsorganisation redan från början.

Beredningen föreslår att denna skall bestå av 25 kronofogdesekreterare,

vilka skall placeras för tjänstgöring i de kronofogdedistrikt, där kronofogdarna

är mest arbetstyngda. Enligt beredningens förslag bör de vara tjänstgöringsskyldiga

i första hand inom visst område omfattande ett eller flera

län, men i andra hand, när så visar sig oundgängligen nödvändigt, skall

tjänstgöringsskyldigheten kunna utvidgas att gälla hela landet med undantag

för de tre storstäderna. Förslaget, som tillmötesgår de önskemål om personalförstärkning

vilka framförts under remissbehandlingen, ger enligt min

mening möjlighet till ett system för att smidigt möta toppar i arbetsbelast
-

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

ningen eller uppkommande vikariebehov inom visst distrikt. Ehuru jag är

medveten om att rekryteringssvårigheter kan uppstå beträffande tjänster av

denna rörliga karaktär, anser jag likväl förslaget värt att prövas. Jag biträder

alltså beredningens förslag att 25 tjänster inrättas för vikariats- och förstärkningspersonal

för kronofogdar.

Kompetenskrav och utbildning

För närvarande gäller skilda kompetenskrav för utmätningsmännen. Polisberedningen

har i samråd med lagberedningen upptagit dessa spörsmål

till behandling och föreslår att för behörighet till tjänst som kronofogde eller

kronofogdesekreterare skall föreskrivas juris kandidatexamen samt fullgjord

tingsutbildning. Tingsutbildningen skall enligt förslaget till en tid av

sex månader kunna fullgöras genom tjänstgöring hos överexekutor eller

kronofogde.

I den nya kronofogdeorganisationen bör uppställas enhetliga kompetenskrav

för befattningshavare i kronofogdekarriären. Med hänsyn till arten

och svårighetsgraden av dessas arbetsuppgifter delar jag polisberedningens

uppfattning att för tjänsterna bör generellt krävas avlagd juris kandidatexamen.

Beredningens skäl för kravet på tingsutbildning, bl. a. att kronofogdarna

bör vara förtrogna med den praktiska tillämpningen av rättsreglerna

inom många områden utöver exekutionsrätten, finner jag också bärande.

Särskilt för ett rätt handhavande av verkställigheten i enskilda mål och för

insikt i bl. a. fastighets-, familje- och konkursrätt är tingsutbildningen av

stort värde. Härtill kommer den mera kvalificerade bedömning som målen

numera kräver till följd av omarbetningen av utsökningslagen samt att

kronofogde skall kunna mottaga förordnande som överexekutor. Liksom

samtliga remissorgan ansluter jag mig alltså till förslaget. Jag vill i detta

sammanhang förorda att sex månaders tjänstgöring hos kronofogde må likställas

med tingstjänstgöring på samma sätt som gäller för biträde åt statsåklagare

eller advokat enligt domsagostadgan.

Dispens från angivna kompetensfordringar måste givetvis i samband

med omorganisationen meddelas dem som nu är utmätningsman eller behöriga

att erhålla landsfiskalstjänst. Beredningen föreslår generell dispens

för dessa och en särskild regel för tjänstetidsberäkning för sökande med

olika utbildning. Vid remissbehandlingen har framförts förslag om att den

generella dispensen ej skall gälla de tre storstäderna. Mot regeln för tjänstetidsheräkning

har vidare invänts, att den missgynnar tingsmeriterade jurister.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter

härutinnan.

I samband med 1902 år principbeslut påpekade jag att rekryterings- och

utbildningsfrågorna torde höra till de mera svårlösta när det gällde att

skapa en fristående exekutionsorganisation. Jag ställde mig för egen del

tveksam till de praktiska möjligheterna att tillskapa eu av lagberedningen

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

förordad gemensam rekryteringsbas för exekutions- och polispersonal. Polisberedningens

utredning ger nu vid handen att en sådan ordning ej är genomförbar.

Beredningen har i stället föreslagit en särskild utbildningsgång för

exekutionspersonalen genom aspiranttjänstgöring, assistentkurs, praktisk

tjänstgöring och högre kurs. För tjänst som kronoassistent skall enligt

förslaget fordras genomgång av en särskild assistentkurs och för högre

tjänst skall härutöver krävas genomgång av en högre fortbildningskurs.

Från de uppställda kompetensfordringarna förutsättes dispenser generellt

skola meddelas vid övergången. Beredningen föreslår också kursverksamhet

för kontorspersonalen. Bemissorganen tillstyrker förslagen livligt.

Enligt min mening är en utbildningsverksamhet av det slag beredningen

skisserat nödvändig. Förslaget bör därför läggas till grund för en detaljerad

planering av en intern verksutbildning av exekutionspersonalen. Utformningen

härav liksom av föreskrifter om ifrågavarande dispenser torde ankomma

på Kungl. Maj :t.

överexekutor och regional administration

Överståthållarämbetet är överexekutor i Stockholm. Magistraten eller

ledamot av magistrat är överexekutor i andra magistratsstäder. I landet i

övrigt är länsstyrelserna överexekutor utom i de fögderistäder där Kungl.

Maj :t förordnat särskild sådan, överexelcutors huvudsakliga arbetsuppgifter

är av j udiciell natur såsom första instans i summarisk process angående

kvarstad, vräkning m. m. och som besvärsinstans över utmätningsman. Av

exekutiva göromål är försäljning av utmätt fast egendom den mest maktPåliggande.

Därjämte har överexekutor att i vissa speciella fall besluta om

verkställighet samt att öva tillsyn över utmätningsman genom årlig inspektion.

Lagberedningens förslag till ändringar i utsökningslagen berör också

överexekutorsinstitutionen. Beredningen anför bl. a. att, även om kronofogdarna

organisatoriskt blir fristående från domstolsväsendet, därmed

ej är sagt att de inte skall anses höra till rättsväsendet eller att talan mot

deras beslut skall föras hos administrativ myndighet. Lagberedningen ämnar

föreslå att talan i exekutiva mål fullföljs från kronofogde till domstol,

företrädesvis direkt till hovrätt. Med de kvalifikationer som kronofogdarna

skall besitta i den nya organisationen och i betraktande av de föreslagna

distriktens storlek kan enligt lagberedningens uppfattning något behov av

överexekutor svårligen kvarstå på längre sikt. Lagberedningen har därför

tänkt sig att överexekutorsinstitutionen skall avskaffas efter en kortare

övergångstid eller sedan arbetet på översynen av utsökningslagen avslutats.

Med utgångspunkt häri samt i exekutions- och domstolsväsendets förstatligande

föreslår lagberedningen tills vidare vissa jämkningar i utsöknings
-

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

lagen. I huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen förordat har

chefen för justitiedepartementet denna dag föreslagit bl. a. att länsstyrelserna

skall vara överexekutor för såväl landet som samtliga städer, att Kungl.

Maj :t skall äga förordna särskild överexekutor för viss del av län samt att

länsstyrelse skall kunna förordna exempelvis kronofogde att i egenskap a\

överexekutor ombesörja särskild förrättning, såsom exekutiv försäljning av

fast egendom.

Den nu lämnade redogörelsen ger en bild av exekutionsväsendets framtida

ställning och förutsättningarna för dess administration. Uppenbart är

att kronofogdeinstitutionen om framlagda förslag genomföres blir tyngdpunkten

i exekutionsväsendet. Polisberedningen erinrar om att en regional

organisation såsom inom polis- och åklagarväsendet inte i och för sig är påkallad

för exekutionsväsendets del, enär någon befälsrätt över utmätningsman

inte förefinns, och påpekar att en utspridd administration kan bli personalkrävande

och oenhetlig.

Den föreslagna regleringen av överexekutorsinstitutet knyter tills vidare

exekutionsväsendet till länsstyrelsernas landskanslier. Landskontoren omhänderhar

taxering och uppbörd, vilket ger exekutionsväsendet dess kvantitativt

största arbetsuppgifter. Länsstyrelserna omhänderhar också nu

den administration av exekutionsväsendet som inte ankommer pa magistrater

eller kommunala organ. Någon central myndighet, som är lämpad

att övertaga dessa arbetsuppgifter finns inte. .lag anser att det för närvarande

inte är påkallat att inrätta en sådan utan föreslår i likhet med polisberedningen

och flertalet remissorgan att administrationen av exekutionsväsendet,

i vart fall tills vidare, anordnas länsvis. Frågan bör upptas till

nytt övervägande i samband med den planerade reformen av överexekutorsinstitutionen.

Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga

bestämmelser för länsstyrelsernas handhavande av berörda ärenden.

Reformens genomförande och centrala organisation

Vad jag nyss anfört om eu länsvis anordnad administration av exekutionsväsendet

innebär inte att jag bortser från behovet av att vissa frågor för exekutionsväsendet

måste få en enhetlig lösning och därför inte lämpligen bör

ankomma på de olika länsstyrelserna. Genomförandet av omorganisationen

ankommer för polis- och åklagarväsendets del efter den 1 juli 1964 på rikspolisstyrelsen

respektive riksåklagarämbetet. Såsom beredningen pavisat

finns inte någon myndighet som är lämpad att omhänderha den centrala

ledningen av exekutionsväsendets administration. Uppenbart är att i varje

fall under reformens genomförande måste finnas ett vägledande, rådgivande

och samordnande organ. Som jag tidigare framhållit torde det vara

omöjligt att i detalj åstadkomma en riktig avvägning av alla problem som

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

reformen medför och denna måste följas upp genom fortgående organisationsundersökningar.

De stora variationerna i arbetsökningen nödvändiggör

en central fördelning av förstärkningspersonalen. Uppbördsorganisationskommittén

förutsätter ett samarbete mellan centrala folkbokföringsoch

uppbördsnämnden och ett centralt organ för exekutionsväsendet i fråga

om datamaskinernas utnyttjande. Av synnerlig betydelse är de åtgärder, som

kan vidtagas för att befrämja rekryteringen av exekutionspersonal. Beträffande

utbildningsfrågorna hänvisar jag till mitt i det föregående framförda

förslag. Jag finner det över huvud taget nödvändigt att centralt få en samlad

överblick över liur den nya kronofogdeorganisationen fungerar och möjlighet

att snabbt ingripa i och komplettera vad som kan brista.

Polisberedningen har föreslagit att ett centralt organ inrättas för de här

berörda uppgifterna och praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt

detta förslag. För egen del är jag inte beredd att i nuvarande läge

föreslå inrättandet av ett fast organ för ändamålet. I stället bör det uppdras

åt särskilda sakkunniga att fullgöra de uppgifter som nyss berörts. Härför

uppkommande kostnader torde få bestridas från inrikesdepartementets kommittéanslag.

HÄKTE SORGANISATIONEN

Nuvarande förhållanden

De grundläggande bestämmelserna om häktning och anhållande finns i

24 kap. rättegångsbalken. I fråga om sättet för förvaringen stadgas att

den som är anhållen skall hållas i förvar men eljest inte underkastas annan

inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med anhållandet,

ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring eller

förflyttning skall så förfaras, att den inte väcker onödig uppmärksamhet.

Den som är häktad skall föras till allmänt häkte. Finns det vara av synnerlig

vikt, att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett

häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras å annan

plats må rätten förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå.

Ansvaret för förvaringen av anhållna och gripna är i allt väsentligt en

kommunal skyldighet. I 8 § polislagen stadgas sålunda skyldighet för polisdistrikt

att i erforderlig utsträckning ombesörja bland annat arrestlokaler,

dvs. lokaler för anhållna och gripna.

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

När det gäller ansvaret för lokaler för häktade är rättsläget mera oklart.

Visserligen anses »av ålder» en skyldighet föreligga för städer och tingslag

att hålla lokal för förvaring av häktade, men trots detta saknar flertalet

tingslag och städer egna häkten.

Häradshäkten

Tingslagen förvarar numera sina häktade på de statliga fångvårdsanstalterna.

Endast några enstaka självständiga häradshäkten finns kvar.

Dessa är numera att betrakta som uppehållsrum för den häktade på dagtid

i samband med pågående rättegångsförhandling. Endast i något extremt

undantagsfall har övernattning ägt rum i ett dylikt fristående häradshäkte,

inrymt i vederbörande tingshus. I den mån häktade behöver för rättegångsförhandling

eller av annat skäl hållas kvar över natten, har detta skett i

de till polisstationen på orten hörande arrestlokalerna. Dessa har också

mångenstädes utnyttjats för den tillfälliga förvaringen vid lunchuppehåll

o. dyl. för de häktade.

Stadshäkten

När man under 1800-talets mitt inom fångvården övergick från gemensamhetsrum

till cellsystem ledde detta till att de städer, där statliga fängelser

inrättades, nedlade sina egna häkten och i stället inhyste sina häktade i

de statliga fängelserna. I allmänhet fick städerna lämna dels engångsbidrag

till uppförandet, dels driftbidrag till fångvården. Ibland friköpte sig städerna

genom förmånliga tomtupplåtelser. Genom Kungl. Maj :ts cirkulär den 4

december 1816 fastslogs också att städerna — till skillnad från tingslagen

— borde underhålla personer, som där för brott häktades, så länge de

vid domstol därstädes var under »rannsakning».

Sammanlagt 15 städer lämnar årliga driftbidrag för sina häktade på

fångvårdsanstalter. Totalt bidrager dessa städer med 3 640 kr., ett i

dagens penningvärde ytterst obetydligt belopp. Betydligt större betydelse har

underhållet, dvs. portionsersättningarna, som utgör 3: 25 ä 3: 60 kr. per

dagsportion. Detta underhållsbidrag erlägger städerna även för sitt häktade

klientel, som undergår rättspsykiatrisk undersökning.

Under 1900-talet nytillkomna städer har inte fått egen magistrat, och någon

skyldighet för dessa att hålla stadshäkten eller att utgiva kostersättning

till statlig fångvårdsanstalt föreligger inte. De städer som lagts under landsrätt

har befriats från skyldigheten att hålla stadshäkte och lämna kostersättning.

Fullt självständigt, från polisen skilt stadshäkte finns endast i Borås. I

viss grad självständigt häkte finns även i Hälsingborg, där emellertid lokalerna

är inrymda i anslutning till ordningspolisens lokaler i stadens rådhus.

I Landskrona slutligen finns särskilda lokaler för häktade från denna

s. 338 Kontrollera mot PDF

338 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

stad men med viss lokal anknytning till polisen, som också svarar för bevakningen.

Liksom vid tingsställena finns som regel i magistratsstäderna uppehållsrum

i anslutning till domstolslokalerna för de häktade i samband med rättegångsförhandlingarna.

Särskilda regler gäller för Stockholm, där ända fram till år 1947 i stadens

s. k. rannsakningsfängelse förvarades såväl häktade som bötesfångar.

Enligt avtal år 1947 har emellertid detta stadens fängelse nedlagts och stadens

häktade förvaras på fångvårdsanstalten Långholmen mot dels ett

driftbidrag — från och med den 1 juli 1962 höjt från 7: 50 kr. till 15 kr.

per dag och häktad — dels ett portionspris.

Löpande bidrag till underhållet av vederbörande fångvårdsanstalt med

15 kr. per dag och häktad erlägges också numera av staden Kristinehamn.

Häkte — polisarrest

Numera försöker man åstadkomma samdrift av polisarrester och häkten

i stället för en samordning mellan häkten och fångvård. I två fall har

särskilda avtal träffats mellan Kungl. Maj :t, å ena, och vederbörande stad,

å andra sidan, om att i ett nytt polishus inrätta en särskild avdelning för

såväl anhållna som häktade. Därigenom vinnes åtskilliga fördelar beträffande

bemanning och utnyttjande av de kostnadskrävande cellavdelningarna.

Ett sådant avtal ingicks år 1958 med Örebro stad (prop. 1958: 100). I

fångvårdsanstalten i Örebro förvarades häktade dels från staden och dels

från kringliggande tingslag. Enligt avtalet förband sig staden att i egen

regi i sin nya polisstation uppföra och driva en häktesavdelning för stadens

eget klientel. Även anhållen skulle kunna placeras där. Häktesavdelningen

skulle även inrymma platser för statens räkning, dvs. för tingslagens

häktade, och för detta klientel skulle staten svara för samtliga anläggnings-,

utrustnings- och driftkostnader. Vaktpersonalen på häktesavdelningen

är i princip civilanställd av stadens polisnämnd. Föreståndare är

polismästaren i staden.

Samma princip som tillämpas i Örebro med en sammanslagen polisarrestoch

häktesavdelning till en enhet har också tillämpats för Växjö i ett år

1963 träffat avtal (statsverksprop. 1963, bil. 4, punkten 41).

För såväl Örebro som Växjö gäller den bestämmelsen, att vederbörande

stad skall utgiva särskild portionsersättning för de av sina häktade, rörande

vilka rådhusrätten beslutat om s. k. stor sinnesundersökning och som

till följd därav intagits å fångvården tillhörig sinnessjukavdelning.

Utöver dessa båda städer, Örebro och Växjö, där nya blandade arrest- och

häkteslokaler numera tagits i anspråk, föreligger planer i enahanda riktning

på flera håll.

Sålunda har för Stockholms stads vidkommande ett särskilt avtal träffats

(prop. 1956: 79) om att staden i egen regi skall uppföra ett rannsak
-

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

ningsfängelse på 100 platser, där även statsverket mot vederbörlig ersättning

skulle få placera sitt klientel, dvs. häktade från de kringliggande tingslagen.

Detta skulle ske samtidigt som den nuvarande fångvårdsanstalten på

Långholmen nedlägges. Avtalet har dock ännu ej kommit till genomförande,

bl. a. beroende på förseningar beträffande Långholmsanstaltens nedläggande

och oklarheter beträffande de rättspsykiatriska anordningarna.

I tio magistratsstäder, nämligen Uppsala, Linköping, Norrköping, Borås,

Karlstad, Västerås, Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå, planeras nya polisstationer

med en samdrift efter Växjösystem mellan häkte och kriminalarrester.

I tre numera under landsrätt lagda städer, Visby, Falun och Hudiksvall,

föreligger också liknande planer.

Därtill kommer att för Göteborgs stads del avsikten är att till det nya

polishuset flytta den nuvarande, av statsverket helt bekostade häktesavdelningen

vid Skogome. En samordning beräknas ske mellan häktesavdelningen,

bekostad av statsverket, och kriminalavdelningens arrestavdelning.

Av återstående magistratsstäder har fyra — Jönköping, Karlskrona,

Halmstad och Vänersborg — moderna, nyuppförda polishus. Ett samgående

mellan förvaringen av anhållna och häktade har dock ej varit aktuellt där.

I ungefär hälften av samtliga magistratsstäder torde sålunda det blandade

systemet —- häkten och arrester — förr eller senare kunna komma till

stånd. Samgående med kringliggande tingslag beräknas också som regel

kunna genomföras.

Antalet häktade m. m.

De statistiska informationerna om de häktade är bristfälliga och ej

tillfyllest differentierade.

Av senaste statistiska årsberättelser framgår, att omkring 14 000 personer

årligen anhålles i vårt land. I ungefär 45 procent av fallen eller omkring

6 000 avlåtes häktesframställningar. Dessa bifalles till ungefär 80 procent

eller alltså i omkring 5 000 fall. Därvid är att märka att många häktningsframställningar,

särskilt beträffande ungdomar, ej behöver fullföljas,

då under tiden från åklagarens framställning till rättens handläggning

av häktningsfrågan ett omhändertagande kunnat ske på annat sätt

genom de sociala myndigheternas försorg.

Antalet häktade liksom antalet häktesdagar har avsevärt ökat under senare

år. Detta torde sammanhänga med dels att utredningarna av olika skäl

blivit mer komplicerade, dels att många häktade, som enligt rättens beslut

skall undergå stor sinnesundersökning, till följd av de rättspsykiatriska

anstalternas underdimensionering måst kvarstanna under viss väntetid i

häktena. Dessas beläggning har därför i realiteten kommit att bli i hög grad

avhängig av utbyggnaden av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Beträffande antalet häktesdagar i det enskilda fallet ger en statistik

från år 1902 över Stockholms stads klientel på Långholmsanstalten följande

s. 340 Kontrollera mot PDF

340 KungL Maj:ts proposition nr 100 år 196i

resultat. Normal häktestid torde vara ungefär 14 dagar, men i mer än en

fjärdedel av antalet redovisade fall har vederbörande suttit häktad i minst

tre veckor. Häktestider på en å två månader förekommer ej så sällan. Den

rättspsykiatriska undersökningen tar som regel minst tre månader men

mången gång ett halvt år. Förvaringstiderna kan följaktligen bli avsevärda,

när jämväl sinnesundersökning skall ske.

Uppgifterna i följande sammanställning ger för åren 1961—1962 upplysningar

beträffande den faktiska förvaringen av de häktade räknat i häktesdagar.

Till de i sammanställningen angivna siffrorna bör läggas ett antal •—

sannolikt relativt få ■— häktesdagar för tingslagens häktade i polisarresterna,

som till följd av oklarhet i uppgifterna ej kommit med i statistiken. För

år 1963, när stadshäktet/polisarresten i Växjö tagits i bruk, är att räkna

med en minskning av häktesdagarna på fångvårdsanstalterna och en motsvarande

ökning för nyssnämnda kategori.

Förvaringsplats

Häktesdagar

Vårddagar

Fångvårdsanstalt..........................

109.940

65.909

Självständigt stadshäkte....................

2.292

—

Självständigt stadshäkte i kombination med

polisarrest ..............................

2.986

—

Polisarrest i...............................

a) magistratsstad........................

2.355

—

b) övriga orter ..........................

1.008

—

Häradshäkte..............................

42

—

Summa

118.623

65.909

Totalt registrerades sålunda omkring 185 000 häktesdagar, varav 66 000

där jämväl stor sinnesundersökning skett. Det överväldigande största antalet

häktesdagar registrerades för fångvårdsanstalterna. Ett mindre antal

dagar — ett par procent -— kommer på de tre självständiga stadshäktena

och ungefär lika många magistratsstadsfall på polisarresterna i sammanlagt

16 städer. Den nya typen stadshäkte-polisarrest (i Örebro) hade också

ungefär samma antal häktesdagar som registrerades för nyssnämnda kategorier.

För tingslagens del förekom år 1961 på 6 olika orter att häktade

suttit i häradshäktena över natten sammanlagt 42 dagar. Emellertid har

sedan dess nya polisstationer tillkommit, så att någon dylik förvaring i

häradshäktena ej längre är aktuell. I stället placeras klientelet i polisarresterna.

Tingslagens häktade har på 29 orter varit inplacerade i polisarrester

under ett sammanlagt antal av 1 008 häktesdagar.

Kostnadsfrågor

Informationerna om stads- och häradshäktenas ekonomiska förhållanden

är ofullständiga. Det är vidare svårt att avskilja kostnaderna för de häktade

från fångvårdens övriga utgifter för sina anstalter samt att göra en ekonomisk

gränsdragning mellan kostnaderna för de häktade och för polisens

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

arrestbevakning. Polisberedningen har för sin del begränsat sig till en överslagsberäkning

av kostnaderna för den del av vården av de häktade, som nu

bestrides av andra medel än statsmedel.

Vad beträffar kostnaderna för magistratsstädernas häktade klientel på

fångvårdsanstalterna har beredningen på grundval av tillgängligt utredningsmaterial

för Stockholms del beräknat ungefär 160 000 kr. i portionsersättning

samt 375 000 kr. i underhållsbidrag. För Göteborg beräknas

portionsersättningen till 200 000 kr. och för Malmö till 50 000 kr. För övriga

magistratsstäder har portionsersättningarna uppskattats till 300 000 kr.

Sammanlagt utgör alltså kostnaderna 1 085 000 kr.

Ifråga om de självständiga stadshäktena anger beredningen en totalkostnad

på 100 000 kr.

För det fristående stadshäktet i Örebro, som är kombinerat med polisärrest,

har för Örebro stads egna häktade en lcostnadssiffra på 75 000 kr.

upptagits.

I fråga om magistratsstädernas polisarrester är det förenat med synnerligen

stora vanskligheter att avskilja kostnaderna för de häktade. För den

relativt rikliga förekomsten av häktade i polisarresten i Stockholm —- mer

än 1 000 häktesdagar per år —- har beredningen beräknat kostnaden till

100 000 kr.

Kostnaderna för häktade i polisarrester i andra städer än Stockholm, avseende

omkring 2 300 häktesdagar per år, uppskattas till avrundat 100 000 kr.

Den sammanlagda kostnaden skulle sålunda uppgå till i runt tal 1 500 000

kr.

Utredningsarbete m. m.

I fråga om ansvaret för förvaringen av häktade erinras i 1962 års principproposition

om det organisatoriska samband, som föreligger mellan polisoch

åklagarväsendet samt stads- och häradshäktesorganisationerna. Det bör

därför enligt vad som uttalas i propositionen närmare övervägas, vem som

i fortsättningen bör bära ansvaret för förvaring av häktade.

Uttalandet föranledde inte någon erinran i statsutskottets utlåtande, som

antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen har, under erinran om vad som härutinnan

anförts i princippropositionen, uppdragits åt beredningen att närmare

överväga frågan om ansvaret för förvaringen av häktade.

Polisberedningens förslag angående ansvaret för förvaring av häktade

läggs fram i betänkande nr 11. över detta betänkande har efter remiss yttranden

avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen,

statens hyresråd, fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Västernorrlands län, domstols
-

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

kommittén, fångvårdens byggnadskommitté, svenska stadsförbundet och

svenska kommunförbundet.

Vid remissinstansernas utlåtanden har yttranden fogats av överståthållarämbetet

från polismästaren i Stockholm och Stockholms stadskollegium, av

länsstyrelsen i Stockholms län från landsfogden i länet, länsavdelningen av

föreningen Sveriges landsfiskaler samt stadsfullmäktige i Solna, Norrtälje

och Södertälje, av länsstyrelsen i Kronobergs län från landsfogden i länet,

av länsstyrelsen i Malmöhus län från landsfogden i länet, drätselkamrarna i

Malmö, Ystad och Eslöv, stadskollegiet i Hälsingborg och styrelserna för

Höganäs och Vellinge polisförbund samt av länsstyrelsen i Västernorrlands

län från landsfogden i länet. Vid yttrandet från Stockholms stadskollegium

har fogats utlåtanden från vice stadsjuristen, fastighetsnämnden, drätselnämnden

samt rätts- och polisdirektionen. I yttrandet från rätts- och polisdirektionen

har intagits yttrande från föreståndaren för stadshäktet. Vid

yttrandet från stadskollegiet i Hälsingborg har fogats yttrande från polisnämnden

i staden.

Polisberedningen

Huvudmannaskapet för häktesorganisationen

Beredningen konstaterar, att det alldeles övervägande antalet häktade

redan nu förvaras på statlig anstalt mot vissa bidrag från magistratsstäderna.

Statsverket har sålunda praktiskt taget hela bestyret med och bär

även huvudparten av kostnaderna för förvaring av de häktade.

Endast i några få magistratsstäder finns helt självständiga stadshäkten.

Dessa befinner sig dock under avveckling. Häradshäktena är praktiskt taget

nedlagda. De häradshäkten, som ännu är i bruk, användes endast till dagrum

för de häktade. Samdrift av polisarrest och häkte har genomförts på

några håll och en allmän sådan samdrift övervägs. Standardskillnaden

mellan kraven på lokaler för anhållna och för häktade har helt försvunnit.

Ej sällan förekommer att den anhållne efter beslut om häktning får kvarbli

i den arrestlokal, där han suttit som anhållen. Statsmakterna har också så

sent som vid 1961 års riksdag stadfäst att det för häktesorganisationen

betydelsefulla rättspsykiatriska undersökningsväsendet är en statlig angelägenhet.

Genom statsmakternas principbeslut om förstatligande av polis- och

åklagarväsendet har ansvaret för samtliga de anordningar som är funktioner

inom polis- och åklagarväsendet överflyttats till statsverket. Detta

innebär bl. a. att statsverket kommer att få svara för anskaffande, utrustande

och drift av lokaler för gripna och anhållna personer.

Statsverket har redan nu ansvaret för förvaring av dömda. Om staten

inte övertar ansvaret för förvaring av häktade i samband med polisväsendets

förstatligande blir följden, att en person förvaras som anhållen på en an
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

stalt med statligt huvudmannaskap, sedan som häktad på en kommunal

inrättning och därefter som dömd åter på en statlig institution. En sådan

ordning måste enligt beredningens mening i och för sig te sig administrativt

otymplig och blir på platser med samdrift av polisarrest och häkte direkt

olämplig.

I och för sig skulle den önskvärda administrativa enhetligheten beträffande

förvaring av anhållna, häktade och dömda personer kunna nås genom

att statsverket övertar administrationen av stadshäktena och städerna

åläggs en bidragsskyldighet av samma art som nu gäller ifråga om häktade

som är intagna på fångvårdsanstalt. Beredningen anser det dock vara rimligt

att behandla denna huvudmannaskapsfråga på samma sätt som motsvarande

reform för polisväsendets del. Detta innebär att magistratsstäderna

efter en femårig övergångstid helt befrias från ansvaret för förvaring

av häktade, inklusive kostnaden för det klientel, som undergår rättspsykiatrisk

undersökning. Den omedelbara ekonomiska merbelastningen för

statsverket kommer i första hand att bestå i bortfall av inkomster i form av

kostersättning m. m. för de på fångvårdsanstalt och rättspsykiatrisk klinik

förvarade häktade från magistratsstäderna. Vidare får statsverket

bära driftkostnaderna för de häktesplatser, som nu är antingen placerade i

självständiga stadshäkten eller inrymda i polisarrester. Merkostnaden för

staten uppskattar beredningen till 1,5 miljoner kr. Härutöver torde de begränsade

utgifter vederbörande polisdistrikt fått vidkännas för särskild bevakning

i polisarrest av de häktade komma att belasta det förstatligade

polisväsendet.

Statsverket får på längre sikt också svara för anläggnings- och utrustningskostnaderna

för de häktesplatser, som magistratsstäderna med nuvarande

ansvarsfördelning själva bestrider. Beträffande nu existerande häkteslokaler

föreslår beredningen att vid förstatligandet skall gälla samma regler

som för lokaler, vilka används för polisväsendets behov.

Det exakta bidragsunderlaget för de av förevarande förslag berörda städerna

under den femåriga bidragstiden bör enligt beredningens mening

fastställas efter samma normer som beträffande bidrag grundade på kostnader

för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Ansvarig myndighet för häktesorganisationen

Polisberedningen framhåller att övergången till det blandade systemet

med häktesutrymmen och kriminalarrester aktualiserar frågan under vilken

myndighet häktesorganisationen bör inrymmas.

Vissa skäl talar enligt beredningens mening för att häktesorganisationen

närmare anknytes till polisväsendet. Polispersonalen får den första kontakten

med den gripne och är den myndighet som behöver ha den personliga

kontakten med den gripne eller anhållne och i sinom tid eventuellt

häktade personen. Rent tekniskt sett finns också möjligheter atl inom polis
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

organisationens administrativa ram skapa lokaler och utrustning för ändamålet

samt ordna vakthållningen, i synnerhet som man med de nya större

distrikten får ökade möjligheter till en önskvärd differentiering. Då det

uppenbart icke är en arbetsuppgift som förutsätter polisutbildning att bevaka

en gripen, anhållen eller häktad person, vore det naturligt, att man

för dessa uppgifter anställde annan specialutbildad personal, naturligtvis i

den mån verksamheten har den omfattning att skäl härför finns. På många

håll har också redan nu anställts civila arrestvakter för dessa arbetsuppgifter.

En fördel med anknytningen till polisen är enligt beredningen att, då verksamheten

till sin natur företer stora variationer, polisverkets samtliga personalresurser

kommenderingsvägen står till disposition. De variationer som

föreligger beträffande häktade är relativt begränsade. Betydligt mer framträdande

är skiftningarna i beläggningen av anhållna och gripna. Sammanföres

häktesavdelning och polisarrest till en enhet torde denna dock bli

mindre känslig för variationerna.

Beredningen framhåller emellertid, att man även genom att anknyta

häktesorganisationen till fångvården erhåller en basorganisation att falla

tillbaka på vid eventuella toppbelastningar. För en sådan anordning talar

ytterligare omständigheter.

Bevakningsuppgifterna på en polisarrest för annat än korttidsfall och

på liäktesavdelningar är sålunda i stort sett enahanda som för fångvårdens

anstalter i allmänhet. Vad särskilt gäller det anhållna klientelet

finner beredningen det betydelsefullt, att personalen är välutbildad och inriktad

på dessa arbetsuppgifter. Inom fångvården finns också tillgång till

läkarvård och sjukvård och sjukvårdskunnig personal. Det är också från

personalutbildningssynpunkt önskvärt att samgående sker med fångvården.

Lönesättningen för de nuvarande civila befattningshavarna på arrestavdelningarna

har redan nu nära anslutit sig till fångvårdens. Ett totalt samgående

synes därför naturligt, i synnerhet som vissa rekryterings- och befordringsproblem

därigenom lätt skulle kunna lösas.

För en anknytning personalmässigt till fångvården talar enligt beredningen

också den omständigheten, att på flertalet platser med uppförda eller

planerade samordnade arrester och häkten finns en fångvården tillhörig

inrättning, som i mån av behov kan tillhandahålla reservpersonal och även

på annat sätt bistå i verksamheten.

Detaljutformningen av främst häkten men även i viss mån arrester företer

avsevärda likheter med de moderna fångvårdsanstalterna. Inom fångvården

har man mångårig erfarenhet av dessa frågor, som det synes angeläget

att utnyttja. Det har också visat sig lämpligt att man i praktiken utnyttjar

denna expertis vid utformningen av de blandade avdelningarna

i de nya polishusen.

Beredningen erinrar om att i 1958 års lag om behandlingen av häktade

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

och anhållna stadgas, att häktad visserligen ej må åläggas arbete men äger,

om det utan olägenhet kan ske, utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar

eller som eljest kan beredas honom. I princip gäller detta även

anhållna. Det åligger föreståndaren på fångvårdsanstalt att bereda lämpligt

arbete åt intagen. Naturligt är att jämväl annan häktad än den som

intagits på fångvårdsanstalt skall kunna ges möjlighet att arbeta. Fångvården

har för sitt övriga klientel vissa resurser i detta hänseende, som det

torde vara angeläget att utnyttja över hela linjen. Häktestiderna kan bli

långa och då framträder uppenbarligen ett behov att ordna sysselsättningsfrågan.

Fångvården har, framhåller beredningen, redan nu en riksomfattande

transportorganisation för sitt nuvarande klientel. Den aktiva fångvården

förutsätter nämligen en rörlighet när det gäller placeringen på de differentierade

anstalterna. Denna organisation kan utbyggas för att ombesörja

en eventuell omplacering av de häktade mellan olika åklagar distrikt.

På grund av de här redovisade skälen, föreslår beredningen, att huvudmannaskapet

för de samordnade häktena och arresterna läggs på fångvårdsstyrelsen.

Därest så sker, konstaterar beredningen, torde också ett annat hittills

svårlöst problem kunna lösas, nämligen bestyren med förpassningarna av

det klientel, som omhändertagits av polis eller annan myndighet och som

förvaras på dessa häkten och arrestavdelningar i avvaktan på transport.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget

att staten i samband med polisväsendets förstatligande skall överta ansvaret

för förvaring av häktade.

Mot förslaget att för förstatligandet skall gälla samma principer som statsmakterna

godtagit i fråga om förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

gör svenska kommunförbundet och svenska stadsförbundet

invändningar såvitt avser bidragsskyldigheten. Enligt kommunförbundet

kan det ifrågasättas om den kostnadsökning av 1,5—2 milj. kr. som staten

får vidkännas är av den storleksordningen, att det föreslagna kommunala

bidragssystemet med dess nackdelar ur administrativ synpunkt verkligen

kan motiveras. Såvitt förbundet kan finna ryms ifrågavarande belopp inom

felmarginalen för de kalkyler som ligger till grund för beräkningen av kommunbidragen

till staten i samband med polisväsendets förstatligande. Med

hänsyn härtill och då staten redan nu svarar för hela den kostnad som belöper

på tingslagens häktesorganisation, anser förbundet starka skäl tala

för att staten skall svara för hela ifrågavarande kostnadsökning fr. o. in.

tidpunkten för förstatligandet. I huvudsak samma synpunkter redovisas av

stadsförbundet.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Bortsett från kommun- och stadsförbundens nyssnämnda synpunkter

framförs inga erinringar mot att beträffande kommuns skyldigheter samma

detaljbestämmelser skall gälla i anledning av förstatligandet av häktesorganisationen

som i anledning av förstatligandet av polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet. Det kan emellertid nämnas att mot de i dessa hänseenden

föreslagna reglerna, vilka framlagts i beredningens betänkande nr

10, viss kritik riktas i remissyttrandena över sistnämnda betänkande som

behandlas i annat sammanhang.

Angående spörsmålet om hållande av häradshäkte anför domstolskommittén,

att detta bör behandlas i anslutning till den på domstolskonunittén

ankommande utredningen av övriga med tingshusbyggnadsskyldigheten

sammanhängande spörsmål.

Endast en remissmyndighet har något att erinra mot att häktesorganisationen

på föreslaget sätt helt inordnas under fångvårdsstyrelsen, nämligen

länsstyrelsen i Kronobergs län, som framhåller att huvudparten av de häktade

för närvarande förvaras på fångvårdsstyrelsens anstalter. Det torde

dock i framtiden bli allt vanligare med gemensamma avdelningar för såväl

häktade som anhållna av den typ som finns i Växjö och Örebro. Då anhållna

och gripna har närmare anknytning till polisen än till fångvården,

anser länsstyrelsen att sådana samordnade anstalter bör sortera under polisväsendet.

Fångvårdens byggnadskommitté, som inte motsätter sig beredningens

förslag, anför att, om detta genomföres, viss risk kan föreligga att de givna

förutsättningarna inte längre föreligger för tilltänkta avtal om samordnade

häkten—arrester med städerna Göteborg, Falun, Karlstad, Norrköping,

Uppsala och Västerås, vilka städer kommittén fått i uppdrag att förhandla

med.

Enligt Stockholms stads rätts- och polisdirektion, som i princip tillstyrker

beredningens förslag, och stadens drätselnämnd, som likaledes är positiv

till förslaget, ger genomförandet av förslaget anledning till omprövning

av det år 1956 mellan Kungl. Maj :t och Kronan, å ena sidan, och

Stockholms stad, å andra sidan, träffade avtalet om att staden skall uppföra

ett rannsakningsfängelse inom kvarteret Kronoberg mot det att statsverket

till staden överlämnar långholmsområdet.

Fångvårdsstyrelsen, som biträder beredningens förslag, avhandlar i sitt

yttrande bl. a. olika med övertagandet av huvudmannaskapet för stadshäktesorganisationen

sammanhängande spörsmål. Om häktesorganisationen

inrymmes under fångvården, anser sålunda fångvårdsstyrelsen, att

kostnaderna därför skall bestridas av fångvårdsmedel. Huruvida beredningen

avsett att kostnader för lokaler skall bestridas av fångvården framgår

emellertid inte. Enligt styrelsens mening är det dock mest naturligt att

fångvården får delta i kostnaderna för de berörda polishusen till den del

som kan anses svara mot häktesutrymmena och kriminalarresterna. Detta

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj.is proposition nr 100 år 1964

synes lämpligen kunna ske i den formen att fångvården får utge ersättning

till polisen för nyttjanderätten till lokalerna.

Angående organisationen och ansvaret för olika slags transporter av de

intagna anför styrelsen att man kan skilja mellan interna och externa

transporter. Med de förra avses sådana transporter inom polishuset som

exempelvis föranleds av polisens och åklagarens förhör med de intagna.

Dessa transporter bör liksom s. k. vallningar på brottsplatser ombesörjas

av polispersonal. Externa transporter förekommer av skilda anledningar.

Beträffande häktade sker i allmänhet dels inställelse inför domstol och dels

överförande till fångvårdsanstalt för verkställighet eller i förekommande

fall för sinnesundersökning. Vad angår anhållna personer görs i omkring

45 procent av fallen häktningsframställning och i dessa fall skall de anhållna

i regel inställas hos domstolen. De nu berörda transporterna utförs

delvis av polis och delvis av anstaltspersonal. Vid häktenas kriminalarrester

förekommer även andra kategorier intagna än häktade och anhållna. Av

särskild betydelse i detta sammanhang är alkoholmissbrukare, sinnessjuka

och enligt barnavårdslagen omhändertagna ungdomar, vilka skall överföras

till olika slags vårdinrättningar. Dessa kan vara spridda över hela landet.

Slutligen kan nämnas personer, som berövats friheten med stöd av utlänningslagstiftningen

och efter längre eller kortare tids förvaring skall transporteras

till annat land eller till svensk kust- eller gränsort. I nu angivna

fall är det i regel polisen som utför transporterna. I nära anslutning till

den ordning som tillämpas vid fångvårdens häktesavdelningar bör enligt

styrelsens uppfattning som princip gälla, att alla externa transporter av

häktade och anhållna från de nuvarande stadshäktena skall ombesörjas av

fångvården. Flera skäl talar emellertid för att fångvården även bör överta

polisens transportuppgifter beträffande övriga nu nämnda kategorier intagna.

Det viktigaste skälet härför är av ekonomisk natur. Kostnaderna för

transporterna uppgår nämligen till höga belopp, och det är från statsveikets

synpunkt av vikt att de kan reduceras så långt som möjligt. På grund

av att polis- och fångvårdspersonalen för närvarande har olika avlöningsförhållanden

ställer det sig förmånligare att anlita fångvården än polisen.

Men framför allt skapas förutsättningar för att åstadkomma en rationell

samordning mellan de nu aktuella transporterna och fångvårdens omfattande

transportverksamhet. På vilket sätt en sådan samordning skall genomföras

behöver närmare utredas. Styrelsen föreställer sig att en ändamålsenlig

lösning skulle vara att i de största städerna inrätta särskilda

transportcentraler. Skall fångvården i framtiden svara för de transportuppgifter,

som för närvarande ankommer på huktespersonalen och polisen,

måste erforderliga resurser beträffande personal och fordon ställas till

förfogande. Vid beräkning av personalbehovet måste beaktas att belastningen

på transportapparaten även vid en långt driven samordning av olika

transporter är mycket ojämn. Särskilda transportförartjänster bör endast

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

inrättas till det antal som med säkerhet kan beredas full sysselsättning.

En avsevärd del av transporttiden får därför täckas med anlitande av personal

på övertid. Redan nu har man inom fångvården erfarenhet av att så

många transportuppdrag tidvis kan sammanfalla, att det inte finns någon

möjlighet att klara dem alla med den egna personalen. I sådana lägen

måste fångvården kunna falla tillbaka på polisens resurser. Fångvårdsmyndigheterna

bör därför genom en uttrycklig bestämmelse få befogenhet att

vid behov påkalla polishandräckning för transporter. Trots den principiella

ståndpunkt till frågan om ansvaret för transporterna, som styrelsen

sålunda intar, kan styrelsen inte tillstyrka att uppgiften att ombesörja

transportverksamheten i dess helhet på en gång överflyttas på fångvården

vid polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965. Det krävs med nödvändighet

en ganska rundligt tilltagen tid för att skapa den transportapparat

som behövs för ändamålet. I den mån personal och fordon ställs till

fångvårdens förfogande, kan det vidare förmodas att detta bör få konsekvenser

för polisorganisationen i de berörda städerna. Samtidigt är det

emellertid ett intresse för statsverket att transportverksamheten kan rationaliseras

utan onödigt dröjsmål. Enligt styrelsens uppfattning bör fångvården

redan fr. o. in. den 1 januari 1965 kunna i princip svara för transporterna

av häktade och anhållna. Däremot torde transporter av övriga

kategorier intagna åtminstone under tiden fram till den 1 juli 1965 få ombesörjas

av polisen i huvudsakligen samma omfattning som hittills.

Om stadshäktena läggs under fångvården, bör de enligt fångvårdsstyrelsens

mening i administrativt och kameralt hänseende inlemmas i fångvårdsanstalternas

gruppindelning. Den i tjänsten främste befattningshavaren

vid varje häkte bör oavsett tjänstetitel fullgöra vad som enligt gällande

bestämmelser ankommer på föreståndare för häkte. I samband med förstatligandet

bör för övrigt denna beteckning ändras till styresman, eftersom

»föreståndare» är en tjänstetitel inom fångvården. Efter förstatligandet

hör länsstyrelserna inte längre ha någon särskild befattning med stadshäktena.

I sitt yttrande lämnar fångvårdsstyrelsen slutligen vissa uppgifter angående

de olika stadshäktenas nuvarande beskaffenhet och organisation

samt det framtida behovet av tillsynspersonal m. m.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser det vara en förstahandsangelägenhet

att, när nu praktiskt tillfälle yppat sig, avlyfta förpassningarna

från polispersonal, vilken kategori det råder uppenbar knapphet på,

till specialutbildad fångvårdspersonal. Det övertidssystem som för närvarande

tillämpas för förpassningsbestyren medelst polispersonal, vilket numera

utvecklats till att omfatta jämväl polisaspiranter och e. o. poliskonstaplar,

bör enligt direktionen omgående avvecklas.

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

349

Departementschefen

Av ålder har tingslag och magistratsstäder ansvaret för förvaringen

av häktade. Tingslagens skyldighet i detta hänseende har

emellertid kommit att i huvudsak upphöra. De häktade förvaras sålunda numera

utan ersättning i statliga fångvårdsanstalter. Det fåtal häradshäkten,

som ännu finns kvar, är inrymda i tingshus och begagnas endast för tillfällig

förvaring av häktade i samband med rättegångsförhandling. Även städerna

anlitar fångvårdsanstalterna för förvaringen av sina häktade. I allmänhet

erlägger städerna viss, i regel mycket låg ersättning härför. Särskilda stadshäkten

finns kvar endast i några få städer. I samband med uppförandet av

nya polishus i Örebro och Växjö har inrättats avdelningar för förvar ingen

av såväl häktade som gripna och anhållna personer. En sådan samordning

av häkten och polisarrester kommer att ske i ett flertal av de polishus, som

inom de närmaste åren kommer att uppföras. Inrättandet av sådana gemensamma

avdelningar står i god överensstämmelse med utvecklingen på kriminalvårdens

område.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare framhålla att, eftersom förundersökningen

angående den häktades brottslighet vanligen inte är avslutad då

han överförs till häktet, förvaringen måste anordnas på sådant sätt, att han

förhindras att taga obehöriga kontakter, exempelvis med andra i samma mål

häktade personer. Förvaringen sker därför vanligen i de gamla cellfängelserna,

där de intagna kan hållas åtskilda från varandra. Inom fångvården pågår

emellertid en omfattande byggnadsverksamhet och cellfängelserna kommer

efter hand att tas ur bruk. De nya fångvårdsanstalterna är utformade uteslutande

för att tillgodose kravet på en ändamålsenlig behandling av personer,

vilka ådömts frihetsstraff. Häktesavdelningar kommer inte att inrättas

i dessa anstalter. I framtiden kommer därför det övervägande antalet häktade

att förvaras i polishusens med arrester samordnade häkten.

Av det siffermaterial, som polisberedningen redovisat, framgår bl. a. att

av de sammanlagt 185 000 häktesdagar, som registrerades för åren 1961—62,

inte mindre än 175 000 faller på statliga fångvårdsanstalter. Städernas sammanlagda

kostnader härför har av beredningen uppskattats till 1 500 000

kr. Statsverket har med andra ord övertagit praktiskt taget hela bestyret

med och även huvuddelen av kostnaden för de häktades förvaring.

Den utveckling i fråga om ansvaret för de häktade som sålunda ägt rum

utgör i och för sig ett skäl att förstatliga häktesorganisationen. Därtill kommer

emellertid att staten redan nu har ansvaret för förvaringen av personer,

som dömts till frihetsstraff, samt att förvaringen av gripna och anhållna

personer kommer att bli en statlig angelägenhet efter polis- och åklagarväsendets

förstatligande. Ett enhetligt huvudmannaskap är vidare angeläget

särskilt med hänsyn till den samdrift av häkten och polisarrester, för vilken

jag förut redogjort.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

I likhet med samtliga remissinstanser ansluter jag mig därför till beredningens

förslag att häktesorganisationen förstatligas fr. o. m. den 1 januari

1965. Detta innebär i stort sett att den ersättning för förvaringen av häktade,

som statsverket f. n. erhåller av städerna, upphör att utgå ävensom att staten

övertar kostnaderna för det fåtal stadshäkten som ännu är i bruk. För

denna huvudmannaskapsreform bör gälla samma principer, som riksdagen

fastställt för motsvarande reform i fråga om polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Berörda städer bör i enlighet härmed under en femårig övergångstid

lämna bidrag till statsverkets kostnader efter motsvarande grunder som skall

gälla beträffande nämnda verksamhetsområden.

Starka skäl talar för beredningens förslag att anknyta häktesorganisationen

till fångvården. De krav i fråga om personliga

egenskaper och utbildning, som måste ställas på fångvårdens personal, gäller

i stort sett även beträffande de bevakningsuppgifter, om vilka här är fråga.

För en anknytning till fångvården talar också den omständigheten att på

flertalet platser med redan uppförda eller planerade samordnade arrester och

häkten finns en fångvården tillhörig inrättning, som i mån av behov kan tillhandahålla

reservpersonal och även på annat sätt bistå i verksamheten.

Jag biträder därför beredningens förslag i denna del, som tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Förslaget innebär

att fångvårdsstyrelsen blir chefsmyndighet för häkten och till häkten

anslutna polisarrester. För fristående arrester bör i princip polisen vara

huvudman även i fortsättningen.

Förslaget gör det möjligt att i betydande omfattning befria polisen från

förpassningar av det klientel, som omhändertagits av polis eller annan

myndighet och som förvaras på samordnade häkten och arrestavdelningar.

I fråga om ansvaret för dessa förpassningar vill jag, i huvudsaklig

överensstämmelse med vad fångvårdsstyrelsen anfört i sitt yttrande, förorda

att de mera interna transporter, som föranleds exempelvis av att en anhållen

person skall tagas i förhör, samt vallningar på brottsplats ombesörjs

av polisen. Inställelse inför domstol av häktade och anhållna personer, transport

av häktade till fångvårdsanstalt, överförande till olika vårdinrättningar

av alkoholmissbrukare och mentalsjuka ävensom andra transporter, vilka

nu ombesörjs av polisen, bör däremot ankomma på fångvårdens personal.

Den här skisserade ordningen innebär fördelar i flera hänseenden. Polisen

belastas för närvarande av en mångfald uppgifter, som inte har samband med

den egentliga polisverksamheten. Bland sådana uppgifter utgör förpassningsskyldigheten

en av de mest tidskrävande. Befrielsen från denna skyldighet

innebär, att polisen i ökad omfattning kan ägna sig åt sin huvuduppgift att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den föreslagna ordningen kommer

också att föranleda minskade förpassningskostnader och förpassningarna

kan samordnas med fångvårdens omfattande transportverksamhet.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

De uppgifter som sålunda föreslås skola ankomma på fångvårdsmyndiglieterna

kräver, att ökade resurser ställes till fångvårdens förfogande.

Särskilda stadshäkten finns för närvarande, förutom i Örebro och Växjö,

även i Borås, Hälsingborg och Landskrona. I Stockholm finns ett särskilt

stadshäkte, där häktade dock förvaras endast i begränsad omfattning, och

en liknande organisation finns i Göteborg. Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande

för vart och ett av stadshäktena beräknat de kostnader, som efter förstatligandet

kommer att åvila fångvården.

Av redogörelsen framgår bl. a., att det i Landskrona saknas tillräckligt

underlag för ett i fångvårdens regi drivet häkte. De häktade bör enligt styrelsens

mening i stället förvaras i fångvårdsanstalten i Malmö eller häktet i

Hälsingborg. Häkteslokalerna i Borås fyller inte nutida krav på allmänt häkte.

Med hänsyn därtill och av ekonomiska skäl föreslår styrelsen att häktet

nedläggs och att häktade från staden överförs till Härianda eller Skogome

till dess det planerade nya polishuset med samordnade häktesutrymmen och

arrestlokaler blir färdigställt.

Personalbehovet vid häkten och med dessa förenade arrestlokaler i städerna

Stockholm, Växjö, Hälsingborg, Göteborg och Örebro uppskattar fångvårdsstyrelsen

till 125 befattningshavare. I förhållande till nuläget innebär

detta en ökning med 32 befattningshavare. Av ökningen hänför sig huvudparten

eller 25 till transportförare med uppgift att ombesörja de ökade förpassningsuppgifterna.

Jag ansluter mig till fångvårdsstyrelsens överväganden och anser mig

böra godtaga styrelsens beräkningar angående personalbehovet. Svårighet att

rekrytera den erforderliga personalen kan givetvis komma att begränsa styrelsens

möjligheter att redan vid förstatligandet i full omfattning övertaga

de förpassningsgöromål, som nu åvilar polisen. Under en övergångstid kan

det därför bli nödvändigt att polisen biträder fångvården med dessa uppgifter.

Även sedan häktesorganisationen blivit fullt utbyggd, bör fångvårdsstyrelsen

äga rätt att i undantagsfall påkalla polisens hjälp i förpassningsverksamheten.

I det föregående har jag förordat, att fångvården från polisen övertar

uppgiften att förpassa personer, vilka omhändertagits i arrester, som är

förenade med häkten. Med hänsyn till vad jag redan anfört om angelägenheten

av att befria polisen från transportuppgifter av skilda slag, kan det

ifrågasättas, huruvida inte fångvården borde övertaga även transporter från

fristående polisarrester till häkten, fångvårdsanstalter och andra inrättningar,

för vilka fångvårdsstyrelsen är chefsmyndighet. Enligt vad jag under

hand inhämtat ställer man sig från fångvårdsstyrelsens sida positiv till en

sådan ordning. De närmare förutsättningarna härför kräver emellertid ytterligare

överväganden.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

DEN KRIMINALTEKNISKA LABORATORIEVERKSAMHETEN
Inledning
Statens

kriminaltekniska anstalt (SKA) tillkom år 1939. Dess organisation

är sedan tillkomsten i stort sett oförändrad. Anstalten, som är belägen

i Stockholm, lyder direkt under Kungl. Maj :t.

Enligt av Kungl. Maj :t fastställd instruktion har SKA till uppgift att åt

domstolar, åklagar- och polismyndigheter samt övriga offentliga institutioner

ävensom, efter viss prövning, åt enskilda utföra kriminaltekniska

undersökningar, att meddela undervisning i kriminalteknik åt vid anstalten

för utbildning tjänstgörande polismän och utöva självständig vetenskaplig

forskning inom anstaltens verksamhetsområde samt att föra sådana

centrala register, vilka har betydelse för polismyndigheternas spaningsverksamhet,

föra centralt passregister och fullgöra de övriga uppgifter, som tillkommer

anstalten jämlikt passkungörelsen den 31 maj 1940 ävensom utgiva

publikationen »Polisunderrättelser».

Anstaltens styrelse består av högst sju av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter

jämte suppleanter för dem samt av anstaltens föreståndare. Kungl. Maj :t

förordnar en av ledamöterna att vara ordförande och en annan att vara

vice ordförande.

Av styrelsens ledamöter skall en vara eller ha varit innehavare av doinarämbete.

I övrigt skall inom styrelsen finnas representanter för praktisk

poliserfarenhet, teknisk sakkunskap och yrkesmässig advokatverksamhet.

Anstalten är uppbyggd av tre organisatoriska enheter, nämligen kansli,

registraturavdelning och laboratorieavdelning.

Kansliet handlägger under föreståndaren för anstalten personalärenden,

ekonomiska samt andra för anstalten gemensamma ärenden. Uppgifterna

för registraturavdelningen är i huvudsak registrering av fingeravtryck, förande

av de centrala polisregistren samt redigering och distribuering av

»Polisunderrättelser». Laboratorieavdelningen har att utföra de kriminaltekniska

undersökningarna.

SKA:s personal består av förutom föreståndare 74 befattningshavare, varav

9 sysselsättes på kansliet, 43 på registraturavdelningen och 22 på laboratorieavdelningen.

Enligt 1962 års principbeslut om förstatligande au polisväsendet m. m.

skall de funktioner som utövas av SKA med avseende på registrering, kontakter

med utländska polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande

art överföras till rikspolisstyrelsen den 1 juli 1964. I det föregående har vid

behandlingen av rikspolisstyrelsens organisation förutsatts att dessa funktioner

skall ankomma på styrelsens andra byrå. Den återstående delen av

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

anstaltens verksamhet, d. v. s. det arbete som bedrivs inom laboratorieavdelningen,

var vid tiden för principbeslutet föremål för utredning.

Utredningsarbetet har numera slutförts. En för ändamålet tillkallad sakkunnig

har den 26 november 1963 avgivit ett stencilerat betänkande angående

inrättande av statens kriminaltekniska laboratorium.

Över betänkandet har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,

medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,

universitetskanslern, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens

provningsanstalt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus, Örebro samt Kopparbergs län, statens kriminaltekniska

anstalt, MCA-utredningen, polisberedningen, 1962 års polisutbildningskommitté,

tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,

föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare,

föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,

Sveriges juristförbund, svenska polisförbundet och Sveriges advokatsamfund.

Vid remissutlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet yttranden från

statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, av medicinalstyrelsen yttranden

från föreståndarna för statens rättsläkarstation vid Stockholm, för

blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium

och för kemiska avdelningen vid samma laboratorium samt av universitetskanslersämbetet

yttrande från rektorsämbetet vid Stockholms universitet.

Överståthållarämbetet har överlämnat ett yttrande av polismästaren i Stockholm.

Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från landsfogdarna

i länen, polismästarna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, stadsfiskalen

i Hälsingborg och landsfiskalen i Höganäs.

Nuvarande förhållanden

Laboratorieavdelningen vid SKA

Laboratorieavdelningen vid SKA består av laboratorium för kemiska och

biologiska undersökningar, brandtekniskt laboratorium, allmänt laboratorium

och laboratorium för undersökning av skrift och urkundsförfalskningar.

Härutöver finns ett fotografiskt laboratorium, en verkstad för reparationer

av anstaltens instrument och för tillverkning av försöksanordningar

samt ett museum för föremål och avbildningar ägnade att belysa

naturvetenskapens roll i rättsväsendets tjänst in. in.

På laboratoriet för kemiska och biologiska undersökningar görs kemiska

undersökningar av det mest skiftande slag, såsom undersökningar av glas,

färger, grus och jord, klister och lim, sigillack och sigillavtryck samt papper

och stämpelfärg. På laboratoriet utförs också undersökning av damin12

— Biliang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 100

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196A

prover, hår och fjädrar samt identifiering av blod och sperma, dock icke

art- och gruppbestämning av sistnämnda substanser.

På brandtekniska laboratoriet undersöks brandrester för utrönande av

brandorsaker. Kemiska undersökningar i ärenden angående brandorsaksutredning

utförs dock av personal på laboratoriet för kemiska och biologiska

undersökningar.

De flesta ärendena på allmänna laboratoriet gäller undersökningar av

vapen och ammunition, såsom identifiering av eldhandvapen med ledning

av märken på kulor och hylsor. I övrigt handläggs på laboratoriet främst

ärenden angående ifrågasatt samhörighet mellan delar av objekt och ärenden

angående undersökning av verktygsspår, fotspår och andra likartade

mekaniska kontaktspår.

Förutom jämförelser av handstilar för identifiering av upphovsman och

undersökning av förfalskade eller ifrågasatt förfalskade trycksaker undersöker

personal på laboratoriet för undersökning av skrift och urkundsförfalskning

skrivmaskinsskrift för typbestämning av skrivmaskin eller för

identifiering av använd skrivmaskin samt raderingar och ändringar i handlingar.

Laboratorieavdelningen vid SKA förestås av en byrådirektör. I övrigt

tjänstgör, på laboratoriet för kemiska och biologiska undersökningar, två

förste byråingenjörer, en byråingenjör, en ingenjör, en laboratorieassistent,

ett institutionsbiträde och en diskerska med halvtidstjänstgöring, på brandtekniska

laboratoriet, en förste byråingenjör och ett tekniskt biträde, på

allmänna laboratoriet, en förste byråingenjör och två ingenjörer samt på laboratoriet

för undersökning av skrift och urkundsförfalskningar, två förste

assistenter och två assistenter eller sammanlagt 17 befattningshavare. Härtill

kommer 5 befattningshavare vid det fotografiska laboratoriet och verkstaden,

varav en förste fotograf, en fotograf och ett fotobiträde samt en tekniker

och ett verkstadsbiträde.

Omfattningen av avdelningens verksamhet

Laboratoriet för kemiska och biologiska undersökningar svarar för det

största antalet undersökningar. Under år 1962 utfördes sålunda vid laboratoriet

totalt 643 undersökningar. Vid det allmänna laboratoriet gjordes

under samma år 430 undersökningar och vid det brandtekniska 263. Laboratoriet

för undersökningar av skrift och urkundsförfalskningar hade under

1962 sammanlagt 397 undersökningar.

Antalet diarieförda ärenden uppgick år 1957 till 1 737 för att därefter

successivt minska till 1 356 år 1962. Antalet utförda undersökningar under

samma period visar samma tendens. Denna utveckling torde dock inte

bero på något minskat behov av kriminaltekniska laboratorieundersökningar.

Det minskade antalet diarieförda ärenden och undersökningar under senare

år torde i stället få tillskrivas följande omständigheter. Under perioden till
-

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196''r

kom en särskild avdelning för vissa kriminaltekniska undersökningar inom

Stockholms polisdistrikt, där vissa undersökningar utförts som tidigare ankommit

på SKA. Registraturavdelningen vid anstalten har vidare under senare

delen av perioden fått möjligheter att utföra kemiska framkallningar

av fingeravtryck. Härtill kommer att den kriminaltekniska verksamhet, som

bedrivs i Stockholms och vissa andra polisdistrikt och som berörs i det följande,

torde ha medfört att de undersökningar, som överlämnats till laboratorieavdelningen,

blivit alltmer kvalificerade och tidskrävande.

Olika uppdragsgivare

Polis- och åklagarmyndigheterna svarade för det övervägande antalet ärenden

under åren 1957—1962. Av 9 438 ärenden under denna tid inkom 8 000

från landsfogdarna, statspolisorganisationen samt lokala polis- och åklagarmyndigheter

i städer och på landsbygden. Domstolarna var under samma

period uppdragsgivare i endast 40 fall. Ärenden från övriga offentliga

institutioner utgjorde också ett ringa antal (242). Enskilda uppdragsgivare

svarade för ett något större antal av de inkomna ärendena (577).

Enskilda har ingen ovillkorlig rätt att få undersökningar utförda. Enligt

instruktionen åligger det föreståndaren för SKA att i den ordning styrelsen

bestämmer pröva, om av enskild person begärd undersökning bör

utföras vid anstalten eller inte. Sådana undersökningar har i enlighet med

instruktionen verkställts så att undersökningar, som begärts av domstol,

åklagare eller polismyndighet, icke eftersatts. De allra flesta av uppdragen

från enskilda har avsett skriftundersökningar. En klart avgränsad grupp utgör

uppdragen från anordnare av lotterier och tillverkare av lotter. Detsamma

gäller uppdrag från tillverkare av kassaskåp angående provning av inbrottssäkerheten

hos kassaskåp.

Undersökningsavgift

Undersökningarna är kostnadsfria för offentliga myndigheter. För undersökning,

som utförts på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande

får föra talan, eller efter framställning av enskild person skall ersättning

utgå enligt grunder, som fastställts av anstaltens styrelse. Ersättning

bestämmes i varje särskilt fall med hänsyn till laboratorieavdelningens

självkostnad för undersökningens utförande.

Förhållandet till andra statliga laboratorier m. m.

Beträffande SKA:s förhållande till andra myndigheter stadgas i instruktionen

för anstalten att anstalten skall, där så finnes ändamålsenligt, överlåta

å annan offentlig institution eller enskild sakkunnig att utföra kriminalteknisk

undersökning, över undersökningen skall utlåtande tillställas

anstalten för ärendets slutliga behandling.

Redan vid tillkomsten av SKA stod det klart, att laboratorieavdelningen

s. 356 Kontrollera mot PDF

356 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

inte kunde ges sådan omfattning att alla tänkbara kriminaltekniska undersökningar

skulle kunna utföras inom avdelningen. Tvärtom förutsattes det

att anstalten skulle komma att i viss utsträckning fungera såsom en

clearingcentral.

I det förslag, som sedermera ledde till inrättandet av SKA, tog överståthållarämbetet

upp frågan om gränsdragningen mellan den föreslagna anstalten

och under medicinalstyrelsen lydande laboratorier. Undersökningar

inom eller tangerande den medicinska vetenskapen — d. v. s. serologiska,

toxikologiska, farmakologiska, fysiologiska och anatomiska undersökningar

— skulle i allt väsentligt liksom dittills utföras av statens rättskemiska

laboratorium, statens bakteriologiska laboratorium, statens farmacevtiska

laboratorium och dåvarande statens veterinärbakteriologiska anstalt. Av de

kriminaltekniska undersökningar, som då verkställdes för polismyndighets

räkning på statens provningsanstalt, statens elektriska inspektion och

sprängämnesinspektionen, ansågs flertalet vara av den speciella beskaffenhet,

att de i fortsättningen lämpligen borde utföras på den nya institutionen.

I proposition 1939: 60 förklarade sig föredragande departementschefen

godtaga ämbetets förslag såvitt angick undersökningar, som föll inom eller

tangerade den medicinska vetenskapen. I övrigt skulle gränsdragningen

ske från fall till fall, så att den anstalt som för sin uppgift var bäst utrustad

med apparatur och representerade den större sakkunskapen skulle

anförtros undersökningen. SKA skulle härvid få uppgiften av en clearingcentral

som hade att bestämma, varifrån experter i de särskilda fallen

skulle förvärvas. Departementschefens uttalande föranledde inte någon

erinran från riksdagens sida.

I enlighet med vad som förutsattes vid SKA:s tillkomst fungerar laboratorieavdelningen

i viss mån som en clearingcentral. Antalet undersökningar

utförda vid annan institution utgjorde i runt tal 11 procent av det totala

antalet vid avdelningen under åren 1957—1962 redovisade undersökningar.

I detta sammanhang må dock anmärkas, att flertalet uppdrag till

förutnämnda medicinska institutioner inte går via SKA utan direkt till dessa

institutioner.

Utbildning

Enligt instruktionen skall SKA meddela undervisning i kriminalteknik

åt vid anstalten för utbildning tjänstgörande polismän. Någon sådan utbildning

i mer organiserade former har inte kommit till stånd på grund

av bristande resurser. Däremot har polismän från olika delar av landet beretts

tillfälle att följa såväl laboratorieavdelningens som registraturavdelningens

arbete. I regel sker denna form av utbildning under en månads tid.

Under åren 1957—1962 har 47 polismän begagnat sig härav.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

357

Kriminaltekniska undersökningar inom polisorganisationens ram

Som tidigare nämnts har SKA att utföra kriminaltekniska undersökningar

åt bl. a. polismyndigheter. Detta innebär dock inte att anstaltens

personal utför brottsplatsundersökningar, vilka i vidsträckt mening måste

betecknas som kriminaltekniska undersökningar. Sådana undersökningar

görs av befattningshavare inom polisväsendet.

Syftet med en brottsplatsundersökning är att tillvarata varje föremål

eller annat spår, som kan tänkas klarlägga vad som inträffat och i sista

hand tjäna som bevis under förundersökningens gång eller vid rättegång.

En fullständig brottsplatsundersökning omfattar i regel fotografering, skissritning

samt den egentliga undersökningen för tillvaratagande och säkrande

av spår jämte protokollföring.

Sedan brottsplatsundersökningen avslutats, måste i regel en noggrannare

genomgång ske av de tillvaratagna spåren än den som kunnat företas på

brottsplatsen. Denna genomgång syftar till att få fram relevanta frågeställningar

i ärendet. När dessa klarlagts måste det tillvaratagna materialet

eller delar därav bearbetas vid en fortsatt kriminalteknisk undersökning.

Denna undersökning kan givetvis vara av olika karaktär.

I de största städerna finns inom poliskårerna enheter för den kriminaltekniska

verksamheten, vilka skulle kunna betecknas som lokala laboratorier.

Detta gäller Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Där utförs

inte blott brottsplatsundersökningar utan även enklare laboratoriemässig

bearbetning av brottsplatsmaterialet. I andra städer och vid statspolisavdelningarna

utförs alla slag av brottsplatsundersökningar, men den

laboratoriemässiga bearbetningen av materialet överlåts i princip helt åt

SKA:s laboratorieavdelning. På många håll finns dock varken personal

eller utrustning för att utföra brottsplatsundersökningar.

För att belysa den rådande faktiska gränsdragningen mellan SKA

och de största poliskårerna ute i landet i fråga om de kriminaltekniska

undersökningarna redogörs i det följande för den kriminaltekniska

verksamheten i Stockholms polisdistrikt. I Göteborg

och Malmö utförs i princip samma slag av undersökningar som i

Stockholm. I Norrköping har den kriminaltekniska verksamheten inte

samma omfattning som i de tre största städerna.

Under en följd av år efter SKA:s tillkomst utförde SKA även de undersökningar

som före anstaltens inrättande ankom på det s. k. signalementskontoret

i Stockholms polisdistrikt. Signalementskontoret utförde, förutom

fotografering av för brott misstänkta personer och av brottsplatser, en

del enklare kriminaltekniska undersökningar.

År 1953 träffades en överenskommelse mellan SKA och Stockholms polisdistrikt

av innehåll att den personal från distriktet, som kommenderats

till anstalten för fullgörande av den verksamhet som ålegat signalementskontoret,

skulle sammanföras till en särskild avdelning under anstalten.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

I den mån avdelningen utförde arbete vid anstalten skulle den vara direkt

underställd föreståndaren för anstalten. Enligt kriminalpolisintendentens

bestämmande skulle en av de överkonstaplar som kommenderats från Stockholms

polisdistrikt till avdelningen ha närmaste ledningen över arbetet å

avdelningen. Det skulle åligga denne att hålla såväl kriminalpolisintendenten

som föreståndaren för SKA underrättad om arbetets gång.

År 1959 blev stockholmsavdelningen helt självständig i förhållande till

SKA. Då tillskapades den tekniska avdelningen inom kriminalpolisavdelningen

i Stockholms poliskår.

Tekniska avdelningen är organiserad på tre sektioner och en

fotoateljé, vars uppgifter och personalstyrka nått sådan storlek att ateljén

i praktiken utgör en fjärde sektion.

Vid tekniska avdelningen sysselsätts för närvarande 1 kriminalkommissarie,

26 förste kriminalassistenter eller kriminalassistenter samt 7 biträden

och 3 civila bilförare.

Sektion A inom tekniska avdelningen utför främst brottsplatsundersökningar

i fall av mord, dråp, rån, sedlighetsbrott, kassaskåpsinbrott

och andra typer av inbrott, där stora värden gått till spillo

eller brottsplatsen är särskilt svårbearbetad. Sektionens personal undersöker

vidare anträffade stulna bilar och biträder också vaktdistriktens utredningsavdelningar

vid undersökningar av s. k. misstänkta dödsfall. Även

undersökningar av vanliga butiksinbrott och bostadsinbrott sker numera

av sektionens personal.

Det vid en brottsplatsundersökning säkrade materialet bearbetas icke av

den brottsplatsundersökare, som utfört undersökningen. I stället överlämnas

materialet för närmare undersökning till tekniska avdelningens fingeravtryckssektion

eller spårsektion. Protokollen från brottsplatsundersökningarna

tillställs utan tidsutdräkt den spanande eller utredande personalen,

vilken snabbt behöver få del av de uppgifter som kan ha kommit fram

vid brottsplatsundersökningen. Det gäller ofta gärningsmäns arbetsmetoder

och tillvägagångssätt i övrigt samt vilka spår som säkrats. Av skilda anledningar

kan denna redovisning stundom bli fördröjd och en information

måste då ges i någon annan form. Inom kriminalpolisen i Stockholm upprätthålls

därför en daglig kontakt mellan den undersökande personalen

och vederbörande rotels personal. Informationen kan ske genom ett direkt

samarbete på brottsplatsen eller inom kriminalavdelningen, varvid de för

tillfället kända förhållandena genomgås och belyses ur såväl brottsplatsundersökarens

som utredningsmannens synpunkter. Särskilt vid grövre

våldsbrott med tidsödande undersökningar på brottsplatsen anses en sådan

fortlöpande information vara värdefull för såväl brottsplatsundersökaren

som utredningsmannen.

Det material, som en brottsplatsundersökare tillvaratar på brottsplatserna

med undantag av säkrade fingeravtryck, överlämnas till sektion B,

som utför undersökning av mekaniska spår in. m. Materialet

genomgås vid sektionen och jämföres i första hand med material från

andra likartade brottsplatser i syfte att söka utröna om flera brott utförts

av samma gärningsman. Därefter företas jämförande undersökningar

med hos misstänkta personer anträffade verktyg, skodon, kläder etc.

Vid behov av kvalificerade tekniska eller rent vetenskapliga undersök
-

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

ningar av spår överlämnas materialet till SKA eller andra sakkunniga.

Sektionen utför dock ett flertal olika slag av spårundersökningar, främst

undersökningar av verktygsspår, fotspår samt kulor och hylsor fian skjutvapen.

Vidare görs klädundersökningar, såsom rekonstruktioner av tillvägagångssättet

vid grövre brott med ledning av exempelvis skador och

fläckar på kläder, dammsugning av gärningsmäns kläder samt undersökning

och rekonstruktion av vägtrafikolyckor.

Sektionens undersökningsresultat redovisas i protokoll, vilka kompletteras

med fotografier över iakttagna överensstämmelser eller andra konstateranden.

År 1962 slutförde sektionen 59 ärenden angående identifiering av fordon

och delar därav. Framkallning av utplånade fabriksnummer har på samma

sätt skett i 10 fall och undersökning av vapen och skottskador i 18 fall.

Dammsugning och liknande klädundersökning utgör en stor del av totala

antalet ärenden inom sektionen (101). De vid dammsugningarna erhållna

dammproven har, i fall då jämförande undersökning och analys blivit

aktuell, gått till SKA för laboratorieundersökning. Ärenden angående verktygs-

och fotspår samt låsundersökning slutfördes i 53 fall.

Sammanfattningsvis kan konstateras att sektion B icke utför några kemiska

analyser men väl allmänt kriminaltekniska undersökningar av det

slag som utförs på allmänna laboratoriet vid SKA.

Personalen vid sektion C utför framkallning av fingeravtryck

dels på själva brottsplatsen, dels i ett laboratorium dit material från brottsplatsen

medförs. Då de kemiska framkallningsmetoderna starkt utvecklats

under de senaste tio åren har sektionens daktyloskopiska verksamhet

numera till stor del flyttats in i laboratoriet.

Sektionens arbete är oftast avslutat i och med att utredningspersonalen

får besked om att en brottslings fingeravtryck anträffats i en stulen

bil eller på en brottsplats. Ofta behöver sektionen inte utfärda något dokument

angående identifieringen. Sedan den misstänkte upplysts om sektionens

resultat av fingeravtrycksundersökningen och erkänt — vilket är

det normala — stöds den misstänktes erkännande av sådan utredning i

övrigt i målet att fingeravtrycksidentifieringen inte behöver tas upp

som bevismedel inför domstol.

Fotograferingen av och på brottsplatserna utförs av brottsplatsundersökarna,

vilka alla erhåller fotografisk utbildning under sin tjänstgöring

vid tekniska avdelningen. Framkallning, kopiering och förstoring

sker däremot vid den tekniska avdelningens fotografiska laboratorium,

där tre yrkesfotografer och ett fotobiträde tjänstgör. Laboratoriepersonalen

ombesörjer också ateljéfotograferingar av spår från brottsplatser.

Det fotografiska laboratoriet vid tekniska avdelningen är mycket hait

belastat. Under år 1961 framställde laboratoriet inte mindre än 42 100

kopior.

Vid tekniska avdelningen förekommer också viss undervisningsoch

upplysningsverksamhet. Under perioder om eu vecka

utbildas kriminalpolispersonal, som utsetts att tjänstgöra som broltsplatsundersökare

i Stockholm. Även polisaspiranter erhåller viss undervisning

i grundläggande polisiär kriminalteknik. Polismän från olika plat
-

s. 360 Kontrollera mot PDF

360 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ser i landet praktiserar vidare ofta vid avdelningen under i regel månads»

långa perioder.

Utredningen

Brister i laboratorieavdelningens organisation m. m.

Laboratorieavdelningens resurser är enligt utredningen otillräckliga. De

bristande resurserna hänför sig främst till tillgången på personal och lokalutrymmen

och har sedan flera år tillbaka inneburit betydande olägenheter

i fråga om avdelningens möjligheter att fullgöra de viktiga uppgifter,

som ankommer på avdelningen enligt gällande instruktion.

De bristande personella resurserna har enligt utredningen lett till att

inkommande undersökningsuppdrag i alldeles för stor utsträckning blivit

liggande längre eller kortare tid, innan en begärd undersökning kunnat

påbörjas. Detta har medfört att tiderna för erhållande av utlåtande i ärendena

blivit allt längre. Då polismyndigheterna inte kunnat få besked i tid

angående resultatet av en begärd undersökning, har de i flera fall underlåtit

att söka laboratorieavdelningens biträde och i stället anlitat annan,

ofta kommunal eller enskild institution, även i fall, då de begärda undersökningarna

avgjort hade bort utföras vid laboratorieavdelningen.

Utredningen upplyser att den 1 mars 1963 på laboratorieavdelningen

fanns registrerade 224 icke avgjorda ärenden. Av dessa var hälften eller

112 äldre än två månader. De långa väntetiderna gäller i växlande omfattning

samtliga laboratorieenheter inom avdelningen men i synnerligen hög

grad det skrifttekniska laboratoriet. Beträffande detta laboratorium har

den besvärande balansen särskilt uppmärksammats. Sålunda har justitieombudsmannen

i en den 4 juni 1962 dagtecknad skrivelse, vilken av chefen

för inrikesdepartementet i avskrift överlämnats till utredningen, konstaterat

att i visst fall för en av polismyndighet hos SKA begärd undersökning

åtgått otillbörligt lång tid. Enligt justitieombudsmannen saknades

dock helt anledning att antaga, att detta berott på försummelse av någon

befattningshavare vid anstalten. Fastmera hade framkommit, att personalresurserna

vid det skrifttekniska laboratoriet var sådana, att en avsevärd

handläggningstid för här avsedda ärenden var vanlig.

Utredningen framhåller att personalbristen återverkar inte endast på

tiden för ärendenas behandling utan även på arbetets och därmed utlåtandenas

kvalitet. För att hålla arbetsbalansen nere på en rimlig nivå och

över huvud taget hålla verksamheten vid avdelningen nödtorftigt flytande

måste enligt styrelsen för SKA varje enskilt ärende ges snabbast möjliga

handläggning. Detta medför enligt styrelsen, att ärendena ofta får en alltför

summarisk behandling.

De bristande personalresurserna har vidare medfört, anför utredningen,

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

att någon forskning i systematisk mening inom laboratorieavdelningen ej

kunnat bedrivas. Bristen på forskning har direkt inverkat på utlåtandena.

Ett ställningstagande till en viss fråga i ett ärende beror ofta på huruvida

ett helt frågekomplex blivit genomarbetat medelst systematisk forskning.

I avsaknad av sådana forskningsresultat har ställningstagandet ofta blivit

så försiktigt formulerat, att utlåtandet blivit mer eller mindre intetsägande.

En systematisk forskning inom laboratorieavdelningens verksamhetsområde

är enligt vad utredningen understryker i hög grad beroende av intima

och fortlöpande kontakter med de grundvetenskaper, varpå avdelningens

verksamhet ytterst bygger. Laboratorieavdelningen har hittills haft mycket

begränsade kontakter i detta avseende, beroende dels på avdelningens bristande

resurser och dels på avdelningens organisatoriska ställning inom förvaltningen.

Utredningen påpekar att laboratorieavdelningens svårigheter också sammanhänger

med den omständigheten, att ett inte ringa antal uppdrag är av

sådan art att de innebär en onödigt betungande arbetsbelastning. Frågeställningarna

är inte sällan oklara eller irrelevanta, undersökningsmaterialet är

dåligt säkrat och förpackat och jämförelseprover har varit otillfredsställande

eller direkt felaktiga. Vidare förekommer en hel del undersökningsuppdrag

som antingen måste bedömas vara skäligen oväsentliga i vederbörande rättsliga

sammanhang och därför borde kunna undvikas eller som lämpligare

skulle kunna handläggas i annan ordning än vid laboratorieavdelningen.

Viss apparatur, som anskaffades vid tillkomsten av SKA, är enligt utredningen

föråldrad och borde därför ersättas med ny. Vidare saknas viss

modern apparatur, som skulle betydligt underlätta genomförandet av vissa

undersökningar och göra det möjligt att angripa uppkommande problem

från andra utgångspunkter. För att kunna i mera väsentlig mån utnyttja

ytterligare moderna instrument finner dock utredningen det nödvändigt

att äga tillgång till personal för ändamålet. Personaltillgången och då i

första hand tillgången på kvalificerad personal står nämligen i stort sett i

växelförhållande till behovet av instrumentell utrustning.

Beträffande laboratorieavdelningens utrymmen framhåller utredningen

vidare att dessa inte motsvarar de krav som i dagens läge ställes på rationella

laboratorieutrymmen. Även arbetslokalerna i övrigt är otillräckliga.

Också på grund av dessa omständigheter har laboratorieavdelningens verksamhet

blivit lidande.

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar

Behovet av ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar

är enligt utredningen i nuvarande polisväsende klart dokumenterat.

Genom att större distrikt tillskapas i samband med förstatligandet av

polisväsendet kommer enligt utredningen sammanlagt ett 20-tal tekniska

12* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

arbetsenheter att kunna inrättas inom huvudstyrkornas utredningsavdelningar.

Enheterna skall ha till uppgift att utföra brottsplatsundersökningar

och övriga polistekniska undersökningar, personidentifiering och fotolaboratoriearbete.

De tekniska arbetsenheterna skapar förutsättningar för en

ökad kriminalteknisk verksamhet på det lokala planet och utredningen anser

sig med fog kunna räkna med att kriminaltekniska undersökningar

kommer att utföras i polisdistrikten i betydligt större omfattning än för närvarande.

Om denna intensifierade kriminaltekniska verksamhet inom polisdistrikten

skall få någon praktisk effekt är det enligt utredningens mening

nödvändigt att skapa väsentligt bättre förutsättningar för en fortsatt snabb

och säker bearbetning av det material som tillvaratas inom distrikten. Kvalificerade

laboratoriemässiga bearbetningar torde endast undantagsvis kunna

ske inom distrikten och måste därför ske på annat håll. Utredningen anser

det dock uteslutet att denna fortsatta laboratoriemässiga bearbetning skulle

få en sådan omfattning att den skulle motivera inrättandet av regionala

laboratorier av samma slag som laboratorieavdelningen vid SKA, vilket skett

på sina håll utomlands. Verksamheten vid ett regionalt laboratorium för

kriminaltekniska undersökningar skulle i vårt land redan av demografiska

skäl inte få samma omfattning som exempelvis ett regionalt laboratorium i

England och Frankrike. Då vidare den kvalitativa standarden vid ett sådant

laboratorium inte kan eftersättas, finner utredningen en sådan anordning

inte vara ekonomiskt försvarbar.

Sammanfattningsvis anser sig utredningen kunna konstatera att det även

för framtiden erfordras ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar

åt polismyndigheterna. Utredningen tillägger att laboratorieavdelningen

för sin verksamhet är i hög grad beroende av goda kontakter

med andra likartade institutioner, vilka är belägna i Stockholm. För polisutbildningens

del är det av särskild betydelse att den sakkunskap, som

finns företrädd inom laboratorieavdelningen, kan anlitas vid undervisningen

vid statens polisskola. Ett centralt laboratorium för kriminaltekniska

undersökningar bör därför enligt utredningen förläggas till Stockholm eller

dess omedelbara närhet antingen såsom ett fristående organ eller knutet

till annan myndighet eller institution.

Laboratoriets organisatoriska ställning

Utredningen har ingående övervägt huruvida det av utredningen förordade

centrala laboratoriet bör anknytas till eller inordnas i någon annan statlig

institution eller organiseras som ett fristående laboratorium. Därvid har

utredningen funnit följande alternativa lösningar av denna organisationsfråga

kunna komma i fråga.

s. 363 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1964

363

Kriminaltekniskt laboratorium i rikspolisstyrelsen

Polis- och åklagarmyndigheterna svarar i dag för 85 procent av ärendena

vid laboratorieavdelningen vid SKA. Utredningen räknar med att dessa

myndigheters andel av uppdragen för laboratorieavdelningen eller dess kommande

motsvarighet kommer att successivt öka efter omorganisationen av

polisväsendet. Med hänsyn härtill kan det enligt utredningen ifrågasättas

om inte laboratorieavdelningen —- liksom SKA i övrigt — bör anknytas till

den blivande rikspolisstyrelsen. Utredningen erinrar emellertid om att 1939,

1948 och 1957 års polisutredningar ansett att de kriminaltekniska undersökningar,

som nu ankommer på laboratorieavdelningen, inte bör läggas på

en central polismyndighet. Att såvitt angår denna verksamhet inordna

SKA under den centrala polismyndigheten skulle enligt 1939 års polisutredning

kunna ge anstalten sken av att inte vara fullt självständig i sin verksamhet.

Enligt 1948 års polisutredning kunde SKA:s objektivitet äventyras

i allmänhetens och även i domstolars och andra myndigheters ögon, om anstaltens

verksamhet på det tekniska området tilläts gå utanför den rent

vetenskapliga ramen. 1957 års polisutredning fann det angeläget att här

avsedd del av anstaltens verksamhet bedrevs under sådana förhållanden,

att objektiviteten hos de lämnade utlåtandena icke ens kunde ifrågasättas.

Styrelsen för SKA har i skilda sammanhang uttalat sig i samma riktning.

Det torde enligt utredningens uppfattning inte kunna bestridas, att en anslutning

av laboratorieavdelningen till rikspolisstyrelsen bl. a. ur psykologiska

synpunkter ter sig tveksam. För den stora allmänheten och för åtskilliga

inom rättsvården verksamma skulle laboratorieavdelningens verksamhet

kunna komma att uppfattas såsom icke fullt opartisk. Vid SKA:s

tillkomst anfördes enligt utredningen sådana synpunkter som motiv för

att ge anstalten karaktären av en i förhållande till polisväsendet fristående

institution. Under senare år har bl. a. riksåklagarämbetet framhållit önskvärdheten

av att laboratorieavdelningen framstår som en fullt opartisk instans

och utredningen ansluter sig till denna uppfattning.

Härutöver talar enligt utredningen jämväl andra skäl mot att inordna

laboratorieavdelningen i eller ansluta den till rikspolisstyrelsen. Utredningen

pekar härvid på att även domstolar och andra myndigheter har behov av

dylika undersökningar. Detta gäller även enskilda. Dessa skall icke behöva

utsätta sig för risken att en begäran om en kriminalteknisk undersökning

uppfattas som en anmälan om brott. Anledning saknas att anta att angivna

behov skulle minska i framtiden. Härtill kommer att verksamheten på

laboratorieavdelningen väsentligen skiljer sig från den verksamhet som

skall bedrivas inom rikspolisstyrelsens olika enheter. Med hänsyn till dessa

förhållanden är det enligt utredningen mindre lämpligt att föra laboratorieavdelningen

till rikspolisstyrelsen.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Universitetsinstitution för kriminaltekniska undersökningar

Utredningen anser att en väsentlig brist i laboratorieavdelningens verksamhet

består däri att någon på praktiska resultat inriktad målforskning i

egentlig mening inte kunnat bedrivas. För att råda bot på denna brist föreslår

utredningen att chefen för laboratorieavdelningen, som härvid bör göras

till en fristående institution, tillika blir innehavare av en professur ■sid

Stockholms universitet eller tekniska högskolan.

Inom den rättsliga processen föreligger enligt utredningen ett behov av

att erhålla sakkunnig medverkan från olika vetenskapsområden för fastställande

av vissa faktiska sakförhållanden. Detta har lett till att inom vissa

vetenskaper utvecklats särskilda specialiteter med sikte på vetenskapens

användning i rättsliga sammanhang, t. ex. rättsmedicin, rättstoxikologi,

rättsserologi, rättsodontologi och rättspsykiatri. Vad rättsmedicinen och

rättspsykiatrin beträffar finns för närvarande professurer i dessa ämnen

i vårt land och rättstoxikologien och rättsserologien är företrädda genom

vetenskapsmän i professors ställning.

För tillämpningen i rättsliga sammanhang av sådana naturvetenskaper

som kemi, fysik och andra har däremot åtminstone hittills inte på motsvarande

sätt utvecklats mera avgränsade specialiteter, i vart fall inte såsom

mera vetenskapligt-akademiska ämnesområden. Detta är enligt utredningen

så mycket märkligare som tillämpningen av dessa vetenskaper faktiskt sker

i en mycket betydande omfattning och vikten av denna tillämpning mot

bakgrunden av den allt viktigare indiciebevisningen framstår som uppenbar.

Enligt utredningens mening är det synnerligen angeläget att åtgärder

snarast vidtas för att skapa en professur inom sistnämnda ämnesområden.

Professuren torde kunna benämnas professur i kriminalteknik även om ordet

kriminalteknik till sin innebörd inte är klart fixerat och ofta ges en

väsentligt vidare innebörd än vad därmed i detta sammanhang avses. Utredningen

tar emellertid inte ställning till frågan om fakultetsanknytning

m. m.

I den mån en sådan professur inrättas räknar utredningen med att vissa

studerande kommer att intressera sig för detta nya ämnesområde. De skulle

få tillfälle att arbeta på den fristående kriminaltekniska institutionen, vars

huvudsakliga uppgift dock måste vara att utföra de undersökningar, som

för närvarande ankommer på laboratorieavdelningen. Åtskilliga praktiskt

inriktade målforskningsuppgifter skulle samtidigt med fördel kunna an

förtros de studerande, vilka skulle redovisa resultaten i form av akademkit

meriterande uppsatser eller avhandlingar. För laboratoriets del skulle detta

med all sannolikhet på relativt kort sikt innebära rent praktiska och ekonomiska

vinster samtidigt som kriminaltekniken utvecklades och de studerande

meriterade sig för bl. a. tjänster inom laboratoriet.

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

365

Arbetsenhet inom statens rättskemiska laboratorium

Rättskemiska laboratoriet, som har medicinalstyrelsen som chefsmyndighet,

har till uppgift att utföra undersökningar av rättskemisk och blodgruppsserologisk

art samt att bedriva annan i samband därmed stående

verksamhet med praktiskt och vetenskapligt syfte. Laboratoriet består av

två avdelningar, den kemiska och den blodgruppsserologiska. Den kemiska

avdelningen är uppdelad på en toxikologisk sektion och en alkoholsektion

samt den serologiska på en rättsserologisk och en klinisk sektion.

Av sektionerna vid rättskemiska laboratoriet har enligt utredningen samtliga

utom den kliniska att utföra undersökningar av betydelse i rättsliga

sammanhang och det skulle därför inte te sig främmande att överföra de

arbetsuppgifter, som nu ankommer på laboratorieavdelningen vid SKA, till

statens rättskemiska laboratorium. Ingen av de båda avdelningarna vid laboratoriet

skulle emellertid lämpligen kunna tilläggas nämnda arbetsuppgifter,

utan dessa borde i så fall föras till en särskild arbetsenhet. Föreståndarna

för laboratoriets båda avdelningar är läkare och professorer med undervisningsskyldighet.

Föreståndaren för den nya arbetsenheten borde också

ges professors ställning med principiell skyldighet att undervisa i kriminalteknik.

Undervisningsskyldigheten borde lämpligen kunna fullgöras vid

Stockholms universitet eller möjligen vid tekniska högskolan.

Enligt utredningens mening skulle man genom att förlägga en kriminalteknisk

arbetsenhet till rättskemiska laboratoriet kunna uppnå vissa ekonomiska

fördelar genom sambruk av viss dyrbar vetenskaplig apparatur och

genom utnyttjande av viss gemensam personal. Vidare skulle ett intimare

samarbete kunna etableras än vad för närvarande är fallet mellan rättskemiska

laboratoriet och SKA.

Inrättandet av en arbetsenhet för kriminaltekniska undersökningar vid

nämnda laboratorium skulle dock enligt utredningen inte vara förenat med

angivna fördelar med mindre denna enhet kunde beredas lämpliga lokaler

i samma byggnad som statens rättskemiska laboratorium disponerar. Laboratoriet

torde då få sådan storlek att dess nuvarande administrativa anknytning

till medicinalstyrelsen borde upphöra och laboratoriet i stället

tillföras en administrativ enhet med en särskild chef för laboratoriet i dess

helhet. Därvid borde även övervägas att lägga de arbetsuppgifter, som ankommer

på kliniska sektionen vid rättskemiska laboratoriet, till annan institution.

Utredningen, som erinrar om att frågan om statens rättskemiska

laboratoriums ställning för närvarande prövas av utredningen om medicinalväsendets

centraladministration (MCA-utredningen), anser sig av denna

anledning inte böra föreslå, att rättskemiska laboratoriet och laboratorieavdelningen

nu sammanslås.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Arbetsenhet vid statens provningsanstalt

Statens provningsanstalt bär till uppgift att på uppdrag av offentlig

myndighet eller enskild person utföra provning eller undersökning

av material och konstruktioner samt därmed förenad verksamhet.

Anstalten skall vidare bedriva teknisk-vetenskaplig forskning inom

sitt område. I den mån anstaltens utrustning och förhållandena i övrigt det

medger må även andra provningar och undersökningar utföras. För dessa

arbetsuppgifter är provningsanstalten indelad i tre avdelningar med tolvolika

laboratorier. Anstalten har sålunda bl. a. laboratorier för kemisk analys

och för metallografi och korrosion samt ett brandtekniskt laboratorium.

Laboratorieavdelningen vid SKA och provningsanstalten har enligt utredningen

i regel så helt olika frågeställningar att lösa att det tett sig främmande

för SKA att i någon större utsträckning anlita provningsanstalten

för kriminaltekniska undersökningar. Före SKA:s tillkomst år 1939 anlitade

polismyndigheterna provningsanstalten för vissa sådana undersökningar. I

samband med SKA:s tillkomst överfördes dock de slag av kriminaltekniska

undersökningar som då utfördes på provningsanstalten till SKA. Det synes

därför utredningen föga konsekvent att i nuvarande läge med den utveckling

som ägt rum återföra de arbetsuppgifter, som ankommer på SKA:s laboratorieavdelning

till provningsanstalten. I den mån så likväl skulle ske torde

det vara nödvändigt att i stort sett bibehålla laboratorieavdelningens nuvarande

organisation vid sidan av provningsanstaltens tidigare nämnda avdelningar.

Trots ett sådant inordnande blir det vidare ofrånkomligt att förstärka

laboratoreavdelningens personella och materiella resurser. Några

större fördelar kan inte vinnas genom att överföra de arbetsuppgifter, som nu

åvilar SKA:s laboratorieavdelning, till provningsanstalten med mindre en ny

arbetsenhet för kriminaltekniska undersökningar får lokaler i direkt anslutning

till provningsanstaltens övriga avdelningar.

Utredningen avvisar alternativet med en anknytning till provningsanstalten

och pekar därvid på att nämnda lokalfråga inte kan lösas på många år

och att en överflyttning av SKA:s laboratorieavdelning till provningsanstalten

måste föranleda vissa ändringar i provningsanstaltens organisation.

I detta sammanhang framhåller utredningen, att byggnadsstyrelsen framfört

förslag om att samla vissa statliga och statsunderstödda institutioner till ett

gemensamt område, en teknisk institutionsstad, i stockholmstrakten. En placering

av provningsanstalten och laboratorieavdelningen vid SKA eller dess

framtida motsvarighet i den planerade institutionsstaden skulle enligt utredningen

i allt väsentligt innebära samma fördelar som ett inordnande av laboratorieavdelningen

i provningsanstalten skulle medföra om utrymmen

kunde beredas avdelningen i anslutning till provningsanstaltens lokaler.

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

367

Fristående kriminaltekniskt laboratorium

Av skäl som anförts i det föregående anser utredningen att de arbetsuppgifter

som ankommer på laboratorieavdelningen vid SKA inte bör föras till

rikspolisstyrelsen. Att föra arbetsuppgifterna till statens rättskemiska laboratorium

anser sig utredningen inte kunna förorda med hänsyn till pågående

utredning om medicinalväsendets centraladministration. Uppgifterna bör enligt

utredningen ej heller överföras till provningsanstalten då väsentliga fördelar

inte står att vinna genom en sådan lösning.

Då en anknytning till annan institution således inte kan förordas, föreslår

utredningen, att SKA:s laboratorieavdelning fr. o. m. den 1 juli 1964 inrättas

såsom ett fristående laboratorium, benämnt Statens kriminaltekniska laboratorium.

Chef för laboratoriet bör vara en professor. Även om det inte skulle visa

sig möjligt att nu inrätta en professur i kriminalteknik vid Stockholms

universitet eller tekniska högskolan bör enligt utredningen med befattningen

som chef för institutionen, i likhet med vad som gäller för avdelningscheferna

vid statens rättskemiska laboratorium, förenas undervisningsskyldighet,

som kan aktualiseras längre fram, då ett mera uttalat behov av universitetsundervisning

i ämnet kommit till uttryck och då förutsättningar för

sådan undervisning eljest skapats.

Så snart det är möjligt bör laboratoriet enligt utredningens förslag flyttas

till den planerade tekniska institutionsstaden i Stockholmstrakten. En

sådan utflyttning bör inte utgöra hinder mot att institutionens chef ålägges

undervisningsskyldighet vid universitetet eller tekniska högskolan. I den

mån rättskemiska laboratoriet inte kommer att ingå i en statsmedicinslc

anstalt eller annat organ, anser utredningen att det bör övervägas om inte

även detta laboratorium bör flyttas till institutionsstaden och därvid sammanföras

med laboratoriet för kriminaltekniska undersökningar.

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m.

Allmänt

Det föreslagna statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) bör enligt

utredningen få samma uppgifter som laboratorieavdelningen vid SKA för

närvarande har, nämligen att utföra kriminaltekniska undersökningar åt

domstolar, åklagar- och polismyndigheter samt övriga offentliga institutioner

och åt enskilda ävensom att utöva självständig forskning inom sitt

verksamhetsområde. Dess verksamhetsområde bör dock i princip begränsas

att avse undersökningar, som föranleds av påstådd eller misstänkt

brottslig gärning, närmast för att laboratoriets undersökningar av klart

kriminalteknisk karaktär inte skall löpa risk att försenas till följd av

andra undersökningar. Att förundersökning skall ha inletts eller att någon

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

skäligen misstankes, bör enligt utredningen inte i något fall uppställas som

krav för att laboratoriet skall ha att åtaga sig en undersökning, även

om utredningen förutsätter att laboratoriet kommer att med förtur verkställa

sådana undersökningar som begäres under förundersökning, i samband

med åtal eller i rättegång om brottmål. Däremot bör man enligt

utredningen principiellt kräva att undersökningsmaterialet tillhandahålles

laboratoriet.

Genom den föreslagna begränsningen av laboratoriets verksamhetsområde

skulle en del av de uppdrag som för närvarande utföres vid laboratorieavdelningen

vid SKA i princip inte falla inom det nya laboratoriets

verksamhetsområde. Detta gäller undersökningar huruvida lotterilotter

uppfyller rimliga krav på att de inte skall kunna öppnas utan att förete

tydliga spår liksom även undersökningar av olika typer av nya kassaskåp

i fråga om inbrottssäkerhet. Dylika undersökningar anser utredningen böra

utföras vid exempelvis statens provningsanstalt. Enligt kungörelsen den

21 juli 1948 (nr 609) om typgranskning av automatapparater, som avses

i 2 § butikstängningslagen, skall sådan apparat vara till typen godkänd

av statens institut för folkhälsan efter samråd med SKA. Utredningen

föreslår att denna författning ändras, så att samrådet i stället skall ske

med exempelvis statens provningsanstalt.

Det nya laboratoriet bör enligt utredningens uppfattning i princip inte

avvisa något uppdrag om kriminalteknisk undersökning, även om laboratoriet

inte skulle ha erforderlig sakkunskap inom laboratoriet. Det bör i

dylika fall kunna antingen tillfälligt knyta erforderlig expertis till laboratoriet

eller remittera ärendet till institution med sådan expertis eller eventuellt

enskild sakkunnig. Laboratoriet bör sålunda liksom SKA i viss utsträckning

fungera som en clearingcentral. Utredningen understryker emellertid

att laboratoriet inte bör få denna ställning i de klara fall, som nu

sänds direkt till annan institution än SKA. Detta skulle innebära en onödig

belastning av laboratoriet. Uppdrag om undersökning av blodprov beträffande

alkoholhalt bör sålunda liksom hittills gå direkt till statens rättskemiska

laboratorium. Såvitt angår den ojämförligt största gruppen av

det nya laboratoriets uppdragsgivare finner utredningen det böra ankomma

på rikspolisstyrelsen att, sedan det nya laboratoriet varit i verksamhet en

tid och erfarenhet vunnits, i samråd med laboratoriet utfärda anvisningar

till landets polismyndigheter i vad mån även andra undersökningsuppdrag

kan sändas direkt till annan institution än SKL.

Gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna vid SKL och den kriminaltekniska

verksamheten inom polisorganisationen

Utredningen finner det uppenbart att SKL inte kan och ej heller bör

belastas med uppgiften att utföra brottsplatsundersökningar och annat

fältarbete annat än möjligen i sällsynta undantagsfall. Befattningshavare

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

inom polisväsendet bör sålunda liksom hittills handha brottsplatsundersökningarna.

Utredningen intar härvidlag samma ståndpunkt som tidigare

utredningar på området och styrelsen för SKA. Den tekniska avdelningen

inom Stockholms polisdistrikt bör sålunda inte knytas till SKL.

Det är enligt utredningen angeläget att allt inom polisdistrikten säkrat

material, som skall sändas vidare till SKL för undersökning, dessförinnan

underkastas viss sortering eller enklare bearbetning. Bearbetningen bör

främst ha till syfte att få fram relevanta frågeställningar och att bringa

reda i materialet. Härigenom underlättas arbetet för SKL och undersökningarna

kan genomföras snabbare. Det är emellertid, understryker utredningen,

av största vikt att undersökningsmaterialet om möjligt bibehålies

intakt för eventuella ytterligare undersökningar.

Det föreligger för närvarande inte någon skyldighet för polisdistrikten

att anlita den kriminaltekniska sakkunskap som laboratorieavdelningen

vid SKA representerar. Något behov av en sådan bestämmelse med avseende

på SKL anser utredningen inte heller föreligga i framtiden. Situationer

kan tänkas uppstå då polis- och åklagarmyndigheter i brådskande

fall behöver vända sig till annan expertis. Utredningen förutsätter dock

att nämnda myndigheter i regel kommer att vända sig till SKL. Rikspolisstyrelsen

bör i samråd med ledningen för laboratoriet ge polismyndigheterna

anvisningar angående laboratoriets anlitande och därmed sammanhängande

spörsmål. Ett spörsmål av denna karaktär är enligt utredningen frågan i

vad mån en längre gående bearbetning av material från brottsplatsundersökningar

än nyss angivits bör utföras inom polisorganisationen. Helt allmänt

anser utredningen att mindre ofta förekommande laboratorieundersökningar

inte bör utföras i polisdistrikten och inte heller undersökningar

som för sin lösning kräver kvalificerad personal och utrustning. Utredningen

finner det dock inte möjligt att dra en skarp gräns i detta avseende

men anser att det för närvarande inte finnes anledning att ge polisdistrikten

resurser för undersökningar av det slag som nu utföres av SKA:s kemiska,

skrifttekniska och brandtekniska laboratorier. I den mån poliskårerna

disponerar personal med erforderliga kvalifikationer bör givetvis

även beträffande dylika undersökningar viss enklare bearbetning kunna

ske inom polisorganisationen. Främst de stora poliskårerna bör ha denna

möjlighet. I det övervägande antalet fall, där den tekniska bevisningen är

av betydelse för utgången av ett mål, anser utredningen SKL:s utlåtande

behöva inhämtas.

I fråga om laboratorieundersökningar, som utföres inom SKA:s allmänna

laboratorium, förhåller det sig enligt utredningen i viss man annorlunda.

Den verksamhet som i detta avseende bedrives inom exempelvis poliskårerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö visar att det i de största städerna nu finns

ett behov av att kunna slutföra undersökningar i enklare ärenden. Dessa

poliskårer har såväl personal som utrustning härför. 1 vilken utsträckning

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 196b

andra kårer i den nya polisorganisationen skall ges i stort sett samma resurser

som nämnda städer anser sig utredningen inte böra ta ställning till

utan frågan bör följas upp av rikspolisstyrelsen i samråd med det nya

laboratoriet.

Utredningen påpekar att utlåtanden angående fingeravtrycksidentifiering

inte ankommer på laboratorieavdelningen vid SKA utan på anstaltens registraturavdelning.

Sistnämnda avdelning ombesörjer också såväl klassificering

och registrering av från polismyndigheterna inkommande fingeravtryck

som sökning eller »spaning» i fingeravtrycksregistren. Enligt 1962 års

principbeslut skall de uppgifter som nu ankommer på registraturavdelningen

överföras till rikspolisstyrelsen den 1 juli 1964. Utredningen anser dock att

vissa skäl talar för att utlåtanden angående identitetsbestämning medelst

fingeravtryck anförtros åt SKL. Det förefaller emellertid utredningen inte

realistiskt att räkna med att personal inom laboratoriet skall kunna avge

dylika utlåtanden utan att ha daglig kontakt med fingeravtrycksregistreringen.

Att förlägga fingeravtrycksregistren till laboratoriet torde å andra

sidan inte heller komma i fråga, eftersom dessa måste användas i polisens

brottsspanande verksamhet. Polis- och åklagarmyndigheterna torde därför

enligt utredningen i framtiden böra vända sig till expertis inom polisorganisationen,

i sista hand rikspolisstyrelsen, i fråga om utlåtanden angående

fingeravtrycksjämförelser. Denna ordning överensstämmer också med den

organisation som regelmässigt finns utomlands på detta område.

För det fall att en enskild person skulle hos SKL begära en fingeravtrycksundersökning,

föreslås det ankomma på laboratoriet att låta utföra

en sådan undersökning, vid behov med anlitande av sakkunniga utanför

laboratoriet.

SKL:s förhållande till andra centrala statliga laboratorier

Som i annat sammanhang framhållits måste SKL i viss omfattning fungera

som en clearingcentral. Utredningen anser det dock angeläget, att SKL

får sådana personella och materiella resurser att laboratoriet inte alltför

ofta försättes i den situationen att material i ett ärende, som till större delen

kan handläggas vid laboratoriet, måste sändas till annat statligt laboratorium

för undersökning. Bortsett från den längre tid som i sådant fall åtgår,

innan utlåtande i ärendet kan upprättas, innebär ett sådant system

olägenheter. Materialet kan på ett av laboratorierna behandlas på sådant

sätt att fortsatt undersökning på ett annat försvåras eller omöjliggöres.

Laboratorieavdelningen vid SKA besitter sådan sakkunskap att material

i här avsedda ärenden i relativt få fall behöver vidaresändas till annat laboratorium.

Utredningen har funnit att den nuvarande ordningen i stort

sett är tillfredsställande och anser att arbetsområdet för SKL bör avgränsas

på motsvarande sätt i förhållande till andra statliga laboratorier. I ett par

fall föreslår utredningen dock en annan avgränsning.

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Sålunda erinras om att frågan, huruvida gruppbestämningar på blodoch

spermafläckar i samband med förundersökning i brottmål skall handläggas

på SKA, prövats i samband med omorganisation av statens rättskemiska

laboratorium år 1957. Mycket befanns tala för att sådana undersökningar

förlädes till SKA. Lokalförhållandena vid anstalten ansågs emellertid

då utgöra hinder härför. Laboratorieavdelningen vid SKA har under

vart och ett av åren 1961 och 1962 utfört drygt 120 undersökningar beträffande

blod, sperma och andra kroppssekret. I dessa fall har det varit tillfyllest

att påvisa förekomst av nämnda substanser. Under samma tid sände

avdelningen ett 50-tal ärenden till främst statens rättskemiska laboratorium

för gruppbestämning av blod och kroppssekret. Den omständigheten, att

laboratorieavdelningen vid SKA icke haft möjligheter till sådan gruppbestämning,

har i fall, där även andra undersökningar måst utföras, stundom

inneburit olägenheter. Utredningen finner därför att SKL framdeles bör få

möjlighet att utföra här avsedda gruppbestämningar av enkel beskaffenhet.

I den mån kvalificerad undersökning skulle krävas i något fall, bör SKL

begära utlåtande i ärendet av statens rättskemiska respektive statens veterinärmedicinska

anstalt. Utredningen förutsätter, att SKL under alla förhållanden

måste ha ett intimt samarbete med såväl dessa som andra statliga

laboratorier, som kan tillhandahålla sakkunskap för vissa undersökningar.

Utredningen betonar att den förordade gränsdragningen inte innebär

att statens rättskemiska laboratoriums personal skulle kunna minskas

och att personalen på SKL ökas på motsvarande sätt. Den grupp av ärenden

som här avses är relativt ringa.

Utredningen finner gränsdragningen mellan SKA och statens rättskemiska

laboratorium för närvarande oklar i fråga om undersökningar av narkotika

och gifter enligt bestämmelserna i giftförordningen och narkotikaförordningen.

Framställning om undersökning av en tablett, som kan tänkas

innehålla narkotika eller gift, bör enligt utredningens mening SKL i regel

överlämna till rättskemiska laboratoriet för undersökning. Det senare laboratoriet

är särskilt utrustat för sådana undersökningar bl. a. genom en

referenssamling av läkemedel i tablettform. Till laboratorieavdelningen vid

SKA inkommer emellertid ofta material för undersökning, som icke har

tablettform men som sedermera visar sig vara narkotika eller gift. I dylika

fall bör undersökningen utföras av SKL. Detsamma torde i regel gälla ärenden,

där en tablett ingår som en del av annat undersökningsmaterial. Inte

heller detta förslag torde enligt utredningen påverka personalbehovet vid

rättskemiska laboratoriet.

Utredningen anser sålunda, att den faktiska gränsdragningen mellan arbetsområdena

för laboratorieavdelningen vid SKA och andra statliga laboratorier

skall i stort sett gälla även med avseende på SKL. Laboratoriet skall

alltså inte utföra andra undersökningar inom den medicinska vetenskapens

område än vissa serologiska analyser. Såvitt angår andra laboratorieunder
-

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

sökningar, föranledda av misstänkt eller påstådd brottslig gärning, bör

SKL:s arbetsområde i princip inte begränsas i förhållande till andra statliga

laboratorier och institutioner. Såsom nämnts måste dock SKL i särskilda

fall till sig knyta utanför laboratoriet stående sakkunnig eller begära

annan institutions medverkan.

Undervisning m. m.

Utredningen framhåller vikten av att undervisningen i kriminalteknik

för polismän intensifieras och anser att kurserna för brottsplatsundersökare

och brandorsaksutredare vid statens polisskola bör göras mer omfattande.

Vid sidan av teoretisk undervisning bör mera praktiskt fält- och laboratoriearbete

sättas upp på kursprogrammet. Brottsplats- och brandorsaksutredarna

måste bibringas goda kunskaper i moderna spårsäkringsmetoder och

även ges tillfälle att följa teknikens utveckling på området. Av väsentlig

betydelse finner utredningen vidare vara att här avsedda utredare har

kännedom om de tekniska resurserna och möjligheterna vid det centrala

laboratoriet för kriminaltekniska undersökningar, så att de kan ställa relevanta

frågeställningar beträffande material som skall insändas till laboratoriet

för undersökning.

Vid sidan av denna utbildningsverksamhet anser utredningen det angeläget

att rikspolisstyrelsen och laboratoriets ledning varje år och vid behov

oftare samlar företrädare för laboratoriet och främst chefer för tekniska

arbetsenheter i polisdistrikten för ömsesidigt utbyte av synpunkter på principiella

och praktiska spörsmål, såsom metodfrågor och nya rön på kriminalteknikens

område. Vidare bör blivande sådana chefer och även andra få

möjlighet att under någon tid tjänstgöra vid laboratoriet för att få en närmare

praktisk orientering om laboratoriets arbetsmetoder.

Ersättning för undersökningar

Vid SKA utförda kriminaltekniska undersökningar är kostnadsfria. För

undersökning, som utföres på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande

får föra talan, eller som utföres efter framställning av enskild person

rörande sak, som ännu icke blivit anhängiggjord vid domstol, utgår

dock ersättning. Utredningen anser, att motsvarande princip bör gälla för

SKL. Grunderna för ersättningen bör fastställas av laboratoriet.

Laboratoriets organisation m. m.

Styrelse och chef

SKL bör enligt utredningens förslag ställas under ledning av en särskild

styrelse, vilken bör sättas samman med beaktande av bestämmelserna

om styrelsen för SKA. Sålunda bör en styrelsemedlem vara eller ha varit

innehavare av domarämbete och chefen för laboratoriet bör vara ledamot

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

373

av styrelsen. Vidare föreslås en representant för rikspolisstyrelsen ingå i

styrelsen för SKL med hänsyn till att statens polisskola avses ingå i rikspolisstyrelsen

som också skall ha att ägna uppmärksamhet åt bl. a. organisationen

av den kriminaltekniska verksamheten inom polisväsendet efter

huvudmannaskapsreformen.

Vissa skäl talar enligt utredningen för att ett vetenskapligt råd, bildat

efter mönster av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, ställes vid SKL:s

sida. De syften som ett sådant råd skulle tjäna finner utredningen dock

kunna uppnås genom att sakkunniga knyts till SKL och genom att företrädare

för de vetenskapsgrenar, som främst berörs vid kriminaltekniska

undersökningar intas i styrelsen. Styrelsen bör enligt utredningens mening

begränsas till sju ledamöter och sammansättas, förutom av laboratoriechefen,

en domare och en representant för rikspolisstyrelsen, jämväl av fyra

företrädare för nyss berörda vetenskaper eller föreståndare för institutioner

med vilka SKL har att samarbeta.

Om en professur i kriminalteknik inte skulle kunna inrättas för närvarande,

bör enligt utredningen i vart fall chefen för SKL erhålla professors

ställning med principiell undervisningsskyldighet i kriminalteknik

vid Stockholms universitet eller tekniska högskolan. Befattningen torde med

fördel lämpa sig för en kemist, fysiker eller civilingenjör med intresse för

kriminalteknik samt målforskning och utvecklingsarbete inom kriminaltekniken.

Målforskningen och utvecklingsarbetet bör bedrivas på de olika

avdelningarna inom SKL. Utredningen förutser ett påtagligt behov av samordning

och ledning av detta arbete liksom av verksamheten i övrigt på

laboratoriet. Dessa uppgifter bör åligga professorn, som förutsätts bedriva

även egen forskning. Han skall vidare fördela övriga arbetsuppgifter mellan

avdelningarna i den mån ärendets karaktär inte klart hänför det till viss

avdelning.

Indelning i avdelningar och personalbehov

Med beaktande av såväl den nuvarande laboratorieavdelningens organisation

som uppbyggnaden av liknande statliga laboratorier föreslår utredningen,

att SKL indelas i tre avdelningar, nämligen en kemisk och biologisk,

en skriftteknisk samt en fysikalisk-teknisk avdelning. Härutöver behövs

tre gemensamma organ, nämligen kansli, verkstad och fotografiskt

laboratorium.

Nämnda avdelningar och arbetsenheter föreslås få följande inre organisation.

Kemiska och biologiska avdelningen bör indelas i två laboratorier, det

kemiska och det biologiska. Chefen för avdelningen förutsätts ha filosofie

licentiatexamen i analytisk kemi eller likvärdig utbildning. Utöver chefen

för avdelningen bör tre kemister och tre befattningshavare på biologiska

laboratoriet ha akademisk utbildning. Två ingenjörer på kemiska laborato
-

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1961

riet förutsätts ha lägre teknisk utbildning. Två laboratoriebiträden beräknas

för vardera laboratoriet och en diskerska för kemiska laboratoriet. Utredningen

föreslår sålunda sammanlagt 14 befattningar för kemiska och biologiska

avdelningen, varav 8 för det kemiska laboratoriet och 5 för det

biologiska.

Skrifttekniska avdelningen indelas i två arbetsenheter, handstilslaboratoriet

och urkundstekniska laboratoriet. Chefen för avdelningen bör ha kvalificerad

akademisk utbildning i statistik. För verksamheten vid handstilslaboratoriet

beräknar utredningen fem befattningshavare med god allmän

grundutbildning. För arbetet på urkundstekniska laboratoriet föreslås två

befattningshavare med god utbildning i kemi. Avdelningen skulle alltså bestå

av 8 befattningshavare.

k ysikahsk-tekniska avdelningen indelas i tre enheter, vapenlaboratoriet,

allmänna laboratoriet och brandtekniska laboratoriet. Chefen för avdelningen

bör ha kvalificerad akademisk utbildning i fysik eller likvärdig teknisk

utbildning. Utöver chefen för avdelningen bör chefen för vapenlaboratoriet

ha akademisk utbildning. Vidare föreslår utredningen att vart och ett av

laboratorierna tilldelas en ingenjör med god teknisk utbildning och ett laboratoriebiträde.

Cheferna för allmänna och brandtekniska laboratorierna förutsättes

också ha teknisk utbildning. Avdelningen kommer sålunda att

bestå av 10 befattningshavare.

För verksamheten vid fotografiska laboratoriet föreslås tre fotografer och

ett fotobiträde.

Personalen på verkstaden bör bestå av två tekniker och ett verkstadsbiträde.

Med hänsyn till föreliggande planer på en teknisk institutionsstad i

stockholmstrakten anser utredningen att man bör iakttaga viss försiktighet

vid dimensioneringen av personalen på SKL:s kansli. Utredningen räknar

dock med att det kommer att dröja flera år, innan institutionsstaden vuxit

till sådan storlek att planerade gemensamma anordningar såvitt angår administrativa

funktioner kan tas i bruk. Under övergångstiden bör SKL kunna

få biträde med vissa administrativa uppgifter från personal hos annan myndighet.

Den administrativa servicen bör ges den form som skapats för försäkringsdomstolen.

Denna domstol har inte någon egen personal för avlöningsuträkning

och personalbokföring in. in. utan dessa uppgifter utförs

av personal vid riksförsäkringsverket. Anslagen till försäkringsdomstolen

disponeras av riksförsäkringsverket i enlighet med försäkringsdomstolens

beslut. Med hänsyn till att rikspolisstyrelsen torde få lokaler på Kungsholmen

i närheten av polishuset torde personal inom rikspolisstyrelsen

kunna utnyttjas för motsvarande uppgifter vid SKL.

Om rikspolisstyrelsen eller annan myndighet tillägges här avsedda

kamerala uppgifter beträffande SKL, bör enligt utredningen personalen på

SKL:s kansli bestå av, förutom en expeditionsvakt och ett expeditionsvakts
-

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

biträde, sju befattningshavare. Genom den kraftiga utökning av laboratoriepersonaien,

som utredningen föreslagit, kommer skrivgöromålen att få en

större omfattning än vid laboratorieavdelningen vid SKA. För sådana göromål

räknar utredningen med fyra tjänster. Övriga tre tjänster bör avses för

mer kvalificerad personal, nämligen en registrator, en befattningshavare

för kvalificerade översättningsarbeten och omhänderhavandet av laboratoriets

fackbibliotek samt en kvalificerad kraft för att biträda chefen för

SKL med administrativt arbete och för att avlasta honom från enklare

administrativa göromål.

Utredningen framhåller sammanfattningsvis att dess förslag innebär en

kraftig förstärkning av de personella resurserna för centrala kriminaltekniska

undersökningar — från 22 till 49 befattningshavare — men likväl

måste betraktas som ett minimiförslag. Utredningen räknar med att personalen

vid SKL inom relativt kort tid måste utökas.

Utrustning m. m.

I samband med omorganisationen av laboratorieavdelningen vid SKA

till ett fristående laboratorium bör enligt vad utredningen uttalar givetvis

inventarier och annan utrustning, som finns på avdelningen, överföras till

SKL. Utredningen föreslår vidare att apparatur anskaffas till ett sammanlagt

belopp av 335 000 kr. under loppet av två budgetår.

Det är enligt utredningen angeläget, att SKL får möjligheter att anskaffa

facktidskrifter och annan litteratur av betydelse för verksamheten. Utredningen

föreslår därför att, utöver medel för löpande inköp av tidskrifter och

annan litteratur, 30 000 kr. anvisas för engångsanskaffning av viss facklitteratur.

Remissyttrandena

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar

Praktiskt taget samtliga remissorgan delar utredningens mening, att det

föreligger ett behov av ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar

även för framtiden. Statskontoret anser sålunda, att det är en

angelägenhet av vikt att laboratoriet tillföres ökade resurser i sådan omfattning,

att laboratorieavdelningens ställning som det centrala organet för

kriminaltekniska undersökningar i vårt land kan befästas. Länsstyrelsen

och landsfogden i Örebro län förklarar, att det inte kan råda några delade

meningar om behovet av ett centralt laboratorium för kvalificerade kriminaltekniska

undersökningar.

Föreståndarna för kemiska och blodgruppsscrologiska avdelningarna vid

statens rättskemiska laboratorium delar emellertid inte utredningens uppfattning

om behovet av ett särskilt kriminaltekniskt laboratorium. Större

delen av de ärenden, som för närvarande behandlas av SKA, torde enligt

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

föreståndaren för kemiska avdelningen lämpligen kunna handläggas av

andra institutioner. Däremot behövs en clearingcentral. Denna bör inte

avge utlåtanden på grundval av analysresultaten från en remissinstans.

En nämnd i likhet med rättsmedicinska nämnden bör i stället finnas, vilken

avger yttranden i alla ärenden av vikt. Försöksvis kan exempelvis rättsmedicinska

nämnden utökas något och få befogenhet att om nödvändigt

skicka ärenden på remiss till andra experter än dem som finns i medicinalstyrelsens

vetenskapliga råd. Föreståndaren för blodgruppsserotogiska avdelningen

anser också att det endast föreligger ett behov av en clearingcentral,

som bör ha tillgång till ett register över var lämplig expertis kan

erhållas inom riket, i Norden eller utomlands.

Förslaget att förlägga det centrala laboratoriet för kriminaltekniska undersökningar

till stockholmsområdet och, i en framtid, till en teknisk institutionsstad

i detta område har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

Laboratoriets organisatoriska ställning

Olika synpunkter har anförts på frågan om laboratorietbör

bli ett fristående organ eller knytas till annan myndighet eller

institution. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget om ett fristående

laboratorium eller lämnat det utan erinran. Till denna grupp hör

riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Malmö, statens naturvetenskapliga

forskningsråd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs

och Bohus och Kopparbergs län, landsfogdarna i nämnda län, stadsfiskalen

i Hälsingborg, SKA, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion,

svenska polisförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,

Sveriges juristförbund, föreningarna Sveriges landsfiskaler, Sveriges

landsfogdar, Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler samt

Sveriges advokatsamfund.

Många av sistnämnda remissinstanser har understrukit utredningens

uttalande att en anslutning av laboratoriet till rikspolisstyrelsen

icke bör ske med hänsyn till angelägenheten av att

verksamheten inom laboratoriet bedrivs under sådana förhållanden att objektiviteten

hos de lämnade utlåtandena inte ens av formella skäl kan

ifrågasättas. Endast en remissinstans har haft något att invända mot utredningens

förslag att under en övergångstid tillägga personal vid rikspolisstyrelsen

vissa kamerala uppgifter beträffande SKL. Statsåklagaren i

Stockholm ifrågasätter sålunda denna anordning från nämnda objektivitetssynpunkt,

särskilt som det för närvarande inte torde kunna bedömas

hur lång övergångstiden kan komma att bli.

Föreståndaren för statens rättsläkarstation vid Stockholm finner det mycket

märkligt, att kriminalpolisens arbete misstänkliggörs på sätt skett genom

utredningens uttalande angående utlåtandenas objektivitet. Om ar
-

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

gumentet är bärkraftigt, borde det enligt föreståndaren för rättsläkarstationen

leda till att även de tekniska avdelningarna vid poliskårerna frigörs från

polisväsendet. Även dessa lägre instanser bör enligt rättsläkarstationens

föreståndare arbeta »vetenskapligt-objektivt», även om man inte kan begära

av dem att de skall bedriva nyskapande vetenskapligt arbete. Samma

krav bör enligt föreståndaren också ställas på andra »sak»-undersökningar

utförda av annan polispersonal än de tekniska avdelningarnas. Resultatet

blir då, att all brottsutredning borde befrias från anknytning till polisväsendet,

vilket visar, att förutsättningen är orimlig. Föreståndaren finner

det mest logiskt, att laboratoriet i vad avser serviceverksamheten är underställd

rikspolisstyrelsen med en direkt tjänsteväg nedåt till de polistekniska

avdelningarna. I fråga om vetenskap och undervisning bör laboratoriet

dock vara underställd universitetskanslern.

Polisberedningen framhåller också, att utredningens objektivitetsprincip

skulle strikt tillämpad leda till den orimliga konsekvensen att brottsplatsundersökningar

borde verkställas av andra än befattningshavare i polisväsendet.

Med hänsyn till bl. a. arbetsuppgifternas karaktär ansluter sig

emellertid polisberedningen till utredningens förslag om ett särskilt laboratorium

för kriminaltekniska undersökningar. Laboratoriet bör dock enligt

beredningen ges en starkare administrativ anknytning till rikspolisstyrelsen

än vad utredningen föreslagit. Beredningen förordar, att laboratoriets ställning

i förhållande till rikspolisstyrelsen utformas i enlighet med den reglering

som gäller för statens rättskemiska laboratorium i förhållande till medicinalstyrelsen.

Laboratoriets personal tillförsäkras härigenom en självständig

ställning såvitt angår fackfrågorna. På rikspolisstyrelsen bör ankomma

att handlägga administrativa ärenden. Beredningen anser att man genom

denna lösning kan undgå de uppenbara risker för kompetenskonflikter och

andra störningar som två skilda huvudmän för den kriminaltekniska verksamheten

skulle medföra. Genom den självständiga ställning i det vetenskapliga

arbetet och fackfrågorna, som personalen på laboratoriet erhåller,

tillgodoses enligt polisberedningens uppfattning kraven på objektivitet och

integritet.

Samma tankegångar återspeglas i yttrandet från landsfogden i Örebro län,

vilket åberopas av länsstyrelsen i Örebro län som eget yttrande. Polisväsendets

snara förstatligande och tillkomsten av en särskild rikspolisstyrelse

synes enligt landsfogden kunna utgöra skäl till att överväga om inte laboratoriet

i administrativt hänseende borde inordnas under rikspolisstyrelsen

utan att detta skulle inverka på själva laboratorieverksamheten, som borde

bedrivas helt självständigt under ledning av en högt kvalificerad chef.

Polismästaren i Hälsingborg anser, att laboratoriet bör underställas rikspolisstyrelsen,

men godtar ett fristående laboratorium under förutsättning

att rikspolisstyrelsen får medbestämmanderätt i organisationen och driften

av laboratoriet.

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Beträffande frågan om en anknytning av SKA :s lahoratorieav

delning till statens rättskemiska laboratorium

uttalar statskontoret att det med hänsyn till personalstyrkan inte är fullt

motiverat med ett kriminaltekniskt laboratorium som självständig arbetsenhet

och att vägande skäl torde föreligga för en sådan anknytning. En

närmare prövning härav bör dock enligt ämbetsverket anstå i avvaktan på

MCA-utredningens resultat och det kriminaltekniska laboratoriet bör tills

vidare ges en fristående ställning. Även statens provningsanstalt anser, att

det bör ankomma på MCA-utredningen att lägga fram förslag om hur en

samordning mellan det kriminaltekniska och rättskemiska laboratoriet skall

genomföras. Statens tekniska forskningsråd föreslår också att förutsättningarna

för en sammanslagning med rättskemiska laboratoriet blir föremål

för undersökning.

Medicinalstyrelsen anser sig inte kunna ta ställning till frågan om laboratoriets

ställning som självständigt eller anslutet till annat organ förrän

MCA-utredningen tagit slutlig ställning till bl. a. statens rättskemiska laboratoriums

administration och arbetsuppgifter. Detta förhållande torde enligt

medicinalstyrelsen inte utgöra hinder för att förslaget om SKL kommer

till utförande.

MCA-utredningen har ej heller något att erinra mot att ett fristående laboratorium

för kriminaltekniska undersökningar inrättas och anser i likhet

med statskontoret och medicinalstyrelsen att frågan om en anknytning till

rättskemiska laboratoriet bör tas upp först då MCA-utredningens förslag

om sistnämnda laboratorium föreligger. Utredningen uttalar emellertid betänkligheter

mot tanken att genom en direkt sammanslagning av laboratorierna

i fråga blanda de tekniska elementen i ett kriminaltekniskt laboratorium

med den uteslutande medicinskt inriktade verksamhet som rättskemiska

laboratoriet bedriver. Föreståndaren för kemiska avdelningen vid

rättskemiska laboratoriet hävdar att skäl saknas för en sammankoppling av

laboratorierna. Föreståndaren för blodgruppsserologiska avdelningen vid

samma laboratorium uttalar sig i samma riktning.

Utredningens uttalande att en anknytning av laboratori ea

v delningen till provningsanstalten inte bör komma i

fråga har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. Statens tekniska

forskningsråd förklarar visserligen att de av utredningen anförda skälen

mot en sådan anknytning är vagt utvecklade utan att därför förorda att

laboratorieavdelningen anknytes till anstalten.

Förslaget att inrätta en professur i kriminalteknik har

inte särskilt behandlats i det stora flertalet yttranden. Förslaget bär dock

uttryckligen tillstyrkts av statens naturvetenskapliga forskningsråd, SKA

och statsåklagarna i Stockholm och Göteborg. Forskningsrådet, som föreslår

att en särskild forskningsavdelning inrättas vid det kriminaltekniska laboratoriet,

anser, att denna avdelning bör fungera som en universitetsinstitu
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196å

tion för kriminalteknik. Institutionen och professuren bör enligt rådet inordnas

under den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms

universitet, varigenom man skulle kunna säkerställa ett flöde av studerande

ungdom genom institutionen. Frågan om rekrytering av akademisk

personal är enligt rådet av största betydelse även för andra verksamheter

än SKL, t. ex. de lokala tekniska arbetsenheter inom polisorganisationen

som finns eller kommer att byggas upp. Den professur i kriminologi som

föreslagits i årets statsverksproposition och en professur i kriminalteknik

kunde enligt rådet vara ett första steg till en universitetsfakultet i allmän

kriminologi. Organisationen kunde sedan utökas med andra behövliga

professurer och dessutom repliera på vissa redan existerande professurer

inom övriga fakulteter, bl. a. den juridiska, eller en med ett universitet intimt

samarbetande polishögskola. Dessa problem erfordrar enligt rådets

mening en särskild utredning, vilken dock inte får hindra att omorganisationen

av SKA och upprättandet av den föreslagna professuren i kriminalteknik

nu genomföres. Om det av personella eller andra skäl utanför rådets

bedömning inte anses lämpligt att omedelbart upprätta och tillsätta den

angivna professuren, bör ett principbeslut om upprättande av en professur

i kriminalteknik redan nu fattas. Det är enligt forskningsrådet mycket betydelsefullt

att personer med intresse för en dylik tjänst i tid kan inrikta

sina forskningar och sin utbildning mot ett sådant mål. SKA anser i likhet

med naturvetenskapliga forskningsrådet att professuren bör knytas till

Stockholms universitet. Innan åtgärder vidtas för professurens inrättande

bör dock enligt SKA dess ämnesområde närmare preciseras. Statens tekniska

forskningsråd, som inte uttalar sig om behovet av en sådan professur,

anser också att ämnesområdet måste preciseras.

Förslaget om en professur i kriminalteknik avstyrkes av föreståndaren

för kemiska avdelningen vid rättskemiska laboratoriet. Han finner en sådan

professur helt obehövlig, då befattningshavare vid nämnda laboratorium

och rättsmedicinska institutionen väl torde kunna bestrida den behövliga

undervisningen, eventuellt tillsammans med andra lämpliga forskare.

Universitetskanslern och rektorsämbetet vid Stockholms universitet förordar,

att frågan om en särskild professur i kriminalteknik upptages framdeles

i den mån erfarenheten av verksamheten vid laboratoriet ger vid handen

att behov av en sådan professur föreligger.

Till frågan om en anknytning av laboratoriet till Stockholms

universitet ställer sig dock både universitetskanslersämbetet

och rektorsämbetet vid universitetet positiva. Rektorsämbetet framhåller

i sitt yttrande, som åberopas av universitetskanslersämbetet som eget utlåtande,

att chefen för laboratoriet bör vara professor och i denna egenskap

knytas till universitetets kriminalvetenskapliga institut, som för närvarande

har tre avdelningar, en för klinisk och medicinsk kriminologi, en för

kriminalsociologi och en för allmän kriminalvetenskap och kriminalpolitik.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964-

Institutet kunde lämpligen utvidgas med en fjärde avdelning för kriminalteknik.

Professorn och chefen för kriminaltekniska laboratoriet skulle samtidigt

vara föreståndare för denna avdelning. Han skulle härigenom på ett

osökt sätt få erforderlig kontakt inte blott med den inom institutet bedrivna

forskningen utan även med annan forskning vid universitetet. Även hans

medarbetare vid institutet, för vilka skall krävas akademisk utbildning,

skulle härigenom lätt kunna etablera de för deras tjänst erforderliga kontakterna

och hålla sig å jour med den vetenskapliga forskningen.

Med professuren bör enligt rektorsämbetet förenas undervisningsskyldighet,

motsvarande omkring 1U av professors normala undervisningsskyldighet.

Denna skulle lämpligen kunna fullgöras genom forskarhandledning

och genom ansvar för och ledning av den mera propedeutiska undervisning

som skall bedrivas inom ramen för utbildningen för juris kandidatexamen.

Professuren bör formellt knytas till matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

där professorn bör ha säte och stämma. Universitetskanslern uttalar

dock tveksamhet beträffande den av rektorsämbetet förordade begränsningen

av professorns undervisningsskyldighet. Föreningen Sveriges polismästare

betonar, att undervisningsverksamheten inte bör erhålla sådan

omfattning, att den inkräktar på laboratoriechefens egentliga arbetsuppgifter

inom laboratoriet.

Föreståndaren för statens rättsläkarstation vid Stockholm ifrågasätter

om inte en innehavare av den föreslagna professuren i kriminologi vid universitetet

även bör bli chef för det kriminaltekniska laboratoriet.

Statskontoret framhåller beträffande professuren i kriminologi att, om

utvecklingen skulle kunna bedömas så att, efter särskild utredning, en samordning

av laboratoriets verksamhet med kriminologien kan påräknas, detta

synes få konsekvensen att laboratoriets chef blir jurist. Om så icke sker bör

chefen för laboratoriet såsom utredningen föreslagit ha naturvetenskaplig

eller teknisk utbildning. Ämbetsverket utgår ifrån att förutsättningar för

närvarande knappast föreligger för en samverkan med kriminalvetenskapliga

institutionen vid juridiska fakulteten i Stockholm.

Statens tekniska forskningsråd avstyrker en anknytning av laboratoriets

verksamhet till universitetet eller tekniska högskolan. Rådets principiella

inställning är att en tvångskoppling mellan en professur och ett föreståndarskap

skall undvikas. En person som är lämpad för en professur behöver

inte ha fallenhet och lämplighet för att vara föreståndare för ett fristående

laboratorium, och ej heller kan man förutsätta att en för föreståndarskap

lämpad person därför är kompetent till eller skickad att inneha professur.

Lämpligen bör föreskrivas att — om en professur i kriminalteknik inrättas

— professorn skall ha rättighet men icke skyldighet att mot visst arvode

åtaga sig föreståndarskapet för SKL.

Det övervägande flertalet remissinstanser har godtagit den av utredningen

föreslagna benämningen statens kriminaltekniska la
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

boratorium. SKA anser att benämningen visserligen väl rimmar med

namnen på andra nu existerande institutioner, men uttrycket »kriminaltekniska»

synes anstalten svårdefinierbart. Enligt anstalten skulle det vara

lyckligt om man kunde finna ett namn som ger ett mera adekvat uttryck

för laboratoriets verksamhetsfält. Polismästaren i Hälsingborg har ifrågasatt

om icke laboratoriet borde benämnas statens rättstekniska laboratorium

och föreståndaren för statens rättsläkarstation vid Stockholm har föreslagit

benämningen statens kriminalvetenskapliga anstalt.

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag

angående arbetsuppgifter för SKL eller lämnat det utan erinran. Föreståndarna

för kemiska och blodgruppsserologiska avdelningen vid statens

rättskemiska laboratorium anser dock, som tidigare nämnts, att något laboratorium

knappast är erforderligt utan endast en clearingcentral. Föreståndaren

för statens rättsläkarstaiion vid Stockholm förordar att laboratoriets

verksamhet begränsas till frågor rörande skott, mekaniska spår,

brand, skrift och fotografering.

Åtskilliga remissinstanser har framhållit vikten av att SKL får erforderliga

resurser för en på praktiska resultat inriktad forskning. Till dem

hör överståthållarämbetet, statskontoret, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

statens tekniska forskningsråd och SKA.

Naturvetenskapliga forskningsrådet påpekar att SKA ofta utnyttjat naturs^etenskapliga

forskare och institutioner för att få svar på bestämda frågor

som uppkommit under utredning av brott. Sådan konsultverksamhet

från forskares och institutioners sida är nödvändig och kommer att behövas

i fortsättningen. Nämnda forskare och institutioner kan enligt rådet

inte bedriva utvecklingsverksamhet utan måste tillämpa de metoder de är

experter på i stort sett i förefintligt skick. Hur nödvändig dylika konsulters

verksamhet än är och kommer att förbli, så behöver den därför enligt

rådet kompletteras med verksamheten vid ett för bl. a. forskning på området

särskilt uppbyggt institut.

Tekniska forskningsrådet understryker att, om sådan målforskning som

är av speciell betydelse för laboratoriets verksamhet verkligen skall komma

till stånd, det är nödvändigt att särskilda medel anvisas för forskning eller

att sådana former tillskapas att forskning verkligen kan bedrivas och planläggas

för längre tidsperioder än ett år åt gången.

Statskontoret framhåller, att förutsättningar bör skapas för att bedriva

vetenskaplig forskning på det kriminaltekniska området. Forskningen får

dock icke bli självändamål utan bör läggas upp målbunden med hänsyn

till dess betydelse för kriminalteknologien. Ämbetsverket understryker

vidare vikten av att SKL får möjligheter att engagera specialister för att

såsom konsulter delta i dess arbete i fall där institutionen inte kan full
-

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

göra undersökningen. Med hänsyn till vårt lands begränsade resurser bör

även den internationella expertisen kunna utnyttjas. Något hinder häremot

av sekretess- eller merkantila skäl bör enligt statskontoret inte föreligga.

Förslaget att i princip avgränsa laboratoriets verksamhet till undersökningar,

som föranledes av påstådd eller misstänkt

brottslig gärning ifrågasättes av polismästaren i Malmö.

Enligt polismästarens mening bör det exempelvis vara möjligt för en domstol

att i samband med ett civilmål anlita laboratoriet för en teknisk undersökning

inom ramen för laboratoriets speciella expertisområde. Polisberedningen

förordar också att det bör ankomma på laboratoriet att i särskilda

fall utföra andra än rent kriminaltekniska undersökningar i den

mån domstol förordnar därom.

Beträffande enskildas möjlighet att anlita laboratoriet

uttalar rektorsämbetet vid Stockholms universitet, i vilket uttalande

universitetskanslersämbetet förklarar sig instämma, att det är önskvärt att

misstänkt i brottmål principiellt inte har mindre möjlighet än undersökningsledaren

att få en kriminalteknisk utredning till stånd. Det kan ifrågasättas

om det förhållandet, att en misstänkt måste utverka antingen domstols

begäran hos SKL om kriminalteknisk undersökning eller domstols

föreläggande för åklagaren att komplettera förundersökningen med sådan

utredning, erbjuder tillräckliga garantier för att bevismaterial i misstänkts

intresse alltid kan säkerställas och undersökas med erforderlig

snabbhet. Rektorsämbetet förklarar sig inte förbise behovet av att kunna

avvisa rena okynnesansökningar av enskilda men anser, att exempelvis

samma rätt för offentlig försvarare som för polis- och åklagarmyndighet

att påkalla kriminalteknisk utredning genom SKL:s försorg inte skulle

föranleda större betänkligheter.

De allmänna riktlinjer utredningen dragit upp för polisens kriminaltekniska

verksamhet i förhållande till SKL:s arbete har

i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen.

Överståthållarämbetet finner det dock ur objektivitetssynpunkt riktigare

om identitetsbestämning av fingeravtryck handlägges av SKL och inte av

personal vid rikspolisstyrelsen eller i den lokala polisorganisationen såsom

utredningen föreslagit. SKA är av samma mening. Om denna uppgift lägges

på SKL erfordras enligt anstalten en ökning av personalstaten.

Statskontoret anser, att SKL måste upprätthålla ett intimt samarbete

med polisorganisationen. De mindre tekniska enheterna inom polisdistrikten

bör alltid kunna vända sig till SKL när deras resurser inte räcker till.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler hävdar att det samråd som utredningen

föreslagit mellan SKL och polisen bör utvidgas att omfatta jämväl representanter

för åklagarväsendet.

Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter om inte föreståndaren för de tek
-

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

niska arbetsenheterna i polisorganisationen bör vara vetenskapligt utbildade.

Han framhåller härvid vikten av att man erhåller riktiga resultat av

undersökningarna och rätt sortering av materialet.

Polismästaren i Göteborg anser det särskilt angeläget att de tekniska

arbetsenheterna i storstadsdistrikten erhåller tillräckliga materiella resurser.

Frågan var polisdistriktens fotolaboratoriearbete skall utföras i den mån

distrikten saknar resurser härför har tagits upp av polisberedningen, polismästaren

i Hälsingborg och svenska polisförbundet. Förbundet anser det

vara nödvändigt att inrätta särskilda fotoavdelningar vid de större tekniska

arbetsenheterna så att inte all framkallning av färgfoto o. d. måste

gå till SKL. Polismästaren uttalar sig för att denna detalj i det kriminaltekniska

arbetet organiseras under rikspolisstyrelsen. Enligt polisberedningen

bör det ankomma på rikspolisstyrelsen att följa frågan i vad mån

ett polisdistrikt skall mera regelmässigt biträda annat polisdistrikt med

fotolaboratoriearbete.

Det övervägande flertalet remissorgan har anslutit sig till utredningens

förslag angående gränsdragning mellan arbetsuppgifterna

för SKL och andra centrala statliga laboratorier.

Statens provningsanstalt har förklarat sig beredd att, såsom

utredningen föreslagit, åta sig undersökning av kassaskåp under förutsättning

att erforderliga provningsnormer finns eller medel ställs till förfogande

för utarbetande av sådana.

Mot utredningens förslag i vad avser gruppbestämning av blod och

kroppssekret och undersökning av läkemedel och narkotika har invändningar

framförts av medicinalstyrelsen, MCA-utredningen och föreståndarna

för kemiska och blodgruppsserologiska avdelningarna vid statens rättskemiska

laboratorium. Medicinalstyrelsen framhåller att all serologisk

gruppbestämning kräver grundlig serologisk utbildning och att chefen för

det biologiska laboratoriet vid SKL omöjligt kan fylla alla de kompetenskrav

utredningen föreslagit. Med hänsyn härtill och för att på lämpligaste

sätt utnyttja det ringa antal väl utbildade serologer, som finns att tillgå,

torde det enligt styrelsen tills vidare vara lämpligast att gruppsbestämningarna

av blod och kroppssekret liksom hittills i samtliga fall hänskjutes

till rättskemiska laboratoriet. MCA-utredningen och föreståndaren för

blodgruppsserologiska avdelningen vid sistnämnda laboratorium gör liknande

uttalande. Medicinalstyrelsen hävdar vidare att toxikologiska analyser

av läkemedel och narkotika bör höra hemma på angivna laboratorium

och att detta laboratorium och SKL bör etablera ett nära samarbete för alt

undvika dubbelarbete och för att i varje situation utnyttja den bästa expertisen.

Föreståndaren för kemiska avdelningen vid rättskemiska laboratoriet

anser, att undersökning av läkemedel och narkotika inte i något fall bör utföras

av SKL.

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Vad utredningen anfört angående undervisning i kriminalteknik

för polismän biträds av 1962 års polisutbildning skommitté, som

förklarar sig skola lägga fram förslag om en tillfredsställande kompletterande

utbildning för berörda kategorier och polismän. Kommittén betonar

också, att det finns ett behov av vidgad kriminalteknisk skolning för flertalet

polismän och inte endast för dem som mera direkt eller huvudsakligen

har att ägna sig åt göromål av kriminalteknisk natur.

Statskontoret anser att SKL bör kunna verka som en utbildningsanstalt

så att polispersonal från de lokala tekniska enheterna under längre eller

kortare tid kan få tjänstgöra vid laboratoriet. På motsvarande sätt bör personal

vid laboratoriet beredas tillfälle till tjänstgöring i polisdistrikt.

Polismästaren i Stockholm understryker vikten av att polisens tekniska

personal får möjlighet att tjänstgöra vid SKL för orientering om dess metoder

och möjligheter. Polismästarna i Göteborg och Hälsingborg har också

betonat betydelsen av utbildning av polisens kriminaltekniska personal.

Landsfogden i Kopparbergs län anser att det inte räcker med de föreslagna

årliga konferenserna för cheferna för de tekniska arbetsenheterna i polisdistrikten

utan att rikspolisstyrelsen bör lämna fortlöpande information om

möjligheter och teknik till de lokala brottsutredarna.

Statens tekniska forskningsråd hävdar att all personal vid SKL skall ha

skyldighet att undervisa vid lämplig läroanstalt i den omfattning som kan

befinnas påkallat.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler räknar med att SKL:s personal kommer

att tas i anspråk även för utbildning av åklagare.

Förslaget att avgift skall uttagas för vissa undersökningar

har godtagits av remissmyndigheterna. Statsåklagaren i Malmö har dock

ifrågasatt, om inte misstänkt person, som på egen bekostnad låtit laboratoriet

utföra undersökning och som därefter inte åtalas eller frikännes från

ansvar, bör kunna beredas ersättning för denna kostnad av statsmedel.

Statskontoret har framhållit att, i överensstämmelse med för dylika fall

eljest tillämpade regler, full täckning i princip bör beredas laboratoriet för

dess kostnader och att taxan härför bör fastställas och årligen överses av

laboratoriet efter samråd med riksrevisionsverket. Även riksrevisionsverket

förutsätter, att taxan skall fastställas och överses av laboratoriet efter samråd

med riksrevisionsverket.

Laboratoriets organisation m. m.

Förslaget om styrelsens sammansättning har godtagits av

flertalet remissorgan. Statskontoret ifrågasätter dock om inte en advokat

bör ingå i styrelsen mot det att antalet företrädare för olika vetenskapsgrenar

i motsvarande mån minskas. Även tekniker bör enligt statskontoret

kunna komma i fråga som ledamöter i styrelsen, önskemål om att en advokat

skall ingå i SKL:s styrelse har också framförts av riksåklagarämbetet,

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

statsåklagare i Göteborg och Malmö, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,

SKA, Sveriges advokatsamfund samt föreningarna Sveriges landsfiskaler,

Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskater.

Riksåklagarämbetet och statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö

har vidare föreslagit att en representant för åklagarväsendet skall ingå i

SKL:s styrelse. Även Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges

juristförbund, föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler

har uttalat sig härför. Statens tekniska forskningsråd anser, att fyra

företrädare för naturvetenskap och teknik bör ingå i styrelsen och 1962 års

polisutbildningskommitté ifrågasätter om inte rikspolisstyrelsen bör vara

representerad i SKL:s styrelse med två representanter, varav en från rikspolisstyrelsens

utbildningsavdelning.

Länsstyrelsen i Örebro län och landsfogden i samma län samt polisberedningen,

vilka förordar en starkare administrativ anknytning av SKL

till rikspolisstyrelsen än vad utredningen föreslagit, föreslår att någon särskild

styrelse för laboratoriet inte utses. Enligt länsstyrelsen och landsfogden

bör det i stället sörjas för att särskilda sakkunniga i erforderlig omfattning

knyts till laboratoriet med uppgift att fullgöra samma funktion som

ett vetenskapligt råd. Polisberedningen uttalar sig i samma riktning

men anser att de sakkunniga kan knytas till laboratoriet utan att ett

vetenskapligt råd bildas.

Riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg och SKA förordar däremot

ett vetenskapligt råd. De båda förstnämnda motiverar sitt förslag med

att man härigenom kan ernå en smidigare handläggning vid besvarande av

olika vetenskapliga spörsmål som uppkommer inom SKL och att SKL:s

styrelse kan ges en administrativt starkare sammansättning. Statsåklagaren

i Göteborg anser att antalet ledamöter i styrelsen kan begränsas till fem genom

denna lösning.

Överståthållarämbetet anser också att styrelsemedlemmarnas antal kan

begränsas till fem om lämpliga vetenskapsmän utses för att mot ett årligt

arvode vara laboratoriets kontaktorgan.

Beträffande befattningen som chef för SKL anser universitetskanslersämbetet

och rektorsämbetet vid Stockholms universitet, att

för befattningen bör krävas professorskompetens, styrkt genom lämpligt sakkunnigförfarande,

inom något av de vetenskapsområden som ligger till

grund för den kriminaltekniska forskningen. Hans lämplighet i övrigt torde

få avgöras i vanlig administraitv ordning. Tekniska forskningsrådet föreslår

att chefens för SKL kompetens skall bedömas av sakkunniga som

tillkallas efter förslag av tekniska högskolan i Stockholm och universiteten.

SKA ifrågasätter behovet av den av utredningen föreslagna professorskompetensen.

Åtminstone intill dess eu professur i kriminalteknik inrättats

bör enligt SKA kompetensfordringarna begränsas till god vetenskaplig

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

utbildning, administrativ erfarenhet samt om möjligt praktisk erfarenhet

av kriminalteknik.

Utredningens förslag till indelning i avdelningar har genomgående

vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Som tidigare berörts

anser dock statens naturvetenskapliga forskningsråd att, utöver de av utredningen

föreslagna avdelningarna, en särskild forskningsavdelning bör

inrättas. SKA föreslår också att ett särskilt forskningsorgan tillskapas, antingen

som en fast forskningsgrupp eller en för det särskilda fallet utsedd

sådan. Oavsett vilket av dessa alternativ som väljes erfordras enligt SKA

ett särskilt forskningsanslag.

Medicinalstgrelsen och föreningen Sveriges polismästare föreslår att ordet

laboratorium skall utgå ur benämningarna på de olika underavdelningarna

inom SKL.

Utredningens förslag till personaluppsättning har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissorgan

har framhållit angelägenheten av att laboratoriet tillföres kvalificerad

personal och i övrigt understrukit betydelsen av att laboratoriet får tillräckliga

personella resurser. Statskontoret framhåller sålunda, att det måste bli

av avgörande betydelse att väl kvalificerad personal kan knytas till SKL.

Den för laboratorieavdelningen för närvarande tillämpade lönesättningen

kan inte möjliggöra anställning av personal med tillräckliga kvalifikationer,

och möjlighet till befordran och meriter måste föreligga. Vidare bör enligt

ämbetsverket forskningsresultat kunna få publiceras.

Polismästaren i Hälsingborg anser att det genom utredningens förslag

blir väl sörjt för att SKL tillföres teoretiskt väl utbildad personal men

förordar att även polismän med kriminalteknisk erfarenhet knytes till laboratoriet.

Utredningens förslag om anskaffning av utrustning till SKL har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Statskontoret framhåller att det förordade

anslaget för utrustning synes vara beräknat i underkant. Vid avvägningen

av medelsbehovet för detta ändamål bör enligt statskontoret dock beaktas i

vad mån utrustning finns eller kommer att anskaffas vid andra institutioner

som kan utnyttjas även för laboratoriets undersökningar. Enligt statens

provning sanstalt bör den fortsatta upprustningen av laboratoriet med dyrbarare

utrustning utföras i samråd med andra statliga institutioner, som

har eller planerar att skaffa utrustning av betydelse för verksamheten vid

det kriminaltekniska laboratoriet. Det bör enligt provningsanstalten övervägas

om ej visst utrymme bör avdelas i ett planerat brandtekniskt laboratorium

vid anstalten för sådana brandtekniska undersökningar som SKL

önskar utföra.

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

387

Departementschefen

Enligt 1962 års principbeslut om förstatligande av polisväsendet m. m.

skall den verksamhet som ankommer på registraturavdelningen vid statens

kriminaltekniska anstalt överföras till rikspolisstyrelsen den 1 juli 1964.

Tidigare har jag vid behandlingen av rikspolisstyrelsens organisation föreslagit

att registraturavdelningens arbetsuppgifter skall tillföras styrelsens

andra byrå. Såvitt angår den övriga delen av anstaltens verksamhet fanns vid

tiden för principbeslutet inte något underlag för bedömningen av frågan

hur den kriminaltekniska laboratorieverksamheten bör ordnas efter det att

registraturavdelningens funktioner överförts till rikspolisstyrelsen. Underlaget

för en sådan bedömning har nu lagts fram genom den utredning jag

redovisat i det föregående.

Laboratorieavdelningen vid SKA fyller en viktig funktion som centralt

laboratorium för kriminaltekniska undersökningar. Under senare år har

dock laboratoriets personella och materiella resurser icke svarat mot främst

polis- och åklagarmyndigheternas behov av kriminaltekniska laboratorieundersökningar.

Oavsett den förestående huvudmannaskapsförändringen

för polis- och åklagarväsendet och omorganisationen av de båda verksamhetsgrenarna

hade sålunda åtgärder måst vidtas för att förstärka laboratorieavdelningens

resurser. Den av mig i det föregående förordade omorganisationen

av polisväsendet kommer med all sannolikhet att medföra en

ökning av polisens kriminaltekniska verksamhet. Särskilda tekniska arbetsenheter

för brottsplatsundersökningar och övriga polistekniska undersökningar,

personidentifiering och fotolaboratoriearbete kommer att kunna

organiseras i drygt 20 av de 119 polisdistrikten, och i ytterligare 15 polisdistrikt

avses en eller två polismän komma att i väsentlig omfattning ägna

sig åt arbetsuppgifter som på andra håll skall utföras inom de särskilda

tekniska arbetsenheterna. Den nya organisationen torde redan under första

halvåret 1965 medföra ett ökat behov av kriminaltekniska laboratorieundersökningar

som inte kan utföras inom den lokala polisorganisationen. Behovet

av sådana undersökningar torde dock inte inom överskådlig tid få

sådan omfattning att det är motiverat alt inrätta regionala laboratorier

med uppgifter motsvarande dem som laboratorieavdelningen nu har. I stället

bör de personella och materiella resurserna för centrala kriminaltekniska

undersökningar byggas ut.

Laboratorieavdelningen fungerar i viss mån som en clearingcentral. Elva

procent av de av avdelningen redovisade undersökningarna utföres vid annan

institution. Det är självfallet att även eu framtida motsvarighet till laboratorieavdclningen

måste i viss utsträckning fungera som en clearingccntral.

Däremot anser jag alt det skulle vara irrationellt att gå tillbaka till

den ordning som gällde före SKA:s tillkomst år 1939, då inte något centralt

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

laboratorium för kriminaltekniska undersökningar fanns utan polis- och

åklagarmyndigheterna hade att vända sig till olika laboratorier och sakkunniga.

Den kritik som riktats mot nuvarande förhållanden gäller främst

de långa handläggningstiderna inom laboratorieavdelningen. Dessa missförhållanden

torde man inte komma tillrätta med genom att återgå till tidigare

ordning, inte ens genom att tillskapa en clearingcentral av det slag

föreståndaren för kemiska och blodgruppsserologiska avdelningarna vid

statens rättskemiska laboratorium föreslagit. För egen del vill jag därför i

likhet med det stora flertalet remissorgan förorda utredningens förslag, att

laboratorieavdelningens arbetsuppgifter inte delas upp utan lägges på ett

enda centralt laboratorium.

Även om de arbetsuppgifter som nu ankommer på laboratorieavdelningen

kommer att kräva mer personal än vad laboratorieavdelningen disponerar,

blir ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar förhållandevis

litet. Det är därför naturligt att i första hand undersöka huruvida

avdelningens samtliga arbetsuppgifter kan överföras till annat laboratorium

i Stockholmsområdet. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser

jag annan del av landet inte kunna komma i fråga med hänsyn främst

till polisskolans behov av lärare i kriminalteknik.

Att överföra laboratorieavdelningens arbetsuppgifter till statens provningsanstalt

framstår som en mindre god lösning, då den på sin höjd

torde medföra vissa administrativa fördelar. Nämnvärda vinster för laboratoriearbetet

synes kunna ernås först sedan laboratorieavdelningen erhållit

lokaler i anslutning till provningsanstalten. Denna lokalfråga skulle dock

inte kunna lösas annat än på lång sikt.

Däremot talar vissa skäl för att laboratorieavdelningen vid SKA och rättskemiska

laboratoriet sammanföres till en enhet. En direkt sammanslagning

av laboratorierna, varigenom de tekniska elementen i ett kriminaltekniskt

laboratorium blandas med den uteslutande medicinskt inriktade verksamheten

som rättskemiska laboratoriet bedriver, bör dock enligt min mening

inte komma till stånd. En sammanslagning synes förutsätta en närmare

analys av rättskemiska laboratoriets verksamhet. För egen del föreslår jag

därför såsom utredningen och praktiskt taget samtliga remissinstanser förordat,

att laboratorieavdelningens arbetsuppgifter inte nu tillföres något

annat laboratorium.

I likhet med utredningen och det övervägande flertalet remissorgan finner

jag inte skäl föreslå, att laboratorieavdelningen överföres till och inordnas

som en arbetsenhet i rikspolisstyrelsen. Då ej heller något annat statligt

organ torde finnas med vilket avdelningens verksamhet lämpligen kan sammanföras,

förordar jag att avdelningen ombildas till ett särskilt laboratorium

för kriminaltekniska laboratorieundersökningar, benämnt statens

kriminaltekniska laboratorium (SKL).

Det är en allvarlig brist att laboratorieavdelningens organisation och re
-

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964-

surser inte medger målforskning och utvecklingsarbete inom kriminalteknikens

område. Med hänsyn till framstegstakten inom teknik och naturvetenskap

är det enligt min mening angeläget att SKL får erforderliga resurser

för sådan forskning. Jag är däremot inte beredd att förorda utredningens

förslag, att en professur i kriminalteknik inrättas vid Stockholms universitet

eller tekniska högskolan i Stockholm. Ej heller kan jag ansluta mig

till naturvetenskapliga forskningsrådets vid remissbehandlingen framförda

förslag att principbeslut nu fattas om att framdeles inrätta en sådan professur

vid universitetet. Däremot bör chefen för laboratoriet, som bör vara

professor, ha skyldighet att undervisa vid Stockholms universitet i den omfattning

universitetskanslern kan komma att bestämma. En administrativ

anknytning av laboratoriet till universitetet anser jag inte befogad.

Laboratoriet blir som jag förut framhållit förhållandevis litet, varför

man bör undvika att bygga upp en administrativ enhet inom laboratoriet för

alla de uppgifter som i regel ankommer pa en fristående myndighet. Utiedningens

förslag att personal inom rikspolisstyrelsen skall lämna laboratoriet

viss administrativ service har godtagits av samtliga remissinstanser

utom en — statsåklagaren i Stockholm, som ifrågasatt denna anordning ur

objektivitetssynpunkt. För egen del ansluter jag mig till utredningens mening

att huvudparten av de administrativa göromålen bör ombesörjas av

rikspolisstyrelsens personal, men jag anser att den administrativa anknytningen

till rikspolisstyrelsen bör göras något annorlunda än utredningen

föreslagit.

Laboratoriet och dess personal bör såvitt angår det vetenskapliga arbetet

och fackfrågorna, såsom utlåtanden i kriminaltekniska undersökningai,

ges en klart självständig ställning. En särskild instruktion för laboratoriet

bör utfärdas av Kungl. Maj :t, varigenom laboratoriets status i dessa hänseenden

klart fixeras. Rikspolisstyrelsen bör däremot svara för vissa administrativa

frågor såsom redovisning av medlen för laboratoriets verksamhet,

framställning till Kungl. Maj :t om anskaffande av kostnadskrävande

apparatur och andra ekonomiska frågor. För egen del vill jag sålunda förorda

en reglering av förhållandet mellan laboratoriet och rikspolisstyrelsen

som i stort motsvarar den som gäller för statens rättskemiska laboratorium

och medicinalstyrelsen. Genom en sådan organisation tillgodoses enligt min

mening de av utredningen och åtskilliga remissinstanser uppställda kraven

på laboratoriets integritet i förhållande till polismyndigheterna, såvitt angår

laboratoriets verksamhet med upprättande av sakkunnigutlåtanden över

kriminaltekniska undersökningar. Genom den administrativa anknytningen

till rikspolisstyrelsen undviker man, som polisberedningen påpekat i sitt

yttrande, de uppenbara risker för kompetenskonflikter och andra störningar,

som två skilda huvudmän för den kriminaltekniska verksamheten

skulle medföra. Med en sådan ordning krävs ej heller någon särskild styrelse

för laboratoriet. Den kontakt med företrädare för vetenskapsgrenar

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

av betydelse för det kriminaltekniska arbetet som en särskild styrelse i viss

mån skulle erbjuda, kan åstadkommas genom att sådana företrädare knytes

som experter till laboratoriet för längre eller kortare tid.

Beträffande vissa enskildheter i utredningens förslag vill jag anföra

följande.

Som utredningen föreslagit bör SKL:s arbetsuppgifter vara att utföra

kriminaltekniska undersökningar åt domstolar, åklagar- och polismyndigheter

samt övriga offentliga institutioner ävensom åt enskilda. Vidare skall

laboratoriet bedriva självständig forskning inom sitt verksamhetsområde.

De undersökningar laboratoriet skall utföra skall i princip föranledas av

påstådd eller misstänkt brottslig gärning. Att förundersökning skall ha inletts

eller att någon skäligen misstänks bör inte i något fall uppställas som

krav för att laboratoriet skall ha skyldighet att åtaga sig en undersökning.

Jag förutsätter dock liksom utredningen att laboratoriet kommer att med

förtur verkställa sådana undersökningar, som begäres under förundersökning

i samband med åtal eller rättegång i brottmål. I den mån domstol förordnar

härom bör det också ankomma på laboratoriet att utföra annan

teknisk undersökning inom området för laboratoriets sakkunskap. I övrigt

bör SKL inte vara skyldigt men väl ha möjlighet att motta undersökningsuppdrag,

därest arbetet i övrigt skulle medge att så sker.

Den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan den kriminaltekniska

verksamheten i den lokala polisorganisationen och laboratoriets

arbetsuppgifter föranleder inte någon erinran från min sida. SKL kommer

sålunda i regel inte att syssla med identitetsbestämning av fingeravtryck.

Sådana bestämningar utföres för närvarande av personal inom den lokala

polisorganisationen och SKA:s registraturavdelning, vilken med oförändrade

arbetsuppgifter överflyttas till rikspolisstyrelsen. När det gäller gränsdragningen

mellan SKL och andra centrala statliga laboratorier är det

uppenbart att SIvL:s arbetsområde bör avgränsas så att dubbelarbete på

olika statliga laboratorier undvikes. Den av utredningen föreslagna gränsdragningen

tillgodoser enligt min mening detta krav. Det bör dock ankomma

på laboratoriet att hålla en fortlöpande kontakt med statens provningsanstalt,

statens rättskemiska laboratorium och andra centrala statliga laboratorier

som kan tillhandahålla sakkunskap för vissa undersökningar. Huruvida

SKL eller annat laboratorium, främst rättskemiska laboratoriet, skall

utföra blodgruppsbestämningar på blodfläckar och andra fläckar av kroppssekret

på material, som inkommer till SKL och som där måste undersökas

även i andra avseenden, bör enligt min mening kunna lösas genom ett samarbete

mellan SKL och berörda laboratorier, i synnerhet som undersökningsuppdragen

av angivna slag uppgår till endast ett 50-tal om året och

sålunda inte påverkar personalbehovet på SKL eller övriga laboratorier.

Motsvarande gäller enligt min mening de ärenden angående undersökning

av gift och narkotika som berörts i bl. a. medicinalstyrelsens yttrande.

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Frågan i vad mån annan personal vid SIvL än dess chef skall åläggas undervisningsskyldighet

anser jag mig inte kunna ta ställning till förrän 1962

års polisutbildningskommitté fullgjort sitt uppdrag att utarbeta förslag angående

undervisning för polismän i kriminalteknik. Vid sidan av den egentliga

kriminaltekniska undervisningen bör personalen vid främst de tekniska

arbetsenheterna i polisdistrikten ges en fortlöpande information om kriminalteknikens

möjligheter och utveckling. Detta bör lämpligen ske på det

sättet att personal vid laboratoriet och de tekniska arbetsenheterna i polisdistrikten

ges tillfälle att regelbundet utbyta synpunkter på principiella

och praktiska spörsmål på kriminalteknikens område.

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till utredningens

förslag angående avgifter för vid SKL utförda undersökningar. Undersökning

skall sålunda i regel vara kostnadsfri. För undersökning, som utföres

på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande får föra talan, eller

som utföres efter framställning av enskild person rörande sak, som ännu

inte blivit anhängiggjord vid domstol, bör dock ersättning utgå. För egen

del är jag inte beredd att föreslå någon speciell reglering i frågan huruvida

misstänkt person, som på egen bekostnad låtit laboratoriet utföra undersökning

och som därefter inte åtalas eller frikänns från ansvar, bör kunna

beredas ersättning för sina kostnader av statsmedel.

Beträffande laboratoriets organisation delar jag utredningens mening att

laboratoriet bör indelas i tre avdelningar, nämligen en kemisk och biologisk,

en skriftteknisk samt en fysikalisk-teknisk avdelning och dessutom

förses med tre för avdelningarna gemensamma organ — kansli, verkstad och

fotografiskt laboratorium. Jag har heller inte något att erinra mot utredningens

förslag till personaluppsättning vid laboratoriet. SKL kommer sålunda

att bestå av, förutom en professor och chef för laboratoriet, 48 befattningshavare,

varav 10 med i princip akademisk utbildning och 7 för

uppgifter inom laboratoriets kansli. Härigenom kommer de personella resurserna

för centrala kriminaltekniska undersökningar att väsentligt förstärkas

och möjligheter till målforskning inom kriminaltekniken att skapas.

Någon särskild forskningsavdelning inom laboratoriet anser jag inte

vara erforderlig utan forskningen bör, som utredningen föreslagit, bedrivas

inom respektive avdelningar.

Till frågan om utrustning för laboratoriet avser jag att återkomma i det

följande vid anmälan av medelsbehoven för SKL för nästa budgetår.

Jag föreslår att statens kriminaltekniska laboratorium organiseras i enlighet

med vad jag här anfört. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att

besluta om laboratoriets detalj organisation och att meddela närmare föreskrifter

rörande verksamheten vid laboratoriet.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1964

FÖRHANDLINGSÖVERENSKOMMELSEN

På grundval av inom inrikesdepartementet upprättade organisationsförslag

har under januari och februari 1964 förhandlingar förts med statstjänstemännens

huvudorganisationer angående anställnings- och avlöningsvillkor

m. m. för personal inom de av reformen berörda verksamhetsområdena.

Förhandlingarna har resulterat i en den 5 mars 1964 — under förbehåll

för Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande — träffad överenskommelse

med organisationerna.

I de efterföljande avsnitten Lönegradsplacering in. m. samt Avlöningsoch

pensionsförmåner m. m. lämnas en sammanfattande redogörelse för innehållet

i den träffade förhandlingsöverenskommelsen.

Beträffande tjänstebenämning och lönegradsplacering för tjänsterna i den

nya organisationen har upprättats en sammanställning vilken redovisas i

bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga om den närmare

innebörden i övrigt av förhandlingsuppgörelsen torde uppgifter få överlämnas

till riksdagens vederbörande utskott.

Lönegradsplacering m. m.

Tjänster hos rikspolisstyrelsen, riksåklagarämbetet och statens kriminaltekniska

laboratorium har enligt överenskommelsen placerats i lönegrad

och åsatts tjänstebenämningar med utgångspunkt i de normer som eljest

tillämpas för tjänster inom den centrala statsförvaltningen. I anslutning

härtill vill jag föreslå att tjänsten som rikspolischef placeras i B 7, överdirektören

hos rikspolisstyrelsen i B 5 samt den nya tjänsten som biträdande

riksåklagare likaledes i B 5.

Beträffande tjänsterna i den under fångvårdsstyrelsen lydande häktesorganisationen

innebär överenskommelsen en anpassning till lönesättningen

vid fångvårdsanstalterna.

I den regionala polisorganisationen placeras tjänsterna som länspolischef

i B 3 och tjänsterna som biträdande länspolischef i B 1. Det må i detta sammanhang

erinras att de nuvarande landsfogdetjänsterna är placerade i B 1,

varjämte utgår en avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år.

Enligt överenskommelsen skall för samtliga polischefstjänster i den lokala

polisorganisationen begagnas tjänstebenämningen polismästare. Polismästarna

har placerats i lönegrad med hänsyn till polisdistriktets storlek,

mätt i det antal tjänster av olika slag, som beräknats för distriktets behov.

Av polismästartjänsterna i de föreslagna 119 polisdistrikten skall enligt

överenskommelsen 31 vara placerade på löneplan B, och övriga polismästartjänster

skall fördelas på lönegraderna A 27, A 25 och A 23. Av förstnämnda

tjänster placeras samtliga, utom polismästarna i Stockholms, Göteborgs

och Malmö polisdistrikt, i B 1. En differentiering skall emellertid

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

ske såtillvida att vissa tjänster förenas med avlöningsförstärkning. Sålunda

föreslås för polismästartjänsten i Norrköping en avlöningsförstärkning på

4 140 kr. för år, för tjänsterna i Västerås, Hälsingborg, Örebro, Uppsala

och Linköping en avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år samt för cheferna

för sju därnäst efter distriktets storlek kommande polisdistrikt en

avlöningsförstärkning på 1 380 kr. för år. Polismästartjänsterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö föreslås i den förstatligade organisationen bli

placerade i resp. B 6, B 5 och B 4.

Beträffande tjänster i ledande ställning under polischefsnivån innebär

överenskommelsen bl. a. att i Stockholm skall finnas fyra polisöverintendenter

i B 4 samt en byråchef i B 3 som chef för personal- och kameralbyrån.

I Göteborgs polisdistrikt föreslås bl. a. tre tjänster som polisöverintendent

i B 3 och i Malmö polisdistrikt två tjänster som polisintendent i

B 1 jämte avlöningsförstärkning på 1 380 kronor för år. Tjänster med administrations-

och förvaltningsgöromål tillhörande polischefskarriären utanför

de nämnda storstäderna skall enligt överenskommelsen fördelas på A 27,

A 25 och A 23, varjämte i vissa polisdistrikt skall finnas tjänster i reglerad

befordringsgång enligt kungörelsen angående reglerad befordringsgång för

viss icke-ordinarie personal i statens tjänst.

Lönegradsplaceringen för tjänster i den lokala polisorganisationen med

kontorsgöromål och tjänster med vaktmästaruppgifter, i förrådstjänst eller

verkstadstjänst o. dyl. har anpassats till vad som gäller för liknande tjänster

inom statliga verksamhetsområden.

I fråga om lönesättningen för den egentliga polispersonalen innebär överenskommelsen

att polismanstjänsterna i den nya organisationen placeras

i lönegrad i huvudsak med tillämpning av de lönegradsserier för olika kategorier

av polismän som nu gäller. I detta sammanhang må erinras, att polislönereglementet

(Pir) med tilläggsbestämmelser innehåller en mängd detalj

föreskrifter rörande lönegradsplacering av polismanstjänster. I samband

med det förestående förstatligandet — vilket förutsatts innebära att

Pir slopas och att statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) skall gälla

för polispersonalen — har anledning inte ansetts föreligga att behålla ett

system med dylika lönegradsnormer. Det ligger emellertid i sakens natur

att till grund för den uppgörelse som nu träffats rörande polismanstjänsternas

lönegradsplacering ligger överväganden, som bl. a. syftar till att

tjänster med likartat innehåll i olika polisdistrikt skall erhålla samma lönegradsplacering.

I fråga om den närmare innebörden av överenskommelsen såvitt angår

polispersonalen må framhållas, att de ordinarie poliskonstapelstjänsterna

liksom nu skall vara placerade i A It, A 13 och A 15. Beträffande fördelningen

på nämnda lönegrader har emellertid överenskommits om vissa

ändringar av gällande grunder. Sålunda skall bl. a. förste poliskonstapelstjänster

i A 15 finnas inrättade i större utsträckning än vad som f. n. är

13*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

fallet. I Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt skall vidare finnas

särskilda tjänster i A 17 för förste polisassistenter för skyddspolisgöromål.

Det har vid förhandlingarna förutsatts, att för innehav av sådan tjänst kan

uppställas krav på genomgång av socialpolisutbildning eller långvarig välmeriterad

tjänstgöring inom mera renodlad skyddspolis-(socialpolis-)verksamhet.

\ ad härefter angår sådana tjänster, för vilka genomgång av

assistentklassen vid statens polisskola gäller såsom kompetensvillkor, innebär

överenskommelsen bl. a. den ändringen att för vissa speciella uppgifter

i de tre största polisdistrikten skall finnas tjänster som förste polisassistent

och förste kriminalassistent i A 21. För polis- och kriminalassistenter utnyttjas

f- n. endast lönegraderna A 15, A 17 och A 19. Liksom för nyssnämnda

skyddspolistjänster kan även för här ifrågavarande tjänster i A 21

uppställas särskilda kompetenskrav. Kommissarietjänster skall enligt förhandlingsuppgörelsen

placeras i A 21, A 23 och A 25, varvid den högsta lönegraden

avses för dylika tjänster, förutom —- såsom nu gäller — i Stockholms,

Göteborgs och Malmö polisdistrikt, även i vissa andra större polisdistrikt.

Härefter behandlas förhandlingsöverenskommelsen i vad avser åklagarväsendet.

Såsom förut nämnts skall länspolischef vara placerad i B 3. Samma

lönegradsplacering skall enligt överenskommelsen gälla för länsåklagare.

I den utsträckning för län eller gemensamt för två län enligt organisationsplanen

avsetts flera än en länsåklagare skall dock sådana (biträdande)

länsåklagare placeras i B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år.

Vad beträffar åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö

må först framhållas, att överåklagarna hos dessa myndigheter placeras i

lönegraderna resp. B 5, B 4 och B 3. Överenskommelsen innebär vidare, att

tjänsterna som chef för åklagarkammare skall ha tjänstebenämningen

chefsåklagare och vara placerade, i Stockholm i B 4, i Göteborg i B 3 och i

Malmö i B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år. Övriga åklagare

utom assistentåklagare vid ifrågavarande åklagarmyndigheter skall

ha tjänstebenämningen kammaråklagare. Kammaråklagare till förfogande

i Stockholm placeras i B 3 och motsvarande tjänster i Göteborg och Malmö

placeras i resp. B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år och

B 1. Kammaråklagarna i övrigt fördelas på lönegraderna B 1, A 27, A 25 och

A 23. Det kan nämnas, att under chefsåklagare på åklagarkammare i Stockholm

avsetts två kammaråklagare i B 1. Assistentåklagare placeras enligt

överenskommelsen i A 23.

I distriktsåklagarorganisationen skall enligt organisationsförslaget finnas,

förutom tjänsten som chef för åklagarmyndighet, vilken enligt överenskommelsen

skall ha tjänstebenämningen chefsåklagare, ett antal distriktsåklagare.

I distrikt med sju—fem åklagare placeras enligt överenskommelsen

chefsåklagare i B 1. En lönedifferentiering för dessa chefsåklagare skall

dock ske på så sätt att chefsåklagare i sju-åklagardistrikt skall uppbära

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Knngl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

avlöningsförstärkning med 4 140 kr. för ar och chefsåklagare i sex-åklagardistrikt

avlöningsförstärkning med 2 760 kr. för år. Chefsåklagare i distrikt

med mindre antal åklagare än fem placeras i A 27. Distriktsåklagare lönegradsplaceras

enligt uppgörelsen i B 1, A 27, A 25 eller A 23, varvid B 1 kom*

mer i fråga för en tjänst i samtliga sju-åklagar- och sex-åklagardistrikt.

I fråga om tjänster vid exekutionsväsendet innebär överenskommelsen

bl. a. följande. Chefstjänsterna vid kronofogdemyndigheterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö skall ha tjänstebenämningen kronodirektör. Kronodirektörerna

i Stockholm och Göteborg placeras i B 4 respektive B 3. Kronodirektören

i Malmö skall utöver lön enligt B 1 uppbära avlöningsförstärkning

med 4 140 kr. för år. I Stockholm skall cheferna för tre fältavdelningar vara

placerade i B 3 och övriga kronofogdar på dessa avdelningar i Bl. De

kronofogdar i Göteborg, som är chefer för avdelningarna för resp. allmänna

och enskilda mål, placeras i B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för

år. 1 Malmö placeras en kronofogde i B 1 med avlöningsförstärkning av 1 380

kr. för år. Beträffande lönegradsplacering för kronofogdar i landet i övrigt

skall enligt överenskommelsen gälla att i de sex distrikt, där två kronofogdetjänster

skall finnas inrättade, nämligen i Borås, Östersund, Sundsvall,

Norrköping, Uppsala och Västerås, den tjänst, varmed förenas uppgifter

att vara administrativ chef, placeras i B 1 jämte avlöningsförstärkning på

2 760 kr. för år och den andra tjänsten i B 1. Av övriga kronofogdetjänster

placeras nio i B 1 och återstoden i A 27 och A 25. Vid den inbördes värderingen

av kronofogdetjänsterna har vid förhandlingarna hänsyn tagits till tillgängliga

uppgifter angående beräknad verksamhetsvolym inom distrikten. Tjänsterna

såsom biträdande kronofogde har fördelats på A 25 och A 23. Krono*

fogdesekreterare inom förstärkningsorganisationen placeras i A 23.

Enligt organisationsförslaget skall för exekutionsväsendet avses, förutom

personal i kronofogdekarriären, tjänster för kronokommissarier, förste

kronoassistenter och kronoassistenter samt tjänster i kontorskarriären. Den

träffade förhandlingsöverenskommelsen innebär i denna del att kronokommissarietjänster

skall finnas i A 23, A 21 och A 19, varvid A 23 endast utnyttjas

för vissa tjänster i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt att förste

kronoassistenter skall vara placerade i A 17 och A 15 och kronoassistenter

i A 15, A 13 och A 11. Lönegraderna för kronoassistenter överensstämmer

med dem som enligt vad förut anförts skall gälla för ordinarie poliskonstaplar.

För kronoassistentaspirant har överenskommits om vissa bestämmelser

om befordringsgång, omfattande lönegraderna A 7, A 9 och All.

Avlönings- och pensionsförmåner in. m.

Beträffande avlöningsförmåner i övrigt samt pensionsförmåner m. m. för

personal, som i samband med omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

m. in. övergår till statlig tjänst må anföras följande.

Polismän av högst kommissaries tjänstegrad är för närvarande, oavsett

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

om de är kommunalt eller statligt anställda, underkastade Pir. Detta reglemente

är utfärdat av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut (prop.

1954: 75, rskr 152). Enligt överenskommelsen skall Pir med därtill hörande

tilläggsbestämmelser och övergångsbestämmelser upphävas från och med

1 januari 1965. Detta innebär enligt stadgandet i 1 § 1 mom. a) Saar att

samtliga tjänstemän, som i samband med den tidigare nämnda omorganisationen

övergår till statlig tjänst, kommer att bli underkastade sistnämnda

reglemente.

Vissa för polispersonalen gällande speciella avlöningsbestämmelser m. m.,

!som nu finns intagna i Pir och därtill hörande tilläggsbestämmelser, skall

enligt överenskommelsen gälla även efter polisväsendets förstatligande. I

den mån de befinnes vara av den natur att de alltjämt bör ha sin plats i avlöningsförfattningarna,

avses de med oförändrat materiellt innehåll skola

införas såsom särskilda bestämmelser för polisväsendet i Saar och därtill

hörande tilläggsbestämmelser. I samband med överförandet till nämnda

avlöningsförfattningar skall emellertid i fråga om följande förmåner bestämmelserna

erhålla ett i någon mån ändrat sakinnehåll. Sålunda skall

enligt överenskommelsen bestämmelserna i 19 § 1 mom. Pir om patrulleringstillägg

utvidgas till att omfatta även patrulleringstjänst till häst samt

bestämmelserna i 21 § 2 och 4 mom. samma reglemente om tjänstedräkt

m. m. ändras så att alla polismän, som tillhör rekryteringspersonalen, blir

berättigade att såsom lån utan ersättning erhålla för tjänsten erforderlig

beklädnad och utrustning.

Av de förslag i övrigt, som ingår i den träffade överenskommelsen, är

följande av den natur att de bör redovisas för riksdagen.

Enligt överenskommelsen skall polisman för dag, varunder han på grund

av sin tjänst deltager i flygning, äga uppbära flygtraktamente enligt föreskrifterna

i 11 punkten av de i 35 § 3 mom. Saar meddelade särskilda bestämmelserna

för försvaret. För rätt till flygtraktamente förutsättes att

polismannen har att fullgöra med flygningen sammanhängande tjänstgöringsuppgifter.

Bestämmelser om rätt för polisman att uppbära flygtraktamente avses

skola införas i Saar från och med 1 januari 1965. Eftersom en helikopter

kommer att användas inom polisverksamheten redan under slutet av innevarande

budgetår, torde emellertid behov av bestämmelser om flygtraktamente

till polispersonal komma att föreligga redan före nämnda dag. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser

härom att gälla till utgången av år 1964.

I förordningen den 12 juli 1878 (nr 24, s. 21) angående ersättning till

förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän

m. m. stadgas bl. a. om ersättning till vittnen, som biträder vid vissa förrättningar,

och om delgivningsersättningar.

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

överenskommelsen innebär att tjänsteman, som är eller genom omorganisationen

blir underkastad Saar, för förrättning i tjänsten ej äger åtnjnta

någon av de ersättningar, som anges i nämnda förordning. Dylika ersättningar

skall tillfalla statsverket. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

vidtaga de ändringar i 1878 års förordning, som kan bli erforderliga i anledning

härav.

Den andel i restavgift, som enligt uppbördsförordningen skall utgå till

utmätningsman eller exekutionsbiträde, är i städerna indragen till städernas

kassor. För skatteindrivning, som ankommit på landsfiskal, skall restavgiften

tillfalla statsverket. I fråga om vissa exekutionsbiträden på landsbygden

kvarstår emellertid fortfarande rätten att uppbära andel i restavgift.

Detta gäller beträffande sådan polisman i Ae 10 med tjänstebenämningen

exekutionsbiträde som uppehåller polismanstjänst, vilken helt eller

praktiskt taget helt är avsedd för exekutionsbiträdesgöromål samt vissa

polismän i A 10 som i samband med Plr:s ikraftträdande i särskild ordning

anmält önskan att bibehålla sådan andel mot avstående från den rätt till

uppflyttning till högre lönegrad, som eljest kunde följa av en tillämpning

av Pir.

Överenskommelsen innebär, att restavgift enligt uppbördsförordningen

skall tillfalla statsverket, övergångsvis skall dock tjänsteman, som före

omorganisationen innehade tjänst som polisman i A 10 med rätt till andel

i restavgift, äga bibehålla nämnda rätt, om han så önskar. Dylik tjänsteman

skall inneha personlig tjänst såsom kronoassistent i A 10. Om han tillträder

tjänst i högre lönegrad, skall rätten till andel i restavgift bortfalla.

överenskommelsen innebär vidare, att vikariatsersättning ej skall utgå

vid uppehållande av tjänst såsom kronoassistent i A 11, 13 eller 15.

Statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) blir i princip tillämpligt

på anställningarna inom det statliga polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

samt på häktesorganisationen. Emellertid har vid förhandlingarna

enighet nåtts om att ett personligt kvarstående på kommunala pensionsbestämmelser

skall kunna ske. Detta beräknas komma att bli utnyttjat i

första hand av vissa anställningshavare, som enligt de kommunala bestämmelserna

kunnat avgå med ålderspension vid lägre ålder än som blir möjligt

enligt de statliga bestämmelserna. Beträffande anställningshavare som

sålunda kvarstår på kommunala pensionsbestännnelser har i samband med

överenskommelsen förutsatts att detta icke skall utgöra hinder mot att

frågor om höjda pensionsåldrar aktualiseras av civildepartementet i samband

med frågor om höjd lönegradsplacering för här berörd personal eller

i samband med fråga om mera generellt höjda ålderskrav för pension.

överenskommelsen innebär vidare att för sådan tjänsteman på kommunala

pensionsbestämmelser, som vid utgången av år 1964 skulle kunnat

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

förtidspensioneras, om SPR gällt, skall den omständigheten att sagda reglemente

då icke gällde för honom ej utgöra hinder mot en förtidspensionering

vid nämnda tidpunkt.

I samband med att staten övertar ansvaret för pensionsförmåner m. m.

till den personal, som har anställning inom polisväsendet efter utgången

av år 1964, bör förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser

angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension

m. m. upphävas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att besluta

härom.

Förhandlingsöverenskommelsen innefattar, utöver de förslag som hittills

berörts, vissa förslag rörande avlöningsförmåner m. in., beträffande vilka

det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela beslut. Förslagen gäller bl. a.

tillgodoräkning av tidigare kommunal tjänstgöring i vissa hänseenden, ändrade

bestämmelser om s. k. betalningskommendering, införande av rätt för

distriktsåklagare och polischefer in. fl. att i vissa fall erhålla kompensation

för jourtjänstgöring samt inplacering i pensioneringsperioder av personal,

som berörs av reformen. Vidare skall enligt överenskommelsen kungörelsen

den 28 juli 1958 (nr 424) om arbetstiden för viss polispersonal

in. in. äga fortsatt giltighet beträffande sådan polispersonal, för vilken

kungörelsen för närvarande gäller. I anslutning härtill må framhållas att

det inom polisväsendet förekommer att polismän av olika skäl, exempelvis

för utövande av idrott, för deltagande i skyttetävlingar o. d. eller för

studier, medgives tjänstebefrielse. Med hänsyn till polisväsendets nuvarande

uppdelning på ett stort antal huvudmän torde praxis i fråga om medgivande

av sådana tj änstebefrielser vara oenhetlig. Jag förutsätter att rikspolisstyrelsen

vid förstatligandet tillser att enhetliga riktlinjer blir gällande

i detta hänseende. Den ordning som härvidlag tillämpas inom statsförvaltningen

i övrigt synes i princip böra gälla även för polisväsendet.

Förhandlingsöverenskommelsen innefattar slutligen vissa förslag till

övergångsanordningar, som har till syfte att utgöra skydd mot löneminskning

för sådana tjänstemän inom det nuvarande polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet

m. m., som övergår till statlig tjänst inom någon av nämnda

verksamhetsgrenar, och att underlätta genomförandet av den av riksdagen

beslutade omorganisationen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

Efter samråd med chefen för civildepartementet finner jag mig böra förorda

att den träffade överenskommelsen angående anställnings- och avlöningsvillkor

m. m. för personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

m. m. till alla delar godkännes och underställes riksdagens prövning.

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

399

ANSLAGSFRÅGOR M. M.

Allmänt

Utan hinder av att beredningen av de nu framlagda reformförslagen inte

var avslutad vid tiden för avlämnandet av 1964 ars statsverksproposition,

framlades i denna slutliga förslag beträffande medelsbehovet under främst

vissa statsbidragsanslag vilka för budgetåret 1964/65 endast i ringa mån

berörs av reformerna. Nämnda anslag upptogs i statsverkspropositionen

med sammanlagt 91 630 000 kr. Statsverkets övriga kostnader under budgetåret

1964/65 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, samordnade

häkten och arrester samt ett centralt kriminaltekniskt laboratorium beräknades

i samma proposition till preliminärt 31a 000 000 kr. Beräkningen

gjordes med utgångspunkt i polisberedningens då framlagda förslag och

till förslaget om ett kriminaltekniskt laboratorium. Sistnämnda belopp

upptogs i statsverkspropositionen (bil. 13, s. 141) under ett preliminärt

beräknat anslag för nästa budgetår.

Statsverkets totala kostnadsökning på grund av reformerna för nästa

budgetår, exklusive pensionskostnader, beräknades till 117 000 000 kr., sedan

kommunernas beräknade bidrag till statsverket under 1964/6o fråndragits.

Dessa bidrag, som beräknas till 154 000 000 kr. för nästa budgetår,

har i 1964 års statsverksproposition av chefen för finansdepartementet

föreslagits uppförda på en särskild inkomsttitel under uppbörd i statens

verksamhet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att LKAB lämnar ett årligt bidrag

om i runt tal 300 000 kr. till staten enligt ett år 1954 träffat avtal i

anledning av avveckling av malmfältspolisen i Kiruna stad och Gällivare

kommun. Bidragen, som av staten betalas ut till vederbörande polisdistrikt,

bör avlösas enligt motsvarande grunder som enligt 1962 års principbeslut

om förstatligande av polisväsendet skall gälla i fråga om Bodens stads

kostnader för polisverksamheten i staden. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att träffa nytt avtal med bolaget i enlighet härmed. Bolagets bidrag

torde böra tillföras nyssnämnda inkomsttitel. Inkomstberäkningen för budgetåret

1964/65 i årets statsverksproposition torde dock inte behöva ändras

i anledning härav.

Den definitiva anslagsberäkning som jag kommer att redovisa i det följande

ansluter sig mycket nära till det preliminärt beräknade medelsbehovet

av 315 000 000 kr., som uppförts i årets statsverksproposition enligt

vad jag nyss anfört. De anslag som föreslås i det följande uppgår sålunda

till sammanlagt 315 008 000 kr. För eu rättvisande jämförelse bör beloppet

emellertid reduceras med anslagen till riksåklagarämbetet för innevarande

budgetår eller med i runt tal 560 000 kr., eftersom ämbetets anslag för

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

nasta budgetår upptogs i statsverkspropositionen under särskilda preliminärt

beräknade anslag å oförändrade belopp.

Ordinarie och extra ordinarie tjänster m.m.

Förhållandet mellan antalet ordinarie och icke ordinarie tjänster i de

nya organisationerna avser jag att behandla i det följande i samband med

anslagsfrågorna för respektive verksamhetsområden. Jag räknar härvid

inte med större antal ordinarie tjänster än att en särskild reglering av

vissa kommunala befattningshavares anställningsform vid övergången till

statstjänst blir erforderlig.

Beträffande kommunala befattningshavare tillämpas för närvarande eu

anställningsform, som företer likheter med ordinarie statlig anställning.

Detta gäller exempelvis kommunal befattningshavare för vilken stadsförbundets

normal tjänsteregiemente gäller och vilken innehaft kommunal ordinarie

tjänst under minst 15 år eller, därest han fyllt 40 år, under minst

10 ar. Enligt 1947 års allmänna tjänsteregiemente för Stockholms kommunalstyrelse

är motsvarande kvalifikationstid 10 år eller, om vederbörande

fyllt 40 år, minst fem år. För vissa grupper gäller en sådan fastare

anställning oavsett anställningstiden.

För kommunal befattningshavare inom de av reformen berörda verksamhetsgrenarna,

vilken har en fastare anställningsform av det slag som

här avses, anser jag det skäligt, att en personlig statlig ordinarie tjänst i

lönegrad motsvarande den kommunala tjänsten inrättas, därest befattningshavaren

eljest ej skulle erhålla en ordinarie statlig tjänst med samma

eller högre lönegrad vid övergången i samband med reformen. Jag föreslår

darfor, att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens bemyndigande att

i dylika fall inrätta särskilda personliga ordinarie tjänster, vilka bör uppföras

på övergångsstat i personalförteckningen för den myndighet till vilken

befattningshavaren övergår i samband med reformen. Det torde böra

ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om förutsättningarna

för sådana personliga tjänster.

Vidare bör det ankomma på Kungl. Maj :t att föra sådana statliga ordinarie

tjänster på övergångsstat vilka saknar motsvarighet efter reformen

och vilkas innehavare inte erhåller annan likvärdig eller högre ordinarie

tjänst i samband med reformen.

Även i övrigt kan det visa sig nödvändigt att vidta särskilda övergångsanoidningar

för personaJ inom ifrågavarande verksamhetsgrenar. Jag förordar

därför, att Kungl. Maj :t, i likhet med vad som tidigare skett vid

större organisatoriska omläggningar, inhämtar riksdagens bemyndigande

att vidta sådana anordningar.

I detta sammanhang vill jag erinra om att Kungl. Maj :t den 28 februari

1964 tillkallat sakkunniga för tillsättningsförfarandet i samband med re
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Alaj:ts proposition nr 100 år 196t

formen. På de sakkunniga skall bl. a. ankomma att avge förord till Kungl.

Maj :t i fråga om tillsättning av vissa högre tjänster samt att i övrigt tillsätta

tjänster i polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Principer för avräkning mot autoinobilskattemedlen

Beträffande de på riksstaten under elfte huvudtiteln, avdelningen Polisväsendet,

uppförda anslagen för innevarande budgetår avräknas vissa belopp

mot automobilskattemedlen under följande anslag, nämligen Statspolisintendenten

m. fl.: Avlöningar, Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon

m. m., Underhålls-, drift- och expeditionskostnader, Gottgörelse

till polisdistrikten och Polisradioväsendet, Statens polisskola: Avlöningar,

Omkostnader och Inredning och utrustning av nybyggnad samt Vissa ersättningar

åt befattningshavare vid polisväsendet.

Gällande regler för avräkningen beträffande nyssnämnda anslag till statspolisorganisationen

innebär, att tre fjärdedelar av utgifterna för ordningsstatspolisens

personalstyrka år 1954 avräknas mot automobilskattemedlen

medan merkostnaden för utökningen av ordningsstatspolisen efter sagda

år avräknas i sin helhet. Av anslaget Vissa ersättningar till befattningshavare

vid polisväsendet avräknas 18 procent mot automobilskattemedlen,

enär anslaget beräknas tas i anspråk i denna omfattning för gäldande

av resekostnads- och traktamentsersättningar till den del av ordningsstatspolisen

som används i trafikövervakningen.

Då statspolisorganisationen kommer att upphöra i samband med huvudmannaskapsförändringen

bör nya riktlinjer för avräkning mot automobilskattemedlen

beträffande anslagen till den nya polisorganisationen

dras upp.

Såvitt angår anslagen till rikspolisstyrelsen bör i vart fall den andel av

anslagen som svarar mot kostnaderna för trafiksektionen på styrelsens

första byrå avräknas mot automobilskattemedlen. Av kostnaderna för polisskoleverksamheten

bör vidare samma andel som för närvarande avräknas

mot dessa skattemedel.

När det gäller länspolisehefsorganisationen finner jag det skäligt att i

vart fall tills vidare avräkna hälften av kostnaderna för denna organisation

mot automobilskattemedlen, då en av länspolischefens främsta uppgifter

skall vara att leda trafikövervaknings- och trafiksäkerhetsarbetet

inom hans verksamhetsområde.

För en undersökning angående polisens trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete

in. in. inhämtade polisväsendets organisationsnämnd under

år 1958 uppgifter beträffande annan polispersonal än statspolispersonal.

Del visade sig därvid alt ca 30 procent av ordningspolispersonalens arbetstid

upptogs av berörda uppgifter. En direkt tillämpning av nämnda

s. 402 Kontrollera mot PDF

402 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

procenttal på polispersonalen inom ordningsavdelningarna i de nja polisdistrikten

låter sig inte göra. Enligt uppgift från expertis inom polisberedningen

torde man dock med utgångspunkt i organisationsnämndens

undersökning år 1958 kunna räkna med att i runt tal 2 300 årsarbetskrafter

av polismän torde komma att i den nya polisorganisationen användas

för trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete. Den del av de n\Ta anslagen

till avlöningar, omkostnader och utrustning för den lokala polisorganisationen

som bör avräknas mot automobilskattemedlen torde därför

böra bestämmas till det antal procent som 2 300 utgör av samtliga ordinarie

polismanstjänster. Dessa uppgår till 10 000 och procentsatsen blir sålunda

23. I detta sammanhang torde kunna bortses från att nämnda tre anslag

även avser vissa utgiftsändamål före reformen.

När det gäller anslagen Polisverket: Inköp av motorfordon in. m. och

Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m. bör givetvis i princip

kostnader som hänför sig till de fordon som används helt eller delvis

för trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete avräknas mot automobilskattemedlen

till en mot användningen svarande del av kostnaderna. Eiv

ligt uppgift av polisberedningens experter kommer 415 bilar av det motorfordonsbestånd

inom polisorganisationen som jag kommer att föreslå

i det följande att uteslutande användas i här avsedd verksamhet. Totalt

kan omkring 500 bilar anses komma att utnjttjas för ändamålet. Detta

antal utgör omkring 34 procent av hela bilbeståndet inom polisorganisationen.

Denna procentsats torde böra användas vid beräkningen av det belopp

som bör avräknas mot automobilskattemedlen av anslagen Polisverket:

Inköp av motorfordon m. m. och Underhåll och drift av motorfordon

m. m. i den mån dessa anslag avser motorfordon och utrustning för motorfordon.

Kostnaderna för inköp och drift av en helikopter torde böra avräknas

till hälften.

Riktlinjerna för avräkning mot automobilskattemedlen torde böra ses

över redan till nästa budgetår med hänsyn till pågående detaljplanering

inom polisberedningen och den ytterligare planläggning för polisverksamheten

som rikspolisstjTelsen kan komma att utföra. Det bör uppdras åt

rikspolisstyrelsen att i petita för budgetåret 1965/66 inkomma med förslag

till här avsedda avräkningsgrunder.

I årets statsverksproposition har preliminärt 37 000 000 kr. avräknats mot

automobilskattemedlen av det beräknade förslagsanslaget till kostnader för

omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m. Med utgångspunkt

i de av mig i det föregående uppdragna riktlinjerna kommer

jag i det följande att föreslå att sammanlagt 51 530 000 kr. avräknas under

de olika anslagen.

s. 403 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

403

Anslagsberäkningar

I det följande behandlar jag de anslagsfrågor för budgetåret 1964/65 som

aktualiseras i samband med de av mig framlagda reformförslagen. Såvitt

angår åklagarväsendet och häktesorganisationen har jag i anslagsfrågorna

samrått med chefen för justitiedepartementet. De berörda anslagen upptages

i samma ordning som organisationsfrågorna behandlats i det föregående.

Polisväsendet m. m.

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) ................ 8 700 000

Som framgår av den vid statsrådsprotokollet i detta ärende fogade bilagan

2 föreslår jag att rikspolisstyrelsen —- bortsett från den särskilda polisverksamheten

— tillföres 171 tjänster från och med den 1 juli 1964.

Förutom tjänsten som rikspolischef i B 7 och överdirektörstjänsten i B 5

föreslår jag att tjänsterna hos styrelsen fördelas på följande kategorier,

nämligen 3 byråchefer i B 3, 1 avdelningsdirektör, 2 byråchefer och 3 polisintendenter

i B 1, 1 informationschef, 6 byrådirektörer och 1 rektor i A 27,

7 byrådirektörer och 3 lektorer i A 25, 3 förste byråingenjörer och 4 förste

byråinspektörer i A 23, 5 förste byråsekreterare i A 23 eller högst A 23, 1

redaktör i A 23, 3 förste assistenter, 1 förste byråingenjör och 1 förste byråintendent

i A 21, 5 assistenter och 1 byråassistent i A 19,1 idrottslärare i A 18,

1 byråassistent i A 17, 1 assistent i A 15, 7 kontorsskrivare i A 13, 9 kansliskrivare,

1 laboratorieassistent och 1 tryckeriföreståndare i All, 1 förste

expeditionsvakt, 19 kontorister och 1 tryckare i A 9, 2 vaktmästare i A 8, 8

expeditionsvakter och 29 kanslibiträden i A 7 samt 37 kontorsbiträden i reglerad

befordringsgång.

Tjänsterna avses tills vidare bli placerade på olika enheter inom styrelsen

på sätt den tidigare nämnda bilagan 2 till statsrådsprotokollet utvisar.

Av berörda tjänster hos rikspolisstyrelsen bör tjänsterna som rikspolischef

och överdirektör vara ordinarie och tillsättas genom förordnande på

viss tid. Jag föreslår att övriga tjänster inrättas såsom extra ordinarie.

I samband med rikspolisstyrelsens tillkomst upphör statens kriminaltekniska

anstalt och polisväsendets organisationsnämnd och deras arbetsuppgifter

övertas helt eller delvis av rikspolisstyrelsen, varjämte statens polisskola

inordnas i styrelsen. Vidare kommer statspolisintendentens funktioner

att från och med den 1 juli 1964 överflyttas till rikspolisstyrelsen. Dennes

kansli blir sålunda inte längre erforderligt. I det föregående har jag vid

behandlingen av rikspolisstyrelsens organisation föreslagit, att rikspolissty
-

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

relsen tillägges vissa uppgifter beträffande utlänningskontrollen. Med anledning

härav bör en tjänst som förste byråsekreterare i Ae 23 hos statens

utlänningskommission indras. På grund av här berörda omständigheter kan

det bli erforderligt att för tjänstemän vid angivna myndigheter inrätta tjänster

hos rikspolisstyrelsen, vilka motsvarar dem de för närvarande innehar,

eller att uppföra tjänster på övergångsstat hos styrelsen. Eftersom det ännu

inte är möjligt att överblicka vilka åtgärder som kan behöva vidtas, förordar

jag att Kungl. Maj :t utverkar riksdagens bemyndigande att under angivna

förutsättningar inrätta ytterligare tjänster eller uppföra tjänster på övergångsstat.

Personalförteckningen för styrelsen kan sålunda inte nu bestämmas.

Med hänsyn härtill föreslår jag, att Kungl. Maj :t måtte hemställa om

riksdagens bemyndigande att fastställa personalförteckning för styrelsen

enligt de av mig förordade grunderna.

Avlöningar in. in. till de tjänstemän i rikspolisstyrelsen, som erfordras för

särskild polisverksamhet, torde få redovisas under särskilt anslag.

Polisberedningen har föreslagit att tjänster inrättas hos rikspolisstyrelsen

utöver vad jag förordat. Då det är angeläget att styrelsen redan från början

får tillräckliga personella resurser för sina uppgifter i samband med reformen,

förordar jag, att medel beräknas för anställning av extra tjänstemän

eller arvodister motsvarande i huvudsak de ytterligare tjänster som beredningen

föreslagit.

På grund av vad jag sålunda anfört beräknar jag medelsbehovet för avlöningar

till ordinarie och icke-ordinarie personal hos styrelsen för nästa

budgetår till sammanlagt 6 200 000 kr.

Härutöver bör medel beräknas för arvoden och särskilda ersättningar,

bestämda av Kungl. Maj :t. Ersättningar till en militärassistent samt till ledamöter

i styrelsen, en central företagsnämnd och andra samarbetsorgan uppskattar

jag till 50 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles

bestämma ersättningarnas storlek. Vidare bör under posten till arvoden och

särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, beräknas medel till arvoden

för polisskoleverksamheten. Härutinnan förordar jag att nu gällande

arvodesreglering tillämpas även under nästa budgetår. Med utgångspunkt

i en av styrelsen för polisskolan i skrivelse den 29 juli 1963 gjord framställning

räknar jag med 35 avdelningar av konstapelsklassens förberedande teoretiska

kurs, lika många avdelningar i konstapelsklassens huvudkurs, 10 avdelningar

i assistentklassen, en avdelning av kommissarieklassen och två

avdelningar av polischefskursen samt ett antal specialkurser. Härutöver bör

polismän, som skall ges befogenheter att besluta i vissa polismyndighetsärenden,

meddelas undervisning angående handläggning av sådana ärenden.

Undervisningen bör påbörjas under hösten 1964. Med hänsyn härtill beräknar

jag medelsbehovet för ersättningar till timlärare till i runt tal 2 000 000

kr. samt för arvoden till föreståndare och expeditionella biträden vid avdelningsskolorna,

arvoden till fyra heltidsanställda lärare i polisiära ämnen

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

och ersättning till författare av läroböcker för polisskolans behov in. in. till i

runt tal 250 000 kr. Omorganisationen av polisväsendet kan göra det nödvändigt

att under nästa budgetår intensifiera polisskoleverksamheten. Det

är dock för närvarande inte möjligt att överblicka i vad mån så behöver ske.

På grund av det anförda föreslår jag att till arvoden och särskilda ersättningar,

bestämda av Kungl. Maj :t, beräknas 2 300 000 kr.

Rikspolisstyrelsen bör ha möjlighet att för särskilda uppdrag anlita expertis,

som inte finns tillgänglig inom styrelsen. I avsaknad på erfarenhet om

behovet härav förordar jag, att 200 000 kr. för nästa budgetår beräknas för

ersättningar till experter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att ett förslagsanslag av

8 700 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till bestridande av avlöningar

för rikspolisstyrelsens personal m. m. under nästa budgetår. Av anslaget beräknas

100 000 kr. för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 2 300 000 kr. för

arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 200 000 kr.

för ersättningar till expertis, 4 200 000 kr. för avlöningar till övrig ickeordinarie

personal samt 1 900 000 kr. för rörligt tillägg.

Under hänvisning till vad jag inledningsvis anfört angående principerna

för avräkning mot automobilskattemedlen föreslår jag, att ett belopp av

340 000 kr. av anslaget avräknas mot automobilskattemedlen.

Rikspolisstyrelsen: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) ................ 3 000 000

På grund av att rikspolisstyrelsen skall bedriva en inspekterande och rationaliserande

verksamhet inom polisväsendet kommer framför allt dess

kvalificerade personal att behöva företa resor i stor omfattning. Vidare

kommer sådan personal att för samarbete med polismyndigheter i andra länder

och för konferenser inom den internationella kriminalpoliskommissionen

behöva företa resor utomlands. Underlag saknas för en säker bedömning

av medelsbehovet för reseersättningar. Jag uppskattar medelsbehovet

för reseersättningar till 300 000 kr., varav för internationella resor högst

100 000 kr.

Till sjukvård m. m. beräknar jag 30 000 kr.

Posten till bränsle, lyse och vatten torde böra upptagas till 50 000 kr.

Till övriga expenser för eget behov beräknar jag 560 000 kr. Jag har därvid

uppskattat medelsbehovet för renhållning och städning till 158 000 kr.,

för skrivmateriel in. in. till 85 000 kr., för telefon och annonsering in. in.

till 90 000 kr., för bokinköp m. in. till 21 000 kr. samt för bevakning av styrelsens

lokaler och diverse utgifter till 166 000 kr. Till bestridande av kostnader

för engångsanskaffning av inventarier in. in. till rikspolisstyrelsen

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

föreslår jag i det följande att ett särskilt utrustningsanslag anvisas. För att

täcka kostnader för underhåll och smärre kompletteringar av inventarier

finner jag med hänsyn härtill tillfyllest att under förevarande rubrik för

nästa budgetår räkna med 40 000 kr.

Såvitt angår expenser för annat än eget behov kommer medel att behövas

till tre skilda ändamål, nämligen radioförbindelser med utlandet, telexförbindelser

och passformulär m. m. För närvarande ankommer det på statens

kriminaltekniska anstalt att tillhandahålla passmyndigheter passformulär

m. m. Denna uppgift kommer att övertas av rikspolisstyrelsen. Med ledning

av från anstalten under hand inhämtade uppgifter uppskattar jag denna

utgiftspost till 200 000 kr. För radioförbindelser med utlandet räknar jag

med ett medelsbehov av i runt tal 45 000 kr. För närvarande kan kriminaltekniska

anstalten nå förbindelse per telex med polismyndigheter i 56 av de

orter, som polisberedningen föreslagit skall vara centralorter i de nya polisdistrikten.

Vidare kommer inom kort telexanläggningar att installeras på

ytterligare 8 sådana orter. För att effektivisera polisväsendets förbindelsetjänst

är det angeläget att samtliga centralorter förses med telexanläggningar

och att poliskårerna i residensstäderna får anordningar för gruppsändning.

Härjämte bör rikspolisstyrelsen tillföras en anläggning utöver den som överflyttas

från kriminaltekniska anstalten till styrelsen. Utöver nuvarande bestånd

fordras sålunda 80 telexanläggningar. Kostnaderna för inträdesavgifter

för dessa anläggningar och för abonnemang av dem och nuvarande anläggningar

beräknas till i runt tal 370 000 kr. Härtill kommer skrivningskostnaderna.

Jag föreslår att till telexförbindelser beräknas 655 000 kr. Posten

till expenser för annat än eget behov torde sålunda upptas till 900 000 kr.

Kostnader för publikationstryck bör redovisas under en särskild anslagspost.

För tidskriften polisunderrättelser och övriga meddelanden, som kriminaltekniska

anstalten utger, beräknas för innevarande budgetår åtgå

182 000 kr. Med hänsyn till beräknad ökning av tryckningskostnaderna torde

motsvarande kostnader för nästa budgetår komma att uppgå till 210 000

kr. Utgivning av tidskriften Svensk Polis, som nu utges av inrikesdepartementet,

bör ankomma på rikspolisstyrelsen. Vidare kommer styrelsen att

behöva trycka informationsbroschyrer för bl. a. rekryteringsverksainheten,

cirkulär och handböcker. Med hänsyn härtill beräknar jag medelsbehovet

under posten till sammanlagt 470 000 kr. för nästa budgetår.

Kostnader för vissa utgifter för polisskoleverksamheten, vilka för närvarande

bestrides från omkostnadsanslaget för statens polisskola, bör också

redovisas under en särskild post. Posten bör enligt min mening uppföras

med 440 000 kr. Jag har därvid räknat med ett medelsbehov av 420 000 kr.

för inköp av undervisningsmateriel, studiebesök in. m. och 20 000 kr. för

anskaffning av undervisningsfilm, premier och stipendier till elever, m. m.

Beträffande central utbetalning av löner till personal inom polisväsendet

vill jag erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut den 17 januari

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

1964 uppdragit åt polisberedningen att i samråd med statskontoret och

försvarets civilförvaltning utarbeta arbetsrutiner och vidta andra förberedelser

för utbetalning av löner till personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

fr. o. in. den 1 januari 1965 med anlitande av försvarets

civilförvaltnings datamaskinanläggning. Enligt uppgift från försvarets

civilförvaltning kommer civilförvaltningens kostnader för den centrala uträkningen

av löner till personalen inom de tre verksamhetsgrenarna under

budgetåret 1964/65 att uppgå till 320 000 kr. Med hänsyn till det föreslagna

antalet tjänster inom respektive verksamhetsgrenar förordar jag, att 250 000

kr. påföres polisväsendet, 20 000 kr. åklagarväsendet och 50 000 kr. exekutionsväsendet.

Nämnda belopp av 250 000 kr. torde upptas i omkostnadsstaten

för rikspolisstyrelsen under en särskild post till ersättning för central

avlöningsuträkning. Till redovisningen av motsvarande ersättningar

för åklagarväsendet och exekutionsväsendet avser jag att återkomma vid

behandlingen av anslagen för dessa verksamhetsgrenar.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att ett förslagsanslag till

omkostnader för rikspolisstyrelsen av 3 000 000 kr. anvisas för nästa budgetår.

Med hänsyn till vad jag anfört inledningsvis vid anmälan av anslagsfrågorna

förordar jag, att 90 000 kr. av anslaget avräknas mot automobilskattemedlen.

Rikspolisstyrelsen: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) ........................ 600 000

Enligt uppgifter under hand från byggnadsstyrelsen kommer lokaler för

rikspolisstyrelsen att finnas tillgängliga i en nybyggnad som blir klar för inflyttning

under juni månad i år. Lokalerna kommer inte att täcka hela lokalbehovet

utan styrelsens personal måste tills vidare spridas på olika platser

i Stockholm. Kostnaderna för möbler till förstnämnda lokaler beräknas till

260 000 kr. För kontorsmaskiner, snabbtelefoner och larmanordningar m. m.

behövs i runt tal 240 000 kr. Installation av telefonväxel kommer att dra en

kostnad av drygt 100 000 kr. Med hänsyn härtill föreslår jag, att ett reservationsanslag

av 600 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln för utrustning

till rikspolisstyrelsen.

Polisverket: Inköp av motorfordon in. m.

Anslag

1964/65 (förslag) ................... 13 500 000

De större enheterna i den nya polisorganisationen kommer att göra det

möjligt att avdela polispersonal för skilda uppgifter i en omfattning som

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

inte är tänkbar i dagens kommunala polisväsende. Specialiseringen kräver

emellertid ytterligare utrustning. Den nya polisorganisationen ställer också

stora krav på personalens mobilitet. Såväl detta krav som specialiseringen

gör det nödvändigt att fordonsparken inom polisväsendet ökas relativt kraftigt.

En sådan ökning kommer givetvis att medföra en mer effektivt bedriven

verksamhet. Inte minst blir det möjligt att intensifiera polisens trafikövervaknings-

och trafiksäkerhetsarbete.

Inom polisväsendet finns i dag omkring 925 bilar, av vilka i runt tal 540

är i polisdistriktens ägo och återstoden tillhör statsverket. Huvudparten av

de 540 bilarna, vilka enligt 1962 års principbeslut skall utan särskild ersättning

överlämnas till statsverket vid förstatligandet av polisväsendet,

finns i de större och medelstora städerna. I 27 av de av polisberedningen

föreslagna 119 polisdistrikten finns endast en tjänstebil och i 19 av distrikten

saknas tjänstebil. Utanför de av polisberedningen föreslagna centralorterna

är antalet tjänstebilar endast 28. Polismännen använder därför i betydande

omfattning sina egna fordon i tjänsten. Under år 1962 användes enligt uppgift

2 000 sådana bilar i tjänsten och de hade en sammanlagd körsträcka

av närmare 1 000 000 mil, förpassningsresor och resor i exekutionsbiträdesverksamhet

inte medräknade.

Principer för anskaffning av tjänstebilar i den nya polisorganisationen har

utformats inom polisberedningen. Beträffande centralorterna har för ändamålet

anlitade experter funnit, att övervakningssektion i regel bör ha tillgång

till en tjänstebil för varje påbörjat tiotal polismän inom bevakningsgruppen.

Skyddssektion eller skyddsgrupp bör alltid disponera en tjänstebil,

två bilar om sektionen har en personalstyrka om mer än fvra man och tre

bilar i de största distrikten. Trafiksektion eller trafikgrupp bör ha en tjänstebil

för i regel var tredje polisman och utredningsavdelning en bil för varje

påbörjat tiotal man. I den mån det är möjligt skall bilarna utnyttjas gemensamt

av flera sektioner. Då detta anses kunna ske i relativt stor utsträckning,

föreslås att utökningen av bilparken i centralorterna begränsas till

295 bilar. Såvitt angår arbetsgrupperna förutsätter polisberedningens experter

att arbetsgrupp av typ 1 eller 2 eller av typ 3 med minst tre polismän

bör disponera en tjänstebil, i några fall två bilar. Med hänsyn till det långa

avståndet till närmaste större arbetsenhet bör härutöver envar av fyra i

Norrland stationerade arbetsgrupper av typ 3 med endast två polismän

disponera en tjänstebil. Inom de områden som de av polisberedningen föreslagna

arbetsgrupperna skall betjäna finns i dag 23 tjänstebilar. Tjänstebilbeståndet

för arbetsgrupperna bör enligt de sålunda föreslagna normerna

ökas med 244. Inom den lokala polisorganisationen bör sålunda enligt förslaget

bilparken utökas med sammanlagt 539 bilar. För egen del kan jag

godta detta förslag och förordar alltså att medel beräknas för denna utökning

under nästa budgetår.

De riktlinjer som här använts för beräkning av behovet av motorfordon

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

bör omprövas sedan erfarenhet vunnits av den nya organisationen. Det

bör uppdras åt rikspolisstyrelsen att i samråd med statskontoret och riksrevisionsverket

utarbeta förslag till rationella normer för användning av motorfordon

i polisorganisationen, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas

åt frågan om lönsamheten av bilar vid arbetsgrupper.

Av de 539 bilar som nyanskaffas bör enligt mitt förslag omkring 280

vara mindre bilar, cirka 150 medelstora fordon, omkring 50 större bilar

samt återstoden utredningsbussar och andra fordon för speciella uppgifter.

Någon ökning av motorcykelbeståndet torde inte vara erforderlig. Däremot

behövs ett 20-tal mopeder på större centralorter för budskickning och

delgivning. Med hänsyn till hittillsvarande kostnader för inköp av motorfordon

till statspolisorganisationen beräknar jag medelsbehovet för utökning

av motorfordonsparken till 8 000 000 kr. Inom ramen för detta belopp

bör även två tjänstebilar för rikspolisstyrelsen kunna inköpas.

Härtill kommer kostnader för utbyte av dels förslitna motorfordon i den

statliga polisorganisationen under tiden den 1 juli — den 31 december 1964

och dels förslitna motorfordon i den nya organisationen under första halvåret

1965. Enligt statspolisintendenten behöver 101 bilar och 55 motorcyklar

inom statspolisorganisationen utbytas. Länsstyrelsen i Norrbottens län och

chefen för Norrbottens statliga poliskår har gjort framställning om utbyte

av tre bilar, varav en vid gränsbevakningen och två vid poliskåren. Av

de fordon som övertas från kommunerna i samband med reformen beräknas

omkring 115 bilar och 10 motorcyklar behöva bytas ut under första

halvåret 1965. Med hänsyn härtill beräknar jag att 3 000 000 kr. behöver

anvisas för utbyte av motorfordon inom polisorganisationen under budgetåret

1964/65.

I detta sammanhang vill jag erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut den

7 februari 1964 medgivit, att statspolisintendenten må för tiden den 1 mars

— den 30 juni 1964 förhyra en helikopter för statspolisverksamheten samt

träffa avtal om att för en kostnad av högst 300 000 kr. inköpa helikoptern

den 1 juli 1964 under villkor att riksdagen ställer medel till förfogande härför.

Helikoptrar har med gott resultat använts i polisarbete i bl. a. England,

USA och Västtyskland. Statspolisintendenten har också på försök använt

flyg. Den nu ifrågavarande helikoptern avses främst skola användas i trafikövervakningsarbetet,

som härigenom kommer att kunna intensifieras och

effektiviseras. Den kommer också att kunna användas vid brådskande utryckningar

för undersökning av brottsplatser in. m. Jag förordar sålunda,

att 300 000 kr. anvisas för inköp av en helikopter med erforderlig utrustning.

I samband med förstatligandet måste radioutrustning anskaffas till de

motorfordon varmed bilbeståndet enligt vad jag nyss föreslagit skall utökas.

Utbyte måste också ske av förslitna radiostationer inom statspolisorganisationen

och Norrbottens statliga poliskår samt, efter reformen, inom polisväsendet

i övrigt. Medelsbehovet för radioutrustning till polisorganisationen

beräknar jag till i runt ial 2 130 000 kr.

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196 i
Från

förevarande anslag bör liksom från motsvarande anslag för statspolisorganisationen

bestridas kostnader för inköp av hästar och hundar.

Jag har tidigare föreslagit att polisrytteriet minskas i viss omfattning. Även

om antalet hästar i denna organisation kommer att bli mindre, föreligger

ändock behov av att kunna utbyta ett mindre antal hästar. Däremot bör

polishundorganisationen ökas. Polishunden har visat sig vara ett värdefullt

hjälpmedel i polisverksamheten. Resultatet av 1962 års polisutbildningskommittés

utredning torde dock böra avvaktas, innan någon mera

avsevärd utökning av antalet polishundar sker. Med hänsyn härtill beräknar

ijag 70 000 kr. för inköp av polishästar och polishundar under nästa

budgetår.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört förordar jag, att ett reservationsanslag

av 13 500 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln för inköp av

motorfordon m. m. under nästa budgetår. Av beloppet bör med hänsyn till

vad jag anfört inledningsvis under förevarande avsnitt 4 500 000 kr. avräknas

mot automobilskattemedlen.

Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m.

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 7 500 000

Kostnader för underhåll och drift av bilar och andra fordon samt radioutrustning

inom polisorganisationen bör bestridas från ett särskilt anslag.

Under detta bör också kostnaderna för driften av den helikopter jag föreslagit

till inköp vid anmälan av anslaget Polisverket: Inköp av motorfordon

in. m. samt för underhållet av polishästarna och polishundarna redovisas.

Det är givetvis vanskligt att beräkna kostnaderna för underhåll och drift

av den omfattande motorfordonspark, som den statliga polisorganisationen

kommer att förfoga över, särskilt som intensiteten i användningen av fordonen

för närvarande inte kan överblickas. Med hänsyn till erfarenheterna

från statspolisorganisationen och inhämtade uppgifter från nuvarande polisdistrikt

beräknar jag dessa kostnader, inbegripet kostnader för underhåll

och drift av den nyssnämnda helikoptern, till i runt tal 6 100 000 kr.

Såväl statspolisens som kommunernas motorfordon för polisverksamhet

är försäkrade. Statspolisintendenten har tecknat en kollektiv motorfordonsförsäkring

medan kommunerna som regel torde ha individualförsäkrat sina

motorfordon. Frågan om motorfordonen i den statliga polisorganisationen

i motsats till vad som gäller för statlig verksamhet i allmänhet skall hållas

försäkrade i framtiden anser jag mig nu inte kunna ta ställning till. En

närmare utredning om lönsamheten av försäkring av motorfordonen i den

nya organisationen bör verkställas av rikspolisstyrelsen i samråd med riksrevisionsverket.

För budgetåret 1964/65 räknar jag inte med någon ändring

av nuvarande förhållanden. Med hänsyn härtill beräknar jag försäkringskostnaderna

under budgetåret 1964/65 till 200 000 kr.

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

I samband med förstatligandet måste åtgärder vidtas för att anpassa den

nuvarande polisradioorganisationen till den nya distriktsindelningen och

de ändrade stationeringsorterna. Bl. a. måste 170 fasta eller rörliga radiostationer

ges ändrade frekvenser genom kristallbyte. Kostnaderna för dessa

åtgärder beräknas till 100 000 kr. Montering av radioutrustning i nya fordon

kan antas dra en kostnad av i runt tal 150 000 kr. För underhåll och

vård av nuvarande bestånd av radioutrustning torde 500 000 kr. erfordras.

Jag förordar därför, att 750 000 kr. beräknas för underhåll och vård av

radioutrustning m. m.

För underhåll och vård av polisens hästar och hundar bör i runt tal

450 000 kr. avses.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört förordar jag att ett förslagsanslag

av 7 500 000 kr. till Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon

in. in. anvisas under elfte huvudtiteln för nästa budgetår. Av beloppet bör

med hänsyn till vad jag anfört inledningsvis vid anmälan av anslagsfrågorna

2 300 000 kr. avräknas mot automobilskattemedlen.

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av

spioneri m. m.

Anslag

1964/65 (förslag) .............. 10 000 000

En redogörelse för innebörden av förslagen bör med hänsyn till ärendets

natur inte lämnas i statsrådsprotokollet. Ytterligare upplysningar bör i stället

meddelas riksdagens vederbörande utskott.

Anslaget bör enligt min mening upptagas med 10 000 000 kr. för nästa budgetår.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga sådana jämkningar

i organisationen för särskild polisverksamhet för hindrande och

uppdagande av spioneri m. m. som må finnas påkallade.

Polisverket: Diverse utgifter

Anslag

1964/65 (förslag) ................ 1 500 000

Under elfte huvudtiteln, avdelningen Polisväsendet, finns sedan lång tid

tillbaka uppfört ett anslag med rubriken Anordnande av polisbevakning i

annan än den i lagen om polisväsendet stadgade ordning m. ni. Från detta

anslag bestrides diverse utgifter för polisverksamhet, exempelvis avlöningar

till tre passkontrollanter vid Torslanda passkontrollort och vissa andra passkontrollkostnader,

belöningar för medverkan vid upptäckande av grövre

brott efter Kungl. Maj :ts beslut i varje särskilt fall, kostnader för efterspanande

av försvunna personer samt bidrag till internationella kriminal
-

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

poliskommissionen. Under tiden intill den 1 januari 1965 torde de slag av

kostnader som nu bestrids från nämnda anslag få täckas från ett nytt anslag,

benämnt Polisverket: Diverse utgifter. Därefter bör här avsedda kostnader

bestridas från sistnämnda anslag endast i den mån medel under

andra anslag inte står till buds för ändamålet. Redan från nästa budgetårs

början bör dock exempelvis kostnader för löner till nyssnämnda passgranskare

vid Torslanda flygplats bestridas från det nya anslaget Lokala polisorganisationen:

Avlöningar. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare

bestämma vilka av de kostnader, som nu redovisas under anslaget Anordnande

av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet stadgade

ordning in. in., som skall bestridas från anslaget Polisverket: Diverse utgifter.

I samband med reformen tillkommer andra kostnader för statsverket,

som bör bestridas från förevarande anslag. Senare denna dag avser jag sålunda

att vid behandling av fråga om remiss till lagrådet av förslag i vissa

lagstiftningsfrågor med anledning av förstatligandet och omorganisationen

av polisväsendet m. in. föreslå att särskilda polisnämnder skapas för kontaktverksamheten

mellan kommunerna och polisen. Arvoden till ledamöterna

i dessa nämnder bör bestridas från detta anslag. Kostnaderna härför beräknar

jag till 200 000 kr. för nästa budgetår.

Vidare bör från anslaget utgå bidrag till föreningar för befattningshavare

inom polisorganisationen och till enskilda befattningshavare i organisationen

för studier av betydelse för polisverket. Svenska polisens idrotts- och

skytteförbund, som har 11 000 medlemmar, har i skrivelse den 12 september

1963 anhållit om ett delanslag av 300 000 kr. för dess verksamhet under år

1965. Förbundet har framhållit, att förbundets föreningar nu tillförs minst

300 000 kr. i form av kontanta anslag, ammunition och träningslokaler m. in.

från kommunerna och att dessa kommunala bidrag till förbundets verksamhet

torde komma att upphöra. Som kompensation härför anser förbundet

att staten bör tillskjuta motsvarande belopp efter reformen. Polisberedningen

har i yttrande över förbundets framställning anfört, att en utökning

och intensifiering av »inomverksutbildningen» torde komma att i varje fall

på sikt innebära ett reducerat behov av'' en på enskilt initiativ och i olika

organisationers regi bedriven utbildningsverksamhet för att tillgodose polispersonalens

behov av kunskaper och färdigheter för polistjänsten. Beredningen

anser att staten bör bidra till polismännens frivilliga idrotts- och

skytteutövning under en övergångstid, intill dess klarhet vunnits i vilken

utsträckning och under vilka former träning i idrott och skytte skall infogas

i polismännens tjänstgöring. Denna övergångstid kommer enligt beredningen

i vart fall att omfatta år 1965. Beredningen finner det därför angeläget,

att polismännens frivilliga idrotts- och skytterörelse stödes under budgetåret

1964/65. Vid bidragsbeloppets bestämmande bör enligt beredningen

hänsyn tas till det beräknade bortfallet av kommunernas bidrag till verk
-

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

samheten. Bidrag torde lämpligen böra utgå under ett anslag eller en anslagspost

till polispersonalens frivilliga studie- och utbildningsverksamhet

som bör disponeras av rikspolisstyrelsen. Beredningen förutsätter, att styrelsen

kommer att medge bidrag efter prövning i varje särskilt fall. Vidare

har Sveriges polismäns helnykterhetsförbunds och Stockholmspolisens musikkår

gjort framställningar om anslag till sin verksamhet. För egen del är

jag inte beredd att ta ställning till här angivna föreningars framställningar

förrän anspråken på bidrag till samtliga berörda föreningar av befattningshavare

inom polisorganisationen kan överblickas. Det torde böra uppdras

åt rikspolisstyrelsen att göra en kartläggning av behoven av bidrag för här

avsedda ändamål. Det bör sedan ankomma på Kungl. Maj :t att ta ställning i

frågan.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och med beaktande av belastningen

å anslaget till anordnade av polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade

ordning m. m. föreslår jag, att ett förslagsanslag av 1 500 000 ler. till

Polisverket: Diverse utgifter anvisas under elfte huvudtiteln för nästa budgetår.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) ............ 164 000 000

Ehuru polisväsendet i dag är en kommunal angelägenhet finns personal

utanför landsfogde- och landsfiskalsorganisationen, vilken är statligt anställd.

Till denna grupp hör vissa befattningshavare inom statspolisorganisationen,

främst kontorister, kanslibiträden och kontorsbiträden, personalen

vid Norrbottens statliga poliskår samt tre passgranskare vid Torslanda flygplats

och ett antal biträden för passkontrollgöromål vid Arlanda flygplats.

Jag föreslår att avlöningskostnaderna för dessa befattningshavare fr. o. m.

den 1 juli 1964 bestrides från det anslag, som för budgetåret 1964/65 anvisas

till avlöningar för den lokala polisorganisationen. I övrigt kommer detta

anslag inte att behöva tas i anspråk förrän efter den 1 januari 1965.

Enligt bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende kommer den lokala

polisorganisationen fr. o. m. sistnämnda tidpunkt att bestå av 13 462 ordinarie

eller extra ordinarie tjänster. Av dessa tjänster föreslår jag att 10 127

inom polischefs- och polismanskarriärerna inrättas som ordinarie. De ordinarie

tjänsterna bör fördelas på följande kategorier, nämligen 1 polismästare

i Bp 6, 1 polismästare i Bp 5, 1 polismästare i Bp 4, 4 polisöverintendenter

i Bo 4, 3 polisöverintendenter i Bo 3, 2 polisintendenter och 28 polismästare

i Bo 1, 40 polismästare i Ao 27, 19 kriminalkommissarier, 56 poliskommissarier

och 29 polismästare i Ao 25, 37 poliskommissarier och 19 polismästare

i Ao 23, 34 kriminalkommissarier, 132 poliskommissarier, 24 biträdande kriminalkommissarier,

42 biträdande poliskommissaricr, 16 förste kriminal
-

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

assistenter och 6 förste polisassistenter i Ao 21, 395 förste kriminalassistenter

och 381 förste polisassistenter i Ao 19, 600 förste kriminalassistenter och

1 180 förste polisassistenter i Ao 17, 383 kriminalassistenter, 507 polisassistenter

och 1 571 förste poliskonstaplar i Ao 15, 2 836 förste poliskonstaplar

i Ao 13 samt 1 780 poliskonstaplar i Ao 11.

Vidare anser jag, att 750 tjänster inom kontorskarriären bör inrättas som

ordinarie. Härför bör i första hand tjänster som kassör, registrator eller motsvarande

komma i fråga. Jag föreslår, att Kungl. Maj :t hemställer om riksdagens

bemyndigande att bestämma vilka tjänster inom kontorskarriären

som inom ramen för nyssnämnda 750 tjänster skall inrättas som ordinarie.

Antalet ordinarie tjänster inom den lokala polisorganisationen blir sålunda

10 877.

Antalet extra ordinarie tjänster blir (13 462 — 10 877) 2 585. De extra ordinarie

tjänsterna i högre lönegrad än Ae 19 fördelar sig på följande kategorier,

nämligen 1 byråchef i Be 3, 1 byråchef, 4 polisintendenter och 2 förste

polisassessorer i Be 1, 1 byrådirektör, 9 polisintendenter och 6 polisassessorer

i Ae 27, 3 byrådirektörer, 1 polisassessor och 13 polisintendenter i Ae 25, 4

förste byråsekreterare och 41 polissekreterare i Ae 23 samt 2 förste byråsekreterare

och 2 kamrerare i Ae 21. Av de återstående 2 495 extra ordinarie

tjänsterna skall 1 356 utgöras av extra ordinarie poliskonstaplar, 1 117 av

vaktmästare- och biträdespersonal samt annan kontorspersonal i A 19 eller

lägre lönegrad och 22 fast placerade polissekreterare i reglerad befordringsgång.

Beträffande den närmare fördelningen på skilda befattningar och lönegrader

hänvisas till den förutnämnda bilagan 2.

Med hänsyn till vad jag inledningsvis under detta avsnitt föreslagit angående

inrättande av personliga ordinarie tjänster för vissa kommunala befattningshavare

m. m., föreslår jag att riksdagens bemyndigande utverkas

för Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning för den lokala polisorganisationen.

Utöver nyss angivna ordinarie och extra ordinarie tjänster föreligger behov

av extra anställd personal, såsom arrestvakter och expeditionsvakter

samt aspiranter. Av den senare kategorien räknar jag med 720 polisaspiranter

och 19 polissekreterare med ambulerande tjänstgöring. Enligt polisberedningens

organisationsplaner föreligger vidare behov av ca 140 extra befattningshavare

i övrigt.

Inom den lokala organisationen bör också vid behov särskilda sakkunniga

kunna anlitas, exempelvis vid vissa brottsutredningar. I avsaknad av erfarenhet

beträffande behov av sådan expertis föreslår jag att ett belopp av

100 000 kr. beräknas för ändamålet.

Kostnaderna för avlöningar till av mig förordad personal inom den lokala

polisorganisationen kan för nästa budgetår uppskattas till 164 000 000 kr.

Jag föreslår, att nämnda belopp anvisas såsom förslagsanslag under elfte

huvudtiteln. Av anslaget beräknas 90 000 000 kr. för avlöningar till ordina
-

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

rie tjänstemän, 100 000 kr. för ersättningar till sakkunniga, 23 000 000 kr.

för avlöningar till icke-ordinarie personal samt 50 900 000 kr. till rörligt

tillägg.

Under hänvisning till vad jag inledningvis anfört under detta avsnitt föreslår

jag att 37 700 000 kr. av anslaget avräknas mot automobilskattemedlen.

Lokala polisorganisationen: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag)...................... 20 000 000

För omkostnader inom den nya lokala polisorganisationen behöver medel

i princip inte stå till förfogande förrän från och med den 1 januari

1965. Jag förordar emellertid att det anslag som anvisas för ändamålet för

budgetåret 1964/65 får tas i anspråk även för att täcka direkta omkostnader

av det slag statsverket för närvarande har för passkontrollverksamhet,

statspolisorganisationen och Norrbottens statliga poliskår under tiden

den 1 juli—den 31 december 1964.

De beräkningar jag redovisar i det följande har verkställts med utgångspunkt

i uppgifter från polisdistrikten avseende deras kostnader under år

1962. Vidare har hänsyn tagits till statspolisintendentens och chefens för

Norrbottens statliga poliskår framställningar om medel för nästa budgetår

för statspolisorganisationen respektive nämnda poliskår.

För sjukvård m. m. beräknar jag sålunda ett medelsbehov av 200 000 kr.

Till kostnader för reseersättningar till befattningshavare i den lokala

polisorganisationen bör upptagas 8 500 000 kr. Hänsyn har därvid tagits

till vissa kostnader av övergångsnatur, t. ex. flyttningsersättningar. Under

anslagsposten till reseersättningar bör även avföras kostnader för tjänsteresor

till utlandet, såsom befattningshavarnas kostnader för förpassningsresor.

Underlag saknas för en bedömning av behovet av tjänsteresor utomlands.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles ta ställning

till frågan om vilket belopp som bör ställas till förfogande härför under

nästa budgetår.

Såvitt angår expenser beräknar jag posten till bränsle, lyse och vatten

till 200 000 kr. Till övriga expenser anser jag böra upptagas 9 800 000 kr.,

varav bl. a. för renhållning och städning 2 000 000 kr., till kostnader för

skrivmateriel, blanketter och bokinköp m. m. 2 500 000 kr., samt för telefon

och annonsering m. m. 3 800 000 kr.

Övriga utgifter under anslaget torde komma att uppgå till 1 300 000 kr.

Jag har därvid räknat med 500 000 kr. till andra kostnader för förpassningar

än befattningshavarnas resor och till kostnader för kost och sjukvård

för omhändertagna personer in. in., 340 000 kr. till kostnader för

skjututbildning och annan praktisk utbildning vid sidan av polisskoleverksamheten

samt 150 000 kr. för särskilda utgifter i polistjänsten, såsom

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

kostnader i samband med civilpatrullering m. m. I beloppet 1 300 000 kr.

ingår också beräknad ersättning till främst enmansstationerade polismän

för kontor i bostaden, kostnader för framkallning och kopiering av film

i de fall då dessa göromål inte utförs av befattningshavare i polisorganisationen,

samt ersättningar för vissa skador och för biträde åt ordningsmakten.

För närvarande utgår ersättning av statsmedel för vissa skador som förorsakas

av statspolispersonal vid flygande inspektion. Efter reformen bör

sådan ersättning utgå oavsett vid vilken arbetsenhet inom polisorganisationen

polismannen är placerad.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört förordar jag, att ett förslagsanslag

av 20 000 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till omkostnader

för den lokala polisorganisationen. Av beloppet bör med hänsyn till

vad jag anfört inledningsvis under förevarande avsnitt 4 600 000 kr. avräknas

mot automobilskattemedlen.

Lokala polisorganisationen: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 4 500 000

I enlighet med meddelade direktiv har polisberedningen lämnat kommunerna

uppgifter om behovet av lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten

efter reformen. Jag vill vidare erinra om att Kungl.

Maj :t genom beslut den 17 januari 1964 uppdragit åt byggnadsstyrelsen

att i samråd med polisberedningen vidta förberedelser för förhyrning av

lokaler för de tre verksamhetsgrenarna efter reformen.

Enligt vad jag under hand inhämtat från polisberedningen kommer ett

antal kommuner att tillhandahålla lokaler för de tre verksamhetsgrenarna

i byggnader som är under uppförande. Av dessa torde ett tiotal stå inflyttningsklara

i sådan tid att de bör utrustas under nästa budgetår. Även om

en del inventarier kan tillföras lokalerna från orter, som kommer att upphöra

att vara stationeringsorter för personal inom de tre verksamhetsgrenarna,

måste utrustning till stor del nyanskaffas. Till detta ändamål

räknar jag med ett medelsbehov av i runt tal 1 000 000 kr.

Polisberedningen gör för närvarande en inventering av de möbler och

andra inventarier som staten enligt 1962 års principbeslut skall överta från

kommunerna utan kostnad i samband med reformen. Resultatet av inventeringen

torde inte föreligga förrän till hösten. Det står dock redan klart,

att vissa inventarier måste anskaffas till polisorganisationen med hänsyn

bl. a. till att poliskontor i polismäns bostäder torde komma att i stor omfattning

avvecklas i samband med övergång till större arbetsenheter. För

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

417

här avsedd komplettering av inventarier till polisverksamheten beräknar

jag 1 200 000 kr.

Övergången till större arbetsenheter kräver vidare att nya centralregisteranordningar

anskaffas till polisdistrikten till ett beräknat belopp av

250 000 kr. Den ökade användningen av kontorsbiträden i verksamheten

förutsätter att maskinella hjälpmedel, bl. a. dikteringsmaskiner, inköpes.

Härför beräknar jag ett belopp av 400 000 kr. För utrustning av motorfordon,

trafikövervakningsmateriel, överdragskläder och annan personlig utrustning

samt skottsäkra västar m. in. erfordras omkring 1 650 000 kr.

Beloppet inkluderar även kostnader för kriminalteknisk utrustning till

tekniska arbetsenheter inom den lokala polisorganisationen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag, att ett reservationsanslag

av 4 500 000 kr. anvisas för budgetåret 1964/65 under elfte huvudtiteln

för utrustning till den lokala polisorganisationen. Av beloppet

bör med tillämpning av de av mig förordade principerna för avräkning mot

automobilskattemedlen 1 000 000 kr. avräknas mot nämnda skattemedel.

Enligt vad jag föreslagit i det föregående ökas antalet tjänster hos riksåklagarämbetet

från och med den 1 juli 1964 med 12 till 23. Tjänsterna

bör upptagas i följande lönegrader, nämligen 1 riksåklagare i Bo 7, 1 biträdande

riksåklagare i Bo 5, 1 byråchef i Bo 3, 3 byråchefer i Be 3, 1 byrådirektör

i Ao 27, 1 byrådirektör i Ae 27, 1 byrådirektör i Ae 25, 1 kamrcrare

i Ao 23, 1 kanslist i reglerad befordringsgång, 1 kontorsskrivare (registrator)

i Ao 13, 1 kontorsskrivare i Ae 13, 4 kansliskrivare i Ae 11, 1 expeditionsvakt

i Ao 7, 3 kanslibiträden i Ae 7, 1 kontorsbiträde i Ao 5 och

1 biträde i reglerad befordringsgång.

Jag beräknar medelsbchovet för avlöningar till ordinarie tjänstemän till

257 000 kr. och till icke-ordinarie tjänstemän till 283 000 kr. För rörligt

tillägg bör beräknas 243 000 kr. Härutöver bör med hänsyn till vad jag

förut anfört om svårigheterna att nu närmare bestämma personalbehovet

för ämbetet under en särskild anslagspost beräknas ett belopp av 250 000

kr. för expertis och tillfällig arbetskraft. Anslaget bör sålunda uppföras med

(539 000 + 494 000) 1 033 000 kr.

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

Åklagarväsendet

Riksåklagarämbetet: Avlöningar

1962/63 .......

1963/64 .......

1964/65 (förslag)

Anslag Nettoutgift

466 000 493 560

539 000

1 033 000

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Riksåklagarämbetet: Omkostnader

Anslag

Nettoutgift

1962/63

28 000

29 301

1963/64 .................

29 000

1964/65 (förslag) ........

150 000

Anslaget torde böra höjas med 121 000

kr. på sätt framgår av följande

sammanställning.

Anvisat

Föreslagen ändring

1963/64

1964/65

1. Sjukvård................

1.100

+ 900

2. Reseersättningar..............

4.000

+ 8 000

3. Bränsle, lyse och vatten..................

2.500

+ 2 500

4. Övriga expenser......................

21.400

+ 89 600

5. Ersättning för central avlöningsuträkning......

—

+ 20 000

Under posten till övriga expenser har inräknats ett belopp av 43 000 kr.

för engångsanskaffning av inventarier. Posten till ersättning för central

avlöningsuträkning har upptagits i enlighet med den kostnadsfördelning,

som föreslagits vid anmälan av omkostnadsanslaget till rikspolisstyrelsen.

Förevarande anslag torde i enlighet med det anförda böra uppföras med

(29 000 + 121 000) 150 000 kr.

Övriga åklagarmyndigheter: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) .................... 16 000 000

Kostnaderna efter reformen för avlöningar till länsåklagarorganisationen

och de lokala åklagarmyndigheterna bör bestridas från ett särskilt anslag.

Som framgår av bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende kommer

att för här avsedd verksamhet finnas 986 tjänster. Av dessa tjänster

bör 323 inrättas såsom ordinarie och 663 såsom extra ordinarie.

Följande tjänster bör vara ordinarie, nämligen 1 överåklagare i Bo 5,

8 chefsåklagare och 1 överåklagare i Bo 4, 5 chefsåklagare, 21 länsåklagare

och 1 överåklagare i Bo 3, 23 chefsåklagare i Bo 1 och 68 chefsåklagare i

Ao 27 samt 195 tjänster i kontorskarriären. Beträffande sistnämnda tjänster

bör riksdagens bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att bestämma

vilka slag av tjänster som inom ramen för de 195 tjänsterna bör vara

ordinarie. Härför bör i första hand tjänster som kassör, registrator eller

motsvarande komma ifråga.

Med hänsyn till vad jag inledningsvis anfört angående personliga ordinarie

tjänster för vissa kommunala befattningshavare m. m. bör personalförteckningen

för övriga åklagarmyndigheter bestämmas av Kungl. Maj :t

efter bemyndigande av riksdagen.

De 663 extra ordinarie tjänsterna bör fördelas på följande kategorier

befattningshavare, nämligen 3 kammaråklagare och 1 länsåklagare i Be 3,

10 distriktsåklagare, 29 kammaråklagare och 8 länsåklagare i Be 1, 1 byrå
-

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 190h
direktör,

28 distriktsåklagare och 15 kammaråklagare i Ae 27, 134 distriktsåklagare

och 22 kammaråklagare i Ae 25, 65 assistentåklagare, 41 distriktsåklagare,

2 förste byråinspektörer och 9 kammaråklagare i Ae 23, 3 förste

byråinspektörer i Ae 21 samt 292 befattningshavare i kontorskarriären i

A 15 och lägre lönegrader.

Avlöningskostnaderna för här angivna ordinarie och extra ordinarie tjänster

samt ett mindre antal extra anställda expeditionsvakter in. in. beräknar

jag till 15 800 000 kr. för nästa budgetår.

Ersättningar till expertis uppskattar jag till 200 000 kr. för samma budgetår.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört föreslår jag att ett förslagsanslag

av 16 000 000 kr. anvisas under andra huvudtiteln för avlöningar till

övriga åklagarmyndigheter under 1964/65. Av detta belopp beräknas

3 500 000 kr. för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 200 000 kr. för ersättningar

till expertis, 7 400 000 kr. för avlöningar till icke-ordinarie

personal samt 4 900 000 kr. till rörligt tillägg.

Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) .............. 1 600 000

Omkostnader inom länsåklagarorganisationen och de lokala åklagarmyndigheterna

bör redovisas under ett gemensamt anslag. Beräkningen av medelsbehovet

för budgetåret 1964/65 avser tiden den 1 januari—den 30 juni

1965.

Posten till sjukvård in. in. beräknas till 30 000 kr. och posten till reseersättningar

till 620 000 kr. Den senare posten inkluderar vissa övergångskostnader,

såsom flyttningsersättningar i samband med reformen.

Såvitt angår expenser räknar jag med att medelsbehovet till bränsle, lyse

och vatten kommer att uppgå till i runt tal 100 000 kr. Övriga expenser

torde bli av storleksordningen 850 000 kr. Jag har därvid räknat med bl. a.

260 000 kr. till kostnader för renhållning och städning, 260 000 kr. till skrivmateriel,

papper och blankettryck samt 150 000 kr. till telefon, telegram

och annonsering.

På grund av det anförda föreslår jag, att ett förslagsanslag av 1 600 000

kr. anvisas under andra huvudtiteln till Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader

för budgetåret 1964/65.

Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) .............. 1 300 000

Vid anmälan i det föregående av anslaget Lokala polisorganisationen: Utrustning

framhöll jag, att polisberedningen verkställer en inventering av de

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

möbler och andra inventarier, som statsverket enligt 1962 års principbeslut

skall överta från kommunerna utan kostnad i samband med reformen och

att denna inventering förmodligen inte kan avslutas förrän till hösten. Frågan

om vilken nyanskaffning som måste ske för länsåklagarna och de lokala

åklagarmyndigheterna kan därför inte klart besvaras, i synnerhet som planerna

för fördelning mellan de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna

av de lokaler som nu disponeras för de tre verksamhetsgrenarna

inte kunnat slutföras. Det är självfallet att, om en länsåklagare skulle komma

att tilldelas lokaler som landsfogde nu disponerar, nyanskaffning av

möbler och andra inventarier för länsåklagarens behov i regel inte blir

aktuell. Med utgångspunkt i en genomsnittlig beräkning kan nyanskaffningsbehovet

uppskattas till 1 300 000 kr. för den regionala och lokala åldagarorganisationen.

Med hänsyn härtill föreslår jag, att ett reservationsanslag av 1 300 000 kr.

anvisas under andra huvudtiteln till Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning

för nästa budgetår.

Exekutionsväsendet

Lokala exekutionsorganisationen: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) .................... 28 000 000

Avlöningskostnaderna till den lokala exekutionsorganisationen bör bestridas

från ett särskilt anslag. Motsvarande kostnader för överexekutorsinstitutionen

bör däremot redovisas under anslaget till länsstyrelsernas

avlöningar. Jag avser att återkomma härtill i det följande vid behandling av

frågan om anvisande av medel under ett täckningsanslag för vissa merkostnader

i samband med omorganisationen av polisväsendet m. m.

Som framgår av bilagan 2 till statsrådsprotokollet kommer 2 211 tjänster

att inrättas i kronofogdeorganisationen i samband med förstatligandet av

exekutionsverksamheten. Av dessa tjänster bör 1 450 inrättas såsom ordinarie

och övriga 761 såsom extra ordinarie.

De 1 450 ordinarie tjänsterna fördelas på följande kategorier, nämligen

1 kronodirektör i Bo 4, 1 kronodirektör och 3 kronofogdar i Bo 3, 1 kronodirektör

och 24 kronofogdar i Bo 1, 15 kronofogdar i Ao 27, 48 kronofogdar

i Ao 25, 6 kronokommissarier i Ao 23, 36 kronokommissarier i Ao 21, 94

kronokommissarier i Ao 19, 194 förste kronoassistenter i Ao 17, 124 förste

kronoassistenter i Ao 15, 94 kronoassistenter i Ao 15, 325 kronoassistenter

i Ao 13 och 124 kronoassistenter i Ao 11 samt 360 befattningshavare i biträdeskarriären.

Beträffande sistnämnda tjänster hör riksdagens bemyndigande

utverkas för Kungl. Maj :t att bestämma vilka slag av tjänster som

inom ramen för de 360 tjänsterna bör vara ordinarie. Härför bör i första

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

hand tjänster som registrator, kassör eller motsvarande komma ifråga.

Med hänsyn till vad jag inledningsvis anfört angående personliga ordinarie

tjänster för vissa kommunala befattningshavare m. in. bör personalförteckningen

för den lokala exekutionsorganisationen bestämmas av Kungl. Maj :t

efter bemyndigande av riksdagen.

Blarld de 761 extra ordinarie tjänsterna finner man it kronofogdar i Be 1,

3 kronofogdar i Ae 27, 24 biträdande kronofogdar i Ae 25, 16 biträdande kronofogdar

och 25 kronofogdesekreterare i Ae 23 samt 538 befattningshavare

i kontorskarriären i lönegrad A 15 och lägre ävensom 152 kronoassistenter

i reglerad befordringsgång.

Utöver de tjänster som jag föreslagit i det föregående bör medel ställas

till förfogande för extra anställning av personal och för arvoden till tillfälliga

lärare för utbildning av exekutionspersonal.

Med hänsyn härtill förordar jag att ett förslagsanslag av 28 000 000 kr.

anvisas under elfte huvudtiteln till avlöningskostnader för den lokala exekutionsorganisationen.

Av detta belopp beräknas 12 000 000 kr. för avlöningar

till ordinarie tjänstemän, 7 200 000 kr. för avlöningar till ieke-ordinarie

personal samt 8 800 000 kr. till rörligt tillägg.

Lokala exekutionsorganisationen: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 4 300 000

Den anslagsberäkning som redovisas i det följande grundar sig huvudsakligen

på inhämtade uppgifter rörande motsvarande kostnader i en del av

den nuvarande exekutionsorganisationen som står under kommunalt huvudmannaskap.

Medelsbehovet för överexekutorsinstitutionen bör inte behandlas

i detta sammanhang. Jag får härutinnan hänvisa till vad jag anfört

vid anmälan av närmast föregående anslagspunkt.

Kostnaderna för sjukvård in. in. beräknas till 125 000 kr.

Medelsbehovet till reseersättningar är svårt att beräkna främst av det

skälet att förrättningsmännen för närvarande i stor utsträckning uppbär

ersättning för resekostnader och traktamenten direkt av gäldenär eller

borgenär. Den ordningen bör inte bestå efter reformen. En särskild utredning

kommer inom kort att lägga fram förslag om införande av en schablonmässigt

beräknad exekutionsavgift. Enligt vad jag inhämtat har utredningen

för avsikt att föreslå, att en fast utsökningsavgift av 25 kr. skall

erläggas i enskilda mål och att en procentuellt bestämd försäljningsavgift

skall utgå i mål bos utmätningsman vid försäljning av lös egendom ulan

anlitande av auktionsverk. För egen del är jag inte beredd att nu la ställning

till hur en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift skall utformas. Det

torde ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles i administrativ ordning utfärda

bestämmelser härutinnan. Om utredningens förslag kommer att ge
-

s. 422 Kontrollera mot PDF

422 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

nomföras i samband med huvudmannaskapsreformen kan statsverkets inkomster

av exekutionsavgifterna beräknas komma att bli av storleksordningen

800 000 kr. för budgetåret 1964/65. Inflytande avgifter bör redovisas

på en särskild inkomsttitel under uppbörd i statens verksamhet. På grund

av det anförda och då anslagsposten till reseersättningar kommer att belastas

med ersättningar som sammanhänger med reformens genomförande

löreslår jag, att 1 550 000 kr. beräknas för reseersättningar.

I detta sammanhang vill jag erinra om att jag tidigare förordat att eu

utredning skall ske angående lönsamheten av anskaffning och drift av bilar

i polisverkets regi. I anslutning till nämnda utredning bör även prövas

förutsättningarna för bilanskaffning inom exekutionsväsendet.

Såvitt angår expenser förordar jag att till bränsle, lyse och vatten upptas

100 000 kr. För övriga expenser beräknar jag 1 825 000 kr., varav för renhållning

375 000 kr., för skrivmateriel och blanketter 630 000 kr., för telefon,

telegram och annonsering 570 000 kr., för bokinköp in. m. 50 000 kr.

samt för normalt underhåll av möbler 200 000 kr.

Övriga utgifter av omkostnadsnatur för exekutionsverksamheten uppskattar

jag till 700 000 kr. Härav torde 340 000 kr. utgöras av ersättningar till

postverket för utskrift av restlängder, 60 000 kr. av utbildningskostnader

och 250 000 kr. av diverse utgifter i samband med den exekutiva verksamheten

vilka antingen skall stanna på statsverket eller inte kan uttas av

part. I nämnda belopp av 700 000 kr. ingår även ett belopp av 50 000 kr.,

utgörande ersättning för central uträkning av löner till personal inom exekutionsväsendet.

Beträffande beräkningen av sistnämnda belopp får jag

hänvisa till vad jag i det föregående anfört vid anmälan av anslaget Rikspolisstyrelsen

: Omkostnader.

Under åberopande av det nyss anförda förordar jag, att ett förslagsanslag

av 4 300 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till Lokala exekutionsorganisationen:

Omkostnader för nästa budgetår.

Lokala exekutionsorganisationen: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 3 900 000

\ id anmälan av utrustningsanslagen till den lokala polisorganisationen

och övriga åklagarmyndigheter i det föregående har jag framhållit, att

polisberedningen verkställer en inventering av de möbler och andra inventarier,

som statsverket enligt 1962 års principbeslut skall överta från kommunei

na utan kostnad i samband med reformen och att denna inventering

förmodligen inte torde kunna avslutas förrän till hösten. Frågan om vilken

nyanskaffning som måste ske för den lokala exekutionsorganisationen

kan därför inte klart besvaras för närvarande. För utfyllnad av brister i

det inventariebestånd som skall övertas från nuvarande verksamhetsgrenar

s. 423 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i 423

kan med en genomsnittlig beräkning uppskattas ett medelsbehov av

1 750 000 kr.

Utöver utfyllnaden av brister i nuvarande inventariebestånd krävs särskild

utrustning för den lokala exekutionsorganisationen. Sålunda bör särskilda

kontorsutensilier anskaffas till följd av omläggning av arbetsmetoder,

såsom kortbord, mapp- och arkivskåp samt specialpärmar, till ett beräknat

belopp av 400 000 kr. Härtill kommer kostnader för bokföringsmaskiner,

kassa- och dokumentskåp med i runt tal 1 750 000 kr.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att ett reservationsanslag

av 3 900 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till utrustning

för lokala exekutionsorganisationen för nästa hudgetår.

Övriga anslag

Statens kriminaltekniska laboratorium: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) ............. 1 600 000

Antalet tjänster inom statens kriminaltekniska laboratorium kommer enligt

mitt i det föregående redovisade förslag att uppgå till 49. Förutom en

tjänst som professor i B 3 skall enligt förslaget följande tjänster inrättas,

nämligen 3 avdelningsföreståndare i B 1, 1 förste fysiker och 2 förste kemister

i A 27, 1 byrådirektör och 1 kemist i A 25, 2 assistenter i högst A 23, 1

förste assistent, 3 förste byråingenjörer och 1 kemist i A 23, 1 förste assistent,

1 assistent och 1 förste byråingenjör i A 21, 2 assistenter, 2 byråingenjörer

och 1 ingenjör i A 19, 1 ingenjör i A 17, 1 förste instrumentmakare, 1 kontorsskrivare

och 1 tekniker i A 13, 1 kansliskrivare och 2 laboratorieassistenter

i A 11, 2 fotografer, 1 institutionstekniker och 1 kontorist i A 9, 5 laboratoriebiträden

i högst A 9, 2 kanslibiträden och 2 vaktmästare i A 7 samt 1

ekonomibiträde i A 5, 1 fotobiträde, 2 kontorsbiträden och 1 institutionsbiträde

i reglerad befordringsgång. Samtliga tjänster bör vara extra ordinarie. I

den mån innehavare av ordinarie tjänster vid statens kriminaltekniska anstalt

kommer att övergå till laboratoriet, bör dessa tjänster uppföras på övergångsstat

för laboratoriet. Kungl. Maj :t bör även ha möjlighet att placera

eventuellt övertalig extra ordinarie tjänsteman vid anstaltens laboratorieavdelning

eller kansli genom att inrätta en extra ordinarie tjänst vid laboratoriet

motsvarande den vederbörande innehar hos anstalten. Fn definitiv

personalförteckning för laboratoriet kan sålunda inte nu fastställas. Det

torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckningen

i enlighet med här angivna grunder.

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Med hänsyn till svårigheten att nu bestämma antalet ordinarie tjänstemän

vid laboratoriet bör enligt min mening till avlöningar till ordinarie tjänstemän

upptas endast ett formellt belopp av 20 000 kr. Posten till avlöningar

till icke-ordinarie personal bör för nästa budgetår upptas med 1 100 000 kr.

Medelsbehovet för rörligt tillägg beräknar jag till 450 000 kr.

För ersättningar till sakkunniga, som enligt vad jag tidigare förordat skall

kunna anlitas för kortare eller längre tid eller för enstaka uppdrag, beräknar

jag för nästa budgetår ett medelsbehov av 30 000 kr. Dessa medel torde få anlitas

även för ersättning till sakunnig vid tillsättning av professorstjänsten

vid laboratoriet.

På grund av vad jag sålunda anfört förordar jag, att under elfte huvudtiteln

anvisas ett förslagsanslag till avlöningar till laboratoriets personal under

budgetåret 1964/65 av 1 600 000 kr.

Statens kriminaltekniska laboratorium: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) ................. 125 000

Medelsbehovet för omkostnader vid statens kriminaltekniska laboratorium

har beräknats med utgångspunkt i motsvarande kostnader för laboratorieavdelningen

vid statens kriminaltekniska anstalt.

För sjukvård m. in. torde 3 000 kr. böra beräknas.

Posten till reseersättningar bör upptas med 3 000 kr. I avvaktan på erfarenheter

av behovet av utländska tjänsteresor, föreslår jag, att högst 2 000

kr. av beloppet må användas för nämnda ändamål.

Beträffande expenser torde posten till bränsle, lyse och vatten uppföras

med 6 000 kr. med hänsyn till att laboratoriet torde komma att beredas nya

lokaler vid kalenderårsskiftet 1964/65.

För övriga expenser beräknar jag ett belopp av 93 000 kr. Jag uppskattar

därvid kostnaderna för renhållning och städning till 30 000 kr., för skrivmateriel

m. m. till 10 000 kr., för telefon och annonsering m. m. till 10 000

kr. samt för underhåll av inventarier till 5 000 kr. Vidare inräknar jag ett

belopp av 38 000 kr. till bokinköp in. m. i beloppet till övriga expenser, varvid

jag beaktat utredningens förslag att 30 000 kr. anvisas till engångsanskaffning

av litteratur.

För förbrukningsmateriel för laboratoriearbetet m. m. beräknar jag

20 000 kr.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att ett förslagsanslag av

125 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till omkostnader för laboratoriet

för budgetåret 1964/65.

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

425

Statens kriminaltekniska laboratorium: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) .................. 700 000

Enligt uppgifter under hand från byggnadsstyrelsen räknar styrelsen med

att kunna bereda laboratoriet lokaler i en nybyggd fastighet i Solna vid kalenderårsskiftet

1964/65. Även om en del laboratorieinredning vid kriminaltekniska

anstalten kan överflyttas till de nya lokalerna måste dragskåp och

annan fast laboratorieutrustning i stor utsträckning nyanskaffas. Preliminära

beräkningar visar att kostnaderna för sådan utrustning kan komma att

uppgå till 400 000 kr. Härtill kommer kostnader för ren möbelanskaffning

o. d. samt installation av telefonväxel. Dessa kostnader har preliminärt beräknats

till 200 000 kr.

Vid min i det föregående lämnade redogörelse för utredningen angående

statens kriminaltekniska laboratorium framhöll jag, att utredningen föreslagit

en upprustning av laboratoriets apparatur m. m. till ett sammanlagt

belopp av 335 000 kr. under loppet av två budgetår. För egen del beräknar

jag ett belopp av 100 000 kr. för sådan utrustning under nästa budgetår.

Jag föreslår sålunda att 700 000 kr. anvisas för utrustning vid laboratoriet

för nästa budgetår. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan detaljerat

förslag till inredning och utrustning av laboratoriet uppgjorts, bestämma

om utrustningen inom ramen för nämnda belopp av 700 000 kr.

Vissa övergångskostnader i anledning av förstatligandet av polisväsendet m. m.

Anslag

1964/65 (förslag) ............... 3 000 000

Som jag anfört vid anmälan av anslaget Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

avses avlöningsuträkning för personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

ske centralt för tiden efter den 1 januari 1965. Försvarets civilförvaltnings

ADB-anläggning skall anlitas härför, övergången till central avlöningsutbetalning

kräver visst uppläggningsarbete, som måste vara avslutat

och testat i god tid före den 1 januari 1965. För att dessa åtgärder skall

medhinnas bör tjänstetillsättningsförfarandet vara avslutat före den 1 oktober

1964. Jag vill erinra om att förberedelser härför vidtagits genom Kungl.

Maj :ts beslut den 28 februari 1964, varigenom sakkunniga tillkallats med

uppgift att handlägga tillsättningsfrågorna. Vissa av de för de nya lokala

organisationerna inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet avsedda kamerala

befattningarna måste i princip redan under uppbyggnadsarbetet

vara besatta med personer som kan fungera som självständiga rapportörer

till lönecentralen. Innan dessa personer kan fullgöra sina uppgifter måste

14* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

de erhålla information om uppläggningsarbetet. Kostnaderna för resor och

traktamenten m. m. för informationsverksamheten beräknas till i runt tal

70 000 kr. Kostnaderna för avlöningar till personal, som tas i anspråk för

upplysningsarbetet, kan uppskattas till omkring 900 000 kr. Härtill kommer

en beräknad kostnad för anskaffning av förvaringsanordningar för personalkort

och annan erforderlig utrustning av 30 000 kr. Sammanlagt räknar jag

med ett medelsbehov av 1 000 000 kr. för angivna ändamål.

För förberedelsearbetet inför reformen måste även andra befattningshavare

tas i anspråk. Huvudparten av förberedelsearbetet utförs av polisberedningen.

Åtskilliga uppgifter kommer också att falla på rikspolisstyrelsen,

riksåklagarämbetet och en särskild organisationskommitté för exekutionsväsendet.

Trots detta blir det nödvändigt att låta främst blivande chefer i

distrikten inom de olika nya organisationerna att före den 1 januari 1965

utarbeta interna tjänsteföreskrifter och tjänstgöringsplaner m. m. Inom exekutionsväsendet

bör omläggning ske av dagböcker och gäldenärsregister. Det

är vanskligt att beräkna kostnaderna för de skilda förberedande åtgärder

som här avses. Jag anser mig emellertid böra föreslå att 2 000 000 kr. anvisas

för detta ändamål.

De övergångskostnader som enligt mina här gjorda beräkningar kan förutses

uppkomma i samband med förberedelserna för huvudmannaskapsreformerna

på berörda områden bör täckas från ett särskilt på riksstaten för

budgetåret 1964/65 uppfört anslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts förordar jag att ett förslagsanslag

av 3 000 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till vissa övergångskostnader

i anledning av förstatligandet av polisväsendet m. in.

Täckning av merkostnader i samband med omorganisationen av polisväsendet

Anslag

1964/65 (förslag) ............. 20 000 000

Omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt statens

övertagande av ansvaret för förvaring av häktade påverkar medelsbehovet

under vissa anslag, som i årets statsverksproposition äskats för

fångvårdsanstalterna och länsstyrelserna.

Som jag tidigare anfört beräknas antalet befattningshavare vid häkten

och med dessa förenade arrestlokaler komma att uppgå till 125. Av dessa bör

1 anstaltsdirektör i A 21, 2 överuppsyningsmän i A 15, 1 förste uppsyningsman

i A 13, 4 uppsyningsmän i A 11 och 30 vaktkonstaplar i A 10 beredas

ordinarie tjänster. I övrigt bör tjänsterna vara extra ordinarie. Beträffande

de extra-ordinarie tjänsternas benämning och lönegradsplacering hänvisas

•till den tidigare berörda bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag tidigare föreslagit i fråga

om bemyndigande för Kungl. Maj :t att inrätta personliga ordinarie tjänster

m. m.

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Avlöningskostnaderna till här berörda befattningshavare beräknar jag

till 1 400 000 kr. för nästa budgetår. Kostnaderna bör bestridas från anslaget

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar. Såvitt angår omkostnadsanslaget

till fångvårdsanstalterna torde den nya organisationen medföra ett medelsbehov

för 1964/65 av i runt tal 700 000 kr. utöver det i årets statsverksproposition

redovisade. Härav beräknar jag 200 000 kr. för inköp av särskilda

motorfordon för utförande av förpassningsresor och 300 000 kr. för

vissa transporter, beträffande vilka det under elfte huvudtiteln uppförda

anslaget Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport för närvarande anlitas.

I och med att magistratsstädernas ansvar för förvaringen av häktade

upphör bortfaller vidare en inkomst av 1,1 milj. kr. för år. Inkomsterna

under fångvårdens inkomsttitel kommer med hänsyn härtill för budgetåret

1964/65 att minska med 65 000 kr. och utgifterna under fångvårdsanstalternas

omkostnadsstat att öka med 500 000 kr.

Länsstyrelserna kommer att tillföras 89 tjänster för länspolischef sorganisationen,

varav 23 länspolischefer i B 3, 4 biträdande länspolischefer i

B 1, 4 kansliskrivare i A 11, 19 kontorister i A 9 och 3 kontorsbiträden. För

länsstyrelsernas landskontor krävs 23 nya tjänster som förste landskanslist

i A 19, 3 tjänster som kansliskrivare i A 11 och 10 som kontorist i A 9. Av

nyssnämnda tjänster bör de 46 tjänsterna som länspolischef respektive förste

landskanslist inrättas som ordinarie liksom även 4 kanliskrivartjänster

och 12 kontoristtjänster på länspolischefernas expeditioner. I övrigt bör

tjänsterna vara extra ordinarie. Här angivna tjänster inrättas för länsstyrelsernas

ökade befattning med uppgifter inom polisväsendet. Länsstyrelserna

kommer härutöver att ha behov av personalförstärkning i anledning av dels

nytillkommande ekonomiskt administrativa uppgifter inom exekutionsorganisationen

och dels den överflyttning av överexekutorsuppgifter från magistraterna,

som chefen för justitiedepartementet i annat sammanhang föreslagit.

Med hänsyn härtill beräknar jag att ökade utgifter uppkommer under

anslaget Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1964/65 med 1 825 000

kr. Vidare kommer länsstyrelsernas behov av medel till expenser för eget

behov under anslaget Länsstyrelserna: Expenser för samma budgetår att

öka med i runt tal 475 000 kr.

Enligt beräkningar som utförts inom polisberedningen torde statsverkets

kostnader för förhyrning av lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

samt statens kriminaltekniska laboratorium öka med 14 200 000 kr.

under budgetåret 1964/65. Härtill kommer, att andelar i bostadsrättsföreningar

torde böra övertagas till ett belopp av omkring 500 000 kr. för erhållande

av vissa lokaler för dessa verksamhetsgrenar. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att Kungl. Maj :t uppdragit åt byggnadsstyrelsen att i

samråd med polisberedningen vidta förberedelser för förhyrning av lokalerna.

Det bör i framtiden ankomma på byggnadsstyrelsen att ombesörja förhyrningarna

för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt statens krimi
-

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1061

naltekniska laboratorium. Den i staten för statens allmänna fastighetsfond,

by§§natlsstyrelsens delfond, upptagna posten till hyres- och arrendeutgifter

m. m. för av fonden förhyrda lokaler och arrenderade markområden

torde sålunda komma att belastas med i runt tal 14 700 000 kr. utöver de

belopp som beräknats i årets statsverksproposition. Beträffande polisarrester

anslutna till häkten bör däremot fångvårdsstyrelsen i princip svara

för lokalfrågorna. Kostnaderna för sistberörda lokaler beräknas till 300 000

kr., vilka bör redovisas under posten till hyres- och arrendeutgifter in. m.

i staten för fångvårdsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Med stöd av vad sålunda anförts förordar jag, att ett förslagsanslag av

20 000 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln för nästa budgetår till täckning

av merkostnader i samband med omorganisationen av polisväsendet

m. m. Från anslaget torde också böra bestridas oförutsedda kostnader i anledning

av huvudmannaskapsreformerna, vilka borde belasta obetecknade

anslag eller reservationsanslag men inte ryms inom tidigare gjorda medelsanvisningar.

Kungl. Maj :t torde även böra utverka riksdagens bemyndigande

att ändra personalförteckningarna för fångvårdsanstalterna och

länsstyrelserna i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit.

Under hänvisning till vad jag inledningsvis under detta avsnitt anfört angående

principer för avräkning mot automobilskattemedlen förordar jag att

1 000 000 kr. av anslaget avräknas mot dessa skattemedel.

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och föreslagit hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade riktlinjer för

A. organisationen m. m. av rikspolisstyrelsen samt det

regionala och lokala polisväsendet m. m.;

B. omorganisation av riksåklagarämbetet samt organisationen

m. m. av åklagarväsendet i övrigt;

C. organisationen m. m. av exekutionsväsendet;

D. övertagande fr. o. m. den 1 januari 1965 av ansvaret

för förvaringen av häktade och organisationen m. m. härför;
E.

organisationen m. m. fr. o. m. den 1 juli 1964 av den

kriminaltekniska laboratorieverksamheten;

II. godkänna den i det föregående redovisade överenskommelsen

den 5 mars 1964 angående anställnings- och avlöningsvillkor

m. m. för personal inom polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet m. in.;

III. godkänna övriga i det föregående berörda förslag av

beskaffenhet att böra prövas av riksdagen;

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av förslagen betingade

ändringar i avlönings- och pensionsförfattningar,

som utfärdats med stöd av riksdagens beslut;

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter

och vidtaga de åtgärder i övrigt, som erfordras för genomförande

av de framlagda förslagen, ävensom meddela erforderliga

övergångsbestämmelser;

VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse

med i det föregående angivna grunder och riktlinjer

för lönegradsplacering m. m. vidtaga de ytterligare

åtgärder, som kan visa sig erforderliga för genomförandet

av omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

m. m., såsom att med personalorganisationerna träffa

överenskommelser och utfärda härav föranledda bestämmelser

och andra föreskrifter;

VII. såvitt särskilt angår polisväsendet

A. bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag

i det föregående förordat

1) fastställa personalförteckning för

a) rikspolisstyrelsen;

b) den lokala polisorganisationen;

2) vidtaga ändringar i personalförteckningen för länsstyrelserna

;

B. för tillämpning tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65

godkänna följande avlöningsstat för

1) rikspolisstyrelsen:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

............................. 100 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis 2 300 000

3. Ersättningar till expertis, förslagsvis 200 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis ........................ 4 200 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .............. 1 900 000

Summa kr. 8 700 000;

2) den lokala polisorganisationen:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

.............................. 90 000 000

2. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis 100 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis

.............................. 23 000 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 50 900 000

Summa kr. 164 000 000;

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

C. under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Rikspolisstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag

av 8 700 000 kr., varav 340 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
2)

till Rikspolisstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag

av 3 000 000 kr., varav 90 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
3)

till Rikspolisstyrelsen: Utrustning ett reservationsanslag

av 600 000 kr.;

4) till Polisverket: Inköp av motorfordon m. m. ett reservationsanslag

av 13 500 000 kr., varav 4 500 000 kr. att

avräknas mot automobilskattemedlen;

5) till Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon

m. m. ett förslagsanslag av 7 500 000 kr., varav 2 300 000 kr.

att avräknas mot automobilskattemedlen;

6) Till Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande

och uppdagande av spioneri m. m. ett förslagsanslag

av 10 000 000 kr.;

7) till Polisverket: Diverse utgifter ett förslagsanslag av

1 500 000 kr.;

8) till Lokala polisorganisationen: Avlöningar ett förslagsanslag

av 164 000 000 kr., varav 37 700 000 kr. att avräknas

mot automobilskattemedlen;

9) till Lokala polisorganisationen: Omkostnader ett förslagsanslag

av 20 000 000 kr., varav 4 600 000 kr. att avräknas

mot automobilskattemedlen;

10) till Lokala polisorganisationen: Utrustning ett reservationsanslag

av 4 500 000 kr., varav 1 000 000 kr. att avräknas

mot automobilskattemedlen;

VIII. såvitt särskilt angår åklagarväsendet

A. bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag i

det föregående förordat

1) vidtaga ändringar i personalförteckningen för riksåklagarämbetet;
2)

fastställa personalförteckning för övriga åklagarmyndigheter;
B.

för tillämpning tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65

godkänna följande avlöningsstat för

1) riksåklagarämbetet:

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

.............................. 257 000

2. Ersättningar till expertis och tillfällig arbetskraft,

förslagsvis . ................. 250 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis ........................ 283 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 243 000

Summa kr. 1 033 000;

2) övriga åklagarmyndigheter:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

.............................. 3 500 000

2. Ersättningar till expertis, förslagsvis 200 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis

................... ... . 7 400 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 4 900 000

Summa kr. 16 000 000;

C. under andra huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Riksåklagarämbetet: Avlöningar ett förslagsanslag

av 1 033 000 kr.;

2) till Riksåklagarämbetet: Omkostnader ett förslagsanslag

av 150 000 kr.;

3) till Övriga åklagarmyndigheter: Avlöningar ett förslagsanslag

av 16 000 000 kr.;

4) till Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader ett förslagsanslag

av 1 600 000 kr.;

5) till Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning ett reservationsanslag

av 1 300 000 kr.;

IX. såvitt särskilt angår exekutionsväsendet

A. bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag i

det föregående förordat fastställa personalförteckning för

den lokala exekutionsorganisationen;

B. för tillämpning tills vidare fr. o. in. budgetåret 1964/65

godkänna följande avlöningsstat för den lokala exekutionsorganisationen

:

A vlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

.............................. 12 000 000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis

.............................. 7 200 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis 8 800 000

Summa kr. 28 000 000;

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

C. under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Lokala exekutionsorganisationen: Avlöningar ett

förslagsanslag av 28 000 000 kr.;

2) till Lokala exekutionsorganisationen: Omkostnader ett

förslagsanslag av 4 300 000 kr.;

3) till Lokala exekutionsorganisationen: Utrustning ett

reservationsanslag av 3 900 000 kr.; ,

X. såvitt särskilt angår häktesorganisationen bemyndiga

Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen

för fångvårdsanstalterna som föranledes av vad jag

föreslagit;

XI. såvitt särskilt angår den kriminaltekniska laboratorieverksamheten
A.

bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag i

det föregående förordat fastställa personalförteckning för

statens kriminaltekniska laboratorium;

B. för tillämpning tills vidare fr. o. in. budgetåret 1964/65

godkänna följande avlöningsstat för statens kriminaltekniska

laboratorium:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

..............................

2. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal

4. Rörligt tillägg, förslagsvis

Summa kr.

20 000

30 000

1 100 000

450 000

1 600 000;

C. under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Statens kriminaltekniska laboratorium: Avlöningar

ett förslagsanslag av 1 600 000 kr.;

2) till Statens kriminaltekniska laboratorium: Omkostnader

ett förslagsanslag av 125 000 kr.;

3) till Statens kriminaltekniska laboratorium: Utrustning

ett reservationsanslag av 700 000 kr.;

XII. såvitt angår de omorganiserade verksamhetsgrenarna

gemensamt under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65

anvisa

A. till Vissa övergångskostnader i anledning av förstatligandet

av polisväsendet m. m. ett förslagsanslag av

3 000 000 kr.;

B. till Täckning av merkostnader i samband med omorganisationen

av polisväsendet m. m. ett förslagsanslag av

s. 433 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b 433

20 000 000 kr., varav 1 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
XIII.

bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret 1964/65

medgiva av reformerna föranledda överskridanden av maximerade

anslagsposter under förslagsanslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Källberg

opaginerad Kontrollera mot PDF

FÖRSLAG TILL ORGANISATION AV

RIKSPOLISSTYRELSEN

FÖRSTA

BYRAN

TEK
NISKA
BYRAN
-

Trafik
sektion
-

Utrust
nings
sektion
-

Bevak
ningssektion
-

Tele
sektion
-

Sektion för

tekniska åtgärder

mot

brott

Utlännings
kontroll
sektion
-

Socialpolis
sektion
-

Sektion för

lokalfrågor

Sektion för

teknisk utveckling

och

rationalisering
-

Organisa
tions
sektion
-

sektion

ÖVERDIREKTÖR

SÄRSKILD

POLIS
VERK
SAMHET
-

GENERALDIREKTÖR

STYRELSE

bestående av generaldirektör,

överdirektör

och minst fem av Kungl.

Maj:t utsedda ledamöter

Utbild
nings
avdelning
-

PERSO
NAL
BYRÅN
-

Rekry
terings
sektion
-

Allmän

sektion

Utrednings
sektion
-

Registratur

Spanings
sektion
-

ANDRA

BYRAN

KANSLI
BYRAN
-

Kontors
teknisk
sektion
-

Kameral

sektion

Admini
strativ
sektion
-

Inköps
sektion
-

INFORMA
TIONSAVD
-

Sektion för

brottspreventiva

åtgärder
-

Redaktion

Kriminal
museum
-

Informa
tions
sektion
-

BILAGA 1

MILITÄR
ASSI
STENT
-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

s. 435 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

435

Bilaga 2

Förteckning över ordinarie och extra ordinarie tjänster inom polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet m.m.

Polisväsendet

Tjänstebenämning Lönegrad

Rikspolisstyrelsen

1 rikspolischef.............. B 7

1 överdirektör.................... B 5

1 kontorsskrivare................. A 13

Första byrån

1 byråchef....................... B 3

Trafiksektionen

1 polisintendent................... B 1

Bevakningssektionen

1 polisintendent................... B 1

Sektion för utlänningskontroll

1 byrådirektör.................... A 25

Socialpolissektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Organisationssektionen

1 byrådirektör.................... A 27

1 förste byråsekreterare/ byråsekreterare

............... högst A 23

Krigsplanläggningssektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A 13

Tjänstebenämning Lönegrad

Tryckeri

1 tryckeriföreståndare............. All

1 tryckare........................ A 9

1 expcditionsvakt................. A 7

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A13

Personalbyrån

1 byråchef....................... B 3

Allmänna sektionen

1 byrådirektör.................... A 27

3 förste byråsekreterare/byrå
sekreterare.

........... • . högst A 23

Rekryteringssektionen

1 byrådirektör.................... A 27

Utbildningsavdelningen

1 avdelningsdirektör............... B 1

Polisskolan

1 rektor.......................... A 27

3 lektorer........................ A 25

1 idrottslärare.................... A 18

1 laboratorieassistent.............. A 11

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A 13

Andra byrån

1 byråchef....................... B 3

Spaningssektionen

1 polisintendent................... B 1

Utredningssektionen

1 byrådirektör.................... A 27

Registratur

1 byrådirektör.................... A 27

1 förste byråinspektör............. A 23

Personregistratur

1 förste byråinspektör............. A 23

Spaningsregistratur

1 förste byråinspektör............. A 23

2 assistenter...................... A 19

Godsregistratur

1 assistent........................ A19

Fingerav trycksregis trutur

1 förste byråinspektör............. A 23

1 förste assistent.................. A21

2 assistenter...................... A 19

Tekniska byrån

1 byråchef....................... B 1

Utrustningssektionen

1 byrådirektör.................... A 25

1 byråassistent.................... A 19

Telesektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Sektionen för tekniska åtgärder

mot brott

1 förste byråingenjör.............

Sektionen för lokalfrågor

1 förste byråingenjör.............. A 23

Sektionen för teknisk utveckling

och rationalisering

1 förste byråingenjör.............. A 23

1 förste byråingenjör.............. A 21

Kanslibyrån

1 byråchef

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

Tjänstebenämning Lönegrad

Administrativa sektionen

1 byrådirektör.................... A 27

1 förste byråsekreterare/byråsekreterare

............... högst A 23

Kamerala sektionen

1 byrådirektör.................... A 25

1 byråassistent.................... A 17

Inköpssektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Kontorstekniska sektionen

1 förste byråintendent............. A 21

Bi trä de sper son al

1 assistent........................ A15

2 kontorsskrivare................. A 13

Informationsavdelningen

1 informationschef................ A 27

Informationssektionen

1 förste assistent.................. A 21

Sektionen för b rottspreventiva

åtgärder

1 förste assistent.................. A 21

Redaktion

1 redaktör........................ A 23

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A13

V aktmästarpersonal

1 förste expeditionsvakt............ A 9

2 vaktmästare.................... A 8

7 expeditionsvakter............... A 7

Biträdespersonal i övrigt för hela verkets

behov

9 kansliskrivare.................. All

19 kontorister.................... A 9

29 kanslibiträden.................. A 7

37 kontorsbiträden................ r.b.

Länsstyrelserna

23 länspolischefer................. B 3

4 biträdande länspolischefer....... B 1

23 förste landskanslister............ A19

7 kansliskrivare.................. A 11

29 kontorister.................... A 9

3 kontorsbiträden................ r.b.

Den lokala polisorganisationen

1 polismästare.................. B 6

1 polismästare.................. B 5

1 polismästare.................. B 4

4 polisöverintendenter........... B 4

1 byråchef..................... B 3

3 polisöverintendenter........... B 3

1 byråchef..................... B 1

2 förste polisassessorer........... B 1

6 polisintendenter............... B 1

Tjänstebenämning Lönegrad

28 polismästare.................. B 1

1 byrådirektör.................. A 27

6 polisassessorer................. A 27

9 polisintendenter............... A 27

40 polismästare.................. A 27

3 byrådirektörer................ A 25

19 kriminalkommissarier.......... A 25

1 polisassessor.................. A 25

13 polisintendenter............... A 25

56 poliskommissarier............. A 25

29 polismästare.................. A 25

4 förste byråsekreterare.......... A 23

37 poliskommissarier............. A 23

19 polismästare.................. A 23

41 polissekreterare............... A 23

24 biträdande kriminalkommissarier A 21

42 biträdande poliskommissarier... A 21

2 förste byråsekreterare.......... A 21

16 förste kriminalassistenter....... A 21

6 förste polisassistenter.......... A 21

2 kamrerare.................... A 21

34 kriminalkommissarier.......... A 21

132 poliskommissarier............. A 21

3 byråassistenter................ A 19

395 förste kriminalassistenter....... A 19

381 förste polisassistenter.......... A 19

2 kamrerare.................... A 19

2 konsulenter................... A 19

1 redaktör...................... A 19

22 polissekreterare............... r.b.

1 idrottskonsulent............... A18

2 byråassistenter................ A 17

600 förste kriminalassistenter....... A 17

1 180 förste polisassistenter.......... A17

1 förste verkmästare............. A17

1 ingenjör...................... A17

6 kamrerare.................... A 17

2 assistenter.................... A 15

10 bokhållare.................... A 15

1 förrådsförvaltare.............. A15

1 571 förste poliskonstaplar.......... A 15

383 kriminalassistenter............. A 15

507 polisassistenter................ A 15

1 verkmästare.................. A15

1 föreståndare.................. A 13

1 förrådsmästare................ A13

21 kontorsskrivare............... A13

2 836 förste poliskonstaplar. . . ....... A 13

1 tekniker....................... A13

1 verkstadsförman.............. A 13

1 förman....................... All

2 förste fotografer............... All

1 förste förrådsman.............. All

6 förste reparatörer............. All

1 förste telefonist............... All

9 garageförmän................. All

74 kansliskrivare................. All

1 780 poliskonstaplar................ A 11

2 tekniker...................... All

11 arrestvakter.................. A10

8 reparatörer................... A 10

7 fotografer.................... A 9

1 förrådsförman................. A 9

s. 437 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b 437

Tjänstebenämning Lönegrad

10 förste expeditionsvakter........ A 9

3 förste telefonister........... A 9

2 hovslagare.................... A 9

216 kontorister................... A 9

1 356 poliskonstaplar................ A 9

1 ritare................. A 9

2 stallförmän............. A 9

1 tekniker...................... A 9

4 vaktmän..................... A 9

8 bilförare......... A 7

Tjänstebenämning Lönegrad

23 expeditionsvakter............. A 7

5 förrådsmän................... A 7

1 garagebiträde.................. A 7

9 hästskötare................... A 7

624 kanslibiträden................. A 7

12 telefonister................... A 7

23 fotobiträden.................. r.b.

726 kontorsbiträden............... r.b.

16 telefonister................... r.b.

Åklagarväsendet

Riksåklagarämbetet

1 riksåklagare.................... B 7

1 biträdande riksåklagare.......... B 5

2 byråchefer för åtalsärenden....... B 3

1 kansliskrivare................... All

Tillsynsbyrdn

1 byråchef....................... B 3

1 byrådirektör.................... A 27

1 byrådirektör.................... A 25

1 kansliskrivare................... A 11

1 kontorsbiträde.................. r.b.

Kanslibyrån

1 byråchef....................... B 3

Personalsektionen

1 byrådirektör.................... A 27

1 kanslist........................ r.b.

1 kansliskrivare................... All

1 kanslibiträde.................... A 7

Kameralsektionen

1 kamrerare ..................... A 23

1 kontorsskrivare................. A 13

1 kansliskrivare................... All

1 kanslibiträde.................... A 7

1 kontorsbiträde.................. r.b.

Personal i övrigt

1 kontorsskrivare................. A13

1 kanslibiträde.................... A 7

1 expeditionsvakt................. A 7

Övriga åklagarmyndigheter

1 överåklagare.................. B 5

8 chefsåklagare................. B 4

1 överåklagare.................. B 4

5 chefsåklagare................. B 3

3 kammaråklagare.............. B 3

22 länsåklagare.................. B 3

1 överåklagare.................. B 3

23 chefsåklagare................. B 1

10 distriktsåklagare.............. B 1

29 kammaråklagare.............. B 1

8 länsåklagare.................. B 1

1 byrådirektör.................. A 27

68 chefsåklagare................. A 27

28 distriktsåklagare.............. A 27

15 kammaråklagare.............. A 27

134 distriktsåklagare.............. A 25

22 kammaråklagare............... A 25

65 assistentåklagare.............. A 23

41 distriktsåklagare.............. A 23

2 förste byråinspektörer.......... A 23

9 kammaråklagare.............. A 23

3 förste byråinspektörer.......... A 21

1 bokhållare.................... A15

45 kontorsskrivare............... A13

97 kansliskrivare................. All

1 förste expeditionsvakt.......... A 9

44 kontorister................... A 9

1 expeditionsvakt............... A 7

126 kanslibiträden................. A 7

171 kontorsbiträden............... r.b.

1 telefonist..................... r.b.

Exekutionsväsendet

Den lokala exekutionsorganisatlonen

1 kronodirektör................. B 4

1 kronodirektör....... B 3

3 kronofogdar.................. B 3

1 kronodirektör................. B 1

27 kronofogdar............. B 1

18 kronofogdar.................. A 27

24 biträdande kronofogdar........ A 25

48 kronofogdar.................. A 25

16 biträdande kronofogdar........ A 23

25 kronofogdesekreterare.......... A 23

6 kronokommissarier............ A 23

36 kronokommissarier............ A 21

94 kronokommissarier............ A 19

194 förste kronoassistenter......... A 17

1 assistent...................... A15

124 förste kronoassistenter......... A 15

94 kronoassistenter............... A15

28 kontorsskrivare............... A 13

325 kronoassistenter............... A 13

141 kansliskrivare................. All

124 kronoassistenter............... All

152 kronoassistentaspiranter........ All

1 materialförvaltare............. All

s. 438 Kontrollera mot PDF

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Tjänstebenämning Lönegrad Tjänstebenämning Lönegrad

1 förste expeditionsvakt.......... A 9 183 kanslibiträden................. A 7

141 kontorister................... A 9 394 kontorsbiträden............... r.b.

8 expeditionsvakter............. A 7

Samordnade häkten och arrester

Stockholm

Administrativ personal

1 anstaltsdirektör................ A 21

1 assistent....................... A17

1 kontorist...................... A 9

1 kontorsbiträde................. r.b.

Tillsynspersonal, mansavdelningarna

1 överuppsyningsman............. A 15

1 förste uppsyningsman........... A 13

5 uppsyningsman................. All

41 vaktkonstaplar................. A 10

Tillsynspersonat, kvinnoavdelningen

1 förste uppsyningsman........... A 13

9 vaktkonstaplar................. A 10

Växjö

1 överuppsyningsman.........,.... A 15

6 vaktkonstaplar................. A 10

Hälsingborg

1 överuppsyningsman............. A 15

8 vaktkonstaplar................. A 10

Göteborg

1 föreståndare................... A19

1 förste uppsyningsman........... A 13

2 uppsyningsmän........ All

33 vaktkonstaplar................. A 10

1 kontorist...................... A 9

1 kontorsbiträde................. r.b.

Örebro

1 överuppsyningsman............. A15

1 uppsyningsman................ All

6 vaktkonstaplar................. A 10

Statens kriminaltekniska laboratorium

1 professor..............

B 3

Skrifttekniska avdelningen

1 avdelningsföreståndare. . . ,

1 byrådirektör............

1 förste assistent..........

....... B 1

....... A 23

1 kontorsskrivare........

A 13

1 förste byråingenjör.......

1 kansliskrivare..........

A 11

1 assistent.................

....... A 21

1 kontorist..............

A 9

1 förste assistent..........

...... A 21

2 kanslibiträden..........

A 7

2 assistenter...............

2 expeditionsvakter......

2 kontorsbiträden........

A 7

r.b.

Fysikalisk-tekniska avdelningen

1 avdelningsföreståndare....

1 förste fysiker.............

...... B 1

...... A 27

Kemiska och biologiska avdelningen

2 förste byråingenjörer......

...... A 23

1 avdelningsföreståndare.. .

B 1

1 förste byråingenjör.......

...... A 21

2 förste kemister..........

A 27

1 byråingenjör.............

...... A 19

1 kemist.................

A 25

1 ingenjör.................

1 kemist.................

A 23

1 förste instrumentmakare. .

...... A 13

2 assistenter..............

A 23

1 tekniker.................

1 byråingenjör............

A 19

2 fotografer...............

1 ingenjör................

A 17

1 institutionstekniker.......

...... A 9

2 laboratorieassistenter .. . .

A 11

3 laboratoriebiträden.......

högst A 9

2 laboratoriebiträden......

A 9

1 fotobiträde..............

1 ekonomibiträde.........

A 5

1 institutionsbiträde........

s. 439 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964 439

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning............................................................ 7

Polisväsendet......................................................... 10

Lokala polisorganisationen............................................ 10

Utredningsarbete m. ......................................... 10

Polisberedningen.............................................. 13

Polisdistriktsindelningen......................................... 13

Arbetsorganisationen............................................ 15

Arbetsgruppernas uppgifter och arbetsfördelningen inom polisdistrikten.

...................... 15

Principer för indelning av polisdistrikt i vaktområden............. 18

Stationering för arbetsgrupper.................................. 18

Arbetsorganisationen inom polisdistrikten m. m................... 20

Polisverksamhet över polisdistriksgränserna........................ 23

Statspolisorganisationens avveckling............................. 24

Planläggande, samordnande och ledande verksamhet.............. 25

Kvalificerad utredningsverksamhet............ 26

Trafikövervakning............................................ 28

Polisrytteriets framtida organisation............................. 30

Behovet av sambandscentraler inom länen m. m.................. 31

Personalbehov.................................................. 32

Poliskårernas storlek.......................................... 32

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring........... 33

Anlitande av icke polisutbildad personal................ 34

Övriga organisationsfrågor....................................... 36

Remissyttrandena............................................. 37

Allmänt..................................................... 37

Polisdistriktsindelningen....................................... 38

Arbetsorganisationen.......................................... 39

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna..................... 42

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring........... 43

Anlitande av icke polisutbildad personal......................... 44

Departementschefen........................................... 46

s. 440 Kontrollera mot PDF

440 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Regionala polisorganisationen......................................... 57

Utredningsarbete m. m......................................... 57

Polisberedningen.............................................. 59

Undersökning hos länsstyrelser och landsfogdar................... 59

Länspolischefs arbetsuppgifter i länsstyrelsen..................... 61

Länspolischefs operativa uppgifter.............................. 64

Länspolischefs ställning i länsstyrelsen........................... 71

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet................ 76

Personalorganisationen........................................ 77

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m..... 78

Remissyttrandena............................................. 82

Allmänt..................................................... 82

Länspolischefs arbetsuppgifter och ställning i länsstyrelsen......... 83

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet................ 96

Personalorganisationen........................................ 97

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m..... 102

Departementschefen........................................... 107

Rikspolisstyrelsen................................................... H5

Utredningsarbete m. m........................................ 115

Polisberedningen................................... ng

Rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter...................... 118

Allmänt..................................................... ng

Trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsarbete................ 118

Uppgifter beträffande bevakningstjänsten i övrigt................. 119

Utlänningskontroll............................................ 120

Brottspreventiv verksamhet.................................... 122

Brottsutredande verksamhet................................... 122

Krigsplanläggningsuppgifter och medverkan i totalförsvaret........ 124

Informationsverksamhet....................................... 124

Polisverksamhet på grund av särskilda stadganden................ 124

Organisations- och rationaliseringsverksamhet.................... 125

Upprättande av statförslag..................................... 125

Anskaffning, underhåll och redovisning av materiel m. m........... 125

Kamerala uppgifter........................................... 126

Personaladministration........................................ 127

Rekryteringsverksamhet....................................... 127

Utbildningsverksamhet........................................ 127

Övriga administrativa funktioner............................... 129

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt...................... 130

Remissyttrandena............................................. 135

Rikspolisstyrelsen uppgifter och befogenheter..................... 135

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt.................... 145

s. 441 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b 441

Departementschefen....................................... 148

Utbildningsfrågor.................................................... 154

Utredningsarbete m. in......................................... 154

Polisberedningen.........................................*---- 155

Kompetenskrav m. m. för lokala polischefer..,.................... 155

Rekryteringsf örutsättningar.................................... 158

Utbildningsgången........................................— . 159

Undantag från kravet på polischefskompetens.................... 160

Kompetenskrav för länspolischef................................ 160

övergång mellan verksamhetsgrenarna....... 161

övergångsanordningar......................................... 161

Remissyttrandena.............................................. 162

Departementschefen........................................... 168

Åklagarväsendet...................................................... 171

Nuvarande förhållanden....................................... 171

Den lokala åklagarorganisationen............................... 171

Den regionala åklagarorganisationen............................. 175

Riksåklagarämbetet........................................... 177

Utredningsarbete in. m.................................. 179

Polisberedningen.............................................. 183

De lokala åklagardistrikten..................................... 183

Organisationen inom distrikten................................. 185

Kompetenskrav för distriktsåklagare in. m....................— . 189

Länsåklagares uppgifter........................................ 191

Länsåklagares verksamhetsområde.............................. 199

Riksåklagarämbetets organisation............................... 201

Personalbehov................................................ 203

Vikariats- och förstärkningsorganisation......................... 213

Utbildningsfrågor m. m........................................ 216

Remissyttrandena............................................. 220

Allmänt..................................................... 220

De lokala åklagardistrikten..................................... 221

Organisationen inom distrikten................................. 224

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. m........................ 226

Länsåklagares uppgifter........................................ 228

Länsåklagares verksamhetsområde.............................. 234

Riksåklagarämbetets organisation............................... 240

Personalbehov................................................ 241

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Vikariats- och förstärkningsorganisation......................... 244

Utbildningsfrågor m. m........................................ 246

Departementschefen........................................... 250

De lokala åklagardistrikten..................................... 251

Organisationen inom distrikten................................. 254

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. m....................... 257

Länsåklagares uppgifter........................................ 258

Länsåklagares verksamhetsområde.............................. 262

Riksåklagarämbetets organisation............................... 264

Personalbehov................................................ 266

Vikariats- och förstärkningsorganisation......................... 271

Utbildningsfrågor m. m........................................ 271

Exekutionsväsendet.................................................... 273

Nuvarande förhållanden....................................... 273

Utredningsarbete m. m......................................... 276

Polisberedningen.............................................. 279

Allmänna förutsättningar...................................... 279

Distriksindelningen............................................ 280

Arbetsorganisationen.......................................... 281

Personalbehov................................................ 291

Kompetenskrav och utbildning................................. 295

överexekutor och regional administration........................ 298

Reformens genomförande och centrala organisation................ 299

Remissyttrandena............................................. 301

Allmänt..................................................... 301

Distriktsindelningen........................................... 302

Arbetsorganisationen.......................................... 304

Personalbehov................................................ 310

Kompetenskrav och utbildning................................. 317

överexekutor och regional administration........................ 320

Reformens genomförande och centrala organisation................ 321

Departementschefen........................................... 323

Distriktsindelningen........................................... 324

Arbetsorganisationen.......................................... 327

Personalbehov................................................ 331

Kompetenskrav och utbildning................................. 333

överexekutor och regional administration........................ 334

Reformens genomförande och centrala organisation................ 335

Häktesorganisationen.................................................. 336

Nuvarande förhållanden....................................... 336

s. 443 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b 443

Häradshäkten................................................ 337

Stadshäkten.................................................. 337

Häkte — polisarrest........................................... 338

Antalet häktade m. m.......................................... 339

Kostnadsfrågor............................................... 340

Utredningsarbete m. m......................................... 341

Polisberedningen.............................................. 342

Huvudmannaskapet för häktesorganisationen..................... 342

Ansvarig myndighet för häktesorganisationen..................... 343

Remissyttrandena............................................. 345

Departementschefen........................................... 349

Den kriminaltekniska laboratorieverksamheten............................ 352

Inledning...................................................... 352

Nuvarande förhållanden....................................... 353

Laboratorieavdelningen vid SKA.................................. 353

Omfattningen av avdelningens verksamhet....................... 354

Olika uppdragsgivare.......................................... 355

Undersökningsa vgift........................................... 355

Förhållandet till andra statliga laboratorier in. m.................. 355

Utbildning................................................... 356

Kriminaltekniska undersökningar inom polisorganisationens ram...... 357

Utredningen................................................... 360

Brister i laboratorieavdelningens organisation m. m.................. 360

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar.. 361

Laboratoriets organisatoriska ställning............................. 362

Kriminaltekniskt laboratorium i rikspolisstyrelsen................. 363

Universitetsinstitution för kriminaltekniska undersökningar........ 364

Arbetsenhet inom statens rättskemiska laboratorium............... 365

Arbetsenhet vid statens provningsanstalt......................... 366

Fristående kriminaltekniskt laboratorium.......................... 367

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m................................ 367

Allmänt..................................................... 367

Gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna vid SKL och den kriminaltekniska

verksamheten inom polisorganisationen................ 368

SKL:s förhållande till andra centrala statliga laboratorier.......... 370

Undervisning m. m............................................ 372

Ersättning för undersökningar.................................. 372

s. 444 Kontrollera mot PDF

444 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Laboratoriets organisation m. m............................... 372

Styrelse och chef.............................................. 372

Indelning i avdelningar och personalbehov....................... 373

Utrustning m. m.......................................... 375

Remissyttrandena............................................. 375

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar 375

Laboratoriets organisatoriska ställning........................... 376

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m........ 381

Laboratoriets organisation m. m................................. 384

Departementschefen........................................... 387

Förhandlingsövcrenskommelsen........................................ 392

Lönegradsplacering m. m....................................... 392

Avlönings- och pensionsförmåner m. m........................... 395

Anslagsfrågor m. m.................................................. 399

Allmänt............................................................ 399

Ordinarie och extra ordinarie tjänster m.m.............................. 400

Principer för avräkning mot automobilskattemedlen....................... 401

Anslagsberäkningar.................................................. 403

Polisväsendet m. m............................................ 403

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar.................................. 403

Rikspolisstyrelsen: Omkostnader................................ 405

Rikspolisstyrelsen: Utrustning.................................. 407

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m......................... 407

Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m.............. 410

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande

av spioneri m. m..............................•............... 411

Polisverket: Diverse utgifter.................................... 411

Lokala polisorganisationen: Avlöningar.......................... 413

Lokala polisorganisationen: Omkostnader........................ 415

Lokala polisorganisationen: Utrustning.................... 416

Åklagarväsendet............i................................... 417

Riksåklagarämbetet: Avlöningar................................ 417

Riksåklagarämbetet: Omkostnader............ 418

Övriga åklagarmyndigheter: Avlöningar.......................... 418

Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader....................... 419

Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning.......................... 419

Exekutionsväsendet........................................... 420

Lokala exekutionsorganisationen: Avlöningar..................... 420

s. 445 Kontrollera mot PDF

445

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

Lokala exekutionsorganisationen: Omkostnader................... 421

Lokala exekutionsorganisationen: Utrustning..................... 422

Övriga anslag................................................. 423

Statens kriminaltekniska laboratorium: Avlöningar................ 423

Statens kriminaltekniska laboratorium: Omkostnader.............. 424

Statens kriminaltekniska laboratorium: Utrustning................ 425

Vissa övergångskostnader i anledning av förstatligandet av polisväsendet

m. ................................................ • 425

Täckning av merkostnader i samband med omorganisationen av polisväsendet

m. ............................................... 426

Hemställan.............................428

Doktrin (1)

  1. Gunnel Lindberg, Åklagaren sedd ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv, FT 2000 nr 2 s. 37, på s. 47 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. 1LU 1964:35 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. s. 9 i texten
  2. 1LU 1964:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående avveckling av magistratsoch kommunalborgmästarinstitutionerna, m. m. s. 49 i texten
  3. Rskr. 1964:259 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skolväsendets centrala ledning m: m., såvitt propositionen hänvisats till statsutskott a1 i texten
  4. Rskr. 1964:291 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition angående studiesocialt stöd till studerande ungdom, dels Kungl. Maj:ts förslag i statsve s. 3 i texten
  5. 1LU 1964:28 Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet m. s. 29 i texten

Visa alla 6

Myndighetsavgöranden (3)

3 kopplingar.

  1. JO 2015-09-07 dnr 3315-2014 i texten
  2. JO 2001-11-29 dnr 1986-2000 i texten
  3. JO 2001-05-15 dnr 1957-2000 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 2000 s. 37 Gunnel Lindberg, Åklagaren sedd ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv s. 47 i texten