Sök i Ratio Lex

Med förslag till lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet m. m

242 sidor, varav 236 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 236 av 242 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:101, Med förslag till lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

1

Nr 101

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning

med anledning av förstatligandet och omorganisationen

av polisväsendet m. m.; given Stockholms slott

den 3 april 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om vad som avses med polismyndighet,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321),

4) lag om polisnämnder,

5) lag om kommunal trafikövervakning,

6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,

7) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.,

8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om

överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr

42) angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken,

15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet

å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899

(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som

förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,

1 — Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr iOl år 1964

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter in. in. samt

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till

andel i restavgifter.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs förslag fram till författningsreglering i anslutning

till förstatligandet av polisväsendet m. m. den 1 januari 1965.

Polismyndighetsbegreppet föreslås skola regleras i en ny lag om vad som

avses med polismyndighet. Därmed skall avses polischefen i orten, om annat

inte följer av lag eller författning. Uppgift som åligger polischef skall kunna

fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet, om Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer föreskrivit det. Föreskrifter härom

förutsätts skola meddelas i avsevärd omfattning.

Kontakten mellan kommunerna och polisväsendet skall enligt propositionen

upprätthållas av polisnämnder. Sådan nämnd, som väljs av kommunernas

fullmäktige eller av ombud utsedda av fullmäktige, skall finnas i varje

polisdistrikt. Nämnden skall samråda med polischefen i frågor av mera allmän

betydelse för distriktets polisväsende samt bl. a. äga lägga fram de förslag

och eljest anföra de synpunkter som nämnden finner påkallade för att

främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Vidare föreslås, att kommun i vissa fall skall kunna åläggas att inom

kommunen ombesörja enklare trafikövervakning, främst parkeringsövervakning.

Förutsättning för sådant åläggande skall vara att kommunen tar

ut avgift för begagnande av allmän parkeringsplats.

I anslutning till 1962 års principbeslut beträffande kommunernas medverkan

vid genomförandet av huvudmannaskapsreformerna inom polisväsendet

m. m. framläggs förslag till lag med vissa bestämmelser i anledning

av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

I lagförslaget regleras kommunernas skyldighet att upplåta lokaler, överlåta

inventarier samt lämna bidrag till statsverkets kostnader för de förstatligade

verksamhetsgrenarna under en övergångstid. Den nuvarande polislagen

föreslås skola upphöra att gälla vid utgången av 1964.

I övrigt föreslås en rad författningsändringar med anledning av de förslag

angående organisationen av polisväsendet m. m., som lagts fram i prop.

1964: 100. Förslagen innebär bl. a., att den nuvarande föreskriften i rättegångsbalken

att fjärdingsman är stämningsman utan särskilt förordnande

upphävs. I stället skall polismyndighet i administrativ väg kunna åläggas att

låta ombesörja delgivning även på begäran av enskild.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

3

Förslag

till

Lag

om vad som avses med polismyndighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av

lag eller författning.

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,

att uppgift som åligger polischef skall i polischefens ställe fullgöras av

annan tjänsteman inom polisväsendet. Genom föreskrift, som nu sagts, må

befogenhet att i polischefens ställe meddela beslut om frihetsberövande

tilläggas endast högre polisbefäl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 15 juni 1944

(nr 415) om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses skall upphöra

att gälla.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Knngl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

68 §.

Med polismyndighet avses i denna

lag i stad, där kriminalpolisintendent

finnes, denne samt i övriga städer

och på landet polischefen i orten

och landsfogden inom området

för dennes polisverksamhet. Polismyndighet

vare ock såväl i stad som

på landet annan, vilken av länsstyrelsen

särskilt förordnats att fullgöra

vad enligt denna lag åligger

polismyndighet, så ock den som av

polismyndigheten förordnats att

granska pass och mottaga anmälningar,

den sistnämnde dock endast

såvitt angår fullgörande av det lämnade

uppdraget.

Med polismyndighet avses i denna

lag jämväl länspolischefen. Vad

i lagen sägs om polismyndighet gäller

även den, som länsstyrelsen särskilt

förordnat att fullgöra vad enligt

lagen åligger polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

h

Förslag

till

Lag

om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, att 5 § sinnessjuklagen den 19 september 19291

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1937:58.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om polisnämnder

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

I varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för samråd med polischefen

i frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende.

Polisnämnds uppgifter

2 §.

Polisnämnd skall för polischefen framlägga de förslag och eljest anföra

de synpunkter nämnden finner påkallade för att inom polisdistriktet främja

ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten.

Polisnämnd skall avgiva av polischefen infordrade yttranden i frågor

rörande distriktets polisväsende.

Polisnämnds sammansättning m. m.

3 §•

Polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter.

Ledamöterna och suppleanterna väljas, om polisdistriktet utgöres av högst

fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av ombud för

de i distriktet ingående kommunerna.

4 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas av kommunens fullmäktige. Val

av ombud förrättas sist den 15 november året näst efter det, då allmänna

val av fullmäktige ägt rum. Vid valet skall bestämmas den ordning, i

vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

5 §•

Envar kommun utser ett ombud för varje påbörjat befolkningstal av

30 000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet ombud för

hela polisdistriktet skall uppgå till minst aderton. Kommun må dock ej

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b 7

utse flera ombud än tio. I varje kommun utses suppleanter till lika antal

som ombud.

Länsstyrelsen fastställer i god tid före valet antalet ombud för varje

kommun.

6 §.

I avseende å valbarhet till ombud och suppleant för ombud, verkan av

valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning.

7 §•

Ombud och suppleanter för dem väljas för fyra år, räknade från och

med den 16 november det år valet skett. Avgår ombud före utgången av

denna tid, inkallas den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna

bestämda ordningen bör inträda. Finnes ej suppleant, som kan inträda, sker

nytt val av ombud och suppleant för återstående del av den avgångnes

tjänstgöringstid.

Länsstyrelsen skall omedelbart underrättas om val av ombud och suppleanter

för dem, med angivande av de valdas namn och postadress.

8 §•

Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd är den, som är bosatt

inom polisdistriktet och äger rösträtt vid kommunala fullmäktigval. I avseende

å övriga valbarhetsvillkor samt verkan av valbarhetens upphörande

och rätt till avsägelse skall vad i kommunallagen stadgas om fullmäktig äga

motsvarande tillämpning.

9 §■

Ledamöter och suppleanter i polisnämnd väljas för fyra år, räknade

från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet förrättas

i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige

ägt rum.

Skola ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd väljas av fullmäktige

i flera kommuner, skall varje kommun utse en ledamot och en suppleant

för varje påbörjat befolkningstal, som erfordras för att det i 3 § föreskrivna

antalet ledamöter och suppleanter skall erhållas. Länsstyrelsen fastställer i

god tid före valet det antal ledamöter och suppleanter som skall utses i varje

kommun.

Polisnämnden bestämmer den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas

till tjänstgöring. Avgår ledamot under den för honom bestämda

tjänstgöringstiden och finnes ej suppleant, som kan inträda, sker nytt val

av ledamot och suppleant för återstående del av den avgångnes tjänstgöringstid.

I fall, som avses i andra stycket, förrättas valet av fullmäktige,

som utsett den avgångne.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

10 §.

När val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall förrättas genom

ombud, utsätter länsstyrelsen tid och plats för valet och kallar ombuden till

valförrättningen. Länsstyrelsen utser bland ombuden en att leda förhandlingarna,

till dess ordförande valts. Val må förrättas, om minst hälften

av de för valet utsedda ombuden äro tillstädes.

Valförhandlingarna ledas av en ordförande, som väljes av ombuden.

11 §•

Beträffande ersättning till ombud och suppleant för ombud skall vad

som är stadgat om ersättning till ledamöter i kommuns styrelse och nämnder

äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Vid valet av ledamöter i polisnämnd skall en ledamot utses att vara

sammankallande och att leda nämndens förhandlingar, till dess ordförande

valts. Väljas ledamöterna av fullmäktige i flera kommuner, utses dock sammankallande

ledamot av länsstyrelsen.

Polisnämnd utser inom sig ordförande, vice ordförande och sekreterare

för den tid, för vilken de utsetts till ledamöter.

13 §.

Ändras polisdistrikts omfattning, äger länsstyrelsen förordna om nytt

val av polisnämnd.

14 §.

Underrättelse om val av polisnämnd och sammankallande ledamot, om

sådan utsetts vid valet, samt av ordförande, vice ordförande och sekreterare

i nämnden skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för att intagas i

länskungörelserna.

Polisnämnds sammanträden

15 §.

Beträffande polisnämnds sammanträden och verksamhet i övrigt skall,

med de undantag som framgår av denna lag, vad som stadgas om kommunens

styrelse och övriga nämnder i kommunallagen och, såvitt angår

Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för Stockholm äga motsvarande

tillämpning.

Underrättelse om tid och plats för polisnämnds sammanträde skall lämnas

polischefen.

16 §.

Vid polisnämnds sammanträden äga länspolischefen och polischefen

närvara och deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

På begäran av polisnämnd eller dess ordförande skall polischefen eller

vid förhinder för honom det polisbefäl han utser inställa sig vid nämndens

sammanträde för att lämna upplysningar.

17 §.

Ledamot av polisnämnd äger för tjänstgöring vid nämndens sammanträden

av statsmedel åtnjuta dagarvode samt resekostnadsersättning och

traktamente efter samma grunder, som äro stadgade beträffande nämndeman

för tjänstgöring vid sammanträde med allmän underrätt. Ordföranden

äger dessutom rätt till ersättning av statsmedel för nödiga omkostnader för

polisnämnden.

Ersättning utbetalas av länsstyrelsen.

Besvär

18 §.

Besvär över polisnämnds beslut samt över val, som förrättats av ombud,

föres hos länsstyrelsen. Beträffande besvären skall vad som är stadgat

om besvär över beslut av kommuns styrelse eller annan kommunal nämnd

äga motsvarande tillämpning.

Denna lag skall med nedan angivna undantag träda i kraft den 1 januari

1965.

Val av ombud och suppleanter för dem förrättas första gången år 1964

och avser tiden från och med den 16 november 1964 till och med den 15

november 1967.

Val av ledamöter och suppleanter i polisnämnd skall första gången äga

rum 1964 samt avse tiden från och med den 1 januari 1965 till och med

utgången av år 1967.

1*

Bihang till riksdagens protokoll 196L 1 sand. Nr 101

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om kommunal trafikövervakning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Uttager kommun avgift för begagnande av allmän parkeringsplats, må

Konungen på framställning av länsstyrelsen förordna, att kommunen skall

ombesörja övervakning av efterlevnaden av föreskrifter rörande parkering

och annan uppställning samt stannande av fordon.

2 §.

övervakning enligt 1 § skall fullgöras med personal, som erhållit härför

lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om sådan utbildning meddelas

av rikspolisstyrelsen.

Förordnande för personalen att fullgöra trafikövervakning meddelas av

polischefen. Personalen står i sin tjänstgöring under polischefens ledning.

Föreskrifter om tjänstedräkt eller annat kännetecken för personal, som

avses i denna paragraf, meddelas av Konungen.

3 §.

Har förordnande meddelats enligt 1 §, skall länsstyrelsen bestämma det

område, inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det

minsta antal övervakare som erfordras därför.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Redan dessförinnan må dock

beslut rörande skyldighet att ombesörja trafikövervakning samt förordnande

för övervakningspersonal meddelas enligt lagen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

11

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

I anslutning till statens övertagande den 1 januari 1965 av ansvaret för

polisverksamheten samt av vissa städers skyldighet att ombesörja åklagaroch

exekutionsverksamhet och förvaring av häktade åligger det kommun

att upplåta lokaler, överlåta inventarier m. m. och bidraga till statsverkets

kostnader enligt vad nedan sägs.

Upplåtelse av lokaler m. m.

2 §•

Lokaler i kommun tillhörig byggnad, vilka kommunen intill den 1 januari

1965 ställt till förfogande eller före sagda dag börjat iordningställa för

att därefter användas för verksamhet, som sägs i 1 §, skola för sådant ändamål

med nyttjanderätt upplåtas till kronan, därest kronan gör framställning

därom sist den 30 september 1964.

3 §•

Beträffande villkoren för nyttjanderättsupplåtelse enligt 2 § skall, om

ej annat avtalas, gälla följande.

1. Tiden för upplåtelsen skall utgöra fem år från och med den 1 januari

1965. Har kronan väckt fråga om förvärv av byggnad, i vilken lokalerna

finnas, eller beslutat uppföra eller förvärva andra lokaler i stället för de

upplåtna, skall upplåtelsen på kronans begäran bestå, till dess erforderliga

lokaler stå till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen ägt rum.

Begäran, som nu sagts, skall göras sist den 30 juni 1969.

2. Hyrans storlek bestämmes av en för hela riket gemensam nämnd,

bestående av en opartisk ordförande samt två ledamöter. Ordföranden och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ledamöterna förordnas av Konungen, en av ledamöterna på gemensamt

förslag av styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska kommunförbundet.

Beträffande omröstning i nämnden skola bestämmelserna i 16 kap.

3 och 4 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning. Mot nämndens

beslut må talan ej föras.

3. I övrigt skola bestämmelserna om hyra i lagen den 14 juni 1907 om

nyttjanderätt till fast egendom lända till efterrättelse i tillämpliga delar.

4 §•

Hyresrätt till lokaler, vilka kommun hyrt för verksamhet, som sägs i 1 §,

skall överlåtas till kronan, om kronan begär det samt hyresvärden samtycker

till överlåtelsen.

Överlåtelse av inventarier m.m.

o §•

Inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom, som kommun

anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet eller

för förvaring av häktade, skola utan vederlag överlämnas till kronan.

Abonnemang å telefonanläggning, som kommun ställt till förfogande

endast för nyss angiven verksamhet, skall utan vederlag överlåtas till

kronan.

6 §•

Har egendom, som sägs i 5 §, anskaffats för att användas även för annan

än i 1 § angiven verksamhet, äger kronan för sistnämnda ändamål nyttja

egendomen i den omfattning, i vilken egendomen av kommunen använts

för sådant ändamål. Av nyttjandet föranledda kostnader för drift och

underhåll av egendomen gottgöras kommunen av statsmedel. Ersättningen

utbetalas av länsstyrelsen efter utgången av varje kalenderår.

Bidragsskyldighet

7 §•

Kommun skall under fem år från den 1 januari 1965 till statsverket

utgiva årliga bidrag till statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och

exekutionsverksamheten samt för förvaringen av häktade. Bidragen fastställas

av myndighet, som Konungen bestämmer, i enlighet med föreskrifterna

i 8 och 9 §§.

8 §•

För varje kommun utom Bodens stad bestämmes ett grundbelopp, motsvarande

hälften av kommunens sammanlagda kostnader åren 1961 och

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet samt förvaring av häktade.

Vid beräkningen av grundbeloppet iakttages följande.

1. Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom, som angives

i 5 och 6 §§, skola icke ingå i grundbeloppet.

2. I stället för verkliga omkostnader för kommun tillhörig fastighet,

såsom för värdeminskning, ränta å kapital som nedlagts i fastigheten,

reparation och underhåll samt andra driftkostnader, skall såsom omkostnad

upptagas beräknad hyra för de lokaler i fastigheten, vilka använts

för verksamheten.

3. Kostnaderna för löner samt för vikariats-, övertids- och beredskapsersättningar,

tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstraktamenten,

ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra dylika löneförmåner

skola beräknas med hänsyn till löneläget vid 1964 års utgång. Grunder

för beräkningen fastställas av Konungen.

4. Pensionskostnaderna skola anses utgöra, för personal som kunnat

försäkras i statens personalpensionsverk, fjorton procent och för annan

personal tjugoåtta procent av kostnaderna för löner.

5. Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet, vilka avse de

angivna åren, samt för andra till samma år hänförliga inkomster, vilka

äga omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.

För Bodens stad skall grundbeloppet motsvara vad som under budgetåret

den 1 juli 1963—den 30 juni 1964 enligt gällande avtal mellan kronan och

staden utgjort stadens kostnad för ett efter stadens storlek avpassat polisoch

exekutionsväsende.

9 §•

Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet. För ettvart av de

följande åren skall bidraget utgöra närmast föregående års bidrag minskat

med en femtedel av grundbeloppet, dock med minst tiotusen kronor.

Skall kommun under år 1965 utbetala pension till personal på grund

av att personalen varit anställd inom polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet

eller vid stadshäkte och beräknas denna kostnad jämte det för

kommunen fastställda grundbeloppet överstiga kommunens kostnader år

1964 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt för förvaring av

häktade, må myndighet, som fastställer bidragen, medgiva att första årets

bidrag nedsättes med sålunda överskjutande belopp, vilket i stället med lika

fördelning skall läggas till andra och tredje årens bidrag.

10 §.

Uppbörd av bidragen ombesörjes av länsstyrelsen.

Bidrag skall erläggas sålunda, att en sjättedel av bidraget för varje år

avräknas å ettvart förskott å kommunalskatt, vilket kommunen samma år

äger uppbära jämlikt 72 § kommunallagen den 18 december 1953 eller,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vad avser Stockholms stad, jämlikt 76 § kommunallagen för Stockholm den

1 mars 1957. Är kommunens bidrag icke fastställt vid uppbördstillfället,

skall bidraget avräknas vid de uppbördstillfällen under året, vilka återstå

efter fastställandet.

Nedsättes första årets bidrag enligt 9 § andra stycket sedan uppbörd ägt

rum, skall vad som erlagts för mycket tillgodoföras kommunen vid närmast

följande uppbördstillfälle under året. Ränta skall icke utgå å sålunda tillgodofört

belopp.

Tillsyn å skyldigheternas fullgörande

11 §•

Åsidosätter kommun sina skyldigheter enligt 2, 4, 5 eller 6 §, skall

länsstyrelsen förordna om rättelse.

Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens förordnande erforderlig åtgärd,

äger länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och utdöma sådant vite.

Besvär

12 §.

över beslut, som länsstyrelse eller myndighet, som avses i 7 §, meddelat

enligt denna lag, må kommunen anföra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket och som ej avser utdömande av vite,

länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

Tillämpningsföreskrifter

13 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

utfärdas av Konungen.

Lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket och lagen den

29 juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa särskilda

uppgifter skola upphöra att gälla vid utgången av år 1964. Bestämmelserna

om kommunalförbund i lagen om polisväsendet i riket skola dock

även därefter äga tillämpning beträffande dylikt med stöd av 16 § andra

stycket samma lag bildat förbund för polisverksamhetens upprätthållande,

till dess förbundet blivit upplöst.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i polisnämnd, som

tillsatts med stöd av 13 § lagen om polisväsendet i riket, skall upphöra vid

utgången av år 1964.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

15

Förslag

till

Lag

om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Från och med den 1 januari 1965 skall vad som finnes stadgat

om landsfogde gälla länspolischef eller länsåklagare,

om poliskammare i stad gälla polismyndigheten i stad, i vilken poliskammare

fanns före den 1 januari 1965,

om stadsfiskal gälla polismyndighet eller distriktsåklagare,

om landsfiskal gälla polismyndighet, distriktsåklagare eller utmätningsman

samt

om stadsfogde gälla utmätningsman.

2 §•

Vid tillämpningen av 1 § iakttages, att åklagare ombesörjer angelägenhet,

som äger samband med åklagarverksamhet, och utmätningsman angelägenhet,

som äger samband med exekutionsverksamhet, samt att övriga angelägenheter

ombesörjas av polismyndighet.

Beträffande angelägenheter, som äga samband med mer än en verksamhetsgren,

må Konungen förordna, hur de skola handläggas.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 § föräldrabalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 kap.

4 §•

Har mannen inför präst som för

kyrkoböckerna i den församling, där

barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat

vittnes närvaro inför landsfiskal

eller notarius publicus, eller i

handling, som bevittnats av två personer

och godkänts av barnavårdsmannen

eller, om sådan ej finnes,

av barnavårdsnämnden, erkänt sig

vara fader till barnet, och har erkännandet

på enahanda sätt vitsordats

av modern, vare det gällande, där ej

visas att han ej är barnets fader. Är

modern död, eller är hon sinnessjuk,

sinnesslö eller å okänd ort, skall erkännandet

för att bliva gällande i

nu stadgad ordning godkännas av

barnets förmyndare eller av barnet

själv, om det är myndigt.

Erkännes på------vara oriktigt.

Erkännande må----— — barnets födelse.

Har mannen inför präst som för

kyrkoböckerna i den församling, där

barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat

vittnes närvaro inför notarius

publicus eller i handling, som bevittnats

av två personer och godkänts

av barnavårdsmannen eller, om sådan

ej finnes, av barnavårdsnämnden,

erkänt sig vara fader till barnet,

och har erkännandet på enahanda

sätt vitsordats av modern, vare

det gällande, där ej visas att han ej

är barnets fader. Är modern död, eller

är hon sinnessjuk, sinnesslö eller

å okänd ort, skall erkännandet för

att bliva gällande i nu stadgad ordning

godkännas av barnets förmyndare

eller av barnet själv, om det är

myndigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 101 år 1964

17

Förelag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4

Härigenom förordnas, att 4 kap. 5

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 k

5

Förklaring varom i 4 § sägs skall

avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna

i församling där barnet

är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes

närvaro inför landsfiskal eller

notarius publicus eller ock i skriftlig,

av två personer bevittnad handling,

som företetts inför barnavårdsmannen

eller barnavårdsnämnden.

Förklaringen må givas jämväl före

barnets födelse. Har barnet fyllt

aderton år, är förklaringen ej gällande,

med mindre den godkänts av barnet

i den ordning varom nyss är sagt.

kap. 5 § ärvda baJken

§ ärvdabalken skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse>)

ap.

§•

Förklaring varom i 4 § sägs skall

avgivas inför den präst, som för kyrkoböckerna

i församling där barnet

är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes

närvaro inför notarius publicus

eller ock i skriftlig, av två personer

bevittnad handling, som företetts inför

barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden.

Förklaringen må givas

jämväl före barnets födelse. Har

barnet fyllt aderton år, är förklaringen

ej gällande, med mindre den

godkänts av barnet i den ordning

varom nyss är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande å

landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr

Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å

landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr skall upphöra att gälla vid

utgången av år 1964.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

19

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om

tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

Härigenom förordnas, att § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om kallelse å okända borgenärer1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

§

Då kallelse är så sökt, som i 9 §

sägs; utfärde rätten offentlig stämning

å okända borgenärer att sist å

viss dag, sedan sex månader förflutit,

giva sina fordringar skriftligen

eller muntligen an. Stämningen varde

i rättens kansli anslagen sex månader

före inställelsedagen och i allmänna

tidningarna kungjord tre

gånger, första gången fem och tredje

gången sist två månader innan den

dag inträffar. Kronans ombudsman

i orten och alla inländska borgenärer,

som å den i 9 § omförmälda förteckning

upptagna äro, skola om

stämningen särskilt underrättas; och

foge rätten anstalt, att sådan underrättelse

varder, minst en månad före

inställelsedagen, dem meddelad.

(Föreslagen lydelse)

11.

Då kallelse är så sökt, som i 9 §

sägs; utfärde rätten offentlig stämning

å okända borgenärer att sist å

viss dag, sedan sex månader förflutit,

giva sina fordringar skriftligen

eller muntligen an. Stämningen varde

i rättens kansli anslagen sex månader

före inställelsedagen och i allmänna

tidningarna kungjord tre

gånger, första gången fem och tredje

gången sist två månader innan den

dag inträffar. Utmätningsmannen

i orten och alla inländska borgenärer,

som å den i 9 § omförmälda förteckning

upptagna äro, skola om

stämningen särskilt underrättas; och

foge rätten anstalt, att sådan underrättelse

varder, minst en månad före

inställelsedagen, dem meddelad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

* Senaste lydelse, se SFS 1946:842.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964.

Förslag

tm

Lag

om andrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter ra m

Härigenom förordnas, att 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 angående

stenkolsfyndigheter m. m.‘ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §.

Försummas utan------ägt rom. '' .

Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i

fråga, må även kronans ombudsman fråga, må även allmän åklagare tala

tala å försummelse, varom i denna å försummelse, varom i denna paraparagraf

sägs. graf sägs.

62 §.

Den som — -----44 § stadgas.

Åsidosätter någon---är avsevärd.

Utom den, vars enskilda rätt är i Utom den, vars enskilda rätt är i

fråga, må kronans ombudsman föra fråga, må allmän åklagare föra talan

talan om koncessionens förverkande, om koncessionens förverkande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Angående lydelsen av 62 §, se SFS 1942:511.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

21

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 10 § förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

Kan till —--—------- laga ordning.

Är lagfartsansökning förklarad vilande

till följd av hinder, varom i 7 §

förmäles, skall kungörelse därom av

rätten utfärdas, om sökanden det

äskar. Varder ej, efter det genom sökandens

försorg nämnda kungörelse

blivit såväl en gång införd i allmänna

tidningarna samt tidning inom orten,

som av rätten bestämts, som ock,

när fråga är om egendom å landet,

tre gånger, minst en månad mellan

varje gång, uppläst i kyrkan för den

församling, där egendomen är belägen,

klander å fånget instämt samt

i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom tre år efter sista kungörandet;

och förekommer ej heller eljest anledning

att annan äger bättre rätt

till egendomen; då må den omständighet

att förre ägarens åtkomst ej

styrkes icke vidare utgöra hinder

för lagfartens beviljande, där det visas,

att sökanden eller han och lians

Är lagfartsansökning förklarad vilande

till följd av hinder, varom i 7 §

förmäles, skall kungörelse därom av

rätten utfärdas, om sökanden det

äskar. Varder ej, efter det genom sökandens

försorg nämnda kungörelse

blivit såväl en gång införd i allmänna

tidningarna samt tidning inom orten,

som av rätten bestämts, som ock,

när fråga är om egendom å landet,

tre gånger, minst en månad mellan

varje gång, uppläst i kyrkan för den

församling, där egendomen är belägen,

klander å fånget instämt samt

i rättens lagfartsprotokoll antecknat

inom tre år efter sista kungörandet;

och förekommer ej heller eljest anledning

att annan äger bättre rätt

till egendomen; då må den omständighet

att förre ägarens åtkomst ej

styrkes icke vidare utgöra hinder

för lagfartens beviljande, där det visas,

att sökanden eller han och hans

1 Senaste lydelse, se SFS 1925:97.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

(Nuvarande lydelse)

rättsinnehavare oavbrutet under

nämnda tre år varit i mantalslängd

upptagna såsom ägare till fastigheten.

Innan i ty fall ansökningen bifallas

må, skall kronans ombudsman

däröver höras.

(Föreslagen lydelse)

rättsinnehavare oavbrutet under

nämnda tre år varit i mantalslängd

upptagna såsom ägare till fastigheten.

Innan i ty fall ansökningen bifallas

må, skall advokatfiskalen i

kammarkollegiet däröver höras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tOl år 1964

23

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 7 kap. 7 och 9 §§ samt 33 kap. 24 och 25 §§

rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

7 §.

Statsåklagare äro landsfogdarna Statsåklagare äro länsåklagarna

och förste stadsfiskalerna. och överåklagarna.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna Med polismyndighet avses i denna

balk, förutom åklagare, som har be- balk jämväl länspolischefen,

fattning med polisväsendet, i stad,

där polismästare finnes, polismästaren

och befattningshavare i befälsställning

vid polisväsendet, vilken

enligt den för honom gällande instruktionen

äger handla i polismästarens

ställe, samt i annan stad, där

åklagaren icke har befattning med

polisväsendet, den som närmast under

polischefen har inseende över

polisväsendet.

Vad i------beträffande polismyndighet.

3 3 kap.

24 §.

Underrätt förordne erforderligt Underrätt förordne erforderligt

antal stämningsmän att, då de därför antal stämningsmän att, då de därför

anlitas, verkställa delgivning. För- anlitas, verkställa delgivning. För
-

1 Senaste lydelse av 7 kap. 7 §, se SFS 1948:401, samt av 33 kap. 24 §, se SFS 1963:149.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ordnande meddelas för viss tid eller

tills vidare och må, om skäl äro därtill,

av rätten återkallas. Rätten skall

årligen pröva förordnandets bestånd.

Stämningsman skall, då han första

gången förordnas, inför rätten avlägga

ed, att han redligt och utan

försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,

som anförtros honom.

Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande

stämningsman.

Förteckning å —-----rätt

ordnande meddelas för viss tid eller

tills vidare och må, om skäl äro därtill,

av rätten återkallas. Rätten skall

årligen pröva förordnandets bestånd.

Stämningsman skall, då han första

gången förordnas, inför rätten avlägga

ed, att han redligt och utan

försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden,

som anförtros honom.

is kansli.

25

Intyg av stämningsman gälle som

fullt bevis, att delgivning blivit så

verkställd, som intyget innehåller.

Samma vitsord tillkomme intyg, som

meddelats av nämndeman eller av

landsfogde, stadsfogde, landsfiskal,

stadsfiskal eller notarius publicus eller

av svensk konsul eller vid svenskt

konsulat anställd tjänsteman eller

av polisman i stad, då han verkställt

delgivningen efter förmans uppdrag,

så ock intyg, som enligt av Konungen

meddelade bestämmelser utfärdats

av tjänsteman vid postverket.

Advokats skriftliga erkännande av

delgivning med honom gälle ock som

fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att---------intyget in

§•

Intyg av stämningsman gälle som

fullt bevis, att delgivning blivit så

verkställd, som intyget innehåller.

Samma vitsord tillkomme intyg, som

meddelats av nämndeman eller notarius

publicus eller av svensk konsul

eller vid svenskt konsulat anställd

tjänsteman eller av åklagare

eller polisman eller av utmätningsman

eller honom underställd exekutiv

tjänsteman, så ock intyg, som enligt

av Konungen meddelade bestämmelser

utfärdats av tjänsteman

vid postverket. Advokats skriftliga

erkännande av delgivning med honom

gälle ock som fullt bevis om delgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

25

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän

Härigenom förordnas, att lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän1 skall upphöra att gälla

vid utgången av år 1964.

1 Senaste lydelse, se SFS 1954:173.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Lag

om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

Utan hinder av vad för vissa fall är i lag föreskrivet därom, att statsåklagare

skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, må Konungen eller, efter

Konungens bestämmande, riksåklagaren förordna, att prövningen i stället

skall ankomma på distriktsåklagare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 30 juni 1948

(nr 403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa

åtalsprövning som eljest ankommer på statsåklagare skall upphöra att

gälla.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58 s. 1)

om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänstemän med flera

Härigenom förordnas, att 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 om ersättning

av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänstemän med flera1, skola erhalla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5

Vad förut i denna lag är stadgat

skall äga tillämpning jämväl där ämbets-

eller tjänsteman, varom i 1 §

sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen

om införsel i avlöning, pension

eller livränta,

gods, penningar eller annat, som

vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp

av honom tagits om

händer,

vad han fått om händer enligt särskilda

stadganden om indrivning av

kommunalutskylder, allmänna avgifter

med mera,

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma

kronan, eller

vad för fullföljd av talan blivit

nedsatt och å tjänstens vägnar av honom

tagits om händer;

så ock där landsfiskal tillgriper och

förskingrar andra medel, som av honom

å tjänstens vägnar till redovisning

emottagits.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad förut i denna lag är stadgat

skall äga tillämpning jämväl där ämbets-

eller tjänsteman, varom i 1 §

sägs, tillgriper och förskingrar

vad han fått om händer enligt lagen

om införsel i avlöning, pension

eller livränta,

gods, penningar eller annat, som

vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp

av honom tagits om

händer,

vad han fått om händer enligt särskilda

stadganden om indrivning av

kommunalutskylder, allmänna avgifter

med mera eller

influtna bötesandelar, vilka ej tillkomma

kronan;

så ock där utmätningsman eller

honom underställd exekutiv tjänsteman

tillgriper och förskingrar andra

medel, som av honom å tjänstens

vägnar till redovisning emottagits.

1 Senaste lydelse av 5 och 6 §§, se SFS 1925:178.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

(Nuvarande lydelse)

I fall, som i denna paragraf sagda

äro, skall dock ersättning av allmänna

medel ej utgå för vad ledamot

i magistrat eller stadsfogde tillgriper

och förskingrar av stadens

medel.

6

Vad ovan finnes stadgat om ämbets-

eller tjänsteman skall i tillämpliga

delar gälla i avseende å en var

annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen

eller 23 § i förordningen den

10 augusti 1877 om nya utsökningslagens

införande med mera äger att

med utsökningsmål taga befattning,

så ock å den, som enligt särskilda

stadganden om indrivning av kommunalutskylder,

allmänna avgifter

med mera eller om indrivning och

redovisning av böter av utmätningsman

erhållit i uppdrag att verkställa

indrivning eller utmätning; dock

skall ersättning av allmänna medel

ej utgå för vad exekutionsbetjänt i

stad, som icke lyder under landsrätt,

tillgriper och förskingrar av stadens

medel.

(Föreslagen lydelse)

§•

Vad ovan finnes stadgat om ämbets-

eller tjänsteman skall i tilllämpliga

delar gälla i avseende å en

var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen

äger att med utsökningsmål

taga befattning, så ock å den,

som enligt särskilda stadganden om

indrivning av kommunalutskylder,

allmänna avgifter med mera eller om

indrivning och redovisning av böter

av utmätningsman erhållit i uppdrag

att verkställa indrivning eller utmätning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Dessförinnan gällande bestämmelser

skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande ersättning av

allmänna medel för tillgrepp och förskingring, som ägt rum före den nya

lagens ikraftträdande.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 196t

29

Förslag

till

Lag

om åklagare tillkommande andel i böter m.m.

Härigenom förordnas, att andel i böter eller vite eller i förbruten egendom,

dess värde eller dylikt, som enligt lag eller författning tillkommer åklagare,

i stället skall tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 24 april 1936

(nr 164) om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m. m., lagen

den 19 juli 1941 (nr 660) om upphörande av landsfiskals rätt till andel i

böter in. m. samt lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av vissa

åklagares rätt till andel i böter m. m. skola upphöra att gälla.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

Förslag

till

Förordning

om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i restavgifter

Härigenom förordnas, att andel i restavgifter, som enligt lag eller författning

tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari

1965 i stället skall tillfalla statsverket, om ej Konungen föreskriver annat.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

31

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars

1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagstiftningsfrågor

med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet

m. m. samt anför.

Inledning

Ansvaret för polisverksamheten åvilar principiellt kommunerna. Polisorganisationen

är uppbyggd på en särskild kommunal enhet, polisdistriktet,

till vilket knyts kommunernas skyldigheter och rättigheter på detta område

jämlikt stadgandena i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket.

Städerna har av ålder helt svarat för åklagar- och exekutionsverksamheten

inom sina gränser. Numera kvarstår städernas ansvar för dessa verksamhetsgrenar

i regel i magistratsstäderna samt i ett begränsat antal städer

utan magistrat. På landet ombesörjs exekutionsbiträdesverksamheten

av kommunerna.

Genom riksdagens bifall till prop. 1962: 148 (SU 183, rskr 387) angående

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. har beslutats att staten från

och med den 1 januari 1965 övertar huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet i den mån huvudmannaskapet för dessa verksamhetsgrenar

alltjämt är kommunalt. Det skall emellertid åligga kommunerna

att i vissa hänseenden medverka vid genomförandet av liuvudmannaskapsreformen.

I samband med reformen skall enligt beslutet en genomgripande

omorganisation ske av de tre verksamhetsgrenarna.

Statsmakternas nu nämnda beslut innefattar endast principiella ställningstaganden

i fråga om förstatligandet och omorganisationen. Med stöd

av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1962 tillkallade jag därför den

20 juni samma år särskilda sakkunniga — polisberedningen — jämte en

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1966

rådgivande nämnd1 för att biträda med det ytterligare utrednings-, planläggnings-

och författningsarbete som erfordras för reformerna. Beredningen,

som vid sin sida haft ett antal experter, har under 1963 och början

av 1964 i 20 betänkanden (stencilerade) lagt fram detaljerade förslag till

nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationer samt beträffande övriga

frågor som hänger samman med reformernas genomförande och verksamheten

därefter.

Av beredningens betänkanden avser sex (nr 1—4, 12 och 14) polisorganisationen,

fem (nr 8, 13, 15 delvis, 16 och 20) åklagarorganisationen och fyra

(nr 9, 15 delvis, 18 och 19) exekutionsorganisationen. Ett betänkande (nr 11)

rör ansvaret för förvaring av häktade. I detta hänseende föreslår beredningen

att staten den 1 januari 1965 skall överta även den vissa städer av ålder

åvilande skyldigheten att svara för förvaring av häktade och att för övertagandet

skall gälla samma principer som statsmakterna godtagit i fråga

om förstatligandet av polisväsendet m. m.

På grundval av beredningens nu angivna betänkanden har förut denna

dag på min hemställan beslutats proposition till riksdagen (1964: 100) med

förslag till organisationen av polisväsendet m. m. Förslaget innebär bl. a. att

staten övertar ansvaret för förvaring av häktade i enlighet med vad beredningen

förordat.

I polisberedningens övriga betänkanden behandlas frågor angående kommunernas

medverkan i polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten efter

förstatligandet samt den författningsreglering som krävs med anledning

av förstatligandet och omorganisationen. Sålunda lägger beredningen i betänkande

nr 6 fram förslag till ny lagstiftning om polismyndighet. Bl. a.

skall enligt förslaget handläggning av uppgifter, som ankommer på polischef

i egenskap av polismyndighet, kunna decentraliseras inom de nya stora

polisdistrikten. I samma betänkande föreslås också vissa bestämmelser i

anslutning till upplösningen av det personalorganisatoriska sambandet mellan

polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Kontaktverksamheten

mellan kommunerna och polisen tas upp i betänkande nr 5, där förslag

läggs fram till lag om polisnämnder, vilka skall utgöra organ för samråd

mellan polisen och de kommunala myndigheterna. I betänkande nr 7 föreslås

att kommun även efter förstatligandet skall under vissa förutsättningar

kunna åläggas att ombesörja enklare trafikövervakning, främst parkeringsövervakningen.

Beredningen lägger vidare i betänkande nr 10 fram för
-

1 De sakkunniga har utgjorts av statssekreteraren Carl G. Persson, ordförande, landsfogden

H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm, generaldirektören K. J. Lindell (t. o. m. den 31

maj 1963), polismästaren K.V. B. Finnberg (fr. o. m. den 1 juni 1963), byråchefen K. J.H.

Lindroth, förbundsordföranden J. Rundberg, statspolisintendenten, numera underståthållaren

G. Å. L. Thulin samt landsfiskalen L. B. Waesterberg. I den rådgivande nämnden har ingått

ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F. Elmgren samt ledamöterna av riksdagens

andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lantbrukaren C. E. Hedin, lantbrukaren

G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

slag till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. Lagförslaget innefattar reglering

av kommunernas skyldighet att i olika hänseenden medverka vid

huvudmannaskapsreformens genomförande. Slutligen innehåller betänkande

nr 17 förslag till författningsändringar med anledning av föreslagna

organisationsförändringar in. m.

Utlåtanden över betänkande nr 6 har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, statskontoret, socialstyrelsen, hovrätten

över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, lagberedningen,

domstolskommittén, svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet,

föreningarna Sveriges polismästare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund

samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet

yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, av överståthållarämbetet yttrande från polismästaren i

Stockholm samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i Göteborgs

och Bohus län samt Västerbottens län, polismästarna i Linköping,

Norrköping och Göteborg, Östergötlands och Västmanlands länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler samt svenska polisförbundets länskommitté

i Östergötlands län. Landsfogdarna i Östergötlands, Malmöhus,

Västmanlands och Jämtlands län har deltagit vid utformningen av vederbörande

länsstyrelses utlåtande.

Efter remiss har utlåtanden över betänkande nr 5 avgivits av statskontoret,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens län, kommunalrättskommittén,

svenska stadsförbundet, svenska kommunförbundet

samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges

stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Yttrande har dessutom inkommit

från Sveriges juristförbund. Vid utlåtandena har fogats av överståthållarämbetet

yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms stad

samt av länsstyrelserna yttranden från två landsfogdar, tre polismästare,

en poliskammare, tio kommuner, två polisförbund, en länsavdelning av föreningen

Sveriges landsfiskaler och svenska polisförbundets länskommitté

i ett län.

Över betänkande nr 7 bär utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetct,

riksåklagarämbetet, statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Jämtlands

län, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar och

Sveriges polismästare samt svenska polisförbundet. Vid utlåtandena har

fogats av riksåklagarämbetet yttranden från förste stadsfiskalerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö och bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stock2—-

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

holm samt av överståthållarämbetet yttranden från polismästaren i Stockholm

och Stockholms stad. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden

från landsfogden i Stockholms län, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg

och Västerås, åtta kommuner, vägförvaltningen i Stockholms län

samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges

landsfiskaler.

Remissutlåtanden över betänkande nr 10 har avgivits av statskontoret,

riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, statens hyresråd, fångvårdsstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus

och Västernorrlands län, domstolskommittén, svenska stadsförbundet

samt svenska kommunförbundet. Vid utlåtandena har fogats av överståthållarämbetet

yttranden från polismästaren i Stockholm och Stockholms

stad samt av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i länen, sex

kommuner och två polisförbund.

Över betänkande nr 17 har efter remiss utlåtanden inkommit från justitiekanslersämbetet,

hovrätten för övre Norrland, riksåklagarämbetet, statskontoret,

riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Jämtlands och Västerbottens

län, lagberedningen, domstolskommittén, svenska stadsförbundet,

svenska kommunförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges stadsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt svenska

polisförbundet. Vid utlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet yttranden

från förste stadsfiskalerna i Stockholm och Göteborg, av överståthållarämbetet

yttranden från polismästaren i Stockholm, stadens rätts- och polisdirektion

och föreståndaren för stadens delgivningscentral samt av länsstyrelserna

yttranden från två landsfogdar, en åklagarmyndighet och tre

länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få uppta de lagstiftningsfrågor

som aktualiseras av reformerna inom polisväsendet m. m. Innan jag går in

på polisberedningens förslag i dessa hänseenden skall jag lämna en kortfattad

redogörelse för de i den förut nämnda propositionen 1964: 100 föreslagna

nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna. Beträffande den

närmare utformningen av organisationerna hänvisas till nämnda proposition.

De nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna
Det

i prop. 1964: 100 framlagda förslaget till organisationen av polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet förutsätter att det nuvarande organisatoriska

sambandet mellan dessa verksamhetsgrenar helt upplöses. I övrigt

innebär förslaget i stora drag följande.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

35

Polisväsendet

För polisverksamheten skall riket liksom nu vara indelat i polisdistrikt.

Indelningen fastställs av Kungl. Maj:t. I princip skall varje distrikt byggas

upp kring en välbelägen större huvudort och omfatta det område som allmänt

graviterar mot huvudorten. Som grund för indelningen skall läggas

den indelning av länen i kommunblock vilken Kungl. Maj :t fastställer.

Distrikten skall i regel göras så stora att polisarbetet inom varje distrikt

bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp emot 50

man. I enlighet med dessa principer förutsätts att antalet polisdistrikt reduceras

från f. n. omkring 560 till 119. Polisdistriktet skall utgöra polischefens

verksamhetsområde. Antalet polischefsdistrikt, som i dag utgör omkring

380, kommer alltså att motsvara antalet polisdistrikt.

Den förutsatta indelningen i polisdistrikt leder till att omkring 25 distrikt

kommer att bestå av högst fem kommuner och de övriga av mer än fem

kommuner. Ett 45-tal distrikt kommer att omfatta 10—20 kommuner och

fem mer än 20 kommuner.

Från arbetsorganisatorisk synpunkt skall polisdistriktet utgöra en enhet

under polischefens ledning. Personalen inom distriktet disponeras sålunda,

att en huvudstyrka förläggs till distriktets centralort och övrig personal

uppdelas i arbetsgrupper, som stationeras i andra större tätorter i distriktet,

i första hand i huvudort inom ett eller flera kommunblock. I anslutning till

dessa stationeringar indelas polisdistriktet i vaktområden, av vilka ett —

centralvaktområdet — innefattar centralorten och de övriga — lokalvaktområdena

— en eller flera stationeringsorter för arbetsgrupper. En arbetsgrupp

inom lokalvaktområde skall stå under ledning av kvalificerat befäl.

Vaktområdet utgör primärt ansvarsområde för de inom området stationerade

arbetsgrupperna. Endast i ett avseende skall vaktområdet vara exklusivt

verksamhetsområde, nämligen för decentraliserad handläggning inom

polisdistriktet av ärenden, som enligt särskilda stadganden ankommer på

polismyndighet. Sådan handläggning skall äga rum, förutom vid huvudstyrkan

i centralvaktområdet, vid endast en arbetsgrupp i varje lokalvaktområdc.

Antalet vaktområden i varje distrikt skall i regel vara tre—fyra. I

undantagsfall godtas en uppdelning i upp till sju vaktområden. Totalt för

hela landet förutsätts antalet lokalvaktområden komma att uppgå till i

runt tal 220.

Högsta polismyndighet inom länet blir även framdeles länsstyrelsen. Ledningen

av polisverksamheten i länet utövas av länspolischefen, som får

ställning som landshövdingen direkt underställd tjänsteman inom länsstyrelsen.

Såvitt gäller den operativa ledningen av polisverksamheten skall

länspolischefen ha befogenhet att ensam fatta beslut. Endast i undantagsfall

skall han vara skyldig att hänskjuta ärenden av denna art till landshövdingens

avgörande. Till sitt förfogande främst för trafikövervakningsupp
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

gifter får länspolischefen en polisstyrka — länstrafikgrupp — som administrativt

ansluts till poliskåren i residensstaden och i en del fall även till

annan större poliskår i länet. Förutom att handha polisledningsuppgifter

skall länspolischefen som föredragande inom länsstyrelsen handlägga vissa

ärenden av polisiär natur. Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt

skall undantas från länspolischefs verksamhetsområde vad gäller operativa

ledningsuppgifter.

Som centralt organ för polisväsendet inrättas den 1 juli 1964 en rikspolisstyrelse,

som huvudsakligen skall ha uppgifter av rådgivande och samordnande

karaktär samt ombesörja omfattande administrativa göromål. I

begränsad utsträckning skall styrelsen kunna ge direktiv för polisverksamhetens

bedrivande samt utöva viss ledning av polisarbetet, väsentligen vad

angår trafikövervakning och trafiksäkerhet. Styrelsen får vidare viktiga

informativa uppgifter. Utbildningsfrågorna skall handläggas inom styrelsen,

i vilken statens polisskola inlemmas.

Åklagarväsendet

Indelningen av riket i åklagardistrikt, som fastställs av Kungl. Maj :t,

skall ske på grundval av polisdistriktsindelningen. Varje åklagardistrikt

skall omfatta ett eller flera polisdistrikt. Antalet åklagardistrikt förutsätts

bli omkring 90.

Inom ett åklagardistrikt skall åklagarverksamheten ombesörjas av två

eller flera distriktsåklagare, av vilka en skall vara chefsåklagare och i denna

egenskap företräda distriktets åklagarmyndighet samt ansvara för myndighetens

administrativa och kamerala uppgifter. Åklagarmyndighetens kansli

skall förläggas till polisiär centralort. Finns inom distriktet mer än en sådan

centralort, skall en av myndighetens åklagare stationeras på varje polisiär

centralort som inte utgör kansliort för myndigheten. Fördelningen av uppgifterna

mellan åklagarna i en åklagarmyndighet skall i princip ske med

hänsyn till uppgifternas svårighetsgrad samt åklagarnas skicklighet och

erfarenhet.

I varje län eller i undantagsfall gemensamt för två län skall finnas en

eller flera länsåklagare. I länsåklagares uppgifter ingår att bistå underställda

åklagare med råd och upplysningar, att genom inspektioner och på

annat sätt öva tillsyn över åklagarmyndigheterna inom verksamhetsområdet,

att överpröva underställda åklagares beslut, då anledning förekommer

till det, samt att fullgöra vissa administrativa och kamerala uppgifter. Därjämte

skall länsåklagare verkställa vissa prövningar, huruvida åtal bör äga

rum, samt själv handlägga mål, i vilka förundersökningen och åtalet av

olika skäl bedöms vara särskilt krävande.

Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt undantas från länsåklagares

verksamhetsområde. Åklagarmyndigheten i ettvart av dessa distrikt

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr iOl år 196b

37

består av ett antal åklagarkammare. I varje åklagarkainmare tjänstgör en

chefsåklagare samt ett antal kammaråklagare. Chef för åklagarmyndigheten

är en överåklagare, vilken fullgör på länsåklagare ankommande uppgifter.

Dock förutsätts huvuddelen av de till länsåklagares handläggning hörande

målen skola handläggas inom åklagarkamrarna.

Riksåklagarämbetets nuvarande uppgifter förändras inte i vidare mån än

att ämbetet skall svara för hela åklagarorganisationens administration och

ekonomiska förvaltning. I anslutning härtill genomförs viss omorganisation

av ämbetet.

Exekutionsväsendet

För den exekutiva verksamheten skall riket vara indelat i kronofogdedistrikt.

Indelningen, som fastställs av Kungl. Maj :t, skall grundas på polisdistriktsindelningen.

Varje kronofogdedistrikt skall bestå av ett eller flera

polisdistrikt. Antalet kronofogdedistrikt förutsätts bli omkring 80.

I varje kronofogdedistrikt skall finnas en eller flera kronofogdar och vid

behov en eller flera biträdande kronofogdar. Kronofogde är utmätningsman

i distriktet. I distrikt med flera kronofogdar är en av dem administrativ

chef, men i avseende på utmätningsmansgöromålen är kronofogdarna jämställda.

I ett kronofogdedistrikt skall förutom nu angiven personal finnas

bl. a. en eller flera kronokommissarier för kamerala och exekutiva uppgifter,

en eller flera förste kronoassistenter för arbetsledning, domsverkställighet

och indrivning av allmänna medel samt kronoassistenter för indrivning

av allmänna medel och domsverkställighet i enklare ärenden.

Personalen i ett kronofogdedistrikt skall till största delen stationeras på

kronofogdemyndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort

inom distriktet. I viss utsträckning skall dock kronofogde underställd personal

stationeras på polisiära stationeringsorter utanför denna centralort.

Sammanlagda antalet stationeringsorter utanför kronofogdedistriktens

kansliorter beräknas i hela landet bli omkring 170.

Överexekutor skall vara överinstans över kronofogdarna. Exekutionsväsendet

skall regionalt administreras av länsstyrelserna. Det förutsätts få ankomma

på Kungl. Maj :t att vidta erforderliga åtgärder för central samordning

och rationalisering i samband med organisationsförändringen.

Förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt de ändringar

i förhållande till nuläget, som nu angivna organisationsförslag innebär,

föranleder ändringar av formell art i vissa författningar, som redovisas

i det följande.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

38

Polismyndighet och dess uppgifter

Gällande bestämmelser m. m.

Polisens uppgifter

De grundläggande bestämmelserna om polisverksamheten och ansvaret

för denna finns i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket

(polislagen). Jämlikt 1 § 2 mom. denna lag förstås med polisverksamhet

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, verkställande av spaning

och annan undersökning angående brott samt den verksamhet i övrigt som

på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal

i denna dess egenskap. På landsbygden omfattar polisverksamheten

jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder

eller böter och vid annan handräckning.

I anslutning till polislagens definition av polisverksamhet anges i 1 §

allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 (nr 331) polisens uppgifter

vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att fullgöra den

verksamhet i övrigt som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet

bruk ankommer på polisen. Bland polisens åligganden nämns

särskilt, att polisen skall söka förebygga brott samt hindra att ordningen

och säkerheten eljest störs, uppdaga och utreda begångna brott

samt vidta erforderliga åtgärder, då ordningen och säkerheten eljest

blivit kränkt. I övrigt sägs, att polisen skall lämna allmänheten skydd,

upplysning och annan hjälp samt meddela statliga och kommunala myndigheter

handräckning enligt vad som är särskilt stadgat därom. Speciellt

understryks polisens skyldighet att uppehålla nära samarbete med socialvårdens

organ. Polisens uppgifter utvecklas närmare i de av chefen för

inrikesdepartementet den 4 juni 1948 meddelade anvisningarna till allmänna

polisinstruktionen. Till uppgifter som tillkommer polisen på grund

av hävd hänförs i anvisningarna den allmänna hjälpverksamhet, som polisen

utövar vid olyckshändelser eller beträffande personer, som på grund av

sjukdom eller av annan orsak inte kan ta vara på sig själva, samt spaningsoch

efterlysningsverksamhet rörande försvunna personer. Till denna grupp

av uppgifter brukar också hänföras den biträdesverksamhet åt kommunala

och andra organ som på sina håll ankommer på polispersonal, t. ex. brandalarmbevakning

och annan alarmbevakning.

I fråga om polisens uppgifter under krig sägs i lagen den 17 december

1943 (nr 881) om polisens ställning under krig att envar polisman är skyldig

att under krig delta i rikets försvar i den omfattning Kungl. Maj :t

föreskriver (1 §). Polisman som i enlighet med därom meddelade bestämmelser

skall delta i rikets försvar tillhör under krig krigsmakten (2 §).

Tjänsteplikten enligt lagen omfattar jämlikt kungörelsen den 25 april 1958

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

(nr 262) angående tillämpningen av lagen deltagande i stridsliandlingar

och fullgörande av andra uppgifter som eljest tillkommer krigsmakten.

Under krig har polisen vidare att på framställning av militär myndighet

i olika hänseenden understödja krigsmakten. Föreskrifter härom finns i

nyssnämnda lag och tillämpningskungörelse samt i allmänna anvisningar

rörande polisverksamhet vid krig eller krigsfara, fastställda av Kungl.

Maj :t den 25 april 1958.

I här återgivna bestämmelser om polisens uppgifter avses med polisen

i allmänhet polisorganisationen. I regel tillkommer beslutanderätten polischefen

eller annat polisbefäl. I polisreglementet den 24 november 1961 (nr

571) stadgas, att polischefen har ansvaret för och ledningen av polisverksamheten

inom distriktet (1 §). Polischef är i stad med polismästare denne

och i annat polisdistrikt distriktsåklagaren. I vissa fall må polischefens

uppgifter delegeras till annan högre befattningshavare inom polisväsendet

(2 §). Bestämmelser om polischefs och annan förmans allmänna åligganden

ges i 5 och följande §§. Även i övrigt regleras i polisreglementet polischefs

uppgifter, såsom att tillkalla polisförstärkning i vissa fall (13 §),

upprätta förslag till arbetsordning (16 §), fastställa tjänstgöringsplan

(18 §) etc. Regler för beslutanderätten rörande ledningen av polisverksamheten

finns även i instruktionerna för polischeferna, nämligen landsfiskalsinstruktionen

den 14 december 1951 (nr 771), instruktionen den 30

december 1947 (nr 1002) för stadsfiskalerna samt olika av Kungl. Maj :t

fastställda instruktioner för polischefer i städer med poliskammare. I vad

mån den enskilde polismannen äger handla på eget initiativ framgår av

bestämmelser i allmänna polisinstruktionen och stadganden i särskilda författningar.

Polismyndighets uppgifter m. m.

Uppgifter, som ankommer på polisen på grund av särskilda stadganden,

är i allmänhet ålagda polismyndigheten eller polischefen. Föreskrifter av

sådan innebörd finns i ett stort antal lagar och författningar.

Närmare bestämmelser om polisens uppgift att utreda begångna brott

ges i 23 kap. rättegångsbalken. Förundersökning angående brott skall i

regel inledas så snart anledning förekommer, att brott som hör under allmänt

åtal förövats (1 §). Under förundersökningen skall utredas, vem som

skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger

för åtal mot honom, samt målet så beredas att bevisningen kan vid huvudförhandlingen

förebringas i ett sammanhang (2 §). Förundersökningen

inleds av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen inletts

av polismyndighet, skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet. Är saken av enkel beskaffenhet må

dock förundersökningen slutföras av polismyndigheten. Åklagaren skall

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kiingl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

emellertid alltid överta ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Leds förundersökningen av polismyndighet, äger åklagaren meddela anvisningar

rörande undersökningens bedrivande. Åklagaren äger, då han

är förundersökningsledare, anlita biträde av polismyndighet (3 §).

Under förundersökningen skall förhör hållas med den misstänkte, målsäganden

och andra som kan antas veta något i saken. Anmälan skall i vissa

fall göras till rätten om förordnande av offentlig försvarare för den misstänkte.

Hämtning till förhör kan bli erforderligt, liksom förordnande om

sakkunnigutredning, editionsföreläggande, vittnesförhör vid domstol samt

olika slag av säkerhetsåtgärder, såsom anhållande, häktning, reseförbud,

kvarstad och skingringsförbud, beslag, husrannsakan, kroppsvisitation,

kroppsbesiktning m. m. Åtgärderna beslutas av den som leder förundersökningen

eller av åklagaren eller rätten. Vissa åtgärder, t. ex. häktning, får

beslutas endast av rätten. Innan åtal väckts meddelas beslut om häktning

på framställning av undersökningsledaren eller åklagaren. Närmare föreskrifter

för förundersökningens bedrivande ges i förundersökningskungörelsen

den 19 december 1947 (nr 948).

Det möter svårigheter att uttömmande redovisa den mångfald övriga

lagar och författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, polischef

eller poliskammare. Till belysning av uppgifternas art må dock följande

anmärkas.

Anmälningar och ingripanden från polismyndighets sida

skall göras enligt flertalet centrala författningar på socialvårdens område.

Enligt lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om ngkterhetsvård skall polismyndighet,

som får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller

eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan,

ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden (10 §). Då förutsättningar

för tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

föreligger, skall polismyndigheten i orten göra ansökan till länsstyrelsen

om sådan intagning i vissa fall, när nykterhetsnämndens framställning

inte utan olägenhet finnes kunna avvaktas (19 § 1 mom.). Polismyndighet

skall ofördröjligen på lämpligt sätt tills vidare omhänderta den,

som är hemfallen åt alkoholmissbruk, i vissa fall då länsstyrelsens beslut

om tvångsintagning inte kan avvaktas; sådant omhändertagande må också

ske av alkoholmissbrukare som på grund av oförmåga att ta vård om sig

är i trängande behov av omedelbar vård (21 § 1 mom.).

I sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) åläggs polismyndighet

skyldighet att verka för att vårdbehövande får erforderlig vård. Vidtas

inte åtgärd av förmyndare, god man, make eller annan för att bereda erforderlig

vård åt sinnessjuk, skall bl. a. polismyndigheten i den ort där

den sjuke vistas föranstalta därom (6 §). Polismyndigheten äger göra ansökan

om intagning av den sjuke för vård på sinnessjukhus (8 §). Framgår

av någons uppträdande uppenbarligen att han är farlig för sig eller

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

annan och kan det antas att han är sinnessjuk, må polismyndigheten föranstalta

om att han tas in för observation på sinnessjukhus (28 § 1 mom.).

Finner polismyndighet sådana skäl föreligga beträffande den som på egen

ansökan är intagen för observation, äger polismyndigheten anmäla detta

hos sjukvårdsläkaren (28 § 2 inom.).

Som förut nämnts bär polisen skyldighet att fortlöpande uppehålla samarbete

med socialvårdens organ. Enligt barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97) har polisen möjlighet att själv ingripa i vissa fall. Innebär underårigs

uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning eller säkerhet

och föreligger sannolika skäl för ingripande av barnavårdsnämnd enligt

lagen, äger polismyndighet på lämpligt sätt ta den underårige i förvar i

avbidan på barnavårdsnämndens beslut. Det ankommer därefter på barnavårdsnämnden

att besluta om den underårige skall omhändertas eller friges.

Föreligger beträffande den som är under 18 år sannolika skäl för ingripande

enligt lagen och kan hans namn, ålder eller bostad inte utrönas,

må han tills utredning vunnits därom tas i förvar av polismyndighet, även

om hans uppträdande eller levnadssätt inte utgör fara för allmän ordning

och säkerhet (33 §). I vissa fall åligger det därjämte polismyndighet att

på lämpligt sätt förvara underårig, som omhändertagits för samhällsvård

och som är farlig för allmän ordning eller säkerhet (37 §).

Till denna grupp av uppgifter synes även böra hänföras polisens skyldighet

enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 662) att lämna

hälsovårdsnämnd biträde (80 §) och enligt livsmedelsstadgan den 21 december

1951 (nr 82b) att biträda hälsovårdsnämnd vid livsmedelskontrollen

och att, då anledning förekommer till anmärkning, skyndsamt göra

anmälan därom till vederbörande hälsovårdsnämnd (89 §).

I de talrika fall då det åligger polismyndighet att verkställa f örpassn

i n g följer denna skyldighet antingen av polisens primära uppgifter —

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller bekämpande av brott

-— eller också av särskilt stadgande i lag eller författning.

Som exempel på fall där förpassning anses ankomma på polismyndighet

utan att härför kan åberopas uttryckligt författningsstöd må nämnas

förpassning av en för brott misstänkt person från polismyndigheten i ort,

där han gripits, till polismyndighet i annan ort där förhör med honom

skall äga rum. Ett annat närliggande exempel är den i stadig praxis antagna

skyldigheten för polismyndighet att meddela handräckning för hämtning

av person som skall inställas inför domstol.

Särskilda stadganden av innebörd att polismyndighet på begäran skall

utföra förpassning finns i olika författningar hl. a. på fångvårdens, socialvårdens

och hälsovårdens områden.

Beträffande förpassning av den som dömts till straffarbete eller fängelse,

till ungdomsfängelse eller till förvaring eller internering finns bestämmelser

i lagen den 21 december 19b5 (nr 872) om verkställighet av frihets2*-—

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

straff m. m. Enligt 13 § skall den dömde, om han vistas på fri fot, för verkställighet

av straff av polismyndigheten i den ort där han vistas förpassas

till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande

skall intagas. Enligt prop. 1964: 76 med förslag till lag om behandling i

fångvårdsanstalt, vilken lag avses skola den 1 januari 1965 ersätta den

nuvarande straffverkställighetslagen, skall motsvarande föreskrifter om

förpassning gälla beträffande den, som skall undergå fängelse, ungdomsfängelse

eller internering och som vistas på fri fot.

Enligt 94 § barnavårdslagen får vederbörande myndighet begära handräckning

av polismyndighet för att efterforska underårig, som är föremål

för utredning i vissa fall, för att verkställa beslut om omhändertagande,

för att efterforska och återhämta sådan omhändertagen som avvikit samt

för att ombesörja annan förflyttning av någon som är omhändertagen.

Polismyndighet skall även på begäran av styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola

lämna handräckning för att efterforska och återhämta elev

som avvikit samt för att ombesörja annan förflyttning av elev.

Enligt 56 § lagen om ngkterhetsvård åligger det polismyndighet att på

begäran lämna handräckning dels för återhämtande till allmän vårdanstalt

av den som avvikit därifrån och av permitterad, som enligt meddelat

beslut skall hämtas åter till anstalten, dels även för verkställighet av

beslut om intagens överflyttning från en allmän anstalt till en annan.

Sinnessjuklagen innehåller ett särskilt kapitel, 7 kap., om handräckning.

Om sinnessjuk, för vilken plats beretts på sinnessjukhus, motsätter sig

intagning, är bl. a. vederbörande polismyndighet skyldig att på begäran

av den som gjort ansökningen om intagning lämna den handräckning som

finnes vara av nöden (51 §). Sådan handräckning skall även lämnas, då

någon är skyldig att låta sig intagas på sinnessjukhus för undersökning.

Polismyndighet skall vidare på begäran lämna handräckning då sinnessjuk

avviker från sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården

eller, om vederbörande är försöksutskriven, underlåter att hörsamma

anmaning att åter inställa sig vid ifrågavarande sjukhus eller avdelning

(52 §).

De hittills givna exemplen har tagit sikte endast på förpassningar till

anstalt eller sjukhus. Såväl i den här berörda lagstiftningen som i annan

lagstiftning finns emellertid bestämmelser även om andra slag av förpassningar

som ankommer på polismyndighet. Härvid märks till en början förpassningar

av personer som skall inställas inför myndighet eller befattningshavare

för förhör eller undersökning. Som exempel kan nämnas förpassningar

med stöd av 21 § lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig

dom (38 kap. 12 § brottsbalken), 4 § lagen den 18 juni 1954 (nr 444)

om personundersökning i brottmål, 17 § barnavårdslagen, 13 och 27 §§ nykterhetsvårdslagen,

51 § jämförd med 43 § sinnessjuklagen, 21 och 22 §§

jämförda med 14 § lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

mot utbredning av könssjukdomar samt 5 § tuberkulosförordningen den 31

mars 1939 (nr 113). I prop. 1964: 90 föreslås, att den nuvarande lagen om

personundersökning i brottmål skall den 1 januari 1965 ersättas med en ny

lag i ämnet, vilken skall innehålla motsvarande bestämmelse om förpassning

som den nuvarande.

Stundom förekommer det att polisen får förpassa en person från en ort

till en annan endast för att släppa honom fri på bestämmelseorten. Sålunda

kan t. ex. enligt 62 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr 193) utlänning,

som enligt meddelad föreskrift äger uppehålla sig endast på viss ort eller

inom visst område men som anträffas på annan plats, genom polismyndighetens

försorg föras till plats där han äger vistas.

Förpassning kan ibland användas för att inställa någon på ort där han

skall fullgöra arbetsskyldighet eller undergå utbildning. I detta sammanhang

kan erinras om bestämmelserna i 40 § 2. värnpliktslagen den 30 december

19bl (nr 967). Värnpliktig, som utan att ha anmält laga förfall uteblir

från tjänstgöring, vartill han blivit i laga ordning kallad, kan i regel på egen

bekostnad hämtas för att fullgöra tjänstgöringen. Efterspaning och hämtning

av den värnpliktige åligger i dylikt fall polismyndighet enligt bestämmelserna

i kungörelsen den 9 oktober 19b2 (nr 8b0) angående hämtning av

värnpliktig, som uteblivit från inskrivningsförrättning eller tjänstgöring

m. m.

Bestämmelser om skyldighet för polismyndighet att ombesörja d e 1 givir

i n g a r finns i en rad författningar. Bland de viktigare må nämnas följande.

Enligt lagen den b januari 1956 (nr 2) om socialhjälp skall polismyndighet

på begäran av socialnämnd biträda med delgivning av länsstyrelses

beslut eller utslag enligt lagen (57 §). I ngkterhetsvårdslagen sägs att, om

postdelgivning inte används för delgivning av kallelser och andra meddelanden

enligt lagen, biträde med delgivningen må påkallas hos polismyndigheten

(66 §). Motsvarande gäller jämlikt 95 § barnavårdslagen kallelser,

beslut eller andra meddelanden enligt denna lag.

Polismyndighets skyldighet att lämna annan handräckning

omfattar uppgifter av skilda slag, antingen uttryckligen ålagda genom särskilda

bestämmelser eller härrörande från polisens allmänna skyldighet att

lämna andra myndigheter biträde. Som exempel må anföras handräckning

enligt barnavårdslagen för att vinna tillträde till sådan underårigs hem

mot vilken ingripande enligt lagen är i fråga (18 §) samt för att bereda

vederbörande tillsynsmyndighet tillträde till barnavårdsanstalt (63 §).

Enligt bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagcn skall utredning

ske innan socialhjälp in. m. beviljas eller ingripande mot underåriga göres.

Vid utredning som här avses skall uppgifter inhämtas från myndigheter

och andra som kan lämna upplysning i ärendet (bl. a. 16 § socialhjälpslagen).

Polismyndighetens medverkan blir här i de flesta fall erforderlig.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Polismyndighetens yttrande skall inhämtas bl. a. jämlikt rusdrgcksförsäljningsförordningen

den 26 maj 195b (nr 521) i ärende om tillstånd

till utskänkning av rusdrycker (28 och 29 §§) samt jämlikt ölförsäljningsförordningen

den 23 mars 1961 (nr 159) över ansökan om tillstånd till utskänkning

av maltdrycker året runt eller årligen under viss tidsperiod (15 §).

Polismyndighet skall enligt allmänna ordningsstadgan den Ib december

1956 (nr 617) meddela tillstånd för att allmän plats inom stadsplanelagt

område skall få begagnas för upplag eller avstjälpning eller i

vissa fall tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar och dylikt eller

nyttjas på sätt som ej överensstämmer med det ändamål, för vilket platsen

upplåtits eller anvisats eller som eljest är allmänt vedertaget (2 §). På allmän

plats må offentlig tillställning ej anordnas utan tillstånd av polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även eljest för vissa offentliga tillställningar

(12 §). Beträffande annan offentlig tillställning än sådan för

vilken krävs tillstånd skall anmälan göras till polismyndigheten, som dock

äger befria sammanslutning eller annan anordnare från anmälningsskyldighet

beträffande tillställningar av visst slag (13 §). Polismyndigheten

må ålägga anordnare av offentlig tillställning att bekosta ordningshållning

vid tillställningen (17 §). Vid vissa offentliga tillställningar må rusdrycker

ej utan polismyndighets medgivande förtäras annat än i samband med tilllåten

utskänkning av rusdrycker (16 §). I vissa fall får polismyndigheten

förbjuda förnyande av offentlig tillställning (20 §).

Inom stadsplanelagt område i stad, köping eller annat samhälle, där

byggnadslagens bestämmelser för stad äger tillämpning, må sprängning,

fyrverkeri eller skjutning med eldvapen ej äga rum utan tillstånd av poliskammaren,

där sådan finnes, och eljest av polischefen i orten. Motsvarande

gäller skjutning utomhus med luftvapen, om skytten ej fyllt 16 år (6 §).

Samma myndighet skall godkänna civil skjutbana innan den tages i bruk.

Poliskammare respektive polischef äger för särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter

som finnes erforderliga med avseende å handel och därmed

jämförlig hantering utomhus på allmän plats eller angränsande område

samt annan verksamhet eller annat förehavande, som äger rum på

allmän plats och ej är att hänföra till offentlig tillställning eller allmän

sammankomst. Dylika föreskrifter må avse jämväl användande av badplats

eller lägerområde, vartill allmänheten har tillträde, samt hållande av lokal

eller plats för sport, spel eller liknande (8 §).

För allmän sammankomst bl. a. på gata eller torg eller i park krävs enligt

lagen den lb december 1956 (nr 618) om allmänna sammankomster

tillstånd av polismyndighet (3 §). Anmälan om allmän sammankomst skall

göras till polismyndighet, då sammankomsten skall hållas utomhus på annan

plats än sådan som anges i 3 § (4 §).

För förvärv eller annat än tillfälligt lån av skjutvapen krävs enligt vapenförordningen

den 10 juni 19b9 (nr 340) tillstånd av polismyndighet (5 §).

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Tillstånd av polismyndigheten fordras även för ändring av skjutvapen

(It §) och förvärv av ammunition (21 §). Lokal för förvaring av sammanslutning

tillhöriga vapen skall godkännas av polismyndighet (12 §). Tillstånd

till innehav av vapen och ammunition kan återkallas av polismyndighet

(14 och 27 §§).

Rusdrycker får utskänkas endast under vissa i rusdrycksförsäljningsförordningen

angivna tider. Föreligger stadigvarande behov av utskänkning

efter den bestämda tiden lämnas medgivande därtill av länsstyrelsen. Yppas

för särskilt tillfälle behov av utskänkning efter den eljest bestämda tiden

må polismyndigheten medge det (47 § 3 och 4 mom.). Vid danstillställning,

till vilken allmänheten har tillträde, får rusdrycker ej utskänkas. Även från

detta förbud äger polismyndigheten medge undantag för särskilda fall

(51 §).

Jämlikt ölförsäljningsförordningen ankommer det på polismyndigheten

att lämna tillstånd till utminutering (8 §) och till tillfällig utskänkning

(12 §) av Öl.

Tillstånd att på annan affärstid än den vanliga försälja varm korv och

vissa andra varor utomhus meddelas på landet av polismyndigheten jämlikt

11 § butikstångningslcigen den 21 juli 1948 (nr 608).

Ansökan om tillstånd för bolag, ekonomisk förening och enskild person,

som är svensk medborgare, att driva handel med skrot, lump och begagnat

gods görs jämlikt 4 § förordningen den 29 december 1949 (nr 723) angående

handel med skrot, lump och begagnat gods hos polismyndigheten i

den ort, där rörelsen huvudsakligen skall bedrivas.

Enligt lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207) må lotteri under

vissa förutsättningar anordnas efter anmälan hos eller tillstånd av polismyndighet

(2 och 3 §§).

Tillstånd av polismyndighet krävs vidare enligt förordningen den 3 juni

1932 (nr 179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning

för att bl. a. sköta annan projektionsapparat än skolapparat samt

enligt 39 § förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor för

att inneha större förbrukningsförråd av sprängämnen. Oregistrerat motorfordon

får under vissa förutsättningar tas i bruk, om interimslicens utfärdats

och fordonet är försett med interimsskylt. Interimslicens utfärdas och

interimsskylt tillhandahålls av polismyndighet. Föreskrifter härom ges i

12 § vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648).

Vid ansökan om körkort skall fogas bl. a. av polismyndigheten i sökandens

mantalsskrivningsort utfärdat intyg, huruvida sökanden med hänsyn

till sina personliga förhållanden får anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt

fordon (32 § vägtrafikförordningen). Vid ansökan om trafikkort

skall enligt 27 § förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående

yrkesmässig automobiltrafik fogas motsvarande intyg beträffande sökandens

lämplighet som förare av automobil i yrkesmässig trafik.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Utan stöd av författning anses polismyndigheten vara skyldig att utfärda

intyg rörande någons vandel, ordentlighet och pålitlighet, redbarhet, lämplighet,

trovärdighet m. m. (strafflöshetsintyg och lämplighetsintyg).

Som exempel på polismyndighets skyldighet att verkställa avsyningar

och besiktningar kan anföras 2 § hotell- och pensionatstadgan

den S juni 1917, där det sägs att då ansökan görs om tillstånd att driva

hotell- eller pensionatrörelse, undersökning skall ske på platsen genom polismyndigheten

med biträde, om det erfordras, av sakkunnig person eller

myndighet för att utröna lägenhetens beskaffenhet. Enligt 58 § förordningen

om explosiva varor skall avsyning av annan anläggning än fabrik

verkställas av polismyndigheten i orten i samråd med brandchefen, såvida

inte länsstyrelsen på grund av särskilda skäl förordnar att avsyning skall

verkställas i annan ordning.

Uppgifter av samma art, som enligt vad nu redovisats vanligen åligger

polismyndighet, skall som förut nämnts enligt ett flertal författningar fullgöras

av poliskammare eller polischef eller av särskilt angiven befattningshavare

inom polis- och åklagarväsendet. Som framgår av det föregående

har poliskammare eller polischef vissa uppgifter enligt allmänna ordningsstadgan

(6, 8, 19 och 31 §§) och lagen om allmänna sammankomster (10 §).

Poliskammare eller polischef skall jämlikt 9 § förordningen den 5 juni

1959 (nr 348) med särskilda bestämmelser om biograf föreställningar in. m.

lämna godkännande för förevisning viss tid av vissa filmer. Polischef åligger

jämlikt 6 § förordningen den 23 april 1948 (nr 195) om ersättning och

belöning av statsmedel vid biträde åt ordningsmakten att göra upp förslag

rörande belöning samt insända förslaget till länsstyrelsen. Jämlikt 29 §

polisreglementet har polischef att meddela ordningsvaktsförordnanden, och

jämlikt 10 § straffverkslällighetslagen att mottaga nöjdförklaring av den

som inte är häktad samt att därefter, jämlikt 11 och 13 §§, underrätta

domstol om förklaringen och låta förpassa den dömde till fångvårdsanstalt.

Uppgifter till rättsstatistiken skall enligt 1 § kungörelsen den 22 oktober

1948 (nr 710) angående rättsstatistiken lämnas av bl. a. polischef, som vidare

enligt 9 § brandstadgan den 30 mars 1962 (nr 91) skall underrättas

om brand eller överhängande fara därför. Förordnande om rättsmedicinsk

undersökning meddelas i Stockholm av poliskammaren jämlikt stadgan

den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning

av död människas kropp.

Jämlikt kungörelsen den 31 december 1913 (nr 380) angående rätt för

utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att här i riket giva offentlig

föreställning in. m. eller att därvid medverka skall av sådan person

ställd borgen eller annan säkerhet för utskylder till stat och kommun mottas

av poliskammare eller polismästare i stad där sådan finns, av magistrat

i annan magistratsstad samt av länsstyrelsen i landet i övrigt (1 §). Samma

myndigheter meddelar tillstånd för utlänning att här i riket ge offent
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

lig tillställning m. m. eller medverka i dylik tillställning. Myndigheten äger

också återkalla givet tillstånd (3 §). Vidare skall poliskammare eller polismästare

i stad där sådan finns, magistrat eller kommunalborgmästare

i annan stad samt polischefen på landet mottaga anmälan från den, som

fått tillstånd enligt kungörelsen, rörande varje tillställning som han ger

eller medverkar i (4 §).

Polismyndighetsbegreppet

Begreppet polismyndighet används för att beteckna dels organ med ledningsfunktioner

inom polisorganisationen, vilka har ansvaret främst för

upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet, dels organ med uppgifter

inom andra grenar av allmän förvaltning.

I fråga om polisorganisationen utövas högsta ledningen av Kungl. Maj :t.

Polisärendena hör till inrikesdepartementets handläggning, och vissa ledningsfunktioner

ankommer på chefen för detta departement. Högsta polismyndighet

inom länet är länsstyrelsen respektive överståthållarämbetet,

som jämlikt 5 § länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)

respektive 6 § instruktionen den 5 december 1947 (nr 926) för överståthållarämbetet

har ansvar för och ledning av polisväsendet i länet samt

övervakar att allmän ordning och säkerhet behörigen upprätthålls. Enligt

polisreglementet har landsfogden såsom länspolischef under länsstyrelsen

ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i länet, dock ej beträffande

vissa städer som är undantagna från området för landsfogdes polisverksamhet.

Inom polisdistrikt har polischefen motsvarande funktioner

(1 §)•

Begreppet polismyndighet såsom beteckning på organ med uppgifter

inom en rad olika förvaltningsgrenar var länge oklart. År 1942 avgavs av

en särskilt tillkallad utredningsman betänkande rörande innebörden av

begreppet polismyndighet i olika författningar m. in. (SOU 1942:40). Betänkandet

ligger till grund för lagen den 15 juni 1944 (nr 415) om vad i

allmänhet skall med polismyndighet avses. Om i lag eller författning uppgift

ålagts polismyndighet utan att i lagen eller författningen särskild föreskrift

meddelats om vad som avses med polismyndighet, skall uppgiften

tillkomma i stad med poliskammare denna och i övriga delar av riket

polischefen i orten (1 §).

I flertalet författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet, sägs

inte vad som avses med polismyndighet. Alltjämt finns dock författningar

som innehåller särskild föreskrift om vad som i författningen åsyftas med

polismyndighet.

Jämlikt 7 kap. 9 § rättegångsbalken förstås med polismyndighet i denna

balk — förutom åklagare som har befattning med polisväsendet — i stad

där polismästare finnes denne och befattningshavare i befälsställning vid

polisväsendet, vilken enligt den för honom gällande instruktionen äger

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

handla i polismästarens ställe, samt i annan stad, där åklagaren inte har

befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende

över polisväsendet.

I allmänna ordningsstadgan avses med polismyndighet i stad med poliskammare

denna, i annan stad magistrat eller kommunalborgmästare

samt i övriga delar av riket polischefen i orten. I stad där magistrat eller

kommunalborgmästare enligt huvudregeln skall vara polismyndighet äger

stadsfullmäktige besluta, att polischefen i orten i stället skall vara polismyndighet

(32 §). Motsvarande föreskrifter ges i 14 § lagen om allmänna

sammankomster.

Samma bestämmelser om vad som avses med polismyndighet som i allmänna

ordningsstadgan — dock utan möjlighet för stadsfullmäktige att

besluta avvikelse från huvudregeln — förekommer i förordningen angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. och lotteriförordningen.

I utlänningslagen samt utlänningskungörelsen den 4 juni 195b (nr 4-57)

förstås med polismyndighet i stad, där kriminalpolisintendent finns, denne,

i annan stad och på landet polischefen samt landsfogden inom området för

hans polisverksamhet. Såväl i stad som på landet avses med polismyndighet

därjämte den som länsstyrelsen förordnat att fullgöra vad som enligt

lagen åligger polismyndighet samt den polismyndigheten förordnat att

granska pass och mottaga anmälningar, såvitt avser fullgörandet av det

lämnade uppdraget.

I 5 § sinnessjuklagen sägs att med polismyndighet avses i lagen i stad

med polismästare denne och annan befattningshavare vid polisväsendet i

befälsställning, som enligt sin instruktion eller på grund av polismästarens

uppdrag äger handla i dennes ställe, i annan stad stadsfiskalen eller,

om han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast

under polischefen har inseende över polisväsendet samt på landet polischefen

i orten.

I ett förut denna dag på hemställan av chefen för justitiedepartementet

till lagrådet remitterade förslag till lagstiftning i anledning av avvecklingen

av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen föreslås, att särregleringen

av polismyndighetsbegreppet skall upphävas i allmänna ordningsstadgan

och lagen om allmänna sammankomster. Vidare kommer, enligt

vad jag inhämtat, att i senare sammanhang föreslås ändringar i de bestämmelser

som nu gäller beträffande polismyndighets befattning med ärenden

enligt bl. a. hotell- och pensionatstadgan, vägtrafikförordningen, förordningen

om yrkesmässig automobiltrafik och lotteriförordningen.

Delegationsmöjligheter

Polis myndighet slag en öppnar vissa möjligheter till delegation från polischef

till lägre befattningshavare inom polisväsendet. Sålunda sägs i 2 § att

Kungl. Maj :t äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt annan polis
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

man än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som eljest enligt 1 §

ankommer på polischef. Stadgandet har närmast tillkommit för att möjliggöra

delegation av vissa ofta återkommande ärenden i köpingar och

andra orter på landsbygden, där polischef inte är stationerad men där det

finns kvalificerat polisbefäl. Ingenting nämns i lagen rörande arten av de

ärenden vilkas handläggning får delegeras. Enligt förarbetena (prop.

1944: 17 s. 51) är närmare bestämning av delegationsrätten ej erforderlig

med hänsyn till att delegationsprövningen lagts i Kungl. Maj :ts hand.

Delegation jämlikt 2 § polismyndighetslagen är möjlig endast då polischef

är polismyndighet enligt lagen, däremot inte då poliskammare skall

anses som polismyndighet. Dock må nämnas att annan tjänsteman vid poliskammare

än polismästaren kan åläggas att självständigt handlägga vässa

polismyndighetsärenden enligt föreskrifter därom i vässa instruktioner,

t. ex. instruktionen för polischefen och poliskammaren i Stockholm.

Beslut om delegation enligt polismyndighetslagen synes inte ha meddelats.

Delegationsmöjligheten enligt polismyndighetslagen omfattar inte uppgifter

som på grund av särskilda bestämmelser ankommer på polischef. Sålunda

kan delegation med stöd av lagen inte medges vare sig beträffande

uppgifter som i författningen direkt åläggs polischef eller beträffande uppgifter

som enligt författningen visserligen ankommer på polismyndighet

men där i författningen särskilt anges att med polismyndighet i författningen

avses bl. a. polischef. Nyss nämnda uppgifter kan emellertid i

vässa fall delegeras jämlikt 2 § sista stycket polisreglementet. Där heter

det att uppgift, som enligt reglementet eller andra av Kungl. Maj :t meddelade

bestämmelser ankommer på polischef, i stället må fullgöras av annan

högre befattningshavare inom polisväsendet, i den mån föreskrift därom

givits av Kungl. Maj :t i instruktion för polischefen. Denna delegationsmöjlighet

är begränsad till uppgifter ålagda polischefen i författningar

som meddelats av Kungl. Maj :t, varemot delegation är utesluten då fråga

är om författningar tillkomna med riksdagens medverkan.

I några fall är delegation dessutom möjlig jämlikt bestämmelse i vederiörande

författning. Ett exempel härpå utgör 82 § vägtrafikkungörelsen,

där det sägs alt vässa på polismyndighet ankommande uppgifter enligt vägtrafikförordningen

må i stad med poliskammare uppdragas åt polisman

i befälsställning, om det finnes erforderligt med hänsyn till arbetsförhållandena.

Beslut om sådan delegation meddelas av polismyndigheten, dvs.

poliskammaren. Vidare må erinras om den förut omnämnda bestämmelsen

i utlänningslagen, som ger polismyndigheten befogenhet att förordna

annan att granska pass och mottaga anmälningar. Enligt 5 § sinnessjuklagen

kan i stad med polismästare polismyndighet i lagen ålagda uppgifter

fullgöras av den, soin enligt den för honom gällande instruktionen eller

på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe. Polis
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

chefs befogenhet jämlikt 19 § allmänna ordningsstadgan att i vissa fall inställa

eller upplösa offentlig tillställning får av polischefen anförtros polisman

i befälsställning som beordrats närvara vid tillställningen. Motsvarande

gäller enligt 10 § lagen om allmänna sammankomster polischefs befogenhet

att i vissa fall inställa eller upplösa allmän sammankomst.

Beträffande frågan, i vilken utsträckning uppgifter som åligger polischef

enligt särskilda författningar kan handläggas av underordnad polisman

utan uttryckligt stadgande därom, anfördes i det betänkande som låg

till grund för polismyndighetslagen (SOU 1942:40 s. 125).

Det är uppenbarligen ej meningen, att polischefen själv skall utföra alla

de åtgärder, som enligt förevarande bestämmelser skola ankomma på honom,

utan äger han självfallet härför allt efter sakens beskaffenhet anlita

underordnad polispersonal. Ansvaret för ärendets behöriga handläggning

skall emellertid principiellt åligga polischefen. Sålunda förutsättes, att den

underlydande polispersonalen, liksom hittills, ombesörjer rena verkställighetsbestyr,

såsom exempelvis utförande av handräckningar åt olika myndigheter,

varom stadgas i åtskilliga författningar, verkställande av undersökning

rörande affärsrörelse, som sägs i en del författningar--— etc.

I anslutning till föreskrift i vissa författningar om skyldighet för myndighet

eller enskild att till polismyndighet göra anmälan om vissa faktiska

förhållanden eller inlämna vissa påträffade föremål anfördes.

Med anledning härav må här anmärkas, att huvudregeln — -— — givetvis

inte får tolkas så snävt, att vederbörande i dylika fall ovillkorligen

måste vända sig till poliskammaren eller polischefen, utan får föreskriften

ifråga anses ha fullgjorts, om anmälan göres respektive föremålet inlämnas

till närmaste polisman, som i sin tur har att vidarebefordra ärendet

till vederbörande polisbefäl.

Föredragande departementschefen (prop. 1944: 17) anslöt sig till dessa

uttalanden samt tilläde, att det inte syntes kunna komma i fråga vare sig

att meddela någon allmängiltig regel i ämnet eller att beträffande varje

särskild författning ta ställning till frågan. Det syntes i varje enskilt fall

bli en omdömesfråga, i vad mån viss uppgift eller befogenhet tillkommer

den underordnade personalen.

1962 års principbeslut

Vid remissbehandlingen av 1957 års polisutrednings förslag till ny polisdistriktsindelning

uttalades farhågor för att förslaget kunde leda till att

befolkningen på landsbygden förlorade sina möjligheter till personlig kontakt

med polismännen för råd och upplysningar i skilda angelägenheter

samt med polischefen i ärenden av administrativ natur. Med anledning

härav påpekade jag vid behandlingen av frågan om polisväsendets förstatligande

m. m., att polisutredningen i syfte hl. a. att undanröja olägenheter

av detta slag föreslagit, att poliskammarbegreppet avskaffades och po
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

lismyndighetslagen ändrades så att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden

kunde delegeras på polischefen underställd polispersonal.

Jag erinrade om att sådana möjligheter redan nu finns i viss utsträckning

och menade, att det inte torde möta betänkligheter att vidga möjligheterna.

Genom en sådan åtgärd, som underlättade skapandet av rationella arbetsformer

inom de lokala poliskårerna, minskades allmänhetens behov av personlig

kontakt med polischefen. Tillika anförde jag, att avstånden numera

inte har så stor betydelse för allmänhetens möjligheter att få sina anspråk

på service tillgodosedda tack vare vårt väl utbyggda automatiserade telefonnät

samt motorismens kraftiga tillväxt. Statsutskottet, som vid frågans

behandling i riksdagen lämnade nyss återgivna uttalanden utan erinran,

underströk bl. a. att en lämplig stationering av arbetsgrupper ute i polisdistrikten

borde bli av väsentlig betydelse för att underlätta samarbetet

mellan allmänheten och polisen. Riksdagen godtog utskottets utlåtande.

I direktiven för polisberedningen erinras bl. a. om att polismyndighetslagen

bör ändras så, att delegation av polismyndighetsuppgifter kan ske

i större omfattning än nu.

Polis bere dningen

Polisens uppgifter

Inledningsvis framhåller polisberedningen att anledning saknas att i

samband med att staten från kommunerna övertar ansvaret för den allmänna

ordningen och säkerheten i riket i något hänseende ålägga polisen

andra huvuduppgifter än de nuvarande. Innebörden i huvuduppgiften att

upprätthålla allmän ordning och säkerhet finner beredningen visserligen

obestämd. Såsom uttalades vid tillkomsten av polislagen synes vad som

innefattas under begreppet polisverksamhet emellex-tid inte kunna anges

i korthet. Beredningen anser inte heller erforderligt eller ens önskvärt att

binda polisens verksamhet vid noggrant avgränsade uppgifter. Svårigheter

sägs hittills inte i större utsträckning ha uppstått att konkret ange vad

som innefattas i uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

I olika sammanhang har även gjorts en del vägledande uttalanden i ämnet.

Polisens huvuduppgift synes därför även framdeles böra anges i allmänna

ordalag. Härvid anses allmänna polisinstruktionens stadgande i

huvudsak böra följas.

Polisens huvuduppgift föreslås alltså skola vara att upprätthålla allmän

ordning och säkerhet. Vid fullgörandet av denna uppgift skall det åligga

polisen huvudsakligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen

och säkerheten eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt

vidta erforderliga åtgärder då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt,

att fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ samt underrätta sådant

organ om förhållanden som kan föranleda ingripande av organet samt

att i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Ma j.ts proposition nr 101 år 196i

Vidkommande polisens uppgift att fullgöra den verksamhet som på grund

av särskilda stadganden ankommer på polisen anför beredningen, att fullgörandet

av denna verksamhet tar i anspråk en betydande del av polisens

tid. Detta gäller såväl för de befattningshavare, som har att fatta erforderliga

beslut, som för den personal som skall verkställa besluten. Verksamheten

kan därför inverka menligt på polisens möjligheter att fullgöra huvuduppgiften

att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Beredningen finner det inte kunna komma i fråga att befria polisen från

alla uppgifter av förevarande art, men anser det angeläget att uppgifterna

i möjligaste mån begränsas. I detta hänseende upplyser beredningen att

polisväsendets organisationsnämnd i promemoria den 12 september 1960

lagt fram förslag till åtgärder i syfte att avlasta polisen vissa uppgifter,

som inte äger samband med egentlig polisverksamhet, och att vissa åtgärder

redan vidtagits för att avlasta polisen dylika uppgifter. Sålunda har

bl. a. genom ändring i folkbokföringsförordningen polismans skyldighet

att närvara vid mantalsskrivningsförrättning slopats.

Andra uppgifter som på grund av särskilda stadganden ankommer på

polisen äger enligt beredningen visserligen samband med polisens huvuduppgift

men bedöms det oaktat kunna i viss utsträckning avlastas polisen.

Främst åsyftas här förpassningsuppgifterna, som f. n. på sina håll

medfört personalproblem för polisen. Som allmän princip för ianspråktagande

av polispersonal för förpassningar anser beredningen böra gälla, att

polishandräckning begärs endast då sannolika skäl föreligger att polisens

maktbefogenheter behöver utnyttjas för att genomföra erforderlig åtgärd.

Beredningen förordar, att den önskvärda inskränkningen av polisens

uppgifter på grund av särskilda stadganden inte genomförs i ett sammanhang.

På längre sikt synes tillfredsställande förhållanden kunna ernås genom

att nuvarande uppgifter avlastas polisen eller begränsas efter hand

som förutsättningar därför finnes föreligga samt genom att nya sådana

uppgifter inte läggs på polisen i andra fall än då polisens maktbefogenheter

behöver utnyttjas eller annat organ för uppgiften inte står till förfogande

eller inte lämpligen kan inrättas. Det torde enligt beredningen

böra ankomma på rikspolisstyrelsen att ägna särskild uppmärksamhet åt

dessa frågor.

De uppgifter, som på grund av hävd åligger polisen, anser beredningen

kunna hänföras till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, vari

som förut sagts innefattas skyldighet att lämna allmänheten skydd, upplysning

och annan hjälp. Hjälp- och efterlysningsverksamhet torde numera

också allmänt betraktas som tillhörande polisens primäruppgift. Det synes

beredningen därför inte påkallat att hänföra ifrågavarande uppgifter till

en från huvuduppgiften fristående grupp av uppgifter, övriga uppgifter som

av hävd åligger polisen utgörs väsentligen av biträdesverksamhet åt kommunala

myndigheter. Genomgående torde uppgifterna varken kräva polisiär

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

handräckning eller eljest vara tillräckligt kvalificerade för att böra handhas

av polismän. Vid förstatligandet av polisväsendet skall enligt beiedningens

mening dylika uppgifter inte längre åligga polisen vare sig i förhållande till

statliga eller kommunala myndigheter.

Regleringen av polisens allmänna uppgifter sägs liksom hittills böra ske

i administrativ ordning.

Polismyndighetsbegreppet

Polisberedningen finner det angeläget att begreppet polismyndighet ges

en såvitt möjligt enhetlig innebörd i de lagar och författningar, i vilka uppgifter

läggs på polismyndigheten.

Till en början erinrar beredningen om att institutionen poliskammare

inte längre skall bestå efter polisväsendets förstatligande. Eftersom polischefen

f. n. är ensam ledamot av poliskammaren i samtliga städer med

poliskammare och i princip ensam beslutande i kammaren, innebär ombildningen

av poliskammaren till en polisledningsorganisation ingen saklig

ändring i förhållande till nuläget. Vidare erinrar beredningen om att

magistraterna föreslagits skola upphöra och deras uppgifter utskiftas på

olika statliga och kommunala myndigheter och organ samt att som en

följd härav även kommunalborgmästarinstitutionen avvecklas. De organ

som i allmänhet kommer i fråga för att överta magistrats och kommunalborgmästares

polismyndighetsuppgifter är länsstyrelsen och polischefen

i orten.

Då uttrycket polismyndighet används i lag eller författning avses f. n. i

allmänhet endast lokal myndighet, vare sig fråga är om polisledningsuppgifter

eller andra åligganden, framhåller beredningen. Med polismyndighet

bör enligt beredningen även framdeles förstås lokal myndighet, om annat

inte framgår av omständigheterna. I regel torde behov inte föreligga att i

begreppet innefatta regional myndighet. I den mån annan än polisiär myndighet

alltjämt skall vara polismyndighet, bedöms endast lokal myndighet

kunna komma ifråga.

Begreppet polismyndighet i lag eller författning föreslås alltså skola förbehållas

lokal polischef eller lokal myndighet som enligt särskilt stadgande

skall vara polismyndighet. Skall uppgift åligga regional myndighet, t. ex.

länsstyrelse, skall detta anges uttryckligen i vederbörande författning, om

det inte klart framgår av förhållandena att sådan myndighet avses. Det

förhållandet att uppgifter enligt särskilda stadganden i vissa fall ålagts

polismyndighet och i andra fall polischef eller poliskammare toide eftex

vad beredningen funnit i regel inte grunda sig på överväganden rörande

ärendenas handläggning hos myndigheten respektive polischefen. I den mån

magistrats och kommunalborgmästares polismyndighetsuppgifter upphör,

synes polismyndighetsbegreppet i ett flertal författningar, där begieppet

är specialreglerat, kunna bestämmas enligt polismyndighetslagen. Skäl

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

saknas därefter att behålla särbestämmelser i dylika författningar, t. ex.

allmänna ordningsstadgan, om polisiära organs uppgifter. Sedan poliskammarinstitutionen

upphört vid förstatligandereformen, undanröjs grunden

för åtskillnad mellan polischefs och poliskammares uppgifter. Eftersom

flertalet lagar och författningar, som reglerar polisens uppgifter på skilda

förvaltningsområden, innehåller bestämningen polismyndighet för det polisiära

organ som skall handha uppgifterna, föreslår beredningen att denna

bestämning kommer till användning beträffande alla uppgifter, som enligt

särskilda stadganden åläggs lokalt polisiärt organ. Med hänsyn härtill förordas

att särskild författning alltjämt skall finnas om vad som förstås med

polismyndighet, när begreppet inte definieras i vederbörande författning.

Nuvarande bestämmelser, som står i strid mot den förordade principen, anses

böra ändras efter hand i samband med andra ändringar i vederbörande

författning. I vissa fall, såsom i fråga om allmänna ordningsstadgan, kan

sådan ändring inte ske utan att begreppet polismyndighet i författningen

bestäms enligt polismyndighetslagen.

Behovet att fördela polischefs uppgifter

Beredningen anför, att polischefen — förutom att han är chef för den

lokala polisorganisationen och utövar ledningen av verksamheten för upprätthållandet

av allmän ordning och säkerhet — har sig ålagda ett stort

antal uppgifter på skilda förvaltningsområden och av varierande art. Svårigheter

torde enligt beredningens bedömning komma att uppstå för polischefen

att på ett tillfredsställande sätt hinna ombesörja polischefsuppgifterna

i de nya, betydligt större polisdistrikten, där dessa uppgifter på alla

områden blir mer omfattande än nu. Mot denna bakgrund framstår det för

beredningen som uppenbart att handhavandet av polischefs åligganden inte

längre är en enmansuppgift.

Från organisatoriska synpunkter anser beredningen att fördelning av polischefs

uppgifter på flera befattningshavare i allmänhet erbjuder fördelar.

Inhämtande av yttranden från arbetsgruppernas personal, vilket ofta skulle

bli erforderligt inom de nya merendels vidsträckta polisdistrikten, bortfaller

om ärendet kan avgöras inom arbetsgruppen. Dubbel diarieföring

inom distriktet undgås då också. För den som eljest skulle ha yttrat sig i

ärendet torde det i allmänhet innebära tidsvinst att själv fatta beslut på

grundval av den genom hans försorg verkställda utredningen i stället för

att redovisa utredningar och egna synpunkter i skriftligt yttrande till polischefen.

Härigenom blir den totala arbetsinsatsen vid ärendets handläggning

mindre och handläggningstiderna kortare. Även när decentraliserad

beslutanderätt inte blir aktuell torde enligt beredningen fördelning av polischefsuppgifter

på flera befattningshavare vara nödvändig för att ernå en

ändamålsenlig arbetsorganisation och rationella handläggningsformer.

De rationaliseringsvinster som kan göras vid fördelning av polischefs
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr iOl år 196b

uppgifterna på flera befattningshavare reduceras i viss mån vid decentraliserad

handläggning inom distriktet, anmärker beredningen. Förvaltning

och redovisning av penningmedel synes sålunda få ske även inom arbetsgrupp.

Behov av central registrering inom distriktet i skilda hänseenden

för med sig motsvarande uppgiftsskyldighet för arbetsgrupp beträffande

ärenden som handläggs inom arbetsgruppen. Omvänt måste arbetsgrupp i

ärenden, vilkas avgörande kräver kännedom om innehållet i de centralt

inom distriktet förda registren, inhämta uppgift därom från huvudstyrkan.

Vidare kan viss registrering visa sig nödvändig både inom arbetsgrupp och

hos polischefen. För varje ärendegrupp för sig måste avvägning ske mellan

nu nämnda olägenheter och förut angivna fördelar med decentraliserad

handläggning av polischefsåligganden.

Enligt vad beredningen funnit gör sig i allmänhet nu anförda synpunkter

gällande också i fråga om handläggningen av vissa personal- och ekonomifrågor

rörande polisorganisationen. Sådana uppgifter anses dock mestadels

mindre lämpade för decentraliserad handläggning inom distriktet.

För allmänhetens bekvämlighet saknar det enligt beredningen betydelse

om ärenden, i vilka allmänheten är sökande eller eljest har direkt intresse,

handläggs av polischefen själv eller av annan polisiär befattningshavare i

polisdistriktets centralort. I de flesta fall synes det från allmänhetens synpunkt

också vara tämligen betydelselöst, på vilken ort inom distriktet den

som har att fatta beslut i dylika ärenden är stationerad. Post, telefon och

andra förbindelsemedel ger ofta tillräckliga möjligheter för allmänheten att

komma i kontakt med den beslutande. Beredningen delar vidare den vid

polislagens tillkomst uttalade uppfattningen att närmaste polisman i allmänhet

bör vara behörig att motta anmälningar, underrättelser eller föremål

för vidare befordran till vederbörande befattningshavare. Motsvarande anser

beredningen böra gälla ansökningshandlingar och andra handlingar till

polismyndigheten eller polischefen.

Emellertid är, anför beredningen, åtskilliga ärenden, som ankommer på

polischef enligt särskilda författningar, av den art att tämligen utförliga

uppgifter från den enskilde krävs för att alla på ärendet inverkande omständigheter

skall bli beaktade. Beredningen anser det inte vara obefogat

att anta att allmänheten i regel inte har förmåga vare sig att bedöma vad

som är av betydelse eller att i skrift framlägga sina synpunkter. Ur denna

synvinkel torde personlig uppvaktning hos polismyndigheten vara befogad

i större utsträckning än författningarnas ordalydelse ger vid handen.

I och för sig kan det enligt beredningen synas tillräckligt att den enskilde

får tillfälle till personlig kontakt med ortens polis, som äger person- och

lokalkännedom. Härigenom skulle den enskilde få lägga fram sina synpunkter

inför den som ofta hade ärendets reella avgörande i sin hand. Varken

preliminärt eller definitivt besked skulle emellertid kunna lämnas av denne,

och den enskilde skulle merendels nödgas bevaka sina intressen även vid

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år ISO i

handläggningen hos polischefen. Beredningen räknar nämligen inte med att

skriftliga utredningar och yttranden fullständigt redovisar den enskildes

upplysningar. I varje fall kan den enskilde inte känna sig övertygad därom.

För allmänheten är det därför utan tvivel ett beaktansvärt intresse att beslutanderätten

inom de nya polisdistrikten fördelas territoriellt. Den härigenom

minskade administrativa omgången och de sannolikt betydligt kortare

liandläggningstiderna kan, yttrar beredningen, säkerligen också bidra till

att öka polisens goodwill hos allmänheten.

Uppgiftsfördelningen m. m.

Enligt polisberedningens mening bör det framdeles inte komma i fråga

att annat än i undantagsfall reglera uppgiftsfördelningen mellan polischef

och honom underordnade tjänstemän omedelbart i de författningar i

vilka uppgifterna åläggs polischefen eller polismyndigheten. Uppgiftsfördelningen

bör formellt ske i samma ordning som f. n. är möjlig enligt polismyndighetslagen

och polisreglementet, där det stadgas att åt annan polisman

än polischef må uppdras att i polischefens ställe fullgöra på denne eljest

ankommande uppgift. Den som sätts i polischefens ställe handlar inom

ramen för sin befogenhet som polischef eller polismyndighet och hans beslut

får överklagas i samma utsträckning och i samma ordning som om det meddelats

av polischefen själv. Delegationen innebär inte, att polischefen betas

möjlighet att påverka handhavan det av uppgiften. Beträffande polisledningsuppgifter

finner beredningen av polischefens ställning som ansvarig

för polisverksamheten inom distriktet följa att han äger ingripa och vid

behov rätta oriktiga eller olämpliga beslut samt utfärda direktiv och föreskrifter

för den underordnade personalens handlande. Lika långtgående

befogenheter sägs polischefen inte äga vad gäller underordnads handläggning

av ärenden på grund av särskilda stadganden. I detta hänseende fungerar

polismyndigheten i regel som första instans i förvaltningsprocess.

Har beslutanderätten i dylikt ärende delegerats till polischefen underlydande

tjänsteman, äger polischefen inte i det konkreta fallet förmå tjänstemannen

att fatta beslut av visst innehåll. Däremot torde det böra tillkomma polischefen

att i vissa fall utan hinder av delegationen själv överta ärendets

handläggning och avgörande. Vidare anser beredningen att det bör åligga

polischefen att öva tillsyn över sina underordnades handhavande av dem

ålagda uppgifter och därvid genom generella rådgivande och upplysande anvisningar

verka för enhetlighet samt tillse att länsstyrelsens eller annan myndighets

anvisningar och avgöranden i besvärsmål kommer till de underordnades

kännedom.

Grunder för delegation av polischefs uppgifter

I och för sig finner polisberedningen det inte befogat att helt undanta

någon grupp polisiära ärenden från möjligheten till decentraliserad hand
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungi. Maj ds proposition nr 101 år 1964

läggning. Inom stora polisdistrikt finns f. n. —- och lär efter omorganisationen

av polisväsendet komma att finnas i större utsträckning — polisbefäl

med lika goda kvalifikationer som polischeferna i mindre polisdistrikt eller

bättre. Det kan enligt beredningen inte vara ändamålsenligt att av formella

skäl omöjliggöra för sådant befäl att handha även mera betydelsefulla

ärenden, som anses kunna ombesörjas av polischefer i allmänhet. Ärenden

av större vikt bör därför kunna handläggas inte bara av polischefen utan

även av annan högt kvalificerad tjänsteman inom vederbörande poliskår.

Ansvaret för den operativa ledningen av polisverksamheten skall enligt

beredningen ytterst åligga polischefen själv. Den självständighet som i detta

hänseende kan tillerkännas polischefen underordnad polisman anser beredningen

vara av mindre intresse i detta sammanhang, eftersom polischefen

alltid äger direkt ingripa i verksamheten.

Beredningen framhåller, att det möter svårigheter att generellt ange de

övriga ärenden, vilkas handläggning och avgörande bör kunna överlämnas

endast till särskilt kvalificerad tjänsteman. I första hand hänför beredningen

hit tvångsingripanden på eget initiativ mot person samt mera omfattande

sådana ingripanden mot egendom. Även ärenden som eljest har stor

betydelse för den enskilde eller som kan antas väcka större uppmärksamhet

eller vara av känslig natur bör förbehållas särskilt kvalificerad

tjänstemans avgörande. Slutligen för beredningen till denna grupp ärenden

som är av särskilt svårbedömd art, bl. a. sådana i vilka fråga är om någons

medborgerliga pålitlighet. Bland nu angivna ärenden, vilka utmärks av

att kravet på rättssäkerhet är särskilt framträdande, nämner beredningen

ingripanden med tvångsmedel jämlikt rättegångsbalken, ansökan om tvångsintagning

på mentalsjukhus samt beslut om frihetsberövande!! jämlikt

nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen. Ärenden angående tillstånd

att driva handel eller näring samt återkallelse av sådant tillstånd samt ärenden

rörande tillstånd till allmän sammankomst anses också i regel böra

handläggas på polischefsplanet.

I detta sammanhang pekar beredningen emellertid på att enligt rättegångsbalken

ingripanden, som får beslutas endast av förundersökningsledaren

eller åklagaren, dock må vidtas av polisman om fara är i dröjsmål.

De synpunkter som ligger till grund för dessa regler gör sig enligt beredningen

ofta gällande även på andra områden. Så bör det t. ex. vara möjligt

för enskild polisman att i avbidan på beslut av behörig tjänsteman om omhändertagande

enligt 21 § nykterhetsvårdslagen gripa den som är hemfallen

åt alkoholmissbruk och som är farlig för eget liv eller utan alt söka ärligen

försörja sig för ett kringflackande liv, såvida underlåtenhet att genast inskrida

med åtgärd kan befaras leda till att alkoholmissbrukaren berövar

sig livet eller avviker från orten. I vissa här avsedda fall lär polisman f. n.

kunna företa interimistiskt ingripande med stöd av 1 § allmänna polisinstruktionen.

Beredningen förordar att regleringen av polismans kompetens

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

i dessa hänseenden blir fullt entydig och att den genomförs i samband med

regleringen av delegationsrätten.

I fråga om den beslutandes kvalifikationer uttalar beredningen, att den

till vilken delegation av ärendes slutliga avgörande sker bör besitta sådana

kunskaper och ha förvärvat sådan erfarenhet att han kan anses kvalificerad

att handlägga även svårare ärenden av det slag delegationen avser. Dessutom

bör dock möjlighet finnas för den beslutande att hänskjuta avgörandet

av komplicerade eller principiellt betydelsefulla ärenden till högre tjänsteman

inom poliskåren och ytterst till polischefen själv.

Med utgångspunkt i nuvarande kompetensregler för polisiära befattningshavare

(se SOU 1961:34 sid. 38—39 samt 25 och 26 §§ polisreglementet)

anser beredningen att polisintendent i fråga om kvalifikationer bör jämställas

med polischef. Även polis- och kriminalkommissarie bedöms i

viss utsträckning vara kvalificerade att fullgöra uppgifter på polischefsplanet.

I övrigt synes med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet lägre

tjänsteman än förste polis- och kriminalassistent f. n. inte böra komma i

fråga för att på eget ansvar fullgöra på polischef eller polismyndighet ankommande

uppgifter. Behovet att genom ökad utbildning göra polisbefälet

skickat för uppgifter av här ifrågavarande slag torde få beaktas i samband

med övriga utbildningsfrågor inom polisväsendet.

Beredningen vill inte bestrida att omfattande delegation av polischefs

uPPgifter möjligen kan befaras leda till bristande enhetlighet i avgörandena,

en konsekvens av decentralisering som man måste räkna med inom

alla verksamhetsområden. I fråga om delegation inom polisdistrikten måste

emellertid beaktas att dessa och därmed antalet polischefer genom omorganisationen

av polisväsendet blir väsentligt färre än nu. Vidgad delegation

inom distrikten kan därför inte beräknas leda till någon mera avsevärd

ökning av antalet beslutande personer i förhållande till nuläget. Polischefen

skall dessutom vaka över att ärendena avgörs så enhetligt som möjligt.

Besvärsmöjligheten bidrar till att eliminera riskerna för mera betydande

ojämnheter. För övrigt sägs det ligga i sakens natur att den beslutsberättigade

i praktiken bemödar sig att göra sig underrättad om och besluta i enlighet

med utbildad praxis. I samband härmed förordar beredningen inrättande

av verksamhetskartotek eller hänvisningsregister, dvs. sammanställning

av de lagar, författningar och andra föreskrifter som är av betydelse

för polisens arbete. Hänvisningsregister kan utan större svårighet kompletteras

med hänvisningar till tidigare avgöranden i ärenden av större

räckvidd. Genomförs en ordning av det slag som nu skisserats, är riskerna

för att decentraliserad handläggning inom polisdistrikten skall leda till

mera uttalad oenhetlighet enligt beredningens uppfattning inte särskilt

betydande.

Beredningen anser, att de skäl som talar för delegation av ärenden som

ankommer på polischefen gör sig gällande med mindre styrka beträffande

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

sällan förekommande ärenden, i varje fall då delegationen samtidigt innebär

decentraliserad handläggning inom distriktet. Om det i vissa fall finnes

lämpligt, bör dock dylika ärenden för hela distriktet kunna delegeras till

annan centralt stationerad tjänsteman i distriktet än polischefen.

Med de begränsningar som följer av det förut sagda finner beredningen,

med hänsyn till önskvärdheten av kännedom om lokala förhållanden samt

personkännedom hos den handläggande och nära kontakt mellan denne och

de kommunala myndigheterna, att delegation allmänt sett bör komma i

fråga i åtskilliga fall. Sålunda bör anmälningar och underrättelser om förhållanden

som inverkar på den allmänna ordningshållningen handläggas

av den som i första hand ansvarar för ordningen på orten. Motsvarande gäller

tillstånd till åtgärder som kräver uppmärksamhet endast från ordningsoch

trafiksynpunkt. Enligt föreskrifter i ett flertal författningar skall polismyndigheten

biträda kommunala organ i deras verksamhet. I den mån

denna biträdesverksamhet kräver särskilda beslut av polischefen, såsom kan

vara fallet beträffande handräckningsåtgärder, bör beslutanderätten ofta

kunna delegeras till chefen för den arbetsgrupp, vars vaktområde omfattar

vederbörande kommun.

Befogenhet att utfärda intyg anser beredningen i princip böra tillkomma

den som bäst äger kännedom om de förhållanden intyget skall avse eller

har lättast att göra sig underrättad om dem. I allmänhet torde dessa synpunkter

föranleda, att befogenheten bör kunna delegeras tenitoiiellt. Beslut

som väsentligen grundar sig på besiktning eller eljest på personlig kännedom

om visst förhållande bör i regel meddelas av den som låtit företa besiktningen

eller äger kännedomen. Da detta vanligen torde komma att gälla

chefen för vederbörande arbetsgrupp, bör beslutsbefogenheten delegeras till

denne. Härigenom erhålls bättre garantier för att alla de förhållanden beaktas,

som har betydelse för ärendets avgörande, än om beslutet fattas centralt

och därvid grundas på skriftligt yttrande av chefen för arbetsgruppen

rörande dessa förhållanden.

Beredningen av ärenden som ankommer på polischef föreslås generellt

skola åligga personal som satts att biträda den beslutande. rl ill beredning

hör bl. a. att infordra kompletterande upplysningar och handlingar samt

att i övrigt tillse att ärendet är i fullständigt skick. Liksom f. n. sker bör

beredning kunna anförtros inte bara polispersonal utan även kontorspersonalen.

Ytterligare anför beredningen, att det uppenbarligen inte är meningen att

polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra

alla åtgärder som enligt gällande bestämmelser ankommer på honom. Sålunda

förutsätts att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställighetsåtgärder,

t. ex. utförande av handräckningar, verkställande av undersökning

av affärsrörelse, granskning av handlingar in. in. Dessa spörsmål

hänför sig inte direkt till frågan om delegation av polischefs uppgifter, på
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

pekar beredningen. Annan reglering av spörsmålen anses inte erforderlig än

den som krävs av arbetsorganisatoriska skäl och för klarläggande av berörd

personals skyldigheter. Sådan reglering torde få ske i instruktioner och

arbetsordningar.

I detta sammanhang erinrar beredningen också om att den biträdcsverksamhet,

som krävs för att polispersonalen i största möjliga utsträckning

skall kunna utnyttjas för kvalificerade polisuppgifter, f. n. utan författningsstöd

utförs av kvinnlig och manlig biträdespersonal utan polisiära

förordnanden. Gränsdragningen mellan de uppgifter som skall fullgöras

av polismän och de uppgifter som kan anförtros biträdespersonal har inte

i praktiken erbjudit problem. Tveksamhet i detta hänseende finner beredningen

inte heller behöva uppkomma efter förstatligandet av polisväsendet.

Prövningen av frågor om delegation in. m.

Polisberedningen erinrar till en början om att prövning av frågor om

delegation enligt gällande polismyndighetslag tillkommer Kungl. Maj :t. Motivet

härför angavs vid lagens tillkomst vara vikten av att dylika frågor

bedömdes enhetligt. För egen del anför beredningen, att tillämpning av

de förut angivna allmänna grunderna för delegation av polischefs beslutanderätt

inom det omorganiserade polisväsendet leder till att delegation bör ske

i betydande omfattning och även av mera betydelsefulla ärenden. Redan på

grund därav är det påkallat att lägga prövningen i Kungl. Maj :ts hand.

Härför talar också kravet på att delegation sker efter enhetliga normer och

att garantier därvid skapas för att allmänhetens bekvämlighet blir tillgodosedd

i samma utsträckning inom hela landet. Av dessa skäl föreslår beredningen,

att frågor om delegation skall i princip avgöras av Kungl. Maj :t.

Emellertid kommer, framhåller beredningen, förhållandena inom olika

polisdistrikt att även efter omorganisationen förete betydande olikheter.

Kungl. Maj:ts prövning kan inte ske med hänsyn till organisationen inom

varje typ av polisdistrikt för sig. Lämpligen bör därför Kungl. Maj :t fastställa

endast ramen för delegationsrätten samt bemyndiga underordnad

myndighet att bestämma, hur de av Kungl. Maj:t meddelade delegationsreglerna

skall tillämpas inom varje polisdistrikt.

Rätten att besluta i polischefens ställe föreslås skola förenas med viss

tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt innehar tjänsten. Detta

förhållande måste beaktas vid tillsättning av ifrågavarande tjänster. Beredningen

räknar med att kompletterande utbildning för handhavande av polismyndighetsuppgifter

skall anordnas för nuvarande polismän, som kommer

i fråga till dessa tjänster. Till dess sådan utbildning kommit till stånd bör

bemyndigandet för Kungl. Maj:t att medge delegation utnyttjas mer restriktivt

än vad som förut föreslagits.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

61

Tillämpningen av de föreslagna principerna för delegation

För att ge en bild av hur de principer för delegation som beredningen

förordat ter sig i den praktiska tillämpningen har beredningen, efter att ha

inhämtat uppgifter om vissa polismyndighets- och liknande ärenden, angivit

en rad ärenden i vilka polischefens beslutanderätt enligt beredningens mening

synes kunna överlåtas till lägre polisbefäl. Härvid erinras inledningsvis

om att polisintendent enligt vad beredningen förut framhållit bör äga samma

befogenhet som polischef att handlägga polismyndighetsärenden inom

ramen för sitt verksamhetsområde.

Det praktiskt viktigaste området för delegation till annat högre polisbefäl

än polisintendent anser beredningen utgöra befogenheten att vara

förundersökningsledare enligt rättegångsbalken. Gällande lydelse av 7 kap.

9 § rättegångsbalken öppnar möjlighet till delegation av denna befogenhet

till sådan befattningshavare i bcfälsstäilning vid polisväsendet, vilken enligt

sin instruktion äger handla i polischefens ställe. Möjligheten är dock

begränsad till polismästarstäderna och har utnyttjats endast i Stockholm.

Beredningen håller före att det efter polisväsendets omorganisation inte

möter betänkligheter att göra denna delegationsmöjlighet generell för samtliga

polismyndigheter. Som förundersökningsledare i polischefs ställe bör

i första hand kommissarie komma i fråga. Hinder bör dock enligt beredningen

inte föreligga att i särskilda fall medge delegation av befogenheten

även till förste polis- eller kriminalassistent eller motsvarande polisbefäl.

Beredningen förordar att med befogenhet att vara förundersökningsledare

skall följa rätt att vidta alla åtgärder, som har samband med förundersökning

i brottmål eller som är av motsvarande slag. Som exempel

nämns ingripanden som är att jämställa med frihetsberövande enligt rättegångsbalken,

såsom anhållande eller meddelande av reseförbud jämlikt

lagstiftning om utlämning för brott samt omhändertaganden enligt barnavårdslagen

och lagen om nykterhetsvård i avbidan på annan myndighets

beslut.

I övrigt anser beredningen att delegation bör ske till befattningshavare,

vars kompetens lägst motsvarar nuvarande förste polis- eller kriminalassistents.

Beredningen erinrar om att anmälningar och underrättelser

från allmänheten i regel skall kunna utan särskilt författningsstöd

mottas av enskild polisman för vidare befordran till den, som äger vidta

åtgärd med anledning av anmälningen eller underrättelsen. Likaså skall

annan myndighet ålagd anmälnings- eller underrättelseskyldighet anses

fullgjord då anmälningen eller underrättelsen gjorts eller avsänts till polismyndigheten,

oberoende av vilken befattningshavare som mottagit anmälningen

eller underrättelsen. Skyldighet för polismyndigheten att göra anmä
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

lan eller lämna underrättelse anses enligt sakens natur åligga den tjänsteman

hos myndigheten som vidtagit den åtgärd eller fått kännedom om det

förhållande, varom anmälan eller underrättelse skall ske. Det är enligt

beredningen varken möjligt eller lämpligt att författningsmässigt reglera

dessa allmänna principer.

Beträffande ärenden angående tillstånd, förordnanden och

liknande ärenden bedömer beredningen territoriell delegation böra

ske i följande fall.

1) Ärenden enligt allmänna ordningsstadgan, med undantag dock för

vitesförelägganden, samt enligt lokala ordningsstadgor. Beredningen betonar,

att dessa ärenden hör nära samman med arbetsgruppernas förstahandsansvar

för ordningshållningen inom respektive vaktområden. En

kategori ärenden enligt stadgan, godkännande av skjutbana, är inte särdeles

frekventa. Med hänsyn härtill och till att särskild expertis erfordras

för prövningen av dessa ärenden finner beredningen att de inte lämpar sig för

decentraliserad handläggning. I den mån vitesföreläggande blir aktuellt vid

delegerad prövning av ärende enligt stadgan, skall ärendets fortsatta handläggning

överlämnas till polischefen eller den som centralt ombesörjer

polischefs åligganden.

2) Förordnanden enligt polisreglementet av ordningsvakter för särskilda

tillfällen.

3) På polismyndighet ankommande tillståndsärenden jämlikt förordningen

om explosiva varor.

4) Ärenden enligt 47, 51 och 56 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen.

5) Ärenden enligt 12 §, 24 § såvitt paragrafen avser medgivande till utskänkning

för särskilt tillfälle samt 28 § ölförsäljningsförordningen.

6) Ärenden enligt 3 och 8 §§ förordningen om försäljning av alkoholfria

drycker.

De under 5) och 6) upptagna ärendena är, framhåller beredningen, inte

så talrika att territoriell delegation i och för sig synes befogad. De är

emellertid av samma art som ärendena enligt rusdrycksförsäljningsförordningen

och bör därför handläggas i samma ordning som sistnämnda ärenden.

7) Ärenden enligt 12, 27, 37 och 69 §§ vägtrafikförordningen.

8) Ärenden angående uttagande av förnödenheter m. m. enligt allmänna

förfogandelagen, rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen, civilförsvarslagen

och allmänna ransoneringslagen. Under de förhållanden, som får

antas råda då tillämpning av dessa lagar blir aktuell, bör ingripanden av

polisen på orten kunna ske utan omgång.

Delegation av ärenden av nu ifrågavarande slag för central handläggning

inom polisdistriktet bör enligt beredningens mening kunna komma

i fråga i stor omfattning. Beredningen nämner, förutom en rad åtgärder

som på grund av särskilda föreskrifter eller eljest är påkallade med anled
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ning av anmälan eller underrättelse till polismyndigheten, bl. a. uppgiften

att pröva fråga om tillstånd, föreskrifter och godkännande enligt 27, 31,

32 och 36 §§ förordningen med vissa bestämmelser angående biografer och

filmförevisning, att handlägga på polismyndighet ankommande ärenden

jämlikt förordningen angående handel med skrot, lump och begagnat gods,

att meddela eller vägra tillstånd enligt 11 § butikstängningslagen, att meddela

och vägra tillstånd enligt 1 § förordningen om handel med preventivmedel

samt att meddela tillstånd enligt lotteriförordningen.

Intyg eller bevis om mottagande av handling eller föremål, om

vidtagande av åtgärd eller resultatet av viss åtgärd föreslås skola utfärdas

av den tjänsteman som ombesörjt mottagandet eller åtgärden. I övrigt sägs

territoriell delegation böra ske av rätten att utfärda vandelsintyg och liknande

intyg, som utfärdas utan särskilt författningsstöd, samt att då anledning

inte förekommer till anmärkning utfärda lämplighetsintyg enligt

32 och 36 §§ vägtrafikförordningen, 27 § förordningen angående yrkesmässig

trafik och 33 § luftfartskungörelsen. Centralt delegerad handläggning

av intygsärenden synes enligt beredningen inte behöva begränsas till vissa

slags ärenden.

Den polismyndighet i ett flertal författningar ålagda uppgiften att b iträda

andra organ i dessas verksamhet och att göra anmälan till

sådant organ, då förhållande inträffat eller föreligger som bör komma till

organets kännedom, finner beredningen kunna fullgöras av polischefen

underordnad personal utan annat författningsstöd än föreskrift i arbetsordning

för polisdistriktet.

Beträffande polismyndighet eller polischef i lag ålagd skyldighet att

direkt ingripa mot person eller egendom erinrar beredningen

om sin förut uttalade uppfattning att ingripanden mot person och

mer omfattande ingripanden mot egendom bör förbehållas polischefen eller

annat polisbefäl med väsentligen motsvarande kompetens. Territoriell delegation

förordas dock i fråga om rätten att omhänderta körkort jämlikt 35 §

vägtrafikförordningen samt att taga vård om egendom i vissa fall, t.ex.

jämlikt 18: 2 ärvdabalken.

I förevarande sammanhang erinrar beredningen även om sitt tidigare

påpekande om nödvändigheten av att enskild polisman på eget initiativ kan

företa ingripanden mot person eller egendom, då fara är i dröjsmål. Beredningen

anför, att polisman sålunda bör kunna utan föregående beslut av

behörig tjänsteman gripa och till polisstationen medföra t. ex. alkoholist

som utgör en akut fara för sig eller sin omgivning, även om gripandet sker

på enskild plats, samt utlänning, om det skäligen kan befaras att han avviker.

I fråga om förpassningar framhålls att arbetsorganisatoriska skäl

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år l''J6v

kan nödvändiggöra att dessa göromåi handhas centralt i polisdistriktet, i allt

fall när fråga är om längre förpassningar.

Annan handräckning samt vissa förpassningar torde enligt

beredningens åsikt med fördel kunna ombesörjas genom försorg av chef

för arbetsgrupp, när åtgärden lokalt väsentligen endast berör arbetsgruppens

område. Med denna utgångspunkt förordar beredningen att handräckning

enligt ett stort antal angivna författningsrum skall ombesörjas av

arbetsgrupp. Bl.a. nämner beredningen handräckning jämlikt 4 § lagen

om personundersökning i brottmål, 80 och 82 §§ hälsovårdsstadgan, 89

och 92 §§ livsmedelsstadgan, 27 § epidemilagen, 22 § lagen angående åtgärder

mot utbredning av könssjukdomar, 5 § tuberkulosförordningen, 9 § epizootilagen,

8 kap. 6 § föräldrabalken, 8 § lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga

att avflytta från riket, 13, 27 samt eventuellt 38 och 56 §§ lagen om

nykterhetsvård, 2 § tullstadgan samt 52 § sjömanslagen.

I anslutning till de uppräknade författningarna framhåller beredningen,

att handräckningen i flertalet fall skall lämnas kommunala myndigheter.

Service- och rationalitetsskäl talar i dessa fall för att handräckningen skall

kunna lämnas omedelbart av den polisiära styrka som är stationerad inom

eller närmast kommunen. Även i övrigt synes det i allmänhet obefogat att

beslut om handräckning meddelas centralt inom distriktet i fall då handräckningen

lämnas av decentraliserad styrka.

Skyldigheten att lämna biträde med delgivningar bör i allmänhet

delegeras till arbetsgrupp, hävdar beredningen. Härför talar främst samma

skäl som anförts beträffande territoriell delegation av handräckningsärenden.

Central handläggning av delgivningarna synes dock av arbetsorganisatoriska

skäl motiverad i polisdistrikt med begränsad geografisk utbredning,

då delgivningar genom centralt särskilt avdelad personal torde vara att

föredra. Handläggning av delgivningsärenden bör enligt beredningens uppfattning

kunna delegeras även till tjänstemän med lägre kompetens än förste

polisassistent och motsvarande. Själva delgivningsförrättningen skall självfallet

liksom nu kunna utföras av alla polismän oberoende av grad.

Utredningar som polismyndighet skall verkställa med anledning

av misstanke om brott utgör led i förundersökning i brottmål och skall

alltså ombesörjas av den som är behörig att vara förundersökningsledare.

Den som utan begränsning äger vara förundersökningsledare bör även vara

behörig att ombesörja sådana utredningar och vidta sådana åtgärder som

äger samband med frågor om misstanke om brottsligt eller liknande förfarande.

Hit räknar beredningen t. ex. åtgärder enligt 5 § kungörelsen om

fingeravtryck, 14 § stadgan angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk

undersökning av död människas kropp, kungörelsen om begravningsplatser

samt gravsättning och eldbegängelse in. in., 20 § lagen om pantlånerörelse

samt 56 § förordningen om explosiva varor. Vidare bör polischef

eller polismyndighet åliggande uppgifter att företa besiktningar, biträda

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

med utredningar, avge yttranden och dylikt i regel handläggas av arbetsgrupp,

då uppgiften väsentligen har anknytning till arbetsgruppens verksamhetsområde.

Särskilt nämns biträde — vare sig författningsreglerat eller

ej — åt statliga eller kommunala myndigheter med utredningar i skilda

ärenden, såsom i socialvårds-, nykterhetsvårds- och barnavårdsärenden.

I övrigt finner beredningen att ärenden rörande besiktningar, utredningar

och yttranden i stor omfattning torde kunna handläggas för hela

polisdistriktet av annan befattningshavare än polischefen. Avgränsningen

av denna delegation anses lämpligen böra ske så, att delegation må ske i

fall då delegerad handläggning äger rum av ärenden som har betydelse för

eller eljest anknytning till besiktningen, utredningen eller yttrandet.

Remissyttrandena

Allmänt

Polisberedningens förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande

vid remissbehandlingen. Sålunda godtas vad beredningen föreslagit beträffande

polisens uppgifter i det förstatligade polisväsendet och förslaget att

i möjligaste mån skapa ett enhetligt polisinyndighetsbegrepp. Behovet att

inom den nya polisorganisationen i betydande utsträckning avlasta polischefen

de förvaltningsuppgifter av allmän karaktär som åvilar polismyndighet

på grund av särskilda stadganden vitsordas i allmänhet i remissvaren,

i vilka också betonas den betydelse decentraliserad handläggning av

polismyndighetsärenden får för allmänheten. Det stora flertalet remissorgan

ansluter sig vidare till beredningens allmänna synpunkter rörande

de grunder efter vilka delegationsfrågor bör avgöras. Vad polisberedningen

anför om tillämpningen av de allmänna grunderna för delegation av polismyndighets-

och polischefsuppgifter har i regel mött invändningar endast

på särskilda punkter, framför allt när det gäller delegation av uppgiften

att vara förundersökningsledare i brottmål och av avgöranden rörande administrativa

frihetsberövanden.

Polisens uppgifter

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget beträffande polisens uppgifter

eller lämnar det utan erinran. I de flesta yttrandena accepteras förslaget

utan närmare kommentarer. Av dem som yttrat sig särskilt i detta

hänseende anför länsstyrelsen i Jämtlands län, att länsstyrelsen delar uppfattningen

att sådana uppgifter, som på grund av särskilda stadganden,

ankommer på polisen, så långt möjligt bör avlastas den. Samtidigt understryker

länsstyrelsen vikten av att denna avlastning inte sker i ett sammanhang

utan efter hand som förutsättningar finnes föreligga därför.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser det från skilda synpunkter vara

betydelsefullt att polisens uppgifter så långt möjligt fixeras, så att en gräns

3 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

dras mellan polisen och andra organ åvilande skyldigheter. Vad beredningen

anfört i fråga om polisens huvuduppgift föranleder ingen erinran

från föreningen, som också instämmer i uttalandet om det önskvärda i att

inskränka uppgifter, som åvilar polisen på grund av särskilda stad.ganden

eller hävdvunnet bruk. Enligt polismästaren i Göteborg bör eftersträvas att

avlasta polisen sådana uppgifter i större utsträckning än vad beredningen

föreslagit. Särskilt nämns åtskilligt utredningsarbete i sociala och liknande

ärenden.

Svenska stadsförbundet tillstyrker i princip att uppgifter, som hittills

åvilat polisen på grund av hävd, upphör att vara polisuppgifter. Förbundet

förutsätter emellertid att detta inte får hindra samarbete mellan polisväsendet

och de kommunala myndigheterna t. ex. i fråga om alarmbevakning

för olika ändamål. Vidare bör handhavandet av de till vissa polisstationer

inkopplade »tjuvlarmen» inte utan vidare klassificeras som för

polisväsendet främmande uppgifter. Om dessa anläggningar nyttjas med

måtta och tillåts endast i trängande fall, när stora värden står på spel,

torde anläggningarna böra betraktas som viktiga redskap för polisen i dess

verksamhet att förebygga och uppdaga brott.

Även i statskontorets remissvar berörs polisens samarbete med andra organ.

Hur viktig från allmänna synpunkter den av beredningen särskilt

betonade kontakten mellan polisen och socialvårdens organ än ter sig, kan

enligt statskontorets mening samarbete i det enskilda fallet med annan

myndighet eller enskild sammanslutning vara lika betydelsefull eller kanske

till och med mera angelägen. Statskontoret föreslår därför, att åläggandet

för polisen att samarbeta ges ett vidgat innehåll. Statskontoret ansluter

sig till vad beredningen uttalat om polisens befattning med förpassningar.

För att uttalandet inte skall stanna på papperet krävs emellertid,

understryker statskontoret, att man tar upp till särskild behandling i vilken

utsträckning organ som har mer eller mindre fortlöpande behov av

handräckningsåtgärder kan ombesörja åtgärderna själva och hur man på

bästa sätt skall kunna disponera dessa organs egna personalresurser för

sådana uppgifter.

Beträffande förpassningar enligt barnavårdslagen hänvisar socialstyrelsen

till att en stor del av dessa förpassningar enligt styrelsens råd och

anvisningar skall i första hand ombesörjas av barnavårdspersonal. Samtidigt

erinrar styrelsen om att rymningsrisken hos ungdomsvårdsskolornas

klientel är betydande. Det torde emellertid förekomma fall, när polisen

utnyttjas för förpassning även då direkt behov av polisens malctresurser

inte föreligger. Vad angår förpassningar inom nykterhetsvården vitsordar

styrelsen att det förekommer att polisen måste belastas med förpassningsuppgifter

även i fall då utnyttjande av dess maktbefogenheter inte

erfordras. Enligt styrelsens mening bör nykterhetsnämnderna i största

möjliga utsträckning själva få utse lämplig person som följeslagare vid

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

resa till anstalt eller vid beslut om återhämtande. Det synes önskvärt att

i första hand den i vårdarbetet engagerade personalen bereds möjlighet att

handha förpassningsresorna. I sina råd och anvisningar liksom vid personliga

kontakter med nykterhetsnämnderna har styrelsen understrukit

önskvärdheten att nämnderna använder egen personal vid förpassningsresor.

Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förslag om utskiftning

på andra organ av magistrats och kommunalborgmästares nuvarande uppgifter

innebär att polisen tillförs ytterligare vissa ärenden. Å andra sidan

leder förslaget till att en del ärenden som åligger polisen i dag överförs

till andra organ.

Lagberedningen påpekar att den omständigheten att polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet skiljs ut till särskilda organisationer givetvis inte får

betyda, att de skall kunna undandra sig att i erforderlig utsträckning samverka

med varandra eller med andra statliga verksamhetsgrenar. För exekutionsväsendets

del är det av särskild vikt att liksom hittills kunna lita

till hjälp från polisens sida i fall, då exekutiva förrättningar måste genomföras

med våld. Våra nordiska grannländer har i sin utsökningslagstiftning

upptagit bestämmelser om polisens skyldighet i detta hänseende, och

lagberedningen kommer under sitt fortsatta arbete att ställas inför frågan,

om inte liknande regler bör införas i den svenska lagen. Utan att nu

ta ställning till denna fråga understryker lagberedningen att enligt gällande

svensk rätt skyldighet för polisen att ingripa i situationer av nyss

angivet slag måste anses föreligga oaktat stöd i uttrycklig lagregel saknas.

Polismyndighetsbegreppet

Samtliga remissmyndigheter tillstyrker förslaget att begreppet polismyndighet

skall ges en i möjligaste mån enhetlig innebörd. Betydelsen härav

betonas särskilt av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen

anser emellertid att man på ett tydligare sätt än polisberedningen gjort

bör stryka under att detta begrepp med hänsyn till psykologiska, traditionella

och organisatoriska faktorer är en positiv terminologisk tillgång, av

särskild betydelse som sammanfattande beteckning på de lokala polisorganen

i deras maktutövande verksamhet på det icke-polisiära området.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner i likhet med beredningen, att det är

angeläget att polismyndighetsbegreppet får enhetlig innebörd i olika lagar

och författningar, och länsstyrelsen biträder beredningens uttalanden

och förslag i detta hänseende.

För bibehållande av begreppet poliskammare ullalar sig två remissorgan,

nämligen polismästaren i Linköping och föreningen Sveriges polismästare.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition, nr 101 år 196i

Behovet att fördela polischefs uppgifter

Vad polisberedningen anfört rörande behovet av delegation inom polisväsendet

har vunnit anslutning av så gott som alla remissinstanser, bland

dem justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, överståthållaråmbctet, alla hörda läns styrelser, kommunförbunden

samt föreningen Sveriges polismästare och svenska polisförbundet.

Sålunda delar justitiekanslersämbetet polisberedningens uppfattning,

att med den föreslagna organisationen av polisdistrikten följer behov

att decentralisera beslutanderätten i polismyndighetsärenden. Länsstyrelsen

i Östergötlands län framhäver att polischefstjänsterna måste organiseras

som driftledartjänster och att polischeferna redan av detta skäl

bör avlastas polismyndighetsärenden i största möjliga omfattning. Med

hänsyn till allmänhetens service är det vidare önskvärt, att allmänheten i

samband med indragningen av landsfiskalsdistrikten bereds tillfälle att

utan onödig omgång och besvär få sina polisärenden behandlade på närmaste

poliskontor. Liknande synpunkter förs fram av föreningen Sveriges

polismästare samt av länsstyrelsen i Jämlands län, som finner den föreslagna

ordningen uppenbart erforderlig. Även länsstyrelsen i Västerbottens

län uttalar sig i denna riktning. Med hänsyn till de stora avstånden

inom länet får territoriell delegation särskilt stor praktisk betydelse där,

framhåller länsstyrelsen. Även central delegation av beslutanderätt är enligt

länsstyrelsen värdefull i synnerhet i större polisdistrikt.

En god lösning av delegationsfrågan är en grundläggande förutsättning

för hela polisreformen, i vart fall enligt de huvudlinjer om vilka principbeslut

redan fattats, yttrar svenska stadsförbundet. Förbundet hävdar att

det är delegationstanken som bär upp hela systemet med förhållandevis

stora polisdistrikt och på lämpliga platser stationerade arbetsgrupper. För

att arbetsgrupperna skall framstå som företrädare för lokal service är det

nödvändigt att de alltefter sina kvalifikationer utrustas med befogenhet att

fatta beslut i åtskilliga ärenden. Därtill kommer att delegation är nödvändig

av rent arbetsmässiga skäl. Svenska kommunförbundet hemställer i

detta sammanhang, att fler arbetsgrupper med polismyndighetsfunktion än

de beredningen föreslagit inrättas i de nordligare län, som trots ökningen

av orter med sådan funktion inom hela landet fått vidkännas betydande

minskning.

En hel del remissorgan, som i övrigt vitsordar behovet av delegation,

bestrider som utvecklas närmare i det följande att något mera påtagligt

behov därav föreligger i fråga om befogenheten att vara förundersökningsledare

i brottmål.

En mera allmänt negativ attityd beträffande behovet av delegation i polismyndighetsärenden

intar föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges

juristförbund. Båda dessa remissorgan bestrider att den föreslagna po
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

lisorganisationen kräver omfattande delegation och att polisbefälet är kompetent

att handha annat än enkla rutinärenden. Nyssnämnda förening anför.

Beredningen åberopar organisatoriska skäl och servicesynpunkter till

grund för sitt förslag. De organisatoriska skälen minskar väsentligt i styrka

av anledningar, som beredningen själv påpekar, exempelvis behovet av upplysningar

ur centralortens register etc. Servicesynpunkten överdrives enligt

föreningens mening, enär behovet av personlig kontakt från allmänhetens

sida med den beslutande erfarenhetsmässigt måste bedömas som

ringa.

En strävan vid uppbyggnaden av en ny polisorganisation har, som nyss

berörts, varit att så långt möjligt renodla polisuppgifterna. När det gäller

polismyndighetsärendena leder beredningens förslag till att polisen på fältet

ålägges nya uppgifter, som den ej är skolad för och som måste medföra

inskränkningar i möjligheterna att ägna sig åt egentlig polisverksamhet.

Beslutanderätten i polismyndighetsärenden bör enligt föreningens mening

i långt större utsträckning än beredningen föreslår förbehållas polischeferna

och befattningshavare i polischefskarriären, som besitter erforderlig

administrativ skolning.

Också Sveriges juristförbund hänvisar till att polischeferna är administrativt

utbildade och att deras kompetens bör utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Förbundet finner det inte ändamålsenligt eller lämpligt att anordna

kompletterande utbildning för polismän, som skall handha polismyndighetsuppgifter.

Polismännens arbete bör koncentreras på utredande

och brottsförebyggande verksamhet. I de största polisdistrikten bör enligt

förbundets mening befattningar som polisintendent inrättas för att möjliggöra

att polischeferna avlastas arbetsuppgifter. Delegation av polismyndighetsärenden

till lägre befattningshavare än poliskommissarie bör ske

endast i undantagsfall. Vad den territoriella delegationen angår anser förbundet,

att sådan bör ske mycket restriktivt. Dylik delegation bör komma

ifråga endast i enklare rutinärenden, där allmänhetens krav på snabbt besked

är särskilt framträdande. Allmänhetens behov av personlig kontakt

med polischefen i övriga administrativa ärenden finner förbundet som regel

vara ringa.

Uppgiftsfördelningen och grunderna för delegation

Vad polisberedningen anfört rörande uppgiftsfördelningen och grunderna

för delegation av polischefs uppgifter anser justitickanslersämbetet vara

välavvägt och ägnat alt ligga till grund för en framtida ordning på detta

område. Liknande synpunkter förs fram från flera håll vid remissbehandlingen,

som i förevarande hänseende varit övervägande välvillig. En rationell

och effektiv polisverksamhet bör kunna åstadkommas, om de tankegångar

angående delegering och decentralisation, som kommit till uttryck

i betänkandet, blir normgivande för de föreskrifter vilka förutsättes skola

utfärdas av Kungl. Maj :t eller därtill utsedd myndighet, anför stats kontoret.

Med understrykande av att dess prövning inte omfattar konsekven
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr lOi år 1964

serna av förslagen från rättssäkerhetssynpunkt, tillstyrker kontoret därför

att så sker. Dock ifrågasätts lämpligheten att som särskild grund för

delegation ange att ärendet kan antas väcka större uppmärksamhet.

Överståthållarämbetet finner sig i stort sett kunna ansluta sig till de av

beredningen framförda principiella synpunkterna. Samma huvudsakliga

inställning har bl. a. de hörda länsstyrelserna. Härutöver yttrar länsstyrelsen

i Östergötlands län generellt, att ärenden i vilka rättssäkerhetssynpunkter

träder särskilt i förgrunden bör handläggas av polischef eller polisintendent.

Interimistisk åtgärd bör dock i dylika fall kunna vidtas av

polisman oavsett tjänstegrad. I denna riktning uttalar sig också socialstyrelsen.

I fråga om central delegation delas beredningens uppfattning av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Territoriell delegation bör enligt

länsstyrelsen omfatta massärenden av enklare beskaffenhet, ärenden i vilka

skyndsamt besked är angeläget samt ärenden rörande service i konkreta

fall åt de kommunala organen. Däremot bör ärenden av mera kvalificerad

art samt ärenden som förekommer endast i ringa omfattning inte delegeras.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län uppstår rätt besvärliga avvägningsproblem

i fråga om delegering av beslutanderätt till befattningshavare

vid arbetsgrupp. Beredningen har här kanske gått väl långt, menar

länsstyrelsen, som anför.

Å ena sidan ter det sig angeläget att tillhandagå allmänheten med god

polisiär service även på andra orter än vederbörande distrikts centralort.

Å andra sidan bör tillses, att dubbelarbete i förhållandet mellan centralexpeditionen

och arbetsgruppens poliskontor — t. ex. dubbelregistrering —

i möjligaste mån undvikes. Vikt måste även tillmätas en någorlunda enhetlighet

i de avgöranden, som träffas vid arbetsgrupperna. Beredningens

riktlinjer för delegering av polischefsuppgifter till befattningshavare vid

arbetsgrupp ger länsstyrelsen intryck av en ganska långt driven delegation.

Måhända borde denna begränsas mera än som i betänkandet skett.

Polisens primära uppgift ute på fältet måste dock vara upprätthållandet

av ordning och säkerhet, brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet,

trafikövervakning och liknande. Man får akta sig för att tillskapa

flera »skrivbordspoliser» än vad som är oundgängligen erforderligt.

Svenska stadsförbundet framför som sin uppfattning att beredningen

vid behandlingen av delegationsfrågan både vid sina överväganden och förslag

av mera principiell art och vid sina mera konkreta ställningstaganden

rörande vilka ärenden som bör bli föremål för delegation stannat för sådana

lösningar, som synes väl ägnade att ge reellt innehåll åt servicesynpunkten

utan att rättssäkerheten eftersätts. Förbundet tillstyrker därför

vad beredningen föreslagit i dessa avseenden. Svenska kommunförbundet

konstaterar med tillfredsställelse, att beredningen för att åstadkomma

bästa möjliga service åt allmänhet och myndigheter strävat efter en långtgående

delegation av polismyndighetsbefogenheter till arbetsgrupperna.

Emot de i betänkandet föreslagna principerna för delegation har förbun
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

det i huvudsak inte något att erinra. Också svenska polisförbundet noterar

med tillfredsställelse att beredningsförslaget torde möjliggöra en mer

rationell arbetsordning i fråga om delegation än den som tillämpas f. n.

Några remissinstanser, som anslutit sig till beredningens allmänna grunder

för bedömningen av delegationsspörsmålen, rekommenderar en försiktig

tillämpning av principerna, i varje fall under inledningsskedet. Hit

hör bl. a. polismästaren i Stockholm, landsfogden i Västerbottens län och

föreningen Sveriges landsfiskaler.

Domstolskommittén erinrar om att kommitténs förut nämnda förslag

medför att polismyndigheten kommer att i vidgad omfattning få ta befattning

med ärenden angående tillstånd att driva handel eller annan näring

och återkallelse av sådana tillstånd. Det är av vikt att handläggningen av

dessa ärenden förbehålls polischefen. Hovrätten för övre Norrland förordar

att de föreslagna grunderna för delegation får gälla även ärenden som

åläggs polismyndighet om domstolskommitténs förslag genomförs.

Som sagts i det föregående anser föreningen Sveriges stadsfiskaler och

Sveriges juristförbund att delegation bör ske i betydligt mindre omfattning

än vad de av beredningen framlagda allmänna grundsatserna för

delegation leder till.

En stor majoritet av remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran

förslaget att delegation principiellt skall kunna ske till lägst förste poliseller

kriminalassistent eller motsvarande befattningshavare i den nya polisorganisationen.

Polismästaren i Stockholm föreslår att delegation inom

Stockholms polisdistrikt inte skall få förekomma till lägre befattningshavare

än kommissarie. Behovet av mer vittgående delegation finns inte där.

Sveriges juristförbund anser att delegation till lägre befattningshavare än

kommissarie bör ske bara i undantagsfall.

I åtskilliga yttranden understryks det nödvändiga i att polispersonal

som skall handlägga polismyndighetsärenden dessförinnan får erforderlig

utbildning. Under denna förutsättning godtar de flesta remissinstanser förslaget

att delegation principiellt skall ske till viss tjänst och inte till viss

tjänsteman. På några håll förordas dock delegation enligt sistnämnda princip.

Statskontoret betonar starkt betydelsen av alt utbildningsfrågorna behandlas

utan dröjsmål. En förutsättning för att förslagen skall kunna genomföras

är nämligen att befattningshavarna inom polisen på olika nivåer

fått erforderlig utbildning för de mera ansvarsfulla uppgifter som skall anförtros

dem. Länsstyrelsen i Malmöhus län har i huvudsak ingen erinran

men påpekar såväl behovet av vidareutbildning av ifrågavarande personal

som vikten av att delegation i det särskilda fallet meddelas endast personal

som klart ådagalagt lämplighet för dessa arbetsuppgifter. Under denna

förutsättning anser länsstyrelsen det lämpligt att delegation sker i största

möjliga omfattning. I yttrandet från länsstyrelsen i Göteborgs och Holms

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

län biträds beredningens uppfattning att lägre funktionärer än förste poliseller

kriminalassistent inte bör kunna erhålla uppdrag att besluta i polischef

särenden. För att möjliggöra önskvärd territoriell delegation kan det

därför bli nödvändigt att ge en arbetsgrupp mer kvalificerad ledning än

som eljest skulle varit påkallad. Denna konsekvens bör man vara beredd

att ta. En annan lösning i dylika situationer tänker sig länsstyrelsen i

Jämtlands län, som ifrågasätter om inte undantag från de uppställda kvalifikationskraven

bör kunna göras i de fall, då i en arbetsgrupp med liten

personalstyrka plats inte kan beredas för en tjänsteman med angivna kvalifikationer.

Länsstyrelsen finner det vidare självklart, att polischefen genom

delegationen inte betages möjlighet att i vissa fall själv överta handläggningen

och avgörandet av ett ärende liksom att den beslutande skall

ha möjlighet att hänskjuta avgörandet i mera svårbedömda ärenden till

högre tjänsteman. I sistnämnda hänseende framhåller föreningen Sveriges

polismästare betydelsen av att den beslutande har klart för sig möjligheten

och ofta lämpligheten att hänskjuta ärenden till eller att i varje fall kontakta

överordnad. Särskild uppmärksamhet bör enligt polismästaren i

Stockholjji ägnas frågan, i vilken omfattning beslut skall fattas efter föredragning

samt vilka befattningshavare som får tagas i anspråk som föredragande.

Det anses angeläget att föredragning i regel sker i förvaltningsärenden.

Svenska kommunförbundet utgår från att de förste polis- och kriminalassistenter

som blir högsta befäl inom de olika vaktområdena så snart som

möjligt får erforderlig kompletterande utbildning, och svenska polisförbundet

poängterar att den utbildning, som anses erforderlig för att delegation

skall kunna ske i önskad omfattning, bör planläggas i god tid och

genomföras före förstatligandet. Sistnämnda förbund förutsätter att det

redan under hösten 1964 bör vara känt vilka polismän som kan komma i

fråga för att erhålla nu avsedda tjänster.

Den förordade principen att rätten att besluta i polischefens ställe skall

förenas med viss tjänst utan hänsyn till vem som vid varje tidpunkt innehar

tjänsten är enligt Sveriges juristförbunds mening oriktig. Stor hänsyn

måste tas till polismannens kompetens och personliga kvalifikationer. Om en

polisman inte har den administrativa kunskap och erfarenhet som krävs

för handläggning av polismyndiglietsärenden, skall sådana ärenden inte

heller delegeras till honom. Som förut sagts anser förbundet det inte vara

ändamålsenligt eller lämpligt att anordna kompletterande utbildning för

polismän som skall handha polismyndighetsuppgifter.

Också föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om det inte vore

lämpligare att beslutanderätten knöts till viss befattningshavare på viss

tjänst. Härigenom skulle frågor om lämplighet och utbildning i varje särskilt

fall kunna prövas och möjlighet öppnas för polischefen att lämna delegation

inom ramen för Kungl. Maj :ts och rikspolisstyrelsens ställningstaganden.

Föreningen betonar vidare att det är betydelsefullt att tillräcklig

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

och lämplig arbetskraft avdelas för att åstadkomma och kontinuerligt upprätthålla

verksamhetskartotek och andra anordningar för upplysning om

vägledande avgöranden i olika slags ärenden.

Prövningen av frågor om delegation m. m.

Förslaget att Kungl. Maj :t skall ange ramen för i vilken omfattning delegation

får ske och vilka befattningshavare som får komma i fråga för att

besluta i polismyndighetsärenden tillstyrks eller lämnas utan erinran av

samtliga remissinstanser. I anslutning härtill anför emellertid statskontoret

att det bör övervägas om man inte direkt i författning kan slå fast på vilka

områden och i vilka frågor delegation får beslutas. I yttrandet heter det.

Beträffande delegationsprövningen föreslås, att denna skall anförtros åt

regeringen men att underordnad myndighet skall kunna få bemyndigande

att bestämma hur de av regeringen meddelade delegationsreglerna skall tilllämpas

inom varje polisdistrikt. Det förefaller statskontoret som om genom

en sådan reglering regeringen kommer att belastas med delegationsfrågor i

större utsträckning än som de enskilda fallen motiverar. Det förtjänar enligt

statskontorets mening att ytterligare övervägas, huruvida man inte direkt i

författning kan ange på vilka områden och i vilka frågor delegation må

beslutas åtminstone av rikspolisstyrelsen.

Tillämpningen av de uppställda grundsatserna

I sina allmänna uttalanden om tillämpningen av de

föreslagna principerna för delegation ställer sig remissinstanserna

i allmänhet positiva till vad polisberedningen anfört i detta

hänseende. På flera håll antyds emellertid att någon mer djupgående granskning

inte kunnat göras av betänkandet i denna del. Till dem som i stort

sett funnit beredningens synpunkter godtagbara hör bl. a. justitiekanslersämbetet,

statskontoret, de hörda hovrätterna, länsstyrelserna utom länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt kommunförbunden. Svenska kommunförbundet

framhäver särskilt, att rikspolisstyrelsen måste se till att

delegation sker i minst den omfattning som skisserats i betänkandet.

I några av de nyss nämnda remissvaren, bl. a. yttrandet från länsstyrelsen

i Östergötlands län, påpekas att delegationens omfattning hänger samman

med vilken utbildning personalen skall få. Innan utbildningsfrågorna lösts

är det därför svårt att ta ställning i saken. Samma anmärkning gör föreningen

Sveriges landsfiskaler, som helt allmänt rekommenderar att delegation

sker med försiktighet.

I en del yttranden förordas en mer restriktiv tillämpning av delegationsmöjligheterna

än vad beredningen skisserat. Sålunda hyser föreningen

Sveriges stads fiskaler en avvikande mening beträffande lämpligheten av en

så vidsträckt delegation av polismyndighetsärenden som beredningen föreslår.

Föreningens inställning hänger samman med föreningens förut redovisade

åsikter om behovet och lämpligheten helt allmänt av att kunna dele3*—Bihang

till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

gera polischefs uppgifter till underordnad polispersonal. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anser, liksom landsfogden i länet, att överarbetning

måste ske av beredningens förslag rörande vilka konkreta ärendegrupper

som skall kunna delegeras. För ett definitivt ställningstagande till

detta spörsmål krävs en mer djupgående analys än den beredningen presterat

i sina på denna punkt ganska summariska ställningstaganden. Enligt

Sveriges juristförbund bör vissa grupper av ärenden helt undantas från

delegation.

På särskilda punkter har i åtskilliga remissvar gjorts bedömningar vilka

mer eller mindre avviker från beredningens. Vad som här främst tilldragit

sig intresse vid remissbehandlingen är frågan om delegation av åliggandet

att vara förundersökningsledare i brottmål.

Polisberedningens uppfattning, att polismyndighets befogenheter enligt

rättegångsbalken att vara förundersökningsledare bör kunna delegeras till

lägst kommissarie eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent,

föranleder ingen erinran från statskontoret, länsstyrelserna i Västmanlands,

Jämtlands och Västerbottens län, kommunförbunden, föreningarna Sveriges

polismästare, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler, svenska

polisförbundet, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, de polismästare,

som yttrat sig, utom polismästaren i Linköping, samt de länsavdelningar

av föreningen Sveriges landsfiskaler från vilka yttranden föreligger.

En del remissmyndigheter har inte i och för sig erinran mot beredningens

förslag men anser försiktighet motiverad. Särskilt framhålls i dessa utlåtanden

att förbehåll bör göras beträffande befogenheten att använda tvångsmedel.

Dessa synpunkter kommer till uttryck i det utlåtande som avgivits

av justitiekanslersåmbetet. Ämbetet erinrar till en början om att ändring ej

avses skola ske av bestämmelsen i 23 kap. 3 § rättegångsbalken. Att i enkla

mål poliskommissarie såsom förundersökningsledare inleder och fullföljer

förundersökning synes enligt ämbetet knappast böra möta någon principiell

invändning. Det torde också kunna godtas, att dylik befogenhet ges

åt polisbefäl i förste polisassistents eller förste kriminalassistents ställning

— särskilt i sådana fall då vederbörande befattningshavare har den högre

personliga kompetens som följer av genomgången kommissariekurs vid

polisskola. I själva verket torde polisbefäl i berörda grader redan nu i stor

utsträckning, utan att formellt inneha ställning som förundersökningsledare,

rent faktiskt fungera som sådan i enkla mål. Vad gäller mål som

inte är av enkel beskaffenhet synes det ämbetet mer tveksamt, hur långt ner

delegation bör få ske. Hänsynen särskilt till den enskildes rättssäkerhet ställer

i sådana mål ofta stora krav på kunskaper, erfarenhet och beprövat omdöme

hos förundersökningsledaren och gör enligt ämbetets mening, att i

nu avsedda fall stor återhållsamhet är påkallad. Sålunda synes delegation

i dessa fall i regel inte böra ske utan att väsentliga förbehåll görs i fråga

om befogenheten att använda tvångsmedel.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

I huvudsak motsvarande inställning har hovrätten för övre Norrland.

Befogenhet att som förundersökningsledare ingripa med tvångsmedel enligt

rättegångsbalken bör enligt hovrättens mening under inga förhållanden

tillkomma lägre polisbefäl än kommissarie. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län bör rätt att använda tvångsmedel inte heller tillkomma

kommissarie.

Delegation av polismyndighets befogenheter som förundersökningsledare

till lägre polisbefäl än kommissarie avstyrks av överståtliållarämbetet, länsstyrelserna

i Östergötlands och Malmöhus län samt landsfogden i Västerbottens

län. Domstolskommittén ifrågasätter lämpligheten att delegera

dessa befogenheter till lägre polisbefäl än kommissarie.

Än mer avvisande ställer sig riksåklagarämbetet, som i princip motsätter

sig delegation av ifrågavarande uppgifter till personal under polisintendents

grad. I Stockholm anses dock delegation kunna ske till kommissarie, eftersom

där gäller den regeln att ledningen av förundersökningen skall övertas

av åklagaren om det blir aktuellt att använda tvångsmedel. Motsvarande anses

kunna gälla i andra stora städer. I övrigt sägs behov av delegation inte

föreligga på detta område. Förundersökning är i allmänhet inte erforderlig

beträffande brott på vilka inte kan följa svårare straff än böter. Detta medför

att polisutredning i mycket stor omfattning kan ske utan att någon befattningshavare

vid polisen formellt står som undersökningsledare. I huvudsak

motsvarande ståndpunkt intar förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg

och Malmö.

Helt negativt till att polischef avlastas sina uppgifter som förundersökningsledare

ställer sig Sveriges juristförbund. Förbundet hävdar bestämt

att ansvaret för förundersökningen bör åvila juridiskt skolad befattningshavare.

I flera remissvar kopplas frågan om delegation från polischef till underlydande

polisbefäl av förundersökningsledningen samman med den i beredningens

betänkande inte berörda frågan om gränsdragningen mellan

polismyndighets och åklagares befattning med förundersökningsuppgifterna.

I allmänhet förordas i dessa yttranden att åklagaren alltid skall inträda

som förundersökningsledare i stället för polismyndigheten så snart

fråga uppkommer att använda tvångsmedel. Riksåklagarämbetet anför

härom.

Skulle delegation i av beredningen föreslagen omfattning anses böra

komma till stånd bör i vart fall den regeln gälla, att ledningen av förundersökningen

skall övergå till åklagaren så snart fråga blir om anhållande,

reseförbud eller därmed jämförliga straffprocessuella tvångsmedel. Införande

av en sådan regel bär först under senare tid aktualiserats. I RB 23: 3

i dess tidigare lydelse stadgades nämligen att åklagaren skulle övertaga ledningen

av förundersökningen så snart någon skäligen kunde misstänkas för

brottet eller det eljest av särskilda skäl funnes påkallat. Genom lagstiftning

som trätt i kraft den 1 januari 1958 har lagrummet fått sin nuvarande ly
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

delse, som innebär, att —- även sedan skälig misstanke riktats mot viss person

— polismyndigheten kan bibehålla ledningen av förundersökningen om

saken är av enkel beskaffenhet. Ändringen föranleddes av de särskilda storstadsförhållandena.

Såsom framgår av yttrandet från statsåklagaren i Stockholm

gäller därstädes den föreskriften beträffande alla brottsfall, sålunda

även de av enkel beskaffenhet, att förundersökningen utan dröjsmål skall

överlämnas till åklagaren bl. a. i de fall, då fråga är om »anhållande, övervakning

såsom ersättning för häktning, reseförbud, kvarstad, skingringsförbud,

kvarhållande av försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken,

telefonavlyssning eller sådan husrannsakan, som omförmäles i 28 kap. 4 §

första st. andra punkten rättegångsbalken».

Den nu angivna begränsningen bör enligt ämbetet lämpligen gälla generellt.

Ämbetet anser det emellertid inte tillfyllest att föreskrifter om dylik

begränsning utfärdas i administrativ ordning. Ämbetet ifrågasätter om inte

bestämmelser därom borde införas i rättegångsbalken.

Till förmån för begränsning av polismyndighets befattning med förundersökning

i brottmål enligt det nyss sagda uttalar sig också bl. a. hovrätten

över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, förste stadsfiskalerna i

Stockholm och Göteborg samt föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda

förening betonar att behov föreligger av en klar gränsdragning mellan enkla

mål, i vilka förundersökningen kan ledas av polismyndighet, och mål i vilka

åklagaren skall vara förundersökningsledare. Till enkla mål bör enligt föreningens

åsikt uppenbarligen inte hänföras sådana i vilka förekommer fråga

om användning av tvångsmedel mot person och regelmässigt inte heller sådana,

i vilka anledning till tvångsåtgärder av annat slag föreligger. I sådant

mål skall åklagaren alltså kopplas in. Eftersom någon ändring i rättegångsbalkens

bestämmelser i fråga om åklagarens ställning som förundersökningsledare

enligt direktiven inte är åsyftad och inte heller föreslagen av

beredningen, saknas varje anledning att delegera polismyndighets funktioner

som förundersökningsledare i den utsträckning beredningen föreslagit.

Beredningens förslag rörande delegation av polischefens beslutanderätt

i ärenden angående administrativa frihetsberövanden och

liknande ärenden har i remissvaren i stort sett bedömts efter samma normer

som uppställts beträffande ingripande med tvångsmedel under förundersökning

i brottmål.

Överståthållarämbetet och svenska polisförbundet påpekar i detta sammanhang

att viss delegation av ingripanden mot sinnessjuka kan ske enligt

gällande stadgande i 5 § sinnessjuklagen. Behov av sådan delegationsrätt

torde vara ofrånkomlig. Enligt överståthållarämbetet bör delegation ske till

kommissarie i de större städerna, medan svenska polisförbundet allmänt

ifrågasätter om inte delegation bör ske till kommissarie eller i dennes ställe

till jourhavande befäl eller annan polisman, som efter delegation tillagts

beslutanderätt inom arbetsgrupp.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

I fråga om övriga ärenden som beredningen berört i sitt betänkande

har det övervägande antalet remissmyndigheter ingen erinran. Utöver

de allmänna invändningar, som några remissorgan enligt vad som redovisats

i det föregående gjort mot beredningens förslag i denna del, föranleder

förslaget erinringar endast beträffande vissa slag av ärenden.

Departementschefen

Polisens huvuduppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och

säkerheten i samhället. Därutöver har polisen på grund av särskilda stadganden

i lagar och författningar en mångfald uppgifter av skilda slag inom

olika områden för allmän förvaltning. Främst rör det sig om att göra och

motta anmälningar och underrättelser, att göra ingripanden mot person

eller egendom, att verkställa förpassningar och delgivningar samt lämna

annan handräckning, att meddela tillstånd och godkännanden, att utfärda

intyg av allehanda slag samt att verkställa avsyningar och besiktningar. Slutligen

anses vissa uppgifter åligga polisen på grund av hävd. Ledningen av

den polisiära verksamheten inom polisdistrikten utövas av polischefen.

Flertalet uppgifter av förvaltningsnatur åvilar polismyndigheten, varmed

i regel förstås polischefen. Vissa möjligheter föreligger att överlåta polischefens

lednings- och polismyndighetsuppgifter på underställd polispersonal,

men dessa möjligheter är begränsade.

Polisväsendets förstatligande leder inte i och för sig till att polisens uppgifter

behöver ändras på mera väsentliga punkter. Däremot gör den genomgripande

omorganisation av polisväsendet, vilken enligt statsmakternas

1962 fattade principbeslut skall ske i samband med förstatligandet, att

ändrad handläggning av polisiära ärenden bör övervägas. Sålunda uttalades

i anslutning till principbeslutet bl. a., att befogenhet att handlägga polismyndighetsärenden

borde med hänsyn till den förutsatta minskningen av

antalet polisdistrikt kunna delegeras på polischefen underställd polispersonal.

Uppdraget att närmare utreda dessa och andra frågor angående polisväsendets

omorganisation har lämnats åt polisberedningen, som nu lagt

fram förslag i dessa hänseenden. På grundval av förslagen har förut denna

dag på min föredragning beslutats proposition till riksdagen angående organisationen

av polisväsendet m. m. Förslaget innebär hl. a. att antalet polischefsdistrikt

och därmed även antalet polischefer reduceras från omkring

380 till 119. Med utgångspunkt i 1962 års principbeslut har beredningen vidare

lagt fram förslag rörande polisens uppgifter och handläggning av polischefs

åligganden. Förslaget syftar hl. a. till att bereda möjlighet till

ganska omfattande fördelning och decentralisering av denna handläggning.

Vid remissbehandling har förslaget på det hela taget vunnit anslutning.

Vad först angår polisens uppgifter finner jag i likhet med polisberedningen

självfallet alt huvuduppgiften alltjämt skall vara alt upprätt
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

hålla allmän ordning och säkerhet. Att i korthet ange det konkreta innehållet

i denna bestämning är knappast möjligt. Inte heller finner jag det

lämpligt att genom noggrann avgränsning av uppgiften försvåra en fortlöpande

anpassning av polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens

upprätthållande till den ständiga förändring som samhällsbilden undergår.

Huvuduppgiften bör omfatta vad som anges i gällande polisinstruktion,

nämligen att söka förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten

eljest störs, att uppdaga och utreda begångna brott samt vidta erforderliga

åtgärder då ordningen och säkerheten eljest kränkts samt att i

övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. I sin verksamhet

bör polisen samarbeta med andra myndigheter och med enskilda.

Detta samarbete har sin kanske största betydelse i det brottsförebyggande

arbetet, varvid det särskilt bör åligga polisen att hålla nära kontakt med de

socialvårdande organen, främst barnavårds- och nykterhetsnämnderna, och

underrätta sådana organ om förhållanden som kan föranleda åtgärder från

deras sida. Till den brottsförebyggande polisverksamheten hör enligt min

mening också bl. a. den befattning som polisen f. n. tar med alarmanordningar,

vare sig kommunala eller enskilda. Vidare måste huvuduppgiften

anses omfatta hjälpverksamhet mot enskilda vid olyckshändelser, sjukdom

och i liknande situationer samt spaning och efterlysning beträffande försvunna

personer, vilka uppgifter hittills ansetts åligga polisen på grund av

hävd. Övriga uppgifter som nu åligger polisen på grund av hävd utgörs väsentligen

av olika biträdessysslor åt kommunala organ. Dessa sysslor bör

inte längre åligga polisen annat än då polisiär handräckning erfordras.

De flesta uppgifter som polisen har på grund av särskilda stadganden är

av den natur att de kräver polisens medverkan eller eljest lämpligen handläggs

av polisiär myndighet. Häri ligger ett värde även såtillvida, att polisen

till gagn för verksamheten i övrigt upprätthåller nära kontakt med allmänheten.

Uppgifternas mångfald medför emellertid samtidigt svårigheter

för polisen att tillfredsställande ombesörja huvuduppgiften. Med hänsyn

härtill har strävan på senare tid varit att inte belasta polisen med andra

uppgifter än sådana som har direkt anknytning till polisens primära verksamhet

eller kräver användning av polisiära maktmedel. Åtgärder har vidtagits

för att befria polisen från åligganden som inte är av sådan art. Av

stor betydelse är här det förslag att avlasta polisen en stor del av de f. n.

betungande förpassningsuppgifterna, vilket lagts fram i den förut nämnda,

denna dag beslutade propositionen till riksdagen. Jag delar beredningens

och remissinstansernas mening att strävandena att renodla polisens uppgifter

på grund av särskilda stadganden bör fullföljas. Givetvis kan sådan

renodling inte genomföras på en gång utan först efter hand som förutsättningarna

därför är för handen.

På landsbygden ingår i polisens uppgifter att biträda vid åtgärd i utsökningsmål,

vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan hand
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

räckning. Dessa exekutiva uppgifter skall inte åligga polisen, sedan en

från polisen fristående exekutiv organisation vid förstatligandet skapats i

enlighet med 1962 års principbeslut. I detta sammanhang vill jag emellertid

med anledning av påpekande i lagberedningens remissyttrande framhålla,

att polisen givetvis liksom hittills skall vara skyldig att lämna handräckning

åt de exekutiva organen, när exekutiva förrättningar måste genomföras

med våld.

Jag förordar att polisens uppgifter efter polisväsendets förstatligande bestäms

enligt de grunder jag nu angivit. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t

att utfärda närmare bestämmelser i ämnet i den mån bestämmelser inte

redan finns.

Begreppet polismyndighet har f. n. skiftande innebörd i

olika författningar. Främst avses därmed de rent polisiära organen, länsstyrelse

och polischef, i deras utövning av ledningen av verksamheten för

upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I åtskilliga särskilda stadganden

åsyftas med polismyndighet magistrat, kommunalborgmästare, poliskammare

och lokal polischef. De flesta författningar, i vilka begreppet

förekommer, innehåller dock inte någon definition. För dessa fall sägs i

lagen om vad i allmänhet skall med polismyndighet avses, att polismyndighets

uppgifter skall fullgöras i stad med poliskammare av denna och i övriga

delar av riket av polischefen i orten.

Polisberedningen har med instämmande av samtliga remissinstanser

förordat att polismyndighetsbegreppet om möjligt ges enhetlig innebörd.

Jag ansluter mig till denna målsättning. Sålunda föreslår jag att med polismyndighet

alltid skall avses polischefen i orten, om annat inte framgår av

den författning där begreppet förekommer. Poliskammarinstitutionen skall

alltså inte finnas kvar. I sak innebär detta knappast någon förändring, eftersom

polischefen principiellt är ensam ledamot och beslutande i poliskammaren.

Vidare vill jag erinra om att i den förut nämnda, denna dag beslutade

remissen till lagrådet föreslagits, att åtskilliga ärenden som magistrat

eller kommunalborgmästarc f. n. har att handlägga såsom polismyndighet

skall från och med den 1 januari 1965 ankomma på polismyndigheten med

den innebörd detta begrepp har enligt polismyndighetslagen. Genomförs

förslaget samt de författningsändringar i övrigt som avses komma att föreslås

i anslutning därtill, synes återstå endast ett fåtal författningar, i vilka

begreppet polismyndighet avser annan än polischefen. I det följande kommer

jag att föreslå att specialregleringen av polismyndighetsbegreppet i en

del sådana författningar upphävs. I andra författningar kan ändring ske i

administrativ väg. Förutsättningar föreligger alltså att nu ge polismyndighetsbegreppet

en i huvudsak enhetlig innebörd. Med hänsyn till den omfattning

i vilken begreppet använts kan det dock inte uteslutas, alt specialreglering

förekommer i ytterligare någon författning.

Vad angår behovet av vidgade möjligheter till d e 1 e
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

gation av polischefs uppgifter vill jag erinra om att Kungl. Maj :t jämlikt

polismyndighetslagen äger, om särskilda skäl föreligger, uppdra åt

annan polisman än polischef att i dennes ställe fullgöra uppgift som ankommer

på polischefen såsom polismyndighet. Av lagens förarbeten framgår att

stadgandet tillkommit närmast för att möjliggöra delegation av enkla,

ofta återkommande ärenden i köpingar och andra orter på landsbygden,

i vilka inte polischef men väl annan kvalificerad polisman är stationerad.

Delegationsmöjligheten synes inte ha utnyttjats.

Såväl från polisberedningens som från de flesta remissinstansernas sida

har framhävts, att den nya polisorganisationen nödvändiggör omfattande

delegation av polismyndighctsärendenas handläggning till lägre polisbefäl

än polischefen. Härför har åberopats såväl att arbetsorganisatoriska skäl

nödvändiggör en fördelning av polischefs åligganden på flera befattningshavare

som att decentralisering av handläggningen behövs för att tillgodose

berättigade krav från allmänheten att inte få sämre möjligheter

än nu att komma i kontakt med den som avgör dessa ärenden. Också för

egen del anser jag, att frågan om delegation av dessa ärenden kommer i

ett nytt läge till följd av polisväsendets omorganisation. Erfarenheterna

från redan nu stora polischefsdistrikt visar, att det inte är en uppgift för

en enda man att dels planlägga och leda den operativa polisverksamheten,

dels ensam pröva och avgöra alla förekommande polismyndighetsärenden.

Fördelning av uppgifterna blir nödvändig av arbetsorganisatoriska skäl.

Härigenom torde handläggningen i regel även kunna ske snabbare, vilket

är av stor vikt i dessa ärenden, som ofta angår enskildas personliga eller

ekonomiska angelägenheter. Av sistnämnda skäl är det vidare önskvärt att

ärendenas handläggning decentraliseras inom polisdistrikten, något som

har starkt betonats från kommunernas sida. Den personliga kontakten mellan

den sökande allmänheten och den beslutande har om inte formellt så

dock reellt ofta betydelse för ärendenas prövning och avgörande. I vart fall

torde den enskilde i många fall känna behov av att personligen lägga fram

sina skäl för den som avgör ärendet. Möjlighet till personlig kontakt skapar

härvid förtroende för att avgörandet sker med hänsyn tagen till alla föreliggande

omständigheter. Vad nu sagts om handläggning av ärenden som

ankommer på polischef såsom polismyndighet äger i allt väsentligt tillämpning

även beträffande polischefs övriga åligganden. I detta hänseende föreligger

enligt polisreglementet möjlighet för polischefen att på lägre polisbefäl

överlåta uppgifter som åligger honom på grund av bestämmelser i

administrativa författningar, dock endast i den mån medgivande därtill

lämnats i hans instruktion.

Jag förordar alltså att möjlighet att fördela och decentralisera prövning

och avgörande av ärenden, som ankommer på polischef, skall föreligga

i den utsträckning som är erforderlig för att skapa rationell arbetsorganisation

och tillgodose allmänhetens intressen och som är lämplig med hänsyn

till de förekommande ärendenas art.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

När det gäller att ange de allmänna grunder efter vilka

delegation bör ske framhåller beredningen att ärenden, i vilka kravet

på rättssäkerhet är särskilt framträdande, bör förbehållas handläggning

av polischefen eller polisbefäl med motsvarande kvalifikationer. 1 ill

sådana ärenden hänför beredningen tvångsingripanden mot person och mera

omfattande tvångsingripanden i fråga om egendom samt ärenden som rör

rätt att driva handel eller näring eller anordna allmän sammankomst eller

som angår någons medborgerliga förtroende eller eljest är av särskild betydelse

för den enskilde. Handläggningen av andra ärenden bör enligt beredningen

decentraliseras, när fråga är om vanligt förekommande ärenden med

anknytning till lokala förhållanden, samt i övrigt kunna anförtros polischefen

underställd befattningshavare på distriktets centralort, om det är

motiverat av arbetsorganisatoriska skäl. Bland ärenden som i regel lämpar

sig för decentraliserad handläggning nämner beredningen bl. a. ärenden som

kräver uppmärksamhet endast från lokal ordnings- och trafiksynpunkt,

ärenden rörande biträde åt kommunala organ, t. ex. hälsovårdsnämnd, intyg

om personer eller förhållanden inom lokalvaktomrade samt ärenden som

grundar sig på besiktning eller eljest på personlig kännedom om förhållanden

där. Vid remissbehandlingen har beredningens synpunkter på de flesta

håll bedömts vara välawägda och ägnade att läggas till grund för en framtida

ordning. Jag förordar också för min del att de av beredningen angivna

grunderna skall tjäna till ledning vid prövningen av i vilken omfattning

delegation skall ske.

En olägenhet vid all decentralisering är att risk föreligger att enhetligheten

i avgörandena går förlorad. Av intresse i detta sammanhang är i vilken

utsträckning polischefen äger ingripa i den underordnades handläggning

av polischefs uppgifter. I fråga om polisledningsuppgifter finner jag

i likhet med beredningen uppenbart, att polischefen har obegränsad rätt

att ge bindande direktiv och att han kan rätta eller ändra beslut, som han

anser oriktiga eller olämpliga. Polismyndigheten är emellertid ofta första

instans i förvaltningsprocess. I dylika fall kan polischefen varken meddela

generella direktiv för underordnads handläggning av polismyndighetsärenden

eller förmå den underordnade att i konkreta fall besluta på visst sätt.

Polischefen torde dock vära oförhindrad att själv överta handläggningen av

delegerade ärenden, vilket dock torde böra ske endast i särskilda fall. Jag

delar vidare beredningens åsikt, som inte mött invändningar vid remissbehandlingen,

att polischefen kan och bör genom råd, upplysningar och på annat

sätt verka för att polisbefäl, som har att handlägga polismyndighetsärenden,

blir förtrogna med gällande bestämmelser och deras tillämpning.

Mera framträdande risker för oenhetlighet i avgörandena torde på detta sätt

bli undanröjda.

Det sist sagda aktualiserar frågan om kvalifikationerna hos

polisbefäl som skall fullgöra polischefs uppgifter.

För polischefstjänst skall enligt förslag i prop. 1964: 100 framdeles krävas

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr t Öl år 196b

antingen juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig juridisk examen,

kompletterad med straffrätt, eller begränsad studentexamenskompetens

jämte en på den polisiära verksamheten inriktad juridisk utbildning. Dessutom

skall krävas särskild teoretisk och praktisk utbildning under en polischefskurs

samt viss praktisk tjänstgöring.

Jag har nyss förordat att ärenden i vilka rättssäkerhetskravet särskilt träder

i förgrunden skall handläggas av polischefen själv eller polisbefäl med

motsvarande kvalifikationer, varmed jag främst åsyftar polisintendenter,

som i den nya polisorganisationen skall ha polischefskompetens. Beträffande

kvalifikationerna hos befattningshavare som anförtros prövning och

avgörande i andra på polischef ankommande ärenden har polisberedningen

med hänsyn till kravet på allmän erfarenhet föreslagit att delegation till

lägre tjänsteman än förste polis- eller kriminalassistent inte bör komma i

fråga. För tjänst som förste polis- eller kriminalassistent krävs f. n., förutom

vanlig konstapelsutbildning, att ha genomgått assistentklassen i statens polisskola

samt i regel att ha tjänstgjort någon tid som polisbefäl. Från

remissinstansernas sida har väsentliga erinringar i allmänhet inte riktats

mot förslaget, men på många håll har framhållits att utbildningsfrågan

måste lösas både på längre sikt och för de tjänstemän som omedelbart

efter den 1 januari 1965 skall handlägga polismyndighetsärenden. Beredningens

förslag är även enligt min mening välgrundat. Spörsmålen

om den framtida polisutbildningen utreds f. n. av 1962 års polisutbildningskommitté.

I utredningsuppdraget ingår bl. a. att beakta behovet av

utbildning för polismän som i polischefs ställe skall fatta beslut i polismyndighetsärenden

samt att lägga fram förslag angående anordnande av

kompletterande utbildning redan före förstatligandereformens ikraftträdande.

I sistnämnda hänseende har kommittén i promemoria den 29 januari

1964 föreslagit, att ett kompendium, innefattande bl. a. författningsbestämmelser

rörande uppgifter som skall kunna delegeras och kommentar

till bestämmelserna samt lämpliga blanketter, utarbetas och utdelas till

polisbefäl som i den nya polisorganisationen skall fullgöra sådana uppgifter.

På grundval av kompendiet skall enligt förslaget kompletterande muntlig

undervisning anordnas länsvis under slutet av hösten 1964. Promemorian

remissbehandlas f. n. Tillfredsställande möjligheter att tillgodose behov

av kompletterande utbildning redan före förstatligandet synes alltså föreligga.

Med utgångspunkt i sina allmänna överväganden har polisberedningen

lämnat en utförlig redovisning av ärenden som beredningen funnit

lämpligen böra delegeras. Beredningens ställningstaganden har

på det hela taget gillats av remissinstanserna. På särskilda punkter har

dock rests invändningar. Ett fåtal remissorgan tar mera generellt avstånd

från beredningens synpunkter och hävdar, att delegation bör ske i långt

mindre utsträckning än beredningen räknat med.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Beredningens redovisning omfattar ett stort antal polismyndighetsärenden

av olika slag, bl. a. åtskilliga tillståndsärenden, som rör allmän

ordning och säkerhet, flertalet intygs-, handräcknings- och delgivningsärenden

samt besiktningar, utredningar och yttranden. Enligt beredningen

bör handläggningen av en stor del av de redovisade ärendena decentraliseras

till de utstationerade arbetsgrupperna inom polisdistriktet. Särskilt avses

här ärenden med anknytning till förhållandena inom arbetsgrupps vaktområde.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter beredningen

sålunda anfört.

Beträffande ärenden av ingripande betydelse för den enskilde kan emellertid

övervägas att införa begränsning av delegationsrätten. Med denna utgångspunkt

skall jag på ett par punkter i detta sammanhang närmare gå in

på delegationsfrågans bedömning vad gäller särskilda ärenden.

En fråga som väckt särskild uppmärksamhet vid remissbehandlingen är

fullgörande av polismyndighets uppgifter som förundersökningsledare i

brottmål. Förundersökning i brottmål syftar till att klarlägga, vem som

skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl föreligger för

åtal mot honom, samt att bereda målet för huvudförhandling. Under förundersökningen

kan olika tvångsåtgärder vidtas mot den misstänkte. Beslut

härom fattas i åtskilliga fall av förundersökningsledaren. Förundersökning

inleds av polismyndighet eller åklagare. Om saken inte är av

enkel beskaffenhet skall ledningen av förundersökning som inletts av

polismyndighet övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas

för brottet. Polisberedningen har ansett, att polismyndighets befogenhet

att leda förundersökning bör kunna delegeras till lägst kommissarie

eller i särskilda fall förste polis- eller kriminalassistent, samt hänvisat

till att vissa möjligheter till sådan delegation föreligger redan f. n.

enligt rättegångsbalken. Från remissinstansernas sida har man i allmänhet

godtagit beredningens ställningstagande endast under förutsättning, att

förundersökningsledningen överlämnas till åklagaren så snart fråga uppkommer

att vidta tvångsåtgärder. I själva verket torde beredningens ställningstagande

leda till i huvudsak samma resultat som remissinstansernas,

eftersom ett mål, i vilket fråga uppkommer att ingripa med tvångsmedel, i

regel inte längre kan anses vara av enkel beskaffenhet, varför förundersökningsledningen

enligt det förut sagda skall överläs av åklagaren. Närmare

bestämmelser i detta hänseende torde liksom hittills böra meddelas

i anslutning till rättegångsbalken. Under dessa förhållanden anser jag behov

inte föreligga att särskilt begränsa möjligheterna till delegation av uppgiften

som förundersökningsledare. Självfallet bör delegation till lägre polisbefäl

än kommissarie förekomma endast i mål av genomgående enkel

beskaffenhet.

Bland övriga för den enskilde mera betydelsefulla polismyndighetsuppgifter

är polismyndighets befogenhet enligt särskilda stadganden att besluta

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

om administrativa frihetsberövanden av särskild vikt från rättssäkerhetssynpunkt.

Detta gäller bl. a. beslut om frihetsberövanden jämlikt lagen

om nykterhetsvård och barnavårdslagen samt sådana beslut om frihetsberövanden,

som är att jämställa med ingripande med tvångsmedel enligt

rättegångsbalken, t. ex. anhållande eller reseförbud enligt lagstiftningen om

utlämning för brott. Hit hör även ansökan enligt sinnessjuklagen om tvångsintagning

på mentalsjukhus. Beträffande dylika beslut föreslår jag, att

delegationsmöjligheten uttryckligen begränsas såtillvida, att besluten får

fattas i polischefens ställe endast av högre polisbefäl, varmed jag främst

åsyftar polisintendent. Delegation av beslutanderätten i nämnda ärenden

enligt sinnessjuklagen får emellertid f. n. i viss utsträckning ske till annat

polisbefäl. Några remissinstanser, bl. a. överståthållarämbetet, har framhållit

att behov också framdeles föreligger av sådan delegation i dessa ärenden

i varje fall i större städer och att delegationen bör ske till kommissarie.

Jag delar denna uppfattning.

I anslutning till det nu anförda vill jag erinra om att vissa tvångsingripanden

enligt rättegångsbalken, bl. a. gripande av misstänkt person, beslag,

husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, vilka får beslutas

av förundersökningsledaren, åklagaren eller rätten, dock må utan

sådant beslut vidtas av polisman om fara är i dröjsmål. Som polisberedningen

anfört gör sig de synpunkter som ligger till grund för dessa regler

ofta gällande också beträffande åtgärder som får beslutas av polismyndighet,

t. ex. omhändertagande av mentalsjuka eller alkoholskadade personer

som utgör akut fara för eget eller andras liv. Beredningens uttalanden har

inte mött invändningar från remissinstanserna. Osäkerhet torde f. n. råda

om och i vilken utsträckning polisman är berättigad att vidta dylika interimistiska

åtgärder. Begränsningen av delegationsmöjligheten som jag

nyss förordat när det gäller frihetsberövanden avser enbart beslutanderätten.

Den förordade regleringen hindrar sålunda inte att polisman oberoende

av grad tilläggs befogenhet att när fara är i dröjsmål interimistiskt

ingripa i angivna fall. Ett uttryckligt konstaterande härav torde böra ske i

administrativ väg. Därvid bör föreskrivas, att den som vidtagit interimistiskt

ingripande ofördröj ligen skall anmäla det hos den som har beslutanderätten

beträffande ingripanden av det slag varom är fråga.

Vidare vill jag i detta sammanhang framhålla, att olika slag av förberedelseoch

verkställighetsåtgärder självfallet kan vidtas även av andra än dem

som tillagts beslutanderätten. Uppgiften att bereda ärendena skall sålunda

fullgöras av polischefen underställd personal, på vilken dylika uppgifter

ankommer enligt arbetsordning eller särskilt uppdrag. I fråga om verkställighet

av polischefs eller polismyndighets beslut uttalades vid polismyndighetslagens

tillkomst, att det uppenbarligen inte är meningen att

polischefen eller den som fullgör uppgift i hans ställe själv skall utföra alla

åtgärder som ankommer på polismyndigheten. Enligt uttalandet förut
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

sattes, att den underlydande polispersonalen ombesörjer rena verkställighetsåtgärder.

Jag instämmer häri och vill endast tillägga, att verkställighetsuppgifter

liksom beredningsuppgifter bör kunna åläggas även kontorspersonal,

i den mån polisiära befogenheter inte behöver utnyttjas för uppgifterna.

Som framgår av det föregående är avsikten att delegation inom den nya

polisorganisationen skall förekomma i avsevärd utsträckning och omfatta

även mera komplicerade ärenden. Av särskild vikt är att delegation sker

efter enhetliga normer, inte minst i fråga om den för allmänheten betydelsefulla

decentraliseringen av beslutanderätten. Med hänsyn till dessa förhållanden

föreslår polisberedningen att delegationsprövningen

skall tillkomma Kungl. Maj :t och ske så, att Kungl. Maj :t fastställer ramen

för delegeringen samt bemyndigar underordnade myndigheter att bestämma

hur de fastställda grunderna skall tillämpas i de konkreta fallen. Jag tillstyrker

i likhet med samtliga remissmyndigheter detta förslag. I samband

med denna prövning torde få beaktas de synpunkter som vid remissbehandlingen

anlagts på delegationsfrågans bedömning beträffande olika ärendegrupper.

Den här föreslagna regleringen bygger, såvitt angår decentralisering av

polismyndighetsärendenas handläggning, på polisberedningens förslag

att rätten att besluta i polischefens ställe skall förenas med viss tjänst. En

sådan ordning finner jag naturlig på längre sikt och den har godtagits av

remissinstanserna på ett par undantag när. Den som anförtros rätt att besluta

i polischefens ställe handlar såsom polismyndighet respektive polischef.

Hans avgöranden får alltså överklagas enligt vad som gäller beträffande

polismyndighets respektive polischefs beslut i förekommande ärenden.

Kommunerna och polisväsendet m.m.

Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen

Principbeslut m.m.

1957 års polisutredning framhöll i sitt betänkande att man har skäl att

anta att kommunernas intresse för polisorganisationens utformning och

polisverksamhetens bedrivande kommer att även efter polisväsendets förstatligande

hållas levande med hänsyn till den väsentliga betydelse i skilda

hänseenden som en effektivt bedriven polisverksamhet har för samhället.

Också för polischeferna ansåg utredningen det vara av vikt att en klyfta

inte bildas mellan kommunerna och polisväsendet. Utredningen förordade

därför, att garantier skapas för fortlöpande kontakt mellan den lokala polisorganisationen

och kommunerna. Att härför inrätta särskilda kontaktorgan

bedömde utredningen innebära en osmidig form för den onskvarda

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

förbindelsen mellan polisen och kommunerna. Kontaktverksamheten borde

i stället få mera spontan karaktär. Utredningen föreslog att skyldighet i

administrativ ordning skulle föreskrivas för lokal polischef att kalla representanter

för varje kommun till informations- och samrådskonferenser.

Dessutom skulle polischefen varje gång en fråga om mera väsentlig förändring

av polisorganisationen eller polisverksamhetens bedrivande aktualiseras

orientera berörda kommunrepresentanter samt bereda de kommunala

organen tillfälle att yttra sig om spörsmålen.

Vid den omfattande remissbehandlingen av utredningens förslag tillstyrkte

det övervägande antalet remissorgan förslaget. I åtskilliga yttranden föreslogs

emellertid en klarare och fastare anordning för lekmannainflytande.

I 1962 års principproposition om polisväsendets förstatligande m. m. uttalades,

att polisväsendets kommunala förankring uppenbarligen varit till

gagn för att grunda ett förtroendefullt förhållande mellan polis och allmänhet,

vilket inte får gå förlorat i ett förstatligat polisväsende. Oavsett vem

som är huvudman för polisen måste det från kommunens sida vara ett intresse

att polisen kan ge kommunens befolkning ett gott skydd. Det är därför

viktigt att lokala intressen även i fortsättningen vinner beaktande i polisverksamheten.

Härför erforderlig samverkan och samråd borde enligt

propositionen ske i så fria och obundna former som möjligt.

Vid propositionens behandling i riksdagen framhölls motionsvis att ett

bibehållande i någon form av polisväsendets kommunala anknytning skulle

vara av värde för polisens direkta kontakt med befolkningen på orten. En

nämnd borde därför tillskapas på det lokala planet med rådgivande befogenheter.

Nämnden skulle dessutom vara ett naturligt forum för utbyte av

information och råd. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen

anförde statsutskottet, efter att ha understrukit betydelsen av att

samhörigheten mellan allmänheten, kommunerna och polisen behålls och

fördjupas, alt det torde vara värdefullt, att kontakten mellan polisorganisationen

och kommunerna kan upprätthållas genom någon form av rådgivande

organ antingen på det lokala planet eller på länsplanet. Med hänsyn

till detta organs karaktär av rådgivande instans och då däri bör ingå

personer med god kännedom om de lokala förhållandena synes det mest

naturligt, att ifrågavarande organ knyts till polisdistrikten.

Polisberedningen

Inledningsvis erinrar polisberedningen om att det under den hittillsvarande

behandlingen av frågan om polisväsendets förstatligande från alla håll

har betonats, att det är av stor vikt att åtgärder vidtas för att efter huvudmannaskapsreformen

behålla och fördjupa samhörigheten mellan kommunerna

och polisen, varigenom även framdeles kan ernås de fördelar som

den kommunala polisorganisationen haft att erbjuda. Härvid har särskilt

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

nämnts förtroendet mellan allmänheten och polisen samt hänsynen till speciella

ortsförhållanden vid utformningen av polisorganisationen och polisverksamheten

på lokalplanet. Beredningen, som delar den uppfattning som

anförts i dessa hänseenden, finner inte anledning att ytterligare utveckla

skälen för en fortsatt nära kontakt mellan kommunerna och polisen.

Beredningen utgår från att kontaktverksamheten mellan kommunerna och

polisen skall från kommunal sida ombesörjas genom någon form av rådgivande

organ på lokalplanet. Beträffande samrådsorganets uppgifter anför

beredningen, att det inte skall ha några beslutande uppgifter i fråga

om polisorganisationen och polisverksamheten utan såsom statsutskottet

understrukit fungera som en rådgivande instans. Huvuduppgiften bör vara

att verka för ett förtroendefullt förhållande mellan allmänheten och polisen.

Verksamheten skall inte endast bestå i att organet yttrar sig i frågor

som hänskjuts till det. Organet bör ha befogenhet att på eget initiativ

göra framställningar och avge förslag i frågor rörande polisens organisation

och verksamhet. Befogenheterna bör å andra sidan i princip vara begränsade

till spörsmål som är av mera direkt betydelse för polisverksamheten

inom organets verksamhetsområde. Frågor av riksomfattande betydelse

bör det i första hand ankomma på de till rikspolisstyrelsen knutna

lekmannarepresentanterna att bevaka.

Bland de organisationsfrågor som har stor betydelse för den lokala polisverksamheten

nämner beredningen polisdistriktsindelningen. Utvecklingen

på skilda områden — befolkningsomflyttningen, trafikutvecklingen etc. —

lär påkalla förändringar tid efter annan i denna indelning. Här kan kommunerna

göra betydelsefulla insatser genom att förmedla lokala erfarenheter,

synpunkter och önskemål till de polisiära organen. Ett annat område

av omedelbar betydelse för den polisiära servicen är polisstyrkornas stationering,

framhåller beredningen. Den avvägning, som här måste ske mellan

olika synpunkter och intressen, är grannlaga. Det är därför angeläget, att

utformningen av grupperingsprincipen får lekmannaförankring ute i distrikten.

Samrådsorganen utgör ett lämpligt instrument härför. De bör uppmärksamt

följa upp utfallet av den gruppering som äger rum i ingångsskedet

samt föreslå de förändringar som erfarenheterna anses göra påkallade.

över ändringar som de polisiära myndigheterna anser befogade bör

samrådsorganen yttra sig. Polisstyrkornas gruppering inverkar även på allmänhetens

möjlighet att få kontakt med polisen i olika ärenden av administrativ

natur. Handläggning av sådana ärenden har beredningen föreslagit

skola i förhållandevis stor utsträckning kunna decentraliseras inom polisdistrikten.

Beredningen anser att kommunala samrådsorgan i detta hänseende

bör ägna intresse inte bara åt stationeringsfrågor utan även åt spörsmålet,

vilka ärenden som från allmänhetens synpunkter lämpar sig för decentraliserad

handläggning.

Polisstyrkornas taktiska utnyttjande är enligt beredningen i betydande

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

omfattning en tekniskt polisiär fråga, som bäst lämpar sig för fackmannamässig

bedömning. Å andra sidan inverkar formerna för polisverksamheten

i inte ringa grad på allmänhetens inställning till polisen och dess verksamhet.

När det gäller själva bedrivandet av polisverksamheten i dess olika

former bör därför organen främst ta fasta på förhållande av betydelse för

allmänhetens inställning till polisen.

Bland frågor som samrådsorganen inte bör ta befattning med anger beredningen

tjänstetillsättningsfrågor, vilka efter polisväsendets förstatligande

inte längre kommer att ha någon kommunal anknytning, samt frågor om

tjänstefel.

Med det anförda har beredningen velat peka på några mera framträdande

uppgifter för kommunala samrådsorgan. Även i övrigt bör organen enligt

beredningens mening ges befogenhet att genom framställningar, yttranden

och förslag verka för att polisorganisationen och polisverksamheten inom

polisdistrikten utformas på ett med hänsyn till de lokala förhållandena ändamålsenligt

sätt. Bl. a. bör organen yttra sig med anledning av förslag till

polisdistriktens anslagsäskanden.

Sammanfattningsvis föreslår beredningen att kommunalt samrådsorgans

uppgift skall vara att verka för att polisorganisationen och polisverksamheten

inom organets område får den med hänsyn till områdets förhållanden

lämpligaste utformningen. Vid fullgörandet av sin uppgift skall dylikt

organ hos polischefen eller länsstyrelsen lägga fram förslag och i övrigt

göra de framställningar organet anser påkallade, avge yttranden i frågor

som polischefen eller annan polisiär myndighet hänskjuter till organet samt

fullgöra de andra uppgifter som kan komma att åläggas organet i lag eller

författning.

Vidare förordar beredningen att polischefen skall vara skyldig att underställa

lokala samrådsorgan vissa frågor av större vikt, såsom förslag till

årlig utgiftsstat samt frågor om förändringar av polisdistriktets eller vaktområdets

gränser och om ändrad stationering av distriktets polispersonal.

I övrigt skall polischefen vara skyldig att inhämta och äga rätt att begära

organets mening i alla ärenden av mera allmän betydelse inom polisdistriktet.

Bedömningen av vilka sådana frågor som är av större vikt skall polischefen

i första hand själv göra. Anser sig samrådsorganet ha blivit förbigånget

i någon fråga som lämpligen bort underställas organet, torde rättelse kunna

vinnas genom hänvändelse till länsstyrelsen.

Vad gäller samrådsorganens verksamhetsområden och sammansättning

anmärker beredningen att de flesta av de nya polisdistrikten kommer att

bestå av åtskilliga kommuner, vanligen 10—20. Även om kommunindelningen

efter hand anpassas till de nya kommunblocken torde antalet i varje polisdistrikt

ingående kommuner bli i vart fall 4—5. Beredningen hävdar att det

inte bör komma i fråga att ålägga varje polischef att fortlöpande uppehålla

samrådsverksamhet med ett flertal kommunala samrådsorgan. Dessa or
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

gan bör därför få hela polisdistriktet som verksamhetsområde. Härför talar

enligt beredningen också den omständigheten, att de lokala aspekterna pa

polisorganisationen och polisverksamheten kan vara olika i skilda delar av

polisdistriktet och att även i övrigt motsättningar i uppfattningarna ofta

torde uppkomma i skilda frågor, särskilt sådana som rör stationeringen av

tillgänglig personal inom distriktets skilda delar. Den avvägning mellan

motstridande uppfattningar, som här blir nödvändig, bör få allmän medborgerlig

förankring och därför ske i ett för hela polisdistriktet gemensamt

lekmannaorgan.

Samrådsorganet, som beredningen föreslår skola benämnas polisnämnd,

bör bestå av ett begränsat antal ledamöter, lämpligen sju, jämte lika många

suppleanter. Ledamöterna bör utses av kommunens fullmäktige. I polisdistrikt

som består av mer än en kommun måste ledamöterna utses genom ombud på

i huvudsak motsvarande sätt som f. n. gäller val av ledamöter och suppleanter

i vägnämnd enligt lagen den 30 juni 1943 om vägnämnder och länsvägnämnder.

Valbar till ledamot eller suppleant i polisnämnd bör enligt

beredningen vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och som fyller

övriga krav för valbarhet till ledamot i kommunal nämnd. Valet bör avse

en mandatperiod om fyra år från närmast efter valet infallande årsskifte.

Polisnämndernas verksamhet bör i största möjliga utsträckning bedrivas

i samma former som gäller för kommunala nämnder.

Remissyttrandena

Så gott som alla remissinstanser tillstyrker förslaget att kommunala polisnämnder

inrättas för samråd mellan kommunerna och de polisiära organen.

Sålunda biträds förslaget av bl. a. överståthållarämbetet, alla hörda

länsstyrelser utom en samt av kommunförbunden, av vilka svenska kommunförbundet

dock alltjämt hyser sympatier för en informell kontaktverksamhet

mellan kommuner och polischefer. Avstyrkande yttranden föreligger

endast från länsstyrelsen i Västmanlands län och föreningen Sveriges

landsfogdar.

I huvuddelen av remissvaren lämnas vad beredningen anfört om polisnämndernas

uppgifter utan erinran.

Vad som i detta hänseende tilldragit sig det största intresset vid remissbehandlingen

är i vilken utsträckning polisnämnd skall ha befogenhet att

avhandla frågor som rör polisverksamheten. I allmänhet har beredningens

synpunkter godtagits. Svenska kommunförbundet understryker att frågan

om förhållandet mellan allmänheten och polisen nästan undantagslöst måste

gälla praktiska spörsmål om polisiär service åt allmänheten, dvs. hur polisdistriktets

personella och reella tillgångar av olika slag lämpligen bör disponeras,

och i vad mån förstärkningar är erforderliga. Detta kan gälla frågor

om polispersonalens stationering, poliskontorens öppethållande, polisbevakningen

på särskilda platser eller lider etc.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län måste den av beredningen gjorda

begränsningen i vad avser samrådsorganens befattning med polisstyrkornas

faktiska utnyttjande starkt understrykas. Dispositionen av tillgänglig

polispersonal är i övervägande grad en operativ uppgift, som i första hand

uteslutande bör ankomma på polischefen. Det får inte bli så att polisnämnderna

med överskridande av den av beredningen angivna begränsningen

blandar sig i polischefernas exklusiva befogenheter på detta område.

På några håll menar man emellertid att polisnämnd i förslaget givits alltför

vittgående rätt att befatta sig med frågor som faller under polischefens

befälsmyndighet. I ett gemensamt yttrande från polisnämnden och poliskammaren

i Västerås sägs att det torde vara diskutabelt om till frågor som

skall underställas samrådsorganet bör föras spörsmål om polistjänstens allmänna

planläggning och viktigare utrustningsfrågor. Dessa spörsmål anses

vara av väl polisiär och teknisk art för att lekmannaombuden skall

kunna förvärva kunskap om dem. Detta hindrar inte att polischefen informerar

i sådana och andra frågor som rör den rena polisverksamheten. Enligt

polismästaren i Linköping bör det klart sägas ut att samrådsorganet lika

litet som de nuvarande polisnämnderna skall ta någon som helst befattning

med fråga som faller under polischefs befälsmyndighet. Liknande inställning

har bl. a. polismästaren i Göteborg.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar, att beredningen inte berört ett

par av de viktigaste områdena för samverkan mellan polisen och de kommunala

myndigheterna, nämligen samverkan för lösande av sociala problem

och för den brottsförebyggande verksamheten. På dessa områden krävs

en intim samverkan mellan polis och socialvårdens organ.

Förslaget beträffande polisnämnds verksamhetsområde

och sammansättning tillstyrks eller lämnas utan erinran i det stora

flertalet yttranden, bl. a. av överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna

och svenska stadsförbundet. I några av dessa yttranden anses förslaget visserligen

leda till ett komplicerat valsystem, men denna konsekvens bedöms

som ofrånkomlig.

I ett par yttranden förordas ytterligare överväganden beträffande polisnämndernas

sammansättning. Med hänsyn till de olägenheter, som är förknippade

med indirekt valsystem, finns det enligt kommunalrätt skommittén

anledning att överväga att knyta nämndorganisationen till de kommunblock

som nu kommer till stånd. Blocken eller samarbctsområdena synes

särskilt väl ägnade att uppbära de arbetsuppgifter som det här är fråga om.

Det skulle troligen inte innebära några kännbara olägenheter för polischeferna

att behöva samråda med mer än en polisnämnd. För flertalet distrikt

skulle med eu anknytning till kommunblocken finnas endast ett fåtal polisnämnder.

Om nämndernas antal blir större, torde distrikten merendels

vara så omfattande och de lokala intressena så varierande, att ett sammanförande

av de skilda intressenterna till en enda nämnd inte kan väntas ge

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

något mera arbetsdugligt och representativt organ. Men inte heller med en

anknytning till distrikten nödvändiggörs enligt kommitténs mening ordningen

med en särskild valkorporation så snart distriktet består av mer än

en kommun. Det torde exempelvis vara möjligt att till den föreslagna lagen

foga ett undantagsstadgande, som medger kommunerna att, då distriktet

inte består av mer än sju kommuner, utse nämndledamöterna genom direkta

val. Varje kommun bör då äga utse en representant. Kommer nämnden

inte härigenom att bestå av sju ledamöter, kan återstående platser fördelas

mellan kommunerna efter deras åsämjande. Med nuvarande kommunindelning

skulle ordningen med direktval kunna tillämpas i inemot hälften

av distrikten. En kommunindelning efter blockbildningen skulle medge att

denna ordning så gott som undantagslöst skulle komma till användning.

Även enligt svenska kommunförbundet bör eftersträvas en lösning, som

gör det indirekta valsystemet onödigt men ändå i väsentlig mån tillgodoser

behovet av samrådsorgan som är gemensamma för flera kommuner. En förutsättning

för denna lösning är dock att mer än ett samrådsorgan kan finnas

i ett och samma polisdistrikt. En dylik indelning bör ske enligt vissa i

författning angivna allmänt hållna riktlinjer och bör kunna fastställas av

länsstyrelserna efter samråd med kommuner och polischefer. Målsättningen

bör vara att begränsa antalet nämnder så mycket som möjligt under vederbörligt

hänsynstagande till att antalet ledamöter i varje nämnd inte blir

för stort. Det förefaller rimligt att kommunernas representation i nämnderna

åtminstone i någon mån avspeglar storleksförhållandet mellan berörda

kommuner. Förbundet är redo att tillstyrka ett något högre antal ledamöter

än sju. Sker uppdelning av polisdistrikt i flera nämndområden

bör gränserna för dessa helst sammanfalla med kommunblockens gränser.

Statskontoret framhåller att det är av betydelse att den information som

lämnas i nämnden får så vid spridning som möjligt. Ett sätt att nå detta

syfte är att öka antalet representanter i nämnden. Statskontoret föreslår,

att nämnd skall ha minst tio ledamöter. Anses det befogat att öka antalet

bör så kunna ske.

Det kan enligt ett uttalande från Stockholms stads sida ifrågasättas om

samrådsorganet inte bör benämnas polisråd i stället för polisnämnd. Detta

motiveras av att kontaktorganet i främsta rummet skall vara ett rådgivande

organ utan självständiga förvaltningsuppgifter och av att benämningen

nämnd i kommunalt sammanhang brukar förknippas med ekonomisk förvaltning.

Även polismästaren i Göteborg förordar benämningen polisråd.

De partementscliefen

Ett nödvändigt villkor för att polisverksamheten skall kunna ombesörjas

på ett tillfredsställande sätt är att det råder ett förtroendefullt förhållande

mellan polisen och allmänheten. Polisväsendets hittillsvarande kom
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

munala förankring har uppenbarligen varit till gagn i detta hänseende.

Den kommunala anknytningen har också medgivit, att polisorganisationen

på lokalplanet tämligen lätt kunnat utformas med hänsyn tagen till speciella

ortsförhållanden. Åtskilliga organisationsfrågor torde ha kunnat lösas

snabbt och smidigt på grund av det kommunala huvudmannaskapet för

polisväsendet. Det är av stor betydelse att vad som sålunda stått att vinna

inom den kommunala polisorganisationen inte går förlorat genom polisväsendets

förstatligande. Angelägenheten härav har understrukits såväl i

1957 års polisutrednings betänkande och 1962 års principproposition angående

huvudmannaskapsreformen som vid behandlingen i riksdagen av

principfrågan om förstatligandet. Vad angår formerna för kontakt mellan

kommunerna och den statliga polisorganisationen har yppats skilda meningar.

Medan man i utredningsförslaget och i nyssnämnda proposition rekommenderat,

att samverkan och samråd skall ske i så fria och obundna

former som möjligt, har statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande

över propositionen förordat, att kontakten mellan polisorganisationen

och kommunerna skall upprätthållas genom någon form av rådgivande

organ på lokalplanet. I enlighet härmed har polisberedningen föreslagit att

kommunala polisnämnder skall inrättas för samrådsverksamheten. Förslaget

har vunnit anslutning från så gott som alla remissorganens sida och är

även enligt min mening ägnat att skapa fasta och enhetliga former för samrådet

mellan polisen och kommunerna.

Jag vill stryka under att de föreslagna polisnämnderna uteslutande skall

ha rådgivande funktion. För att polisverksamheten skall få den medborgerliga

förankring som förslaget ytterst syftar till är det angeläget, att

nämnderna inte utrustas med befogenheter att vid sidan av de polisiära

myndigheterna meddela direktiv rörande polisens organisation och verksamhetsformer

i övrigt. En sådan dualism i bestämmanderätten skulle vara

ägnad att skapa motsättningar mellan nämnderna och polismyndigheterna

och därmed motverka i stället för främja allmänhetens förtroende för polisen

och dess verksamhet.

Polisnämndernas uppgift skall alltså vara att verka för ett förtroendefullt

förhållande mellan allmänheten och polisen. Som polisberedningen

framhållit skall nämndernas befogenheter vara begränsade till frågor som

från denna synpunkt har mera direkt betydelse för polisverksamheten inom

vederbörande nämnds verksamhetsområde. Nämnderna skall yttra sig i dylika

frågor och ha befogenhet att på eget initiativ göra framställningar och

avge förslag rörande spörsmål av denna art. Denna bestämning av polisnämndernas

uppgifter har i allmänhet inte mött invändningar vid remissbehandlingen.

Eftersom nämnderna som nyss sagts skall vara lokala samrådsorgan,

skall samrådet ske med polischefen i orten. Det är alltså denne

som skall inhämta eller bereda polisnämnd tillfälle att avge yttrande. Framställningar

och förslag från nämndens sida skall ställas till polischefen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Bland de konkreta frågor som nämnderna skall äga befatta sig med anger

polisberedningen polisdistriktsindelningen och polisstyrkornas stationering

inom distriktet samt behovet från allmänhetens synpunkter av decentraliserad

handläggning av polismyndighetsärenden. I likhet med de flesta remissmyndigheter

anser jag dessa frågor tillhöra dem som främst bör bli

föremål för polisnämndernas uppmärksamhet. Jag delar vidare beredningens

uppfattning att spörsmål om tjänstetillsättningar och disciplinära frågor

helt skall ligga utanför nämndernas befogenhetsområde.

De polisnämnder, som f. n. inrättats med stöd av gällande polislag, äger

inte ta befattning med frågor som faller under polischefens befälsmyndighet.

Polisberedningen har i detta hänseende anfört, att polisstyrkornas taktiska

utnyttjande i betydande omfattning är en fråga som bäst lämpar sig

för fackmannamässig bedömning men att formerna för polisverksamheten

inverkar på allmänhetens inställning till polisen och dess verksamhet.

Enligt beredningens mening bör verksamhetsformerna därför inte undantas

från polisnämndernas befogenhetsområde, men nämnderna bör härvid

ta fasta på förhållanden av betydelse för allmänhetens inställning till polisen.

I åtskilliga remissyttranden yppas farhågor för att beredningens förslag

kan leda till inblandning från nämndernas sida i uppgifter som ankommer

på polischefen och för vilka han ensam bär ansvaret. Dessa farhågor

anser jag vara överdrivna. Rent praktiska spörsmål om dispositionen

av polisdistriktets personella och materiella resurser inverkar som beredningen

och flera remissorgan betonat i hög grad på förhållandet mellan

polisen och allmänheten. Eftersom just detta förhållande är det huvudsakliga

föremålet för polisnämndernas verksamhet bör sådana angelägenheter

inte falla utanför deras befogenhetsområde. Att nämnderna i detta

hänseende inte skall ägna intresse åt detaljer följer av deras funktion som

samrådsorgan i frågor av väsentlig betydelse från allmänhetens synpunkter.

Härav följer också att polisnämnderna inte får bli ett organ för inspektion

och granskning av polischefens tjänsteåtgärder.

Med anledning av vissa uttalanden vid remissbehandlingen vill jag betona

att det inte skall ingå i polisnämndernas rådgivande verksamhet att

själva vidta åtgärder inom den förebyggande polisverksamheten eller att

eljest i egen regi vidta anordningar för att popularisera polisarbetet.

Såsom polisberedningen anfört bör polischefen vara skyldig att bereda

polisnämnd tillfälle att yttra sig i vissa frågor av större vikt. Hit hör enligt

polisberedningens mening bl. a. förslag till utgiftsstat samt frågor om förändring

av polisdistriktets eller vaktområdes gränser och om ändrad stationering

av distriktets polispersonal. Jag delar beredningens uppfattning i

dessa hänseenden. Eftersom polisnämnd skall vara rådgivande organ åt

polischefen torde polischefens skyldighet att inhämta nämndens synpunkter

få liksom hans övriga åligganden som chef för distriktets polisväsende regleras

i administrativ ordning.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

I likhet med polisberedningen och det stora flertalet remissinstanser anser

jag det vara en grundläggande förutsättning för att polisnämnd skall

kunna fylla sin uppgift att nämnden får hela polisdistriktet till verksamhetsområde.

Endast på detta sätt kan polisnämnd tjäna syftet att överbrygga

motsättningar mellan distriktets skilda delar och att skapa förtroende för

de avvägningar som måste göras mellan olika intressen inom distriktet.

Därtill kommer att de flesta polisdistrikt kommer att bestå av ett flertal

kommuner. I ett nittiotal fall kommer sålunda polisdistrikt att bestå av

mer än fem kommuner. I 41 av dessa fall skall distriktet omfatta mer än

10 kommuner. Det är med hänsyn härtill uppenbart att det inte blir praktiskt

möjligt för en polischef att samråda med varje kommun för sig. Inte

heller synes enligt min mening något vara att vinna på att indela distrikten

i samrådsområden. Jag föreslår att endast en polisnämnd skall finnas

i varje polisdistrikt.

Vad jag nu sagt ger vidare vid handen att varje kommun knappast kan

tillförsäkras representation i polisnämnd. För att polisnämnden skall bli

ett funktionsdugligt organ har polisberedningen föreslagit, att antalet ledamöter

skall begränsas till sju och att ledamöter och suppleanter i nämnden

skall väljas genom ombud, som utses av kommunernas fullmäktige. Består

polisdistriktet av endast en kommun skall dock ledamöterna och suppleanterna

enligt förslaget väljas direkt av fullmäktige. I princip ansluter jag

mig till detta förslag. Jag delar emellertid den i ett par remissyttranden

framförda uppfattningen att direkt val bör kunna äga rum i större utsträckning

än beredningen förutsatt. Jag föreslår att val genom ombud skall förekomma

endast i polisdistrikt som består av mer än fem kommuner. Härvid

beaktar jag, att om den pågående kommunblocksindelningen leder till

sammanslagning av de kommuner som ingår i blocken, val av ledamöter

och suppleanter i polisnämnd genom ombud synes bli aktuellt endast i ett

fåtal kommuner. För att öka möjligheterna att differentiera kommunernas

representation i nämnden förordar jag, att antalet ledamöter bestäms till

nio.

Polisberedningens förslag att de allmänna bestämmelserna om kommunala

nämnder principiellt skall äga motsvarande tillämpning beträffande

polisnämnderna har lämnats utan erinran av huvuddelen av remissinstanserna.

Inte heller jag har någon erinran mot förslaget.

Kommunal trafikövervakning

Nuvarande förhållanden m. m.

I det föregående har föreslagits, att polisens huvuduppgift i det statliga

polisväsendet liksom hittills skall vara att upprätthålla allmän ordning och

säkerhet. Häri ingår även övervakningen över efterlevnaden av föreskrifter

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

angående trafiken. F. n. används emellertid för denna uppgift i viss utsträckning

annan personal än polispersonal, nämligen trafikövervakare, som äger

ombesörja särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter

av enklare beskaffenhet. Polisberedningen har upptagit till bedömande i

vad mån polisverksamhet även i det statliga polisväsendet skall kunna fullgöras

med annan personal än polispersonal samt huruvida annan än staten

i så fall bör vara huvudman för dylik personal.

Genom lag den 31 maj 1957 (nr 258) angående ändrad lydelse av 18 §

lagen om polisväsendet i riket infördes i nämnda paragraf ett andra stycke,

enligt vilket Kungl. Maj :t bemyndigades att för visst polisdistrikt medge,

att särskilda med trafikövervakning sammanhängande uppgifter av enklare

beskaffenhet ombesörjs i annan ordning än som sägs i polislagen. Genom

samtidig ändring i polisreglementet föreskrevs, att polischef skall meddela

ordningsvaktsförordnande för den som skall ombesörja dylik trafikövervakning.

Vidare gjordes i 40 § 2 mom. vägtrafikförordningen — rörande

skyldighet för vägtrafikant att efterkomma polismans anvisningar till trafikens

ordnande och att stanna när polisman ger tecken därtill — det

tillägg att vad i momentet sägs om polisman även skall gälla vederbörligen

förordnad trafikövervakare.

Lagändringen föranleddes av en genom Stockholms stads försorg verkställd

utredning om anställande av kvinnlig personal för trafikövervakning

i staden. I utredningen konstaterades, att de mest personalkrävande av polisens

trafikuppgifter är trafikdirigering samt parkerings- och stoppförbudsövervakning.

Med hänsyn till den då rådande polisbristen i Stockholm

föreslogs att dylika uppgifter skulle få läggas på en kvinnlig trafikövervakningskår.

De särskilda trafikövervakarna ansågs i princip böra ha samma

utbildning som poliskonstaplar. I begynnelseskedet sades dock utbildningen

böra inskränkas till en snabbutbildningskurs. Anställning föreslogs skola

ske hos gatunämnden. Trafikövervakarna skulle emellertid underställas

polismästaren, och polisledningen skulle utöva den reella anställningsprövningen.

Med anledning av stadens utredning upprättades inom inrikesdepartementet

eu departementspromemoria, vari trafikövervakarnas ställning upptogs

till behandling. Inledningsvis fastslogs att den verksamhet, varmed

trafikövervakarna enligt förslaget skulle sysselsättas, utgjorde polisverksamhet

som enligt polislagen skulle ombesörjas med polismän. Förutsättningen

för att överlåta enklare polisuppgifter, som ålåg polisdistriktet att

ombesörja, på trafikövervakare var enligt promemorian att de särskilda

uppgifterna kunde klart avgränsas från övrig polisverksamhet, övervakning

av efterlevnaden av parkerings- och stoppförbudsbestämmelser samt

rapportering av förseelser mot dessa motsvarade detta krav. Med dessa uppgifter

borde förenas den mera positiva uppgiften att meddela upplysningar

om gällande parkeringsbestämmelser och förefintliga parkeringsulrymmen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Vid remissbehandlingen av promemorian vann där framförda synpunkter

anslutning på de flesta håll. Flertalet remissinstanser framhöll dock som

sin principiella inställning, att förstärkningen av trafikövervakningen borde

ske genom att rekryteringen av polispersonal stimulerades. I fråga om

övervakarnas uppgifter anslöt sig de flesta remissorganen till ställningstagandet

i promemorian. Några remissinstanser förordade, att uppgifterna inskränktes

till parkeringsplatserna eller blott fick avse den tidsbegränsade

fordonsuppställningen.

Departementschefen (prop. 1957: 164) ansåg för sin del, att man borde

i första hand och så långt det var möjligt söka lösa problemet med den

bristande parkeringskontrollen genom att stimulera rekryteringen till polistjänsterna.

Som extraordinär åtgärd borde emellertid förslaget med särskilda

trafikövervakare prövas. De principiella betänkligheterna mot en

sådan ordning syntes kunna vika, om övervakningspersonalen anförtroddes

endast uppgifter av enklare beskaffenhet och dessa gavs en klar avgränsning

från övriga polisuppgifter. Departementschefen anslöt sig till de i promemorian

framlagda synpunkterna på vilka uppgifter trafikövervakarna

borde ha. Trafikövervakarna skulle få en på de angivna övervakningsuppgifterna

direkt inriktad utbildning, som alltså avsågs bli mer begränsad

än den vanliga polisutbildningen. Slutligen framhölls, att utvägen att anförtro

polisuppgifter åt annan personal än polispersonal inte borde få tillgripas

i andra fall än då verksamheten inte kunde tillgodoses på annat sätt.

Prövningen härav borde göras av Kungl. Maj :t. Andra polisuppgifter än

sådana som var av enklare beskaffenhet borde överhuvudtaget inte få fullgöras

på detta sätt.

Första lagutskottet (uti. 1957:30) anslöt sig vid sin granskning av förslaget

i allt väsentligt till departementschefens uttalanden. Utskottets utlåtande

godkändes av riksdagen (rskr. 312).

Med stöd av ifrågavarande bestämmelse i 18 § andra stycket polislagen

har Kungl. Maj :t lämnat medgivande som där avses åt Stockholms, Göteborgs,

Malmö, Hälsingborgs, Västerås, Uppsala, Eskilstuna, Borås, Linköpings,

Sundsvalls, Karlstads, Umeå och Östersunds polisdistrikt. Medgivandena

avser i regel tillsynen över parkeringsbestämmelsernas och stoppförbudsbestämmelsernas

efterlevnad, rapportering av förseelser mot dessa bestämmelser

och upplysningsverksamhet rörande bestämmelserna och förefintliga

parkeringsutrymmen. Medgivandena gäller tills vidare. Trafikövervakarna

är i administrativt hänseende i regel knutna till vederbörande

stads gatukontor men är i sin verksamhet underställda polismyndigheten.

Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, som trätt i kraft

den 1 januari 1961, avser att möjliggöra förenklad handläggning av parkeringsförseelser,

vilka inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart

i penningar. Till sådana förseelser räknas enligt lagen inte bara åsidosättande

av lokala trafikföreskrifter rörande parkering och annan upp
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

ställning eller stannande av motorfordon (61 § 1 inom. vägtrafikförordningen)

utan även förseelser mot bestämmelserna i 49 § 3 mom. förordningen,

enligt vilka parkering på väg ej får ske, där parkering hindrar andra fordon

att fritt komma förbi, vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett

för trafik med spårvagn, vid busshållplats inom ett område av 10 meter

på vardera sidan om hållplatsskylt, på tydligt markerad plats för droskstation

med annat fordon än sådant som stationen är avsedd för, på bro

eller viadukt eller i vägport eller trafiktunnel samt framför ingång eller

infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen

hindras eller störs. Straffet för dylika förseelser är böter högst

300 kronor.

Området för tillämpning av parkeringsbot är mer begränsat än området

för trafikövervakarnas verksamhet. Sistnämnda verksamhet synes kunna

omfatta även överträdelser av bestämmelserna i 42 § 4 mom. och 49 § 2

mom. vägtrafikförordningen. Enligt förstnämnda lagrum får fordon inte

i andra fall än då trafikförhållandena kräver det stannas eller uppställas

inom 30 meter från korsande järnvägs närmaste skena. I 49 § 2 mom. sägs

att fordon inte utan att trafikförhållandena kräver det får uppställas på

motorväg annorstädes än på parkeringsplats; i eller i närheten av skarp

kurva; på eller i närheten av backkrön eller på annan plats där sikten

är skymd; vid vägkorsning inom ett avstånd av 10 meter från korsande

körbanas närmaste ytterkant; framför vägmärke så att detta skymmes; på

tydligt markerat övergångsställe för gående eller inom ett område av 10

meter före övergångsstället; samt inom särskild filmarkering eller så nära

sådan att inkörning i rätt fil därigenom försvåras.

Lagen om parkeringsbot är tillämplig i polisdistrikt eller del därav där

lagen enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall tillämpas. Vid överträdelse

av föreskrifter som omfattas av lagen äger polisman eller trafikövervakare

till fordonets förare överlämna eller på fordonet fästa skriftlig anmaning

att inom viss tid betala parkeringsbot. Botens belopp, 5—100 kronor, skall för

skilda slags förseelser ha generellt fastställts av statsåklagare efter hörande

av polismyndigheten. Betalas den i anmaningen angivna boten, är ärendet

slutligt avgjort. Eljest kan strafföreläggande meddelas eller åtal väckas.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnanden är lagen f. n. tillämplig i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Västerås, Borås, Linköping, Örebro,

Sundsvall, Halmstad, Eskilstuna och Norrköping.

Polis bere dningen

Beredningen tar till en början upp frågan om särskilda trafikövervakare

skall finnas i den nya polisorganisationen

och vilka uppgifter de i så fall bör ha.

Syftet med 1957 års ändring av polislagen var, anför beredningen, att

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 101

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

komina till rätta med en framförallt i Stockholm rådande akut brist på

polispersonal. Lagändringen ansågs nödvändig endast för att göra det

möjligt att bemästra dylika situationer. Med denna utgångspunkt ansåg

man behov av särskilda trafikövervakare med väsentligt lägre kompetens

än polismän föreligga endast för begränsade tidsperioder.

En självklar utgångspunkt för personalplaneringen på alla verksamhetsområden

finner polisberedningen vara att olika arbetsuppgifter bör läggas

på personal, som har en efter uppgifternas art avpassad utbildning. Kompetensdifferentieringen

kan emellertid inte ske med hänsyn till varje slags

ärende för sig utan efter generella normer, som uppställs med beaktande

av vad som bör krävas för handläggningen av större grupper av ärenden.

Kompetensen bör därvid avpassas efter de mera krävande uppgifterna inom

en befattningshavares befogenhetsområde. Redan härav följer att varje befattningshavare

måste ta befattning med uppgifter som han är överkvalificerad

för. Denna effekt förstärks dels därav, att skilda uppgifter som bör

fullgöras i ett sammanhang ofta är av olika kvalitet, dels därav, att en

långt driven kompetensdifferentiering från andra synpunkter kan vara

olämplig.

Trafikövervakningen — liksom polisverksamheten i övrigt — är enligt

beredningen av den art att det merendels inte är rationellt att fördela olika

övervakningsuppgifter på skilda befattningshavare. I verkligheten är en

sådan arbetsfördelning i allmänhet inte genomförbar. Lämpligheten av särskilda

trafikövervakarkårer har med hänsyn härtill också ifrågasatts på åtskilliga

håll. 1957 godtogs anordningen endast som en nödlösning. Trafikutvecklingen

under senare år samt de i stort sett goda erfarenheter man

fått av trafikövervakarnas verksamhet anser beredningen emellertid motivera

en annan bedömning. De omfattande och ständigt ökande uppgifterna

på detta område kräver stora personalresurser. Det synes inte rationellt,

att för dylika övervakningsuppgifter öka kadern av välutbildad polispersonal

i den utsträckning som erfordras för att övervakningen skall bli effektiv.

Möjligheten att för uppgifterna utnyttja personal med lägre kompetens

bör därför nu ses som en permanent lösning av övervakningsproblemen.

Stor försiktighet bör dock iakttas vid tillskapandet av särskilda personalkårer

för övervakningen. Under inga förhållanden bör det enligt beredningens

uppfattning komma i fråga att för trafikövervakningen anlita,

förutom polismän, mer än en personalgrupp. Denna bör ha enhetliga kvalifikationer.

Polisberedningen framhåller att skillnaden mellan polismän och trafikövervakare

är betydande i fråga om såväl fackutbildning som förkunskaper.

Av polisaspirant krävs goda förkunskaper, och efter antagningen skall aspiranten

genomgå omkring ett års polisutbildning för att bli kompetent

att erhålla polismanstjänst. Beträffande särskild trafikövervakare krävs

inga förkunskaper utöver obligatorisk skolutbildning och fackutbildningen

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

varar fyra—fem veckor. Denna väsentliga skillnad i kvalifikationerna förutsattes

vid 1957 års ändring av polislagen. Avsikten var då endast att lösa

problemet med parkeringsövervakningen, vilken ansågs kunna åläggas personal

med begränsad utbildning. Mot denna bakgrund bestämdes också

trafikövervakarnas kompetens som enligt hittills meddelade förordnanden

omfattar övervakning av parkerings- och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad.

Till dylika bestämmelser finner beredningen böra hänföras lokala

trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt förbuden

i 42 § 4 mom. samt 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stanna

eller uppställa fordon på viss plats. Det gemensamma för nu nämnda

föreskrifter och bestämmelser är att förseelsen sker redan genom att fordonet

i strid mot förbudet stannas eller uppställs på viss plats eller är uppställt

där viss tid. Bedömning av faran eller olägenheten av stannandet eller

uppställandet behöver inte ske i det konkreta fallet. Annorlunda anser beredningen

att det förhåller sig med förseelse mot 49 § 1 mom. vägtrafikförordningen,

enligt vilket stadgande stannandet eller uppställandet är felaktigt

först då till följd därav fara uppstår för person eller egendom eller

trafiken onödigtvis hindras eller störs. Övervakning av bestämmelsens efterlevnad

torde därför f. n. inte kunna överflyttas på trafikövervakare.

Sammanfattningsvis hävdar beredningen, att trafikövervakarna med den

utbildning de har f. n. i huvudsak visat sig kunna fylla de uppgifter som

enligt gällande bestämmelser kan åläggas dem. Anledning bedöms därför

saknas att på grund av den begränsade utbildningen inskränka trafikövervakarnas

befogenhet. Anses sådan inskränkning av andra skäl lämplig

finns å andra sidan knappast utrymme för avkortning av utbildningstiden.

Den nuvarande utbildningstiden synes erforderlig för handhavande av de

typer av uppgifter, som f. n. får överlåtas på trafikövervakare.

Polisberedningen hyser den uppfattningen, att trafikövervakarnas befogenheter

inte bör utvidgas utan att personalens utbildning utökas. Vill man

ålägga denna personalkategori andra uppgifter än sådana som genomgående

är av enkel beskaffenhet måste utbildningen utbyggas högst väsentligt,

eftersom man då kommer över till uppgifter för vilka måste krävas en

allmän överblick över hela trafikområdet och under utbildningen förvärvad

erfarenhet av trafikarbetet. Krav måste också ställas på speciella personliga

förutsättningar för tjänsten. Samtidigt som trafikövervakarna härigenom

kan sägas bli överkvalificerade för den enklare parkeringsövervakningen

åsidosätts i allt väsentligt ändamålet med särskild personal för vissa trafikövervakningsuppgifter.

Mera står då uppenbarligen att vinna på att utbilda

fler polismän, som ju blir kvalificerade att fullgöra alla förekommande polisuppgifter.

En väsentligt utbyggd utbildning av trafikövervakarna för

att göra dem kompetenta att ombesörja fler polisuppgifter än dem som de

redan nu får anses kompetenta att fullgöra måste därför enligt beredningens

mening avvisas.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Vidare behandlar beredningen i detta sammanhang i prop. 1960: 175

berörd fråga att vidga trafikövervakarnas behörighet till att omfatta rätt

att meddela rapporteftergift för förseelse som är obetydlig och klart ursäktlig.

Beredningen ställer sig tveksam till om trafikövervakarna äger nödvändiga

kvalifikationer för att få rätt att meddela rapporteftergift. Visserligen

kan en felaktigt meddelad rapporteftergift inte leda till rättsförlust för den

enskilde. Men det utgör en fara för rättssäkerheten i vidare bemärkelse och

för parkeringsövervakningens effektivitet om rapporteftergift blir beroende

på godtyckliga bedömningar och på trafikanternas övertalnings- och duperingsförmåga.

Risker i dessa hänseenden föreligger otvivelaktigt om personal

med begränsade kvalifikationer anförtros ifrågavarande befogenhet.

Olaga parkering anser beredningen i regel böra hänföras till obetydliga

förseelser. De kan ibland anses vara klai’t ursäktliga, t. ex. då tillfälliga besökare

i orten åsidosätter parkeringsförbud, som inte är utmärkta på platsen

eller eljest av den art att de bort vara kända. För sådana fall är det

enligt beredningen en olägenhet att trafikövervakarna, trots att de har befogenhet

att ombesörja övervakning av flertalet parkerings- och stoppförbudsbestämmelsers

efterlevnad, saknar rätt att inom ramen för denna

verksamhet meddela rapporteftergift. För trafikanterna måste detta vara

både obegripligt och oförmånligt.

Vid avvägning mellan här anförda synpunkter finner beredningen övervägande

skäl tala för att trafikövervakare får befogenhet att meddela rapporteftergift.

Beredningen övergår härefter till frågan vem som bör vara

huvudman för trafikövervakarna.

Från administrativa synpunkter anser beredningen delat huvudmannaskap

för trafikövervakningspersonalen inte medföra väsentliga olägenheter.

Redan nu är den särskilda trafikövervakningspersonalen anställd hos och

även eljest administrativt underställd andra kommunala organ än polisverken.

Anordningen har såvitt är känt för beredningen i praktiken visat

sig fungera fullt tillfredsställande. Avskiljningen av ifrågavarande personal

från polispersonalen i ekonomiskt och administrativt hänseende i övrigt

är sålunda redan genomförd. I så måtto föreligger förutsättningar för att

låta personalen behålla sin kommunala anställning, då polisväsendet förstatligas,

och svårigheter i den fortsatta samordningen mellan polismännens

och trafikövervakarens verksamhet synes inte behöva befaras endast

därför att polisen blir ett rent statligt organ.

Beredningen finner det inte vare sig rationellt eller eljest lämpligt att

trafikövervakning ombesörjs — förutom av polismän — av både kommunalanställda

och statsanställda trafikövervakare. I den mån kommunen

åläggs att ombesörja trafikövervakning är det därför önskvärt att åläggandet

avser hela det verksamhetsområde som trafikövervakarens kompetens

omfattar. Vill man inte utsträcka kommuns skyldigheter så långt, bör

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

de trafikövervakningsuppgifter, som i och för sig faller inom kompetensområdet

men utanför området för kommunens skyldighet, fullgöras av

polismän. Att polismän härvid kommer att handha uppgifter, som lägre

kvalificerad personal i och för sig skulle kunna utföra, tillmäter beredningen

inte större vikt. Denna situation föreligger f. n. och kan inte undvikas

utan att uppgifterna helt undantas från polisverksamheten, något som inte

är realistiskt vare sig övervakningen skall ombesörjas av kommunen eller

av staten. Kostnaderna för övervakningen bedömer beredningen i stort sett

bli desamma vare sig övervakningen sker i statlig eller kommunal regi.

Den omständigheten, att kommun är skyldig att inom stadsplanelagt område

svara för att utrymmen för parkeringsbehovet finns tillgängliga, utgör

enligt beredningens mening inte tillräckligt skäl att ålägga kommunen

att jämväl ombesörja övervakningen av parkeringen på allmänna platser.

Motsvarande situation föreligger på andra områden, påpekar beredningen,

utan att det kan anses befogat att kommunen har ansvaret för ordningens

upprätthållande. I fråga om parkeringsövervakningen anser beredningen

emellertid att bedömningen påverkas av det sätt på vilket kommunen

kan lösa parkeringsfrågan. Enligt 2 § lagen den 31 maj 1957 om rätt

för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats m. in.

får sålunda kommun, om det finnes påkallat för trafikens ordnande, uttaga

avgift för rätt att under begränsad tid begagna av kommunen för allmän

parkering upplåten plats. Avgiften får bestämmas till det belopp, som erfordras

för att åstadkomma nödvändig omsättning av fordon på parkeringsplatserna.

Grunder för beräkningen av avgifterna bestäms av kommunens

fullmäktige, vilkas beslut skall underställas länsstyrelsens prövning.

Då förslaget till den nyssnämnda lagen lades fram yttrade föredragande

departementschefen (prop. 1956: 143) att avsikten med bestämmelserna

om rätt för kommun att uttaga parkeringsavgifter inte var att göra

någon inskränkning i skyldigheten för kommun att tillhandahålla parkeringsplatser

till allmänt begagnande. Tvärtom underströks angelägenheten

av att alla möjligheter att på ett ändamålsenligt sätt anordna parkeringsplatser

väl tillvaratogs. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser innebär, uttalar

beredningen, en svårare belastning på polisen än andra lösningar av

parkeringsfrågan. Övervakningen på avgiftsbelagda parkeringsplatser måste

nämligen, om den skall vara effektiv, fullgöras i stort sett kontinuerligt

och är därför personalkrävande. Även parkeringsövervakningen i övrigt

blir mer betungande, om omsättningen på ett begränsat antal parkeringsplatser

ökas, än om fler parkeringsutrymmen ställs till förfogande.

I fråga om inkomsterna av avgiftsbeläggning av parkeringsplatser anför

beredningen, att uppgifter från de städer, i vilka parkeringsövervakningen

ombesörjs av särskilda trafikövervakare, visar alt inkomsterna i allmänhet

förslår att täcka såväl kostnader för anskaffning av parkeringsmätare

samt omkostnader för skötsel och underhåll av mätarna som kostnaderna

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna jämte lokaler för

deras verksamhet. Dessutom erhålls överskott, som i Stockholm uppgick

till 600 000 kronor 1961 och i Göteborg beräknats bli 448 000 kronor 1962.

Mot bakgrund av det sagda framstår det för beredningen inte som obefogat,

att kommunerna åläggs att bära det primära ansvaret för parkeringsövervakningen.

Beredningen finner det även från andra synpunkter ändamålsenligt,

att frågan om sättet för parkeringsproblemens lösning sätts i

direkt samband med frågan om anordnande av effektiv övervakning av

parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Sålunda kan det från övervakningssynpunkt

måhända te sig mest ändamålsenligt att tillgodose behovet av parkeringsplatser

efter andra linjer än dem som hittills följts, t. ex. genom

att anordna parkeringsplatser, för vilkas begagnande avgift erläggs till

en ständig vakt vid ingången till parkeringsplatserna. Detta system kan

även användas så, att parkeringen i och för sig inte är tidsbegränsad men

avgiften sätts till relativt högt belopp per tidsenhet. Dylika villkor gäller

för de privata parkeringsgaragen, vilka rymmer hundratals bilar men betjänas

av endast ett par man. Måste kommunerna i sin planering av parkeringsfrågorna

beakta övervakningsproblemen, torde därför bättre garantier

finnas för ändamålsenliga anordningar än om kommunernas behandling

av frågorna sker i huvudsak utan hänsyn till hur övervakningen

skall ordnas.

Som framhållits i andra sammanhang, bl. a. då möjlighet öppnades att

ombesörja trafikövervakning med annan personal än polismän, anser beredningen

att det kan vara lämpligt att övervakningen av avgiftsbelagda

parkeringsplatser kombineras med tillsyn, skötsel och tömning av parkeringsautomaterna,

vilka åtgärder kommunerna självfallet svarar för. Även

för andra kommun åvilande uppgifter torde trafikövervakarna ibland kunna

användas.

De skäl som kan åberopas för kommunal skyldighet att sörja för trafikövervakning

hänför sig enligt beredningen främst till övervakningen av föreskrifter

rörande avgiftsbelagd parkering. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser

nödvändiggör emellertid ofta sträng parkeringsövervakning

för hela det område, inom vilket trafikrörelsen avses skola regleras genom

den avgiftsbelagda parkeringen. Avgiftsbeläggning av parkeringsplatser

återverkar alltså på frågan om parkeringsövervakningen även utanför dessa

parkeringsutrymmen. Med hänsyn härtill finner beredningen, att kommunen

bör kunna åläggas att svara för parkeringsövervakning inte bara på avgiftsbelagda

parkeringsplatser utan även i övriga nyss angivna hänseenden.

Från praktiska synpunkter är en sådan ordning uppenbarligen mest ändamålsenlig,

framhåller beredningen. Vad gäller lokala trafikföreskrifter beträffande

s. k. nattparkering anmärker beredningen att föreskrifterna uteslutande

syftar till att underlätta renhållning och snöröjning på gatan. Skyldighet

att fullgöra dessa åtgärder åvilar stad inom område för vilket stads*

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

plan fastställts. Dylika lokala parkeringsföreskrifter liar inte i och för sig

samband med den allmänna trafiksituationen, men antalet förseelser och

därmed övervakningens omfattning torde ha direkt samband med fordonstätheten

och bristen på tomt- och garageutrymme för uppställning. Vidare är

övervakningen av betydelse endast för kommunens möjlighet att fullgöra

sin renhållningsskyldighet. Dessa omständigheter motiverar enligt beredningen

att även denna övervakningsuppgift kan åläggas kommun. Härför

talar också praktiska skäl.

Det här förordade verksamhetsområdet för särskilda trafikövervakare anser

beredningen sammanfalla med de nuvarande trafikövervakarnas befogenhetsområde

enligt 18 § andra stycket polislagen som detta lagrum

praktiskt tillämpats. Detta innebär att trafikövervakarnas verksamhetsområde

liksom nu blir vidsträcktare än tillämpningsområdet för lagen om parkeringsbot.

Då lagen inte torde komma att utsträckas utöver området för

parkeringsbestämmelserna i vägtrafikförordningen, anses inte behöva befaras

att framtida ändringar i lagen skall medföra obehörighet för trafikövervakare

att utfärda betalningsanmaning inom gränserna för lagens tilllämplighet.

Enligt polisberedningens bedömning synes det inte lämpligt att kommunerna

generellt blir skyldiga att tillhandahålla personal för parkeringsövervakningen

inom kommunen. Särskild parkeringsövervakning kan väsentligen

anses vara ett stadsproblem. Det kan därför synas ändamålsenligt att

föreskriva skyldighet endast för städer att själva ombesörja övervakningen.

Med hänsyn till den utveckling mot enhetlig kommuntyp, som nu kan skönjas,

finner beredningen det emellertid på längre sikt olämpligt att till grnnd

för skyldigheten lägga skillnaden mellan stad och landsbygd. Denna skillnad

sägs också numera ofta vara endast formell.

Önskvärt vore, yttrar beredningen, att man kunde finna någon generell

norm för kommuns skyldighet att anordna särskild parkeringsövervakning.

En sådan norm bör avspegla de förhållanden som enligt det föregående motiverar

kommunal medverkan i parkeringsövervakningen, nämligen behovet

av parkeringsutrymmen och kommunernas möjligheter att tillgodose

detta behov. Föreskrifter om avgiftsbelagd tidsbegränsad parkering får härvid

ses som en speciellt långtgående »ransonering» av tillgängliga, för föreliggande

behov otillräckliga parkeringsutrymmen.

Enbart det förhållandet att föreskrifter om tidsbegränsad parkering införts

för vissa delar av en tätort utgör enligt beredningen inte bevis för att

parkeringsutrymmena i orten avsevärt understiger behovet. Dylika föreskrifter

är ofta nödvändiga för att hindra långtidsparkering på parkeringsplatser

i affärscentra, där parkeringsplatserna i första hand bör förbehållas

dem som uträttar mera kortvariga ärenden i affärer, banker in. in. I

regel torde övervakningen över efterlevnaden av sådana bestämmelser inte

erbjuda större problem för polispersonalen. Eu säkrare hållpunkt för bo
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

dömningen finner beredningen utan tvivel vara inrättandet av avgiftsbelagd

parkering. Denna åtgärd tillgrips då efterfrågan på parkeringsplatser

är så stor i förhållande till tillgången på platser att man inte kan undvara

avgiftsplikt som ett hjälpmedel för att öka omsättningen på parkeringsplatserna.

Avgift skall alltså uttas, då tidsbegränsning av parkeringen inte

är tillräckligt påtryckningsmedel. Inrättande av avgiftsbelagda parkeringsplatser

torde sålunda tämligen generellt utgöra bevis för en påtaglig brist

på parkeringsplatser, något som enligt vad tidigare sagts kräver en omfattande

övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.

Att sätta övervakningsskyldigheten i samband med tillämpligheten av lagen

om parkeringsbot anser beredningen vara felaktigt. Visserligen skall

förordnande om lagens tillämplighet komma i fråga endast då verkligt behov

föreligger av förenklad handläggning av ärenden rörande felparkering,

dvs. där förseelsernas antal är mycket stort. Antalet rapporterade parkeringsförseelser

är emellertid direkt beroende av tillgängliga resurser för

parkeringsövervakningen: ju effektivare övervakning desto flera rapporterade

förseelser.

Förutsättningen för att kommun skall kunna åläggas ombesörja trafikövervakning

skall således enligt beredningens förslag vara, att kommunen

uttar avgift för allmänna parkeringsplatser. I anslutning härtill anför beredningen

alt särskild trafikövervakning i många fall torde vara erforderlig

endast inom delar av staden eller orten. Främst kommer här i fråga de

stadsplanelagda områdena, men ofta synes än snävare begränsning vara

motiverad, t. ex. till stadens eller ortens centrala delar. Åläggande skall

därför kunna avse kommun eller del av kommun. I sistnämnda fall bör begränsningen

i regel inte avse mindre områden än viss stadsdel eller liknande.

Att fastställa närmare gränser för övervakningsskyldigheten finner beredningen

varken erforderligt eller ändamålsenligt. Befogenheterna för övervakningspersonalen

bör överhuvudtaget inte begränsas till viss del av kommunen.

Förordnanden för personalen bör alltså avse övervakning inom

kommunen, dock främst området för kommunens skyldighet att ombesörja

övervakningen. Frågor huruvida övervakningspersonalen överskridit sina

befogenheter blir på detta sätt aktuell först om ingripande görs utanför

kommunens gränser.

Beträffande regleringen av kommuns skyldighet att ombesörja trafikövervakning

anför beredningen följande.

För att kommun skall vara skyldig att ombesörja trafikövervakning

måste, sedan polislagen upphört att gälla, särskilda bestämmelser härom

ha upptagits i lag. Beredningen har övervägt att införa bestämmelser i ämnet

i lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å

allmän plats, m. m. men funnit olika skäl tala mot en sådan lösning. Denna

lag reglerar sålunda inte endast avgiftsbeläggning av parkeringsplatser utan

även av upplåtelser av andra allmänna platser. Det skulle te sig främmande

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b

att i lagen uppta bestämmelser om skyldighet lör kommun att ombesörja

viss statlig verksamhet. Inte heller synes det beredningen lämpligt att reglera

kommuns skyldigheter i förevarande avseende i den av beredningen

i annat sammanhang föreslagna lagen med vissa bestämmelser i anledning

av statens övertagande av huvudmannaskapet för polisväsendet in. in.

Den lagen reglerar uteslutande övergångsfrågor och skall alltså upphöra

att gälla när övergångstiden är slut. övervägandena i denna del leder fram

till att regleringen bör ske i en särskild lag om kommunal trafikövervakning.

Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av polisberedningens förslag har allmän enighet

rätt om att annan personal än polismän bör användas för trafikövervakningsuppgifter

vilka kan fullgöras av personal som inte fått ordinär polisutbildning.

Alla remissinstanserna delar beredningens uppfattning att systemet med

särskilda trafikövervakare nu måste ses som en permanent

lösning av främst parkeringsövervakningen. övervägande skäl talar enligt

justitiekansler sämbetet för en sådan ordning, som också förordas av riksåklagarämbetet

och statskontoret, överståthållarämbetet åberopar praktiska

och ekonomiska skäl för denna lösning. Länsstyrelsen i Stockholms

län anför, att det skulle utgöra en hård belastning för polismännen, om

möjlighet inte fanns att när det är nödvändigt på grund av hög trafikintensitet

överflytta de enklaste göromålen på särskilda trafikövervakare.

I övrigt har remissmyndigheterna hänvisat till vad beredningen anfört

i denna fråga. Poliskammaren i Malmö anser dock att vissa principiella

synpunkter alltjämt torde kunna anföras mot särskilda trafikvaktkarer,

men poliskammaren instämmer trots detta i beredningens förslag.

I så gott som alla remissvaren tillstyrks beredningens förslag vad gäller

frågan, vilka övervakningsuppgifter som skall kunna anförtros särskilda

trafikövervakare, överståthållarämbetet konstaterar att förslaget står i god

överensstämmelse med vad ämbetet tidigare i flera sammanhang uttalat i

ämnet. Lämpligheten av den föreslagna avgränsningen av de särskilda trafikövervakarnas

uppgifter betonas uttryckligen även av bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms, Göteborgs och Bohus och Västmanlands län, föreningarna

Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, poliskammaren i Västerås

samt bötesbyrån i Stockholm. Länsstyrelserna i Stockholms och Västmanlands

län samt föreningen Sveriges landsfogdar tillägger, att det torde

vara av vikt att slå fast, att polisen har både rätt och plikt att utöva all

slags trafikövervakning även inom områden där viss trafiköveivakning ombesörjs

av särskilda trafikövervakare. Särskilt understryks vikten härav

därest den enklare övervakningen i första hand skall fullgöras av kommunala

trafikövervakare.

4:!: — Biliang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 101

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196 A

Enligt statskontorets uppfattning är det angeläget att särskilda trafikövervakares

befogenheter inte blir alltför begränsade. Ämbetsverket anser

att denna personal skall hjälpa barn, åldringar och andra, som har behov

av hjälp, till rätta i trafiken, och att personalen bör åläggas att ingripa vid

trafikolyckor med trafikdirigering och dylikt tills polisen hunnit till platsen

samt att biträda polisen vid sådana tillfällen enligt polisens anvisningar.

Vidgade uppgifter för ifrågavarande personal förordas i det gemensamma

yttrandet från gatu- och drätselnämnderna i Stockholm. Enligt dessa nämnder

vore det både ekonomiskt och praktiskt en klar fördel att låta övervakningen

vid övergångsställen ombesörjas av trafikövervakare i stället för

av polismän. Svenska stadsförbundet finner praktiska skäl tala för förslag

som i tidigare sammanhang lagts fram om utvidgningar av särskilda

trafikövervakares verksamhet, men med hänsyn till att kostnaderna för

polisen övertas av staten anser sig förbundet sakna tillräckliga skäl att påyrka

utvidgningar.

Justitiekanslersämbetet ansluter sig till beredningens förslag utom på

en punkt, nämligen vad angår förseelser mot 49 § 2 mom. första stycket b)

vägtrafikförordningen. Ämbetet anser att övervakning av efterlevnaden av

denna föreskrift inte bör anförtros särskild trafikövervakare. Med den begränsade

utbildning denna personal har bör den inte handlägga mer svårbedömda

fall, särskilt inte sådana där ansvar för trafikovarsamhet kan inträda.

Förslaget att tilldela särskilda trafikövervakare befogenheten att meddela

rapporteftergift lämnas utan erinran av de flesta remissorganen.

I några yttranden anses det angeläget att särskilda trafikövervakare nu

tillerkänns denna befogenhet. Sålunda uttalar polismästaren i Stockholm,

att avsaknaden av rätt att meddela rapporteftergift särskilt under första

tiden som denna personal utnyttjades medförde så bristande smidighet

i personalens arbete att verksamheten blev icke oväsentligt misskrediterad.

Denna personalkår torde numera ha blivit så erfaren, att det inte länsre

synes behöva möta större betänkligheter att ge den rätt till rapporteftergift,

en åtgärd som för övrigt synes ha kommit att mer och mer tillämpas i

praktiken. Poliskammaren i Västerås anser det vara praktiskt värdefullt,

inte minst för allmänheten, att särskilda trafikövervakare kan meddela

rapporteftergift.

Många av de tillstyrkande remissorganen uttalar dock liksom beredningen

viss tveksamhet om de särskilda trafikövervakarnas kvalifikationer för

uppgiften att göra de bedömningar, som erfordras för att ge rapporteftergift,

men ansluter sig till beredningens ståndpunkt att övervägande skäl

talar för att de får denna befogenhet. Bland dessa remissorgan må nämnas

justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Västmanlands och Jämtlands län, föreningen Sveriges landsfogdar samt ga
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

tu- och drätselnämnderna i Stockholm. Förslaget lämnas utan erinran av

landsfogden i Stockholms län, poliskammaren i Hälsingborg, bötesbyrån i

Stockholm, drätselkamrarna i Solna och Sundbyberg samt Stockholms och

Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Avstyrkande yttranden i denna fråga föreligger från sex remissorgan,

nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, förste stadsfiskalen i Göteborg,

gatunämnden i Göteborg, poliskammaren i Malmö, föreningen Sveriges

polismästare och svenska polisförbundet. I dessa yttranden framhålls

särskilt, att rapporteftergift innebär känsliga bedömningar som förutsätter

mera fördjupad utbildning och allmän poliserfarenhet än den särskilda trafikövervakaren

får. Ytterligare anförs, att de särskilda trafikövervakarna

behöver det skydd mot påträngande och talföra trafikanter som ligger i

att de saknar befogenhet att meddela rapporteftergift. Föreningen Sveriges

polismästare anser att det, om särskilda trafikövervakare får meddela rapporteftergift,

föreligger allvarlig fara för att parkeringsregleringarna blir

utan verkan. Motivet för att de särskilda trafikövervakartjänsterna inrättades

var enligt föreningen att polispersonalen dessförinnan använt rapporteftergift

vid parkeringsförseelser i så stor utsträckning, att parkeringsföreskrifterna

mer eller mindre satts ur kraft. Restriktivitet i fråga om rapporteftergift

var därför från de kommunala myndigheternas sida en grundförutsättning

för att särskilda trafikövervakarkårer skulle sättas upp.

När det gäller huvudmannaskapet för särskilda trafikövervakare

har meningarna varit delade bland remissinstanserna.

De flesta har emellertid anslutit sig till polisberedningens förslag.

Bland dem som tillstyrkt beredningens förslag eller lämnat det utan erinran

märks till en början justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet,

statskontoret och överståthållarämbetet.

Av de hörda fem länsstyrelserna har fyra accepterat förslaget, nämligen

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län,

medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ställt sig avvisande.

Av de kommuner som yttrat sig över förslaget har Solna stad och Dandcryds

köping godtagit förslaget. Avstyrkande yttranden har avgivits av städerna

Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uddevalla, Sundbyberg

och Södertälje. Även svenska stadsförbundet har avstyrkt förslaget.

De övriga remissinstanserna — föreningarna Sveriges landsfogdar och

Sveriges polismästare, svenska polisförbundet, polismästaren, förste stadsfiskalen

och bötesbyrån i Stockholm, landsfogden i Stockholms län, förste

stadsfiskalen i Malmö, poliskamrarna i Malmö, Hälsingborg och Västerås

samt Stockholms och Västmanlands länsavdelningar av föreningen Sveriges

landsfiskaler — har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Förste stadsfiskalen i Göteborg har inte yttrat sig i denna fråga.

De tillstyrkande remissorganen stöder i allmänhet sitt ställningstagande

på de skäl polisberedningen anfört.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Justitiekansler sämbetet har med sina utgångspunkter inte något att invända

mot beredningens förslag till lag om kommunal trafikövervakning.

Statskontoret anser i likhet med beredningen att parkeringsövervakningen

bör vara en kommunal angelägenhet.

Enligt överståthållarämbetet talar vägande skäl för att kommun, som uttar

avgift för allmänna parkeringsplatser, bör kunna åläggas att ombesörja

parkeringsövervakning. I och för sig anser ämbetet, att eftersom parkeringsavgifterna

torde vara att jämföra mera med böter än med markupplåtelseavgifter,

skäl kan andras för att parkeringsavgifterna, efter avdrag för

kommuns kostnader, skall redovisas till statsverket. Kommunerna får emellertid

enligt gällande lag behålla parkeringsavgifterna. Det förefaller därför

inte obilligt att kommunernas kostnader i samband med parkeringsautomaterna

innefattar jämväl kostnaden för den personal, som övervakar parkeringsbestämmelsernas

efterlevnad. Motsvarande synpunkter har polismästaren

i Stockholm, som särskilt betonar, att parkeringsmätarna de facto

visat sig ge kommunerna betydande inkomster, oaktat avgifternas storlek

får bestämmas uteslutande av kravet på fordonsuppställningens rörlighet.

Länsstyrelsen i Stockholms län delar beredningens uppfattning, att inrättande

av avgiftsbelagda parkeringsplatser tämligen generellt utgör bevis

för en påtaglig brist på parkeringsplatser. Erfarenhetsmässigt krävs i

sådana fall omfattande övervakning över parkeringsbestämmelsernas efterlevnad.

Den omständigheten att trafikövervakningen är en polisiär uppgift utgör

enligt länsstyrelsen i Malmöhus län inget avgörande skäl för att det kommunala

ansvaret för trafikövervakningen slopas i samband med polisväsendets

förstatligande. En omfattande, målmedveten och effektiv trafikövervakning

utgör det bästa medlet att nedbringa antalet olyckor i trafiken.

Vid de samhälleliga föranstaltningarna för att lösa trafikproblemen

måste staten och kommunerna samverka.

Poliskammaren i Malmö finner de i förslaget uppställda materiella förutsättningarna

för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldighet

vara väl avvägda. Samma uttalande gör bötesbyrån i Stockholm.

Ett par i princip tillstyrkande remissorgan anser det diskutabelt om avgiftsbeläggning

utgör en godtagbar grund för åläggande av övervakningsskyldighet.

Sålunda framhåller poliskammaren i Västerås, att man inte

kan komma ifrån att andra lösningar av parkeringsproblemen kan bli

aktuella i framtiden och att kravet på övervakning därvid inte torde bli

mindre. Samma invändning har föreningen Sveriges polismästare, som

anför.

Sammankopplingen mellan avgiftsbelagd parkering och skyldigheten för

kommunen att avlöna särskilda trafikövervakare torde icke ur principiell

synpunkt vara hållbar. Avgiftsbeläggningen är blott ett av flera möjliga

led i den gradvisa skärpningen av tidsinskränkningarna för den tillåtna

parkeringen. Samma resultat kan åstadkommas utan avgiftsupptagning men

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Kräver då avsevärt större övervakningspersonal. Så är t. ex. fallet i länder

som gått in för systemet med parkeringsskiva. En viss fara kan sålunda

föreligga för att kommunerna genom att icke tillgripa avgiftsbeläggning

övervältra ansvaret för parkeringsövervakningen på staten.

I och med att städernas renhållning och snöröjning av gatorna av kostnadsskäl

mekaniserats följer behovet av en effektiv parkeringsövervakning.

Eftersom renhållningen i stor utsträckning sker nattetid och övervakningen

måste ske samtidigt äro kostnaderna för densamma förhållandevis stora

med hänsyn till den obekväma arbetstiden. Det kan därför ifrågasättas om

icke skyldigheten för kommun att bekosta parkeringsövervakningen borde

konstrueras utan samband med inrättande av avgiftsbelagd parkering.

Föreningen tillägger, att utvecklingen efter tiden för polisens förstatligande

torde få bli avgörande för om andra regler än de av beredningen

föreslagna bör reglera kommuns skyldighet att bekosta parkeringsövervakning.

Liknande kritik mot sammankopplingen av parkeringsavgifter och ansvaret

för parkeringsövervakningen framförs i flera avstyrkande yttranden,

bl. a. av svenska stadsförbundet.

I de avstyrkande yttrandena kritiseras genomgående beredningens uppfattning

att kommunerna skall tillse att erforderligt antal parkeringsplatser

finns tillgängliga. Denna uppfattning är felaktig, hävdar bl. a. svenska

stadsförbundet. Motsvarande ståndpunkt intas i yttrandet från stadskansliet

i Stockholm, där det påpekas att föreskrift av det innehåll beredningen anger

inte finns i byggnadsstadgan.

Inte heller godtas i dessa yttranden vad beredningen anfört rörande

övervakningen av den s. k. nattparkeringen. I svenska stadsförbundets yttrande

vitsordas, att behovet av sådan övervakning beror på att gatorna för

renhållningens och snöröjningens skull i viss utsträckning måste hållas

fria från bilar och således, som beredningen framhåller, har ett direkt samband

med fordonstätheten och bristen på tomt- och garageutrymme. Men

till dessa förhållanden kan kommunen knappast ha skulden, i vart fall

knappast mera än till andra förhållanden som föranleder att det behöver

förekomma polisverksamhet i ett samhälle. Kriteriet på att kommunen är

ansvarig kan enligt förbundet inte heller vara att det inom andra delar av

staden visat sig föreligga behov av avgiftsbelagda parkeringsplatser på

dagtid.

Ytterligare understryks i de avstyrkande yttrandena, att kommuner, som

inför parkeringsavgifter, inte har någon alternativ möjlighet att anordna

ett större antal parkeringsplatser. Någon önskan från kommunernas sida

att på detta sätt få inkomster föreligger givetvis inte, och avgifternas storlek

får bestämmas endast av deras trafikreglerande syfte. I själva verket

ger inte heller parkeringsavgifterna kommunerna ekonomiskt överskott, om

hänsyn tas till kostnaden för den mark på vilken parkeringsplatserna anordnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför i detta hänseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 190i

Bland huvudargumenten för att dessa kommuner skola kunna åläggas

att bära det primära ansvaret för den avsedda trafikövervakningen har polisberedningen

åberopat, att inkomsterna för den avgiftsbelagda parkeringen

i allmänhet förslår att täcka, utom övriga kostnader i samband med

parkeringen, kostnaderna för avlöning och andra förmåner åt trafikövervakarna.

Detta argument synes dock knappast ovedersägligt. Såsom polisnämnden

och gatunämnden i Göteborg påpekat måste nämligen bland kostnaderna

för de avgiftsbelagda parkeringsplatserna redovisas kostnaderna

för den mark i stadens centrala delar, som tages i anspråk för sådana parkeringsplatser.

Härtill kommer kostnaderna för anläggning av parkeringsplatserna.

Då det framför allt är aktuellt med avgiftsbelagda parkeringsplatser

i de större städerna och markvärdet i de centrala delarna av dessa

städer är högt är markförvärv för ändamålet dyrbart. Om räntan på ifrågavarande

kostnader inräknas i de årliga utgifterna för avgiftsbelagd parkering,

torde parkeringen, trots inflytande avgifter, knappast lämna något

överskott av betydelse.

Liknande uttalanden gör ett flertal av de hörda städerna. I yttrandena

påpekas dessutom, att beredningen inte beaktar statens inkomster i form

av böter. Dessa inkomster sägs vara så stora att de kan åberopas som skäl

för att staten åtar sig huvudmannaskapet för trafikövervakningspersonalen.

I yttrandet från stadskansliet i Stockholm erinras om att jämväl kostnaderna

för utbildning av särskilda trafikövervakare synes skola ankomma

på kommunen, som dock inte skall kunna öva inflytande på kostnaden,

enär närmare föreskrifter om utbildningen skall ankomma på rikspolisstyrelsen.

Kommunen kommer också att i skadeståndshänseende svara för

de fel, som övervakningspersonalen kan begå.

De flesta av de avstyrkande kommunala organen förordar att möjlighet

bereds kommunerna att frivilligt åta sig parkeringsövervakning, varvid

kommuns kostnader för övervakningen dock väsentligen bör ersättas av

statsmedel. Svenska stadsförbundet utvecklar denna mening på följande

sätt.

Som inledningsvis sagts bör man emellertid ej betrakta det som uteslutet

att en kommun kan vara intresserad av att frivilligt påtaga sig eller liksom

hittills ombesörja parkeringsövervakningen med egen personal. Skälet skulle

i så fall vara att kommunen anser sig därigenom kunna ernå en effektivare

övervakning. Men självfallet kan en övervakning genom särskilda

trafikövervakare med begränsad polisutbildning också ordnas inom den

statliga polisverksamhetens ram. Utredningen anför därom att det från

administrativa synpunkter och effektivitetssynpunkter i huvudsak saknar

betydelse om detta slags övervakning utföres av staten eller kommunerna

och att kostnaderna för övervakningen också torde bli i stort sett desamma

antingen den sker i kommunal eller statlig regi.

Innebörden i en lagstiftning om kommunal trafikövervakning bör således

vara den, att kommun äger möjlighet att frivilligt åtaga sig att ombesörja

viss trafikövervakning inom kommunen eller del därav och att

kommunen då äger uppbära statsbidrag till sina kostnader för övervakningen.

Det kan vara rimligt att kommunen i sådant fall själv bär någon

mindre del av kostnaden, men statsbidragsprocenten skall självfallet vara

hög, förslagsvis 90 procent.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

in

Departementschefen

Enligt polislagen skall polisverksamheten i princip ombesörjas med polismän.

För viss polisverksamhet får dock anställas även annan personal.

Så är fallet hl. a. i fråga om trafikövervakningen. Kungl. Maj:t äger sålunda

för visst polisdistrikt medge att särskilda med trafikövervakning

sammanhängande uppgifter av enklare beskaffenhet ombesörjs i annan

ordning än som sägs i polislagen. På grund av sådant förordnande har ett

tiotal städer anställt särskilda trafikövervakare för tillsyn över parkeringsbestämmelsernas

och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad, rapportering

av förseelser mot dessa bestämmelser samt upplysningsverksamhet

rörande bestämmelserna och förefintliga parkeringsutrymmen. Hittills

har man ansett att trafikövervakning genom särskild personal bör förekomma

endast vid mera uttalad brist på polismän. Polisberedningen har nu föreslagit

att systemet med särskilda trafikövervakare skall ses som en permanent

lösning av problemen med den omfattande och personalkrävande

enklare trafikövervakningen, framför allt övervakningen av parkeringsbestämmelser

och liknande föreskrifter. Mot bakgrund av de senare årens

trafikutveckling finner jag i likhet med samtliga remissinstanser att systemet

med särskilda trafikövervakare bör behållas. Detta innebär inte att polispersonalen

framdeles befrias från enklare trafikövervakning. Den särskilda

övervakningspersonalen skall i stället genom sin övervakning komplettera

polisens verksamhet.

Såsom polisberedningen anfört bör utgångspunkten för avgränsningen

av den särskilda trafikövervakningspersonalens befogenheter vara, att personalen

skall fullgöra endast sådana uppgifter som ställer väsentligt lägre

krav på personliga förutsättningar och utbildning än de som erfordras för

övrig polisverksamhet. Av polismän krävs god skolunderbyggnad samt

teoretisk och praktisk utbildning under omkring ett års tid. För särskilda

trafikövervakare har inte uppställts enhetliga kompetenskrav. I

regel fordras inga speciella förkunskaper och utbildningen ges i allmänhet

vid en kurs som varar fyra—fem veckor. Dessa kompetenskrav för särskilda

trafikövervakare bör i huvudsak gälla även efter förstatligandet.

.lag delar beredningens och remissinstansernas uppfattning att det inte bör

komma i fråga att vid sidan av polismän använda flera personalgrupper

med olika kompetens för trafikövervakningen.

Särskilda trafikövervakares befogenheter omfattar f. n. övervakning avlokala

trafikföreskrifter om stannande och uppställning av fordon samt förhuden

i 42 § 4 inom. och 49 § 2 och 3 mom. vägtrafikförordningen att stanna

eller ställa upp fordon på viss plats. För att avgöra om förseelse mot

bestämmelser av detta slag föreligger behöver bedömning av faran eller

olägenheten av stannandet eller uppställningen regelmässigt inte ske. Så

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

torde dock vara fallet i fråga om förbudet i 49 § 2 inom. b) vägtrafikförordningen

att stanna eller ställa upp fordon på plats där sikten är skymd,

bl. a. i skarp kurva eller på backkrön. Det bör övervägas att undanta övervakning

av dylika stadgandens efterlevnad från särskilda trafikövervakares

uppgifter. Bedömning av en åtgärds trafikfarlighet behöver i allmänhet inte

heller ske vid fullgörandet av uppgiften att enligt lagen om parkeringsbot

meddela anmaning att betala sådan bot, något som särskild trafikövervakare

har befogenhet till. Med nuvarande utbildningsstandard synes den särskilda

övervakningspersonalen inte böra få vidgade övervakningsuppgifter.

Däremot anser jag det naturligt att trafikövervakarna lämnar allmänheten

upplysning och bistånd i samband med övervakningsverksamheten. Jag

ansluter mig vidare till beredningens uppfattning, som delas av de flesta

remissmyndigheterna, att denna personal nu bör få samma befogenhet som

polisman att meddela rapporteftergift. Det synes lämpligare att personalen

har en reglerad sådan befogenhet än att den, såsom nu synes vara fallet i

viss utsträckning, trots sin skyldighet att rapportera alla förseelser anser

sig böra underlåta rapport i ursäktliga fall.

Vad som aktualiserat frågan om särskild personal för trafikövervakning

är som nyss sagts främst parkeringsövervakningen, som är mycket personalkrävande

och samtidigt genomgående av enkel beskaffenhet. Den snabba

ökningen av fordonsbeståndet har medfört en ganska allmän brist på

parkeringsutrymmen i tätorterna, vilket i och för sig lett till ökat behov

av övervakning av parkeringsbestämmelsernas efterlevnad. Som beredningen

utförligt motiverat ställer avgiftsbeläggning av parkeringsplatser särskilt

stora krav på övervakningens intensitet inte bara på själva parkeringsplatserna

utan inom hela det område, inom vilket trafikrörelsen regleras

genom avgiftsbeläggningen. Frågan om parkeringsplatser skall avgiftsbeläggas

eller inte avgörs helt av kommun jämlikt bestämmelserna i lagen

om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats

in. m. Med hänsyn härtill finner jag i likhet med beredningen och flertalet

remissinstanser, att kommunen i dylika fall även bör bära en del av ansvaret

för parkeringsövervakningen. Skäl för en sådan ordning utgör också det

förhållandet att kommunens inkomster av avgifterna, som visserligen fastställs

enbart med hänsyn till vad som erfordras för att åstadkomma nödvändig

omsättning av fordon på parkeringsplatserna, dock i allmänhet synes

förslå för att täcka inte bara merkostnaderna för erforderliga avgiftsanordningar

och deras skötsel utan även kostnaderna för övervakningen.

Att sätta kommuns skyldighet att ombesörja parkeringsövervakning i

direkt samband med att kommunen beslutat ta ut avgifter för allmänna

parkeringsplatser är inte invändningsfritt. Även i andra situationer kan

parkeringsövervakningen kräva stora personalinsatser. Å andra sidan anser

jag att det inte är ändamålsenligt att införa generell skyldighet för kommuner

att svara för övervakningen. Avgiftsbeläggning bör komma i fråga

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

när parkeringsproblemen blivit så besvärliga att dylik reglering av parkeringsplatsernas

utnyttjande är oundgänglig. Anknytning av övervakningsskyldighet

till avgiftsbeläggning synes mot denna bakgrund ägnad att leda

till en godtagbar avgränsning av skyldigheten. Jag hyser för min del inte

farhågor för att kommun, som antytts i ett remissyttrande, för att undgå

övervakningsskyldighet avstår från eljest befogad avgiftsbeläggning.

Övervakningsskyldighet bör inte åligga alla kommuner som beslutat avgiftsbelägga

parkeringsplatser utan förekomma endast i de fall, då avgiftsbeläggning

skett i större omfattning och alltså ger en anvisning om föreliggande

parkeringsproblem. Som jag förut framhållit bör emellertid skyldigheten

att ombesörja parkeringsövervakning, när sådan skyldighet åläggs,

omfatta övervakning av föreskrifter om stannande och uppställning av

fordon inom det område, där avgiftsbeläggningen kan anses påverka trafikrörelsen.

Även efterlevnaden av parkeringsföreskrifter som syftar till

att underlätta kommunens renhållning och snöröjning bör omfattas av

övervakningen. Härför talar bl. a. praktiska skäl. Skyldigheten bör kunna

begränsas till del av kommun, varvid såsom beredningen uttalat mindre

område än stadsdel eller liknande i allmänhet inte bör komma i fråga. Befogenheterna

för den personal som används för övervakningen bör dock

gälla hela kommunen.

Jag föreslår alltså att skyldighet att enligt det anförda ombesörja enklare

trafikövervakning skall efter polisväsendets förstatligande kunna åläggas

kommun, som tar ut avgifter för begagnande av allmän parkeringsplats.

Denna trafikövervakning utgör polisverksamhet. Kommunernas allmänna

skyldighet att ombesörja polisverksamhet upphör genom polisväsendets

förstatligande. Jag ansluter mig till polisberedningens förslag att föreskrifter

om kommunal trafikövervakning upptas i en särskild lag. Det torde böra

ankomma på Kungl. Maj it att med beaktande av det förut sagda meddela

erforderliga närmare bestämmelser om särskilda trafikövervakares befogenheter.

Kommunernas medverkan vid förstatligandereformerna

Nuvarande förhållanden m. m.

Bestämmelser om kommunernas ansvar för polisverksamheten finns i

lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket. Skyldigheterna är

anknutna till en särskild kommunal enhet, polisdistriktet, som skall bestå

av en eller flera kommuner eller del av kommun (1 och 9 §§). Polisdistriktet

skall anställa polispersonal i den omfattning som erfordras för polisverksamhetens

ombesörjande inom distriktet (2 §) samt till personalen utge

avlöning och andra förmåner enligt ett av statsmakterna fastställt reglemente

ävensom skälig pension (8 § första stycket). Vidare skall polisdistriktet

sörja för beväpning av polispersonalen enligt ett av Kungl. Maj:t

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

fastställt polisutrustningsreglemente samt tillhandahålla materiel, byggnader,

arrestlokaler, telefon och övriga anordningar, som krävs för distriktets

polisväsende (8 § andra stycket). Vissa distrikt skall härutöver tillhandahålla

reservpolismän, polismän för tjänstgöring som statspolis samt polismän

för hela rikets behov (4 och 5 §§). För polisdistrikts kostnader för polisverksamheten

utgår i viss utsträckning statsbidrag (15 §). I Bodens stad

har staten övertagit ansvaret för polisverksamheten.

Det vissa städer åvilande ansvaret för åklagarverksamheten, exekutionsverksamheten

och förvaring av häktade grundar sig inte på uttryckliga författningsföreskrifter

utan består av ålder. Skyldigheterna på dessa områden

omfattar allt som erfordras för verksamhetens bedrivande.

Enligt 1962 års principbeslut skall kommun för framtiden inte ha några

ekonomiska förpliktelser beträffande polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna.

Kommunerna skall emellertid medverka vid genomförandet av

huvudmannaskapsreformerna genom att dels i viss utsträckning ställa lokaler

till förfogande, dels under en övergångstid bidra till kostnaderna för

verksamhetsgrenarna. Vidare skall kommunerna till staten utan vederlag

överlämna inventarier och annan utrustning, som anskaffats för verksamhetsgrenarnas

behov. Slutligen förutsätts inlösen skola komma till stånd

i vissa fall av kommunägda byggnader, som f. n. står till förfogande för

polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten.

I den förut nämnda, denna dag beslutade propositionen 1964:100 föreslås

att även vissa städers skyldighet att svara för förvaring av häktade skall

övertas av staten den 1 januari 1965 och att för förstatligandet skall gälla

samma principer som godtagits i fråga om förstatligandet av polisväsendet

in. m. Vad som sägs i det följande om kommuns skyldigheter i samband

med förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet avser därför

i tillämpliga delar även kommuns skyldigheter i samband med statens

övertagande av ansvaret för förvaring av häktade.

Tillhandahållande av lokaler m. m.

Principbeslut in. m.

Lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet är f. n. inrymda i kommunala,

statliga eller privatägda fastigheter. 1962 fanns i hela landet 128

kommunägda fastigheter, som uteslutande användes för en eller flera av

verksamhetsgrenarna, samt 54 dylika fastigheter, som huvudsakligen nyttjades

för dessa ändamål. I statsägda fastigheter tillhandahölls lokaler främst

för den redan nu statliga landsfiskalsorganisationen. Inom alla verksamhetsgrenarna

disponerades lokaler i viss utsträckning i privatägda fastigheter.

Vad gäller polisorganisationen är det vanligt, att polismän tillhandahåller

kontorslokaler i sina privatbostäder mot särskild ersättning.

1957 års polisutredning föreslog, att staten på de platser, där personal

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

tillhörande någon av verksamhetsgrenarna skulle vara stationerad vid

reformens genomförande, skulle äga mot hyra disponera där befintliga, för

verksamheten upplåtna lokaler i kommunägda byggnader. Hyresvillkoren

skulle fastställas i avtal mellan kommunerna och staten. Hyran skulle bestämmas

enligt stadgandena i lagen om hyresreglering, såvida lagen gällde

på orten, och eljest med beaktande av de på orten gällande gängse grunderna

för hyressättning. Lokaler som kommunerna hyrt i privatägda hus för

verksamhetsgrenarnas behov och som bedömdes lämpliga för sitt ändamål

skulle kommunerna vara skyldiga överlåta på staten med den rätt kommunerna

hade till lokalerna. Anordningen med kontorslokaler för polisväsendet

i enskilda polismäns bostäder skulle behållas i erforderlig utsträckning.

Lokaler som vid den i samband med förstatligandet genomförda omorganisationen

av verksamheten på ifrågavarande områden blev överflödiga

skulle avvecklas genom försorg av den statliga eller kommunala myndighet,

som omedelbart före organisationsförändringen hade ansvaret för lokalhållningen.

I princippropositionen sägs staten böra äga mot hyra disponera de kommunägda

lokaler, som kommun upplåtit för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

i de orter, där personal i en eller flera av dessa verksamhetsgrenar

skall vara stationerad vid och efter förstatligandet. Hyran bör fastställas

enligt gängse grunder för hyressättning. Har kommun hyrt lokaler för nu

angivna ändamål, bör kommunen vara skyldig medverka till att staten kan

inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Staten bör dock inte vara

skyldig att överta lokaler som inte är lämpliga för sitt ändamål. Det bör

ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma vilken eller vilka statliga myndigheter

som skall handha förhyrningarna. Behov torde i viss utsträckning

finnas att behålla systemet att polisman tillhandahåller kontorslokaler i

sin bostad. I den mån minskat lokalbehov leder till att av kommun disponerade

lokaler för här ifrågavarande ändamål vid förstatligandet helt eller

delvis inte behöver tas i anspråk, bör kommunen svara för avvecklingen av

ej erforderliga lokaler.

Vidare uttalas i princippropositionen, att förberedelser bör vidtas för

successiv inlösen, där sådan anses böra komma i fråga, av i första hand

kommunägd fastighet, som uteslutande används för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet. Från statens sida bör man därvid ta all möjlig hänsyn

till lokala intressen. Frågorna bör kunna lösas genom förhandlingar mellan

berörda parter. Om överenskommelse om villkoren för statens övertagande

av här avsedda fastigheter inte kan nås genom förhandlingar, får

man i sista hand anlita expropriationsvägen.

I sitt utlåtande över propositionen biträdde statsutskottet förslaget i förevarande

hänseende. Utlåtandet har godkänts av riksdagen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

Polisberedningen

Inledningsvis uttalar polisberedningen, att man torde kunna räkna med

att lokalfrågorna i allmänhet skall kunna lösas förhandlingsvägen. Härvid

bör rättsförhållandet mellan staten och kommunen i vanlig ordning regleras

i hyresavtal, underkastat vanliga civilrättsliga regler.

Nödvändigheten att lokaler för ifrågavarande verksamhetsgrenars behov

står till förfogande redan vid tiden för statens övertagande av huvudmannaskapet

gör enligt beredningen emellertid, att staten knappast kan stå

utan varje möjlighet att tvångsvis disponera befintliga, för ändamålet hittills

använda lokaler, till dess lokalfrågorna kan få en mera definitiv lösning.

Upplåtelseskyldigheten bör i princip omfatta alla dylika lokaler men

aktualiseras endast i fråga om lokaler, beträffande vilka hyresavtal inte

kommer till stånd på frivillig väg. Som underlag för hur lokalfrågorna i

dylika fall skall lösas har beredningen undersökt vad som generellt sett bör

gälla i olika hänseenden. Vid uppgörelserna med kommunerna bör emellertid

skilda på förhandlingarna inverkande faktorer kunna föranleda avvikelser

åt det ena eller andra hållet.

Hgresobjekten. Skyldighet för kommun att upplåta lokaler skall enligt

beredningens förslag komma ifråga endast beträffande lokaler vilka kommunen

upplåtit för någon av här aktuella verksamhetsgrenar i sin egenskap

av lokalhållare för verksamheten. Det avgörande bör vara att lokalerna

genom upplåtelsen till staten kommer att även efter reformen användas för

samma ändamål som tidigare. Kan man vid förhandlingarna i lokalfrågorna

förutse, att kommunen före reformen kommer alt upplåta andra lokaler än

de som vid förhandlingstillfället står till förfogande, skall endast de nya

lokalerna omfattas av upplåtelseskyldigheten. I de fall då nya lokaler håller

på att uppföras för eu eller flera av verksamhetsgrenarna skall upplåtelseskyldigheten

omfatta de gamla lokalerna, tills de nya blir färdiga, och därefter

de nya lokalerna.

I fråga om ändamålet med användningen av lokalerna synes det enligt

beredningen naturligt, att de tre verksamhetsgrenarna betraktas som en

enhet. Lokaler som använts för någon av dem bör ställas till förfogande

oberoende av för vilken av dem behov föreligger efter förstatligandet.

Till följd av omorganisationen av verksamhetsgrenarna kommer, framhåller

beredningen, lokalbehoven på många håll att bli andra än f. n. De

kommunägda lokaler, som av dessa anledningar blir friställda, skall staten

inte ha vare sig rätt eller skyldighet att hyra. Bedömningen av de framtida

lokalbehoven skall tillkomma staten. Ur kommunernas synvinkel är det

emellertid angeläget att staten utan dröjsmål lämnar besked om det framtida

lokalbehovet. I detta sammanhang måste vidare beaktas, att lokalbehoven

under en övergångstid kan vara större än vad som blir fallet sedan

omorganisationen helt genomförts. Dylika tillfälliga lokalbehov skall enligt

beredningens åsikt kunna täckas genom disposition av nuvarande, för verk
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

samhetsgrenarna upplåtna lokaler. Bedömningen av för vilken tid disposition

av lokalerna blir erforderlig skall ankomma på staten. Omvänt kan

inträffa att lokalbehovet är mindre omedelbart efter förstatligandet an

sedermera. I sådana situationer bör de kommunägda lokaler som nu är

upplåtna för verksamhetsgrenarna kunna tas i anspråk omedelbart vid

förstatligandet.

I anslutning till 1957 års polisutrednings uttalande, att garantier bör

finnas att staten inte ställer kommunerna inför svårigheter genom att utan

särskilda skäl vägra överta lokaler, som är anordnade för polis-, åklagaroch

exekutionsorganisationernas behov, anmärker beredningen att det

möter svårigheter att generellt binda staten vid nagra konkreta utfästelser

i detta avseende. Som en allmän rekommendation finner beredningen den

uttalade principen självklar. Att på denna princip bygga rätt för kommun

att fordra att staten skall överta befintliga lokaler är vanskligare. Vad som

förutom behovsprövningen här träder i blickpunkten är bedömningen av

lokalernas lämplighet för sitt ändamål. Staten kan rimligen inte ikläda sig

skyldighet att hyra lokaler som mindre väl lämpar sig för del ändamål,

vartill de skall användas efter förstatligandet, vare sig olämpligheten beror

på lokalernas planering eller på deras skick. Beredningen anser det emellertid

ligga lika mycket i statens som i kommunernas intresse att hänsyn vid

behandlingen av lokalproblemen i största möjliga utsträckning tas till kommunala

önskemål. Men staten bör inte vara bunden av principer som formellt

ger företräde åt den ena eller andra av olika tänkbara lösningar.

Hyrans storlek. Polisberedningen erinrar om att det i princip råder avtalsfrihet

på hyresrättens område men att avtalsfriheten i hög grad begränsats

genom bestämmelserna i hyresregleringslagen den 19 juni 1942, som är tidsbegränsad

och f. n. gäller till och med 1965. Lägenheter i hus som förvaltas

av kommun är generellt undantagna från lagens reglering av hyran. Beträffande

innebörden av hyresregleringslagens bestämmelser om fastställande

av hyra anför beredningen.

De hyror som fastställts enligt lagen utgör grundhyror, på vilka kan utgå

generella hyrestillägg enligt Kungl. Maj :ts bestämmande. Tilläggens storlek

beror av när lägenheten färdigställdes och i vad mån byggnaden är statssubventionerad.

För lägenhet som var uthyrd den 1 januari 1942 utgör den

då utgående hyran grundhyra. För andra då befintliga lägenheter bestäms

grundhyran efter liyresläget på orten vid samma tidpunkt. Var den utgående

hyran avsevärt lägre eller högre än hyran för jämförliga lägenheter eller

har lägenhetens värde därefter ökats avsevärt eller dess skick avsevärt

försämrats, skall hyran på yrkande av hyresvärd eller hyresgäst höjas resp.

nedsättas. Höjning av förstnämnda skäl skall ske till belopp som jämförliga

lägenheter betingade den 1 januari 1942. I övrigt gäller särskilda av statens

hyresråd fastställda normer för att beräkna storleken av hyreshöjning i

nyss angivna fall. Sänkning av grundhyran skall ske till skäligt belopp, varvid

hyresnivån för jämförliga lägenheter blir avgörande. För lägenheter som

färdigställts efter den 1 januari 1942 skall hyran fastställas till det belopp,

som finnes skäligt med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga om
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196å

ständigheter. Med stöd av 31 § hyresregleringslagen har statens hyresråd

givit ingående anvisningar för beräkning av hyra i sistnämnda fall (statens

hyresråds cirkulär nr 36).

Polisberedningen erinrar vidare om att vissa bestämmelser om prövning

av hyras skälighet vid normala förhållanden på bostadsmarknaden finns i

den tidsbegränsade lagen den 7 december 1956 om rätt i vissa fall för hyresgäst

till nytt hyresavtal, vilken f. n. gäller t. o. m. 1965. Lagen äger tillämpning

beträffande hyresförhållanden som inte omfattas av hyresregleringslagens

uppsägningsskydd. Beträffande villkoren i nytt hyresavtal stadgas,

att om överenskommelse angående villkoren inte kan träffas, det nya avtalet

skall uppta de hyresvillkor hyresvärden fordrar. Begär hyresvärden hyra

som avsevärt överstiger hyran för jämförliga lägenheter i orten eller uppställer

han villkor, som strider mot god sed i hyresförhållanden, eller är

hans krav eljest otillbörliga skall avtalet i dessa delar uppta samma bestämmelser

som det tidigare avtalet. Vid oenighet om det nya avtalet skall

frågan hänskjutas till domstols prövning.

Frågan om skälig hyra har, anför beredningen, bedömts även av hyreslagskommittén,

som lagt fram förslag till permanent lagstiftning om rätt

för hyresgäst till nytt hyresavtal (SOU 1961: 47). Enligt kommitténs åsikt

bör i allmänhet gälla att hyra skall utgå med det belopp hyresvärden fordrar.

Hyresvärdens krav skall frångås endast om han begär oskälig hyra. Vid

bedömningen härav skall man i regel inte pröva om den begärda hyran kan

antas motsvara skälig avkastning på det kapital som lagts ned i fastigheten.

Liksom skäligheten av fordrad köpeskilling bedöms utifrån det pris varan

i allmänhet betingar, bör hyresnivån för jämförliga lägenheter vara utgångspunkten

vid prövning av fordrad hyras skälighet. Härvid får man i allt

fall ett ungefärligt mått på lägenhetens marknadsvärde. Kommitténs förslag

har inte föranlett lagstiftning.

Skälighetsprövning av hyresersättning förekommer enligt beredningen

då polisdistrikt skall gottgöras för vissa lägenhetsupplåtelser. Jämlikt 8 §

polislagen är polisdistrikt skyldigt att tillhandahålla bl. a. vissa lokaler för

statspolisens behov. Härför skall distriktet — som i förevarande fall alltid

utgörs av en stad jämlikt 15 § 1 mom. polislagen få ersättning med skäligt

belopp. Närmare bestämmelser om ersättningen ges i statsbidragskungörelsen.

Där sägs, att stad är berättigad till hyresersättning för expeditionslokal

samt för rum, som anskaffas för statspolisens hästar och fordon, med

belopp som efter ortens förhållanden kan anses skäligt. Skäligheten prövas

av länsstyrelsen, över vars beslut besvär får föras i vanlig ordning.

Det anförda visar enligt polisberedningens mening att några klara och

allmänt godtagna normer för hyressättning vid fri hyresmarknad saknas.

Den enda regel man har att hålla sig till är att hyran i huvudsak bör motsvara

den hyra, som i allmänhet utgår för jämförliga lägenheter i orten.

Beredningen anför vidare att vi i vårt land inte haft fri hyresmarknad på

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition, nr 101 år 196i

mer än två decennier. Inte heller innebär den omständigheten att hyresregleringen

efter hand upphävs att hyresmarknaden blir fri. Hyresnivåerna

regleras nämligen av statsmakterna genom de hyresbegränsande villkor,

som regelmässigt förbinds med statlig långivning till byggandet. Dylik

långivning förekommer numera för större delen av nyproduktionen på

fastighetsmarknaden. Mot denna bakgrund finner beredningen det sannolikt

att hyrorna för överskådlig tid framåt kommer att bestämmas i enlighet

med de i hyresregleringslagen angivna principerna. När det gäller kommunägda

lägenheter anser beredningen ytterligare skäl tala härför. Visserligen

är kommunägda fastigheter formellt undantagna från lagens tillämpningsområde

såvitt angår hyrans storlek. Anledningen härtill är dock självfallet

inte, att kommun ansetts skola äga ta ut högre hyror än enskilda fastighetsägare.

Tvärtom förutsätts kommun — vare sig hyresregleringslagen

gäller på orten eller ej — alltid med hänsyn till syftet med sin verksamhet

låta hyressättningen ske efter skäligt självkostnadspris eller eljest efter

andra grunder än förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på lägenheter.

Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra anser

beredningen därför kunna bli allmänt riktmärke för att bedöma skälig

hyresnivå för nu ifrågavarande lokaler. Som tidigare sagts förutsätts dock,

att avsteg från dessa principer skall kunna ske åt ena eller andra hållet med

hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I praktiken torde dessa allmänna riktlinjer enligt beredningens uppfattning

leda till godtagbart resultat. Ur statens synvinkel torde det vara rimligt

att betala en hyra, som i stort sett motsvarar den kostnad staten skulle åsamkas,

om staten själv tillhandahöll lokalerna, och som i regel inte är högre

än den hyra andra fastighetsägare skulle betinga sig för liknande lokaler.

För kommunerna, som nu befrias från sina kostnader för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet, bör det vara tillfredsställande att kunna erhålla hyror

för ifrågavarande lokaler enligt nu redovisade principer. Man bör här hålla

i minnet, framhåller beredningen, att de kommunägda fastigheter det är

fråga om inte lär ha uppförts i syfte att utgöra en inkomstkälla för kommunen.

Hyrestiden. Beredningen anför att hyresavtal enligt allmänna regler skall

uppta de villkor hyresvärden bestämmer, såvida villkoren inte av någon anledning

framstår som oskäliga. I samband med förstatligandereformen är

situationen dock annan än vid vanliga frivilliga hyresavtal. Genom förstatligandet

övertar staten ansvaret för verksamhet, som det dittills ålegat

kommunen att ombesörja. Med hänsyn till den mycket begränsade tid, som

staten disponerar för lokalanskaffningen, synes det både nödvändigt och

rimligt att staten tillförsäkras rätt att nyttja lokalerna under viss minsta

tid. Det bör ligga i statens hand att avgöra, om denna tid skall tas i anspråk

helt eller endast delvis. I övrigt anser beredningen frihet böra föreligga att

avtala om den hyrestid varom parterna kan enas.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Beredningen yttrar vidare, att bestämmandet av hyrestiden bör från

statens sida i första hand ske med sikte på att staten garanteras hyresrätt

under den tid som oundgängligen behövs för att lokalfrågan skall hinna

lösas mera långsiktigt. Den tid under vilken upplåtelseskyldighet generellt

skall föreligga synes enligt beredningen lämpligen böra sammanfalla med

den tid kommunerna skall bidra till kostnaderna för verksamhetsgrenarna,

dvs. fem år. Upplåtelseskyldigheten bör dock i vissa fall bestå efter den

generella upplåtelsetidens utgång, om det erfordras för att staten skall få

skäligt rådrum att anskaffa och iordningställa andra lokaler för verksamhetsgrenarnas

behov.

Frågor om kronans förvärv av kommunägda lokaler torde, anför beredningen,

av tidsskäl inte kunna behandlas förrän mer aktuella övergångsproblem

hunnit lösas. Man kan därför anta att åtskilliga dylika frågor ännu

inte avgjorts före den femåriga hyrestidens slut. Med utgångspunkt i det

förhållandet, att förvärv synes komma i fråga endast beträffande lokaler

som kronan under övergångsskedet hyr av kommun, föreslås att tiden för

upplåtelseskyldigheten förlängs, därest kronan före femårstidens utgång

väckt fråga om förvärv av lokalerna. Förlängning aktualiseras även i de

fall då kronan avser att uppföra nya lokaler för polis-, åklagar- eller exekutionsverksamheten

eller att förvärva andra lokaler än de upplåtna för någon

av verksamhetsgrenarna. Dylika frågor kan inte behandlas i omedelbart

samband med förstatligandets genomförande. Statsfinansiella skäl talar

vidare för att kostnaderna för nybyggnader och nyförvärv fördelas på ett

flertal år. Statlig nybyggnad blir erfarenhetsmässigt färdig först omkring

fem år efter det beslutet att bygga föreligger, och förhandlingar om nyförvärv

kan dra ut på tiden, särskilt om expropriationsförfarande måste

tillgripas. Med hänsyn till det sagda föreslår beredningen, att tiden för upplåtelseskyldigheten

förlängs även då kronan beslutat uppföra eller förvärva

andra lokaler i stället för de upplåtna.

Tiden för förlängningen låter sig svårligen avgränsas exakt. Med hänsyn

till de skiftande förhållanden som kan föreligga anser beredningen det

mindre lämpligt att fastställa förlängningen att gälla högst viss tid. Beredningen

föreslår att upplåtelsen i de förut angivna fallen skall bestå tills erforderliga

lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket upplåtelsen

ägt rum.

Ordningen för bestämmandet av hyresbeloppet. Polisberedningen erinrar

om att man kan räkna med att frivilliga överenskommelser rörande lokalupplåtelser

kommer till stånd i de allra flesta fall, då upplåtelse över huvud

taget blir aktuell. Som säkerhetsventil skall staten dock ha befogenhet att

mot kommunens vilja ta i anspråk de lokaler som redan nu står till polis-,

åklagar- och exekutionsorganisationernas förfogande. Statsmakterna har

i principbeslutet emellertid inte tagit ställning till vem som skall bestämma

hyrans storlek, när överenskommelse inte kan träffas därom. Att hyres
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

nämnderna inte är behöriga att fastställa hyran framgår av det föregående.

Däremot äger nämnden såsom kommunal inedlingsnämnd uttala sig om

vad som kan anses vara skälig hyra. Sådana uttalanden är dock inte bindande

för någon av hyresparterna. Att i förevarande sammanhang ge hyresnämnderna

behörighet att fastställa hyror för ifrågavarande kommunägda

lokaler finner beredningen inte ändamålsenligt, eftersom hyresnämnd inte

finns på alla orter, där upplåtelser blir aktuella.

Inte heller i övrigt anser beredningen att det f. n. finns lämpligt organ

som kan åläggas bestämma hyrans storlek. Allmän domstol har visserligen

en i viss mån liknande befogenhet enligt 1956 års lag om rätt till nytt hyresavtal.

Tvisten gäller emellertid där främst rätten att kvarbo, och domstolen

kan inte själv fastställa hyra. Det synes inte lämpligt att nu ålägga allmän

domstol sådan uppgift. Stadgandena i expropriationslagen torde inte lämpa

sig för analog tillämpning. Avgörandet av ersättningens storlek bör också

kunna ske väsentligt snabbare än vad som skulle bli fallet vid domstolsbehandling.

Beredningen framhåller att upplåtelseskyldigheten är aktuell för en kort

tid efter ikraftträdandet av huvudmannaskapsreformerna. Bestämmande av

hyra blir i regel en engångsföreteelse och de fall då tvist föreligger om hyrans

storlek torde dessutom inte bli talrika. Det kan därför synas obefogat

att inrätta ett särskilt organ för att bestämma hyror .för ifrågavarande lokaler.

I stället skulle staten — såsom beträffande ersättning till stad för upplåtelse

av lokaler för statspolisens behov — bestämma skälig hyresersättning.

Med hänsyn till principbeslutet att lokalerna skall ställas till statens

förfogande mot hyra, dvs. i princip avtalad ersättning för nyttjandet, anser

beredningen emellertid att det är nödvändigt att överlåta bestämmandet av

hyra åt ett »opartiskt» organ.

Av det organ som vid bristande överenskommelse mellan parterna skall

fastställa hyran måste enligt beredningens mening krävas att det snabbt

skall kunna komma till beslut och att beslutet är definitivt. Dessa krav sägs

kunna fyllas genom inrättande av en nämnd, vars beslut inte kan överklagas.

Sådan nämnd bör vara gemensam för hela riket. Liksom vanligen är

fallet med skiljenämnder, med vilka den här föreslagna nämnden närmast

är jämförbar, bör nämnden bestå av en opartisk ordförande samt två andra

ledamöter. Såväl ordföranden som ledamöterna bör utses av Kungl. Maj :t.

En av ledamöterna bör emellertid utses på förslag av kommunförbunden.

Ingående reglering av nämndens verksamhet synes inte påkallad. Kostnaderna

för nämndens verksamhet, vilka kan antas bli ganska blygsamma,

anses böra bäras av staten.

Beträffande övriga hyresvillkor vid ianspråktagande av upplåtelseskyldigheten

anser beredningen allmänna hyreslagens bestämmelser böra äga

motsvarande tillämpning. Detta innebär bl. a., att därest så avtalas mellan

staten och vederbörande kommun, avvikelse kan göras från de bestämmelser

i hyreslagen, vilka inte är tvingande.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 101 år 100''t

I ett vid beredningens förslag fogat särskilt yttrande anför två ledamöter

i den rådgivande nämnden, riksdagsmännen Hedin och Ståhl, att utformningen

av förslaget synes innebära risk för att kommunernas befogade synpunkter

och värderingar inte alltid kan komma att vinna tillbörligt beaktande.

Kronan har på förhand fått stark dominans i alla de intressebrytningar

med kommunerna som kan uppkomma. Eftersom det rör sig om

uppgörelse mellan två parter och för tvister i sådana sammanhang finns

skiljenämndsförfarande, föreslås i yttrandet att lagen om skiljemän skall

tillämpas, lämpligen med en för hela riket gemensam nämnd.

Överlåtelse av hyresrätt. I och för sig föreligger varken skyldighet eller

rätt för kommun att överlåta hyrda lokaler till staten, påpekar polisberedningen.

Enligt hyreslagen skall hyresvärdens samtycke inhämtas, innan

hyresgäst får överlåta lägenheten till annan. Vägras samtycke utan skälig

anledning eller lämnar hyresvärden inte besked inom en vecka, äger hyresgästen

säga upp avtalet, även om annat förbehåll gjorts. Överlåter hyresgästen

lägenheten utan värdens medgivande är hyresrätten förverkad och

hyresvärden därför berättigad att genast säga upp hyresavtalet. För att få

garantier för dispositionsrätt till nu ifrågavarande lokaler krävs alltså både

skyldighet för hyresvärden att hyra ut lokalerna till kronan och skyldighet

för kommunen att överlåta sin hyresrätt till lokalerna på kronan. Att ålägga

den enskilde skyldigheter i detta hänseende finner beredningen inte böra

komma i fråga. Däremot skall kommun vara skyldig att medverka till att

staten får inträda i den rätt kommunen äger till lokalerna. Innebörden

i denna skyldighet är främst att kommunen för sin del måste vara beredd

att transportera hyreskontrakt beträffande lokalerna på kronan. Skyldigheten

bör i princip inträda först på begäran av kronan. I regel torde kommunen

innan gällande avtal sägs upp komma att vända sig till staten med

begäran om besked beträffande statens behov av lokalerna. I de sannolikt

få fall, då frågan därvid ännu inte kan bedömas och staten därför inte är

beredd att ge bestämt besked, bör kommunen äga säga upp avtalet. Beredningen

anser det nämligen ligga närmast till hands att staten bär ansvaret

för bristande möjligheter att göra förhandsbedömningen.

Är kommun för längre eller kortare tid efter förstatligandereformen bunden

av hyresavtal beträffande lokaler, som staten inte vill överta, kan hyra

komma att utgå för lokalerna även efter det att de inte längre nyttjas för

något kommunalt behov, anför beredningen vidare. Den omständigheten

att staten för framtiden övertar kostnaderna och ansvaret i övrigt för polisväsendet

in. m. bör enligt beredningen inte kunna åberopas till stöd för

att staten skall vara skyldig att i nu angivna fall överta hyresrätten. Tvärtom

har redan genom 1962 års principbeslut slagits fast, att kommunen själv

skall svara för avvecklingen av hyresrätten till lokaler som staten inte behöver.

Även för den händelse staten begärt att få överta kommuns hyresrätt

men hyresvärden först då uppsägning till följd av gällande överens
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196''r 12«i

kommelse därom inte längre får ske vägrar samtycka till överlåtelsen, bör

kommunen själv svara för avvecklingen, eftersom kommunen har möjlighet

att förebygga dylika situationer genom att säga upp avtalet till upphörande

under förutsättning att överlåtelsen till staten omintetgöres av hyresvärdens

bristande samtycke.

Inlösen. Beredningen anmärker till eu början, att den använda termen

inlösen inte skall tolkas så, att fråga är om ett inlösenförfarande i den bemärkelse

termen inlösen har i andra sammanhang. Med inlösen avses här

förvärv, och förhandlingar om inlösen skiljer sig inte från andra förhandlingar

om förvärv av fastighet. Nås enighet vid förhandlingarna skall resultatet

av dem bli ett köpeavtal mellan kommunen och staten, på vilket vanliga

regler beträffande köp av fast egendom äger tillämpning.

Endast om överenskommelse inte kan träffas rörande statens förvärv

av fastighet, som är nödvändig för verksamhetsgrenarna eller någon av

dem, uppkommer fråga om tvångsinlösen, understryker beredningen. Enligt

principbeslutet skall härvid inlösen ske i enlighet med gällande bestämmelser

om expropriation. Expropriation kan ske av fastighet, om Kungl.

Maj :t prövar det nödigt bl. a. för allmän byggnad. Som sådan byggnad torde

utan tvivel få betecknas byggnad som skall användas för polis-, åklagar-

eller exekutionsverksamhet. Expropriation torde eventuellt kunna

komma ifråga även med stöd av 1 § 6. lagen den 12 maj 1917 om expropriation,

nämligen för ändamål som är jämförligt med bl. a. det i punkt 4 angivna

och äger väsentlig betydelse för det allmänna. I 1 § 4. talas om ändamål,

som det enligt lag eller författning tillkommer kommun eller dylik

samfällighet att tillgodose. Dit hör för närvarande bl. a. byggnader för polisväsendets

samt i vissa fall för åklagarväsendets och exekutionsväsendets

behov. Att tillgodoseendet av dessa ändamål efter förstatligandereformen

blir en statlig angelägenhet kan inte gärna medföra minskade möjligheter

till expropriation. Någon ändring av stadgandena i 1 § expropriationslagen

finner beredningen alltså inte erforderlig för att genom expropriation tillgodose

behovet av byggnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna.

Polisberedningen framhåller ytterligare att det genom principbeslutet

är fastslaget, att staten inte skall vara skyldig att förvärva kommunägda

fastigheter som före förstatligandet helt eller delvis nyttjats för någon av

verksamhetsgrenarna men därefter inte längre behövs för sådant ändamål.

I övrigt anlägger beredningen följande allmänna synpunkter på inlösenfrågorna.

Enligt ett av riksdagen godtaget uttalande i propositionen 1962:148 (s.

173) skall inlösen komma i fråga av i första hand kominunägd fastighet

som uteslutande används för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet

eller någon av verksamhetsgrenarna. Av uttalandet följer, att förvärv kan

bli aktuellt också beträffande fastighet som tillika används för annat ändamål.

I och för sig låter det sig göra att i sistnämnda fall kräva att fastigheten

huvudsakligen skall ha använts för nyss nämnda verksamhetsgrenar före

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

förstatligandet. Denna avgränsning torde emellertid vara alltför formell.

Nyttjas en fastighet huvudsakligen för t. ex. polis- och åklagarväsendet och

i övrigt för den kommunala förvaltningens behov synes inlösen i regel inte

böra ske, i vart fall inte då fråga är om centrala kommunala förvaltningsfunktioner,

såsom kommunalkansli, drätselkontor o. dyl. Däremot bör inlösen

kunna aktualiseras beträffande fastighet som används för polis-, åklagar-

eller exekutionsverksamhet samt dessutom för rådhusrätt, i vart fall

om rådhusrätterna vid tiden för inlösenfrågans behandling kan bedömas

bli förstatligade i en nära framtid. Vidare synes skäl inte alltid föreligga

att underlåta inlösen endast därför att fastigheten inte huvudsakligen används

för polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet. Det bör sålunda kunna

komma i fråga att staten förvärvar kommunägd fastighet som till mindre

än hälften används för de aktuella verksamhetsgrenarna eller någon av

dem samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål. Särskilt om fastigheten

förvärvats av kommun i syfte att tillgodose verksamhetsgrenarnas

behov synes det motiverat att staten får överta fastigheten. Gäller det ett

stort fastighetskomplex, som endast till ringa del disponeras för verksamhetsgrenarna,

kommer frågan om statligt förvärv av fastigheten givetvis

i annat läge. I sådana fall lär det i regel ej heller vara förenligt med statens

intresse att överta fastigheten.

Möjligheterna torde enligt beredningens åsikt vara stora alt nå överenskommelser

rörande statens fastighetsförvärv. Har kommunen mycket starka

skäl för sin önskan att disponera fastigheten för kommunal verksamhet,

synes kommunen i allmänhet ha möjlighet att erbjuda staten andra godtagbara

lösningar av lokalfrågorna.

Remissyttrandena

På det hela taget har beredningens förslag fått ett gynnsamt mottagande

vid remissbehandlingen. Invändningar mot förslaget har rests huvudsakligen

i fråga om enskildheter.

Själva skyldigheten för kommunerna att upplåta loka1

e r för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten har slagits fast genom

principbeslutet och har därför i allmänhet inte föranlett uttalanden i remissvaren.

Endast i ett remissyttrande, avgivet av kommunalfullmäktige i

Järfälla kommun, tas frågan upp. I yttrandet hävdas att den ovillkorliga

rätten för staten att hyra de lokaler kommunen f. n. upplåter för de verksamhetsgrenar

som förstatligas innebär ett högst diskutabelt tvångsinstrument.

Liknande tankegång skymtar i yttrandet från Stockholms stadskansli,

som hävdar att upplåtelseskyldighet skall komma i fråga endast om frivilligt

hyresavtal inte kommer till stånd.

I några yttranden påpekas att den föreslagna upplåtelseskyldigheten omfattar

endast lokaler som ställts till förfogande för polis-, åklagar- och

exekutionsverksamhet eller för förvaring av häktade men inte lokaler som

endast indirekt har betydelse för denna verksamhet. I anslutning härtill anför

polismästaren i Stockholm att man även bör beakta intresset att få

disponera lokaler som är av betydelse från trivselsynpunkt. Särskilt nämns

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

personalrestaurangen i polishuskvarteret i Stockholm. Enligt Stockholms

stads rätts- och polisdirektion bör denna fråga liksom frågan om upplåtelse

av direktionens egna lokaler lösas genom specialöverenskommelser. Stockholms

stadskansli anser för sin del att det är tveksamt om nu nämnda lokaler

omfattas av upplåtelseskyldigheten och efterlyser klarläggande uttalanden

därom.

Samtliga remissorgan godtar att staten ensam avgör vilka lokaler som

behövs och är ändamålsenliga för fortsatt användning inom den förstatligade

verksamheten. Av dem som uttalat sig särskilt på denna punkt anför

länsstyrelsen i Kronobergs län, att länsstyrelsen delar beredningens uppfattning

att staten inte kan vara skyldig att överta olämpliga lokaler och att

bestämmanderätten måste ligga hos staten. Staten måste även ha rätt att

ensam bedöma om lokalerna är lämpliga eller inte. Samma inställning har

fastighetsnämnden i Stockholm. Inte heller de båda kommunförbunden har

någon erinran på denna punkt.

I ett avseende anser dock styrelsen för svenska stadsförbundet att kommunerna

bör få vissa garantier av staten, nämligen beträffande lokaler som

kommunerna håller på att uppföra. Förbundet anför.

Beredningen anför, att om dylika lokaler blir färdigställda först efter

förstatligandet, bör upplåtelseskyldigheten omfatta de gamla lokalerna,

tills de nya blir färdiga, och därefter de nya lokalerna. Även om man bör

kunna utgå från att staten önskar disponera de nya lokalerna, vilka uppenbarligen

är lämpliga för sitt ändamål, är det enligt styrelsen för kommunen

i fråga av största vikt — bl. a. med hänsyn till att lokalerna är specialutrustade

och icke utan stora kostnader kan omdisponeras för annat ändamål

— att staten redan nu efter framställning från kommunen utfäster

sig att i samband med förstatligandet överta dessa lokaler genom förvärv

eller förhyrning av dem.

Statens exklusiva rätt att avgöra om befintliga lokaler skall hyras eller

inte bör modifieras i vissa situationer, framhåller Höganäs polisförbund.

Sålunda bör garantier skapas mot alltför strikt tillämpning i sådana fall

då resultatet skulle te sig obilligt och stötande. Staten skall rimligen vara

skyldig att hyra alla polislokaler på en ort, även om något minskat lokalutrymme

erfordras efter förstatligandet, såvida friställda lokaler av byggnadstekniska

eller liknande skäl inte kan eller bör utnyttjas för annat ändamål.

Av dessa skäl hävdar Vellinge polisförbund att alla där befintliga lokaler

för polisen skall förvärvas eller hyras av staten.

Den föreslagna principen att lokalerna skall kunna tas i anspråk för

vilken som helst av verksamhetsgrenarna möter invändningar endast i två

yttranden. Länsstyrelsen i Stockholms län finner de skäl polisberedningen

åberopat för sin ståndpunkt vara i och för sig godtagbara. Men länsstyrelsen

befarar, att i den praktiska tillämpningen kommunernas villighet att

medverka till frivilliga uppgörelser inte sällan blir beroende av det avsedda

ändamålet med lokalernas användning. Dessa farhågor grundas på ett av

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1961

länsstyrelsen inhämtat yttrande av kommunalfullmäktige i Järfälla kommun,

som inte kan godta den uppställda principen. I fullmäktiges yttrande

hävdas vidare att staten inte skall ha ovillkorlig rätt att behålla vid övertagandet

disponibla utrymmen, om andra godtagbara lokaler i stället anvisas.

Som skäl för vägran får absolut inte åberopas att erbjudna lokaler

betingar högre hyra.

Den föreslagna upplåtelsetiden i fall, då särskild överenskommelse

inte träffas därom, lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.

Hit hör bl. a. byggnadsstyrelsen, alla hörda länsstyrelser samt alla börda

kommuner utom en.

Även övriga remissorgan godtar att upplåtelseskyldighet skall föreligga

för en femårsperiod efter förstatligandereformen. Beträffande förlängningen

av upplåtelsetiden framförs dock en del erinringar. Statskontoret har

inga invändningar mot de uppställda förutsättningarna för att förlängning

skall få ske men anser, att det skulle främja rationell planering av lokalfrågorna

om en slutlig tidsgräns fixerades efter vilken kommunen skulle äga

rätt att återta lokalerna. Samma synpunkter har svenska kommunförbundet,

som vidare håller före att begäran från statens sida om upplåtelse efter

1969 bör prövas i objektiv ordning. Förbundet anför.

Polisberedningens förslag innebär — — —att kommun i realiteten över

huvud taget aldrig mot statens önskan kan med laga verkan säga upp ett

hyreskontrakt med staten. Utformningen av bestämmelserna om tvångsupplåtelse

efter den första femårsperiodens utgång ger icke några garantier

i motsatt riktning. Om staten kräver tvångsupplåtelse av kommunägda

lokaler efter år 1969, anser styrelsen att frågan bör prövas i objektiv ordning,

eventuellt av den nämnd, som skall fungera såsom skiljenämnd beträffande

hyresbestämningen.

Frågan om avvecklingen av lokaler, som staten ej längre behöver, är

andra sidan av samma problem. Det kan icke gärna vara rimligt, att kommunernas

ansvar i dylikt sammanhang består hur länge som helst. Om

exempelvis staten sedan 10 år förflutit efter förstatligandet av polisväsendet

finner, att staten endast behöver hälften av det för ett kontor använda

utrymmet, bör staten ej äga ovillkorlig rätt att hyra endast halva kontorsytan

medan kommunen skall svara för »avvecklingen» av den andra halvan.

Denna sida av problemet är också ett skäl för att den längsta tiden

för tvångsupplåtelse av lokaler på ett eller annat sätt måste kunna fixeras.

Även överståthållarämbctet och fastighetsnämnden i Stockholm förordar

att en fix tidpunkt fastställs när kommunernas upplåtelseskyldighet upphör.

Ämbetet ifrågasätter om inte möjlighet bör öppnas för kommun att

få tiden för fortsatt tvångsupplåtelse efter 1969 prövad av domstol eller

skiljenämnd. Även om det kan förutsättas att kronan frivilligt avstår från

lokalerna om kommunen har betydande intresse av att själv få disponera

dem, skulle det från kommunernas synpunkt innebära viss trygghet, att

formell möjlighet skapas att få frågan bedömd av opartiskt organ.

Svenska stadsförbundet har en förstående inställning till statens behov

att kunna få upplåtelsetiden förlängd och motsätter sig inte förslaget i

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

denna del. En slutlig tidsgräns finner förbundet dock motiverad av hänsyn

till kommunernas planering av sin lokalförsörjning. Enligt förbundets

mening bör staten vid femårstidens utgång ha hunnit få sådant grepp om

lokalfrågorna att staten samtidigt med begäran om upplåtelsetidens förlängning

bör ha möjlighet och skyldighet att ange den tid som förlängningen

högst skall gälla.

Det skydd för kommunernas intressen som den generella bestämmelsen

om upplåtelsetid kan bereda blir enligt domstolskonnnittén tämligen osäkert

genom möjligheterna till ensidig förlängning på obestämd tid. Å andra

sidan anser kommittén behov för staten av längre förfogandetid än fem år

kunna tänkas föreligga även i andra situationer än dem beredningen angivit.

En lämpligare lösning än den beredningen föreslagit anser kommittén

vara, att tiden för upplåtelseskyldigheten görs så lång, förslagsvis tio

eller femton år, som behövs för att alla med övergången till den nya organisationen

förenade lokalanskaffningsproblem skall kunna avklaras. För

egen del vill kommittén emellertid ifrågasätta om någon begränsning av

upplåtelsetiden över huvud taget behöver uppställas. I vissa fall kan den

lämpligaste lösningen för att mera permanent tillgodose lokalbehoven vara

att staten hyr de kommunägda lokaler som vid förstatligandet används för

verksamhetsgrenarna. Det kan knappast betraktas som orimligt att kommun

i dylika fall åläggs skyldighet att till staten mot ersättning upplåta

nyttjanderätt till lokalerna för i princip obegränsad tid. Oavsett vilken lösning

som väljs i detta sammanhang får lösningen inte betraktas som prejudicerande

för avgörandet av motsvarande frågor för domstolsväsendets

del, hävdar kommittén avslutningsvis.

Enligt Stockholms stadskansli bör upplåtelseskyldighet föreligga endast

under fem år efter reformen. För tiden därefter skall staten vara helt hänvisad

till frivilliga avtal med kommunerna.

De allmänna riktlinjer beredningen dragit upp beträffande hyrans

storlek vid tvångsupplåtelse lämnar de flesta remissorganen utan erinran.

I allmänhet föranleder beredningens ställningstaganden inte särskilda

uttalanden. Detta är fallet beträffande yttrandena från bl. a. statskontoret,

riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, samtliga

länsstyrelser samt de båda kommunförbunden och alla hörda kommuner

utom Stockholms stad. Uttryckligt tillstyrkande föreligger från domstolskommittén.

Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län framhåller, att det endast

undantagsvis torde förekomma att byggnadskostnaderna i en kommunägd

fastighet inte skulle vara kända eller inte kunna beräknas. I regel synes

därför hyran komma att beräknas med hänsyn till byggnadskostnaderna.

Hyresregleringslagens principer för bestämmande av grundhyra, vilka enligt

förslaget skall tillämpas, innebär emellertid att hyran beträffande lokaler

som färdigställts senare än den 1 januari 1942 skall bestämmas med

hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter samt att i frå
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år l!16i

ga om övriga lokaler hyresläget den 1 januari 1942 är avgörande. Dessa

principer bör komina till uttryck i författningsregleringen.

Beredningens riktlinjer för hyressättningen avstyrks av statens hyresråd

och Stockholms stad. Hyresrådet erinrar om att omfattande avveckling av

hyresregleringen ägt rum under senare år, särskilt vad avser lokaler. Från

och med den 1 mars 1964 kommer regleringen för lokaler att gälla endast i

landets större städer. De hyror som kommer att utgå efter regleringens slopande

torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer. Detta

kan i varje fall i fråga om lokaler väntas bli förhållandet även i kommunägda

fastigheter. Hyresrådet anser därför att hyrorna såväl i orter där hyresreglering

för lokaler alltjämt gäller som i andra orter får anpassas efter

det i orten rådande hyresläget för jämförliga lokaler. I yttrandet ifrågasätts

om inte hyran bör på kommuns begäran kunna omprövas med lämpliga

tidsintervaller.

Stockholms stad yttrar genom sitt stadskansli, att de direktiv som beredningen

lämnar har en funktion att fylla endast för det fall att frivillig överenskommelse

om hyra inte träffas. Vidare hänvisas till att statsmakterna

i samband med att lokaler i kommunförvaltade hus undantogs från hyresregleringslagens

tillämpningsområde uttalat, att behov av hyreskontroll

inte kan antas föreligga beträffande dessa fastigheter, enär fastighetsägaren

inte har något ekonomiskt intresse av att ta ut högre hyror än som erfordras

för att täcka fastighetskostnaderna. Skäl sägs i yttrandet inte föreligga

att nu frångå den av kommunerna hittills utan anmärkning tillämpade

kostnadstäckningsprincipen. Denna inställning har även stadens fastighetsnämnd.

Förslaget att inrätta eu riksnämnd för fastställande av hyra när

enighet därom inte kan nås tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora

flertalet remissinstanser. Hit hör statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen,

statens hyresråd, överståthållarämbetet, de hörda länsstyrelserna,

domstolskommittén, de båda kommunförbunden samt sex kommuner

och polisförbund. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför sålunda beträffande

detta liksom övriga förslag att de i allt väsentligt är väl ägnade

att lösa eventuella tvistigheter i förhållandet mellan kommunerna och staten

under övergångstiden. Statskontoret vill inte motsätta sig förslaget men

anser att det hade varit naturligt om nämnden skolat tillsättas i samma

ordning som vanlig skiljenämnd.

Stockholms stad avstyrker inrättande av en riksnämnd av föreslagen

typ. Enligt det av staden åberopade yttrandet från stadskansliet bör allvarliga

skäl anföras för att underkänna de kommunala myndigheternas

kompetens att enligt gängse materiella grunder fastställa hyrorna för

tvångsupplåtna lokaler. Sådana skäl har inte förebragts. Skall det inte förbli

vid det nu för hyressättningen i kommunägda hus gängse förfarandet,

bör hyra för tvångsupplåtna lokaler bestämmas av expropriationsdomstol.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 b

Enligt yttrandet från stadens fastighetsnämnd, vilket jämväl åberopats av

staden, innebär det onödig omgång att hänskjuta hyrestvist till eu riksnänind,

när man bär tillgång till hyresnämnderna. Finns inte hyresnämnd

i orten, bör frågan kunna lösas med hjälp av annat organ. Liknande synpunkter

anför kommunalfullmäktige i Sollentuna köping och Järfälla kommun,

stadskollegiet i Hälsingborg samt drätselkammaren i Eslöv, vilka förordar

att fråga om hyrans storlek vid oenighet hänskjuts till skiljemän

enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän.

Polismästaren i Stockholm anser att även andra hyresvillkor än hyresbeloppet

bör kunna fastställas vid bristande överenskommelse. Sålunda påpekas

i remissvaret, att beredningen inte föreslagit närmare bestämmelser

beträffande möjligheterna att få till stånd önskvärda och erforderliga ombyggnads-

och omändringsarbeten. Polismästaren anser det vara angeläget

att möjligheter skapas att tillgodose sådana önskemål även i fall då

kommunen inte ställer sig positiv till att medverka därtill.

Vad polisberedningen anfört rörande kommuns medverkan till överlåtelse

på staten av kommunens hyresrätt till lokaler för den

förstatligade verksamheten godtas av samtliga remissorgan. Enligt polismästaren

i Stockholm bör staten få rätt att i stället för staden inträda som

hyresgäst även till de bostadslägenheter som staden f. n. hyr och ställer

till förfogande som familjebostäder åt polismän. Stockholms stads rättsoch

polisdirektion anser att specialöverenskommelser får träffas i fråga om

dessa lägenheter.

I anslutning till beredningens förslag i förevarande hänseende påpekar

Stockholms stadskansli, att beredningen inte föreslagit skyldighet för kommunägt

bolag att samtycka till att kronan inträder som hyresgäst i stadens

ställe. Enligt stadskansliets uppfattning synes det inte möta hinder

att ålägga hyresvärd skyldighet att inom viss tid efter kommuns därom

gjorda förfrågan yttra sig bindande om sitt samtycke till statens övertagande

av hyresrätten till lokalerna.

Beredningens uttalanden i anslutning till principbeslutet om hur frågor

om inlösen av kommunägda fastigheter skall behandlas föranleder

i det stora flertalet yttranden inga kommentarer. Fastighetsnämnden i Stockholm

anför emellertid alt speciella förhållanden föreligger för Stockholms

vidkommande. Sedan ett antal år finns en särskild förhandlingskommission

för handläggning av aktuella markuppgörelser mellan kronan och

staden. Kommissionen består av delegerade från vardera sidan och skall söka

åstadkomma lösningar i ett sammanhang av dit liänskjutna markfrågor.

Fastighetsnämnden förutsätter att fastighetsprobleinen i samband med

förstatligandet kommer att lösas efter ungefär samma linjer. Den nuvarande

kommissionen har erforderlig kompetens härför.

Som förut redovisats anser svenska stadsförbundet att staten redan nu

bör på kommuns begäran utfästa sig att hyra eller överta lokaler, som

5—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

kommun f. n. håller på att uppföra och som blir färdiga i samband med

eller efter förstatligandet. Samma uppfattning har drätselkammaren i

Malmö, som dock hävdar att det skall åligga staten att vid förstatligandet

eller omedelbart efter byggnadernas färdigställande inlösa dem. I dessa

och andra yttranden uttrycks emellertid förståelse för att staten inte i ett

sammanhang kan behandla alla uppkommande inlösenfrågor.

Svenska stadsförbundet delar beredningens mening att inlösen av fastighet

som huvudsakligen nyttjas för de förstatligade verksamhetsgrenarna

och i övrigt för den kommunala förvaltningens behov i regel inte bör ske,

varje fall inte när det gäller centrala kommunala förvaltningsfunktioner.

1 motsats till beredningen anser förbundet, alt inlösen av kommunägd fastighet

som till mindre än hälften nyttjas för de aktuella verksamhetsgrenarna

samt i övrigt hyrs ut för affärs- och bostadsändamål i princip inte

bör komma i fråga. Stockholms stad säger sig med hänsyn till de komplicerade

förhållandena i Stockholm inte kunna ta för gott, att ett femtioprocentigt

statligt intresse för ett fastighetsförvärv också bör resultera i

ett statligt förvärv.

Överlåtelse av inventarier m. in.

Principbeslut m. m.

Enligt 1957 års polisutredning skulle kommunerna vid genomförandet

av förstatligandereformen utan gottgörelse överlämna inventarier och annan

utrustning, som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsväsendets

behov. I anslutning härtill uppkommande spörsmål borde

enligt utredningen i allmänhet kunna lösas genom överenskommelse mellan

staten och kommunerna. Staten skulle i samband med förstatligandet överta

alla kostnader för drift och underhåll beträffande egendom som kommun

utan vederlag överlämnat till staten. Vid remissbehandlingen av förslaget

vann detta allmän anslutning. På ett par håll ansåg man dock, att

staten borde lämna ersättning för nyare och mera kostnadskrävande inventarier.

Enligt 1962 års principproposition skulle det medföra praktiska och administrativa

olägenheter att välja den lösningen, att staten erlägger ersättning

för dyrare utrustning som anskaffats åren närmast före förstatligandet.

Ersättning föreslås i propositionen därför inte skola utgå för inventarier

och annan utrustning. Däremot skall staten efter övertagandet svara för

drift- och underhållskostnader med avseende på inventarier och annan utrustning.

Vidare förutsätts, att staten får inträda i den rätt till begagnande

av egendom, anskaffad för flera förvaltningsgrenars behov, som tidigare

tillkommit ifrågavarande verksamhetsgrenar. Någon ersättning för att så

sker bör inte utgå.

Statsutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande lämnat uttalan
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

dena i propositionen utan erinran samt tillagt, att om det gäller fasta inventarier

och liknande frågan om ersättning torde få prövas enligt gängse grunder

för hyressättning.

Polisberedningen

Överlåtelseobjekten. Polisberedningen gör först en kartläggning av de

inventarier och den utrustning som kommer i fråga i förevarande sammanhang.

Till inventarier hänför beredningen kontorsmöblemang, såsom bord, stolar,

soffor, skåp, kassaskåp som inte är fast infogade i vägg, bokhyllor och

andra hyllor, diskar, armatur samt mattor och andra textilier. Någon tvekan

synes enligt beredningen i allmänhet inte behöva uppkomma om vad

som skall hänföras hit. Förutsättning för att överlåtelseskyldighet skall föreligga

är att det rör sig om lös egendom. Finns anordningar, som enligt lagen

om vad till fast egendom är att hänföra utgör fast egendom, omfattas

de inte av ifrågavarande skyldighet utan av den i det föregående upptagna

skyldigheten att upplåta lokal med nyttjanderätt.

Bland annan lös kontorsutrustning som skall överlåtas nämner beredningen

alla slags kontorsutensilier som nyttjas för kontorsarbetet, såsom

förefintliga lager av papper, pennor o. dyl., skriv- och räknemaskiner, duplikatorer,

stencileringsapparater, bandinspelningsapparater och liknande.

Till kontorsutrustning räknar beredningen också telefoner och telefonväxlar.

Beredningen finner det vidare naturligt att kommun skall vara skyldig

att till staten överlåta abonnemangen för de telefonförbindelser, som

visat sig erforderliga för verksamhetsgrenarna. Telefonförbindelserna utgör

en nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på

ett ändamålsenligt sätt. För kommunerna innebär överlåtelse på staten av

abonnemanget i allmänhet ingen nackdel. De erlagda inträdesavgifterna

återbetalas inte då abonnemang upphör, och driftkostnaderna skall staten

överta. Beredningen framhåller i detta sammanhang att från televerkets

sida har upplysts, att hinder inte föreligger mot överlåtelse av abonnemang

i en situation som den, vilken föreligger då staten övertar ansvaret för verksamhetsgrenarna.

Om telefonväxlar betjänar också andra områden av kommunal verksamhet

än de ifrågavarande skall staten enligt principbeslutet ha rätt att begagna

växeln i samma utsträckning som den före förstatligandet tagits i

anspråk för kommunal polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet.

Till övriga inventarier och övrig utrustning som skall överlåtas till staten

enligt principbeslutet hänför polisberedningen den facklitteratur som ställts

till förfogande för polis-, åklagar- och exekutionspersonalen, motorfordon

av olika slag jämte till fordonen hörande utrustning, liksom radioanordningar

av skilda slag, vare sig de är installerade i polisens lokaler eller fordon

eller är bärbara. Alarmanordningar omfattas av ifrågavarande skyldig
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

het i den mån de utgör lös egendom och i den utsträckning de nyttjas för

verksamhet som nu förstatligas. Även all annan teknisk och liknande utrustning,

som erfordras för sådan verksamhet, skall överlämnas, t. ex. olika

slags mätinstrument och fotograferingsutrustning. Hästar och hundar anskaffade

för polistjänsten skall också överlämnas till staten. Överlåtelseskyldigheten

skall slutligen omfatta utrustning som enligt polisutrustningsreglementet

skall ha anskaffats av polisdistrikt. Utrustningen skall vare sig

den är utlämnad till personalen eller ej tillfalla staten vid huvudmannaskapsreformen.

Den nu gjorda uppräkningen är, framhåller beredningen, endast exemplifikativ.

Överlåtelseskyldigheten omfattar all utrustning, som anskaffats

för verksamhetsgrenarnas behov oberoende av om särskild föreskrift givits

att utrustningen skall finnas eller ej. Frågan huruvida utrustningen anskaffats

för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten eller för annan

verksamhet. skall enligt beredningen bedömas med hänsyn till den faktiska

användningen av utrustningen.

Överlåtelse och upplåtelse med nyttjanderätt. Skyldighet att till staten

överlämna de här åsyftade inventarierna och annan för polis-, åklagaroch

exekutionsverksamheten anskaffad utrustning innebär, uttalar beredningen,

att äganderätten till egendomen skall övergå till staten, överlåtelserna

synes inte medföra praktiska eller rättsliga problem.

Uttalandet i princippropositionen beträffande anordningar, vilka anskaffats

även för andra förvaltningsgrenar än dem som omfattas av förstatligandet,

finner beredningen innebära, att staten skall få nyttjanderätt till

egendomen i den utsträckning som egendomen före förstatligandet faktiskt

använts för sistnämnda verksamhetsgrenar, alltså inte äganderätt till en

kvotdel av egendomen. De olägenheter som kan vara förbundna med att

statens rätt begränsats till nyttjanderätt — t. ex. bristande möjlighet att

hindra försäljning av egendomen — anser beredningen i realiteten inte behöva

beaktas. Inte heller lär det vara nödvändigt att reglera de ekonomiska

förhållandena mellan staten och kommunen för de undantagsfall, då avyttring

kan komma att ske av egendom varom här är fråga. Nyttjanderätten

bör omfatta endast den egendom som finns vid tiden för förstatligandet.

När egendomen förslitits och måste bytas, bör staten delta i kostnaden för

nyanskaffningen.

Kommuns rätt till vederlag m. m. överlåtelse av inventarier och annan

utrustning samt upplåtelse med nyttjanderätt skall enligt principbeslutet

ske utan vederlag i den mån överlåtelsen eller upplåtelsen omfattas av den

nu behandlade skyldigheten för kommunerna. Beredningen anför, att tilllämpningen

av denna princip leder i fråga om upplåtelse av nyttjanderätt

till att staten inte skall erlägga ersättning med anledning av upplåtelse av

nyttjanderätt, som motsvarar egendomens användning för polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet före förstatligandet. Skall egendom, som anskaffats

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

även. för andra förvaltningsgrenars behov, efter förstatligandereformen användas

för t. ex. polis- och åklagarväsendets behov i större utsträckning än

tidigare måste däremot ersättningsfrågan regleras i fråga om den ökade

användningen. Regleringen får enligt beredningen ske genom överenskommelse

mellan staten och vederbörande kommun.

Beredningen stryker under att vad nu sagts om överlåtelse och upplåtelse

utan vederlag avser statens inträde i själva rätten till egendomen.

Däremot skall staten svara för alla drift- och underhållskostnader som uppkommer

vid egendomens användning. Till sådana kostnader hänförs bl. a.

kostnader för drivmedel, såsom olja, bensin och elektricitet. Avgifter för

överlåtna telefonabonnemang, såväl fasta som rörliga avgifter, skall erläggas

av staten i vad avgifterna belöper på tiden efter förstatligandet. Motsvarande

gäller t. ex. bilskatt och andra avgifter.

Remissyttrandena

Remissinstanserna godtar genomgående polisberedningens förslag till

närmare utformning av principbeslutet att inventarier och annan utrustning,

som kommunerna anskaffat för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten,

skall utan vederlag överlåtas till staten.

I flera yttranden yppas farhågor för stagnation i fråga om den långsiktiga

planeringen av inventarie- och utrustningsanskaffningen. Statskontoret

anför i anslutning till den beslutade huvudregeln.

Denna enkla regel synes---- behäftad med nackdelen att den tid som

återstår till förstatligandet kommer att präglas av passivitet från kommunernas

sida i fråga om anskaffning av inventarier och annan utrustning för

polisväsendet. Sådana inköp kommer givetvis att i största möjliga utsträckning

uppskjutas till efter huvudmannareformen. Detsamma gäller utläggande

av beställningar på utrustning och materiel för större anläggningar

med lång leveranstid, t. ex. telefonväxlar, särskilt då viss del av köpeskillingen

måste erläggas samtidigt med beställningen. Med hänsyn till

polisens effektivitet är ett sådant avbrott otillfredsställande.

För att i någon mån förhindra sådana omotiverade uppehåll i planeringen

synes det statskontoret önskvärt att kommunerna åläggs att snarast till

vederbörlig statlig myndighet anmäla de akuta anskaffningsbehov som föreligger

på detta område.

Även polismästaren i Stockholm understryker del önskvärda i att erforderliga

beslut av ekonomisk betydelse som måste fattas för att fullfölja

pågående inventarieanskaffning inte hindras eller försvåras under själva

övergångsskedet. Stockholms stad yttrar genom stadens rätts- och polisdirektion,

att det från statens synpunkt borde vara angeläget att sådana

garantier utfärdades att kommunala projekteringen i detta hänseende fullföljs.

Det synes vara eif minimikrav att statsverket svarar för de kostnader

som uppkommer vid leverans efter förstatligandet av dessförinnan beställda

inventarier. Enligt Stockholms stads kammarkontor kan principbeslutet

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kitngl. Mcij:ts proposition nr 101 år 196i

inte tolkas på annat sätt än att fråga skall vara om inventarier och utrustning

som faktiskt inköpts ocli tagits i bruk före förstatligandet. Detta leder

till att vederbörande statliga myndighet bör tillfrågas om beställning av

planenligt erforderlig ny utrustning skall övertas. Svenska stadsförbundet

anser att frågan om vem som skall betala inventarier och utrustning, som

beställts av kommun men levereras efter förstatligandet, får lösas från fall

till fall. När det gäller beställning av mer omfattande och kostnadskrävande

utrustning synes emellertid överläggning i ärendet böra komma till stånd

mellan parterna före en beställning.

Det är oklart om överlåtelseskyldigheten omfattar inventarier och utrustning

som står till förfogande för de kommunala organ vilka utövar den

ekonomiska förvaltningen, t. ex. polisnämnd, framhåller Stockholms stadskansli.

Stadens rätts- och polisdirektion hävdar att undantag under alla

omständigheter erfordras beträffande de telefonanknytningar, som tillhör

direktionens centrala förvaltning. Enligt kommunalfullmäktige i Järfälla

kommun har kommunen för polisens jourtjänst tecknat telefonabonnemang

för polisiära befattningshavares bostadstelefoner. I den mån jourtjänsten

ordnas på annat sätt än hittills bör abonnemangen inte överlåtas till staten.

Svenska stadsförbundet förutsätter att statens nyttjanderätt till egendom

som anskaffas för flera förvaltningsgrenars behov, t. ex. telefonväxlar, skall

gälla endast så länge staten disponerar de lokaler, där egendomen används,

och de lokalmässiga förutsättningarna för gemensamt nyttjande sålunda

är för handen. Stockholms stadskansli betonar att staten bör delta i kostnaden

för nyanskaffning av försliten egendom, som staten fått nyttjanderätt

till. Staten skall emellertid inte ha nyttjanderätt jämväl till den nyanskaffade

egendomen, enär den eljest uppkommande varaktigheten av statens

nyttjanderätt skulle strida mot principen att bestående ekonomiska förpliktelser

inte skall införas. Vad som nyanskaffats med statens bidrag blir

enligt stadskansliets uppfattning kommunens egendom och nyttjas av kommunen

ensam.

I fråga om ersättning för drift- och underhållskostnader för gemensamt

nyttjad egendom har domstolskommittén annan mening än beredningen.

I praktiken lär sådan nyttjanderätt för staten bli aktuell endast beträffande

anordningar som telefonväxlar och vissa slags kontorsmaskiner. Att staten

betalar sin andel i telefonräkningar finner kommittén naturligt men betalningen

anses kunna ordnas utan särskilt stadgande. Övriga kostnader

för drift och underhåll torde sällan uppgå till större belopp. Vad kommunerna

kan få i ersättning av staten kan knappast bli av den storlek att det

motiverar de kostnader och det arbete som regleringen av ersättningsfrågorna

måste komma att medföra både för staten och kommunerna. Föreskrifter

om ersättningsskyldighet i detta fall bör enligt kommittén inte

lämnas.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

135

Den kommunala bidragsskyldigheten

Principbeslut

Enligt principbeslutet skall kommunerna under eu övergångstid av tern

år efter förstatligandet bidra till statens kostnader för polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet. Bidrag skall första året motsvara hältten av kommunens

kostnad för verksamhetsgrenarna under två basår, som skall vara 19(>1

och 1962. Under de följande fyra åren skall bidragen varje år nedsättas

med 20 procent av det första årets bidrag, dock med minst 10 000 kronor.

Beträffande beräkningen av det första årets bidrag — grundbeloppet —

innebar 1957 års polisutrednings förslag följande. Bidragsplikten skall för

varje kommun i princip innefatta samtliga årskostnader som kommunen

före förstatligandet haft för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Dessa

kostnader beräknas och fastställs för varje kommun. Eftersom många kommuner

på olika sätt ekonomiskt samarbetar med annan eller andra kommuner

på det polisiära området, måste kostnaderna beträftande vissa polisdistrikt,

innan grundbeloppet för varje kommun fastställs, fördelas på de

kommuner som ingår i distriktet. Fördelningen bör ske efter de grunder

som angivits i den förbundsordning eller det avtal, som reglerar det polisiära

samarbetet mellan kommunerna. Grundbeloppet skall principiellt

utgöras av samtliga kommunens kostnader för verksamhetsgrenarna, med

undantag dock för fastighetskostnader samt kostnader för anskaffning och

underhåll av de inventarier och den andra utrustning, som utan vederlag

skall överlåtas till staten. I stället för fastighetskostnader skall i grundbeloppet

ingå beräknade hyror för kommunägda lokaler, som är upplåtna

för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet. För förhyrda lokaler skall

verkliga hyreskostnader upptas. Direkta och indirekta lönekostnader skall

omräknas med hänsyn till det allmänna lönetilläggets utveckling från basåren

fram till tidpunkten för förstatligandet. I övrigt skall justering med

hänsyn till kostnadsutvecklingen efter basåren ej ske. Beträffande kommunernas

pensionskostnader innebär förslaget eu schablonmässig beräkning.

Vid bestämmandet av grundbeloppet skall kommunens sammanlagda

kostnader, sedan lönekostnaderna justerats på föreslaget sätt, minskas

med verkligt eller beräknat belopp, varmed staten bidragit till verksamheten

under basåren (s. k. allmänt statsbidrag till vissa polisdistrikt, statsbidrag

för stats- och reservpolis, gränskontroll in. in.). Däremot skall avdrag

inte ske för inkomster, som hänför sig till verksamhetsgrenarna.

Principbeslutet innebär att de linjer polisutredningen sålunda dragit

upp i stort sett godtas. Avsteg förutsätts emellertid kunna göras beträffande

pensionskostnaderna för kommuner, som efterhandsfinansierar dessa

kostnader, om särskilda utredningar ger fog för avsteg. Efterliandsfinansiering

förekommer huvudsakligen i de stora städerna. Vidare innebär principbeslutet,

att vid fastställandet av grundbelopp avdrag från totalkostna
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196h

derna skall göras inte bara för statsbidrag utan även för andra inkomster,

som hänför sig till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Statlig myndighet

skall fastställa bidragsbeloppen. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t

att bestämma, vilken myndighet som skall handha denna angelägenhet.

Polisberedningen

I grundbeloppen ingående kostnader. Inledningsvis erinrar polisberedningen

om att grundbeloppen i princip skall omfatta alla kommunala kostnader

för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten. Till exekutionsverksamhet

räknas också överexekutorsgöromålen. Vissa städers kostnader

för överexekutor skall alltså inräknas i grundbeloppen.

Beredningen framhåller vidare att den största kostnadsposten utgörs av

den kommunalanställda personalens avlöningsförmåner och av kostnad för

personalens pensionering. Löneförmåner tör polispersonalen t. o. m. poliskommissaries

tjänstegrad utgår enligt det statliga polislönereglementet. Ordinarie

och extra ordinarie polismän med anställning hos polisdistrikt, som

helt eller delvis består av annan kommun än stad eller köping, torde med

få undantag vara pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt och därmed

underkastade statens allmänna tjänstepensionsreglemente. Ordinarie och

extra ordinarie polismän i polisdistrikt bestående av stad eller köping lyder

under kommunala pensionsbestämmelser. För övrig personal inom polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet gäller likaledes kommunala löne- och

pensionsreglementen.

Av särskilt intresse är enligt beredningen i detta sammanhang kostnader

tör utbildning av polisaspiranter. T. o. in. 1961 skedde denna i de särskilda

polisdistriktens regi. Sålunda fanns i de större distrikten tjänster inrättade

för polisaspiranter, vilkas utbildning vid statens polisskola bekostades av

distriktet. Dessutom fanns polisrekryter, som inte hade fasta tjänster utan

fullgjorde vikariats- och förstärkningstjänstgöring i olika polisdistrikt. Polisrekryt

erhöll under genomgång av konstapelsklassen i statens polisskola

arvode av statsmedel. Till kostnaden härför bidrog polisdistrikt, som

inte ägde rätt till s. k. allmänt statsbidrag, efter vissa regler. För 1961 bör

kostnader för polisaspiranter ingå i övriga kostnader för polispersonal som

tjänstgjort i polisdistriktet. Nyssnämnda bidrag, som utgör lönekostnader,

bör likaså ingå i bidragsunderlaget.

Fr. o. m. 1962 har, fortsätter beredningen, utbildningen av polisaspiranter

centraliserats och äger rum i huvudsak vid en poliskår i varje län. 1

den mån aspirant fullgör vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst

distrikt betalar detta lön och andra förmåner till honom. Övriga kostnader

för polisaspiranternas löneförmåner och pensionering samt kostnader för

handledning vid deras utbildning och för administration av deras anställning,

utbildning och tjänstgöring fördelas mellan de polisdistrikt, för vilka

aspiranterna är anställda. I den mån polisaspirant under 1962 fullgjort

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vikariats- eller förstärkningstjänstgöring i visst polisdistrikt, finner beredningen

kostnaden härför liksom kostnad för annan tillfällig arbetskraft

bli en distriktets kostnad för erforderlig polispersonal i distriktet. De bidrag

som distriktet erlagt för centraliserad utbildning utgör också kostnad som

skall läggas till grund för bidragen till staten. Kostnaden är till större delen

hänförlig till lönekostnader.

Polisberedningen framhåller vidare, att Kungl. Maj :t jämlikt 18 § andra

stycket polislagen må för visst polisdistrikt medge, att sådana särskilda

med trafikövervakning sammanhängande uppgifter, som är av enklare beskaffenhet,

ombesörjs i annan ordning än i polislagen sägs. Med stöd av

dylika medgivanden har ett mindre antal polisdistrikt inrättat särskilda

trafikövervakarkårer. Samtliga t. o. m. 1962 inrättade sådana kårer är

knutna till annan kommunal förvaltningsgren än polisväsendet. Kostnaderna

för dessa kårer och deras verksamhet skall inte läggas till grund för

kommunernas bidrag.

Enligt beredningen måste en gränsdragning göras mellan lönekostnader

och andra personalkostnader eftersom den andel i grundbeloppen, som motsvarar

direkta och indirekta lönekostnader, enligt principbeslutet skall omräknas

med hänsyn till löneutvecklingen från basåren fram till tidpunkten

för förstatligandet. Med »direkta lönekostnader» avses kostnader för s. k.

tabellöner jämte särskilda tillägg. Till »indirekta lönekostnader» hänför

beredningen kostnader för sådana löneförmåner, som inte har karaktär av

ersättning för befattningshavares utgifter, såsom vikariats-, övertids- och

beredskapsersättningar, tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg,

kallortstraktamenten, ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag samt andra ersättningar,

oberoende av benämning, vilka är jämförliga med de nu angivna.

Ersättningar, som utgivits under benämningen »utgifter i tjänsten» har

ibland karaktär av löneförmån. Kostnader för dylika ersättningar anser

beredningen det oaktat böra generellt anses inte vara hänförliga till lönekostnader.

Beredningen framhåller, att löneutvecklingen — varmed i detta sammanhang

skall förstås det allmänna lönetilläggets utveckling — inte är enhetligt

beträffande de olika av reformen berörda personalgrupperna eller de

skilda löneförmånerna, något som i princip borde leda till att utvecklingen

beaktades för varje grupp och varje förmån för sig. Ett sådant förfarande

finner beredningen emellertid invecklat. Omräkningen med hänsyn till

löneutvecklingen föreslås därför skola ske schablonmässigt på så sätt, att

till summan av samtliga lönekostnader läggs ett procentuellt tillägg, motsvarande

den genomsnittliga förändringen fram till 1965. Det torde enligt

beredningen få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera fastställa den

procentsats, som skall tillämpas.

I fråga om pensionskostnaderna yttrar beredningen, att ansvaret för löpande

utgifter för den förstatligade verksamheten efter den 1 januari 1965

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

läggs på staten utom så vitt angår pensioner, helt grundade på anställningstid

före 1965. Utbetalningen av sistnämnda förmåner skall ske i oförändrad

ordning.

Till de av staten övertagna pensionsutgifterna har kommunerna att lämna

bidrag av två slag, anför beredningen. Det ena är ett speciellt pensionsbidrag

för varje särskilt, nytt pensionsfall efter 1964 beträffande personal

som vid förstatligandet övertagits av staten. Bidragets storlek skall avvägas

i förhållande till den (brutto-)pensionsnivå och det antal tjänsteår, som

är uppnådda närmast före förstatligandet. Bidraget skall utgå fortlöpande

så länge pensionen utgår.

Det andra är, fortsätter beredningen, av typen »driftbidrag» till verksamheten

under tiden 1965—1969 och ingår i det allmänna bidrag kommun skall

utge under denna övergångstid. Beräkningen av de till grund för detta bidrag

liggande pensionskostnaderna skall ske schablonmässigt med utgångspunkt

i den del av lönekostnaden som är pensionsgrundande. Pensionsgrundande

är endast grundlön jämte särskilt tillägg därå. Vidare skall vad

gäller polispersonal hänsyn inte tas till lönekostnader för statspolisen, eftersom

staten redan nu helt svarar för statspolispersonalens pensionskostnader.

Avgifter för ATP och kompensation för folkpensionsavgift skall inte

beaktas.

Såsom pensionskostnad under vart och ett av basåren 1961 och 1962 skall

alltså i stället för verkliga utgifter räknas med en kalkylerad pensionskostnad.

Beträffande polispersonalen, eller något mer än fyra femtedelar av

hela den av förstatligandet berörda personalnumerären, har kostnaden bestämts

till 28 procent av lönen för de kommuner, som inte äger ansluta polispersonal

till den statsunderstödda pensioneringen i statens pensionsanstalt,

och till hälften därav, eller 14 procent, för kommuner med sådan anslutningsmöjlighet.

Kostnadsprocenttalet 28 har uträknats med ledning av

2 § kungörelsen den 24 november 1932 angående statsbidrag till polisväsendet.

Med utgångspunkt i en uppskattad årslönesuinma för polispersonal om

200 milj. kronor erhålls en beräknad årspensionskostnad av storleksordningen

50 milj. kronor och såsom kommunalt bidrag till statsverket under

åren 1965—1969 i runt tal 150 milj. kronor. I fråga om annan personal än

polispersonal är någon kostnadsprocent inte fixerad. Enär kategorin »annan

personal» numerärt uppgår till något mindre än en fjärdedel av polispersonalen,

kan tillämpning av procentsatsen 28 beträffande sagda kategori

förmodas leda till en beräknelig årspensionskostnad på 10—12 milj. kronor

och ett sammanlagt kommunalt bidrag till statsverket under åren 1965—

1969 på 30—36 milj. kronor.

Polisberedningen framhåller att bidragsgivningen enligt 1932 års statsbidragskungörelse

är anordnad för kostnadstäckning under aktiv tid av den

typ pensionsförmånssysiem, som gällde inom offentlig personalpensionering

långt före den allmänna pensionsreformen. Förutsättningarna för kost
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

nadstäckning av offentlig personalpensionering anser beredningen i själva

verket vara så radikalt förändrade, att tillämpning av statsbidragskungörelsen

förutsätter mycket hög feltolerans. I vart fall skulle det strida mot

principen om schablonmässig beräkning, om man införde en specialbestämmelse

för beräkning av pensionskostnad för annan personal än polispersonal.

Härav föranledd jämkning av kostnadsprocenttalet 28 skulle ändock

falla inom den felmarginal, som accepterats beträffande pensionskostnaden

för den avsevärt större personalkategorin, polispersonalen. Med hänsyn

till det anförda föreslår beredningen att den procentsats och de övriga

regler, som är avsedda att komma till användning för beräkning av polispensionskostnad

skall användas generellt för den pensionskostnadsberäkning

varom nu är fråga.

Som förut sagts skall fastighetskostnader inte läggas till grund för bidragen.

I stället skall i grundbeloppen ingå beräknad hyra för lokaler i kommunägda

hus. Lokalkostnaderna skall hänföra sig till basåren och fastställas

utan hänsyn till förändringar i hyresläget och penningvärdeförsämringen

fram till tiden för förstatligandet. Kostnaderna för lokaler som kommunerna

själva hyrt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall ingå i

grundbeloppen med de belopp kommunerna faktiskt erlagt i hyra under

basåren.

Polisberedningen anför i fråga om beräkningen av hyra i kommunägda

hus att det torde bli vanligt att dylika lokaler vid förstatligandet hyrs av

staten. Den hyra som därvid skall gälla avser visserligen tiden från årsskiftet

1964—65 och framåt, medan kommunernas bidrag skall grunda sig

på hyreskostnaden åren 1961 och 1962. Någon mera avsevärd förändring

av hyresläget lär dock inte komma att ske från 1962 till 1965, och ledning

för att bedöma förändringen ger Kungl. Maj :ts beslut jämlikt hyresregleringslagen

om generella hyreshöjningar under denna tid. Under alla förhållanden

torde enligt beredningen de mellan staten och kommunerna överenskomna

eller fastställda hyrorna utgöra ett så exakt mått på hyresläget

att man med ledning därav utan svårighet kan bedöma skäligheten av den

hyra lokalerna bort betinga under basåren. Vidare påpekar beredningen

att statliga förhyrningar torde komma till stånd i vart fall inom flertalet

kommuner. Genom de därvid bestämda hyrorna torde en god bild erhållas

av hyresläget för lokaler av ifrågavarande slag inom så gott som alla kommuner

i landet. Man lär därför med fog kunna anta att svårigheter av betydelse

inte heller kommer att föreligga att fastställa vad som skall anses

utgöra kommunernas hyreskostnader under basåren för sådana kommunägda

lokaler, som före reformen stått till de tre verksamhetsgrenarnas disposition

men som ej behöver hyras av staten efter huvudmannaskapsreformen.

Åtskilliga lokaler torde ligga inom områden där hyresregleringslagen

gäller, bl. a. de flesta kommunala lokaler för åklagar- och exekutionsväsendet.

I dessa fall bör vid tveksamhet om hyresvärdet möjligheten att

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

erhålla hyresnämndens uttalande därom tillvaratas. Slutligen erinrar beredningen

om att hänsyn vid beräkningen av hyresvärdet skall tas till sådan

specialutrustning i lokalerna som är att hänföra till fast egendom.

Beredningen påpekar att kommunernas kostnader för anskaffning och

underhåll av inventarier och annan utrustning inte skall tas med vid beräkning

av kommunernas bidrag, eftersom denna egendom utan vederlag

skall överlämnas till staten vid förstatligandet. Däremot skall driftkostnader

för egendomen ingå i grundbeloppen. Hit hör bl. a. kostnader för

drivmedel, såsom bensin, olja, elektricitet o. dyl. samt abonnemangsavgifter

för telefon, fordonsförsäkringar, automobilskatt in. m. Vad nu sagts

gäller enligt beredningen också inventarier och annan utrustning som utan

vederlag upplåts till staten med nyttjanderätt, t. ex. del i telefonväxel som

används för flera förvaltningsgrenars behov.

Förutom de hittills redovisade löne-, pensions- och lokalkostnaderna skall

enligt vad beredningen anför i grundbeloppen ingå alla kommunala kostnader

i övrigt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med hänsyn till

att de i kommunbidragen ingående pensionskostnaderna beräknas efter en

schablon skall kostnad för verkliga pensionsavgifter eller, om kommun efterhandsfinansierar

pensionerna, för utgivna pensioner inte beaktas. Inte

heller skall hänsyn tas till arbetsgivaravgifter för ATP eller kompensation

för förhöjda folkpensionsavgifter.

Till grund för bidragens storlek skall enligt beredningen däremot läggas

andra kostnader för avlöningsförmåner än direkta och indirekta lönekostnader,

t. ex. för reseersättningar och traktamenten, ersättningar för utgifter

i tjänsten m. m. Vidare skall andra kostnader för personalutbildning än

lönekostnader medräknas, vare sig fråga är om aspirantutbildning eller

fortbildning av utbildad personal. Bland dylika kostnader ingår bl. a. administrationskostnader,

kostnader för förbrukningsmateriel, såsom ammunition

för övningsskjutning, m. m. Även personalvårdskostnader skall beaktas.

Som en annan betydande kostnadspost nämner beredningen kostnader

för expenser samt övriga expeditionskostnader, såsom ersättningar för bostads

telefon, övriga telefonkostnader, dock inte inträdesavgifter för nya

abonnemang, eftersom abonnemangen skall överlåtas på staten, utgifter

för tidskrifter, blanketter och bindning av handlingar, kontorsmateriel, som

ej är hänförlig till inventarier eller utrustning, renhållningsmateriel, lyse

och dylikt. Till omkostnader i övrigt hänför beredningen också kostnader

för kost och sjukvård för personer som anhållits för brott eller eljest omhändertagits,

liksom kommunala kostnader för blodprovsundersökningar

och obduktioner samt för sakkunniga i vissa brottmål, t. ex. revisorer, skriftexperter

m. fl. Blodprovs- och obduktionskostnader bör redovisas efter avdrag

för vad som influtit på grund av åläggande för enskilda att återbetala

dylika kostnader.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Eftersom även den ekonomiska förvaltningen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

genom förstatligandet övergår på staten anser beredningen

att kommunernas nuvarande kostnader för denna förvaltning skall läggas

till grund för bidragens storlek. I den mån den ekonomiska förvaltningen

inte omhänderhas av speciellt organ får kostnaden beräknas till

skälig andel av kostnaden för det förvaltningsorgan, som handhaft denna

förvaltning.

Avdrag från totalkostnaderna. Beträffande avdragsgilla kostnader hänvisar

polisberedningen till principbeslutet att utgående statsbidrag för basåren

skall i sin helhet avdras från kommunernas totalkostnader för polisväsendet

vid fastställande av de kommunala bidragen. Därutöver anmärker

beredningen, att statsbidrag till pensionskostnader för statspolispersonal

skall avdras endast om den schablonmässiga beräkningen av kommunernas

pensionskostnader sker på grundval av lönekostnaden även för

sådan personal.

Avdrag från totalkostnaden skall enligt principbeslutet ske med även

andra inkomster än statsbidrag, under villkor att inkomsterna hänför sig

till polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Främst avses här, framhåller

beredningen, indrivningsavgifter (restavgifter), expeditionslösen och bo tesandelar.

Alla dessa inkomster är av den art, att de ursprungligen uppburits

av den enskilde tjänstemannen som ersättning för tjänsteuppgifter men

sedermera indragits till kommunens kassa i samband med löneregleringar

för vederbörande tjänstemannagrupp. Restavgifter utgår enligt uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 till utmätningsman och honom underställt

exekutionsbiträde. För indrivning av skatt som ankommit på landsfiskal

skall restavgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat

exekutionsbiträde, äger dock denne i princip uppbära hälften av restavgiften.

Finns i stad, med eller utan magistrat, i övrigt meddelade särskilda

föreskrifter rörande disposition av restavgift, skall dessa föreskrifter

tillämpas tills vidare. Restavgiften skall till den del den överstiger 100

kronor alltid tillfalla statsverket. Vad nu sagts om avgifternas indragning

till kommunens kassa torde i viss utsträckning gälla också ersättningar

jämlikt förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän

för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. i den mån

ersättningarna hänför sig till utmätningsmannaverksamhetcn. Beredningen

framhåller vidare att lösen i princip tillfaller vederbörande tjänsteman. Indragning

av expeditionslösen till kommuns kassa torde dock ha skett i samband

med kommunala löneregleringar. I den mån lösen för handlingar, utfärdade

på polis-, åklagar- och exekutionsväsendets område, sålunda tillfaller

kommunens kassa skall avdrag för inkomsterna ske från utgifterna

för verksamhetsgrenarna. Beträffande bötesandelar anmärker beredningen

att andel i böter skall enligt vissa äldre författningar tillfalla åklagare. I

lag den 19 mars 1937 om upphävande av vissa åklagares rätt till andel i

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 dr 196b

böter in. ni. har emellertid förordnats bl. a., att vad om andel i böter m. in.

finns stadgat i lag eller författning inte skall utgöra hinder för Kungl.

Maj :t att, om av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,

bestämma att rätt till dylik andel inte skall tillkomma sådan åklagare utan

medlen i stället tillfalla stadens kassa. Med stöd av sistnämnda lag har

Kungl. Maj :t i kungörelse den 14 december 1962 förordnat att sådan rätt

inte vidare skall tillkomma av stad avlönad åklagare. Andelen skall i stället

tillfalla stadens kassa.

Bidragens fastställande. Enligt principbeslutet skall kommunbidragen

fastställas av statlig myndighet. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att

bestämma vilken myndighet som bör handha denna angelägenhet. I anslutning

härtill yttrar beredningen, att beräkningen av kommunbidragen av

praktiska skäl måste ske på grundval av uppgifter som kommunerna själva

lämnar. En blankett för inhämtande av dylika uppgifter har utarbetats av

beredningen och utsänts till kommunerna. Den myndighet, som skall fastställa

kommunbidragen, skall enligt beredningen givetvis göra viss kontroll

av de lämnade uppgifterna. Granskningen bör i första hand avse att

utröna, om större bidragsgrundande poster utelämnats eller om mera betydande

ej bidragsgrundande poster tagits med. Denna grovkontroll erhålles

genom den statistiska redovisningen av samtliga utgifts- och inkomstposter

i publikationen »Kommunernas finanser» samt genom översiktlig

granskning av kommunernas inkomst- och utgiftsstater för basåren. Noggrannare

granskning anser beredningen vara behövlig endast om särskilda

skäl ger anledning därtill. Kontroll av lönekostnader sägs kunna ske på

grundval av centralt tillgängliga uppgifter rörande personalstater i polisdistrikten

samt hos poliskammare, åklagarmyndigheter och kommunala

exekutionsmyndigheter. Lokalkostnaderna anser beredningen i stor utsträckning

kunna kontrolleras mot de av byggnadsstyrelsen upprättade hyreskontrakten

mellan staten och kommunerna. I fråga om övriga kostnadsuppgifter

anses särskild granskning i allmänhet kunna begränsas till en

bedömning av vad som med hänsyn till kommunens (polisdistriktets) storlek,

struktur, personalstat och övriga omständigheter framstår som rimligt.

I sitt förut nämnda särskilda yttrande föreslår ledamöterna i den rådgivande

nämnden Hedin och Ståhl med hänvisning till samma skäl som de

anfört beträffande fastställande av hyra, att jämväl kommunernas bidrag

skall fastställas av skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Betalningstiden. Enligt beredningens mening kan kommunernas bidragsskyldighet

fastställas omedelbart för hela bidragstiden med tillämpning

av de redan beslutade grunderna för bidragens beräkning för de olika åren.

Enligt princippropositionen skall dock avsteg från dessa grunder kunna ske

beträffande kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Eftersom

dessa kommuner i efterhand skall betala pensioner till personal inom polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet, för vilken pension hörjat utgå före

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196''r

förstatligandet, samtidigt som de bidrar till statens pensionskostnader efter

förstatligandet för personal inom dessa verksamhetsgrenar enligt förhandspensioneringsprincipen,

kan det inträffa att kommunernas sammanlagda

kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet blir högre första året

efter förstatligandet, då det kommunala bidraget motsvarar hela grundbeloppet,

än året före förstatligandet. I viss mån finner beredningen dock förhöjningen

motverkas av dels att samtliga i grundbeloppen ingående kostnader

utom lönekostnaden och pensionskostnaden hänför sig till kostnadsläget

1961—1962, dels att kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier

och annan utrustning inte ingår i grundbeloppen.

Beredningen finner det inte motiverat att för ifrågavarande kommuner

generellt skjuta fram betalningen av en del av första årets bidrag till senare

bidragsår. Avvikelse från huvudregeln för bidragsskyldighetens fullgörande

bör ske endast om en förhandsbedömning i varje särskilt fall visar

att bidraget, ökat med kommunernas beräknade pensionskostnader för bidragsåret,

sannolikt kommer att överstiga de beräknade kostnaderna för

de tre verksamhetsgrenarna för år 1964. År detta fallet föreslås, att första

årets bidrag må nedsättas till belopp motsvarande den beräknade nettokostnaden

1964. Den del av bidraget, som motsvarar nedsättningen, skall

enligt förslaget erläggas andra bidragsåret utöver vad som enligt huvudregeln

skall erläggas detta år. Möjlighet till justering föreslås skola föreligga

endast för kommuner som efterhandsfinansierar sina pensioner. Det skall

ankomma på vederbörande kommun att visa, att de förhållanden föreligger

som enligt det anförda motiverar avvikelse från de generella reglerna för

bidragens betalning.

Uppbörden. I principbeslutet rörande den kommunala bidragsskyldigheten

sägs ingenting om hur uppbörden av bidragen skall anordnas, påpekar

polisberedningen. 1957 års polisutredning hade för sin del föreslagit,

att uppbörden skulle handhas av länsstyrelserna. Beredningen finner åtskilliga

skäl tala för att polisutredningens förslag godtas. Sålunda har länsstyrelserna

redan nu omfattande befattning med den ekonomiska regleringen

mellan staten och kommunerna. Bl. a. ankommer det på länsstyrelserna

att pröva och utbetala statsbidragen till det kommunala polisväsendet. Vidare

understryker beredningen att uppbörden av kommunalskatt ombesörjs

av staten i samband med uppbörd av statsskatt m. in. Staten redovisar

den uppburna kommunalskatten till kommunerna efter utgången av taxeringsåret.

Redan under beskattningsåret äger kommunen enligt vissa regler

i 72 § kommunallagen den 18 december 1953 (beträffande Stockholm 76 g

kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957) uppbära förskott å den

för året beslutade kommunalskatten. Förskotten, som sedermera avräknas

mot den slutliga skatten, utbetalas av länsstyrelserna till kommunerna vid

sex tillfällen under året, nämligen med en sjättedel å åttonde dagen i var

och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Det

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 dr 1964

synes beredningen lämpligt att uppbörden av kommunbidragen sker i anslutning

till utbetalningen av förskotten på kommunalskatten. Härigenom

ernås en såvitt möjligt rättvis fördelning av räntekostnader och ränteförluster

mellan stat och kommun samtidigt som uppbörden kan administrativt

förenklas till ett avräkningsförfarande, varvid en sjättedel av bidraget

för året avräknas å skatteförskottet vid varje utbetalningstillfälle. Med

hänsyn till det anförda föreslår beredningen, att länsstyrelserna åläggs att

handha uppbörden av kommunbidragen och att uppbörden skall tillgå så

att en sjättedel av bidraget avräknas från förskott å kommunalskatt vid ettvart

av de sex utbetalningstillfällena under det år bidraget avser. Bidragsskyldigheten

föreslås skola inträda redan i och med att den fastställande

myndigheten fattat sitt beslut. Uppbörd skall alltså ske på grundval av detta

beslut. Ändras beslutet efter besvär får det belopp som erlagts för mycket

återbetalas, vilket torde böra ske genom avräkning å bidraget för det år då

beslutet meddelas.

Bodens stad. Beträffande Bodens stad erinrar beredningen om 1957 års

polisutrednings förslag, att såsom grundbelopp skall gälla summan av dels

det kontanta belopp som staden under budgetåret närmast före förstatligandet

— dvs. budgetåret 1/7 1963—30/6 1964 -—- skall erlägga till staten

enligt ett 1955 mellan staden och staten träffat avtal, dels det belopp som

staden för samma budgetår enligt ett 1960 träffat avtal skolat utgiva i hyra

m. m. för arbetslokaler, polisarrester och övriga utrymmen för ett efter stadens

storlek avpassat polis- och exekutionsväsende. Av praktiska skäl skall

enligt utredningsförslaget det statliga budgetåret tillämpas som regleringsperiod

i fråga om Bodens stads bidrag. Utredningsförslaget har godtagits i

principbeslutet. 1955 års avtal, som är intaget som bil. C till prop. 1956: 114,

innebär enligt beredningen bl. a. följande.

Bodens stad erlägger till kronan i efterskott för budgetår ett kontant belopp,

motsvarande vad staden skolat utge för ett efter stadens storlek avpassat

eget polisväsende. För bestämmande av beloppet gäller vissa regler,

som anknyter till statens verkliga kostnader för löner till den i personalstaten

för poliskåren upptagna polispersonalen samt lönekostnaden för

det beräknade antalet polismän i ett efter stadens storlek avpassat kommunalt

polisväsende. På detta sätt erhålles en grundersättning, till vilken läggs

vissa ytterligare avlöningsförmåner samt pensionskostnader och omkostnader,

vilken gottgörelse med hänsyn till stadgad rätt till statsbidrag för

hållande av reservpolis är bestämd till 32 procent av grundersättningen.

Ersättningen till kronan skall anpassas efter sådana förändringar beträffande

skyldigheten att svara för kostnaderna för polisväsendet, som kan bli

beslutade för städer av Bodens storlek.

Beträffande 1960 års avtal, som angår Bodens stads beräknade kostnader

för lokalhyror, anför beredningen.

Enligt 1 § i avtalet — — — skall staden tillhandahålla de tjänstelokaler,

arrestlokaler, garage, arkiv- och förrådslokaler samt andra utrymmen, som

erfordras för huvudstyrkan av Norrbottens statliga poliskår samt för övriga

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

i Bodens stad stationerade befattningshavare, som tillhör polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet inom Bodens landsfiskalsdistrikt. Kronan skall till

staden erlägga hyra jämte sedvanligt särskilt bränsletillägg och tillägg för

de generella hyreshöjningar, som kan komma att medges. Till grund för

beräkningen av hyran skall läggas ett beträffande samtliga lokaler och

utrymmen i polishuset efter ortens pris i vederbörlig ordning fastställt belopp

för hyra och angivna tillägg. Kronan utger till staden gottgörelse med

68 procent av hyresbeloppet. Återstående 32 procent skall anses utgöra det

belopp som Bodens stad skolat utgiva i hyra för arrestlokaler, polisarrester

och övriga utrymmen för ett efter stadens storlek avpassat polis- och exekutionsväsende.

Med iakttagande av vad sålunda överenskommits skall särskilt

avtal om hyresvillkoren träffas mellan staden och länsstyrelsen i

Norrbottens län såsom representant för kronan.

Remissyttrandena

Beredningens förslag till reglering av kommunernas bidragsskyldighet

har i allmänhet fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna. Sålunda

har de hörda länsstyrelserna inte framfört några väsenliga erinringar. Inte

heller kommunförbunden föreslår ändringar annat än på särskilda punkter.

1 flera yttranden ifrågasätts om inte förenklingar kan göras beträffande olika

kostnadsposter.

Statskontoret vänder sig mot principbeslutet att de faktiska kostnaderna

skall tas fram i detalj för basåren 1961 och 1962 och att vissa kalkylposter,

t. ex. avseende lokalhyror, lönetillägg och pensionskostnader, skall räknas

fram Mot bakgrund av kommunernas totalkostnader för de förstatligade

verksamhetsgrenarna skulle enligt statskontoret fördelning av bidragen efter

kommunernas ekonomiska bärkraft, invånarantal, polistäthet eller annan

lämplig fördelningsnorm inte behövt innebära mindre grad av rättvisa än

som uppnås genom den valda konstruktionen. Det synes statskontoret

otillfredsställande att ett stort arbete läggs ned på att försöka åstadkomma

en rekonstruktion av kostnadsförhållandena 1961—1962. I yttrandet ifrågasätts

om det inte är möjligt att gå längre än förslaget i fråga om schablonisering.

Även riksrevisionsverket framhåller att förslaget innebär en långt gående

detalj uppdelning vad beträffar kommunernas utgifter för avlöningar och

omkostnader samt beträffande de intäkter som kostnadsbeloppen skall

minskas med. De föreslagna beräkningsgrunderna kommer att medföra

omfattande granskningsarbete och det hade varit önskvärt att bidragen kunnat

fastställas enligt beräkningsgrunder som inneburit högre grad av schablonisering.

Från Stockholms stads sida ifrågasätts om inte s. k. bokföringsmässiga

grunder bör kunna tillämpas i större utsträckning än beredningen

föreslagit.

Vad beredningen anfört angående beräkning av löne- och pensionskostnader

föranleder utöver nyss redovisade allmänna synpunkter inga erinringar

från remissinstansernas sida. Svenska stadsförbundet förutsätter att med

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

»det allmänna lönetillägget» avses de generella lönetillägg som under eu

följd av år utgått med ett för de skilda personalgrupperna enhetligt procenttal.

I detta sammanhang påpekar förbundet att eftersom lönerna, som

torde representera omkring 80 procent av kostnaderna för verksamhetsgrenarna,

skall omräknas till löneläget vid 1964 års utgång, det synes naturligt

att även avgående statsbidrag avseende löner bör uppräknas till motsvarande

nivå. Härigenom uppnås samma resultat som om lönesumman före omräkning

till 1964 års lönenivå reduceras med statsbidrag till löner. Påpekande

om uppräkning av statsbidrag till löner görs även i yttrandena från övcrståthållarämbetet,

svenska kommunförbundet och Stockholms stad.

Stockholms stad anför vidare genom stadens kansli att fråga uppkommer

huruvida även löner till personal som inte övergår till staten skall inräknas

i bidragsunderlaget. Är detta fallet synes kommunen under bidragstiden

komma att både avlöna kvarstående personal och erlägga bidrag till staten

till avlöningskostnader som staten inte övertagit. Liknande förhållanden

kan föreligga i fråga om den personal som är anställd för kommunal trafikövervakning,

understryks i yttrandet. Motsvarande tankegångar återfinns

i det yttrande som avgivits av Stockholms stads kammarkontor. Skulle

personalen inte i full utsträckning övergå till statstjänst bör enligt kammarkontoret

vägen hållas öppen för överläggningar med staten om hur då skall

förfaras från ekonomiska synpunkter. Kommunalfullmäktige i Järfälla kommun

uppställer som allmänt villkor för att kostnad skall ingå i bidragsunderlaget

att kostnaden också framdeles kommer att belasta polisdistriktet.

Den föreslagna beräkningen av pensionskostnader godtas av alla remissorgan,

bl. a. de båda kommunförbunden.

Även beräkningen av fastighetskostnaderna har vunnit allmän anslutning

vid remissbehandlingen. Endast i ett yttrande, avgivet av Stockholms

stadskansli, görs vissa erinringar. Under hänvisning till beredningens uttalanden,

att stöd för beräkning av hyra för kommunägda lokaler kan erhållas

genom jämförelse med den hyra som om staten hyr lokalerna avtalas

mellan staten och kommunen, efterlyses i yttrandet besked huruvida denna

hyra eller den hyra, som upptagits i kommunens stat för basåren, skall läggas

till grund för bidragsberäkningen.

Inte i något remissyttrande avvisas förslaget att även kostnader för den

ekonomiska förvaltningen av den förstatligade verksamheten skall vara bidragsgrundande.

Enligt svenska stadsförbundet bör dock den förenklingen

genomföras, att dylika kostnader inräknas i grundbeloppet endast när förvaltningen

handhas av berörda verksamhetsgrenar själva eller av ett för

dem speciellt organ. Statskontoret anser att förvaltningskostnader bör tas

ut i form av ett generellt procentuellt pålägg på de totala kostnaderna. Också

svenska kommunförbundet förordar förenklad beräkning i dessa fall.

Enligt principbeslutet skall anskaffningskostnader för inventarier och

annan utrustning inte grunda bidragsskyldighet. I anslutning härtill anför

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

svenska stadsförbundet att av kommun bokförda avskrivningar och intern

ränta avseende egendomen uppenbarligen inte skall inräknas i grundbeloppet.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar att det inte kan anses vara

en helt tillfredsställande lösning att »av nu berörda kostnader endast sådana

för åren 1961 och 1962 skall avräknas».

Frågor rörande bidragens fastställande berörs endast i ett par yttranden.

Riksrevisionsverket anser beredningens uttalanden om kontroll av kommunernas

uppgifter innebära, att kommunernas uppgifter får godtas i flertalet

fall, sedan den översiktliga grovkontrollen skett. Endast då speciella

skäl föreligger torde alltså mera ingående kontroll behöva ske. Vidare förutsätter

ämbetsverket att en på ort och ställe verkställd kontroll av de lämnade

uppgifterna behöver komma till stånd endast i undantagsfall. För

övrigt sägs en sådan kontroll vara praktiskt ogenomförbar, om den skulle

omfatta flertalet kommuner. Statskontoret finner det för sin del inte motiverat

att här tillämpa granskningsregler som avviker från vad som eljest

skall iakttas för att tillvarata statens ekonomiska intresse.

Svenska stadsförbundet tillstyrker förslaget om möjlighet att skjuta

fram erläggandet av en del av första årets bidrag till senare år. Förbundet

förutsätter att dylik möjlighet skall föreligga även för kommun som endast

delvis efterhandsfinansierar utgående pensioner. Vidare föreslår förbundet

att framskjutning skall få ske även till tredje bidragsåret. Förbundet anför.

Nedsättningsbeloppet skall enligt förslaget kunna framskjutas endast

till andra bidragsåret. Eftersom det torde kunna inträffa att även under

andra bidragsåret bidraget inklusive från det första året överskjutet nedsättningsbelopp

jämte för bidragsåret utgående pensioner kommer att i mer

avsevärd mån överstiga totalkostnaden för år 1964, måste enligt styrelsen

möjlighet till framskjutning även till det tredje bidragsåret finnas.

I detta sammanhang framhåller förbundet ytterligare, att det för att ernå

en från berörda kommuners synpunkt önskvärd utjämning av kostnadsbelastningen

vore skäligt, att betalningen av ett nedsättningsbelopp fördelades

på samtliga återstående bidragsår.

Det föreslagna systemet för uppbörd av kommunbidragen tillstyrks av

samtliga remissinstanser. Riksrevisionsverket förordar att de avräknade

kommunbidragen redovisas på särskild inkomsttitel på driftbudgeten under

»uppbörd i statens verksamhet». Vidare förutsätter ämbetsverket, att frågor

rörande anslag bl. a. till hyror, inlösen av byggnader samt gottgörelse till

kommuner för inventarier vid ökad användningsfrekvens, vilka frågor inte

berörts av beredningen, kommer att behandlas i annan ordning. För att eliminera

risken för sammanblandning i den kommunala bokföringen av

skattebelopp och avdragsbelopp avseende kommunbidrag, krävs enligt

svenska stadsförbundet att avräkningsförfarandet klart framgår såväl av

länsstyrelsens redovisningsräkning över kommunalskatt som av postgiroremissorna

på de med bidragen reducerade skattebeloppen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Departementschefen

Den nu aktuella huvudmannaskapsreformen syftar till att för framtiden

befria kommunerna från deras nuvarande ansvar för polis-, åklagar- och

exekutionsorganisationerna samt för häktesorganisationen. Givetvis kan

staten inte utan kommunernas bistånd överta detta ansvar i ett sammanhang.

Enligt 1962 års principbeslut skall kommunerna medverka vid anskaffningen

av erforderliga lokaler och till staten överlåta de inventarier

och den övriga utrustning som står till förfogande för verksamhetsgrenarnas

behov samt under en femårig övergångstid lämna ekonomiska bidrag

till staten. I enlighet med sina direktiv har polisberedningen med utgångspunkt

i principbeslutet lagt fram förslag till närmare reglering av kommunernas

åligganden i samband med huvudmannaskapsreformen. Vid

utarbetandet av förslagen har beaktats, att statens inträde som ensam huvudman

för verksamhetsgrenarna innebär både ekonomiskt och administrativt

kännbara påfrestningar på statsförvaltningen och motsvarande lättnader

för den kommunala förvaltningen. Vid remissbehandlingen av förslagen har

man från kommunalt håll, bl. a. från kommunförbundens sida, visat förståelse

för denna grundsyn.

Från statens synpunkt är den mest aktuella frågan inför förstatligandet

utan tvivel lokalanskaffningen. Planeringen på detta område

påbörjades inom polisberedningen omedelbart efter principbeslutet och är

nu långt framskriden. Kommunerna har under arbetets gång visat stor

beredvillighet att lämna allt möjligt bistånd för att nå tillfredsställande

lösningar i lokalfrågorna. De hittillsvarande erfarenheterna talar för att

svårigheter att komma fram till överenskommelser om förhyrning av kommunägda

lokaler kan väntas föreligga endast i utpräglade undantagsfall.

Mot denna bakgrund får beslutet om skyldighet för kommuner att upplåta

lokaler givetvis begränsad betydelse. Å andra sidan måste garantier även

i undantagsfallen finnas för att lokaler är disponibla för verksamheten vid

reformens ikraftträdande och under tiden till dess lokalfrågorna kan få en

mera definitiv lösning. I likhet med polisberedningen och nästan alla remissinstanser

förordar jag att principiell skyldighet införs för kommunerna att

upplåta nyttjanderätt till de kommunägda lokaler som står till de förstatligade

verksamhetsgrenarnas förfogande vid reformen. Vilka lokaler det

här blir fråga om torde i allmänhet inte föranleda tveksamhet. Som beredningen

framhållit skall det avgörande vara den faktiska användningen av

lokalerna vid reformens ikraftträdande.

Vid remissbehandlingen har uppmärksamhet fästs på lokaler, upplåtna

för de organ som har hand om den ekonomiska förvaltningen av den förstatligade

verksamheten, samt trivsellokaler för personalen inom sådan

verksamhet, exempelvis personalrestaurangen i polishuset i Stockholm. Be
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

redningen har inte uttalat sig beträffande dylika lokaler. Vad gäller förstnämnda

lokaler har frågan ringa räckvidd. Särskilda lokaler för polisnämnder

eller motsvarande kommunala förvaltningsorgan finns endast

i de största städerna. Jag förordar att upplåtelseskyldighet inte skall föreligga

beträffande dessa lokaler. Erfordras i ifrågavarande städer speciella

lokaler för statlig förvaltningspersonal inom de förstatligade organisationerna,

torde städernas myndigheter utan direkt åläggande lämna sin medverkan

vid anskaffningen. S. k. trivsellokaler — lunchrum, samlingsrum,

motionshall, bastu m. m. — som på sina håll inrättats för personalen i anslutning

till tjänstelokalerna skall självfallet omfattas av upplåtelseplikten,

däremot inte andra lokaler av detta slag. Jag utgår från att personalens

intresse att ha tillgång till sist åsyftade lokaler löses genom överenskommelser

mellan staten och vederbörande kommun.

I det föregående har jag föreslagit att ansvaret för enklare trafikövervakning

skall kunna åläggas kommun under vissa förutsättningar. Blir

sådant åläggande aktuellt för kommun, som före förstatligandet anställt

särskild trafikövervakningspersonal, skall enligt förut angivna principer

kommunen inte vara skyldig att till staten hyra ut de lokaler som utnyttjats

i samband med övervakningen.

På många håll är de nuvarande lokalerna för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

bristfälliga eller otillräckliga. Åtskilliga kommuner har i

enlighet med sina skyldigheter jämlikt gällande polislag börjat bygga nya

lokaler och i andra planeras sådana nybyggen. Polisberedningen har föreslagit

att kommunernas upplåtelseskyldighet skall omfatta de nya lokalerna,

även om de blir färdigställda först i samband med eller efter reformens

ikraftträdande. Jag ansluter mig till förslaget, som också lämnats utan

erinran av remissinstanserna. I detta sammanhang vill jag tillägga, att

många kommuner under arbetet med statens lokalplanering anmält sin

beredvillighet att frivilligt medverka för att täcka det ganska omfattande

nybyggnadsbehovet. Sådan kommunal medverkan är i hög grad önskvärd

med hänsyn till svårigheterna bl. a. från statsfinansiell synpunkt att i ett

sammanhang ombesörja nybyggnadsverksamheten i statlig regi. Då det här

ofta rör sig om behov, som uppkommit efter hand under tiden för det kommunala

huvudmannaskapet, finner jag det också naturligt att kommunerna

tillhandahåller sina tjänster. Svenska stadsförbundet har i anslutning till

dessa frågor framhållit, att det är av största vikt att kommunerna får

garantier för att staten efter byggnadernas färdigställande övertar dem genom

att hyra eller förvärva dem. Dessa problem synes kunna få tillfredsställande

lösningar vid den nära samverkan mellan staten och vederbörande

kommun som framdeles liksom hittills torde komma till stånd beträffande

varje särskilt byggnadsprojekt.

Statens ansvar för de av reformen berörda verksamhetsgrenarna efter

reformens genomförande gör det ofrånkomligt att staten ensam äger av
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

göra såväl behovet av lokaler som de befintliga lokalernas ändamålsenlighet.

Denna ståndpunkt, som intagits av polisberedningen, har inte mött någon

■väsentlig invändning vid remissbehandlingen. På grund av den genomgripande

omorganisation som skall ske i samband med huvudmannaskapsreformen

är det vidare nödvändigt att de olika förstatligade verksamhetsgrenarna

i detta sammanhang ses som en enhet och att lokaler som hittills

använts för en verksamhetsgrens behov kan tas i anspråk för personalen

inom en annan gren. Självfallet bör härvid hänsyn tas till de lokala förhållanden

som kan göra det önskvärt att t. ex. det nuvarande exekutionsväsendets

lokaler inte används inom polisväsendet. Även i andra avseenden måste en

skälig avvägning ske mellan de statliga och kommunala intressena. Att generellt

reglera alla uppkommande situationer låter sig inte göra. Som jag förut

sagt skall lokalfrågorna i första hand lösas genom förhandlingar i vanlig

ordning. Erfarenheterna från hittills förda underhandsförhandlingar gör det

berättigat att anta att det inte skall erbjuda beaktansvärda svårigheter att

nå för båda parter godtagbara uppgörelser.

Som framgår av vad jag anfört räknar jag med att lokalfrågorna i det

stora flertalet fall löses genom hyresavtal. Det blir i dessa fall alltså fråga

om rent privaträttsliga förhållanden mellan staten och vederbörande

kommun. I avtalen skall på vanligt sätt regleras hyrestiden, hyrans storlek och

övriga villkor för hyresrätten. För de fall när upplåtelseskyldigheten görs

gällande men överenskommelse om villkoren därför i ett eller flera hänseenden

inte kommer till stånd krävs emellertid särskilda föreskrifter. De

frågor som här träder i blickpunkten är främst upplåtelsens varaktighet

och hyrans storlek.

Polisberedningen har föreslagit att upplåtelsetiden, om annat inte avtalas,

skall utgöra fem år från förstatligandet men att denna tid skall kunna förlängas

i vissa situationer. Enligt förslaget skall förlängning ske när staten

före femårstidens utgång antingen väckt fråga om köp av den fastighet där

lokalerna är inrymda eller beslutat att hyra eller förvärva andra lokaler i

stället för de upplåtna. Förlängningen skall avse tiden fram till dess andra

lokaler disponeras för verksamheten. Vid remissbehandlingen har beredningens

förslag i allmänhet vunnit anslutning.

Åtskilliga faktorer, delvis av övergångsnatur, påverkar avgörandet av för

vilken tid staten behöver disponera lokalerna. På många håll blir det aktuellt

att på lång sikt hyra lokaler medan lokaler i andra fall behövs endast under

en kortare tid innan personalens slutgiltiga stationering enligt de nya

organisationsplanerna har genomförts. Vanskligheten att på förhand bedöma

nybyggnads- och förvärvsfrågor får också tas med i bilden. Trots

föreliggande osäkerhetsmoment av denna art delar jag i likhet med så gott

som alla remissinstanserna beredningens mening att upplåtelsetiden bör begränsas.

Mitt ställningstagande grundar sig särskilt på att kommunen i här

avsedda undantagsfall torde vara ovillig att över huvud taget hyra ut loka
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

lerna. Den av beredningen föreslagna upplåtelsetiden har i allmänhet godtagits

vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget vara lämpligt

avvägt. Beträffande förlängning av tiden utöver den generella femårsperioden

anser jag i likhet med beredningen, att det möter svårigheter

att generellt fastställa en längsta tid för förlängningen. Särskilt vill jag betona

beredningens uttalande, att statlig nybyggnad erfarenhetsmässigt kan

beräknas bli färdig först omkring fem år efter det beslutet att bygga föreligger.

Förhållandena på byggarbetsmarknaden kan vidare inverka på möjligheterna

att få nya lokaler färdiga inom viss tid. Behovet av förlängning

måste därför få bedömas av staten från fall till fall. Endast i undantagsfall

torde förlängning med mer än ytterligare fem år behöva bli aktuell. Jag förordar

alltså att upplåtelsetiden om annat inte avtalas skall vara fem år med

rätt för staten att med åberopande av förut angivna skäl förlänga tiden till

dess erforderliga lokaler står till förfogande för det ändamål, för vilket

upplåtelsen skett. I samband med sådan förlängning bör staten såvitt möjligt

ange den tid lokalerna behöver tas i anspråk.

I principbeslutet sägs att hyra för de lokaler kommunerna upplåter skall

fastställas enligt gängse grunder för hyressättning. Detta uttalande har,

som jag antytt i det föregående, betydelse endast om frivilligt avtal inte

träffas om hyrans storlek. Uttalandets innebörd i övrigt har utförligt behandlats

av polisberedningen, som kommit fram till att hyresregleringslagens

principer för bestämmande av grundhyra bör kunna bli allmänt

riktmärke för att bedöma skälig hyresnivå för ifrågavarande kommunägda

lokaler, trots att lokalerna är undantagna från lagens tillämpningsområde.

Häremot har bl. a. statens hyresråd invänt att hyresregleringen beträffande

lokaler avvecklats i större delen av landet och att de hyror som därefter utgår

för lokaler torde komma att bestämmas efter marknadsmässiga principer.

Hyresrådet anser därför att hyrorna för de lokaler kommunerna upplåter

bör generellt anpassas efter det i orten rådande hyresläget för jämförliga

lokaler. I andra yttranden sägs den av kommunerna f. n. tillämpade kostnadstäckningsprincipen

böra gälla även vid dessa upplåtelser. Jag finner

vad hyresrådet anfört böra beaktas. En hyressättning efter denna princip

överensstämmer också med vad som f. n. gäller i fråga om hyressättning för

lokaler som kommun på grund av föreskrift i 8 § polislagen är skyldig att

tillhandahålla för statspolisens behov.

För lokaler, som staten i samband med reformen tar i anspråk utan att

avtal träffas om hyresersättningen, måste ersättningens storlek självfallet

fastställas i annan ordning. I likhet med det stora flertalet remissinstanser

biträder jag polisberedningens förslag att för detta ändamål inrätta en särskild

nämnd på tre personer, av vilka eu skall vara ordförande samt de

två andra företräda kronans och kommunernas intressen. Enligt förslaget

skall förordnanden för såväl ordföranden som de båda ledamöterna meddelas

av Kungl. Maj:t, varvid en av ledamöterna skall utses på förslag av

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

kommunförbunden. I ett par yttranden har ifrågasatts om inte nämnden

bör tillsättas enligt vad som gäller jämlikt lagen om skiljemän. Detta

skulle innebära att staten och kommunförbunden skulle utse var sin ledamot

samt de sålunda utsedda välja ordförande. Vid oenighet mellan de två

partsrepresentanterna måste emellertid ordföranden utses av annat organ,

varvid endast Kungl. Maj :t synes kunna komma i fråga. Mot denna bakgrund

anser jag beredningens förslag vara att föredra. Förslaget har även

accepterats av kommunförbunden.

Nämnden skall i första hand fastställa hyra i samband med att lokalerna

upplåts till staten vid förstatligandet den 1 januari 1965. Hinder föreligger

givetvis inte att hyran härvid bestäms till olika belopp för olika delar

av upplåtelsetiden om det finns skäl därför eller att grunder anges för

förändring av hyrans storlek under upplåtelsetiden. Däremot kan jag inte

förorda det i ett remissyttrande framförda förslaget, att nämnden på parts

begäran skall äga ompröva hyrans storlek under den generella femårsperioden.

Sjedan nämnden en gång bestämt hyra för denna period bör

läget vara detsamma som om hyran bestämts genom avtal för en femårig

hyrestid. De skäl som talar för att hyran bestäms av en nämnd vid upplåtelsen

äger emellertid huvudsakligen samma styrka när det gäller eventuell

omreglering av hyran vid förlängning av upplåtelsetiden. Jag föreslår

därför att alla frågor om hyrans storlek, vilka uppkommer i samband med

upplåtelser av kommunägda lokaler på grund av förstatligandet och som

inte löses genom avtal, skall prövas av en nämnd i enlighet med vad beredningen

föreslagit.

Beträffande andra med upplåtelserna sammanhängande frågor än upplåtelsetiden

och hyrans storlek synes vad som i allmänhet stadgas för hyresförhållanden

böra gälla i tillämpliga delar. Såsom beredningen anfört innebär

detta att bestämmelserna om hyra i lagen om nyttjanderätt till fast

egendom skall lända till efterrättelse, såvida annat inte avtalats i de hänseenden,

i vilka lagen inte ger tvingande föreskrifter.

Kommun skall enligt 1962 års principbeslut vara pliktig att medverka till

att staten får överta hyresrätten till lokaler som kommunen hyrt för de

förstatligade organisationernas behov. I sin egenskap av hyresgäst skall

kommunen alltså vara beredd att genom överlåtelse eller eljest avstå hyresrätten

till förmån för staten. För överlåtelse krävs emellertid medgivande av

hyresvärden, som följaktligen genom att vägra medgivande kan hindra staten

att fa hyra lokalerna. Den olägenhet detta kan innebära får staten bära.

Det bör nämligen enligt min mening inte komma i fråga att, som förordats

i ett remissyttrande, i detta sammanhang ålägga enskilda fastighetsägare

några förpliktelser.

I det föregående har jag betonat att staten inte skall vara skyldig att

överta lokaler, som blir obehövliga efter omorganisationen i samband med

förstatligandet eller bedöms vara olämpliga för fortsatt användning inom

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

verksamhetsgrenarna. Staten skall inte heller i övrigt ha några ekonomiska

förpliktelser vad angår överblivna lokaler. Denna ståndpunkt, som kommit

till uttryck i principbeslutet, intas av polisberedningen och har allmänt godtagits

vid remissbehandlingen. I speciella situationer bör dock hänsyn till

kommunernas intressen föranleda avsteg från principen. Om något eller

några enstaka rum i ett sammanhängande komplex av lokaler är obehövliga

bör staten hyra även dessa rum, om de på grund av förhållandena inte lämpligen

kan hyras ut separat eller eljest användas för annat ändamål. I övrigt

är det naturligt att kommunerna, som genom reformen avlastas betydande

kostnader, svarar för överblivna lokaler. Vad särskilt gäller lokaler som

kommunerna hyr för polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisationerna

vill jag upplysa, att kommunerna redan nu fått eller kan få besked

om statens lokalbehov enligt de av polisberedningen framlagda organisationsförslagen.

Frågor om statens förvärv av de kommunägda lokaler som används för

nyss nämnda organisationers behov skall enligt principbeslutet lösas genom

förhandlingar eller i sista hand genom anlitande av expropriationsvägen.

Som polisberedningen framhållit innebär detta ställningstagande att frågorna

skall lösas i den ordning som i allmänhet tillämpas för att tillgodose

behovet av allmänna byggnader. Jag finner därför inte anledning att nu uttala

mig om de överväganden beredningen gjort i detta sammanhang. Beträffande

skyldighet för staten att förvärva lokalerna hänvisar jag till vad

jag anfört därom i det föregående.

I anslutning till principbeslutet, att inventarier och annan

utrustning som kommunerna anskaffat för den verksamhet staten

nu övertar ansvaret för skall överlåtas till staten utan vederlag, har polisberedningen

ingående redovisat vilken egendom som skall omfattas av

överlåtelseskyldigheten. Jag har ingen erinran mot denna redovisning, som

inte heller från remissinstansernas sida mött några invändningar, överlåtelse

skall alltså ske av inventarier och annan lös kontorsutrustning, telefoner

och telefonväxlar, telefonabonnemang, facklitteratur, fordon, teknisk

och annan liknande utrustning, hästar, hundar samt beklädnadsutrustning

och dylikt som kommunen f. n. är skyldig att tillhandahålla personalen,

allt i den mån egendomen faktiskt nyttjats för nyss angiven verksamhet

och utgör lös egendom. Med anledning av påpekanden i ett par remissvar

vill jag tillägga, att även om vissa skäl talar för att inventarier och annan

utrustning som anskaffats för de kommunala organ vilka har hand om förvaltningen

av verksamheten bör omfattas av överlåtelseskyldigheten, egendomen

dock synes böra undantas. Egendom som använts såväl för den

egentliga verksamheten som för förvaltningen bör emellertid i allmänhet

även i sistnämnda hänseende anses anskaffad för den förstatligade verksamhetens

behov.

Inventarier och annan utrustning som anskaffats för alt användas även

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196 i

för andra verksamhetsgrenar än de förstatligade skall staten äga nyttja i

samina utsträckning som egendomen tidigare använts för den verksamhet

staten övertar. I likhet med polisberedningen förordar jag att staten, i den

mån drift- och underhållskostnader av någon betydelse uppkommer vid

begagnandet, deltar i dessa kostnader i förhållande till statens andel i den

totala användningen. Kostnaderna utbetalas lämpligen av länsstyrelserna

årsvis i efterskott. Statens nyttjanderätt till ifrågavarande egendom upphör

när egendomen förslitits och måste bytas ut. Att staten härvid, som antytts

i ett remissyttrande, skulle vara skyldig att delta i nyanskaffning utan

att få någon som helst rätt till den nyanskaffade egendomen är självfallet

orimligt. Nyttjanderätten bör i regel inte heller göras gällande om de lokalmässiga

förutsättningarna för gemensamt nyttjande inte längre föreligger.

Överlåtelseskyldigheten skall som jag nyss sagt omfatta inventarier och

annan utrustning som faktiskt används vid förstatligandet. En särskild

fråga som i detta sammanhang tagits upp vid remissbehandlingen av beredningens

förslag är ansvaret för dylik egendom som beställts av kommunerna

men ännu inte levererats vid huvudmannaskapsbytet. Från kommunalt

håll har hävdats att staten skall överta ansvaret för dessa beställningar.

Jag delar svenska stadsförbundets uppfattning att dylika frågor måste lösas

från fall till fall. Åtskilliga kommuner torde ha samrått med statliga

myndigheter innan större och kostnadskrävande beställningar lagts ut. I

vissa fall torde det vara rimligt att staten här kostnaden för leveranser

som sker efter 1964 års utgång. I andra fall kan utrustningsläget vid

förstatligandet vara sådant att hela ansvaret för beställningen bör åvila

kommunen. Det synes vidare knappast kunna komma i fråga att staten

står kostnaden för beställd egendom som på grund av omorganisationen av

verksamhetsgrenarna eller av annan orsak bedöms vara mindre ändamålsenlig.

Jag räknar med att uppgörelser med kommunerna i dessa frågor

skall kunna träffas på grundval av den inventering av inventarie- och utrustningsbeståndet

som pågår f. n. Denna inventering skall också ligga till

grund för bedömningen av den nyanskaffning som staten måste ombesörja

inför förstatligandet.

Grunderna för kommunernas skyldighet att under en femårig

övergångstid bidra till kostnaderna för den förstatligade

verksamheten är angivna i principbeslutet. Enligt min mening saknas

anledning att, som statskontoret synes förorda, radikalt frångå dessa grunder

för att söka förenkla bidragsberäkningen. Underlaget för beräkningen

har för övrigt redan införskaffats genom polisberedningens försorg.

Polisberedningen har med utgångspunkt i principbeslutet utarbetat förslag

till bestämmelser rörande beräkningen av bidragen och i samband

därmed utförligt redogjort för de kostnader som skall beaktas. Mot beredningens

förslag har på olika punkter invänts att mera schablonmässiga

beräkningar är att föredra. Jag vill i anslutning härtill redan nu förut
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196''r

skicka, att principbeslutet i väsentliga hänseenden inte lämnar rum för

schabloner och att jag inte är beredd att i sådana hänseenden förorda omprövning

av beslutet. Att räkna fram schabloner ger för övrigt endast

små vinster i förevarande sammanhang, eftersom schablonerna måste beräknas

ur ett fylligt uppgiftsmaterial, som alltså under alla förhållanden

måste infordras från kommunerna. Framräknade schabloner blir dessutom

användbara endast vid ifrågavarande, i ett sammanhang verkställda bidragsberäkning.

Därtill kommer som jag nyss sagt att underlaget för bidragsberäkningen

redan föreligger.

Vad kommunerna skall utge till staten under övergångstiden utgör bidrag

till statens kostnader för den verksamhet staten övertar från kommunerna.

Varje kommuns bidrag skall inte stå i någon som helst relation till de

statliga kostnaderna för verksamheten i just den kommunen efter förstatligandet

utan helt bero av kommunens egna kostnader för verksamheten

före reformen. Härav följer också att bidragsberäkningen inte påverkas

av huruvida staten bedriver verksamheten med personal som övergått

från kommunens till statens tjänst eller inte.

Bidragen skall i princip grunda sig på kommunens årskostnader för

polis-, åklagar-, exekutions- och häktesorganisationerna under åren 19G1

och 1962. Den största kostnadsposten utgör utan tvekan kostnaderna för

personalens avlöningsförmåner. Till sådana kostnader skall enligt polisberedningens

förslag hänföras vad kommunen faktiskt utgivit till personal

som oberoende av anställningsform varit verksam inom de av förstatligandet

berörda organisationerna, alltså även vad kommunen i en eller annan form

utgivit i avlöningsförmåner till rekryteringspersonal. Förslaget bär i denna

del godtagits vid remissbehandlingen. För egen del finner jag förslaget

ändamålsenligt och ägnat att leda till så enkel beräkning som med de

givna utgångspunkterna är möjlig.

En ytterligare specificering av avlöningskostnaderna blir emellertid

ofrånkomlig på grund av att direkta och indirekta lönekostnader enligt

principbeslutet skall omräknas med hänsyn till löneutvecklingen fram till

tidpunkten för förstatligandet. I likhet med polisberedningen anser jag att

till sådana lönekostnader skall hänföras, förutom utgifter för s. k. tabelllöner

jämte särskilda tillägg, jämväl kostnader för andra ersättningar som

har sedvanlig lönekaraktär, såsom vikariats-, övertids- och beredskapsersättningar,

tjänstgörings-, obekvämhets- och kallortstillägg, kallortstraktamenten

samt ekiperingshjälp, ekiperingsbidrag och liknande. Dessa kostnader

skall omräknas. Övriga personalkostnader, såsom resekostnadsersättningar,

traktamenten o. dyl., skall däremot ingå i bidragsberäkningen med

de belopp som faktiskt utgått. Jag ansluter mig vidare till polisberedningens

förslag, vilket lämnats utan erinran av remissinstanserna, att omräkningen

av lönekostnaderna skall ske med en för alla sådana kostnader enhetlig procentsats,

bestämd med hänsyn till de generella lönetillägg som tillkommit

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

efter basåren. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma denna

procentsats.

Principbeslutet innebär att staten övertar ansvaret för pensionering av

den personal som vid reformen övergår till statlig tjänst inom berörda

verksamhetsgrenar. Till kostnaderna för pensionering av denna personal

skall kommunerna enligt beslutet vid varje särskilt pensionsfall lämna

bidrag vilka avvägs i förhållande till den pensionsnivå och det antal tjänstår

som uppnåtts närmast före förstatligandet. Fråga om avlösning under

en kortare tid av dessa bidrag, som eljest kommer att utgå så länge pensionen

utgår, övervägs f. n. av polisberedningen. Dessutom skall kommunerna

bidra till statens pensionskostnader, hänförliga till tjänstetid efter

förstatligandet, för personalen inom den förstatligade verksamheten.

Sistnämnda bidrag ingår i de allmänna kommunala bidragen och skall

enligt principbeslutet beräknas schablonmässigt. Beträffande polispersonalen

skall bidragen utgöra för personal som kunnat försäkras i statens

pensionsanstalt, numera statens personalpensionsverk, 14 procent och beträffande

övrig personal 28 procent av kostnaderna för löner, dvs. tabelllöner

jämte särskilt tillägg. Polisberedningen har inte funnit skäl att tillämpa

andra procentsatser för beräkningen av pensionskostnader i fråga om övriga

personalkategorier. Enligt beredningens förslag skall de pensionskostnader

som läggs till grund för de allmänna kommunbidragen alltså generellt

beräknas till nyss angivna procentsatser av lönekostnaderna, sedan dessa

omräknats. Förslaget har genomgående tillstyrkts av remissorganen.

Även för egen del förordar jag beredningens förslag. Härav följer att hänsyn

över huvud taget inte skall tas till verkliga pensionskostnader i någon

form.

I stället för verkliga fastighetskostnader skall till grund för bidragen läggas

beräknad hyra för de kommunägda lokaler som kommunen upplåtit

för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt för förvaring avhäktade.

Jag delar beredningens uppfattning att beräkningen av hyra skall

så nära som möjligt ansluta till hyresläget i orten. Denna ståndpunkt ligger

också till grund för principbeslutet. Att beräkna hyran i enlighet med vad

som framgår av kommunens räkenskaper, vilket förordats i något remissyttrande,

ger osäkra hållpunkter med hänsyn till de varierande principer

som från bokföringssynpunkt tillämpas för uppskattning av lokalernas

hyresvärde. Avsevärda svårigheter torde inte föreligga för hyresberäkningen.

I samband med de omfattande statliga förhyrningar av lokaler som

kommer att äga rum i samband med förstatligandet erhålls som beredningen

framhållit en god bild av hyresläget på olika håll. Beträffande lokaler som

kommunerna själva hyr för verksamhetsgrenarnas behov skall den verkliga

hyran ingå i bidragsberäkningen. Även härigenom får man visst stöd för

beräkning av hyra i de kommunägda lokalerna.

Principbeslutet innebär att bidragen skall grunda sig på kommunernas

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

samtliga kostnader för de förstatligade verksamhetsgrenarna. Bland förut

inte nämnda kostnader anger polisberedningen bl. a. förvaltningskostnader,

utbildningskostnader, i den mån de inte hänförs till lönekostnader, peisonalvårdskostnader,

kostnader för expenser och övriga expeditionskostnader,

telefonkostnader utom inträdesavgifter för nya abonnemang, kostnader

för kontors- och renhållningsmateriel, för kost och sjukvård till anhållna

eller eljest omhändertagna personer, för blodprovsundersökningar

och obduktioner samt för sakkunniga som anlitats under förundersökning i

brottmål. Från remissinstansernas sida har i anslutning till beredningens

uttalanden endast anmärkts, att kostnaderna för den ekonomiska förvaltningen

svårligen låter sig beräknas. Svenska stadsförbundet föreslår att

förvaltningskostnaden beaktas endast när förvaltningen handhas av de

berörda verksamhetsgrenarna själva eller av ett för dem speciellt organ,

medan statskontoret förordar att förvaltningskostnaden generellt bestäms

till viss procent av övriga totala kostnader. Jag anser även för min del att

kostnadsberäkningen i detta hänseende bör förenklas. Med hänsyn till att

kommunernas förvaltningskostnader varierar starkt torde det vara

att i enlighet med statskontorets förslag fastställa ett generellt procenttillägg

till övriga kostnader. Då de kostnader det här är fråga om i regel torde

vara förhållandevis obetydliga förordar jag i likhet med svenska stadsförbundet,

att kostnaderna medräknas endast när förvaltningen ombesörjts

av polisnämnd eller av annat organ med huvudsaklig uppgift att

ombesörja de förstatligade verksamhetsgrenarnas förvaltning eller av särskild

enhet inom vederbörande verksamhetsgren. I övrigt tillstyrker jag

beredningens förslag.

Kostnader för anskaffning och underhåll av egendom som kommunerna

utan vederlag skall överlåta eller med nyttjanderätt upplåta till staten

skall självfallet inte grunda bidragsskyldighet. Såsom svenska stadsförbundet

påpekat skall bokförda avskrivningar och intern ränta som avser

sådan egendom inte heller ingå i bidragsunderlaget. Driftkostnader skall

däremot medräknas.

1957 års polisutredning föreslog i sitt betänkande rörande huvudmannaskapet

för polisväsendet in. in. att de sammanräknade totalkostnaderna,

sedan lönekostnaderna omräknats, skulle minskas med det belopp med

vilket staten under basåren bidragit till polisväsendet, dvs. framför allt

s. k. allmänt statsbidrag samt statsbidrag för stats- och reservpolis, gränskontrollen

in. in. Detta förslag tillstyrktes bl. a. av kommunförbunden och

har godtagits av statsmakterna. Den omständigheten att lönekostnaderna

omräknats men statsbidrag till samma kostnader avräknas med hänsyn

till basårens löneläge har härvid beaktats vid den samlade bedömningen

av den ekonomiska regleringen mellan staten och kommunerna med anledning

av huvudmannaskapsreformen. Motsvarande gäller statsbidragen till

statspolispersonalens pensionering. Den merkostnad som till följd härav

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

kan uppkomma för kommunerna motverkas av att hänsyn inte las till

andra löneförändringar från basåren fram till reformen än de generella

lönetilläggen samt att omräkning inte sker av andra kostnader än löneoch

pensionskostnader. Sålunda skall t. ex. hyror i kommunägda fastigheter

beräknas efter 1961—1962 års hyresnivå. Jag vill därför bestämt avvisa

det yrkande som vid remissbehandlingen framförts bl. a. av kommunförbunden

att jämväl statsbidrag till löner skall omräknas till löneläget

vid förstatligandet.

Förutom för statsbidrag skall enligt principbeslutet avräkning från totalkostnaderna

göras för andra inkomster som omedelbart hänför sig till

d,e förstatligade verksamhetsgrenarna. Såsom polisberedningen påvisat

utgörs dessa inkomster väsentligen av restavgifter, expeditionslösen och

bötesandelar som indragits till kommunens kassa. Jag delar beredningens

uppfattning att intäkter av dessa slag lämpligen avdras med belopp som

bokförts på basåren.

I fråga om Bodens stad, där polisväsendet redan nu är statligt, skall

bidragsskyldigheten bestämmas på grundval av vad staden för det statliga

budgetåret 1963—1964 har att erlägga enligt två 1955 och 1960 träffade

avtal mellan staten och staden. Ytterligare föreskrifter för beräkning av

stadens bidrag erfordras inte.

I enlighet med bemyndigande i samband med principbeslutet har Kungl.

Maj:t uppdragit åt riksrevisionsverket att fastställa kommunernas bidrag.

Det ankommer på detta verk att besluta om omfattningen och formerna för

kontrollen av de uppgifter kommunerna lämnar i de hänseenden som är av

betydelse för bidragsberäkningen.

Bidragstiden är genom principbeslutet bestämd till fem år. Första årets

bidrag skall motsvara grundbeloppet, dvs. hälften av de enligt det föregående

framräknade totalkostnaderna med avdrag för statsbidrag och

andra intäkter avseende basåren 1961 och 1962. För ettvart av de följande

fyra åren skall bidragsbeloppet nedsättas med en femtedel av grundbeloppet,

dock minst 10 000 kronor. I anslutning till dessa regler erinrar polisberedningen

att i principbeslutet förutskickats att avsteg från den generella

betalningstiden kunde komma i fråga beträffande kommuner som

efterhandsfinansierar sina pensioner, varmed avses att kommunen när pensionsfallet

inträffar betalar pensionen helt eller delvis med de löpande

inkomsterna. Beredningen föreslår att första årets bidrag för sådan kommun

skall kunna nedsättas, om förhandsbedömning visar att bidraget ökat

med kommunens beräknade pensionskostnader under bidragsåret sannolikt

kommer att överstiga totalkostnaderna 1964 för de förstatligade verksamhetsgrenarna.

I sådant fall föreslås att bidraget nedsätts med överskjutande

belopp, som i stället läggs till andra årets bidrag. Förslaget har i princip

tillstyrkts vid remissbehandlingen. Även enligt min mening erbjuder förslaget

en lämplig lösning av föreliggande fråga. Som framhållits i ett remissvar

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196t

kan förslaget dock i undantagsfall leda till att även andra bidragsårets

pensions- och bidragsbelopp, ökat med vad som nedsatts första bidragsåret,

överskjuter 1964 års totalkostnader. För att undvika ett sådant resultat

förordar jag att vad som nedsätts av första årets bidrag skall med jämn

fördelning läggas till andra och tredje årens bidrag.

Uppbörden av kommunbidragen skall enligt beredningens förslag ske

genom länsstyrelsernas försorg på så sätt, att en sjättedel av varje års

bidrag avräknas från de förskott på kommunalskatt som länsstyrelserna

betalar ut till kommunerna vid sex tillfällen årligen. Förslaget, som tillstyrkts

av alla remissinstanserna, finner jag erbjuda en från alla synpunkter

bekväm och administrativt enkel lösning av uppbördsfrågan. Jag förordar

att förslaget genomföres.

Särskilda frågor

Fullgörandet av landsfogdes åligganden in. in.

Gällande bestämmelser m.m.

Stadganden om åligganden för landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och

stadsfogde meddelas, förutom i instruktioner och andra särskilda tjänsteföreskrifter

för dessa befattningshavare, i ett stort antal lagar och författningar.

Som jag erinrat i det föregående har förut denna dag beslutats remiss till

lagrådet av förslag, som innebär att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna

upphör. I anslutning härtill har jämväl föreslagits, att vissa

på stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde ankommande uppgifter i stället

skall åligga befattningshavare i de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna

eller tillkomma annat organ. Förslaget avser bl. a. uppgifter

som f. n. åligger de inledningsvis angivna befattningshavarna jämlikt giftermålsbalken,

förordningen den 18 juni 1864 (nr 41) angående utvidgad

näringsfrihet, butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608), lagen den 9

april 1926 (nr 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss

försäljning, förordningen den 13 april 1883 (nr 16) angående förlagsinteckning

samt växel- och checklagarna den 13 maj 1932 (nr 130 och 131).

I prop. 1964: 75 med förslag till stämpelskatteförordning har föreslagits,

att de uppgifter som hittills ålegat stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde

enligt förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften

skall upphöra.

Uppgifter är emellertid ålagda landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och

stadsfogde i eu rad andra författningar än de nu nämnda. Följande författningar

må nämnas.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Jämlikt 3 kap. 4 § föräldrabalken må faderskapserkännande och erkännande

att barn är trolovningsbarn göras inför bl. a. landsfiskal. Även förklaring

att barn utom äktenskap skall äga samma rätt till arv som barn av

äktenskaplig börd må avges inför landsfiskal enligt 4 kap. 5 § ärvdabalken.

Jämlikt 11 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri

och dryckenskap skall landsfiskaler, stadsfiskaler, krono-, stads- och polisbetjänte

öva uppsikt å fylleriförseelser och föranstalta om åtal. I 8 § lagen

den 18 juni 1925 (nr 221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom

åligger det landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att, då anledning finns

att anta att bulvanförhållande föreligger, göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Motsvarande uppgift har dessa befattningshavare enligt 6 § lagen

den 7 juni 1934 (nr 239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa

bolag.

En rad uppgifter avser intygsgivning. Sålunda ankommer det på landsfiskal

att utfärda intyg om egendoms beskaffenhet jämlikt kungörelserna den

20 januari 1956 (nr 13) med föreskrifter rörande den utredning, som erfordras

för prövning i vissa fall av bolags, föreningars eller stiftelsers ansökan

i fråga om förvärv av fast egendom m. m. samt den 30 maj 1916 (nr

157) med föreskrifter om viss utredning i ärende angående förvärv av fast

egendom enligt 4 § 1. lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. Intyg för erhållande av

belöning för dödande av vissa djurarter utfärdas enligt 10 § jaktstadgan den

3 juni 1938 (nr 279) av bl. a. landfiskal. Enligt 23 § samma stadga är landsfiskal

och stadsfiskal förrättningsmän för märkning av skinn. Sjöfynd

skall anmälas hos landsfiskal eller annan polisman jämlikt 1 § lagen

den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd. I 7 §

sägs att intyg om sjöfynds värde utfärdas bl. a. av landsfiskal. Till

denna grupp uppgifter hör vidare behörigheten för stadsfogde, landsfiskal

och stadsfiskal att bestyrka ekonomisk uppgift som skall avlämnas

i ärende om fri rättegång. Bestämmelsen ges i kungörelsen den 26

september 1947 (nr 776) med bestämmelser angående tillämpningen av

lagen om fri rättegång. Jämlikt 6 § kungörelsen den 19 december 1947 (nr

935) med närmare bestämmelser om fullföljdsavgift, kostnadsersättning

och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan till högsta domstolen är stadsfiskal,

landsfiskal och stadsfogde behöriga att utfärda fattigdomsintyg.

I 1 § förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel

om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva föreskrivs, att avhandling

om lösöreköp skall i vissa fall uppvisas för och i bestyrkt avskrift

tillställas landsfiskalen i orten eller, där stadsfogde finns, denne. Enligt

14 kap. 7 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) får landsfiskal, om förordnande

meddelats att handlingar i vattenmål skall hållas tillgängliga hos

honom, inte utan giltigt skäl undandra sig uppdraget, såvida företaget i fråga

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

berör hans distrikt. Landsfiskal skall enligt 46 § förordningen den 6 juni

19bl (nr bl6) om arvsskatt och gåvoskatt på begäran motta och till länsstyrelsen

översända vissa deklarationer enligt förordningen.

I åtskilliga fall skall befattningshavare som här är i fråga ta befattning

med avgifter och liknande ekonofniska frågor av olika slag. Sålunda stadgas

i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 170) angående belöningar för dödande

av sälhundar att belöning utbetalas av bl. a. stadsfogde och landsfiskal. Ansökan

om ersättning ur älgskadefonden inges till landsfiskal eller stadsfiskal,

som med eget yttrande överlämnar handlingarna till länsstyrelsen.

Stadgande härom ges i 7 § kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om

älgavgifter m. m. I 3 § kungörelsen den 10 juli 19b7 (nr 6b2) med bestämmelser

angående vissa kostnader vid domstol sägs, att framställning om förskott

på vittnesersättning, som skall utgå av allmänna medel, görs bl. a.

hos landsfiskal. Har landsfiskal meddelats förskott skall anmälan därom

ske hos domstolen. Vad nu sagts om landsfiskal skall jämlikt 16 § i regel

äga tillämpning även på stadsfogde. Enligt 4 § förordningen den 23 oktober

1908 (nr 128 s. 1) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och

rättigheter skall bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar eller

tillställningar inbetalas på landet till landsfiskalen och i stad utan magistrat

till landsfiskalen eller till stadsfogde, om sådan finns. Landsfiskal, till

vars uppbördsdistrikt hör stad, får på vissa villkor uppdra åt stadsfiskal

eller utmätningsman att uppbära avgifterna för föreställningar i staden. I

stad skall bl. a. stadsfiskal efter varje månads utgång meddela länsstyrelsen

vissa uppgifter om tillställningar i staden under den gångna månaden.

I lagen den lb juni 1917 (nr 30b) om överflyttande å landsfiskal av kronofogde

åliggande bestyr föreskrivs, att vad i lag eller författning är stadgat

med avseende på kronofogde eller kronans uppbördsman eller ombudsman

på landet skall, sedan kronofogdetjänsterna med utgången av

år 1917 indragits, äga tillämpning med avseende på landsfiskal, såvitt ej

annorlunda blivit stadgat.

Beträffande poliskammares åliggande hänvisas till vad som anförts i

samband med frågan om polismyndighet och dess uppgifter.

Polis beredningen

Polisberedningen anför inledningsvis, att omorganisationen av polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet bl. a. innebär upplösning av det nuvarande

organisatoriska samband mellan verksamhetsgrenarna som råder i

större delen av landet. Sålunda renodlas polis- och åklagarväsendet på länsplanet.

Landsfogdetjänsten i länet utbyts mot två tjänster, en för länsåklagare

såvitt rör åklagarverksamheten och en för länspolischef beträffande

polisverksamheten. På lokalplanet ersätts stadsfiskaler och landsfiska
6—-

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 101

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

ler med polismästare för polischefsgöromålen, distriktsåklagare för åklagarverksamheten

samt kronofogde för utinätningsmannauppgifterna. Tjänstebenämningarna

blir i huvudsak enhetliga för hela landet. Även i de fall,

då verksamhetsgrenarna redan nu är helt eller delvis renodlade, t. ex. där

polismästare, stadsfiskal och stadsfogde finns, skall de nya tjänstebenämningarna

användas. Slutligen försvinner poliskammarinstitutionen, som ersätts

av polisledningsorganisationen för alla polischefens uppgifter.

Vidare anför beredningen att stadgandena om åliggande för befattningshavare

i den nuvarande polis-, åklagar- och exekutionsorganisationen inte

blir omedelbart tillämpliga på befattningshavare inom de nya organisationerna.

Beredningen anser det uteslutet att bringa gällande bestämmelser i förevarande

hänseende i överensstämmelse med de nya organisationerna genom

ändring av samtliga ifrågakommande lagar och författningar. I stället

förordas att generella bestämmelser utfärdas i ämnet. Eftersom dessa

bestämmelser medför ändring bl. a. av gällande stadganden i lag, föreslår

beredningen att bestämmelserna utfärdas i lags form.

Enligt beredningens förslag skall vad enligt lag eller författning ankommer

på landsfogde allt efter sakens beskaffenhet ankomma antingen på

länspolischefen eller länsåklagaren. Svårigheter torde i regel inte föreligga

att avgöra, vilka åligganden som är hänförliga till polis- resp. åklagarverksamhet.

Framgår inte detta av åliggandets art skall uppgiften åvila

länspolischefen, vilken intar ställningen av allmän tillsynsmyndighet i

större utsträckning än länsåklagaren.

Åtskilliga lagar och författningar innehåller särbestämmelser för stad,

där polismästare finns, framhåller beredningen. Polismästartjänsten är en

renodlad polischefstjänst. Efter omorganisationen av polisväsendet skall

alla polischefer på lokalplanet få tjänstebenämningen polismästare. Detta

torde emellertid inte föranleda osäkerhet om att vad som sägs om »polismästare

i stad där sådan finnes» efter omorganisationen äger tillämpning

på vederbörande polischef.

Avvecklingen av poliskammarinstitutionen nödvändiggör enligt beredningens

mening i regel inte särskild författningsreglering. Poliskannnares

uppgifter skall ankomma på polischefen. Så blir flertalet gällande bestämmelser

också att förstå. I vissa fall är emellertid poliskammare i första hand

sidoordnad annat organ än polismyndighet. Som exempel anförs 1 § passkungörelsen

den 31 maj 1940, där det heter att behörighet att åt svensk

medborgare utfärda pass för utrikes resa tillkommer i sådan stad med poliskammare,

som ej utgör länsstyrelses residensort, poliskammaren samt i

övriga delar av riket länsstyrelsen. Polisberedningen föreslår därför att

vad som finnes stadgat om poliskammare i stad, där sådan finns, skall gälla

polischefen i stad där poliskammare fanns före omorganisationen den 1

januari 1965.

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:is proposition nr 101 år 196A

I fråga om stadsfiskals och landsfiskals uppgifter enligt olika författningar

anser beredningen att det i åtskilliga fall ganska klart framgår av författningarna

om uppgiften är hänförlig till polis-, åklagar- eller exekutionsverksamhet.

I dessa fall bör uppgiften allt efter sin art ankomma på polischefen,

distriktsåklagaren eller utmätningsmannen. Vissa åligganden enligt

särskilda författningar är emellertid sådana att de knappast kan anses hänga

samman med någon av dessa verksamhetsgrenar. Hit hör främst uppgifter

som ålagts landsfiskal, inte i hans egenskap av polischef, åklagare eller utmätningsman

utan på grund av hans allmänna ställning i orten. Dylika uppgifter

bör enligt beredningens mening åläggas polischefen, vilken liksom

länspolischefen kommer att inta ställningen av allmän förvaltningsmyndighet

i orten. Beredningen föreslår, att vad som i lag eller författning stadgas

om stadsfiskal eller landsfiskal skall gälla distriktsåklagare och utmätningsman

beträffande angelägenhet, som har samband med åklagar- resp.

exekutionsverksamhet, och eljest polischefen. Till belysning av denna regels

tillämpning anför beredningen bl. a. följande.

De åligganden som det här är fråga om anser beredningen endast i undantagsfall

röra åklagarverksainheten. Hit hör dock bl. a. sådana anmälningar

som avses i lagarna om bulvanförhållande i fråga om fast egendom och i

fråga om aktier i vissa bolag. Anmälningsskyldighet i dessa och liknande

fall torde böra åvila både distriktsåklagare och polischef.

Vissa skyldigheter finner beredningen böra åligga både utmätningsman

och polischef. Så bör vara fallet beträffande åligganden jämlikt 2 och 9 §§

kungörelsen med bestämmelser angående tillämpningen av lagen om fri

rättegång, 3 och 16 §§ kungörelsen med bestämmelser angående vissa kostnader

vid domstol och 6 § kungörelsen med närmare bestämmelser om fullfölj

dsavgift m. in.

Vad som stadgas om landsfiskal och stadsfiskal i utsökningslagen och

därtill anslutande författningar skall i stället äga tillämpning på utmätningsmannen.

Även andra särskilda stadganden om landsfiskal och stadsfiskal

blir i stor utsträckning tillämpliga på kronofogde. Ibland framgår

detta av författningens övriga stadganden. Så bör landsfiskals uppgifter

fullgöras av kronofogde i de fall, då med landsfiskal jämställs stadsfogde.

Som exempel härpå nämns lösöreköpsförordningen och 4 § förordningen

angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Till kronofogdes handläggning hänför beredningen vidare andra landsfiskal

eller stadsfiskal åvilande uppgifter, som har samband med exekutionsverksamhet.

Sålunda bör det bl. a. åligga kronofogde att fullgöra landsfiskals

och stadsfiskals skyldigheter enligt 46 § förordningen om arvsskatt och

gåvoskatt.

Uppgift som enligt det anförda inte kan hänföras till åklagar- eller utsökningsverksamhet

bör enligt beredningen ankomma på polischefen även om

uppgiften inte har anknytning till polisverksamhet. Polischefen skall bl. a.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 dr 1964

fullgöra skyldigheten att uppta faderskapserkännande, erkännande att

barn är trolovningsbarn och arvsförklaring samt att utfärda intyg att fast

egendom är av viss beskaffenhet. Bland övriga polischefs åligganden anger

beredningen att göra anmälningar om bulvanförhållanden i fråga om fast

egendom, ombesörja märkning av skinn, avge yttrande över ansökan om

ersättning ur älgskadefonden, hålla handlingar i vattenmål tillgängliga för

granskning samt motta anmälan om sjöfynd in. m.

I anslutning till lagen om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande

bestyr yttrar beredningen att de 1917 indragna kronofogdetjänsterna

i stort sett motsvarade de samma år inrättade landsfogdetjänsterna. Landsfogdarna

fick emellertid mera ställning av lednings- och tillsynsorgan, varför

kronofogdarnas uppgifter av allmän förvaltningsnatur och liknande ansågs

böra i de flesta fall läggas på landsfiskalerna.

Vid tillkomsten av 1917 års lag lämnades, anför beredningen vidare, ingen

fullständig redovisning för de i lagen avsedda bestyren utan endast eu

exemplifierande uppräkning av olika författningsbestämmelser (prop. 1917:

239). Flertalet av de uppräknade författningsrununen gäller inte längre.

Vissa bestämmelser om kronofogde finns dock kvar, t. ex. i 6 kap. 14 § lagen

den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning, 27 kap. 1 §

byggningabalken, 1 § kungörelsen den 22 september 1899 angående kostnadsersättning

till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor

inom tjänstgöringsdistrikten och kungörelsen den 22 november 1912 angående

befogenheten att såsom kronans ombudsman avgiva yttrande över

lagfartsansökning som förklarats vilande. Det låter sig enligt beredningen

knappast göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter som

må finnas rörande kronofogde. Med hänsyn härtill torde det vara nödvändigt

att jämväl framdeles behålla särskilda bestämmelser om vem som

skall avses med föreskrifterna om kronofogde i författningar tillkomna

före 1918.

Stadgande i lag eller författning om kronans uppbördsman eller ombudsman

utan bestämning av vem som avses därmed torde enligt beredningen

knappast längre förekomma. Helt uteslutet är dock inte att sådana bestämningar

alltjämt kan återfinnas i någon författning. Efter polis- och exekutionsväsendets

omorganisation torde uttrycket kronans uppbördsman, i

den mån det numera över huvud taget kan anses åsyfta befattningshavare

inom här ifrågavarande verksamhetsgrenar, böra äga tillämpning på kronofogde.

Särskild föreskrift därom synes onödig. Begreppet kronans ombudsman

lär däremot, när det f. n. åsyftar landsfiskal, kunna hänföra sig

till såväl distriktsåklagare och utmätningsman som polischef. Beredningen

anser att bestämmelse om vem som skall avses med uttrycket, när annat

inte förordnats, för säkerhets skull bör kvarstå.

Vad som enligt äldre lagar eller författningar åligger kronofogde finner

beredningen i allmänhet böra tillhöra polischefs verksamhetsområde. Så

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr lOi år 1964

torde få anses vara fallet beträffande nyss angivna åligganden enligt lagen

om äktenskaps ingående och upplösning att efter förordnande uppteckna

tillgångar och skulder i hemskilda makars bo, enligt 27 kap. 1 § byggningabalken

att vart tredje år eller oftare om så erfordras »skåda, huru bonde,

å kronojord, byggt och hävdat haver» samt att avge yttrande över vilande

lagfartsansökan. I den förut nämnda kungörelsen angående kostnadsersättning

till landsstats- och ecklesiastike tjänstemän för en del resor inom

tjänstgöringsdistrikten avses dock med kronofogde befattningshavare inom

alla tre verksamhetsgrenarna. Enär så även kan vara fallet i andra lagar

och författningar föreslår beredningen att vad som finns stadgat om kronofogde

skall äga tillämpning på distriktsåklagare, utmätningsman och polischef

på motsvarande sätt som föreslagits beträffande stadgande om

stadsfiskal och landsfiskal.

Remissyttrandena

Förslaget till bestämmelser om fördelning av uppgifter, som f. n. ankommer

på landsfogde, stadsfiskal, landsfiskal och stadsfogde, samt bestämning

rörande vem som skall handlägga poliskammares åligganden godtas

av alla remissmyndigheterna. Sålunda finner justitiekanslerscimbetet

det praktiskt och tillräckligt att generella bestämmelser utfärdas om fördelningen

av de hittillsvarande funktionerna inom dessa verksamhetsgrenar

på myndigheterna inom de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna.

Hänvisning till vad i lag eller författning är stadgat synes

dock för snäv. Ämbetet föreslår att hänvisning skall ske till vad i lag eller

särskild författning eller i reglemente, instruktion eller annan särskild föreskrift

är stadgat.

Också lagberedningen anser att det av praktiska skäl torde vara ofrånkomligt,

att man i viss utsträckning litar till den av polisberedningen förordade

metoden med generella föreskrifter om vad som i fortsättningen

skall förstås med de äldre tjänstebenämningarna. Antalet lagar och författningar

i vilka de förekommer är stort, och det skulle bli betungande att

i detta sammanhang ändra dem alla. Det kan också möta svårighet att

uppspåra alla hithörande författningar. Metoden med generella regler har

enligt lagberedningen emellertid den olägenheten, att tvekan om innebörden

ibland kan uppstå. Polisberedningen har i betänkandet sökt med exempel

visa hur de föreslagna bestämmelserna bör tolkas. Lagberedningen anser,

att tolkningen stundom är osäker. Till belysning härav anför lagberedningen

bl. a., att det knappast torde följa av den föreslagna lagen, att landsfiskals

uppgift enligt 46 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt har något

samband med exekutionsverksamheten.

Enligt lagberedningens mening är det angeläget, att man inte enbart litar

till generella regler utan genomför nödiga ändringar i lagar och förfall
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungi. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

ningar som ofta tillämpas eller har betydelse för allmänheten vid dess kontakt

med myndigheterna. Åtminstone torde ändring böra ske i bl. a. föräldrabalken,

ärvdabalken och andra lagar av central betydelse som berörs

av frågan.

I den mån man inte nu ändrar de lagar och författningar, i vilka de äldre

tjänstebenämningarna landsfogde, stadsfiskal osv. används måste man,

framhåller lagberedningen, kunna falla tillbaka på generella regler om vem

som i fortsättningen skall fullgöra uppgifterna i fråga. Reglerna kan lämpligen

upptas i en särskild lag av huvudsakligen det innehåll som föreslagits.

Dock framhåller lagberedningen, att det stundom kan vara mindre

lämpligt att såsom polisberedningen förutsätter två eller flera befattningsha\are

blir kompetenta i samma sak. För att möta befarade olägenheter kan

man stadga, att Kungl. Maj :t äger, när ärenden har samband med mer

an en verksamhetsgren, förordna hur ärendena skall handläggas. Det synes

vidare inte lämpligt föreskriva att vad som är stadgat om stadsfiskal i vissa

fall skall gälla utmätningsman. Såvitt lagberedningen kunnat finna används

ordet stadsfiskal ingenstädes i sådant sammanhang, att det skulle te sig

naturligt att låta det i fortsättningen betyda utmätningsman.

Väsentligen samma synpunkter som lagberedningen anlägger domstolskommittén.

\ ad polisberedningen anfört beträffande äldre bestämmelser om kronofogde

och kronans ombudsman har föranlett utförliga uttalanden av justitiekanslersämbetet

och lagberedningen. Dessa båda remissorgan påpekar,

att uttrycket kronans ombudsman förekommer åtminstone i följande författningsstadganden,

nämligen dels 11 § förordningen den 4 mars 1862

om tioårig preskription och om kallelse av okända borgenärer, 31 § andra

stycket och 62 § tredje stycket lagen den 28 maj 1886 ang. stenkolsfyndigheter

m. m., 15 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser ang.

vissa kostnader vid domstol och 9 § kungörelsen den 20 juli 1925 om bestridande

i vissa fall med allmänna medel av kostnader för ensittarförrättning,

dels ock 10 § andra stycket förordningen den 16 juni 1875 ang. lagfart å

fång till fast egendom och 13 § första stycket lagen den 19 juni 1919 om

fri rättegång.

Jsär uttrycket kronans ombudsman används i lag eller författning, åsyftas

emellertid därmed, såvitt lagberedningen kunnat finna, inte blott kronans

företrädare på landet utan i förekommande fall, t. ex. i preskriptions- och

lagfartsförordningarna samt lagen ang. stenkolsfyndigheter in. m., även

dess representant i stad. Den omorganisation av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

som nu företas berör såväl stad som land, och det kan därför

finnas anledning att generellt klargöra vem som åsyftas med uttrycket

kronans ombudsman. Lagberedningen påpekar dessutom, att uttrycket förekommer

även i vissa lagar och författningar som tillkommit efter ingången

av år 1918.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

Enligt justitiekansler sämbete t synes riktigast att ändring görs i samtliga

författningar där beteckningarna kronans ombudsman och kronofogde förekommer

samt att det föreslagna stadgandet om kronofogde och kronans ombudsman

utgår. Ämbetet motiverar sitt ställningstagande på följande sätt.

Såvitt gäller preskriptionsförordningen och angivna kungörelse av år

1925 förefaller tämligen klart att med kronans ombudsman bör avses utmätningsman.

I fråga om stadgandena i lagen om stenkolsfyndigheter

torde vara mindre tydligt vem som bör avses. Det synes vara anledning att

i de tre författningarna »kronans ombudsman» genom författningsändring

utbyts mot lämplig myndighet.

Vad angår lagen om fri rättegång torde av 10 § andra stycket kungörelsen

den 26 september 1947 med bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om

fri rättegång framgå, att med kronans ombudsman i 13 § första stycket i

lagen avses utmätningsman.

I fråga om 10 § andra stycket lagfartsförordningen gäller enligt kungörelsen

den 22 november 1912 att yttrande över vilande lagfartsansökan såvitt

gäller egendom på landet avgives av kronofogde (efter att ha inhämtat

yttrande av advokatfiskalen i kammarkollegiet) samt såvitt angår egendom

i stad av berörda advokatfiskal. Fragan om vem som i fortsättningen skall

avgiva yttrande för kronans räkning över vilande lagfartsansökningar såvitt

angår egendom på landet blir således beroende av hur spörsmålen,

som hänför sig till den tidigare kronofogdebefattningen, löses.

I betänkandet angives en del författningar, enligt vilka kronofogde har

vissa åligganden. Knappast något av dessa åligganden synes emellertid vara

av den beskaffenheten att det bör ankomma på en mer renodlad polismyndighet.

Det är väl möjligt, yttrar ämbetet slutligen, att det knappast låter sig

göra att fullständigt redovisa samtliga äldre föreskrifter rörande kronofogde.

Även om därför någon äldre författning vid en sådan detaljreglering

skulle bli överhoppad torde knappast därmed någon större skada ha skett.

Däremot har man vunnit, att man ur lagstiftningen så långt möjligt utmönstrat

det gamla kronofogdebegreppet och att ökad klarhet nåtts i fråga

om vissa nu tämligen oklara stadganden.

Departementschefen

Som framgår av det föregående skall i de föreslagna nya polis-, åklagaroch

exekutionsorganisationerna inte finnas tjänster, vilkas innehavare skall

fullgöra uppgifter inom mer än en av organisationerna. Nuvarande tjänster,

som är gemensamma för två eller alla dessa verksamhetsområden, skall

alltså ersättas med tjänster som hänförs till endast ett verksamhetsområde.

Detta gör det nödvändigt att bestämma, vilka befattningshavare som skall

fullgöra uppgifter som åligger landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Dessa

befattningshavare fyller i dag oftast funktioner inom både polis- och åklagarväsendet,

landsfiskal dessutom inom exekutionsväsendet. Förutom uppgifter,

som befattningshavarna har enligt sina instruktioner, reglementen

och andra tjänsteföreskrifter, har de enligt en rad lagar och författningar

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

skyldigheter av mångskiftande art. Polisberedningen bär funnit det inte

kunna komma i fråga att i ett sammanhang ändra alla dessa stadganden och

i stället föreslagit att fördelningen av uppgifterna på befattningshavarna i

de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna skall ske enligt generella

regler. Reglerna skall enligt förslaget innebära, att uppgifterna skall

ankomma på befattningshavare inom åklagarväsendet resp. exekutionsväsendet,

om de äger samband med åklagarverksamheten resp. exekutionsverksamheten,

samt i övriga fall på befattningshavare inom polisväsendet.

Den principiella lösning som förslaget innebär har vunnit allmän anslutning

\id remissbehandlingen. Också för egen del anser jag det vara ofrånkomligt

med generell reglering av dessa frågor. Jag tillstyrker därför förslaget.

Vid remissbehandlingen har emellertid anmärkts, att det inte synes tillfredsställande

att enbart lita till allmänna stadganden. Ändring har ansetts

böra ske i varje fall i viktigare författningar. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att åtskilliga sådana ändringar som här är i fråga avses skola

ske i samband med de författningsändringar, som erfordras i anledning

av att magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna upphör. Som

förut sagts har förslag med sådan innebörd tidigare denna dag remitterats

till lagrådet. Även i samband med andra författningsändringar torde

bestämmelser av ifrågavarande slag komma att i rätt stor omfattning anpassas

till de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna redan

före omorganisationens ikraftträdande. Mera uttalat behov att på en gång

ändra en rad författningar endast i här aktuella avseenden finner jag

därför inte föreligga. Jag föreslår emellertid att ändring redan nu genomförs

i föräldrabalken och ärvdabalken.

Beträffande tillämpningen av det föreslagna generella stadgandet vill jag

till en början betona, att polischefen alltid är skyldig fullgöra uppgift, när

tvekan kan råda om till vilket verksamhetsområde uppgiften hör. I den

mån denna tillämpning leder till otillfredsställande resultat torde ändring

av vederbörande författning få övervägas från fall till fall. I övrigt

kan jag i stort sett dela de synpunkter polisberedningen anlagt på tillämpningen.

Att de generella reglerna ibland leder till att viss uppgift skall

ål*gga både polischef och åklagare eller både polischef och utmätningsman

anser jag inte, som antytts i ett remissyttrande, alltid vara någon olägenhet.

Enligt min mening är det naturligt att både åklagare och polischef skall ha

t. ex. uppgiften att anmäla misstanke om lagöverträdelse. I allmänhetens

intresse är det även till fördel att både polischef och utmätningsman är skyldig

att exempelvis bestyrka ekonomisk uppgift för erhållande av fri rättegang

samt att betala ut förskott pa vittnesersättning. Vad gäller stadganden

om stadsfiskal delar jag dock lagberedningens åsikt, alt med stadsfiskal inte

i något fall skall avses utmätningsman.

I likhet med polisberedningen anser jag att poliskammares uppgifter i

regel utan särskild föreskrift skall handläggas av polismyndigheten. För det

fall att poliskammare fullgör åligganden, som eljest ankommer på högre

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

myndighet, är det emellertid inte givet att dessa skall överflyttas på polismyndigheten.

Jag biträder polisberedningens förslag att för sådana fall

införa den regeln att kammarens uppgift i stället åligger polismyndigheten..

Före 1918 fanns inom länen kronofogdetjänster, som närmast motsvarade

de från och med nämnda år inrättade landsfogdetjänsterna. Med anledning

av indragningen av kronofogdetjänsterna föreskrevs, att vad i lag

eller författning är stadgat med avseende å kronofogde eller kronans uppbördsman

eller ombudsman på landet skall äga tillämpning med avseende å

landsfiskal, såvitt inte annat blivit stadgat. Dessa bestämmelser, som alltjämt

gäller, är upptagna i lagen den 14 juni 1917 om överflyttande å landsfiskal

av kronofogde åliggande bestyr.

Jag delar polisberedningens mening att det utan särskilt stadgande torde

stå klart att vad som kan finnas föreskrivet om kronans uppbördsman

framdeles skall avse utmätningsman, i den mån det hittills varit tillämpligt

på landsfiskal.

Bestämmelser om kronofogde och kronans ombudsman synes numera

förekomma endast i ett fåtal författningar. I den förut nämnda lagrådsremiss,

som rör avvecklingen av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna,

har föreslagits att bestämmelserna i 6 kap. 14 § lagen den 12

november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning skall erhålla sådan

ändrad lydelse att vad där sägs om bl. a. kronofogdes skyldighet att motta

förordnande att förrätta uppteckning av tillgångar och skulder i makars

bo i stället skall avse lämplig person. I samma lagrådsremiss föreslås

också sådana ändringar i 4 och 41 §§ sjölagen den 12 juni 1891 att kronofogde

enligt dessa lagrum åvilande skyldigheter överflyttas till annan befattningshavare.

Behov att lägga den kronofogde i 27 kap. 1 § byggningabalken

ålagda skyldigheten att med vissa tidsmellanrum syna åbyggnader

och jordens hävd på kronojord på befattningshavare inom polis-, åklagareller

exekutionsväsendet synes inte föreligga. Sådan skyldighet kan för

övrigt i administrativ ordning åläggas befattningshavare i polis-, åklagareller

exekutionsorganisationerna. Övriga författningar där beteckningen

kronofogde eller kronans ombudsman förekommer bör såsom förordats vid

remissbehandlingen ändras, om det inte av författningen tydligt framgår

vilken befattningshavare som åsyftas. Av detta skäl föreslår jag ändringar

i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å

okända borgenärer, lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

in. in. samt förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till

fast egendom. Erforderliga författningsändringar i övrigt kan ske i administrativ

ordning.

Sedan nu angivna författningsändringar genomförts fyller den förut

nämnda lagen av år 1917 ingen praktisk funktion. Jag föreslår att lagen

upphävs. Skulle det sedermera visa sig att beteckningen kronofogde eller

kronans ombudsman förekommer i ytterligare någon författning torde

fråga om ändring i författningen då få övervägas.

6*—■ Bihnng till riksdagens protokoll 1904. 1 sand. \r 101

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Stämningsmäll och bevis om delgivning

Gällande bestämmelser m.m.

Bestämmelser om delgivning i rättegång finns i 33 kap. rättegångsbalken.

Huvudregeln är att delgivning skall ske genom rättens försorg (4 §). Härifrån

ges dock undantag, då delgivningen ankommer på part. Delgivning

genom rättens försorg inom riket skall ske genom posten, om inte rätten finner

att delgivningen bör verkställas på annat sätt (5 §). Delgivning verkställs

genom att handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den

som söks för delgivning (6 §). I vissa fall kan dock delgivning verkställas på

annat sätt.

Även i andra författningar förekommer bestämmelser om delgivning.

I åtskilliga fall hänvisas i dessa bestämmelser till rättegångsbalkens regler

om delgivning. Sådana hänvisningar finns t. ex. i 12 och 117 §§ konkurslagen,

12 § utsökningslagen, 5 § lagen om utmätningsed samt i 2 kap. 38 §

lagen om nyttjanderätt till fast egendom, till vilket lagrum hänvisning i sin

tur görs i 3 kap. 36 § och 4 kap. 15 § samma lag. Hänvisning till vissa av

rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser förekommer bl. a. i 66 § nykterhetsvårdslagen,

57 § socialhjälpslagen och 95 § barnavårdslagen

Underrätt skall jämlikt 33 kap. 24 § rättegångsbalken förordna erforderligt

antal stämningsmän för att verkställa delgivning, då de anlitas

därför. Förordnande för stämningsmän meddelas för viss tid eller tills

vidare och får av rätten återkallas, om skäl föreligger därtill. Rätten skall

årligen pröva förordnandets bestånd. När stämningsmän första gången

förordnas skall han inför rätten avlägga ed av visst innehåll. Fjärdingsman

är utan särskilt förordnande stämningsmän. Jämlikt lagen den 6 juni

1925 (nr 17b) om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter angående

fjärdingsman skall, om annat inte förordnats, vad i lag eller författning

finns stadgat om Ijärdingsman i tillämpliga delar gälla i avseende på polisman,

som jämlikt lagen om polisväsendet i riket finns anställd i polisdistrikt,

vari ingår köping eller landskommun eller del därav.

I 33 kap. 25 § rättegångsbalken föreskrivs, att intyg av stämningsmän

gäller som fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller.

Samma vitsord skall tillkomma bl. a. intyg som meddelats av nämndeman

eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal eller stadsfiskal eller

av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag.

Nu redovisade bestämmelser innebär, att den som rätten förordnat att

a ara stämningsmän är skyldig att verkställa delgivning på begäran av myndighet

eller enskild (se prop. 1935: 5 s. 16). Sadan skyldighet åvilar också,

dock utan särskilt förordnande, fjärdingsman, dvs. polisman anställd i

polisdistrikt som inte omfattar enbart stad. Behörighet att utfärda intygom

delgivning tillkommer, förutom stämningsmän, jämväl de i 33 kap. 25 §

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196A

rättegångsbalken angivna befattningshavarna, polisman i stad dock endast

om han haft förmans uppdrag att verkställa delgivningen. Såvitt gäller

delgivning på begäran av domstol stadgas i 9 § andra stycket kungörelsen

den 10 juli 7.947 (nr 611) om delgivning i mål och ärenden vid domstol

(delgivningskungörelsen), att landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal,

fjärdingsman och annan polisman är pliktig att på tjänstens vägnar

verkställa domstolsdelgivning utan annan ersättning än som må tillkomma

honom enligt kungörelsen den 26 maj 1954 angående vissa ersättningar

åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m.m. Särskilt förordnad

stämningsman eller nämndeman som verkställer domstolsdelgivning

är jämlikt 9 § tredje stycket delgivningskungörelsen berättigad till

ersättning enligt de grunder som anges i förordningen den 12 juli 1878

(nr 24 s. 21) angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda

mål samt till stämningsman m. m. Enligt förordningen skall för delgivning

av stämning domstols, myndighets eller tjänstemans beslut eller kallelse

eller annan handling jämte bevis om delgivningen erläggas sex — i

storstäderna åtta — kronor för varje person som får del av handlingen

(4 §). Därjämte utgår resekostnadsersättning samt utom vid förrättning i

Stockholm och Göteborg traktamente enligt allmänna resereglementet

(5 §). Verkställes delgivningen av befattningshavare, på vilken statens allmänna

avlöningsreglemente är tillämpligt, skall den i 4 § angivna ersättningen

för delgivningen redovisas på sätt är stadgat i fråga om expeditionslösen,

som skall redovisas till statsverket.

Beträffande polismyndighets skyldighet att biträda andra myndigheter

med delgivning hänvisas till det föregående.

I fråga om polismans skyldighet att vara stämningsman må följande anmärkas.

1 den förut nämnda lagen om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter

angående fjärdingsman stadgades före den 1 juli 1954 att föreskrifter

om fjärdingsman skulle i tillämpliga'' delar gälla polisman som jämlikt

polislagen fanns anställd i polisdistrikt på landsbygden, om inte annat

förordnats. Genom lagändring 1954 gjordes med verkan från den 1 juli samma

år lagens bestämmelser tillämpliga också på polisman anställd i polisdistrikt

bestående av såväl landsbygd som stad. I samband med denna lagändring

anfördes bl. a. (prop. 1954: 115), att den främsta anledningen till

att fjärdingsman fått behörighet som stämningsman utan särskilt förordnande

torde ha varit önskemålet att bereda landsbygdsbefolkningen tillgång

till erforderligt antal lättillgängliga stämningsmän. Att stad förenades

med landsbygd till ett polisdistrikt, s. k. blandat distrikt, syntes inte böra

föranleda att landsbygdsdelens ställning i detta hänseende försämrades.

Detta talade för att polismän i blandade distrikt borde jämställas med

fjärdingsmän. Med denna lösning skulle i blandade distrikt komma att finnas

flera polismän som automatiskt också var stämningsmän. Eftersom

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196b

endast mindre städer förenades med landsbygd till ett polisdistrikt, blev

antalet polismän med stämningsmannafunktion dock så begränsat att ökningen

inte kunde väntas medföra några olägenheter. En annan följd av att

likställa polisman i blandat distrikt med polisman i landsbygdsdistrikt sades

vara, att polismännen i städerna fick olika behörighet i fråga om verkställande

av delgivning beroende på om staden ensam utgjorde polisdistrikt eller ej.

Även om detta inte var fullt tillfredsställande ansågs risk knappast föreligga

att rättsförluster uppstod av denna orsak.

Frågan om skyldighet för polisman att verkställa delgivning togs sedermera

upp av 1951 års rättegångskommitté i en den 25 juli 1956 dagtecknad

promemoria (stencilerad). Kommittén, som bl. a. avvisade möjligheten att

tillägga alla polismän stäinningsmansbefogenhet utan särskilt förordnande,

ansåg att ändring av bestämmelserna i 33 kap. 24 § rättegångsbalken

inte för det dåvarande borde komma till stånd. Vid remissbehandling av

promemorian anslöt sig de flesta remissorganen till kommitténs ståndpunkt.

Beträffande den omfattning, i vilken delgivning på begäran av enskild

förekommer, upplyses i den av 1951 års rättegångskommitté avgivna promemorian

att de vid rådhusrätten och magistraten i Stockholm anställda

stadstjänarna år 1955 utförde cirka 2 700 samt personalen vid delgivningscentralen

i Stockholm i runt tal 1 500 sådana delgivningar. Med ledning

av vissa för 1963 redovisade uppgifter om antalet dylika delgivningar

i Stockholm kan antas, att antalet 1963 utgjorde ungefär 4 900. Vad som

inhämtats beträffande vissa andra städer visar uppskattningsvis, att antalet

delgivningar på begäran av enskild per år utgör i runda tal i Nyköping

200, i Norrköping 600, i Linköping inemot 500 och i Motala drygt 250.

Beträffande landsbygden torde antalet delgivningar på enskild begäran

vara ringa. I 1951 års rättegångskommittés promemoria redovisas för 1955

tre sådana delgivningar i Alvesta landsfiskalsdistrikt (15 158 inv.) och

15 delgivningar i Håbo landsfiskalsdistrikt (9 382 inv.).

Polis bere d ningen

Polisberedningen framhåller, att bestämmelsen i 33 kap. 24 § rättegångsbalken

främst har betydelse för allmänhetens möjligheter att få biträde

med delgivning i sådana fall, då delgivningen inte på begäran eller

eljest verkställs av myndighet. För dessa delgivningar kan f. n. anlitas

antingen särskilt förordnad stämningsman eller sådan polisman som avses

med uttrycket fjärdingsman. I de rena stadsdistrikten står endast särskilt

förordnade stämningsmän till buds. Härvid bortses från att nämndemän

kan åtaga sig delgivningsuppdrag.

Med hänsyn till det anförda finner beredningen det tydligt att särskilt

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

förordnade stämningsmän även framdeles bör finnas. Att bedöma hur stort

antal stämningsmän som erfordras är vanskligt. Tillgängliga uppgifter om

i vilken utsträckning allmänheten faktiskt utnyttjar delgivningshjälp av

stämningsmän är ofullständiga. Under alla förhållanden synes man f. n.

böra utgå från att det för allmänheten alltjämt är av betydelse att ha tillgång

till stämningsmän och att tillgången på stämningsmän inte bör bli

sämre än den varit hittills.

Hinder föreligger f. n. inte, anför beredningen, att polisman förordnas till

stämningsmän såvitt han inte är stämningsmän utan särskilt förordnande

(fjärdingsman). Frågan i förevarande sammanhang är emellertid i

första hand, huruvida polisman skall vara stämningsman

utan särskilt förordnande eller ej. Genom organisationsreformen

i samband med förstatligandet försvinner den nuvarande skillnaden

mellan olika slag av polisdistrikt. Flertalet polisdistrikt kommer att

omfatta en eller flera städer jämte landsbygd. Endast undantagsvis kommer

polisdistrikt att bestå enbart av stad eller enbart av landsbygd. Man kan

alltså inte som nu göra skillnad mellan polisman i stad och annan polisman.

Skall polismän över huvud taget vara stämningsmän utan särskilt förordnande

måste detta gälla alla polismän. Behov torde enligt beredningen

inte finnas för allmänheten av en så omfattande stämningsmanskader. Från

polisiära synpunkter är det olämpligt, att polismännen mera allmänt kan

ryckas från sina uppgifter i den planlagda polisverksamheten för att fullgöra

brådskande delgivningsuppdrag.

Å andra sidan framhåller beredningen att polismän under alla förhållanden

kommer att få ta befattning med delgivningar. Enligt åtskilliga författningax

har polismyndighet skyldighet att lämna andra myndigheter biträde med

delgivningar. Sådana delgivningar skall verkställas av polispersonalen på

förmans uppdrag. Åläggs polismyndighet skyldighet att lämna även allmänheten

biträde med delgivningar skulle polisen emellertid sannolikt komma

att anlitas för alla enskilda delgivningar särskilt i städerna, vilket kan medföra

avsevärd arbetsbelastning och dessutom strider mot den allmänna målsättning

beredningen satt upp för polisens framtida uppgifter. Personalen i

dessa städers dclgivningscentraler utgörs sålunda inte av aktiva polismän

utan av andra personer som meddelats stämningsmansförordnanden. Genom

delgivningscentralerna fullgörs såväl delgivningar på uppdrag av enskilda

som s. k. tjänstedelgivningar, dvs. delgivningar på uppdrag av domstol

eller åklagare samt polismyndighet åliggande delgivningar. I den mån delgivningscentraler

inrättas bör dock bland centralens uppgifter ingå att

biträda enskilda med delgivning. Det nuvarande systemet att de anställda

vid delgivningscentralerna åtar sig delgivningar åt enskilda som privata

uppdrag anser beredningen böra upphöra. Allmänheten skulle alltså ha att

vända sig till centralen som sådan med sina delgivningsuppdrag.

Med hänsyn till det anförda föreslår polisberedningen, att varken enskild

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

polisman i denna egenskap eller polismyndighet skall vara skyldig att

lämna allmänheten biträde med delgivningar.

Beredningen erinrar om att exekutionsbiträdesgöromål f. n. ingår i polisens

uppgifter på landet. Genom att den exekutiva verksamheten på landet

helt skiljs från polisverksamheten upphör den hittillsvarande skyldigheten

för exekutionsbiträdespersonalen på landet, dvs. de polismän (fjärdingsman),

som helt eller delvis ägnat sig åt exekutionsbiträdesverksamhet,

att ombesörja delgivning. Delgivning på begäran av enskild är i flertalet

fall närmare förbunden med exekutionsverksamheten än med polisverksamheten.

Sålunda är delgivning av tredskodomar och lagsökningsutslag

i själva verket inledning till exekutivt förfarande, och syftet med

delgivningar i hyresangelägenheter är ofta att kunna vinna handräckning

för avhysning. Beredningen anser därför att det ligger närmare till hands

att exekutionsbiträdespersonal är stämningsmän utan särskilt förordnande

än att detta är fallet med polismän. Motsvarande synpunkter som beträffande

polismännen finner beredningen dock tala mot generell delgivningsskyldighet

för exekutionsbiträdespersonal.

Upphävs den gällande bestämmelsen att fjärdingsman är stämningsmän

utan särskilt förordnande försämras i viss män allmänhetens service i detta

hänseende på landet, framhåller beredningen. Enligt beredningens mening

synes denna olägenhet i allt väsentligt bli undanröjd om exekutiv biträdespersonal

och polismän med lämplig stationering utanför vederbörande distrikts

centralort vid behov förordnas till stämningsmän. Möjlighet härtill

tinns f. n. För att trygga tillgången på lämpliga stämningsmän på landsbygden

bör skyldighet i viss utsträckning föreligga för exekutiv biträdespersonal

och polismän med stationeringsort utanför centralorten att motta

förordnande som stämningsmän. Denna skyldighet bör regleras i administrativ

ordning. Anmälan om erhållet förordnande bör göras i första hand

hos chefen för den på orten stationerade styrkan, och det bör ankomma

på denne att samordna den delgivningsverksamhet, som förordnandet för

med sig, med exekutions- respektive polistjänsten.

I och för sig föreligger inte hinder att även andra befattningshavare inom

polis- och exekutionsväsendet förordnas som stämningsmän. Möjligheterna

att utverka stämningsmansförordnanden för dylik personal bör enligt beredningens

mening tas tillvara i största möjliga utsträckning.

I anslutning till dessa överväganden föreslår polisberedningen att 33 kap.

24 § rättegångsbalken får ändrad lydelse såtillvida, att gällande bestämmelse

om att fjärdingsman är stämningsmän utan särskilt förordnande utgår.

Viss exekutiv biträdespersonal och polispersonal föreslås i administrati\

ordning skola åläggas skyldighet att motta förordnande som stämningsman.

Den särskilda lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av

föreskrifter angående fjärdingsmän har numera betydelse endast i fråga

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

om nyss nämnda stadgande i rättegångsbalken. Om stadgandet utgår fyller

1925 års lag inte längre någon funktion. Beredningen föreslår att lagen

upphävs.

I detta sammanhang anför beredningen slutligen, att alla delgivningar

som utförs av den polis- och exekutionspersonal, som åläggs skyldighet att

motta förordnande som stämningsman, skall utföras som tjänsteuppdrag.

Som en följd härav skall av enskild författningsenligt utgiven gottgörelse

för delgivningsförrättningen alltid tillfalla statsverket, som gentemot förrättningsmannen

svarar för denne tillkommande sådan gottgörelse i likhet

med vad som i allmänhet gäller för dylika kostnader i tjänsten.

Vidkommande behörigheten att utfärda bevis om delgivning

anmärker beredningen inledningsvis, att de i 33 kap. 25 § rättegångsbalken

angivna befattningshavare, vilka inte betecknas som stämningsmän,

i förevarande hänseende skiljer sig från stämningsmännen endast i så

måtto att behörigheten att utfärda delgivningsbevis är knuten till deras

tjänst, beträffande polisman i stad dessutom till att han fått tjänsteuppdrag

att verkställa delgivningen.

Vidare anför beredningen att polismyndighet enligt ett flertal författningar

ålagts att biträda olika myndigheter med delgivning av skilda slag.

Vidare har skyldighet i administrativ ordning ålagts polisiära befattningshavare

att verkställa domstolsdelgivning. Polisen bör därför, i vart fall för

överskådlig tid framåt, behållas vid dessa skyldigheter. Intyg av polisiära

befattningshavare om delgivning bör framdeles liksom hittills utgöra fullt

bevis om att delgivningen blivit så verkställd som intyget utvisar. Även inom

åklagarverksamheten föreligger behov av omedelbar delgivning, t. ex. av

strafföreläggande i samband med förhör rörande förseelsen.

Det exekutiva förfarandet förutsätter enligt beredningen också i stor utsträckning

bevisligen verkställd delgivning med gäldenären. Den exekutiva

biträdespersonalen i stad äger emellertid enligt gällande lydelse av 33

kap. 25 § rättegångsbalken inte behörighet att utfärda delgivningsintyg.

Efter exekutionsväsendets omorganisation, som bl. a. innebär en fullständig

åtskillnad mellan polisen och exekutionsväsendet, skulle ingen exekutiv

biträdespersonal, vare sig på landet eller i stad, kunna utan stämningsmansförordnande

verkställa delgivning och utfärda bevisvärdigt intyg om

delgivningen. Med hänsyn till behovet av delgivningar inom den exekutiva

verksamheten finner beredningen befogat att exekutiv biträdespersonal nu

får sådan behörighet. Till exekutiv biträdespersonal hänför beredningen all

personal som är satt att såsom förrättningsmän lämna utmätningsman biträde

vid exekutiva förrättningar.

Beredningen erinrar om att behörigheten för polisman i stad att utfärda

delgivningsintyg f. n. är beroende av att polismannen verkställt delgivningen

på förmans uppdrag, dvs. i tjänsten. Behov av vidsträcktare behörighet

för exekutiva förrättningsmän och polismän synes inte föreligga. Även be
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

hörigheten för polischef, åklagare och utmätningsman att utfärda sådant

intyg bör enligt beredningen begränsas till delgivningar som verkställts i

tjänsten. Anledningen till att dessa befattningshavare över huvud taget fått

behörigheten torde enbart vara deras tjänsteåligganden.

Polisberedningen föreslår alt vitsord, som sägs i 33 kap. 25 § rättegångsbalken

skall efter omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

tillkomma intyg, som i tjänsten utfärdats av polischef eller annan

polisman eller åklagare eller utmätningsman eller honom underställd exekutiv

förrättningsman. Med polischef och åklagare avses jämväl länspolischef

och länsåklagare. Att intyget skall vara avgivet i tjänsten innebär, att

delgivningen skall ha verkställts på tjänstens vägnar.

Remissyttrandena

Beredningens förslag, att polisman inte på grund av sin

tjänst skall vara stämnings man men att vissa polismän och

viss exekutiv biträdespersonal i administrativ ordning skall åläggas skyldighet

att motta förordnande som stämningsman, tillstyrks av de flesta

remissinstanserna. De remissorgan som närmare motiverar sina ställningstaganden,

bl. a. statskontoret, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands

län och polismästaren i Stockholm, ansluter sig huvudsakligen till

de synpunkter beredningen framfört. Bl. a. understryks det önskvärda i att

systemet med delgivningscentraler utbyggs.

Några av de positivt inställda remissinstanserna gör en del anmärkningar

i anslutning till förslaget att skyldighet i administrativ ordning skall åläggas

viss personal inom exekutions- och polisväsendet att motta förordnande

som stämningsman. Sålunda framhåller hovrätten för övre Xorrland, att

den ofullständiga utredningen om i vilken omfattning allmänheten utnyttjar

delgivningshjälp av stämningsman kan medföra att beredningens slutsatser

i denna del visar sig delvis felaktiga. Det kan vidare i många fall vara

svårt att på landsbygden finna lämpliga privatpersoner, som är villiga att

motta förordnande som stämningsman. För att möta olägenheter för landsbygdens

del, bör den föreslagna, i administrativ ordning reglerade skyldigheten

för polismän och exekutiv biträdespersonal att motta förordnande

som stämningsman utnyttjas i så vid omfattning som möjligt vad gäller

personal med stationeringsort utanför centralorten. Svenska kommunförbundet

förutsätter, att allmänhetens service inte försämras genom den föreslagna

ordningen.

Enligt överståthållarämbetet kan det befaras att de avsedda förordnandena

av vissa polismän till stämningsmän kan bli adminstrativt betungande.

Enklast vore otvivelaktigt med bestämmelsen, att polisman, som är stationerad

utanför centralort, utan särskilt förordnande är stämningsman.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Innan polisman eller exekutionsbiträde förordnas till stämningsman bör

vederbörande polischef eller utmätningsman få tillfälle att yttra sig, anser

bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län.

Helt eller delvis negativ inställning till förslaget har justiiiekanslersämbetet,

lagberedningen, Västerbottens länsavdelning av föreningen Sveriges

landsfiskaler och svenska polisförbundet.

Justitiekanslersämbetet vitsordar att inskränkande bestämmelser om polismans

skyldighet att vara stämningsman synes motiverade men menar att

genomförande av beredningens förslag skulle medföra väsentlig försämring

av allmänhetens möjligheter att få delgivningar utförda. Dessa och

andra olägenheter med förslaget torde inte vara förenade med det av beredningen

diskuterade alternativet att ålägga polismyndighet skyldighet att

lämna allmänheten biträde med delgivningar. Vid bedömningen av detta

alternativ bör enligt ämbetet beaktas att polismyndigheten även framdeles

skall vara skyldig att i stor omfattning biträda med tjänstedelgivningar av

skilda slag. Av de skäl som anförts mot ifrågavarande alternativ synes med

hänsyn härtill egentlig betydelse böra tillmätas endast invändningen att det

kan medföra avsevärd arbetsbelastning. De privata delgivningarna är emellertid

få i förhållande till antalet tjänstedelgivningar och skulle från arbetssynpunkt

knappast innebära någon stor belastning för polismyndigheten.

Mot de av beredningen för ett år beräknade 4 900 privata delgivningarna

i Stockholm svarar sålunda tjänstedelgivningar i storleksordningen

70 000—100 000. Med hänsyn till de obestridliga fördelarna för allmänheten

av att kunna anlita polismyndigheten för delgivningar skulle det enligt

ämbetets mening vara av värde att få bättre grundval för att kunna bedöma

vilken arbetsbelastning en sådan ordning skulle medföra för polismyndigheten.

Lagberedningen ifrågasätter lämpligheten av att de stämningsmän som

skall få anlitas av allmänheten alltid skall vara utsedda av domstol. Behovet

är svårt att överblicka och möjligheten för domstolen att själv välja personer

inom polis- eller exekutionsväsendet begränsad. Administrativt förefaller

förslaget medföra extra arbete för domstolarna utan att ge mera påtagliga

fördelar. För att vinna erforderlig ordning bör rekvisition av delgivning

genom polisman eller exekutiv befattningshavare göras hos vederbörande

expedition. Lagberedningen anser att skyldighet att verkställa delgivning

bör inom polisväsendet åläggas vissa befattningshavare eller i det

särskilda fallet meddelas disponibel polisman av dennes förman. I fråga om

exekutionsorganisationen bör exekutiva tjänstemän kunna anlitas av allmänheten

för delgivning åtminstone i rent exekutiva mål och möjligen därutöver

i närstående grupper av mål, efter vad som finnes lämpligt och närmare

bestäms. Med en sådan ordning kan allmänheten vid behov alltid vända

sig till polisorganisationen för delgivning, medan exekutionsorganisationen

står till buds endast i mål som har något samband med dess verksamhet.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

Beträffande såväl polismän som exekutiva tjänstemän bör skyldighet att

tillhandagå allmänheten närmare regleras i administrativ författning. Lagberedningen

föreslår, att i 33 kap. 24 § första stycket rättegångsbalken införs

stadgande, att polisman eller exekutiv tjänsteman skall utan särskilt

förordnande vara stämningsman, då han enligt tillämpliga bestämmelser

skall verkställa delgivning.

Svenska polisförbundet delar beredningens uppfattning att delgivningar

inte är någon egentlig polisuppgift. På grund härav anser förbundet att i

första hand den exekutiva personalen skall anlitas för delgivningar. Om

polismän anlitas, bör i vart fall inom distrikt med stor geografisk utbredning

delgivning kunna ske av varje polisman inom området i samband

med andra tjänsteuppdrag. Samma uppfattning har Västerbottens länsavdelning

av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Beträffande den föreslagna ändringen av 33 kap. 25 § rättegångsbalken

förekommer principiella erinringar endast i yttrandet

från lagberedningen, som anser att frågan om verkan av delgivningar, som

har med utsökningsväsendet att göra — eller som eljest faller utanför rättegångsförfarandet

— strängt taget inte hör till rättegångsbalken och inte

borde regleras i 33 kap. 25 § denna lag. Denna invändning är visserligen

rent formell och kan lämnas därhän om man så vill, men den formella bristen

blir mindre framträdande med lagberedningens förslag beträffande 33

kap. 24 § rättegångsbalken. Om detta förslag biträds, bör allt om polis- och

exekutiva ämbets- och tjänstemän utgå ur 33 kap. 25 §. I stället för landsfogde,

landsfiskal och stadsfiskal bör i lagrummet nämnas åklagare.

Departementschefen

I 33 kap. rättegångsbalken meddelas bestämmelser om hur delgivning av

handling skall verkställas, vem som är skyldig att verkställa delgivning samt

vem som äger utfärda intyg vilket gäller som fullt bevis att delgivning blivit

så verkställd som intyget utvisar. Formellt avser bestämmelserna endast

delgivning i rättegång. På grund av hänvisning i andra författningar

länder rättegångsbalkens stadganden emellertid till efterrättelse i fråga om

delgivning i flertalet delgivningsfall. Underrätt skall förordna erforderligt

antal stämningsmän, vilka är skyldiga att på begäran verkställa delgivning.

Sådan skyldighet åvilar utan förordnande fjärdingsman, varmed förstås

polisman som är anställd i polisdistrikt, vilket inte består enbart av stad.

Intyg av stämningsman samt av bl. a. landsfogde, stadsfogde, landsfiskal

och stadsfiskal ävensom av polisman i stad, om han verkställt delgivningen

efter förmans uppdrag, gäller som fullt bevis om delgivningen och sättet

därför. Skyldighet för sist angivna befattningshavare att verkställa delgivning

föreligger inte enligt rättegångsbalken men åligger dem i stor utsträckning

på grund av administrativa föreskrifter.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

De nya polisdistrikten kominer endast undantagsvis att bestå av enbart

stad. Som polisberedningen framhållit är det därför framdeles ändamålslöst

att skilja mellan polisman, anställd i polisdistrikt som består endast

av stad, och annan polisman. Härav följer att frågan, huruvida polisman

skall vara stämningsman utan särskilt förordnande eller inte, måste regleras

oberoende av anställning i visst slags distrikt. Enligt beredningens

mening bör delgivningsbestyren så långt möjligt avlastas polisen, eftersom

de är betungande och dessutom inte i och för sig kräver polisiära insatser.

I likhet med de flesta remissinstanserna ansluter jag mig till denna målsättning.

Att helt befria polisen från delgivningsuppgifter låter sig dock

knappast ens på längre sikt göra, något som jag närmare utvecklat i avsnittet

rörande polismyndighets uppgifter.

Vad som särskilt träder i förgrunden i detta sammanhang är behovet för

allmänheten att ha tillgång till delgivningsmän för delgivningar, som ankommer

på part i skilda ärenden eller som eljest är av intresse för den enskilde.

Särskilt på landsbygden kan svårigheter visa sig föreligga att finna

lämpliga personer som vill åtaga sig uppgiften att vara stämningsman. För

att tillgodose behovet av lämpliga stämningsmän på landsbygden har polisberedningen

föreslagit, att polisman visserligen inte skall vara stämningsman

utan särskilt förordnande men att polismän, stationerade utanför polisdistriktets

centralort, skall i administrativ ordning åläggas att på begäran

motta domstols förordnande att vara stämningsman. Förslaget har lämnats

utan erinran av flertalet remissorgan. För egen del är jag såtillvida

ense med beredningen som jag förordar, att polisen liksom hittills skall stå

allmänheten till tjänst med delgivningar främst på landsbygden. Den begränsning

av polisens sysslande med delgivningsbestyr som emellertid framstår

som motiverad torde som påpekats i några remissyttranden böra lösas

på ett administrativt enklare sätt än beredningen föreslagit. Detta synes enligt

min mening kunna ernås genom att polismyndigheten åläggs att på orter

där så erfordras ombesörja delgivningar på begäran av enskilda. Ifrågavarande

delgivningar bör liksom andra på polismyndighet ankommande

delgivningar kunna verkställas av polismän såsom tjänsteuppdrag. Härför

erfordras inte att polisman skall vara att anse som stämningsman, därest

intyg om delgivning vilket polisman utfärdat gäller som fullt bevis att delgivningen

blivit verkställd på det sätt som intyget utvisar. Av nu anförda

skäl föreslås jag, att polisman framdeles inte skall vara stämningsman utan

särskilt förordnande men att delgivningsbevis som utfärdats av polisman

skall ha den bevisverkan som jag nyss nämnt.

Det sagda äger enligt min mening i allt väsentligt giltighet också i fråga

om den exekutiva personalen. Jag föreslår därför att av sådan personal utfärdade

delgivningsbevis, vilka i dag inte äger vitsord, skall gälla som fullt

bevis om delgivningen och delgivningssättet.

Skyldighet för polismyndighet att låta ombesörja delgivningar på upp
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

drag av allmänheten kan föreskrivas i administrativ ordning. Det torde böra

ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter härom och att i samband

därmed bestämma den ordning i vilken stadgade avgifter och andra

kostnader för delgivningarna skall erläggas. Jag vill tillägga att den nu föreslagna

regleringen givetvis inte utgör hinder för polisman eller exekutiv

tjänsteman eller annan befattningshavare vid polis- eller exekutionsväsendet

att efter vederbörligt tillstånd motta förordnande att vara stämningsman.

Av skäl som jag anfört i föregående avsnitt bör behörigheten för landsfogde,

stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal att utfärda intyg om delgivning

i stället avse polisman, åklagare och utmätningsman.

Specialmotivering till författningsförslagen

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom inrikesdepartementet

utarbetats förslag till

1)

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr

193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321),

4) lag om polisnämnder,

5) lag om kommunal trafikövervakning,

6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet

för polisväsendet m. in.,

7) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.,

8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om

överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken,

15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplig
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

het å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899 (nr 58

s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissä fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänstemän med flera,

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. samt

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel

i restavgifter.

Jag övergår nu till att behandla de särskilda förslagen, vilka torde få

fogas som bilaga1 vid protokollet i detta ärende. I fråga om de under 2), 3),

8)—14) samt 16)—18) upptagna förslagen har jag samrått med chefen för

j ustitiedepartementet.

Förslaget till lag om polismyndighet m. m.

Lagens rubrik

Polisberedningen. Beredningen föreslår att lagen den 15 juni 1944 om

vad i allmänhet skall med polismyndighet avses ersätts med en lag om

polismyndighet m. m. Den nya lagen bör reglera dels den allmänna innebörden

av begreppet polismyndighet, dels frågan om delegation av uppgifter

som ankommer på polismyndighet. I samband härmed bör i lagen regleras

även delegation av polischefs åligganden enligt särskilda författningar.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att särskild

lagstiftning om innebörden i begreppet polismyndighet blir onödig, om

domstolskommitténs förslag att avskaffa magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen

genomförs. I yttrandet anförs.

Den nuvarande lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med

polismyndighet avses tillkom för att undanröja den tvekan som uppstått

i städerna, om vissa uppgifter som ankom på polismyndighet skulle handläggas

av magistrat, kommunalborgmästare, poliskammare eller polischef.

Polisberedningens förslag till lag om polismyndighet m. m. är avsedd att

träda i kraft den 1 januari 1965 i samband med att den nya polisorganisationen

genomföres. Därvid skall såväl magistrater som kommunalborgmästare

upphöra. Det är avsett att även begreppet poliskammare icke vidare

skall användas efter samma tidpunkt.

Enligt hovrättens mening saknas skäl att efter den 1 januari 1965 bibehålla

en särskild definition i lag av begreppet polismyndighet. Någon som

helst tvekan synes icke kunna föreligga om att därmed efter denna tidpunkt

avses det beslutande organet inom den lokala polisorganisationen

eller i särskilda fall, såsom då besvär anföres, överordnat polisorgan.

1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett från de ändringar

som är föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar därutöver, likalydande

med de vid propositionen fogade förslagen. Dock må här nämnas att 7 kap. 9 § första

stycket rättegångsbalken hade följande lydelse i det remitterade förslaget: Om polismyndighet

är särskilt stadgat.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 är 196i

Inte heller delegationsfrågan anser hovrätten kräva lagreglering, därest

uttrycket polismyndigheten i visst distrikt används som det grundläggande

begreppet. Kungl. Maj :t är då utan särskilt lagstadgande bibehållen vid

sin allmänna befogenhet att reglera den statliga administrationen och bestämma

befattningshavarnas behörighet och åligganden. Om en lag i ämnet

anses påkallad, förordar hovrätten att den nuvarande lagen bibehålies

med allenast den ändringen att vad i 1 § sägs om poliskammare utgår.

Praktiska behov av en utvidgning av 2 § anses inte föreligga. I den mån

det bedöms behövligt att uppdra t. ex. åt polisbefälet i en tätort inom polisdistriktet

att i vissa bestämda hänseenden handlägga på polischefen ankommande

göromål torde detta enligt hovrättens mening redan nu vara

möjligt.

Departementschefen. Som framgår av det föregående förekommer begreppet

polismyndighet utan närmare bestämning i åtskilliga lagar och andra

författningar. De uppgifter som enligt föreskrifter i dessa lagar och författningar

åligger polismyndighet innebär ofta kännbara ingrepp mot person

eller egendom och är i de flesta fall även i övrigt av betydelse för den enskilde.

Redan av dessa skäl anser jag att polismyndighetsbegreppets innebörd

bör bestämmas i lag. Att helt avvara lagstiftning om vad som avses

med polismyndighet samtidigt som begreppet i samband med avvecklingen

av magistraterna och kommunalborgmästarinstitutionen på många områden

får en annan innebörd synes inte heller lämpligt. Härtill kommer att

det inte är uteslutet att speciell reglering av vad som avses med polismyndighet

alltjämt förekommer i en del författningar. Dessutom åläggs polischefen

i vissa lagar och författningar uppgifter, som bör kunna delegeras

till annat polisbefäl. Föreskrift härom måste ges i lag. Jag föreslår därför

att innebörden i begreppet polismyndighet även framdeles bestäms i lag.

De nuvarande bestämmelserna om vad som avses med polismyndighet

och om möjlighet till delegation måste ändras i flera avseenden på grund

av de förslag jag lagt fram i det föregående. Även ändringar av formell art

synes påkallade. Med hänsyn härtill förordar jag att den nuvarande polismyndighetslagen,

som består av två paragrafer, ersätts med en ny lag om

polismyndighet in. in.

1 §•

I denna paragraf definieras polismyndighetsbegreppet.

Polisberedningen. I 1 § gällande polismyndighetslag stadgas, att där i

lag eller författning uppgift ålagts polismyndighet utan att i lagen eller

författningen särskild föreskrift meddelats om vad med polismyndighet

avses, uppgiften skall tillkomma i stad med poliskammare denna och i

övriga delar av riket polischefen i orten. Enligt beredningens mening överensstämmer

denna ordalydelse mindre väl med lagens rubrik, som förutskickar

att i lagen skall klargöras vad som i allmänhet förstås med polismyndighet.

Den nya lagen bör inledas med en föreskrift om vad som avses

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

med polismyndighet. Beredningen föreslår att med polismyndighet skall

avses polischefen i orten. Åtskilligt skulle vinnas i klarhet om polismyndighetsbegreppet

kunde få en helt enhetlig reglering. Med hänsyn till det stora

antal författningar, i vilka uppgifter åläggs polismyndighet och som i en

del fall innehåller särskilda föreskrifter om vad som i författningen avses

med polismyndighet, föreslår beredningen dock att undantag från den generella

definitionen av polismyndighetsbegreppet liksom nu görs för de fall

då annat särskilt föreskrivits i lag eller författning.

Den nya polismyndighetslagen anser beredningen böra liksom 1944 års

polismyndighetslag reglera vilken av flera sidoordnade lokala myndigheter

en viss uppgift tillkommer. Om en uppgift skall tillkomma högre polismyndighet,

såsom länsstyrelse, länspolischef eller Kungl. Maj :t, anges detta

i regel i vederbörande författning. I vart fall lär det framgå av författningen,

om med polismyndighet avses högre polismyndighet antingen enbart

eller jämte lokal polismyndighet. Detta föreslås skola komma till uttryck

genom föreskrift att med polismyndighet avses polischefen i orten,

om annat inte framgår av förhållandena.

Enligt beredningens förslag skall alltså i 1 § stadgas, att med polismyndighet

avses polischefen i orten, om ej annat särskilt föreskrivits i lag

eller författning eller framgår av förhållandena.

Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran

av så gott som alla remissinstanserna. Några remissorgan gör dock

vissa erinringar på en del punkter.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län uttalar beträffande den föreslagna

definitionen av polismyndighetsbegreppet, att ehuru motsvarande

stadgande i den nu gällande lagen principiellt sett har samma innebörd

får, med hänsyn till lagstiftningens rubrik och syfte, den nya skrivningen

anses utgöra ett från legislativ och logisk synpunkt korrektare och mera

pregnant stadgande. De svårigheter, som sammanhänger med nödvändigheten

att i lagstiftningen skilja mellan lokala och regionala polismyndigheter,

skulle möjligen bortfalla om den särskilda polismyndighetslagen

i rubrik och textinnehåll angåves handla enbart om lokal polismyndighet.

Jiistitichonslersämbetet anser vissa erinringar kunna göras mot formuleringen

av det generella polismyndighetsbegreppets avgränsning. Ämbetet

andrager.

Vad angår utformningen av förslaget till lag om polismyndighet in. in. har

beredningen från den allmänna regeln att med polismyndighet avses polischefen

i orten gjort undantag för de fall dels då enligt gällande författningar

annan lokal myndighet än polischef är polismyndighet och dels då

på lokal polischef ankommande befogenhet kan tillkomma jämväl överordnat

polisorgan. Det förstnämnda undantaget markeras i den föreslagna

lagtexten genom uttrycket: »—- — — om ej annat särskilt föreskrivits i

lag eller författning---». Det andra undantaget innefattas i en efterföljande

sats: »— t--eller framgår av förhållandena». Emellertid synes

jämväl det andra undantaget innefattas i den först angivna satsen — i

varje fall om uttrycket »föreskrivits i» utbytes mot »följer av». Uttrycket

»eller framgår av förhållandena» kan därmed utgå.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Ämbetet föreslår för sin del att lagtexten i denna del ges den lydelsen, att

med polismyndighet avses polischefen i orten, om ej annat följer av vad

för särskilda fall är stadgat. Med uttrycket i bisatsen avses inte bara fall,

då särskild författning uttryckligen stadgar undantag från huvudregeln,

utan också fall, då av en författning indirekt framgår, att annan än den

lokala polischefen är polismyndighet.

Även hovrätten för övre Norrland är kritisk i förevarande hänseende och

föreslår, för att tvekan inte skall råda om stadgandets innebörd, att begränsningen

av den föreslagna lagens definition av polismyndighetsbegreppet

uttryckes med orden »om ej annat framgår av lag eller författning».

Departementschefen. Med begreppet polismyndighet skall som jag tidigare

framhållit avses polischefen i orten. Har annat särskilt föreskrivits

skall dock sådan föreskrift gälla. Med polismyndighet kan vidare i vissa

fall åsyftas länsstyrelsen eller Kungl. Maj :t. Även om detta inte uttryckligen

sägs torde det som polisberedningen anfört framgå av sammanhanget.

Vad nu sagts har kommit till uttryck i 1 § genom att undantag

från den generella regeln, att med polismyndighet avses polischefen i orten,

görs för det fall att annat följer av lag eller författning.

Med den utformning definitionen av polismyndighetsbegreppet fått i

lagförslaget täcker definitionen alla fall då begreppet används, vare sig för

att beteckna polisledningsfunktionen eller förvaltningsfunktionen.

2 §•

Denna paragraf innehåller bemyndigandet att ge föreskrifter om delegation.

Polisberedningen. Beredningen föreslår att i 2 § skall stadgas, att Kungl.

Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer äger föreskriva, att

uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef skall i polischefens

ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.

I anslutning härtill anför beredningen, att skäl inte föreligger att framdeles

göra skillnad på uppgifter, som i lag eller författning åläggs polismyndighet

utan närmare bestämning, och uppgifter som enligt stadgande

i lag eller författning skall åligga polischefen. I enlighet härmed bör delegationsbemyndigandet

i förevarande paragraf omfatta alla uppgifter som enligt

lag eller författning åligger polischef. Även uppgift som enligt särskilt

stadgande ankommer på polismästare omfattas av bemyndigandet, liksom

uppgift som f. n. åligger landsfiskal eller stadsfiskal, i den mån uppgiften

efter organisationsförändringen skall fullgöras av polischefen.

Med hänsyn till att prövningen av vilka befattningshavare som skall

komma i fråga för fullgörande av polischefs åligganden förutsätts skola

ske hos Kungl. Maj :t anser beredningen att särskilt stadgande om begränsning

av de beslutsberättigades krets är överflödigt.

Remissgttrandena. Huvuddelen av remissorganen tillstyrker beredning
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ens förslag eller lämnar det utan erinran. Sålunda anför länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län.

Den nya lagens andra huvuduppgift är att reglera den interna delegeringen

av polischefsuppgifterna. Rent lagtekniskt sett har denna reglering

fått annan utformning än i motsvarande stadgande i nu gällande lag. Man

har nämligen frigjort delegeringsinstitutet från det direkta sambandet med

de i lagstiftningens första paragraf åsyftade polismyndighetsuppgifterna.

Härigenom torde regleringen kunna komma att ersätta icke endast motsvarande

stadgande i nu gällande polismyndighetslag utan också delegationsbemyndigandet

i 2 § i 1961 års polisreglemente samt de i vissa författningar,

t. ex. vägtrafikkungörelsen, förekommande delegeringsföreskrifterna. Den

författningsmässigt sett mera generella lösning av delegationsproblemet,

som härigenom uppnås, synes rationell och länsstyrelsen har i och för sig

intet att erinra mot densamma.

Hovrätten för övre Norrland framhåller, att beredningen i motiven till

2 § uttalar, att det torde böra tillkomma polischefen att i vissa fall utan

hinder av delegationen själv överta ärendets handläggning och avgörande,

samt att detta bör vara fallet inte endast beträffande polisledningsuppgifter

utan även vad gäller underordnads handläggning av ärenden på grund

av särskilda stadganden. Detta anser hovrätten välbetänkt. Principen synes

emellertid inte ha kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten, där det

sägs att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer äger

föreskriva, att uppgift som enligt lag eller författning åligger polischef

skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom polisväsendet.

Hovrätten föreslår att lagtexten skall ändras så, att däri klart uttrycks

vad som åsyftas med motiven.

Av samma skäl som angivits beträffande 1 § förordar justitiekanslersämbetet

att orden »enligt lag eller författning» i förslaget till 2 § utgår.

I konsekvens med överståthållaråmbetets åsikt att huvudreglerna för

delegationsrättens omfattning skall meddelas av Kungl. Maj :t föreslår ämbetet,

att det i 2 § förslaget till lag om polismyndighet intagna alternativet

»eller myndighet som Konungen bestämmer» ersätts av en föreskrift, att

Kungl. Maj :t skall äga utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter. I dessa

kan rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna lämnas bemyndigande att utfärda

detalj föreskrifter för polisdistrikten.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag föreslagit, att

Kungl. Maj :t skall fastställa ramen för delegationens omfattning samt bemyndiga

underordnade myndigheter att bestämma hur de fastställda grunderna

skall tillämpas i de konkreta fallen. Med hänsyn härtill föreslår jag

att bemyndigande att besluta om delegation lämnas Kungl. Maj :t eller myndighet,

som Kungl. Maj :t bestämmer.

Förvaltningsuppgifter, som enligt lag eller författning skall handläggas

av polisiär myndighet, har ålagts än polismyndigheten, än polischefen i

orten. Då någon skillnad regelmässigt inte föreligger i fråga om ärendenas

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

art och handläggningen i båda fallen ankommer på polischefen, föreslår

jag att föreskrift om delegation skall kunna avse alla polischef åliggande

uppgifter. Formellt blir denna bestämning vidare än nödvändigt, eftersom

Kungl. Maj :t utan särskilt bemyndigande äger medge delegation av uppgifter

som har ålagts polischefen i administrativ väg. Detta anser jag emellertid

sakna betydelse.

Med anledning av vad hovrätten för övre Norrland anfört i sitt remissyttrande

vill jag anmärka, att erinran om polischefs rätt att utan hinder

av delegation själv överta ett ärendes prövning och avgörande torde få

göras i samband med Kungl. Maj :ts föreskrifter om delegation.

Föreskrifter om rätt för polisman till interimistiska ingripanden och

andra interimistiska åtgärder torde såsom beredningen förordat få meddelas

i administrativ ordning.

Ikraftträdande

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965, då den nuvarande

polismyndighetslagen skall upphöra att gälla.

Eftersom någon reell skillnad inte föreligger mellan poliskammare och

polischef erfordras inte övergångsbestämmelser med anledning av att poliskammare,

som avvecklas vid polisväsendets förstatligande, inte längre

skall vara polismyndighet.

Förslagen till ändringar i utlänningslagen och sinnessjuklagen

I det föregående har jag förordat att såväl bestämningen av polismyndighetsbegreppet

som fördelningen av polismyndighetsuppgifter mellan polischef

och annat polisbefäl skall såvitt möjligt regleras i polismyndighetslagen

i fråga om alla ärenden som ankommer på polismyndighet. Enligt

denna målsättning bör vissa ändringar övervägas i rättegångsbalken, utlänningslagen

och sinnessjuklagen. Erforderlig ändring i rättegångsbalken behandlas

i det följande i samband med förslag till andra ändringar i balken.

Utlänningslagen. Polismyndighet åläggs i utlänningslagen ett flertal uppgifter

av olika art. Sålunda äger polismyndigheten bl. a. granska pass samt

begära upplysningar av utlänning vid hans inresa till eller utresa ur landet

och kalla utlänning som vistas i riket att personligen inställa sig inför

myndigheten för att lämna upplysningar om sin vistelse här (5 §). I vissa

fall kan polismyndigheten bifalla ansökan om uppehållstillstånd (11 §)

och arbetstillstånd (16 §). Polismyndigheten äger vidare besluta om avvisning

(20 §) och skall verkställa sådant beslut (58 §). I ärende om avvisning,

vilket handläggs av polismyndigheten, samt i ärende om verkställighet

av awisningsbeslut äger myndigheten förordna att utlänning som ärendet

avser skall tas i förvar eller ställas under uppsikt. Sådan åtgärd äger

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

polismyndigheten även eljest vidta i ärende om avvisning samt om förpassning

eller utvisning, om det skäligen kan befaras att utlänningen avviker

(35 §).

Enligt 68 § utlänningslagen avses i lagen med polismyndighet i stad, där

kriminalpolisintendent finns, denne samt i övriga delar av landet polischefen

i orten och landsfogden inom området för hans polisverksamhet. Vidare

innefattar polismyndighetsbegreppet enligt lagen den som länsstyrelsen

särskilt förordnat att fullgöra polismyndighets åligganden enligt lagen

samt den som polismyndigheten förordnat att granska pass och motta anmälningar,

den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det

lämnade uppdraget.

Med de föreslagna delegationsreglerna i lagen om polismyndighet m. m.

finns inte längre behov att behålla särskild bestämmelse i utlänningslagen

om att kriminalpolisintendent är att anse som polismyndighet samt att med

polismyndighet avses även den som polismyndigheten förordnat att granska

pass och motta anmälningar. Behovet av delegation torde få tillgodoses genom

föreskrifter som med stöd av polismyndighetslagen utfärdas av Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Anledningen till att landsfogden särskilt nämns som polismyndighet enligt

utlänningslagen angavs vid lagens tillkomst vara, att landsfogden inte

borde ställas vid sidan av denna viktiga del av de honom underordnade

polismyndigheternas arbete utan kunna öva tillsyn över detta och själv

handlägga vissa ärenden. För att möjliggöra tillsyn från landsfogdens sida

över att polismyndigheterna fullgör sina åligganden enligt utlänningslagen

på ett riktigt och effektivt sätt synes stadgandet inte erforderligt. Sådan

tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet över att polismyndigheterna fullgör alla

sina uppgifter på grund av särskilda föreskrifter i lagar och författningar bär

landsfogden på grund av stadgande i landsfogdeinstruktionen utan att

detta ansetts behöva komma till uttryck i varje särskild författning. Motsvarande

bör gälla länspolischefens tiilsynsrätt och tillsynsskyldighet. Däremot

delar jag den vid utlänningslagens tillkomst uttalade uppfattningen att

regional polischef måste innefattas i polismyndighetsbegreppet för att möjliggöra

för honom att själv handlägga vissa uppgifter, som enligt lagen ankommer

på polismyndigheten.

Regleringen av polismyndighetsbegreppet i utlänningslagen bör ske med

utgångspunkt i den allmänna bestämningen därav i polismyndighetslagen.

68 § utlänningslagen bör därför innehålla endast erforderliga kompletteringar

av vad som i allmänhet förstås med polismyndighet. Jag föreslår att med

polismyndighet i utlänningslagen skall avses jämväl länspolischefen.

Liksom f. n. bör länsstyrelserna ha möjlighet att särskilt förordna person

att fullgöra polismyndighets åligganden enligt utlänningslagen. Sådan

person bör dock inte som nu föras in under polismyndighetsbegreppet. Vad

som i lagen sägs om polismyndighet bör emellertid gälla den som fått dy
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

likt förordnande. Någon saklig skillnad innebär detta inte i förhållande till

vad som nu gäller. Möjligen kan tvekan råda om den förordnades rätt att

själv förordna annan att granska pass och motta anmälningar. Behov

av dylik förordnanderätt synes dock inte föreligga. Erfordras särskild person

för ifrågavarande uppgifter kan förordnande meddelas av länspolischefen

eller den som enligt polismyndighetslagen och därtill anslutande föreskrifter

är behörig därtill. I enlighet härmed föreslår jag att vad i utlänningslagen

sägs om polismyndighet skall gälla även den, som länsstyrelsen

särskilt förordnat att fullgöra vad enligt lagen åligger polismyndighet.

Erforderliga bestämmelser för att reglera det inbördes förhållandet mellan

flera kompetenta myndigheter torde liksom hittills få meddelas i administrativ

ordning.

Sinnessjuklagen. Redogörelse för polismyndighets åligganden enligt sinnessjuklagen

har lämnats i det föregående. Jämlikt 5 § i lagen avses härvid

med polismyndighet i stad med polismästare denne och sådan befattningshavare

vid polisväsendet i befälsställning, som enligt sin instruktion

eller på grund av polismästarens uppdrag äger handla i dennes ställe, i annan

stad stadsfiskalen eller, om han är befriad från all befattning med polisväsendet,

den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet,

samt på landet polischefen i orten.

Den fördelning av polismyndighetsfunktionen enligt lagen, som gällande

bestämmelser medger i städerna, motsvaras av möjligheterna till delegation

enligt 2 § i den föreslagna lagen om polismyndighet. Utvidgningen av delegationsmöjligheterna

även till landsbygden anser jag inte möta betänkligheter.

I den nya polisorganisationen försvinner i princip den nuvarande

skillnaden mellan de olika polisdistrikten i fråga om personalorganisationen.

Beträffande delegation av polismyndighets uppgifter enligt sinnessjuklagen

har jag förut förordat, att rätten att besluta om ingripande enligt lagen

— ansökan om intagning på sinnessjukhus för vård och föranstaltande

om intagning på sinnessjukhus för observation — skall kunna delegeras

från polischefen till polisbefäl i kommissaries tjänstegrad. Då det här ofta är

fråga om svåra avgöranden synes det emellertid ofta vara lämpligt att avgöranden,

som inte måste fattas omgående, trots delegationen hänskjuts till

polischefem

Av det anförda torde framgå att särreglering av polismyndighetsbegreppet

i sinnessjuklagen inte erfordras efter polisväsendets omorganisation. Jag

föreslår därför, att 5 § sinnessjuklagen skall upphöra att gälla med utgången

av år 1964.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

189

Förslaget till lag om polisnämnder

1 och 2 §§

I 1 § anges polisnämnds funktion, medan 2 § innehåller föreskrifter rörande

polisnämnds uppgifter.

Polisberedningen. Enligt beredningens förslag skall lagen inledas med

stadgandet, att i varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd för att i

frågor rörande polisväsendet företräda lokala intressen. Nämndens uppgift

skall enligt förslaget vara att ägna uppmärksamhet åt polisorganisationen

och polisverksamheten inom polisdistriktet samt verka för ett förtroendefullt

förhållande mellan polisen och allmänheten. Hos polischefen skall

nämnden äga framlägga de förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden

finner påkallade för att främja polisverksamheten inom distriktet. Vidare

skall det åligga nämnden att avge av Kungl. Maj :t, rikspolisstyrelsen,

länsstyrelsen eller polischefen infordrade yttranden i frågor rörande polisväsendet

samt i övrigt fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer

på nämnden. Föreskrifter om skyldighet för polisiära myndigheter att inhämta

polisnämnds synpunkter anser beredningen böra utfärdas i administrativ

ordning.

Remissyttrandena. Beredningens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran

i flertalet yttranden.

Kommunalrättskommittén anser, att nämndens uppgifter uppenbarligen

måste bestämmas genom ett allmänt hållet stadgande, men ifrågasätter om

inte förslaget ger alltför ringa vägledning om uppgifterna, särskilt om förslaget

läses utan samtidig tillgång till motiven. Sålunda anges inte den betydelsefulla

begränsning i nämndens uppgifter och befogenheter som avses

skola gälla polisverksamhetens taktiska bedrivande. Kommittén föreslår

det stadgandet att polisnämnd skall söka främja ett förtroendefullt förhållande

mellan polisen och allmänheten samt verka för att kommunala synpunkter

och intressen beträffande polisorganisationen och polisverksamheten

inom distriktet vinner beaktande.

Åtskilliga remissinstanser anser att förslaget inte ger uttryck för polisnämnds

funktion, överståthållarämbetet framhåller att polisnämnds egenskap

av samrådsorgan bör komma till klart uttryck. Samma uppfattning

har polismästaren i Stockholm, som anför att förslaget för tankarna mera

till ett inspekterande än till ett rådgivande organ. Begränsningen av samrådsförhållandet

till väsentliga frågor har inte kommit till synes i förslaget.

Man torde enligt yttrandet ha anledning befara, att samrådsorganet utan

en begränsande målsättning för sin verksamhet kan komma att växa ut

till en särskild instans i det nya polisväsendet, ägnad att i onödan belasta

den löpande verksamheten i polisdistriktet. I ett avseende är det av särskilt

stor vikt med klart besked, nämligen därutinnan att samrådsorganet inte

skall äga befatta sig med själva utövandet av polisverksamheten. Även om

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

en sådan befogenhet väl knappast kan intolkas i vad beredningen yttrat

sjmes det angeläget att förebygga missförstånd i denna viktiga fråga.

Polismästaren i Göteborg och föreningen Sveriges polismästare hävdar att

i fråga om nämndens uppgifter skall stadgas, att endast polisorganisationen

i polisdistrikten skall ägnas uppmärksamhet. Nämnda förening anför

till motivering av denna ståndpunkt, att om det i enlighet med förslaget

tillika stadgas att polisnämnd skall ägna uppmärksamhet åt polisverksamheten

nämnden har tillagts en befogenhet som går utöver såväl vad statsutskottet

torde ha avsett som vad beredningens allmänna motivering innebär.

Föreningen ifrågasätter också om inte i stället för uttrycket »ägna uppmärksamhet

åt» bör användas någon formulering som bättre syftar på

nämndens väsentliga funktion som ett samverkans- och samrådsorgan. Samma

uppfattning beträffande polisnämnds uppgifter har Sveriges juristförbund,

som föreslår att uppgifterna anges så, att polisnämnd skall verka för

ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten samt ägna

uppmärksamhet åt polisorganisationen inom polisdistriktet. Även länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län håller före att det inte skall ingå i polisnämnds

uppgifter att ägna uppmärksamhet åt polisverksamheten.

I lagtexten bör inskrivas att polisnämnd skall äga förslagsrätt jämväl i

förhållande till länsstyrelse, hävdas från överståthållarämbetets och Stockholms

stads sida.

Enligt polismästaren i Stockholm bör till skyldigheten att avge yttranden

knytas det förbehållet att remiss till polischef av ärenden, i vilka polisnämnd

bör få uttala sin mening, regelmässigt bör formuleras så, att yttrande

skall avges efter polisnämndens hörande. Polismästarna i Linköping

och Göteborg samt föreningen Sveriges polismästare menar, att stadgande

om skyldighet för polisnämnd att avge remissvar inte bör finnas i lagen.

Den föreslagna skyldigheten att »i övrigt fullgöra vad enligt lag eller

författning ankommer på nämnden» synes till sin innebörd oklar, anför

föreningen Sveriges polismästare, som ifrågasätter om åliggandet kan vara

av sådan betydenhet att särskilt stadgande är erforderligt.

Departementschefen. I likhet med flera remissinstanser anser jag att

lagen bör inledas med en bestämmelse, som tydligt anger polisnämnds

funktion att såsom ett lokalt samrådsorgan ta befattning med mera väsentliga

frågor rörande distriktets polisväsende. Detta har kommit till uttryck

genom föreskriften i 1 §, att i varje polisdistrikt skall finnas en polisnämnd

för samråd med polischefen i frågor av mera allmän betydelse för

distriktets polisväsende. Bestämmelsen anknyter till stadgandet i 13 §

1 mom. gällande polislag om de nuvarande polisnämndernas allmänna befogenhet

att avge yttranden och göra framställningar.

Frågor av mera allmän betydelse för distriktets polisväsende skall nämnden

kunna behandla inom ramen för huvuduppgiften att främja ett förtroendefullt

förhållande mellan polisen och allmänheten inom distriktet.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Nämndens verksamhet skall uteslutande bestå i att framställa förslag och

göra andra framställningar till polischefen samt på begäran avge yttranden

till honom. I enlighet härmed stadgas beträffande polisnämnds uppgifter

i förslagets 2 §, att polisnämnd skall för polischefen framlägga de

förslag och eljest anföra de synpunkter nämnden finner påkallade för att

inom polisdistriktet främja ett förtroendefullt förhållande mellan polisen

och allmänheten. Någon ytterligare bestämning av vad nämnden äger avhandla

synes inte erforderlig. Vidare sägs i paragrafen, att nämnden skall

avge av polischefen infordrade yttranden i frågor rörande distriktets polisväsende.

Föreskrifter om i vilka frågor polischefen skall vara skyldig inhämta

nämndens yttrande torde som jag förut sagt få utfärdas i administrativ

ordning. Jag anser det inte lämpligt att högre polismyndighet med förbigående

av polischefen infordrar yttrande direkt från polisnämnd.

Det synes f. n. inte finnas anledning att ålägga polisnämnd andra uppgifter

än de nu nämnda. Under sådana förhållanden kan jag inte biträda

beredningens förslag, att nämnden skall utöver de angivna uppgifterna

fullgöra vad enligt lag eller författning ankommer på nämnden.

3 §.

I enlighet med vad jag föreslagit i det föregående stadgas i denna paragraf,

att polisnämnd skall bestå av nio ledamöter och lika antal suppleanter

samt att ledamöterna och suppleanterna väljs, om polisdistriktet utgörs

av högst fem kommuner, av kommunernas fullmäktige och eljest av

ombud för de i distriktet ingående kommunerna. Den omständigheten att

antalet kommuner i polisdistriktet under löpande mandatperiod för nämndens

ledamöter och suppleanter ökas till mer än fem eller minskar till

högst fem skall inte föranleda att nyval av polisnämnd skall ske.

4 §•

I denna paragraf meddelas bestämmelser om val av ombud. Ombud

och suppleanter för dem skall utses av kommunens fullmäktige sist den

15 november året näst efter de allmänna kommunalvalen. Vid valet skall

bestämmas ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring. Närmare

föreskrifter för valet meddelas i 5—7 §§.

5 §•

Paragrafen innehåller regler om det antal ombud varje kommun skall

utse.

Polisberedningen. Med hänsyn till att varje polisdistrikt ofta består av

ett avsevärt antal kommuner är det enligt beredningens mening inte möjligt

att i någon större utsträckning ernå representation i ombudsförsamlingen

i förhållande till varje kommuns befolkningstal. Beredningen föreslår

alt endast de största kommunerna medges representation genom mer

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

än ett ombud. Enligt förslaget skall varje påbörjat befolkningstal av 30 000

berättiga till val av ett ombud. Detta leder till att ett tjugofemtal kommuner

får utse mer än ett ombud. Mer än tre ombud kommer att väljas endast

av tre kommuner, Göteborg, Malmö och Norrköping. En jämförelse

med förslagen till indelning av länen i kommunblock leder inte till nämnvärd

ändring i dessa hänseenden.

För att undvika den dominans i ombudsförsamlingarna, som Göteborg

och Malmö med tillämpning av de föreslagna reglerna skulle få inom respektive

polisdistrikt, föreslår beredningen att ingen kommun skall få utse

mer än åtta ombud.

För att valet av ledamöter i polisnämnd genom ombud skall bli ett reellt

val anser beredningen att det bör förrättas av minst dubbelt så många väljande

som det antal ledamöter som skall väljas. Skulle med nu föreslagna

regler antalet ombud i ett polisdistrikt inte uppgå till femton skall länsstyrelsen,

som alltid bör fastställa antalet ombud varje kommun skall välja,

fördela ombuden på kommunerna enligt dessas befolkningstal och med

iakttagande av regeln att ingen kommun får utse mer än åtta ombud.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län erfordras

närmare bestämmelser rörande fördelningen proportionsvis på kommunerna

av ombuden i sådana fall, då minimiantalet endast kan uppnås med

frångående av huvudregeln.

Från Stockholms stads sida framhålls att reglerna om val av polisnämnd

genom ombud för till orimligt resultat, om en mycket stor kommun sammanförs

med eu kommun, som har låg befolkningssiffra, till ett polisdistrikt.

Om med Stockholms polisdistrikt, som nu är identiskt med Stockholms

stads område, införlivas en enda av grannkommunerna med t. ex.

20 000 invånare, skulle denna kommun få utse sju ombud mot Stockholms

åtta vid val av ledamöter i polisnämnd. Samma synpunkter anför översiåthållarämbetet.

Stockholms stads drätselnämnd förutsätter att frågan om

proportionerna får underkastas särskild prövning av Kungl. Maj:t i samband

med eventuell utökning av Stockholms polisdistrikt. Förbehåll för

sådan prövning bör intas i lagen.

Departementschefen. Såsom polisberedningen utvecklat är det från praktiska

synpunkter olämpligt att ombudsförsamlingarna får den storlek

som i många fall skulle erfordras för att i någon större utsträckning ernå

representation för kommunerna i förhållande till varje kommuns befolkningstal.

Beredningens förslag, att varje kommun skall utse ett ombud för

varje påbörjat befolkningstal av 30 000, har godtagits av remissinstanserna

och är även enligt min uppfattning lämpligt avvägt. Ä andra sidan bör valet

av polisnämnd företas av minst dubbelt så många ombud som det antal

ledamöter som skall utses. Mot bakgrund av mitt förslag, att antalet ledamöter

i nämnden skall vara nio, föreslår jag att om huvudregeln inte leder

till att minst 18 ombud utses, varje kommun utser ett ombud för det lägre

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964 193

befolkningstal som erfordras för att minst 18 ombud skall utses för distriktet.

För att undvika att en kommun får alltför stor dominans i ombudsförsamlingen

har beredningen föreslagit begränsning av det antal ombud som

varje kommun får utse. Från Stockholms stads sida har en sådan regel

ansetts leda till otillfredsställande resultat, t. ex. om Stockholm läggs

samman med någon mindre förortskommun till ett polisdistrikt. Jag vill

emellertid erinra om att frågan kommit i ett delvis annat läge genom förslaget

att polisnämnd skall väljas direkt av fullmäktige, om polisdistriktet

består av högst fem kommuner. Som jag närmare skall beröra i det följande

föreslås härvid ingen liknande begränsning som vid ombudsval. Beredningens

förslag till begränsningsregel vid ombudsvalet har lämnats utan

erinran av bl. a. de kommunala organen i Göteborg och Malmö. För egen

del anser jag en begränsningsregel lämplig. Jag förordar att ingen kommun

skall få utse mer än tio ombud. Av de ombud, som till följd av begränsningen

kan behöva utses av övriga i distriktet ingående kommuner

för att sammanlagda antalet ombud skall utgöra minst 18, skall varje kommun

alltså utse ett ombud för varje påbörjat befolkningstal som erfordras

för att det resterande antalet ombud skall bli utsedda.

Beredningen har föreslagit att varje kommun skall utse lika många

suppleanter som ledamöter och att länsstyrelsen i god tid före valet skall

fastställa det antal ombud som varje kommun skall utse. Jag tillstyrker

förslagen.

6 och 7 §§.

6 § innehåller bestämmelser om valbarhet till ombud, verkan av valbarhetens

upphörande och rätt till avsägelse. I dessa hänseenden föreslås kommunallagens

bestämmelser om fullmäktig skola äga motsvarande tillämpning.

I 7 § föreskrivs i enlighet med beredningens av remissinstanserna tillstyrkta

förslag, att mandattiden för ombud och suppleant för ombud skall

vara fyra år, räknade från och med den 16 november det år valet skett. Vid

ledamots avgång skall suppleant inkallas i den ordning som bestämts vid

valet. Såsom torde vara vanligt i kommunala nämnder bör ordningen för

suppleanternas inträde bestämmas för varje ledamot för sig. Finns ingen

suppleant som kan inträda efter avgången ledamot, skall nyval ske för återstoden

av den avgångnes tjänstgöringstid. Om val av ombud och suppleanter

för dem skall underrättelse omedelbart lämnas länsstyrelsen, som enligt

10 § skall kalla ombuden till förrättningen för val av polisnämnd.

8 §•

Ledamöterna och suppleanterna i polisnämnd skall representera hela

distriktet och inte endast eu eller flera däri ingående kommuner. Med hän7

— Iiihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 101

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

syn härtill bör valbarheten inte begränsas till den egna kommunens medlemmar

i de fall när kommunen själv utser en eller flera ledamöter eller

suppleanter. Vid val genom ombud är dylik begränsning naturligtvis utesluten

och när polisdistriktet består av endast en kommun saknar spörsmålet

betydelse. I 8 § föreslås därför att valbar till ledamot eller suppleant

i polisnämnd skall vara den, som är bosatt inom polisdistriktet och

är röstberättigad vid kommunala fullmäktigval. Rösträttskravet avser inte

rösträtt inom viss kommun. Beträffande övriga valbarhetsvillkor — ålder,

myndighet, rådighet över egendom — samt verkan av valbarhetens upphörande

och rätt till avsägelse föreslås, liksom i fråga om ombud, att kommunallagens

stadgande i dessa hänseenden skall äga motsvarande tillämpning.

9 §■

Denna och följande paragrafer innehåller regler för själva ledamotsvalet.

I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller val av ledamöter

och suppleanter i kommunala nämnder skall valet förrättas i december

året näst efter det allmänna kommunalval har hållits och avse en fyraårig

mandattid från nästföljande årsskifte.

Består polisdistriktet av en enda kommun förrättas valet enligt vanliga

regler för val av ledamöter och suppleanter i kommunala nämnder. Motsvarande

gäller, när polisdistriktet består av högst fem kommuner och valet

enligt 3 § skall förrättas av fullmäktige i de i distriktet ingående kommunerna.

För detta fall erfordras emellertid regler om hur många av nämndens

ledamöter och suppleanter som skall utses av varje kommun. Fördelningen

föreslås skola bestämmas av länsstyrelsen på det sätt, att varje

kommun utser en ledamot och en suppleant för varje påbörjat befolkningstal

som erfordras för att det föreskrivna antalet ledamöter och suppleanter

i nämnden skall erhållas. Eftersom varje kommun härigenom tillförsäkras

att få utse minst en ledamot i nämnden, finner jag inte erforderligt

att begränsa det antal ledamöter och suppleanter som varje kommun skall

välja.

Vanligen bestäms ordningen för suppleanternas inkallande till tjänstgöring

i kommunala nämnder i samband med valet. Så kan givetvis inte ske

beträffande polisnämnd, när valet av ledamöter och suppleanter förrättas

av flera kommuners fullmäktige. Inte heller när polisnämnd väljs av en

kommun eller av ombud synes det möta betänkligheter att bestämma ordningen

för suppleanternas inkallande på annat sätt än det vanliga. Jag

föreslår att polisnämnden själv skall bestämma denna ordning. Avgår ledamot

under löpande mandatperiod utan att det finns någon suppleant

som kan inträda, skall nyval ske för återstoden av den avgångnes mandattid.

Nyvalet skall ske i samma ordning som det ordinarie valet. Härav

följer att den kommun, vars fullmäktige må ha valt den avgångne, även

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

skall välja ny ledamot. Bestämmelser i enlighet med det anförda har in

tagits i paragrafens tredje stycke.

10 §.

I 10 § meddelas formföreskrifter för val av polisnämnd genom ombud.

Länsstyrelsen skall utsätta tid och plats för valet och kalla ombuden till

förrättningen. Ordförande vid förrättningen väljs av ombuden. Till dess

ordförande valts fungerar det ombud som ordförande vilket länsstyrelsen

utser därtill. Minst hälften av ombuden skall vara närvarande för att valet

skall få förrättas. Varje ombud har en röst.

11 §•

Enligt 11 § skall vad som är stadgat om ersättning till ledamöter i kommunens

styrelse och övriga nämnder äga motsvarande tillämpning i fråga

om ersättning till ombud och suppleant för ombud. Härmed åsyftas stadgandena

i 46 § kommunallagen och motsvarande bestämmelse i kommunallagen

för Stockholm.

12 §.

I denna paragraf avhandlas val av funktionärer i polisnämnd.

I första stycket stadgas att en ledamot skall vid valet av polisnämnd utses

att vara sammankallande och att leda nämndens förhandlingar tills ordförande

valts. Denna ordning kan inte tillämpas när flera fullmäktigförsamlingar

deltar i valet. I detta fall bör den sammankallande ledamoten

utses av länsstyrelsen. Åtgärden bör vidtas så snart länsstyrelsen enligt

14 § fått underrättelse om valet.

Polisnämnd synes lämpligen själv inom sig böra utse ordförande och

vice ordförande i nämnden. Enligt polisberedningens förslag skall nämnden

dessutom bland sina ledamöter utse sekreterare. Häremot har länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län samt Stockholms stad rest invändningar.

Länsstyrelsen menar att lämplig utomstående person bör kunna

utses till sekreterare. Enligt stadens mening bör polisnämnden i Stockholm

kunna efter stadens bestämmande och på dess bekostnad ges personell och

annan utrustning, dvs. ett kansli, på samma sätt som andra kommunala

nämnder. I anslutning till dessa yttranden vill jag betona, att polisnämnden

skall vara ett rådgivande organ, som uteslutande skall verka genom

samråd i olika former med polischefen. Nämnden skall inte t. ex. förvalta

kommunala anslag för ändamål som angår polisväsendet eller eljest ägna

sig åt förvaltningsverksamhet. Av dessa skäl anser jag att det inte är påkallat

att tillföra nämnden sekreterare utifrån och än mindre att förse

nämnden med en kansliorganisation. Det är självfallet att nämnden skaii

äga utnyttja hjälp för utskrifter och enklare expeditionella göromål. Härför

torde nämnden dock inte behöva egen personal. Ersättning för dylik

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

biträdeshjälp skall som närmare berörs vid 17 § kunna utgå till nämndens

ordförande. Jag föreslår alltså att nämnden skall inom sig utse även

sekreterare.

Föreskrifter i enlighet med det anförda har upptagits i andra stycket av

förevarande paragraf. Funktionärerna skall utses för den tid för vilken

de utsetts till ledamöter i nämnden.

13 §.

Ändras polisdistriktets gränser under löpande mandatperiod aktualiseras

fråga om nytt val av polisnämnd. I vilka fall nyval härvid skall äga rum

torde inte böra regleras generellt utan avgöras från fall till fall. Endast

mera väsentliga ändringar bör enligt min mening föranleda val av ny polisnämnd.

Enligt mitt förslag skall det ankomma på länsstyrelsen att göra

bedömningen och förordna om nyval, när länsstyrelsen finner fog därför.

Vid förordnande om nytt val skall länsstyrelsen självfallet vidta alla de åtgärder

som erfordras för val av ombud och ledamöter.

14 §.

I denna paragraf stadgas, att underrättelse om val av polisnämnd och

sammankallande ledamot, om sådan utsetts vid valet, samt av funktionärer

i nämnden ofördröjligen skall insändas till länsstyrelsen för att intas i

länskungörelserna. Detta överensstämmer med vad som i regel gäller för

kommunala nämnder.

15 §.

Huvudbestämmelserna om polisnämnds sammanträden har intagits i

denna paragraf.

Polisberedningen. Enligt beredningens mening bör bestämmelserna i kommunallagarna

om kommunens styrelses och annan nämnds sammanträden

kunna äga motsvarande tillämpning i fråga om polisnämnds sammanträden.

Kommunallagarnas föreskrifter återfinns i 35—42 §§ kommunallagen

och 37—43 §§ kommunallagen för Stockholm. Sålunda skall, anför

beredningen, polisnämnden sammanträda på plats och tider som nämnden

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödvändigt

samt då minst halva antalet ledamöter i nämnden för angivet ändamål gör

framställning därom. Suppleant äger närvara vid polisnämndens sammanträden,

dock givetvis utan att delta i besluten. Suppleant skall alltid underrättas

om tid för sammanträde. Nämnden är beslutför med minst fyra

ledamöter. Vidare skall vad som gäller för fullmäktig äga tillämpning i

fråga om jäv och beslutsförfarandet skall överensstämma med beslutsförfarandet

inom fullmäktige (22 § kommunallagen). Utseende av kassaförvaltare,

vilket enligt 41 § kommunallagen förutsätts kunna äga rum inom

kommunens styrelse, synes inte bli aktuellt inom polisnämnd.

Remissyttrandena. I den mån bestämmelserna i 35—42 §§ kommunal
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

lagen respektive 37—43 §§ kommunallagen för Stockholm inte är tillämpliga

synes enligt överståthållarämbetet polisnämndens ställning vara oklar,

oaktat enligt förslaget polisnämnds verksamhet i största möjliga utsträckning

skall bedrivas i samma former som gäller för kommunala nämnder.

Från Stockholms stads sida anförs, att den föreslagna hänvisningen till

37—43 §§ kommunallagen för Stockholm inte synes vara godtagbar och

att i stället hänvisning bör ske till 51 § samma lag, vilket stadgande syftar

till att göra kommunallagen supplementärt tillämplig i alla de fall då

den särskilda lagstiftningen inte innehåller särskild föreskrift. Med beredningens

förslag lämnas t. ex. öppet huruvida arkivstadgan skall äga tilllämpning

på polisnämnden.

Statskontoret anser att bestämda regler för minimiantalet sammanträden

bör gälla och föreslår att nämnderna skall sammanträda minst två gånger

om året.

Departementschefen. Jag delar polisberedningens uppfattning att kommunallagens

regler i huvudsak bör kunna äga motsvarande tillämpning

beträffande polisnämnd. I flera avseenden föranleder emellertid de förut

föreslagna bestämmelserna om polisnämnd att kommunallagens regler inte

kan tillämpas efter sin ordalydelse. Som jag strax skall utveckla avviker

även ersättningsreglerna från reglerna i kommunallagen. Med hänsyn härtill

föreslår jag den föreskriften, att beträffande polisnämnds sammanträden

och verksamhet i övrigt skall, med de undantag som framgår av denna

lag, vad som stadgas om kommunens styrelse och övriga nämnder i kommunallagen

och, såvitt angår Stockholms polisdistrikt, kommunallagen för

Stockholm äga motsvarande tillämpning. Vidare föreslår jag att polisnämnden

skall underrätta polischefen om tid och plats för nämndens sammanträden.

16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om polisiära myndigheters närvaro

vid polisnämnds sammanträden.

Polisberedningen. Polisnämnden skall vara ett samrådsorgan, med vilket

de polisiära myndigheterna skall kunna ha överläggningar så otvunget

och formellt obundet som möjligt, anför beredningen. Länspolischefen och

polischefen bör därför alltid kunna närvara vid polisnämnds överläggningar

och delta i diskussionerna inom nämnden. Att nämnden bör medge länspolischefen

och polischefen att åtföljas av sakkunnigt biträde synes självklart.

I den mån överläggningarna utmynnar i ett beslut, skall detta fattas

endast av nämndens ledamöter. Vidare anser beredningen att polischefen

eller annat polisbefäl som polischefen utser skall vara skyldig att inställa

sig inför polisnämnd för att lämna önskade upplysningar. Denna

skyldighet utgör enligt beredningen en förutsättning för att nämnden skall

vid sina ställningstaganden äga kännedom om faktiskt föreliggande för
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

hållanden och om de fackmannamässiga synpunkter som kan anläggas i

de frågor nämnden behandlar.

Remissyttrandena. Enligt föreningen Sveriges polismästare överensstämmer

inte beredningens förslag till samrådsformer med uttalandet, att polisnämnden

skall vara ett samrådsorgan, med vilket de polisiära myndigheterna

skall ha överläggningar så otvunget och informellt som möjligt.

Föreningen framhåller, att de former som tillskapas för kontaktverksamheten

inte får verka så, att de kommer att utgöra hinder för den spontaneitet

som bör prägla samrådet mellan polis- och kommunalmyndigheterna

i ett polisdistrikt.

Statskontoret föreslår, att skyldighet föreskrivs för polischefen att delta

i nämndens sammanträden. Polischef bör å andra sidan även ha möjlighet

att få nämnden sammankallad, anser statskontoret.

Den föreslagna skyldigheten för polischefen eller annat polisbefäl att på

begäran inställa sig vid polisnämndens sammanträden avstyrks av länsstyrelsen

i Västmanlands län, polismästarna i Stockholm, Linköping och

Göteborg, föreningen Sveriges polismästare och föreningen Sveriges landsfogdar.

Motivet till denna inställning är att en föreskrift av denna innebörd

ger intrycket att polischefen blir subordinerad polisnämnden och dess

ordförande. Enligt polismästaren i Norrköping, som är betänksam mot den

föreslagna inställelseskyldigheten, bör i vart fall inte föreskrivas att endast

vid förhinder för polischef annat polisbefäl kan få inställa sig i polischefens

ställe.

Polischefs rätt att åtföljas av annan befattningshavare vid polisen vid

sammanträdena bör lagfästas anser polismästaren i Göteborg. Stockholms

stad anför att på samma sätt som polischefen skall få åtföljas av expertis

polisnämnden även bör få möjlighet att tillkalla expertis.

Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län bör representanter för de socialvårdande

organen inom distriktet beredas tillfälle att närvara vid sammanträde

med polischef och polisnämnd för att där framlägga sina synpunkter

och förslag. Vikten av att samverkan sker mellan polisen och de kommunala

myndigheterna för lösande av sociala problem och för den brottsförebyggande

verksamheten bör på nämnda sätt komma till tydligt uttryck i

författning, menar länsstyrelsen. Länsstyrelsen anser vidare att länsstyrelse

bör äga närvara vid polisnämnds sammanträde även genom annan befattningshavare

än länspolischefen.

Departementschefen. Samrådet mellan polisnämnden och polischefen bör

som beredningen understrukit äga rum i de former som bedöms lämpliga

med hänsyn till föreliggande förhållanden i varje särskilt fall. Formella

regler för samrådet bör därför inte ställas upp. Vissa garantier bör dock

finnas för att personliga överläggningar verkligen kan komma till stånd.

Jag delar beredningens uppfattning, som godtagits av flertalet remissinstanser,

att länspolischefen och polischefen skall äga närvara och yttra sig vid

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

nämndens sammanträden men givetvis inte delta i besluten. Stadgande

härom har upptagits i 16 § första stycket. Att länspolischefen och polischefen

skall äga åtföljas av sakkunnigt biträde anser jag i likhet med beredningen

vara självklart och inte fordra särskild föreskrift i lagen. Länsstyrelsen

torde endast i undantagsfall böra företrädas av annan befattningshavare

än länspolischefen. För sådana undantagsfall behövs enligt min

uppfattning inte lagbestämmelser.

Med anledning av antydan i ett remissyttrande om att även polisnämnden

kan behöva anlita sakkunniga biträden vill jag anmärka, att polisnämnden

såsom ett rådgivande organ vid polischefens sida inte torde behöva utnyttja

annan expertis än den polischefen representerar eller kan tillhandahålla.

Av detta skäl delar jag däremot polisberedningens åsikt att polischefen

personligen eller vid förhinder för honom den han utser i sitt ställe

skall vara skyldig att på begäran av polisnämnd eller dess ordförande inställa

sig inför nämnden för att lämna upplysningar. En bestämmelse av

detta innehåll återfinns i 16 § andra stycket.

Polisnämndens samråd med de kommunala nämnderna bör äga rum i

helt obundna former. Dessa nämnder, särskilt de socialvårdande, har för

övrigt i sitt dagliga arbete nära kontakt med polisen, överläggningar om

deras samarbete med polisen torde lämpligast äga rum vid direkt kontakt

mellan polisen och vederbörande nämnd.

17 §.

I denna paragraf ges bestämmelser om ersättning till ledamöter i polisnämnd.

Polisberedningen. Beredningen anför, att polisnämnden i likhet med

andra kommunala nämnder skall företräda de intressen som är gemensamma

för kommunens invånare. Samtidigt fungerar nämnden emellertid som

en förankring av det statliga polisväsendet bland medborgarna i gemen

och företräder härutinnan även ett omedelbart statligt intresse. Allmänhetens

förtroende för polisväsendet utgör en nödvändig förutsättning för att

polisorganisationen skall kunna rätt fullgöra sina uppgifter till allmänhetens

fromma. Polisnämnderna kan därför också betecknas som statliga

organ för att främja polisverksamheten. Med hänsyn härtill anser beredningen

att ersättning till nämndens ledamöter bör utgå av statsmedel. Härför

talar även praktiska skäl, eftersom nämndernas ledamöter i regel skall

väljas av ombud för ett flertal kommuner.

Beredningen föreslår att ersättningen till ledamöterna i polisnämnd skall

bestämmas enligt grunder som motsvarar vad som gäller ersättningar till

nämndemän. Bestämmelser därom finns i kungörelsen den 30 april 1953

(nr 236) angående dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente

till nämndemän. Enligt 1 § kungörelsen äger nämndeman för tjänstgöring

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vid ting och vid särskilt sammanträde med häradsrätt åtnjuta dagarvode

med 60 kronor för varje förrättningsdag, inberäknat resdag, samt resekostnadsersättning

och traktamente enligt rese- och traktamentsklass B i allmänna

resereglementet. Dagarvode utgår inte för särskild resdag, då för

resan tagits i anspråk mindre än åtta timmar av dagtid. Ersättningar till

ledamöter i polisnämnd bör enligt beredningen utbetalas av länsstyrelsen.

Remissyttrandena. Stockholms stad hävdar att beträffande kontaktorganet

för Stockholms stad skall tillämpas samma normer för ersättning åt

ledamöter som gäller för Stockholms kommunalförvaltning i allmänhet.

Staden föreslår, att för Stockholms stads vidkommande den föreslagna bestämmelsen

om att arvodena skall gäldas av statsmedel skall utgå och att

ledamöterna i polisnämnden i Stockholm skall jämlikt 53 § kommunallagen

för Stockholm äga få samma arvoden som ledamöter i stadens övriga

kommunala nämnder.

Departementschefen. Med hänsyn bl. a. till polisnämnds funktion som

kontaktorgan främst mellan den statliga polisen och allmänheten synes

det som polisberedningen utvecklat ligga närmast till hands att ersättning

till nämndens ledamöter utgår av statsmedel. Enligt min uppfattning

är det inte lämpligt att i detta hänseende göra skillnad mellan polisdistrikt,

som består av flera kommuner, och distrikt som består av endast

en kommun. Jag ansluter mig vidare till förslaget, att ersättningen skall

utgå efter samma grunder som stadgas beträffande dagarvode samt resekostnadsersättning

och traktamente till nämndemän. Ordföranden bör dessutom

som jag anfört i det föregående ha rätt till ersättning av statsmedel

för nödiga omkostnader för polisnämnden. Till sådana omkostnader hör

i första hand utgifter för papper, porton, skrivhjälp och dylikt. I 17 §

ges bestämmelser i enlighet med det anförda. Tillika stadgas, att ersättningarna

skall utbetalas av länsstyrelsen.

18 §.

I denna paragraf meddelas besvärsregler.

Polisberedningen. Beredningen erinrar om att polisnämnds verksamhet

skall utmynna i råd och synpunkter beträffande polisorganisationen och

polisverksamheten inom polisdistriktet, däremot inte i verkställbara beslut.

Behov föreligger därför enligt beredningens mening inte att medge klagorätt

över polisnämnds beslut. I ett hänseende bör dock undantag göras,

nämligen i fråga om val av ordförande, vice ordförande och sekreterare.

Givetvis bör även ombudsval av ledamöter i polisnämnd kunna överklagas.

Besvären bör föras enligt vad som gäller kommunalbesvär. Bland besvärsgrunderna

torde i realiteten kunna åberopas endast att beslutet inte tillkommit

i laga ordning eller att det strider mot allmän lag eller författning

eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Alaj.ts proposition nr 101 år 19G''i

För val av ledamöter i polisnämnd vilket förrättas omedelbart av fullmäktige

bör gälla vad i allmänhet är föreskrivet om val inom fullmäktige.

Remissyttrandena. Stockholms stad finner de föreslagna besvärsreglerna

otillfredsställande. Besvärsrätt sägs böra föreligga över beslut angående polisnämndens

egen ekonomiska förvaltning. Även andra skäl talar härför.

Högst aktuellt kan för denna nämnd bli att fatta beslut i vad mån handling

enligt sekretesslagen skall utlämnas. Beslut häröver bör kunna överklagas

enligt kommunallagens besvärsregler. Om besvärsrätt över polisnämnds

beslut allmänt medges, följer inte därav att polisnämndens beslut

med yttrande över polisverksamheten blir besvärsgilla. Ett yttrande av en

nämnd är inte överklagbart i den mån yttrandet inte är bindande för den

myndighet till vilken yttrandet avges. Någon sådan bindande verkan har

uppenbarligen inte polisnämnds beslut, framhåller staden.

I anslutning till stadens yttrande om besvärsrätt över beslut angående offentliga

handlingars utlämnande anför överståthållarämbetet, att besvärsrätt

i dessa fall torde följa reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter det lämpliga i att

på föreslaget sätt begränsa klagorätten till vissa typer av beslut. Visserligen

torde de flesta av det rådgivande organets beslut redan enligt allmänna

rättsgrundsatser inte vara överklagbara. Gränsen kan dock, t. ex. när fråga

är om principbeslut, vara flytande.

Departementschefen. Som jag förut betonat skall polisnämndernas verksamhet

bedrivas i de former som bedöms vara mest ändamålsenliga med

hänsyn till omständigheterna. En sådan ordning synes bäst förenlig med

syftet att söka få till stånd ett förtroendefullt förhållande mellan polisnämnden

och polischefen till allmänhetens bästa. Som beredningen uttalat

skall nämndernas överläggningar dessutom leda fram till beslut, som

inte är verkställbara eller eljest bindande i något hänseende. Dylika beslut

torde inte vara överklagbara. Ett överklagande skulle därför regelmässigt

vara utan verkan. Över nämndens beslut i ärende om utlämnande av

offentlig handling synes som överståthållarämbetet anfört besvärsrätt följa

av stadgandena i tryckfrihetsförordningen.

Gränsen mellan överklagbara och inte överklagbara avgöranden är emellertid

flytande. Så torde t. ex. beslut, varigenom polisnämnd i något avseende

överskrider sin kompetens, kunna vara överklagbart enligt kommunallagens

bestämmelser. Med hänsyn härtill och då polisnämnds val av

funktionärer i nämnden i vart fall skall kunna överklagas föreslår jag, att

besvär över polisnämnds beslut må föras hos länsstyrelsen enligt vad som

är stadgat i fråga om s. k. kommunalbesvär. Motsvarande föreslår jag i

likhet med beredningen skola gälla val, som ombud förrättat. Besvär över

val som kommunens fullmäktige förrättat av ombud och suppleanter för

dem eller av ledamöter och suppleanter i polisnämnd föres enligt vanliga

regler för besvär över fullmäktiges beslut.

7*— Bihang till riksdagens protokoll 196U. 1 samt. AV 101

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Ikraftträdande m. in.

Lagen om polisnämnder föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.

Dessförinnan bör val ske av ledamöter i polisnämnd, så att nämnderna

kan träda i funktion omedelbart vid statens övertagande av huvudmannaskapet

för polisväsendet. Förslaget innehåller bestämmelser, som medger

att ombud för val av polisnämnd och ledamöter i polisnämnd samt suppleanter

för ombud och ledamöter utses under hösten 1964. Tjänstgöringstiden

för de första gången valda ombuden och ledamöterna föreslås skola

begränsas till tre år med hänsyn till de i 7 och 9 §§ föreslagna mandattiderna.

Förslaget till lag om kommunal trafikövervakning

1 §•

I denna paragraf anges de materiella och formella förutsättningarna för

att ålägga kommun att ombesörja trafikövervakning.

Polisberedningen. Materiell förutsättning för åläggandet skall enligt polisberedningen

vara, att övervakningen blivit så omfattande att särskild

personal måste avdelas för att uteslutande ägna sig däråt. Vid bedömningen

av övervakningsbehovet skall hänsyn tas till varje tättbebyggt område

för sig. Åläggande bör inte ske, om övervakningen bereder full sysselsättning

endast åt någon enstaka övervakare inom varje område. För att ernå

enhetlighet vid bedömningen av om kommun bör åläggas att ombesörja

trafikövervakning, bör prövningen ske centralt. Med hänsyn till att prövningen

avser om viss kommun i motsats till andra skall vara skyldig att

fullgöra statlig uppgift, synes prövningen böra förbehållas Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen skall på eget initiativ eller på initiativ av polischefen i orten

göra framställning om åläggande. Länsstyrelsen har överblick över behoven

av förstärkning av de personella resurserna i länet och har i samband med

fastställandet av grunderna för parkeringsavgifterna fått ingående kunskap

om trafikförhållandena i orten i fråga. Beredningen finner det självfallet

att kommunen skall höras över länsstyrelsens framställning.

I det särskilda fallet skall övervakningen enligt beredningens förslag

kunna begränsas till efterlevnaden av vissa stadganden om stannande och

uppställning av fordon.

Remissinstanserna. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör i lagtexten

göras en antydan om de förutsättningar som enligt beredningens förslag

skall föreligga för att kommun skall kunna åläggas övervakningsskyldighet,

exempelvis genom att åläggande skall komma ifråga när särskilda skäl

föreligger. En sådan avgränsning skulle måhända ha lugnande inverkan på

kommunalmän som nu hyser viss oro för att lagen skall drabba även kommuner,

vilka för något aldrig så litet område infört avgiftsbelagd parkering.

Motsvarande synpunkter har kommunalnämnden i Danderyd, som anser

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

att man bör ange det minsta antal avgiftsbelagda platser som skall finnas

för att övervakningsskyldighet skall kunna införas.

Departementschefen. För att bedömningen av i vilka fall kommun bör

vara skyldig att ombesörja trafikövervakning skall bli enhetlig föreslår

jag att prövningen skall ankomma på Kungl. Maj :t. Frågan om övervakningsskyldighet

skall upptas av Kungl. Maj :t på framställning av länsstyrelsen,

som innan framställning görs bör ta kontakt med kommunen och

polischefen i orten samt med dem diskutera trafikförhållandena i kommunen.

Det bör således redan när framställningen inges vara klarlagt, att

annan från trafiksynpunkt tillfredsställande lösning av parkeringsfrågan

inte kan komma till stånd eller att kommunen, om flera möjligheter står

till buds, föredrar sådan avgiftsbelagd parkering som kräver omfattande

övervakning.

I likhet med beredningen förordar jag att kommun skall åläggas övervakningsskyldighet

endast när övervakningen av den avgiftsbelagda parkeringen

inom något område av kommunen ställer krav på särskild för

ändamålet avdelad personal, som har full sysselsättning med dessa uppgifter.

Behov av mer än någon enstaka övervakare bör föreligga. Att här

ange ett visst antal avgiftsbelagda parkeringsplatser eller behov av visst

antal övervakare anser jag inte möjligt och, med hänsyn till att prövningen

verkställs av Kungl. Maj :t, inte heller erforderligt.

Vilka föreskrifter som skall kunna omfattas av övervakningsskyldigheten

har jag behandlat i den allmänna motiveringen. I det särskilda fallet

skall såsom beredningen föreslagit förordnande om övervakningsskyldighet

kunna begränsas till vissa av dessa föreskrifter, t. ex. föreskrifter om

avgift för användning av allmän parkeringsplats.

Föreligger inte längre de angivna förutsättningarna för åläggande av

övervakningsskyldighet bör åläggandet upphävas på begäran av kommunen.

Föreskrift härom synes inte erforderlig.

2 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om den särskilda övervakningspersonalens

utbildning, förordnande för personalen och ledningen av övervakningsverksamheten.

För verksamheten får användas endast personal som

fått därför lämpad utbildning. Närmare föreskrifter om utbildningen skall

meddelas centralt av rikspolisstyrelsen. Polischefen i orten meddelar förordnanden

för personalen, som i sin tjänstgöring skall stå under polischefens

ledning.

Remissyttrandena. Stadskansliet i Stockholm ställer sig kritiskt till att

kommunen skall svara för trafikövervakarnas utbildning utan att kunna

öva inflytande på utbildningskostnaden, eftersom statligt organ utfärdar

föreskrifterna om utbildningen.

överståthållarämbetet betonar att trafikövervakarna i sin tjänstgöring

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196k

bör stå under polischefens ledning. I enlighet härmed bör enligt ämbetet

den anordningen i Stockholm att trafikövervakarna är underställda förmän

som inte står under polisbefäls ledning bringas att upphöra i samband

med polisväsendets förstatligande. Även polismästaren i Stockholm

och svenska polisförbundet stryker under att kommunalt anställda trafikiövervakare

under alla förhållanden bör stå under odelat polisbefäl och

polisiär arbetsledning. Stad skollegiet i Hälsingborg anför, att kommunen

bör svara för anställningen av trafikövervakare och polischefens prövning

begränsas till den rent personliga lämpligheten.

Departementschefen. Åläggande för kommun att ombesörja trafikövervakning

innebär i huvudsak, att kommunen skall anställa och avlöna erforderlig

övervakningspersonal, utrusta personalen och i övrigt svara för

administrationen av verksamheten. Självfallet måste personalen utbildas

innan den anförtros övervakningsuppgifter. För att ernå enhetlighet i utbildningen

skall rikspolisstyrelsen utfärda föreskrifter rörande innehållet

i utbildningen, varvid de synpunkter som anförts i den allmänna motiveringen

bör beaktas. Det ankommer på kommunen att se till att personalen

får den föreskrivna utbildningen. På vilket sätt och i vilka former detta

sker äger kommunen själv avgöra med hänsyn till ekonomiska och andra

förhållanden.

Den övervakning de särskilda trafikövervakarna skall fullgöra är polisuppgifter.

Personalen skall därför liksom f. n. förordnas för sin uppgift

av polischefen. Innan förordnande meddelas skall polischefen pröva, om

den som förordnandet avser är lämplig för uppgiften, samt kontrollera att

han fått föreskriven utbildning.

Som jag betonat i den allmänna motiveringen skall trafikövervakningen

genom särskilda trafikövervakare utgöra ett komplement till polisens trafikövervakning.

Det är därför nödvändigt, vilket också framhållits av polisberedningen

och i flera remissyttranden, att den särskilda trafikövervak - ningspersonalen står under polischefens befäl. Det skall alltså ankomma

på polischefen att bestämma i sådana frågor som fördelningen av personalen

på olika delar av övervakningsområdet, behovet av övervakning under

skilda delar av dygnet, samordningen med polisens övervakningsverksamhet,

formerna för övervakningen och för rapportering o. dyl. Däremot

beslutar kommunen såsom arbetsgivare beträffande frågor som hänger

samman med befattningshavarnas arbetstid och andra anställningsvillkor.

Särskild trafikövervakningspersonals befogenheter blir som framgår av

det föregående väsentligt mer begränsade än polismäns. Det är därför av

vikt att personalen inte förses med uniform som kan föranleda förväxling

med polisuniformen. Å andra sidan bör personalens funktion utmärkas

genom uniform, armbindel eller på annat tydligt sätt. Föreskrifter i detta

hänseende torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

3 §•

I paragrafen behandlas frågan om bestämmande av det område, inom

vilket kommunen skall ombesörja trafikövervakning, och det antal trafikövervakare

kommunen skall anställa.

Polisberedningen. Med hänsyn till att ändringar utan större administrativ

omgång bör kunna beslutas i fråga om övervakningsområdet och antalet

trafikövervakare föreslår beredningen att avgörandet i dessa frågor

inte skall ske hos Kungl. Maj :t utan överlämnas åt länsstyrelsen. Över

länsstyrelsens beslut skall besvär kunna föras i vanlig ordning.

I ett särskilt yttrande anför ledamoten i beredningens rådgivande nämnd

Ståhl, att de kommunala instanserna i det relativt ringa antal större städer,

där kommunal trafikövervakning behöver införas, genom både förtroendemännens

och den i regel högt kvalificerade kommunala tjänstemannakaderns

erfarenhet torde vara bättre skickade att bedöma ifrågavarande

rent trafiktekniska kommunala frågor än länsstyrelsernas personal.

I yttrandet uttalas vidare betänkligheter av principiell art mot beredningens

förslag. I stället förordas, att här berörda fåtaliga större kommuner

skall äga avgöra dessa trafikfrågor utan underställningsplikt, och att besvär

mot kommunbeslut i dessa avseenden må inges till länsstyrelsen.

Remissyttrandena. De remissinstanser, som med utgångspunkt i att övervakningsskyldighet

införs yttrat sig över beredningens förslag i förevarande

hänseende, har lämnat förslaget utan erinran.

Departementschefen. I likhet med beredningen anser jag att frågor om

övervakningsområdet och minsta antal övervakare bör bedömas med hänsyn

till förhållandena vid olika tidpunkter och att ändring i övervakningsbehovet

bör föranleda ändrade föreskrifter om övervakningen. Detta löses

smidigast om avgörandet i dessa frågor inte läggs hos Kungl. Maj :t utan

hos länsstyrelsen, som på grund av sin verksamhet i övrigt har förutsättningar

att följa trafikutvecklingen i kommunerna. I enlighet härmed föreslås

att det, om förordnande meddelats av Kungl. Maj :t om övervakningsskyldighet,

skall ankomma på länsstyrelsen att bestämma det område,

inom vilket kommunen skall ombesörja övervakningen, samt det minsta

antal övervakare som erfordras därför, över länsstyrelsens beslut kan besvär

föras i vanlig ordning hos Kungl. Maj :t. Prövningen av besvären bör

ankomma på Kungl. Maj :t i statsrådet.

Ikraftträdande

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.

Åläggande av övervakningsskyldighet blir givetvis i första hand aktuellt

beträffande kommuner som f. n. ombesörjer viss trafikövervakning med

särskilda trafikövervakare. För att undvika avbrott i verksamheten bör

beslut rörande övervakningsskyldighet och förordnande för övervakningspersonal,

som inte redan har dylikt förordnande, kunna meddelas före la
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

gens ikraftträdande. Stadgande i enlighet härmed föreslås skola upptas

i en övergångsbestämmelse.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

På grund av 1962 års beslut om förstatligande av polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet upphör kommunernas ansvar för dessa verksamhetsgrenar

den 1 januari 1965. Detsamma kommer att gälla beträffande stadshäktesorganisationen,

om förslaget att förstatliga även denna organisation

godtas av riksdagen. Den föreslagna lagen reglerar de skyldigheter som därefter

skall åligga kommunerna att i förut angivna hänseenden lämna sin

medverkan vid huvudmannaskapsreformens genomförande. Lagförslaget

innehåller endast de grundläggande stadgandena om dessa skyldigheter.

De närmare administrativa föreskrifterna rörande skyldigheternas fullgörande

torde få utfärdas av Kungl. Maj :t.

Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen må beträffande

de särskilda bestämmelserna i lagförslaget anmärkas följande.

1 §•

I denna paragraf anges helt allmänt kommunernas åligganden jämlikt

1962 års principbeslut. Skyldigheterna enligt lagen inträder först den 1

januari 1965. Redan dessförinnan måste emellertid som framgår av vad

jag anfört i den allmänna motiveringen åtskilliga förberedande åtgärder

vidtas för att staten skall bli i stånd att ombesörja verksamheten på de skilda

områdena omedelbart And reformens ikraftträdande.

2 §•

Denna paragraf reglerar omfattningen av kommuns skyldighet att

hyra ut lokaler till kronan.

Polisberedningen. Kommuns upplåtelseskyldighet skall enligt beredningens

mening omfatta endast lokaler som kommunen såsom huvudman för

en eller flera av verksamhetsgrenarna disponerat för de förstatligade verksamhetsgrenarnas

behov. Ägs lokalerna av kommunalförbund, som bildats

för polisverksamheten, och består förbundet även efter förstatligandet,

kommer upplåtelseskyldigheten att åvila jämväl förbundet. Upplöses förbundet

blir den kommun som tillskiftas fastigheten skyldig upplåta den.

Beredningen framhåller att skifte ibland torde bli möjligt endast efter

försäljning av den fastighet där lokalerna är inrymda. Eftersom försäljning

inte kan ske utan att upplåtelseskyldigheten åsidosätts, kan statens anspråk

på hyresrätt hindra en eljest motiverad upplösning alv kommunalförbundet.

Bl. a. av denna anledning bör kommunalförbund för polisverksamheten

kunna bestå under erforderlig tid efter förstatligandet.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Polisberedningen anför vidare att framställning om upplåtelse bör göras

i så god tid som möjligt före reformen, så att kommunen bereds skäligt

rådrum att vidta erforderliga dispositioner beträffande lokaler, vilka kronan

inte gör anspråk på att få hyra. Ägs fastigheten av kommunalförbund,

bör framställningen göras hos förbundet och inte hos envar av de i förbundet

ingående kommunerna.

Remissyttrandena. Ett flertal remissorgan påpekar att bestämd dag bör

anges när kronan senast skall göra framställning om upplåtelse. Svenska

stadsförbundet och svenska kommunförbundet förordar att framställning

om upplåtelse skall göras senast sex månader före förstatligandet. Stockholms

stadskansli anser att sista dagen för begäran om upplåtelse bör

sättas till den 1 oktober 1964. I stadskansliets yttrande framhålls vidare

att det bör föreskrivas att sådan begäran får framställas endast om frivilligt

avtal om hyresupplåtelse inte har träffats mellan kronan och kommunen före

den 1 september 1964. Även Stockholms stads fastighetsnämnd yrkar på

föreskrift om fix tidpunkt då framställning om upplåtelse senast skall

skall göras hos kommunen. Sista dagen för begäran om upplåtelse blir med

tillämpning av hyreslagens regler den 30 september 1964, anmärker fastighetsnämnden.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län är det med hänsyn till den

korta tid som står till förfogande måhända inte möjligt att fixera viss tidpunkt

när begäran om upplåtelse sist skall framställas. Det synes emellertid

rimligt att staten, om besked ej lämnas i skälig tid, ersätter kommunen

hyreskostnaden för lokaler som på grund härav kommer att stå oanvända.

Departementschefen. Skyldigheten att ombesörja polisverksamheten åvilar

enligt polislagen polisdistriktet, som är en teknisk beteckning för en eller

flera kommuner såvitt avser denna skyldighet. Består distriktet av flera

kommuner är det alltså de i distriktet ingående kommunerna som har att

tillhandahålla bl. a. erforderliga lokaler. Sker detta genom att en av kommunerna

upplåter kommunen tillhöriga lokaler för verksamheten skall

dessa lokaler följaktligen omfattas av den i förevarande paragraf föreskrivna

upplåtelseskyldigheten, som åvilar den kommun som äger lokalerna. Det

är emellertid inte ovanligt att kommuner som tillsammans utgör ett polisdistrikt

bildat kommunalförbund för polisverksamheten. Under vissa förutsättningar

kan sådant förbund jämlikt polislagen komma till stånd tvångsvis

genom förordnande av länsstyrelsen. Kommunalförbundet, som utgör

en specialkommun, kan äga eller hyra lokaler för polisväsendets behov.

Eftersom förbundet fullgör de däri ingående kommunernas åligganden,

omfattar upplåtelseskyldigheten även förbundsägda lokaler och skyldigheten

åvilar förbundet. Hyr förbundet lokaler, vilka ägs av kommun som

är medlem i förbundet, skall denna kommun som polisberedningen anfört

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Knngl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

vara skyldig att upplåta lokalerna. Motsvarande skall givetvis gälla, om

medlemskommun vid upplösning av förbundet tillskiftas förbundsägda lokaler

som använts för polisverksamheten.

Jag delar beredningens mening att tvångsvis bildade kommunalförbund

för polisverksamhet bör kunna bestå efter förstatligandet. Förslag om

övergångsbestämmelser i detta hänseende läggs fram i det följande.

Polisberedningen förordar, att staten skall göra framställning om upplåtelse

i så god tid före förstatligandet att kommunerna får rådrum att

avgöra hur lokaler som staten inte tar i anspråk skall disponeras. I likhet

med flera remissinstanser anser jag att en dag bör anges då staten sist

skall lämna definitivt besked huruvida staten gör anspråk på upplåtelse

eller inte. Jag föreslår att tidpunkten sätts till den 30 september 1964. Som

jag framhållit i den allmänna motiveringen lär flertalet kommuner kunna

påräkna slutligt besked vid väsentligt tidigare tidpunkt.

3 §.

För den händelse avtal om villkoren för upplåtelse enligt 2 § inte kommer

till stånd måste villkoren bestämmas på annat sätt. Härom stadgas i

förevarande paragraf, som främst innehåller de föreskrifter om upplåtelsetid

och om ordningen för fastställande av hyrans storlek vilka förordats

i den allmänna motiveringen.

Polisberedningen. Fråga om förvärv av den fastighet i vilken ifrågavarande

lokaler är inrymda torde enligt polisberedningen utan uttryckligt

stadgande anses väckt, när kronan begärt förhandlingar om förvärvet

eller på annat sätt till kommunen anmält sin önskan att förvärva fastigheten.

Förhållandet skall vara sådant att kommunen kan påkalla att förvärvsfrågan

tas upp till omedelbar diskussion.

Vidare anför beredningen, att rättsförhållandet mellan staten och kommunen

upphör, när den i förevarande paragraf angivna hyrestiden gått till

ända utan att kommunen genom frivilligt hyresavtal med staten bundit

sig för längre hyrestid. Gällande regler om förlängning av hyresavtal och

om rätt till nytt hyresavtal blir alltså inte tillämpliga. Detta anser beredningen

följa av att upplåtelse, som sker på grund av bestämmelserna i denna

lag, är en offentligrättslig förpliktelse för kommun, medan stadgandena

i hyresregleringslagen och i lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till

nytt hyresavtal förutsätter ett tidigare i civilrättsliga former ingånget frivilligt

hyresavtal. Bestämmelserna om hyresavtal och dess verkningar

äger även i övrigt tillämpning på här ifrågavarande upplåtelse endast i

den utsträckning detta uttryckligen anges, betonar beredningen. Har emellertid

kommunen i det på grund av upplåtelseskyldigheten upprättade avtalet

med kronan medgivit kronan rätt till förlängning av avtalet utöver

den tid upplåtelseskyldigheten omfattar, torde nyssnämnda lagar kunna

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

åberopas av kronan för att vinna rätt till förlängning av avtalet enligt

hyresregleringslagen, om denna gäller, eller rätt till nytt hyresavtal enligt

lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal.

Som ordförande i riksnämnden för fastställande av hyror anser beredningen

ledamot av hyresrådet lämpligen böra komma ifråga. Uppdraget

att vara ordförande eller ledamot förutsätts skola kunna fullgöras vid

sidan av annan tjänst. Som nämndens beslut skall gälla den mening som

flertalet i nämnden förenar sig om, varvid ordföranden har utslagsröst,

om alla i nämnden är av olika mening. Nämndens beslut skall inte kunna

överklagas.

Ytterligare reglering av nämndens verksamhet finner beredningen, med

hänsyn till att nämndens enda uppgift blir att bestämma hyra för ifrågavarande

lokaler, inte vara erforderlig. Sålunda anses anhängiggörandet

av ärende hos nämnden böra ske formlöst genom att endera parten eller

båda begär nämndens avgörande av tvist rörande hyra för lokal, som kommunen

är skyldig att upplåta jämlikt 2 §. Förfarandet inför nämnden bör

i allmänhet vara skriftligt, men hinder bör inte föreligga att parterna muntligen

framför sina ståndpunkter och sin argumentering inför nämnden.

Som offentligt organ bör nämnden få rätt att från andra myndigheter —

bl. a. från hyresnämnderna — erhålla erforderliga uppgifter. Det bör

stå nämnden fritt att företa syn i de lokaler för vilka hyra skall bestämmas,

om den part som disponerar lokalerna samtycker därtill. Kostnaderna för

nämndens verksamhet — däri inräknat kostnad för syneförrättningar

bör åvila statsverket. Ersättning för partskostnader bör inte kunna åläggas

motpart, utan vardera parten svarar för sina kostnader. Föreskrifter i nu

angivna hänseenden torde, om det erfordras, få utfärdas av Kungl. Maj:t.

Beträffande vissa stadganden i hyreslagen anför beredningen.

Enligt 21 § hyreslagen skall, om avtal ej träffats om tiden för erläggande

av hyra som skall utgå i penningar, hyran betalas i förskott för kvartal,

såvida hyran beräknas för helt, halvt eller fjärdedels år, samt eljest i

förskott för den tid, för vilken hyran beräknas. Polisutredningen föreslog

i sitt betänkande avvikelse härifrån såtillvida, att hyran skulle erläggas

årsvis i avräkning mot kommunens bidrag till statens kostnader för polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet. Statsmakterna har i principbeslutet i

förstatligandefrågan inte tagit ställning till detta spörsmål. Med hänsyn till

den ordning, i vilken kommunerna föreslås skola erlägga nyssnämnda bidrag,

synes skäl numera knappast finnas att inte tillmötesgå det vid remissbehandlingen

av utredningens förslag framförda kravet på hyresbetalning

enligt hyreslagens bestämmelser. Det bör enligt beredningen ankomma på

Kungl. Maj :t att bestämma vilken myndighet som skall ombesörja hyresutbetalningen.

Lämpligen bör denna angelägenhet anförtros byggnadsstyrelsen.

I anslutning till bestämmelserna i 23 § hyreslagen, att lägenheten ej

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

får av hyresgästen nyttjas till annat ändamål än som förutsatts vid upplåtelsen,

erinrar beredningen om att upplåtelse enligt 2 § avser nyttjande

för vilken som helst av polis-, åklagar-, exekutions- eller häktesorganisationen.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör staten

senast den 1 juli 1969 lämna kommunen besked om förlängning av den

generella upplåtelsetiden påkallas.

Stockholms stadskansli anför, att de föreslagna bestämmelserna om hyrans

beräkning har en funktion att fylla endast när frivillig överenskommelse

om hyrans storlek inte träffas. Detta bör framgå av lagtexten. Vidare

understryks i yttrandet att allmänna hyreslagen blir direkt tillämplig på

hyresförhållandet. Det är inget ovanligt att offentligrättsliga åtgärder ger

upphov till privata rättsförhållanden. Så sker exempelvis vid expropriation

av nyttjanderätt. Från domstolskommitténs sida anmärks, att såväl

frågan om hyrans storlek som frågan om hyrestidens längd undantas från

tillämpningen av nvttjanderättslagens bestämmelser.

I lagen bör uttryckligen anges att ordföranden i den föreslagna riksnämnden

skall vara opartisk och att en ledamot i nämnden skall utses på

förslag av kommunförbunden, framhåller öuerståthållarämbetet och svenska

stadsförbundet. Beträffande omröstning i nämnden ifrågasätter länsstyrelsen

i Västernorrlands län om ordförandens mening alltid bör gälla som

nämndens beslut, när alla är av olika mening. Om de båda ledamöterna

skulle anse hyran böra sättas högre eller lägre än ordföranden men de inte

är ense om beloppet, bör de i 16 kap. 4 § rättegångsbalken givna reglerna

tillämpas.

Departementschefen. Samma skäl som anförts för att framställning om

upplåtelse av nyttjanderätt enligt 2 § skall göras senast viss dag kan enligt

min mening åberopas för att kommunen före bestämd tidpunkt får besked

huruvida staten begär förlängning av upplåtelsetiden. Sista dagen för

sådan begäran föreslås bli den 30 juni 1969. I samband med denna begäran

bör om möjligt anges för vilken tid behov av fortsatt disposition föreligger.

Förutsättningen för förlängning av upplåtelsetiden är att staten hos

kommunen väckt fråga om förvärv av den fastighet där de upplåtna lokalerna

är inrymda eller att vederbörligt beslut fattats från statens sida att

bygga eller förvärva andra lokaler. I detta sammanhang har polisberedningen

tagit upp frågan, i vad mån bestämmelserna i hyresregleringslagen

om förlängning av hyresavtal eller i lagen om rätt i vissa fall för hyresgäst

till nytt hyresavtal är tillämpliga beträffande upplåtelse enligt 2 §.

Har avtal om hyresvillkoren inte kommit till stånd, dvs. om hyresvillkoren

regleras genom stadgandena i förevarande paragraf, torde nyssnämnda

båda lagar inte vara tillämpliga. Så torde inte heller vara fallet om det av

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196i

ett träffat avtal framgår att det kommit till stånd endast för den tid, då

upplåtelse på grund av bestämmelserna i förevarande paragraf inte kan

vägras. I övriga fall torde frågan få avgöras från fall till fall.

I enlighet med vad som ansetts önskvärt från kommunalt håll har

föreskrivits, att ordföranden i nämnden för fastställande av hyra för

upplåtna lokaler skall vara opartisk och att en av de övriga ledamöterna

skall utses på gemensamt förslag av de båda kommunförbunden. Beträffande

omröstning i nämnden föreslås att bestämmelserna i 16 kap. 4 §

rättegångsbalken skall äga motsvarande tillämpning. Detta innebär praktiskt

sett, om alla tre ledamöterna har olika mening, att hyrans storlek

bestäms av den som röstar för en hyra som ligger mellan vad de två andra

förordar. Nämndens beslut skall inte kunna överklagas. Vad polisberedningen

anfört om nämndens verksamhet instämmer jag i. Visar det sig

att föreskrifter beträffande verksamhetsformerna blir nödvändiga torde

dylika föreskrifter få utfärdas av Kungl. Maj:t i enlighet med de grundsatser

beredningen angivit.

I princippropositionen sägs att hyran skall bestämmas enligt gängse

grunder. I det föregående har jag anslutit mig till bl. a. hyresrådets mening

att härmed bör avses hyresläget i orten för jämförliga lokaler. Eftersom

motsvarande grunder torde gälla för hyresupplåtelser i allmänhet har

jag inte funnit det erforderligt att i lagförslaget inta anvisning därom.

Utbetalning av hyra för de lokaler kommunerna upplåtit skall på grund av

bestämmelsen i 3 § 3. erläggas i förskott i vanlig ordning, om annat inte

avtalas. Utbetalningen skall, enligt vad Kungl. Maj :t beslutat, ombesörjas

av byggnadsstyrelsen, som även skall svara för förhyrningarna med anledning

av förstatligandereformen.

4 §•

I denna paragraf åläggs kommun att medverka till att kronan får inträda

i kommunens hyresrätt till lokaler som hittills använts för verksamhet

som omfattas av förstatligandet.

Polisberedningen. Polisberedningen framhåller att överlåtelseskyldigheten

enligt denna paragraf aktualiseras genom begäran från kronans

sida om övertagande av hyresrätten. För att bereda kommunen tillfälle

att före förstatligandet vidta erforderliga åtgärder beträffande förhyrda lokaler,

som kronan inte gör anspråk på att hyra, finner beredningen det

angeläget att besked om kronans anspråk på dispositionsrätt lämnas så

snart lokalbehovet kan överblickas.

Remissyttrandena. Enligt statskontorets mening skulle det vara ägnat

att främja rationell planering av lokalfrågorna att viss tidsfrist anges inom

vilken staten har att göra gällande anspråk på att få överta hyresrätten till

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr iOt år 1964

lokal som hyrts av kommunen. Samma uppfattning har Stockholms stadskansli,

som föreslår att bindande besked skall lämnas av staten senast

den 1 september 1964. Kommunalfullmäktige i Järfälla kommun finner

det självklart att kommunen bör hållas skadeslös om statens besked lämnas

så sent att kontraktet inte hinner sägas upp i vederbörlig ordning.

Departementschefen. Med hänsyn till de varierande uppsägningstider

som kan antas gälla för de lokaler kommunerna hyrt för här ifrågavarande

verksamhetsgrenar är det inte ändamålsenligt att ange viss tidpunkt då

staten senast skall begära att få överta hyresrätten till lokalerna. Förslaget

innehåller ingen föreskrift därom. Som jag förut sagt kan kommunerna

i allmänhet redan nu få besked om vilka lokaler staten behöver disponera.

Sådant besked skall vara bindande för staten såvitt angår kommunernas

skyldigheter enligt denna paragraf. Får kommunen trots begäran inte

besked före uppsägningstidens utgång äger kommunen alltså säga upp

avtalet utan att därigenom åsidosätta dessa skyldigheter.

5 §•

Enligt denna paragraf skall kommunen till kronan utan vederlag överlämna

inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom som

kommunen anskaffat uteslutande för polis-, åklagar- och exekutionsverksamhet

samt för förvaring av häktade. Med uttrycket »annan lös

egendom» åsyftas hästar, hundar och dylikt som inte kan betecknas som

utrustning. Ordet uteslutande får inte tolkas så snävt att överlämnande

skulle kunna vägras därför att egendomen vid enstaka tillfällen utnyttjats

också inom annan verksamhetsgren än de förstatligade. Endast om egendomen

regelbundet använts inom annan verksamhet i mera betydande

omfattning kan den anses vara anskaffad även för denna verksamhets

behov. Beträffande prövningen av dessa frågor hänvisas till 11 §.

I paragrafen åläggs kommunerna vidare att till kronan utan vederlag

överlåta abonnemang å telefonanläggning, som kommunen ställt till förfogande

endast för verksamhet som förstatligas. Att överlåtelsen skall ske

utan vederlag innebär att kommunen inte äger få gottgörelse för s. k.

inträdesavgifter som erlagts när abonnemanget tecknats.

6 §•

Paragrafen innehåller bestämmelserna om nyttjanderätt för staten till

inventarier och övrig utrustning samt annan lös egendom som kommun

anskaffat även för annan verksamhet än sådan som staten övertar vid

huvudmannaskapsreformen. För drift- och underhållskostnader, som uppkommer

på grund av statens nyttjande och som belastar kommunen, utgår

ersättning av statsmedel. Ersättningen utbetalas av länsstyrelsen efter utgången

av varje kalenderår. Vid begäran om ersättning skall kommunen

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

givetvis förete sedvanliga verifikationer. Länsstyrelsen skall i samband

med prövning av ersättningsbeloppets skälighet i och för sig även avgöra

omfattningen av statens nyttjanderätt. Det får förutsättas att ersättning

kommer att krävas endast i de fall då drift- och underhållskostnaderna

uppgår till mera märkbara belopp. Vill staten nyttja egendomen i större

omfattning än egendomen före förstatligandet använts för den förstatligade

verksamheten får överenskommelse om det ökade nyttjandet träffas i vanlig

ordning.

7 §•

I paragrafen återges 1962 års principbeslut rörande kommuns skyldighet

att under eu femårig övergångstid bidra till statsverkets kostnader för

de av huvudmannaskapsreformen omfattade verksamhetsgrenarna.

8 §•

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen ges i denna

paragraf närmare bestämmelser om beräkningen av det grundbelopp som

skall fastställas för varje kommun utom Bodens stad. I princip skall grundbeloppet

motsvara hälften av kommunens sammanlagda kostnader under

basåren 1961 och 1962 för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten samt

för förvaring av häktade. I sex punkter lämnas föreskrifter för beräkningen

av grundbeloppet i vissa hänseenden.

Kommunens kostnader för inventarier och övrig utrustning samt annan

lös egendom, som skall överlåtas eller med nyttjanderätt upplåtas till

staten, skall inte räknas in i grundbeloppet. Härom stadgas i första punkten.

Inte endast anskaffningskostnaden utan även underhållskostnad skall

lämnas åsido. Däremot skall driftkostnader ingå i grundbeloppet.

Inte heller de verkliga omkostnaderna för kommun tillhörig fastighet

som använts i verksamheten skall tas med. I stället skall enligt andia

punkten som fastighetskostnad upptas beräknad hyra för de lokaler i fastigheten

vilka disponerats för verksamheten. Beräkningen skall göras med

hänsyn till hyresläget i orten för jämförliga lokaler. Den beräknade hyreskostnad

för lokalerna, vilken angivits i kommunens räkenskaper, saknar

alltså i och för sig betydelse i detta sammanhang.

Enligt tredje punkten skall lönekostnader beräknas med hänsyn till

löneläget vid 1964 års utgång. Till lönekostnader skall som förut sagts

hänföras vad kommunen utgivit, vare sig till ordinarie, extra ordinarie eller

till extra tjänstemän, i vad som vanligen betecknas som lön, dvs. s. k. tabelllön,

samt i olika slags lönetillägg. Kostnader för avlöningsförmåner, som har

karaktär av ersättningar för utgifter i tjänsten, t. ex. resekostnadsersättning,

traktamente, ersättning för bostadstelefon och sjukvårdsersättning, skall

ingå i beräkningen av grundbeloppet med de belopp som faktiskt utgivits.

Omräkning till löneläget vid 1964 års utgång skall ske schablonmässigt

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

genom att till de verkliga sammanlagda kostnaderna läggs ett procentuellt

tillägg. Procentsatsen, som skall vara enhetlig för hela landet, bestäms

av Kungl. Maj :t.

I fjärde punkten stadgas att pensionskostnaderna skall beräknas utgöra

för personal som kunnat försäkras i statens personalpensionsverk 14 procent

och för övrig personal 28 procent av kostnaderna för löner. Inga verkliga

pensionskostnader av något slag skall alltså ingå i grundbeloppet.

Med kostnad för löner avses i detta sammanhang endast utgifter för tabelllöner

jämte generella tillägg, däremot inte övriga kostnader som enligt

tredje punkten hänförs till lönekostnader. Pensionskostnadsberäkningen

skall grunda sig på de till löneläget vid 1964 års utgång omräknade kostnaderna

för löner.

Föreskrifter om avdrag från totalkostnaderna upptas i femte punkten.

Avdrag skall göras för statsbidrag till polisväsendet och för andra inkomster

som har omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.

Alla avdrag skall göras först sedan de sammanlagda kostnaderna

beräknats enligt föregående punkter. I fråga om statsbidrag skall avdrag

ske för de bidrag som hänför sig till basåren, oberoende av när bidragen

faktiskt uppburits. Övriga inkomster — huvudsakligen restavgifter, lösenavgifter

och bötesandelar — må beräknas med hänsyn antingen till vad

som verkligen influtit under basåren eller till vilka intäkter som hänför

sig till verksamheten nämnda år.

9 §•

I paragrafens första stycke stadgas att första årets bidrag skall motsvara

grundbeloppet samt att bidraget för ettvart av de följande åren skall

utgöra närmast föregående års bidrag minskat med en femtedel av grundbeloppet,

dock med minst 10 000 kronor.

I andra stycket öppnas möjlighet för den myndighet, som skall fastställa

bidragen, att medge nedsättning av första årets bidrag för kommun

som helt eller delvis efterhandsfinansierar sina pensioner, dvs. erlägger

pensionskostnaderna först vid pensionsfallet. För dessa kommuner får

första årets bidrag nedsättas med så stort belopp att bidraget jämte kommunens

antagna pensionsutgifter samma år inte överstiger kommunens

beräknade totalkostnader 1964 för de förstatligade verksamhetsgrenarna.

Eftersom bidragen i regel torde komma att fastställas under hösten 1964

kan hänsyn inte tas till de verkliga kostnaderna. Till grund för prövningen

far därför läggas beräknade totalkostnader 1964 och beräknade pensionsutgifter

1965. Endast om bidraget jämte pensionsutgifterna 1965 beräknas

komma att överstiga 1964 års totalkostnader i mera avsevärd mån

bör nedsättning medges. Hänsyn bör vid denna bedömning tas till den

kostnadsökning som sannolikt skulle ha inträtt för kommunen vid bibe
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

hållet kommunalt huvudmannaskap. Det ankommer på kommunen att

visa att förutsättningar för nedsättning föreligger.

Av det belopp varmed första årets bidrag nedsatts skall hälften läggas

till andra årets och hälften till tredje årets bidrag.

10 §.

I denna paragraf ges bestämmelser om uppbörd av de kommunala bidragen.

Beträffande grunderna för uppbördsförfarandet hänvisas till den

allmänna motiveringen.

Polisberedningen. Med hänsyn till den begränsade tid som står till förfogande

för bidragens fastställande anser polisberedningen att svårigheter

i vissa fall kan föreligga att fastställa grundbeloppen i så god tid att uppbörd

av första årets bidrag kan påbörjas redan i januari 1965, då första

förskottet på kommunalskatt utbetalas för detta år. För sådant fall föreslår

beredningen att uppbörd skall påbörjas först vid det tillfälle, då utbetalning

av förskott på kommunalskatt första gången sker efter bidragets

fastställande. Härvid skall bidraget för året fördelas jämnt på återstående

uppbördstillfällen under året. Återstår fyra utbetalningar av förskott,

skall alltså en fjärdedel av bidraget avräknas vid varje utbetalning.

Av nyss anförda skäl kan det enligt beredningen vidare inträffa att fragan

om nedsättning av första årets bidrag inte hinner avgöras innan uppbörd

skall ske. Enligt förslaget skall härvid uppbörd, till dess annat beslutas,

ske enligt huvudregeln, dvs. med utgångspunkt i att bidraget motsvarar

grundbeloppet. Medges därefter nedsättning, skall för mycket uppburet

belopp tillgodoföras kommunen vid det uppbördstillfälle under året som

inträffar närmast efter det medgivandet beslutats. Ränta på vad kommun,

som medgivits nedsättning, må ha erlagt för mycket innan nedsättningsbeslutet

verkställs bör inte tillgodoräknas kommunen.

Remissyttrandena. Vad polisberedningen anfört har lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen.

Polisberedningens uppfattning, att ränta inte skall beräknas på vad

kommun före beslut om nedsättning av bidraget erlagt för mycket, delas

av riksrevisionsverket, som förordar att uttrycklig bestämmelse därom intas

i de tillämpningsföreskrifter till lagen vilka Kungl. Maj :t avses skola utfärda.

Departementschefen. I likhet med polisberedningen anser jag att man bör

räkna med att alla bidrag inte hinner fastställas, innan uppbörden skall

börja, och att första årets bidrag därvid skall fördelas lika på de uppbördstillfällen

under året vilka återstår efter fastställandet. Föreskrift härom har

intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Jag delar vidare bered
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

ningens mening att första årets bidrag skall anses motsvara grundbeloppet

till dess annat bestäms. Meddelas inte nedsättningsbeslut före uppbördens

början skall alltså uppbörden ske enligt huvudregeln. Verkställighet av

därefter meddelat beslut om nedsättning skall ske genom att vad som redan

har erlagts för mycket dras av från det bidragsbelopp som skall uppbäras

vid det närmast efter beslutet infallande uppbördstillfället. Ränta skall

inte utgå på belopp som sålunda tillgodoförs kommunen. Bestämmelser

i enlighet med det sagda ges i paragrafens tredje stycke.

11 §•

Genom bestämmelserna i denna paragraf regleras tillsynen över att kommunerna

fullgör sina skyldigheter i samband med huvudmannaskapsreformen.

Tillsynen skall åvila länsstyrelsen, som om kommun försummar

sina åligganden äger förordna om rättelse samt, om rättelse inte sker, förelägga

lämpligt vite och fälla till sådant vite.

Polisberedningen. Polisberedningen erinrar om att tillsyn över polisdistrikts

åligganden enligt polislagen utövas av länsstyrelsen. I 14 § 2

mom. polislagen heter det att länsstyrelsen skall hos polisdistrikt göra

framställning om rättelse, därest länsstyrelsen finner att polisdistriktet

uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt lagen. Vidtas ej erforderlig

åtgärd i anledning av länsstyrelsens framställning, äger länsstyrelsen förordna

därom. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt

vite och fälla till sådant vite.

Innebörden i de nu framlagda förslagen är, framhåller beredningen, att

kommunerna under en övergångstid bibehålls vid vissa skyldigheter som

hittills åvilat dem. Beredningen anser därför att det inte finns anledning

att för övergångstiden göra ändring i vad som nu gäller beträffande tillsynen

över att kommunerna inte eftersätter skyldigheterna jämlikt polislagen.

Även på exekutionsväsendets område ligger det nära till hands att

lägga tillsynen på länsstyrelserna. Det kan inte komma i fråga att för

åklagarväsendets del lägga tillsynen på särskilt organ. Länsstyrelserna föreslås

därför skola bli tillsynsorgan beträffande kommuns skyldigheter i

avseende å alla verksamhetsgrenarna. Länsstyrelsen skall ingripa, så snart

länsstyrelsen på grund av anmälan eller eljest får kännedom om att kommun

försummat sina åligganden.

Beträffande skyldigheten att upplåta lokaler anför beredningen, att

skyldigheten uteslutande avser lokaler som redan vid förstatligandereformen

disponeras för en eller flera av verksamhetsgrenarna, varför något

eftersättande av upplåtelseskyldigheten knappast synes kunna bli aktuellt.

Ingripande från länsstyrelsens sida sägs i praktiken kunna bli behövligt

främst vad angår skyldigheten att medverka till att kommuns hyresrätt

överlåts till staten.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

Tvister beträffande skyldigheten att överlåta inventarier och annan utrustning

torde enligt beredningen i allmänhet komma att hänföra sig till

frågan, huruvida egendomen helt eller delvis anskaffats för annan verksamhet

än sådan som staten nu övertar. Finner länsstyrelsen överlåtelseskyldighet

föreligga, har länsstyrelsen att förordna om att egendomen skall

överlämnas till staten. Föreläggs vite, bör viss tid föreskrivas inom vilken

Överlämnandet skall ske. Åtnöjes kommunen inte med länsstyrelsens ställningstagande,

äger kommunen anföra besvär i vanlig ordning. Vad nu

sagts äger, fortsätter beredningen, motsvarande tillämpning vid tvist om

skyldighet att överlåta telefonabonnemang eller att upplåta egendom, som

anskaffats för flera förvaltningsgrenars gemensamma behov. Olika uppfattningar

i sistnämnda fråga torde i allmänhet komma till synes först i

samband med begäran om ersättning för nyttjandet. Har överenskommelse

träffats mellan staten och kommun om ersättningen, skall länsstyrelsen

självfallet vara bunden därav.

Ledamöterna i den rådgivande nämnden Hedin och Ståhl föreslår i sitt

särskilda yttrande att tvister rörande överlåtelse av inventarier och utrustning

skall hänskjutas till skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Remissyttrandena. Vad polisberedningen föreslagit beträffande tillsyn

över att kommunerna fullgör sina skyldigheter enligt lagen tillstyrks eller

lämnas utan erinran av bl. a. statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen,

överståthållaråmbetet, alla hörda länsstyrelser samt kommunförbunden.

Erinringar mot förslaget förs fram i yttranden från en del kommuner.

Det ledande motivet för dessa remissorgans avståndstagande från förslaget

är att kronan tillerkänts alltför dominerande ställning. Stockholms

stads rätts- och polisdirektion anser, att eventuella tvister rörande överlåtelser

av inventarier bör lösas genom vanligt skiljenämndsförfarande,

medan Stockholms stadskansli hävdar att kommuns skyldigheter enligt

den föreslagna lagstiftningen är av privaträttslig natur och därför bör avgöras

av domstol eller skiljenämnd på talan av kronan eller kommunen.

Alla tvister beträffande ekonomiska mellanhavanden mellan kronan och

kommun i samband med förstatligandet av polisväsendet in. m. bör enligt

kommunalfullmäktige i Sollentuna köping lösas enligt lagen om skiljemän,

lämpligen med en för hela riket gemensam nämnd. Samma inställning har

drätselkammaren i Eslöv. Höganäs polisförbund förordar att även tvist

om andra frågor än hyrans storlek skall avgöras av den riksnämnd som

beredningen föreslagit.

Enligt överståthållarämbetet bör av föreskrifterna om tillsyn framgå, att

länsstyrelsen jämväl skall vid tvist om användningen av inventarier eller

annan utrustning avgöra om skyldighet föreligger för kommun att utan

vederlag överlämna egendomen.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj;ts proposition nr 101 år 196k

Departementschefen. Polisberedningens förslag, att tillsynen över att

kommuns skyldigheter enligt den nu föreslagna lagen fullgörs skall åligga

länsstyrelsen, har tillstyrkts av de flesta hörda myndigheter och organisationer,

bl. a. länsstyrelserna och kommunförbunden. För egen del finner

jag de av beredningen framförda skälen för en sådan ordning bärande och

ansluter mig därför till förslaget. De skyldigheter som är aktuella är upplåtelse

av lokaler enligt 2 §, transport av hyreskontrakt enligt 4 § samt

överlåtelse och nyttjanderättsupplåtelse av inventarier m. m. enligt 5 och

6 §§. Stadgandet om tillsyn har uttryckligen begränsats till nu angivna

åligganden.

Enligt 14 § 2 mom. polislagen, som närmast utgör förebild för den föreslagna

tillsynsbestämmelsen, skall länsstyrelsen göra framställning hos polisdistrikt

om rättelse, därest distriktet uppenbarligen åsidosätter sina

skyldigheter enligt lagen. Leder framställningen inte till resultat skall

länsstyrelsen förordna om rättelse samt, om det finnes vara av nöden, förelägga

lämpligt vite och fälla till sådant vite. Med hänsyn till att kommuns

skyldigheter enligt den föreslagna lagen, till skillnad mot vad som i allmänhet

är fallet enligt polislagen, är klart avgränsade har jag inte ansett

det påkallat att som förutsättning för länsstyrelsens ingripande uppställa

kravet att åsidosättandet av åliggandenä skall vara uppenbart. Innan förordnande

om rättelse meddelas, kommer länsstyrelsen ofta att få pröva

tvistiga frågor rörande skyldigheternas förhandenvaro eller omfattning.

Att denna prövning skall äga rum i samband med tillsynsverksamheten

överensstämmer med vad som gäller f. n. på polisväsendets område och

synes lämpligt även för övergångstiden. Så utgör t. ex. prövning av huruvida

inventarier eller annan utrustning anskaffats enbart för den förstatligade

verksamhetens behov eller jämväl för annan verksamhet en förutsättning

för förordnande att egendomen skall överlämnas till kronan. Prövningen

bör därför i förevarande liksom i andra liknande sammanhang ske

i samband med förordnandet. Särskild föreskrift därom synes inte erforderlig.

12 §.

Om besvär stadgas i denna paragraf, att talan mot beslut som länsstyrelse

eller myndighet som fastställer de kommunala bidragen meddelat enligt

lagen skall föras hos Kungl. Maj :t. Beslutet skall dock, om det inte angår

utdömande av vite, utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, om

ej annat förordnas. Sistnämnda bestämmelse torde i praktiken få sin största

betydelse i fråga om beslut rörande bidragsskyldigheten. Beträffande besvärstiden

äger lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut tillämpning. Besvärsrätt tillkommer kommun och

kronan. Prövningen av besvären bör ankomma på regeringsrätten.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

13 §.

Utöver de i det föregående föreslagna stadgandena erfordras närmare

föreskrifter rörande fullgörandet av kommuns åligganden enligt lagen, bl. a.

rörande överlämnande av inventarier m. m. Vidare kan det som framhållits

i det föregående bli erforderligt att utfärda närmare föreskrifter om den

föreslagna riksnämndens verksamhet samt rörande olika administrativa

spörsmål sammanhängande med fastställande och uppbörd av de kommunala

bidragen. Enligt förevarande paragraf skall det ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda de föreskrifter som sålunda kan erfordras för lagens

tillämpning.

övergångsbestämmelser m. m.

Genom polisväsendets förstatligande befrias kommunerna från sina skyldigheter

enligt polislagen. Polislagen föreslås därför skola upphöra att gälla

med utgången av 1964.

Om polisdistrikt skall bestå av område från mer än en kommun, äger

länsstyrelsen jämlikt 16 § andra stycket polislagen, om det finnes erforderligt,

förordna att de kommuner som helt eller delvis ingår i distriktet skall

bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande. Sådana

kommunalförbund får inte upplösas utan länsstyrelsens medgivande.

I och för sig möter inte hinder att kommunerna samverkar för polisverksamheten

efter polisväsendets förstatligande, nämligen för att fullgöra

vissa åligganden under övergångstiden enligt den nu föreslagna lagen. Med

hänsyn härtill synes det inte finnas skäl att omedelbart upplösa de på

polisdistriktens utformning grundade tvångsvisa kommunalförbund, som

bildats jämlikt 16 § andra stycket polislagen. Dessa kommunalförbund

bör alltså kunna bestå tills vidare, om länsstyrelsen finner det erforderligt.

Föreskrift härom har upptagits i en övergångsbestämmelse till lagförslaget.

Jämlikt 13 § polislagen må, som förut antytts, kommun i vissa fall tillsätta

polisnämnd för handhavande av kommunens förvaltningsuppgifter beträffande

polisväsendet. Det tillkommer polisnämnd att upprätta förslag till

löne-, omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet

i polisdistriktet samt till erforderliga ändringar i distriktets polisorganisation,

att förvalta till polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet använda

fastigheter och annan egendom samt att till vederbörande myndigheter

avge yttranden och göra framställning i frågor av mera allmän betydelse

för polisväsendet. Nämndens uppgifter får begränsas till viss eller vissa

av de nu angivna. Genom förstatligandet läggs flertalet av dessa uppgifter

på staten. För samrådsverksainheten mellan kommunerna och polisen har

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 1964

i det föregående föreslagits inrättande av särskilda kommunala organ. De

nuvarande polisnämnderna synes därför kunna upplösas. I enlighet härmed

föreslås en övergångsbestämmelse, att tjänstgöringstiden för ledamöter

och suppleanter i polisnämnd som tillsatts med stöd av 13 § polislagen

skall upphöra med utgången av 1964.

Beträffande vissa städer må Kungl. Maj:t jämlikt 6 § polislagen förordna,

att ett bestämt antal av stadens kriminalpolismän i särskilda tjänstegrader

huvudsakligen skall användas för tjänstgöring som statspolis vid kriminalpolisverksamhet

utom staden. I anslutning härtill stadgas i lagen den 29

juni 1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal för vissa särskilda

uppgifter, att statspolispersonal utan hinder av vad som sägs i polislagen

må enligt de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar användas jämväl för

tjänstgöring huvudsakligen inom den stad, till vars polisstyrka personalen

hör, vid spanings- eller annan polisverksamhet för att hindra eller uppdaga

brott mot 8 kap. strafflagen och andra brott, vilka kan skada rikets försvar

eller folkförsörjning. Lagen, som från början var tidsbegränsad, har numera

obegränsad giltighetstid. Sedan det kommunala huvudmannaskapet

för polisen upphört saknar lagen betydelse. Den föreslås därför skola upphöra

att gälla med utgången av 1964.

Förslagen till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.

samt till följdändringar till denna lag

Lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.

Förslaget till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m. innehåller

två paragrafer. I 1 § anges vilka befattningshavare i de nya polis-,

åklagar- och exekutionsorganisationerna som motsvarar de nuvarande landsfogdarna,

stadsfiskalerna, landsfiskalerna och stadsfogdarna. Landsfogden,

som är både länspolischef och statsåklagare i länet, ersätts sålunda av en

länspolischef och en länsåklagare. På motsvarande sätt ersätts stadsfiskal,

som utom i större städer är lokal polischef och distriktsåklagare, av en särskild

befattningshavare för vardera av dessa funktioner. I enlighet med

förut uttalade principer bör i stället för polischef användas begreppet polismyndighet,

som jämlikt förslaget till lag om polismyndighet i första hand

är polischefen i orten. Landsfiskal, som i de flesta fall är lokal chef inom

alla tre verksamhetsgrenarna, ersätts med särskilda befattningshavare inom

varje gren.

Som jag förut anfört bör vad som f. n. gäller beträffande poliskammare

efter förstatligandet i stället tillämpas för polismyndigheten i stad, i vilken

poliskammare fanns före den 1 januari 1965. Regeln är erforderlig endast i

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

de fall då poliskammare inte är jämställd med polischef i annat polisdistrikt.

Eftersom regeln leder till avsett resultat även i andra fall synes onödigt att

utmärka denna begränsning. Det bör anmärkas, att poliskammarens uppgifter

övertas av polismyndigheten enbart inom stadens område. Sålunda

blir polismyndigheten i stad, som utan att vara residensstad hade poliskammare

intill den 1 januari 1965, passmyndighet enligt passkungörelsen

blott i den del av det nya polisdistriktet som utgörs av staden.

Den nuvarande tjänstebenämningen stadsfogde utbyts vid omorganisationen

av exekutionsväsendet mot tjänstebenämningen kronofogde. Det synes

emellertid mindre lämpligt att använda tjänstebenämningar i andra författningar

än instruktioner och andra tjänsteföreskrifter. Vad som stadgas

om stadsfogde bör därför förklaras skola avse utmätningsman.

På grund av det anförda föreslås, att från och med den 1 januari 1965

skall vad som finnes stadgat om landsfogde gälla länspolischef eller länsåklagare,

om poliskammare i stad gälla polismyndighet i stad, i vilken poliskammare

fanns före den 1 januari 1965, om stadsfiskal gälla polismyndighet

eller distriktsåklagare, om landsfiskal gälla polismyndighet, distriktsåklagare

eller utmätningsman samt om stadsfogde gälla utmätningsman.

I 2 $ regleras tillämpningen beträffande olika åligganden av vad som sägs

i 1 §. I detta avseende innehåller förslaget, att angelägenhet som äger samband

med åklagar- och exekutionsverksamhet skall ombesörjas av åklagare

respektive utmätningsman samt att övriga angelägenheter skall ombesörjas

av polismyndighet. Med åklagare avses i förslaget såväl länsåklagare som

distriktsåklagare. För att i speciella fall, som inte kan lösas tillfredsställande

med tillämpning av denna generella bestämmelse, bringa klarhet i vilken

som skall ombesörja viss angelägenhet, föreslås Kungl. Maj :t skola bemyndigas

att förordna därom.

Föräldrabalken och ärvdabalken

I 3 kap. 4 § föräldrabalken regleras formerna för erkännande av faderskap

till barn utom äktenskap och erkännande att barnet är trolovningsbarn.

Sådant erkännande är giltigt, om mannen inför präst, som för kyrkoböckerna

i den församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes

närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus erkänt sig vara fader till

barnet och erkännandet på samma sätt vitsordats av modern eller i vissa

fall av barnets förmyndare eller barnet själv. Erkännande kan också lämnas

skriftligt i vissa former. För giltighet krävs i samtliga fall härutöver, att

det inte visas att mannen inte är barnets fader.

I 4 kap. 5 § ärvdabalken avhandlas formerna för avgivande av förklaring

av fader till barn utom äktenskap att barnet skall ha samma rätt till arv

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år W64

efter honom som barn av äktenskaplig börd. Sådan förklaring skall avges

inför den präst, som för kyrkoböckerna i församling där barnet är kyrkobokfört,

eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius

publicus eller också i skriftlig form. Har barnet fyllt aderton år, fordras för

förklaringens giltighet att den godkänts av barnet i nu angiven ordning.

Som framgår av denna redogörelse står flera andra möjligheter till buds

att avge erkännanden och förklaringar, som här är i fråga, än att vända sig

till landsfiskal. Erfarenheterna torde också ge vid handen att det framför

allt är den skriftliga formen som i praktiken kommer till användning. Behov

synes därför inte föreligga att överflytta landsfiskals funktioner i dessa

hänseenden på befattningshavare i de nya polis-, åklagar- eller exekutionsorganisationema.

Jag föreslår därför att de nämnda bestämmelserna i föräldrabalken

och ärvdabalken ändras så att möjligheten att avge erkännande

eller förklaring inför landsfiskal upphör från och med den 1 januari

1965.

Förslagen till lag om upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal av

kronofogde åliggande bestyr samt till lagändringar i anslutning därtill

Lag om upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr

Redogörelse för bestämmelserna i lagen den 14 juni 1917 om överflyttande

å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr har lämnats i det föregående.

I enlighet med vad där sagts föreslås, att lagen upphävs med utgången

av år 1964 och att ändring med anledning härav görs i en del författningar.

Förslag till vissa sådana ändringar läggs fram i det följande.

Övriga erforderliga ändringar kan ske i administrativ ordning.

Förordning om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer

I § 11 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse

å okända borgenärer ges föreskrifter om kallelse å okända borgenärer.

Sedan offentlig stämning med sådan kallelse utfärdats skall kronans ombudsman

i orten samt alla kända inländska borgenärer inom viss tid särskilt

underrättas om stämningen.

Syftet med underrättelsen till kronans ombudsman i orten är att bereda

honom tillfälle att bevaka kronans fordringar bl. a. på skatt. Med kronans

ombudsman torde avses utmätningsmannen i orten. Så tillämpas stadgandet

också i praktiken. Jag föreslår att § 11 i förordningen ändras så att uttrycket

kronans ombudsman ersätts med utmätningsmannen.

Lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är enligt lagen

den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m. beroende på särskilt

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

tillstånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t (1 §). I koncession

skall utsättas bl. a. den årliga arbetsskyldighet som koncessionens innehavare

minst skall fullgöra (8 §). Befrielse från stadgad arbetsskyldighet

må beviljas av bergmästaren i orten för viss tid (27 §). Försummas utan

behörig tillåtelse den i koncessionen bestämda arbetsskyldigheten för något

arbetsår, är vid det årets utgång koncessionen och den därpå grundade rätten

förverkad, såframt talan därom sker inom två år från utgången av det

arbetsår, under vilket försummelsen ägt rum. Talan å sådan försummelse

må föras av bl. a. kronans ombudsman (31 §). Lagen innehåller vidare ordningsstadganden

för den som eftersöker och bearbetar stenkolsfyndighet

(33—42 §§). Vissa av dessa stadganden är förenade med straffpåföljd.

Överträdelser av sådana stadganden må av allmän åklagare åtalas, om överträdelsen

anges till åtal av bergstjänsteman eller målsägande (44 §).

Vad nu sagts gäller även rättighet att för tekniskt utvinnande av salt

eftersöka och bearbeta saltfyndighet (50 §) samt rättighet att för utvinnande

av olja eller gas genom borrning eftersöka och bearbeta olje- eller gasfyndighet

(52 §).

Jämväl för rätt att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskifferfyndighet

fordras koncession, som meddelas av Kungl. Maj :t. Kungl.

Maj :t äger härvid bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas

för att den rätt som grundas på koncessionen skall bestå (56 §). Utnyttjas

inte fyndigheten i sålunda föreskriven omfattning må koncessionen

förklaras förverkad, om avvikelsen är avsevärd. Talan om förverkande må

föras av bl. a. kronans ombudsman. Härutöver meddelas straffbestämmelser

för brott mot vissa föreskrifter i lagen. Om åtalsrätt gäller i dessa fall

vad som sägs i 44 § (62 §).

Talan enligt 31 och 62 §§ om förverkande av koncession enligt lagen förs

vid allmän domstol. Talan om straffpåföljd enligt lagen förs av allmän

åklagare. Det synes ligga närmast till hands att även talan om förverkande

förs av allmän åklagare. Jag föreslår att de nyssnämnda paragraferna ändras

i enlighet härmed. Ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1965.

Lagfartsförordningen

Enligt 10 § första stycket förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom skall lagfartsansökan förklaras vilande bl. a.

om förre ägarens åtkomst till fastigheten inte blivit styrkt. I andra stycket

stadgas att för sådant fall skall utfärdas kungörelse, som skall offentliggöras

på visst sätt. Instäms inte klander å fånget inom tre år efter sista

kungörandet och förekommer inte heller eljest anledning att annan äger

bättre rätt till egendomen skall, om det visas att sökanden eller han och

hans rättsinnehavare oavbrutet under nämnda tre år varit i mantalslängd

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196k

upptagna som ägare till fastigheten, den sökta lagfarten beviljas. Dessförinnan

skall emellertid kronans ombudsman höras över ansökningen.

I kungörelse den 22 november 1912 angående befogenheten att såsom kronans

ombudsman avgiva yttrande över lagfartsansökning, som förklarats

vilande, föreskrivs att yttrande över sådan ansökning skall, såvitt gäller

egendom på landet, avges av kronofogden i orten. Innan han avger eget

yttrande skall han hos advokatfiskalen i kammarkollegiet begära yttrande,

huruvida anledning föreligger att kronan äger bättre rätt till den egendom

som avses med lagfartsansökningen. Advokatfiskalens yttrande skall

i vissa fall avges i samråd med annan tjänsteman. Såvitt angår egendom i

stad skall yttrande som avses i 10 § lagfartsförordningen begäras omedelbart

från advokatfiskalen i kammarkollegium.

På grund av föreskrifterna i lagen om överflyttande å landsfiskal av

kronofogde åliggande bestyr fullgörs kronofogdes uppgifter enligt kungörelsen

av landsfiskal.

Bestämmelsen i 10 § lagfartsförordningen, att yttrande skall inhämtas

från kronans ombudsman, syftar främst till att utröna, om kronan äger

bättre rätt till den fastighet lagfartsansökningen avser. Utredning i detta

hänseende verkställs genom försorg av advokatfiskalen i kammarkollegiet.

Vid behov äger denne i samband med sin utredning inhämta yttrande från

de statliga myndigheter, som han anser kunna lämna upplysningar av

värde. Den samlade bedömningen av frågan om kronans rätt till fastigheten

bör göras av advokatfiskalen. Yttrande enligt 10 § lagfartsförordningen

synes därför lämpligen böra inhämtas direkt från advokatfiskalen. Så sker

redan f. n. såvitt angår egendom i stad. Jag föreslår den ändringen av paragrafen,

att advokatfiskalen i kammarkollegiet skall höras, innan vilande

ansökan om lagfart i fall som avses i paragrafen må bifallas. Ändringen

föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1965.

Erforderliga ändringar i den förut nämnda kungörelsen torde få anmälas

i annat sammanhang.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

7 kap.

Detta kapitel innehåller stadganden om åklagare och polismyndighet.

Polisberedningen. Beredningen framhåller att beteckningen statsåklagare

förekommer i flertalet paragrafer i 7 kap. rättegångsbalken som samlingsbeteckning

för de regionala åklagarna, landsfogdarna samt förste stadsfiskalerna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Redan i dagens läge kan enligt

beredningens åsikt invändningar riktas mot denna beteckning, och sedan

vi efter förstatligandet av åklagarväsendet fått en åklagarkår som helt utgörs

av statliga tjänstemän kan benämningen statsåklagare inte gärna an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964 ¥“S

vändas för att utmärka vissa åklagare. Inte heller kuu man häv4g rP''

gional åklagare fullgör en statlig funktion i högre grad än lokal åklagare.

Benämningen länsåklagare skall enligt statsipakternas beslut anyänjias för

regional åklagare. Den kan emellertid inte användas för motsvgran4e

fattningshavare i Stockholm, Göteborg och Malmö, som ihtp ^kall ingå i

länsåklagares verksamhetsområde. Beredningen föreslår att länsåklagare

och nyssnämnda motsvarande befattningshavare sammanfattningsvis betecknas

överåklagare.

Remissinstanserna. Flertalet remissinstanser, bl. a. hovjätteq för Qvfe

Norrland, överståthållarämbetet, samtliga hörda länsstyrelser, statsåklagarna

i Stockholm och Göteborg samt domstolskommittén tillstyrker förslaget

eller lämnar det utan erinran.

Avstyrkande yttranden föreligger från justitiekansler sämbetet, riksaklagqrämbetet,

statsåklagqren i Malmö, landsfogden i Östergötlands lan och

föreningen Sveriges stads fiskaler.

Från jqstitiekanslersämbetets sida anförs, att de skäl som vid tillkomsten

av benämningen statsåklagare anfördes härför alltjämt synes vara i huvudsakbärande

och att benämningen, liksom hittills, tprdp kunna användas utan

hänsyftning på huvudmannaskap. Denna uppfattning delas av riksåklagarämbetet,

som framhåller att benämningen statsåklagare har direkt motsvarighet

i Danmark och Norge. Liknande synpunkter framlägger föreningen

Sveriges stadsfiskaler, som bestämt hävdar att anledning saknas att slopa

beteckningen statsåklagare.

Departementschefen. Benämningen statsåklagare yar nar den infördes

1948 inte avsedd ptt beteckna och har inte heller hittills betecknat statliga

åklagare till skillnad från kommunala. I likhet med flera remissinstanser

finner jag därför vad beredningen anfört beträffande benämningen inte utgöra

tillräckliga skäl att i samband mptj åklagarväsendets förstatligande införa

en ny beteckning för regionala åklagare.

7 §•

I enlighet med de i den förut denna dag beslutade propositionen 1964: 100

föreslagna tjänstebenämningarna för regionala åklagare föreslår jag att det

nuvarande stadgandet i 7 §, att statsåklagare är landsfogdarna och förste

stadsfjskalerna, ersätts napd bestäpimelseu, ajt statsåklagare är lansåklur

garna och överåklagarna.

9 §.

I denna paragraf upptas i första stycket särskild föreskrift om vad som i

rättegångsbalken skall förstås med polismyndighet. Föreskriften anknyter

till den nuvarande samorganisationen av polis- och åklagarväsendet samt

den nuvarande skillnaden i detta hänseende mellan små och stora polisdistrikt.

Inom den nya polisorganisationen saknas anledning att beträffang_Bihang

till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 101

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

de uppgiftsfördelningen mellan befattningshavarna göra principiell skillnad

mellan polisdistrikt av olika storlek. De förut föreslagna allmänna bestämmelserna

om delegation möjliggör fördelning av polismyndighets uppgifter

som förundersökningsledare i erforderlig omfattning. I fråga om tillämpningen

av delegationsmöjligheterna beträffande förundersökningsledningen

hänvisar jag till vad jag anfört i det föregående. Särskild reglering av polismyndighetsbegreppet

i rättegångsbalken synes alltså onödig. Jag föreslår

att särregleringen i 7 kap. 9 § första stycket utgår och ersätts med hänvisning

till vad som är särskilt stadgat om polismyndighet.

3 3 kap.

24 och 25 §§.

Stadgandet i 24 § första stycket, att fjärdingsman vare utan särskilt förordnande

stämningsman, föreslås skola utgå. Vidare föreslås att den ändringen

görs i 25 § första stycket, att intyg om delgivning, vilket meddelats

av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal och stadsfiskal samt av polisman i

stad, då han verkställt delgivningen efter förmans uppdrag, ersätts med

stadgandet, att samma vitsord tillkommer intyg, som meddelats av åklagare

eller polisman eller utmätningsman eller honom underställd exekutiv tjänsteman.

Beträffande skälen för dessa förslag hänvisas till den allmänna

motiveringen i avsnittet om stämningsmän och bevis om delgivning. Med

polisman avses i 25 § även polischef och annat polisbefäl. Till exekutiv

tjänsteman hänförs, förutom utmätningsman, den som är satt att i utmätningsmans

ställe vidta exekutiva förrättningar eller att som förrättningsman

lämna biträde vid sådana förrättningar.

Ikraftträdande

Ändringarna i rättegångsbalken föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1965.

Förslaget till lag om upphävande av lagen om tillämplighet å vissa polismän av

föreskrifter angående fjärdingsmän

Lagen den 6 juni 1925 om tillämplighet å vissa polismän av föreskrifter

angående fjärdingsmän har numera betydelse endast i fråga om stadgandet

i 33 kap. 24 § rättegångsbalken att fjärdingsman är utan särskilt förordnande

stämningsman. Enligt vad jag nyss förordat skall detta stadgande

utgå. 1925 års lag fyller därefter inte någon funktion. Jag föreslår att lagen

skall upphöra att gälla med utgången av år 1964.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

227

Förslaget till lag om behörighet att verkställa åtals prövning i vissa fall

Gällande bestämmelser m. m. F. n. finns åtskilliga stadganden att statsåklagare

skall pröva, huruvida allmänt åtal bör ske. Sålunda finns bestämmelser

härom i strafflagen och i viss specialstraffrättslig lagstiftning. Statsåklagarprövning

skall vidare ske jämlikt lagen den 19 maj 1944 om eftergift

av åtal mot vissa underåriga samt jämlikt vissa paragrafer i lagen om ungdomsfängelse,

barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. I de fall då åtalsprövning

enligt lag skall göras av statsåklagare, äger Kungl. Maj :t eller efter

Kungl. Maj :ts bestämmande riksåklagaren i den omfattning som föranleds

av särskilda skäl förordna, att prövningen i stället skall ankomma på

distriktsåklagare. Bemyndigandet ges i lagen den 30 juni 19b8 (nr b03)

om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning

som eljest ankommer på statsåklagare.

I övrigt regleras fördelningen av åklagaruppgifter mellan statsåklagare

och distriktsåklagare i instruktioner, som utfärdats i administrativ ordning.

De nuvarande bestämmelserna om statsåklagarprövning kommer att ändras

väsentligt i samband med ikraftträdandet den 1 januari 1965 av brottsbalken

jämte föreslagna författningsändringar med anledning av brottsbalkens

införande (prop. 1964: 10). Den grundläggande principen blir att

frågan om vilken åklagare som skall verkställa åtalsprövningar inte längre

skall regleras i lag utan upptas i vederbörande åklagarinstruktioner. Härvid

förutsätts att särskild åtalsprövning i allmänhet skall ankomma på den

åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet. Alla lagstadganden

om statsåklagarprövning föreslås emellertid inte skola upphävas i

samband med brottsbalkens ikraftträdande. Sålunda bibehålls dylika föreskrifter

som f. n. finns i specialstraffrättslig lagstiftning. Även bestämmelserna

om statsåklagarprövning i barnavårdslagen avses bli orubbade

tills vidare.

Polisberedningen. Genomförs principen, att frågan vilken åklagare som

skall verkställa särskild åtalsprövning inte regleras i lag utan bestäms i

vederbörande åklagarinstruktion, anser beredningen att lagen om behörighet

i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning som eljest

ankommer på statsåklagare blir överflödig. Tills vidare kommer emellertid

föreskrifter om statsåklagarprövning att stå kvar i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen

och i vissa specialstraffrättsliga stadganden. Bestämmelser

motsvarande dem som finns i 1948 års lag torde därför t. v. inte kunna

undvaras. Eftersom härvid framdeles kommer att regleras åtalsprövningar,

som i allmänhet bör fullgöras av den åklagare som enligt sin instruktion

har att föra talan i målet, finns enligt beredningen inte längre anledning att

begränsa delegationens omfattning till vad som föranleds av särskilda skäl.

detta så mycket mindre som Kungl. Maj :t i övrigt kommer att bestämma

åtalsprövningarnas fördelning mellan olika åklagare. Med hänsyn till de

8*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 101

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

väsentliga ändringar som sålunda bör ske av gällande bestämmelser föreslår

beredningen, att föreskrifterna i ämnet intas i en ny lag om behörighet

att verkställa åtalsprövning i vissa fall, vilken lag skall ersätta 1948 års lag.

Remissyttrandena. Ingen erinran har vid remissbehandlingen riktats mot

beredningens förslag.

Departementschefen. På de skäl polisberedningen anfört föreslår jag, att

lagen om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning,

som eljest ankommer på statsåklagare, från och med den 1 januari

1965 ersätts med en lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i

vissa fall. Enligt den nya lagen skall Kungl. Maj :t eller efter Kungl. Maj :ts

bestämmande riksåklagaren, utan hinder av föreskrift i lag att statsåklagare

skall pröva huruvida allmänt åtal bör ske, äga förordna att prövningen i

stället skall ankomma på distriktsåklagare.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning av allmänna medel i

vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera

Gällande bestämmelser m. m. I lagen den 10 juli 1899 om ersättning av

allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller

tjänstemän m. fl. meddelas bestämmelser om det allmännas ersättningsansvar

för skada som orsakats av utmätningsmän m. fl.

Tillgriper och förskingrar ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen

äger ta befattning med utsökningsmål, penningar, värdehandlingar

eller annat, som han fått om händer enligt lagen, skall ersättning

av allmänna medel utgå för det tillgripna och förskingrade (1 §). Till

här avsedda ämbets- och tjänstemän torde hänföras överexekutor och utmätningsman.

överexekutor är på landet länsstyrelsen, i Stockholm överståthållarämbetet

samt i annan magistratsstad magistraten eller, om Kungl.

Maj :t förordnar det, viss ledamot av magistraten. I stad utan magistrat är

länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t förordnar därtill överexekutor. Sådan

stad räknas till landet, dels om länsstyrelsen är överexekutor, dels ock eljest,

om Kungl. Maj :t förordnat att staden vad angår utmätningsman och dennes

verksamhet skall räknas till landet. Utmätningsman är på landet landsfiskal

och i stad en eller flera stadsfogdar. Finns stadsfogde i stad, som

skall räknas till landet, skall stadsfogden vara utmätningsman för staden.

Ersättning enligt 1899 års lag utgår även när ämbets- eller tjänsteman

som avses i 1 § tillgriper och förskingrar vad han fått om händer enligt

lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, gods, penningar eller

annat som vid handräckning enligt lagen om avbetalningsköp tagits om

händer av honom, vad han fått om händer enligt särskilda stadganden om

indrivning av kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera, influtna

bötesandelar som inte tillkommer kronan eller vad som nedsatts för fullföljd

av talan och tagits om händer av honom på tjänstens vägnar. Ersätt
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

ning av allmänna medel utgår också när landsfiskal tillgriper och förskingrar

andra medel, som han på tjänstens vägnar tagit emot till redovisning.

I de nu uppräknade fallen utgår dock inte ersättning av allmänna

medel för vad ledamot i magistrat eller stadsfogde tillgriper eller förskingrar

av stadens medel (5 §).

Vad som i lagen stadgas om ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga

delar gälla i avseende på en var annan, som enligt 1 kap. utsökningslagen

eller 23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande

m. m. äger ta befattning med utsökningsmål, så ock på den som

enligt särskilda stadganden om indrivning av kommunalutskylder, allmänna

avgifter m. m. eller om indrivning och redovisning av böter fått utmätningsmans

uppdrag att verkställa indrivning eller utmätning. Ersättning

av allmänna medel skall emellertid inte utgå för vad exekutionsbetjänt

i stad, som inte tyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens

medel (6 §).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid ansökan om

ersättning och prövning av ersättningsanspråk (2 och 3 §§). Har ersättning

enligt lagen utgått, äger kronan söka sitt åter av den eller dem som

är ansvariga för det tillgripna och förskingrade (4 §).

Polisberedningen. Från huvudregeln om statens ansvar enligt 1899 års

lag gäller det undantaget, att ansvaret inte omfattar vad magistratsledamot,

stadsfogde eller exekutionsbiträde i magistratsstad tillgriper och förskingrar

av stadens medel. Begränsningen motiveras enligt beredningen

av att kontrollen över dessa kommunalt anställda befattningshavare utövas

av stadens egna myndigheter. När nu exekutionsväsendet helt förstatigas

bör begränsningen upphöra och staten ikläda sig ansvar även beiräffande

dessa städer för exekutiva befattningshavares förskingringar av

kommunala medel. Beredningen föreslår i enlighet härmed att 5 § andra

stycket och 6 § sista punkten i lagen utgår. Begränsningen av statens ansvar

bör dock alltjämt gälla beträffande förskingringar som ägt rum före

förstatligandet den 1 januari 1965, dvs. medan personalen fortfarande var

kommunalanställd.

Statens ersättningsansvar omfattar enligt 5 § första stycket femte punkten

vad för fullföljd av talan blivit nedsatt och omhändertagits på tjänstens

vägnar av exekutiv befattningshavare. Beredningen framhåller, att fullföljdsavgifter,

i den mån sådana avgifter förekommer, numera nedsätts hos

domstolarna, varför ifrågavarande stadgande bör utgå.

I 5 § första stycket sista punkten stadgas, att statens ersättningsansvar

gäller även när landsfiskal tillgriper och förskingrar andra än förut i paragrafen

särskilt angivna medel, som han på tjänstens vägnar mottagit

med redovisningsskyldighet. Med bestämmelsen avsågs enligt beredningen

vid lagens tillkomst dels vissa enskilda medel, som uppbars av de dåvarande

kronofogdarna och redovisades i fögderiets specialräkning — lands
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

livsmedel, riddarhusmedel, prästerskapets löneregleringsfonds medel, biskopslöneregleringsfondens

medel, bidrag till skjutsentreprenaderna, bidrag

till dövstummeundervisningen, vägskatt samt avgifter till vissa försäkringsinrättningar

— dels andra enskilda medel som uppbars av kronofogdarna,

nämligen debetsedelslösen, tingshusbyggnads- och andra häradsmedel samt

brandstodsmedel från sockenbolag (se NJA II 1899 nr 7: 1 s. 32). Av dessa

enskilda medel torde numera endast vissa häradsmedel indrivas av landsfiskal,

som 1918 trädde i kronofogdes ställe i förevarande hänseende, anför

beredningen. Landsfiskal uppbär därjämte i vissa fall betalning för växel

eller check i samband med växel- eller checkprotest. Dessutom mottar

landsfiskal såsom polischef en del enskilda medel med redovisningsskyldighet,

bl. a. hittegodsmedel.

När nu landsfiskals befogenheter såsom polischef och utmätningsman

delas på skilda befattningshavare uppkommer, fortsätter beredningen, fråga

huruvida ifrågavarande stadgande i 1899 års lag avser alla enskilda

medel som landsfiskal uppbär med redovisningsskyldighet. Stadgandets

införande motiverades med att statens ansvarighet borde utsträckas även

till viss egendom, som enligt andra författningar än utsökningslagen omhändertagits

av exekutiva ämbets- och tjänstemän. Härav finner beredningen

framgå att fråga var endast om exekutiv verksamhet. Detta bekräftas

av uttalanden i samband med att större delen av kronofogdes uppgifter

överflyttades på landsfiskal (prop. 1917: 211 s. 40; 1917: 239 s. 25). Också

när frågan om införandet av bestämmelserna i 6 § 1899 års lag behandlades

torde man ha utgått från att lagen endast avsåg ansvar för exekutiva ämbets-

och tjänstemäns förskingringar. Detta torde tillika framgå av ordalydelsen

i inledningen av 6 §, där det heter att vad i lagen är stadgat om

ämbets- och tjänsteman skall i tillämpliga delar gälla i avseende på envar

annan, som äger ta befattning med utsökningsmål eller indrivning. Av

det sagda lär man enligt beredningens mening kunna sluta sig till att med

landsfiskal i 5 § avses landsfiskal i egenskap av utmätningsman. Statens

ersättningsansvar i ifrågavarande avseende bör därför utformas så, att

staten blir ersättningsskvldig när utmätningsman tillgriper och förskingrar

andra än i 5 § särskilt angivna medel, som han på tjänstens vägnar

mottagit till redovisning.

23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande

och vad i avseende därpå iakttagas skall saknar numera tillämpning. Beredningen

erinrar att förslag i annat sammanhang lagts fram att bestämmelserna

i paragrafen upphävs (SOU 1963:28 s. 97). Med anledning härav

föreslår beredningen att hänvisningen till nu nämnda paragraf i 6 § i 1899

års lag utgår.

Remissyttrandena. Enligt lagberedningen bör sista ledet i 5 § av lagen

omfatta även sådana fall då utmätningsman underställd personal tillgriper

och förskingrar medel. Parallellism måste här upprätthållas med första

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196i

ledet, anför lagberedningen. Det skulle bli rent godtyckligt, om någon skillnad

görs på den punkten. Lagberedningen framhåller att med utmätningsman

förstås även den som har uppdrag att vara utmätningsman i vissa

ärenden, nämligen såvitt angår dessa ärenden. Att statens ansvar för viss

exekutiv tjänsteman skulle bli beroende av att han för ärendet i fråga fått

uppdrag att vara utmätningsman anser lagberedningen uppenbarligen inte

vara lämpligt. Visserligen är 1899 års lag ändå bristfällig, yttrar lagberedningen,

men en förbättring på nämnda punkt bör likväl ske i förevarande

sammanhang.

Departementschefen. Statens ersättningsskyldighet enligt 1899 års lag omfattar

inte vad magistratsledamot, stadsfogde eller exekutionsbetjänt i

stad, som inte lyder under landsrätt, tillgriper och förskingrar av stadens

medel. Som jag förut erinrat om kommer till följd av det tidigare denna

dag till lagrådet remitterade förslaget rörande rådhusrätternas förstatligande

magistraterna att upphöra med 1964 års utgång. De kommunalanställda

stadsfogdarna samt övrig kommunalanställd exekutiv personal ersätts den

1 januari 1965 med statligt anställda kronofogdar och andra exekutiva

tjänstemän. Jag biträder därför polisberedningens förslag att stadgandena

i 5 och 6 §§ i 1899 års lag om de nyss nämnda begränsningarna i ersättningsskyldigheten

skall upphävas.

Enligt 5 § samma lag omfattar statens ersättningsskyldighet bl. a. vad

landsfiskal tillgriper och förskingrar av andra än förut i paragrafen särskilt

angivna medel, som han på tjänstens vägnar mottagit till redovisning.

Som polisberedningen utvecklat avses här med landsfiskal utmätningsman.

I enlighet med vad som i övrigt gäller enligt lagen föreslår jag, att

statens ersättningsskyldighet även i förevarande avseende skall såsom

lagberedningen förordat omfatta vad utmätningsmannen underställd exekutiv

personal tillgripit och förskingrat. Som polisberedningen anfört bör

vad som sägs om fullfölj dsavgifter i förevarande paragraf utgå.

I en förut denna dag på föredragning av chefen för justitiedepartementet

beslutad remiss till lagrådet med förslag till lag om ändring i utsökningslagen

m. m. föreslås upphävande av det numera inaktuella stadgandet

i 23 § förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande

och vad i avseende därå iakttagas skall. I anslutning härtill bör hänvisningen

i 6 § 1899 års lag till 23 § nämnda förordning utgå.

Ändringarna i 1899 års lag föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1965. Tillika föreslås, att dessförinnan gällande bestämmelser även därefter

skall äga tillämpning beträffande ersättning av allmänna medel för

tillgrepp och förskingring, som ägt rum före ändringarnas ikraftträdande.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 196b

Förslaget till lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.

I vissa äldre författningar stadgas att andel i böter m. m. skall tillfalla

åklagare. Genom lagar den 2b april 1936 (nr 16b) och den 19 juli 19bl (nr

660) om upphörande av landsfogdes respektive landsfiskals rätt till andel

i böter m. m. har föreskrivits, att vad i lag eller författning finns stadgat

om rätt i vissa fall för åklagare eller annan att i anledning av åtgärd i tjänsten

erhålla andel i böter, vite eller skadestånd eller i förbruten egendom,

dess värde eller dylikt inte skall äga tillämpning på landsfogde respektive

landsfiskal. Hans andel skall i stället tillfalla kronan.

Vidare föreskrivs i lagen den 19 mars 1937 (nr 80) om upphävande av

vissa åklagares rätt till andel i böter m. m. dels att vad som finns stadgat

i lag eller författning om andel i böter m. m. inte skall utgöra hinder för

Kungl. Maj :t att, om av stad avlönad åklagare tillförsäkras skälig fast avlöning,

bestämma att rätt till dylik andel inte skall tillkomma sådan åklagare,

vars andel i stället skall tillfalla stadens kassa, dels att vad sålunda

stadgas skall äga motsvarande tillämpning på stadsfiskal, som avlönas av

statsverket. Om Kungl. Maj :t beträffande sådan stadsfiskal meddelat nyss

angivet beslut skall hans andel dock tillfalla kronan. I kungörelse den 14

december 1962 (nr 665) har förordnats, att rätt till andel i böter m. m. inte

vidare skall tillkomma av stad avlönad åklagare. Andelen skall i stället tillfalla

stadens kassa.

Med skadestånd åsyftas i de angivna lagarna sådant skadestånd, som avses

i 53 § 1 mom. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Enligt förslag i prop. 1964: 75 skall nämnda förordning från och

med den 1 januari 1965 ersättas med en stämpelskatteförordning, som inte

skall innehålla stadgande motsvarande det i 53 § 1 mom. förordningen angående

stämpelavgiften.

När åklagarväsendet förstatligats blir alla åklagare statligt anställda och

avlönade. Åklagare enligt lag eller författning tillkommande andel i böter

eller vite eller i förbruten egendom, dess värde eller dylikt skall därefter

tillfalla statsverket. Jag föreslår på grund härav att de nyss nämnda lagarna

den 24 april 1936, den 19 juli 1941 och den 19 mars 1937 från och med den

1 januari 1965 ersätts med en lag om åklagare tillkommande andel i böter

m. m. I lagen skall föreskrivas, att andel i böter eller vite eller i förbruten

egendom, dess värde eller dylikt, som författningsenligt tillkommer åklagare,

i stället skall tillfalla statsverket.

Förslaget till förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till

andel i restavgifter

I åtskilliga författningar på skatterättens område stadgas att andel i restavgifter,

som skall utgå vid indrivning av restförd skatt eller allmän av
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

gift, tillfaller exekutiv förrättningsman som verkställt indrivningen. I allmänhet

innehåller dylika bestämmelser, att stadgad restavgift för indrivning

som ankommit på landsfiskal tillfaller statsverket samt att restavgift

för indrivning, som ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal,

skall tillfalla utmätningsmannen, i den mån restavgiften inte överstiger 100

kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats för indrivningen

äger denne uppbära hälften av utmätningsmannens andel i restavgift

för medel, med vilkas indrivning exekutionsbiträdet tagit befattning.

Efter exekutionsväsendets förstatligande skall andel i restavgifter i princip

inte tillfalla de exekutiva förrättningsmännen. övergångsvis skall emellertid

enligt förslag i den förut nämnda prop. 1964: 100 andel i restavgifter

tillkomma innehavare av vissa personliga tjänster för exekutiva tjänstemän.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden föreslår jag att i en särskild förordning

föreskrivs att andel i restavgifter, som enligt lag eller författning

tillkommer exekutiv förrättningsman, från och med den 1 januari 1965 i

stället skall tillfalla statsverket, om Kungl. Maj :t inte föreskriver annat.

Departementschefens hemställan

I enlighet med det anförda föreligger i ärendet inom inrikesdepartementet

upprättade förslag till

1) lag om polismyndighet m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr

193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr

321),

4) lag om polisnämnder,

5) lag om kommunal trafikövervakning,

6) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.,

7) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.,

8) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

9) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

10) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om

överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

11) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

12) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.,

13) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom,

14) lag om ändring i rättegångsbalken,

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

15) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet

å vissa polismän av föreskrifter angående f järdingsmän,

16) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

17) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899

(nr 58 s.l) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänstemän med flera,

18) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m., samt

19) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel

i restavgifter.

Av dessa förslag är de under 1)—3) och 7)—18) av den natur att lagrådets

utlåtande över dem bör inhämtas.

Föredragande departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över

sistnämnda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur potokollet:

Ingemar Källberg

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

235

Utdrag av protokoll, håltet i Kungl. Maj.ls lagråd den 20 mars

1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 17 mars 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 6

mars 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till

1) lag om polismyndighet m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 195b (nr

193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr

321),

4) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. rn.,

5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande

å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

8) lag angående ändrad lydelse av § It förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §.§ lagen den 2S maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.,

10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag om ändring i rättegångsbalken,

12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet

å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,

13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juni 1899

(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt

15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. in.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. lagbyråchefen Rune Berggren.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 1964

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet.

Förslaget till lag om polismyndighet m. m.

I tydlighetens intresse hemställer lagrådet att lagen erhåller rubriken

»Lag om vad som avses med polismyndighet».

Förslaget till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m.

Lagrådet hemställer att lagen erhåller rubriken »Lag om fullgörande av

vad som åligger landsfogde m. fl.»

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Enligt den föreslagna nya lydelsen av 7 kap. 9 § första stycket skall beträffande

begreppet polismyndighet hänvisas till vad som är särskilt stadgat.

Hänvisningen avser den föreslagna lagen om polismyndighet m. m.; enligt

dennas 1 § skall emellertid vid bestämmandet av begreppet polismyndighet

hänsyn tagas jämväl till vad som följer av rättegångsbalken. Här torde enligt

den nya organisationen — utöver polischefen i orten — endast vara fråga

om länspolischefen. För att undvika dubbel hänvisning föreslår lagrådet

att i 9 § första stycket upptages föreskrift att med polismyndighet avses i

denna balk jämväl länspolischefen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

237

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3

april 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, lagrådets den 20

mars 1964 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 6 mars 1964 remitterade

förslagen till

1) lag om polismyndighet in. in.,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954

(nr 193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321),

4) lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. in.,

5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om

överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

8) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr

46) angående stenkolsfyndigheter m.m.,

10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag om ändring i rättegångsbalken,

12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet

å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän,

13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899

(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som

förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, och

15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.

Föredraganden anför.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1964

Lagrådet har förordat, att rubriken till det under 1) upptagna förslaget

ändras till lag om vad som avses med polismyndighet samt att rubriken

till det under 4) upptagna förslaget ändras till lag om fullgörande av vad

som åligger landsfogde in. fl. Vidare har lagrådet föreslagit att 7 kap. 9 §

första stycket rättegångsbalken, som i det remitterade förslaget innehåller

hänvisning till vad som är särskilt stadgat om polismyndighet, i stället skall

uppta stadgandet att med polismyndighet avses i balken jämväl länspolischefen.

Vad lagrådet sålunda förordat bör iakttas. Utöver de ändringar

som föranleds härav har vissa redaktionella jämkningar vidtagits i de

remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer härefter, alt Kungl. Maj:t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga de i enlighet med det föregående

jämkade förslagen till

1) lag om vad som avses med polismyndighet,

2) lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr

193),

3) lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929

(nr 321),

4) lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.,

5) lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken,

6) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken,

7) lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om

överflyttande å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr,

8) lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer,

9) lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.,

10) lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42)

angående lagfart å fång till fast egendom,

11) lag om ändring i rättegångsbalken,

12) lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet

å vissa polismän av föreskrifter angående fjärdingsman,

13) lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall,

14) lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 10 juli 1899

(nr 58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som

förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, och

15) lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.,

dels antaga inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) lag om polisnämnder,

2) lag om kommunal trafikövervakning,

3) lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av

huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. och

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196i

4) förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till

andel i restavgifter.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Norborg

. -• h ''

fi/t;

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 2

Författningsförslag

Förslag till

lag om vad som avses med polismyndighet............................. 3

lag om ändrad lydelse av 68 § utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) ____ 4

lag om upphävande av 5 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) ... 5

lag om polisnämnder ............................................... 6

lag om kommunal trafikövervakning ................................. 10

lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m............................... 11

lag om fullgörande av vad som åligger landsfogde m. fl.'' .................. 15

lag om ändrad lydelse av 3 kap. 4 § föräldrabalken ..................... 16

lag om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § ärvdabalken ........................ 17

lag angående upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 304) om överflyttande

å landsfiskal av kronofogde åliggande bestyr ......................... 18

lag angående ändrad lydelse av § 11 förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om

tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer ............... 19

lag om ändrad lydelse av 31 och 62 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m......................................... 20

lag om ändrad lydelse av 10 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående

lagfart å fång till fast egendom ..................................... 21

lag om ändring i rättegångsbalken..................................... 23

lag om upphävande av lagen den 6 juni 1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa

polismän av föreskrifter angående fj ärdingsmän........................ 25

lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall.................. 26

lag angående ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 10 juli 1899 (nr 58

s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats

av ämbets- eller tjänstemän med flera......................... 27

lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m. ................... 29

förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans rätt till andel i

restavgifter....................................................... 30

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 mars 1964............................ 31

Inledning..........................................................

De nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna..................... 34

Polismyndighet och dess uppgifter...................................... 38

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 år 196b 241

Sid.

Gällande bestämmelser m. ...................................... 38

1962 års principbeslut........................................... 50

Polisberedningen............................. 51

Remissyttrandena............................................... 65

Departementschefen............................................. 77

Kommunerna och polisväsendet m.m......................... 85

Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen................ 85

Principbeslut m. m. ...............................*............ 85

Polisberedningen................................. 86

Remissyttrandena............... 89

Departementschefen............................................. 91

Kommunal trafikövervakning...................................... 94

Nuvarande förhållanden m. m.................................... 94

Polisberedningen................................................ 97

Remissyttrandena............................................... 105

Departementschefen............................................. 111

Kommunernas medverkan vid förstatligandereformerna................ 113

Nuvarande förhållanden m. m....................... 113

Tillhandahållande av lokaler m. m................................ 114

Principbeslut m. m.......... 114

Polisberedningen.............................................. 116

Remissyttrandena............................................. 124

överlåtelse av inventarier m. ................................... 130

Principbeslut m. ............................................ 130

Polisberedningen.............................................. 131

Remissyttrandena............................................. 133

Den kommunala bidragsskyldigheten.............................. 135

Principbeslut................................................. 135

Polisberedningen ..................................... 136

Remissyttrandena............................................. 145

Departementschefen............................................. 148

Särskilda frågor.................................................... 159

Fullgörandet av landsfogdes åligganden m. m........................ 159

Gällande bestämmelser m. m..................................... 159

Polisberedningen................................................ 161

Remissyttrandena............................................... 165

Departementschefen............................................. 167

Stämningsmän och bevis om delgivning.............................. 170

Gällande bestämmelser m. m..................................... 170

Polisberedningen................................................ 172

Remissyttrandena............................................... 176

Departementschefen............................................. 178

Specialmotivering.................................................... 180

Förslaget till lag om polismyndighet m. m............................ 181

Förslagen till ändringar i utlänningslagen och sinnessjuklagen........... 186

Förslaget till lag om polisnämnder.................................. 189

Förslaget till lag om kommunal trafikövervakning..................... 202

Förslaget till lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande

av huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.................. 206

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj. ts proposition nr 101 år 196k

Sid.

Förslagen till lag om fullgörande av landsfogdes åligganden m. m. samt till

följdändringar till denna lag................. 220

Förslagen till lag angående upphävande av lagen om överflyttande å landsfiskal

av kronofogde åliggande bestyr samt till lagändringar i anslutning

därtill......................................................... 222

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken....................... 224

Förslaget till lag om upphävande av lagen om tillämplighet å vissa polismän

av föreskrifter angående f j ärdingsmän.......................... 226

Förslaget till lag om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall..... 227

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning av allmänna medel

i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med

flera........................................................... 228

Förslaget till lag om åklagare tillkommande andel i böter m. m.......... 232

Förslaget till förordning om upphävande av exekutiv förrättningsmans

rätt till andel i resta vgifter............ 232

Departementschefens hemställan................................... 233

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj :ts lagråd............................ 235

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 april 1964.............................. 237

ESSELTE AS. STHLM 84

412270

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1964:36 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående avveckling av magistratsoch kommunalborgmästarinstitutionerna, m. m. s. 49 i texten
  2. 1LU 1964:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten, s. 4 i texten
  3. Rskr. 1964:291 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition angående studiesocialt stöd till studerande ungdom, dels Kungl. Maj:ts förslag i statsve s. 2 i texten
  4. 1LU 1964:28 Utlåtande i anledning av dels Iiungl. Maj:ts proposition med förslag till lagstiftning med anledning av förstatligandet och omorganisationen av polisväsendet m. s. 1 i texten