Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6b8), m. m

1964-03-20 · 67 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 64 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:132, Med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 6b8), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

1

Nr 132

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 6b8), m. m.; given Stockholms

slott den 20 mars 196b.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951

(nr 648);

2) förordning om ändring i förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om

mopeder; och

3) förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels ock bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över vad föredragande

departementschefen anfört angående tillämpningen framdeles av 56 §

4 mom. vägtrafikförordningen.

GUSTAF ADOLF

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ändringar i vägtrafikförordningen

med anledning av den föregående år beslutade reformen om årlig besiktning

av vissa fordon.

Enligt förslaget skall den nya säkerhetskontrollen inordnas bland nu föreskrivna

kontrollbesiktningar. Den skall, liksom fordonsbesiktningarna i

övrigt utom typbesiktningarna, utföras inom det för ändamålet bildade Aktiebolaget

Svensk Bilprovning. I vägtrafikförordningen skall upptagas den

beslutade huvudregeln om årlig besiktning av minst tre år gamla registrerade

motorfordon och släpvagnar. För att möjliggöra en successiv utbyggnad

av verksamheten och en anpassning till erfarenheterna under utbyggnadstiden

skall Kungl. Maj :t kunna förordna om inskränkning i besikt
1

Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. År 132

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

ningsskyldighetens omfattning och meddela regler om tider för fordonens

inställelse. Avsikten är att besiktningsskyldighet till en början skall föreligga

endast för fordon av 1960 års och äldre modell.

Vid kontrollbesiktning skall fordonet godkännas eller, om det inte kan

ske, föreläggande ges om ny besiktning eller körförbud meddelas. Den som

underlåter att inställa fordon skall inte som nu dömas till böter utan i stället

skall körförbud automatiskt inträda. Körförbud skall kunna meddelas

av besiktningsmannen vid själva besiktningen. Länsstyrelserna skall inte

längre pröva körförbudsfrågor.

Uppföljningen av att reglerna om kontrollbesiktning efterkommes skall

ske med hjälp av märken på fordonen och genom att besiktningsinstrument

och typintyg alltid skall medföras vid färd. Kungl. Maj:t skall kunna förordna

om att särskild vagnbok skall för ändamålet kunna ersätta besiktningshandlingen.

Skyldigheten att inställa fordon för besiktning föreslås träda i kraft den

1 januari 1965. För varje fordon — utom släpvagnarna — kommer att gälla

en särskild inställelsemånad, som beror av slutsiffran i fordonets registreringsnummer.

Möjlighet kommer att öppnas till viss frivillig besiktning

under sista halvåret 1964 med giltighet för år 1965.

I propositionen behandlas vidare frågan om tillfälliga hastighetsbegränsningar

i motor trafiken. Sådana begränsningar har genom 1961 års trafiksäkerhetskommittés

undersökningar befästs vara ett effektivt medel att

nedbringa antalet trafikolyckor, särskilt svåra olyckor. Detta instrument bör

därför enligt propositionen i fortsättningen utnyttjas i trafiksäkerhetens

intresse.

Slutligen bör enligt propositionen föreskrivas utrustning med backspegel

för vissa trehjuliga motorcyklar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

3

Förslag

till

förordning om ändring i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas dels att i följande stadganden i vägtrafikförordningen1

den 28 september 1951 ordet »besiktningsman» eller former av detta

ord skola ersättas med ordet »bilinspektör» eller motsvarande former

härav, nämligen 3 § 6 mom. första stycket, 12 § 2 mom. femte stycket, 23 a

§ första, andra och fjärde styckena, 27 § 4 mom. sjätte stycket, 29 § 4 mom.,

31 § 1 mom. första stycket och 2 mom., 36 § 1 mom. andra stycket, 3 mom.

första och fjärde styckena, 4 mom. första och tredje styckena samt 8 mom.

andra stycket, 37 § 2 mom. sjunde stycket, 40 § 2 mom. andra stycket, 57 §

2 mom. fjärde stycket, 65 § 7 mom. första stycket samt 74 §, dels att 1 § 9

inom., 4 § 1 mom., 10 § 4 och 6 mom., 12 § 1 och 4 inom., 13 § 1 och 4 mom.,

14 § 1 mom., 22, 23, 24 och 24 a §§ samt 65 § 2, 5 och 6 mom. nämnda förordning2

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i

samma förordning till 20 § skall fogas ett nytt moment, betecknat 6 mom.,

och till 21 § skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 mom., av nedan angiven

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

9 mom. Besiktning och annan förrättning,

som i denna förordning avses,

verkställes, där ej annorlunda

är angivet, av särskilda b e s i k tningsmän.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen

och deras verksamhet

meddelas av Konungen eller

av Konungen förordnad chefsmyndighet.

(Föreslagen lydelse)

§•

9 mom. Om bilinspektör

och besiktningsman, som i

denna förordning sägs, samt om dessa

befattningshavares verksamhet

meddelas närmare föreskrifter av

Konungen eller av Konungen förordnad

chefsmyndighet.

4§.

7 mom. Motorcykel skall------- — svarande anordningar.

Motorcykel på tre hjul, vilken är

försedd med förarhytt eller slutet

karosseri, skall härjämte vara försedd

med backspegel, så placerad,

1 Senaste lydelse av 3 § 6 mom. se SFS 1961: 297; av 31 § 1 inom., 36 § 4 mom. och

36 § 8 mom. se SFS 1958: 222; samt av 40 § 2 mom. se SFS 1957: 356; 23 a § och 65 § 7

inom. införda genom SFS 1963: 652.

a Senaste lydelse av 4 § 1 mom. och 10 § 6 mom. so SFS 1955: 313; av 14 § 1 mom. se

SFS 1953: 300; av 24 § 1 mom. se SFS 1958: 222; 65 § 2 och 6 mom. se SFS 1961: 297;

24 a § införd genom SFS 1961: 297.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad i---

att föraren med densamma kan iakttaga

den bakomvarande trafiken.

— för motorcykel.

10 §.

4 mom. Såsom villkor för fordons

upptagande i bilregister skall gälla,

att fordonet inom ett år före ingivandet

av registreringsansökan antingen

godkänts vid registreringsbesiktning

enligt 14 § eller ock upptagits

i typintyg enligt 15 §, samt att

fordonet icke därefter underkastats

sådan ändring, att det ej längre

överensstämmer med uppgifterna i

utfärdat besiktningsinstrument eller

typintyg.

Skall fordon-------

Med ändring —---—--

6 mom. Vid färd med lastbil skall

för fordonet gällande besiktningsinstrument

eller typintyg eller styrkt

avskrift eller fotografisk kopia härav

medföras och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

Handlingen skall vara i sådant

skick, att den utan svårighet kan läsas.

4 mom. Såsom villkor för fordons

upptagande i bilregister skall gälla,

att fordonet inom ett år före ingivandet

av registreringsansökan antingen

godkänts vid registreringsbesiktning

enligt 14 § eller upptagits i

typintyg enligt 15 § eller ock, om

fordonet är reservregistrerat, godkänts

vid kontrollbesiktning enligt

2b §, samt att fordonet icke därefter

underkastats sådan ändring, att det

ej längre överensstämmer med uppgifterna

i utfärdat besiktningsinstrument

eller typintyg,

angiven tid.

än förut.

6 mom. För fordon gällande besiktningsinstrument

eller typintyg

skall vid färd medföras och på tillsägelse

uppvisas för bilinspektör eller

polisman. Handlingen skall vara

i sådant skick, att den utan svårighet

kan läsas.

Har för visst fordon enligt bestämmelser,

som meddelas av Konungen,

utfärdats särskild vagnbok, skall

vad i första stycket sägs i stället gälla

denna.

12

1 mom. Utan hinder — — —--—

3. att fordonet inom ett år före

brukandet antingen godkänts vid registreringsbesiktning

eller ock upptagits

i typintyg, samt att fordonet

icke därefter underkastats sådan

ändring, som avses i 10 § 4 mom.

Under 3--------vid

På reservregistrerat — — — — - 4 mom. Vid färd med fordon enligt

interimslicens i andra fall än

1 Betr. 4 mom. jfr SFS 1964: 40.

§•

--21 § 1 mom.; samt

3. att fordonet inom ett år före

brukandet antingen godkänts vid registreringsbesiktning

eller upptagits

i typintyg eller ock, om fordonet är

reservregistrerat, godkänts vid kontrollbesiktning

enligt 2b §, samt att

fordonet icke därefter underkastats

sådan ändring, som avses i 10 § 4

mom.

besiktning.

— — — eller släpfordon.

4 mom. Vid färd med fordon enligt

interimslicens i andra fall än

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

som i 1 mom. a—d) avses skall kunna

styrkas, att fordonet inom ett år

före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning

eller upptagits i

typintyg. Såsom bevis tjänar intyg,

tecknat å licensen av den, som utfärdat

besiktningsinstrumentet eller

typintyget, eller av polismyndighet,

för vilken instrumentet eller typintyget

företetts. Saknas sådant bevis,

skall till styrkande av förhållandet

medföras antingen instrumentet eller

typintyget eller ock särskilt bevis,

meddelat av den, som utfärdat

instrumentet eller typintyget, eller

av polismyndigheten. Här avsett

instrument, typintyg eller bevis skall

på tillsägelse uppvisas för besiktningsman

eller polisman.

1 inom. Utan hinder

3. i andra fall än som i 12 § 1

mom. a—d) avses, att fordonet inom

ett år före brukandet antingen godkänts

vid registreringsbesiktning eller

ock upptagits i typintyg, samt att

fordonet icke därefter underkastats

sådan ändring, som avses i 10 § 4

mom. 4

4 mom. Vid färd med fordon enligt

saluvagnslicens i andra fall än

som i 12 § 1 mom. a—d) avses skall,

till styrkande av att fordonet inom

ett år före brukandet godkänts vid

registreringsbesiktning eller upptagits

i typintyg, medföras antingen

besiktningsinstrumentet eller typintyget

eller ock särskilt bevis, meddelat

av den, som utfärdat instrumentet

eller typintyget, eller av polismyndighet,

för vilken instrumentet

eller typintyget företetts. Här av
-

(Föreslagen lydelse)

som i 1 mom. a—d) avses skall kunna

styrkas, att fordonet inom ett år

före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning

eller upptagits i

typintyg eller ock, i förekommande

fall, godkänts vid kontrollbesiktning.

Såsom bevis i förstnämnda hänseenden

tjänar intyg, tecknat å licensen

av den, som utfärdat besiktningsinstrumentet

eller typintyget, eller av

polismyndighet, för vilken instrumentet

eller typintyget företetts.

Saknas sådant bevis, skall till styrkande

av förhållandet medföras antingen

instrumentet eller typintyget

eller ock särskilt bevis, meddelat av

den, som utfärdat instrumentet eller

typintyget, eller av polismyndigheten.

Såsom bevis om kontrollbesiktning

tjänar intyg av den, som utfört

besiktningen. Här avsett instrument,

typintyg eller bevis skall på tillsägelse

uppvisas för bilinspektör eller

polisman.

21 § 1 mom.; samt

3. i andra fall än som i 12 § 1

inom. a—d) avses, att fordonet inom

ett år före brukandet antingen godkänts

vid registreringsbesiktning eller

upptagits i typintyg eller ock.

om fordonet är reservregistrerat,

godkänts vid kontrollbesiktning enligt

24 §, samt att fordonet icke därefter

underkastats sådan ändring,

som avses i 10 § 4 mom.

4 mom. Vid färd med fordon enligt

saluvagnslicens i andra fall än

som i 12 § 1 mom. a—d) avses skall

kunna styrkas, att fordonet inom ett

år före brukandet godkänts vid registreringsbesiktning

eller upptagits

i typintyg eller ock, i förekommande

fall, godkänts vid kontrollbesiktning.

Såsom bevis i förstnämnda

hänseenden tjänar antingen besiktningsinstrumentet

eller typintyget

eller ock särskilt bevis, meddelat av

den, som utfärdat instrumentet eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

sett instrument, typintyg eller bevis

skall på tillsägelse uppvisas för besiktningsman

eller polisman.

1 mom. Befinnes vid

(Föreslagen lydelse)

typintyget, eller av polismyndighet,

för vilken instrumentet eller typintyget

företetts. Såsom bevis om kontrollbesiktning

tjänar intyg av den,

som utfört besiktningen. Här avsett

instrument, typintyg eller bevis skall

på tillsägelse uppvisas för bilinspektör

eller polisman.

här brukas.

Gäller besiktningen fordon, som

avses i 24 § 1 mom., skola föreskrifterna

i 3 mom. samma stadgande om

märke på fordon tillämpas. Föreskrifterna

i sistnämnda mom. tredje,

fjärde och femte styckena skola

äga motsvarande tillämpning vid registreringsbesiktning

av registrerat

fordon.

14

20 §.

6 mom. Har besiktningsinstrument

eller typintyg förstörts eller

förkommit eller undergått sådan

förändring, att det icke lämpligen

kan användas, må efter ansökan hos

den länsstyrelse, där fordonet är registrerat,

duplett av handlingen med

särskild markering innehållande ordet

»duplett» utfärdas. Ansökan

skall, om handlingen förstörts eller

förkommit, innehålla försäkran om

förlusten. Finnes handlingen i behåll,

skall densamma bifogas ansökningen.

Skulle förlorat besiktningsinstrument

eller typintyg komma tillrätta,

skall det ofördröjligen översändas

till länsstyrelse, som utfärdat duplett

därav.

Vad i detta moment sägs skall

jämväl gälla vagnbok, som avses i

10 § 6 mom. andra stycket. 4

21 §.

4 mom. Om märke angående

kontrollbesiktning stadgas i 24 § 3

mom.

1 Betr. 1 mom. jfr SFS 1964:40.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 ar 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22

Länsstyrelse äger-------

Då besiktning eller annan undersökning

av motordrivet fordon eller

släpfordon därtill föranleder eller då

sådant fordon undanhålles besiktning,

som förelagts av länsstyrelse

eller vid flygande inspektion, som i

23 § sägs, må länsstyrelsen meddela

förbud att använda fordonet (körförbud).

Förbudet, som skall delgivas

fordonets ägare, länder till

omedelbar efterrättelse och gäller för

hela riket intill dess besiktningsman

efter kontrollbesiktning intygat, att

fordonet är i föreskrivet skick.

23

Polisman, som länsstyrelse förordnat

härtill, så ock besiktningsman

äger att undersöka och provköra

motordrivet fordon eller släpfordon,

som av honom anträffas på väg, för

kontroll av fordonets beskaffenhet

och utrustning (flygande inspektion).

Befinnes fordonet vara så bristfälligt,

att det ej utan uppenbar fara

för trafiksäkerheten kan vidare nyttjas,

äger förrättningsmannen meddela

körförbud beträffande fordonet.

Förbudet länder till omedelbar efterrättelse

och gäller för hela riket intill

dess bristen blivit avhjälpt och

besiktningsman efter kontrollbesiktning

intygat, att fordonet är i föreskrivet

skick. Förbudet må dock

dessförinnan hävas av länsstyrelse,

om skäl därtill anses föreligga.

Befinnes fordonet

enligt 24 §.

Har i sådant föreläggande angiven

tid gått till ända, utan att kontrollbesiktning

skett, skall —- där under

sagda tid ej heller registreringsbesiktning

av fordonet ägt rum — gälla

förbud att använda fordonet

(körförbud). Förbudet skall

bestå, intill dess kontrollbesiktning

eller registreringsbesiktning av fordonet

företages. Utan hinder av att

körförbud inträtt må fordonet brukas

vid provkörning i omedelbart

samband med reparation ävensom

för färd kortaste lämpliga väg till

reparationsverkstad för reparation

och till besiktningsman för besiktning.

§•

Polisman, som länsstyrelse förordnat

härtill, så ock bilinspektör äger,

i den omfattning Kungl. Maj.t bestämmer,

undersöka och provköra

motordrivet fordon eller släpfordon

för kontroll av fordonets beskaffenhet

och utrustning (flygande inspektion).

Befinnes fordonet vara så bristfälligt,

att det ej utan uppenbar fara

för trafiksäkerheten kan vidare

nyttjas, äger förrättningsmannen

meddela körförbud beträffande fordonet.

Förbudet länder till omedelbar

efterrättelse och gäller för tid

som sägs i 22 § andra stycket. Utan

hinder av att körförbud meddelats

må fordonet brukas vid provkörning

i omedelbart samband med reparation

ävensom för färd kortaste lämpliga

väg från plats, där reparation

utförts, till besiktningsman för besiktning.

är avgiftsfritt.

Har i föreläggande om kontrollbesiktning

angiven tid gått till ända,

utan att sådan besiktning skett, skola

bestämmelserna om körförbud i

22 § andra stycket äga motsvarande

tillämpning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196t

(Nuvarande lydelse)

24 §.

1 mom. Registrerat motorfordon--

Om skyldighet att för kontrollbesiktning

inställa motordrivet fordon

eller släpfordon i anledning av körförbud

eller föreläggande stadgas i

22, 23 och 23 a §§.

Angående skyldighet att för kontrollbesiktning

inställa fordon, som

användes i yrkesmässig trafik eller

uthyrningsrörelse, gäller vad därom

särskilt stadgas.

2 mom. Vid anmälan av fordon

till kontrollbesiktning skall företes:
a)

i fråga om fordon, för vilket

utfärdats besiktningsinstrument eller

typintyg, det senast utfärdade

instrumentet eller intyget; och

b) i fråga om fordon, för vilket

meddelats körförbud eller föreläggande

om kontrollbesiktning enligt

vad i 22, 23 och 23 a §§ stadgas,

handling, som utfärdats över förbudet

eller föreläggandet.

3 mom. Befinnes vid kontrollbesiktning,

att fordonet är i föreskrivet

skick, skall besiktningsmannen

utfärda intyg härom.

(Föreslagen lydelse)

--sådant gasverk.

Kontrollbesiktning skall jämväl

ske av vissa fordon, som användas i

sådan yrkesmässig trafik eUer uthyrningsrörelse,

varom särskilt

stadgas. För detta ändamål skall bil

eller släpfordon, som i yrkesmässig

trafik användes för personbefordran,

inom ett år efter närmast föregående

besiktning, samt bil, som

användes i uthyrningsrörelse, inom

sex månader efter närmast föregående

besiktning, av ägaren inställas

hos besiktningsman.

Annat registrerat motorfordon och

annan registrerad släpvagn än nu

sagts, skall, om fordonet är minst

tre år gammalt, i den mån Konungen

ej annorlunda förordnar årligen

undergå kontrollbesiktning på tid,

som bestämmes av Konungen eller

den myndighet Konungen förordnar.

2 mom. Om kontrollbesiktning i

anledning av körförbud och föreläggande

stadgas i 3 inom., samt i 22,

23 och 23 a §§.

3 mom. Befinnes vid kontrollbesiktning,

att fordonet är i föreskrivet

skick eller behäftat med fel av

allenast ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt,

skall fordonet

godkännas. Avser besiktningen fordon,

som sägs i 1 mom. första och

andra styckena, skall besiktnings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196i

/Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannen i samband med godkännandet

förse fordonet med märke, utvisande

tiden för nästa inställelse

till kontrollbesiktning. Motsvarande

skall äga tillämpning, då besiktningen

gäller fordon, som avses i 1 mom.

tredje stycket, och företages å tid,

då skyldighet att inställa fordonet

föreligger, eller då sådan tid gått till

ända, utan att fordonet försetts med

märke.

Märke, som nu sagts, må ej avlägsnas.

Har märket förstörts eller

förkommit, skall fordonets ägare

utan oskäligt dröjsmål föranstalta

om att nytt märke åsättes fordonet.

Befinnes fordonet vara så bristfälligt,

att det ej utan uppenbar

fara för trafiksäkerheten kan vidare

nyttjas, skall besiktningsmannen

meddela körförbud för fordonet.

Förbudet länder till omedelbar efterrättelse

och gäller för tid, som

sägs i 22 § andra stycket, samt med

inskränkning, som anges i 23 § andra

stycket.

Företer fordonet brister av annan

art än förut i detta moment

sägs, skall besiktningsmannen förelägga

fordonets ägare att avhjälpa

anmärkta bristfällighet er på fordonet

och att inom viss tid inställa

detsamma hos besiktningsman för

kontrollbesiktning.

Har i sådant föreläggande angiven

tid gått till ända, utan att fordonet

inställts till kontrollbesiktning, skola

bestämmelserna om körförbud i

22 § andra stycket äga motsvarande

tillämpning.

4 m o m. Ilar tid, inom vilken

visst fordon skolat inställas till kontrollbesiktning

enligt 1 mom., gått

till ända, utan att sådan besiktning

skett, skola bestämmelserna om körförbud

i 22 § andra stycket äga

motsvarande tillämpning.

5 mom. Närmare föreskrifter

om kontrollbesiktning och om märke,

som sägs i 3 inom., meddelas

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer.

24 a §.

Har Konungen-------

Rörande besiktning som nu avses

skola bestämmelserna i 24 § 2 och

3 mom. äga motsvarande tillämpning.

Det av besiktningsmannen utfärdade

intyget skall medföras under

färd med släpvagnen och skall på

tillsägelse uppvisas för besiktningsman

eller polisman. Intyget skall

vara i sådant skick, att det kan

avläsas utan svårighet.

---till bilen.

Intyg, utfärdat vid besiktning som

nu avses, skall medföras under färd

med släpvagnen och skall på tillsägelse

uppvisas för bilinspektör eller

polisman. Intyget skall vara i sådant

skick, att det kan avläsas utan svårighet.

Närmare föreskrifter om särskild

kopplingsbesiktning meddelas av

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer.

65

2 mom. Brukas motordrivet fordon

eller släpfordon i strid mot 11 §,

12 § 1 mom., 13 § 1 mom. eller 24 a §

första stycket eller mot bestämmelse,

som meddelats med stöd av 27 g 1

mom., eller mot 27 § 2 eller 3 mom.,

eller brukas fordonet i strid mot förbud,

som meddelats enligt 22, 23 eller

23 a §, vare ägaren förfallen till

dagsböter.

5 mom. Envar, som------

Till samma straff vare den förfallen,

som lämnar veterligen oriktig

uppgift i typintyg, varom förmäles

i 15 § 2 mom., eller i ansökningshandling,

som avses i 12 § 2 mom.

andra stycket eller 27 § 4 mom. andra

stycket. 6

6 mom. Den, som bryter mot 10 §

5 mom. första stycket eller 24 § 1

§•

2 mom. Brukas motordrivet fordon

eller släpfordon i strid mot 11

§, 12 § 1 mom., 13 § 1 mom. eller

24 a § första stycket eller mot bestämmelse,

som meddelats med stöd

av 27 § 1 mom., eller mot 27 § 2 eller

3 mom., eller brukas fordonet i

strid mot körförbud, som meddelats

enligt 14 § 1 mom. andra stycket, 23

§ andra stycket, 23 a § tredje stycket

eller 24 § 3 mom. tredje stycket,

eller som eljest gäller jämlikt 14 §

1 mom. andra stycket, 22 § andra

stycket, 23 § fjärde stycket eller

24 § 3 mom. femte stycket eller 4

mom., vare ägaren förfallen till dagsböter.

—--- med dagsböter.

Till samma straff vare den förfallen,

som lämnar veterligen oriktig

uppgift i typintyg, varom förmäles

i 15 § 2 mom., eller i ansökningshandling,

som avses i 12 § 2 mom.

andra stycket, 20 § 6 mom. första

eller tredje stycket eller 27 § 4 mom.

andra stycket.

6 mom. Den, som bryter mot 10 §

5 mom. första stycket eller icke ef
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

mom. första stycket eller icke efterkommer

föreläggande, som meddelats

enligt 22 § första stycket eller

23 § tredje stycket, straffes med

dagsböter.

Till samma---------

Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 mom., 21 §

2 mom. första stycket a—d), samma

moment första stycket e), såvitt

angår tjänstevikt, bredd, maximilast

och största antal passagerare,

eller andra stycket eller 3 mom. eller

24 a § tredje stycket, 27 § 4 mom.

sjätte stycket eller 5 mom. fjärde

stycket, straffes med böter, högst

trehundra kronor.

(Föreslagen lydelse)

terkommer föreläggande enligt 23 §

tredje stycket om styrkande för förrättningsman

av att bristfälligheter

på fordon blivit avhjälpta, straffes

med dagsböter.

--sjätte stycket.

Förseelse mot 10 § 6 inom., 12 §

2 mom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 mom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 mom., 20 §

6 mom. andra stycket, jämväl såvitt

detta äger tillämpning enligt

samma mom. tredje stycket, 21 §

2 mom. första stycket a—d), samma

moment första stycket e), såvitt

angår tjänstevikt, bredd, maximilast

och största antal passagerare,

eller andra stycket eller 3 mom.,

24 § 3 mom. andra stycket, jämväl

såvitt detta äger tillämpning enligt

14 § 1 mom. andra stycket, eller

24 a § tredje stycket, 27 § 4 mom.

sjätte stycket eller 5 mom. fjärde

stycket, straffes med böter, högst trehundra

kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965, från och med vilken

dag förordningen den 25 mars 1955 (nr 98) angående tillfälligt upphävande

av viss i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) föreskriven

besiktningsskyldighet, m. in. skall upphöra att gälla.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 5 maj 1960 (nr 134)

om mopeder

Härigenom förordnas, att i Q § förordningen den 5 maj 1960 om mopeder

ordet »bilinspektör» och detta ord i bestämd form skola utbytas emot motsvarande

former av ordet »besiktningsman», samt att i 9 § samma förordning

och i övergångsbestämmelsen till förordningen ordet »besiktningsman»

skall utbytas mot ordet »bilinspektör».

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

13

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910)

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att i 27 § 2 mom. första, fjärde och sjätte styckena

samt 6 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.1 ordet »besiktningsman» och detta ord i bestämd

form skola utbytas emot motsvarande former av ordet »bilinspektör», samt

att 25 § 4 mom., 32 § 5 mom., 34 § 2 mom. och 42 § samma förordning,2

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

25

b mom. Automobil eller släpfordon,

som i yrkesmässig trafik användes

för personbefordran, skall

inom ett år efter närmast föregående

besiktning av ägaren inställas

hos besiktningsman för kontrollbesiktning,

varom i vägtrafikförordningen

förmäles.

De befogenheter att förordna om

kontrollbesiktning av automobil eller

släpfordon och att meddela förbud

mot sådant fordons användande,

vilka jämlikt vägtrafikförordningen

tillkomma länsstyrelse, skola

med avseende å fordon, som användes

i yrkesmässig trafik, jämväl

tillkomma annan myndighet, som

meddelat trafiktillstånd.

§•

b mom. Om skyldighet att för

kontrollbesiktning inställa automobil

eller släpfordon, som i yrkesmässig

trafik användes för personbefordran,

stadgas i vägtrafikförordningen.

32 §.

5 mom. Automobil, som användes

i nthyrningsrörelse, skall inom sex

månader efter närmast föregående

besiktning av ägaren inställas hos

besiktningsman för kontrollbesiktning,

varom i vägtrafikförordningen

förmäles.

34 §.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna

i 25 § b mom. första styc
-

5 mom. Om skyldighet att för

kontrollbesiktning inställa automobil,

som användes i uthyrningsrörelse,

stadgas i vägtrafikförordningen.

2 mom. Bryter någon mot föreskrifterna

i 25 § 7 mom.,

1 Senaste lydelse av 27 § 2 mom. se SFS 1958: 226.

1 Senaste lydelse av 25 § 4 mom. samt 34 § 2 mom. se SFS 1957:474; av 32 § 5 mom.

se SFS 1951: 653.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

(Nuvarande lydelse)

ket eller 7 mom. eller i 32 § 5 mom.,

eller för någon i yrkesmässig trafik

eller uthyrningsrörelse automobil

eller släpfordon med vetskap om

att vederbörlig kontrollbesiktning

icke verkställts,

eller uraktlåter---—---

42

Föreskrifter om avgifter för vissa

förrättningar, som enligt denna förordning

utföras av besiktningsman,

meddelas av Konungen.

(Föreslagen lydelse)

- med dagsböter.

§•

Föreskrifter om avgifter för vissa

förrättningar, som enligt denna förordning

utföras av bilinspektör eller

besiktningsman, meddelas av

Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

15

Utdrog av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1964.

När varande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler

— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga

om ändringar i vägtrafikförordningen, m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

1960 års utredning angående kontrollbesiktning av bilar m. m. avlämnade

i juni 1962 betänkandet Säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar

(SOU 1962: 29), däri framlades förslag om årlig teknisk kontroll

av i princip samtliga i bilregister upptagna motorfordon och släpvagnar.

Kontrollen skulle utövas genom ett privatägt aktiebolag, medan övrig fordonsbesiktning

allt fortfarande skulle ske inom statens bilinspektion.

Sedan infordrade yttranden över utredningens förslag inkommit och

ärendet varit föremål för beredning inom kommunikationsdepartementet,

föreslog Kungl. Maj :t, på min hemställan, genom propositionen 1963:91,

att riksdagen skulle för sin del besluta om införande av säkerhetsinspektion

av motorfordon och släpvagnar från och med den 1 januari 1965 i huvudsaklig

överensstämmelse med propositionens förslag. Dessa innebar i

förhållande till utredningsförslaget en inskränkning av kontrollens omfattning

till treåriga och äldre fordon. I fråga om den framtida organisationen

av besiktningsverksamheten innebar förslaget, att ett särskilt för ändamålet

bildat bolag skulle ombesörja såväl de nya besiktningarna som i huvudsak

all den besiktningsverksamhet statens bilinspektion nu oinhänderhar, utom

typbesiktningarna. Propositionen bifölls av riksdagen (L3 U 22; SU 83; rskr

184 och 198).

Kungl. Maj :t bemyndigade genom beslut den 15 mars 1963 chefen för

kommunikationsdepartementet att tillsätta en arbetsgrupp om högst sex

personer med uppgift att närmare undersöka och överväga de särskilda

detaljspörsmål som vid riksdagens bifall till de i förutnämnda proposition

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

föreslagna riktlinjerna för verksamheten återstod att lösa, innan reformen

skulle träda i kraft.

Med stöd av bemyndigandet uppdrog jag den 22 mars 1963 åt statssekreteraren

i kommunikationsdepartementet N. J. Hörjel, ordförande, direktören

i Motorförarnas helnykterhetsförbund N. R. G. Andréasson, överdirektören

och souschefen för väg- och vattenbyggnadsverket G. V. Hall, byråchefen

i kommunikationsdepartementet E. Nilsson, direktören i Motorbranschens

riksförbund B. F. Rosenquist och direktören i Svenska lasttrafikbilägareförbundet

K. A. B. Thorell att ingå i en arbetsgrupp med i bemyndigandet

angiven uppgift.

Arbetsgruppen framlade den 15 januari 1964 en promemoria (stencilerad),

däri dels behandlas vissa frågor av omedelbar betydelse för innehållet

i de författningar som i anledning av statsmakternas berörda beslut skall utfärdas

under år 1964, dels på grundval av de gjorda övervägandena framlägges

vissa författningsförslag.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet,

Svea hovrätt, armétygförvaltningen, statspolisintendenten, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,

Malmöhus, Kopparbergs och Västerbottens län, Aktiebolaget Svensk

Bilprovning (bilprovningsbolaget), Automobilbesiktningsmännens förening,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen

Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Kungl.

automobilklubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF),

Motorbranschens riksförbund (MRF), Motormännens riksförbund (M), Närinsgslivets

trafikdelegation, Svenska droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Svenska omnibusägareförbundet, Svenska polisförbundet,

Trafikförsäkringsf öreningen samt Åkeriföretagarnas centralförening.

KAK, MHF och M ha avgivit gemensamt yttrande genom Motororganisationernas

samarbetsdelegation (MSD). överståthållarämbetet och de

hörda länsstyrelserna har vid sina yttranden fogat yttranden från skilda

lokala myndigheter.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 mars 1961 uppdrog jag

den 24 samma månad åt generaldirektören, numera vice verkställande direktören

i Skandinaviska banken O. Karleby, ordförande, verkställande direktören

i Motormännens riksförbund N. Ahlgren, ledamoten av riksdagens

första kammare, redaktören N. B. Lundström, numera polisintendenten

H. A. L. Rydberg samt numera häradshövdingen A. W. Stoltz att såsom sakkunniga

inom departementet verkställa utredning angående tillfälliga hastighetsbegränsningar

för motorfordon och därmed sammanhängande spörsmål.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1961 års trafiksäkerhetskommitté,

avgav, efter verkställda studier över verkningarna av de hastighets
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196\

begränsningar som gällde under tiden maj—september 1961, till mig en

stencilerad redogörelse betitlad »Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken

under år 1961». Innehållet i nämnda redogörelse jämte däröver

infordrade yttranden redovisades i propositionen 1962: 155, däri jämväl behandlades

frågan om fortsatt försöksverksamhet under år 1962. I skrivelse

nr 278 år 1962 gav riksdagen såsom sin mening till känna vad tredje lagutskottet

i sitt utlåtande nr 34 samma år anfört i anledning av propositionen.

Utskottet anslöt sig i utlåtandet till den i propositionen uttalade uppfattningen

att försöksverksamheten borde fortgå, så att tillräckligt underlag

erhölls för ställningstagande till frågan om användbarheten av tillfällig

hastighetsbegränsning såsom reguljärt trafikpolitiskt instrument att användas

under särskilda förhållanden.

1961 års trafiksäkerhetskommitté har därefter den 5 oktober 1963 framlagt

ett på 1961 och 1962 års försök grundat betänkande, »Tillfällig hastighetsbegränsning

i motortrafiken under åren 1961 och 1962» (SOU 1963: 59).

I betänkandet har uttalats, att enligt kommitténs mening tillfällig hastighetsbegränsning

av den art som kommittén prövat år ett tjänligt och lämpligt

instrument till förekommande av trafikolyckor, allrahelst svårare olyckor.

Vid betänkandet har fogats en av kommitténs experter, professorn vid

tekniska högskolan i Stockholm B. J. Andersson, fil. kand. S. B. Erlander

samt fil. kand. J. O. Gustavsson, under ledning av professorn Andersson

författad redogörelse, innefattande redovisning av det samlade undersökningsmaterialet

samt för metoderna för dess insamling, gruppering och

vetenskapliga utvärdering.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statspolisintendenten,

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statens väginstitut,

statens trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, Folksam, Föreningen Sveriges landsfiskaler,

KAK, M, MHF, NTF, Näringslivets trafikdelegation, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska matematikersamfundet,

Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Svenska vägföreningen

samt Trafikförsäkringsföreningen. KAK, M, MHF, Sveriges trafikbilägares

riksorganisation och Svenska vägföreningen — fortsättningsvis benämnda

motororganisationerna — har avgivit gemensamt yttrande, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser har vid sina yttranden fogat särskilt infordrade

yttranden av skilda myndigheter och organisationer.

1 propositionen 1963: 41 anmälde jag, med hänsyn till att då vunna erfarenheter

gav anledning till antagande, att hastighetsbegränsningar bidragit

till en minskning av trafikolyckorna, min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att

jämlikt 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen förordna om tillfälliga hastighetsbegränsningar

även under tiden fram till dess att statsmakterna tagit

ställning till trafiksäkerhetskominitténs betänkande. Jag framhöll därvid,

2 llihang till riksdagens protokoll 196''f. 1 samt. Nr 132

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

att, ehuru dessa hastighetsbegränsningar inte i första hand borde karakteriseras

som försök, det var givet, att utvecklingen skulle komina att noga

löljas av vederbörande myndigheter, institutioner och organisationer pa

tratiksäkerhetsområdet, och att inträdda förändringar i olycksutvecklingen

skulle komma att redovisas. I samband med att Kungl, Maj :t därefter dels

inlör sommaren 1963, dels med tillämpning på helgerna kring årsskiftet

1963/64 och dels i anslutning till påsk innevarande år utfärdat kungörelser

om hastighetsbegränsning för motorfordon, har Kungl. Maj :t uppdragit åt

statens trafiksäkerhetsråd att statistiskt följa förhållandena i trafiken. Rådet

har hittills avgivit utlåtande såvitt rör hastighetsbegränsningsperioderna

under sommaren 1963.

I skrivelse den 18 september 1963 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

hemställt om viss ändring av bestämmelserna om motorcykels utrustning

i 4 § 1 mom. vägtrafikförordningen, över skrivelsen har Nordisk vägtrafikkommitté

yttrat sig.

Sedan berörda frågor ytterligare beretts inom kommunikationsdepartementet,

anhåller jag att nu få taga upp dem till behandling.

Årlig besiktning av vissa fordon

Gällande bestämmelser

Den i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) — VTF _

och förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) om yrkesmässig automobiltrafik

in. m. — YTF — föreskrivna fordonskontrollen ankommer enligt

de skilda bestämmelserna — jfr också 1 § 9 mom. första stycket VTF _

på särskilda besiktningsmän. I sistnämnda författningsrum sägs, att närmare

föreskrifter om besiktningsmännen och deras verksamhet meddelas

av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t förordnad chefsmyndighet. Sådana

föreskrifter innefattas i instruktionen för statens bilinspektion den 30 juni

1947 (nr 374) och i för denna myndighet fastställd arbetsordning, vilken

utfärdats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i egenskap av chefsmyndighet

över bilbesiktningsväsendet.

Den besiktningsverksamhet som således skall utföras av bilinspektörerna

utgöres av dels registrerings- och typbesiktningar, vilka senare enligt 20 §

vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743) — VTK — ankommer

På förste bilinspektörerna i rikets tre största städer, dels kontrollbesiktningar

och dels särskilda kopplingsbesiktningar. Besiktningsmännen — bilinspektörerna

— har vidare enligt de nämnda författningarna dels att jämte

polisen företa s. k. flygande inspektion av fordon och ombesörja en rad

kontrollerande uppgifter såsom granskning av att bilförare medför kör
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Mcij. is proposition nr 132 år 196b

kort, trafikkort, besiktningsinstrument eller typintyg och andra handlingar

som enligt VTF skall medföras vid färd, dels att företa inspektion hos

försäljare och dels slutligen att svara för särskilda uppgifter som sammanhänger

med förarprövningen och körskolorna.

Regler om registrerings- och tgpbesiktning återfinnes i 14 och 15 §§

VTF. Godkännande vid regislreringsbesiktning, varöver besiktningsinstrument

utfärdas, eller redovisning i s. k. typintyg är, som närmare framgår

av 10 § 4 mom. VTF, en förutsättning för att fordon skall upptagas i bilregister

(registreras). Registreringsplikt — d. v. s. förbud mot brukande

utan registrering — föreligger enligt 11 § VTF i princip för alla motorfordon,

utom mopeder, för traktorer, som är försedda med gummihjul

eller band, samt för släpfordon, som dragés av bil (jfr 1 § 2—4 inom. VTF).

Godkännande vid registreringsbesiktning eller redovisning i typintyg är

också med vissa undantag villkor för brukande av fordon, för vilket erhållits

interims- eller saluvagnslicens (12 § 1 mom. och 13 § 1 mom. VTF).

Reglerna om krav på registrerings- eller typbesiktning har i fråga om vissa

reservregistrerade fordon tills vidare upphävts genom förordningen den

25 mars 1955 (nr 98) angående tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 6b8) föreskriven besiktningsskgldighet

m. m. — jfr SFS 1958: 323.

Registreringsbesiktning är för visst fall föreskriven också i fråga om

registrerat fordon, nämligen enligt 10 § 5 mom. VTF, då fordon undergått

sådan ändring att det ej längre överensstämmer med uppgifterna i besiktningsinstrumentet

eller typintyget.

Enligt VTF utfärdas närmare bestämmelser beträffande såväl registreringsbesiktning

som typbesiktning av Kungl. Maj:t eller den myndighet

Kungl. Maj:t bestämmer. Sådana bestämmelser ges i 9—29 §§ VTK. Därav

framgår bl. a., att vid båda dessa former av besiktning en undersökning

skall ske, huruvida fordonet är i föreskrivet skick. Detta innebär en kontroll

av samtliga fordonsdetaljer. Vidare skall vissa mätningar och beräkningar

göras, därvid bl. a. såsom grund för fordonsskatten fordonets tjänstevikt

skall uträknas.

Mopeder, som enligt det förut sagda inte är underkastade registreringsplikt,

må enligt förordningen den 5 maj 1960 (nr 13b) om mopeder —- MopF — i princip ej tas i bruk med mindre de efter typbesiktning erhållit

väg- och vattenbgggnadsstgrelsens typgodkännande eller också godkänts

vid särskild besiktning, verkställd av bilinspektör. Har godkänd moped

ändrats, föreligger förbud mot brukande utan ny godkänd särskild besiktning

(4—6 §§ MopF).

Kontrollbesiktning förekommer dels som eu periodiskt återkommande

eftcrkontroll av vissa fordon och dels som eu kontroll i det enskilda fallet,

föranledd av särskilt beslut från myndighets eller enskild förrättningsmans

sida.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196i

Bestämmelser om periodisk kontrollbesiktning ges i VTF och YTF.

I 24 § VTF stadgas, bl. a., att registrerat motor- eller släpfordon, vilket

är inrättat uteslutande för brandväsendet eller för transport av sårade

eller sjuka eller som användes uteslutande för brandväsendet och är försett

med beteckning därom, ävensom registrerat motorfordon, som användes

för övningskörning i körskola, skall inom ett år efter närmast föregående

besiktning av ägaren inställas för kontrollbesiktning. Detsamma

gäller registrerat motorfordon, som är inrättat för och drives med acetyleneller

gengas, framställd i ett på fordonet eller på tillkopplat släpfordon befintligt

gasverk, liksom registrerat släpfordon, som uppbär sådant gasverk.

YTF innehåller motsvarande bestämmelser rörande fordon för yrkesmässig

personbefordran och uthyrningsfordon. I 25 § 4 mom. föreskrives

således, att bil eller släpfordon, som i yrkesmässig trafik användes för

personbefordran, skall inom ett år efter närmast föregående besiktning

av ägaren inställas för kontrollbesiktning. I 32 § 5 mom. YTF slutligen

stadgas, att bil, som användes i uthyrningsrörelse, skall inom sex månader

efter närmast föregående besiktning av ägaren inställas för kontrollbesiktning.

1 fråga om motordrivna fordon och släpfordon kan föreläggande om kontrollbesiktning

meddelas endera av länsstyrelse jämlikt 22 § VTF eller motsvarande

myndighet enligt 25 § 4 mom. YTF eller också av förrättningsman

vid flygande inspektion enligt 23 § VTF. Andra former av kontrollbesiktning

är dels den i 27 § 6 mom. VTF föreskrivna i fråga om fordon,

för vilka utfärdats turistvagnslicens, dels den av reservregistrerade fordon,

varom stadgas i den tidigare nämnda förordningen den 25 mars

1955 (nr 98). Slutligen är kontrollbesiktning en förutsättning för hävande

av alla former av körförbud för fordon (22, 23 och 23 a §§ VTF).

Närmare regler om kontrollbesiktning ges dels i 24 § 2 och 3 mom. VTF,

dels i 55 § VTK. Kontrollbesiktning innebär en fullständig kontroll av

att det undersökta fordonet är i föreskrivet skick. Konstateras vid sådan

besiktning brister på fordon, skall besiktningsmannen föreskriva viss tid,

inom vilken vederbörande har att visa, att bristerna avhjälpts. Efterkommes

inte en sådan föreskrift, ankommer det jämlikt 22 § VTF på länsstyrelsen

— eller enligt 25 § 4 mom. YTF på där angiven myndighet — att

avgöra, om körförbud skall meddelas för fordonet. Enligt samma författningsrum

har angivna myndigheter att pröva, huruvida körförbud skall

meddelas, då fordon undanhålles besiktning, som myndigheten förelagt,

eller som förelagts vid flygande inspektion jämlikt 23 § VTF. Meddelas körförbud,

gäller det till dess besiktningsman efter kontrollbesiktning intygat,

att fordonet är i föreskrivet skick.

Om flygande inspektion gäller enligt 23 § VTF följande. Av länsstyrelse

därtill förordnad polisman liksom besiktningsman äger undersöka och

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

provköra motordrivet fordon eller släpfordon, som av honom anträffas

på väg, för kontroll av fordonets beskaffenhet och utrustning. Sådan flygande

inspektion kan utföras stickprovsvis och — i motsats till den undersökning

polisman äger företaga enligt en allmän bestämmelse i 9 § VTF

— utan att särskild anledning föreligger till antagande, att fordonet är

bristfälligt. Om fordonet är så bristfälligt, att det inte kan användas utan

uppenbar fara för trafiksäkerheten, äger förrättningsmannen meddela körförbud

beträffande fordonet. Förbudet länder till omedelbar efterrättelse

och gäller intill dess bristen blivit avhjälpt och efter kontrollbesiktning

intygats, att fordonet är i föreskrivet skick. Förbudet kan dock dessförinnan

hävas av länsstyrelse. Om fordonet anses vara bristfälligt i mindre

omfattning, äger förrättningsmannen, om påpekande eller erinran inte

anses tillräckligt, förelägga fordonsägaren att avhjälpa bristfälligheterna

och att därefter inom viss tid inställa fordonet för kontrollbesiktning. Det

har förut nämnts, att, när fordon undanhålles sådan besiktning, länsstyrelse

äger meddela körförbud. Är bristfälligheterna av blott ringa betydelse

från trafiksäkerhetssynpunkt, äger förrättningsmannen i stället förelägga

vederbörande att inom viss tid styrka — genom intyg av polisman eller

reparatör eller på annat tillförlitligt sätt — att bristfälligheterna avhjälpts.

Inspektion hos försäljare är en helt nyligen (prop. 1963: 200; L3U 43;

rskr 422; SFS 652) införd kontrollform, som har tillkommit för att hindra

försäljning av trafikfarliga fordon. De nya reglerna trädde i kraft den

1 januari 1964. Enligt 23 a § VTF ges således besiktningsman befogenhet

att hos bilförsäljare företa besiktning, motsvarande den vid flygande

inspektion, av vissa begagnade fordon. Kontrollen kan leda till att körförbud

utfärdas.

53 § VTK innehåller vissa närmare bestämmelser om flygande inspektion

och inspektion hos försäljare. Bl. a. skall enligt detta stadgande körförbud,

som meddelats vid inspektion, på lämpligt sätt utmärkas på fordonen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har — i förekommande fall i

samråd med statspolisintendenten — att utfärda närmare anvisningar för

de angivna inspektionsformerna.

Genom en år 1961 i VTF införd bestämmelse, 24 a §, har Kungl. Maj:l

bemyndigats förordna om särskild kopplingsbesiktning. Har med stöd

härav föreskrivits, att släpvagnar av visst slag skall undergå dylik besiktning,

må efter utgången av i förordnandet angiven tid sådan släpvagn

ej dragas av bil, såvida icke bilen och släpvagnen samtidigt inställts hos

besiktningsman och släpvagnen godkänts för koppling till bilen. I kungörelsen

den 27 juli 1961 (nr 445) om särskild kopplingsbesiktning har

Kungl. Maj :t med stöd av denna bestämmelse förordnat om sådan besiktning

i fråga om släpvagnar med totalvikt över tre ton. Kungörelsen avser

icke påhängsvagnar.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196t

Besiktningsmans beslut rörande besiktning kan ej överklagas i annan

män än såvitt avser typbesiktning (25 § VTK). Över länsstyrelsens beslut

i frågor som här avses kan besvär anföras i den ordning som stadgas i

76 § VTF.

Brukas fordon i strid mot registeringsvillkoret i It § jämförd med 12,

13 och 27 §§ VTF eller i strid mot bestämmelsen om särskild kopplingsbesiktning

i 24 a § VTF eller brukas fordonet i strid mot meddelat körförbud

skall enligt 65 § 2 mom. VTF ägaren (jfr 3 mom.) straffas med

dagsböter. Brott mot kravet på registreringsbesiktning i 10 § 5 inom. VTF

och mot föreskrifterna om periodisk kontrollbesiktning straffas enligt

65 § 6 mom. VTF och 34 § 2 mom. YTF också med dagsböter. Samma straff

är i det förstnämnda stadgandet föreskrivet för den, som inte efterkommer

föreläggande om kontrollbesiktning eller sådant annat föreläggande som

sägs i 23 § tredje stycket VTF.

I bilregistret redovisas huruvida för registrerat fordon gäller körförbud

eller föreläggande om kontrollbesiktning — det sistnämnda gäller dock ej

föreläggande, meddelat vid flygande inspektion. Genom bilregistret skall

också kunna kontrolleras, huruvida skyldigheten till periodisk kontrollbesiktning

fullgöres. (Se bestämmelserna om underrättelseskyldighet i 52—

55 §§ VTK och om anteckningsskyldighet i 33 g VTK).

Enligt 77 § VTF gäller för vissa fordon undantag i fråga om fordonskontrollen

och kan Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer

förordna om ytterligare sådana undantag.

Principbeslutet

Genom riksdagens bifall till propositionen 1963:01 (rskr 184 och 198*

töreligger principiellt beslut om införande av ärlig besiktning av registrerade

motorfordon och släpvagnar äldre än tre år. Beslutet innebär i huvuddrag

följande.

Den nya kontrollen skall avse registrerade motorfordon och registrerade

släpvagnar. Bl. a. följande slag av fordon är således undantagna från kontrollen,

nämligen traktorer, motorredskap, mopeder, icke registrerade släpvagnar,

släpslädar, efterfordon samt fordon upptagna i det militära fordonsregistret.

För fordon, som redan nu är underkastade regler om periodisk

kontrollbesiktning, skall alltjämt de nuvarande bestämmelserna gälla.

Inställelseskyldigheten skall i princip första gången inträda, då fordonen

är tre år gamla. Verksamheten skall påbörjas den 1 januari 1965 och

utbyggas successivt, så att den under första verksamhetsåret begränsas till

att omfatta fordon, som är fem år eller äldre. Om inte Kungl. Maj :t finner

utbyggnadstakten böra ytterligare inskränkas, skall vidare år 1966 besiktigas

jämväl fyraåriga fordon, medan treårsgränsen uppnås först år 1967.

1960 års utredning angående kontrollbesiktning av bilar föreslog i fråga

om systemet för inställelse av fordonen, att för varje fordon skulle gälla

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1961

en inställelsemånad, bestämd med ledning av sista siffran i registreringsnumret.

Månaderna maj t. o. m. augusti skulle uteslutas som inställelsemånader

med hänsyn till anspråken på service- och verkstadsbranschen

under denna tid. Fordonsägare skulle ha rätt inställa sitt fordon jän^äl

under de två månaderna närmast före och — mot förhöjd avgift under

de två månader som närmast följde på inställelsemånaden. Den principiella

utformningen av utredningens förslag härutinnan har godtagits. I propositionen

anmärkes, att detaljutformningen av detsamma torde böra ytterligare

övervägas, därvid de speciella spörsmål får beaktas som kan uppstå

i fråga om bl. a. inspektion av bil och därtill använd släpvagn i de fall

fordonen inte enligt huvudregeln skall inställas samtidigt.

Enligt utredningen skulle i kontrollen ingå följande moment, nämligen

provkörning samt kontroll av styrinrättning, hjul och axlar, chassi, bromsar,

karosseri, avgassystem jämte ljuddämpare, elektrisk utrustning och

reflexanordningar, däck och fälgar samt eventuell draganordning för släpfordon.

Utredningens förslag angående säkerhetsinspektionens utförande

har biträtts av statsmakterna, därvid uttalats, att besiktningsinstrument

regelmässigt bör företes vid inspektionstillfället för att en säkei foidonsidentifiering

skall uppnås, att besiktningsprotokoll bör tillhandahållas fordonsägaren

vare sig fordonet godkänts eller icke, samt att den närmare

utformningen av bestämmelserna rörande inspektionens tekniska utförande

synes böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vidare har

fastslagits, att kontrollen över inspektionsskyldighetens fullgörande — såsom

utredningen föreslagit — skall ske genom polisens försorg med hjälp

av särskilda på fordonen anbragta kontrollmärken, därvid fordon som

godkänts vid sådan periodisk kontrollbesiktning som nu är föreskriven

skall förses med särskilt kontrollmärke.

Utredningens förslag om dagsböter som påföljd för brott mot förbud att

framföra fordon på grund av underlåtenhet att inställa det under inställelseterminen

samt om böter omedelbart i penningar för försummelse i fråga

om fordons förseende med kontrollmärke skall läggas till grund för bestämmelser

i ämnet.

Den nya kontrollen skall ske vid särskilda för ändamålet inrättade inspektionsanstalter.

Verksamheten skall ombesörjas av ett för ändamålet

bildat aktiebolag, vari staten äger huvudinflytandet. Statens bilinspektions

uppgifter i fråga om registrerings-, kontroll- och kopplingsbesiktningar

skall överföras till bolaget. Bolaget skall äga uppbära av Kungl. Maj:t fastställda

avgifter för förrättningarna.

Bolaget bör successivt påbörja verksamheten redan under senare hälften

av år 1964. Sker frivillig besiktning under denna tid bör, om fordonet

godkänts, besiktningsskyldigheten för närmast följande inställelsemånad

anses fullgjord.

Verksamheten skall kontrolleras och övervakas av föreståndare och bi
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

trädande föreståndare vid inspektionsanstalt med ställning som offentliga

tjänstemän. Dessa befattningshavare skall ha befogenhet att meddela körförbud.

Befattningshavarnas beslut skall kunna överklagas hos väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen.

Promemorian

Samtidigt som arbetsgruppen övervägt, hur det närmare förfarandet för

de nya säkerhetsbesiktningarna bör utformas, har en översyn företagits

av bestämmelserna om de besiktningsformer i övrigt som framdeles skall

omliänderhas inom det nybildade besiktningsbolaget. Det har nämligen

ansetts nödvändigt med en samordning av reglerna för besiktningsverksamheten

som helhet, dels för att åstadkomma så långt möjligt enhetliga

rutiner vid alla besiktningar, dels därför att besiktningar av olika slag men

utförda på enhetligt sätt måste få samma verkan för fordonsägaren i den

vid besiktningstillfället föreliggande situationen. Vidare har beaktats vissa

irån olika håll framförda synpunkter om modifiering av nu gällande regler

på området, särskilt beträffande körförbudsfrågor.

De periodiska säkerhetsbesiktningar av fordon som f. n. är föreskrivna

(d. v. s. besiktning av brandbilar m. fl. specialfordon enligt 24 § 1 inom.

\ TF samt a\ vissa fordon i yrkesmässig trafik och i uthyrningsrörelse enligt

5 TF) benämnes kontrollbesiklningar och har författningsmässigt inordnats

bland övriga kontrollbesiktningar upptagna i 24 § vägtrafikförordningen.

Arbetsgruppen finner något skäl numera inte kunna anföras

för att de nya säkerhetsinspektionerna i motsats härtill skulle i författningarna

behandlas som ett fristående institut. Anledningen till alt man

i betänkandet om säkerhetsinspektion fann det nödvändigt att såväl terminologiskt

som eljest särskilja denna besiktningsform, anför gruppen,

toide hiuudsakligen ha varit att den skulle omliänderhas av särskilda enskilda

besiktningsanstalter, medan alla övriga besiktningar även fortsättningsvis

tänktes utförda vid statens bilinspektion.

Det tekniska förfarandet vid kontrollbesiktningarna (till vilka alltså

räknas de beslutade periodiska besiktningarna medan i sammanhanget bortses

från de speciella kontrollbesiktningar av turistvagnar, som avses i 27 §

6 mom. VTF) bör, med de avvikelser som betingas av de olika fordonstyperna,

enligt gruppens mening bli likartat för alla former av sådan besiktning.

Sker besiktningen inom en månad efter föregående besiktning,

skall undersökningen, om inte särskilda skäl föranleder till annat, kunna

begränsas till de hänseenden, i vilka fordonet underkänts vid den tidigare

besiktningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall ha att närmare bestämma

om besiktningarnas tekniska genomförande. Arbetsgruppen har,

vid övervägande av möjligheterna att anpassa produktionen för den händelse

bilprovningsbolagets kapacitet inte skulle hinna utbyggas till den

1 januari 1965, bl. a. hänvisat till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen un
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196i 25

der ett övergångsskede kan medge avkall i kraven på besiktningarnas utförande

på de orter där organisationen ej kunnat färdigställas.

I fråga om körförbud innehåller promemorian i huvudsak följande synpunkter

och förslag.

Bilinspektörerna har, påpekas det, med nu gällande bestämmelser inte

någon befogenhet att meddela körförbud i annan mån än om man — med

tillämpning av 23 § VTF — i samband med kontrollbesiktningen kan »arrangera»

en flygande inspektion »på väg». Det normala förfarandet med

den nuvarande regleringen — som innebär att det ankommer på länsstyrelse

att avgöra körförbudsfrågan, sedan fordonsägaren erhållit tillfälle

att inom av besiktningsmannen angiven tid visa att bristen avhjälpts —

torde på många håll uppfattas som en onödig och opraktisk omgång. Enligt

arbetsgruppens mening bör det vid varje form av kontrollbesiktning

ankomma på besiktningsmannen att, om fordonet befinnes trafikfarligt,

meddela körförbud. Länsstyrelsen bör ej längre besluta i körförbudsfrågor.

Prövning av besvär över körförbud bör, såsom förutsatts i principbeslutet

om säkerhetsinspektion, ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som i högre grad än länsstyrelserna inom sig representerar den tekniska

sakkunskapen för avgörande av dessa frågor. I konsekvens härmed föreslås,

att länsstyrelsernas uppgift att överpröva körförbud, som meddelats

av förrättningsman vid flygande inspektion, skall upphöra och ersättas

med en besvärsregel motsvarande den i fråga om körförbud, som meddelats

vid kontrollbesiktning.

Genom principbeslutet har fastställts, att underlåtenhet att inställa fordon

till periodisk besiktning enligt de nya reglerna ej skall leda till annan

påföljd än förbud att bruka fordonet. Den som inte efterkommer den f. n.

föreskrivna skyldigheten att inställa fordon till periodisk kontrollbesiktning,

är liksom den som inte iakttar föreläggande om kontrollbesiktning,

förfallen till bötesstraff enligt 65 § 6 mom. första stycket vägtrafikförordningen.

Underlåtenhet att efterkomma föreläggande om kontrollbesiktning

kan dessutom — 22 § vägtrafikförordningen jämförd med 55 § sista stycket

vägtrafikkungörelsen — föranleda körförbud efter särskild prövning

av länsstyrelse. Viss osäkerhet lär ha gjort sig gällande vid denna prövning,

vilket kan förklaras av att fordonets faktiska tillstånd endera kan

ha varit obekant (i vissa fall då föreläggandet givits av länsstyrelse) eller

ha konstaterats ej vara sådant att körförbud befunnits påkallat (då föreläggandet

meddelats vid flygande inspektion). Såsom ett konsekvent och enligt

gruppens mening rimligt system föreslås nu såsom eu enda och enhetlig

påföljd för samtliga fall av underlåtenhet att inställa fordon till

kontrollbesiktning — alltså såväl då i författning angiven frist utlöper som

då av förrättningsman särskilt meddelad tidsfrist försittes — att körförbud

för fordonet automatiskt skall inträda i och med att fristen går till

ända.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196t

Körförbud upphör med nu gällande regler först sedan vid besiktning

konstaterats, att fordonet är i föreskrivet skick. Det har upplysts, att det

ofta vållar irritation hos allmänheten, att meddelat körförbud inte upphör

i sådana fall då obetydliga fel förbisetts och kvarstår men de egentliga

brister som påkallat körförbudet avhjälpts. Därest körförbud upphör i och

med att fordon inställes för besiktning, kan vid varje besiktning beslutas

den åtgärd som är adekvat till fordonets beskaffenhet. Det saknas f. n.

regler, som modifierar körförbuden så att trots ett sådant förbud provkörning

vid reparation och besiktning samt framförande till besiktningsman,

sedan reparation skett, tillätes. Om körförbud, som nyss sagts, upphör i

och med inställelse till besiktning, hindrar förbudet inte provkörning vid

besiktningen. De undantag som i övrigt påkallas angående rätt att framföra

fordon trots körförbud bör givetvis göras restriktiva. Gruppens förslag

innebär något olika regler för fall av automatiskt körförbud, å ena, och de

tall då körförbud meddelats — och fordonet således konstaterats vara

trafikvådligt — å andra sidan. I sistnämnda fall bör framförande ej få

ske, innan fordonet reparerats.

Vad därefter angår frågan vilka åtgärder konstaterade felaktigheter av

olika slag bär föranleda anföres i promemorian följande.

Till en början bör förfarandet — liksom det tekniska som förut sagts

— vara detsamma i fråga om alla former av kontrollbesiktningar.

Endast fordon som är uppenbart trafikfarliga bör — liksom vid flygande

inspektion — beläggas med körförbud. Alla fel som kan förekomma bör

inte rimligen föranleda, att fordonen måste återinställas för ny besiktning.

Vid flygande inspektion, där körförbud inte meddelas, leder endast de allvarligare

felen till föreläggande om reparation och inställelse för kontrollbesiktning.

För mindre allvarliga fel föreskrives reparation och uppvisande

för förrättningsmannen av intyg från reparatör eller polisman om bristernas

avhjälpande. Helt obetydliga felaktigheter får passera med påpekande

eller erinran.

Att fel, som i händelse det varit fråga om flygande inspektion skulle

föranlett föreläggande om kontrollbesiktning, även vid kontrollbesiktning

skall uppföljas genom ny besiktning synes givet. Då sådana fel konstateras,

bör därför föreläggande ges om ny inställelse inom en med hänsyn till

omständigheterna i det särskilda fallet bestämd tid.

För trafiksäkerheten helt betydelselösa bristfälligheter bör lika givet få

passera utan särskilda åtgärder.

Svårare är frågan om förfarandet vid fel motsvarande de s. k. visningsfelen

vid flygande inspektion, där en förnyad besiktning i många fall -—

särskilt för den som bor på långt avstånd från besiktningsställe —- måste

framstå som oproportionerligt betungande. Situationen kompliceras av att

enligt principbeslutet märke om nästkommande besiktningstillfälle skall

åsättas fordon, som godkännes vid periodisk kontrollbesiktning. Ett in
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1961

tygsförfarande såsom vid flygande inspektion måste därför, trots att ny

besiktning inte behöver ske, ändå innebära en återinställelse vid besiktningsstationen

för erhållande av märke på fordonet. Ett alternativ som

övervägts är att vederbörande reparatör eller polisman — som eljest skulle

ha avfattat intyget i fråga — får befogenhet att meddela det slutliga godkännandet.

Detta skulle förutsätta någon form av delade märken. Att överlämna

avgörandet av frågor om godkännande på helt privata verkstäder

möter emellertid vissa betänkligheter bl. a. i fråga om auktorisation av ett

antal verkstäder. Att anförtro polismyndigheterna uppgiften synes komma

att medföra en väsentligt ökad arbetsbörda för polispersonalen. Inte heller

torde man inom poliskåren alltid besitta erforderliga tekniska kunskaper

för att kunna bedöma, om reparation i visst hänseende skett på godtagbart

sätt.

Mot bakgrund av det anförda och då här är fråga om fel av endast ringa

betydelse för trafiksäkerheten föreslås, att felen i fråga får passera utan

åtgärd på samma sätt som de helt betydelselösa bristfälligheterna. Den effekten

av besiktningarna bör inte heller förbises som uppnås enbart genom

att felen upptäcks och bringas till fordonsägarens kännedom. I ett

stort antal fall torde detta leda till att felen frivilligt avhjälpas. I upplysningsverksamheten

kring de nya besiktningarna bör emellertid inskärpas

nödvändigheten av att, för undvikande av risk för åtal, fel som nu sagts

utan dröjsmål repareras.

Det bör ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utfärda detaljerade

föreskrifter till ledning för bedömandet av vilka bristfälligheter

hos fordonen som enligt det nyss sagda inte skall föranleda underkännande

från kontrollbesiktningssynpunkt.

Gruppen betecknar det som väsentligt, att förfarandets effektivitet inte

uteblir på grund av en bristande uppföljning av att reglerna efterlevs. Gruppens

förslag till nya författningsbestämmelser utgår från, att bilprovningsbolaget

inte skall omhänderha någon form av uppföljning av enskilda besiktningsärenden,

samt innebär i fråga om uppföljning och övervakning i

huvudsak följande.

Tillsynen över att bestämmelserna om periodisk kontrollbesiktning avvissa

fordon — såväl enligt den nu gällande som enligt de tilltänkta nya

bestämmelserna — efterlevs skall ske genom polisens försorg med hjälp

av det märkessystem, vars principer angivits i utredningsförslaget om säkerhetsinspektion.

Bilregistret kommer normalt inte att redovisa, huruvida

fordon godkänts vid sådan besiktning, och ej heller, huruvida automatiskt

körförbud inträtt till följd av att lid för inställelse till periodisk kontrollbesiktning

försuttits.

Vad därefter angår körförbud och förelägganden, som meddelas i samband

med kontrollbesiktning, har gruppen i och för sig funnit det önskvärt

med eu redovisning i bilregistret, eftersom sådana beslut ger en viktig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

upplysning om vederbörande fordon. För undvikande av för stor arbetsbelastning

hos registreringsmyndigheterna bär gruppen emellertid valt medelvägen,

att anteckning i registren skall ske i fråga om dels körförbuden,

dels de förelägganden som ej är möjliga att kontrollera med hjälp av märkessystemet.

övervakning via bilregistret finner arbetsgruppen emellertid

inte nog för att eu tillfredsställande kontroll skall kunna upprätthållas.

Förutom anteckning i registren skall därför enligt gruppens förslag körförbud

och förelägganden i motsvarande utsträckning instämplas i besiktningsinstrument

eller typintyg. Detta förutsätter, att medförande av nämnda

handlingar blir obligatoriskt vid färd. Gruppen motiverar ytterligare sitt

förslag härom med, att medförandet torde påkallas även med hänsyn till

polisens möjligheter att i fråga om fordon, som ej försetts med märke om

inställelse, kontrollera, huruvida inställelseskyldighet jämlikt reglerna om

den nya periodiska besiktningen föreligger. Det påpekas i promemorian, att

ett ändrat format och utförande av nämnda handlingar torde böra följa av

en sådan reform.

Liksom sedan den 1 januari 1964 är föreskrivet i fråga om körförbud,

meddelade enligt 23 och 23 a §§ vägtrafikförordningen, skall enligt gruppens

förslag körförbud, som meddelas vid kontrollbesiktning, utmärkas på

fordonen.

Förfarandet vid flygande inspektion föreslås — bortsett från detaljbestämmelserna

angående uppföljningen, vilka bl. a. för underlättande av

kontrollmöjligheterna föreskriver vissa anteckningar i besiktningsinstrument

och tvpintyg — i princip oförändrat, utom såtillvida att, som tidigare

berörts, beslut om körförbud ej längre skall överprövas av länsstyrelse.

I vägtrafikkungörelsen bör enligt arbetsgruppen föreskrivas, att den som

inställer fordon till kontrollbesiktning alltid bör erhålla protokoll över förrättningen.

Beträffande reglerna om registreringsbesiktning, anför arbetsgruppen,

synes reformen inte aktualisera någon materiell ändring annat än för de

besiktningar — upptagna i 10 § 5 mom. VTF — där fråga är om registrerade

fordon. En registreringsbesiktning innefattar — förutom de speciella

kontroller som föranleds av besiktningens särskilda syfte att utgöra underlag

för fordonsskattens bestämmande — alla de moment som ingår i en

kontrollbesiktning. Företas en sådan besiktning av ett registrerat fordon

bör den därför, påpekar gruppen, få samma verkan som en kontrollbesiktning

i den föreliggande situationen. Detta innebär, att körförbud och föreläggande

om kontrollbesiktning upphör i och med inställelsen, att märke i

förekommande fall skall åsättas, om fordonet kan godkännas från kontrollbesiklningssynpunkt,

och att körförbud och föreläggande om ny registreringsbesiktning

skall kunna meddelas.

Gruppen påpekar, att dess tidigare angivna förslag om obligatoriskt med
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

förande av besiktningsinstrument respektive typintyg vid färd måste innebära

en avsevärd förbättring av möjligheterna att kontrollera fullgörandet

av den i 10 kap. 5 § vägtrafikförordningen föreskrivna skyldigheten att

låta registreringsbesiktiga fordon som ändrats i förhållande till uppgifterna

i sådant instrument eller intyg.

Gruppen har konstaterat, att till bolaget kommer att överföras de i 24 a §

VTF avsedda kopplingsbesiktningarna, de särskilda besiktningarna av mopeder

enligt Mop F samt i övrigt vissa speciella besiktningar enligt särskilt

utfärdade bestämmelser. Någon ändring av reglerna rörande dessa besiktningar

har arbetsgruppen inte befunnit påkallad av reformen.

Beträffande det direkta handhavandet av besiktningsverksamheten upptager

promemorian följande.

I principbeslutet om säkerhetsinspektion bär förutsatts, att besiktningsverksamheten

inom det nybildade bilprovningsbolaget skall kontrolleras

och övervakas av föreståndare eller biträdande föreståndare vid besiktningsstationerna,

samt att dessa befattningshavare skall ha ställning som offentliga

tjänstemän. Behörighetsbevis för dem bör utfärdas — och i förekommande

fall kunna återkallas — av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som

bör utöva tillsyn över deras verksamhet. Tillsynen kan enligt gruppen

lämpligen utövas genom inspektioner, företagna av befattningshavare vid

statens bilinspektion.

Enligt gruppens bedömning finns inte någon reell möjlighet att de befattningshavare,

som således skall handla under tjänstemannaansvar, skall

kunna följa upp besiktningen av varje fordon. Beslut, som innebär meddelande

av körförbud, torde alltid böra meddelas av föreståndare eller biträdande

föreståndare. För att verksamheten skall kunna bedrivas rationellt

synes det emellertid gruppen nödvändigt, att dessa befattningshavare skall

på annan tillräckligt kvalificerad anställd i bolaget kunna delegera befogenheten

att — efter givna anvisningar och under övervakning på lämpligt

sätt — meddela övriga förekommande beslut.

Den författningsmässiga utformningen av de nya reglerna har arbetsgruppen

tänkt sig på i princip följande sätt.

Då den egentliga besiktningsverksamheten — utom typbesiktningarna

— från den 1 januari 1965 närmast skall omhänderhas av de vid besiktningsbolaget

anställda föreståndarna och biträdande föreståndarna för bolagets

besiktningsstationer, har den i VTF upptagna termen »besiktningsman»

ansetts böra reserveras för dessa befattningshavare. Med samma författningsteknik

som f. n. har någon närmare definition av termen dock ej

funnits böra intagas i VTF. Innehållet i besiktningsmannabegreppet skall

i stället framgå av en särskild instruktion för de nämnda befattningshavarna.

I denna bör enligt promemorian upptagas den i principbeslutet förutsatta

särskilda bestämmelsen att föreståndare och biträdande föreståndare

vid besiktningsstation skall ha ställning som offentlig tjänsteman. Av

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

instruktionen skall vidare framgå, i vilken utsträckning dessa tjänstemän

lämpligen bör på övriga anställda inom bolaget kunna delegera olika uppgifter

inom besiktningsverksamheten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

ställning som överordnad myndighet för besiktningsmännen i deras egenskap

av offentliga tjänstemän bör framgå av instruktionen för styrelsen.

Beträffande de i vägtrafikförfattningarna reglerade uppgifter, som anges

skola utföras av besiktningsman, och som även fortsättningsvis skall

utföras av tjänstemän inom statens bilinspektion, föreslår gruppen att beteckningen

besiktningsman ersättes av ordet bilinspektör.

Enligt förslaget fastställes i vägtrafikförordningen den nya besiktningsskyldigheten

till att avse fordon av angivna kategorier, som uppnått tre års

ålder, men lämnas — mot bakgrund av principbeslutet om verksamhetens

successiva utbyggnad — bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om

inskränkning i denna besiktningsskyldighet. Kungl. Maj :t eller den myndighet

Kungl. Maj :t bestämmer skall också äga meddela de erforderliga

föreskrifterna om inställelsetider för fordonen. Med tanke på att reglerna

i dessa hänseenden i möjligaste män avses skola anpassas efter utbyggnadstakten

inom bolaget och de erfarenheter som vinnes i verksamhetens inledningsskede,

har det befunnits lämpligt att tills vidare några bestämmelser

härutinnan inte upptages i vägtrafikkungörelsen, utan att i stället för vart

år utfärdas särskild kungörelse i ämnet. Förslag till den kungörelse, som

ansetts böra gälla från och med den 1 januari 1965, har bilagts promemorian.

Den föreslagna ikraftträdande bestämmelsen härtill innebär, att inställelseskyldighet

såvitt angår 1965 upphäves i fråga om fordon, som före

kungörelsens ikraftträdande undergått besiktning vid Aktiebolaget Svensk

Bilprovning i de hänseenden som gäller beträffande kontrollbesiktning och

därvid — enligt intyg på formulär som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

fastställt — befunnits vara i föreskrivet skick. Förutom förslag till de ändringar

i vägtrafikförordningen som befunnits påkallade med anledning av

gruppens förut redovisade ställningstaganden i olika frågor har i promemorian

vidare framlagts förslag till nya och ändrade bestämmelser i vägtrafikkungörelsen,

innehållande de föreskrifter om det närmare förfarandet vid

och i samband med de olika besiktningarna som gruppen funnit erforderliga.

Gruppen har förutsatt, att kungörelse angående avgiftsbeläggning av

de olika förrättningarna kommer att utfärdas, sedan besiktningsbolaget till

Kungl. Maj :t inkommit med förslag härtill.

Nyssnämnda särskilda kungörelse angående besiktningsskvldighetens

omfattning och inställelsetiderna under det första verksamhetsåret avviker

såtillvida från vad som förutsatts i propositionen 1963: 91 som fordonsåldern

enligt kungörelsen skall avgöras med ledning av årsmodellbeteckningen

i besiktningsinstrument eller typintyg i stället för datum för första

registrering av fordonet. Inställelseskyldigheten skall således enligt kungörelseförslaget

tills vidare från och med den 1 januari 1965 gälla fordon av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196i

1960 eller tidigare års modell. Ändringen motiveras av att företagen undersökning

i saken givit anledning till antagande, att ett stort antal besiktningsinstrument

och typintvg saknar anteckning om tidpunkten för första

registrering. Som ytterligare skäl anföres att om besiktningsskyldighetens

inträde skall bestämmas med utgångspunkt från första registrering av fordonen,

förväxlingar kan antas komma att ske mellan registreringsdatum

enligt registreringsmyndighetens underskrift på instrumentet eller intyget,

å ena, och datum för första registreringen, å andra sidan. I fråga om

inställelsesystemet bygger förslaget till kungörelse väsentligen på det i förutnämnda

proposition redovisade utredningsförslaget. För varje fordon,

som skall inställas på grund av de nya reglerna om besiktning, skall således

gälla en inställelsetermin om fem hela månader, därav den mellersta utgör

den egentliga inställelsemånaden och bestämmes med ledning av sista siffran

i fordonens registreringsnummer. För fordon med inställelsemånaderna

januari och februari 1965 skall inställelseterminerna dock utgöras av inställelsemänaden

jämte därpå närmast följande fyra månader. Dubbel avgift

skall uttagas, då besiktningen ej sker förrän efter inställelsemånadens

utgång. Med hänsyn till de olägenheter, som utredningsförslagets föreskrifter

om koncentration till januari och november av dubbla normala »månadsbelastningen»

enligt gruppens mening kan komma att medföra för

allmänheten genom risk för köbildning men också för bolaget, i vart fall

under uppbyggnadsperioden, förordar gruppen emellertid att — åtminstone

till dess närmare erfarenheter vunnits av systemets praktiska verkningar

— såväl maj som augusti upptages som instälielsemånader, och att

således endast juni och juli månader uteslutes ur tabellen. För att möjliggöra

samtidig inställelse av dragfordon jämte släpvagn, utan komplikation

för de fall dragfordon utbytes, föreslås att för släpvagn inga regler

om inställelsetermin skall gälla, utan att dessa fordon skall kunna inställas

på valfri tidpunkt under löpande kalenderår. Kungörelseförslaget innehåller

vidare bl. a. regler för de fall fordon, som är underkastat regler

om inställelse enligt det system som för närvarande gäller, »byter status»,

så att systemet med inställelseterminer i stället blir tillämpligt. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen bemyndigas enligt förslaget att för särskilt fall

meddela föreskrift om annan inställelsetermin än den författningarna anger.

En sådan undantagsregel kan enligt gruppen motiveras bl. a. av att

möjlighet bör ges till besiktning vid ett och samma tillfälle av ett större

antal fordon hos ett företag eller eljest tillhöriga samme ägare. Däremot

har gruppen efter ingående övervägande funnit någon förlängning eller förskjutning

av inställelsetermin ej böra ske av den anledningen att laga förfall

— såsom sjukdom eller utrikes resa - förelegat under inställelseterminen.

Inte heller anses inställelsetermin böra förskjutas, då väntetid vid

besiktningsstation förhindrar inställelse inom föreskriven tid. Inställelseterminens

längd anses anpassad efter angivna båda situationer. Prövning

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

av alla de påståenden om laga förfall som eljest måste förväntas ter sig

dessutom för gruppen helt ogörlig. Beträffande frågan om försenad inställelse

p. g. a. väntetid har gruppen övervägt någon form av dispens som utfärdades

av bolaget och uppsköt senaste dag för inställelse men funnit att

ett sådant förfarande skulle bli alltför svårhanterligt och komplicera övervakningen

av besiktningsskyldiglietens fullgörande. Den tänkta påföljden

för utebliven inställelse — nämligen förbud mot fordonets framförande

utan att besiktning skett —- har inte i någotdera fallet förefallit gruppen

orimlig. Härvid har påpekats möjligheten för den som är sjuk etc. att inställa

fordonet genom annan och för den som inte bokat plats i tillräckligt

god tid och därför p. g. a. köbildning inte kan få sitt fordon besiktigat vid

en station att uppsöka en mindre fullbelagd sådan.

Remissyttrandena

Arbetsgruppens förslag har på samtliga punkter, såväl vad angår det materiella

innehållet som beträffande den formella utformningen av författningarna,

vunnit anslutning bland det helt övervägande antalet remissinstanser.

Enligt Föreningen Sveriges landsfogdar fyller de av arbetsgruppen

framförda förslagen högt ställda anspråk i fråga om ait reglera verksamheten

på ett klart och enkelt sätt och samtidigt åstadkomma ett rationellt förfarande.

Liknande uttalanden förekommer från övriga bland remissorganen

företrädda intressegrupper.

Promemorian har i de särskilda frågorna mött i huvudsak följande synpunkter

och erinringar vid remissbehandlingen.

Förslaget att den nya besiktningsformen skall inordnas i institutet kontrollbesiktning

i vägtrafikförfattningarna medför enligt MSD, att allmänheten

får svårt att skilja på de olika formerna av besiktning och att författningstexterna

blir svåröverskådliga. MSD anser, att samtliga bestämmelser

om säkerhetsinspektion borde sammanföras i en fristående författning.

Motorbranschens riksförbund finner, utan att närmare granska promemorians

motiv för en samordning, att en skillnad ur bilkonsumentens

synvinkel mellan säkerhetsinspektion och kontrollbesiktning är motiverad.

Ett klart dylikt särskiljande skulle medföra en mer positiv inställning till

hela idén hos motorfordonsägarna och under alla omständigheter borde ordet

säkerhetsinspektion bli den praktiskt använda benämningen på den

aktuella kontrollåtgärden. Liknande synpunkter framkommer i yttrandena

från Föreningen Sveriges polismästare och Åkeriägarnas centralförening,

medan övriga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran vad arbetsgruppen

anfört i denna del.

Att det kan bli nödvändigt att sänka kraven på det tekniska förfarandet

vid besiktningarna under ett inledningsskede accepteras uttryckligen i ett

stort antal yttranden. Samtidigt avvisar man bestämt ett i promemorian

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 19CA

diskuterat alternativ att komma till rätta med eventuella övergångssvårigheter,

nämligen genom att lokalt medge dispens från besiktningsskyldigheten.

Bilprovningsbologet understryker, att bolaget är väl medvetet om vikten

av att resurserna i fråga om lokaler och utrustning så snart ske kan

bringas att motsvara skäliga krav. Under de närmaste åren måste man

emellertid räkna med, anför bolaget, att på vissa håll bolagets anordningar

kommer att bli av provisorisk karaktär. I viss utsträckning torde särskilda

anordningar för förrättningarnas genomförande komma att saknas. Sålunda

kan exempelvis bromsprov på vissa orter få ske på allmän väg i stället

för medelst särskild stationär utrustning, ett förhållande som dock icke

heller under nuvarande organisation kunnat undvikas. Bolaget säger sig

emellertid komma att under övergångstiden söka med tillgängliga resurser

åstadkomma ett så gott resultat som möjligt i fråga såväl om effektiviteten

hos organisationen som sättet för allmänhetens betjänande.

De föreslagna nya och ändrade reglerna angående körförbud har allmänt

accepterats. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför, att den praktiska

tillämpningen av de nuvarande bestämmelserna om länsstyrelsernas

prövning av körförbud, som utfärdats av besiktningsman eller polisman efter

flygande inspektion, inklusive »arrangerade» sådana inspektioner, då

fordon vid kontrollbesiktning befinnes trafikfarligt, uppvisar stora variationer.

Styrelsen tillstyrker därför förslaget, att besiktningsman skall tilläggas

rätt att vid varje form av kontrollbesiktning samt vid registreringsbesiktning

meddela körförbud, om fordonet befinnes trafikfarligt, att länsstyrelse

ej längre bör besluta i körförbudsfrågor, och att prövning av besvär

över körförbud skall ankomma på styrelsen. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län motiverar sin anslutning till förslaget, att länsstyrelsens befattning med

körförbud skall upphöra, med att den prövning som nu sker hos länsstyrelserna

merendels torde vara av formell art. Länsstyrelsen uttalar vidare

utifrån sin erfarenhet, att någon anhopning av besvärsärenden hos väg-- och vattenbyggnadsstyrelsen inte torde vara att befara, och förklarar sig

inte ha något att erinra mot att styrelsen göres till besvärsmyndighet beträffande

körförbud. Ett par remissorgan, bland dem överståthållarämbetet,

har fäst uppmärksamheten på den i 9 § VTF upptagna regeln om

befogenhet för polisman att förbjuda användande av visst fordon. Ämbetet

uttalar, att i fråga om dylika förbud någon form av överprövning av

tekniskt sakkunnig myndighet bör införas, enär nu tillämpad ordning med

prövning av länsstyrelse inte synes väl ansluta sig till det av arbetsgruppen

i övrigt förordade systemet. Rilprovningsbolaget tar upp frågan om talerätt

i fråga om körförbud och finner för sin del ett besvärsförfarande mera bundet

och formellt än som borde vara fallet beträffande klagomål i de bär

avsedda ärendena. Det föreslås därför, att rättelse i stället skall kunna vinnas

genom s. k. rckurs, d. v. s. efter eu formlös ansökan utan fatalietid.

3 intrång till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. År 132

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

I fråga om de åtgärder, vartill olika vid kontrollbesiktning konstaterade

lel bör föranleda, framhåller Näringslivets trafikdelegation nödvändigheten

av, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdar så långt möjligt detaljerade

föreskrifter till grund för en enhetlig bedömning. Riksåklagarämbetet

uttalar om de bristfälligheter, som motsvarar de s. k. visningsfelen

vid flygande inspektion, att det såsom arbetsgruppen funnit från praktisk

synpunkt är nödvändigt, att dessa får passera ulan annan åtgärd än påpekande

till fordonsägaren. Ämbetet påpekar, med anledning av gruppens

uttalanden på denna punkt, att ringa brister inte omfattas av straffbestämmelsen

i 65 § VTF. Föreningen Sveriges landsfiskaler anser den förordade

utvägen inte vara tillfredsställande men kan inte anvisa någon annan

lösning av frågan och motsätter sig därför inte förslaget.

Systemet för uppföljning av att besiktningsskyldigheten i olika hänseenden

fullgöres och att körförbud och förelägganden efterleves kan enligt

länsstyrelsen i Malmöhus län inte, som arbetsgruppen föreslagit, bygga på

att besiktningsinstrument och typintyg medföres vid färd. Ett ändrat format

och utförande av dessa handlingar förutsätter nämligen, anser länsstyrelsen,

en samtidig omläggning av länsstyrelsernas bilregister. Tre av de

remissorgan, som företräder yrkesbilismen, nämligen Svenska droskbilägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundct och Svenska omnibusägareförbundet,

finner instämplingar i besiktningsinstrument och typintyg

kunna avvaras, eftersom utmärkande på fordonen av meddelade körförbud

får anses vara eu tillräcklig kontrollåtgärd. För möjligheten att kontrollera

inställelseskyldigheten anser förbunden fotokopior av handlingarna ge erforderligt

underlag. Mot skyldighet att medföra handlingarna i original eller

dupletter vid färd talar, anför omnibusägareförbundet, att det åtminstone

för trafikföretag ofta föreligger behov och intresse av att ha handlingarna

i säkert centralt förvar. Vidare ökar riskerna för att handlingarna förkommer

eller förstöres, om de alltid skall medföras. Ehuru man i övriga

remissyttranden mer eller mindre uttalat finner medförande av besiktningsinstrument

eller typintyg nödvändigt för att en effektiv kontroll skall kunna

upprätthållas, påtalas från olika håll vissa nackdelar som måste följa

härav. Det framhålles, att den utvidgade skyldigheten att medföra handlingarna

säkerligen kommer att medföra, att åtskilliga fordonsägare kommer

att ständigt förvara dem i fordonet. Detta befinnes ej önskvärt med hänsyn

till att handlingarna kan komma till användning i samband med brott

och för vissa personer med brottslig avsikt är särskilt eftertraktade. Statspolisintendenten

betonar med hänsyn härtill vikten av att handlingarna får

ett utförande som försvårar förfalskning. Intendenten förordar en utformning

liknande ett pass med blad för anteckningar, där fordonets registreringsnummer

perforeras genom samtliga blad. Föreningen Sveriges landsfogdar

ifrågasätter, om man inte i stället för besiktningsinstrument eller typ
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196t

intyg kunde använda sig av en särskild »besiktningsbok» som identifierades

med fordonet och obligatoriskt skulle medföras vid färd. Boken skulle uteslutande

tjäna ifrågavarande kontrolländamål och ej i övrigt ersätta besikt - ningsinstrument eller typintyg. Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen vill inte

föreslå någon annan metod för uppföljningen än arbetsgruppen men anmäler

farhågor för konsekvenserna i samband med stöld av fordon om handlingarna

förvaras i fordonen. Styrelsen befarar också att många ägare med

hänsyn till riskerna kommer att underlåta medföra handlingarna, varigenom

uppföljningen försvåras och främst polisens arbete ökar. MSD förutsätter,

att den av arbetsgruppen tänkta användningen av besiktningsinstrument och

typintyg och deras utformning icke är en slutgiltig lösning av problemet,

utan att systemet måste anpassas till de nya bestämmelser som kan bli resultat

av pågående utredningar på området.

Bilprovningsbolaget erinrar om att arbetsgruppen enligt författningsförslaget

utgått från att besiktningsinstrument och typintyg skall finnas i endast

ett exemplar, frånsett det hos registreringsmyndigheten, och att de föreslagna

bestämmelserna därför efter mönster av reglerna om duplettkörkort,

och duplettskattekvitto utformats för att förhindra, att flera exemplar

finns utelöpande. Förebilden passar emellertid, menar bolaget, inte för detta

fall. Till skillnad från förhållandet i fråga om körkort och skattekvitto

grundar sig nämligen, påpekar bolaget, de nu ifrågavarande handlingarna

på en hos myndigheten befintlig originalhandling, varav envar är berättigad

erhålla avskrift. Den omständigheten att sådan handling kommer att

vara försedd med beteckningen »avskrift» i stället för »duplett» synes bolaget

i sammanhanget ganska betydelselös. Yttrandet anvisar dock utvägen

att original och duplett av handlingarna i fråga utmärkes på visst sätt, exempelvis

genom särskild färgmarkering.

Riksåklagarämbetet och statspolisintendenten ifrågasätter, om inte besiktningsinstrument

och typintyg bör undantas från bestämmelserna i 69 §

VTF om straffrihet för den, som ertappats med att under färd ej ha medfört

vissa föreskrivna handlingar men inom viss tid styrker innehav härav.

Statspolisintendenten förordar vidare att polisman får befogenhet dels att

ge föreläggande om uppvisande av nämnda handlingar för vederbörliga anteckningar,

dels att, då automatiskt körförbud konstateras föreligga, utmärka

detta på fordonet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför i fråga om förfarandet vid flygande

inspektion, att befattningshavarna vid besiktningsstationerna och inte,

som arbetsgruppen föreslagit, vederbörande förrättningsman bör handha

såväl kontrollen över att föreläggande om kontrollbesiktning fullgöres, som

uppgiften att till vederbörande register anmäla utebliven inställelse. Statspolisintendenten

erinrar om sina i olika sammanhang framförda synpunkter

på vissa praktiska svårigheter vid tillämpningen av 23 § VTF och uttaBihang

till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 132

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

lar, att det ur effektivitetssynpunkt skulle vara av stort värde, om dessa

synpunkter kunde vinna beaktande i samband med de nu föreslagna författningsändringarna.

Härvid åsyftas det förhållandet, att genom orden

»som av honom anträffas på väg» i stadgandet, polisman eller besiktningsman,

som anträffar fordon, vilket exempelvis efter en trafikolycka förts av

vägen, ej äger företaga flygande inspektion av fordonet.

Frågan om den ställning de befattningshavare kommer att inneha, vilka

direkt skall ombesörja besiktningsverksamheten, har tilldragit sig riksåklagarämbetets

särskilda uppmärksamhet. Ämbetets slutsats blir emellertid,

att ehuru frågan uppenbarligen är tveksam, det torde kunna hävdas, att

föreståndare och biträdande föreståndare vid inspektionsanstalterna —

oavsett den privaträttsliga anställningen i det halvstatliga bolaget — på

grund av de offentligrättsliga befogenheter, som tillagts dem i VTF, skall

anses förordnade att »förrätta tjänsteärende» i den mening som sägs i 25

kap. 11 § strafflagen. Beträffande den i promemorian angivna förutsättningen

för verksamheten, att föreståndare och biträdande föreståndare

skall kunna på annan kvalificerad personal, exempelvis verkmästare, delegera

befogenheten att meddela andra förekommande beslut än körförbud,

uttalas i ämbetets yttrande följande.

Denna personal förutsättes tydligen icke ha ämbetsansvar. Ämbetet kan

icke anse det välbetänkt, att personer utan sådant ansvar skola få utöva

sådana offentligrättsliga befogenheter, som det här är fråga om, särskilt

som besluten icke skola kunna omprövas. Anses föreståndare och biträdande

föreståndare ha ämbetsansvar såsom förrättande offentliga tjänsteärenden,

torde emellertid sådant ansvar kunna åstadkommas även för verkmästare

genom att ett uttryckligt stadgande om delegation upptages i vägtrafikförordningen.

Skulle denna väg icke finnas framkomlig, bör enligt ämbetets

mening samtliga här ifrågavarande beslut fattas av föreståndare eller

biträdande föreståndare.

Om ämbetsansvar anses föreligga i den omfattning som förutsättes i promemorian,

torde konsekvensen bli den, att inspektionsanstalten blir att betrakta

som en statlig myndighet och att anstaltens handlingar i inspektionsärenden

bli att anse som allmänna handlingar. Detta torde vara en fördel.

Statspolisintendenten anför, att delegation på befattningshavare utan

tjänstemannaansvar inte bör ifrågakomma vid registrerings- och kopplingsbesiktningar.

Reglernas författningsmässiga utformning enligt förslaget, sådant det

här förut angivits, har inte mött någon erinran.

Till arbetsgruppens uppfattning, att, med hänsyn till bristande uppgifter

i vissa fall om första registreringsdag, fordonens årsmodell t. v. måste

läggas till grund för inställelseskyldighetens inträde ansluter sig samtliga

remissorgan utom länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser, att tidpunk
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

ten för första registreringen bör vara väl känd av fordonsägaren. Väg- och

vattenbgggnadsstyrelsen tillstyrker gruppens förslag såsom preliminärt och

upplyser, att styrelsen vidtagit åtgärder för att samtliga besiktningsinstrument

och typintyg fortsättningsvis skall förses med anteckning om datum

för första registrering. Näringslivets trafikdelegation anser, att om årsmodellen

tas till utgångspunkt fordonsägaren får avsevärt lättare att avgöra,

när besiktningsskyldigheten inträder, och Åkeriägarnas centralförening understryker

det som en påtaglig fördel, att årsmodellen i stället för registreringsdatum

väljes såsom grundval för bestämmande av fordonsåldern.

Arbetsgruppens ställningstaganden i fråga om inställelsesystemet har

relativt utförligt behandlats i ett stort antal yttranden.

Tre av remissinstanserna, nämligen länsstyrelsen i Västerbottens län,

MRF och Åkeriföretagarnas centralförening motsätter sig, att —- till skillnad

från vad det ursprungliga utredningsförslaget angav — maj och augusti

månader upptages som inställelsemånader. MRF reagerar starkt emot, att

bilprovningsbolagets intresse av en jämn tillströmning till stationerna med

promemorians förslag tillmätes större vikt än önskemålen hos bilverkstadsbranschen

med dess mångdubbla antal anställda och mångdubbelt större

omsättning. Svårigheterna för denna bransch att anpassa sig är enligt förbundet

mycket stora. Förbundet framhåller med skärpa, att den föreslagna

ändringen inte är acceptabel och kommer att medföra olösliga problem,

då enligt förbundets uppfattning konsumenterna inte får möjlighet att

under en längre semesterperiod med nedskuren hilverkstadskapacitet få

erforderliga reparationer utförda inför eller i anslutning till besiktningarna.

I motsats härtill skulle, anför MRF, det ursprungliga förslaget innebära

en önskvärd koncentration av reparationerna till den del av halvåret, då

sysselsättningen traditionellt är lägst vid bilverkstäderna. Förbundet hänvisar

också till möjligheterna att under ett par vintermånader genom lån

av arbetskraft från bilverkstäderna tillfälligt förstärka kapaciteten vid bilprovningsanläggningarna.

Också de två andra nämnda remissorganen motiverar

sin inställning med att hänsyn bör tas till verkstadsbranschens intresse

av en jämn sysselsättning. Överståthållarämbetct anser det med hänsyn

till förläggningen av fyraveckorssemestern för kollektivanställd personal

böra övervägas, om inte juli—augusti i stället för, som arbetsgruppen

förordat, juni—juli bör uteslutas som inställelsemånader.

I fråga om fordon med inställelsemånaderna januari och februari 1965

förmenar bilprovningsbolaget, att spörsmålet, huruvida dessa skall medtagas

i systemet, väsentligen är en fråga om tillräckliga resurser finns att

tillgå, då bolagets verksamhet börjar, men för bolagets de! också har en

ekonomisk sida, som ej kan förbises. Då dessa frågor från bolagets sida

kan belysas bättre under de närmaste månaderna, finner bolaget det önskvärt,

om ett slutligt ställningstagande kan anstå något. Samtidigt uttalas i

opaginerad Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

yttrandet, att bolaget räknar med, att det skall vara i stånd att vid ingången

av år 1965 fullgöra de förrättningar som kommer att påkallas, om »januari-

och februarifordonen» medtages. I varje fall anses undantag i fråga

om inställelseskyldigheten i någon mer betydande utsträckning inte behöva

bli erforderligt. Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter, om inte med

gruppens förslag risken för överbelastning hos bilprovningsbolaget är så

stor, att man i detta speciella fall kunde ge avkall på regeln om fem månaders

inställelsetermin och minska tiden till tre månader.

Svea hovrätt erinrar om sitt yttrande över betänkandet om säkerhetsinspektion,

däri hovrätten ansett det böra stadgas, att ägare av fordon,

som överförts till reservregister, må — därest inställelsetermin helt infaller

under tiden för avregistreringen — inställa fordonet för inspektion antingen

under den närmast före avregistreringen infallande månaden eller

under de två närmaste månaderna efter det fordonet åter registrerats.

Förslaget att släpvagnar må inställas när som helst under löpande kalenderår

vinner anslutning från samtliga som yttrar sig i frågan. Statspolisintendenten

anser samma regel kunna gälla även motorcyklarna. Härvid

påpekas, att det övervägande antalet motorcyklar nyttjas i trafik huvudsakligen

under sommarhalvåret, och att de för motorcyklar otjänliga

väg- och väderleksförhållandena vintertid kan utgöra en fara för trafiksäkerheten.

Länsstyrelsen i Östergötlands län efterlyser möjlighet för besiktningsmyndigheten

att ge anstand med kontrollbesiktning, då fordonsägaren

p. g. a. laga förfall ej kunnat inställa fordonet inom föreskriven tid. Samma

ståndpunkt intar länsstyrelsen i Kopparbergs län, som anser prövning

av sådana dispenser böra anförtros registreringsmyndigheten. Också MSD

föreslår, att uppskov med inställelse skall kunna beviljas, när skäligheten

härav visas genom läkarintyg eller motsvarande. Vidare avstyrker MSD

arbetsgruppens förslag, att förlängning av inställelsetermin ej heller skall

få ske med hänsyn till väntetid vid bilprovningsstation. Fordonsägare bör

enligt samarbetsdelegationens mening kunna erhålla bevis om beställd tid

exempelvis på besiktningsinstrumentet och därefter få framföra sitt fordon

till dess stationen i fråga hinner utföra besiktningen. I övriga yttranden

möter förslaget i denna del inga invändningar.

Ett par remissinstanser berör i sina yttranden innehållet i förordningen

(SFS 1955:98) om tillfälligt upphävande av viss i vägtrafikförordningen

föreskriven besiktningsskyldighet m. m. Svea hovrätt finner att denna förordning

genom de nya bestämmelserna blir oklar och svår att tillämpa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den i kungörelsen angivna tiden fem

år böra ändras till tre år.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

39

Tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken

Gällande bestämmelser

Någon generell bestämmelse om hastighetsbegränsning för motorfordon

i allmänhet vid färd utom tättbebyggt område finns inte meddelad. Enligt

46 § 1 mom. VTF skall emellertid fordons hastighet anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt

åligger det förare av fordon att hålla en med hänsyn till förhållandena

tillräckligt låg hastighet i vissa uppräknade fall, som återspeglar situationer,

då sikten kan antas vara skymd eller förhållandena eljest påbjuder

särskild försiktighet. Ytterligare bestämmelser om fordons hastighet finns

meddelade i 56 § 1 mom. VTF. I 1 mom. nämnda stadgande återfinnes föreskrifter

om högsta tillåtna hastighet för vissa tyngre fordon och för fordonskombinationer.

Däri anges bl. a., att sådan buss eller lastbil, vars totalvikt

överstiger 3,5 ton, inte får föras med högre hastighet än 70 kilometer

i timmen, dock må hastigheten på motorväg uppgå till 90 kilometer i

timmen. Enligt 2 mom. samma paragraf får fordons hastighet inom tättbebyggt

område ej överstiga 50 kilometer i timmen. 3 mom. i paragrafen

innehåller hastighetsregler för vissa fordon med band eller med hjul av

hårt material. Jämlikt 56 § 4 mom. VTF ankommer det på Kungl. Maj :t

att meddela de ytterligare föreskrifter angående högsta hastighet, som med

hänsyn till särskilda förhållanden må för viss tid finnas påkallade beträffande

riket i dess helhet eller del därav. Där annat ej angivits i sådan föreskrift,

innebär denna ej ändring av annan i VTF eller med stöd därav meddelad

föreskrift om lägre hastighet. Hastighetsbestämmelserna i 56 § VTF

eller med stöd därav meddelade föreskrifter gäller enligt paragrafens 6

mom. ej utryckningsfordon, då det användes vid utryckning, och ej heller

annat fordon, som användes för vissa i stadgandet uppräknade tillfällen.

Om myndighets befogenhet att medgiva undantag från eljest gällande

hastighetsbestämmelser stadgas i 61 och 63 §§ VTF. Enligt 61 § 1 mom.

äger länsstyrelse föreskriva lägre eller högre hastighet än som tillätes j

56 § 1—3 mom. VTF och utgör av Kungl. Maj :t med stöd av 56 § 4 mom.

VTF meddelad föreskrift angående högsta hastighet ej hinder för länsstyrelse

att föreskriva lägre hastighet.

Redan vår första förordning om automobiltrafik av år 1906 innehöll vissa

regler om generell fartbegränsning. För frågans behandling därefter redogöres

utförligt, särskilt såvitt avser de senaste åren, i tredje lagutskottets

utlåtande 1963: 4, till vilket jag tillåter mig hänvisa.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

1961 års trafiksäkerhetskommitt é

Kommittén liar vid utredningsarbetets planläggning och bedrivande funnit

den ändamålsenligaste metoden bestå i en kontinuerlig undersökning av

vissa närmare angivna faktorer under längre sammanhängande observationsperioder,

i vilka tider med fartbegränsning omväxlar med tider med

fri fart. Kommittén har organiserat en dylik sammanhängande observationsserie

under ettvart av de båda åren 1961 och 1962.

Planläggningen och genomförandet av undersökningen har skett i nära

samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens

trafiksäkerhetsråd, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, statistiska

centralbyrån, statspolisintendenten och NTF.

1961 års observationsserie omspände tiden den 15 maj—den 15 september.

Under denna tid förekom tre fartgränsperioder, nämligen dels i samband

med pingsthelgen under tiden den 19—24 maj, dels under tiden den

22 juni—den 12 juli omfattande bl. a. midsommarhelgen, dels slutligen under

tiden den 1—11 september. Observationsserien omfattade tillhopa 86

dagar med fri fart och 38 dagar med fartbegränsning.

Under 1962 omfattade observationsserien en något längre tid, nämligen

från den 15 mars till den 14 september. Därunder förekom fartbegränsning

under fyra perioder: den 18 april—den 2 maj, den 8—25 juni omfattande

pingst- och midsommarhelgerna, den 13—31 juli samt den 17 augusti—

den 3 september. Observationsperioden omfattade sammanlagt 114 dagar

med fri fart och 70 dagar med fartbegränsning.

Hastighetsgränsen låg vid samtliga fartgränsförsök under 1961 vid 90

km i timmen. Ehuru kommittén från utredningssynpunkt hade ansett det

önskvärt att hastighetsgränsen varit densamma också vid samtliga försök

under 1962, befanns det angeläget att man tillgodosåg framförda önskemål

om försök med olika hastighetsgränser. Kommittén föreslog fördenskull

Kungl. Maj :t att hastighetsgränsen skulle sättas vid 100 km i timmen vid

det första och det sista av de i 1962 års observationsperiod ingående försöken.

Vid de mellanliggande försöken sattes maximihastigheten på kommitténs

förslag till 90 km i timmen.

Kommittén har i första hand insamlat uppgifter rörande antalet trafikolyckor

under observationsperioderna, deras fördelning på perioder med

fri fart och sådana med fartbegränsning ävensom efter typ, svårighetsgrad

och vägens karaktär. Det framhålles emellertid, att variationerna i olyckstalen

inte kan till sin innebörd bedömas med mindre hänsyn samtidigt tas

till andra riskbetingande faktorer än hastigheten. Eftersom olycksrisken

befunnits öka med stegrad trafikintensitet måste, anför utredningen, olyckstalen

bedömas med hänsyn till variationerna i trafikarbetet under jämförelseperioden.

(Med trafikarbete avses antal fordonskilometer — d. v. s. sammanlagd

färdsträcka för alla motorfordon —- per tidsenhet.) På liknande

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196''r

sätt måste hänsyn tas till växlingar i väderlek och väglag vid utvärderingen

av olyckssiffrorna.

Med hänvisning till i bilagan återgivna diagram för 1961 och 1962 för

olika vägklasser anför kommittén i fråga om trafikarbetet, att detta genomgående

når sitt maximum under veckoskiftena och att fördelningen på veckans

övriga dagar (måndag—fredag) är tämligen jämn med en viss ökning

likväl under fredagsdygnet. Under såväl 1961 som 1962 uppvisar de

tre sista veckorna i juli en påtaglig ökning av trafikarbetet under måndagar—fredagar

uppenbarligen sammanhängande med ansvällningen under

denna tid av semestertrafik. I vad avser veckoskiftena ger sig en dylik ökning

av trafikarbetet till känna endast för lördagarnas del och i fråga om

dessa i mindre mån än för veckans övriga vardagar.

En jämförelse mellan trafikarbetet under tider med fri fart och tider med

fartbegränsning ger, anför kommittén vidare, för 1961 års del i huvudsak

samma bild för de förra som för de senare. Under 1962 var däremot trafikarbetet

avsevärt större under tider med fartbegränsning än då farten var fri.

Det bör vidare observeras, säger kommittén, att trafikarbetsnivån genomgående

var högre sistnämnda år än 1961. Skillnaden motsvarar i runt tal 15

procent.

I fråga om väderlek och väglag anges i betänkandet, att under 1961 års

observationsperiod inte kunde konstateras nagon nämnvärd skillnad mellan

väderlek och väglag under tid med fri fart och vid fartbegränsning, medan

år 1962 medelnederbörden till stor del var lägre under tid med fartbegränsning

än då farten var fri. Dock var, framhålles det, den med den större

medelnederbörden under tid med fri fart sammanhängande riskökningen

i belysning av den nu föreliggande utredningen avsevärt mindre än den

som under fartgränsperioderna föranledes av den större trafikintensiteten.

Kommittén upptar i sin redogörelse, på grundval av det i bilagan till betänkandet

redovisade undersökningsmaterialet, vissa siffror rörande antalet

olyckor utom tätbebyggt område och olyckornas fördelning efter svårighetsgrad.

Siffrorna hänför sig till följande perioder, mellan vilka jämförelse

göres, nämligen

1) de 86 dagarna med fri fart under observationsperioden 15 maj—15

september 1961;

2) de 38 dagarna med hastighetsbegränsning till 90 km/tim. under samma

period;

3) de 69 dagarna med fri fart under motsvarande observationsperiod 14

maj—14 september 1962;

4) de 37 dagarna med hastighetsbegränsning till 90 km/tim. under samma

period;

5) de 18 dagarna med hastighetsbegränsning till 100 km/tim. under samma

period;

6) de 45 dagarna med fri fart under den observationsperiod 15 mars—

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

13 maj 1962 som inte kalendariskt sammanfaller med 1961 års försök; samt

7) de 15 dagarna med hastighetsbegränsning till 100 km/tim. under samma

period.

Siffrorna framgår av följande uppställning: I

Period

l

2

3

4

5

6

7

Antal olyckor .....

4 939

1 896

3 612

1 880

960

1 776

458

medeltal per dag.....

57,4

49,9

52,4

50,8

53,3

39,5

30,5

Antal dödsolyckor .....

163

50

114

48

25

34

15

medeltal per dag .. .

1,9

1.3

1,7

1,3

1,4

0,8

1,0

Antal dödade..........

186

51

144

52

26

38

16

medeltal per dag ....

2,2

1,3

2,1

1,4

1,4

0,8

1,1

Antal olyckor m. svår per- sonskada (inkl. dödade) .

505

177

376

166

88

122

47

medeltal per dag ...

5,9

4,7

5,4

4,5

4,9

2,7

3,1

Antal olyckor m. lindrig per- sonskada ..........

1 388

501

987

516

255

437

104

medeltal per dag.....

16,1

13,2

14,3

13,9

14,2

9,7

6,9

Antal olyckor m. enbart

egendomsskada........

3 046

1 218

2 249

1 198

617

1 217

307

medeltal per dag .......

35,4

32,1

32,6

32,4

34,3

27,0

20,5

I fråga om'' det totala antalet olyckor konstaterar kommittén, att de anförda

siffrorna visar såväl för 1961 som för 1962 en minskning i dagsmedelvärdena

vid fartbegränsning i jämförelse med tiden då farten varit fri.

Under 1961 då trafikarbetet inte uppvisade några nämnvärda skillnader

mellan tid med fartbegränsning och tid med fri fart och då ej heller några

väsentliga olikheter förekom med avseende på väderleken kan, anför kommittén,

den sålunda noterade nedgången av olycksantalet anses direkt uttrycka

motsvarande minskning av olycksrisken. Med avseende på 1962

måste emellertid såsom förut utvecklats såväl vid jämförelse mellan tid

med fri fart och tid med fartbegränsning som med 1961 års siffror en avvägning

ske mot olikheterna i trafikarbete och väderlek. En i bilagan på

materialet från 1962 års undersökning grundad grafisk framställning av

den beräknade olycksriskens inbördes fördelning under måndagar—fredagar

mellan tider med fri fart och dem med fartbegränsning vid olika

mått av trafikarbete visar emellertid samma tendens till minskad olycksrisk

vid en fartgräns av 90 km i timmen som för 1961 års del framgår av

en direkt jämförelse av dagsmedeltalen. En direkt jämförelse av dagsmedeltalen

för lördagar och söndagar under observationsperioden 1962 ger

vidare vid handen att nedgången varit större 1962 än 1961, trots att trafikarbetsnivån

legat högre under tid med fartbegränsning 1962. Om försöken

med fartgräns vid 100 km i timmen säger utredningen, att materialet

visat sig bli alltför litet med den splittrade bild det företer för att med
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196b

ge en detaljerad kvantitativ jämförelse med materialet från 90-kms-försöken.

I bilagan har också givits en grafisk framställning av den beräknade

olycksrisken vid fri fart och vid fartbegränsning till 90 km i timmen

1962 under samtidigt beaktande av trafikarbete och medelnederbörd. Också

med denna beräkning har olycksrisken befunnits ligga tydligt lägre

vid fartbegränsning.

I avseende på dödsolyckorna konstateras, att antalet ej är så stort att

möjligheten till slumpmässiga variationer kan anses eliminerad. En jämförelse

av gruppen olyckor med svår personskada (inkl. dödsolyckor) med

grupperna lindrig personskada och egendomsskada ger däremot enligt kommittén

för 1961 års observationsperiod till resultat att den relativa minskningen

under tid med fartbegränsning varit större ju allvarligare den ifrågakomna

olyckskategorien varit. Samma tendens avläser utredningen i 1962

års siffror än mera uttalad än 1961.

Kommittén har också ansett det vara av intresse att uppmärksamma

variationen i antalet döda i genomsnitt per olycka. Vid de 163 olyckorna

med dödlig utgång vid fri fart under observationsperioden 1961 omkom

sammanlagt 186 personer. Under tid med fartbegränsning omkom 51 personer

vid 50 olyckor. Tendensen var densamma 1962. Vid de 148 dödsolyckor

som inträffade under tid med fri fart under hela observationsperioden

den 15 mars — den 14 september omkom 182 personer. Under tid

med fartbegränsning till 90 och 100 lvm i timmen omkom 94 personer vid

88 olyckor. Vid fartbegränsning har således också i så måtto en förskjutning

mot mindre allvarliga olyckor skett som antalet dödade i genomsnitt

vid varje dödsolycka nedgått till att endast i enstaka fall överstiga en. En

liknande tendens har konstaterats i fråga om antalet svårt skadade vid

olyckor med annan svår personskada än som lett till dödsfall.

Beträffande olyckornas fördelning efter vägklass uttalar kommittén,

med hänvisning till i bilagan intagna tabeller och diagram, att dels under

tid med fartbegränsning de fartinbjudande vägarna, särskilt riksvägarna,

minskar sin andel i olyckorna i förhållande till övriga vägar, dels denna

minskning är mera markant i fråga om de svårare olyckorna. Tendensen

är, säger kommittén, likartad för 1961 års observationsperiod och motsvarande

del av observationsperioden 1962 och blir särskilt tydlig om jämförelsen

inskränkes till riksvägarna 1, 2 och 13. En grafisk framställning

av den beräknade olycksriskens fördelning inom olika vägklasser under

1961 och 1962 under tid med fri fart och med fartbegränsning till 90 km

i timmen vid olika mått av trafikarbete visar för samtliga berörda vägklasser

en tydlig riskminskning vid fartbegränsning. För riksvägarnas del

är den sålunda beräknade riskminskningen påtagligt större såvitt avser

1962 än i fråga om 1961.

De redovisade olyckorna har i experternas bilaga klassificerats efter

olyckstyp. Kommittén upptar härom bl. a. följande.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

Under observalionsperioden 1961 rapporterades i hela riket utom tättbebyggt

område sammanlagt 6 835 olyckor i trafiken varav 4 939 under de

86 dagarna med fri fart och 1 896 under de 38 dagar då fartbegränsning

rådde. Vanligast förekommande var de s. k. singleolyckorna, d. v. s. olyckor

med endast ett fordon. Av sådana olyckor förekom 1 507 under tid

med fri fart och 596 under tid med fartbegränsning eller per dag räknat

resp. 17,5 och 15,7. En särskilt påtaglig minskning noterades också för

de enligt erfarenheten ofta med hög hastighet sammanhängande s. k. avsvängningsolyckorna.

Av sådana inträffade 415 under tid med fri fart och

136 vid fartbegränsning eller per dag resp. 4,8 och 3,6. Den alldeles övervägande

delen av denna minskning föll på riksvägarna. För den mot 1961

års observationsperiod svarande delen av observationsperioden 1962 är

tendensen i stort sett densamma som 1961. Utfallet av undersökningen

beträffande risken för omkörningsolyckor är trots det större trafikarbetet

under tid med fartbegränsning en betydande minskning — för 1962 per

dag räknat från 2,8 till 2,2 eller omkring 20 procent. På riksvägnätet var

minskningen ännu större, nämligen från 1,7 till 1,0. De renodlade motorfor

donsolyckorna under 1962 har utgjort flertalet av samtliga olyckor såväl

under fri fart som under fartbegränsning och medfört flera skadade än övriga

olyckstyper. Vid en indelning efter detta mönster framträder icke några

väsentliga skillnader mellan tid med fri fart och tid med fartbegränsning

i avseende på den procentuella andelen olyckor inom vederbörande grupp.

Vad nu sagts gäller även om fördelningen av skadade (inkl. dödade) på

de olika olycksgrupperna.

I till bilagan hörande tabeller och diagram redovisas närmare olyckornas

fördelning på olika veckodagar liksom även frekvensen veckodagsvis av

olyckorna indelade efter svårighetsgrad. Det visar sig att totala antalet

olyckor är lägst under måndag—fredag och når högst under lördagsdygnet

för att åter avta något under söndagar. Tendensen är likartad för

olyckor av alla svårighetsgrader. Den gäller även för antalet dödade och

skadade. Intressant är, framhåller kommittén, att nedgången vid fartbegränsning,

proportionellt sett, icke är mindre under måndag—fredag än

under övriga dagar.

Kommittén noterar, att under 1961 års observationsperiod olycksutvecklingen

inom tätbebyggelse icke uppvisade någon nämnvärd nedgång under

fartbegränsningstiderna jämfört med tider med fri fart. Under 1962 års

period däremot förekom en påtaglig nedgång i antalet olyckor under tid

med fartbegränsning. Kommittén har inte kunnat bilda sig någon uppfattning

om orsakerna till denna olikhet mellan perioderna.

För att erhålla vissa möjligheter att uppskatta följderna i trafikekonomiskt

hänseende av en hastighetsbegränsning, har kommittén låtit utföra

vissa mätningar av fordonens genomsnittshastigheter över en given sträcka

-— medelresehastigheten — under tid med fartbegränsning och vid fri fart.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 196b

Under 1961 års observationsperiod utfördes således en serie medelresehastighetsmätningar,

vars resultat innebar att medelresetiden för personbilar

och lätta lastbilar ökade med omkring 4 procent under hastighetsbegränsning.

På grund av vissa tekniska missöden vidlåder en viss osäkerhet

detta resultat. Under 1962 års observationsperiod har på kommitténs

initiativ en i tekniskt hänseende bättre säkerställd serie mätningar utförts

av statens väginstitut. Med hänvisning till den redovisning härför, som lämnats

i en av institutet särskilt publicerad rapport, anför kommittén bl. a.

följande. 1962 års undersökning har haft till syfte att fastställa hur stor

genomsnittlig restidsökning som maximalt kan uppträda på grund av hastighetsbegränsning

till 90 och 100 km i timmen. Undersökningen har vidare

avsett förhållandet mellan vägens hastighetsstandard och restidsökningen.

Fyra snabba och två långsamma sträckor av vardera omkring 5 kms längd

har undersökts. På de fyra snabbare sträckorna var den mot medelresetiden

svarande hastigheten vid fri fart för personbilar och lätta lastbilar i

genomsnitt 87 km i timmen. Vid fartbegränsning till 90 km i timmen ökade

restiden på dessa sträckor med i medeltal 12 procent och vid fartbegränsning

till 100 km i timmen med i medeltal 6 procent. På de långsammare

sträckorna var restidsökningen mindre. För de tunga fordonens del, i avseende

på vilka enligt vägtrafikförordningen generell och permanent fartbegränsning

gäller till lägre hastigheter än de nu aktuella, noterades såsom

man haft anledning att vänta endast en obetydlig restidsökning. De

angivna värdena avser vardagstrafik i dagsljus på torrt väglag och med god

sikt. Vid undersökningar av förhållandet mellan vägens hastighetsstandard

och restidsökningen vid fartbegränsning har hastighetsstandarden definierats

såsom den hastighet med vilken fordon i genomsnitt framförs på vägen

i fråga. Undersökningen har givit till resultat att restidsförlusten vid fartbegränsning

till 90 km i timmen synes ha uppstått först då vägens hastighetsstandard

varit 60 km i timmen eller högre samt vid fartbegränsning till

100 km i timmen först då hastighetsstandarden varit 65 km i timmen eller

högre.

De av väginstitutet redovisade värdena för de uppmätta reshastigheterna

ger också, anför kommittén vidare, en tydlig bild av en genomgående dämpning

av trafikrytmen. Hastigheterna har under tid med fartbegränsning legat

inom ett tämligen smalt register medan registret varit vidare under fri

fält. Förhållandet ger kommittén anledning till förmodan att antalet omkörningar

varit mindre vid fartbegränsning än vid fri fart. Detta bör, påpekas

det, sammanställas med den vid fartbegränsning iakttagna markanta

nedgången i antalet omkörningsolyckor och med det förhållandet att enligt

insamlade uppgifter från statspolisens samtliga avdelningar någon genomgående

tendens till ökad köbildning i betydelsen av minskad framkomlighet

icke kunnat förmärkas vid fartbegränsning. Vad köbildningen angår

namnes i detta sammanhang att man vid de finska försöken verkställt spc
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

ciella mätningar av köbildningstendensen och därvid funnit att denna avtagit

vid fartbegränsning trots att trafikintensiteten varit högre än under

tid med fri fart. Även i Finland har antalet omkörningsolyckor minskat vid

fartbegränsning.

Utförda undersökningar har inte, anför kommittén slutligen, givit stöd

för antagandet att förarna i allmänhet skulle under tid med hastighetsbegränsning

i mindre mån än vid fri fart anpassa hastigheten till vad trafiksäkerheten

kräver.

I fråga om efterlevnaden av hastighetsbegränsningen, upplyses, att under

observationsperioderna statspolisen och den kommunala polisen utfört trafikövervakning

på sedvanligt sätt, varvid emellertid, under de tider, då hastighetsbegränsning

rått, efterlevnaden härav tillkommit såsom ett nytt övervakningsobjekt.

Av infordrade och i betänkandet redovisade uppgifter från

statspolisen angående bl. a. det totala antalet kontrollerade fordon (som

för de olika perioderna varierar mellan ca 200 000 och ca 400 000 fordon)

samt de uppmätta hastigheterna framgår, att överträdelse konstaterats allt

som allt endast i fråga om 2,8 promille av de kontrollerade fordonen. Begiänsar

man sig till de fall där den iakttagna hastigheten varit mera än

10 km i timmen över den medgivna reduceras proportionen överträdelser till

allenast 0,63 promille.

Med hänvisning till vissa yttranden över 1961 års redogörelse samt i pressdiskussionen,

däri hävdats att erforderlig klarhet icke vunnits rörande sammanhanget

mellan den konstaterade minskningen av olyckornas antal och

svårighet samt den inför hastighetsbegränsningsförsöken förda upplysningskampanjen

och polisövervakningen under försöken, har kommittén gjort

vissa uttalanden i frågan om hehovet att skilja mellan propaganda- och

övervakningseffekt, å ena, samt fartbegränsningseffekt, å andra sidan. Där\id

anföres bl. a., att, eftersom en tillfällig hastighetsbegränsning inte kan

tänkas genomförd utan upplysning och övervakning, det skulle sakna mening

att söka bestämma i vad mån de i samband med fartbegränsningen

iakttagna förändringarna i olycksutvecklingen är att återföra på liastighetsnedsättningen

eller på propagandan eller övervakningen såsom särskilda

av varandra oberoende orsaker. Vad angår den föreslagna metoden med

jämförande försök med bibehållen propaganda och polisövervakning men

utan hastighetsbegränsning har kommittén sagt sig visserligen icke vilja bestrida

att man genom en intensiv trafiksäkerhetspropaganda och en förstärkt

polisövervakning i trafiken skulle kunna utan maximering av hastigheten

na samma effekt som vid en hastighetsbegränsning av den prövade

typen. Den förutsatta propagandan och övervakningen skulle emellertid,

utan en hastighetsbegränsning som föremål, få en annan karaktär än

den vid fartbegränsningsförsöken förekommande. Därigenom skulle den avsedda

jämförelsen förfelas. Att för jämförelses skull anställa försök med

enbart trafiksäkerhetspropaganda och polisövervakning kunde möjligen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 är 196''t

47

lämna svar på frågan om effekten härav i förhållande till effekten av tillfällig

hastighetsbegränsning men skulle icke bidra till att kasta ljus över

hastighetsfaktorns isolerade betydelse för trafiksäkerheten.

Utredningen har om olycksfrekvensen nnder de båda observationsperioderna

sammanfattningsvis uttalat.

Såsom kommittén anför i redogörelsen för 1961 års försök medger en

förändring i olycksutvecklingen under ett enstaka försök med hastighetsbegränsning

icke några säkra slutsatser rörande orsakssammanhanget. Därest

förändringen återkommer vid ytterligare försök under motsvarande förhållanden,

ger detta emellertid anledning att räkna med ett samband mellan

förändringen och den för försöket specifika variationen i de yttre betingelserna

för trafiken, d. v. s. i förevarande fall hastighetsbegränsningen.

Vid den nu genomförda undersökningen omfattande icke mindre än sju

särskilda försök med hastighetsbegränsning har det visat sig att en nedgång

i olycksfrekvensen och en minskning av de svårare olyckornas andel

i det totala antalet olyckor med en tydlig regelbundenhet uppträtt samtidigt

med fartbegränsningen. Det har vidare framgått att de till höga hastigheter

särskilt inbjudande större vägarna lika regelbundet minskat sin andel i olyckorna

under tid med fartbegränsning jämfört med vad som iakttagits vid fri

fart. Den i samband med fartbegränsning iakttagna förbättringen i olycksutvecklingen

har således gjort sig mera märkbar på vägar, där de höga

hastigheterna är vanligast. Kommittén anser det härigenom ådagalagt att

den nämnda förbättringen i olycksutvecklingen sammanhänger med hastighetsbegränsningen.

Kommittén vill emellertid betona att den slutsats kommittén sålunda

dragit av den genomförda utredningen endast avser det förhållandet att en

fartbegränsning av den art som nu prövats regelbundet åtföljts av eu minskning

av antalet olyckor, vilken givit sig tillkänna med särskild styrka i fråga

om de svårare olyckorna. Undersökningen ger icke möjlighet att dra några

bestämda slutsatser beträffande förhållandet mellan de särskilda komponenterna

i det antagna orsakssammanhanget, deras relativa styrka och rörelseriktning.

överhuvudtaget torde det på forskningens nuvarande ståndpunkt

näppeligen vara görligt att genom analys i detalj klarlägga ett orsakssammanhang

som det förevarande, i vilket den mänskliga naturens ofta

irrationella reaktionssätt måste förutsättas inta en framträdande plats. Redan

bestämningen av vad som är orsak måste här te sig utomordentligt

problematisk. Förhållandet framträder omedelbart om man, såsom bl. a.

förutsatts av tredje lagutskottet, försöker i en grupp sammanföra de olyckor,

i vilka hastighetsfaktorn kan antas ha haft någon inverkan. Vad som i

en given olycka skall anses ha varit huvudorsaken är helt enkelt icke möjligt

att avgöra på grundval av objektiva kriterier. Det blir här alltid fråga om

en subjektiv värdering som icke hör hemma i en på naturvetenskaplig grund

företagen analys.

Den omständigheten att orsakssammanhanget icke är i sina detaljer klarlagt

utgör emellertid mot bakgrunden av det redovisade utredningsmaterialet

icke något skäl alt betvivla att ett orsakssammanhang föreligger mellan

fartbegränsningen och den med densamma regelbundet uppträdande förbättringen

i olycksutvecklingen.

De undersökningar som utförts i Danmark och Finland pekar enligt kommittén

lydligt i samma riktning som de nu genomförda svenska. I samman
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1961

hanget hänvisas också till den redogörelse av den särskilda utredningen rörande

erfarenheterna av tillfälliga hastighetsbegränsningar utomlands, vilken

överlämnats till kommittén. Ehuru resultaten av dessa försök inte låter

sig omedelbart infoga i serie med resultaten av de svenska försöken, anför

kommittén, förtjänar det dock att observeras att fartbegränsningarna utomlands

överlag anses ha haft den gynnsamma effekten på olycksutvecklingen

att antalet svåra olyckor reducerats.

Kommittén finner det vid utredningen inte ha framkommit något som

skulle kunna tyda på att fartbegränsningen i något hänseende skulle skapa

ökad fara i trafiken.

Vidkommande återverkningarna i trafikekonomiskt hänseende finner

kommittén genom den i detta hänseende företagna utredningen visat att de

prövade hastighetsbegränsningarna inte varit förenade med sådana ogynnsamma

verkningar i trafikekonomiskt hänseende som mot bakgrunden av

förbättringen i olycksutvecklingen kan sägas innebära någon väsentlig olägenhet

ur allmän synpunkt.

Beträffande de olika maximihastigheter som prövats sägs, att utfallet av

de två försöken med maximihastigheten 100 km i timmen i jämförelse med

försöken med fartgräns vid 90 km i timmen ej är helt entydigt. Försöket

under våren 1962 gav större effekt, försöket under hösten samma år däremot

klart mindre effekt än den för försöken med maximihastighet av 90 km

i timmen genomsnittliga. Vårförsöket företedde dock, påpekas det, en från

försöken i övrigt helt avvikande bild i fråga om av årstiden betingade förhållanden,

vilket gör dess resultat mindre jämförbart med de övriga. Med

beaktande härav och med hänsyn till den förhållandevis ringa omfattningen

av materialet från dessa försök befinnes det inte möjligt att kategoriskt

ange effekten av försöken med fartgräns vid 100 km i timmen i förhållande

till effekten vid en maximihastighet av 90 km i timmen.

Det är kommitténs mening att tillfällig hastighetsbegränsning av den art

som kommittén prövat är ett tjänligt och lämpligt instrument till förekommande

av trafikolyckor, allrahelst svårare olyckor.

Vad angår frågan om den lämpligaste hastighetsgränsen finner sig kommittén

böra vid en bedömning på grundval av föreliggande material förorda

90 km i timmen för normalfallet.

Kommittén finner det inte möjligt att på grundval av materialet närmare

bedöma verkan av det under 1962 års försök tillämpade undantaget av motorvägarna

från fartbegränsningen. Kommittén uttalar emellertid, att då någon

ur trafiksäkerhetssynpunkt påtagligt negativ effekt inte synes ha gjort

sig gällande och då allmänheten synes ha vant sig vid att dessa vägar ej omfattas

av tillfällig fartbegränsning de också i fortsättningen lärer kunna undantas,

så länge trafikbilden förblir i huvudsak densamma som under försöken.

Upplysning och övervakning i samband med tillfällig hastighetsbegräns
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

ning torde enligt kommittén kunna organiseras efter samma mönster som

vid de nu genomförda försöken.

Kommittén understryker till sist vikten av att förändringarna i olycksutvecklingen

i samband med tillfällig hastighetsbegränsning också i fortsättningen

noga följs av de trafiksäkerhetsvårdande organen så att alla möjligheter

tillvaratas att ytterligare utveckla och förfina instrumentet och anpassa

dess utformning till den iakttagna utvecklingen.

Remissyttrandena

Betänkandet om tillfällig hastighetsbegränsning har fått ett genomgående

positivt mottagande vid remissbehandlingen. De kritiska uttalanden som

förekommer i enskilda punkter representerar inte i något fall någon majoritet

av remissorganen.

Emot utredningens planläggning och bedrivande har remissinstanserna i

huvudsak inte någon erinran. Med hänsyftning särskilt på expertgruppens

bilaga yttrar statens trafiksäkerhetsråd, vars arbetsgrupp TRAG samarbetat

med expertgruppen såvitt gällt sortering och registrering, att utredningen är

ett synnerligen värdefullt bidrag till belysande av hastighetens inverkan på

trafiksäkerheten. Utredningen har, anför rådet, en än större betydelse i det

den tillämpade matematisk-statistiska metodiken skapat de första riktiga

förutsättningarna för en objektiv uppföljning av olycksutvecklingen, efter

det åtgärder i trafiksäkerhetsfrämjande syfte satts in. Enligt Svenska matematikersamfundets

mening utgör de vetenskapliga analyser, som ligger till

grund för utredningen, den tillförlitligaste grund för bedömning av hastighetsfaktorns

betydelse för trafiksäkerheten, som finns att tillgå. Statens

väginstitut har i en särskild, vid sitt yttrande fogad promemoria ingående

redovisat sina i vissa delar kritiska synpunkter på expertgruppens utredningar.

Institutets allmänna omdömen om försökens uppläggning är dock

positiva. Det uttalas också att olycksutvecklingen under försöksperioderna

redovisats ingående och på ett sätt som underlättar en kritisk granskning.

Institutet finner redovisningen äga ett allmänt intresse från trafiksäkerhetssynpunkt

och därför vara ett värdefullt bidrag till svensk trafikolycksstatistik.

Kommitténs uttalanden i de här förut redovisade särskilda avsnitten i

dess redogörelse har föranlett förhållandevis få kommentarer i remissyttrandena.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelscn anför, att erfarenheterna från bl. a.

hastighetsbegränsningsperioden vid jul- och nyårshelgen 1963/64 har antytt,

att väglagsförhållandena kan ha en helt dominerande inverkan på antalet

trafikolyckor, varför de i betänkandet dragna slutsatserna måste begränsas

till att gälla för de tider, under vilka undersökningen bedrivits.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

Statistiska centralbyrån påpekar rörande olycksredovisningen, att långt

itrån alla olyckor blir föremål för polisundersökning. (Samma påpekande

görs i den av statens väginstitut i dess förstnämnda promemoria, vari även

ifrågasättes, om en stor del av olyckorna, nämligen de ca 30 % i vilka rapporteftergift

beviljas, redovisats till statistiska centralbyrån.) Statistiska

centralbyrån framhåller också, att den bakomliggande mekanismen till och

effekten av de säsongmässiga variationer, vilka veterligen förekommer i

fråga om trafikolyckornas fördelning efter olyckstyp och efter skadepåföljd,

är blott ofullständigt känd. Detsamma gäller den eventuella förefintligheten

av säsongmässiga variationer i graden av fullständighet, varmed lindrigare

olyckor, främst olyckor med enbart egendomsskada till följd, blir rapporterade.

Sistnämnda omständighet försvårar, anför centralbyrån, slutledningar

på grundval av vissa av de av kommittén framlagda kvottalen till belysande

av förskjutningar i olyckornas svårighetsgrad i riktning mot lindrigare olyckor

under hastighetsgränsperioder.

Statens trafiksäkerhetsråd anser, att kommittén bort behandla och draga

någon slutsats av det genom expertutredningen klart påvisade förhållandet,

att hastighetsbegränsningens trafiksäkerhetsfrämjande effekt varit störst

inte under helger utan under vanliga veckodagar. Svenska matematikersamfundet

påpekar samma förhållande och anför, att skillnaden beträffande

riksvägar är mycket betydande; en reduktion för vardagar för antalet svårt

skadade med 60 % och för söndagar med endast 20 %.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att den i betänkandet redovisade

anmärkningsvärt låga överträdelsefrekvensen är avsevärt lägre än de

resultat som statens väginstitut kommit till vid sina studier i samband med

hastighetsbegränsningsförsöken 1961 och 1962. Vid väginstitutets mätningar

konstaterades en överträdelsefrekvens av upp till 20 % och genomgående

avsevärt mer än vad polisen rapporterat. Det synes därför tveksamt, menar

styrelsen, om den av polisen rapporterade överträdelsefrekvensen avspeglar

det verkliga förhållandet.

Kommitténs sammanfattande slutsatser har däremot föranlett särskilda

uttalanden i de flesta yttranden.

Till kommitténs uppfattning, att det inte finns några skäl att betvivla, att

ett orsakssammanhang föreligger mellan fartbegränsningen och den med

densamma regelbundet uppträdande förbättringen i olycksutvecklingen, ansluter

sig uttryckligen statspolisintendenten, generalpoststyrelsen, statens

väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd, statistiska centralbyrån, femton länsstyrelser

och NTF. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte fem av länsstyrelserna

ävensom Folksam, motororganisationerna, Näringslivets trafikdelegation,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska lokaltrafikföreningen

anser anledning föreligga till viss försiktighet, då det gäller att

dra slutsatser av de gjorda försöken, med hänsyn till att även andra fakto
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kunyl. Maj:ts proposition nr 132 ur 196 A

rer såsom propaganda, övervakning och väderlek påverkat olycksutvecklingen.

Länsstyrelsen i Hallands län uttalar, att, innan en närmare analys klarlagt

den markanta ökningen av antalet svåra trafikolyckor under fartbegränsningsperioden

under jul- och nyårshelgen 1963—1964, kommitténs

slutsatser ej kan anses fullt tillfredsställande belagda.

Beträffande frågan om fartbegränsning i något hänseende skapar ökad

fara i trafiken understryker generalpoststyrelsen jämte länsstyrelserna i

Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och Västerbottens län betydelsen

av kommitténs konstaterande, att intet framkommit, som tyder på att hastighetsbegränsning

i något avseende skulle innebära en trafikfara. Länsstyrelsen

i Jönköpings län menar däremot, att det kan göras gällande dels att

utredningsresultatet rörande omkörningsolyckorna är missvisande, eftersom

trafikanterna i stor utsträckning måste antas ha överskridit maximihastigheten

i samband med omkörning, och dels att en av förarna strikt

iakttagen generell hastighetsbegränsning är ägnad att skapa särskilda —

och allvarliga — olycksrisker. Är detta riktigt och kan inte någon lämplig

undantagsregel införas för omkörningsfallet, kan det ifrågasättas, menar

länsstyrelsen, om generell hastighetsbegränsning bör komma till användning

i fortsättningen.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till kommitténs uttalande, att ökningen

i restid varit förhållandevis liten och inte medfört någon väsentlig

ekonomisk förlust. Sålunda anför järnvägsstyrelsen, att dessa iakttagelser

i stort överensstämmer med de erfarenheter SJ gjort beräffande köbildning

och framkomlighet. Länsstyrelsen i Hallands län anför, att de nackdelar

från trafikekonomisk synpunkt, som hastighetsbegränsningar eventuellt kan

medföra, måste anses alltför obetydliga för att utgöra hinder för meddelande

av fartbegränsningsbestämmelser under de perioder, då dylika bestämmelser

bedömes reducera antalet trafikolyckor. Statens väginstitut finner

slutsatsen riktig vid en måttfull användning av tillfälliga hastighetsbegränsningar

inom den ram som ursprungligen tänkts, nämligen huvudsakligen

vid större helger.

Samtliga remissinstanser synes uttryckligen eller underförstått ansluta

sig till kommitténs förslag, i vad det innebär en rekommendation om användning

av fartbegränsning för motorfordon i allmänhet till förebyggande

av trafikolyckor.

En fortsatt tillämpning vid s. k. trafiktoppar av tilllälliga hastighetsbegränsningar

tillstyrkes av statspolisintendentcn, generalpoststyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, statens väginstitut, statens trafiksäkerhetsråd,

övcrståthållarämbetet, samtliga utom tre länsstyrelser, Folksam, Föreningen

Sveriges landsfiskaler, NTF, Näringslivets trafikdelegation, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska lokaltrafik föreningen och Trafikförsäkringsföreningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län är tveksam, huruvida det

framlagda utredningsresultatet verkligen utgör ett tillräckligt underlag lör

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år

att eu generell hastighetsbegränsning — låt vara tillfällig — skall slutligt

godtas som ett reguljärt instrument i trafiksäkerhetsarbetet. Länsstyrelsen

förordar ytterligare studier av omkörningsproblemet vid generell hastighetsbegränsning,

innan slutlig ställning tas i ärendet. Länsstyrelserna i Västernorrlands

och Västerbottens län samt motororganisationerna anför, att innan

man tar ställning till frågan om användbarheten i fortsättningen av

tillfällig hastighetsbegränsning såsom reguljärt trafikpolitiskt instrument

ytterligare allsidig försöksverksamhet synes lämplig. Svenska försäkringsbolags

riksförbund instämmer i och för sig i kommitténs förordnande av

fortsatt användning av tillfälliga hastighetsbegränsningar. Förbundet vill

emellertid framhålla, att frågan om lämpliga hastighetsgränser för mindre

vägar ej synes tillfredsställande utredd. I denna del bör därför fortsatta

prov och undersökningar vidtagas.

Några remissinstanser går in på frågan om en permanent generell hastighetsbegränsning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, alt resultaten även

synes giva visst stöd för antagandet, att en stadigvarande allmän hastighetsbegränsning

skulle kunna medföra ökad trafiksäkerhet utan att medföra

allvarligare olägenheter. Yttterligare utredning rörande verkningarna och utformningen

av eu dylik eventuell begränsning synes emellertid erforderlig.

Undersökningen synes vara ett lämpligt objekt för internationellt samarbete

bland annat med hänsyn till att den exempelvis bör söka klarlägga erfarenheterna

av stadigvarande hastighetsbegränsning i olika länder. Statens

trafiksäkerhetsråd och b!TF finner det angeläget att det fortsatta arbetet

lägges upp på ett sådant sätt, att resultaten bättre skall kunna belysa frågan

om permanenta hastighetsregler i motortrafiken. Svenska matematikersamfundet

framhåller, att det är uppenbart, att förhållandet att hastighetsbegränsningens

Irafiksäkerhetsfrämjande effekt varit störst inte under

helger utan under vanliga veckodagar antyder, att permanent hastighetsbegränsning

skulle ha utomordentligt stor trafiksäkerhetseffekt. Skulle den

uppmätta effekten bestå, skulle den innebära ett räddande av 300—400

människoliv per år på våra landsvägar, d. v. s. hälften av alla dödsfall

utanför tättbebyggt område. Samfundet vill hemställa om, att en ny utredning

tillsättes med uppdrag att dels belysa hur tillfälliga hastighetsbegränsningar

bör införas och dels, på längre sikt, genom lämpliga kompletterande

mätningar och försök undersöka, om effekten beträffande trafiksäkerheten

av en permanent hastighetsbegränsning kan förväntas bli den som antydes

av nu föreliggande siffermaterial. Länsstyrelsen i Värmlands län, å andra

sidan, anför, att tanken på en permanent hastighetsbegränsning inte för

närvarande torde vara realistisk, eftersom samhällets trafikövervakande organ

med nuvarande resurser blott tillfälligtvis kan åläggas de betydande

meruppgifter, som eu på effektivt sätt skärpt trafikövervakning medför.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att man inte kan dra den slutsatsen,

att en permanent generell fartgräns skulle vara ett radikalt medel för att

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

öka trafiksäkerheten, och pekar på svårigheten att fastställa en fartgräns,

som året runt är lämplig under de vitt skilda förhållanden som råder inom

landets olika delar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betonar, att trafikanternas

respekt för förbud av olika slag i hög grad torde bestämmas — förutom

av övervakningens intensitet -— av frekvensen av resp. förbud. Hastighetsbegränsning

kan vara ett verksamt trafiksäkerlietsfrämjande medel,

säger styrelsen, under förutsättning att det användes med återhållsamhet

och endast på sådana platser, där flertalet trafikanter kan finna det välbefogat.

Om förbudet ges generell karaktär och hänsyn inte tas till vägens

standard och de omständigheter, som i övrigt är rådande, kan man befara,

att det inte vinner förankring hos allmänheten. Enligt styrelsens mening är

det därför vanskligt att dra den slutsatsen att en permanent, generell hastighetsbegränsning

även för personbilar skulle få motsvarande gynnsamma

effekt på trafiksäkerheten.

Till kommitténs mening, att motorvägarna bör undantas från generella

fartbegränsningar så länge trafikbilden förblir i huvudsak oförändrad, ansluter

sig uttryckligen generalpoststyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs och

Jämtlands län, Föreningen Sveriges landsfiskaler, motororganisationerna,

NTF, Näringslivets trafikdelegation samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Statens trafiksäkerhetsråd anser däremot, att det vore ägnat att

förvåna, om en hastighetsbegränsning ine skulle ha en trafiksäkerhetsfrämjande

effekt på motorvägar, när den visat sig ha sin största effekt på övriga

vägar som inbjuder till höga farter. Den omständigheten att allmänheten

skulle synas vant sig vid att motorvägarna är undantagna eller det

förhållandet att vi f. n. har endast ca 170 km motorväg kan ej motivera, menar

rådet, att en hastighetsbegränsning inte får ha sin säkerhetsfrämjande

effekt även på dessa vägar.

Följande remissinstanser förordar i likhet med kommittén 90 km i timmen

som lämplig hastighetsgräns för »normalfallet», nämligen statens trafiksäkerhetsråd,

länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Blekinge, Hallands,

Älvsborgs och Skaraborgs län, NTF, Svenska försäkringsbolags riksförbund

och Svenska lokaltrafikföreningen. Statens väginstitut förordar 90

km i timmen under barmarkstiden och uttalar i likhet med statistiska centralbyrån,

överståthållarämbetet, Näringslivets trafikdelegation och Svenska

lokaltrafikföreningen, att utredningsresultaten inte ger tillräckligt underlag

för bedömning av om eu hastighetsgräns av 100 km i timmen är lämplig.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län förordar en fartgräns vid

tillfällig hastighetsbegränsning av 100 km i timmen, medan länsstyrelsen i

Örebro län anser en dylik fartgräns inte böra sättas högre än 100 km i timmen.

Motororganisationerna framhåller, att eu differentiering av fartgränsen

är önskvärd. För riksvägar bör föreskrivas 100 km och för övriga vägar

4 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 132

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

90 km i timmen. Länsstyrelsen i Kalmar län menar, att större erfarenhet

beträffande resultatet av hastighetsbegränsningar vinnes, om man även i

fortsättningen arbetar med olika begränsningar, t. ex. 100 km och 80 km i

timmen. Skillnaden i de olika hastighetsbegränsningarna bör uppgå åtminstone

till 20 km i timmen för att man skall kunna förvänta något utslag i

ena eller andra riktningen. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om tillräckliga

skäl föreligger att bestämma olika gränser för skilda perioder.

Tyngden av de skäl som talar för hastighetsbegränsning under en viss period

kan ej så fingraderas, att en differentiering av hastighetsgränsen med

därav följande oklarhet hos allmänheten framstår såsom meningsfylld.

Länsstyrelserna i Blekinge och Malmöhus län förordar lägre hastighetsgräns

än 90 km i timmen under vintermånaderna och den förra ifrågasätter,

om inte 70 km i timmen borde prövas som maximigräns under julperioden.

Förutom vad som framkommit härom av det förut sagda framföres i remissyttrandena

en rad synpunkter på och önskemål om uppläggningen och

uppföljningen av framtida hastighetsbegränsningar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att antalet olyckor per trafikarbetsenhet

har en tydlig tendens att vara högre i slutet av de båda treveckors

begränsningsperioderna. Detta förhållande kan innebära, att det är

olämpligt att ha begränsningsperioder av så stor längd. Styrelsen anser frågan

om den optimala periodlängden vara av väsentlig betydelse. Den uppfattning

styrelsen hävdat som skäl emot permanent hastighetsbegränsning,

innebärande att den skulle kunna få en negativ psykologisk effekt hos motorförarna,

har framförts som ett argument också emot ofta förekommande

tillfälliga hastighetsbegränsningar. Sådana synpunkter har uttalats av länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs,

Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, Folksam, motororganisationerna,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Trafikförsäkringsföreningen.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, med tanke både på den kommande förlängda

semestern och på strävandena att komma bort från den nuvarande

starka koncentrationen av sommarsemestern till en och samma tidsperiod,

att man, för att bevara allmänhetens förtroende till systemet med tillfälliga

hastighetsbegränsningar och därmed dess villighet att efterleva föreskrifterna

om maximihastighet, fortsättningsvis ej bör utlägga någon begränsningsperiod

till den s. k. industrisemestern. Järnvägsstyrelsen, länsstyrelserna i

Östergötlands, Älvsborgs och Västmanlands län samt Folksam, NTF och

Svenska lokaltrafikföreningen föreslår däremot prov med fartnedsättning

under längre tidsperioder.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har gjort en överslagsberäkning

för perioden 14/5—14/9 1962, som visar, att det antal olyckor per

dag som undvikits tack vare fartbegränsning skulle vara större vid våt än

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

vid torr vägbana, d. v. s. att den önskade effekten skulle till övervägande

delen uppnåtts vid dåligt väder. Institutet anser det önskvärt att närmare

studera detta förhållande samt sambandet mellan väder och trafikolyckor

även under höst och vinter.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att hastighetsbegränsningens effekt

på medelhastigheten utgör ett betydelsefullt ekonomiskt problem och att

anledning finnes att vid eventuellt fortsatta försök med hastighetsbegränsning

ytterligare ingående studera hithörande frågor. Länsstyrelsen i Norrbottens

län framhåller, att trafiksituationen i länet väsentligt skiljer sig

från förhållandena i sydligare och mer tättbebygda delar av landet. De trafikekonomiska

konsekvenserna av en begränsad hastighet torde bliva mer

kännbara på grund av de långa vägsträckorna. Länsstyrelsen hemställer,

att länet måtte undantagas från generella hastighetsbegränsningar. Enligt

länsstyrelsens mening torde nämligen trafiksituationen tills vidare kunna

tillfredsställande bemästras med tillämpning av bestämmelserna i 61 § vägtrafikförordningen.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus,

Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län, motororganisationerna

samt Svenska lokaltrafikföreningen uttalar, att det vore av stort värde

om de fortsatta försöken såvitt möjligt bl. a. toge sikte på att söka skilja

effekten av propaganda och övervakning från effekten av fartnedsättning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att föreskrift om särskild hastighetsbegränsning

på ett mera påtagligt sätt måste klargöras för allmänheten

genom vägmärken och icke endast genom pressen och Sveriges Radio. Folksam

anser det vara lämpligt att — såsom på sina håll i utlandet — med

skyltar klart ange att »Fartkontrolb pågår. En sådan åtgärd torde dels

skänka större respekt för polisens arbete och dels verka allmänt preventiv.

Statens väginstitut finner det sannolikt att upplysning och övervakning

måste intensifieras, om efterlevnaden av tillfälliga hastighetsbegränsningar

skall kunna hållas på samma nivå som vid försöken. Järnvägsstyrelsen anför,

att eftersom effekten av propaganda och övervakning torde vara avhängig

av fartnedsättningsperiodens längd — ju kortare period desto större

effekt — funnes det måhända anledning att göra ett prov med fartnedsättning

under längre tidsperiod, några månader. Eftersom verkan av propagandan

får förutsättas successivt avtaga, skulle fartnedsättningseffekten

därvid framgå mera renodlad. Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands

län framhåller, att en förutsättning för meddelande av farlbegränsningsbestämmelser

bör vara, att en effektiv övervakning av bestämmelsernas efterlevnad

kan anordnas.

Länsstyrelserna i Blekinge och Skaraborgs län föreslår — för att minska

omkörningsrisken — en sänkning eller höjning i förhållande till personbilstrafiken

av den tillåtna maximihastigheten för tyngre fordon.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör i förevarande sammanhang övervägas

också behovet av ytterligare åtgärder i syfte att maximera färdhastigheten

i anslutning till vägkorsningar, horisontella och vertikala kurvor

och eljest särskilt riskfyllda passager på de allmänna vägarna. Även motororganisationerna

anser, att en viss utökning av hastighetsbegränsningar i

hårt trafikerade vägavsnitt med bristfällig standard eller speciellt olycksbelastade

punkter bör medföra en ökad säkerhet och minska behovet av

tillfälliga hastighetsbegränsningar, överståthållarämbetet anför, att om vägstandarden

ökar och trafikövervakningen blir mer tillfredsställande behovet

av tillfälliga hastighetsbegränsningar kan minskas. Länsstyrelsen i Västerbottens

län och Näringslivets trafikdelegation framhåller det som från trafiksäkerhetssynpunkt

mest angeläget, att det svenska vägnätets standard

förbättras, eftersom en sådan upprustning enligt delegationens mening har

den bästa effekten på trafiksäkerheten.

Hastighetsbegränsningarna under sommaren 1963

Med anledning av Kungl. Maj :ts i inledningen nämnda uppdrag till statens

trafiksäkerhetsråd har rådet följt olycksutvecklingen i samband med tillfälliga

hastighetsbegränsningar i motortrafiken utom tättbebyggt område

under hittills inträffade hastighetsbegränsningsperioder. En redogörelse rörande

de begränsningar som gällt under tiden maj—augusti 1963 har intagits

i rådets yttrande över trafiksäkerhetskommitténs betänkande.

Hastighetsbegränsningarna har omfattat pingst- och midsommarhelgerna

(31/5—3/6 och 20—23/6) ävensom det sista veckoslutet (fredag—söndag)

i juni, samtliga veckoslut (fredag—söndag) i juli samt det första veckoslutet

(fredag—söndag) i augusti. Med påpekande, att det av olika skäl inte

är möjligt att i alla avseenden jämföra resultaten från dessa tillfällen med

motsvarande resultat från de av trafiksäkerhetskommittén redovisade hastighetsbegränsningarna,

anser sig rådet dock kunna fastslå, att resultaten

från 1963 i sina huvuddrag bekräftar erfarenheterna av de hastighetsbegränsningar

som presenterats i kommitténs betänkande. Det har sålunda

konstaterats, anförs det, att olycksfrekvensen under de veckoslut i juni,

juli samt augusti månader 1963, då hastighetsbegränsning rått, varit lägre

— 17 % ■—än under de veckoslut i juni och augusti 1963, då fri fart rått.

Motsvarande minskning för de svåra olyckorna, d. v. s. olyckor med dödlig

eller annan svår personskada, var 27 %. Minskningen har alltså varit mer

markerad ifråga om de svåra olyckorna än för övriga olyckor. Dessa skillnader

i olyckstal bör därjämte, anmärker rådet, ses mot bakgrund av, att trafikarbetet

under de hastighetsbegränsade veckosluten 1963 var 18 % större

än under de ej hastighetsbegränsade. Olycksminskningen har enligt yttrandet

främst gjort sig märkbar på vägar, som tillåter högre hastigheter, d. v. s.

riksvägar och genomgående länsvägar. Vid en jämförelse mellan samtliga

veckoslut under juni, juli och augusti månader åren 1961, 1962 och 1963,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196b

har rådet som en genomgående tendens funnit, att de veckoslut, under vilka

hastighetsbegränsning rått, uppvisar ett lägre genomsnittligt antal olyckor

per dygn än de veckoslut, då fri fart varit rådande. Det framhålles vidare

beträffande erfarenheterna från 1963 års uppföljning, att frekvensen av

sådana olyckstyper, som kan antagas vara mest känsliga för en hastighetsbegränsning,

t. ex. singleolyckor och avsvängningsolyckor, varit markant

lägre under de hastighetsbegränsade veckosluten än under de veckoslut, då

fri fart varit rådande. Det genomsnittliga antalet singleolyckor per dygn

har sålunda varit 22 % lägre under de hastighetsbegränsade veckosluten än

under de icke hastighetsbegränsade. För avsvängningsolyckorna är motsvarande

värde 37 %. Även beträffande omkörningsolyckorna under fartbegränsningen

år 1963 har 1961 års trafiksäkerhetskommittés erfarenheter bekräftats.

Det har nämligen på material från 1963 konstaterats, att det genomsnittliga

antalet omkörningsolyckor per dygn varit 26 % lägre under

veckoslut med hastighetsbegränsning än under övriga veckoslut. Ingenting

har enligt rådet framkommit, som tyder på att fartbegränsningarna skulle

skapa förutsättningar för ett ökat antal riskfyllda omkörningar. Enligt uppgift

från statspolisen har under 1963 liksom under 1961 och 1962 vid fartbegränsning

icke förmärkts någon genomgående tendens till ökad köbildning

i betydelsen av minskad framkomlighet. Den av 1961 års trafiksäkerhetskommitté

påvisade trafiksäkerhetsfrämjande effekten av försöken med

tillfälliga hastighetsbegränsningar under åren 1961 och 1962 har sålunda

enligt av rådet hittills vunna resultat visat sig bestå under 1963 års hastighetsbegränsningsperioder.

Motorfordonsförarnas respekt för bestämmelserna

om hastighetsbestämmelserna har enligt vad statspolisen meddelat rådet

varit fullt jämförbar med vad trafiksäkerhetskommittén i sitt betänkande

redovisat i motsvarande avseende.

Backspegel på vissa motorcyklar

I den inledningsvis nämnda skrivelsen den 18 september 1963 hemställer

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att åtgärder vidtages för komplettering

av 4 § 1 mom. VTF med föreskrift om att trehjulig motorcykel med överbyggd

förarplats skall vara försedd med backspegel, så placerad, alt föraren

med densamma kan iakttaga den bakomvarande trafiken. Till stöd för sin

hemställan anför styrelsen i huvudsak följande.

I marknaden förekommer trehjuliga motorcyklar med överbyggt förarutrymme,

vilka beträffande möjligheterna för förarna att iakttaga bakomvarande

trafik är att jämställa med bil. För att föraren på tillfredställande

sätt skall kunna iakttaga bakomvarande trafik erfordras, enligt styrelsens

mening, att sådant fordon är försett med för ändamålet lämpligt placerad

backspegel. Oaktat förhållandet inte varit till avsevärd olägenhet, beroende

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

på att sådana fordon som regel ändock är försedda med godtagbar backspegel,

anser styrelsen det vara en brist, att bestämmelse härom ej finns.

Styrelsen, som avser att komplettera och förnya de närmare föreskrifterna

om olika anordningar på fordon inför det stundande överförandet av besiktningsverksamheten

från statens bilinspektion till bilprovningsbolaget,

anser därför en sådan bestämmelse nu böra införas.

Styrelsen hänvisar också till en av Underkommittén för vägtransporter

inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa utfärdad rekommendation

i ämnet. Rekommendationen, vilken på underkommitténs

uppdrag slutligt utformats inom arbetsgruppen för fordons konstruktion

(se kommissionens dokument TRANS/SC1/168; TRANS/WP 29/54) är i

översättning av följande lydelse i det nu aktuella hänseendet:

De stater som önska reglera utrustningen av fordon såvitt avser backspeglar

mer ingående än som skett i 1949 års konvention rörande vägtrafik

(bilaga 6 kapitel III b) rekommenderas att helt eller delvis antaga följande

regler och att inte införa någon annan regel.

Antal

4. a) Motorcyklar, motorcyklar med sidvagn och andra motorfordon på

tre hjul som ej är försedda med förarhytt eller slutet lcarosseri: ingen bindande

föreskrift.

b) Motorfordon på tre hjul utrustade med förarhytt eller slutet karosseri:

en backspegel.

Nordisk vägtrafikkommitté har förklarat sig intet ha att erinra emot bifall

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning.

D e par tementschefen

Statistiken över trafikolycksfall 1963 visar en påtaglig förbättring av trafiksäkerheten

relativt sett, d. v. s. om man beaktar, att under året inregistrerades

inte mindre än i runt tal 250 000 nya fordon. Preliminära siffror ur

statistiska centralbyråns månadsstatistik över polisundersökta vägtrafikolyckor

under januari och februari 1964 visar emellertid en betydande

stegring av antalet i sådana olyckor dödade och skadade personer i förhållande

till 1963 års siffror. Stegringen är särskilt markant i fråga om svåra

personskador. Även om ökningen är mindre famträdande vid en jämförelse

med 1962 års statistik — antalet dödade i trafiken under februari

månad visar samma siffra för åren 1962 och 1964 — är förhållandet oroväckande.

Den omständigheten att fordonsparken kraftigt växer får inte

leda till att man godtar en ständigt stegrad olyckssiffra som ofrånkomlig.

Jag ser trafiksäkerheten som ett av departementets väsentligaste arbetsområden.

Vid återkommande tillfällen har jag tidigare lämnat riksdagen ut
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

förliga redogörelser för de initiativ på detta område som tagits inom departementet

och för det arbete på olika fronter som i saken bedrivs inom

landet och i internationellt samarbete. Framför allt hänsynen till de rent

mänskliga intressena kräver en intensifiering och ytterligare samordning av

detta arbete. Uppgiften att finna nya vägar härför måste ständigt hållas

aktuell.

I förevarande sammanhang behandlas två frågor som länge uppmärksammats

i debatten kring trafiksäkerheten, nämligen frågorna om kontroll

av fordonens beskaffenhet och om tillfälliga hastighetsbegränsningar.

Under senare tid har jag föreslagit flera reformer som, enligt min mening,

sammantagna är ägnade att på ett avgörande sätt reducera fordonets

roll såsom olycksfaktor. Den mest ingripande av dessa är den av statsmakterna

förra året beslutade årliga säkerhetskontrollen av motorfordon och

släpvagnar äldre än tre år. Vidare antogs under hösten 1963 ett förslag till

lagstiftning, som innebär, att från och med innevarande års ingång inspektion

kan ske hos bilförsäljare för att utröna beskaffenheten hos saluförda

begagnade fordon. Jag åsyftar slutligen också det förslag till åtgärder för en

effektivare typbesiktning som framlagts i propositionen 1964: 71.

En särskild arbetsgrupp har nu, som framgår av det föregående, utarbetat

en promemoria, vari upptagits olika förslag med anledning av principbeslutet

om årlig besiktning av vissa fordon. Förslagen har mottagits väl vid

remissbehandlingen och synes mig i allt väsentligt kunna läggas till grund

för bestämmelser i ämnet.

Gruppens förslag innebär, att besiktningarna materiellt och formellt inordnas

i institutet kontrollbesiktning i vägtrafikförfattningarna. Från ett

par håll har i remissyttranden rests invändningar emot att härigenom termen

säkerhetsinspektion — som man anser vara en från allmänhetens synpunkt

mera tilltalande beteckning — inte längre blir aktuell. Vidare anser

motororganisationerna, att reglerna skulle bli mera lättförståeliga, om de

upptogs i en fristående författning. Besiktningarnas syfte är visserligen att

—- inte minst i fordonsägarnas eget intresse — tillgodose trafiksäkerheten.

Detsamma är emellertid i normalfallet huvudsyftet också med de kontrollbesiktningar

som för närvarande företas. Någon anledning att med hänsyn

till syftet särskilja de båda besiktningsformerna föreligger därför inte. Då

dessutom såsom arbetsgruppen funnit enhetliga regler bör gälla för de nya

besiktningarna och de redan nu föreskrivna kontrollbesiktningarna, biträder

jag promemorian i denna del. Givetvis föreligger intet hinder emot att i upplysningsverksamheten

kring de nya besiktningarna betona dessas egenskap

av en säkerhetskontroll och beteckna dem därefter.

Besiktningarnas tekniska utförande — varom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

såsom fastställts redan i principbeslutet, skall ha att närmare bestämma

— bör alltså i princip omfatta endast för bedömande av trafiksäker
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

heten nödvändiga kontrollåtgärder. De protokoll över kontrollbesiktningarna

som allmänheten skall erhålla torde bl. a. med hänsyn härtill kunna erhålla

en rationell och lättfattlig utformning.

Jag anförde i anslutning till det förutberörda principförslaget om årlig

fordonskontroll, att avkall på inspektionskraven inte bör ske utan synnerliga

skäl. I remissyttrandena över promemorian är man i allmänhet inte

främmande för tanken på ett provisorium i fråga om förhållandena vid besiktningarna

under ett övergångsskede. Liksom hittills statens bilinspektion

haft att arbeta under delvis provisoriska förhållanden, utan att därför fordonskontrollen

eftersatts, torde under en uppbyggnadstid bilprovningsbolaget

kunna driva en effektiv kontroll, även om resurser i form av lokaler och

utrustning inte motsvarar de krav som måste ställas på den utbyggda organisationen.

Arbetsgruppen har förordat vissa — vid remissbehandlingen genomgående

godtagna — nya principer i fråga om körförbud. Dessa innebär i huvuddrag

följande. Körförbud skall alltid kunna meddelas av vederbörande förrättningsman

vid besiktning. Länsstyrelserna skall inte längre sakligt pröva

frågor om körförbud. Körförbud skall — som uteslutande påföljd — utan

särskild prövning inträda, så snart i författningarna föreskriven eller särskilt

meddelad frist för inställelse till kontrollbesiktning utlöper utan att

inställelse skett. Körförbud skall upphöra att gälla i och med inställelse

till besiktning. Vissa undantag om rätt att framföra fordon trots körförbud

införes. Till vad arbetsgruppen sålunda och i övrigt anfört i denna del

ansluter jag mig utom såtillvida, att jag finner bilprovningsbolagets förslag

om ett formlöst förfarande för den som önskar påkalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

prövning av körförbud välgrundat. Utfärdande av regler härom

torde ankomma på Kungl. Maj :t, som i VTK upptagit föreskrifter om

fullföljd av talan angående typbesiktning. — I sammanhanget vill jag påpeka,

att hinder för förrättningsman vid flygande inspektion att — om fordonets

beskaffenhet påkallar det — meddela körförbud inte bör anses föreligga

av det skälet att körförbud för fordonet automatiskt inträtt till följd

av försummad inställelse. — Med anledning av ett uttalande vid remissbehandlingen

torde böra erinras om, att det förbud mot användande av fordon,

varom 9 § VTF stadgar, inte är att jämställa med körförbud. Någon ändrad

reglering av detta förfarande synes inte vara påkallad. Länsstyrelserna bibehåller

enligt förslaget möjligheten att jämlikt 22 § VTF meddela föreläggande

om kontrollbesiktning. Härigenom tillgodoses bl. a. önskemålet, att ett

förbud enligt 9 § skall kunna följas upp på ett adekvat sätt. — Den befogenhet

länsstyrelserna f. n. har enligt 22 § VTF att meddela körförbud

och föreläggande tillkommer enligt 25 § 4 mom. andra stycket YTF beträffande

fordon i yrkesmässig trafik även annan myndighet, som meddelat

trafiktillstånd. Denna bestämmelse har visat sig sakna praktisk

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

betydelse och torde därför böra helt utgå. Jag föreslår vidare, att bestämmelserna

om kontrollbesiktning av fordon för personbefordran i yrkesmässig

trafik och av fordon i uthyrningsrörelse, samtidigt som de i fråga

om påföljd för underlåten inställelse m. m. erhåller en med övriga regler

om kontrollbesiktning enhetlig utformning, överföres från YTF till VTF.

Det förslag jag framlägger till ändring i VTF bygger helt på promemorians

i remissyttrandena godtagna innehåll rörande de åtgärder — i

form av körförbud, föreläggande om ny besiktning eller godkännande —

som fordonets vid besiktningen konstaterade beskaffenhet bör kunna föranleda.

Tanken på övervakning — motsvarande den vid flygande inspektion

— över att fel av ringa betydelse för trafiksäkerheten repareras far

avvisas av skäl som arbetsgruppen anfört. Som riksåklagarämbetet påpekat

är sådana fel undantagna i bestämmelserna om ansvar för brukande

av bristfälliga fordon.

Jag delar den i promemorian hävdade uppfattningen, att en effektiv övervakning

över att besiktningsbestämmelserna efterlevs är möjlig endast om,

vid sidan av det märkessystem som fastställts genom principbeslutet om

årlig fordonsbesiktning, föreskrifter ges om generell skyldighet att medföra

besiktningsinstrument eller typintyg vid färd med fordon. Jag föreslår

därför införande av en sådan regel jämte därav pakallade föreskrifter beträffande

möjligheterna att utbekomma duplett av handlingarna i fråga

ävensom erforderliga ansvarsbestämmelser. I sammanhanget bör beaktas

vad bilprovningsbolaget anfört om nödvändigheten av att särskilja duplett,

avsedd att ersätta förlorat original, från i vanlig ordning utfärdad avskrift

av samma handling.

Ehuru endast ett fåtal remissorgan haft någon invändning rörande behovet

av reformen, har i flera yttranden påpekats vissa nackdelar av att det

vid färd blir obligatoriskt att medföra besiktningshandling. Jag kan förstå

och delvis ansluta mig till de synpunkter som därvid uttalats. Jag avser

därför att, under förutsättning av bifall till mina förslag, snarast vidta

åtgärder för att handlingarna för de syften, om vilka här är fråga, skall —

i linje med vad Föreningen Sveriges landsfogdar anfört och också i huvudsak

med statspolisintendentens önskemål — kunna ersättas med en speciellt

för vederbörande fordon utfärdad vagnbok. — Även om vägande skäl

kan anföras för riksåklagarämbetets och statspolisintendentens uppfattning,

att föreskriften om medförande av besiktningshandling inte bör modifieras

efter mönstret i 69 § VTF, har jag stannat för att härutinnan inte

göra någon åtskillnad i förhållande till bestämmelserna om körkort och

övriga i stadgandet avsedda handlingar.

Systemet för övervakning av bestämmelsernas efterlevnad förutsätter en

råd detalj föreskrifter angående antecknings- och uppgiftsskyldighet, varom

jag ämnar sedermera framlägga förslag för Kungl. Maj :t. Härvid avser jag

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1964

att också föreslå, att körförbud som meddelas vid besiktning — såsom sedan

den 1 januari i år är stadgat rörande körförbud meddelat vid flygande inspektion

och inspektion hos försäljare — skall utmärkas på fordonen.

Jag vill erinra om, att frågan om en reformering av förfarandet för fordonsregistrering

är aktuell. Den utredning jag tidigare förutskickat torde

komma till stand inom kort. En reform i detta hänseende kan givetvis

komma att skapa nya förutsättningar för övervakning av att körförbud

och besiktningsskyldighet efterkommes.

Beträffande flygande inspektion har i promemorian inte föreslagits annan

ändring i VTF än vad som föranledes av de ändrade reglerna om

körförbud. Då bilprovningsbolaget över huvud taget inte bör ha någon uppgift

i fråga om övervakning av att besiktningsskyldighet iakttas, kan jag inte

biträda vad länsstyrelsen i Östergötlands län anfört om överförande i viss

del av uppföljningen beträffande föreläggande vid flygande inspektion från

förrättningsmannen till befattningshavare inom bolaget. Statspolisintendenten

framhåller i sammanhanget angelägenheten av sådan ändring i 23 §

VTF att anträffande på väg inte längre förutsättes för rätt att företa flygande

inspektion. Jag föreslår, för att tillgodose de synpunkter som föranlett

denna hemställan, att Kungl. Maj :t ges befogenhet att närmare bestämma

i vilken omfattning flygande inspektion skall få ske. Det bör öppnas möjlighet

för vederbörande bilinspektör eller polisman att inspektera fordon, som,

ehuru det uppenbarligen framförts i trafik, hunnit föras av vägen innan denne

kommer till platsen. Behov av en sådan möjlighet torde vara särskilt uttalat

beträffande fordon som varit inblandat i en trafikolycka. De nya bestämmelserna

bör inte kunna åberopas till stöd för någon rätt att, utöver

den polisman kan äga enligt gällande allmänna regler, beträda enskilt område.

Företas registreringsbesiktning av fordon som är underkastade bestämmelserna

om periodisk kontrollbesiktning bör i förekommande fall registreringsbesiktningen

tillika gälla som kontrollbesiktning så att märke

åsätts fordon, som uppfyller de härför i 24 § 3 mom. första stycket i dess

föreslagna lydelse angivna förutsättningarna. Om märket bör gälla vad som

sägs i samma mom. andra stycket. Föreläggande om inställelse till ny registreringsbesiktning

ävensom körförbud bör i förekommande fall meddelas

vid registreringsbesiktning av registrerat fordon. Dessa synpunkter föranleder

ändrad lydelse av 14 § 1 mom. VTF.

Om innehållet i författningsförslagen vill jag tillägga, att jag funnit de

närmare föreskrifterna om kontrollbesiktning och särskild kopplingsbesiktning

—- liksom är fallet beträffande registrerings- och typbesiktningarna —

böra till alla delar upptagas i VTK, vilket bör föranleda, att föreskrifterna i

nuvarande 24 § 2 och 3 mom. och 24 a § andra stycket VTF utgår.

Det har förutsatts i det förutnämnda principbeslutet, att för all besiktningsverksamhet

inom bilprovningsbolaget skall svara särskilda, av väg
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196A

och vattenbyggnadsstyrelsen auktoriserade befattningshavare i bolaget, vilka

skall stå under styrelsens tillsyn och vilkas ställning skall anses förenad

med ämbetsansvar. Detta torde inte nödvändiggöra, att den direkta verksamheten

skall handhas av dessa besiktningsmän. Det är uppenbarligen

uteslutet, att de skall kunna i detalj följa varje besiktning eller ens meddela

alla förekommande beslut. Körförbudsfrågor bör emellertid, som arbetsgruppen

uttalat, alltid avgöras direkt av besiktningsmannen, som också bör omedelbart

svara för registrerings- och kopplingsbesiktningar. Med anledning

av vad riksåklagarämbetet anfört i denna del vill jag såsom min mening

uttala, att handlingarna i inspelctionsärenden torde bli att anse som allmänna

handlingar.

I enlighet med arbetsgruppens förslag bör i VTF upptas huvudregeln angående

omfattningen av den nya besiktningsskyldigheten och — mot bakgrund

av beslutet om en successiv utbyggnad av verksamheten — Kungl.

Maj :t bemyndigas att meddela undantag från denna huvudregel. Det bör

också läggas i Kungl. Maj :ts hand att utfärda bestämmelser om inställelsetid

för fordonen. Jag biträder även i övrigt vad som anförts i promemorian

rörande den författningsmässiga utformningen av de erforderliga bestämmelserna.

Rörande innehållet i de författningar, till vilka jag senare — under givna

förutsättningar — har att framlägga förslag, torde jag få anföra följande.

Promemorians innehåll synes mig i huvuddrag väl ägnat att läggas till

grund för förslagen. Jag avser således, bland annat, att föreslå, att fordonens

årsmodell skall tas till utgångspunkt vid bestämmande av inställelseskyldigheten,

och att denna tills vidare endast skall omfatta fordon av 1960

eller tidigare års modell. I fråga om inställelsesystemet, som skall utformas

efter i huvudsak de principer utredningen angående kontrollbesiktning

av bilar utarbetat, möter bl. a. problemet om verkstadsbranschens

kapacitet under sommarsäsongen och inställelsernas anpassning härefter.

Ehuru jag är väl medveten om toppbelastningen på verkstäderna under

försommaren och svårigheterna därefter med hänsyn till semesterledighet

för personalen, anser jag arbetsgruppens förslag, att endast två sommarmånader

bör uteslutas som inställelsemånader — och att således fordonen

efter slutsiffrorna i registreringsnumren fördelas på tio inställelsemånader

.— i allmänhetens intresse böra prövas. Befinnes mot mitt antagande svårigheter

av betydelse komma att uppstå med berörda system, bör givetvis

frågan omprövas. De frågor om »januari- och februaribilarna» som upptagits

i promemorian och remissvaren däröver torde böra avgöras av Kungl. Maj :t

på grundval av den vid beslutet föreliggande situationen. För släpvagnarna

bör som gruppen föreslår inga särskilda inställelsetcrminer gälla. Statspolisintendentens

förslag om motsvarande regel för motorcyklar är jag åtminstone

tills vidare inte beredd att förorda.

En presumtion för bristfälligheter hos fordonen har föranlett, att vid in
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 196i

ställelsefrists utgång körförbud föreslås automatiskt skola inträda, om

fordonet inte besiktigats. Rent principiellt bör detta förhållande inte förändras

av att orsaken till den uteblivna inställelsen är att söka i personliga

förhinder för vederbörande ägare. Med hänsyn härtill och på de skäl

arbetsgruppen anfört delar jag den i promemorian hävdade meningen, att

ägare av fordon, även om han kan åberopa laga förfall eller väntetid vid

besiktningsstation, i princip ej bör få bruka sitt fordon, sedan inställelsefristen

utgått, förr än det vid besiktningen konstaterats, att fordonet inte

är trafikfarligt. Uppfattningen delas av det allt övervägande antalet remissinstanser.

Enligt 10 § 4 mom. VTF gäller som förutsättning för fordons registrering,

att registreringsbesiktning skett eller fordonet upptagits i typintyg

inom ett år före registreringsansökningen. Genom 1955 års förordning om

tillfälligt upphävande av viss i VTF föreskriven besiktningsskyldighet m. m.

(SFS 1955: 98) har detta villkor ävensom motsvarande villkor enligt 12 §

1 mom. 3 punkten och 13 § 1 mom. 3 punkten VTF för fordons brukande

enligt interimslicens och saluvagnslicens i princip upphävts dels såvitt

avser reservregistrerade personbilar och motorcyklar yngre än fem år —

räknat från första registreringsdagen — vilka varit avregistrerade högst

sex månader, dels beträffande andra reservregistrerade fordon som godkänts

vid kontrollbesiktning inom ett år före registreringsansökningen eller

brukandet. Förordningen gäller enligt senast utfärdad kungörelse om

giltighetstiden (SFS 1958: 323) tills vidare. Av förarbetena till förordningen

framgår, att en omprövning i ämnet förutsatts skola ske i samband

med att frågan om periodisk fordonskontroll erhöll sin lösning. Jag

föreslår nu, att nämnda förordning upphäves och att eftergiften genom viss

ändring av de nämnda paragraferna bibehålies såtillvida, att i fråga om

reservregistrerade fordon kontrollbesiktning inom ett år före registreringsansökningen

respektive brukandet skall kunna ersätta den föreskrivna registreringsbesiktningen

eller upptagandet i typintyg.

Jag övergår härefter till frågan om tillfällig hastighetsbegränsning i motortrafiken.

Den redogörelse av 1961 års trafiksäkerhetskommitté som framlades i

november 1961 och behandlade erfarenheterna av hastighetsbegränsningarna

samma år mottogs i stort sett positivt men föranledde dock en del kritik

i remissyttrandena däröver och i den allmänna debatten. Då kommittén

nu framlagt sitt betänkande på grundval av försöksverksamheten såsom

helhet, d. v. s. i fråga om de begränsningar som gällt under åren

1961 och 1962, är anslutningen i remissvaren i det närmaste total till kommitténs

uppfattning, att tillfällig hastighetsbegränsning av den art som prövats

är ett tjänligt instrument till förebyggande av allrahelst svårare trafikolyckor.

Den uppföljning statens trafiksäkerhetsråd verkställt av fartbegränsningarna

under sommaren 1963 stöder i allt det av kommittén fram
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1964

lagda utredningsresultatet. Jag anser mig därför kunna fastställa, att man

här funnit ett effektivt medel att nedbringa antalet olyckor i trafiken. Ett

mycket väsentligt konstaterande i sammanhanget är, att de meddelade föreskrifterna

i påfallande hög grad lojalt följts av fordonsförarna.

Det har från något håll vid remissbehandlingen anförts och har också vid

olika tillfällen gjorts gällande i andra sammanhang, att en markant ökning

av antalet trafikolyckor trots fartbegränsningen ägt rum under jul- och

nyårshelgerna 1963—64. Statens trafiksäkerhetsråd som ännu inte kunnat

insamla och slutligt bearbeta allt material rörande denna begränsning

— har tillhandahållit mig vissa preliminära uppgifter om begränsningens

effekt. En jämförelse bär gjorts, avseende bl. a. årsskiftena fr. o. in. 1960/61,

mellan för varje årsskifte hastighetsbegränsningsperioden över jul-, nyåroch

trettonhelgerna, å ena, samt föregående och efterföljande frifartsperioder

(1/12—ca 20/12 och ca 8/1—31/1) å andra sidan. Jämförelsen visar

dagsmeddltalen för de olika perioderna av samtliga olyckor och av olyckor

som medfört personskada. I båda hänseendena visar siffrorna för den senaste

begränsningen, liksom i fråga om de föregående, en markant nedgång

för begränsningsperioden i förhållande till de omgivande perioderna.

Personskadeolyckorna minskade senaste årsskiftet från period 1 till 2 med

34.5 procent och ökade från period 2 till 3 med 27,9 procent. 1960/61 var

motsvarande värden: 31,4 och 43,1; 1961/62: 33,3 och 38,3; samt 1962/63.

29.6 och 16,8. Olyckskurvan ligger emellertid totalt sett — såväl under hastighetsbegränsningsperioden

som under perioderna med fri fart • på en

högre nivå vid senaste årsskiftet. Med reservation för siffrornas preliminära

karaktär och för de från vetenskaplig synpunkt grova beräkningarna

kan sägas, att materialet inte på något sätt jävar påståendet om den

tillfälliga hastighetsbegränsningens reducerande effekt på trafikolycksfallen

utan tvärtom ger ett visst stöd för påståendet.

De företagna utredningarna får anses ge tillfredsställande belägg för att

hastighetsbegränsningarna, sådana de hittills genomförts, inte inneburit någon

olägenhet från trafikteknisk eller trafikekonomisk synpunkt av sådan

betydelse, att institutet av den anledningen inte bör användas.

Stadgandet i 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen om rätt för Kungl. Maj :t

att, då särskilda förhållanden påkallar det, föreskriva hastighetsbegränsning

för viss tid, infördes, som framgår av uttalanden vid dess tillkomst

(prop. 1961: 130; L2U 48) för att möjliggöra en försöksverksamhet. Efter resultatet

av denna verksamhet skulle beslutas om institutets fortsatta användning.

Jag föreslår nu, mot bakgrund av det förut anförda, att institutet tillfällig

hastighetsbegränsning i motortrafiken fortsättningsvis så länge trafikbilden

är väsentligen oförändrad regelbundet utnyttjas i trafiksäkerhetens

intresse.

En råd synpunkter på och önskemål om innehållet i kommande författ
-

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1964

ningar om tillfällig hastighetsbegränsning har framkommit vid remissbehandlingen

av kommitténs förslag. Någon radikal förändring i uppläggningen

i förhållande till de hittills meddelade bestämmelserna anser jag mig för

närvarande inte höra förorda. Ehuru de kommande begränsningarna inte

längre skall karakteriseras som försök i samma mening som de tidigare

företagna, kommer de givetvis att med största uppmärksamhet följas av

berörda myndigheter och andra trafiksäkerhetsorgan. Jag ämnar fortlöpande

tillse, att utvecklingen bevakas och att materialet bearbetas och redovisas

på ett sådant sätt att vunna erfarenheter tillvaratas vid utformandet av

kommande bestämmelser och i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet över huvud

taget. Den av kommitténs experter utarbetade redovisningen av och

redogörelsen för undersökningarna kommer också i fortsättningen att utnyttjas

som en synnerligen värdefull källa till information.

Åtskilliga remissinstanser har som alternativ till eller medel för reducering

av trafikolyckorna vid sidan av de tillfälliga hastighetsbegränsningarna

pekat på åtgärder i form av vägförbättringar eller särskilda trafikföreskrifter

på trafikfarliga vägavsnitt. Givetvis får hastighetsbegränsningarna

inte uppfattas som något universalmedel i strävandena att åstadkomma

ökad trafiksäkerhet. Som jag inledningsvis antytt måste trafiksäkerhetsproblemet

angripas från olika utgångspunkter med anlitande av till utformning

och verkningar olika instrument. Vad beträffar frågan om speciella åtgärder

på trafikfarliga vägavsnitt redogjorde jag i den proposition, vari

det principiella förslaget om årlig fordonsbesiktning framlades, för en

inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen företagen undersökning rörande

särskilt olycksbelastade vägsträckor. Denna undersökning fullföljes och

bearbetas fortlöpande och har i flera fall lett till konkreta åtgärder. I avvaktan

på att resultaten i större omfattning kan avsättas i vägombyggnadsoch

vägförbättringsarbeten torde efter omständigheterna i det särskilda

fallet anpassade lokala trafikföreskrifter kunna få en påtaglig effekt. Radikala

sådana föreskrifter bör gälla för vägsträckor med erfarenhetsmässigt

särskilt hög olycksfrekvens. En nära kontakt i dessa frågor mellan vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande myndigheter som svarar för

den lokala trafikregleringen har inletts.

Jag vill slutligen föreslå, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hemställan

om ändring av utrustningsbestämmelserna, såvitt rör backspegel på trehjulig

motorcykel med förarhytt eller slutet karosseri, föranleder erforderlig

författningsändring.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

dels inhämta riksdagens yttrande över förslag, som inom

kommunikationsdepartementet utarbetats, till

1) förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648);

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 196b

2) förordning om ändring i förordningen den 5 maj 1960

(nr 34) om mopeder; och

3) förordning om ändring i förordningen den 25 okiober

1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels ock bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande

över vad jag anfört angående tillämpningen framdeles av

56 § 4 mom. vägtrafikförordningen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

C.-E. Brändström

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640275

Doktrin (1)

  1. Sveriges Grundlagar och tillhörande författningar, SvJT 1966 s. 418, på s. 422 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1966 s. 418 Sveriges Grundlagar och tillhörande författningar s. 422 i texten