Sök i Ratio Lex

Angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten, m. m

68 sidor, varav 53 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 53 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:157, Angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

1

Nr 157

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avveckling av

vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten, m. m.; given Stockholms

slott den 23 april 1964.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansäranden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om skyldighet för vissa städer att

bidraga till statsverkets kostnader för domstolsväsendet;

dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en avveckling av vissa av städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. I fråga om rättigheter

berör förslagen städernas donationsj ordar, tolagsersättningen samt vissa

ersättningar för förlorade tullfriheter m. m. Av skyldigheter beröres domstols-

och magistratsväsendet, uppbördsväsendet samt tullhusbyggnadsskyldigheten.

Beträffande donationsjordarna förordas att de allmänna jorddonationerna

överlåtes till städerna med full äganderätt, med undantag för mark som

disponeras för statligt, ecklesiastikt eller annat allmänt ändamål än sådant

som ankommer på staden. Specialdonationer, som lämnats såsom bidrag till

finansieringen av en viss kommunal verksamhet, föreslås skola återgå till

statera därest staten övertager ansvaret för den berörda verksamheten. Medel

i donationsjordsmedelsfond skall, med vissa undantag, överföras till

kommunal investeringsfond. Avvecklingen avses bli genomförd i den ordningen

att Kungl. Maj :t efter riksdagens bemyndigande träffar avtal härom

med berörda städer.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 157

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

Tolagsersättningen föreslås skola avvecklas under en femårsperiod fr. o. m.

den 1 januari 1965. För år 1965 kommer i princip att utgå full kompensation

samt för de närmast följande åren en med en femtedel årligen minskad ersättning.

För städer, som tidigare lagts under landsrätt, föreslås ersättningen

skola upphöra den 1 januari 1965 i sin helhet. I ett fall, nämligen för

Trelleborgs stad, förordas en tjugoårig awecklingstid.

De särskilda ersättningarna för förlorade tullfriheter m. m. föreslås skola

helt avvecklas fr. o. m. den 1 januari 1965.

I anslutning till framlagt förslag om förstatligande av rådhusrätterna

m. m. den 1 januari 1965 föreslås att rådhusrättsstäderna under en femårsperiod

skall bidraga till statens kostnader för domstolsväsendet. Bidraget

skall utgå efter i huvudsak enahanda grunder som kommunernas bidrag i

anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet för polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet. Bidraget skall för år 1965 i princip motsvara städernas

kostnader för rådhusrätterna m. m. Därefter reduceras detsamma

med eu femtedel årligen och bortfaller helt vid utgången av år 1969.

Beträffande uppbördsväsendet förordas, att staten skall övertaga huvudmannaskapet

för uppbördsväsendet i de städer som nu har egen uppbördsförvaltning.

Förstatligandet skall samordnas med åtgärderna för att införa

automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet och

genomföras senast den 1 januari 1967. De närmare formerna för förstatligandet

skall utredas. På liknande grunder som föreslagits i fråga om rådhusrätterna

avses städerna skola under en femårsperiod lämna bidrag till

statsverkets kostnader för uppbördsverken.

Skyldigheten för stapelstäderna att hålla tullhus föreslås skola upphöra

fr. o. m. den 1 januari 1965. Staten skall svara för kostnaderna för tullverkets

administrationslokaler.

Vidare föreslås att de i vissa städer utgående s. k. friskillingarna skall avskaffas

fr. o. m. den 1 januari 1965.

Slutligt genomförda innebär de framlagda förslagen att staten övertager

årliga kostnader om i runt tal netto 35 milj. kr. sedan den indragna tolagsersättningen

borträknats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 19 fl i

3

Förelag

till

Lag

om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets kostnader för

domstolsväsendet

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Stad, som intill utgången av år 1964 är skyldig att hålla rådhusrätt, skall

under fem år från den 1 januari 1965 till statsverket utgiva årliga bidrag till

statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Bidragen fastställas av myndighet,

som Konungen bestämmer, i enlighet med föreskrifterna i 2 och 3 §§.

2 §•

För varje stad bestämmes ett grundbelopp, motsvarande hälften av stadens

sammanlagda kostnader åren 1961 och 1962 för rådhusrättens och

magistratens verksamhet. Vid beräkningen av grundbeloppet iakttages följande.

1. I grundbeloppet skola icke ingå kostnader för hållande av erforderliga

lokaler för rådhusrättens behov eller kostnader för anskaffning och underhåll

av egendom, som angives i 3 och 4 §§ lagen med vissa bestämmelser angående

statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna, eller

andra kostnader, för vilka staden enligt nämnda lag alltjämt skall svara.

2. Kostnaderna för löner samt för vikariats- och övertidsersättningar,

kallortstillägg och andra dylika löneförmåner skola beräknas med hänsyn

till löneläget vid 1964 års utgång. Grunder för beräkningen fastställas av

Konungen.

3. Pensionskostnaderna skola anses utgöra tjugoåtta procent av kostnaderna

för löner.

4. Avdrag skall göras för inkomster, som äro hänförliga till de angivna

åren och vilka äga omedelbart samband med den av staten övertagna verksamheten.

3 §.

Första årets bidrag skall motsvara grundbeloppet. För ettvart av de följande

åren skall bidraget utgöra närmast föregående års bidrag minskat

med en femtedel av grundbeloppet, dock med minst tiotusen kronor.

Skall stad under år 1965 utbetala pension till personal på grund av att

personalen varit anställd vid rådhusrätt eller magistrat och beräknas denna

kostnad jämte det för staden fastställda grundbeloppet överstiga stadens

kostnader år 1964 för rådhusrätt och magistrat må myndighet, som fastställer

bidragen, medgiva att första årets bidrag nedsättes med sålunda över
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196b

skjutande belopp, vilket i stället med lika fördelning skall läggas till andra

och tredje årens bidrag.

4 §•

Uppbörd av bidragen ombesörjes av länsstyrelsen.

Bidrag skall erläggas sålunda, att en sjättedel av bidraget för varje år

avräknas å ettvart förskott å kommunalskatt, vilket staden samma år äger

uppbära jämlikt 72 § kommunallagen den 18 december 1953 eller, vad avser

Stockholms stad, jämlikt 76 § kommunallagen för Stockholm den 1 mars

1957. Är stadens bidrag icke fastställt vid uppbördstillfället, skall bidraget

avräknas vid de uppbördstillfällen under året, vilka återstå efter fastställandet.

Nedsättes första årets bidrag enligt 3 § andra stycket sedan uppbörd ägt

rum, skall vad som erlagts för mycket tillgodoföras staden vid närmast följande

uppbördstillfälle under året. Ränta skall icke utgå å sålunda tillgodofört

belopp.

5 §•

över beslut, som länsstyrelse eller myndighet vilken avses i 1 § meddelat

enligt denna lag, må staden anföra besvär hos Konungen.

Beslut, som sägs i första stycket, länder till efterrättelse utan hinder av

förd klagan, om ej annat förordnas.

6 §•

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag

utfärdas av Konungen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 196b

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

23 april 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om avveckling av

vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till

staten, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 januari 1955 tillkallade

dåvarande chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, den 28 februari

samma år tre utredningsmän1 med uppdrag att verkställa utredning

rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande

till staten.

Utredningsmännen, som antog benämningen 1955 års stadsutredning, har

den 30 januari 1962 överlämnat sitt betänkande, benämnt »Städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten» (SOU 1962: 9).

Den analys av städernas nu gällande rättigheter, som utredningen utfört,

har främst lett till förslag avseende donations jordarna, tolagsersättningen

samt de utgående ersättningarna för städers friheter ävensom, i anslutning

till vissa städerna nu åliggande uppgifter inom jurisdiktion och förvaltning,

de sportelinkomster som inflyter därav. Vad åter angår de skyldigheter,

som åvilar städerna, har övervägandena avsett främst domstols- och

magistratsväsendet, polis- och åklagarväsendet, uppbördsväsendet, exekutionsväsendet

samt tullhusbyggnadsskyldigheten.

I enlighet med de meddelade direktiven har utredningsarbetet i första

hand inriktats på att utröna vilka av städernas särskilda rättigheter och

förpliktelser som bör ifrågakomma för en avveckling eller jämkning. Härutöver

har utredningen uppdragit vissa allmänna riktlinjer för avveckling
1

F. d. generaldirektören Wilhelm Björck, ordförande, direktören, f. d. borgmästaren Erik

Bendz och generaldirektören Ivar Löfqvist.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964

ens genomförande och i samband därmed belyst de ekonomiska förutsättningarna

för en sådan avveckling.

Vid den tidpunkt då stadsutredningen avgav sitt betänkande pågick inom

inrikesdepartementet arbetet med proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet

för polisväsendet m. m. Vidare var frågan om uppbördsväsendets

organisation aktuell genom de förslag som avgivits och som sedermera

avgavs av den under finansdepartementet arbetande uppbördsorganisationskommittén.

Därjämte hade frågan om ett förstatligande av rådhusrätterna

ytterligare aktualiserats genom direktiven för den inom justitiedepartementet

tillkallade domstolskommittén. I detta läge bedömdes det vara

lämpligt, att någon tid låta anstå med remiss av stadsutredningens betänkande.

I en inom finansdepartementet utarbetad, den 20 november 1963 dagtecknad

promemoria angående avveckling av vissa av städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten har hithörande frågor

behandlats i anslutning till stadsutredningens förslag samt statsmakternas

senare gjorda ställningstaganden ävensom de förslag som i annan ordning

aktualiserats.

Över departementspromemorian, till vilken fogats stadsutredningens betänkande,

har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, generaltullstyrelsen,

riksrevisionsverket, uppbördsorganisationskommittén, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Landsorganisationen i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation

och Tjänstemännens centralorganisation.

Svenska landstingsförbundet, som även beretts tillfälle yttra sig över promemorian,

har förklarat sig avstå härifrån.

Överståthållarämbetet har vid sitt remissvar fogat yttrande av stadskollegiet

i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden av

stadsfullmäktige, stadskollegiet eller drätselkammaren i 69 städer, nämligen

Södertälje, Nacka, Solna, Norrtälje, Östhammar, Sigtuna, Uppsala,

Enköping, Linköping, Norrköping, Söderköping, Jönköping, Växjö, Kalmar,

Oskarshamn, Västervik, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Simrishamn,

Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Falkenberg,

Varberg, Kungsbacka, Göteborg, Mölndal, Kungälv, Marstrand, Lysekil,

Uddevalla, Strömstad, Vänersborg, Trollhättan, Alingsås, Borås, Ulricehamn,

Åmål, Mariestad, Lidköping, Skara, Skövde, Hjo, Tidaholm, Falköping,

Örebro, Askersund, Lindesberg, Västerås, Köping, Falun, Säter,

Gävle, Sandviken, Söderhamn, Bollnäs, Hudiksvall, Härnösand, Sundsvall,''

Sollefteå, Örnsköldsvik, Östersund, Umeå, Skellefteå och Luleå.

Till vederbörande länsstyrelses remissvar har även fogats yttranden av

magistraten och rådhusrätten i Uppsala, kronokamreraren i Uppsala,

landsfogden i Uppsala län, magistraten i Östersund, Västerbottens läns

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196b

landstings förvaltningsutskott och Västerbottens länsavdelning av Svenska

kommunförbundet.

I ärendet har skrifter även inkommit från Stiftelsen Danviks hospital

samt Samverkande tullpackhuskarlslagen i Sverige.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga frågan om en avveckling

av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande

till staten.

II. Förslag av 1955 års stadsutredning samt i departementspromemorian

1. Städernas donationsjord

Inledning

Kronan ställde i äldre tid mark till förfogande för att möjliggöra stadsbildningar

och främja städers utveckling. Sådana jorddonationer var särskilt

vanliga under 1500- och 1600-talen. Det förekom, att städer uttryckligen

tilldelades mark under full äganderätt. I regel donerades emellertid

marken antingen med äganderätt men utan befogenhet för staden att sälja

marken eller också donerades marken med ständig nyttjande- eller besittningsrätt.

Vid sidan av nämnda donationer av mera allmän karaktär förekom

upplåtelser av mark för vissa speciella ändamål.

Frågan om uppkomsten av donationsjord och dispositionen av densamma

har behandlats i ett av donations jordsutredningen år 1956 avgivet betänkande

»Städernas donationsjord» (SOU 1956: 7). Donationsjordsutredningen

anför däri bl. a. följande.

För åtskilliga av de äldre städerna kan uppkomsten av deras jordinnehav

ej fullt — i många fall ej alls — klarläggas. Jorden kan vara stadens

ursprungliga odaljord, den kan vara jord som staden tidigt förvärvat till

utvidgande av sin äldre odaljord och den kan slutligen vara kronojord som

redan under medeltiden anslagits av kronan i samband med stadens tillkomst

eller till understöd åt en tidigare anlagd stad. För ett mindre antal

städer äro medeltida markdonationer från kronan bestyrkta, men sannolikt

ha sådana förekommit i större utsträckning än de bevarade källorna

visa. Vid 1500- och 1600-talens stadsgrundläggningar var det regel att kronan

tillhandahöll all för de nya städerna erforderlig mark; dessa städer

kommo därför icke att från början ha någon odaljord. Under samma tid

fingo åtskilliga medeltida städer sitt markinnehav ökat genom donationer

från kronan.

Donationsjordsutredningen ger även exempel på de olika ändamålsbestämmelser,

som blivit fästade vid den av kronan donerade marken, och anför

härom följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196 i

I flertalet bevarade donationsurkunder angives donationsändamålet i allmänna

ordalag såsom »till utrymme och mulbete», »såväl till byggningsplats

som andra tarver och bekvämligheter av mulbete och utrymme», »till skog,

fiskeri och annan stadens nytta» eller — med ännu allmännare vändnmgar

— »till stadens och borgerskapets gemena nytta», »till stadens förbättring».

Stundom ha dock i donationsurkunderna angivits vissa speciella

andamål med donationerna. Dessa ändamål kunna hänföra sig antingen till

sättet för jordens användning (såsom till humlegårdars inrättande, till

tegelbruk o. dyl.) eller till det sätt, varpå inkomsten av jorden skulle anvandas,

t. ex. för avlöning åt stadens magistrat, underhåll av publika bvgenader

m. m. 00

Donations jordsutredningen har vidare berört frågan om de förutsättningar

som bör vara upplyllda för att viss mark skall kunna anses som donationsjord.

Utredningen har härvid i allt väsentligt anslutit sig till ett av

kammarkollegiet år 1897 avgivet betänkande och sammanfattar kollegiets

synpunkter sålunda.

Donationsjord föreligger icke med mindre än att staden tillförts ny mark;

ett kungl. beslut, som endast är en konfirmation av tidigare markinnehav,

giver icke åt ifrågavarande mark karaktär av donationsjord; även om i

beslutet^ skulle användas uttryck som ''förläna’, ''unna'' eller ''efterlåta''. Beslutet

får icke ha förutsatt något väsentligt vederlag från stadens sida till

kronan eller till tidigare enskild innehavare av jorden. Då stad för att komma

i besittning av jorden haft att lösa skuld, till säkerhet varför jorden

varit pantsatt till enskild, föreligger därför ej donationsjord. Icke heller då

staden måst ersätta enskild innehavare av skattejord — kronans insats

har då huvudsakligen varit förmedlande. Har staden fått gottgöra innehavare

av åborätt till kronojord för åboskapets mistning, vore upplåtelsens

karaktär av donation åtminstone i viss mån tvivelaktig. Det förhållandet

att stad medgivits skatteköpa jord, vartill den redan hade besittning, konstituerade

ej donationsjord. Detsamma gällde, därest det kungl. beslutet

endast innebar att viss jord — utan att besittningsförhållandena rubbades

— lades under stadens jurisdiktion; huruvida en verklig upplåtelse eller

endast en dylik inkorporering skett kunde stundom vara svårt att bedöma.

Då stad — exempelvis vid hela stadens förflyttning — fått ny mark

anvisad av kronan i ersättning för frångången mark, vore donationsjordsegenskapen

beroende av de förhållanden, varunder staden förvärvat den

äldre marken. För att mark skulle anses donerad av kronan, vore icke

nödvändigt, att upplåtelsen skett från kronan direkt. Även mark som upplåtits

av kronans förläningstagare — furstliga eller grevliga — kunde vara

att anse som kronodonationsjord. Kammarkollegiet tog icke någon klar

ståndpunkt till spörsmålet, huruvida såsom kronodonationsjord borde behandlas

mark, som medlem av vasaätten donerat till stad ur sitt privata

godsinnehav. Slutligen framhöll kollegiet att med donerad jord finge likställas

vissa andra av kronan till städer upplåtna förmögenhetsrättigheter

såsom fisken och kvarnrättigheter.

Donationsjordsutredningen påvisar, hur i olika sammanhang den uppfattningen

kommit till uttryck, att av stad återköpt mark, som ursprungligen

donerats till men sedermera frånhänts staden, inte förlorat karaktären

av donationsjord.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr i57 år 196k

Med avseende å den rättstitel, varunder jorden uppläts av kronan, skiljes

mellan donationer under fullständig äganderätt, inbegripet rätt att avyttra

marken (s. k. allodiala donationer), donationer under äganderätt men

inte inbegripet rätt att avyttra marken och donationer under besittningseller

nyttjanderätt. Donationsjordsutredningen uttalar därom följande.

Urkunderna giva ofta ej otvetydigt besked om vad som härvidlag varit avsett,

men med hänsyn till de t. o. m. 1600-talet härskande föreställningarna

om den rättsliga innebörden av förläningar från kronan anses allenast

besittningsrätt eller nyttjanderätt ha avsetts, där ej annat uttryckligen sägs

i urkunderna. Den praktiska betydelse, som denna skillnad i rättstitel dessförinnan

under vissa omständigheter möjligen kunde ha fått, försvann i

och med tillkomsten av kungl. försäkran den 23 februari 1789 till rikets

borgerskap och städerna. Denna försäkran innehöll i sin 1 § en allmän bekräftelse

på borgerskapets och städernas privilegier och rättigheter — däribland

till erhållna kungl. donationer — och i 4 § en förklaring, att de städerna

donerade, förlänte och under namn av stadsjord begrepne ägor skulle

bibehållas orubbade vid städerna och icke förändra sin natur, i vems

hand de månde komma. Innebörden härav har allmänt ansetts vara den

att kronan för alltid frånsagt sig rätten att återtaga den donerade jorden.

Om donationen är allodial, d. v. s. skett med fullständig äganderätt, kan

staden fritt förfoga över jorden. Därest så inte är förhållandet, hai* donationsjorden

inte ansetts utan vidare kunna törsäljas. Härvid har förfarits

så, att städerna hos Kungl. Maj :t inhämtat tillstånd till (eller utverkat godkännande

av) försäljning av icke-allodial donationsjord.

Försäljningsärendena handlägges i inrikesdepartementet med kammarkollegiet

som remissinstans. Framställning om försäljning av tomtmark i enlighet

med fastställd stadsplan har praktiskt taget undantagslöst bifallits. Prövningen

avser endast köpeskillingen och fondering därav. I fråga om exploateringsmark,

varöver stadsplan ännu inte antagits eller fastställts, har medgivits,

att försäljning under i övrigt angivna förutsättningar får ske, sedan

stadsplan fastställts. När framställning avser donationsjord, varå stadsplan

varken finnes eller avses skola upprättas, har generellt gällt, att prövningen

även avsett lämpligheten av ifrågasatt avyttring. Mot engångsbetalning till

donationsjordsmedelsfonden kan efter tillstånd donationsnaturen avlyftas

från mark. Likaledes kan efter tillstånd genom byte sådan natur överflyttas

från mark till annan. Kungl. Maj :ts godkännande i efterhand av

skedda försäljningar har förekommit, t. ex. för att undanröja det hindei

mot lagfart som donationsjordsnaturen utgjort.

De till försäljningsmedgivandena knutna villkoren avser att trygga, att

stadens donationsj ordskapital inte minskas, dels på så sätt att köpeskillingen

inte får understiga visst lägsta pris, dels så att köpeskillingen eller

viss del därav tillföres stadens donationsjordsmedelsfond. Åtskilliga städer

har dock erhållit medgivande att för inköp av mark disponera medel ur donationsj

ordsmedel sfonden. Kungl. Maj:t har därvid uppställt det villkoiet,

att den inköpta marken skall »ikläda sig donationsjords natur».

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964

1955 års stadsutredning

Med hänsyn till riktlinjerna för sitt uppdrag har stadsutredningen ansett

det angeläget att söka klarlägga i vad mån av kronan donerad jord

finns i de olika städerna och under vilka villkor sådan jord innehas. Fullständig

klarhet om donationsvillkoren och om vilken mark, som nu motsvaras

av donationerna, har i många fall inte stått att vinna. Undersökningen

har i allmänhet måst baseras på städernas egna uppgifter. En inventering

i vidare mån än som ägt rum har med hänsyn till den ståndpunkt, som utredningen

funnit sig böra intaga, i nuvarande läge inte synts påkallad. Under

dessa förhållanden kan det enligt utredningen inte uteslutas, att donations

jord kan förekomma i andra fall än de redovisade. Donationerna har

av utredningen uppdelats på allmänna och speciella donationer. Det har

härvid från fall till fall prövats, huruvida donationerna till borgmästares

och råds — eller till magistratens — behov givits till allmänt understöd åt

staden eller såsom löneförmån åt i donationen angivna tjänsteinnehavare.

Om sistnämnda förutsättning föreligger, har donationen redovisats såsom

en specialdonation.

Av utredningens inventering framgår att magistratsstäderna i avrundade

tal t örlogar över donationsjord av allmän natur omfattande inemot 27 000

hektar med ett uppskattat värde av 506 milj. kr. Därtill kommer specialdonationer

avseende 306 hektar med ett uppskattat värde av 3,6 milj. kr.

För icke-magistratsstädernas del uppgår donationsjorden till något mera

an 15 000 hektar med ett uppskattat värde av 23 milj. kr. Därtill kommer

donationsjordsmedelsfonder, vilkas behållning den 31 december 1958 uppgivits

för magistratsstäderna till 15,5 milj. kr. och för icke-magistratsstäder

till 3,1 milj. kr.

Den donerade jord, som städerna förfogar över, kan således — fondtillgångarna

inberäknade — uppskattas ha ett sammanlagt värde överstigande

350 milj. kr. Särskilt betydande donationsj ordsinnehav redovisas för Göteborg,

med inemot 129 milj. kr. Även Malmö, Umeå, Borås, Gävle, Luleå och

Norrköping disponerar donationsj ord till betydande värde, för envar av städerna

överstigande 10 milj. kr. De kronojordsdonationer, som redovisas av

icke-magistratsstäder, når ur värdesynpunkt inte tillnärmelsevis nu nämnda

storleksordning. För ett tiotal städer inom denna grupp upptages dock

donationsjord till ett värde av 1—2,5 milj. kr.

Beträffande de allmänna donationerna har utredningen stannat för att

någon reduktion inte kan eller bör ifrågasättas. Stöd för denna ståndpunkt

har utredningen funnit i den av Kungl. Maj :t år 1789 gjorda försäkran jämte

vad som uttalats vid olika utredningar i ämnet. Särskild vikt måste enligt

stadsutredningen fästas vid ett av jordbruksutskottet avgivet och av 1947

års riksdag godkänt utlåtande (JoU 65; rskr 461), enligt vilket Kungl. Maj:t

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964

genom 1789 års försäkran för all tid frånsagt sig rätten att återtaga den donerade

jorden.

Stadsutredningen finner att denna donex-ade jord bör med full äganderätt

överföras på vederbörande städer och att den statliga kontrollen över

förvaltningen bör bortfalla. Det anses dock befogat att från äganderättsöverlåtelsen

undantaga donations jord, som disponeras av kronan, för ecklesiastikt

ändamål eller i övrigt annat allmänt ändamål än stadens. Städerna bör

avstå från sin rätt till sådan jord och denna rätt återgå till kronan. Den förmån,

som städerna beredes, bör enligt stadsutredningens mening vid en

uppgörelse angående städernas särskilda rättigheter och skyldigheter anses

såsom en prestation från kronans sida och utgöra en allmän bakgrund vid

en sådan uppgörelse.

I fråga om specialdonationerna gestaltar sig förhållandena annorlunda.

Kungl. Maj :t har redan vid ett par tillfällen tagit ställning i sådana fall,

nämligen i samband med landsrättsförläggning av öregrund och Mariefred.

I anslutning därtill förordnades om indragning till kronan av magistrats-

resp. borgmästarjord. Vid förstatligande av rådhusrätterna bör

enligt stadsutredningen även framdeles sådana jordar återgå till kronan,

såvida de inte blir föremål för inlösen från städernas sida.

När det gäller donationsjordsmedelsfonderna ansluter sig stadsutredningen

till det av donations jordsutredningen avgivna och av kammarkollegiet

biträdda förslaget (SOU 1956: 7). Detta förslag innebär, att fonder, som

uppkommit genom försäljning av donationsjord och beträffande vilkas placering

och förvaltning Kungl. Maj :t meddelat särskilda bestämmelser för

varje stad, skall överföras till allmän eller särskild investeringsfond. För

dessa fonder skall gälla samma regler som för kommunala fonder i allmänhet.

Undantag göres dock för fonder, vilkas avkastning genom lag eller

tidigare av Kungl. Maj :t meddelat beslut bundits vid något särskilt ändamål,

såsom prästlönefond eller lönefond vid allmänt läroverk.

Donationsjordsmedel, härrörande från försäljning av specialdestinerad

jord, har redovisats för Hälsingborgs del. Det är enligt stadsutredningen

tänkbart att i fonder även för andra städer kan ingå belopp, som utgör

vederlag för specialdestinerad jord. Sådana medel bör enligt utredningen

tillföras kronan i samband med förstatligande av rådhusrätterna.

Beträffande formerna för en avveckling framhåller stadsutredningen, att

donationsjorden ingår i utredningens överväganden såsom ett led i komplexet

av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till

staten. En lösning av denna större fråga anses förutsätta förhandlingar

och överenskommelser i en eller annan form mellan staten och berörda

städer. Utredningen finner det naturligt att införa delfrågan om donationsjorden

i dessa förhandlingar och uppgörelser. Detta gäller så mycket mera

som direkta förhandlingar i vart fall synes utredningen erforderliga beträf
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

fande viss donationsjord, nämligen specialdestinerad mark och mark som

är upplåten till annat allmänt ändamål än stadens. Donationsjordsfrågan

skulle härigenom avvecklas i civilrättslig ordning.

En avveckling av donationsj orden torde förutsätta medverkan från riksdagens

sida. Detta kan enligt utredningen ske antingen i lagstiftningsväg

eller i form av bemyndigande för Kungl. Maj :t att genom avtal med berörda

städer överenskomma om överförande av den fulla äganderätten.

Departementspromemorian

Såsom både donationsj ordsutredningen och stadsutredningen förordat

bör enligt departementspromemorian de allmänna jorddonationerna överlåtas

till städerna med full äganderätt samt den statliga kontrollen över förvaltningen

av donationsj orden avskaffas. Donationsjord som nu är upplåten

för statligt, ecklesiastikt eller annat allmänt ändamål som icke ankommer

på staden föreslås dock skola undantagas. För statligt ändamål upplåten

mark bör därvid återgå till kronan.

När det gäller donationer som skett för speciellt ändamål, närmast för

finansiering av verksamhetsgrenar som övertages av staten, anses ifrågavarande

jord böra återgå till kronan i samband med att staten övertager ansvaret

för den ifrågavarande verksamheten.

I samband med en avveckling av den statliga kontrollen över donationsjorden

föreslås — såsom även de båda utredningarna förordat — de medel

som avsatts till donationsjordsmedelsfonder skola överföras till allmän

eller särskild investeringsfond och förvaltas av vederbörande stad enligt de

för sådana fonder gällande reglerna. Undantag skall dock göras för donationsj

ordsmedelsfond som är bunden till särskilt ändamål. I konsekvens häkmed

bör medel som härrör från specialdestinerad donation även övergå

till kronan i samband med att staten övertager berörda verksamhetsgren.

Såsom stadsutredningen föreslagit anses frågan om avvecklingen av donationsjordarna

böra ske i civilrättslig ordning med hänsyn till förekomsten

av specialdonationer. Detta synes lämpligen kunna ske genom att Kungl.

Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande att i överensstämmelse med nu

angivna grunder träffa avtal med berörda städer om en avveckling av donationsjordarna.

Tidpunkten för avvecklingen föreslås få bli beroende av de

utredningar som i de enskilda fallen kan behöva föregå ett avtal. Som riktpunkt

skulle dock gälla, att avtal kan träffas senast under år 1965. Kontrollen

över förvaltningen av donationsjordarna skulle därigenom kunna upphöra

med utgången av nämnda år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i

13

2. Tolagsersättningen

Inledning

Under 1600-talet utgjorde tullar en viktig inkomstkälla för staten. Tullinkomsterna

var i sin tur beroende av bl. a. utrikeshandeln, som staten därlör

på olika sätt sökte befrämja. Sålunda koncentrerades utrikeshandeln

till vissa hamnstäder. Dessa fick rätt till såväl utrikes som inrikes handel

medan Övriga städer var berättigade enbart till inrikes handel. Härigenom

grundlädes den för näringspolitiken under mer än 200 år så viktiga och i

viss utsträckning ännu bestående skillnaden mellan stapelstäder och uppstäder.

Åt stapelstäderna förbehölls rätten att driva handel med utlandet.

Syftet härmed var dels att påskynda utvecklingen av stadsekonomien genom

koncentrationens fördelar, dels att uppnå bättre kontroll över tulluppbörden.

Genom att därjämte under namn av tolag för stapelstäderna vid sidan

av andra förmåner — bereda tillgång till en inkomstkälla, som v ar direkt

beroende av varuutbytet med utlandet, stimulerade regeringen dessa

städer till att organisera och förstärka stadsförvaltningen samt att upprusta

för varusamfärdseln nödiga anordningar.

Den första stad, som tillerkändes tolag, var Stockholm på 1630-talet. Tolag

infördes sedan successivt även i andra sjöstäder fram till år 1680. Städerna

avstod år 1680 tolagen till kronan men fick därefter successivt ånjo

rätt att uttaga s. k. stadstolag. År 1715 tillerkändes samtliga stapelstäder

stadst olag, och år 1717 gjordes denna tolag likformig. Vid sidan av stadstolagen

utgick emellertid i regel inkvarteringstolag.

Efter hand uppkom olika slag av tolag. Likformigheten i procenttal för

uttag av tolag gick även förlorad. Tolagen beräknades i regel på varuvärdet

men så småningom i ett par städer på tullbeloppet. Efter en del smäire

reformer nåddes enhetliga bestämmelser genom 1857 års tolagsregleiing.

Föreskrifter i ämnet utfärdades genom kungörelsen den 18 december 1857

(nr 58) om upphörande av såväl avgiften för inkommande varor till handels-

och sjöfartsfonden som tolagsavgiften till städerna m. m.

Genom tolagsregleringen avskaffades tolagen som särskild inkomsttitel

och inräknades i tullsatserna. I stället för tolag utgick till berörda städer en

efter vissa grunder beräknad tolagsersätlning. Denna ersättning skulle utgå

med ett för varje särskild stad fastställt normalbelopp per år motsvarande

stadens genomsnittliga tolagsinkomst under åren 1853 1855. Om tullupp
börden

i stad skulle överstiga medeltulluppbörden för nämnda tre år, skulle

tolagsersättningen förhöjas med 5 procent av denna ökade tulluppbörd. Särskilda

beräkningsgrunder skulle tillämpas för Haparanda och Sundsvall.

Regleringen skulle inte medföra nagon rubbning i städernas dispositionsrätt

över tolagsmedlen eller någon ändring i dittills gällande bestämmelser om

tolagens användning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964

Kungl. Maj :t erhöll därjämte rätt att tilldela nya stapelstäder eller redan

befintliga stapelstäder ntan tolagsrätt ett anslag av tullmedlen, motsvarande

5 procent av tulluppbörden i staden.

Vid tiden för tolagsregleringen hade sammanlagt 30 städer tolag, och

dessa blev därför omedelbart berättigade till tolagsersättning. Därefter har

enligt beslut av Kungl. Maj :t nio städer erhållit rätt att uppbära tolagsersättning

i form av 5 procent av tullintäkterna. Senast har Södertälje beviljats

sådan rätt år 1878.

Grunderna för tolagsersättningen har sedan år 1857 varit praktiskt taget

oförändrade. År 1939 sänktes tolagsersättningens grundbelopp i Stockholm

med 23 procent och i Göteborg med 0,7 procent i samband med upphävandet

av då kvarstående inkvarteringsskyldighet.

Tolagsersättningens fördelning på olika städer under budgetåret 1962/

63 framgår av följande sammanställning.

Tolagsersättningen budgetåret 1962/63

Stad

Belopp kr.

Falkenberg......

...... 25 798

Gävle...........

...... 719 554

Göteborg ........

...... 7 191120

Halmstad.......

...... 322 345

Haparanda ......

...... 36 285

Hudiksvall ......

...... 35 945

Hälsingborg.....

...... 2 796 853

Härnösand ......

...... 27 584

J önköping ......

...... 264 886

Kalmar.......

...... 80 808

Karlshamn......

...... 77 382

Karlskrona.......

...... 28 084

Karlstad . .....

...... 419 046

Kristianstad .....

Landskrona .....

...... 783 684

Linköping .......

...... 265 739

Luleå.........

Malmö..........

Marstrand .......

..... 50 703

Norrköping .....

Stad

Belopp kr.

Nyköping.............

427129

Oskarshamn .........

42 627

Piteå...........

32 650

Simrishamn.........

18 744

Stockholm ........

14 856 957

Strömstad...........

36 932

Sundsvall............

169 445

Söderhamn............

12 973

Södertälje ............

790 090

Sölvesborg ............

24 714

Trelleborg ............

2 905 945

Uddevalla........

_1

Umeå ..........

23 106

Varberg...............

641 143

Visby ................

19 941

Västervik.........

13 104

Ystad ................

20 141

Summa

38 996 350

Vid tullkammaren i Uddevalla har under budgetåren 1961/62 och 1962/63 den debiteinnt

tulluPPbörden varit lägre än beloppet av restituerad och avkortad tull. Den 30 juni

1963 förelåg ett sammanlagt mppbördsunderskott» om 1 189 351 kr. varjämte tolagsersattnmgens

normalbelopp för 1961/62 (1 800 kr.) återstod att avdraga vid kommande utbetalnmgstillfällen.

För budgetåret 1964/65 har anslaget till ersättning till städerna för mistad

tolag upptagits med 41 milj. kr.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

15

1955 års stadsutredning

Stadsutredningen behandlar inledningsvis frågan om tolagsersättningens

karaktär med hänsyn till städernas särskilda privilegier. Utredningen

kommer därvid till slutsatsen att något privilegieskydd enligt § 114 regeringsformen

inte kan åberopas. Inte heller kan utredningen finna något

bärande skäl för att på annan grund betrakta tolagsersättningen såsom

en rättighet för städerna i egenskap av privata rättssubjekt. Utredningen

erinrar vidare om att tolagsersättningen till sin storlek är helt beroende av

tullpolitiken. Om tullarna nedsättes eller upphör, innebär detta att tolagsersättningen

nedgår eller helt upphör. Utredningen erinrar i detta sammanhang

även om att tobaksbeskattningen år 1924 omlades från tull till

accis utan att städernas krav på gottgörelse för utebliven tolagsersättning

därvid vann beaktande.

På nu angivna grunder finner sig utredningen oförhindrad att vid sina

överväganden kring spörsmålet om en allmän reglering av städernas rättigheter

och skyldigheter räkna med att den flertalet stapelstäder tillkommande

tolagsersättningen avskaffas. Härvid är enligt utredningen att beakta

den ekonomiska kompensation, som berörda städer skulle erhålla genom

vidgade judiciella och administrativa åtaganden från statens sida.

Tolagsersättningen har flerstädes på ett formellt och varaktigt sätt anvisats

för skilda kommunala ändamål. Den enda företeelse av detta slag,

som utredningen finner sig böra närmare beröra, avser den Danviks hospital

tillkommande andelen i Stockholms tolagsersättning. Utredningen

anser det inte falla inom sitt uppdrag och för övrigt knappast möjligt att

taga ställning till de rättsspörsmål, som härutinnan kan vara olösta. Grunden

för tolagstilldelningen till hospitalet är emellertid uppenbarligen den

sociala verksamhet, främst åldringsvård, som hospitalet bedrivit till gagn

för huvudstadens invånare. Frågan om bidrag till Danviks hospital efter

tolagsersättningens upphörande torde därför enligt stadsutredningen få

regleras genom överenskommelse mellan Stockholms stad och hospitalet.

Vid en reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter bör

sålunda staden tillförbindas att gentemot staten svara för eventuella kompensationsanspråk

från hospitalet.

Departementspromemorian

Tolagsersättningen utgör en rest från en äldre tids statshushållning. Det

anses därför naturligt, att denna ersättning snarast avvecklas. Med hänsyn

till den betydelse denna ersättning har för flera städer är det dock rimligt,

alt en avveckling sker i samband med att staten övertager vissa nu kommunala

verksamhetsgrenar i dessa städer. I det följande kommer att beröras

frågan om ett förstatligande av rådhusrätterna fr. o. in. den 1 januari

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

1965. Det synes enligt departementspromemorian lämpligt att tolagsersättningen

avvecklas från samma tidpunkt. Avvecklingen anses dock böra ske

successivt under en femårsperiod.

I detta sammanhang erinras om att en avveckling föreslagits av de s. k.

danviks- och fattigpenningarna. Dessa avgifter erlägges av sjöfarten på

Stockholm och tillfaller stiftelsen Danviks hospital resp. Stockholms borgerskaps

änkehus, vilka driver hem för vård av behövande åldringar och sjuka.

I en av landshövdingen A. Tottie den 1 augusti 1963 framlagd utredning har

föreslagits, att dessa avgifter skall avlösas av staten. Avgifterna, som uppgår

till ca 27 000 kr. per år för vardera institutionen, skulle enligt förslaget

avlösas genom ett engångsbelopp av 770 000 kr. av statsmedel, d. v. s. sammanlagt

1 540 000 kr. för båda institutionerna.

I remissyttrandena över nämnda förslag har allmänt tillstyrkts att en avlösning

sker av ifrågavarande avgifter. Statskontoret har härvid dock framhållit,

att de båda institutionerna lämnat ett faktiskt stöd åt Stockholms

stads åldringsvård och att bärande skäl föreligger för att staden borde deltaga

i kostnaderna för avlösning av avgifterna.

Genom överförande till staten av vissa verksamhetsgrenar som nu åligger

städerna, vilket närmare behandlas i det följande, och samtidigt indragning

av tolagsersättningen kommer Stockholms stad att avlastas utgifter om i

runt tal 14 milj. kr. per år. Mot bakgrunden härav och då de nu ifrågavarande

institutionerna i huvudsak är till gagn för Stockholms stad, synes det

enligt departementspromemorian rimligt att staden i fortsättningen svarar

för de bada institutionernas ekonomi. Denna fråga anses böra regleras genom

avtal med staden i samband med den nu ifrågavarande avvecklingen

av rättigheter och skyldigheter.

3. Källarfrihetsmedlen m. m.

Inledning

I riksstaten är under sjunde huvudtiteln uppfört ett anslag till städers

friheter. För budgetåret 1964/65 är anslaget anvisat med 30 000 kr. Från

detta anslag utbetalas flera olika ersättningar.

Till vissa städer utgår sålunda av statsmedel ersättning för förlorade

tullfriheter. Härav har beräknats ett belopp av 24 367 kr., varav för Stockholm

19 470 kr. Historiskt sammanhänger ersättningarna med det förhållandet,

att städerna i äldre tid erhöll tullfri införsel av vin till sina stadskällare.

Städernas ifrågavarande tullfrihet, källarfriheten, kom i allmänhet

att utgöra bidrag till magistratens avlöning eller underhåll av publika

byggnader.

Ersättning för indragna ränte- och tiondeanslag utgår f. n. till tre städer

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196''t

med för närvarande tillhopa 3 609 kr. övervägande delen av beloppet avser

Göteborg. Ifrågavarande poster utgör ersättning för grundskatter och

därmed jämförliga avgifter, som anslagits av kronan i äldre tid men som

vid grundskatternas indragning och avskrivning förvandlats till bestämda

årliga penningbelopp.

Det för övriga ersättningar beräknade beloppet 1 114 kr. utgår till sex

olika städer. Högsta beloppet 600 kr. utgår till Nyköping för hållande av

mudderverk. Bland sistnämnda ersättningar ingår vidare smärre belopp till

borgmästaren i Hälsingborg samt till en rådman i Säter.

Ett stort antal ersättningsbelopp, som tidigare utgått från denna anslagstitel,

har indragits genom kvittning mot danaarv och i samband med städers

förläggande under landsrätt ävensom i samband med 1945 års uppbördsreform.

1955 års stadsutredning

Stadsutredningen konstaterar att alltjämt utgående ersättningar från

det nu ifrågavarande anslaget är relikter från en tidsepok, när finansieringen

av städernas förvaltning ägde rum under helt andra förutsättningar än

som numera är gällande. Åtskilliga dylika ersättningar har också upphört

att utgå i samband med att statsverket övertagit städers ekonomiska förpliktelser

i olika avseenden, såsom beträffande rättsskipning och uppbörd.

Huvuddelen av anslaget tillfaller Stockholms stad. Det kan enligt utredningen

ifrågasättas, huruvida inte staden tillkommande ersättning bort indragas

till statsverket redan i samband med att statsverket vid överståthållarämbetets

förstatligande påtog sig kostnaderna för åtskilliga s. k. magistratsuppgifter.

I vart fall bör ersättningen upphöra att utgå vid den med

stadsutredningens uppdrag åsyftade regleringen.

I övrigt är de utgående ersättningarna av obetydlig storlek och av ringa

ekonomisk betydelse för respektive städer. De torde enligt utredningen

kunna helt bortfalla. Undantag anses dock böra göras för den övergångsvis

utgående ersättningen till en rådman i Säter. Förslagsvis bör, enligt utredningen,

denna ersättning bestridas från anslag under andra huvudtiteln.

Departementspromemorian

Såsom stadsutredningen framhållit utgör ersättningarna för förlorade

tullfriheter och för indragna ränte- och tiondeanslag m. m. i likhet med tolagsersättningen

relikter från en gången tids offentliga hushållning. Dessa

ersättningar bör därför enligt departementspromemorian avvecklas samtidigt

med tolagen, d. v. s. fr. o. m. den 1 januari 1965. Med hänsyn till den

ringa ekonomiska betydelse dessa ersättningar har, anses för dessa en omedelbar

avveckling böra ske. Undantag föreslås dock skola göras för den över
2

Dihang till riksdagens protokoll 196''i. I samt Xr hr,r

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

gångsvis utgående ersättningen till en rådman i Säter. Denna ersättning

skulle dock bestridas från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till avlöningar till personal å indragningsstat m. m.

4. Domstols- och magistratsväsendet

Inledning

1955 års sladsutredning har i sitt betänkande tagit upp de ekonomiska

frågor som aktualiseras, därest rådhusrätterna förstatligas och magistratsgöromålen

utskiftas på andra organ. Stadsutredningen har därvid anslutit sig

till ett av stadsdomstolsutredningen (SOU 1961:6) framlagt principförslag

om förstatligande av rådhusrätterna. Särskild vikt fäster utredningen vid

att reformen är ägnad att medverka till en rättvis utjämning av de ekonomiska

bördor som åvilar kommunerna.

Utredningen erinrar om att stadsdomstolsutredningen är enig om att vid

ett förstatligande av rådhusrätterna vederbörande stad skall tillhandahålla

lokaler för domstolen. Denna ståndpunkt sammanfaller helt med den principiella

uppfattning, som stadsutredningen hävdar i fråga om statens övertagande

av städerna hittills åliggande skyldigheter. Särskilt framhåller

stadsutredningen, att vid ett förstatligande också donationsjordar, som är

specialdestinerade för borgmästares och magistrats avlöning, bör återgå till

kronan.

Sedan stadsutredningen avgav sitt betänkande har frågan om rådhusrätternas

förstatligande ytterligare aktualiserats. I tilläggsdirektiv till den

inom justitiedepartementet arbetande domstolskommittén har sålunda uppdragits

åt denna kommitté att verkställa en utredning rörande domstolsorganisationen

i dess helhet.

Domstolskommittén har sedermera avgivit ett den 1 oktober 1963 dagtecknat

betänkande angående rådhusrätternas förstatligande. Betänkandet består

av tre delar, av vilka en föreligger i tryck (SOU 1963: 56) och de båda

övriga delarna är stencilerade. I betänkandet föreslås, att rådhusrätterna

förstatligas fr. o. m. den 1 januari 1965 såsom ett första led i arbetet på

en enhetlig domstolsorganisation och att magistratsinstitutionen avvecklas.

De kostnader, som reformen medför, anses böra bestridas över statsbudgeten

i vanlig ordning. Frågan i vilken omfattning och på vad sätt staten

skall beredas ersättning för dessa kostnader har fallit utanför kommitténs

uppdrag. Kommittén har i detta sammanhang erinrat om stadsutredningens

betänkande och förutsatt att en lösning kommer till stånd, innan förstatligandet

genomföres.

Genom förstatligandet övertager staten ansvaret för avlöning och pension

åt de befattningshavare, som vid ingången av år 1965 är anställda vid

rådhusrätterna. När det gäller frågan om pensionskostnadernas fördelning

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Knngl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

mellan staten och kommunerna för den personal, som i samband med förstatligandet

övergår till statlig tjänst, bör enligt kommittén tillämpas samma

grunder som beslutats angående polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Beträffande lokalhållningen föreslår kommittén, att stad med rådhusrätt

tills vidare skall ha kvar sina skyldigheter i samma omfattning som gäller

för tingslagen. Det skall alltså ankomma på stad med rådhusrätt att hålla

dels erforderliga lokaler för domstolens sammanträden och kansli, dels

möbler och andra dylika inventarier, exempelvis textilier och armatur. I

fråga om kanslilokalerna bör enligt kommittén bestämmelserna i lagen

den 18 juli 1942 om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli ges

motsvarande tillämpning. Utrustning, som städerna enligt dessa regler inte

är skyldiga att bekosta men som är anskaffad för rådhusrätternas behov,

bör enligt kommittén utan vederlag överlåtas på staten i överensstämmelse

med vad som beslutats vid polis-, åklagar- och exekutionsväsendets förstatligande.

För att erhålla underlag för en bedömning av de ekonomiska konsekvenserna

för staten av övertagandet av huvudmannaskapet för rådhusrätterna

har kommittén inhämtat uppgifter från magistratsstäderna om utgifter och

inkomster för rådhusrätterna enligt bokslut för år 1962. Kommittén har

därvid medtagit 31 städer, för vilka kommittén upprättat förslag till personalstater.

De städer, om vilka utredning rörande landsrättsförläggning

verkställts eller pågår, har däremot uteslutits. Detta gäller städerna Växjö,

Alingsås, Kristinehamn, Söderhamn och Härnösand. I fråga om städerna Oskarshamn,

Trelleborg och Falun har landsrättsförläggning skett den 1 januari

1964.

Totalt utgjorde kostnaderna för rådhusrätterna i de förut angivna 31

städerna sammanlagt 26 360 000 kr. Till dessa kostnader kommer utgifter

för pensions- och sjukvårdsförmåner. Värdet av dessa förmåner har kommittén,

liksom tidigare även stadsdomstolsutredningen, uppskattat till 25

procent av lönekostnaderna. På grundval av lönekostnaderna för ar 1962

skulle detta innebära ett belopp av 6 550 000 kr. De sammanlagda kostnaderna

för de nyssnämnda 31 rådhusrätterna beräknas således av kommittén

till i runt tal 33 milj. kr. De av den föreslagna omorganisationen föranledda

ändringarna i dessa kostnader kan kommittén inte närmare ange.

Vid nuvarande lönesättning uppskattar kommittén dock kostnadsökningen

till i runt tal 0,8 milj. kr.

Departementspromemorian

Därest rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965 i enlighet med

domstolskommitténs förslag, bör enligt promemorian övergångsvis utgå ersättningar

till statsverket från de berörda städerna. Denna ersättning anses

höra utgå under fem år efter förstatligandet. Den bör därvid successivt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Knngl. Maj.ts proposition nr 157 år 1U64

reduceras. De närmare villkoren rörande ersättningen behandlas i ett senare

sammanhang.

En speciell fråga när det gäller rådhusrätternas förstatligande är lokalhållningen.

Stadsutredningen har i sitt betänkande föreslagit en allmän

lokalhållningsskyldighet för kommunerna. Denna fråga kommer att behandlas

närmare i det följande. Oavsett detta anses emellertid lokalhåilningsskyldigheten

böra kvarstå, när det gäller rådhusrätterna. Beträffande

häradsrätterna föreligger skyldighet att hålla lokaler genom tingslagens

försorg. Domstolskommittén har föreslagit, att denna skyldighet i varje

fall tills vidare skall bibehållas. I enlighet härmed bör enligt promemorian

i syfte att nå enhetlighet mellan berörda städer och tingslagen även städerna

med rådhusrätt bibehållas vid skyldigheten att tillhandahålla lokaler

för rådhusrätterna i samma omfattning som gäller för tingslagen.

5. Uppbördsväsendet

Inledning

Av ålder har gällt, att magistratsstäderna själva svarat för kostnaderna

för kronouppbörd, medan motsvarande uppgift inom fögderiförvaltningen i

princip varit en statlig angelägenhet. Med tiden kom mantalsskrivningen

att läggas på den myndighet, som hade hand om kronouppbörden.

Genom 1945 års uppbördsreform och den i samband därmed genomförda

folkbokföringsreformen befriades magistraten från sitt dittillsvarande ansvar

för kronouppbörd och mantalsskrivning. Även om det principiellt ansågs,

att statsverket borde övertaga dessa magistratsstädernas kostnader för

mantalsskrivning och uppbörd, var statsverket likväl inte berett att beträffande

32 större magistratsstäder omedelbart ikläda sig ifrågavarande kostnader.

Därmed fick anstå i avvaktan på en utredning om städernas särskilda

rättigheter och skyldigheter i förhållande till stäten.

Av nyssnämnda 32 städer har Västervik, Falun och Trelleborg numera

tillförts fögderi. Härefter återstår alltså 29 städer med egen uppbördsförvaltning.

Dessa fullgör sina skyldigheter härutinnan främst på så sätt, att de

bestrider kostnaderna för den lokala ^skattemyndighetens verksamhet med

avseende å mantalsskrivning och uppbörd samt i mindre omfattning taxering.

I följande sammanställning anges de städer som nu har egna uppbördsverk

samt kostnaden för desamma under år 1962.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196b

Magistratsstädernas nettokostnader för uppbördsverken är 1962

Stat! Kostnad i 1 000-tal kr.1 Stad

Kostnad i 1 000-tal kr.1

Stockholm.........

Göteborg ..........

Malmö ............

Norrköping........

Västerås ..........

....... 16 702

....... 6 015

....... 2 104

....... 930

....... 570

....... 799

Hälsingborg .......

....... 772

Borås .............

....... 707

Linköping.........

....... 497

Eskilstuna.........

..... 402

Gävle .............

....... 392

Jönköping.........

........ 398

Karlstad...........

....... 285

....... 386

Halmstad ..........

........ 301

Uddevalla ................ 358

Södertälje . .............. 386

Karlskrona............... 258

Kalmar .................. 269

Luleå ................... 349

Sundsvall ................ 253

Landskrona ...... 291

Kristianstad .............. 239

Östersund .......... 308

Nyköping................. 135

Växjö . ................... 231

Umeå.......... 244

Kristinehamn.......... • 215

Summa 35 431

1 Pensionskostnader och Övriga försäkringskostnader för personalen har beräknats till 20

procent av lönekostnaderna. Periodisering av kostnader och intakter har företagits i de fall

där de uppenbarligen varit för höga eller låga. Hyreskostnader har mte frånskilts.

1955 års stadsutredning

Stadsutredningen konstaterar att redan rättvisekrav motiverar ett förstatligande

av uppbördsväsendet i de större magistratsstäderna. Vägande

skäl kan nämligen anföras mot att vissa städer själva skall bestrida kostnaderna

för sitt uppbördsväsen, medan motsvarande samhällsuppgifter i andra

städer och i landskommunerna bekostas av statsverket.

Utgångspunkten för bedömande av uppbördsväsendets organisation måste

enligt utredningen självfallet vara, att uppbörden blir effektiv och att vidsträckt

beaktande ges åt samhällsekonomiska intressen. Vad särskilt de

kommunala skatterna angår har staten gentemot kommunerna iklätt sig

ett visst ansvar (den s. k. kommunalskattegarantin) för dessa skatter. Det

kan, menar utredningen, inte göras gällande annat än att kommunerna i

stort sett väl skött sina åligganden beträffande uppbörden. Man kan dock

enligt utredningen inte bortse från att, såsom uppbördssystemet är utformat,

kommunerna trots allt inte har nagot mera omedelbart ekonomiskt

intresse av uppbördsresultatet. Även dessa förhållanden talar för att de

kommunala uppbördsverken förstatligas.

Ett förstatligande av städernas uppbördsverk är enligt utredningen uppenbarligen

ägnat att underlätta en rationalisering av uppbördsorganisationen

i dessa städer. De kompletterande undersökningar som pågår inom

den under finansdepartementet arbetande uppbördsorganisationskommittén

torde komma alt beröra stora delar av den offentliga administrationen

och kan leda till en långtgående centralisering av arbetsuppgifter. Vid ge
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1961

nomförandet av en sådan reform skulle det i organisatoriskt och författningsmässigt

hänseende otvivelaktigt vara till fördel med ett för hela landet

gemensamt huvudmannaskap i fråga om mantalsskrivning och uppbörd.

Denna enhetlighet skulle ernås genom förstatligande av de lokala

skattemyndigheternas verksamhet i städer med egen uppbördsförvaltning.

Ett förstatligande av uppbördsverken kan enligt stadsutredningen ske i

omedelbar anslutning till en databehandlingsreform. Häremot talar visserligen

att själva genomförandet av reformen skapar så många problem, att

därmed inte bör förknippas de frågor, som direkt sammanhänger med

uppbördsverkens förstatligande. Ett förstatligande av uppbördsverken i

tiden efter en databehandlingsreform anses inte böra komma i fråga av

organisatoriska skäl. Den nya organisationen bör från början byggas upp

efter enhetliga riktlinjer och under gemensamt huvudmannaskap. En tredje

lösning är att förstatliga uppbördsverken i tiden före en databehandlingsleform.

En sådan ordning vore i och för sig tänkbar, särskilt om genomförandet

av databehandlingsreformen förskjutes framåt i tiden, övergångsvis

skulle dock uppstå svårlösta problem för statsverket med hänsyn till

den personal, som bedömts bli övertalig vid en dylik reform.

När det gäller att bedöma kostnaderna för ett förstatligat uppbördsväsen

i de större magistratsstäderna har man i första hand att hålla sig till städernas

nuvarande kostnader. Databehandlingsreformen syftar bl. a. till en förbilligad

uppbörd. Man torde för den skull kunna utgå ifrån att ett rationaliserat

statligt system i vart fall inte kommer att ställa sig dyrare än det nuvarande.

Stadsutredningen anser det därför i detta läge försvarbart att räkna

med städernas nukostnader.

Ett förstatligande av de kommunala uppbördsverken behöver emellertid

inte innebära, att staten ikläder sig samtliga kostnader för mantalsskrivning

och uppbörd i berörda städer. Vad angår de statliga underdomstolarna föreligger

en kommunal bidragsskyldighet i form av tillhandahållande av lokaler

m. m. En liknande ordning ter sig enligt stadsutredningen naturlig

vid ett förstatligande av uppbördsverken. Skyldigheten bör dock inte knytas

enbart till dessa städer utan utsträckas att omfatta hela riket.

Vid sidan härav kan det enligt utredningen övervägas huruvida inte kommunerna

i riket bör utge kontant bidrag, förslagsvis kallat uppbördsavgift,

till statsverket för dess omhänderhavande av den kommunala uppbörden

och därmed sammanhängande uppgifter. En sådan avgift skulle ur enhetlighetssynpunkt

erläggas av samtliga kommuner, som drager fördel av det

statliga uppbördssystemet. Den borde således inte begränsas till att avse enbart

de städer, vilkas kommunala uppbördsverk i förevarande sammanhang

skulle förstatligas.

Även med beaktande av här antydd medverkan från kommunernas sida

ifrågasätter utredningen, huruvida staten på en gång kan ikläda sig den

ekonomiska ansvarigheten för en förstatligad uppbördsorganisation i de stä
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

der, som för närvarande har kommunal uppbördsförvaltning. Om det av

statsfinansiella skäl skulle befinnas lämpligt eller rent av nödvändigt att

tillämpa samma ordning här som beträffande polisväsendet och som stadsutredningen

i princip godtagit, bör bidragsskyldigheten ges formen av en

övergångsersättning, som blir föremål för successiv nedskrivning.

Departementspromemorian

Sedan stadsutredningen avgav sitt betänkande har riksdagen fattat beslut

angående riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbordsvasendet

(prop. 1963: 32; SU 41; rskr 101). Nämnda beslut innebär, att datamaskiner

skall införas som hjälpmedel inom folkbokföringen och for arbetet

med bl. a. uppbörd och redovisning av de direkta skatterna. Härvid kommer

länsstyrelserna med vissa undantag att förses med egna anläggningar

för automatisk databehandling. Avsikten är att det nya systemet skall genomföras

senast vid årsskiftet 1967/68. En övergång till ett sådant system

medför att de lokala skattemyndigheterna befrias från, kvantitativt sett, betydande

arbetsuppgifter. o.....

Planeringsarbetet för genomförandet av datareformen åvilar för narvarande

uppbördsorganisationskommittén. Fr. o. m. den 1 juli 1964 kommer

dock i enlighet med riksdagens beslut att inrättas en särskild myndighet,

centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, som bl. a. kommer att svara

för genomförandet av omorganisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet.

Enligt stadsutredningens uppfattning motiverar redan rättvisekrav ett förstatligande

av de nuvarande kommunala uppbördsverken. Såsom utredningen

framhållit accentueras förstatligandefrågan ytterligare i samband med

en omorganisation av uppbördsväsendet. Genomförandet av en sådan reform

gynnas i hög grad av ett enhetligt huvudmannaskap. Principbeslut synes

därför enligt promemorian nu böra fattas om att staten skall öveitaga

huvudmannaskapet för uppbördsväsendet i de 29 städer som har egen uppbördsförvaltning.

Beträffande tidpunkten för förstatligandet har stadsutredningen förordat

att detta bör ske i omedelbar anslutning till en datareform. Alternativt synes

utredningen dock även kunna tänka sig ett förstatligande i tiden före

datareformen, ehuru detta medför vissa problem med avseende på den personal

som beräknas bli övertalig vid reformens genomförande.

Datareformen är avsedd att genomföras senast vid årsskiftet 1967/68. EU

förstatligande av uppbördsverken bör enligt promemorian ske senast vid

denna tidpunkt. De många problem, som följer i samband med övergången

till automatisk databehandling, gör dock att starka skäl talar för att ett enhetligt

huvudmannaskap inom uppbördsväsendet genomföres redan dessförinnan.

Denna fråga anses få bli beroende av det fortsatta planeringsarbetet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964

Det bör ankomma på centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden att

närmare utreda denna fråga. Slutlig ståndpunkt i ämnet föreslås skola tagas

i samband med ett definitivt ställningstagande rörande tidpunkten för övergång

till databehandling.

I likhet med vad som tidigare förutsatts när det gäller rådhusrätterna anses

aven vid ett förstatligande av uppbördsverken berörda städer övergångsvis

böra bidraga till kostnaderna. Övergångstiden föreslås även i detta fall

skola bestammas till fem år och ersättningen successiv! reduceras under

denna tid. Den närmare utformningen av städernas bidragsskyldighet kommer

att behandlas i det följande.

Stadsutredningen har i ett annat avsnitt av sitt betänkande föreslagit en

allmän skyldighet för kommunerna att hålla lokaler för statliga ändamål.

Oavsett detta har det för utredningen tett sig naturligt att kommunerna

skulle bidraga i form av skyldighet att hålla lokaler för uppbördsverken.

Det erinras dock om att utredningen tänkte sig eu motsvarande skyldighet

även beträffande lokaler för polisväsendet.

När det gäller polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har riksdagen beslutat,

att staten skall påtaga sig ansvaret för lokalhållningen. Beträffande

uppbördsväsendet, utom i städer med egen uppbördsförvaltning, svarar

statsverket ävenledes helt för lokalkostnaderna. Mot denna bakgrund synes

det enligt promemorian rimligt, att staten övertager lokalhållningen vid ett

förstatligande av de kommunala uppbördsverken. Denna fråga föreslås skola

regleras på samma sätt som beslutats i fråga om lokaler för polis-, åklagar-

och exekutionsväsendet. Staten skulle alltså äga att mot hyra enligt

gängse grunder för hyressättning disponera de lokaler som städerna nu upplåtit

for uppbördsverken. I de fall staden förhyrt lokaler, förutsättes den

medverka till att staten i stället kan inträda i stadens rätt till lokalerna. I

den mån så anses lämpligt, bör enligt promemorian inlösen kunna ske av fastighet

som helt disponeras för uppbördsverket och andra verksamhetsgrenar

för vilka staten har huvudmannaskapet.

Inventarier och annan utrustning, som städerna anskaffat för uppbördsverken,

föreslås utan vederlag skola överlåtas på statsverket i samband med

en huvudmannaskapsreform. Rörande den praktiska tillämpningen av denna

princip anses motsvarande föreskrifter beträffande polis-, åklagar- och

exekutionsväsendet få tjäna till ledning.

6. Tullhusbyggnadsskyldigheten

Inledning

hragan om stadernas skyldighet att bygga och underhålla tullhus är nära

förbunden med stapelstadsrätten. Sålunda är i princip stapelstäderna liksom

7 med. undanta8 av Kiruna — Övriga städer, som erhållit fullständig förtullningsratt

och därmed tullkammare skyldiga att svara för lokalhållningen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1967

Benämningen stapelstad uppkom törsta gången på 1630-talet. Med stapelstad

avsågs då en hamnstad med tull seglationsrätt. Framtör övriga städer

var stapelstäderna priviligierade på två sätt. Dels var enbart deras hamnar

helt öppna för fartyg i utrikes fart. Dels hade de köpmän, som tillhörde

stapelstädernas borgerskap, ensamrätt till handel med utlänningar. Stapelstadsrätten

hade således både ett seglationsrättsligt och ett näringsrättsligt

innehåll.

På 1860-talet förändrades emellertid stapelstädernas ställning i mycket

hög grad. 1864 års näringsfrihetsreform medförde, att stapelstadsrätten förlorade

sitt näringsrättsliga innehåll. Numera medför den i stort sett endast,

att stadens hamn är öppen för alla fartyg som kommer från utlandet, oavsett

om fartygslasten är tullfri eller inte. Stapelstadsrätten innebär vidare att

staden har en fullständig lörtullningsrätt, d. v. s. att alla tullklareringsåtgärder

som erfordras för utrikes handel skall kunna ske där utan särskild

kostnad.

Tullhusbyggnadsskyldighet åvilar 48 städer med gällande stapelstadsrätt,

av vilka 36 är tolagsberättigade. Härvid är inte medräknade Kungälv, Marstrand

och Söderköping. Kungälvs stapelstadsrätt förklarades år 1904 tills

vidare vilande. Söderköpings stapelstadsrätt anses vilande utan formligt

beslut därom. Marstrand är utrustad med tullstation, lydande under Göteborgs

tulldistrikt, och får uppbära tolagsersättning. Byggnadsskyldighet

torde föreligga i begränsad omfattning.

Tullhusbyggnadsskyldighet åvilar ytterligare fyra städer utan segelbar

förbindelse med saltsjön men med fullständig förtullningsrätt, nämligen

Borås, Falun, Lund och Östersund.

1955 års stadsutredning

Stadsutredningen konstaterar, att stapelstäderna fram mot mitten av

1800-talet med några få undantag ägde rätt till tolag. Tullhusbyggnadsskyldighet

åvilade stapelstäderna i allmänhet. Härigenom kom tullhusbj^ggnadsskyldighetens

historiska samband med stapelstadsrätten att tydligt

framträda. Fr. o. m. år 1855 har Kungl. Maj:t också beträffande nytillkomna

stapelstäder konsekvent hävdat, att stapelstadsrätten automatiskt

föranleder tullhusbyggnadsskyldighet. Sådan skyldighet består alltså oberoende

av om tolagsersättning utgår eller inte.

Efter att ha erinrat om vissa tidigare utredningar i ämnet finner sig stadsutredningen

böra understryka, hurusom den historiska utvecklingen klart

ådagalägger, att tullhusbyggnadsskyldighelen utgör eu konsekvens av den

för vederbörande städer alltjämt synnerligen betydelsefulla stapelstadsrätten.

Den omständigheten, att städerna medgivits disponera inkomsterna av

tolagen och sedermera av tolagsersättningen vid fullgörandet av skyldigheten

i fråga, kan enligt utredningen inte med fog tagas till intäkt för uppfattningen,

att lolagsinkomsten skulle utgöra en förutsättning för städernas

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr i 57 år 1964

tullhusbyggnadsskyldighet. Den av utredningen intagna ståndpunkten har

också under det senaste århundradet genomgående fastslagits av Kungl.

Maj :t och tullhusbyggnadsskyldigheten uppställts som villkor även för medgivande

av fullständig förtullningsrätt i städer utan stapelstadsrätt.

Vid nu angivna förhållanden håller utredningen före, att ett bortfallande

av rätten till tolagsersättning inte kan rubba stapelstädernas förpliktelse att

tillhandahålla erforderliga lokaler för det lokala tullväsendet med därtill

hörande inredning. En avveckling av tolagsersättningen kan sålunda inte

rättsligen medföra skyldighet för statsverket att övertaga de förpliktelser,

som stapelstäderna och därmed jämförliga städer iklätt sig i samband med

att de satts i tillfälle att bereda invånarna och näringslivet i orten den i

skilda hänseenden materiellt betydelsefulla förmån, som den fullständiga

förtullningsrätten otvivelaktigt utgör.

Departementspromemorian

Den av stadsutredningen lämnade redovisningen visar att något direkt

samband mellan tolagsersättningen och tullhusbyggnadsskyldigheten

inte föreligger utan att denna skyldighet är knuten till stapelstadsrätten. En

avveckling av tolagen behöver därför i och för sig inte medföra ett borttagande

av tullhusbyggnadsskyldigheten för stapelstäderna. Ä andra sidan kan

ifrågasättas skäligheten i att bibehålla en skyldighet att hålla lokaler för en

helt statlig förvaltningsgren som tullväsendet, när rätten till tolag upphört

för vederbörande stad. Billighetsskäl anses därför tala för att tullhusbyggnadsskyldigheten

i dess nuvarande utformning slopas i samband med

avskaffandet av tolagsersättningen fr. o. m. den 1 januari 1965. Från denna

tidpunkt skulle staten således svara för kostnaderna för tullverkets administrationslokaler.

För sådana lokaler som erfordras för godsförvaring

och liknande vid hamnar och andra trafikplatser föreslås städerna dock

även i fortsättningen skola bära det ekonomiska ansvaret. Då det givetvis

är angeläget, att tullverket för sin verksamhet erhåller ändamålsenligt belägna

lokaler, förutsättes i departementspromemorian att städerna vid planeringen

av hamnanläggningar etc. reserverar lämpligt utrymme för tullhusbyggnader

och om så befinnes mest ändamålsenligt upplåter erforderliga

lokaler. I sistnämnda fall skall givetvis utgå hyra efter gängse normer.

I de nuvarande tullhusen finns f. n. inventarier som av vederbörande

städer ställts till tullverkets förfogande. Dessa inventarier anses i samband

med att lokalhållningsskyldigheten upphör böra överlåtas till staten utan

särskilt vederlag.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 är 1964

27

7. Övriga frågor

1955 års stadsutredning

Stadsutredningen har i sitt betänkande även berört vissa andra rättigheter

som tillkommer städerna, nämligen auktionsmonopol samt rätten att vid

fastighetsöverlåtelser uttaga s. k. friskilling. Stadsutredningen har dock funnit

att frågan om utövandet av dessa rättigheter närmast är en kommunal

angelägenhet. Någon särskild åtgärd i nu förevarande sammanhang anser utredningen

därför inte erforderlig.

En annan av stadsutredningen behandlad fråga gäller framställningar

från vissa städer om retroaktiv ersättning för städernas skyldighet beträffande

militär rättegång. Genom att de speciella krigsdomstolarna avskaffades

år 1949 och den militära rättsskipningen överfördes till de allmänna

domstolarna ökade arbetet för bl. a. rådhusrätterna. Ifrågavarande städer

har därför aktualiserat frågan om ersättning för den merkostnad som därigenom

uppkom för städerna. Stadsutredningen har mot bakgrunden av polisväsendets

och rådhusrätternas förstatligande inte ansett anledning föreligga

att räkna med någon retroaktiv ersättning i nu föreliggande fall.

Med hänsyn till de avsevärda kostnader för statsverket som ett övertagande

av städerna nu åvilande skyldigheter skulle innebära, har stadsutredningen

övervägt lösningar för att — om så anses erforderligt — statsfinansiellt

underlätta avvecklingens genomförande. Under dessa omständigheter och då

i direktiven för utredningen särskilt uppmärksammats statens ansvar för

restförda kommunala skatter ävensom handhavandet av kommunal upphörd,

har utredningen upptagit frågan om kommunalskattegarantin samt

frågan om införandet av en särskild uppbördsavgift.

Den nuvarande kommunalskattegarantin innebär, att kommunerna erhåller

fulla beloppet av debiterad kommunalskatt och att restförda belopp, som

inte kan indrivas, således bestrides av statsverket. Kostnaderna för denna

garanti har av stadsutredningen beräknats till i runt tal 15 å 20 milj. kr. per

år, varav betydligt mera än hälften hänför sig till städerna. Utredningen har

funnit, att motiven för att bibehålla kommunalskattegarantin på ett avgörande

sätt försvagats. Den förordar därför, att frågan om denna garanti upplages

till omprövning i syfte att vid statsverkets redovisning av uppburen

kommunalskatt avdrag må göras för inte influten sådan skatt. Utredningen

anger även olika metoder för att beräkna denna skatteförlust.

Stadsutredningen har även ifrågasatt införande av en särskild uppbördsavgift,

varigenom kommunerna skulle ersätta den service som staten lämnar

genom att ombesörja uppbörden av kommunalskatt. Eu sådan avgift

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1!)64

kan enligt utredningen utgå enligt två alternativ. Det ena är att staten erhåller

kompensation för sina merkostnader för den kommunala uppbörden.

Det andra innebär att ersättningen utgår med hänsyn till statsverkets reella

kostnader för den kommunala uppbörden, alltså inte endast för merkostnader

utan även för andel i gemensamma kostnader. Utredningen förordar

merkostnadsalternativet. Avgiften skulle därvid beräknas i förhållande till

befolkningsunderlaget. Om en sådan avgift fastställes med hänsyn till invånarantalet

och om på kommunerna belöpande kostnader beräknas till 3 kr.

per invånare, skulle avgiften totalt för hela riket uppgå till omkring 22,5

milj. kr., varav mer än hälften belöper på städerna.

Departementspromemorian

Stadsutredningen har inte ansett sig böra föreslå någon avveckling av de

s. k. friskillingarna i detta sammanhang. Emellertid synes det enligt departementspromemorian

önskvärt, att även i dessa avseenden åstadkomma en

avveckling av särbestämmelserna för vissa städer. Detta gäller både den friskilling,

som utgår med i regel 2 kr. i varje magistratsstad, och den friskilling,

som i endast ett fåtal magistratsstäder enligt Kungl. Maj :ts förordnande

utgår med viss procent av köpeskilling eller taxeringsvärde. Skäl saknas

nämligen att vid rådhusrätt uttaga högre lagfartsavgifter än vid häradsrätt.

De ifrågavarande avgifterna anses därför böra avskaffas fr. o. m. den 1 januari

1965 i samband med den nu aktuella regleringen av rättigheter och

skyldigheter.

Beträffande kommnnalskattegarantin konstateras i departementspromemorian,

att denna garanti gällt alltsedan 1945 års uppbördsreform och att

den otvivelaktigt innebär en betydande förmån för kommunerna, som därigenom

tillförsäkras den skatt som faktiskt debiterats. Å andra sidan kan

den omständigheten att de nuvarande kommunala uppbördsverken förstatligas

knappast tagas till intäkt för att borttaga denna förmån för samtliga

kommuner, Kommunalskattegarantin har i tidigare diskussioner även tilllagts

en viss skatteutjämnande effekt. Även om denna synpunkt inte torde

böra tillmätas mera väsentlig betydelse, synes det enligt promemorian dock

tveksamt att i nuvarande läge vidtaga en ändring, då frågan om den kommunala

skatteutjämningen alltmer aktualiserats och förslag härom inom

en snar framtid torde komma att avges av 1958 års skatteutj ämningskomnutté.

Mot bakgrunden av vad nu sagts anses gällande föreskrifter rörande

kommunalskattegarantin inte böra ändras i förevarande sammanhang.

De skäl som anförts beträffande bibehållande av kommunalskattegarantin

är enligt departementspromemorian även tillämpliga när det gäller frågan

om en uppbördsavgift. Enligt promemorian bör det därför inte nu övervägas

att införa eu sådan avgift.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196k

29

8. Ordning och former för avvecklingen

1955 års stadsutredning

Stadsutredningen har slutligen upptagit frågan om ordningen och formerna

för en avveckling av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter

samt erforderliga övergångsanordningar. Utredningen har i anslutning härtill

lämnat en redovisning över de totala utgifter och inkomster för städerna,

som beröres av den nu aktuella regleringen av rättigheter och skyldigheter.

Utredningens sammanställningar, som redovisas i två tabeller, torde

få intagas i statsrådsprotokollet i detta ärende (s. 30—31).

Utredningen konstaterar, att det inte bör ifrågakomma att en enstaka

stad frånhändes sina rättigheter utan kompensation. Det är för utredningen

naturligt, att städerna avstår rättigheter i samband med att de fritages

från motsvarande skyldigheter. En samtidig avveckling av alla rättigheter

och skyldigheter framstår dock enligt utredningen knappast såsom praktiskt

genomförbar. Utredningen förordar därför en successiv avveckling.

Då det därefter gäller att överväga sättet för överförande av den kommunala

organisationen i statlig regi, inställer sig det synnerligen betydelsefulla

problemet, om statsverket skall ikläda sig ansvaret för den bestående organisationen

eller begränsa sig till den organisation, som kan bli bestämd för

vederbörande verksamhetsgren efter statens övertagande därav. Vad angår

rådhusrätterna kan det knappast bli fråga om att förstatliga dem i befintligt

skick. Åtskilliga rådhusrätter avses skola upphöra och städerna införlivas

med domsaga. Beträffande uppbördsverken är förhållandena svårare

att nu överblicka. Vid införande av automatisk databehandling skulle personal

i viss omfattning bli övertalig inom såväl den statliga som den kommunala

organisationen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196A

Magistratsstäders nettokostnader år 1959 för vissa verksamhetsgrenar jämfört med_i före*

kommande fall — tolagsersättning; s. k. kallhyra ingår ej i nettokostnaderna

1 000-tal kr.

Stad

Magi- strat 0

rådhus

rätt

Polis-

och

åkla-

gar-

vä-

sende

Upp-

börds-

verk

Exe-

ku-

tions-

väs-

ende

Sum-

ma

netto-

kost-

nader

Sum-

ma

kall-

hyra

To-

lags

ersätt-

ning

Överskju-

tande

netto-

kostna-

der

kol. 6—

kol. 8

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Stockholm ..........

10 313

48 589

11 964

4 034

74 900

2 778

12 744

62 156

Göteborg ............

4 445

22 296

4 869

2 230

33 840

1 143

5 963

27 877

Malmö ..............

2 533

12 748

1 815

1 046

18142

525

3 336

14 806

Norrköping ..........

697

4 246

755

349

6 047

368

814

5 233

Västerås ............

484

3196

417

251

4 348

162

_

4 348

Uppsala ............

548

3 026

626

232

4 432

110

_

4 432

Hälsingborg..........

581

3 596

588

298

5 063

82

2 225

2 838

Örebro ..............

567

3 177

463

231

4 438

608

_

4 438

Borås................

471

2 375

641

288

3 775

119

_

3 775

Linköping............

511

1964

392

200

3 067

117

187

2 880

Eskilstuna ..........

309

2 402

374

199

3 284

332

._

3 284

Gävle................

460

2 546

339

247

3 592

85

391

3 201

Jönköping ..........

324

1 871

307

200

2 702

138

172

2 530

Karlstad ............

363

1 986

242

198

2 789

90

334

2 455

Lund................

326

1447

344

194

2 311

43

__

2 311

Halmstad............

305

1 450

265

185

2 205

77

152

2 053

Uddevalla............

234

919

240

157

1 550

49

202

1 348

Södertälje............

338

1 093

291

193

1 915

89

492

1 423

Karlskrona ..........

357

1 610

272

233

2 472

66

7

2 465

Kalmar..............

305

968

205

178

1 656

92

63

1 593

Luleå................

329

1139

243

198

1 909

178

42

1 867

Sundsvall............

321

1 580

310

153

2 364

79

132

2 232

Landskrona..........

257

1 097

195

91

1 640

67

304

1336

Motala ..............

182

896

—

137

1 215

21

.-

1 215

Kristianstad..........

289

963

216

124

1 592

89

100

1 492

Östersund............

287

1 050

242

172

1 751

47

_

1 751

Nyköping............

258

831

174

102

1 365

72

498

867

Växjö ..............

169

680

162

109

1 120

53

--

1 120

Skellefteå............

191

820

—

114

1 125

88

—

1 125

Umeå ..............

255

862

192

98

1 407

77

27

1 380

Kristinehamn ........

215

812

184

123

1334

47

—

1 334

Trelleborg ..........

214

661

190

79

1 144

63

2 080

— 936

Falun ..............

199

867

166

76

1 308

87

—

1 308

Vänersborg ..........

152

687

—

93

932

23

—

932

Alingsås ............

187

592

—

82

861

21

—

861

Härnösand ..........

200

676

—

105

981

21

30

951

Varberg ............

159

546

—

72

777

31

60

717

Enköping............

124

405

—

55

584

8

—

584

Söderhamn ..........

153

533

—

53

739

13

7

732

Oskarshamn..........

186

434

—

60

680

11

21

659

Summa

28 798

137 636

27 683

13 239

207 356

8169

30 383

176 973

Anmärkningar:

I kol. 3 redovisas även kostnader för fångvård. Kostnaderna för fångars vård och underhåll

utgjorde i Stockholm 253 787 kr. i Göteborg 106 155 kr. och i Malmö 23 370 kr.

Ersättning för förlorade tullfriheter utgick till Stockholm med 19 470 kr.

För Trelleborgs del översteg tolagsersättningen nettokostnaderna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1964

Tolagsberättigade icke-magistratsstäders nettokostnader år 1959 för polis*, åklagar- och

exekutionsväsende jämfört med tolagsersättning; s. k. kallhyra ingår ej i nettokostnaderna

1 000-tal kr.

Stad

Polis- o.

åklagar- väsende

Exeku-

tions-

väsende

Summa

netto-

kostna-

der

Summa

kallhyra

Tolagser-

sättning

Över- skjutan- de netto- kostna- der kol.

4—kol. 6

1

2

3

4

5

6

7

Västervik ................

660

108

768

33

15

753

Visby ....................

665

99

764

49

3

761

Ystad ....................

607

96

703

30

6

697

Hudiksvall................

421

43

464

14

9

455

Karlshamn................

471

57

528

21

117

411

Falkenberg................

367

43

410

12

14

396

Piteå ....................

185

20

205

5

4

201

Simrishamn ..............

139

17

156

4

8

148

Sölvesborg ................

205

18

223

3

2

221

Strömstad ................

132

15

147

8

37

no

Haparanda................

93

7

100

4

26

74

Marstrand ................

35

3

38

0

1

37

Summa

3 980

526

4 506

183

242

4 264

Anmärkning:

Till denna tabell ha hänförts samtliga städer, som den 1 januari 1962 lydde under landsrätt.

Den prövning stadsutredningen ägnat frågan har resulterat däri, att utredningen

funnit sig böra förorda, att det statliga huvudmannaskapet principiellt

bör avse den reviderade organisationen, sådan denna godtagits av

statsmakterna. Det avgörande motivet för denna ståndpunkt har varit, att

det vid en eventuell omorganisation skulle medföra fördelar, om den friställda

personalen lokalt tillgodogöres, i stället för att ansvaret för omplaceringen

överföres på statsverket. Omställningsproblemen framstår såsom

enklare och lättare bemästrade på det lokala planet än på riksplanet.

När utredningen velat förorda en principlösning av denna innebörd, har

det skett under den självklara förutsättningen, att staten å sin sida effektivt

medverkar till att arbetskraft, som vunnit fast anställning i kommunens

tjänst före principbeslut om förstatligande men inte kan påräkna fortsatt

anställning inom den nya organisationen eller annorledes på den tidigare

orten, må beredas anställning å annan ort i all den utsträckning förhållandena

medger. Särskilda organisatoriska åtgärder i detta syfte är enligt utredningens

mening av behovet påkallade. Utredningen understryker också

att befattningshavare, som innehar tryggad anställning och som av någon

anledning icke kan beredas fortsatt arbete i denna eller annan likvärdig

sådan, skall bibehållas vid avtalade förmåner.

Med utgångspunkt från gällande tingshusbyggnadsskyldighet har i annat

sammanhang föreslagits en något vidgad kommunal byggnadsskyldighet vid

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 19tii

statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Stadsutredningen

har byggt vidare på tanken och ifrågasatt införande av en generell

förpliktelse för kommunerna att hålla lokaler för de statliga myndigheter

— dock inte centrala eller regionala -— som trätt eller skulle träda i stället

för de kommunala organen. Ett statligt handhavande av lokalfrågorna, antingen

regionalt eller centralt, skulle enligt utredningen otvivelaktigt innebära

ett tungrott och tidsödande system. Därest kommunerna svarar för lokalhållningen,

skulle sålunda ernås mycket betydande fördelar ur administrativ

synpunkt. Bland annat skulle sådana frågor handhas av organ förtrogna

med ortens förhållanden och under samordning med kommunala

byggnadsfrågor i övrigt. Vid sitt ställningstagande har stadsutredningen sålunda

velat fästa avgörande vikt vid de administrativa och praktiska synpunkterna.

Men det ligger tillika i öppen dag att jämväl de statsfinansiella

aspekterna väger tungt. Ett statligt åtagande av lokalhållningen skulle påkalla

förhyrande eller inlösning av rådhus, tingshus och andra nu av kommunerna

tillhandahållna lokaler för t. ex. uppbördsverken i städerna. I åtskilliga

fall kompliceras förhållandena därav, att samma fastighet ofta disponeras

även för den kommunala förvaltningens behov. Vidare är att uppmärksamma,

att kostnaderna i fråga kan bedömas uppgå till blygsamma belopp

för de olika kommunala enheterna i jämförelse med de utgifter, som

övervältras från kommunerna på statsverket vid en konsekvent ändring av

huvudmannaskapet för de ifrågavarande samhällsuppgifterna.

Stadsutredningen förordar därför en generell kommunal byggnadsskyldighet.

Förpliktelsen begränsas dock till alt avse själva lokalerna. Statsverket

skulle sålunda svara för utgifter för bränsle, lyse och vatten samt

renhållning och städning ävensom i fortsättningen för möbler och andra

inventarier.

Därest statsmakterna inte anser sig böra ålägga kommunerna en generell

byggnadsskyldighet i enlighet med stadsutredningens förslag, ifrågasätter

utredningen huruvida kommunerna likväl inte i någon form bör åläggas

att upplåta lämplig tomtmark till byggnader för ifrågavarande verksamhetsgrenar.

En sådan ordning ter sig särskilt motiverad i fråga om städer,

som nu med full äganderätt skulle erhålla donationsjord. Om förpliktelsen

blir generell, bör den inte tidsbegränsas. Frågan huruvida kommunerna skall

uppbära vederlag för tomtmarken eller inte får enligt utredningen bero av

de villkor, som i övrigt kan komma att fastställas vid en avveckling. I vart

fall anses vederlag inte böra utgå till städer med donationsjord.

När det gäller inventarier erinrar stadsutredningen om att kommunerna

vid förstatligande av polisväsendet in. in. förutsätts skola utan gottgörelse

överlämna inventarier och annan utrustning, som anskaffats för polis-, åklagar-

och exekutionsväsendets behov. Denna princip bör enligt stadsutredningens

förmenande göras generell och tillämpas även vid förstatligande av

rådhusrätter och uppbördsverk. Lös egendom bör sålunda överlämnas med

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

äganderätt. Egendom, som anskaffats för flera förvaltningsgrenars gemensamma

behov, bör få begagnas av den statliga organisationen med samma

rätt, som varit gällande för den tidigare kommunala. Vederlag bör härvid

inte utgå under den generellt fastställda övergångstiden.

Kraven på en kommunal bidragsplikt skulle enligt stadsutredningen sannolikt

inte göra sig så starkt gällande, om det varit fråga om att förstatliga

enbart stadsdomstolarna eller uppbördsverken. Men när nu inte endast båda

dessa verksamhetsgrenar utan även polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

trätt in i bilden och då man kan räkna med att omställningsprocessen kommer

att koncentreras till en förhållandevis kort period, synes det ur statsfinansiell

synpunkt knappast realistiskt att utesluta en kommunal bidragsplikt.

Denna anses dock böra tidsbegränsas. Utredningen anser, att övergångstiden

inte bör överstiga tio år men inte heller understiga fem år. Den

kommunala bidragsplikten bör ges formen av en årligen utgående övergångsersättning.

Under första året efter förstatligandet bör denna ersättning

utgå till sitt efter vissa grunder fastställda grundbelopp. Städernas bidragsplikt

bör därefter bli föremål för en successiv årlig nedskrivning (med tio

resp. tjugo procent) för att upphöra med utgången av övergångstiden. Övergångsersättningens

grundbelopp bör i princip fastställas med hänsyn till

kostnaderna för berörda verksamhetsgrenar under visst år, basår, exempelvis

året före själva förstatligandet eller året före det principbeslut fattats

därom.

När det gäller städernas särskilda rättigheter, främst tolagsersättningen,

utgår stadsutredningen ifrån att denna skall bli föremål för indragning vid

ett förstatligande av nu ifrågavarande samhällsuppgifter, så att vid ett fullt

genomfört förstatligande även tolagsersättningen — utom i något undantagsfall

— skall vara slutligt avvecklad. Härvid skulle tolagsersättningen till andelar

kunna hänföras till de olika verksamhetsgrenarna. När en verksamhetsgren

förstatligas, nedskrives ersättningen med motsvarande andel. Från

den för varje år beräknade övergångsersättningen avräknas det belopp, varmed

tolagsersättningen nedskrivits.

En annan möjlighet är att låta tolagsersättningen gå i avräkning vid olika

reformer allt efter det de olika verksamhetsgrenarna förstatligas och intill

övergångsersättningens grundbelopp. Beträffande städer, som tidigare lagts

under landsrätt, bör tolagsersättningen enligt utredningen i sin helhet indragas

redan vid första förekommande förstatligandeåtgärd.

I regel överstiger summan av årliga kostnaderna för de olika verksamhetsgrenarna

den årliga tolagsersättningen för resp. städer. Härigenom kan tolagsersättningen

i normalfall vid tillämpning av sist angivna metod väntas

bli avvecklad, innan förstatligandet till fullo genomförts. I det motsatta fallet

skulle staden fortfarande ha kvar rätt till tolagsersättning, ehuru förstatligandereformerna

genomförts. Såvitt stadsutredningen kan förutse är det

endast Trelleborg som kommer i detta läge. Möjligen kan enligt utredningen

3 Ttihang till rikstlaqens protokoll 1901. 1 samt. Nr 157

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964-

ifrågasättas att avveckla denna överskjutande tolagsersättning genom statliga

bidrag under en längre tidsperiod (20—30 år).

Ersättning för förlorade tullfriheter och för indragna ränte- och tiondeanslag

bör enligt stadsutredningen avskaffas i samband med en första förstatligandeåtgärd.

Detsamma torde gälla övriga under anslaget till städers friheter

uppförda ersättningar, dock med de undantag som tidigare berörts.

När det gäller donationsjordarna anser utredningen, att kronan — med

vissa undantag — till städerna med full äganderätt bör överlämna dessa

markområden vid den första förstatligandeåtgärden. Specialdonationer till

borgmästare och råd eller motsvarande bör återgå till kronan i samband

med förstatligandet av domstolsväsendet. Städerna bör till kronan avstå sin

rätt till donations jord, som disponeras av kronan, för ecklesiastikt ändamål

eller i övrigt annat allmänt ändamål än stadens.

Till sist berör utredningen sådana av städernas inkomster, som direkt

hänför sig till berörda verksamhetsgrenar. Detta gäller bl. a. expeditionslösen

och liknande sportler inom magistrats- och domstolsväsendet, övergångsersättningens

grundbelopp bör i princip fastställas med utgångspunkt

från nettokostnaden efter avdrag för intäkter.

Departementspromemorian

I det föregående har förutsatts att en allmän avveckling skall åstadkommas

av de särskilda rättigheter och skyldigheter som gäller för vissa städer

i förhållande till övriga städer och landskommuner. Beslut har redan fattats

av riksdagen om förstatligande av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

fr. o. m. den 1 januari 1965. Domstolskommittén har vidare framlagt förslag

om förstatligande av rådhusrätterna likaledes fr. o. m. den 1 januari

1965.

Ett förstatligande av de nuvarande kommunala uppbördsverken har vidare

föreslagits skola komma till stånd senast vid årsskiftet 1967/68 i samband

med att automatisk databehandling införes inom folkbokföring och

uppbörd. Den närmare tidpunkten anses böra bestämmas senare, när tidpunkten

för datareformen klarlagts.

1 samband med denna avveckling av skyldigheter har förutsatts att även

vissa rättigheter skulle avvecklas eller regleras. Sålunda föreslås i enlighet

med vad tidigare sagts städernas donationsjord skola överlåtas till städerna

med full äganderätt, dock med undantag för sådan mark som disponeras

för statligt, ecklesiastikt eller i övrigt annat allmänt ändamål än stadens

samt donationer som skett för speciellt ändamål. Den närmare regleringen

av överlåtelsen anses böra ske efter överläggningar med berörda städer. Vidare

töreslås den nuvarande tolagsersättningen skola avskaffas successivt

tr. o. m. den 1 januari 1965. De särskilda ersättningarna för städers friheter

avvecklas i sin helhet från samma tidpunkt.

Kostnaderna för rådhusrätterna i de städer, för vilka landsrättsförläggning

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

inte är aktuell, har av domstolskommittén för år 1962 beräknats till omkring

33 milj. kr. Kostnaderna för de kommunala uppbördsverken utgjorde

samma år drygt 35 milj. kr., inräknat pensionskostnader. Totalt skulle

de nu angivna skyldigheterna alltså kosta städerna drygt 68 milj. kr. Tolagsersättningen

för budgetåret 1962/63 utgjorde sammanlagt ca 39 milj. kr.

En avveckling av dessa rättigheter och skyldigheter skulle alltså för statens

del innebära övertagande av årliga kostnader om i runt tal 30 milj. kr. Härtill

kommer för städernas del det värde som donationsjordarna kan anses

ha. Individuellt är dock proportionen mellan rättigheter och skyldigheter väsentligt

olika för olika städer.

En avveckling synes inte kunna taga hänsyn till de individuella skillnaderna

mellan olika städer utan får inriktas på en generell avveckling. Dessa

individuella skillnader får även något minskad betydelse genom att avvecklingen

sker med en viss övergångstid. Med hänsyn härtill och till de betydande

kostnader som statsverket redan påtagit sig i samband med förstatligandet

av polisväsendet m. in. synes enligt departementspromemorian en

femårig avvecklingstid rimlig. Härvid skulle de principer för den kommunala

bidragsskyldigheten tillämpas som av statsmakterna godtagits i fråga

om polisväsendet. Motsvarande successiva avveckling anses även böra gälla

beträffande tolagsersättningen. Såsom tidigare nämnts skulle däremot ersättningarna

för städers friheter avvecklas i ett sammanhang. Som bas för

beräkningen av det kommunala bidraget i fråga om rådhusrätterna föreslås

det genomsnittliga beloppet av berörda stads kostnader för ifrågavarande

ändamål under kalenderåren 1962 och 1963. Tolagsersättningen beräknas

efter den genomsnittliga ersättningen för budgetåren 1962/63 och 1963/64.

Detta innebär, såvitt gäller kostnaderna för rådhusrätterna samt tolagsersättningen,

att för år 1965 i princip kommer att utgå full kompensation samt

för de följande åren en med 20 procent av det ursprungliga beloppet årligen

minskad ersättning, så att ersättningen helt bortfaller fr. o. m. år 1970. När

det gäller bidraget för uppbördsverken får femårsperioden bestämmas med

hänsyn till tidpunkten för förstatligandet.

I fråga om de städer, som redan lagts under landsrätt eller som kommer

att läggas under landsrätt före den 1 januari 1905, anses tolagsersättningen

i sin helhet böra indragas fr. o. in. år 1965 i enlighet med stadsutredningens

förslag. Undantag härifrån skulle dock gälla för Trelleborg, för vilken stad

huvudregeln om en femårig avvecklingstid föreslås skola tillämpas.

Stadsutrcdningen har föreslagit en allmän kommunal byggnadsskyldighet.

När det gäller polis-, åklagar- och exekutionsväsendet har riksdagen numera

beslutat, att staten skall svara för lokalkostnaderna. Frågan om en allmän

byggnadsskyldighet har därmed fallit. Beträffande rådhusrätterna har

domstolskommittén utgått från att tingshusbyggnadsskyldigheten tills vidare

skall bestå och att städerna med rådhusrätt bibehåller en motsvarande

lokalhållningsskyldighet som gäller för tingslagen. Tullhusbyggnadsskyldighelen

har behandlats i det föregående.

3j Iiihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 157

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 10(ii

Vad som återstår gäller alltså lokalhållningsskyldigheten för uppbördsverken.

Enligt departementspromemorian anses staten härvid böra svara för

lokalerna i likhet med vad som beslutats beträffande lokaler för polisväsendet

m. in. Även i detta avseende uppnås därigenom lika villkor för städerna

och övriga kommuner.

III. Remissyttranden

Städernas donationsjord

Vad i departementspromemorian föreslagits i fråga om en avveckling av

städernas donationsjord har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i remissutlåtandena. Endast i några hänseenden har erinringar framställts.

Justitiekanslersämbetet behandlar främst frågan om den lämpligaste formen

för en avveckling och anför härom följande.

Avvecklingen av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande

till staten avses enligt promemorian ske genom ensidiga beslut av

statsmakterna i alla de i promemorian upptagna avseendena utom såvitt

gäller donations jordarna. I fråga om dessa föreslås att Kungl. Maj :t inhämtar

riksdagens bemyndigande att på angivna grunder träffa avtal med berörda

städer om en avveckling. Ur rättsliga synpunkter synes väl ej något

vara att erinra emot en sådan lösning. Fråga är emellertid om icke den

föreslagna ordningen kan medföra risk för att en fullständig avveckling av

donationsjordarna ej kommer till stånd eller att staten, för att uppgörelse

skall träffas, i vissa fall nödgas ingå för sig oförmånliga avtal. Den

situationen synes nämligen lätt kunna inträffa, att vid förhandlingar mellan

staten och viss stad om dess donationsjordar företrädarna för staten

och staden kommer till olika uppfattning i någon föreliggande fråga, t. ex.

huruvida viss mark är specialdestinerad eller liknande. Vidhålles de skilda

uppfattningarna, kan något avtal ej träffas. Är staten åter angelägen om en

uppgörelse, kan staten tvingas att göra avkall i fråga om sin ståndpunkt,

särskilt som det i sammanhanget ej finnes något annat förhandlingsobjekt

i form av byggnadsskyldighet eller liknande.

Justitiekanslersämbetet har svårt att bedöma om och i vad mån dylika

olägenheter kan antagas uppkomma. Bedömes risken ej alltför obetydlig att

dylika svårigheter kan möta vid en uppgörelse med berörda städer, bör tydligen

en annan form väljas för avvecklingen av donationsjordarna än avtalsformen.

Ett alternativ synes vara, att det tänkta bemyndigandet för Kungl. Maj:t

innefattar befogenhet för Kungl. Maj :t att, i händelse avtal ej kan ernås

med viss stad om dess donationsjordar, ensidigt meddela beslut i saken. En

sådan lösning är dock icke tilltalande. Möjligen kunde övervägas en ordning

enligt vilken det tänkta bemyndigandet förknippas med befogenhet för

Kungl. Maj :t att, om avtal ej nås, låta frågan avgöras genom skiljemän i

en eller annan form. Men även mot en sådan lösning kan vissa invändningar

göras. Ämbetet är för sin del närmast benäget förorda, att avvecklingen

sker genom lagstiftning i principiell överensstämmelse med donationsjordsutredningens

på sin tid framlagda förslag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964-

Även kammarkollegiet berör det i promemorian föreslagna sättet för avvecklingen,

nämligen att Kungl. Maj :t skall inhämta riksdagens bemyndigande

att i överenstämmelse med vissa grunder träffa avtal därom med berörda

städer. Vad angår dessa avtal framhåller kollegiet, att såväl i stadsutredningens

betänkande som vid de tillfällen, då frågan om en avveckling

av städernas rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten tidigare

varit aktuell, man närmast synes ha tänkt sig individuella avtal mellan

kronan och varje särskild stad, däri å ena sidan kronan skulle åtaga

sig vissa staden åvilande skyldigheter och å andra sidan staden avstå från

vissa rättigheter, för vilkas utgörande kronan svarade. Utvecklingen har enligt

kollegiet i stället blivit den, att flertalet skyldigheter och rättigheter

kommer att avvecklas lagstiftningsvägen. Det enda område, där avtal mellan

kronan och vederbörande stad torde komma att träffas, är donationsjoidarna.

Detta har då, framhåller kollegiet, till följd, att det inte kan bli fråga

om avtal i vedertagen bemärkelse, d. v. s. avtal där parterna för sitt ståndpunktstagande

till frågan om de skall godtaga motpartens villkor har alt

väga fördelar och nackdelar mot varandra. Avtalet kommer endast att innebära

en bestämning av hur donationsjorden fördelar sig på de tre kategorier,

som anges i promemorian.

I likhet med justitiekanslersämbetet konstaterar kammarkollegiet, att

avtal inte kan uppnås, där oenighet uppstår mellan de olika parterna rörande

fördelningen av donationsjorden. Enligt kollegiet synes för en sådan

situation bemyndigande böra meddelas för Kungl. Maj :t att besluta, vilken

jord som skall återgå.

Kollegiet anser i likhet med vad som uttalas i promemorian att flertalet

avtal bör kunna slutas under år 1965. Emellertid torde man böra räkna med

att ett fåtal avtal inte kan medhinnas inom denna tid till följd av omfattande

utredningar eller utdragna underhandlingar. Bemyndigandet för Kungl.

Maj :t att ingå ifrågavarande avtal eller meddela beslut rörande dispositionen

av donationsjorden bör därför enligt kollegiet inte tidsbegränsas.

Beträffande vissa lagtekniska frågor anför kollegiet följande.

Enligt vad ovan sagts böra donationsjordsmedelsfonderna överföras till

allmän’eller särskild investeringsfond iios vederbörande stad. En föreskrift

av sådant innehåll är icke av civilrättslig utan av kommunali ättslig natur

och bör därför icke lämpligen intagas i ett avtal mellan kronan och vederbörande

stad. I stället synes böra utfärdas en kungörelse om donationsjordsmedelsfondernas

överförande till investeringsfonder, vilken kungörelse toide

böra träda i kraft den 1 januari 1966.

Det kan enligt stadsutredningen icke uteslutas, att donationsj ord kan förekomma

i andra fall än de i betänkandet redovisade. Det är alltså tänkbart

att det framdeles kommer att befinnas att mark, som tidigare icke betraktats

som donationsj ord, utgör sådan jord. Det synes icke böra förekomma

att då, måhända efter många år, upptaga förhandlingar mellan kronan

och vederbörande stad rörande frågan till vilken kategori som donationsjorden

är alt hänföra. I stället torde, sedan den nu kända donations
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

jorden reglerats, kungörelse böra utfärdas, att med därefter möjligen återstående

donationsjord skall så förfaras, att jord som disponeras för statligt

ändamål återgår till kronan och annan jord med full äganderätt överföres

på vederbörande stad. Bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda sådan

kungörelse synes böra lämnas av riksdagen.

I samband med avvecklingen av den statliga kontrollen över städernas

förvaltning av donationsjorden bör, såsom donationsjordsutredningen föreslog,

75 § första stycket kommunallagen rörande fastställelse av plan för

hushållningen med donationsjord, upphävas. Lagändringen bör lämpligen

träda i kraft den 1 januari 1966.

Drätselkammaren i Västerås ifrågasätter, om inte det i promemorian föreslagna

förfaringssättet när det gäller de allmänna jorddonationerna innebär

en onödig omgång. Avvecklingen anses i stället böra regleras i ett sammanhang.

Frågan om sättet att betrakta donationsjordarna beröres i en del yttranden.

Bl. a. gör drätselkammaren i Malmö gällande, att staden innehar sin

donationsjord med äganderätt. Då donationen har beskaffenhet av allmän,

anser drätselkammaren att för Malmös del donationsj ordens avveckling

skall kunna ske utan vidare och utan sammanblandning med andra förhållanden,

som har samband med en mera allmän uppgörelse mellan staten

och städerna. Det enda som synes drätselkammaren erforderligt i detta

sammanhang är att staten lämnar en förklaring om att staden i alla avseenden

själv skall få förfoga över sin donationsjord.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som i princip tillstyrker en avveckling,

framhåller dock, att den inte tagit ståndpunkt till frågan, vilken jord som

i det konkreta fallet framdeles skall ägas av städerna eller av staten. Länsstyrelsen

påpekar, att särskilda problem kan visa sig uppkomma i fråga om

äldre donationer inom Malmöhus län. Detta gäller bl. a. donationsj orden

för Malmö stad. Huruvida denna jord skall avses tillhöra den ena eller den

andra kategorin synes enligt länsstyrelsens uppfattning kräva ytterligare

utredningar, t. ex. genom justitiekanslersämbetets medverkan.

Stadskollegict i Hälsingborg understryker nödvändigheten av ytterligare

utredning om stadens eventuella innehav av donationsjord, innan i promemorian

aviserat avtal om donationsjordarnas avveckling kan träffas med

staten.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att donalionsjordarnas överförande till

städerna är en motprestation från statens sida och att följaktligen en värdering

är nödvändig. En sådan kan lättast ske efter 1965 års allmänna fastighetstaxering.

Länsstyrelsen finner därför, att avvecklingen bör ske tidigast

under år 1965. Även länsstyrelsen i Hallands län anser att 1965 års fastighetstaxering

bör avvaktas för värderingens skull.

Stadsfullmäktige i Örebro, som tillstyrker avvecklingsförslaget, ifrågasätter

om kronans avstående från äganderätten till marken bör betraktas som

en dagsaktuell prestation av större ekonomisk innebörd. Staden framhål
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 196k

ler, att donationsjordarna är mycket gamla företeelser och att, ehuru kronan

förbehållit sig äganderätten samt utövat viss kontroll över förvaltningen,

kommunernas rätt i åtskilliga fall får anses ha nått en hävd som

reellt, ehuru inte formellt i det närmaste överensstämmer med äganderätt.

Härvid bör enligt staden även beaktas att städernas särskilda skyldigheter

bestått under århundraden och att de sålunda under mycket lång tid fått

fullgöra betungande uppgifter som inte ålegat andra kommuner. För dessa

prestationer från städernas sida torde ingen retroaktiv ersättning ifrågasättas

från något håll. Uppgörelsen om donationsjordarna synes därför enligt

stadens uppfattning böra betraktas som eu bekräftelse av ett faktiskt

rådande förhållande.

En i viss mån liknande uppfattning redovisas av länsstyrelsen i Kristianstads

län, som därutöver framhåller, att avvecklingen av donationsjordssystemet

torde kunna ske utan direkt samordning med övriga i promemorian

behandlade frågor. Lämpligt synes enligt länsstyrelsen vara att särskilda

förnandlingsdelegerade utses för att för kronans räkning överlägga med berörda

städer angående villkoren.

Drätselkamrarna i Östhammar och Söderköping motsätter sig stadsutredningens

ståndpunkt att avvecklingen av donationsjordarna skall betraktas

som en prestation från statens sida.

Förslaget att specialdonationerna skall behandlas annorlunda än de allmänna

donationerna har föranlett erinringar i två yttranden. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län konstaterar sålunda, att det synes tveksamt om olikheten

mellan de allmänna donationerna och specialdonationerna bör tillmätas

en så avgörande betydelse. Sannolikt avser de allmänna donationerna

i allmänhet till viss del även täckande av utgifter från vilka städerna nu

skall befrias. Resultatet kan enligt länsstyrelsen synas stötande, då t. ex.

en storstad föreslås erhålla donationsjord till ett sammanlagt värde av 128

milj. kr., medan för en småstad dess enda donation till ett värde av 280 000

kr. skall återgå till kronan. Detta gör, att länsstyrelsen ifrågasätter om inte

— främst ur rättvisesynpunkt men även ur praktisk synpunkt och med hansyn

till frågans relativt ringa statsfinansiella betydelse — allmänna donationer

och specialdonationer bör behandlas på samma sätt. En liknande

uppfattning intager stadskollegiet i Hälsingborg.

Även frågan om den donationsjord, som nu är upplåten för statligt, ecklesiastikt

eller annat allmänt ändamål behandlas av två remissinstanser. Sålunda

anser drätselkammaren i Hjo, alt ifrågavarande donationsjord hör

överlåtas till städerna på samma sätt som föreslås när det gäller de allmänna

jorddonationerna. Drätselkammaren i Luleå konstaterar, all de markarealer,

som genom delta förslag skulle kunna frånhändas vissa städer, kan

vara av betydande storlek. Vidare påpekas alt städerna en gång fått denna

mark och under lång tid betraktat sig som ägare till densamma. Förslaget

alt städerna nu utan ersättning skall bli tvungna avstå betydande områden,

förefaller drätselkammaren bryskt.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

Tolagsersättningen

Departementspromemorians förslag om avveckling av tolagsersättningen

har som regel tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

I vissa detaljfrågor har invändningar dock framförts i några yttranden.

Beträffande avvecklingstiden för tolagsersättningen ifrågasätter statskontoret,

huruvida inte en längre tid än föreslagna fem år bör fastställas när

det gäller Trelleborgs stad. En femårsperiod kan inte enligt ämbetsverkets

mening anses vara tillräcklig för att bereda staden nödigt rådrum att anpassa

sig till de nya förhållandena. Genom att tillgripa en längre avvecklingsperiod

bör enligt statskontoret kunna undvikas, att statsverket på annat

sätt — lånevägen eller genom understöd — nödgas täcka uppkommande

underskott på grund av utebliven tolagsersättning.

Svenska stadsförbundet anser det rimligt, att Trelleborg beredes full

kompensation för skillnaden mellan kostnaden för avvecklade skyldigheter

och intäkterna av tolagsmedlen. Skulle en tidsbestämd avveckling även i

detta särfall anses ofrånkomlig, förordar förbundet att avvecklingen utsträckes

utöver den generella femårsperioden och förslagsvis bestämmes till

ungefärligen den tidsperiod av 20—30 år som stadsutredningen ifrågasatt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller angelägenheten av att tolagsersättningen

till städerna avvecklas under skäligt iakttagande av ekonomiska

hänsyn till berörda städer, varvid särskilt måste beaktas Trelleborgs stads

särförhållanden. Stadens tolagsersättning under år 1963 uppgick till 3,076

milj. kr. En avsevärd försämring skulle drabba Trelleborgs ekonomiska

ställning, därest förslaget genomföres i oförändrat skick. Tillräcklig hänsyn

synes enligt länsstyrelsens uppfattning inte ha tagits till stadens såväl tidigare

som kommande förpliktelser i dess egenskap av en för riket viktig import-

och exporthamn.

Tolagsersättning får enligt länsstyrelsen anses vara en sådan rättighet

att den inte kan berövas städerna genom ensidigt beslut av staten, inte ens

i form av lagstiftning med riksdagens medverkan. Frågan synes endast

kunna lösas efter direkta förhandlingar. Under alla omständigheter bör

enligt länsstyrelsens mening avveckling av tolagsersättningen ske i sådana

former för de städer vilka främst beröres därav att kompensationen ställes

i relation till de årliga inkomstminskningarna. Härvid anses kunna bortses

från flertalet av de städer som nu uppbär tolagsersättning uppgående endast

till lägre belopp. Såsom en skälig lösning av det aktuella problemet

förordar länsstyrelsen, att städer för vilka tolagsersättningen nu spelar en

stor roll i deras ekonomi, varvid främst avses Trelleborg, under en femårsperiod

erhåller full kompensation. Därjämte bör i anslutning till utgången

av denna femårsperiod städerna tillerkännas ersättning under därefter

följande 25 år med för vart år successivt fallande belopp eller också erhålla

en engångsavlösning. Under inga förhållanden, slutar länsstyrelsen,

bör Trelleborgs stad erhålla kompensation under en tid understigande 30 år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196b

Drätselkammaren i Trelleborg anser att avvecklingsförslaget, därest det

genomföres i oförändrat skick, skulle försätta staden i en synnerligen

ogynnsam situation i jämförelse med andra tolagsberättigade städer. Staden

kan därför inte oreserverat godtaga stadsutredningens eller promemorians

förslag. Det allvarligt försämrade ekonomiska läge, vari Trelleborg

-_ i motsats till övriga tolagsberättigade städer — skulle försättas

genom indragning av tolagsersättningen i enlighet med föreliggande förslag,

nödvändiggör enligt drätselkammarens uppfattning extraordinära åtgärder

från statsmakternas sida, ägnade att i en eller annan form, t. ex.

särskilt bidrag av statsmedel, kompensera staden för det inkomstbortfall,

som lagstiftningen kan komma att medföra. Alternativt påyrkar drätselkammaren

bestämt, att den del av ersättningen, som inte kompenseras, skall

avvecklas på längsta möjliga tid, förslagsvis 30 år.

Stadskollegiet i Göteborg framhåller, att ett slopande av tolagsmedlen

kommer att allvarligt påverka hamnens ekonomi. Förhandlingar mellan

staden och Kungl. Maj :t synes därför enligt stadens uppfattning nödvändiga

för reglering av denna fråga.

Vad gäller beräkningssättet framhåller generaltullstyrelsen, att detta

kommer att ställa sig mycket oförmånligt för en av de berörda städerna,

nämligen Uddevalla. Skälet härför är att staden på grund av ovanligt stora

restitutioner för budgetåret 1962/63 inte uppburit någon tolagsersättning

och för budgetåret 1963/64 beräknas endast ett obetydligt belopp erhållas.

Styrelsen finner det därför skäligt, att ersättningen för Uddevalla — såvida

inte staden kommer att läggas under landsrätt före den 1 januari

1965 _beräknas efter den genomsnittliga ersättningen för de senaste fem

budgetåren. Liknande uppfattning framför drätselkammaren i Uddevalla,

som emellertid för sin del anser att tolagsersättningen under övergångstiden

bör beräknas efter den genomsnittliga ersättningen under tioårsperioden

1955—1964.

Statskontoret anser, att det bör finnas en möjlighet att grunda avvecklingen

på ett genomsnittstal för andra budgetår än de i promemorian nämnda

eller för en något längre tidsperiod.

Promemorians förslag att tolagsersättningen i sin helhet skall indragas

fr. o. in. den 1 januari 1965 för de städer, som redan lagts under landsrätt

eller kommer att läggas under landsrätt före nämnda tidpunkt, har i några

yttranden framkallat erinringar. I denna del anser sålunda Svenska stadsförbundet,

drätselkammaren i Oskarshamn och stadsfullmäktige i Simrishamn

det skäligt, att avvecklingen får följa huvudregeln om en femårig

avvecklingstid.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964

Eiiniingar har vidare riktats mot det i promemorian framförda förslaget

att de s. k. danviks- och fattigpenningarna skulle avvecklas och att

Stockholms stad skulle svara för de berörda institutionernas ekonomi.

Stadskollegiet i Stockholm avvisar bestämt detta förslag med hänvisning

till den av landshövdingen A. Tottie framlagda utredningen, i vilken

förordats att staten skulle avlösa avgifterna genom en engångsersättning

till envar av de två institutionerna. Överståthållarämbetet anser liksom

staden att avgifterna bör avlösas genom statsmedel.

Kammarkollegiet anför i denna fråga följande.

Avvecklingen av städernas rättigheter och skyldigheter torde icke komma

att föranleda avtal mellan kronan och vederbörande stad annat än i

fråga om donationsjord. Härtill kommer att Stockholms stad icke har

annan donationsjord än sådan som innehaves med allodialrätt. Med staden

lärer sålunda över huvud taget icke komma att ingås något avtal i

samband med regleringen av stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande

till staten. Det i promemorian föreslagna förfaringssättet torde

sålunda icke innebära en framkomlig väg. En möjlighet skulle vara, att

staten erlägger ilrågavarande belopp till de båda institutionerna och att

beslutet om tolagsersättningens upphörande — vad angår Stockholm _

förknippas med ett villkor om motsvarande reduktion av avlösningsbeloppet.

Detta skulle sålunda innebära en särbehandling av staden vid regleringen

av tolagsersättningen. Under alla förhållanden böra emellertid avgifterna

till de ifrågavarande institutionerna — med hänsyn till den mycket

långa tid under vilken de utgått — icke avskaffas utan att institutionerna

beredes ersättning därför.

Direktionen över siiftelsen Danviks hospital erinrar om att hospitalet

sedan år 1809 haft del i Stockholms stads tolag. Sedan år 1857 utgör denna

andel 7/600-delar av stadens tolagsersättning. Direktionen framhåller,

att avvecklingen av tolagsersättningen företages på initiativ av staten, som

sålunda är ansvarig för att hospitalet erhåller kompensation för förlusten

av denna inkomst. Direktionen finner det förklarligt om staten vill att

frågan om kompensation till hospitalet för dess andel av tolagsersättningen

överföres på Stockholms stad, som avses erhålla full kompensation för

hela den tolagsersättning som avvecklas. Detta är emellertid en fråga som

enligt direktionens mening bör regleras mellan staten och staden.

Beträffande danvikspenningarna hävdar direktionen, att deras rättsliga

natur ansetts vara sådan att de inte kan indragas utan att hospitalet av

staten erhaller full kompensation. Direktionen är av den bestämda uppfattningen,

att samma betraktelsesätt som i fråga om tolagsersättningen

böi anläggas även när det gäller danviks- och fattigpenningarna, nämligen

att den ekonomiska kompensationen vid avvecklingen är en angelägenhet

mellan staten och Stockholms stad.

Direktionen framhåller vidare, att hospitalets ekonomi är ansträngd

och att ett bortfall av ifrågavarande inkomster skulle få mycket allvarliga

följder. Direktionen upplyser i detta sammanhang, att stiftelsen enligt sin

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj ds proposition nr 157 år 196b

instruktion är avsedd företrädesvis för personer tillhörande Stockholms

stad och att vid stiftelsens ålderdomshem, som har plats för omkring 350

pensionärer, endast några tiotal pensionärer är från annan ort än Stockholm.

Källarfrihetsmedlen ni. m.

Den föreslagna avvecklingen av ersättningarna för förlorade tullfriheter

och för indragna ränte- och tiondeanslag m. m. tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av samtliga remissinstanser.

Domstols- och magistratsväsendet

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran vad i promemorian

anförts i fråga om övergångsvis utgående ersättningar till statsverket,

därest rådhusrätterna förstatligas den 1 januari 1965 i enlighet med

domstolskommitténs förslag.

Den av domstolskommittén föreslagna och i promemorian berörda skyldigheten

för städerna att tills vidare svara för lokalhållningen för rådhusrätterna

accepteras av det övervägande antalet remissinstanser. Ett tiotal

remissorgan, däribland de berörda kommunförbunden, anser emellertid, att

staten bör övertaga ansvaret för lokalhållningen samtidigt med det föreslagna

förstatligandet i övrigt.

Svenska stadsförbundet uttalar sålunda som sin uppfattning att om en

kommunal lokalhållningsskyldighet bibehölles i denna del man därigenom

skulle bryta med de grundprinciper som beträffande lokalhållningen föreslagits

i fråga om samtliga övriga kommunala verksamhetsgrenar som skall

förstatligas.

Enligt Svenska kommunförbundets mening måste frågan om en överflyttning

av lokalhållningsskyldigheten för underrätterna ur statens synpunkt

vara ganska begränsad i förhållande till vad som i övrigt föreslås. Förbundet

har därför utgått ifrån som självklart att nu föreliggande förslag skulle

innefatta även en avveckling av den kommunala skyldigheten att tillhandahålla

lokaler för underrätterna fr. o. m. den 1 januari 1965.

Liknande inställning till förslaget redovisas även av bl. a. länsstyrelsen i

Örebro län, magistraten och rådhusrätten i Uppsala, landsfogden i Uppsala

län, stadsfullmäktige i Borås och Skövde samt drätselkammaren i Västerås.

Uppbördsväsendet

Samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan om huvudmannaskapet

för uppbördsväsendet anser, att staten skall övertaga delta.

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196i

Beträffande tidpunkten för övertagandet delar flertalet remissorgan promemorians

framförda uppfattning, att starka skäl talar för att ett enhetligt

huvudmannaskap genomföres redan före övergången till automatisk databehandling.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser sålunda det mest lämpligt

att staten övertager huvudmannaskapet för uppbördsväsendet redan den 1

januari 1965. Om detta på grund av praktiska svårigheter inte skulle gå att

genomföra, anses förstatligandet böra ske om möjligt den 1 januari 1966.

bör samma tidpunkt uttalar sig även Svenska stadsförbundet. Om uppbördsverken

övertages av staten i befintligt skick synes nämligen enligt förbundet

några principiella hinder inte föreligga mot att förstatliga uppbördsverken

vid samma tidpunkt som rådhusrätterna. Statskontoret anser att förstatligandet

bör ske den 1 januari 1966. Samma tidpunkt förordas även av överståthållarämbetet

samt stadskollegiet i Stockholm.

Som senaste tidpunkt för förstatligandet bör enligt uppbördsorganisationskommittén

sättas den 1 januari 1967. Den omständigheten att förstatligandet

sker vid denna tidpunkt eller dessförinnan behöver enligt kommittén

inte medföra, att verksamheten hos uppbördsverken och fögderierna i alla

a''\ seenden likformas från samma tidpunkt. Överflyttning av arbetsuppgifter

från uppbördsverken till andra organ, närmast länsstyrelserna, torde kunna

ske i den takt som efter närmare utredning befinnes lämplig. Även om tidpunkten

för förstatligandet inte omedelbart kan fixeras, finner kommittén

det angeläget att ett principbeslut om förstatligandet fattas snarast möjligt.

Kommittén upptager vidare frågan om de särskilda problem som uppkommer

i anslutning till ett förstatligande av uppbördsverken i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Dessa städer är nämligen länsbyråer för folkbokföringen

och för i denna egenskap tryckande register. Uppbördsverken i Stockholm

och Göteborg fullgör dessutom på pastor i riket i övrigt ankommande

arbetsuppgifter avseende folkbokföringen. Kommittén framhåller, att dessa

problem, som sammanhänger med uppbördsverkens särställning, kräver

narmare utredning. Enligt kommitténs mening synes skäl kunna anföras för

att uppbördsverken även i här berörda städer förstatligas samtidigt med Övriga

uppbördsverk, således senast den 1 januari 1967.

Sistnämnda fråga beröres såvitt avser Göteborgs stad av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län, som inte anser det realistiskt att i samband med

uppbördsverkens förstatligande avlasta uppbördsverket de med kyrkobokföringen

sammanhängande uppgifterna. Dessa uppgifter bör i någon form

bibehållas, varvid dock kommunen förutsättes skola tills vidare svara för

kostnaderna. Länsstyrelsen anser att hithörande problem bör utredas utan

dröjsmål. Beträffande tidpunkten för uppbördsverkens förstatligande anser

länsstyrelsen, att förstatligandet bör anstå till den 1 januari 1968, då

det tryckande registret vid uppbördsverket kan beräknas ha spelat ut sin

roll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr i Öl år 196b

Förslaget att inventarier och annan utrustning, som städerna anskaffat

för uppbördsverken, skulle utan vederlag överlåtas till staten i samband

med ett förstatligande har mött gensaga av länsstyrelsen i Stockholms län,

som anser att någon form för skälig ersättning borde tillskapas.

Vissa remissinstanser har berört stadsutredningens förslag att förstatligandet

inte skall avse den befintliga kommunala organisationen utan en reviderad

organisation. Till utredningens ståndpunkt ansluter sig bl. a. överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län. En mot utredningen avvikande

uppfattning framföres däremot av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna

i Stockholms, Värmlands och Västernorrlands län, uppbördsorganisationskommittén,

Svenska stadsförbundet, stadsfullmäktige i Skövde,

stadskollegiet i Hälsingborg, drätselkamrarna i Linköping, Kalmar, Malmo,

Gävle och Luleå samt Sveriges akademikers centralorganisation. Dessa remissinstanser

anser i allmänhet, att övervägande skäl talar för att organisationen

inom det kommunala uppbördsväsendet övertages av staten i befintligt

skick.

Samma uppfattning framför länsstyrelsen i Kalmar län, som bl. a. anfor

följande rörande möjligheterna att utnyttja den vid en omorganisation friställda

personalen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning har uppbördsverkens personalrekrytering

varit av mycket god beskaffenhet. Personalen är väl förtrogen med

taxerings- och debiteringsarbete. Med det behov av rutinerad biträdespersonal

som föreligger inom taxeringsorganisationen samt med den personalavgång,

som äger rum inom länsstyrelsens olika sektioner, liksom inom haradsskrivarorganisationen,

torde det icke föreligga någon större fara för att

den personal, som eventuellt blir övertalig vid datareformens genomforande

icke skall kunna placeras. Däremot torde det enligt länsstyrelsens uppfattning

bli svårare för de kommunala myndigheterna att finna lampliga arbetsuppgifter

för denna specialutbildade personal, varjämte kommunalförvaltningen

icke expanderar i samma omfattning som den statliga och icke

kan vara beredd att när som helst emottaga och placera ett antal nya befattningshavare.

Piörligheten hos de kommunalanställda befattningshavarna

torde icke heller vara av samma omfattning som hos de statsanställda. Även

ur personalvårdssynpunkt torde det få anses såväl lämpligt som skäligt att

berörda personal även i fortsättningen får syssla med arbetsuppgifter, med

vilka den är förtrogen och för vilka den mången gång erhållit särskild utbildning.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att staten bör öveitaga all

åtminstone fast anställd — kommunal personal, som är villig att gå över i

statlig tjänst.

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1965

Tullhusbyggnadsskyldigheten

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser ansluter sig till departementspromemorians

förslag rörande avveckling av tullhusbyggnadsskyldigheten

i dess nuvarande utformning. I några yttranden riktas dock erinringa*

mot förslaget såvitt avser inventarieöverlåtelser, och i vissa remissvar

förordas att begreppet »tullverkets administrationslokaler» närmare klarlägges.

Avgränsningen av tullhusbyggnadsskyldigheten behandlas utförligt av gener

altullstyr elsen i dess yttrande. Styrelsen framhåller inledningsvis, att

den i promemorian föreslagna utformningen av tullhusbyggnadsskyldigheten

väl överensstämmer med det nya godsemottagnings- och ansvarssystem

med avseende å tullgods, som i samråd mellan tullverket, städerna och näringslivet

redan genomförts på vissa platser. Det nya förfarandet, som innebär

en koncentration av godsemottagningsverksamheten till ett enda företag,

har enligt styrelsen redan givit mycket positiva resultat. Styrelsen

fortsätter.

De principer för tullhusbyggnadsskyldighetens blivande utformning som

föreslås i finansdepartementets promemoria torde innebära, att städerna vid

tillämpning av det nya godsemottagnings- och ansvarssystemet skola vara

skyldiga att för transportföretag eller särskilda godsemottagningsföretag

ställa erforderliga lokaler för godsförvaring och liknande till förfogande.

Styrelsen förutsätter, att städerna skola äga att av företagen eller trafikanterna

uttaga hyra för lokalerna eller för i lokalerna förvarat gods. Företagen

böra givetvis kunna själva bygga magasin för godsförvaring, något som också

skett på vissa platser.

Det nya godsemottagningsförfarandet torde kunna genomföras endast

successivt under en tämligen lång övergångstid. Man måste därför förutsätta,

att städerna slcola i hamnar och på andra trafikplatser ställa godsförvaringslokaler

till förfogande för tullgods, som icke kan omhändertagas av

enskild fraktförare eller särskilt anordnat godsemottagningsföretag.Detta

bör då betraktas i första hand som en städernas förpliktelse gentemot nälingslivet.

De anspråk som tullverket kommer att ha i fråga om godsförvaringslokaler

böra icke sättas i förbindelse med någon förvaringsskyldighet

för verket utan grunda sig på verkets intresse att kunna utöva bevakningstillsyn

och förhindra att gods avlägsnas från lokalerna utan tullklarering.

Städernas förpliktelser gentemot trafikanterna med avseende å godsförvaringslokaler

böra i enlighet härmed innefatta jämväl ett ansvar i förhållande

till trafikanterna (varuhavarna) för lokalernas lämplighet ur godsforvaringssynpunkt,

t. ex. med hänsyn till brandsäkerhet och skydd" mot

vattenskada samt inbrott. Tullverkets ansvar för i lokalerna förvarat gods

synes härvid komma att i stort sett inskränka sig till sådan skada eller"förlust,

som har sin grund i bristande godsbevakning. Det må här inskjutas, att

vad angår gods, som enligt vad ovan anförts omhänderhas av trafikföretag

eller särskilt anordnat godsemottagningsföretag, vårdnadsansvaret enligt

for det nya godsemottagningsförfarandet gällande regler helt åvilar sådant

företag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1964

Styrelsen har inte haft tillfälle att i samråd med vederbörande lolcalhållare

göra några mera ingående kalkyler rörande de hyresbelopp som skulle

utgå, därest samtliga nuvarande administrationslokaler för tullverket skulle

förhyras från och med den 1 januari 1965. Efter en uppskattad genomsnittshyra

av 80 kr. per kvm kan dock hyreskostnaderna för de lokaler, som enligt

styrelsens uppfattning är att betrakta som administrationslokaler, approximativt

beräknas till 5 milj. kr. för år.

Generaltullstyrelsen kommer härefter in på frågan om lokalhållningen

vid olika tullplatser och berör i detta sammanhang de särskilda tullavdelningarna

i Charlottenberg och Storlien. För dessa tullavdelningar erforderliga

administrationslokaler liksom godsförvaringslokaler tillhandaliålles

utan kostnad för tullverket av statens järnvägar, medan inventarier bekostas

av tullverket. Enligt styrelsens uppfattning bör de i departementspromemorian

angivna principerna ges motsvarande tillämpning för dessa tullavdelningar.

Härvid skulle det åligga statens järnvägar att svara för lokaler

för godsförvaring och liknande, medan tullverket skulle hålla sina administrationslokaler

eller till statens järnvägar erlägga hyra härför.

Beträffande tullstationerna och tullexpeditionerna konstaterar styrelsen,

att lokaler för tullstationerna vid landgränsen sedan gammalt hållits av

tullverket och att anledning till ändring inte finnes. I fråga om tullstationer

vid kusten samt tullexpeditioner är förhållandena varierande. Rörande lokalhållningen

här framhåller styrelsen bl. a. följande.

I de fall där tullverket nu håller lokaler för tullstationer eller tullexpeditioner

eller betalar ersättning härför, finnes ej anledning till någon ändring

i fråga om lokalhållningen; det rör sig härvid om administrationslokaler,

hållna för att betjäna allmänna trafikintressen. På de platser, där

tullstations- eller tullexpeditionslokaler hållas av stad eller annan kommun,

synas de i departementspromemorian angivna principerna böra komma i

tillämpning, vilket i vissa fall kan innebära, att kommunen får svara för

godsförvaringslokaler och liknande. Beträffande dessa orter torde tullanstalten

tjäna ett allmänt intresse.

I fråga åter om de orter, där lokal för tullstation eller tullexpedition hålles

av enskilda företag, torde tullanstalten tjäna ett mera speciellt intresse

för eu eller flera industrier, varför lokalhållningen — vari ingår jämväl

tillhandahållande av möbler och andra inventarier — synes böra även i fortsättningen

ankomma på de nuvarande lokalhållarna.

Vad gäller lokalhållningen vid tullflygplatserna konstaterar generallullstyrelsen,

att det med vissa undantag ankommer på vederbörande kommun

alt tillhandahålla tullverket erforderliga lokaler jämte inventarier. I fråga

om Arlanda har Kungl. Maj :t föreskrivit, att lokaler och inventarier tills

vidare mot ersättning skall tillhandahållas tullverket av luftfartsverket. För

Bromma flygplats har Stockholms stad befriats från att hålla lokaler. Vad

angår flygplatsen Torslanda håller luftfartsverket tullverket med erforderliga

lokaler, medan Göteborgs stad svarar för inventarier. Beträffande Kiruna

och Umeå, slutligen, gäller att lokaler och inventarier skall tillhandahållas

av luftfartsverket. Enligt avtal mellan luftfartsstyrelsen och Umeå

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1961

stad har staden dock förbundit sig att svara för kostnaderna för tullokalerna.

Enligt styrelsens uppfattning bör de i promemorian uppdragna riktlinjerna

ges motsvarande tillämpning när det gäller lokalhållningen vid tullflygplatserna.

I fråga om gränsdragningen mellan tullverkets administrationslokaler

samt lokaler för godsmottagning och liknande anför styrelsen följande.

Till »lokaler för godsförvaring och liknande» höra hänföras, förutom

vanliga varumagasin, exempelvis transitupplagsmagasin, för tullverkets godsundersökning

i varumagasin o. d. inrättade utrymmen med uppackningsdiskar

och skrivutrymmen, i sådana magasin eller å kajer etc. för bevakningstillsyn

anordnade vaktkurar och liknande samt för kontroll vid utlämning av

gods anordnade kurar och liknande i magasin, å kajer etc. Liksom städerna

avses skola svara för de lokaler, som erfordras för mottagning av inkommande

gods i hamnar och å andra trafikplatser, torde de jämväl böra hålla

lokaler för mottagning och klarering av utrikes passagerare och resgods vid

tärjelägen o. d. (passagerarvisitationslokaler). På många platser hålla vederbörande

trafikföretag passagerarvisitationslokaler. Detta gäller framför allt

på icke-tullplatser, t. ex. Simpnäs, Kapellskär och Gräddö inom Stockholms

tulldistrikt. Vem lokalhållningen skall åvila synes vara en angelägenhet mellan

kommunen och trafikföretaget. I varje fall synes hållandet av passagerarvisitationslokaler

icke böra åvila tullverket.

Till tullverkets administrationslokaler äro hänförliga exempelvis expeditionslokaler

lör tulltaxering, uppbörd och redovisning etc., personalrum,

sanitära lokaler etc.

Vad härefter angår anordnandet av administrationslokaler framhåller styrelsen

bl. a. följande.

Enligt departement spromemorian förutsättes som huvudregel att staten

låter uppföra byggnader för tullverkets administrationslokaler, varvid man

utgår från att städerna vid planeringen av hamnanläggningar etc. reservera

lämpligt utrymme för tullhusbyggnader. Om så befinnes mest ändamålsenligt,

tänker man sig att städerna mot hyra efter gängse normer skola upplåta

för tullverket erforderliga lokaler.

Vilket av dessa alternativ — statligt eller kommunalt byggande — som är

det mest ändamålsenliga, kan inte bedömas generellt utan får i väsentlig

mån avgöras efter de lokala förhållandena. På många platser torde del

ställa sig mest ändamålsenligt, att tullverket av kommunen förhyr administrationslokaler.

Vid 1965 års inträde torde nuvarande till tullverkets förfogande upplåtna

administrationslokaler böra, åtminstone tills vidare, förhyras. Förhvrning

för framtiden synes böra ifrågakomma exempelvis där befintliga tullhus

till någon väsentlig del inrymma godsförvaringslokaler eller liknande

eller lokaler för kommunala myndigheter eller enskilda företag. På sådana

platser, där tullhusen byggts uteslutande för tullverkets behov och där tullhusen

innehålla förhållandevis små utrymmen för godsförvaring, kan däremot

inköp av tullhusen tänkas böra ske.

När det gäller förvaltningen av tullhus in. in. förordar styrelsen, att

Kungl. Maj :ts beslut den 28 juni 1963 om fördelningen av husbyggnadsuppgitterna

mellan byggnadsstyrelsen och vissa andra statliga myndigheter får

tillämpas även i fråga om den byggnadsverksamhet, som kan bli följden

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i 49

av att staten övertager lokalhållningen vad angår tullverkets administrationslolcaler.

Frågor om hyresavtal, inlösen av tullhus och avgränsningar mellan å

ena sidan lokaler för godsförvaring och liknande samt å andra sidan tullverkets

administrationslokaler kommer enligt styrelsens uppfattning att föranleda

omfattande förhandlingar mellan tullverket och städerna. Enligt

styrelsen bör dessa frågor inte behandlas enbart på det lokala planet. Det

bör, framhåller styrelsen, vara möjligt att genom centrala förhandlingar

mellan generaltullstyrelsen och Svenska stadsförbundet komma fram till

vissa allmängiltiga principer för bedömandet av förevarande frågor.

Styrelsen föreslår, att Kungl. Maj :t för nyssnämnda ändamål tillsätter en

särskild nämnd (tullhusnämnd), bestående av opartisk ordförande samt en

representant för vardera generaltullstyTelsen och Svenska stadsförbundet,

alla utsedda av Kungl. Maj:t. Nämnden bör enligt styrelsen tillsättas i så

god tid, att den kan träda i funktion den 1 juli 1964.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det lämpligt, att både administrationslokaler

och lokaler för godsförvaring och liknande står under samma

huvudmannaskap, när det för godsförvaringens del gäller lokaler, som erfordras

i omedelbart samband med tullbehandlingen.

Svenska stadsförbundet anför i fråga om avgränsningen av tullhusbyggnadsskyldigheten

följande.

I samband med avskaffandet av tolagsersättningen förordas i promemorian,

att tullhusbyggnadsskyldigheten i dess nuvarande utformning slopas.

Ur städernas synpunkt måste det anses tillfredsställande att denna angelägenhet

nu bringas till en slutgiltig lösning. Det har sedan länge för stadshamnarna

framstått såsom otidsenligt och principiellt oriktigt att skyldighet

förelegat för dessa att hålla lokaler för en helt statlig förvaltningsgren.

Vid avveckling härav bör emellertid beaktas, att utformningen därav blir

sådan att ett ändamålsenligt syfte uppnås. Sålunda synes det önskvärt att

begreppet tullverkets administrationslokaler närmare klarlägges. Därvid

måste klart framgå, alt begreppet tullens administrationslokaler skall innefatta

samtliga lokaler, som behövs för fullgörandet av tullens verksamhet,

sålunda även sådana lokaler som erfordras för lagring av gods i avvaktan på

tullbehandling och avhämtning därefter, d. v. s. lokaler som för tullen erfordras

för afl hantering av gods inbegripet transitogods under den tid detsamma

ligger under tullens vård. Däremot bör givetvis, såsom hittills varit

fallet, här icke innefattas sådana lagerlokaler, som hamnarna ställer till trafikanternas

förfogande för alt tillgodose dessas behov av lagringsutrymmen.

Vad nu angivits måste enligt styrelsens mening stå i full överensstämmelse

med det i promemorian uttalade syllet alt tullhusbyggnadsskyldigheten i

dess nuvarande utformning bör slopas i samband med avskaffandet av tolagsersättningen.

Vissa remissorgan biträder inte förslaget om alt inventarier skall överlåtas

till staten utan särskilt vederlag. Sålunda anser överståtbållarämbetet att

det bör övervägas om inte statsverket bär utge ersättning för de övertagna

inventarierna. Samma ståndpunkt intager länsstyrelsen i Stockholms län.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i

Samverkande tullpackhuskarlslagen i Sverige förutsätter, att upphörandet

av tullhusbyggnadsskyldigheten för stapelstäderna inte i något avseende

skall komma att inkräkta på tullpackhuskarlslagens av ålder bestående rättigheter.

Vidare förutsättes att de förmåner och skyldigheter lagen för närvarande

har, bl. a. i fråga om arbetslokaler, under alla förhållanden kommer

att bestå oförändrade.

Övriga frågor

De relativt få remissinstanser, som yttrat sig i fråga om de s. k. f r i s k i 1- 1 i n g a r n a, accepterar samtliga promemorians förslag om en avveckling.

Kammarkollegiet, som anser det önskvärt att statsmakterna beslutar om

avskaffande av friskillingarna i de fyra återstående städerna, anför sålunda

följande.

Kollegiet anser det för sin del önskvärt, att statsmakterna besluta om avskaffande

av dessa friskillingar. Samtidigt lära även de friskillingar, som

avses i första stycket av 4 § förordningen angående expeditionslösen böra

avskaffas. Följaktligen bör hela nämnda paragraf upphävas. I promemorian

har icke föreslagits någon ersättning till vederbörande städer med anledning

av friskillingarnas upphörande. Någon uppgift rörande städernas inkomster

av friskillingarna har icke lämnats. För kollegiet är icke någon

annan uppgift tillgänglig än den, som lämnats i bevillningsutskottets utlåtande

nr 33 vid 1947 års riksdag. Därav framgår bl. a., att friskillingarna

jämlikt 4 § andra stycket förordningen om expeditionslösen år 1945 i avrundade

tal uppgingo till 329 000 kronor i Göteborg, 28 000 kronor i Växjö,

25 000 kronor i Västervik och 200 kronor i Stockholm. Även om de tre förstnämnda

av dessa inkomstbelopp icke kunna sägas vara obetydliga, anser

dock kollegiet, med beaktande av resultatet i stort för de berörda städerna

av regleringen av deras rättigheter och skyldigheter, att någon ersättning

icke är påkallad med anledning av friskillingarnas avskaffande.

Av berörda städer framhåller emellertid drätselkammaren i Västervik, att

stadens genomsnittliga inkomst av friskillingar under åren 1958—1962 har

utgjort drygt 54 000 kr. Detta motsvarar enligt drätselkammaren f. n. ungefär

5 öres uttaxering. Med hänsyn härtill framstår det för staden naturligt

med någon form av kompensation i händelse av rättighetens indragning.

Promemorians ställningstagande i vad avser k o in in u n a 1 s k a 11 egarantin

lämnas i praktiskt taget samtliga remissyttranden utan erinran.

Överståthållarämbetet ifrågasätter emellertid om inte stadsutredningens

förslag om en omprövning av garantin redan nu bör övervägas. Denna

fråga synes ämbetet mera höra ihop med den nu ifrågavarande avvecklingen

av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten

och det tilltänkta förstatligandet av uppbördsväsendet i sin helhet än

med den kommunala skatteutjämningen. Även länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar och Gotlands län ansluter sig till stadsutredningens åsikt om en omprövning

av kommunalskattegarantin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 196A

Endast ett mindre antal remissmyndigheter har berört stadsutredningens

uttalande om en uppbördsavgift. Där så skett har man i allmänhet

anslutit sig till promemorians uppfattning att någon sådan avgift inte bör

införas. Kammarkollegiet framhåller sålunda, att införandet av en kommunal

uppbördsavgift i verkligheten skulle innebära endast att en del av

kommunalskatten skulle tillfalla staten.

Överståthållarämbetet ifrågasätter dock, om inte stadsutredningens förslag

bör övervägas redan nu liksom förslaget rörande kommunalskattegarantin.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads

samt Göteborgs och Bohus län anser ävenledes förslaget om införande av

en uppbördsavgift vara motiverat.

Några remissinstanser har berört frågan om städernas auktions mon

o p o 1. Kammarkollegiet anser sålunda, att när nu andra äldre rättsförhållanden

avvecklas utredning även bör ske om avveckling av detta monopol.

Länsstyrelsen i Uppsala län konstaterar, att auktionsmonopolet otvivelaktigt

utgör ett ingrepp i den allmänna näringsfriheten och att monopolet

bör avskaffas. Om frågan inte kan behandlas i nu förevar ande sammanhang,

bör den enligt länsstyrelsens mening under alla förhållanden upptagas till

prövning i anslutning till pågående revision av näringslagstiftningen.

IV. Departementschefen

Inledning

De skiljaktigheter som tidigare rått mellan städer och landskommuner

har under senare tid minskats eller helt upphört. Åtskilliga landskommuner

har sålunda i befolkningshänseende uppnått samma storlek som många

städer utan att stadsrättigheter ifrågasatts. Beträffande flera mindre stader

gäller å andra sidan, alt de stagnerat och inte längre har större folkmängd

än många landskommuner. Som en följd av dessa förhållanden har

även de olikheter i den författningsmässiga regleringen, vilka tidigare funnits

i fråga om städer och landskommunex-, på väsentliga områden upphört.

Den för kommunernas inkomster grundläggande faktorn, nämligen beskattningsrätten,

är densamma för städer och landskommuner.

Alltjämt kvarstår emellertid på det ekonomiska området skillnader mellan

vissa äldre städer å ena sidan samt övriga städer och landskommuner å

den andra sidan. De särskilda förmåner och rättigheter som i detta avseende

främst är av intresse är städernas donationsjordar, den till vissa städer

utgående tolagsersättningen samt vissa ersättningar för förlorade tullfriheter

i form av s„ k. källarfrihetsmedel in. m. Vad åter angår skyldigheterna

gäller dessa främst domstolsväsendet, där de större städerna alltjämt svarar

för kostnaderna för rättsskipningen genom rådhusrätterna, vidare skyldigheten

att hålla uppbördsverk samt att svara för lokaler för tullväsendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i

Frågan om en avveckling av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter

i förhållande till staten har sedan lång tid varit aktuell. Flera utredningar

har behandlat detta ämne. I olika sammanhang har frågan också aktualiserats

i riksdagen, särskilt vad gäller en avveckling av tolagsersättningen.

I syfte att få en allmän översyn av städernas särskilda rättigheter och

skyldigheter tillkallades år 1955 särskilda sakkunniga härför, 1955 års

stadsutredning. Utredningen avgav år 1962 sitt betänkande. I detta framlägges

förslag främst avseende donationsjordarna, tolagsersättningen, källarfrihetsmedlen,

domstols- och magistratsväsendet, polis- och åklagarväsendet,

uppbördsväsendet, exekutionsväsendet och tullhusbyggnadsskyldigheten.

Flera av de frågor, som 1955 års stadsutredning berört i sitt betänkande,

har aktualiserats i andra sammanhang. Detta gäller främst domstols- och

magistratsväsendet samt polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Mot bakgrunden

härav utarbetades under hösten 1963 inom finansdepartementet en

promemoria, vari de av stadsutredningen upptagna spörsmålen ytterligare

belystes. Denna promemoria har, med bifogande av stadsutredningens betänkande,

i sedvanlig ordning remissbehandlats.

Riksdagen har numera fattat beslut om förstatligande fr. o. m. den 1 januari

1965 av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet (prop. 1962: 148; SU

183; rskr. 387). I prop. 1964: 100 och 101 har framlagts förslag rörande

det slutliga genomförandet av denna reform. Vidare har Kungl. Maj :t på

hemställan av chefen för justitiedepartementet tidigare denna dag beslutat

framlägga proposition till riksdagen angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna fr. o. m. den 1 januari 1965 samt avveckling

av magistratsinstitutionen. Vissa ekonomiska frågor i samband

med förstatligandet av rådhusrätterna har därvid förutsatts skola upptagas

i samband med den nu aktuella regleringen av städernas särskilda rättigheter

och skyldigheter.

De av 1955 års stadsutredning och i departementspromemorian behandlade

frågor, som är aktuella i detta sammanhang, är således vad beträffar

städernas rättigheter donationsjordarna, tolagsersättningen samt de s. k.

källarfrihetsmedlen m. m. och vad beträffar skyldigheterna vissa ekonomiska

frågor i samband med domstolsväsendet samt uppbördsverken och tullhusbyggnadsskyldigheten.

Vidare torde i detta sammanhang böra behandlas

den för vissa städer medgivna rätten att uttaga s. k. friskilling.

Avvecklingsfrågan

Som en konsekvens av den utjämning som under senare tid skett mellan

städerna och landskommunerna när det gäller deras ekonomiska förmåner

och förpliktelser följer, att man nu söker åstadkomma en avveck
-

s. 1964 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 1964

ling av städernas kvarstående rättigheter och skyldigheter i förhållande

till staten. I fråga om domstols- och magistratsväsendet har en huvudmannaskapsreform

varit naturlig i samband med att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

förstatligas. När det gäller uppbördsväsendet aktualiseras ett

enhetligt huvudmannaskap inte minst av den övergång till automatisk databehandling

inom folkbokförings- och uppbördsväsendet som beslutats

av föregående års riksdag. I samband med att staten övertager kostnader

från städerna synes det konsekvent att de särskilda rättigheter av ekonomisk

natur som gäller för städerna också avvecklas.

Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter är av mycket gammalt

datum och innebörden av desamma är i flera avseenden oklar. Stadsutredningen

har därför i sitt betänkande berört de juridiska synpunkterna på

de ifrågavarande rättigheterna, närmast i vad man dessa skulle atnjuta

något särskilt rättsskydd av privilegiekaraktär. Utredningen har dock

funnit, att de kvarstående rättigheterna kan bringas att upphöra efter beslut

av Kungl. Maj :t och riksdagen. Denna ordning har också iakttagits vid ändring

eller avveckling av städerna tidigare tillkommande rättigheter av denna

natur. Vad stadsutredningen anfört i denna fråga har i allmänhet godtagits

vid remissbehandlingen.

Både i stadsutredningens betänkande och i departementspromemorian har

man utgått från att en allmän avveckling av städernas särskilda rättigheter

och skyldigheter skall komma till stånd. I departementspromemorian har

härvid förutsatts, att en avveckling inte kan genomföras med hänsynstagande

till de individuella skillnaderna mellan olika städer utan att avvecklingen

måste ges generell karaktär. Dessa individuella skillnader får, såsom

framhållits i promemorian, även något minskad betydelse genom att avvecklingen

sker med en viss övergångstid. Denna principiella ståndpunkt

har överlag godtagits av de hörda remissinstanserna. Jag delar denna uppfattning

och förordar således, att avvecklingsfrågan nu upptages i hela dess

vidd.

Städernas donationsjord

Av de ekonomiska förmåner, som under tidigare århundraden tillförts

städerna, har jorddonationerna från kronan haft en stor betydelse. Flera

undersökningar har gjorts angående förekomsten av sådana markdonationer

från kronan till städerna och om de villkor som gäller för dessa

donationer. Då sådan mark donerats till städerna alltsedan medeltiden, har

det dock många gånger visat sig svårt att med säkerhet avgöra omfattningen

av donationerna. De undersökningar härom som 1955 års stadsutredning

låtit göra visar att omkring 60 städer innehar sådan av kronan donerad

jord. Utredningen har uppskattat värdet av denna mark, inräknat tillgångarna

i donationsjordsmedelsfonderna, till sammanlagt över 350 milj. kr.

4 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 157

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1965

Även om donationsjordarna således representerar en betydande förmögenhetstillgång,

utgör desamma inte någon direkt tillgång för staten. De utredningar

som gjorts visar, att staten frånsagt sig rätten att återkräva denna

mark. Denna ståndpunkt har även intagits av riksdagen, då frågan tidigare

behandlats. Den statliga kontrollen över donationsjorden har därför

närmast haft till syfte att skydda den förmögenhetstillgång som jorden

representerar för städerna .

Såväl i stadsutredningens betänkande som i departementspromemorian

har förordats, att en avveckling av donationsjordarna skall komma till

stånd. Till samma uppfattning har tidigare även donationsjordsutredningen

kommit i sitt år 1956 avgivna betänkande. De remissinstanser som yttrat

sig över departementspromemorian har också allmänt accepterat tanken på

en lösning av frågan. I likhet med vad som uttalats i de nämnda utredningarna

och promemorian anser jag, att något återkrav av donationsjorden

från statens sida varken kan eller bör ifrågakonnna. Den kontroll som hittills

utövats från statens sida synes heller inte längre erforderlig. Jag förordar

därför, att donationsjordarna nu avvecklas.

I departementspromemorian, som i detta fall bygger på stadsutredningens

förslag, har föreslagits att avvecklingen skall komma till stånd genom att

staten till städerna med full äganderätt överlåter donationsjorden. Vissa undantag

skulle dock göras. Mark som disponeras för statligt, ecklesiastikt

eller annat allmänt ändamål än sådant som ankommer på staden skulle sålunda

inle ingå. Vidare skulle enligt förslaget specialdonationer, som skett

för särskilt ändamål såsom för finansiering av viss verksamhet, återgå till

kronan i samband med att staten övertager ansvaret för den ifrågavarande

verksamheten. Praktiskt har detta främst betydelse i fråga om mark som

donerats till borgmästares och råds avlöning.

Vid remissbehandlingen har förslaget som regel godtagits. Från några

håll ifrågasättes dock om inte specialdonationerna bör behandlas lika med

de allmänna donationerna. Ett par städer har vidare framfört erinringar

mot att vissa undantag skulle göras vid överlåtelsen av den allmänna donationsjorden.

De i departementspromemorian uppdragna riktlinjerna för avveckling av

städernas donationsjord lämpar sig enligt min mening väl såsom en principlösning

av donationsj ordsfrågan. Beträffande de allmänna donationerna innebär

detta, att staten helt avstår från den rätt vartill donationsj ordskaraktären

kan ha givit anledning. Jorden kommer därigenom att med full äganderätt

tillhöra städerna. Detta bör vara huvudregeln. Denna regel leder emellertid

till otillfredsställande resultat i sådana fall då jorden på längre sikt

faktiskt disponeras av staten, t. ex. för militära ändamål. I sådana fall bör i

stället vederbörande stad avstå från sin rätt och jorden med full äganderätt

återgå till kronan. Även i andra fall synes skäligt att göra avsteg från huvudregeln,

nämligen då marken — av annan än staden eller kronan_dis
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 är 196b

poneras för ecklesiastikt eller annat allmänt ändamål än sådant som ankommer

på vederbörande stad. Stadsutredningen har föreslagit, att städerna

skall avstå från sin rätt även till denna jord och att rätten skall återgå från

städerna till kronan. Jag kan i huvudsak ansluta mig även till detta förslag.

Omständigheterna kan emellertid vara sådana, att en lösning i enlighet härmed

skulle leda till resultat som från stadens synpunkt ter sig obilliga.

Kungl. Maj :t bör därför ha möjlighet att låta huvudregeln gälla även i fall

som nu avses. Oavsett huruvida marken enligt det nu sagda tillfaller staten

eller vederbörande stad kommer dess egenskap av donationsjord att upphöra.

I de fall mark, som nu disponeras för allmänt icke-statligt ändamål, återgår

till kronan, synes det i regel lämpligt att marken upplåtes till den som

faktiskt disponerar marken. Om den exempelvis disponeras för ecklesiastikt

ändamål, bör upplåtelse ske under samma villkor som tidigare tillämpats

för sådana upplåtelser.

I fråga om specialdonationerna anser jag i likhet med vad som anförts av

stadsutredningen och i departementspromemorian att det är rimligt, att

dessa donationer återgår till kronan, därest staten övertager den berörda

verksamhetsgrenen. Dessa donationer har lämnats såsom direkta bidrag till

finansieringen av en viss kommunal verksamhet. Det synes mig naturligt

att donationen återgår, när staden inte längre har kvar sin utgift för verksamheten.

Såsom stadsutredningen påpekat har i samband med tidigare

landsrättsförläggningar dylika specialdonationer återgått till kronan. Jag

vill dock framhålla, att vid bedömningen om och i vad mån mark skall anses

specialdestinerad skälig hänsyn måste tagas till de berörda städernas intressen.

När det gäller dispositionen av de medel, som finnes redovisade i donationsj

ordsmedelsfonderna, har av stadsutredningen och i promemorian

följts ett av donationsjordsutredningen avgivet förslag att dessa medel skall

överföras till allmän eller särskild investeringsfond hos vederbörande stad.

Detta har allmänt godtagits av remissinstanserna, och jag ansluter mig ävenledes

härtill. Såsom föreslagits bör undantag dock göras för medel, som

bundits vid visst icke-kommunalt ändamål, såsom prästlönefond, eller som

härrör från specialdestinerad jord. I dessa avseenden kommer alltså donationsjordsmedlen

att behandlas efter samma riktlinjer som jag tidigare

angivit i fråga om donationsjordens reglering.

Vad beträffar formerna för avvecklingen av donationsjordarna har vid de

utredningar som gjorts huvudsakligen två möjligheter diskuterats. Den ena

har varit att staten genom en lag skulle avsäga sig anspråken på donationsjorden.

Detta föreslogs på sin tid av donationsjordsutredningen. Det andra

alternativet, som förordats av stadsutredningen och i departementspromemorian,

är en avveckling i civilrättslig ordning. Detta alternativ har i promemorian

bedömts som det lämpliga med hänsyn till regleringen av bl. a.

den specialdestinerade jorden. Vid remissbehandlingen har den i prome
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

morian föreslagna awecklingsformen som regel godtagits. I två yttranden,

nämligen av justitiekanslersämbetet och kammarkollegiet, har frågan närmare

berörts. Båda dessa remissinstanser har speciellt uppehållit sig vid

den situation som skulle uppstå, därest inte enighet kan uppnås mellan

staten och berörda stad om fördelningen av donationsjorden. Kammarkollegiet

har för sådant fall närmast tänkt sig att Kungl. Maj :t skulle äga besluta

i frågan. Justitiekanslersämbetet har även nämnt denna möjlighet

men avvisat densamma och i stället förordat lagstiftningsvägen i överensstämmelse

med donationsjordsutredningens förslag.

För egen del vill jag beträffande formerna för avvecklingen anföra följande.

Den reglering som jag i det föregående förordat innebär att de allmänna

donationerna som regel skall övergå till städerna med full äganderätt.

Allmän donationsjord, som disponeras för statligt, ecklesiastikt eller

annat allmänt ändamål än sådant som ankommer på staden, skall dock undantagas

liksom även specialdonationer. Detta förutsätter, såsom stadsutredningen

och departementspromemorian utgått ifrån, överläggningar med

berörda städer för att närmare bestämma omfattningen av de olika donationerna.

Mot denna bakgrund synes mig en avveckling genom individuella

avtal vara den lämpligaste och för vissa av donationerna enda möjliga lösningen.

Jag förordar därför, att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyndigande

att på de av mig angivna grunderna med berörda städer träffa avtal

om avveckling av städernas donationsjord. Därest riksdagen lämnar detta

bemyndigande, avser jag att sedermera föreslå Kungl. Maj :t att åt kammarkollegiet

uppdrages att med berörda städer föra förhandlingar och vidtaga

de kompletterande utredningar som erfordras innan slutligt avtal kan träffas.

Den nu föreslagna regleringen av donationsjorden förutsätter inte någon

värdering av den ifrågavarande marken eller eljest överläggningar av mera

ekonomisk natur. Förhandlingarna skall syfta till att klarlägga förekomsten

och arten av mark som är av donationsjordskaraktär. Jag förutsätter,

att det utredningsmaterial som redan föreligger i allt väsentligt skall vara

tillräckligt för detta syfte. Då det såvitt avser de allmänna donationerna

endast är fråga om ett avstående av kronans rättigheter på grund av donationsvillkoren,

synes någon gränsdragning mellan sådan mark och av

staden ägd mark knappast behöva göras. De fall där gränsdragningen får

reell betydelse är i fråga om specialdonationer och andra donationer, som

skall undantagas från överlåtelsen till städerna. I dessa fall skulle givetvis

delade meningar kunna uppstå mellan staten och berörda stad. Jag

förutsätter emellertid, att mot bakgrund av den allmänna reglering, som

det här är fråga om, uppkommande gränsdragningsfrågor skall kunna lösas.

Vad beträffar de av kammarkollegiet berörda frågorna rörande överförande

av donationsj ordsmedelsfonder till investeringsfonder samt om reg
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1967

lering av möjligen återstående donationsjord torde bemyndigandet böra

innefatta rätt för Kungl. Maj:t att i avtal reglera dylika frågor samt om så

erfordras utfärda generella bestämmelser i ämnet.

Som riktpunkt för avvecklingen har i promemorian uttalats, att avtal bör

kunna träffas senast under år 1965. Jag finner önskvärt att så kan ske.

Som kammarkollegiet framhållit bör bemyndigandet för Kungl. Maj :t dock

inte tidsbegränsas, för den händelse att mera ingående utredningar än som

förutsatts kan bli erforderliga. I enlighet härmed torde det böra få ankomma

på Kungl. Maj:t att bestämma tidpunkten för avvecklingen av den statliga

kontrollen över donationsjordarna och donationsjordsmedelstonderna.

Tolagsersättningen

Såsom framhållits i departementspromemorian utgör tolagsersättningen

en rest från en äldre tids statshushållning. Frågan om en avveckling av

denna ersättning har också vid olika tillfällen aktualiserats. För de beiörda

städerna utgör densamma en i vissa fall betydande inkomst. Det är därför

rimligt, att en avveckling sker i samband med att staten övertager vissa

nu kommunala uppgifter. Redan statens övertagande av huvudmannaskapet

för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet medför, såsom framgår av

de av stadsutredningen redovisade beräkningarna, att samtliga tolagsberättigade

städer utom Trelleborg kommer att avlastas större kostnader än vad

som motsvarar tolagsersättningen. För magistratsstädernas del kommer ytterligare

betydande kostnader att bortfalla, därest rådhusrätterna och uppbördsverken

förstatligas.

Av stadsutredningen och i departementspromemorian har föreslagits, att

tolagsersättningen skall avskaffas i samband med de nyssnämnda förstatligandeåtgärderna.

Någon principiell invändning häremot har inte gjorts vid

remissbehandlingen. Jag ansluter mig till detta förslag.

I promemorian har förordats att avvecklingen skall ske i anslutning till

det föreslagna förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965 men

att avvecklingen skall genomföras successivt under en femårsperiod. För de

städer, som redan lagts under landsrätt, skulle tolagsersättningen dock i

sin helhet indragas den 1 januari 1965. Vid remissbehandlingen har frågan

om awecklingstiden berörts irån flera håll. Därvid har främst betonats

vikten av en gynnsammare beräkningsregel för Trelleborg med hänsyn till

den betydelse tolagsersättningen har för stadens ekonomi. Vidare har förordats

att tolagsersättningen till de städer som lagts under landsrätt ävenledes

skulle få reduceras successivt under eu femårsperiod. 1 några yttranden

har föreslagits att beräkningen även skall få grundas på den genomsnittliga

tolagsersättningen under andra budgetår än de i promemorian angivna.

Vad beträffar awecklingstiden vill jag till en början erinra om att tolagsersättningen

till sin konstruktion är helt beroende av tullinkomsterna och

således av gällande tullsatser samt den förda handelspolitiken. Betydande

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 157 år 1964

variationer kan alltså ske i fråga om de berörda städernas inkomster av

tolagsersättningen till följd av faktorer som städerna inte själva kan påverka.

Som jag redan antytt kommer vidare förstatligandet av polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet att successivt avlasta städerna kostnader,

som i allmänhet betydligt överstiger tolagsersättningen. Härtill kommer

för magistratsstädernas del att de vid ett genomförande av de aktuella

förstatligandeåtgärderna successivt befrias från kostnader för domstolsväsendet

och uppbördsväsendet.

Till statsverkets kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

skall kommunerna lämna bidrag under en femårsperiod från den 1 januari

1965. En femårig bidragsskyldighet bör, såsom jag närmare kommer att

behandla i det följande, även gälla för bidrag till statens kostnader för rådhusrätterna

och uppbördsverken. Mot bakgrunden härav finner jag den i

departementspromemorian föreslagna huvudregeln om eu femårig avvecklingstid

för tolagen rimlig. Jag har heller ingen erinran mot sättet för beräkningen

av ersättningen under avvecklingstiden. Ersättningen bör alltså

grundas på den genomsnittliga tolagsersättningen för budgetåren 1962/63

och 1963/64. Kungl. Maj:t bör dock ha möjlighet att, om särskilda skäl

föreligger, medge att ersättningen skall få beräknas på grundval av annan

tidsperiod än den nu angivna.

Det sagda innebär, att för år 1965 skall utgå i princip full kompensation

för tolagsersättningen samt för de fyra följande åren en med en

femtedel årligen minskad ersättning. De närmare föreskrifterna rörande

avvecklingsersättningen torde få meddelas av Kungl. Maj :t. Jag utgår härvid

från att sättet för utbetalningen av denna ersättning så nära som möjligt

skall ansluta sig till de föreskrifter som nu gäller för utbetalningen av

tolagsersättningen.

I fråga om de städer som redan lagts under landsrätt är tolagsersättningen,

med undantag för Trelleborg, inte av sådan storlek att ett bortfall av densamma

skulle medföra någon större belastning på stadens ekonomi. Dessa

städer har även genom att tidigare befrias från kostnader för rättsskipningen

tillgodogjorts den kompensation som magistratsstäderna nu skulle komma

att erhålla. Jag vill i anslutning härtill erinra om att vid landsrättsförläggningar

under senare år regelmässigt föreskrivits att framdeles, i samband

med reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i

förhållande till staten eller i annan ordning, skulle meddelas de beslut som

kunde föranledas av att staden befriades från utgifter för rådhusrätt och

magistrat. Jag förordar, att i fråga om dessa städer, med undantag av Trelleborg,

tolagsersättningen skall upphöra den 1 januari 1965 i sin helhet.

Vad beträffar Trelleborg uppgick tolagsersättningen under år 1963 till

drygt 3 milj. kr. Staden har den 1 januari 1964 lagts under landsrätt. Även

med hänsynstagande till att staden i samband därmed befriats från vissa

kostnader för domstolsväsendet och kommer att avlastas kostnader i sam
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196i

band med förstatligandet av polisväsendet m. m., utgör tolagsersättningen

en betydande nettoinkomst för staden. Såsom framgår av stadsutredningens

beräkningar är Trelleborg den enda stad, för vilken den aktuella avvecklingen

av rättigheter och skyldigheter skulle medföra att inkomstbortfallet

överstiger bortfallet av kostnader. Stadsutredningen har därför föreslagit,

att tolagsersättningen till Trelleborg skulle avvecklas under en längre tidsperiod

än som föreslagits i fråga om övriga städer. Förhållandet har även

beaktats i departementspromemorians förslag, som i denna del innebär att

Trelleborg i motsats till övriga städer som lagts under landsrätt skulle tillgodoräknas

en femårig avvecklingstid. I flera remissyttranden har förordats

en förlängning av awecklingstiden.

Med hänsyn till de speciella förhållanden som sålunda gäller för Trelleborg

anser jag det skäligt, att staden får tillgodoräknas en längre avvecklingstid

i fråga om tolagsersättningen. Jag föreslår, att awecklingstiden i

detta fall bestämmes till 20 år.

Såsom stadsutredningen erinrat om har tolagsersättningen i vissa fall anvisats

för skilda kommunala ändamål. Utredningen har härvid särskilt berört

den andel av Stockholms tolagsersättning som tillfaller stiftelsen Danviks

hospital. Då grunden för denna ersättning är den sociala verksamhet,

som stiftelsen bedriver till gagn för huvudstadens invånare, har utredningen

förutsatt, att frågan om bidrag till stiftelsen efter tolagsersättningens

upphörande skulle regleras genom avtal mellan stiftelsen och staden. I anslutning

till denna fråga har i departementspromemorian även behandlats

den till stiftelsen och Stockholms borgerskaps änkehus utgående ersättningen

i form av de s. k. danviks- och fattigpenningarna. I promemorian har förordats

att vid en avlösning av denna avgift staden skulle svara för de båda

institutionernas ekonomi. Ett sådant åtagande har staden dock bestämt avvisat

i sitt remissyttrande.

Mot Stockholms stads avstyrkande är jag inte beredd att förorda departementspromemorians

förslag rörande danviks- och fattigpenningarna. Frågan

om dessa avgifters avlösning torde därför få upptagas i annat sammanhang.

Vad åter angår de fall då tolagsmedlen anvisats för särskilda ändamål

är givetvis storleken av de medel, som står till förfogande för de skilda

ändamålen, beroende av den totala ersättningens storlek. Detta innebär sålunda,

att den särskilda andel av Stockholms tolagsersättning som stiftelsen

Danviks hospital åtnjuter kommer att reduceras i samma takt som stadens

tolagsersättning.

Källarfrihetsmedlen m. m.

I stadsutredningens betänkande och i departementspromemorian har förordats,

att vissa särskilda ersättningar för förlorade tullfriheter in. m., som

bestrides från det under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Mctj:ts proposition nr 157 år 1965

städers friheter, skall slopas fr. o. m. den. 1 januari 1965. Någon erinran häremot

har inte framförts vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till detta

förslag. Såsom föreslagits torde dock en mindre ersättning till en enskild

person få utgå enligt hittillsvarande grunder och bestridas från det under

tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till avlöningar till personal å

indragningsstat m. m.

Domstols- och inagistratsväsendet

Som jag förut erinrat om har Kungl. Maj:t tidigare denna dag på hemställan

av chefen för justitiedepartementet beslutat framlägga proposition

till riksdagen angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.

Därvid har även behandlats frågan om skyldighet för de

berörda städerna att hålla lokaler för rådhusrätterna efter i princip

samma grunder som gäller för tingslagen. Jag finner därför inte anledning

att nu gå in på den av bl. a. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

upptagna frågan om lokalhållningen.

Departementspromemorians förslag innebär, att de berörda städerna

övergångsvis skall erlägga bidrag till statsverkets kostnader för rådhusrätterna.

Ersättningen skulle utgå under en femårsperiod och utformas

efter de av riksdagen antagna grunderna för kommunernas bidrag till statsverkets

kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Promemorians

förslag har i denna del allmänt godtagits av remissinstanserna.

Jag ansluter mig till departementspromemorians förslag och föreslår alltså,

att rådhusrättsstäderna under fem år från den 1 januari 1965 skall erlägga

bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Som bas för beräkningen

har i departementspromemorian föreslagits åren 1962 och 1963. I

fråga om bidragsskyldigheten för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

gäller emellertid åren 1961 och 1962 som basår. Då det synes lämpligt att

beräkningen för dessa båda former av bidrag så nära som möjligt ansluter

sig till varandra, föreslår jag att även grundbeloppet för bidragen till domstolsväsendet

bestämmes med utgångspunkt från åren 1961 och 1962. Eftersom

bidragen skall anpassas till de löneförändringar som sker, kommer

denna ändring av basåren inte att ha någon nämnvärd inverkan på bidragets

storlek. För år 1965 bör utgå bidrag motsvarande hela grundbeloppet samt

för de följande åren ett med en femtedel av grundbeloppet, dock minst

10 000 kr., årligen minskat bidrag. Bidragsskyldigheten skall alltså upphöra

vid utgången av år 1969 och helt sammanfalla med bidragsskyldigheten för

polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Bidragsskyldigheten kommer således

att helt grundas på den organisation som rådhusrätterna har före förstatligandet.

Därav följer att bidragsskyldigheten inte heller påverkas av de

eventuella ändringar i domkretsindelningen som sker efter huvudmannaskapsreformens

genomförande. Därest stad skulle komma att förenas med

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:is proposition nr 157 år 1964

domsaga den 1 januari 1965 eller senare, erfordras i konsekvens härmed

inga särregler för slädens bidragsskyldighet.

Städernas bidragsskyldighet skulle alltså utformas efter samma principer

som bidragsskyldigheten till polisväsendet m. m. Förslag rörande den närmare

beräkningen av bidragen till statsverkets kostnader för polisväsendet

m. m. har framlagts i prop. 1964: 101. De föreskrifter som däri föreslagits

för beräkningen av bidragets storlek torde även böra äga tillämpning för den

nu ifrågavarande bidragsskyldigheten med undantag för de bestämmelser

som direkt är föranledda av speciella förhållanden inom polisväsendet.

Det nu sagda innebär, att för varje berörd stad skall fastställas ett grundbelopp

för bidragsskyldigheten. Detta belopp skall motsvara hälften av stadens

sammanlagda kostnader åren 1961 och 1962 för rådhusrättens och magistratens

verksamhet. Den största kostnadsposten utgör härvid utgifterna

för personalens avlöningsförmåner. Till sådana kostnader skall hänföras vad

som staden faktiskt utgivit till personal inom de berörda verksamhetsgrenarna

oberoende av anställningsform. I lönekostnaderna skall ingå inte endast

lön enligt lönetabell utan även vikariats- och övertidsersättningar, kallortstillägg

och andra dylika löneförmåner. Lönekostnaderna beräknas med

hänsyn till löneläget vid 1964 års utgång. Grunderna för denna beräkning

bör fastställas av Kungl. Maj:t. Kostnader för avlöningsförmåner, som har

karaktär av utgifter i tjänsten, såsom resekostnadsersättning, traktamente,

sjukvårdsersättning och liknande, inräknas i grundbeloppet med de belopp

som faktiskt utgivits.

I grundbeloppet bör inräknas stadens utgifter för pensionering av den ifrågavarande

personalen. Dessa kostnader har, när det gäller bidragen till statsverkets

kostnader för polisväsendet m. m., beräknats till 28 procent av lönekostnaderna

för motsvarande personal. Samma procenttal synes böra tillämpas

även för bidragen till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. De

personalkategorier det här gäller är visserligen i pensionshänseende inte

helt jämförbara med dem som omfattas av bidragsskyldigheten till polisväsendet

in. m. De kostnadsmässiga avvikelserna torde dock inte vara sådana,

att de bör inverka vid den schablonmässiga beräkning som det här är fråga

om.

I samband med förstatligandet av rådhusrätterna kommer staten att få

övertaga ansvaret för pensionering av den personal som då övergår till statlig

tjänst inom den ifrågavarande verksamheten. Beträffande pensionskostnadernas

fördelning mellan staten och de berörda städerna bör härvid gälla

samma regler som för polisväsendet m. m. Den tidigare huvudmannen bör

följaktligen i princip bidraga Lill pensionskostnaderna i förhållande till hur

stor del vederbörande befattningshavares anställningstid före förstatligandet

utgör av den sammanlagda anställningstiden. Bidragsskyldigheten synes

böra avägas med hänsyn till den pensionsnivå som uppnåtts närmast

före förstatligandet.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

På samma sätt som föreslagits i fråga om kommunernas bidrag till statsverkets

kostnader för polisväsendet m. m. bör för stad som helt eller delvis

efterhandsfinansierar sina pensioner första årets bidrag kunna nedsättas.

Sådan nedsättning bör få göras, om en förhandsberäkning visar att bidraget

jämte stadens pensionskostnader under året kommer att överstiga totalkostnaderna

år 1964 för rådhusrätten och magistraten. I sådant fall skall bidraget

få nedsättas med överskjutande belopp. Detta belopp lägges i stället till

andra och tredje årets bidrag.

Övriga kostnader för rådhusrättens och magistratens verksamhet bör beräknas

efter i princip samma grunder som för polisväsendet in. m. I grundbeloppet

bör givetvis inte inräknas sådana kostnader som de berörda städerna

även i fortsättningen skall svara för. Detta gäller främst kostnaderna för

att hålla lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och andra dylika inventarier

ävensom kostnader för uppvärmning, belysning och städning av

lokalerna. Inte heller bör i grundbeloppet ingå kostnader för sådan utrustning

m. m. som städerna utan vederlag skall överlämna till statsverket enligt

bestämmelserna i den föreslagna lagen med vissa bestämmelser angående

statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna. Inflytande

inkomster i verksamheten bör likaledes frånräknas.

I fråga om uppbörden av städernas bidrag bör samma regler gälla som för

kommunernas bidrag till kostnaderna för polisväsendet m. m. Uppbörden

bör således ombesörjas av länsstyrelserna genom att bidragsbeloppen avräknas

från städernas förskott å kommunalskatt.

Bidragsskyldigheten bör fastställas i lag. Förslag till lag har utarbetats

inom finansdepartementet på grundval av det motsvarande förslaget för

bidragen till polisväsendet m. m. Lagförslaget motsvarar sålunda 7—10 samt

12 och 13 §§ i det i den förutnämnda prop. 1964: 101 framlagda förslaget till

lag med vissa bestämmelser i anledning av statens övertagande av huvudmannaskapet

för polisväsendet m. in.

Uppbördsväsendet

Redan i samband med 1945 års uppbördsreform var frågan om förstatligande

av uppbördsverken även i de största magistratsstäderna aktuell.

Denna fråga ansågs emellertid äga ett nära samband med den större frågan

om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter. För en rationell uppbördsorganisation

är ett enhetligt huvudmannaskap för uppbördsväsendet

av väsentlig betydelse. Detta accentueras ytterligare genom statsmakternas

beslut förra året att införa automatisk databehandling som hjälpmedel inom

folkbokförings- och uppbördsverksamheten. Departementspromemorians

förslag att de nuvarande kommunala uppbördsverken skall förstatligas har

allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Jag ansluter mig till denna uppfattning

och förordar alltså, att principbeslut fattas om att staten skall

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 196b

övertaga huvudmannaskapet för uppbördsväsendet även i de städer som

nu har egen uppbördsförvaltning.

I fråga om tidpunkten för den föreslagna liuvudmannaskapsreformen

har i departementspromemorian förordats att förstatligandet bör ske senast

i samband med den beslutade datareformen eller om möjligt före en

sådan reform. Detta skulle innebära, att förstatligandet skulle genomföras

senast vid årsskiftet 1967/68. Flera remissinstanser har dock uttalat sig

för en tidigare tidpunkt. Uppbördsorganisationskommittén har sålunda föreslagit,

att reformen skall genomföras senast den 1 januari 1967.

Som jag framhållit vid min anmälan av prop. 1964: 46 angående organisationen

av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, m. m. bör man

utgå från att datasystemet inom folkbokförings- och uppbördsväsendet

skall tillämpas fr. o. in. den 1 januari 1968. Övergången till automatisk

databehandling kommer att medföra åtskilliga problem för uppbördsorganisationen.

Det är därför enligt min mening angeläget, att ett förstatligande,

såsom uppbördsorganisationskommittén föreslagit, kan genomföras senast

den 1 januari 1967. Självfallet måste förstatligandet nära samordnas

med förberedelserna för datareformen, och den slutliga tidpunkten för statens

övertagande av huvudmannaskapet för de kommunala uppbördsverken

torde därför få bestämmas sedan ytterligare utredning härom kunnat göras.

Även i fråga om förutsättningarna i övrigt för förstatligandet erfordras ytterligare

utredning. I avbidan härpå finner jag inte anledning att nu gå in på

den i flera remissyttranden berörda frågan om den personalorganisation

som staten skall övertaga.

I likhet med vad som beslutats beträffande polis-, åklagar- och exekutionsväsendet

och som jag tidigare föreslagit skall gälla även i fråga om

huvudmannaskapsreformen avseende rådhusrätterna bör städerna erlägga

bidrag till statsverkets kostnader för uppbördsverken. De riktlinjer härför,

som uppdragits i departementspromemorian och som biträtts av remissinstanserna,

kan jag godtaga. Bidragsskyldigheten bör alltså gälla under fem

år från förstatligandet och bidragen successivt minskas med eu femtedel årligen.

I fråga om lokaler för uppbördsverken anser jag i likhet med den i departementspromemorian

framförda åsikten skäligt, att staten svarar för

lokalerna på samma sätt som beslutats i fråga om lokaler för polisväsendet

in. m. Staten bör alltså äga att mot gängse hyra disponera de lokaler som

städerna nu upplåtit till uppbördsverken. För förhyrda lokaler bör städerna

medverka till att staten kan inträda i stadens rätt till lokalerna. Inlösen

bör kunna ske av sådana fastigheter som helt disponeras för uppbördsverket

och andra verksamhetsgrenar för vilka staten svarar. Slutligen

torde, såsom gäller för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, städerna

böra utan vederlag till statsverket överlåta de inventarier som anskaffats

för uppbördsverken.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

Därest riksdagen fattar principbeslut om att staten skall övertaga huvudmannaskapet

för de kommunala uppbördsverken, avser jag att senare

föreslå Kungl. Maj :t, att det ytterligare utredningsarbete som erfordras uppdrages

åt centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Som riktpunkt

för detta arbete bör gälla att förslag framlägges i sådan tid att frågan kan

underställas senast 1966 års vårriksdag.

Tullhusbyggnadsskyldigheten

Skyldigheten för städerna att hålla tullhus är såsom stadsutredningen påvisat

knuten till stapelstadsrätten. Något direkt samband med tolagsersättningen

föreligger alltså inte, och skyldigheten skulle följaktligen kvarstå

även efter ett slopande av denna ersättning. I likhet med vad som anförts

i departementspromemorian anser jag det emellertid skäligt, att stapelstädernas

nuvarande skyldighet i detta hänseende slopas i och med att

deras rätt till tolagsersättning upphör.

Enligt departementspromemorian skulle staten fr. o. m. den 1 januari

1965 svara för kostnaderna för tullverkets administrationslokaler. För sådana

lokaler som erfordras för godsförvaring och liknande vid hamnar och

andra trafikplatser skulle städerna däremot även i fortsättningen bära det

ekonomiska ansvaret. Denna uppdelning av lokalhållningsskyldigheten har

som regel godtagits av remissinstanserna. Från vissa håll har emellertid

ansetts att begreppet tullverkets administrationslokaler bör ytterligare klarläggas.

Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande närmare preciserat vad som

enligt styrelsens uppfattning bör hänföras till dessa kategorier av lokaler.

Jag kan för min del i allt väsentligt ansluta mig till generaltullstyrelsens

uppfattning när det gäller avgränsningen av lokalhållningsskyldigheten.

Såsom tullverkets administrationslokaler bör alltså räknas exempelvis expeditionslokaler

för tulltaxering, uppbörd och redovisning samt personalrum

o. d. Såsom lokaler för godsförvaring och liknande, för vilka staten

alltså inte skulle bära ansvaret, bör betraktas exempelvis varumagasin,

transitupplagsmagasin och, som regel, i varumagasin eller på kajer inrättade

utrymmen för godsundersökning, bevakning eller annan kontroll. Såsom

styrelsen framhållit torde till denna kategori av lokaler även böra hänföras

passagerarvisitationslokaler. Jag utgår i detta sammanhang från att

lokaler för packhuskarlslagen skall upplåtas efter samma grunder som hittills.

De nu angivna principerna bör även äga tillämpning i fråga om lokalhållningen

på tullflygplatserna samt de särskilda tullavdelningarna som

inrättats speciellt för järnvägstrafiken. Även i dessa fall bör alltså tullverket

svara för sina administrationslokaler.

Jag förutsätter, att de lokaler som städerna nu upplåtit för tullverkets

behov även i fortsättningen kommer att stå till verkets förfogande. För des
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:is proposition nr 157 år 196b

sa lokaler bör emellertid fr. o. m. den 1 januari 1965 utgå hyra eftei gängse

normer. Kostnaderna härför bör i vederbörlig ordning bestridas från generaltullstyrelsens

delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Likaledes förutsätter jag, att städerna vid planeringen av hamnanläggningar

och andra trafikplatser kommer att beakta tullverkets behov av

administrationslokaler och upplåta lämpliga utrymmen härför. Såsom generaltullstyrelsen

framhållit kan det emellertid i vissa fall vara lämpligt,

att staten inlöser de byggnader som nu i huvudsak inrymmer endast administrationslokaler.

Generaltullstyrelsen bör få i uppdrag att utreda i vilka

fall en inlösen kan vara lämplig och överläggningar härom upptagas med

berörda städer. De anslagsfrågor som i samband härmed aktualiseras torde

sedermera få föreläggas riksdagen.

I departementspromemorian har föreslagits att de inventarier, som nu

ställts till förfogande i tullhusen, utan vederlag skall överlåtas till statsverket

i samband med att staten övertager ansvaret för lokalhållningen.

Några remissinstanser har dock ansett, att ersättning bör utgå för dessa

inventarier.

Promemorieförslaget innebär i denna del att samma principer skulle tilllämpas

för inventarieöverlåtelsen som av statsmakterna redan beslutats

när det gäller polis-, åklagar- och exekutionsväsendet och som jag i det föregående

föreslagit skall gälla vid förstatligandet av uppbördsverken. Jag

finner det rimligt, att en motsvarande princip bör tillämpas i fråga om

tullhusen. Någon särskild ersättning bör därför enligt min mening inte utgå

för att tullverket även i fortsättningen skall få disponera de inventarier

som anskaffats för verkets administrationslokaler. Någon författningsmässig

reglering härav synes mig inte erforderlig. Jag förutsätter, att i de avtal

om hyra av lokaler för tullverkets räkning som kommer att träffas med

berörda städer även kan intagas medgivande från stadens sida att till tullverket

utan ersättning överlåta befintliga inventarier.

De frågor som sammanhänger med tullverkets lokaler kommer givetvis

att föranleda kontinuerliga överläggningar med berörda städer. Det är enligt

min mening angeläget, att härvid i möjligaste mån enhetliga riktlinjer

kan tillämpas. Jag finner det därför ändamålsenligt, att såsom generaltullstyrelsen

föreslagit en särskild tullhusnämnd inrättas för behandling av

hithörande frågor. I nämnden bör ingå företrädare för tullverket samt de

berörda städerna. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma den

närmare sammansättningen av nämnden ävensom att besluta om ersättning

till nämndens ledamöter. Kostnaderna för nämndens verksamhet synes

böra bestridas från den i tullverkets omkostnadsstat under övriga utgifter

upptagna delposten till diverse utgifter.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

Övriga frågor

Av de övriga frågor som 1955 års stadsutredning behandlat i sitt betänkande

har i departementspromemorian framförts konkret förslag endast

vad beträffar de s. k. friskillingarna. Förslaget att avskaffa dessa avgifter

har allmänt godtagits vid remissbehandlingen, bortsett från att en av de berörda

städerna, Västervik, ansett att kompensation skulle erhållas därest

rättigheten indrages.

För egen del finner jag det angeläget, att de särbestämmelser som friskillingarna

innebär kan avvecklas. Jag föreslår alltså, att dessa avgifter avskaffas

fr. o. m. den 1 januari 1965. Någon särskild kompensation härför

anser jag inte motiverad.

Vad i departementspromemorian anförts i övrigt föranleder ingen erinran

från min sida. Jag ansluter mig således helt till den i promemorian

framförda uppfattningen att någon ändring av kommunalskattegarantin

inte böra göras och att något bidrag från kommunerna inte bör krävas för

att staten ombesörjer kommunalskatteuppbörden.

Beträffande den i några remissyttranden upptagna frågan om städernas

auktionsmonopol vill jag erinra om att kommunalrättskommittén numera

har i uppdrag att utreda denna fråga.

Kostnadsfrågor m. m.

Den reglering av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter som

jag förordat innebär, att staten övertager betydande kostnader från städerna.

Kostnaderna för rådhusrätterna utgjorde år 1962 i de städer, för vilka

landsrättsförläggning inte var aktuell, omkring 33 milj. kr. De kommunala

uppbördsverkens kostnader samma år uppgick till drygt 35 milj. kr. Utgifterna

för tullhusbyggnadsskyldigheten torde kunna uppskattas till omkring

5 milj. kr. årligen. Totalt skulle alltså de angivna skyldigheterna kosta

städerna drygt 73 milj. kr. om året. Tolagsersättningen utgjorde budgetaret

1962/63 ca 39 milj. kr. Nettobeloppet av regleringen innebär alltså, att

staten skulle övertaga årliga kostnader om i runt tal 35 milj. kr. Härtill

kommer den avlastning för städerna som förstatligandet av polis-, åklagaroch

exekutionsväsendet medför.

Den föreslagna regleringen kommer att medföra ändringar i statens utgifter

och inkomster redan under budgetåret 1964/65. Beträffande tolagsersättningen

innebär förslagen i stort sett ingen ändring anslagsmässigt,

eftersom städerna under år 1965 skall åtnjuta i princip full kompensation.

Bortfallet av källarfrihetsmedlen m. m. medför endast en något minskad

belastning under det anvisade anslaget. Den ekonomiskt mest betydelsefulla

ändringen sammanhänger med rådhusrätternas förstatligande. Genom

denna kommer särskilda anslag att erfordras för rådhusrätternas avlöning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 157 år 196b

ar och omkostnader för halva budgetåret 1964/65. Samtidigt kommer att

inflyta bidrag från de berörda städerna. De anslagsfrågor, som är förknippade

härmed torde dock, såsom chefen för justitiedepartementet tidigare

denna dag anmält, inte nu kunna lösas. Anslagsfrågorna torde få anmälas

vid riksdagens höstsession. Därvid torde även få upptagas de anslagsfrågor

som eventuellt kan uppkomma i samband med statens övertagande av ansvaret

för tullverkets administrationslokaler.

V. Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och under framhållande av

att hinder inte synes möta för att frågan behandlas av riksdagen senare än

under innevarande vårsession hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå

riksdagen att

A. antaga det i det föregående nämnda förslaget till lag

om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets

kostnader för domstolsväsendet;

B. godkänna av mig i det föregående angivna grunder

för fördelning av pensionskostnader mellan staten och berörda

städer i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna m. m.;

C. bemyndiga Kungl. Maj :t att med berörda städer träffa

avtal om avveckling av städernas donationsj ord i huvudsaklig

överensstämmelse med av mig i det föregående angivna

grunder samt att vidtaga de åtgärder i övrigt som erfordras

för genomförande av ifrågavarande avveckling;

D. besluta att den vissa städer tillkommande tolagsersättningen

skall avvecklas i enlighet med av mig i det föregående

angivna riktlinjer;

E. besluta att de till vissa städer m. m. utgående ersättningarna

från det under sjunde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till städers friheter skall upphöra från och

med den 1 januari 1965;

F. besluta att staten i enlighet med av mig i det föregående

angivna riktlinjer skall övertaga huvudmannaskapet

för uppbördsväsendet i de städer som nu har egen uppbördsförvaltning;
G.

godkänna av mig i det föregående angivna grunder för

lokalhållningen för tullverket; samt

H. besluta att de s. k. friskillingarna skall upphöra från

och med den 1 januari 1965.

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 157 år 1964

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Olof Norberg

Innehållsförteckning

Propositionen ..................................................

Förslag till lag om skyldighet för vissa städer att bidraga till statsverkets

kostnader för domstolsväsendet..............................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 april 1964 ....................

I. Inledning..................................................

II. Förslag av 1955 års stadsutredning samt i departementspromemorian

........................................i.............

1. Städernas donations jord.................................

2. Tolagsersättningen.......................................

3. Källarfrihetsmedlen m. m.................................

4. Domstols- och magistratsväsendet..........................

5. Uppbördsväsendet.....................................

6. Tullhusbyggnadsskyldigheten .............................

7. Övriga frågor ..........................................

8. Ordning och former för avvecklingen ....................

III. Remissyttranden ..........................................

IV. Departementschefen ........................................

V. Departementschefens hemställan ............................

1

3

5

5

7

7

13

16

18

20

24

27

29

36

51

67

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640292

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:342 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande a1 i texten
  2. Rskr. 1964:336 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majts proposition angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande t a1 i texten
  3. SU 1964:164 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten, m s. 1 i texten
  4. 1LU 1964:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts proposition angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten, s. 1 i texten