Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:159, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 196i

1

Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962

(nr 242); given Stockholms slott den 29 april 196b.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga

härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den

6 juni 1962 (nr 242).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lagfäst skyldighet för landstingskommunerna

och de städer, som ej tillhör sådan kommun, att tillse att inom varje sjukvårdsområde

finnes en ändamålsenlig organisation för transport till och

från sjukhus eller läkare av personer, vilkas tillstånd kräver att transporten

utföres med härför inrättat fordon.

1—Biliang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. A’r 159

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas som följer.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Landstingskommun åligger------försorg härom.

Enahanda skyldighet------över vårdplatser.

Landstingskommun skall tillse, att

inom sjukvårdsområdet finnes ändamålsenlig

organisation för transport

till och från sjukhus eller läkare av

personer, vilkas tillstånd kräver att

transporten utföres med fordon, som

är inrättat för ändamålet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 196b

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 april

196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om huvudmannaskap

för ambulansväsendet i riket samt anför.

Det vägbundna ambulansväsendet i Sverige har inte anförtrotts någon

bestämd huvudman och företer en oenhetlig bild. Ambulanstjänsten handhaves

av brandkårer, sjukhus, andra kommunala organ, droskägare eller

privatföretag. Frågan om ambulansväsendets ordnande har ägnats uppmärksamhet

från skilda håll. Efter initiativ från Svenska kommunalarbetareförbundet

och Folksam bildades i slutet av ar 1961 en kommitté med

uppgift att studera ambulansväsendet under medverkan av, förutom representanter

för initiativtagarna, företrädare för Svenska brandbefälets riksförbund,

Svenska röda korset och Svenska stadsförbundet. Till den sålunda

bildade Kommittén för utredning av sjuktransportväsendet knöts under arbetets

gång även representanter för Centrala sjukvårdsberedningen, Svensk

anestesiologisk förening, Svensk kirurgisk förening samt Svenska landstingsförbundet.

Kommittén har i två särskilda framställningar till inrikesdepartementet

under åren 1962 och 1963 behandlat frågor om utbildning av ambulanspersonal

samt om olycksfallstransportfordonens utformning, inredning och utrustning.

I november 1963 har kommittéarbetet avslutats genom en framställning

till socialdepartementet angående huvudmannaskap och organisation

för ambulansväsendet. I framställningen föreslår utredningen bl. a.

att ambulansväsendet underställes landstingskommunerna och de landstingsfria

städerna i deras egenskap av huvudmän för kroppssjukvården.

över kommitténs framställning av november 1963, vilken har formen av

ett stencilerat betänkande, har efter remiss yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,

riksförsäkringsverket, statens biltrafiknämnd, luftfartsstyrelsen,

telestyrelsen, statens brandinspektion, 1961 års sjukförsäkringsutredning,

Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommun
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 196''/

föibundet, Stockholms stads sjukvårdsstyrelse, Göteborgs sjukvårdsstyrelse,

Norrköpings stads sjukvårdsstyrelse, förvaltningsutskotten i följande

läns landsting, nämligen Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar (norra och södra), Blekinge, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens, Svenska droskbilägareförbundet, Livförsäkringsaktiebolaget

Thule samt Sveriges läkarförbund.

Kommitténs förslag om att huvudmannaskapet för ambulansväsendet

skall anförtros landstingen har överlag vunnit remissorganens gillande.

Jag anhåller att få ta upp hithörande frågor till närmare behandling.

Nuvarande förhållanden

Kommittén för utredning av sjuktransportväsendet har i sin framställning

lämnat en redogörelse för hur det nuvarande sjuktransportväsendet i

landet är organiserat.

Sjuktransporterna ombesörjes normalt av brandkårerna, sjukhusen eller

andra kommunala organ, men ofta även av ambulansägare föreningar, droskbilägare

eller andra privata företag. Någon särskild registrering av landets

ambulanser finns inte. Det är därför svårt att få fram exakta uppgifter om

antalet fordon och om vilka organ som sköter sjuktransporterna i olika

delar av landet.

Brandväsendet är kommunalt och står under tillsyn av statens brandinspektion.

Man skiljer på heltidsanställd personal (yrkesbrandmän), deltidsanställd

personal (borgarbrandmän) samt frivillig brandkårspersonal. I

föi eskrifterna för brandförsvaret, brandlagen och brandstadgan den 1

januari 1962 (nr 90 och 91), finns inte några stadganden rörande sjuktransporter.

Brandkårernas sjuktransporttjänst är ett frivilligt kommunalt

åtagande. I de tre största städerna samt i flertalet övriga större och medelstora

städer är ambulanstjänsten knuten till brandkåren. Av landets ambulanspark

torde drygt 45 procent betjänas av brandkårerna.

Sjukhusvåsendet regleras i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) och

i sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr 70). Landstingskommun och

stad som ej tillhör sådan kommun är skyldig att ombesörja öppen och sluten

vård för dem, som är bosatta inom sjukvårdsområdet, ävensom för dem,

som vistas inom området utan att vara där bosatta, om behov av omedelbar

vård föreligger. Den slutna vården skall meddelas vid sjukhus, som drives

av landstingskommunen eller staden. Någon skyldighet att svara för sjuktransporttjänst

har inte ålagts i sjukvårdslagstiftningen. På drygt 40 platser

i landet är dock ambulanstjänsten knuten till sjukhus. Närmare 15 procent

n''\ landets ambulanspark är stationerad vid sjukhus. Körningen utföres som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1964 5

regel av vaktmästarpersonal. Vid några större lasarett (bl. a. Falun och

Lund) har ambulanscentraler med särskild ambulanspersonal inrättats.

Sjuktransporter i privat regi utföres genom ambulansägareföreningar

och droskbilägare samt genom Räddningskåren Aktiebolag, vilket bolag

emellertid befinner sig under avveckling. Mer än 35 procent av landets ambulanser

tillhör privata företag eller sammanslutningar som nu nämnts.

Det är främst Räddningskåren och droskägareföreningarna som enligt avtal

med städer eller landsting ombesörjer ambulanstransporter på en ort

eller inom ett landstingsområde. På vissa orter förekommer särskilda industriambulanser.

En mycket stor del av sjuktransporterna utföres inte med ambulans utan

med sjukbil, dvs. en droskbil, som är så utrustad att en bär med en liggande

patient tillfälligt kan transporteras i den. Enligt en i kommittébetänkandet

intagen uppgift från Svenska droskägareförbundet är omkring 1 500 av landets

10 000 droskbilar försedda med bårutrustning.

Alarmering av ambulans sker vanligen med hjälp av telefon.

Den som önskar förbindelse med en ambulansstation har hittills i allmänhet

själv behövt ta reda på telefonnumret dit. Denna ordning har, särskilt

på landsbygden, visat sig skapa svårigheter. Beslut har därför fattats om att

inom televerket upprätta SOS-centraler över hela landet med ett gemensamt

anropsnummer. över dessa centraler kan förbindelse erhållas med ambulansstationerna.

SOS-tjänsten införes successivt.

I de fall då sjuktransportväsendet är samordnat med brandväsendet svarar

primärkommunerna för huvudparten av kostnaderna för ambulansväsendet.

Återstoden av kostnaderna täcks genom transportavgifter eller

genom bidrag från landstingen. De sistnämnda har under senare år i

egenskap av huvudmän för kroppssjukvården övertagit en allt större det

av kostnaderna för ambulansväsendet. Enligt en sammanställning utförd

av Svenska landstingsförbundet utgjorde landstingens anslag för ambulansväsendet

4,2 miljoner kr. år 1963. Stockholms, Göteborgs och Malmös

totala kostnader för ambulanstjänsten angavs för år 1961 till ungefär samma

belopp.

Vad angår patienternas kostnad för sjuktransport tillämpas två olika

principer för taxesättningen. I städer gäller vanligen ett fast pris oavsett

körsträcka. På landsbygden sätts kostnaden i allmänhet i relation till antalet

körda kilometer. Taxorna varierar något mellan olika landsting.

I vilken utsträckning patientens transportkostnad täcks av den allmänna

försäkringen framgår av 2 kap. 5 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring

(nr 381) samt av sjukreseförordningen och tillämpningsföreskrifterna

därtill av samma datum (nr 385 och 386). Försäkrad, vilken åtnjutit

läkarvård soin avses i 2 kap. 2 § lagen om allmän försäkring, erhåller med

vissa inskränkningar ersättning för utgifter i anledning av resor till och

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungi. Maj:ts proposition nr 159 år 1964.

från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård, i

den mån utgifterna för varje läkarbesök överstiger fyra (i storstäderna fem)

kr. Försäkrad, vilken åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om

allmän försäkring, erhåller ersättning för resekostnader med, i regel, högst

belopp motsvarande vad som skulle ha utgått om vården åtnjutits vid närmaste

allmänna sjukhus, där erforderlig vård kunnat beredas. Från kostnaden

för återresa avräknas ett karensbelopp om fyra kr. Kostnaden för återresa

får ej beräknas högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet

av sjukhusvård uppkommit under det att den försäkrade vistats utom

det län, där han är bosatt, och har han i anledning därav intagits på sjuk\

ardsinrättning, som ar belägen utom nämnda län, får kostnad för återresan

i regel inte beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen

företagits.

Ersättning för försäkrads resekostnad beräknas högst efter det billigaste,

vanligen förekommande färdsätt, som med hänsyn till den sjukes tillstånd

kunnat användas. Försäkrads resekostnad beräknas vid resa med ambulansbil

eller fortskaffningsmedel, som går i allmän trafik, enligt därför

gällande taxa.

Allmän försäkringskassa äger enligt 2 kap. 7 § tredje stycket lagen om

allmän försäkring att med kommun eller transportföretag, som åtager sig

att ombesörja transporter för vilka ersättning från sjukförsäkringen må

utges, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse härför och om avgifter,

vilka kommunen eller företaget får ta ut av den försäkrade för utförda

transporter.

Kommittéförslaget

Kommittén för utredning av sjuktransportväsendet behandlar i ett särskilt

avsnitt de enligt dess mening viktigaste svagheterna i ambulansväsendets

nuvarande organisation. Kommittén konstaterar att frånvaron av

lagstadgat huvudmannaskap medfört att ett mindre antal landsting inte

tar någon befattning med ambulansväsendet. Uppdelningen av ambulanstransportverksamheten

på många olika organ leder till att en hjälpbehövande

inte vet vart han skall vända sig. Uppdelningen sägs också ha motverkat

enhetlighet i fråga om personalens utbildning och fordonens utformning.

Samordningen eller kontakten mellan olika sjuktransport organ liksom

mellan ambulanspersonalen och sjukhusläkarna är stundom bristfällig.

Konkurrens mellan privata ambulansföretag har lett till att närbelägna ambulanser

inte kunnat ingripa vid olycksfall utan hjälp i stället behövt rekvireras

från avlägsna orter.

Kommittén anför, att antalet ambulanstransporter stigit kraftigt under

senare år. I Stockholm var enligt kommitténs uppgift antalet sådana transporter

per 1 000 invånare 32,4 år 1935 mot 59,4 år 1954 och 74,5 år 1961.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 196å

Kommittén anser sig med viss säkerhet kunna räkna med att antalet ambulanstransporter

f. n. är omkring 300 000 per år i hela riket. Enligt kommitténs

uppfattning är behovet av sådana transporter stigande, bl. a. till följd

av den höga medellivslängden, de ökande trafikolycksfallen och en alltmer

specialiserad vård vid vissa sjukhus.

Ett allmänt mål för utformningen av ambulanstjänsten bör enligt kommitténs

mening vara att patienten skall beredas vård i omedelbart samband

med omhändertagandet och under transporten, vilken bör ske så skonsamt

att patientens tillstånd inte försämras.

I fortsättningen diskuterar kommittén olika alternativ för ambulansväsendets

organisation, främst på grundval av vissa förslag, som tidigare

framlagts av en av Svenska landstingsförbundet tillsatt kommitté för utredning

av frågan om den lämpligaste organisationen av landstingens sjuktransportväsende.

Diskussionen utmynnar i följande förslag.

För att åstadkomma större enhetlighet och effektivitet anser kommittén

att frågan om huvudmannaskap för ambulansväsendet

bör lösas. Kommittén framhåller, att sjuktransportverksamheten bör anses

som en integrerande del av sjukvården. En samordning bör komma till stånd

och slutsatsen blir enligt kommitténs mening, att huvudmannaskapet för

ambulansverksamheten bör åvila sjukvårdshuvudmännen, dvs. landstingskommunerna

och de städer, som inte tillhör landstingskommun. Mot bakgrund

härav föreslår kommittén att i sjukvårdslagen intages bestämmelser

om att landstingskommun och stad, som inte tillhör sådan kommun, är

skyldig tillse att en organisation för transport av sjuka och skadade människor

finnes inom sjukvårdsområdet. Detta åliggande bör dock inte förenas

med skyldighet att ombesörja själva transporterna. En ambulansorganisation

som bygger på andra kommunala organ än landstingets egna

har, framhålles det, på många håll visat sig vara den mest tillfredsställande

lösningen av transportproblemen. I huvudmannaskapet bör däremot

ingå att huvudmannen är övervakningsmyndighet för ambulansväsendet

inom sjukvårdsområdet, övervakningen bör avse ambulansorganisationens

funktion och effektivitet, ambulansfordonens utformning och utrustning

samt personalens utbildning.

Centralt ansvarig myndighet för verksamheten bör vara medicinalstyrelsen.

För att åstadkomma en så likartad ambulansorganisation som möjligt

inom landet bör landstingen enligt kommitténs mening åläggas att för medicinalstyrelsen

redovisa sina planer för organisationen av verksamheten.

Kommittén finner starka skäl tala för att transportorganisationen

blir enhetligt utformad. Med hänsyn bl. a. till landets varierande bebyggelsestruktur

anser sig kommittén visserligen inte kunna lägga fram ett

fullständigt förslag till organisation inom de olika landstingsområdena, men

vissa rekommendationer finner kommittén angelägna. Härvid uppställer

kommittén som mål, att organisationen skall äga eu hög insatsberedskap

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1964

och en tillfredsställande transportkapacitet samt att ambulanspersonalen

skall vara väl utbildad för sin uppgift och ambulansfordonen lämpligt utformade

och utrustade. Kommittén anser sig böra förorda att verksamheten

bedrivs i samhällets regi. Detta motiveras främst med säkerhetskravet. Den

offentligt anställda personalens ställning sägs vara sådan, att risken för

plötsliga arbetsinställelser är mindre än vad gäller övriga arbetstagare. Samhällets

institutioner är också organiserade på sådant sätt, att en enhetlig

organisation relativt lätt kan åstadkommas.

Vid val av transportorganisation framhåller kommittén att de lokala

förutsättningarna bör vara avgörande. Lämpligast anses emellertid vara, att

ambulansorganisationen knytes antingen till yrkesbrandkårer eller till

lasarett i städer eller andra tätorter och anordnas på sådant sätt, att en

station kan betjäna även områdena kring stationeringsorten. Betjäningsområdena

bör ha en radie av 25—30 km i södra och 30—40 km i norra Sverige.

Som en idealisk lösning, särskilt med tanke på utbildningen av ambulanspersonalen,

betraktar kommittén, att ambulansverksamheten knytes till

lasaretten och att ambulanspersonalen ingår i sjukhuspersonalen. I varje

fall bör de interna transporterna mellan olika sjukhusavdelningar ombesörjas

av vederbörande sjukhus.

Kommittén framhåller, att en tillfredsställande organisation i samhällets

regi efter de av kommittén skisserade riktlinjerna ganska lätt låter sig genomföra

i större och medelstora städer. Vad beträffar de mindre tätorterna

är problemen större. Där finns ofta varken yrkesbrandkår eller lasarett. Om

sjukstuga finnes, bör dock ambulansverksamheten för orten kunna knytas

dit. För de avlägset liggande glesbygder, som inte ingår i något skisserat betjäningsområde,

måste alltjämt viss lit sättas till möjligheterna att transportera

de sjuka med droskbil. En organisation i samhällets regi kan sålunda

inte bli fullständig.

I fråga om alarmering av ambulans framhåller kommittén,

att ordningen med televerkets SOS-centraler fungerar tillfredsställande men

att den vidare kontakten med ambulansstationerna bör ske Ada en eller

flera speciella alarmeringscentraler inom varje län. Dessa centraler kan

normalt samordnas med de brandalarmeringscentraler, som nu byggs ut

över hela landet. Alarmeringscentral bör ha telefonkontakt med alla ambulansstationer

och sjukhus inom området och dessutom stå i radioförbindelse

med ambulanserna.

Den direkta ledningen av transportrörelserna bör enligt kommittén uppdras

åt det organ till vilket alarmeringscentralen knytes.

Vad slutligen beträffar kostnaderna för ambulansväsendet finner

kommittén till en början det vara en förutsättning för att få en tillfredsställande

ambulanstjänst, att primärkommunerna avlastas från ekonomiskt

ansvar för ambulansväsendet. Kommittén föreslår därför att ambulansväsendet

inom varje landstingsområde bekostas helt av landstingsmedel.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 196b

Landstinget bör då också bidra till ägare av droskbilar med bårutrnstning

på orter som inte täcks av det allmänna ambulansväsendet. Kommittén

framhåller i sammanhanget att erfarenheterna från sådana städer och

landsting, där man genomfört helt avgiftsfria ambulanstransporter, varit

goda. Kommittén föreslår att detta system genomföres i hela landet. Reseersättningen

från försäkringskassan bör då utbetalas direkt till landstinget.

Med hänsyn till de kraftiga variationerna mellan olika län i kostnader

för ambulansväsendet bör, framhåller kommittén, en viss utjämning komma

till stånd. Kommittén anser sig emellertid inte kunna ta ställning till

hur denna utjämning bör ske.

Mot kommitténs uttalanden och förslag angående transportorganisationen

reserverar sig de ledamöter som representerar Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet. Reservanterna anser, att frågan om organisationen

bör få lösas av huvudmännen med hänsyn till de lokala förhållandena

och förutsättningarna. Kommittén har enligt reservanternas mening

saknat resurser att göra de organisationsundersökningar, som är en

nödvändig förutsättning för att kunna bedöma de praktiska konsekvenserna

för de enskilda huvudmännen av rekommendationerna om transportorganisationen.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag rörande huvudmannaskap för ambulansväsendet

har mötts av ett så gott som enhälligt gillande från remissorganens

sida. Med endast fa undantag delar remissorganen kommitténs

uppfattning att sjuktransportverksamheten bör betraktas som en del

av sjukvården och därför anknytas till denna genom att huvudmannaskapet

anförtros sjukvårdshuvudmännen. Likaså tillstyrkes, att huvudmannaskapet

inte skall innebära någon skyldighet för huvudmännen att själva ombesörja

transporterna. Förslaget om huvudmannaskapets lagfästande genom

bestämmelser i sjukvårdslagen har vunnit anslutning från remissorganens

sida. Medicinalstyrelsen anser att bestämmelserna bör ges sådan utformning,

att det klart framgår i vilken omfattning ambulansväsendet skall inkludera

de enklare sjuktransporter med droskbil, som utgör flertalet. Det

synes enligt styrelsens mening naturligt att begränsa transportskyldigheten

till de fall, då vanliga transportmedel inte kan anlitas.

De remissorgan som inte godtar kommitténs uppfattning om huvudmannaskapet

— förvaltningsutskotten i Östergötlands, Hallands och Norrbottens

läns landsting — är allmänt kritiska mot utredningsresultatet. Norrbottens

läns landstings förvaltningsutskott anser, att sjuktransportfrågan

utgör ett problemkomplex av både sjukvårds- och transportkaraktär, vilket

kan tänkas löst efter flera alternativa linjer. Förvaltningsutskottet finner

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1964

det därför ingalunda givet, att huvudmannaskapet bör läggas på sjukvårdshuvudmännen.

Förslaget att medicinalstyrelsen skall vara central övervakningsmyndighet

för ambulansverksamheten i riket tillstyrkes av förvaltningsutskotten

i Södermanlands och Värmlands läns landsting samt av Sveriges läkarförbund

samt lämnas i övrigt utan erinran. Förslaget att huvudmännen för ambulansväsendet

bör åläggas redovisa sina organisationsplaner för medicinalstyrelsen

har dock väckt vissa gensagor. Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott

ifrågasätter behovet av så detaljerade regler. Utskottet anser

att landstingen bör ha största möjliga frihet att utan alltför rigorösa påbud

från en central övervakningsmyndighet utforma organisationen. Den kontroll,

som redan utövas av länsstyrelsen och i viss mån av länsläkaren, torde

få anses tillfyllest. Liknande synpunkter anföres av Malmöhus läns landstings

hälso- och sjukvårdsstyrelse samt av förvaltningsutskotten i Hallands

och Jämtlands läns landsting.

I fråga om kommitténs uttalanden och förslag beträffande transportorganisationen

är åsikterna delade. Medicinalstyrelsen, riksförsäkringsverket,

statens brandinspektion, Svenska stadsförbundet och Kopparbergs

läns landstings förvaltningsutskott synes vara benägna att godta kommitténs

rekommendationer under betonande av vikten av en så vitt möjligt

enhetlig ambulansorganisation i samhällets regi. Fördelarna med ett samhälleligt

inflytande över ambulansorganisationens närmare utformning

framhålles även av vissa andra remissorgan, såsom förvaltningsutskotten i

Örebro och Värmlands läns landsting, utan att dessa biträder förslaget om

en enhetlig organisationsform.

Det stora flertalet remissorgan — närmare trettiotalet — ställer sig avvisande

till kommitténs förslag. De gör i likhet med reservanterna i kommittén

gällande, att varje huvudman själv bör få avgöra vilken organisationsform

som är lämpligast med hänsyn till de förutsättningar och förhållanden

som föreligger inom sjukvårdsområdet. Härvid åberopar landstingens

förvaltningsutskott i stor utsträckning en tidigare i Svenska landstingsförbundets

regi företagen utredning, enligt vilken erfarenheterna av

de olika organisationsformerna visat sig så skiftande, de geografiska, ekonomiska

och personella förutsättningarna så olikartade och de principiella

övervägandena så skilda, att varje landsting själv måste finna sin lämpligaste

organisationsform.

De remissorgan, som sålunda ställer sig negativa till tanken att söka ge

relativt allmängiltiga anvisningar för sjuktransportverksamhetens organisation,

avstår i allmänhet från att diskutera enskildheterna i kommittéförslaget.

Svenska droskbilägareförbundet anser, att kommittén inte ägnat

sjuktransporterna i glesbygdsområdena tillräckligt stor uppmärksamhet.

Livförsäkringsaktiebolaget Thule uttalar, att en ramlagstiftning bör preci
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1964

sera de standardkrav i fråga om organisationsutformning, fordonskvalitet,

personalutbildning m. m., som skäligen bör ställas, samt att huvudmännen

inom denna ram bör beredas möjlighet att med beaktande av lokala förutsättningar

organisera verksamheten.

I några remissyttranden beröres frågan om alarmering av ambulans.

Telestyrelsen har ingenting att erinra mot kommittéförslaget i

denna del. Härvid framhåller styrelsen, att erfarenheterna av SOS-centralerna

i ett flertal fall givit belägg för behovet av en bättre samordning av

ambulanstransporterna. Den föreslagna ordningen innebärande att alla

larm avseende ambulans från ett lielt sjukvårdsområde kopplas till en eller

eventuellt flera speciella alarmeringscentraler för ambulansväsendet skulle

enligt styrelsens mening innebära väsentliga fördelar i form av klara riktlinjer,

när det gäller vidarekoppling av hjälpsökande, som via SOS-numret

begär ambulans. Styrelsen föreslår att en utredning med företrädare för

sjuktransportväsendet, brandväsendet och telestyrelsen kommer till stånd

i syfte att utforma ett för hela riket gemensamt system för radiodirigering

av sjuktransportväsendets fordon. Göteborgs sjukvårdsstyrelse betonar liksom

telestyrelsen vikten av enhetlighet i fråga om alarmeringssystemet inom

landet. Svenska droskbilägareförbundet ifrågasätter däremot om inte ett

mer decentraliserat alarmeringssystem kan vara likvärdigt med det av kommittén

föreslagna.

Kommitténs förslag att kostnaderna för ambulansväsendet bör

åvila huvudmännen för verksamheten, dvs. landstingskommunerna och

städerna utanför landsting, tillstyrkes eller lämnas utan erinran nästan

undantagslöst. De remissorgan, som uttalat sig i frågan, tillstyrker i allmänhet

också ett system med helt avgiftsfria resor, under förutsättning att försäkringskassorna

utbetalar ersättning härför direkt till huvudmännen för

ambulansverksamheten. Några remissorgan, såsom förvaltningsutskotten

i Södermanlands och Västmanlands läns landsting motsätter sig förslaget

om avgiftsfria resor. Missbruksrisken bedöms av dem som alltför stor.

Från åtskilliga håll betonas, att sjuktransportkostnaderna kan väntas

stiga ytterligare. De kan därför bli betungande för vissa landsting. Man förutsätter,

att ökade statsbidrag kommer att utgå för verksamheten och att

kostnaderna skäligen kommer att utjämnas mellan landstingen. Särskild

utredning härom påkallas av vissa remissorgan liksom om förhållandet

mellan landstingens utgifter och sjukförsäkringen.

Svenska landstingsförbundet och förvaltningsutskotten i Uppsala och

Västernorrlands läns landsting samt i Kalmar läns norra landsting ifrågasätter

om inte den allmänna försäkringen bör bekosta alla transporter av

sjuka, sålunda även de resor mellan sjukhus eller sjukhusavdelningar, där

kostnaderna för närvarande åvilar sjukvårdshuvudmännen. Riksförsäkringsverket

å sin sida framhåller att, om sjuktransporterna göres avgifts
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 196b

fria genom författningsbestämmelser, någon ersättning från försäkringskassorna

enligt gällande lagstiftning inte kan utgå, eftersom den allmänna

försäkringen i princip endast ersätter de försäkrades utgifter. Verket finner

det önskvärt, att denna konsekvens nås genom en bestämmelse i sjukvårdslagen,

enligt vilken erforderliga ambulanstransporter blir avgiftsfria. Därigenom

hindras även oenhetlighet inom de olika sjukvårdsområdena.

Svenska droskbilugareförbundet anser det angeläget att landstingsbidrag

utgår inte endast till ägare av droskbilar med bårutrustning på orter, som

enligt kommitténs förslag inte täcks av det allmänna ambulansväsendet,

utan även i de fall, då sådana bilar tas i anspråk som en komplettering till

ambulanserna.

Departementschefen

Det vägbundna sjuktransportväsendet i Sverige bär vuxit fram på frivillig

grund. I stor utsträckning har visserligen det allmänna — primärkommunerna

eller landstingskommunerna —- dragit försorg om ambulansverksamheten,

varvid organisationen i allmänhet knutits till brandkårerna

respektive lasaretten. Någon på författning grundad skyldighet för kommunala

myndigheter att sörja för sjuktransporterna har dock inte förelegat.

Ofta har initiativet till transportorganisation kommit från privat

håll. Detta är exempelvis fallet på de orter, där ambulansägareföreningar

bildats eller där droskägare försett sina bilar med bårutrustning för att

möjliggöra transporter av sjuka eller skadade människor.

Det bör konstateras, att sjuktransportverksamheten inom landet i stort

sett fungerar tillfredsställande. Den organisatoriska splittringen och avsaknaden

av en för ambulansväsendet ansvarig myndighet eller huvudman

har dock föranlett vissa olägenheter. Samordningen av de olika transportorganens

verksamhet har inte alltid skett med den smidighet man kunnat

önska, och stundom kan även konkurrensintressen ha motverkat en effektiv

lösning av transportproblemen. Med hänsyn till angelägenheten av att

sjuktransportverksamheten i hela landet utformas på ett så effektivt sätt

som möjligt bör därför initiativet till kommittén för utredning av sjuktransportväsendet

hälsas med tillfredsställelse.

Det förslag, som kommittén lagt fram, tar i första hand upp frågan om

behovet av ett i författning reglerat huvudmannaskap för ambulansväsendet.

Kommittén anser, att omhändertagandet av skadade

eller sjuka och forslandet av dem till sjukhus har ett så nära samband med

själva sjukvården, att de nämnda åtgärderna bör anses utgöra en integrerande

del därav. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén bland annat,

att direkta vårdåtgärder ofta bör sättas in redan vid omhändertagandet och

därefter fortsätta under transporten till sjukhuset, vilken bör ske på sådant

sätt att patientens tillstånd inte försämras. Eftersom ansvaret för kropps
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 196h

sjukvården inom landet anförtrotts landstingskommunerna och de städer,

som inte tillhör landstingskommunerna, bör dessa enligt kommitténs mening

även åläggas huvudmannaskapet för det vägbundna sjuktransportväsendet.

Remissorganen har med blott få undantag godtagit det av kommittén

förda resonemanget. Även jag anser mig böra biträda förslaget om ett landstingskommunalt

huvudmannaskap för ambulansväsendet. Samhället kan

inte gärna undandra sig ansvaret för en så viktig gren av den i vidsträckt

bemärkelse sjukvårdande verksamheten som transporterna till och från

sjukhus eller läkare av skadade och sjuka utgör. Det ter sig naturligt och

från allmänt organisatoriska utgångspunkter ändamålsenligt, att sjukvårdshuvudmännens

skyldighet att ombesörja sjukvård får omfatta jämväl

ett ansvar för att inom sjukvårdsområdet finnes en lämplig organisation

för vägbundna sjuktransporter av dem, vilkas tillstånd kräver att fordonet

är inrättat för sådan transport. Såsom kommittén föreslagit bör detta

ansvar ta sig uttryck i ett stadgande i sjukvårdslagen.

I likhet med kommittén har jag den uppfattningen att huvudmannaskapet

inte i och för sig bör medföra skyldighet för landstingen och de landstingsfria

städerna att genom egna organ utföra sjuktransporterna. Huvudmännen

kan på annat sätt — t. ex. genom avtal med primärkommuner eller

transportföretag — tillse att den erforderliga transportberedskapen finnes.

Däremot inbegriper huvudmannaskapet självfallet en skyldighet att

övervaka att den inom sjukvårdsområdet befintliga ambulansorganisationen

inte blir bristfällig i ett eller annat hänseende. Det fordras här en fortlöpande

kontroll av transportapparatens effektivitet, fordonens utrustning

och personalens utbildning.

Kommittén har föreslagit att medicinalstyrelsen skall vara centralt ansvarig

myndighet för det vägbundna sjuktransportväsendet i landet, och

jag finner ingen anledning till erinran häremot. I likhet med åtskilliga remissorgan

anser jag emellertid, att medicinalstyrelsens inseende över ambulansväsendet

bör utövas på samma sätt som inseendet över sjukvårdshuvudmännens

verksamhet i övrigt. Några särskilda föreskrifter om redovisningsskyldighet

för huvudmännens del finner jag inte erforderliga.

Vad beträffar transportorganisationen inom sjukvårdsområdena

har kommittén avstått från att framlägga något fullständigt förslag

och inskränkt sig till att lämna vissa rekommendationer. Dessa går i huvudsak

ut på att transporterna i all möjlig utsträckning bör utföras i samhällets

regi med sjukhusen eller brandkårerna som närmaste handhavare av verksamheten.

Förslaget att rekommendera huvudmännen bestämda lösningar för ambulansväsendets

organisation har föranlett motstånd från flertalet remissorgan.

Man gör tämligen enstämmigt gällande, att de från det ena till det

andra sjukvårdsområdet växlande förhållandena omöjliggör generella lös
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr i59 år 1964

ningar av transportproblemen, och menar, att varje huvudman bör få söka

sig fram till den inom hans område lämpligaste transportorganisationen.

Jag delar denna uppfattning. Som allmänt mål för sjuktransportväsendets

ordnande bör gälla, att organisationen skall äga en hög insatsberedskap och

en tillfredsställande transportkapacitet samt att personalen skall vara väl

utbildad för sin uppgift och fordonen lämpligt utformade och utrustade.

För att sjuktransportväsendet skall fungera effektivt är det viktigt att

frågan om alarmering av ambulans löses så enhetligt som möjligt

inom hela riket. Successivt genomföres f. n. den ordningen, att telefonnumret

90 000 blir SOS-anrop inom hela landet. I kombination med en alarmeringscentral

för den direkta förbindelsen med ambulansorganisationen

inom varje sjukvårdsområde torde därigenom en mycket hög effektivitet

och säkerhet i alarmsystemet kunna nås. Det torde vara lämpligt att huvudmännen

ordnar alarmsystemet inom varje sjukvårdsområde på sådant sätt.

Kommittén utgår från, att kostnaderna för ambulansväsendet i

princip kommer att åvila landstingskommunerna och städerna utanför landsting

i deras egenskap av huvudmän. Denna kommitténs uppfattning har inte

mött någon allvarlig gensaga. Däremot har kommitténs förslag att transporterna

bör vara avgiftsfria för patienterna rönt visst motstånd från landstingshåll.

Liksom när det gäller de organisatoriska frågorna bör enligt min mening

kostnadsfrågorna lösas av varje landsting för sig inom den ram som gällande

lagstiftning drar upp.

I den mån avgifter uttages av de sjuka för resa till och från sjukhus eller

läkare utgår ersättning från de allmänna försäkringskassorna enligt gällande

regler om sjukreseersättning. Vill sjukvårdshuvudmännen tillhandahålla

helt avgiftsfria sjuktransporter, har de möjlighet att genom sådan

överenskommelse, varom stadgas i 2 kap. 7 § tredje stycket lagen om allmän

försäkring, tillförsäkra sig gottgörelse härför av den allmänna försäkringskassan.

Frågan om kostnaderna för sjuktransporter mellan sjukhus eller sjukhusavdelningar

behandlades ingående i propositionen 1959: 19 med förslag till

sjukhuslag. Föredragande departementschefen uttalade att sjukvårdshuvudmännen

borde svara för kostnaden för sådan transport såväl inom det egna

sjukvårdsområdet som mellan olika sjukvårdsområden, om inte transporten

tillkommit uteslutande på patientens eget initiativ. Någon ersättning från

den allmänna försäkringen borde inte förekomma annat än vid överflyttning

inom ett och samma sjukvårdsområde från sjukstuga med deltidsanställd

läkare till större sjukvårdsanstalt. Dessa uttalanden föranledde ingen

erinran från riksdagens sida. Jag finner inte att förhållandena ger anledning

till något ändrat ställningstagande i denna fråga.

I detta sammanhang är det ett förhållande som påkallar särskild uppmärksamhet.

Sjukvårdshuvudmännen har enligt sjukvårdslagen vårdskyl
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1964

dighet även mot personer, som är bosatta utanför sjukvårdsområdet, om

behov av omedelbar vård föreligger. Det förekommer stundom att en person,

som under tillfälligt besök i ett sjukvårdsområde blivit i omedelbart behov

av sjukhusvård och med ambulans förts till ett sjukhus inom detta sjukvårdsområde,

av läkare vid sjukhuset hänvisas till vård på sjukhus inom

det sjukvårdsområde, där patienten är bosatt. Motiveringen är att vårdresurserna

vid det sjukhus, där vården först sökts, bör reserveras för vårdbehövande

från det sjukvårdsområde som sjukhuset tillhör. Om patienten i

sådana fall, då behov av omedelbar vård föreligger, sändes vidare, bör sjukvårdshuvudmännen

— vare sig patienten inskrivits vid det sjukhus där

vård först sökts eller ej — svara för transportkostnaden så att denna inte

drabbar patienten.

Kommittén och åtskilliga remissorgan tar upp spörsmålet om kostnadsutjämning

mellan huvudmännen vad avser ambulansväsendet. Frågan om

sådan kostnadsutjämning bör inte bedömas isolerad från övriga frågor om

skatteutjämning på det landstingskommunala området.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom socialdepartementet

upprättats ett förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § sjukvårdslagen.

Den föreslagna lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1965.

Under åberopande av det anförda och med framhållande att jag icke har

något att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än

under innevarande vårsession får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom socialdepartementet

upprättat förslag till lag om ändrad Igdelse av 3 § sjukvårdslagen den

6 juni 1962 (nr 242).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Folkesson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.