Angående ersättning för skada å fiske till följd av militär verksamhet m.m
1964-04-29 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1964:160, Angående ersättning för skada å fiske till följd av militär verksamhet m.m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 196b
1
Nr 160
Kungl. Mnj:ts proposition till riksdagen angående ersättning för
skada å fiske till följd av militär verksamhet m.m.;
given Stockholms slott den 29 april 196b.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
Militära övningar — framför allt skjutning och bombfällning — kan förorsaka
skador för yrkesfisket, särskilt genom att fiskevatten under vissa tider
avspärras. 1 propositionen behandlas vissa åtgärder för att begränsa
sådana skador. I propositionen föreslås vidare att fiskare skall kunna få ersättning
för skada å fiske till följd av militär verksamhet enligt i propositionen
angivna normer.
1—8001 64 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 160
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1964
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
april 1964.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga angående
ersättning för skada å fiske till följd av militär verksamhet m.m. och anför
därvid följande.
I. Inledning
I propositionen 1940: U 76 föreslogs att riksdagen skulle godkänna vissa
grunder för utbetalande av ersättning åt den som lidit förlust i anledning
av vissa åtgärder, som vidtagits för militära ändamål. Riksdagen (rskr. 88)
fann billighetsskäl tala tör atl ersättning av statsmedel i vissa fall borde
utgå till personer, som lidit ekonomisk förlust på grund av avspärrningsåtgärder
för försvarsväsendets behov. De av departementschefen föreslagna
grunderna för utgivande av dylik ersättning godtogs av riksdagen, dock
med framhållande av betydelsen av att varje särskilt fall underkastades
noggrann prövning, innan ersättning utbetalades. Därest de föreslagna
principerna i vissa fall skulle leda till obilliga resultat, förutsatte riksdagen,
att Kungl. Maj :t skulle vidta erforderliga jämkningar.
Sedan ersättningsanspråk framställts från åtskilliga yrkesfiskare, vilka
uppgav sig ha lidit skada genom militärt intrång i deras fiskemöjligheter,
hemställde fiskeristyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 april 1950 —
med förmälan att de genom beslut av 1940 års urtima riksdag godkända
grunderna för utgivande av ersättning i dessa fall icke var för handen —
om utredning rörande intrång i fiskerinäringen till följd av militära övningar
m.m. I skrivelse den 21 december 1950 hemställde även fortifikationsförvaltningen
om en liknande utredning, varvid framhölls, att ersättning
av statsmedel icke kunde med stöd av gällande bestämmelser utges till
fiskare för inkomstbortfall genom militärt intrång men att sociala skäl m.m.
talade för att sådan ersättning borde utgå.
Kungl. Maj :t bemyndigade med anledning av förenämnda framställningar
den 22 december 1950 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en särskild
utredningsman för utredning av dithörande frågor. Av utrednings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Muj:ts proposition nr 160 år 1064
il
mannen avgivna förslag upptogs i propositionen 1952: 210. 1 propositionen
förklarade sig departementschefen dela utredningsmannens uppfattning,
att någon rättslig skyldighet icke förelåg för staten att lämna ersättning
för sådant intrång i fiskerätt, som bestod allenast i eu avspärrningsåtgärd.
De av utredningsmannen uppställda förutsättningarna för utgivande av ersättning
ävensom de olika ersättningsformerna ansåg departementschefen
lämpliga. Dessa förutsättningar överensstämmer i allt väsentligt med de
förutsättningar som angivits i förenämnda proposition till 1940 års urtima
riksdag. Det skali i första hand krävas att sökanden bevisar eller åtminstone
gör sannolikt atL den förlust för vilken ersätLmng begäres orsakats av
avspärrningen. Den som haft möjlighet atL uppsöka andra fiskeplatser lår
salunda endast ersättning för den langstminskning som det oaktat inträtt
ävensom för merkostnaderna. Vidare skall avspärrningen ha varat ej alltför
kort tid samt orsakat eLt betydande avbrott i näringsutövningen. Sasom ytterligare
förutsättning gäller att förlusten i förhållande till sökandens ekonomi
är sä betydande att den kan anses ha medfört en avsevärd rubbning
av hans ekonomi. Därjämte uppställes det kravet att avspärrningen skall
anses ha medfört en avsevärd rubbning av sökandens ekonomi. Kungl. Maj :t
äger dock, när särskilda skäl föreligger, utbetala ersättning även om de allmänna
förutsättningarna icke är för handen. Beträffande grunderna, eller
vilka ersättning skall utgå, ansåg departementschefen i likhet med utredningsmannen
att hela förlusten i princip bör ersättas. Ersättning bör alltså
utgå för utebliven vinst samt för sådana utgifter som den av avspärrningen
drabbade fått vidkännas. Departementschefen anslöt sig även till ett av utredningsmannen
framlagt förslag om omställningsersättning i de fall där
så lämpligen kunde ske. Däremot biträdde departementschefen icke ett förslag
att prövningen av uppkommande ersättningsanspråk skulle verkställas
av försvarsgrensförvaltningarna respektive forlifikationsförvaltningen. Departementschefen
ansåg, att det för vinnande av enhetlighet var nödvändigt
att prövningen handhades av Kungl. Maj:t. 1 större ärenden borde förberedande
utredning ombesörjas av riksvärderingsnämnden, vilken därvid
jämväl borde avgiva förslag till ersättningens storlek. De ersättningar, som
kunde komina att utgå, borde bestridas ur förslagsanslaget Vissa ersättningar
i anledning av skador vid militär verksamhet m.m. Statsutskottet (SU
1952:197) fann billighetsskäl tala för att ersättning fick utgå vid uppkommen
skada å fiske på grund av militär verksamhet. Utskottet hade icke något
att erinra mot att sådan ersättning skulle kunna omfatta intrång såväl
i enskild fiskerätt som i s.k. fri 11 fiske. Utskottet ville dock framhålla vikten
av att skadeförebyggande åtgärder vidtogs av berörda myndigheter. Såsom
i propositionen uttalats borde militära övningar planeras så, att ändamålet
utan oskälig kostnad vanns med minsta intrång och skada för civilbefolkningen.
De av departementschefen angivna förutsättningarna och
grunderna för utgivande av ersättning ansåg sig utskottet böra godtaga. För
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1964
vinnande av enhetlighet syntes jämväl utskottet lämpligt, att prövningen av
uppkommande ersättningsanspråk handhades av Kungl. Maj:t. Riksdagen
beslöt i överensstämmelse med vad utskottet föreslagit (rskr. 1952:417).
Sedermera har från skilda håll framförts yrkanden om åtgärder mot skador
man. å fisket, särskilt i Vättern. Sålunda har Svenska insjöfiskarenas
centralförbund i skrivelse den 28 december 1954 påyrkat utredning rörande
skadegörelsen i de större insjöarna samt beträffande de åtgärder som lämpligen
bör vidtagas i förebyggande syfte. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har
i utlåtande över centralförbundets skrivelse framhållit att problemet är
allvarligt och att de bekymmer man, framför allt i Vätternbygden, hyser för
fiskenäringen är välförståeliga. Även länsstyrelsen ansåg att en utredning
borde komma till stånd rörande bl.a. de skadeavhjälpande åtgärder som
kan komma i fråga och de ersättningar som bör utgå. Länsstyrelsen har
även framfört förslag om tillskapande av förtroendenämnder, en för Vättern
och en för Vänern, för bedömande av ärenden av förevarande slag. Sådan
nämnd borde vara sammansatt av exempelvis representanter för fiskeristyrelsen,
hushållningssällskap, fiskarena och de militära myndigheterna.
Riksvärderingsnämnden har i utlåtande framhållit betydelsen av att åtgärder
vidtas för att för framtiden eliminera eller reducera sådana skadeverkningar
å fisket, som kan medföra ersättningsanspråk. Såsom ett led i tillgodoseendet
av detta syfte syntes, enligt nämnden, de av länsstyrelsen föreslagna
förtroendenämnderna vara ägnade att fylla en uppgift. Riksvärderingsnämnden
förutsatte, att ersättningsanspråken beträffande skador å
fisket i Vänern var i det närmaste slutreglerade och ifrågasatte därför behovet
av en utredning rörande förhållandena i denna sjö.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 23 maj 1958 har fem sakkunniga
tillkallats för att utreda dels frågan i vad mån skada och intrång
förorsakas fisket i Vättern till följd av militära skjutningar, bombfällning,
sprängning, ammunitionssänkning o.d., dels ock vilka åtgärder som i anledning
därav bör vidlas. I direktiven uttalas att såvitt avser kustfisket intrånget
och skadegörelsen genom skjutning och bombfällning in.in. numera
torde ha reducerats därhän att situationen kan anses i stort sett tillfredsställande.
Det framhålles emellertid att inom vissa insjöområden — framför
allt Vätternområdet — ifrågavarande olägenheter för fisket alltjämt är
betydande och att förhållandena i vissa fall ytterligare försämrats på grund
av den vapentekniska utvecklingen och intensifierad skjutning.
Även om utredningsuppdraget i första hand avsett förhållandena inom
Vätternområdet har de sakkunniga enligt direktiven ansetts oförhindrade
att, om så påkallas, uppta till behandling liknande frågor också beträffande
andra insjöar ävensom för kust- och havsfiskets del. Genom beslut den 31
augusti 1961 har chefen för försvarsdepartementet vidare uppdragit åt de
sakkunniga att utreda frågan, huruvida och i vilken utsträckning fiskarena
utanför Ravlunda skjutfält på grund av militära skjutövningar hindras i
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 19ti''i
5
sin yrkesutövning och vilken gottgörelse som med hänsyn härtill må anses
skälig ävensom att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder
som må finnas påkallade med anledning av utredningsresultatet.
De sakkunniga1, som antagit benämningen försvarets fiskeskyddsutredning,
har den 13 juni 1963 avgivit betänkandet Försvar och fiskerinäring
(SOU 1963: 31).
Yttranden över betänkandet har avgivits av överbefälhavaren (efter försvarsgrenschefernas
hörande), försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
försvarets intendenturverk, armétygförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, riksvärderingsnämnden, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen
(efter hörande av sötvattenslaboratoriet samt fiskeriintendenlerna
i Österhavets, Västerhavets, Övre norra, Övre södra och Nedre södra
distrikten), sjöfartsstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län (efter hörande
av hushållningssällskapet i Stockholms län och stad och Stockholms läns fiskeriförbund),
länsstyrelsen i Uppsala lån (efter hörande av hushållningssällskapet
i Uppsala län, Mälarens fiskareförbund, Uppsala läns fiskareförbund
och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund, landsfiskalerna i
Enköpings och Älvkarleby distrikt samt landsfogden i Uppsala län), länsstyrelsen
i Östergötlands län (efter hörande av hushållningssällskapet i Östergötlands
län, Vätterns fiskareförbund och Vätterns Seglar förbund), länsstyrelsen
i Jönköpings län (efter hörande av hushållningssällskapet i Jönköpings
län och Vätterns allmänna fiskareförbund), länsstyrelsen i Kristianstads
län (efter hörande av hushållningssällskapet i Kristianstads län),
länsstyrelsen i Skaraborgs län (efter hörande av hushållningssällskapet i
Skaraborgs län, militärbefälhavaren i III. militärområdet, chefen för första
flygeskadern, fiskeriintendenterna i Övre och Nedre södra distrikten, fiskerinämnden
för Vänern, Vätterns allmänna fiskareförbund, Vänerns fiskareförbund,
Vätterns fiskareförbund, Vätterns fiskareförening inom Skaraborgs
län, Karlsborgsortens turistförening samt Vätterns seglarförbund), länsstyrelsen
i Värmlands län (efter hörande av hushållningssällskapet -- fiskerinämnden
— i Värmlands län), länsstyrelsen i Örebro län (efter hörande av
hushållningssällskapet i Örebro län, länsingenjören i Örebro län), statens
veterinärmedicinska anstalt, Sveriges fiskares riksförbund (efter hörande
av Skånes fiskareförbund, Svenska sydkustfiskarnas centralförbund, Svenska
ostkustfiskarnas centralförbund och Svenska insjöfiskarnas centralförbund),
fiskefrämjandet, svenska sportfiskeförbundet, kommittén för Vätterns
vattenvård och Lidan-Nossans vattenvårdsförbund.
Vad gäller utredningens synpunkter och förslag beträffande rättsliga
frågor i samband med ersättning har yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge.
l7Generaldirektören''''N.t''RJ W.fLundberg/ordförande,,''ombudsmannen''G. Högström, fiskaren
N. E. Svensson, översten P. Th. Svensson och översten N. U. S. Tilly.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 196b
II. Skador på fiskbestånd m. m.
Utredningen
Skjutning, bombfällning, sprängning och torpedprovning — vilken verksamhet
kan medföra störningar för fiskeverksamheten — äger rum i både
insjöar och kustområden. Av insjöar tas i första hand i anspråk delar av
Vättern, Vänern, Mälaren, Storsjön i Jämtland, Tämnaren i Uppland och
Glan i Östergötland. Av kustområdena märks bl.a. skjutfälten Ravlunda i
Skåne, Ringenäs i Halland, Tofta på Gotland, Väddö i Uppland, Aston i
Ångermanland och Tåme i Västerbotten.
Kring Vättern, som är den för skjutning och bombfällning ojämförligt
mest utsatta sjön i vårt land, ligger ett stort antal skjutplatser m.m. Riskområdena
bildar ett praktiskt taget sammanhängande bälte från ungefär
Visingsös nordspets i söder till öarna Stora och Lilla Röcknen i norr. För
ytterligare upplysningar härom samt om skjutplatser m.m. och riskområden
i övriga insjöar och kustområden torde få hänvisas till betänkandet
(s. 17—36).
Antalet skjutdagar växlar betydligt. De mest frekventerade skjutplatserna
användes mer än 200 dagar för år. Åtskilliga platser utnyttjas endast vid
enstaka tillfällen.
Utredningen anför, att man från fiskarehåll i skilda sammanhang velat
göra gällande, att försvarets övningsverksamliet inom vissa vattenområden
medför icke blott störningar i fiskeverksamheten utan även skador på fiskbestånden.
För att kunna bedöma eventuell skadeverkan erfordras enligt
utredningen bl.a. uppgifter av statistisk art rörande beståndets sammansättning,
storlek m.m. Statistiken är beträffande insjöfisket i dessa hänseenden
ofullständig. Det för Vätternfisket betydelsefulla rödingbeståndet uppvisar
enligt tillgänglig statistik stora fluktuationer. Av särskilt intresse är därvid
enligt utredningen att konstatera, att avkastningen av rödingfisket i Vättern
markant steg år 1961 jämfört med åren dessförinnan. I fråga om anledningarna
till dessa fluktuationer hänvisar utredningen bl.a. till undersökningar,
som utförts av framlidne professorn G. Alm1. Utredningen anför i
anslutning härtill, att militär verksamhet enligt Alms mening icke i någon
högre grad kan ha inverkat på beståndet och framför allt icke förklara
växlingen i avkastningen och nedgången under 1950-talet. Förklaringen
får — enligt Alm — i stället sökas i dels tillkomsten av nylon nä t, varigenom
fisket intensifierats, dels växelspelet mellan röding och sik. Rödingyngel
ingår nämligen i vissa sikarters föda. Eftersom sikbeståndet ökat kraftigt
under de år då rödingfisket varit dåligt och vice versa, är detta förhållande
— enligt Alms uppfattning — den viktigaste förklaringen till fluktuationer
1
Alm, G. Vätterns röding. Meddelande från statens undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket
2, 1934.
Alm, G. Svensk Fiskeri Tidskrift 6/7 1960, s. 82 ff.
7
Kiingl. Maj:ts proposition nr 160 är 1961
na i Vätterns rödingbestånd. Utredningen anför, att tillgången på röding
- liksoin på alla andra fiskarter — är beroende av inånga faktorer, såväl
klimatiska och hydrografiska som konkurrensförhållanden dels fiskarterna
emellan, dels inom den egna arten.
I fråga om insjöfisket har utredningen — förutom förhållandena i Vättern
— särskilt studerat förhållandena i Vänern, där gösfisket är betydelsefullt.
Utredningen har därvid ägnat speciell uppmärksamhet åt förhållandena i
viken Dettern i södra Vänern, i vars närhet Skaraborgs flygflottilj IF 7) har
övningsområden. 1 Detternområdet har enligt tillgänglig statistik gösbeståndet
minskat sedan 1945. Orsakerna härtill kan enligt utredningen antas
vara såväl naturliga fluktuationer i beståndet som från leksynpunkt negativa
förändringar i miljöförhållandena. Utredningen har emellertid med
stöd av utförda undersökningar funnit det sannolikt att sprängning av
stridsladdad ammunition inom F 7:s övningsområden i regel påverkar fisken
blott momentant och fördröjer fiskens invandring i Dettern endast
några timmar eller något dygn. Ledamoten Högström har dock ansett, att
invandringen fördröjs längre tid och i vissa fall mer eller mindre spolieras.
Fn grundläggande fråga vid bedömningen av spörsmålet huruvida och i
vilken omfattning försvarets verksamhet påverkar fiskbestånden är enligt
utredningen explosioners inverkan. Utredningen bar tagit del av undersökningar
som härvidlag tidigare företagits i Sverige och utlandet. Åtskilliga
skadefaktorer anges i dessa undersökningar, såsom mängd och art av
sprängämne, bottenbeskaffenhel, vattendjup, avstånd från explosionsplats,
art och storlek av fisk, som utsätts för explosion, samt stillastående eller
rinnande vatten. Av undersökningarna framgår enligt utredningen, att fisk
påverkas av sprängningar. Utredningen har ansett betydelsefullt, att explosioners
inverkan på olika utvecklingsstadier av röding i största möjliga utsträckning
klarläggs och har därför låtit företaga en serie prov för att fa
frågan belyst. Försöken visar, att de skilda utvecklingsstadierna av röding
i mycket olika grad är känsliga för sprängningar. Tåligast är rom i ögonpunktsstadiet
och mest lättskadat nykläckt yngel och simfärdigt yngel. Eu
jämförelse med vissa tidigare försök antyder, att verkan av sprängningar
torde vara mindre på äldre ungar och större fisk än på yngre stadier, med
undantag dock för ögonpunktsstadiet.
Utredningen belyser vidare sannolikheten för atl det till följd av sprängning
i vatten och ammunitionssänkning finns risk för kemiska processer,
vid vilka för fisken skadliga ämnen bildas. Enligt utredningen kan rester av
projektiler eller ammunition genom kemiska förändringar bilda i vatten lösliga,
för fisk skadliga ämnen. Tänkbart är emellertid atl de vid sprängningar
i vatten uppkommande nitrösa gaserna bär större gittverkan. Utredningen
föreslår, att dessa frågor vetenskapligt undersökes. Utredningen anser sig
emellertid kunna konstatera, alt giftverkningarna kan påverka fiskförekomsten
inom insjöar. Den negativa påverkan får emellertid enligt utred
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1964
ningen icke överskattas. Några motsvarande skador vid havskusterna kan
knappast konstateras; i vart fall är de av vida mer begränsad natur.
Utredningen framhåller vidare, att många faktorer utom försvarsverksamheten
påverkar fiskbestånden. Eu av de sannolikt mest betydelsefulla
utgör vattenföroreningarna. Utredningen redogör för förhållandena i detta
hänseende dels i allmänhet, dels ock främst beträffande Vänern och Vättern.
Det är enligt utredningen att observera, att avloppsutsläpp i vatten icke
alltid är skadliga för fiskbeståndet. Tvärtom medför en intill viss gräns
ökad tillförsel av närsalter större fiskproduktion, enär grundfödan för
fisken då tilltager i mängd. Först sedan denna gräns överskrides, resulterar
föroreningarna i att fiskbeståndet minskar. Utredningen anför, att en viss
ökning i Vätternvattnets närsalthalt möjligen pågår. Denna ökning synes
dock vara ringa vad gäller Vättern i dess helhet. Däremot torde lokalt större
förändringar i vattenbeskaffenheten föreligga. I fråga om Vänerns vattenbeskaffenhet
anför utredningen, att viss förorening kan förekomma och
att den särskilt lokalt — såsom exempelvis i Dettern — ej torde vara obetydlig.
Utredningen uttalar slutligen, att del inte utan undersökning och försök
under en längre tidsperiod låter sig avgöra i vilken omfattning den militära
verksamheten medför skador på fiskbeståndet, t.ex. till följd av
sprängningar. Dylika försök, s.k. prövotidsåtgärder, förekommer stundom
i vattenmål. Utredningen anser, att det vore av stort värde att sådana prövotidsåtgärder
snarast kunde igångsättas beträffande rödingbeslåndet i
Vättern, och framlägger därför förslag härom. Utredningen är dock medveten
om att man vid en sådan undersökningsserie, som lämpligen bör omfatta
tio år, knappast torde kunna renodla eventuell från den militära verksamheten
härflytande negativ påverkan på beståndet. Med hänsyn härtill anser
utredningen, att kostnaderna för försöken bör bestridas från IX. huvudtiteln.
Yttranden
I fråga om de skador som kan åstadkommas a fiskbestånden till följd av
den militära verksamheten framhåller försvarets civilförvaltning alt vid
bedömning av frågor om ersättning eller åtgärder i anledning av skada å
fiskbestånd måste fortplantnings- och tillväxtförhållanden samt miljöfaktorer
av vetenskaplig och erfarenlietsmässig art beaktas. Civilförvaltningen
finner det därför angeläget, atl det nu föreliggande utrednings- och statistikmaterialet
hålles tillgängligt och successivt kompletteras. Länsstyrelsen
i Örebro län finner det önskvärt att förgiftningsriskerna i samband med
bombfällning man. vetenskapligt undersökes och atl undersökningarna därvid
icke begränsas till att endast avse inverkan på fiskbeståndet utan även
på vattnet från allmän vattenvårdssynpunkt. Kammarkollegiet anför, att
kollegiet i mål enligt 1950 års lag om ersättning för mistad fiskerätt m.m.
Kungl. Maj:Is proposition nr 160 år 1964
9
hävdat att inträdd minskning av fångstmängderna efter den nya fiskelagstiftningens
ikrafträdande icke bara beror på förlorad enskild fiskerätt
eller intrång i sådan rätt utan även på fiskets minskade lönsamhet i och för
sig och därav följande nedgång i antalet yrkesfiskare. Statens veterinärmedicinska
anstalt anger, att de undersökningar som utredningen själv och
med anlitande av expertis bedrivit för att klarlägga explosioners inverkan
på fiskbestånd synes vara så omfattande och uttömmande som med hänsyn
till utredningsuppdragets förutsättningar kan begäras. Av anstalten på utredningens
önskan företagna obduktioner av vätternröding visar, att andra
faktorer än sprängningar i vatten kan förorsaka skada på rödingen. I utlåtanden
från skilda förbund och föreningar som Sveriges fiskares riksförbund
bifogat sitt yttrande påtalas, alt i betänkandet ingenting nämnts om
den verkan som undervattenssprängningar kan ha på smådjur och plankton
som är fiskens föda. Giftämnen i ammunitionseffekterna och nedskrotning
av krevadsplitter bidrager till att förorena vattnen. Det är föga troligt
anser förbundet att vattenföroreningarna i allmänhet dominerar över intrånget
till följd av den militära verksamheten. Föroreningarnas inverkan
bör enligt förbundets mening utredas i annat sammanhang. Kommittén för
Vätterns vattenvård understryker likaså vikten av att vetenskapliga undersökningar
av vattenföroreningarnas inverkan verkligen kommer till stånd.
I anslutning till utredningens förslag om att genom prövotidsåtgärder fastställa
militära sprängningars och skjutningars inverkan på Vätterns rödingbestånd
anför Sveriges fiskares riksförbund, att skadorna på fiskbeståndet
redan nu bör beräknas utan att långa och kostsamma undersökningar avvaktas.
I eventuella sådana åtgärder bör emellertid enligt förbundets mening
ingå kompletterande undersökningar om rödingens lek- och reproduktionsmöjligheter
och aktuella områden i vidgad omfattning hållas intakta mot
militär verksamhet. Försvarets civilförvaltning finner däremot utredningens
förslag till prövotidsåtgärder värdefullt för bedömning av framtida skadeanspråk.
De föreslagna prövotidsåtgärderna bör enligt länsstyrelsen i Östergötlands
län snarast igångsättas, då de enligt länsstyrelsens mening kommer
att vara av stor betydelse. Fiskeristyrelsen anser, att kostnaderna för prövotidsålgärderna
bör bestridas från IV och ej från — såsom utredningen föreslagit
— IX huvudtiteln. Under förutsättning av att kostnadsersättning erhålles
uppger sig styrelsen kunna åtaga sig att handha av undersökningarna
föranledda materialbearbetningar.
III. Förslag till åtgärder för att minska störningar och skador
Utredningen
Utredningen har från vederbörande försvarsgrensstaber inhämtat, att tillkomsten
under senare år av vissa skjutfält (l.ex. i Älvdalen och vid Prästtomta
samt i övre Norrland) icke beräknas medföra någon minskning av
2—6001 64 Bihang till riksdagens protoklt 1964. 1 samt. Nr 160
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 160 är i9(ii
verksamheten vid de för fiskerinäringen särskilt betydelsefulla övningsområdena.
Enligt de militära myndigheternas uppgifter kan å andra sidan
riskerna för en ytterligare utvidgning av övningsverksamheten inom för fiskare
speciellt värdefulla vattenområden bedömas som relativt begränsade.
Utredningen anför i detta sammanhang vissa synpunkter beträffande lokaliseringen
av övningsområden för krigsmakten. Med hänsyn till de stora
investeringar, som gjorts å redan befintliga övningsområden, anser sig utredningen
icke kunna förorda en omlokalisering av de områden som är belägna
i tättbebyggda delar av landet eller invid fiskrika sjöar. Däremot bör
enligt utredningens mening alla möjligheter tillvaratas att förlägga särskilt
skadebringande bombfällning till sådana målplatser där skador och intrång
i minsta möjliga utsträckning uppstår för fiskerinäringen. Vid planeringen
av nytillkommande övningsplatser bör största möjliga hänsyn tas till önskemålet
att övningar förläggs till glesbefolkade bygder. I de fall övningsplatser
måste förläggas till tättbefolkade landsdelar, bör för att mildra de
negativa effekterna för civilbefolkningen i första hand sådana markområden
utväljas, som med hänsyn till sin beskaffenhet har ringa värde, t.ex.
moss- och andra impedimentmarker samt fiskfattiga sjöar.
Utredningen har övervägt möjligheterna att till tid eller rum begränsa sådan
övningsverksamhet som medför intrång för fisket. Utredningen har emellertid
funnit, att begränsning genom att tillfälligt eller permanent koncentrera
övningarna inte kan ske med hänsyn till alt övningsområdena redan utnyttjas
intensivt. En koncentration av övningsverksamheten skulle även
medföra avsevärda investeringskostnader. Icke heller anses det möjligt att
till ytan begränsa f.n. utnyttjade områden.
Utredningen anför vidare, att övningsverksamheten inom skilda övningsområden
i princip kan samordnas dels permanent genom att flytta all övningsverksamhet
från ett område till ett annat, dels tillfälligt genom att
antingen viss övning förlägges till annat övningsområde eller verksamheten
inom flera områden samordnas tidsmässigt på sätt som är lämpligast för
berörda fiskare. Utredningen uppger emellertid, att det enligt den militära
expertisens uppfattning i allmänhet inte går att samordna övningsverksamheten
på ett sådant sätt. Olika slag av övningar erfordrar nämligen övningsanläggningar
av varierande utformning och med relativt höga anskaffningskostnader.
Det går därför inte att flytta viss övningsverksamhet från ett
område till ett annat utan att vidta kostsamma arrangemang på det nya
området. En temporär omlokalisering av den övande enheten medför vidare
dryga transportkostnader. Utnyttjandefrekvensen av de övningsområden
beträffande vilka av geografiska skäl en omlokalisering överhuvudtaget är
tänkbar är så hög, att utrymme härför tidsmässigt sällan föreligger, övningarna
måste även bedrivas med hänsyn till utbildningens krav. Varje
större förskjutning i tiden av den planlagda övningsverksamheten inverkar
menligt på utbildningsresultatet. Det är ofta svårt att tidsmässigt anpassa
Kungl. Muj:ts proposition nr 160 år 196b
11
verksamheten på skilda övningsområden på grund av att de olika övningsenheterna
är beroende av väderleksförhållanden, transportmöjligheter
m.m. En dylik anpassning kräver därför — i de få fall den kan genomföras
— synnerligen omfattande planläggning.
Utredningen anför vidare, att övande militära enheter enligt gällande
bestämmelser skall vidtaga åtgärder för att undvika att skador uppstår till
följd av övningen. Dylika åtgärder består bl.a. av varningsmeddelanden i
radio, dagspress och på anslagstavlor samt bevakning, avspärrningar och
signalanordningar. Försök har gjorts för att utröna värdet av radar och
radio som övervakningsmedel. Hittills föreliggande resultat tyder på att
radio och radar i vissa fall utgör värdefulla komplement till övervakningssystemet
i övrigt. Utredningen föreslår därför, att erfarenheterna från den
fortsatta försöksverksamheten utnyttjas vid den kontinuerliga översyn av
säkerhetsbestämmelserna, som företas inom försvarsgrensstaberna. Särskilt
i Vättern finns ett stort antal riskområden (34 st.). För att underlätta för
fiskare och andra sjöfarande att snabbt få en samlad bild av övningsverksamheten
i Vättern viss dag bör enligt utredningen ett centralt informationsorgan
inrättas. Detta föreslås lämpligen bli anslutet till trafikledarorganisationen
vid Västgöta flygflottilj (F 6), som för ändamålet bör förses
med en telefonsvarare. I samma syfte har utredningen medverkat till att
en karta utarbetats över hela Vättern med samtliga riskområden angivna.
Utredningen anför, att chefen för armén förklarat sig beredd föreskriva, att
gränserna för dessa områden icke får ändras annat än genom beslut av
honom. Utredningen har utgått från att motsvarande skall gälla beträffande
flygvapnets övningsområden vid Vättern. Vidare har utredningen funnit
att riskområdet för Kråks skjutfält behöver märkas ut.
I detta sammanhang har utredningen även behandlat frågan, i vilken utsträckning
förstöring av obrukbar ammunition bör ske genom sänkning i
insjöar och havet. Enligt utredningen har den tekniska utvecklingen lett
till förbättrade möjligheter att förstöra ammunition på land genom bränning.
Utredningen anser för sin del det angelägel, att all ammunition framdeles
förstöres på land. Enligt utredningen bör därmed sammanhängande
tekniska problem närmare utredas. 1 vart fall bör enligt utredningen insjöar
inte längre användas för ammunitionssänkning. Enligt utredningen har det
visat sig svårt att få en fullständig överblick över de sänkningsplatser för
ammunition, som i olika sammanhang använts. Utredningen anser, att
dessa platser centralt skall finnas registrerade i avvaktan på att tekniska
möjligheter åstadkommes för förstöring på land av all ammunition. För att
fiskarena lätt skall kunna få kännedom om sänkningsplatserna bör registrering
även ske hos vederbörande länsstyrelse.
12
Knngl. Maj:ts proposition nr 160 år 196''t
Yttranden
Vad utredningen anfört i fråga om lokalisering av militära övningar eller
annan militär verksamhet lämnar remissmyndigheterna i allt väsentligt
utan erinran. De av utredningen föreslagna åtgärderna för att begränsa hinder
i näring m.m. biträdes vidare i huvudsak av remissmyndigheterna. Särskilt
framhålles vikten av att riskområdena vid skjutningar blir ordentligt
markerade och att de inte med korta tidsintervaller förändras. Garantier
bör finnas för att militära skjutområden är väl kända till sin omfattning
och användning. I fråga om områdenas användning betonas önskvärdheten
av att skjutövningar m.m. även av mera tillfällig natur planeras i god tid
och i samråd med fiskets organisationer för att onödiga driftsavbrott i
fisket skall undvikas. Angelägenheten av att de militära myndigheterna
genom förskjutningar till tid och rum begränsar fiskarenas olägenheter av
övningsverksamheten understrykes. Försvarets civilförvaltning påpekar i
detta sammanhang, att åtskilliga skadeförebyggande åtgärder ankommer
på de fiskande själva såsom exempelvis att under vissa förhållanden visa
signal eller sken av föreskriven beskaffenhet och att i särskild ordning utmärka
fiskeredskapen m.m.
Remissmyndigheterna biträder utredningens förslag att förstöring av
obrukbar ammunition genom sänkning i vattenområden, främst i insjöar,
ej vidare bör förekomma sedan metoderna för ammunitionsförstöring utvecklats
så att förstöringen i sin helhet kan äga rum på land. Behovet av
en för försvaret gemensam störtningsanläggning (för förstöring av ammunition)
och därmed sammanhängande investerings- och driftkostnader anses
därför böra utredas. Så länge ammunitionssänkning likväl måste äga
rum anser remissmyndigheterna, att registrering av sänkningar bör ske i
enlighet med utredningens förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har till
följd av att ammunitionssänkning enligt utredningen kan medföra vissa
giftverkningar ifrågasatt om inte lidigare meddelade tillstånd till dylika
sänkningar bör upphävas.
IV. Förslag rörande ersättning åt fiskare
Utredningen
Utredningen anser det klarlagt, att — med nuvarande lagstiftning och lagtillämpning
på skadeståndsrättens område — en person, som bedrivit fiske
på allmänt vatten, icke kan göra gällande några rättsligen grundade skadeståndsanspråk
gentemot kronan på grund av att försvarets verksamhet mer
eller mindre fullständigt hindrat hans näringsutövning eller medfört fördyrade
omkostnader för fiskets bedrivande genom exempelvis förlängda
färdvägar med därav följande ökad bränsleåtgång, slitage m.m. Däremot kan
enligt utredningen naturligtvis av billighetsskäl utges ersättning av stats
-
13
Kiingl. Maj:ts proposition nr 160 år 196b
medel till dylik fiskare. Utredningen föreslår att sådan ersättning skall utgå
såväl för förfluten tid som för framtiden.
Retroaktiv ersättning. Utredningen erinrar om att Kiingl. Maj :t redan
tidigare genom skilda beslut utgivit ersättning till bl.a. vissa av den
militära verksamheten i Vänern och vid Väddö störda fiskare. Dylik ersättning
har utgått beträffande Vänern för åren 1941—54 och beträffande
Väddö för åren 1945—56. Även för lid härefter har den militära övningsverksamheten
inom vissa av krigsmakten såsom övningsområden (riskzoner)
utnyttjade delar av Vänern samt av havet vid Väddö medfört särskilda
svårigheter för yrkesfiskarena i dessa vattenområden att i full
utsträckning driva sin näring. Sådana svårigheter föreligger också beträffande
Vättern och havet utanför Ravlunda.
Även om — såsom är fallet — detta fiske bedrivits enbart på allmänt
vatten och några rättsligen grundade anspråk på ersättning av statsmedel
för minskat fångstutbyte sålunda inte föreligger, anser utredningen det likväl
skäligt att viss ersättning utges av kronan.
Utredningen har övervägt om den retroaktiva ersättningen bör utga individuellt
eller kollektivt. Tidigare bär individuella ersättningar utgetts till
fiskare i Vänern. Det har emellertid vid utredningens bedömning av möjligheterna
att efter individuell prövning utge ersättning för intrång under
gången tid visat sig ogörligt att på ett rättvist sätt avväga de skilda fiskarenas
inkomstbortfall på grund av den militära verksamheten. Svårigheterna
härvidlag har visat sig än större vad gäller det betydligt större antalet
fiskare, som i Vättern får anses ha lidit intrång i sin näring. Med hänsyn
härtill och mot bakgrunden av det förhållandet, att några rättsligen grundade
ersättningsanspråk från enskilda fiskare icke kan anses föreligga, anser
utredningen det lämpligast, att den retroaktiva ersättningen till fiskare
vid Vänern och Vättern konstrueras såsom kollektiv ersättning att utbetalas
till Vänerns respektive Vätterns fiskareförbund. Härigenom vinnes även
enligt utredningen att sådana kollektiva åtgärder av relativt stor omfattning
kan åstadkommas för fiskarebefolkningen inom de utsatta områdena, som
eljest icke kunnat genomföras. Dylika åtgärder — såsom hamnar, frysanläggningar,
utplantering av värdefull tisk man. har även enligt utredningen
den fördelen, att de på längre sikt ökar möjligheterna för fiskarena att
med bättre utbyte driva sin näring. Även om de retroaktiva ersättningarna
i första hand bör användas på sätt nu skisserats, bör detta enligt utredningens
mening icke utesluta att de lokala fiskareorganisationerna i samråd
med sin huvudorganisation undantagsvis utger kontant bidrag till fiskare,
som kan befinnas genom del militära intrånget ha kommit i en särskilt
brydsam ekonomisk situation. Huvudprincipen bör dock vara, att
ersättningsbeloppen användes för gemensamma ändamål.
Vad nu sagts gäller ersättning till fiskarena vid Vänern och Vättern. 1
fråga om ersättning till de fiskare vid Ravlunda, som lidit intrång i sin
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 cir 1964
näring på grund av de militära skjutningarna ut över havet från Ravlunda
skjutfält, anför utredningen, att förhållandena där skiljer sig från dem i
Vänern och Vättern. Detta beror framför allt på att vissa fiskare i trakten
av Ravlunda bedriver sin näring med relativt små båtar, vilka inte är lämpade
för fiske på längre avstånd från land. Dessa fiskare, som med nuvarande
båtmateriel icke kan bedriva fiske annat än inom riskområdet
utanför Ravlunda, lider stort intrång genom den militära verksamheten.
Nämnda fiskare är emellertid ett mindre antal av samtliga störda fiskare.
Huvudparten av de fiskande utövar fiske från stora, havsgående fiskebåtar.
Dessa fiskare förorsakas visst intrång i sin näringsutövning, dock endast
på så sätt att deras färdvägar från och till hemmahamnarna förlängs i viss
utsträckning. Med hänsyn till att yrkesfiskarena vid Ravlunda lider intrång
synnerligen ojämnt, bär utredningen funnit det föga överensstämmande med
skäliga rättvisesynpunkter att beräkna den retroaktiva ersättningen såsom
en kollektiv ersättning. Utredningen föreslår därför individuella ersättningar
till de yrkesfiskare vid Ravlunda, som ansetts ha lidit intrång i sin näringsutövning.
Vid ersättningsberäkningarna har utredningen funnit det
lämpligt uppdela yrkesfiskarena vid Ravlunda i tre grupper, nämligen äldre
fiskare med mindre fiskebåtar (två fiskare), yngre fiskare med mindre
fiskebåtar (två) och fiskare med större fiskebåtar (tio).
Den kollektiva, retroaktiva ersättningen till fiskarena vid Vänern föreslås
utgå med 33 000 kr., avseende åren 1955—63, och motsvarande ersättning
till fiskarena vid Vättern med 225 000 kr., omfattande åren 1954—63. Summan
av kostnaderna för individuella, retroaktiva ersättningar till fiskare
vid Ravlunda utgör cirka 63 000 kr., avseende åren 1959—63. Totalkostnaderna
för statsverket för de föreslagna ersättningarna utgör sålunda omkring
321 000 kr. Ersättningsfrågorna beträffande fiskare vid Väddö är för
närvarande föremål för utredning genom riksvärderingsnämndens försorg.
Fiskeskyddsutredningen har därför icke funnit anledning ingå på dem.
Framtida ersättning. Utredningen anför, att minskningen i en fiskares
fångstmängder kan ha många anledningar, t.ex. naturliga fluktuationer
i fisktillgången, vattenföroreningar, väderleksförhållanden, fiskeintensitet
och krigsmaktens verksamhet. I fall då fiskare på grund av krigsmaktens
övningar på allmänt vattenområde antingen helt hindras i sin näringsutövning
eller erhåller ringare utbyte än eljest (beroende på kortare fisketid
eller förlängda färdvägar o.d.), bör emellertid enligt utredningens uppfattning
•— oberoende av att rätt till ersättning icke föreligger i juridisk
mening — fiskaren erhålla viss ersättning från kronan.
Vid bedömning av frågan om ersättning för intrång i fiskeverksamheten
på grund av försvarets övningar på allmänt vattenområde bör utgivas måste
enligt utredningen ett stort antal olika faktorer beaktas. Utredningen anför
härom bl. a. följande.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 År 196b
Till en början måste i de fall, då fiskaren icke helt hindras i utövandet
av sin näring, i görligaste mån klarläggas, vilken eller vilka faktorer, som
— utöver försvarsverksamheten — i det enskilda fallet föranlett det försämrade
fiskeutfallet respektive de ökade omkostnaderna för fiskets bedrivande.
Därest det därvid anses kunna med viss sannolikhet konstateras, att
krigsmaktens övningar bidragit till minskning i fångstmängderna eller medfört
högre omkostnader, bör graden av negativ påverkan på fiskeutfallet
respektive storleken av kostnadsökningen såvitt möjligt fastställas. Bedömes
det därvid, att det av krigsmaktens verksamhet förorsakade intrånget endast
i ringa mån bidragit till minskningen ifråga eller de ökade omkostnaderna,
svnes någon ersättning icke böra utgivas av medel från IV. huvudtiteln.
Utredningen förutsätter, att vederbörande fiskare lämna de uppgifter om
fångstmängder och inkomstförhållanden, som kunna erfordras för att fastställa
graden av intrång. Utan en sådan samverkan från fiskarenas sida torde
bestämmandet av intrångets omfattning bli synnerligen vanskligt. Det synes
utredningen även böra förutsättas att berörda fiskare lämna ersättningsberäknande
myndighet samtycke jämlikt 17 § sekretesslagen att i förekommande
fall taga del av sådana till annan myndighet avlämnade uppgifter
till ledning för taxering, som avses i taxeringsförordningen eller eljest för
beräknande av skatt.
De fiskare som skall kunna komma i åtnjutande av ersättning på grund
av intrång i näringsutövning bör enligt utredningens uppfattning vara yrkesfiskare
och binäringsfiskare. Med yrkesfiskare avser utredningen sådana
fiskare som helt eller åtminstone till huvudsaklig del försörjer sig på fiske
och med binäringsfiskare sådana som har inkomster av annat mera stadigvarande
arbete, t.ex. såsom diversearbetare, grovarbetare eller lantbrukare,
men som för sin utkomst även nödgas utöva fiske. Tillfällighetsfiskare ävensom
fritidsfiskare bör enligt utredningen icke komma i åtnjutande av ersättning.
Endast fiskare som påbörjat sin fiske verksamhet innan militär verksamhet
igångsatts inom visst område bör äga åtnjuta ersättning. Utredningen
anser det dock skäligt, att även son till äldre fiskare, som under intrångstiden
efterträtt sin fader i yrket eller börjat fiska jämsides med honom, äger
åtnjuta ersättning. Om sådan ersättningsberättigad fiskare upphör med sin
verksamhet, bör han — om han icke kan få avsättning för sina redskap —
få dem inlösta av staten. Även om utredningen ansett sig böra draga en
gräns här, har den vid sina överväganden i hithörande hänseenden utgått
från att samhällsekonomiska skäl samt beredskaps- och fiskevårdssynpunkter
talar för att man även framdeles vid här ifrågavarande vatten bör
bibehålla en stam av yrkesfiskare.
Enligt utredningen bör man utgå från den förutsättningen, att yrkesfiskare
och binäringsfiskare skall anses i begränsad omfattning kunna fortsälta
sin näringsutövning även viss tid efter uppnådd folkpensionsålder. Vid
beräkning av ersättning till yrkes- eller binäringsfiskare bör man därför
utgå från att vederbörande kunnat i fidl omfattning bedriva sin näring
t.o,m. det år han uppnår 67 års ålder, samt i halv omfattning fr.o.m. det
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 196b
år han uppnår 68 t.o.m. det år han uppnår 70 års ålder. Denna presumtionsregel
kan naturligen endast tillämpas i de fall, då de faktiska omständigheterna
icke talar mot en dylik bedömning. Dock bör enligt utredningen ersättning
aldrig utgå till fiskare för år, varunder han uppnår högre ålder
än 70 år.
Vad gäller storleken av ersättningen till yrkesfiskare jämfört med binäringsfiskare,
bör man enligl utredningens uppfattning antaga, alt intrång
för binäringsfiskare måste anses medföra ekonomiska konsekvenser i, räknat
per timme eller dag, samma omfattning som intrång för yrkesfiskare.
Vid bedömning av frågan, huruvida viss fiskare lidit intrång i sin näringsutövning
genom försvarets verksamhet, bör man enligt utredningen utgå
från att intrång uppstått för fiskare, inom vars naturliga fiskevattensområde
övning ägt ram viss dag. Därest så är fallet, bör emellertid enbart dvlikt
förhållande icke läggas till grund för ersättning till fiskaren ifråga. En bedömning
får enligt utredningen också göras av de möjligheter fiskaren kan
ha haft att under intrångsdagen bedriva fiske annorstädes än inom sådant
riskområde, som utnyttjats av försvarsenhet. Har fiskare under övningsdag
kunnat utnyttja annat icke alltför avlägset fiskevatten men har han
likväl den dagen helt avstått från att bedriva fiske, bör ersättning icke utges
med högre belopp än som skulle ha tillkommit fiskaren, därest han bedrivit
sitt fiske å det fria området. I sistnämnda fall bör sålunda utges det
lägsta beloppet av ersättning för intrång och ersättning för förlängda färdvägar
med därav följande kostnader för fiskaren. Sålunda bör enligt utredningen
i dylikt fall någon sannolikhetsberäkning av utfallet av eventuellt
fiske inom det icke utnyttjade vattenområdet, jämfört med fiske inom
riskområdet, icke utföras. Har fiskaren viss dag icke lämpligen kunnat
bedriva fiske inom annat område än av försvaret utnyttjat riskområde, bör
ersättning utges med belopp, beräknat med hänsynstagande i första hand
till vederbörande fiskares deklarerade inkomster och i andra hand jämväl
till den för lantarbetare genomsnittliga dagsinkomsten, förhöjd med 10 %
med hänsyn till fiskarens högre omkostnader för redskap o.d. Hel dagsersättning
bör utges endast i sådana fall. där krigsmakten bedrivit verksamhet
inom riskområde under hel dag, eller så stor del av dag att fiske i sin
helhet omöjliggjorts. Därvid bör enligt utredningen särskilt beaktas, att
fiskare med hänsyn till näringens natur mången gång icke kan utnyttja
allenast kortare tider av dag, varunder försvarets övningsverksamhet icke
pågått inom visst riskområde. Å andra sidan kan i vissa fall fiske bedrivas
i relativt normal omfattning inom riskområdet, därest försvarsverksamheten
är förlagd till tider av dygnet, som icke är lämpade för fiske. Genom
det förvarningssystem beträffande riskområdena i Vättern, som utredningen
föreslår, kan möjligheterna för fiskare att anpassa sin näringsutövning
till verksamheten inom de skilda riskområdena komma att öka. Detta system
bör därför enligt utredningens uppfattning medföra väsentliga fördelar
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 196b
för såväl fiskarena som försvaret. På motsvarande sätt underlättas samordningen
mellan fiskarena och försvarets verksamhet inom andra vattenområden,
därest pågående försök att låna ut apparater för sändning och
mottagning av radiomeddelanden till fiskare visar, att tekniska möjligheter
för radiosamband föreligger eller kan åvägabringas efter viss förbättring
av materielen. I de fall, då fiskare har kunnat bedriva sin näiing
under del av dag inom det av honom vanligen utnyttjade vattenområdet,
bör ersättning för den tid, varunder han hindrats, ersättas med visst belopp
per timme. Skulle det t.ex. visa sig, att en fiskare på grund av försvarets
verksamhet inom visst område kunnat bedriva fiske endast fyra
timmar viss dag, och har fiskarens fångst under sådan dag blivit mindre
än den genomsnittliga fångsten under dag, då fiske kunnat ske utan hinder
av försvarsverksamheten, bör orsakssammanhang anses föreligga mellan
ien minskade fångstmängden och den kortare fisketiden, och ersättning bör
därför utges för återstoden av den för fiskaren beräknade arbetsdagen, i
exemplet fyra timmar.
Ersättning till fiskare, som lidit intrång i sin näringsutövning på grund
av försvarets verksamhet, bör beräknas och utges för viss tidsperiod. Inom
sådana områden (Vänern, Vättern, Ravlunda och Väddö), där övningsverksamhet
äger rum relativt kontinuerligt, bör ersättning enligt utredningen
beräknas för viss tidsperiod, lämpligen för månad. Inom sådant område
åter, där försvarets verksamhet pågår endast sporadiskt, bör ersättning beräknas
och utges efter varje avslutad övningsomgång.
Utredningen erinrar om att beslut fattats att föra över fiskprisregleringsmedel
till en försäkringsfond för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare.
Ersättning från denna kassa skall enligt föredragande departementschefens
uttalande (jfr prop. 1962:201) kunna utgå, därest arbetslöshet
anses föreligga vid avbrott i fisket på grund av långvarig storm eller
annat oväder, isläggning, maskin- eller båthaveri eller drivmedelsbrist. Naturligen
kan fall komma i fråga, då ersättning i och för sig kan tänkas komma
att utges från såväl nämnda kassa som försvaret. Emellertid bör enligt
utredningens mening någon form av samordning ske. Utredningen — som
samrått med arbetsmarknadsstyrelsen som är tillsynsmyndighet för de erkända
arbetslöshetskassorna — föreslår, att fiskare icke skall äga åtnjuta
ersättning från försvaret för intrång för dag, då fiskaren kan få ersättning
från kassan. Motsvarande samordning bör ske för dag, då fiskare äger
åtnjuta sjukpenning (hempenning). Någon valrätt för vederbörande fiskare
mellan nu nämnda ersättningar från försvaret och från arbetslöshetskassan
respektive allmän försäkringskassa bör sålunda enligt utredningen icke föreligga.
Vad gäller ekonomisk skada som tillfogas fiskare till följd av att fiskeredskap
skadas vid militära övningar anför utredningen följande. Sådana
skador uppstår vanligen genom alt redskap fastnar i någon på botten be
-
18
Kungl. Maj:ts proposition nr i60 är 19 tji
fintlig rest efter militärt föremål (t.ex. störtat flygplan, sjunken raket eller
torped) eller alt militär materiel eller del därav (t.ex. projektil eller splitter)
fastnar i redskapet. Enligt utredningens mening bör de militära myndigheterna
efter bästa förmåga medverka till att vattenområden icke i onödan
nedskräpas. I vissa fall kan sjunkna föremål ha sådant värde (t.ex.
torpeder), att det framstår såsom ekonomiskt försvarbart att bärga dem.
I de flesta fall står bärgningskostnaderna dock icke i rimlig proportion
till värdet av det bärgade godset. I dylika fall torde det vara nödvändigt
att låta de sjunkna töremålen kvarligga på botten. Naturligen kan undantagssituationer
uppstå, då det sjunkna föremålet (t.ex. flygplansvrak)
utgör en så allvarlig fara för sjöfarten, att utmärkning icke kan anses
utgöra tillräcklig säkerhetsåtgärd utan anstalter måste vidtas för att undanskaffa
föremålet. Som regel är det emellertid nödvändigt att låta
sjunkna militära föremål (delar därav) ligga kvar på botten. Det kan
med hänsyn härtill ävensom till gällande bestämmelser på naturskyddets
område enligt utredningen i och för sig te sig naturligt, att fiskare,
som bedriver fiske på allmänt vattenområde och vars redskap förstöres på
grund av att militära föremål fastnar däri, får ersättning för dylika skador.
Utredningen anför dock, att någon rätt till ersättning i dylika fall icke föreiigger
enligt skadeståndsrättsliga regler. Den ersättning som kan utges utgår
därför enbart av billighet. Utredningen har sig bekant, att dylik ersättning
i vissa fall utgivits till fiskare som lidit skada. Enligt utredningens
mening bör prövningen av dylika ersättningsärenden ske med välvilja. Dock
bör enligt utredningen ersättning icke annat än under särskilda förhållanden
medges fiskare, som vid upprepade tillfällen åsamkats skada å redskap
inom ett och samma lokalt mycket begränsade vattenområde och som har
skälig anledning antaga, att förnyat fiske inom området kommer att medföra
nya skador, t.ex. genom förekomsten av flygplansvrak.
Vad slutligen gäller kostnaderna för framtida ersättning till fiskare i enlighet
med de av utredningen föreslagna beräkningsgrunderna, uttalar utredningen
att dessa kostnader undandrager sig utredningens bedömning. Det
anses dock klart att totalkostnaden för dylika ersättningar väl uppväges av
de förluster övningsverksamheten f.n. tillfogas genom att verksamheten icke
kan fortgå obehindrad.
Yttranden
Flertalet remissmyndigheter anser det vara en riktig princip att de fiskare
som orsakas avbräck i sin näringsutövning till följd av militär övningsverksamliet
av billighetsskäl bereds ersättning härför.
Justitiekanslersämbetet instämmer sålunda med tiskeskyddsutredningen
i slutsatsen att med nuvarande lagstiftning och lagtillämpning en person,
som bedrivit fiske på allmänt vatten, icke kan göra gällande några rättsligen
grundade skadeståndsanspråk gentemot kronan på grund av att för
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1964
svarets verksamhet hindrat hans näringsutövning eller medfört fördyrade
omkostnader för fiskets hedrivande. Såsom utredningen framhållit kan det
emellertid enligt justitiekanslersämbetet finnas anledning för kronan att
av billighetsskäl utge viss gottgörelse för skada och intrång med anledning
av försvarets övningsverksamhet på allmänt vattenområde. Självfallet kan
det vara lämpligt att ersättning i dessa fall blott utbetalas, då man har
garantier för att de fiskande avhåller sig från åt! handla i strid med de militära
övningsbestämmelser som motiverat ersättningen. A andra sidan torde
det som regel icke vara möjligt att, såsom utredningen synes ha förordat,
göra utbetalningen beroende av en formlig utfästelse från de fiskandes sida
att ställa sig bestämmelserna till efterrättelse. Kretsen av fiskande torde vara
alltför obestämd för att ett sådant förfaringssätt skall kunna tillämpas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge biträder likaså utredningens uppfattning
att person som bedrivit fiske på allmänt vatten icke kan göra gällande
några rättsligen grundade skadeståndsanspråk gentemot kronan på grund
av att försvarets verksamhet mer eller mindre fullständigt hindrat hans
näringsutövning eller medfört fördyrade omkostnader för fisket. Likväl
är det angeläget att staten av billighet ersätter sådana skador. Det bör emellertid
enligt hovrätten beaktas all utgivandet av sådan ersättning av billighetsskäl
är en ensidig åtgärd från kronans sida. Något ersättningsanspråk
att reglera föreligger principiellt icke; statsmakterna bestämmer ensidigt i
vilken utsträckning och enligt vilka grunder ersättning skall utgå.
Sveriges fiskares riksförbund anför, att den rätt att använda fria fiskevatten,
som av ålder tillkommit svenska fiskare, är lika starkt grundad som
den enskilda fiskerätten. Rätt till skadestånd vid intrång och skada å fiske
bör enligt förbundets mening tillkomma även fiskare som fiskar på allmänt
vatten.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län delar utredningens
uppfattning alt retroaktiv ersättning bör beträffande fiskarena
vid Vänern och Vättern utges kollektivt till berörda yrkesorganisationer
för att användas för gemensamma ändamål. Länsstyrelsen i Värmlands
län anför, att skjutningar i norra delen av Vänern f.n. förekommer i så begränsad
omfattning att något behov för länets vidkommande av särskilda
bestämmelser för reglering av uppkommande skador icke föreligger. Kammarkollegiet,
fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund anser, att
intrånget i fisket i Vänern är mera lokalt begränsat. Enligt sistnämnda remissmyndiglieter
talar rättviseskäl för en individuell ersättning till respektive
fiskare. Enligt kammarkollegiets mening beror dock i sista hand
frågan om kollektiv eller individuell ersättning på fiskarenas egen inställning.
Fiskeristyrelsen anser, all om likväl kollektiv ersättningsform väljes
i fråga om ersättning åt fiskarena i Vänern bör skadeståndsbeloppen inbetalas
till och fördelas av fiskeristyrelsen efter förslag av de hushållningssällskap
inom vilkas områden skada på fisket skett.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 är 196b
Remissmyndigheterna lämnar i huvudsak utan erinran utredningens förslag
att retroaktiv ersättning till fiskarena vid Ravlunda bör utges individuellt.
Länsstyrelsen i Stockholms län anmäler, att från länets hushållningssällskap
och länets fiskareförbund framhållits som önskvärt att frågan om
viss retroaktiv intrångsersättning till fiskare vid skjutövningar vid skjutfältet
på Väddö omprövas, vilket dock enligt länsstyrelsens mening ej bör
ske förrän utredningens förslag prövats av statsmakterna. Till förnyad
Provning bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län upptas frågan om retroaktiv
ersättning till fiskarena från Fågelsundets fiskeläge inom Rossholmsområdet.
För att beräkna retroaktiv ersättning åt de fiskare, som berörs av skjutningarna
från Ravlunda skjutfält, anser länsstyrelsen i Kristianstads län
lör sin del det vara felaktigt att revidera ersättningsbeloppen med hänsyn
till att i iraintiden fiske med trål bedömes öka. Länsstyrelsen förutsätter
förnyad översyn av vissa särskilt berörda ersättningsfrågor och anmäler, att
ytterligare sakuppgifter rörande omständigheter av betydelse för ersättningsfrågornas
bedömande lämpligen kan inhämtas genom medverkan från
länets hushållningssällskap. Även fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund
anser, att de föreslagna formerna för retroaktiv ersättning åt fiskarena
vid Ravlunda bör överses. Vad angår frågan om ersättning till fiskare
vid Väddö för åren 1957—1961 anför riksvärderingsnämnden, att särskilda
sakkunniga tillkallats för ifrågavarande utredningsarbete.
Flertalet remissmyndigheter biträder eller lämnar utan erinran utredningens
uppfattning att yrkes- och binäringsfiskarena i framtiden bör kunna
tillerkännas viss ersättning från kronan vid intrång i sin näringsutövning
till följd av övningsverksamhet ju.in. Utredningens förslag att ersättning
härvid skall kunna komma i fråga endast till fiskare — och under vissa
förutsättningar till son till fiskare — som inom berört område påbörjat sin
fiskeverksamhet innan den militära verksamheten igångsatts anser sig länsstyrelserna
i Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län, fiskeristyrelsen
sam! Sveriges fiskares riksförbund ej kunna godtaga ur samhällsekonomisk
synpunkt, dä härigenom yrkesfiskarekårerna inom berörda områden bedömes
helt komma att försvinna inom relativt kort tidsrymd. Enligt länsstyrelsen
i Skaraborgs län bör i stället frågor om ersättning bedömas från fall
till fall. I ersättningsfrågan anser svenska sportfiskareförbundet det vara
rimligt att gottgörelse i någon form lämnas även åt sportfiskare vid inskränkning
av deras möjligheter till fiske. Enligt förbundet bör ersättningen
utgå i form av åtgärder för att främja fiskebeståndet i de vatten som direkt
eller indirekt beröres av ifrågavarande militära verksamhet. Även fiskefrämjandet
framhåller det angelägna i att fiskevårdande åtgärder som kan
gagna samtliga kategorier fiskande vidtas och prioriteras i sådana vatten
som är föremål för försvarsövningar.
1 fråga om ersättningsbeloppens storlek anför kammarkollegiet, att där
fisket exempelvis är underkastat säsongbetonade fluktuationer närmare bör
21
Kunc/l. MajUs proposition nr lliO år 1964
klarläggas hur dagsersättningen skall beräknas. Liknande synpunkter liksom
förslag till ersättningsberäkning i övrigt framför fiskcristgrelsen. Styrelsen
anför härom följande.
Utredningen bär föreslagit, alt i det tall fiskare viss dag icke lämpligen
kunnat bedriva fiske inom annat område än av försvaret utnyttjat liskområde,
bör ersättning utges med belopp, beräknat med hänsynstagande i
första band till vederbörande fiskares deklarerade inkomster och i andra
hand jämväl till den för lantarbetare genomsnittliga dagsinkomsten, förhöjd
med 10 U med hänsyn till fiskarens högre omkostnader för redskap
o.d. Fiskeriintendenten i österhavets distrikt har i anslutning härtill påtalat,
att fisket ofta är säsongbetonat, varför ursdeklarationen enbart icke
utgör tillräcklig grund för ersättningsberäkningen. Fiskeristvrelsen delai
den sålunda framförda uppfattningen, att skadan måste beräknas med hänsynstagande
till fiskets faktiska utfall vid tidpunkten för skadan. Ävenledes
vin fiskeristvrelsen dels åberopa vad nyssnämnda fiskeriintendent anföll
angående tillägget på 10 c/é till lantarbetarlönen, dels ock erinra om att en
lantarbetare förutom sin ordinarie lön är genom semesterlagen tillförsäkrad
semesterlön utgörande 9 % av den sammanlagda arbetsinkomsten undei
kvalifikationsåret samt att ytterligare sociala förmåner för lantarbetaren
finansieras genom den arbetsgivaravgift, som hans arbetsgivare bär att erlägga.
Tages nyssnämnda förmåner med i beräkningen bör vid utgivande
av ersättning åt fiskare, som med få undantag är egna företagare, ett drygt
20 %-igt tillägg till lantarbetarlönen göras. Enligt utredningen bör hel dagsersättning
endast utgivas i sådana fall, då krigsmakten bedrivit verksamhet
inom riskområde under hel dag eller så stor del av dag att fiske i sin helhet
omöjliggjorts. En dylik princip kan i och för sig anses skälig men det måste
då förutsättas, att fiskarena senast eftermiddagen dagen före den, då viss
övning skall äga rum, kan genom en central informationskälla få ett bindande
besked om avspärrningstidens längd. För undvikande av tvist vid kommande
skadereglering bör till fiskarena givna besked angående övningsverksamhet
arkiveras.
Armétygförvaltningen anför, att vid beräknande av lramtida ersättning
hör beaktas huruvida fiskarena likväl kan utöva sin näring i ungefär samma
omfattning som tidigare. Ersättning för intrång eller skada vid störande
försvarsverksamhet bör enligt armétyglörvaltningens mening vara lägre än
den ersättning, som beräknas för mistad fiskerätt.
Svårigheter att påvisa fiskeskadans storlek till följd av försvarets övningai
föreligger enligt fiskrfrcinijctndft även i samband med vatlemegleringar. I
vattendomstolarnas praxis har vidare enligt tiskefräm jandet osäkerheten i
bedömningen ej tillåtits gå ut över sakägarna utan över de skadevållande.
Eu liknande grundprincip bör enligt fiskefrämjandet tillämpas när det gäller
försvaret och fisket.
Hovrätten över Skåne och Blekinge erinrar om all utredningen vid behandlingen
av frågan om framlida ersättning uttalat, att det synes böra
förutsättas att berörda fiskare lämnar ersättningsberäknande myndighet samtycke
jämlikt 17 § sekretesslagen att i förekommande fall taga del av sådana
till annan myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering
22
Kimgl. Maj.ts proposition nr 160 år 1964
som avses i taxeringsförordningen eller eljest för beräknande av skatt. Det
kan enligt hovrätten icke vara riktigt att myndigheter som handlägger frågor
om ersättning för skador på fiske genom att avkräva de sökande ett
samtycke söker kringgå taxeringsförordningens bestämmelser. Om något
sådant skulle vara medgivet i dessa fall, skulle det kunna praktiseras i en
lang rad andra stundom långt viktigare ärenden.
V. Administrativa frågor
Utredningen
Utredningen har övervägt olika organisatoriska åtgärder för att behandla
frågor, som är av gemensamt intresse för försvaret och fiskerinäringen, och
för att beräkna ersättning till fiskare som förorsakas ekonomiska skador
till följd av försvarsverksamheten. Enligt utredningen behövs kontaktorgan
mellan försvaret och fiskerinäringen. Utredningen föreslår därför, att lokala
nämnder av permanent eller tillfällig natur inrättas. I nämnderna bör
ingå dels representanter för krigsmakten, dels vederbörande fiskerikonsulent.
Med hänsyn till det stora antalet övningar vid Vänern, Vättern, Ravlunda
och Väddö bör nämnderna därstädes enligt utredningen bli permanenta. Det
bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om inrättande av permanent
nämnd och om organisation av sådan nämnd. Tillfällig nämnd bör enligt
utredningen inrättas genom beslut av vederbörande militärbefälhavare (motsvarande).
Innan övning företas bör från vederbörande nämnd inhämtas yttrande
rörande övningens från fiskesynpunkt lämpligaste förläggning till tid och
rum. Nämnden skall därvid preliminärt beräkna de ekonomiska skador som
övningen kan förmodas förorsaka. Vidare bör nämnden beräkna ersättningar
till fiskare enligt de normer som utredningen föreslår.
Utredningen anser, att försvarets civilförvaltning tills vidare skall slutligt
fastställa ersättningarna för skada och intrång i näring. Beträffande ersättningarna
för skada till följd av att fiskeredskap skadas till följd av militära
övningar e.d. anför utredningen, att frågor om utgivande av sådan
ersättning f.n. handlägges av försvarets civilförvaltning efter hörande av
försvarets skaderegleringsnämnd. Civilförvaltningen äger härvid besluta
om ersättning, som icke överstiger 15 000 kr., därest nämnden tillstyrkt ersättning.
Utredningen anser, att handläggningen av ifrågavarande ärenden
framdeles bör ske av samma myndigheter som hittills.
Slutligen kan framhållas att utredningen även i betänkandet berört frågan
om och i vilken utsträckning rättsliga möjligheter föreligger att utlärda
förbud mot att enskild person passerar genom eller vistas inom riskområde
under tid för övning. Utredningen konstaterar härvid, att några
länsstyrelser ansett sig äga behörighet att utfärda sådana förbud med stöd
23
Kiuigl. Maj.ts proposition nr 160 är 196/i
av länsstyrelseinstruktionen. Inom vissa andra länsstyrelser råder einelleitid
tvekan rörande de rättsliga möjligheterna härvidlag. Enligt utredningens
mening talar övervägande skäl för att länsstyrelse i princip äger behörighet
i angivet hänseende. Utredningen anser det angeläget, att den på sina håll
rådande tvekan i denna fråga undanröjes, antingen genom ett klarläggande
uttalande i den proposition, vari utredningens förslag av ekonomisk art
kan komma att föreläggas riksdagen, eller — om denna väg icke anses framkomlig
— genom uttrycklig bestämmelse härom i länsstyrelseinstruktionen
eller i särskild ordning. Utredningen läster stort avseende vid att frågan om
de rättsliga möjligheterna att utfärda dylika förbud klarläggs. Denna frågas
lösning måste enligt utredningen ses som en integrerande del av det
ersättningssystem, som utredningen framlägger. Utredningen anser sålunda,
att spörsmålet angående avlysning av riskområde måste bringas till en för
de övande förhanden positiv lösning samtidigt som dess ersättningsförslag
genomföres.
Yttranden
Remissmyndigheterna finner det ändamålsenligt att för samarbetet mellan
militära myndigheter och fiskarena finnes lokala nämnder. Myndigheterna
delar av utredningen framförda synpunkter på nämndernas funktioner
och att de alltefter behovet bör vara permanenta eller tillfälliga. Beträffande
de lokala nämndernas sammansättning anser överbefälhavaren,
att det klart skall komma till uttryck att däri skall ingå representant för
berört förband i orten. Riksvärderingsnämnden, fiskeristyrelsen och länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala och Örebro län anser, att till ordförande
i nämnden bär utses en opartisk person som icke kan anses företräda vare
sig krigsmaktens eller fiskerinäringens intresse. Nämnden töreslås härvid
organiserad med en partsrepresentation på i huvudsak samma sätt som nu
gäller för riksvärderingsnämndens lokala utredningskommittéer. Dessa består
i allmänhet av en företrädare för vederbörande länsstyrelse samt representanter
för fiskarena, försvaret och den lokala fiskeriadministrationen.
Länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län samt sjöfartsstyrelsen
framhåller betydelsen av afl yrkesfiskarena blir representerade i nämnderna.
Svenska insjöfiskarenas centralförbund anför, att det icke synes vara
godtagbart att enbart fiskerikonsulenten inom berört omiåde skall ifrågakonima
som företrädare för yrkesmännens intressen. Fiskeorganisationen
inom berörda vatten hör enligt förbundet fa föreslå den som lämpligast böi
representera fisket. Efter anmälan bör det enligt länsstyrelsen i Örebro län
ankomma på vederbörande länsstyrelse atl förordna ordförande. Länsstyrelsen
förutsätter, att anslag ställes till förfogande för ersättning åt förordnade
ledamöter och suppleanter, överbefälhavaren och försvarets civilförvaltning
anser, att ersättning till ledamöter hör utgå — oberoende av att
arbeten i lokal nämnd enligt utredningens uppfattning skall anses ingå i
24
Kunf/l. Maj:ts proposition nr 160 dr 1964
vederbörandes ordinarie tjänsteutövning — som dagarvode för sammanträdesdag
med JO kr. för ordföranden och 20 kr. för annan ledamot.
Utredningens förslag att försvarets civilförvaltning skall beräkna och
utgiva ersättning för skada m.m. å fiske lämnar remissmyndigheterna i
huvudsak utan erinran. Kammarkollegiet påpekar dock, att ersättningsanspråken
vid intrång eiier skada å enskild fiskerätt kan bringas under
domstols prövning. 1 dylika fall anser kollegiet det önskvärt att kronans
ståndpunkt icke fixeras förrän försvarets skaderegleringsnämnd yttrat sig.
Försvarets civilförvaltning finner emellertid, att överenskommelser mellan
representanter för försvaret och fiskare i den formen att fiskarena mot
visst vederlag avhåller sig från fiske inom visst övningsområde för viss tid
i realiteten till sin natur är anteciperad skadereglering. För att denna form
av skadereglering icke alltför mycket skall skilja sig från formen för bestämmande
av ersättning i efterhand ifrågasätter civilförvaltningen om icke
föreskrift bör meddelas att dylik överenskommelse över 15 000 kr. för godkännande
skall underställas central försvarsgrensförvaltning.
I anslutning till den av utredningen berörda frågan om rätten att utfärda
förbud alt beträda riskområde för övningsverksamhet understrvker flertalet
remissmyndigheter det angelägna i att länsstyrelsernas befogenheter
härvidlag klarlägges.
Justitiekanslersämbetet anför, att det uppenbarligen är av stor vikt att de
militära förbandens övningar icke hindras eller störes genom att utomstående
för att bedriva fiske eller av annan orsak beger sig in i vattenområde, där
övningar är avsedda att äga rum. Visserligen torde de enskilda i stor utsträckning
åtlvda uppmaningar från de militära myndigheternas sida att
icke företaga något som kan framtvinga ett inställande eller en begränsning
av övningarna, men då man ej kan bortse från att sådana uppmaningar
stundom lämnas obeaktade, framstår det för ämbetet som högst angeläget
att myndigheterna kan inskrida mot störande verksamhet. För detta ändamål
synes andra åtgärder än utfärdande av vitesförbud icke böra komma
ifråga.
Huruvida rättsliga möjligheter för närvarande föreligger att vid vite förbjuda
obehöriga att uppehålla sig inom område, som utnyttjas för militära
övningsändamål, kan enligt justitiekanslersämbetet vara föremål för delade
meningar. Frågan gäller närmast huruvida länsstyrelseinstruktionen kan
anses tillägga länsstyrelse rätt att avlysa övningsplatser jämte visst riskområde
vid skjutövningar genom att stadga vitesförbud mot inpassering.
Justitiekanslersämbetet anser att, även om förhållandena någon gång kan
Länkas vara sådana att ett vitesförbud skall kunna meddelas, länsstyrelserna
vanligen icke torde kunna med stöd av instruktionsföreskrift vara
berättigade att påbjuda en avlysning. Föreskriften åsyftar i huvudsak helt
andra situationer än dem som föreligger, när fråga är om att skapa förutsättningar
för ett ostört genomförande av militära skjutövningar. 1 varje
25
liungl. Maj:ts proposition nr 160 år 196''i
fall synes det enligt ämbetet icke möjligt att med tillämpning av föreskritlen
tillgodose önskemålen om eu avlysning av skjutplatser och riskområden
vid en mera kontinuerligt bedriven övningsverksamhet. Enligt justitiekanslersämbetets
mening fordras en författningsmässig reglering. Denna kan
genomföras genom en ändring av länsstyrelseinstruktionen, men ämbetet
ifrågasätter, om icke spörsmålet hellre bör regleras i eu särskild författning,
som bl.a. skulle klarlägga i vilken utsträckning militär myndighet
skall äga påverka avgörandena angående vitesförbud.
I fråga om de rättsliga möjligheterna att utfärda förbud mot passerande
av och vistelse inom övningsområde framhåller även Göta hovrätt att det är
angeläget att den tvekan, som nu synes råda om länsstyrelsernas möjligheter
att i ifrågavarande fall meddela vitesförbud, blir undanröjd. Hovrätten anser,
att uttryckligt stadgande härom bör införas i länsstyrelseinstruktionen
eller annan författning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge delar likaså utredningens uppfattning
alt det kan vara tveksamt i vad mån ett vitesförbud för sådant ändamål
kan meddelas med stöd av länsstyrelseinstruktionen. Hovrätten anser dei
dock icke möjligt att genom ett uttalande i eu proposition till riksdagen klarlägga
räckvidden av länsstyrelsens befogenheter i detta hänseende. Då det
här gäller ett mera permanent behov av skydd för krigsmaktens övningar
bör i stället särskilda bestämmelser i ämnet utfärdas. Dessa kan anses innebära
inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet på allmänt nyttjade färdvägar
och fiskeplatser och de bör därför ha formen av lag. Hovrätten finner
det likgiltigt om de infogas i 1940 års lag med vissa bestämmelser till skydd
för försvaret man. eller utfärdas särskilt. De torde böra i huvudsak innehålla
att, då det erfordras för genomförande av militär övning, länsstyrelse
äger meddela förbud vid vite för den som ej erhållit övningsledarens tillstånd
att under bestämd tid vistas inom allmänt vattenområde. Vid tillämpningen
av ett sådant stadgande måste emellertid enligt hovrätten beaktas att
det, i den mån övningsområdet skulle sträcka sig utanför den svenska territorialvattengränsen,
kan anses gälla endast svenskt fartyg och svensk
medborgare. Det är tvivelakigt om polisåtgärder för att hindra inpassering
eller framtvinga ett avbrytande av pågående fiske kan företagas utom territoriet.
Även inom territorialvattengränsen kan annat lands fartyg ha
rätt till passage inoffensif.
Departementschefen
Som framgår av det inledningsvis anförda beslöt 1940 års urtima riksdag
att av billighetsskäl ersättning av statsmedel i vissa fall skulle få utgå till
personer, som lidit ekonomisk förlust pa grund av avspärrningsatgärder för
försvarsväsendets behov.
Frågan om ersättning på grund av intrång i fiskerinäringen till följd av
militära övningar in. in. logs på grundval av särskild utredning upp vid 1952
26
Kiingl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1961
ars riksdag (prop. 1952:211); SU 197; rskr 417). Enligl riksdagens beslut
kan under vissa närmare angivna förutsättningar ersättning för intrång i
fiskerätt till följd av avspärrningsåtgärd utgå av billighetsskäl. Sålunda
krävs i första hand, alt ersätlningssökande bevisar eller åtminstone gör sannolikt
alt den förlust för vilken ersättning begäres orsakats av avspärrningen.
Den som haft möjlighet att uppsöka andra fiskeplatser bör få ersättning
endast för den fångstminskning som det oaktat inträtt ävensom för
merkostnaderna. Vidare bör avspärrningen ha varat ej alltför kort tid saml
oi saka t ett betydande avbräck i näringsutövningen. Såsom ytterligare förutsättning
gäller att förlusten i lörhållande till sökandens ekonomi är sä betydande
att den kan anses ha medfört en avsevärd rubbning av hans ekonomi.
Därjämte uppställes det kravet att avspärrningen skall ha medfört omedelbar
förlust för sökanden. Kungl. Maj:t äger dock, där särskilda skäl föreligger,
utbetala ersättning även om de angivna allmänna förutsättningarna
icke är för handen.
Beträffande grunderna för ersättning gäller att i princip hela förlusten
bör ei sältas. Ersättning bör alltså utgå för utebliven vinst samt för sådana
utgifter som den av avspärrningen drabbade fått vidkännas. Prövningen av
ersättningsfrågorna handhas av Kungl. Maj:t. I större ärenden ombesörjes
den förberedande utredningen av riksvärderingsnämnden. Ersättningarna
besti ides från det under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Vissa
ersättningar i anledning av skador r id militär verksamhet man.
Sedan år 1953 har med stöd av 1952 års riksdagsbeslut i ämnet utbetalats
ersättningar om sammanlagt mer än en miljon kronor.
b rån skilda håll har sedermera framförts yrkanden om åtgärder mot skadoi
m.m. å fisket, framförallt i Vättern. Med anledning härav tillsattes år
1958 försvarets fiskeskyddsutredning, som i fjol avgav betänkandet Försvar
och fiskerinäring (SOU 1963:31). Betänkandet innefattar utredning
om vilka skador som militär verksamhet kan förorsaka på fiskbestånd m. m.
samt förslag till åtgärder för att minska till följd av militär verksamhet
uppkomna störningar och skador. I betänkandet framläggs också förslag
till grunder och förutsättningar för ersättningar till fiskare ävensom rörande
det administrativa förfarandet vid bestämmande av ersättningar m.m.
Av vad fiskeskyddsutredningen anfört om orsakssammanhanget mellan
skadorna på fiskbestånd m.m. och den militära verksamheten (skjutning,
bombfällning, sprängning m.m.) torde framgå att många faktorer utom försvarsverksamheten
påverkar fiskbestånden. I likhet med utredningen anser
jag, att det inte utan undersökningar och försök under en längre tidsperiod
kan avgöras i vilken omfattning den militära verksamheten medför skador
på fiskbeståndet. Av utredningen föreslagna s.k. prövotidsåtgärder för alt
närmare undersöka i vilken omfattning den militära verksamheten medför
skador på rödingbeståndet i Vättern bör komma till stånd. Kostnaderna härför
torde kunna bestridas från vederbörlig delpost under staten för försvå
-
Ktmgl. Maj:ts proposition nr 160 år 196''i 27
rets fastighetsfond. Jag avser, att i annat sammanhang anmäla denna fråga
för Kungl. Maj:t.
Fiskeskyddsutredningen har framhållit, att man hör eftersträva att framdeles
icke sänka ammunition i insjöar. Ammunitionen bör i stället förstöras
på land. Jag delar helt denna uppfattning. Jag vill erinra om att riksdagen
efter förslag i propositionen 1962:121 beslutat, att en sammansättningsverkstad
för ammunition skall uppföras. I denna verkstad kommer även att ingå
en störtningsanläggning för ammunition. Enligt vad jag erfarit från försvarets
fabriksstvrelse räknar styrelsen med att denna störtningsanläggning
kommer att få sådan kapacitet att det framdeles inte kommer att föreligga
något behov av att sänka ammunition i insjöar. Jag torde i annat sammanhang
få anmäla frågan om sådana ändringar i 1956 års ammunitionsröjningsinstruktion
för krigsmakten att ammunitionssänkning i insjöar inte
längre skall få förekomma.
I likhet med utredningen finner jag det angeläget att åtgärder vidtages
av berörda myndigheter för att minska störningar och skador för fiskeverksamheten
till följd av den militära övningsverksamheten. Jag vill särskilt
understryka vikten av att militära övningar planeras så att ändamålet utan
oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och skada för fiskarbefolkningen.
Vid bombfällning o. d. bör i första hand utväljas sådana områden som
är av mindre betydelse från fiskesynpunkt. Härvid samt om möjligt också
vid planläggning av andra övningar, som kan väntas medföra skador å fisket,
bör samråd ske med de lokala nämnder, till vilka jag återkommer. Jag
anser vidare, att gränserna för riskområdena vid skjutning klart skall finnas
angivna och att de inte bör ändras med korta tidsintervaller. Detta gäller
framförallt i Vättern. Åtgärder bör vidtas i syfte att övningar som berör
Vättern planeras på sådant sätt att minsta möjliga vattenområden tas
i anspråk. I enlighet med utredningens förslag bör ett centralt informationsorgan
rörande övningar i Vättern inrättas. Vederbörande militära myndigheter
bör överhuvudtaget noga tillse, att den militära övningsverksamheten
medför minsta möjliga störningar och skador för fiskerinäringen. Därest så
visar sig erforderligt bör Kungl. Maj:t utfärda föreskrifter rörande skadeförebyggande
åtgärder.
Såsom fiskeskyddsutredningen uttalat torde en person som bedrivit fiske
på allmänt vatten icke kunna under åberopande av allmänna skadeståndsregler
göra gällande ersättningsanspråk gentemot kronan på grund av att
försvarets verksamhet hindrat fisket eller medfört fördyrade omkostnader
för dess bedrivande. På sätt hittills skett bör emellertid även framdeles ersättning
av statsmedel kunna utges av billighetsskäl till fiskare för intrång
i näringsutövning till följd av militär verksamhet pa allmänt vatten. Frågan
om ersättning för intrång i enskild fiskerätt beröres icke i detta sammanhang.
Fiskeskyddsutredningen har till en början framlagt förslag rörande
28
Kunf/l. Mnj:ts proposition nr 160 är 1964
ersättningar för förfluten tid. Enligt utredningens förslag skall, som närmare
angivits i det föregående, retroaktiv ersättning utges av statsmedel
till fiskare vid Vänern. Vättern och Ravlunda, vilka under senare år förorsakats
intrång i sin näringsutövning till följd av försvarets verksamhet.
Dessa retroaktiva ersättningar har utredningen funnit lämpligen höra utgå
såsom kollektiv ersättning beträffande Vänern och Vättern men såsom
individuell ersättning beträffande Ravlunda. Den kollektiva, retroaktiva ersättningen
till fiskarena vid Vänern föreslås utgå med -13 000 kr., avseende
aren 1955—63, och motsvarande ersättning till fiskarena vid Vättern med
225 000 kr., omfattande åren 1954—63. Summan av kostnaderna för individuella,
retroaktiva ersättningar till fiskare vid Ravlunda utgör ca 63 000
kr., avseende åren 1959—63. De sålunda föreslagna ersättningarna förefaller
väl avvägda och kan utgå med stöd av det beslut om ersättning för intrång
i fiske som riksdagen fattade år 1952. Jag ämnar i annat sammanhang
föreslå Kungl. Maj:t att meddela beslut om ifrågavarande ersättningar.
Jämväl frågor om retroaktiva ersättningar för år 1964 torde få upptas i detta
sammanhang.
Utredningen har vidare som framgår av det föregående framlagt förslag
rörande förutsättningar och grunder för framtida ersättningar som av billighetsskäl
skall utgå i fall då fiskare på grund av krigsmaktens övningar
på allmänt vattenområde antingen helt hindras i sin näringsutövning eller
erhåller ringare utbyte än eljest. De av utredningen uppställda förutsättningarna
för sådana ersättningar anser jag lämpliga. Sålunda bör de fiskare
som skall kunna komma i åtnjutande av ersättning på grund av intrång i
näringsutövning vara yrkesfiskare eller binäringsfiskare. Endast fiskare
som påbörjat sin fiskeverksamhet innan militär verksamhet igångsatts inom
visst område bör vidare äga åtnjuta ersättning; dock bör även son till äldre
fiskare, som under intrångstiden efterträtt sin fader i yrket eller börjat
fiska jämsides med honom, uppbära ersättning. Fiskare, som fyllt 67 år, bör
anses kunna bedriva sin näring i högst halv omfattning till dess han uppnått
70 års ålder; för tid därefter bör ersättning ej utgå. Om ersättningsberättigad
fiskare nödgas upphöra med sin verksamhet bör han vidare, om han
inte kan få avsättning för sina redskap, få dem inlösta av staten. Vid bedömning
av frågan om viss fiskare lidit intrång i sin näringsutövning genom
försvarets verksamhet bör man vidare som utredningen föreslagit utgå
från att intrång uppstått för fiskare, inom vars naturliga fiskevattensområde
övning ägt rum viss dag. Enbart dylikt förhållande bör emellertid icke
läggas till grund för ersättning till fiskaren i fråga. Det måste också beaktas
om fiskaren under intrångsdagen skulle ha kunnat bedriva fiske annorstädes
än inom sådant riskområde, som utnyttjas av militärt förband
eller annan enhet av krigsmakten. Om fiskare under övningsdag kunnat utnyttja
annat icke alltför avlägset fiskevatten men likväl den dagen helt avstått
från att bedriva fiske, bör ersättning icke utges med högre belopp än
Kungl. Maj:Is proposition nr 160 år 1964
29
som skulle ha tillkommit fiskaren, därest han bedrivit sitt fiske ä del fria
området. Har fiskaren emellertid viss dag icke lämpligen kunnat bedriva
fiske inom annat område än av försvaret utnyttjat riskområde, bör ersättning
utges med belopp, beräknat efter hans årliga inkomst enligt av Kungl.
Maj:t närmare angivna grunder. Vid beräkning av vederbörande fiskares inkomster
bör icke, såsom fiskeskyddsutredningen förutsatt, vederbörande
myndighet få avkräva den ersättningsberättigade samtycke att ta del av avlämnade
uppgifter till ledning för taxering. Hel dagsersättning bör utges
endast i fall, där krigsmakten bedrivit verksamhet inom riskområde under
hel (lag, eller så stor del av dag att liske i sin helhet omöjliggjorts. Vad gäller
storleken av ersättningen till yrkesfiskare jämfört med binäringsfiskare,
bör man såsom utredningen föreslagit utga från att intrång för binäringsfiskare
måste anses medföra ekonomiska konsekvenser i, räknat per timme
eller dag, samma omfattning som intrång för yrkesfiskare. Samordning med
arbetslöshets- och sjukförsäkring bör ske på sätt utredningen föreslagit.
Frågor om ersättning för ekonomisk skada som tillfogas fiskare till följd
av att fiskeredskap skadas vid militära övningar får liksom hittills prövas
från fall till fall. Jag biträder utredningens uppfattning att ersättning bör
utga av billighetsskäl i den män laga grund för ersättning inte föreligger.
Med hänsyn till att de framlagda förslagen rörande förutsättningar och
grunder för framtida ersättningar innebär vissa modifieringar i förhållande
till vad som angavs år 1952 (prop. 210) anser jag, att förslagen bör underställas
riksdagen för godkännande. Del torde ankomma på Kungl. Maj:t
att i enlighet med de nu angivna förutsättningarna och grunderna utfärda
bestämmelser i ämnet.
Ersättningarna bör bestridas från anslaget Vissa ersättningar i anledning
av skador vid militär verksamhet man. Hur stora kostnaderna årligen
kommer att bli är för närvarande ogörligt att angiva. Jag vill emellertid erinra
om att utredningen anfört att totalkostnaderna för ifrågavarande ersättningar
torde väl uppvägas av de förluster övningsverksamheten för närvarande
tillfogas genom att verksamheten icke kan fortgå obehindrad.
Jag delar utredningens uppfattning afl kontaktorgan behövs mellan försvaret
och fiskerinäringen och tillstyrker därför lörslaget att lokala nämnder
av permanent eller tillfällig natur skall inrättas. Med hänsyn till det
stora antalcL övningar vid Vänern, Vättern, Ravlunda och Väddö har jag
inte något all erinra mot att nämnderna därstädes i enlighet med utredningens
förslag blir permanenta. Nämndernas huvudsakliga uppgift bör enligt
min mening vara afl innan övning företas avge yttrande rörande övningens
från fiskesynpunkt lämpligaste förläggning till tid och rum. Därvid
skall nämnderna preliminärt beräkna de ekonomiska skador som övningen
kan förmodas förorsaka. Nämnderna bör även ha att avge förslag
till ersättningar till fiskare enligt de förutsättningar och grunder som tidigare
angivits. Företrädare för vederbörande yrkesfiskarorganisationer bör
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1064
mga x eiler biträda nämnderna. Det torde ankomma pa Kungi. Maj:t att utlärda
närmare bestämmelser rörande de lokala nämndernas uppgifter ävensom
iörande nämndernas sammansättning in.in. Kostnaderna för nämnderna
— arvoden till ledamöter man. — bör få bestridas från det under fjärde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Vissa nämnder man.
bom nyss anförts bör de lokala nämnderna enligt min mening avge förslag
rörande ersättningsbelopp för skada och intrång i fiskerinäringen, varvid
riksvärderingsnämnden kan befrias från befattning med dessa frågor.
.lag ansluter mig till utredningens förslag att försvarets civilförvaltning i
förekommande fall efter börande av försvarets skaderegieringsnämnd slutligt
skall ha att fastställa ifrågavarande ersättningar.
Som tidigare anförts har utredningen diskuterat om och i vilken utsträckning
rättsliga möjligheter föreligger att utfärda förbud för enskild person
alt under tid för övning passera genom eller vistas inom riskområde, som
utgöres av allmänt vatten. Utredningen har härvid konstaterat, att sådant
törbud i vissa fall utfärdaLs men att tvekan synes föreligga om den rättsliga
grunden härför. Utredningen har ansett, att spörsmålet angående avlysning
av vattenområde, som utgör riskområde, måste bringas till en för
de övande förbanden positiv lösning samtidigt som ersättningsförslagen genomföres.
Även flertalet remissmyndigheter har understrukit det angelägna
i att frågan löses och att länsstyrelse genom särskilt stadgande bör ges befogenhet
att utfärda förbud att passera genom eller vistas inom sådant riskområde
för övningsverksamhet. För egen del vill jag understryka, att det
är av stor vikt — framförallt av ekonomiska skäl — alt de militära förbandens
övningar icke hindras eller störes genom att utomstående för att bedriva
fiske eller av annan orsak beger sig in i vattenområde, där övningar
är avsedda att äga rum. Nuvarande tvekan om de rättsliga möjligheterna
att utfärda förbud för passage och vistelse bör därför undanröjas. Erforderliga
föreskrifter torde kunna utfärdas i administrativ ordning.
Under åberopande av det anförda får jag — med förmälan att intet torde
vara att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än
under dess vårsession — hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att
godkänna de i det föregående förordade förutsättningarna
och grunderna för ersättning för skada på fiske till följd
av militär verksamhet m.m.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hugo G rimlund
K L BECKMANS TRYCKERIER AB . STHLM 1004
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1964:343 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avveckling av vissa av städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande a1 i texten
- SU 1964:167 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ersättning för skada å fiske till följd av miNtär verksamhet m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten