Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i sjölagen

1964-05-29 · 54 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 50 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:166, Med förslag till lag om ändring i sjölagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196i

1

Nr 166

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sjölagen; given Stockholms slott den 9 september

196i.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i sjölagen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagens bärgningsregler och ansvarsbestämmelser.

Såvitt angår bärgningsreglerna innebär förslaget, att rätten till ersättning

ur bruttobärgarlönen utvidgas, att särskilt förtjänsttull bärgarinsats av enskild

sjöman skall kunna premieras samt att besättningen skall erhålla

större andel av nettobärgarlönen än hittills. Lots på ett bärgande fartyg föreslås

skola äga del i bärgarlönen som om han var medlem av fartygets besättning.

Dessutom upptager förslaget vissa bestämmelser för det fall att

bärgning utförts av statsfartyg samt en komplettering till sjölagens särskilda

preskriptionsregler.

I fråga om ansvarsbestämmelserna innefattar förslaget följdändringar till

brottsbalken. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 166

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och

290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §

och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

150 §.

Fraktbidrag till--------

Den andel i bärgarlön som tillkommer

redaren skall, sedan befraktaren

tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt

och bränsle, lika fördelas mellan

bortfraktaren och befraktaren.

224

Var som bärgar förolyckat eller

nödställt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant

fartyg eller gods, så ock envar, som

vid bärgningen medverkar, äge undfå

bärgarlön. Till andel i lön, som

för sådan bärgning skall utgå, vare

ock den berättigad, vilken under den

nöd, som föranlett bärgningen, räddat

människor från fartyget eller

medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag

medverkat trots uttryckligt och befogat

förbud av fartygets befälhavare,

äge ej rätt till bärgarlön. 1

---tidsbefraktaren ensam.

Har fartyget utfört bärgning, skall

sådan ersättning för löner och kost,

som avses i 229 § 1 mom. första

stycket 2, tillfalla befraktaren. Den

andel i bärgarlönen, som enligt andra

stycket av samma moment tillkommer

redaren, skall fördelas lika

mellan bortfraktaren och befraktaren.

§•

Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats

eller är i fara, eller ombordvarande

gods eller något, som hört

till sådant fartyg eller gods, så ock

envar, som medverkar vid bärgningen,

äger rätt till bärgarlön. Till andel

i bärgarlön är även den berättigad,

vilken under den fara som

föranlett bärgningen räddat någon

från fartyget eller medverkat vid

räddningen.

Har någon medverkat vid bärgningsföretag

trots uttryckligt och befogat

förbud av fartygets befälhavare,

äger han icke rätt till bärgarlön.

1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 276, 224 § SFS 1964: 85, 284 § SFS 1928- 161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 §§ SFS 1922:

271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.

Upphört att gälla ha 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b

(Nuvarande lydelse)

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,

utgå även där fartyg, som

av annat fartyg bärgats, tillhör samma

ägare som detta senare.

Åligger det någon enligt avtal atl

verkställa bogsering eller lotsning eller

utföra liknande arbete för fartygs

räkning, äge han ej, där fartyget

kommer i nöd, att för hjälp, som han

därunder lämnat fartyget, undfå

bärgarlön, med mindre den hjälp

icke kan anses ingå i fullgörandet avavtalet.

Har gods---------

Kunna parterna---—----

(Föreslagen lydelse)

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,

utgå även om fartyg, som

bärgats av annat fartyg, tillhör samma

ägare som det andra fartyget.

Åligger det någon enligt avtal att

verkställa bogsering eller lotsning

eller utföra liknande arbete för fartygs

räkning och råkar fartyget i

fara, äger han rätt till bärgarlön för

hjälp som han lämnar fartyget, endast

om hjälpen icke kan anses ingå

i fullgörandet av avtalet.

--ej personligen.

---av domstol.

225

Vid bestämmande------ —

Har någon, som deltagit i bärgning,

genom fel eller försummelse

föranlett den nöd, vari fartyget varit

försatt, eller har han vid bärgningen

gjort sig skyldig till stöld eller

snatteri eller till undandöljande av

bärgat gods eller annan sviklig handling,

äge rätten förklara bärgarlönen

förverkad eller nedsätta dess belopp

under vad eljest varit skäligt.

227

År avtal rörande bärgning ingånget

medan nöden ännu varade och

under dess inflytande och prövas

villkoren i avtalet icke vara skäliga,

äge rätten efter yrkande av någondera

parten förklara avtalet helt eller

till viss del ogillt.

Enahanda befogenhet tillkomme

rätten jämväl i fråga om avtal, som

annorledes ingåtts, så framt det belopp,

som i bärgarlön betingats, finnes

stå i uppenbart missförhållande

till värdet av den tjänst bärgarna

lämnat.

Vad i----------------- ---

Har bärgarlön gnidits medan nöden

ännu varade, åligge den, som vill

vinna åter något av det gnidna, alt

instämma klander inom sex månader

§•

--bärgades värde.

Har någon, som deltagit i bärgning,

genom fel eller försummelse

föranlett den fara vari fartyget råkat

eller har han vid bärgningen gjort

sig skyldig till stöld eller snatteri

eller till undandöljande av bärgat

gods eller annan sviklig handling,

äger rätten förklara bärgarlönen

förverkad eller nedsätta dess belopp

under vad som eljest varit skäligt.

§•

År avtal rörande bärgning ingånget

medan faran ännu varade och under

dess inflytande och prövas villkoren

i avtalet icke vara skäliga,

äger rätten förklara avtalet helt eller

delvis ogillt.

Detsamma gäller i fråga om annat

avtal rörande bärgning, såframt den

bärgarlön som betingats finnes stå i

uppenbart missförhållande till värdet

av den tjänst bärgaren lämnat.

-------finnes träffat.

Har bärgarlön betalts medan faran

ännu varade, åligger det den

som vill vinna åter något av vad han

betalt att väcka talan därom inom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

(Nuvarande lydelse)

efter det betalning erlades, eller have

förlorat sin talan.

228 §.

Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens

fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheter.

Har fartyg under resa något bärgat,

skall av bärgarlönen, sedan därav

först gottgjorts den skada, som

genom bärgningen må hava tillfogats

fartyg eller last, redaren erhålla

två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,

men eljest hälften, samt återstoden

lika fördelas mellan befälhavaren

och besättningen; vad besättningen

tillfaller skall fördelas i förhållande

till den avlöning, envar åtnjuter.

Avtal därom att av bärgarlön,

som kan med fartyg förtjänas, ringare

andel, än nu är sagt, skall tillfalla

befälhavaren eller besättningen vare

ogillt, där ej fartyget är särskilt utrustat

för bärgningsarbete eller avtalet

angår utförande av visst bärgningsföretag.

(Föreslagen lydelse)

sex månader efter det betalning erlades.

Försittes denna lid, har han

förlorat sin talan.

228 §.

Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens

fördelning, bestämmes

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheterna.

229 §.

1 mom. Har fartyg under resa bärgat

något, skall av bärgarlönen först

utgå

1. ersättning för skada, som genom

bärgningen må hava tillfogats fartyget,

lasten eller annan egendom ombord,

2. ersättning för sådana utgifter

för bränsle samt löner och kost åt

befälhavaren och besättningen, som

uppkommit i anledning av bärgningen,

3. särskild gottgörelse som må tillerkännas

sjöman, vilken vid bärgningen

gjort synnerligen förtjänstfull

insats eller utsatt sig för synnerlig

fara.

Tu återstoden skall redaren erhålla

tre femtedelar. Resten skall med

en tredjedel tillfalla befälhavaren

och med två tredjedelar den egentliga

besättningen att fördelas i förhållande

till den avlöning envar åtnjuter.

Befälhavarens andel skall

dock alltid uppgå till minst det dubbla

av den högst avlönade besättningsmannens

andel. Lots på fartyget äger

taga del i bärgarlönen som om han

var medlem av besättningen och, om

han icke är anställd hos redaren,

uppbar lön såsom främste styrman.

2 inom. Om det påkallas av särskilda

förhållanden, såsom ändamålet

med fartygets resa eller sättet för

beräknande av lön eller ersättning

åt dem som arbeta i fartygets tjänst,

må bärgarlön fördelas efter andra

grunder än som sägs i 1 mom.

3 mom. Avtal om att av bärgarlön,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

5

(Nuvarande lydelse)

230

231

229 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen guldits eller

säkerhet därför blivit ställd, bärgat

fartyg lämna det ställe, dit det efter

bärgningen förts, eller bärgat gods

av ägaren tagas i besittning.

284

Nedanstående fordringar upphöre,

evad ansvarigheten för dem är begränsad

eller obegränsad, om talan

icke i laga ordning anhängiggöres:

(Föreslagen lydelse)

som kan förtjänas med fartyg, ringare

andel än som sägs i 1 mom. skall

tillfalla befälhavaren eller besättningen

är icke giltigt, med mindre

fartyget driver bärgningsverksamhet

och är särskilt utrustat härför

eller avtalet ingåtts i samband med

påmönstring och avser utförandet av

visst bärgningsföretag.

§■

Har bärgning utförts av svenskt

statsfartyg, som brukas uteslutande

för statsändamål och icke för affärsdrift,

skall vad i 229 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Den

del av bärgarlönen, som icke tillfaller

staten, skall dock fördelas mellan

de ombordvarande efter regler

som Konungen fastställer.

Staten må utan ansvarighet gentemot

de ombordvarande avstå från

bärgarlön.

§•

Anspråk på särskild gottgörelse

enligt 229 § 1 mom. första stycket 3

skall anmälas hos redaren eller befälhavaren

inom tre månader efter

det att bärgningsföretaget slutförts.

Tvist om gottgörelse, som avses i

första stycket, prövas av sjömansnämnden

i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Talan må ej föras mot

nämndens beslut i sådan tvist.

232 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen betalts eller

säkerhet för denna ställts, bärgat

fartyg lämna det ställe, dit det förts

efter bärgningen, eller bärgat gods

tagas i besittning av ägaren.

§•

Nedanstående fordringar skola

upphöra, vare sig ansvarigheten för

dem är begränsad eller obegränsad,

om talan icke i laga ordning anhängiggöres

:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

(Nuvarande lydelse)

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

2. för fordran--- —---

Svarar i --------

Har fordran,--------

(Föreslagen lydelse)

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts samt, såvitt avser fordran

å andel i bärgarlön enligt 229 § 1

mom. andra stycket, inom ett år från

det vederbörande av redaren erhållit

underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

— dispaschens dag.

— lag stadgas.

-- talan bevakad.

287

Försummar befälhavare vad honom

med avseende å dagboks förande

eller uppvisande åligger, straffes

med böter, högst tvåhundra kronor.

Har befälhavare, sig eller annan till

nytta eller att därmed skada göra,

fört falsk dagbok eller dagboken

ändrat eller förstört, undanstuckit

eller oläslig gjort, straffes med böter

eller fängelse i högst sex månader

eller straffarbete i högst två år;

äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för straffarbetet

höjas till fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef,

styrman eller maskinist så förbrutit

sig, som i denna § sägs.

§•

Försummar någon vad honom

åligger med avseende å dagboks förande

eller uppvisande, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

288 §.

För vägran att i fall, som i 6 §

omförmäles, till besiktningsmän

överlämna fartygs nationalitetshandling

eller hemortsbevis straffes befälhavaren

med böter.

Försummar befälhavare att, när

händelse inträffat av sådan beskaffenhet,

som i bO § sägs, därom avgiva

rapport eller att anmäla sig för

sjöförklaring på sätt i samma § stadgas,

dömes till böter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, straffes högst

För vägran att i fall, som avses i

6 §, till besiktningsmän överlämna

fartygs nationalitetshandling eller

hemortsbevis dömes befälhavaren till

dagsböter.

Försummar befälhavare att, efter

vad som stadgas i bO §, avgiva rapport

eller anmäla sig för sjöförklaring,

dömes till dagsböter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, dömes till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b

(Nuvarande lydelse)

med straffarbete i två år, där ej gärningen

efter allmän lag bär beläggas

med strängare straff. För grov försummelse

av deras rätt och bästa

vare straffet böter eller fängelse i

högst ett år.

311 §.

Brott, som i 290 § omförmäles, må

ej åtalas av allmän åklagare, utan

att målsägande angivit brottet till

åtal; skall brottet straffas efter allmän

lag, lände till efterrättelse vad

sådan lag stadgar i fråga om rätt till

åtal.

(Föreslagen lydelse)

dagsböter eller fängelse i högst två

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken. För

grov försummelse av deras rätt och

bästa dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Brott som avses i denna paragraf

må ej åtalas av åklagare, med mindre

målsägande angivit brottet till

åtal. Skall straff för brottet ådömas

enligt brottsbalken, gäller vad där är

stadgat om rätt till åtal.

291

Avviker befälhavaren ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyg, straffes med straffarbete i

högst två år eller fängelse eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, med böter, ej under femtio

kronor.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är statt i fara, utan att iakttaga

vad i i3 § stadgas eller vad eljest

åligger honom såsom god sjöman,

straffes med böter, ej under etthundra

kronor, eller med fängelse.

292

1 mom. Har befälhavare, utan att

nödtvång därtill föranlett, gått till

sjöss med fartyg, som haft sådana

brister till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat

eller så hårt eller olämpligt lastat

eller så olämpligt barlastat, att han

bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för dem, som

voro ombord, straffes med fängelse i

högst ett år eller böter från och med

etthundra till och med femtusen kronor.

Lika med befälhavare straffes redare

eller annan, där han uppsåtligen

förlett befälhavare till sådan förbrytelse

eller med råd eller dåd den
-

§•

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyget, dömes till fängelse i

högst två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är i fara, utan att iakttaga vad

som stadgas i 43 § eller vad som eljest

åligger honom såsom god sjöman,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

§•

1 mom. Har befälhavare, utan att

nödtvång därtill föranlett, gått till

sjöss med fartyg, som haft sådana

brister till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat

eller så hårt eller olämpligt lastat

eller så olämpligt barlastat, att han

bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för de ombordvarande,

dömes till dagsböter eller

fängelse i högst två år. Hava flera

medverkat till sådan gärning, skall

gälla vad som är stadgat i 23 kap.

brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

samma främjat, så ock redare eller

annan, som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med

vetskap om sådana brister eller fel,

som ovan omförmälas, underlåtit att,

såvitt det stått i hans makt, hindra

fartyget att gå till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 26 § åligga

honom, och är ej sådant fall för handen,

som i 1 mom. förmäles, straffes

med böter till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare

eller annan, där han uppsåtligen förlett

befälhavaren till sådan förseelse

eller med råd eller dåd densamma

främjat, så ock redare eller annan,

som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med vetskap

om, att fel eller brist förelegat i något

av de avseenden, 5 a § omförmäler,

underlåtit att, såvitt det stått i

hans makt, föranstalta om felets eller

bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad enligt 32 §

är honom ålagt, straffes med böter

till och med ettusen kronor.

4 mom. Har genom åtgärd eller

försummelse, som ovan sagts, skada

vållats, må i fall, varom i 1 mom.

förmäles, till fängelse i högst två år,

samt i de i 2 och 3 mom. nämnda

fall till fängelse i högst ett år dömas,

där ej gärningen efter allmän lag bör

beläggas med strängare straff.

293

År befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten på annat

sätt, än i 292 § sägs, vållande till

sjöolycka, straffes med böter eller

med fängelse i högst ett år, där ej

gärningen efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff.

294

Har sammanstötning eller sådan

händelse, som i 223 a $ sägs, timat

sådana brister eller fel som där

nämnts underlåtit att, såvitt det stått

i hans makt, hindra fartyget att gå

till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 26 § åligga

honom, och är ej sådant fall för handen,

som avses i 1 mom., dömes till

dagsböter. Hava flera medverkat till

sådan gärning, skall gälla vad som är

stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

att fel eller brist förelegat i hänseende

som avses i 5 a § underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta

om felets eller bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad som åligger

honom enligt 32 §, dömes till

dagsböter.

i mom. Till straff enligt denna paragraf

må ej dömas, om för gärningen

är stadgat svårare straff i brottsbalken.

§•

År befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten, på annat

sätt än som avses i 292 § 1 mom ,

vållande till sjöolycka, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst ett

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken.

Har sammanstötning eller händelse,

som sägs i 223 a §. timat och ur
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

(Nuvarande lydelse)

och uraktlåter befälhavure något av

vad enligt 223 § åligger honom att

för ty fall iakttaga, straffes med böter,

ej under etthundra kronor, eller

med fängelse. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till

straffarbete i högst två år dömas.

Uraktlåter befälhavare något av

vad enligt 3b a § första stycket eller

3b b § åligger honom, dömes till böter

eller fängelse.

295

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 3b §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

befälhavare eller sjöman, hans aska

eller efterlämnade effekter, straffes

med böter.

(Föreslagen lydelse)

aktlåter befälhavaren något av vad

som enligt 223 § åligger honom att

iakttaga i sådant fall, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst två

år.

Uraktlåter befälhavare något av

vad som åligger honom enligt 3b a §

första stycket eller 3b b §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

§•

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som avses i

3b §, å sitt fartyg medtaga befälhavare

eller sjöman, hans aska eller efterlämnade

effekter, dömes till dagsböter.

312 §.

1 avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, gålle, där ej här

ovan är annorlunda stadgat, vad allmän

lag föreskriver.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 ma j 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson.

Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om sjölagens bärgningsregler

m. m. samt anför därvid följande.

Inledning

Sjölagen innehåller i 9 kap. vissa regler rörande bärgning och i 12 kap.

ansvarsbestämmelser.

Bärgningsreglerna grundar sig — liksom motsvarande danska, finska och

norska bestämmelser — i vissa delar på en i Bryssel år 1910 antagen konvention

i ämnet, vilken Sverige ratificerat år 1913. Sjölagskommittén1 har

i betänkande angående bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. (SOU

1963: 20) lagt fram förslag till ändringar i bl. a. bärgningskapitlet. Rörande

fördelningen av bärgarlön överensstämmer förslaget väsentligen med motsvarande

lagförslag, framlagda i Danmark, Finland och Norge. I Norge

har proposition i enlighet med förslaget redan lagts fram för stortinget.

Sjölagens ansvarsbestämmelser bearbetas för närvarande av sjölagskommittén.

Redan nu erfordras emellertid vissa ändringar för en anpassning

av ansvarsbestämmelserna till brottsbalken, som skall träda i kraft den 1

januari 1965. Sjölagskommittén har i betänkandet föreslagit härav föranledda

ändringar i sjölagen. Kommittén har vidare framlagt förslag till ändrade

regler om sjöförklaring och sjöförhör. Jag avser att upptaga dessa sistnämnda

förslag till behandling i annat sammanhang.

Yttranden över sjölagskommitténs betänkande i nu ifrågavarande delar

har efter remiss avgivits av Svea hovrätt — som inhämtat yttrande av hä
1

Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,

sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona, förbundsordföranden Johan S. Thore och direktören

Carl-Erik Åhmansson. Experter dispaschören Kaj Pineus och advokaten Lennart Hagberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

radshövdingen i Gotlands domsaga — hovrätten för Västra Sverige, hovrätten

för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, sjofartsstyrelsen,

generaltullstyrelsen — som inhämtat yttranden från kustdistriktcheferna

— chefen för marinen, sjömansnämnden i Stockholms sjomanshusdistrikt,

fiskeristyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges

fartygsbefälsförening, Svenska lotsförbundet, Svenska maskinbefälsförbundet,

Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,

Rederiföreningen för mindre fartyg, Sveriges fiskares riksförbund,

Sjöassuradörernas förening, Sveriges ångfartygs assurans förening,

Sveriges advokatsamfund samt Handels- och sjöfartsnämnden i Stockholm.

Även Svenska stewardsföreningen har yttrat sig i anledning av det framlagda

betänkandet.

Jag anhåller nu att få till behandling taga upp frågorna om ändrade bärgningsregler

och ansvarsbestämmelser.

Bärgningsreglerna

Gällande bestämmelser m. m.

Sjölagens regler om bärgarlön är intagna i nionde kapitlet. Dessa bestämmelser

ger bärgare rätt till lön för utförd bärgning efter vissa angivna

grunder och reglerar fördelningen av sådan lön mellan de olika intressenterna

i bärgningsföretaget.

Sålunda stadgas i 224 §, att den som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg

eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller

gods, så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger undfå bargarlon.

Till andel i lön, som skall utgå för sådan bärgning, är även den berättigad,

vilken under den nöd, som föranlett bärgningen, räddat människor från fartyget

eller medverkat vid deras räddning. Den, som medverkat vid bärgningsföretag

trots uttryckligt och befogat förbud av fartygets befälhavare,

äger ej rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå

även om fartyg, som bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som

detta senare. Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller

lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äger han ej, däi

fartyget kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget,

undfå bärgarlön, med mindre hjälpen icke kan anses ingå i tullgorandet av

avtalet. Om parterna inte kan enas om bärgarlönens storlek, skall denna

bestämmas av domstol.

I 225 § angives de principer efter vilka bärgarlönens belopp skall bestämmas;

bl. a. skall beaktas den fara, för vilken det bärgade fartyget varit

utsatt. Vidare stadgas att domstol i vissa fall kan förklara rätten till bärgarlön

förverkad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196k

Enligt 226 § får bärgarlön icke sättas högre än till värdet av det bärgade,

dan inberaknat frakt och passagerareavgifter, efter avdrag för tull och

övriga avgifter, som bör utgå av det bärgade, ävensom kostnad för dettas

förvarande, värdering och försäljning. Under bärgarlön innefattas jämväl

gottgörelse för det bärgades förande i säkerhet och användande för sådant

ändamål av farkoster eller andra redskap.

Enligt 227 § kan rätten förklara bärgningsavtal ogiltigt, om avtalet ingatts

medan nöden varade och avtalsvillkoren prövas icke vara skäliga,

och vidare, om betingad bärgarlön står i uppenbart missförhållande till värdet

av bärgartjänsten.

Om bargare tvistar inbördes om bärgarlönens fördelning, skall enligt

228 § första stycket fördelningen bestämmas av rätten med ledning av de

omständigheter som angivits i 225 §.

Av den enligt 225 § bestämda bärgarlönen, bruttobärgarlönen, skall enligt

228 § andra stycket först gottgöras den skada som genom bärgningen

må ha tillfogats ett bärgande fartyg och dess last. Härefter fördelas nettobärgarlönen

mellan redare, befälhavare och besättning på så sätt att redaren

darav erhåller två tredjedelar om fartyget är ångfartyg eller motorfartyg

och eljest hälften, medan befälhavare och besättning lika delar vad

som icke sålunda tillfallit redaren. Besättningsandelen utskiftas i förhållande

till den avlöning, som envar åtnjuter. Till besättningen hänföres av

ålder även sådana ombordanställda, vilka icke är sjömän.

Enligt 229 § får icke, innan bärgarlönen guldits eller säkerhet därför

blivit ställd, bärgat fartyg utan bärgarnas medgivande lämna det ställe,

dit det förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren.

For den händelse ett bärgande fartyg är tidsbefraktat, skall enligt 150 §,

sedan betraktaren tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt och bränsle, den

andel i bärgarlön som tillkommer redaren lika fördelas mellan bortfraktaren

och befraktaren.

Särskilda regler om yrkesmässig bärgning är icke meddelade vare sig i

sjölagen eller annorstädes. Ej heller finnes föreskrifter rörande den förste

av flera bärgares rätt att slutföra ett påbörjat bärgningsföretag och uppbära

bärgarlön för detta. Äganderätten till vrak regleras i viss utsträckning

i lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Allmän motivering

Sjölagskommitténs förslag

Kommittén erinrar om att begreppet bärgning är bestämt genom

forsta punkten i 224 § sjölagen, enligt vilken den som bärgar förolyckat

eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods eller något, som

hört till sådant fartyg eller gods, samt envar, som medverkar vid bärgningen,

äger rätt till bärgarlön. I denna regel, som överensstämmer med gäl
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b

lande danska, finska och norska motsvarande stadganden, föreslår kommittén

icke någon ändring. Kommittén påpekar emellertid, att den norska

kommittén föreslagit, att orden »skip som er forulykket eller stedt i npd»

utbytes mot »skip som er forulykket eller i fare». Förslaget betingas väsentligen

av att i norsk rättspraxis uppkommit en åtskillnad mellan begreppen

bärgning och assistans. Såsom bärgning i egentlig mening har betecknats

räddning av ett nödställt fartyg och rekvisitet »nödställt» har då bedömts

såsom avseende en mera påtaglig eller omedelbart hotande faresituation.

Såsom assistans har kommit att betecknas åtgärder för att i mindre överhängande

situationer bringa fartyg i säkerhet. Motsvarande ändringsförslag

har framlagts av de danska och finska kommittéerna.

Den svenska kommittén framhåller, att den från norsk sida föreslagna

ändringen åsyftar att inom norsk rättstillämpning åstadkomma en närmare

anknytning till 1910 års internationella konvention angående assistans

och bärgning samt till rättspraxis i de övriga nordiska länderna. Av norska

domstolar tillämpad lagtolkning har enligt den svenska kommittén icke

vunnit insteg i Sverige. Bärgarlönens storlek har hos oss bedömts bl. a.

med hänsyn till graden av den fara för vilken fartyget varit utsatt, men

en principiell uppspaltning i bärgning å ena och assistans å andra sidan

har ej förekommit. Den svenska kommittén erinrar om att de delegerade,

som erhållit uppdraget att utarbeta erforderliga lagändringar i anledning

av Sveriges anslutning till nämnda konvention, yttrat, att enligt konventionen

någon åtskillnad ej skall gälla mellan bärgning i inskränkt mening

(sauvetage) och assistans och att det i vår lag upptagna begreppet bärgning

väsentligen omfattar detsamma, som innefattas under båda dessa

slag av hjälp.

Den svenska sjölagskommittén framhåller vidare att det visat sig, att

begreppet bärgning i svensk rättstillämpning erhållit en liberal tolkning

för att uppmuntra till insatser för att rädda fartyg och gods. Om räddning

av människoliv finnes särskilda regler. Då de motiv, vilka föranlett den

norska kommittén att föreslå lagändring i förevarande hänseende, ej synes

vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra

förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen.

Beträffande metoden för bärgarlönens fördelning erinrar

kommittén om att kritik framförts mot rådande ordning. Denna har

bl. a. gått ut på att möjlighet bör skapas att göra fördelningen på ett med

hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet mera rättvist sätt. Kommittén

framhåller, att en ordning, enligt vilken storleken av envar intressents

andel i bärgarlönen huvudsakligen bestämmes efter generellt verkande

lagregler, tillämpas förutom hos oss även i övriga nordiska länder och

i väsentlig män jämväl i Tyskland. I bl. a. Frankrike, Belgien, Nederländerna

och Storbritannien däremot bestämmes fördelningen alltefter omstän
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 166 ur 1964

digheterna i varje särskilt bärgningsfall. I händelse av tvist prövas frågan

av domstol. Ett dylikt system har enligt kommittén otvivelaktigt den fördelen,

att rättvisesynpunkterna i det konkreta fallet kan bättre beaktas,

men å andra sidan torde bristen på vägledning i lag vara ägnad att föranleda

tvister angående fördelningen.

Enligt kommitténs mening bör legala fördelningsregler bibehållas i ungefär

samma utsträckning som hittills. För att rättvisesynpunkterna i det

enskilda fallet skall kunna bättre tillgodoses föreslår kommittén emellertid,

dels att sjöman, som gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig

för synnerlig fara, skall kunna tillerkännas särskild gottgörelse därför, dels

att från bruttobärgarlönen skall få avdragas icke endast -— såsom för närvarande

— ersättning för skada, som genom bärgningen tillfogats fartyg

och last, utan jämväl vissa utgifter för bränsle samt löner och kost för befälhavaren

och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen,

samt eventuell gottgörelse för särskild insats som nyss sagts. Kommittén

anför angående de direkta utgifter som uppkommer i anledning av bärgningen.

En bärgning medför vanligtvis direkta och indirekta utgifter av olika

slag för det bärgande fartygets redare. Även för dem som befinner sig

ombord på det bärgande fartyget kan förluster uppstå. Enighet torde råda

därom att, såvitt angår intressenterna i bärgarlönen, de indirekta utgifterna

— exempelvis rederiets tidsförlust och förlorade fraktförtjänst — skall

bestridas med vederbörande kvotdel av nettobärgarlönen. Rörande frågan,

hur de direkta utgifter som åsamkas bärgarlönsintressenterna skall täckas,

har däremot olika meningar försports.

Enligt gällande bestämmelser får avdrag från bruttobärgarlönen ske för

att ersätta skada som genom bärgningen tillfogats det bärgande fartyget

eller dess last. Däremot får avdrag ej göras för skada å annan egendom

ombord än lasten och ej heller för redarens övriga direkta utgifter i anledning

av bärgningen.

Sjölagskommittén anser, att även ersättning för skada å annan egendom

ombord på det bärgande fartyget än lasten bör få avdragas från

bruttobärgarlönen och har i sitt förslag upptagit bestämmelse härom. Bestämmelsen

får betydelse exempelvis vid skador å fartygets förbrukningsartiklar

eller å ombordvarandes ägodelar.

Frågan om avdrag för direkta utgifter i anledning av bärgning uppmärksammades

under förarbetena till 1891 års sjölag, i 1887 års betänkande

med förslag till sjölag föreslogs sålunda att av bärgarlönen skulle före

fördelningen gottgöras, förutom skada å fartyget eller lasten, jämväl de

särskilda utgifter som redaren fått vidkännas för bärgningen. Vid lagförslagets

granskning i Högsta domstolen anfördes emellertid att stadgandet

om avdrag för utgifter syntes komma att på bekostnad av befälhavare och

besättning tillägga redaren den huvudsakliga vinsten av en genom de förras

rådighet och ansträngningar utförd bärgning. Det hemställdes därför

huruvida ej nämnda för den svenska lagstiftningen dittills främmande

stadgande kunde utgå. Så skedde ock.

I princip torde anledning knappast föreligga att skilja mellan gottgörelse

för skada å fartyg, last och annan egendom ombord, å ena, samt övriga

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196i

15

direkta utgifter, å andra sidan; båda dessa slag av utlägg borde vara avdragsgilla.

Vid överläggningar mellan de nordiska sjölagskommittéerna

har också — särskilt inom den norska kommittén ■— föreslagits att redaren

borde erhålla rätt att från bruttobärgarlönen avdraga alla direkta

utgifter som uppkommit i anledning av bärgningen. Inom de övriga nordiska

kommittéerna har man emellertid, med hänsyn till de praktiska konsekvenser

som en dylik anordning skulle kunna i konkreta bärgningsfall

medföra för befälhavarens och besättningens andelar, i allmänhet varit

obenägen att godtaga en så långtgående avdragsrätt. Resultatet har blivit

en kompromiss, enligt vilken avdragsrätten begränsas till utgifter för bränsle

samt för löner och kost åt befälhavaren och besättningen. Dessa poster

torde genomsnittligt representera den större delen av de direkta utläggen

och dessutom vara tämligen lätta att beräkna.

Med löner förstås i förevarande sammanhang jämväl vederlags- och

övertidsersättning ävensom sociala avgifter. Rätt till avdrag skall äga rum

endast om bärgningen har medfört en ökning, jämfört med vad eljest skulle

ha åtgått under resan, av de sammanlagda utgifterna för bränsle samt

för löner och kost åt befälhavaren och besättningen.

Angående förslaget om särskild gottgörelse till sjöman som vid bärgningen

gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig

fara anför kommittén, att i praxis stundom torde förekomma att sjöman,

som gjort särskilt förtjänstfull insats vid bärgningsarbetet, tillerkännes

gratifikation av redarens andel i bärgarlönen. Det har emellertid ansetts

att dylik ersättning bör bestridas av samtliga intressenter i nettobärgarlönen.

Kommittén föreslår därför, att ifrågavarande gottgörelse skall utgå

ur bruttobärgarlönen, men understryker att bestämmelsen härom bör tilllämpas

endast i exceptionella fall.

Rörande fördelningen av nettobärgarlönen framhåller

kommittén, att de bärgande fartygen numera är betydligt större och dyrbarare

än vid tiden för tillkomsten av 1891 års sjölag. Deras maskinstyrka har

ökats och jämväl den tekniska utrustningen i övrigt förbättrats. Det kan

visserligen sägas, att på grund härav bärgningen blir lättare att företaga

samtidigt som bärgarlönen av olika anledningar blir större, men det bärgande

rederiet riskerar å andra sidan också större värden. Även de höga lastvärdena

och det med nutidens intensifierade fartygsdrift ofta kännbara avbräcket

i form av tidsförlust måste tagas i betraktande. I fråga om befälhavaren

måste enligt kommittén beaktas, att han utövar högsta myndigheten

ombord. På honom ankommer det att med iakttagande av redarens, lastägarnas,

assuradörernas och de ombordvarandes intressen besluta, huruvida fartyget

skall inlåta sig på bärgning, samt att leda bärgningsarbetet. En felbedömning

kan medföra allvarliga konsekvenser för honom i form av kritik,

försämrade befordringsmöjlighcter, avsked och ersättningsskyldighet. Enligt

kommitténs mening har varken fartygets eller befälhavarens roll vid

bärgning minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan snarare

skulle med vissl fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett har

tilltagit.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 166i

Emellertid anser kommittén, att avgörande vikt bör fästas vid att förändringar

i samhällsuppfattningen under den tid som förflutit, sedan de nu gällande

fördelningsreglerna infördes, inträtt beträffande fördelningen av den

avkastning, som ett gemensamt utfört arbete lämnar. Vid avvägningen av de

olika intressen som gör sig gällande i sammanhanget föreslår kommittén

därför, att viss jämkning till förmån för besättningen företages i gällande

fördelningsregler, eu jämkning som torde böra ske på bekostnad såväl av

fartygets som befälhavarens andel. Vad fartygets andel beträffar erinras

om att den föreslagna rätten till avdrag för vissa utgifter kan komma åt!

verka i motsatt riktning i det särskilda fallet. Förslaget tar sikte på maskindrivna

fartyg men avses skola gälla alla fartyg. Särskilda bestämmelser för

segelfartyg anses vara överflödiga.

Kommittén erinrar om att enligt gällande regler i de nordiska sjölagarna

redaren — sedan ersättning för skada å fartyg och last avdragits -- skall

erhålla 2/3 (66 2/3 %) av nettobärgarlönen. De svenska, danska och norska

sjölagarna bestämmer härefter befälhavarens andel av nettobärgarlönen till

1/6 (16 2/3 %) och besättningens andel till likaledes 1/6 (16 2/3 %) medan

den finska sjölagen tillerkänner befälhavaren 1/9 (11 1/9 %) och besättningen

2/9 (22 2/9 %). Med hänsyn särskilt till den ökade rätten till avdrag

för bärgningskostnader bör redarens andel kunna minskas till 3/5

(d. v. s. 9/15 eller 60 %). Befälhavarens andel bör bestämmas till 2/15

(13 1/3 %) och besättningens andel till 4/15 (26 2/3 %). Förslaget innebär

sålunda att —■ samtidigt som avdragsrätten för vissa kostnader ökats —

redarens kvotdel av nettobärgarlönen minskas med (66 2/3 — 60) 6 2/3 %

och befälhavarens med (16 2/3 — 13 1/3) 3 1/3 % samt att besättningens

andel i motsvarande mån höjes, d. v. s. med (26 2/3 — 16 2/3) 10 %. De

danska, finska och norska kommittéerna framlägger motsvarande förslag.

Den nordiska rättsenheten på denna punkt har alltså enligt förslagen kunnat

inte bara bevaras utan också utvidgas.

Kommittén anser vidare, att den omständigheten att enligt förslaget befälhavaren

skall erhålla en andel som är mindre än besättningens gör det

nödvändigt att införa en supplerande regel för att hindra att befälhavareandelen

blir förhållandevis alltför liten i de fall då besättningen är fåtalig.

Denna regel har föreslagits få den innebörden att befälhavareandelen städse

skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade sjömannens andel.

Befälhavareandelen skulle som en följd härav stundom kunna överstiga

13 1/3 % av nettobärgarlönen.

Kommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven för kommittén har

ålegat denna att överväga frågan om vidgad laglig reglering av yrkesmässig

bärgning, om äganderätten till vrak och om förste bärgares rätt.

I fråga om yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan

i stor utsträckning grundar sig på avtal avfattade enligt internationellt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

vedertagna normer, som synes tillgodose parternas intressen i tillfredsställande

mån. Avtalsformulären för yrkesmässig bärgning är till sin utformning

gemensamma inom Norden och överensstämmer med internationellt

bruk. En skillnad synes väsentligen bestå däri, att enligt det vanligaste utländska

bärgningsavtalet, det s. k. Lloyd’s Form of Salvage Agreement, tvister

hänvisas till skiljedom i London medan i Norden brukliga bärgningsavtal

hänvisar parterna att i händelse av tvist få saken prövad av viss angiven

domstol. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden lär enligt kommittén

icke ha försports. Lagregler i ämnet finnes ej heller hos de stora sjöfartsländerna.

Kommittén anser därför, att särskilda lagregler om yrkesmässig

bärgning icke erfordras.

Kommittén framhåller, att frågan om äganderätten till vrak

har betydelse bl. a. för att avgöra vem som äger bemyndiga en bärgare att

bärga ett förlist fartyg eller dess last samt vem som kan förpliktas avlägsna

vrak som hindrar sjöfarten. Ingen av dessa frågor är enligt kommittén av

sjörättslig natur i egentlig mening. Det förra fallet regleras delvis genom

lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd. I det senare fallet

har sjöfartsstyrelsen eller i förekommande fall vederbörande hamn- eller

kanalmyndighet att vidtaga de åtgärder, som må vara påkallade från sjöfartssäkerhetens

synpunkt. Enligt kommitténs uppfattning är frågan om

äganderätten till vrak icke av beskaffenhet att böra regleras inom sjölagens

ram utan det bör ankomma på rättspraxis att lösa de problem, som kan uppstå

i samband med frågor rörande äganderätten till vrak.

Kommittén har vidare funnit det vara ytterst vanskligt att utforma regler

rörande förste bärgares rätt, vilka kan på en gång vara skäliga,

praktiska och möjliga att genomföra. De olägenheter, som nuvarande ordning

kan ha medfört, skulle dessutom enligt kommitténs uppfattning knappast

bli avhjälpta genom att regler i ämnet upptoges i den svenska sjölagen.

Förslag till sådana regler har därför icke framlagts.

Remissyttrandena

Kommittéförslaget har i huvudsak godtagits av remissorganen. Sålunda

har sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewardsföreningen, Sveriges

redareförening, Stockholms rederiförening, Rederiföreningen för mindre

fartyg och Sveriges ångfartygs assurans förening tillstyrkt förslaget i dess

helhet eller lämnat det utan invändning. Av vissa remissorgan har erinringar

och påpekanden framförts beträffande såväl principer som enskildheter

i förslaget.

När det gäller frågan om revision av bärgningsbegreppet föranleder

avvikelsen från de övriga nordiska sjölagskommittéernas förslag

2 Biliang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 166

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

erinringar från Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige, vilka understryker

angelägenheten av att de nordiska lagtexterna blir likalydande i

detta avseende. Svea hovrätt motiverar sin mening sålunda.

De danska och finska kommittéerna ha — ehuru för deras länders del

domstolarna icke tolkat bärgningsbegreppet så snävt, som varit fallet i

Norge — framlagt samma ändringsförslag som den norska kommittén. Den

danska kommittén har därvid anfört (betaenkning nr 315/1962 sid. 11),

att någon bristande överensstämmelse mellan praxis och Brysselkonventionen

icke förelåg för Danmarks vidkommande, att uttrycket »i npd»

knappast helt stämde med konventionens terminologi samt att man av

hänsyn till den nordiska rättsenheten och för att utesluta tveksamhet i

tolkningen borde ändra »i n0d» till »i fare». Den svenska sjölagskommittén

bär av skäl som närmare angivits å sid. 33—34 i betänkandet ansett

sig icke böra förorda motsvarande ändring av den svenska sjölagen.

Hovrätten finner de skäl, som den danska kommittén anfört, starkt tala

för att de nordiska lagtexterna göras likalydande i detta avseende och föreslår

därför, att 224 § skall lyda: »Var som bärgar fartyg, som är förolyckat

eller i fara, eller ombordvarande gods» etc. Av hovrättens förslag följer,

att häremot svarande ändringar även måste vidtagas dels i 224 § första

stycket andra punkten dels i 225 § sista stycket samt 227 § första och sista

styckena. — I propositionen om lagändringen torde även till undvikande

av missförstånd böra påpekas, att ändringen ej avses leda till någon annan

lagtolkning än den nu gällande utan huvudsakligen dikteras av önskemålet

om gemensam lagtext i de nordiska länderna.

Liknande synpunkter framföres av hovrätten för Västra Sverige.

Sveriges advokatsamfund däremot intar den ståndpunkten, att bärgningsbegreppet

icke bör utformas efter norskt mönster. Advokatsamfundet befarar

nämligen, att detta icke endast skulle vålla lagtekniska svårigheter utan

sannolikt även leda till en ändring i den rådande situationen, som karakteriseras

av ytterst få rättegångar inom rättsområdet.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och Sveriges advokatsamfund

anser det vara lämpligt att, på sätt kommittén föreslagit, såsom metod

för bärgarlönens fördelning mellan redare, befälhavare och

besättning bibehålla ordningen med legala kvoter. Hovrätten för Västra Sverige

anser att törslaget att kombinera de legala fördelningsreglerna med

ett allmänt stadgande om vissa ersättningar ur bruttobärgarlönen är lagtekniskt

elegant samtidigt som det i tillämpningen medger, att man smidigt

kan anpassa resultatet till främmande länders praxis vid fördelning av bärgarlön.

Liknande synpunkter framföres av advokatsamfundet.

Svenska loisförbundet anmärker beträffande förslaget om utvidgad rätt

till avdrag från bruttobärgarlönen, att även lotsavgifter, som uppkommit

i anledning av bärgning, bör vara avdragsgilla.

Beträffande fördelningen av nettobärgarlönen anför

Svenska sjöfolksförbundet, att man helst sett att skillnaden mellan befälhavarens

och besättningens andelar av bärgarlönen ytterligare utjämnats.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Förbundet godtar emellertid förslaget såsom en kompromiss, för vilken

nordisk enighet vunnits.

Svenska maskinbefäls förbundet uttalar sitt missnöje med den rådande

ordningen att bärgning av materiella värden — ett företag som främst ligger

i redarens, lastägarnas och försäkringsbolagens intresse — kan företagas

utan möjlighet för besättningen att vägra sin medverkan. Till skillnad från

vad som gäller inom näringslivet i övrigt kan således en anställd, nämligen

befälhavaren, genom sina beslut och åtgärder utsätta annan anställd för

ökade risker och i vissa fall för uppenbar livsfara. Förbundet anser detta

vara stötande och påpekar, att kommittén varken diskuterat frågan från

dessa utgångspunkter eller redovisat några skäl för att bibehålla gällande

bestämmelser. Kommitténs överväganden inför avvägningen av befälhavarens

och besättningens andelar i bärgarlön godtages ej av förbundet,

som anser att dessa överväganden i huvudsak innefattar en konstruktion,

som icke har något gemensamt med verkliga förhållanden. Förbundet anför.

Vid bärgning både kan och skall befälhavaren nästan undantagslöst fortsätta

att fullfölja sin tjänst på sin ordinarie arbetsplats, fartygets brygga,

som vanligen är en väl skyddad plats. Övriga ombordanställda kan däremot

tilldelas arbetsuppgifter som starkt kontrasterar mot de ordinarie arbetsuppgifterna.

Dessa kan t. ex. bestå av livbåtstjänst, bordning av fartyg

som skall bärgas samt arbete på förolyckat fartyg under synnerligen svåra

arbetsförhållanden. Det är orimligt att de som kan utsättas för uppenbar

livsfara inte skall erhålla minst lika stor del av bärgarlönen som befälhavaren.

Utredningens förslag om särskild gottgörelse till den som gjort synnerligen

förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig fara är avsett att

tillämpas endast i exceptionella fall. Förslaget om att befälhavarens andel

alltid skall uppgå till minst det dubbla av den högst avlönade ombordanställdes

andel har utredningen inte motiverat. Dess tillämpning kan medföra

en mycket stark förskjutning av den av utredningen föreslagna procentuella

fördelningen. Enligt förbundets uppfattning är det olyckligt att

ekonomiska synpunkter kan få påverka en befälhavares beslut att igångsätta

en bärgning av materiella värden. För att garantera att endast klart

objektiva skäl får påverka ett sådant beslut, anser förbundet att befälhavaren

inte skall ha någon del av bärgarlönen. En sådan ordning skapar en

garanti för besättningen att den inte utsättes för onödiga risker.

Sveriges advokatsamfund anmärker, att bärande skäl ej framlagts för eu

höjning av besättningens andel i bärgarlönen på bekostnad av redarens

och befälhavarens andelar. Snarare borde jämkning ske till redarens förmån.

Advokatsamfundet föreslår att gällande fördelningsgrund bibehålies.

Kommitténs motivering för att icke föreslå lagregler beträffande spörsmålen

om yrkesmässig bärgning, äganderätten till

vrak och förste bär ga res rätt finner hovrätten för Västra Sverige

vara övertygande. Sveriges advokatsamfund delar helt kommitténs upp
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

fattning i fråga om yrkesmässig bärgning med påpekande bl. a. av att lagstiftning

på området skulle kunna komma i konflikt med internationellt

gällande, för såväl bärgningsföretag som kaskoassuradörer välkända normer.

I fråga om äganderätten till vrak ansluter sig advokatsamfundet till

kommitténs uppfattning, att aktuella frågor bör lösas av rättspraxis. Ställningstagandet

sker under tvekan med hänsyn till den praktiska betydelse

problemet tillmätes. Vad förste bärgarens rätt angår delar advokatsamfundet

emellertid icke kommitténs mening och ifrågasätter, om icke kommittén

underskattat den praktiska betydelsen av denna fråga. Konflikter mellan

olika bärgare är ingalunda ovanliga och kan för närvarande i brist på

bestämmelser och skandinavisk rättspraxis lösas endast med ledning av

svåröverskådlig utländsk praxis, främst engelsk. Olägenheterna därav skulle

bli avhjälpta, om bestämmelser i ämnet upptogs i sjölagen. Advokatsamfundet

säger sig dock vara medvetet om vanskligheten i att utforma regler i

detta ämne.

Departementschefen

Bärgarlön utgör ersättning för bistånd till fartyg, som råkat i svårigheter

till sjöss, och utgår under vissa i lagen angivna förutsättningar. Eljest kan

gottgörelse för sådant bistånd begäras endast efter allmänna förmögenhetsrättsliga

grundsatser. Ersättning på dylik grundval torde sällan bli av en

storleksordning jämförlig med bärgarlön enligt sjölagens regler. Bestämningen

av bärgningsbegreppet har därför stor praktisk betydelse.

1910 års Brysselkonvention om assistans och bärgning, som antagits av bl. a.

de nordiska länderna, förutsätter — i fråga om såväl assistans som bärgning

— att det bisprungna fartyget varit »en danger», som den franska texten

lyder, d. v. s. på svenska närmast »i fara». Vid den översyn av sjölagens

bärgningsregler, som föregick Sveriges, Danmarks och Norges anslutning till

bärgningskonventionen år 1913, ansågs det att uttrycket »förolyckat eller

nödställt fartyg» kunde bibehållas utan ändring. Det förmenades nämligen

väsentligen motsvara vad som avsågs i konventionstexten.

Någon olägenhet synes den sålunda godtagna bristen på språklig överensstämmelse

mellan konvention och lagtext icke ha medfört här i landet. Detsamma

är fallet i Danmark och Finland. I Norge däremot har förhållandet

i rättstillämpningen medfört en uppdelning av bistånd till fartyg i å ena sidan

bärgning och å andra sidan assistans, varvid det sistnämnda kommit

att bli beteckningen på bistånd i mindre överhängande faresituationer än

den norska sjölagens uttryck »stedt i n0d» ansetts böra avse. Det har gjorts

gällande, att denna uppdelning är konventionsstridig i det att — trots uttrycklig

föreskrift i bärgningskonventionen — assistans icke ansetts berättiga

till bärgarlön. Den norska kommittén har därför föreslagit att uttrycket

»stedt i n0d» i § 224 i den norska sjölagen ersättes med orden »i fare». De

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 166 år 196b

danska och finska kommittéerna har lagt fram förslag om motsvarande lagändringar.

Den svenska kommittén har framhållit, att bärgarlönens storlek

hos oss bedömes bl. a. med hänsyn till graden av den fara för vilken fartyget

varit utsatt utan att någon principiell uppdelning i bärgning och assistans

förekommer. Då de motiv, som föranlett det norska förslaget, ej synts

vara för handen i Sverige, har den svenska kommittén icke ansett sig böra

förorda någon motsvarande ändring av den svenska sjölagen. Ett par remissorgan

har emellertid framhållit, att den nordiska rättsenheten bör bevaras

på denna punkt, bl. a. för att undvika tolkningssvårigheter.

Brist på språklig överensstämmelse mellan lag- och konventionstext behöver

enligt min mening icke i och för sig föranleda lagändring, om lagtexten

under lång tid visat sig tjäna sitt ändamål utan olägenhet. Det synes

mig emellertid mindre tillfredsställande, att den svenska sjölagen lår en från

de övriga nordiska sjölagarna avvikande lydelse i bestämningen av bärgningsbegreppet

då samma resultat åsyftats. Jag vill därför förorda att 224 §

sjölagen ändras på sätt som de danska, finska och norska kommittéerna

föreslagit. Härvid vinnes även bättre överensstämmelse med texten i bärgningskonventionen.

Samtidigt vill jag emellertid betona, att därmed icke

åsyftas någon saklig ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller.

Den på sina håll utomlands rådande metoden för bärgarlönens

fördelning, som innebär att fördelningen sker efter omständigheterna

i det enskilda bärgningsfallet, har otvivelaktigt såsom kommittén framhåller

den fördelen att kravet på rättvis avvägning mellan olika intressen kan

lättare beaktas. Å andra sidan kan denna ordning inbjuda till tvist. Enligt

sjölagen fördelas bärgarlön så, att skador på det bärgande fartyget och

dess last först gottgöres och att därefter återstoden, nettobärgarlönen, utskiftas

på redare, befälhavare och besättning efter vissa i lagen angivna

kvoter. Kommittéförslaget innebär — i huvudsaklig överensstämmelse med

de övriga nordiska kommittéernas förslag — att legala fördelningsregler med

fasta kvoter bibehålies i ungefär samma utsträckning som hittills men att

dessa kompletteras med dels utvidgad rätt till ersättning ur bruttobärgarlönen,

nämligen för bl. a. vissa bärgningskostnader, dels möjlighet att i

speciella fall premiera särskilt förtjänstfull enskild insats under bärgningsföretag.

Förslaget har på denna punkt rönt ett odelat gynnsamt mottagande

under remissbehandlingen. Det innefattar även enligt min mening en lämplig

avvägning mellan å ena sidan behovet av legal vägledning lör fördelningen

och å andra sidan intresset av visst utrymme för skönsmässig prövning

i det särskilda fallet. .lag förordar därför förslaget i denna del.

Vid fördelningen av nettobärgarlönen tar enligt gällande

sjölag redaren två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg, men eljest hälften.

Återstoden delas lika mellan befälhavare och besättning. Dessa fördelningsregler

har gällt sedan sjölagens tillkomst år 1891. Från sjöfolkets sida har

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 196i

under senare tid missnöje med besättningsandelens storlek försports och

anspråk har rests på en ökning därav.

Enligt kommitténs mening har sedan 1800-talets slut — med hänsyn bl. a.

till utvecklingen mot betydligt större, dyrbarare och tekniskt bättre utrustade

fartyg samt den nutida intensifierade fartygsdriften med dess känslighet

för driftsavbrott — varken fartygets eller befälhavarens roll vid bärgning

minskat i betydelse jämfört med besättningens insats utan skulle del

snarare med visst fog kunna hävdas, att fartygets betydelse relativt sett

tilltagit. Kommittén har emellertid fäst avgörande vikt vid att det sedan

tiden för fördelningsreglernas tillkomst inträtt förändringar i samhällsuppfattningen

beträffande fördelningen av den avkastning ett gemensamt utfört

arbete lämnar. Förslaget går därför — i väsentlig överensstämmelse med

de övriga nordiska kommittéförslagen — ut på en jämkning av kvoterna

till besättningens förmån på redarens och befälhavarens bekostnad. För redarens

del torde dock enligt kommittén den föreslagna rätten till ersättning

ur bruttobärgarlönen för vissa bärgningskostnader i det särskilda fallet

kunna verka i annan riktning. Förslaget är utformat med tanke på maskindrivna

fartyg. Särskilda bestämmelser för segelfartyg har kommittén ansett

obehövliga.

Det övervägande flertalet remissorgan har godtagit kommittéförslaget på

denna punkt. Endast Sveriges advokatsamfund och Svenska maskinbefälsförbundet

bar yrkat på fördelning efter andra grunder än som föreslagits.

Advokatsamfundet har uttalat sig mot att redarens andel minskas. Maskinbefälsförbundet

har gjort gällande, att — till garanti för att beslut om bärgning

fattas på objektiva skäl och utan ekonomiska hänsyn — befälhavaren

bör betagas rätten till andel i bärgarlönen.

Den föreslagna fördelningsgrunden, som innefattar en i nordiskt samarbete

uppnådd kompromiss mellan olika intressen, är enligt min mening

skälig. Jag tillstyrker därför densamma.

Utöver de bestämmelser om giltigheten av bärgningsavtal i allmänhet, som

är meddelade i sjölagens 9 kap., innehåller vår lagstiftning icke regler för

avtal om yrkesmässig bärgning. Äganderätten till vrak

är i viss mån reglerad genom lag den 2 april 1918 med vissa bestämmelser

om sjöfynd.

Kommittén har haft att överväga behovet av lagstiftning rörande dessa

spörsmål och har redovisat sina överväganden i betänkandet. I fråga om

yrkesmässig bärgning har kommittén funnit, att sådan verksamhet i stor

utsträckning grundar sig på avtal upprättade enligt internationellt vedertagna

normer. Någon olägenhet av bestående fria förhållanden har enligt

kommittén ej försports. Kommittén har konstaterat, att lagstiftning i ämnet

icke finnes i de stora sjöfartsländerna, och uttalat, att behov därav

ej heller föreligger för svenskt vidkommande. Spörsmålet om äganderätten

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1961 23

till vrak bör enligt kommittén ej behandlas i sjölagen utan anförtros åt

rättstillämpningen.

Kommitténs överväganden härutinnan har icke mött erinran under remissbehandlingen

och jag anser, att dess ställningstaganden till de båda

spörsmålen bör godtagas.

Beträffande förste bärga res rätt har kommittén funnit det

vanskligt att utforma regler som är skäliga och praktiska. Kommittén har

uttalat, att eventuella olägenheter, som nuvarande ordning kan ha medfört,

knappast blir avhjälpta genom att regler i ämnet upptages i sjölagen. Rom

mittén har därför avstått härifrån.

Mot kommitténs bedömning har invändning gjorls endast från Sveriges

advokatsamfund som ifrågasatt, huruvida kommittén icke underskattat

spörsmålets praktiska betydelse. Advokatsamfundet har påpekat, att konflikter

mellan olika bärgare icke är ovanliga och att sådana för närvarande

— i brist på vägledning i lag eller skandinavisk praxis — måste lösas

med ledning främst av svåröverskådlig engelsk praxis. Härmed förknippade

olägenheter skulle enligt samfundets mening kunna undanröjas genom

lagstiftning, låt vara att det är vanskligt att utforma regler i ämnet.

Om bärgare tvistar inbördes rörande fördelningen av bärgarlön, skall enligt

228 § sjölagen fördelningen bestämmas av rätten med ledning av vissa

i 225 § samma lag angivna omständigheter. Dessa bestämmelser kan emellertid

sällan tillämpas på tvist mellan bärgare, som gjort efter varandra

följande självständiga insatser i ett bärgningsföretag. Den som inlett bärgningsföretaget

gör vanligen gällande rätt att ensam få fullfölja detsamma

och därmed vinna exklusivt anspråk på bärgarlön. För tvister härrörande

ur sådana lägen är sjölagens regler icke lämpade. Förste bärgares rätt är

överhuvud taget icke reglerad i svensk lagstiftning.

Såsom kommittén framhållit är det vanskligt att utforma tillfredsställande

och ändamålsenliga regler rörande detta spörsmål. I de andra nordiska

länderna har delvis på grundval av internationell rättstillämpning en viss

praxis utvecklats (se t. ex. Nordiske Domme i Sj0fartsanliggender 1935 s. 129

tf. och 1958 s. 532). Denna synes mig vara ägnad att tjäna till ledning för

svenskt vidkommande. Med hänsyn därtill och då lagregler såvitt känt icke

finnes härom i något sjöfartsland av betydelse, biträder jag kommitténs

ståndpunkt att några lagstiftningsåtgärder i denna fråga icke erfordras. 1

1 enlighet med de riktlinjer som angivits i det föregående har inom justitiedepartementet

på grundval av sjölagskommitténs förslag utarbetats förslag

till lag om ändring i sjölagen. Den nya lagstiftningen bör träda i kraft

den 1 januari 1905.

Beträffande den närmare innebörden av förslaget, vilket torde få fogas

till detta protokoll som bilaga, må anföras följande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Specialmotivering

150 §.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser rörande

fördelningen mellan bortfraktaren och betraktaren av redareandelen i den

bärgarlön, som intjänats med ett tidsbefraktat fartyg.

Kommittén. Eftersom tidsfrakt utgår under ett bärgningsföretag och tidsborttraktaren

alltså lörutsättes erhålla täckning för sina utgifter för befälhavarens

och besättningens avlöning och underhåll, ökas genom bärgningen

tidsbefraktarens kostnader med åtminstone tidsfrakten och den av bärgningen

nödvändiggjorda förbrukningen av maskinförnödenheter. Enligt gällande

lag skall dessa kostnadsposter avräknas från redareandelen av bärgarlönen

innan denna lika fördelas mellan redaren och befraktaren. Såsom

framgått av det föregående har emellertid kommittén föreslagit, att i 229 §

1 mom. sjölagen skall intagas en bestämmelse, att av bruttobärgarlönen

skall utgå ersättning »för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost

åt befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen».

Någon föreskrift om vem avdragen skall tillgodoföras har icke upptagits.

Det lärer vara uppenbart, att om bärgningen verkställts av ett tidsbefraktat

fartyg, avdraget för bränsleutgifter skall tillfalla den som betalar

bränslet, d. v. s. in dubio tidsbefraktaren. Särskilt stadgande härom i nu

förevarande lagrum synes överflödigt. På grund av det anförda föreslår kommittén,

att orden »och bränsle» i 150 § andra stycket skall utgå.

Den del av bruttobärgarlönen, som avser löner och kost till befälhavare och

besättning och som alltså jämlikt förslaget skall undantagas från fördelning

skulle normalt tillfalla bortfraktaren (jfr 138 § sjölagen). Med denna utgångspunkt

skulle anledning saknas att föreslå annan ändring av 150 § än

nyss nämnts. Så har emellertid skett i de förslag rörande bärgarlönens

fördelning som avlämnats av de övriga nordiska sjölagskommittéerna. I det

finska betänkandet förordas sålunda, att bestämmelsen i 150 § finska sjölagen

därom att tidsbefraktaren skall tillgodoföras gottgörelse för tidsfrakt

ersättes av en föreskrift av innehåll att ersättning för löner och kost skall

tillfalla tidsbefraktaren. De danska och norska förslagen intar samma ståndpunkt

i förevarande hänseende.

Kommittén har övervägt huruvida de materiella ändringarna rörande bärgarlönens

fördelning kan anses motivera en ändring av de hittillsvarande

reglerna om fördelning av bärgarlön mellan tidsbortfraktare och tidsbefraktare

förutom den jämkning som föranledes av de särskilda bestämmelserna

om gottgörelse för bränsle samt löner och kost enligt 229 § 1 mom.

Kommittén har närmast varit böjd för att bibehålla nuvarande regler i 150 §

angående tidsfrakten oförändrade men funnit följande synpunkter vara avgörande

för frågans bedömning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Muj.ts proposition nr 166 år 196b

Även om bestämmelsen i 150 § andra stycket står i befraktningskapitlet

är den materiellt sett en regel om bärgarlön och måste ses i samband med

övriga bärgarlöneregler. Enligt nu gällande lydelse bär tidsbetraktaren andel

i bärgningens ekonomiska resultat när den lyckas. Misslyckas töretaget

får han ingenting. För det fall att bärgningen lyckas bör han icke, utöver

andel i bärgarlönen, därjämte erhålla tidsfrakten åter. Tidsfrakten blir den

insats som tidsbefraktaren måste göra för att få vara med och dela bärgningsvinsten

men han måste också riskera samma insats om bärgningen

misslyckas. Med en sådan ståndpunkt är det naturligt, att tidsbefraktaren

erhåller gottgörelse för löner och kost i de fall bärgningen lyckas. Detta innebär,

att tidsbortfraktaren erhåller hälften av redareandelen i bärgarlön

medan tidsbefraktaren ur bruttobärgarlönen erhåller utläggen för bränsle

och kostnaden för löner och kost till befälhavare och besättning samt den

andra hälften av bärgarlönens redareandel. Bortfraktaren bibehålies i nu

angivet hänseende såvitt angår befraktningsavtalet vid samma nettoinkomst

såväl före som under bärgningsföretaget och behöver alltså ej återbära tidsfrakten.

Sjölagskommittén har vid sitt ställningstagande i denna fråga fäst

avgörande vikt vid att i den nordiska rättsgemenskapens intresse sjölagarna

i de nordiska länderna i sak bör vara lika. Tidsbefraktning av fartyg mellan

de nordiska länderna är synnerligen vanlig och olika regler skulle kunna

leda till onödiga rättsliga och praktiska komplikationer.

Yttrandena. Sveriges advokatsamfund uttalar, att förslaget icke föranleder

erinran. Chefen för marinen föreslår, att ifrågavarande bestämmelser

sammanföres med övriga bestämmelser om fördelning av bärgarlön under

förslagets 229 §, varvid hänvisning till denna paragraf kan upptagas i 150 §.

Göteborgs rådhusrätt anmärker, att föreskriften i gällande 150 § att betraklaren

skall tillgodoföras gottgörelse för bränsle i tydlighetens och fullständighetens

intresse bör bibehållas samt hänvisar till att så sker enligt det

danska förslaget.

Departementschefen. Kommittéförslaget innebär främst den förändringen

i förhållande till gällande rätt, att tidsfrakt icke skall gottgöras befraktaren

utan utgöra dennes insats, som berättigar honom att deltaga i bärgningsföretagets

vinst. Bärgningskostnader avseende bränsle samt löner och

kost åt befälhavare och besättning skall enligt förslagets 229 § utgå ur

bruttobärgarlönen och skulle utan uttrycklig föreskrift tillfalla den, som

haft kostnaden. I fråga om kostnadsposten löner och kost åt ombordanställda

skulle, om särskild föreskrift ej meddelades, resultatet bli, att redaren

erhöll dubbel gottgörelse. Detta förebygges genom den under förevarande

paragraf föreslagna bestämmelsen, att sådan kostnadsersättning i

stället skall tillfalla betraktaren.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196/i

Självfallet kan skilda meningar råda om hur reglerna för tidsbortfraktares

och tidsbefraktares inbördes deltagande i bärgarlön lämpligen bör

vara ordnade. Goda skäl kan anföras lika väl för bevarandet av den gällande

ordningen som för att genomföra den föreslagna ändringen. Emellertid

måste beaktas att betraktningsavtal över de nordiska gränserna är synnerligen

vanliga och att det fördenskull är angeläget att bevara den nordiska

rättsenheten på denna punkt. Det har heller icke rests invändning emot förslaget

under remissbehandlingen. Jag finner mig därför böra biträda förslaget

härutinnan.

1 trågan om ersättningen för bränsleutgifter delar jag kommitténs uppfattning.

På grund av den trakträttsliga anknytningen bör bestämmelserna bibehållas

under befraktningskapitlet.

224, 225 och 227 §§.

Departementschefen. I 224 § gives de inledande bestämmelserna om bärgning

och bestämmes begreppet bärgning. Såsom jag förordat i det föregående

har bestämningen av detta begrepp i överensstämmelse med de danska, finska

och norska förslagen på denna punkt ändrats och därmed också anpassats

till lydelsen av den internationella bärgningskonventionen. Uttrycket »förolyckat

eller nödställt fartyg» i 224 § första stycket bar således ersatts med

tormuleringen »fartyg vilket förolyckats eller är i fara».

Jämkningen av lagtexten i 224 § första stycket har medfört motsvarande

ändring av 224 § fjärde stycket, 225 § andra stycket och 227 § första och

tjärde styckena. I samband härmed har vissa redaktionella jämkningar

gjorts.

228 §.

Departementschefen. Förevarande paragraf innehåller i gällande lydelse

i första stycket en bestämmelse angående fördelningen av bärgarlön mellan

Hera bärgande fartjrg eller andra självständiga bärgare (bärgarlag), som

var för sig medverkat i ett bärgningsföretag. Fördelningen inom ett bärgarlag

regleras genom bestämmelserna i lagrummets andra stycke. Jag föreslår,

att bestämmelsen i 228 § första stycket får kvarstå och att reglerna i 228 §

andra stycket överföres till 229 §.

229 §.

Denna paragraf innehåller för närvarande en bestämmelse, att bärgat fartyg

eller bärgad last inte får flyttas utan bärgarens medgivande, innan bärgarlön

betalts eller säkerhet ställts. Denna bestämmelse har upptagits i en

ny paragraf, 232 §. Enligt förslaget skall 229 § i stället som ett första moment

upptaga de i den allmänna motiveringen behandlade huvudstadgandena

om den utbetalda bärgarlönens fördelning, vilka avses ersätta de nu
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 16ti år 196 i

varande bestämmelserna i 228 § andra stycket första punkten. Som ett andra

moment har upptagits en bestämmelse om avvikelse i vissa fall från fördelningsreglerna.

I 228 § andra stycket sista punkten finns för närvarande

regler om ogiltighet i vissa fall av avtal om bärgarlön. Dessa bestämmelser

har — något utvecklade och förtydligade — upptagits i törevarande paragraf

som ett tredje moment.

Kommittén. Beträffande besättningsandelen anför kommittén.

Sedan gammalt skiljer man mellan egentlig och icke-egentlig besättning (jfr

5 kap. sjömanslagen). Till den egentliga besättningen hänföres sådana ombordanställda

vilka utför skeppstjänst, d. v. s. vilkas arbete är direkt eller

indirekt nödvändigt för att fartyget som sådant skall fungera; hit hör främst

fartygs- och maskinbefäl, telegrafister, däcksmanskap, maskinmanskap och

en ekonomipersonal som betjänar dessa grupper. Med icke-egentlig besättning

förstås sådana personer som är anställda — av redaren eller annan

för att utföra annat arbete ombord, t. ex. restaurationspersonal för passagerare

samt musiker och frisörer.

Enligt gällande ordning erhåller icke endast den egentliga besättningen

del i bärgarlönen. I flertalet fall torde den »oegentliga» besättningen ej alls

eller endast i ringa omfattning deltaga i bärgningsarbetet. På vissa fartyg,

främst passagerarfartygen, kan denna besättningsgrupp vara ganska talrik

och föranleda till eu icke obetydlig minskning av de egentliga besättningsmedlemmarnas

lotter. Sjölagskommittén föreslår därför att andel i bärgarlön

jämlikt 229 § 1 mom. skall tillkomma endast den egentliga besättningen.

Har en person bland den »oegentliga» besättningen gjort en insats vid

bärgningen, äger han emellertid framställa krav å självständig bärgarlön

enligt 224 § första stycket sjölagen. Uteslutet är dock icke att i de — förmodligen

sällsynta — fall, då sådan insats göres av »oegentlig» besättningsman

eller av passagerare, ersättning kommer att av den för bärgarlön betalningsskyldige

frivilligt utgivas till sådan person såsom för sjöman eller

enligt annan grund som kan te sig skälig i det enskilda fallet.

Det förekommer, att viss personal dels utför arbete som är nödvändigt för

att fartyget som sådant skall fungera och dels utför annat arbete ombord.

Såsom exempel må nämnas eu kock som betjänar hela besättningen eller

både besättningen och passagerare. Dylik personal torde böra i förevarande

sammanhang räknas till den egentliga besättningen, åtminstone om den del

av arbetet som utgör skeppstjänst icke är helt obetydlig i jämförelse med

deras övriga sysslor.

I åtskilliga fall medverkar endast eu del av den egentliga besättningen vid

bärgningen medan andra har frivakt eller eljest är fria från tjänstgöring.

Mellan dem som medverkar måste uppenbarligen eu arbetsfördelning förekomma.

Inom sjölagskommittén har övervägts eu regel av innebörd att endast

de som medverkat skulle ha rätt till andel i bärgarlönen och att deras

andelar skulle bestämmas med hänsyn till de olika arbetsinsatserna. Häremot

har invänts att det beror på eu tillfällighet vilka som är i tjänstgöring

då bärgningen sker och att den egentliga besättningen i dess helhet är nödvändig

för fartygsdriften. Vid övervägande härav har sjölagskommittén

stannat för att i princip bibehålla det nu gällande systemet, enligt vilket besällningsandelen

fördelas i förhållande till den avlöning envar berättigad

åtnjuter. Grundvalen för fördelningen blir alltså den vid mönstringen eller

anställningen fastställda månadslönen jämte ev. examens- eller ålderstillägg.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196 i

I likhet med de övriga nordiska sjölagskommittéerna föreslår kommittén,

att lots berättigas till andel i bärgarlön, samt anför.

Lots å det bärgande fartyget har för närvarande ej rätt till andel i bärgarlön,

med mindre han skulle vara anställd hos redaren såsom s. k. långlots;

i sådant fall torde han anses vara medlem av fartygets besättning. Kronolots

eller hamnlots äger däremot rätt att kräva självständig bärgarlön jämlikt

224 § sjölagen, om han vid bärgningen gjort en insats som går utöver

fullgörandet av hans åligganden i egenskap av lots. Lotsens verksamhet i

bärgningsfall är emellertid lika nära knuten till fartyget som besättningens

verksamhet och kan svårligen värderas åtskild från denna. Vanskliga bevisspörsmål

kan därför uppstå, om lots gör gällande ett självständigt bärgarlönskrav.

På grund härav föreslår sjölagskommittén i nu ifrågavarande lagrum

en bestämmelse av innebörd att lots på det bärgande fartyget skall vara

berättigad till andel i bärgarlönen som om han vore medlem av besättningen.

Bestämmelsen är så utformad att den täcker både kronolots och hamnlots.

Fördelningsgrund blir enligt förslaget för kronolots och hamnlots den lön,

som främste styrmannen på fartyget uppbär. Finnes ombord två lotsar med

var sin vakt, bör båda vara berättigade till andel i bärgarlönen, oavsett vem

av dem som hade vakt då bärgningen skedde.

En kronolots eller hamnlots torde böra ha rätt till andel i bärgarlön även

om bärgningen verkställes utanför hans distrikt, förutsatt att han fortfarande

medföljer fartyget i egenskap av lots såsom fallet kan vara exempelvis

vid s. k. distanslotsning eller vid biträde enligt 26 § lotsförordningen. Om

lotsen, då lotsningen är slut, på grund av väderleksförhållanden eller av

annan orsak ej kommit att lämna fartyget utan medföljer detta som passagerare,

kan han icke kräva bärgarlönsandel såsom lots, men däremot kan

han, om han gjort en insats vid bärgningen, kräva självständig bärgarlön

enligt 224 § första stycket. Det senare gäller även enskild person, som —

utan att tillhöra besättningen — tillfälligt anlitats för att biträda vid navigeringen,

exempelvis s. k. känd man.

Kommittén föreslår vidare en ny föreskrift främst med avseende på det

fall att ändamålet med fartygets resa eller sättet för beräknande av lön

eller ersättning åt dem, som arbetar i fartygets tjänst, påkallar fördelning

efter andra grunder än dem, som stadgats i 1 mom. Detta tillägg tager närmast

sikte på bärgningar, som företages av fiskefartyg. Kommittén framhåller,

att besättningen på dessa fartyg som regel icke erhåller en bestämd

penninglön utan åtnjuter en viss andel av expeditionens nettointäkt och att

i dylika fall fördelningen av bärgarlön sker efter vissa sedvanemässigt utbildade

normer. Kommittén anser, att lagbestämmelser om fördelningen är

varken erforderliga eller lämpliga, och föreslår därför en bestämmelse, som

möjliggör avvikelse från huvudreglerna om fördelning av bärgarlönen.

Yttrandena. Svea hovrätt anmäler tvekan inför förslaget att till skillnad

från gällande rätt endast medge den s. k. egentliga besättningen andel i bärgarlön.

I flertalet fall torde det enligt hovrätten visserligen kunna framstå

såsom berättigat att icke hela besättningen får del i bärgarlönen men då

bärgningen sker under risktagning för det bärgande fartyget kan riktighe
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196i

ten av en sådan begränsning sättas i fråga. Riskerna drabbar då samtliga

ombordvarande, f. ö. även passagerare. Hovrätten vill med hänsyn till att

förslaget överensstämmer med de övriga nordiska kommittéernas förslag

icke bestämt motsätta sig detsamma. Emellertid understryker hovrätten,

att den gällande ordningen är ägnad att förebygga svårlösta tvister, och

framhåller, att det är förenat med svårigheter att dra en rättvis gräns för

kretsen bärgarlöneberättigade. Varje annan gränsdragning än den, som

endast tillgodoser de vid bärgningen direkt medverkande, torde enligt hovrätten

framstå som mer eller mindre godtycklig. Svårigheter kan även uppkomma

vid bestämmande av vilka ombordanställda som skall räknas till

den egentliga besättningen. Hovrätten anser emellertid, att de olägenheter

som sålunda är förknippade med den föreslagna lösningen icke bör överdrivas.

Förslaget att lots skall ha del i bärgarlön tillstyrkes eller lämnas utan

erinran av remissorganen.

Svenska lots för bundet anser emellertid icke, att den för lots föreslagna

andelen i bärgarlönen är tillfredsställande. Vid bärgning inom lotsens lotsningsområde,

vilket denne skall känna i minsta detalj, bidrager lotsen minst

lika mycket som befälhavaren. I vart fall ankommer på honom den navigering

och manövrering varå det bärgande fartygets säkerhet beror. Förbundet

gör därför gällande att lotsen vid sådan bärgning bör likställas med befälhavaren

i fråga om andel i bärgarlönen. För fall då bärgning sker utanför

lotsens lotsningsområde har förbundet emellertid ingen erinran mot att

lotsens andel i bärgarlönen beräknas såsom om han var medlem av besättningen

och uppbar lön som främste styrman. Mot lagtextens utformning

anmärker lotsförbundet, att av förslaget framgår att lots kan vara anställd

hos redaren, trots att enligt lotsförbundets mening ingen med rätt till beteckningen

lots lagligen kan vara anställd ombord på fartyg.

Göteborgs rådhusrätt uttalar beträffande bestämmelsen om särskild gottgörelse

till den som gjort förtjänstfull insats eller utsatt sig för synnerlig

fara, att vad som skall belönas är den förtjänstfulla insatsen, vare sig den i

det särskilda fallet varit förenad med synnerlig fara eller ej, däremot icke

ett våghalsigt riskerande av liv eller hälsa som ej i något avseende ter sig

förtjänstfullt. Rådhusrätten föreslår, att till förekommande av helt obefogade

ersättningsanspråk de citerade orden utgår ur lagtexten. Samma erinran

göres av Föreningen Sveriges stadsdomare.

Chefen för marinen och Svenska lotsförbundet föreslår, att stadgandet avfattas

så, att även den, som icke kan betecknas såsom sjöman, kan tillerkännas

gottgörelse för insats som här avses.

Sveriges fiskares riksförbund anför beträffande den föreslagna undantagsbestämmelsen,

att huvudparten av de svenska fiskefartygen äges av partrederier.

Någon anställd besättning finns icke på de fartyg, som ägs av

fiskarna själva utan de bemannas av ett fiskelag. Medlemmarna i fiskelaget

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196A

erhäller icke någon lön, utan nettovinsten på fisket fördelas mellan medlemmarna

i fiskelaget enligt ett särskilt andelssystem. Av ålder har inkommande

bärgarlön fördelats på samma sätt. De ändrade regler om bärgarlönens

fördelning, som nu föreslås, berör därför icke direkt fiskets utövare.

Då visst tvivel rätt, huruvida fiskefartygens praxis i fråga om fördelning

av inkommande bärgarlön stått i strid mot den kategoriska formuleringen

av 228 § andra stycket gällande sjölag, hälsar riksförbundet med tillfredsställelse,

att en uttrycklig undantagsbestämmelse som täcker fiskets behov

föreslagits.

Departementschefen. Mot en ordning enligt vilken endast den s. k. egentliga

besättningen skall äga del i bärgarlön kan visserligen såsom Svea hovrätt

framhållit betänkligheter anföras. Förslaget har emellertid icke mött

erinran i övrigt och överensstämmer med vad som föreslås i de andra nordiska

länderna. Enligt min mening kan det principiellt försvaras, att besättningsandelen

av bärgarlönen endast tillfaller den del av besättningen som

är nödvändig för fartygets drift och behövlig för att bärgningsföretaget

skall kunna genomföras. Att i praktiken skilja mellan den egentliga besättningen

och övrig personal ombord torde sällan erbjuda svårigheter. I tveksamma

fall måste, såsom kommittén anfört, det vara vägledande i vilken

män vederbörandes arbetsuppgifter innefattar skeppstjänst. Kravet att en

andelsberättigad besättningsmans arbetsuppgifter sålunda i viss icke oväsentlig

mån skall röra skeppstjänst bör dock icke givas den innebörden, att

den, vars syssla normalt icke omfattar sådan tjänst men som under ett

bärgningsföretag likväl satts därtill, skall vara utesluten från del i bärgarlön

endast emedan han icke är sjöman. Har han gjort tjänst som sjöman, bör

han också njuta del i bärgarlönen som sådan, förutsatt att han är anställd

hos redaren mot avlöning och alltså kan deltaga i utskiftandet av besättningsandelen

på samma villkor som gäller för övriga andelsberättigade besättningsmän.

Den som icke sålunda kan deltaga i andelens utskiftande

äger i stället enligt 224 § första stycket sjölagen resa självständigt anspråk

på bärgarlön.

På grund av vad sålunda anförts biträder jag förslaget att rätten till bärgarlön

begränsas till den egentliga besättningen.

Även förslaget att lots ombord på ett bärgande fartyg skall vara berättigad

till del i bärgarlönen anser jag mig böra tillstyrka. Jag anser vidare, att

förslaget, som överensstämmer med vad som föreslagits i de övriga nordiska

länderna, innefattar en väl avvägd värdering av det biträde en lots kan lämna

ett bärgande fartyg och att den föreslagna fördelningsgrunden bör godtagas.

Mot utformningen av bestämmelsen i övrigt har jag ej någon erinran.

Stadgandet rörande gottgörelse för särskilt förtjänstfull bärgarinsats av

sjöman skulle visserligen kunna begränsas på sätt föreslagits av Göteborgs

rådhusrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare men tillräcklig anledning

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196 it

saknas att göra avvikelse från vad som föreslagits i de övriga nordiska länderna

härutinnan. Jag biträder därför kommitténs förslag i detta avseende.

Med uttrycket sjöman har vidare bestämmelsens giltighet begränsats till

insats av medlemmar av den egentliga besättningen. Utomstående, som gör

insats vid bärgningen, äger på sätt jag nyss sagt resa självständigt krav på

bärgarlön, som bestämmes bl. a. med hänsyn tagen till sådana omständigheter

som i vad mån insatsen varit förtjänstfull.

Även övriga av kommittén föreslagna bestämmelser i förevarande paragraf

finner jag mig i sak kunna godtaga.

230 §.

I denna paragraf upptager förslaget bestämmelser rörande bärgarlön, som

förtjänas med icke-kommersiella statsfartyg. Bestämmelser härom saknas i

gällande sjölag. Förslaget överensstämmer väsentligen med motsvarande

övriga nordiska förslag.

Kommittén framhåller, att den internationella bärgningskonventionen icke

äger tillämpning på krigsfartyg eller sådana statsfartyg som är avsedda att

användas uteslutande för offentligt ändamål. Konventionen överlåter sålunda

åt de nationella lagarna att ta ställning till ifrågavarande spörsmål.

Framställning om ändring av konventionen i detta avseende torde visserligen

vara att vänta men den ändring som ifrågasatts gäller icke den rätt till

bärgarlön som tillkommer fartyg av ifrågavarande slag utan deras skyldighet

att betala bärgarlön.

Kommittén påpekar, att föreskrift om statsfartygs rätt till bärgarlön ej

finnes i de nordiska ländernas lagstiftning. Svensk rättspraxis föreligger icke

men Norges hpyesterett har genom dom den 20 november 1958 — i motsats

till utgången i ett norskt rättsfall 1919 — tillerkänt staten bärgarlön för

norska marinfartygs medverkan vid bärgning av fartyg. Under överläggningarna

mellan de nordiska sjölagskommittéerna har man utgått från att

de icke-kommersiella statsfartygen äger rätt till bärgarlön. Reglerna om bärgarlönens

fördelning bör i stort sett gälla även för sådana fartyg. Kommittén

föreslår därför, att vad i förslagets 229 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, när bärgning utföres av svenskt statsfartyg, som

brukas uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift; dock bör den

del av bärgarlönen som icke tillfaller staten — d. v. s. 2/5 av nettobärgarJönen

— fördelas mellan de ombordvarande enligt regler som lastställes i

administrativ ordning.

Kommittén anför, atl om redaren för ett bärgande fartyg underlåter att

fordra lön för bärgningen, då sådan lagligen kunnat utgå, befälhavaren och

besättningen torde kunna kräva ersättning av redaren för sina uteblivna

andelar. I sista punkten av paragrafen har kommittén upptagit ett stadgande

av innebörd att staten ulan ansvarighet gentemot de ombordvarande

helt eller delvis äger avstå från bärgarlön.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kiingl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

Kommittén påpekar, att förslaget icke reglerar frågan, när en av ett offentligrättsligt

statsfartyg ntförd hjälpaktion skall betraktas som bärgning,

och tillfogar.

Här må emellertid erinras, att frågan i vissa fall kan erbjuda speciella

problem, betingade av olika statsfartygs användningsområden. Detta gäller

exempelvis isbrytare, tillhöriga staten eller av staten förhyrda för sådant

ändamål, och statliga sjöräddningsfartyg. Dessa fartyg användes i verksamhet

av sådan beskaffenhet, att det stundom kan vara vanskligt att bestämma

en gräns mellan å ena sidan tjänst, som det åligger fartyget att —

kostnadsfritt eller mot jämförelsevis ringa vederlag — lämna sjöfarande,

och å andra sidan bärgning. En sådan gränsdragning måste — om anspråk

på bärgarlön för insats av sådant fartyg undantagsvis reses — enligt kommitténs

mening ske från den utgångspunkten, att vad som normalt faller

inom ramen för den verksamhet fartyget har att bedriva i dess egenskap

av t. ex. isbrytare icke skall betraktas som bärgning.

Yttrandena. Med något undantag tillstyrker remissorganen förslaget eller

lämnar det utan erinran.

Sjöfartsstyrelsen framhåller, att förslaget genom sill utformning lämnar

utrymme för lämplig praxis angående i vilken utsträckning statsfartyg bör

göra anspråk på bärgarlön.

Generaltullstyrelsen gör däremot gällande, att Kungl. Maj :t bör fritt förfoga

över statsfartygs bärgarlön och föreslår därför att 230 § utgår ur förslaget.

Paragrafen bör enligt generaltullstyrelsen ersättas med en bestämmelse

i 229 § av innehåll, att om bärgning utförts av icke-kommersiellt

statsfartyg, vad om bärgarlön är stadgat skall gälla allenast i den mån

Kungl. Maj :t därom förordnar.

Sjöassuradörernas förening anser, att det måhända finns anledning att ur

principiell synpunkt hysa tveksamhet rörande lämpligheten av förslaget, men

finner likväl icke anledning rikta någon direkt invändning mot detsamma.

Föreningen hemställer emellertid — med hänvisning till kommitténs uttalande

om gränsdragning mellan å ena sidan bärgning och å andra sidan

icke-kommersiella statsfartygs normala verksamhet -— att lagtexten kompletteras

så att därav framgår att av isbrytare inom ramen för dess normala

verksamhet utförd assistans icke skall anses såsom bärgning.

Svenska lotsförbundet befarar, att förslagets redigering kan föranleda

den missuppfattningen att kommersiella statsfartyg icke skulle äga rätt till

bärgarlön, och föreslår därför, att lagtexten kompletteras med en positiv

föreskrift i detta hänseende. Förbundet erinrar om att lotsbåtar, som utrustats

jämväl för sjöräddningstjänst, icke med anledning av de enstaka sjöräddningar

som därav möj liggöres bör kunna betraktas som statliga sjöräddningsfartyg

och menar, att sådana lotsbåtar därför uttryckligen bör

undantagas från gruppen icke-kommersiella statsfartyg.

Chefen för marinen påpekar, att förslaget kan medföra, att ombordvarande

på bl. a. marinens fartyg kommer i sämre läge beträffande andel i bärgarlön

än ombordvarande på civila fartyg, och ifrågasätter förslagets lämp
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196 b

lighet. Chefen för marinen upplyser, att i förslag till reglemente för förvaltning

vid marinen upptagits en bestämmelse, att vid marinen anställd

eller eljest tjänstgörande personal, som under tjänsteutövning eller med

hjälp av marinens materiel utför bärgning, icke äger resa självständigt krav

på bärgarlön.

Sveriges advokatsamfund anför.

Emellertid vill styrelsen något uppehålla sig vid en fråga som kommittén

endast indirekt berört dels i motiven till 230 §, dels ock i motiven till

284 §, nämligen befälhavarens och besättningens möjligheter att i eget

namn föra talan mot det bärgade fartygets rederi, i vilken fråga viss skandinavisk

rättspraxis föreligger. Enligt vad styrelsen har sig bekant föres för

närvarande förhandlingar om bärgarlön så gott som alltid mellan rederiet

för det bärgande fartyget och det bärgade fartygets kaskoassuradörer. Emellertid

lär det understundom ha förekommit att befälhavare eller besättning

framfört ett självständigt anspråk. Styrelsen finner uppenbart att den nuvarande

ordningen fungerar tillfredsställande, och såvitt styrelsen förstår

har kommittén icke heller haft för avsikt att lämna befälhavare och besättning

möjlighet att självständigt framföra ersättningskrav annat än emot

det egna rederiet. Emellertid ifrågasätter styrelsen om icke begränsningen

av befälhavares och besättnings rätt att föra talan mot det bärgade fartygets

rederi bör införas i sjölagens bärgningskapitel.

Departementschefen. Som kommittén påpekat, överlämnar den av bl. a. de

nordiska länderna biträdda internationella bärgningskonventionen till den

nationella lagstiftningen att reglera spörsmålen om statsfartygens ställning

när det gäller bärgning. Beträffande rätten till bärgarlön göres icke

i de nordiska sjölagarna undantag för fartyg av något slag. Sålunda stadgas

i 224 § sjölagen, att var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg

äger rätt till bärgarlön.

Såvitt angår civila icke-kommersiella statsfartyg — exempelvis lots- och

tullbåtar — har i nordisk rättspraxis godtagits, att bärgarlön kan förtjänas

med sådana fartyg.

För marinfartygens vidkommande synes rättsläget ha varit ett annat. Såväl

i litteraturen som i praxis har i ett flertal sjöfartsländer ansetts, att örlogsmän

icke äger kräva bärgarlön. Sådana fartygs allmänna skyldighet att

skydda den nationella sjöfarten och tillvarataga dess intressen samt att bispringa

nödställda sjöfarande oberoende av nationalitet har anförts som

grund för denna ståndpunkt. Den brittiska Merchant Shipping Act berättigade

intill 1940 örlogsmän att resa anspråk på bärgarlön utan särskilt medgivande

av amiralitetet endast om fartyget var utrustat för bogsering eller

bärgningsföretag. I Sverige gör staten i allmänhet icke anspråk på ersättning

för bärgning utförd av svenskt örlogsfartyg men marinförvaltningen har

stundom fordrat ersättning för vissa bärgningskostnader och förluster, såsom

för förbrukade maskinförnödenheter och skador på fartyget eller egendom

ombord. Härjämte har i några fall gratifikationer åt besättningen ut
3

Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. ATr 166

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 1964

verkats eller tillåtits. Den återgivna uppfattningen har i nordisk rättstilllämpning

kommit till tydligt uttryck i det av kommittén anförda, ofta åberopade

norska rättsfallet av år 1919. Numera synes emellertid en annan

uppfattning rörande detta spörsmål ha vunnit insteg. De nyssnämnda bestämmelserna

i Merchant Shipping Act ändrades vid revision 1940 så att

örlogsfartyg helt likställdes med andra fartyg i ifrågavarande avseende.

För nordisk rättstillämpning torde det av kommittén anförda norska rättsfallet

av år 1958 bli vägledande. Såsom kommittén förutsatt torde det nu

vara lämpligt att principiellt likställa alla statsfartyg med enskilda fartyg

i fråga om rätt till bärgarlön.

När det gäller bärgarlönens fördelning synes de föreslagna reglerna om

avdrag från bruttobärgarlönen och om fördelning av nettobärgarlönen mellan

redaren, d. v. s. staten, och de ombordanställda samt bestämmelsen om

premiering av särskilt förtjänstfull bärgarinsats av sjöman vara ändamålsenliga

även för de icke-kommersiella statsfartygens del. Beträffande den

del av nettobärgarlönen som icke tillfaller staten bör emellertid beaktas, att

anställnings- och tjänstgöringsförhållandena ombord på de ifrågavarande

statsfartygen kan avvika väsentligt från vad som gäller ombord på andra

fartyg. Vad nu sagts avser framför allt örlogsfartygen. Tillämpade på dessa

skulle sjölagens fördelningsregler vara mindre lämpliga. Såsom exempel

kan anföras att en fördelning på grundval av personalens avlöning skulle

vara oförmånlig för värnpliktig personal i förhållande till fast anställd

personal. Fördelningen av den del av bärgarlönen, som icke tillfaller staten,

bör därför ske enligt administrativt fastställda regler.

Att förslaget sålunda upptager regler rörande fördelningen av bärgarlön,

som tillkommer icke-kommersiella statsfartyg, har icke till syfte att åstadkomma

någon ändring i den restriktiva hållning som staten hittills intagit

när det gäller att framställa anspråk på bärgarlön för bärgning utförd

av sådant fartyg.

Enligt praxis företräder redaren ensam fartyget såsom bärgarlag. Övriga

intressenter i bärgarlaget anses icke äga självständiga anspråk på bärgarlön.

Däremot torde de som en följd härav kunna vända sig mot redaren med

krav på utbetalning av sina andelar eller ersättning för uteblivna sådana.

Jag anser att särskilda lagbestämmelser härom icke är erforderliga.

Kommittén har föreslagit en regel, enligt vilken staten utan ansvarighet i

förhållande till de ombordvarande äger helt eller delvis avstå från att

kräva bärgarlön. Syftet med eu sådan regel är att undvika krav på staten

på andel i bärgarlön i det fall att staten avstått från sådant anspråk i förhållande

till det bärgade fartyget och det torde vara lämpligt, att staten

äger full handlingsfrihet när det gäller frågan om bärgarlön skall krävas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1961

231 §.

1 denna paragraf, som icke har motsvarighet i gällande sjölag, upptages

bestämmelser rörande anmälan om anspråk på särskild gottgörelse enligt

229 § 1 mom.

Kommittén föreslår, att anmälan om särskild gottgörelse skall göras till

redaren eller befälhavaren inom en frist av tre månader samt att prövningen

av sådant anspråk i händelse av tvist skall ankomma på sjömansnämnden

i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Yttrandena. Den föreslagna tremånadersfristen kan enligt hovrätten för

Övre Norrland vara för kort, om t. ex. vid bärgningsföretag en sjöman skulle

skadas så allvarligt, att han under några månader blir satt ur stånd att anmäla

sitt anspråk, men synes hovrätten å andra sidan vara rimlig av hänsyn

till övriga sakägare.

Sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt förklarar sig icke ha

anledning till erinran mot förslaget. Svenska lotsförbundet föreslår sådan

jämkning i förslagets avfattning som påkallas av förbundets förut redovisade

mening att även annan än sjöman bör äga rätt till särskild gottgörelse

för förtjänstfull insats.

Invändningar göres emot förslaget, att anspråk som här avses skall prövas

i administrativ ordning. Sålunda ifrågasätter hovrätten för Övre Norrland

huruvida icke samtliga fall av tvist i fråga, som regleras i den föreslagna

229 §, bör prövas av domstol samt hänvisar till att det finska förslaget

föreskriver domstolsprövning och att det danska förslaget synes förutsätta

detsamma. Hovrätten förklarar sig emellertid icke vilja draga nämndens

sakkunskap i tvivelsmål.

Svea hovrätt gör liknande erinran och framhåller, att prövningen av

anspråk på särskild gottgörelse kan bli vansklig från många synpunkter,

icke minst bevismässigt. Anspråket torde ofta få ses i samband med bärgarlönefördelningen

i dess helhet, vilken i sin tur kan inrymma faktiska

och rättsliga spörsmål, som i mindre grad lämpar sig för administrativ

behandling. Hovrätten föreslår att tvist, varom här är fråga, prövas av

Stockholms rådhusrätt i sammansättning som gäller för upptagande av sjöförklaring

och uttalar, att eftersom den särskilda gottgörelscn skall utgå ur

bruttobärgarlönen intresse föreligger av ett förhållandevis snabbt avgörande.

Den föreslagna korla fristen för anmälan av ersättningsanspråket kan därför

enligt hovrättens mening kompletteras med förbud att överklaga rådhusrättens

avgörande i sådan sak.

Även Stockholms rådhusrätt uttalar betänkligheter emot den föreslagna

ordningen för prövning av anspråk av ifrågavarande slag och erinrar om att

sjömansnämnderna tillkommit för helt andra ändamål. Rådhusrätten anför.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Storleken av den bärgarlön, som det bärgade fartyget överhuvudtaget

skall utge, skall vid tvist lösas av domstol. En sådan prövning kan tänkas

ske på grund av antingen en fastställelsetalan eller en fullgörelsetalan. Enligt

det föreslagna lagstadgandet skall, då fråga är om enbart fastställelse av

särskild gottgörelse, saken avgöras av sjömansnämnden men fullgörelsetalan

prövas av domstol. Förhållandet innebär olägenhet för vederbörande

sjöman. Bestämmelser om förfarandet inför nämnden saknas. Får vederbörande

sjöman tillfälle att inför nämnden muntligen utföra sin talan?

Svea hovrätt påpekax-, att de danska och norska förslagen till skillnad

irän de svenska och finska innehåller en positiv föreskrift för redaren att,

så snart bärgarlön blivit fastställd genom avtal eller lagakraftägande dom,

till envar andelsberättigad sända underrättelse om bärgarlönens storlek

jämte en plan över fördelningen av densamma. Hovrätten anför härom.

Enligt hovrättens förmenande kan en sådan regel bliva av stort värde.

Visserligen kan det i allmänhet antagas, att redaren självmant —- delvis

med tanke på innehållet i förslagets 284 § — skall vilja prestera här avsedd

underrättelse utan längre dröjsmål, men det kan otvivelaktigt tänkas förekomma

fall då redaren avsiktligt eller oavsiktligt skall komma att föranleda

obefogat dröjsmål med bärgarlönsfördelningen. Det kan här t. ex. vara

fråga om att redaren för ett mycket litet fartyg erhåller högst betydande belopp

varvid redan ränteinkomsten kan fresta till en fördröjning. Särskilt

när bärgarlönen fastställes i avtal är det också svårt för befälhavare och

besättning att bevaka sina intressen. Hovrätten vill alltså föreslå, att i den

svenska sjölagen införes en regel om underrättelseplikt av ovan omnämnt

innehåll.

Departementschefen. Gottgörelse varom här är fråga skall utgå ur bruttobärgarlönen

och sålunda bestridas av samtliga i bärgarlönen andelsberättigade.

Det är rimligt, att initiativet till att gottgörelse utgår åvilar den sjöman,

som anser sig äga anspråk på särskild gottgörelse. För att icke fördelningen

i övrigt skall bli oskäligt uppehållen av ovisshet rörande förekomsten

av dylikt anspråk är en jämförelsevis kort tidsfrist inom vilken

anspråket skall anmälas behövlig. Den svenska kommitténs förslag om en

tidsfrist av tre månader synes mig innefatta en god avvägning. Jag anser

det vidare vara en lämplig anordning att anmälan kan göras icke endast

hos redaren utan också — för vidarebefordran till denne — hos befälhavaren.

Såsom framhållits i flera remissyttranden kan det anföras skäl för att

prövningen av anspråk på särskild gottgörelse bör ske i samma ordning

som gäller för bärgarlönen i övrigt. En prövning i vanlig judiciell ordning

skulle emellertid kunna oskäligt fördröja hela fördelningsförfarandet och

det torde knappast böra komma i fråga att skapa ett särskilt judiciellt förfarande

för här avsedda fall. Särskild gottgörelse är vidare avsedd för

mycket ovanliga fall och prövningen måste väsentligen komma att innefatta

ett rent skönsmässigt avgörande. Det är då motiverat att låta beho
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr t (i (i år 1964 37

vet av smidighet och formlöshet i förfarandet väga tyngre än andra berättigade

hänsyn. Jag biträder på grund härav kommittéförslaget.

Den av Svea hovrätt föreslagna bestämmelsen om föreskrift för redaren

att tillställa envar- andelsberättigad underrättelse om bärgarlönens storlek

och en fördelningsplan kommer jag att beröra i anslutning till 284 §.

232 §.

Departementschefen. I denna paragraf upptages med smärre redaktionella

jämkningar bestämmelsen i nuvarande 229 §.

284 §.

Departementschefen. I detta lagrum uppställes för vissa sjörättsliga fordringar

särskilda korta preskriptionstider. Förslaget upptar en ny preskriptionsregel.

I avsaknad av särskild föreskrift torde befälhavares och besättnings anspråk

på andel i bärgarlön för närvarande preskriberas enligt de allmänna

reglerna om tioårig preskription. Besättningen på ett bärgande fartyg

kan emellertid jämförelsevis snart efter bärgningsföretaget vara helt eller

delvis skingrad och det kan då vara omöjligt för redaren att komma i förbindelse

med de förutvarande besättningsmännen. Någon gång kan en mot

svarande situation råda i fråga om befälhavaren. Behov får därför anses

föreligga av en kortare preskriptionstid än den tioåriga. I huvudsaklig överensstämmelse

med motsvarande finska och norska förslag föreslår jag därför

en ettårig preskriptionstid för fordran på andel i bärgarlön.

Det torde vara lämpligt, att preskriptionstiden räknas, icke såsom för fordran

på bärgarlön från det bärgningsföretaget slutförts utan från det vederbörande

av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens

storlek. Utan sådan underrättelse torde de andelsberättigade i allmänhet

ha svårigheter att bevaka sina anspråk på andel i bärgarlönen. Detta skulle

stundom kunna inbjuda till obefogat dröjsmål med fördelningen. Svea

hovrätt har i anslutning till 231 § föreslagit att i det svenska lagförslaget

skulle, liksom i motsvarande danska och norska förslag, upptagas en föreskrift,

att redaren skall ge envar andelsberättigad underrättelse som här

avses. Enligt min mening har emellertid redaren på grund av sättet för

preskriptionstidens beräkning även utan en sådan bestämmelse ett självständigt

intresse av att underrätta de andelsberättigade. Vanligen torde han

också ha anledning att handla utan onödigt dröjsmål, eftersom han eljest

kan komma att gå miste om möjlighet att nå t. ex. en utomlands avmönstrad

sjöman med underrättelse. Dröjsmål kan sålunda för honom leda till att

han icke blir fredad för krav på andel i bärgarlönen förrän den allmänna

lioåriga preskriptionstiden utgått. Föreskrift i detta hänseende torde därför

icke vara erforderlig.

Hänvisningen till 229 § har utformats så att den icke avser särskild

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år l!)6i

gottgörelse för förtjänstfull insats. De skäl, som motiverar kort preskriptionstid

för krav på andel i bärgarlön, torde nämligen icke göra sig gällande

i fråga om sådant, redan fastställt anspråk.

Ansvarsbestämmelserna

Allmän motivering

Sjölagens ansvarsbestämmelser, upptagna i dess 12 kap., kvarstår i väsentliga

delar oförändrade sedan lagens tillkomst 1891. Motsvarande norska

bestämmelser utbröts redan 1902 ur sjölagen och överfördes till allmänna

strafflagen; de har nyligen underkastats viss översyn som lett till lagändring

1963. De danska ansvarsbestämmelserna har bibehållits i sjölagen och

senast reviderats genom lagändring 1952. Även den finska sjölagen av år

1939 upptager ansvarsbestämmelser.

Enligt direktiven skall sjölagskommittén se över sjölagens ansvarsbestämmelser.

Kommittén har inlett men icke slutfört sin revision av dem.

Förslag om vissa ändringar har emellertid lagts fram i betänkandet. Ändringarna

är dels föranledda av vissa förslag till lagändringar i fråga om sjöförklaring

m. m. — vilka icke nu upptages till övervägande — dels framlagda

som följdändringar till ansvarsbestämmelserna i brottsbalken.

Sjölagskommitténs förslag

Kommittén framhåller, att en genomgripande omarbetning av ansvarsbestämmelserna

i sjölagen är påkallad men att en sådan icke kan verkställas

förrän revisionen av andra partier i sjölagen — främst befälhavarekapitlet

— blivit slutförd. Vissa ändringar erfordras likväl för en anpassning av

ansvarsbestämmelserna till brottsbalken. Kommittén har ansett angeläget

att dessa ändringar hålls inom ramen för vad som nu kan anses vara nödvändigt.

De ändringsförslag, som är betingade av brottsbalken, innebär främst att

straffarbete som brottspåföljd utmönstrats och att strafflatituderna jämkats.

Vidare har den i 292 § 4 mom. sjölagen upptagna bestämmelsen om

förhöjt straff vid s. k. objektiva överskott avlägsnats. Sistnämnda paragraf

innehåller även vissa bestämmelser om straff för medverkan, vilka sammanfaller

med de allmänna medverkansreglerna i strafflagen resp. brottsbalken.

Kommittén påpekar, att man numera torde ha kommit fram till den

ståndpunkten att de allmänna medverkansreglerna är generellt tillämpliga

även utanför strafflagens (resp. brottsbalkens) område utom möjligen vad

mera bagatellartade förseelser angår. Det saknas därför anledning att bibehålla

ifrågavarande, enbart till 292 § sjölagen knutna stadgande om straff

för sådan medverkan, som nu sagts. Däremot har kommittén bibehållit lagrummets

föreskrifter med avseende på vissa speciella former av medverkan.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1(164

39

Remissyttrandena

De erinringar och betänkligheter, som under remissbehandlingen riktats

mot ansvarsbestämmelserna, angår endast i ringa mån de föreslagna följdändringarna

till brottsbalken; i den delen lämnas förslaget väsentligen utan

erinran. Svenska maskinbefälsförbundet är det enda remissorgan som något

uppehåller sig vid förslaget i denna del. Förbundet påpekar som anmärkningsvärt,

att kommittén, trots den ansvarsfulla ställning som befälhavaren

förmenas intaga, ansett sig kunna föreslå vissa jämkningar nedåt

av strafflatituderna.

Departementschefen

Den revision av sjölagens ansvarskapitel, som för närvarande förberedes

av kommittén, kan icke föranleda lagstiftning innan brottsbalken trätt i

kraft. De av brottsbalken betingade ändringarna i sjölagen kan därför icke

samordnas med revisionsarbetet i övrigt utan måste genomföras separat. Bestämmelserna

torde med hänsyn härtill i åtskilliga hänseenden tills vidare

få bibehållas vid föråldrade konstruktioner och utformningar för att icke

det fortsatta arbetet skall föregripas. Lagbestämmelserna får sålunda provisorisk

karaktär.

Kommittéförslaget följer på det hela taget de principer, efter vilka förslag

till motsvarande följ dlagstiftning utarbetats på andra områden. Det

har därför utan större ändringar lagts till grund för det inom justitiedepartementet

utarbetade lagförslaget. Till skillnad från kommittén har jag

funnit, att sjölagens mot brottsbalkens medverkansregler svarande bestämmelser

bör bibehållas i sak oförändrade i avbidan på pågående översyn av

specialstraffrätten. Jag föreslår vidare, att bestämmelserna om straff för

vissa förfaranden med dagbok upphäves.

Specialmotivering

Sjölagens 12 kap. omfattar 285—312 §§. Av dem är 285 och 289 samt

297—309 §§ upphävda i samband med tillkomsten av 1922 års sjömanslag.

296 § innehåller bestämmelser om den särskilda påföljd, som förlust av

behörighet att föra fartyg innebär; därom är icke fråga i detta sammanhang.

Frågan om ändring av 286 § torde komma att behandlas i annat sammanhang.

Förevarande förslag omfattar 287, 288, 290—295 samt 311 och

312 §§.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

287 §.

Detta lagrum kvarstår väsentligen oförändrat sedan sjölagen tillkom.

Enligt första stycket första punkten bestraffas den befälhavare med böter,

högst tvåhundra kronor, som försummar sina åligganden med avseende

på dagboks förande och uppvisande. De grundläggande reglerna härom

återfinnes i 35—38 och 40 §§ sjölagen. Jag föreslår, att påföljden — med

tillämpning av den nya gränsen mellan dagsböter och penningböter i 25 kap.

1 § brottsbalken — bestämmes till böter högst femhundra kronor.

Styckets andra punkt innehåller i gällande lydelse bestämmelser om

straff för vissa förfaranden med dagbok, vilka svarar mot brottsbalkens bestämmelser

om bl. a. urkundsförfalskning. Med böter eller fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år straffas sålunda befälhavare,

som »sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra» för falsk dagbok,

ändrar den, förstör eller undansticker den eller gör den oläslig. När

omständigheterna är synnerligen försvårande kan straffarbete intill fyra år

ädömas. I sjölagen har sålunda bibehållits ett krav på särskilt syfte med

gärningen, som vid 1948 års strafflagsreformering i strafflagen ersattes med

kravet på fara i bevishänseende.

Eftersom dagbok uppenbarligen utgör urkund, kan sådana förfaranden,

som förevarande stadgande gäller, i allt väsentligt beivras med tillämpning

av bestämmelserna i brottsbalkens 14 och 15 kap. Anledning synes icke föreligga

att bibehålla dylika straffbestämmelser i sjölagen och jag föreslår

därför, att de upphäves.

Enligt lagrummets andra stycke är bestämmelserna i första stycket tilllämpliga

även på maskinchef, styrman och maskinist. Jag föreslår, att stadgandet

i förevarande paragraf göres generellt tillämpligt och att andra stycket

följaktligen utgår.

288 §.

Detta lagrum, som i alltjämt gällande delar erhöll sin lydelse i samband

med 1914 års sjölagsändringar, stadgar bötestraff för befälhavare, som

vägrar att i vederbörlig ordning till besiktningsmän utlämna fartygets nationalitetshandling

eller hemortsbevis eller försummar sin skyldighet att

avgiva rapport enligt 40 § sjölagen eller att i enlighet med sagda lagrum anmäla

sig för avgivande av sjöförklaring. Paragrafen har redaktionellt jämkats

i förslaget.

290 §.

Förevarande lagrum har icke ändrats sedan sjölagen tillkom. Det innehåller

i en första punkt bestämmelser om straff för oredlighet av befälhavare

gentemot vissa intressenter i fartyg och last, vars rätt och bästa han har

att bevaka enligt sjölagens bestämmelser. Paragrafen torde i denna del

närmast supplera brottsbalkens bestämmelser om trolöshet mot huvudman.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj. ts proposition nr 166 år 196b

Straffet är högst straffarbete i två år, om ej strängare straff är föreskrivet

i allmän lag. För grov försummelse av nämnda intressenters rätt och

bästa är straffet enligt andra punkten böter eller fängelse i högst ett år.

Förfarande som därmed avses torde närmast kunna betecknas som tjänstefel

i enskild tjänst. I 311 § upptages regler om åtal beträffande brott enligt

290 §. Brottet får ej åtalas utan angivelse av målsägande, om icke straffet

skall bestämmas enligt strafflagen.

Vid sidan av brottsbalken torde något utrymme knappast finnas för tilllämpning

av lagrummets första punkt och bestämmelserna däri skulle därför

sannolikt kunna helt upphävas. Till denna punkt föreligger emellertid

viss anknytning i den andra punkten, beträffande vilken närmare överväganden

lämpligen bör anstå i avbidan på sjölagskommitténs översyn av ansvarsbestämmelserna.

Förslaget berör därför endast påföljderna för brott

enligt denna paragraf.

För brott enligt paragrafens första punkt föreslås påföljden bli dagsböter

eller fängelse i högst två år, om ej för gärningen är stadgat svårare

straff i brottsbalken. För fall av grov försummelse föreslås påföljden bli

dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Ätalsbestämmelsen i 311 § har, med redaktionell jämkning, upptagits såsom

ett andra stycke i förevarande paragraf.

290 § hör till dem, vilka får beräknas bli underkastade en genomgripande

bearbetning i samband med den fullständiga revisionen av detta

kapitel.

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten och överger fartyget, straffas han enligt

första stycket i förevarande lagrum med straffarbete i högst två år eller

fängelse. Är omständigheterna synnerligen mildrande kan i stället böter,

dock ej under femtio kronor, ådömas. Jag föreslår, att påföljden blir fängelse

i högst två år eller, om brottet är ringa, dagsböter.

Enligt lagrummets andra stycke straffas befälhavare med böter, ej under

etthundra kronor, eller med fängelse, om han lämnar fartyget när det är i

fara utan att iakttaga vad som stadgas i 43 § sjölagen eller vad eljest åligger

honom såsom god sjöman. Jag föreslår, att påföljden bestämmes till

dagsböter eller fängelse i högst ett år.

292 §.

Lagrummet reviderades genom 1914 års sjölagsändringar.

Har befälhavare utan nödtvång gått till sjöss med fartyg, som på vissa

angivna sätt brustit i sjövärdighet så att resan enligt vad befälhavaren bort

inse var förbunden med uppenbar livsfara för de ombordvarande, straffas

han enligt 1 inom. med fängelse i högst ett år eller med böter från och

med etthundra till och med femtusen kronor. Jag föreslår, att påföljden

bestämmes Till dagsböter eller fängelse i högst Ivå år.

4 Bihanq till riksdagens protokoll i 96 Ii. 1 samt. .Yr 1 GG

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Knngl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

Enligt 2 inom. straffas befälhavaren med böter till och med ettusen kronor,

om han åsidosätter vad som enligt 26 § sjölagen åligger honom, d. v. s.

detaljerade skyldigheter i fråga om tillsyn över fartygets säkerhet, såframt

icke 1 mom. är tillämpligt. Påföljden föreslås bli dagsböter.

I lagrummets 3 mom. föreskrives ett straff av böter till och med ettusen

kronor för försummelse av skyldighet enligt 32 § sjölagen, en paragraf som

avhandlar vissa befälhavarens åligganden i samband med fartygets navigering.

Jag föreslår här samma påföljd som i 2 mom..

4 mom. innehåller bestämmelser om förhöjt straff vid s. k. objektiva

överskott i fall som avses i 1—3 mom. Dessa bestämmelser föreslås utgå. Om

genom gärningen vållats annans död eller kroppsskada eller sjukdom, kan

emellertid förutom förevarande paragraf 3 kap. 7 eller 8 § brottsbalken tilllämpas.

293 §.

Detta lagrum kvarstår oförändrat sedan sjölagens tillkomst. Är befälhavare

genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande till sjöolycka

och är 292 § icke tillämplig, straffas han med böter eller fängelse i högst

ett år, där ej gärningen skall bestraffas strängare enligt allmän lag. Som

påföljd föreslås dagsböter eller fängelse i högst ett år, om ej för gärningen

är stadgat svårare straff i brottsbalken.

294 §.

Lagrummet reviderades i samband med 1912 och 1914 års sjölagsändringar.

Sjölagen ålägger befälhavare vissa skyldigheter ifall hans fartyg sammanstöter

med annat fartyg; de gäller främst bistånd till det andra fartyget

och de ombordvarande där. Försummelse härvidlag belägges i första stycket

av förevarande lagrum med straff av böter, ej under etthundra kronor,

eller fängelse. Är omständigheterna synnerligen försvårande kan straffarbete

i högst två år ådömas. Jag föreslår, att påföljden bestämmes till dagsböter

eller fängelse i högst två år. Jag anser det icke erforderligt att göra

någon indelning med hänsyn till brottets svårhetsgrad.

Försummar befälhavare sina skyldigheter enligt 34 a och b §§ sjölagen att

bispringa nödställda till sjöss eller att vidtaga åtgärder emot faror till sjöss,

straffas han enligt förevarande paragrafs andra stycke med böter eller fängelse.

Påföljden föreslås bli dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

295 §.

Lagrummet erhöll gällande lydelse genom lagändring 1952. I paragrafen

stadgas straff av böter för vägran att ombord på fartyget medtaga bl. a.

sjöfolk, vars bemsändande det ankommer på konsul att besörja eller som

enligt 26 § sjömanslagen äger rätt till fri hemresa. Paragrafen har redaktionellt

jämkats.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

311 §.

Bestämmelsen i förevarande paragraf har med en redaktionell jämkning

intagits i 290 §. Paragrafen föreslås därför skola upphöra att gälla.

312 §.

I denna paragraf som kvarstår oförändrad sedan sjölagens tillkomst stadgas,

att beträffande straff ådömt enligt sjölagen skall gälla vad allmän

lag föreskriver, där ej annorlunda stadgas i ansvarskapitlet. Bestämmelsen

utgår enligt förslaget såsom obehövlig.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över det vid protokollet

fogade förslaget till lag om ändring i sjölagen måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196b

Bilaga

Förslag

till

„ Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 150, 224, 225, 227—229, 284, 287, 288 och

290—295 §§ sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att till sjölagen skola fogas tre nya paragrafer, betecknade 230 §, 231 §

och 232 §, av nedan angiven lydelse, dels att 311 och 312 §§ sjölagen skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

150 S.

Fraktbidrag till-------

Den andel i bärgarlön som tillkommer

redaren skall, sedan befraktaren

tillgodoförts gottgörelse för tidsfrakt

och bränsle, lika fördelas mellan

bortfraktaren och befraktaren.

--tidsbefraktaren ensam.

Sådan ersättning för löner och kost

som avses i 229 § 1 mom. första

stycket 2 tillfaller befraktaren. Den

andel i bärgarlön som tillkommer redaren

fördelas lika mellan bortfraktaren

och befraktaren.

224 §.

Var som bärgar förolyckat eller

nödställt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant

fartyg eller gods, så ock envar, som

vid bärgningen medverkar, äge undfå

bärgarlön. Till andel i lön, som

för sådan bärgning skall utgå, vare

ock den berättigad, vilken under den

nöd, som föranlett bärgningen, räddat

människor från fartyget eller

medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag

medverkat trots uttryckligt och befogat

förbud av fartygets befälhavare,

äge ej rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,

utgå även där fartyg, som

av annat fartyg bärgats, tillhör samma

ägare som detta senare.

Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats

eller är i fara, eller ombordvarande

gods eller något, som hört

till sådant fartyg eller gods, så ock

envar, som medverkar vid bärgningen,

äger rätt till bärgarlön. Till andel

i bärgarlön är även den berättigad,

vilken under den fara som

föranlett bärgningen räddat någon

från fartyget eller medverkat vid

räddningen.

Har någon medverkat vid bärgningsföretag

trots uttryckligt och befogat

förbud av fartygets befälhavare,

äger han icke rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras,

utgå även om fartyg, som

bärgats av annat fartyg, tillhör samma

ägare som det andra fartyget.

1 Senaste lydelse se beträffande 150 § SFS 1936: 2764224 § SFS 1964: 85, 284 5 SFS lc*28- 161, 225 och 227 §§ SFS 1912: 326, 287 och 295 §§ SFS 1952: 531, 288 och 311 SS SFS 1922:

271, 292 § SFS 1914: 347 och 294 § SFS 1914: 348.

Upphört att gälla hava 230—232 §§ enl. SFS 1927: 78.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 196''i

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Åligger det någon enligt avtal att

verkställa bogsering eller lotsning eller

utföra liknande arbete för fartygs

räkning, äge han ej, där fartyget

kommer i nöd, att för hjälp, som han

därunder lämnat fartyget, undfå

bärgarlön, med mindre den hjälp

icke kan anses ingå i fullgörandet

av avtalet.

Har gods--------- —

Kunna parterna--------— — ■—

225

Vid bestämmande — —------

Har någon, som deltagit i bärgning,

genom fel eller försummelse

föranlett den nöd, vari fartyget varit

försatt, eller har han vid bärgningen

gjort sig skyldig till stöld eller

snatteri eller till undandöljande av

bärgat gods eller annan sviklig handling,

äge rätten förklara bärgarlönen

förverkad eller nedsätta dess belopp

under vad eljest varit skäligt.

227

År avtal rörande bärgning ingånget

medan nöden ännu varade och under

dess inflytande och prövas villkoren

i avtalet icke vara skäliga, äge

rätten efter yrkande av någondera

parten förklara avtalet helt eller till

viss del ogillt.

Enahanda befogenhet tillkomme

rätten jämväl i fråga om avtal, som

annorledes ingåtts, så framt det belopp,

som i bärgarlön betingats, finnes

stå i uppenbart missförhållande

till värdet av den tjänst bärgarna

lämnat.

Vad i-----------------

Har bärgarlön guldits medan nöden

ännu varade, åligge den, som vill

vinna åter något av det gnidna, alt

instämma klander inom sex månader

efter det betalning erlades, eller have

förlorat sin talan.

228 g.

Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens

fördelning, bestämmes

Åligger det någon enligt avtal att

verkställa bogsering eller lotsning eller

utföra liknande arbete för fartygs

räkning och råkar fartyget i fara,

äger han ej rätt till bärgarlön för

hjälp som han lämnar fartyget, med

mindre hjälpen icke kan anses ingå

i fullgörandet av avtalet.

--ej personligen.

----av domstol.

§•

— ---bärgades värde.

Har någon, som deltagit i bärgning,

genom fel eller försummelse

föranlett den fara vari fartyget råkat

eller har han vid bärgningen gjort

sig skyldig till stöld eller snatteri

eller till undandöljande av bärgat

gods eller annan sviklig handling,

äger rätten förklara bärgarlönen

förverkad eller nedsätta dess belopp

under vad som eljest varit skäligt.

§•

År avtal rörande bärgning ingånget

medan faran ännu varade och under

dess inflytande och prövas villkoren

i avtalet icke vara skäliga,

äger rätten förklara avtalet helt eller

delvis ogillt.

Detsamma gäller i fråga om annat

avtal, såframt den bärgarlön som betingats

finnes stå i uppenbart missförhållande

till värdet av den tjänst

bärgaren lämnat.

---finnes träffat.

Har bärgarlön betalts medan faran

ännu varade, åligger det den som

vill vinna åter något av vad han betalt

att väcka talan därom inom sex

månader efter det betalning erlades.

Försittes denna tid, bär han förlorat

sin talan.

228 §.

Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens

fördelning, bestämmes

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196i

(Nuvarande lydelse)

denna av rätten med ledning av de

i 225 § angivna omständigheter.

Har fartyg under resa något bärgat,

skall av bärgarlönen, sedan därav

först gottgjorts den skada, som

genom bärgningen må hava tillfogats

fartyg eller last, redaren erhålla

två tredjedelar, om fartyget är ångfartyg,

men eljest hälften, samt återstoden

lika fördelas mellan befälhavaren

och besättningen; vad besättningen

tillfaller skall fördelas i förhållande

till den avlöning, envar åtnjuter.

Avtal därom att av bärgarlön,

som kan med fartyg förtjänas, ringare

andel, än nu är sagt, skall tillfalla

befälhavaren eller besättningen vare

ogillt, där ej fartyget är särskilt utrustat

för bärgningsarbete eller avtalet

angår utförande av visst bärgningsföretag.

(Föreslagen lydelse)

denna av rätten med ledning av de

i 225 g angivna omständigheterna.

229 §.

1 mom. Har fartyg under resa bärgat

något, skall av bärgarlönen först

utgå

1. ersättning för skada, som genom

bärgningen må hava tillfogats fartyget,

lasten eller annan egendom ombord,

2. ersättning för sådana utgifter

för bränsle samt löner och kost åt

befälhavaren och besättningen, som

uppkommit i anledning av bärgning
en,

3. särskild gottgörelse som må tillerkännas

sjöman, vilken vid bärgningen

gjort synnerligen förtjänstfull

insats eller utsatt sig för synnerlig

fara.

Av återstoden skall redaren erhålla

tre femtedelar. Resten skall med

en tredjedel tillfalla befälhavaren

och med två tredjedelar den egentliga

besättningen att fördelas i förhållande

till den avlöning envar åtnjuter.

Befälhavarens andel skall

dock alltid uppgå till minst det dubbla

av den högst avlönade besättningsmannens

andel. Lots på fartyget äger

taga del i bärgarlönen som om han

var medlem av besättningen och, om

han icke är anställd hos redaren,

uppbar lön såsom främste styrman.

2 mom. Om det påkallas av särskilda

förhållanden, såsom ändamålet

med fartygets resa eller sättet för

beräknande av lön eller ersättning

åi dem som arbeta i fartygets tjänst,

må bärgarlön fördelas efter andra

grunder än som sägs i 1 mom.

3 mom. Avtal om att av bärgarlön,

som kan förtjänas med fartyg, ringare

andel än som sägs i 1 mom. skall

tillfalla befälhavaren eller besättningen

är icke giltigt, med mindre

fartyget driver bärgningsverksamhet

och är särskilt utrustat härför

eller avtalet ingåtts i samband med

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

påmönstring och avser utförandet av

230

231

229 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen guldits eller

säkerhet därför blivit ställd, bärgat

fartyg lämna det ställe, dit det efter

bärgningen förts, eller bärgat gods

av ägaren tagas i besittning.

284

Nedanstående fordringar upphöre,

evad ansvarigheten för dem är begränsad

eller obegränsad, om talan

icke i laga ordning anhängiggöres:

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

visst bärgningsföretag.

§•

Har bärgning utförts av svenskt

statsfartyg, som brukas uteslutande

för statsändamål och icke för affärsdrift,

skall vad i 229 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Den

del av bärgarlönen, som icke tillfaller

staten, skall dock fördelas mellan

de ombordvarande efter regler

som Konungen fastställer.

Staten må utan ansvarighet gentemot

de ombordvarande avstå från

bärgarlön.

§•

Anspråk på särskild gottgörelse

enligt 229 § 1 mom. första stycket 3

skall anmälas hos redaren eller befälhavaren

inom tre månader efter

det att bärgningsföretaget slutförts.

Tvist om gottgörelse, som avses i

första stycket, prövas av sjömansnämnden

i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Talan må ej föras mot

nämndens beslut i sådan tvist.

232 §.

Utan bärgarnas medgivande må

icke, innan bärgarlönen betalts eller

säkerhet för denna ställts, bärgat

fartyg lämna det ställe, dit det förts

efter bärgningen, eller bärgat gods

tagas i besittning av ägaren.

Nedanstående fordringar skola

upphöra, vare sig ansvarigheten för

dem är begränsad eller obegränsad,

om talan icke i laga ordning anhängiggöres

:

1. för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts samt, såvitt avser fordran

å andel i bärgarlön enligt 229 § 1

mom. andra stycket, inom ett år från

det vederbörande av redaren erhål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 1964

(Nuvarande lydelse)

2. för fordran-----

Svarar i-------

Har fordran,-----

(Föreslagen lydelse)

lit underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

-- dispaschens dag.

lag stadgas.

---talan bevakad.

287 §.

Försummar befälhavare vad honom

med avseende å dagboks förande

eller uppvisande åligger, straffes

med böter, högst tvåhundra kronor.

Har befälhavare, sig eller annan till

nytta eller att därmed skada göra,

fört falsk dagbok eller dagboken

ändrat eller förstört, undanstuckit

eller oläslig gjort, straffes med böter

eller fängelse i högst sex månader

eller straffarbete i högst två år;

äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för straffarbetet

höjas till fyra år.

Samma lag vare, där maskinchef,

styrman eller maskinist så förbrutit

sig, som i denna § sägs.

288 §.

För vägran att i fall, som i 6 §

omförmäles, till besiktningsmän

överlämna fartygs nationalitetshandling

eller hemortsbevis straffes befälhavaren

med böter.

Försummar befälhavare att, när

händelse inträffat av sådan beskaffenhet,

som i 40 § sägs, därom avgiva

rapport eller att anmäla sig för

sjöförklaring på sätt i samma § stadgas,

dömes till böter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, straffes högst

med straffarbete i två år. där ej gärningen

efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff. För grov försummelse

av deras rätt och bästa

vare straffet böter eller fängelse i

högst ett år.

Försummar någon vad honom

åligger med avseende å dagboks förande

eller uppvisande, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

För vägran att i fall, som avses i

6 §, till besiktningsmän överlämna

fartygs nationalitetshandling eller

hemortsbevis dömes befälhavaren till

dagsböter.

Försummar befälhavare att, efter

vad som stadgas i 4-0 §, avgiva rapport

eller anmäla sig för sjöförklaring,

dömes till dagsböter.

290 §.

Gör befälhavare sig skyldig till

oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt

och bästa det enligt denna lag åligger

honom att bevaka, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst två

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken. För

grov försummelse av deras rätt och

bästa dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

49

(Nuvarande lydelse)

311 §.

Brott, som i 290 § omförmäles, må

ej åtalas av allmän åklagare, utan

att målsägande angivit brottet till

åtal; skall brottet straffas efter allmän

lag, lände till efterrättelse vad

sådan lag stadgar i fråga om rätt till

åtal.

291

Avviker befälhavaren ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyg, straffes med straffarbete i

högst två år eller fängelse eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, med böter, ej under femtio

kronor.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är statt i fara, utan att iakttaga

vad i 43 § stadgas eller vad eljest

åligger honom såsom god sjöman,

straffes med böter, ej under etthundra

kronor, eller med fängelse.

292

1 mom. Har befälhavare, utan att

nödtvång därtill föranlett, gått till

sjöss med fartyg, som haft sådana

brister till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat

eller så hårt eller olämpligt lastat

eller så olämpligt barlastat, att han

bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för dem, som

voro ombord, straffes med fängelse i

högst ett år eller böter från och med

etthundra till och med femtusen kronor.

Lika med befälhavare straffes redare

eller annan, där han uppsåtligen

förlett befälhavare till sådan förbrytelse

eller med råd eller dåd densamma

främjat, så ock redare eller

annan, som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med

vetskap om sådana brister eller fel,

som ovan omförmälas, underlåtit att,

såvitt det stått i hans makt, hindra

fartyget att gå till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 20 § åligga

(Föreslagen lydelse)

Brott som avses i denna paragraf

må ej åtalas av åklagare, med mindre

målsägande angivit brottet till

åtal. Skall straff för brottet ådömas

enligt brottsbalken, gäller vad där är

stadgat om rätt till åtal.

§•

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyget, dömes till fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa,

till dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är i fara, utan att iakttaga vad

som stadgas i 43 § eller vad som eljest

åligger honom såsom god sjöman,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

§•

1 mom. Har befälhavare, utan att

nödtvång därtill föranlett, gått till

sjöss med fartyg, som haft sådana

brister till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat

eller så hårt eller olämpligt lastat

eller så olämpligt barlastat, att han

bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för de ombordvarande,

dömes till dagsböter eller

fängelse i högst två år. Hava flera

medverkat till sådan gärning, skall

gälla vad som är stadgat i 23 kap.

brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

sådana brister eller fel som där

nämnts underlåtit att, såvitt det stått

i hans makt, hindra fartyget att gå

till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de

skyldigheter, som enligt 20 § åligga

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 16(> år 196''i

(Nuvarande Igdelse)

honom, och är ej sådant fall för handen,

som i 1 mom. förmäles, straffes

med böter till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare

eller annan, där han uppsåtligen förtett

befälhavaren till sådan förseelse

eller med råd eller dåd densamma

främjat, så ock redare eller annan,

som i redares ställe haft befattning

med fartyget, där han med vetskap

om, att fel eller brist förelegat i något

av de avseenden, 5 a § omförmäler,

underlåtit att, såvitt det stått i

hans makt, föranstalta om felets eller

bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad enligt 32 §

är honom ålagt, straffes med böter

till och med ettusen kronor.

t mom. Har genom åtgärd eller

försummelse, som ovan sagts, skada

vållats, må i fall, varom i 1 mom.

förmäles, till fängelse i högst två år,

samt i de i 2 och 3 mom. nämnda fält

till fängelse i högst ett år dömas, där

ej gärningen efter allmän lag bör beläggas

med strängare straff.

(Föreslagen Igdelse)

honom, och är ej sådant fall för handen,

som avses i 1 mom., dömes till

dagsböter. Hava flera medverkat till

sådan gärning, skall gälla vad som

är stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stgcket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

att fel eller brist förelegat i hänseende

som avses i 5 a § underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta

om felets eller bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad som åligger

honom enligt 32 §, dömes till dagsböter.

293 §.

Är befälhavare genom vårdslöshet Är befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten på an- eller försummelse i tjänsten, på annat

sätt, än i 292 § sägs, vållande till nät sätt än som avses i 292 §, vål
sjöolycka,

straffes med böter eller lande till sjöolycka, dömes till dagsmed

fängelse i högst ett år, där ej böter eller fängelse i högst ett år, om

gärningen efter allmän lag bör be- ej för gärningen är stadgat svårare

läggas med strängare straff. straff i brottsbalken.

294 §.

Har sammanstötning eller sådan Har sammanstötning eller händelhändelse,

som i 223 a ,§ sägs, timat se, som sägs i 223 a §, timat och ur
och

uraktlåter befälhavare något av aktlåter befälhavaren något av vad

vad enligt 223 § åligger honom att som enligt 223 § åligger honom att

för tg fall iakttaga, straffes med bo- iakttaga i sådant fall, dömes till

ter, ej under etthundra kronor, eller dagsböter eller fängelse i högst två

med fängelse. Äro omständigheterna år.

synnerligen försvårande, må till

straffarbete i högst två år dömas.

Uraktlåter befälhavare något av Uraktlåter befälhavare något av

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

(Nuvarande lydelse)

vad enligt 34 a § första stycket eller

34 b § åligger honom, dömes till böter

eller fängelse.

295

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som i 34 §

omförmäles, å sitt fartyg medtaga

befälhavare eller sjöman, hans aska

eller efterlämnade effekter, straffes

med böter.

312 §.

I avseende å straff, vartill efter

denna lag dömes, gälle, där ej hur

ovan är annorlunda stadgat, vad allmän

lag föreskriver.

(Föreslagen lydelse)

vad som åligger honom enligt 34 a §

första stycket eller 34 b §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

§■

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som avses i

34 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare

eller sjöman, hans aska eller efterlämnade

effekter, dömes till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 166 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den J augusti

1964.

Närvarande:

justitierådet Romaiius,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 juli 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 29 maj 1964, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om ändring i sjölagen.

hörslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Christer Rune.

Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

150 §.

1 andra stycket av förevarande paragraf, vilken är upptagen i sjölagens

befraktningskapitel, torde i anslutning till sjölagskommitténs förslag böra

inledningsvis utsägas att fråga är om fall då fartyget utfört bärgning. 1

styckets andra punkt synes innebörden av uttrycket »andel i bärgarlön» böra

närmare angivas på sätt som skett i 284 § första stycket 1.

Lagrådet hemställer att stadgandet får följande lydelse: Har fartyget utfört

bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost, som avses i 229 § 1

mom. första stycket 2, tillfalla betraktaren. Den andel i bärgarlönen, som enligt

andra stycket av samma moment tillkommer redaren, skall fördelas lika

mellan bortfraktaren och befraktaren.

224 §.

Innebörden av fjärde stycket synes bliva mera lättillgänglig, om bestämmelsens

lydelse jämkas så, att vederbörande i angivna fall skall äga rätt till

bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget endast om hjälpen icke kan

anses ingå i fullgörandet av avtalet.

227 §.

Första stycket avser fall, då avtal rörande bärgning är ingånget medan

faran ännu varade och under dess inflytande. Med hänsyn härtill synes det

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j. ts proposition nr 166 år 196b

53

i andra stycket begagnade uttrycket »annat avtal» böra förtydligas genom

tillägg av orden »rörande bärgning».

292 och 293 §§.

I gällande lag överensstämma straff skalorna för de fall som avses i 292

§ 4 mom., jämfört med 2 och 3 mom., samt i 293 §. Enligt förslaget skulle

däremot vållande till sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse på sätt

som angives i 292 § 2 eller 3 mom. bestraffas lindrigare än om 293 § är

tillämplig. Med hänsyn härtill synes det mindre lämpligt att i 293 § undantaga

fall som avses i 292 § 2 eller 3 mom. Vidare torde i 292 § — i likhet med

vad som skett i 293 § i förslaget — böra bibehållas en motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen att stadgandet ej är tillämpligt, om gärningen efter

allmän lag bör beläggas med strängare straff.

På grund av det anförda får lagrådet hemställa, dels att i 292 § 4 mom.

föreskrives, att till straff enligt denna paragraf ej må dömas, om för gärningen

är stadgat svårare straff i brottsbalken, dels att 293 § angives gälla

vårdslöshet eller försummelse i tjänsten på annat sätt än som avses i 292 §

1 mom.

Ur protokollet:

Thomas Kr ook

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 166 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 september 196b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Palme,

Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 5 augusti 1964

avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 maj 1964 remitterade förslaget

till lag om ändring i sjölagen.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför. Lagförslagets

292 och 293 §§ torde böra utformas i enlighet med vad lagrådet hemställt.

Även i övrigt synes lagrådets synpunkter böra beaktas genom jämkningar

i lagförslaget.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget efter ändring i enlighet med

vad sålunda anförts måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640459

Doktrin (2)

  1. Christer Rune, Revision av sjölagen, SvJT 1968 s. 361, på s. 376 · Fritt tillgänglig
  2. Den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel 1967, SvJT 1968 s. 58, på s. 59 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Doktrin (3)

3 kopplingar i 2 dokument.

  1. SvJT 1968 s. 361 Christer Rune, Revision av sjölagen s. 361 · s. 376 i texten
  2. SvJT 1968 s. 58 Den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel 1967 s. 59 i texten