Sök i Ratio Lex

Angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m

1964-10-16 · 606 sidor, varav 595 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 595 av 606 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:171, Angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

1

Nr 171

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av de

gymnasiala skolorna m. m., given Stockholms slott den

16 oktober 1964■

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till ändrad lydelse av 2 § skollagen den 6 juni

1962 (nr 319)

dels ock bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

! Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av 1960 års gymnasieutredning och fackskoleutredningen

införande fr. o. m. den 1 juli 1966 dels av en kommunal skola,

benämnd gymnasium, vilken skall ersätta nuvarande statliga och kommunala

allmänna gymnasier samt statliga tekniska gymnasier och kommunala handelsgymnasier,

dels av en kommunal gymnasial skola, benämnd fackskola. Den omdaning

av det gymnasiala skolsystemet, som härigenom påbörjas, avses skola i

kommande etapper följas av en reformering av yrkesskolan och den gymnasiala

vuxenutbildningen.

Reformens huvudsyfte är att skapa ett system av studievägar inom gymnasiet

och fackskolan, vilket kompletterat med utbildningslinjerna inom yrkesskolan

svarar mot ungdomarnas önskemål och samhällets behov. Den som genomgått

grundskola skall kunna så långt det är praktiskt möjligt få den ytterligare utbildning,

som passar hans intressen och förutsättningar. Detta innebär också att

eleverna skall ha möjlighet byta studieväg eller bygga på en redan avslutad utbildning.

1 — Dihang till riksdagens protokoll 196h- 1 samt. Nr 171

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

I gymnasier och fackskolor intas för närvarande sammanlagt drygt en fjärdedel

av årskullen. I propositionen beräknas det nya gymnasiet och fackskolan

under 1960-talet bli utbyggda till en sammanlagd kapacitet, som omkring år

1970 motsvarar en intagning av ca 50 % av årskullen. Huvuddelen av ökningen

avses falla på fackskolan. Som riktpunkt för omfattningen vid sistnämnda tidpunkt

förordas att i gymnasiet intages ca 30 % och i fackskolan ca 20 % av årskullen.

Inom gymnasiet förutsättes de yrkesinriktade utbildningslinjerna fortsätta

att öka sin andel av eleverna.

Med hänsyn till att de angivna genomsnittstalen för hela landet är riktpunkter,

som på längre sikt kan behöva ändras, bör det gymnasiala skolsystemet,

både i fråga om inre och yttre organisation, ges en elastisk utformning, så att

det smidigt kan anpassas till nya förhållanden.

Vid skolplaneringen skall eftersträvas att flertalet studievägar inom gymnasiet,

fackskolan och på längre sikt även yrkesskolan erbjudes på varje ort där gymnasial

utbildning anordnas. För de enskilda orterna förordas en lokalmässig,

s. k. horisontell samordning av gymnasiala skolor.

Någon ändring i folkhögskolans principiella målsättning och uppgifter ifrågasättes

icke i samband med reformen. Folkhögskolans inre arbete förutsättes

komma att utvecklas kvalitativt och konkreta åtgärder i detta syfte anges.

Gymnasiet föreslås bli treårigt utom den tekniska studievägen, som bör bli

fyraårig med en avgångsetapp efter den tredje årskursen. Tre års gymnasiestudier

skall normalt leda fram till behörighet för studier vid universitet och

högskolor.

I målsättningen för gymnasiet betonas den personlighetsutvecklande uppgiften.

Fn huvudlinje i gymnasiets undervisning skall härvid vara att hos eleverna

utveckla ett kritiskt och självständigt betraktelsesätt och att ge studie- och

arbetstekniska färdigheter. Gymnasiets mål är vidare att utveckla elevernas

kommunikationsfärdigheter i vid mening samt att ge en vidgad och fördjupad

orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur. I detta syfte skall

alla studievägar innehålla en gemensam kärna bestående av språk, historia, samhällskunskap,

religionskunskap, psykologi, matematik och naturvetenskapliga

ämnen.

Gymnasiet föreslås bli organiserat enligt tillvalsprincipen med svag differentiering

särskilt i första årskursen. Fem huvudstudievägar bör inrättas, fr. o. m.

andra årskursen benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig

och teknisk linje. De ekonomiska och tekniska linjerna uppdelas

på grenar i tredje respektive tredje och fjärde årskurserna. Därjämte skall inom

vissa linjer och grenar kunna erbjudas varianter.

Den för eleverna i gymnasiet normala undervisningstiden föreslås bli 34 veckotimmar

i årskurs 1, 32 i årskurs 2, 30 i årskurs 3 och 35 i årskurs 4, vilket jämfört

med nuvarande allmänna och tekniska gymnasier innebär en betydande reduktion.

Eleverna föreslås få möjlighet att öka sitt studieprogram genom tillval av

frivilliga ämnen. Vidare föreslås att i årskurserna 2—4 bortval av vissa ämnen

skall kunna medges, om en elev har svårigheter att fullfölja det normala studieprogrammet.

Sådan elev bör beredas möjlighet att genom s. k. förlängd undervisning

inhämta det utelämnade.

Fackskolan skall vara tvåårig. I propositionen föreslås fackskolan få en utformning

som i fråga om mål, innehåll och differentiering i princip har åtskilliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

drag gemensamma med gymnasiet. Fackskolan bör sålunda ge en jämförelsevis

bred grundutbildning med relativt stora inslag av allmän utbildning. Skolan skall

emellertid vara klart målinriktad och snabbare än gymnasiet leda till yrkesverksamhet

eller fortsatt mer specialiserad utbildning. Den för alla linjer gemensamma

kärnan av ämnen är väsentligt mindre än i gymnasiet. De praktiska

konkreta tillämpningarna skall vidare ges betydande utrymme på bekostnad av

längre driven systematik och mer teoretiska problemställningar.

Fackskolan föreslås bli differentierad på tre linjer redan från första årskursen,

nämligen på social, ekonomisk och teknisk. Dessa linjer uppdelas vidare på grenar,

främst i årskurs 2.

Undervisningstiden för eleverna i fackskolan föreslås bli 35 veckotimmar i vardera

årskursen. Inom den sociala och den ekonomiska linjen skall eleverna under

en mindre del av detta timtal få studera ämnen efter fritt tillval.

Gymnasiet och fackskolan föreslås bli examensfria. Centralt utgivna, normerade

prov skall finnas. Förslag framlägges om att anordna en central verksamhet

med uppgift att framställa bl. a. sådana prov. Vidare föreslås inrättande av en

till skolöverstyrelsen knuten gymnasieinspektion med uppgift att följa gymnasiets

verksamhet.

Frågan om de gymnasiala utbildningsvägarnas kompetensvärde beröres i propositionen.

Därvid understrykes bl. a. att stor försiktighet måste iakttagas när

kompetenskrav uppställes så att inte genom formella bestämmelser personer utestänges

från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar. Det framhålles

att exempelvis de icke-akademiska, postgymnasiala utbildningarna i regel bör

kunna bygga på fackskolan likaväl som på gymnasiet.

En betydande förstärkning av skolledningen föreslås. Vid varje skolenhet

med gymnasium och/eller fackskola bör sålunda finnas både en rektor och

en studierektor, vilka skall kunna koncentrera sig på skolans pedagogiska ledning.

Vidare föreslås åtgärder i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv

insats av huvudlärarna i olika ämnen och ämnesgrupper.

Förslag framlägges om en kraftig ökning av bibliotekspersonal, institutionstekniker

samt biträdespersonal för att avlasta lärarna stora delar av de ickepedagogiska

arbetsuppgifterna. I elevvårdsarbetet föreslås lärarna få hjälp av

kuratorer. Ökade insatser bör även göras av arbetsmarknadsverkets yrkesvägledningspersonal.

Omfattande åtgärder föreslås för lärarnas fortbildning.

Statsbidrag bör utgå till undervisningsmateriel. I det centralt bedrivna hjälpmedelsarbetet

och i det pedagogiska utvecklingsarbetet skall fackskolans och

gymnasiets behov i hög grad beaktas.

I propositionen föreslås införande av ett enhetligt statsbidrag till driftkostnader

för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Det statliga medclsbehovet för

detta ändamål kommer att kraftigt öka. Kostnaden för gymnasiet och fackskolan

budgetåret 1970/71 kan beräknas bli 170 ä 180 milj. kr. högre än innevarande

budgetår. Statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasiet bör vidare utgå. Det

totala behovet av investeringar fram till 1972/73 i skolbyggnader för gymnasiet

och fackskolan beräknas uppgå till 800 milj. kr. och det statliga medelsbehovet

till 260 milj. kr.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds proposition nr 171 år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)

Härigenom förordnas, dels att 50 § skollagen den 6 juni 1962 skall upphöra att

gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2

(Nuvarande lydelse)

Varje kommun skall, efter vad i

denna lag och särskilda författningar

närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av

barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda

barn och ungdom undervisning

i följande slag av skolor, nämligen

kommunal yrkesskola och fackskola

samt statligt och kommunalt gymnasium,

ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i

kommunen, såvitt ej handhavandet

därav ankommer på annan.

§•

(Föreslagen lydelse)

Varje kommun skall, efter vad i

denna lag och särskilda författningar

närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av

barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda

barn och ungdom undervisning i

följande slag av kommunala skolor,

nämligen yrkesskola, fackskola och

gymnasium, ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i

kommunen, såvitt ej handhavandet

därav ankommer på annan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

TJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

å Stockholms slott den 16 oktober 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, stadsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående reformering

av de gymnasiala skolorna m. m. och anför därvid följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

5

1. Inledning

1.1 Utredningsarbete och remissbehandling

1.1.1 Gymnasieutredningen

Den nu aktuella reformen av stora delar av det gymnasiala åldersstadiets

skolor är ett led i den omdaning av det svenska skolväsendet, som beträffande

den obligatoriska skolan nådde en viktig avslutning genom 1962 års riksdagsbeslut

(prop. 1962: 54; SäU 1; Rskr 328; prop. 1962:136; SäU 2, Rskr 334). Förberedelserna

för såväl grundskole- som gymnasieformen inleddes av 1940 års skolutredning,

vars uppgift var att verkställa utredning om hela skolväsendets organisation

m. m. I direktiven för denna utredning hänvisades beträffande gymnasiet

bl. a. till de förslag, som framkommit om upprättande av fastare linjer

och om inbyggande i gymnasiet av praktiska linjer. I slutet av 1946 avlämnade

skolutredningen sitt betänkande Gymnasiet (SOU 1947:34). Då hade redan

1946 års skolkommission påbörjat sitt arbete. Kommissionens 1948 avlämnade

Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling

(SOU 1948:27), som även behandlade gymnasiet, remitterades samtidigt med

bl. a. skolutredningens gymnasiebetänkande. Såväl skolutredningen som skolkommissionen

framlade förslag om ett allmänt gymnasium med tre fasta linjer.

Skolkommissionen förutsatte en tolvårig studiegång, dvs. ett 3-årigt gymnasium,

byggt på genomgången 9-årig enhetsskola. Gymnasiet var i kommissionens huvudförslag

horisontellt kluvet. Detta principförslag avsåg i första hand förhållandena

vid genomförd enhetsskola och skulle därför bli aktuellt först efter lång

tid. I proposition 1950: 70 angående riktlinjer för det svenska skolväsendets

utveckling angavs — i huvudsaklig överensstämmelse med ett förslag framfört

av skolöverstyrelsen i remissutlåtande över de båda skolutredningarnas betänkanden

— ett tidsschema för gymnasiets reformarbete, vilket borde bedrivas i

tre perioder. Under en första period, då det traditionella realskoleväsendet

skulle svara för praktiskt taget hela rekryteringen till gymnasiet, borde en provisorisk

gymnasiereform genomföras. Under den andra perioden borde man

inrätta s. k. försöksgymnasier för de relativt få eleverna från försöksverksamheten

med enhetsskola. Den tredje perioden skulle ta sin början, då enhetsskolan

nått cn sådan utbyggnad att den skulle utgöra grund för flertalet gymnasieelever,

vilket beräknades bli fallet först i mitten av 1960-talet.

Vid 1953 års riksdag fattades beslut om omorganisation av gymnasierna vid

de högre allmänna läroverken m. m. samt inrättandet av allmänna försöksgymnasier

på vissa platser (prop. 1953: 145; SU 109; Rskr 236). Samtliga försöks
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

gymnasielinjer är 3-åriga. I övrigt är såväl den yttre som inre organisationen i

stort sett densamma som vid övriga allmänna gymnasier (GU 1.1.2)1.

År 1950 framlade handelsutbildningskommittén betänkandet Handelsgymnasierna

(SOU 1950:12), med förslag om 3-årigt handelsgymnasium. På grundval

av detta och ett år 1957 av överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt förslag

framlades i propositionen 1961:82 förslag till riktlinjer för handelsutbildningens

utformning och organisation samt förslag till ändrade grunder för statsbidrag

till handelsgymnasier. I propositionen föreslogs att handelsgymnasiet skulle bli

3-årigt och berättiga till inträde vid universitet och högskolor. Riksdagen biföll

propositionen (GU 1.2.2). Tim- och kursplanerna för det 3-åriga handelsgymnasiet

har utarbetats av gymnasieutredningen i samråd med överstyrelsen för

yrkesutbildning (GU 8.3.1.2).

År 1955 framlade 1948 års tekniska skolutredning sitt huvudbetänkande Tekniska

skolutbildningen (SOU 1955:21). I detta föreslogs att det tekniska gymnasiet

skulle förbli 3-årigt. I fråga om utbildningens innehåll föreslogs bl. a.

ökat inslag av allmänna ämnen, större organisatorisk enhetlighet inom och mellan

de olika linjerna och en modernisering av kursplanerna. Utredningen föreslog

vidare inrättandet av tre nya tekniska gymnasier. 1956 års riksdag fattade

beslut om en omorganisation och utbyggnad av de tekniska läroverken i stort

sett efter de riktlinjer utredningen föreslagit (prop. 1956: 63; SU 53, Rskr 149)

(GU 1.3.2).

En omfattande och genomgripande översyn av den gymnasiala utbildningen

ingick i det förut nämnda arbetsprogram som skisserades i 1950 års skolproposition.

Den 30 juni 1960 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet

att tillkalla högst elva sakkunniga för att verkställa utredning rörande

den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och organisation. De riktlinjer,

som borde vara vägledande för de sakkunnigas arbete, angavs i departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet nämnda dag.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag

såsom sakkunniga numera universitetskanslern Nils Gustav Rosén, ledamoten

av riksdagens första kammare, redaktören Torsten Andersson i Brämhult, direktören

i Svenska arbetsgivareföreningen Folke Haldén, ledamoten av riksdagens

andra kammare, docenten Gunnar Helén, professorn vid tekniska högskolan i

Stockholm Lamek Hulthén, numera skolrådet i skolöverstyrelsen Mats Hultin,

numera skolrådet i skolöverstyrelsen Bertil Junel, lektorn vid Djursholms samskola

Sigvard Magnusson, ledamoten av riksdagens första kammare, numera

statsrådet Olof Palme, numera byrådirektören i skolöverstyrelsen Margareta

Vestin samt överdirektören Birger Öhman. Tillika uppdrogs åt Rosén att såsom

1 Vid hänvisning till 1960 &rs gymnasieutrednings huvudbetänkande Ett nytt gymnasium (SOU

1963:42) anges inom parentes GU följt av det åsyftade avsnittets nummer eller av sidnummer.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196i

ordförande leda utredningsarbetet samt åt Junel att tjänstgöra såsom huvudsekreterare

hos de sakkunniga.

De sakkunniga antog benämningen gymnasieutredningen (i fortsättningen i

regel förkortat till GU).

GU:s sammansättning har under utredningsarbetets gång förändrats. På egen

begäran entledigades den 1 september 1960 Junel från sakkunniguppdraget och

från uppdraget att tjänstgöra såsom huvudsekreterare. I hans ställe tillkallade

departementschefen samma dag såsom sakkunnig och huvudsekreterare numera

t. f. avdelningschefen i ecklesiastikdepartementet Lennart Sandgren. På egen

begäran entledigades vidare den 22 oktober 1962 Helén från sakkunniguppdraget.

Såsom Heléns efterträdare tillkallades samma dag numera byråchefen

Håkan Berg.

GU har jämte sekreterarpersonal biträtts av ett stort antal experter och andra

medarbetare.

Med skrivelser den 11 februari, den 26 mars samt den 5 juli 1963 har GU

avlämnat tre expertutredningar, nämligen Vägen genom gymnasiet (SOU

1963:15), Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22) och Specialutredningar om

gymnasiet. (SOU 1963:41). Sina överväganden och förslag har GU den 5 juli

1963 framlagt dels i huvudbetänkandet Ett nytt gymnasium (SOU 1963:42),

dels i betänkandet Läroplan för gymnasiet (SOU 1963:43).

GU:s två sistnämnda betänkanden har varit föremål för en gemensam remissbehandling,

varvid även övriga tre betänkanden överlämnats till remissmyndighetema

som underlag för bedömning av utredningens förslag.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:

skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder

och lärarhögskolor, tio folkskoleseminarier, två seminarier för huslig utbildning,

slöjdseminariet i Linköping, åtta allmänna gymnasier, lärarutbildningsblocken

i Jönköping—Huskvarna och i Västerås samt företrädare för censorerna vid

1963 års studentexamen;

överstyrelsen för yrkesutbildning, som överlämnat yttranden från konstfackskolan,

bergsskolan i Filipstad, Lennings textiltekniska institut, textilinstitutet

i Borås, Göteborgs handelsinstitut samt kollegierna vid samtliga handelsgymnasier

och tekniska gymnasier;

överbefälhavaren (som hört försvarsgrenscheferna, militärpsykologiska institutet

och generaldirektören vid försvarets forskningsanstalt), socialstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (som hört samtliga länsarbetsnämnder),

medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret, riksrevisonsverket, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen

(med yttrande från styrelsen för statens skogsmästarskola) samt kommerskollegium,

som överlämnat yttranden från Östergötlands och Södermanlands han
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

delskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,

Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, handelskammaren i Gefle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

samt Norrbottens och Västerbottens handelskammare;

sjöfartsstyrelsen och veterinärstyrelsen;

överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samtliga

länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från sammanlagt 225 kommuner,

samt tolv domkapitel;

kanslersämbetet för rikets universitet, som — utan eget yttrande — överlämnat

yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid ämbetet underställda

läroanstalter;

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från

lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola

samt organisationskommittén för teknisk högskola i Lund;

samarbetsnämnden för socialinstituten, samarbetsnämnden för journalistinstituten,

styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska

centralinstitutet, styrelsen för musikaliska akademien (som hört lärarrådet vid

musikhögskolan), styrelsen för lantbrukshögskolan (med yttrande från lärarkollegiet

vid skolan), styrelsen för veterinärhögskolan (som hört högskolans

lärarkollegium) samt styrelsen för skogshögskolan, som överlämnat yttrande från

lärarkollegiet vid skogshögskolan;

studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforskning,

statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

1960 års lärarutbildningssakkunniga, skoladministrativa utredningen, skolarbetstidsutredningen,

1963 års forskarutredning, 1960 års värnpliktsutredning, bilförarutredningen

samt 1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen;

Yttranden har inkommit från följande organisationer m. fl.:

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet

samt Stor-Stockholms planeringsnämnd;

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt

yttrande), som överlämnat yttranden från Sveriges mekanförbund och Sveriges

kemiska industrikontor (Kemikontoret), samt Handelns arbetsgivareorganisation;

Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund (SR)

samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), som överlämnat yttranden

från Tekniska läroverkens lärarförbund, Universitetslärarförbundet,

Sveriges skoldirektörsförening och Läroverkslärarnas riksförbund, som i sin tur

bifogat yttranden från Svenska gymnastikläraresällskapet, Musiklärarnas riksförening

och Svenska teckningslärarsällskapet;

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Biologilärarnas förening, Filosofi-

och psykologilärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas

riksförening, Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas

förening. Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska klas
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 9

sikerförbundet, Svenska förbundet för specialundervisning samt Svenska yrkesskolföreningen;
Sveriges

radio aktiebolag, direktionen för handelshögskolan i Stockholm,

Svenska fackingenjörers förbund, Svenska teknologföreningen, Svenska byggnadsentrepenörföreningen

(med vilken Svenska vägföreningen samrått), Svenska

byggnadsingenjörers riksförbund, Svenska kommunal-tekniska föreningen,

Skogsindustriernas samarbetsutskott (till vars yttrande Svenska pappersbruksföreningen

ansluter sig), Jernkontoret som även åberopar yttrande från

bergsskolan i Filipstad), Samfundet för affärsutbildning, Melinska stenografförbundet,

Svenska inköpsledares förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,

Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening, Tekniska

läroverkens ingenjörsförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa

förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Lantbruksförbundets tidskrifts

aktiebolags korrespondensskola (gemensamt yttrande), Hermods korrespondensinstitut,

Nordiska korrespondensinstitutet (NKI-skolan), Enskilda läroverkens

förbund, Svenska skolläkarföreningen, Samverkande bildningsförbunden (med

yttranden från Arbetarnas bildningsförbund och Studieförbundet medborgarskolan),

Centralförbundet för nykterhetsundervisning, Målsmännens riksförbund,

Sveriges handelsgymnasiers riksförbund, Sveriges förenade studenkårer, Sveriges

elevers centralorganisation (SECO), Tekniska läroverkens elevförbund, Teckningslärarnas

och Tl-elevernas förening, Svensk yrkesvägledarförening, Fredrika

Bremerförbundet, Statens naturvårdsnämnd, Svenska naturskyddsföreningen

samt Konstnärernas riksorganisation;

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Sveriges liberala studentförbund,

Sveriges konservativa studentförbund, Centerns studentförbund och

Centerns ungdomsförbund (gemensamt yttrande), Sveriges socialdemokratiska

studentförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund samt

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Ett stort antal skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från enskilda

personer, organisationer m. fl.

Nära hälften av dessa skrifter behandlar frågor sammanhängande med gymnasieutredningens

förslag beträffande ämnet religionskunskap m. m. Inom denna

grupp märks främst Samkristna skolnämndens opinionsyttring angående kristendomsämnet

på gymnasiet. Denna opinionsyttring har enligt av notarius

publieus utfärdat intyg samlat 2 134 513 namnunderskrifter. Vidare har denna

fråga berörts i ett antal skrifter från enskilda personer, organisationer m. fl.

Andra spörsmål, som berörts i ett större antal skrifter, är dels den geovetenskapliga

undervisningen, dels kemiämnets timtal och placering i de olika årskurserna.

Sålunda har beträffande geovetenskapen en skrift ingivits av bl. a.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 196/f. 1 samt. Nr 171

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

123 universitetslärare m. fl. Kemiämnet har berörts i skrifter från bl. a. Svenska

kemistsamfundet och Svenska nationalkommittén för kemi samt Ingeniörsvetenskapsakademien.

Kemiutbildning inom det tekniska området har tagits upp i skrifter från stiftelsen

Svensk konserveringsforskning och Svenska livsmedelstekniska föreningen

( ang. livsmedelsteknisk utbildning) samt Svenska pappers- och cellulosaföreningen

(ang. pappers- och cellulosateknisk utbildning).

Frågor om teknisk utbildning på gymnasiet har vidare tagits upp i skrifter

från b.l a. Skånska ingenjörsföreningen (differentieringsfrågor m. m.) och VVStekniska

föreningen.

Bland mera speciella frågor som behandlas i inkomna skrifter kan nämnas

gymnasieundervisningens innehåll och utformning (stiftelsen Kristofferskolan),

utlandssvenska barns skolgång (Utlandssvenskarnas förening), Stockholms musikgymnasium

(föräldraföreningarna vid Stockholms musikklasser m. fl.) och

skolan som rättssamhälle (SECO).

1.1.2 Fackskoleutredningen

1957 års skolberedning föreslog i sitt huvudbetänkande Grundskolan (SOU

1961:30) införande av en ny typ av 2-åriga frivilliga kommunala examensfria

skolor — fackskolor — ovanpå grundskolan som komplettering till såväl yrkesskolor

som gymnasier av olika slag. Dessa skolor skulle vara av fyra slag, nämligen

en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en socialekonomisk. Det framlagda

förslaget till läroplan var enligt beredningens uppfattning inte slutgiltigt

utformat utan borde överarbetas av särskilda sakkunniga.

Förslaget om fackskolor möttes vid remissbehandlingen i stort sett av ett

mycket positivt intresse och i propostionen 1962:54 om reformering av den

obligatoriska skolan m. m. biträdde departementschefen i huvudsak skolberedningens

förslag rörande fackskolan. Riksdagen anslöt sig härtill (SäU 1; Rskr

328). Särskilda utskottet framhöll att det med hänsyn till kommunernas och

de statliga skolmyndigheternas planeringsuppgifter var angeläget att riksdagen

snarast möjligt bereddes tillfälle att taga ställning till fackskolornas mer definitiva

utformning (FU s. 18—25) b

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1962 tillkallade

chefen för ecklesiastikdepartementet den 12 april 1962 tio sakkunniga för att

verkställa av departementschefen i propositionen 1962: 54 förordad överarbetning

av föreliggande förslag till läroplaner för fackskolor och prövning av vissa

därmed sammanhängande spörsmål. Särskilda riktlinjer för de sakkunnigas arbete

meddelades i en den 11 maj 1962 dagtecknad departementspromemoria.

De sakkunniga, vilka antog benämningen fackskoleutredningen (i fortsätt- 1

1 FU följt av sidangivelse hänvisar till fackskoleutredningens betänkande Faekskolan (SOU

1963: 50).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

ningen i regel förkortat FU), utgjordes av f. d. undervisningsrådet C. E. Sjöstedt,

rektorerna Rangel Ekblom, Nils-Olof Elfman och Sven-Erik Eriksson,

juris kandidaten Birgitta Linnér, lektorn Sten-Erik Mörtstedt, rektorn Göte

Rudvall, numera avdelningsdirektören Emil Stetler, rektorn Yngve Thulin samt

numera undervisningsrådet Hans-Erik Östlundh. Det uppdrogs åt Sjöstedt att

vara utredningens ordförande samt åt Eriksson att vara de sakkunnigas sekreterare.

På egen begäran entledigades den 23 mars 1963 ledamöterna Sjöstedt, Ekblom,

Elfman, Eriksson och Thulin från sakkunniguppdraget. Genom beslut

samma dag tillkallades numera överdirektören Jonas Orring, folkhögskolläraren

Harald Vallgårda och numera förste skolinspektören Henning Öberg såsom

ledamöter i utredningen samt uppdrogs åt Orring att vara utredningens ordförande

och åt Öberg att vara dess sekreterare.

FU har därjämte biträtts av ytterligare sekreterarpersonal, experter och

andra medarbetare.

Med skrivelse den 19 september 1963 överlämnade FU sitt betänkande Fackskolan

(SOU 1963:50).

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden och yttranden avgivits av i

huvudsak samma statliga organ, organisationer, sammanslutningar m. fl., som

haft att avgiva utlåtande respektive beretts tillfälle att inkomma med yttrande

över GU:s betänkanden.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:

skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder

och lärarhögskolor, tio folkskoleseminarier, två seminarier för huslig utbildning,

slöjdlärarseminariet i Linköping, sju allmänna gymnasier, lärarutbildningsblocken

i Jönköping-Huskvarna och i Västerås, två förskoleseminarier och skolstyrelserna

i nio kommuner;

överstyrelsen för yrkesutbildning, som överlämnat yttranden från konstfackskolan,

bergsskolan i Filipstad, Lennings textiltekniska institut, textilinstitutet

i Borås, Göteborgs handelsinstitut ävensom kollegierna vid Göteborgs stads

handelsskolor, Stockholms stads handelsskolor, Norrbottens tekniska skola, Örnsköldsviks

stads tekniska skola, Katrineholms stads praktiska skolor och Hässleholms

stads tekniska skola;

överbefälhavaren (som hört försvarsgrenscheferna, militärpsykologiska institutet

samt generaldirektören vid försvarets forskningsanstalt), socialstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (som hört samtliga länsarbetsnämnder),

medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

statskontoret, riksrevisionsverket, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen

(med yttrande från styrelsen för statens skogsmästarskola) samt kommerskollegium,

som överlämnat yttranden från Östergötlands och Södermanlands han
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961

delskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren

i Gefle och Västmanlands och Jämtlands läns handelskammare;

sjöfartsstyrelsen och veterinärstyrelsen;

överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samtliga

länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från 206 kommuner, samt

tolv domkapitel;

kanslersämbetet för rikets universitet, som överlämnat yttranden från vederbörande

akademiska myndigheter vid ämbetet underställda läroanstalter;

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från

lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola;
samarbetsnämnden

för socialinstituten, samarbetsnämnden för journalistinstituten,

styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet,

styrelsen för musikaliska akademien (som hört lärarrådet vid

musikhögskolan), styrelsen för lantbrukshögskolan (med yttrande från lärarkollegiet

vid skolan), styrelsen för veterinärhögskolan (som hört högskolans

lärarkollegium) samt styrelsen för skogshögskolan, som hört lärarkollegiet vid

skolan;

studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforskning,

statens tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd,

1960 års lärarutbildningssakkunniga, skoladministrativa utredningen, skolarbetstidsutredningen,

1963 års forskarutredning, 1960 års värnpliktsutredning, bilförarutredningen,

1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen, 1962

års polisutbildningskommitté, utredningen rörande mejeriundervisning m. m.

samt statens konsumentråd.

Yttranden har inkommit från följande organisationer m. fl.:

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet

samt Stor-Stockholms planeringsnämnd;

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt yttrande,

till vilket även Svenska pappersbruksföreningen och Skogsindustriernas

samarbetsutskott ansluter sig), LO, SR samt SACO, som överlämnat yttranden

från Tekniska läroverkens lärarförbund, Sveriges skoldirektörsförening och

Läroverkslärarnas riksförbund, som i sin tur bifogat yttranden från Svenska

gymnastikläraresällskapet och Svenska teckningslärarsällskapet;

TCO, Biologilärarnas förening, Filosofi- och psykologilärarnas förening, Föreningen

lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas riksförening, Historielärarnas

förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas förening, Riksföreningen

för lärarna i moderna språk, Svenska förbundet för specialundervisning

samt Svenska yrkesskolföreningen;

Sveriges radio aktiebolag, Svenska fackingenjörers förbund, Svenska teknologföreningen,

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (med vilken Svenska vägföreningen

samrått), Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska samfundet

för affärsutbildning, Melinska stenografförbundet, Svenska inköpsledarcs

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

förening, Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening, Tekniska

läroverkens lärarförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges grossistförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Lantbruksförbundets tidskrifts aktiebolags

korrespondensskola (gemensamt yttrande), Hermods korrespondensinstitut,

NKI-skolan, Enskilda läroverkens förbund, Svenska skolläkarföreningen,

Svenska slöjdföreningen, Samverkande bildningsförbunden, Centralförbundet

för nykterhetsundervisning, Målsmännens riksförbund, Sveriges handelsgymnasiers

riksförbund, SECO, Tekniska läroverkens elevförbund, Teckningslärarnas

och Tl-elevernas förening, Svensk yrkesvägledarförening, Fredrika Bremerförbundet

samt Svenska naturskyddsföreningen;

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund,

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Centerns studentförbund

och Centerns ungdomsförbund (gemensamt yttrande), Sveriges socialdemokratiska

studentförbund, Högerns ungdomsförbund samt Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund.

Vidare har inkommit ett antal skrifter som speciellt berör fackskolan. Bl. a.

tas undervisningen i religionskunskap i fackskolan upp i ett antal av dessa skrifter,

varjämte denna undervisning även behandlas i en del av de skrifter, som

redovisats i det föregående (1.1.1).

1.2 Utgångspunkter för utredningsarbetet

1.2.1 Gymnasieutredningen

GU har lämnat en översikt över gymnasiets utveckling och den pedagogiska

försöksverksamheten av vilket något berörts i det föregående. Erfarenheterna

av den efterhand mycket omfattande försöksverksamheten inom gymnasiet, som

inleddes efter 1950 års riksdagsbeslut, har i hög grad utnyttjats i det utredningsarbete

som ligger till grund för GU:s förslag (GU 1.4).

GU ger också en översikt över utvecklingstendenserna rörande de gymnasiala

skolformernas målsättning, organisation, examenssystem, arbetssätt m. m. i

utlandet (GU kap. 2). En generell tendens är bl. a. den kraftiga breddningen i

fråga om rekryteringen. Problemet att på bästa sätt genom lämpliga utbildningslinjer

söka tillgodose de många ungdomar, som vill ha vidgad utbildning,

har därmed trätt i förgrunden i stället för den tidigare dominerande frågan

om att utvälja och gallra. Detta problem har i Sverige lösts genom grundskolereformen

vad det gäller åldersstadiet 7—16 år och är nu en av de viktigaste

frågorna vid utformningen av skolsystemet ovanpå grundskolan.

Direktiven för gymnasieutredningen återfinnes i sin helhet i berättelsen till

1961 års riksdag (1961:1 E 44). De återges — i någon förkortning — av GU

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

och grupperas därvid — i syfte att underlätta en jämförelse med utredningens

arbetsresultat — i fyra avsnitt (GU 3.1). Dessa motsvarar de — enligt GU:s

mening — betydelsefullaste skälen för en utredning om gymnasiet i dagens läge

och sammanfattas av GU på följande sätt.

1. Införandet av 9-årig obligatorisk skola, grundskolan.

2. Gymnasiets starka och alltmer accelererade kvantitativa utveckling sedan

början av 1950-talet.

3. De kvalitativa problemen, dvs. nödvändigheten att överse utbildningens mål

och innehåll.

4. De yttre organisatoriska problemen, som givetvis nära sammanhänger med

bl. a. gymnasiets kvantitativa expansion.

I samband med redogörelsen för avgränsningen (GU 3.2) av sitt arbete konstaterar

GU att de utbildningsvägar som GU enligt direktiven kan komma in

på omfattar vidsträckta fält. Under utredningsarbetets gång har emellertid

statsmakterna fattat beslut om inrättande av fackskolan. Med anledning härav

anser sig GU böra främst behandla de framtida motsvarigheterna till nuvarande

egentliga gymnasier, nämligen det allmänna gymnasiet, det 3-åriga handelsgymnasiet

samt det 3-åriga tekniska gymnasiet.

GU behandlar ej frågan om glesbygdsgymnasier utan finner att det bör ankomma

på skolöverstyrelsen att vidta de åtgärder som kan föranledas av ett

genomförande av GU:s förslag. Ej heller tar GU upp frågan om Hvilans specialgymnasium

och försvarets läroverk. Enligt GU:s mening bör det ankomma på

Kungl. Maj :t att efter förslag av skolöverstyrelsen besluta huruvida speciella

lärokurser bör finnas inrättade vid dessa skolor. Textil- och konfektionsutbildning

behandlas av GU endast i den mån den ligger på gvmnasieingenjörsnivå.

I ett kommande betänkande avser GU att behandla vissa vuxenutbildningsfrågor

och i samband därmed bl. a. de 1-åriga fackkurserna vid handelsgymnadet

samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt gymnasium. I

I samband med frågan om avgränsningen av sitt arbete diskuterar GU också

spörsmålet om användningen av orden gymnasium och gymnasial (GU 3.2.2.1).

GU använder ordet gymnasium som beteckning för de utbildningsvägar som

utgör en direkt fortsättning på grundskolan och — utan att alltid ha detta som

huvuduppgift — meriterar för tillträde till universitet och andra därmed jämförliga

utbildningsanstalter. GU konstaterar att vissa sektorer av gymnasiet

har till huvuduppgift att förbereda för direkt yrkesverksamhet, exempelvis av

ekonomisk eller teknisk natur.

Ordet gymnasial använder GU däremot i vidare betydelse. Det avser såväl

gymnasiet som andra utbildning sformer för elever i samma ålder som gymnasieeleverna.

GU konstaterar att frågan om avgränsningen mellan gymnasiet och

andra gymnasiala utbildningsvägar rymmer många problem och att detta aktu
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196å

aliserar spörsmålet om det ändamålsenliga i att använda den speciella beteckningen

gymnasium (GU 3.2.2.2).

Det kan ifrågasättas om inte alla utbildningsvägar som bygger på grundskolan

borde ges en sammanfattande benämning som ej mer eller mindre klart markerar

de olika vägarnas skiftande mål.

Häremot kan invändas att frågan knappast kan betraktas som aktuell i dagens

läge. Statsmakterna har nyligen fattat beslut om införandet av en delvis ny

skolform, fackskolan, på det gymnasiala åldersstadiet. Härtill kommer att en

särskild utredning om yrkesskolan, en skolform som tillhör det gymnasiala

åldersstadiet, inom kort torde genomföras. Dessa omständigheter talar för att

den angivna namnfrågan ej bör nu aktualiseras — namnet gymnasium bör alltså

t. v. behållas.

De delar av GU:s huvudbetänkande, som behandlar frågor av gemensamt intresse

för GU och FU, har utarbetats i samråd med sistnämnda utredning

(GU 3.2.3.2). Detta gäller särskilt frågorna om gymnasiets struktur, bestämmelserna

om intagning, flyttning och betyg (GU kap. 13), om skolans befattningshavare

(GU kap. 15), om lokaler, utrustning och andra hjälpmedel (GU

kap. 16) samt den yttre organisationen (GU kap. 12).

1.2.2 Fackskoleutredningen

FU:s arbete grundas på dels skolberedningens förslag om fackskolor, däröver

avgivna yttranden, departementschefens uttalande i propositionen 1962:54

samt särskilda utskottets utlåtande vid 1962 års riksdag och riksdagens beslut

med anledning av den nyssnämnda propositionen, dels på departementschefens

direktiv (FU s. 18—27).

Enligt direktiven, vilka i sin helhet återfinnes i berättelsen till 1963 års riksdag

(1963:1 E: 43), skulle FU i första hand göra en läroplansöversyn men därutöver

också överväga vissa allmänna organisatoriska frågor, framför allt frågan

om ändring av gränsdragning mellan fackskolorna, men även sammanslagning av

humanistisk och socialekonomisk fackskola eller liknande anordningar, upprättande

av en kemiteknisk linje inom teknisk fackskola och linjedelningen inom

merkantil fackskola.

FU borde vidare överväga den närmare utformningen av intagningsbestämmelserna,

frågor angående kunskapskontroll, befattningshavare m. m.

FU skulle bedriva sitt arbete i kontakt med de centrala skolmyndigheterna

liksom med GU »i de delar denna berörs av de sakkunnigas arbete».

1.3 Propositionens uppläggning

Av den i de föregående avsnitten lämnade redogörelsen framgår att de problemområden,

som GU och FU haft att behandla, har många beröringspunkter,

f remissinstansernas yttranden har det nära sambandet ytterligare understrukits.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

Samma eller likartade synpunkter anlägges regelmässigt då det gäller frågor,

som berör både GU och FU, och inte sällan begränsar man sig i dylika fall till

att i yttrandena över den ena utredningen hänvisa till vad som anförts beträffande

den andra. Dessa omständigheter liksom det förhållandet att gymnasiereformen

och genomförandet i mer definitiva former av fackskolan kommer att

i stor utsträckning tidsmässigt sammanfalla motiverar att de båda reformförslagen

framlägges i en gemensam proposition. Frågor, som berör såväl fackskolan

som gymnasiet och där problematiken är väsentligen densamma, behandlas

för båda skolformerna i samma huvudavsnitt. Främst gäller detta den

yttre organisationen, men även andra spörsmål såsom lärotider, delningsbestämmelser,

intagning, betyg, flyttning och befattningshavare är det ändamålsenligt

att behandla samtidigt för gymnasiet och fackskolan. Däremot tas frågorna om

de bada skolformernas mal, innehall, differentiering och läroplaner upp i separata

huvudavsnitt.

I det följande kan endast lämnas en starkt förkortad redogörelse för GU:s

och FU:s betänkanden. I fråga om vissa till betänkandena fogade, reservationsvis

framförda yrkanden och särskilda yttranden torde få hänvisas till betänkandena.

Vidare redovisas i det följande de över betänkandena avgivna yttrandena. Även

i detta fall maste med hänsyn till materialets omfång redovisningen starkt

begränsas i första hand till huvudfrågor. Det inkomna materialet kommer

dock i många delar att bli av stort värde för det fortsatta arbetet på skolreformens

genomförande.

I fråga om många av GU:s och FU:s förslag erfordras inte beslut av riksdagen.

För överblickens och sammanhangets skull lämnas emellertid även för vissa av

dessa förslag en kortfattad redovisning.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961

17

2. Det gymnasiala åldersstadiets skolor

2.1 Den kvantitativa utvecklingen

2.1.1 Gymnasieutredningen

2.1.1.1 Ejterfrågan på gymnasieutbildning (GU 4.2 och 4.3)

Tillströmningen till de egentliga gymnasierna, dvs. det allmänna gymnasiets

3- och 4-åriga linjer (Ag), handelsgymnasiets tidigare 2-åriga och numera 3-åriga

normalkurser (Hg) samt det 3-åriga tekniska gymnasiet (Tg) har ökat kraftigt

sedan början av 1920-talet och särskilt markant under de senaste 15 åren (GU

4.2.1.2). Sålunda var antalet elever 1921 i nybörjarklasserna ej fullt 3 000, vilket

utgjorde ca 2,5 % av antalet 17-åringar samma år. 1946 var antalet elever ca

6 800 eller närmare 8 % av antalet 17-åringar. Därefter har en stark stegring

ägt rum och elevantalet i nybörjarklasserna utgjorde 1950 ca 8 700, 1955 ca

12 900, 1960 ca 23 800. Jag hänvisar till följande diagram.

Antalet elever i nybörjarklasserna vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium

och tekniskt gymnasium åren 1921—1962

Antal elever

34.000

32.000

30.000

28.000

26.000

24.000

22.000

20.000

18.000

16.000

14.000

12.000

10.000

1960 År

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kuiigl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196U

Hösten 1963 uppgick antalet gymnasieelever i nybörjarklasserna till ca 31 500,

vilket utgjorde något över 24 % av antalet 17-åringar samma år. Totala antalet

ungdomar i 17-årsåldern var omkring 1950 drygt 81 000 och har sedan dess

vuxit starkt. 1962 uppgick denna åldersgrupp till ca 131 000 personer (jfr följande

diagram). Den kommer emellertid under 1960-talet att sjunka till omkring

110 000.

Antalet 17-åringar 1920—1975

Antal i 1000-tal

1975 År

Gymnasiets snabba tillväxt under 1950-talet och under början av 1960-talet

beror emellertid endast till en mindre del på den samtidiga ökningen av de

aktuella årskullarna. Detta framgår av följande tabell i vilken även den absoluta

(abs.) och relativa (rel.) fördelningen av eleverna på olika gymnasieformer anges.

Fram till 1960-talets början intogs av gymnasiets nybörjare ca 10 % i handelsgymnasiet

(Hg) och ca 10 % i tekniska gymnasiet (Tg). Under de senaste

åren har särskilda ansträngningar gjorts att öka fackgymnasiernas andel av

eleverna och denna uppgår hösten 1963 till nära 30 %.

Proportionerna i elevantalets fördelning mellan linjerna inom det allmänna

gymnasiet har inte i avsevärd grad förskjutits efter den provisoriska gymnasiereformen

1953, då allmänna linjen inrättades. Denna linjes andel (inräknat s. k.

A-kombinationer vid latin- och reallinjerna), uttryckt i antalet utexaminerade,

har under perioden 1957—1963 (jfr GU tabell 6 s. 107) utgjort omkring 30 %.

Reallinjens andel av de utexaminerade har under samma tid stigit med 7—8

procentenheter och uppgår nu till ca 45 % av det totala antalet. För latinlinjen

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 19

Elevantalet i gymnasiets nybörjarklasser åren 1950—1963

Ht

Ag

Hg

Tg

Totalt

I % av an- talet 17- åringar

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

1950 ...

6 760

78,1

859

10,0

1 034

11,9

8 653

100

10,7

1951 .. .

7 120

77,2

1 037

11,3

1 060

11,5

9 217

100

11,3

1952 ...

7 726

78,6

1 054

10,7

1 054

10,7

9 834

100

11,9

1953 ...

9 229

80,9

1 123

9,8

1 064

9,3

11416

100

13,3

1954 ...

9 914

81,5

1167

9,6

1076

8,9

12157

100

13,9

1955 ...

10 508

81,6

1 241

9,6

1 129

8,8

12 878

100

14,1

1956 ...

11 198

80,7

1 304

9,4

1 373

9,9

13 875

100

14,6

1957 ...

12 719

81,2

1 328

8,5

1 623

10,3

15 670

100

16,7

1958 ...

14 561

81,9

1 413

8,0

1797

10,1

17 771

100

18,2

1959 ...

17 467

82,3

1 575

7,6

2135

10,1

21 177

100

19,0

1960 ...

19 487

81,8

1 698

7,1

2 640

11,1

23 825

100

19,5

1901 ...

21 663

78,0

2 270

8,2

3 831

13,8

27 764

100

21,3

1962 ...

22 882

75,2

3 254

10,7

4 275

14,1

30 411

100

23,2

1963 ...

22 494

71,5

3 938

12,5

5 012

16,0

31 444

100

24,2

har en minskning skett från ca 33 % till ca 25 %. Reallinjens ökade andel faller

praktiskt taget helt på den matematiska grenen (GU tabell 7 s. 108).

Elevernas fördelning på kön (GU tabell 5 s. 106) har inte undergått några

större förändringar under den senaste femårsperioden utom vad beträffar handelsgymnasiet,

där flickornas andel ökat från ca 40 till 60%. Inom det allmänna

gymnasiet är för närvarande antalet pojkar och flickor i stort sett lika,

medan andelen flickor inom det tekniska gymnasiet endast utgör knappt 5 %.

Inom det allmänna gymnasiet dominerar flickorna på allmänna linjens språkliga

gren och latinlinjens halvklassiska gren, medan pojkarna utgör det övervägande

antalet på reallinjens matematiska gren. På övriga väger antalet

pojkar och flickor relativt jämnt.

Efterfrågan på gymnasieutbildning har varit betydligt större än antalet tillgängliga

platser. GU har insamlat särskilda uppgifter om antalet sökande och

intagna i gymnasierna höstterminerna 1960 och 1961 (GU 4.3.1). De kompletteras

här med nu tillgängliga uppgifter för höstterminerna 1962 och 1963. Andelen

i procent av samtliga sökande till de tre gymnasieformerna framgår av följande

tabell.

Procentuell fördelning av totalantalet inträdessökande i gymnasiet på

olika gymnasieformer

Gymnasieform

1900

1901

1962

1963

Ag .................

77,9

76,0

75,8

73,6

Hg .................

11.2

11,0

14,8

21,1

Tg .................

13,9

18,7

20,1

22,6

Summa

103,0

106,3

110,7

117,3

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj ds ''proposition nr 171 år 1964-

Det är att märka att åtskilliga ungdomar sökt till mer än en gymnasieform.

I sammanställningen framgår detta av att summorna överstiger 100 %. Antalet

sådana ungdomar ökar starkt.

Av sammanställningen framgår även att en viss omstrukturering ägt rum mellan

gymnasieformerna. Det allmänna gymnasiets andel av de sökande har sålunda

minskat något, medan andelen sökande till tekniskt gymnasium och handelsgymnasium

ökat starkt.

Genom att det totala antalet sökande fortsatt att stiga måste — trots den

utbyggnad som skett av gymnasierna — fortfarande många avvisas. Vart och

ett av åren 1960 till 1963 uppgår andelen avvisade till omkring 25 %. Fördelningen

av andelen avvisade på de olika gymnasieformerna framgår av följande

sammanställning.

Procentuell andel ej intagna av de inträdessölcande vid olika gymnasiefonner

Gymnasieform

Ej intagna i vidstående

gymnasieform

Ej intagna i någon

gymnasieform

1960

1961

1962

1963

1960

1961

1962

1963

Ag ................

22

20

25

29

21

17

20

21

Hg ................

51

41

45

55

44

30

28

30

Tg ................

44

45

49

51

41

38

39

38

Sammanställningen visar bl. a. att intagningssituationen är betydligt ogynnsammare

vid handelsgymnasierna och de tekniska gymnasierna än vid de allmänna.

En rad faktorer som påverkar tillströmningen till gymnasiet har belysts genom

GU:s undersökningar (GU 4.3.2 och 4.3.3).

De geografiska faktorernas inverkan på gymnasiefrekvensen (GU 4.3.3.1)

framgår av följande sammanställning.

Gymnasiefrekvensen vissa år vid olika re stidsavstånd i regioner dels med

enbart allmänt gymnasium, dels med samtliga gymnasiefonner

Region med

G-frekvens (%)

1946

1956

1960

1961

a9

G-ort ..........................

13

20,5

21

25

Reszon .........................

3,5

8,5

13

13,5

Inackorderingszon ...............

2,5

6

10

11,5

Hela regionen

6,5

11

14,5

16,5

Ag/Hg/Tg

G-ort ..........................

15

22

24

30,5

Reszon .........................

4,5

13

14,5

17,5

Inackorderingszon ...............

2,5

6,5

10,5

12

Hela regionen

12

17

19

22,5

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Med gymnasiefrekvens avses antalet nybörjare i regionens gymnasium, uttryckt

i procent av totala antalet 17-åringar inom regionen.

Av den redovisade tabellen framgår bl. a. att gymnasiefrekvensen är genomgående

högst på gymnasieorterna och lägst i inackorderingszonen. Vidare är

frekvensen högre i regioner med samtliga tre gymnasieformer än i regioner med

enbart allmänt gymnasium.

Även om andra faktorer — såsom gymnasieortens arbetsmarknadsstruktur —

påverkar inställningen till olika gymnasieformer, tyder sammanställningen och

andra resultat på att en gymnasieort med såväl allmänt gymnasium som fackgymnasier

får dels en högre total gymnasiefrekvens, dels en jämnare fördelning

mellan olika gymnasieformer. Sistnämnda förhållande framgår av följande sammanställning

över den procentuella andelen elever i allmänt gymnasium dels i

regioner med enbart sådant gymnasium, dels i regioner med samtliga tre gymnasieformer.

Procentuell andel elever i allmänt gymnasium inom vissa regiontyper i

relation till totala antalet gymnasieelever

Region med

Andel Ag-elever (%)

1946

1956

1960

1961

Ag ..............................

81,5

83,3

84,5

80,7

Ag/Hg/Tg .......................

68,0

71,3

75,5

71,0

Differens

13,5

9

9

9,7

De studerandes sociala bakgrund spelar alltjämt en roll för intresset för gymnasiestudier

(GU 4.3.3.2). GU och studiesociala utredningen har gemensamt

utfört undersökningar om den sociala bakgrunden hos de ungdomar som 1959

och 1960 intogs i de tre gymnasieformema. Undersökningen 1960 avsåg även

dem som ansökte om inträde i gymnasiet. (SOU 1963:44 Akademikernas skuldsättning,

avdelning B.) För beskrivning av det sociala ursprunget har använts

undervisningsstatistikens klassifikationssystem, vilket bygger på faderns yrkesgruppstillhörighet.

I efterföljande sammanställning redovisas de år 1960 intagna eleverna med

relativ fördelning efter faderns yrke.

Det framgår härav att skillnaderna i elevernas sociala bakgrund i olika gymnasieformer

är betydande. Medan av det allmänna gymnasiets elever drygt 16 %

kommer från akademikerhem, är motsvarande tal för fackgymnasierna omkring

4%. Å andra sidan är andelen elever från arbetarhem högre vid fackgymnasierna

än vid de allmänna gymnasierna.

Tendenserna i undersökningsmaterialet från 1959 är desamma som nyss redovisats

för år 1960.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-i

Nyintagna år 1960 i första årskursen av allmänt gymnasium, handels gymnasium

och tekniskt gymnasium med relativ fördelning efter målsmans yrke

Målsmans yrke

Ag

Hg

Tg

Samtliga

Jordbruk med binäringar (utom arbetare) ........

7,2

9,0

11.7

7,9

Folkskollärare m. fl.............................

3,5

0,8

2,0

3,1

Akademiker (ej annorst. redov.) .................

16,2

3,7

4,6

14,0

Officerare .....................................

1,7

0,8

0,6

1,5

Direktörer, disponenter, grosshandlare ...........

5,8

6,9

3.4

5,6

Handlande, handelsresande, hantverksmästare ....

9,9

18,8

14.5

11,0

Högre tjänstemän, utom akademiker, vissa fria yr- ken .........................................

19,8

7,3

13,7

18,2

Övriga tjänstemän .............................

10,0

14,3

10,8

10,4

Arbetare ......................................

21,5

29,1

31,3

23,2

Obestämt yrke.................................

3,8

7,3

4,8

4,2

Uppgift saknas ................................

0,6

2,0

2,6

0,9

Summa

100

100

100

100

En jämförelse med den sociala sammansättningen hos totalbefolkningen ger

vid handen att ungdomar, vilkas målsmän är arbetare eller verksamma inom

jordbruk med binäringar, är klart underrepresenterade i gymnasiet, mest dock i

vad avser det allmänna gymnasiet. För grupperna akademiker, officerare, tjänstemän

och folkskollärare är förhållandet det motsatta.

Jämförelse mellan relativ fördelning på yrkesgrupp av nyintagna gymnasieelever

och manliga röstberättigade 1960 I

Yrkesgrupp

Nyintagna

1960

Manliga röst- berättigade 1960

Jordbruk med binäringar ........................

8,3

15,1

Folkskollärare ...................................

3,3

0,9

Akademiker och officerare ........................

16,3

3,1

Direktörer, disponenter, grosshandlare .............

5,9

1,4

Handlande, handelsresande, hantverksmästare ......

11,6

7,4

Tjänstemän ...................................

30.2

19,1

Arbetare ................................

24,4

53,0

Samtliga

100

100

I GU:s första betänkande Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15; behandlas

bl. a. elevernas syn på övergången till gymnasium (GU 4.3.2). Därvid har belysts

den betydelse betygen i underliggande skolformer har och vilka skäl som

åberopas för valet av gymnasiestudier. I betänkandet redovisade undersökningar

ger även upplysning om hur säkerheten i avsikten att välja gymnasium upplevs

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

av realskoleelever vid en tidpunkt då de nyligen lämnat in sina ansökningar om

inträde i gymnasium.

Andelen realskoleelever som avsåg att söka till gymnasium varierar, som framgår

av följande sammanställning, starkt med betyg, föräldrars yrke och utbildning.

Procentuell andel realskoleelever med avsikt att gå över till gymnasiet

(år 1961) med fördelning efter betyg, kön och socialgrupp

Övergångsprocent bland elever

Föräldrars yrke och utbildning

Höga betyg

Låga betyg

pojkar

flickor

pojkar

flickor

Socialgrupp 1. Minst realskola .....

96

92

71

47

Socialgrupp 2—3. Ej realskola.....

77

53

27

14

Den upplevda säkerheten i valet, uttryckt i procent av eleverna som ansett

sitt val av gymnasium som »självklart» framgår av följande sammanställning.

Procentuell andel av reahkoleelevema som ansett valet av

gymnasiestudier »självklart»

Föräldrars yrke och utbildning

Höga betyg

Låga betyg

pojkar

flickor

pojkar

flickor

Socialgrupp 1. Minst realskola.....

82

72

55

50

Socialgrupp 2—3. Ej realskola .....

45

36

28

22

Sammanställningarna visar att övergångsprocenten såväl som säkerheten i

valet av gymnasium är högre för elever med höga betyg, för elever med högre

social bakgrund och för pojkar. Vissa skillnader är betydande. Bland elever med

höga betyg varierar sålunda övergångsprocenten från 96 % bland pojkar med

högre social bakgrund till endast 53 % bland flickor med lägre social bakgrund.

De skillnader i fråga om attityden mot gymnasiet som återspeglas i övergångsfrekvenserna

och den upplevda säkerheten i valet motsvaras även av differenser

beträffande skälen för och emot val av gymnasium. Härvidlag är det

främst könsskillnader som framträder.

De motiveringar som i dessa undersökningar erhållit de högsta frekvenserna

är samtliga ett utslag av ett yrkes- och utbildningsmedvetande. Speciellt gäller

detta pojkarna, vilka ofta uppfattar låga betyg som ett hinder för gymnasieutbildning.

Något tillspetsat kan man säga att pojkarna dras till högre utbildning

av sina yrkesambitioner men ibland hindras av dålig skolanpassning. Flickorna

däremot lockas till högre utbildning av god skolanpassning men deras

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

yrkesambitioner är ofta sådana att de lika gärna stannar kvar på en lägre utbildningsnivå.

GU betonar att grundskolans genomförande kommer att öka tillströmningen

till fortsatt utbildning på det gymnasiala åldersstadiet (GU 4.3.3.3).

GU har låtit genomföra en specialundersökning (Efterfrågan på gymnasieutbildning,

SOU 1963: 41, s. 295 ffoch GU 4.3.3.4) för att belysa, hur de i det

föregående nämnda faktorerna påverkar gymnasiebenägenheten. I nämnda undersökning

har också gjorts ett försök att beräkna omfattningen av övergången

till gymnasial utbildning under de närmaste decennierna. Sistnämnda beräkningar

har genomförts enligt tre alternativa modeller, varvid räknats dels med

ett minimialternativ, vilket utgår från att avvisningen av sökande i framtiden

har samma relativa omfattning som 1961, dels ett maximialternativ, vid vilket

antas att avvisningen är helt avskaffad fr. o. m. 1970. Enligt dessa beräkningar

skulle det förväntade antalet intagna i gymnasium — uttryckt i procent av antalet

16-åringar — år 1970 ligga i intervallet 32—46 %, år 1975 i intervallet

40—62 % och år 1980 i intervallet 49—85 %. Här utgör intervallens undre gräns

minimialternativet i den försiktigaste prognosmodellen och den övre gränsen

maximialternativet i den djärvaste. GU framhåller i detta sammanhang bl. a.

följande.

Undersökningen begränsar sig till vad som kan kallas de yttre faktorer som

påverkar gymnasiebenägenheten. Frågan om samspelet mellan å ena sidan elevernas

intressen och förutsättningar och å andra sidan gymnasiets utformning

behandlas alltså inte. Man kan därför säga att prognosen förutsätter ett radikalt

nytt gymnasium som tillgodoser de alltmer skiftande önskemål och behov som

uppträder när den aktuella andelen av årskullen växer.

GU kommer härmed in på frågan om den s. k. begåvnings- eller utbildningsreserven

(GU 4.3.3.5). Under den intensiva diskussion som under de senaste

decennierna ägnats denna fråga har betraktelsesättet — ej minst under intryck

av den fortgående snabba tillväxten av gymnasiestadiets skolformer — förskjutits

från ett statiskt resonemang kring vilket procenttal av en åldersgrupp,

som kan nå en viss utbildningsnivå, till ett mera dynamiskt synsätt. Själva den

ekonomiska och sociala utvecklingen medverkar till att skapa förutsättningar

hos alltfler individer för mera kvalificerad utbildning. Dessa förutsättningar

liksom själva begåvningsbegreppet bör också ses på ett mera differentierat sätt.

GU uttalar bl. a. följande.

Så snart man skapar utbildningsvägar som tar sikte på nya sidor av individens

förutsättningar, frigöres också en ny grupp av individer, som ej tidigare kunnat

komma till sin rätt i kvalificerade utbildningssammanhang. Ett snävt begåvningsbegrepp

och en skola vars bildningsmål ensidigt tar sikte härpå avskär i

motsatt fall vissa grupper och gör reserven mindre. Detta kan också uttryckas

så att det inte finns en utan många reserver att tillgå, om utbildningsmålen

görs tillräckligt differentierade. Därmed blir också reservernas totala storlek

något som kan påverkas genom utbiklningsorganisatoriska och pedagogiska åtgärder.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196£

GU konstaterar i detta sammanhang att i de årskullar som i dag är ute i

förvärvslivet finns ett mycket stort antal personer som har förutsättning för

gymnasieutbildning men inte fått tillfälle att skaffa sig sådan då de var yngre,

bl. a. på grund av de begränsade utbildningsresurserna.

GU uttalar att det är ytterst angeläget att tillgodose utbildningsbehovet för

denna kategori genom en fortsatt stark utbyggnad av vuxenutbildningen.

I sammanfattningen av sina slutsatser beträffande efterfrågan på gymnasial

utbildning (GU 4.3.4) konstaterar GU bl. a. att den hittillsvarande utomordentligt

starka expansionen av gymnasiet inte varit tillräcklig för att tillgodose ungdomarnas

önskemål. Åtskilligt fler har önskat sig gymnasieutbildning än som

kunnat beredas tillträde till sådan. De senaste decenniernas prognoser har i allmänhet

underskattat utbildningsintresset (GU 4.2.2).

GU anser att en rad faktorer talar för en fortsatt kraftig expansion. Genomförandet

av grundskolan kommer att bredda rekryteringsunderlaget för fortsatt

utbildning. Allteftersom olikheter i rekryteringen av elever från skilda geografiska

regioner och från miljöer av varierande social, utbildningsmässig och ekonomisk

karaktär utjämnas, kommer efterfrågan på utbildning ytterligare att

starkt öka. Yrkesmotiven har hittills varit en stark drivkraft bakom gymnasiets

expansion, men särskilt bland flickorna synes skolanpassningen, dvs. trivsel med

skolarbetet och önskan att lära sig mer, vara motiv som kan konkurrera med

yrkesmotiven. Under en fortsatt socialekonomisk utveckling kommer sannolikt

konsumtionsaspekten att få ökad betydelse och bidra till att efterfrågan på

gymnasial utbildning växer.

På grundval av dessa resonemang och med utgångspunkt i de nyss redovisade

kvantitativa undersökningarna ger GU en beskrivning av tillströmningen till

gymnasial utbildning under ett 20-tal år framåt i tiden. Denna återges i följande

diagram tillsammans med den faktiska utvecklingen fr. o. m. 1950 av antalet

elever — uttryckt i procent av årskullen 17-åringar — i de klasser i gymnasiet

vilka motsvarar första årskursen i det 3-åriga allmänna gymnasiet.

GU anser det sannolikt att omkring hälften av årskullen 17-åringar vid 1970- talets början kommer att efter genomgången grundskola söka sig till en fortsatt

utbildning av förhållandevis teoretisk och allmän karaktär.

Beträffande tiden efter 1970 avser undersökningen mindre en egentlig prognos

än en principiell beskrivning av utvecklingsförloppet. Frågan gäller därvid närmast

när den exponentiella karaktären i tillväxten skall brytas, dvs. få ett

retarderat förlopp, och hur nära »taket», 100 %, tillströmningen skall komma.

GU betonar emellertid att tillströmningsbedömningen är gjord under antagande

av att den framtida gymnasiala utbildningen blir sådan, att den i rimlig

grad tillgodoser individuella krav och förutsättningar.

Ett utbildningstryck av den omfattning som åskådliggöres i diagrammet kan

enligt GU:s uppfattning inte ens på kort sikt tillgodoses enbart med ett gymna
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Andelen nybörjare i teoretisk gymnasial utbildning av motsvarande

årskull 17-åringar åren 1950—omkring 1985

•h

- —

mom

1950

1960

1970

1980 År

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19(11).

sium av nuvarande karaktär. Nya utbildningsalternativ måste skapas inom det

gymnasiala skolsystemet.

Undersökningarna om ungdomens efterfrågan pa gymnasieutbildning ger en

uppfattning om hur de gymnasiala utbildningsvägar, vilka skall ge en bred teoietisk

fortsatt utbildning ovanpå grundskolan, kan komma att kvantitativt utveckla

sig i framtiden. En betydelsefull fråga är, hur ungdomarna kommer att

fördela sig på gymnasiet och de övriga utbildningsvägama. En viss ledning vid

bedömningen härav ger avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade.

2.1.1.2 Efterfrågan på gymnasieutbildad arbetskraft (GU 4.4)

GU diskuterar inledningsvis några metodiska frågor (GU 4.4.1) och framhåller

de många och stora svårigheter som är förenade med utarbetandet och tolkningen

av arbetskraftsprognoser.

Sedan GU preciserat sin användning av begreppet avnämare, poängterat vikten

av att man uppmärksammar att många utbildningar är substituerbara, berört

problemet hur efterfrågan och tillgång på utbildade beror av varandra och

påverkas av löneläge och utbildningskostnader samt konstaterat att man i

dagens läge måste avstå från mera ingående yrkesanalysstudier och i stället

grunda uppskattningarna av avnämarnas behov av personer med viss utbildning

på allmänna erfarenheter och bedömningar, kommer GU in på ett annat problem

som är förenat med konstruktionen av en efterfrågeprognos. Därvid tangeras

frågan om prognosers natur och uppgift.

GU framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

GU antar att om avnämargruppernas sammansättning och storlek är känd så

kan också utbildningsgruppernas anges. Nu är emellertid »avnämarstrukturen» i

de flesta intressanta fall inte bekant. Det enda fall da detta villkor med god

tillnärmelse i regel är uppfyllt är då man vill göra beräkningar endast för ett

fåtal år framåt i tiden. Med rätta kan det emellertid hävdas att, när uppgiften

är att konstruera ett nytt gymnasium, som kommer att avlämna sina adepter

inte i år eller nästa år utan först om 6—7 ar, det inte är korttidskalkyler man

behöver. Huvudintresset bör i stället knytas till samhällets och näringslivets

struktur under 1970- och 1980-talen och ännu längre fram.

Hur förhållandena då kommer att gestalta sig, är inte möjligt att förutsäga.

Men om man bortser från störningar t. ex. genom internationella händelser kan

givetvis utvecklingen påverkas i riktning mot ett bestämt mål. En förutsättning

härför är att en viss enighet råder om hur målet skall se ut, dvs. hur samhället

bör vara beskaffat om 20—30 år. Med ett sådant synsätt blir kalkylernas uppgift

att så långt möjligt visa, vilka ekonomiska och personella resurser som krävs

och hur de bör disponeras för att en viss långtidsplan skall kunna förverkligas. Det

kan ifrågasättas om dylika kalkyler bör betecknas som prognoser. Då de ingår

som led i eller bygger på ett program användes ibland benämningen programmatisk

prognos, någon gång synonymt härmed målprognos.

Det förda resonemanget innebär att utbildningsväsendets inriktning och dimensionering

måste ses som ett betydelsefullt led i den långsiktiga planeringen

för samhället som helhet. Härav följer att man bör driva ett prognosarbete som

omspänner hela arbetsmarknadsfältet. Prognoser bör sålunda i princip inte be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964-

handla smala isolerade sektorer. För närvarande synes emellertid de metodiska

problemen på prognosområdet vara så långt ifrån sin lösning att man tills vidare

får sätta ambitionerna lägre än vad som i och för sig vore önskvärt.

Även om GU sålunda menar att de kalkyler som krävs för att belysa det

framtida gymnasiets dimensionering bör ingå i ett långsiktigt program och kan

sägas ha karaktären av målprognoser är därmed inte sagt att beräkningar, som

mer tar sikte på det korta perspektivet, är betydelselösa. Tvärtom torde de allra

flesta bedömare vilja relatera den framtida utvecklingen till kända förhållanden

eller konkreta föreställningar om sådana. Det är därför ofta angeläget att först

skapa en sa langt möjligt tillförlitlig bild av nuläget och förhållandena under de

närmaste aren för att därefter mot denna bakgrund söka ange några riktlinjer

för utvecklingen på längre sikt.

GU behandlar bl. a. med hänsyn till nyssnämnda synpunkter efterfrågan på

gymnasieutbildade i två etapper. Den första avser förhållandena under 1960- talet, och den ger dessutom en viss föreställning om efterfrågan omkring 1970.

Efterfrågan på gymnasieutbildad arbetskraft på arbetsmarknaden har under

de senare aren varit föremal för analyser i samband med att prognoser publicerats

för olika delar av arbetsmarknaden. GU utgår i första hand från den av

prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastikdepartementet (P-gruppen) i

november 1962 framlagda statistiska undersökningen »Tendenserna på akademikernas

arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet» (SOU 1962: 55), till vilken

GU bidragit med material (bl. a. en av arbetsmarknadsstyrelsen och gymnasieutredningen

gemensamt utförd ingenjörsprognos) (GU 4.4.2).

På grundval av synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen av den

nämnda sammanställningen samt egna beräkningar och bedömningar har GU

gjort vissa uppskattningar av behovet av gymnasieutbildade omkring 1970 (GU

4.4.3). Resultatet framgår av följande tabell.

Beräknat behov av gymnasieutbildade (nettoantal nyinskrivna) på

utbildningslinjer och arbetsmarknad omkring 1970 I

Utbildningslinjer m. m.

Antal

Fria fakulteter ..............

9 350

Fackbögskolor ..........................

4 700

Postgymnasial utbildning..............

3 160

Gymnasieingenjörer för arbetsmarknaden .......

4 500

Gymnasieekonomer för arbetsmarknaden........

5 000

Summa ca

26 700

I detta sammanhang anför GU också några synpunkter på yrken och utbildningsområden,

inom vilka i framtiden kommer att efterfrågas ungdomar med utbildning

ovanför grundskolan utan att denna utbildning behöver eller bör vara

av traditionell gymnasiekaraktär (GU 4.4.3.5).

GU konstaterar att ett stort behov föreligger av tekniker med institutsingen
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961i.

jörsutbildning eller liknande utbildning och framhåller, att årsbehovet omkring

1970 torde bli av minst samma storlek som behovet av gymnasieingenjörer.

GU konstaterar vidare att det finns anledning att räkna med ett liknande

behov av en utbildning som är av relativt bred ekonomisk (merkantil) karaktär

men mindre omfattande och mer praktiskt inriktad än gymnasieekonomutbildningen.

En kvantitativ bedömning av detta utbildningsbehov bedömes innebära

avsevärda svårigheter, då det inte föreligger möjligheter att göra en skarp uppdelning

av arbetsmarknadens behov av ekonomiskt (merkantilt) utbildade på en

gymnasiekategori och på en kategori med något mindre omfattande utbildning.

GU diskuterar också i korthet några grupper av yrken, inriktade på service

eller på pedagogisk, konstnärlig, social och vårdande verksamhet, vilka hittills

endast i ringa utsträckning har rekryterat gymnasieutbildade personer, men

vilka i framtiden kan beräknas kräva en kvalificerad, gymnasial grundutbildning.

Sammanfattningsvis konstaterar GU bl. a. följande.

Omkring 1970 har man anledning att räkna med ett totalt behov av omkring

20 000 ungdomar per år med en bred, relativt teoretisk utbildning men mindre

omfattande och med delvis annan riktpunkt än den traditionella gymnasieutbildningen.

Det synes lämpligt att 5 000—6 000 av dessa har teknisk och lika

många ekonomisk utbildning medan återstoden till stor del bör vara inriktade

på sociala och vårdande yrken. Från behovssynpunkt torde för dessa många

utbildningsvägar inte krävas fullständig gymnasieutbildning.

För att erhålla en uppfattning om behovet av olika slag av gymnasiestudier

har GU företagit beräkningar (GU tabell 34, s. 161) med fördelning av gymnasieeleverna

på följande olika studie-riktningar, nämligen

Humanistisk (Hum)

Samhällsvetenskaplig (Sh)

Naturvetenskaplig (Na)

Teknisk (Te)

Ekonomisk (Ek)

Resultatet redovisas i följande tabell.

Behov av gymnasieutbildade omkring 1970 fördelat på studieriktningar

i gymnasiet I

Studieriktning

Hum

Sh

Na

Te

Ek

Summa

Antal......................

Procentuell fördelning .......

3 000

11

4 000

15

8 000

30

6 000

22

6 000

22

27 000

100

I följande tablå återges en jämförelse mellan de olika studieriktningarnas relativa

andel av examinationen år 1962 och närmast motsvarande studieriktningars

andel av elevantalet år 1970 (GU 4.4.3.7).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

Gymnasieelevernas relativa fördelning på studieriktning 1962 och 1970

Studieriktning 1962

Studieriktning 1970

Latinlinje och allm. linjens språkl. gren 30 %

Allmänna linjens sociala gren ........ 15 %

Reallinjen ......................... 35 %

Tekniskt gymnasium ................ 10 %

Handelsgymnasium ................. 10 %

Summa 100 %

Humanistiska ...................... 11%

Samhällsvetenskapliga ............... 15%

Naturvetenskapliga ................. 30 %

Teknisk ........................... 22 %

Ekonomisk ........................ 22 %

Summa 100 %

Enligt vad som framgår av tablån kommer år 1970 de utbildningsvägar som

nu närmast motsvaras av latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren relativt

sett att ha minskat starkt i jämförelse med dagens läge, medan fackgymnasierna

skulle öka sina andelar av elevantalet mycket kraftigt. Reallinjens omfattning

skulle relativt sett minska något.

GU framhåller emellertid att man måste observera att gymnasiet som helhet

växer kvantitativt under 1960-talet. Minskningen av latinlinjens och språkliga

grenens andel av gymnasiet betyder därför inte så stor förändring i absoluta tal

och reallinjens minskade andel motsvaras av samma skäl av en kraftig uppgång

i absoluta tal.

Förändringar av här antytt slag får även konsekvenser för den framtida könsfördelningen

på de olika studievägarna, vilket illustreras av följande sammanställning

(GU 4.4.3.7) över den kvinnliga andelen gymnasiestuderande.

Procentuell andel kvinnliga studerande i gymnasiet 1962 och 1970

År

Hum

Sh

Na

Te

Ek

Tot.

1962 ........

73

50

30

4

55

45

1970 ........

70

65

50

15

65

50

De för 1970 angivna procenttalen grundas bl. a. på antagandet att det totala

antalet flickor kommer att öka till 50 % av hela elevantalet och att även i framtiden

pojkar i en inte alltför ringa utsträckning kommer att söka sig till de

samhällsvetenskapliga och humanistiska studieriktningarna. Enligt räkneexemplet

skulle andelen flickor med naturvetenskaplig och teknisk studieriktning

komma att relativt sett öka kraftigt.

GU konstaterar vid sin diskussion av långtidsperspektiven på arbetsmarknad

och utbildningsbehov (GU 4.4.4), att 1970-talets början torde vara den mest

avlägsna tidpunkt för vilken det är realistiskt att för samtliga berörda utbildningsvägar

och yrken söka mera i detalj bedöma omfattningen av utbildningsbehovet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

GU framhåller vidare bl. a. följande.

Från många synpunkter är det emellertid önskvärt att man kvantitativt kan

belysa utvecklingen i varje fall även under det följande årtiondet. De som lämnar

gymnasiet i början av 1970-talet kommer att i stor utsträckning genomgå en

flerårig universitets- eller högskoleutbildning och först därefter söka sig ut på

arbetsmarknaden.

GU erinrar i detta sammanhang vidare om sin tidigare framförda uppfattning

att långsiktiga bedömningar av behovet av exempelvis gymnasieutbildade i princip

bör bygga på en plan för utvecklingen inom hela eller i varje fall en stor del

av arbetsmarknadsfältet. GU uttalar i fortsättningen bl. a. följande.

Det torde vara lämpligt att sammanföra närbesläktade avnämare till större

grupper och sålunda indela hela behovssidan i ett mindre antal sektorer som

inom sig ställer likartade krav på förutbildning. Utvecklingen av efterfrågan på

längre sikt kan sedan belysas genom att man söker bedöma dels proportionerna i

framtiden mellan dessa sektorer, dels den sammanlagda storleken.

Det är uppenbart att kalkyler av denna räckvidd ställer mycket stora krav

på primärmaterial från stora delar av samhälle och arbetsmarknad. Sådant material

saknas i dagens läge på väsentliga punkter. Även om material funnes är

emellertid svårigheterna av principiell natur så utomordentligt stora att man

tills vidare torde få lita till mera förenklade metoder. Det krävs vidare överväganden

som inte kan föras isolerade utan måste ske samtidigt med en bedömning

av andra stora frågor av bl. a. ekonomisk och social karaktär. En målprognos

över utbildningsområdet — även om denna begränsas till det gymnasiala —

måste sålunda sättas in i ett större sammanhang. Det ligger därför knappast

inom GU:s kompetensområde att genomföra en dylik. Utredningen har också

begränsat sig till att söka illustrera problemen med ett par räkneexempel som

alltså inte gör anspråk på att vara i egentlig mening prognoser.

Dessa räkneexempel (GU 4.4.4.3) grundas på vissa allmänna överväganden om

utvecklingen av arbetsmarknaden i första hand under 1970-talet. I båda dessa

exempel räknar GU med en fortsatt expansion framför allt inom de naturvetenskapliga

och tekniska områdena men antagandena om snabbheten i utbyggnaden

är olika. Vidare antar GU att knappt hälften av en årskull genomgår gymnasiet

och att ungefär 25 % av årskullen fortsätter med akademiska studier. Enligt det

första exempelet skulle omkring år 1990 av totalt ca 50 000 gymnasieutbildade

ca 14 000 per år gå till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och de tekniska

högskolorna samt ungefär lika många per år behövas som gymnasieingenjörer

för arbetsmarknaden. I det andra exemplet, där expansionstakten för matematisk-naturvetenskaplig

och teknisk utbildning förutsättes vara något lägre, beräknas

motsvarande tal till ca 9 000. GU sammanfattar sina synpunkter i frågan

på följande sätt.

De båda räkneexemplen är mycket schematiska men ger trots detta en bild

av utrymmet för expansion och fördelningen mellan olika utbildningsbehov. Hur

den framtida utvecklingen verkligen kommer att se ut beror i stor utsträckning

på vilken målsättning för samhällets utformning om 30 ä 40 år man bestämmer

sig för. Åtskilliga av de frågor som därvid uppkommer är av rent politisk natur.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

För att ställning skall kunna tas till dem kräves emellertid väsentligt mer ingående

utredningar och prognoser än vad GU kunnat presentera. GU är övertygad

om att, därest välståndsutvecklingen skall kunna fortgå, en fortsatt utbyggnad

av flertalet fackhögskolor och studieriktningar vid universiteten är

nödvändig även under perioden efter 1970. Samtidigt är en fortsatt kraftig utbyggnad

av de gymnasiala skolformerna nödvändig även under 1970-talet, om

samhällets behov av kvalificerad arbetskraft skall kunna tillgodoses.

2.1.1.3 GU:s slutsatser och rekommendationer (GU 4.5)

GU konstaterar att utbildningsväsendet på det gymnasiala åldersstadiet måste

fortsätta att expandera och uttalar i fortsättningen bl. a. följande (GU 4.5.2).

Expansionen kommer att ställa stora krav på nya investeringar. Att dylika

investeringar har stor betydelse för produktionsökningen är en uppfattning som

delas av flertalet både inom och utom vårt land. Det är för vårt land ett livsvillkor

att satsa på alla former av utbildning. Det är något som inte bara drives

fram av utvecklingen utan även och framför allt ett av de betydelsefullaste

instrumenten för att åstadkomma fortsatt, ej blott materiell utan även kulturell

standardhöjning.

Det följer härav att GU ser ungdomens positiva inställning till utbildning

som en stor tillgång för samhället. Huvudproblemen blir dels hur tillgångarna

skall disponeras, dvs. hur de olika utbildningsvägarna skall utformas och avvägas

mot varandra för att ge optimal utdelning, dels i vilken takt utbildningens

expansion bör och kan ske.

Beräkningarna rörande arbetsmarknadens efterfrågan på gymnasieutbildade

liksom uppskattningarna av ungdomens efterfrågan på gymnasial utbildning gör

det enligt GU:s uppfattning rimligt anta att omkring 1970 av en årskull 17- åringar 30—35 % kommer att intagas i gymnasiet och ca 20 % på övriga gymnasiala

utbildningsvägar av relativt teoretisk karaktär (GU 4.5.2).

Vidare anser GU det klarlagt att de ekonomiska och tekniska studievägarna

bör öka mycket starkt (GU 4.5.3). GU finner att de utförda beräkningarna tyder

på att antalet gymnasieutbildade med sådan inriktning omkring 1970 kommer

att utgöra mellan 40 och 50 % av det totala antalet årligen gymnasieutbildade,

fördelade med ungefär lika många med ekonomisk som teknisk utbildning. Såväl

absolut som relativt innebär detta en mycket kraftig ökning i jämförelse med

nuvarande förhållanden eftersom fackgymnasiernas motsvarande andel av eleverna

under lång tid har varit i stort sett konstant 20 %. Under de allra senaste

åren har emellertid en ökning av andelen skett i nybörjarklasserna.

Enligt de riktlinjer statsmakterna uppdragit har hittills antagits att fackgymnasial

utbildning bör beräknas för 40% av det totala antalet årligen gymnasieutbildade.

GU som finner att denna andel inte kan anses för hög betonar

att, om en sådan omfördelning skall kunna komma till stånd, måste den fackgymnasiala

utbildningen få ytterligare ökad attraktivitet, bl. a. genom att den

göres geografiskt mera lättillgänglig och genom att studieprogrammet ges en

mera lockande utformning.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

GU understryker, att varken de tal som angivits för gymnasiets totala expansion

eller de beräknade proportionerna mellan de olika utbildningsvägarna

skall uppfattas såsom exakta bestämningar utan endast som riktpunkter för

skolplaneringen på inte alltför lång sikt och att de kan behöva justeras allteftersom

nya informationer successivt samlas. Det kan t. ex. visa sig att det totala

utbildningstrycket blir väsentligt större än som nu beräknats. Utredningen anser

det också möjligt att man med hänsyn till ungdomarnas önskemål eller av

arbetsmarknadsskäl bör eftersträva en annan fördelning mellan utbildningsvägarna.

GU finner det vidare angeläget framhålla att de tal som presenterats är

genomsnittstal för hela landet. Motsvarande tal för de enskilda kommunerna

kommer givetvis att liksom nu variera.

GU uttalar i detta, sammanhang bl. a. följande (GU 4.5.2.2).

Det är av vikt, att man inte genom en stel utformning av det gymnasiala

skolsystemet och den lokala skolplaneringen låser utvecklingen vid mindre välgrundade

program. De gymnasiala utbildningsvägarnas totala omfattning liksom

relationerna dem emellan kan komma att avsevärt avvika från de gjorda uppskattningarna.

Ett flexibelt utbildningsväsende som smidigt kan anpassas efter

nya situationer är en nödvändighet i framtiden.

Beträffande det gymnasiala skolväsendets utbyggnad under 1960-talet framhåller

GU, att denna måste ske med hänsyn till de resurser som står till förfogande.

Skolreformerna såväl på grundskolestadiet som på det gymnasiala åldersstadiet

kommer att ställa stora krav på lokaler, lärare och utrustning. GU

konstaterar att samhällets resurser inte torde komma att tillåta en helt fri utveckling.

En styrning från statsmakternas sida blir nödvändig och denna får

konsekvenser också för gymnasiets expansion (GU 4.5.2.3).

2.1.2 Fackskoleutrcdningen

1957 års skolberedning framhöll att den procentuella rekryteringen till fackskolan

är svår att beräkna, då det här rör sig om väsentligen helt nya utbildningsalternativ

och studievägar, vilka delvis saknar motsvarighet i det hittillsvarande

skolsystemet. Ett försök att bedöma utvecklingstakten av fackskoleorganisationen

måste därför grunda sig på ett flertal var för sig osäkra förutsättningar.

Skolberedningcn förklarade vidare att den med hänsyn härtill inte

kunde ha någon mer bestämd uppfattning om i vilken takt fackskoleorgauisationen

borde byggas ut under 1960-talet. För att likväl kunna ge en viss uppfattning

om storleksordningen av behovet av lärare och lokaler beräknade skolberedningen

att i runt tal 20 % av varje födelseårgång kommer att gå i fackskola.

Skolberedningen räknade vidare med att uppbyggnaden av fackskoleorganisationen

skulle ske så snabbt att den förutsattes vara fullbordad i början av 1970- talet.

I fråga om den procentuella elevfördelningen på de olika fackskoloma antog

2 — Biliang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,

skolberedningen, med utgångspunkt i en viss fördelning på linjerna i grundskolans

årskurs 9, att 25% skulle välja den humanistiska, 30% den tekniska,

32,5% den merkantila och 12,5% den social-ekonomiska studievägen. Skolberedningen

betonade dock särskilt denna fördelnings hypotetiska karaktär.

I proposition 1962:5b anförde jag på denna punkt bl. a., att den av skolberedningen

angivna takten och omfattningen av den successiva utbyggnaden — till

en kapacitet i början av 1970-talet, motsvarande en rekrytering av i runt tal

20 % av ifrågakommande födelseårgångar — tills vidare borde vara vägledande

för utvecklingen av denna skolform, dock borde frågan om fackskoleorganisationens

framtida omfattning ytterligare uppmärksammas och i mån av behov

omprövas, i första hand i anslutning till GU:s uppgift att överväga det »gymnasiala»

utbildningsväsendets framtida totaldimensionering och avvägningen

mellan skilda utbildningsvägar inom denna sektor.

Då fackskolorna är en ny skolform som endast i vissa avseenden har någon

motsvarighet i nu förekommande skolformer, har FU inte på sätt som skett beträffande

gymnasiet kunnat göra bedömningar på grundval av skolformens tidigare

utveckling.

Den på GU:s uppdrag utförda undersökningen Vägen genom gymnasiet (SOU

1963:15) ger vissa upplysningar om inställningen till faekskolor såsom alternativ

till gymnasiestudier hos realskoleelever och de elever som i allmänna gymnasiets

ring P och IP skall välja gren inom sin linje (grenväljare). FU anför härom bl. a.

följande (FU s. 36 f.).

Intresset för fackskolorna bland de tillfrågade eleverna visar sig i realskolematerialet

vara störst bland dem som ej avser att fortsätta i gymnasium. I dessa

grupper har ungefär två tredjedelar av eleverna visat ett positivt intresse för

studier i fackskolan, varvid pojkarnas val anhopar sig på teknisk linje och

flickornas på social-ekonomisk. Merkantil och humanistisk linje kommer därnäst

hos båda könen.

Fackskolorna uppfattas också relativt ofta som ett alternativ till gymnasium

bland dem som skall gå till fackgymnasium, och linjevalet överensstämmer med

det de gjort på gymnasienivå. Ungefär en tredjedel av dessa elever skulle kunna

överväga att följa en teoretiskt något mindre krävande utbildningsväg. I sammanhanget

erinras om att fackgymnasieeleverna även i övrigt visat sig mindre

säkra på valet av gymnasium än det allmänna gymnasiets elever.

På det allmänna gymnasiet är det eleverna på den allmänna linjen som oftast

säger ja till fackskoloma, och även detta stämmer med vad man tidigare vet om

denna elevgrupps relativa osäkerhet i valet. Frekvenserna för enskilda linjer på

fackskoloma är ganska låga både bland eleverna på allmän linje, latin- och reallinje

(A, L, R). Endast flickor A och pojkar R har i över 10% angett en viss

facklinje, närmare bestämt den social-ekonomiska respektive den tekniska (SOU

1963:15 s. 69).

Bland grenväljarna har mellan 15—30 % sagt ja till någon av fackskolorna

och största frekvensen förekommer för social-ekonomiska fackskolan bland allmänna

linjens flickor. Denna fackskola har fått de flesta rösterna också i de

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

övriga flickgrupperna. Bland pojkarna har den tekniska fackskolan den starkaste

ställningen. Dessa resultat överensstämmer tämligen väl med resultaten i undersökningsrapporten

för realskolematerialet. Den mest anmärkningsvärda skillnaden

mellan de båda materialen är den social-ekonomiska fackskolans högre frekvenser

bland de grenväljande än bland de linjeväljande flickorna (24, 11 respektive

10% på A, L respektive R mot 11, 7 och 6% i realskolematerialet) (SOU

1963:15 s. 148).

Arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion har på uppdrag av FU gjort försök

till kvantitativ bedömning av behovet av fackskoleutbildade inom olika avnämarområden

(FU s. 115 f.). För den sociala fackskolans del har en särskild

undersökning gjorts (FU, bilaga 2, s. 752 ff.). I denna framhålles beträffande den

sociala fackskolan att densamma visserligen innehåller vissa yrkesinriktade moment

men samtidigt inslag som är att betrakta som vidgad allmän utbildning.

Skolan bör därför i stor utsträckning dimensioneras efter elevernas intresse för

skolformen. Härför talar ytterligare svårigheten att bedöma utbildningsbehovet

inom olika avnämarområden i början av 1970-talet med hänsyn till den snabba

utveckling som utbildningsväsendet och arbetsmarknaden för närvarande undergår.

På grundval av beräkningar om rekryteringsbehovet för vissa arbetsområden

(pedagogiska, sociala och vårdande, hushållstekniska, arbetsledande, service

samt konstnärliga), vilka kan tänkas bli den sociala fackskolans huvudsakliga

avnämare, bedömes i prognosen denna skolform omkring 1970 böra ta emot ca

10 000 elever årligen. Prognosgruppen reserverar sig dock för att stora delar av

det beräknade rekryteringsbehovet kan komma att tillgodoses genom gymnasieutbildade

eller genom utbildade från annan fackskoleform.

Beträffande rekryteringsbehovet av utbildade från den ekonomiska fackskolan

framhåller prognosgruppen att utbildningsväsendets utveckling inom det

merkantila (ekonomiska) området i stort sett framskridit på samma sätt som

inom det tekniska området. Handelsgymnasier och tekniska gymnasier förekommer

för närvarande till ungefär samma antal och de har även ungefär samma

antal elever. På närmast lägre nivå är det dock svårare att göra jämförelse med

hänsyn till att den ekonomiska fackskolan hittills saknat direkta motsvarigheter.

De senaste årens utbildningspolitik i fråga om handelshögskole- och handelsgymnasieutbildning

anses inte ha medfört några förändringar i balansen mellan

tillgång och efterfrågan på personal med sådan utbildning. Bristen är för närvarande

ungefär lika stor beträffande båda kategorierna. Prognosgruppen drar

därav den slutsatsen att det kan vara motiverat att tills vidare inrikta sig på

en rekrytering som omkring 1970 är ca 5 000 elever per år.

Beträffande rekryteringen till den tekniska fackskolan hänvisar prognosgruppen

till den av arbetsmarknadsstyrelsen och GU gemensamt utförda ingenjörsprognosen

(redovisad i nr S 5/1962 av den av arbetsmarknadsstyrelsen utgivna

publikationen Arbetsmarknadsinformation). På grundval av denna prognos

och med hänsyn till att den tekniska fackskolan förutom ingenjörsutbildning

även torde komma att gc förutbildning för andra yrken med tekniskt-natur
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196/

vetenskapligt inslag bedömer prognosgruppen en årlig intagningskapaeitet av

mellan 5 000 och 6 000 som rimlig.

FU uttalar för egen del att beräkningen i propositionen 1962: 54, enligt vilken

ca 20 % av årskullen kommer att söka sig till fackskolan, med hänsyn till erfarenheterna

av antalet sökande till dessa skolor läsåret 1963/64 icke kan anses

vara för höga. FU räknar vid sina överväganden rörande fackskoleplaneringen

med två alternativ på grundval av elevfrekvenserna 20 och 25 % (FU s. 234).

2.1,3 Yttranden

2.1.3.1 Gymnasiet

Beträffande det framtida gymnasiets dimensionering understrykes

i flertalet remissyttranden den av GU framförda uppfattningen att det gymnasiala

skolsystemet måste präglas av flexibilitet och smidigt kunna anpassas

efter nya situationer. I några remissvar framhålles i anslutning härtill vikten av

en kontinuerlig prognosverksamhet. Svenska kommunförbundet och Svenska

stadsförbundet finner det angeläget att erforderligt prognosmaterial sammanställes

och bearbetas av en central instans. I samma riktning uttalar sig Högerns

ungdomsförbund, som framhåller att ett centralt rådgivande organ bör inrättas

med uppgift att planera och göra prognoser rörande gymnasiets dimensionering.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Ingen torde tveka om att gymnasieutbildningens framtida omfattning är av

central betydelse för samhället. Samtidigt är det betydligt svårare att beräkna

storleken av det framtida behovet av utbildning, något som med all önskvärd

tydlighet framgår av de i utredningen refererade undersökningarna på detta

område. Dessa brister sammanhänger inte minst med de otillräckliga prognosresurserna.

Det är därför nödvändigt, att dessa resurser betydligt upprustas.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför:

Styrelsen vill understryka, att utbildningens inriktning och kvantitativa omfattning

ingår som ett betydelsefullt led i hela samhällets planering. De undersökningar

GU gjort vittnar om ett utbrett önskemål bland ungdomen om en

alltmer kvalificerad utbildning. Det finns alla skäl att tillgodose den enskildes

önskan om utbildning, då som GU framhåller utbildning är en produktiv faktor

i samhället. Samtidigt framstår det som ett oavvisligt krav att genom prognoser,

planering, yrkesvägledning o. dyl. se till att utbytet av dessa mycket stora

investeringar blir det bästa från hela samhällets synpunkt. Den helhetstanke

GU presenterar, omfattande all utbildning efter den obligatoriska skoltidens

slut, finner styrelsen ytterst väsentlig och väl lämpad att verka i demokratiserande

riktning.

För att nå det mål GU anvisar krävs dock en intensiv informationsverksamhet

inte bara inom skolan utan även inom övriga delar av samhället i syfte

att åstadkomma en förändring av attityderna gentemot olika skolformer; först

därefter kan tanken om det gymnasiala skolsystemets enhet förverkligas.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.i

37

Svenska byggnadsingenjörers riksförbund betonar, att behovet av bl. a. tekniker

inom näringslivet måste noggrant följas genom kontinuerliga prognoser och

utredningar så att inte överproduktion på vissa områden uppstår.

Enligt skolöverstyrelsens mening är GU:s utgångspunkter för bedömningen

av den framtida utvecklingen — ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning

och avnämarnas efterfrågan på personer med gymnasieutbildning — de väsentligaste

för uppskattningar av såväl gymnasiets totala expansion som olika utbildningslinjers

inbördes proportionering. Skolöverstyrelsen anför vidare bl. a

följande.

Beträffande ungdomens efterfrågan på utbildning på denna nivå har GU

utgått ifrån vissa data rörande det hittillsvarande antalet nybörjare vid och

examinerade från befintliga gymnasier. Väsentligt är emellertid, att detta

sätt att beräkna ett framtida behov inte kan vara tillfyllest. Eftersom skolornas

kapacitet på de allra flesta gymnasieorter hittills medgivit, att blott en del av

de för gymnasiestudier lämpliga och villiga ungdomarna kunnat beredas plats,

är det sannolikt att en annan bild framstått, om möjligheterna att ta emot dem

varit bättre. Denna anmärkning synes vara giltig beträffande såväl uppskattningen

av den totala expansionen som fördelningen mellan olika linjer. Särskilt

efterfrågan på fackgymnasieutbildning kan beräknas komma att öka snabbare i

framtiden än hittills, vilket vissa data från åren 1960 och 1961 syns antyda. En

bredare rekrytering till gymnasierna kommer med all sannolikhet att ytterligare

påskynda denna förskjutning i efterfrågan. Vissa av de motiv för val av högre

studier som redovisats pekar i denna riktning. Fackgymnasierna med sin inriktning

på ett mer näraliggande mål kan tänkas utöva en relativt sett större lockelse

än det allmänna gymnasiet på ungdomar, för vilka utbildning på denna

nivå hittills inte tett sig självklar.

Svenska telcnologföreningen anser att GU i relativt ringa utsträckning räknat

med underlag från redovisade avnämarönskemål eller arbetsmarknadsmässiga

prognoser utan i stället synes ha i första hand vägletts av den studerande ungdomens

eget intresse för utbildning. Tekniska läroverkens lärarförbund anser å

andra sidan att GU enbart tagit hänsyn till avnämarkrav.

TCO diskuterar i sitt remissvar frågan om vilken av de två faktorerna — ungdomens

efterfrågan eller avnämarnas efterfrågan — som skall tillmätas störst

betydelse vid bedömningen av det framtida gymnasiets kvantitativa omfattning

och framhåller i samband härmed bl. a. följande.

Enligt TCO:s mening torde utredningens bedömning av den fortsatta expansionen

i fråga om efterfrågan på gymnasial utbildning inte vara tilltagen i överkant.

På vissa punkter kan man i stället anta, att även dessa prognoser kan visa

sig vara alltför försiktigt hållna. Det intrycket befästs av utredningens tydliga

tendens att vilja basera beräkningarna av behovet av gymnasieplatser i framtiden

främst med utgångspunkt från avnämarnas efterfrågan. Det måste visserligen

vara väsentligt att rätt avväga behovet av arbetskraft på viss utbildningsnivå

å ena sidan och utbildningens kapacitet å andra sidan. Afen allt eftersom

vår standard stiger måste den relevanta utbildningsnivån för respektive yrkesgrupper

komma att förskjutas. Detta är en följd dels av att den kontinuerliga

omstruktureringen av närings- och samhällslivet medför ökade krav i fråga om

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

teoretisk utbildning på en växande mängd yrkesgrupper, dels av att man kan

vänta sig att människorna vill ta ut en ganska stor del av den höjda standarden

i form av förbättrad utbildning. För den senare bedömningen talar det faktum,

att vi i vårt land ännu har relativt små grupper med utbildningstraditioner. Allteftersom

vi förbättrar utbildningen för allt flera, kommer den positiva värderingen

av utbildningen — av sociala och andra skäl — att omfattas av allt flera.

Denna standardhöjningens och den bättre utbildningens egen dynamik har av

allt att döma ännu bara till en del börjat verka. Man torde kunna förutsätta, att

den under 1960- och 1970-talen sätter in med långt större kraft och med en efter

hand allt mer accelererande verkan. Vid de enskilda individernas bedömning av

utbildningsfrågorna och vid valet av alternativa studievägar blir då inte avnämarnas

utan ungdomarnas efterfrågan avgörande. Givetvis ska samhället med

en utbyggd studie- och yrkesvägledning och häri ingående anlagsprövning och

rådgivning se till att var och en väljer den bästa möjliga studievägen. TCO finner

det också angeläget understryka, att denna vägledning blir omfattande och

effektiv. Studie- och yrkesvägledningen kan emellertid inte få bli så starkt styrande,

att inte personliga önskemål och bedömningar får komma till uttryck i

valet av studieväg.

TCO ställer sig skeptisk till GU:s bedömning av såväl den gymnasiala utbildningens

omfattning som helhet som av uppdelningen på gymnasium respektive

annan teoretiskt inriktad utbildning.

I fråga om GU:s uppskattningar rörande avnämarnas efterfrågan

på olika slags gymnasieutbildad arbetskraft framhåller skolöverstyrelsen att

dessa ter sig rimliga. Enligt överstyrelsens mening sammanfaller ungdomarnas

efterfrågan och samhällets behov relativt väl, när det gäller den totala expansionen

av gymnasiet.

Länsskolnämnderna i Kalmar och Kristianstads län tar i detta sammanhang

upp yrkesutbildningens problem. Nämnden i Kalmar län framhåller därvid att

behovet av gymnasieutbildad arbetskraft bör vägas mot behovet av icke gymnasieutbildad.

Först när yrkesutbildningsberedningen redovisar sina kalkyler

och beräkningar, anses en mera definitiv avvägning kunna göras. Nämnden i

Kristianstads län beklagar att inte undersökningarna rörande det gymnasiala

utbildningsstadiets kvantitativa förhållanden inletts med en genomgång av yrkesutbildningens

problem och anser det icke osannolikt att fördelningen mellan

stadiets skilda utbildningsvägar hade rönt inverkan av en dylik uppläggning av

undersökningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har inga väsentligare invändningar mot GU:s efterfrågeberäkningar.

Styrelsen anför i detta sammanhang.

Även om den tendens, som utredningen skisserat för den långsiktiga utvecklingen,

dvs. åren 1970—1990, i sig innehåller många osäkra punkter, torde den

ändå klart ge vid handen, att arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft mer

och mer inriktar sig på arbetskraft med teoretisk utbildning ovanför grundskolan.

Styrelsen delar gymnasieutredningens uppfattning, att samhället bör

uppställa en mycket långsiktig plan för hela utbildningspolitiken och söka klargöra,

vilka faktorer som bör tillmätas vikt i en sådan plan.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

En viktig faktor därvidlag torde vara den långsamma tillväxten av den

svenska arbetskraften under den återstående delen av 1900-talet. Totalt sett

torde man få räkna med ett avstannande i arbetskraftstillväxten räknat i individer

och med lägre tal än för närvarande, då det gäller antalet arbetstimmar.

Beräkningar pågår inom styrelsens prognosinstitut över dessa förhållanden fram

till 1980. För en fortsatt ekonomisk tillväxt erfordras sålunda en snabbt ökande

produktivitet med stora kapitalinvesteringar och insatser av högt kvalificerad

arbetskraft.

Luleå domkapitel finner vad beträffar avnämarkravet den för teologer gjorda

prognosen vara alltför snäv och beräknar med hänsyn till avgången för aren

1965—-1969 ett behov av ca 575 präster i aktiv tjänst, medan utredningen anses

ha grundat sin beräkning på ett behov av 412 präster. Därtill kommer enligt

domkapitlets mening den rådande prästbristen, som skapar ett särskilt ersättningsbehov,

vilket beräknas till ca 400, samt ett växande behov av lärare med

viss teologisk utbildning.

Även teologiska fakulteten i Lund anser att det av GU framräknade behovet

av teologiskt utbildade fram till 1975 är missvisande.

SACO framför kritiska synpunkter på GU:s bedömning av det framtida behovet

av gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer och anser att de redovisade

siffrorna är tilltagna i underkant, SACO kritiserar även utredningens synpunkter

i fråga om risken för ett humanistöverskott och anför därvid bl. a. följande.

GU synes avfärda hela frågan om en överproduktion av humanistiskt utbildad

arbetskraft genom att hänvisa till att andelen kvinnor bland humanisterna torde

komma att väsentligt öka och »måhända därmed också andelen icke yrkesverksamma».

SACO vill i sammanhanget återigen framhålla önskvärdheten av

att undersökningar snarast utföres om akademikernas yrkesintensitet, och att

samhället genom olika åtgärder förbättrar kvinnornas möjligheter att ägna sig

åt förvärvsarbete. Det kan knappast vara ett rationellt tänkande, att samhället

skall utbilda en stor del kvinnor men samtidigt utgå ifrån att en icke obetydlig

del av dessa aldrig eller i ringa utsträckning kommer att inträda i någon yrkesverksamhet.

SACO kan vidare icke ansluta sig till synpunkten, att de humanistiska

fakulteternas expansion till viss del är ett uttryck för konsumtionstänkande,

dvs. att man väljer humanistiska studier utan att alltid förutsätta

att utbildningen skall komma till användning i framtida yrkesverksamhet.

SACO kan icke finna, att det av GU framlagda materialet på något sätt ger

organisationen anledning att ändra standpunkt i själva huvudfrågan, nämligen

att en överproduktion av humanister kan komma att inträffa om den hittillsvarande

utvecklingen fortsätter.

Från historisk-filosofiska sektionen i Uppsala framföres också erinringar mot

GU:s beräkningar rörande det framtida behovet av humanister. Sektionen anser,

att GU beräknat nämnda behov alltför lågt, och anför därvid bl. a. följande.

När GU i ett av sina »räkneexempel» förutsätter att de språkliga och historiska

ämnena inom de humanistiska fakulteterna år 1970 endast skulle ha samma

behov — i absoluta tal — av gymnasial utbildning som 1960, förefaller detta

mot bakgrunden av nuvarande arbetsmarknadsläge vara ett så orealistiskt an
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

tagande, att det inte borde få användas ens för ett »räkneexempel». I dylikt fall

skulle tillströmningen till dessa ämnen, som i allmänhet stigit under åren 1960—

1963, under de kommande åren rent av sjunka, samtidigt som lärarbehovet växer

mer än vad någon prognos tycks ha förutsett och humanisternas intresse för och

möjligheter till val av andra levnadsbanor än de traditionella synbarligen är i

starkt stigande.

Sektionen anser vidare, att det föreligger risk för att ett förverkligande av

den tänkta fördelningen på olika gymnasiala utbildningsvägar kommer att medföra

en oproportionerligt stark ström av gymnasister med naturvetenskaplig,

teknisk eller ekonomisk studieinriktning till de humanistiska fakulteterna. En

dylik snedbelastning hotar att vålla dessa fakulteter svåra bekymmer, allra helst

som det i allmänhet inte blir de bättre utan tvärtom de svagaste eleverna från

nämnda gymnasielinjer, som kommer att dras till humaniora. Sektionen vill

därför bestämt varna för att planeringen av gymnasiet låses fast vid de av GU

angivna procenttalen.

TCO konstaterar att dagens avnämarefterfrågan endast avspeglar de utbildningskrav

vi för närvarande har för olika yrkesgrupper. Med ett bättre utbildningssystem

och med därav följande förändringar av såväl strukturen som bedömningarna

inom närings- och samhällslivet kommer utbildningskraven att

efter hand ställas högre.

Sveriges mekanjörbund anser att GU:s prognoser om behovet av gymnasieingenjörer

är realistiska.

De problem som sammanhänger med proportioneringen av olika

utbildningslinjer i det gymnasiala skolsystemet behandlas bl. a. av

skolöverstyrelsen som därvid framhåller följande.

För att samhällets behov skall kunna tillgodoses, bör en avsevärd förskjutning

äga rum från framför allt humanistisk till teknisk och ekonomisk studieriktning.

Det är därför sannolikt, att den önskade fördelningen på olika lärokurser

inom den allmänna sektorn inte kan uppnås på annat sätt än genom

någon form av styrning. Huruvida en sannolikt erforderlig reglering av elevtillströmningen

till dels olika skolformer inom det gymnasiala skolsystemet, dels

önskvärda studieriktningar inom skolformerna kan genomföras utan att det

medför avsevärda återverkningar på elevernas fria val i grundskolan och hur

den i så fall skall ske är enligt överstyrelsens mening ett problem som måste

särskilt noggrant och ingående uppmärksammas under perioden för genomförandet

av den nya gymnasie- och fackskolorganisationen.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning tar upp proportioneringsfrågan och.

anför härom bl. a. följande.

Å ena sidan gäller det att tillse, att ungdomarnas val av gymnasieutbildning

är helt fri, å andra sidan gäller det att tillse, att de fackgymnasiala utbildningsvägarna

får ökad omfattning. Dessa två målsättningar kan komma i konflikt

med varandra. Den förstnämnda är avvisande till all dirigering. Den senare kan

nödvändiggöra dirigering, om ej det åsyftade målet uppnås på annat sätt. Detta

mål bör emellertid framför allt uppnås genom att den fackgymnasiala utbildningen

far en sadan utformning att eleverna blir åtråvärda på arbetsmarknaden.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

Detta kan blott ske om utbildningen är så utformad att yrkesutbildningsmomentet

tillgodoses i sådan utsträckning, att eleverna och deras föräldrar fritt

väljer dessa utbildningar därför att de vet att de ger en god utkomst för eleverna

i framtiden.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar GU:s uppfattning om behovet av en snabb utbyggnad

av de tekniska och ekonomiska lärokurserna på gymnasienivå, främst

med hänsyn till arbetsmarknadens behov av tekniskt och merkantilt utbildad

arbetskraft, men finner det samtidigt vara av vikt, att motsvarande utbildningar

på högre (universitet och högskolor) och närmast lägre (fackskolor) nivå

utbygges, så att arbetsmarknaden kan räkna med rimliga proportioner mellan

dessa utbildningskategorier.

Läroverkslärarnas riksförbund anför bl. a.:

Det blir alltid en huvudfråga, mer framträdande ju mer skolan anpassas efter

elevernas individuella anlag och intressen, om skolan också kan lämna den utbildning,

som behövs på olika områden av arbetslivet. Här spelar den förutsatta

fördelningen av elevmaterialet på egentligt gymnasium och fackskolor liksom

fördelningen på de allmänna och de fackbetonade gymnasierna en roll, och fråga

är hur stor marginal som kan ges åt de individuella intressena, om de kommer

i konflikt med behovet av arbetskraft på olika områden. I viss mån torde man

här kunna hoppas på verkningarna av en sakkunnig och ingående yrkesvägledning

och på de ungas naturliga intresse för yrkesvägar, där efterfrågan på arbetskraft

är stor och villkoren goda.

Förbundet betonar kraftigt att, om den uppgjorda grundritningen för elevfördelningen

på olika studievägar inte skulle följas vid elevernas fria val, så måste

detta val från början dock få bli avgörande.

Enligt Kooperativa förbundets mening har de undersökningar som GU verkställt

beträffande avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade varit av stor

betydelse för GU:s bedömning av dimensioneringen av de olika utbildningsvägarna

inom gymnasiet. Förbundet framhåller bl. a. följande.

Styrelsen anser det i och för sig sannolikt att en bredare uppläggning av dessa

undersökningar, liksom också beträffande den s. k. elevundersökningen, skulle

ha givit säkrare hållpunkter för denna viktiga avvägningsfråga, men finner den

fördelning av studieinriktningen som skisserats av utredningen vara relativt väl

anpassad till de strukturförändringar som skett, och sannolikt kommer att ske,

inom vårt näringsliv och på vår arbetsmarknad. Att de relativa tal som angivits

för den önskvärda framtida studieinriktningen beträffande humanistiska, samhällsvetenskapliga,

naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska linjer, endast

är och endast kan vara riktpunkter, måste dock även här understrykas inte

minst med hänsyn till att avnämarnas besked om sina krav kan befaras vara

statiska medan studieplaneringen måste vara dynamisk.

GU:s konstaterande att cn förskjutning bör äga rum till teknisk och ekonomisk

studieriktning har understrukits i många remissvar men förslaget har också

mötts av erinringar. Bland myndigheter som ställer sig positiva ingår förutom

ett 10-tal remissinstanser, som avgivit yttrande till skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, länsstyrelserna i Stockholms och Gotlands län, TCO,

2* — Bihang till riksdagens protokoll 106b. 1 sand. Nr 171

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Sveriges för enade studentkårer, Skånes

handelskammare och Fredrika Bremerförbundet.

SACO uttalar i denna fråga bl. a. följande.

De beräkningar beträffande utvecklingstendenserna på olika postgymnasiala

områden, som utförts av GU, understryker med full klarhet nödvändigheten av

att en ännu starkare omfördelning av de studerande mot tekniska och ekonomiska

studieinriktningar snarast kommer till stånd.

Svenska yrkesskolföreningen finner den förordade omfördelningen tillfredsställande,

men framhåller att det är utomordentligt väsentligt att utbildningen

på de två fackutbildande sektorerna blir så »matnyttig» som möjligt. Begränsas

utbildningen till att behandla ekonomiska och tekniska problem av teoretisk

och alltför »vetenskaplig» art, befarar föreningen att ungdomens användbarhet

mänskas på arbetsmarknaden och därmed minskar även utbildningens förmåga

att bli universitetsavlänkande.

Sveriges liberala studentförbund framhåller bl. a. följande.

Något spärrsystem som gör det svårare eller lättare att komma in på vissa

studievägar kan inte accepteras. Den fulla valfriheten bör vara utbildningspolitikens

målsättning även för det gymnasiala skolstadiet.

Visserligen bör och skall en kraftig utbyggnad av fackstudiekurserna och den

naturvetenskapliga studiekursen ske men de humanistiska och samhällsvetenskapliga

studiekurserna bör å andra sidan inte dimensioneras så knappt att man

för dessa linjer tvingas tillämpa väsentligt hårdare intagningskrav än för övriga

studiekurser. Omfördelningen får ske med andra medel. Främst då en utökad

studie- och yrkesorientering i grundskolan.

Mera kritiska uttalanden om förslaget om en ökning i dimensioneringen av

de tekniska och ekonomiska lärokurserna har också inkommit. Språkvetenskapliga

sektionen i Uppsala kan således inte godtaga de kvantitativa beräkningarna

för de olika utbildningsvägarna. I frågan framhålles bl. a. följande.

Linjeval är i viss utsträckning beroende av begåvningsfaktorer och intresseinriktning,

och en aldrig så kraftig propaganda för merkantila och tekniska

ämnen kommer inte att kunna undanröja mångas starka intresse för humanistisk

utbildningsväg. Den av GU föreslagna fördelningen på utbildningsvägar kan lätt

leda till att den humanistiska fakulteten i framtiden kommer att få mottaga ett

betydande antal elever med inadekvat gymnasieutbildning.

Humanistiska fakulteten i Göteborg finner det inte sannolikt att drygt 50 %

av gymnasiets elever kommer att följa naturvetenskapliga och tekniska studievägar.

Även Universitetslärarförbundet ifrågasätter om det är realistiskt att räkna

med en så långtgående omstrukturering som den GU förutsätter och befarar

att de humanistiska fakulteterna kommer att få mottaga ett stort antal elever

med inadekvat gymnasieutbildning om icke reglerande åtgärder för tillströmningen

till dessa fakulteter vidtas.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961f

De problem som sammanhänger med ensidigheten i könsfördelningen

på gymnasiets olika linjer diskuteras i flera remissvar.

Skolöverstyrelsen framhåller i samband med denna fråga bl. a. följande.

Att man enbart genom de studie- och yrkesorienterande åtgärder, som i första

hand bör sättas in, skulle kunna vinna önskade resultat vare sig i fråga om total

elevfrekvens eller könsfördelning på respektive lärokurser ter sig inte särskilt

troligt. I den mån dessa farhågor besannas genom den kommande utvecklingen,

måste kompletterande åtgärder övervägas. För att höja elevfrekvensen i vissa

lärokurser kan exempelvis särskilda stödåtgärder tänkas komma i fråga för

elever, som under gymnasietiden önskar övergå till dessa. För att främja en utveckling

mot en jämnare könsfördelning på de olika lärokurserna är många

samhälleliga åtgärder erforderliga. Här är det nämligen frågan om företeelser

som i hög grad är påverkade av traditionella uppfattningar och attityder utanför

skolan såväl bland föräldrarna som i näringslivet. Vad skolan kan åstadkomma

är upplysningsverksamhet som i högre grad än studie- och yrkesorienteringen

normalt gör vänder sig till alla åldersgrupper i grundskolan och till olika medborgargrupper.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att problemet med en bättre rekrytering av

flickor till icke-humanistiska yrken inte har blivit tillfredsställande belyst och

föreslår att en särskild utredning göres i syfte att lägga fram förslag till åtgärder

för att få till stånd en sådan omfördelning.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund vänder sig bestämt mot uppfattningen

att vissa yrken och utbildningsvägar endast lämpar sig för pojkar och

andra endast för flickor.

Folkpartiets ungdomsförbund uttalar i denna fråga bl. a. följande.

Det finns i dag rader av hinder för en fri rekrytering av flickor till de tekniska

och naturvetenskapliga studieinriktningarna. De ansvariga myndigheterna måste

genom kontakter och förhandlingar med arbetsgivare och fackföreningar medverka

till en vettigare yrkesvägledning och söka ge flickorna och föräldrar en

förändrad syn på utbildningsväg och yrkesinriktning. Endast samlade samhälleliga

åtgärder som syftar till att ge den kvinnliga välutbildade arbetskraften

bättre arbetschanser inom dessa sektorer och samtidigt också söker bryta ned

traditionella könsrollföreställningar kan här ge det önskade resultatet: möjligheter

att fritt välja studie- och yrkesinriktning efter sina egna förutsättningar.

Fredrika Bremerförbundet framhåller bl. a. följande.

Eftersom samhället i ökad utsträckning måste efterfråga arbetskraft med teknisk

och naturvetenskapligt inriktad utbildning, måste inslaget av flickor på

tekniskt och naturvetenskapligt inriktade gymnasievägar väsentligt öka, och

detta får i sin tur till följd att fler kvinnliga studerande på t. ex. teknisk högskola

och medicinsk fakultet och fler kvinnliga gymnasieingenjörer på arbetsmarknaden

kan väntas. FBF har i och för sig intet att erinra mot den allmänna

tendensen i detta förslag. Förbundet finner vidare att den allmänna betydelsen

av att kvinnor i ökad utsträckning bringas att söka sig till tekniska och naturvetenskapliga

utbildningsvägar och yrkesområden, nu aktualiserad genom gymnasieutredningens

förslag, gör det ofrånkomligt att hela det frågekomplex det

här gäller tas upp till grundlig utredning.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961/.

GU:s slutsatser och redovisningar i siffror av den framtida totala gymnasieexpansionen

samt fördelningen på gymnasier och övriga gymnasiala

utbildningsvägar har föranlett uttalanden från flertalet remissinstanser.

Skolöverstyrelsen avslutar sitt yttrande i vad det avser gymnasiets dimensionering

med att framhålla att utredningens bedömning av gymnasiets dimensionering

fram till 1970 kan anses realistisk både beträffande den totala expansionen

och beträffande fördelningen på olika utbildningslinjer. Därmed anser

överstyrelsen att man förfogar över tillräckligt riktgivande uppgifter för de närmaste

årens skolplanering. För den mer långsiktiga planeringen anser överstyrelsen

bedömningar på grundval av nu tillgängliga informationer eller prognoser

vara omöjliga att göra med någon större grad av precision. Man bör därför

räkna med kontinuerligt återkommande omprövningar av dimensioneringsfrågan

i framtiden allt eftersom samhället förändras. Den nya gymnasieorganisationen

bör enligt överstyrelsens uppfattning ovillkorligen utformas så, att den smidigt

kan anpassas efter successivt ändrade förutsättningar främst i fråga om efterfrågan

på gymnasial utbildning. Dessa krav på organisationen bör emellertid

vidgas till att avse inte bara gymnasiet utan hela det gymnasiala skolsystemet

så som detta definieras av utredningen. Överstyrelsen betonar att utredningens

tankar om ett flexibelt utbildningsväsende är utomordentligt

väsentliga och de delas helt av överstyrelsen.

Nödvändigheten av en flexibel utbildningsorganisation understrykes av flera

remissmyndigheter, bl. a. av överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,

statens tekniska forskningsråd, Svenska kommunförbundet, Svenska

stadsförbundet samt flera kommuner.

Sex remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, ansluter sig till GU:s

uppfattning att omkring 1970 av en årskull 17-åringar 30—35 % kommer att gå

i gymnasierna och ca 20% på övriga gymnasiala utbildningsvägar av relativt

teoretisk karaktär.

Överstyrelsen för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, stadsfullmäktige

i Hälsingborg och Gävle, Sveriges handelsgymnasiers riksförbund samt Storstockholms

planeringsnämnd finner GU:s beräkningar realistiska. Även statens

tekniska forskningsråd finner GU:s prognoser bärkraftiga men vill understryka

GU:s uttalande, att väsentligt mera ingående utredningar och studier än vad

GU kunnat prestera erfordras för en bärkraftig bedömning av den mera långsiktiga

framtida utvecklingen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anger följande skäl för sin bedömning av

denna fråga. 1 2 3

1. Genomförandet av grundskolan kommer att öka ungdomens möjlighet att

utnyttja gymnasial utbildning av olika slag.

2. Behovet av befattningshavare med bättre fackutbildning kommer att öka

allt efter som samhällets struktur blir mer och mer komplicerad.

3. Den ökade insikten att utbildning är en form av investering som är lika

väsentlig — i många fall mera väsentlig — än investering i utrustning av olika

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

slag kommer att öka beredvilligheten att ställa resurser till förfogande för utbildning

både när det gäller att utbygga investeringsmöjligheterna för utrustning

och att använda en större del av inkomsten till utbildning.

I anslutning till den jämförelse mellan gymnasieexaminationen enligt SOU

1962: 55 (framlagd av ecklesiastikdepartementets prognosgrupp) och enligt av

GU under vissa antaganden gjort räkneexempel, som redovisas i tabell 27 (s. 150)

i betänkandet, har statistiska centralbyrån med utgångspunkt i uppgifterna om

antalet elever i gymnasiets årskurs I3 och II4 hösten 1963 gjort en beräkning av

examinationen 1966 vid samtliga tre gymnasieformer. Med tillämpning av samma

metod som använts av ecklesiastikdepartementets prognos- och planeringsgrupp

har centralbyrån erhållit följande beräknade examination 1966.

Ag

Tg

Hg

Summa

GU

19 300

3 600

2 900

25 800

Centralbyrån

19 354

3 759

2 954

26 267

+ 254

+ 159

+ 54

+ 467

Centralbyrån framhåller att beräkningen innebär att hela antalet examina

från de tre gymnasieformerna skulle ligga knappt 500 eller 1,8 % högre 1966 än

vad som gymnasieutredningen räknat med. Mot bakgrund av vad som här framkommit

är det enligt centralbyråns uppfattning rimligt att räkna med att utredningens

examinationsfrekvens är i stort sett realistisk.

Svenslca kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anknyter till GU:s

beräkningar rörande tillströmningen 1970 och uppskattar tillförseln av elever

till yrkesskolan till 20—25 % av en årskull. De gymnasiala utbildningsvägarna

skulle alltså få mottaga 70—85% av en årskull, vilket procenttal förbunden icke

finner orealistiskt.

Stadsfullmäktige i Gävle understryker, att det är angeläget att fackgymnasiernas

andel av 1970 års gymnasister verkligen kommer att uppgå till de procenttal

som GU nämnt. I remissutlåtandet betonas samtidigt vikten av att den

fackgymnasiala utbildningen ges ett sådant innehåll att dess karaktär av yrkesutbildning

fortfarande står klar för eleverna och att dess värde för avnämarna

bibehålies. Om den större geografiska spridningen skulle vinnas på bekostnad

av kursernas innehåll befarar fullmäktige att den kan komma att motverka sitt

syfte.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning pekar många faktorer mot ett

högre tal för den totala tillströmningen 1970 än vad GU beräknat. Styrelsen

framhåller härom bl. a. följande.

Svårigheter föreligger för närvarande att närmare kvantitativt bedöma de

olika faktorernas styrka, när det gäller tillströmning till högre studier. I de län,

som nu har försöksvis inrättade fackskolor, anses de tillströmningstal som nämns

av fackskoleutredningen (20—25 % av årskullen) alltför låga. Samtidigt väntas

tillströmningen till gymnasium fortsätta att stiga, allteftersom grundskolan genomförs,

nya gymnasier och/eller nya studiekurser på ytterligare orter tillkom
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

mer, stipendieverksamheten byggs ut och omflyttningen från glesbygd till tätorter

äger rum. De antaganden, som utredningen gör om att ca 30 % av en

årskull 17-åringar år 1970 skulle genomgå gymnasieutbildning, torde få betraktas

som minimital, samtidigt som man måste räkna med en fortsatt ökning av tillströmningen

under 1970-talet.

I vissa remissvar diskuteras de begåvningsmässiga förutsättningarna

för den gymnasie- och fackskoleexpansion som GU räknat med.

Med hänsyn till sin bedömning i denna fråga ifrågasätter Högerns ungdomsförbund

om GU:s antaganden rörande tillströmningen år 1970 är riktiga och rimliga.

Förbundet uttalar bl. a. följande.

Gjorda undersökningar pekar på att en betydligt mindre del av befolkningen

är väl lämpad att tillgodogöra sig en undervisning motsvarande den som i dag

ges i våra gymnasier. Skall man bredda rekryteringen på gymnasierna genom att

sänka kunskaps- och färdighetskraven är man inne på en farlig linje. Det är

självfallet mycket glädjande om vi om ett antal år når upp till gymnasieutredningens

beräkningar av antalet gymnasister, förutsatt att inte kvalitetskravet

på undervisningen eftersatts. Högerns ungdomsförbund vill emellertid i dag

intaga en reserverad hållning mot de föreslagna dimensionerna av det framtida

gymnasiet.

Humanistiska fakulteten i Göteborg framhåller i anslutning till GU:s siffror

bl. a. följande.

Eftersom man alltid måste räkna med, att vissa för gymnasial utbildning

lämpade personer av mera tillfälliga eller speciella skäl avstår från dylik utbildning

efter grundskolan, kommer en icke oväsentlig del av de studerande inom

den gymnasiala utbildningsorganisationen att ligga under genomsnittet i fråga

om intellektuell studieförutsättning, dvs. ha en intelligenskvot under 100. Frågan

om hur stor del av varje årskull som skall erhålla teoretisk utbildning utöver

den obligatoriska skolan är i första hand en statsfinansiell fråga, i andra hand

en fråga om ett rationellt utnyttjande av de personella resurserna. Fakulteten

har på denna punkt icke anledning att uttala annat än att den berörda målsättningen

måste få påtagliga konsekvenser för effektiviteten i gymnasieundervisningen

och följaktligen också för nivån vid avgången från gymnasiet.

Humanistiska fakulteten i Lund anser det önskvärt att så många som möjligt

får tillfälle till en lämplig utbildning efter grundskolan men framhåller samtidigt

att en mycket stor intagning till de olika gymnasiala utbildningsvägarna — speciellt

för de icke spärrade fakulteterna — kan komma att medföra allvarliga

konsekvenser i form av sänkt begåvnings- och kunskapsstandard hos de växande

studentkontingenterna.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser att GU synes ha överskattat den

begåvningsreserv av gymnasiekompetenta elever som GU räknar med finns inom

vissa grupper av samhället och i geografiskt mindre gynnade trakter.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar att ett förhållande som särskilt bör

uppmärksammas och som i hög grad påverkar dimensioneringen men också

differentieringen av gymnasieutbildningen är den pågående regionala omfördelningen

av vår befolkning.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 106i

Flera remissmyndigheter drar slutsatser rörande det ökade tryck på

de akademiska utbildningsvägarna, som en ökning av gymnasieutbildningen

för med sig. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter, om icke de

fria fakulteternas undervisningsformer och -resurser snarast behöver överses och

ges ökad effektivitet med hänsyn till den väntade starka ökningen av studerande.

Styrelsen framhåller samtidigt vikten av att den arbetsgrupp för postgymnasiala

utbildningsvägar, som enligt riksdagens beslut kommer att tillsättas, snarast

påbörjar sitt arbete och att alternativ till universitets- och högskoleutbildning

tillskapas för de gymnasieutbildade i större utsträckning än hittills.

Större konsistoriet i Uppsala anser det nödvändigt att utbygga även utbildningsvägar

vid sidan om universiteten, framför allt de s. k. postgymnasiala

utbildningsvägarna. En sådan utbyggnad anses dels svara mot samhällets behov,

dels förhindra att stora skaror ungdomar, i brist på mot deras intressen svarande

utbildningsalternativ, söker sig till universiteten och då framför allt till

de humanistiska fakulteterna.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala uttalar bl. a. följande.

En försiktig beräkning grundad på GU:s egna prognoser skulle sålunda ge till

resultat att 25—30 000 studerande eller fler om några år kan beräknas årligen

söka sig till universiteten. Det innebär en fördubbling eller tredubbling av nuvarande

tillströmning. Redan detta förhållande är givetvis av stor betydelse, när

statsmakterna går att fatta beslut om det nya gymnasiet. Man måste ha klart

för sig att konsekvensen måste bli en kraftig expansion av universitet och högskolor

och en därmed följande omprövning av dessas organisation och arbetsformer.

SACO finner det ytterst angeläget att kraftåtgärder vidtagas för att öka tillgången

på icke-akademisk postgymnasial utbildning. SACO anser att, med

hänsyn till det starkt ökande antalet studenter, studentexamen bör läggas till

grund för fler utbildningsvägar än de traditionella. Som exempel på utbildningslinjer

vid vilka studentexamen borde utgöra grund för utbildningen nämner

organisationen småskoleseminarier, socialinstitut, sjuksköterskeskolor, sjukgymnastinstitut,

tecknings- och musiklärarutbildning, sekreterarutbildning, laboratris-,

preparatris-, kriminalpolis- och landskanslistutbildning.

2.1.3.2 Fackskolan

De av FU redovisade siffrorna angående fackskolans kvantitativa

utveckling har föranlett uttalanden endast från ett fåtal instanser.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser det mest realistiskt att räkna med att

20 % av en årskull kommer att gå till fackskola.

Länsskolnämnden i Västmanlands län bedömer för länets vidkommande fackskolefrekvensen

till 35—40%.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att storleken av den andel av en årskull

17-åringar som skolformen kommer att omfatta bl. a. beror på arbetsmarknadens

efterfrågan på fackskolcutbildade. Det finns enligt styrelsens uppfattning

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

skäl att vid planeringen av fackskolornas utbyggnad taga hänsyn till att de kan

komma att omfatta en större del av årskullen än de 20—25 % utredningen räknar

med.

Enligt SACO.s mening är det väsentligt, att ett arbetsmarknadsmässigt underlag

föreligger innan beslut fattas om inrättande av nya skolformer. SACO finner

det självklart att även utbildningsvägarna på mellannivå måste dimensioneras

på ett efter arbetsmarknadsförhållanden lämpligt sätt. SACO anser att sådana

beräkningar lättast kan göras för den tekniska och ekonomiska fackskolan och

anser det inte tillfredsställande, att fackskoleutredningens sakkunniggrupp i hithörande

frågor icke kunnat göra mer precisa beräkningar.

SACO framhåller också med skärpa att organisationen icke kan ansluta sig

till vad FU:s sakkunniggrupp anför i fråga om svårigheterna att beräkna avnämarbehovet

för den sociala fackskolan. Tillförlitliga behovsberäkningar bör

göras. SACO framhåller avslutningsvis att det arbetsmarknadsmässiga underlaget

för fackskolornas dimensionering bör ytterligare utredas.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund kritiserar FU:s antagande att ca 6%

av en årskull 18-åringar kommer att välja den tekniska fackskolan och framhåller

att denna prognos inte kan anses vara grundad på något tillförlitligt underlag.

En förutsättning för att intagningen skall nå denna höga nivå anses

vara att fackskoleutbildningen leder till en i jämförelse med närliggande utbildningar

konkurrenskraftig kompetens.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att med en

rekrytering av 35 % av en årskull till gymnasium och 20 % till fackskolor

har man kommit långt ner i teoretisk begåvningsnivå och fortsätter:

Om det gjorda antagandet om begåvningsnivån och därmed om studielämpligheten

hos fackskolans elevunderlag är riktigt, kan den teoretiska kunskapen inte

Väntas bli särskilt högt driven under den korta studietid som står till förfogande

— 34 timmar sammanlagt för de tekniska ämnena. Detta i sin tur innebär att

elever från teknisk fackskola endast undantagsvis kan ersätta gymnasieingenjörer

och göra med dessa jämförbar karriär i den mån denna kräver teoretiska

kunskaper.

2.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur

2.2.1 Gymnasieutredningen

2.2.1.1 Samordnat skolsystem på det gymnasiala åldersstadiet

Vid diskussionen av begåvnings- och utbildningsreservens storlek framhöll GU

(jfr 2.1.1.1) att denna inte är oföränderlig utan växer allt eftersom utbildningsmålen

göres mer differentierade. Vid utformningen av systemet för de gymnasiala

skolformerna i framtiden är detta förhållande av stor vikt. GU inleder sina

överväganden i dessa frågor med en diskussion av begreppet studiemål (GU 6.2).

GU konstaterar att studiemålets nivå måste bedömas efter de slutresultat som

skolformens elever uppnår. Inom varje studiegång i skolformen kommer slut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

resultatet att variera från individ till individ. Förhållandena kompliceras också

därav att de resultat en elev uppnår ofta blir beroende av vilken studieväg som

valts. Om skolan kan utformas så att varje elevs individuella förutsättningar

tillvaratas, blir utsikterna att eleven når ett gott resultat väsentligt bättre än

om eleven måste genomföra sina studier i en studiegång som inte passar honom.

Den enskilde elevens slutresultat kommer vidare att variera från ämne till ämne,

och den nivå eleven uppnår låter sig därför knappast entydigt fastställa (GU

6.2.1.1).

Betydande svårigheter föreligger alltså att värdera den enskilde elevens resultat.

Härtill kommer att man, för att få ett mått på en skolas nivå, måste ta

hänsyn till resultaten hos samtliga de elever som går igenom skolan. Att därvid

som mått endast utnyttja en minimiprestation som uppställes för att en elev

skall bli godkänd är enligt GU en alltför enkel värderingsmetod (GU 6.2.1.2).

Man bör i stället mäta med de studieresultat som samtliga elever i skolan uppnår.

En breddning av intaget till en skolform, t. ex. gymnasiet, kommer då alltid —

under vissa av GU angivna förutsättningar — att medföra en höjning av utbildningsnivån

(GU 6.2.1.3). Förutsättningarna härför sammanhänger med hur studieprogrammet

passar för de nya elevkadrar som kommer till skolan.

Som framgår av den förut under avsnittet 2.1.1 lämnade redogörelsen räknar

GU med en fortsatt snabb expansion inom de utbildningssektorer ovanför grundskolan

som är av relativt teoretisk karaktär. Man torde kunna räkna med att

omkring 1970 mer än 50 % av en årskull söker sig till sådan utbildning. För att

möta denna tillströmning är enligt GU:s mening det nuvarande gymnasiet ej

tillräckligt varierat vare sig i fråga om mål, innehåll eller nivå. GU anför härom

bl. a. följande.

Att ett gymnasium med nuvarande utformning inte kan tillfredsställa de

många och starkt varierande intressen och anlag, som finns representerade i en

så stor andel av årskullen, är uppenbart. Men även om gymnasiet grundligt

reformeras kan det inte fylla nyssnämnda uppgifter, om målsättningen skall

vara att ge en i stora drag oförändrad kunskaps- och färdighetsstandard. Det

kommer att erfordras möjligheter att variera studiemålet i fråga både om innehåll

och nivå (GU 6.2.1.3).

Redan i GU:s direktiv har liknande synpunkter utvecklats (GU 3.1.4.2).

GU konstaterar att det i framtiden måste finnas studievägar som i stora drag

fyller de uppgifter som åvilar nuvarande tre gymnasiefonner. För dessa studievägar

använder GU — som redan nämnts — beteckningen gymnasium. Ett gymnasium

med 3-årig studiegång ovanpå grundskolan bör enligt GU:s uppfattning

vara den huvudform som i framtiden för fram till högre studier (GU 6.3).

Såsom närmare kommer att utvecklas i det följande (3.3.1) föreslår GU att

gymnasiet blir 3-årigt med undantag för den fullständiga tekniska gymnasieutbildningen,

som föreslås bli 4-årig. Studievägar med gymnasiets karaktär är

emellertid inte tillräckliga för de framtida utbildningsbehoven. GU framhåller

att ytterligare differentiering på studievägar med studiemål, som ifråga om inne
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

håll och nivå varierar mer än vad som är möjligt inom gymnasiet, blir nödvändig

(GU 6.4). Studievägar vilkas innehåll svarar mot det stora utbildningsbehovet

för vårdnadsområdet, vilket också synes motsvara ett elevintresse, blir

bl. a. aktuella. Vidare finner GU en bättre spridning och en innehållsmässig

modernisering och komplettering av de på teknisk och ekonomisk verksamhet

inriktade utbildningsvägarna erforderlig.

Nivåmässigt erfordras anpassning till ungdomarnas varierande studieförutsättningar.

GU framhåller att dessa inte enbart eller ens huvudsakligen är beroende

av den intellektuella prestationsförmågan utan av en rad andra faktorer,

såsom uthållighet, ambition och koncentrationsförmåga. Vidare önskar åtskilliga

ungdomar en utbildning där kraven inte motsvarar nuvarande gymnasieexamina.

De siktar närmast på en yrkesverksamhet på mellannivå eller på en mera speciell

yrkesutbildning som inte förutsätter utbildning från gymnasium. Jämsides med

gymnasiet bör därför finnas kortare utbildningsvägar som snabbare leder fram

till förvärvsverksamhet. GU finner det ändamålsenligt att den 1962 beslutade

fackskolan i första hand får fylla detta behov (GU 6.4.1.1). Ett av skälen för

tillskapandet av denna skola var att den skulle täcka en del av efterfrågan på

teoretisk utbildning ovanför grundskolan. Enligt GU:s mening är det inte heller

lämpligt att mellan det 3-åriga gymnasiet och den 2-åriga fackskolan införa

ytterligare en utbildningsform. Från såväl avnämarnas som elevernas synpunkt

skulle ett sådant utbildningssystem bli alltför komplicerat. Härtill kommer att

varken ekonomiska eller personella resurser bör splittras på att samtidigt genomföra

fackskolan, bygga ut det egentliga gymnasiet och tillskapa en tredje

relativt teoretiskt inriktad gymnasial utbildningsväg.

Den modell för det gymnasiala skolsystemet (GU 6.4) som GU utgår från

består sålunda av gymnasiet, vars huvuddel är 3-årig, den 2-åriga fackskolan

och yrkesskolan. GU betonar att det från många synpunkter är av vikt att dessa

skolor redan från början utformas så att de tillsammans bildar ett utvecklingsbart

skolsystem. De kvantitativa undersökningar GU genomfört visar att det

inte är möjligt att med högre grad av säkerhet uttala sig om vilka proportionerna

i framtiden bör vara mellan de olika utbildningsvägarna. GU finner det

inte heller möjligt att innehållsmässigt skarpt avgränsa utbildningsvägarna ifrån

varandra. Sin principiella syn på utvecklingen på längre sikt av det gymnasiala

åldersstadiets skolor redovisar GU på följande sätt.

För GU framstår det som sannolikt att när efterfrågan på utbildade och

intresset för utbildning om något eller några decennier ytterligare ökat det blir

nödvändigt att fastare än vad nu måhända kan ske sammanfoga de olika

skolformerna ovanpå grundskolan. Vad som då avtecknar sig är inte ett parallellskolsystem

på det gymnasiala åldersstadiet utan en ungdomsskola som

inom sig rymmer olika studievägar anpassade efter skilda elevtypers intressen

och fallenhet men inte skilda åt genom organisatoriska barriärer. Det måste vara

välbetänkt att redan i dag hålla denna framtidsbedömning i minnet vid utformningen

av det gymnasiala skolsystemet även om gymnasieutredningens uppgift

är att konstruera endast en del därav (GU 6.4.1.2).

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

GU framhåller i fortsättningen att utgångspunkten emellertid nu är att fackskolan

är en särskild skolform liksom yrkesskolan. Samverkan mellan skolformerna

på det gymnasiala åldersstadiet och övergången dem emellan bör dock

så långt möjligt underlättas. Även om de formellt är tre skilda skolformer är

det angeläget att de reellt betraktas och fungerar som olika utbildningsvägar

inom en helhet. Om de från början så långt möjligt avväges lämpligt i förhållande

till varandra och om systemet i fortsättningen, allteftersom utvecklingen

kräver det, modifieras och kompletteras, anser GU utsikterna mycket goda att

det skall bli funktionsdugligt.

I detta sammanhang tar GU i korthet upp frågan om yrkesutbildningens utveckling

i framtiden (GU 6.4.1.3). GU finner det sannolikt att på längre sikt

intresset för mycket speciell yrkesutbildning byggd direkt på grundskolan och

inriktad på enstaka yrkesgrupper kommer att minska. GU betonar att detta

givetvis inte får tolkas såsom tecken på minskat intresse för yrkesutbildning.

Tvärtom — anser GU — har man att räkna med en fortsatt snabb utbyggnad

av yrkesskolväsendet. Dess uppgifter kan emellertid komma att delvis förändras.

Enligt GU:s uppfattning är det sannolikt att specifik yrkesutbildning i

framtiden ofta kommer att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men

dock målinriktad grundutbildning, erhållen inte bara i grundskolan utan i stor

utsträckning inom gymnasiala skolformer.

GU diskuterar också avgränsningen mellan gymnasium, fackskola och yrkesskola

från synpunkter som kan rubriceras såsom pedagogisk-psykologiska (GU

6.4.3). Därvid framhåller GU bl. a. följande.

De tre skolformerna får inte isoleras från varandra och i sin målsättning peka

åt helt skilda håll. Detta vore felaktigt redan av det skälet att samtliga ungdomar

i en årskull inte låter sig indela i tre från varandra skilda grupper, var

och en så karaktäriserad av sin speciella intresseinriktning, skolinställning, prestationsförmåga

etc. att den ena borde välja gymnasium, den andra fackskola

och den tredje yrkesskola. Tvärtom varierar alla sådana faktorer genom hela

årskullen och denna variation sker utan tvära språng. Därför måste också utbildningsinnehåll

och studiemål så långt detta är praktiskt möjligt varieras

genom hela det gymnasiala skolsystemet för att kunna tillfredsställa ungdomarnas

många och skiftande behov.

Detta är viktigt också från andra synpunkter. Isoleras gymnasiet, fackskolan

och yrkesskolan från varandra och får fackskolan och yrkesskolan karaktären av

»återvändsgränder» är risken stor att gymnasiet kommer att bli väsentligt

mycket mera lockande, eftersom det håller vägarna öppna till högre studier

och därmed ofta antas ge större utsikter att nå socialt och ekonomiskt eftersträvansvärda

yrken. Effekten härav kommer att visa sig både i grundskolan

och på dess överstadium.

GU framhåller att en viktig motåtgärd bl. a. är att skapa goda möjligheter

för de ungdomar som väljer fackskola eller yrkesskola att i en senare etapp

uppnå gymnasiets slutkompetens. I varje fall för fackskolan anses detta redan

nu kunna åstadkommas genom att övergångsmöjligheter mellan gymnasium och

fackskola skapas. En annan minst lika betydelsefull åtgärd anser GU det vara

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

att skapa goda vuxenutbildningsmöjligheter. Av stor vikt är också en lämplig

utformning av intagningssystemet.

GU framhåller att det när det gäller intagningen och det organisatoriska

samspelet mellan gymnasium och fackskola kommer att ställas stora krav på

studie- och yrkesvägledningens kvalitet och utformning.

GU har funnit att en samverkan mellan de gymnasiala skolformerna medför

ökade möjligheter att geograjiskt sprida den gymnasiala utbildningen (GU 6.4.2).

På ytterligare 10 ä 15 orter torde gymnasium kunna upprättas om sådan samverkan

sker.

2.2.1.2 Horisontell klyvning av gymnasiet (GU 6.5)

Tanken på en horisontell klyvning av gymnasiet har framförts vid flera tillfällen

under 1900-talet. I första hand har diskussionen avsett det allmänna gymnasiet

men även för handelsgymnasiets del har förslag härom framförts. Mest

uppmärksammat har ett förslag av 1946 års skolkommission blivit. Kommissionen

framlade ett förslag till 3-årigt allmänt gymnasium med avgångsetapp

efter tva år följt av ett tredje år, »college-året», med specialiserade och fria

studier.

Horisontell klyvning sådan den allmänt uppfattats innebär att man inom

skolan (eller eventuellt en del av densamma) anordnar en avgångsetapp för

vissa elever. Kursinnehållet och kunskapskraven skall därvid vara desamma

för alla elever inom den gemensamma delen, så att eleverna i och med avgångsetappen

får en avrundad utbildning.

Frågan om horisontell klyvning av det nya gymnasiet diskuteras ingående av

GU, som finner att en organisation med goda övergångsmöjligheter mellan gymnasium,

fackskola och yrkesskola — kompletterad med en effektiv vuxenutbildning

— bör fungera lika bra som och i vissa avseenden bättre än om gymnasiet

klyves horisontellt. GU framhåller därvid bl. a. att en avgångsetapp inom ett

horisontellt kluvet gymnasium knappast kan komma att bli någon mera efterfrågad

anordning i en framtid, då parallellt med gymnasiet kommer att finnas

fackskolor som avlämnar sina elever på samma tid och på likartad nivå (GU

6.5.3.4). En avgångsetapp kan vidare ej anordnas om ej utbildningen därvid

ges en viss avrundning. För den fullständiga gymnasieutbildningen skulle en

sådan avrundning innebära tidsförluster och läroplanssvårigheter.

I debatten har framförts att college-året skulle kunna centraliseras till vissa

gymnasier och eventuellt även förenas med en viss decentralisering av universitetsutbildningen.

Häremot hävdar GU, som i och för sig ställer sig mycket

positiv till decentraliserad akademisk utbildning, att permanenta universitetsfilialer

endast torde kunna inrättas på ett mindre antal orter i landet samt att

det redan med hänsyn till antalet gymnasiestuderande får anses vara uteslutet

att collegeutbildningen skulle kunna begränsas till dessa orter (GU 6.5.3.5).

Vidare skulle ett system med collegeutbildning tvinga till miljöbyte redan efter

ett år för dem som vill fortsätta med universitetsstudier.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

2.2.1.3 En enhetlig gymnasieorganisation

GU föreslår en enhetlig gymnasieorganisation. Detta innebär dock ej enligt

GU:s åsikt att gymnasiet skall vara odifferentierat. Ett helt odifferentierat gymnasium

skulle enligt GU:s mening inte motsvara elevernas intressen och inte

heller kunna tillfredsställa alla avnämares mycket varierande förutbildningskrav

(GU 7.2.1.1).

I fråga om differentieringen uttalar GU att det ej behövs någon djupgående

argumentering för att med hänsyn till utbildningsmålet motivera en vertikal,

grov uppdelning av gymnasiet i två delar, av vilka den ena har till uppgift att

i första hand förbereda för fortsatt utbildning och den andra för direkt yrkesverksamhet.

Inom den senare delen kan man vidare naturligt särskilja i varje

fall två stora sektorer, nämligen en med ekonomisk och en med teknisk inriktning

(GU 7.2.1.1).

GU framhåller vidare att ungdomarna vid gymnasiestudiernas början icke

bör tvingas till val mellan universitetsberättigande och icke-universitetsberättigande

gymnasiestudier. Det är enligt GU:s mening inte rimligt att begära att

ungdomar redan i 16-årsåldern skall kunna bestämma sig för respektive avstå

från universitetsexamen, som ofta ligger ett tiotal år fram i tiden. I konsekvens

härmed hävdar GU att de fackgymnasiala lärokurserna hör vara så utformade

att de generellt ger behörighet för högre studier (GU 7.2.1.2).

Enligt GU:s mening är en lika värdering av studiegångarna i gymnasiet med

avseende på möjligheterna att få tillträde till högre studier angelägen även med

hänsyn till önskemålet att ge den fackgymnasiala utbildningen ökad attraktivitet.

Skulle ett val av fackgymnasial utbildning innebära att möjligheten att gå

till högre studier härigenom försvåras, finns det risk för att man i stället går

till en allmän gymnasielinje för att på så sätt kunna uppskjuta avgörandet i

frågan om fortsatt utbildning.

GU anför vidare att en aldrig så stor likvärdighet mellan gymnasiets olika

studievägar blir av mindre värde om de geografiska avstånden utgör hinder för

att välja vissa av studievägarna. Då handelsgymnasier och tekniska gymnasier

i dagens läge endast finns på ett 30-tal orter, medan allmän gymnasieutbildning

kan erhållas på ca 125 orter, är det således nödvändigt att sprida ut fackgymnasieutbildningen.

Ett sådant utspridande kan enligt GU:s uppfattning

endast ske genom en samordning i någon form av all gymnasieutbildning, och

den lösning som utredningen förordar innebär att gymnasieselctorerna lokalmässigt

samordnas, så att inom en och samma skolenhet ges både fidlständig allmän

samt fidlständig eller i varje fall påbörjad fackgymnasieutbildning. Även praktiska

och ekonomiska skäl anser GU tala för en sådan samordning (GU 7.2.2.2).

2.2.1.4 Den regionala och lokala planeringen

Frågan om den regionala och lokala planeringen rymmer flera delproblem.

Bl. a. uppkommer frågan i vilken utsträckning gymnasium och fackskola skall

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961±

lokaliseras till samma orter. Därest så blir fallet uppkommer problemet hur den

lokalmässiga samordningen skall lösas, genom horisontell samordning mellan

gymnasiala skolor eller vertikal samordning med grundskolan.

GU har funnit att fackskola endast undantagsvis bör lokaliseras utanför gymnasieorterna

(GU 12.4.1). Som skäl härför erinrar GU bl. a. om uttalandet i

proposition 1962: 54, i vilken jag anslöt mig till den uppfattningen att fackskoleorganisationen

redan från början borde utbyggas enligt allmänna planering

sprincip er. Dessa principer för utbyggnaden har GU beträffande gymnasiet

sammanfattat i följande fyra punkter (GU 12.2.2). Utbyggnaden skall

a. vara rationell, dvs. effektivt utnyttja ekonomiska och personella resurser,

b. så långt möjligt ge eleverna, oavsett bostadsort, samma tillgång till olika

utbildningslin j er,

c. i möjligaste mån ta hänsyn till efterfrågan på gymnasieutbildade dels kvantitativt,

dels vid lokaliseringen av enskild skola,

d. medge största möjliga flexibilitet så att organisationen med minsta möjliga

ytterligare investeringar kan anpassas till ändrade förhållanden.

I fråga om det praktiska genomförandet av planeringen framhåller GU bl. a.

följande (GU 12.2.3.2).

Vid bestämmandet av en skolort är den s. k. centralortsprincipen vanligast,

vilken även använts vid den omfattande utbyggnaden av gymnasieväsendet

sedan 1950-talets mitt. Centralortsprincipen innebär i huvudsak att skolregionema

överensstämmer med näringsgeografiska regioner, uppbyggda kring centralorter

som kommersiellt, ekonomiskt och kommunikationsmässigt hör samman

med omlandet. Skolans roll som samhällelig serviceinstitution understrykes därigenom,

den blir lokaliserad till den plats som utgör områdets befolkningstyngdpunkt

och medger sålunda för eleverna att så bekvämt som möjligt komma till

skolan. I

I enlighet med departementschefens uttalande och förenämnda planeringsprinciper

har GU genomfört en översiktlig, hela riket omfattande beräkning av fackskolans

kvantitativa omfattning i början av 1970-talet (GU 12.4).

GU har diskuterat konsekvenserna av att inte förlägga fackskola till orter med

gymnasium utan till mindre och mera perifera orter i regioner som inte har

gymnasium men funnit sådan förläggning mindre lämplig. GU anför härom bl. a.

följande.

Resultatet skulle bli — förutom en mera lärar- och lokalkrävande organisation

till följd av det större antalet enheter — att fackskolans uppgift som gymnasialt

alternativ skulle bli geografiskt betingad. Ej heller blir underlaget på de

enskilda orterna tillräckligt för att samtliga fackskoletyper skall kunna upprättas.

Eftersom eleverna vid val bland utbildningsvägar på i stort sett samma

nivå i stor utsträckning väljer närmast tillgängliga skola, finner GU det mycket

sannolikt att ungdomar på fackskoleorter utan gymnasium väljer gymnasium i

mindre utsträckning än som vore önskvärt. På mindre orter kommer vidare

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i

bristande elevunderlag att begränsa elevernas möjligheter till val av studieväg.

Dessa förhållanden leder till en »utbildningsgeografi» med övervikt av fackskoleelever

av skilda slag på vissa mindre orter och av gymnasieelever på de större

orterna. Större orter med ett större elevunderlag får sålunda avstå från fackskoleutbildning

till förmån för mindre orter varigenom ett större antal små

enheter upprättas, vilka trots ett totalt större behov av lärare och lokaler ger

mindre effekt, räknat i antal fackskoleelever.

GU drar härav slutsatsen att på orter med gymnasium även fackskola bör

upprättas. Orter med gymnasium anses praktiskt taget undantagslöst ha elevunderlag

även för fackskola.

En annan fråga är om fackskola därutöver bör upprättas på andra orter

inom gymnasieregionen. GU uttalar härom följande.

Även vid en sådan planering skulle en från elevernas och samhällets synpunkt

oförmånlig »utbildningsgeografi» bli resultatet. Elever med intresse och förutsättningar

för gymnasieutbildning skulle i större eller mindre omfattning välja

fackskolestudier på hemorten framför gymnasiestudier på annan ort. Från gymnasiets

synpunkt torde detta inte medföra några nackdelar men väl för de enskilda

eleverna. Dessa skulle därtill normalt erbjudas begränsade valmöjligheter,

eftersom den fackskola som upprättas vid sidan av gymnasieortens fackskola i

regel får ett litet elevunderlag. Om ifrågavarande orter likväl bedömes ha underlag

för fackskola torde de i samma mån ha underlag även för viss del av den

gymnasiala utbildningen i övrigt.

Antalet gymnasieorter har fördubblats de senaste 15 åren och antalet gymnasier

har ökat ännu starkare, vilket framgår av följande tablå (GU 6.4.2.2).

Antal gymnasier och gymnasieorter

Läsår

Antal gymnasier

Ag

Hg

Tg

Summa

1946/47 ...................

90

10

11

in

1956/57 ...................

128

23

15

166

1962/63 ...................

no1

32

293

231

Antal gymnasieorter

1946/47 ...................

62

9

11

62

1956/57 ...................

92

23

15

93

1962/63 ...................

123

31

28

124

1 Vissa mera speciella privata skolor liksom internatskolor ingår inte häri.

2 Därav ett samorganiserat med Ag.

GU har undersökt möjligheterna att ytterligare sprida gymnasieutbildningen.

Utredningen har emellertid funnit att, om hänsyn endast tas till gymnasiet och

man räknar med en gymnasiefrekvens av 30 %, den geografiska spridningen

torde i det stora hela vara genomförd. GU:s undersökningar har emellertid visat

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

att man kan öka antalet gymnasieorter (g-orter) och sålunda även antalet fackskoleorter

vid en lokalmässig samordning av gymnasium och fackskola. Med en

sådan samordning och en total elevfrekvens av ca 50 % anser GU det befogat

att upprätta gymnasium och fackskola på ytterligare ett tiotal orter utan att

den minskning av elevunderlaget för vissa nu förekommande gymnasier som

därvid uppstår innebär att dessa påverkas ogynnsamt i betydande grad (6.4.2.3).

För vissa utpräglade glesbygdsorter förutsätter GU att speciella anordningar

vidtages.

GU redovisar (GU 12.3.2.2) två räkneexempel beträffande gymnasiets kvantitativa

omfattning läsåret 1970/71, av vilka det ena bygger på antagandet om

en 30-procentig gymnasiefrekvens inom landets samtliga regioner och det andra

på en inom de två skolämbetsverkens planeringsgrupp genomförd beräkning om

det framtida elevantalet inom de enskilda regionerna med hänsynstagande till

lokala variationer. De senare beräkningarna, vilka underställts vederbörande

kommuner, vilkas synpunkter därvid beaktas, redovisas i följande tabell.

Beräknad fördelning 1970 av gymnasieregionema på olika storleks grupp er

Antal gymnasie- klasser i årskurs 1

Antal g-orter

Därav för närvarande med

Tg

Hg

2 ...............

1

_

_

3 ...............

11

—

—

4 ...............

18

1

—

5 ...............

24

—

1

6 ...............

16

2

1

7 ...............

7

3

2

8 ...............

6

2

2

9 ...............

9

5

5

10 ...............

4

2

—

12 ...............

2

2

2

13 ...............

6

3

3

14 ...............

4

4

4

15 ...............

4

2

2

16 ...............

1

1

1

17 ...............

2

2

2

18 ...............

1

1

1

20 ...............

1

1

1

43 ...............

1

1

1

60 ...............

1

1

1

99 ...............

1

1

1

1201

342

30

1 Inom Stor-Stockholm har i två fall g-orter parvis sammanförts till en region. Korrespondensgymnasier

har ej inräknats i detta antal. Två nya g-regioner beräknas tillkomma före 1970.

2 Inklusive fyra 1963 beslutade samt ytterligare två som enligt skolöverstyrelsens och överstyrelsens

för yrkesutbildning planeringsgrupp torde tillkomma.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

57

Antalet nybörjaravdelningar enligt tabellen skulle uppgå till 1 049, vilket motsvarar

en genomsnittlig gymnasiefrekvens av ca 29 %. Det tiotal gymnasieorter

som enligt vad förut nämnts eventuellt skulle kunna tillkomma har ej medräknats

här.

Gymnasiernas storlek kommer att variera kraftigt. Med hänsyn till lärartillgång

och erforderliga investeringar kan det visa sig svårt att erbjuda eleverna

alla studiekurser på varje ort. Häremot ställer GU behovet av t. ex. teknisk utbildning

samt elevernas rätt att i möjligaste mån ha tillgång till samma utbildnings

vägar oavsett bostadsort.

GU konstaterar att problemet om gymnasiets yttre organisation har olika

karaktär på orter med olika stort elevantal (GU 12.3.2.4). Vid de små gymnasierna

anses endast ett begränsat antal lärokurser kunna upprättas, men med

hänsyn till att av nu existerande gymnasier endast ett beräknas ha två paralleller

år 1970 betraktar GU problemets kvantitativa sida som ringa.

På de större gymnasieorterna blir enligt GU:s uppfattning möjligheten att

erbjuda samtliga läro- och studiekurser goda. GU uttalar härom bl. a. följande.

Antalet regioner med så många gymnasieelever att antalet paralleller beräknas

uppgå till tio eller flera blir 28. Alla läro- och studiekurser kan här normalt tillhandahållas.

På dessa större orter finns redan i dag ett eller flera Ag samt Hg

och Tg. Med ett undantag ingår de orter, som fortfarande har endast ett gymnasium,

i storstadsregionerna och förutsättes få ett snabbt stigande elevunderlag.

Innan GU närmare går in på fi‘ågan om möjligheten att erbjuda största möjliga

antal kurser på de omkring 90 medelstora gymnasieorterna (3—9 paralleller),

vilka beräknas svara för nära hälften av landets samtliga elever, berör GU i

korthet behovet av speciallokaler, av specialutrustning och av lärare med ekonomisk

eller teknisk utbildning inom de fackgymnasiala kurserna (GU 12.3.3). GU

konstaterar därvid att det egentligen är blott för den tekniska lärokursen som

speciallokaler och specialutrustning behövs. Kostnaderna härför är emellertid

betydande. Nybyggnadskostnaden för enbart institutionslokaler vid skolenhet

med fullständig teknisk utbildning uppskattas till två ä tre milj. kr., vartill

kommer utrustning för mellan en och två milj. kr. (jfr. 8.1 och 8.4 i det följande).

Detta innebär enligt GU:s beräkningar att för fullständig utspridning av teknisk

utbildning till de 80-tal orter, vilka nu inte har tekniskt gymnasium och 1970

beräknas få 3—9 paralleller, skulle krävas en investeringskostnad av totalt ca

250 milj. kr. Härtill skulle komma betydande årliga driftkostnader.

Motsvarande investeringskostnader för en skolenhet med de tre första årens

tekniska utbildning och samtliga differentieringar uppskattas till omkring en

halv milj. kr., respektive 300 000 kr.

GU drar av det nu anförda den slutsatsen, att det inte kan bli fråga om att

vid flertalet gymnasier inrätta teknisk utbildning omfattande samtliga årskur
-

ser.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

GU framhåller att det särskilt vid de mindre av nu angivna gymnasier kan

bli svårt att få fullt sysselsatta lärare i ekonomiska och tekniska ämnen. GU

finner det därför angeläget att dessa lärare kan beredas ytterligare tjänstgöring

vid annan skolform med i stort sett motsvarande undervisning.

På gymnasieorter med minst fyra paralleller anser GU det vara möjligt att

erbjuda minst två av den ekonomiska lärokursens alternativ. Vid lämplig elevfördelning

bör två alternativ kunna förekomma även vid 3-parallelliga gymnasier.

GU framhåller vidare att en samordning av ekonomisk och annan gymnasieutbildning

från såväl lokal-, utrustnings- som lärarsvnpunkt medför betydande

vinster. På de mindre orterna anser GU detta vara en förutsättning för att

ekonomisk utbildning skall komma till stånd (GU 12.3.4.1).

Under senare år har — förutom inrättande av nya tekniska gymnasier — speciellt

två åtgärder tillgripits för att sprida den tekniska utbildningen, nämligen

dels förläggande av filialklasser av första årskursen till allmänt gymnasium på

annan ort, dels inrättande av teknisk gren inom allmänt gymnasium. Med den

konstruktion som GU föreslagit beträffande den tekniska lärokursen kan man

enligt GU:s mening överväga två möjligheter att sprida den tekniska utbildningen

till alla eller nästan alla gymnasieorter, nämligen genom att erbjuda

sådan utbildning antingen de två första (alternativ 2 + 2) eller de tre första åren

(alternativ 3 + 1). Den avslutade fullständiga tekniska utbildningen skulle därvid

under två, respektive ett år centraliseras till ett visst antal skolenheter med

fullständig teknisk utbildning.

GU diskuterar ingående de tvä alternativen och kommer därvid (GU

12.3.4.2) till resultatet att man så långt möjligt bör organisera den tekniska

gymnasieutbildningen enligt alternativet 3 + 1. GU framhåller i övrigt i denna

fråga bl. a. följande.

En förutsättning för att den tekniska studiegången skall bli lika attraktiv som

övriga studievägar är att den är lika lättillgänglig som dessa. Detta gäller i första

hand det inte obetydliga antal elever som kanske inte är klart inställda på teknisk

utbildning eller av olika skäl inte anser sig beredda att öka sina studiekostnader

genom bortovaro från hemorten där annan utbildning på samma nivå ges.

Elever som lämnar hemortsgymnasiet efter årskurs 2 får vidare ett brott i

undervisningen i vissa ämnen, därav i de för dem särskilt betydelsefulla ämnena

matematik och fysik, vilket självfallet medför nackdelar och sannolikt skulle

komma att minska intresset för den tekniska studiegången. Då det fjärde året

i den tekniska gymnasieutbildningen kan sägas ha en speciell karaktär kan skäl

anföras för att sätta gränsen mellan utbildning på hemorten och vid ett centralt,

fullständigt tekniskt gymnasium mellan tredje och fjärde årskurserna.

Visserligen torde i tredje årskursen endast två alternativ med säkerhet kunna

erbjudas vid fyra-parallelliga gymnasier, men om det ena alternativet normalt

är maskintekniskt och det andra byggtekniskt eller eltekniskt erbjuds eleverna

dock två alternativ som kan antas komma att svara för minst 60 % av den totala

tekniska gymnasieutbildningen.

GU framhåller i detta sammanhang att elev som i årskurs 3 väljer tekniskt

alternativ som inte finns vid hemortens gymnasium skall ha rätt att från årskurs

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

2 övergå till skola där den önskade utbildningen finns. Motsvarande bör f. ö.

gälla beträffande alla studievägar.

Sammanfattningsvis föreslås beträffande den tekniska utbildningen att denna

successivt utsprides i varje fall till alla gymnasieregioner som omkring 1970

beräknas få 90 eller fler elever i första årskursen och därvid samordnas med

övrig gymnasieutbildning på orten. Utbildningen bör regelmässigt omfatta de

tre första årskurserna. GU:s förslag innebär att det på de flesta gymnasieorter

i framtiden skulle finnas tillgång till i varje fall huvudlärokursema inom gymnasiets

tre första årskurser (GU 12.3.4.3).

Slutfasen i den tekniska gymnasieutbildningen skall enligt GU:s förslag centraliseras

till ett begränsat antal orter, sannolikt 34 stycken (GU 12.6.3).

GU diskuterar ingående frågorna om vertikal och horisontell samordning av

gymnasiet med andra skolformer på samma ort (GU 12.5.2 och 12.5.3). Med

vertikal samordning avser utredningen en samordning med den underliggande

grundskolan och med horisontell samordning en samordning med främst fackskolan

och/eller yrkesskolan.

GU framhåller att en förutsättning för att det gymnasiala skolsystemet skall

fungera väl är att de olika studievägarna inom yrkesskolan, fackskolan eller

gymnasiet kan väljas på »lika villkor». Utredningen anser inte detta krav bli

fullt tillgodosett i fråga om grundskoleelever i skolenheter, där högstadium är

samordnat med någon av de gymnasiala skolformerna. Endast på mycket små

orter anser GU det möjligt att till grundskola förlägga såväl gymnasium, fackskola

som yrkesskola. På övriga orter leder en sådan anordning till för stora skolenheter.

Eventuellt skulle då kunna övervägas att samordna olika högstadieenheter

med respektive gymnasium, fackskola och yrkesskola. GU har för sin

del funnit att en sådan organisation kan medföra olägenheter och framhåller

härom bl. a. följande.

Utredningen tänker därvid inte främst på ekonomiska och liknande invändningar

utan på den risk för snedvridning av studievalet i grundskolan och vid

övergången till fortsatt utbildning som kan uppstå därigenom att varje högstadiums

elever utan att tillräckligt ingående och allsidigt penetrera sin situation

följer minsta motståndets lag och väljer fortsatt skolgång inom den egna

skolenheten.

GU har funnit att man — som en riktpunkt för planeringen — bör eftersträva

iokalmässig samordning över hela det gymnasiala området. De synpunkter av

mera allmän natur som kan anföras mot en sådan horisontell samordning anser

GU inte väsentliga, medan däremot ekonomiska och praktiska skäl starkt talar

för en dylik planering (GU 12.5.3).

GU har — under hänvisning till bl. a. att den gymnasiereform GU föreslår

kommer att ställa stora krav i fråga om investeringar i hjälpmedel och lokaler —- konkret belyst vilka besparingar och andra vinster som kan göras genom en

sådan planering (GU 12.4.3 och 16.7.1—16.7.4).

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 er 196^

Sammanfattningsvis framhåller GU bl. a. följande. Utomordentligt stora besparingar

kan ernås genom en lämplig samordning av olika, skolor. Praktiskt

taget varje sådan samordning leder till minskade kostnader för lokaler och utrustning.

Avgjort fördelaktigast synes härvidlag en horisontell samordning vara.

Visserligen kommer det att i många fall ej bli möjligt att inom överblickbar tid

planera fritt på grund av att befintliga lokaler binder kommunerna. Men föreligger

sådan frihet utgår GU från att planeringen sker så att de besparingar som

enligt vad GU påvisar blir en följd av samorganisation, i första hand mellan

gymnasium och fackskola, ernås (GU 16.7.5).

GU har utai''betat ett antal organisationsexempel för orter med olika elevunderlag,

som belyser hur samordningen kan utformas i vissa typfall (GU 12.6).

Avslutningsvis uttalar GU om denna del av sina undersökningar följande.

De av gymnasieutredningen redovisade typexemplen visar, att någon allmängiltig

lösning av organisationsfrågorna ej finns och att planeringen aldrig kan

ske efter schablon. Centralt utarbetade riktlinjer för planeringen har endast till

uppgift att ge vägledning för de lokala skolmyndigheterna. Större eller mindre

avvikelser från dessa riktlinjer är ofta ofrånkomliga (GU 12.6.4).

2.2.1.5 Huvudmannaskapet

Grundskolan, fackskolan och yrkesskolan är kommunala skolformer. I fråga

om gymnasier förekommer både stat och kommun som huvudman. Staten svarar

för samtliga tekniska gymnasier och för flertalet allmänna gymnasier och kommunerna

för allmänna gymnasier under tid före förstatligandet och för handelsgymnasiema.

Ett av handelsgymnasiema har landsting som huvudman. Vidare

finns det statsunderstödda privata allmänna gymnasier och ett statsunderstött

enskilt handelsgymnasium (GU 17.2.1).

I anslutning till redogörelse för nuvarande bestämmelser om huvudmannaskap,

kommunernas skyldigheter in. m. konstaterar GU att den författningsmässiga

splittringen, som förelegat intill den 1 juli 1962, i det väsentligaste undanröjts

genom 1962 års skollag och skolstadga. Kommunernas allmänna skyldigheter är

nu lika för alla skolor under skolstyrelsen, statliga eller kommunala. Men i fråga

om kommunernas särskilda skyldigheter beträffande å ena sidan kommunala och

å andra sidan statliga skolor föreligger alltjämt väsentliga skillnader. Sålunda

har kommun att beträffande grundskola och övriga kommunala skolor bestrida

samtliga kostnader i den män de ej täckas av statsbidrag, bidrag från annan

kommun eller andra medel. En viktig bestämmelse i detta sammanhang är

vidare skyldighet att på ordinarie tjänst mottaga ordinarie befattningshavare,

som befinnes böra förflyttas från statlig eller statsunderstödd skola.

Kommunernas främsta skyldighet beträffande de statliga gymnasierna avser

skyldighet att hålla mark, lokaler, inventarier och svara för den yttre renhållningen.

För allmänt gymnasium skall kommun därjämte bestrida kostnaderna

för belysning och uppvärmning.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

61

GU konstaterar att vissa skillnader finns i fråga om inrättande av gymnasium.

Tekniskt gymnasium inrättas alltid som statligt medan ett nytt allmänt gymnasium

som regel inrättas som kommunalt och i allmänhet successivt förstatligas

fem år efter upprättandet. Kommunalt allmänt gymnasium får vidare som regel

ej statsbidrag under de fyra första åren. Handelsgymnasium skall enligt praxis

ha varit i verksamhet under fem år, innan statsbidrag beviljas (GU 17.2.1).

I fråga om statsbidrag till driften av kommunala skolor under skolstyrelsens

förvaltning gäller inte enhetliga regler. Statsbidrag till anskaffning av skollokaler

utgår endast för grundskola, yrkesskola och fackskola (GU 17.2.2).

Beträffande statligt anställd lärares skyldighet att tjänstgöra vid kommunal

skolform erinrar GU om att sådan skyldighet numera är föreskriven i 8 kap. 3 §

och 15 kap. 1 § skolstadgan beträffande skolor inom samma skolenhet.

I fråga om behörighetsbestämmelserna för rektorstjänst föreligger skillnader

ej blott mellan grundskolan och gymnasiet utan även mellan olika gymnasieformer.

Ordinarie lärare vid gymnasium är innehavare av tjänst vid visst gymnasium

medan ordinarie lärare i grundskolan innehar tjänst vid grundskolan i

kommunen med tjänstgöringen t. v. förlagd till viss skolenhet (GU 17.2.3).

GU diskuterar (GU 17.3) förutsättningarna för samordning och integration av

olika skolor samt konstaterar därvid att en väsentlig förutsättning måste vara

att skolorna i administrativt hänseende är underställda samma myndighet.

Denna förutsättning är i huvudsak redan uppfylld.

Betydande svårigheter uppkommer likväl vid samordning i en skolenhet av en

statlig och en kommunal skola på grund av kvarstående olikheter i de administrativa,

organisatoriska och ekonomiska bestämmelserna.

GU tar därefter (GU 17.4) upp samordningsfrågorna i det nya gymnasiet och

konstaterar därvid bl. a. att vid en skolenhet med enbart gymnasium måste

personalen, oavsett vilka lärokurser som finns, vara gemensam för skolenheten.

Det är vidare nödvändigt att gymnasiet även i ekonomiskt avseende är en enhet.

I fråga om samordning mellan gymnasium och andra skolor erinrar GU om

att ett väsentligt motiv för sådan samordning är nödvändigheten att personal,

lokaler och utrustning utnyttjas rationellt. Detta fordrar att skillnaden i administrativt,

organisatoriskt och ekonomiskt hänseende inte är så stor att ett rationellt

utnyttjande försvåras.

GU framhåller vidare att hur än huvudmannaskapet löses i varje fall lärarna

bör vara anställda vid viss skolform och ej vid skolenheten som sådan. Även

rektor bör vara förordnad vid viss skola med skyldighet att fullgöra rektorsgöromålen

vid hela skolenheten.

GU uttalar slutligen att även om ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap

skulle föreligga måste, så länge statsbidragsbcstämmelsema är olika, en uppdelning

av lärarnas tjänstgöring på skolorna ske. Det är angeläget att klara och

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kung1. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

enkla bestämmelser härom meddelas och GU skisserar två förslag till lösning

härav.

GU framhåller att tre olika huvudmän för gymnasiet är tänkbara, nämligen

staten, primärkommun och landsting. Vilket alternativ man än väljer blir förändringar

av nuvarande förhållanden nödvändiga (GU 18.1.1.1).

Både från principiell synpunkt och i förhållande till nuvarande läge skulle införandet

av landsting som huvudman innebära den radikalaste förändringen

(GU 18.1.1.2). De motiv som kan åberopas för landstingets huvudmannaskap

anser GU i huvudsak vara följande. Då upptagningsområdet för ett gymnasium

som regel omfattar mer än en kommun är det naturligt att gymnasiet frigörs

från primärkommunerna och landstinget i stället blir huvudman, Härigenom

skulle också det arbetskrävande systemet med interkommunalt samarbete till

stor del bli obehövligt. Om kommunerna avlastas utgifterna för gymnasierna

skulle vidare en viss skatteutjämning mellan kommunerna inom landstingsområdet

kunna uppnås.

Enligt GU:s uppfattning talar starka skäl mot ett landstingskommunalt huvudmannaskap.

En sådan lösning skulle bl. a. bevara svårigheterna att samordna

gymnasiet med de primärkommunala skolformerna, fackskola, yrkesskola och

grundskolans högstadium. Statsmakterna har nyligen tagit ställning till frågan

om huvudmannaskapet för grundskola och fackskola och ett överförande av

gymnasierna till landstingen skulle innebära att nämnda ställningstagande måste

omprövas. En avkoppling av kommunerna från vården av skolorna i sin helhet

skulle utgöra ett avsteg från de grundläggande principerna för vårt skolväsen,

nämligen dess förankring i det medborgerliga intresset, som i första hand kommer

till uttryck i kommunmedlemmarnas medverkan i den egna kommunens

angelägenheter.

GU framhåller vidare att landstingen visserligen redan nu i viss utsträckning

är engagerade på utbildningens område men att de främst är inriktade på ett

annat starkt expanderande område, sjuk- och hälsovården. En utvidgning av

landstingens verksamhet till att omfatta ytterligare delar av skolväsendet nödvändiggör

uppenbarligen väsentliga förändringar i landstingens organisation.

GU finner sig ej närmare böra gå in på skatteutjämningsfrågan men framhåller

dock att det interkommunala samarbetet med ersättningar till värdkommunerna

har en skatteutjämnande effekt.

Beträffande frågan om staten som huvudman anför GU i huvudsak följande.

Den traditionella uppdelningen mellan stat och kommun av ansvaret för undervisning

och utbildning har varit att kommunerna i huvudsak svarat för den

grundläggande utbildningen åt alla medborgare medan staten i huvudsak svarat

för utbildningen på universitets- och högskolenivå samt, med vissa undantag,

för den utbildning som förbereder för högre studier och ingenjörsutbildningen på

gymnasiestadiet.

Som skäl för att staten skulle vara huvudman för gymnasieutbildningen skulle

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

kunna göras gällande att gymnasieutbildningen är av sådan betydelse för samhället,

särskilt med hänsyn till dess uppgift att förbereda för universitets- och

högskolestudier, att staten inte borde överlåta densamma till kommunerna.

Staten skulle vara en garant för att en tillfredsställande och jämn standard

uppehölles i landets alla gymnasier.

Häremot framhåller GU att den omständigheten, att gymnasiet skall förbereda

för högre studier, vilket f. ö. är endast en av gymnasiets uppgifter, inte är

ett avgörande skäl för att det skall vara statligt. Att goda och lika betingelser

skall gälla alla gymnasier är givetvis viktigt, men GU kan inte finna att detta

skulle tillgodoses endast om staten vore huvudman. F. ö. skulle ett sådant synsätt

leda till att även den obligatoriska skolan borde vara statlig, då det även

beträffande denna är väsentligt att en jämn standard uppehälles.

Som ett ytterligare skäl för statligt huvudmannaskap har nämnts, säger GU,

att särskilda krav måste ställas på gymnasieutbildningens kvalitet och att upprätthållandet

av denna förutsätter bl. a. god tillgång på undervisningsmateriel

och hjälpmedel i undervisningen. Häremot invänder GU att gymnasiet i dessa

avseenden principiellt sett inte intar någon särställning i förhållande till andra

skolformer beträffande vilka kommunerna har det primära ansvaret för skolornas

utrustning med materiel. Vad särskilt gymnasierna beträffar anses erfarenheten

visa att kommunerna med få undantag gjort insatser för anskaffning av

materiel m. m. som mycket väl tål jämförelser med och ofta överträffar motsvarande

statliga insats.

En annan uppfattning som skulle tala för statligt huvudmannaskap är att

gymnasierna skulle vara riksskolor i den meningen, att gymnasieeleverna efter

avslutad utbildning spriddes över hela landet och i regel inte blir verksamma

i den kommun, där de fått sin gymnasieutbildning, detta i motsats till exempelvis

eleverna vid yrkesskolor. Enligt GU kan detta — med hänsyn till att den

nuvarande rörligheten av arbetskraften i större eller mindre utsträckning gäller

alla skolformer — ej åberopas som skäl för att gymnasierna skall vara statliga.

Erfarenheterna visar att det ligger i varje kommuns intresse, bl. a. av näringsoch

arbetsmarknadspolitiska skäl, att ha ett så differentierat skolväsen som

möjligt.

GU:s slutsats är att angivna principiella skäl för statligt huvudmannaskap

inte ger stöd för uppfattningen att gymnasiet under alla förhållanden bör vara

statligt.

GU tar därefter (GU 18.1.1.4) upp frågan vilka principiella skäl som kan

anföras för att kommunen skall vara huvudman för gymnasiet samt framhåller

därvid bl. a. att skolväsendet är uppbyggt med den kommunala grundskolan

som bas och på denna bygger skolformer för vidareutbildning av olika slag.

Skolväsendet upp till universitetsnivå är sålunda avsett att utgöra en organisatorisk

enhet. Riksdagens beslut att fackskolan skall vara kommunal anser GU

vara av stor betydelse för bedömningen av huvudmannaskapet för gymnasiet.

Genom den kommunala skolstyrelsen kan man säga att i administrativt hän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(i 4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

seende ett enhetligt huvudmannaskap föreligger. Det framstår då som konsekvent

och rationellt att även i ekonomiskt avseende ett enhetligt huvudmannaskap

genomföres. Först därigenom kan även gymnasiet i full utsträckning framsta

som en integrerad del av skolväsendet i kommunen och av kommunen uppfattas

som dess egen skola för vilken den har samma ansvar som för övriga skolor.

Denna psykologiska aspekt anser GU det viktigt att ej undervärdera.

GU:s slutsats är att de skäl av principiell art som talar för att kommunen bör

vara huvudman för gymnasiet måste tillmätas större vikt än de skäl som kan

anföras för att staten bör vara huvudman.

GU konstaterar i detta sammanhang beträffande proportionerna mellan gymnasiet

och den del av skolväsendet som är kommunalt att gymnasiet omkring

1970 torde komma att omfatta mindre än 10% av det totala elevantalet i

grundskola, fackskola, yrkesskola och gymnasium, en omständighet som enligt

GU:s mening starkt talar för att även gymnasiet bör vara kommunalt.

GU sammanfattar (GU 18.1.2) sina synpunkter i huvudmannaskapsfrågan på

följande sätt. GU:s förslag till organisation förutsätter att gymnasiet skall ha

en huvudman. Bärande principiella skäl för att gymnasieutbildningen skall vara

en statens uppgift föreligger ej. Skolväsendet under universitetsnivå utgör en

enhetlig organisation. På det lokala planet står skolorna redan under enhetlig

administration. Den samordning av skolor som i stor utsträckning blir nödvändig

för ett rationellt utnyttjande av lärarkrafter, lokaler och utrustning blir

förenad med avsevärda svårigheter vid delat huvudmannaskap. Komplikationer

uppstår vidare vid tillämpningen av både statliga och kommunala bestämmelser

vid skolans förvaltning.

GU föreslår sålunda att gymnasiet skall vara en kommunal skola.

Beträffande tidpunkten och ordningen för kommunaliseringen föreslår GU att

kommunaliseringen av de statliga gymnasierna sker i anslutning till gymnasiereformens

genomförande, dvs. fr. o. m. budgetåret 1965/66, samt att kommunaliseringen

sker av samtliga årskurser på en gång.

2.2.2 Fackskoleutredningen

2.2.2.1 Fackskolan, gymnasiet och yrkesskolan

I anslutning till 1962 års riksdagsbeslut angående grundskolan fastställdes

fackskolornas uppgifter och utformning i stora drag. Fackskolorna skall vara

2-åriga, frivilliga kommunala skolor med uppgift att ge dels allmän utbildning,

dels mera målinriktad yrkesutbildning. De bedömdes motsvara ett betydande

utbildningsintresse, som inte blir tillgodosett vare sig i gymnasiet eller yrkesskolan.

Härigenom förutsågs fackskoloma också komma att avlasta en del av

det starkt växande trycket på gymnasierna, dvs. de skulle verka »gymnasieavlänkande».

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts jiroposition nr 171 år 1961+

En huvuduppgift för FU har varit att i detalj utforma fackskolans inre organisation

och framlägga förslag rörande innehåll och utformning. Dessa frågor

behandlas i avsnitt 4 i det följande. Som framhålles i direktiven till FU innefattar

detta arbete vissa svåra avvägningsproblem, exempelvis avgränsningen

mot och samordningen med gymnasium, yrkesskola och folkhögskola, nödvändigheten

av att undvika sådana negativa verkningar som kännetecknar parallellskolesystemet

in. m. I direktiven framhålles i övrigt bl. a. följande.

Fackskolefrågan kan inte ses isolerad utan uppgiften måste i olika hänseenden

beröra relationerna mellan å ena sidan de nya fackskolorna och å andra sidan

vissa befintliga skolformer, nämligen gymnasier och yrkesskolor samt även folkhögskolan.

Fackskolornas inverkan på vissa delar av yrkesutbildningsväsendet måste

likaså uppmärksamt beaktas. Vissa yrkesskolor torde, såsom skolberedningen

för sin del förutskickat beträffande en del tekniska skolor, med fördel kunna

avlösas av de kommande fackskolorna. Även andra typer av skolor och kurser

inom yrkesskolväsendet, som mer eller mindre motsvarar de nya fackskolorna,

kan i detta sammanhang behöva uppmärksammas; särskilt torde detta gälla

beträffande viss merkantil utbildning.

De sakkunniga bör även beakta vad som anföres i propositionen 1962: 54 (s.

348 ff.) om förhållandet mellan fackskolorganisationen och folkhögskolan samt

därvid uppmärksamma huruvida — utan eftersättande av något väsentligt i

syftet med fackskolorganisationen — särskilda åtgärder kan och bör företagas

för att åstadkomma en god balans mellan de två skolformerna.

FU har, som närmare kommer att framgå av det följande, genom en rad förslag

— bl. a. utformningen av bestämmelser angående intagning i och övergång

mellan gymnasiala skolformer och framför allt genom sitt läroplansförslag —

sökt lösa dessa problem. I förevarande sammanhang skall företrädesvis de yttre

organisatoriska problemen uppmärksammas.

FU refererar inledningsvis GU:s överväganden angående det gymnasiala skolsystemets

struktur, kvantitativa förhållanden och planeringsproblemen (FU

s. 162 f.). Uttrycken gymnasial och gymnasium använder FU i den av GU angivna

betydelsen.

FU ansluter sig till de av GU framförda synpunkterna angående gemensam

planering och i den mån så befinnes lämpligt samorganisation av olika skolformer

inom det gymnasiala skolsystemet. Avgörande för vilken utformning som

den lokala skolenheten får bör vara främst de av GU framförda synpunkterna

på rationell skolorganisation (jfr 2.2.1.4).

Fackskolan och gymnasiet (FU s. 163 ff.). FU erinrar om att i debatten om

fackskolan uttalats att fackskolan skulle kunna förlora sin karaktär eller sitt

egenvärde, om den komme att ingå i en relativt fast samorganisation med annan

skolform, främst gymnasiet. Man synes därvid i vissa fall ha föreställt sig att

gymnasiet och fackskolan borde organiseras som skolformer för helt skilda

clevkategorier. De som sökte sig till fackskola skulle eftersträva ett utbildnings
3

— Bihan g till riksdagens protokoll 1967 1 sand. Nr 171

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

mål och ett utbildningsinnehåll av helt annan karaktär än gymnasiets och skillnaderna

mellan skolformerna borde därför markeras starkt.

Häremot framhåller FU att den långsiktiga planeringen för utbildning av

relativt teoretisk karaktär ovanför grundskolan måste anpassas efter elevernas

intressen och samhällets och avnämarnas behov. De ungdomar som i framtiden

kommer att söka sig till sådan utbildning bildar inte heller någon enhetlig grupp.

Drivkrafterna till vidare utbildning varierar kontinuerligt inom hela gruppen.

FU anser det knappast möjligt att uppdela dessa ungdomar i två eller tre

markerade grupper med starkt avvikande intresseinriktningar, skolinställning

och utbildningsförutsättningar. I princip skulle ungdomarna bara kunna tillgodoses

genom en totalt individualiserad skola. FU framhåller emellertid att i

praktiken får man nöja sig med approximationer genom att bl. a. skapa nya

gymnasiala skolformer, vilka inte endast bör utgöra ett alternativ till gymnasiet

utan även erbjuda ett studiemål, som till en del är att betrakta som en variation

av gymnasiets.

För att de två skolformerna ej skall komma att spelas ut mot varandra är det

enligt FU:s mening angeläget, att större möjligheter skapas för de ungdomar

som valt fackskola eller yrkesskola att bygga på denna utbildning bl. a. genom

en väl utbyggd vuxenutbildning. En betydelsefull faktor i detta sammanhang är

även utformningen av den egentliga gymnasieutbildningen. Genom GU:s förslag

till konstruktion av gymnasiet blir skillnaderna mellan de olika gymnasiala studievägarna

betydligt mindre än hittills.

Den lokala organisationen av fackskolan ser FU främst som ett ekonomiskt

och praktiskt problem, som måste lösas på det för varje kommun mest ändamålsenliga

sättet. FU förutsätter att kommunerna kommer att få avsevärd frihet

att inom ramen för vissa för skolplaneringen betydelsefulla generella riktlinjer i

samråd med vederbörande regionala planeringsorgan själva utforma det gymnasiala

skolsystemets organisation inom den egna kommunen.

FU uttalar slutligen att det väsentliga för att en skola skall få egen karaktär

är att målsättningen för skolan, skolans tim- och kursplaner samt det inre arbetet

i skolan utformas så, att skolan leder fram till reell kompetens, att skolan

på grund av den utbildning som där meddelas får ett egenvärde, som klart uppfattas

av allmänheten, såväl av avnämare som av målsmän och elever.

Fackskolan och yrkesskolan (FU s. 166 ff.). Riksdagen har 1962 beslutat om

takten och formerna för hur de praktiska realskolorna — liksom de kommunala

flickskolorna — skall avlösas av fackskolan. Men även andra skolformer kommer

att beröras vid fackskolans genomförande. Detta gäller särskilt vissa av

yrkesskolorna bedrivna heltidskurser samt de tekniska skolorna.

Från 1950-talet har tillkommit ett för varje år ökande antal 1-åriga handelskurser

för elever med realexamen eller därmed jämförlig utbildning. Läsåret

1962/63 fanns sådana kurser vid ca 130 yrkesskolor.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.i

FU framhåller att dessa kurser otvivelaktigt motsvarar ett behov hos avnämarna.

Detta beror bl. a. därpå att man vid undervisningen lägger stor vikt

vid vissa kontorsrutiner. Men undervisningen ger även gedigna teoretiska kunskaper.

Under de senaste åren har vidare vid yrkesskolorna inrättats 2-åriga handelskurser,

byggande på realexamen eller motsvarande utbildning. Antalet sådana

kurser läsåret 1962/63 var drygt tio.

FU framhåller att denna utbildning avviker väsentligt från den som den

ekonomiska fackskolan enligt FU:s förslag skall ge. Fackskolan skall ge ett

väsentligt större utrymme för allmänna ämnen, vilka samtidigt är av betydelse

för elevernas framtida verksamhet.

FU är av den meningen att den ekonomiska fackskolan bättre motsvarar

elevers, föräldrars och avnämares behov än de 2-åriga handelskurserna och att

eleverna därför i stor utsträckning kommer att söka sig till denna fackskola i

stället för till handelskurserna. Om de 2-åriga handelskurserna skulle finnas vid

sidan av den ekonomiska fackskolan, skulle det vidare föreligga risk för uppkomsten

av ett inte önskvärt parallellskolesystem.

FU föreslår dels att statsbidrag till nya 2-åriga handelskurser ej skall utgå

fr. o. m. läsåret 1965/66, dels att de redan inrättade 2-åriga kurserna avlöses av

ekonomiska fackskolor så snart förhållandena så möjliggör, under förutsättning

att de därigenom inrättade ekonomiska fackskolorna kan få en med hänsyn till

den allmänna skolplaneringen lämplig eller åtminstone godtagbar geografisk placering.

Vidare anser FU att särskilda påbyggnadskurser ovanför 1-åriga handelskurser

av den typ, som nu i vissa fall finns, ej heller bör komma till stånd.

I fråga om de 1-åriga kurserna byggande på realexamen är FU ej beredd att

framlägga något förslag om avlösning samt hänvisar till att det torde få ankomma

på yrkesutbildningsberedningen att uppta denna fråga. För den händelse en

avlösning blir aktuell av yrkesskolans handelsundervisning kan i vissa fall uppkomma

problem beträffande yrkesskolans utrustning för denna undervisning,

vilka enligt FU:s mening bör penetreras av yrkesutbildningsberedningen.

Frågan om avlösning av kommunala tekniska skolor genom den nya tekniska

fackskolan har tilldragit sig stort intresse konstaterar FU.

De kommunala tekniska skolorna har under senare år expanderat kraftigt.

För närvarande finns ett 40-tal skolor som meddelar undervisning på dagtid.

Ungefär hälften av dessa skolor meddelar även undervisning på kvällstid (deltidskurser).

Därutöver finns det ett 40-tal tekniska skolor som enbart meddelar

undervisning på kvällstid.

Beträffande lokaliseringen av dessa skolor framhåller FU att denna delvis

blivit bestämd av varierande kommunala initiativ. Även orter med relativt litet

befolkningsunderlag har tagit initiativ till tekniska skolor samtidigt som större

städer avstått från sådana initiativ.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

FU framhåller vidare att tanken på att låta den tekniska fackskolan bli norm

för den tekniska utbildningen på viss nivå ej nödvändigtvis behöver innebära

att de tekniska skolorna över hela linjen blir avlösta av fackskolan. Det kan

nämligen under vissa betingelser befinnas ändamålsenligt att behålla en teknisk

skola om denna genom sin särart motiverar att den förekommer parallellt med

fackskolan. Detta kan t. ex vara fallet då antingen klara skillnader föreligger i

fråga om målet för undervisningen och läroplanens utformning eller den tekniska

skolan särskilt lämpar sig för utbildningen av vuxna.

FU finner sammanfattningsvis att den tekniska fackskolan med avseende på

mål och innehåll är ägnad att avlösa 5-terminerskurserna (teknikerkurs och

högre fackkurs) vid kommunal teknisk skola. De kommunala tekniska dagskolorna

bör därför successivt avvecklas i och med tillkomsten av tekniska fackskolor,

såvida inte en befintlig teknisk dagskolas särart med avseende på studiemål

eller elevernas åldersfördelning i enstaka fall motiverar dess bibehållande

parallellt med fackskolan. De kommunala tekniska aftonskolorna med sin speciella

karaktär av vuxenutbildningsanstalter bör bibehålla sin nuvarande organisatoriska

utformning i avvaktan på kommande utredning rörande vuxenutbildningen.

FU erinrar om att det i debatten om särskilt den tekniska fackskolan uttryckts

farhågor för att fackskoloma såsom varande mera teoretiskt betonade

än yrkesskolorna skulle komma att frånta de senare en betydelsefull del av

deras rekryteringsunderlag. Att en sådan avlänkningseffekt kan uppkomma i

fråga om vissa kurser med relativt starkt inslag av teoretisk utbildning är enligt

FU:s uppfattning något som man inte kan bortse från. Som exempel härpå

nämns yrkesskolornas utbildning av telemontörer samt laborantskolorna. FU är

medveten om existensen av dessa problem men anser att det bör överlåtas åt

yrkesutbildningsberedningen att närmare behandla dem.

FU framhåller i detta sammanhang att tillkomsten av fackskolor kan beräknas

få en positiv inverkan på rekryteringen till yrkesskolan, om den uppfattningen

blir allmänt spridd att praktisk utbildning är en god grund för teknisk utbildning

och för kommande ingenjörsverksamhet. FU påpekar vidare att det bl. a. är

med hänsyn härtill som FU föreslår kvotering av inträdesplatsema för att bereda

sökande med flerårig praktik möjlighet till inträde (jfr 6.1.2).

2.2.2.2 Upprättande av fackskola

Beträffande planeringen för utbyggnad av fackskolan erinras i direktiven för

FU om skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning gemensamma

planeringsgrupp. Det uttalas i direktiven att FU inte behöver beakta planeringsfrågor

på annat sätt än genom kontakt i erforderlig omfattning med planeringsgruppen.

FU uttalar (FU s. 234) med samma motivering som GU att man bör efter
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

sträva att på de orter där fackskola upprättas kunna erbjuda eleverna så inånga

studievägar inom fackskolan som möjligt. Elevunderlaget bör därför vara så stort

att åtminstone tre parallellklasser kan upprätthållas, normalt representerande

alla tre utbildningsvägarna inom fackskolan. I de fall då elevantalet inte medger

upprättandet av mer än en linje av den tekniska fackskolan bör man välja den

maskintekniska linjen såvida ej särskilda omständigheter föranleder undantag.

Som tidigare nämnts har FU gjort alternativa beräkningar, baserade på en

fackskolefrekvens av 20 och 25 % av årskullen. FU framhåller att en organisation

som bygger på många och små enheter kräver fler lärare och större investeringar

än en organisation med större enheter. Om möjligheter för eleverna att

dagligen uppnå skolorten finns eller kan anordnas anser FU det vara ändamålsenligast

att ej splittra skolorganisationen på flera orter. Mindre enheter bör

dock kunna upprättas inom glesbygdsområden.

FU sammanfattar sina synpunkter på villkoren för upprättande av fackskolor

på följande sätt (FU s. 234).

1. Antalet fackskoleelever i en fackskolas upptagningsområde bör normalt ej

understiga SO—100.

2. Antalet 16-åringar inom upptagningsområdet bör sålunda uppgå till 400—

500 vid en frekvens av 20 % och till 325—400 vid en frekvens av 25 %.

3. Naturligt avgränsade upptagningsområden med 400—500 16-åringar kan

ej avgränsas vid sidan av nuvarande gymnasieregioner utom i storstadsregionerna.

Ej heller kan upptagningsområden med 325—400 16-åringar därutöver

avgränsas mer än till ett mindre antal.

4. Nuvarande gymnasieregioner kan sålunda utgöra områden för erforderliga

beräkningar.

2.2.2.3 Fackskolan och folkhögskolan

Enligt direktiven har FU haft att ta ställning till hur folkhögskolan påverkas av

den nya fackskolan samt att överväga därav eventuellt föranledda åtgärder.

FU redogör inledningsvis för 1957 års skolberednings synpunkter angående

folkhögskolan och för vad som framkommit vid remissbehandlingen av skolberedningens

betänkande då ett stort antal remissinstanser berörde frågan om

folkhögskolans framtida ställning. Därvid framfördes bl. a. förslag om en särskild

utredning om folkhögskolan (FU s. 177—180). I proposition 1962: 54 avvisade

jag detta förslag. Särskilda utskottet anslöt sig till min uppfattning men förutsatte

dock att Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen skulle ha sin uppmärksamhet

riktad på folkhögskolans utveckling även i kvalitativt avseende (FU s. 180

—183).

FU har för att få en bakgrund till sina överväganden gjort vissa undersökningar,

bl. a. i form av en enkät bland eleverna i folkhögskolornas andra årskurs

under vintern 1962/63 (FU s. 183—185).

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

FU konstaterar att införandet av den ekonomiska och tekniska fackskolan

sannolikt endast i mindre omfattning kommer att påverka folkhögskolans verksamhetsområde

och rekrytering. Problemen rörande folkhögskolans framtida

ställning och uppgifter i den mån dessa beror av fackskoleorganisationens tillkomst

anser FU därför i allt väsentligt kunna begränsas till den sociala fackskolan

(FU s. 186).

Den sociala fackskolan avser bl. a. att tillgodose de växande behoven av förutbildning

för yrken, där kraven på samarbete och kontakt med andra människor

är särskilt stora. Folkhögskolan kan — särskilt för vuxna — bli ett värdefullt

alternativ i detta avseende. Under en lång övergångstid kommer folkhögskolorna

vidare alltjämt att få motta elever med enbart en kortare obligatorisk skola som

förutbildning, samtidigt som andelen elever med åtminstone 9-årig grundutbildning

successivt kommer att växa. Detta ställer betydande krav på folkhögskolans

förmåga till kontinuerlig anpassning i undervisningssituationer. FU anser

att sådana förändringar bör ligga särskilt väl till för folkhögskolan med dess

speciella pedagogiska traditioner.

FU framhåller vidare att folkhögskolan, om den skall kunna fylla sin uppgift i

det framtida skolsystemet, utöver en genomgripande anpassning av de traditionella

längre kurserna, i avsevärd mån är hänvisad till att utvidga och utbygga

övrig verksamhet (FU s. 189). FU anger bl. a. med utgångspunkt i aktuella

tendenser inom folkhögskolan några av de vägar efter vilka utvecklingen kan

tänkas gå. Det kan därvid komma att gälla höjning av utbildningsnivån, fördjupning

av tidigare erhållen utbildning särskilt med inriktning mot humanistiska

och estetiska ämnen, kortare kurser inom aktuella områden och kurser på

akademisk nivå.

FU framhåller att lösningen på detta problem i hög grad är av pedagogisk

natur och att folkhögskolans egna företrädare därför bör ha bättre förutsättningar

än andra att finna positiva och konstruktiva lösningar. Det anses dock

nödvändigt att tillsynsmyndigheten stöder och stimulerar skolorna i denna nyorientering,

och skolöverstyrelsen föreslås erhålla resurser härför.

FU framhåller att förändringarna i folkhögskolans ställning och uppgifter

kommer att medföra ökade krav på skolans materiella och personella resurser.

En väsentlig förstärkning av driftbidrag och byggnadsbidrag och förbättrad tillgång

på pedagogiska hjälpmedel bör därför komma till stånd. FU föreslår att

folkhögskolorna skall få tillgång till den service som hjälpmedelscentraler kommer

att ge. Det växande behovet av fortbildning och vidareutbildning av folkhögskolornas

lärare bör vidare kunna tillgodoses genom att folkhögskolorna omfattas

av den fortbildningsorganisation som nu håller på att byggas upp. FU

föreslår också att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att utreda

frågan om utbildning av lärare för folkhögskolan. I

I propositionen 1962: 54 uttalades att en folkhögskola bör, om huvudmannen

så önskar, kunna omändras till fackskola. Enligt FU:s mening bör emellertid

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196-4

blandade skolor, dvs. folkhögskolor med fackskollin jer, undvikas. FU framhåller

vidare att omändringar av folkhögskola till fackskola som regel inte bör komma

i fråga i andra fall än då behovet av folkhögskolor inom regionen ändå kan bli

tillgodosett (FU s. 192).

Avslutningsvis konstaterar FU att man inte har anledning att räkna med att

folkhögskolan framledes på grund av införandet av fackskolan kommer att få

minskade arbetsuppgifter eller rent av bli överflödig. Tvärtom bedömer FU folkhögskolans

framtidsmöjligheter som goda. Försiktighet bör emellertid iakttas

beträffande startandet av nya folkhögskolor under den nu pågående utbyggnaden

av det allmänna skolväsendet. Nya folkhögskolor som redan startat och

planerade folkhögskolor, vilkas huvudmän efter samråd med skolöverstyrelsen

gjort omfattande förberedelser för verksamheten, innan skolberedningens förslag

om fackskolor förelåg, bör emellertid enligt FU:s mening snarast möjligt

beviljas statsbidrag. För senare tillkommande folkhögskolor bör i nuvarande läge

återhållsamhet tillämpas och endast sådana folkhögskolor beviljas statsbidrag,

vilka kan anses fylla ett behov, som icke tillgodoses i tillräcklig omfattning

genom redan existerande skolor (FU s. 194 f.).

2.2.3 Yrkesutbildningsberedningens direktiv

För att ytterligare belysa frågan om strukturen hos utbildningssystemet på

det gymnasiala åldersstadiet i framtiden lämnas i det följande en redogörelse

för några huvudlinjer i direktiven för den sommaren 1963 tillsatta yrkesutbildningsberedningen,

som skall utreda frågan om yrkesutbildningens uppgifter,

innehåll och organisation.

Samhällets insatser för yrkesskolväsendet grundar sig väsentligen på beslut

vid 1955 års riksdag. Det finns emellertid, såsom jag framhållit, två grundläggande

skäl att ompröva riktlinjerna för yrkesutbildningsväsendet, trots att

dessa riktlinjer utarbetats för så kort tid sedan som ca 10 år. Skälen är dels

att på utbildningsområdet vidtagits och inom kort kommer att vidtagas åtgärder

som starkt påverkar yrkesskolväsendet, vilket nödvändiggör en anpassning,

dels att yrkesutbildningen måste anpassas efter de allt snabbare förändringarna

i produktionslivet. Med hänsyn härtill har jag funnit det angeläget att yrkesutbildningen,

framför allt på det gymnasiala åldersstadiet, blir föremål för

en samlad översyn.

I direktiven konstateras att utvecklingen under senare år starkt understrukit

behovet av en ändrad ram för det egentliga yrkesutbildningsområdet. Utredningen

bör därför söka komma fram till en definition av begreppet yrkesutbildning

som bättre än den nu vanligen tillämpade avspeglar utvecklingen inom

produktionen och är anpassad till samhällets struktur och behov. Genom definitionen

bör man bl. a. få en någorlunda lätthanterlig avgränsning av det utbildningsområde,

som cj täckes av fackskolan, gymnasiet eller universiteten.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

I direktiven understrykes emellertid betydelsen av att yrkesutbildningsväsendet

betraktas i sitt utbildning spolitiska sammanhang och inte som en företeelse

skild från annan utbildning. En anpassning till och samordning med andra

delar av utbildningsväsendet måste härvidlag komma till stånd.

Den omständighet som i detta sammanhang först påkallar uppmärksamhet

är genomförandet av grundskolan. Härigenom har, liksom för all annan vidareutbildning,

förutsättningarna för yrkesskolans arbete ändrats. Jag erinrar i detta

sammanhang bl. a. om att yrkesskolan i framtiden kommer att i en del fall få

ta emot elever dels med vissa redan inhämtade praktiska kunskaper av betydelse

för deras blivande yrkesutövning, dels med väsentligt mindre varierande

förutsättningar i fråga om föregående skolutbildning än för närvarande. Härigenom

underlättas den dubbla anpassningen av yrkesskolans kursplaner, vilka

bör dels erbjuda goda och naturliga möjligheter till vidare utbildning för elever

från grundskolans samtliga linjer, dels, så långt detta är möjligt, säkerställa en

god förberedelse för det valda yrket.

I detta sammanhang bör, uttalar jag, utredningen uppmärksamma följande.

Tendensen till en allt längre, allmänt hållen och i huvudsak »teoretiskt» präglad

utbildningsgång gör sig allt klarare gällande. Det är därför viktigt att

egentliga yrkesutbildningsmöjligheter erbjuds ungdomen under hela den normala

utbildning såldern med skilda etappanknytningar parallellt med det övriga

gymnasiala utbildningssystemet ovanför grundskolan. Det kommer att fordras

sådana möjligheter inte bara för dem, som genomgått grundskola, utan säkerligen

också i växande utsträckning för bl. a. dem, som avslutat fackskola och

gymnasium. Det måste även finnas övergångsmöjligheter under de skilda studiegångarnas

lopp.

Vi kan alltså enligt min mening förvänta inte blott ett större behov av möjligheter

till grundläggande yrkesutbildning som direkt påbyggnad på grundskolan

utan också en ökad efterfrågan på utbildningsmässig yrkestillpassning

efter en allmänt hållen, kanske visserligen yrkesinriktad men knappast just för

visst yrke eller viss yrkessektor specialiserad utbildning. I

I direktiven berörs även frågan om behovet av utbildningsplatser. Det framhålles

därvid bl. a. att gymnasiet och fackskolan omkring år 1970 beräknas

ta emot ca 30 procent respektive ca 20 procent av dem som lämnar grundskolan

men att det för yrkesskolans del — vare sig den bygger på grundskolan eller

på någon av dess påbyggnader — inte finns någon lika klar utbildningspolitisk

målsättning i kvantitativt hänseende. Då den långsiktiga planeringen på utbildningsfältet

också måste omfatta yrkesutbildningsområdet, har utredningen att

bedöma den totala utbildningskapaciteten inom yrkesutbildningen och dess

huvudsektorer för så lång tid framåt som möjligt.

Utredningen skall vidare ompröva hur huvudmannaskapet inom den kommunala

sektorn skall vara fördelat, dvs. i vilken omfattning landstingskommunerna

alternativt primärkommunerna skall vara huvudmän. Därvid framhåller jag

bl. a. att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån bl. a. planeringssvn
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

punkter, varvid bör beaktas behovet av en samordnad planering och utveckling

av alla skolformer, som följer ovanpå grundskolan.

I fråga om utbildningstidens längd framhåller jag bl. a. att det förefaller

som om tiden för den grundläggande utbildningen för åtskilliga yrkesområden

numera är för lång. Utredningen bör därför överväga i vad mån denna tid kan

nedbringas, i första hand då tiden som tillbringas i yrkesskola. Det bör undersökas

om man inte rent principiellt bör eftersträva att i skolmässiga former ge

eleverna en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbildning,

som får följas av en inskolning i yrket inom de företag eller institutioner,

där eleven sedan anställes. Om ett sådant system visar sig möjligt att genomföra,

är det en viktig uppgift för utredningen att pröva hur utbildningen inom

företagen eller institutionerna skall organiseras.

När det gäller yrkesutbildningens innehåll, sägs i direktiven bl. a. att grundproblemet

är att hålla denna utbildning aktuell, vilket i första hand kräver

tillräckligt utförliga normalplaner för varje yrke eller yrkessektor, som kontinuerligt

måste revideras, men även vissa resurser i fråga om materiel. En

annan fråga av stor vikt är avvägningen mellan teoretisk och praktisk utbildning

med hänsyn till de olika yrkeskraven. Frågan om de teoretiska studiernas

utrymme inom yrkesutbildningen bör därför prövas av utredningen och i anslutning

härtill bör stor uppmärksamhet ägnas de utbildningsmetodiska och

pedagogiska spörsmålen.

I direktiven erinrar jag vidare om det intresse som på olika håll visats systemet

med blockutbildning, dvs. ett sammanförande av besläktade utbildningsmoment

och specialiteter i större enheter i syfte att vinna en utbildningsorganisation,

som är mer anpassningsbar till snabba förändringar inom produktionen.

Enligt direktiven skall utredningen vidare klarlägga omfattningen och det

yrkesutbildningsmässiga värdet av deltidskur sverksamheten, varvid särskilt

skall beaktas gränsdragningen mellan å ena sidan kurser med klart yrkesutbildande

eller fortbildande syfte och å andra sidan dels hobbybetonade kurser,

dels kurser som rimligen bör hänföras till det fria eller frivilliga folkbildningsarbetet.

Slutligen tar jag i direktiven även upp frågan om vuxenutbildningen samt

framhåller därvid bl. a. att inom yrkesutbildningsväsendet några skarpa gränser

inte bör dras mellan primärutbildning för ungdom och omskolning eller

fortbildning för vuxna. Med hänsyn till den snabbt växande betydelsen av

vuxenutbildningen för allt fler grupper av yrkesutövare är det angeläget att

utredningen beaktar såväl behov som utformning och innehåll i fråga om vuxenutbildningen

och därvid ser den som en del av en sammanhängande utbildningsorganisation.

3H

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. AV 171

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\

2.2.4 Yttranden

2.2.4.1 Gymnasiet

Remissinstanserna delar genomgående GU:s uppfattning i fråga om ett

samordnat skolsystem på det gymnasiala åldersstadiet.

Sålunda anför skolöverstyrelsen följande.

GU har i själva verket genom en framsynt och okonventionell inställning till

det gymnasiala skolsystemet lagt grunden till en friare och mer ändamålsenlig

syn på hela utbildningsorganisationen som en enhet. Först när ett sådant betraktelsesätt

generellt blir godtaget får individen fulla möjligheter att på denna

nivå finna sin egen utbildningsväg. Denna nya syn på skolsystemet ovanför

grundskolan kommer att i skilda avseenden få betydande, delvis genomgripande

konsekvenser, vilket i sin tur kommer att ställa stora anspråk på förmåga till

förutsättningslöst och fördomsfritt nytänkande hos alla dem som i sitt dagliga

arbete är sysselsatta med skola och utbildning.

De skäl som starkast talar för ett enhetligt gymnasialt skolsystem är följande.

1. Kravet pa flexibilitet i skolorganisationen tillgodoses därigenom med väsentligt

ökade möjligheter till snabba och även ganska omfattande omläggningar

i utbildningskapaciteten på olika studievägar. Kraven på samhällets beredskap

i detta avseende torde i framtiden bli mycket betydande.

2. En större geografisk spridning av institutioner för den gymnasiala utbildningen

blir möjlig. Om det nödvändiga rekryteringsunderlaget för gymnasium

respektive fackskola under vissa förutsättningar kan sammanräknas, betyder

det t. ex., att det skulle kunna bli möjligt att upprätta gymnasium på ytterligare

några orter, där gymnasium nu ej kan anordnas på grund av för litet

rekryteringsunderlag.

3. Betydande pedagogiskt-organisatoriska fördelar vinnes genom att lokaler,

institutioner och materiel blir gemensamma, vilket leder till effektivare utnyttjande

och minskade anläggningskostnader. Skolledare och lärare sammanförs

och upplever pa ett naturligt sätt sambandet mellan de olika skolformerna och

får god kännedom om den pedagogiska situationen i enhetens olika delar.

4. Verkliga möjligheter att välja mellan det gymnasiala skolstadiets olika studievägar

får eleverna först om en funktionell samordning mellan studievägarna

kommer till stånd, och först då får samhället garanti för att ungdomens kapacitet

och intresse för studier tillvaratas på bästa sätt.

Vägarna mellan de olika skolformerna måste i överensstämmelse härmed hållas

öppna liksom också vägarna till högre studier, även om man väljer att gå

över en annan skolform än gymnasiet.

Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av att det gymnasiala skolsystemet

så långt möjligt inte endast uppfattas utan också fungerar som en helhet. I

anslutning härtill säger sig överstyrelsen ha diskuterat önskvärdheten av att

gå ett steg längre och för stadiet ovanför grundskolan redan nu förorda en helt

integrerad skola. Överstyrelsen har dock funnit, att en helt integrerad skola

på det gymnasiala stadiet tills vidare inte är praktiskt genomförbar med hänsyn

till att det nya gymnasiet och fackskolan ännu inte har prövats och yrkesutbildningen

är föremål för utredning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

I detta sammanhang tar skolöverstyrelsen även upp frågan om en sammanfattande

benämning på det gymnasiala skolsystemet och uttalar — utan att

framlägga något definitivt förslag i frågan — att de termer, som bäst motsvarar

i sammanhanget angivna förutsättningar, synes vara »högskolan» och dess sammansättningar

t. ex. »högskolenivå», »högskolestadium» och »högskolesystemet».

Även överstyrelsen för yrkesutbildning berör namnfrågan och nämner »högskolan»

som ett alternativ men anser att tiden inte är mogen att nu ta ställning

härtill.

Länsskolnämnden i Uppsala län anser att ett helt integrerat gymnasialt skolsystem

bör övervägas redan nu och folkskoleseminariet i Stockholm föreslår att

arbetet på att utforma ett dylikt system skall inledas så snart beslut om gymnasiet

och fackskolan fattats.

TCO berör i sitt yttrande flertalet av de ledande principerna för ett enhetligt

gymnasialt skolsystem och ansluter sig till GU:s syn härpå samt anför bl. a.

följande.

Även om man godtar att de tre skolformerna för dagen får bedömas som var

för sig särskilda, är det viktigt att man redan nu skapar största möjliga samordning

och att man inrättar sig för att i framtiden helt kunna integrera dem till

en enda ungdomsskola för det gymnasiala åldersstadiet.

Organisationen föreslår vidare att benämningen gymnasium väljes för att

beteckna hela det gymnasiala skolsystemet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför bl. a. följande.

Det nya gymnasium GU avser att skapa synes vara väl lämpat att ge ungdom

med håg och fallenhet för teoretiska studier en utbildning som i möjligaste

mån motsvarar de krav individen och samhället har rätt att ställa. Grundskolans

genomförande har nödvändiggjort en genomgripande översyn av de utbildningsvägar

som avser att bygga på denna grundskola. Det framlagda betänkandet

är först och främst ett förslag till nytt gymnasium. GU har emellertid icke

exklusivt ägnat sig åt gymnasiets målsättning och allmänna uppbyggnad utan

gått ett steg längre i och med att den infogat gymnasiet i ett utbildningssystem

där varje del skall ha en egen profil och samtidigt utgöra en integrerad del

av samhällets utbildningsväsende.

LO beklagar att de delar av det gymnasiala utbildningsväsendet, som omfattar

yrkesutbildning, folkhögskola och vuxenundervisning, så mycket senare blir

moderniserade och anpassade till grundskolan samt till gymnasium och fackskola.

Allvarliga anpassningsproblem kan enligt organisationen uppstå på grund

härav.

Några remissinstanser, bl. a. SECO och Sveriges liberala studentförbund, som

starkt understryker att de gymnasiala skolformerna måste betraktas som en

enhet, påyrkar tillsättandet av en särskild utredning med uppgift bl. a. att

utreda frågan om integrering av de gymnasiala skolformerna.

I detta sammanhang diskuteras i några yttranden frågan om övergång smöjligheterna

mellan gymnasiala skolformer. Sålunda

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

finner länsskolnämnden i Kronobergs län att möjligheten att övergå från fackskola

till gymnasium endast bör få förekomma i undantagsfall. Även NKI-skolan

är inne på denna linje medan arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten

av att möjligheter finns till övergång från en skolform till en annan och med

tillfredsställelse konstaterar att GU strävat efter att dessa övergångar för eleverna

skall framstå som realistiska och möjliga att genomföra med rimlig arbetsinsats.

TCO anför:

De av GU förordade övergångsmöjligheterna mellan de olika gymnasiala

skolformerna är mycket värdefulla och ett av de väsentliga inslagen i den

företedda skissen av det gymnasiala skolsystemet. Arrangemanget kräver dock

goda praktiska anordningar för kompletteringsstudier. Det är nämligen angeläget

att möjligheterna att nå fram till samtliga av gymnasieskolornas slutmål,

alltså även behörighet för universitetsstudier, oavsett vilka gymnasiala

utbildningsvägar man påbörjar efter grundskolan, snabbt kommer att framstå

som påtagligt realistiska hos både föräldrar och elever. Genom nuvarande brist

på samordning mellan yrkesskola och övriga skolformer uppfattas yrkesskolan

av alltför många ambitiösa elever och föräldrar som ett sämre alternativ vid

fortsatt skolmässig utbildning efter den obligatoriska skolan.

Behovet av en vidgad och effektiviserad vuxenutbildning har understrukits

från flera håll. Bland de remissinstanser som tagit upp denna fråga

märks länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens län, SR, TCO, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund, Tekniska läroverkens elevförbund och

Samverkande bildningsförbunden.

TCO framhåller vikten av att den av GU aviserade utredningen om vuxenutbildningen

snarast slutförs och finner det lämpligt att samråd härvid sker med

yrkesutbildningsberedningen.

Frågan om horisontell klyvning av gymnasiet har enligt skolöverstyrelsens

uppfattning genom tillkomsten av fackskolan kommit i ett helt nytt

läge och förlorat mycket av sitt intresse. Överstyrelsen delar GU:s mening att

någon anordning med horisontell klyvning av gymnasiet varken är erforderlig

eller lämplig.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ger i stort sett uttryck åt samma uppfattning

som skolöverstyrelsen.

SACO erinrar om att organisationen tidigare framfört skäl, som talar för en

horisontell klyvning av gymnasiet. I det läge, vari frågan nu befinner sig, avstår

SACO emellertid från att aktualisera den horisontella klyvningen.

Ej heller i övrigt har i det fåtal remissvar, som berör frågan, framkommit

några erinringar mot GU:s ställningstagande.

Om GU:s förslag till en enhetlig gymnasieorganisation genom

integration av de allmänna och yrkesutbildande gymnasierna råder genomgå
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19677

ende samstämmiga meningar i de yttranden, som redovisar synpunkter på denna

fråga.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till GU:s synpunkter och ställningstaganden och

understryker särskilt vikten av att samtliga utbildningsvägar inom gymnasiet

utformas så, att de generellt ger behörighet för högre studier.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner den av GU valda vägen att ge både

allmänbildning och fackutbildning inom gymnasiets ram rent allmänt riktig.

Likaså tillstyrker överstyrelsen att samtliga lärokurser i gymnasiet skall ge

generell behörighet till högre studier.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att sammanförandet inom gymnasiet

av alla studievägar ur elevernas synpunkt torde medföra stora fördelar.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm ansluter sig obetingat till

GU:s förslag i denna del.

Även SR och TCO är positiva till GU:s förslag. Sistnämnda organisation anför

härvid:

De skäl som GU anför för att sammanföra den allmänna sektorn med de

yrkesutbildande sektorerna till ett enda gymnasium finner TCO bärande. Det

är sålunda nödvändigt, att det ges möjligheter till ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning

på alla gymnasieorter — detta dels för att ungdomarna fritt

skall kunna välja mellan de olika alternativen, dels för att det skall bli möjligt

att få över det behövliga antalet ungdomar till den fackgymnasiala utbildningen.

Väsentligt är givetvis också, att det framtida gymnasiets samtliga studievägar

ger kompetens för inträde vid universitet och högskolor.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar följande.

Tanken på att sammanföra fackgymnasier med allmänna gymnasier till en

enhetlig gymnasieorganisation synes organisationerna riktig. Den nuvarande

ojämna fördelningen av tillgång till fackgymnasiestudier respektive allmänna

gymnasiestudier har sannolikt medfört att många elever under årens lopp. av

ekonomiska och psykologiska skäl föredragit att söka sig till allmänt gymnasium

på den egna hemorten framför att gå till fackgymnasium utanför denna. Detta

har totalt sett inneburit en mindre önskvärd inriktning av studierna och yrkesvägarna.

Det är ytterst betydelsefullt att denna brist undanröjes.

GU :s förslag angående den regionala och lokala planeringen

accepteras i huvudsak av de flesta remissinstanserna.

I fråga om principerna för planeringen instämmer skolöverstyrelsen

i GU:s förslag men vill göra den erinran, att lokalisering av i synnerhet

mera speciell utbildning inte kan bedömas enbart utifrån det lokala näringslivets

behov utan bör ske med hänsyn till dels ett mera allmänt behov, dels den

inverkan cn lokalisering till viss ort kan få på ungdomarnas möjligheter att fritt

välja utbildning och yrke.

I detta sammanhang framför överstyrelsen vidare bl. a. följande synpunkter,

nämligen

att skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupps

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

bedömning av den framtida gymnasiefrekvensens stegring synes ge stöd åt GU:s

antagande om en frekvens av 30—35 %,

att en säkrare bedömning av fackskolans attraktionsförmåga kan ske först

sedan försöksverksamheten pågått ytterligare något år,

att det finns skäl att anta, att den utspridning av ekonomisk och teknisk

gymnasieutbildning som kommer att ske, om GU:s förslag om ett integrerat

gymnasium genomföres, skall leda till önskat resultat,

att även rekryteringen till yrkesskolan, mer än man hittills varit böjd att tro,

synes vara regionalt betingad.

Överstyrelsen biträder även vad GU anfört om det praktiska genomförandet

av planeringen. Beträffande lokaliseringen av ny skola uppehåller sig överstyrelsen

vid betydelsen av att centralortsprincipen används och anför:

Principen får allt starkare relevans genom den fortgående urbaniseringen, som

i allmänhet medför en minskning av befolkningsunderlaget i gymnasieregionernas

res- och inackorderingszoner och en ökning på själva gymnasieorten. Gymnasieorganisationens

utbyggnad under 1950- och 1960-talen har medfört, att

andelen 16-åringar som är bosatta inom inackorderingszonerna starkt minskat.

Den beräknas — om GU:s förslag om kombinerade gymnasier och fackskolor

på vissa mindre orter genomförs — komma att uppgå till ca 15 % av landets

alla 16-åringar år 1975 mot för närvarande ca 25 %. Därmed torde emellertid i

stort sett gränsen vara nådd för spridning av gymnasier till mindre regioner.

Samhällets insatser för de avlägset boende torde därför mer än hittills böra

inriktas på ökad studiehjälp och på att genom förbättrade vägar och kommunikationsmedel

försöka vidga omlandet för dagliga resor. Detta kan ibland ske

genom en samordning av skolskjutsarna till olika slag av utbildningsanstalter

på samma ort.

Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till de av GU förordade principerna för

planeringen och framhåller därvid bl. a. att de av GU anförda principerna för

planeringen av gymnasieorganisationens utbyggnad och avgränsningen av gymnasieregionerna

är riktiga samt att styrelsen förutsätter, att skolöverstyrelsens

planeringsarbete i detta avseende kommer att — liksom hittills — ske i nära

samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och andra organ med samhällsplanerande

uppgifter. Styrelsen understryker angelägenheten av att gymnasieutbildningen

decentraliseras i möjligaste mån samt att teknisk och ekonomisk gymnasieutbildning

så snabbt som möjligt erbjudes på praktiskt taget alla gymnasieorter.

Även övriga remissinstanser som uttalat sig ansluter sig i allt väsentligt till

GU:s principer för skolplaneringen. I några yttranden anföres detaljsynpunkter

berörande olika avsnitt av GU:s förslag.

Sveriges handelsgymnasiers riksförbund ansluter sig i princip till GU:s åsikt

att den fackgymnasiala utbildningen bör spridas ytterligare men gör vissa förbehåll:
Det

finns dock skäl till att vara något förbehållsam i fråga om hur snabbt

spridningen skall ske. Med rådande lärarbrist inte minst i de ekonomiska äm
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196£

ncna torde åtskilliga av de mindre gymnasieorterna ha svårigheter att rekrytera

kvalificerade lärare, ett förhållande som gjort sig gällande på vissa orter

där filialer till handelsgymnasier är inrättade. Förbundet är också mycket tveksam

när det gäller de "ekonomiska linjernas sammanförande med de allmänna

gvmnasiernas övriga linjer. Anledningarna härtill är i första hand följande.

1. Lärarnas specialinriktning kommer att uttunnas pa grund av att kollegiet

blir mera splittrat på de olika linjernas målsättning.

2. Elevernas inriktning mot direkt utträde i yrkeslivet blir svagare.

3. De hittillsvarande fackgymnasiernas skolledningar har varit nära anknutna

till näringslivet och koncentrerat sig på arbetet inom den ekonomiska utbildningen.

Detta torde icke vara möjligt i fortsättningen.

4. Vid små enheter kommer facklärarna att vara isolerade till nackdel för speciellt

företagsekonomiska ämnen, som icke har samma tradition som övriga

ämnen på allmänt gymnasium. De lärare som undervisar vid mindre gymnasier

kommer dessutom att fa undervisa i samtliga ekonomiska ämnen, v ilket

kan väntas medföra sämre djup på kunskaperna hos läraren.

TCO finner GU:s bedömning av den fortsatta geografiska spridningen av

gymnasieutbildningen rimlig. Det är, uttalar organisationen, givetvis nödvändigt

att anpassa skolorganisationen till de regionala och lokala förhållandena

men dessa åtgärder får inte ske på sådant sätt att helhetssynen och framtidsaspekten,

som är ett samordnat gymnasialt skolsystem, förs åt sidan. TCO betonar

vidare vikten av att glesbygdernas ungdom genom det allmännas försorg

bereds samma möjligheter till fortsatt utbildning efter grundskolan som ungdomen

i tättbebyggda områden, varför stödåtgärder i detta syfte, såsom studiesociala

bidrag i olika former, upprättande av elevhem och förbättrat skolskjutssystem,

bör komma till stånd i behövlig utsträckning samtidigt med att det

gymnasiala utbildningsväsendet byggs ut.

Centerns ung domsförbund och Centerns student] örbund är inne på samma

problem och anför följande.

Enligt vår mening måste alla ungdomar få likvärda förutsättningar^ att få

den gymnasiala utbildning de önskar och har fallenhet för. Detta är en så viktig

princip att strikta ekonomiska beräkningar inte får utgöra hinder. Avståndet

till skolorten påverkar starkt valet av utbildning ovanpå den obligatoriska skolan.

Detta är otillfredsställande inte enbart sett ur den enskildes synpunkt.

Decentralisation av skolenheterna bör ske så långt möjligt och studiesociala

åtgärder sättas in.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att det för en bygd med ett

ofullständigt glesbygdsgymnasium måste vara bättre att få behålla gymnasiet

än att vara helt utan gymnasium även om de elever, som väljer vid skolan icke

representerad utbildningsväg eller studieriktning, nödgas bedriva sina studier

längre bort från hembygden. Vikten av att man vid gymnasiets utformning tar

särskild hänsyn till glesbygdsförhållandena understrykes starkt av länsstyrelsen.

Riksförbundet landsbygdens folk anför:

Samtidigt som en god geografisk spridning av gymnasiala utbildningsanstalter

framstår som önskvärd, måste man emellertid även söka na fram till ett sa fritt

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

linjeval som möjligt. Inför detta avvägningsproblem har riksförbundet dock den

principiella inställningen, att det är bättre med ett mindre gymnasium på en

°ort än inget gymnasium alls. Önskemålet om rika differentieringsmöjligheter

får således inte resultera i en koncentration av gymnasierna till ett mindre

antal stora orter, varigenom ungdomen i vidsträckta områden kommer att sakna

möjligheter till gymnasial utbildning inom rimligt avstånd från hemorten.

Den geografiska spridningen av gymnasieutbildningen har varit en huvudfråga

för Hermods korrespondensinstitut. Institutet har dels presenterat ett förslag

till »Det koncentrationsläsande gymnasiet. Ett alternativ till gymnasieutrednmgens

förslag.», dels i ett omfattande yttrande framlagt praktiska synpunkter

och överväganden rörande möjligheterna att utnyttja korrespondensundervisning

vid utbildning på det gymnasiala stadiet sådant det planerats

av GU.

Beträffande fack skolans lokalisering anför skolöverstyrelsen

följande.

En spridning av fackskolan på sådant sätt, att olika slag av fackskolor upprättas

på olika orter inom en region, kan inte komma i fråga. Den skulle nämligen

fa mycket ogynnsamma konsekvenser både i fråga om ungdomens utbildningsval

och med hänsyn till kostnader och behov av lärare.

Överstyrelsen framhåller vidare att gymnasie- och fackskoleregioner i stort

sett bör sammanfalla och att allt talar för att fackskola inte skall lokaliseras till

annan ort än gymnasieort annat än i rena undantagsfall.

Statskontoret anser att det dock bör beaktas att det på en ort som ej har

gymnasium kan finnas en praktisk realskola som nu avvecklas. Om detta sker

utan att den ersättes med t. ex. motsvarande fackskola, berövas ungdomarna en

paräknad utbildning. Likasa bör det enligt statskontoret i områden med alltför

lang resväg till gymnasieorten finnas möjligheter att på annan ort än gymnasieorten

få inrätta fackskola i samverkan med grundskolans högstadium för att

stimulera övergången till högre studier.

Även häröverkslärarnas riksförbund menar att fackskola kan behöva inrättas

på ort som ej har gymnasium om en praktisk realskola på orten avvecklas. Förbundet

anför vidare:

„ Likaså bör det i områden med alltför lång resväg till gymnasieorten vara tilllåtet

att på annan ort än gymnasieorten få inrätta fackskola i samverkan med

grundskolans högstadium. Det är mycket troligt, att man därigenom stimulerar

övergång till högre studier från ett högstadium, där denna övergångsfrekvens

skulle blivit mycket liten om enda alternativet varit att resa till den avlägsna

gymnasieorten. Det bör också vara tillätet att på annan ort än gymnasieorten

inrätta fackskola för att tillgodose ett på näringslivets inriktning grundat speciellt

utbildningsbehov.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Uppsala län och Svenska byggnadsingenjörers

förbund uttalar sig för GU:s uppfattning att fackskola endast undantagsvis

skall inrättas utanför gymnasieort.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

En betydelsefull fråga i planeringssammanhanget är hur den tekniska

utbildningen skall inlemmas i det framtida gymnasiet.

Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.

I sina remissyttranden till skolöverstyrelsen har de tekniska råden hos länsskolnämnderna

i Västmanlands och Norrbottens län samt rektorn vid tekniska

gymnasiet i Luleå mera utförligt diskuterat frågan om den vid varje gymnasium

regelmässigt förekommande tekniska utbildningen skall omfatta de två eller de

tre första åren av lärokursen. Tekniska rådet vid länsskolnämnden i Västmanlands

län anser, att årskurs 3 bör finnas endast vid gymnasium med fullständig

teknisk lärokurs och lämnar i detta sammanhang följande från gymnasieutredningens

helt avvikande förslag beträffande den tekniska sektorn som den önskar

skall närmare utredas. Förslaget innebär, att hela den speciella tekniska undervisningen

förläggs till en separat 1-årig ingenjörsskola ovanpå tre årskurser i

gymnasiet. Rådet önskar att alternativet med de två sista gymnasieåren förlagda

till de speciella tekniska gymnasierna samtidigt utreds. Tekniska rådet i

Norrbottens län framhåller emellertid under hänvisning till bristen på kvalificerade

lärare, att den regionala skolmyndigheten skall få avgöra i vilken takt

3-årig utbildning vid gymnasierna skall genomföras.

Rektor vid tekniska gymnasiet i Luleå anser att vid fullt utbyggt gymnasieoch

fackskolesystem det av GU föreslagna 3 + 1-alternativet är att föredraga

ur lärarrekryteringssynpunkt, ekonomi, och i viss mån fritt val för eleverna. Ur

pedagogisk synpunkt torde däremot 2 + 2-alternativet ha uppenbara fördelar.

Överstyrelsen finner för sin del de av GU anförda skälen för dess ställningstagande

övertygande. Överstyrelsen vill särskilt betona att utspridningen av

teknisk utbildning är en förutsättning för den önskade ökningen av fackgymnasiefrekvensen.

Om årskurs 3 endast skall finnas vid gymnasier med fullständig

teknisk lärokurs, kommer detta — såsom även länsskolnämnden i Malmöhus

län framhåller — att få en starkt rekryteringshämmande verkan.

Överstyrelsen konstaterar vidare bl. a. att konstruktionen 2 + 2 lokalmässigt

inte skulle innebära någon besparing i jämförelse med alternativet 3 + 1 samt

att möjligheten att inrätta tjänster i de tekniska ämnena på gymnasiets tekniska

lärokurs och i fackskolan underlättas om 3-årig teknisk lärokurs är anordnad

vid ortens gymnasium.

GU:s förslag, att elev, som i årskurs 3 vill välja ett vid hemortsgymnasiet

inte representerat alternativ, bör ha rätt att efter årskurs 2 övergå till en skola

med önskad utbildning tillstyrkes av överstyrelsen.

Sammanfattningsvis anser överstyrelsen beträffande den tekniska utbildningen

att sådan bör komma till stånd vid i varje fall alla gymnasieregioner, som

omkring 1970 beräknas ha 90 eller fler gymnasieelever i första årskursen. Utbildningen

bör därvid samordnas med övrig gymnasieutbildning på respektive gymnasieorter.

Den tekniska utbildningen bör vid varje gymnasium omfatta minst

de tre första årskurserna och i varje fall på gymnasieorter med mer än 120 gymnasieelever

bör inrättas minst två av alternativen i årskurs 3.

Överstyrelsen jör yrkesutbildning delar icke GU:s uppfattning om det lämpliga

i systemet 3+1 och anför bl. a. följande.

Det går en klar och skarp gräns i utbildningen i tekniska ämnen mellan årskurs

2 och 3. Utbildningen i de tekniska ämnena under de två första åren är

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

sålunda utpräglat odifferentierad. Den begränsas till ämnet teknologi. I årskurs

3 sker däremot en uppdelning i fyra differentieringar och blir mer »ingenjörsbetonad».

Behovet av speciallärare för årskurserna 3 och 4 är ungefär detsamma.

Den utrustning, som erfordras i årskurs 4, är visserligen mer omfattande

än i årskurs 3, för årskurs 2 erfordras dock egentligen icke någon specialutrustning

för undervisning i ämnet teknologi. Det av utredningen så starkt

understrukna behovet av att effektivt utnyttja ekonomiska och personella resurser

blir i långt högre grad förverkligat, om årskurserna 3 och 4 sammanföres till

en gemensam läroanstalt.

Överstyrelsen anser, att det är ogrundat att antaga att alternativet 2 + 2

skulle göra den tekniska lärokursen mindre attraktiv genom att eleverna får

flytta till en annan ort efter andra årskursen. Dessa ungdomar måste i alla

händelser träffa ett val ett år senare. Ett sammanhållet slutskede (2 -f- 2) kommer

att bevara kontinuiteten i undervisningen i tredje och fjärde årskursen.

Detta bidrar till att öka utexaminationen av ingenjörer.

På denna punkt är överstyrelsen för yrkesutbildning ej enig. Föredraganden

har med instämmande av två ledamöter i styrelsen anmält avvikande mening

och därvid bl. a. anfört:

Det finns alltså all anledning förmoda, att konstruktionen 2 + 2 kommer att

kraftigt minska intresset för teknisk utbildning. Konstruktionen 2 + 2 skulle

vidare innebära en avvikelse från en bärande princip i förslaget till gymnasiereform,

nämligen att på praktiskt taget alla gymnasieorter bör erbjudas gymnasieutbildning

inom samtliga huvudlärokurser fram till den tidpunkt, då övergång

till postgymnasiala utbildningsvägar kan ske. För egen del kan jag icke

ansluta mig till en uppfattning, som synes innebära, att man genom centralt

utfärdade bestämmelser skulle lägga hinder i vägen för kommunerna att anordna

utbildning för vilken de inom andra utbildningsformer har såväl materiella som

personella resurser, när därtill detta ur den samlade samhällsaspektens synpunkt

inte medför några ogynnsamma verkningar.

Åtskilliga myndigheter och organisationer har enbart genom mera allmänna

uttalanden anslutit sig till GU:s förslag rörande lokaliseringen. Detta gäller bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen och i huvudsak alla regionala myndigheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser dock att det bör närmare undersökas

om inte de två sista åren av den tekniska lärokursen kan förläggas till centralgymnasiet

och länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län finner att en närmare

utredning erfordras om möjligheterna att med gott resultat förlägga undervisningen

i årskurserna 3 och 4 till olika skolenheter.

Länsskolnämnderna i Kronobergs, Gotlands, Gävleborgs, Malmöhus och Hallands

län uttalar sig explicit för GU:s förslag om centralisering av den avslutande

fjärde årskursen av den tekniska lärokursen. Av de elva kommuner, som

direkt uttalat sig i frågan, har tre förordat systemet 2 + 2 och de övriga anslutit

sig till GU:s uppfattning.

För GU:s förslag har vidare lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,

LO, SR, TCO, Svenska fackingenjörers förbund och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund

uttalat sig.

TCO anför bl. a. följande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961

Skäl kan också anföras för att centralisera även det tredje året inom den tekniska

studiegången. Mot en sådan ordning kan dock sägas, att det skulle vara

olyckligt att enbart i fråga om den tekniska utbildningen bryta sönder enhetligheten

i systemet under den 3-åriga normalstudietid, som för samtliga studievägar

ger inträde till högskolor och universitet. Mot anordningen talar också

det faktum, att man troligen skulle ha mycket svårt att sprida den tekniska

fackskoleutbildningen på önskvärt sätt, om man inte på de olika gymnasieorterna

kunde samordna den 2-åriga tekniska fackskolan med den tekniska utbildningen

under det tredje året i gymnasiet.

Vidare kan man befara, att en centralisering av två studieår inom den tekniska

gymnasieutbildningen skulle verka rekryteringshämmande. I valet mellan en

obruten naturvetenskaplig studieväg och en teknisk studieväg med endast två

år i hemortens gymnasium skulle säkerligen många elever och föräldrar stanna

för det förra alternativet, eftersom eleven då utan avbrott skulle kunna bedriva

sina studier i hemorten. En sådan rekryteringshämmande effekt måste man

undvika i ett läge, då det i stället synes angeläget att göra den tekniska utbildningen

attraktiv genom att erbjuda den på samma villkor och med samma

förutsättningar som de övriga studievägarna inom gymnasiet.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund vill med utomordentlig skärpa framhålla

att inom ramen för en 4-årig teknisk studiegång skall de tre första läsåren

ges största möjliga spridning och avvisar bestämt en årskursdelning enligt förslaget

2 + 2. Ingenjörsförbundet säger vidare att konstruktionen 2 + 2 är försvarbar

endast under förutsättning av mer genomgripande förändringar av utredningens

förslag på så sätt att all eller så gott som all teknisk utbildning

slopades under de två första läsåren vilket skulle medföra en återgång till nuvarande

system med ett tekniskt gymnasium på ett 30-tal orter och att den naturvetenskapliga

grenens två första år kvalificerade till överflyttning till det tekniska

gymnasiets tredje årskurs. Förbundet anser också att det kan ifrågasättas,

om icke 2 + 2 alternativet även ur strikt pedagogisk synpunkt är väsentligt

sämre än 3 + 1 på grund av att teknologiämnet måste bli ett mycket isolerat

ämne vars lärare mycket starkt kommer att känna bristen på kontakt med

tillämpningarna och studiemålet.

För alternativet 2 + 2 har uttalat sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, statens tekniska forskningsråd, Svenska

arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, SACO, Tekniska läroverkens

lärarförbund, Svenska teknologföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska byggnadsingenjörers förbund, Högerns ungdomsförbund,

Tekniska läroverkens elevförbund, Kemikontoret och Sveriges mekanförbund.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med att

man genom att sammanhålla de två sista årskurserna vinner bl. a. att det inte

blir ett så allvarligt brott i de tekniska ämnena, vilket är betydligt viktigare

än brott i ämnena matematik och fysik, att icke det nuvarande tekniska gymnasiets

värdefulla miljö och särart går förlorad och att inte den tekniska studiegrenen

främst blir ett alternativ till vägen mot teknisk högskoleutbildning.

Även om ett sammanhållet slutskede skulle medföra betydligt större kostnader

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

och sannolikt ställa större krav på studiesociala åtgärder anser styrelsen det

vara ur samhällssynpunkt, med hänsyn till möjligheterna att verkligen göra den

tekniska studiegången både attraktiv och effektiv, synnerligen välanvända

medel.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att, om

organisationsformen 2 + 2 genomföres, underlättas såväl undervisningens effektivitet

som elevernas valfrihet.

SACO anser i likhet med Tekniska läroverkens lärarförbund att det finns en

rad skäl, som talar för konstruktionen 2 + 2. Eftersom en uppdelning i maskintekniskt,

byggtekniskt, eltekniskt och kemitekniskt alternativ göres redan efter

andra årskursen är det enligt organisationernas mening nödvändigt, att hela den

fackinriktade yrkesutbildningen förläggs till gymnasium med fullständig teknisk

utbildning. Först härigenom kan garantier skapas för att de tekniska gymnasiernas

yrkesutbildande karaktär och studiemål bibehålies. Vidare underlättas

lärarrekryteringen vid konstruktionen 2 + 2. Tekniska läroverkens lärarförbund

anser sig också kunna konstatera att denna konstruktion medför besparingar.

Svenska byggnadsingenjörers förbund framför ett eget förslag och vill i motsats

till GU förorda att på de orter, som har tekniska gymnasier, en intim samordning

sker av tekniska gymnasiets årskurs 3 och 4, fackskolan och yrkesskolan

och att dessa skils från den övriga gymnasiala undervisningen på orten.

Sveriges hantverks- och industriorganisation har tagit ställning för kombinationen

2 + 2 men kan ansluta sig till 3+1 om det fjärde tekniska studieåret

får en klart ingenjörsutbildande inriktning.

Vad gäller den organisatoriska samordningen mellan olika

skolformer på samma ort går skolöverstyrelsen först in på frågeställningen

vertikal eller horisontell samordning och anför härom.

Av de remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen i frågan, uttalar sig

13 för horisontell samordning, fyra för vertikal, medan fem yttrar sig mera

obestämt men framhåller, att hänsyn måste tas till lokala förhållanden.

Som skäl för vertikal samordning framhålls önskemålet om pedagogisk samverkan

mellan gymnasiet och underliggande skolform, vikten av att lärarna i

en högre skolform väl känner till vad som uträttas i en underliggande och är

förtrogna med dess undervisningsmetodik och kursinnehåll. Vidare befaras en

horisontell samordning komma att skapa en klyfta mellan högstadie- och gymnasielärare.

Som skäl för horisontell samordning framhålls, att denna syns medge bästa

möjliga utnyttjande av de personella och materiella resurserna, att de av grundskolans

högstadier, som är organisatoriskt förenade med ett gymnasium, torde

bli mer eftersökta än fristående sådana, vilket är mindre önskvärt, att ungdomens

val mellan gymnasium och fackskola (respektive yrkesskola) ej bör vara

geografiskt betingat, att båda skolformerna (gymnasium och fackskola) är frivilliga,

att det är av vikt att förbereda den kommande, mera fullständiga integrationen

av skolformerna, att övergången mellan skolformerna underlättas och

att från elevsynpunkt samordningen markerar gemenskap och likställighet.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

85

Överstyrelsen finner övervägande skäl tala för horisontell anknytning. Denna

låter sig bäst förena med den uppfattning om det gymnasiala skolstadiet som

en helhet, som överstyrelsen anser väsentlig.

Överstyrelsen för yrkesutbildning säger sig dela GU:s uppfattning att, om det

gymnasiala skolsystemet skall fungera väl, dess olika studievägar bör väljas på

»lika villkor». Överstyrelsen framhåller härom bl. a. följande.

Det kan i många fall vara befogat att samordna fackskola och gymnasium

för att på så sätt få underlag för att rätt utnyttja lärare och utrustning. I vissa

fall kan det av samma skäl vara befogat att samordna undervisningen mellan

gymnasium och yrkesskola. I andra fall kan det vara lämpligt att samordna yrkesskola

och fackskola. Samordningen mellan olika skolformer på det gymnasiala

stadiet kan, enligt överstyrelsens bestämda mening, icke lösas genom en entydig

modell ej heller genom att ett normalfall utformas, som riskerar att i realiteten

bli det enda alternativet. De lokala och regionala planeringsorganens uppfattning

om hur resurserna skall fördelas bör få göra sig gällande.

Statskontoret anser att frågan om fackskolornas placering icke kan ses principiellt

utan bör lösas på det sätt, som kan anses lämpligast i det enskilda fallet

med hänsyn till bl. a. utnyttjandet av de nuvarande skolornas lokaler.

Svenska yrkesskolföreningen anför följande.

Yrkesskolan kan redan nu i stor utsträckning erbjuda utrustning för teknisk

och ekonomisk utbildning, som är av den art att gymnasiet för sin undervisning

har direkt nytta av den. Yrkesskolan har vidare många lärare med akademisk

examen i språk, merkantila eller tekniska ämnen. Dessa kan givetvis användas

för undervisning på gymnasiet. Enligt föreningens mening har utredningen icke

i tillräcklig omfattning diskuterat möjligheten av att samordna gymnasiet och

yrkesskolan i stället för gymnasiet och fackskolan.

TCO ansluter sig helt till den horisontella samordningen samt anför:

Vid den lokala och den regionala planeringen bör således just de gymnasiala

skolformerna ses som en helhet, där den horisontella samordningen lokalmässigt

och organisatoriskt efter hand görs allt fastare. Däremot bör en vertikal samordning

i varje fall på längre sikt undvikas. Grundskolan bör betraktas som en

naturlig enhet, det gymnasiala stadiet med dess olika skolformer samordnade

som en annan naturlig enhet. Detta bör vara avgörande för planeringen.

Den horisontella samordningen föredrages av flertalet remissmyndigheter,

som yttrat sig i saken, men på flera håll har understrukits att den vertikala

tills vidare måste få förekomma. Dylika synpunkter har framförts från stadsfullmäktige

i Stockholm, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet,

SACO, Läroverkslärarnas riksförbund och Stor-Stockholms planeringsnämnd.

Stadsfullmäktige i Stockholm påpekar att samordningen i Stockholm för närvarande

är nästan uteslutande vertikal och beräknar att det kommer att kosta

staden 50 ä 00 miljoner kr. att skapa nya lokaler för sådana högstadier, som

ej kan rymmas i skolanläggningar, som skall omfatta gymnasium/fackskola.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför följande.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961±

De skäl, som GU anfört till stöd för en horisontell samordning av de gymnasiala

skolformerna finner förbunden övertygande. Förbunden kan därför rent

principiellt ansluta sig till den målsättning i planeringsarbetet, som GU angivit.

Men förbunden anser det samtidigt angeläget understryka att den yttre organisationen

inte får bli något självändamål, en organisation för principens skull.

Under en lång tid av år framåt måste det gymnasiala skolsystemet utformas med

tanke på ett effektivt utnyttjande av redan befintliga lokala resurser i form av

skolbyggnader, lärartillgång osv. På många håll har skolsystemet en vertikal

uppbyggnad, som det tar tid att förändra, och det finns också skolorter där

skolsystemet till viss del fått sin prägel av en redan inledd samverkan med t. ex.

yrkesutbildningen inom en lokal större industri. Det är därför viktigt att övergången

till den organisation för de gymnasiala skolformerna, som GU tänkt sig,

sker smidigt och att de centralt utfärdade riktlinjerna för planeringsarbetet inte

ges formen av direktiv utan snarare som vägledande anvisningar för de lokala

skolmyndigheterna. Förbunden konstaterar med tillfredsställelse att även GU

ger uttryck för dylika synpunkter.

SACO förklarar att organisationen delar GU:s uppfattning om de realekonomiska

och organisatoriska faktorernas stora betydelse vid planeringen av gymnasiets

yttre organisation och att organisationen därför i huvudsak ansluter sig

till GU:s förslag om en horisontell samordning av de gymnasiala skolformerna.

SACO understryker emellertid samtidigt de pedagogiska skäl som talar för en

vertikal samordning och anser, att den vertikala samordningen måste få förekomma

i betydligt större utsträckning än GU tänkt sig.

Läroverkslärarnas riksförbund anför följande.

Mot horisontell samordning talar det förhållandet att detta organisationsalternativ

mycket starkt försvårar det som synnerligen önskvärt bedömda samarbetet

mellan stadierna. GU anser visserligen att detta samarbete skall kunna

tillgodoses trots horisontell samordning bl. a. genom lämplig fördelning av lärarnas

tjänstgöring, genom gemensamma studiedagar, studiekonferenser och ämneskonferenser

m. m.

Detta sätt att tillgodose samarbetet över stadiegränserna är emellertid högst

otillfredsställande. Det förutsätter sålunda, att tjänstgöringsfördelningen görs

sådan, att lärarna inte blott tjänstgör vid olika (gymnasiala) skolformer inom

en och samma skolenhet utan därtill vid skolformer inom annan skolenhet.

Denna kraftiga utspridning av lärarnas tjänstgöring kommer för det första att

medföra betydande olägenheter för lärarna personligen och för det andra starkt

försvåra schemaläggningen vid de berörda skolenheterna. Införandet av gemensamma

studie- och ämneskonferenser utöver skolenheternas egna innebär också

en utökning av lärarnas arbetsuppgifter, samtidigt som även sådana arrangemang

kan kräva hänsynstagande i schemaläggningen och därmed försvåra detta

arbete för skolledningen.

Den av GU förordade samordningen har tillstyrkts av de sju länsstyrelser,

som yttrat sig härom.

Bland kommunerna syns med få undantag råda samstämmighet om att den

horisontella samordningen är att föredra framför den vertikala. Ej heller i övrigt

har GU:s samordningsförslag föranlett erinringar. Många kommuner har emellertid

beklagat att inte yrkeskolans ställning i det framtida gymnasiala skol
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196^

systemet kunnat belysas klarare och har dessutom understrukit att GU:s organisationsförslag

endast får ses som riktlinjer och ej som bindande direktiv.

Beträffande de av GU redovisade organisationsexemplen anför

skolöverstyrelsen följande.

I princip bör samtliga lärokurser finnas vid varje gvmnasieenhet. På det nya

gymnasiet behöver elevens val mellan naturvetenskaplig och teknisk lärokurs

eller mellan humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk inte ske slutgiltigt

förrän efter årskurs 2. En ensidig fördelning av lärokurserna på olika skolanläggningar

kan göra denna möjlighet tämligen illusorisk, bl. a. därför att eleven

drar sig för att utnyttja den, om den medför byte av skola.

Endast beträffande den tekniska undervisningen kan av ekonomiska skäl en

viss koncentration vara motiverad. Det gäller självfallet i första hand årskurs 4

men också den tekniska fackskolan med dess behov av kostnadskrävande speciallokaler.

Risken för felval torde vara mindre beträffande dessa elever än flertalet

andra. Ungdomar, som väljer teknisk utbildning, har ofta tidigt bestämt

sig för ett däremot svarande yrke. Det är emellertid önskvärt, att teknisk lärokurs

för årskurserna 1—3 fördelas på olika skolenheter så långt det är möjligt.

I anslutning till sitt yttrande i denna del har överstyrelsen kompletterat GU:s

framställning med två organisationsexempel, belysande det ena en organisation

med ca 60 klasser fördelade på två skolenheter och det andra en organisation

med ca 80 klasser fördelade på tre skolenheter.

Läroverkslärarnas riksförbund anför.

Det är inte lämpligt att den kommunala skolplaneringen ges en så ensidig

inriktning på horisontell samordning som GU tycks eftersträva genom sina

rekommendationer rörande olika organisationsmodeller. Den kommunala friheten

att planera den egna skolorganisationen efter lokala förhållanden förvandlas

lätt till en i realiteten centraldirigerad planering, om dessa rekommendationer

auktoriseras genom instämmande uttalanden av statsmakterna. Horisontell

samordning kan visserligen bli nödvändig i vissa kommuner, men den vertikala

samordningen måste få förekomma i betydligt större utsträckning än GU tänkt

sig. Om horisontell samordning rekommenderas av statsmakterna i av utredningen

föreslagen omfattning, förutsätter förbundet att personalen på lämpligt

sätt kompenseras för de olägenheter som då kan uppstå vid genomförandet av

det önskvärda pedagogiska samarbetet över stadiegränserna.

Frågan om huvudmannaskapet för gymnasiet behandlas av flertalet

remissinstanser.

Skolöverstyrelsen ansluter sig här helt till GU:s förslag men vill också understryka

det principiellt betydelsefulla i främst 1950 och 1962 års riksdagars beslut

om att grundskolan skall vara en kommunal angelägenhet. Först därigenom kan

enligt överstyrelsens mening skolan få den lokala förankring som erfordras för

att den skall bäras upp av medborgarnas och det egna samhällets intresse och

omvårdnad. Även vikten av administrativt enkla former för skolförvaltningen

talar starkt för denna lösning.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Av de remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, har samtliga länsskolnämnder

utom en tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om kommunen

som huvudman. Länsskolnämnden i Blekinge län anser att frågan bör slutligt

prövas först sedan yrkesutbildningsberedningen avgivit sitt principbetänkande.

Praktiskt taget alla hörda lärarkollegier uttalar sig för staten som huvudman.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser, att mycket talar för landstingen såsom

huvudmän för gymnasieutbildningen. Då denna fråga emellertid måste ses

i ett vidare sammanhang än vad som skett, anser sig överstyrelsen kunna tillstyrka

förslaget om primärkommunal huvudman för gymnasiet.

Av övriga ca 50 remissinstanser, som yttrat sig i denna fråga, delar 36 instanser,

däribland riksrevisionsverket, 19 länsstyrelser samt Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet GU:s uppfattning. SACO, Läroverkslärarnas

riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund samt Universitetslärarförbundet

förordar däremot staten som huvudman. Svenska yrkes skoiför eningen

och Riksförbundet landsbygdens folk finner landstingen vara bäst lämpade som

huvudmän. Lantbruksstyrelsen vill att avgörandet skall uppskjutas.

Riksrevisionsverket anser skälen för en kommunalisering av gymnasierna

bärande och anför i anslutning härtill följande.

Den 1958 införda ordningen med de kommunala skolstyrelsernas ekonomiska

förvaltning av de statliga läroverken har i praktiken visat sig avsevärt mera

arbetskrävande för riksrevisionsverkets revision än man från början haft anledning

räkna med. Icke minst det förhållandet att staten och kommunen har olika

redovisningsår tycks ha vållat de redovisande kommunala organen svårigheter.

Härtill kommer att det i flera fall konstaterats att kommun åvilande utgifter

bestritts med statliga anslagsmedel, vilket enligt ämbetsverkets uppfattning

ytterligare styrker behovet av ett enhetligt huvudmannaskap.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför:

Den nära förankring i det medborgerliga inflytandet som man vill ge åt skolväsendet

torde i princip bäst uppnås om primärkommunernas skolstyrelser får

ansvaret för alla skolor inom kommunen.

Om gymnasierna således bör ligga under den kommunala skolstyrelsen, återstår

att ta ställning till huru huvudmannaskapet skall ordnas. Detta kan antingen

— såsom nu i regel är fallet — vara statligt, trots att gymnasierna skolorganisatoriskt

och administrativt lyder under skolstyrelsen, eller kommunalt, såsom

fallet är t. ex. beträffande grundskolan, yrkesskolan, de kommande fackskolorna

och de under avveckling varande högre kommunala skolorna. Förbunden delar

på denna punkt utredningens mening att det lämpligaste synes vara att primärkommunerna

göres till huvudmän för hela det kommande gymnasiet med dess

olika studievägar. Därigenom försvinner bl. a. den sakliga egendomlighet som ligger

däri att för närvarande tekniska gymnasier alltid är statliga och handelsgymnasicr

är kommunala medan allmänna gymnasier normalt börjar som kommunala

men sedan övergår till att bli statliga. Uppenbart är att en rationell samordning

i en och samma skolenhet av skilda gymnasieformer eller av gymnasium

och t. ex. fackskola i hög grad underlättas om gymnasiet lyder under samma

kommunala huvudmannaskap som övriga skolor.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

TCO anser, att ett enhetligt huvudmannaskap bör genomföras i varje fall för

hela det gymnasiala skolsystemet varvid mycket talar för att dessa skolformer

får samma huvudman som grundskolan. Då beslut om primärkommunalt

huvudmannaskap för såväl grundskolan som fackskolan redan fattats kan

inte gärna annat än primärkommun komma i fråga som huvudman för gymnasiet.

TCO motsätter sig under alla förhållanden, att någon av det gymnasiala

skolstadiets skolformer bryts ut ur ett i övrigt enhetligt huvudmannaskapssystem.

Organisationen bedömer det därför som mycket angeläget, att även

yrkesskolan, så långt den har att ge en elementär yrkesutbildning för det gymnasiala

åldersstadiet, för framtiden förs in under ett primärkommunalt huvudmannaskap.

SACO, Tekniska läroverkens lärarförbund och Läroverkslärarnas riksförbund

anser att starka skäl talar för alternativet staten som huvudman. Sistnämnda

förbund anför i detta sammanhang följande.

GU bygger sitt ställningstagande helt på en förtröstan på att kommunerna

som huvudmän skall svara för gymnasiernas standard på ett tillfredsställande

sätt. Utredningen menar att kommunerna med få undantag gjort insatser på

detta område som mycket väl tål jämförelse med och överträffar motsvarande

statliga insatser.

Det är inte bekant vilket material GU avser genom sin hänvisning till »erfarenheten»

av kommunernas välvilja. Det är möjligt att denna bedömning är

riktig, när det gäller materielanslag fram till dags dato. En undersökning som

inom förbundet gjorts av Rektorernas riksförening för några år sedan pekar i

denna riktning.

Däremot är de hittillsvarande erfarenheterna mycket blandade, när det gäller

behov av t. ex. kanslipersonal. Sålunda har den obligatoriska skolans skolledare

ofta beklagat sig över otillräckliga resurser i detta avseende. Även skolledare

vid statliga skolor, som fått hand om kommunala avdelningar har ofta gjort

samma erfarenheter. Detta är mycket betänkligt med hänsyn till att GU:s program

i mycket stor utsträckning förutsätter inrättandet från kommunernas

sida av en rad nya tjänster för »stabs-» eller »service-»personal i gymnasierna

dock utan att det föreslås för kommunerna bindande föreskrifter i detta avseende.

För ett statligt huvudmannaskap talar enligt riksförbundet vidare såväl

pedagogiska skäl som själva reformsituationen. Men förbundets ställningstagande

har också dikterats av andra motiv:

Därtill kommer att förslaget om kommunalisering av gymnasierna rymmer

många okända faktorer, när det gäller personalens ställning. Frågor rörande anställningsform,

tillsättningsförfarande och tillsättningsmyndighet kan visserligen

i och för sig lösas oberoende av huvudmannaskapet. Det är dock risk för att

sådana frågor genom utvecklingen under en viss tid påverkas av det förhållandet

att t. ex. kommunen är huvudman för skolformen och rektorerna och lärarna

är kommunalt anställda. Även bortsett från dessa speciella frågor finns det dels

sådana där konsekvenserna av en kommunalisering är uppenbart oförmånliga

för berörd personal —- t. ex. handläggningen av disciplinärenden för rektorerna

— dels sådana där man riskerar en försämring — t. ex. frågan om ferielön —

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

dels slutligen sådana där konsekvenserna är oklara, t. ex. förhandlingsrättens

praktiska tillämpning.

För förbundet som personalorganisation är detta ytterligare ett skäl att avstyrka

den föreslagna kommunaliseringen av gymnasierna.

Bland kommunerna är uppfattningen att gymnasiet skall kommunaliseras helt

förhärskande. Av ca 115 kommuner, som behandlar frågan, företräder sålunda

nära 100 denna mening, några kommuner har inskränkt sig till att framhålla

att huvudmannaskapet skall vara enhetligt och ett tiotal har valt mellan staten

och landstingen såsom huvudmän. I den sistnämnda gruppen har landstingen

fyra förespråkare, vilka i sina uttalanden givit uttryck åt viss försiktighet och

ansett, att det definitiva ställningstagandet borde föregås av ytterligare överväganden.

Ett par kommuner, som voterat för statligt huvudmannaskap, har

ansett att alla skolformer borde förstatligas.

2.2.4.2 Fackskolan

Vad angår frågan om fackskolans förhållande till gymnasiet

och yrkesskolan biträder skolöverstyrelsen vad FU anfört

rörande det gymnasiala skolsystemet som en helhet, vikten av gemensam planering

för de gymnasiala skolformerna, den yttre samordningen mellan gymnasium

och fackskola samt kommunernas relativa frihet att lösa samordningsfrågor med

hänsyn till de lokala förhållandena. Vad FU anfört och föreslagit angående de

2-åriga handelskursernas framtid har också godtagits av skolöverstyrelsen som

vidare framhåller:

Överstyrelsen vill också i konsekvens härmed ytterligare understryka vad FU

i övrigt anför rörande inrättande av ekonomisk och teknisk fackskola samt om

den risk som föreligger, att ett icke önskvärt parallellskolesystem skulle uppstå,

om de 2-åriga handelskurserna skulle kvarstå vid sidan om fackskolan. Överstyrelsen

är i likhet med FU helt medveten om att åtskilliga orter, som enligt

gjorda planeringsöverväganden icke kan erhålla fackskola, kan frestas att erbjuda

sina ungdomar en utbildning motsvarande den som ges i de 2-åriga handelskurserna

och på så sätt negativt påverka elevunderlaget vid den fackskola,

till vars elevområde vederbörande ort hör.

Inte heller FU:s förslag i fråga om de 1-åriga påbyggnadskurserna ovanför de

1-åriga handelskurserna eller dessa senare kursers framtid ger enligt skolöverstyrelsens

mening anledning till erinran. Överstyrelsen tillstyrker också förslaget

om successiv avveckling av de kommunala tekniska dagskolorna och bibehållande

tills vidare av de tekniska aftonskolorna.

Universitetskanslersämbetet finner att de föreslagna fackskolorna innebär en

välmotiverad komplettering av skolorganisationen. Större konsistoriet i Uppsala

uttalar sin fulla anslutning till strävan att skapa denna alternativa skolform till

gymnasiet. Likaså finner humanistiska och naturvetenskapliga fakulteterna i

Uppsala, att ett stort behov av denna skolform kommer att föreligga, icke minst

för att avlasta gymnasierna. Genom sin mera direkt praktiska inriktning bör de

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196A

olika fackskolorna bli goda komplement till gymnasiet. Matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Göteborg anser det vara av vikt, att det finns ett gott urval

av alternativa studiemöjligheter efter genomgången grundskola. Det föreliggande

förslaget till utformning av fackskolan som ett alternativ till studier i yrkesskola

eller gymnasium är enligt fakultetens mening i vissa väsentliga drag gott.

Lärarkollegierna vid karolinska och farmaceutiska instituten anser att fackskolorna

kommer att erbjuda ett gott studiealternativ, inte minst med hänsyn till

de goda möjligheter, som föreslås skola föreligga för övergång från fackskola till

gymnasium och tvärtom.

I FU:s syn på samordningen mellan fackskolan och andra skolformer instämmer

så gott som alla remissinstanser, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, även

om det hävdas att man måste gå fram med försiktighet vid den föreslagna avlösningen

av yrkesskolkurser. Länsskolnämnden i Värmlands län finner det angeläget

att åtminstone några av de tekniska skolorna av internattyp får bestå

vid sidan av de tekniska fackskolorna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ansluter sig i princip till FU:s förslag att

2-åriga handelskurser och sådana 1-åriga påbyggnadskurser som i första hand

skall ge en allmän merkantil vidareutbildning avlöses. Härmed avser emellertid

överstyrelsen sådana kurser som väsentligen har ett utbildningsmål av samma

slag som den ekonomiska fackskolan. Det är dock enligt överstyrelsens mening

angeläget tillse, att avlösningen icke kommer till stånd, förrän eleverna kan

erbjudas likvärdig utbildning. Specialkurser av olika slag förutsätter överstyrelsen

vidare skall bestå.

Även när det gäller heltidskurserna vid de kommunala tekniska skolorna bör

enligt överstyrelsens mening en avlösning komma till stånd.

TCO finner det väsentligt att även FU bedömt fackskolan som en del inom

ett enhetligt gymnasialt skolsystem, där även gymnasiet och yrkesskolan måste

föras in i bedömningen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att den svårighet, som

redan tidigare förelegat att ta definitiv ställning till fackskolans utformning och

inplacering i det gymnasiala skolsystemet, ytterligare ökat genom att osäkerhet

råder om yrkesutbildningens organisatoriska utformning och anpassning till

övrig utbildning. Organisationen anser därför att beslut om fackskolorna endast

bör inriktas på en provisorisk lösning i avvaktan på att yrkesutbildningsberedningens

arbete har slutförts.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför beträffande

fackskolans samordning med andra skolformer följande.

Visserligen hävdas från GU:s och FU:s sida att fackskolan skall beräknas få

ett sådant egenvärde att samordningen med ett gymnasium inte skulle utfalla

till fackskolans nackdel i fråga om attraktionskraften hos eleverna. Förbunden

är emellertid inte övertygade om att detta resonemang är helt realistiskt, och

anser att underlag knappast ännu finns för cn dylik slutsats. Det kan därför

redan med hänsyn till fackskolans egenvärde vara befogat att låta den få finnas

även på orter, där den inte behöver befaras att från början i någon mån stå i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 ur 1964

skymundan för ett gymnasium. Det förefaller sannolikt att fackskolan, därest

den organiseras som fristående skolenhet, lättare skulle komma att få en självständig

profil och därmed ett högre egenvärde än om den regelmässigt skall

samordnas med annan skola. Utrymmet för en kommunal bedömning av lokaloch

organisationsfrågorna från fall till fall måste här få bli relativt stort. Planering

efter en generell schablon tar förbunden på denna punkt avstånd från.

Förbunden är vidare tveksamma inför förslaget om avlösning av de 2-åriga

handelskurserna.

Bland övriga remissinstanser som yttrat sig om fackskolans infogande i skolsystemet

och konsekvenserna därav för yrkesskolans del har flertalet i huvudsak

anslutit sig till FU:s mening även om man beträffande avlösningen av yrkesskolkurserna

manar till stor försiktighet. Dylika synpunkter har framförts av

bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs och Kristianstads

län, SR, TCO och Svenska fackingenjörers förbund.

Sveriges lantbrulcsförbund vill ej tillstyrka en avveckling av yrkesskolor på

orter där fackskola ej upprättas utan finner en ombildning av dessa yrkesskolor

till fackskolor mera ändamålsenlig.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att tekniska

institut och tekniska aftonskolor skall bibehållas och beredas möjlighet att

anpassa sig till de förändrade utbildningsförhållandena. Organisationerna anför

i anslutning härtill:

Bland annat måste understrykas, att de instituts- och fackskoleingenjörer

enligt nu gällande terminologi, som de föreslagna teknikerna avses ersätta, vanligen

har lång praktisk erfarenhet före sin fackutbildning. Detta gör dem särskilt

värdefulla och väl lämpade för vissa befattningar. Vidare representerar de

i nuvarande situation en s. k. begåvningsreserv, som med den nya skolorganisationen

bereds tillfälle till lämplig utbildning redan i ungdomsåren. Det är just

denna kombination av praktisk erfarenhet och teoretisk fortbildning, som gjort,

institutsingenjörerna så väl lämpade för arbetsledande befattningar. De underställda

torde känna det som en betydande trygghet i arbetet att deras arbetsledning

har just detta med viss teoretisk kunskap kompletterade praktiska kunnande.

Beträffande planeringen för och upprättande av fackskola

framhåller skolöverstyrelsen att man sedan länge funnit det ändamålsenligt att

bedriva gymnasieplaneringen regionsvis. Överstyrelsen konstaterar vidare att

gymnasieregionen är det naturliga underlaget för en planering även i fråga om

fackskolan. Då yrkesskolerekryteringen syns mer än vad man hittills antagit

vara regionalt betingad, kan också yrkesskolan tas med vid de regionala beräkningarna,

i varje fall i initialstadiet av planeringen, anser överstyrelsen. Skolöverstyrelsen

instämmer vidare i vad FU anfört angående villkoren för upprättande

av fackskola.

Länsstyrelsen i Jönköpings län delar FU:s uppfattning, att fackskolans elevområde

i normalfallet bör sammanfalla med gymnasiets elevområde och att fackskolan

därvid samorganiseras med andra skolformer på samma nivå. Denna prin
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts ;proposition nr 171 år 1964

cip får dock enligt länsstyrelsens mening inte utesluta möjligheten att till annan

ort än gymnasieort förlägga fackskola och/eller yrkesskola, då särskilda skäl

föreligger härför,

Ett flertal kommuner understryker behovet av bärkraftiga upptagningsområden

för fackskolorna och ansluter sig till FU:s uppfattning att de nuvarande

gymnasieregionerna kan användas för erforderliga beräkningar.

FU:s överväganden och förslag rörande folkhögskolan har i huvudsak

rönt ett positivt mottagande i remissyttrandena. De relativt få invändningar som

framföres avser framförallt dels konkretionen i de olika uppslag och förslag om

åtgärder som FTJ framfört, dels frågan om folkhögskolans ställning och uppgifter

i framtiden. Till dem som i allt väsentligt delar FU:s uppfattning i sistnämnda

hänseende hör skolöverstyrelsen, som bl. a. anför följande.

Som en följd av samhällsutvecklingen har folkhögskolan anpassat kursernas

innehåll efter nya utbildningsbehov. Skolornas verksamhet omspänner därför

kurser av mycket varierande inriktning, från kurser med i traditionell mening

allmänbildande innehåll till kurser för i det närmaste ren yrkesutbildning.

Enligt överstyrelsens bedömning kommer folkhögskolan även i framtiden att

få uppgifter som gäller såväl vidareutbildning som bildning. Detta framgår också

av FU:s överväganden. Det är för övrigt inte möjligt att dra en skarp gräns

mellan bildning och utbildning och därför inte heller att dela upp folkhögskolans

kurser i från varandra skilda kategorier i detta hänseende.

Statsmakterna har tidigare understrukit, att folkhögskolans huvuduppgift bör

vara personlig och medborgerlig fostran. Liksom FU ansluter överstyrelsen sig

till denna ståndpunkt. Även om vissa uppgifter ifråga om vidareutbildning kan

väntas kvarstå och nya sådana tillkomma, bör huvudinriktningen alltid gälla

orientering i personliga och medborgerliga frågor. Denna uppgift kan folkhögskolan

enligt överstyrelsens mening fullgöra endast om den får bibehålla sin fria

ställning.

Överstyrelsen framhåller vidare, att folkhögskolans insats i bildningsarbetet

varit av största betydelse liksom att under de senaste åren folkhögskolan blivit

en allt mer integrerad del av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

TCO uttalar i ett längre yttrande inledningsvis bl. a. följande.

TCO kan med tillfredsställelse konstatera, att FU ganska ingående har diskuterat

frågan om folkhögskolans framtida ställning och uppgifter. FU:s överväganden

och förslag till åtgärder innehåller många värdefulla synpunkter och

intressanta uppslag för den kommande utvecklingen inom svensk folkhögskola.

Om FU:s positiva och optimistiska inställning till folkhögskolan skall bli mer

än allmänna önskemål och rekommendationer, krävs emellertid att beslut om

vissa preciserade åtgärder snarast fattas. Folkhögskolan har, som FU framhåller,

sin självklara plats i det svenska skolväsendet.

Med anledning av FU:s uttalande att folkhögskolans uppgift att ge medborgerlig

och personlig bildning även i framtiden är ytterst betydelsefull redovisar

TCO mer ingående de för folkhögskolan utmärkande dragen, vilka organisationen

anser ger förutsättningarna för en framtida verksamhet i linje med de hittillsvarande

uppgifterna.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

De kritiska synpunkter, som framförts beträffande frågan om folkhögskolans

ställning och uppgifter, hänför sig mindre till FU:s överväganden än till den

uppmärksamhet, som ägnats skolformen i samband med skolväsendets omdaning

i sin helhet. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Södermanlands lön bl. a.:

Folkhögskoleopinionen har illa berörts av de skolplaner, som fortsättningsvis

bibehåller folkhögskolan på undantag. Det är enligt länsstyrelsens mening föga

stimulerande för folkhögskolan att dess väsentliga insatser under ett århundrade

— avsedda som alternativ till en i begynnelsen dogmbunden föreställning om

bildningens innehåll — inte heller i det reformarbete, som nu pågår, rönt starkare

uppmärksamhet än vad fallet är.

Fråga är om det inte skulle ha tett sig mera framsynt att redan från begynnelsen

ha analyserat folkhögskolans ställning jämsides med fackskolans, kanske

att rent av ha sökt någon form av samordning mellan skoltyperna. Det är

kanske inte ännu för sent. Även om länsstyrelsen liksom sannolikt många andra

remissorgan har anledning att räkna med att folkhögskolan — med erforderlig

anpassning — skall förmå hävda sig, kan länsstyrelsen inte frigöra sig från intrycket

att en tilltalande planering missat ett mycket väsentligt sammanhang i

en i övrigt framsynt uppbyggnad av vårt bildnings- och utbildningssystem.

Riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar och Kronobergs lön

samt Centerns kvinnoförbund och Samverkande bildningsförbunden anser att

frågan om folkhögskolans ställning bör göras till föremål för särskild utredning.

I fråga om folkhögskolans relation till fackskolan ansluter

skolöverstyrelsen sig till de synpunkter och överväganden FU anfört och

begränsar sig till vissa kommentarer. Beträffande frågan om folkhögskolans

möjlighet att i merithänseende mäta sig med den 2-åriga sociala fackskolan bedömes

utsikterna därtill såsom goda. Överstyrelsen utvecklar sin uppfattning

på följande sätt.

Även om kraven i många avseenden kommer att höjas, när grundskolan genomförts,

har folkhögskolan under förutsättning av bibehållen lärarstandard och

ökade resurser för fortbildning av lärare alla möjligheter att anpassa sin undervisning

till de högre krav som den nya skolsituationen kommer att ställa. Överstyrelsen

har för avsikt att arbeta för att gällande intagningsbestämmelser och

intagningspraxis vid statliga verk och institutioner utformas i enlighet därmed.

Dessutom bör möjligheter skapas för att stärka folkhögskolans ställning i detta

hänseende också i den kommunala förvaltningen och i näringslivet.

Det bör vidare enligt överstyrelsens mening vara möjligt för folkhögskolelever

att på liknande sätt som från fackskolan övergå till gymnasium.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför bl. a. följande.

Folkhögskolorna bör ges så stor frihet att utforma sin verksamhet att det för

huvudmännen framstår som en stimulerande uppgift att på grundval av vunna

erfarenheter förnya skolformen samtidigt som dess särprägel bibehålies. Med

den målsättningen torde inte folkhögskolan behöva känna sig som alternativ

till en social fackskola. Tvärtom torde de planerade fackskolorna ge folkhögskolan

större chanser att mer än hittills kunna förverkliga sin huvuduppgift att

ge medborgerlig och personlig bildning. Det synes därför värdefullt att den

ekonomiska bidragsgivningen från statsmakternas sida till folkhögskolorna inte

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 95

onödigtvis förenas med villkor, som kan verka hämmande på folkhögskolans fria

utveckling.

TCO anför beträffande förhållandet mellan folkhögskola och social fackskola

bl. a. följande.

Det är rimligt att anta, att efterfrågan på gymnasial utbildning kommer att

utgå från två helt skilda ungdomsgrupper: utom den större gruppen omfattande

sexton-sjuttonåringarna även en äldre grupp omkring och över tjugoårsåldern

med betydligt högre grad av social och personlig mognad. Redan nu är en genomsnittsålder

på 22—24 år vid folkhögskolorna inte ovanlig. Elevernas förkunskaper

uppgår ofta till real- eller flickskolenivå, men utfrågningar av eleverna

beträffande deras tidigare skolerfarenheter visar, att dessa inte anser sig

ha fått tillräckligt utbyte av sin skolgång under brytningsåren, innan studieintresset

och studieförmågan mognat.

För denna äldre grupp av ungdomar kommer folkhögskolan att utgöra ett

utbildningsalternativ vid sidan av fackskolan. Starka skäl talar också för att en

lämplig studieväg till yrken, som innebär kontakt och samarbete med andra

människor i arbetsledande och sociala uppgifter, omfattar en tids förvärvsarbete,

innan den yrkesförberedande utbildningen påbörjas. För en grupp ungdomar kan

folkhögskolan alltså komma att framstå inte bara som ett likvärdigt utan också

som ett bättre alternativ än motsvarande utbildning i fackskolan.

TCO efterlyser i anslutning till FU:s uttalanden om folkhögskolans kompetensvärde

klarare precisering av det meritvärde, som genomgång av 2-årig folkhögskoleutbildning

ger, samt bättre informationer härom. TCO finner det vidare

i hög grad sannolikt att folkhögskolans uppgifter inom vuxenutbildningen kommer

att växa kraftigt och ger några exempel på sådana uppgifter. Organisationen

anser att folkhögskolan har goda förutsättningar att göra en värdefull insats

på detta område, genom sina speciella möjligheter att smidigt anpassa sig både

efter de studerandes och samhällets krav och efter det synnerligen heterogena

elevmaterialets förutsättningar.

Centerns kvinnoförbund anför följande.

Vad man saknar i utredningen är en klar ställning till den kompetens folkhögskolan

i framtiden kommer att ge. Visserligen sägs att nivån allteftersom grundskolan

genomföres kommer att ligga högre än nu, i vissa fall skulle den slutliga

kunskapsnivån ligga över faekskolans och gymnasiets. Det är gott och väl med

sådana uttalanden, men för de ungdomar som vill gå vidare är det oerhört väsentligt

att veta hur deras betyg från folkhögskolan står sig i konkurrensen med

betyg från andra skolformer.

Beträffande planeringsfrågorna ansluter sig skolöverstyrelsen till

FU:s uppfattning rörande omändring av folkhögskola till fackskola men förutsätter

att inrättandet av fackskolan sker i vanlig ordning, dvs. efter medgivande

av Kungl. Maj:t samt yttrande av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen. Överstyrelsen

anser det önskvärt att i första hand andra utvägar sökes i den händelse

elevrekryteringen vid eu skola skulle bli otillfredsställande. I främsta rummet

borde undersökas om inte skolan kunde omändras til! ungdomsfolkhögskola.

Denna skolform kommer att bli av stor betydelse anser överstyrelsen och föreslår

att möjligheter skapas att vid behov inrätta permanenta ungdomsfolkhög
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196.''/.

skolor. I första hand bör därvid undersökas om behovet kan täckas genom att

som nyss nämnts omändra en folkhögskola för vuxna. Överstyrelsen understryker

vidare att samtliga frågor av planeringskaraktär, när det gäller folkhögskolor,

måste handläggas i samråd mellan skolornas huvudmän, skolöverstyrelsen

och vederbörande länsskolnämnder.

Sveriges lantbruksförbund anser att folkhögskolor ombildade till internatfackskolor

bör kunna bli ett värdefullt komplement till övriga fackskolor. Samma

uppfattning har länsstyrelsen i Västerbottens län och Riksförbundet landsbygdens

folk.

De riktlinjer FU angivit och de konkreta uppslag som förts fram beträffande

folkhögskolans utveckling har bedömts mycket positivt i remissyttrandena.

I några fall har kompletterande förslag framförts.

Skolöverstyrelsen finner uppslaget med kortare kurser väl värt att

pröva. Vidare framhåller överstyrelsen folkhögskolornas lämplighet för ungdoms-,

studie- och organisationsledarutbildning och

poängterar särskilt, att behovet av ungdomsledarutbildning är stort. Överstyrelsen

påpekar, att expertmedverkan i vissa fall kan bli nödvändig, när folkhögskolorna

skall meddela dylik utbildning. Kostnaderna härför uppskattar överstyrelsen

till ca 4 000 kr. per skola och föreslår att ett anslag på 80 000 kr. ställs

till överstyrelsens förfogande för 1965/66 för bestridande av kostnaderna vid

omkring 20 skolor.

Vad gäller folkhögskolans uppgifter på den postgymnasiala

undervisningsnivån finner överstyrelsen det vara en naturlig utveckling

att studier kan bedrivas i vissa ämnen ledande till kunskaper motsvarande

t. ex. vad som fordras för ett akademiskt betyg eller mer. Överstyrelsen anser

att försöksverksamhet bör anordnas enligt i huvudsak följande riktlinjer.

En undervisning vid folkhögskolorna på postgymnasial nivå torde för att ge

eleverna fullt utbyte av deras studier i hög grad befrämjas av nära samverkan

mellan lärare vid universitet och den berörda folkhögskolan. En universitetslärare

kan då leda planeringen av undervisningen och dessutom ha möjlighet att

följa utvecklingen i lämplig utsträckning samt hålla seminarieövningar och vissa

föreläsningar i vederbörande ämne. För seminarier och föreläsningar, planeringsoch

uppföljningsarbete samt resekostnader bör utgå ersättning till folkhögskolan

och de medverkande.

Det förutsätts,

att undervisningen pågår i 30 veckor,

att universitetslärare medverkar som föreläsare och ledare av seminarieövningar,

att dubbelföreläsningar hålls en gång varannan vecka och seminarieövningar

varannan vecka,

att ersättning utgår till den anlitade läraren för planering samt

att rektor och den lärare vid skolan, som anlitas för kompletterande undervisning

och handledning, erhåller viss tillgodoräkning i tjänstgöringsskyldigheten.

Överstyrelsen beräknar, att här nämnd undervisning kan anordnas vid fem

skolor med två kurser vid vardera. Mot bakgrunden av erfarenheter från regional

akademisk undervisning uppskattar överstyrelsen kostnaden för sådan kurs i ett

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

ämne till 15 000 kr. och föreslår därför att 150 000 kr. ställs till överstyrelsens

förfogande för ändamålet.

Eleverna bör från folkhögskolan få intyg, som utvisar kursens längd och det

avsnitt av ämnet som behandlats, ävensom omdöme om sin förmåga att tillgodogöra

sig undervisningen enligt folkhögskolestadgan.

Universitetskanslers ämbetet finner det påtagligt, att folkhögskolan har stora

möjligheter att tack vare skolväsendets utbyggnad successivt och avsevärt höja

sina bildningsmål.

Folkhögskolornas kursprogram berörs också av arbetsmarknadsstyrelsen och

Hermods korrespondensinstitut. Arbetsmarknadsstyrelsen pekar på möjligheter

att anordna omskolningskurser vid folkhögskolorna och korrespondensinstitutet

betygar sitt intresse för tanken på akademisk undervisning per korrespondens

vid dessa skolor. Skolstyrelsen i Västerås avstyrker däremot akademisk undervisning

vid folkhögskolorna.

TCO konstaterar i sitt yttrande den tendens till ökning av antalet kortare

kurser vid folkhögskolan, som under senare år kunnat iakttagas, och framhåller

att dessa kurser otvivelaktigt svarar mot ett växande behov. TCO förutsätter

emellertid att den fortsatta utbyggnaden av korta kurser betraktas som ett

komplement till huvudkurserna och anför vidare:

För att folkhögskolan på ett fullgott sätt skall kunna fylla denna delvis nya

uppgift, måste vissa garantier för verksamheten skapas. Det räcker inte med

att folkhögskolestadgan ger formella möjligheter att anordna korta kurser vid

sidan av de längre. Ändringar i bestämmelser, som reglerar rektorernas och lärarnas

arbets- och löneförhållanden, blir också nödvändiga. Likaså är det en

nödvändig förutsättning, att rätten till studiehjälp gäller även för deltagare i

kortkurser.

TCO ansluter sig till FU:s uppfattning att de förestående förändringarna inom

folkhögskolan kommer att medföra ökade krav på skolans materiella och personella

resurser. I denna del yrkar TCO bland annat att högre lärartjänster,

jämställda med lektorstjänsterna vid gymnasierna, inrättas vid folkhögskolan.

FU:s förslag att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att jämväl

utreda frågan om lärarutbildning för folkhögskolan, biträdes av skolöverstyrelsen.

Vidare framhåller överstyrelsen behovet av fortbildning

för folkhögskolans lärare och ansluter sig därvid till FU:s förslag

men föreslår därtill att ytterligare en s. k. tiodagarskurs samt rektorskonferenser

och regionala pedagogdagar anordnas. Kostnaderna härför beräknas till sammanlagt

67 000 kr., vilket belopp föreslås ställas till överstyrelsens förfogande

för anordnandet av nämnda kurs, konferenser och pedagogdagar under 1965/66.

En tjänst som biträdande folkhögskolinspektör föreslås vidare skola inrättas vid

överstyrelsen.

Överstyrelsen understryker FU:s bedömning att en väsentlig förstärkning av

anslagen till folkhögskolan krävs för att skolan skall kunna fullgöra

sina uppgifter och framlägger förslag till ökning av driftbidrag och byggnadsbidrag.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt Nr 171

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

2.3 Departementschefen

2.3.1 Den kvantitativa utvecklingen

Under de senaste decennierna har utbildningssituationen i vårt land snabbt

förändrats. Samhällets sociala och ekonomiska omvandling och den stegrade

kulturella aktiviteten har drivit fram och gjort möjliga ständigt ökade kvalitativa

och kvantitativa förbättringar av utbildningsväsendet. I insikt om att den

obligatoriska skolan måste omdanas efter nya och växande krav från individer

och samhälle fattades år 1950 beslutet om enhetsskolans genomförande, vilket

efter omfattande utredningar och praktiska försök fullföljdes genom grundskolereformen

1962. Inom några få år är i stort sett alla ungdomar i åldern 7—16 år

under utbildning.

På grundval av främst 1955 års universitetsutrednings förslag har en rad åtgärder

genomförts varigenom universitets- och högskoleväsendet erhållit kraftiga

förstärkningar av resurserna för utbildning och forskning. Vid 1960 års riksdag

uppdrogs riktlinjer för detta utbildningsväsendes utbyggande under 1960- talet och under 1963 års höstsession biträdde riksdagen de av mig förordade riktlinjerna

för den erforderliga ytterligare utbyggnaden fram till 1970-talets början,

då det totala antalet studerande vid universitet och högskolor beräknas överstiga

80 000. Den mycket kraftiga expansionen av utbildningsväsendet på

universitets- och högskolenivå — från ca 15 000 studerande för 20 år sedan till

omkring 50 000 i dag — kommer alltså att fortsätta i snabb takt.

Det senaste decenniets reformarbete på utbildningsområdet har sålunda i viktiga

avseenden lett till beslut, när det gäller den obligatoriska skolans och universitets/högskoleväsendets

utformning och utveckling. I avvaktan främst på lösningen

av grundskolefrågan har reformerna av det gymnasiala åldersstadiets

skolor varit mer begränsade. En provisorisk reform av det allmänna gymnasiet

har dock skett liksom reformer inom fackgymnasierna, varjämte betydelsefulla

insatser gjorts framförallt för att kvantitativt utbygga de olika skolformerna.

Bl. a. har yrkesutbildningen kraftigt upprustats efter beslut av 1955 års riksdag.

Under de närmaste åren bör reformarbetet starkare inriktas på det gymnasiala

utbildningsområdet. I en första fas bör därvid på grundval av GU:s och FU:s

förslag genomföras en omfattande och genomgripande omgestaltning av den

betydelsefulla sektor, som bl. a. omfattar nuvarande gymnasieformer. I en senare

fas kommer förslag att framläggas om reformering av dels den gymnasiala

vuxenutbildningen, dels den sektor som omfattar yrkesskolväsendet. Förberedelserna

härför pågår inom gymnasieutredningen respektive inom yrkesutbildningsberedningen.

Bland de många förhållanden, som nödvändiggör en reform av skolsystemet

på det gymnasiala åldersstadiet, utgör den starkt ökade elevtillströmningen ett

av de betydelsefullaste. I det föregående har främst nuvarande tre gymnasieformers

utomordentligt snabba expansion redovisats och belysts. Därav framgår

att antalet nybörjare i dessa tre skolformer tillsammans för närvarande uppgår

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

till ungefär en fjärdedel av motsvarande årskull. Antalet är mer än dubbelt så

stort som för 10 år sedan och mer än fyra gånger så stort som för 20 år sedan.

I fråga om gymnasiet har GU framhållit att praktiskt taget alla spörsmål, som

rör utformningen av denna skolas framtida motsvarighet, sammanhänger med

dess dimensionering och att det därför är ändamålsenligt att först analysera

de kvantitativa förhållandena. Det innebär från min sida ingen rangordning av

de faktorer, som är bestämmande för utbildningssystemets struktur och utbildningsvägamas

utformning, när jag med anslutning till GU:s principiella uppfattning

konstaterar att varje övervägande i dessa frågor, som vill göra anspråk på

att vara realistiskt, bör ske mot bakgrund av en bedömning av den kvantitativa

utvecklingen. Innan jag i de följande avsnitten tar upp spörsmålen om den yttre

och inre organisationen av vissa av det gymnasiala åldersstadiets skolor, finner

jag det därför angeläget att något uppehålla mig vid frågan rörande dessa skolors

kvantitativa omfattning i framtiden.

GU sammanfattar de många faktorer som påverkar gymnasiets dimensionering

under de två huvudpunkterna: ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning

och avnämarnas efterfrågan på gymnasieutbildade. Denna upplägning kan

givetvis tillämpas på alla utbildningar och synes mig också i de flesta fall

utgöra en ändamålsenlig utgångspunkt för utbildningsplaneringen. I själva verket

har också GU:s undersökningar och överväganden lett till den viktiga slutsatsen

att gymnasieutbildningen inte kan behandlas isolerad från utbildningssystemet

i övrigt — inte endast så att hänsyn givetvis måste tas både till

grundskolan och till de utbildningsvägar som bygger på gymnasiet, utan, och

det är det betydelsefulla, också så att gymnasieutbildningen måste utformas i

nära anknytning till övriga skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Mot

GU:s uppläggning av den kvantitativa analysen har inga principiella invändningar

framförts i remissyttrandena. Däremot har givetvis GU:s bedömningar

och värderingar livligt diskuterats och i några fall ifrågasatts.

Frågan om vilken av de två faktorerna — ungdomens efterfrågan på utbildning

eller avnämarnas efterfrågan på utbildade — som skall tillmätas störst vikt

har tilldragit sig intresse och även blivit föremål för olika bedömningar. Å ena

sidan hävdas att GU alltför mycket vägletts av utbildningsintresset och å andra

sidan menar man att arbetsmarknadens önskemål tillmätts för stor vikt. Jag

vill här i korthet något beröra detta spörsmål.

Rätten att fritt välja studieväg är en av de grundläggande principerna för

grundskolan. Härigenom tillförsäkras ungdomarna inte endast rätt till utbildning

upp till 16-årsåldern, vilket följer redan av att grundskolan är obligatorisk, utan

också rätt att tillsammans med föräldrarna och inom de gränser, som läroplanen

medger, bestämma i fråga om utbildningens inriktning. I vilken utsträckning

motsvarande princip skall tillämpas inom vårt utbildningsväsende i övrigt, både i

fråga om rätt till utbildning och rätt att fritt välja utbildningsväg, är ett prin
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196!/.

cipiellt inte oviktigt spörsmål, som från olika synpunkter kommer att beröras

i det följande. I förevarande sammanhang är det emellertid tillräckligt att konstatera

att oavsett vilken uppfattning man hyser i frågan torde det av resursskäl

under åtskillig tid framåt inte bli möjligt att i full utsträckning vidga

tillämpningsområdet för principen om det fria valet av studieväg. Även om

sålunda samhället f. n. inte kan garantera att alla utbildningssökande på det

gymnasiala åldersstadiet får sina önskemål uppfyllda vill jag understryka vikten

av att vi så långt möjligt söker tillgodose efterfrågan på utbildning lika

väl som efterfrågan på utbildade. Frågan om vilken av dessa efterfrågesidor som

skall bedömas som betydelsefullast kan enligt min mening inte entydigt besvaras.

Här måste en avvägning ske från fall till fall med hänsyn till samhällets samlade

resurser och behov. Allmänt sett kan skäl andras för att vid utbyggnaden

av skolorna på det gymnasiala åldersstadiet låta i första hand utbildningsintresset

öva inflytande på den totala dimensioneringen, medan efterfrågan på utbildade

får större betydelse då proportionerna mellan olika utbildningsvägar bestäm
mes.

Detta synes närmast vara den uppfattning GU och även FU företräder. Som

bl. a. GU framhållit är emellertid utbildningsintresse och avnämarbehov ingalunda

oberoende av varandra. Man bör kunna räkna med att en effektiv studieoch

yrkesvägledning byggd på arbetsmarknadsprognoser skall medverka till att

ungdomarnas intresse för utbildnings- och yrkesvägar kommer att visa god överensstämmelse

med efterfrågan på arbetskraft.

GU:s bedömning av den totala efterfrågan på gymnasial utbildning innebär

bl. a. att vid 1970-talets början omkring hälften av årskullen efter genomgången

grundskola skulle söka sig till fortsatt utbildning av förhållandevis teoretisk och

allmän karaktär, vartill kommer de ungdomar som önskar sig annan fortsatt utbildning,

i det följande kallad yrkesskolutbildning, kanske en fjärdedel av årskullen.

Denna bedömning har flertalet remissinstanser funnit realistisk. Inte så få

menar dock att GU underskattat utbildningstrycket, medan GU:s uppskattningar

däremot endast i enstaka yttranden har ansetts för höga och då närmast

i den meningen att antalet ungdomar med för dessa studier begåvningsmässiga

förutsättningar inte skulle svara mot en så kraftig expansion av den mera teoretiska

utbildningen. De sistnämnda synpunkterna är enligt min mening inte i

första hand av intresse vid bedömning av utbildningstryckets storlek utan blir av

betydelse främst för diskussioner om hur det gymnasiala skolsystemet bör utformas

för att på ett ändamålsenligt sätt möta detta tryck. Denna för hela den nu

aktuella reformen avgörande fråga skall jag ta upp i följande avsnitt.

GU har genom en rad undersökningar penetrerat de faktorer, som är av betydelse

för tillströmningen till gymnasial utbildning, och även sökt kvantitativt

uppskatta dessa faktorers betydelse. Vissa av dessa undersökningar har pionjärkaraktär

och det ligger i sakens natur att precisionen i uppskattningarna —- bl. a.

på grund av primärdatas kvalitet — inte kan bli särskilt stor. Likväl har GU

på ett enligt min mening övertygande sätt visat att efterfrågan på utbildning

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964

på det gymnasiala åldersstadiet kommer att fortsätta att öka i snabb takt och

att därvid önskemålen om en relativt allmän och teoretisk utbildning kommer

att dominera. Till den bild som GU givit av faktorer, vilka särskilt främjar föräldrars

och ungdomars utbildningsvänliga attityd, kan i dag fogas några nya

drag.

Den studiefinansieringsreform, som riksdagen under årets vårsession beslutat,

kommer att i väsentlig grad undanröja de ekonomiska hinder, som hittills medfört

att ungdomar särskilt från hem utan utbildningstradition i mindre utsträckning

sökt sig till fortsatt utbildning. Samtidigt kan man förvänta sig att obenägenheten

att välja en längre utbildningsväg kommer att minska, vilket i sin tur

torde medföra en förskjutning mot en mer allmän och teoretisk utbildning.

Sistnämnda tendens har de senaste åren varit utpräglad på grundskolans högstadium.

Exempelvis har ca 75 % av de ungdomar, som innevarande hösttermin

går i årskurs 9 och följer den nya läroplanen för grundskolan, valt någon av de

fem mer teoretiska linjerna. En förskjutning mot mer allmän utbildning i grundskolan

kan förväntas ytterligare öka efterfrågan på utbildning ovanpå grundskolan.

Det finns sålunda förhållanden, som ger stöd åt de remissinstanser, vilka menar

att GU har underskattat utbildningstrycket. Å andra sidan är som jag redan

framhållit GU:s kalkyler så approximativa att effekten av nytillkommande faktorer

knappast blir så stor att anledning finns justera GU:s uppskattningar för

tiden fram till 1970. Härtill kommer att andra förhållanden för den angivna

tidsperioden måste få ett avgörande inflytande på programmet för det gymnasiala

skolväsendets expansion, nämligen begränsningen i de materiella och personella

resurser som samhället kan disponera för detta ändamål. Under samma

tid skall grundskolereformen i allt väsentligt genomföras. Denna ställer stora

krav på investeringar i skolbyggnader och utrustning och på flera lärare, krav

som måste ha prioritet och inte får eftersättas genom en alltför stark expansion

av andra delar av utbildningsväsendet. Även förverkligandet av de riktlinjer

för den erforderliga ytterligare utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet,

vilka riksdagen under föregående års höstsession biträtt, ställer fram till 1970- talets början stora anspråk på samhällsresurserna. Redan för att realisera GU:s

och FU:s förslag erfordras, som jag kommer att redogöra för längre fram, betydande

investeringar och tillgång till ett stort antal nya lärare. Lärarbristen är

f. n. betydande. Även om situationen enligt nu tillgängliga prognoser, den senaste

utförd på 1960 års lärarutbildningssakkunnigas uppdrag och nyligen

publicerad under titeln Skolans försörjning med lärare (SOU 1964: 44), skulle

komma att successivt förbättras under 1960-talet så att bristen i stort sett skulle

vara hävd vid decenniets slut, finns det all anledning att iaktta försiktighet och

inte räkna med en större expansion än att lärarfrågan kan på rimligt sätt lösas.

Jag förordar med hänsyn till angivna förhållanden eu utbyggnad av det gymnasiala

skolväsendet i den omfattning GU räknat med. Därmed förverkligas en

utomordentligt snabb fortsatt expansion av den gymnasiala utbildningen. För

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

närvarande går omkring en fjärdedel av årskullen till gymnasium och fackskola.

GU:s program syftar till en fördubbling av denna andel på något mer än ett

halvt decennium vartill kommer en fortsatt vidgning av yrkesskolutbildningen.

Detta innebär en betydande satsning från samhällets sida och ökar starkt utbildningsmöjligheterna

för ungdomen. Om utbyggnaden skulle bli väsentligt mindre

skulle detta med all sannolikhet leda till att ett betydande antal ungdomar inte

finge den utbildning, som de önskar sig och samhället har behov av, en utveckling

som inte kan accepteras. Jag vill därför förorda att som riktpunkt för den

kvantitativa omfattningen omkring 1970 anges att i gymnasium och fackskola

tillsammans skall intagas ca 50 % av årskullen. Ett realiserande av denna riktpunkt

och en beräknad vidgning av yrkesskolutbildningen innebär att vid 1970- talets början omkring tre fjärdedelar av årskullen kommer att genomgå gymnasial

utbildning.

Jag övergår nu till frågan om proportionerna mellan olika utbildningsvägar,

i första hand mellan gymnasium och fackskola och i andra hand mellan studievägarna

inom var och en av de båda skolformerna. Denna fråga har GU och FU

sökt belysa från såväl elev- som avnämarsynpunkt.

GU:s uppskattningar rörande avnämarnas efterfrågan på olika slag av gymnasiueutbildad

arbetskraft har bedömts som rimliga eller lämnats utan erinran i

det övervägande antalet remissyttranden. De invändningar som gjorts går delvis

i motsatta riktningar — t. ex. beträffande det framtida behovet av humanister

— och utgör närmast en bekräftelse på riktigheten i GU.s uttalande om osäkerheten

i dylika efterfrågeprognoser. Med understrykande av detta uttalande kan

jag i huvudsak acceptera GU:s uppskattningar. På grundval av dessa uppskattningar

samt bedömningar rörande ungdomens efterfrågan på olika slag av utbildning

har GU funnit det rimligt räkna med att omkring 1970 av årskullen 30—

35 % kommer att intagas i gymnasiet och ca 20 % i fackskolan. Därvid bör

enligt GU inom gymnasiet en ytterligare omfördelning i riktning mot fackgymnasieutbildning

komma till stånd. Även dessa bedömningar har i det stora hela

accepterats av remissinstanserna. Den kritik och de invändningar som framföres

ger enligt min mening inte anledning till några väsentliga avvikelser från GU:s

rekommendationer.

Jag anser att som riktpunkt för gymnasiets kvantitativa omfattning omkring

1970 bör väljas ca 30 % av årskullen. Detta tal överensstämmer med riktlinjerna

för utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet. Om gymnasiefrekvensen

skulle växa väsentligt snabbare och vid 1970-talets början betydligt överstiga

30 % finns risk för att trycket på de akademiska utbildningsvägarna skulle öka i

sådan grad att allvarliga olägenheter kunde uppstå. En så stark ökning av gymnasiefrekvensen

torde nämligen med all sannolikhet inte kunna kompenseras

av en förskjutning mot fackgymnasieutbildning och en utbyggnad av den ickeakademiska

postgymnasiala utbildningen, vilka eljest båda är av stor betydelse

för en god balans i utbildningssystemet.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

De fåtaliga yttrandena över FU:s beräkningar och synpunkter rörande fackskolans

kvantitativa utveckling föranleder inte heller nagon avvikelse från de

i huvudsak överensstämmande uppfattningar som FU och GU redovisat. I sistnämnda

fråga vill jag endast tillägga, att då numera försöksverksamheten med

fackskola är inne på sitt andra år intresset för denna utbildning bättre kan

bedömas. Av en av skolöverstyrelsen lämnad redogörelse framgår att till fackskolans

första årskurs innevarande läsår sökt i genomsnitt ca 37 % av det totala

elevunderlaget i vederbörande upptagningsområden. Av dessa var ca 23 procentenheter

förstahandssökande. Ca 19 procentenheter har intagits. Antalet sökande

inom den s. k. kvoten, avsedd för personer med längre praktisk erfarenhet o. dyl.,

utgjorde ca 15 %. Majoriteten, drygt två tredjedelar, av dessa sökte till teknisk

fackskola. Totala antalet sökande fördelade sig på merkantil fackskola med

drygt 20 %, på allmän med knappt 35 % och på teknisk med ca 45 %. Även

om dessa tal måste tolkas med försiktighet visar de likväl att intresset för fackskoleutbildning

är stort och jag anser det rimligt att fackskolans omfattning i

varje fall fram till 1970 bestämmes till ca 20% av den del av årskullen, som

successivt berörs av skolformens utbyggnad.

Sammanfattningsvis förordar jag som riktpunkt för den kvantitativa omfattningen

av gymnasium och fackskola omkring 1970 följande.

I gymnasiet intages ca 30 % av årskullen, varav närmare en fjärdedel på vardera

teknisk och ekonomisk studieväg.

I fackskolan intages ca 20 % av årskullen, varav drygt en tredjedel på teknisk

studieväg.

I detta sammanhang vill jag beröra ytterligare några av GU:s synpunkter av

mera allmän natur.

Vad GU anfört rörande utvecklingen på längre sikt efter 1970 har inte i nämnvärd

grad uppmärksammats av remissinstanserna. Även om de alternativ som

skisseras i dagens läge inte ter sig orimliga är det, som också GU framhåller,

nödvändigt att grundligare undersökningar företas innan planer på så lång sikt

kan uppgöras. Jag vill därför understryka vikten av att prognos- och planeringsarbetet

bedrives effektivt och långsiktigt. Bl. a. genom de nyligen genomförda

reformerna av skolväsendets centrala ledning samt universitetens och högskolornas

organisation och förvaltning har goda förutsättningar skapats för att så

skall bli fallet. Det likaledes nyligen inrättade planeringsrådet för utbildningsfrågor

bör även kunna verksamt bidraga till att redan nu en konstruktiv diskussion

kommer i gång som underlag för planeringen av utbildningsväsendets fortsatta

utbyggnad och struktur efter 1970.

Vad GU anfört om nödvändigheten av en flexibel utformning av utbildningsorganisationen,

så att denna smidigt kan anpassas efter nya förhållanden, har

understrukits i ett flertal remissyttranden. För egen del ansluter jag mig ore
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

serverat till GU:s uppfattning. Att de riktpunkter som förut angivits för gymnasiets

och fackskolans utbyggnad på längre sikt måste ändras är givet. Några

mera betydelsefulla justeringar av de genomsnittliga elevfrekvenserna för hela

landet synes emellertid inte kunna företas för perioden fram till 1970.

Frågan huruvida de av GU och FU antagna proportionerna mellan de olika

studievägarna, framför allt inom gymnasiet, verkligen kommer att uppnås vid

1970-talets början har diskuterats i remissyttrandena. Föremål för uppmärksamhet

har även varit vilka åtgärder, som eventuellt behövs för att i rimlig grad

realisera målsättningen. Härvid har bl. a. studie- och yrkesvägledningens betydelse

påpekats. En effektiv sådan vägledning grundad på prognoser är av stor

betydelse. Huruvida problemen kan lösas enbart på denna väg är vanskligt

att i dag avgöra. Skolöverstyrelsen finner det för sin del inte särskilt troligt.

En betydelsefull fråga är otvivelaktigt den ensidighet i könsfördelningen på vissa

utbildningslinjer, som GU påtalat och även ett flertal remissinstanser ingående

uppehållit sig vid. Därvid har bl. a. föreslagits att denna fråga skulle utredas

särskilt. För närvarande är jag inte beredd att medverka härtill. Den av GU

rekommenderade omfördelningen pågår sedan några år och synes hittills utan

särskilda svårigheter ha genomförts enligt uppdragna riktlinjer. Enligt min mening

bör ytterligare några års erfarenhet avvaktas under vilken tid det bör ankomma

på skolöverstyrelsen att genom statistiska och andra undersökningar

noggrant följa utvecklingen och om så befinnes erforderligt föreslå åtgärder.

2.3.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur

De uppskattningar beträffande efterfrågan på utbildning och efterfrågan på

utbildade, som FU och GU gjort, har jag i det föregående i huvudsak anslutit

mig till varvid jag bl. a. understrukit dels angelägenheten av att skolsystemet

på det gymnasiala åldersstadiet får en elastisk utformning, så att det smidigt

kan anpassas till ändrade förhållanden, dels nödvändigheten av att skolsystemet

utvecklas med hänsyn till tillgängliga ekonomiska, personella och lokalmässiga

resurser.

Jag övergår nu till frågan hur det gymnasiala skolsystemet i sina huvuddrag

bör vara uppbyggt och efter vilka riktlinjer den yttre organisationen bör utformas,

för att vi inom ramen för disponibla resurser bäst skall kunna tillgodose

ungdomarnas förutsättningar och intressen liksom samhällets behov av utbildade.

Även om vi inte blickar längre fram i tiden än till början av nästa decennium

kommer med största sannolikhet de ungdomar, som anmäler sitt intresse för en

relativt allmän och teoretisk utbildning, att tillsammans årligen utgöra åtminstone

hälften av ifrågavarande årskullar. Det innebär ingen underskattning

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

av »begåvningsreservens» omfattning när jag ansluter mig till GU:s uppfattning

att ett gymnasium, som vill i sina huvuddrag bibehålla det nuvarandes målsättning,

inte skulle motsvara alla dessa ungdomars behov och önskemål.

Visserligen synes man numera allmänt vara ense om att den successiva höjningen

av den kulturella, sociala och ekonomiska nivån i samhället ökar den

andel som kan utnyttja ytterligare utbildning, men i denna dynamiska syn på

»begåvningsreserven» ingår som en lika betydelsefull komponent att själva begåvningsbegreppet

måste ses mer differentierat. Skall »reserverna» komma till

sin rätt måste alltså utbildningsmålen kunna tillåtas variera i fråga om både

innehåll och nivå i väsentligt högre grad än vad som lämpligen kan ske inom

gymnasiets ram.

Jag vill i detta sammanhang något beröra en annan och högst påtaglig tendens

— som skenbart kan synas strida mot nyssnämnda önskemål om mera differentierade

studiemål — nämligen den alltmer ökade vikt som under senare tid tillmätts

bredden i utbildningsinnehållet. Från de utbildningssökandes sida torde

denna tendens ofta vara ett uttryck för att man inte önskar en tidig specialisering

utan vill hålla vägarna till en rad yrken eller utbildningsvägar öppna så

länge som möjligt. Det starkt växande intresset hos ungdomarna för vad GU

kallar »relativt teoretisk utbildning» synes i hög grad vara just önskemål om

utbildningsvägar som leder till breda avnämarområden och som medger att ett

mer definitivt yrkesval kan uppskjutas.

Dessa önskemål är av allt att döma i de allra flesta fall förenade med önskan

om en klar målinriktning hos utbildningen, även om målet kan vara mer eller

mindre avlägset. Somliga ungdomar vill ha en utbildning som ger dem möjlighet

att relativt snabbt gå ut i förvärvslivet — exempelvis inom det merkantila fältet.

Andra förlägger målet väsentligt längre fram i tiden och tvekar måhända

ännu i valet mellan slutstationer, även om dessa ofta samlas inom ett intresseområde,

t. ex. det naturvetenskapligt-tekniska. Enligt min mening bör därför

varje utbildningsväg vara klart målinriktad. Graden och arten av målinriktning

kan och bör dock växla avsevärt mellan olika vägar.

En dylik målinriktning mot verksamheter på olika områden och på skilda

nivåer är också från samhälls- och arbetslivets synpunkt nödvändig. Vi måste i

framtiden alltjämt ha studievägar, som i stora drag motsvarar nuvarande gymnasieformer,

dvs. har till huvuduppgift att förbereda för studier vid universitet

och högskolor eller för direkt yrkesverksamhet. Vi behöver också kortare studievägar

ovanpå grundskolan, vilka siktar på en yrkesverksamhet på mellannivå

eller på fortsatt utbildning oftast av mer speciell karaktär. Slutligen erfordras

yrkesutbildning, som bygger direkt på grundskolan och tar sikte på något eller

några ganska bestämda yrkesområden. Under lång tid kommer denna utbildning

att ha avsevärd omfattning.

Sedan lång tid tillbaka har vi i vårt land haft skolor som tillgodosett det första

och det sista av de här nämnda tre typerna av utbildningsbehov, nämligen

gymnasierna och yrkesskolorna. I någon mån finns också skolor för utbildning

l* — Bihang till riksdagens ''protokoll 1061- 1 samt. Nr 171

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961/.

på mellannivå. 1962 års riksdag fattade beslut om inrättande av fackskolorna

vilka avsågs få till uppgift att i väsentligt vidgad omfattning erbjuda en utbildning

av detta slag. GU framhåller att det knappast kan vara lämpligt att härutöver

införa ytterligare skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Jag delar

helt denna uppfattning som inte heller mött några erinringar i remissyttrandena.

Det bör sålunda vara möjligt att tillgodose behovet av olika slag av utbildning

på detta stadium genom att utforma lämpliga studievägar inom de tre gymnasiala

skolformerna gymnasium, fackskola och yrkesskola. Framgången härvidlag

blir i hög grad avhängig av hur väl man lyckas avstämma de olika vägarnas mål

i förhållande till varandra och sedan vid den konkreta konstruktionen — framför

allt av läroplanerna — förverkliga dessa mål.

Detta spörsmål sammanhänger i väsentliga hänseenden med frågan om de

gymnasiala utbildningarnas kompetensvärde, vilken i remissvaren rönt stor

uppmärksamhet. Problemen gäller därvid inte främst gymnasiet, som bl. a. genom

sin anknytning uppåt till de akademiska läroanstalterna får sitt kompetensvärde

relativt Väl fixerat, inte heller yrkesskolan, där den mer speciella inriktningen

hos kurserna i flertalet fall konkretiserar kompetensen, utan framförallt

den nya fackskolans kompetensvärde. Jag skall inte här i detalj ta upp detta

spörsmål, som naturligen hör hemma i senare sammanhang (4.5.4). Ur en mer

allmän synvinkel, som har samband med frågan om hur det gymnasiala åldersstadiets

skolor kan komma att utvecklas, vill jag dock här något beröra proble
met.

I remissyttrandena har ibland framförts dels att inträdeskrav som nu motsvarar

grundskoleutbildning eller lägre borde i åtskilliga fall höjas till fackskolekompetens,

dels att fackskolekompetensen inte skulle komma att utgöra tillräcklig

grund för vissa yrken eller utbildningar, som FU angivit. Dessa yttranden

kan ses som uttryck för tendenser till höjning av kraven på skolunderbyggnad

för många yrken och utbildningsvägar. FU har själv konstaterat dessa

tendenser och ansett sig i någon mån böra ta hänsyn härtill men understryker

samtidigt den ståndpunkt skolberedningen intog, nämligen att icke på något

område högre kompetenskrav borde få uppställas än som från saklig synpunkt

med hänsyn till den fortsatta verksamheten är berättigade.

Vid ställningstagandet till dessa spörsmål finner jag det synnerligen viktigt

att man inte låser sig vid ett statiskt betraktelsesätt. Vi befinner oss nu mitt

uppe i arbetet med att genomföra grundskolan. Redan denna reform, som över

hela landet är genomförd först i början av 1970-talet, innebär en kraftig höjning

av utbildningsnivån. En rad utbildningar och yrken har tidigare byggt och

måste ännu under åtskilliga år bygga på en lägre skolunderbyggnad än den

grundskolan ger. Anpassningen till de nya förhållandena pågår emellertid successivt

och skolöverstyrelsen utreder f. n. grundskollinjernas kompetensvärde.

För ett mycket stort antal yrken och utbildningsvägar innebär grundskolans

genomförande ett starkt förbättrat utgångsläge, som allteftersom det kan ut
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

nyttjas, bör medföra stora fördelar. Exempelvis måste yrkesskolutbildningen

kunna göra betydande rationaliseringsvinster. Under avsevärd tid framåt måste

sålunda intresset inriktas på anpassningen till och nyttiggörandet av denna standardhöjning.

Jag vill därför understryka att det inte är förenligt med sund hushållning

med våra resurser att nu kräva en höjning av kompetensen för tillträde

till utbildningsvägar för vilka grundskolan ger tillräcklig förutbildning.

Allteftersom tiden går kan läget emellertid komma att ändras beträffande åtskilliga

utbildningar. Den utvecklingsfas vi nu står inför kommer att medföra

en ytterligare höjning av utbildningsnivån. I början av 1970-talet har sannolikt

omkring hälften av ungdomarna i varje årskull fått tillfälle skaffa sig fackskolekompetens

eller mer. Många av dessa kommer då att söka sig till sådan fortsatt

verksamhet som tidigare i huvudsak rekryterats av ungdomar med lägre förutbildning.

Vi står då inför en ny anpassningsprocess, där det från alla synpunkter

— pedagogiska såväl som resursmässiga — ofta blir nödvändigt att genomgripande

revidera och rationalisera tidigare använda planer inom de verksamheter

som beröres.

Inte minst kan det nu sagda komma att gälla åtskilliga vägar inom vad vi i

dag brukar beteckna som det egentliga yrkesutbildningsområdet. Vidgas ramen

härför — i direktiven till yrkesutbildningsberedningen har jag framhållit betydelsen

av att begreppet yrkesutbildning ges en vidare definition än nu — framstår

ännu klarare att, allteftersom utvecklingen mot en allt längre och bredare

grundutbildning fortskrider, möjligheter att anknyta mer speciell yrkesutbildning

till skilda nivåer måste erbjudas ungdomarna.

Jag håller vidare liksom GU för sannolikt att vi så småningom — i vad som

kunde kallas den tredje etappen i utvecklingen — når ett stadium, då intresset

för mycket speciell yrkesutbildning byggd direkt på grundskolan och inriktad

på smala avnämarsektorer kommer att minska. I stället kommer sådan

utbildning ofta att få formen av påbyggnadskurser på en bredare men dock

målinriktad grundutbildning erhållen inom gymnasiala skolformer. Möjligheterna

till en övergång till mer ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad

grundutbildning bör f. ö., såsom jag utvecklat i nyssnämnda direktiv för utredningen

om yrkesutbildningen, övervägas redan nu. På lång sikt kan den

emellertid bli en följd av den allmänna höjningen av grundutbildningsnivån.

Ett utbildningssystem av detta slag rymmer många fördelar. Den specialiserade

påbyggnadsutbildning som ofta kräves kan göras kortare och torde även i många

fall kunna försiggå inom arbetslivet. De omläggningar i fråga om både innehåll

och kvantitativ omfattning, som ofta behöver göras i en dylik specialiserad utbildning

med hänsyn till förändringarna på arbetsmarknaden, kan åstadkommas

mycket lättare och snabbare än i en lång, specialiserad utbildning byggd på

lägre grundutbildning. För planering och anpassning till förändrade förhållanden

är detta av utomordentlig betydelse.

Jag har i det föregående skisserat ett framtidsperspektiv av en utveckling i

tre etapper; den första omfattande anpassningen till grundskolan, den andra

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4

till förhållandena då fackskolan finns utbyggd över hela landet och tillsammans

med gymnasiet mottar omkring hälften av årskullen och den tredje ett stadium

då den dominerande delen av årskullen genomgår en bred, relativt teoretisk

utbildning ovanpå grundskolan. På sikt avtecknar sig här som ett huvudmål för

utbildningspolitiken en minst 2-årig ungdomsskola, som är organisatoriskt sammanhållen

och inom sig rymmer olika studievägar avpassade efter elevernas

varierande intressen och behov. Gränserna mellan de olika etapperna i utvecklingen

fram till detta mål kommer givetvis i verkligheten att flyta. Att utvecklingen

får fortgå kontinuerligt betraktar jag som ett villkor för att det stora

reformarbetet på utbildningens område skall kunna genomföras med de realekonomiska

resurser vi kan disponera. Det betyder emellertid samtidigt att alla

de som är engagerade i utbildningsväsendet måste med uppmärksamhet följa

utvecklingen och successivt föranstalta om de förändringar som påkallas. Mot

denna bakgrund bör också tillkallandet av yrkesutbildningsberedningen ses.

Sedan man nu — på grundval av GU:s och FU:s överväganden — med större

säkerhet kan överblicka de närmaste stadierna i utvecklingen bör goda möjligheter

föreligga att ge yrkesutbildningsorganisationen sådan utformning att den

smidigt kan inpassas i det gymnasiala skolsystemet och där fylla sin synnerligen

betydelsefulla uppgift.

Den helhetssyn på utbildningsvägama på det gymnasiala åldersstadiet, som

både GU och FU utgått från vid sina överväganden och förslag och som i

mycket positiva uttalanden vinner stöd hos ett stort antal remissinstanser,

ansluter jag mig till. Jag har f. ö. redan i direktiven till yrkesutbildningsberedningen

betonat att en mer homogen syn på utbildningsfältet i dess helhet och

en ökad integration mellan skilda utbildningsriktningar måste vara en riktpunkt

för utredningsarbetet. Det väsentliga häri är att de olika studievägarna måste

bilda ett sammanhängande system inom vilket så långt möjligt de enskilda ungdomarnas

anlag och intressen kan mötas samtidigt som det tillgodoser samhällets

behov av utbildade. Huruvida en studieväg hänföres till den ena eller

andra skolformen är som GU också påpekar en mindre väsentlig fråga. Överhuvudtaget

synes den traditionella uppdelningen i å ena sidan det allmänna

och å andra sidan det yrkesutbildande skolväsendet bli allt svårare att upprätthålla

och av allt mindre praktiskt intresse. Jag har tidigare understrukit

vikten av att varje utbildning är i viss mening målinriktad. I själva verket betyder

ju detta att den är yrkesinriktad även om arten och graden härav kan

växla. I vissa fall kan möjligheten till inträde i yrkeslivet ligga nära, i andra

fall är detta avlägset och nås måhända först efter studier inom ytterligare en

utbildningsanstalt. I vissa fall åter medger en studieväg att valet mellan yrken

kan ske ganska fritt, i andra är valmöjligheterna begränsade. Det anförda belyser

vanskligheterna i hittills tillämpade gränsdragningar.

Att de olika studievägarna på det gymnasiala ålderstadiet måste samordnas i

fråga om målsättning och organisation är sålunda uppenbart. De åsikter, som

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kurt tji. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

framförts i några remissyttranden att dels yrkesskolan bort omfattas av det

avslutade utredningsarbetet, dels en ny utredning med uppgift att penetrera

hela det gymnasiala skolstadiet skyndsamt borde tillsättas, kan jag emellertid

inte dela. Som framgår av det föregående är dynamiken i utvecklingen så stark

att ett snabbt reformarbete inom en särskilt utsatt sektor i syfte att smidigt

anpassa denna till förändringarna inte får förhindras eller fördröjas av arbetet

på en annan sektor, där tendenserna är mindre klara och anpassningen delvis

kan bero på hur övriga sektorer utformas och utvecklas. Den plan som följts

och följes för det utredningsarbete, som har till uppgift att förbereda de olika

stegen i den successiva reformeringen av vårt utbildningsväsende, är enligt min

mening den mest ändamålsenliga. Den nödvändiga samordningen kan på ett

tillfredsställande sätt åstadkommas även i de fall då av arbetstekniska eller tidsmässiga

skäl flera utredningar arbetar med uppdrag, som nära berör varandra.

Jag räknar med att framtida diskussioner inom planeringsrådet för utbildningsfrågor

skall bli av särskild betydelse i detta hänseende.

I detta sammanhang vill jag framhålla att enligt min mening den i några

remissyttranden aktualiserade frågan om en sammanfattande benämning på det

gymnasiala åldersstadiets skolor bör anstå till dess yrkesutbildningsberedningens

förslag framlagts och penetrerats. Med anslutning till GU:s förslag förordar jag

sålunda att benämningen gymnasium t. v. bibehålies huvudsakligen i sin hittillsvarande

betydelse, medan gymnasial användes i en vidare betydelse såsom redan

skett i det föregående. Till beteckningen för olika studievägar inom gymnasiet

och fackskolan skall jag senare återkomma (3.5.2).

Frågan om samverkan och avgränsning mellan gymnasium och fackskola och

i viss mån yrkesskola inom det gymnasiala skolsystemet har både FU och GU

ingående diskuterat med utgångspunkt från såväl allmänna och pedagogisk-psykologiska

som praktisk-ekonomiska synpunkter. De båda utredningarna är eniga

om att de tre skolformerna inte får organiseras för helt skilda elevkategorier.

Fn skarp avgränsning i fråga om mål och innehåll skulle ställa stora elevgrupper

inför val mellan alternativ, där ingetdera tillfredsställer deras intressen eller

utbildningsbehov. Irrationella skäl kan i en sådan situation komma att avgöra

valet. Som närmare kommer att framgå i det följande är meningarna bland

remissinstanserna delade i fråga om det sätt på vilket den angivna principen bör

realiseras vid den konkreta utformningen av mål och innehåll. Jag finner för min

del att övertygande skäl talar för att de båda utredningarna har rätt i sin principiella

analys av dessa problem. Det är därför angeläget att man söker undvika

de antydda konsekvenserna genom en lämplig utformning av skolformernas mål,

innehåll och organisation under beaktande av vars och ens speciella uppgifter.

I det följande skall dessa frågor särskilt uppmärksammas.

Vad FU och GU föreslagit beträffande övergångsmöjligheter i olika riktningar

mellan yrkesskola, fackskola och gymnasium har i allmänhet tillstyrkts av de

remissinstanser som yttrat sig härom. Även jag ansluter mig till utredning
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064

arnas förslag. Jag anser det sålunda angeläget att en elev som finner att han

valt fel studieväg får möjlighet övergå till annan väg. Såsom FU och GU framhåller

måste emellertid försiktighet iakttas vid tillämpningen. Risk kan eljest

föreligga att omotiverade och mindre angelägna övergångar får sådan frekvens

att anordningen blir mer till olägenhet än till nytta.

Möjligheterna att i en senare etapp genom vuxenutbildning bygga på den

gymnasiala utbildning man valt måste också främjas, vilket understrukits i ett

flertal remissyttranden. Jag vill i detta sammanhang erinra om de beslut riksdagen

fattade 1962 och 1963 varigenom ökade resurser givits gymnasieutbildningen

för vuxna. Vidare avser som nämnts GU att i ett kommande betänkande

framlägga ytterligare förslag beträffande vuxenutbildning med sikte främst på

gymnasie- och fackskolekompetens. Motsvarande fråga inom övriga sektorer av

den gymnasiala utbildningen kommer att behandlas av vrkesutbildningsberedn

in gen.

Den under flera decennier aktuella frågan om horisontell klyvning av gymnasiet

har i remissyttrandena ägnats ringa uppmärksamhet. Uppslutningen är så

gott som enhällig kring GU:s uppfattning att ett gymnasialt skolsystem bestående

av gymnasium, fackskola och yrkesskola, vilka från början så långt

möjligt avvägs lämpligt i förhållande till varandra och successivt modifieras och

kompletteras allteftersom utvecklingen kräver det, tillsammans med en effektiv

vuxenutbildning kommer att fungera lika bra och i vissa avseenden bättre än

en konstruktion med ett horisontellt kluvet gymnasium. För egen del hyser jag

samma uppfattning och förordar sålunda att någon avgångsetapp inte anordnas

under den 3-åriga studiegången inom gymnasiet.

GU:s förslag att en enhetlig gymnasieorganisation skapas genom att de tre nuvarande

gymnasieformerna ersättes av en enda skolform med olika studievägar,

allmänna och direkt yrkesutbildande, vilka alla i stort sett skall erbjudas på

varje gymnasieort, har mottagits mycket positivt vid remissbehandlingen. Vad

jag i det föregående uttalat om vikten av ett samordnat gymnasialt skolsystem

utgör enligt min mening en stark principiell motivering för GU:s förslag. Härtill

kommer att man av praktiska och ekonomiska skäl endast på denna väg synes

på ett tillfredsställande sätt kunna uppnå den nödvändiga geografiska spridningen

av fackgymnasieutbildning. Jag förordar således den föreslagna integrationen

av nuvarande tre gymnasieformer till en enda skolform, gymnasiet.

Samtliga studievägar inom denna skolform bör generellt kunna ge behörighet

för högre studier.

De två huvudfrågorna beträffande den regionala och lokala planeringen är

dels i vilken omfattning och hur de olika gymnasiala utbildningarna skall geografiskt

spridas, dels hur den yttre organisationen av skolformerna på samma

ort skall anordnas.

Vad gäller den förstnämnda frågan har de allmänna principerna för planering
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj-.ts proposition nr 171 år 196

en liksom vad GU anfört om det praktiska genomförandet tillstyrkts eller utan

allvarligare invändningar accepterats i remissyttrandena. GU:s framställning

utgör främst en precisering och konkretisering av principer och metoder för planering,

till vilka jag tidigare i skilda sammanhang mer allmänt givit min anslutning.

Sålunda förordade jag i propositionen 1962: 54 angående reformering av den

obligatoriska skolan m. m. en översiktlig samordnad planering, varvid jag beträffande

det gymnasiala åldersstadiets skolformer anförde att utbyggnaden av

yrkesskolor, fackskolor och gymnasier bl. a. på grund av gränsdragningsproblemen

syntes böra baseras på kvantitativa beräkningar av det för dem alla gemensamma

rekryteringsunderlaget inom varje upptagningsområde. Viss tvekan har

hittills rått huruvida de metoder och principer, som tillämpas vid planeringen

för övriga skolformer, i tillräcklig grad är giltiga också för yrkesskolan. I sina

utlåtanden över GU:s och FU:s betänkanden har skolöverstyrelsen bl. a. anfört

att yrkesskolerekryteringen syns mer än man hittills antagit vara regionalt betingad

och att yrkesskolan därför i varje fall i initialstadiet av planeringen bör

kunna tas med vid de regionala beräkningarna. Nyligen har skolöverstyrelsens

och överstyrelsens för yrkesutbildning planeringsgrupp redovisat ett omfattande

utredningsmaterial Yrkesskolans kvantitativa omfattning (Stockholm 1964), där

i första hand yrkesskolans rekryteringsstruktur kartlagts. Därav framgår bl. a.

att genomsnittligt inte mindre än 80 % av yrkesskoleleverna går till yrkesskolor

belägna inom den egna gymnasieregionen. Planeringsgruppen konstaterar sammanfattningsvis

att i stort sett samma faktorer synes påverka rekryteringen till

yrkesskolan som till gymnasiet och att det finns skäl att förvänta sig likartade

förhållanden beträffande fackskolan. Även om såsom planeringsgruppen framhåller

flera rekryteringsproblem rörande yrkesskolan — liksom för övrigt rörande

alla utbildningsformer — fortsättningsvis bör uppmärksammas, ger de olika

undersökningar, som gjorts av planeringsgruppen och GU, anledning att ytterligare

understryka vikten av en samordnad planering. Jag förutsätter sålunda

att i fortsättningen såväl den lokala och regionala som den centrala planeringen

för det gymnasiala skolsystemet samtidigt och i samma grad beaktar både yrkesskolan,

fackskolan och gymnasiet.

Jag övergår nu till vissa speciella planerings- och lokaliseringsproblem, som

blivit föremål för särskild uppmärksamhet i remissbehandlingen. I fråga om

jackskolans lokalisering råder ingen tvekan om att ort med gymnasium också

bör ha fackskola. Praktiskt taget alltid är gymnasieorten den dominerande centralorten

i regionen. Några remissinstanser, bl. a. statskontoret, anser att det

kan finnas skäl inrätta fackskola även på andra orter i regionen, nämligen då en

äldre utbildningsform kommer att avvecklas eller då avståndet till gymnasieorten

är stort. Jag kan förstå dessa synpunkter men finner samtidigt att GU på

ett övertygande sätt, vilket också understrykes i bl. a. skolöverstyrelsens remissutlåtande,

påvisat de mycket ogynnsamma konsekvenser, som även ett mera begränsat

tillämpande härav skulle få för ungdomens utbildningsval och i form av

ökade anspråk på personella och materiella resurser. Att ungdomarna i mycket

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196/

stor utsträckning söker sig till den skolform, som finnes närmast hemorten, även

då denna ej erbjuder den studieväg, som man i första hand önskar, belyses också

av den tidigare nämnda undersökningen om yrkesskolans kvantitativa omfattning.

Vill vi förverkliga målsättningen att var och en så långt våra resurser tilllåter

det skall få den utbildning, som svarar mot hans eller hennes önskemål och

förutsättningar, bör vi därför sträva efter att samtliga eller flertalet studievägar

inom det gymnasiala skolsystemet erbjudes överallt där gymnasial utbildning

anordnas. Elevunderlaget sätter givetvis i praktiken gränser för hur långt vi

härvidlag kan nå. Jag skall senare återkomma härtill i samband med de s. k. delningsbestämmelserna

(5.-1.3).

Också andra anledningar till avvikelser från det generella mönstret har åberopats.

En mindre orts speciella struktur kan undantagsvis medföra att en viss

utbildning efterfrågas i så hög grad, inte bara från avnämarnas utan också från

ungdomarnas sida, att skäl möjligen kan finnas att erbjuda sådan utbildning på

orten trots att elevunderlag inte finns för gymnasial utbildning i övrigt. De

utbildningar det här gäller tillhör i dagens läge det i vissa delar starkt specialiserade

yrkesskolväsendet. Att liknande förhållanden skulle komma att uppträda i

fråga om fackskoleutbildning med bredare och allmännare inriktning finner jag

föga sannolikt. Även om, som GU framhållit och åtskilliga remissinstanser understrukit,

lokala variationer alltid kommer att finnas i t. ex. fackskole- och

gymnasiefrekvenserna, betraktar jag det sålunda inte som troligt att på en ort

den spontana efterfrågan på exempelvis fackskoleutbildning skulle bli så avsevärt

mycket större än på gymnasieutbildning att fackskola men inte gymnasium kan

upprättas. Erbjudes emellertid endast en av dessa utbildningsvägar, kommer

dennas frekvens med största sannolikhet att väsentligt överstiga vad jag nyss

kallat den spontana frekvensen, eftersom närheten till en skolform har ett så

stort inflytande på valet av denna. Det följer av vad jag förut anfört att jag

inte anser att man på en dylik väg på ett tillfredsställande sätt löser en orts eller

regions utbildningsproblem. Inte ens i områden med stort resavstånd till gymnasieorten

kan jag som generell åtgärd förorda att enbart fackskola upprättas.

Även i dessa fall bör en mer representativ organisation eftersträvas. De villkor

FU sammanfattningsvis uppställt för upprättande av fackskolor kan jag sålunda

acceptera såsom riktpunktsgivande för fackskoleplaneringen.

Beträffande avvecklingen av vissa handelskurser inom yrkesskolan samt kommunala

tekniska dagskolor i samband med upprättande av fackskolor biträder

jag de riktlinjer FU förordat. För att inte planeringen för det gymnasiala skolsystemets

mer definitiva utformning skall onödigtvis kompliceras bör nya sådana

utbildningar inom yrkesskolans ram på orter, där den nya gymnasie- och fackskoleorganisationen

ännu ej genomförts, endast i undantagsfall inrättas. Då ett

klart dokumenterat utbildningsbehov föreligger bör i första hand prövas om det

inte kan tillgodoses genom att fackskola upprättas. Jag är likväl inte beredd att

nu obetingat ansluta mig till FU:s förslag att statsbidrag till nya 2-åriga handelskurser

ej skall få utgå fr. o. m. läsåret 1965/66. Vissa spörsmål, som uppkom
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1961/.

mer i samband med att nu befintliga skolformer avlöses av fackskola, i första

hand rörande personalen, skall jag senare ta upp (7.5).

Här vill jag beröra ett par frågor, som uppmärksammats i remissbehandlingen

och delvis sammanhänger med den nyss behandlade lokaliseringsproblematiken.

När fackskolor upprättas i en region har jag förordat att dessa förlägges till

gymnasieorterna. Det förhållandet att avvecklingsskolor i vissa fall kan finnas

även på andra orter inom regionen utgör enligt min mening inte tillräckligt skäl

för att där anordna fackskoleutbildning. Huruvida så — undantagsvis — kan

och bör ske, får avgöras efter rationella och allsidiga planeringsöverväganden

varvid det gymnasiala skolsystemet i dess helhet måste beaktas. Om därvid slutsatsen

blir att en ort, som har en viss utbildning, vilken enligt de generella riktlinjerna

skulle avvecklas, t. v. inte kan erhålla fackskola, behöver detta enligt

min mening inte ovillkorligen leda till att den befintliga utbildningen utan tillräcklig

övergångstid försvinner. Om huvudmannen så önskar bör den kunna tills

vidare bibehållas, såvida härigenom inte uppkommer avsevärda olägenheter.

Det sagda gäller givetvis inte praktisk kommunal realskola eller kommunal flickskola,

vilka under alla omständigheter skall avvecklas såsom en följd av grundskolereformen.

Generellt vill jag understryka vikten av att riktlinjerna för planeringen

tillämpas med smidighet och i medvetande om den snabba utveckling

i vilken utbildningsväsendet befinner sig. Innan en skolform avvecklas på en

ort utan att omedelbart ersättas med en annan likvärdig, torde det sålunda ofta

finnas anledning att avvakta och följa utvecklingen för att få säkrare grund för

ett ställningstagande.

Vad EU anfört beträffande ett bibehållande tills vidare av aftonundervisningen

vid de kommunala tekniska skolorna har jag inget att erinra mot. Spörsmålet

om den framtida uppbyggnaden av motsvarande utbildning torde få lösas i

samband med mer generella överväganden som kan komma att aktualiseras

av i första hand GU:s kommande förslag rörande vuxenutbildning. Jag kan

också ansluta mig till FU:s uppfattning att en befintlig teknisk dagskolas

särart i enstaka fall kan motivera dess bibehållande tills vidare parallellt med

fackskolan.

En annan lokaliseringsfråga, som blivit föremål för åtskillig uppmärksamhet

i remissyttrandena, är placeringen av den tredje årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen.

GU:s förslag har vunnit stöd hos ett stort antal myndigheter

och organisationer men också rönt motstånd framförallt från ett antal organisationer

och sammanslutningar, som närmast kan anses företräda avnämare och

utbildare av ingenjörer. För egen del hyser jag i denna fråga ingen tvekan.

Skulle GU:s förslag i frågan inte genomföras innebure detta att en huvudtanke i

GU:s betänkande — det integrerade gymnasiet — till vilken tanke jag tidigare

givit min fulla anslutning, inte skulle realiseras. Enligt min mening kunde det

gymnasiala skolsystemets funktionsduglighet därigenom allvarligt äventyras.

De pedagogiska skäl, som anförts för och emot de båda diskuterade alternativen,

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. May.ts ''proposition nr 171 år 196b

väger tämligen jämnt. Det synes mig vidare som om motståndarna till GU:s

förslag alltför litet beaktat att den tekniska fackskolan, som för den tekniska

undervisningen förutsätter tillgång på personal, utrustning och lokaler i en utsträckning

som i allt väsentligt täcker också den 3-åriga tekniska gymnasieutbildningens

behov, kommer att finnas på praktiskt taget samtliga gymnasieorter.

Då sålunda inte heller resursskäl i högre grad kan åberopas mot GU:s förslag,

förordar jag att teknisk gymnasieutbildning omfattande i varje fall årskurserna

1—3 liksom övriga studievägar inom gymnasium och fackskola anordnas

på alla gymnasieorter så långt detta är möjligt med hänsyn till elevunderlag

och delningsbestämmelser. I samband med behandlingen av sistnämnda bestämmelser

blir det anledning att diskutera några begränsningar, som måste genomföras

beträffande inrättande av vissa utbildningsvägar på mindre orter.

Den fjärde årskursen i den tekniska gymnasieutbildningen bör i enlighet med

GU:s förslag centraliseras till de orter som i dag har tekniskt gymnasium jämte

eventuellt ytterligare ett fåtal orter.

I den andra huvudfrågan beträffande planeringen, nämligen den yttre organisationen

av de olika skolformerna på samma ort, har principen om horisontell

samordning vunnit gillande i det helt övervägande antalet remissyttranden.

Gradskillnader i fråga om uppfattningen om principens tillämpning finns emellertid.

Å ena sidan anses att vertikal samordning måste undvikas, å andra sidan anföres

att en dylik organisation måste få förekomma i betydligt större utsträckning

än GU tänkt sig. Enligt min mening är de skäl, som GU redovisat för att

man bör eftersträva lokalmässig samordning över hela det gymnasiala skolsystemet

och till vilka EU liksom remissinstanserna i huvudsak anslutit sig, från

både principiella och praktiska synpunkter övertygande. Någon tvekan om att

horisontell samordning skall vara riktpunkten för den lokala planeringen kan

sålunda inte råda. De av GU redovisade organisationsexemplen belyser hur en

ändamålsenlig organisation i några typiska situationer kan utformas. Jag vill

emellertid understryka vad GU och FU framhållit om att den lokala planeringen

måste ske utifrån varje kommuns speciella förutsättningar framförallt i fråga om

befintliga skolbyggnader. Möjligheter måste följaktligen finnas till avvikelser

med hänsyn till lokala förhållanden. Särskilt under en övergångstid är detta av

vikt. Kommunerna måste därför ha möjlighet att inom ramen för de generella

riktlinjerna för planeringen i samråd med regionala och centrala myndigheter

utforma det gymnasiala skolsystemets organisation.

Ett av huvudmotiven för den lokalmässiga samordningen mellan gymnasiala

skolformer är att ekonomiska och personella resurser på detta sätt kan utnyttjas

väsentligt rationellare. Såsom GU påvisat är det fråga om mycket betydande

besparingar. För möjligheterna att geografiskt sprida den gymnasiala utbildningen

är detta förhållande avgörande. Angelägenheten av en dylik decentralisering

har betonats i flera remissyttranden. För egen del har jag självfallet inga principiella

invändningar mot en ytterligare spridning. En sådan ligger tvärtom helt

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

i linje med målsättningen att hjälpa var och en till den utbildning som svarar

mot hans eller hennes önskemål och förutsättningar. Å andra sidan måste vi,

som jag redan framhållit, hushålla med våra resurser och inte splittra dem på

sådant sätt att vi riskerar att vissa punktvisa förbättringar uppnås på bekostnad

av en för skolväsendet i dess helhet försämrad situation. Det förtjänar

också att erinras om den långtgående decentralisering av utbildning, som

redan genomförts både på det tidigare realskolestadiet genom grundskolans

införande och på det gymnasiala stadiet genom de senaste 15 årens kraftiga

utbyggnad av gymnasieväsendet. Den av mig redan förordade utspridningen

av fackskoleutbildning och fackgymnasieutbildning innebär ytterligare ett

stort steg mot förverkligandet av lika utbildningsmöjligheter för hela landets

ungdom. Att ett rikt differentierat gymnasialt skolsystem, som med hänsyn till

elev- och avnämarönskemål måste innehålla många personal- och utrustningskrävande

studievägar, skulle kunna få en i jämförelse med nuvarande förhållanden

väsentligt vidgad geografisk spridning är enligt min mening även på lång

sikt föga sannolikt. Den utbyggnad till ytterligare ett tiotal orter, som GU med

utgångspunkt i nu kalkylerade elevfrekvenser finner befogad och möjlig under

förutsättning av att en horisontell samordning etableras, anser jag vara en realistisk

bedömning av vad vi under de närmaste åren kan genomföra. Härtill kommer

att speciella anordningar såsom GU förutsatt bör vidtagas inom utpräglade

glesbygdsområden.

Vad GU uttalat ifråga om kriterier för utväljandet av nya gymnasieorter kan

jag också i huvudsak ansluta mig till. Arbetet med planeringen för den här berörda

utbyggnaden av det gymnasiala skolsystemet liksom för skolväsendet i

dess helhet ankommer givetvis på skolmyndigheterna. Ett väsentligt ansvar

åvilar skolöverstyrelsen, som också har att undersöka vilka förändringar och

kompletteringar i nuvarande anordningar som aktualiseras för glesbygdernas

del. Beslut om medgivande att inrätta nya utbildningsvägar på redan existerande

gymnasieorter liksom om att upprätta gymnasiala skolor på nya orter

torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. Till vissa frågor

rörande tidpunkt och utbyggnadstakt återkommer jag senare (8.5.2).

GU:s förslag om kommunen som huvudman för gymnasiet har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet myndigheter och organisationer,

som yttrat sig över GU:s betänkande.

För egen del vill jag framhålla att frågan om att det integrerade gymnasiet

måste ha en huvudman är ställd utom all diskussion. En ändring i nu gällande

ordning beträffande huvudmannaskapet, som i fråga om de offentliga gymnasierna

är splittrat på stat, primärkommun och landsting, är nödvändig och beslut

i huvudmannaskapsfrågan kan inte — som några remissinstanser tänker sig —

uppskjutas. De skäl GU anfört för att gymnasiet skall vara en primärkommunal

skola finner jag övertygande. Som cn konsekvens av redan fattade beslut

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19Git

kommer den helt dominerande delen av vårt skolväsende att vara primärkommunalt.

I andra viktiga avseenden går utvecklingen, såsom jag tidigare framhållit,

mot ett förenhetligande av skolorganisationen. Att under sådana förhållanden

bryta ut en skolform, som kvantitativt sett utgör en relativt liten del

av hela organisationen, vore från principiella synpunkter otillfredsställande.

Betydelsefullare är likväl de praktiska skäl, som GU anfört bl. a. i anslutning

till frågor rörande samordning mellan olika skolformer. Den i mycket stor utsträckning

nödvändiga samorganisationen mellan gymnasium och andra skolformer

till en skolenhet skulle allvarligt försvåras både administrativt och ekonomiskt

vid delat huvudmannaskap. De farhågor, som från några håll antydes

beträffande kommunernas vilja och förmåga att tillfredsställande tillgodose gymnasiernas

materiella och personella behov, kan jag inte dela. Jag hyser i detta

hänseende samma uppfattning som GU att kommunerna har ett mycket positivt

och aktivt intresse för sina skolor. De kommunala myndigheterna har också

de bästa möjligheterna att med hänsyn till lokala förhållanden bedöma och

genomföra de insatser i fråga om byggnader, utrustning och personal som skolväsendets

förkovran kräver. Jag förordar således att gymnasiet i dess helhet

kommunaliseras. Till frågan om tidpunkten och ordningen härför liksom beträffande

kommunernas åtaganden och statens ekonomiska bidrag återkommer

jag i samband med spörsmålen om den nya organisationens genomförande (8.5).

Gymnasiereformen aktualiserar vidare vissa frågor angående personalens anställningsförhållanden

m. m., vilka delvis sammanhänger med kommunaliseringen.

Dessa och övriga frågor rörande befattningshavare behandlar jag senare

i ett sammanhang (7.5).

Här vill jag beträffande huvudmannaskapsfrågan avslutningsvis i korthet beröra

yrkesskolans ställning. Det har i remissbehandlingen framhållits att denna

skolform i varje fall till stor del i framtiden bör vara primärkommunal. Att de

principiella och praktiska motiven för gymnasiets kommunalisering med samma

styrka kan åberopas för primärkommunerna som huvudmän för väsentliga delar

av yrkesskolan synes ovedersägligt. Skall yrkesskolan kunna fylla sin betydelsefulla

uppgift i det gymnasiala skolsystemet och skall skolväsendets samlade

resurser kunna utnyttjas rationellt, erfordras, såsom jag i det föregående understrukit,

en samordnad planering och normalt också en lokalmässig samordning

av yrkesskola och andra skolformer. I direktiven för yrkesutbildningsberedningen

har jag också framhållit att huvudmannaskapsfrågan bör bedömas utifrån

sådana synpunkter. Vikten av att så sker framstår i dag ännu klarare än då

beredningen tillsattes. Vilka konkreta slutsatser som bör dras härav beträffande

huvudmannaskapet för de olika utbildningarna inom yrkesskolan är emellertid

inte möjligt att bedöma förrän denna skolas uppgifter, innehåll och organisation

närmare klarlagts. Även om sålunda mycket talar för att yrkesskolan i varje fall

till stor del skall vara primärkommunal, måste enligt min mening med avgörandet

anstå tills yrkesutbildningsberedningens förslag i nyss nämnda huvudfrågor

föreligger.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196 It

Kommunaliseringen av gymnasiet i dess helhet fordrar att vissa ändringar vidtages

i skollagen. Inom ecklesiastikdepartementet har därför, på grundval av ett

av GU avgivet förslag, utarbetats ett förslag till lag om ändring i skollagen

den 6 juni 1962 (nr 319). I förslaget har uppräkningen i 2 § b) av de skolor,

som bygger på grundskolan och som för närvarande upptar även statligt gymnasium

ändrats till att avse endast kommunala skolor, nämligen yrkesskola,

fackskola och gymnasium. Bestämmelsen i 50 §, som har avseende på endast

statligt gymnasium, föreslås upphävd. Ändringarna föreslås träda i kraft vid

den tidpunkt gymnasiet kommunaliseras, dvs. den 1 juli 1966, om mitt förslag

i det följande (8.5.2) genomföres. Vid skollagens tillkomst inhämtades yttrande

från lagrådet. De nu föreslagna lagändringarna synes vara av sådan beskaffenhet

att lagrådet icke behöver höras över dem.

Den snabba utvecklingen och genomgripande omdaningen av vårt skolväsen

under de senaste decennierna har självfallet även kommit att påverka folkhögskolan.

Dennas uppgifter och ställning i den framtida skolorganisationen har också

ägnats betydande uppmärksamhet i den aktuella debatten, i offentliga utredningar,

i propositioner och vid riksdagens behandling av utbildningsfrågor. Även

i detta sammanhang finns anledning att relativt utförligt diskutera folkhögskoleproblematiken.

FU:s ingående överväganden och förslag tillsammans med vad

som anförts vid remissbehandlingen — främst av skolöverstyrelsen — utgör enligt

min mening ett på synpunkter och uppslag rikt material, som i det stora

hela bör bli av betydande värde vid utformningen av folkhögskolans fortsatta

verksamhet.

I det följande skall jag ta upp några konkreta frågor som aktualiserats av FU

och i remissbehandlingen men vill dessförinnan bl. a. mot bakgrunden av vad

jag i det föregående anfört om det gymnasiala skolsystemets framtida utveckling

beröra folkhögskolans målsättning och uppgifter. I propositionen 1957:146

angående folkhögskolans ställning och uppgifter framhöll dåvarande departementschefen

att det centrala i folkhögskolans målsättning alltifrån början varit

och fortfarande är att ge medborgerlig bildning men att folkhögskolorna i regel

utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning samtidigt har kunnat ge

viss yrkesorientering och god grund för fortsatt yrkesutbildning. Folkhögskolans

betydelse i sistnämnda avseende kunde enligt departementschefen beräknas till

en del komma att upphöra allteftersom den nioåriga obligatoriska skolan genomföres.

Å andra sidan fann departementschefen det sannolikt att ökade krav

på utbildning utöver den obligatoriska skulle leda till nya betydelsefulla uppgifter

för folkhögskolorna under förutsättning att dessa anpassade sin undervisning

och sina kurstyper efter det nya läget.

I propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan

m. m. konstaterade jag att den grundsyn på folkhögskolan, som statsmakterna

gav uttryck för år 1957 och vilken bl. a. präglades av den förändrade situation

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

som grundskolans genomförande skulle medföra, fortfarande i hög grad ägde

giltighet. Bedömningen av folkhögskolans ställning och uppgifter — nu också

under hänsynstagande till förslaget om införande av fackskolor — borde sålunda

göras från bl. a. dessa utgångspunkter. Jag underströk vidare liksom skolberedningen

att folkhögskolans huvuduppgift borde vara att ge allmän medborgerlig

bildning, vilket inte uteslöt väsentliga inslag även av målinriktad utbildning,

samt att skolformen genom sin frihet i fråga om kursplaner, sin erfarenhet

av vuxenundervisning och sin internatform kunde göra en ytterligt betydelsefull

insats. Särskilda utskottet delade denna uppfattning, som inte heller föranledde

någon riksdagens erinran.

FU har från sina utgångspunkter inte funnit anledning avvika från denna

principiella ståndpunkt till vilken också remissinstanserna synes ansluta sig.

Enligt min mening har inget inträffat, som föranleder en omprövning av folkhögskolans

principiella målsättning och uppgifter. Problematiken gäller i stället

hur verksamheten bör konkret utformas allteftersom skolväsendet utbygges,

eller m. a. o. folkhögskolans successiva anpassning till såväl grundskolans genomförande

som det gymnasiala skolväsendets utveckling. Några omständigheter

synes mig i detta sammanhang vara av sådan betydelse att de bör särskilt

framhållas.

Jag vill sålunda erinra om att först vid 1970-talets slut huvuddelen av de

åldersklasser, som hittills främst rekryterat folkhögskolan, torde ha genomgått

nioårig grundskola eller motsvarande. Under de närmaste 15 åren kommer det

således att finnas ett betydande antal människor, som efterfrågar folkhögskoleutbildning

och vilkas tidigare utbildning inte når upp till grundskolekompetens.

Folkhögskolorna måste under denna tid successivt erbjuda kursprogram,

som anknyter till framtidens generellt högre grundutbildningsnivå men samtidigt

tillhandahålla program, som svarar mot deras behov, vilka startar från en

lägre nivå.

Kraven på och möjligheterna till spännvidd i folkhögskolornas kursuppsättning

kommer emellertid att ytterligare öka i takt med den fortsatta höjningen

av den allmänna utbildningsnivån. Härtill kommer att vi i dag inte kan med

några större anspråk på säkerhet förutse hur det gymnasiala skolsystemets utbyggnad,

och främst fackskolans genomförande, kan komma att påverka rekryteringen

till folkhögskolan. Åtskilliga kan komma att välja denna skolform framför

yrkesskola, fackskola och gymnasium. Blir detta fallet kommer folkhögskolan

att till en del fungera som en utbildningsväg i det gymnasiala skolsystemet. En

säkrare bedömning kan göras först längre fram när tillräckliga erfarenheten finns.

Tills vidare får vi nöja oss med sannolikhetsbedömningar.

FU anser att inom fackskoleorganisationen väsentligen endast den sociala

fackskolan kommer att påverka folkhögskolan. I propositionen 1962: 54 har jag

givit uttryck för motsvarande uppfattning, som inte heller ifrågasatts i remissyttrandena

över FU:s betänkande. FU:s uttalande att folkhögskolan kan bli ett

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

värdefullt alternativ till den sociala fackskolan vill jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen

och TCO understryka. De synpunkter beträffande information om folkhögskolan

och folkhögskoleutbildningens meritvärde, som FU anfört, ansluter

jag mig också till. Arbetet med utformningen av de konkreta åtgärder, som i

dessa hänseenden krävs, har redan påbörjats av skolöverstyrelsen. Vid det fortsatta

arbetet, som förutsättes ske i samråd med och under medverkan av andra

berörda myndigheter m. fl., bör uppslag som framkommit i remissyttrandena,

bl. a. från TCO, beaktas.

Även om folkhögskolan torde ha utsikt att hävda sig som alternativ till den

sociala fackskolan förefaller det troligt att på längre sikt vissa av dess nuvarande

yrkesförberedande uppgifter kommer att få minskad betydelse. Å andra sidan

talar allt för att utbildningsintressets starka tillväxt kommer att fortsätta. Vilken

inriktning efterfrågan på utbildning kommer att få är emellertid inte möjligt

förutsäga. I den mån önskemålen om mindre målinriktad och mer »konsumtionsbetonad»

bildning och utbildning — t. ex. som en följd av den ökade fritiden

— får ökad omfattning har folkhögskolan med sin allmänna målsättning,

sin frihet i fråga om kursinnehåll och studieformer och sin internatmiljö särskilda

förutsättningar att göra en insats.

Den problematik jag härmed kommit in på äger ett mycket nära samband med

frågan om vuxenutbildningens innehåll och omfattning i framtiden. Att problemet

om folkhögskolans ställning ingår i detta större sammanhang framhålles

av FU och understrykes också i några remissyttranden. Vuxenutbildning är såsom

jag tidigare erinrat om föremål för utredning och övervägande inom GU

och yrkesutbildningsberedningen. Jag räknar med att därvid de synpunkter och

uppslag som framkommit vid remissbehandlingen av FU:s betänkande särskilt

uppmärksammas.

Liksom fallet var då skolberedningens förslag behandlades har FU:s betänkande

föranlett uttalanden från några håll om att folkhögskolans framtida ställning

och uppgifter borde bli föremål för en särskild utredning. När jag i propositionen

1962:54 (s. 350) avvisade motsvarande propåer anförde jag bl. a. följande.

Folkhögskolans fria ställning kräver tvärtom, att den nödvändiga omställningen

och anpassningen till fortskridande förändringar i ett dynamiskt utbildningsväsende

och till nya strömningar i människornas bildningssträvanden nu

kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck för de reformsträvanden

som bör hållas levande vid varje skola. Jag är förvissad om att folkhögskolan

därigenom skall kunna på det mest övertygande sättet visa sin livskraft.

Detta uttalande har enligt min mening samma giltighet i dag. Vad som nu

framförallt krävs är att utvecklingen följes med uppmärksamhet och att initiativ

tas till ett kontinuerligt reformarbete med tonvikt på den inre förnyelsen. Folkhögskolan

kommer då att bestå som en betydelsefull bildningsinstitution med i

vissa hänseenden unika möjligheter även om den successivt kommer att fullgöra

sin uppgift på delvis nya områden.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Tf

Det ligger således vikt uppå att folkhögskolan utvecklas i kvalitativt avseende.

I dagens läge aktualiserar detta vissa åtgärder, som jag strax skall återkomma

till. Dessförinnan vill jag emellertid något beröra den kvantitativa sidan och

några därmed sammanhängande planeringsfrågor. Den snabba utbyggnaden av

det allmänna skolväsendet och osäkerheten om vilken inriktning efterfrågan på

utbildning kommer att ha i framtiden manar såsom FU framhållit till försiktighet

vid utbyggnaden av folkhögskolan. Jag räknar sålunda inte med någon väsentlig

expansion under i varje fall de närmaste åren. Vad FU anfört om återhållsamhet

beträffande statligt stöd till ytterligare folkhögskolor ansluter jag mig

därför i princip till. Jag vill upprepa mitt uttalande i årets statsverksproposition

(proposition 1964:1 Bil. 10 s. 327) att när ett statsbidragsärende skall avgöras är

det den då föreliggande situationen som är av betydelse. Det måste stå klart

att det allmänna inte automatiskt kan påta sig det ekonomiska ansvaret för alla

folkhögskolor. En huvudman som planerar att starta en folkhögskola bör därför

inte räkna med såsom givet att statsbidrag kommer att utgå.

Med hänsyn till det senast anförda och till att folkhögskolan för många utbildningssökande

kan bli ett alternativ till framför allt den sociala fackskolan

är det angeläget att folkhögskolorna i full utsträckning uppmärksammas i skolplaneringen

såsom skolöverstyrelsen uttalat i sitt utlåtande. Detta är av betydelse

också vid bedömningen av frågan om en folkhögskola bör omändras till

fackskola. Vad FU anfört i anslutning till sistnämnda spörsmål föranleder ingen

erinran från min sida. Inrättandet av sådan fackskola bör som skolöverstyrelsen

framhåller ske i vanlig ordning. Vad överstyrelsen anfört om inrättandet av ungdomsfolkhögskolor

ansluter jag mig även till, dock anser jag att detta bör ske

genom omändring av befintlig folkhögskola och således inte genom inrättande

av en ny skola.

Folkhögskolans utveckling och anpassning till nya förhållanden måste som jag

framhållit ske genom en successiv förnyelse av dess inre arbete. FU har angivit

några av de vägar, som därvid bör prövas, och även framfört åtskilliga mera detaljerade

förslag. Vad FU anfört har i det stora hela vunnit anslutning i remissyttrandena

och även i några fall kompletterats med nya uppslag och förslag till

åtgärder. Mycket av det som sålunda framkommit kan och bör otvivelaktigt

förverkligas av de enskilda folkhögskolorna utan att speciella åtgärder utifrån

vidtages. I viss utsträckning krävs emellertid dylika åtgärder i form av ekonomiska

insatser och eventuellt ändringar i gällande författningsbestämmelser. Beträffande

dessa anslagsfrågor har jag för avsikt att återkomma vid min anmälan

av åttonde huvudtiteln i 1965 års statsverksproposition. Jag finner det emellertid

angeläget att i förevarande sammanhang till belysning av de principiella

spörsmålen ta upp även några av dessa frågor.

FU:s förslag om kortare kurser finner jag liksom bl. a. skolöverstyrelsen väl

värt att pröva och räknar med att försök kommer att anställas fr. o. m. läsåret

1965/66 vid till en början högst ett tiotal skolor.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande vidareutvecklat vad FU anfört om utbildning

av ungdoms-, studie- och organisationsledare vid folkhögskolorna. Vad

överstyrelsen därvid anfört kan jag i det stora hela biträda. Jag räknar med att

försök med sådan utbildning kommer att anordnas vid omkring 20 skolor

fr. o. m. läsåret 1965/66.

Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att leda och besluta om en dylik försöksverksamhet.

Överstyrelsen bör därvid sträva efter att de olika slagen av

folkhögskolor — rörelseskolor, landstingsskolor etc. — blir på ett ändamålsenligt

sätt representerade. Vid försöksverksamheten bör man ej vara bunden av de

bestämmelser som annars gäller för skolformen.

Det förslag skolöverstyrelsen framlagt om postgymnasial utbildning i samverkan

mellan folkhögskola och universitetslärare är jag inte beredd tillstyrka.

Utbildningens målsättning och därmed dess relation såväl till egentlig akademisk

utbildning som till folkhögskolans allmänna målsättning synes mig oklar.

I den mån förslaget närmast syftar till att till vissa folkhögskolor förlägga s. k.

decentraliserad akademisk utbildning bör det prövas i annat sammanhang.

Vad FU anfört om utbildning och fortbildning av folkhögskolans lärare har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. För egen del delar jag

FU:s uppfattning och finner det lika angeläget med pedagogisk utbildning och

fortbildning för folkhögskolans lärare som för skolväsendets övriga lärare. 1960

års lärarutbildningssakkunniga bör sålunda med biträde av erforderlig expertis

överväga frågan. Vidare förordar jag att folkhögskolans lärare får möjlighet att

delta i kurser, som anordnas inom fortbildningsorganisationen. Jag utgår ifrån

att lärarna kommer att i stor utsträckning utnyttja denna möjlighet. För lärarna

vid de folkhögskolor, som i betydande omfattning tar upp nya idéer enligt de

utvecklingslinjer jag förordat, anser jag det särskilt angeläget att de deltar i

fortbildning. Jag ifrågasätter om inte sådant deltagande bör uppställas som villkor

för att förut nämnd försöksverksamhet skall förläggas till en folkhögskola

och förordar att skolöverstyrelsen får i uppdrag att närmare överväga frågan

samt bemyndigas att — om överstyrelsen så finner ändamålsenligt och lämpligt

— tillämpa en dylik anordning.

De av skolöverstyrelsen framlagda förslagen om ytterligare en s. k. tiodagars

kurs samt anordnandet av rektorskonferenser och pedagogdagar under läsåret

1965/66 synes mig angelägna. Likaså är det av vikt att, såsom FU föreslår,

folkhögskolorna på samma villkor som övriga skolor får tillgång till hjälpmedelcentralernas

service och hjälp i övrigt.

Frågan om folkhögskolornas statsbidrag har under senare år vid flera tillfällen

livligt uppmärksammats och yrkanden framförts om förbättringar. Senast

i samband med riksdagsbehandlingen av årets statsverksproposition framhöll

jag att med förändringar i bidragsreglerna borde anstå till dess folkhögskolans

framtid och därmed sammanhängande problem närmare penetrerats. Jag redovisade

samtidigt i korthet att pågående arbete med statsbidragsfrågan beträf
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

fande de gymnasiala skolorna syftade till att ersätta de många olika nu gällande

systemen med ett så långt möjligt enhetligt system, vilket också borde utgöra

basen för en ny bidragsberäkning för folkhögskolan. Resultatet av detta arbete

föreligger nu i form av ett förslag, som jag senare skall återkomma till (8.5.3),

och därmed föreligger förutsättningar för en omprövning av bidragsreglerna

för folkhögskolans del. Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma

till denna fråga.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\

123

3. Gymnasiets innehåll och utformning

3.1 Mål och innehåll

3.1.1 Gymnasieutredningen

3.1.1.1 Allmänna synpunkter

GU understryker inledningsvis att gymnasiet liksom varje annan skolform har

en betydelsefull personlighetsutvecklande uppgift som bl. a. inkluderar både

individuell och social fostran. Denna del av skolans uppgift accentueras numera

mer än tidigare. GU ansluter sig till den precisering härav, som ges i läroplanen

för grundskolan, och anser att denna i sina huvuddrag är giltig också för de

gymnasiala skolformerna även om tyngdpunktsförskjutningar med hänsyn till

åldersstadiet är motiverade.

GU konstaterar vidare att gymnasieutbildningens mål och innehåll hittills i

huvudsak grundats på allmänna överväganden. GU anser att man, för att få ett

fastare grepp om hur gymnasiet bör utformas, bör mera konkret söka ange de

krav, som ställes på denna skola. Dessa krav är många och kommer från flera

skilda håll. GU finner det lämpligt att — utan inbördes rangordning — skilja på

följande krav (GU 5.1.2).

1. Avnämarkrav, dvs. sådana specificerade förutbildningskrav, som ställes av

olika avnämare, till vilka räknas såväl arbetsgivarna som vidareutbildningsanstal

terna.

2. Samhällslivets krav, dvs. sådana allmänna krav som samhället — både i

trängre och vidare bemärkelse — måste ställa på att gymnasiet hjälper sina

elever att inte bara utveckla sin egen personlighet utan även inpassa sig i samlevnaden

med andra människor.

3. Individens egna krav att i skolan få utveckla sina anlag och intressen.

GU framhåller att frågan om gymnasiet kan uppfylla alla dessa krav givetvis

måste bedömas med hänsyn till vad som är praktiskt uppnåeligt samt erfarenhetsmässigt

rimligt och önskvärt med hänsyn till ungdomarnas ålder och förutsättningar.

GU har genomfört omfattande undersökningar för att få en så god

bild som möjligt av de olika kraven på gymnasiet. Utredningen framhåller dock

att man på detta sätt kan täcka endast vissa aspekter.

3.1.1.2 Krav från mottagare av gymnasieuthildade

De krav som ställs på gymnasiet av olika avnämare har blivit föremål för

systematiska undersökningar vid universitet och högskolor samt i förvaltning

och näringsliv. Dessa har redovisats i GU:s andra betänkande Kraven på gym
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

nasict (SOU 1963:22) (GU 5.2.1.1). Avnämarsynpunkter har dock även erhållits

på annat sätt (GU 5.2.1.2).

Förutom avnämarkrav avseende studie- och yrkeskrav omfattar dessa undersökningar

en analys av standarden på färdigheter och kunskaper hos elever som

kommer från nuvarande gymnasier. Härigenom har man erhållit en bild av de

nuvarande gymnasiernas funktion från avnämarsynpunkt. Vid undersökningarna

har vidare ställts några generella attitydfrågor angående önskvärda förändringar

i framtiden. Slutligen ger undersökningarna ett bidrag till frågan om »allmänbildningsaspekten»,

dvs. vilka kursmoment som bedöms som angelägna från

mera allmänna synpunkter oberoende av studie- och yrkeskraven.

GU framhåller att frågan i vilken utsträckning avnämarsynpunkter skall få

normera gymnasiets utformning är en avvägningsfråga, som är beroende av dels

enhetligheten i kraven, dels kravens förenlighet med de hänsyn man måste ta

till andra viktiga faktorer, såsom elevernas mognad och intressen samt deras

yrkesvalsituation. Speglar kraven en enhetlig tendens, som är gemensam för

exempelvis stora delar av universitets- och högskoleväsendet, kan kraven tilllåtas

spela en större roll.

GU konstaterar vidare att det vid de undersökningar som redovisats i betänkandet

Kraven på gymnasiet inte fanns möjlighet att utföra någon detaljerad

analys av de ekonomiska och tekniska specialämnena. För fackgymnasierna ger

undersökningen dock utslag såtillvida som svaren på såväl standardfrågorna som

på de allmänna attitydfrågorna tyder på att de ämnen som i första hand behöver

förstärkas ligger inom den mera allmänna ämnesgruppen.

Som en allmän slutsats av undersökningarna kan enligt GU sägas att de sidor

av den nuvarande gymnasieorganisationen som fungerar minst tillfredsställande

i förhållande till kraven från avnämarsidan är dels gymnasiets arbetsformer, dels

den för flertalet avnämare gemensamma kunskapsgrunden.

Rörande undersökningarna uttalar GU bl. a. följande.

Omedelbara slutsatser för gymnasiets konstruktion kan inte dras direkt av

expertundersökningarna. Dessa fyller snarast uppgiften att på områden, där mer

systematiska undersökningar är möjliga, lägga en så tillförlitlig grund för konstruktionsarbetet

som möjligt. I detta fall gäller undersökningarna huvudsakligen

ett nuläge i fråga om gymnasiets kursinnehåll och dess funktion med

hänsyn till avnämarsidan. Vissa frågor om framtiden ingår. Dessa ger givetvis

endast en beskrivning av hur man på olika håll vid universitet och högskolor, i

förvaltning och näringsliv för närvarande bedömer behovet för framtiden. Nya

omständigheter tillstöter dagligen som relativt snabbt förändrar bilden. GU har

självfallet också att göra sin egen bedömning utifrån sin samlade syn på hela

gymnasiefrågan. Detta gäller inte bara framtidsfrågan, som den behandlas i

avnämarundersökningarna. Även en aldrig så enhetlig resultatbild från avnämarsynpunkt

måste i slutskedet vägas mot andra faktorer av betydelse för gymnasiefrågans

lösning.

Ytterligare avnämarsynpunkter har framkommit vid kontakter med och i

skrivelser från framför allt fackgymnasiernas avnämare. Härvid har bl. a. ut
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

talats, att det vore önskvärt att samtliga gymnasister — oavsett vid vilken

gymnasieform de utbildas — bibringas en gemensam allmän grundutbildning i så

stor utsträckning som möjligt (GU 5.2.1.2).

GU diskuterar inte i detta sammanhang avnämarsynpunkterna mera i detalj

men konstaterar (GU 5.2.2) att de rent nyttobetonade kraven från nästan alla

avnämare innebär att gymnasiet bör ge

I. specialförberedelser med sikte på verksamheter inom vederbörande avnämarområde,

II. kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska, ett,

två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter

företrädesvis av statistisk art,

III. allmänna, icke ämnesbundna färdigheter, som har med studie- och arbetsteknik

att göra.

GU anför vissa synpunkter på avvägningen mellan de tre kravgrupperna I—

III och konstaterar att det här i själva verket gäller frågan om gymnasiets differentiering,

vilken inte kan lösas utan en analys också av andra krav på gymnasiet.

GU finner dock att motstridiga avnämarkrav knappast bör leda till en

alltför stark uppsplittring av gymnasiet på skilda specialinriktningar. De redovisade

undersökningarna beträffande dessa krav anser utredningen i stället leda

fram till att målsättningen för hela det framtida gymnasiet från dessa synpunkter

kan göras rätt enhetlig.

3.1.1.3 Samhällslivets krav

GU framhåller att samhällslivets krav (GU 5.3) knappast kan utrönas genom

enkäter. Det är sålunda i huvudsak på egna bedömningar GU grundar sina

överväganden om samhällslivets krav. Detta begrepp tas därvid i mycket vid

mening och innefattar sålunda också kraven på att skolan medverkar i personlighetsjostran

för att »utveckla de unga till större vidsyn och till ökad förmåga

att förstå sig själva och andra».

GU framhåller bl. a. följande (GU 5.3.2.5).

Gymnasiets personlighetsfostran måste bestämmas av att gymnasisterna från

studierna mer eller mindre direkt förs ut som medborgare med självständigt

socialt och politiskt ansvar. Gymnasiets arbetssätt måste därför vara sådant att

det kan bidra till personlighetsutvecklingen och förbereda eleven för den vuxnes

ansvar.

Till samhällslivets krav hänför GU också de krav på större uppmärksamhet

som den ökande internationaliseringen (GU 5.3.2.1) ställer och anför härom

bl. a. följande.

Det är inte bara de moderna transportmedlen, radio och TV, som knyter människor

samman. Det mellanfolkliga samarbetet, ekonomiska förbindelser, gemensamma

forskningsuppgifter m. m. verkar i samma riktning. Alla dessa faktorer

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964-

framhäver nödvändigheten av att kunskapen vidgas till att omfatta jämte det

egna landet, Norden och Europa också utomeuropeiska folk och världsdelar i

högre grad än hittills. Då ett av de främsta målen för ungdomens fostran i flertalet

kulturländer just nu är att hos den enskilde skapa respekt för människovärdet

och sinne för folkens rätt att ställa krav på ett liv i fred och frihet under

socialt, kulturellt och ekonomiskt framåtskridande, måste studierna vad beträffar

både kursinnehåll och arbetsmetoder i flera avseenden läggas till rätta för ett

sådant syfte. Därigenom kan åtskilligt vinnas även med tanke på fostran till god

medborgaranda och individuell anpassning i tillvaron.

Ett mål av angivet slag kräver enligt GU:s uppfattning att gymnasiet ger

ökade kunskaper om beteendemönster i olika kulturer och om det mänskliga

samhällets konstruktion och funktioner. Detta bör tillgodoses genom att den

samhällsorienterande undervisningen stärks. Den ökade internationaliseringen

bör emellertid prägla alla ämnen.

Behovet av naturvetenskaplig och teknisk orientering (GU 5.3.2.2) diskuteras

av GU bl. a. mot bakgrunden av de senaste årens debatt kring C. P. Snows

teser om de två kulturerna, den humanistiska och den naturvetenskapliga. GU

konstaterar bl. a. att i denna debatt framhållits skolans centrala betydelse för

att motverka en icke önskvärd tidig specialisering. Även de elever som inte är

specialinriktade på naturvetenskap och teknik bör enligt GU:s uppfattning få

en vidgad orientering härom utöver vad som getts i grundskolan. Orienteringen

bör innebära någon inblick i naturvetenskapligt betraktelsesätt och de problem

man brottas med samt förmedla någon bekantskap med de hjälpmedel och

metoder varmed vetenskapen arbetar.

GU framhåller vidare vikten av att det historislca perspektivet (GU 5.3.2.3)

beaktas när det gäller att öka elevernas förmåga att förstå människor och människans

situation och anför bl. a. följande.

Gymnasiet får inte inskränka sig till att ge utblick enbart över den egna samtiden

och mot den närmaste framtiden. Studiet av historiska skeenden, av

sociala och ekonomiska förhållanden i gången tid, av förändringar och samhällets

föränderlighet är av betydelse för bättre förståelse av det moderna samhällets

problem. I gymnasieundervisningen kan uppgiften då icke bli att ånyo och blott

mera detaljerat genomgå grundskolans kurs utan i stället att söka följa idéernas

uppkomst och utveckling, att teckna de stora dragen i den politiska, ekonomiska,

kulturella och vetenskapliga utvecklingens historia och att söka — i samverkan

ämnena emellan — så långt det är möjligt ge sammanfattning och överblick.

GU konstaterar att de angivna kraven så långt möjligt tillgodosetts redan i

grundskolan och anför i detta sammanhang bl. a. följande (GU 5.3.2.4).

Eleverna har i grundskolan fått grundläggande faktakunskaper och getts tillfälle

att tillämpa dessa kunskaper. Det kan därför inte vara meningsfullt att

gymnasiet dubblerar den kunskapen eller enbart ökar den kvantitativt.

Att de nämnda kraven ej bör eller kan tillmötesgås enbart genom omfattande

faktainlärning är självklart. De fakta som inläres bör väljas så att de ses i ett

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196

funktionellt sammanhang. Undervisningen bör också utformas så att falctainhämtandet

delvis blir ett resultat av elevens självständiga studier. På detta sätt får

eleverna lättare överblick över och sammanhang i sitt vetande. Detta måste

vara väsentligt med tanke på de former i vilka eleverna efter studiernas slut

kommer att inhämta kunskaper. Genom diskussioner av problem och idéer, dvs.

genom att undervisningen får präglas av en kritiskt prövande inställning, skapas

bättre beredskap för förståelse av social, politisk, ekonomisk, naturvetenskaplig,

teknisk, kulturell, religiös och mänsklig problematik vare sig det gäller det egna

samhället och dess medborgare eller andra människor och samhällen.

3.1.1.4 Individernas krav

GU framhåller att gymnasiet inom rimliga gränser måste kunna ge utrymme

för eleverna att fritt utveckla sina intressen (GU 5.4.1). Liksom exempelvis 1946

års skolkommission anser GU att individernas gruppering efter intressen måste

utgöra en viktig grund vid gymnasiets konstruktion. Redan vid inträdet i gymnasiet

är dessa intresseinriktningar delvis utdifferentierade men det konstateras

samtidigt att gymnasisterna långt ifrån alltid tillhör någon utpräglad intressegrupp.

Bl. a. dessa frågor belyses av undersökningen Vägen genom gymnasiet (SOU

1963:15).

Vissa resultat av denna undersökning har refererats i det föregående (2.1.1.1)

i samband med redovisningen av faktorer som påverkar valet av och övergången

till gymnasium. I undersökningen erhålles också en bild av dels elevernas fortsatta

väg till högre studier eller yrkesverksamhet i relation till deras val av linje

eller gren på gymnasiet, dels faktorer som från elevernas egen synpunkt varit

avgörande för deras val av studieväg i gymnasiet. Därutöver ger undersökningen

material för bedömningen av ungdomarnas inställning till ämnesinnehållet

och arbetsformerna i gymnasiet (GU 5.4.2).

De elever som vid övergång till gymnasiet väljer olika linjer skiljer sig i genomsnitt

markant i fråga om inställningen till vissa större intresseområden, men

inom varje undergrupp finns en mycket betydande spridning. Särskilt är det de

tekniskt-naturvetenskapliga intressena som verkar differentierande mellan olika

elever inom det allmänna gymnasiet. Fackgymnasiegrupperna har mer utpräglade

intresseprofiler och är med hänsyn till yrkesplaner m. in. mera homogent

sammansatta än eleverna på det allmänna gymnasiets linjer.

I fråga om de allmänna motiven för linjevalet kommer ämnesintresset och

yrkesintresset främst. Vidare kan konstateras att på det hela taget de ämnen

som eleverna säger sig vilja läsa — särskilt i större omfattning — visar en betydande

överensstämmelse med de ämnen som studeras på de olika linjerna. Ett

undantag utgör latin för latinarnas del.

I betänkandet Vägen genom gymnasiet har också inställningen till olika utbildningsmoment

undersökts. Högst på listan över önskemål och före alla ämnesmoment

i egentlig bemärkelse sätter därvid abiturienterna önskemål om större

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

övning i självständigt arbete. Bland övriga önskemål skiljer sig två tämligen

klart från övriga, nämligen ökad orientering i det moderna samhällslivet och

bättre färdigheter i moderna språk. Ännu mera påtagligt skiljer sig i slutet på

listan åsikterna om kunskaper i klassiska spx-åk från övriga ämnesönskemål.

Detta är det enda moment vilket en större del av eleverna vill tillmäta mindre

vikt än det nu kan anses ha.

Den bild som erhållits av elevernas värdering av olika utbildningsmoments

betydelse bekräftas av jämförelsen mellan inställningen till de enskilda ämnena.

De ämnen som den undersökta abiturientgruppen i sin helhet önskar en förstärkning

av är främst engelska, matematik, franska och spanska. Latin och grekiska

samt kristendom och historia tillmätes den minsta betydelsen.

Slutligen kan nämnas att elevundersökningen ger stöd för uppfattningen att

det på det allmänna gymnasiet finns betydande intresse för fackbetonade, närmast

tekniska och ekonomiska (merkantila) ämnen. Särskilt bland flickorna

sammanfaller därvid ofta intresse för merkantila ämnen med intresse för moderna

språk. Bland pojkarna föreligger främst likformighet mellan intresse för

tekniska ämnen och för matematik, fysik och kemi.

3.1.1.5 Sammanfattning av kraven på gymnasiet

GU sammanfattar kraven på följande sätt (GU 5.5.1).

Gymnasiet skall — utöver grundskolan — ge:

I. Specialförberedelser som varierar med hänsyn till den yrkes- eller studieinriktning

som eleven har och de övriga intressen eleven har möjlighet att utveckla

i skolan.

II. Kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och

ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter,

framför allt av statistisk art.

III. Allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter.

IV. 1. Samhällsorientering, både svensk och internationell.

2. Teknisk och naturvetenskaplig orientering.

3. Övrig kulturell orientering, dvs. om litterära, estetiska, religiösa, filosofiska

och psykologiska frågor.

4. Ett historiskt och i vissa fall framåtblickande perspektiv på de under

1—3 nämnda frågorna.

GU konstaterar att de olika grupperna av krav ofta sammanhänger med

varandra (GU 5.5.2.1). Om en grupp av krav tillgodoses kommer i åtskilliga

fall krav i en annan grupp att automatiskt bli tillgodosedda. I den mån så inte

sker måste en avvägning göras vid konstruktionen av utbildningen. Vid utformningen

av skilda studievägar blir det därvid en huvuduppgift att på lämpligt

sätt avväga de olika kravgruppema mot varandra alltefter varje särskild studievägs

mer eller mindre markerade särart och behov.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U

GU framhåller att de ständiga kraven på bredare ämnesregister och vidgat

kursinnehåll inte får tillåtas spränga tidsramen (GU 5.5.2.2). Det är tvärtom

angeläget, framhåller GU, att nuvarande höga veckotimtal sänkes. Därvid måste

observeras att moderna tekniska hjälpmedel lika väl som den ökade förekomsten

av olika bildningsmedel utanför skolan bör kunna spara tid i undervisningen.

Den slutliga avvägningen mellan de olika kraven på gymnasiet kan inte göras

förrän klarhet nåtts bl. a. om gymnasiets differentiering (GU 5.5.2.4). GU framhåller

dock att under senare tid de mera allmänna kraven svarande mot grupperna

II—IV tillmätts ökad vikt i förhållande till förutbildningskravet I men

betydande hänsyn måste dock tas till sistnämnda krav dels för att olika utbildningsvägars

syfte skall uppnås, dels för att eleverna skall få tillfälle pröva sina

anlag och utveckla sina intressen.

GU framhåller att mycket olika uppfattningar råder om innebörden i begreppet

allmänbildning (GU 5.6) och att uppfattningarna inte blott skiftat från tid

till tid utan att även samtida bedömare inte sällan varit oeniga.

GU har funnit det lämpligast att undvika att använda begreppet allmänbildning

eftersom detta begrepp hos olika individer ofta väcker så olika associationer.

Enligt GU:s mening är det mera praktiskt att, såsom i det föregående

skett, söka precisera gymnasiets uppgift mot bakgrunden av de krav som från

olika håll ställes på gymnasiet. Även om dessa — liksom allmänbildningsbegreppet

— värderas olika av olika bedömare blir det ändå i regel lättare att beträffande

varje särskild deluppgift föra en konkret diskussion utifrån en gemensam

grund.

GU begagnar dock i vissa sammanhang attributet allmän, för att framhålla

att vissa angivna attityder, vanor, färdigheter eller kunskaper ingår i den utbildning

gymnasiet bör ge alla sina elever, även om det därvid för vissa gymnasister

kan vara fråga om moment av rent förutbildande betydelse för vederbörandes

yrkes- eller studieverksamhet.

3.1.1.6 Gymnasiets mål

Mot bakgrunden av de krav som enligt GU ställs på gymnasiet ger GU en

översikt av de olika uppgifter som svarar mot kraven (GU 5.7). Denna översikt

bör enligt GU:s mening utgöra det avsnitt som under rubriken Gymnasiets mål

bör inleda läroplanen för gymnasiet.

3.1.2 Yttranden

GU:s överväganden och förslag rörande gymnasiets mål och innehåll har på

det hela taget bedömts positivt i de inkomna remissyttrandena. De anmärkningar

som framföres gäller ofta detaljfrågor.

5 — Ihhang till riksdagens protokoll 19Si. 1 sand. Nr 171

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Beträffande gymnasiets personlighetsutvecklande uppgift

ansluter sig skolöverstyrelsen till och understryker starkt GU:s uppfattning,

att grundskolans målsättning har generell giltighet även för skolformerna

på det gymnasiala stadiet. Skolöverstyrelsen anför härvid:

I sina huvuddrag kan de mål och riktlinjer som fastställts för grundskolans

arbete bestämma inriktningen av verksamheten även inom gymnasium, fackskola

och yrkesskola. Det måste emellertid beaktas, att dessa skolformer omfattar

högre åldersstadier och har i skilda avseenden specifika uppgifter. Skolarbetets

syfte att ge eleverna tillfälle att skaffa sig ökad självkännedom, att

överta ansvar för individuella och gemensamma uppgifter bör betydligt starkare

understrykas på detta åldersstadium.

Överstyrelsen för yrkesutbildning konstaterar med tillfredsställelse att personlighetsfostran

enligt GU:s mening är en väsentlig uppgift för gymnasiet. Likartade

synpunkter anföres bl. a. av länsskolnämnderna i Malmöhus och Norrbottens

län samt länsstyrelserna i Uppsala och Hallands län.

Frågan om i vilken utsträckning önskemål från mottagare av

gymnasieutbildade bör få öva inflytande på gymnasiets utformning

har berörts av flera remissinstanser.

Skolöverstyrelsen anför härom bl. a.:

Såsom GU själv framhållit är avnämarsynpunkten blott en av de faktorer

av betydelse för gymnasiefrågans lösning, vilka måste beaktas. Självfallet har

den emellertid stor vikt, och enligt överstyrelsens uppfattning har den också

fått utöva ett väsentligt inflytande på förslaget till utformning av gymnasiet.

Samtidigt som LO förklarar att organisationen är starkt medveten om att

investering i utbildning är en betydelsefull faktor för att nå ökad och bättre

produktion, framhålles följande.

Även om utbildningen i stor utsträckning är till för att göra eleven så duglig

som möjligt i sina kommande insatser på skilda poster i samhället, så får detta

givetvis inte dominera så starkt att man bortser från att skolans uppgift också

— eller främst, är att vägleda och vidareutveckla eleverna till harmoniska

människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

Större konsistoriet i Göteborg anser att GU anlagt ett väl kortsiktigt och

snävt betraktelsesätt och anför bl. a.:

Det moderna samhällets snabba utveckling, kännetecknad av fortgående

och genomgripande strukturella förändringar av näringsliv och förvaltning, uppställer

ständigt nya och förändrade krav på dem som skall medverka i arbetslivet.

Med hänsyn härtill synes det vara av vikt att den utbildning som erbjudes

ungdomen under gymnasieskedet mer tar sikte på den intellektuella skolningen

och träningen än på de för dagen nyttiga specialkunskaperna. På så sätt skulle

anpassningen till de förändringar på efterfrågesidan, som med säkerhet är att

emotse, kunna underlättas.

I några yttranden framföres uppfattningen att GU överbetonat avnämarekravet

på bekostnad av andra önskemål.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

De på GU:s uppdrag utförda avnämarundersökningarna liksom

de slutsatser, som kan dras av dem, har blivit föremål för många uttalanden.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.

Det bör hållas i minnet, att bedömningen av innebörden i de olika enkätsvaren

liksom av de därpå grundade undersökningsresultaten är svår och icke sällan

erbjuder olika möjligheter, varför i sådana fall stor försiktighet är av nöden.

Universitetskursernas uppläggning och professorernas intresseinriktning inom

ämnet växlar och därmed även den omfattning, i vilken de studerandes förkunskaper

tas i anspråk. Det kan ha förflutit längre eller kortare tid efter gymnasiestudiernas

avslutande, varför t. ex. andra studieresultat än de gymnasiala (t. ex.

fyllnadsprövning efter studentexamen och andra kompletterande studier av

olika slag) kan ha kommit under bedömning som förkunskaper osv. Viss begränsning

i fråga om resultatens tillförlitlighet i detaljerna och deras tidsmässiga

giltighet måste man under sådana omständigheter räkna med.

Överstyrelsen framhåller att GU nyanserat och med full insikt om undersökningarnas

begränsning likaväl som deras värde tillgodogjort sig dessa för sina

värderingar, överväganden och ställningstaganden.

Skolöverstyrelsen liksom åtskilliga andra remissinstanser ansluter sig till GU:s

uppfattning att information av den karaktär som redovisas i avnämarundersökningen

kontinuerligt bör inhämtas.

I ett antal yttranden framhålles att vissa avnämargrupper saknas i undersökningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser sålunda, att det skulle ha varit värdefullt

om även andra utbildningsvägar inom studentkarriären hade blivit företrädda

i undersökningen, och anför vidare:

De enkäter som gjorts till näringsliv och förvaltning har riktat sig till företag

med över 100 tjänstemän och till städer med över 30 000 invånare. I båda fallen

har det alltså varit fråga om stora ''anställningsenheter’.

Många ungdomar anställes emellertid i mindre enheter än sådana som har

blivit föremål för intervjuer. Bilden hade förmodligen blivit en annan, om förfrågningar

gjorts till mindre företag, där de gymnasieutbildade svarar för flera

funktioner än i stora företag, där deras uppgifter är mera specialiserade. På ett

mindre kontor har exempelvis gymnasieekonomen ofta att handlägga uppgifter

inom flera olika områden. Dessa uppgifter är dessutom mindre specialiserade än

vad en befattningshavare på motsvarande nivå inom ett stort företag handlägger.

Stora företag har vidare större ekonomiska möjligheter att vidareutbilda

sina ingenjörer på olika områden än små företag har. Detta kan påverka olika

företags intresse för specialkurser för ingenjörer anordnade i samhällets regi.

Bl. a. kollegierna vid lärarhögskolan i Göteborg samt vid folkskoleseminarierna

i Linköping och Växjö finner det anmärkningsvärt, att lärarutbildningsanstalternas

krav saknas.

Överbefälhavaren påpekar, att det hade varit värdefullt om även krigsmaktens

speciella synpunkter och önskemål beträffande den militära personalen

hade kunnat beaktas i avnämarundersökningen. I sitt yttrande redovisar över
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

befälhavaren en undersökning av i vad mån det föreslagna nya gymnasiet utgör

ett godtagbart underlag för rekrytering av officerare.

I vissa yttranden uttalas betänkligheter mot uppläggningen av avnämarundersökningen.

Lärarkollegiet vid tandläkare g skolan i Malmö anser sålunda att den

metod med vilken man sökt få fram avnämarnas krav på innehållet i gymnasieutbildningen

icke kan ge annat än en av förutfattade meningar och av truismer

färgad bild och anför vidare:

Det är självklart att för en biologisk medicinsk utbildning av den typ som

tandläkaryrket kräver, vissa grundläggande gymnasiekunskaper i matematik,

fysik, kemi och biologi är nödvändiga, då existerande studieplaner vid odontologiska

läroanstalter förutsätter detta. Man vet emellertid genom ett ganska

stort och väldokumenterat material, att för det studentklientel, ur vilket tandläkarutbildningen

rekryteras, någon skillnad i slutligt studieresultat ej kan påvisas

mellan studenter från gymnasiets olika linjer. De initialsvårigheter som

latinstudenter med s. k. ämneskomplettering i naturvetenskapliga ämnen möjligen

möter, övervinnes tydligen mycket snart. Med detta påpekande vill

kollegiet ingalunda förringa det stora värdet av grundliga gymnasiekunskaper

av matematik, fysik och kemi för tandläkarstuderande, de är tvärtom nödvändiga,

men vill framhålla att i den medicinskt orienterade utbildningen även

andra kvaliteter än ingenjörsbegåvning kan såväl för studieframgång som för den

slutliga avnämaren, allmänheten, vara av lika stor betydelse.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm värdesätter GU:s ansträngningar

att fixera och analysera de olika kraven på gymnasiet men beklagar

att avnämarundersökningen för stora ämnesområden kommit att stanna

vid en mycket litet differentierad uppläggning av frågeformulären. Likartad

kritik framföres av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala.

Den uppdelning i tre grupper som GU gör av de rent nyttobetonade avnämarekraven

kommenteras sålunda av skolöverstyrelsen:

Strävan att göra det framtida gymnasiet relativt enhetligt med för alla elever

oavsett lärokurs ganska stora, gemensamma inslag av allmän utbildning och

med inriktning mot så breda avnämarsektorer som möjligt syns väl motiverad.

Denna strävan får dock inte drivas så långt, att elever med tidigt framträdande

speciella intressen och stor fallenhet för studier motsvarande dessa inte får

möjlighet att utan dröjsmål efter grundskolans slut beträda utbildningsvägen till

ett sådant specialområde. Men även möjlighet för elev att bedriva sådana studier,

som svarar mot hans personliga studie- och bildningsintresse, bör finnas.

Beträffande kommunikationsfärdigheterna påpekar skolöverstyrelsen att de

visuella och auditiva kommunikationsmedlen ej nämnts samt anser vidare, att

behandling av de statistiska metoderna inom ramen för gymnasiets matematikkurs

kommit till alltför starkt uttryck på några ställen, en överbetoning av

statistikmomenten på övriga matematikmoments bekostnad.

Länsskolnämnden i Kristianstads län finner det synnerligen angeläget att

bland de framtida kommunikationsbehoven ta med »förmåga till kvantitativ

bedömning».

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

GU:s förslag att alla elever i gymnasiet skall få viss undervisning i matematik

och orientering om statistiska metoder tillstyrkes av i stort sett alla som yttrat

sig därom, bl. a. av överstyrelsen jör yrkesutbildning, som anför:

Överstyrelsen är medveten om det stora behovet bl. a. av att kunna analysera

statistiskt material av olika slag och — inte minst — ta ställning till de

slutsater som dras av sådana analyser. Härför kräves ökade kunskaper inom

vissa avsnitt av matematiken.

Ekonomiska fakulteten i Lund understryker betydelsen av att de studerande

oavsett lärokurs får en god principiell grund i matematik och statistik, främst

i matematik.

GU:s uppfattning angående samhällslivets krav vinner i huvudsak

anslutning i de yttranden som berör ämnet, t. ex. i skolöverstyrelsens utlåtande,

där bl. a. följande anföres.

Att ge såväl humanistisk som naturvetenskaplig-teknisk orientering i lämplig

avvägning på olika lärokurser är en väsentlig uppgift. Likaså är fostran till god

medborgaranda, till beredvillighet att ta ansvar samt till blick och intresse för

de internationella sammanhangen och förbindelserna naturliga krav som kan

ställas av samhället i våra dagar. Studium av historiska skeenden, vilket ger

perspektiv både bakåt och framåt i tiden, är jämte skolning till kritisk prövning

och självständig bedömning viktiga inslag i gymnasiets arbetsprogram.

För en demokrati, som bygger på alla medborgares gemensamma insatser och

ansvar, är kringsynthet, kritisk skärpa, personlig självständighet samt vilja och

förmåga att engagera sig i samhällets skötsel och problem grundförutsättningar.

Medan åtskilligt av det som framkommit genom avnämarundersökningen kan

anses vara uttryck för vad samhället kräver av skolan, om vår kulturella och

materiella standard skall kunna hållas, är det här fråga också om sådana krav,

som skolan av omtanke om samhället måste kunna ställa på de elever, vilka såsom

vuxna i stor utsträckning skall bära ansvaret för att det förändras och

utvecklas, för att människornas levnadsvillkor i inre och yttre mening skall bli

bättre.

SACO, som allmänt konstaterar att GU:s synpunkter i fråga om gymnasiets

mål och innehåll i flera avseenden överensstämmer med dem SACO tidigare

framfört, anser det vara av särskilt värde att GU genomgående sökt ta hänsyn

till de internationella aspekterna för att därigenom vidga elevernas referensram.

Även humanistiska fakulteten i Lund understryker kravet på att internationella

liksom historiska aspekter skall få komma till sin rätt i undervisningen.

Länsskolnämnden i Värmlands län hälsar med tillfredsställelse GU:s beaktande

av de internationella sammanhangen liksom samhällets krav på naturvetenskaplig,

teknisk och humanistisk orientering, vilket enligt nämndens åsikt innebär

viktiga kompletteringar av det undervisningsstoff, som får alltför snäv behandling

i det nuvarande gymnasiet.

GU:s förslag att den naturvetenskapliga orienteringen i gymnasiet skall förstärkas

och komma alla elever till godo har i det stora hela vunnit allmän anslutning

liksom förslaget om ökad humanistisk orientering inom de fackgymnasiala

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

studievägarna. Avvägningen diskuteras någon gång, t. ex. av länsskolnämnden

i Kopparbergs län, som delar GU:s uppfattning om naturvetenskaplig orientering

men vill starkare än GU betona vikten av humanistisk orientering på de

ekonomiska och tekniska sektorerna.

Läroverkslärarnas riksförbund framhåller, att de hänsyn som GU tagit till

de internationella aspekterna och behovet av naturvetenskaplig-teknisk respektive

humanistisk orientering överensstämmer med de av förbundet konstaterade

bristerna i det nuvarande gymnasiet.

Mer kritiskt är större konsistoriet i Göteborg som anser att det nya gymnasiet

blir »i hög grad avhumaniserat». Enligt konsistoriets mening innebär förslaget

i själva verket ett stort steg bakåt i fråga om allmänbildning och historisk

överblick inom de flesta humanistiska disciplinerna.

Domkapitlet i Linköping bedömer det som en brist att GU vid diskussionen

av samhällets krav icke berör den roll, som den religiösa livsåskådningen

spelar i människornas liv, och anför vidare följande.

Våra blivande lärare, läkare, jurister, ämbetsmän, tekniker och arbetsledare

finner GU icke, vad gäller deras insatser i samhällslivet, ha behov av en fördjupad

insikt genom skolans försorg i den religiösa livssyn, som i så hög grad

bildar livsmönstret för den stora mängd av medborgare, som de skall bestämma

över och ofta ha avgörande inflytande över. Det är ett fundamentalt krav, att

dessa betydelsefulla yrkesgrupper just ur samhällslivets synpunkt måste ha en

grundlig och saklig kunskap om vad den kristna tron i sina skilda nyanser betyder

för stora medborgarskikt. Detta gäller också i det internationella umgänget.

Det är av största betydelse, att vårt folk inte står främmande för de

faktorer i folkens liv, som oftast djupast bestämmer deras allmänna livshållning,

nämligen religionen, den må vara kristen eller inte.

GU:s behandling av individernas krav har föranlett både positiva

och negativa uttalanden.

Överstyrelsen för yrkesutbildning uttalar sin tillfredsställelse med att GU

har sökt bilda sig en uppfattning om ungdomens önskemål, ett uttryck för GU:s

»elevvänliga» inställning.

De invändningar som framförts synes i åtskilliga fall sammanhänga med den

avgränsning GU gjort vid sina överväganden rörande individernas krav. Man

anser sålunda att även studentens, den färdigutbildade akademikerns, föräldrarnas

och lärarnas krav borde tagits upp till behandling i detta sammanhang.

Sålunda efterlyser skolöverstyrelsen »vuxen-kravet»:

Vilka korrigeringar av sina tidigare krav som eleverna själva skulle vilja göra,

när de senare i livet som vuxna medborgare och arbetstagare bedömer den

gymnasiala utbildningen mot bakgrunden av sina individuella erfarenheter, har

icke utrönts. Bl. a. kunde man genom en sådan undersökning ha fått belyst

huruvida ämnen av orienteringskaraktär och utan mera direkt anknytning till

yrkesutbildning eller yrkesutövning haft förespråkare i samma utsträckning som

andra.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Även länsskolnämnden i Kalmar län anser att elevundersökningarna borde ha

kompletterats med vuxenundersökningar.

Elevundersökningarnas uppläggning och innehåll kritiseras bl. a. av domkapitlen

i Karlstad och Härnösand, som framhåller att frågeställningen rörande

religionsämnet ej var differentierad på olika komponenter, vilket var fallet

beträffande andra ämnen.

Kristendomslärarnas förening ställer sig tveksam till värdet av en abiturientundersökning,

som endast utförts på en enda årgång abiturienter, och framhåller

följande.

Abiturienterna kan knappast ha tillräckligt perspektiv på värdet av sina nyss

genomgångna gymnasiala studier på längre sikt. Det hade varit önskvärt att

kunna jämföra det aktuella elevintresset med bedömningen hos någon äldre årgång

studenter eller färdigutbildade akademiker.

Mot den sammanfattning av kraven på gymnasiet som GU

gjort, liksom mot den översiktliga framställningen av gymnasiets mål, har

flertalet remissinstanser inga allvarligare erinringar. I vissa yttranden går kritiken

tillbaka på anmärkningar mot tim- och kursplanernas utformning. Dylika

yttranden tas upp i annat sammanhang (företrädesvis i avsnittet 3.4.2). Här

redovisas därför endast uttalanden av mer principiell natur, vilka kompletterar

den översikt som redan givits i det föregående.

Sveriges förenade studentkårer anser att GU väl täckt alla de disparata krav,

som kan ställas på gymnasieundervisningen, men hävdar att det stoff som bör

vara gemensamt för alla är så omfattande att endast en måttlig specialisering

är möjlig.

Skolöverstyrelsen betonar värdet av att till alla elever lämnas en bred och

i vidaste mening allmän kulturell orientering, i vilken såväl det historiska perspektivet

som framtidsperspektivet hålls öppet, och framhåller vidare följande.

Endast på det sättet kan den överblick vinnas, som — vare sig individen har

en mera humanistiskt eller mera naturvetenskapligt färgad grundsyn — bidrar

till att förhindra ett ensidigt betraktelsesätt. En vid social och kulturell orientering

är också av utomordentlig betydelse för ökad internationell förståelse och

tolerans och därmed i arbetet på det internationella planet.

De synpunkter GU anlagt på innebörden av begreppet allmänbildning

har föranlett uttalanden i några yttranden. Sålunda framhåller skolöverstyrelsen

bl. a. följande.

Att invändningsfritt definiera begreppet bildning eller någorlunda uttömmande

och precist beskriva dess innehåll torde vara en mycket svårlöst uppgift.

Men detta hindrar inte, att begreppet bildning alltjämt har en för skolans verksamhet

reell innebörd och ett sakligt innehåll av betydelse bl. a. för avvägningen

mellan olika områden av läroplanen.

Sålunda måste det enligt överstyrelsens mening vara cn för gymnasiet i dess

helhet viktig uppgift att för alla elever, oavsett studieriktning och utbildningsmål,

öka deras förtrogenhet med och överblick över väsentliga fakta och sam
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

manhang inom ämnesområden, vilka man har framtida behov och glädje av

som medborgare inom vårt demokratiska samhälle, som yrkesutövare och som

familjemedlem och individ. Det är vidare viktigt, att skolan hos samtliga elever

utvecklar förmågan att anlägga olika aspekter på en fråga, förmågan att tänka,

analysera, resonera, med lugn och besinning ge och ta skäl och därmed i samverkan

med andra nå fram till sakens kärna. Ytterligare ett inslag i den för

alla elever gemensamma delen av skolans mål, ett inslag som har starkare anknytning

till det klassiska bildningsbegreppet men har samma aktualitet i dag,

är att främja elevernas vilja och förmåga till självkännedom.

Länsskolnämnden i Jönköpings län anser att de subjektiva värderingar, som

ligger i begreppet allmänbildning, ersätts med andra subjektiva värderingar,

nämligen de krav som just nu samhällslivet ställer på individen.

Kooperativa förbundet finner GU:s terminologiska behandling av allmänbildningsbegreppet

vara betydelsefull inte minst med tanke på de erfarenheter som

i detta hänseende gjorts inom handelsundervisningen, där föreställningarna om

särskilda allmänbildande ämnen kontra yrkesutbildande ämnen sedan länge

reviderats.

I samband med frågan om gymnasiets mål framhåller skolöverstyrelsen

att den formulering av gymnasiets uppgift i skolsystemet, som GU ger i skolstadgeförslaget,

är för snäv. Överstyrelsen anser att gymnasiet självfallet icke

blott skall ge utbildning såsom grund för fortsatt utbildning och för omedelbar

yrkesutövning utan också vidga och fördjupa den grundläggande bildning,

som förmedlas av grundskolan. Det är därför angeläget, framhåller överstyrelsen,

att målsättningsavsnittet i gymnasiets läroplan får sådan utformning, att anknytningen

till grundskolan och gymnasieundervisningens syfte att bygga

vidare på denna kommer till klart uttryck.

En huvudlinje i gymnasiets undervisning skall enligt GU:s förslag vara att

förmedla kritisk skolning. Denna uppfattning biträdes av flera remissinstanser,

av vilka dock några påpekar, att GU:s förslag i detta avseende ställer stora

krav på elevernas mognad och omdöme.

Beträffande förberedelser för kommande verksamhet betonar överstyrelsen

för yrkesutbildning allmänt vikten av att de yrkesförberedande ämnena ger eleverna

inte blott sådana kunskaper, som ligger på det kvalificerat teoretiska

planet, utan även och inte minst att eleverna får viss inte oväsentlig säkerhet

att arbeta med uppgifter av i arbetslivet återkommande karaktär även av mer

rutinbetonad art.

Enligt GU:s mening är en av gymnasiets betydelsefullaste uppgifter att förmedla

en studieteknik och arbetsträning till sina elever, som fullföljer den

studieträning, som i grundskolan ingår i varje ämne. Denna uppfattning delas

av ett stort antal remissinstanser.

Överstyrelsen för yrkesutbildning ansluter sig till GU:s förslag att studietekniken

erhåller ett väsentligt utrymme i undervisningen samt att individuellt arbete

och grupparbete får ökat utrymme. Överstyrelsen framhåller särskilt, att

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

varken studietekniken eller de självständiga arbetsuppgifterna skall vara fristående

utbildningsmoment utan integreras i de enskilda ämnena.

Länstskolnämnderna i Kristianstads, Malmöhus och Örebro län finner det vara

väsentligt, att gymnasisterna ges tillfälle till och handledning i självständigt arbete.

Samma uppfattning har lärarutbildningsanstaltema.

Även arbetarskyddsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse beträffande förslaget

om träning av själv verksamheten.

Läroverkslärarnas riksförbund understryker angelägenheten av att morgondagens

studenter tränas i kritisk skolning samt att de erhåller träning i konstruktivt

tänkande och bibringas förmåga att redovisa ett arbete i skriftlig

eller muntlig form. Studieteknik och bibliotekskunskap måste enligt förbundets

mening beredas en framträdande plats i undervisningen.

TCO anför:

Att frågan om studie- och arbetsvanorna ingående behandlas i betänkandet

noteras som tillfredsställande. Målet att fostra eleverna till större självständighet

med förmåga att på egen hand planera och genomföra studieuppgifter tillhör

de väsentligaste inslagen i riktlinjerna för det nya gymnasiet. Angeläget är

också att man liksom för grundskolan i uppläggningen av studierna ger stort

utrymme även för de sociala funktionerna, så att eleverna får träna in studievanor,

där samarbete och samverkan av olika slag erfordras. Detta är viktigt

för en inriktning både mot forskning och arbetsliv, där ju lagarbetet blir alltmer

dominerande och nödvändigt.

3.2 Differentiering

3.2.1 Gymnasieutredningen

3.2.1.1 Differentieringens utformning i fråga om tidpunkt,

fasthet och styrkegrad

Såsom framgår av det föregående har GU funnit att gymnasiet bör ha åtminstone

tre sektorer, nämligen den allmänna, den ekonomiska och den tekniska.

Dessa sektorer svarar i grova drag mot tre områden inom arbetsmarknaden och

fångar in huvudparten av gymnasiesinnad ungdom inom tre breda intresseområden.

Emellertid visar erfarenheten, stödd av GU:s särskilda undersökningar,

att varken ungdomarna själva eller arbetsmarknaden kan nöja sig med en så

svag differentiering.

De principiella frågeställningar som måste prövas när det gäller arten och

graden av ytterligare differentiering är enligt GU:s mening följande (GU 7.3.1).

1. Skall differentieringen komma tidigt eller sent?

2. Skall differentieringen vara lös eller fast, dvs. skall eleverna mycket fritt

kunna välja den uppsättning av ämnen de önskar studera eller skall ämneskombinationerna

vara fast organiserade?

3. Skall differentieringen vara stark eller svag?

5* — Jlihang till riksdagens protokoll 196h. 1 samt. Nr 171

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 19GJt

För en stark differentiering (GU 7.3.2) kan enligt GU:s uppfattning åberopas

att många ungdomar har speciella intressen och att de endast med stor ansträngning

och kanske med motvilja tar uti med sådant som de är mindre intresserade

av. För en stark specialisering talar vidare att vissa avnämare högt skattar den

drivkraft som starka specialintressen utgör och den koncentration på starkt målinriktade

studier de kan medföra.

För en svag differentiering anser GU bl. a. följande skäl tala. Förhållandena

på arbetsmarknaden ändras snabbt. Omflyttning av arbetskraft, byte av yrke

eller av arbetsuppgift blir en vanlig företeelse. Anpassningen till dessa förändringar

underlättas om utbildningen icke är alltför specialiserad. Även för den

som först efter ytterligare studier ämnar söka sig ut på arbetsmarknaden innebär

en stark specialisering ofta olägenheter genom att det kan bli nödvändigt med

kompletteringar, innan de fortsatta studierna får påbörjas. Mot en stark specialisex-ing

kan även anföras vådan av att ungdomarna under gymnasieåren alltför

starkt fixeras vid föreställningar om vad de kan och vad de passar för.

GU har funnit att differentieringen bör vara relativt svag med ganska få och

breda lärokurser.

Skälen för tidig differentiering (GU 7.3.3) liknar enligt GU:s uppfattning dem

som kan anföras för stark differentiering. GU konstaterar att det redan nu finns

och att det i framtiden, när grundskolan genomförts, kommer att finnas ännu

fler ungdomar i gymnasieåldern, som har så tidigt och så starkt utvecklade

intressen att ett gymnasium med i varje fall i början mycket svag differentiering

för dem ter sig mindre lockande. Någon entydig uppdelning av ungdomarna i

två grupper varav den ena önskar en tidig och den andra en sen differentiering

anses emellertid inte möjlig. Inställningen sammanhänger med en rad andra

faktorer, t. ex. önskan att ganska tidigt komma ut i förvärvslivet. I det framtida

gymnasiala skolsystemet kommer det att finnas ett flertal alternativa studievägar

som kan tillfredsställa ungdomar med denna önskan.

GU uttalar att man bör i stort sett kräva samma grundläggande samhälls- och

kulturorientering av alla elever. Vidare är många ungdomar inte särskilt specialinriktade

och vill känna sig för ännu en tid. En tidig differentiering skulle för

dem framtvinga ett val av framtida inriktning som de inte är mogna för. Den

specialisering som ändå måste finnas bör därför lämpligen ske gradvis.

GU:s slutsats är att differentieringen bör inträda så sent som möjligt och ske

gradvis.

Frågan om lös eller jast differentiering (GU 7.3.4) gäller om gymnasiets elever

skall erbjudas förhållandevis stora valmöjligheter mellan olika ämnen eller om

valet bör gälla vissa fast organiserade ämnesgrupper. Denna fråga har sedan

länge varit aktuell i den svenska gymnasiedebatten. I utlandet varierar förhållandena.

Som ett exempel på ett land med mycket stor frihet att kombinera

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

139

olika ämnen kan nämnas USA. Även i England är valmöjligheterna i de högre

årskurserna (the sixth form) av grammar school många. För Västeuropa i övrigt

gäller som regel att ämneskombinationerna är fasta.

Av GU:s första betänkande Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15) framgår

att våra nuvarande elever på allmänt gymnasium i betydande omfattning skulle

uppskatta fler möjligheter att kombinera ämnen än de nu har.

GU framhåller att en mycket lös differentiering med stor sannolikhet skulle

leda till att många elever valde att specialisera sig såsom nu blivit fallet i England.

En sådan specialisering skulle begränsa valmöjligheterna efter gymnasiestudierna.

GU anser att gymnasiets uppgift främst bör vara att ge frihet vid

valet av fortsatt utbildning och av yrkesverksamhet efter gymnasiet. Valmöjligheterna

inom gymnasiet bör därför begränsas.

För en fast organisation talar enligt GU:s uppfattning även följande omständigheter.

En ökad fasthet gör det lättare att planera och organisera skolans

schema och att på bästa sätt utnyttja lärarkrafterna. Avnämarna får vidare

lättare att överblicka vad de tar emot samtidigt som det för eleverna innebär

en större garanti för att de ämnen som avnämarna kräver ingår i deras studieprogram.

Frågan om valmöjligheter sammanhänger enligt GU :s mening även med frågan

hur rikhaltigt sortiment av studievägar som kan erbjudas. GU:s förslag om

integrerat gymnasium innebär att det på flertalet orter blir möjligt att i framtiden

erbjuda ej blott vissa allmänna lärokurser utan också fackbetonade sådana

liksom nya intressebetonade varianter, exempelvis av estetisk karaktär.

GU:s slutsatser är att det bör föreligga en relativt stor fasthet i differentieringssystemet.

Sammanfattningsvis innebär GU:s bedömning att gymnasiets differentiering

bör komma sent och ske gradvis, vara relativt fast och leda fram till fortsatt

verksamhet inom breda sektorer av samhället.

Enligt GU:s åsikt kan väsentligen två typer av differentieringsmodeller (GU

7.4) tänkas. Enligt den ena modellen är gymnasiet i regel redan från botten

uppdelat i ett antal »linjer», som var och en leder fram till ett bestämt slutmål.

En modifierad form (i analogi med förhållandena i t. ex. det nuvarande allmänna

gymnasiet) uppkommer om linjerna längre fram i studiegången delas på två

eller flera grenar. En annan modifikation innebär att linjedelningen införes först

efter exempelvis ett läsår (såsom i det nuvarande tekniska gymnasiet). I ett

linjedelat gymnasium är linjerna vanligen redan från början så olika att linjebyte

ej kan ske utan avsevärd tidsförlust.

Enligt den andra modellen sker differentieringen på så sätt att varje studieprogram

omfattar dels vissa för alla program gemensamma ämnen (kärnämnen),

dels vissa tillvalsämnen, som är karaktiiristiska för programmet i fråga. Ett

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

gymnasium med denna konstruktion kan kallas tillvalsgymnasium. Det nuvarande

provisoriska 3-åriga handelsgymnasiet är uppbyggt på detta sätt.

GU diskuterar ingående skälen för och emot de angivna differentieringsmodellerna

och anför därvid bl. a. följande. De elever som är starkt yrkesinriktade

vid gymnasiestudiernas början bör troligen redan i första årskursen kunna påbörja

yrkesutbildningen och i viss utsträckning odla sina särskilda intressen.

Detta innebär att i varje fall de studievägar, som leder till direkt yrkesverksamhet,

bör ha vissa yrkesutbildande inslag redan från början. Detta behöver

dock ej betyda att alla eller ens flertalet ämnen bör vara skilda inom de olika

studievägarna. Huvudparten av tiden bör ägnas de gemensamma ämnena, vilket

talar för att gymnasiet konstrueras enligt tillvalsprincipen. I de högre årskurserna

bör den för alla studievägar gemensamma kärnan successivt minska och

tillvalsämnena öka. Ett på sådant sätt konstruerat tillvalsgymnasium anser GU

ha sitt största värde däri att övergången mellan olika studieprogram i hög grad

underlättas. Eleverna kan successivt välja sin väg genom gymnasiet (GU 7.4.2).

En annan betydande fördel med tillvalsgymnasium framför ett linjedelat gymnasium

är enligt GU:s uppfattning att det blir lättare att tillmötesgå de enskilda

individernas önskemål beträffande studieprogram. Behovet att införa nya ämnen

eller kurser kan vidare lättare tillgodoses inom ett tillvalsgymnasium än

inom ett traditionellt linjedelat.

GU framhåller dock att nackdelarna med ett tillvalsgymnasium inte är obetydliga.

Det anses sålunda vara lättare för schemaläggare att arbeta med ett

linjedelat gymnasium, lättare att beräkna lärartjänstgöring, disponera lokaler

etc.

Sammanfattningsvis uttalar emellertid GU att bl. a. hänsynen till det stora

värdet av ett differentieringssvstem som inte låser en elev vid en redan vid

inträdet i gymnasiet vald linje medför att övervägande skäl talar för ett tillvalsgymnasium.

3.2.1.2 Studievägar, studiekurser och lärokurser

Frågan om vilka studievägar som skall finnas i gymnasiet anser GU bör avgöras

bl. a. med utgångspunkt i elevernas speciella intressen och avnämarnas

krav på specialförberedelser. Eu elevs studieväg beror av vilka studiekurser

(GU 8.1:1) han väljer under de olika årskurserna. GU använder termen studiekurs

för att beteckna den undervisning och verksamhet i övrigt, som en elev

deltagit i under en årskurs. Sammanfattningen av de studiekurser han deltagit i

vid genomgång av gymnasiet benämnes lärokurs. Av GU:s ställningstagande att

en elev skall kunna successivt och relativt fritt välja sin studieväg följer att man

bör kunna komma fram till en viss studiekurs på olika vägar. Varje studiekurs

utgör dock fortsättning på en viss studiekurs i föregående årskurs. I följande

avsnitt behandlas endast dessa »naturligt» sammansatta lärokurser eller studievägar.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

3.2.1.3 Differentieringen inom gymnasiets allmänna sektor (GU 8.2)

Med stöd av huvudresultatet av avnämarundersökningarna vid universitet

och högskolor (SOU 1963:22, kap. 5) finner GU det motiverat att sammanföra

avnämarna till ett relativt begränsat antal grupper (GU 8.2.2). Antalet

grupper blir bl. a. beroende på hur långt man vill gå i hänsynstagande till avnämarnas

speciella krav. GU har funnit att de allmänna principerna för differentieringen

(jfr 3.2.1.1) talar för att en stark restriktivitet bör iakttagas. I följande

sammanställning ges en första indelning i sex grupper. GU betonar emellertid

att denna indelning ej får betraktas som det slutliga förslaget. I sammanställ
-

Avnämama vid universitet och högskolor grupperade efter likartade ämneskrav

1

2

3

4

tillström-

omkring

0 (starkt

<1000

ca 3 000

ca 4 000

ca 1 000

dade tal)

vnämar-

Teologi

Moderna språk

Juridik

Beteende-

per

Klassiska

Historiska (del-

Samhällsveten-

veten-

språk o. d.

vis), filosofiska

skapliga och

skaperna

och estetiska

historiska (del-

tf

ämnen

vis) ämnen

Handelshög-

skola

t kurs-

Moderna språk

Moderna

Moderna språk

ehåll utöver

språk*

t gemensam-

Latin*

Litteratur

Grekiska

Latin

Religions-

Religions-

kunskap

kunskap

Historia

Historia

Historia

»Samhälls- orien tering»

Psykologi

Matematik (ej

Matematik

för juridik)

Biologi

6

ca 2 000 ca 6 000

Medicin Teknik

Biologisk-na- Matematiskturvetenskap-

naturvetenliga

ämnen och skapliga

motsvarande ämnen

högskolor

Matematik Matematik*

Fysik Fysik*

Kemi Kemi

Biologi

Anm. * markerar att kravet mycket väsentligt överstiger vad som motsvaras av gemensamt kursinnehåll.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

ningen har också angivits den beräknade, ungefärliga tillströmningen till de

olika grupperna av mottagare av gymnasieutbildade.

Frågan om de sex kravgrupperna i sammanställningen skall tillgodoses genom

lika många lärokurser eller om dessa bör bli färre diskuteras bl. a. med utgångspunkt

i undersökningarna i betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15)

samt i för GU:s räkning utförda undersökningar om förekomsten av kompletteringar

efter studentexamen (se SOU 1963:41 s. 159 ff. och GU 8.2.3.1).

GU behandlar först frågan, hur gymnasiets innehåll skall läggas till rätta för

dem som siktar mot fortsatta studier i naturvetenskapliga ämnen eller inom angränsande

utbildningsvägar (avnämargrupperna 5 och 6 samt i någon mån 4 i

den redovisade sammanställningen) (GU 8.2.3.2). Efter att ha erinrat om den

tidigare diskussionen om reallinjens utformning anför GU bl. a. följande. Från

flera håll har framhållits värdet av att rekryteringsbasen för avnämargrupperna

5 och 6 blir enhetlig. Tekniker får i allt större utsträckning nära kontakt med

biologiska problem. Detsamma gäller blivande fysiker och kemister. Man bör

därför enligt GU:s mening eftersträva att ge blivande studerande vid teknisk

högskola och naturvetenskaplig fakultet en grundläggande utbildning i biologi,

även om vissa andra i och för sig värdefulla förutbildningskrav därvid kommer

att få stå tillbaka. Sett enbart från förutbildningssynpunkt anser GU starka skäl

tala för att en enhetlig lärokurs konstrueras i syfte att svara mot huvuddelen av

rekryteringen till de naturvetenskaplig-medicinsk-tekniska avnämargrupperna

(grupperna 5 och 6).

Å andra sidan framhåller GU att de medicinsk-biologiska och teknisk-naturvetenskapliga

avnämargrupperna är så stora (beräknad inskrivning 1970 ca

2 000 respektive ca 6 000 studerande) att en differentiering med hänsyn härtill i

och för sig vore försvarlig. Problemen härvidlag är väsentligen av två slag, nämligen

dels svårigheten för eleverna att välja vid differentiering på två studieriktningar,

dels svårigheten att utforma en enda lärokurs på sådant sätt att alla

berörda elevers intressen och anlag blir tillgodosedda.

Enligt GU:s mening tyder såväl undersökningarna i betänkandet Vägen genom

gymnasiet (SOU 1963:15, kap. 11) som de utförda kompletteringsundersökningarna

på att eleverna har inte obetydliga svårigheter att välja gren på reallinjen.

Även för frågan om en enda naturvetenskaplig slutkompetens kan utformas så

att alla berörda elevers intressen och anlag blir tillräckligt tillgodosedda kan

material erhållas ur betänkandet Vägen genom gymnasiet. Sambandet mellan

gren val och yrkesintresse är som visats i dessa undersökningar mycket starkt.

Detta skäl för elevernas val blir emellertid tillgodosett om man konstruerar en

enda naturvetenskaplig slutkompetens. Inte heller ämnesintresset behöver

nämnvärt påverkas i annan utsträckning än att matematikerna får läsa en

större biologikurs och biologerna måhända en något mer omfattande matematik
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961}

kurs. Undersökningar tyder inte på att en sådan förändring skulle avsevärt avvika

från elevernas intressen.

Med utgångspunkt i sina betygsundersökningar (SOU 1963: 4*1 s. 7 ff.) framhåller

GU att betygsdifferenserna, om man ser dem som ett uttryck för elevernas

anlag och intressen, pekar på att en eventuell differentiering av den naturvetenskapliga

lärokursen borde ske med hänsyn till fysikämnet. GU avvisar emellertid

en sådan differentiering med hänsyn bl. a. till risken att i så fall flickor i stor

utsträckning kommer att välja den mindre fysikkursen, vilket inte anses lämpligt

med hänsyn till önskvärdheten av ökad rekrytering av kvinnor till teknisk

utbildning.

GU sammanfattar sina synpunkter på frågan om den huvudsakligen för avnämargrupperna

5 och 6 ändamålsenligaste förutbildningen på följande sätt.

Undersökningarna leder fram till slutsatsen att det från avnämarsynpunkt

vore ändamålsenligt med en enhetlig naturvetenskaplig lärokurs, avsedd i första

hand för både den teknisk-naturvetenskapliga och medicinsk-biologiska avnämargruppen.

Enligt utredningens mening är en sådan anordning även för eleverna

fördelaktig, i varje fall från valsynpunkt, och torde inte heller stå i strid

med någon stor elevgrupps intressen eller speciella anlag. Givetvis förutsättes

att konstruktionen kan genomföras på ett organisatoriskt och pedagogiskt tillfredsställande

sätt.

GU anser vidare den naturvetenskapliga lärokursen vara en lämplig förutbildning

även för vissa beteendevetenskaper och samhällsvetenskaper. Dessutom

tillgodoses utbildningsbehoven för åtskilliga avnämare utanför universitet och

högskolor.

Avnämargruppen 3 i den föregående sammanställningen, dvs. de utbildningsvägar

ovanför gymnasiet som svarar för juridisk, samhällsvetenskaplig, historisk

och ekonomisk utbildning (GU 8.2.S.3), kan omkring 1970 beräknas ha ett rekryteringsbehov

som uppgår till ca 4 000 studerande. Från rent kvantitativ synpunkt

anser GU det därför motiverat att ordna en särskild lärokurs inom gymnasiet

för dessa avnämare.

Enligt GU:s uppfattning är emellertid konstruktionen av en enhetlig lärokurs

förenad med vissa svårigheter, beroende dels på att avnämargruppen är

mindre enhetlig än exempelvis avnämargrupperna 5 och 6, dels på att avgränsningen

till övriga grupper är svårare. Detta gäller såväl gränsen mellan de samhällsvetenskapliga

och de beteendevetenskapliga ämnena som gränsen mellan

dessa och vissa ämnen inom den humanistiska fakulteten i övrigt.

GU understryker att, även om man konstruerar en lärokurs, avsedd för de

här diskuterade avnämarna, det finns anledning att — liksom nu är fallet —

räkna med att till vissa utbildningsvägar inom gruppen kommer att söka sig

även sådana som genomgått andra lärokurser. Likaså kommer åtskilliga med

samhällsvetenskaplig förutbildning att vilja idka fortsatta studier inom humanistisk

fakultets språkliga eller mera allmänt historiska del men framför allt

inom bctccndcvetenskaperna.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Majrts proposition nr 171 år 1964.

Det nu anförda innebär enligt GU:s åsikt, att en samhällsvetenskaplig lärokurs

bör — förutom det för alla lärokurser gemensamma innehållet — också

inrymma en större samhällsorienterande kurs. Undervisningen i moderna språk,

historia och om möjligt i religionskunskap och litteratur bör vara mer omfattande

än i den naturvetenskapliga lärokursen. Vidare bör ingå matematik, psykologi

och biologi, de två sistnämnda ämnena med hänsyn till bl. a. beteendevetenskapernas

krav. En sådan lärokurs skulle vidare vara lämplig rekryteringsväg

för en rad utbildningsvägar och yrken utanför de akademiska (GU 8.2..S.3).

Tillströmningen till avnämargrupp 1, dvs. teologislw, fakulteten, de klassiska

språken och några närliggande ämnen, uppskattas till några hundratal studerande

medan för avnämargruppen 2, moderna språk, historiska, filosofiska och estetiska

ämnen, tillströmningen omkring 1970 kan uppskattas till i runt tal 3 000 studerande

per år. En speciell lärokurs för sistnämnda avnämargrupp anser GU vara

motiverad (GU 8.2.3.4).

Frågan om man kan skapa en gemensam lärokurs för grupperna 1 och 2 är

enligt GU:s uppfattning i hög grad beroende på frågan om latinets och i viss

man även grekiskans ställning. Beträffande behovet av latinkunskaper hänvisar

GU till de i betänkandet Kraven på gymnasiet redovisade intensivundersökningarna

i latin (SOU 1963:22, kap. 20). Bland resultaten redovisar GU att

avnämarna — bortsett från behoven för de teologiska och klassiska ämnena —

bedömer behovet av kunskaper i latin som relativt begränsat. Begränsningen i

kraven sammanhänger bl. a. med att alternativa kurser (bl. a. i moderna språk)

utan latinkrav införts under senare år. I många fall är dessutom latinkravet

begränsat till trebetygsstadiet eller licentiatnivån. GU understryker i detta sammanhang

att endast »elementarnivån» kan betraktas som relevant vid utformningen

av gymnasiet.

GU anför vidare bl. a. följande.

Den livliga offentliga diskussion, som under den tid GU arbetat ägt rum

om latinets ställning i gymnasiet, bestyrker enligt utredningens mening resultaten

av de gjorda undersökningarna. De berättigade krav på förutbildning,

som kan ställas framför allt från språkvetenskapliga ämnen vid universiteten,

är till sitt omfång väsentligt mindre än vad som ges i nuvarande latinundervisning.

Även till arten avviker de betydligt. GU finner sålunda att vad de

blivande studerandena i moderna språk behöver är språklig orientering i annan

form med sikte på ordbildningslära, elementär formlära m. m.

GU berör vissa speciella argument som anförts för latinstudier på gymnasiet.

Sålunda har gjorts gällande att studiet av främmande språk i gymnasiet avsevärt

stödjes, om latin läses samtidigt. Enligt GU:s uppfattning kan detta inte

vara något skäl för bibehållande av latinet på gymnasiet, eftersom resultatet i

de moderna språken bör bli bättre om den tid, som skulle ägnas latin, i stället

tillföres dessa språk.

GU konstaterar vidare att intresset bland eleverna för en omfattande latin
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kanyl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

kurs är förhållandevis litet. De motiv av mer alimänkulturell natur som i den

offentliga debatten anförts för studium av latin — och grekiska — finner GU

för gymnasiets del sakna relevans.

GU anför sammanfattningsvis följande.

De argument som anförts mot att man inom gymnasiet erbjuder en latinkurs

är i och för sig tungt vägande. Man kan dock inte bortse från att i dag liksom

tidigare ett stort antal ungdomar väljer att studera latin. Till en betydande del

sammanhänger detta säkerligen med förutbildningskraven för vissa slag av

universitetsstudier. Tillgodoses större delen av dessa avnämare såsom GU föreslår

genom den språkliga orienteringskursen kan man räkna med en betydande

krympning av elevunderlaget för latinstudier. Härnqvists och Grahms intresseundersökning

tyder dock på att åtskilliga även i fortsättningen kommer att

önska sådan undervisning. Hit synes höra större delen av den grupp, som i dag

väljer helklassisk gren. De utgör för närvarande 500—600 årligen. Med hänsyn

till det icke obetydliga elevintresse, som således torde kunna påräknas, har GU

kommit till den uppfattningen att gymnasiet även i framtiden bör erbjuda en

relativt omfattande latinkurs även om utrymmet härför måste minskas och

innehållet ändras i jämförelse med nuvarande förhållanden. I gengäld kan man

räkna med att de elever, som väljer denna kurs, har större intresse och måhända

också större fallenhet för ämnet än dagens elever i genomsnitt har.

Förkunskaper i grekiska efterfrågas endast i mycket ringa utsträckning av

universitet och högskolor. I huvudsak är det samma avnämargrupper som efterfrågar

grekiska och en större latinkurs.

GU diskuterar frågan om inte grekiska och latin, om de skulle finnas på

gymnasiets läroplan, borde kopplas ihop inom samma lärokurs samt anför därvid

bl. a. följande. Både avnämarnas krav och differentieringssynpunkter talar för

en sådan sammankoppling. Mot talar emellertid vad vid elevundersökningarna

framkommit om elevernas intressen. Visserligen vill praktiskt taget alla helklassiker

läsa latin men endast en liten del av halvklassikerna skulle vilja läsa grekiska.

Även om en betydande del av nuvarande halvklassiker önskar sig en

mindre latinkurs är det sannolikt en del som vill läsa en större latinkurs utan att

samtidigt läsa grekiska. Anledningen härtill anses vara att ett studium av två

klassiska språk starkt inkräktar på möjligheten att läsa moderna språk. Man

måste räkna med att så även blir fallet i det nya gymnasiet. Med hänsyn härtill

anser GU det inte lämpligt att latinkursen skall vara obligatoriskt förenad med

grekiska.

Detta senare konstaterande aktualiserar enligt GU:s uppfattning frågan om

gymnasiet över huvud skall erbjuda undervisning i grekiska. GU anför härom

bl. a. följande. Antalet avnämare är så litet att det ej kan anses motivera sådan

undervisning. Inte heller kan allmänkulturella skäl åberopas härför. Det skäl

som återstår för ett bevarat grekstudium är elevernas intresse. Härvid kan

konstateras att under senare år mellan 500 och 600 elever i vardera högsta och

näst högsta årskursen läst detta ämne. Till en del kan det stora antalet förklaras

med att enligt gällande bestämmelser det ej fordras mer än tre elever för att

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

sådan undervisning skall få anordnas. GU konstaterar emellertid att vid åtskilliga

gymnasier antalet grekstuderande överstiger tre per årskurs samtidigt

som det finns gymnasier utan grekstuderande. En annan faktor av betydelse i

detta sammanhang är att eleverna på den helklassiska grenen genomsnittligt har

de högsta betygen av samtliga elever i gymnasiet.

Med hänsyn till de grekstuderandes goda studieresultat, klart dokumenterade

intresse och inte obetydliga antal finner GU att man även i det framtida gymnasiet

bör erbjuda viss undervisning i grekiska så långt detta är möjligt med

hänsyn till bl. a. organisatoriska och ekonomiska förhållanden.

GU:s ställningstagande i fråga om undervisningen i latin och grekiska innebär

ej att GU anser att för de små avnämargrupper det här är fråga om bör tillskapas

en särskild med övriga lärokurser likställd lärokurs. Enligt GU:s mening

bör de nämnda ämnena kunna tillgodoses såsom varianter inom den tidigare

omnämnda lärokursen för avnämargruppen 2, av GU kallad humanistisk lärokurs,

genom att de får ersätta andra ämnen.

Det specifika innehållet i den humanistiska lärokursen bör enligt GU:s åsikt

utgöras av moderna språk utöver vad den samhällsvetenskapliga kursen innehåller.

Undervisningen i historia, religionskunskap och samhällsorientering bör

om möjligt vara densamma. Ett betydelsefullt, för lärokursen specifikt inslag

blir den språkliga orienteringskursen, benämnd jämförande språkkunskap,

(ordbildningslära m. m.). De som önskar läsa den större kursen i latin får göra

detta på bekostnad av ett modernt språk och den större kursen i samhällsorientering.

Grekstuderande får avstå ytterligare ett modernt språk.

GU föreslår sålunda (GU 8.2.3.5) att gymnasiets allmänna sektor med hänsyn

till ungdomarnas intressen och de högre utbildningsanstalternas krav differentieras

i tre lärokurser, nämligen

humanistisk (Hum),

samhällsvetenskaplig (Sh) samt

naturvetenskaplig (Na).

Vidare må inom den humanistiska lärokursen anordnas två varianter, eu

halvklassisk (Ha) med större latinkurs och en lielklassisk (He) med större latinkurs

och grekiska.

Frågan om ytterligare varianter inom den allmänna sektorn behandlas i det

följande (3.2.1.6).

3.2.1.4 Differentieringen inom gymnasiets ekonomiska sektor (GU 8.3)

GU påpekar att de tidigare åberopade avnämarundersökningarna för den ekonomiska

sektorns del ger föga material till ledning för kravet på specialförberedelser.

Vad avnämarna känt till har varit det 2-åriga handelsgymnasiet,

vars målsättning var en annan än det 3-åriga handelsgymnasiets. GU har dock

på annat sätt inhämtat uppgifter om avnämarnas önskemål. Detta har skett i

samband med att GU i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning utarbetade

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k.

tim- och kursplaner för det 3-åriga handelsgymnasium, som började läsåret

1961/62. Förslaget till dessa planer utarbetades inom GU av en särskild delegation,

i vilken bl. a. ingick företrädare för näringslivet och handelsgymnasierna.

Över detta förslag bereddes ett stort antal remissinstanser tillfälle att yttra sig,

innan förslaget slutligt överlämnades till Kungl. Maj:t. Under sitt arbete tog

den särskilda delegationen vidare upprepade kontakter med företrädare för

handelsgymnasiemas rektorer och lärare samt vissa fackliga organisationer och

näringslivsorganisationer (GU 8.3.1).

Såsom förut nämnts är det nuvarande handels gymnasiet (GU 8.3.2—8.3.3)

fr. o. m. läsåret 1961/62 3-årigt. Det tidigare 2-åriga handelsgymnasiet har avvecklats

och examen från detta gymnasium avlades sista gången 1962, bortsett

från elever i tre kvarsittningsklasser, som examinerades följande år. Examen

från det 3-åriga handelsgymnasiet avlades första gången vårterminen 1964.

Det 3-åriga handelsgymnasiet är differentierat på fyra grenar, nämligen språklig,

redovisningsteknisk, distributionsteknisk och förvaltningsteknisk. Den språkliga

grenen börjar fr. o. m. årskurs 2 och övriga grenar fr. o. m. sista årskursen.

Differentieringen är tämligen svag och avser i arskurs 2 tre och i arskus 3 nio

veckotimmar.

I yttrandena över GU:s förslag till 3-årigt handelsgymnasium (GU 8.3.4) ansåg

samtliga remissinstanser att handelsgymnasiet borde vara differentierat,

men samtidigt framhölls från flera håll att det gemensamma innehållet inte

borde bli för litet.

Två remissinstanser ställde sig tveksamma till den språkliga grenen, vars utbildning

närmast ansågs böra ankomma på fackskolan. Övriga remissinstanser

tillstyrkte eller ifrågasatte inte denna differentiering. I vissa fall framfördes därvid

krav på starkare differentiering. Mot de redovisningstekniska och distributionstekniska

grenarna restes inga invändningar. I några uttalanden framhölls

dock att kursinnehållet i sistnämnda gren var för teoretiskt.

Mot den förvaltningstekniska grenen, som är en nyhet inom ekonomisk (merkantil)

gymnasieutbildning, uttrycktes på några håll tvekan men å andra sidan

förekom många mycket positiva uttalanden.

En del invändningar framfördes även beträffande de enskilda ämnena. Främst

gällde dessa matematiken, som ansågs väl krävande, och förslaget att ämnet

handelslära skulle integreras i andra ämnen.

GU framhåller att några förslag till ytterligare differentieringar inte framförts

samt att GU inte kan dela de framförda invändningarna mot den språkliga

grenen. I anslutning härtill anför GU följande.

Om språklig gren icke skulle finnas, skulle elever, intresserade av sådan utbildning,

ha att välja mellan övriga grenar inom den ekonomiska sektorn eller

språklig utbildning inom den allmänna sektorn. Det är i så fall knappast sannolikt

att majoriteten skulle välja förstnämnda alternativ. Enligt GU:s uppfattning

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

finns det skäl att tro att flertalet skulle komma att välja det andra alternativet,

vilket icke fyller den väsentliga uppgiften att ge yrkesutbildning och samtidigt

tillgodose elevernas språkliga intresse, vilket enligt GU kunde få icke önskvärda

konsekvenser i fråga om tillströmningen till akademiska studier.

GU:s slutsats är sålunda att ekonomisk utbildning med speciell inriktning på

korrespondens fortfarande bör förekomma på gymnasiestadiet.

Efter vissa justeringar av de nuvarande grenarnas benämning föreslås (GU

8.3.5) att i den reguljära utbildningen inom gymnasiets ekonomiska sektor (Ek)

skall finnas följande fyra differentieringar, nämligen

ekonomisk-språklig (Esp),

kameral (Ka),

distributiv (Di) samt

administrativ (Ad).

Den ekonomisk-språkliga differentieringen skall börja i andra årskursen och

övriga differentieringar i sista årskursen.

Som redovisas i det följande (3.2.1.6) föreslår GU också att möjlighet skall

finnas att inom den ekonomisk-språkliga differentieringen tillvälja en social variant.

GU förklarar vidare att, innan närmare erfarenheter vunnits av den nuvarande

differentieringen, finns ej skäl framlägga något förslag om frivilliga påbyggnadskurser

på ekonomisk lärokurs (GU 8.3.7).

3.2.1.5 Differentieringen inom gymnasiets tekniska sektor (GU 8.4)

Liksom beträffande den ekonomiska lärokursen har de av GU utförda avnämarundersökningarna

beträffande teknisk utbildning inte kunnat läggas upp så

att man av dem kan erhålla i detalj specificerade upplysningar om kraven på

innehållet i specialförberedelsema. Av undersökningarna framgår dock att avnämarna

på det hela taget bedömt gymnasieingenjörernas kunskaper i tekniska

ämnen mycket positivt.

GU konstaterar att inte heller andra tillgängliga undersökningar är helt tillräckliga

som underlag, då det gäller att ta ställning till differentieringen av

gymnasiets tekniska sektor.

GU avvisar tanken på en helt odifferentierad teknisk lärokurs. En sådan

enhetlig utbildning skulle varken tillfredsställa avnämarnas önskemål eller

motsvara elevernas intresse (GU 8.4.1).

GU diskuterar tre olilm differentieringsprinciper (GU 8.4.2), nämligen differentiering

efter bransch, fack (ämnesområde) och funktion. Dessa differentieringsprinciper

är dock inte helt entydiga. I detta sammhang redovisas även vissa av

GU utförda undersökningar bland tre årgångar gymnasieingenjörer. Undersökningarna

finns publicerade i SOU 1963: 41 under rubriken Gymnasieingenjörernas

arbetsuppgifter och syn på sin utbildning.

GU finner att gymnasiets tekniska sektor bör differentieras efter fack, men

möjligheten till en svagare funktionsdifferentiering bör dock inte helt uteslutas.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 196It

I det nuvarande tekniska gymnasiet (GU 8.4.3.1) är årskurs 1 odifferentierad.

Fr. o. m. årskurs 2 sker en uppdelning i linjer, för närvarande 19 olika (GU tabell

15, s. 290).

Utöver linjerna förekommer ett tiotal specialiseringar, som regel i sista årskursen.

Specialiseringarna är i allmänhet begränsade så att huvuddelen av linjens

fackutbildning kunnat förbli gemensam.

Fem linjer dominerar kraftigt, nämligen de maskin-, bygg-, tele-, elkraft- och

kemitekniska linjerna. Något mer än 90 % av totala antalet elever går på dessa

linjer.

GU anser (GU 8.4.3.2) att de allmänna principerna för gymnasiets differentiering

gäller även för de tekniska lärokursernas del. Differentieringen bör således

ske förhållandevis sent samt inte vara alltför stark men likväl ha en fast

konstruktion. Dessa principer och ytterligare specifika skäl talar, anser GU, emot

nuvarande stora antal linjer och specialiseringar inom teknisk gymnasieutbildning.

Teknisk utbildning inom område, som beräknas få ringa efterfrågan eller

ge ingenjören små valmöjligheter, bör enligt GU:s mening som regel ges genom

frivilliga påbvggnadskurser efter den reguljära ingenjörsutbildningens avslutande.

GU diskuterar från dessa utgångspunkter utbildningen på nu förekommande

linjer samt lämnar därvid en redogörelse för de synpunkter som framkommit

vid de kontakter i dessa frågor, som GU haft med olika organisationer. GU

föreslår att den reguljära utbildningen inom det nya gymnasiets tekniska lärokurs

(GU 8.4.3.3—8.4.3.7) koncentreras till följande fyra huvudfackområden,

nämligen

maskinteknik (M),

byggteknik (B),

elteknik (El) samt

kemiteknik (K).

Differentieringen på dessa huvudområden bör börja först i näst sista årskursen.

Två av områdena, nämligen bygg- och elteknik, föreslås i sista årskursen bli

ytterligare differentierade i följande alternativ, nämligen

anlägg ning stekniskt (Ba) och

husby g gnads tekniskt (Bh), respektive

elkrafttekniskt (Elk) och

teletekniskt (EU). I

I alternativet maskinteknik föreslås i sista årskursen på timplanen bli uppförd

särskild tid för ett större obligatoriskt specialarbete (5 veckotimmar). En

viss differentiering kommer här att ske genom att, efter elevernas val, specialarbetet

skall inriktas på antingen konstruktion eller produktion. Detta kan

enligt GU:s mening närmast betraktas som en differentiering efter funktion

(GU 8.4.3.3).

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

På läroplanen uppförd tid för ett större obligatoriskt specialarbete i sista årskursen

föreslås av GU även för alternativet kemiteknik (4 veckotimmar). I motsats

till alternativet maskinteknik är avsikten här att specialarbetet skall kunna

väljas inom vilket kemitekniskt ämnesområde som helst (GU 8.4.3.6).

GU framhåller att utbildningen inom de föreslagna fyra alternativen i näst

sista och de sex alternativen i sista årskursen närmast motsvarar den utbildning

som i nuvarande tekniska gymnasium erhålles inom de maskin-, byggnads-, elkraft-,

tele- och kemitekniska linjerna jämte vissa inom dessa linjer förekommande

specialiseringar, exempelvis den väg- och vattenbyggnadstekniska specialiseringen

inom byggnadsteknisk linje. Genom den förändring av kursernas innehåll

som GU föreslår kommer vidare vissa andra specialiseringar att i viss utsträckning

tillgodoses.

Bestämmelserna för det större obligatoriska specialarbetet i sista årskursen

inom de maskin- och kemitekniska alternativen medger möjligheter till individuell

inriktning även mot områden, som för närvarande inom den tekniska

gymnasieutbildningen är företrädda av linje eller specialisering men som enligt

GU:s förslag inte längre skall ingå i den reguljära tekniska gymnasieutbildningen.

Likväl kommer den föreslagna begränsningen av antalet studiekurser i sista årskursen

att innebära att vissa näringsgrenar och branscher inte längre kan få

nyexaminerade gymnasieingenjörer, som i samma utsträckning som nu är fallet

är speciellt utbildade för dessa avnämare.

GU har funnit att det i viss utsträckning bör vara möjligt att medge vissa

mindre omfattande variationer inom den reguljära utbildningen (GU 8.4.4), som

antingen helt eller delvis kan tillfredsställa sådana avnämare, som önskar mer

specialiserad utbildning. Variationen får dock enligt GU:s mening inte bli så

omfattande att den lärokurs, inom vilken variationen kan medges, mister sin

ursprungliga karaktär.

GU föreslår att de timmar inom de maskin- och kemitekniska alternativen,

som är anslagna för det större obligatoriska specialarbetet (5 respektive 4 veckotimmar),

må tas i anspråk för dessa variationer. Genom att utbildningen inom de

bygg- och eltekniska alternativen föreslås bli uppdelad på vardera två alternativ

i sista årskursen anser GU inte behov föreligga av ytterligare variationer.

Enligt GU:s åsikt bör det ankomma på Kungl. Maj:t att medge nämnda

variationer. Utbildningen bör avse hela landet och anordnas endast vid ett

begränsat antal skolor. Elevantalet bör som regel ej understiga halv klass, och

behovet av specialutbildning bör vara klart dokumenterat. Vidare förutsätter

GU att industrin kommer att medverka genom att ställa vissa resurser till förfogande.

GU räknar med att samarbetet med industrin leder till att nyanskaffning

av lokaler och undervisningsmateriel inte kommer att erfordras. Däremot

bör det allmänna svara för övriga kostnader, främst lärarkostnader.

Frågan om försöksverksamhet med nya differentieringar inom den tekniska

lärokursen behandlas i det följande (8.2.1.4).

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196j

151

GU finner starka skäl tala för att även i fortsättningen bidrag bör utgå från

det allmänna för anordnande av frivilliga kurser som påbyggnad (GU 8.4.7) på

de olika tekniska lärokurserna. Målet för utbildningen bör vara att antingen

fördjupa kunskaperna inom en viss reguljär lärokurs eller att meddela kunskaper

inom områden, som inte är representerade i den reguljära utbildningen.

Vidare bör påbyggnadskurserna kunna användas för att fylla ett tillfälligt behov

av ingenjörer med viss utbildning.

I förhållande till vad nu gäller för de särskilda påbyggnadskurserna föreslås

vissa mindre ändringar, bl. a. bör beträffande kurslängden inte föreskrivas någon

minimi- eller maximitid och vidare bör för inträde särskilda krav på praktik inte

uppställas.

GU räknar med att en del av påbyggnadskurserna kommer att omfatta områden

som nu är företrädda av speciella differentieringar inom det tekniska

gymnasiet. Den som så önskar bör ha tillträde till sådan påbyggnadskurs omedelbart

efter avslutad gymnasieutbildning.

GU föreslår att medel för kursverksamheten anvisas under ett särskilt anslag

samt att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att inom ramen för anvisade

medel bestämma antalet kurser som må igångsättas varje år. I kostnadsberäkningarna

har GU utgått från att till en början tio sådana kurser skall anordnas.

GU ger exempel på påbyggnadskurser som synes önskvärda (GU 9.14).

3.2.1.6 Behov av ytterligare differentieringar

GU har uppskattat behovet av gymnasieutbildade år 1970 vid postgymnasiala

fackutbildningslinjer till drygt 3 000. De dominerande avnämarna är

socialinstituten samt skolorna för utbildning av klasslärare, sjukgymnaster, sjuksköterskor

och laboratoriepersonal.

Med utgångspunkt i nuvarande bestämmelser om intagning till dessa utbildningar

konstaterar GU att de lärokurser och alternativ som GU föreslagit

(3.2.1.3—3.2.1.5) väl kan anses fylla behovet av förutbildning. GU föreslår dessutom

inom de tidigare angivna lärokurserna vissa varianter, som ytterligare är

ägnade att vidga möjligheterna att utnyttja gymnasiestudierna som förutbildning.

GU har därutöver inte funnit det motiverat att inrätta speciella lärokurser

för den postgymnasiala fackutbildningens behov (GU 8.5.1).

Av betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) framgår att det hos

eleverna finns ett tydligt avgränsat estetiskt intresseområde, främst hos de

kvinnliga eleverna. Att ett sådant intresseområde finns stödes även av andra

undersökningar och iakttagelser, bl. a. inom studie- och yrkesvägledningen.

Av nämnda betänkande framgår vidare att endast en minoritet av eleverna

— som absolut sett. dock inte är alltför obetydlig — önskar i musik och teckning

»många timmar i veckan». Man torde enligt GU:s mening kunna dra den slutsatsen

av undersökningsresultaten att det finns ett inte obetydligt antal ung
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj ris proposition nr 171 år 196U

domar — med flickor i majoritet — med så starkt estetiskt intresse att de

skulle vilja avsätta tid härför utöver vad gymnasiet normalt bjuder.

Enligt GU:s bedömning kan man tänka sig två alternativ för att tillmötesgå

detta intresse. Det ena alternativet innefattar en genomgripande, på estetiska

ämnen inriktad differentiering, som är av sådan omfattning att den inskränker

gymnasieutbildningens användbarhet bl. a. som grund för universitets- och högskolestudier.

Det andra alternativet innebär en måttligare specialisering, som

kan passa ett stort antal elever och som ej minskar utbildningens universitetsoch

högskoleförberedande karaktär.

GU framhåller att vid valet mellan dessa alternativ måste det yrkesbetonade

behovet av gymnasieutbildade med estetisk specialisering spela en avgörande roll.

Även om vissa avnämare ställer höga krav på teckning med konsthistoria eller

musik med musikhistoria anser GU inte att avnämarundersökningarna ger underlag

för en specialisering enligt det första alternativet. Enligt GU:s uppfattning

torde av gymnasiets avnämare endast några få (musikhögskola, konsthögskola,

teckningslärarinstitut, dramatisk elevskola) tänkas vara intresserade av ungdomar

med utbildning enligt det första alternativet.

GU finner för sin del att skäl talar för det andra alternativet, vilket även

synes väl överensstämma med elevernas egna önskemål. GU föreslår därför att

de gymnasister som så önskar i andra och tredje årskurserna skall kunna få i

begränsad omfattning (tre veckotimmar per årskurs) utbyta vissa ämnen mot

estetiska specialämnen. GU uppfattar inte detta som en ny lärokurs utan som en

variant av redan föreslagna kurser (GU 8.5.2.2). Den estetiska varianten kommer

enligt GU:s mening också att tillgodose det behov som musikgymnasiet i

Stockholm fyller (GU 19.1.1.1).

GU framhåller att enligt undersökningarna i betänkandet Vägen genom gymnasiet

(SOU 1963:15) skulle särskilt flickorna vara intresserade av det socialthumanitära

området. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökningar om yrkesvalstendenserna

tyder även på att så är fallet liksom på att intresse finns för vad

som brukar kallas det husliga området.

Efter att ha redogjort för nuvarande utbildningsmöjligheter inom hushållnings-

och textila sektorn inom det husliga utbildningsfältet finner GU, att det

inte föreligger skäl för en specialisering inom hushållnings sektorn. GU påpekar

emellertid att vissa möjligheter torde komma att finnas att inom ramen för det

föreslagna obligatoriska specialarbete i årskurs 3 tillgodose ett eventuellt elevintresse

inom detta område. Beträffande den textila sektorn kan enligt GU:s

mening elevernas intresse bl. a. tillgodoses genom redan existerande utbildningsmöjligheter

på olika nivåer samt genom tidigare föreslagen estetisk variant. GU

kan därför ej tillstyrka någon speciell lärokurs eller variant av lärokurs, inriktad

på det husliga utbildningsfältet.

Vad det sociala området beträffar framhåller GU att stort behov av personal

föreligger inom vårdnadsområdet samt att samhällets behov av social och psyko
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

logisk service är i växande. Bedömt från intressesynpunkt kan man säga att

dessa arbetsuppgifter lockar människor med socialt intresse och med intresse

för kontakt- och servicefunktioner.

GU anser det önskvärt att de socialt-humanitära verksamhetsområdena även i

framtiden rekryterar ungdom med olika skolunderbyggnad och att man ej generellt

bör ställa högre krav än den fortsatta utbildningen förutsätter.

GU har funnit att skäl talar för en specialisering med inriktning på sociala

intressen. Denna specialisering bör konstrueras på samma sätt som den tidigare

omnämnda estetiska varianten, dvs. eleverna skall i årskurserna 2 och 3 kunna

få undervisning i ett socialt inriktat ämne genom att avstå vissa andra ämnen

(GU 8.5.2.3).

Enligt sina direktiv har GU även haft att beakta de förslag som framlagts i

betänkandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44) (GU 8.5.3).

GU anser att det finns ungdomar med den anlagsutrustning som behandlats i

detta betänkande men betonar samtidigt att det kanske snarare är fråga om en

läggning än om särskilda intressen. Att intressen för att organisera och leda

arbete föreligger som påtagliga kvaliteter just i tonåren och i den kombination

av intressen, som delvis antas i betänkandet, finner GU inte fullt klarlagt.

Sannolikt kommer enligt GU:s uppfattning fackskolorna att attrahera många

av de ungdomar som önskar en kortare utbildning av mer målinriktad karaktär

än gymnasiets. De ungdomar som har det psykologiintresse, som utredningen

om praktiska gymnasier talar om, torde i viss mån kunna få utlopp för detta

intresse inom specialiseringen för sociala intressen. Många av de moment, som

skulle ingå i det praktiska gymnasiets kärnämne, organisations- och arbetskunskap,

kommer att återfinnas i det gymnasium GU föreslår. De ungdomar

som är inriktade på praktiskt förvaltningsarbete och organisationsuppgifter torde

vidare kunna attraheras av ämnet förvaltning i gymnasiets ekonomiska lärokurs.

Den stora vikt som i betänkandet om praktiska gymnasier fästes vid samhällskunskap

anser GU bli väl tillgodosett genom detta ämnes uppbyggnad i det

nya gymnasiet.

GU:s slutsats blir att skäl inte finns för att inom det nya gymnasiet anordna

utbildning med det innehåll som avsetts i förslaget om praktiska gymnasier.

3.2.1.7 Sammanfattning av GU:s förslag beträffande differentiering

av gymnasiet

Enligt GU:s förslag skall inom det nya gymnasiet finnas följande lärokurser,

alternativ och varianter (GU 8.6.1).

1. Humanistisk (Hum) lärokurs med två varianter, den halvklassiska (Ha) och

den helklassiska (He). Den humanistiska lärokursen är lämplig för ungdom som

önskar förutbildning i första hand för studier vid språkvetenskaplig sektion,

historisk-filosofisk sektion och teologisk fakultet.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U

2. Samhällsvetenskaplig (Sh) lärokurs, som ger lämplig förutbildning för studier

av samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen, för studier vid

historisk-filosofisk sektion, juridisk fakultet, ekonomisk fakultet, handelshögskola

och socialinstitut.

3. Naturvetenskaplig (Na) lärokurs med i första hand lämplig förutbildning

för studier vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet, medicinsk fakultet och

högskola, teknisk högskola, farmaceutiska institutet, gymnastiska centralinstitutet,

lantbrukshögskolan, skogshögskolan, veterinärhögskolan samt för studier

av samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen.

4. Ekonomisk (Ek) lärokurs med fyra alternativ, ekonomisk-språkligt (Esp),

kameralt (Ka), distributivt (Di) och administrativt (Ad). Dessa alternativ förbereder

i första hand för verksamhet inom förvaltning och näringsliv.

5. Teknisk (Te) lärokurs, som i näst sista årskursen har fyra alternativ,

maskintekniskt (M), byggtekniskt (B), eltekniskt (El) och kemitekniskt (K).

Därutöver uppdelas i sista årskursen alternativen B och El i anläggningstekniskt

(Ba) och liusbyggnadstekniskt (Bh), respektive elkrafttekniskt (Elk) och

teletekniskt (Elt) alternativ. De tekniska kurserna förbereder i första hand för

verksamhet inom näringsliv och förvaltning.

6. Därutöver kan ytterligare varianter erbjudas. Estetisk (Es) variant skall

kunna erhållas inom Hum och Sh samt social (So) variant inom Hum, Sh och

Esp. Inom M och K kan vidare under vissa omständigheter förekomma speciella

tekniska varianter.

GU understryker att en mottagare av gymnasieutbildade ofta med fördel kan

rekrytera från många av gymnasiets lärokurser. Detta antyder, anser GU, att

de olika lärokurserna, alternativen och varianterna sammanhänger på ett mer

komplicerat sätt än vad grupperingen efter avnämare ger sken av. En gruppering

efter innehållet i de olika lärokurserna bekräftar detta. Man finner då relationer

mellan studievägarna som bryter de traditionella föreställningarna om gymnasiets

uppdelning på en allmän, en merkantil (ekonomisk) och en teknisk sektor

samt att i stället en ny gruppering framträder, nämligen en humanistisk-språklig

grupp (Hum och Esp), en ekonomisk-samhällsvetenskaplig grupp (Ka, Di, Ad

och Sh) och en naturvetenskaplig-teknisk grupp (Na och Te). Den traditionella

uppdelningen kan sägas ha varit en klassificering efter renodlade avnämarsynpunkter,

medan den nya grupperingen erfarenhetsmässigt väl överensstämmer

med elevernas intresseområden (GU 8.6.2.2).

GU framhåller att en av fördelarna med det nya gymnasiets konstruktion är

att valet av en viss studiekurs i en årskurs inte definitivt binder valet av studiekurs

i den följande årskursen. Visserligen har varje studiekurs en eller flera

fortsättningar i följande årskurs som kan betecknas som den eller de naturligaste,

men möjligheterna att välja annan studiekurs, i synnerhet när det gäller

övergång från första till andra årskursen blir mycket goda (GU 9.12). Valmöj
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

lighetema efter årskurs 1 illustreras av följande figur. De grova pilarna anger i

denna de naturligaste fortsättningarna.

Artkurs 2

Hum

Årskurs t

Hum-Sh

GU framhåller vidare att när det blir fråga om kompletteringar för att kunna

växla studieinriktning måste man skilja mellan nödvändiga sådana och sådana

som elev borde göra om eleven efter avslutade gymnasiestudier skulle ha genomgått

exakt samma lärokurs som de kamrater som följt den naturligaste studievägen.

Enligt GU:s mening bör endast det förra slaget av kompletteringar krävas

av eleverna.

GU framhåller vidare att behovet av kompletteringar kan bortfalla för elever

som medgetts att läsa frivilliga ämnen, övergångsmöjlighetema kan vidare

komma att ökas genom det förslag, som GU framlägger (3.3.1.3) om rätt att

i högre årskurs välja mindre studiekurs.

3.2.2 Yttranden

De allmänna principerna för differentieringens utformning

har överlag tillstyrkts eller godtagits av remissinstanserna.

Skolöverstyrelsen ansluter sig sålunda till GU:s uppfattning, att differentieringen

i gymnasiet bör inträda så sent som möjligt och ske gradvis, vara relativt

svag med få breda lärokurser samt vara förhållandevis fast. Man utgår därvid

från en vid gemensam krets av allmänna ämnen och från möjlighet till viss successiv

specialisering efter elevernas intressen, överstyrelsen framhåller, att gymnasiets

första årskurs måste innehålla en mycket stor kärna av för samtliga

lärokurser gemensamma ämnen och att stoffet inom alla lärokurser bör få

väsentligen samma utformning i de ämnen, som svarar mot de allmänna krav

som ställs på gymnasiet. Den sålunda föreslagna utformningen av differentieringen

tillstyrkes i flertalet remissuttalanden till överstyrelsen. Även överstyrelsen

för yrkesutbildning ansluter sig till motiveringen och utformningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför följande.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196)

GU:s motiveringar och förslag om gymnasiets principiella differentiering

synes väl motsvara de intentioner och den målsättning utredningen gjort sig till

tolk för. Differentieringens successiva skärpning, vilken bl. a. motiveras av att

avnämarna skall ha lättare att överblicka vad de tar emot, finner styrelsen från

arbetsmarknadssynpunkt nödvändig. Det undandrar sig emellertid styrelsens

bedömande, huruvida det nya gymnasiets differentieringssystem erbjuder eleverna

bredare yrkesvalsmöjligheter efter fullbordade gymnasiestudier än det nuvarande.

Klarhet på denna punkt kan endast vinnas efter det att de olika avnämargrupperna

beretts tillfälle att i praktiken ta ställning till vilka allmänna

färdigheter och specialkunskaper de anser sig böra kräva av det nya gymnasiets

elever. Styrelsen vill även understryka vikten av att gymnasiet utformas så, att

definitiva val av utbildningsvägar kan ske vid en så sen tidpunkt som möjligt.

GU:s förslag innebär en kompromiss mellan starkt divergerande åsikter, och styrelsen

har i princip intet att erinra mot det föreslagna differentieringssystemet.

Under framhållande av att de individuella anlagen bör successivt få utveckla

sig och att en alltför tidig specialisering ofta leder till felval och misslyckanden

tillstyrker LO att den gemensamma kärnan av ämnen blir så bred som möjligt

och att den föreslagna utvecklingen mot specialisering vid gymnasiets slutår genomföres.

Läroverlcslärarnas riksförbund anför:

Förbundet delar vidare GU:s synpunkt, att gymnasiets studieprogram bör

utformas så, att det lämpar sig för en så bred sektor som möjligt. Härför talar

t. ex. en successiv differentiering som möjliggör en mer allmän kärna av ämnen

som bör läsas av samtliga elever. De akademiska studierna skulle vara betjänta

av ett sådant arrangemang. Som exempel härpå kan nämnas, att för vissa språkstudier

elementära kunskaper i statistik, fysik och biologi numera får en allt

mer ökande betydelse.

Emellertid finns det nyanser i uppfattningen om hur GU realiserat differentieringsprinciperna.

TCO framhåller, att det måste vara en bärande linje att så

länge som möjligt uppskjuta en stark differentiering till de högre årskurserna

men ifrågasätter om GU i tillräcklig utsträckning tillämpat de deklarerade principerna

härvidlag vid den konkreta utformningen. Differentieringen under första

året inom den allmänna sektorn förefaller ha blivit lika långt driven som i det

nuvarande allmänna gymnasiet. GU, menar TCO, har här tydligen med anslutning

till avnämarkraven drivits av en önskan att bjuda studievägar som ungefärligen

motsvarar det nuvarande utbudet. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser

likaledes, att avnämarsynpunkten tillmätts ett för stort utrymme vid systemets

utformning. Folkpartiets ungdomsförbund menar, att differentieringen av den

allmänna sektorn måste göras än mindre markerad än vad utredningen föreslagit;

studier för erhållande av kommunikations- och allmänorienterande kunskaper

måste beredas större utrymme. En minskning av antalet studiealternativ

synes enligt Stor-Stockholms planeringsnämnd kunna ske utan olägenheter.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län ifrågasätter om inte differentieringen i

första årskursen kunde ha varit ännu mindre och hänvisar bl. a. till att många

elever vid denna tidpunkt är tveksamma inför valet av studieväg och yrke.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 196i

Mot GU:s slutsats att ett t i 11 v a 1 s g y m n a s i u m, där varje studieprogram

omfattar dels vissa för alla program gemensamma ämnen, dels tillvalsämnen,

är att föredraga framför linjedelat gymnasium, anföres inga allvarligare

invändningar. Skolöverstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse, att de bärande

grundtankarna om skolans uppgift är desamma för gymnasiet som för grundskolan

samt att gymnasiet på detta sätt kommer att bli en naturlig del av ett

modernt, väl genomtänkt och genomfört skolsystem för barn och ungdom från

de första skolåren upp till 19—20-års åldern. TCO ansluter sig också obetingat

till förslaget om en sådan differentieringsmodell. Länsskolnämnden i Uppsala

län anser, att tillvalsgymnasiet har två fördelar. Det ger eleverna möjligheter att

välja den för var och en lämpliga gymnasiegången och den uppskjuter det slutliga

yrkesvalet till en tidpunkt, då eleverna äger större självkännedom och

mognad.

Ett tillvalsgymnasium eliminerar enligt många remissuttalanden riskerna för

felval. Skolöverstyrelsen betonar, liksom överstyrelsen för yrkesutbildning, att

tillvalsgymnasiet är den organisationsform, som bäst tillgodoser önskemålet om

flexibilitet i organisationen och bäst kan tillmötesgå individernas önskemål om

studieväg på ett rätt sätt, som bl. a. gör följderna av ett felval lättast att rätta

till. Denna fördel understrykes av ett antal remissinstanser såsom SR, SECO,

Sveriges handels gymnasiers riksförbund samt lärarkollegierna vid medicinska

högskolan i Umeå och tekniska högskolan i Stockholm.

Några länsskolnämnder uttalar vissa farhågor av schemateknisk och organisatorisk

art. Bl. a. erinrar länsskolnämnden i Gotlands län om glesbygdens problem,

där valfriheten kan te sig oviss. Länsskolnämnden i Malmöhus län

anser det troligt att såväl de lokalmässiga som de personella resurserna har

överskattats. För att organisationen skall kunna fungera fordras, att den skall

kunna vara tillämplig i den ute på fältet rådande situationen och kunna bemästras

av skolledare av genomsnittsformat. Nämnden föreslår därför, att tillvalssystemet

icke slutgiltigt fastställes förrän erfarenheterna på en bredare basis

visat, vad som är praktiskt genomförbart.

GU:s förslag att det integrerade gymnasiet skall differentieras på fem lärokurser

— humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk, naturvetenskaplig

och teknisk — vinner i allt väsentligt allmän anslutning.

Emellertid har man från några håll ifrågasatt, om ej GU lagt för stor vikt

vid avnämarnas intressen vid utformningen av lärokurserna. Sålunda finner

TCO, att utredningen alltför mycket hållit fast vid den traditionella uppdelningen

av gymnasiet i en allmän, en ekonomisk och en teknisk sektor, trots

att man poängterat, att en annan indelning varit naturligare, nämligen efter elevernas

intressen. En sådan gruppering skulle resultera i en humanistisk-språklig,

en ekonomisk-samhällsvetenskaplig och en naturvetenskaplig-teknisk sektor.

Enligt TCO kommer dock de praktiska konsekvenserna av utredningens förslag

att nära anknyta till den senare grupperingen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964-

Skolöverstyrelsen finner också, att GU visat benägenhet att ibland skjuta

avnämarnas krav i förgrunden. Överstyrelsen finner sig dock böra acceptera

den föreslagna organisationen av gymnasiets lärokurser med erkännande

av att den utgör ett klart framsteg i förhållande till den nuvarande. Uppfattningen

att skolan måste anpassas till förändringarna i samhället får emellertid

ej undanskymma, att gymnasiet framför allt måste bygga på, tjäna och vidareutveckla

de individer, som där tillbringar några betydelsefulla år. Överstyrelsen

finner vidare, att GU ej helt lyckats med att bryta ner gränsen mellan den allmänna

och den yrkesutbildande sektorn men kan förstå de skäl, som därvid

varit bestämmande.

Även statens tekniska forskningsråd tillstyrker helt differentieringen men betonar

att nya utbildningsvägar kan komma att erfordras och en smidig anpassning

efter behovens utveckling måste kunna göras.

Över GU:s förslag till indelning av den allmänna sektorn i en humanistisk,

en samhällsvetenskaplig och en naturvetenskaplig lärokurs har mycket

få remissinstanser uttalat sig och då genomgående i allmänna tillstyrkande ordalag.

Den humanistiska lärokursen skall täcka hela det humanistiska

och teologiska fältet. Därvid framstår frågan om de latinska och även grekiska

språkens ställning som ett särskilt problem. Sveriges förenade studentkårer

framhåller, att ämnet jämförande språkkunskap, som införts som ett nytt ämne

i den humanistiska lärokursen, måste anses vara tillräckligt för att täcka förkunskapskraven

för studier vid universiteten. Med hänsyn till att de undersökningar

som GU gjort visar att intresset för klassiska språk är ringa hos avnämarna

och i avtagande hos eleverna, finner man det oförsvarligt att GU ändock bibehållit

möjligheten att läsa både latin och grekiska genom inrättande av helklassisk

och halvklassisk variant. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser,

att det intresse, som kan finnas från elevers sida för helklassiska studier i dagens

läge, ej utgör något argument för att ett nytt och bättre gymnasium skall bibehålla

de klassiska språken. Den som läser klassiska språk får också en sämre

utbildning i såväl samhällskunskap som moderna språk. SECO finner visserligen,

att det inte finns något motiv för att latinet bör kvarstå som obligatoriskt

ämne på det nya gymnasiet men anser det dock värdefullt att den minoritet,

som önskar klassiska språk, beredes möjlighet till detta. Också skolöverstyrelsen

biträder förslaget om att gymnasiet bör erbjuda en relativt omfattande latinkurs,

även om tiden härför måste tagas från moderna språk och samhällsorientering.

Vidare betonar överstyrelsen värdet av grundläggande kunskaper i grekiska

bl. a. vid universitetsstudier i moderna språk. Grekiskan har betydelse även

för förbindelserna på det humanistiska ämnesområdet mellan vårt land och

andra västerländska kulturländer, där grekiskans ställning i skolan liksom det

antika kulturarvets inflytande överhuvudtaget är starkare än i Sverige. Överstyrelsen

anser sålunda att grekiska bör få studeras på gymnasiet. Latinkursen

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196\

bör därvid enligt överstyrelsens mening ej obligatoriskt förenas med studium av

grekiska. Sistnämnda uppfattning delas av Läroverkslärarnas riksjörbund och

Svenska klassikerförbundet.

Mot den allmänna uppbyggnaden av den samhällsvetenskapliga

lärokursen synes icke från något håll ha riktats allvarligare invändningar.

En odelad naturvetenskaplig lärokurs tillstyrkes av det övervägande

antalet remissinstanser, som uttalat sig i denna fråga. Några remissinstanser

talar för en differentiering, motsvarande nuvarande uppdelning i matematisk

och biologisk gren. Detta gäller bl. a. matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Göteborg, lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola och Sveriges

konservativa studentförbund. Under hänvisning till bl. a. GU :s undersökningar

om flickornas betyg i fysik föreslår föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning alternativkurser i matematik och fysik.

Den föreslagna differentieringen av den ekonomiska lärokursen

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla de som uttalar sig

härom.

Skolöverstyrelsen framhåller att en av den ekonomiska sektorns uppgifter är

att ge specialförberedelser för elevernas kommande verksamhet. Överstyrelsen

konstaterar att GU inte funnit skäl framlägga förslag om vidareförande kurser,

som bygger på den ekonomiska sektorn. En samtidig utformning av dylika påbyggnadskurser

kunde emellertid, anser skolöverstyrelsen, ha påverkat differentieringen.

Med den utformning den ekonomiska lärokursen fått biträder överstyrelsen

den föreslagna fördelningen mellan allmänna ämnen och fackämnen med

ett undantag, som skall behandlas senare i samband med läroplanen.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker den ekonomiska lärokursens

differentiering men anmäler tveksamhet inför termen »administrativt»

alternativ och förordar i stället »förvaltningstekniskt». Målsättningen möter ej

heller någon väsentlig erinran från bl. a. generalpoststyrelsen och Sveriges grossistförbund.

De mera kritiska synpunkter, som framförts i några yttranden, gäller inte

den ekonomiska lärokursens uppdelning på alternativ utan berör spörsmål, som

sammanhänger med målinriktningen, framförallt avvägningar inom läroplanen

och frågan om studietidens längd. Dessa båda problemområden behandlas

huvudsakligen i senare avsnitt. Länsskolnämnden i Blekinge län finner, att differentieringen

blivit alltför stark och därigenom kan komma att motverka rekryteringen

till ekonomisk gymnasieutbildning. Enligt länsskolnämnden i Värmlands

län har den ekonomiska lärokursen förlorat alltför mycket av sin yrkesutbildande

karaktär. Sveriges handels gymnasiers riksförbund förordar också en

mer yrkesinriktad målsättning och anser inte att avnämarnas krav givit utslag

för en så teoretisk utbildning som GU föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser visserligen,

att den föreslagna samordningen mellan handelsgymnasierna och övriga gymna
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

sieformer innebär en fördel, men är tveksamma beträffande utformningen av

den ekonomiska lärokursen. Lärokursen måste, till skillnad från fackskolans

ekonomiska sektor, få en starkare inriktning på det teoretiska stoffet, varvid en

avvägning i förhållande till motsvarande kategorier på faekskolesidan torde

vara nödvändig. Det är vidare enligt organisationerna påfallande, att de ekonomiska

ämnena erhållit ett relativt begränsat utrymme och att erforderlig målinriktning

anses kunna ske på detta område samtidigt som allmän gymnasiekompetens

uppnås utan någon förlängning av studietiden, något som av organisationerna

anses alltför optimistiskt. Den typ av yrkesinriktning, som GU gett lärokursen,

synes alltför färdighetsbetonad och organisationerna framhåller att det

inte förefaller som om behovet av kontorister i första hand kommer att fyllas av

gymnasieekonomer utan snarare av elever i fackskola eller yrkesutbildningskurser

av olika slag.

SACO hävdar att fackgymnasieutbildningen skall vara klart yrkesinriktad och

ge en avslutad utbildning, efter vilken eleverna skall kunna gå direkt ut på arbetsmarknaden.

Lärokursen anses innebära en klar uttunning av yrkesutbildningen

jämfört med det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet, vilket enligt SACO

i sin tur innebar en försämring jämfört med det 2-åriga handelsgymnasiet.

SACO kan inte acceptera en ytterligare uttunning av denna yrkesutbildning.

Om man till en klar yrkesutbildning vill lägga ett visst inslag av allmän utbildning

måste lärokursen göras 4-årig anser organisationen.

Läroverksläramas riksförbund anser, att samtliga elever bör få den merkantila

allroundutbildning, som utgjorde det tidigare 2-åriga handelsgymnasiets

målsättning. Förbundet finner att detta är en i väsentlig grad annan målsättning

än den GU företräder och anför härvid bl. a. följande.

GU:s avnämarundersökningar ger vid handen att i huvudsak endast de större

företagen och organisationerna kommit till tals med önskemål och värderingar

beträffande det merkantila gymnasiet. De mindre och medelstora företagen, vilka

hittills utgjort den viktigaste avnämargruppen, har ej i tillräcklig grad fått

göra sin röst hörd. Det torde vara så att arbetsuppgifterna principiellt skiljer sig

rätt avsevärt i de mycket stora företagen från dem i de små. Det stora företaget

kräver allmänbildning som huvudgrund plus en sådan utbildning, som ger utvecklingsmöjligheter

inom en trång, ofta mycket specialiserad sektion varför

dessa företag föredrar ett vaket och gott råmaterial, som man själv kan

specialutbilda efter företagets egna normer. Huvudparten av övriga företag

behöver däremot någon som han ta hand om korrespondensen, bokföringen,

deklarationen m. m. och som kan omsätta moderna metoder i praktiskt arbete,

både när det gäller små men viktiga detaljer och mer kvalificerade uppgifter.

Ett sådant företag har icke råd att betala för alltför många misstag av den

anställde gymnasieekonomen, som ofta är den ende i företaget eller på avdelningen

med längre ekonomisk utbildning.

Slutsatsen måste sålunda bli att om inte ett fåtal specialiserade storföretag

är villiga att överta den årliga utexaminationen av gymnasieekonomer, så torde

det bli svårt att få de företagare, som i dag tar emot huvudparten av dessa ungdomar,

att utnyttja en arbetskraft som erhållit en bred men föga djup eller

»matnyttig» utbildning, på väsentliga punkter långt sämre än det tidigare 2-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

åriga handelsgymnasiets. Det synes således i hög grad påkallat att en ny och

mer realistisk avnämarundersökning göres för det merkantila gymnasiets del.

Förbundet anser att den målsättning som GU uppställer för den ekonomiska

lärokursen och avnämarnas krav måste leda till en 4-årig studietid.

Inte någon remissinstans uttalar sig för en helt odifferentierad teknisk

lärokurs. Beträffande innehållet i lärokursen har GU betonat vikten av ett

ökat utrymme för allmänna ämnen. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund finner detta vara till fördel, eftersom samma krav i detta avseende

måste ställas på gymnasieingenjörer som på andra medborgare med likvärdig

utbildning och eftersom tekniken i ökad utsträckning får anknytning till

vidare områden. I och för sig anser organisationerna att det varit önskvärt med

en ännu starkare betoning av dessa synpunkter. Men även en utökning av utrymmet

för de tekniska ämnena är erforderlig. Därvid följer som ofrånkomlig

konsekvens en förlängning av gymnasieingenjörernas studietid med ett år. Organisationerna

anser att GU:s förslag härvidlag är välbetänkt.

Såväl Tekniska läroverkens elevförbund, Svenska fackingenjörers förbund

som statens tekniska forskningsråd understryker starkt den dubbla målsättningens

berättigande. Även kommer skollegium, lantmäteristyr elsen och statskontoret

anser uppläggningen av utbildningen välmotiverad.

En differentiering av den tekniska sektorn efter fack tillstyrkes bl. a. av skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, lärarkollegiet vid tekniska högskolan

i Stockholm, Tekniska läroverkens lärarförbund, Jernkontoret och TCO.

Om GU:s förslag att begränsa antalet reguljära alternativ

inom den tekniska lärokursen till fyra i årskurs 3 och sex i årskurs 4 framhåller

skolöverstyrelsen att starka skäl talar mot nuvarande antal linjer och specialiseringar

vid de tekniska gymnasierna. Överstyrelsen godtar den av GU föreslagna

differentieringen men föreslår samtidigt — under hänvisning till att en

allmän teknisk studieväg med grundläggande ingenjörsutbildning och i förhållande

till övriga alternativ förstärkt merkantil utbildning bör kunna vara av

värde vid sidan av de mera fackbetonade alternativen — att en sådan utbildning

försöksvis prövas också i det nya gymnasiet.

Den av GU föreslagna differentieringen anser lärarkollegiet vid tekniska högskolan

i Stockholm bör godtas och telestyrelsen hälsar den minskade differentieringen

med tillfredsställelse. Kommerskollegium biträder GU:s uppfattning, att

differentieringen bör vara så ringa som möjligt. Även Svenska fackingenjörers

förbund anser, att den nuvarande differentieringen bör minskas. Den mycket

stora flora specialiseringar, som uppstått vid de tekniska gymnasierna, kan enligt

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund icke anses rationellt motiverad. Kraven

på specialiseringar torde oftare ha bottnat i en viss branschs önskemål om en

för denna reserverad rekryteringslinje än i ett faktiskt behov av i skolan meddelad

för branschen avpassad specialutbildning. SR tillstyrker GU:s förslag och

framhåller bl. a. att en långt gående specialisering medför höga kostnader för

6 — liihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 171

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

specialutrustning samt olägenheter för den enskilde individen. Även TCO hälsar

med tillfredsställelse strävan att samla den tekniska utbildningen inom ett

mindre antal studiealtemativ. De alternativ, som utvalts, torde enligt organisationen

också bäst motsvara arbetsmarknadens krav samtidigt som de bör ge

goda valmöjligheter för eleverna att söka fortsatt specialisering inom icke alltför

avgränsade yrkesområden.

Arbetsmarknadsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse GU:s förslag att inte

definitivt låsa den tekniska lärokursens differentiering. Härigenom blir det möjligt

för vissa för landets ekonomi väsentliga industrier att trygga rekryteringen

av tekniker genom ett intimt samarbete med de lokala skolmyndigheterna.

Viss kritik av GU:s förslag förekommer emellertid. Sålunda finner överstyrelsen

för de tekniska högskolorna, att många av de nu förefintliga linjerna, som

föreslås bli slopade, likväl visat sig vara till stor gagn, eftersom de försett vissa

industrigrenar, som ofta varit lokaliserade i eller invid gymnasieorterna, med

lämpligt utbildad ingenjörspersonal. Det kan därför ifrågasättas, om ej ambitionen

att uppnå likformighet i alla delar av landet drivits för långt och om ej

vissa möjligheter till lokala avvikelser bör hållas öppna.

Liknande synpunkter har överstyrelsen för yrkesutbildning, som anser, att

GU gått längre än som är nödvändigt och lämpligt, när det gäller att inskränka

differentieringen. Mot de fyra föreslagna huvudalternativen finns i huvudsak

intet att erinra. Överstyrelsen anser emellertid att behovet av differentiering

med hänsyn till vissa industriers behov inte kan tillgodoses enbart genom en

viss variation inom dessa huvudalternativ. Således har sådana utbildningsalternativ,

som representeras av den flygtekniska linjen i Norrköping, den textiltekniska

i Borås och den gjuteritekniska och trätekniska i Jönköping ett klart

existensberättigande. Behovet av dylika specialiseringar bör enligt överstyrelsen

ej tillgodoses genom påbyggnadskurser utan genom utbildning under gymnasieåren.

Bibehållandet av vissa nu förekommande speciella utbildningsalternativ har

också vunnit stöd i några yttranden från myndigheter och organisationer med

lokal anknytning.

Förslag har även framlagts om ytterligare differentieringar inom de av GU

föreslagna alternativen i årskurs 4. Sålunda föreslår Tekniska läroverkens lärarförbund

och Tekniska läroverkens elevförbund att den byggtekniska utbildningen

i arskurs 4 differentieras — förutom i de av GU föreslagna anläggnings- och

husbyggnadstekniska alternativen — även i ett planeringstekniskt alternativ.

Svenska fackingenjörers förbund och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund

hävdar å andra sidan att den byggtekniska utbildningen bör vara odifferentierad

även i årskurs 4.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner, att GU

har vissa skäl för sitt förslag med fyra huvudalternativ, av vilka två under

fjärde året ytterligare uppdelas. Dessa alternativ representerar flertalet ingenjörer

nu och sannolikt även under överskådlig framtid. Emellertid kommer ett

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

flertal viktiga branschområden att sakna anknytning för vissa särskilda behov

bland de tekniska specialämnena. Ingenjörerna i dessa branscher uppgår till ett

inte obetydligt antal och de spelar en viktig roll för landets försörjning. Det

vore beklagligt framhåller organisationerna om dessa branscher för många skulle

förlora i attraktion genom att den faktiska utbildningstiden måste förlängas med

en branschanpassning efter de fyra gymnasieåren.

Några remissinstanser har närmare diskuterat, huruvida GU:s förslag att i

sista årskursen öppna möjligheter för ett antal speciella varianter är tillfyllest

för att tillfredsställa avnämarbehoven.

Kemikontoret anser i likhet med GU att den kemitekniska utbildningen inte

skall differentieras efter funktion utan förordar en odelad studiegång efter fack.

Begränsningen av antalet alternativ inom den tekniska sektorn har dock enligt

kontorets uppfattning blivit alltför drastisk. Den kan likväl accepteras, om också

med viss tvekan, därest de speciella linjer av kemiteknisk utbildning, som nu förekommer

vid vissa gymnasier, i framtiden ordnas inom ramen för det kemitekniska

alternativet. Sveriges melcanförbund, som tillstyrkt nedskärningen av antalet

linjer, förutsätter att kraven på en viss specialisering tillgodoses på annat sätt

inom gymnasiets ram. Tekniska läroverkens lärarförbund anser, att den önskvärda

specialiseringen ej kan vinnas inom ramen för de av GU angivna variationerna,

utan föreslår inrättandet av olika grenar i fjärde årskursen inom de

enskilda facken. Därvid hänvisar förbundet till nu existerande speciallinjer vid

flera tekniska gymnasier. Lantmäteristyrelsen finner, att fast organiserad utbildning

inom ett specialfack har en positiv funktion. Utan en förankring i den nuvarande

gymnasieutbildningen kan mindre företagare, som ej har egna resurser

för vidareutbildning, lätt bli efter i utvecklingen. Länsskolnämnden i Kristianstads

län framhåller, att specialiseringar bör anordnas i gymnasiets regi och koncentreras

till gymnasieorter med särpräglad industri. Skolöverstyrelsen framhåller

att återhållsamhet bör iakttas i fråga om medgivande till specialiseringar och

att sådana bör ifrågakomma endast vid gymnasier, som vid sidan av specialisering

kan erbjuda eleverna samtliga reguljära fackalternativ. Vidare bör specialiseringen

vara avsedd för riksbehov och inte vara en följd av enbart lokala önskemål.

Beträffande GU:s förslag om påbyggnadsk urser framhåller Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund att sådana kurser kan vara

synnerligen värdefulla men att de icke utgör någon ersättning för en branschanknuten

gymnasieutbildning. Deras värde ligger däremot i den möjlighet till

fortbildning de erbjuder, sedan ingenjörerna varit någon tid i förvärvsverksamhet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att påbyggnadskurser av nuvarande

slag även i fortsättningen bör anordnas, då erfarenheterna av dessa kurser

enbart är goda. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser att nackdelarna

med de begränsningar i differentieringen som föreslås i viss mån kan elimineras,

därest ett system med dylika kurser utbygges. Sveriges melcanförbund

finner det dock föga troligt, att de elever som genomgått 4-årig gymnasieutbild
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

ning är villiga att genomgå en påbyggnadskurs. Svenska teknologföreningen

anser det angeläget att ett fortbildningssysteni kommer till stånd. Även Tekniska

läroverkens elevförbund och Svenska fackingenjörers förbund ansluter sig till

förslaget om påbyggnadskurser liksom länsskolnämnden i Värmlands län. Behovet

av sådana kurser understrykes också av tekniska rådet vid länsskolnämnden

i Västmanlands län, som dock ifrågasätter, om inte stora fördelar skulle

uppnås genom inrättandet av fristående ingenjörsskolor för en sådan utbildning.

Bland de postgymnasiala utbildningslinjer, vilka kunde tänkas motivera

ytterligare differentieringar, har GU bl. a. berört utbildningen av

klasslärare. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnden i Malmöhus län delar

GU:s uppfattning, att den samhällsvetenskapliga, den humanistiska men också

den ekonomiska lärokursen är väl lämpade för rekrytering. 1960 års lärarutbildningssakkunniga

anser, att även den naturvetenskapliga studievägen ger lämplig

förutbildning. Allt är dock beroende av hur man tänker sig den efterföljande

klasslärarutbildningen. De sakkunniga finner det önskvärt, att det nya gymnasiet

leder till en sådan jämnhet, att kompletteringsbehovet uteblir. TCO konstaterar,

att betydande olikheter föreligger mellan lärokurserna och anser att

vissa ämnesmoment av väsentlig betydelse är mycket svagt företrädda i den

ekonomiska och den tekniska lärokursen, varför kompletteringar för elever från

dessa studievägar torde bli erforderliga. TCO finner det dock angeläget, att blivande

lärare skall kunna rekryteras från samtliga lärokurser.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm anser, att GU tagit alltför lätt pa

frågan om förutbildning för klasslärare. Då dessa skall tjänstgöra som lärare i

alla ämnen på grundskolans låg- och mellanstadium, måste de ha en rent kunskapsmässigt

gedigen grund.

Bland övriga postgymnasiala utbildningsvägar berörs socialinstituten

av samarbetsnämnden för socialinstituten. Nämnden framhåller, att hela gymnasiesystemet

får en viss fasthet genom att vissa viktiga ämnen som svenska,

matematik, samhällskunskap och engelska fått ett betydande utrymme på alla

sektorer. Detta medför att socialinstituten med fördel kan ta emot sökande från

samtliga föreslagna lärokurser. TCO instämmer i GU:s bedömning att för utbildningen

av socionomer är samhällsvetenskaplig liksom ekonomisk lärokurs

lämplig grund och finner det troligt att den framtida socionomutbildningen

kommer att grundas på gymnasieutbildning eller motsvarande.

Även behovet av differentieringar för att tillgodose speciella elevintressen

har från enstaka håll upptagits till diskussion. Beträffande det

intresse som rör socialt-humanitär och huslig verksamhet förklarar

skolöverstyrelsen att det förra intresset kan tillvaratas och utvecklas genom att

eleverna erbjuds specialisering inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga och

ekonomiska lärokurserna. Vad angår hushållsteknisk specialisering menar överstyrelsen,

att intressen på detta område torde tillgodoses inom specialarbetets

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961/.

ram inom årskurs 3. Argumentet att det i gymnasiet behövs lärokurser direkt

inriktade på s. k. kvinnliga intressen anser överstyrelsen ohållbart.

Arbetsmarknadsstyrelsen är tveksam huruvida införandet av social variant är

tillräckligt underbyggt men vill inte motsätta sig att denna variant på försök

erbjuds med hänsyn till att det speciella elevintresse som motiverat denna variant

svårligen kan tillgodoses inom andra gymnasieämnen.

SECO och Sveriges förenade studentkårer liksom SR anser att sådana intressen

bör tillgodoses inom den ordinarie utbildningens ram utan att särskilda

varianter inrättas.

Medicinalstyrelsen anknyter till GU:s uttalanden att någon speciell lärokurs

inom gymnasiet ej planerats för de s. k. vårdyrkena. Styrelsen säger sig vara

medveten om att den s. k. vårdnadssektorn är utomordentligt personalkrävande

men att den i förhållande till sin storlek och betydelse ej påverkat det allmänna

skolväsendets innehåll och uppbyggnad. Härefter anför styrelsen bl. a. följande.

Såsom styrelsen i olika sammanhang tidigare anfört är det för blivande sjuksköterskor,

på vilka yrkesmässigt ställes allt högre krav, nödvändigt att yrkesutbildningen

kan stödja sig på en gedigen skolunderbyggnad. Social fackskola

eller motsvarande bör snarast uppställas som inträdeskrav. Ehuru styrelsen sålunda

ej anser att man generellt kan uppställa genomgånget gymnasium som

inträdeskrav, menar styrelsen dock, att ett visst antal studenter bör inriktas på

sjuksköterskebanan med tanke på det stigande behovet av främst välutbildade

lärare och administratörer inom sjukvården men även med tanke på sjukvårdsspecialister

bl. a. för forskningsuppgifter.

Medicinalstyrelsens synpunkter delas i allt väsentligt av 1962 års utredning

angående sjuksköterskeutbildningen.

Skolöverstyrelsen accepterar förslaget om möjlighet till begränsad estetisk

specialisering. Musikaliska akademiens styrelse finner förslaget om en

måttlig specialisering vara ett lyckligt initiativ, motsvarande nubehovet. Storstockholms

planeringsnämnd och stadsfullmäktige i Stockholm anser, att

musikgymnasiet i Stockholm bör bibehållas med lämplig anpassning till gymnasiet

i övrigt. Musiklärarnas riksförbund framhåller att en estetisk variant

på intet sätt kan ersätta musikgymnasiet och att det vore olyckligt att spoliera

den enda tillflyktsorten för de ständigt ökande skarorna av musiktörstande ungdomar.

Även musikhögskolans lärarråd anser, att den estetiska varianten inte

kan ersätta musikgymnasiet. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Stockholm

önskar att musikgymnasiet bibehålies och att nya sådana gymnasier bör inrättas.

Utbildningen vid ett sådant gymnasium anses överlägsen den som kan ges

enligt GU:s modell för estetisk specialisering. Konstnärernas riksförbund, SR

och SECO tillstyrker GU:s förslag om den estetiska specialiseringen.

I likhet med GU finner skolöverstyrelsen, att frågan om inrättande av s. k.

praktiska gymnasier ej längre kan sägas vara aktuell, då de behov,

intressen och verksamhetsformer, som skulle motivera tillkomsten av ett sådant

gymnasium, kan tillgodoses inom det av GU föreslagna gymnasiets ram.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196tf.

Den fördelning av gymnasiets undervisningsämnen på olika årskurser som

föreslagits av GU och som är av betydelse för möjligheterna till övergång

från en lärokurs till en annan har i huvudsak tillstyrkts av så gott

som samtliga remissinstanser, som yttrat sig däröver, bl. a. skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, LO, TCO, SECO och Sveriges liberala studentförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför:

Det bör betraktas som väsentligt, att ungdomarna kan inleda sina gymnasiestudier

med den förvissningen att de efter första årskursen har möjlighet att

byta studieriktning, en möjlighet som inte får framstå som formell utan som

ett realistiskt alternativ. Styrelsen finner det angeläget att understryka vikten

av att åtgärder inom skolan vidtagas för att göra det möjligt för eleverna att

förverkliga GU:s intentioner på denna punkt utan kostnads- och tidskrävande

undervisning av enskild karaktär. I ett gymnasium med den typ av differentiering

GU föreslår elimineras inte riskerna för felval med kompletteringar och

i en del fall studieavbrott som följd. Den föreslagna konstruktionen förutsätter i

sig att eleverna får kontinuerlig vägledning och aktuella, vederhäftiga informationer.

Humanistiska fakulteten i Stockholm ansluter sig till principen så till vida

att man förordar att första årskursen differentieras så litet som möjligt men

anser att beträffande andra och tredje årskursen måste övergångsmöjlighetema

tillmätas mindre vikt.

3.3 Studietidens längd

3.3.1 Gymnasieutredningen

3.3.1.1 Normalstudietiden fram till tillträde till universitet och

högskolor (GU 6.3)

GU erinrar inledningsvis (GU 6.3.1) om tidigare överväganden, om direktiven

till GU och om vad departementschefen i propositionen 1962: 54 angående reformering

av den obligatoriska skolan m. m. uttalat om studietidens längd i

gymnasiet.

GU konstaterar att frågan om att studiegången normalt skall vara 3-årig

härmed kan sägas vara i huvudsak avgjord för gymnasiets del »såvida inte tungt

vägande skäl kan anföras däremot».

Enligt GU:s uppfattning är argumenten för en längre studietid än tre år (GU

6.3.2) — förutom att man anser att grundskolan skulle ge en svagare grund för

gymnasiestudier än de skolformer, främst realskolan, på vilka nuvarande gymnasium

bygger — i huvudsak att alla gymnasister borde få mer omfattande utbildning

framför allt i moderna språk, svenska och matematik. Om inte studietiden

ökas, kunde tillgodoseendet av dessa krav medföra att kunskaperna minskar

i andra ämnen, vilket från förutbildningssynpunkt inte kan accepteras.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

De framkomna förslagen om förlängning av studietiden är av olika karaktär.

Sålunda har föreslagits att gymnasiet skulle bli 4-årigt, varvid man främst tänkt

sig en viss breddning och fördjupning av kurserna i allmänna ämnen. Enligt ett

annat förslag skulle i stället den ökade studietiden utnyttjas för grundläggande

akademisk undervisning, stundom kallad propedeutisk undervisning.

GU konstaterar i samband med sina överväganden av denna fråga (GU 6.3.3)

att studentexamensåldem i Sverige — för närvarande i genomsnitt omkring

20,3 år — är hög i förhållande till motsvarande ålder i andra länder.

En av GU genomförd undersökning angående studieresultat i det allmänna

gymnasiet (SOU 1963: 41 s. 7 ff.) visar att för närvarande närmare två tredjedelar

av eleverna avlägger studentexamen utan försening, drygt en sjättedel

avlägger studentexamen med försening och ca en sjättedel avgår från gymnasiet

utan examen. Undersökningarna visar att några nämnvärda skillnader ej föreligger

mellan 3-årigt och 4-årigt gymnasium.

GU erinrar vidare om den relativt höga åldern för avläggande av akademisk

examen samt framhåller det angelägna i att denna ålder med hänsyn till arbetsmarknadens

behov sänkes. Det anses därför betydelsefullt att högskolestudierna

kan påbörjas tidigare än nu. Även andra skäl närmast av utvecklingspsykologisk

natur anses tala härför.

En förlängning av gymnasiets studietid medför också ökade studiekostnader

för eleverna och större ekonomiska insatser från samhällets sida. Härtill kommer

kostnaderna för det omedelbara produktionsbortfallet. GU uppskattar kostnaderna

för produktionsbortfallet vid en förlängning av studierna med ett år till

150 ä 200 milj. kr. årligen.

Starka skäl talar sålunda enligt GU:s uppfattning mot en förlängning av studietiden

för att möjliggöra enbart en breddning och fördjupning av den allmänna

utbildningens innehåll. I

I fråga om förslaget att införa en propedeutisk fjärde årskurs framhåller GU

att en sådan konstruktion rimligtvis förutsätter en avgångsetapp efter tre år för

dem som inte vill fortsätta vid universitet. En dylik anordning skulle bl. a. innebära

att man tillskapar en ny kompetens som skulle ligga under studentexamenskompetensen

men över den kompetens som fackskolan avses skola ge. Enligt

GU:s mening kan allvarliga betänkligheter anföras häremot.

GU finner att det skulle bli utomordentligt kostsamt att anordna en fjärde

årskurs på alla eller flertalet gymnasieorter. Detta bedömes inte heller genomförbart

med hänsyn till lärartillgången. Mot att å andra sidan anordna den

fjärde årskursen endast vid ett mindre antal gymnasier anser GU två tungt

vägande invändningar kunna göras. Den ena är att ett stort antal gymnasister

skulle behöva tillbringa ett »mellanår på mellanort» mellan de tre åren i gymnasiet

och de akademiska studierna. Vidare skulle gymnasier utan 4-årig studie
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

gång få en sämre ställning i bl. a. lärarrekryteringsavseende. Värderingen av

gymnasierna skulle bli olika.

GU anser sig vidare inte övertygad om att ett fjärde år verkligen skulle

minska studietiden för ett stort antal av dem som fortsätter med högre studier.

Detta gäller sannolikt flertalet av dem som kommer att studera vid fackhögskolor

och medicinsk fakultet liksom t. ex. blivande jurister.

GU anser att utbildningen i grundskolan kommer att ge ett med de nuvarande

skolformerna likvärdigt underlag för gymnasiestudier. Inte heller har GU

funnit de argument som i övrigt anförts för en längre studiegång tillräckligt

tungt vägande. Då majoriteten av gymnasisterna för närvarande genomför gymnasiestudierna

på normal tid, blir sålunda GU:s slutsats den, att det 3-åriga gymnasiet

bör bibehållas som huvudform även i framtiden, dvs. normalstudietiden

fram till högre studier bör vara tre år.

3.3.1.2 Studietidens längd vid gymnasiets yrkesutbildande sektorer

GU:s förslag att normalstudietiden i gymnasiet fram till tillträde till universitet

och högskolor skall vara tre år gäller även de yrkesutbildande studievägarna

i gymnasiet.

En annan fråga är om de fullständiga fackgymnasiala lärokurserna bör ha

annan längd, dvs. om det för gymnasieekonom- och gymnasieingenjörskompetens

erfordras längre studietid än tre år.

Det totala timantalet vid nuvarande tekniskt gymnasium (GU 9.5.1) är mycket

högt, 115,5 veckotimmar, med för de olika årskurserna respektive 39, 39 och

37,5 veckotimmar. Detta timtal bör jämföras med timtalen vid de 3-åriga allmänna

försöksgymnasiema (100,5—105 veckotimmar) och 3-åriga handelsgymnasiet

(96 veckotimmar). Detta innebär att arbetsbelastningen för eleverna i

tekniskt gymnasium är utomordentligt stor.

På GU:s uppdrag företagna undersökningar (SOU 1963: 41, s. 83 ff.) bekräftar

också att det tekniska gymnasiet är en mycket krävande skolform. Underbetygsfrekvensen

särskilt i första årskursen är mycket hög. Huvuddelen av underbetygen

förekommer i matematik och fysik. På allmänt gymnasium är underbetygsfrekvensen

betydligt lägre i dessa ämnen.

I undersökningarna har vidare avbrotts- och underbetygsfrekvensen ställts mot

elevernas prestationsförmåga mätt med betygen vid inträdet och med ett allmänt

intellektuellt prov. Härav framgår bl. a. att några större skillnader i betygsstatus

för elever vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsittningsfi-ekvens

inte föreligger. Elevernas allmän-intellektuella status företer ännu

mindre skillnader vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsittningsfrekvens.

Kvarsittning respektive uppflyttning sammanhänger uppenbarligen

med åtskilliga andra faktorer än de betyg eleverna har vid inträdet och den

potentiella förmåga, som ett allmänt-intellektuellt prov kan ge besked om.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.tf

Enligt GU:s åsikt synes ett avgörande hinder för bättre studieresultat för

stora grupper av elever ligga i den starka koncentrationen av de inledande kurserna

i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Av totala timtalet för matematik,

fysik och kemi ligger sålunda för närvarande två tredjedelar i årskurs 1

och återstoden i årskurs 2. I sista årskursen förekommer inte dessa ämnen.

Nu påtalade förhållanden nödvändiggör enligt GU:s mening att förläggningen

av dessa ämnen omdisponeras, bl. a. på så sätt att ett inte obetydligt utrymme

beredes för dem även i årskurs 3. Eu sådan omdisposition får konsekvenser för

studietidens längd, eftersom de tekniska ämnena i stor utsträckning bygger på

fullständiga kurser i matematik, fysik och kemi.

Den tekniska utbildningen förutsätter en grund av allmänt naturvetenskapliga

ämnen och matematik samt vissa bredare tekniska ämnen. Tidsmässigt bör

denna undervisning placeras i början av utbildningstiden. GU har vidare med

stöd av avnämarundersökningarna funnit att gymnasieingenjörerna bör få en

väsentligt breddad undervisning i humanistiska, samhällsvetenskapliga och

språkliga ämnen. Om de förslag som GU i det följande under avsnittet 3.4.1

framlägger om timtal för olika ämnen genomföres, skulle för de tekniska fackämnena

endast återstå ca 25 veckotimmar i en 3-årig teknisk lärokurs. I nuvarande

gymnasium omfattar dessa ämnen ca 56 veckotimmar. GU anser det

uppenbart att en så stor minskning i timtalet för fackämnena inte kan göras om

man önskar uppnå ett studiemål av ungefärligen samma nivå som det nuvarande.

Någon radikal förändring av studiemålet kan enligt GU med hänsyn till gymnasieingenjörernas

uppgift inte ifrågakomma.

Aled hänsyn härtill har GU funnit att studiegången för den fullständiga tekniska

lärokursen bör bli 4-årig med en måttlig differentiering först i årskurs 3

och en starkare differentiering i sista årskursen. GU framhåller att en sådan

konstruktion medger att eleverna i den tekniska lärokursen kan gå till universitet

och högskolor efter tre år.

När det gäller den ekonomiska lärokursens längd (GU 9.6.1) konstaterar GU

först att handelsgymnasiet tidigare varit blott 2-årigt. Fr. o. m. läsåret 1961/62

blev det 3-årigt. Timtalet i det 3-åriga handelsgymnasiet är sammanlagt 96

veckotimmar.

GU framhåller att utrymmet på timplanen för ämnen med direkt betydelse

för ekonomisk-merkantil verksamhet är stort, varvid till dessa ämnen ej blott

bör räknas de rent företagsekonomiska ämnena samt färdighetsämnena maskinskrivning

och stenograf i utan även geografi och delar av samhällskunskapen.

Härtill kommer att språkundervisningen i viss utsträckning har inslag av kommersiellt

språk.

GU diskuterar närmare frågan om inte den ekonomiska lärokursen liksom den

tekniska borde vara längre än tre år och anför härom bl. a. följande.

Förhållandena för de ekonomiska och tekniska sektorerna är ej helt analoga.

De krav som ställs från avnämarna på utbildning i specifika ämnen är i varje

* — Bihang till riksdagens -protokoll 10GI. 1 samt Nr 171

(i

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

fall i dagens läge väsentligt mindre när det gäller den ekonomiska sektorn. Detta

sammanhänger bl. a. med att de mera allmänna ämnena har en direkt och stor

betydelse för yrkesverksamheten. Det gäller i första hand krav på kunskaper i

samhällskunskap — inklusive samhällsekonomi — samt moderna språk. Detta

innebär att kommunikationsfärdigheter respektive orientering i svenskt och

internationellt samhällsliv i gymnasiets ekonomiska lärokurs är att hänföra till

specialförberedelserna. På den ekonomiska sektorn har det sålunda befunnits

möjligt att inom ett lägre totalt timantal än på den tekniska inrymma de nödvändiga

specialförberedelserna. Kraven på allmän orientering påverkas ej av

detta, eftersom ju åtskilliga ämnen fyller en dubbel funktion.

GU har sålunda inte funnit det motiverat att föreslå att den normala studietiden

för ekonomisk lärokurs skall vara längre än tre år.

3.3.1.3 Studieprogrammets individuella variation

GU framhåller i flera sammanhang att det gymnasiala skolsystemet i framtiden

måste utformas så att alla elever kan finna studievägar som så långt möjligt

motsvarar vars och ens önskemål och förutsättningar. Denna synpunkt har

varit vägledande såväl för GU:s ställningstagande till utformningen av det gymnasiala

skolsystemet i dess helhet som för konstruktionen av det egentliga gymnasiet.

Som särskilt viktig härvidlag betraktar GU möjligheten för eleverna att

vid flyttning till högre årskurs välja mellan flera studiekurser, vilket bl. a. kan

innebära ändring av studieinriktning. Vidare medger det arbetssätt som GU föreslår

(jfr 3.4.1) en individuell anpassning till elevernas intressen och förmåga.

Enligt GU:s mening bör dock den individuella anpassningen kunna drivas ännu

längre.

GU framhåller att det kommer att finnas åtskilliga elever, vilkas kapacitet

inte tas helt i anspråk av det normala studieprogrammet. GU föreslår att elever

som är så framgångsrika i sina studier att de orkar med ytterligare arbetsbelastning

får möjlighet till utölcad studiekurs genom att i årskurserna 2 och 3 frivilligt

studera ytterligare ämnen (GU 9.13.1). Det totala timtalet i dessa årskurser

har beräknats så att den frivilliga undervisningen borde kunna omfatta i

varje fall tre ä fyra veckotimmar. Något principiellt hinder för enstaka elever

att få ta ytterligare en eller annan veckotimme bör ej uppställas. GU uttalar

särskilt att skolan bör vara relativt obunden av formella betraktelsesätt, då det

gäller att. tillåta en framgångsrik elev att frivilligt studera ett eller flera ämnen.

De ämnen som skall kunna väljas till bör enligt GU:s mening vara sådana som

förekommer på annan studiekurs än den eleven tillhör. Härigenom kan eleven

dels bredda sin kompetens, dels öka möjligheterna att i högre årskurs välja

annan studiekurs.

Om den som läser frivilligt ämne ej kan placeras i grupp, som läser detta

ämne, bör, om elevantalet överskrider det allmänna delningstalet för klass, en

särskild grupp få bildas i ämnet.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

GU anser att eleverna i princip fritt bör få välja vilka ämnen de vill studera

frivilligt men av praktiska skäl anses det som regel ej möjligt att tillgodose alla

önskemål. Vid avgörandet av frågan vilken frivillig undervisning som skall förekomma

anser GU att elevmajoritetens önskningar så långt möjligt bör vara

utslagsgivande. Vissa ämnen, varierande efter vilken lärokurs eleven följer, bör

dock ges prioritet. Detta gäller exempelvis moderna språk för elever på teknisk

och naturvetenskaplig studieväg.

En variant av utökad studiekurs kan möjligheten till frivillig undervisning

utanför schemat sägas vara (GU 9.13.2). GU föreslår att instrumentalmusik,

körsång, teckning, dramatik och gymnastik skall få finnas utanför schemat i

hela gymnasiet. Visst timtal, i huvudsak beroende av antalet deltagare, skall tilldelas

dessa ämnen.

Enligt GU:s mening bör det ankomma på rektor att efter klasskonferensens

hörande bestämma om elev kan anses rå med utökad studiekurs och, om så anses

vara fallet, vilket eller vilka ämnen eleven skall få välja (GU 9.13.3).

Liksom det kommer att finnas elever som orkar med ett större studieprogram

än det normala framhåller GU att det otvivelaktigt kommer att finnas elever

som trots stora ansträngningar inte kan uppnå tillfredsställande studieresultat.

För dessa föreslås särskilda studiestödjande åtgärder (GU kap. 11).

GU betonar att omfattningen av sistnämnda grupp elever bl. a. är beroende

av hur snäv intagningen till gymnasiet kommer att göras. Intagningen kan enligt

GU:s åsikt inte göras för snäv, enär det inte finns några intagningsinstrument,

med vilkas hjälp man med större säkerhet kan förutse vilka som med

framgång kan genomföra gymnasiestudier.

GU diskuterar närmare (GU 11.1.2) för vilka elevgrupper studiestödjande åtgärder

kan aktualiseras och anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Elevernas studieprestationer i en viss årskurs är givetvis beroende av deras

studieförmåga. Redan före inträdet i den aktuella årskursen kan studieförmågan

mätas på olika sätt, t. ex. med betygen i föregående årskurs eller med anlagsprov

av olika slag. Alla dylika mått är mer eller mindre bristfälliga.

Orsakerna till att elever med samma mått på studieförmågan når olika studieresultat

kan vara flera. Studieprestationen beror av många faktorer av vilka

åtskilliga endast i mindre grad eller inte alls kan komma till uttryck i de gängse

måtten på studieförmågan vid studiernas början. Under läsårets gång inträffade

ändringar i intressen och i förhållanden i hem- och skolmiljö finns exempelvis

inte med i studieförmågan, om denna mätes med betygen i föregående årskurs.

Vidare är som nämnts de instrument med vilka studieförmågan och studieresultaten

mätes behäftade med mer eller mindre stora fel. Även om det råder

ett förhållandevis starkt samband mellan de båda storheterna följer av det

senast sagda att smärre avvikelser i studieresultat i förevarande sammanhang

saknar intresse. Först när avvikelserna blir betydande finns anledning att här

uppmärksamma dem.

Elever som åstadkommer studieresultat avsevärt över förväntan i förhållande

till det använda måttet på studieförmågan kallas ibland överpresterande. Elever

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

som presterar avsevärt under förväntan med hänsyn till betygen i föregående

årskurs eller hans resultat på olika anlagsprov kallas underpr ester ande. De däremellan

liggande eleverna kan kallas normalpresterande.

GU framhåller, att vissa elever totalt sett kan uppnå studieresultat i överensstämmelse

med vad man väntar sig med hänsyn till intagningsbetyg eller motsvarande

men lyckas mindre bra i ett enstaka ämne, där de har ett mycket lågt

betyg i förhållande till genomsnittsbetyget, dvs. ett hack i betygsprofilen.

Denna grupp betecknar GU som »elever med profilhack». En tredje grupp för

vilka stödåtgärder kan övervägas är de, som är svaga i några eller flertalet ämnen

och i övrigt uppnår en medelmåttig kunskapsnivå och vilkas prestationer

därför totalt sett kommer att bedömas som ej acceptabla. De kallas av GU

»lågpresterande ».

Efter att ha ytterligare uppehållit sig vid spörsmålet om vilka förhållanden

som kan förklara varför en elevs studieresultat avviker från vad man förväntar

av honom kommer GU in på frågan om förlängning av studietiden såsom studiestödjande

åtgärd.

Härvid diskuteras i första hand endast längre studietid erbjuden i en fast

organiserad, 4-årig studiegång, parallell med de tre första årskurserna i normalstudiegången

(GU 11.2). GU understryker att en sådan organisation inte skulle

vara jämförbar med nuvarande förhållanden inom det allmänna gymnasiet, där

de 3- och 4-åriga linjerna bygger på olika årskurser i den gymnasieförberedande

skolan.

Vid sina överväganden beträffande användbarheten av en med normalstudiegången

parallell 4-årig studiegång såsom studiestödjande åtgärd kan GU bl. a.

utgå från egna omfattande undersökningar. I det följande återges huvuddragen i

GU:s resonemang och slutsatser.

Ett fritt val mellan 3- och 4-årig studiegång är det första alternativ som GU

diskuterar. Tillströmningen till de båda studievägarna kommer i detta fall att

vara mycket nära förknippad med utsikterna att få högre betyg för att lättare

vinna inträde vid spärrade fortsatta utbildningsvägar. Under den självklara

förutsättningen att det samlade kursinnehållet skulle vara detsamma på båda

studievägarna kommer längre tid för samma kurs i regel att ge bättre resultat.

Konsekvensen härav blir med all sannolikhet, att ett mycket stort antal elever

enbart av dylika konkurrensskäl skulle söka sig till den 4-åriga studiegången.

Denna skulle därigenom lätt kunna bli den dominerande, vilket efter någon tid

skulle medföra, att än fler elever skulle söka sig dit, eftersom allt färre sannolikt

vågar satsa på den 3-åriga. Ett fritt val mellan 3- och 4-årig studiegång avvisas

därför av GU, eftersom ett sådant system skulle leda till en generell höjning av

genomsnittsåldern på de studerande vid gymnasiestudiernas slut.

Ett annat alternativ är, att man söker reglera tillströmningen genom att göra

■ett poängmässigt avdrag på betygen för dem som gått den 4-åriga studievägen

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj-As -proposition nr 171 år 1964

eller genom ett poängtillägg premiera dem som utan försening genomgått gymnasiet

på tre år. Man skulle med andra ord införa en korrektion av betygen.

GU:s undersökningar visar då, att intresset för den 4-åriga utbildningen sjunker

starkt. Den betygskorrektion som här förutsättes måste för att bli rättvis utformas

med ledning av det genomsnittliga sambandet mellan studietidens längd

och — vid samma prestation — betygshöjningens storlek. Därjämte borde man

ta hänsyn till sambandet mellan gymnasiebetyg och senare studieframgång, vilket

för övrigt kan förväntas variera mellan olika utbildningsvägar. En korrektion

som gör anspråk på att vara rättvisande blir därför ytterligt vansklig att konstruera

inte minst med hänsyn till ett flertal statistiska felkällor. För den enskildes

beslut tillkommer den omständigheten, att endast den som bedömer sig

ha chanser till betvgshöjningar som är större än genomsnittligt skulle vinna

något på den längre studietiden. Dylika överväganden leder till en för gymnasiets

arbete mycket ogynnsam betygsspekulation. Inte heller detta alternativ

kan därför GU rekommendera.

Man kan då enligt GU:s mening överväga att förbehålla den 4-åriga studiegången

för vissa kategorier elever med låga betyg redan vid intagningen (eller

eventuellt efter ett år i gymnasiet) eller med svårigheter i speciella ämnen eller

med sådana personliga egenskaper som kräver ett lugnare studietempo.

GU har ingående övervägt denna lösning, som då skulle förutsätta en relativt

begränsad intagning i den 4-åriga studiegången. Den variant av detta förslag

som innebär, att dessa klasser skulle sammansättas av sökande med de lägsta

intagningsbetygen, avvisar GU omedelbart. Inget av de förslag som hittills

framförts har avsett, att den 4-åriga studiegången skulle konstrueras för elever

med så svaga förutsättningar, att de inte eller endast med tvekan skulle anses

gymnasiekapabla vid 3-årig utbildning.

Återstår så elever med godtagbara intellektuella studieförutsättningar och

förkunskaper men med personlighetsegenskaper som kräver en lugnare studietakt.

För att belysa situationen för elever som kan anses tillhöra denna kategori

har gymnasieutredningen låtit genomföra en särskild undersökning (GU 11.2.1.3

och SOU 1963:41 s. 121 ff.).

Resultaten av dessa undersökningar och gymnasieutredningens överväganden

i anslutning till dem bekräftar, att det finns ett antal elever som — i jämförelse

med kamrater med samma antagningspoäng — presterar avsevärt under förväntan.

Som grupp betraktad karaktäriseras dessa elever av en något högre

frekvens av vissa typer av anpassningsproblem och andra svårigheter som ofta

är av akut karaktär. De kan inträffa när som helst under studietiden och är för

övrigt så gott som omöjliga att förutsäga. Detsamma gäller den sannolikt mycket

begränsade kategorin elever med fördröjd intellektuell mognadsutveckling.

Man vet inte vilka de är förrän efter det att en förändring inträtt. Möjligheterna

att förutsäga en sådan förändring är mycket små.

För elever med svårigheter i studiearbetet kan den lättnad i arbetsbördan

som en längre studiegång otvivelaktigt medför vara en god hjälp. Fn fast orga
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

niserad sådan studiegång har emellertid — antingen den startar i årskurs 1 eller,

som även diskuterats, i årskurs 2 — också uppenbara nackdelar. Den förutsätter

att man redan vid dess början kan tillföra den flertalet av dess elever. Dessa

måste sedan följa studiegångens uppläggning som i stort sett måste bli gemensam

för alla elever på samma studiekurs oavsett i vilka ämnen eller andra avseenden

deras svårigheter ligger. Ett sådant system kan med andra ord inte i

tillräcklig grad ta hänsyn till svårigheternas individuella karaktär och än mindre

till de elever som under pågående studieår möter särskilda problem och svårigheter

som inverkar menligt på deras prestationer.

Beträffande frågan om möjligheten att praktiskt genomföra en organisation

med två parallella fast organiserade studiegångar framhåller GU att lokal- och

lärarbehovet härigenom skulle öka mycket kraftigt (GU 11.2.2.4). Kostnadsökningen

för enbart lärarlöner uppskattar GU till inte oväsentligt mer än 30

milj. kr. per år. Även om timtalet på den 4-åriga studiegången skulle sättas så

lågt att det totalt sett bleve detsamma som på den 3-åriga, skulle kostnadsökningen

bli omkring 20 milj. kr. Härtill kommer att en splittring på olika långa

studiegångar på flera orter skulle försvåra och på sina håll även omöjliggöra

inrättande av en del studiekurser.

GU har sålunda funnit att betydande svårigheter av pedagogisk, psykologisk

och social natur är förenade med inrättandet av parallella studiegångar av olika

längd. Vidare blir en sådan konstruktion kostsam, varvid GU särskilt understryker

att det ökade behovet av lärare är minst lika allvarligt som de rent

ekonomiska konsekvenserna (GU 11.2.3).

Enligt GU:s mening får det nya gymnasiet en sådan utformning att behovet

av en med årskurserna 1—3 parallell 4-årig studiegång blir väsentligt mindre

än i ett gymnasium av det nuvarandes konstruktion (GU 11.2.3.2—11.2.3.4).

Härtill kommer att det enligt GU:s mening finns andra metoder som är väsentligt

bättre för de elever som behöver hjälp, då de möjliggör ett individuellt hänsynstagande

till behov som uppkommer vid olika tidpunkter under studiegången.

GU föreslår bl. a. inrättande av mindre studiekurs (GU 11.3), en stödåtgärd

som till sin innebörd intar en mellanställning i förhållande till kvarsättning och

stödundervisning. Om relationerna mellan dessa tre åtgärder framhåller GU bl. a.

följande (GU 11.3.1.1).

En elev som i alla eller flertalet av de ämnen han i en årskurs studerar uppnår

mycket svaga resultat är i de allra flesta fall inte betjänt av att flyttas till

högre årskurs, hur omfattande stödåtgärderna där än blir. För en sådan elevkommer

— om han vill stanna kvar i skolan — knappast annat i fråga än kvarsättning.

Den andra ytterligheten bland de elever, vilkas prestationer inte helt igenom

är tillfredsställande, representeras av elever som i ett eller möjligen två ämnen

gör svaga prestationer, dvs. väsentligen »elev-er med profilhack». I stort sett kan

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

sådana elever (GU 11.2.3.2) utan vidare flyttas och bör på egen hand eller med

hjälp av stödundervisning kunna klara upp svagheterna.

Mellan nu nämnda ytterligheter befinner sig den grupp av de lågpresterande

eleverna, vilken bör särskilt uppmärksammas. Dessa ungdomar har svagheter i

några ämnen och är i flertalet övriga ämnen jämnstrukna. Detta kan bero på att

deras allmänna begåvning är relativt begränsad, det kan också sammanhänga

med att prestationsförmågan är reducerad genom fysiska, psykiska eller sociala

handikapp. Såsom GU i det föregående uppvisat saknar man ofta möjlighet att

med större säkerhet klarlägga vilka olika faktorer som inverkar. I varje fall är

det uteslutet att diagnostisera framtida svårigheter av denna art. Skolan måste

emellertid på allt sätt söka hjälpa dem som genom yttre omständigheter, t. ex.

sjukdom eller problem i hemmet, får svårigheter i skolarbetet — inte bara genom

pedagogiska stödåtgärder utan också genom allmänna elevvårdande åtgärder.

I förevarande sammanhang diskuterar GU inte de elevvårdande åtgärderna

av skolsocial karaktär utan begränsar sig till åtgärder av pedagogisk natur och

anför härom bl. a. följande.

Om elever med svagheter i några ämnen beredes tillfälle minska sitt studieprogram

genom att avstå från undervisning i ett eller ett par ämnen, kan de

använda den friställda tiden för övriga ämnen och dessutom mer koncentrerat

gå in för studierna i dessa. Detta bör verka allmänt sporrande och i många fall

kunna leda till att eleverna i dessa ämnen uppnår relativt goda resultat. Motgångar

i något eller några ämnen påverkar — såsom bl. a. framgår av Norinders

undersökningar — ofta ogynnsamt hela studiesituationen så att elevens prestationer

i andra ämnen blir lidande. En minskning av studieprogrammet medger

ett individuellt hänsynstagande genom att de vidtagna åtgärderna kan riktas

just mot de ämnen där de behövs och sättas in vid olika tidpunkter. Som stödåtgärd

för elever i första hand i den lågpresterande gruppen är därför denna

anordning, som GU i fortsättningen kallar mindre studiekurs, överlägsen den

fast organiserade längre studiegången.

GU:s förslag till utformning av den mindre studiekursen (GU 11.3.2) innebär i

huvudsak följande. Bortval bör kunna ske i årskurserna 2, 3 och 4 och i regel

avse sådana ämnen i vilka eleverna har påtagliga svårigheter. I den mån svårigheterna

gäller ämne eller ämnen, som behöver läsas även för att man skall

kunna följa undervisningen i andra ämnen — t. ex. matematik på naturvetenskaplig

lärokurs, som har stor betydelse även för fysik — kan bortvalet dock

komma att gälla ämne som inte berett särskilda svårigheter.

GU framhåller att det för eleverna bör göras klart att bortval av ämnen inte

endast erbjuder fördelar utan även innebär vissa risker. Att utnyttja den friställda

tiden på rätt sätt ställer krav på elevernas egna insatser. Vid komplettering

av bortvalda ämnen vilar ansvaret för en självständig studieinsats ännu

mer än i den reguljära undervisningen på eleven själv.

T fråga om omfattningen av bortvalet anför GU bl. a. följande (GU 11.3.2.2).

Antalet ämnen, som en elev får avstå ifrån, bör vara relativt begränsat. Härför

talar också följande skäl. Om gymnasieeleverna skulle få möjlighet till mycket

omfattande bortval kunde detta leda till att i gymnasiet lockas in ungdomar

för vilka redan från början med stor sannolikhet kan förutses att de knappast

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196Jf

har möjlighet att i normal ordning genomföra studierna. En dylik effekt skulle

vara ofördelaktig inte bara för gymnasiet utan för det gymnasiala skolsystemet

som helhet. Risk finns bl. a. att balansen mellan gymnasium och fackskola skulle

rubbas. Ur såväl den enskildes som samhällets synpunkt måste det obetingat

vara att föredra att här berörda elever i första hand skaffar sig den målinriktade

utbildning som fackskolan erbjuder. Med denna utbildning som grund står för

dem sedan möjligheten öppen att t. ex. via vuxenutbildningen fortsätta med

gymnasiestudier. Det sagda innebär att enligt GU:s mening restriktivitet bör

iakttagas i fråga om omfattningen av bortval.

GU förordar att det inte i detalj regleras vilka ämnen — liksom deras omfattning

eller antal — som får utelämnas, i varje fall inte förrän praktiska erfarenheter

föreligger. Man synes i initialskedet — för att ange en maximigräns —

böra räkna med att en elev i årskurs 2 får avstå från högst två ämnen, undantagsvis

tre med mindre timtal, samt i årskurs 3 och 4 möjligen tre ämnen. I årskurs

2 bör sammanlagda timtalet för de utelämnade ämnena allra högst kunna

få uppgå till ca 7 vtr samt i årskurs 3 och 4 till ca 10 vtr. Det bör ankomma på

skolöverstyrelsen att utfärda erforderliga anvisningar.

Slutligen framhåller GU att för elever med mindre studiekurs bör skolan ge

särskilt stöd med råd och hjälpmedel så att den friställda tiden effektivt utnyttjas.

Då så erfordras bör sådan elev få stödundervisning (GU 11.3.2.3).

Elev som följt mindre studiekurs kommer sålunda att efter nonnalstudietidens

slut helt eller delvis sakna vissa ämnen. GU föreslår att sådan elev bör genom

det allmännas försorg beredas möjlighet att genom avgiftsfri förlängd undervisning

under ytterligare högst ett läsår inhämta de utelämnade ämnena eller ämnesdelarna

(GU 11.3.1.2).

GU framhåller emellertid att många elever som följt mindre studiekurs torde

komma att vara nöjda med den partiella kompetens de uppnått, därför att de

bedömer den tillräcklig för sina syften. Partiell kompetens förekommer redan nu.

Ett stort antal ungdomar och även vuxna studerar exempelvis vid kvällsgymnasierna

för att skaffa sig begränsad gymnasiekompetens (GU 11.3.1.3).

Den förlängda undervisningen bör, anser GU, kunna utformas på olika sätt.

I vissa fall kan det bli fråga om att efter årskurs 3 (eller 4) följa den ordinarie

undervisningen. Elev bör enligt GU få på detta sätt erhålla undervisning under

högst ett läsår. Å andra sidan bör det vara tillåtet att uppskjuta kompletteringarna,

som dock bör vara fullgjorda inom fyra år efter den nämnda studietidens

slut. I de flesta fall anses eleven kunna beredas plats i den ordinarie

undervisningen, men om elevantalet blir för högt bör eleven hänvisas till andra

kompletteringsvägar (GU 11.3.3.2).

GU finner det sannolikt att flertalet elever, som följt mindre studiekurs, kommer

att föredra att koncentrationsläsa de utelämnade ämnena under t. ex. en

termin. Till stor del torde dessa studier kunna ske på egen hand men under

lärares handledning och med hjälp av studiematerial bl. a. av brevskolekaraktär.

Studier av detta slag anses inte behöva anordnas vid alla gymnasier utan en

viss samordning mellan gymnasierna förutsättes kunna ske. När vuxenutbild
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

ningsinstitutionen ytterligare utbyggts bör den kunna ombesörja huvuddelen av

den förlängda undervisningen (GU 11.3.3.3 och 11.3.3.4).

Beträffande omfattningen av förlängd undervisning framhåller GU att det

givetvis är vanskligt att med utgångspunkt från nuvarande förhållanden bedöma

behovet och frekvensen härav. I ett räkneexempel antar GU att 15 % av

antalet nybörjare kommer att få partiell kompetens samt beräknar att ca två

tredjedelar av dessa, dvs. 10%, är intresserade av förlängd undervisning. Dessa

antaganden innebär att gymnasieutbildningen avsevärt effektiviseras jämfört

med nuvarande förhållanden (GU 11.3.3.1).

Kostnaderna för förlängd undervisning beräknas vid fullt utbyggd gymnasieorganisation

till tre ä fyra milj. kr., beroende på hur stort elevantalet i genomsnitt

kommer att vara i varje undervisningsgrupp. GU föreslår att ett särskilt

anslag ställes till skolöverstyrelsens förfogande för ändamålet. Den närmare

planeringen och utformningen av den förlängda undervisningen föreslås ankomma

på skolöverstyrelsen samt regionala och lokala skolmyndigheter (GU

11.3.3.5).

Som förut nämnts anser GU att elever, vilkas prestationer i ett eller två

ämnen inte är helt tillfredsställande, dock utan att eleverna därför kan betraktas

som lågpresterande, bör kunna få hjälp genom stödundervisning inom gymnasiets

ram (GU 11.4). Stödundervisning bör dessutom kunna ifrågakomma bl. a.

för att fylla igen luckor som uppkommit i samband med sjukdom och vid smärre

kompletteringar vid byte av studieinriktning.

GU framhåller att för närvarande stödundervisning i form av privatundervisning

förekommer i tämligen stor utsträckning samt anför i anslutning härtill

bl. a. följande (GU 11.4.2.1).

Den nuvarande privatundervisningen är som regel externt organiserad utan

samordning med skolundervisningen. Från flera synpunkter är en sådan anordning

mindre tillfredsställande. Denna undervisning kommer inte sällan för sent

för att göra verklig nytta och en lärare utanför skolan får i allmänhet inte lika

lätt som skolans lärare — eventuellt elevens egen lärare i ämnet — inblick i

elevens specifika svårigheter. Dessutom tröttar den eleven och splittrar hans

intressen, vilket ofta visar sig oförmånligt för det dagliga arbetet i skolan. En

motsvarande stödundervisning inom skolan skulle i många fall lättare kunna

anpassas till och synkroniseras med den ordinarie undervisningen. Det kan

vidare nämnas att vissa elever av ekonomiska skäl eller på grund av föräldrarnas

principiella inställning helt saknar möjligheter att få privatundervisning.

GU anser att stödundervisning av såväl pedagogiska som sociala skäl bör

uppföras på gymnasiets program. I avvaktan på närmare erfarenheter av behovet

av sådan undervisning föreslår GU att bidrag skall kunna utgå till kommunerna

för stödundervisning efter särskild framställning till skolöverstyrelsen,

som för första läsåret till sitt förfogande bör få ett anslag för ändamålet av

500 000 kr. (GU 11.4.2.3).

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

3.3.2 Yttranden

Diskussionen i yttrandena om norm alstudietiden fram till tillträde

till universitet och högskolor berör i stor utsträckning

frågan om en treårig studiegång med grundskolan som bas skall kunna anses

utgöra tillräcklig grund för fortsatta akademiska studier. Den helt övervägande

delen av remissinstanserna ansluter sig i denna fråga till GU:s bedömning.

Åtskilliga kritiska synpunkter anföres emellertid, särskilt från universitetshåll.

GU:s förslag tillstyrkes av skolöverstyrelsen, som finner GTJ:s redovisning

för sin ståndpunkt övertygande. Med anledning av att det i några till överstyrelsen

ingivna yttranden ifrågasatts, om grundskolan är tillfyllest som underlag

för ett 3-årigt gymnasium, uttalar skolöverstyrelsen för egen del sin anslutning

till GU: s uppfattning. Samtidigt framhålles emellertid att en förutsättning

för att gymnasieeleverna skall uppleva, att deras utbildning i grundskolan gett

dem ett gott utgångsläge är, att det nya gymnasiets läroplan i olika avseenden,

beträffande ämnenas mål och kursinnehåll, verkligen ansluter till grundskolans

och i enskildheter utgår från dem. Överstyrelsen understryker vidare, att det nya

gymnasiets anknytning till grundskolan snart nog måste motsvaras av en anknytning

från universitetens och högskolornas sida till gymnasiets studiemål

och arbetsformer.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker förslaget rörande studietidens

längd. Överstyrelsen framhåller att det nya gymnasiet bör värderas helt

oberoende av nu befintliga utbildningar. Någon säker grund för en jämförelse

mellan det nu existerande gymnasiet och det föreslagna finns enligt överstyrelsens

mening icke förrän praktisk erfarenhet vunnits om den föreslagna gymnasieutbildningen.

Överstyrelsen understryker också svårigheterna att jämföra grundskolans

förutbildningsvärde med den gamla realskolans. Det gäller här enligt överstyrelsens

mening en diskussion och en analys av i viss mån inkommensurabla

storheter.

Bland övriga remissinstanser, som yttrat sig över studietidens längd, har bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings och Västmanlands län, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i

Stockholm, styrelsen jör lantbruksliö g skolan, statens tekniska forskningsråd, LO,

TCO, SR, Handelns arbetsgivareorganisation samt flera elevförbund, studentförbund

och ungdomsförbund ansett tre års gymnasiestudier normalt vara tillräckliga.

TCO instämmer i GU:s bedömning av grundskolan som en god grund för

gymnasiestudier och framhåller som särskilt betydelsefullt att grundskolan ger

en bättre utgångspunkt än realskolan i bl. a. studieteknik.

Läroverkslärarnas riksförbund uttalar i föreliggande fråga bl. a. följande.

Utan att kunna dela GU: s optimism i fråga om det framtida gymnasiets utgångsläge

vill förbundet icke bestrida, att detta kan bli tillfredsställande i fråga

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

om förutbildningen, när grundskolans lärarbrist övervunnits och skolan hunnit

vinna metodisk stadga och praktisk erfarenhet. Förbundet vill emellertid betona,

att möjligheten för gymnasiet att nå ett mål i enlighet med GU: s intentioner

starkt beror av att utgångsläget verkligen blir det av GU förutsatta.

Det finns anledning att räkna med en betydande övergångstid — både med

hänsyn till lärarbristen och övriga faktorer — innan detta utgångsläge är för

handen. Under denna övergångstid får gymnasiet och dess lärarkår en besvärlig

arbetssituation, om man skall realisera utredningens intentioner och svara för en

tillfredsställande undervisning åt eleverna. Denna extra belastning får lärarna ta

utöver den utökning av deras arbetsuppgifter, som det nya gymnasiets organisation

och arbetsformer i och för sig medför, oavsett utgångsläget för gymnasiestudierna.

Det är därför nödvändigt att genom betydligt längre gående åtgärder

än GU föreslagit bereda lärarna lättnad i deras arbete.

8.1 CO intar en kritisk ståndpunkt beträffande det nya gymnasiets möjligheter

att uppnå den nuvarande resultatsnivån och anför härom bl. a. följande.

Den grund för vidare studier, som den obligatoriska skolan ger, koncentreras

framför allt till de grundläggande färdighetsämnena svenska och matematik,

vilka även fått en stark ställning i timplanen. Utmönstringen av ett tredje språk

och reduktionen av veckotimmar i vissa ämnen måste emellertid försvaga grunden

för gymnasiestudier. Att GU i stället drar den konklusionen, att i väsentliga

avseenden grundskolan innebär fördelar framför den femåriga realskolan förefaller

förvånande, inte minst eftersom detta konstaterande icke bygger på empiriskt

underlag.

SACO har i flera tidigare sammanhang betonat betydelsen av att standarden

bibehålies på den akademiska utbildningen och att genomsnittsåldern för avläggande

av akademisk grundexamen sänkes. En förutsättning härför är att

standarden är god på de studenter, som avlämnas till universitet och högskolor.

Organisationen kan inte undgå poängtera, att en sänkning av gymnasiets

studiemål i realiteten kan inträffa med hänsyn till den bredare intagning till

gymnasierna som utredningen föreslår. De av utredningen föreslagna studiemetoderna

ställer även stora krav på mognad hos eleverna. Även om den obligatoriska

skolan torde förbättra elevernas förmåga i studiemetodologiskt avseende

kan SACO icke dela uppfattningen, att de framtida gymnasisterna av det

skälet kan beräknas komma upp till samma kunskapsstandard som f. n.

Modersmålslurarnas förening konstaterar att utgångsläget för gymnasiets del

beträffande elevernas kunskaps- och färdighetsstandard i svenska måste befaras

bli avsevärt försvagat även med den långt gående individualisering av

undervisningen, som förutsättes i grundskolan.

Musikaliska akademien framhåller att utgångsläget blir ojämförligt mycket

sämre för grundskoleelevens estetiska fostran på gymnasiet, t. ex. i musik, därest

elevens val på gymnasiet inte står i samklang med det på grundskolan träffade

valet.

Från akademiskt håll berörs i flera yttranden såväl de faktorer som påverkar

studiemålets nivå som normalstudietidens längd.

Språkvetenskapliga sektionen i Uppsala kan ej dela GU:s optimism i fråga

om förkunskaperna hos de elever, som kommer att intas på gymnasiet. I varje

fall -ä länge nuvarande organisation av grundskolan med i det längsta samman
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kung1. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

hållna klasser äger bestånd anses grundskolan vara mindre effektiv än tidigare

gymnasieförberedande undervisning. Sektionen framhåller vidare, efter granskning

av intagningsbestämmelser och kursinnehåll i språk m.m. för det nya

gymnasiet, att det är svårt att inse, hur kunskapsnivån hos dem, som i framtiden

kommer att söka sig till universiteten, skall kunna bibehållas oförändrad.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala ställer sig också kritisk till GU: s slutsatser

beträffande grundskolans möjligheter att utgöra lika gott underlag för

gymnasiestudier som de skolformer som tidigare varit gymnasieförberedande.

Från större konsistoriet, humanistiska fakulteten och juridiska fakulteten i

Lund anföres kritiska synpunkter på såväl förutbildningens kvalitet som det

3-åriga gymnasiets förmåga att förbereda för högre studier. Såväl konsistoriet

som juridiska fakulteten diskuterar en alternativ 4-årig studiegång. Därest en

sådan icke låter sig införas är det enligt konsistoriets och fakultetens åsikt nödvändigt

att skärpa inträdesfordringama eller anordna propedeutisk akademisk

undervisning under ett fjärde år.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm säger sig dela GU:s

synpunkter om att det 3-åriga gymnasiet bör bli huvudformen, men anser sig

likväl vara tvungen konstatera att de högt uppsatta målen för gymnasieutbildningen

icke torde kunna uppnås inom denna tidsrymd. GU:s optimism beträffande

förutbildningen är enligt fakultetens mening svagt grundad. Lärarbristen

på högstadiet och den relativt ringa differentieringen av eleverna på

samma stadium får enligt fakultetens åsikt en negativ verkan när det gäller

grundskolans studieresultat.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg beklagar att det 4-åriga

alternativet ej närmare undersökts och anser vidare att GU väl lättvindigt avvisar

tanken på ett »collegeår». Även humanistiska fakulteten i Göteborg uttalar

sig för »collegeutbildningen». En sådan organisation av de gymnasiala studierna

skulle enligt fakultetens mening ej blott ha varit av omedelbart värde för

fortsatta akademiska studier utan den anses även öppna vägen för en mera målinriktad

utformning av den omedelbart yrkesförberedande utbildningen.

Högerns ungdomsförbund förordar ett 4-årigt gymnasium. Länsstyrelsen i

Jönköpings län anser att frågan bör omprövas om man kommer fram till en allmän

sänkning av skolåldern. Sveriges konservativa studentförbund vill ha ett

»collegeår» i form av frivilligt påbyggnadsår. Fredrika-Bremerförbundet, Högerns

ungdomsförbund och Sveriges förenade studentkårer önskar utredning om

sänkning av inskolningsåldem.

GU: s förslag beträffande den tekniska lärokursens längd stödes

allmänt av remissinstanserna. Sålunda anser skolöverstyrelsen att undervisningen

i sådana ämnen som matematik, fysik och kemi måste dels spridas över

flera årskurser, dels erhålla en relativ timtalsförstärkning, så att initialsvårigheterna

minskas. En av orsakerna till den höga underbetygsfrekvensen vid tek
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ proposition nr 171 år 116 U

181

niskt gymnasium har, framhåller skolöverstyrelsen, varit den starka koncentrationen

av naturvetenskapliga ämnen till de första årskurserna.

Vattenfallsstyrelsen framhåller att den nuvarande studiegången har varit alltför

pressande och kuggningsprocenten för hög. Förslaget bör innebära, att fler

elever kan genomgå den tekniska sektorn med godtagbara resultat, vilket kommer

avnämarna till godo.

Byggnadsstyrelsen, som delar GU: s uppfattning, befarar emellertid att det

fjärde året kan komma att ha en viss hämmande effekt på rekryteringen till

sektorn.

Länsskolnämnden i Södermanlands län uppfattar fjärde årskursen som en påbyggnad

och föreslår, att den får en benämning, som svarar mot dess målsättning

och innehåll, t. ex. teknisk påbyggnadskurs.

När det gäller den ekonomiska lärokursens längd går åsikterna

mer i sär. Majoriteten av remissinstanserna ansluter sig dock till GU:s förslag.

TCO som tillstyrker utredningens förslag antar att behovet av specialisering

genom påbyggnadskurser blir stort. En förlängning med ytterligare ett studieår

med specialisering på visst yrkesavsnitt kan enligt organisationens uppfattning

komma att bli aktuell även för den ekonomiska lärokursen.

De remissinstanser, som intagit en mot GU: s förslag kritisk hållning, yrkar

genomgående att den ekonomiska lärokursen i likhet med den tekniska blir

4-årig. Sålunda anser lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola att GU:s

konstruktion innebär att elever inom den ekonomiska sektorn av gymnasiet får

mindre utbildning i de allmänna ämnena. Enligt kollegiets mening kan man befara

att den ekonomiska lärokursen kommer att betraktas som en säker och lätt

studieväg, som både ger fackutbildning och berättigar till fortsatta studier.

SACO understryker, att en klar yrkesutbildning i första hand skall känneteckna

den ekonomiska gymnasieutbildningen. Vill man till denna lägga även

ett visst inslag av allmän bildning får detta inte ske på yrkesutbildningens bekostnad.

Konsekvenserna av en sådan dubbel målsättning måste bli, att även

den ekonomiska lärokursen göres 4-årig. SACO finner det högst förvånande, att

utredningen inte ens diskuterar ett sådant alternativ, inte minst med tanke på

att de argument, som utredningen anför för en 4-årig teknisk studiegång, helt

skulle kunna appliceras även på den ekonomiska. Först genom en 4-årig utbildning

kan man enligt organisationens mening åstadkomma en kvalificerad yrkesutbildning,

som även skulle markera en klar skillnad från den ekonomiska fackskolekompetensen.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund finner det alltför

optimistiskt, när GU räknar med att man inom den ekonomiska lärokursen

skall kunna nå erforderlig målinriktning och samtidigt allmän gymnasiekompetens

utan någon förlängning av studietiden. Organisationerna föreslår i första

hand cn uppläggning motsvarande den för teknisk sektor föreslagna, vilket

innebär en studietid om fyra år.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Denna hållning intar även Sveriges allmänna exportförening, Handelns arbetsgivareorganisation

och Sveriges förenade studentkårer.

GU:s krav på studieprogrammets individuella anpassning

och utredningens uppfattning att det gymnasiala skolsystemet måste utformas

så att alla elever kan finna studievägar som så långt möjligt motsvarar

vars och ens förutsättningar och önskemål vinner stor anslutning. Sålunda ansluter

sig skolöverstyrelsen till GU: s principiella uppfattning, att en elev inom

relativt vida gränser bör ha rätt beskära eller vidga sitt studieprogram alltefter

sin egen kapacitet.

I fråga om utökad studiekurs anför skolöverstyrelsen:

Enligt GU bör en elev ha möjlighet att delta i ett ämne, även om han av

schema tekniska skäl inte kan följa alla lektioner. Detta torde i många fall gå bra

men i andra medföra svårigheter och komplikationer. Ifråga om de ämnen, som

eleverna i första hand bör ha tillfälle att välja som frivilliga, finner överstyrelsen

det framlagda förslaget i stort sett väl motiverat. Dock bör på teknisk lärokurs

nämnas även psykologi, då många av de däri ingående för alla väsentliga momenten

inte täcks av kursen i ergonomi. Vidare är det, som redan framhållits,

önskvärt, att intresserade elever i största möjliga utsträckning kan följa undervisningen

i de s. k. estetiska ämnena, särskilt på ekonomiska och tekniska lärokurser,

där dessa eljest inte kunnat beredas plats, bortsett från utanför schemat

placerade frivilliga timmar. Överhuvud är det angeläget, att elevernas valfrihet,

när det gäller att individuellt vidga studiekursen, blir så stor som deras personliga

förutsättningar och de schematekniska möjligheterna medger.

Överstyrelsen biträder förslagen till frivillig undervisning utanför schemat

men föreslår en tilldelning av 2 veckotimmar per skolenhet i ämnet gymnastik,

dvs. 1 veckotimme för manliga och 1 veckotimme för kvinnliga elever.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm, finner möjligheten för en

elev, som är framgångsrik i sina studier, att frivilligt välja till ytterligare ämnen

innebära stora fördelar. På så sätt möjliggöres exempelvis att studerande på

naturvetenskaplig lärokurs tillväljer ett modernt språk i årskurserna 2 och 3.

På teknisk lärokurs bör också ett modernt språk kunna tillväljas liksom biologi i

årskurs 3, vilket ämne är av särskilt värde för dem som ämnar gå vidare till

teknisk högskolas kemilinje, framhåller lärarkollegiet. På den samhällsvetenskapliga.

lärokursen kan i årskurserna 2 och 3 möjlighet yppas att tillvälja matematik

enligt fordringarna för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. En sådan

tillvalsmöjlighet torde böra särskilt beaktas av dem som överväger att senare

söka sig till teknisk högskolas arkitekturavdelning.

TCO tillstyrker riktlinjerna för den frivilliga undervisningen och fortsätter:

Däremot synes det, med nu allmänt godtagen valfrihet för elever och föräldrar,

inkonsekvent att helt koppla bort samrådet med dessa. Innan det fastställs

om elev skall ges rätt att utöka sitt studieprogram, bör kontakt tas med elevens

målsman, särskilt i tveksamma fall. Sedan elev medgetts rätt att läsa frivilliga

ämnen, bör valet överlåtas åt denne och föräldrarna inom ramen för allmänna

bestämmelser och de praktiska möjligheterna vid skolan.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

Organisationen föreslår vidare att hemkunskap, textilkunskap, slöjd samt motorkunskap

och körteknik skall få förekomma som frivilligt ämne utanför schemat.

Läroverkslärarnas riksförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Högerns

ungdomsförbund föreslår att det frivilliga ämnet skall få utgöras även av ämne

inom den egna lärokursen och Melinska stenografförbundet att stenografi skall

få vara frivilligt ämne på samtliga lärokurser.

När det gäller frågan om en fast organiserad 4-årig parallell studiegång

som studiestödjande åtgärd biträder flertalet remissinstanser GU:s slutsats,

att nackdelarna med 4-årig studiegång är avsevärda, utan att motsvarande

pedagogiska fördelar erhålles.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till GU:s uppfattning, med särskilt understrykande

av de organisatoriska svårigheter, som GU påvisat, och vill därtill som

ett tungt vägande skäl även lägga den rådande lärarbristen. Denna tillåter knappast

genomförandet av en gymnasieorganisation, som skulle kräva en ökning av

lärarbehovet med mellan 15 och 30 % och om vars nytta man dessutom måste

hysa starka tvivel, framhåller överstyrelsen.

Svenska skoUäkarföreningen, Högerns kvinnoförbund och Fredrika Bremerförbundet

finner GU:s argumentation mot 4-årig parallellkurs inte helt övertygande.

Man befarar att det nya gymnasiet blir en för hård skolform för

många ungdomar, som behöver en långsammare arbetstakt.

GU:s förslag om mindre studiekurs i förening med möjlighet till

förlängd undervisning liksom förslaget om stödundervisning

får stöd i ett stort antal yttranden även om kritik — oftast i detaljer —

också förekommer.

Enligt skolöverstyrelsens uppfattning bör elever med svaga prestationer i två

ämnen, som ej kan uppvisa goda resultat i övriga ämnen, hänföras till gruppen

lågpresterande, till vilken i övrigt bör föras elever, som har svagheter i några

ämnen och i flertalet övriga gör jämnstrukna prestationer. Överstyrelsen delar

GU:s uppfattning att mindre studiekurs bör förekomma för lågpresterande

elever men föreslår, att högst två ämnen skall få saknas i slutbetyget. Överstyrelsen

har intet att erinra mot GU:s rekommendationer angående anordnandet

av den mindre studiekursen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner det vara en brist, att GU icke klart

tagit ställning till den principiellt viktiga frågan om vilka ämnen, som skall få

väljas bort. Ett särskilt problem är här, om eleverna på de fackgymnasiala utbildningsvägarna

bör få välja bort ämnen, som är karaktäristiska för dessa utbildningar.

Överstyrelsen som i princip ansluter sig till förslaget om mindre lärokurs

föreslår, att i första hand sådana ämnen får bortväljas, som ej kan anses

vara karaktäristiska för lärokurserna men som kan bidra till att större tid kan

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

ägnas åt karaktärsämnen. Liknande synpunkter framföres av bl. a. Skånes handelskammare

och Svenska yrkesskolföreningen.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala betecknar GU:s lösning av frågan om

3-årig eller 4-årig studiegång som sinnrik. Sektionen befarar emellertid att den

undantagsregel GU skapat för svagare elever skall komma att utnyttjas i allt

för hög grad. Härom framhåller sektionen:

Sannolikt kommer det bland eleverna att utformas en strategi för skolgången,

så att vissa ämnen avsiktligt försummas för att man skall få ett extra år på sig

för gymnasiestudierna, alldeles som det sker vid s. k. frivillig kvarsittning. Därmed

skulle de mindre studiebegåvade eleverna uppnå en solidare kompetens än

enligt det 3-åriga programmet, och åtskilliga av de invändningar, som kan riktas

mot det senare, skulle kunna tillmätas mindre vikt. Men eleverna skulle ju förlora

det år som man velat rädda åt dem.

Enligt lärarkollegiet vid farmaceutiska institutet föreligger en uppenbar risk

för att sådana elever, som har för avsikt att söka in vid spärrade utbildningslinjer,

men vars betyg kan beräknas vara otillräckliga, före inträde i tredje årskursen

väljer bort vissa ämnen för att på så sätt kunna koncentrera sig på och

därmed höja betygen i de kvarvarande ämnena. Under det fjärde året kan de

sedan helt ägna sig åt de tidigare bortvalda ämnena. Från att ha varit tänkt som

en undantagsvis förekommande studieform kan detta komma att innebära att

förlängd studiegång i realiteten blir en 4-årig linje.

Vattenfallsstyrelsen noterar att de föreslagna studiekursvariationerna tillsammans

med stödkurserna medför, att elever med tillfällig studieleda likväl

blir i stånd att följa undervisningen i stället för att förlora ett år genom kvarsittning.

Risken är att, som en följd av variationsmöjligheterna, elever med

mindre goda studieförutsättningar väljer en knapphändig teoretisk utbildning i

stället för en något kortare och mer praktiskt lagd utbildning, t. ex. den som

erbjuds i fackskolan.

Statskontoret anser, att genom GU: s förslag skolgången kan anpassas till den

förefintliga variabiliteten i fråga om elevernas mognad, arbetsförmåga och intressefördelning

utan att stora elevgrupper förledes till en för såväl individen

som samhället dyrare längre studiegång.

TCO uttalar följande.

Vad GU anför som skäl mot en fast inrättad parallell 4-årig studiegång för

de studiesvaga eleverna finner TCO helt övertygande. Betydligt smidigare

måste det vara att införa systemet med mindre studiekurser och möjligheter till

förlängd undervisning. TCO vill dock understryka, att de elever, som efter den

ordinarie studietiden önskar avsluta vissa kurser, måste få göra detta i av skolan

ledda former och då på ett sådant sätt att de ges behövlig stimulans och handledning

för att kunna fullfölja sina studier.

Efter att ha berört vissa punkter i GU: s överväganden beträffande alternativet

3- och 4-årig studiegång anför Läroverkslärarnas riksförbund bl. a. följande.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

Ur elevernas synpunkt hade det enligt förbundets förmenande säkerligen varit

bäst, att förefintlig variabilitet i fråga om mognad, arbetsförmåga och intressefördelning

också fått utrymme genom möjlighet till fritt val mellan en längre

och en kortare studiegång. Emellertid vill förbundet ingalunda förringa de svårigheter,

som knyts till ett system med olika långa studiegångar. Förbundet vill

också med erkänsla notera att vissa åtgärder föreslås för att tillgodose de här

berörda elevernas intressen inom ett i princip treårigt gymnasium, nämligen den

mindre studiekursen och kompletteringsinstitutet. Därtill har genom övergång

till gymnasiets andra årskurs från avslutad fackskolekurs en viss möjlighet öppnats

till en i det hela fyraårig väg till gymnasiets slutmål. Då förbundet likväl

befarar, att de elevgrupper, som önskar och behöver begagna möjligheterna till

mindre studiekurs och komplettering, i det egentliga gymnasiet blir större än

GU förutsätter och att de icke alltid kommer att ingå i den överhuvud lågpresterande

gruppen, vill förbundet dock bestämt hävda, att studiegången med

mindre studiekurs bör tillerkännas elever med profilhack även i fall, där en

allmän slätstrukenhet hos skolprestationen icke föreligger, och att den karaktär

av mindervärdighet den erhållit i det hela bör mildras.

Förbundet uttalar vidare att denna modifikation inte torde förändra huvudlinjerna

i GU:s gymnasieförslag, vilka huvudlinjer förbundet förklarar sig berett

att godtaga.

Läroverksläramas riksförbund har även tagit upp GU: s resonemang, att bortvalet

i regel bör avse ämnen, där eleven har påtagliga svårigheter, samt motiverar

detta ytterligare med att en elev, som visar svaghet i ett ämne, kommer

att sitta i en eftertrupp, som bromsar upp studietakten för kamraterna,

i den mån läraren måste ägna honom särskild tid och uppmärksamhet. Det kan

därvid enligt förbundets mening kännas som en lättnad för alla parter, om han

kan föras bort ur sammanhanget. Förbundet hävdar vidare att den mindre studiekursen

bör begränsas till de ämnen, som uppenbart förutsätter vissa begåvningsfaktorer

såsom språk, matematik och vissa tekniska ämnen.

Universitetslärarförbundet anser att möjligheten till mindre studiekurs bör

erbjudas liberalare än vad GU föreslagit, medan Folkpartiets ungdomsförbund

finner det otillfredsställande att möjlighet ges att välja bort så många ämnen

som GU föreslagit.

Beträffande den förlängda undervisningens organisation

ansluter sig skolöverstyrelsen till GU:s tankegång angående koncentration av

denna liksom till sammankopplingen med vuxenutbildningsorganisationen. Det

finns enligt överstyrelsens mening ingen anledning att längre än nödvändigt

upprätthålla en organisation vid ett stort antal skolenheter, eftersom detta

skulle bli en både betungande, opraktisk, kostsam och lärarkrävande anordning.

Överstyrelsen föreslår sålunda att förlängd undervisning endast övergångsvis

anordnas vid vissa gymnasier samt att vuxenundervisningsorganisationen övertar

denna uppgift successivt i takt med utbyggnaden av denna undervisningsform.

Sistnämnda åsikt framföres i flera andra yttranden.

Statskontoret finner det lämpligt att komplettering av den mindre studiekur
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196£

sen kan ske vid hemortens gymnasium och den förlängda undervisningen likaså

ordnas på varje gymnasieort. Därvid bör vid behov även delning av undervisningsgrupper

kunna medges av länsskolnämnd, så att eleverna i samtliga fall

kan följa den reguljära undervisningen vid kompletteringsstuaierna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att den förlängda undervisningen bör ges

en fast organisation. För att undvika tidsspillan och för att skapa en studievänligare

miljö förordar styrelsen att kompletterande elever sammanföres

i fast organiserade grupper av studiecirkelkaraktär, där individuell undervisning

i viss utsträckning kan ske. Samhället måste emellertid härvid

träda in och i största möjliga utsträckning undanröja hinder av ekonomisk och

annan natur, vilka kan tänkas påverka elevens vilja att komplettera sitt slutbetyg.

Läroverkslärarnas riksförbund finner det vara rimligt och naturligt att elever

så långt möjligt hänvisas till hemortens skola för komplettering och förordar,

att de därvid får deltaga i den reguljära undervisningen i den årskurs det gäller,

även om detta i några fall skulle innebära, att undervisningsgrupper måste delas.

Folkpartiets ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns

studentförbund framhåller, att skolan bör mer aktivt engagera sig i den förlängda

undervisningen.

3.4 Läroplanen

Under denna rubrik behandlas kurs- och timplaner, undervisningens utformning

samt skolsocial verksamhet.

3.4.1 Gymnasieutredningen

3.4.1.1 Principiella utgångspunkter vid konstruktion av tim- och

kursplaner

GU framhåller (GU 9.1.1) att bedömningen av ämnen, ämnesinnehåll och den

tid som ställs till förfogande för varje ämne måste ske mot bakgrunden av i

första hand gymnasiets mål och innehåll, den differentieringsmodell som valts

för gymnasiet samt undervisningstidens omfattning.

GU:s syn på gymnasiets mål och innehåll har behandlats under avsnittet 3.1.1.

Enligt GU:s mening skall gymnasiet utöver grundskolan ge alla elever kommunikationsfärdigheter,

allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter samt orientering

inom skilda områden av samhälls- och kulturlivet ävensom specialförberedelser

med hänsyn till elevernas yrkes-, studie- och intresseinriktning. Gymnasiet

bidrar därigenom liksom grundskolan till elevernas sociala mognande och

personlighetsutveckling.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1961/.

Gymnasiets differentiering motiveras enligt GU:s uppfattning (3.2.1) av

avnämarkraven och elevintressena och sammanhänger därför bl. a. med den vikt

man tillägger de specialförberedelser som gymnasiet skall ge. De övriga komponenterna

i gymnasiets mål är mer generella och sammanhänger inte nödvändigtvis

med en speciell yrkes-, studie- eller intresseriktning. I vilken utsträckning

kravet på specialförberedelser skall tillgodoses i förhållande till övriga krav är

en avvägningsfråga, men GU hävdar att den för alla elever gemensamma utbildningen

bör vara relativt omfattande. Bl. a. med hänsyn härtill anser GU att

gymnasiet bör organiseras så att till en grupp kärnämnen läggs tillvalsgrupper

av ämnen, varvid förutsättes att tillvalsgruppernas andel av timtalet skall vara

relativt liten i första årskursen för att därefter öka.

GU kommer fram till fem huvudstudievägar, som inom sig rymmer mer eller

mindre avvikande alternativ och varianter. GU understryker att olika vägar kan

leda fram till samma avnämare. Särskilt framhålles samhörigheten mellan de

vägar som konstituerar naturvetenskaplig och teknisk lärokurs och dem som

konstituerar samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs.

På konstruktionen av tim- och kursplaner inverkar också undervisningstidens

omfattning. Det nya gymnasiet skall enligt GU:s uppfattning (3.3.1) normalt

på tre år leda fram till ett studiemål, lämpat för fortsatta högre studier.

I fråga om antalet schemabundna veckotimmar föreslår GU en minskning i

jämförelse med nuvarande förhållanden (GU 9.1.2). Detta är bl. a. ett uttryck

för GU:s strävan att ge större utrymme åt självständigt arbete, individuellt

eller i grupp. GU understryker att den totala arbetsbördan emellertid inte får

öka. En lättnad av gymnasisternas arbetsbörda är motiverad inte minst mot

bakgrund av de allmänna tendenserna på arbetsmarknaden. GU framhåller att

skolan måste beakta berättigade krav på fritid. När hela samhället anpassas till

en ny avvägning mellan arbetstid och fritid, bör detta återverka på skolan även

av hänsyn till familjemedlemmarnas önskan att gemensamt utnyttja fritiden.

Men även andra omständigheter talar enligt GU:s uppfattning för en sänkning

av veckotimtalet. Kunskaper och information når numera eleverna på många

andra vägar utöver skolans direkta undervisning, bl. a. genom massmedia. Därtill

anser GU det angeläget för gymnasisternas personliga utveckling, att skolan

inte lägger beslag på alltför stor del av deras tid, då tillfällen till kontakter med

världen utanför skolan är en väsentlig tillgång för ungdomarna.

En sänkning av antalet schemabundna timmar i skolan innebär emellertid

inte, framhåller GU, en försämring av undervisningens resultat. Reformen medför

sålunda fördelar i form av ökat inslag av aktivt, självständigt arbete. Därtill

kommer att utbytet av studiearbetet per ny timme minskar betydligt på grund

av trötthetseffekter, när totala timtalet växer över en viss gräns.

Skolans allmänna effektivitet kan enligt GU:s mening även förutsättas öka

genom en starkare målinriktning av lärarutbildningen och en adekvat hjälpmedelsförsörjning.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Vid fixeringen av det normala antalet veckotimmar behöver hänsyn också tas

till att omfattningen av den enskilde elevens studieprogram skall kunna variera.

GU har sålunda föreslagit (3.3.1.3) att elever som orkar med ett större program

i årskurserna 2 och 3 skall kunna göra ett tillval av ytterligare ämnen, i

allmänhet omfattande tre ä fyra veckotimmar. Det totala veckotimtalet skall

även för dessa elever kunna rymmas inom ramen för femdagars skolvecka.

Med beaktande av dessa olika faktorer föreslår GU att antalet veckotimmar i

årskurserna 1—4 normalt skall vara 34, 32, 30 respektive 34. Förslaget innebär

att det totala timtalet i årskurserna 1—3 blir 96 veckotimmar inom samtliga

lärokurser. Detta timantal är detsamma som nu gäller för handelsgymnasiet.

Inom det allmänna gymnasiet har det totala antalet veckotimmar hittills varierat

mellan 100,5 på latinlinjens halvklassiska gren och 105 på allmänna linjens

språkliga gren. Inom de tekniska gymnasierna har motsvarande timantal utgjort

115,5.

Av de 96 veckotimmarna föreslås 3,5—4 veckotimmar ställas till förfogande

för speciella uppgifter såsom föredrag, studierådgivning och yrkesvägledning,

studiebesök och individuell handledning. Den totala minskningen av antalet

schemabundna ämnestimmar uppgår därigenom till ca 10 % i förhållande till

timantalet i det nuvarande allmänna gymnasiet. De ifrågavarande »timmarna

till förfogande^ (GU 9.9) är avsedda att garantera utrymme åt sådana för skolans

allmänna arbete viktiga inslag som inte är direkt anknutna till särskilda

ämnen och som nu antingen inte kan tillgodoses eller lägges in i undervisningen

på schematimmar, varigenom de olika ämnena i delvis oförutsedd utsträckning

får släppa till tid, vilket kan vålla svårigheter för lärarnas planering. Även i

andra avseenden innebär GU:s förslag ett mer effektivt utnyttjande av de

schemabundna ämnestimmama för undervisningsändamål. Sålunda kommer

den sammanlagda tiden för kunskapskontroll i samband med läxförhör att

minska och de längre skrivningarna att försvinna. Även de fasta skrivningarnas

antal minskar. Genom avskaffandet av studentexamen kommer vidare tredje

årskursen att kunna pågå under läsårets hela längd.

I jämförelse med de tekniska gymnasierna, som nu har 115,5 veckotimmars

sammanlagd undervisning under tre år, innebär GU:s förslag om en 4-årig studiegång

fram till ingenjörskompetensen en höjning av timantalet till (96 -)- 34 =)

130 veckotimmar. Genom den ökade utspridningen blir höjningen av effektiviteten

väsentligt större. I

I fråga om ämnesstoffets organisation (GU 9.1.4) framhåller GU att det är

av särskild vikt att undvika att undervisningen splittras på alltför många ämnen

liksom att undvika dubbelläsning, dvs. att undvika att samma kursmoment

förekommer i mer än ett ämne, om inte stoffet därvid bearbetas från nya utgångspunkter.

I betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) har visats

att eleverna vill minska ämnessplittringen. Denna önskan blir starkare ju högre

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196U

UPP i gymnasiet de kommer. Särskilt abiturienterna på allmän linje och reallinje

är angelägna om att färre ämnen läses under ett och samma år.

GU har på flera sätt sökt motverka ämnessplittring, bl. a. genom att i varje

årskurs placera ett så litet antal ämnen som möjligt. Särskilt gäller detta tredje

och fjärde årskurserna. I de fall denna målsättning inte kunnat förverkligas förordar

GU koncentration inom årskurserna bl. a. på så sätt att ämnen med mindre

timtal än tre veckotimmar i regel koncentreras till ena halvan av läsåret

(GU 9.11.7).

Bland de övriga åtgärder i detta hänseende som GU föreslagit märks följande.

Genom kursrevision har nära sammanhängande stoff från olika ämnen sammanförts

till ett och samma ämne. Detta är förhållandet främst beträffande

historia, samhällskunskap, företagsekonomi och teknologi.

Ämnena har inordnats i årskurserna på sådant sätt att ett senare studerat

ämne bygger på kurser i ett tidigare läst ämne. Det gäller t. ex. kemi-biologi,

teknologi-övriga tekniska ämnen, företagsekonomi-övriga ekonomiska ämnen.

Kursmoment i olika ämnen i samma årskurs har inplacerats så att studiet av

nya moment i det ena ämnet bygger på tidigare genomgång av vissa moment i

det andra ämnet.

Vidare understryker GU vikten av att lärarna planerar sin undervisning så att

samverkan kommer till stånd mellan olika ämnen. Denna fråga behandlar GU

ingående såväl i kapitlet om undervisningens utformning (GU 10.3) som i läroplansförslaget.

GU framlägger i betänkandet Läroplan för gymnasiet (SOU 1963: 43) förslag

till anvisningar för undervisningen, timplaner och mer detaljerade kursplaner för

varje ämne. GU bedömer det som nödvändigt att utarbeta relativt omfattande

förslag i dessa hänseenden dels för att konkretisera det innehåll och de verksamhetsformer

som utredningen föreslår, dels för att remissbehandlingen av utredningens

förslag även i dessa frågor skall leda till synpunkter som underlättar

arbetet med läroplanens slutliga färdigställande (GU 9.1.6).

GU framhåller att det inte varit avsikten att framlägga en läroplan i slutgiltigt

skick. Graden av utförlighet varierar ämnena emellan. Läroplanen präglas

säger GU av en viss oenhetlighet och utredningen förutsätter att läroplanen

överarbetas genom skolöverstyrelsens försorg.

I det följande ges en kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i GU:s läroplansförslag.

För en utförligare redogörelse torde få hänvisas till huvudbetänkandet

(kapitel 9 och 10) och det nyssnämnda särskilda betänkandet om läroplanen.

3.4.1.2 Kurs- och timplaner i olilea ämnen

Svenska (GU 9.2.1) bör enligt GU:s förslag väsentligen utformas som gemensam

kurs för alla elever oavsett studieinriktning. Kursinnehållet har, framhåller

GU, valts utifrån den synpunkten, att den språkliga delen är av övergripande art

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

och stöder övriga ämnen genom att vara samlingspunkten för skolans språkvårdande

verksamhet och för övningar i vissa studietekniska moment och informationsläsning

i vidare bemärkelse. De praktiska synpunkterna dominerar.

Övningar i språkets bruk i tal och skrift knyts väsentligen till naturliga taloch

skrivsituationer. En sådan uppläggning kan enligt GU:s mening ersätta

en del av den traditionella uppsatsskrivningen och innebär en avsevärd förstärkning

av gymnasiets undervisning i skriftlig framställning. Semantiska frågor

skall tas upp i samband med argumentationsanalys — ett nytt moment i ämnet

svenska — och andra studier av språket i funktion.

I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär GU:s förslag ett starkare

betonande av det språkliga momentet med accent på den muntliga framställningen

som förberedelse för den skriftliga. Vidare har danska och norska föreslagits

få en förstärkt ställning. Den andra huvuddelen av ämnet svenska, litteraturstudiet,

vetter mot historieämnet samt estetisk och övrig kulturell orientering.

Studiet bör avse litteratur i vidsträckt bemärkelse, även essäistisk och

fackbetonad litteratur, nordisk litteratur och verk ur världslitteraturen, valda

på sådant sätt att de belyser viktiga epoker i litteraturens historia. Lästeknik

och textstudium skall stå i centrum, men läsning av skönlitteratur avses också

föra in eleverna i kulturdebatten. Den kursplan som GU föreslår för historia

innebär en breddning därigenom att ämnet för äldre tider får ett starkare kulturhistoriskt

inslag. Det är enligt GU:s uppfattning lämpligt att liksom för

närvarande låta viss orientering om äldre litteratur ingå i ämnet historia.

GU föreslår att svenska läses i årskurserna 1—3. Timtalet (GU 9.2.4.3) bör

vara sammanlagt 10 veckotimmar inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga

lärokurserna, 9 inom de ekonomiska och naturvetenskapliga samt 8 inom

den tekniska. Motsvarande timtal är i nuvarande gymnasier: latinlinjen och allmänna

linjen 12 veckotimmar, handelsgymnasiet 8, reallinjen 10 och tekniska

gymnasiet 7 (merkantil-teknisk linje dock 8). GU framhåller att förslaget för

fackgymnasiesektorerna innebär en ökning av timantalet. Med hänsyn till minskningen

av det totala timtalet blir förstärkningen relativt sett ännu större för

den tekniska studiegången.

Undervisning i modema språk är, framhåller GU, ett gemensamt behov för

alla elever (GU 9.2.2). Utredningen har ägnat ett flertal undersökningar åt behovet

av utbildning i moderna språk. Även om enligt GU:s mening fortfarande

engelska, tyska och franska kommer först i angelägenhetsgrad, har det visat sig

att det finns ett behov av utbildning även i åtskilliga andra språk. Främst gäller

detta ryska och spanska, det förra företrädesvis med tanke på forskning och utvecklingsarbete

vid universitet och högskolor, det senare främst inom näringslivet.

Även italienska och portugisiska efterfrågas i viss utsträckning. För speciella

ändamål inom forskningen och näringslivet har önskemål uttalats om vissa

andra språk, t. ex. japanska.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

GU föreslår att undervisningen i sådana språk, t. ex. ryska, i vilka tillgången

på utbildade nu är ringa i förhållande till efterfrågan, bör stärkas. Gymnasiet bör

därför erbjuda möjligheter till studier inom ett relativt brett register av språk.

Detta avses emellertid inte medföra, att de enskilda eleverna skall läsa ett större

antal språk än tidigare. Förslagets innebörd är att valet av i första hand det

tredje språket skall kunna göras friare än för närvarande. Härigenom bör man

kunna uppnå att det i framtiden kommer att finnas ett inte alltför litet antal

personer med kunskaper i de nu mindre vanliga språken.

I grundskolan är valet fritt mellan tyska och franska som andra språk. GU

räknar med att flertalet av eleverna i gymnasiet önskar fortsätta studiet av det

andra språk de valt i grundskolan. Detta kallar GU för elevernas B-språk. Genom

ett sådant val får eleverna undervisning under så lång sammanhängande

tid i detta språk att undervisningen kan ge förhållandevis goda språkfärdigheter.

För franskans del innebär detta en avsevärd kvalitativ förstärkning i jämförelse

med vad nuvarande skolorganisation erbjuder.

I det tredje språket, C-språket, skall gymnasiet erbjuda nybörjarundervisning.

GU föreslår, att C-språket skall kunna väljas fritt mellan franska, tyska, ryska,

spanska, italienska och portugisiska. Även finska skall kunna ifrågakomma.

GU anser att franska och tyska blir de vanligaste, men även ryska och spanska

förväntas samla ett relativt stort antal studerande. För vissa elever kan förslaget

sålunda innebära, att de över huvud inte erhåller någon utbildning i ettdera av

språken tyska eller franska.

GU föreslår emellertid också, att man skall kunna avstå från B-språket i gymnasiet

och i stället välja två nybörjarspråk. Med hänsyn till behovet av att

bereda möjlighet till en inte alltför kort studiegång i nybörjarspråken på gymnasiet

påbörjas alla C-språk i första årskursen. Detta förslag innebär, att elever

som i grundskolan läst engelska och tyska, i gymnasiet kan studera t. ex.

engelska, franska och spanska eller engelska, franska och ryska. Elever som

läst franska i grundskolan kan på motsvarande sätt göra tillval av både tyska

och spanska eller tyska och ryska. GU föreslår att möjlighet att bedriva gymnasiestudier

även ges dem som i grundskolan i det andra språket läst mindre

kurs eller överhuvud inte läst annat språk än engelska (6.1.1.1).

Studiet av ett tredje främmande språk är enligt GU:s förslag obligatoriskt i

alla lärokurser utom i den tekniska, där valet är fritt mellan B- och C-språk.

Begränsningen för den tekniska lärokursens del i språkstudierna sammanhänger

med behovet av utrymme på timplanen för de tekniska ämnena. Härtill kommer

att denna lärokurs liksom det nuvarande tekniska gymnasiet till stor del

torde komma att rekryteras med elever med utpräglad specialinriktning. I det

tekniska gymnasiet läses nu inte mer än två moderna språk och GU finner det

inte lämpligt att föreslå någon utökning. Möjligheter att välja ytterligare språkundervisning

som frivilligt ämne skall dock finnas.

Omfattningen av de obligatoriska språkstudierna varierar mellan lärokur
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

serna. På den humanistiska lärokursen läses tre språk i samtliga tre årskurser.

På den ekonomiska lärokursen läses tre språk i årskurserna 1 och 2. I den tredje

årskursen läses på ekonomisk-språkligt alternativ fortfarande tre språk, på övriga

alternativ ett språk. På samhällsvetenskaplig lärokurs läses tre språk i årskurserna

1 och 2 samt två språk i årskurs 3. På naturvetenskaplig lärokurs är

tre, två och ett språk obligatoriska i årskurserna 1, 2 respektive 3. På teknisk

lärokurs slutligen läses obligatoriskt två språk i årskurs 1 och 2 och inget i årskurs

3.

GU föreslår att eleverna får välja vilket eller vilka språk de önskar avsluta

före sista årskursen.

Med hänsyn till den föregående långa studietiden kan man enligt GU räkna

med att elever med goda resultat i engelska avstår från detta språk för att

skaffa sig goda färdigheter även i de andra. Eleven bör själv få avgöra vad som

är lämpligast för honom eller henne i detta hänseende.

Läroplansförslaget innebär också att viss kurslitteratur t. ex. i orienteringsämnen

skall kunna läsas på främmande språk, i första hand engelska.

GU föreslår vidare att möjlighet öppnas även för studier av vissa utomeuropeiska

språk, vilka för närvarande ej kan upptagas på gymnasiets reguljära

program (GU 8.2.3.4<), samt anför i anslutning härtill bl. a. följande.

Karaktäristiskt för de språk, som här närmast avses, är att de torde kräva ett

relativt högt timtal, ungefärligen motsvarande latinämnets. Tillgången på lärare

i dylika språk är för närvarande mycket knapp — även vid universiteten. Då

det emellertid kan tänkas att de klassiska språken på längre sikt förlorar i

attraktivitet och det dessutom synes sannolikt att efterfrågan på utomeuropeiska

språk såsom japanska och arabiska kan komma att öka, vill GU föreslå att en

viss möjlighet redan från början ges till studier av dylika språk inom ramen för

det utrymme som GU föreslår för latin/grekiska. Denna möjlighet bör förbehållas

elever med speciella förutsättningar och förekomma endast i kommuner

med tillgång till erforderliga lärarkrafter, i första hand sådana med flera gymnasier.

Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att i varje särskilt fall efter

prövning av behovet fatta beslut om dylik undervisning och att fastställa kursplan.

Förslaget till kursplaner för moderna språk innebär att texten ställs i centrum.

Extensiv läsning avses öka och textbehandlingen bli mer innehållsinriktad. Texterna

bör enligt GU:s förslag väljas så, att en lämplig avvägning sker mellan

skönlitterära texter och sakprosa, som bl. a. belyser samhällsförhållanden och

tänkesätt inom respektive länder. Träningen i muntlig och skriftlig framställning

bör vidare inriktas på redogörelser för sakförhållanden. GU:s förslag innebär

även att skrivningarnas omfattning minskas, att deras inriktning anpassas

efter det nya målet samt att specialiserad undervisning i affärskorrespondens

införs på det ekonomisk-språkliga alternativet i årskurs 3.

Av de undersökningar som GU låtit utföra framgår, såsom framhållits i 3.2.1.3,

att fortsatta studier för grundexamen vid universitet och högskolor endast i

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

fråga om ett begränsat antal ämnen förutsätter de omfattande förkunskaper i

latin som ges i det nuvarande gymnasiet. Även för studier i moderna språk är

fordringarna avgränsade till vissa moment av den nuvarande latinkursen. Kraven

bör enligt GU:s mening kunna tillfredsställas genom en mindre kurs i vad

GU kallar jämförande språkkunskap. Den humanistiska lärokursen bör därför

uppbyggas kring de moderna språken, kompletterade med denna kurs, vilken

skall ta sikte på ordbildningslära och elementär formlära.

Undervisningen i jämförande språkkunskap skall enligt GU:s förslag bedrivas

enligt följande riktlinjer.

Avsikten med kursen är i första hand att på grundval av någon insikt i latin,

främst dess ordförråd, ordbildning och böjningssystem, ge eleverna en vidgad

språklig orientering, som även kan komma studiet av de moderna språken tillgodo.

Kursen i jämförande språkkunskap syftar till att göra de språkliga strukturerna

medvetna. Av detta skäl är textläsning inte någon huvudsak inom kursen.

Texternas uppgift är framför allt att ge illustrationer till orden och deras betydelser.

Undervisningen har nämligen till uppgift i första hand att bibringa

eleverna förmåga att förstå och effektivt utnyttja de i de västerländska språken

inklusive svenskan ingående latinska orden och ordelementen.

Huvuddelen av ordförrådet i kursen måste vara modem-språkliga latinord,

främst engelska och svenska. Dessa kan presenteras systematiskt, t. ex. i grupper

sammanhållna av något gemensamt element såsom en rot eller ett prefix. Både

modern-språkliga och latinska texter kan användas för att introducera ordförrådet.

Särskilt lämpliga är facktexter av olika slag, varvid även inslag av grekiska

ordelement förtjänar beaktande.

Även i latin och grekiska på de klassiska varianterna föreslår GU en tyngdpunktsförskjutning

i riktning mot större vikt för ordkunskap och ordbildningslära.

Kvar står dock den primära uppgiften att lära eleverna att översätta och

tolka texter samt att ge kännedom om realia utöver vad som meddelas i ämnet

historia.

GU föreslår följande totala timtal för moderna språk (GU 9.2.4.3) inom de

olika lärokurserna: inom humanistisk lärokurs 30 veckotimmar, inom samhällsvetenskaplig

25, inom ekonomisk-språkligt alternativ 30, inom övriga ekonomiska

alternativ 21, inom naturvetenskaplig lärokurs 17 samt inom teknisk 11

veckotimmar.

GU framhåller att beträffande den allmänna sektorn av det nya gymnasiet

jämförelser med nuvarande förhållanden är svåra att göra eftersom lärokurserna

inte direkt svarar mot nuvarande linjer och grenar i det allmänna gymnasiet.

Den humanistiska lärokursen kan dock i någon mån jämföras med den allmänna

linjens språkliga gren som har 36 veckotimmar. Utredningen föreslår 30 veckotimmar

vartill emellertid kommer jämförande språkkunskap om 3 veckotimmar.

GU anser att om hänsyn tas till den generella timtalsminskningen språkunder
7

— Bihang till riksdagens protokoll 196h. 1 saml. Nr 171

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

visningen inom den humanistiska lärokursen relativt sett något förstärkts jämfört

med den språkliga grenen.

GU:s förslag beträffande den samhällsvetenskapliga lärokursen, 25 veckotimmar,

innebär, jämfört med allmänna linjens sociala grens 20 veckotimmar, även

absolut sett en kraftig förstärkning.

I förhållande till nuvarande handelsgymnasium föreslår GU viss ökning av

timtalet för moderna språk inom det ekonomisk-språkliga alternativet, medan

någon minskning sker inom övriga alternativ.

Den naturvetenskapliga lärokursen kan jämföras med reallinjen, som för närvarande

har 20 veckotimmar. Med beaktande av den generella timtalsreduktionen

anser GU att utredningens förslag innebär i det närmaste oförändrad ställning

för de moderna språken. Härtill kommer att elev kan få välja moderna

språk som frivilligt ämne.

De tekniska gymnasierna — utom merkantil-teknisk linje — har för närvarande

11 veckotimmar moderna språk, dvs. lika många som GU föreslår för

teknisk lärokurs, vilket relativt sett innebär en viss förstärkning med hänsyn

till reduktionen i det totala timantalet. Härtill kommer att möjlighet öppnas

att välja språk som frivilligt ämne.

Latin och grekiska har på gymnasiet för närvarande 22 respektive 12 veckotimmar.

GU framhåller att även de klassiska varianterna måste ges en tillräckligt

bred ämnesuppsättning för att elevernas valfrihet efter avslutade gymnasiestudier

inte skall bli för begränsad. För att möjliggöra detta måste timtalen i

klassiska språk väsentligt reduceras. GU föreslår 14 veckotimmar för latin och

8 för grekiska.

Enligt GU:s uppfattning (3.1.1.5) skall elevernas kunskaper från grundskolan

om samhälleliga och kulturella frågor vidgas och fördjupas i gymnasiet.

Detta sker i någon mån i alla ämnen — inte minst i svenska och språk — men

ankommer i första hand på övriga humanistiska och på samhällsvetenskapliga

ämnen (GU 9.3), vilka sålunda enligt GU:s mening bör läsas i alla lärokurser.

I de humanistiska och samhällsvetenskapliga lärokurserna utgör de därtill karaktärsämnen.

Till den samhällsorientering som alla elever enligt GU:s mening bör stifta

bekantskap med hör inslag av kulturgeografi, ekonomisk geografi, statskunskap,

nationalekonomi och sociologi. Sambandet mellan dessa moment är mycket

starkt och gränserna mellan dem i flera fall svåra eller omöjliga att dra framhåller

GU. För att uppnå en god samverkan mellan de olika momenten och undvika

splittring av läroplanen har GU funnit det angeläget att samla dem i ett ämne,

kallat samhällskunskap (GU 9.3.2.2). Detta ämne avses ersätta såväl det nuvarande

ämnet samhällskunskap (samhällslära) som de kultur- och ekonomiskgeografiska

delarna av det nuvarande geografiämnet. De naturgeografiska de
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 195

larna sammanhänger nära med naturvetenskapliga ämnen och bör därför behandlas

i anslutning till dessa, anser GU.

Beträffande innehållet i ämnet samhällskunskap framhåller GU bl. a. följande

(GU 9.3.3.5).

Den föreslagna kursen i samhällskunskap förenar samhällsorienterande moment

ur olika ämnen till ett gemensamt ämne. De olika ämnenas traditionella

uppläggning av stoffet har därvid fått träda tillbaka för en helhetssyn på samhället

utifrån geografiska, politiska, sociala och ekonomiska synpunkter.

Vid uppläggningen av kursen har hänsyn tagits till att genom grundskolans

genomförande alla elever kommer att ha fått undervisning i samhällskunskap

och att därför gymnasiets undervisning kan släppa det utpräglat deskriptiva

grepp som karaktäriserar nuvarande kursplaner. En viss beskärning har kunnat

företas av kursstoff som rör organisationsväsendet och samhällslivets yttre form

i övrigt.

Ett väsentligt drag i kursuppläggningen är en teckning av den ekonomiska,

sociala och politiska miljön. Den ges vid gymnasiets början i form av översikter

av befolkning, bebyggelse, näringsliv, ekonomisk och social struktur samt väsentliga

strukturproblem dels för större områden, dels speciellt för det svenska samhället.

Allmänt kan sägas att redan från gymnasiets början de svenska och

nordiska perspektiven fått vika för ett internationellt.

Studier av det svenska samhällets sociala och ekonomiska struktur liksom

skildringen av Sveriges näringsliv har en yrkesorienterande effekt och avses ge

en teoretisk bakgrund till annan yrkesorientering. Denna mer deskriptiva del

fullständigas med en mer probleminriktad och analyserande behandling av dels

ekonomiska, dels politiska funktioner och problemställningar i det moderna

samhället. Genomgången av näringslivet bildar bakgrunden till den samhällsekonomiska

teorin. Ett urval ekonomiska och politiska problem förmedlar kontakten

med skildringen av det svenska samhällets politiska struktur, som avslutar

den för alla gemensamma kursen i samhällskunskap.

För samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs liksom för den ekonomiska

har studiet fördjupats inom några avsnitt i syfte att ge en djupare, mer fackbetonad

insikt i några viktiga ekonomiska och sociala problem. En relativt långt

driven kurs i ekonomisk teori är därvid möjlig. Elever som läser matematik

bör kunna anknyta till statistikmomentet och funktionsläran i denna kurs.

GU framhåller att det nya i kursen i första hand är stofforganisationen. De

samhällsekonomiska avsnitten och momentet samhällsplanering har vidare fått

ökat utrymme. Eu nyhet är vidare att de geografiska momenten i fortsättningen

kommer alla elever till godo.

Ämnet historia skall enligt GU:s förslag förekomma i alla läx-okurser. Förutom

den politiska, ekonomiska och sociala historien avses ämnet ge en något bredare

kulturhistorisk orientering än för närvarande. Detta motiveras bl. a. av att utrymmet

för kulturorienterande inslag i den ekonomiska och tekniska lärokursen

i öviägt blir mycket begränsat. Om kursinnehåll och organisation av stoffet anför

GU bl. a. följande (GU 9.3.3.1).

En stark koncentration för vissa peiåoder har genomföids. Det historiska

stoffet kan schematiskt uppdelas i tre avsnitt med skilda grepp på ämnet. För

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 19 6.i

perioden fram till 1800-talets början koncentreras studiet till några få men allsidigt

belysta kultur- och samhällshistoriska tvärsnitt. Tiden från 1800-talets

början till nuvarande tid studeras företrädesvis från politisk, social och ekonomisk

synpunkt men med ett urval av historiska huvudlinjer som studeras intensivt

och mynnar ut i globala perspektiv. Gymnasiekursen avslutas därefter med

tematiska återblickar, varvid möjlighet finns att särskilt studera utomeuropeisk

historia. Allmänt sett har kursen getts större internationell räckvidd och centrering

av stoffet kring svenska förhållanden har undvikits.

I den offentliga diskussionen har ofta framförts förslag om ökat utrymme för

idéhistoria (GU 9.3.2.5) och GU finner för sin del att idéhistoriska moment bör

ägnas större uppmärksamhet än hittills. För belysning av frågan hur detta skall

ske redovisar GU att de idéhistoriska momenten i det danska gymnasiet tillgodosetts

på det sättet, att eleverna får tillgång till en lärobok, som innehåller

en sammanfattande översikt över den idéhistoriska utvecklingen. Läroboken

avses emellertid inte komma att användas som kursbok i vanlig mening, utan

den skall utnyttjas som uppslagsbok, vilken eleverna på egen hand får studera

och till vilken läraren kan göra hänvisningar.

GU anser det lämpligast att det idéhistoriska stoffet meddelas i de ämnen där

det närmast hör hemma (svenska, historia, fysik, biologi, kemi, konst- och

musikhistoria, religionskunskap och filosofi). GU utgår därvid delvis från det

danska förslaget men vill åstadkomma en fastare förankring genom att låta det

idéhistoriska stoffet ingå som moment i vissa ämnens kurser. Efter danskt mönster

bör en särskild lärobok i idéhistoria utarbetas för användning vid historieundervisningen

och i de övriga ämnen där idéhistoriska moment tas upp till behandling.

De elever, som läser filosofi, vilket ingår i årskurs 3, erhåller i detta

ämne en sammanfattning av det idéhistoriska stoffet.

GU konstaterar att intresset för psykologiska frågor blir allt större (9.3.2.7).

En vetenskapligt grundad orientering i psykologi är enligt GU:s mening angelägen.

Ämnet föreslås få en empirisk och biologisk förankring men med hänsyn

till bl. a. de mycket viktiga socialpsykologiska delarna anser GU att ämnet bör

ges en självständig ställning. På teknisk lärokurs har GU dock inte kunnat

bereda utrymme för ett särskilt psykologiämne utan i stället infört vissa psykologimoment

i ämnet ergonomi. I naturvetenskaplig lärokurs samt de klassiska

varianterna föreslås endast en mindre kurs, vilken bör koncentreras till huvudmomenten

varseblivning och subjektiv bedömning, människors olikheter, behov,

motiv och inlärning samt individ och grupp. I

I det nuvarande allmänna gymnasiet är psykologi och filosofi sammanförda

till ett ämne. Med den inriktning psykologin i det nya gymnasiet bör ha är det

enligt GU:s uppfattning inte befogat sammanföra den med ämnet filosofi. Detta

ämne bör i första hand ge en viss kännedom om de metoder som inom veten
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

skapen används för att vinna kunskap samt för att pröva satsers sanningshalt

och slutledningars giltighet. Vidare bör de olika försöken att åstadkomma en

vetenskaplig världsförklaring och att lösa de etiska problemen behandlas. De

senare frågorna har samband med orienteringen i vissa religiösa frågor, t. ex.

kristen etik (GU 9.3.2.6).

I den av GU föreslagna kursen har det filosofihistoriska stoffet minskats

väsentligt i jämförelse med nuvarande förhållanden. Det principiellt nya är dels

argumentationsanalysen, dels stofforganisationen. GU:s majoritet har inte funnit

det möjligt att införa filosofi som obligatoriskt ämne i de fackgymnasiala lärokurserna.

GU diskuterar ingående (GU 9.3.2.8) omfattningen av och innehållet i den

undervisning om religionsfrågor som bör ges i gymnasiet. Efter att ha angivit

några olika alternativ, vilka representerar såväl strikt objektiv undervisning som

konfessionellt präglad sådan, konstaterar GU att frågan om den religionsorienterande

undervisningen bör avgöras med hjälp av samma kriterier som tillämpas

för alla övriga ämnen.

GU anser att undervisning i religionskunskap från förutbildningssynpunkt är

motiverad endast för en del av gymnasiet, nämligen de humanistiska och samhällsvetenskapliga

lärokurserna samt i någon mån den naturvetenskapliga lärokursen.

De krav som samhällslivet ställer på gymnasiets utbildning motiverar emellertid

enligt GU:s uppfattning att gymnasiet oavsett förutbildningsuppgiften ger

eleverna viss religionsorientering. GU föreslår att detta realiseras på två vägar.

Som förut berörts föreslås ämnet historia ges en bredare kulturorientering,

vilken bör innefatta religionsorientering och undervisning om viktigare kyrkohistoriska

fakta. Inom gymnasiets allmänna sektor bör därtill orientering om

religiösa frågor ges i högsta årskursen inom ett särskilt ämne, som GU föreslår

skall benämnas religionskunskap. När det gäller gymnasiets ekonomiska och

tekniska sektorer framhåller GU att samhällslivets krav på religionsorientering

måste vägas mot yrkesutbildningskravet. På dessa sektorer kan enligt GU:s

uppfattning ett separat religionskunskapsämne inte införas utan att det direkt

yrkesutbildande stoffet minskas. GU föreslår att en mindre omfattande orientering

ges i samband med det historiska studiet.

GU framhåller i detta sammanhang att GU:s undersökningar visat att kristendomsämnet

är intressemässigt lågt graderat av eleverna. De elever som vill

studera religionskunskap blir emellertid tillgodosedda, antingen genom att de

— inom vissa lärokurser — obligatoriskt deltar i sådan undervisning eller genom

att de ges möjlighet att frivilligt tillvälja ämnet religionskunskap. För elever inom

teknisk och ekonomisk sektor innebär detta tillskapande av en möjlighet som

inte finns i nuvarande fackgymnasicr, vartill kommer att dessa elever får viss

religionsorientering inom ämnet historia, vilket inte heller för närvarande förekommer

inom dessa gymnasieformer.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf.

I fråga om innehållet i gymnasiets religionsorientering föreslår GU att det

omfattande kyrkohistoriska stoffet i nuvarande kursplaner starkt beskäres (GU

9.3.3.2). Till ämnet historia bör föras sådana moment som huvudsakligen rör

kyrkopolitik och yttre förhållanden. I övrigt anför GU bl. a. följande.

Religionskunskapen som självständigt ämne skall ge insikt om religionens

funktion i individens och samhällets liv i skilda kulturmiljöer. Den far en starkt

nutidsorienterad karaktär och koncentreras till en framställning av de viktigaste

icke-kristna religionerna samt behandling av de väsentliga dragen i kristen tro

och etik i anslutning till bibeltexter och diskussion av aktuella livsåskådningsproblem.

Historiska återblickar ges i den mån de erfordras för att klargöra viktiga

sidor av det religiösa livet inom skilda kyrkor och religioner eller belysa

religiösa problem som möter nutidsmänniskan inom eller utom vår kulturmiljö.

Den sociala varianten, som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma inom

humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk-språklig studieväg, karaktäriseras

av ämnet socialkunskap. GU framhåller (GU 9.3.2.3) att ämnet kan ges

flera alternativa utformningar beroende på vilka uppgifter för den sociala varianten

man betonar.

GU:s förslag till timtal för humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen

(GU 9.3.4) innebär i jämförelse med nuvarande timtal bl. a. följande.

Ämnet historia har nu på allmänna linjen 9 veckotimmar, vilket GU efter

beaktande av den generella timtalsreduktionen anser motsvara dess förslag om

8 veckotimmar för samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs. De klassiska

varianterna kan närmast jämföras med latinlinjen på försöksgymnasiet, där

historia har 7 veckotimmar, vilket innebär att GU föreslagit en betydande förstärkning.

Försöksgymnasiets reallinje har 6 veckotimmar. GU föreslår 6 veckotimmar

inom naturvetenskaplig lärokurs, dvs. relativt sett även där en förstärkning.

Timtalen i historia för den ekonomiska sektorn är oförändrade, medan

historia och samhällskunskap inom gymnasiets tekniska sektor fått en kraftig

förstärkning från sammanlagt 4 till sammanlagt 9 veckotimmar. GU framhåller

att skälen till dessa ökningar är att historiskt stoff från andra ämnen i utredningens

kursplaneförslag förts över till det nya historieämnet.

Jämförelser mellan samhällskunskapens timtal enligt GU:s förslag och timtalen

enligt nu gällande timplaner försvåras av att ämnet i nuvarande gymnasieformer

motsvaras av samhällskunskap och geografi (allmänt gymnasium),

samhällskunskap, geografi och samhällsekonomi (handelsgymnasium) samt nutidshistoria

och samhällslära (tekniskt gymnasium). På allmän linje har samhällskunskap

och geografi nu 4 -j- 7,5 = 11,5 veckotimmar. Av det angivna timtalet

7,5 avgår en del för de naturgeografiska partierna och dessutom måste den

allmänna timtalsreduktionen beaktas. GU föreslår 10,5 veckotimmar för samhällsvetenskaplig

och humanistisk (ej klassiska varianter) lärokurs, vilket innebär

att ämnet har fått ett större utrymme än förut. På latin- och reallinjerna

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

har samhällskunskapen nu 3 och geografin 1,5, tillsammans 4,5 veckotimmar.

GU föreslår 5,5 veckotimmar för de klassiska varianterna av humanistisk och

för naturvetenskaplig lärokurs. GU framhåller att detta innebär en avsevärd

förstärkning. På handelsgymnasiet har samhällskunskap, geografi och samhällsekonomi

2 -f- 4 -f- 3 — 9 veckotimmar. GU föreslår 9,5 veckotimmar. De tekniska

gymnasierna har 4 veckotimmar nutidshistoria och samhällslära och föreslås

nu få 4 veckotimmar historia och 5 veckotimmar samhällskunskap. GU

motiverar denna ökning med att även dessa gymnasister bör få en grundlig

orientering om bl. a. samhällslivet.

För ämnet psykologi föreslår GU 2 veckotimmar inom humanistisk (på klassiska

varianterna dock 1 veckotimme), samhällsvetenskaplig och ekonomisk

lärokurs samt 1 veckotimme inom naturvetenskaplig lärokurs. Inom teknisk

lärokurs ingår som nämnts vissa psykologimoment i ämnet ergonomi. Filosofi,

som föreslås få 2 veckotimmar inom den allmänna sektorn, utgör ej obligatoriskt

ämne inom de fackgymnasiala lärokurserna.

GU konstaterar att psykologins ställning är oförändrad inom gymnasiets

ekonomiska sektor medan psykologi och filosofi tillsammans fått en stärkt ställning

inom den allmänna sektorn.

För ämnet religionskunskap föreslår GU:s majoritet 2,5 veckotimmar inom

humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs och 1,5 veckotimmar inom naturvetenskaplig

lärokurs. Som redan nämnts är ämnet ej obligatoriskt inom de ekonomiska

och tekniska lärokurserna. I fråga om dessa studievägar har dock situationen

förändrats såtillvida att eleverna där enligt GU:s förslag får viss religionsorientering

inom historieämnet och vidare kan välja religionskunskap som frivilligt

ämne, medan för närvarande något studium av religionskunskap över

huvud taget inte förekommer. Kristendomskunskap har nu på allmänt gymnasium

5 veckotimmar. GU framhåller att det kyrkohistoriska stoffet upptar 1

veckotimme i första och ca 1 veckotimme i andra årskursen. GU föreslår som

nämnts att kyrkohistorien starkt reduceras och att det kvarstående stoffet till

största delen förs till ämnet historia. Med hänsyn härtill och till den generella

timtalsreduktionen anser GU att timtalet bör minskas till 2,5 veckotimmar för

humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs. Med hänsyn till att naturvetenskapligt

inriktade elever ibland går över till humanistiskt inriktade studier anser

GU att religionskunskapsundervisningen inom naturvetenskaplig lärokurs skall

ha en starkare ställning än inom de fackgymnasiala lärokurserna. GU föreslår

1,5 veckotimmar i naturvetenskaplig lärokurs, vartill kommer tillvalsmöjlighet så

att timtalet kan uppgå till 2,5 veckotimmar. Samma tillvalsmöjlighet skall finnas

även inom ekonomisk och teknisk lärokurs. I detta sammanhang framhåller

GU att religionskunskapen i vissa länder helt saknas på timplanen (religionsorienterande

stoff ingår i de flesta fall i historiska och samhällsorienterande ämnen)

och att religionskunskapen i Danmark och Norge har 3 veckotimmar av ett

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

sammanlagt timtal om 108 veckotimmar, en relation som är jämförbar med den

GU föreslår för gymnasiets allmänna sektor.

GU:s förslag beträffande religionskunskapen är ej enhälligt. Ledamöterna

Torsten Andersson, Folke Haldén och Håkan Berg har reservationsvis framfört

särskilda yrkanden, varvid den sistnämnde även berör ämnet filosofi. Ledamöterna

Andersson och Haldén framhåller bl. a. (GU s. 923 ff.) att ämnet religionskunskap

bör ges 3 veckotimmar i de humanistiska och samhällsvetenskapliga

lärokurserna samt 2 veckotimmar i övriga tre lärokurser. Ökningen med en halv

veckotimme inom den allmänna sektorn bör uppnås genom att det totala veckotimtalet

i tredje årskursen höjes från 30 till 30,5. För ekonomisk lärokurs föreslår

dessa reservanter en höjning från 30 till 31 veckotimmar varjämte veckotimtalet

för samhällskunskap föreslås bli minskat med en timme. I den tekniska lärokursen

föreslås likaledes ökning till 31 veckotimmar. Dessutom skulle i tredje

årskursen 1 veckotimme tas från tekniska specialämnen mot kompensation i

fjärde årskursen genom en ökning med 1 veckotimme. Ledamoten Berg är ense

med de två övriga reservanterna i fråga om det utrymme som bör beredas ämnet

religionskunskap inom den allmänna sektorn, men vill ej höja det totala timtalet

(GU s. 926 ff.). Den erforderliga tiden av en halv veckotimme föreslås i

stället tas från timmar till förfogande. Beträffande den fackgymnasiala sektorn

vill denne reservant bereda utrymme åt såväl religionskunskap som filosofi, vilka

ämnen föreslås bli organisatoriskt samordnade och erhålla 1,5 veckotimmar. Den

erforderliga tiden bör tas från gymnastik, 1 veckotimme i årskurs 2, maskinskrivning,

en halv veckotimme i årskurs 2 av ekonomisk lärokurs, samt tekniska

specialämnen, en halv veckotimme i årskurs 3 inom teknisk lärokurs.

Vid utformningen av ämnet matematik utgår GU ifrån att ämnet skall ge

kommunikationsfärdigheter, som utnyttjas inom de flesta yrken och ämnen

(GU 9.4.1). Därför bör också alla gymnasister i någon utsträckning läsa matematik.

Under senare år har en mycket livlig internationell verksamhet pågått

kring reformeringen av matematikkurserna. GU har utnyttjat erfarenheterna

härav och därvid särskilt beaktat vad som framkommit vid det skandinaviska

samarbetet inom den Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervisningen.

I kursplanerna föreslås en väsentlig reduktion av geometriskt

stoff och en betydande förstärkning av statistikmomenten samt i någon mån

funktionslära och algebra.

Den mest omfattande av kurserna har vidare utformats så att den är gemensam

för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Till stöd härför åberopar GU

bl. a. en specialundersökning (SOU 1963:41 s. 225 ff.). Undersökningen visar

— förutom att betydande variationer i fråga om matematikundervisningen föreligger

mellan de tekniska gymnasierna inbördes — att goda förutsättningar för

en gemensam kurs föreligger redan i nuläget. Den allmänna översynen av kursinnehållet

ger enligt GU:s mening ytterligare stöd härför.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:t$ proposition nr 171 är 1964

I gymnasiet bör enligt GU:s uppfattning alla elever erhålla en fördjupad

naturvetensJcaplig orientering. Denna ingår inom naturvetenskaplig och teknisk

lärokurs i de för dessa lärokurser karaktäristiska tillvalsämnena. På vissa grenar

i det nuvarande gymnasiet finns orienteringskurser i olika naturvetenskapliga

ämnen. Dessa har emellertid haft låga timtal (0,5—1 veckotimme) och icke varit

förbundna med hemarbete, direkt kunskapsredovisning eller betygsättning. GU

anser att man får en bättre lösning genom att inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga

och ekonomiska lärokurserna ge denna orientering inom ett integrationsämne,

som GU benämner naturvetenskap (GU 9.4.2). Ämnet kan härigenom

få ett betydligt högre timtal än hittillsvarande orienteringskurser och

föreslås i fråga om kunskapsredovisning och betygsättning bli jämställt med

övriga läroämnen.

I ämnet föreslås ingå stoff från ämnena kemi, fysik, biologi och naturgeografi.

Ett viktigt inslag utgör aktuella problem inom geovetenskaperna, t. ex. naturvård,

markexploatering, grundvattensförhållanden, luftföroreningar, krafter som

verkar i lufthavet och på jordytan, jordförstöring.

Inom den humanistiskt-samhällsvetenskapliga studiekursen i årskurs 1 föreslås

ämnets tyngdpunkt (med stor valfrihet när det gäller urvalet av stoff) ligga

på fysik varjämte kemiska och naturgeografiska avsnitt skall ingå. Inom samhällsvetenskaplig

studiekurs i årskurs 2, som utarbetats bl. a. med hänsyn till

behovet av förkunskaper för studium av beteendevetenskapliga ämnen vid

universiteten, föreslås ämnet naturvetenskap komma att innefatta företrädesvis

biologi och organisk kemi. Samma kurs föreslås vidare innehålla en diskussion av

problem kring omsättningen och jämvikten i naturen med särskild hänsyn till

människans försörjning samt i anknytning härtill geovetenskapliga synpunkter.

Den humanistiska, mindre kursen i årskurs 2 har också en biologisk inriktning.

Inom ekonomisk lärokurs föreslås två alternativ, det ena med inriktning mot

fysik-kemi, det andra med kemisk-biologisk tyngdpunkt. I

I fysik förordar GU en kurs som är gemensam för naturvetenskaplig och

teknisk lärokurs (GU 9.4.3). Undervisningen skall bygga på en atomistisk grundsyn.

GU understryker att de fysikaliska principerna och inte de tekniska tilllämpningarna

är väsentligast. Det anses vidare vara av stor vikt — inte minst

med hänsyn till rekryteringen av kvinnliga elever — att kursen är attraktiv och

intressant för stora elevgrupper. I kursen förskjuts tonvikten från statik mot

dynamik, från likströmslära mot växelströmslära, från geometrisk optik mot

vågrörelselära samt från beskrivning av tekniska tillämpningar mot en orientering

om den moderna vetenskapliga uppfattningen av mikro- och makrokosmos.

För att tillgodose kraven på naturvetenskaplig orientering ingår kosmisk fysik

och geofysik.

7* — Bihang till riksdagens protokoll l96-rt. 1 saml. Nr 171

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

Genom uppläggningen av kursen i kemi (GU 9.4.4) vill GU uppnå att eleverna

får sammanhang i sina kunskaper, förstår kemins lagar och kan matematiskt

behandla kemiska problem. GU föreslår en kursplan i kemi, som starkare än den

nuvarande betonar den allmänna kemin och som inriktas på att skapa sammanhang

med stöd av atomkemin och den fysikaliska kemin. Kännedomen om en

mängd enskilda föreningar kan enligt GU:s mening ej få den centrala plats den

har för närvarande. GU finner att ämnet med en sådan uppläggning kan bli

gemensamt för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Med hänsyn till att det

speciella kemitekniska alternativet börjar i den tredje årskursen bör det allmänna

kemiämnet avslutas i årskurs 2. En sådan placering av ämnet bidrar

också till koncentrationen av läroplanen.

För den naturvetenskapliga lärokursen föreslår GU ett till tredje årskursen

förlagt självständigt biologiämne med en starkt biokemisk inriktning (GU

9.4.5). Ämnet skall bygga på de två första årskursernas undervisning i kemi.

Härigenom kan, framhåller GU, studiet av livsprocesserna få den plats i undervisningen

i biologi, som motsvarar deras betydelse från medicinsk, hygienisk,

agrikulturell och industriell synpunkt. I kursplaneförslaget läggs stor vikt vid

att belysa omsättningen och jämvikten i naturen. Den för närvarande tillämpade

principen att biologistudiet skall omfatta en systematisk genomgång av växtoch

djurrikets olika grupper har därvid övergivits.

Såsom nämnts föreslås biologiska moment komma att utgöra ett viktigt led i

ämnet naturvetenskap inom de humanistiska, samhällsvetenskapliga och ekonomiska

lärokurserna. I fråga om teknisk lärokurs skall visst biologiskt lärostoff

ingå i ämnet ergonomi. Dessutom föreslås eleverna i denna lärokurs få möjlighet

att välja naturvetenskap eller i vissa fall den naturvetenskapliga lärokursens

biologikurs som frivilligt ämne. I

I fråga om timtalen för matematik och naturvetenskapliga ämnen (GU 9.4.6)

anför GU i huvudsak följande.

I jämförelse med nuvarande 3-åriga gymnasieformer innebär GU:s förslag en

väsentlig nyhet beträffande matematik, eftersom samtliga elever nu skall studera

ämnet. Timantalet föreslås omfatta i humanistisk lärokurs 5 och i ekonomisk

minst 3 veckotimmar. För närvarande förekommer ej ämnet på 3-årig latinlinje.

I förhållande till reallinjens matematiska gren har timtalet för matematik i naturvetenskaplig

lärokurs utöver den generella timtalsreduktionen väsentligt nedskurits,

nämligen från 20 till 16 veckotimmar. Jämfört med den biologiska grenen

höjs timtalet från 14 till 16 veckotimmar. Timtalet för gymnasiets tekniska

sektor förstärkes med 2 veckotimmar. Den sociala grenens matematikkurs har

nu 14 veckotimmar jämfört med 11 inom samhällsvetenskaplig lärokurs. GU

framhåller dock att jämförelsen är inadekvat eftersom de båda kurserna är

mycket olika.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

I ett särskilt yttrande har ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och

Olof Palme föreslagit att timtalet för matematik inom ekonomisk lärokurs i årskurs

1 höjes från tre till fem veckotimmar, dvs. till samma timtal som inom

övriga lärokurser. Förslaget motiveras med att elever som väljer ekonomiskspråklig

studieväg inte bör få mindre undervisning i matematik än elever med

humanistisk lärokurs och vidare har det ansetts önskvärt att underlätta för

eleverna inom ekonomisk lärokurs att efter årskurs 1 välja ny studieinriktning.

Tiden för ökad matematikundervisning skulle tas från maskinskrivning.

De naturvetenskapliga ämnena har för närvarande på latinlinjen 3 och på

allmänna linjens språkliga gren 6,5 veckotimmar. GU föreslår i humanistisk lärokurs

7 veckotimmar i det sammanhållna ämnet naturvetenskap. Häri ingår också

naturgeografiska partier ur geografiämnet. För samhällsvetenskaplig lärokurs

föreslås 9 veckotimmar, vilket motsvaras av 11 veckotimmar på nuvarande

social gren. I den ekonomiska lärokursen föreslås 3 veckotimmar mot 2 i nuvarande

handelsgymnasium.

Fysiken föreslås få 10,5 veckotimmar inom naturvetenskaplig och teknisk

lärokurs. På reallinjen är timtalet nu 11,5, som efter hänsynstagande till den

generella timtalsreduktionen motsvarar drygt 10 veckotimmar. På tekniskt gymnasium

har fysiken nu 12 av 115,5 veckotimmar. GU föreslår 10,5 av 92 veckotimmar

i årskurserna 1—3 och anser att detta innebär en viss förstärkning.

Den allmänna /cemikursen inom den naturvetenskapliga och tekniska lärokursen

föreslås omfatta 6,5 veckotimmar. Timtalet på tekniskt gymnasium är nu 6

av 115,5 veckotimmar, vilket skall jämföras med föreslagna 6,5 av 92 veckotimmar

i årskurserna 1—3. En förstärkning av ämnet har sålunda skett. På reallinjen

omfattar kemikursen nu 8,5 veckotimmar, medan GU:s förslag upptar 6,5

veckotimmar i den naturvetenskapliga lärokursen, dvs. en minskning även om

den allmänna timtalsreduktionen beaktas. GU understryker emellertid sambandet

med biologin i årskurs 3, som fått en helt ny uppläggning med biokemisk

inriktning och blir obligatorisk för alla elever.

GU framhåller vidare att de gjorda timplanejämförelserna blir grovt schematiska,

eftersom de kurser, som jämförs, är väsentligt olika. På grund av en starkare

målinriktning av kursinnehållet och en bättre samverkan mellan ämnena

kommer enligt GU:s uppfattning totalt sett matematik och naturvetenskapliga

ämnen i det nya gymnasiet att ge cn väl så god grund som hittills såväl för

fortsatta studier som för studiet av andra ämnen inom gymnasiet. Särskilt för

humanistiskt inriktade elever blir den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen

väsentligt vidgad.

Den tekniska lärokursen är i GU:s förslag odifferentierad i årskurserna 1 och 2.

GU anser det vara av stor vikt, att den blivande ingenjören redan på detta

stadium tränas att ingenjörsmässigt behandla olika uppgifter. För att på bästa

sätt möjliggöra detta föreslår GU att i ett integrationsämne (blockämne), be
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

nämnt teknologi, skall sammanföras ett antal kursmoment, som nu tillhör olika

ämnen (GU 9.5.2.1). Eleverna skall på detta sätt få en allmän introduktion till

ingenjörsarbetet. Kursen skall enligt förslaget grupperas kring syntesexempel,

som väljes ur elevernas egen erfarenhetsvärld. Ämnet teknologi föreslås få 6

veckotimmar i årskurs 1 och 5 i årskurs 2. I årskurs 3 uppdelas den tekniska

lärokursen på fyra alternativ, vart och ett med sina speciella tekniska ämnen,

som i vissa fall får karaktär av omfattande blockämnen. GU framhåller att för

alla alternativ gäller att inaktuellt stoff utrensats och nytt tillförts samtidigt

som lärostoffet ofta omdisponerats och placerats under nya ämnesrubriker.

Centrala ämnen inom det maskintekniska alternativet (GU 9.5.3) är enligt

GU:s förslag konstruktion, produktion och energi. Detta alternativ är odifferentierat

i årskurs 4. Genom att ett obligatoriskt större tekniskt specialarbete föreslås

i denna årskurs (5 veckotimmar) skall eleverna kunna fördjupa sina kunskaper

i vissa avsnitt, antingen konstruktion eller produktion.

Det byggtekniska alternativet (GU 9.5.4) uppdelas i årskurs 4 i ett husbyggnads-

och ett anläggningstekniskt alternativ, i vilka tonvikten lägges på

ämnena konstruktion och planering respektive anläggning.

Enligt GU:s förslag differentieras det eltekniska alternativet (GU 9.5.5) i årskurs

4 på elkrafttekniskt och teletekniskt alternativ. Karaktärsämnena är elmaskiner

och elanläggning respektive elektronik, telekommunikation och systemteknik.

Den kemitekniska lärokursen (GU 9.5.6) bör enligt GU:s förslag ge en mer

allsidig utbildning än den nuvarande kemitekniska linjen, som är inriktad mot

laboratoriearbete. Läroplanen har lagts om i väsentliga avseenden, bl. a. har

biokemi, som nu endast studeras på den livsmedelstekniska linjen, införts som

särskilt ämne. I fjärde årskursen föreslår GU ett obligatoriskt större specialarbete

(4 veckotimmar) för fördjupning av studierna inom något ämne eller

specialisering på någon teknisk tillämpning, t. ex. livsmedels-, cellulosa- eller

petrokemi.

Gemensamma för samtliga tekniska alternativ är ämnena j öretags ekonomi (GU

9.5.2.2) och ergonomi (GU 9.5.2.3). Gemensam är också en kurs i arbetsstudier

(GU 9.S.2.4), som omfattar 10 timmar utanför timplanen. Undervisningen i företagsekonomi

föreslås omfatta 3 veckotimmar i årskurs 4 mot nu 4 veckotimmar.

Den skall behandla det moderna företagets mål, dess yttre och inre organisation,

redovisning, kostnads- och intäktsanalys samt försäljningsfrågor. I ergonomi ges

enligt GU:s förslag orientering om de medicinska, hygieniska, psykologiska och

sociala faktorer som påverkar effektivitet, hälsotillstånd och trivsel på arbets
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961f.

platsen och som har betydelse för samarbetet. Härtill kommer betoningen a\

arbetsledning och därmed sammanhängande problem. Ämnet täcker för teknikernas

del väsentliga delar av den allmänna sektorns biologi-psykologikurs. GU

föreslår att ergonomi placeras i årskurs 4 och erhåller 2 veckotimmar.

Den för teknisk lärokurs obligatoriska praktiken behandlas i det följande

(6.1.1.3).

Enligt GU:s förslag skall den ekonomiska lärokursen innefatta de speciella

ekonomiska ämnena företagsekonomi, redovisning, distribution, förvaltning,

rättskunskap, praktiskt sekreterararbete, maskinskrivning och stenografi. Härtill

kommer en kurs i kontorsteknik.

I det nuvarande handelsgymnasiet finns de företagsekonomiska ämnena redovisning,

distribution samt administration och företagsorganisation. Dessa ämnen

behandlar olika aspekter av företaget i dess vidaste bemärkelse. GU föreslår att

delar av dessa ämnen sammanföres till ett blockämne, benämnt företagsekonomi

(GU 9.6.2.2). Utredningen framhåller att det är angeläget att redan från början

av studierna ge eleverna kunskaper om företaget sett ur olika aspekter. I årskurserna

1 och 2 bör därför företagsekonomi vara obligatoriskt ämne för samtliga

elever. Timtalet föreslås bli 10 veckotimmar, vilket överensstämmer med timtalet

för motsvarande ämnen i nuvarande handelsgymnasium. Ämnet är i årskurs 3,

där det bör få 3 veckotimmar, avsett för samtliga studiealternativ utom det ekonomisk-språkliga.

Avsikten med den föreslagna integrationen är att eleverna härigenom

lättare skall kunna se sambandet mellan de olika företagsekonomiska

specialämnena.

Ett praktiskt komplement till företagsekonomin är den kurs i kontorsteknik

(20 undervisningstimmar) som GU föreslår placerad utanför timplanen (GU

9.6.4).

I årskurserna 1 och 2 bör enligt GU:s mening alla elever inom den ekonomiska

lärokursen erhålla undervisning i maskinskrivning (GU 9.6.2.8) med sammanlagt

5 veckotimmar, dvs. samma som i nuvarande handelsgymnasium.

För årskurs 2 föreslås en viss differentiering på sådant sätt att eleverna inom

det ekonomisk-språkliga alternativet får undervisning i stenografi (GU 9.G.2.9),

medan övriga elever läser matematik. Ämnet stenografi föreslås få sammanlagt

7 veckotimmar i årskurserna 2 och 3, vilket i jämförelse med nuvarande handelsgymnasium

innebär cn förstärkning med 1 veckotimme.

Den definitiva uppdelningen av den ekonomiska lärokursen på fyra alternativ

skall enligt GU:s förslag genomföras i årskurs 3. Karaktärsämnen inom det

ekonomisk-språkliga alternativet är stenografi och moderna språk, varvid särskild

tid ägnas åt affärskorrespondens.

Redovisning (GU 9.6.2.3) är en fördjupning av vissa moment i kursen i företagsekonomi.

Ämnet är karaktärsämne inom det kamerala alternativet. GU

framhåller att ändamålet med undervisningen är att fördjupa, ej bredda, de i

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

företagsekonomi förvärvade kunskaperna. Timtalet föreslås bli detsamma som i

nuvarande handelsgymnasium, dvs. 7 veckotimmar.

Ämnet distribution (GU 9.6.2.4) är en påbyggnad av företagsekonomins distribution

moment och ingår endast i distributivt alternativ. Momentet marknadsanalys

utbyggs inom ämnet distribution till ett relativt omfattande studium av

ekonomisk-geografiska faktorer som inverkar på marknaderna både inom och

utom landet. GU föreslår att ämnet distribution skall få samma timtal som ämnet

distribution och den speciella geografikursen nu har i handelsgymnasiet,

dvs. 7 veckotimmar.

Inom administrativt alternativ är förvaltning enligt GU:s förslag karaktärsämne.

Avsikten är att fördjupa elevernas kunskaper om statlig och kommunal

förvaltningsorganisation och om förvaltningens verksamhetsformer. GU föreslår

att förvaltning får 7 veckotimmar vilket är samma timtal som i nuvarande handelsgymnasium.

Undervisningen i rättskunskap (GU 9.6.2.0) skall enligt GU:s förslag ge eleverna

en översiktlig kunskap om de delar av juridiken som har direkt betydelse

för deras framtida verksamhet. Ämnet föreslås få behålla nuvarande 2 veckotimmar.

Som alternativ till rättskunskap föreslås att det ekonomisk-språkliga alternativets

elever skall få välja praktiskt sekreterararbete (GU 9.0.2.7). De kunskaper

eleverna förvärvat inom stenografi och maskinskrivning samt kursen i kontorsteknik

behöver enligt GU:s mening kompletteras för mer kvalificerade sekreteraruppgifter.

Undervisningen i ämnet har särskild tonvikt lagd på praktiska

övningar.

GU anser att den särskilda estetiska undervisningen (GU 9.7) schematiskt kan

uppdelas på dels orienterande moment, dels olika former av aktivt utövande.

Det orienterande momentet bör enligt förslaget avse alla elever. I fråga om

aktivt utövande på det estetiska området bör däremot valfrihet föreligga. GU

föreslår därför dels ett allmänt orienterande ämne kallat konst- och musikhistoria,

dels valfrihet mellan musik och teckning.

Det nya ämnet konst- och musikhistoria (GU 9.7.3.1) anses böra samverka

med andra ämnen, främst historia och svenska. Allmän orientering skall ges om

stilarter, konstnärer och uttrycksmedel. Det konst- och musikhistoriska stoffet

skall enligt GU:s förslag integreras bl. a. genom att musik- och teckningslärarna

samtidigt medverkar i undervisning med sammanslagna klasser.

För att individuella intressen skall kunna tillgodoses framlägger GU en kursplan

i musik och teckning (GU 9.7.3.2 och 9.7.3.3), som ger stor frihet att välja

mellan olika arter av estetiskt skapande. För att underlätta individualisering av

undervisningen i teckning föreslås att delningstalet för undervisningsavdelning i

detta ämne blir 20 (GU 9.7.1.2).

GU framhåller att utredningen inte funnit det möjligt att inom gymnasiets

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kuiigl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i

ekonomiska och tekniska lärokurser bereda utrymme för obligatorisk undervisning

i de estetiska ämnena. Gymnasiekonstruktionen medger emellertid att

elever kan få frivillig undervisning i dessa ämnen.

Konst- och musikhistoria skall enligt GU:s förslag på övriga lärokurser tilldelas

1 veckotimme i vardera första och andra årskursen. Detsamma föreslås

gälla ämnena musik och teckning.

Inom humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs föreslår GU såsom förut

nämnts en estetisk variant (GU 9.7.2) med specialisering på musik, teckning

eller dramatik.

Den estetiska specialiseringen på teckning, musik eller dramatik föreslås få

3 veckotimmar i vardera av årskurserna 2 och 3 genom utbyte mot ett modernt

språk. Inom övriga lärokurser skall eleverna beredas möjlighet att frivilligt deltaga

i den estetiska specialiseringen.

Frivillig undervisning utanför schemat i instrumentalmusik, körsång, teckning

och dramatik har behandlats under avsnittet 3.3.1.3.

I gymnastik (GU 9.8.1) föreslår GU att undervisningen inriktas på konditionsfrämjande

övningar. GU framhåller, att det ej finns något fysiologisk-medicinskt

motiv för att inlära speciella gymnastiska eller idrottsliga färdigheter. Väsentligast

är att en tränande effekt uppnås. Undervisningen bör därför ge möjlighet

till en varierad individuell träning och motion.

GU föreslår att ämnet gymnastik likformigt för samtliga lärokurser tilldelas

sammanlagt 8 veckotimmar, fördelade med 3 veckotimmar i vardera av årskurserna

1 och 2 samt 2 veckotimmar i årskurs 3. Förslaget innebär en minskning i

jämförelse med timtalet i det nuvarande allmänna gymnasiet, ingen förändring

i jämförelse med handelsgymnasiet och en ökning i jämförelse med det tekniska

gymnasiet.

Frivillig undervisning utanför schemat i gymnastik har behandlats under avsnittet

3.3.1.3.

Beträffande friluftsverksamheten (GU 9.8.2) föreslår GU inte någon ändring i

gällande bestämmelser i avvaktan på förslag från den sittande skolarbetstidsutredningen.

3.4.1.3 Timplanen för gymnasiet

I följande sammanställningar 2—5 återges GU:s förslag till timplan för gymnasiet

(GU 9.11.6 och Läroplan för gymnasiet, SOU 1963:42 s. 59 ff.). Härvid

användes såsom beteckningar för de olika studiekurserna de förkortningar som

framgår av närmast följande sammanställning 1.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

1. översikt över gymnasiets studiekurser, alternativ och varianter

Studiekurser

Årskurs 1

Årskurs 3

Humanistisk-samhällsvetenskaplig (Hum-Sh)

Ekonomisk (Ek)

Naturvetenskaplig (Na)

Teknisk (Te)

Årskurs 2

Humanistisk (Hum)

jämte fyra varianter:

halvklassisk (Ha)

helklassisk (He)

estetisk (Es)

social (So)

Samhällsvetenskaplig (Sh)

jämte två varianter:

estetisk (Es)

social (So)

Ekonomisk (Ek)

jämte en variant:

social (So)

Naturvetenskaplig (Na)

Teknisk (Te)

Humanistisk (Hum)

jämte fyra varianter:

halvklassisk (Ha)

helklassisk (He)

estetisk (Es)

social (So)

Samhällsvetenskaplig (Sh)

jämte två varianter:

estetisk (Es)

social (So)

Ekonomisk (Ek)

med fyra alternativ:

ekonomisk-språkligt (Esp)

jämte en variant:

social (So)

kameralt (Ka)

distributivt (Di)

administrativt (Ad)

Naturvetenskaplig (Na)

Teknisk (Te)

med fyra alternativ:

maskintekniskt (M)

byggtekniskt (B)

eltekniskt (El)

kemitekniskt (K)

Årskurs i

Teknisk (Te)

med sex alternativ:

maskintekniskt (M)

anläggningstekniskt (Ba)

husbyggnadstekniskt (Bh)

elkrafttekniskt (Elk)

teletekniskt (EU)

kemitekniskt (K)

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 209

2. Timplan för årskurs 1

Ämne

Studiekurs

Alla

Hum-Sh

Ek1

Na

Te1

Svenska ............................

3

Engelska ............................

3

B-språk1 2 ............................

3

C-språk2 .........................

4

4

4

Historia ...........................

2

Samhällskunskap .....................

3

Matematik ..........................

53

3

5

5

Fysik ...............................

2,5

2,5

Kemi ...............................

2,5

2,5

Naturvetenskap .....................

5

33

Företagsekonomi .....................

4

Maskinskrivning .....................

2

Teknologi ...........................

6

Konst- och musikhistoria .............

i

1

Musik eller teckning .................

i

1

Gymnastik ..........................

3

Timmar till förfogande ...............

1

Summa

18

16

16

16

16

Summa studiekurs

34

34

34

34

1 Utanför timplanen för ekonomisk studiekurs 20 tim. kontorsteknik samt för teknisk studiekurs

2 vtr praktik i skolverkstad.

2 B-språk =: språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska).

C-språk = nybörjarspråk, nämligen tyska, franska, ryska, spanska, italienska, portugisiska eller

finska.

Blev må välja två nybörjarspråk (på teknisk studiekurs ett), som då vartdera får 4 vtr.

3 Fritt val mellan två kurser.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

3. Timplan för humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurser1

i årskurs 2 och 3

Ämne

Årskurs 2

Årskurs 3

Summa

lärokurs

(inkl. årskurs 1)

Studiekurs

Studiekurs

Båda

Hum

Sh

Båda

Hum

Sh

Hum

Sh

Svenska ...........

3

4

10

10

Engelska ..........

2+11 2

2

3

1 o

9

5- 8]

B-språk ...........

3

3+12 4

I

10

6-10 25

C-språk ...........

3

3+17

} O-f-1

11

7-11)

Jämförande språk-

kunskap .........

3

3

Latin .............

(7)3

(7)5 6

(14)

Grekiska ..........

(4)‘

(4)8

(8)

Historia ...........

4

2

8

8

Religionskunskap .. .

2,5

2,5

2,5

Filosofi ............

o

2

2

Psykologi ..........

2

2

2

Samhällskunskap ...

3

4,5

10,5

10,5

Matematik ........

2

4

5

11

Naturvetenskap ....

2

4

7

9

Konst- och musik-

historia ..........

1

2

2

Musik eller teckning

1

2

2

Gymnastik .........

3

2

8

8

Timmar till förfogan-

de ..............

1

2

4

4

Summa

24

8

8

19

11

11

90

96

Summa studiekurs

32

32

30

30

1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 mot estetiskt specialämne (teckning,

musik eller dramatik) eller socialkunskap (3 vtr i vardera årskurs 2 och 3) erhålles estetisk respektive

social variant.

2 Beteckningarna 2+1 och 3+1 markerar att eleverna under 2 respektive 3 vtr läser samma kurs

som elever i annan studiekurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar.

s Latinläsande (Ha) har ej jämförande språkkunskap och samhällskunskap samt endast 1 vte

psykologi.

4 Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har endast ettdera av B- och C-språken samt

endast 2 vtr engelska.

5 Latinläsande (Ha) kan fritt välja att fortsätta två moderna språk med vartdera 3 vtr. Valet

kan stå mellan engelska, B-språk och C-språk. De har vidare 2,5 vtr samhällskunskap. Beträffande

grekiskläsande se not 6.

6 Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har därvid endast ett modernt språk (3 —1 = 2

vtr) som kan samläsas med andra studiekurser eller alternativ.

7 I de fall där C-språket i årskurs 3 är annat språk än tyska eller franska erhåller det 5 vtr.

Annat språk minskas med 1 vte.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964 211

4. Timplan för ekonomisk studiekurs1 i årskurs 2 och 3

Ämne

Årskurs

2

Årskurs 3

Summa lärokurs

(inkl. årskurs 1)

Alternativ

Alternativ

Alla

Esp

Övriga

Esp

Övriga

Svenska ...................

3

3

9

9

Engelska ...................

2

3+13 *

1

9

5- 8 |

B-språk ...................

3

3+1

3

10

6- 9 21

C-språk ...................

3

3+1*

11

7-10 1

Historia ...................

2

4

4

Psykologi ..................

2

2

2

Samhällskunskap ...........

3

3,5

9,5

9,5

Matematik .................

3/01 2

3

3

9

Naturvetenskap ............

3

3

Företagsekonomi ...........

6

3

10

13

Övriga ekon. läroämnen .....

7*

7

Rättskunskap ..............

2

2

2

Praktiskt sekreterararbete .. .

(2)5 6

(2)

Maskinskrivning ............

3

5

5

Stenografi ..................

0/32

4

7

Gymnastik .................

3

2

8

8

Timmar till förfogande .....

1

1,5

3,5

3,5

Summa

32

14

16

16

96

96

Summa studiekurs

30

30

1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 (Esp) mot socialkunskap erhålles social

variant.

2 Val mellan matematik och stenograf i.

3 Beteckningen 3+1 markerar att eleverna under 3 vtr läser samma kurs som elever i annan

studiekurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar.

* Beträffande annat C-språk än tyska och franska i årskurs 3 (Esp) se timplan 3, not 7.

5 Kan väljas i stället för rättskunskap.

6 Kameralt alternativ: redovisning. Distributivt alternativ: distribution. Administrativt alternativ:

förvaltning.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Mcij:ts ''proposition nr 171 år 1964

5. Timplan för naturvetenskapliga och tekniska studiekurser

i årskurs 2, 3 och 4

Ämne

Årskurs 2

Årskurs 3

Årskurs 4

Summa lärokurs

(inkl. årskurs 1)

Studiekurs

Studiekurs

Studie-

kurs

Båda

Na

Te1

Båda

Na

Te1

Te

Na

Te

Svenska ..............

3

3

2

9

8

Engelska .............

2

5-7

5

B-språk ..............

32

2

3—8

17

6

C-språk ..............

1 3

4—9

Historia ..............

4

2

6

4

Religionskunskap ......

1,5

1,

5

Filosofi ...............

2

2

Psykologi .............

1

23

1

2

Samhällskunskap ......

2,5

2

5,5

5

Matematik ...........

5

6

16

16

Fysik ................

4

4

10,5

10,5

Kemi ................

4

C

5

6,5

Biologi ...............

5

5

Teknologi .............

5

11

Övriga tekn. läroämnen*

12,5

29

41,5

Företagsekonomi ......

3

3

Konst- och musikhistoria

1

2

Musik eller teckning ...

1

2

Gymnastik ............

3

2

8

8

Timmar till förfogande .

1

2

1,5

4

3,5

Summa

22

10

10

12

18

18

34

90

130

Summa studiekurs

32

32

30

30

34

1 Utanför timplanen 2 vtr praktik i skolverkstad i årskurs 2 samt 10 tim. arbetsstudier i årskurs 3.

Kan vara C-språk endast om eleven i årskurs 1 valt C-språk.

* Ergonomi.

* Se timplanerna 6 a)—d).

6. Timplaner för tekniska läroämnen i årskurserna 3 och 4

a) Maskintekniskt alternativ

Ämne

Årskurs 3

Årskurs 4

Summa

Konstruktion .............

5,5

5,5

11

Energi ...................

2

5

7

Produktion ...............

3

7,5

10,5

Reglerteknik .............

4

4

Elteknik .................

2

2

4

Specialarbete .............

5

5

Summa

12,5

29

41,5

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961+ 213

b) Byggtekniska alternativ

Ämne

Årskurs 3

Årskurs 4

Summa

Alternativ

Alternativ

Båda

Ba

Bh

Ba

Bh

Byggteknik ..............

4

2

6

6

Konstruktion .............

6

7,5

4

13,5

17,5

Produktion ..............

5

5

5

Planering ................

3

3

3

6

Anläggning ..............

9

2

9

2

Geodesi ..................

1

_1

1

1

VVS ....................

1

1

1

Maskinteknik ............

1,5

1,5

1,5

Elteknik .................

1,5

1,5

1,5

Summa

12,5

20

9

9

41,5

41,5

1 Fyra dagars fältmätövningar vid höstterminens början.

c) Eltekniska alternativ

Ämne

Årskurs 3

Årskurs 4

Summa

Alternativ

Alternativ

Båda

Elk

EU

Elk

EU

Ellära ...................

7

7

7

Elmaterial ...............

3

3

3

Elektronik ...............

3,5

4

6

7,5

9,5

Reglerteknik .............

4,5

4,5

4,5

Telekommunikation .......

7

7

Systemteknik .............

4,5

4,5

Elmaskiner ...............

7,5

7,5

Elanläggning .............

10

10

Elkraft ..................

4

4

Maskinteknik ............

2

2

2

Summa

12,5

7,5

21,5

21,5

41,5

41,5

d) Kemitekniskt alternativ

Ämne

Årskurs 3

Årskurs 4

Summa

Fysikalisk kemi...........

4,5

4,5

Organisk kemi ............

6

6

Biokemi .................

3

3

Analytisk kemi ...........

11

11

Apparatteknik ............

7

7

Teknisk kemi ............

4

4

Elteknik .................

2

2

Specialarbete .............

4

4

Summa

12,5

29

41,5

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196

GU föreslår vidare dels att vid undervisningen i vissa ämnen i årskurs 1 klass

skall få delas, dels bestämmelser om delning av klass vid laborationer och

konstruktionsövningar och dels att i vissa fall samläsning skall äga rum. Beträffande

den närmare utformningen av förslaget torde få hänvisas till GU:s betänkande

(GU 9.11.6).

Som förut nämnts betonar GU vikten av att minska ämnessplittringen på

gymnasiet. GU har strävat efter att nedbringa antalet samtidigt lästa ämnen.

En jämförelse i detta hänseende mellan GU:s läroplansförslag samt tidigare läroplaner

och läroplansförslag är av flera skäl vansklig framhåller utredningen (GU

9.11.7). GU anser sig dock kunna konstatera att utredningens förslag i regel i

varje årskurs är något fördelaktigare när det gäller ämneskoncentration.

3.4.1.4 Undervisningens utformning

Som tidigare (bl. a. i 3.1.1) redovisats anser GU att ett gymnasiets viktigaste

mål är att utveckla goda arbetsvanor hos eleverna. Det innebär bl. a. att gymnasiet

skall ge sina elever möjlighet att förvärva en god studieteknik och arbetsträning.

GU framhåller att detta knappast kan ske genom enbart direkta kunskaper

i studieteknik (GU 10.2.1). Det centrala bör enligt GU:s uppfattning

vara att skapa sådana verksamhetsformer att eleven stimuleras att söka sig fram

på egen hand och att förvärvad förmåga till självständigt ställningstagande kommer

till sin rätt. GU vill åstadkomma detta genom en systematisk och stegvis

uppbyggnad av lärogången med ett allt större inslag av självständiga arbetsformer.

GU:s plan för det pedagogiska arbetet innebär, att systemet med läxor

från det ena undervisningstillfället till det andra (dagläxor) successivt ersättes

av s. k. långläxor, vilka i sin tur vidgas till inslag av s. k. betingsuppgifter. I årskurs

3 skall varje elev utföra ett specialarbete under lärares handledning.

GU föreslår att övergången från dagläxor till långläxor skal! ske under loppet

av årskurs 1 i praktiskt taget alla ämnen med undantag för nybörjarspråk, där

övergång till långläxsystemet kan uppskjutas till andra årskursen. Fr. o. m. årskurs

2 skall långläxor med ett redovisningsintervall av en vecka tillämpas generellt

i den mån ej betingsstudium förekommer (GU 10.2.3). GU understryker att

redovisningstillfällena för olika ämnen bör spridas över arbetsveckan så att

eleverna får jämnast möjliga arbetsbelastning. Tillämpningen av långläxesystemet

innebär en förskjutning från klassundervisningen i den vanliga utformningen

mot mer handledande undervisning, vars riktpunkt är att föra in eleverna i

problemställningar, ge direktiv för hur dessa skall angripas och anvisa hjälpmedel

för uppgifter.

Nästa steg i GU:s program för undervisningens utformning utgörs av betingsläsningen

(GU 10.2.4) som utredningen beskriver på följande sätt.

Betinget kan schematiskt uppfattas som en förlängd långläxa, som en tilllämpning

av långläxans teknik på ett något större avsnitt. De ämnen som

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

betingsläses uppdelas i avsnitt som spänner över större områden och för vilka

längre studietid ges. Avsnitten (betingen) redovisas i ett sammanhang vid periodens

slut. Betingsläsningens syfte är att hos eleverna uppöva förmågan att mer

självständigt bearbeta och ta ställning till ett förelagt kursmaterial och på egen

hand lösa mer omfattande arbetsuppgifter. Den ökar även möjligheten till mer

individualiserad arbetstakt och fördjupning och ger tillfälle för eleven att friare

disponera sin tid, vilket samtidigt ställer krav på elevens förmåga till arbetsplanering.

Detta studium förutsätter vidare att den nuvarande typen av klassundervisning

till större eller mindre del avlöses av friare former för handledning och

studium inom det ämnet tilldelade timtalet. Den samlade schematiden för ett

ämne fördelas under en betingsperiod på genomgång, handledning, självstudium

och redovisning, varvid en icke obetydlig del av schematiden friställes för elevens

eget arbete.

GU föreslår att betingsläsningen skall förekomma under höstterminen i andra

årskursen i minst ett ämne och under följande terminer i minst två ämnen. Till

en början bör betingsperioderna motsvara ca två veckors vanligt skolarbete.

Med hänsyn till att den totala arbetsbördan i gymnasiet inte skall öka utan i

stället minska anser GU att den ökade självständiga insatsen vid betingsläsning

skall kompenseras genom minskning av elevens lektionstid.

GU framhåller att man inte får bortse ifrån att de individuella förutsättningarna

för att arbeta självständigt växlar. Dispositionen av tillgänglig lektionstid

bör göras med hänsyn härtill. Vissa elever kan ges mera frihet, medan andra kan

behöva mera handledning. GU har särskilt beaktat detta i sitt förslag till anvisningar

i läroplanen.

GU anser att i samband med betingsläsning större krav kommer att ställas

på lärarnas arbetsplanering dels på längre sikt, dels för kortare delar av en

betingsperiod. I läroplansförslaget har därför GU förutsatt att viss del av

lärarnas lektionstid under betingsperioden skall friställas för planeringsarbete.

Beträffande formerna för redovisning av betingen framhåller GU det angelägna

i att inte alltför mycket tid bindes för muntlig redovisning inför alla

elever.

Specialarbete skall enligt GU:s förslag utföras i årskurs 3 av alla elever (GU

10.2.6). Valet av arbetsuppgift bör förläggas till slutet av årskurs 2. GU konstaterar

att specialarbetet har vissa beröringspunkter med det tidigare s. k.

enskilda arbetet. GU lägger stor vikt vid att specialarbetet föregås av en systematisk

träning i den erforderliga arbetstekniken samt därefter följes av en aktiv,

fortlöpande handledning. Sin principiella syn på specialarbetet sammanfattar

GU på följande sätt.

Liksom beträffande betingsstudierna ser GU i specialarbetet ett betydelsefullt

instrument för förnyelse av skolans inre arbete. Specialarbetet ger de största

möjligheterna att realisera ett fritt arbetssätt i grupp eller individuellt och blir

en probersten på undervisningens utformning. Det ger större möjligheter än

betingen att ställa problem och utvälja studiefält oberoende av ämnesgränser.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

Det ger också tillfälle att tillämpa arbetssätt som i stor utsträckning kan anknyta

till vad eleven kommer att möta som naturligt inom arbetslivet och vid

fortsatta studier.

Valet av uppgift för specialarbetet behöver enligt GU:s förslag inte göras inom

lärokursens karaktärsämnen. Uppgiften bör kunna utföras i alla ämnen och

gränsområden mellan ämnen. Specialintressen vid sidan om schemat bör också

få komma till uttryck.

Liksom i fråga om betingsstudierna understryker GU vikten av att de givna

uppgifterna göres beroende av elevens förmåga och tillgänglig tid. Uppgiften

bör vidare inte väljas i ämne, där elevens prestationer är svaga.

GU anser vidare att arbetsuppgifterna i stor utsträckning kan utformas så

att grupparbete blir det normala arbetssättet.

GU understryker betydelsen av kontinuerlig handledning. Läraren skall medverka

härtill i skolan under viss tid. De särskilda »timmar till förfogande» som

GU föreslår, skall bl. a. användas för detta ändamål. Även handledare utanför

den vanliga lärarkretsen skall kunna utnyttjas.

GU anser slutligen att graderade omdömen om elevernas prestationer i specialarbetet

ej skall ges men föreslår att arbetets art och innehåll skall anges i

slutbetyget med viss utförlighet.

GU framhåller att det självständiga arbetet förutsätter att eleverna får träning

i studieteknik. Gymnasiet skall i detta hänseende bygga vidare på grundskolan

(GU 10.2.2). Erfarenheterna från försöksgymnasiet anses visa att den

grundläggande inlärningspsykologiska orienteringen liksom diagnostiseringen

av de individuella studievanorna rönt uppskattning. Studietekniken bör vidare

infogas som ett naturligt element i varje ämne.

På grundval av erfarenheterna från försöksgymnasiet och särskilda undersökningar

föreslår GU bl. a. följande (GU 10.2.2).

Vid studiernas början bör eleverna erhålla information särskilt om gymnasiets

organisation och arbetsformer under en särskild introduktionsdag. Härvid presenteras

också skolans lokaler samt gymnasiets olika elevvårdande organ och

deras uppgifter. Introduktionsdagen skall även omfatta grundläggande iulärningspsykologisk

orientering, som sedan fortsättes under timmar till förfogande.

Den studietekniska träningen skall i övrigt inte begränsas till diverse studietekniska

detaljer utan ta sikte på elevernas totala anpassning i studiesituationen.

De särskilda studietekniska problemen för olika ämnesgrupper skall behandlas

i anslutning till de olika ämnena. Den intensifierade och individualiserade

träningen i studieteknik förutsätter en indelning i mindre grupper än hel

klass. GU föreslår därför delning av klass i årskurs 1 under sammanlagt 4 veckotimmar,

benämnda grupptimmar, avsedda för en individuellt präglad handledning

i studieteknik. En grupptimme förläggs till svenska, en till ämnesgruppen

historia/samhällskunskap, en till engelska/B-språk och en till ämnesgruppen

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

fysik/kemi alternativt naturvetenskap eller företagsekonomi. GU betonar att

grupptimmarna ej är avsedda för ytterligare stoffinlärning.

I samband med undervisningens utformning diskuterar GU även från principiella

synpunkter hjälpmedlens roll i undervisningen (GU 10.4). Utöver hjälpmedlens

uppgift att konkretisera undervisningen framhåller GU särskilt möjligheten

att med användning av lämpliga hjälpmedel främja friare arbetsformer.

Bl. a. anser GU att det tryckta studiematerialet bör ges en sådan utformning

att det aktiverar eleven till ett självständigare ställningstagande till stoffet.

Vidare bör i ökad omfattning sådant material utnyttjas som kan bearbetas utan

lärarens kontinuerliga stöd, t. ex. brevkurser och programmerade läroböcker.

GU förutser att hjälpmedlen i framtiden i viss utsträckning kan komma att

ersätta insatser av lärare. En elev som följt mindre studiekurs kan t. ex. komplettera

ett bortvalt ämne genom att under skolans uppsikt studera en brevkurs.

Även i den reguljära undervisningen kan hjälpmedel komplettera och

delvis fylla lärarens uppgifter. GU framhåller t. ex. betydelsen av skol-TV i

detta sammanhang.

GU konstaterar att provens uppgift är att vara ett hjälpmedel för planeringen

av undervisningen och att bidra till att kontrollera uppnådda resultat

(GU 10.5). Vad som främst bör bli föremål för kontroll är enligt GU:s mening

elevernas omdöme och skicklighet att använda sina kunskaper och färdigheter.

Därför bör memoreringen inte kontrolleras i större utsträckning utan sådan

kontroll bör i betydande omfattning kunna överlåtas på eleverna själva.

För att tillfredsställande kunna planera undervisningen behöver läraren s. k.

diagnostiska prov. Dessa har till uppgift att klarlägga elevernas svårigheter i

olika delar av kursen. GU framhåller att särskild uppmärksamhet bör ägnas

sådana partier av ett ämne som utgör en nödvändig förutsättning för undervisningen

i andra delar av ämnet. Diagnostiska prov behövs enligt GU:s uppfattning

också i orienteringsämnen. Behovet härav ökar då undervisningen inriktas

på förståelse av samband och redovisning av större sammanhang. Vid utformningen

är det av särskild vikt att i första hand se till att proven speglar för

ämnet väsentliga mål.

GU framhåller att enbart muntliga prov skulle, när det gäller större elevgrupper,

ta orimligt lång tid i anspråk. Ett effektivare och snabbare sätt är att

skaffa sig upplysningarna genom skriftliga diagnostiska prov. Olika provtyper

bör kunna användas, men GU finner det troligt att det är fördelaktigast med

prov till vilka kan ges entydiga svar, dvs. den typ av prov som i anglosaxisk

litteratur brukar betecknas »objcctive tests». Fördelarna med dessa prov är

enligt GU:s mening att eleverna kan ges tillfälle att besvara många frågor och

att proven ofta är mycket lätträttade. Då dessa prov är svåra att konstruera,

förmodar GU att de endast kommer att kunna användas i begränsad omfattning.

GU betonar vidare att kravet på provens kvalitet måste ställas högt och

garanteras genom sakkunnig prövning.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

För bedömning av möjligheten att använda prov med entydiga svar på gymnasiet

har GU låtit utarbeta exempel på dylika prov. Dessa är emellertid inte

slutbearbetade och har t. ex. inte utprövats och standardiserats. GU föreslår att

dessa provexempel överlämnas till skolöverstyrelsen för vidare bearbetning

och försöksverksamhet.

GU finner det angeläget att kunskapskontrollen utformas på sådant sätt att

ej för lång tid bindes till skrivningar eller muntliga förhör. En rättvis bedömning

kräver å andra sidan att varje elev får ge prov på sina kunskaper och färdigheter

vid ett flertal tillfällen under läsåret. Tack vare de senare årens utveckling

i fråga om olika metoder för kunskapsredovisningar bör det enligt GU:s

mening finnas goda möjligheter att förverkliga detta program.

Förslaget om skriftliga prov finner GU i vissa avseenden avvika från av skolöverstyrelsen

utfärdade rekommendationer i fråga om vissa typer av skriftliga

prov — s. k. lappskrivningar. GU framhåller emellertid att de inskränkningar

i användningen av sådana prov som skolöverstyrelsen rekommenderat är motiverade

av ett rådande överdrivet bruk av prov av dålig konstruktion. De skriftliga

prov som nu rekommenderas har däremot enligt GU:s mening goda förutsättningar

att motsvara målsättningen för gymnasiets undervisning.

I GU:s förslag har även behovet av muntliga förhör i olika former beaktats

liksom inslag av skriftliga prov av mer traditionell typ, t. ex. i uppsatsform.

GU anser det emellertid synnerligen angeläget att den totala tiden för muntliga

och skriftliga prov nedbringas till förmån för det egentliga undervisningsarbetet.

Åtskilliga av de längre skrivningarna bör sålunda minskas i antal och flertalet

prov förläggas till ämnenas egna timmar.

Frågan om centralt utgivna skriftliga prov som hjälpmedel för betygsättningen

liksom frågan om central framställning av prov behandlas senare (6.2.1.1

respektive 8.1.1.1).

3.4.1.5 SIcolsocial verksamhet

GU understryker vikten av olika elevvårdande åtgärder och hänvisar till att

sådana åtgärder blir speciellt nödvändiga med hänsyn till den vidgade rekryteringen

till gymnasiet. GU erinrar vidare om att detta synsätt godtagits för

grundskolan samt anser att de skolsociala anordningarna bör förstärkas i gymnasiet

(GU 14.1).

GU understryker att den successiva differentieringen av gymnasiet förutsätter

en fortlöpande studie- och yrkesorientering genom hela gymnasiet (GU 14.2).

Ett särskilt program föreslås därför för denna del av gymnasiets verksamhet.

Det omfattar huvudmomenten studieorientering, yrkesorientering, anlagsorientering

och enskild vägledning.

I första årskursen läggs tonvikten dels vid den allmänna introduktionen i

gymnasiet, dels vid det förestående valet av studieväg i årskurs 2. Med hänsyn

till att differentieringen inom den tekniska studiegången börjar fr. o. m. års
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

219

kurs 3 flyttas för denna studiegång en del av den senare delen av programmet

till andra årskursen. Den grundläggande yrkesorienteringen avser att förbereda

eleverna för val av fortsatt utbildningsväg eller yrkesverksamhet efter gymnasiet.

Inom ämnet samhällskunskap bör därvid i årskurs 1 ingå den generella

yrkesorienteringen, vars uppgift är att dels ge eleverna ett vidare perspektiv

på yrkesutövningen som funktion i samhällslivet, dels förbereda andra former

av yrkesorientering.

Denna generella information skall sedan fördjupas, aktiviseras och konkretiseras

i speciell yrkesorientering som börjar i årskurs 2. GU betraktar det som

värdefullt att försök göres med att samla verksamheten till en vecka i andra

årskursen. Syftet med denna vecka är att ge eleverna tillfälle att — genom

studiebesök på arbetsplatser, intervjuer och genom andra arrangemang inom

eller utom skolan — närmare sätta sig in i de yrken eller yrkesområden som

de intresserar sig för (GU 14.2.3.2). Även om anordningen med en sådan speciell

yrkesorienteringsvecka ej tillämpas skall dock elev under alla förhållanden

kunna erhålla ledighet från undervisningen för att under någon dag erhålla mer

omfattande information.

I tredje och för teknisk lärokurs även i fjärde årskursen blir inriktningen starkare

på det förestående utbildnings- och yrkesvalet. Den enskilda orienteringen

får först då rent yrkesvägledande karaktär. Ofta bör den avse utbildningsplanering.

Ett nära samarbete med arbetsmarknadsverket förutsättes. Det bör också

finnas möjlighet till grundligare anlagsundersökningar i individuella fall.

Under rubriken elevvård (GU 14.3) behandlar GU åtgärder som är att hänföra

till skolläkar verksamhet, skolpsykolog verksamhet, disciplinfrågor, hjälp och

råd i personliga frågor, studiehjälp samt elevernas föreningsliv och självstyrelse.

Disciplinfrågorna liksom behovet av befattningshavare för den elevvårdande

verksamheten (GU 14.4) behandlas i det följande under avsnitten 6.2.1.3 respektive

7.3.1.

GU understryker betydelsen av att skolans olika befattningshavare samverkar

i den elevvårdande verksamheten. Således har skolläkare, skolsköterskor

och skolpsykologer viktiga uppgifter i samband med studie- och yrkesvägledningen.

GU fäster även stor vikt vid att elevernas fritidsverksamhet och annan självverksamhet

uppfattas som komplement till undervisningen. Eleverna bör också

på olika sätt kunna medverka vid utformningen av skolans verksamhet. Särskilt

bör elevrådet härvid kunna spela en viktig roll.

Med hänvisning till 1962 års studiehjälpsutredning tar GU inte upp frågan

om studiesocialt stöd.

GU har också framfört vissa allmänna synpunkter på specialundervisningen

i gymnasiet och dess organisation. Någon utredning angående behovet härav

har emellertid ej framlagts. GU föreslår att skolöverstyrelsen får i uppdrag att

utreda denna fråga och framlägga därav föranledda förslag (GU 9.15).

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

3.4.2 Yttranden

I yttrandena över tim- och kursplaner har naturligen de enskilda ämnenas

innehåll och omfattning kommit att tilldra sig störst intresse. Materialet är

utomordentligt rikt och kan givetvis endast i största korthet redovisas här. Det

blir emellertid av betydande värde vid den bearbetning av GU:s läroplansförslag

som det vid bifall till propositionen ankommer på skolöverstyrelsen att

slutföra.

Bland GU:s principiella utgångspunkter vid konstruktion

av tim- och kursplaner har frågan om antalet schemabundna

veckotimmar särskilt uppmärksammats. Förslaget att reducera timtalen

tillstyrkes praktiskt taget allmänt, och till de synpunkter GU i detta sammanhang

anfört beträffande elevernas arbetsbörda ansluter sig ett stort antal remissinstanser.

Man anser sålunda att arbetsbördan måste minska och understryker

samtidigt GU:s påpekande att arbetsbördan kan ha olika tyngd för olika elever

inom samma lärokurs.

Skolöverstyrelsen framhåller i anslutning härtill att pressen på eleverna i

många fall snarare beror på elevernas höga krav på sig själva och strävan att få

konkurrenskraftiga betyg än på skolans krav i och för sig. Vidare bidrar till de

individuella variationerna inte bara skiftande begåvning utan också en rad

andra faktorer, exempelvis den mer eller mindre goda och stimulerande arbetsmiljö

hemmen erbjuder. Med all rätt framhåller GU, att skolan inte ensam får

lägga beslag på elevernas disponibla tid, lika litet som den ensam kan ge dem

den orientering och de kunskaper de behöver.

Överstyrelsen finner vidare GU:s förslag om veckotimtalen väl avvägda och

motiverade. Att antalet schemabundna timmar minskar från 34 till 32 och 30

under årskurserna 1—3 är en rimlig konsekvens av den grundläggande principen,

att till gymnasiets viktigaste uppgifter hör att lära och träna eleverna att arbeta

självständigt. I sammanhanget framhåller överstyrelsen att det är ett lyckligt

grepp att eleverna bereds möjlighet att inom ganska vida gränser individuellt

öka och minska arbetsbördan genom utökade respektive minskade studieprogram.

TCO framhåller beträffande de principiella utgångspunkterna för läroplanens

konstruktion att de argument, som GU framfört för föreslagna ändringar, är

bärande och anser det särskilt angeläget att elevernas arbetsbörda på avsett

sätt minskas. Det framstår nämligen som viktigt att gymnasieeleverna får tid till

aktivitet även utöver studierna, t. ex. i föreningsarbete. Organisationen understryker

därför att den minskade arbetsbördan måste få komma till uttryck inte

bara i sänkt veckotimtal utan också vid avvägningen av innehållet inom de

olika kurserna.

På några håll har man velat gå längre i reduktion av timtalet än GU föreslagit.

Sålunda anför kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, följande.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Med tanke på att eleverna måste få tillfälle till egna studier i väsentligt

högre grad än i det nuvarande gymnasiet vill kollegiet förorda ytterligare

minskning åtminstone i årskurs 3 — inom de ekonomiska och tekniska

lärokurserna företrädesvis i fackämnen, i övriga lärokurser i orienteringsämnena.

Endast en ordentlig timplansreduktion kan garantera, att eleverna

verkligen får sammanhängande tid till fördjupade studier i några ämnen.

Av dem som tillstyrkt reduktionen framförs åtskilliga synpunkter på förutsättningar,

som måste vara uppfyllda, om dess syften skall uppnås. Sålunda

anses att en generell timtalssänkning kommer att ställa höga krav på lärarnas

kompetens och förmåga att omsätta det nya gymnasiets intentioner i praktiken.

Intentionerna kan också äventyras, framhålles det, om inte kraftig upprustning

sker av lokaler, bibliotek och hjälpmedel.

I vissa yttranden framföres den uppfattningen att en sänkning av timtalet

inte garanterar en minskad arbetsbörda om kraven på undervisningens resultat

skall upprätthållas. Man ifrågasätter om inte en förskjutning av arbetet från

lektionstid till övrig tid kan komma att ske så att det stora flertalet elever får

en ökning av den totala arbetsbördan.

Enligt historisk-filosofiska sektionen i Uppsala hotar timtalsreduceringen att

medföra en viss minskning av den allmänna kunskapsnivån och kan, ehuru i

sig själv ofrånkomlig, leda till en för universitetsstudier menlig sänkning av

kunskapsnivån.

I några yttranden ifrågasättes eller föreslås en ökning av veckotimtalen inom

vissa lärokurser, främst den tekniska, där man särskilt värnar om fackämnenas

ställning.

LO anser liksom GU att den schemabundna tiden i det nuvarande tekniska

gymnasiet är för stor. Eftersom LO önskar att fler timmar anslås åt tekniska

ämnen men inte vill minska i andra ämnen, vill LO ifrågasätta möjligheten av

att timtalet ökas inom den tekniska lärokursen så att samtliga årskurser skulle

omfatta 34 veckotimmar, varigenom ytterligare sex veckotimmar skulle kunna

användas för tekniska ämnen. Samma timtal önskar Sveriges hantverks- och

industriorganisation samt Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.

De två sistnämnda organisationerna anför följande.

Organisationerna delar utredningens uppfattning att nuvarande arbetsbörda

i gymnasiet i regel är alltför stor och att den bör kunna reduceras. Däremot

anser de det icke vara självklart att veckotimmarnas antal behöver vara just det

av utredningen föreslagna och ej heller lika i alla lärokurser. Även om veckotimmarna

i kurser där så anses erforderligt skulle fastställas till 34 i varje årskurs

torde inga vådor från medicinsk eller pedagogisk synpunkt framträda i synnerhet

som den tekniska utbildningen innehåller en mängd laborativa och andra

moment med annat arbetssätt än de traditionella lektionernas. Erinras kan även

om det förhållandet att fackskolorna föreslås få 35 veckotimmar i varje årskurs.

För den tekniska lärokursen skulle en timplan med 34 veckotimmar i varje årskurs

förena en begränsning av den schemabundna arbetstiden i förhållande till

nuläget med ökad möjlighet att hålla kunskapsstoffet uppe på önskad nivå.

Att hemarbetet i någon mån påverkas torde icke ändra bedömningen.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför:

GU redovisar inte några preciserade motiv för sina förslag till just dessa

timtal. Om man beaktar olika synpunkter, kan avvägningen i vissa fall böra bli

en annan. En utökning av timtalet kan sålunda vara befogad för att bereda plats

för ämnen, som är av betydelse för utbildningen, men som icke kommit med i

de förslag, som utredningen framlagt.

Sveriges handels gymnasiers riksförbund anför följande.

Det framgår ej av betänkandet, varför GU stannat just för de nämnda timtalen,

som därför verkar något godtyckligt valda. Detta leder till att man kan

överväga, om ej ett annat timtal bör vara att föredra, om man därigenom kan

ge utrymme för ytterligare något ämne som bör ingå i utbildningen.

Förslaget om timmar till förfogande har inte mötts av några invändningar

utan tillstyrkes tvärtom livligt av många av de remissinstanser som

yttrat sig i frågan. Några remissinstanser har dock velat något reducera det av

GU föreslagna timtalet för att härigenom bereda ökat utrymme åt vissa ämnen.

Skolöverstyrelsen framhåller att anordningen kan bli av stort värde om den

rätt utnyttjas för de syften GU skisserat. Moment, som eljest knappast skulle

komma till sin rätt, kan få plats inom schemats ram och lokala krafter och förutsättningar

bidra till att göra undervisningen rikare och mer nyanserad, understryker

överstyrelsen. Timmarna till förfogande erbjuder också speciellt goda

möjligheter att använda skiftande undervisningsformer i avdelningar av växlande

storlek. Överstyrelsen finner den tid, som anslagits för timmarna, rimlig

under förutsättning att den ograverad får användas för de angivna ändamålen.

I fråga om ämnesstoffets organisation delar remissinstanserna

genomgående GU:s uppfattning att ämnessplittring och dubbelläsning skall undvikas.

Åtskilliga remissinstanser ställer sig också positiva till GU:s förslag om

koncentration inom årskurserna. I några yttranden framhålles dock att

den förordade koncentrationen kan innebära svårlösta schematekniska problem,

att gapen i undervisningen kan bli alltför stora samt att samverkan med andra

ämnen försvåras. Läroverkslärarnas riksförbund anser att koncentrationen inte

bör göras obligatorisk utan bör anpassas till de lokala omständigheterna.

Vad GU anfört om vikten av att lärarna planerar sin undervisning så att

samverkan kommer till stånd mellan de olika ämnena har föranlett kommentarer

i en del yttranden.

Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.

Med den samverkan över ämnes- och schemagränser, som skall prägla det nya

gymnasiet, blir en långsiktig planering under nära samråd bl. a. mellan olika

lärare speciellt viktig. Gemensamma ämneskonferenser måste spela en större

roll än hittills och klasskonferensen inte minst bli ett forum för samordning av

kursmoment och metodik, givetvis utan att dess allmänt elevvårdande uppgifter

därför får eftersättas. Särskilt innan lärarna hunnit bli förtrogna med de nya

arbetsformerna, har denna planering en avgörande betydelse, som inte får un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:U proposition nr 171 år 1964 223

danskymmas av det i och för sig befogade påpekandet hos GU, att lärarens

uppgdt främst är att undervisa.

Läroverkslärarnas riksförbund delar GU:s synpunkter på samverkans uppgifter.

Förbundet konstaterar dock att GU:s läroplansförslag uppvisar brister

beträffande den horisontella samverkan. Förbundet framhåller vidare att de nya

arbetsformerna kräver flera konferenser av såväl informell som formell art för

planläggning av undervisningen på längre sikt, för integration med andra ämnen

samt för samverkan med andra ämnen och samverkan med andra lärare. Även

om för den enskilde läraren och för undervisningen mycket kan vinnas härigenom,

innebär allt detta enligt förbundets mening en ytterligare belastning för

läraren.

GU:s förslag att sammanföra stoff från nu skilda ämnen till ett och samma

ämne, stundom betecknat som blockämne, diskuteras i åtskilliga yttranden

och möts i vissa fall av betänkligheter. Bl. a. anses otillräcklig lärarkompetens

innebära en risk för tankens förverkligande.

o Skolöverstyrelsen ansluter sig till skapandet av blockämnen men anser att en

sådan sammanslagning av olika moment icke kan genomföras utan svårigheter

och risker. Överstyrelsen anför härom följande.

I varje fall kan man inte, innan lärarna hunnit få en mot det nya stoffet

svarande utbildning, bortse från risken, att de delar av kursen, med vilka de

själva känner sig minst förtrogna, kan komma att få en vtlig behandling. Till

en sådan kan de dessutom lockas av ett stoff, som förefaller dem alltför stort

i förhållande till det disponibla timtalet.

ICO hälsar med tillfredsställelse GU:s strävan att integrera och samordna

stoffet till större enheter och ämnesblock och anser att ämnessplittringen härigenom

bör kunna effektivt motverkas samtidigt som man ger möjlighet till en

mer funktionell undervisning. Organisationen framhåller dock att lärarfrågan

måste lösas på ett tillfredsställande sätt för att tankarna bakom förslaget skall

kunna realiseras.

Sveriges köpmannaförbund ställer sig i viss utsträckning tveksamt till ämnesintegrationen

och anför följande.

Ämnesintegration är enligt förbundets mening en utmärkt anordning på sådana

stadier, i vilka eleverna redan bibringats grundläggande kunskaper, men bör

med största försiktighet användas i de stadier och för de ämnen, i vilka grundkunskaper

meddelas. Därför borde ämnesintegration tillgripas alldeles särskilt

under tredje årskursen i gymnasiet men i övriga årskurser endast användas med

stor urskillning.

Bland mera allmänna synpunkter på läroplansförslagct kan vidare

framhållas att GU:s intentioner att modernisera och internationalisera ämnesstoffet

hälsas med tillfredsställelse. Man anser emellertid inte att tankarna

genomgående återspeglas i skilda ämnen.

Flertalet av dom som yttrat sig anser vidare att kursplanerna är alltför

ambitiöst utformade. Vissa remissinstanser anser att avnämarintressena blivit

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 19G1

alltför väl tillgodosedda medan andra — såsom redan angivits — funnit att utrymmet

för ämnen av särskild betydelse för avnämarna blivit för litet.

Vad GU anfört om behovet av överarbetning av läroplansförslaget understrykes

i flera yttranden. Från universitetslärarhåll framhålls önskvärdheten

av att experter från universiteten medverkar i det fortsatta läroplansarbetet.

Skolöverstyrelsen ger i sitt utlåtande en sammanfattning, som avser saväl

GU:s som FU:s förslag, i vilken överstyrelsen beträffande läroplanerna anför

bl. a. följande.

Vad angår förslagen till läroplaner finner överstyrelsen, att de på ett konsekvent

och ändamålsenligt sätt förverkligar de mål som uppställts för de^bada

skolformerna. I anvisningarna för undervisningens utformande föreslås sådana

undervisningsformer och arbetssätt som avser större variation i metod och möjlighet

för eleverna att på ett mer självständigt sätt än tidigare inhämta kunskaper

och planera det egna arbetet.

Förslagen till de enskilda ämnenas kursplaner innebär genomgående en modernisering

av stoffet och en omgruppering av innehåll mellan ämnena i syfte att

ge en mer sammanhållen och bättre överblickbar kunskap. De generella synpunkterna

på undervisningens utformning har på ett väl genomfört och följdriktigt

sätt kommit att prägla de enskilda ämnena, där undervisningen föreslås

så utformad, att avvägningen mellan olika undervisningsformer, mellan lärarens

kunskapsmeddelelse och handledning a ena sidan och elevernas självständiga

verksamhet å den andra tillgodosetts.

Den höga ambitionsnivån har betonats. Det har stundom understrukits, att

den skulle vara alltför hög. Delvis torde denna uppfattning bero på att man

förutsatt en väsentligt mer ingående behandling av vissa moment, än utredningarna

avsett, eller räknat med fullständig täckning av ett fält, som i vissa delar

tänkts belyst genom exempel. Den roll skiftande grupp- och individualuppgifter

måste få spela tycks inte sällan ha förbisetts. I vissa fall där stoffet ter sig alltför

omfattande, kan en något annan utformning dock behöva övervägas. En viss

koncentration av stoffmängden bör kunna utföras i det fortsatta läroplansarbetet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför följande.

De utförliga läroplansförslagen utgör enligt överstyrelsens uppfattning en

mycket god grund för vidare bearbetning. Ett allmänt intryck synes dock vara,

att de kanske i vissa avseenden syftar något för högt med hänsyn till den tid,

som står till förfogande.

Universitetslärarförbundet anser att målsättningen i många fall satts så högt

att den måste anses orealistisk och därför maste bli föremal föi omprövning i

syfte att ge planerna ett mera verklighetsbetonat innehåll med hänsyn till

elevernas förmåga och de olika ämnenas timtal. Förbundet anför vidare följande.

I förevarande sammanhang finns anledning påpeka att GU i manga fall

föreslår ett ökat inflytande för skolmyndigheterna beträffande den akademiska

lärarutbildningen. Då det däremot gäller grundutbildningen innebär utredningens

förslag minskade möjligheter för representanter för den högre undervisningen

att göra sin stämma hörd. I anledning härav vill förbundet bestämt

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

225

hävda att de bästa garantierna för ett gott helhetsresultat skapas genom ett

ömsesidigt samarbete och samråd mellan företrädare för den högre och lägre

undervisningen.

Enligt Läroverkslärarnas riksförbunds mening är det nödvändigt att läroplanerna

bearbetas så att de får ett realistiskt innehåll och en bättre anpassning

till de olika ämnenas timtal.

Folkpartiets ungdomsförbund anför följande.

Det är en allvarlig brist i läroplansbetänkandet att man inte i större utsträckning

än vad som skett angivit de ungefärliga proportionerna mellan de olika

föreslagna momenten. Först med en sådan ungefärlig uppskattning som bakgrund

är det möjligt att ange om läroplanen förefaller tillfredsställande eller inte.

Förbundet vill emellertid som sin allmänna uppfattning deklarera att läroplanerna

i ett flertal ämnen — främst moderna språk samt historia — förefaller

synnerligen pressade, om det stoff som är föreslaget skall ingå i undervisningen.

Yttrandena om kurs- och timplaner i de olika ämnena är till

stor del av mer speciell karaktär och berör frågor av sådan natur att beslut inte

erfordras av riksdagen.

GU:s uppläggning av ämnet svenska såsom ett av kärnämnena i läroplanen

anses i allmänhet vara tillfredsställande även om detaljkritik framförs.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.

Svenskan har goda förutsättningar att i den meningen bli ett samlande ämne,

att det erbjuder rika möjligheter till naturlig samverkan i olika riktningar, bl. a.

med moderna och klassiska språk, jämförande språkkunskap, religionskunskap,

historia, filosofi, psykologi, konst- och musikhistoria. Det samspel, som förutsätts

mellan å ena sidan historia och å andra konst- och musikhistoria, måste

omfatta även svenska. Lika givet är, att ämnet genom sin inriktning på människokunskap

och problemdebatt och genom studiet av bibliska texter som

litteratur kommer att ge anknytningspunkter till ämnena psykologi, filosofi

samt religions- och livsåskådningskunskap.

Modersmålslärarnas förening anför följande.

Föreningen understryker kraftigt den särställning, som svenskan i sin egenskap

av intcgrationsämne intar i skolans undervisning framför övriga ämnen och

som den genom sin personlighetsfostrande uppgift i särskilt hög grad tilldelats.

En avsevärd inskränkning av litteraturstudiet, vilken skulle bli det praktiska

resultatet av den föreslagna timtalssänkningen, kan inte föra till det samlade

slutmål för svenskämnet, som GU själv tycks vilja sätta upp.

Att stor vikt lagts vid den språkliga delen av ämnet med praktiska övningar

i bl. a. muntlig och skriftlig framställning hälsar många med särskild glädje.

Från bl. a. fackliga organisationer och från universitetshåll poängteras betydelsen

av att eleverna lär sig uttrycka sig korrekt, vårdat och klart i tal och skrift

samt att deras färdigheter att i studie- och informationssyfte tillgodogöra sig

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G1 saml. Nr 171

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196Tf.

framställningar av olika slag uppövas. I några fall anses utrymmet för grammatikstudier

för litet. Då det gäller litteraturkursen uttalar många att kursen

är för omfattande i relation till föreslagna timtal.

Vissa moment bedöms som speciellt arbetskrävande eller splittrande för ämnets

enhet, t. ex. argumentationsanalys, tal- och röstvård och filmkunskap.

Filmkunskap borde säger man föras till annat ämne. Beträffande litteraturstudiet

anser flera remissinstanser att man ännu mer än som föreslagits skall behandla

moderna och utländska författare.

Vissa instanser anser att det historiska perspektivet, som enligt GU bör beaktas

vid studiet av samhälls- och kulturaktiviteter, undertryckts för litteraturens

vidkommande, genom att äldre epokers litteratur hänvisats till bl. a. historia.

Modersmålslärarnas förening finner, att litteraturstudiet, även om det sker i

omdisponerad form, icke tål någon inskränkning i förhållande till nuläget. Det

skulle helt strida mot de krav på skolans personlighetsfostrande verksamhet,

som med rätta satts som ett av dess väsentligaste mål.

Beträffande ämnet svenska på ekonomisk lärokurs anser Sveriges handelsgymnasiers

riksförbund att lärokursens behov icke tillräckligt beaktats:

Det är i högsta grad angeläget att studierna i affärsspråk och då framför allt

affärskorrespondens påbörjas tidigare än som föreslagits, helst redan under vårterminen

i årskurs 1. Mycket av stoffet i affärskorrespondens är av så elementär

art, att det som hittills med fördel kan förläggas till lägre årskurser.

De föreslagna timtalen i svenska inger oro hos några och anses av

flera remissinstanser vara för låga i relation till kursomfånget och även med

hänsyn till att ämnet skall vara ett för alla lärokurser centralt ämne.

Skolöverstyrelsen anför följande.

Med hänsyn till det rika stoffet i ämnet svenska och till det utrymme, som

rimligtvis måste ägnas moment som studieteknik, dramatik och filmkunskap,

är den tid som tillmätts det knapp. Enligt den föreslagna kursplanen blir den

språkliga sidan relativt väl tillgodosedd, och även den moderna litteraturen får

en något starkare ställning än tidigare. Däremot har de ofta framförda önskemålen

om ökat utrymme åt den utomnordiska litteraturen knappast beaktats.

Överstyrelsen finner detta beklagligt, bl. a. med hänsyn till de globala perspektiv

gymnasiet i vår tid borde ge sina elever.

Trots de skäl som ovan anförts är det enligt överstyrelsens uppfattning knappast

möjligt att generellt ge ökat utrymme på schemat åt svenska utan att

överskrida de totala timtal, som accepterats som ett maximum.

Modersmålslärarnas förening motsätter sig på det kraftigaste den föreslagna

alltför omfattande timtalssänkningen i ämnet svenska och yrkar på samma timtal

på samtliga lärokurser inom gymnasiet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att timantalet i svenska bör vara detsamma

på ekonomisk lärokurs som på samhällsvetenskaplig och föreslår, att

antalet veckotimmar i årskurs 2 av ekonomisk lärokurs ökas med en, vilket bör

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961). 227

kunna ske genom att antalet veckotimmar i maskinskrivning i årskurs 2 minskas

med en.

Målet för undervisningen i moderna språk tillstyrkes oreserverat av

bl. a. skolöverstyrelsen som starkt understryker vikten av att målet blir gemensamt

och att inriktningen på speciella färdigheter icke får utmynna i specialisering

av språkstudierna. TCO anför följande.

TCO finner, att de allmänna riktlinjerna för undervisningen i moderna språk

enligt GU:s förslag i allt väsentligt tillgodoser önskemålen om en modern och

ändamålsenlig språkundervisning, där de praktiska färdigheterna sätts i första

rummet. Det är också angeläget att anvisningarna i läroplanen för det nya

gymnasiet ges en sådan slutgiltig utformning att just den inriktningen mycket

klart betonas. I de blivande lärarnas språkutbildning och metodiska skolning

måste denna grundläggande princip vara vägledande.

De flesta som uttalat sig har kommenterat de olika lärokursernas språkundervisning

och framför allt har man då yttrat sig över språkens föreslagna ställning

på ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Flera instanser anser att

den föreslagna språkundervisningen kommer att ge en otillräcklig grund för

fortsatta akademiska studier. Detta framhålls av bl. a. vissa universitetsmyndigheter.

Andra remissinstanser anser att språken bör ges en starkare ställning

främst med tanke på kommunikationsfärdigheternas ökade betydelse. För befrämjande

av dessa färdigheter anser den ekonomiska fakulteten i Lund att de

grammatiska kunskaperna bör mer betonas:

Om emellertid den grammatikaliska grunden är dålig, kommer vederbörande

kanske aldrig att skriftligt eller muntligt behandla språket korrekt. Detta förtjänar

särskilt framhållas, därför att den åsikten har framförts, att praktiska färdigheter,

exempelvis i att konversera och förstå, är viktigare än att behärska språket

skriftligt.

Även större konsistoriet i Uppsala hävdar att språkens ställning måste stärkas

samt anför därvid följande.

Goda språkkunskaper är en nödvändig förutsättning både för god allmänbildning

och specialistutbildning. De ökade internationella kontakterna gör, att

man ur allmänbildningens synpunkt måste skärpa kraven på språkkunskaper.

Den nuvarande standarden bland de akademiskt utbildade är långt ifrån tillfredsställande

och har skapat svårigheter när det gäller att rekrytera personal

till internationella tjänster. På samma sätt är goda språkkunskaper en förutsättning

för alla högre studier och för specialistutbildning.

Beträffande den ekonomiska lärokursens språkstudier framhålles i några yttranden

att affärskorrespondens bör beredas större utrymme än som föreslagits.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser sålunda att en viss förskjutning bör

äga rum mot ökat utrymme för handelskorrespondens och föreslår därför, att

elever på ekonomisk-språklig specialisering erhåller två veckotimmar handelskorrespondcns

och två veckotimmar annan språkundervisning i årskurs 3.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U

Samläsningsmöjligheterna med andra lärokurser torde ej behöva minskas därigenom

anför överstyrelsen.

Även Svenska samfundet för affärsutbildning och Sveriges handels gymnasiers

riksförbund anser att affärskorrespondensen inte beretts tillräckligt utrymme

och enligt riksförbundet skulle den föreslagna uppläggningen innebära, att eleverna

på det ekonomisk-språkliga alternativet blir tvungna att avsevärt komplettera

sin utbildning med utländskt affärsspråk. Undervisningen i affärsspråk

bör tilldelas ett betydande utrymme och helst vad engelska och B-språket beträffar

påbörjas under vårterminen i årskurs 1.

Om GU:s förslag beträffande det antal språk som bör erbjudas

gymnasisterna råder mycket delade meningar. Från flera håll, bl. a. av

Sveriges allmänna exportförening, betonas angelägenheten av att större möjlighet

beredas eleverna att lära andra moderna språk än de hittills vanliga. Särskilt

nämnes då ryska och spanska.

Många remissinstanser anser däremot att valmöjligheterna gjorts för stora

och kan medföra en splittring, som blir till skada för språkkunskapernas kvalitet.

Svårigheter med schemaläggning framföres också i några yttranden som ett

skäl till att begränsa valmöjligheterna.

De språk man framför allt anser överflödiga med hänsyn till avnämarkraven

är italienska och portugisiska.

Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund har följande mening.

Vägande skäl kan inte anföras för att ge portugisiskan och italienskan ställning

som gymnasiespråk. Dessa språk har dessutom för närvarande en mycket

svag ställning vid universiteten och möjligheterna att skaffa kompetenta lärare

torde därför vara nära nog obefintliga för ganska lång tid framåt.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund berör också finskans ställning

och anför följande.

Det kan ifrågasättas om valfriheten inte i många fall blir illusorisk med denna

stora uppsättning. Förbundet menar att behovet av att gymnasiet skall erbjuda

undervisning i portugisiska och finska inte är styrkt och förox-dar därför att

undervisning i dessa ämnen ej meddelas i gymnasiet.

TCO framhåller behovet av en förstärkt ställning för franska språket. Däremot

ställer sig organisationen tveksam till om så många övriga alternativ som

GU tänker sig behöver bjudas i gymnasieutbildningen. En viss återhållsamhet

kan på den punkten vara att förorda, för att inte tillgängliga resurser i fråga om

språkutbildningen skall splittras, anför TCO, som också anser, att ett alltför

stort utbud av alternativ kan särskilt bereda svårigheter på de mindre gymnasieorterna.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till GU:s förslag men fi-amhåller:

Mot principen om ett fritt val kan anföras att det kan medföra en snedvridning

mot »populära» eller lätta språk till nackdel för sådana språk som den allmänna

samhällsnyttan kräver. Med nuvarande arbetsmarknadsinformation och

med den ökade studie- och yrkesorientering som det nya gymnasiet kommer att

erbjuda syns denna invändning dock vara mindre väsentlig.

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964

Överstyrelsen jör yrkesutbildning anser det väsentligt med goda kunskaper i

om möjligt minst två språk. Förutom i engelska, tyska och franska bör undervisning

i första hand meddelas även i spanska och ryska.

De stora möjligheterna att välja mellan olika språk kommer enligt många

att medföra, att goda kunskaper i engelska, tyska och franska, som är väsentliga

språk ur kommunikationssynpunkt, ej kan uppnås. Man anser därför att det

bör slås vakt om dessa ämnen och att B-språket bör vara obligatoriskt på gymnasiet.

GU:s förslag om möjligheten att välja två C-språk samtidigt väcker

alltså betänkligheter. Följande uttalanden är representativa för denna mening.

Sveriges förenade studentkårer anför:

Det är ytterst angeläget att valfriheten i studierna begränsas till förmån för

bättre kunskaper i de tre stora kulturspråken. Därför bör inte endast engelskan

bli obligatorisk utan även det språk, tyska eller franska, som de studerande

valt till B-språk i grundskolan. Som C-språk bör få väljas tyska eller franska

(beroende på vilket av dessa som är B-språk), spanska eller ryska. Genom denna

konstruktion bör en fördjupning av språkkunskaperna åstadkommas i åtminstone

två språk. Eftersom det under vissa betingelser synes vara möjligt att

läsa C-språk endast ett år är det väsentligt att alla elever uppmuntras till att

fullfölja minst två års studier i detta. Värdet av kunskaper inhämtade under

kortare tid kommer förmodligen att vara ganska ringa.

SACO avstyrker förslaget, att elever, som kommer att gå vidare till akademiska

studier, skall ha möjlighet att utbyta B-språket, som lästs i grundskolan,

och tillvälja ett andra C-språk. Två C-språk torde enligt organisationens mening

inte ge tillräcklig grund för akademiska studier.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala uttalar följande.

Vad sektionen bestämt vänder sig emot är GU:s tanke att man på gymnasiet

skulle kunna ersätta B-språket med ett andra C-språk, dvs. att två av de tre

på gymnasiet studerade språken skulle vara sådana där eleverna icke fått någon

inledande undervisning i grundskolan. De skulle då, med användande av ganska

många lärotimmar, ha ett främmande språk som de läst hela skoltiden, ett som

de läst enbart i grundskolan, två som de läst enbart på gymnasiet. Resultatet

måste i regel bli presentabla kunskaper endast i ett främmande språk och en

utan kompletterande studier föga användbar orientering i de tre andra.

GU:s förslag beträffande fortsatta språkstudier för de elever som i grundskolan

läst mindre kurs i språk kommenteras i ringa omfattning. Skolöverstyrelsen

framhåller att det i och för sig inte torde få betraktas som ändamålsenligt ur

pedagogisk synpunkt att regelmässigt sammanföra elever från större och mindre

kurs i grundskolan till gemensam undervisning i gymnasiets fortsättningskurser

i B-språk. Då det emellertid enligt överstyrelsens uppfattning måste betraktas

som orealistiskt att föreslå anordnande av särskild fortsättningskurs för det fåtal

elever det här torde komma att röra sig om, skulle det enda tänkbara alternativet

vara att hänvisa dem till nybörjarkurs. I valet mellan dessa alternativ torde

hänvisning till fortsättningskursen vara att föredraga. Överstyrelsen anser att

för elever som läst mindre kurs i B-språk deltagande i stödkurs i regel skall vara

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196)+

obligatoriskt och att för dessa elever rätten att välja fortsättningskurs som frivilligt

ämne bör begränsas.

GU:s förslag till timplan för de moderna språken får ett positivt

mottagande i flera yttranden, medan man på åtskilliga andra håll anser att språken

borde beredas större utrymme.

TCO anför följande.

Konstruktionen av timplanen medger å ena sidan att samtliga elever kan

tillgodose sina individuella önskemål i fråga om språkstudier, å andra sidan att

elever med specialintressen av annat slag inte hindras i sin utbildning av krav

på alltför omfattande språkkunskaper. Denna strävan att inom språksektorn individualisera

studiegången, finner TCO riktig och för ett rätt utnyttjande av

elevernas varierande anlag och intressen mycket väsentlig.

Riksföreningen för lärarna i moderna språk uttalar med hänsyftning på Bspråkets

ställning i grundskolan att en språkpedagogisk utveckling omöjligt kan

kompensera två timmars bortfall i ett språk.

Några konkreta förslag till timtalsökningar genom reduceringar av andra ämnens

timtal förekommer dock inte i större omfattning. Några menar att timmar

till förfogande kunde användas för språken, men flera föreslår att det nya

ämnet jämförande språkkunskap kunde släppa till sitt timantal för att ge ökade

resurser åt de moderna språken. På ett par håll har man också angett möjligheten

att reducera latinstudierna. Det är speciellt vissa studievägar som anses

ha blivit missgynnade i vad avser språkundervisningen.

Beträffande det ekonomisk-språkliga alternativet anför Sveriges handelsgymnasiers

riksförbund följande.

Det är angeläget att eleverna inom detta alternativ bereds tillfälle till en fördjupad

utbildning i något av de utländska språken. Förbundet vill därför starkt

förorda, att man även för detta alternativ liksom för de andra inför ett obligatoriskt

karaktärsämne om förslagsvis sju veckotimmar. Karaktärsämnet skall

här givetvis vara ett av de främmande språken. I princip bör därvid såväl

engelska som B- eller C-språk kunna i frågakomma.

TCO uttalar följande.

Då det 3-åriga handelsgymnasiet infördes, minskades undervisningen i engelska

från 10 veckotimmar till 9. Utredningen föreslår nu en ytterligare nedskärning

till 8 veckotimmar. TCO avstyrker bestämt denna minskning och rekommenderar

oförändrat timtal.

Den kraftigaste kritiken riktas mot språkens timtal på de naturvetenskapliga

och tekniska lärokurserna. Här framförs många önskemål om en förstärkning som

av vissa anses helt nödvändig. Sveriges förenade studentkårer finner sålunda en

förstärkning av språkstudierna på nämnda studiekurser oundviklig och föreslår

att, om ej andra lösningar står till buds, det timantal som vinnes genom en förlängning

av terminerna utnyttjas.

Skolöverstyrelsen uttalar följande.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

En förstärkning av de moderna språkens ställning på denna lärokurs måste

sökas inom ramen för det timtal som GU tilldelat språken. Ett stort behov av

språkkunskaper har bl. a. genom avnämarundersökningarna konstaterats föreligga

även för elever på naturvetenskaplig studiegång. Därför synes den omständigheten,

att åtskilliga av dessa elever saknar fallenhet för mera omfattande

språkstudier, icke utgöra tillräckligt skäl för att minska möjligheterna till språkstudier

inom det obligatoriska programmet för samtliga elever på denna studiegång.

Det vore önskvärt, att elever i denna lärokurs med fallenhet för både

naturvetenskapliga och språkliga studier finge möjlighet att inom den ordinarie

timplanens ram studera tre språk under två årskurser och två språk under sista

årskursen. Ett så omfattande språkprogram skulle emellertid kräva så stort timtal,

att ett sådant alternativ icke torde kunna skapas utan att minska lärokursens

naturvetenskapliga karaktär och därigenom inkräkta på möjligheten att ge

för naturvetenskapliga och tekniska studier acceptabla förkunskaper i för dessa

studier speciella ämnen.

En förstärkning av de moderna språkens ställning på den naturvetenskapliga

lärokursen måste sålunda sökas inom ramen för det timtal som utredningen tilldelat

språken. Överstyrelsen finner, att en icke obetydlig förstärkning av den

allmänna språkberedskapen skulle vinnas genom att valfriheten i årskurs 2 mellan

B- och C-språk slopades till förmån för C-språket. Därefter bör valet vara

fritt i sista årskursen mellan samtliga tre språk.

Överstyrelsen framhåller att eleverna härigenom inte skulle ha möjlighet att

begränsa sina studier av C-språket till fyra veckotimmar. Sådana språkstudier

skulle enligt all erfarenhet inte visa sig tillräckliga för praktiskt användbar läsförståelse

av språket två år senare, anför överstyrelsen. Mot överstyrelsens förslag

föreligger reservation från två ledamöter.

Då det gäller den tekniska lärokursen framförs i ett stort antal yttranden

starka betänkligheter mot språkens ställning. Man anser att språk bör läsas

obligatoriskt även i årskurs 3.

Sveriges mekanförbund poängterar särskilt engelskans betydelse och anser att

språket bör läsas under alla de tre första åren.

Från några håll uttalas att teknikernas språkkunskaper borde höjas genom

att garantera bättre kunskaper även i ett tredje främmande språk.

Riksföreningen för lärarna i moderna språk uttalar följande.

Det måste med beklagande konstateras, att eleverna på den naturvetenskapliga

och den tekniska linjen kan lämna skolan med endast ett års studier i det

tredje språket. Då den naturvetenskapliga linjen dessutom har endast två timmar

engelska i årskurs 3 och den tekniska lärokursen ingen engelska alls i samma

årskurs, kan det med fog påstås, att man inte tagit hänsyn till kraven från

avnämarna, vilka samfällt framhåller vikten av ökade språkkunskaper.

Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår följande.

Undervisning i engelska på teknisk lärokurs bör beredas under minst en veckotimme

i årskurs 3. Detta blir möjligt, genom att timtalet i årskurs 3 ökas med

2 veckotimmar till 32. Av dessa har 1,5 veckotimmar föreslagits bli utnyttjade

för religionskunskap. Återstående 0,5 veckotimme, utökad med 0,5 veckotimme

från timmar till förfogande, föreslås användas för utökning av undervisningen i

engelska med 1 veckotimme.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

Beträffande timtalen för de enskilda språken har färre uttalanden gjorts och

det är framförallt ämnet engelska som berörts. Man framhåller t. ex. på några

håll, att det för dem som icke läser engelska i årskurs 3 är angeläget att timtalet

höjes i lägre årskurs. Läroverkslärarnas riksförbund pekar på detta språks dominans

som internationellt språk och anser det nödvändigt att samtliga elever har

gedigna kunskaper i ämnet och att därför engelskans timtal måste hållas uppe.

Införandet av ämnet jämförande språkkunskap hälsas av flera

instanser med stor tillfredsställelse. Man anser ämnet angeläget, då det skall

tillvarata ordbildningsläran i latinet utan att för den skull dominera en hel lärokurs.

Särskilt glädjande finner man det vara att även icke-humanister har möjligheter

att frivilligt studera ämnet.

Skolöverstyrelsen tillstyrker ämnets införande på gymnasiet och anser, att

ämnet kommer att fylla en uppgift såväl för språkundervisningen på gymnasiet

som — ehuru något begränsat — för elevernas fortsatta språkstudier vid universitet,

och anför i sistnämnda hänseende.

Överstyrelsen hyser dock viss tvekan om det nya ämnets användbarhet, när

det gäller kursplanerna för universitetsstudier i moderna språk och vill framhålla

vikten av att särskilt språkintresserade elever vid studierådgivningen i det nya

gymnasiet görs uppmärksamma på att de genom att välja klassisk variant slipper

komplettera latinkunskaperna vid universitetet, om de önskar bedriva

språkstudier utöver 2-betygsgränsen.

Sådan tveksamhet uttalas även bl. a. av vissa representanter för högre utbildning,

som anser att ämnet ger otillräcklig grund för fortsatta studier på vissa

områden.

SR anför följande.

Det bör beaktas, att för akademiska studier i moderna språk på trebetygsnivån

såsom grund kommer att krävas fullständig gymnasiekurs i latin och att

utredningen för bl. a. adjunktskompetens för gymnasium och fackskola föreslår

en fördjupning inom i varje fall ett ämne motsvarande trebetygsstudier. Som

grund för lärarutbildning torde med hänsyn härtill jämförande språkkunskap

vara av tvivelaktigt värde, då många vid början av sina akademiska språkstudier

inte vet hur långt de kommer att gå i dem och senare kan tvingas att

antingen ta upp tidsödande komplettering av latin eller stanna på lägre nivå än

de eljest skulle ha gjort.

Kursuppläggningen kritiseras ibland för oklarhet, för att alltför liten hänsyn

tages till grekiskans roll och för att målsättningen är för hög i förhållande till

föreslaget timtal.

Ämnets inplacering i årskurs 2 har kommenterats av några remissinstanser,

som motiverar annan placering. Svenska klassikerförbundet framför bl. a. följande

synpunkter.

Man kan med goda skäl plädera för en nedflyttning av jämförande språkkunskap

till årskurs 1. Eftersom enligt GU:s förslag undervisningen i språkkunskap

skall bedrivas med i första hand de latinska lånorden i svenskan och engelskan

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

som bas, torde eleverna redan i årskurs 1 besitta de nödvändiga förkunskaperna.

Det är vidare mest rationellt att redan i första årskursen bibringa eleverna den

förmåga till ordanalys, som ämnet avser att ge; de moderna språken behöver

detta stöd så snart som möjligt.

Högerns ungdomsförbund anser däremot att ämnet bör placeras i årskurs 3

för att så ingående förkunskaper som möjligt i moderna språk skall bilda underlag

för studiet. Eljest kan ämnet urarta till ren inlärning av latinska glosor.

Som tidigare nämnts har ämnets timtal föreslagits i stället böra komma de

moderna språken till godo och från åtskilliga håll har framhållits tveksamhet om

införande av ämnet i gymnasiets läroplan. Några avstyrker införande, andra är

hovsammare i sina uttalanden, men oftast menar man att den förstärkning av

språkundervisningen, som eftersträvats, bättre och effektivare skulle nås, om de

tre veckotimmar, som tilldelats ämnet, fördelades på de olika språken — svenska

inkluderat.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför:

Förbundet ställer sig frågande inför värdet av den föreslagna kursen. De

timmar, som föreslagits för ämnet i fråga, torde ge större effekt, om en förstärkning

av undervisningen i de moderna språken kommer till stånd. Förbundet

föreslår därför att ämnet jämförande språkkunskap ej införes i det nya gymnasiet.

Flera av dem som uttalar tveksamhet framhåller, att det skulle vara av värde,

om erfarenheter av försöksverksamhet med ämnet, bedriven t. ex. vid ett begränsat

antal gymnasier under något eller några år, kunde vinnas, innan

definitiv ställning tas till ämnets inordnande i läroplanen.

Att klassiska språk erbjuds i det nya gymnasiet tillstyrks av flera

remissinstanser, även om man på sina håll beklagar att detta sker på bl. a. de

moderna språkens bekostnad. En negativ inställning till de klassiska språkens

förekomst på det nya gymnasiet har också uttalats i några yttranden.

Man hälsar på några håll med tillfredsställelse att latin icke skall vara obligatoriskt

förenat med grekiska. Samtidigt påpekas att det vore av värde, om

grekiska kunde läsas utan att kombineras med latinstudier.

Betänkligheterna beträffande latinstudier koncentreras i övrigt kring studietidens

längd. Några instanser anser det vidare olyckligt att både latin och grekiska

påbörjas som nybörjarspråk samtidigt.

Läroverkslärarnas riksförbund anför följande.

Det är ur rekryteringssynpunkt en svaghet i GU:s förslag, att studiet av latin

och grekiska påbörjas samtidigt. Det torde ej vara särskilt lockande för elever,

som inte har gjort bekantskap med latin att våga sig på studier i bägge dessa

språk.

Skolöverstyrelsen anför beträffande latinet bl. a. följande.

Det föreslagna timantalet 7 + 7 veckotimmar måste betraktas som ett absolut

minimum för att ett tillfredsställande studieresultat i ämnet skall kunna nås.

8* — Bihang till riksdagens protokoll 106b. 1 samt. Nr 171

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

Koncentrationen av ämnet till två år inger överstyrelsen betänkligheter ur pedagogisk

synpunkt. En utspridning på alla tre årskurserna — såsom GU föreslagit

beträffande ämnet ryska, som får anses vara av en svårighetsgrad ungefärligen

motsvarande latinets — skulle ha varit önskvärd. Det syns emellertid vara förenat

med avsevärda svårigheter att förlägga latinstudiet redan till första årskursen

med hänsyn till konstruktionen av och den principiella synpunkten på

det nya gymnasiet och dess första årskurs. Överstyrelsen ansluter sig därför,

om än med viss tvekan, till GU:s förslag.

Bl. a. skolöverstyrelsen understryker vikten av att utbildning inom de områden,

som täcks av övriga humanistiska och av samhällsvetenskapliga

ämnen, tillgodoses inom ramen för gymnasieutbildningen, oavsett

till vilken senare verksamhet den speciella studiegången syftar. Överstyrelsen

fortsätter:

Gränsdragningen inom detta stora ämnesfält är alltid en vansklig uppgift med

tanke på att det för eleverna bör framstå som en helhet. En stark uppsplittring

på flera ämnen motverkar elevernas möjligheter till överblick. GU uttalar sig i

princip mot en alltför kraftig uppspaltning av stoffet och betonar nödvändigheten

av att de olika ämnena samverkar för att man skall åstadkomma helhet

och överblick. Dess konkreta förslag innebär, att nya uppdelningar görs av stoffet

i större block. Överstyrelsen ansluter sig till denna princip och vill generellt

understryka önskvärdheten av att stoff icke onödigtvis uppdelas på flera ämnen

än vad som är pedagogiskt och sakligt berättigat. De komplicerade förhållanden

som i samhälls- och kulturliv upplevs som en helhet bör såvitt möjligt även i

skolans undervisning utgöra en helhet.

Värdet av att gymnasiet avses skola förmedla mera kunskaper inom området

för samhällsorientering understrykes såsom väsentligt av samtliga remissinstanser,

som yttrat sig härom.

GU:s förslag att inom ämnet samhällskunskap sammanföra ämnesstoff

från de akademiska disciplinerna statskunskap, nationalekonomi, sociologi

och kulturgeografi med ekonomisk geografi samtidigt som geografin skulle utgå

som självständigt ämne kommenteras av många remissinstanser. Flertalet tillstyrker

eller lämnar utan erinran GU:s förslag samtidigt som dock i en del

fall ändringar föreslås beträffande ämnets innehåll och timtalet.

Bland dem som tillstyrker förslaget märks skolöverstyrelsen, som bl. a. anför

följande.

De skäl som GU anför för denna sammanslagning utifrån dels avnämarundersökningen,

dels synpunkter på samhörigheten mellan olika ämnesmoment syns

överstyrelsen bärkraftiga. Därjämte kan även konstateras att allteftersom nya

moment av samhällsorienterande art gjort anspråk på plats i gymnasiets undervisning,

t. ex. samhällsekonomiska, sociologiska och socialgeografiska, gränserna

mellan den samhällsorientering som meddelats inom geografi och inom samhällskunskap

blivit alltmer flytande. Denna utveckling har lett till problem av ämnesmässig

och metodisk art, som endast med svårighet skulle kunna lösas med

nuvarande ämnesuppdclning.

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner ämnesstoffet i stort sett väl avvägt,

de ekonomisk-geografiska avsnitten av lärostoffet bör dock få något ökat

utrymme på bekostnad av de nationalekonomiska.

TCO finner att integrationen bör ge möjligheter till att föra fram stoffet i

funktionella och meningsfulla enheter. Enligt förbundets mening har dock sociologins

olika områden fått en alltför undanskymd plats i ämnesinnehållet.

Åtskilliga remissinstanser vänder sig emot att geografiämnet inte skall förekomma

som självständigt ämne. Ceografilärarnas förening framhåller sålunda

att förslaget om geografins uppdelning på samhällskunskap och naturvetenskap

medför så många svåröverskådliga konsekvenser att frågan först bort bli föremål

för en särskild utredning. Enligt föreningens mening bör gymnasieundervisningen

i visst ämne inte endast anknytas till besläktade ämnen på stadiet utan

skall även utgöra en naturlig fortsättning av grundskolans undervisning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund kritiserar förslaget med utgångspunkt

i att de i samhällskunskapen ingående geografiska momenten praktiskt

taget saknar geovetenskapliga element.

I några yttranden riktas kritik mot det förhållandet att GU föreslagit en utvidgning

av de ekonomiska momenten inom samhällskunskapen på bekostnad

av deskriptiva översikter över folkrörelser, kommunorganisation och rättsväsende.

Humanistiska fakulteten i Göteborg anser att läroplanen i samhällskunskap,

särskilt dess ekonomiskt-teoretiska moment, ligger högt över det möjligas gräns.

Folkpartiets ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska

studentförbund framhåller att de internationella aspekterna på de

inom samhällskunskapen studerade företeelserna måste särskilt betonas.

Från flera remissinstansers sida framhålles, att — då för närvarande endast

ett fåtal lärare torde ha utbildning som täcker alla moment i det nya ämnet

samhällskunskap — lärarna under en övergångstid bör ha rätt att i viss omfattning

koncentrera undervisningen till sådana moment, som de genom sin utbildning

behärskar. Vidare bör det finnas möjligheter att, i varje fall under de närmaste

åren, uppdela ämnet på flera lärare.

Några remissinstanser anser att ämnets namn bör vara samhällsvetenskap.

Beträffande GU:s förslag angående ämnet historia har i ett stort antal

yttranden framhållits det betydelsefulla i förslagets starka hävdande av den

moderna tiden. Skolöverstyrelsen framhåller sålunda att GU med sin konstruktion

av historieämnet fullföljer tendenser, som redan finns i historieundervisningen

och i olika former blivit föremål för försöksverksamhet.

Av åtskilliga remissinstanser, däribland historisk-filosofiska sektionen och

juridiska fakulteten i Uppsala, Ilistorielärarnas förening samt Högerns ungdomsförbund,

framhålles dock, att den undervisningstid som anslagits för tiden 1000—

1815, bl. a. med hänsyn till kursplanens utformning, är alldeles för snävt tilltagen.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Humanistiska fakulteten i Göteborg framhåller bl. a. att det i egentlig mening

historiska perspektivet på ett anmärkningsvärt sätt skjutits i bakgrunden.

Humanistiska fakulteten i Lund anser att den förtjänst i förslaget, som kan

ligga däri, att den moderna tiden blivit starkt betonad, motverkas av den

diffusa definition skolämnet historia fått. Fakulteten anför vidare följande.

Skulle historien och samhällskunskapen vid universiteten utformas i enlighet

med GU:s definition av dessa skolämnen, komme ifrågavarande vetenskaper att

präglas av en så omfattande löslighet, att det bleve omöjligt att bibringa studenterna

vetenskapligt fast metodik.

Några remissinstanser berör också tidpunkten för avgränsningen av stoffet

mellan de olika årskurserna. Man menar därvid att årtalet 1815 är olyckligt valt

både med hänsyn till möjligheterna att hinna med kursplanen och historisktvetenskapliga

synpunkter. Samverkande bildningsförbunden anför bl. a.:

Avgränsningen av de olika årskurserna förefaller diskutabel, inte minst valet

av år 1815 som har satts som gräns mellan första och andra årskursen. Det torde

vara ogörligt att under de få veckotimmar som står till förfogande hinna med

alla de moment som läroplanen förutsätter. Anmärkningsvärt är att så litet

utrymme beretts så betydelsefulla skeden som franska revolutionen och industrialismens

framväxt, likaså bakgrunden till USA:s författning och de demokratiska

idéernas framväxt i de amerikanska kolonierna. Det torde därför kunna

ifrågasättas om det icke vore skäl att göra en annan indelning, som skulle eliminera

det intryck av ytlighet och splittring som vidlåder den nu föreliggande

kursplanen.

Ett stort antal remissinstanser ha på olika sätt berört GU:s förslag att till

historieämnet föra kyrkohistoriskt stoff. Redogörelse för dessa olika ståndpunkter

lämnas i samband med motsvarande sammanställning av yttranden över

GU:s förslag till mål och innehåll för ämnet religionskunskap.

Den av GU föreslagna orienteringen i idéhistoria och det sätt på vilket

den avses meddelas på gymnasiet tillstyrkes av bl. a. skolöverstyrelsen och SR.

Förbundet framhåller dock att den föreslagna fördelningen av stoffet på flera olika

ämnen ställer nya, tidigare obeaktade krav på lärarna. Historisk-filosofiska

sektionen i Uppsala ser med tillfredsställelse, att ökat utrymme beredes åt de

idéhistoriska momenten på det nya gymnasiet, men anser det vara mindre välbetänkt

att stoffet fördelas på så många ämnen i kursplanen och föreslår att

denna orientering helt skall inrymmas inom ämnena historia och filosofi. Humanistiska

fakulteten i Göteborg anför med liknande motivering att orienteringen

bör föras till historieämnet.

Skolöverstyrelsen betonar vikten av att en särskid lärobok utarbetas, varigenom

samordningen skulle tryggas och idéhistorien få en fastare anknytning.

GU:s förslag att psykologi och filosofi såsom skolämnen skall studeras

vart för sig som självständiga ämnen anses av flera remissinstanser såsom

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

värdefullt, bl. a. av humanistiska fakulteten i Lund, historisk-filosofiska sektionen

i Uppsala och TCO. Skolöverstyrelsen framhåller att GU:s förslag i denna

del innebär ett avsteg från den allmänna strävan till integration, som präglat

förslaget, men att skälen härför kan accepteras.

I fråga om psykologiämnet framhålles i flera yttranden, bl. a. från

medicinalstyrelsen, det värdefulla i att ämnet med det angivna målet och de

föreslagna riktlinjerna skall studeras av flertalet elever. Kritiken och önskemålen

gäller den tid som anslagits. Humanistiska fakulteten i Lund framför

önskemål om ökat timantal för ämnet på de ekonomiska och tekniska lärokurserna.

Arbetarskyddsstyrelsen och SR önskar införa psykologi som självständigt

ämne även inom teknisk lärokurs. Skolöverstyrelsen anför i denna fråga

följande.

GU:s förslag till timtal för psykologin innebär, att eleverna i naturvetenskaplig

lärokurs liksom i de klassiska varianterna av humanistisk får en mindre

omfattande kurs än övriga, 1 veckotimme mot 2 veckotimmar. Denna fördelning

kan visserligen motiveras utifrån resultatet av avnämarundersökningen,

men undervisningen i psykologi har även andra kvaliteter än dem som kan speglas

i denna. Det vore därför värdefullt, om ämnet kunde få samma timtal i samtliga

lärokurser. För den naturvetenskapliga lärokursens del bör allvarligt prövas

möjligheten att öka timtalet i psykologi till två. Den erforderliga veckotimmen

skulle då överföras från filosofi.

Sveriges handelsgymnasiers riksförbund menar att undervisningen på den ekonomiska

lärokursen måste anpassas efter behoven och den speciella intresseinriktningen

hos eleverna i denna lärokurs. Särskild vikt måste därvid läggas

vid socialpsykologi och tillämpad psykologi, som belyser ekonomiska förhållanden.

Beträffande filosofiämnet mottages förslaget övervägande positivt. Humanistiska

fakulteten i Lund anser att det föreslagna målet och de angivna

riktlinjerna är bra och framhåller därvid särskilt studiet av argumentationsanalys

och de elementära insikter i den empiriska vetenskapens metodik ämnet

avses förmedla.

Högerns ungdomsförbund anser däremot den föreslagna kursen i argumentationsanalys

vara för avancerad och föreslår att den avkortas.

Många av dem som yttrat sig i denna del har framfört som önskvärt, att undervisning

i filosofi skall meddelas även på ekonomisk och/eller teknisk lärokurs,

bl. a. arbetarskyddsstyrelsen, Högerns ungdomsförbund och Fredrika Bremerförbundet.

Filosofi- och psykologilärarnas förening anför härvid bl. a. följande.

Den nya utförliga kursplanen i detta ämne innebär på väsentliga punkter en

betydande modernisering av filosofiundervisningen i skolan och synes ha alla

utsikter att kunna stimulera elevernas intresse för ämnet. Med den uppläggning

ämnet fått i GU:s förslag måste det vara av stort värde inom alla gymnasiets

sektorer. Föreningen finner det därför ytterst beklagligt att GU inte fått plats

för filosofiämnet inom den ekonomiska och den tekniska lärokursen.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196b

GU:s förslag rörande ämnet religionskunskap har upptagits till behandling

i ett mycket stort antal yttranden. Den allmänna uppläggning, som

GU givit ämnet, har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Vad som eljest i

yttrandena särskilt uppmärksammats är dels att ämnet inte fått benämningen

kristendomskunskap, dels att kyrko- och religionshistoriskt samt religionssociologiskt

stoff delvis förts till andra ämnen, dels ämnets föreslagna kvantitativa

omfattning.

Beträffande benämningen framhåller ett antal remissinstanser att denna

fråga inte är av avgörande betydelse. Domkapitlet i Strängnäs anför härvid

bl. a. följande.

Vad gäller den av GU utan motivering föreslagna benämningen religionskunskap

i stället för den nu gällande kristendomskunskap, synes densamma utifrån

kursplanens konstruktion vara i och för sig godtagbar. Till förmån för termen

religionskunskap kan tala, att den för många ter sig objektiv och är föga emotionellt

färgad. Som skäl för ett bibehållande av benämningen kristendomskunskap

kan å andra sidan anföras dels önskemålet att på gymnasiet behålla

grundskolans ämnesbenämning, dels risken för att termen religionskunskap

skulle kunna tagas till intäkt för försök att giva den kristna religionen ett i förhållande

till de andra världsreligionerna allt för knappt tillmätt utrymme vilket

GU:s anvisningar och kommentarer till kursplanen kan möjliggöra.

Andra hävdar mer eller mindre kraftigt att ämnets enda tänkbara benämning

måste vara kristendomskunskap. Domkapitlet i Linköping anför speciella skäl

för bibehållande av den nuvarande benämningen på gymnasiets religionsämne:

Domkapitlet anser inte ämnesområdets beteckning i sig själv vara ett avgörande

kontroversiellt spörsmål. Det finner dock namnet religionskunskap sakligt

föga motiverat i sammanhanget. Under alla förhållanden gäller det att under

den anslagna tiden ge gymnasisterna en fördjupad insikt i det religiösa livets

innehåll och uttrycksformer. Men detta sker i en samhällsmiljö, som sedan 800

—900 år stått under starkt inflytande av den kristna religionen, och i ett land,

som under hela sin medvetna historia varit inlemmat i en europeisk kulturgemenskap,

också den i avgörande grad påverkad av kristna idéer. Skall det i

detta land över huvud undervisas om religion, kan det av praktiska och pedagogiska

skäl inte vara tal om någon annan religiös livsform än den kristna såsom

den lämpligaste och närmast till hands liggande exemplifieringen av undervisningsstoffet.

Anlägger man en global synpunkt, kommer man inte ifrån det

faktum, att kristendomen är den mest omfattande av världsreligionerna och att

den med sina 850 miljoner räknar en tredjedel av jordens befolkning som sina

anhängare. Även av detta skäl borde man rent förutsättningslöst inte kunna

undgå att låta den kristna religionen dominera ett undervisningsprogram, som

skall ge besked om mänsklighetens religiösa situation.

Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. att orientering i tros- och livsåskådningsfrågor

bör få tillbörligt utrymme inom religionskunskapsämnet och anser att

det innehåll FU gett åt ämnet bättre än GU:s egen uppläggning svarar mot

GU:s intentioner och målsättning för undervisningen, vilka överstyrelsen ansluter

sig till. Det innehåll, som överstyrelsen sålunda förordar, synes komma

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

till tydligare uttryck med ämnesbeteckningcn Religions- och livsåskådningskunskap,

anför överstyrelsen och föreslår alltså denna beteckning.

GU:s förslag, att kyrkohistoria och religionssociologi

skall i viss utsträckning behandlas i historieämnet och i samhällskunskapsämnet,

har flera remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen och historisk-jilosofiska

sektionen i Uppsala, tillstyrkt. Överstyrelsen påpekar dock att dessa intentioner

bör komma till tydligare uttryck i kursplanerna för respektive ämnen.

Samtliga domkapitel, teologiska fakidteten i Uppsala och Kristendomslärarnas

förening avstyrker emellertid förslaget, huvudsakligen med motivering att den

egenart som kyrkohistorien har kommer att gå förlorad om det inte studeras samtidigt

med de rent religionsorienterande momenten, vilka å sin sida kräver fortlöpande

historisk belysning i undervisningen. Därtill påpekas att den reducering,

som företagits i samband med överföringen av det kyrkohistoriska stoffet till

historieämnet, blivit alldeles för stor.

Teologiska fakulteten i Uppsala anför härom bl. a. följande.

Då GU hävdar, att kyrkohistorien överförts till historien är detta grundfalskt.

Någon överföring av kyrkohistoriskt stoff till historien har nämligen icke skett.

De yttre data och fakta, som kristendomen har avsatt i Europas politiska,

ekonomiska och sociala historia behandlas redan nu i historien.

Det allra största intresset har knutits till ämnets timtal och förekomst

i olika lärokurser. Redan utgångspunkten för bedömandet

härav åtskiljer remissinstanserna avsevärt.

Skolöverstyrelsen framhåller beträffande timtalet följande.

Omfattningen av ämnet bör bedömas mot bakgrund av det mått av undervisning,

som hela skolsystemet, i detta fall vad grundskola och gymnasium tillsammans

ger. I och med genomförandet av den 9-åriga grundskolan fick kristendomskunskapen

en förstärkning i jämförelse med de skolformer, som ersattes

av grundskolan och kom vad antalet veckotimmar beträffar — 17 alternativt

16 — att utgöra det näst svenska och matematik största ämnet. Vad

beträffar timtalet för motsvarande ämnen i de nordiska grannländerna kan erinras

om att Danmark och Norge under en 12-årig skolgång ger 16 respektive

17,5 veckotimmar religionsundervisning. Den grund eleverna har vid övergången

från grundskolan till gymnasiet måste betecknas som god. För överstyrelsens

bedömning av utrymmet för undervisningen i gymnasiet är detta av avgörande

betydelse.

Likartade synpunkter framförs i andra yttranden.

Domkapitlet i Uppsala anför följande.

Det är ytterligt nödvändigt att skolans gymnasieundervisning klargör religionens

och de etiska värdenas betydelse för människan och hur dessa värden

gestaltas i samspelet mellan kyrka, samhälle och kultur. Då det för människan

i varje ny situation gäller att finna normerna för sitt liv är det av vikt, att det

nya gymnasiet ger kristendomen den centrala plats, som är motiverad av dess

betydelse i vårt kultur- och samhällsliv.

Ett icke obetydligt antal remissinstanser har tillstyrkt GU-förslagct i nu

ifrågavarande avseende, bl. a. Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialde
-

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

mokratiska studentförbund, SECO och Tekniska läroverkens elevförbund. Länsskolnämnden

i Västmanlands län tillstyrker också förslaget med påpekande att

det synes ge garantier för en undervisning av god kvalitet. Därutöver tillstyrks

GU:s förslag av ett tiotal kommuner.

Ett mycket stort antal remissinstanser har tillstyrkt de mål och riktlinjer för

undervisningen i religionskunskap, som uppdragits av GU, samt det av GU föreslagna

timtalet i fråga om de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga

lärokurserna men därutöver påpekat att starka skäl talar för att

ämnet upptages även på den ekonomiska respektive tekniska lärokursen. Bland

dessa remissinstanser återfinns skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

länsstyrelserna i Gotlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens

län, SR, TCO, NKI-skolan, Samverkande bildningsförbunden, Fredrika

Bremerförbundet samt ett 20-tal kommuner.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar att det synes vara en avvägningsfråga

hur många timmar som skall anslås för religionskunskap samt att länsstyrelsen

inte har något att erinra mot att ämnet i gymnasiets allmänna sektor får något

högre timtal än som föreslagits, om detta kan ske utan utökning av det totala

antalet veckotimmar.

Skolöverstyrelsen diskuterar denna fråga mycket ingående och framhåller

bl. a. att GU:s behandling av religionskunskapsämnet är klart positiv och präglas

av starkt medvetande om religionskunskapens betydelse. Överstyrelsen ansluter

sig till denna uppfattning liksom i väsentliga hänseenden i övrigt till

GU:s resonemang men drar härav beträffande religionskunskapens ställning inom

den yrkesutbildande sektorn inte samma slutsats som GU. I fråga om den

tekniska fackskolan avviker överstyrelsen även från FU:s förslag. Sin syn på

de båda utredningarnas förslag om undervisning i religionskunskap och livsåskådningsfrågor

sammanfattar överstyrelsen på följande sätt.

Överstyrelsen finner, att både GU och FU med respekt för ämnets vikt har

sökt att grundligt penetrera de problem, som är förknippade med en sådan undervisning.

Överstyrelsen ansluter sig till den uppställda målsättningen liksom

till principerna för dess förverkligande. Om undervisningen i religions- och livsåskådningskunskap

bedrivs enligt de riktlinjer, som anges av de båda utredningarna,

kommer den att göra eleverna väl medvetna om värdet av en personligt

tillägnad livsåskådning. Med avvikelse från GU och FU finner dock överstyrelsen,

som är fullt medveten om vilken svår avvägning man här ställs inför,

att även eleverna på ekonomisk och teknisk lärokurs liksom i teknisk fackskola

bör erhålla denna undervisning. Detta ställningstagande får bl. a. ses som ett

uttryck för den enhetliga syn, som enligt överstyrelsens uppfattning bör anläggas

på det gymnasiala skolsystemets innehåll och är jämväl en naturlig konsekvens

av den ställning, som närmast motsvarande undervisning fått i grundskolans

läroplan.

Skolöverstyrelsen föreslår sålunda att ämnet upptages i gymnasiets ekonomiska

och tekniska lärokurser och där erhåller 1,5 veckotimme samt att tiden

härför tages från historia och samhällskunskap.

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Överstyrelsen för yrkesutbildning, som föreslår samma timtal, menar att det

sammanlagda antalet timmar för dessa lärokurser måste utökas i motsvarande

mån för att religionskunskapen skall kunna beredas plats.

Till det reservationsvis framförda yrkandet av GU:s ledamöter Torsten Andersson

och Folke Haldén har följande remissinstanser anslutit sig, nämligen

länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Målsmännens riksförbund,

Högerns kvinnoförbund och Högerns ungdomsförbund, Centerns kvinnoförbund,

Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund, Sveriges

handelsgymnasiers riksförbund, Sveriges konservativa studentförbund samt närmare

ett 30-tal kommuner.

Till det av ledamoten Håkan Berg reservationsvis framförda yrkandet har

Folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges liberala studentförbund och en kommun

anslutit sig.

Som i det föregående redovisats (1.1.1) har från Samkristna skolnämnden

ingivits en skrift i form av opinionsyttring angående kristendomsämnet. Nämnden

hemställer bl. a. dels att kristendomsämnet skall införas även på gymnasiets

ekonomiska och tekniska lärokurser med två veckotimmar, dels att ämnet

får fem veckotimmar inom gymnasiets övriga lärokurser, dels att ämnet skall

benämnas Kristendomskunskap.

Omkring 15 kommuner har allmänt uttalat att religionskunskapsämnet bör

beredas större utrymme än GU föreslagit och ett 10-tal kommuner har förklarat

sig instämma i de av Samkristna skolnämnden framförda kraven i dessa avseenden.

Samtliga domkapitel, de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund samt

Kristendomsläramas förening kräver att ämnet ges ett avsevärt större schemautrymme

på alla lärokurser än vad GU föreslagit.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att religionsundervisning

endast skall meddelas på lärokurser där starka förutbildningskrav finns i detta

avseende och att därför ämnet inte skall förekomma på den naturvetenskapliga

lärokursen.

GU:s förslag avseende mål och riktlinjer för socialkunskap tillstyrkes

av skolöverstyrelsen, som dock därvid framhåller att kursplanen, som i jämförelse

med övriga ämnens är relativt knapphändig, bör överarbetas för att

större konkretion och säkrare utgångspunkter för ämnets metodiska behandling

skall nås.

Socialstyrelsen framför följande synpunkter.

Styrelsen vill understryka den synnerligen stora betydelsen av att den grundläggande

undervisningen på detta område både på gymnasiet och i fackskolan

vilar på läroplaner och kursböcker, som ger en samlad belysning såväl av de betingelser

under vilka de enskilda människorna i olika samhällsklasser och grupper

levat under skilda tidsskeden som av förändringarna och orsakerna till förändringarna

i dessa betingelser fram till dagens samhälle.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

Samarbetsnämnden för socialinstituten finner läroplanen vara av lämpligt

innehåll.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund anser det vara riktigt att ämnet,

sådant det utformats enligt GU:s förslag, blivit ett frivilligt ämne. Däri ingående

sociologiska moment bör dock föras till samhällskunskapen. Sveriges förenade

studentkårer anser att de viktigare delarna av ämnet skall föras till samhällskunskapen

och resten helt avföras från läroplanen.

Den modernisering av lärostoffet i matematik, som GU föreslår, hälsas

genomgående med stor tillfredsställelse.

Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. att planen präglas av en tydlig strävan att

med hjälp av ett sovrat och väl valt stoff låta väsentliga metoder och begrepp

träda i förgrunden. Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm, uttalar

att målsättningen i ämnet synes föredömlig från högskolans synpunkt.

Värdet av att undervisning i statistik skall meddelas betonas särskilt av

statistiska centralbyrån och byggnadsstyrelsen.

Det värdefulla med en gemensam kurs för naturvetenskaplig och teknisk

lärokurs understryks särskilt av lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm

och statens tekniska forskningsråd. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

i TJppsala och lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola anser dock

att matematikkursen i viss utsträckning bör vara olika på dessa lärokurser.

En anmärkning mot kursplanen på naturvetenskaplig och teknisk lärokurs,

som framföres i vissa yttranden, är att den är för omfattande för att kunna

medhinnas på den anslagna tiden. I denna riktning uttalar sig bl. a. skolöverstyrelsen,

de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och

Göteborg, lärarkollegiet vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och Svenska

teknologföreningen. Som botemedel föreslås att vissa moment utgår eller uttunnas.

Flertalet önskar därvid en nedskärning av kursen i sannolikhetslära

och statistik. Enligt Sveriges mckanförbund bör timtalet på den tekniska lärokursen

utökas för att ge utrymme åt mer statistik.

Sveriges handels gymnasiers riksförbund anser att matematiken på ekonomisk

lärokurs bör göras mindre teoretisk men i stället mer yrkesbetonad.

Ett stort antal remissinstanser har förordat en höjning av timtalet i årskurs 1

på ekonomisk lärokurs i enlighet med det särskilda yttrandet av ledamöterna i

GU Folke Haldén, Lamek Hulthén och Olof Palme, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, handelshögskolan i Göteborg, direktionen för handelshögskolan

i Stockholm, Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges skoldirektörsförening,

Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Sveriges liberala

studentförbund.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att ekonomernas

kunskaper i matematik liksom i naturvetenskap ej kan vara generellt

lägre än humanisters och samhällsvetares. Organisationerna förordar såsom tidigare

nämnts att den ekonomiska lärokursen göres fyraårig, varigenom de angiv
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

na önskemålen kan tillgodoses. I andra hand ansluter sig organisationerna till

ovannämnda särskilda yttrande beträffande matematiken.

Humanistiska fakulteten i Stockholm föreslår fyra veckotimmar för samtliga

lärokurser i årskurs 1 och humanistiska fakulteten i Lund att timtalet på den

humanistisk-samhällsvetenskapliga lärokursen i årskurs 1 sättes till tre veckotimmar

och att de två friställda timmarna ägnas åt undervisning i latin.

Skolöverstyrelsen anser att en förstärkning av timtalet för matematik inom

den samhällsvetenskapliga lärokursen skulle varit önskvärd men finner det inte

möjligt att realisera detta önskemål inom den givna tidsramen.

Genomgående hälsas med tillfredsställelse att naturvetenskaplig

orientering av betydande omfattning skall ges åt elever på de humanistiska,

samhällsvetenskapliga och ekonomiska lärokurserna. Flertalet remissinstanser

finner också det föreslagna ämnesinnehållet mycket bra. Kursen anses

dock av några remissinstanser alltför omfattande. Föreningen för matematisknaturvetenskaplig

undervisning anser att det blir nödvändigt att antingen hoppa

över vissa avsnitt eller mer summariskt behandla dem. Statens naturvetenskapliga

forskningsråd framhåller det väsentliga i att naturvetenskaplig orientering

skall förekomma på andra studievägar än teknisk och naturvetenskaplig men

anser ämnets uppläggning vara sådant att det måste bedömas som omöjligt att

få lärare med kompetens inom hela ämnets område.

Skolöverstyrelsen tillstyrker GU:s förslag till mål och riktlinjer men föreslår

att ämnet benämnes naturkunskap.

Av de naturvetenskapliga ämnena har GU:s uppläggning av och det föreslagna

timtalet för fysik på det hela taget godtagits av de remissinstanser,

som yttrat sig härom. I några yttranden sägs dock att timtalet utmätts för

snävt. Vidare framförs en del invändningar mot detaljer i kursplanen.

Skolöverstyrelsen framhåller att kursplanen i fysik syns i hög grad motsvara

moderna krav och vara väl avpassad i fråga om stoffets inriktning och urval.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm uttalar bl. a. att GU:s

kursplan synes innebära mycket betydande framsteg i förhållande till den nuvarande

kursplanen och att den är präglad av stor ambition genom att inom

fysiken centrala och moderna avsnitt införts.

Beträffande GU:s förslag till tim- och kursplan för kemi godtas i stort sett

det föreslagna ämnesinnehållet. Däremot riktas beträffande den naturvetenskapliga

lärokursen kritik mot dels det föreslagna timtalet, dels årskursfördelningen

av stoffet.

Kraven på ökat timtal motiveras främst med kemins ökande betydelse. Med

hänsyn härtill kan man inte godta den kraftiga nedskärningen som skett i förhållande

till nu förekommande timtal på allmänna gymnasiets reallinje. Ökning

av timtalet förordas av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961).

medicinalstyrelsen, generaltullstyrelsen, medicinska fakulteten i TJppsala, lärarkollegiet

vid karolinska institutet, matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i

Göteborg, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, lärarkollegiet vid tandläkarhö

g skolan i Stockholm, styrelsen för lantbrukshö g skolan, statens tekniska

forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning, Svenska teknologföreningen, Jernkontoret och Hermods

korrespondensinstitut ävensom av Svenslca kemistsamfundet i en särskilt ingiven

skrift.

Krav på att kemi skall läsas i årskurs 3 framförs — förutom av flertalet i

föregående stycke angivna remissinstanser — av bl. a. de matematisk-naturvetenslcapliga

fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm, medicinska fakulteten

i Lund, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen för farmaceutiska

institutet, styrelsen för slcogshögskolan, Biologilärarnas förening samt

Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

För kemins placering även i årskurs 3 åberopas såväl pedagogiska synpunkter

som rekryteringssynpunkter. Sålunda anser några remissinstanser att vissa

partier av kemin inte lämpligen kan studeras förrän i årskurs 3 med hänsyn till

att eleverna först då nått den önskvärda mognaden och fått det nödvändiga

underlaget i matematik och fysik. Vidare framföres den uppfattningen att rekryteringsunderlaget

till den högre kemiska utbildningen skulle allvarligt hotas om

inte kemiämnet studerades under det sista ur intresse- och yrkessynpunkt viktiga

skolåret, vilket skulle kunna leda till för landets kemiska industri allvarliga

konsekvenser. Om inte kemin förekommer i årskurs 3 anses det sannolikt att

få elever skulle välja specialarbetet i detta ämne, vilket bedömes betyda mycket

i rekryteringshänseende.

De remissinstanser, som berört frågan hur ökningen av timtalet skall genomföras,

har i flera fall ansett att timtalet för matematik kunde minskas något.

Sålunda förordar skolöverstyrelsen att timtalet för kemi ökas med 1 veckotimme,

som avstås av matematik. Överstyrelsen anser att sistnämnda ämne

innehåller några moment som utan olägenhet kan utgå eller uttunnas varigenom

timtalsminskningen möjliggöres utan att kursens sammanhang och ändamålsenlighet

blir lidande. I fråga om kemiämnets placering i de två första årskurserna

ansluter sig skolöverstyrelsen till GU:s förslag. I andra yttranden föreslås

att historia och samhällskunskap avstår tid eller att det generella timtalet per

vecka ökas.

För att möjliggöra att kemi studeras i årskurs 3 föreslås på många håll byte

mellan kemi och biologi, varigenom biologi skulle förekomma även i årskurs 2.

Kemin som fackämne på den tekniska lärokursen behandlas i det följande

under de för denna lärokurs speciella ämnena.

Även uppläggningen av ämnet biologi accepteras i stort sett av dem

som yttrat sig härom även om olika uppfattningar finns i detaljfrågor. Bl. a.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

skolöverstyrelsen tillstyrker biologikursens inriktning mot modernare områden,

i fullt medvetande om de krav på lärarnas fortbildning, som den föreslagna

kursen ställer.

I inte så få yttranden framhålles vikten av utrymme för biologiämnet inom

den ekonomiska och framför allt den tekniska lärokursen. Sålunda anför lantbruksstyr

elsen:

Hushållningen med naturens värden kräver i dagens samhälle goda biologiska

kunskaper av alla dem, som planerar och leder utnyttjandet av eller ingreppen

i naturen. Att den tekniska lärokursen helt saknar obligatorisk biologi är således

en svår brist.

Biologiläramas förening föreslår att samtliga lärokurser utom den naturvetenskapliga

får en likvärdig obligatorisk kurs i biologi.

Som nämnts i anslutning till kemiämnet har några remissinstanser även velat

att biologi skall förekomma i årskurs 2.

Bl. a. Statens naturvetenskapliga forskningsråd och Biologiläramas förening

föreslår en utökning av timtalet i biologi på den naturvetenskapliga lärokursen.

GU:s uttalande att sexualundervisning i traditionell bemärkelse

i första hand bör förläggas till grundskolan har uppmärksammats av skolöverstyrelsen,

SECO och Folkpartiets ungdomsförbund, som samtliga krävt att sådan

undervisning beredes väsentligt utrymme på gymnasiet. Skolöverstyrelsen

anför härvid bl. a. följande.

Det är utomordentligt betydelsefullt, att detta viktiga område även i gymnasiet

behandlas jämförelsevis grundligt för samtliga elever. Härvid bör speciellt

beaktas, att elevernas mognad ger stora möjligheter att framhålla det ansvar

som den enskilde har, såväl inför sig själv och andra som inför samhället. I undervisningen

bör därför ingå psykologiska, etiska och sociala moment i överensstämmelse

med nu gällande anvisningar.

Frågan om hur undervisningen om naturgeografiskt stoff skall tillgodoses

inom i första hand de naturvetenskapliga och tekniska lärokurserna

har också tilldragit sig uppmärksamhet. I en skrivelse av den 28 oktober, som

senare kompletterats, har företrädare för geovetenskapliga och närliggande ämnen

vid universiteten krävt självständig representation av geovetenskaperna i

form av ett särskilt ämne, benämnt naturgeografi eller geovetenskap.

Ett antal remissinstanser har förklarat sig instämma häri, bl. a. matematisknaturvetenskapliga

fakulteterna i Stockholm, Uppsala och Göteborg samt statens

naturvetenskapliga forskningsråd.

Skolöverstyrelsen anför i denna fråga följande.

Kursplaneförslagen för fysik, kemi, biologi och samhällskunskap ger vid handen,

att i dessa ämnen (totalt) åtskilliga moment av geovetenskaplig karaktär

ingår. Det gäller t. ex. avsnitt av geofysiken i fysik, behandlingen av mineralen

i kemi och moment av växt- och djurgeografi i biologi. Det är möjligt, att vissa

fördelar står att vinna genom att dessa moment bryts ut ur de nämnda ämnena

och — eventuellt tillsamman med andra moment — sammanförs till ett särskilt

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

ämne. En sådan åtgärd skulle emellertid öka ämnessplittringen och försvaga

den naturliga samhörigheten med och samordningen mellan de aktuella momenten

och ämnena fysik, kemi, biologi respektive samhällskunskap.

Överstyrelsen är därför inte beredd att föreslå införandet av ett särskilt ämne

naturgeografi eller geovetenskap.

Överstyrelsen förordar i stället, att särskild omsorg i det fortsatta läroplansarbetet

ägnas inplaceringen och utformningen av de avsnitt i fysik, kemi, biologi

respektive samhällskunskap, vilka behandlar geovetenskapligt stoff.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund framhåller bl. a. följande.

Kravet på att de biologiska och naturgeografiska delarna av ämnet »naturvetenskap»

måste läsas av alla blivande ingenjörer och ekonomer, är ett oavvisligt

samhällskrav. För dessa yrkesgrupper är kunskaper om jämviktsförhållanden

i naturen nödvändiga för att de svåra skadeverkningar genom mänskliga

ingrepp skall kunna undvikas, som på grund av ren okunnighet ständigt inträffar

i vårt land.

Arbetarskyddsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, skogsstyrelsen, styrelsen för lantbrukshö

g skolan och statens naturvetenskapliga forskningråd framför liknande

synpunkter. Statens naturvårdsnämnd och Riksförbundet landsbygdens folk

framhåller också vikten av att de ifrågavarande utbildningsgrupperna med

tanke på sina framtida arbetsuppgifter erhåller tillräckliga insikter i dessa frågor.

Riksförbundet anför därvid:

Den tilltagande bebyggelsekoncentrationen förenad med den tekniska utvecklingen

kan komma att medföra ökat slitage och skadegörelse i naturen, varför

dessa problem kommer att påkalla ökad uppmärksamhet i framtiden. Detta

gäller även exempelvis vid handhavandet av gifter av olika slag, vattenvård,

vid vägbyggen, vattenregleringar och dylikt.

Förslaget att i den tekniska lärokursen sammanföra ett antal kursmoment,

som nu tillhör olika ämnen, i ett integrationsämne (blockämne), benämnt

teknologi, framhålls i flertalet yttranden såsom förtjänstfullt.

Skolöverstyrelsen anser att teknologiämnet, rätt utformat, bör kunna bli en

god introduktion för eleverna i ingenjörsmässigt tänkande och menar att försöksverksamhet,

nya läroböcker och lärarfortbildning bör kunna möjliggöra den

uppläggning som föreslagits. Överstyrelsen för yrkesutbildning menar att den

föreslagna kursplanen bör bedömas först sedan pågående försöksverksamhet kunnat

utvärderas. Sveriges mekanförbund anser det viktigt med sadant blockämne

de två första åren men har en del kritiska synpunkter på ämnets utformning.

Även Tekniska läroverkens ingenjörsförbund finner sammanförandet av dessa

moment till ett blockämne riktigt. Statens tekniska forskningsråd anser ämnet

bra men framhåller att det bör uppmärksammas i det fortlöpande läroplansarbetet.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna delar GU:s uppfattning om vikten

av att införa ett ämne, som tidigt väcker elevernas intresse för teknik, men

anser att ett sådant ämne bör uppläggas mera konventionellt samt ifrågasätter

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

om ej en uppdelning bör ske i dess olika delområden. Liknande synpunkter

framförs av lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm och organisationskommittén

för teknisk högskola i Lund. Tekniska läroverkens elevförbund anser

att teknologin bör uppdelas på flera ämnen.

Beträffande ämnena inom maskintekniskt alternativ framför

Sveriges mekanförbund och Svenska teknologföreningen kritik mot att undervisningen

för mycket inriktas på konstruktion och energi samt anser att materialläran

helst borde utgöra ett självständigt ämne.

Tekniska läroverkens lärarförbund föreslår att fjärde årskursen uppdelas på

ett energitekniskt och ett produktionstekniskt alternativ.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning anser att specialarbetet

i årskurs 4 bör få ägnas även åt energi.

Det inom byggnadstekniskt alternativ föreslagna ämnet geodesi

föreslås av skolöverstyrelsen fördelat med 0,5 veckotimme i årskurs tre och 0,5

veckotimme i årskurs fyra för att på så sätt skapa möjligheter att följa upp

resultatet av de fältövningar som avses förekomma i början av höstterminen i

årskurs 4. Lantmäteristyrelsen hävdar att den föreslagna kursen i geodesi inte

kan medhinnas på 1 veckotimme. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar

att detta ämne förs till ämnet anläggning. Beträffande sistnämnda ämne föreslår

styrelsen att det inom den anläggningstekniska varianten delas på vägbyggnad

och vattenbyggnad.

Beträffande förslaget till läroplan för det eltekniska alternativet

har endast förordats ändring i vad avser ämnet elmaterial. Skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och Teknislca läroverkens lärarförbund anser

att detta ämne ej bör vara självständigt utan att lärostoffet föres till de ämnen

där kunskap om elmaterial är erforderlig.

Beträffande timtal och lärostoff i de olika ämnena på kemitekniskt

alternativ föreslår överstyrelsen för yrkesutbildning och Tekniska läroverkens

lärarförbund en tämligen kraftig omfördelning.

Kemikontoret finner förslaget till kursplan för de enskilda ämnena väl genomtänkt.

I fråga om timplanen förordar kontoret endast den ändringen att ämnet

apparatteknik får ytterligare en veckotimme, som tas från ämnet analytisk kemi.

Vidare bör ämnet fysikalisk kemi benämnas fysikalisk och oorganisk kemi, som

bättre svarar mot ämnesinnehållet.

Även överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser att ämnet fysikalisk

kemi bör ha annat namn och föreslår oorganisk och fysikalisk kemi eller allmän

kemi.

Den förstärkta ställning, som GU föreslagit för ämnet ergonomi, understrykes

som ytterst värdefull av bl. a. vattenfallsstyrelsen, medicinska fakulteten

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

i Uppsala, direktionen över gymnastiska centralinstitutet och TCO. Sveriges

mekanförbund föreslår att ämnet benämnes bioteknologi samt att undervisningstiden

inskränkes till 1,5 veckotimme och att i stället undervisning i psykologi

införes med två veckotimmar i andra årskursen. LO menar att i kursplanen

för detta ämne måste beredas utrymme för en orientering om arbetsstudier

av betydligt större omfattning än vad GU föreslagit.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser att i ämnet företagsekonomi

krävs ökat utrymme för moment angående tidsstudier och driftorganisation

samt att timtalet därför måste ökas med 0,5 veckotimme, som kan tas från

ergonomin.

Den fördelning av undervisningstiden på den ekonomiska lärokursen

mellan allmänna ämnen och speciella, yrkesutbildande ämnen som GU

föreslagit har bedömts olika av de remissinstanser, som yttrat sig däröver.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning anser att den ekonomiska

lärokursen såsom den utformats av GU kommer att ge en yrkesutbildning,

som är tillfyllest för sitt ändamål, och TCO menar att förslaget utgör en

godtagbar kompromiss när det gäller att tillgodose de båda kraven: bred allmänbildning

och fackutbildning.

Flera remissinstanser anser dock att yrkesutbildningskravet fått träda tillbaka

alltför mycket. Handelskammaren i Gefle och Sveriges köpmannaförbund

framför sådana synpunkter.

Skånes handelskammare anför bl. a. följande.

Den ekonomiska gymnasieutbildningens allmänna uppläggning förklaras och

rättfärdigas av GU därmed, att flertalet allmänteoretiska ämnen fyller en dubbel

funktion, dvs. den ger förutom allmän orientering också specialförberedelser

för kommande yrkesverksamhet. Handelskammaren vill icke bestrida, att åtskilliga

ämnen kan ha en sådan dubbel funktion, men enligt handelskammarens

mening har GU satt alltför stark tilltro till dessa ämnens yrkesförberedande

karaktär. Betoningen av den dubbla funktionen får icke undanskymma den

omständigheten att de regelrätta fackämnena icke till någon del kan ersättas av

allmänna ämnen. Man måste hålla fast vid att vad avnämarna — bortsett från

universitet och högskolor — kräver är i första hand en allmän merkantil utbildning,

icke en bred allmänbildning i vidare bemärkelse.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser som tidigare

nämnts att den typ av yrkesinriktning som GU gett den ekonomiska lärokursen

är alldeles för färdighetsbetonad och framhåller vikten av att gymnasieekonomemas

utbildning inriktas på en så långt driven kunskap i matematik och

de egentliga ekonomiska ämnena som möjligt liksom också att kraven på deras

allmänna orientering skärps.

Sammanförandet av olika ämnen i blockämnet företagsekonomi tillstyrks

av bl. a. skolöverstyrelsen, som anför i huvudsak följande.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196It

Överstyrelsen biträder utredningens förslag, att tyngdpunkten i fackutbildningen

ligger på företagsekonomi och att möjlighet till specialisering på olika

alternativ erbjuds i årskurs 3. Överstyrelsen ansluter sig till utredningens förslag,

att den traditionella ämnesundervisningen lämnar plats för en mer samlad

undervisning, där företaget är intresseområde.

Överstyrelsen vill föreslå, att det i kursplanen tydligare preciseras, hur samverkan

mellan ämnesdelarna skall genomföras för att det åsyftade resultatet

skall nås.

Sveriges handelsgymnasiers riksförbund finner det vara svårt att taga ställning

till förslaget om integration innan erfarenheter vunnits härav. Man kan

riskera att eleverna erhåller för litet fasta och praktiskt användbara kunskaper.

Sveriges köpmannaförbund hyser stora betänkligheter mot ämnesintegrationen

i företagsekonomi. Förbundet anför härom bl. a. följande.

Det är nödvändigt att i många fall genomföra en samverkan mellan traditionellt

särundervisade läroämnen och så har alltid tidigare skett inom handelsgymnasierna.

De utvikningar, som i så fall brukar ske från huvudämnet, har

oftast karaktären av korta, klargörande orienteringar utan anspråk på fullständighet

i framställningen. Den systematiska, grundläggande undervisningen

bör dock inom olika läroämnen koncentreras till specialbehandling på för ämnet

i fråga klart reserverade lärotimmar, om inlärningsprocessen skall bli verkligt

effektiv. I själva verket rör det sig här om en inom all annan verksamhet vedertagen

arbetsfördelningsmetodik, som GU tydligen inte beaktat.

Beträffande kursuppläggningen av ämnet företagsekonomi föreslår skolöverstyrelsen

att kursen i andra årskursen avslutas med stoff angående budgetering

och administration för att även de elever, vilka väljer det ekonomiskspråkliga

alternativet, skall få orientering i dessa frågor.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm anser att redovisningsmomenten

fått för stor plats enär kurserna inte kräver så stora specialkunskaper i

detta ämne. Viktigare är att moment som lönsamhetsanalys och kontors- och

driftsorganisation beredes plats. Svenska samfundet för af färsutbildning, TCO

och Sveriges köpmannaförbund framhåller vikten av att ökat utrymme beredes

åt undervisning i kontorsteknik.

Svenska bankföreningen anser att undervisningen i maskinskrivning

o c h stenografi kan inskränkas då det är av vikt att man inriktar sig

på mer ekonomiskt betonade ämnen, i första hand matematik.

Överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund förordar, att timtalet i maskinskrivning minskas till förmån för

matematiken.

Några remissinstanser uttalar önskemål om ökat timantal för maskinskrivning,

bl. a. Melinska stenograf förbundet, Skånes handelskammare och Sveriges

handelsgymnasiers riksförbund.

Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska samfundet för af färsutbildning, Melinska

stenograf förbundet och Sveriges handelsgymnasiers riksförbund anser att

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

ämnet rättskunskap bör vara obligatoriskt för alla elever inom den ekonomiska

lärokursen.

Värdet av att undervisningen i estetiska ämnen tillåts spela en stor roll

på gymnasiet understrykes starkt av de‘remissinstanser, som yttrat sig i denna

fråga. Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Skolöverstyrelsen vill särskilt understryka de estetiska ämnenas värde för

den enskildes personlighetsutveckling och deras viktiga funktion som förberedelse

för förvärvsverksamhet och för samhällslivet, framför allt för dem som

blir verksamma inom handel och produktion och som direkt eller indirekt får

ett avgörande inflytande på utformningen av produkter och miljöer. Genom

olika moderna massmedia har de estetiska ämnena fått en växande betydelse

som kontaktmedel. Överstyrelsen måste därför beklaga den nedskärning av timtalet,

som drabbat teckningsund ervisningen.

Överstyrelsen framhåller vidare att det vore i hög grad önskvärt att undervisning

i estetiska ämnen kunde förekomma även på ekonomisk och teknisk

lärokurs men finner det dock ej möjligt att införa obligatorisk sådan undervisning.

De estetiska ämnena bör i varje fall höra till dem som ges företräde vid

val av frivilliga ämnen anser överstyrelsen.

Även TCO understryker betydelsen av undervisning i estetiska och praktiska

ämnen. Enligt förbundets mening svarar GU:s förslag inte mot principiella deklarationer

och föreliggande elevintressen, och förbundet framlägger vissa förslag

om utvidgad undervisning i dessa ämnen, innefattande bl. a. obligatorisk

teckningsundervisning.

Beträffande det föreslagna ämnet konst- och musikhistoria befarar

styrelsen för Musilcaliska akademien att genomförandet av detta förslag kan

komma att erbjuda avsevärda praktiska svårigheter och att det därför vore

olyckligt att samundervisning skulle bedrivas redan från början. Skolöverstyrelsen

anser att den ur integrationssynpunkt värdefulla samordningen av två

klasser inte får hindra att vid lämpliga tillfällen klasserna undervisas var för

sig. I regel bör dock undervisningen hållas samman. Samverkande bildningsförbunden

menar att ämnets uppläggning är felaktig, då det bl. a. fått en för

ensidig historisk prägel. Musiklärarnas riksförening framhåller att musikens

ställning som en av de främsta estetiska faktorerna i samhället borde göra det

angeläget att ge elever på alla lärokurser orienterande kunskaper i musikförståelse.

Föreningen framför vidare erinringar mot utformningen av musik- och

konsthistoria till ett syntesämne.

Teckningslärarnas och Tl-elevernas förening anför följande.

Föreningen konstaterar att GU baserar sitt förslag på en uppfattning om

förmånsrätt och särställning för begreppen »konst» och »konstupplevelse». Gentemot

detta vill föreningen påpeka:

1. att det verkliga elevmaterialet inte består av de utpräglat estetiskt begå
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 251

vade. Den pedagogiska målsättningen måste därför i första hand ta hänsyn härtill,

2. att ämnesområdet i första hand bör omfatta dels träning av de funktioner

individen utnyttjar för visuell och taktil varseblivning och kommunikation, dels

psykologiskt studium av värdebedömningens natur grundlagd genom studium

av fakta om principerna för människans upplevelser och beteende. En sådan undervisning

kan motivera en spekulativ och ytlig estetiserande inställning. Härigenom

kan även eleverna få större förståelse för olika människors åsikter och

upplevelser.

Det förslag om estetisk variant, som GU framlagt, har mottagits

synnerligen välvilligt av remissinstanserna. TCO har framfört förslag att även

en textil estetisk variant bör inrättas. Svenska gymnastiklärarsällskapet föreslår

att gymnastik skall få vara alternativ till musik, teckning och dramatik inom

estetisk variant.

Beträffande förslaget om gymnastik understryker flera remissinstanser,

däribland lärarkollegiet vid karolinska institutet, medicinska fakulteten i Uppsala

och Svenska skolläkarföreningen, vad GU sagt om det stora värdet av regelbunden

fysisk träning under ungdomsåren.

Skolöverstyrelsen kritiserar dock GU:s redovisade inställning till ämnet och

anför följande.

GU:s syn på gymnasiets gymnastikundervisning och friluftsverksamhet är i

vissa avseenden ensidig. Man har väsentligen anlagt fysiologiska och medicinska

synpunkter och inte tillräckligt beaktat ämnets möjligheter att verksamt bidra

till personlighetsutveckling, till estetisk och social fostran.

Gymnastiska centralinstitutet framför liknande synpunkter.

Överbefälhavaren, 1960 års värnpliktsutredning och SR anser det för ämnet

föreslagna timantalet för litet. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet

föreslår att undervisningstiden ökas till tre veckotimmar i årskurs 3 samt införes

med samma timantal i fjärde årskursen på den tekniska lärokursen. Beträffande

kursplanen framhåller institutet att den åtminstone i vissa avsnitt

borde fått olika utformning för manliga och kvinnliga elever.

Timplanen för gymnasiet har utöver i annat sammanhang ifrågasatta

eller föreslagna timtalsförändringar berörts endast i ett fåtal yttranden.

Skolöverstyrelsen anser att timplanen för årskurs 1 uppställts på ett sätt som

knappast svarar mot grundtanken att det i första årskursen inte finns anledning

att gruppera eleverna på skilda linjer efter tillvalet. Överstyrelsen förordar en

ändring, som innebär att delning på studiekurs försvinner och ersätts med specialisering

på olika tillvalskombinationer.

I det helt övervägande antalet yttranden framhålles det förtjänstfulla i GU:s

förslag om undervisningens utformning, som bl. a. syftar till att

fostra eleverna att självständigt och i grupp lösa större arbetsuppgifter.

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

Skolöverstyrelsen delar i det hela GU:s syn på undervisningens utformning.

Principiellt överensstämmer synen på skolans inre arbete helt med den som

kommit till uttryck i Läroplan för grundskolan men har samtidigt väl anpassats

till de speciella krav, som gymnasiet med sina äldre och mognare elever ställer,

konstaterar överstyrelsen. Särskilt starkt har kravet på självständighet accentuerats

men GU är medveten om att de arbetsformer, som måste bli konsekvensen

av detta krav, inte oreserverat uppskattas av eleverna, då de i många fall

måste bli mer krävande än de traditionella, åtminstone för de mindre begåvade.

Detta förhållande måste dock, framhåller överstyrelsen, bedömas med hänsyn

till att eleverna hittills i regel saknat systematisk träning för mera självständiga

arbetsformer.

Juridiska fakulteten i Stockholm anför bl. a. följande.

Med avseende å undervisningens utformning har GU lagt särskild vikt vid

att skapa en organisation som säkerställer att självständiga arbetsformer kommer

att utvecklas i det framtida gymnasiet. GU:s förslag kan i denna del livligt

tillstyrkas. Om eleverna redan under gymnasietiden bibringas förmåga att på

egen hand självständigt lösa större arbetsuppgifter, kommer detta att underlätta

övergången till de fria studierna vid universitet och högskolor. Detta kan

i sin tur möjliggöra ett effektivare utnyttjande av studietiden vid universiteten

och förmodligen också minska risken för studieavbrott.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser att större

självständighet i studierna är av vikt särskilt med tanke på elevernas arbetsfostran.

TCO instämmer i GU:s uppfattning, att det nuvarande gymnasiet inte tillfredsställande

tillgodosett kraven på att eleverna skall tillägna sig allmänna,

icke ämnesbundna studie- och arbetstekniska färdigheter, och fortsätter:

Organisationen vill betona det angelägna i att undervisningen i det nya gymnasiet

utformas på ett sådant sätt att de nämnda kraven tillgodoses. Strävan

att ge en organisation som medger mera självständiga arbetsformer kan sålunda

fullt ut stödjas. I det sammanhanget vill TCO också understryka vikten av att

anknytningen till grundskolan sker på bästa sätt och att gymnasiet bygger vidare

på vad eleverna här delgetts i fråga om studieteknik och goda arbetsvanor.

Några remissinstanser anser värdet av det eftersträvade målet vara odiskutabelt

gott men hyser viss tvekan inför de av GU föreslagna metoderna, främst

med hänsyn till de stora krav dessa antages komma att ställa på elever och

lärare.

Universitetslärarförbundet framför följande synpunkter.

Förslaget att förbättra den studietekniska träningen i olika avseenden hälsas

principiellt med stor tillfredsställelse. Man måste emellertid göra en allmän reservation

för elevernas möjligheter att tillämpa exempelvis system med beting

och framför allt specialarbeten, vilka metoder ställer stora krav på de studerandes

mognad. Man kan därvid icke bortse från att den förutsatta starkt

vidgade intagningen på gymnasiet kommer att medföra större variationer i elevernas

studieförutsättningar än vad som nu är fallet. Lättast att praktiskt tilllämpa

torde systemet med långläxor vara.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 253

GU:s förslag beträffande betingsläsning har föranlett uttalanden i

flera yttranden.

Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.

Utan fråga har betingsstudium av den art som föreslås väsentliga värden att

ge, men arbetsformen ställer också stora krav på både lärare och elever. Man får

inte heller bortse från att den passar olika bra för olika begåvningstyper och

för olika ämnen. Den erfarenhet av betingstudium, som praktisk försöksverksamhet

hunnit ge, är ännu relativt begränsad. Under sådana förhållanden är det

angeläget, att arbetsformen och dess användning inte från början binds av

alltför fasta normer utan att betingens omfattning och karaktär modifieras

efter vad som i olika lägen visar sig lämpligt. Det är också, som GU påpekat,

viktigt, att studieplaner och annan för dessa uppgifter erforderlig materiel kan

ställas till förfogande.

Läroverkslärarnas riksförbund finner förslaget om långläxor och beting ur

flera synpunkter vara värdefullt genom att härigenom sammanhanget i kursen

kan komma bättre till sin rätt och förhören kan koncentreras och inte behöver

ta så lång tid i anspråk. Vidare kan duktiga elever få tid till fördjupning i

enskilda delar av kursen. Förbundet framhåller att för genomsnittseleven blir

denna metod dock betungande, varför man inte bör sätta i gång betingsläsning

med alltför stora ambitioner. Förbundet diskuterar även i vilka ämnen betingsläsning

kan vara lämplig eller inte och slutar med att föreslå att betingsläsning

endast bör anordnas om ämneskonferensen anser det lämpligt.

Tekniska läroverkens lärarförbund erinrar om att i nuvarande tekniskt gymnasium

de stora övningsuppgifterna i de tekniska tillämpningsämnena utgör

självständiga uppgifter av delvis integrerande art och att undervisningen för

närvarande delvis sker med redovisning av större avsnitt.

TCO anför följande.

Att eleverna fostras att mera ta ett eget ansvar för studierna bedömer TCO

positivt. Organisationen vill dock framhålla att man därmed ställer betydligt

större krav på eleverna och det finns skäl att varna för att dessa upplevs som

överkrav. Det måste alltså bli fråga om en mjuk inskolning till studier på eget

ansvar. Övergången från dagläxor till långläxor och så småningom till större

beting får inte forceras, och eleverna måste få allt behövligt stöd i sina friare

studier. Inom ramen för betingen måste också ges en kontinuerlig handledning,

som läggs upp på ett sådant sätt att det inte bara blir fråga om studieteknisk

hjälp utan också om stimulans för arbetets igångsättande och fullföljande, med

andra ord lämpliga former av moraliskt stöd.

SvensJca skoUäkarföreningen menar att det finns anledning att hysa allvarliga

farhågor för att systemet med betingsläsning skall lägga ökad press på eleverna

och anför bl. a.:

Det kan trots GU:s bedömning förmodas, att ökad intagning av elever på

gymnasiet leder till att många elever i varje fall under de närmaste åren på

detta stadium inte är mogna för denna speciella studieteknik. Att som obligatorisk

införa cn undervisningsmetod för vilken flertalet lärare saknar erfaren
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961\

het och erforderlig utbildning måste på grund av mindre god planläggning av

arbetet och bristande information till eleverna medföra just den ökade press på

många elever, som befaras i läroplanen. Detta kan leda till en ökning av antalet

elever med sådana skolsvårigheter och mentala störningar, som skolhälsovården

får att handlägga och som fordrar andra elevvårdande och/eller studiestödjande

åtgärder. Föreningen anser sig därför inte kunna biträda GU:s förslag om obligatorisk

betingsläsning i föreslagen utsträckning. I stället föreslås fortsatt försöksverksamhet

av därtill särskilt utbildade lärare för att finna de lämpligaste

formerna för betingsläsningens bedrivande och att möjligheter skapas för en

ökad utbildning och fortbildning för lärarna på detta område.

Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan

och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg finner sig

icke övertygade av GTJ:s förslag i dessa avseenden och menar att utvecklingen

vid universitet och högskolor numera går i den riktningen att de fria undervisningsformerna

alltmera ersättes av bunden undervisning.

Om det föreslagna specialarbetet anför skolöverstyrelsen följande.

Specialarbetet bör som ett avslutande led i en systematiskt genomförd träning

till självständighet kunna bli av väsentligt större betydelse än det tidigare

s. k. enskilda arbetet, som inte visade sig motsvara de förväntningar man en

gång ställde på det. Man får emellertid inte bortse från att specialarbetet, även

om det begränsas till i och för sig anspråkslösa uppgifter, kräver ganska mycket

för att i någon mån motsvara sitt syfte. Framför allt gäller detta givetvis de svagare

eleverna utan mer utpräglade specialintressen. Under alla förhållanden kommer

mycket att hänga på den handledning lärarna kan ge. Skall denna enligt

förslaget pressas in på timmar till förfogande, måste den för de flesta bli otillräcklig,

samtidigt som dessa timmar därmed förlorar sin egentliga uppgift. Överstyrelsen

finner det angeläget, att lärare i stället pa liknande sätt som föreslagits

av FU får i skälig omfattning inräkna handledningen i sin tjänstgöring.

Några remissinstanser anser att specialarbetet bör betygsättas. Humanistiska

fakulteten i Stockholm befarar att betygsmedvetna elever eljest kommer att

välja att utföra specialarbetet i något av sina svagare ämnen.

Tekniska läroverkens lärarförbund anser att specialarbetet i årskurs 3 i den

tekniska lärokursen bör utgå och ersättas med en schemalagd lektionstimme,

som skall tilldelas ämnet engelska. Till stöd härför åberopar förbundet att den

tekniska lärokursens elever kommer att inom den ordinarie undervisningens

ram under fjärde årskursen få lösa konstruktions- och övningsuppgifter, som är

avsevärt större än det planerade specialarbetet i årskurs 3.

Läroverkslärarnas riksförbund ifrågasätter om inte införandet av det obligatoriska

specialarbetet borde uppskjutas till dess resurserna blir tillräckligt stora.

Beträffande hjälpmedlens roll i undervisningen framhåller

skolöverstyrelsen att det är angeläget att hjälpmedlen inte på något sätt betraktas

som självändamål utan att de motiveras av och naturligt går in i den

pedagogiska situationen. Överstyrelsen anför vidare följande.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

Läraren måste ha så god överblick över olika möjligheter, att han väljer det

i varje särskilt fall riktiga. Normalt är det inte hjälpmedlens uppgift att ersätta

läraren, även om de bl. a. i de av GU nämnda situationerna i viss mån kan få

göra det. Överstyrelsen varnar för övertro på deras betydelse i framtidens skola

— liksom för underskattning av de teknologiska framstegens ofrånkomliga inverkan

också på skolans arbetsmetoder — men har också all anledning att understryka

vikten av att de hjälpmedel, som kan berika undervisningen, ställs till

förfogande och utnyttjas. GU har med all rätt framhållit den hjälp TV kan ge,

då det gäller att skapa en väl samordnad undervisning och ge uppslag till ny arbetsmetodik,

ävensom den betydelse korrespondenskurser och programmerade

läroböcker kan få. Överstyrelsen anser emellertid, att tillräckliga förutsättningar

ännu icke föreligger för att göra någon värderande jämförelse mellan den programmerade

läroboken och andra lärobokssystem.

Skolöverstyrelsen behandlar i sitt yttrande rörande proven som hjälpmedel

värdet av de muntliga proven och utformningen av de skriftliga proven och

anför härom bl. a. följande.

GU överbetonar enligt överstyrelsens uppfattning svagheterna med de muntliga

proven och förbiser vissa värden hos dem. Att ett sådant prov är relativt

tidskrävande uppvägs i viss mån av att det i bästa fall kan ge mycket vid sidan

av kunskapsredovisningen — ny belysning av stoffet, tillrättaläggande av eventuella

missuppfattningar och inte minst en av skolans mest naturliga talsituationer

med både sammanhängande redogörelser och diskussion. Att vissa elever

kan ha svårigheter att göra sig full rättvisa vid sådana förhör är sant, men just

de behöver ofta bäst träning i muntlig framställning. Lärarens känsla av att

kunna göra en mer objektiv bedömning med utgångspunkt i ett skriftligt prov

är givetvis i vissa fall riktig men kan också vara illusorisk. Ju mer individualiserad

undervisningen blir, dess mindre upplysande blir prov som är gemensamma

för alla. Behovet och värdet av sådana varierar i hög grad med bl. a. ämne och

stadium.

Överstyrelsen understryker GU:s synpunkt, att läraren i första hand bör ta

hänsyn till elevernas omdöme och förmåga att använda sina kunskaper och

färdigheter, och har inget att erinra mot GU:s uppfattning om provens syfte.

I fortsättningen anför överstyrelsen:

Antalet schemabundna skrivningar har i det framlagda förslaget starkt beskurits

i förhållande till vad som för närvarande gäller i gymnasiet, och framför

allt har skrivningstiden kraftigt förkortats. I det hela torde detta innebära en

vinst, och överstyrelsen godtar skrivningsplanen. Den bör emellertid kontinuerligt

anpassas efter förändrade behov och vunna erfarenheter. Exempelvis kan

det tänkas, att skrivningstiden under vissa förhållanden behöver förlängas.

Läroverkslärarnas riksförbund, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning och SECO anser att GU skurit ner skrivningstidernas längd för

kraftigt.

Under erinran om nödvändigheten av att lärarna förvissar sig om att eleverna

nått den plattform, från vilken undervisningen kan föras vidare, framhåller

överstyrelsen för yrkesutbildning, att prov kan visa sig nödvändiga även i de

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år lOBlf.

ämnen, där centralt givna prov icke är obligatoriska, samt att det är mycket

som talar för att även prov i dessa ämnen bör erbjudas lärarna centralt.

Läroverkslärarnas riksförbund anför följande.

GU:s analys av provens roll som analysinstrument och hjälpmedel för kontroll

av kunskaper och färdigheter är i många hänseenden realistisk. Den förbättrade

klassundervisningen i kombination med dagläxor ger läraren möjlighet att kontinuerligt

följa utvecklingen i klassen, såväl generellt som hos den enskilde eleven.

Vid en övergång till friare arbetsformer minskar denna möjlighet, individuella

arbetsuppgifter för eleven och grupparbeten ger läraren svårigheter att

lika bekvämt följa elevens utveckling. Redovisningen blir mer omfattande vid

varje tillfälle, mer tids- och arbetskrävande än summan av enskilda förhör.

För att få en diagnostiskt tillförlitlig och ur rättvisesynpunkt allsidig kontroll av

elevernas arbete behövs utan tvekan en snabb skriftlig kunskaps- och färdighetskontroll

som relativt vanligt komplement. Det är därvid viktigt att kunskapskontrollen

kommer så snabbt som möjligt. Risk finnes annars för en snedvridning

av elevens disponering av sitt arbete och åtföljande »skrivningsterror».

I system satt långläxa och betingläsning kräver en legalisering av det skriftliga

provet som en form för bedömning och synes förbundet helt i linje med det

nya gymnasiets målsättning.

Förbundet tillstyrker att skolöverstyrelsen får i uppdrag att vidare bearbeta

frågan om olika provtyper och att anordna försöksverksamhet. Även skolöverstyrelsen

tillstyrker att försöksverksamhet bedrives rörande provens utformning.

Skolöverstyrelsen och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala

uttalar, att de inte finner det realistiskt eller rättvist mot eleverna att de, som

GU uttalat, själva skall svara för kontrollen av memoreringen.

De remissinstanser som tar upp rent allmänna synpunkter på GU:s förslag

beträffande den skolsociala verksamheten ansluter sig till GU:s

synsätt och understryker det angelägna i verksamheten.

GU har konstaterat att de skolsociala anordningarna på gymnasiet är otillräckliga

och bör förstärkas. Skolöverstyrelsen delar denna uppfattning och anför

vidare:

Skolöverstyrelsen vill i likhet med GU understryka, att de olika elevvårdande

aktiviteterna rörande studie- och yrkesorientering, personlig rådgivning,

hälsovård, elevernas fritidsverksamhet och självstyrelse, disciplinfrågor m. m.

alla avser att underlätta elevens väg genom skolan och därigenom kompletterar

den undervisande verksamheten.

Vid organisationen och genomförandet av den elevvårdande verksamheten

måste man emellertid alltid beakta, att elevens personliga integritet skall respekteras.

Verksamheten måste därför, även om det förekommer vissa obligatoriska

moment, principiellt vara av servicekaraktär.

I några yttranden framhålles att ett lyckligt genomförande av det nya gymnasiet

förutsätter en god skolsocial verksamhet, att denna verksamhet bör få

större omfattning än den föreslagna och att ytterligare utredning krävs på om
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

rådet framförallt i fråga om personalorganisationen. Sistnämnda fråga behandlas

i ett senare sammanhang (7.3). Uttalanden i denna riktning göres av bl. a.

länsstyrelsen i Uppsala län, SACO och Fredrika Bremerförbundet.

Glesbygdsungdomens särskilda problem tas upp av några remissinstanser,

bl. a. av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anför följande.

Det starkt ökade intresset för gymnasiestudier och förbättrade ekonomiska

resurser att genomföra sådana studier ökar tillströmningen av elever från landsbygden.

I synnerhet i Norrland med dess stora avstånd måste många elever bo

inackorderade. Elevernas kontakt med föräldrarna blir mera sporadisk ju större

avståndet är mellan skolorten och hemmet. Samverkan mellan skola och hem

försvåras. Dessa elevers situation motiverar särskild uppmärksamhet. Då utredningen

i detta sammanhang endast i korthet erinrat om behovet av elevhem,

vill länsstyrelsen livligt framhålla vikten av att inrätta tillräckligt antal sådana

hem i synnerhet i Norrland.

GU:s program för studie- och yrkesorientering i gymnasiet hälsas

allmänt med tillfredsställelse. Från såväl ämbetsverk och organisationer som

universitet och högskolor betonas orienteringens stora betydelse för eleverna,

för utbildningsväsendet och för arbetsmarknaden.

Skolöverstyrelsen anser liksom GU att skolan bör ha det primära ansvaret

och att uppgifterna i första hand måste lösas genom informativ verksamhet. En

informerande studie- och yrkesorientering låter sig inte helt förena med en

dirigerande verksamhet, som vissa uttalanden av GU i samband med elevernas

fördelning på olika studievägar syns förutsätta, anför överstyrelsen. Rimligen

måste studie- och yrkesorienteringen i såväl gymnasium som fackskola upplysa

eleverna om samhällets behov och de olika lärokursernas kvantitativa anknytning

till dessa behov. Då det gäller elevernas inriktning mot skilda studievägar

och sysselsättningsområden kan emellertid, framhåller skolöverstyrelsen, traditionella

uppfattningar bland elever och målsmän liksom inom näringslivet —

särskilt vad gäller könsfördelningen på skilda studieriktningar och yrken —

inte på kort tid övervinnas enbart med studie- och yrkesorienterande verksamhet

i skolan.

Arbetsmarknadsstyrelsen betonar att studie- och yrkesorientering är ett nödvändigt

inslag i skolarbetet, emedan det nya gymnasiets konstruktion medför,

att eleverna under hela studietiden ställs inför olika valsituationer, samt anför

vidare.

Den av GU förutspådda ökningen av gymnasiefrekvensen motiverar en kraftig

förstärkning av den vägledande verksamheten. Som GU visat i en av sina

specialundersökningar har elever från hem med låg föräldrautbildning det

största behovet av vägledning i skolan. Ökningen av gymnasiefrekvensen torde

vara att vänta från just denna samhällsgrupp. En väl organiserad och metodiskt

genomförd studie- och yrkesorientering är i det modenia samhällets skola ej

enbart att betrakta som en service åt eleverna utan också som en förutsättning

för att genomförandet av gymnasiereformen skall få det positiva resultat

som avses.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 190h. 1 sand. Nr 171

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

En av den vägledande verksamhetens viktigaste uppgifter inom skolan är att

göra ungdomarna yrkesmedvetna och få dem att förstå, vilka följdverkningar

valet av den ena eller den andra studievägen inom gymnasiet har. En väl genomförd

studie- och yrkesorientering kan verksamt bidra till att ge ungdomarna

ett vidare perspektiv på sin skolgång. Detta är ett mål att sträva efter. Det

skall nås utan att det uppstår någon konflikt med kravet på elevernas integritet.

Ungdomar i de aktuella åldrarna är ofta känsliga för inblandning i vad de

uppfattar som egna angelägenheter. Skolans vägledande verksamhet kan mista

mycket av sin positiva effekt om den av eleverna upplevs som påträngande.

Målsättningen är härvid att skapa förtroendefulla attityder hos eleverna. Först

och sist bör yrkesvägledningen därför ha karaktär av information. I och med

att kännedom om aktuella och framtida utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden

sprides kan visserligen en dirigerande effekt uppnås, men väsentligt

är, att ställningstaganden och slutliga val är förbehållna individen.

SACO anser att, om ett välgrundat ställningstagande skall kunna ske vid val

av gymnasial utbildningsväg, är det även starkt motiverat att anlagsprövningar

införes i grundskolans avslutningsklass. Organisationen anför vidare följande.

SACO vill understryka vikten av att yrkesorienteringen och yrkesvägledningen

ges en stark ställning på gymnasiet. Den egentliga yrkesvägledningen

på gymnasiet bör även fortsättningsvis handhas av arbetsmarknadsverket. Härigenom

kommer anknytningen till de praktiska arbetsmarknadsförhållandena att

på bästa sätt tillgodoses. För att yrkesvägledningen skall bli effektiv fordras

emellertid en ordentlig utbyggnad av arbetsmarknadsverkets resurser i detta

avseende.

Bl. a. Centerns kvinnojörbund tar upp studie- och yrkesvägledningens betydelse

speciellt ur de kvinnliga elevernas yrkesvalssynpunkt. Förbundet anför

följande.

Särskilt när det gäller flickorna sker yrkesvalet alltför slentrianmässigt och

fantasilöst. Flickorna väljer i stort sett yrkesbanor, som av tradition ansetts

speciellt lämpade för kvinnor. Det är angeläget att skolan aktivt bidrager till

att bryta ensidigheten i detta yrkesval, så att även flickorna mer allmänt kommer

att låta fallenhet och intresse bli avgörande för yrkesvalet och inte förutfattade

föreställningar om för dem speciellt lämpade yrken.

Om yrkesvägledningen skall kunna göra en positiv insats här måste flickorna

göras uppmärksamma på vilka förutsättningar de har att även inom icke traditionella

»kvinnoyrken» utnyttja den fallenhet och begåvning de i skolan visat

för olika ämnesområden. Här måste alltså från yrkesvägledningen komma initiativ

och idéer till de flickor som är lämpade för ett i dagens läge mer »ovanligt»

yrkesval.

Samtidigt som man från remissinstansernas sida framhåller vikten av att en

grundlig och allsidig yrkesorientering ges i gymnasiet betonar man också att

denna måste göras objektiv och saklig och icke läggas upp som en dirigering av

eleverna till det ena eller andra området.

Svenska arbets giv ar ej öreningen och Sveriges industriförbund anför i detta

sammanhang följande.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

Det är uppenbart att en utformning av gymnasiet sådan som GU föreslår kan

komma att te sig mera förvirrande för elever och målsmän än den strikta linjeindelningen.

Det är därför nödvändigt att genomföra GU:s förslag till studieoch

yrkesorientering och att utrusta såväl grundskolan som gymnasiet med erforderlig

och kunnig personal härför. Angeläget är också att åstadkomma medverkan

från arbetsmarknadsmyndigheterna och näringslivet såväl centralt som

lokalt. Organisationerna vill framför allt understryka vikten av en starkt förbättrad,

objektiv yrkesorientering på gymnasiestadiet. Denna får dock inte

läggas upp som en dirigering av eleverna till det ena eller andra området. Det

är av utomordentlig betydelse att upplysningarna blir sakliga och framför allt

att inte kortsiktiga fluktuationer gör sig alltför starkt märkbara.

Flertalet av dem som uttalat sig om studie- och yrkesorienteringens uppläggning

delar i det hela GU:s uppfattning om vilka moment som bör ingå i studieoch

yrkesvägledningsprogrammet och hur dessa bör fördelas på olika årskurser.

Sålunda ansluter sig skolöverstyrelsen till GU:s förslag och vill endast påpeka

att lärarna i samhällskunskap bör få en sådan utbildning att de kan ta hand om

viss kollektiv information inom ämnet samhällskunskap under första årskursen.

Överstyrelsen delar vidare GU:s uppfattning att praktisk yrkesorientering i

gymnasiet icke bör göras obligatorisk och understryker ytterligare:

Även den av GU föreslagna försöksverksamheten på detta område bör förekomma

endast i den mån lokala omständigheter erbjuder särskilt gynnsamma

betingelser. Genomförandet av grundskolans praktiska yrkesorientering liksom

den föreslagna miljöpraktiken för gymnasiets tekniska lärokurs och kravet på

praktik för teknisk fackskola torde åtminstone tills vidare göra denna återhållsamhet

i fråga om praktisk yrkesorientering på gymnasiet nödvändig.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker GU:s förslag rörande studie-

och yrkesorienteringens uppläggning. Man poängterar särskilt dess betydelse

på de fackgymnasiala utbildningsvägarna, där ungdomarna efter studiernas

slut skall träda ut i förvärvslivet. Överstyrelsen framhåller vidare:

Allt bör göras för att eleverna, om tillfälle bjuds, får en verklighetsnära kontakt

med arbetslivet. Detta torde vara värdefullt inte minst på den ekonomiska

lärokursen. Eleverna på den tekniska har ju viss obligatorisk praktik. Om sålunda

en elev eller en grupp av elever på den ekonomiska lärokursen blir i tillfälle

att under någon eller några dagar följa arbetet på ett företag, bör de

kunna befrias från undervisningen för att kunna få denna praktik. Detta bör

betraktas som ett led i skolarbetet.

Beträffande yrkesorienteringen i tredje och fjärde årskursen anför arbetsmarknadsstyrelsen

bl. a. följande.

Eleverna har i dessa årskurser framför allt behov av aktuell arbetsmarknadsoch

utbildningsinformation. Arbetsmarknadsverkets yrkesvägledare träder härvid

i förgrunden. Målet för den yrkesorienterande verksamheten i gymnasiets

högsta årskurs bör vara dels att med utgångspunkt från elevernas egna intressen

ge en översikt över de olika slag av utbildningsvägar som är tillgängliga

för studenter och belysa värdet av bredd i utbildning och omställbarhet i arbetslivet,

dels att med utgångspunkt från samhällets behov av arbetskraft ge eu

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

klargörande bild av den moderna arbetsmarknaden och dess föränderlighet.

Eleverna i tredje årskursen måste emellertid också när så erfordras få tillfälle

att på ett mera personligt sätt konsultera yrkesvägledaren. Man behöver råd

och upplysningar i speciella frågor, hjälp med att klarlägga yrkesvalspremisserna

och sakkunnig vägledning vid planeringen av den fortsatta utbildningen. För att

tillgodose dessa behov måste den enskilda yrkesvägledningen beredas tillräckligt

utrymme inom programmet för årskurs 3.

Några remissinstanser anser att studie- och yrkesorienteringen bör få en mera

preciserad och konkret utformning och att GU:s förslag till program inte nu bör

fastställas.

Överbefälhavaren anser sålunda att GU:s förslag beträffande yrkesorientering

bör ges en mer konkret utformning och effektivare inriktning innan läroplanen

för det nya gymnasiet fastställes.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att erfarenhet

bör vinnas av GU:s förslag till program för yrkesorienteringen innan denna orientering

slutligen utformas och att därför försöksverksamhet bör anordnas i

lämplig omfattning i huvudsak enligt de riktlinjer GU anger.

Svensk yrkesvägledarförening anför följande.

Den oklarhet, som emellertid präglar förslagen vad avser dels omfattningen

av nämnda verksamhet, dels fördelningen av arbetsuppgifterna på olika befattningshavare,

måste undanröjas genom centralt lämnade direktiv, i annat fall

föreligger alltför stor risk att programmet spolieras.

Yrkesvägledarföreningens medlemmar, som utgör praktiskt taget samtliga

landets heltidsanställda yrkesvägledare och en mindre del av yrkesvalslärarna,

har bl. a. vid diskussioner på föreningens distriktskonferenser redovisat, att ofullständiga

anvisningar från de ansvariga myndigheterna alltför ofta medfört brister

i en verksamhet, som erhållit den omfattning den lokala skolledaren efter

godtycke velat medgiva.

De elevvårdande uppgifterna inom gymnasiet anses av de flesta remissinstanser

ha på ett förtjänstfullt sätt belysts och uppmärksammats av GU.

Man anser att GU:s förslag skapar förutsättningar för ett lagarbete, i vilket

lärare, skolläkare, skolsköterska, skolkurator, yrkesvägledare och psykolog medverkar.

Klassföreståndarens betydelse betonas särskilt. Vidare påpekas betydelsen

av en fortlöpande kontakt och intimt samarbete mellan lärare och skolhälsovårdcn.

Medicinska fakulteten i Uppsala uttalar:

Fakulteten hälsar med tillfredsställelse att GU ägnat elevvården stor uppmärksamhet.

Utan tvekan har kravet på omsorg om elevernas kroppsliga och

själsliga hälsa, om deras trivsel och anpassning i skolan och om deras sociala

miljö successivt ökat. Betydelsen därav för en harmonisk och effektiv studiegång

är uppenbar. Man kan räkna med att elevvården kommer att särskilt tagas

i anspråk för de fall där kraven från undervisningssidan överstiger elevernas

kapacitet och således ett studiemisslyckande hotar.

Vid det nuvarande gymnasiet ligger huvudparten av den elevvårdande verksamheten

på lärarna och på skolläkaren och skolsköterskan. Genom utred
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

ningens förslag bildas ett »lag» genom anknytning även av skolkurator, yrkesvägledare

och psykolog. Härigenom skapas förutsättninger för ett utvidgat och

mera effektivt arbete. Men förutsättningen är ett lagarbete.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. följande.

Klassföreståndaren bör vara den som — naturligtvis jämte rektor — i första

hand svarar för den allmänna elevvården, inklusive personlig omvårdnad i rimlig

omfattning om eleverna i klassen. Vad avser personliga problem och frågor

bör de naturligtvis ha frihet att vända sig till den de känner sig helst vilja gå

till. Elevvården är ett lagarbete och bör fungera så, att eleverna får effektiv

hjälp, vem de än vänder sig till; det problem eleven bär fram är ofta blott en

förevändning för att få kontakt angående ett djupare liggande problem.

TCO finner det angeläget att det föreslagna programmet för elevvården genomförs

och att tillräckliga resurser anslås. Organisationen understryker vidare

att elevvården inte får splittras på för många befattningshavare med från varandra

isolerade uppgifter samt anför:

Det måste bli ett intimt samarbete mellan experterna inbördes och mellan

dem och klassföreståndaren. Den enskilde lärarens kontakt med och ansvar

för den enskilde eleven utgör grunden för elevvården, och det ankommer givetvis

på rektor, såvida han inte delegerar ärendet på annan, att samordna de

experter som biträder läraren i det elevvårdande arbetet.

Målsmännens riksförbund anser att de många problem som elevvården vid

gymnasierna innebär inte helt utretts utan endast givits en skisserad lösning.

Förbundet anser det nödvändigt att hela området göres till föremål för en särskild

omedelbar utredning. Förbundet anför vidare följande.

En riktigt fungerande elevvårdsorganisation är inte blott till för att räcka de

elever som på något sätt misslyckas en hjälpande hand utan även för att hjälpa

till att skapa den stämning av trevnad och trygghet som bidrar till att eleverna

trivs i skolan. Om eleverna trivs och känner sig hemmastadda i skolan har både

skola och hem en stor hjälp i sitt uppfostringsarbete. Den allmänna stämning av

förtroende och samarbete som härigenom skapas spelar mycket större roll för

gymnasisternas utveckling till arbetsvilliga och dugande samhällsmedlemmar och

till vidsynta och uppriktiga personer än förmaningar eller systematiska framställningar

av grunderna för ett gott uppförande.

De svårigheter att upprätthålla det traditionella klassföreståndarskapet som

kommer att uppstå i det nya gymnasiet accentuerar behovet av en vidgad elevvård,

speciellt av att denna får organ som obligatoriskt skall finnas vid alla

gymnasier. Förbundet efterlyser förslag om bindande föreskrifter härvidlag.

Med tanke på de svårigheter som många av nyheterna innebär för enskilda elever

får det icke inträffa att klassföreståndareinstitutionen försvagas, den bör i

stället utbyggas samtidigt som andra elevvårdsorgan tillskapas.

Elevernas fritidsverksamhet berörs av flera remissinstanser.

TCO instämmer i GU:s positiva bedömning av elevernas fritidsverksamhet

och finner det betydelsefullt att eleverna stimuleras till föreningsverksamhet

s. 262 Kontrollera mot PDF

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

inom skolan och även får tillfälle att knyta kontakter med föreningsverksamheten

i övrigt.

Beträffande politiska föreningar inom skolan förordar socialstyrelsen att man

från skolans sida i första hand söker stimulera tillkomsten av en politisk diskussionsförening

öppen för alla partier, enär en lokalt initiativkraftig partiorganisation

eljest kan komma att utöva ett dominerande inflytande på eleverna.

Skoltidningsverksamheten anser man värd all uppmuntran. SECO framhåller

att arbetet med skoltidningsutgivning är en utvecklande och nyttig fritidssysselsättning.

Eleverna kommer på ett stimulerande sätt i kontakt med journalistiken

och utgivandet medför stora kunskaper i både modersmål och samhällslära.

Därför måste det vara av stor vikt att elevernas intresse för och

arbete med skoltidningar stimuleras.

SECO anser att alla skoltidningar, oavsett framställningsförfarande, skall behandlas

enligt tryckfrihetsförordningen. Denna åsikt delas av Tekniska läroverkens

elevförbund, Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

Sistnämnda två förbund anser att bestämmelse om att förhandsgranskning ej

får ske bör intas i skollagen.

Elevrådsverksamheten anser man skall uppmuntras och att den inte får

hindras.

Sveriges liberala studentförbund noterar med glädje GU:s positiva inställning

och framhåller betydelsen av att elevråd bildas vid alla gymnasier. I anslutning

härtill föreslås att elevernas rätt att bilda elevråd inskrivs i skollagen.

SECO framför likartade synpunkter och anser vidare att eleverna genom arbete

inom ett elevråd får övning i parlamentariska arbetsformer och dessutom

goda tillfällen att samarbeta, ta ansvar och gemensamt utföra arbetsuppgifter.

Organisationen anför vidare följande.

Med tanke härpå är det lätt att förstå vikten av att det vid varje skola

finns ett elevråd. För att verkligen få till stånd elevrådsverksamhet i önskad

omfattning vid alla skolor bör dock närmare anvisningar och riktlinjer utformas.

Elevernas medbestämmanderätt i skolans arbete och medverkan i undervisningsplaneringen

framhålls från några håll som befogad och mycket värdefull.

Sålunda framhåller Sveriges socialdemokratislca kvinnoförbund:

Redan nu finns enstaka elever som uppnår myndighets- och rösträttsålder

innan de lämnar skolan, och om i framtiden rösträttsåldern sänks och det blir

vanligt att eleverna lägger in ett eller flera praktikår före eller under studietiden

vid gymnasium och fackskola, kommer en stor grupp elever i de högsta

klasserna att ha medbestämmanderätt i stat och kommun innan de lämnar

skolan. Det är då orimligt att de inte skulle ha rätt att delta i styrelsen av det

samhälle skolan utgör. Förbundet anser att försöksverksamhet för lämpliga

former av självstyre omedelbart bör starta, lämpligen vid de skolor, där det

redan finns särskilt livaktiga elevråd eller avdelningar av SECO.

Vad GU anfört om specialundervisningen föranleder ingen erinran

från remissinstansernas sida som även tillstyrker att denna fråga utreds.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

263

3.5 Departementschefen

3.5.1 Mål och innehåll

En skolforms mål och innehåll måste självfallet fastställas mot bakgrund av

dess uppgifter i utbildningssystemet. Vissa av dessa uppgifter är mer specifika

för skolformen, andra av generell karaktär. I sitt skolstadgeförslag uttalar GU

att utbildningen vid gymnasium bygger på grundskolan och skall tjäna som

grund för fortsatt utbildning vid universitet och högskolor samt för omedelbar

yrkesutövning. Även om denna formulering är förhållandevis allmän anger den

gymnasiets specifika uppgift i utbildningssystemet i fråga om nivå och inriktning.

Gymnasiet har därtill en personlighetsutvecklande uppgift, som är generell

för alla skolformer för ungdom och vars betydelse understrukits genom fixering

i skollagen. GU:s starka betonande av denna uppgift är således helt i linje med

de grundläggande principerna för hela vårt skolväsen. Denna grundsyn bör

komma till klart uttryck i läroplanens målsättningsavsnitt under beaktande av

de för det gymnasiala åldersstadiet speciella förhållandena.

För att från dessa allmänna utgångspunkter nå fram till gymnasiets detaljutformning

erfordras i vissa hänseenden en närmare precisering av skolformens

uppgifter. GU har angripit detta problem genom att klassificera de olika krav

som ställts på gymnasiet i tre grupper, varigenom enligt utredningens uppfattning

en klarare och konkretare analys blir möjlig. Den uppdelning i avnämarkrav,

samhällslivets krav och individens krav, som GU använder, finner jag mig

kunna acceptera. När GU analyserar individens egna krav gäller det eleven i

skolsituationen. Vad som därvid skall klarläggas är i väsentlig mån de pedagogisk-psykologiska

förutsättningarna för skolans utformning och arbete. En helt

annan sak är självfallet att den vuxne individen efter skolutbildningens slut ute

i livet kan ha andra synpunkter på denna utbildning och kanske önska sig att

han eller hon på annat sätt än som blev fallet utnyttjat skoltiden. Dessa önskemål

hänför GU till gruppen samhällslivets krav, som sålunda utgår ifrån människans

situation i samhället — med rättighet och skyldighet att som enskild

individ utveckla sin personlighet och som medmänniska inpassa sig i samlevnaden

och samarbetet.

GU har låtit genomföra omfattande pedagogisk-psykologiska undersökningar

som i vissa avseenden har beröringspunkter med de undersökningar som utfördes

på skolberedningens uppdrag. Liksom några av de tidigare nämnda kvantitativa

undersökningarna utgör de undersökningar GU initierat rörande kvalitativa

aspekter i åtskilliga hänseenden pionjärinsatser. Jag anser dylika undersökningar

vara lika viktiga för en rationell och framsynt utbildningsplanering

som kvantitativa undersökningar. Det är sålunda angeläget att de kvalitativa

undersökningar som genomförts inte blir tillfälliga företeelser föranledda av

stora skolutredningar. Det ankommer på skolöverstyrelsen att föranstalta om

att dylika undersökningar kontinuerligt företas och läggs till grund för såväl

gymnasiets som andra skolformers successiva utveckling och förnyelse. Vi står

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196

här endast i början av en utveckling av den pedagogisk-psykologiska forskningen,

som lovar att bli fruktbärande från både vetenskapliga och mer allmänt

samhälleliga synpunkter. Det är därför självfallet att de undersökningsresultat,

som bl. a. GU publicerat, inte kan vara fullständiga och slutgiltiga. Som GU

understryker har dylika undersökningar även av andra skäl sina begränsningar.

Av GU själv och i remissyttrandena framhålles sålunda svårigheterna att belysa

framtidsutvecklingen. Jag vill också liksom GU betona att dylika undersökningar,

hur omfattande, framsynta och tillförlitliga de än är, endast har till uppgift

att bilda utgångspunkt för vidare överväganden. Det resultat, i förevarande

sammanhang bestämningen av gymnasiets mål och innehåll, som olika personer

vid sådana överväganden når fram till, kommer givetvis att variera beroende på

att bedömningar och värderingar växlar från individ till individ. Utsikterna att

uppnå ett någorlunda enhetligt resultat kan emellertid bedömas öka i samma

mån som undersökningarna täcker väsentliga aspekter och dessa är väl klarlagda.

Slutligen vill jag framhålla att ett nödvändigt krav på alla överväganden rörande

gymnasiets mål och innehåll är att de utgår från en helhetssyn på gymnasiet

och dess uppgifter. Slutsatser som grundas på enbart en viss grupp av krav

på gymnasiet och negligerar andra är av föga värde.

Mot bakgrund av vad jag här anfört synes de invändningar och den kritik

som på vissa punkter framförts mot GU :s undersökningar och överväganden inte

nämnvärt rubba utredningens slutsatser beträffande gymnasiets mål och innehåll.

De skilda meningar som yppats är endast i ett fåtal fall uttryck för värderingar

som väsentligt avviker från GU:s. Gymnasiets mål bör enligt GU vara att

bidraga till elevernas personlighetsutveckling, ge allmänna studie- och arbetstekniska

färdigheter, utveckla elevernas kommunikationsfärdigheter i vid mening,

ge orientering om samhälle, teknik, naturvetenskap och kultur samt förbereda

för kommande verksamhet. Denna uppdelning i komponenter, som jag

här återgivit i starkt sammandrag, accepteras genomgående liksom också i flertalet

yttranden de synpunkter på de olika komponenternas tyngd, som GU i

detta sammanhang ger uttryck för. Det är naturligt att kritiken och de divergerande

meningarna kommer till klara uttryck först när de allmännare målformuleringarna

preciseras i gymnasiets differentiering och läroplan, till vilka frågor

jag senare återkommer. I förevarande sammanhang vill jag emellertid deklarera

min fulla anslutning till den utformning av gymnasiets mål som GU föreslagit.

Det väsentliga i målsättningen i dagens gymnasium har tagits till vara och förenats

med betydelsefulla nyheter. Den större vikt GU lägger vid arbets- och

studiefostran finner jag riktig. Att den för alla gemensamma basen — i form av

kommunikationsfärdigheter inklusive matematisk-statistiska färdigheter och

orientering om samhälls- och kulturliv med beaktande av internationella förhållanden

— vidgas anser jag likaledes angeläget. GU:s starka betoning av skolans

personlighetsutvecklande uppgift har jag redan uttryckt min uppskattning

av. Enligt min mening är det naturligt att häri som en huvudlinje ingår att g.vm
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

nasiets undervisning skall vara inriktad på att hos eleverna utveckla ett självständigt

och kritiskt betraktelsesätt.

3.5.2 Differentiering

De allmänna principer jör differentieringens utformning, som GU förordat,

står i överensstämmelse med de tendenser och synsätt som alltmer har kommit

att prägla vårt utbildningsväsen. Att inte specialisera sig alltför tidigt utan vilja

hålla möjligheterna till många yrkes- eller utbildningsvägar öppna är en strävan

från ständigt växande skaror av våra ungdomar. En svag och relativt sent insatt

differentiering är alltså för många elever att föredra. Å andra sidan finns det

som GU framhåller och bl. a. skolöverstyrelsen understryker elever med tidigt

framträdande speciella intressen. Inriktningen mot det tekniska området synes

exempelvis framträda ovanligt tidigt, medan andra intressen blir mer utpräglade

först senare. För att skolan skall fungera tillfredsställande måste dylika förhållanden

beaktas, så att de elever som har tidigare utvecklade, starka intressen

får utlopp för dessa redan från gymnasiets början. I betydande utsträckning kan

detta under den första årskursen ske genom att de skilda intressena får individuellt

utvecklas inom ramen för ett för alla elever gemensamt program. Mer

speciella intresseområden kan emellertid knappast tillgodoses på detta sätt. Jag

delar därför GU:s uppfattning att en viss differentiering bör finnas redan i årskurs

1, även om den då måste vara svag. Mera allmänna samhällssynpunkter

talar också i hög grad för en svag differentiering. Principiellt ansluter sig även

avnämarna i stor utsträckning härtill, även om avvikande meningar, som jag

skall återkomma till, ibland anmäles från remissinstanser med särskilt intresse

av en i visst avseende specialiserad utbildning.

Om sålunda enigheten är stor i fråga om grundtankarna i GU:s förslag beträffande

differentieringen har på några håll ifrågasatts om GU i tillräcklig grad

realiserat dessa. Som GU ingående utvecklat och jag nyss i viss utsträckning

exemplifierat kan skäl anföras både för och emot svag och sen differentiering.

Den konkreta utformningen blir därför ett avvägningsproblem om vars lösning

meningarna kan vara delade. Jag vill emellertid konstatera att en jämförelse

mellan läroplanerna i GU:s förslag och i nuvarande gymnasieformer klart visar

att utredningens förslag innebär en väsentlig ökning av den för alla gymnasiets

studievägar gemensamma kärnan. Kvantitativa jämförelser grundade på timtal

måste självfallet göras med stor försiktighet. Det kan dock konstateras att i det

av GU föreslagna gymnasiet omkring 45 % av det totala timtalet i årskurserna

1—3 ägnas åt ämnen eller verksamheter, som förekommer i alla lärokurser, medan

motsvarande andel i de nuvarande tre gymnasieformerna är mindre än

30 %. Förändringen blir ännu mer utpräglad om jämförelsen göres enbart i fråga

om den första årskursen. I GU:s förslag upptar ämnen som förekommer i alla

lärokurser i denna årskurs ca 70 % medan motsvarande andel i nuvarande gym
9*

— Ihhanrj till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr 171

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964

nasieformer utgör mindre än 35 %. Även om jämförelsen begränsas till det nuvarande

allmänna gymnasiet och den del av det av GU föreslagna gymnasiet,

som består av de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga

studievägarna, blir i årskurs 1 andelen i GU:s förslag större, nämligen ca 85%

jämfört med närmare 70 %. Det sagda visar också att GU i hög grad lyckats

förverkliga sin grundprincip att differentieringen i gymnasiets början skall vara

svag och därefter successivt öka. Jag vill tillägga att jag vid jämförelserna utgått

från det nuvarande handelsgymnasiet, som redan i hög grad är anpassat efter

GU:s differentieringsprinciper såsom en följd av att förslaget till handelsgymnasiets

läroplan på mitt uppdrag utarbetades av GU. En jämförelse med tidigare

förhållanden hade blivit ännu gynnsammare för GU:s förslag.

I detta sammanhang kan konstateras att oavsett vilken uppfattning man har

om begreppet allmänbildning — GU avstår för sin del att använda detta begrepp

med hänvisning bl. a. till att det har så många och starkt skiftande betydelser

— så är det uppenbart att det nya gymnasiet måste ge en väsentligt vidgad

allmänorientering i den betydelsen att de för alla elever gemensamma kunskaps-

och färdighetsområdena upptar ett betydligt större utrymme än i nuvarande

gymnasieformer.

En annan fråga är att uppfattningarna kan gå isär beträffande innehållet i

denna allmänorientering. Detta spörsmål får jag tillfälle att beröra på olika

punkter i det följande.

Ett huvudsyfte med den av GU förordade differentieringskonstruktionen är

att väsentligt underlätta för eleverna att växla studieinriktning. Möjligheterna

härtill blir framför allt efter årskurs 1 betydande och har på det hela taget bedömts

mycket positivt vid remissbehandlingen. Vad man främst önskar är en

ytterligare ökning av möjligheterna genom en mindre förändring av den ekonomiska

studievägen i årskurs 1. För egen del anser jag att den avvägning GU

gjort mellan skilda önskemål i fråga om stark respektive svag och tidig respektive

sen differentiering i det stora hela är lämplig. Vad GU anfört och förordat

beträffande fastheten i differentieringen ansluter jag mig till. Vissa mindre förändringar,

bl. a. sammanhängande med den nyssnämnda frågan om den ekonomiska

studievägen i årskurs 1, återkommer jag till senare i samband med läroplanen.

Den konstruktion, som bäst tillgodoser de principer jag sålunda förordar, är

en differentiering på sådant sätt att varje studieprogram uppbygges genom att

till en grupp av för alla program gemensamma ämnen får väljas s. k. tillvalsämnen.

GU:s förslag om ett tillvals gymnasium har också tillstyrkts av det övervägande

antalet remissinstanser och för egen del ansluter jag mig till förslaget.

Liksom skolöverstyrelsen finner jag det mycket tillfredsställande att de bärande

principerna för de gymnasiala skolformernas konstruktion är desamma som för

grundskolan. De praktiska svårigheter av schemateknisk natur som GU själv

fäster uppmärksamheten på och som även framhållits i några remissyttranden

får självfallet inte underskattas men kan å andra sidan inte vara av sådan be
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

tydelse att de får lägga hinder i vägen för en ifrån andra utgångspunkter utomordentligt

lämplig lösning av differentieringsproblemet.

Jag vill i detta sammanhang särskilt betona de starkt ökade möjligheter, som

man inom tillvalsgymnasiet får att tillgodose elevernas önskemål vid val av

studieväg. Den utveckling i riktning mot väsentligt ökat intresse bland ungdomarna

för ekonomisk, teknisk och naturvetenskaplig gymnasieutbildning, som

skett under senare år, har inte utan svårigheter kunnat tillgodoses i det stelare

system vi nu har med dels skilda gymnasieformer, dels linjedifferentiering redan

från första årskursen i det allmänna gymnasiet. Genom beslut år från år om

antalet intagningsavdelningar på de olika studievägarna har statsmakterna visserligen

sökt så långt möjligt tillgodose elevönskemålen, vilket samtidigt stått i

överensstämmelse med utvecklingen på arbetsmarknaden, men utan friktioner

har detta inte kunnat ske ens på de orter, som har haft eu allsidigt utbyggd

gymnasieorganisation. På det stora antalet orter, som saknat fackgymnasieutbildning,

har självfallet möjligheterna varit väsentligt mer begränsade även om

genom speciella anordningar såsom filialsystem och teknisk gren stora ansträngningar

gjorts att bättre tillgodose efterfrågan.

Med hittillsvarande system är måhända möjligheterna att inverka på fördelningen

av ungdomarna på olika studievägar större än i det av GU föreslagna

gymnasiet. Å andra sidan vill jag understryka att den styrning som kunde anses

ligga i de årligen centralt fattade besluten om antalet intagningsavdelningar inte

motiverats endast av samhälls- och avnämarkrav utan också haft till syfte

att tillgodose elevernas önskemål om olika utbildningsvägar. Även om dessa

möjligheter att i administrativ ordning i framtiden påverka fördelningen

skulle i viss mån bli mindre än nu, bör detta accepteras. En dylik utveckling

ligger i linje med principen om största möjliga valfrihet för den enskilde

individen i fråga om utbildning. Jag vill också understryka att vi aldrig genom

enbart organisatoriska och administrativa åtgärder kan tillfredsställande lösa

fördelningsproblemen inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Här

är åtgärder av annat slag som jag redan i det föregående framhållit av väsentligare

betydelse såsom yrkes- och studievägledning och självfallet en sådan utformning

av de olika studievägarnas program så att de svarar både mot ungdomarnas

förutsättningar och intressen och yrkeslivets krav.

Sammanfattningsvis vill jag sålunda konstatera att enligt min mening ingen

tvekan kan råda om att utformningen av det framtida gymnasiet bör ske efter

de principer GU förordat.

Jag övergår nu till de mera speciella spörsmålen om gymnasiets uppdelning på

olika studievägar.

GU har för att framhäva den nya differentieringsstrukturen inte ansett det

lämpligt att bibehålla den nuvarande terminologin, i vilken bl. a. begreppet linje

spelar en central roll, utan använder andra termer som utredningen finner mera

adekvata. Vissa av dessa begrepp är i skolsammanhang nyskapelser såsom stu
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961,[

diekurs, alternativ och varianter. Jag hyser full förståelse för GU:s strävanden

att på detta sätt undvika termer, som i det allmänna medvetandet kan ha fått

en innebörd vilken på väsentliga punkter avviker från den betydelse motsvarande

begrepp har i den nya gymnasiekonstruktionen. Å andra sidan visar enligt

min mening den allmänna debatten liksom remissbehandlingen av GU:s förslag

att betydande svårigheter föreligger att använda de nya termerna på riktigt sätt

och att oklarheter och sammanblandningar ofta förekommer. Jag vill vidare

erinra om att FU också föreslagit en i viss mån speciell terminologi för fackskolornas

del. FU använder begreppen linje och gren men därtill även termen specialisering

för att karaktärisera olika studieprogram. Enligt min mening är det

väsentligt att man vid presentationen av det nya skolsystemet liksom vid den

fortlöpande informationen till ungdomar, föräldrar och allmänhet — t. ex. i samband

med yrkes- och studieorientering — använder sig av en enkel och lättförståelig

terminologi, så långt möjligt gemensam för alla skolformer. Jag bedömer

risken för att användningen i framtiden av termer, som hittills haft en

något annorlunda betydelse, skulle påtagligt ogynnsamt influera på skolsystemets

sätt att fungera som relativt liten. Det fundamentala måste i stället vara

innehållet i de nya konstruktionerna och att informationen om detta innehåll

sker på ett riktigt sätt och i tillräcklig omfattning. Jag anser därför att en för

gymnasiet och fackskolan så långt möjligt enhetlig terminologi bör användas

och att därvid linje och gren bör vara huvudbegreppen. Inom gymnasiet använder

jag beteckningarna humanistisk linje, samhällsvetenskaplig linje, ekonomisk

linje, naturvetenskaplig linje och teknisk linje. Inom de ekonomiska och

tekniska linjerna kommer därtill i årskurs 3 respektive årskurserna 3 och 4, om

mitt förslag accepteras, att finnas olika grenar. För de mer speciella studieprogram

som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma anser jag beteckningen

variant vara lämplig. Exempelvis skulle inom den samhällsvetenskapliga linjen

i årskurs 2 och 3 finnas en estetisk och en social variant. Begreppet linje

bör dock inte användas i gymnasiets första mycket svagt differentierade årskurs.

Där bör i stället utnyttjas en terminologi av det slag som tillämpas på grundskolans

högstadium i årskurserna 7 och 8.

De terminologiska spörsmål jag här något uppehållit mig vid torde inte erfordra

beslut i detta sammanhang utan får avgöras av Kungl. Maj:t i samband

med utformningen av de författningsändringar, som blir en följd av reformerna.

Jag har emellertid velat anmäla dem redan nu, eftersom frågorna har betydelse

inte minst för information till allmänheten.

Att gymnasiet uppdelas på fem linjer såsom GU föreslagit tillstyrkes av den

helt övervägande delen av remissinstanserna. Enligt min mening har GU klart

uppvisat att dessa fem linjer svarar mot väsentliga intressen på såväl elev- som

avnämarsida, varför jag biträder förslaget.

Den differentiering och det huvudsakliga innehåll GU föreslagit för de tre mer

allmänt inriktade linjerna — den humanistiska, den samhällsvetenskapliga och

den naturvetenskapliga — har i allt väsentligt godtagits i remissyttrandena. För

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

egen de] finner jag den lösning GU föreslår beträffande det mycket diskuterade

problemet om de klassiska språkens ställning i gymnasiet tillfredsställande. Det

synes visserligen riktigt att dessa språk från ren förutbildningssynpunkt spelar

och kommer att spela en förhållandevis blygsam roll. Å andra sidan synes det,

såsom GU visat, troligt att intresset hos ungdomarna för studier av dessa ämnen

t. v. kommer att vara av sådan omfattning att det motiverar ämnenas bibehållande

i gymnasiet under förutsättning att detta låter sig förena med de allmänna

krav, som bör ställas på gymnasieutbildningen i dess helhet. De elever,

som i framtiden väljer latin och eventuellt grekiska, kommer att få göra detta

på bekostnad främst av samhällsorientering och utbildning i moderna språk. Omfattningen

av deras utbildning på dessa områden kommer emellertid att bli i

huvudsak densamma som eleverna på naturvetenskaplig linje normalt får. Då

därtill de elever det här rör sig om erfarenhetsmässigt har särskild fallenhet för

språk biträder jag GU:s förslag, att inom den humanistiska linjen skall kunna

anordnas dels en halvklassisk variant för elever, som önskar studera latin, och

dels en helklassisk variant för dem, som därtill önskar läsa grekiska. Att det

senare språket skulle få studeras utan att kombineras med latin såsom föreslagits

från några håll finner jag inte motiverat.

GU:s utformning av den naturvetenskapliga linjen innebär i jämförelse med

nuvarande förhållande att en differentiering på två grenar bortfaller. Från de

allra flesta synpunkter är den sammanslagning av nuvarande biologisk och matematisk

gren, som kan sägas vara förslagets innebörd, ett betydelsefullt framsteg.

På sina håll har i remissbehandlingen uttalats farhågor för att vissa elevkategorier

skulle få svårigheter på den nya naturvetenskapliga linjen. Jag vill

understryka att dessa farhågor inte får negligeras. Såsom GU enligt min mening

övertygande visat är det emellertid inte i första hand genom en differentiering

av linjen som dessa svårigheter kan undanröjas. Av väsentligt större betydelse

är att kursinnehåll och undervisningsmetoder i de ämnen, som erfarenhetsmässigt

vållar svårigheter för vissa elevkategorier — t. ex. ämnet fysik för åtskilliga

flickor — utformas på ett pedagogiskt tillfredsställande sätt. Det är angeläget

att skolöverstyrelsen har sin uppmärksamhet särskilt riktad på detta problem

och tillser att det väsentliga framsteg, som den enhetliga naturvetenskapliga

linjen från många synpunkter innebär, inte äventyras genom en mindre tillfredsställande

utformning i praktiken.

Den ekonomiska linjens utformning har från vissa remissinstanser blivit föremål

för invändningar och delvis ganska stark kritik. Det gäller därvid i ringa

utsträckning differentieringen inom linjen, dvs. dess uppdelning på fyra grenar,

nämligen den ekonomisk-språkliga, den kamerala, den distributiva och den administrativa.

Kritiken tar i huvudsak sikte på målsättningen, i första hand i

fråga om linjens yrkesinriktning, och sammanhänger därvid nära med spörsmålen

om studietidens längd och läroplanens detaljutformning. Till dessa frågor

skall jag återkomma. Här skall jag — närmast med anledning av de jämförelser,

som på vissa håll göres mellan den 3-åriga ekonomiska linjen i GU:s förslag och

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196It

det tidigare 2-åriga handelsgymnasiet — något beröra frågan om utbildningens

målsättning. Jag vill då först erinra om att det förslag GU framlagt i sitt huvudbetänkande

inte endast i sina huvuddrag utan även i detalj nära ansluter sig

till det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet. Detta är naturligt då, såsom jag

redan tidigare konstaterat, båda utbildningarna i allt väsentligt utformats av

GU. De uttalanden som gjorts om den ekonomiska linjen i relation till den

tidigare 2-åriga handelsutbildningen borde sålunda i allt väsentligt vara giltiga

också beträffande det nuvarande 3-åriga handelsgymnasiet i jämförelse med

det tidigare 2-åriga. Såsom GU påpekat har den bredare upplagda avnämarundersökning,

som avsåg hela gymnasieproblematiken, inte givits en sådan utformning

att något detaljmaterial till ledning för utformningen av den ekonomiska

utbildningen kunde erhållas. GU har i stället genom ett omfattande remissförfarande

i samband med utarbetande av läroplanen för det 3-åriga handelsgymnasiet

erhållit ett rikt material, som kunnat beaktas vid den slutgiltiga utformningen

av den ekonomiska utbildningen. Det är sålunda i relation till detta

material, där skilda avnämargrupper är väl representerade, som GU:s förslag

skall bedömas. Detta material ger emellertid som GU framhållit inte anledning

till några radikala förändringar i den ekonomiska utbildningen. Enligt min mening

är GU:s förslag även beträffande den ekonomiska linjen i fråga om differentiering

och målsättning i huvudsak väl avvägt.

Av de olika gymnasieutbildningarna är i dagens läge den tekniska den mest

specialiserade dels på det sättet att antalet olika linjer och specialiseringar är

mycket stort, dels därigenom att det mera allmänna stoffet intar en relativt

blygsam plats. I sistnämnda hänseende föreslår GU en betydande förändring

och anser att utrymmet för allmänna ämnen bör kraftigt öka. Mot detta förslag

synes knappast i något remissyttrande invändningar ha framförts. Till vissa

frågor om avvägningen inom detta ämnesfält liksom till omfattningen av de

mera speciellt tekniska ämnena skall jag återkomma. GU:s lösning av differentieringsfrågan

har emellertid diskuterats livligt.

Med utgångspunkt i de allmänna differentieringsprinciperna och på grundval

av en mycket omfattande analys av nuvarande förhållanden och utvecklingen

under nu överblickbar framtid ävensom vissa undersökningar bland några årgångar

examinerade från tekniskt gymnasium kommer GU till slutsatsen att det

stora antalet studievägar inom den nuvarande tekniska utbildningen inte bör

bibehållas i den framtida. Att differentieringen bör begränsas synes vara eu

allmän uppfattning bland remissinstanserna. Meningarna är däremot delade om

hur långt man skall gå i fråga om begränsning.

I ett flertal remissyttranden tillstyrkes GU:s förslag om fyra reguljära utbildningsalternativ

i årskurs 3 och sex i årskurs 4. I några fall framföres förslag om

utökning. Sålunda föreslår skolöverstyrelsen en allmän teknisk studieväg med

förstärkt merkantil utbildning. Vidare föreslås ytterligare uppdelningar av utbildningen

i årskurs 4. För egen del är jag inte beredd att biträda något av dessa

förslag. I den mån nya reguljära utbildningsalternativ skall organiseras bör först

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

271

försöksverksamhet såsom GU föreslår anordnas. Till denna fråga skall jag senare

återkomma (8.5.2). Jag förordar således att den tekniska linjen i det nya gymnasiet

reguljärt differentieras på det sätt GU föreslagit med fyra grenar i årskurs

3 och sex i årskurs 4. Härtill kommer att en svag differentiering av den

maskintekniska grenen och den kemitekniska grenen inom ramen för det större

obligatoriska specialarbetet i den fjärde årskursen bör få anordnas på det sätt

GU föreslagit. Inom den maskintekniska grenen skall därvid specialarbetet

enligt min mening inriktas på antingen konstruktion eller produktion.

Av annan karaktär är de spörsmål, som väckts från åtskilliga remissinstanser

i första hand representanter för näringslivet, vilka föreslår att speciella utbildningsalternativ,

som har anknytning till betydelsefulla branschområden, skall få

anordnas, i regel på orter, som i sin tur har anknytning till den speciella branschen.

Vissa möjligheter i denna riktning har föreslagits redan av GU genom

den förordade anordningen med mindre variationer inom den reguljära utbildningen.

Vissa remissinstanser anser att denna anordning inte är tillfyllest för att tillfredsställa

behovet av mera specialiserade utbildningsalternativ. För egen del

anser jag att man inom en skolform av gymnasiets karaktär bör undvika studievägar

som i utpräglad grad tar sikte på mer speciella avnämarbehov. Min

uppfattning är att dylika behov regelmässigt skall tillgodoses genom särskilda

utbildningar, som bygger på en bred grundutbildning. Det föreligger en påtaglig

risk för att de väsentliga framsteg, som det nya gymnasiet i differentieringshänseende

innebär jämfört med nuvarande förhållanden, äventyras om

man inom dess ram tillåter en mångfald mer speciellt inriktade studieprogram.

Att jag likväl om än med tvekan kan förorda att en anordning med möjlighet

till ytterligare differentiering i enlighet med GU:s förslag undantagsvis

får komma till stånd beror på den moderata utformning denna fått och sker

under förbehållet att, såsom skolöverstyrelsen framhåller, återhållsamhet kommer

att iakttas i fråga om medgivande till sådana specialiseringar. Jag anser vidare

att sådana specialiseringar bör få ifrågakomma endast vid gymnasier, som i

övrigt erbjuder samtliga reguljära utbildningsalternativ. Beslut om anordnande

av dylik utbildning torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Jag finner anordningen med påbyggnadslcurser vara den bästa lösningen för

att tillfredsställa behov av specialiserad utbildning. Därtill kommer att sådana

kurser framförallt från fortbildningssynpunkt är mycket värdefulla. GU:s uttalanden

om påbyggnadskurser ansluter jag mig sålunda till. Den närmare utformningen

och utvecklingen av dessa kurser bör ske i nära samarbete mellan näringsliv

och skolmyndigheter. Medel för verksamheten bör anvisas under ett

särskilt anslag.

Vad GU anfört och föreslagit om behovet av ytterligare utbildningsalternativ

inom gymnasiet har i huvudsak accepterats i remissyttrandena. På vissa punkter

göres emellertid erinringar eller invändningar.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Frågan om rekryteringen till klasslärarutbildning har sålunda intresserat några

remissinstanser. Denna utbildningsfråga är f. n. under utredning inom 1960 års

lärarutbildningssakkunniga. Någon detaljpenetration i förevarande sammanhang

är med anledning härav inte aktuell. Jag vill dock understryka att någon speciell

utbildningslinje inom gymnasiet med syfte att förbereda framförallt för

klasslärarutbildning enligt min mening inte kan komma i fråga. Tvärtom har jag

samma uppfattning som GU och många remissinstanser att det är angeläget

att rekryteringen av klasslärare sker från en mycket bred sektor representerande

skiftande förutbildningar.

Den sociala variant, som enligt GU:s förslag skall kunna förekomma inom

humanistisk och samhällsvetenskaplig linje samt ekonomisk-språklig gren, har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet remissyttranden. I några fall anser

man att denna variant inte bör komma till stånd. Jag är medveten om att tvekan

kan råda om denna utbildningsväg. Inte minst är det svårt att förutse om varianten

kommer att omfattas av tillräckligt intresse från elevernas sida. Detta kan

emellertid avgöras först sedan uppslaget fått prövas i verkligheten. Då utbildningsvarianten

i och för sig är värdefull vill jag förorda att GU:s förslag realiseras.

Jag vill emellertid anmäla att det finns anledning på vissa punkter överarbeta

det läroplansförslag, som GU framlagt beträffande variantens karaktärsämne.

I övrigt är det av vikt att skolöverstyrelsen i olika avseenden uppmärksammar

och analyserar det försök som införandet av denna nya variant innebär.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den fördel det innebär

att tillvalsgymnasiet väsentligt smidigare än ett i traditionell mening linjeuppdelat

gymnasium och utan genomgripande konsekvenser för skolformen i dess

helhet medger prövning av nya utbildningsalternativ.

GU:s förslag om att inom gymnasiet skall erbjudas en möjlighet till viss

specialisering på estetiska ämnen — utöver den för många elever obligatoriska

undervisningen — har mottagits positivt i remissbehandlingen. Att denna estetiska

variant skulle kunna ersätta det nuvarande musikgymnasiet i Stockholm

har emellertid ifrågasatts från några håll. Enligt GU:s förslag kommer musiken

i viss mån att koncentreras till de två högsta årskurserna i gymnasiet såsom en

följd av den princip om en svagt differentierad första årskurs, som GU föreslagit

och vilken vunnit praktiskt taget enhällig anslutning bland remissinstanserna.

Vidare föreslår GU estetisk variant inom det obligatoriska timtalet endast på

samhällsvetenskaplig och humanistisk linje, medan varianten kan förekomma

som frivilligt tillval på övriga linjer. Det nuvarande musikgymnasiet omfattar

även reallinjen. Det erforderliga timtalet för musik uppnås därvid genom en

minskning av övriga övningsämnen samt en total höjning av timtalet. GU har

icke velat föreslå sådana anordningar och tiden tas i stället från läroämnen.

Stockholms stad önskar att det nuvarande musikgymnasiet ges möjlighet att

fortbestå som en särskild skolenhet med utpräglad musikalisk specialisering i

samtliga årskurser om än i den förändrade form, som nödvändiggöres av de mer

genomgripande förändringarna i gymnasieorganisationen, och förutsätter att

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196^

detta skall kunna ske genom smärre justeringar inom ramen för de generella

bestämmelserna för gymnasiet.

För egen del vill jag först betyga att Stockholms musikgymnasium genom sin

unika ställning i gymnasiesystemet och det sätt på vilket verksamheten där bedrivits

gjort en insats värd all uppskattning. Jag finner det angeläget att möjlighet

ges att i någon form bevara denna institution även i en reformerad gymnasieorganisation.

Å andra sidan vill jag betona att jag redan anslutit mig till

GU:s grundsyn att alla utbildningsalternativ i gymnasiet så långt möjligt bör på

lika villkor erbjudas alla gymnasieelever. Härav följer att även om ett reformerat

musikgymnasium kommer att bibehållas i Stockholm får detta inte ogynnsamt

påverka möjligheterna för elever, som ej går till musikgymnasiet, att få tillgodose

sitt musikestetiska intresse. Jag vill också understryka att musikgymnasiet

under alla förhållanden måste omformas för att kunna inpassas i det nya

gymnasiets organisation. Jag bedömer det som möjligt att bevara musikgymnasiet

inom ramen för den av GU föreslagna estetiska varianten och beträffande

vissa linjer genom att ta frivilliga ämnen i anspråk. Mindre justeringar i fråga

om framförallt timplanen kan jag också tänka mig. Frågan om dessa avvikelser

för musikgymnasiets del kan senare prövas av Kungl. Maj:t. Man torde kunna

utgå från att Stockholms stad tar erforderliga initiativ till lösning av frågan i

enlighet med de riktlinjer jag här skisserat.

I övrigt ansluter jag mig till GU:s förslag med det tillägget att enligt min

mening estetisk variant bör inom det obligatoriska timtalet kunna förekomma

även på den ekonomisk-språkliga grenen.

Hur vissa nu existerande särskilda gymnasieutbildningar, bl. a. Hvilans specialgymnasium

och försvarets läroverk, skall inpassas i det nya gymnasiet är jag

inte beredd att nu ta ställning till. Frågan torde få anmälas för Kungl. Maj:t

sedan erforderlig utredning verkställts.

3.5.3 Studietidens längd

Frågor om studietid, det må gälla studietidens längd eller timtalsfrågor, tilldrar

sig inom utbildningsväsendet regelmässigt stort intresse och leder inte sällan

till kontroversiella ståndpunktstaganden. Att dessa spörsmål spelar en central

roll också i samband med gymnasiereformen framgår med all tydlighet både

av den ingående behandling GU ägnat dem och av den uppmärksamhet de rönt

i remissbehandlingen.

I fråga om normalstudietiden fram till tillträde till universitet och högskolor

har jag redan i direktiven till GU framhållit att den bör vara tre år såvida inte

tungt vägande skäl kan anföras däremot. GU:s uppfattning att de skäl som åberopats

för en längre studietid inte är tillräckligt vägande delas av det helt övervägande

antalet remissinstanser. Diskussionen i yttrandena på denna punkt

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

har kommit att kretsa kring ett spörsmål, som jag själv vid flerfaldiga tillfällen

haft anledning uttala mig i, nämligen huruvida grundskolan kommer att ge ett

med de nuvarande skolformerna likvärdigt underlag för gymnasiestudier. GU

anser att så kommer att bli fallet och får stöd hos ett stort antal remissinstanser.

För egen del vill jag konstatera att, sedan jag senast redovisade min uppfattning

i denna fråga, intet framkommit som ger mig anledning ändra mening. GU:s

överväganden och slutsatser ansluter jag mig helt till. Jag vill emellertid liksom

GU framhålla att »likvärdig utbildning» inte innebär »samma utbildning». GU

har klart redovisat de förändringar i grundskolans utbildning, som blir av särskild

betydelse för gymnasiets arbete, och liksom senare flera remissyttranden

understrukit att dessa förutsätter en genomgripande omdaning av gymnasiet så

att detta verkligen anpassas till det nya utgångsläget. Av denna och andra anledningar

kommer de studiemål, som gymnasieutbildningen leder fram till, att

i flera avseenden förändras såsom jag översiktligt redovisat i det föregående.

Det är under sådana omständigheter självfallet vanskligt att göra jämförelser

mellan det nuvarande och det framtida gymnasiet. Den innehållsliga anpassning

till bl. a. avnämarnas krav i fråga om kunskaper och färdigheter som GU

eftersträvat gör det rimligt räkna med ett utbildningsresultat, som kommer att

ligga väl i nivå med nuvarande gymnasiers.

I detta sammanhang finns anledning dryfta en tredje faktor som — jämte

förutbildningen och gymnasiets innehåll och utformning — i flera remissyttranden

rönt uppmärksamhet såsom för utbildningsresultatet betydelsefull, nämligen

den kvantitativa tillströmningen till gymnasiet. Kvalitetsaspekten på breddningen

av den gymnasiala utbildningen har jag redan i vissa avseenden berört.

Jag har sålunda anslutit mig till GU:s uppfattning att många ungdomars behov

och önskemål inte skulle tillfredsställas av ett gymnasium med i huvudsak nuvarande

målsättning. Väsentligt ökade möjligheter att variera utbildningsmålen

i fråga om både innehåll och nivå erfordras, vilket i sin tur kräver bl. a. införande

av nya studievägar, fackskolorna. När från vissa håll, med utgångspunkt i att intagningen

till gymnasiet skulle komma att utomordentligt kraftigt breddas,

förutspås vad man kallar en standardsänkning så kan häremot redan den invändningen

göras att utgångspunkten är diskutabel. En så radikalt förändrad

situation i fråga om gymnasiets kvantitativa omfattning har inte föreslagits av

GU. För egen del har jag i det föregående förordat en förhållandevis måttlig expansion

av gymnasiet och att den dominerande delen av utbyggnaden bör förläggas

till övriga delar av det gymnasiala skolsystemet. Jag vill emellertid understryka

att detta påpekande av att vissa förekommande resonemang utgår från

ovissa premisser inte enligt min uppfattning är det avgörande argumentet mot

farhågorna för standardsänkning. Vi står nu mitt uppe i genomförandet av den

obligatoriska nioåriga skolan. När denna om några få år omfattar praktiskt taget

hela årskullen innebär detta en mycket kraftig höjning av den allmänna utbildningsnivån

i vårt land. På motsvarande sätt kommer tillväxten av det gymnasiala

stadiets skolor att medföra en ytterligare mycket omfattande höjning av

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19G4

utbildningsnivån. Som GU närmare utvecklat ingår såsom en förutsättning

för detta resonemang att eleverna erbjudes en utbildning, som svarar mot deras

anlag och intressen. Att uppnå detta är huvudsyftet både vid utformningen av

gymnasiet och fackskolan liksom vid uppställandet av riktpunkter för deras

kvantitativa omfattning. Riskerna för att vi i det gymnasiala skolsystem, som vi

nu går att bygga upp, får en sådan elevfördelning att stora elevgrupper skulle nå

studieresultat, vilka från både individens och samhällets synpunkt skulle te

sig som otillfredsställande, bedömer jag som mycket små. För gymnasiets del

finner jag det tvärtom sannolikt att den konstruktion och de studiestödjande

åtgärder GU föreslagit kommer att möjliggöra för den helt dominerande delen

av eleverna att nå tillfredsställande studieresultat. Å andra sidan kan misslyckanden

aldrig undvikas. Bl. a. genom de övergångsmöjligheter, som ryms i det

nya gymnasiala skolsystemet, kommer emellertid även elever som misslyckas

i en skolform att få möjlighet nå värdefulla resultat av sina studier genom övergång

till annan skolform och inriktning på andra studiemål.

De skäl som anförts mot en förlängning av normalstudietiden fram till övergången

till högre studier kan inte i samma utsträckning åberopas mot en generell

förlängning av utbildningstiden för studievägar, som primärt siktar mot

•direkt yrkesverksamhet. Frågan om den tekniska gymnasieutbildningens längd

har varit föremål för en intensiv diskussion, bl. a. i samband med omorganisationen

av de tekniska gymnasierna i mitten av 1950-talet. Slutsatsen blev då

att utbildningstiden inte borde förlängas från tre till fyra år. Utgångspunkterna

vid prövningen av frågan är emellertid i dag väsentligt förändrade. Den tekniska

studievägen måste nu på ett annat sätt än för ett decennium sedan ses i

Telation till övrig gymnasial utbildning. Det integrerade gymnasiets målsättning

kräver såsom jag i det föregående har framhållit en breddning av den tekniska

linjens innehåll, vilken inte utan en betydande sänkning av utbildningsmålet i

den rent tekniska delen skulle kunna genomföras inom nuvarande studietid.

Som GU redovisat finns andra skäl som sammanhänger med den speciella utformning

det tekniska gymnasiet hittills haft och vilka starkt talar för en förlängd

utbildningstid. GU:s förslag härom har också vunnit fullständig anslutning

vid remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget att den tekniska linjen blir

4-årig med en sådan utformning att eleverna efter den tredje årskursen normalt

är behöriga för inträde vid universitet och motsvarande utbildningsanstalter.

Att övergång till högre studier även från den tekniska linjen skall kunna ske

efter tre år är enligt min mening en viktig del i GU:s förslag. Anordningen är

från principiell synpunkt riktig och har därtill många praktiska fördelar som

redan i viss mån framgått av det föregående. Jag finner det också sannolikt att

den jämställdhet som på detta sätt uppnås mellan den tekniska linjen och övriga

linjer i gymnasiet kommer att ha ett stort inflytande på utbildningens attraktivitet

bland ungdomarna. Om sålunda enligt min mening starka skäl kan anföras

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196J

för den av GU föreslagna konstruktionen vill jag dock, för att problematiken

skall bli så allsidigt belyst som möjligt, beröra ett spörsmål, som endast i ringa

utsträckning synes ha blivit uppmärksammat vid remissbehandlingen.

Det nuvarande tekniska gymnasiets utformning har till följd att alla, som

från denna utbildning fortsätter till högre studier, företrädesvis vid teknisk högskola,

har bakom sig en avslutad fullständig teknisk gymnasieutbildning. Från

vissa synpunkter kan detta uppfattas om inte som en nackdel så i varje fall

såsom en delvis onödig insats av tid och krafter eftersom åtskilligt av det som

ingår i gymnasiestudierna kommer att få på nytt genomgås i de fall studierna

fortsätter vid teknisk högskola. Å andra sidan kan häremot hävdas att det förhållandet

att ingenjörsutbildningen är avslutad kan ha till följd att övergångsfrekvensen

till högre studier hålls nere eftersom lockelsen att gå direkt ut i

yrkeslivet i varje fall under nuvarande goda konjunkturer är mycket stor. Med

hänsyn till arbetsmarknadens behov men också från utbildningssynpunkt måste

det anses mest rationellt att flertalet gymnasieingenjörer går ut i näringslivet

efter avslutade gymnasiestudier. Det kan diskuteras om inte konstruktionen av

det nya gymnasiet på sådant sätt, att eleverna på teknisk linje efter tre års

studier normalt har uppnått allmän universitetsbehörighet men ej avslutat ingenjörsutbildningen,

kan komma att locka en växande andel av eleverna på denna

linje att övergå till universitet och högskolor. Å andra sidan kan hävdas att

även om en sådan förändring i övergångsfrekvensen skulle uppkomma så behöver

därför inte tillskottet av gymnasieingenjörer på arbetsmarknaden bli mindre.

Den tekniska linjens ökade attraktivitet kan nämligen öka den totala tillströmningen

så kraftigt att effekten av en större övergångsfrekvens mer än väl uppväges.

Jag vill emellertid understryka att det inte kan anses självklart att övergångsfrekvensen

till högre studier verkligen väsentligt påverkas av den ena eller

andra konstruktionen. I själva verket är det som jag redan tidigare upprepade

gånger påpekat faktorer utanför skolan som i hög grad bestämmer elevernas

val. I förevarande sammanhang blir t. ex. arbetsmarknadens efterfrågan på olika

utbildningskategorier av avgörande betydelse. Efterfrågas gymnasieingenjörer

i stor utsträckning kan dessa räkna med gynnsamma anställningsförhållanden

och därmed kommer sannolikt en stor andel av eleverna på den tekniska linjen

att föredra den kortare gymnasieingenjörsutbildningen framför en väsentligt

längre utbildning via teknisk högskola. Vidare kommer tillgången på utbildningsplatser

vid universitet och högskolor självfallet att påverka övergångsfrekvensen.

Även om en förhållandevis stor del av eleverna efter årskurs 3

på den tekniska linjen skulle vilja övergå till högre studier, så får man räkna

med att inom åtskilliga av de utbildningslinjer, till vilka de främst kan beräknas

söka sig, tillgången på utbildningsplatser kan komma att vara begränsad.

Till dessa utbildningar söker därjämte en stor del av dem som i gymnasiet gått

på naturvetenskaplig linje.

Enligt min mening visar vad jag här anfört att det knappast med skäl kan

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Majrts proposition nr 171 år 1964-

hävdas att formerna för den tekniska linjens anknytning till universitets/högskoleväsendet

skulle i väsentlig grad påverka produktionen av gymnasieingenjörer

ogynnsamt.

Även i fråga om den ekonomiska linjens längd tillstyrker majoriteten av remissinstanserna

GU:s förslag. I några yttranden, bl. a. från Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund samt SACO, föreslås emellertid en

4-årig utbildningstid. Man synes i det stora hela mena att de argument, som

lett till förslaget om en 4-årig teknisk linje, också är giltiga för den ekonomiska.

Såsom GU i sin behandling av denna fråga framhåller är emellertid förhållandena

inte analoga. Delvis följer detta av vad jag nyss anfört i samband med min behandling

av den tekniska linjens studietid. Utgångspunkten i sistnämnda fall har

varit att skapa en utbildning som i fråga om den rent tekniska delen i allt väsentligt

når lika långt som nuvarande tekniska gymnasium. Detta har alltid varit

3-årigt med en mycket stark betoning av den i vissa avseenden både praktiskt

och teoretiskt relativt avancerade tekniska delen av utbildningen. Till denna

nivå har avnämarna sedan länge anpassat sig. Den ekonomiska utbildningen

däremot var som jag redan tidigare konstaterat till för några få år sedan 2-årig

och hade främst praktisk och färdighetsbetonad inriktning. Vid införandet av

det 3-åriga handelsgymnasiet genomfördes en anpassning i fråga om målsättning

och inriktning till gymnasiesystemet i dess helhet. En väsentlig breddning

och vidgning av det allmännare innehållet liksom en mera teoretisk inriktning

av de speciellt fackliga momenten kan sägas ha karaktäriserat denna reform.

Någon erfarenhet av hur gymnasieekonomerna från det nya handelsgymnasiet

användes i näringslivet föreligger självfallet ännu inte, än mindre har från näringslivets

sida någon anpassning till den nya utbildningens mål och innehåll

kunnat äga rum.

Jag vill tillägga att även i andra avseenden förhållandena inte är analoga i

fråga om den ekonomiska och den tekniska gymnasieutbildningen. I den förra har

de mera allmänna ämnena, exempelvis samhällskunskap och moderna språk, en

väsentlig och direkt betydelse för yrkesverksamheten, medan de i detta avseende

spelar en mindre roll i den senare. De upptar därför också ett avsevärt större

utrymme i gymnasieekonomens än i gymnasieingenjörcns utbildning.

För egen del betraktar jag det som uteslutet att vi i dag skulle ytterligare

förlänga studietiden på den ekonomiska linjen. Allteftersom nya informationer

erhålles om hur de gymnasieekonomer, som utbildats under treårig studietid,

användes på arbetsmarknaden och om nya eller ändrade önskemål i fråga om

utbildningens målsättning och innehåll, får frågan om den ekonomiska fackutbildningen

tas upp till prövning. Om berättigade krav på ytterligare speciell utbildning

därvid framkommer torde i första hand fortbildning i form av påbyggnadskurser

böra prövas. Jag delar emellertid GU:s uppfattning att underlag nu

saknas även för bedömning av behovet av påbyggnadskurser.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

Jag övergår nu till de spörsmål som sammanhänger med studieprogrammetsindividuella

variation.

En huvudlinje i GU:s betänkande är att det gymnasiala skolsystemet måste

utformas så att alla elever kan finna studievägar, som så långt möjligt motsvarar

vars och ens önskemål och förutsättningar. Till denna grundsyn har jag i

det föregående redan givit min fulla anslutning. I konsekvens härmed biträder

jag i allt väsentligt de synpunkter och förslag GU framlägger för att inom gymnasiet

genom individuell anpassning av studieprogrammet förverkliga denna

målsättning.

Förslaget, att gymnasiet skall utformas så att utrymme finns för utökade

studiekurser genom tillval av frivilliga ämnen, har blivit mycket positivt mottaget

och tillstyrkes i huvudsak av de remissinstanser, som yttrat sig däröver.

Skolöverstyrelsens betonande av att elevernas valfrihet bör bli så stor som

deras personliga förutsättningar och de schematekniska möjligheterna medger

anser jag bör beaktas men vill likväl konstatera att de sistnämnda möjligheterna

i åtskilliga fall kan bli begränsade och att då de riktpunkter GU givit för

prioritering av olika ämnen synes mig riktiga. Överstyrelsens förslag om att till

frivillig undervisning i gymnastik utanför schemat bör beräknas två veckotimmar

per skolenhet, nämligen en veckotimme för manliga och en för kvinnliga

elever, biträder jag.

Att skolan bör ta kontakt med hemmen ■— såsom TCO påpekar — i samband

med elevernas val av frivilliga ämnen är självfallet. Däremot kan jag inte biträda

sistnämnda organisations och andras förslag om införande av ytterligare frivilliga

ämnen utanför schemat.

Frågan om vilka studie stödjande åtgärder som bäst tillgodoser de elever, som

inte i normal ordning kan uppnå tillfredsställande studieresultat, har ägnats

mycket stor uppmärksamhet av GU.

Därvid har frågan om en fast organiserad 4-årig parallell studiegång är en

ändamålsenlig lösning av dessa problem särskilt övervägts av GU från såväl

pedagogiska och organisatoriska som ekonomiska utgångspunkter. GU stöder sig

därvid i flera fall på expertutredningar, som genomförts på utredningens uppdrag.

Endast i ett mycket begränsat antal remissyttranden har några invändningar

framförts mot GU:s slutsats, att nackdelarna med den parallella studiegången

är avsevärda och icke uppväges av några motsvarande fördelar. För

egen del finner jag att GU:s dokumentation och synnerligen övertygande argumentation

definitivt bör kunna ur diskussionen avföra alternativet med två

parallella, olika långa studievägar inom gymnasiet, vilka skulle leda till samma

studiemål. Jag biträder sålunda GU:s förslag att samtliga linjer utom den tekniska

bör vara enbart 3-åriga.

Som en av de viktigaste stödåtgärderna i det nya gymnasiet föreslår GU inrättande

av mindre studiekurs. Detta förslag har i åtskilliga yttranden blivit

s. 279 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196\ 279

mycket positivt mottaget. Att förslaget bör genomföras råder enligt min mening

ingen tvekan om.

Detaljutformningen kan emellertid såsom framgår av remissbehandlingen diskuteras

på några punkter. Det gäller därvid främst två spörsmål, nämligen dels

vilka och hur många ämnen som bör få utelämnas, dels om anordningen kan

få allvarliga konsekvenser i form av omfattande betygstaktiska spekulationer från

elevernas sida. Några farhågor i sistnämnda hänseenden synes mig knappast

behöva hysas. Enligt min mening bör framför allt GU:s utformning av flyttningsbestämmelserna,

till vilka jag skall återkomma, effektivt motverka dylika tendenser.

Härigenom kommer med största sannolikhet såsom GU framhåller

effekten beträffande betygsekvivaleringen enbart att beröra vissa marginalgrupper,

som i de konkurrenssituationer då betygsekvivaleringen är av betydelse

vanligen är föga företrädda. Jag ansluter mig till GU:s uppfattning att i fråga om

dessa grupper det är angelägnare att gymnasiestudierna leder till ett meningsfullt

resultat än att man söker mycket rigoröst upprätthålla kravet på betygsekvivalering.

Beträffande frågan vilka ämnen som bör kunna utelämnas, då en elev följer

mindre studiekurs, förordar GU att detta inte i detalj regleras och i varje fall

inte förrän praktiska erfarenheter föreligger. De riktpunkter GU givit för skolornas

bedömanden under ett initialskede har blivit föremål för växlande omdömen

i remissyttrandena. I vissa fall anser man att ställning redan nu bör tas

i fråga om vilka ämnen, som skall få utelämnas. För egen del anser jag det

av GU förordade tillvägagångssättet tills vidare i avvaktan på praktiska erfarenheter

vara det lämpligaste. När det gäller antal och omfattning av ifrågavarande

ämnen föreslår bl. a. skolöverstyrelsen en något restriktivare linje än

GU:s, medan en liberalare tillämpning förordas i andra yttranden. Jag vill i denna

fråga konstatera att GU, liksom några remissinstanser, bl. a. har framhållit

angelägenheten av att balansen mellan gymnasium och fackskola inte rubbas

genom att alltför omfattande bortval av ämnen medges. Jag hyser samma uppfattning

men drar därav den slutsatsen att något större restriktivitet bör tilllämpas

än vad GU räknat med för begynnelseskedet. Skolöverstyrelsens förslag

synes tills vidare vara en lämplig riktpunkt.

Införandet av mindre studiekurser innebär en nyhet, som i flera hänseenden

kan komma att ingripa i förhållandena i gymnasiet. För att anordningen skall

infria förväntningarna måste den ägnas särskild uppmärksamhet från skolornas

ledning och skolmyndigheterna. Att förutse alla mindre och större komplikationer

som kan uppstå är självfallet omöjligt. Det ankommer som alltid på skolöverstyrelsen

att bistå med råd och vägledning när så påfordras. Det synes rimligt

att räkna med behov av ganska betydande insatser i dessa hänseenden i varje

fall under några år framåt.

GU:s förslag att den som följt mindre studiekurs bör beredas möjlighet till

jörlangd undervisning biträder jag liksom vad GU i övrigt förordat beträffande

riktlinjer för dennas organisation och finansiering.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition r> 171 år 196b

Några remissinstanser har uttalat att en fast organisation bör skapas. Huruvida

därmed avses en enbart för den förlängda undervisningens behov uppbyggd

organisation synes inte helt klart. Enligt min mening vore emellertid en

dylik anordning avgjort olämplig. GU har förordat en uppläggning, som innebär

att man så långt möjligt utnyttjar befintliga eller tillkommande utbildningsorganisationer

med likartade uppgifter. Bl. a. skolöverstyrelsen har understrukit

detta och föreslagit att den förlängda undervisningen anförtros vuxenutbildningsorganisationen

successivt i takt med utbyggnaden av denna. Jag ansluter

mig helt till denna uppfattning.

Det förslag, som framförts om rätt till uppdelning av undervisningsgrupper i

vissa fall då elever följer den reguljära undervisningen i tidigare utelämnade

ämnen, är jag inte beredd att nu tillstyrka. Inte heller anser jag att man i dagens

läge bör binda sig för att den förlängda undervisningen skall ordnas på

varje gymnasieort. Om dylika åtgärder erfordras och är lämpliga, kan avgöras

först när en klarare bild av utbildningsbehoven föreligger. Beslut i dessa liksom

övriga frågor rörande den förlängda undervisningens organisation torde fa

meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

De synpunkter GU anfört beträffande stödundervisning förtjänar enligt min

mening beaktande. De personella och ekonomiska insatser, som en sådan verksamhet

kräver, kan vid en riktig utformning beräknas mer än väl uppvägas

av »produktivitetsvinster» inom den reguljära undervisningen. Jag delar sålunda

GU:s uppfattning att stödundervisning bör uppföras på gymnasiets program

och att statsbidrag skall kunna utgå för ändamålet. Det synes också lämpligast

att detta tills vidare fördelas på det sätt GU föreslagit.

3.5.4 Läroplanen

Begreppet läroplan för en skolform har efter hand fått en vidgad innebörd

och kommit att innefatta inte endast de för skolformen gällande timplanerna

och kursplanerna utan även mål och riktlinjer i övrigt såväl för det egentliga

undervisningsarbetet — främst metodiska anvisningar och kommentarer — som

för stora delar av den elevvårdande verksamheten. Huvuddelen av detta ämne

behandlar jag i förevarande avsnitt men vissa spörsmål, som i mycket är gemensamma

för gymnasium och fackskola, nämligen frågor om lärotid, delningstal,

intagning, flyttning och studiernas avslutning skall jag senare återkomma till

(5.4 och 6.4).

För den nyssnämnda vidgade synen på läroplanens uppgift är grundskolans

läroplan ett konsekvent uttryck. Samma syn präglar GU:s läroplansförslag.

Den indelning i fyra huvudavsnitt — mål och riktlinjer, allmänna anvisningar,

timplaner samt kursplaner — som GU i överensstämmelse med uppbyggnaden

av läroplanen för grundskolan föreslår, finner jag ändamålsenlig. Den översikt

över gymnasiets uppgifter, som GU under rubriken Gymnasiets mål givit i sitt

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

huvudbetänkande, bör enligt GU:s mening såsom jag tidigare nämnt utgöra

avsnittet mål och riktlinjer i läroplanen för gymnasiet. I det föregående har

jag givit min fulla anslutning till den grundsyn på gymnasiets mål som GU

företräder. Jag vill emellertid understryka att i den slutgiltiga läroplanen denna

grundsyn bör komma till klarare uttryck i målsättningsavsnittet.

I den — i anslutning till riksdagens beslut år 1962 angående grundskolan — av

Kungl. Maj:t utfärdade skolstadgan anges, att läroplan utfärdas av Kungl.

Maj:t eller, i den mån Kungl. Maj:t lämnar bemyndigande därtill, av överstyrelsen.

Jag har erfarit att skolöverstyrelsen påbörjat överarbetningen av det

nu aktuella läroplansförslaget, vilket också GU förutsatt. På samma sätt som

skedde beträffande läroplan för grundskolan torde Kungl. Maj:t böra fastställa

åtminstone mål och riktlinjer samt allmänna anvisningar för gymnasiets verksamhet,

timplaner samt den del av kursplanerna, som utgöres av mål och huvudmoment

för undervisningen i varje särskilt ämne.

GU:s förslag till läroplan för gymnasiet är enligt min mening i det hela väl

underbyggt både genom expertundersökningar och genom ingående och övertygande

motiveringar. Det bör i huvudsak ligga till grund för den slutgiltiga

utformningen av bestämmelser och anvisningar rörande gymnasiets inre organisation

och arbete. Det ankommer visserligen på Kungl. Maj:t att —- inom ramen

för gymnasiets allmänna målsättning, dess differentiering på linjer, grenar och

varianter med viss karaktär, studietidens längd på olika linjer och veckotimtalet

i skilda årskurser samt i enlighet med av riksdagen i övrigt godkända allmänna

riktlinjer för gymnasiets organisation, inre arbete och verksamhet i övrigt —

besluta om frågor rörande läroplanen med tillämpningar. Då vissa spörsmål tilldragit

sig stort intresse såväl i den allmänna debatten som i remissbehandlingen

finner jag det likväl motiverat att här ange riktlinjerna för den slutliga utformningen

av gymnasiets läroplan och att beröra vissa punkter i GU:s förslag.

Som GU framhåller måste läroplanen utformas mot bakgrund av gymnasiets

målsättning, differentiering, studietidens längd och antalet schemabundna

veckotimmar. Vad GU i de tre första avseendena anfört och föreslagit har jag

tidigare i allt väsentligt anslutit mig till. Att GU:s förslag om en minskning av

veckotimtalet genomföres anser jag vara av den allra största betydelse. Som i

några remissyttranden framhålles hade det framför allt för att underlätta förverkligandet

av cn av de viktigaste punkterna i målsättningen — fostran till

goda arbets- och studievanor — varit önskvärt med ytterligare någon reduktion.

Med hänsyn till utgångsläget och vissa av de önskemål om timtalshöjningar

i enskilda ämnen, som framkommit, finner jag det dock inte möjligt att

nu gå längre.

Förslag har i enstaka remissyttranden framförts om en höjning av timtalet.

Bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund förordar sålunda

cn höjning till 34 veckotimmar för den tekniska linjen i årskurserna 2

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

och 3 för att därigenom bereda större utrymme för de tekniska ämnena. Skulle

detta förslag genomföras innebure det ett klart åsidosättande av en huvudprincip

i GU:s program, nämligen möjligheten att uppåt (och nedåt) individuellt

variera studieprogrammens omfattning. Jag är inte beredd att medverka till

att en åtgärd genomföres, som skulle få till konsekvens att den tekniska linjens

elever berövades möjligheten att efter kapacitet och fallenhet bredda och

fördjupa sina kunskaper inom t. ex. det samhälls- och kulturorienterande fältet

eller i fråga om moderna språk. I all synnerhet för den tekniska linjen, som är

den till sin karaktär mest speciella av gymnasiets studievägar, är en sådan möjlighet

oundgänglig. Jag vill för övrigt framhålla att det totala antalet timmar

i tekniska ämnen i GU:s förslag visserligen ökat ganska litet i förhållande till

motsvarande timtal i nuvarande tekniska gymnasium men att denna jämförelse

är missvisande, eftersom på grund av den kraftiga minskningen av det totala

timtalet i de skilda årskurserna den relativa ökningen är väsentligt större.

Detta förhållande, som för övrigt ehuru inte i lika stor utsträckning gäller andra

linjer inom gymnasiet, måste man givetvis hålla i minnet vid jämförelse mellan

det nya och det gamla gymnasiet. Någon ändring av de av GU föreslagna veckotimtalen

34, 32 och 30 för årskurserna 1, 2 respektive 3 kan jag sålunda för min

del inte förorda. En mindre justering i den fjärde årskursen, som i olika avseenden

inte minst i fråga om undervisningens utformning är av speciell karaktär,

skall jag senare återkomma till. Vill man realisera önskemål om större utrymme

för ett eller annat ämne måste därför detta enligt min mening ske på bekostnad

av andra ämnen.

GU:s förslag om timmar till jörjogande har mottagits mycket positivt. Denna

nyhet finner också jag kunna bli en mycket värdefull anordning i det nya

gymnasiet. Av skolöverstyrelsen bör utfärdas råd och vägledning åtminstone

under ett initialskede för att utbytet av dessa timmar skall bli det avsedda.

Utöver de nu nämnda utgångspunkterna för läroplanskonstruktionen har GU

lagt särskild vikt vid vad som kunde kallas de pedagogiskt-psykologiska kraven

i fråga om ämnesstoffets organisation. Problematiken på detta område kan

karaktäriseras med begreppen koncentration, samverkan och integration. Den

pedagogiska diskussionen liksom den praktiska försöksverksamheten har under

senare tid ägnat dessa frågor betydande uppmärksamhet. I en av GU:s större

expertundersökningar har på ett otvetydigt sätt påvisats elevernas motvilja mot

ämnessplittringen och bristen på sammanhang i nuvarande gy in nas ieu r, der v isni

ng, förhållanden som man vill motverka eller avlägsna genom koncentration,

samverkan och integration. GU:s principiella synpunkter i dessa frågor har

genomgående mottagits välvilligt. De konkreta förslagen, som i vissa fall måste

karaktäriseras som relativt genomgripande nyheter, har också vunnit gehör hos

ett betydande antal remissinstanser även om, som jag senare återkommer till,

kritiska synpunkter förekommer. För egen del ansluter jag mig helt till GU:s

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196J

synsätt beträffande dessa frågor och biträder också i allt väsentligt de konkreta

förslag varigenom GU vill söka förverkliga målsättningen. Ämnen med lågt timtal

bör således regelmässigt i enlighet med de riktlinjer GU föreslagit koncentreras

till kortare perioder. De svårigheter, som i vissa remissyttranden påtalas,

kan självfallet inte negligeras men får inte hindra att man genomför den från

ovannämnda synpunkter angelägna koncentrationen.

I detta sammanhang vill jag framhålla att den starkare betoningen av koncentration

och samverkan som jag här anslutit mig till liksom de i viss utsträckning

nya arbetsmetoder, som GU förordat och jag för egen del biträder,

framhäver betydelsen av att lärarna såväl enskilt som tillsammans långsiktigt

planerar undervisningen. GU har i olika sammanhang framhållit angelägenheten

av att eleverna får deltaga i den pedagogiska planeringen i skolan. Under förutsättning

att lämpliga former kan skapas för ett dylikt samarbete mellan lärare

och elever är jag övertygad om att detta kan bli av stort värde för undervisningen

och av allmänt personlighetsfostrande betydelse för eleverna och därtill

bidra till att gynnsamma förutsättningar skapas för skolans arbete i dess helhet.

Det är självfallet att elevernas medverkan i planeringen av undervisningsarbetet

inte skall onödigtvis formaliseras. GU påpekar för övrigt med rätta

att åtskillig gemensam planering även på lärarplanet kan lösas på informella

vägar genom personliga kontakter. Det är emellertid enligt min mening angeläget

att eleverna får deltaga också vid mera formella ämnes- och klasskonferenser,

då undervisningen planeras eller överhuvudtaget allmänna pedagogiska

frågor dryftas. Jag skall senare (6.4.2) återkomma till den fastare organisationen

för elevernas medverkan i vissa elevvårdsfrågor men anser således att man även

på det pedagogiska området bör söka skapa former för en mer organiserad kontakt

mellan elever och lärare.

Med anledning av vad som framförts vid remissbehandlingen skall jag i det

följande ta upp vissa frågor rörande tim- och kursplaner, som bl. a. med hänsyn

till det fortsatta läroplansarbetct synes böra behandlas här.

Jag vill då först anlägga några synpunkter på den i flera remissyttranden

framförda uppfattningen att GU:s förslag till kursplaner skulle vara alltför

ambitiöst utformade. Vad skolöverstyrelsen anfört i denna fråga utgör enligt

min mening ett betydelsefullt klarläggande. Inte sällan synes nämligen remissinstanserna

ha förbisett vad GU i de allmänna anvisningarna för undervisningen

anför om lärostoffets behandling. GU understryker bl. a. den frihet läraren har

att inom huvudmomentens ram utvälja det stoff, som skall bli föremål för undervisning.

Vikten av att stoffet sovras bl. a. med beaktande av elevernas arbetsbörda

betonas starkt. Den mera detaljerade framställning, som utöver mål

och huvudmoment förekommer under varje ämnesrubrik, får sålunda exempelvis

inte uppfattas som en uppräkning av med varandra jämställda kursavsnitt

eller frågeställningar, som alla skall förekomma i undervisningen och där behandlas

på samma sätt och med samma grundlighet. Tvärtom åsyftas ofta i

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

stället exempel på olika områden som med hänsyn till lärarens och elevernas

intresseinriktning kan bli föremål för behandling i undervisningen. Den uppläggning

GU följt är helt i linje med svensk undervisningstradition, som alltid givit

skolan frihet att inom vida gränser i detalj utforma undervisningen. Läroplanen

för gymnasiet är sålunda som jag redan framhållit i huvudsak uppbyggd på

samma sätt som grundskolans läroplan med den skillnaden att GU ansett sig

böra något starkare fixera gränserna mellan årskurserna. För egen del kan

jag mot bakgrund av vad jag anfört i allt väsentligt biträda de förslag GU framlagt

och hyser ingen oro för att målsättningen i det hela inte skall kunna realiseras.

Vissa justeringar i detaljer kan självfallet behöva göras bl. a. med anledning

av de timtalsändringar jag anser bör göras. I det fortsatta läroplansarbetet

kommer detta att beaktas och därvid är det också viktigt att de allmänna

synpunkterna på stoffurvalet poängteras liksom lärarens frihet att inom en vid

ram utforma undervisningen så som bäst lämpar sig i det enskilda fallet.

Innan jag övergår till frågan angående de enskilda ämnena eller ämnesområdena

skall jag ta upp ytterligare en allmän synpunkt. I åtskilliga remissyttranden

har man anslutit sig till GU:s uppfattning att undervisningen så långt

möjligt bör ges en internationell inriktning. Å andra sidan anses att intentionerna

inte förverkligats i tillräcklig grad. Angelägenheten av att undervisningen i

lämplig omfattning ges en internationell inriktning har också i andra sammanhang

under senare år uppmärksammats. Jag kan sålunda nämna att SECO i

en skrivelse, som inkom till ecklesiastikdepartementet den 27 maj 1963, hemställde

att Kungl. Maj:t måtte verka för bl. a. att konkretare direktiv för undervisningen

i internationella förhållanden ges, att lämpliga hjälpmedel härför

framställs, att undervisningen om de icke-kristna religionerna utökas samt att

litteraturundervisningen, historieundervisningen och samhällskunskapsundervisningen

ges en internationellare prägel. I utlåtande i detta ärende har skolöverstyrelsen

framhållit att överstyrelsen delar den principiella uppfattning SECO

framför beträffande vikten av att internationella förhållanden och globala perspektiv

tillräckligt beaktas vid undervisningen på olika skolstadier. Beträffande

det gymnasiala stadiet framhåller överstyrelsen bl. a. att den i sitt utlåtande

över GU:s och FU:s betänkanden starkt understrukit betydelsen härav och att

överstyrelsen vid den fortsatta bearbetningen av kursplanerna liksom vid överväganden

i fråga om behov av nya läroböcker, textsamlingar och andra hjälpmedel

kommer att beakta synpunkterna. Skolöverstyrelsen redovisar i övrigt

åtgärder, som har vidtagits och kommer att vidtagas i dessa hänseenden. För

egen del vill jag starkt betona min anslutning till de framförda uppfattningarna

om angelägenheten av att internationella förhållanden beaktas vid undervisningen

på olika skolstadier. Genom de åtgärder skolöverstyrelsen redan vidtagit

och avser att ytterligare vidtaga samt genom att synpunkterna beaktas vid

överarbetningen av GU:s — och FU:s — läroplansförslag synes frågan vara på

ett tillfredsställande sätt beaktad.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961

Vad GU uttalat och föreslagit beträffande ämnet svenska biträder jag. En viss

tyngdpunktsförskjutning mot den språkliga delen finner jag sålunda liksom

många av remissinstanserna ändamålsenlig.

Beträffande GU:s förslag att i gymnasiet bör erbjudas möjligheter till studier

inom ett relativt brett register av moderna språk på så sätt att valet av i första

hand det tredje språket skall kunna göras friare än för närvarande vill jag anföra

följande. Att engelska, tyska och franska även i fortsättningen får en särställning

följer redan därav att de två sistnämnda språken kan förekomma både som

fortsättningsspråk (B-språk) och nybörjarspråk (C-språk). Bl. a. med hänsyn

till lärartillgången torde tyska och franska komma att under överskådlig tid

framåt dominera även som C-språk. Bland övriga moderna språk bör man i

första hand enligt min mening tillgodose ryska och spanska och jag finner det

i princip önskvärt att dessa såsom C-språk blir jämställda med tyska och

franska, även om med hänsyn till lärartillgången garantier inte kan uppställas

för att undervisning alltid skall kunna anordnas. I ännu högre grad gäller

det sistnämnda beträffande språken italienska, portugisiska och finska. Att

italienska och portugisiska blir mera ovanliga betraktar jag i och för sig inte

som någon avgörande olägenhet. Med hänsyn till kontakterna med vårt östra

grannland finner jag emellertid angeläget att finskan får en starkare ställning.

Skolöverstyrelsen bör anmodas att undersöka möjligheterna till att i praktisk

försöksverksamhet pröva GU:s förslag om studier av vissa utomeuropeiska

språk. Om förutsättningar för sådana försök visar sig föreligga torde beslut om

anordnandet få meddelas i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Målet för undervisningen i de enskilda språken biträder jag i allt väsentligt

men anser liksom bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning att utrymmet för

affärskorrespondens inom den ekonomisk-språkliga grenen bör något vidgas och

omfatta två veckotimmar i vart och ett av språken i den tredje årskursen.

I propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan

framhöll jag beträffande omfattningen av undervisningen i främmande språk

att vad skolberedningen anfört tills vidare borde kunna gälla i avvaktan på

ändringar, som kunde komma att aktualiseras genom GU:s arbete. I korthet

innebar detta att varje gymnasieutbildad bör få goda kunskaper i engelska,

jämförelsevis goda kunskaper i tyska eller franska samt kunskaper utöver de

nyss nämnda beroende på det enskilda tillvalet motsvarande tre års studier

i ett tredje språk. Det sätt på vilket GU vill realisera denna målsättning har jag

i det stora hela i princip inget att invända mot. I normalfallet skulle det komma

att innebära att en elev läser engelska på gymnasiet under minst två år

samt — såvida eleven inte tillhör teknisk linje — såväl B- som C-språk i årskurs

1 och minst ett av dessa i årskurs två. Endast på naturvetenskaplig linje

kan därvid inträffa att enbart det ena av B- och C-språken förekommer i årskurs

2. Mot valfriheten mellan dessa båda språk på denna linje i årskurs 2 har

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

invändningar rests bl. a. från skolöverstyrelsens majoritet, som anser att valfriheten

bör slopas till förmån för C-språket. För egen del finner jag GU:s förslag

bättre motsvara målsättningen att varje gymnasieutbildad bör få jämförelsevis

goda kunskaper i ett andra språk. Man har anledning att räkna med

att på den naturvetenskapliga linjen kommer att finnas elever som lyckas

mindre väl i moderna språk men uppnår goda resultat i övriga ämnen. För eu

dylik elev måste det enligt min uppfattning i regel vara fördelaktigast att få

ägna tre hela år åt ettdera engelska eller B-språket och två år åt det andra av

dessa språk i stället för att tvingas att splittra sig och studera C-språket under

två år utan att därför utsikterna att nå särskilt långt i detta tredje språk är

goda samtidigt som kunskaperna i engelska eller B-språket blir sämre.

GU:s förslag att man skall kunna avstå från B-språket i gymnasiet och i stället

välja två nybörjarspråk har också mött invändningar. Till en del torde detta

bero på att GU inte tillräckligt klart framhållit att detta är avsett vara en

undantagsmöjlighet, som skall begagnas enbart av elever med osedvanligt goda

resultat i moderna språk i grundskolan. Att en dylik elev, som i tyska eller

franska i grundskolan nått mycket långt eller på annat sätt förvärvat motsvarande

kunskaper, får avstå från att fortsätta med detta språk i gymnasiet och

i stället arbeta med två nybörjarspråk varigenom vederbörande vid gymnasiestudiernas

slut kan uppnå goda kunskaper i fyra moderna språk kan jag för min

del acceptera med understrykande av att det här rör sig om undantagsfall.

De möjligheter GU vill öppna för elever, som i grundskolan i det andra språket

läst mindre kurs eller över huvud taget inte studerat mer än engelska, att

bedriva gymnasiestudier är i överensstämmelse med den syn jag gav uttryck

för i grundskolepropositionen.

Mot GU:s förslag till timplan för de moderna språken har beträffande de

naturvetenskapliga och de tekniska linjerna riktats mycket stark kritik. Att

på den tekniska linjen endast två språk föreslås bli obligatoriska liksom fallet

nu är på det tekniska gymnasiet, där emellertid den möjlighet GU föreslår om

frivilligt val av ett tredje språk ej finns, kan jag biträda. Däremot måste enligt

min mening nödvändigtvis en förstärkning — även om den inte kan bli stor —

ske så att någon obligatorisk undervisning i moderna språk förekommer på den

tekniska linjen även i årskurs 3. Kritiken mot timtalet i moderna språk på den

naturvetenskapliga linjen finner jag också berättigad och anser det oundgängligen

nödvändigt med en viss förstärkning också på denna linje i tredje årskursen.

GU:s förslag att i gymnasiet införa ett nytt ämne som av utredningen kallas

jämförande språkkunskap har jag redan i princip anslutit mig till. Jag biträder

också GU:s förslag om timtalet för och placeringen av detta ämne men är tveksam

om ämnesbeteckningen är väl funnen, då den ger intryck av en väsentligt

ambitiösare målsättning än vad GU eftersträvat. Jag anser beteckningen

»allmän språkkunskap» bättre täcka kursens syfte.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Jag övergår nu till det område som av GU betecknas övriga humanistiska och

samhällsvetenskapliga ämnen. Vissa spörsmål inom detta område tillhör de mest

uppmärksammade i såväl den allmänna debatten som vid remissbehandlingen.

Jag vill först med anledning av uttalanden, som ibland förekommit, något

beröra frågan om den samlade omfattningen av den orientering, som i det nya

gymnasiet enligt GU:s förslag skulle komma att ges i kultur- och samhällsfrågor

i vidaste mening. Denna orientering bör såsom jag tidigare förordat ingå som en

viktig komponent i gymnasiets mål. Den tillgodoses självfallet om än i växlande

grad i alla ämnen och inte bara i vad som tradionellt betecknas som orienteringsämnen.

Inte minst det språkliga ämnesområdet har i dessa hänseenden viktiga

uppgifter liksom det nya ämnet konst- och musikhistoria. Även de naturvetenskapliga

ämnena ger väsentliga bidrag t. ex. genom belysning av kultur- och

samhällsutvecklingens samband med de stora naturvetenskapliga upptäckterna

och på grund av naturvetenskapernas betydelse för dagens stora kultur- och

samhällsproblem. Genom framhävande av de idéhistoriska synpunkterna i enlighet

med GU:s förslag, vilket jag tillstyrker, kommer dessa ämnens värde i nämnda

avseenden att ytterligare öka. En särskild roll spelar emellertid i GU:s förslag

ämnena historia, religionskunskap, filosofi, psykologi och samhällskunskap, varvid

i det sistnämnda ämnet ingår stora delar av det nuvarande geografiämnet.

En jämförelse mellan det samlade utrymmet för dessa ämnen i GU:s förslag och

utrymmet för motsvarande ämnen i de nuvarande gymnasierna kan i någon

mån sägas belysa den vikt GU velat tillmäta den kulturella och samhälleliga

orienteringen. På samtliga studievägar har dessa ämnen tillsammans fått en ökad

eller oförändrad andel av det totala timtalet. Detta gäller även om man vid

jämförelser utesluter det rent samhällsorienterande stoffet. Särskilt inom de

fackgymnasiala studievägarna har de humanistiska och samhällsvetenskapliga

ämnena i enlighet med målsättningen för det nya integrerade gymnasiet fått en

kraftigt förstärkt ställning. På den tekniska linjen är utrymmet för ämnena

historia och samhällskunskap mer än dubbelt så stort som i nuvarande tekniska

gymnasium.

Med hänsyn till de många krav, som gymnasiet skall tillfredsställa i övrigt,

har GU för sin del inte funnit det möjligt att ytterligare utöka utrymmet för de

ämnen, vilkas främsta uppgift är att ge samhällsorientering och kulturell orientering

om religiösa, filosofiska och psykologiska frågor i gången tid och i nutid.

GU:s huvudproblem har i stället varit urvalet av det stoff, som bör behandlas,

och dettas uppdelning på ämnen.

Innehållet i och omfattningen av den religionsorientering, som i enlighet med

den allmänna målsättningen bör ges i gymnasiet, diskuteras ingående av GU.

Därvid har synbarligen frågan om avvägningen av utrymmet berett de största

svårigheterna. Även i remissbehandlingen och i den allmänna diskussionen har

detta spörsmål mycket livligt uppmärksammats. Jag vill erinra om att såväl i

propositionen 1902: 54 angående reformering av den obligatoriska skolan som i

riksdagsbehandlingen och förberedelsearbetet för denna reform religionsunder
-

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J.

visningen ägnades stort intresse. I nämnda proposition anslöt jag mig till vad

skolberedningen anfört om denna undervisnings betydelse. Jag delade också beredningens

uppfattning att religionsundervisningen i första hand borde omfatta

kristendomen men även ge kunskap om icke kristna religioner och kännedom om

de strömningar, som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga. Vidare framhölls

att undervisningen i kristendomskunskap liksom undervisningen i andra

orienteringsämnen skall ha en fostrande inverkan på individen och i anslutning

härtill betonade jag kravet på objektivitet. Särskilda utskottet, som relativt

utförligt uppehöll sig vid dessa spörsmål, anslöt sig med vissa tillägg och förtydliganden

till vad jag anfört och förordat, vilket också godtogs av riksdagen.

Härmed har enligt min mening i vissa hänseenden viktiga utgångspunkter

erhållits också för bedömningen av motsvarande frågor beträffande gymnasiet

och fackskolan. Riksdagens klara ställningstagande för endast ett par år

sedan i fråga om objektivitetskravet gör en förnyad diskussion på denna punkt

överflödig. Därmed är även fastställt, att gymnasiets och fackskolans religionsorienterande

undervisning skall vara objektiv. Såsom GU framhåller måste

frågan om denna undervisning avgöras med hjälp av samma kriterier som tilllämpas

för alla övriga ämnen.

Till GU:s förslag beträffande den allmänna uppläggningen av undervisningen,

ansluter jag mig — liksom flertalet remissinstanser. Det nuvarande ämnet kristendomskunskap

har enligt vad GU visat inte förmått hävda sig gentemot de

flesta övriga ämnen i konkurrensen om elevernas intresse. En betydande omläggning

är inte minst med hänsyn härtill motiverad. Självfallet måste på det gymnasiala

stadiet liksom i grundskolan kristendomen behandlas, men en förskjutning

i riktning mot relativt sett större utrymme för behandling av andra religioner

finner jag angelägen och i linje med vad jag tidigare anfört om att internationella

förhållanden bör ägnas ökad uppmärksamhet på gymnasiestadiet.

Likaså biträder jag GU:s målsättning och intentioner i fråga om behandlingen

av livsåskådningsproblem men anser liksom skolöverstyrelsen att dessa bör tydligare

realiseras i kursplanen och anvisningarna. Ett närmande till FU:s uppläggning

finner jag sålunda berättigat.

Även om livsåskådningsfrågorna på detta stadium ägnas väsentlig uppmärksamhet

inom religionsundervisningen anser jag emellertid det inte motiverat att

som ämne sbeteckning införa religions- och livsåskådningskunskap, vilket namn

föreslagits av skolöverstyrelsen. Redan av praktiska skäl är denna beteckning

föga lämplig, men därtill kommer att livsåskådningsfrågor behandlas också

i en rad andra ämnen. Däremot är enligt min mening den av GU föreslagna

beteckningen religionskunskap både praktisk och adekvat. En väsentlig minskning

av det kyrkohistoriska stoffet finner jag också riktig liksom jag kan ansluta

mig till att detta ges en något vidare behandling inom historieämnet än

som hittills varit fallet. Sistnämnda intentioner bör dock som skolöverstyrelsen

påpekar komma till tydligare uttryck i kursplanerna.

I de frågor jag hittills berört är GU enig och har även fått starkt stöd vid

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964-

remissbehandlingen. Beträffande avvägningen av utrymmet för den religionsorienterande

undervisningen föreligger däremot avvikande meningar. En minoritet

inom GU önskar ge ämnet en halv veckotimme mer på humanistisk, samhällsvetenskaplig

och naturvetenskaplig linje och anser därjämte att plats bör

beredas på teknisk och ekonomisk linje på sätt jag tidigare redovisat. GU:s majoritet,

som bestämt avvisar en höjning av antalet schemabundna veckotimmar

och inte ansett sig kunna minska den rena fackutbildningen, den språkliga utbildningen

eller den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen, har stått inför

problemet att göra en avvägning inom utrymmet för den humanistiska och

samhälleliga orienteringen. Man har därvid ansett att detta på fackgymnasielinjerna

redan pressade utrymme inte borde ytterligare splittras på flera ämnen.

För egen del vill jag först understryka mitt tidigare konstaterande att vid

konstruktionen av läroplanen för en offentlig skola är det nödvändigt att alla

komponenter bedömes efter objektiva och gemensamma kriterier. Slutresultatet

av en sådan bedömning kan visserligen bli något varierande beroende av skiftande

värderingar, men spelrummet för avvikelser mellan bedömare, som haft

att penetrera hela problematiken, blir likväl litet, som de skilda meningarna i

GU visar. Detta framgår även av remissbehandlingen. I den helt dominerande

delen av remissyttrandena förordas nämligen antingen det alternativ, som föreslagits

av reservanterna i GU, ledamöterna Torsten Andersson och Folke Haldén,

eller det alternativ, som GU:s majoritet föreslagit, i ett stort antal fall

kompletterat med att religionskunskap bör förekomma som självständigt ämne

även på teknisk och ekonomisk linje i samma omfattning som på naturvetenskaplig

linje. Det är också inom dessa alternativ, som den slutgiltiga lösningen

enligt min mening måste sökas.

Till dem som beträffande humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig

linje tillstyrker förslaget från GU:s majoritet men önskar ämnet religionskunskap

uppfört med 1,5 veckotimme även på teknisk och ekonomisk linje hör

skolöverstyrelsen. De principiella skäl som överstyrelsen anför för sitt ställningstagande

synes mig väga tyngre än de allmänna motiv GU:s majoritet åberopar

för att göra en skillnad mellan naturvetenskaplig linje å ena sidan samt ekonomisk

och teknisk linje å den andra. Kärnfrågan är emellertid om utrymmesproblemet

kan lösas. Skolöverstyrelsen diskuterar ingående hur dess förslag

skulle kunna förverkligas och konstaterar därvid att detta kan ske på endera av

tre vägar:

1. omfördelning av utrymmet mellan allmänt utbildande ämnen och fackämnen

2. omfördelning mellan de olika kategorierna av allmänt utbildande ämnen

3. omfördelning mellan kultur- och samhällsorienterande ämnen.

Skolöverstyrelsen avvisar därvid möjligheten att göra en omfördelning till

fackämncnas nackdel och menar att inte heller en omfördelning av tiden mellan

samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen å ena sidan samt matematik och

naturvetenskap å den andra är en framkomlig väg. Att ta bort tid från språken

10 — Diliang till riksdagens protokoll lOGi. 1 samt. Nr 171

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

på fackgymnasielinjerna avvisas även. Den möjlighet som återstår är enligt

skolöverstyrelsen att tiden tas från historia och samhällskunskap.

Jag skall senare återkomma till timtalsfrågorna för samtliga ämnen i ett sammanhang

men vill likväl här, eftersom därmed historieämnet i det nya gymnasiet

också belyses, något kommentera skolöverstyrelsens förslag till lösning av

timtalsproblemet för ämnet religionskunskap. Historielärarnas förening har i

skrivelse till mig och vid en särskild uppvaktning framfört synpunkter på detta

förslag. Man har därvid framhållit att — utöver att historieundervisningen på

teknisk och ekonomisk linje skulle starkt försvåras — också allvarliga verkningar

skulle uppstå på övriga linjer om förslaget realiserades. Antingen måste nämligen

en huvudtanke i GU:s förslag, som för övrigt skolöverstyrelsen ansluter sig

till, nämligen ett för alla elever gemensamt innehåll i historia i årskurs 1 överges,

eller också måste i denna årskurs en uppläggning av historiestudiet väljas som

föreningen anser pedagogiskt orimlig och som därtill bryter det organiska sambandet

med grundskolans läroplan. I grundskolans nionde årskurs föres nämligen

studierna fram till omkring år 1000, vilket enligt Historielärarnas förening direkt

inbjuder till en fortsättning på gymnasiet med utgångspunkt i högmedeltiden

på det sätt GU föreslagit. Sammanfattningsvis avvisar föreningen skolöverstyrelsens

förslag och anser att det fortsatta arbetet med ämnet historia bör ta sin

utgångspunkt i GU:s förslag.

För egen del har jag funnit, att de synpunkter Historielärarnas förening framfört

bör beaktas. En lösning av timtalsproblemet för religionskunskapsämnet på

de ekonomiska och tekniska linjerna på så sätt att ämnet historia skulle få timtalsfördelningen

två veckotimmar i årskurs 1 och en veckotimme i årskurs 2

innebär otvivelaktigt ett sönderbrytande av en grundtanke i GU:s läroplan.

Ämnet historia bör utformas i det stora hela på det sätt GU föreslagit.

Om jag sålunda inte finner den lösning på problemet att skapa utrymme för

ämnet religionskunskap på fackgymnasielinjerna som skolöverstyrelsen förordat

lämplig, anser jag likväl såsom jag redan nämnt mycket tala för dess timtalsförslag

beträffande ämnet religionskunskap. Allvarliga ansträngningar bör därför

göras att förverkliga åtminstone detta förslag. Om därtill ämnet bör beredas

ytterligare utrymme med en halv veckotimme på samtliga gymnasiets linjer i

enlighet med vad som framförts i förenämnda reservation blir en fråga om vilka

försvagningar man inom övriga ämnen anser sig kunna acceptera. Som jag

senare skall närmare redovisa anser jag mig ha funnit en lösning, som jag med

hänsyn till konsekvenserna för övriga ämnen med stor tvekan kan förorda och

som medger att ämnet religionskunskap tilldelas tre veckotimmar på de humanistiska

och samhällsvetenskapliga linjerna samt två på övriga linjer. Härigenom

blir det möjligt att på samtliga linjer ge en mycket tillfredsställande behandling

bl. a. av livsåskådningsfrågorna, vilka jag i det föregående framhållit

bör betonas något starkare än vad GU gjort. Jag vill också påpeka att enligt

min bedömning bör det nya religionskunskapsämnet — genom sin utformning

och genom förläggningen til! den tredje årskursen ■— mottas mer positivt av

s. 291 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+ 291

eleverna och kunna bli av stor betydelse för deras orientering i livsåskådningsfrågor.

I timtalsfrågan vill jag till sist konstatera att det sammanlagda timtalet för

denna undervisning i grundskolan och gymnasiet sålunda skulle komma att bli

20 eller 19 veckotimmar. Motsvarande timtal är, såsom skolöverstyrelsen påpekat

i sitt remissyttrande, i Danmark och Norge 16 respektive 17,5 veckotimmar,

vilket innebär att religionsundervisningen i Sverige får en avsevärt

starkare ställning än i dessa två länder.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att enligt min uppfattning undervisningen

i religionskunskap kan fylla en betydelsefull uppgift både från allmän

bildningssynpunkt och för elevernas personlighetsfostran. En förutsättning härför

är emellertid att den nya målsättningen verkligen kommer att prägla den

konkreta undervisningssituationen. Detta kräver i sin tur en i väsentliga hänseenden

reformerad lärarutbildning, som det ankommer på lärarutbildningssakkunniga

att framlägga förslag om. Utan att föregripa detta förslag vill jag framhålla

att denna utbildning skall ha till uppgift att frambringa lärare, som objektivt

kan meddela kunskaper inte endast om många och skiftande religiösa uppfattningar

utan också om icke-religiösa livsåskådningar. I sin teoretiska del

måste en sådan utbildning ges en bred förankring. Självfallet skall däri ingå teologiska

ämnesområden men stoff från även i vidare mening humanistiska ämnen

kan inte undvaras, om lärarens perspektiv inte skall bli för snävt. Detta medför

enligt min mening att i den teoretiska utbildningen av lärare för religionsundervisningen

måste de humanistiska fakulteterna i framtiden i betydande grad engageras.

Vad jag förut anfört om innehållet i ämnet religionskunskap föranleder icke

till att frågan om befrielse från undervisning i ämnet skall bedömas på annat

sätt än vad som gäller i fråga om ämnet kristendomskunskap.

Jag övergår nu till några spörsmål beträffande GU:s förslag att i ämnet samhällskunskap

samla huvuddelen av gymnasiets samhällsorienterande undervisning.

Gränsdragningen inom detta ämnesfält liksom gentemot de humanistiska

ämnena framförallt historia har alltid varit en vansklig uppgift. Såsom skolöverstyrelsen

framhåller har gränserna mellan ämnet geografi och ämnet samhällskunskap

blivit alltmer flytande allteftersom nya samhällsorienterande moment

gjort anspråk på plats i gymnasiets undervisning. När GU i konsekvens

med de generella principerna för lärostoffets organisation nu föreslår sammanförande

till ett ämne, samhällskunskap, av moment ur det nuvarande ämnet

samhällskunskap och de kulturgeografiska delarna av ämnet geografi är detta

sålunda ett förslag till lösning av ett problem som blivit alltmer besvärande. Jag

är medveten om att förslaget kan från olika synpunkter synas radikalt men är

för egen del övertygad om nödvändigheten av att man nu tar detta steg. GU:s

förslag kan enligt min uppfattning också bidraga till att lösa ett annat problem,

som man brottats med inom den samhällsorienterande undervisningen, nämligen

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964

svårigheterna att finna en utformning av undervisningen som på ett tillfredsställande

sätt förmår intressera eleverna för detta viktiga ämncsfält. Både den

helhetssyn, som präglar det nya samhällskunskapsämnet, och ämnets inriktning

mot en mer analytisk uppläggning kommer enligt min mening att ha goda effekter

i nyssnämnda hänseende.

Det förhållandet att geografi kommer att utgå som självständigt ämne anser

jag inte vara någon väsentlig invändning mot GU:s förslag. Det betydelsefulla

är självfallet i stället att det geografiska stoff, som ur olika synvinklar bedömes

böra ingå i gymnasiets undervisning, också blir föremål för behandling. Det kulturgeografiska

stoffet får inom ämnet samhällskunskap en stark ställning och

samtliga elever på gymnasiet får därför i motsats till vad som nu är fallet i

framtiden tillfälle till studier inom detta område. Det har vidare hävdats att

sambandet mellan de kulturgeografiska och de naturgeografiska momenten genom

GU:s konstruktion blir mindre än inom ett sammanhållet geografiämne.

Genom att undervisningen på det gymnasiala stadiet bygger på vad grundskolan

har givit och sker i samverkan mellan olika ämnen och ämnesområden kommer

enligt min mening det här efterfrågade sambandet att i erforderlig grad kunna

upprätthållas. Även för elevernas intresse för och förståelse av de naturgeografiska

problemställningarna finner jag det värdefullt att detta stoff på gymnasiestadiet

behandlas i nära anknytning till de naturvetenskapliga ämnena, en fråga

som jag strax skall återkomma till.

Mot ämnet samhällskunskap har även i andra avseenden invändningar framförts,

bl. a. att de ekonomisk-teoretiska momenten skulle fått en alltför ambitiös

uppläggning. En något annan utformning torde böra övervägas i det fortsatta

läroplansarbetet, men jag vill understryka att jag finner GU:s huvudtanke, att

samhällskunskapen — framförallt genom de ekonomiska avsnittens innehåll och

uppläggning — skall bli ett karaktärsämne för i första hand den samhällsvetenskapliga

linjen inte får äventyras. I det stora hela bör alltså ämnet få den utformning

som GU föreslagit. Den översyn, som bör ske i samband med det fortsatta

läroplansarbetet, bl. a. med sikte på rationaliseringar och ytterligare pedagogiska

förbättringar med utgångspunkt i de många och givande synpunkter,

som kommit fram i remissbehandlingen, får samma karaktär för samhällskunskap

som för flertalet ämnen i läroplanen. I ett par fall krävs dessutom justeringar

föranledda av förändringar i timtalet, som jag senare skall redovisa.

Mot ämne sbeteckning en, samhällskunskap, har vissa invändningar framförts.

Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för att avvika från GU:s

förslag på denna punkt, vilket f. ö. överensstämmer med FU:s. Såsom skolöverstyrelsen

framhåller bör emellertid kongruens eftersträvas mellan ämnesbeteckningarna

för samhällsorienteringen och naturorienteringen, vilket bör ske genom

att beteckningen naturvetenskap ändras till naturkunskap.

Vad GU anfört och föreslagit beträffande det humanistiska och samhällsvetenskapliga

ämnesfältet i övrigt kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

GU:s förslag beträffande ämnet matematik för de naturvetenskapliga och

tekniska linjerna har jag i och för sig inga invändningar emot. En viss reduktion

av stoffet blir emellertid nödvändig med hänsyn till den minskning av timtalet

med en veckotimme, som jag anser bör ske för att möjliggöra höjning i vissa

andra ämnen.

I fråga om matematiken på den ekonomiska linjen har det särskilda yttrandet

av ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och Olof Palme vunnit ett mycket

starkt stöd i remissbehandlingen. Även om jag hyser en viss tvekan inför

att öka matematiken på bekostnad av det åtminstone i traditionell mening

mera fackbetonade innehållet, finner jag — inte minst med hänsyn till allmänna

differentieringsskäl, som jag redan tidigare antytt — att den i det särskilda

yttrandet förordade höjningen av timtalet bör genomföras. De elever i årskurs

1, vilka avser att fortsätta på den ekonomiska linjen, bör sålunda läsa samma

matematikkurs som de elever vilka siktar mot humanistisk eller samhällsvetenskaplig

linje. I årskurserna 2 och 3 synes det emellertid ändamålsenligt att behålla

en differentiering med hänsyn till de speciella uppgifter, som matematiken

har inom den ekonomiska linjen.

Inom det naturvetenskapliga ämnesfältet vill jag beröra två frågor. Den ena

gäller det förslag, som väckts av företrädare för geovetenskapliga och närliggande

ämnen vid universiteten om införande av ett självständigt ämne benämnt

naturgeografi eller geovetenskap. Jag har i det föregående redan biträtt GU:s

förslag att det geografiska stoffet i det nya gymnasiet bör fördelas så att det

kulturgeografiska föres till den samhällsorienterande ämneskretsen, medan det

naturgeografiska stoffet behandlas i anknytning till de naturvetenskapliga ämnena.

Att därvid skapa ett separat naturgeografiskt ämne kan emellertid enligt

min mening inte komma i fråga, bl. a. därför att grundtanken i GU:s förslag att

öka samverkan och integration mellan näraliggande komponenter då skulle

förfelas. Den av GU förordade lösningen att på de humanistiska, samhällsvetenskapliga

och ekonomiska linjerna det naturgeografiska stoffet ingår i integrationsämnet

naturvetenskap, medan det på de naturvetenskapliga och tekniska

bevakas inom de där separata naturvetenskapliga ämnena bör sålunda

genomföras. Vid det fortsatta läroplansarbetet är det därför av vikt att tillse att

i läroplanerna för de naturvetenskapliga ämnena detta kommer till klart uttryck.

Som jag nyss framhållit bör ämncsbeteckningcn naturvetenskap ändras till natur

kunskap. Till vissa frågor angående lärarutbildningen, vilka sammanhänger

med mina ställningstaganden rörande ämnet samhällskunskap och de naturvetenskapliga

ämnena, skall jag återkomma i det följande.

Den andra fråga inom det naturvetenskapliga ämnesfältet, som jag här vill

ta upp, gäller kemins ställning på den naturvetenskapliga linjen. De krav som

framförts på att kemi skall läsas även i årskurs 3 liksom de motiv som åberopas

härför synes mig ha eu sådan styrka att anledning finns tillmötesgå

önskemålet även om det strider mot de principer för ämnesstoffets organisation,

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196’+

som jag tidigare biträtt. I sista hand avgörande för mitt ställningstagande har

därvid varit möjligheten att då också tillmötesgå de önskemål, som framförts

om att fördela undervisningen i biologi både på årskurs 2 och årskurs 3. De krav

som framförts på ökat timtal för ämnet kemi anser jag också i viss mån motiverade

om än inte i lika hög grad som kraven på en förläggning av kemi även till

årskurs 3. I samband med den förordade omfördelningen bör dock timtalet på den

naturvetenskapliga linjen ökas med en halv veckotimme. Någon ändring av

kemins omfattning och placering inom den tekniska linjen bör inte ske.

Beträffande övriga ämnesområden bör inga andra ändringar genomföras än

sådana, som sammanhänger med de timtalsändringar jag i det föregående redovisat

och strax skall sammanfatta, varjämte vissa justeringar bör göras inom

den tekniska linjen företrädesvis i årskurs 4. Sistnämnda justeringar är inte

av principiell natur utan föranledes av att vid det fortsatta läroplansarbetet

en något annorlunda avgränsning mellan de speciella tekniska ämnena visat sig

ändamålsenlig. Det gäller i första hand den eltekniska och byggtekniska grenen.

Exempelvis erhålles en bättre pedagogisk uppläggning om — såsom skolöverstyrelsen

och överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit — ämnet elmaterial

ej blir självständigt utan i stället detta lärostoff fördelas på vissa andra ämnen.

Som klart framgår av remissyttrandena har såväl inom de ämnesområden, som

jag i det föregående närmare uppehållit mig vid, som inom övriga en råd

önskemål från olika håll framförts om ökning av timtalet på de linjer, där de

olika ämnena förekommer, och om införande av dem på de linjer, där GU inte

funnit det möjligt att bereda plats åt dem. Om praktiskt taget vart och ett av

de framförda önskemålen kan sägas att det, betraktat endast för sig utan hänsyn

till alla andra krav, ofta ter sig ganska rimligt. Som jag i det föregående

starkt understrukit är det emellertid en utomordentligt viktig förutsättning för

att man skall kunna nå fram till en lösning av läroplansproblemen att alla överväganden

utgår från en helhetssyn på gymnasiet och dess uppgifter. De ständiga

kraven på ett bredare ämnesregister och ett vidgat kursinnehåll i de skilda ämnena

får alltså — såsom GU även betonar — inte leda till en arbetsanhopning,

som spränger den lämpliga tidsramen och framtvingar dess utökning. Det är

emellertid härvid angeläget att ta hänsyn till att den enskilde elevens kapacitet

såväl arbets- som begåvningsmässigt växlar. Detta sker i GU:s förslag på det

sätt jag redan tidigare förordat, nämligen genom möjligheterna att individuellt

variera studieprogrammen uppåt och nedåt. De justeringar av det normala

studieprogrammet, dvs. av GU:s förslag till timplan, som emellertid enligt vad

jag i det föregående framhållit bör göras, måste ske genom en avvägning inom

den givna tidsramen.

Jag har i det föregående konstaterat att utrymmet för de moderna språken

måste något ökas inom teknisk och naturvetenskaplig linje. Jag finner det emellertid

inte möjligt att inom det obligatoriska timtalet öka med mer än en

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

veckotimme, som bör placeras i årskurs 3 och i fråga om den naturvetenskapliga

linjen förstärka det språk, som alla elever där obligatoriskt skall studera,

och i fråga om den tekniska linjen användas för vidmakthållande av tidigare

inhämtade kunskaper, varvid eleverna bör få fritt välja mellan de språk, som de

tidigare studerat.

Ämnet religionskunskap bör vidare införas obligatoriskt på ekonomisk och

teknisk linje i samma omfattning och med samma innehåll som på den naturvetenskapliga

linjen. Timtalet bör därvid vara minst 1,5 veckotimme. Som jag

nämnt i det föregående anser jag mig kunna förorda att timtalet därutöver ökas

med en halv veckotimme på samtliga linjer.

I årskurs 1 bör elever, som siktar på ekonomisk linje, läsa samma matematikkurs

som elever, som siktar på humanistisk eller samhällsvetenskaplig linje, vilket

kräver en ökning av timtalet med två veckotimmar.

Slutligen bör på den naturvetenskapliga linjen ämnet kemi som redan nämnts

få sitt timtal ökat med en halv veckotimme.

Att genomförandet av dessa justeringar måste bereda stora svårigheter och

inte kan ske utan betydande uppoffringar inom vissa ämnesfält torde klart ha

framgått av vad jag i det föregående har anfört. Besvärligast är problemet för

fackgymnasielinjema.

På den tekniska linjen skall helst en ökning ske med sammanlagt tre veckotimmar

i årskurserna 1—3. Någon minskning inom det språkliga eller humanistisk-samhällsvetenskapliga

fältet kan såsom jag tidigare konstaterat inte

komma i fråga. Detsamma gäller de naturvetenskapliga ämnena. Den enda återstående

möjligheten inom läroämnena är en minskning av timtalet i matematik.

Jag räknar med att en sådan får ske med en veckotimme i den tredje årskursen.

En motsvarande ändring av kursinnehållet erfordras, vilket bör ske främst

genom en omläggning och en viss minskning av de avsnitt som behandlar sannolikhetslära

och statistik. I och för sig är detta med hänsyn till de starka önskemålen

från olika håll — inte minst från avnämarna av gymnasieingenjörer —

om en väsentlig ökning av nämnda avsnitt otillfredsställande men vid avvägningen

gentemot andra angelägna krav anser jag dock att dessa önskemål får

stå tillbaka. Ytterligare en veckotimme inom årskurs 1—3 bör kunna friställas

genom en minskning av det obligatoriska timtalet för gymnastik i den tredje

årskursen på teknisk linje. Det kvarstående totala timtalet i gymnastik, sju

veckotimmar, innebär likväl i jämförelse med det nuvarande 5,5, varav 0,5 i

tredje årskursen, en avsevärd förstärkning. Den återstående tredje veckotimmen

kan erhållas genom att i tredje årskursen en veckotimme tas från tekniska specialämncn,

som därmed får 11,5 veckotimmar. Detta bör kompenseras genom

att samma ämnen i fjärde årskursen ökas med en veckotimme, varigenom de

tekniska specialämnena totalt får oförändrat timtal.

Härigenom kommer visserligen det obligatoriska timtalet i den fjärde årskursen

att höjas men detta kan enligt min uppfattning om än med tvekan accepteras

i denna årskurs där dels frivilliga ämnen inte förekommer och något ut
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

rymme utöver det obligatoriska timtalet sålunda inte erfordras, dels utbildningen

är helt koncentrerad på de tekniska ämnena med tonvikt på laborationer och

konstruktionsövningar och sålunda arbetssättet är rörligare och friare än i övriga

årskurser.

Inom den ekonomiska linjen kan höjningen av timtalet i matematik uppfattas

såsom en ändring inom den i huvudsak fackliga utbildningen och bör

därför kompenseras genom en minskning inom denna sektor, nämligen genom

att maskinskrivningen minskas med två veckotimmar. Elever på ekonomiskspråklig

gren bör dock återfå en av dessa veckotimmar i den tredje årskursen,

där i stället stenografin minskas med en veckotimme. Samtidigt bör en omfördelning

i årskurserna 1 och 2 ske på sådant sätt att företagsekonomin i årskurs

1 minskas med två veckotimmar och i årskurs 2 ökas med två veckotimmar.

Utrymme för ämnet religionskunskap kan enligt min mening inte beredas genom

en minskning av den rent fackliga utbildningen eller språkundervisningen. Inom

gruppen övriga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen kan endast samhällskunskapen

komma i fråga för en minskning. Visserligen bör undervisningen

i detta ämne anses ha samma betydelse på den ekonomiska linjen som på den

samhällsvetenskapliga men å andra sidan kan det hävdas att ett mindre utrymme

för samhällskunskap på ekonomisk linje uppväges av de omfattande

företagsekonomiska studierna. Samhällskunskapen bör sålunda minskas med en

veckotimme i årskurs 3 och slutligen bör en veckotimme kunna tas i anspråk

från gymnastik på samma sätt som inom teknisk linje. Härigenom erhålles de

två veckotimmar, som erfordras för att i tredje årskursen på ekonomisk linje

införa ämnet religionskunskap med detta timtal.

Ökningen av timtalet i moderna språk på naturvetenskaplig linje i den tredje

årskursen med en veckotimme får ske genom den redan tidigare för teknisk

linje nämnda minskningen av ämnet matematik med en veckotimme. Ökningen

av kemiämnets totala timtal med 0,5 veckotimme sker genom att samhällskunskapen

avstår 0,5 veckotimme och får samma timtal som på teknisk linje.

Härigenom vinnes då också den fördelen att samhällskunskap kan samläsas

mellan naturvetenskaplig och teknisk linje. Från årskurs 2 till årskurs 3 flyttas

vidare 2 eventuellt 2,5 veckotimmar kemi och en motsvarande nedflyttning av

biologiämnet sker med 1,5 eventuellt 2 veckotimmar från årskurs 3 till årskurs 2.

Den önskvärda höjningen av timtalet för religionskunskap på naturvetenskaplig,

samhällsvetenskaplig och humanistisk linje med 0,5 veckotimme får

realiseras genom att antalet timmar till förfogande i den tredje årskursen minskas

från 2 till 1,5 veckotimmar och sålunda blir detsamma som på teknisk

och ekonomisk linje. Denna minskning är framför allt med hänsyn till det

självständiga arbetet i form av ett specialarbete, som skall genomföras i den

tredje årskursen, ogynnsam men även på denna punkt har jag i avvägningen

mellan två i och för sig välmotiverade önskemål stannat för en höjning av timtalet

för religionskunskap.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

Härmed har jag, bortsett från vissa justeringar inom de tekniska specialämnena,

redovisat de förändringar, som synes böra genomföras i GU:s timplaneförslag.

Vad GU anfört och föreslagit om samläsning och om delning av klass ansluter

jag mig till men vill framhålla att vissa smärre justeringar kan föranledas av det

fortsatta läroplansarbetet och efter hand förvärvade erfarenheter. Kungl. Maj:t

torde böra äga rätt att besluta om sådana justeringar. Frågan om det minsta

antal elever, som normalt bör erfordras för att undervisning i ämne samt inom

linje, gren och variant skall få anordnas, återkommer jag till i det följande

(5.4.3).

GU:s förslag angående undervisningens utformning utgör ett konsekvent fullföljande

av ställningstagandena i fråga om gymnasiets målsättning, vilka jag i

det föregående biträtt. Det program för skolans verksamhetsformer, som GU

framlagt i syfte att skapa garantier för att målsättningen i dessa hänseenden

förverkligas — bl. a. i fråga om arbets- och studiefostran — har i det hela mottagits

mycket positivt. För egen del biträder jag GU:s förslag. Jag vill emellertid

starkt understryka vad GU uttalat om vikten av att hänsyn tas till elevernas

individuella förutsättningar i fråga om arbetskapacitet och växlande förmåga

att arbeta självständigt. Vid det fortsatta arbetet med förverkligandet av de olika

delförslagen bör en viss fasthet i normerna visserligen eftersträvas men detta

krav får självfallet inte drivas längre än att modifikationer kan göras då så visar

sig lämpligt. Även om sålunda riktlinjerna måste vara relativt fixerade bör de —

i varje fall för många skolor och lärare — nya inslagen i verksamhetsformerna

således införas smidigt och utvecklas under anpassning till gjorda erfarenheter.

Skolöverstyrelsen får här en viktig uppgift att planera, leda och övervaka verksamheten.

Vad överstyrelsen uttalat beträffande tiden för handledning av specialarbete

föranleder mig inte nu att frångå vad GU förordat på denna punkt.

Om erfarenheterna visar att förslaget behöver i något hänseende kompletteras

bör det ankomma på skolöverstyrelsen att inkomma med förslag härom då sådana

konkreta erfarenheter föreligger.

Vad GU anfört om hjälpmedlens roll i undervisningen och speciellt de metodiska

och andra synpunkter som givits på prov och provformer ligger väl i linje

med utredningens förslag beträffande verksamhetsformerna och bör kunna tjäna

som riktlinjer för den fortsatta utvecklingen.

GU:s överväganden och förslag beträffande olika frågor inom den skolsociala

verksamheten kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.

Vikten av en effektiv studie- och yrkesorientering har jag redan i det föregående

framhållit. Skolan men även andra samhällsorgan har här en betydelsefull

uppgift att fylla. Det program GU skisserat synes mig realistiskt. Jag finner

det också välbetänkt att man i dagens läge inte går längre än vad GU föreslagit

10* — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 171

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

i fråga om att på gymnasiet införa en motsvarighet till grundskolans praktiska

yrkesorientering. Något hinder att efter lokala initiativ i praktisk försöksverksamhet

pröva t. ex. en »yrkesorienteringsvecka» på gymnasiet bör självfallet

inte föreligga. Jag förordar att skolöverstyrelsen bemyndigas medgiva sådan

försöksverksamhet, besluta om eventuella avvikelser från gällande författningsbestämmelser

och utfärda anvisningar i den mån så erfordras. Till spörsmålen

beträffande befattningshavare för den studie- och yrkesorienterande verksamheten

liksom för den elevvårdande verksamheten i övrigt skall jag senare återkomma.

Liksom flertalet remissinstanser finner jag att GU på ett förtjänstfullt sätt

belyst och uppmärksammat skolans olika elevvårdande uppgifter. GU har här

såväl som i en rad andra sammanhang betraktat eleven inte enbart eller främst

som ett föremål för skolans verksamhet utan som medarbetare i denna med möjlighet

att ta initiativ och framlägga synpunkter både i undervisningsfrågor och i

spörsmål som gäller skollivet i övrigt. Denna inställning finner jag särskilt värdefull.

Vad det gäller elevernas medverkan i undervisningens planering har jag

redan i det föregående uttalat att en viss fast organisation härför bör eftersträvas.

När det gäller andra för skolans verksamhet betydelsefulla frågor skall

jag återkomma härtill i det följande vid min behandling av GU:s förslag om en

s. k. disciplinnämnd (6.4.2).

De förslag som vid remissbehandlingen framförts om utredning av den skolsociala

problematiken i dess helhet eller vissa delar därav bör enligt min mening

inte nu föranleda någon åtgärd.

Liksom GU finner jag det synnerligen angeläget att åtgärder vidtas beträffande

specialundervisning på det gymnasiala stadiet för ungdomar med handikapp

av olika slag. Skolöverstyrelsen har i sina förslag till anslagsäskanden för

budgetåret 1965/66 framlagt flera förslag på denna punkt. Jag avser att återkomma

till dessa frågor i min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret

1965/66.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

299

4. Fackskolans innehåll och utformning

4.1 Mål och innehåll

4.1.1 Fackskoleutredningen

4.1.1.1 Namnfrågor (FU s. 29 ff.)

Skolberedningen föreslog fyra olika utbildningsvägar inom fackskolan, vilka

borde benämnas humanistisk skola samt teknisk, merkantil och social-ekonomisk

fackskola.

I de preliminära förslag som FU framlade den 12 november 1962 och den 7

mars 1963 om bl. a. försöksverksamhet med fackskolor framhöll FU att den av

skolberedningen föreslagna humanistiska skolan och den social-ekonomiska fackskolan

borde sammanslås till en skola, benämnd allmän fackskola. I propositionen

1963: 98 angående vissa frågor rörande fackskolor tillstyrkte jag en samordning

av detta slag under försöksverksamheten 1963/64. Beteckningen allmän fackskola

kunde jag acceptera som ett arbetsnamn tills vidare. Emellertid betonade

jag i detta sammanhang särskilt vikten av att en på vårdyrken inriktad utbildning

skapades samt bedömde det vara en av de främsta uppgifterna för den

allmänna fackskolan att tillhandahålla sådan utbildning.

FU föreslår att den preliminära benämningen allmän fackskola utbytes mot

namnet social fackskola samt åberopar till stöd härför i huvudsak att det definitiva

förslaget till timplaner och kursplaner innebär att denna fackskola —

förutom att den ger en vidgad allmän utbildning — får en starkare inriktning

mot i vid mening sociala och vårdande yrken jämte serviceyrken.

Benämningen merkantil fackskola anser FU alltför snäv. I sitt definitiva förslag

har FU strävat efter att skapa en utbildningsväg, som dels ger eleverna en

bättre insikt i och förståelse för ekonomiska samband och förhållanden över

huvud taget, dels övertager vissa av den social-ekonomiska fackskolans uppgifter.

FU har därför funnit benämningen ekonomisk fackskola vara lämpligast.

Benämningen teknisk fackskola godtages av FU.

4.1.1.2 Mål och uppgifter

FU berör inledningsvis (FU s. 32 ff.) de mål som skolberedningen uppställde

för de av beredningen föreslagna fackskolorna ävensom vad remissinstanserna

på denna punkt yttrat.

I FU:s direktiv (FU s. 35 f.) uttalades bl. a. följande.

Karakteristiskt för samtliga fackskolor bör i enlighet med skolberedningens

intentioner vara, att de ger en bred grundutbildning med ganska stora inslag av

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

allmän utbildning samt att specialiseringen så långt det är möjligt och lämpligt

bör hållas tillbaka. Inom den del av läroplanen, som ägnas åt för linjerna karaktäristiska

ämnen, får sedan skillnaderna i fråga om linjernas inriktning komma

till uttryck. Någon tvekan om att den tekniska och den merkantila fackskolan

därvid primärt skall syfta mot ett bestämt, för direkt inträde i näringslivet inriktat

utbildningsmål kan inte råda.

I direktiven framhålles vidare att yrkesmognaden hos åtskilliga unga människor

inträffar relativt sent och att det för dessa elevers del kan finnas

behov av en icke specialiserad allmän utbildningsväg, eventuellt med möjlighet

till inriktning mot ett estetiskt specialområde. Det framhålles som angeläget att

en dylik utbildning utformas så, att den i lika hög grad vänder sig till pojkar

som till flickor.

FU redovisar vissa resultat av de av GU genomförda undersökningarna Vägen

genom gymnasiet (SOU 1963:15) (jfr 2.1.2) och Kraven på gymnasiet (SOU

1963: 22) samt uttalar att dessa undersökningar också ger informationer av

betydelse för fackskolans utformning (FU s. 36 ff.).

Beträffande den sistnämnda undersökningen framhåller FU särskilt att, även

om undersökningen främst avser gymnasiet, vissa av resultaten också är av

intresse för belysning av målsättningsfrågorna i fackskolorna. Särskilt gäller

detta enkätundersökningen till förvaltning och näringsliv rörande yrkeskrav i

allmänna ämnen.

FU ger vidare en översikt över GU:s diskussion om gymnasieutbildningens

innehåll och mål och framhåller att GU:s synpunkter i väsentliga delar äger giltighet

även för fackskolorna (FU s. 41). Särskilt understryker FU att den delar

GU:s uppfattning att skolans personlighetsutvecklande uppgift skall accentueras

mer än tidigare.

FU konstaterar vid sina egna överväganden (FU s. 41 ff.) att ett genomgående

drag i skoldebatten under senare år varit att allt större vikt fästs vid den utbildning

av allmän karaktär som skolan kan ge. Enligt FU:s uppfattning råder

det enighet om att även fackskolan skall ge en vidgad och fördjupad allmän

utbildning. FU använder här attributet allmän för att karakterisera sådana

attityder, vanor, färdigheter och kunskaper som skolan bör ge alla elever, även

om det ibland kan gälla moment av rent förutbildande betydelse för vissa elevers

yrkes- eller studieverksamhet.

Fackskolan bör enligt FU:s mening öka elevernas allmänna kommunikationsfärdigheter

i svenska, främmande språk och i viss utsträckning även i matematik.

Fackskolan bör vidare ge en allmän orientering om samhällsliv, om kulturella

förhållanden och om de skiftande etiska normer, efter vilka människorna

lever. Därutöver skall fackskolan genom en målinriktad utbildning förbereda

eleverna för yrkesverksamhet.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

FU erinrar i detta sammanhang att det i många fall kan vara svårt att dra en

markerad gräns mellan allmän utbildning och yrkesförberedande utbildning.

Den vidgade allmänna utbildningen som FU föreslår att fackskolan skall förmedla

har även betydelse för elevernas framtida yrkesverksamhet.

Till den allmänna utbildningen hör enligt FU:s mening även en vidgad arbetsoch

studiefostran samt träning att utnyttja och samordna fakta, arbetssätt och

metoder från olika områden för lösandet av aktuella uppgifter och problem.

Fackskolan skall, framhåller FU, ge en utbildning på s. k. mellannivå, både i

vad avser målinriktad och allmän utbildning. Ökat utrymme bör ges åt praktiska,

konkreta tillämpningar på bekostnad av en längre driven systematik. Det

självständiga arbetet, specialarbetet, som FU föreslår, bör ges en något mindre

omfattning än på gymnasiet och i regel ej behandla mer teoretiska problemställningar.

FU anser det lika viktigt som på gymnasiet att eleverna tränas att

självständigt lösa uppgifter av successivt stegrad svårighetsgrad.

Eleverna i fackskolorna bör enligt FU:s mening även få tillfälle att utveckla

sina personliga intressen, inte minst på de estetiska och praktiska områdena. I

den sociala och ekonomiska fackskolan vill FU åstadkomma detta genom att ge

eleverna tillfälle att välja mellan ett antal ämnen för fritt tillval eller, i vissa

fall i den sociala fackskolan, en estetisk specialisering. Tillvalen kan omfatta dels

ämnen som närmast kompletterar den målinriktade utbildning som ges i fackskolan,

dels ämnen från det estetisk-praktiska ämnesområdet.

4.1.2 Yttranden

Praktiskt taget samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran

FU:s förslag att inom fackskolan skall finnas tre utbildningsvägar med namnen

social, ekonomisk och teknisk fackskola, av vilka den sociala fackskolan

närmast är en sammanslagning av skolberedningens humanistiska skola och

social-ekonomiska fackskola samt den ekonomiska fackskolan i huvudsak ersätter

skolberedningens merkantila fackskola.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund tillstyrker visserligen sammanslagningen

till social fackskola men anser att skolan fått en för vag utformning.

LO vill inte motsätta sig sammanslagningen av humanistisk skola och socialekonomisk

fackskola men ifrågasätter om den nya konstruktionen når det avsedda

syftet genom att den ej kan anses vara gymnasieavlänkande i samma omfattning

som den humanistiska skolan ansetts kunna bli.

Statskontoret anser att försök borde göras med ytterligare sammanslagning,

nämligen av den sociala och den ekonomiska fackskolan. Statskontoret anför

därvid bl. a. följande.

En sådan sammanslagning kan ske utan att de olika studievägarna behövde

förlora sin egenart. Vissa ändringar i timplanen måste givetvis vidtagas men

dessa behöver inte vara alltför genomgripande. Denna organisation medför, att

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

samtliga specialiseringar i social och ekonomisk fackskola kan bibehållas enligt

FU:s förslag samt att eleverna inom ramen för ett givet elevantal ges i stort

sett samma möjligheter att fritt välja ämnen som intresserar dem. En annan

fördel är att en sålunda sammandragen fackskola inte kräver ett lika stort elevunderlag,

som de av FU föreslagna sociala och ekonomiska fackskolorna.

Den här skisserade fackskolan bör dessutom kunna förläggas till orter utan

gymnasium, t. ex. i anslutning till grundskola och yrkesskola, utan att detta behöver

medföra alltför betungande investeringar i form av lokaler och inventarier.

Statskontoret har skisserat ett förslag till timplan för den sammanslagna

fackskolan.

Även länsstyrelsen i Uppsala län är inne på tanken att närma dessa två skolor

till varandra.

TCO erinrar om att organisationen i sitt yttrande över GU:s betänkanden

förordat att namnet gymnasium bör väljas som sammanfattande beteckning

för hela det gymnasiala skolsystemet och anser i överensstämmelse härmed det

inte riktigt att särskilja de olika slagen av fackskoleutbildning med speciella

skolnamn. TCO föreslår att namnfrågorna för hela det gymnasiala skolsystemet

blir föremål för en samlad prövning för att åstadkomma större enhetlighet och

konsekvens.

Av de remissyttranden, som berört frågan om mål och uppgifter för

fackskolan, framgår att fullständig enighet råder om att fackskolan på samma

sätt som andra skolformer inom det gymnasiala utbildningssystemet bör bygga

vidare på grundskolan och därvid ge en vidgad och fördjupad allmän utbildning

samt därjämte genom en målinriktad utbildning ge mer eller mindre utpräglad

förberedelse för elevernas kommande yrkesverksamhet.

Av de remissinstanser, som mer allmänt uttalat sig om fackskolans målsättning,

synes flertalet i stort sett acceptera den avvägning FU gjort mellan den

allmänna och den direkt yrkesinriktade utbildningen.

Bland dem, som uttalat sin anslutning till huvudprinciperna för fackskolans

målsättning, kan nämnas skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

arbetsmarknadsstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen, telestyrelsen, kanslersämbetet

för rikets universitet och ett flertal universitetsmyndigheter, ett stort

antal länsstyrelser och kommuner, Svenska kommunförbundet och Svenska

stadsförbundet, TCO, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund.

Skolöverstyrelsen framhåller att fackskolans dubbla målsättning självfallet

medför svåra avvägningsproblem men anser principiellt att FU:s förslag till

timplanekonstruktion ger goda möjligheter att tillgodose de krav som ställs på

fackskolan.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att de tre fackskolorna givits en

sådan utformning att eleverna bör få rika möjligheter att vid sidan om vissa

fackinriktade studier inom skolans ram få utlopp för aktiviteter, som är av

betydelse för deras personlighetsutveckling.

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj ds ''proposition nr 171 år 1964

Lärarkollegierna vid karolinska och vid farmac&utiska instituten anser att

den allmänna målsättningen är ändamålsenlig. Fackskolan synes ge goda möjligheter

till viss insikt i allmänna ämnen i förening med god teoretisk utbildning

inom något yrkesområde.

TCO noterar samstämmigheten med den målsättning som tidigare fastställts

för grundskolan och med vad som nu föreslagits för det nya gymnasiet och ger

sitt fulla stöd åt FU:s allmänna riktlinjer för fackskoleutbildningens uppläggning.

Riksförbundet landsbygdens folk instämmer i FU:s uppfattning att ett specialiserat

näringsliv kräver en bred grund av allmänt vetande även om den

yrkesspecialiserade utbildningen anses vara väsentligast.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet finner att den nya

skolformen med den utformning den fått utan tvekan bör kunna fylla ett stort

behov hos såväl elever om avnämare och utgöra en viktig del av de gymnasiala

utbildningsvägarna.

LO synes inte ha något att invända mot den för fackskolan föreslagna målsättningen

i stort men anser med hänvisning till vad organisationen anfört i sitt

yttrande över 1957 års skolberednings betänkande, att fackskoleproblematiken

skulle ha angripits från en helhetssyn på skolproblemet, där i varje fall en precisering

av folkhögskolans och yrkesskolans ställning och uppgifter skulle ha

gjorts.

Sveriges grossistförbund tillstyrker den målsättning, som utredningen uppsatt

för fackskolan, då den utgör en lämplig avvägning mellan det allmänorienterade

lärostoffet och det mer yrkesinriktade materialet. Sveriges köpmannaförbund hälsar

införandet av fackskolor med mycket stor tillfredsställelse och framhåller att

den vidgade allmänbildningen och den grundläggande fackutbildningen leder

dels till en ökad kompetens hos den ungdom, som söker anställning inom näringslivet,

dels till ett säkrare yrkesval, av stort värde sett på längre sikt.

Den allmänna positiva inställning till FU:s realiserande av fackskolans målsättning,

som sålunda uttalats i ett stort antal yttranden, nyanseras givetvis,

när målet för utbildningen inom de tre slagen av fackskolor tas upp till diskussion.

I vissa allmänt positiva yttranden framföres därvid också invändningar

och kritiska synpunkter, vilka skall närmare redovisas senare (4.2.2). Även mer

allmänt hållen kritik har emellertid framförts och i några fall accepteras FU:s

avvägning av målsättningen endast med vissa reservationer.

Stor-Stockholms planeringsnämnd finner sålunda att bl. a. GU:s undersökningar

pekar mot en avsevärt mindre differentierad och mindre yrkesinriktad

fackskola än den FU föreslagit. Sveriges handelsgymnasiers riksförbund har en

motsatt åsikt samt menar att såväl avnämarna som eleverna fäster mer avseende

vid specialförberedelser. Förbundet anser inte proportionen mellan allmän

och yrkesinriktad utbildning riktig. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län

anser att FU:s avvägning knappast är tillfredsställande.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196 A

Sveriges hantverks- och industriorganisation finner att målsättningen kan accepteras

som en riktpunkt för fackskolans arbete, dock endast under förutsättning

att den målinriktade utbildningen blir så praktisk och yrkesinriktad, att

eleverna omedelbart efter avslutad fackskoleutbildning kan träda ut i förvärvsarbetet.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som tagit

till sin uppgift att bedöma förslaget med hänsyn till de direkta avnämarsynpunkter

de företräder och därför begränsar sitt yttrande till huvudsakligen den

tekniska fackskolan, framhåller till en början att organisationerna i avgivna

yttranden över 1957 års skolberednings betänkande uttalade att de då föreslagna

fackskoloma kunde komma att fylla en utomordentligt viktig uppgift,

då behovet av arbetskraft med sådan utbildning redan vore kännbart och sannolikt

komme att öka. Viss risk föreligger emellertid nu för att den föreslagna

fackskolans utbildning skall bli av alltför allmänt orienterande art. Det gäller

därvid att åstadkomma ett balanserat utbud av utbildningsvägar, som är väl

anpassade till arbetsmarknadens behov nu och i framtiden och till elevunderlagets

förutsättningar och intressen. Den roll utbildningen i nuvarande läge

tillmätes för den ekonomiska utvecklingen understryker ytterligare vikten av

en sådan anpassning.

Historielärarnas förening och Biologiläramas förening förklarar att såsom

kursplanerna utformats den angivna målsättningen endast kan anses gälla för

den sociala fackskolan och inte för övriga fackskolor.

Ett antal remissinstanser har närmare ingått på frågan om fackskolans målsättning

i förhållande till andra skolformers. Därvid har särskilt diskuterats

fackskolans s. k. gymnasieavlänkande effekt.

I allmänhet anser remissinstanserna att fackskolan bör kunna utgöra ett

verkligt lockande alternativ till gymnasiet. Tveksamhet härvidlag uttalas dock

i nagra yttranden. Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att risk

finns för att fackskolan snarare blir gymnasieinläkande, om inte fackskolans

kompetens och målinriktning blir klart preciserade. Svenska bankföreningen

finner att FU anpassat bl. a. målsättningen för fackskolan i sådan utsträckning

till målet för gymnasiet att gränsen mellan skolformerna blivit mindre tydlig.

SACO är inne på liknande tankegångar. Relationerna till gymnasiet diskuteras

utförligt av Läroverkslärarnas riksförbund. Enligt förbundets mening är det naturligt

att ställa kravet på fackskolan dels att dess utbildning skall vara av hög

kvalitet, dels att dess mål och slutkompetens skall ha sådan inriktning, att den

nya skolformen kommer att betraktas som ett gott alternativ till »egentlig»

gymnasieutbildning. När det gäller den allmänna nivån på utbildningen ställer

förbundet sig tvivlande till möjligheten att inom den angivna tidsramen såsom

kursplanerna utformats nå de uppsatta målen och menar att detta förhållande

kan äventyra förtroendet för skolan. I fråga om inriktningen av fackskolans mål

och slutkompetens synes förbundets mening vara att denna blivit alltför allmän

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

och förhållandevis litet direkt yrkesförberedande, varigenom fackskolan skulle

kunna bli mindre attraktiv. Överensstämmelsen med gymnasiets mål anses vidare

vara stor, vilket kan leda till att ungdomarna i alltför stor utsträckning väljer

gymnasium i första och fackskola i andra hand eller begagnar sig av fackskolan

för att få en kontinuerlig 4-årig studiegång till gymnasiekompetens.

Teknislca läroverkens ingenjörsförbund betvivlar fackskolans gymnasieavlänkande

effekt samt anför:

GU:s prognoser över den framtida efterfrågan på gymnasial utbildning och

speciellt antagandet om den höga gymnasiefrekvensen medför ett betydligt

annorlunda rekryteringsläge för fackskolan än vad som kunde förutses för några

år sedan. Man hade då betydligt större skäl att tala om behovet av en gymnasieavlänkande

utbildningsväg. Det fanns anledning att räkna med att fackskolan

i förhållandevis stor utsträckning skulle komma att rekrytera elever, som

hade goda förutsättningar att fullfölja en teoretisk utbildning av gymnasiekaraktär

men som av olika skäl var mer inställda på att relativt snabbt komma ut i

arbetslivet. I dagens läge har vi emellertid större anledning att beteckna fackskolans

rekryteringsunderlag som mer yrkesskolelämpat, vilket inte är ett negativt

omdöme utan ett uttryck för konsekvenserna av den högre gymnasiefrekvensen.

Detta leder också till den slutsatsen att fackskolans slutgiltiga utformning

måste ta erforderlig hänsyn till yrkesskolornas framtida konstruktion.

4.2 Differentiering m. m.

4.2.1 Fackskoleutredningen

4.2.1.1 Gemensam utbildning (FU s. 50 ff.)

FU framhåller att fackskolan, yrkesskolan och gymnasiet kommer att tillsammans

bilda ett väsentligt mer flexibelt skolsystem än det nuvarande. FU

finner det sannolikt att i detta flexibla skolsystem en skolform som fackskolan,

som inom sig innesluter flera skilda studievägar, lättare kommer att framstå

som ett tämligen väl definierat eller enhetligt begrepp om dess olika delar kan

uppvisa ett flertal gemensamma drag i fråga om mål, innehåll, organisation och

arbete.

Starka skäl talar enligt FU:s uppfattning för att läroplanen skall uppbyggas

kring en kärna av för alla elever gemensamma ämnen och dessutom ge utrymme

för en mera allmän arbets- och studieträning. Samtliga elever bör sålunda bibringas

ökade kunskaper och färdigheter i svenska, samhällskunskap, främmande

språk och i viss utsträckning matematik.

De för fackskolorna gemensamma ämnena och veckotimmarna enligt FU:s

förslag framgår av följande sammanställning.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

För olika jackskolor gemensamma ämnen

Ämne

Årskurs 1

Årskurs 2

Antal veckotimmar

Antal veckotimmar

Sf

Ef

Tf

Sf

Ef

Tf

Svenska ...........................

4

4

4

3

3

Engelska ..........................

3

3

31

3

3

Livsåskådnings- och religionskunskap .

2

2

Samhällskunskap ...................

2

2

(2)

22

2*

Konsumentkunskap .................

2

(2‘)

(2*)

Psykologi ..........................

2

2

2

(26)

Gymnastik .........................

3

3

3

2

2

2

Specialarbete .......................

2

2

Timme till förfogande ...............

1

1

Summa

16

14

10

15

15

4

(16)

(17)

(17)

1 Alternativt tyska.

2 Gemensam kurs med sociala fackskolans samhällsspecialisering.

2 Kursen omfattar huvudmoment, som i social och ekonomisk fackskola fördelats på båda årskurserna.

* Tillvalsämne, samma kurs som i sociala fackskolans första årskurs.

0 Tillvalsämne, samma kurs som i social fackskola men med viss inriktning på ekonomisk psykologi.

FU framhåller i anslutning härtill bl. a. följande. I den sociala och den ekonomiska

fackskolan är utrymmet för gemensamma ämnen störst. Även om FU:s

förslag beträffande den tekniska fackskolan innebär att ökat utrymme beretts

åt de allmänna ämnena har dock denna skolas särart blivit mer framträdande än

de övrigas. Den tekniska fackskolan har emellertid något större gemensamt ämnesinnehåll

med övriga fackskolor än sammanställningen utvisar. Sålunda innehåller

ämnet ergonomi i teknisk fackskola stora inslag av psykologi och biologi

och i ämnet företagsekonomi finns åtskilliga kursmoment gemensamma med

motsvarande undervisning i ekonomisk fackskola. Slutligen är även stora kurspartier

i ämnena matematik, fysik och kemi gemensamma i den tekniska fackskolan

och i den sociala fackskolans naturvetenskapliga specialisering.

I fråga om ämnet livsåskådnings- och religionskunskap framför FU följande

principiella synpunkter (FU s. 43).

FU anser att både sakliga och psykologisk-pedagogiska skäl motiverar att

skolan genom sin undervisning bl. a. skall försöka göra eleverna medvetna om

värdet och behovet av en — helst personligt tillägnad — livsåskådning. Undervisningen

bör därför i första hand inriktas häremot. Mot den så erhållna bakgrunden

bör det bli naturligt att redogöra för efter vilka olika vägar människorna

fått sitt behov av livsåskådning och förankring i tillvaron tillfredsställt. I

anslutning härtill ges eleverna kunskaper om de olika religionerna, likheter och

olikheter, karakteristiska drag och idéhistoriska data m. m. Liksom i grundsko
-

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19G-f

lan bör eleverna få bilden av religiösa problem och livsåskådningsproblem belysta

också med en objektiv redogörelse för de strömningar som satt religiösa

sanningars värde i fråga. I samband härmed tas så upp olika etiska frågor till

behandling och diskuteras hur man med utgångspunkt i olika livsåskådningar

och med olika livsinställning ser på dessa frågor.

Vad FU här anfört motiverar att detta ämne skulle förekomma i samtliga

fackskolor och utredningen har också lagt in ämnet på timplanen för såväl den

sociala som den ekonomiska fackskolan. Det torde för övrigt vara första gången,

i varje fall på senare tid, som ett ämne av denna karaktär förekommer på timplanen

för ekonomisk (merkantil) utbildning. I den av FU föreslagna utformningen

har ämnet över huvud taget icke tidigare förekommit i det allmänna skolväsendet.

Däremot har ämnet livsåskådnings- och religionskunskap sedan lång

tid varit ett ofta företrätt ämne inom folkhögskolorna, där det visat sig vara ett

uppskattat undervisningsämne och av stort värde för eleverna. I fråga om den

tekniska fackskolan har FU nödgats mot varandra väga önskemålen om en allmänt

inriktad undervisning i livsåskådnings- och religionskunskap och en för

de blivande teknikerna mer speciell undervisning i företagsekonomi. Om än med

tvekan har utredningen funnit sig böra för dagen låta det förra ämnet stå tillbaka

för det senare, men förutsätter att även i denna fackskola viss orientering i

livsåskådningsfrågor ges, dock utanför timplanen.

I ett särskilt yttrande (FU s. 739 ff.) har ledamoten Göte Rudvall anfört att

enligt hans mening ämnet livsåskådnings- och religionskunskap bort beredas

plats med två veckotimmar också i teknisk fackskola. Tid härför bör enligt reservanten

erhållas genom att ämnet företagsekonomi får utgå som självständigt

ämne på de linjer i den tekniska fackskolan där det förekommer.

FU har givit den sociala och den ekonomiska fackskolan samma organisatoriska

utformning i fråga om uppdelning på ämnesgrupper, gemensamma ämnen,

specialiseringar samt ämnen för fritt tillval. Som andra gemensamma drag

kan nämnas timmar till förfogande, specialarbete, frivillig teckning och frivillig

musik (FU s. 54 ff.).

Fackskoleutredningen understryker att alla möjligheter till samläsning mellan

olika klasser och olika fackskolor i samma kommun bör tillvaratagas. Särskilt

gäller detta ämnen för fritt tillval och andra ämnen med relativt låga elevantal

(FU s. 58).

4.2.1.2 Social fackskola (FU s. 45 ff. och s. 59 ff.)

Den sociala fackskolan skall enligt FU förutom vidgad och fördjupad allmän

utbildning främst ge en förberedande utbildning för sociala och andra yrken,

som på olika sätt i hög grad innebär kontakt med andra människor och som av

sina utövare kräver förmåga att arbeta självständigt, att organisera arbetsuppgifterna

samt att samarbeta med, leda, instruera och hjälpa andra människor.

Utbildningen bör därför gc eleverna ökade insikter i olika frågor rörande

mänsklig samlevnad samt god kunskap om samhället och sådana organ som på

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj ds proposition nr 171 år 1964

skilda områden söker ta vård om och ge service åt de enskilda människorna.

Genom den allmänna bredden i utbildningen kan den sociala fackskolan liksom

den av skolberedningen föreslagna humanistiska skolan enligt FU:s mening också

bli ett studiealternativ för elever som ännu inte vunnit klarhet om sitt framtida

yrkesval och som därför önskar en tämligen allmän utbildning (FU s. 45).

FU anser det för övrigt vara svårt att dra en gräns mellan allmän utbildning och

fackutbildning i den sociala fackskolan. Flera av de yrken som beräknas komma

att rekryteras med elever från den sociala fackskolan är nämligen av sådan art

att en utbildning av allmän karaktär också innebär en lämplig yrkesförberedelse.

FU konstaterar att en allmän tendens i alla högindustrialiserade länder är att

yrkesvalet hos flertalet ungdomar alltmer förskjutes mot högre åldrar. Bland

skälen härför namnes ökat antal valmöjligheter, större geografisk rörlighet och

stigande välstånd. Samtidigt har kraven från arbetsgivarnas sida beträffande

ungdomarnas kunskaper och allmänna mognad vid inträdet i näringslivet ökat.

Den ökade efterfrågan på gymnasial utbildning under det senaste årtiondet ser

FU till en avsevärd del som ett uttryck för en önskan från elevernas och föräldrarnas

sida att uppskjuta yrkesvalet genom en förlängd, föga specialiserad

utbildning. Den sociala fackskolan bör därför enligt FU:s mening kunna intressera

elever som önskar fortsatt allmän utbildning men som anser att gymnasiestudierna

skulle bli alltför långa eller krävande.

FU understryker emellertid att utbildningen i den sociala fackskolan inte

skall vara så allmän, att flertalet elever måste fortsätta sin utbildning innan de

kan bli användbara i arbetslivet. I detta avseende skiljer sig, framhåller FU,

den sociala fackskolan från den av skolberedningen föreslagna humanistiska

skolan, som uttryckligen sades vara »allmänbildande och inte yrkesinriktad».

Den sociala fackskolan skall visserligen tillgodose behovet av förlängd allmän

utbildning men den är samtidigt en fackskola som i första hand förbereder för

sociala yrken. Härigenom tillgodoser denna skola enligt FU:s mening också en

väsentlig del av syftet med den av skolberedningen föreslagna socialekonomiska

fackskolan.

Enligt FU:s förslag skall de för alla elever gemensamma ämnena uppta ett

stort utrymme, nämligen i första årskursen 25 och i andra 22 veckotimmar.

Bland dessa finns ett antal samhällsinriktade ämnen med tillsammans relativt

högt timtal, nämligen samhällskunskap, historia, familjekunskap, konsumentkunskap,

psykologi samt livsåskådnings- och religionskunskap. I

I första årskursen erbjudes två specialiseringar, en språklig och en naturvetenskaplig,

omfattande vardera 7 veckotimmar. I den språkliga studeras ytterligare

två moderna språk, i den naturvetenskapliga matematik och naturvetenskapliga

ämnen.

I andra årskursen föreslås eleverna få ägna 8 veckotimmar åt endera av följande

fyra specialiseringar, nämligen

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 är 196b

309

a) språklig,

b) naturvetenskaplig,

c) samhällelig,

d) konsumtionsekonomisk.

FU föreslår vidare att eleverna i den sociala fackskolan i första årskursen skall

välja ämnen för fritt tillval omfattande 3 veckotimmar och i andra årskursen

5 veckotimmar.

Genom specialiseringarna vill FU tillgodose det behov av utbildning, som

krävs av elever inriktade mot särskilda yrkesområden. För serviceyrken, t. ex.

inom kommunikationsverken, är goda språkkunskaper önskvärda, medan för

vissa vårdyrken, t. ex. sjuksköterskeyrket, kunskaper i naturvetenskapliga ämnen

utöver grundskolan är av betydelse. Inom samhällsspecialiseringen i årskurs

2, med karaktärsämnet socialkunskap, ges en mer omfattande orientering om

olika yrkesområden inom sektorn av sociala och vårdande yrken jämte servicesektorerna.

Den fjärde specialiseringen, konsumtionsekonomisk specialisering, är

en nyhet. FU framhåller (FU s. 46) att det vid remissbehandlingen av skolberedningens

betänkande från flera håll framfördes önskemål om en utbildningsväg

av detta slag. På grund härav uppdrogs åt FU att undersöka »det behov som

prövats föreligga av hemekonomisk, hushållsteknisk eller konsumtionsekonomisk

utbildning med hjälp av tillvalsämnen eller på liknande sätt». I skrivelse den

12 november 1962 framlade FU ett preliminärt förslag om en konsumtionsekonomisk

specialisering. Förslaget vann flertalet remissinstansers gillande. Det

framhölls därvid bl. a. att det behövs yrkesmänniskor, som kan ge råd och upplysningar

i konsumtionsfrågor och som kan deltaga i prov och laborationsarbete

samt medverka till en på lång sikt ändamålsenlig produktion och distribution i

fråga om livsmedel, textilier och bosättningsartiklar. FU instämmer i denna

bedömning och anser dessutom att många befattningshavare inom vårdyrken

liksom övrig personal inom olika samhälleliga institutioner har behov av en

ganska omfattande material- och varukunskap. Karaktärsämnet i den konsumtionsekonomiska

specialiseringen är konsumentkunskap.

FU säger sig ha strävat efter att skapa en god balans mellan teoretiska, praktiska

och estetiska ämnen och mellan teoretiska och praktiska moment inom de

olika ämnena. Många vårdyrken kräver, förutom ett gott praktiskt handlag,

också förståelse för den yttre miljöns betydelse och i det senare fallet har enligt

FU:s mening de estetiska ämnena en viktig uppgift att fylla. Inom ramen för

ämnena för fritt tillval finns dessutom möjlighet för eleverna att odla estetiska

och praktiska specialintressen. För att ytterligare tillgodose behovet av estetisk

utbildning föreslår FU att möjlighet skapas att efter medgivande av Kungl.

Maj:t inrätta en femte, estetisk specialisering i årskurs 2. Denna anser FU dock

endast kan komma till stånd på större orter, som erbjuder tillfredsställande elevunderlag

och förfogar över erforderliga lokal- och lärarresurser (FU s. 47).

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

4.2.1.3 Ekonomisk fackskola (FU s. 47 f. och 68 ff.)

EU framhåller att den ekonomiska fackskolans uppgift är att ge — förutom

vidgad och fördjupad allmän utbildning — även cn för direkt inträde i näringslivet

målinriktad utbildning (FU s. 47).

Liksom i fråga om den sociala fackskolan är, framhåller FU, gränsdragningen

mellan undervisning av allmän och yrkesförberedande karaktär vansklig och

ytterst beroende av elevens framtida verksamhet. Då avsikten är att den ekonomiska

fackskolan skall utbilda befattningshavare i s. k. mellangrader, bör enligt

FU:s mening ges dels en allmän överblick över t. ex. företagsekonomiska

frågeställningar, dels grundliga kunskaper om sådana moment som är av omedelbar

betydelse för kommande arbetsuppgifter. FU understryker samtidigt att

utbildningen inte får bli alltför teoretisk och att en avgränsning mot gymnasiernas

mer teoretiskt betonade utbildning därför är naturlig. Å andra sidan bör

den inte heller vara huvudsakligen praktisk i den meningen att de manuella

färdigheterna får spela huvudrollen. FU har sökt lösa detta avvägningsproblem

genom att lämna ett inte oväsentligt utrymme åt kontorstekniska rutiner utan

att därför eftersätta kravet på teoretiska kunskaper.

De för samtliga elever i den ekonomiska fackskolan gemensamma ämnen föreslås

få ett stort utrymme, nämligen 29 veckotimmar i årskurs 1 och 22 veckotimmar

i årskurs 2. Som tidigare framhållits (4.2.1.1) är åtskilliga av dessa ämnen

också gemensamma med social fackskola.

Alla elever i ekonomisk fackskola skall enligt FU:s förslag läsa företagsekonomi,

som är ett blockämne och omfattar redovisning — vari ingår en del av den

traditionella bokföringen — distribution, administration, handelslära och handelsräkning.

Genom att inga bestämda avgränsningar göres mellan ämnesdelarna,

anser FU att eleverna får en helhetssyn på företaget. Företagsproblemen

skall bli allsidigt belysta och de bokföringsmässiga sidorna skall inte dominera

undervisningen. FU anser sig därigenom kunna bidra till att skapa en riktigare

bild hos eleverna av det ekonomiska livet inom ett företag. FU föreslår också att

i första årskursen skall ingå en för alla elever gemensam kurs i maskinskrivning

och maskinräkning, med syfte att i första hand lära eleverna den tekniska färdigheten

i vidare mening och inte att uppöva skrivhastigheten. Eleverna skall

vidare få välja mellan att delta i undervisningen i matematik eller stenografi,

vartdera ämnet omfattande tre veckotimmar i båda årskurserna. Elevernas val

bör icke vara bundet till deras val av specialisering.

FU föreslår en ganska svag differentiering av den ekonomiska fackskolan.

Den ekonomiska fackskolan bör enligt FU:s mening ge en god allmän kontorsutbildning,

med sikte på verksamhet inom vida områden av handel och kontor

samt allmän och enskild förvaltning.

I årskurs 1 förekommer ingen specialisering.

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts •proposition nr 171 år 196-4

I andra årskursen skall enligt FU:s förslag en mindre omfattande specialisering

ske. För denna begränsade specialisering, som omfattar 6 veckotimmar, anser

FU att utbildningen inte — såsom i tidigare avgivet preliminärt förslag — bör

differentieras på linjer eller grenar. Eleverna föreslås få välja mellan

a) kameral specialisering,

b) distributionsspecialisering,

c) förvaltningsspecialisering,

d) korrespondensspecialisering.

Förvaltningsutbildningen innebär en nyhet jämfört med skolberedningens förslag,

där ifrågavarande utbildning ingick i den social-ekonomiska fackskolan.

Korrespondensutbildningcn omfattar ämnena svensk och engelsk affärskorrespondens

samt praktiskt sekreterararbete.

Liksom i den sociala fackskolan bör eleverna i den ekonomiska fackskolan

även få välja ämnen för fritt tillval. Detta tillval föreslås i första årskursen omfatta

6 veckotimmar och i andra årskursen 7 veckotimmar. Ämnena skall antingen

komplettera den obligatoriska ekonomiska utbildningen eller syfta till

att bredda och fördjupa elevernas individuella intressen, även på t. ex. det estetiska

området.

4.2.1.4 Teknisk fackskola (FU s. 48 f. och s. 76 ff.)

Enligt FU:s mening bör den tekniska fackskolans uppgift vara att — förutom

vidgad allmän utbildning — ge sådan målinriktad teknisk utbildning på mellannivå

att eleverna efter skolgångens slut direkt kan inträda i näringslivet på i

stort sett sådana befattningar, vilka de s. k. institutsingenjörerna hittills rekryterat

(FU s. 48).

FU framhåller, att den tekniska utbildningen på denna nivå hittills varit

ganska starkt specialiserad och uppdelad på ett jämförelsevis stort antal specialiteter.

Enligt FU:s uppfattning begränsas härigenom elevernas frihet i fråga om

val av yrke och anställning på ett ofördelaktigt sätt, samtidigt som företagen

riskerar att få anställda med en utbildning som inte är anpassad till deras

arbetsuppgifter. FU anser att skolan aldrig kan så i detalj följa den tekniska

utvecklingen på arbetsplatsen att en viss inskolning i företaget kan undvaras,

då en befattningshavare med nyligen avslutad teknisk utbildning anställes.

Enligt FU:s mening kommer en bredare och bättre grundutbildning, teknisk

likaväl som allmän, att öka elevernas möjligheter att tillgodogöra sig den specialutbildning

som sålunda under alla förhållanden måste ges på arbetsplatsen. FU

har sökt att ge den tekniska fackskolan ett större inslag av allmänna ämnen och

mindre grad av specialisering än vad som hittills varit vanligt inom det tekniska

ämnesområdet.

Enligt FU:s uppfattning talar arbetsmarknadens redovisade behov av tekniker

av olika slag för en relativt stark yrkesinriktning av den tekniska fack
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

skolan. Den egentliga fackutbildningen har FU också givit ett betydligt större

utrymme i denna fackskola än i övriga fackskolor.

Ämnena i den tekniska fackskolan kan uppdelas i tre grupper; nämligen med

övriga fackskolor gemensamma allmänna ämnen, för samtliga linjer i teknisk

fackskola gemensamma ämnen samt de olika linjernas karaktärsämnen. De

med övriga fackskolor gemensamma ämnena svenska, engelska, alternativt tyska,

samhällskunskap och gymnastik omfattar sammanlagt för båda årskurserna 14

veckotimmar. De för de olika linjerna gemensamma ämnena matematik, fysik,

kemi, ergonomi och företagsekonomi omfattar sammanlagt drygt 20 veckotimmar.

De olika linjernas karaktärsämnen slutligen upptar i första årskursen 13

veckotimmar, huvudsakligen undervisning i grundläggande tekniska ämnen, och

i andra årskursen 21 veckotimmar tekniska tillämpningsämnen.

Skolberedningen föreslog inom den tekniska fackskolan tre linjer, en maskinteknisk,

en elektroteknisk (av FU benämnd elteknisk) och en byggnadsteknisk

linje (av FU kallad byggteknisk). FU finner inte anledning göra någon ändring

häri men föreslår därjämte inrättandet av en kemiteknisk linje, varigenom

önskemål som framförts från ett flertal remissinstanser skulle tillgodoses. FU har

efter kontakter med representanter för avnämarna ingående prövat frågan om

differentieringen inom de olika linjerna samt föreslår att de maskintekniska och

kemitelcniska linjerna i piåncip skall vara ogrenade. På den maskintekniska linjen

har dock utrymme beretts för viss valfri specialisering. I undantagsfall bör

denna specialisering kunna tillgodose det utrymme för en viss branschanpassning,

varom önskemål i några fall framförts av avnämarna. Specialiseringen inom

den maskintekniska linjen föreslås omfatta fem veckotimmar i årskurs 2 inom

ettdera av ämnena konstruktion, produktion eller energi.

För den eltekniska linjen har FU liksom skolberedningen funnit att en grendelning

är motiverad. De två föreslagna grenarna, elkraftgren och elektronikgren,

motsvarar en differentiering som är vanlig i den nuvarande tekniska utbildningen

och som svarar mot den uppdelning som finns på arbetsmarknaden

mellan det elkrafttekniska och teletekniska området. Vardera grenen innehåller

två huvudämnen om tillsammans 14 veckotimmar och därutöver ett ämne om

5 veckotimmar, som är avsett att ge orientering om den andra grenens huvudområden.

Även för den byggtekniska linjen föreslår FU i överensstämmelse med skolberedningen

en uppdelning på grenar, benämnda byggteknisk samt väg- och

vattenbyggnadsteknisk gren. Den föreslagna differentieringen har dock gjorts

något svagare än i skolberedningens motsvarande förslag. Den föreslagna timplanen

innehåller därför en för de båda områdena gemensam kärna i årskurs 2

jämte en specialisering som omfattar 10 veckotimmar. I denna ingår även en

orientering i den andra grenens karaktärsämnen.

I den föreslagna tekniska fackskolan ställs eleverna vid två tillfällen inför en

valsituation, nämligen vid inträdet i fackskolan, då linje skall väljas, samt vid

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964

övergång till årskurs 2, då specialisering skall väljas. FU anser, att eleverna i

den tekniska fackskolan efter avslutandet av den för inträde i årskurs 2 föreslagna

praktiken bör ha vunnit sådan klarhet över sitt yrkesval, att de vid

denna tidpunkt kan göra ett realistiskt val av gren eller specialisering (FU s. 49).

4.2.2 Yttranden

FU:s principiella uppfattning att läroplanerna för de olika fackskolorna skall

uppbyggas med en kärna av för alla elever gemensam utbildning tillstyrkes

av de remissinstanser som yttrat sig härom. Avvägningen mellan den

gemensamma och den mer målinriktade utbildningen synes i stort sett ha befunnits

tillfredsställande.

Skolöverstyrelsen säger sig dela FU:s uppfattning, att specialiseringen också

beträffande den målinriktade utbildningen bör stå tillbaka för en bred grundutbildning.

Med hänsyn härtill är det riktigt att, som FU strävat efter, göra

tim- och kursplanerna i årskurs 1 så lika att övergång från en studieväg till en

annan inom fackskolan utan alltför stora svårigheter blir möjlig efter det första

året. För ett uppskjutande av specialiseringen talar enligt överstyrelsens mening

även det förhållandet, att de yrkesområden, som eleverna övergår till efter

genomgången grundskola, är utsatta för stora förändringar. Överstyrelsen anser

utformningen av den ekonomiska fackskolan i dessa avseenden föredömlig.

Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker allmänt de specialiseringar och

linjedelningar, som föreslås inom de olika fackskoloma. De synes uppfylla det

väsentliga kravet att täcka vida fält av arbetsmarknaden och därmed icke låsa

dessa ungdomar i alltför snäva specialiseringar.

Enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm måste en grundläggande

synpunkt vara att samordning sker mellan olika fackskolelinjer och

gymnasiekurser så, att en lärare kan använda likartad disposition för sin undervisning

på olika linjer.

TCO bedömer positivt FU:s strävan att ge mesta möjliga utrymme åt den

gemensamma utbildningen samtidigt som berättigade krav på specialisering och

fackinriktad utbildning tillgodoses.

FU:s förslag beträffande ämnet livsåskådnings- och religionskunskap

har föranlett uttalanden från ett stort antal remissinstanser. Många

uttalar därvid att ämnet även bör uppföras på teknisk fackskola. Sådana önskemål

framförs av bl. a. skolöverstyrelsen, de domkapitel som yttrat sig härom,

ett antal länsstyrelser och kommuner, TCO, Kristensdomslärarnas förening,

Fredrilca Bremerförbundet, Målsmännens riksförbund samt Centerns ungdomsförbund

och Centerns studentförbund.

Argumenteringen för införandet av ämnet på teknisk fackskola är sammanfattningsvis

följande.

Allmänt framhålles att FU inte angivit något bärande motiv för att utestänga

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

ämnet i den tekniska fackskolan. Man understryker vikten av att även tekniker

i sin utbildning erhåller grundläggande undervisning i frågor, som har betydelse

för framtida arbetsledare och deras förhållande till andra människor. Ämnets

begränsning till de sociala och ekonomiska fackskolorna och dess ersättande i den

tekniska med företagsekonomi synes stå i strid mot huvudsynpunkten, att specialisering

bör hållas tillbaka inom fackskolorna. Man hyser också tvivel om hur

man praktiskt skall kunna förverkliga förslaget att utanför timplanen i den tekniska

fackskolan kunna ge viss orientering i livsåskådningsfrågor.

För FU:s förslag, dvs. att ämnet inte skall förekomma på teknisk fackskola,

uttalar sig bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att man noggrant bör överväga om

icke ämnet bör upptagas inom denna fackskola. Men då behovet av att i den

tekniska fackskolan bereda utrymme för rena fackämnen är stort, anser överstyrelsen,

att det för dagen knappast låter sig göra att införa ämnet på timplanen.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att undervisning i religionskunskap

överhuvudtaget inte skall förekomma i fackskolan.

Frågan om ämnets timtal och benämning behandlas under 4.3.2.

I fråga om differentieringen av den sociala fackskolan anför skolöverstyrelsen

bl. a. följande.

Överstyrelsen instämmer i vad FU anfört om att för de yrkesobestämda eleverna,

som till mycket stor del syns komma att söka sig till sociala yrken, en

specialisering enbart efter intressen är det naturligaste utbildningsalternativet,

men att utbildningen inom social fackskola dock måste ges en sådan inriktning,

att den i första hand förbereder för kontakt- och serviceyrken eller vårdyrken.

Överstyrelsen framhåller också vikten av att denna fackskola ger eleverna en

omfattande yrkesorientering, så att de efter skolan med viss säkerhet kan välja

yrke inom den sociala sektorn av yrkeslivet. Den av FU föreslagna konstruktionen

av den sociala fackskolan finner överstyrelsen lämplig och biträder den

föreslagna fördelningen av ämnen på grupperna gemensamma ämnen, ämnen för

specialisering och ämnen för fritt val.

Överstyrelsen har diskuterat huruvida inte de föreslagna differentieringarna i

den sociala fackskolans årskurs 1 skulle kunna undvikas genom att matematik

och eventuellt även fysik och kemi fördes till de obligatoriska, gemensamma ämnena.

Då den för denna fackskola stora avnämargrupp, som representerar vårdområdet,

starkt hävdar behovet av att skolan kan ge ett gott teoretiskt underlag

i de naturvetenskapliga ämnena och då en grupp elever är intresserade av

språk men ej i samma utsträckning av matematik, har överstyrelsen emellertid

funnit skäl för de föreslagna språkliga respektive naturvetenskapliga specialiseringarna

i årskurs 1.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att skillnaden beträffande målinriktningen

mellan å ena sidan den ekonomiska och tekniska fackskolan och å andra sidan

den sociala är större än vad FU synes mena och anför följande.

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Den sociala fackskolans uppgift synes vara att ge eleverna en vidgad allmän

utbildning, som visserligen bör förbereda för vidare utbildning inom några sektorer

av arbetsmarknaden men som i regel ej kan göra eleverna skickade att

utan någon form av vidareutbildning efter avslutade fackskolestudier direkt

söka sig ut i arbetslivet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vidare, att den sociala fackskolan är i

mångt och mycket en nykonstruktion och i betydligt mindre utsträckning än de

två övriga fackskolorna bygger på erfarenheter från existerande skolformer. Det

torde därför vara viktigt, att man låter de första årens erfarenheter ligga till

grund för eventuellt erforderliga justeringar av kursplaner och specialiseringar.

Styrelsen noterar dock med tillfredsställelse, att man i första årskursen skall

erbjudas endast två specialiseringar. Den för andra årskursen föreslagna uppdelningen

på fyra specialiseringar accepterar styrelsen under förutsättning att även

den konsumtionsekonomiska specialiseringen och samhällsspecialiseringen betraktas

som i första hand ägnade att tillvarata olika elevgruppers intresseriktning

och icke att ge någon avslutad yrkesutbildning.

NKI-skolan finner uppläggningen av utbildningen något diffus. Vilka ungdomar

den kommer att locka och hur pass attraktiv den kommer att bli, vet man

i dag ingenting om och anser det därför meningslöst att argumentera för och

emot olika specialiseringar som erbjuds eleverna.

Svenska kommunförbundet liksom Svenska stadsförbundet anser att det med

fog kan hävdas, att den sociala fackskolan, oaktat den nu fått en i förhållande

till skolberedningens förslag starkare vändning mot de sociala och vårdande

yrkena, alltjämt inte är tillräckligt målinriktad. Såväl Centerns ungdomsförbund

och Centerns studentförbund som Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

anser, att differentieringen bör inträda så sent som möjligt. Centerförbunden

framhåller därvid, att tillvalssystemet bör omarbetas i syfte att erhålla

färre och fastare tillvalskombinationer särskilt under första årskursen. Länsstyrelsen

i Kalmar län biträder däremot förslaget om att införa ämnen för fritt tillval

och möjlighet till specialisering såväl i årskurs 1 som årskurs 2. Fredrika

Bremerförbundet framhåller, att den sociala fackskolan lätt kan få ett dubbelt

ansikte utåt. Dess beteckning kan nämligen gc en uppfattning, att det rör sig

om en yrkesinriktad utbildning av samma typ som den tekniska fackskolan

erbjuder. Men om sålunda dess yrkesutbildande karaktär bör understrykas är

det samtidigt väsentligt att denna skola ges en profil, som klart skiljer den från

den humanistiska lärokursen inom gymnasiet.

Några remissinstanser har ingått på en diskussion rörande några särskilda inom

denna skola företrädda ämnesområden.

LO anför följande.

LO finner dock att man genom några alternativa ämnen inom den sociala

fackskolan skulle kunna gc de elever, som så önskar, en något mer målinriktad

utbildning passande för vårdnads- och sociala yrken. Detta skulle i första hand

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196tf.

gälla det sista studieåret och får inte innebära att dessa elever skall få svårare

att fortsätta sin utbildning för högre teoretisk kompetens. Den föreslagna kompletteringen

skulle kunna bidraga till att förbättra tillgången på utbildad arbetskraft

inom de sociala och vårdande områdena. Samtidigt bör också framhållas,

att om man på detta sätt får en mer yrkesinriktad del inom den sociala fackskolan

motsvarande den som finns inom den ekonomiska och tekniska fackskolan,

kan man undvika att de yrkesobestämda slussas in i de sociala och vårdande

yrkena mer eller mindre mot sina egna önskningar.

Bl. a. Sveriges hantverks- och industriorganisation och NKI-skolan förordar,

att estetisk specialisering införes som en allmän variant och ej

göres beroende av Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall. TCO är tveksam

på denna punkt men ifrågasätter om inte förfaringssättet borde göras administrativt

enklare. Läroverkslärarnas riksförbund betonar också vikten av att

estetiska ämnen blir i realiteten åtkomliga även för dem som skall gå vidare i

teoretiska studier.

I fråga om den naturvetenskapliga specialiseringen finner

Riksförbundet landsbygdens folk att undervisningen i främst biologi och företagsekonomi

är otillräcklig.

Svenska landstingsförbundet anser, att FU:s förslag till specialisering och val

av tillvalsämncn icke helt tillfredsställer vårdyrkenas krav på en lämplig avvägning

mellan de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnena.

Skolöverstyrelsen biträder FU:s förslag att ekonomisk fackskola

får ett med övriga fackskolor i viss utsträckning gemensamt innehåll och finner

det vara värdefullt att samhörigheten med sociala fackskolan särskilt har markerats

med samma timtal i gemensamma ämnen. Likaledes biträder överstyrelsen

den föreslagna konstruktionen av skolan med tillvalsgrupper och specialiseringar.

Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar att förslagen till differentiering på

specialiseringar i stort sett motsvarar vad styrelsen funnit önskvärt och ändamålsenligt.

FU:s förslag till differentiering av den ekonomiska fackskolan ger

enligt Sveriges grossistförbunds uppfattning en lämplig avvägning mellan allmänna

ämnen och fackämnen. Det är därvid särskilt tillfredsställande, att specialiseringen

ej drivits längre än till föreslagna sex timmar under årskurs 2.

I allt väsentligt tillstyrker Sveriges allmänna exportförening, Samfundet för

af färsutbildning och Svenska inköpsledarcs förening den föreslagna konstruktionen

av den ekonomiska fackskolan, som synes vara planerad på ett praktiskt

och ändamålsenligt sätt. LO tillstyrker den föreslagna utformningen och anför

följande.

Den ekonomiska fackskolan torde komma att få stor betydelse för att fylla

de utbildningssökandes och arbetsmarknadens krav på ekonomisk utbildning på

denna nivå. Den torde medverka till att motverka de alltför korta utbildningar,

som i stor utsträckning förekommer och som bidragit till att skapa vissa sysselsättningsproblem

på arbetsmarknaden.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

Mera kritiskt inställda är Svenska kommunförbundet och SvensJca stadsförbundet,

vilka framhåller, att skolan blivit något för teoretiskt inriktad, varigenom

svårigheter kan uppstå för dess elever att efter genomgången fackskola

göra sina kunskaper direkt användbara i näringsliv och förvaltning.

Enligt Läroverkslärarnas riksförbunds mening har FU i sin utformning av

tim- och kursplaner inte följt den angivna målsättningen i den utsträckning

som hade varit önskvärd utan mera sökt tillgodose den del, som avser en fördjupning

av allmän bildning, och i allt för liten omfattning den del, som gör

eleverna skickade till direkt utträde i arbetslivet. Förbundet är vidare tveksamt,

om FU lyckats förverkliga den i direktiven angivna målsättningen, att fackskolorna

även bör ersätta de nuvarande praktiska realskolorna.

Några remissinstanser har upptagit en diskussion om utbildningsmålet i den

ekonomiska fackskolan jämfört med gymnasiets inom den ekonomiska lärokursen.

Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg kritiserar utredningen

för att den ej har preciserat den ekonomiska sektorns integrerande utbildningsbehov

och anför bl. a. följande.

Inte heller har FU åstadkommit en nivådelning, angivande vilka delar av

skolsystemet, som skall tillgodose det ena eller andra utbildningsmålet. Beskrivningarna

av utbildningsnivån är mycket allmänt hållna och synes kunna

passa in på jämväl gymnasieekonomer. Det bör bestå högst väsentliga skillnader

mellan gymnasiets och fackskolans utbildningsnivå, betingade av bl. a. olikheter

i elevmaterialet. Vidare måste de fackskoleutbildades arbetsuppgifter antas vanligen

ligga betydligt närmare rutinarbetet än de gymnasieutbildades.

Enligt Svenska bankföreningens uppfattning är det svårt att till fullo inse

det motiverade i att införa två så pass likartade utbildningsvägar som ekonomisk

lärokurs i gymnasiet och ekonomisk fackskola. Antingen skall gymnasiet ge en

mer kvalificerad utbildning, i högre grad inriktad på teoretiska och orienterande

ämnen, eller också skall tyngdpunkten i fackskolan förskjutas mot praktiska

ämnen på de mera teoretiska eller orienterande ämnenas bekostnad. Föreningen

är i valet mellan dessa båda vägar närmast benägen att förorda den

senare och anser sig kunna tillstyrka FU:s förslag endast under förutsättning

att en sådan klarare gränsdragning mellan gymnasiets ekonomiska lärokurs och

den ekonomiska fackskolan åvägabringas.

Svagheten synes enligt Sveriges hantverks- och industriorganisation ligga däri

att man ej gjort någon undersökning av avnämarnas önskemål i fråga om denna

utbildning. Organisationen anser det också nödvändigt att ämnet distribution

ges en sådan utformning, att denna specialisering ger en grundlig och praktiskt

inriktad yrkesutbildning inom hela inköps- och försäljningssektorn, bl. a. för

uppgifter inom handeln.

Behovet av en avnämarundersökning understrykes även av Läroverkslärarnas

riksförbund som yrkar på att en dylik undersökning snarast möjligt företas

rörande hela fackskolan. Undersökningen kan visserligen inte inverka på den

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

utformning fackskolan nu får men ändringar kan och bör ske så snart man

funnit skäl därtill, framhåller förbundet.

FU:s utformning av den tekniska fackskolan tillstyrkes i ett stort

antal yttranden men invändningar och kritik förekommer också.

Skolöverstyrelsen, som i allt väsentligt ansluter sig till FU:s förslag, diskuterar

först problemet om den dubbla målsättningen i den tekniska fackskolan och

anför i huvudsak följande.

Utan ordentligt utrymme för tekniska ämnen skulle undervisningen icke få

nödvändig ingenjörsmässig prägel. En eftergift på denna punkt kan tänkas

medföra att ett flertal kommuner med tekniska skolor, där ingenjörer med ur

näringslivets synvinkel tillräckliga kunskaper utexamineras, skulle kräva att få

behålla dessa skolor. Detta skulle innebära ökade kostnader för det allmänna

och införandet av nya utbildningsnivåer inom den tekniska utbildningen. Intetdera

kan vara av intresse för avnämarna och de studerande. Den avsedda successiva

avvecklingen av de kommunala tekniska skolorna kan endast ske om

den tekniska fackskolan får det av FU angivna studiemålet. De av tradition

som allmänbildande betraktade ämnena måste då få mindre utrymme inom

denna fackskola än i de båda övriga. I jämförelse med läroplanerna vid hittillsvarande

tekniska skolor på denna nivå har de likväl fått en relativt starkare

position. Överstyrelsen tillstyrker att tekniska fackskolan ges det studiemål

som angivits av FU. Den avvägning som gjorts mellan teknik och allmänutbildning

är för närvarande lämplig.

Den tekniska fackskolans uppdelning på fyra linjer redan från årskurs 1 finner

skolöverstyrelsen på grund av de speciella förhållanden, som gäller för den

tekniska utbildningen med mer väldefinierade verksamhetsområden, vara nödvändig.

Överstyrelsen har inte heller i övrigt något att invända mot de föreslagna

differentieringarna. Förutsättningar för kemiteknisk linje kommer dock

att finnas endast vid ett fåtal skolor framhåller överstyrelsen. Givetvis kan under

sådana förhållanden någon differentiering inom den kemitekniska linjen ej

ifrågakomma. Specialiseringsmöjlighetema på maskinteknisk linje är lämpligt utformade

anser överstyrelsen.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner att tim- och kursplanerna

utformats på sådant sätt att undervisningen samtidigt ger både vidgad allmän

utbildning och målinriktad teknisk utbildning.

TCO har anslutit sig till principen om att kursinnehållet inom de olika studievägarna

under det första året skall vara i stort sett lika och att specialiseringen

skall komma först under andra året men anser dock att undantag till viss del

måste göras för den tekniska fackskolan och fortsätter.

Det torde nämligen här — såsom FU föreslagit — vara nödvändigt att sätta

in specialiseringen på olika linjer redan under det första aret.

TCO tillstyrker också uppdelningen och inriktningen för specialiseringen. Den

har gjorts med sikte på samma breda yrkessektorer, som föreslagits för den tekniska

utbildningen inom gymnasiet. Överensstämmelsen i det fallet noteras som

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

riktig och värdefull. Därmed underlättas samplaneringen mellan de båda skolformernas

tekniska sektorer, samtidigt som man möjliggör för eleverna att gå

över från den ena skolformen till den andra.

Tekniska läroverkens lärarförbund finner avvägningen mellan allmänna och

tekniska ämnen i stort sett lämplig och accepterar den föreslagna linjedelningen.

Svenska fackingenjörers förbund erinrar om att FU uttalat, att önskan om

vidgad allmän utbildning krävt jämkningar i skolberedningens förslag och att

den övervikt för de fackutbildande ämnena, som den tekniska fackskolan har,

är skenbar, då de tekniska ämnenas lärostoff inrymmer ett betydande allmänt

utbildningsvärde. Härav framgår menar förbundet att inte nog med att timplanerna

jämkats mot minskad teknisk utbildning utan också att i de kvarvarande

timmarna inrymmes en hel del allmän utbildning. Huvuduppgiften för en

teknisk fackskola har därmed undanskymts.

Inrättandet av den kemitekniska linjen hälsas med tillfredsställelse

från flera håll, då man menar att en utbildning på detta område motsvarar ett

klart behov från industri och näringsliv. Sådana uttalanden redovisar bl. a.

statens naturvetenskapliga forskningsråd, lärarkollegiet vid tandläkarhö g skolan

i Stockholm, SR samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

Mera speciella önskemål om differentiering kommer från enstaka håll. Byggnadsstyrelsen

anser det sålunda betänkligt, att det ej ingår någon speciell kurs

för VVS-tekniker med hänsyn till den stora brist på dylika tekniker som råder

inom byggnadsbranschen. De textiltekniska instituten efterlyser större hänsynstagande

till textilindustrins behov av fackskoleutbildad personal.

Enligt Sveriges hantverk- och industriorganisation synes FU:s förslag medföra,

att en rad branschområden inte kommer att få sitt utbildningsbehov tillgodosett

med den föreslagna linjekonstruktionen i den tekniska fackskolan.

De erinringar och den kritik, som framförts mot FU:s utformning av den tekniska

fackskolan, gäller emellertid väsentligen frågan om utbildningen kan göra

eleverna skickade att efter skolgångens slut direkt inträda i näringslivet på i

stort sett sådana befattningar, vilka de s. k. institutsingenjörerna tidigare rekryterat.

Denna fråga utgör en del av spörsmålet om fackskolans kompetensvärde,

som tas upp utförligare senare (4.2). Frågan sammankopplas också i några yttranden

med problemet om omfattning och innehåll i praktik, som ävenledes

behandlas i ett senare sammanhang (6.1).

LO tillstyrker förslaget om teknisk fackskola men anför vissa erinringar.

Den tekniska fackskolan kommer att verksamt bidraga till att fylla det stora

behovet av tekniskt utbildade på mellannivå. Det kan emellertid ifrågasättas

om den kan fylla de anspråk som ställs, dvs. om eleverna kan anses vara färdiga

att träda ut på arbetsmarknaden med ett ettårigt mellanliggande praktikår.

Det beräknas, att ca 75 % av tekniska fackskolans elever kommer direkt

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964-

från grundskolans högstadium. En lämpligt inriktad förlängd utbildning med

klarare specialisering bör ställas till de elevers förfogande, vilka inte anser sig

vara mogna för de tilltänkta arbetsuppgifterna. Andra alternativ kan givetvis

konstrueras. En viss försöksverksamhet med olika alternativ skulle få ett stort

värde för den tekniska fackskolans slutgiltiga utformning.

Statens tekniska forskningsråd ställer sig tveksamt inför frågan om utbildningen

i fackskolan motsvarar de tekniska institutens kunskapsnivå och poängterar,

att dessa institut svarar för utbildning av en betydelsefull kategori av

medhjälpare i forskningsarbetet.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ingår på en närmare

diskussion om nivåskiktningen inom tekniken, differentiering och branschanknytning

och anför härom bl. a. följande.

Denna skiktning har traditionellt angivits i fallande skala och som tredelad:

civilingenjörer, gymnasieingenjörer och institutsingenjörer. Sistnämnda grupp

kan sägas vara den utbildningsmässigt minst homogena. Då FU talar om mellannivå

och samtidigt anger, att jämförelse närmast kan göras med institutsingenjörerna,

synes den alltså vara något oklar beträffande såväl den hierarkiska

inplaceringen som arbetsuppgifternas art, vilket kan ofördelaktigt inverka

på utbildningens utformning. Det förefaller organisationerna riktigt att utgå

ifrån, att det i stället är den lägre nivån som avses och att den diskuterade utbildningen

skall åsyfta en kompetens mellan den närmast högre gymnasieingenjörsutbildningen

och den avancerade yrkesarbetarutbildningen.

De resonemang, som FU för, kretsar i stor utsträckning kring graden och

arten av direkt branschanpassning. Vissa formuleringar sträcker sig så långt, att

de antyder att fackskolan endast kunde ge ett slags förberedande utbildning,

och att den slutliga »inskolningen» måste ske i företaget. Detta jämte omsorgen

om elevernas valfrihet och rörlighet på arbetsmarknaden leder fram till förslag

om en endast svag differentiering av den tekniska fackskolan nämligen på fyra

linjer. Uppenbarligen strider detta mot målsättningen att eleverna efter skolgångens

slut skall kunna inträda direkt i näringslivet på en rad befattningar.

Antingen måste sålunda målsättningen ändras så att den passar den föreslagna

utbildningen, eller också utbildningen ändras så att den passar målsättningen.

Behovet av branschanpassning är större på den befattningsnivå, som är aktuell

för fackskoleteknikerna än för ingenjörer med mera teoretiskt inriktad utbildning.

De kommer att stå närmare de moment i produktionen, där de branschspecifika

uppgifterna är påträngande, inte minst kanske materialkännedomen.

Det förefaller organisationerna nödvändigt att möjligheter erbjuds att anordna

branschanknutna fackskolor i betydligt större utsträckning än vad utredningen

föreslagit för att inte en lång rad för landets försörjning viktiga

branscher skall bli utan anknytning till fackskoleutbildningen. En regelrätt yrkesutbildning

i samband med fackskoleutbildningen kan uppenbarligen medverka

till en sådan uppläggning, men därutöver erfordras möjligheter till sådana

variationer inom linjerna, att en allmän teknisk utbildning, företrädesvis under

första läsåret, kombineras med branschanknytning, detta främst under andra

läsåret. Organisationerna yrkar att sådana variationer vid behov anordnas av

skolöverstyrelsen efter samråd med respektive branschers organisationer.

Yrkesutbildningsberedningen kan komma att beröra vissa delar av fackskolan,

i synnerhet målinriktningen. Det kan därför förutsättas att då bered
-

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964

321

ningen framlagt sina förslag en ny bedömning av den tekniska fackskolan blir

nödvändig. Då kan t. ex. tänkas, att fackskolan bör renodlas som en förberedande

teknisk utbildning, som i sin tur leder till en yrkesbetonad, branschinriktad

målutbildning. Skulle så visa sig bli fallet och sålunda ett slags teknikerskola

— exempelvis en byggnadsteknikerskola, en träteknikerskola, en pappersteknikerskola,

en textilteknikerskola etc. — inrättas, kan den nu föreslagna

tekniska fackskolan göras till en rent teoretisk 2-årig ungdomsskola. Organisationerna

finner i dag, innan yrkesutbildningsberedningens förslag föreligger, att

en sådan utveckling kunde vara till fördel. För den skull bör ett beslut om

teknisk fackskola på grundval av FU:s förslag och organisationernas här framförda

motförslag inte göras så definitivt, att en översyn inte kan ske då omständigheterna

så motiverar. Organisationerna yrkar sålunda på att tekniska fackskolor

även fortsättningsvis inrättas endast provisoriskt till dess hela fältet av

målinriktad utbildning kan bedömas i ett sammanhang.

I sitt yttrande har organisationerna även närmare angivit hur en teknisk

fackskola enligt deras uppfattning kunde uppbyggas som skulle tillfredsställa alla

typer av industri. Skulle emellertid den sålunda förordade utbildningen inte

kunna genomföras, yrkar organisationerna på en sådan uppläggning, att fackskoleelevernas

praktiska kunnande blir avsevärt förstärkt i förhållande till FU:s

förslag. Organisationerna har därvid upplagt ett förslag, som utgör en sådan

kompromiss.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund erinrar om de karakteristiska dragen i

institutsingenjörsutbildningen och anför med utgångspunkt härifrån synpunkter

på konstruktionen av den tekniska fackskolan:

En mycket stor andel av utbildningstiden ägnas åt tekniska ämnen. Allmänutbildningen

blir därmed relativt begränsad. Vidare är specialiseringen långt driven.

Det som dock främst särpräglar institutsingenjörsutbildningen är elevernas

ofta mångåriga yrkesverksamhet före studiernas påbörjande. Detta förhållande

är enligt förbundet en starkt bidragande orsak till att institutsingenjörerna,

trots en många gånger begränsad teoretisk bakgrund — ofta bara folkskola —

och efter endast 2-—2 V2 års teknisk utbildning, på vissa områden kunnat hävda

sig väl i konkurrensen med t. ex. gvmnasieingenjörer. Vid konstruerandet av den

tekniska fackskolan måste dessa förhållanden tillmätas stor betydelse. Förbundet

anser det mycket angeläget att även i framtiden tillgodose såväl näringslivets

efterfrågan på denna ingenjörskategori som behovet av att en attraktiv

utbildning tillhandahålls dessa speciella rekryteringsunderlag.

Förbundet finner, att FU:s förslag till studiegång i fackskolan bygger på en

skickligt utförd kompromiss mellan kraven på allmän utbildning och teknisk

utbildning i nivå med nuvarande institutsingenjörernas. Denna kompromiss har

dock nödvändiggjort omfattande avsteg från båda huvudlinjerna. Endast i mycket

begränsad omfattning har man kunnat tillgodose de krav, som upprätthållandet

av ett ingenjörsmässigt studiemål ställer. Förbundet anser att behov

kommer att föreligga av alternativa utbildningsvägar även om rekryteringsunderlaget

för institutsingenjörsutbildningcn kommer att bli mera begränsat för

framtiden. Dessa tendenser får emellertid inte leda till att man helt avlägnar

IT — Bihang till riksdagens -protokoll 196h. 1 saml. Nr 171

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196^

en utbildning, som visat sig mycket väl anpassad såväl ur näringslivets som

individens synpunkt, framhåller förbundet. Med stor säkerhet kommer det

lång tid framöver att finnas ett förhållandevis stort behov av den slags utbildning,

som instituten och de kommunala tekniska skolorna ger.

4.3 Läroplanen

4.3.1 Fackskoleutredningen

I detta avsnitt ges en kompletterande översikt över FU:s förslag till timplaner

för fackskolan och en kortfattad beskrivning av vissa ämnen. För en

mera ingående redogörelse i detta hänseende hänvisas till SOU 1963: 50 kap. 8:

Läroplan för fackskolan (FU s. 264 ff.).

4.3.1.1 Veckotimtalet (FU s. 86)

FU framhåller att frågan om antalet veckotimmar i fackskolan varit föremål

för ingående överväganden. Å ena sidan är det angeläget att minska arbetsbördan

för eleverna för att bereda dem rimlig fritid med tillfälle till självvalda

sysselsättningar, föreningsverksamhet m. m. FU har å andra sidan haft stora

svårigheter att inrymma den utbildning som eleverna bör ges under de två läsåren

i fackskolan. Vid en vägning av olika önskemål och synpunkter mot varandra

har FU stannat för att föreslå att veckotimtalet i fackskolan bestämmes

till i princip 35 i båda årskurserna. Vissa variationer, i första hand nedåt men i

vissa fall även uppåt, bör dock kunna förekomma. Sålunda föreslås att frivillig

undervisning i teckning och musik skall kunna anordnas vid samtliga fackskolor

samt — som försöksverksamhet i vissa kommuner — förberedande yrkespraktik i

form av praktisk skolmässig grundutbildning (6.1.2.3) vid teknisk fackskola.

I den sociala och ekonomiska fackskolan bör rektor beredas möjlighet att nedsätta

vissa elevers arbetsbörda genom befrielse från deltagande i undervisningen

i ämne eller del av ämne för fritt tillval. Som skäl för sådan nedsättning nämner

utredningen svag hälsa, behov av stödundervisning eller behov att komplettera

vissa ämnen för byte av studieinriktning (FU s. 287 och 289).

4.3.1.2 Timplaner för fackskolan

I efterföljande tabeller återges FU:s förslag till timplaner för fackskolan (FU

s. 284 ff.).

Deltagande i undervisning i ämnen för fritt tillval är — med det undantag

som i föregående avsnitt angivits — obligatoriskt för eleverna. Varje elev har

sålunda att inför respektive årskurs välja dels en av de i timplanen för årskurserna

1 och 2 fastställda specialiseringarna med de ämnen och veckotimtal

som angives, dels i social och ekonomisk fackskola ämne(n) för fritt tillval enligt

särskilda förteckningar.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf

FU:s förslag till timplan för social fackskola

323

Veckotimmar i årskurs

1

2

Ämne

Kon-

Natur-

N atur-

sum-

Språklig

ve ten-

Språklig

veten-

tions-

samma

speciali-

skaplig

tillval5* ®

samma

speciali-

skaplig

ekono-

sering

speciali-

sering

speciali-

misk

sering

sering

g

speciali-

sering

Svenska ........

44

3

Engelska1.......

3

3

B-språk1'' 1 2 * * 5 ......

3

3

4

3

C-språk2........

44

34

4

3

Livsåskådnings-

och religions-

kunskap ......

2

Historia ........

2

3

Samhällskunskap.

4

2

Socialkunskap ...

6

Konsument-

kunskap .......

2

64

Familjekunskap .

1

Psykologi.......

2

2

Biologi .........

2

24

Matematik .....

31

31

3

Fysik ..........

24

2,54

Kemi ..........

24

2,54

2‘

Kontorsteknik ...

1

Musik..........

2(0)»

3

2

Teckning .......

0 (2)s

3

2

Slöjd ..........

34

34

Gymnastik .....

3

2

Dramatik.......

3‘

2*

Hushållsteknik ..

34

(3)4

Maskinskrivning .

34

h-1

1

w

Trafik- och

motorkunskap ..

2

Timme till

förfogande .....

1

1

Specialarbete ....

2

Summa vtr

25

7

7

3 1

22

8

8

8

8

5

Summa årskurs

354

35

4

1 Allmän eller särskild kurs.

2 B-språk = det andra språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska). C-språk = nybörjarspråk

(tyska, franska, ryska, spanska eller italienska).

a 2 vtr teckning eller 2 vtr musik.

* Vid undervisningen i vissa angivna ämnen må delning av klass eller grupp ske i den omfattning

som framgår av särskild här ej medtagen översikt (FU s. 286).

5 Efter medgivande av Kungl. Maj:t må i årskurs 2 anordnas en estetisk specialisering, då särskilda

skäl därtill föreligger. Tillvalsämnen må där utgöras av estetiska specialämnen under sammanlagt

8 vtr. Efter medgivande av länsskolnämnden må inom ramen för fritt tillval i årskurs 1

och 2 anordnas undervisning i vissa övriga estetiska ämnen.

0 I elevområde med även finskspråkig befolkning må finska kunna ingå som ämne för fritt tillval

(3 vtr) i årskurs 1 och 2. Likaledes må i fackskola med sameelever lapska kunna ingå som ämne

för fritt tillval (3 vtr) i årskurs 1 och 2.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961/.

Förteckning över ämnen för fritt tillval i social fackskola

Årskurs 1

Specialisering, 7 vtr vtr

1. B-språk1 ................. 3

C-språk .................. 4

2. Matematik1 2 .............. 3

Fysik .................... 2

Kemi .................... 2

Ämnen för fritt tillval, 3 vtr

B-språk2 (ej språklig specia
-

lisering) ................ 3

C-språk (ej språklig specialisering)

................. 3

Matematik2 (ej naturvetenskaplig

specialisering) .... 3

Hushållsteknik............ 3

Slöjd..................... 3

Dramatik ................ 3

Teckning................. 3

Musik ................... 3

Maskinskrivning .......... 3

Årskurs 2

Specialisering, 8 vtr vtr

1. B-språk1 ................. 4

C-språk .................. 4

2. Matematik1 .............. 3

Fysik .................... 2,5

Kemi .................... 2,5

3. Samhällskunskap.......... 2

Socialkunskap ............ 6

4. Kemi .................... 2

Konsumentkunskap ....... 6

Ämnen för fritt tillval, 5 vtr

B-språk2 (ej språklig speciali
-

sering) ................. 3

C-språk (ej språklig specialisering)

................. 3

Hushållsteknik3 ........... 3

Slöjd..................... 3

Dramatik ................ 2

Teckning................. 2

Musik ................... 2

Maskinskrivning .......... 1-3

Trafik- och motorkunskap .. 2

1 Särskild kurs

2 Allmän eller särskild kurs

3 Samma kurs som för årskurs 1

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964. 325

FU:s förslag till timplan för ekonomisk fackskola

Ämne

Veckotimmar i årskurs

1

2

Gemensamma

Fritt

tillval

Gemensamma

Specialisering

Fritt

tillval

Svenska .............

45

3

Engelska1............

3

3

B-språk1-1 2 ...........

3

4

C-språk2.............

35

4

Livsåskådnings- och

religionskunskap ....

2

Samhällskunskap .....

2

2

Psykologi............

2

2

Matematik ..........

3 (O)1-5

3(0)''''3

3 (O)3

Stenografi ...........

0(3)3

0 (3)s

0(3)3

Företagsekonomi .....

9

4

Maskinskrivning*.....

33

2°

Gymnastik ..........

3

2

Redovisning .........

6

Distribution .........

6

Förvaltning..........

6

Svensk

affärskorrespondens .

2

Engelsk

affärskorrespondens .

2

6

Praktiskt

sekreterararbete ....

2

Kontorsteknik*.......

3

(3)

Konsumentkunskap* ..

2

(2)

Musik* ..............

2

1—2

Teckning* ...........

2

1-2

Utländsk stenografi . . .

3

Trafik- och motor-

kunskap ...........

2

Specialarbete ........

2

Timme till förfogande

1

Summa vtr

29

6

22

6

7

Summa årskurs

356

355

1 Allmän eller särskild kurs.

2 B-språk = språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska). C-språk = nybörjarspråk

(tyska, franska, ryska, spanska eller italienska).

3 3 vtr matematik eller 3 vtr stenografi.

1 Kurserna i maskinskrivning, konsumentkunskap, musik och teckning är identiska i årskurs 1

och 2 och överensstämmer med motsvarande kurser i social fackskola, årskurs 1. Kursen i kontorsteknik

är identisk i årskurs 1 och 2.

5 Vid undervisningen i vissa angivna ämnen må delning av klass eller grupp ske i den omfattning

som framgår av särskild här ej medtagen översikt (FU s. 289).

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf

Förteckning över ämnen för fritt tillval i ekonomisk fackskola

Årskurs 1 Årskurs 2

Ämnen för fritt tillval, 6 vtr

vtr

Ämnen för fritt tillval, 7 vtr

vtr

1.

B-språk...................

. 3

1. B-språk..................

. . 4

Matematik eller stenografi .

. 3

Utländsk stenografi .......

.. 3

2.

C-språk ..................

. 3

2. C-språk .................

. . 4

Matematik eller stenografi ..

. 3

Utländsk stenografi.......

. . 3

3.

B-språk...................

. 3

3. Kontorsteknik ...........

. . 3

Kontorsteknik.............

. 3

Psykologi ................

.. 2

4.

C-språk...................

. 3

Maskinskrivning..........

.. 2

Kontorsteknik.............

. 3

4. Konsumentkunskap .......

. . 2

5.

Matematik eller stenografi ..

. 3

Psykologi ................

. . 2

Kontorsteknik.............

. 3

Musik ...................

. . 2

6.

Konsumentkunskap ........

. 2

Teckning ................

. . 1

Teckning .................

. 2

5. Konsumentkunskap .......

. . 2

Musik ....................

. 2

Teckning ................

.. 2

Musik ...................

.. 1

Trafik- och motorkunskap .

.. 2

Vart och ett av ämnena i tillvalsgrupp 6 i årskurs 1 och i tillvalsgrupp 5 i årskurs

2 förutsattes kunna ersätta något av ämnena inom övriga tillvalsgrupper i

respektive årskurs, även om härigenom en minskning av det totala veckotimtalet

sker med högst två veckotimmar.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4

FU:s förslag till timplan för teknisk fackskola

1. Maskinteknisk linje

Ämne

Veckotimmar i årskurs

1

2

Gemensamma

Gemensamma

Specialisering

Matematik ............................

6

3

Fysik .................................

4l

31

Kemi .................................

2’

Svenska ...............................

4l

Engelska ..............................

3(0)s

Tyska ................................

0(3)2

Samhällskunskap.......................

2

Företagsekonomi .......................

2

Ergonomi .............................

2

Gymnastik ............................

3

2

Teknologi M ..........................

10l

Produktion ............................

3‘

41

5S

Konstruktion ..........................

4l

5S

Energi ................................

51

5S

Elteknik ..............................

3

Summa vtr

35

30

5

Summa årskurs

351

35l

2. Elteknisk linje

Ämne

Veckotimmar i årskurs

1

2

Gemensamma

Gemensamma

Elkraftgren

Elektronikgren

Matematik ................

6

5

Fysik ......................

4‘

31

Kemi......................

2*

Svenska ....................

4‘

Engelska ..................

3(07

Tyska .....................

0(37

Samhällskunskap ...........

2

Företagsekonomi............

2

Ergonomi ..................

2

Gymnastik .................

3

2

Ellära .....................

G1

Teknologi E................

71

Elanläggning ...............

8‘

Elmaskiner.................

G1

Elektronik .................

5''

8l

Telekommunikation .........

G''

Elkraftteknik...............

51

Summa vtr

35

IG

19

19

Summa årskurs

351

35l

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

3. Byggteknisk linje

Ämne

Veckotimmar i årskurs

1

2

Gemensamma

Gemensamma

Husbyggnads-

gren

Väg- och vatten- byggnadsgren

Matematik .................

6

3

Fysik ......................

41

3''

Kemi......................

2l

Svenska ...................

41

Engelska...................

3(0)*

Tyska .....................

0 (3)*

Samhällskunskap ...........

2

Ergonomi ..................

2

Gymnastik .................

3

2

Byggnadsteknik ............

7l

Byggkonstruktion ..........

6

4

Byggproduktion ............

6

Hus- och stadsplanering ....

3

Byggnadsutformning ........

41

Byggkonstruktion, tilläggskurs

31

Anläggningsteknik ..........

3''

Vägbyggnadsteknik .........

5‘

Vattenbyggnadsteknik ......

51

Summa vtr

35

25

10

10

Summa årskurs

35''

351

4. Kemiteknisk linje

Ämne

Veckotimmar i årskurs

1

2

Gemensamma

Gemensamma

Matematik ............................

6

3

Fysik .................................

41

3''

Kemi .................................

8l

Svenska ..............................

41

Engelska ..............................

3(0)*

Tyska ................................

0(3)*

Samhällskunskap ......................

2

Företagsekonomi .......................

2

Ergonomi .............................

2

Gymnastik ............................

3

2

Teknologi K...........................

5*

Biokemi ..............................

2l

3l

Organisk kemi .........................

31

Fysikalisk kemi med analys ............

9‘

Kemiteknik............................

G1

Summa vtr

35

35

Summa årskurs

35l

351

1 Vid undervisningen i vissa angivna ämnen må delning av klass eller grupp ske i den omfattning

som framgår av särskild här ej medtagen översikt (FU s. 293).

2 3 vtr engelska eller 3 vtr tyska.

* Eleven väljer en av tre specialiseringar.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

Utöver vad som angivits i anslutning till de olika timplanerna föreslår FU

följande gemensamma bestämmelser för samtliga fackskolor.

1. Som förstärkningsanordning i årskurs 1 må uppdelning av klass ske under

en veckotimme i gemensamt ämne eller gemensam ämnesgrupp, som enligt

rektors bedömning — med hänsyn till ämnets art, lärarnas intresseinriktning

m. m. — bäst lämpar sig för studietekniska övningar m. m.

2. Friluftsverksamhet skall förekomma enligt särskilda bestämmelser och anvisningar.

I varje årskurs må två av läsårets friluftsdagar användas för

studiebesök och exkursioner.

3. Utöver timplanen må anordnas frivillig undervisning i teckning, körsång,

solosång och instrumentalmusik. Undervisningens omfattning beräknas i fråga

om teckning till en veckotimme för varje fullt deltagande trettiotal elever

och i fråga om körsång efter en veckotimme för varje fullt femtiotal deltagande

elever, dock minst en veckotimme, samt i fråga om instrumentalmusik

och solosång efter en veckotimme för varje fullt femtiotal elever vid

skolenheten. Här avsedd frivillig undervisning må samordnas med motsvarande

undervisning i andra skolformer enligt rektors närmare bestämmande

i samråd med vederbörande lärare.

4. Särskild stödundervisning utöver timplanen må efter medgivande av skolöverstyrelsen

anordnas för elever, som behöver komplettera i ämne vilket

inte lästs i grundskolan, som önskar ändra studieinriktning eller som har

behov av extra undervisning under viss begränsad tid på grund av långvarig

sjukdom eller andra liknande omständigheter.

4.3.1.3 Utformningen av vissa ämnen m.m.

I avsnittet 4.2 har uppbyggnad och innehåll i några ämnen berörts. I det

följande återges ytterligare vissa av FU:s överväganden och förslag i dessa

frågor.

Undervisningen i svenska i fackskolan avser bl. a. att utveckla elevernas förmåga

att uttrycka sig vårdat och korrekt i tal och skrift, att öva deras färdighet

att i studie- och informationssyfte läsa framställningar av olika slag samt att ge

dem ökade insikter i frågor rörande språkvård och språkriktighet. Undervisningen

vill därjämte ge eleverna ökad förmåga att förstå danska och norska i tal

och skrift. Den vill också stimulera deras intresse för litteratur, teater och film

(FU s. 52).

Eleverna skall i fackskolan ges vidgade kunskaper i minst ett främmande

språk. Då endast ett språk väljes, bör detta i de flesta fall vara engelska. Ämnet

kan på detta sätt studeras under åtta år fr. o. m. årskurs 4 i grundskolan t. o. m.

avslutandet av studierna i fackskolan. Med hänsyn till att teknisk litteratur i

relativt stor utsträckning finns tillgänglig på tyska föreslås att i den tekniska

fackskolan eleverna i stället för ett fortsatt studium av engelska får möjlighet

vidga sina kunskaper i tyslrn från grundskolan. I båda språken föreslås forell*

— Bihang till riksdagens protokoll 1961». 1 samt. Nr 171

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

komma såväl allmän kurs som särskild kurs, vilka direkt ansluter till de kurser

eleverna läst i grundskolan (FU s. 52).

I både den sociala och ekonomiska fackskolan föreslås eleverna få möjlighet

att läsa s. k. B- och C-språk. Även här föreligger kursalternativ för allmän och

för särskild kurs i anslutning till motsvarande kursplaner i grundskolan.

Utmärkande för förslaget beträffande språkundervisningen i fackskolan är en

strävan att utveckla elevernas förmåga att förstå språket i tal och skrift, att

befästa och öva deras förmåga att uttrycka sig, framför allt i tal men även i

skrift, samt att ge dem ökade kunskaper om respektive länders historia, geografi,

samhällsförhållanden och kultur (FU s. 52).

Undervisning i samhällskunskap skall ges inom samtliga fackskolor. Den

syftar till att ge vissa kunskaper om befolkning, näringsliv och arbetsmarknad

samt samhällsekonomiska, politiska och sociala förhållanden. Flera moment som

hittills ingått i ämnet geografi kommer att ingå i ämnet samhällskunskap. Samhällskunskapen

skall vidare hos eleverna utveckla förmågan att förstå, hur

samhället fungerar samt klargöra viktiga samhällsproblem (FU s. 53 f.).

Undervisning om familjen anses vara så betydelsefull, att den bör meddelas i

alla tre fackskolorna. I den ekonomiska och tekniska fackskolan, där jamiljekunskap

inte förekommer som särskilt ämne, föreslås en samordnad behandling

ske av med familjen sammanhängande frågor i de olika ämnen, vari sådana

moment ingår. I vissa fall skall timmar till förfogande kunna utnyttjas för

behandling av aktuella frågor som rör familjen (FU s. 54).

Gymnastiken får en relativt bred uppläggning i syfte att ge dels rekreation

och omväxling, dels allsidig konditionsträning. Undervisningen avses vidare ge

vissa färdigheter i arbetsteknik med anknytning till biologi och ergonomi. Den

skall dessutom syfta till att väcka bestående intresse och förståelse för behovet

av fysisk aktivitet (FU s. 54).

FU föreslår vidare att en s. k. stilkurs införs. Avsikten är att utöver den undervisning

och fostran som ges i andra ämnen ge eleverna orientering om de

enskildheter, vanor och beteenden i fråga om uppträdande, klädkultur, personlig

hygien m. m. som på arbetsplatser och i det övriga umgänget människor emellan

uppfattas som en del av begreppet personlig stil. Denna undervisning föreslås

bli förlagd till årskurs 2 med möjlighet att utnyttja timmar till förfogande. En

liknande orientering av mer begränsad omfattning skall även kunna förekomma

i den tekniska fackskolan (FU s. 54).

Ämnet socialkunskap förekommer som specialisering i årskurs 2 av social

fackskola och avser att ge en praktisk tillämpning av de teoretiska kunskaper

om institutionsvård och andra samhälleliga vårdåtgärder, socialpolitik och förvaltningsåtgärder

som ges inom samhällskunskap, familjekunskap, psykologi och

andra ämnen. FU anser att socialkunskapen med sitt stora timtal, 6 veckotimmar,

bör kunna ge en ganska omfattande orientering om de viktigaste samhälleliga

vårdområdena, t. ex. barnavård, åldringsvård, nvkterhetsvård och sjukvård.

Orienteringen bör omfatta servicebetonat arbete inom såväl offentlig som

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

enskild förvaltning och företagsamhet. Ämnet tjänar härigenom även ett yrkesorienterande

syfte (FU s. 64 f.).

Biologi föreslås som obligatoriskt ämne i båda årskurserna av social fackskola.

Undervisningen i ämnet skall ha till uppgift att öka elevernas kunskaper om

sådana biologiska företeelser som är av direkt betydelse för människans hälsa

samt för samhällets funktion (FU s. 65).

Gemensamma kurser föreslås för den sociala och ekonomiska fackskolan i ämnet

matematik. I årskurs 1 erbjudes en s. k. allmän kurs och en särskild kurs,

medan studierna i årskurs 2 endast avser särskild kurs. Inom de båda kurserna

ges relativt stort utrymme åt beskrivande statistik. I den allmänna kursen

lägges tonvikt på tillämpningsövningar i anknytning till andra ämnen i de olika

fackskolorna såsom företagsekonomi, socialkunskap, konsumentkunskap och

samhällskunskap (FU s. 52).

Kursen i matematik inom teknisk fackskola skiljer sig i flera avseenden från

den nuvarande på närmast motsvarande stadium. Vissa traditionella kursmoment

— t. ex. inom geometrin — vilka numera är inaktuella, har uteslutits

samtidigt som helt nya moment av orienterande slag tillkommit (FU s. 83 f.).

Ämnena fysik och kemi förekommer inom social fackskola på naturvetenskaplig

specialisering i båda årskurserna. Med hänsyn till att eleverna andra året

har möjlighet att övergå till annan specialisering, främst samhälls- eller konsumtionsekonomisk,

är första årskursen utformad som en avrundad kurs. Fysiken

får i båda årskurserna sin huvudsakliga inriktning på kommande praktiska

tillämpningar (FU s. 65 f.).

Karaktäristiskt för kursen i fysik inom teknisk fackskola är att moment med

stark yrkesinriktning skjutits i förgrunden (FU s. 84).

FU konstaterar att medborgarna i dagens samhälle måste vara väl förtrogna

med trafiktekniska frågor (FU s. 43 f.). Då frågan om eventuell trafik- och

motorundervisning förväntats bli föremal för mer ingående överväganden inom

bilförarutredningen, har FU ej framlagt något förslag om obligatorisk undervisning

i trafik- och motorkunskap i nagon av fackskoloma. FU har emellertid som

ämne för fritt tillval i arskurs 2 i den sociala och den ekonomiska fackskolan

föreslagit trafik- och motorkunskap, medan utrymme för detta ämne inte kunnat

beredas inom den tekniska fackskolan. Undervisningen skall bl. a. ge tillräcklig

grund för körkortsprov i vad avser dels det teoretiska provet, dels praktisk kunskap

om motorfordons konstruktion och egenskaper.

Under avsnittet 4.2.1.3 har redogjorts för den principiella uppbyggnaden av

ämnet företagsekonomi inom ekonomisk fackskola såsom ett integrationsämne

eller blockämne.

Skolbercdningens förslag till läroplan för teknisk fackskola präglades i hög

grad av motsvarande integrationssträvan i fråga om de tekniska ämnena. FU

har sökt fullfölja denna princip (FU s. 84 f.). Införandet av blockämnen bär

huvudsakligen ett pedagogiskt syfte. Om de grundläggande tekniska ämnena

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

alltför mycket skulle uppdelas i sina komponenter och undervisningen i dessa

samtidigt hålles skild från den tekniska tillämpningen, skulle elevernas möjligheter

till överblick av ämnesområdet i dess helhet minska.

I FU:s förslag har principen med blockämnen drivits längst vid utformandet

av timplan för den maskintekniska linjen. Sålunda har ämnena mekanik, hållfasthetslära,

ritteknik, materiallära och maskinelement sammansmälts till ett

ämne, teknologi. Motsvarande ämnen på de eltekniska och kemitekniska linjerna

har närmast karaktär av orienteringskurser men föreslås bli upplagda enligt

samma princip. På den byggtekniska linjen är byggnadsmekanik, hållfasthetslära

och byggnadskonstruktionslära sammanförda till ett ämnesblock, benämnt

byggkonstruktion. Ämnena byggnadsritning och byggnadsmateriallära inordnas i

blocket byggnadsteknik. Ämnet byggproduktion på samma linje har även blockkaraktär.

Ämnet telekommunikation på den eltekniska linjen innefattar moment

från såväl radioteknik som telefonteknik enligt tidigare gängse ämnesbeteckningar.

Timinar till förfogande (FU s. 55 ff.), som föreslås för den sociala och den ekonomiska

fackskolan, skall disponeras för sådana mindre moment som inte kan

eller bör infogas i något av timplanens ämnen. Dessa inslag kan dels vara av

mer tillfällig karaktär, dels avse uppgifter för vilka förutsättningarna växlar

efter lokala förhållanden. I den tekniska fackskolan har utrymme inom timplanen

inte kunnat beredas för timmar till förfogande. FU föreslår att medel ändå

skall ställas till de tekniska fackskolornas disposition för att möjliggöra motsvarande

arrangemang vid dessa genom att i erforderlig utsträckning friställa

eleverna från den vanliga undervisningen.

I fackskolan liksom inom grundskolan och det nya gymnasiet läggs stor vikt

vid träning både i självständigt arbete och i samarbete med kamraterna (FU

s. 57 f. och 98 ff.). FU föreslår att timplanen i andra årskursen av social och

ekonomisk fackskola skall upptaga två veckotimmar schemalagd tid för s. k.

specialarbete. Avsikten är att eleverna därmed skall fritt kunna välja ett antal

uppgifter, i regel minst tre, för självständig behandling. Dessa uppgifter skall

inte behöva ligga inom ett enskilt ämnes ram utan helst utgöra tillämpning av

kunskaper som inhämtats i flera olika ämnen. I så stor utsträckning som möjligt

bör uppgifterna lösas i samarbete med en eller ett par andra elever.

Specialarbetet bör enligt FU:s mening vid tjänstefördelningen inte inräknas i

viss lärares tjänst eller fördelas jämnt på lärarna. I stället föreslås att särskilda

medel, beräknade för ersättning motsvarande ÅT 30 i timtaxan, ställes till rektors

förfogande. Vid läsårets slut skall dessa medel fördelas mellan lärarna i förhållande

till i vilken omfattning dessa stått till förfogande för handledning av

specialarbetet.

Med hänsyn till svårigheten att avge ett graderat omdöme beträffande specialarbetet

föreslår FU, att utförda specialarbeten skall redovisas med en viss

utförlighet i slutbetyget.

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196 J,\

333

4.3.1.4 Riktlinjer för det inre arbetet (FU s. 91 ff.)

FU framhåller att de anvisningar som ges i grundskolans läroplan och i GU:s

förslag till läroplan för gymnasiet till stor del är giltiga också för fackskolan. De

generella synpunkter som i dessa läroplaner ges på undervisningsformer och

arbetssätt är av den karaktären att de är tillämpliga även på undervisningen i

andra skolformer. FU tar därför i huvudsak endast upp sådana frågor som är

karaktäristiska för fackskolan.

I läroplansdelen (FU s. 268 f.) understryker FU att det inte är möjligt att

framhäva någon verksamhetsform som den för olika ämnen, årskurser, elever och

lärare generellt mest ändamålsenliga eller effektiva. Variation mellan olika undervisningsformer

och arbetssätt är angelägen. Oavsett vilka verksamhetsformer

som väljes, bör emellertid eleverna ges tillfälle till självständig och allsidig

aktivitet. FU framhåller därför vikten både av starkt individualiserad undervisning

och grupparbete.

Målet för den individuella studieträningen bör enligt FU:s mening vara att

eleven efter fackskolestudiernas slut är beredd att förhållandevis självständigt

ge sig i kast med rätt omfattande arbetsuppgifteer (FU s. 95 f.). För att utveckla

elevernas förmåga i detta hänseende bör de arbetsuppgifter som eleverna

ålägges successivt växa i omfång. Det program FU föreslår är i princip av samma

karaktär som det av GU föreslagna (jfr 3.4.1.4).

Under första årskursen kan uppgifterna enligt FU:s mening till en början ges

från lektion till lektion för att senare förlängas till uppgifter som spänner över

ett större antal lektioner, s. k. långläxor. Under andra årskursen bör dessa uppgifter

kunna växa till beting. I slutskedet av studierna tillkommer i social och

ekonomisk fackskola specialarbete och i teknisk fackskola konstruktionsövningar

i vissa ämnen.

Långläxan bör i allmänhet införas under loppet av årskurs 1 — dock med

undantag för nybörjarspråken (FU s. 273 f.). I årskurs 2 avses långläxor med en

redovisningsperiod av ca en vecka komma att tillämpas generellt i den mån

studierna ej upptages av andra större uppgifter i form av beting eller specialarbete.

Långläxorna förutsätter, framhåller FU, en noggrann planering av undervisningen

och redovisningstillfällena, bl. a. för att elevernas arbetsbörda skall

bli jämnt fördelad.

FU föreslår att beting (FU s. 96 f.) obligatoriskt anordnas i ett ämne under

sista terminen i årskurs 2. FU anser att betingsläsningen inte bör vara lika omfattande

som i gymnasiet med hänsyn till dels förekomsten av självständiga

arbetsuppgifter i form av specialarbete, dels den i förhållande till gymnasiet

kortare tiden för arbetsträning, vilken är en förutsättning för framgångsrika

betingsstudier.

FU framhåller att betin gsläsning bör kombineras med koncentration av schemat

(FU s. 97 f.). FU föreslår därför att de ämnen som på timplanen har två

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Majrts proposition nr 171 år 1964-

veckotimmar eller mindre i regel koncentreras till ena hälften av läsåret, dock

med undantag för estetiska ämnen och gymnastik.

Koncentration motiveras emellertid inte enbart av betingsstudier. Koncentration

minskar även antalet samtidigt studerade ämnen och ämnen, där betingsstudier

inte används, får större samlad tid till sitt förfogande. Det blir därigenom

möjligt att använda arbetssätt som förutsätter en större grad av aktivitet

från elevernas sida. FU understryker emellertid att vid tillämpning av koncentration

sambandet och samverkan mellan olika ämnen, frågor som FU ägnat stor

uppmärksamhet (FU s. 100 ff.), måste beaktas.

FU understryker liksom GU den studietekniska träningens betydelse. FU:s

program för den grundläggande handledningen i studieteknik (FU s. 93 ff.) har

också utformats i nära anslutning till GU:s förslag. Med hänsyn till att fackskolornas

elever kommer från olika skolor och tillhör olika ålderskategorier och

därför kan förutsättas ha skiftande studievanor, framhåller FU det som väsentligt

att den grundläggande handledningen varieras efter elevernas behov. För

ändamålet föreslås en anordning med två s. k. grupptimmar i årskurs 1, varav

den ena bör vara förlagd till ämnet svenska medan den andra timmen inte bör

permanent knytas till något ämne utan läggas till det ämne där behoven synes

störst.

4.3.2 Yttranden

Skolöverstyrelsen framhåller, att det av FU föreslagna veckotimtalet

35 för båda årskurserna måste betecknas som högt, samt anför följande.

Redan en jämförelse med motsvarande förslag för gymnasiet gör det naturligt

att överväga möjligheten av en sänkning. Det måste därvid beaktas, att de

mindre studiekurser och den förlängda undervisning, som för gymnasisterna i

hög grad kan underlätta genomförandet av studierna, inte avsetts förekomma

inom fackskolan. Å andra sidan förutsätts rektor inom denna kunna medge viss

befrielse. Vidare erbjuder fackskolan rika valmöjligheter varigenom eleverna

kan finna kombinationer, som svarar mot deras individuella intressen och förutsättningar.

Slutligen torde i regel eleverna i fackskolan ha mindre förutsättningar

än gymnasisterna för de självständiga arbetsinsatser, som i gymnasiet

motiverat ett med högre årskurs sjunkande timtal. Med hänsyn härtill och till

överväganden beträffande de för olika ämnen önskvärda timtalen finner överstyrelsen

FU:s förslag motiverat.

Beträffande FU:s förslag att antalet veckotimmar i vissa fall skall kunna

varieras uppåt framhåller skolarbetstidsutredningen, att man bör eftersträva

att antalet veckotimmar i princip ej bör överstiga 35, särskilt med hänsyn till

möjligheten att införa femdagars skolvecka. Ett överskridande, som FU i vissa

fall tänkt sig, kan endast få förekomma, där undervisningen pågår sex veckodagar.

Även om en generell sänkning av lektionstiden till 40 minuter genomförs,

bör man eftersträva att inte överskrida 35 timmar. FU:s förslag att kunna

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

nedsätta antalet undervisningstimmar torde vara lämpligt nnder fackskolans

uppbyggnadsperiod men utredningen finner det tveksamt, om denna möjlighet

skall lämnas öppen även efter den egentliga utbyggnadsperiodens slut.

Allmänna synpunkter på FU:s förslag till tim- och kursplaner har

redan framkommit i vissa i det föregående återgivna eller refererade yttranden.

Den allmänna tendensen är densamma som i fråga om GU:s förslag: kursplanerna

anses för omfattande och i vissa ämnen alltför krävande. Som nämnts vid

behandlingen av GU:s läroplansförslag, framhåller skolöverstyrelsen bl. a. att

uppfattningen att ambitionsnivån skulle vara alltför hög delvis torde bero på,

att man förutsatt en väsentligt mer ingående behandling av vissa moment än

FU avsett eller räknat med fullständig täckning av ett fält, som i vissa delar

endast tänkts belyst genom exempel.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg anför att, när man

förordat allmänna överblickar av ofta avancerad natur, så synes man ha glömt

att ett rätt stort mått av detaljkunskap är en förutsättning för att dessa överblickar

skall vara meningsfyllda. Fakulteten betvivlar, att denna utbildningsmetod

skall visa sig realiserbar på det åldersstadium och med det elevmaterial

det här är fråga om. Även interimstyrelsen för universitetet i Umeå ifrågasätter

om ej kursplanerna i vissa avseenden blivit överambitiöst upplagda.

SACO framhåller beträffande den allmänna nivån och kvaliteten på utbildningen,

att FU:s förslag till kursplaner förutsätter ett elevklientel, som är av

»god gymnasiestandard». Men även om fackskolan skulle få sådana elever ställer

sig SACO tvivlande till möjligheten att inom den angivna tidsramen nå de

uppsatta målen för åtskilliga ämnen. Om fackskolan därtill får ett elevklientel

med svagare förutsättningar för teoretiska studier än det som i dag intages vid

gymnasium, kommer situationen att bli svår för både elever, lärare och skolledare.

Enligt SACO:s mening bör därför de föreslagna läroplanerna justeras och

få ett mera realistiskt innehåll i förhållande till elevernas mognad och förkunskaper.

Läroverkslärarnas riksförbund finner att det väl alltid varit så att målsättning

och kursplaner har legat på ett högt plan i förhållande till en torftigare

verklighet, men frågan är hur stor diskrepansen kan tillåtas vara mellan de utarbetade

planerna och verkligheten. Blir skillnaden för stor, uppstår misstro

bland utbildningssökande och avnämare och skolformen råkar i vanrykte.

Beträffande den sociala fackskolan anför förbundet att det funnit kursplanerna

intressanta, ambitiösa och omfattande. Men målsättningen för undervisningen

i de olika ämnena ligger för nära gymnasiets. Allmänt anser sig förbundet

kunna notera, att de äldre skolformerna praktisk realskola och flickskola

är bättre försörjda med icke-teoretiska ämnen än motsvarande fackskolor. I

skoldebatten har det ansetts önskvärt att praktiska och teoretiska utbildningsvägar

bleve likvärdiga men när det gällt att nedbringa veckoarbetstidsmängden

till ett omfång passande femdagars skolvecka, har timplanekonstruktö
-

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

rema valt att låta reduktionen gå hårdast åt icke-teoretiska ämnen. Resultatet

har blivit att teoretiskt lärostoff dominerar framhåller förbundet.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner kursplanerna omfattande

men framhåller att de endast anger ramen för verksamheten. Detta ger lärarna

stor frihet i utformningen av undervisningen. En viss risk finns därvid, att undervisningen

kan snedvridas bl. a. på grund av lärarnas specialinriktning.

Det nu framlagda förslaget beträffande ekonomisk fackskola innebär enligt

Svenska försäljnings- och reklamförbundet väsentliga förbättringar beträffande

ämnesområdet jämfört med vad som hittills erbjudits i skolorna. En fördel med

förnyelsen på denna punkt anser förbundet vara att organisationer och företag

inom marknadsförsörjningsområdet enligt de nu framlagda läroplansförslagen

bör ha lättare att finna naturliga vägar till kontakt med elever, lärare och skolor

för bistånd med hjälpmedel och annat.

Utformningen av vissa ämnen har tilldragit sig uppmärksamhet

i flera yttranden.

I fråga om ämnet svenska framhåller Modersmålsläramas förening, att

det föreslagna timtalet fyra veckotimmar i årskurs 1 och tre veckotimmar i

årskurs 2 i social och ekonomisk fackskola utgör endast ett skenbart tillfredsställande

timtal, enär detta inskränkes betydligt av att alla skrivövningar sker

på ämnets egna timmar. Föreningen anför bl. a. följande.

För att elevernas behov av grundlig språkfärdighetsträning, handledning i

grupparbetet i skapande dramatik och andra former och framför allt av en

grundlig studieteknik som grund för självständigt arbete bättre skall kunna

tillgodoses, föreslår föreningen en delad veckotimme även i årskurs 2. Att teknikerna

hela sista året skulle tvingas att avstå från språkfärdighetsträning och den

möjlighet till upplevelse och livskunskap, som FU själv betonar, är enligt föreningens

mening orimligt. För avnämarna måste en så bristfällig övning av

språket allvarligt äventyra den tekniska fackskolans studiemål och attraktion.

Humanistiska fakulteten i Uppsala frågar sig bl. a., varför timtalet i svenska

i den tekniska fackskolan så kraftigt reducerats jämfört med övriga fackskolor.

Blivande tekniker torde ha alldeles lika stort behov av förmåga att uttala sig i

tal och skrift som elever från andra utbildningsvägar.

Målsättningen och huvudmomenten för engelska, tyska och franska

anknyter enligt Riksföreningen för lärarna i moderna språk följdriktigt till

grundskolans målsättning och de olika kurserna ansluter sig logiskt till de

kurser eleverna läst i grundskolan. Beträffande förslaget till disposition samt

anvisningar och kommentarer anser dock föreningen, att de olika språken visar

stora olikheter till innehåll och form. En omfattande och genomgripande omredigering,

omarbetning och samordning mellan språken är därför nödvändig.

Vidare anser föreningen, att betingsläsning i språk ej överensstämmer med modem

språkmetodik. Den muntliga kontakten måste alltid stå i förgranden och

den praktiska språkfärdigheten är så väsentlig i fackskolan att betingsläsning

måste anses helt omotiverad.

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

Humanistiska jakulteten i Uppsala betraktar det som alltigenom otillfredsställande

att endast ett främmande språk läses i den tekniska fackskolan.

Ämnet samhällskunskap, som förekommer i samtliga fackskolor, har

intresserat flera remissinstanser. Socialstyrelsen, liksom andra, finner det synnerligen

tillfredsställande, att de samhällsorienterande ämnena givits ökat utrymme

i läroplanen. Styrelsen anför vidare bl. a. följande.

Emellertid framgår det av läroplanerna att orienteringen i samhällslivet skall

lämnas i ett stort antal olika ämnen. En sådan splittring måste medföra synnerliga

svårigheter att skapa en samlad överblick över samhällsförhållandena. Svårigheterna

understrykes ytterligare av att undervisningen i vidsträckt utsträckning

skall läggas på analys, problemlösning och diskussioner. Eu sådan splittrad

och till undervisningsformen avancerad undervisning förutsätter en väsentligt

stabilare grund av konkreta kunskaper än den som eleverna i fackskolan

har att utgå från.

Humanistiska fakulteten i Stockholm anser att FU underskattat svårighetsgraden

i de frågeställningar som den föreslår till upptagande. Däremot menar

humanistiska fakulteten i Uppsala, att kurserna i samhällskunskap och familjekunskap

verkar väl avvägda. Kraven på lärarna blir emellertid stora. Även

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner förslaget i fråga om de

samhällsorienterande ämnena i huvudsak väl avvägt. Geografilärarnas riksförbund

anser benämningen samhällskunskap olycklig, bl. a. med hänsyn till att

det i grundskolan finns ett ämne med denna benämning men med annan målsättning

och delvis annat kursinnehåll. Förbundet föreslår, att ett självständigt

geografiämne införes i årskurs 1.

Från flera håll understrykes behovet av undervisning i ämnet konsumentkunskap

men samtidigt framhålles att utformningen blivit alltför teoretisk.

Svenska slöjdföreningen finner det visserligen angeläget att det allmänna stoffet

fasthålles men målet bör vara kännedom om några få områden, vilket ger den

bästa grunden för att skaffa avsedd säkerhet och vaksamhet i egenskap av konsumenter.

Statens konsumentråd anser, att det inte klart framgår av kursplanen

hur samordning skall ske av ämnets mera teoretiska och principiella

moment och varukunskap. Den framlagda kursplanen måste ses som ett första

försök att linjera upp det nya ämnet. Vidare anser rådet att ämnet bör förekomma

i tekniska fackskolan. Svenska försäljnings- och reklamförbundet menar

att man torde ha överskattat möjligheterna att undervisa elever av denna kategori

och på detta åldersstadium i ett ämne på tämligen hög abstraktionsnivå.

Vidare anföres att undervisningen bör utformas i ett harmoniskt samspel med

den utveckling av konsumentupplysning riktad till vuxna som äger rum. Enligt

Läroverkslärarnas riksförbund synes läroplanen vara väl avpassad i årskurs 1

men i årskurs 2 alltför omfattande.

Utredningen rörande mejeriundervisningen m. m„ Biologilärarnas förening och

Riksförbundet landsbygdens folk anser att biologi bör läsas i den tekniska

fackskolan.

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Beträffande timtalet i ämnet livsåskådnings- och religionskunskap

godtas i allmänhet FU:s förslag. Från några håll, bl. a. teologiska fakulteten

i Uppsala, uttalas dock att timtalet inte är tillräckligt i förhållande till de

krav kursplanen ställer. Domkapitlen i Skara och Luleå vill ha ämnet även i

årskurs 1.

Skolöverstyrelsen föreslår att ämnet på teknisk fackskola tilldelas tva veckotimmar,

vilka skulle tas från gymnastik.

Ämnesbenämningen kritiseras vidare av några remissinstanser. Bl. a. Kristendomsläramas

förening anser att ämnet bör ges samma namn som i det nya

gymnasiet.

Kursplanerna i matematik och fysik i teknisk fackskola finner bl.a.

skolöverstyrelsen och statens naturvetenskapliga forskningsråd krävande. Överstyrelsen

framhåller emellertid att dessa ämnen ej skall studeras på samma sätt

som i gymnasiet. Då de i första hand skall utgöra grund för de tekniska tilllämpningsämnena,

är det inte avsett att eleverna vid sina studier i dessa ämnen

skall tränga så djupt in i ämnesteorin som fallet är på gymnasiet. Kunskaperna

skall visserligen täcka ett relativt stort område, men kraven på stringent bevisföring

och omfattande övningsräkning får ej bli alltför stora. Om man har

dessa fakta i minnet framstår kurserna enligt överstyrelsens mening som lämpliga.

Även matematisk-naturvetenslmpliga fakulteten i Lund finner de föreslagna

kursplanerna i dessa två ämnen lämpliga.

Enligt Läroverlcslärarnas riksförbund synes undervisning i matematik väl befogad

för dem som genomgår ekonomisk fackskola dels på grund av att åtskilliga

elever torde komma från grundskola med endast allmän kurs i ämnet, dels

på grund av de krav som ämnet företagsekonomi ställer på kunskaper i matematik.

Förbundet anser därför att ämnet skall vara obligatoriskt med inriktning

mot handelsräkning. Även TCO har denna uppfattning vad beträffar årskurs

1 men anser att man i årskurs 2 i stället skulle kunna läsa stenografi.

Att matematik föreslagits som alternativ till stenografi i bägge årskurserna skulle

enligt Sveriges handels gymnasiers riksförbund i praktiken kunna innebära att

eleverna kan gå igenom fackskolan utan andra matematiska kunskaper än de

som inhämtats i grundskolans allmänna kurs. Ämnet bör därför åtminstone i

årskurs 1 vara obligatoriskt och handelsinriktat. Sveriges köpmannaförbund

hävdar att större handelsinriktning är nödvändig. Ämnets föreslagna konstruktion

är mer avpassad till ämnesområden, som egentligen tillhör gymnasiet.

Vad beträffar maskinskrivning framhåller Svenska yrkesskolföreningen

att ämnet blivit allt viktigare. Fordringarna har ökat men timtalet tenderar

enligt FU:s förslag att minska. Ett avsevärt större timtal är därför nödvändigt.

Sveriges handelsgymnasiers riksförbund anser som ett oeftergivligt

krav vara gedigna kunskaper i denna färdighet och ämnet bör därför göras

obligatoriskt även i årskurs 2.

Blockämnet företagsekonomi i ekonomisk fackskola diskuteras av

flera remissinstanser. TCO ställer sig mycket positiv till strävan att integrera

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

stoffet från tidigare skilda ämnen och tillstyrker ämnets uppförande på schemat.

Svenska yrkesskoljöreningen finner att vid valet av lärostoff tagits stor hänsyn

till elevernas ålder och klassernas förmodade begåvningsgrad. En stor fördel

är att flera »gamla» ämnen slagits ihop och att man därigenom understryker

helhetsuppfattningen av företaget. Även Sveriges hantverks- och industriorganisation

anser ämnets konstruktion bra även om det bör utvidgas till att omfatta

flera praktiska färdighetsmoment. Den praktiska sidan av ämnet betonas

också av Svenska samfundet för af färsutbildning, som framhåller önskvärdheten

av en starkare konkretisering av undervisningen i distribution. Betydelsen av

en helhetsbild av företaget med dess olika funktioner understrykes av SvensJca

inköpsledares förening. Sveriges köpmannaförbund påpekar vikten av att undervisningen

begränsas till enklare uppgifter och övningar. Beträffande timtalet

i ämnet anser Sveriges handels gymnasiers riksförbund det ur pedagogisk synpunkt

olämpligt att fördela ämnet på de två årskurserna med 9 veckotimmar i

första och 4 veckotimmar i andra årskursen. Mer än 25 % av totala timtalet i

årskurs 1 skulle då utgöras av ett enda ämne. En omfördelning mellan årskurserna

skulle ge den fördelen, att eleverna bättre kunde tillgodogöra sig undervisningen.

Även Läroverksläramas riksförbund påtalar det höga timtalet i årskurs

1. Genom att ge större utrymme relativt sett åt ämnet i årskurs 2 torde

en viss nedskärning av timtalet vara möjlig.

Skolöverstyrelsen delar inte FU:s uppfattning att företagsekonomi på den

byggtekniska linjen skall ingå i ämnet byggnadsproduktion. Överstyrelsen anför

följande.

Risk finns att ämnet därmed negligeras eller skjuts i bakgrunden. Företagsekonomin

som självständigt ämne torde tvärtom inom denna linje vara mer

motiverad än på andra linjer. Medan näringslivet i övrigt sedan länge varit

företagsekonomiskt och industriellt genomsyrat, syns byggnadsbranschen först

under efterkrigstiden ha fått en mer genomgripande industriell prägel. Att blivande

arbetsledare inom byggnadsindustrin får en om ock blygsam företagsekonomisk

undervisning är därför utan tvivel nödvändigt. Överstyrelsen föreslår

att två veckotimmar utbryts ur ämnet byggnadsproduktion i årskurs 2 och

anslås till ämnet företagsekonomi. I

I fråga om blockämnet teknologi framhåller Svenska yrkes skoiför eningen

att de ämnesmoment som här integrerats gett ämnet en naturlig och logisk

helhet och därvid synes kunna bli till stor hjälp för lärarens uppläggning av

undervisningen. Skolöverstyrelsen understryker att ett blockämne ställer stora

krav på läraren och anför härom bl. a. följande.

Så t. ex. innehåller teknologi sex komponenter. De svårigheter som är förknippade

med integration får alltså inte underskattas. En noggrann uppföljning

av den försöksverksamhet som nu pågår i ämnet måste sedermera göras. Det

är därför förtjänstfullt, att FU i sitt kursplaneförslag just för de tekniska blockämnena

utarbetat och presenterat jämförelsevis detaljerade scheman för hur

de olika momenten pedagogiskt skall samarbetas med varandra. Den föreslagna

organisationen av ämnet teknologi torde dock redan nu böra överses i syfte att

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1961+

åstadkomma en bättre integration. Trots svårigheterna med blockämnen finner

överstyrelsen den pedagogiska vinsten med deras införande i fackskolan så avsevärd,

att svårigheterna måste övervinnas.

Skolöverstyrelsen finner vidare, att tekniska fackskolans ämnesbeteckningar

bör bearbetas så att de bättre överensstämmer med GU:s något rationellare och

modernare förslag.

För social och ekonomisk fackskola föreslagna timmar till förfogande

och specialarbete finner skolöverstyrelsen värdefulla. Målsmännens

riksförbund anser timmar till förfogande vara utomordentligt värdefulla och

utgöra en av de väsentligaste nyheterna i den gymnasiala undervisningens omdaning.

Tilldelningen av tid härför synes dock riksförbundet vara rätt torftig

för den sociala och otillräcklig för den ekonomiska fackskolan. Att den tekniska

fackskolan blir helt utan anser riksförbundet orimligt. Även i många yttranden

till skolöverstyrelsen har liknande synpunkter framförts. TCO anser likaledes,

att den tekniska fackskolan måste få motsvarande arrangemang.

Specialarbete finner Målsmännens riksförbund synnerligen betydelsefullt för

att fackskolan skall nå sitt mål att lära eleverna att arbeta självständigt och

Läroverksläramas riksförbund anser att det föreslagna specialarbetet kan bli

stimulerande och utvecklingsfrämjande för eleverna. Specialarbetet synes enligt

TCO.s mening kunna bli värdefullt för eleverna. De bör därigenom få goda möjligheter

att tillämpa inom skolan inhämtade kunskaper på problem och uppgifter

gällande samhället, näringslivet, familjen m. m. och på så sätt erhålla

träning och anpassa skolkunskaper till verklighetsnära verksamhet. Genom uppgifter

inom ramen för specialarbetet bör det också bli möjligt att samordna och

integrera olika ämnen och däri ingående stoff och aktiviteter.

Flertalet remissinstanser tillstyrker de av FU föreslagna allmänna riktlinjerna

för det inre arbetet, några dock med vissa mindre påpekanden.

Särskilt betonas vikten av att bibringa eleverna studie- och arbetstekniska färdigheter.

Skolöverstyrelsen finner det självklart att en gemensam pedagogisk

grundsyn skall prägla arbetet inom olika skolformer och anför vidare följande.

FU har med rätta utgått från att undervisningsformer och arbetssätt måste

anpassas bl. a. efter elevernas intresse och mognadsnivå och efter lärarnas förmåga

och inriktning. Det är en angelägen uppgift att praktiskt pröva i vilka

avseenden det inre arbetet bör läggas upp olika inom gymnasiet och fackskolan

för att motsvara den för var och en av dessa skolformer karaktäristiska målsättningen

m. m.

Den studietekniska handledningen sker speciellt genom s. k. grupptimmar.

Dessa timmar är färre i fackskolan än i gymnasiet men överstyrelsen finner

de skäl, som anförs för det lägre timtalet i nuvarande lärarsituation, acceptabla.

TCO konstaterar med tillfredsställelse, att den enhetliga syn på hela vårt

skolväsen, som präglat GU:s bedömningar och förslag, också har varit vägle
-

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196A

dande för FU:s arbete och ansluter sig sålunda till de av FU angivna riktlinjerna

för fackskolans inre arbete.

Förutsättningen för att de nya arbetsformerna i fackskolan skall bli effektiva

är, framhåller Läroverksläramas riksförbund, att eleverna verkligen redan på

grundskolans högstadium blivit väl förtrogna med dem. Riksförbundet anför

vidare bl. a. följande.

Fackskolan har inte tid att på två år både introducera en ny metodik och

vinna goda resultat med hjälp av den. Hittills gjorda erfarenheter av veckoläxor

och beting har visat att dessa arbetssätt är stimulerande för studiebegåvade

elever med studievänlig miljö. Med andra förutsättningar för eleven kan

dessa arbetsformer bli fruktansvärt betungande. Flera ämnesrepresentanter har

också bedömt utsikterna som små att genomföra ett dylikt program. Verksamhetsformerna

anser sålunda förbundet vara alltför ambitiöst planerade i förhållande

till kursomfånget och det elevmaterial, som fackskolan kan väntas få.

4.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning

4.4.1 Fackskoleutredningen

4.4.1.1 Allmänna synpunkter (FU s. 114 ff.)

FU erinrar om att det i direktiven för utredningen framhållits som önskvärt,

att den kompetens som genomgången fackskola kommer att ge belyses genom

att ställas i relation till de krav på grundläggande kunskaper och färdigheter

som föreligger på olika yrkesområden.

FU anser att sådana krav översiktligt kan uppdelas på kompetenskrav och

meritkrav samt anför i anslutning därtill följande.

I vissa fall uppställes krav på formell kompetens, dvs. en skol- eller yrkesutbildning

skall ha meddelat kunskaper i speciella ämnen eller färdigheter av

visst slag för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen vid t. ex.

en fackutbildningsanstalt eller yrkesutövaren skall anses behörig att uppehålla

en viss befattning. Kompetensvärdet av en skolform är sålunda beroende av

huruvida skolformen i fråga givit den utbildning som erfordras som ett minimum

för inträde i annan skola eller för anställning med vissa arbetsuppgifter.

I andra fall är det riktigare att tala om meritvärde än kompetensvärde: Skolunderbyggnad

på viss nivå utgör minimikrav, men en högre skolunderbyggnad

ger ett extra meritvärde; viss förpraktik kan krävas och ge poäng, men överpraktik

eller praktik som bedöms vara av speciellt stort värde kan ge extra

meritvärde och extrapoäng. Somliga fackutbildningsanstalter och yrkesområden

har mycket starkt fixerade meritvärdesbestämmelser medan andra strävar efter

att med andra medel, t. ex. provtjänstgöring, personliga intervjuer, muntliga

referenser osv. bilda sig en uppfattning om »individen bakom meritförteckningen».

Meritvärdet av en utbildning är emellertid oavsett fixering av nivåer i

hög grad en konjunkturfråga. Meritvärde innebär med andra ord det faktiska,

reella värde, som cn utbildning har, beroende på tillgång och efterfrågan på

sökande inom ett område.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196J+

FU framhåller vidare att det under en övergångstid, när gamla och nya utbildningsvägar

löper parallellt, knappast är möjligt att stanna för någon mer

fixerad eller strikt meritvärdesbedömning av fackskolans utbildning. Då därjämte

en tendens att frångå formella meritvärderingsbestämningar för närvarande

gör sig gällande, har FU främst inriktat sig på att bedöma vilka yrken

och arbetsområden som är lämpliga för eleverna med hänsyn till de kunskaper

och färdigheter som förvärvas i fackskolan.

FU:s bedömning utföres i stort på samma sätt som motsvarande bedömning

av 1957 års skolberedning, dock med ökat hänsynstagande till nuvarande starka

tendens till skärpning av kravet på skolunderbyggnad. Enligt FU:s mening kan

generellt framhållas, att fackskolan ger eleverna följande möjligheter, nämligen

(FU s. 118)

a) att fortsätta med utbildning av allmän eller yrkesutbildande art,

b) att direkt övergå till arbetslivet som befattningshavare på mellannivå,

t. ex. som assistenter till högre befattningshavare, arbetsledare för mindre avdelningar

eller som självständiga yrkesutövare,

c) att utbilda sig vidare inom speciella verk, förvaltningar eller företag.

4.4.1.2 Den sociala fackskolans kompetensvärde (FU s. 118 ff.)

FU framhåller att utbildning från den sociala fackskolan bör bli speciellt användbar

för aspirantutbildning samt för assistentyrken på socialvårdens område

och det hushållstekniska området.

FU erinrar om att skolberedningen redovisade ett försök att analysera de

reella kunskaper som måste krävas av eleverna för att de skulle kunna antingen

tillgodogöra sig undervisningen i en på fackskolan följande utbildning eller fullgöra

vissa bestämda arbetsuppgifter i ett yrke. För att en analys av detta slag

skall kunna ge ett mer definitivt besked om den sociala fackskolans kompetensvärde,

krävs enligt FU:s mening så omfattande och ingående undersökningar

att det inte ansetts möjligt att nu utföra dessa. FU finner det inte heller önskvärt

att för närvarande mera definitivt precisera den sociala fackskolans kompetensvärde.

FU nämner emellertid ett antal yrkesområden, som kan tänkas bli

den sociala fackskolans huvudsakliga avnämare. Vid bedömningen av denna

fråga har FU haft följande allmänna utgångspunkter:

1. Yrken och utbildningsvägar, dit ett stort antal studenter söker sig men där

krav på studentexamen ej föreligger.

2. Yrken och utbildningsvägar, där det reellt fordras något högre skolunderbyggnad

än den som motsvarar realexamen.

3. Yrken och utbildningsvägar, där det formella kravet är realexamen, men där

i praktiken flertalet antagna har på visst sätt kvalificerad realexamen eller

studentbetyg i vissa ämnen.

Yrkena har FU sammanfört i följande större grupper: Pedagogiska, sociala

och vårdande, hushållstekniska, arbetsledande, servicebetonade och konstnärliga.

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 196^

I gruppen pedagogiska yrken nämner FU förskollärare, vissa klasslärare,

slöjd-, tecknings-, musik-, hushålls-, textil- och bamavårdslärare.

Sociala och vårdande yrken och utbildningar exemplifieras med socialinstitut,

diakonutbildning, polisutbildning, sjuksköterskeutbildning, röntgen-, radioterapioch

operationsassistent, arbetsterapeut, vårdpersonal för psykiskt utvecklingsstörda

och mentalsjuka, ålderdomshemsföreståndarinna, bamhemsföreståndarinna

(socialpedagog), tandsköterska, ungdomsledare, ungdoms- och fritidskonsulent.

I gruppen hushållstekniska yrken och utbildningar nämner FU storhushållsföreståndare

(ekonomi-, internat- och hemföreståndare), hushållstekniska kurser

och butikskonsulenter.

Bland utbildningar till arbetsledande yrken (ej tekniska) anger FU befälsutbildningar

inom jordbruk, trädgård och skogsbruk, sjöbefälsutbildning, direktrisutbildning

inom konfektions- och trikåindustri, grafiska institutets kurser samt

försvarets och kommunikationsväsendets olika utbildningar.

Inom gruppen serviceyrken nämner FU bl. a. apotekstekniker, trafikvärdinna,

yrken inom hotell och restaurang, resebyråtjänsteman, postexpeditör, telegrafexpeditör,

viss personal inom försäkringsbolag och försäkringskassor samt

skönhetsvårdsyrken.

I gruppen konstnärlig utbildning inbegriper FU utbildning vid konstfackskolan,

reklam-, textil-, teater- och musikutbildning, tandtekniker-, fotograf-,

kartritnings- och ritbiträdesyrkena.

4.4.1.3 Den ekonomiska jackskolans kompetensvärde (FU s. 124 ff.)

FU framhåller att den ekonomiska fackskolan avses ge en utbildning som är

lämplig för befattningshavare på mellannivå, vilket innebär att befattningshavarna

inte har företagsledande arbetsuppgifter men ej heller rutinarbete.

Undervisningen syftar till en god allmän kontorsutbildning för vida områden

inom såväl enskild och allmän förvaltning som andra delar av näringslivet.

FU framhåller att floran av utbildningsvägar med likartat syfte för närvarande

är stor. Det vore därför en fördel om större enhetlighet kunde uppnås.

FU anser att den ekonomiska fackskoleutbildningen med all sannolikhet i framtiden

kommer att bli ett normgivande begrepp, vilket kommer att bidra till att

öka värdet av skolans kompetens.

FU nämner speciellt att den ekonomiska fackskolan ger lämplig utbildning

för blivande sekreterare och korrespondenter, för inköps- och försäljningspersonal

samt för olika yrken med allmänt kamerala arbetsuppgifter såsom bokföring,

redovisning, kalkylering, kassagöromål, budgetering, statistik, avlöningsredovisning

m. m. Vidare kan denna fackskola ge en lämplig grundutbildning för

personal inom reklam och PR-verksamhet samt för värdinneyrken av olika slag.

4.4.1.4 Den tekniska jackskolans kompetensvärde (FU s. 126 ff.)

Skolberedningen avsåg att den tekniska fackskolan skulle leda fram till en

lägre ingenjörskompetens, motsvarande den kompetens som nu erhålles vid tekniska

aftonskolor, kommunala tekniska skolor och tekniska institut.

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år I961i
Vid

remissbehandlingen av skolberedningens förslag gjordes vissa erinringar

mot den tekniska fackskolans utformning. Bl. a. ansågs skolan få svårt att hävda

sig i förhållande till existerande olika tekniska utbildningsvägar.

FU framhåller att utbildningen vid den av FTJ föreslagna tekniska fackskolan,

vilken i förhållande till skolberedningens förslag fått större inslag av allmänna

ämnen, inte bör jämföras med nu existerande utbildningsformer. Utbildningen

har givits en ny karaktär och kommer så småningom att bli ett begrepp i det

allmänna medvetandet. FU anser att då den tekniska fackskolan i en framtid

ersatt de många utbildningsvägar på denna nivå som nu finns, kommer detta

att medföra en enhetlighet i utbildningssystemet, som gör det betydligt lättare

för den mottagande parten att bedöma en sökandes teoretiska meriter. Detta

kommer att innebära en lättnad även för föräldrar och elever.

Av den tekniska fackskolans elever kan somliga beräknas fortsätta med mer

teoretiska studier medan andra kommer att bli verksamma i befattningar på

mellannivå. Några kommer att använda sin fackskolutbildning som grund för

verksamhet på helt andra yrkesområden än det tekniska, t. ex. för verksamhet

inom jordbruk, skogsbruk, fiskerinäring, sjöfart. Vissa andra torde efter fackskolan

söka sig till fortsatt utbildning inom olika verk och företag, t. ex. försvaret,

kommunikationsväsendet och lantmäteriet. Genom den föreslagna kemilinjen

bedömes den tekniska fackskolan också komma att ge kompetens för

åtskilliga befattningar inom kemisk industri, såsom cellulosa-, läkemedels-, livsmedels-

och plastindustri. Vetenskapliga institutioner samt hälsovården beräknas

också komma att höra till avnämarområdet för teknisk fackskola.

4.4.1.5 Avslutande synpunkter (FU s. 129)

FU anser att ett alltför definitivt angivande av fackskolans kompetensvärde

för närvarande knappast är önskvärt. FU uttalar härom bl. a. följande.

En omfattande utredning angående grundskolans kompetensvärde pågår för

närvarande. Resultaten av denna ingående undersökning bör kunna ge en anvisning

om vilka instanser som icke eller med tvekan kommer att godkänna

grundskolan som tillräcklig kompetens. Först när denna utredning kommit fram

till resultat som man kan bygga vidare på och när den försöksverksamhet med

fackskola som startat innevarande läsår pågått en tid, bör ett slutgiltigt bedömande

av fackskolomas kompetensvärde göras.

I nuvarande skede då erfarenhet av fackskoloma saknas kan mottagande

instanser inte med någon större grad av säkerhet uttala sig om skolformens

kompetensvärde. Underhandlingar med representanter för avnämarna skulle

då kanske medföra att krav på fackskola emellanåt uppställdes för områden,

där grundskola bör vara tillräcklig skolunderbyggnad. Sådana underhandlingar

skulle vidare kunna medföra att fackskolekompetensen bedömdes för låg i fall

där den bör vara tillräcklig.

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

345

4.4.2 Yttranden

Åtskilliga synpunkter på kompetensvärdet av fackskolans utbildning

har tidigare redovisats i samband med yttranden över fackskolans

innehåll, utformning och differentiering.

Skolöverstyrelsen uppehåller sig utförligt vid de allmänna synpunkterna och

anför i huvudsak följande.

Vid bedömningen av fackskolornas kompetensvärde bör man liksom FU hålla

i minnet, att det hela tiden pågår en utveckling mot högre utbildningskrav i

och med att produktionsprocesserna kompliceras och samhällstjänsterna utvecklas

och differentieras. En gentemot denna tendens stridig utveckling utgör

dock den ökade klarsynen beträffande vådan och onödigheten av stränga formella

kompetenskrav och insikten om att framgång i studier och yrke inte alltid

står i direkt samband med betygshöjd eller examensnivå.

Överstyrelsen konstaterar att FU ägnat större omsorg åt att söka beskriva

den sociala än den tekniska och den ekonomiska fackskolans kompetensområde

och finner detta i och för sig naturligt. De båda senare skolorna beräknas mer

självklart tillgodose nu existerande utbildningars avnämarområden även om

man inte ännu helt kan överblicka i vilken utsträckning så kommer att ske.

Överstyrelsen framhåller vidare att det av FU använda uttrycket »på mellannivå»

med nödvändighet ännu är diffust men att en noggrannare precisering än

FU:s kräver en mycket grundlig analys. Fackskolans kompentensområde kan allmänt

sägas ligga mellan grundskolans och gymnasiets men överstyrelsen anser

att avgränsningen varken kan eller bör vara skarp. Härtill kommer att grandskollinjernas

kompetensområden ännu inte är helt kartlagda och att åskilliga

oklara synpunkter kvarstår beträffande gymnasiets kompetensområde. Bedömningen

av fackskolekompetensen sammanhänger emellertid också med de hittillsvarande

rekryteringsområdena för elever från praktisk realskola, flickskola

och vissa yrkesskolkurser. Den beror vidare av värdet av folkhögskolans kurser

och givetvis av balansen mellan tillströmningen till fackskolan och behovet av

fackskoleutbildade, framhåller överstyrelsen, och fortsätter:

I denna situation — då det gäller att söka precisera fackskolomas kompetensvärde

på arbetsmarknaden och därigenom deras dragningskraft på ungdomen —

framförs ofta önskemål om ett från början fast kompetensvärde. Överstyrelsen

upprepar och instämmer därvid i FU:s överväganden att en sådan »fast kompetens»,

om man därmed menar att man skulle formellt och reellt försäkra sig

om förtursrätt för fackskolungdomar vid vissa angivna utbildningsanstalter och

yrken, är icke för närvarande möjlig att upprätta, om ens principiellt önskvärd.

Det senare bör bli föremål för fortsatta överväganden, när man fått mer erfarenhet

av de kompetensområden, som tenderar att bli fackskolungdomamas naturliga

i kraft av utbildningens sakliga värde.

På bestämda punkter skulle det dock kunna övervägas huruvida fackskolan

inte borde kunna gc en motsvarighet till tidigare klart definierade examina eller

kompetenser i form av certifikat. Överstyrelsen menar, att sådana överväganden

i så fall bör göras under arbetet med ett fortsatt fixerande av fackskolornas

kompetensområde och kompetensvärde.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

Överstyrelsen drar upp följande riktlinjer för ett handlingsprogram på detta

område.

En informationsverksamhet liknande den som för närvarande bedrivs beträffande

grundskolans kompetensområde bör igångsättas, när beslut om fackskolornas

organisation och innehåll föreligger. I samband därmed bör ömsesidiga

klarlägganden från överstyrelsens och avnämarnas sida ske om önskemål och

eventuella krav. Denna information och detta klarläggande kan då göras mot

bakgrunden av grundskolans någorlunda klarlagda kompetensområde parallellt

med motsvarande överväganden beträffande gymnasiet på punkter där övergränsande

områden redan finns eller kan förutses. Informationen bör ske under

hänsynstagande även till folkhögskolans kompetensområde. Vidare bör man, där

så blir aktuellt, beakta avvägningen mellan högre skolunderbyggnad jämte kortare

eller ingen praktik och lägre skolunderbyggnad jämte längre praktik.

Skolöverstyrelsen säger sig ha för avsikt att följa några kullar av fackskolelever

för att erhålla erfarenheter beträffande rekrytering, studieframgång och

kompetensområde.

I yttranden till skolöverstyrelsen framhålles i ett tiotal fall att det varit av

vikt att fackskoleutbildningens kompetensvärde kunnat anges av FU.

Överstyrelsen jör yrkesutbildning har i huvudsak samma uppfattning som

skolöverstyrelsen vad gäller fackskolans kompetensvärde. Överstyrelsen framhåller

följande.

FU torde ha företagit så omfattande utredningar beträffande kompetensvärdet,

som man kan begära med hänsyn till den mycket begränsade tidsrymd,

som stått till förfogande. Det är emellertid otvivelaktigt nödvändigt, att fastare

bestämningar av kompetensvärdet för vissa fall — fortsatt utbildning och

tillträde till vissa befattningar — kommer till stånd för att ungdomarna skall

få en uppfattning om fackskolans roll för framtida arbetsuppgifter. Överstyrelsen

vill i detta sammanhang erinra om att den gemensamt med skolöverstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit inrättandet av ett statligt kompetensråd.

Även arbetsmarknadsstyrelsen understryker vikten av att förslaget om inrättande

av ett permanent statligt kompetensråd aktualiseras och utvidgas att

omfatta även fackskolomas kompetensområde.

Av tio länsstyrelser som yttrat sig om kompetensfrågan har nio ansett att

kompetensvärdet måste klarläggas och definieras bättre än som skett hittills.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har däremot funnit det välbetänkt, att FU

icke framlagt något förslag i fråga om värdet av fackskolans slutbetyg, och

ansett att frågan härom sedermera bör tas upp till nytt övervägande.

Behovet av precisering rörande kompetensvärdet och målinriktningen hos

fackskolan har också understrukits av ett flertal organisationer och sammanslutningar.

Sålunda har synpunkter i den riktningen framförts av bl. a. Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Svenska kommunförbundet och Svenska

stadsförbundet, SR, SACO och TCO.

Nästan alla de remissinstanser, som hävdar behov av klargöranden och preciseringar

beträffande kompetensvärdet, framför såsom motiv för sin stånd
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1961+

punkt att fackskolans attraktionsförmåga och egenvärde härigenom skulle öka.

Svårigheten att fixera kompetensvärdet har emellertid också uppmärksammats.

TCO anför följande.

Organisationen vänder sig bestämt mot FU:s uppfattning att det inte skulle

vara »lämpligt» att precisera och fastställa fackskolans kompetensvärde. Tvärtom

måste det vara av största betydelse för ungdomarnas och föräldrarnas värdering

av den nya skolformen, om man redan från starten klarare kunde ange

utbildningens kompetensvärde. TCO har mera förståelse för FU:s bedömning

att det för närvarande inte är »möjligt» att ge fasta kompetensvärden för fackskolans

olika slag av utbildning. Eftersom inga erfarenheter av skolformen ännu

finns och försöksverksamheten ännu inte hunnit mer än påbörjas, måste det

naturligtvis vara mycket svårt att åstadkomma en sådan verklighetsgrundad

bestämning.

TCO fäster emellertid största vikt vid att frågan om fackskoleutbildningens

kompetensvärde under den närmaste tiden uppmärksammas. Organisationen

utgår ifrån att den tas upp till ytterligare prövning, så snart tillräckliga erfarenheter

vunnits om den nya skolformen. Målet bör då vara att fastställa kompetensvärdet

för respektive studievägar inom fackskolan genom att ange dels

möjligheterna i fråga om anknytande fortsatt allmän eller yrkesinriktad utbildning

och dels möjligheterna att direkt erhålla anställningar inom relevanta

sektorer i näringslivet.

Riksförbundet landsbygdens folk understryker i detta sammanhang att införandet

av fackskolekompetens icke får medföra en höjning av kompetenskravet

för tillträde till utbildningsvägar, för vilka grundskolan bör ge tillräcklig

förutbildning.

Förutom allmänna och principiella synpunkter på fackskolans kompetensvärde

har flera remissinstanser även behandlat de olika fackskolornas

kompetensvärde och i vilken utsträckning fackskoleutbildad ungdom

kan med fördel användas inom det verksamhetsområde, som ligger vederbörande

remissinstans närmast.

Många av dessa uttalanden går därvid ut på att fackskolan inte kan läggas

till grund för vissa karriärer. Sålunda förklarar generaltullstyrelsen att fackskolan

inte torde ge tillräckliga förkunskaper för kammarskrivarkarriären och att

elev från fackskola inte kan direkt vinna inträde i tullkontoristkurs. 1962 års

polisutbildningskommitté uttalar att fackskolan inte torde kunna läggas till

grund för polisrekryteringen. Samarbetsnämnden för journalistinstituten är inte

redo att tillstyrka att genomgången fackskola generellt skall berättiga till inträde

till journalistinstitutet. Lantbruksstyrelsen menar att den föreslagna fackskolan

inte meddelar tillräcklig grundutbildning för de tekniskt-biologiska yrkena inom

lantbruket.

Bland mera positiva uttalanden märks järnvägsstyrelsen, som förklarar att

fackskolan synes fylla de krav som inom statens järnvägar utförd kompetensutredning

ställt på vissa icke tekniska tjänster tillhörande den högre karriären

samt gencralpoststyrelsen, som allmänt uttalar att goda möjligheter till vidare
-

s. 348 Kontrollera mot PDF

348 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

utbildning och befordran bör kunna finnas för postanställda med fackskoleutbildning.

Den sociala fackskolans kompetens v är de diskuteras av några

remissinstanser, bl. a. av TCO, som i stort sett kan ansluta sig till den av FU

gjorda bedömningen av troliga avnämarområden. Organisationen menar emellertid

att man vid en mera långsiktig bedömning får ta mer hänsyn till den allmänna

höjningen av utbildningsnivån än vad FU gjort. Sålunda bedömer TCO

det så att lärarutbildningen i framtiden i huvudsak kommer att grundas på

gymnasiestudier. Detta kan enligt organisationen förmodas komma att gälla

även åtskilliga sociala och vårdande yrken, bl. a. sjuksköterskorna. Beträffande

sistnämnda yrkesgrupp citeras Svensk sjuksköterskeförening som i yttrande till

TCO bl. a. uttalar att den sociala fackskolan är den fackskola, som bäst tillgodoser

de kunskaper, som behövs som underlag för sjuksköterske- och assistentutbildning

och att organisationen därför med tillfredsställelse konstaterar att

inom denna skola särskild vikt lagts vid sådana ämnen, som ger vidgad människokunskap

och ökad kännedom om samhället och dess funktion samt inom naturvetenskapliga

ämnen och språk.

Medicinalstyrelsen förklarar att den sociala fackskolan med naturvetenskaplig

specialisering och tillval av språk som regel bör ge en tillfredsställande grund

för sjuksköterskeutbildning.

Den tekniska fackskolans kompetensvärde behandlas av flera

remissinstanser, av vilka någras, bl. a. Svenska arbetsgivareföreningens och Sveriges

industriförbunds, inställning tidigare redovisats (4.2.2).

Positiva utalanden göres av bl. a. medicinalstyrelsen, som förklarar att teknisk

fackskoleutbildning är lämplig grundutbildning för bl. a. röntgen- och laboratorieassistenter

och douiänstyrelsen, som anför att teknisk fackskola torde

erbjuda en lämplig utbildning för de specialister, som i samband med den snabba

mekaniseringen av skogsbruket knutits till vissa skogliga företags staber men

att å andra sidan förvaltare och arbetsledare inom skogsbruket endast i ringa

grad torde kunna rekryteras från fackskola.

Den tekniska fackskolans utbildning kan enligt sjöfartsstyrelsens mening —

på grund av de speciella förhållanden som råder inom sjöfarten — inte utan

komplettering godtas som grund för behörighet att utöva maskinbefäl på fartyg,

och enligt lantmäteristyrelsen kan en mätningsteknisk utbildning inte lämpligen

konstrueras som komplettering i anslutning till den tekniska fackskolan.

Att den tekniska fackskolan skulle kunna leda fram till institutsingenjörskompetens

bestrids eller ifrågasättes vidare av överbefälhavaren, Tekniska läroverkens

ingenjörsförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges

hantverks- och industriorganisation.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund anför:

Endast i undantagsfall kan fackskoleteknikerna räkna med att bli erbjudna

befattningar, som för närvarande upprätthålles av institutsingenjörer. I stället

måste man förutsätta att flertalet kommer att inplaceras på arbetsuppgifter,

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

349

som för närvarande i huvudsak fullgörs av personer utan någon egentlig teknisk

utbildning men med god yrkespraktik. Ett karakteristiskt drag för dessa befattningar

är att vidare avancemang ofta förutsätter en förhållandevis omfattande

teoretisk-praktisk kompetens, många gånger betydligt högre än den fackskolan

skulle ge. Man riskerar således att fackskoleteknikerna redan efter något

års verksamhet är hänvisade till att komplettera sin teoretiska utbildning för

att kunna bli befordrade.

Svenska fackingenjörers förbund förklarar att, om den tekniska fackskoleutbildningen

slutar utan klart angiven kompetens, som ligger tillräckligt högt,

man får endast en ny biträdeskategori på ritkontor och laboratorier med okvalificerade

uppgifter.

TCO anser att FU beträffande den tekniska fackskolans kompetens motsäger

sig själv genom att FU dels anger att utbildningen skall göra eleverna skickade

att efter skolgångens slut direkt inträda i näringslivet på i stort sett sådana

befattningar, som de s. k. institutsingenjörerna tidigare rekryterat, dels uttalar

att utbildningen inte skall jämföras med nu existerande utbildningsformer utan

blir en ny utbildning, som så småningom också kommer att bli ett begrepp i

det allmänna medvetandet. TCO anför vidare:

Organisationen ansluter sig emellertid till FU:s sistnämnda uppfattning, alt

det är fråga om en helt ny utbildning och denna utbildning inte är direkt jämförbar

med någon nu existerande. Av den anledningen tar också TCO avstånd

från FU:s jämförelse med nuvarande institutsingenjörer. Utbildningen för poster,

som dessa hittills rekryterat, kommer med all säkerhet att till större delen

ske inom gymnasiets tekniska sektor med dess 4-åriga studiegång. Fackskoleutbildningen

däremot kan bedömas föra fram till uppgifter på lägre nivå.

4.5. Departementschefen

4.5.1 Mål och innehåll

I det föregående har jag konstaterat, att efterfrågan på utbildning ovanpå den

obligatoriska skolan kommer att öka så starkt och få en sådan inriktning att den

inte kan tillgodoses enbart av utbildningsvägar, som i sina huvuddrag motsvarar

nuvarande gymnasier och yrkesskolor. I det gymnasiala skolsystemet behövs

nya studievägar, som ger en relativt bred grundutbildning men likväl är klart

målinriktade och vilka snabbare än gymnasiet leder till yrkesverksamhet eller

fortsatt mer specialiserad utbildning. Detta behov bör kunna tillgodoses av

fackskolan, om denna får en i förhållande till gymnasiet och yrkesskolan lämplig

utformning.

FU:s uppfattning att fackskolan skall ge en bred grundutbildning med relativt

stora inslag av allmän utbildning delas i det stora hela av remissinstanserna,

även om bedömningarna skiftar av hur långt man skall gå i detta avseende i

fråga om de olika studievägarna. Denna allmänna karaktäristik av fackskolans

mål är enligt min mening riktig, och jag finner det naturligt att FU från denna

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

utgångspunkt i flera hänseenden kommit till slutsatser beträffande fackskolans

utformning, som motsvarar vad GU anfört beträffande gymnasiet. Åtskilligt av

vad jag för egen del i det föregående uttalat om gymnasiets mål, innehåll, differentiering

och närmare utformning äger därmed i princip giltighet också för fackskolan.

I det praktiska realiserandet måste självfallet fackskolans speciella uppgift

i utbildningssystemet särskilt uppmärksammas. Detta betyder bl. a. att den

yrkesförberedande uppgiften bör tillmätas stor vikt både vid avvägningen mellan

olika ämnen och vid ämnenas utformning även om målinriktningen får prägla

de olika studievägarna i skiftande grad. Jag vill sålunda understryka vad EU

framhåller om att praktiska, konkreta tillämpningar ges betydande utrymme i

fackskolan på bekostnad av längre driven systematik och mer teoretiska problemställningar.

Vad det här gäller är i första hand avvägningsfrågor inom läroplanen.

Gränsen mellan allmän utbildning och yrkesförberedande utbildning är,

såsom FU framhåller, ofta svår att dra. Det måste särskilt observeras att den

inte enbart eller främst går mellan olika ämnen utan i hög grad också betingas

av hur kursinnehåll och undervisning i de skilda ämnena utformas.

4.5.2 Differentiering m. m.

I FU :s uppdrag har ingått att överväga en eventuell sammanslagning av vissa

av de fyra olika utbildningsvägar inom fackskolan som skolberedningen föreslog.

I propositionen 1963: 98 angående vissa frågor rörande fackskolor tillstyrkte

jag att de av skolberedningen föreslagna humanistiska och social-ekonomiska

fackskolorna under försöksverksamheten organiserades som en fackskola och förklarade

mig kunna acceptera benämningen allmän fackskola såsom ett arbetsnamn

tillsvidare.

FU:s definitiva förslag innebär likaledes en uppdelning på tre huvudstudievägar,

den sociala, den ekonomiska och den tekniska fackskolan. Statskontoret

har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte ytterligare sammanslagning nämligen

av den sociala och ekonomiska fackskolan borde göras. Skillnaden mellan den

konstruktion statskontoret skisserat och FU:s förslag synes mig vara relativt

liten. Eftersom samläsning i stor utsträckning kan äga rum mellan ekonomisk

och social fackskola, skulle en sammanslagning främst innebära att man avstod

ifrån att markera de båda huvudstudievägarnas målinriktning med särskilda

namn. Med hänsyn till fackskolans uppgift vore detta enligt min mening föga

ändamålsenligt, då de av FU föreslagna attributen social, ekonomisk och teknisk

på ett riktigt och upplysande sätt karaktäriserar de tre huvudstudievägarna.

Som påpekats i några remissyttranden, bl. a. från TCO, använder FU benämningen

fackskola i två något olika betydelser, nämligen dels såsom en sammanfattning

för alla tre huvudstudievägarna, dels såsom beteckning för var och en

av dem. Detta innebär bl. a. ur författningssynpunkt vissa olägenheter. Härtill

kommer, såsom jag i det föregående framhållit (3.5.2), vissa terminologiska olikheter

mellan gymnasiet och fackskolan, vilka om möjligt bör undvikas. Med hän
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U

syn härtill förordar jag att fackskola användes enbart såsom sammanfattande

benämning, medan de tre studievägarna betecknas social, ekonomisk och teknisk

linje. För den obligatoriska, ytterligare differentieringen inom linjerna bör

begreppet gren användas.

I fråga om differentieringens utformning har FU samma principiella grundsyn

som GU. I den praktiska utformningen kommer självfallet med hänsyn till

fackskolans speciella mål och uppgifter olikheter att uppträda i skilda hänseenden.

FU:s strävan att ge den för alla elever gemensamma utbildningen en så vid

omfattning som möjligt finner jag riktig. I huvudsak innebär också utredningens

förslag i detta hänseende en enligt min mening lämplig avvägning. Att det gemensamma

ämnesinnehållet måste bli mindre omfattande på den tekniska linjen

är, såsom FU framhåller, en följd av denna linjes särart.

Endast i ett avseende, nämligen i fråga om den religionsorienterande undervisningen,

anser jag att det finns anledning till avvikelse från FU:s förslag i nu

förevarade sammanhang. Enligt min mening bör sådan undervisning ges även på

den tekniska linjen. Fackskolans mål och uppgifter är visserligen i viktiga hänseenden

andra än gymnasiets, men för båda skolformerna gäller såsom jag i det

föregående understrukit, att de skall ge en bred grundutbildning med relativt

stora inslag av allmän utbildning. Vad jag i det föregående anfört om den religionsorienterande

undervisningen på gymnasiet är därför enligt min mening i allt

väsentligt tillämpligt också på fackskolan. Undervisning i religionskunskap bör

därför förekomma också på den tekniska linjen och om möjligt i samma omfattning

som på ekonomisk och social linje. Jag återkommer i det följande till

hur utrymme för detta ämne skall beredas på den tekniska linjen.

Den sociala linjen bör enligt FU kunna tillgodose det växande antal ungdomar

som efter genomgången grundskola önskar sig en förlängd allmän utbildning

men ännu är relativt obestämda i fråga om sitt yrkesval. Men linjen skall likväl

vara så målinriktad att flertalet elever kan bli användbara i arbetslivet utan

fortsatt ytterligare utbildning. Dess huvuduppgift är därför att ge förutbildning

för i vid mening sociala yrken jämte serviceyrken. Enligt min mening är denna

syn på den sociala linjens uppgifter riktig. Genom denna inriktning av linjen

bortfaller den ofta påtalade svagheten i den av skolberedningen föreslagna humanistiska

skolan: denna saknade ett klart utpekat mål. Samtidigt erhålles en

på vårdyrken inriktad utbildning, vilket såsom jag i olika sammanhang framhållit

är av särskild vikt.

Med hänsyn till de sistnämnda yrkena finner jag det riktigt att en naturvetenskaplig

gren anordnas. En samhällsvetenskaplig gren synes mig också vara

väl motiverad med hänsyn till sociala yrken i vidare mening. Även den Iconsumtionsekonomiska

grenen anser jag värd att pröva. Vad slutligen gäller den språkliga

grenen är det uppenbart att denna är den minst målinriktade av de fyra

differentieringar FU föreslagit inom den sociala linjen. Å andra sidan är eu dvlik

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

utbildning intressemässigt starkt förankrad hos betydande elevgrupper, varför

någon tvekan knappast behöver råda om att en sådan gren bör inrättas. Jag

anser vidare liksom bl. a. skolöverstyrelsen att en svag differentiering av den

sociala linjen på en språklig och cn naturvetenskaplig gren i årskurs 1 är motiverad.

I några remissyttranden har ifrågasatts om den sociala linjen inte borde fått

en ännu starkare inriktning mot de sociala och vårdande yrkena. Jag förstår

dessa synpunkter men måste samtidigt konstatera att först längre fram, när

mera omfattande erfarenheter av fackskolan och speciellt den sociala linjen föreligger,

det blir möjligt att säkrare bedöma om modifikationer i dess utformning

är motiverade. Jag delar sålunda i detta hänseende den uppfattning arbetsmarknadsstyrelsen

framfört.

FU:s förslag att eleverna på social linje — liksom på ekonomisk linje — skall

få välja ämnen för fritt tillval tillstyrker jag. För att de elever, som i årskurs 1

väljer matematik som dylikt ämne, skall kunna fortsätta härmed i årskurs 2 bör

matematik även i denna årskurs förekomma bland ämnena för fritt tillval.

Inom den för dessa ämnen givna ramen kommer eleverna att få möjlighet att

odla bl. a. estetiska specialintressen. Därutöver bör på det sätt FU föreslår möjlighet

finnas att efter medgivande inrätta en estetisk variant i årskurs 2. Beslut

härom kan meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

FU :s förslag beträffande differentieringen av den ekonomiska linjen har vunnit

stark anslutning bland flertalet remissinstanser. För egen del finner jag utformningen

i allt väsentligt ändamålsenlig. Linjen bör sålunda uppdelas på fyra grenar

i den andra årskursen. Benämningarna på dessa grenar bör kunna vara desamma

som för motsvarade grenar inom den ekonomiska linjen av gymnasiet,

och sålunda betecknas ekonomisk-språklig gren, kameral gren, distributiv gren

och administrativ gren.

I några yttranden uttalas den uppfattningen att de ekonomiska linjerna i

fackskolan och gymnasiet skulle ha fått alltför likartade utbildningsmål. För

egen del hyser jag den uppfattningen att FU både i fråga om ämnenas omfattning

och innehåll — inte minst i fråga om den inriktning utredningen anger att

undervisningen bör ha — givit den ekonomiska linjen på fackskolan en utformning,

som innebär en lämplig avvägning mellan den relativt teoretiskt betonade

gymnasieutbildningen och de närmast motsvarande utbildningar inom yrkesskolan,

som starkare betonar de praktiska färdigheterna. Några förändringar i

fråga om ämnesuppsättningen och proportionerna mellan ämnena anser jag sålunda

inte motiverad. Beträffande undervisningens utformning bör dock den

mindre teoretiska inriktningen på vissa punkter komma klarare till uttryck i

läroplanen.

FU:s förslag beträffande ämnen för fritt tillval på den ekonomiska linjen finner

jag lämpligt men vill framhålla att i årskurs 2 bör de elever, som i årskurs

1 valt matematik eller stenografi såsom sådant ämne, få möjlighet att fortsätta

studiet i det valda ämnet också i årskurs 2. Detta kan åstadkommas

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k 353

genom att matematik och stenografi ingår som alternativ till utländsk stenografi

eller kontorsteknik.

Såsom jag redan i det föregående konstaterat måste den tekniska linjens särart

få komma till uttryck genom att såsom FU föreslagit de speciellt fackutbildande

ämnena ges större utrymme på denna linje än på övriga linjer. Liksom bl. a.

skolöverstyrelsen anser jag att den avvägning FU gjort mellan teknik och allmänutbildning

för närvarande är lämplig.

Även en längre gående specialisering av den tekniska linjen än av övriga linjer

anser jag berättigad. Att linjen i årskurs 1 uppdelas på fyra grenar, den maskintekniska,

byggtekniska, eltekniska och kemitekniska, i enlighet med FU:s förslag

ansluter jag mig sålunda till. Att den eltekniska och den byggtekniska grenen i

årskurs 2 får vardera två fortsättningar finner jag också lämpligt. De bör erhålla

beteckningar motsvarande de i gymnasiet, dvs. elkraftteknisk och teleteknisk

gren respektive anläggningsteknisk och hvsbyggnadsteknisk gren. Någon specialisering

av övriga grenar anser jag däremot inte böra ske.

Från några håll har önskemål om ytterligare specialiseringar framförts. Ett

införande av sådana skulle otvivelaktigt innebära ett avsteg från en huvudprincip

för fackskolans utformning, nämligen att denna skola skall ge utbildning

inriktad mot breda avnämarområden. Jag vill emellertid i detta sammanhang

erinra om mitt uttalande i det föregående att de lokala omständigheterna i enstaka

fall kan motivera att en befintlig teknisk dagskola med viss särart bibehålies

parallellt med fackskolan (2.3.2). I den mån vid en dylik teknisk skola

meddelas specialiserad teknisk utbildning av det slag, som här aktualiserats, kan

den alltså under vissa omständigheter bibehållas inom yrkesskolans ram. Huruvida

mer speciella behov i övrigt bör tillgodoses t. ex. genom kortare »påbyggnadskurser»

inom yrkesskolans ram är en problemställning som ingår i yrkesutbildningsberedningens

uppdrag att närmare överväga.

4.5.3 Läroplanen

Vad jag i det föregående i samband med min behandling av gymnasiet anfört

och förordat beträffande läroplanens utformning, uppgift och formerna för dess

fastställande bör enligt min mening gälla även i fråga om fackskolans läroplan.

Även i denna del vill jag i huvudsak redovisa mina överväganden i ämnet.

FU:s förslag beträffande veckotimtalet överensstämmer i huvudsak med GU:s

förslag, om hänsyn tas till att i gymnasiet skall såsom en reguljär anordning

finnas möjligheter till utökad studiekurs. Elever i gymnasiet, vilka på detta sätt

utökar sitt studieprogram, kommer att uppnå ett veckotimtal av samma omfattning,

som FU föreslår för fackskolan. Jag kan liksom jag gjort i fråga om gymnasiet

acceptera det för fackskolan föreslagna veckotimtalet även om jag i och

för sig anser att starka skäl kan anföras för ett lägre timtal.

FU föreslår att elever på den sociala och ekonomiska linjen under vissa om12

— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 171

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

ständigheter skall kunna få minska sitt studieprogram genom att befrias från

ämne för fritt tillval. Jag anser detta förslag väl värt att pröva men vill erinra

om att jag vid behandlingen av GU:s förslag till mindre studiekurs framhållit att

restriktivitet måste iakttagas vid sådan minskning av studieprogram. Någon

motsvarande anordning föreslås inte av FU beträffande den tekniska linjen. Om

en dylik skulle visa sig mycket angelägen och om erfarenheterna från tillämpningen

på ekonomisk och social linje blir gynnsamma bör övervägas att även

på den tekniska linjen i någon form medge minskning av enskilda elevers studieprogram.

Det ankommer på skolöverstyrelsen att uppmärksamma denna fråga.

På grund av de redan i normalfallet höga veckotimtalen bör någon ytterligare

utökning för enskilda elever inte få förekomma annat än i form av frivillig

undervisning utanför schemat i teckning och musik på det sätt FU föreslagit.

Bestämmelserna för denna frivilliga undervisning bör utformas på samma sätt

för fackskolan och gymnasiet. Såsom FU framhållit bör dylik undervisning i åtskilliga

fall kunna samordnas med motsvarande undervisning i andra skolformer.

Anordningen med timmar till förfogande har mottagits synnerligen positivt

men tilldelningen av tid anses för liten. Såsom jag i det föregående framhållit

finner jag denna nya anordning mycket värdefull men är inte nu beredd, innan

ytterligare erfarenheter föreligger, att gå längre än vad FU föreslagit. Den tekniska

linjens behov bör tills vidare kunna tillgodoses på det sätt FU angivit.

Vad jag anfört om lärostoffets behandling i gymnasiet gäller helt också för

fackskolan. Därmed är också sagt att jag inte kan dela de uppfattningar, som

framförts om att kursplanerna skulle vara för omfattande och i vissa ämnen alltför

krävande. Självfallet utesluter inte detta att detaljjusteringar kan behöva

göras i samband med överarbetningen av läroplansförslaget. Den viktigaste förändringen

vid denna översyn bör emellertid, såsom jag redan tidigare varit inne

på, syfta till att en något mera markerad målinriktning uppnås.

Jag övergår nu till några frågor beträffande läroplanens ämnen.

Jag har i det föregående framhållit, att de tre språken engelska, tyska och

franska av både praktiska och principiella skäl måste få en speciell ställning i

gymnasiet, men likväl funnit det berättigat att i denna skolform kunna erbjuda

även andra språk. När det gäller fackskolan är det enligt min mening i än högre

grad motiverat att koncentrera undervisningen på engelska, tyska och franska.

Jag är sålunda inte beredd att nu förorda införandet i fackskolan av ytterligare

moderna språk. Som nybörjarspråk (C-språk) bör därför endast förekomma

tyska och franska. Båda dessa språk — och inte enbart tyska som FU föreslår

— bör emellertid erbjudas såsom alternativ till engelska på den tekniska linjen.

Vad FU i övrigt föreslagit beträffande språkens ställning ansluter jag mig till och

förordar sålunda bl. a. att såväl allmän kurs som särskild kurs skall erbjudas

eleverna med hänsyn till de olika kurser dessa läst i grundskolan.

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

I fråga om ämnet samhällskunskap och speciellt detta ämnes relation till geografi

hänvisar jag till vad jag anfört beträffande ämnets ställning i gymnasiet.

Jag har i det föregående konstaterat att enligt min mening ämnet religionskunskap

bör förekomma på samtliga linjer i fackskolan. Det bör i huvudsak utformas

så som FU föreslagit, dvs. med en betydande tonvikt på livsåskådningsfrågor.

Benämningen bör dock vara enbart religionskunskap. Det timtal, två

veckotimmar, som FU föreslår för ämnet på social och ekonomisk linje måste

betraktas som förhållandevis högt i en skola som till huvuduppgift har att ge cn

visserligen relativt bröd men dock klart yrkesinriktad utbildning. Jag är emellertid

medveten om att avvägningen av timtalet är svår och vill därför — med

hänvisning även till vad jag anfört i denna fråga beträffande gymnasiets yrkesutbildande

linjer — inte förorda någon ändring i FU:s förslag. För att bereda

samma utrymme på teknisk som på social och ekonomisk linje måste en minskning

ske med två veckotimmar inom övriga ämnesområden. Någon minskning

av tiden för den rent fackutbildande undervisningen i de tekniska ämnena samt

företagsekonomi och ergonomi kan enligt min mening inte komma i fråga. Inte

heller kan jag förorda någon minskning av tiden för språkundervisningen och

den samhällsorienterande undervisningen. Återstår att bereda plats för religionskunskap

genom en minskning av det samlade utrymmet för matematik, fysik,

kemi (vissa grenar) och gymnastik. Då ämnet kemi endast har två veckotimmar

(utom på den kemitekniska linjen) kan någon minskning av timtalet för detta

ämne knappast ske. Skolöverstyrelsen, som föreslagit att religionskunskap införes

på teknisk linje med två veckotimmar, anser att tiden härför bör tas från gymnastik.

För egen del bedömer jag en så kraftig reduktion av tiden för gymnastik

kunna medföra allvarliga olägenheter. Jag kan därför endast förorda att en

veckotimme tas från gymnastik. Ämnena matematik och fysik är båda av stor

betydelse för såväl den tekniska utbildningen i skolan som för den kommande

yrkesverksamheten. Då matematik har det något större timtalet synes det mig

rimligast att låta minskningen gå ut över detta ämne. Den nödvändiga reduktionen

av kursinnehållet torde få ske inom avsnittet sannolikhetslära och statistik.

Ämnet religionskunskap bör även på den tekniska linjen placeras i årskurs 2.

Beträffande befrielse från undervisningen i religionskunskap hänvisar jag till

vad jag i det föregående anfört härom i fråga om gymnasiet (3.5.4).

Utöver de i det föregående förordade förändringarna i FU:s timplaneförslag

erfordras vissa justeringar inom de rent tekniska ämnena på den tekniska linjen.

Fn dylik justering föranledes av att specialiseringen i årskurs 2 på den maskintekniska

linjen under fem veckotimmar bör utgå. Dessa veckotimmar får i stället

fördelas på ämnena produktion, konstruktion och energi. Ytterligare justeringar,

som dock inte är av principiell natur, kan komma att bli aktuella inom den

tekniska linjen i fackskolan på samma sätt som inom den tekniska linjen i gymnasiet

på grund av att en något annorlunda avgränsning mellan de tekniska

ämnena visat sig ändamålsenlig.

Slutligen vill jag framhålla att ämnesbetcckningama inom den tekniska lin
-

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

jen såsom skolöverstyrelsen framhållit bör bearbetas så att de bättre överensstämmer

med ämnesbeteckningarna inom gymnasiet, vilket får beaktas i det

fortsatta läroplansarbetet.

Vad FU anfört och föreslagit om samläsning och delning av klasser finner jag

i allt väsentligt ändamålsenligt. Vissa mindre modifikationer kan föranledas av

det fortsatta läroplansarbetet och efter hand förvärvade erfarenheter. Liksom

i fråga om gymnasiet torde Kungl. Maj:t böra äga rätt att besluta om dylika

modifikationer. Till vissa delningsbestämmelser i övrigt återkommer jag i det

följande (5.4.3).

FU :s riktlinjer för det inre arbetet präglas av samma grundsyn som GU anlagt

beträffande gymnasiet. Den konkreta utformningen av programmet för fackskolans

verksamhetsformer uppvisar självfallet många olikheter och avvikelser

betingade av fackskolans särskilda förutsättningar, mål och uppgifter. Förslaget

synes realistiskt men jag vill, liksom jag gjorde i fråga om GU:s förslag,

betona vikten av att hänsyn tas till elevernas individuella förutsättningar i olika

hänseenden och att de nya inslagen i verksamhetsformerna införes smidigt och

utvecklas under anpassning till gjorda erfarenheter.

FU:s förslag om att stödundervisning i vissa fall skall kunna anordnas för

fackskolans elever finner jag värdefullt och riktigt. Statsbidrag bör därför kunna

utgå härtill. Jag är emellertid inte beredd att nu ange generella riktlinjer för

stödundervisningens utformning och omfattning. Lämpligast är att, på samma

sätt som jag förordat för gymnasiets del, ett årligt anslag, vars storlek bör stå i

proportion till fackskolans omfattning, tills vidare ställes till skolöverstyrelsens

förfogande för ändamålet.

4.5.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning

Frågan om kompetensvärdet av fackskolans utbildning har tilldragit sig

mycket stort intresse. I remissyttrandena har en råd olika synpunkter framförts,

delvis sammanhängande med att begreppet kompetens användes i skiftande

betydelser.

Från mera allmänna utgångspunkter har jag i det föregående (2.3.2) — i

samband med mina överväganden om det gymnasiala skolsystemets framtida

struktur — berört frågan om de gymnasiala utbildningarnas kompetens. Jag har

därvid understrukit vikten av att man inte låser sig vid ett statiskt betraktelsesätt

utan beaktar den kontinuerligt pågående höjningen av utbildningsnivån.

I en utbildningsorganisation under ständig och snabb utveckling är det självfallet

vanskligt att fixera vilken kompetens de olika utbildningsvägama skall

ge, vare sig man härmed avser att en viss dylik utbildning skall krävas för behörighet

till eller ge särskilda meriter för bestämda yrken och fortsatta utbildningar.

När det gäller en ny skolform, vilken i väsentliga hänseenden avviker

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

från existerande skolor, blir svårigheterna särskilt utpräglade. Även fackskolans

kvantitativa omfattning och geografiska spridning är i detta sammanhang av

betydelse. Så länge denna är relativt begränsad kan fackskoleutbildning inte i

större utsträckning uppställas som behörighetskrav. Till en början synes detta

böra ske i huvudsak endast i sådana fall då krav på någon motsvarande kompetens,

t. ex. normalskolekompetens, redan föreligger. Allteftersom fackskolan

växer kan andra yrken och utbildningsvägar komma att dra till sig så många

sökande med fackskolekompetens att det visar sig rationellt att uppställa denna

som behörighetskrav. Om på detta sätt exempelvis inträdeskraven till en fortsatt

utbildning höjes från grundskole- till fackskolekompetens måste givetvis

utformningen av den fortsatta utbildningen anpassas till de ändrade förhållandena.

Jag vill emellertid betona att dylika höjningar av kompetenskrav måste ske

med stor försiktighet. Under lång tid framåt kommer vi att ha ungdomar, som

enbart fått grundskoleutbildning. Dessa får inte genom formella bestämmelser

utestängas från verksamheter för vilka de har reella förutsättningar, som t. o. m.

kan vara bättre än andra ungdomars, vilka haft möjlighet till ytterligare studier

efter grundskolan. Avgörande vid bedömningen av såväl behörighet som meriter

måste sålunda vara vad som på objektiva och sakliga grunder verkligen fordras

eller med säkerhet är en avsevärd merit. Det finns särskild anledning varna för

schablonmässiga värderingar, exempelvis av innebörden att längre skolutbildning

i och för sig skulle vara ett kriterium på överlägsenhet även i andra avseenden.

Jag vill särskilt understryka vikten av att detta beaktas vid jämförelser

mellan utbildningar, som i fråga om omfattning och inriktning ligger

relativt nära varandra.

De synpunkter jag här anfört har närmast tagit sikte på förhållandet mellan

fackskolan å ena samt grundskolan och motsvarande skolformer å andra sidan

under den utvecklingsfas vi står inför, under vilken allt fler ungdomar kommer

att få utbildning över grundskolans nivå. Motsvarande synpunkter kan emellertid

hävdas på en rad andra områden inom utbildningsväsendet och även på

längre sikt. I förevarande sammanhang är relationen mellan gymnasiet och

fackskolan av särskilt intresse. Jag vill därvidlag betona att någon generellt

giltig rangordning mellan den kompetens dessa skolformer ger inte kan eller bör

anges. Avståndet mellan de båda utbildningarna är inte större än att en fackskoleutbildad

på en mängd områden med framgång bör kunna konkurrera med

en gymnasieutbildad. Att som behörighetskrav uppställa gymnasieutbildning

men inte fackskoleutbildning eller att generellt tillmäta den förstnämnda utbildningen

högre meritvärde, när detta inte efter ingående, sakliga överväganden

visar sig klart berättigat, måste undvikas. Eljest kommer irrelevanta faktorer

att få ett mycket stort inflytande på utbildningsväsendets utveckling med

för såväl individer som samhälle ogynnsamma konsekvenser. Möjligen kan det

förhållandet att gymnasiet är cn gammal och välkänd skolform medföra att den

där meddelade undervisningen anses ha ett företräde framför den som ges i den

nya och okända fackskolan vilket ofta inte är sakligt motiverat.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961/.

För egen del har jag den allmänna uppfattningen att exempelvis alla eller i

varje fall en stor del av de icke-akademiska, post-gymnasiala utbildningarna

likaväl bör kunna bygga på fackskolan som på gymnasiet. Sannolikt blir det

främst eleverna från den sociala linjen som kommer att vara intresserade av

dylika utbildningar. Denna linje har emellertid såsom FU påvisat en rad andra

naturliga avnämarområden bland vilka de sociala och vårdande självfallet intar

en central plats. Även för de pedagogiska yrkena bör den sociala linjen bli eu

av de viktigaste rekryteringsvägarna. Vad gäller den stora klasslärargruppen

vill jag erinra om att enligt 1946 års skolkommissions principförslag borde på

längre sikt utbildningen av småskollärare bygga på studentexamen och av mellanstadiets

lärare på den s. k. dimissionsexamen och i vissa fall på studentexamen.

De nämnda examina hänförde sig till den uppbyggnad av gymnasiet med

horisontell klyvning efter två år, som skolkommissionen i princip hade förordat.

Studentexamen skulle normalt avläggas efter elva års skolgång och dimissionsexamen

efter ytterligare ett år. I propositionen 1950: 219 angående riktlinjer för

lärarutbildningens ordnande föreslogs att utbildningen av melianskollärare

skulle grundas på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs, och

att den egentliga yrkesutbildningen av småskollärare efter en övergångstid skulle

bygga på en ettårig allmänbildande kurs baserad på realexamen eller motsvarande.

Särskilda utskottet tillstyrkte propositionens förslag men ansåg att den

föreslagna småskollärarutbildningen var tilltagen i knappaste laget. Riksdagen

beslöt i enlighet med utskottets förslag. Den uppbyggnad av det gymnasiala

skolsystemet, som jag i det föregående förordat, avviker från skolkommissionens

principförslag. I det följande (6.4.3) kommer jag vidare föreslå att fackskolan

och gymnasiet blir examensfria skolor, vilket bl. a. innebär att den form för

studiernas avslutning, som studentexamen utgör, avskaffas. Om mina förslag

härutinnan bifalles kommer utgångspunkterna för övervägandena år 1950 beträffande

rekryteringen till klasslärarutbildning att i väsentliga avseenden

ändras. Vid de förnyade överväganden som erfordras måste självfallet införandet

av fackskolan särskilt beaktas. Klasslärarutbildningen är under utredning

av 1960 års lärarutbildningssakkunniga. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligast

att tills vidare hålla spörsmålet om lärarutbildningens anknytning nedåt

öppen. Övervägandena härav bör tas upp i ett sammanhang när de sakkunniga

framlagt sina förslag, vilket enligt vad jag erfarit kan beräknas ske relativt

snart. Av vad jag nyss uttalat framgår, att man dock enligt min mening vid

denna tidpunkt bör ta ställning obundet och utifrån den nya utbildningssituation

på det gymnasiala området, som ett realiserande av förslagen i denna proposition

kommer att innebära.

Jag har hittills uppehållit mig vid kompetensfrågorna främst med hänsyn till

de praktiska svårigheter som föreligger att nu och under en tid framåt närmare

stadfästa eller författningsmässigt ange den kompetens utbildning i fackskolan

kommer att leda fram till. Detta får självfallet inte innebära att man ej på allt

sätt bemödar sig att, så långt detta är möjligt, söka klargöra denna utbildnings

art och innehåll. Bl. a. blir därvid sådana åtgärder som skolöverstyrelsen

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

tagit upp i sitt remissutlåtande av betydelse. Information om fackskolan är sålunda

en angelägen uppgift. Vidare bör skolöverstyrelsen noga följa skolans utveckling

och därvid studera dess elevrekrytering och till vilka områden de fackskoleutbildade

går efter avslutad utbildning. Jag har vidare givit vissa principiella

synpunkter på värderingen av fackskolans utbildning i jämförelse med

andra näraliggande utbildningar. Därvid har jag betonat vikten av att man

söker så långt möjligt undvika att, då detta inte är sakligt befogat eller då det

är i övrigt onödigt, ge eu längre och mer omfattande utbildning företräde framför

en kortare men i och för sig tillräcklig utbildning, vare sig det gäller behörighet

eller meritvärdering. Jag skall i det följande återkomma till dessa frågor

(6.4.3) och därvid också något beröra hur jag tänker mig att det vidare arbetet

med problemen om faekskoleutbildningens kompetensvärdering skall bedrivas.

Även andra sidor av hithörande spörsmål har tilldragit sig betydande uppmärksamhet

och särskilt gäller det frågan om fackskolans målinriktning. I det

föregående har jag redan framhållit att en något mer markerad målinriktning

generellt bör eftersträvas och att den slutliga utformningen av läroplanen härvid

blir av stor betydelse. I förevarande sammanhang vill jag komplettera med

några synpunkter beträffande jämförelser mellan utbildningen inom den nya

fackskolans tekniska linje och vissa nu existerande tekniska utbildningar.

Bl. a. har Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalat

att den tekniska linjen såsom den utformats av FU inte kommer att kunna leda

till en utbildning som är jämförbar med nuvarande institutsingenjörers. Som

stöd för denna uppfattning anföres bl. a. att flertalet av dem som går till den

tekniska linjen kommer att ha för kort praktik eller vara helt utan sådan.

Man menar att antingen måste det krävas en omfattande förpraktik eller också

måste utbildningens målsättning ändras. De båda organisationerna skisserar också

två olika alternativ till en ingenjörsutbildning på ifrågavarande nivå. Enligt

det ena alternativet skulle eleverna först genomgå ett års utbildning i yrkesskola

och sedan skaffa sig minst ett års fortsatt yrkesutbildning eller industripraktik.

Efter dessa två års i huvudsak praktiska utbildning skulle följa en 2-årig teknisk

fackskola, vars andra år skulle vara branschdiffercntierat. Detta alternativ är

enligt organisationerna det bästa. Enligt det andra alternativet skulle eleverna

direkt efter grundskolan gå till en teknisk fackskola och sedan — efter en mellanliggande

period med omkring två års industripraktik eller yrkesutbildning —

fortsätta studierna i en 1-årig differentierad fackingenjörsskola. Organisationerna

menar att den föreslagna tekniska linjen inte kan föra eleverna till det av FU

angivna målet utan kommer att ge dem endast en teknisk grundutbildning.

Även om jag har cn viss förståelse för de synpunkter som sålunda framförts,

vill jag emellertid liksom FU understryka att man måste vara försiktig då man

jämför den nya tekniska utbildning, som den tekniska linjen i fackskolan kommer

att ge, och hittillsvarande tekniska utbildningar. Otvivelaktigt sker f. n. rekryteringen

till de tekniska dagskolorna till en inte obetydlig del från sådana

kategorier, som har en jämförelsevis omfattande praktisk erfarenhet. Emellertid

synes medelåldern hos de nyintagna vid dessa skolor stadigt ha sjunkit. Med

s. 360 Kontrollera mot PDF

360 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961^

grundskolans genomförande kommer den kategori av inträdessökande som har

lägre förutbildning än grundskola att efter hand försvinna. Vidare kommer benägenheten

att omedelbart efter grundskolan fortsätta med gymnasiala studier att

öka starkt. Skulle man i den framtida skolorganisationen bibehålla hittillsvarande

tekniska skolor, måste man räkna med att elevtillströmningen till dessa

skolor skulle komma att förete samma drag, som de båda remissinstanserna

tecknar, dvs. det övervägande flertalet inträdessökande kommer att ha mycket

kort praktik eller vara helt utan praktik. Problemet om att förse de till industrin

nvrekryterade, som har lägre teknisk utbildning, med för yrkesutövningen

erforderlig praktik torde därför på längre sikt få lösas efter helt andra vägar

än de hittills tillämpade alldeles oavsett om fackskolan införes eller ej. Vidare

måste beaktas — och det är inte mindre viktigt — att eleverna på fackskolans

tekniska linje kommer att ha en tämligen varierande bakgrund. Av det material

beträffande de intagna till fackskolan, som jag i det föregående omnämnt (2.3.1),

framgår att i den hittillsvarande försöksverksamheten ett betydande antal relativt

vuxna personer med omfattande praktik eller motsvarande sökt sig till den

tekniska linjen. För dessa kommer utbildningen att ge ett resultat, som enligt

min uppfattning visserligen är något annorlunda till sin karaktär men som i

allt väsentligt är åtminstone jämförbart med institutsingenjörsutbildningen. Å

andra sidan är det självfallet att de, som direkt från grundskolan gått till fackskolan

och efter avslutad fackskoleutbildning har endast ett knappt års praktik,

såsom också FU framhåller, inte kan omedelbart efter avslutad utbildning användas

i industri och näringsliv på samma sätt som de vilka har en mera omfattande

praktisk erfarenhet bakom sig. Jag kan emellertid härav och mot bakgrunden

av vad nyss anförts i fråga om den troliga utvecklingen i här berört

avseende inte dra den slutsatsen att man skulle utforma utbildningssystemet så,

att tekniskt intresserade ungdomar, som vill ha annan gymnasial utbildning än

gymnasieutbildning, ej skulle erbjudas en teknisk utbildning omedelbart efter

grundskolans slut. Sökandefrekvensen till fackskolans tekniska linje visar att i

så fall ett mycket stort antal ungdomar inte skulle få den utbildning, de otvivelaktigt

önskar sig. Resultatet skulle sannolikt bli att de i stället vände sig till

utbildningsvägar för vilka de inte har samma förutsättningar och intressen med

de många olägenheter detta skulle medföra.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla att enligt min mening långtgående jämförelser

mellan kompetensvärdet av fackskoleutbildningen och nu existerande

utbildningar bör undvikas. För dem, som söker sig till den tekniska linjen och

har föregående praktisk erfarenhet, kommer resultatet av utbildningen att leda

till en kompetens, som ger dem i stort sett samma möjligheter i arbetslivet som

den närmast motsvarande kategorin tekniskt utbildade i dag har. Jag vill i övrigt

erinra om vad jag i det föregående (2.3.2) anfört om att en befintlig teknisk

dagskolas särart i enstaka fall kan motivera skolans bibehållande tills vidare

parallellt med fackskolan.

Vissa spörsmål rörande fackskolans kompetensvärde, vilka sammanhänger med

studiernas avslutning, skall jag beröra i det följande (6.4.3).

s. 361 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19GJ+

361

5. Lärotider, delningsbestämmelser m. m.

5.1 Lärotider

'' ; '' 1 ■ ; f *. •. • , ... i '' . tj » j * }

5.1.1 Gymnasieutreduingen

Med hänsyn till att utredningen om femdagarsvecka i skolorna kommer att

behandla läsårets längd (GU 9.1.2.4) tar GU endast upp frågan om längden av

det sista läsåret.

I det nuvarande gymnasiet avslutas för pojkarnas del studierna ofta samma

år de skall börja sin värnpliktstjänstgöring. På grund härav förskjutes för samtliga

elever skrivningar och examination på ett sätt som resulterar i en ofullständig

vårtermin. GU understryker att ett fullföljande av undervisningen under

ett fullt sista läsår är en avgörande betingelse för att eleverna efter tre års

gymnasiestudier skall kunna bli förberedda för övergång till högre studier.

GU har i denna fråga haft överläggningar med 1960 års värnpliktsutredning.

Vämpliktsutredningen har därvid förklarat sig beredd föreslå sådana åtgärder

att gymnasiestudierna inte för någon elev skall behöva avslutas före maj månads

utgång.

GU föreslår att i avvaktan på utredningen om femdagarsvecka i skolorna bestämmelserna

om läsårets längd i gymnasiet får samma utformning som i grundskolan.

Enligt GU:s mening bör antalet lektionstimmar per dag (GU 12.7.2.10) för

varje elev som regel inte överstiga sju. Genom dubbeltimmar bör man söka nedbringa

antalet lästa ämnen per dag.

GU anser att de schematekniska problemen skulle avsevärt underlättas och

skollokalerna kunna utnyttjas bättre, om lektionstiden generellt minskades till

40 minuter. Med hänsyn till utredningen om femdagarsvecka i skolorna anser sig

GU dock inte böra framlägga något förslag på denna punkt men förutsätter,

att nämnda utredning uppmärksammar frågan.

5.1.2 Fackskoleutredningen

FU föreslår att fackskolans läsår anpassas efter grundskolans, dvs. att det

skall omfatta 39 veckor. FU uttalar vidare att den dagliga undervisningstiden

för eleverna ej bör överstiga sju lektioner (FU s. 85 f.).

12* — Bihang till riksdagens protokoll 196h. 1 sand. Nr 171

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

5.1.3 Yttranden

5.1.3.1 Gymnasiet

GU:s förslag om läsårets längd, i vad gäller sista läsåret, beröres

av endast ett fåtal remissinstanser. Skolöverstyrelsen påpekar att den vinst man

kan göra genom den muntliga studentexamens avskaffande och viss senareläggning

av inryckning till militärtjänst måste bli betydande.

I fråga om samordningen mellan gymnasiestudiernas avslutning och påbörjandet

av värnpliktstjänstgöring framhåller överbefälhavaren att samordningen

vid en ökad gymnasiefrekvens kommer att bli ett problem för såväl den enskilde

som krigsmakten samt att frågan om bl. a. värnpliktstjänstgöringens början för

närvarande är under utredning. Vidare anför överbefälhavaren bl. a. följande.

Möjligheterna till senareläggning av inryckningstiden vid armén är mycket

begränsade, eftersom första tjänstgöringen är inpassad under kalenderåret bl. a.

med hänsyn till de slutövningar som äger rum på våren före åldersklassens utryckning.

Dessa slutövningar kan främst på grund av markförhållanden m. m.

under våren icke senareläggas nämnvärt och följaktligen kan ej heller inryckningstiden

förskjutas i någon större utsträckning. Däremot syns det möjligt

att läsåret utan större olägenhet skulle kunna förskjutas något för att åstadkomma

en bättre ömsesidig anpassning. Det inbördes tidsberoendet mellan gymnasieutbildning

och värnpliktsutbildning har icke närmare analyserats av GU och

inte heller har möjligheterna till en ömsesidig anpassning utretts.

1960 års vämpliktsutredning lämnar en redogörelse över nuvarande och eventuella

framtida möjligheter att samordna gymnasieavslutningen med påbörjandet

av värnpliktstjänstgöring så att detta kan ske samma år utan att tidsmässiga

ingrepp måste göras i sista läsåret och anför härvid bl. a. följande.

GU:s förslag, innebärande bl. a. omkring en månads senareläggning av gymnasiets

avslutning, medför för de gymnasieutbildade värnpliktiga, förutsatt att

läsåret avslutas samtidigt för alla elever,

med nuvarande inryckning stider, att endast de underofficersuttagna skulle

kunna inrycka — och detta icke utan friktioner — till militärtjänst samma år

som gymnasiestudierna avslutas, samt

i förhållande till av vämpliktsutredningen övervägda alternativ, att endast

underofficersuttagna värnpliktiga och vissa värnpliktiga i allmänhet samt, till

nöds, värnpliktiga F skulle kunna, om de kvantitativa förhållandena så medger,

inrycka till militärtjänst samma år som studierna avslutas.

Beträffande läsårets placering i kalenderåret anser TCO

att terminsindelningen bör utredas av skolarbetstidsutredningen. I anslutning

till möjligheterna att anordna praktik tar vidare flera remissinstanser upp frågan

om terminsindelningen. Deras synpunkter redovisas i det följande under

avsnittet 6.1.3.1 i samband med frågan om praktikens förläggning för elever i

teknisk lärokurs.

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

GU: s förslag att bestämmelserna angående läsårets längd

i gymnasiet skall få samma utformning som motsvarande bestämmelser för

grundskolan tillstyrkes av de flesta remissinstanser, som yttrat sig däröver.

För att vinna studietid föreslår några remissinstanser, bl. a. Sveriges förenade

studentkårer, att läsåret förlänges.

För att ur schemateknisk synpunkt kunna utnyttja varje läsdag bättre utan

att samtidigt öka gymnasisternas arbetsbörda föreslår skolöverstyrelsen att 1 e ktionstiden

minskas till 40 minuter. Skolarbetstidsutredningen framhåller

att, oavsett om lektionstiden avkortas eller ej, bör man eftersträva, att antalet

lektioner per dag och elev inte skall överstiga sju.

5.1.3.2 Fackskolan

FU: s förslag beträffande läsårets längd tillstyrkes av de remissinstanser, vilka

berört denna fråga. Skolarbetstidsutredningen anser sig kunna tills vidare tillstyrka

förslaget, dock med påpekande att detta berör frågor i dess utredningsuppdrag,

vilka utredningen ännu inte tagit ställning till. Överbefälhavaren anser

att sista läsårets avslutning måste bestämmas med hänsyn till tidpunkten för

värnpliktiga elevers inryckning till första tjänstgöring. 1960 års värnpliktsutredning

anser att fackskolans elever, som vanligtvis inte torde ha för avsikt att

bedriva fortsatta studier, inte i samma mån som de gymnasieutbildade är i

behov av att få påbörja värnpliktstjänstgöringen samma år som studierna avslutas.

5.2 Gemensamma samlingar m. m.

5.2.1 Gymnasieutredningen

GU betonar vikten av samarbete mellan alla dem som verkar inom skolan. Ett

smidigt samarbete förutsätter bl. a. att informationer kan meddelas alla som är

berörda av skolans verksamhet.

Genom GU:s förslag att avsätta särskild tid till förfogande för speciella uppgifter

(timmar till förfogande) ges tillfällen, då lärare och elever från olika undervisningsavdelningar

kan samlas till diskussioner och informationsutbyte. Härutöver

finns behov av att samtidigt kunna samla hela eller stora delar av elevkåren

(GU 9.10.1).

GU föreslår att för gymnasiet i dess helhet införes en form av samling med

benämningen gemensam samling. Tiden för denna, som inte behöver förekomma

varje dag, förutsättes vara densamma som för nuvarande morgonsamling i det

allmänna gymnasiet, dvs. 10 eller högst 15 minuter. Samlingen bör kunna förläggas

till vilken lämplig tidpunkt som helst på dagen (GU 9.10.3.1 och 9.10.3.2).

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

I fråga om innehållet m. m. i gemensam samling anför GU bl. a. att stor frihet

bör föreligga beträffande utformningen. Eleverna bör medverka så långt detta är

möjligt.

GU anför vidare att morgonsamling av hittills traditionell art bör kunna förekomma

i skolan. Den bör emellertid vara frivillig. Skolan bör ställa lokaler till

förfogande för dylika samlingar (GU 9.10.3.3).

5.2.2 Fackskoleutredningen

FU framhåller att behovet av gemensam samling självfallet är lika stort i

fackskolan som i andra skolformer. Frågan om morgonsamling i fackskolan måste

lösas med hänsyn till förhållandena i detta avseende i den skolenhet, i vilken

fackskolan ingår. I den mån fackskola blir samorganiserad med yrkesskola, där

samlingar av den art GU föreslagit ej förekommer, bör enligt FU:s åsikt rektor

— utöver föreskrivet antal lektioner — kunna få disponera erforderlig tid för

gemensam samling. För fristående fackskola föreslår FU, att de för gymnasiet

föreslagna bestämmelserna skall gälla (FU s. 86 ff.).

5.2.3. Yttranden

5.2.3.1 Gymnasiet

Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker flertalet GU:s förslag

att de obligatoriska morgonsamlingarna skall ersättas med en mindre ofta

återkommande samling, benämnd gemensam samling.

De åtta domkapitel som yttrat sig på denna punkt yrkar att morgonsamling

enligt nuvarande former i större eller mindre omfattning skall finnas kvar. Två

domkapitel anser att det bör föreskrivas att minst hälften av det sammanlagda

antalet gemensamma samlingar bör vara av kristen karaktär. Det framhålles i

detta sammanhang att så gott som samtliga elever tillhör svenska kyrkan och

att morgonbönerna dessutom har helt ekumenisk karaktär och inte sällan förrättas

av företrädare för andra evangeliska samfund.

Domkapitlet i Linköping framhåller bl. a. följande.

Varje skola har behov av uttryck för sin gemenskap och att denna på ett naturligt

sätt finner sin form i morgonsamlingen. Det är också ett mentalhygieniskt

behov hos växande ungdom att ställas inför livsfrågorna under ansvarsfull

ledning och erbjudas tillfällen till inre samling och meditation. Allt detta kan

den riktigt gestaltade morgonsamlingen bli ett medel till. Domkapitlet vill därför

allvarligt yrka på att morgonsamlingen bibehålies i den utsträckning schematekniska

skäl medger det.

Domkapitlet i Växjö anför:

Objektivitetskravet behöver ej åsidosättas, om skolan genom en morgonsamling

med traditionell utformning visar sin solidaritet med vår kristet och huma
-

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964

nistiskt präglade kulturtradition. Att eleverna vid skoldagens början får uppleva

en stund av andakt, stillhet och samling, varvid även samhörigheten med skolans

kollektiv konkretiseras, är av väsentligt värde. Gemensam morgonsamling

med möjlighet till varierande utformning, där anknytning till religiösa och etiska

frågor utgör ett naturligt inslag, bör alltfort förekomma även i gymnasieskolorna.

Med hänsyn till den djupa förankring, som kristen livssyn och kristna

värderingar har hos vårt folk, bör detta vara självfallet.

Även några kommuner har i yttrande till respektive länsstyrelser yrkat på

bibehållande av morgonsamlingar i nuvarande form.

Flertalet av de remissinstanser som begärt bibehållandet av morgonsamlingar

har dock samtidigt framhållit att befrielse från deltagande bör kunna medges

efter i stort sett nu gällande bestämmelser härom.

Tekniska läroverkens elevjörbund, som tillstyrker GU:s förslag, går dock emot

benämningen gemensam samling.

Beträffande innehållet i de gemensamma samlingarna ansluter sig bl.a

skolöverstyrelsen, TCO, SECO, Tekniska läroverkens elevförbund, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges liberala studentförbund i stort

sett helt till GU:s förslag. Från andra remissinstansers sida, bl. a. några kollegier

som yttrat sig till skolöverstyrelsen, Kristendomsläramas förening, Folkpartiets

kvinnoförbund och Högerns ungdomsförbund, vilka i och för sig tillstyrker att

morgonsamlingarna skall ersättas av gemensamma samlingar, påyrkas att även

religiösa och etiska inslag skall få förekomma vid gemensamma samlingar. Kristendomsläramas

förening anför därvid i huvudsak följande.

Religionen är en integrerande del av livet och det är ogörligt och orimligt att

ur musik, film m. m., som föreslås skola förekomma vid de gemensamma samlingarna,

utskilja och utesluta det religiösa innehållet. Det är möjligt att utforma

även religiöst präglade samlingar så att åsiktsfriheten ej kränkes. Det är också

ur den för vårt samhälle så centrala toleransens synpunkt viktigt och värdefullt

att eleverna redan i skolan vänjer sig vid att tillsammans med sina kamrater,

oberoende av sin egen personliga åsikt, kunna lyssna till anföranden, dikt, musik

som ger uttryck åt skilda livshållningar.

Några remissinstanser, bl. a. Läroverksläramas riksförbund, intar en mellanställning

och menar att etiska frågor inte bör uteslutas.

Från några remissinstansers sida framhålls nödvändigheten att centralt

utfärdade anvisningar meddelas beträffande de gemensamma samlingarnas

utformning.

Skolöverstyrelsen uttalar att i anvisningarna för denna samling värdet av

elevernas egen aktiva medverkan bör understrykas. Även andra remissinstanser

understryker önskvärdheten av ökad medverkan från elevernas sida. Sveriges

socialdemohratislca ungdomsförbund föreslår att för detta ändamål särskilda

nämnder med elev- och lärarrepresentanter inrättas. Tekniska läroverkens elevförburul

uttalar att elevkårerna bör spela en betydande roll vid utformningen.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Beträffande tidslängd och tidpunkt för de gemensamma samlingarna

föreslår Tekniska läroverkens elevförbund, att nagra bestämmelser härom inte

införes. Skolorna bör själva få bestämma efter samråd med elevkårerna.

Från några remissinstansers sida har framhållits det önskvärda i att en fast

veckotid för den gemensamma samlingen fastställes.

Ingen remissinstans motsätter sig förslaget att skolan skall ställa lokaler till

förfogande för frivilliga religiösa samlingsstunder. Skolöverstyrelsen

finner förslaget värdefullt samt uttalar att elevernas önskemal i den

vägen bör på allt sätt tillgodoses. Sveriges liberala studentförbund betonar speciellt

värdet av att religiösa grupper inom skolan kan få disponera lokaler för

att hålla andakter och samlingar i egen regi.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund understryker särskilt att i anvisningar

klart skall anges att någon form av närvarokontroll inte skall fa förekomma

vid de frivilliga religiösa andaktsstunderna.

5.2.3.2. Fackskolan

Flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig i fråga om gemensamma samlingar

i fackskolan, hänvisar i allt väsentligt till sina yttranden över GU:s förslag.

I fråga om FU:s förslag att, då fackskola är samorganiserad med grundskolans

högstadium eller under ett övergångsskede med kommunal flickskola eller realskola,

bestämmelserna i 5 kap. 35 § skolstadgan om morgonsamling skall tilllämpas

jämväl på fackskolan är meningarna delade. Bl. a. skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och domkapitlet i Luleå tillstyrker FU:s förslag.

Andra remissinstanser, bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund och SECO, hävdar

att fackskolan oberoende av organisation helt bör följa de för gymnasiet

gällande bestämmelserna om gemensam samling. Läroverkslärarnas riksförbund

anför bl. a. följande.

De elever som kommer att gå i fackskolorna tillhör samma åldersstadium som

gymnasisterna och det är därför riktigt att ha gemensamma bestämmelser för

båda dessa elevkategorier. Man kan för övrigt räkna med att vissa av fackskolans

elever kommer att vara äldre än gymnasisterna, eftersom det förutsätts att

fackskolan i viss utsträckning skall ta emot elever som varit ute i förvärvsarbete.

Det är då orimligt att samordna bestämmelserna rörande gemensam

samling för dessa med dem som gäller för t. ex. elever i grundskolans högstadium.

5.3 Klass- och gruppstorlek

5.3.1 Gymnasieutredningen

Med utgångspunkt i antagande om en gymnasiefrekvens år 1970 av 30%,

föreslagna bestämmelser om delning av klass och om samläsning (GU 9.11.6.2—

9.11.6.4), vissa antaganden om elevernas fördelning på olika studiekurser (GU

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

12.7.2.2) samt antaganden om valet av språk och frivilliga ämnen har GU genomfört

beräkningar av det totala lärarbehovet och av lärarbehovet per avdelning

i årskurserna 1—3 och i årskurs 4. Tre alternativa beräkningar har utförts.

Enligt det första alternativet antages delningstalet för klass vara 30 och minimitalet

för grupp fem elever (GU 12.7.2.6). Även i alternativ 2 är delningstalet för

klass 30, men minimiantalet för grupp har höjts till åtta, varjämte fördelningen

på studiekurser och alternativ gjorts så att elevantalen i dessa — med vissa

undantag — uppgår till tal delbara med 15 (GU 12.7.2.7). I det tredje alternativet

är delningstalet för klass 30 och minimitalet för grupp åtta. Det har dock

antagits att klass någon gång får ha upp till 33 elever och att delning av klass

vid laborationer m. m. får ske först när elevantalet uppgår till 19 (GU 12.7.2.8).

Slutligen har GU utfört beräkningar enligt en variant av det tredje alternativet,

innebärande att minimitalet för grupp sättes till fem med undantag för grupper

vid anordnande av ekonomiska och tekniska alternativ, då minimitalet satts

till åtta (GU 12.7.2.9).

Resultatet av beräkningarna innebär att det totala lärarbehovet (uttryckt i

antal heltidstjänster) varierar mellan ca 7 000 (alternativ 1) och ca 6 500 (alternativ

2) samt den totala lönekostnaden mellan ca 225 milj. kr. (alternativ 1) och

ca 208 milj. kr. (alternativ 2).

GU har vidare utfört beräkningar av lärarbehovet och av lärarkostnaderna

vid olika gymnasiefrekvenser och delningstal för klass. Lärarlönekostnadema

(i milj. kr.) enligt olika delningstal och gymnasiefrekvenser (enligt alternativ 3)

framgår av följande sammanställning (GU 12.7.3 och 12.7.4).

Lärarlönekostnader (milj. kr.) vid olika gymnasiefrekvenser och delningstal

G-frekvens

%

Delningstal

25

30

35

30

258

218

188

35

300

250

215

40

345

290

250

GU framhåller att en rad förhållanden, däribland flera av GU:s egna förslag,

kan väntas medföra att gymnasieutbildningen successivt kommer att effektiviseras

(GU 12.7.5.1). Beträffande sambandet mellan klasstorlek och undervisning

scffelctivitet uttalar GU bl. a. följande.

Det har hävdats att betydelsefullare än en generell sänkning av undervisningsavdelningarnas

storlek är att anpassa storleken så, att den i varje speciell

undervisningssituation blir den lämpligaste. Härvid blir det sålunda undervisningsavdclningar

av varierande storlek som kommer i blickpunkten. Omfattande

försök härmed pågår utomlands. Läsåret 1963/64 startar sådana försök också i

Sverige.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Om man i dagens läge, i syfte att nedbringa undervisningsavdelningamas storlek,

skulle sänka delningstalet för klass, måste man erinra sig vad GU anfört om

situationen i det av utredningen föreslagna gymnasiet. I detta har man nämligen

— oavsett vilket delningstal för klass som fastställes — att räkna med betydande

variationer i undervisningsavdelningamas storlek så att elevantalet i stor

utsträckning kommer att understiga maximitalet. Sänkes delningstalet innebär

detta visserligen att »topparna kapas» men samtidigt sker genomsnittligen en

motsvarande minskning av alla undervisningsavdelningar, således även av undervisningsgrupper

som ej omfattar hel klass. Resultatet blir det starkt ökade behovet

av lärare och lokaler som belysts i GU 12.7.3.

De ekonomiska konsekvenserna härav skulle sålunda bli allvarliga. Ännu allvarligare

blir emellertid lärarsituationen. Redan nu är lärarbristen svår. För närvarande

kan man inte uttala sig om när situationen kan förbättras. Vill man

med minskat delningstal för klass ta in lika många elever i gymnasiet skulle

detta i dagens läge med nödvändighet medföra att ytterligare ett stort antal

lärare utan adekvat utbildning måste anställas. Vill man undvika detta och

ändå minska klasstorleken återstår inget annat än att minska intaget till gymnasiet.

Man står sålunda inför valet att antingen minska elevantalet i klasserna

och erbjuda färre ungdomar utbildning eller att avstå från en sådan minskning

och i stället ge fler utbildning (GU 12.7.5.2 och 12.7.5.3).

GU framhåller vidare att frågan om delningstalet för klass inte enbart berör

gymnasiet. Anser man att skäl talar för lägre delningstal i gymnasiet, måste

dessa skäl gälla också för övriga skolor på det gymnasiala åldersstadiet. GU hävdar

vidare att skäl som har minst samma tyngd kan anföras för grundskolans del.

För sin del kan GU inte finna att det med hänsyn till de resurser man i dag

förfogar över är möjligt att genomföra en sänkning av delningstalet för klass

inom hela skolväsendet (GU 12.7.5.4).

Den försöksverksamhet med undervisningsavdelningar med varierande storlek

som påbörjats läsåret 1963/64 bör enligt GU:s åsikt utbyggas och fördjupas.

För första budgetåret bör 500 000 kr. ställas till förfogande för sådan verksamhet.

Det bör uppdragas åt skolöverstyrelsen att inom ramen för detta anslag utarbeta

en detaljerad plan för arbetets bedrivande (GU 12.7.5.5).

GU föreslår följande delningsbestämmelser (GU 12.7.5.6).

1. Delningstalet för klass sättes till 30. Om vid tillämpning av detta tal för

undervisningen i visst ämne erhålles ett antal klasser med vardera 30 elever och

det överskjutande antalet elever blir 1, 2 eller 3 skall länsskolnämnden fatta

beslut, huruvida ny klass må upprättas eller sistnämnda elever skall fördelas på

redan bildade klasser. Därvid bör 32 och 33 elever placeras i samma klass endast

då lärar- och lokalsvårigheter gör detta nödvändigt.

2. Minimitalet elever för grupp bör vara fem utom vid anordnande av ekonomiska

och tekniska alternativ, då grupp skall kunna anordnas för lägst åtta

elever. På orter med flera gymnasier, där elev utan mycket stora olägenheter kan

flytta över från ett gymnasium till ett annat, bör minimitalet fem kunna höjas

till åtta.

s. 369 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 369

3. Delning av klass vid laborationer m. m. skall kunna ske först när elevantalet

uppgår till 19.

De totala lärarkostnadema omkring år 1970 vid 30 % gymnasiefrekvens enligt

nu framlagda förslag beräknar GU till ca 220 milj. kr. (enligt 1963 års löneläge).

Den genomsnittliga lärarkoefficienten (antal heltidstjänster per klass) har beräknats

till 1,998 för årskurserna 1—3 och till 2,465 för årskurs 4, vilket innebär

ett totalt lärarbehov av ca 6 300 respektive ca 550 heltidstjänster.

Ledamöterna Håkan Berg och Sigvard Magnusson anser att GU:s majoritet

inte i tillräcklig grad beaktat behovet av att minska undervisningsavdelningarnas

storlek och framför reservationsvis bl. a. yrkande angående undervisning i

delad klass under ytterligare några veckotimmar (GU s. 930 ff.).

5.3.2 Fackskoleutredningen

FU föreslår att delningstalet för klass sättes till 30 med möjlighet till samma

modifikationer som föreslagits av GU.

Med hänsyn till angelägenheten av att så många specialiseringar eller varianter

som möjligt skall kunna erbjudas i varje fackskola föreslår FU att elevantalet

för anordnande av undervisning i grenar, specialiseringar och tillvalsgrupper

anges till lägst fem. I ämnen där samläsning med andra fackskolor på orten kan

anordnas föreslås minimitalet bli åtta, med möjlighet för länsskolnämnd att

medge undantag.

För upprättande av linje i den tekniska fackskolan föreslår FU minimitalet

tolv elever, med möjlighet för skolstyrelse att på liknande sätt som fastställts

för grundskolan upprätta linje i samläsning med annan linje inom tekniska fackskolan

om elevantalet på respektive linje är åtta. Vidare föreslår FU, i syfte att

garantera oavbruten studiegång åt de elever som tidigare fullgjort den stipulerade

praktiken, att länsskolnämnden skall äga medge att linje inom teknisk

fackskola må anordnas vid lägre elevantal än det föreskrivna.

FU föreslår vidare att delning av klass skall få förekomma vid laborationer

m. m. om elevantalet är lägst 17 och vid undervisning i bl. a. nybörjarspråk om

elevantalet är lägst 21.

FU förklarar slutligen att pågående försök med varierande klasstorlek snabbt

kan komma att ändra förutsättningarna för de här framförda förslagen (FU

s. 88 ff.).

5.3.3 Yttranden

5.3.3.1 Gymnasiet

GU: s förslag att delningstalet för bildande av klass bestämmes

till 30 biträdes av flertalet remissinstanser, som yttrat sig härom. Skolöverstyrelsen

anför bl. a. följande.

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Om sänkning av delningstalet nu företoges, skulle detta medföra risk för en

strängare gallring vid inträdet till de gymnasiala skolformerna. En sådan skulle

nämligen bli följden, om inte samtidigt med en eventuell sänkning av delningstalet

antalet klasser och därmed antalet lärare skulle tillåtas stiga fullt ut i en

proportion som svarade mot minskningen av antalet elever per klass, en ökning

av antalet lärare som vid nuvarande lärarbrist ej kan genomföras. Under en

betydande övergångstid skulle därjämte tillgången på lokaler inte medge en

generellt genomförd höjning av antalet klasser i erforderlig omfattning. Om en

sänkning av delningstalet skall genomföras, måste samhället ha möjlighet att ta

de konsekvenser därav, som ligger i större lärar- och lokalbehov. Denna möjlighet

föreligger för närvarande inte.

Några remissinstanser, bl. a. länsskolnämnden i Örebro län, SACO, Läroverkslärarnas

riksförbund och stadsfullmäktige i Stockholm, säger sig med hänsyn till

rådande lärarbrist tillstyrka att delningstalet 30 tills vidare tillämpas, men att

man bör eftersträva att detta snarast sänkes. SACO och Läroverkslärarnas rilcsförbund

föreslår att principbeslut fattas om en sänkning av delningstalet till 25

och att en tidtabell fastställes för ett successivt genomförande av denna sänkning.

Sistnämnda förbund motsätter sig vidare förslaget att elevantalet i vissa

fall kan få överstiga 30.

Frågan om minimiantalet deltagare för att undervisning i enstaka

ämnen, alternativ och varianter skall få anordnas har berörts av flera

remissinstanser. Skolöverstyrelsen samt länsskolnämnderna i Hallands och Gävleborgs

län biträder GU:s förslag; skolöverstyrelsen dock med reservation för

undervisning i grekiska, vari undervisning såsom hittills anses böra få anordnas

med minst tre elever. Enahanda förslag beträffande undervisning i grekiska

framföres bl. a. av språkvetenskapliga sektionen i Uppsala och Universitetslärarförbundet.

Svenska klassikerförbundet föreslår delningstalet tre för undervisning

i vissa svårare språk, exempelvis finska, grekiska och ryska.

Flera remissinstanser, bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund samt SR anser att undervisning

även i ekonomiska eller tekniska alternativ bör få anordnas med fem elever.

Samtliga de remissinstanser, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

länsskolnämnderna i Kronobergs, Blekinge och Gävleborgs län,

SACO samt TCO, vilka berört GU:s förslag om delning av klass vid

laborationer och konstruktionsövningar, när elevantalet i klassen

överstiger 18, har avstyrkt detta och, huvudsakligen med hänvisning till

befintliga lokalers dimensionering, föreslagit att det nu tillämpade delningstalet

16 fastställes även för det nya gymnasiet. Sveriges handels gymnasiers riksförbund

yrkar att klass skall få delas vid undervisning i maskinskrivning då elevantalet

uppgår till 17. TCO och Svenska teckningslärarsällskapet anser att i

ämnet teckning delningstalet för undervisningsavdelning bör sättas till 16.

Det av GU: s ledamöter Håkan Berg och Sigvard Magnusson reservationsvis

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf

framförda yrkandet angående ytterligare uppdelning av undervisningsavdelningar

biträdes av bl. a. länsskolnämnden i Gotlands län, SACO och humanistiska

fakulteten i Lund.

5.3.S.2 Fackskolan

FU:s förslag till delningsbestämmelser tillstyrkes av det övervägande antalet

av de remissinstanser, som yttrat sig däröver. Skolöverstyrelsen anser att vid

undervisningen i teckning i fackskolan samma delningsbestämmelser bör gälla

som GU föreslagit för gymnasiet, dvs. delningstalet för undervisningsavdelning

skall vara 20. SACO och Läroverkslärarnas riksförbund har beträffande fackskolan

samma yrkande om sänkning av delningstalet som i fråga om gymnasiet.

TCO framhåller angelägenheten av att skolan ges ökade resurser så att elevantalet

per klass snarast kan sänkas. Folkpartiets kvinnoförbund samt Centerns

ungdomsförbund och Centerns studentförbund förordar också en minskning av

klassernas storlek.

5.4 Departementschefen

5.4.1 Lärotider

I skilda sammanhang under senare år — bl. a. i några remissyttranden över

GU:s och FU:s betänkanden — har förslag och synpunkter framförts rörande

längden av skolans läsår och dettas placering i kalenderåret. De förändringar

som bringats på tal är ofta genomgripande och reser därmed spörsmål, som är

mycket komplicerade, då de sammanhänger med en rad förhållanden i samhällslivet.

En ändring av läsåret kan vidare uppenbarligen inte genomföras för

enbart en del av skolväsendet. Frågan om skolans läsår sammanhänger också

med spörsmålet om femdagarsveckan i skolan, vilket f. n. överväges av skolararbetstidsutredningen.

Jag anser därför — liksom FU och GU — att ingen annan

ändring nu bör genomföras än att gymnasiets och fackskolans lärotider anpassas

till grundskolans och förordar sålunda att i fråga om läsårets längd, dess början,

upprop, årsavslutning, lov, planerings- och studiedagar samt friluftsdagar tills

vidare för gymnasiet och fackskolan skall gälla samma regler som för grundskolan.

Gymnasiestudiernas avslutning kan för många manliga elevers del komma

att sammanfalla med det år de skall börja sin värnpliktstjänstgöring. En förlängning

av det sista läsåret kan för vissa av dessa elever komma att innebära

olägenheter. Detta gäller emellertid inte endast gymnasieelever utan i framtiden

sannolikt också åtskilliga manliga elever i fackskolan. Vid sina överläggningar

med 1960 års värnpliktsutredning, vilken bl. a. har att överväga inryckningstidema

för de värnpliktiga, har GU funnit att de nämnda olägenheterna skulle

kunna avsevärt reduceras, om sista läsårets avslutning förlägges tidigare än vad

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

för närvarande i regel är fallet. Vid den fortsatta beredningen av frågan har det

visat sig att genom en relativt begränsad förändring i fråga om undervisningens

avslutande kan uppnås en lämplig synkronisering mellan denna och inryckningstiden

för åtskilliga värnpliktiga. För vissa grupper värnpliktiga — i huvudsak

de som uttagits till underbefälsutbildning vid armén — kan emellertid sannolikt

en anpassning inte ske utan mycket radikala förändringar, t. ex. i fråga om

läsårets placering. Som jag redan konstaterat bör dylika förändringar inte övervägas

i detta sammanhang. Med hänsyn till de manliga elever, som skall påbörja

värnpliktstjänstgöring, bör undervisningen i sista årskursen i fackskolan och i

gymnasiet kunna avslutas omkring en vecka tidigare än i övriga årskurser.

I sistnämnda årskurser bör avslutning inte utan tvingande skäl förläggas senare

än den 10 juni.

Den dagliga undervisningstiden för elev i gymnasium eller fackskola bör som

regel omfatta högst sju lektioner, vari dock inte bör inräknas tid för skolpraktik,

kontorsteknik och arbetsstudier i gymnasiet samt frivillig undervisning utanför

schematid i teckning, musik, dramatik och gymnastik. Jag finner det också angeläget

att inte skoldagen splittras på alltför många ämnen. En koncentration på

ett mindre antal ämnen bör genomföras genom utnyttjande av s. k. dubbeltimmar.

Slutligen förordar jag att i avvaktan på skolarbetstidsutredningens förslag

grundskolans bestämmelser angående lektionstidens längd skall gälla för gymnasiet

och fackskolan.

5.4.2 Gemensamma samlingar m. m.

I det föregående har jag understrukit betydelsen av ett smidigt samarbete

mellan skolans befattningshavare och elever i fråga om såväl undervisningens

uppläggning som det skolsociala området i vidare mening. Elevernas aktiva

medverkan i planeringen av skolans verksamhet bör ges ökat utrymme. Detta

kräver som GU framhåller information i olika former. I vissa fall erfordras därför

att hela eller en stor del av skolans elever kan gemensamt samlas. Även av

andra skäl är en sådan samling av stort värde.

I det nuvarande tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet förekommer ingen

dylik organiserad form av gemensam samling, medan i det allmänna gymnasiet

regelbundet anordnas morgonsamlingar. Dessa senare har emellertid ett mera

begränsat syfte och synes i betydande utsträckning ha bibehållit sin traditionella

form av morgonandakt.

Liksom GU och FU finner jag det angeläget att gymnasiets och fackskolans

behov av en för hela eller en stor del av skolan gemensam samling tillgodoses.

De båda utredningarnas förslag bör sålunda i huvudsak genomföras. På några

punkter torde emellertid klarlägganden och modifikationer erfordras.

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

Eftersom anordningar med gemensam samling motiveras av gymnasiets och

fackskolans särskilda behov bör deras förekomst eller utformning vid en skolenhet

inte göras beroende av om i skolenheten ingår annan skola. I vissa fall kan

säkerligen också sistnämnda skolas elever med behållning delta i den gemensamma

samlingen, i andra åter innebär det — t. ex. på grund av stora åldersvariationer

— en fördel att eleverna deltar i skilda samlingar. Jag delar sålunda

den uppfattning, som framförts av bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund och

SECO, att bestämmelserna rörande gemensam samling bör vara desamma för

gymnasiet och fackskolan. De bör för övrigt så långt detta av praktiska skäl

är möjligt och lämpligt tillämpas även i yrkesskolan även om någon fixering

härav i författning tills vidare inte bör ske.

Vad GU anfört om den gemensamma samlingens innehåll ger enligt min mening

i det stora hela tillräckliga hållpunkter för den vidare utvecklingen. Några

centralt utformade detaljerade anvisningar bör tills vidare inte utfärdas. Behovet

av sadana kan bedömas med säkerhet först sedan erfarenheter föreligger.

Stor frihet bör ges skolan att inom ramen för allmänna — t. ex. i läroplanen

givna — riktlinjer utforma verksamheten. I några yttranden synes vissa uttalanden

av GU närmast ha tolkats så att enligt utredningens mening ämnen med

etisk eller religiös anknytning inte borde få beröras vid gemensam samling. För

egen del tolkar jag inte GU på detta sätt. Jag anser att i den mån samlingar

ägnas mer allmänna ämnen och frågor, som inte omedelbart berör skolans arbete

eller planerna härför, kan och bör dessa självfallet inte begränsas till vissa

ämnesområden eller generellt utesluta andra.

Av vikt är emellertid att den gemensamma samlingen varken genom sitt innehåll

eller sin utformning strider mot vad som är förenligt med vissa elevers

religiösa uppfattning eller inställning i livsåskådningsfrågor över huvud. Vid sådant

förhållande finns anledning räkna med att befrielse från gemensam samling behöver

meddelas enbart med hänsyn till skäl av praktisk art. Det måste beaktas

att en av de gemensamma samlingarnas viktigaste uppgifter är att ge information

i för skolarbetet betydelsefulla frågor. Samlingarna måste därför förläggas

så att befrielse i möjligaste mån undvikes.

I likhet med GU anser jag att elever, för vilka religiösa spörsmål är ett både

personligt och gemensamt intresse, bör få möjlighet att inom skolan anordna

religiösa samlingsstunder av frivillig karaktär.

5.4.3 Klass- och gruppstorlek m. m.

Såsom jag i det föregående i flera sammanhang framhållit är skolväsendets

utbyggnad och expansion beroende av tillgången på lärare. Behovet av lärare

sammanhänger i hög grad med skolans omfattning men är också en funktion av

andra faktorer.

Genom att variera antalet elever per klass, den s. k. klasstorleken, kan lärar
-

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961r

behovet vid samma totalantal elever ökas eller minskas. Avgörande betydelse

för klasstorleken har delningstalet för klass, dvs. det maximala antal elever, som

man normalt tillåter i en klass. Den sänkning av delningstalet på den obligatoriska

skolans högstadium från 35 till 30, som riksdagen 1962 i samband med

grundskolereformen fattade beslut om, medför att antalet klasser pa detta

stadium och därmed lärarbehovet blir väsentligt större än om de tidigare delningsbestämmelserna

bibehållits. I några remissyttranden har föreslagits att i

samband med gymnasie-fackskolereformen delningstalet för klass skulle sänkas

eller att en tidsplan för dylik sänkning skulle uppställas.

I denna fråga vill jag först från rent kvantitativa utgångspunkter anföra följande.

Om en sänkning av maximitalet skulle genomföras bleve följden en mycket

betydande ökning av lärarbehovet. Gymnasiets och fackskolans behov av lärare

omkring 1970 vid ett delningstal av 30 kan i runt tal uppskattas till sammantaget

10 000 lärare uttryckt i heltidstjänster jämfört med omkring 6 000 för närvarande.

En sänkning av delningstalet till 25, som från några håll framförts såsom

önskemål, skulle betyda att lärarbehovet omkring 1970 bleve ungefär 2 000

heltidstjänster större enbart för de nu nämnda skolformerna. Härtill kommer

emellertid att en dylik sänkning av delningstalet rimligtvis måste betraktas som

minst lika angelägen för grundskolans del. Enbart för högstadiets del skulle införandet

av delningstalet 25 medföra en ökning av lärarbehovet, som torde komma

att överskrida den nyssnämnda ökningen på det gymnasiala stadiet, vartill

kommer det ökade behov av klasslärare på mellanstadiet, som en minskning av

delningstalet även där från 30 till 25 skulle medföra. Med den tillgång på

lärare som vi har att räkna med för åtskilliga år framåt skulle en sänkning av

delningstalet med säkerhet innebära inte endast ett förvärrande av lärarbristen

under de närmaste åren utan därtill en permanentning av bristen för mycket

lång tid framåt. Vill man undvika en dylik situation men trots det sänka

elevantalet per klass återstår inget annat alternativ än att radikalt minska intaget

till de gymnasiala skolorna. Jag finner det uteslutet att man skulle beträda

någon av dessa vägar. Inte heller anser jag det rimligt att i dag söka

uppställa någon tidtabell för ett successivt genomförande av en sänkning av

delningstalet. Ett beslut i sådan riktning förutsätter mycket tillförlitliga

prognoser om hur behovet av och tillgången på lärare i framtiden kommer att

utveckla sig. Även om tecken tyder på att denna utveckling skall bli gynnsammare

än vad den under lång tid varit, innehåller emellertid förefintliga prognoser

så många osäkra faktorer att de inte kan tas till utgångspunkt för beslut om

att fixera en tidtabell för ändring av klasstorleken.

Men även om de materiella och personella resurserna för en sänkning av klassstorleken

skulle föreligga, finns andra synpunkter på denna fråga, som enligt

min mening är av än större vikt. Såsom FU och GU framhåller kan helt nya

perspektiv öppna sig på frågan i vilka former en eventuellt ökad tillgång på

lärare skall utnyttjas. Jag vill erinra om vad jag i grundskolepropositionen

1962: 54, där en sänkning från 35 till 30 elever per klass i grundskolans årskurs

4—9 föreslogs, anfört härom (s. 290 f.):

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

Skulle framdeles vara personella, materiella och ekonomiska resurser anses

medge åtgärder av liknande storleksordning som den nu föreslagna, syftande till

en ytterligare höjning av den pedagogiska effektiviteten, är det möjligt men

enligt min mening ingalunda säkert, att man då bör fortsätta på samma väg som

den nu använda, dvs. generell minskning av elevantalet i tämligen statiska klassformationer.

Pedagogisk utveckling och forskning kan vid en senare tidpunkt

ha givit helt andra möjligheter och anvisningar för bedömningen av dessa frågor.

Detta antydes ganska klart av vissa i utlandet pågående försök och av redan

nu föreliggande forskningsresultat, hur blygsamma dessa än är. Det bör ankomma

pa alla för var skolas utveckling ansvariga och intresserade att nogsamt och

fördomsfritt ge akt på och själva söka bidra med uppslag, som kan leda skolans

arbete in på ännu effektivare vägar än de hittills vanliga.

Försöksverksamhet med varierande klasstorlek och lagundervisning har sedermera

igångsatts vid ett antal skolor under ledning av en av skolöverstyrelsen tillsatt

arbetsgrupp, den s. k. Trumpkommittén. Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden

för budgetåret 1965/66 med hänvisning till bl. a. GU:s förslag i

detta hänseende begärt medel för fortsatt och utökad försöksverksamhet. Jag

har för avsikt att aterkomma härtill i min anmälan av anslagsbehoven för

budgetaret 1965/66 men vill redan här framhålla att dessa försök enligt min

mening utgör ett av de väsentligaste inom det pedagogiska utvecklingsarbetet.

Med hänvisning till vad jag här anfört förordar jag att delningstalet för

klass i gymnasiet och fackskolan sättes till 30. Härvid förutsättes självfallet att

elever i samma årskurs, vilka har i stort sett samma studieprogram, så långt

möjligt föres till samma klass. Vidare bör antalet elever i en klass kunna något

överstiga 30 om länsskolnämnden medger sådant undantag. En dylik undantagsregel

är nödvändig för att skapa erforderlig smidighet i systemet och existerar

för övrigt redan nu.

Behovet av lärare beror emellertid också på den s. k. lärartätheten, dvs. det

genomsnittliga antal lärare uttryckt i heltidstjänster, som erfordras för undervisning

av en klass. Lärartätheten är en funktion av skolans differentiering och

de villkor som uppställes för att olika studiealtemativ skall få komma till stånd.

De förslag FU och GU framlagt om att en klass skall jå delas i två grupper

vid Iaborationer, konstruktionsövningar, i nybörjarspråk m.m. är väl avvägda

och har av mig i det föregående redan i huvudsak förordats. Någon väsentlig

besparing genom minskning av antalet Iaborationer m. m. kan inte ske utan att

detta skulle menligt inverka på undervisningen. De villkor för uppdelning i

grupper, som de båda utredningarna uppställer i fråga om elevantal, avviker

något från varandra. FU:s förslag, som närmast ansluter sig till nu gällande bestämmelser,

har tillstyrkts av flertalet remissinstanser medan GU:s förslag på

vissa punkter kritiserats. Jag finner för egen del FU:s förslag vara det lämpligaste.

Klass i gymnasiet eller fackskolan bör sålunda i enlighet med vad jag i

det föregående förordat få delas i två grupper i huvudsak i enlighet med GU:s

och FU:s förslag till timplaner. Vidare förordar jag att sådan delning får ske

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19 6 It
dels

vid laboratorier o. dyl. samt vid studieteknisk träning om elevantalet i klassen

är lägst 17, dels i nybörjarspråk om elevantalet i klassen är lägst 21. I detta

sammanhang vill jag också i enlighet med GU:s förslag förorda att klass får

uppdelas i två grupper om antalet elever i klassen uppgår till lägst 21 vid undervisning

i teckning i årskurserna 1 och 2 i gymnasiet.

Även beträffande minimitalen jör upprättande av grupp föreligger vissa skiljaktigheter

i GU:s och FU:s förslag. För egen del anser jag inte några väsentliga

olikheter i detta hänseende mellan gymnasiet och fackskolan motiverade. Jag

finner vidare att en viss skärpning utan olägenhet kan ske av de villkor de

båda utredningarna föreslagit. Jag förordar att undervisning inom linje, gren,

variant och enskilt ämne skall få komma till stånd om elevantalet vid dylik

undervisning är lägst åtta. Hel- och halvklassisk variant bör dock kunna upprättas

om elevantalet är lägst fem, medan för gren inom teknisk fackskola bör

erfordras minst tolv elever oberoende av om samläsning organiseras med annan

gren eller ej. Dessa villkor innebär i hög grad en förenkling och ett förenhetligande

av FU:s och GU:s förslag, vilket enligt min mening uppväger att de senare

på några punkter är generösare.

Behovet av lärare påverkas också av i vilken utsträckning man medger att

de olika studiealtemativen finns organiserade även vid mindre skolenheter. Fn

stark spridning av alla alternativ kan också — särskilt när det gäller de olika

tekniska grenarna — kraftigt öka anspråken på resurser i fråga om lokaler och

utrustning. Dessa blir därtill inte sällan dåligt utnyttjade, emedan vissa alternativ

på grund av variationer i elevunderlaget kommer att uppträda endast sporadiskt.

Det är sålunda uppenbart att även om riktpunkten för utbildningsplaneringen

bör vara att alla utbildningsvägar sprides så långt som möjligt blir det,

såsom jag betonat i det föregående (2.3.2), med hänsyn till personella och materiella

resurser nödvändigt med en viss restriktivitet. Detta förutsätter en central

planering och centrala beslut beträffande upprättandet av linjer och grenar.

Jag förordar därför att gymnasiets och fackskolans organisation på de

skilda orterna fastställes centralt genom beslut i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Jag vill emellertid särskilt understryka, att om en elev önskar utbildning

inom en linje, gren eller variant som inte kan erbjudas på hans/hennes

gymnasie-fackskoleort, bör eleven ha rätt att i enlighet med GU:s förslag övergå

till den närmaste skola som ger sådan utbildning.

De regler och riktlinjer beträffande villkor för upprättandet av olika grupper

liksom för planeringen av gymnasiernas och fackskolomas organisation, som jag

här förordat, medför inte oväsentliga besparingar i fråga om såväl lärar- som

andra resurser, vilka — det vill jag bestämt framhålla — kan genomföras utan

olägenhet för den föreslagna skolorganisationen och dess elever. I jämförelse med

en helt fri tillämpning av de förslag GU och FU var för sig förordat torde lärarbesparingen

kunna uppskattas till i runt tal 500 heltidstjänster omkring 1970.

s. 377 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

377

6. Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m.

6.1 Intagning, övergång, praktik

6.1.1 Gymnasieutredningen

6.1.1.1 Intagning (GU 13.2.1 och 13.2.2)

Med utgångspunkt från sin helhetssyn på det gymnasiala skolsystemet finner

GU det angeläget att intagningen så långt möjligt sker efter enhetliga grunder

inom hela detta skolsystem. Behörighetsvillkoren för tillträde till gymnasium och

fackskola bör utformas så, att eleverna på samtliga linjer i grundskolan utan

alltför stora svårigheter skall kunna fortsätta i båda skolformerna. Med hänsyn

till studievägarnas utformning inom de olika skolformerna blir det dock nödvändigt

att uppställa vissa speciella behörighetskrav, som kan avse förutbildning

eller betygsnivå i enskilda ämnen. Dessa behörighetskrav behöver dock inte

ovillkorligen knytas till bestämda linjer i grundskolan (GU 13.2.1.2).

GU diskuterar vidare frågan, huruvida bestämda krav på kvalificerade betyg

bör uppställas för behörighet att vinna inträde i gymnasiet. Utredningen konstaterar

dock att föreliggande förhållanden inte motiverar en betygsspärr, dvs. en

undre betygsgräns för tillträde till gymnasium (GU 13.2.1.2).

GU erinrar om att föredragande departementschefen i propositionen 1962: 54

angående reformering av den obligatoriska skolan bl. a. förutsatte, att GU i sitt

arbete skulle beakta 1957 års skolberednings förslag att elever med begränsade

kunskaper i främmande språk men med god teknisk eller naturvetenskaplig begåvning

under vissa förutsättningar skulle kunna vinna inträde i gymnasiet.

GU föreslår följande behörighetskrav för gymnasiestudier (GU 13.2.1.3).

För tillträde till gymnasiet bör av alla elever krävas att de i grundskolans årskurs

9 läst svenska, matematik, kristendomskunskap (med undantag givetvis för

dem som varit befriade), samhällskunskap, historia, geografi, biologi, kemi och

engelska (särskild kurs) på någon av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s eller sedermera

kompletterat angivna ämnen enligt fordringarna för dessa linjer.

Härutöver bör följande behörighetsvillkor uppställas för elev, som väljer

humanistisk-samhällsvetenskaplig eller ekonomisk studiekurs.

a) matematik (särskild kurs) jämte tyska eller franska (3-årig lärogång), eller

b) matematik (särskild kurs) jämte tyska eller franska (2-årig lärogång eller

mindre kurs) med betyg över 3, eller

c) matematik (allmän kurs) jämte tyska eller franska (3-årig lärogång) med

medelbetyg över 3 i engelska och tyska alternativt engelska och franska.

Naturvetenslcaplig eller teknisk studiekurs: matematik (särskild kurs), fysik

samt

a) tyska eller franska (3-årig lärogång), eller

b) tyska eller franska (2-årig lärogång eller mindre kurs) med betyg över 3,

eller

s. 378 Kontrollera mot PDF

378 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19 6 U

c) intet av villkoren a) och b) uppfyllt men medelbetyg över 3 i matematik,

fysik och kemi.

GU framhåller att dessa behörighetskrav innebär att elever från linjerna 9g,

9h, 9t, 9m och 9s har möjlighet att få behörighet utan kompletteringar. Elever

från övriga linjer måste däremot komplettera så att de uppfyller något av de

nyss angivna behörighetsvillkoren för den studiekurs i gymnasiet de önskar välja.

Urvalet bland behöriga sökande bör grundas på betyget från grundskolan. GU

föreslår att därvid alla ämnen i grundskolan tillmätes lika vikt och att sökandena

rangordnas efter medelbetyget. Denna metod anser GU dels vara ett sätt

att befrämja ett ökat hänsynstagande till allsidigheten i grundskolans mål, dels

vara erfarenhetsmässigt grundad, då det i olika undersökningar visat sig att

betygssumman eller medelbetyget som regel uppvisar den bästa prognosen för

studieframgång. I fråga om gymnastik föreslår GU en modifikation, som innebär

att lägre betyg än medelbetyget ej medräknas.

GU framhåller vidare att det är angeläget att som kompletterande hjälpmedel

utarbetas särskilda prov. Dessas värde för intagningen till gymnasiet bör ytterligare

undersökas. Utredningen föreslår att det bör ankomma på skolöverstyrelsen

att föranstalta om lämpliga åtgärder för införande av dessa prov (GU

13.2.2.2).

GU föreslår även en samordning av intagningen till gymnasium, fackskola samt,

då så befinns lämpligt, yrkesskola. Intagningen bör beslutas av en särskild av länsskolnämnden

utsedd intagningsnämnd, som skall vara gemensam för alla berörda

skolor i gymnasieregionen (GU 13.2.2.1 och 13.2.2.3).

Beträffande intagningen till det nya gymnasiet erfordras övergångsvis särskilda

anordningar konstaterar GU (GU 19.3.1). Under en lång tid framåt kommer

elever från olika skolformer att söka till gymnasiet. Vidare måste man räkna

med att i varje fall under en tid framåt antalet intagningsplatser inte kommer

att motsvara antalet inträdessökande. GU förordar därför att en kvotering sker

av antalet intagningsplatser i proportion till antalet sökande från underliggande

skolformer. Närmare anvisningar härom föreslås bli utfärdade av skolöverstyrelsen

(GU 19.3.1.1).

6.1.1.2 Övergång mellan gymnasium och fackskola (GU 13.2.3)

GU bedömer det som sannolikt att övergång från fackskola till gymnasium

(GU 13.2.3.1) kommer att bli vanligast efter avslutade fackskolestudier. Övergång

från årskurs 2 i social och ekonomisk fackskola till årskurs 2 i gymnasiet

torde enligt GU:s uppfattning vara det alternativ som lättast låter sig realisera,

ehuru vissa kompletteringar kan komma att krävas. En övergång från årskurs 2

i teknisk fackskola till exempelvis årskurs 2 i gymnasiets tekniska lärokurs

skulle — om fackskoleeleven haft ett års praktik mellan första och andra års
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

kurserna i fackskolan — betyda en sammanlagd studietid av sex år till gymnasieingenjörskompetensen.

GU håller före att i så fall vuxenutbildning torde bli

cn mer lockande väg. Vissa möjligheter torde dock finnas för övergång till årskurs

3 i gymnasiets tekniska lärokurs.

Vid övergång från årskurs 1 i fackskolan til! första årskursen i gymnasiet bör

behörigheten i vanlig ordning prövas av intagningsnämnden, som avgör om

intagningsprövning är påkallad eller om studieresultaten i fackskolan är så goda

att direkt övergång kan medges. Detta förfaringssätt bör enligt GU:s uppfattning

tillämpas för att inte fackskolan skall få karaktären av genomgångs- eller

kompletteringsinstitut och för att man inte på en omväg skapar en inte önskvärd

form av förlängd gymnasieutbildning. Huvudlinjen bör enligt GU vara

att den som valt fackskola fullföljer studierna där.

Övergång från gymnasium till fackskola (GU 13.2.3.2) torde enligt GU:s uppfattning

bli vanligast efter årskurs 1 i gymnasiet. Som regel torde i så fall övergång

kunna ske till årskurs 2 i fackskolan även om man därvid i vissa fall synes

böra kräva kompletteringar.

GU konstaterar att generellt sett goda möjligheter kan beräknas komma att

föreligga att växla studieväg mellan gymnasium och fackskola även om man

får räkna med vissa kompletteringar i båda övergångsriktningama. Denna form

av växling av studieväg som övergången innebär bör enligt GU:s uppfattning

betraktas pa samma positiva sätt som elevernas växling av studieväg exempelvis

inom gymnasiet. Skolan bör hjälpa eleverna och ej genom formella krav

hindra eller försvåra anpassningen till det studieprogram som är lämpligast för

eleven. Härav följer att några fixerade intagningsbestämmelser ej bör uppställas.

Det bör i stället ankomma på vederbörande skolledare att avgöra om sådan

övergång kan ske. I vissa fall bör intagningsnämnden pröva övergången från

årskurs 1 i den ena skolan till samma årskurs i den andra. Medför övergången

att cn ny klass maste inrättas bör det, i den mån det är fråga om annan årskurs

än den första, ankomma på skolöverstyrelsen att besluta härom (GU 13.2.3.3).

6.1.1.3 Praktik

Beträffande praktik inom ekonomisk lärokurs (GU 8.3.6) konstaterar GU att

det varken i det 2-åriga handelsgymnasiet eller i det nuvarande provisoriska

3-åriga handelsgymnasiet uppställes krav på praktik. I samband med remissen

över GU:s förslag till kursplan för det provisoriska 3-åriga handelsgymnasiet

ställde sig samtliga remissinstanser avvisande till obligatorisk förpraktik. Några

remissorgan förordade obligatorisk praktik under studietiden medan övriga avstyrkte

sådan praktik eller cj yttrade sig på denna punkt. Som motiv för avstyrkandet

anfördes bl. a. att praktiken erfarenhetsmässigt sett inte hade någon

större betydelse för studieresultaten, att obligatorisk praktik skulle förlänga

studietiden samt att det vore tveksamt om erforderligt antal praktikplatser

kunde anskaffas.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

GU anser sig inte böra föreslå att obligatorisk praktik införes på ekonomisk

lärokurs men förordar att skolorna — eventuellt med ledning av anvisningar

från skolöverstyrelsen — bör verka för att eleverna frivilligt skaffar sig praktik

under studietiden. För att ge eleverna vissa praktiska färdigheter i kontorsarbete

föreslår GU att under årskurs 1 (eller annan årskurs enligt skolöverstyrelsens

bestämmande) anordnas en obligatorisk kurs i kontorsteknik omfattande

20 timmar. Härtill kommer de praktiska moment som ingår i ämnet praktiskt

sekreterararbete inom ekonomisk-språkligt alternativ (GU 8.3.6.5 och 9.6.4).

I fråga om praktik inom teknisk lärokurs (GU 8.4.6) erinrar GU till en början

om att vid tekniskt gymnasium enligt gällande bestämmelser krävs dels minst

två månaders praktik för inträde, dels för uppflyttning i sista årskursen så lång

praktik att den tillsammans med förpraktiken uppgår till minst sex månader.

Dispens kan medges av den centrala skolmyndigheten.

GU anser praktik nödvändig och framhåller att en rätt upplagd praktik effektiviserar

undervisningen och gör den mer realistisk. Praktiken medför vidare

tidsvinster för undervisningen i de tekniska ämnena samt förkortar anpassningstiden

i näringslivet efter studiernas slut (GU 8.4.6.4).

I fråga om praktikens förläggning under studietiden framhåller GU att industrins

fyraveckorssemester kan komma att göra det svårt att under sommartid

medhinna mer än sex veckors praktik. Olika förslag att kompensera dessa

olägenheter har framförts. Bl. a. har ifrågasatts att frångå det traditionella läsåret

eller att förlägga praktik till skoltid. Ett annat uppslag i detta hänseende

är anordnande av växelutbildning, innebärande att vissa praktikperioder under

skolans ledning inlägges i studietiden och växlar med den teoretiska utbildningen.

GU avvisar dessa uppslag med undantag för växelutbildning, om vilken

GU uttalar att skolöverstyrelsen bör följa pågående försök med uppmärksamhet

och stimulera till vidgad försöksverksamhet på området (GU 8.4.6.5).

GU föreslår att krav på förpraktik (GU 8.4.6.5) ej längre skall uppställas.

GU framhåller bl. a. att företrädare för näringslivet gjort uttalanden för

slopandet av förpraktiken. Enligt GU:s mening bör det begränsade antalet praktikplatser

inom industrin i första hand reserveras för dem som redan är elever

vid tekniska läroanstalter.

Krav har framförts på att den obligatoriska praktikens längd (GU S.4.6.6)

borde ökas. GU finner att en förlängning skulle medföra att den totala studietiden

måste ökas utöver redan föreslagen förlängning med ett år. GU finner detta

inte möjligt utan har i stället valt att behålla ungefär samma praktiktid som

för närvarande men genom olika åtgärder sökt effektivisera densamma.

GU:s förslag till praktikens utformning (GU 8.4.6.7) innefattar dels av läroplanen

reglerad praktik i skolverkstad, vars främsta syfte bör vara att medverka

till att eleven lär känna arbetsoperationer, tillverkningsmoment, tillhörande utrustning

och operationsföljd under olika betingelser in. m., dels i viss omfattning

styrd industripraktik med främsta syfte att vara miljöpraktik.

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Skolpraktiken skall enligt GU:s förslag vara förlagd dels till terminstid de två

första åren samt omfatta två veckotimmar, koncentrerade till fyra timmar

varannan vecka, dels till fyra veckor på sommaren efter årskurs 1 (GU 9.5.7.1

och 9.5.7.2). GU räknar med att praktiken som regel skall kunna förläggas till

kommunala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor.

Miljöpraktiken föreslås bli förlagd till somrarna efter årskurserna 2 och 3 och

omfatta sammanlagt minst tolv veckor. Under denna tid skall praktikanten utföra

olika arbetsuppgifter, för vilka han vid höstterminens början skall lämna en

skriftlig redogörelse. Redogörelsen skall granskas av vederbörande facklärare.

För att praktiken skall få avsedd verkan bör vidare någon eller några av skolans

befattningshavare få till uppgift att speciellt följa den. De lärare som utses att

övervaka praktikfrågorna och praktikanterna bör även samarbeta med arbetsförmedling

och länsarbetsnämnd. GU diskuterar även anskaffningen av praktikantplatser

samt praktikanternas anställningsförhållanden (GU 9.5.7.3—

9.5.7.8).

6.1.2 Fackskoleutredningen

6.1.2.1 Intagning

I direktiven för FU erinras om att skolberedningen bl. a. uttalat att fackskolan

borde vända sig till såväl elever som direkt ville fortsätta sin utbildning

efter grundskolan som till äldre elever, vilka efter flera års yrkesarbete önskar

skaffa sig vidgad teoretisk utbildning. I direktiven uttalades vidare att man

under en ganska avsevärd övergångstid borde räkna med en tämligen varierande

skolunderbyggnad hos de blivande eleverna och att det därför var önskvärt att

undvika en alltför strikt utformning av villkoren för inträde i skilda fackskolor

(FU s. 130 ff.).

Enligt FU:s mening bör fackskolorna stå öppna för elever med tämligen

varierande förutbildning. Det bör vara möjligt att vinna inträde i de olika fackskolorna

för elever från samtliga linjer i grundskolan. För elever från grundskolans

praktiska linjer blir det dock nödvändigt att i viss omfattning komplettera

vissa ämnen före inträdet i fackskola. Elever från övriga linjer på grundskolan

bör i princip kunna gå vidare till vilken fackskola som helst.

Liksom GU avvisar FU tanken på att uppställa krav på viss lägsta poängsumma

för intagning i fackskola. Enligt FU bör tillfredsställande resultat av

intagningen kunna uppnås genom en väl uppbyggd yrkesvägledning och studierådgivning.

Beträffande de speciella behörighetskraven för fackskolestudier anför FU följande

(FU s. 132 f.).

För tillträde till fackskola bör av alla inträdessökande krävas kunskaper motsvarande

vad som fordras i grundskolans årskurs 9 i ämnena svenska, samhälls
-

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

kunskap, geografi, biologi och engelska, vilka ämnen förekommer eller genom

tillval (engelska) kan förekomma på samtliga linjer i årskurs 9. Härutöver bör

kunskaper motsvarande kursfordringarna i årskurs 9 krävas i nedanstående

ämnen av elever som väljer

social fackskola, språklig specialisering, tyska eller franska,

social fackskola, naturvetenskaplig specialisering, matematik, fysik och kemi,

ekonomisk fackskola, matematik eller handelsräkning,

teknisk fackskola, matematik (särskild kurs), fysik, kemi och teckning (alternativt

yrkesritning).

FU anser att sådana elever som efter genomgången grundskola fortsatt sin

utbildning i annan skolform än gymnasium och fackskola eller gått direkt ut i

arbetslivet bör beredas möjlighet att genomgå fackskola. De bör kunna intas

även om de inte uppfyller de formella inträdeskraven. Av tillgängliga platser bör

tills vidare intill dess erfarenheter av anordningen vunnits ca 25% reserveras

för elever som kan redovisa minst tre års väl vitsordad, för den åsyftade utbildningen

lämplig praktik eller slutfört minst 2-åriga kurser vid vissa avdelningar

inom yrkesskolan. Även kortare skolmässig utbildning föreslås få tillgodoräknas

i kombination med praktik. FU har i fråga om kvoteringen funnit starka skäl

tala för enhetliga regler för de tre fackskolorna. Andelen av för äldre elever

reserverade platser bör dock variera mellan de olika fackskolorna. Pa denna

punkt är FU dock ej enhällig utan en reservant föreslår att kvoteringen tills

vidare inte införes i den sociala fackskolan, enär en sådan kvotering främst

under ett övergångsskede skulle inverka oförmånligt på rekryteringen till folkhögskolans

längre kurser (FU s. 741 ff.).

I fråga om urvalet bland behöriga sökande (FU s. 133 f.) uttalar FU att man

vid urvalet och fördelningen bör ta hänsyn till samtliga utbildningsvägar efter

grundskolan. FU delar vidare GU:s uppfattning att gemensam intagning bör

komma till stånd av elever till gymnasium, fackskola och helst även till vissa

avdelningar av yrkesskolan. Intagningen bör grundas på för varje elev framräknat

medelbetyg, som omfattar alla läroämnen, övningsämnen och yrkesämnen,

varvid alla ämnen ges lika vikt. Om urval måste ske mellan flera poängmässigt

likställda sökande bör en helhetsbedömning tillämpas, varvid skälig hänsyn även

bör tas till föregående praktik.

Bestämmelserna om intagning föreslås tillämpade fr. o. m. den intagning som

sker vid slutet av det läsår, då huvuddelen av kommunerna inom en fackskolas

elevområde första gången tillämpat grundskolans läroplaner i årskurs 9. Under

övergångstiden (FU s. 134 f.) fram till nämnda tidpunkt och för sökande från

äldre skolformer föreslår FU vissa bestämmelser, omfattande såväl allmänna

som speciella behörighetskrav. FU förutsätter att skolöverstyrelsen får i uppdrag

att dels utfärda bestämmelser om evalvering av betyg, dels utforma intagningsbestämmelser

för elever med enbart folkskola.

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

Beträffande den lokala intagningen (FU s. 135 f.) framhåller FU att det bör

ankomma på skolöverstyrelsen att utfärda närmare anvisningar för intagning

liksom komplettering till bestämmelserna i skolstadgan.

Intagningen bör verkställas av en särskild intagningsnämnd gemensam för

samtliga berörda skolor. I intagningsnämnden, som bör utses av länsskolnämnden,

bör ingå representanter för berörda skolformer samt representant för skolstyrelsen.

FU framhåller att förslaget till intagningsbestämmelser medför att elever som

genomgått arskurs 9 pa vissa linjer maste komplettera grundskolebetygen för

inträde i fackskola. FU lämnar en redogörelse för vilka kompletteringar som

enligt FU:s uppfattning krävs (FU s. 155).

FU anser vidare att stöd bör ges åt sådana elever som efter yrkesskolutbildning

önskar bli intagna i fackskola eller gymnasium. För denna elevkategori kan

kompletteringsprövningar under sommaren bli erforderliga men i åtskilliga fall

bör kompletteringsundervisningen kunna ske under terminen efter en preliminär

intagning vid höstterminens början. För FU:s förslag till stödåtgärder, som i det

hela sammanfaller med stöd för andra kategorier elever, lämnas en redogörelse i

det följande i anslutning till FU:s förslag om övergång mellan fackskola och

gymnasium (FU s. 156).

Enligt sina direktiv har FU även övervägt upprättandet av preparandkurser

för inträde i fackskola (s. 157 ff.). Enligt FU maste en geografisk spridning av

möjligheterna till sådana kompletteringsstudier vara önskvärd och lämplig. Härvid

bör främst folkhögskolans möjligheter beaktas. Är det fråga om kompletteling

i ett enstaka ämne anses fragan enklast kunna lösas genom att studierna

administrativt samordnas med den stödundervisning vid fackskolan som FU i

annat sammanhang föreslår. En förutsättning för sådan samordning är dock att

undervisningen med hänsyn till den kompletterandes förvärvsarbete — meddelas

på kvällstid.

FU konstaterar vidare att kompletteringsstudierna i allmänhet avser studier

enligt fordringarna i årskurs 9 i grundskolan och vanligen torde komma att avslutas

med prövningar enligt G kap. 22—23 §§ i skolstadgan. FU anser därför att

kompletteringsstudierna i första hand bör förläggas till grundskolorna och utbyggas

så att de kan tillgodose de behov av kompletteringar, som kan väntas

uppkomma för inträdessökande till ett flertal andra skolor och utbildningsanstalter.

Enligt FU är sådana kompletteringar inte att hänföra till yrkesutbildningens

område. FU föreslår att grundskolan efter vissa generella regler får en

viss tilldelning av handlcdartimmar. Eleverna föreslås i första hand få svara för

kostnaderna för studiematerial. EU ifrågasätter dock om inte någon form av

ersättning för studiebrev m.m. kunde utgå till elever som fullgjort kompletteringsstudierna

och uppvisar tillfredsställande resultat vid fyllnadsprövningarna.

Enligt FU:s uppfattning bör det därvid närmast bli fråga om bidrag från kommunernas

sida.

s. 384 Kontrollera mot PDF

384 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

FU föreslår slutligen att avgifter för fyllnadsprövningar i grundskolan borttages.

6.1.2.2 Övergång mellan fackskola och gymnasium m.m.

FU erinrar om att i direktiven angivits att skolformerna ovanför grundskolan

borde betraktas i ett sammanhang och att det därför är av stor vikt att man

vid uppbyggnaden av fackskoleorganisationen undviker sådana negativa verkningar

som kännetecknade det tidigare parallellskolesystemet. I enlighet med

sin allmänna grundsyn på det gymnasiala skolsystemet har FU sökt uppna att

övergång från en skolform till en annan inom skolsystemet inte onödigtvis försvåras.

Beslut om dylik övergång bör fattas i vanlig ordning av vederbörande

intagningsnämnd, som därvid bör avgöra, huruvida inträdesprövning erfordras

eller om direkt övergång bör medges. Stor återhållsamhet bör tillämpas beträffande

inträdesprövningar. I de fall då inträdesprövning likväl anses nödvändig

rekommenderar FU att prövningen anordnas pa sa sätt att den prövande under

en till två veckor får följa den ordinarie undervisningen i den klass till vilken

han söker (FU s. 152 f.).

Övergång från fackskola till gymnasium (s. 153 f.) bör enligt FU:s uppfattning

normalt ske från årskurs 2 i fackskolan till andra årskursen i gymnasiet. Kompletteringsstudierna

anses i dessa fall inte bli omfattande och bör kunna genomföras

under en sommarferie.

FU ställer sig tveksam till att underlätta en övergång från årskurs 1 i fackskolan

till årskurs 1 i gymnasiet. Om elev skulle övergå till gymnasiet från årskurs

1 i fackskolan och efter något år på gymnasiet avbryta studierna, kommer

eleven inte att ha någon avslutad utbildning efter grundskolan. Huvudregeln

bör därför enligt FU:s mening vara att fackskoleutbildningen skall fullföljas och

att övergång från årskurs 1 i fackskolan bör medges endast i begränsad utsträckning.

Vidare anser FU att vissa andra möjligheter för övergångar från fackskola till

gymnasium skall kunna förekomma, nämligen från arskurs 1 i fackskolan till

årskurs 2 i gymnasiet samt från årskurs 2 i fackskolan till arskurs 3 i gymnasiet.

Övergång från gymnasium till fackskola (FU s. 154 f.) bedömer FU normalt

komma att ske från dels årskurs 1 i gymnasiet till årskurs 1 eller 2 i fackskolan,

dels från årskurs 2 i gymnasiet till motsvarande årskurs i fackskolan. Den senare

övergången anses dock bli mindre vanlig.

FU framhåller att övergång till årskurs 2 i fackskolan som regel bör medges

för de elever som önskar bedriva studier i den mot studievägen i gymnasiet närmast

svarande fackskolan. För den tekniska sektorn anses dock en sadan övergång

knappast kunna bli aktuell, da de tekniska ämnena redan i första årskursen

i fackskolan är av relativt stor omfattning. Omfattande kompletteringar skulle i

så fall få ske.

I fråga om övergång mellan olika fackskolor uttalar FU att det bör ankomma

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

på rektor och klasskonferens att göra de pedagogiska bedömningar som blir

aktuella, när elev önskar övergå till annan specialisering, linje eller skola (FU

s. 155).

I anslutning till fragan om övergång från och till fackskola och övergång mellan

olika fackskolor tar FU upp fragan om eventuella stödåtgärder i studierna

för olika kategorier av elever (FU s. 156). Enligt FU:s uppfattning kan följande

elevkategorier behöva hjälp från skolans sida i form av stödundervisning, nämligen

elever som i enstaka ämnen inte uppnått tillfredsställande resultat men i

övrigt bedöms äga förutsättningar att fullfölja studierna i fackskolan, elever som

önskar övergå från en linje eller specialisering till annan, elever som önskar

inträde i årskurs 2 av fackskolan samt elever inom yrkesutbildningen som önskar

övergå till fackskole- eller gymnasiestudier. FU:s förslag innebär att skolöverstyrelsen

bör få i uppdrag att vidta sådana åtgärder att erforderligt studiematerial

i form av korrespondensmaterial m. m. tillhandaliålles samt att eleverna därjämte

får en viss handledning från skolans sida. Efterhand som erfarenheter vinnes

bör en mer generell tilldelning av timmar för lärarhandledning meddelas

skolorna. Stödundervisningen bör vidare kunna bedrivas både under löpande

termin och under sommaren.

6.1.2.3 Praktik

FU framhåller att skillnaden i karaktär mellan de tre fackskolorna medför

skillnader i fråga om bedömningen av krav på praktik i vederbörande fackskola

(EU s. 136 ff.).

Praktisk erfarenhet före inträdet i skolan är enligt FU:s uppfattning av stort

värde för såväl skolans verksamhet som den enskilde eleven vid hans vistelse i

skolan. EU vill dock inte uppställa krav på förpraktik. Inte heller anser FU en

värdering i poängmässig form av föregående praktik lämplig. Som redan nämnts

(jfr 6.1.2.1) föreslår emellertid FU dels att för sökande med omfattande praktik

och/eller yrkesskolutbildning skall reserveras en viss kvot av intagningsplatsema,

dels att hänsyn skall tas även till mindre omfattande praktik då val

måste träffas mellan sökande med samma intagningspoäng. I dessa situationer

bör intagningsnämnden söka göra en helhetsbedömning av de sökandes möjligheter

att tillgodogöra sig utbildningen.

FU har vidare funnit att för inträdessökande inom den s. k. kvoten inte bör

uppställas några fixerade fordringar för inträde. Enligt FU bör det räcka att

ange att — förutom föreskrifter om den praktiska erfarenheten respektive den

skolmässiga yrkesutbildningen — sökanden skall ha sådana insikter och färdigheter

i övrigt, att han kan förväntas ha förmåga att väl följa utbildningen i fackskolan.

Med hänsyn till att denna anordning är en nyhet i svenskt skolväsen

föreslår FU att anordningen försöksvis tillämpas under de första åren av skolformens

verksamhet, varefter erforderliga justeringar bör företagas på grundval

av vunna erfarenheter (FU s. 138 ff.).

13 — Biliang till riksdagens ■protokoll 1061. 1 samt. Nr 171

s. 386 Kontrollera mot PDF

386 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064

FU anser inte att krav på praktik över huvud taget skall uppställas beträffande

social och ekonomisk fackskola dels därför att praktik inte anses nödvändig,

dels därför att för övriga motsvarande skolformer på det gymnasiala

åldersstadiet inte uppställes sådant krav. I fråga om praktikkravet vid teknisk

fackskola (FU s. 142 ff.) förklarar FU att den finner 1957 års skolberednings

förslag om föregående minimipraktik före påbörjande av årskurs 2 i den tekniska

fackskolan väl befogat men vill för sin del modifiera bestämmelsen till att avse

ett års praktik, vari lagstadgad semester bör inräknas. FU delar skolberedningens

uppfattning att undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena i

andra årskursen skulle allvarligt försvåras om inte arbetet kunde baseras på en

viss fond av praktiska erfarenheter och manuella färdigheter hos de studerande.

FU anser att med praktik bör jämställas verkstadsskola och annan skolmässig

yrkesutbildning av betydelse för den kommande utbildningen av minst ett ars

längd.

På FU:s uppdrag har en särskild expertgrupp utrett, hur praktiken lämpligen

bör utformas. Expertgruppens förslag om s. k. styrd praktik innebär att praktiken

skulle uppdelas i två delar, en första skolmässig grundutbildning, förlagd

på kvälls- och ferietid vid yrkesskola, och en andra egentlig praktikperiod,

industripraktik, som skulle fullgöras fr. o. m. industrisemesterns slut omkring

den 1 augusti till industrisemesterns början nästa år. Grundutbildningen borde

uppläggas som en i viss mån programmerad studiegång. I samband med det praktiska

arbetet under industripraktiken skulle eleverna göra vissa miljöstudier.

Eleverna skulle under industripraktiken stå under skolans direkta ledning med

skyldighet att till skolan insända regelbundna rapporter. Från skolans sida skulle

en särskild praktiklärare svara för kontakten med praktikanterna (FU s. 746 ff.).

FU anser att det av expertgruppen framlagda förslaget uppfyller stora anspråk

i fråga om en väl genomtänkt, effektiv och för den fortsatta utbildningen ändamålsenlig

praktik. Med hänsyn till de konsekvenser, som är förenade med förslaget,

bl. a. betydande organisatoriska anordningar såsom befattningshavare

med speciella uppgifter, skolskjutsar och internatförläggning, har FU inte funnit

det möjligt att nu förverkliga expertgruppens förslag. FU anser emellertid

att som mål för den kommande utvecklingen bör uppställas en praktik enligt i

stort sett expertgruppens förslag. Försöksverksamhet med sådan praktik bör

därför komma till stånd med början höstterminen 1964, dock först efter medgivande

i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t. Frågan om ett mera generellt genomförande

av anordningen anser FU bör prövas av yrkesutbildningsberedningen

(FU s. 144 ff.).

6.1.3 Yttranden

6.1.3.1 Gymnasiet

De föreslagna principerna för intagning av elever i gymnasiet

godtas av flertalet remissinstanser. Kritik riktas dock på åtskilliga håll mot olika

punkter i GU: s förslag till intagningsbestämmelser.

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maf:ts ''proposition nr 171 år 196i

387

Förslaget att något krav på undre betygsgräns inte skall uppställas

tillstyrkes bl. a. av skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, länsstyrelsen

i Västmanlands län, länsskolnämnderna i Jönköpings, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs och Värmlands län, Stor-Stockholms planeringsnämnd, LO,

TCO, SR, SECO, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges liberala studentförbund.

Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund hävdar

att gymnasiestudiernas krävande karaktär nödvändiggör någon form av spärr,

som bör grundas på bl. a. prestationsförmågan. Även historisk-filosofiska sektionen

i Uppsala kritiserar förslaget att slopa en undre betygsgräns samt anför i

huvudsak följande.

Sektionen inser tillfullo svårigheten i att nu på papperet konstruera ett intagningsinstrument

som inte kan beräknas träda i funktion förrän om åtskilliga år.

Däremot synes det sektionen angeläget att i ett så principiellt upplagt betänkande

också ta ställning på en avgörande punkt som den, huruvida någon gallring

bör ske vid intagning till gymnasium eller ej. Sektionen kan inte komma

till annan slutsats än att GU med olust emotser en sådan principiell gallring vid

gymnasieinträdet och helst skulle se att något urval överhuvud inte sker, i varje

fall inte bland elever från de fem grundskolelinjer som utan kompletteringar

skall leda till gymnasium. I denna riktning pekar GU:s önskemål, att en eventuell

lägsta betygsgräns skulle bli gemensam för gymnasium och fackskola. Beträffande

fackskolorna torde det nämligen knappast bli möjligt att upprätthålla

krav på kvalificerade betyg för inträde och detsamma skulle sålunda, om man

drar ut konsekvenserna av GU: s tankegång, komma att gälla gymnasiet.

För att inte ta miste på karaktären av det nya gymnasiet synes det angeläget

att klarare än i GU:s text konstatera, att de nu föreliggande planritningarna

pekar på ett gymnasium utan principiella inträdeskrav. Detta förhållande är

givetvis viktigt för bedömningen av den möjliga kunskapsnivån i det framtida

gymnasiet och inverkar på de efterföljande universitetsstudierna.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund menar, att ett sätt att lösa

problemet att lotsa elever med sämre läggning för teoretiska studier genom

gymnasiet, är antingen inrättandet av en 4-årig studiegång eller skärpning av

kraven för inträde till gymnasiet.

GU: s förslag beträffande behörighetskraven för gymnasiestudier

har föranlett såväl positiva som negativa uttalanden från många

remissinstanser.

Skolöverstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Överstyrelsen godtar GU: s förslag till speciella behörighetskrav för gymnasiet

innebärande att elever från fem av grundskolans linjer har möjlighet att vinna

inträde i gymnasium utan kompletteringar. Frågan om hur betygen i allmän

kurs och särskild kurs i engelska och matematik jämte betygen i det andra främmande

språket vid intagning till gymnasium och fackskola skall bedömas måste

uppmärksammas. Öveivstyrelsen föreslår därför att ämbetsverket bemyndigas

utfärda anvisningar i denna fråga vid intagning till gymnasium och fackskola.

opaginerad Kontrollera mot PDF

3gf-i Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Av de länsskolnämnder, som yttrat sig till skolöverstyrelsen, godtar fyra GU:s

förslag, fyra godtar förslaget med vissa reservationer och en länsskolnämnd

anser att det är omöjligt att bedöma betygskraven, då ännu ingen elev gått

igenom grundskolan. De lärarkollegier, som hörts av skolöverstyrelsen, förordar

i allmänhet vissa ändringar i GU: s förslag.

Överstyrelsen för yrkesutbildning, LO, TCO, SR, SACO och Läroverkslärarnas

riksförbund är positiva till GU: s förslag, det senare förbundet dock med

reservation för vissa justeringar, bl. a. avseende förkunskaperna i matematik

och tyska eller franska. Bl. a. SACO uttalar emellertid farhågor för att de föreslagna

reglerna kan komma att leda till betygspekulationer från elevernas sida.

Några remissinstanser, bl. a. TCO och SR, framhåller att en översyn av linjeindelningen

i årskurs 9 måste komma till stånd med hänsyn till föreslagna intagningsbestämmelser.

En mera skeptisk eller negativ hållning redovisas i vissa yttranden. Salunda

framhåller Hermods korrespondensinstitut bl. a. följande.

Enligt nuvarande bestämmelse är värdet av komplettering av betyg, som

givits i den avlämnande skolan, ytterst begränsade. De av GU föreslagna bestämmelserna

synes dock öppna obegränsade möjligheter till inträdesprövnmg

vid gymnasiet även för sådana elever som erhållit slutbetyg från grundskola.

Detta kan resultera i kompletteringsstudier av en omfattning, som utredningen

förmodligen inte avsett. Tillämpningsbestämmelser för intagningsförfarandet,

vilka reglerar kompletteringar av detta slag, torde böra fastställas av skolöverstyrelsen.

NKI-skolan noterar med förvåning att de elever som i grundskolan valt 9 g

vid intagningen helt jämställes med elever som gått 9 h, 9 t, 9 m och 9 s.

Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning anför:

Om betygsättningen i årskurs 9 skall vara relativ inom var och en av linjerna

för sig, blir det omöjligt att lägga den till grund för intagning till gymnasiet.

Olika linjer kommer att ha olika krävande kurser och kommer att till en början

i varje fall att ha de mest studiebegåvade eleverna i 9 g. Det blir därför orimligt

att likställa betyg från 9 g med t. ex. sådana från 9 t. För att öka möjligheterna

att komma in i gymnasium eller fackskola kommer snart föräldrarna att söka

få sina barn in på de linjer i årskurs 9 där det för tillfället syns lättast att få

hög betygspoäng. Det syns inte bli möjligt att erhalla en lämplig intagning till

gymnasier och fackskolor om inte centralt utarbetade standardprov far ligga till

grund för betygsättningen i flertalet ämnen i nionde årskursen. För inträde till

gymnasiet bör därför krävas betyg enligt fordringarna för 9 g. Elever från andra

linjer bör få möjlighet till komplettering av sina betyg.

GU: s förslag angående urvalet bland behöriga sökande till

gymnasiet är föremål för delade meningar bland remissinstanserna. Att intagningen

skall grundas på betygen i läroämnen och övning sämnen,

varvid alla ämnen ges lika vikt, tillstyrkes sålunda av skolöverstyrelsen,

styrelsen för Musikaliska akademien, TCO, SR och Folkpartiets ungdomsförbund.

Bland de av skolöverstyrelsen hörda instanserna anser några att betygen

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl, Maj:ts proposition nr 171 år 1964

i olika kurser i samma ämne måste ges olika vikt. Eu instans anser att alla övningsämnen

bör behandlas på det sätt GU föreslagit beträffande gymnastik,

medan andra avstyrker gymnastikens särställning.

Att övningsämnena i intagningshänseende likställes med läroämnena möter

motstånd hos vissa remissinstanser. Sålunda avstyrker vattenfallsstyrelsen,

SECO, Sveriges liberala studentförbund, Högerns ungdomsförbund och Sveriges

konservativa studentförbund att övningsämnena över huvud taget tillmätes

någon betydelse vid intagningen till gymnasiet, medan telestyrelsen, länsstyrelsen

i Stockholms län, Läroverkslärarnas riksförbund och Tekniska läroverkens

elevförbund i denna fråga ställer sig mera tveksamma och förordar en prioritering

av läroämnena eller vissa viktigare läroämnen. Sveriges förenade studentkårer

och Folkpartiets ungdomsförbund anser att den inskränkning som föreslagits

beträffande ämnet gymnastik även bör gälla de övriga övningsämnena.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala kritiserar GU: s överväganden beträffande

korrelationen mellan medelbetyg i läroämnen och medelbetyg i läroämnen

plus övningsämnen och uttalar vidare bl. a.:

Man måste antingen grundligare undersöka det prognostiska värdet av läroämnenas

och övningsämnenas betyg samt därpå grunda en godtagbar sammanvägning

eller också för säkerhets skull hålla sig till enbart läroämnenas betyg.

För det senare talar dessutom den av GU själv påpekade omständigheten, att

det kan uppkomma prov- och betygsjakt i övningsämnena. Åtminstone för elever,

som befinner sig i randzonen, då det gäller att uppnå full konkurrenskraft

för inträdet till gymnasiet, kan den behövliga kompetensen uppnås på ett sätt,

som knappast kan utgöra någon borgen för att vederbörande har bättre förutsättningar

än en elev med sämre betyg i övningsämnena men något bättre betyg

i läroämnena.

Om bedömningen av gymnastikbetyget yppas också olika meningar. Direktionen

över gymnastiska centralinstitutet och Läroverkslärarnas riksförbund

anser att betyget i gymnastik bör ingå i medelbetyget på samma sätt som övriga

ämnen. SR finner det lämpligare, att samtliga elever får tillgodoräkna sig lägst

betyget 3 i gymnastik samt att de elever som erhållit betyget 4 eller 5 får tillgodoräkna

sig dessa betyg.

Medelvärdet av betygen bör icke läggas till grund för intagningen framhåller

överstyrelsen för yrkesutbildning och Stor-Stockholms planeringsnämnd,

vilka emellertid tillstyrker att övningsämnena tillmätas lika vikt med läroämnena.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser, att eu tekniskt enklare metod är

att i stället använda betygssumman. Även Sveriges han dels gymnasiers riksförbund

förordar, att rangordningen mellan eleverna sker på grundval av betygssumman.

Behovet av kompletterande hjälpmedel betonas av TCO. Högerns

ungdomsförbund föreslår, att en statlig utredning tillsättes med uppgift

att undersöka möjligheterna att konstruera ett urvalsinstrument för de gymnasiala

utbildningsvägarna. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industri
-

s. 390 Kontrollera mot PDF

390 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

förbund efterlyser betygskompletterande åtgärder, såsom studielämplighetsprov,

objektiva kunskapsprov och begåvningstest.

Svenska yrkesskolföreningen ifrågasätter om inte liksom på fackskolan viss

kvotering till förmån för vuxna elever bör finnas på gymnasiets fackutbildande

sektorer.

GU: s förslag om samordning av intagningen till gymnasium,

fackskola och eventuellt yrkesskola tillstvrkes bl. a. av skolöverstyrelsen, som

uttalar följande.

Att intagningen handläggs av ett enda organ, finner överstyrelsen helt naturligt

och tillstyrker, att den på sätt GU föreslagit ombesörjs av en gemensam

intagningsnämnd. . , .. ,

Sådana nämnders arbete kan beräknas bli betydligt mer omfattande an de

nämnders, som för närvarande verkställer intagning till gymnasierna. Det blir

därför i många fall nödvändigt, att de under tiden från den 1 april, da ansökningarna

skall vara inlämnade, till höstterminens början, då intagningen ar slutförd

kontinuerligt har tillgång till expeditionspersonal. Med hansyn till att

nämnderna i framtiden skall verkställa intagningar till kommunala skolor, torde

det visa sig praktiskt, att personal, knuten till den lokala skolexpeditionen, da

tas i anspråk. Det kan också visa sig ändamålsenligt, att på sätt redan skett i

något fall vederbörande skolchef ingår i nämnden. Överstyrelsen vill darfor med

avvikelse från GU föreslå, att skolchef skall kunna ingå som ledamot i den gemensamma

intagningsnämnden, t. ex. i stället för den föreslagna ledamoten av

skolstyrelsen.

Förslaget om gemensam intagningsnämnd tillstyrkes vidare av länsskolnämnderna

i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs lön.

Länsskolnämnden i Malmöhus län betonar därvid behovet av samordning gymnasieregionerna

emellan.

Stor-Stockholms planeringsnämnd framhåller att, med hänsyn till att antalet

sökande till gymnasiet och fackskolan i Stockholmsområdet snart uppgår till

10 000 per år, eu permanent intagningsnämnd måste inrättas för sagda område

samt fortsätter:

För Stor-Stockholms del skulle det vara värdefullt om antalet ledamöter i

nämnden kunde begränsas jämfört med nuläget. Förslagsvis bör den omfatta

5_7 personer, varav en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, en (tva) av lands
tinget

och en (två) av Stockholms stadsfullmäktige utsedda ledamöter samt

två av skolnämnden utsedda ledamöter, representerande länet respektive Stockholms

stad. De två senare bör vara skolmän. Redan nu är det administrativa

arbetet vid nämnden mycket omfattande. Det kan under de närmaste åren

väntas starkt öka, i synnerhet som nya skolformer tillkommer och mera komplicerade

behörighetsvillkor tillämpas. Det är därför nödvändigt med en personell

upprustning av kansliet, bl. a. med expertis, som kan bedöma värdet av

förpraktik av skiftande art.

Angående en eventuell databehandling av intagningsmaterialet anför statistiska

centralbyrån följande.

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf

Om redan omkring 1970 minst 50 000 ungdomar i riket årligen kommer att gå

vidare till eu fortsatt, relativt teoretisk utbildning efter genomgången grundskola,

innebär detta att en omfattande datamängd måste bearbetas innan en

sådan samordnad intagning är genomförd. Även om arbetet med intagningen är

uppdelat på ca 125 gymnasieregioner och i och för sig icke oöverstigligt ur arbetskraftssynpunkt,

torde den samlade arbetsinsatsen bli betydande. Intagning

kräver stor insats av kvalificerad personal. Mot bakgrund av vad som här och

av GU anförts bör också prövas vilka möjligheter det finns att med hjälp av

elektronisk databehandling angripa de administrativa och organisatoriska problemen

i samband med intagningen. Ämbetsverket vill förorda att åt skolöverstyrelsen

skall uppdragas att utreda möjligheten att lägga över intagningen till

elektronisk databehandling. Om därvid utnyttjande av elektronisk databehandling

skulle visa sig möjlig, bör också undersökas om centralbyråns löpande intagningsstatistik

helt eller delvis kan samordnas med intagningsproceduren.

GU:s förslag om ett kvoteringssystem för intagning av sökande under en

övergångstid, då man kan räkna med att personer med olika förutbildning söker

till gymnasiet, tillstyrks i allmänhet av de remissinstanser som yttrat sig härom.

Överstyrelsen för yrkesutbildning förklarar dock att systemet kan medföra vissa

problem när det gäller eu rättvis fördelning mellan grupperna av sökande, medan

TCO uttalar att organisationen för sin del finner det föreslagna systemet mest

rättvisande.

Vad GU anfört angående övergång mellan gymnasium och

fackskola har fått ett mycket positivt mottagande. Sålunda tillstyrks förslaget

utan reservation av bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

Sveriges handelsgymnasiers rilcsförbund, SECO och Folkpartiets kvinnoförbund.

Stor-Stockholms planeringsnämnd anser, att endast erfarenheten kan

visa hur övergången från fackskola till gymnasium normalt bör ske.

Vissa av remissinstanserna, såsom statskontoret, Folkpartiets kvinnoförbund

och Högerns ungdomsförbund uttrycker emellertid farhågor för att fackskolan

kan komma att betraktas såsom en sidoväg till gymnasiet. Statskontoret uttalar

härom bl. a. följande.

Det synes angeläget, att den 4-åriga studieväg som övergång till årskurs 2 i

gymnasium från avslutad fackskola erbjuder icke får utvecklas till en reguljär

studieväg för en större grupp av elever. Beslut om antal parallellavdelningar i

årskurs 2 på gymnasiet åvilar enligt utredningens stadgeförslag skolstyrelsen,

men en delning av klasser för att bereda ett avsevärt antal fackskoleelever plats

i gymnasiet synes ej böra ske. Kraven på ådagalagd god studiebegåvning måste

därför vara starka för de elever som kan komma i fråga för denna övergång

och den bör vidare endast få förekomma efter avslutade årskurser.

GU: s förslag beträffande praktiken har föranlett yttranden från flertalet

remissinstansers sida.

Att praktik icke bör krävas för elever vid gymnasiets ekonomiska sekt

or vare sig före eller under studietiden men att frivillig praktik i och för sig

bör uppmuntras tillstyrkes i regel och bl. a. av överstyrelsen för yrkesutbildning,

arbetsmarknadsstyrelsen samt Skånes handelskammare.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1061

Länsskolnämnden i Malmöhus län och TCO förordar att praktik under studietiden

bör ingå i den ekonomiska utbildningen. Något slag av miljöpraktik

bör enligt TCO läggas in som moment i all utbildning inom det gymnasiala

stadiet.

Bl. a. skolöverstyrelsen, skolarbetstidsutredningen och TCO tillstyrker anordnandet

av en kurs i kontorsteknik inom den ekonomiska sektorn.

Frågorna om utformningen och förläggningen av praktiken inom gymnasiets

tekniska sektor är föremål för ett livligt intresse från remissinstansernas

sida. Samtliga instanser, som yttrat sig i denna del, har den uppfattningen att

någon form av praktik är nödvändig inom den tekniska sektom. Svårigheten

att genomföra praktiken under sommarmånaderna är kanske den fråga som

vållat mest bekymmer och till lösning av detta problem framlägges olika förslag.

Att förpraktik ej bör fordras tillstyrkes av skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning samt samtliga övriga instanser, som yttrat sig härom,

med undantag av Tekniska läroverkens elevförbund, som föreslår åtta månaders

förpraktik som minimum.

Uppdelningen av praktiktjänstgöringen i skolpraktik och miljöpraktik

samt den huvudsakliga utformningen av dessa båda slag av praktik

godtas överlag i yttrandena.

Skolöverstyrelsen anser emellertid att GU:s förslag till skolpraktik bör överarbetas.

Det är framför allt viktigt, säger överstyrelsen, att praktiken, som utgör

ett viktigt led i elevernas val av studieinriktning, nära samordnas med den

studie- och yrkesorienterande verksamheten i skolan. Statskontoret understryker

lämpligheten av att försöksverksamhet med styrd praktik snarast påbörjas vid

gymnasier och fackskolor, varvid bör beaktas de möjligheter som finnes att utnyttja

yrkesskolornas utrustning och lokaler under kvällstid och ferier. Svenska

arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund uttalar sitt gillande av det

föreslagna systemet med verkstadsskoleutbildning som inledning till praktiken,

vilket system i någon mån begränsar kravet på praktikplatser samtidigt som

det ökar möjligheterna till en produktiv insats från elevernas sida. Organisationerna

rekommenderar, att man ytterligare bedömer praktikmöjligheterna i

stora drag, närmast i samarbete med Svenska industrins praktiknämnd.

Svenska teknologföreningen menar att den skolmässiga praktiken kommer

att bidraga till att göra praktiken, särskilt inom den maskintekniska studiekursen,

meningsfull, medan däremot delar av den för byggnadsteknisk studiekurs

avsedda skolmässiga praktiken bör omstuderas. Kemikontoret föreslår skolpraktik

särskilt avpassad för elever på den kemitekniska linjen. Sveriges mekanförbund

noterar med glädje att skolan föreslås hårdare engagera sig i praktikfrågan

genom att låta praktiken delvis ske vid skolverkstäder eller andra verkstadsskolor,

vilket något avlastar industrin. Högerns ungdomsförbund, som finner

att en styrd praktik icke är förenlig med de krav på elasticitet inom ut
-

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964 393

bildningssektorn som ställs av näringslivet, förordar en fritt anpassad miljöpraktik.

Remissinstanserna synes såsom tidigare nämnts överlag i och för sig godtaga

utredningens förslag angående miljöpraktikens utformning. I detta

sammanhang ifrågasättes av bl. a. skolöverstyrelsen och Tekniska läroverkens

lärarförbund om inte praktik på ritkontor och laboratorier kunde tillgodoräknas.

GU:s förslag angående praktikens längd möter i allmänhet ingen

erinran från remissinstansernas sida. I och för sig uttalar man sig visserligen för

önskvärdheten av längre praktik men vill — på grund av bl. a. svårigheten att

ordna praktik — icke kräva mer än vad som föreslagits av GU. I ett par fall

framlägges emellertid konkreta förslag till en längre praktik. Sålunda menar

Svenska byggnadsentreprenörföreningen, att miljöpraktiken om 12 veckor är för

kort och anhåller om en förutsättningslös prövning beträffande möjligheterna att

för de två sista läsåren organisera utbildningen så att arbetsplatspraktiken kan

spridas över en längre tidsperiod. Även Tekniska läroverkens elevförbund och

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund önskar längre praktik, varvid ingenjörsförbundet

hävdar, att endast en konstruktion med minst 5—6 månaders sammanhängande

praktik i näringslivet kan ge erforderlig praktisk erfarenhet.

Frågan om möjligheterna att överhuvud ordna praktiken tas

upp i flera yttranden. Överstyrelsen för yrkesutbildning säger sig hysa allvarliga

bekymmer för möjligheterna att genomföra den obligatoriska praktiken för en

expanderande teknisk utbildning, varvid överstyrelsen särskilt framhåller att

industrin inom vissa delar av landet antingen är relativt ensidigt inriktad eller

rent allmänt har en begränsad omfattning. Liknande synpunkter framförs av

bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län samt de tekniska råden vid några länsskolnämnder.

Tekniska rådet vid länsskolnämnden i Kristianstads län bedömer svårigheterna

att ordna miljöpraktik som oövervinneliga och föreslår därför att kravet

på sådan praktik slopas. Möjligheterna till dispens för elever som på grund

av platsbrist inte kunnat beredas praktik eller för elever med tidigare praktik

efterlyses bl. a. av TCO, SR, Tekniska läroverkens lärarförbund och Tekniska

läroverkens ingenjörsförbund. Sistnämnda förbund framhåller dock att det erfarenhetsmässigt

visat sig att flertalet företag kan erbjuda praktik under semesterperioden

i den mån praktikanterna så önskar.

Åtskilliga remissinstanser anser att en annan terminsindelning

skulle göra det möjligt att lösa frågan om praktikens genomförande eller diskuterar

i varje fall möjligheterna därtill.

Överstyrelsen för yrkesutbildning är i viss mån skeptisk inför sådana tankegångar

och anför bl. a. följande.

Det har ibland framskymtat i diskussionen, att det skulle vara lättare anskaffa

praktikplatscr om läsåret omfattade andra perioder än som nu är vanligt,

exempelvis tre terminer. Man torde icke nu böra ta ställning till sådana propåer

framförallt därför att en särskild utredning behandlar frågor rörande läsårets

längd, men även därför att det inte övertygande kan visas att en omläggning av

13* — Uihang till riksdagens -protokoll lOGt. 1 saml. Nr 171

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

arbetsåret skulle medföra att antalet praktikplatser kan ökas. Erinras bör i detta

sammanhang, att en särskild grupp, med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen

och skolämbetsverken, överväger olika möjligheter att anskaffa fler praktikplatser.

Dess förslag kan beräknas föreligga under 1964.

En utredning huruvida icke en treterminsindelning vore befogad rekommenderas

av Svenska arbets giv are jäv eningen och Sveriges industriförbund, TCO,

Svenska fackingenjörers förbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen samt

Sveriges mekanförbund. Svenska teknologföreningen uttalar att en rationell lösning

av miljöpraktiken synes förutsätta en ändring av det traditionella läsåret.

Att praktiktiden eventuellt förlägges till annan tid än under sommarperioden

förordas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen.

Skolöverstyrelsen och Sveriges mekanförbund anser att växelutbildningen

utgör en värdefull möjlighet till utökad praktik och att denna form

bör ytterligare prövas.

Skolöverstyrelsen, skolarbetstidsutredningen och Svenska skolläkarföreningen

betonar nödvändigheten av att beakta skolungdomars rätt att under sommaren

få minst fyra veckors sammanhängande ledighet.

Utlandspraktikens betydelse understrykes av skolöverstyrelsen och

Tekniska läroverkens elevförbund.

Frågan om lärarnas medverkan i praktikarbetet har närmare

berörts av överstyrelsen för yrkesutbildning och Svenska byggnadsingenjörers

riksförbund. Överstyrelsen framhåller följande.

Överstyrelsen är tveksam om möjligheterna att anordna praktik förlagd till

verkstadsskolor under sommaren. Lärarna har ferier under somrarna. De är

vidare årsavlönade. Man måste utgå från, att de ej är beredda att åta sig ytterligare

arbetsuppgifter, om ej särskild ersättning utgår för dessa. GU har ej framlagt

några förslag i den riktningen. Även om för samtliga parter nöjaktigt utfärdade

bestämmelser vore utformade, kan man ej utan vidare förutsätta, att

samma lärare varje sommar åtar sig denna uppgift. Kontinuiteten i undervisningen

skulle då kunna vedervågas. I en del fall måste vidare denna skolpraktik

förläggas till centrala verkstadsskolor med internatförläggning. Ersättningsfrågan

är ej heller löst för personal på dessa förläggningar m.m.

Svenska byggnadsingenjörers riksförbund tror att det blir svårt att förverkliga

en ordnad och kontrollerad miljöpraktik främst med hänsyn till att lärarfrågan

troligtvis kommer att bli mycket svårlöst.

Beträffande anskaffning och förmedling av praktikplatser

uttalar arbetsmarknadsstyrelsen i huvudsak följande.

För anskaffning och förmedling av praktikplatser till elever inom gymnasiets

tekniska sektor förutsätter GU arbetsmarknadsverkets medverkan. Styrelsen

ansluter sig till GU:s uppfattning, att arbetsförmedlingen behöver inkopplas på

dessa uppgifter. En medverkan från arbetsförmedlingen fordras enligt styrelsens

mening också för att underlätta anskaffning av frivillig praktik åt elever inom

gymnasiets ekonomiska sektor.

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. May.ts ''proposition nr 171 år 196J/.

För att tillgodose ett stort, samlat praktikbehov under ferietid behövs omfattande

åtgärder för information till möjliga praktikgivare, medverkan av arbetsmarknadens

parter, samordning av ackvisitionen, åtgärder för interlokal förmedling

o. s. v. Då utbildningskapaciteten på de praktikkrävande utbildningsvägarna

är stadd i tillväxt och praktikintresset är i stigande inom utbildningar, där

normerad praktik ej förekommer, är en samordning även nödvändig av ackvisitions-

och förmedlingsåtgärderna i fråga om olika utbildningsgruppers praktik

inom samma område.

För att verkställa eu översyn av arbetsförmedlingens hittillsvarande insatser

för praktik- och feriearbetsförmedling och utarbeta förslag till verksamhetens

framtida utformning har styrelsen tillsatt en utredning. I detta utredningsarbete

har deltagit representanter för universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning samt berörda organisationer. Utredningen beräknas

inom kort framlägga sina överväganden.

Ett genomförande av GU: s förslag beträffande obligatorisk och frivillig praktik

under ferietid förutsätter dels att hänsyn tas till föreliggande och förutsebart

behov av praktik inom samma områden för flera olika utbildningsgrupper,

dels att en samlad praktikförmedlingsverksamhet genom den offentliga arbetsförmedlingen

får större omfattning och större resurser än hittills.

6.1.3.2 Fackskolan

De av FU föreslagna principerna för intagning av elever i fackskola

godtas av de remissinstanser som uttalat sig härom, bl. a. skolöverstyrelsen

och överstyrelsen för yrkesutbildning.

I vissa delfrågor har emellertid anmälts tveksamhet och kritik. Sålunda anser

SACO och Läroverkslärarnas riksförbund att intagningsbestämmelserna gjorts väl

generösa och att de borde vara mer enhetliga. Sveriges hantverks- och industriorganisation

föreslår att intagningen och bedömningen av elever i den tekniska fackskolan

sker med hjälp av ett poängsystem omfattande både yrkespraktik och

yrkesutbildning av olika slag. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att relativt

detaljerade normer för intagning bör utarbetas till intagningsnämndernas hjälp

för att praxis skall bli likformig över landet. Liksom i fråga om intagningen till

gymnasiet föreslår överstyrelsen för yrkesutbildning att betygssumman lägges

till grund för den inbördes bedömningen av eleverna vid intagningen, varjämte

SECO avstyrker att övningsämnena medräknas vid bedömningen av frågan om

inträde till fackskolan. Skogsstyrelsen föreslår, att under en övergångstid sådana

prov anordnas som utvisar om den sökande fyller uppställda minimikrav på

kunskaper i vissa ämnen.

Bl. a. länsskolnämndema i Södermanlands och Hallands län föreslår att för

intagning krav bör ställas på kunskaper från grundskolan i vissa bestämda

ämnen. På några hall uttalas vidare att de föreslagna intagningsbestämmelserna

nu endast bör tillämpas på prov.

FU:s förslag att en viss kvot av intagiiingsplatserna i fackskolan

skall reserveras för elever med tidigare praktik eller motsvarande behandlas

av flertalet remissinstanser och får till övervägande delen ett mycket positivt

mottagande. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser

s. 396 Kontrollera mot PDF

396 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

att kvoten 25 % är för låg. Med hänsyn till att den sociala fackskolan är

mindre målinriktad än de övriga fackskolorna och att den sociala fackskolan

inte bör tävla med folkhögskolan om eleverna föreslår medicinalstyrelsen och

TCO att något kvotsystem ej skall gälla vid den sociala fackskolan. Även skolöverstyrelsen

har tillstyrkt den föreslagna kvoteringen. Överstyrelsens beslut är

dock inte enhälligt. I en reservation av två ledamöter uttalas att FU:s förslag

inte synes tillräckligt underbyggt, framför allt vad gäller den sociala och ekonomiska

fackskolan. Flera remissinstanser anser också att olägenheter uppkommer

av att sammanföra elever av olika ålder. Sålunda föreslår Sveriges hantverksoch

industriorganisation att de äldre eleverna föres till särskilda klasser liksom

f. n. i viss utsträckning sker vid de tekniska institut, som har antingen dagkurser

eller kvällskurser för förvärvsarbetande elever. Folkpartiets kvinnoförbund efterlyser

en åldersgräns för intagning av denna kategori elever och förutsätter att

frågan utredes i samband med frågan om förbättrad vuxenutbildning. Kvotsystemet

avstyrkes av bl. a. fyra länsskolnämnder, länsstyrelserna i Jämtlands och

Västerbottens län samt skogsstyrelsen. Två länsskolnämnder föreslår att kvoten

fastställcs i proportion till antalet sökande. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller

önskvärdheten av att enhetliga anvisningar utfärdas beträffande vilket slag av

skolmässig utbildning som skall godtagas som förpraktik till de olika fackskoloma.

Även NKI-skolan finner det nödvändigt att det noga anges vilken praktik

som erfordras och i vilka avseenden avsteg skall kunna göras från det normala

kravet på teoretiska kunskaper.

En poängmässig bedömning av elevernas praktik tjänstgöring och yrkesutbildning

förordas av statskontoret, Sveriges skoldirektör sförening och Sveriges hantverks-

och industriorganisation.

Även FU:s förslag angående kompletterande studier, stödåtgärder

och preparandkurser får i allmänhet ett positivt mottagande

från remissinstansernas sida. Hermods korrespondensinstitut förklarar sig vara

berett att på anmodan inkomma med detaljerade förslag rörande stödundervisningen

vid fackskolorna. NKI-skolan betonar de möjligheter som i synnerhet

studiebrev och programmerat studiematerial erbjuder vid stödundervisningen

samt framhåller att även kompletteringsstudier kan bedrivas genom att elev

läser viss korrespondenskurs. Målsmännens riksförbund understryker vikten av

att kompletterings- och stödundervisningen organiseras av skolan samt att den

för den enskilde individens del utformas i nära samverkan med hemmet.

Att grundskolan i första hand skall administrera kompletteringsundervisningen

tillstyrkes av bl. a. skolöverstyrelsen och Målsmännens

riksförbund. Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller — under

hänvisning till att det för närvarande vid ett flertal yrkesskolor anordnas förberedande

kurser för inträdessökande till tekniska gymnasier samt att grundskolan

ännu inte är uppbyggd — att det är för tidigt att definitivt taga ställning

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196å 397

till frågan om var kompletteringsstudier skall bedrivas samt att olika möjligheter

t. v. bör få stå öppna.

Även andra remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands län och Centerns

kvinnoförbund, anser att kompletteringsstudier bör kunna anordnas inom

andra skolformer än grundskolan.

FU: s förslag om borttagande av avgiften för fyllnadsprövningar

tillstyrkes av skolöverstyrelsen och riksrevisionsverket m.fl. remissinstanser.

Riksrevisionsverket ifrågasätter i det sammanhanget, om icke en översyn bör

komma till stånd av bestämmelserna om avgifter i samband med examina och

prövningar vid skolor under skolstyrelses förvaltning samt vid statsunderstödda

privatskolor.

Vad FU föreslagit för att underlätta en övergång för eleverna mellan

fackskolan och gymnasiet samt mellan olika fackskolor

ävensom FU: s överväganden om mellan vilka årskurser övergång må ske tillstyrkes

av nästan alla remissinstanser som uttalat sig i denna fråga. Tekniska

läroverkens elevförbund finner emellertid att bestämmelserna för övergång från

fackskola till gymnasium bör utredas närmare. Högerns ungdomsförbund anser

att förslaget om övergång kan leda till att ett 4-årigt gymnasiealternativ skapas,

vilket kan innebära en negativ avlänkningseffekt. Lantmäteristyr elsen framhåller

att den föreslagna övergångsmöjligheten från fackskola till gymnasium även

bör gälla beträffande de framtida mätningstekniska specialkurserna. Preciserade

krav för övergång från gymnasium till fackskola, varigenom fackskolans ställning

som självständig skolform markeras, efterlyses av Sveriges grossistförbund.

Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam till riktigheten av FU: s uppfattning, att

den bästa formen för inträdesprövning skulle vara, att vederbörande elever får

följa undervisningen på prov under en till två veckor. Erfarenheten visar nämligen,

anser överstyrelsen, att det vid början av terminen, då klasserna ej är färdigkonstruerade

och lärarnas arbete tyngs av diverse uppgifter av administrativt

slag, brukar vara mycket svårt att kunna rätt bedöma en elevs möjligheter att

följa med i klassen endast genom att han en kort tid följer undervisningen i

denna. Därför föreslår överstyrelsen, att i de fall, då en elev anses behöva få

sina kunskaper prövade för att övergå till annan skolform, inträdesprövning bör

förekomma i vanlig ordning. Sådan prövning bör också på begäran av den inträdessökande

efter rektors bestämmande helt eller delvis kunna förläggas till

slutet av vårterminen.

Att krav på förpraktik i och för sig ej skall uppställas tillstyrkes av

överstyrelsen för yrkesutbildning, länsskolnämnderna i Värmlands, Örebro och

Kopparbergs län, arbetsmarknadsstyrelsen, TCO samt Centerns ungdomsförbund

och Centerns studentförbund. Motsatt åsikt redovisas av Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation,

vilka förordar förpraktik som inträdeskrav.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19 6 ^

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det vore värdefullt med viss obligatorisk

praktik även inom de sociala och ekonomiska fackskolorna.

TCO anser att sådan praktik bör krävas även för den ekonomiska

fackskolan.

FU: s förslag angående ett års praktik för inträde i den tekniska

fackskolans andra årskurs tillstyrkes i allmänhet av remissinstanserna.

En nedskärning till nio eller tio månader med hänsyn till svårigheten

att få erforderligt antal praktikplatser disponibla under sommarmånaderna

ifrågasättes av överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,

TCO och Svenska yrkesskolföreningen. Svenska arbetsgivareföreningen och

Sveriges industriförbund samt Svenska fackingenjörers förbund anser praktiktiden

för kort. Ingenjörsförbundet föreslår att eleverna efter genomgången

grundskola under två år skall bedriva en växelutbildning mellan fackskola och

yrkesskola.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund förklarar att

den av FU föreslagna miljöpraktiken långt ifrån är tillräcklig. Den är, uttalar

organisationerna, en olycklig kompromiss mellan näringslivets krav på flerårig

yrkespraktik före studierna samt principen om obruten skolgång från grundskola

till fackskola. FU har, förklarar organisationerna, inte dragit de nödvändiga

konsekvenserna av sitt eget uttalande att kravet på omfattningen av den

egentliga fackutbildningen är starkt. Från organisationernas sida sett skulle

den bästa utbildningen vara en 2-årig branschdifferentierad fackskola med yrkesutbildning

eller lång praktisk erfarenhet som inträdeskrav.

Flera av remissinstanserna påtalar olägenheterna av praktiktjänstgöringens

förläggning mellan första och andra årskurserna. Sålunda ifrågasättes om inte

praktiktiden borde läggas före inträdet i fackskolan av länsstyrelserna i Älvsborgs

och Kronobergs län, TCO och Sveriges skoldirektörsförening. Läroverkslärarnas

riksförbund ifrågasätter lämpligheten av ett insprängt praktikar i den

teoretiska utbildningen och föreslår att formerna för praktiken blir föremål för

ytterligare utredning. Sveriges hantverks- och industriorganisation anför:

Ett system med praktiken inlagd mellan de bägge årskurserna torde komma

att medföra organisatoriska problem för skolan. Frågan är därför om det inte

från skolans synpunkt vore mest rationellt att sammanhålla de bägge årskurserna.

Denna fråga synes organisationen vara så komplicerad att den bör upptagas

av yrkesutbildningsberedningen. Först sedan denna slutfört sitt arbete,

torde det vara möjligt att utforma ett definitivt system.

Vad FU föreslagit angående praktikens utformning godtas till

övervägande delen av remissinstanserna, bl. a. av skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning. Angelägenheten av att försök med styrd praktik

kommer till stånd understrykes av bl. a. statskontoret, stadsfullmäktige i Stockholm,

SR, Tekniska läroverkens elevförbund, Centerns ungdomsförbund och

Centerns studentförbund samt fyra länsskolnämnder.

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

Det av FU redovisade förslaget om styrd praktik, vilket utformats av en inom

FU arbetande expertgrupp, tillstyrkes av bl. a. NKI-skolan, Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund, Läroverkslärarnas riksförbund,

Tekniska läroverkens ingenjör sförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning är tveksam om möjligheterna att anordna

praktik under sommaren vid yrkesskolor eftersom lärarna då har ferier och icke

utan överenskommelser om särskild ersättning kan beräknas åtaga sig denna

undervisning. Förslaget att bedömningen av erforderlig praktik bör ankomma

på vederbörande intagningsnämnd finner Tekniska läroverkens lärarförbund

olämpligt och opraktiskt samt föreslår i stället att denna bedömning överlåtes åt

vederbörande rektor i samråd med huvudläraren. TCO framhåller, att de elever,

som tagits in inom kvoten, givetvis inte skall behöva avbryta sina studier för

att skaffa praktik mellan första och andra årskursen. Organisationen förutsätter,

att övriga elever också får tillgodoräkna sig praktik, som de skaffat sig före inträdet

i första årskursen.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför beträffande förmedling av praktikplatser

i stort sett detsamma som styrelsen uttalat beträffande förmedlingen

av sådana platser för gymnasieelever.

6.2. Betyg, flyttning in. m.

6.2.1 Gymnasieutredningen

6.2.1.1 Betygsättning

Behovet av information om eleverna och bedömning av deras arbete behandlas

av GU ingående i läroplansförslaget (SOU 1963:43 avsnittet 11:4.4). Bedömningen

av eleverna skall bl. a. utgöra underlag för betygsättningen. Den har

därjämte ett diagnostiskt syfte (jfr 3.4.1.4).

GU uttalar att betygens primära uppgift (GU 13.3.2) bör vara att utgöra ett

så objektivt mått som möjligt på de enskilda elevernas prestationer i relevanta

delar av skolarbetet.

Betyget från gymnasiet skall kunna användas av mottagarna av gymnasieutbildade

och bör därför ge en så långt möjligt tillförlitlig gradering av olika

elevers studieprestationer i gymnasiet. Det anses därvid inte tillräckligt att begränsa

jämförelsen till elever inom en undervisningsavdelning. Betygen bör

också ge ett rättvisande utslag vid jämförelser mellan elever från olika klasser,

skolor och näraliggande år. Betydelsen härav framträder inte minst i samband

med intagning vid spärrade fakulteter eller högskolor.

Den betygsskala som för närvarande används i gymnasiet utgör enligt GU:s

mening cn mellanform mellan absolut och relativ skala (GU 13.3.3). Utgångspunkten

för den absoluta betygsättningen är elevernas prestationer i relation till

läroplanens kursfordringar. Gränsen mellan underkänd och godkänd spelar här
-

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

vidlag stor roll. GU anser att erfarenheten visar att de olika betygsgraderna är

svåra att definiera på sådant sätt att betyg från olika klasser och årgångar blir

jämförbara. Man har därför börjat tillämpa mallrättning och efterstandardisering

av examensskrivningar, vilket innebär att betygen sättes med hänsyn till

samtliga elevers resultat. I själva verket har sålunda den metod som är utmärkande

för den relativa betygsättningen införts.

Efter en analys av de två betygsättningsprincipernas för- och nackdelar samt

av möjligheten att med den ena eller den andra metoden öka betygens tillförlitlighet

och jämförbarhet drar GU följande slutsats.

Den nuvarande betygsättningen i gymnasiet är alltså redan nu i många fall

mer relativ än absolut. Då det dessutom är väsentligt lättare att med särskilda

åtgärder motverka de nackdelar som vidlåder den relativa betygsättningen än

att förbättra den absoluta betygsättningen utan att denna glider över i en

relativ, vill gymnasieutredningen förorda, att betygsättningen i gymnasiet utformas

enligt principen om relativ betygsättning (GU 13.3.3.5).

GU föreslår att i gymnasiet tillämpas samma betygsskala (GU 13.3.4) som i

grundskolan. Denna skala är femgradig; 1 är det lägsta betyget och 5 det högsta.

Enligt GU är precisionen i betygsättningen som regel ej större än att man kan

nöja sig med en femgradig skala. I varje ämne (kurs i ämne) skall betygen för

alla elever i riket fördela sig på följande sätt.

Betyg 1 2 3 4 5

Procenttal 7 24 38 24 7

De sju procent av eleverna som är framgångsrikast i ett ämne skall alltså

erhålla betyget 5 osv.

GU uttalar att den nya betygsättningsprincipen har vissa följdverkningar som

kan synas ogynnsamma. Det framhålles därför som viktigt att skolöverstyrelsen

genom betygstatistiska undersökningar noggrant följer utvecklingen.

Enligt GU:s mening kräver vidare det nya betygsystemet klara och bestämda

riktlinjer. GU förutsätter att skolöverstyrelsen utfärdar fullständiga bestämmelser

och anvisningar i ämnet. Då det vidare visat sig att det bland föräldrar och

även bland lärare lätt uppkommer missförstånd rörande betygsättningens principer,

anser GU det väsentligt att dessa principer behandlas vid lärarnas utbildning

samt att föräldrarna får en ingående information.

Beträffande betygens förekomst (GU 13.3.5) föreslår GU att betyg skall ges

varje termin. Höstterminsbetygen skall dock endast utgöra preliminära bedömningar

av eleverna, medan betygen vid vårterminens slut skall vara slutliga och

sammanfattande bedömningar av prestationerna under hela läsåret.

Betyg skall enligt GU:s förslag vidare ges i samtliga ämnen i vilka eleven åtnjutit

undervisning. Ett undantag utgör musik- och konsthistoria, i vilka ämnen

elevens prestationer bör invägas i betyget i musik eller teckning.

Vidare skall enligt GU:s förslag blott ett betyg sättas i varje ämne. I en reservation

föreslår ledamoten Håkan Berg att särskilt betyg skall ges i svensk

skrivning.

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196U

Med tanke på den stora betydelse som särskilt slutbetygen från gymnasiet har

betonar GU vikten av att betygen är ekvivalerade, dvs. dels riktigt graderar

eleverna inom en klass, dels är jämförbara mellan olika klasser (GU 13.3.6).

Som hjälpmedel för betygsättningen föreslår GU bl. a. centralt utgivna skriftliga

prov i vissa ämnen, däribland svenska, främmande språk, matematik och

fysik.

Några av de obligatoriska skriftliga prov, som ingår i den tidigare nämnda

planen (3.4.1.4), bör sålunda konstrueras centralt (GU 10.5.4.3). Dessa centrala

prov bör spridas över årskurserna 2 och 3, i vissa ämnen med ett prov

vartdera året. GU framhåller att skäl kan anföras för att centrala skriftliga prov

skulle förekomma även i andra ämnen än de av utredningen föreslagna (GU

10.5.4.4). GU anser emellertid att lämpliga prov ännu inte finns utarbetade och

utprövade och föreslår därför att förutsättningarna för en dylik utvidgad användning

av skriftliga prov prövas i försöksverksamhet. Med hänsyn till att

enskilda lärares pedagogiska initiativ ej bör hindras föreslås lärare efter rektors

medgivande få använda egna prov i stället för centralt utarbetade sådana (GU

10.5.4.3).

Den av GU föreslagna fackinspektionen skall vidare medverka till ekvivalering

av betygen (jfr 6.3.1.2).

Beträffande betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter inom

gymnasiet anser GU att samma normer kan tillämpas som för grundskolan

(GU 13.3.7).

GU tar även upp frågan om betygens rättskraft. Enligt nuvarande bestämmelser

är skolans beslut om betyg utan appell med undantag för beslutet om

betyget i uppförande, vilket kan överklagas.

GU erinrar om att utredningen i sitt remissyttrande över skolberedningens

förslag om utredning av frågan om besvärsrätt över betygsättning anslöt sig till

att sådan utredning borde komma till stånd. Därvid framhöll dock GU att det

torde vara lättare att bedöma och objektivt pröva överklaganden om flyttning

och kvarsättning än enskilda betyg. Utredningen borde enligt GU:s uppfattning

även innefatta gymnasiet. Den borde avse frågan om beslut om flyttning och

kvarsättning skulle kunna överklagas och om särskild offentlig prövning skulle

kunna begäras. Slutligen borde utredningen även överväga om inte kollegial

betygsättning kunde tillämpas, då så bedömdes erforderligt eller lämpligt (GU

13.3.9).

6.2.1.2 Flyttning m.m. (GU 13.4)

GU framhåller inledningsvis att kvarsättning och utkuggning både för individen

och samhället ofta utgör ineffektiva och oekonomiska lösningar, som bör

användas endast i begränsad omfattning (GU 13.4.1).

Inför ett nytt läsår bör enligt GU:s uppfattning för alla elever ett avgörande

träffas mellan främst följande alternativ (GU 13.4.2).

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

1. Flyttning med fullständig studiekurs.

2. Flyttning med mindre studiekurs.

3. Kvarsättning.

4. Avgång ur gymnasiet.

GU anser att frågan om vilket alternativ som skall väljas bör avgöras från

fall till fall efter samråd med föräldrar och elev samt utifrån elevens totala

situation och prestationer utan »mekaniskt» verkande regler om vissa betygskrav

för flyttning (GU 13.4.2.1). Avgörandet bör kombineras med studievägledning.

GU anför därvid bl. a. följande.

Gymnasiet är en frivillig skola genom vilken samhället ställer utbildning till

förfogande för dem som önskar sådan utbildning och som motsvarar de krav

skolan ställer. Bedömes en elev utan speciella stödåtgärder kunna följa fullständig

studiekurs bör skolan därför fatta beslut härom. Finner man däremot att

eleven inte kan beräknas klara ett sådant studieprogram, bör skolan — eftersom

beslutet har återverkningar på undervisningssituationen — också besluta att

han inte flyttas med fullständig studiekurs. Däremot bör i sistnämnda fall elev

och föräldrar i viss utsträckning få välja mellan de alternativ som kommer i

fråga när flyttning med fullständig studiekurs ej kan medges. I detta sammanhang

vill utredningen framhålla att alla skolans beslut beträffande flyttning o. d.

bör träffas av rektor och elevens lärare, dvs. av klasskonferensen.

För att förenkla flyttningsproceduren föreslår GU att eleverna indelas i två

grupper på grundval av ett korrigerat medelbetyg. Detta definieras som det

aritmetiska medelvärdet av samtliga betyg, om eleven inte har något betyg 1.

För elever med ettor reduceras medelvärdet med 10 % för varje gång betyget 1

förekommer (GU 13.4.4). GU anser att om gränsen mellan de två elevgrupperna,

sättes vid det korrigerade medelbetyget 2,3 så kommer i den övre gruppen att

ingå elever med tillfredsställande studieresultat eller med endast smärre svårigheter.

Dessa elever bör enligt GU:s mening flyttas utan närmare överväganden

om inga speciella skäl föreligger.

Beträffande elever i den lägre gruppen bör frågan om flyttning avgöras från

fall till fall. Därvid bör i allmänhet elever, som bedöms med sannolikhet kunna

genomföra gymnasiestudierna i vanlig ordning, flyttas med fullständig studiekurs.

Hänsyn bör dock tas till omständigheter i det speciella fallet såsom elevens

önskningar och betygsprofilens utseende.

För dem som inte anses kunna flyttas på detta sätt bör valet i första hand stå

mellan flyttning med mindre studiekurs eller kvarsättning (GU 13.4.2.2). Kvarsättning

kan enligt GU:s uppfattning vara lämplig, då eleven bedöms ha nytta

av ett extra mognadsår, t. ex. efter sjukdom eller lång frånvaro av annan anledning.

Speciellt när eleven har svårigheter i endast ett eller ett par ämnen men i

övrigt gör acceptabla prestationer bör eleven flyttas med mindre studiekurs, om

inte flyttning med fullständig studiekurs kan medges. Om båda möjligheterna

kan ifrågakomma, bör eleven och dennes föräldrar — inom ramen för skolans

organisatoriska möjligheter — få välja efter samråd med skolans representant.

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Vid valet av de ämnen som skall utgå vid mindre studiekurs måste hänsyn tas

till hur de kvarvarande ämnena påverkas. Beslut om vilka ämnen som skall ingå

i mindre studiekurs bör därför fattas av skolan i samråd med elev och föräldrar.

Skiljande av eleven från vidare studier vid gymnasiet bör enligt GU:s mening

tillgripas först när andra åtgärder visat sig otillräckliga och eleven någon gång

genom kvarsättning under gymnasietiden beretts möjlighet att visa om han kan

genomföra sina studier i gymnasiet. Rätt till kvarsittning bör dock — såvida

inte särskilda omständigheter föreligga — gälla endast en gång (GU 13.4.2.3).

GU föreslår att frågorna om flyttning, kvarsättning och avgång liksom nu är

fallet skall behandlas dels vid läsårets slut och dels vid början av påföljande läsnr.

Den som inte flyttas med fullständig studiekurs vid vårterminens slut skall

ha rätt att pröva vid höstterminens början (GU 13.4.3).

GU framhåller att systemet med ett medelbetyg såsom hjälpmedel vid flyttning

kan behöva justeras sedan erfarenheter vunnits av hur det fungerar. Det

bör enligt GU:s mening ankomma på skolöverstyrelsen att genom statistiska

undersökningar följa utvecklingen och vidta erforderliga åtgärder (GU 13.4.4.4).

GU tar även upp frågan om frivillig kvarsittning (GU 13.4.5) och redogör för

en undersökning av omfattningen härav i det nuvarande allmänna gymnasiet.

Det är enligt GU:s uppfattning av vikt att systemet med kvarsättning och

mindre studiekurs icke blir ett medel för konkurrenskompletteringar. Om förslaget

till flyttningsbestämmelser genomföres, kommer detta enligt GU:s uppfattning

knappast heller bli möjligt.

6.2.1.3 Disciplinfrågor m. rn.

GU föreslår att betygen i ordning och uppförande avskaffas i gymnasiet (GU

13.3.8). GU hänvisar bl. a. till erfarenheterna från de försök som gjorts vid vissa

gymnasier att inte avge dylika betyg och framhåller vidare att det genom åtgärder

av elevvårdskaraktär bör vara möjligt att lösa disciplinproblemen i gymnasiet.

GU har funnit att starka skäl talar för att ett särskilt organ inrättas för att

medverka vid handläggningen av vissa disciplinfrågor m. m. Organet föreslås få

namnet disciplinnämnd och skall ha till uppgift att besluta om såväl korrigerande

som rehabiliterande åtgärder. Disciplinnämnden skall bl. a. ha att avgöra frågor

om elevs avstängning och förvisning enligt 12 kap. 26 § skolstadgan. Den bör

vidare förbereda och utreda ordnings- och uppförandefrågor av generell natur

om vilka emellertid skolstyrelsen skall besluta (GU 14.3.4).

För disciplinnämnd bör enligt GU:s mening gälla instruktion, som fastställes

av skolstyrelsen med ledning av normalinstruktion, utarbetad av skolöverstyrelsen.

Beträffande disciplinnämndens sammansättning föreslår GU att i denna skall

ingå två allmänna representanter, utsedda av skolstyrelsen och i regel gemensamma

för kommunens skolor. Av dessa skall en vara ordförande och den andre

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

vice ordförande. Som ledamöter ingår vidare för varje skolenhet skolans rektor,

två av kollegiet utsedda representanter för lärarna samt två representanter för

eleverna. Dessa senare bör utses av elevråd, där sådant finnes, och eljest i den

ordning skolstyrelsen bestämmer. Föredragande i disciplinnämnden bör som

regel vara klassföreståndare i vederbörande elevs klass. Experter, t. ex. skolläkare,

skolsköterska, skolkurator och skolpsykolog, skall kunna tillkallas för att delta

i överläggningarna men ej i besluten. Beslut om förvisning skall ej längre underställas

skolöverstyrelsen men väl kunna bli föremål för besvär.

I anslutning till sitt förslag om inrättande av disciplinnämnd understryker

GU att reaktion från skolans sida skall i princip följa på förseelser, som elev

gjort sig skyldig till såsom elev. Där fråga är om brott mot allmän lag bör det

ankomma på samhällets organ för rätts- och barnavård att vidtaga erforderliga

åtgärder. GU understryker att en dubbel reaktion med karaktär av dubbelbestraffning

inte bör förekomma. Denna problematik fordrar enligt GU:s mening

en översyn av gällande bestämmelser på området inte bara i fråga om gymnasiet.

GU föreslår att en sådan översyn kommer till stånd.

6.2.2 Fackskoleutredningen

6.2.2.1 Betygsättning (FU s. 146 ff.)

FU erinrar inledningsvis om de relativt ingående redogörelser för betygens

uppgifter och betygsättningens problem som lämnats av såväl skolberedningen

som GU samt ansluter sig i huvudsak till den principiella uppfattning som dessa

utredningar framfört. FU föreslår att den s. k. relativa betygsättningen skall

tillämpas och att betygskalan skall vara densamma som i gymnasiet. FU understryker

vikten av klara anvisningar för lärarna samt framhåller behovet av

hjälpmedel i form av centralt utarbetade prov m. m. I förslaget till läroplan ges

också anvisningar för betygsättningen (FU s. 281 ff.).

FU föreslår att betyg skall ges i samtliga ämnen, som förekommer på timplanen

i fackskolan, och att de skall sättas vid varje termins slut. Höstterminsbetyget

i årskurs 1 bör dock betraktas endast som en förhandsinformation till

eleven och föräldrarna inför elevens val av gren eller specialisering. Vårterminsbetyget

bör avse hela läsåret.

Beträffande betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter (FU s.

148 f.) föreslår FU att bestämmelserna och anvisningarna för grundskolan skall

äga motsvarande tillämpning. Enligt FU :s uppfattning torde elever, som tidigare

haft sådana svårigheter, inte sällan komma att söka sig till fackskolan, eftersom

denna genom sin lugnare studiegång och sin något mindre teoretiska inriktning

underlättar för dem att kompensera sitt handikapp.

FU tar även upp frågan om betygens rättskraft (FU s. 149) samt hänvisar till

skolberedningens förslag om utredning av frågan. Enligt FU:s uppfattning är

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

tidpunkten för en sådan utredning nu särskilt lämplig med hänsyn till att nya

och i stort sett enhetliga bestämmelser angående flyttning, betygsättning m. m.

kommer att utfärdas förutom för grundskolan även för gymnasiet och fackskolan,

om föreliggande förslag genomföres.

6.2.2.2 Flyttning m. m. (FU s. 149 f.)

FU ansluter sig i huvudsak till de principer som skolberedningen framförde

angaende elevernas passage genom skolan. Elev i fackskolan bör sålunda som

regel uppflyttas vid läsårets slut från årskurs 1 till årskurs 2. Fråga om en elev

ej skall flyttas bör enligt FU:s uppfattning bedömas främst med hänsyn till vad

som anses vara för eleven i det hela lämpligast.

FU har ej funnit anledning föreslå någon särskild poänggräns såsom hjälpmedel

vid bedömning av uppflyttning bl. a. med hänsyn till att dylika bedömningar

endast kommer att avse en årskurs och ett ofta relativt begränsat antal

elever.

Beslut om flyttning bör enligt FU:s förslag träffas av klasskonferens efter

samråd med eleven och eventuellt föräldrarna. FU anser att anledning saknas

att meddela nagra allmänna direktiv, som kunde binda klasskonferens vid prövningen

av de enskilda fallen.

FU anser att en elev bör få frivilligt sitta kvar efter medgivande av rektor,

om detta inte medför ändringar i skolans organisation. Såvida inte särskilda skäl

föranleder undantag bör elev ha rätt att gå om endast en årskurs i fackskolan.

FU föreslår att flyttningsprövningar skall anordnas vid höstterminens början.

Prövningarna bör även kunna anordnas på så sätt att eleven under någon tid,

förslagsvis 1—2 veckor, följer undervisningen i årskurs 2.

FU framhåller att det torde komma att inträffa att elev i fackskolan efter

första året ger sig ut i yrkeslivet eller förlänger praktikåret före sista årskursen i

teknisk fackskola. Sadant stuideuppehall (FU s. 149) anser FU bör kunna

medges under högst ett år utöver förekommande obligatoriskt praktikår.

Ö.2.2.3 Ordning och uppjörande (FU s. 147 f.)

I fråga om betyg i ordning och uppförande erinrar FU om den motion som

framlades vid 1962 års riksdag om att särskilda vitsord i ordning och uppförande

inte skulle ges i grundskolan. Enligt motionärernas uppfattning kunde

normerna för dessa betyg växla från skola till skola. Risk fanns också för dubbelbestraffning,

varför andra former för fortlöpande information till hemmen än

utfärdandet av sänkta betyg i ordning och uppförande borde prövas. FU delar

GU:s uppfattning, att betygen i ordning och uppförande är av mindre värde

från disciplinsynpunkt inom det gymnasiala skolsystemet på grund av dessa skolors

karaktär av frivilliga skolor med ett mera moget elevklientel. FU föreslår

att betyg i ordning och uppförande ej skall ges i fackskolan.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196Jf.

6.2.3 Yttranden

6.2.3.1 Gymnasiet

GU: s förslag angående relativ betygsättning tillstyrkes av bl. a.

skolöverstyrelsen, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lärarkollegiet vid

tekniska högskolan i Stockholm, Hermods konespondensinstitut, stadsfullmäktige

i Göteborg, LO, Sveriges socialdemokratislca ungdomsförbund, Sveriges liberala

studentförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

Skolöverstyrelsen delar GU:s uppfattning om betygens primära uppgift och

menar att det föreslagna betygsystemet kan vara bättre ägnat att gradera

elevernas prestationer än det hittillsvarande. Överstyrelsen framhåller att vissa

justeringar och kompletteringar kan bli erforderliga och förutsätter att överstyrelsen

bemyndigas att göra dessa.

LO framhåller att införandet av den relativa betygskalan i gymnasiet bör

vara en logisk följd av vad som skett i grundskolan. Organisationen understryker

vidare betydelsen av information om reformens innebörd.

Humanistiska fakulteten i Stockholm anser att, om en konsekvent relativ

skala införes, måste skolmyndigheterna med större snabbhet och energi än GU

antyder förebygga ett felaktigt bruk av skalan. Fakulteten fortsätter.

Anvisningar, hjälpmedel och kontinuerliga undersökningar maste omedelbart

sättas in för att motverka, att normalfördelning slentrianmässigt används inom

de enskilda klassavdelningama och speciellt för att hindra, att den tillämpas

inom särskilda grupper, som kan väntas bli rekryterade bland relativt studielämpliga

elever, t. ex. grekläsande grupper. Vidtar man av rättviseskäl sådana

försiktighetsmått, torde det allmänt taget bli en vinst i klarhet och ärlighet, att

den framtida betygsskalan uttryckligen anges som relativ. Avnämare av alla

slag måste i fortsättningen vara fullt medvetna om att en betygspoäng, som ett

år motsvarar en bestämd prestationsnivå, kan komma att korrespondera mot en

helt annan reell nivå fem eller tio år senare.

Ett antal remissinstanser, bl. a. historisk-filosofiska sektionen och matematisknaturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala, lärarkollegiet vid tandlä/carhögskolan i

Malmö, fyra länsstyrelser, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,

TCO, Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges skoldirektörsförening,

Handelns arbetsgivareorganisation, Fredrika Bremerförbundet, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund samt Folkpartiets ungdomsförbund, redovisar viss

tvekan i fråga om den relativa betygsättningen eller förordar ytterligare utredning

i betygsfrågan.

TCO finner sålunda mycket i GU:s argumentering för en relativ betygsättning

övertygande men vill peka på speciella förhållanden, som gymnasiets karaktär

av urvalsskola erbjuder. Organisationen framhåller att betygsättningen

synes kräva ytterligare översyn.

En tredje grupp remissinstanser föredrar en absolut betygsättning eller en

modifierad absolut betygsättning med vissa relativa inslag, bl. a. överstyrelsen

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

jör yrkesutbildning, större konsistoriet i Uppsala, matematisk-naturvetenskapliga

fakidteten i Göteborg, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå, länsstyrelsen

i Gotlands län, SACO, Universitetslärarförbundet, Teknislca läroverkens

elevförbund, Sveriges handelsgymnasiers riksförbund, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska samfundet för af färs utbildning,

Föreningen för matematisk-naturvetenslcaplig undervisning, IIögcras ungdomsförbund,

Sveriges konservativa studentförbund och Högerns kvinnoförbund.

SR är tveksam beträffande förslaget om relativ betygskala och anför bl. a.

följande.

För de icke-obligatoriska skolformerna — främst gymnasium och fackskola —

torde den absoluta betygsättningen vara att föredra framför den relativa. Flera

omständigheter talar härför. Endast en del av grundskolans elever — i regel de

för högre studier bäst lämpade — fortsätter till gymnasium. Åtskilliga av gymnasieeleverna

— främst de som uppnår de sämsta studieresultaten — faller bort

under gymnasietiden. Tillämpas den relativa betygsättningen medför dessa förhallanden

att betygsnivån för den enskilde eleven sjunker, ju högre upp han

kommer, oberoende av hans faktiska prestationsnivå. Det måste anses betänkligt

att betygsnivån för den enskilde ofta på detta sätt blir beroende av hur stor

del av en arskull, som fortsätter utbildningen. Det kan inte vara önskvärt att

betygsättningen i ett ämne, som väljes endast av ett fåtal, skall hållas på

samma genomsnittliga niva oberoende av om den ifrågavarande gruppen är en

elit eller inte. Det maste anses otillfredsställande att en elev på en av honom

själv vald utbildningsväg lämnas i ovisshet om huruvida hans prestation kan

bedömas som godtagbar. Fn annan allvarlig svaghet i systemet är att hela gymnasieutbildningens

genomsnittsnivå kan sänkas hur långt som helst utan att

detta avspeglar sig i betygen. Vissa betänkligheter kan slutligen också anföras

mot den angivna förutsättningen att betygsfördelningen i riket — även för ämnen

med mycket ringa tillslutning — skall vara en normalfördelning.

Vad GU föreslagit angående betygskalans utseende tillstyrkes

bl. a. av skolöverstyrelsen, atta länsskolnämndcr, statistislca centralbyrån, organisationskommittén

för tekniska högskolan i Lund och stadsfullmäktige i Göteborg.

Fn 7-gradig betygskala föreslås av bl. a. de större konsistorierna i Uppsala och

Lund, flera fakulteter och sektioner, Universitetslärarförbundet, Sveriges skoldirektörsförening,

Tekniska läroverkens lärarförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Historielärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning, Tekniska läroverkens elevförbund, Alelinska stenograf förbundet

och Sveriges konservativa studentförbund.

En mera nyanserad skala än den GU föreslagit efterlyses av överstyrelsen för

de tekniska högskolorna och styrelsen för lantbrukshögskolan. SACO anser att

det finns behov såväl av att kunna utmärka särskilt goda studieresultat (betyget

6) som av att kunna markera särskilt svaga (betyget 0).

Bokstavsbeteckningar i stället för sifferbeteckningar föreslås av matematisknaturvetenskapliga

fakulteten i Uppsala och Sveriges skoldirektörsförening.

s. 408 Kontrollera mot PDF

408 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196It
Beträffande

betygens förekomst föreslår humanistiska jakulteten i

Stockholm att eleverna vid sidan av betygen i de enskilda ämnena även erhåller

betyg över utfört specialarbete medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

anser att betyg ej bör ges under den första årskursens hösttermin. GU:s

förslag att enbart ett betyg skall ges i svenska tillstyrkes endast och med

tvekan av skolöverstyrelsen medan samtliga andra remissinstanser, som uttalat

sig härom, inalles 39 stycken, avstyrker förslaget.

Vad GU föreslagit angående centralt utgivna skriftliga prov

som hjälpmedel för betygsättningen mottagcs överlag mycket positivt i remissyttrandena.

Sålunda tillstyrker skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

samt ett flertal andra remissinstanser användningen av dylika prov

under framhållande av att de är nödvändiga för ekvivalering av betygen.

Beträffande provens förekomst, nämligen i vilka ämnen och under vilka årskurser

de skall komma till användning, framföres olika önskemål från remissinstansernas

sida. Att centralt utarbetade skriftliga prov skall ges i fler ämnen

än de GU föreslagit, förordas av överstyrelsen för yrkesutbildning, lärarkollegiet

vid farmaceutiska institutet, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan, styrelsen för

lantbrulcshö g skolan, Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges handelsgymnasiers

riksförbund och Sveriges köpmannaförbund samt Föreningen för matematisknaturvetenskaplig

undervisning. GU:s förslag till skrivningsplan godtages av

skolöverstyrelsen, som dock anser att planen bör kunna varieras och för varje

år fastställas av överstyrelsen.

De remissinstanser, som uttalat sig angaende den enskilde lärarens möjlighet

att efter medgivande av rektor få använda egna prov i stället för centralt utarbetade,

har avstyrkt eller ställt sig tveksamma härtill. Sålunda avstyrkes förslaget

av bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, humanistiska fakulteten i Lund,

matematisk-naturvetenskapliga fakidteten i Stockholm, lärarkollegiet vid farmaceutiska

institutet, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan, styrelsen för lantbrukshögskolan,

TCO och Högerns ungdomsförbund. Enligt skolöverstyrelsen bör de

centralt givna proven icke utan sakliga skäl av den enskilde läraren fa ersättas

av andra prov. SECO betonar vikten av att lärarens möjligheter till dylikt utbyte

starkt begränsas.

De remissinstanser som uttalat sig beträffande frågan om betygens

rättskraft tillstyrker allmänt att en utredning företas rörande frågan om

besvärsrätt beträffande betygsättningen och skolans beslut om flyttning m. m.

De principer GU föreslagit beträffande flyttning m. m godtages i allmänhet.

De remissinstanser, som uttalat sig i frågan om en viss betygsgräns

som hjälpmedel vid flyttning, ställer sig emellertid i många fall tveksamma eller

avvisande härtill. Sålunda avstyrker skolöverstyrelsen och TCO att en dylik betygsgräns

uppställes.

SR ifrågasätter starkt lämpligheten av anordningen och motsätter sig under

s. 409 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i 409

alla förhållanden den av GU föreslagna reduktionen för de elever, som har l:or

i betyget.

Läroverkslärarnas riksförbund anser emellertid att en bestämmelse om flyttning

utan villkor vid en viss miniminivå hos betygen och om flyttning i övriga

fall efter ingående prövning av elevens allmänna möjligheter och önskemål bör

kunna godtagas.

Tekniska läroverkens lärarförbund och Tekniska läroverkens elevförbund anser

att betygsgränsen satts för högt.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund diskuterar ingående det korrigerade

medelbetygets konstruktion och anser av flera skäl att den föreslagna tioprocentiga

reduktionen är mycket olämplig.

Vad GU anfört beträffande frivillig kvarsittning har i allmänhet

inte föranlett några erinringar.

GU: s förslag rörande disciplinfrågor har föranlett uttalanden i ett

stort antal yttranden. Övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget

om avskaffande av betygen i uppförande och ordning, bl. a

skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, studiehjälp snämnden, stadsfullmäktige i Göteborg,

TCO, LO, Sveriges slcoldirektörsförening, SECO, Målsmännens riksförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

LO betonar att samma regler bör gälla såväl grundskolan som samtliga gymnasiala

skolformer.

Läroverkslärarnas riksförbund finner GU:s motivering för förslaget om avskaffande

av betygen i uppförande och ordning övertygande och tillstyrker detsamma

vad gäller terminsbetygen men föreslår att för avgående elever antingen

vitsord om uppförande och ordning avges och antecknas på elevkorten eller också

att anteckningar rörande elevernas uppförande i skolan göres på dessa kort

enligt särskilda föreskrifter och på grundval av kollegiebeslut. Dessa uppgifter

bör enligt förbundet vara de enda som avnämarna skulle ha rätt att få del av

vid förfrågningar om elever vid skolan.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anför vissa betänkligheter

mot slopandet av ordnings- och uppförandebetygen.

Remissinstanserna, bl. a. skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning,

tillstyrker i allmänhet GU: s förslag om inrättande av disciplinnämnder.

Skolöverstyrelsen finner det emellertid önskvärt, att det utöver

den föreslagna disciplinnämnden, vilken enligt överstyrelsen får huvudsakligen

korrigerande eller dömande uppgifter, inom varje skolenhet finns ett organ —

förslagsvis kallat »förtroendenämnd» — med mera konstruktiva och förebyggande

uppgifter.

Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län bör en klar gräns uppdragas mellan disciplinnämndens

och barnavårdsnämndens befogenheter. Tekniska läroverkens

elevförbund anser att disciplinnämnden bör vara en rådgivande instans under

namn av »buffertkommitté». Ytterligare utredning efterlyses av bl. a. Fredrika

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

Bremerförbundet medan Svenska kommun]örbundet och Svenska stadsförbundet

förordar frivillig försöksverksamhet.

Läroverksläramas riksförbund förklarar att det ur manga synpunkter är fördelaktigt

att frågan om uppförandebetyg inte längre skall behandlas av kollegiet.

Förslaget om en disciplinnämnd kan organisationen inte tillstyrka i den utformning

GU givit det. Förbundet anser emellertid att det saknas ett organ för samarbetet

mellan de av arbetsförhållandena m. m. inom skolan berörda parterna,

lärare, elever och målsmän och finner det i hög grad viktigt att eleverna skall

ha något inflytande på sina arbetsförhållanden. Förbundet understryker att det

inte endast är fråga om att förhindra att eventuella »orättvisor» begås utan att

samarbetet skall gälla livet i skolan i dess helhet och föreslår följande.

Vid varje gymnasium skall finnas en »samarbetsnämnd» med rektor som ordförande

sammansatt av 3 av kollegiet valda lärare, 3 av elevrådet valda elever

— där elevråd icke finnes utgår elevrepresentanterna — 1 av de v vårdspersonalen.

utsedd av denna personal, 1 inom den personal vid skolan, som inte är läraie

eller elevvårdspersonal, 1 av föräldraföreningens styrelse utsedd representant.

Den sistnämnda utgår, där föräldraförening icke finnes. Denna samarbetsnämnd

skall bl. a. ha följande uppgifter: Att föreslå ordningsregler för skolan, att diskutera

allmänna uppförande- och ordningsfrågor på ett principiellt plan, att diskutera

den allmänna ordningen bland eleverna, att diskutera och föreslå åtgärder

för trevnad och underlättandet av arbetet inom skolan samt ta upp och

diskutera önskemål av olika slag från lärarna och övrig skolpersonal, elever och

föräldrar. Nämnden skall sammanträda minst en gång per termin. När det gäller

att diskutera och besluta i avstängnings- och ayvisningsfrågor är emellertid

samarbetsnämnden liksom GlT:s disciplinnämnd icke lämplig. Detta beror på

att dessa ärenden nästan undantagslöst har sin bakgrund i medicinska, ekonomiska,

sociala eller personliga t. ex. äktenskapliga förhallanden, som oftast mei

berör elevens familj än eleven själv. En sträng, helst lagligt fastställd tystnadsplikt

är därför nödvändig. Man bör inte begära av omyndiga personer att de

skall sätta sig in i ovan angivna omständigheter och ta ansvar för ett bedömande

och dessutom kunna motstå trycket från vetgiriga kamrater, vilkas representanter

de på sätt och vis är. Det är angeläget att tillskapa ett system som i avstängningsfrågor

kan möjliggöra ett snabbt ingripande, da sa är moti\erat. Det

föreslås därför, att skolans kollegium gives rätt att avstänga elev från undervisning.

Frågor som rör förvisning av elev är enligt förbundets uppfattning av en

annan karaktär och bör skötas av en särskild nämnd. I denna nämnd bör inga representanter

för skolstyrelsen, målsmän och lärare. Rektor för berörd skola skall

för varje fall adjungeras. Representant för elevråd bör ges möjlighet att deltaga

i överläggningarna i den utsträckning som bedöms lämpligt. Fråga rörande

elevs förvisning från skolan kan ej upptagas till behandling, savida ej framställning

därom gjorts av klasskonferens (eller kollegium). Beträffande handläggningen

av ärenden hos den särskilda nämnden synes böra gälla samma regler

som för barnavårdsärenden med avseende på saväl underrättelseplikt till målsman,

rätt att anlita biträde, förhör inför nämnden som inskränkning i offentligheten

av utredningsmaterial m.m. Nämndens beslut kan överklagas i skolöverstyrelsen.

Beträffande disciplinnämndernas sammansättning yppas i

flera yttranden betänkligheter framförallt mot att representanter för eleverna

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

skall ingå som beslutande ledamöter i nämnden. Avstyrkande eller tveksamhet

härvidlag redovisas av bl. a. socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, lärarkollegiet vid

karolinska institutet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads,

Älvsborgs, Värmlands, Västemorrlands och Jämtlands län, Sveriges skoldirektörsjörening,

Målsmännens riksförbund, Svenska kommunförbundet och Svenska

stadsförbundet, Teknislca läroverkens lärarförbund, Svenska skolläkarföreningen,

Fredrika Bremerförbundet och Högerns kvinnoförbund. I allmänhet anser emellertid

dessa instanser att representanter för eleverna bör få närvara och yttra

sig vid handläggningen av ärendena i nämnden.

Beträffande elevrepresentationen uttalar lärarkollegiet vid karolinska institutet

bl. a. följande.

Det mentalhygieniska synsätt, som bör vara vägledande, är eleverna sällan

tillräckligt mogna att tillämpa. Att påtvinga dem det ansvar, som det här kan

bli fråga om, kan ej heller vara rimligt. I utredningar av dessa frågor redovisas

ofta elevernas hem- och privatliv och det måste, med hänsyn till privatlivets

helgd, föräldrarnas situation, hälsa och ställning m. m., av disciplinnämndens

ledamöter krävas en tystnadsplikt, som elevrepresentanterna knappast kan betraktas

som vuxna att upprätthålla. Att elevorganisationerna på ett eller annat

sätt skall ha möjlighet framföra sina synpunkter i avstängnings- och förvisningsärenden,

synes ändå önskvärt. Frågan bör kunna lösas utan att eleverna representeras

i dömande instans.

TCO accepterar förslaget om inrättande av en disciplinnämnd men tillägger:

Organisationen ställer sig skeptisk till att elevrepresentanterna och lärarrepresentantema

skall vara med om att fatta beslut i disciplinärenden och sålunda de

facto ha dömande befogenheter. Elev- och lärarrepresentanter skall självfallet

ingå i disciplinnämnderna, men det bör övervägas, om inte beslutanderätten skall

läggas enbart hos skolledaren samt de av skolstyrelsen utsedda ledamöterna.

Beslut i nämnden skall kunna ställas under skolstyrelsens prövning av nämndledamot

eller av den som berörs av beslutet.

Disciplinfrågorna bör lösas efter samma regler i samtliga gymnasiala skolformer.

Att de experter, som enligt GU:s förslag kan kallas till nämndens överläggningar,

även skall få deltaga i besluten förordas av medicinalstyrelsen, medic

in ska fakulteten i Uppsala, lärarkollegiet vid karolinska institutet, Tekniska

läroverkens lärarförbund och Högerns kvinnoförbund.

Att representanter för föräldrarna bör ingå i nämnden föreslås bl. a. av överstyrelsen

för yrkesutbildning, Målsmännens riksförbund samt länsstyrelserna i

Värmlands och Västmanlands län.

6.2.3.2 Fackskolan

Remissinstanserna har i sina yttranden över FU:s förslag angående betyg,

flyttning m.m. i många fall endast hänvisat till vad de uttalat härutinnan beträffande

GU:s förslag.

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

Den av FU föreslagna relativa betygsättningen tillstyrkes bl. a.

av skolöverstyrelsen, LO, IIermods korrespondensinstitut, Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

Tveksamhet redovisas av länsstyrelsen i Jämtlands län, TCO och

Fredrika Bremerförbundet, vilka två sistnämnda instanser jämte Läroverksläramas

riksförbund förordar ytterligare utredning i betygsfrågan. Överstyrelsen

för yrkesutbildning, SACO, Tekniska läroverkens lärarförbund, Sveriges grossistförbund,

Svenska samfundet för af färsutbildning och Högerns ungdomsförbund

avstyrker FU:s förslag angående relativ betygsättning.

Läroverksläramas riksförbund anför bl. a. följande.

FU har uppenbarligen icke beaktat svårigheter, som ett relativt betygssättningssystem

av exakt samma art som grundskolans och gymnasiets måste

möta i skolformer av fackskolornas typ. Grundskolan är obligatorisk, och även

om den splittrats upp på olika linjer i sin nionde årskurs, får varje sådan linje

ett stort elevunderlag inom sin årsgrupp, troligen någorlunda enhetligt från år

till år, intresse- och begåvningsmässigt sett. Gymnasiets elevmaterial är visserligen

ingalunda enhetligt, men det innefattar dock en kärntrupp av klart studielämpliga

och på fortsatt teoretisk utbildning inriktade elever, som kommer att

verka starkt normerande för kvalitetskraven vid slutmålet. Det är sannolikt att

fackskolorna får ett icke blott i det hela starkt oenhetligt utan även ett på olika

platser olika sammansatt elevmaterial, som därtill kan växla i beskaffenhet från

år till år. Just under sådana förhållanden blir en relativ betygskala mycket

vansklig att tillämpa. De stelt fastställda procenttalen i varje rangklass kan

komma att täcka rätt olika kvalitetsgrupper från år till år, och de särskilda

skolorna och skolorterna kan få mycket olika andel av varje rangklass. Jämförbarhet

mellan betygen blir under sådana förhållanden ytterst svår att åstadkomma.

Med hänsyn till ekvivaleringen föreslås att centralt givna prov skall

vara obligatoriska av bl. a. styrelsen för lantbrukshö g skolan, Skånes handelskammare,

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, TCO,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Högerns ungdomsförbund.

Vikten av standardprov i detta sammanhang betonas av Hennods korrespondensinstitut

och Tekniska läroverkens lärarförbund.

Att en utredning tillsättes angående betygens rättskraft och hithörande

spörsmål tillstyrkes av bl. a. Målsmännens riksförbund, SECO och

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Sistnämnda förbund anser dessutom

att betyg ej bör ges under den första årskursens hösttermin.

Vad FU föreslagit beträffande flyttning tillstyrkes av skolöverstyrelsen,

stadsfullmäktige i Göteborg, TCO, Målsmännens riksförbund och Tekniska läroverkens

elevförbund. Förslaget i denna del avstyrkes däremot av bl. a. Tekniska

läroverkens lärarförbund, NKI-skolan, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund. Sistnämnda tre remissinstanser och bl. a. fyra länsskol
-

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

nämnder förordar att en betygsgräns användes som hjälpmedel vid flyttning på

det sätt GU föreslagit för gymnasiet.

Lär ov er ksläramas riksförbund frågar sig om icke fasta kompetenskrav med

ärligt besked om otillräcklighet både vid övergång till högsta årskursen och vid

avgången vore bättre såväl för eleverna själva som för avnämarna än ett betyg

med uppgift om tillhörighet till rangklasser av obestämd och skiftande kvalitet.

TCO förordar att de frågor som hänger samman med betygsättningen och

flyttning/kvarsättning ytterligare klarläggs med förutsättningen att lika bestämmelser

skall gälla för samtliga skolformer inom det gymnasiala stadiet.

FU: s förslag att flyttningsprövning skulle kunna ersättas med att eleven under

några veckor följer undervisningen i årskurs 2 anses i några yttranden praktiskt

ogenomförbart.

Förslaget om studieuppehåll tillstyrkes av bl.a. skolöverstyrelsen,

länsskolnämndema i Örebro, Gävleborgs och Jämtlands lön samt Tekniska läroverkens

elevförbund.

FU: s förslag att betyg i ordning och uppförande ej skall ges i

fackskolan tillstyrkes av skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, Målsmännens riksförbund

och Sveriges socialdemokratislca ungdomsförbund. Svenslca kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet anför liksom i motsvarande fråga beträffande

gymnasiet betänkligheter mot att ordnings- och uppförandebetygen ej skall förekomma

samt föreslår att frågan om en enhetlig utformning av de disciplinfrämjande

åtgärderna på hela det gymnasiala stadiet upptas till förnyad särskild

prövning, t. ex. i samband med den överarbetning som förväntas ske av GU:s

förslag om disciplinnämnd.

Att disciplinnämnd bör inrättas även vid fackskolan framhålles uttryckligen

av SECO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

6.3 Studiernas avslutning, inspektion in. m.

6.3.1 Gymnasieutredningen

6.3.1.1 Studiernas avslutning

GU ger inledningsvis en översikt över de olika formerna för gymnasiestudiernas

avslutning vid nuvarande tre gymnasietyper (GU 13.5.1).

GU ifrågasätter om det nuvarande examenssystemet är lämpat för den betydelsefulla

uppgiften att ekvivalera slutbetygen och om systemet ger utrymme

för de samråd och diskussioner mellan lärare och i första hand avnämare om

utbildningsinnehåll, metoder och bedömning, som GU anser vara av väsentlig

betydelse för skolans utveckling (GU 13.5.2.1).

GU framhåller att det nuvarande systemet med skriftliga prov i studentexamen

lider av vissa svagheter vilka sammanhänger med att de flesta proven är

förlagda till sista terminen och att sålunda proven i betygsekvivalerande syfte

s. 414 Kontrollera mot PDF

414 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961

först kan utnyttjas, då slutbetyget skall sättas (GU 13.5.2.2). Skriftliga examensprov

förekommer för övrigt inte alls vid tekniskt gymnasium.

Den muntliga examensproceduren vid de allmänna gymnasierna kan enligt

GU:s uppfattning i sin nuvarande form endast i ringa utsträckning bidra till

betygsekvivalering. Möjligheterna att efter ett kort muntligt förhör med anspråk

på större grad av tillförlitlighet dra slutsatser om elevens eller klassens prestationsnivå

utöver gränsen godkänd/underkänd anser GU vara små. Även den

mer begränsade uppgiften att fixera gränsen godkänd/underkänd anses rymma

stora vanskligheter. De diskussioner om metodiska och innehållsmässiga frågor

som censor och lärare får tillfälle till blir i allmänhet av tidsskäl mycket begränsade.

Överläggningen om ekvivalering kommer dessutom för sent för att

kunna utnyttjas i större utsträckning i den ifrågavarande klassen. Examensombuden

vid de tekniska gymnasierna har något större möjligheter att ägna sig

åt rådgivning och diskussion. Vid handelsgymnasierna förekommer vidare inte

någon muntlig prövning i egentlig mening. Beträffande de problem som följei

av examinationens kvantitativa omfattning framhåller GU, att redan de senaste

årens starka ökning av antalet examina har medfört svårigheter att rekrytera

tillräckligt antal censorer. Antalet förhör med varje elev har sålunda fått minskas

och antalet elever i varje förhörsgrupp har ökat.

GU framhåller vidare bl. a. följande.

Gymnasieutredningen är ställd inför uppgiften att finna enhetliga former för

avslutningen av studierna för 30 000 elever per år eller flera, dvs. ungefär

dubbelt så många som examinerades varen 1963. Antalet censorer eller examensombud

måste då bli mycket stort, om det nuvarande systemet skulle bibehållas,

kanske 300—400 personer. Det ter sig icke genomförbart att överlämna uppgiften

att ansvara för bedömningssystemets enhetlighet till en så stor grupp som

därtill endast tillfälligt sysslar med uppgiften.

GU framhåller att en eventuell förlängning av examensproceduren med syfte

att minska antalet censorer och examensombud skulle medföra ökade störningar

för undervisningen under sista läsåret, bl. a. genom att ytterligare reducera studietiden.

GU anser för sin del att ett system med centrala, skriftliga prov i den form

GU föreslagit samt en fackinspektion är den bästa ersättningen för nuvarande

examensprocedurer. Härigenom skulle de betygsekvivalerande uppgifterna kunna

fullgöras på ett bättre sätt än nu samt en nära kontakt etableras mellan gymnasiet

och dess avnämare (GU 13.5.2.2).

6.3.1.2 Inspektionsverksamhet (GU 13.5.2.4)

Den gvmnasieinspektion GU föreslår skall ha till uppgift att bedöma undervisningen

och dess resultat. Den bör också ge möjlighet till sadan ämnesmformation

och diskussion som främjar gymnasiets verksamhet. Den viktiga ekvivaleringsuppgiften

bör bevakas bl. a. genom att fackinspektörerna följer undervis
-

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

ningen och granskar skriftliga arbeten. Inspektörerna bör enligt GU:s mening

också ägna uppmärksamhet åt skolans tillgång på utrustning och hjälpmedel.

En viktig uppgift för dem är vidare att hålla ämneskonferenser.

Ett mera fullständigt inspektionsbesök bör enligt GU:s mening avslutas med

sammanträde med de berörda lärarna. Inspektörerna bör lämpligen varje termin

avge berättelse till skolöverstyrelsen.

GU framhåller att inspektörerna inte såsom censorerna skall deltaga i beslut

om enskilda elevers godkännande eller underkännande när slutbetyg gives.

Inspektörernas verksamhet bör inte vara begränsad till sista terminen eller sista

årskursen i gymnasiet utan utspridas över hela läsåret och innefatta i varje fall

de senare årskurserna.

Inspektörerna bör enligt GU:s förslag rekryteras bland universitets- och högskolelärare,

representanter för näringsliv och allmän tjänst samt gymnasierektorer

och gymnasielärare. Det bör finnas heltidstjänstgörande inspektörer

med särskilda förordnandetjänster men även deltidsarbetande eller sådana som

under ledighet från annan tjänst inträder för kortare perioder. Då de heltidstjänstgörande

inspektörerna av organisatoriska skäl (läsårets längd etc.) inte

kan tjänstgöra i egentlig inspektionsverksamhet hela året, föreslår GU att de

även tilldelas vissa andra uppgifter inom undervisningsväsendet. GU anser det

önskvärt att man uppnår en viss decentralisering av stationeringen. Stationeringsort

för fackinspektör bör i varje särskilt fall fastställas av skolöverstyrelsen.

Enligt GU:s beräkningar erfordras fackinspektörer till ett antal motsvarande

35 heltidstjänster. GU föreslår att 15 av dessa blir förordnandetjänster på heltid.

Tjänsteinnehavarna bör ha titeln gymnasieråd och vara placerade hos skolöverstyrelsen.

Därutöver bör på tio tjänster för minst ett halvår förordnas gymnasierektorer

och gymnasielärare i aktiv tjänst. Återstående tio tjänster bör

uppdelas på kortare förordnanden för universitetslärare samt företrädare för

allmän tjänst och näringsliv. Om man räknar med att förordnandeperioden för

sistnämnda grupp blir i genomsnitt tre veckor, blir antalet sådana fackinspektörer

ungefär 100. Kostnaderna för en organisation av denna omfattning uppskattar

GU till 2,4 milj. kr. omkring år 1970.

6.3.1.3 Slutbetyg och kompetens

Beträffande slutbetygets innehåll (GU 13.5.3.1) erinrar GU om att åtskilliga

ämnen kommer att avslutas före den sista årskursen. Då dessa ämnen har samma

vikt som de, vilka studeras i sista årskursen, bör i slutbetyget årskursbetygen

i alla de ämnen som tidigare avslutats sammanföras med betygen i de ämnen

som avslutas i sista årskursen. r

I fråga om slutbetygets uppgift understryker GU vikten av att slutbetyget från

gymnasiet skall kunna användas som intagningsinstrument för olika utbildningar

och yrken och avvisar exempelvis inträdesprövningar vid universitet och högskolor.

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Villkoret för allmän behörighet till universitetsstudier (GU 13.5.3.2) bör enligt

GU:s mening grundas på slutbetyget från årskurs 3 i gymnasiet, och slutbetyg

från årskurs 4 i den tekniska lärokursen bör inte ge särskilda meriter vid övergång

till högre studier.

GU anser det fördelaktigt om villkoren för allmän behörighet uttryckes enbart

med hjälp av slutbetyget och alltså inte förenas med någon särskild bedömning

från gymnasielärarnas sida. Å andra sidan medger en dylik »mekanisk» framräkning

av behörigheten inte överväganden i gränsfall och vid ömmande omständigheter.

För att sådana hänsyn skall kunna tas föreslår GU att de centrala

universitets/högskolemyndigheterna får en viss möjlighet att i gränsfall bevilja

dispens.

GU föreslår vidare att ett slutbetyg över genomgången fullständig lärokurs

skall medföra allmän behörighet för universitets- och högskolestudier, därest det

uppnår medelbetyget 2,3, beräknat som ett korrigerat medelvärde, om betyget 1

förekommer (jfr 6.2.1.2). Enligt GU:s uppfattning motsvarar denna regel gränsen

för godkänd i nuvarande gymnasier.

På grundval av vissa kalkyler finner GU det sannolikt att mellan 10 och 15 %

av en årgång elever inte kommer att få allmän behörighet. GU föreslår att det

bör ankomma på skolöverstyrelsen att efter några år undersöka, om den fixerade

gränsen åstadkommer en lämplig fördelning mellan behöriga och icke behöriga.

Enligt GU:s uppfattning bör medelbetyget beräknas på alla ämnen. Medelbetyget

bör inte sättas ut på betygsdokumentet och det bör inte heller anges

om ett betyg ger allmän behörighet till universitetsinskrivning. Då slutbetyget

har en mycket mångsidig användning på arbetsmarknaden, bör de betyg som

saknar behörighetsvärde inte särskilt framhävas. I sina författningsförslag har

GU för övrigt inte infört behörighetsbestämmelsen i skolstadgan utan i universitetsstatutema.

GU förklarar slutligen att GU funnit att orden »student» eller »studentbetyg»

inte bör användas i slutbetyget.

GU har såsom nämnts i det föregående (3.3.1.3) föreslagit rätt för den som har

slutbetyg efter mindre lärokurs att efter tredje årskursens slut deltaga i undervisning

i bortvalda ämnen och erhålla nytt slutbetyg, som då blir ett slutbetyg

efter fullständig lärokurs.

I nu förevarande sammanhang föreslår GU att elev som erhållit slutbetyg från

årskurs 3 över juliständig lärokurs (GU 13.5.3.4) men därvid icke uppnått gränsen

för allmän behörighet till universitetsstudier skall ha rätt att på ettdera av

nedannämnda sätt söka höja sitt slutbetyg.

a. Eleven må inom fyra år efter det han avslutat årskurs 3 under ytterligare

högst ett läsår deltaga i undervisningen i årskurs 3 och därefter erhålla nytt

slutbetyg.

b. Eleven må efter enskilda studier pröva och erhålla nytt slutbetyg. Sådan

prövning skall göras senast inom fyra år efter det han avslutat årskurs 3.

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 417

GU förordar att det nya slutbetyget järaställes med på normalt sätt erhållet

slutbetyg.

GU föreslår vidare att den som vill tillbringa ett extra år i årskurs 4 av teknisk

lärokurs bör få göra detta efter klasskonferensens prövning och under

villkor att statsverket inte åsamkas extra kostnader.

GU diskuterar också frågan om kompetensvärdet av slutbetyg jrån ekonomisk

eller teknisk lärokurs (GU 13.5.3.3). Gymnasieutbildade från ekonomisk eller

teknisk lärokurs förutses komma att få en mycket växlande användning på

arbetsmarknaden. Att fixera en viss miniminivå som skulle ange acceptabel

duglighet för en mängd olika yrken anser GU vara vanskligt och innebära ett

högst godtyckligt val.

GU anser vidare att arbetsgivarna ofta är mer benägna att ta hänsyn till den

i yrkesverksamheten ådagalagda dugligheten än till betygsmeritema. Tillgång

och efterfrågan på kvalificerad arbetskraft påverkar också arbetsgivarnas anspråk

som därför i verkligheten kan växla från tid till annan och från yrke till

yrke.

GU föreslår därför inte någon lägsta betygsnivå för kompetens som gymnasieekonom

och gymnasieingenjör.

Med avgångsexamen från tekniskt gymnasium har följt titeln ingenjör eller

gymnasieingenjör, vilket titelbruk har haft sin förankring i den författningsmässiga

benämningen ingenjörsexamen. För framtiden föreslår GU att fullständig

genomgång av årskurs 4 i teknisk lärokurs skall medföra titeln gymnasieingenjör

liksom på motsvarande sätt fullständig genomgång av årskurs 3 i ekonomisk

lärokurs skall medföra titeln gymnasieekonom.

GU behandlar från företrädesvis principiella utgångspunkter vissa frågor

rörande intagning sbestämmelser vid universitet och högskolor m. in. (GU 13.5.5).

GU konstaterar att en rad speciella inträdesvillkor utöver de allmänna så

småningom har växt fram, vilka påverkat och delvis satt ur spel de ursprungliga

avsikterna med anpassningen mellan skola och fortsatt utbildning. På grund av

hård konkurrens om utbildningsplatser har inträdeskraven ofta fått ogynnsamma

effekter på valet av studiegång och på gymnasisternas studiearbete.

Genomföres GU:s förslag till utformning av det nya gymnasiet framtvingas

automatiskt omfattande tekniska förändringar i dessa inträdesbestämmelser.

Enligt GU:s uppfattning torde det emellertid vara nödvändigt att därutöver

vidtaga åtgärder av mer principiell art.

GU framhåller att det bör vara naturligt för åtskilliga avnämare att motta

gymnasieutbildade från vilken lärokurs som helst. Från andra håll kan man dock

behöva ställa krav på bestämda lärokurser. GU understryker att stor återhållsamhet

bör iakttas i fråga om dylika speciella behörighetskrav (GU 13.5.5.4).

Där sådana likväl erfordras bör de utformas i samarbete mellan företrädare för

avnämare och skola samt någon statlig kompetensinstitution eller motsvarande

14 — It ihan''j till riksdagens protokoll 19G/i. 1 sand. Nr 171

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

organ. GU erinrar i detta sammanhang om ett förslag om inrättande av ett

statens kompetensråd som den 1 november 1962 framlagts av arbetsmarknadsstyrelsen,

skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning.

I fall av konkurrens om utbildningsplatser (GU 13.5.5.5), t. ex. vid spärrade

högskolelinjer, föreslår GU att som urvalsinstrument användes originalslutbetyget

från gymnasiet. Dettas poängvärde bör därvid beräknas såsom det tidigare

nämnda korrigerade medelvärdet. Om behörighetskomplettering skett förordar

GU att därvid erhållet betyg medtage-s vid beräkning av medelvärdet, dock

högst till det värde som motsvarar originalslutbetygets medelvärde. Andra meriter

— t. ex. akademiska betyg — bör få tillgodoräknas endast efter mycket

restriktiva regler. Dessa regler bör utformas i samma ordning som förut angivits

för speciell behörighet.

GU finner det angeläget att fortsatta forskningar och utredningar bedrives i

syfte att skapa nya kompletterande intagningsinstrument. Därvid bör särskild

uppmärksamhet ägnas sådana instrument som kan användas för bedömning a\

anlag och lämplighet för viss yrkesverksamhet eller utbildning (GU 13.5.5.3).

GU berör i korthet även frågor rörande privatistprövning, fyllnadsprövning,

omprövning och dessa prövningars motsvarighet i framtiden (GU 13.5.4). GU

anför att utredningen i samband med kommande överväganden om vuxenutbildningen

får anledning att mera ingående behandla vissa frågor sammanhängande

med privatistprövning.

Efter en redogörelse för nuvarande förhållanden konstaterar GU bl. a. att

omprövning inte förekommer i det system med slutbetyg, som GU föreslagit.

Det torde vidare inte vara nödvändigt att ha skilda bestämmelser eller beteckningar

för prövning för privatister, komplettanter eller gymnasiets egna förtidsprövande.

I samtliga fall är det fråga om prövning enligt gymnasiets lärokurser i

ett eller flera ämnen. GU föreslår den enhetliga benämningen ämne spr övning.

GU föreslår vidare att slutbetyg för privatister utfärdas när den prövande

vid ämnesprövningar erhållit betyg i alla erforderliga ämnen. Samtliga prövningar

bör därvid ha fullgjorts inom en åttaårsperiod.

Enligt GU:s uppfattning torde det — med hänsyn till betygsskalans konstruktion

— vara nödvändigt att vid ämnesprövning lämna den prövande läraren

möjlighet att vägra att avge betyg.

6.3.2 Fackskoleutredningen

6.3.2.1 Studiernas avslutning (FU s. 150 ff.)

Fackskolan skall vara examensfri och studierna avslutas med att slutbetyg

utfärdas efter andra årskursen.

FU framhåller vikten av att slutbetygen så långt möjligt är jämförbara mellan

skilda klasser och skolor. En sådan ekvivalering bör emellertid ej ske genom

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts pi-oposition nr 171 år 1964

skriftliga och muntliga avgångsprov. FU rekommenderar i stället att centralt

utarbetade standardprov användes. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att

ombesörja att standardprov utarbetas för vissa av fackskolans ämnen. Utöver

de åtgärder för ekvivalering av betygsättningen som anges i läroplansförslaget

(jfr 6.2.2.1), bl. a. frivillig användning av standardprov, bör kontrollen av undervisningens

standard enligt FU:s mening upprätthållas genom en intensifierad

konsulent- och inspektionsverksamhet.

6.3.2.2 Konsulent- och inspektionsverksamhet (FU s. 110 ff.)

FU framhåller att det under inledningsskedet men även framgent är betydelsefullt

att de enskilda skolorna kan erhålla sådan ledning för undervisningsarbetet

att de åsyftade målen kan förverkligas. Denna fortlöpande rådgivning

bör kunna ske genom en utveckling av konsulent- och inspektionsverksamheten.

Enligt FU:s uppfattning talar åtskilligt för att man vid fackskoloma genomför

ett inspektionssystem likartat det som av GU föreslagits för gymnasiet. Den

av GU föreslagna organisationen avses bl. a. ersätta nu förekommande censorsinstitution

och anordning med examensombud. För fackskolorna, som är en helt

ny skolform, kan konstruktionen av inspektionsförfarandet göras friare.

Mot en organisation liknande gymnasieinspektionen kan enligt FU:s uppfattning

anföras att flera av de skolformer som fackskolan avses avlösa nu inspekteras

genom länsskolnämndernas försorg.

FU anser att ett definitivt ställningstagande i inspektionsfrågan bör anstå

till dess fackskolans organisation och omfattning närmare fastställts. I de fall

där fackskola är samorganiserad med gymnasium bör dock den av GU föreslagna

inspektionsverksamheten få utnyttjas. FU föreslår att det antal inspektörer som

GU beräknat ökas med hänsyn till fackskolans behov. De erfarenheter som

vinnes bör kunna utnyttjas vid utformningen av den permanenta inspektionsorganisationen

beträffande vilken det bör ankomma på skolöverstyrelsen att

framlägga förslag.

FU understryker vidare behovet av konsulterande verksamhet avseende vissa

ämnen med stark anknytning till elevernas framtida yrkesverksamhet samt

finner det angeläget att till den konsulterande och inspekterande myndigheten

kunna knyta representanter för avnämarna. FU föreslår därför i huvudsaklig

överensstämmelse med GU:s förslag att sådana deltidstjänster eller kortare förordnanden

kommer till stånd, som gör det möjligt att till skolöverstyrelsens

konsulentverksamhet för kortare perioder knyta företrädare för väsentliga avnämaresektorer.

6-3.2.3 Slutbetyg och kompetens (FU s. 151 f.)

FU betonar att det är väsentligt att beakta avnämarnas önskemål att fackskolckompetensen

skall vara preciserad. Detta anser FU inte innebära att

de skulle vara betjänta av att fackskolekompetensen anknytes till en viss nivå

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i

på slutbetyget. Medelbetyget för de olika eleverna visar stor spridning och

betygen i skilda ämnen för elever med ett och samma medelbetyg kan vara olika.

Av denna anledning blir det enligt FU:s mening svårt att genom ett tröskelvärde

ange en lägsta gemensam gräns för godkänd med allmängiltigt innehåll. Den

precisering av slutkompetensen, som avnämarna är mest betjänta av, anser FU

möjlig att uppnå genom en normerad betygsättning av elevprestationer på områden,

som definieras i läroplanen. Efter hand som avnämarna blir förtrogna

med läroplanerna och betygsättningen, anses slutbetyget som sådant utan godtyckliga

tröskelkriterier komma att vara det bästa och mest nyanserade uttrycket

för elevernas slutkompetens.

FU anser sig vidare icke böra framlägga något förslag om en formellt angiven,

specifik benämning på kompetens från någon fackskola. Det kan för övrigt, anser

FU, sättas i fråga om man över huvud taget, i varje fall på den utbildningsnivå

det här gäller, bör införa någon form av författningsmässigt angiven kompetensbenämning

eller titulatur, bl. a. med hänsyn till att fackskoleutbildningen inte

är vare sig mera specialiserad eller avancerad än att den utbildade har möjlighet

till anställning och utveckling inom ganska skilda områden (FU s. 32). Det bör

räcka att eleverna tilldelas slutbetyg från social, ekonomisk eller teknisk fackskola.

Eventuellt kan, säger FU, den genomgångna utbildningen karaktäriseras

som fackskolekompetens från vederbörande fackskola.

6.3.3 Yttranden

6.3.3.1 Gymnasiet

GU: s förslag beträffande studiernas avslutning, som innebär att

den nuvarande examensproceduren med karaktär av slutprövning ersätts med

ekvivalerings- och kontrollåtgärder utspridda över en större del av studietiden,

har väckt stort intresse hos remissinstanserna.

Förslaget tillstyrkes i ett stort antal yttranden bl. a. av skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, överstyrelsen för de tekniska högskolorna,

lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm, juridiska fakulteten i Stockholm,

lärarkollegiet vid Icarolinska institutet, veterinärstyrelsen, generalpoststyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, flera regionala myndigheter, TCO, SR,

SECO, Folkpartiets kvinnoförbund och Folkpartiets ungdomsförbund.

Skolöverstyrelsen, som tillstyrker GU:s förslag, finner dock att GU i vissa

avseenden ej tillräckligt uppskattat censorsinstitutionens betydelse.

Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm gör vissa jämförelser mellan

censorsinstitutionen vid de allmänna gymnasierna och examensombudsinstitutionen

vid de tekniska gymnasierna samt anför därvid bl. a. följande.

Lärarkollegiet, som genom en del av sina ledamöter har erfarenhet både av

censors- och examensombudsinstitutionema, måste som allmänt intryck av dem

konstatera, att de brister som förekommer beträffande effektivitet, ämnesinfor
-

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

mation, rådgivning och betygsekvivalering, för att ange några väsentliga krav

som man borde ha anledning att ställa på dagens gymnasium, inte så mycket

vidlåder examensombudsinstitutionen som censorsinstitutionen. Detta hänger

uppenbarligen inte samman med de enskilda personer som rekryterar censorskåren

och deras sätt att fullgöra sina uppgifter. Felet torde ligga i själva konstruktionen

av uppgifter åt censorerna.

Kollegiet vill därför inte rekommendera bibehållande av censorsinstitutionen

men anser att examensombudsinstitutionen bör kunna utgöra en lämplig grundval

för konstruktionen av ett nytt system, som uppenbarligen måste vara detsamma

för gymnasiets alla studievägar.

Ett bibehållande av nuvarande studentexamen förordas av vissa akademiska

myndigheter, bl. a. större konsistoriet samt de humanistiska och matematisknaturvetenskapliga

fakulteterna i Uppsala, vidare av Universitetslärarförbundet

och företrädare för censorerna vid 1963 ars studentexamen samt, eventuellt i

modifierad form, av Högerns kvinnoförbund, Sveriges konservativa studentförbund,

Högerns ungdomsförbund och kollegierna vid några gymnasieskolor. Att

GU underskattat censorernas betydelse som betygsekvivalerande faktor och

som förbindelse mellan gymnasiet och universiteten hävdas av flera fakulteter

och sektioner, som föreslår att censorsinstitutionen bibehålies efter vissa modifikationer

eller i vissa fall jämsides med den av GU föreslagna inspektionsverksamheten.

Historisk-filosofiska sektionen i Uppsala framför i detta sammanhang vissa

förslag om hur problemet att bevara nuvarande examensform i det kommande

gymnasiet enligt sektionens uppfattning skulle kunna lösas:

Det vore önskvärt, att censorerna, om någon form av censorskontroll bibehölJes,

1 högre grad än nu skulle kunna bli rena fackcensorer. Ett dylikt mål skulle

kunna förverkligas, om studentexamen uppdelades på exempelvis tre olika etapper.

En första etapp kunde äga rum i slutet av vårterminen året före studiernas

avslutande. Examen borde då ske i de ämnen, som eleven lämnar detta år; de

blir i den nu föreslagna ordningen ganska många. En andra etapp kan förläggas

till december samma år, då genom koncentrationsläsning — i viss mån föreslaGU

ytterligare några ämnen skulle vara examensklara. En sista etapp

skulle slutligen placeras till maj eller juni månad det sista året, men inte vid

exakt samma tid som den första etappen. Liksom nu skulle endast en del av

eleverna undergå förhör i varje ämne, men underrättelse om fördelningen på

elever och ämnen skulle liksom nu ges först någon vecka före examen. Examensperioderna

kunde i samtliga fall göras korta, t. ex. två veckor. Under denna tid

skulle den kringresande censorn endast avlyssna förhör i de två eller kanske tre

ämnen, där han äger rimlig fackkunskap. Hans huvuduppgift skulle vara att

kontrollera, att olika skolor har ungefär samma betygskala. Liksom nu borde

visserligen läraren sätta betygen, men genom sin blotta närvaro, genom möjligheten

till rådgivning och genom rätten att i uppseendeväckande fall (liksom nu)

göra anteckning till protokollet skulle censorn kunna utöva ett inflytande, som

snarast skulle bli större än det nuvarande, eftersom endast fackccnsur skulle

förekomma. I sista etappen skulle någon fråga om examens god- eller underkännande

inte föreligga, men censorerna skulle med hjälp av sina egna iakttagelser

s. 422 Kontrollera mot PDF

422 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

samt rapporter från tidigare etapper få möjlighet att inom vissa gränser påverka

elevens slutbetyg.

Det nu skisserade systemet skulle innebära flera fördelar i jämförelse pade

med det nuvarande och med det av GU föreslagna. Den harda pressen på själva

examensdagarna skulle minska genom uppdelningen på etapper. Den dramatiska

frågeställningen »godkänd eller underkänd?» skulle undvikas, men frågan om

rätten till inträde vid universitet, vilken av GU överlämnas åt en blind och

komplicerad aritmetik, skulle bli föremål för en nyanserad bedömning, med

möjlighet till individuella psykologiska överväganden. Genom uppdelningen pa

olika etapper skulle det bli lättare att få censorer, även om en del av censorerna

skulle se sig förhindrade att delta i alla etapperna. Fackcensuren skulle bil fullt

genomförd. Framför allt skulle den nuvarande förtroendefulla kontakten mellan

gymnasium och universitet kunna upprätthallas.

Företrädare för censorerna vid 1963 års studentexamen anser bl. a. att GU:s

förslag är otillräckliga för att tillgodose de av GU uppställda kragen. En slutexamen

i någon form kan inte undvaras, om betygen skall vinna avnämarnas

förtroende. Avnämarna måste därför beredas möjlighet att deltaga i bedömningen

av slutbetyget. Gymnasiestudierna bör enligt censorerna avslutas med en

examen, vilken på alla lärokurser anordnas efter i huvudsak samma riktlinjer

som nu gäller för studentexamen. Det väsentliga anses vara att gränsen för behörighet

till universitetsstudier bevakas. Censorerna bör alltsa ha rätt att vägia

sådan behörighet.

Läroverksläramas riksförbund förordar att censorernas nämnda förslag ytterligare

undersökes.

Skolöverstyrelsen anför beträffande den av GU föreslagna fackinspektionen

följande.

Denna torde få större möjligheter än censorsinstitutionen att genom sin kontinuerliga

kontroll av betygsättningen pa ett effektivt sätt främja de betygsekvivalerande

åtgärderna. En annan för fackinspektionen väsentlig uppgift är

att ge lärarna ämnesteoretisk och metodisk rådgivning. Förutom att ersätta

censorer och examensombud kommer inspektörerna att innebära en förstärkning

av skolöverstyrelsens rådgivande och inspirerande verksamhet. En sådan förstärkning

finner överstyrelsen vara nödvändig för att man skall kunna förverkliga

det nya gymnasiet och för att möjliggöra den ständiga förnyelse därav, som

måste ske. Överstyrelsen vill sålunda tillstyrka inrättandet av en fackinspektion

knuten till det centrala skolverket.

Överstyrelsen vill framhålla angelägenheten av att gymnasiet far halla god

kontakt med universitet och näringsliv7 och tillstyrker att fackinspektionen

rekryteras på det allsidiga sätt GU föreslagit. För att den skall kunna fullgöra

sin betydelsefulla uppgift, måste den få minst den omfattning som beräknats i

betänkandet. o .

Överstyrelsen vill betona, att inspektörerna bör få en titel, som mte endast

markerar den ena sidan av deras uppgift, nämligen den att vara betygskontrollör.

Statskontoret ifrågasätter om inte en utbyggnad av ämneskonsulentverksamheten

bättre skulle tillgodose vissa av fackinspektionens uppgifter och om inte

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

rekryteringen av inspektörer i första hand borde ske från universitet och högskolor

samt gymnasier. Ämbetsverket föreslår en omprövning av förslaget i

denna del såväl i fråga om dimensioneringen av organisationen som i fråga om

differentieringen av de föreslagna arbetsuppgifterna på olika befattningshavare.

Läroverlcslärarnas riksförbund anför vissa synpunkter på fackinspektionen,

som förbundet hemställer skall beaktas om censorsinstitutionen inte kan bibehållas.

Förbundet understryker vikten av att ledningen av inspektionen förlägges

till skolöverstyrelsen. Med hänsyn till sammansättningen av inspektionen

ifrågasättes om inte arbetsuppgifterna borde differentieras och förbundet anser

för sin del att företrädarna för näringslivet och allmän tjänst blott kan spela

rollen av kontaktmän för avnämare och delge skolan deras synpunkter på vilken

allmän standard yrkeslivet kräver inom olika områden. Personalorganisationen

bör enligt förbundets uppfattning ytterligare utredas innan slutligt beslut fattas.

Förbundet anser slutligen att inspektörernas besök regelmässigt bör aviseras

och deras inspektionsberättelse i dess helhet bli tillgänglig för skolans lärare.

SACO anför delvis likartade synpunkter och uttalar vidare att GU:s beräkningar

av antalet inspektörer torde vara tilltagna i underkant samt att inspektörerna

bör ha kvalificerad lektorskompetens.

GU:s ställningstagande i fråga om slutbetygets u p p g i f t, nämligen

att detta skall tjäna som intagningsinstrument för olika utbildningar och yrken,

har ifrågasatts i stort sett endast av ett antal universitetsmyndigheter. Särskilda

inträdesprov till universitet och högskolor aktualiseras sålunda av historiskfilosofiska

sektionen och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala,

humanistiska fakulteten i Lund, det större konsistoriet samt de humanistiska

och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Göteborg, matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Stockholm, lärarkollegiet vid medicinska högskolan i

Umeå, lärarkollegiet vid veterinärhögskolan, sko g shö g skolan samt vidare Universitetslärarförbundet.

Ställningstagandet sammanhänger i vissa fall med GU:s förslag rörande villkor

för allmän behörighet till universitetsstudier. Sålunda

anför historisk-filosofiska sektionen i Uppsala i huvudsak följande.

Ur universitetssynpunkt är de bestämmelser, som föreslås för övergång från

gymnasium till universitet och högskolor, givetvis eu av de allra viktigaste

punkterna i betänkandet. GU föreslår att den nuvarande studentexamen avskaffas

och att slutbetyg över genomgången lärokurs skall medföra allmän behörighet

för universitets- och högskolestudier om det uppnår medelbetyget 2,3. Om

detta förslag genomföres, kommer det att bli av genomgripande betydelse för

universitetens arbete. Den första frågan som uppställer sig är den kvantitativa.

Fn försiktig beräkning grundad på GU: s egna prognoser skulle ge Ull resultat

att 25-—30 000 studerande eller fler om några år kan beräknas årligen söka sig

till universiteten. Det innebär en fördubbling eller tredubbling av nuvarande

tillströmning. Redan detta förhållande är givetvis av kapital betydelse, när

statsmakterna går att fatta beslut om det nya gymnasiet. Man måste ha klart

för sig att konsekvensen måste bli en kraftig expansion av universitet och hög
-

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kung!. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

skolor och en därmed följande omprövning av dessas organisation och arbetsformer.

Härtill kommer emellertid den kvalitativa aspekten. Hela det gamla

läroverket fungerade ju som instrument för ett successivt urval av de i studier

mest framgångsrika. I det nya systemet sadant det skisseras av GU inträder ett

verkligt bortfall av de för studier mindre lämpade först genom 2,3-betygsregeln.

Det nya gymnasiet har icke karaktären av urvalsskola och gallringsinstrument

och skiljer sig därmed radikalt från det gamla. I demokratiseringens

och standardhöjningens tecken har det uppenbarligen växt fram en bred efterfrågan

på högre teoretisk utbildning som samhället bör tillmötesgå. Sektionen

vill emellertid betona att detta nya utbildningssystem, byggt på det fria valet

av studieväg, icke på samma mekaniska sätt som det äldre kan anknytas till

universiteten, såsom GU har tänkt sig. I "USA, det land som bjuder de. naturligaste

jämförelserna, förekommer ovanpå ett i huvudsak fritt utbildningsväsen

drastiska spärrar vid inträde till universiteten eller som krav för

högre studier där. Sektionen kan icke anse att den föreslagna generella 2,3- betygsgränsen skapar tillräckliga garantier för universitetsnivån. Gränsen kommer

att uppfattas som en gräns mellan »godkänt» och »icke-godkänt» och

ambitionen hos eleverna att komma över denna nivå kommer att bli mycket

stark, följaktligen också trycket på lärarna i den riktningen. Trots alla de garantier

för en rättvis betygsättning som GU har försökt skapa, förefaller det sannolikt

att elever endast i undantagsfall kommer att falla under den allmänna

gränsen. Sektionen måste bedöma en sådan form för intagning vid universitet

som otillfredsställande. Givetvis kunde man tänka sig att halla fast \ id tanken

på den generella behörigheten men höja betygsgränsen. Enligt sektionens mening

vore emellertid inte heller detta system acceptabelt för universitetet. Vägarna

genom det nya gymnasiet är överhuvud sa pass mångskiftande att tanken pa

eu generell universitetskompetens enligt sektionens mening icke kan upprätthållas

om universiteten skall kunna fylla sina uppgifter, bland annat den att

utbilda kvalificerade lärare för det nya gymnasiet. Man måste räkna med den

konsekvensen av det föreslagna gymnasiet att antalet speciella inträdeskrav a''

den typ som nu fastställes av universitetskanslern i varje särskild studieplan

måste stiga, om universitetens allmänna nivå skall kunna bevaras. Hur långt

utvecklingen kan tänkas gå i denna riktning är givetvis omöjligt att nu

avgöra. Men risken bör påpekas, liksom att en sådan utveckling efter hand kan

tänkas leda till en generell omprövning och utredning av inträdesförfarandet

och kompletteringsmöjligheterna. En sådan utredning skulle svfta till att klargöra

vilka särskilda åtgärder som måste komma till stand i syfte att skapa

garantier, att de för studierna inom olika universitetsdiscipliner erforderliga förkunskaperna

föreligger. Sådana garantier kan komma till stånd på åtminstone

två vägar. Utöver en allmän inträdesprövning, som innebär en bedömning av

den blivande universitetsstudentens generella kapacitet, bör det ges möjlighet

till kompletteringsstudier. Dessa kan tänkas bli direkt knutna till den allmänna

inträdesprövningens resultat och planlagda i enlighet med vederbörande studieplaner

vid universitetet, eller också kan komplettcringskurser äga rum inom

varje enskild universitetsdisciplin för de studenter, som befunnits sakna ofrånkomliga

kunskapsförutsättningar. Detta betyder i sin tur, att ekonomiska och

andra resurser måste ställas till varje ämnes förfogande för detta ändamål.

Kritik mot det av GU föreslagna behörighetsvillkoret framförs också i andra

yttranden. Skolöverstyrelsen finner sålunda den föreslagna gränsen 2,3 ej nöjaktigt

motiverad och ställer sig överhuvud taget avvisande till en betygsspärr.

s. 425 Kontrollera mot PDF

425

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196tf

Arbetsviarknadsstyrelsen pekar på risken för att medelbetyget 2,3 kommer att

uppfattas som eu godkändgräns och förordar att en eventuell gräns sättes så

lagt som möjligt. Även Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund avvisar en

betygsspärr och anser att det närmare bör utredas under vilka former en person,

som icke är formellt inträdesberättigad, skall kunna följa undervisningen vid

universitet i enstaka ämnen.

TCO har en likartad uppfattning och anför bl. a.:

TCO kan inte finna, att en särskild betygsgräns skall behöva införas. Svagare

elever kommer givetvis att använda sig av möjligheten att läsa mindre studiekurs.

De får då ett ofullständigt slutbetyg, vilket under alla förhållanden utestänger

dem från de spärrade utbildningslinjerna. Vid dessa kommer vidare för

samtliga sökande betygen att tjäna som urvalsinstrument, och där kommer den

nedre betygsgränsen i regel att ligga betydligt högre än föreslagna 2,3.

Beträffande icke spärrad akademisk utbildning hävdar TCO principiellt den

uppfattningen, att vuxna inträdessökande skall bedömas mera efter sin reella

kompetens än efter sina formella meriter. Alla aspiranter med faktiska möjligheter

att med framgång bedriva studierna i ett visst ämne borde sålunda ges

inträde. Med en sådan friare bedömning, där man skulle ta hänsyn inte bara till

vederbörandes skolbetyg utan också till icke skolmässig utbildning och till relevanta

yrkeserfarenheter, skulle behovet av en dimissionströskel enligt GU:s

förslag inte heller inom icke spärrade utbildningslinjer föreligga.

I andra fall gäller invändningarna inte uppställandet av ett minimikrav som

sådant utan svårigheten att fastställa tröskelvärdet och GU:s konstruktion av

detta. Sålunda anser större konsistoriet i Lund att en viss minimipoäng i slutbetyget

är ett välbetänkt förslag men att det torde vara för tidigt att redan

nu fastställa ett bestämt tröskelvärde. Likartade synpunkter anföres av bl. a.

Sveriges förenade studentkårer, ekonomiska fakulteten i Lund och humanistiska

fakulteten i Stockholm. De två sistnämnda liksom bl. a. lärarkollegiet

vid tekniska högskolan i Stockholm och SACO framhåller att det bör

ankomma på universitets- och högskolemyndigheterna att — liksom övriga avnämare

— själva framställa de förslag om ändringar beträffande dimissionströskeln

som kan befinnas påkallade på grundval av skolöverstyrelsens rapporter

och egna erfarenheter. I detta sammanhang föreslår större konsistoriet

och humanistiska fakulteten i Stockholm att vid universiteten årligen genomföres

stickprovsundersökningar bland studenterna under inskrivningsterminen

i syfte att härigenom få fram material för bedömningen av betygsstandard

och resultat vid gymnasiet. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund

betonar att tendenserna i läsårs- och slutbetygen årligen noggrant bör följas

genom av statistiska centralbyrån upprättad statistik och att därvid framträdande

klara avvikelser från de förutsatta medeltalen snabbt bör rättas till genom

åtgärder från skolöverstyrelsens sida.

Skolöverstyrelsen anser den av GU föreslagna korrigeringen av medelvärdet

olämplig. Samma uppfattning har Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

som även anser att man bör överväga att ge betygen i olika ämnen olika vikt med

hänsyn till ämnenas timtal. Den ingående diskussion förbundet för gäller inte

1 t* — Bihang till riksdagens ''protokoll 196$. 1 sand. AV 171

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1961/.

bara slutbetyget från gymnasiet utan också intagning och flyttning. Förbundet

anför i huvudsak följande.

Det system GU föreslår innebär att GU vid intagning till gymnasiet vill favorisera

elever med stor spridning, men vid flyttning inom gymnasiet och intagning

till högre studier vill favorisera elever med liten spridning i betyget. Det

saknas en diskussion av frågan om skolan bör favorisera elever med stor eller

liten betygsspridning. Det är principiellt tveksamt att betygen i ett ämne

genom någon matematisk regel påverkar betygen i andra ämnen. En sådan

regel innebär också att ungdomar med utpräglade intressen kan komma att

missgynnas. Det slaget av skapande begåvningar är värdefulla för samhället och

bör inte hindras i skolan genom särskilda spärregler. Det finns också andra

starka skäl mot den reduktion, som GU föreslagit. Att en elev, som får ett

medelbetyg (efter reduktionen) som understiger 2,3, inte får tillträde till högre

studier blir en direkt motsvarighet till det nuvarande systemet med underkännande

i studentexamen. Systemet med medelbetyg motsvarar därvid närmast

det nuvarande systemet, att en elev med underkänt i något ämne kan bli

godkänd i studentexamen genom kompensation i andra ämnen. Det föreligger

emellertid en väsentlig skillnad mellan nuvarande system och det som GU föreslår.

Med nuvarande system är det så, att kompensationskrävande underbetyg

inte är lika vanliga i alla ämnen, vilket i realiteten innebär att man bara kräver

kompensation för en dålig prestation i viktiga ämnen. I mindre viktiga ämnen

ges sällan underbetyg och dessa ämnen kräver alltså sällan kompensation även

för en prestation, som mätt med relativ betygsskala skulle få betyget ett. Det

är rimligt, att kompensationskravet är olika starkt för olika viktiga och krävande

ämnen. Man måste också vara medveten om att det är lättare för eleverna

att göra en god prestation i orienteringsämnen. Med GU:s förslag skall den

tioprocentiga reduktionen lika allvarligt drabba en elev, som har en etta i historia

som i engelska. Eftersom 7 % ettor förekommer i alla ämnen, blir den tioprocentiga

reduktionen allvarligare för eleverna än det nuvarande underbetygssystemet.

Slutligen kommer den tioprocentiga reduktionen att på ett orättvist

sätt drabba elever, som har många ämnen i sitt slutbetyg (elever som läst frivilliga

ämnen, som bytt studiekurs under gymnasietiden eller som kompetenskompletterat

sitt slutbetyg). Av alla dessa skäl anser SSU att den tioprocentiga

reduktion, som GU föreslagit är mycket olämplig. GU:s skäl för att införa

denna reduktion är, att den skall hindra eleverna att helt försumma vissa ämnen.

År det så, att man finner det nödvändigt att ha någon spärr mot att elever

helt försummar ett ämne, bör man överväga att ge läraren rätt att »vägra utdela

betyg» åt elever, som helt försummar ett ämne.

Även SACO anser att lärare bör äga vägra att avge betyg.

Vissa remissinstanser vänder sig mot att övningsämnena skall medtagas vid

beräkning av medelbetyget, bl. a. större konsistoriet och humanistiska fakulteten

i Lund, medicinska fakulteten i Göteborg och Universitetslärarförbundet. En

prioritering av vissa ämnen föreslås av telestyrelsen. Handelshögskolan i Göteborg

föreslår att man vid medelbetygsberäkningen för en studerande med ett

frivilligt ämne bortser från det ämne i vilket betyget är lägst. Enligt bl. a. länsstyrelsen

i Västmanlands län bör medelbetyget utsättas i elevens slutbetyg.

Överstyrelsen för yrkesutbildning och Sveriges hantverks- och industriorganisation

anser att elever från årskurs 4 på teknisk lärokurs bör — i motsats till

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964.

vad GU föreslagit — få tillgodoräkna sig betyg från denna årskurs för tillträde

till högre studier. Lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm tillstyrker

däremot GU: s förslag.

Tekniska läroverkens lärarförbund och Tekniska läroverkens elevförbund förordar

att möjlighet att erhålla nytt slutbetyg från årskurs 4 i den

tekniska lärokursen skall medgivas i samma utsträckning som föreslagits av

GU beträffande slutbetyg från årskurs 3.

Mot GU: s förslag om att icke uppställa krav på någon lägsta betygsnivå för

kompetens som gymnasieekonom eller gymnasieingenjör

vänder sig SACO, SR, Svenska teknologföreningen, NKI-skolan, Tekniska läroverkens

lärarförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens

elevförbund och Svenska fackingenjörers förbund. Bl. a. SACO anser

att titeln gymnasieingenjör eller gymnasieekonom bör tilldelas endast den som

uppnått en viss definierad betygsnivå.

Att speciella behörighetskrav måste uppställas i olika ämnen

vid tillträde till högre studier papekas av bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för de tekniska högskolorna, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,

medicinska fakulteten i Göteborg, juridiska fakulteten i Stockholm, skogshögskolan,

SACO och SR. Universitetslärarförbundet finner att det torde vara principiellt

riktigast att varje ämne vid universitet och högskola uppställer de krav

beträffande slutbetyget från gymnasiet som anses sakligt motiverat.

SACO finner det vara svårt att realisera GU:s tanke, att intagning av elev

till spärrad utbildningsanstalt skall kunna ske utan vägning av betyg i vissa

ämnen. Så länge vissa utbildningsvägar är spärrade kommer intagningsbestämmelser

— oavsett utformningen — endast att medföra, att betygsspekulationen

tar sig olika uttryck, och GU:s förslag kan inte sägas lösa detta problem utan

snarare permanenta den i dag rådande tendensen, att eleverna speciellt koncentrerar

sig på vissa ämnen anser organisationen. Den enda vägande synpunkt,

som kan läggas på ifrågavarande problem är att konstruera en intagningsvariabel,

som har så gott prognosvärde som möjligt. Man torde inte kunna påstå, att

det föreslagna korrigerade medelvärdet äger denna egenskap. SACO finner det

vara ett oavvisligt krav, att frågan rörande intagning till spärrad utbildning

blir föremål för en omedelbar utredning.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet anser att intagningsproceduren avseende

samtliga spärrade utbildningslinjer med fördel kan centraliseras och anförtros

en särskild myndighet, t. ex. universitetskanslersämbetet, vilket skulle

kunna underlätta allmän studiestatistik och prognosverksamhet. Lärarkollegiet

konstaterar i fortsättningen att de synpunkter och förslag, som GU framfört beträffande

meritvärdering och särskilda behörighetsbestämmelser, i många stycken

överensstämmer med kollegiets uppfattning.

GU: s förslag angående värdering i konkurrenssituationer av betyg erhållet vid

s. 428 Kontrollera mot PDF

428 Kungl. Maj:ts jiroposition nr 171 år 196J>

komplettering tillstyrkes även av bl. a. skolöverstyrelsen och lärarkollegiet vid

tekniska högskolan i Stockholm. Förslaget avstyrkes av SR, som befarar att

den frivilliga kvarsittningen kommer att öka i omfattning, om förslaget genomföres.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anser att vid s. k. behörighetskomplettering

betyget i kompletteringsämnet skall tillgodoräknas till 3/4 av det

poängvärde, som vitsordet skulle ha erhållit, om det ingått i slutbetyget.

Inrättandet av ett statens kompetensråd tillstyrkes av järnvägststyrelsen,

telestyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, lärarkollegiet vid karolinska institutet,

Iiermods korrespondensinstitut samt Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund.

Till GU: s förslag beträffande ämnesprövning för privatister m. fl.

ansluter sig bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, Hermods

korrespondensinstitut och NKI-skolan. Skolöverstyrelsen framhåller att vid den

muntliga prövningen förutom examinator och medbedömare jämväl vederbörande

rektor bör vara närvarande. Generalpoststyrelsen ifrågasätter om lägre betyg

än 2 bör godtas i ämnen av speciell betydelse för yrken inom postverket. Att

privatist skall få undergå prövning och erhålla slutbetyg avgiftsfritt föreslås

av SECO.

6.3.S.2 Fackskolan

FU: s förslag att fackskolan skall vara examensfri och att studierna skall a vslutas

med att slutbetyg utfärdas efter andra årskursen har icke föranlett

erinran från någon remissinstans sida. Att centralt givna prov skall

användas betonas särskilt av Läroverksläramas riksförbund, Svenska handelsgymnasiernas

riksförbund, SECO och Sveriges grossistförbund.

Remissinstanserna betonar i allmänhet nödvändigheten av en utbyggd och

effektivt verkande konsulent- och inspektionsverksamhet vid

fackskolan. Skolöverstyrelsen, som hänvisar till betänkande av 1963 års organisationskommitté

för skolväsendets centrala ledning m.m., förordar att ansvaret

för den omedelbara inspektionen av alla skolor, alltså även de icke-obligatoriska,

skall vila på länsskolnämnderna. Överstyrelsen fortsätter:

Emellertid är utformningen av den verksamhet, som syftar till att ge skolorna

effektiv hjälp, förknippad med flera — delvis ganska intrikata — avvägningsproblem.

Gränserna mellan rådgivande, inspekterande och fortbildande uppgifter

är till en del flytande.

Eftersom gymnasiet och fackskolan ingår i det gymnasiala skolsystemet, syns

det angeläget, att konsulent- och inspektionsverksamhet så långt möjligt utformas

efter samma principer inom de bägge skolformerna. Överstyrelsen föreslår,

att det för gymnasiet beräknade antalet fackinspektörer ökas med tio och att

fackinspektionen utsträcks till att omfatta också fackskolan. Bland fackinspektörerna

skulle då också kunna finnas representanter för näringslivet, som sörjer

för kontakt mellan detta och skolan.

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

\ kl den allmänna inspektion som länsskolnämnderna har att ombesörja kan i

vissa fall nämnderna komma att önska experthjälp. Det är naturligt, att nämnden

därvidlag anlitar fackinspektörema — i varje fall de heltidsanställda —

som också kan vara stationerade i landsorten. Landet kan om så erfordras för

detta ändamål indelas i några större regioner och länsskolnämnderna hänvisas

till att vid behov i första hand anlita de inom regionen stationerade fackinspektörerna.

Överstyrelsen förutsätter, att vid bifall till förslaget om fackinspektion överstyrelsen

får i uppdrag att utarbeta instruktion för verksamheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att ämneskonsulenterna ingår i den

konsulentorganisation som är under uppbyggnad i länsskolnämnderna. Även

inspektionen av fackskolorna bör enligt länsstyrelsen ske genom länsskolnämnderna.

SR delar FU: s mening att erforderlig konsulent- och inspektionsverksamhet

för fackskolan tills vidare bör organiseras så att den i möjligaste mån ansluter

till motsvarande verksamhet i de skolformer med vilka fackskolan lokalt

samordnas. En motsatt ståndpunkt i sistnämnda fråga intar stadsfullmäktige i

Malmö, som föreslår att den för gymnasiet föreslagna konsulent- och inspektionsverksamheten

dimensioneras så att den kan omfatta fackskolan var denna

än organisatoriskt kommer att placeras. Även länsstyrelsen i LJppsala län, Tekniska

läroverkens lärarförbund, Läroverkslärarnas riksförbund, Folkpartiets

kvinnoförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund

förordar cn konsulent- och inspektionsorganisation liknande den som föreslagits

beträffade gymnasiet. Läroverkslärarnas riksförbund anser det inte möjligt att

genomföra en inspektionsverksamhet på länsplanet för gymnasiala skolformer

främst med hänsyn till att det krävs experter av hög kvalitet.

Till FU.s uttalanden om fackskolekompetens och slutbetyg ansluter

sig Hermods korrespondensinstitut. Överstyrelsen för yrkesutbildning, som föreslår

att en absolut betygsättning skall tillämpas vid fackskolan, anser att elev

bör erhålla en utbildningstitel, som är förbunden med villkor om godkända betyg.

Att vissa minimikrav bör uppställas för fackskolekompetens förordas även

av SACO, SR, Läroverkslärarnas riksförbund och Tekniska läroverkens lärarförbund.

Titeln för den, som erhållit slutbetyg från teknisk fackskola, bör enligt

SACO och Tekniska läroverkens lärarförbund vara fackskoleingenjör samt enligt

Tekniska läroverkens elevförbund fackskoletekniker. SACO föreslår därjämte att

elev, som erhållit slutbetyg från ekonomisk fackskola, tilldelas titeln fackskoleekonom.

TCO anför härom följande.

TCO finner det sålunda angeläget, att presumtiva elever inom fackskolans

tekniska sektor far cn lätt uppfattning av utbildningens värde och därav följande

möjligheter. De får således inte bibringas föreställningen, att de direkt efter

avslutade fackskolestudier kommer att erhalla sadana anställningar, som kan

betecknas som ingenjörsbefattningar. Det vore därför enligt TCO:s mening lämpligare,

att klart ange titeln fackskoletekniker eller enbart tekniker för personer

med slutbetyg från fackskolans tekniska sektor. Denna titel ansluter också till

terminologin i andra länder.

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064

6.4 Departementschefen

De frågor jag avser behandla i detta avsnitt är i sina detaljer av förhållandevis

teknisk natur och utom i några få fall icke av beskaffenhet att böra underställas

riksdagens prövning. Jag anser emellertid frågorna vara av sådan \ikt

såväl för det gymnasiala skolsystemet som för hela utbildningsväsendet att de

principiella riktlinjerna för frågornas lösning bör bringas till riksdagens kännedom.

Jag torde i annat sammanhang för Kungl. Maj:t få anmäla förslag till

erforderliga bestämmelser.

6.4.1 Intagning, övergång, praktik

Som jag i det föregående framhållit är de nu aktuella reformerna ett betydelsefullt

led i en utveckling, som innebär ett sammansmältande till cn helhet av ett

stort antal skilda utbildningsvägar. Det nya gymnasiala skolsystemet skall vara

öppnare såväl inom sig som gentemot den underliggande grundskolan och olika

fortsatta utbildningar. Man bör söka åvägabringa att de skilda studievägarna

inom skolväsendet blir likvärdiga. Enbart genom skolorganisatoriska åtgärder

kan detta inte realiseras. Genom dylika åtgärder kan dock åstadkommas att inga

studievägar blir återvändsgränder. Därvid spelar intagningsbestämmelser och

övergångsmöjligheter en betydande roll.

Från dessa utgångspunkter kan väsentliga invändningar göras mot att i mtagningsbestämmelsema

uppställes ett formellt behörighetskrav för nagon av det

gymnasiala skolsystemets utbildningsvägar i form av en undre betygsgräns. Även

andra skäl talar mot en sådan gräns. Det torde vara en omöjlig uppgift att

fixera en allmän betygsgräns, som garanterar att de, som överskrider denna

gräns, har goda utsikter att tillgodogöra sig ifrågavarande gymnasiala undervisning,

och samtidigt fastslå att de, som har sämre utgångsläge, också har små

utsikter att nöjaktigt tillgodogöra sig den senare undervisningen. Skulle man

likväl vilja uppställa ett allmänt behörighetsvillkor måste gränsen fastställas

skönsmässigt. Den bör då rimligtvis sättas jämförelsevis lågt för att undvika

att ett stort antal kapabla utbildningssökande utestänges. Därmed förlorar

emellertid behörighetsvillkoret praktiskt intresse i varje fall under avsevärd tid

framåt. Såsom FU och GU med instämmande av flertalet remissinstanser framhållit,

bör man genom en väl utbyggd yrkesvägledning och studieonentering pa

ett väsentligt mera tillfredsställande sätt än genom betygsspärrar kunna hjälpa

eleverna att finna den studieväg, som passar dem bäst. Jag anser sålunda att

några generella betygsspärrar för inträde i gymnasium eller fackskola inte bör

uppställas.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att jag delar FU:s och GU:s uppfattning

att elever från grundskolans samtliga linjer i årskurs 9 i princip skall ha

möjlighet att vinna inträde i gymnasium och fackskola. Det är emellertid av

olika skäl här nödvändigt, såsom också de båda utredningarna framhållit och

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

föieslagit, att uppställa vissa speciella behörighetsvillkor även om stor återhållsamhet

härvid bör iakttagas. Vad FU och GU i dessa hänseenden föreslagit bör

kunna tjäna som riktpunkt för de närmaste åren. Självfallet kan modifikationer

behov a v idtagas allteftersom erfarenheter vinnes. Med anledning av vissa uttalanden

i remissyttrandena vill jag framhalla att GU :s förslag om speciella behörighetskrav

för gymnasiestudier är i god överensstämmelse med de synpunkter,

som framlades av 1957 års skolberedning, och med vad jag själv anförde i

1962 års grundskoleproposition (s. 275). Jag vill tillägga att GU:s förslag att

elever från linjerna 9 g, 9 h, 9 t, 9 m och 9 s skall ha möjlighet att vinna inträde

i gymnasiet utan kompletteringar inte påverkar möjligheten av att använda

grundskolans betyg såsom intagningsinstrument till gymnasiet, eftersom flertalet

ämnen och kurser är gemensamma för dessa linjer och betygsättningen i dessa

ämnen och kurser är ekvivalerad.

Då antalet sökande överstiger antalet tillgängliga platser måste man på något

sätt träffa val bland behöriga sökande. Erfarenheterna från ett flertal dylika

konkurrenssituationer visar svårigheterna att finna ett någorlunda tillförlitligt

urvalsinstrument. Tills vidare torde vi få använda oss av betygen från den avlämnande

skolan. Jag vill emellertid understryka vikten av att man söker utarbeta

kompletterande hjälpmedel, mindre för att använda som urvalsinstrument

än som hjälpmedel för vägledning och råd inför val av olika utbildningsalternativ.

Skolöverstyrelsen bör verka för att sådana hjälpmedel utarbetas och

utprovas. När betyg användes för att avgöra vilka sökande, som skall få företräde

i en konkurrenssituation, är det, sasom FU och GU föreslår, angeläget att

dels alla ämnen medräknas, dels betygen i samtliga ämnen ges samma vikt. Den

föreslagna särbestämmelsen för betyget i gymnastik anser jag dock motiverad.

Uiksom i fråga om de speciella behörighetsbestämmelserna måste givetvis i praktiken

utfallet av bestämmelserna angående urval bland behöriga sökande noggrant

följas och justeringar göras om så befinnes erforderligt. Jag vill här nämna

endast en fråga, som kräver uppmärksamhet, nämligen poängvärderingen av

betyg i ämnen, som erhållits efter komplettering av grundskolebetyget. Den

riktpunkt som synes rimligast att tillämpa, i varje fall tills vidare, är att i första

hand utgå från det ursprungliga betyget men i de fall då komplettering avser

ämne eller kurs, som icke ingår i detta betyg, medräkna det vid kompletteringen

erhållna betyget.

Under cn lång tid framåt kommer de sökande till gymnasium och fackskola

att ha mycket skiftande förutbildning. Det erfordras sålunda i varje fall under

eu övergångstid bestämmelser rörande behörighetsvillkor och meritvärdering

vilka omfattar såväl grundskolan som flera äldre skolformer. I fall av konkurrens

om utbildningsplatser har GU förordat att en kvotering sker av antalet intagningsplatser

i proportion till antalet sökande från olika skolformer, medan FU

närmast synes utgå ifrån att en evalvering av betyg från dessa skilda skolformer

skall ske. Erfarenheter från tidigare försök med dylik evalvering pekar närmast

på att den av GU förordade lösningen skulle vara den lämpligaste. Det ankom
-

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

mer på skolöverstyrelsen att överväga denna fråga i samband med utarbetandet

av anvisningar i sin helhet beträffande intagningen.

FU:s förslag att en viss kvot av intagningsplatserna reserveras för äldre sökande

med praktik eller motsvarande finner jag liksom flertalet remissinstanser

mycket tilltalande. De invändningar, som framförts mot att tillämpa en sådan

kvot även vid den sociala linjen med hänsyn till att ogynnsamma återverkningar

beträffande rekryteringen skulle kunna uppträda för folkhögskolans del,

är enligt min mening inte bärande. Som jag i det föregående (2.3.2) framhållit

kommer folkhögskolan enligt min uppfattning att även i framtiden 1m en viktig

uppgift att fylla i vårt samhälle. Denna min uppfattning grundar jag på förvissningen

om att folkhögskolan genom sin speciella målsättning, sina arbetsformer

och sin studiemiljö kommer att attrahera ett stort antal utbildnings- och

bildningssökande även om utbildningsväsendet i övrigt utbygges mycket kraftigt.

Däremot kan jag inte medverka till att söka stimulera tillströmningen till

folkhögskolan genom att minska de utbildningssökandes möjligheter att, om de

så önskar, få utbildning i andra skolformer. Jag anser sålunda att den av FU

föreslagna kvoteringsregeln bör tillämpas på samtliga linjer i fackskolan i huvudsak

enligt de riktlinjer som FU uppdragit. Jag räknar tills vidare med att

kvoten bör omfatta ca 25 % av antalet utbildningsplatser men det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att besluta om ändring av densamma om erfarenheterna

skulle visa att detta erfordras.

På några håll har ifrågasatts om inte en motsvarande kvoteringsbestämmelse

borde införas för intagningen i gymnasiet. Med hänsyn till den längre studietiden

i gymnasiet är det enligt min uppfattning inte sannolikt att denna skolform

på samma sätt som fackskolan kommer att locka vuxna utbildningssökande. För

dessa torde andra utbildningsformer, såsom kvällsgymnasierna och gymnasierna

för vuxna, vara mer attraktiva. Dessa utbildningar är för närvarande föremål

för utredning inom GU som, enligt vad jag erfarit, beräknas framlägga sina förslag

under nästa år.

I avvaktan härpå och på erfarenheterna av hur kvoteringsbestämmelsen i

fackskolan utfaller bör en motsvarande bestämmelse inte införas för gymnasiets

del.

Att intagningen till gymnasium, fackskola och så långt möjligt yrkesskola

samordnas är enligt min mening från såväl praktiska som principiella synpunkter

angeläget. Intagningen bör såsom FU och GU föreslagit förrättas av en för

samtliga utbildningslinjer gemensam intagningsnämnd. Nämndens sammansättning

synes i huvudsak ändamålsenlig. Dock bör skolchef om så befinnes lämpligt

kunna utses i stället för ledamot av skolstyrelse. I större regioner kan modifikationer

behöva genomföras. Beslut härom torde få meddelas i den ordning Kungl.

Maj:t bestämmer. Jag vill understryka skolöverstyrelsens uttalande om att

nämnden måste ha kontinuerlig tillgång till expeditionspersonal och att det därför

är ändamålsenligt att den är knuten till den lokala skolförvaltningen. Jag vill

s. 433 Kontrollera mot PDF

433

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964

också understryka vikten av att intagningsnämnden verkligen fungerar såsom

ett gemensamt organ.

Vad FU föreslagit beträffande kompletterande studier och preparandkurser för

inträde i faclcskola och gymnasium är jag inte beredd att ta ställning till i nu

förevarande sammanhang. Då en del av det elevklientel, det här kan bli fråga

om, torde vara äldre och vilja komplettera jämsides med förvärvsarbete, hör

denna fråga delvis hemma inom vuxenutbildningen. Enligt vad jag erfarit torde

GU i sitt fortsatta arbete även komma att behandla förgymnasial vuxenutbildning.

Jag finner det därför lämpligt att spörsmålet om organisationen av preparandkurser

m. m. tas upp först när förslag om vuxenutbildning föreligger.

Sedan lång tid tillbaka har vid yrkesskolorna anordnats, såväl på heltid som

på deltid, särskilda förberedande kurser för inträde i tekniskt gymnasium. Dylika

preparandkurser eller någon motsvarighet härtill torde övergångsvis vara nödvändiga.

Jag förutsätter att GU tar upp frågan om dessa kurser i sitt kommande

förslag om vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen bör vidare, vid sitt arbete

med anvisningar beträffande intagningen, beakta frågan om hur dessa kurser

skall tillgodoräknas.

Jag vill i detta sammanhang beröra två frågor, som FU väckt nämligen dels

inträdesprövnings ersättande med att elev får följa undervisningen på prov under

en—två veckor, dels borttagandet av avgifterna för fyllnadsprövning i

grundskolan. Vad den första frågan angår finner jag, såsom skolöverstyrelsen

även uttalat, att i de fall, då en elev anses behöva få sina kunskaper prövade för

att övergå till annan skolform, inträdesprövning bör förekomma i vanlig ordning.

Förslaget om borttagande av avgifterna för fyllnadsprövning i grundskolan

kan jag inte nu biträda. Emellertid finner jag att på sätt riksrevisionsverket

föreslagit en allmän översyn av bestämmelserna om avgifter i samband med

examina och prövningar bör komma till stånd. Jag har för avsikt att låta utreda

frågan.

Möjligheter till övergång mellan olika gymnasiala skolformer bör finnas, såsom

jag redan i det föregående förordat (2.3.2). Någon reglering härav i författning

bör tills vidare inte ske. Beslut om övergång bör ankomma på lokala myndigheter

efter prövning i varje särskilt fall. Skolöverstyrelsen bör vid det fortsatta

arbetet med intagningsbestämmelserna också utfärda anvisningar i nu berörda

hänseenden samt i övrigt följa utvecklingen och i mån av behov föreslå ytterligare

åtgärder.

Jag övergår nu till vissa frågor rörande praktik. GU:s förslag att praktik inte

bör krävas för elever på gymnasiets ekonomiska linje vare sig före eller under

studietiden ansluter jag mig till. Med hänsyn till att en rätt upplagd praktik

otvivelaktigt är av betydelse även för ekonomisk gymnasial utbildning, vore det

dock värdefullt om eleverna såväl i gymnasiet som i fackskolan skaffade sig

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

sådan praktik under ferietid. Till ledning för sådan frivillig praktik bör anvisningar

utfärdas av skolöverstyrelsen.

GU:s principiella synpunkter och förslag rörande praktiken på gymnasiets

tekniska linje har godtagits av det helt övervägande antalet remissinstanser.

Att krav på förpraktik ej skall uppställas samt att den obligatoriska praktiken

under studietiden skall uppdelas i skolpraktik och miljöpraktik tillstyrker jag.

Skolpraktikens detaljutformning är närmast ett läroplansproblem och bör sålunda

övervägas av skolöverstyrelsen i samband med översynen av läroplansförslaget.

Beträffande miljöpraktiken har bl. a. ifrågasatts om det blir möjligt att ordna

denna i den utsträckning som den starkt expanderande tekniska utbildningen i

olika skolformer och på olika nivåer kommer att kräva. För att komma tillrätta

med dessa svårigheter har föreslagits att annan terminsindelning borde införas.

Jag vill erinra om vad jag redan i det föregående (5.4.1) konstaterat beträffande

denna fråga, nämligen att den inte kan lösas separat för endast en del av skolsystemet.

Däremot är det ingenting som ur denna synvinkel hindrar att man

inför växelutbildning. Denna möjlighet har sedan länge varit föremål för diskussion

i samband med utformning av den tekniska gymnasieutbildningen men har

endast i ringa utsträckning prövats. Yäxelutbildning diskuteras också av GU,

som rekommenderar att ytterligare försök med anordningen bedrives. Jag ansluter

mig härtill. Skolöverstyrelsen bör anmodas att undersöka möjligheterna fölen

vidgad försöksverksamhet med växelutbildning.

Möjligheterna att ordna praktik i arbetslivet är vidare beroende av den organisation

som finns för anskaffning och förmedling av praktikplatser. Detta spörsmål

har ingående behandlats av arbetsmarknadsstyrelsen i dess utlåtande över

GU:s och FU:s betänkanden. Sedermera har styrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat

en av styrelsen i samråd med representanter för utbildningsmyndigheterna,

arbetsmarknadens parter och de studerande genomförd utredning, Praktik-

och feriearbetsförmedling. Häri föreslås bl. a. vissa personalförstärkningar

inom arbetsmarknadsverket för att möjliggöra för verket att effektivt bevaka

praktikfrågorna. Viss sådan förstärkning bör enligt min mening genomföras.

Förslag härom torde få framläggas för riksdagen i ett senare sammanhang. Omfattningen

av denna personal blir i någon mån beroende av hur miljöpraktiken

skall utformas och samordnas med skolundervisningen.

Det program GU lagt fram för miljöpraktiken är enligt min mening i och för

sig mycket värdefullt och skulle innebära en avsevärd effektivering och förbättring

av elevernas praktiktjänstgöring. Å andra sidan är det svårt att utan erfarenheter

avgöra vilka möjligheter det finns att i sin helhet realisera detta

ambitiösa program. De praktiska svårigheterna att helt genomföra programmet

har även påtalats i flera remissyttranden. Det är därför enligt min mening lämpligast

att inte nu i detalj fixera utformningen. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen

att i samråd med i första hand arbetsmarknadsstyrelsen och företrädare

för näringslivet närmare överväga i vilken omfattning man redan från början

s. 435 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 435

kan förverkliga programmet och utfärda de anvisningar som befinnes erforderliga.

FU har ytterligare utvecklat det förslag som framlades från skolberedningen

om krav på viss praktik före påbörjande av årskurs 2 på den tekniska linjen i

fackskolan och stannat för en lösning, som kan sägas innebära att huvuddelen

av eleverna inom denna linje får en växelutbildning genom att mellan den första

och den andra årskursen inlägges miljöpraktik. Jag anser denna anordning tills

vidare lämplig. Det av utredningens expertgrupp framlagda förslaget till praktikens

utformning skulle otvivelaktigt innebära att praktiken bleve mycket

givande, om det kunde förverkligas i full utsträckning. Jag delar emellertid FU:s

uppfattning att detta inte nu är möjligt. Det bör emellertid uppdragas åt skolöverstyrelsen

att undersöka förutsättningarna för försök med styrd praktik

enligt principerna i det av expertgruppen framlagda förslaget samt att, om så

befinnes möjligt, låta anställa dylika försök. Med hänsyn till vad jag tidigare

nämnt om svårigheten att ordna praktik för alla elever inom den starkt expanderande

tekniska utbildningen på olika nivåer finner jag det lämpligt att tills

vidare ej krävs mer än omkring nio månaders lämplig praktik för inträde i andra

årskursen på teknisk linje i fackskolan. Genom praktikens begränsning till nio

månader ökar möjligheterna att utnyttja sommaren för praktik åt elever på

andra tekniska utbildningsvägar.

6.4.2 Betyg, flyttning m. in.

Såväl FU som GU har föreslagit att man i fackskolan respektive gymnasiet

skall tillämpa samma principer för betygsättningen som i grundskolan, dvs.

betygsättningen bör vara relativ och betygskalan vara densamma som i grundskolan.

Ett stort antal remissinstanser har tillstyrkt detta förslag men åtskilliga

har också framfört invändningar. För egen del finner jag de båda utredningarnas

förslag på denna punkt välgrundade. Ett av betygsättningens viktigaste

syften är att informera elever och föräldrar om elevernas studieprestationer i

skolan. Jag betraktar det som ett nödvändigt krav att denna information tekniskt

utformas på samma sätt i olika skolformer. Att i gymnasiet och fackskolan

använda ett annat betygsättningssystem än det elever och föräldrar vant sig vid

från grundskolan skulle med säkerhet skapa stor förvirring och leda till många

missförstånd. Den relativa betygsättningen har emellertid även andra fördelar,

t. ex. att de olika betygsgraderna definieras på ett sådant sätt att möjligheterna

att uppnå mer rättvisa och jämförbara betyg väsentligt underlättas. Å andra

sidan kan man inte bortse från att den relativa betygsättningen ibland lett till

missförstånd, t. ex. av den innebörden att betygen inom en klass skall följa den

för hela landet fastställda fördelningen, vilket skulle innebära att klasser med

olika prestationsnivå finge samma betygstandard. Jag vill understryka vikten

av att man vid det fortsatta arbetet inom skolöverstyrelsen med betygsättningsfrågorna

uppmärksammar dessa förhållanden och genom information och

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196If.

anvisningar klargör den verkliga innebörden av systemet. Härvid måste också

uppmärksammas de svårigheter som kan uppträda vid tillämpningen i ämnen

eller kurser med relativt litet elevantal. I princip är emellertid dessa svårigheter

inte av annan natur än de som förekommer i grundskolan. Vid den slutliga

utformningen kan det också behöva övervägas, som jag strax skall återkomma

till, om det inte vore lämpligt att i de frivilliga skolformerna gymnasiet och

fackskolan i den femgradiga betygskalan införa ytterligare en betvgsgrad, nämligen

betyget 0.

Vad FU och GU föreslagit beträffande betygens jörekomst föranleder inte

några erinringar från min sida utom på en punkt. Förslaget att endast ett betyg

skall ges i svenska, liksom fallet nu är i grundskolan och i fackgymnasierna, har

rönt starkt motstånd vid remissbehandlingen. För egen del anser jag att förhållandena

i det nya gymnasiet och fackskolan i detta hänseende är väsentligt

annorlunda än i bl. a. grundskolan och att mycket talar för att man i det nya

gymnasiet och i fackskolan bör ge två betyg i svenska, det ena närmast avseende

den språkliga delen av ämnet och det andra den litterära. Jag är emellertid

medveten om att en sådan uppdelning kan rymma besvärliga gränsdragningsproblem.

Spörsmålet om hur ämnet bör uppdelas i fråga om betygsättningen

bör ytterligare övervägas av skolöverstyrelsen vid det fortsatta arbetet med

betygsfrågorna.

Att hjälpmedel för betygsättningen utöver anvisningar ställes till skolornas

förfogande är av stor betydelse. Bl. a. kommer därvid de av FU och GU föreslagna

centralt utgivna skriftliga proven att spela en viktig roll. Det är därför

angeläget att resurser tillskapas för framställning av dylika prov. Jag skall i det

följande (8.5) återkomma till denna fråga. Vad utredningarna föreslagit beträffande

dylika provs förekomst bör enligt min mening tjäna som riktpunkt. Exempelvis

bör den av GU föreslagna skrivningsplanen kunna, såsom skolöverstyrelsen

anför, varieras om så befinnes lämpligt. Skolöverstyrelsen bör vidare undersöka

om centralt givna prov bör införas i fler ämnen än GU föreslagit.

Med anledning av vad FU och GU anfört i fråga om betygens rättskraft vill

jag nämna att jag nyligen tillkallat en särskild sakkunnig att inom skolöverstyrelsen

utreda denna fråga.

De principer FU och GU förordar beträffande flyttning m. m. utgår från

samma grundsyn, nämligen att avgörandet i dessa hänseenden skall träffas från

fall till fall och efter samråd med föräldrar och elever och med utgångspunkt

i elevens totala situation. Vissa skillnader i detaljer är föranledda av det förhållandet

att i gymnasiet den mindre studiekursen är en reguljär anordning. Därtill

har GU föreslagit att såsom hjälpmedel vid flyttningsproceduren betygen

användes på sådant sätt att elever som uppnått eller överskridit en viss betygsgräns

automatiskt flyttas och att diskussionen från fall till fall inskränkes till

de elever, som icke uppnått denna gräns. Opinionen bland remissinstanserna är

på denna punkt inte entydig. För egen del finner jag att i frivilliga skolformer

s. 437 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+ 437

11'' gymnasiets och fackskolans typ åtskilliga skäl talar för en anordning av det

slag GU förordat och att den sålunda bör tillämpas i båda skolorna. Utformningen

bör emellertid modifieras så att betyget 1 inte får en särställning. Tanken

med GU:s förslag om reduktion av medelbetyget med hänsyn till förekomsten

av betyg 1 har vant behovet av att uppmärksamma att betyget 1 i extrema

undantagsfall kan innebära i det närmaste obefintliga kunskaper. Liksom några

remissinstanser anser jag det bättre att dessa undantagsfall behandlas på annat

sätt. Därvid kan ifrågakomma antingen att elev inte erhåller betyg i visst ämne

eller att ett nytt betyg 0 införes. Svårigheten att skilja en elev, som inte erhållit

betyg, från elev, som inte får betyg därför att han följer mindre studiekurs

och uteslutit ämnet, gör att jag finner den senare lösningen bäst. I betygskalan

bör sålunda införas betygsgraden 0. Jag vill emellertid understryka att detta

betyg intar en särställning på det sättet att det skall förekomma endast i

extrema undantagsfall. Någon bestämd procentuell andel av hela landets elevkader,

som skulle tilldelas betyget 0, får naturligtvis inte fixeras. Eleverna skall

sålunda indelas i fem prestationsgrupper med samma procentandel som i grundskolan.

Inom den lägsta 7-procentsgruppen kan i undantagsfall förekomma elever,

som i stället för betyget 1 erhåller betyget 0.

Såväl FU som GU har föreslagit viss rätt för elev, som ej blivit flyttad, att gå

om årskurs. Frågan om rätten att gå om har i vissa avseenden, bl. a. på grund

av små ekonomiska konsekvenser, större vikt än tidigare i detta avsnitt behandlade

spörsmål och bör därför till skillnad från dessa underställas riksdagen. I

huvudsak innebär förslagen att elev har rätt att under studietiden endast en

gång tillbringa två år i en årskurs, dock med vissa modifikationer i fråga om den

sista årskursen. På det hela taget överensstämmer förslagen i sin tekniska utformning

med vad nu gäller beträffande gymnasiet. Till följd av olika studiestodjande

åtgärder, t. ex. anordningen med mindre studiekurser i gymnasiet,

vilka jag i det föregående förordat (3.5.3 och 4.5.3), kan man emellertid räkna’

med^ en väsentligt minskad kvarsittningsfrekvens i jämförelse med nuvarande

förhållanden. Jag finner FU:s och GU:s förslag i fråga om rätten att gå om eu

arskurs lämpliga och förordar salunda att de genomföres.

GU.s förslag rörande handläggningen av disciplinfrågor och därmed sammanhängande

spörsmål har i fråga om huvuddragen mottagits positivt av remissinstanserna.

Åtskilliga invändningar har dock framförts beträffande den föreslagna

disciplinnämndens uppgifter och sammansättning. Vid sina överväganden

har GU främst berört problem som är förknippade med allvarliga förseelser

begångna av enstaka elever. Dylika problem får självfallet inte underskattas,

men de är dessbättre relativt sällsynta. Det är enligt min mening angeläget

att vid tillskapandet av ett organ sådant som den av GU föreslagna disciplinnämnden

elev vårdsspörsmål i vidare mening uppmärksammas. Att som föreslagits

i vissa remissyttranden inrätta ytterligare ett organ med allmännare uppgiftci

anser jag emellertid inte lämpligt. 1 stället bör disciplinnämndens verk
-

s. 438 Kontrollera mot PDF

438 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

samhetsområde vidgas att omfatta inte endast eller ens främst spörsmål rörande

enskilda elever utan även allmännare samarbets-, uppförande- och ordningsfrågor

ävensom andra förhållanden vid skolan, som inte är av rent pedagogisk natur.

I nämnda avseenden bör detta organ överta de funktioner, som för nän aiande

tillkommer skolans kollegium. Med denna uppläggning blir enligt min mening

beteckningen disciplinnämnd inte längre adekvat. Då frågor rörande samarbetet

mellan alla dem, som verkar i skolan, i hög grad kommer att stå i centrum,

bör organet benämnas samarbetsnämnd. Den sammansättning GU föreslagit

för disciplinnämnden anser jag ändamålsenlig även för samarbetsnämnden. \ idare

bör givetvis denna nämnd allt efter ärendenas natur hålla kontakt med

representanter för andra grupper, som deltar i eller berörs av skolans verksamhet,

och bereda dem tillfälle medverka i nämndens arbete. Inte minst betydelsefull

är här kontakten med föräldrarna.

I remissyttrandena har också frågan om beslutsordningen i disciplinnämnden

särskilt uppmärksammats. Ett stort antal remissinstanser har motsatt sig att

elever skall delta i beslut som rör förseelser från elevernas sida. I samarbetsnämnden

kommer de frågor som gäller enskilda elevers allvarligare förseelser

endast att utgöra en ringa del av nämndens uppgifter. TCO har i sitt remissyttrande

givit uttryck för den meningen att det bör övervägas om inte beslutanderätt

i disciplinärenden borde tillkomma enbart skolledaren och de a\ skolstyrelsen

utsedda ledamöterna. För egen del finner jag detta förslag tills vidare

vara den lämpligaste lösningen av frågan. Jag anser sålunda att samarbetsnämndens

ledamöter bör få delta i handläggningen beträffande samtliga frågor som

upptas till behandling i nämnden, dock att när det är fråga om enskilda elevers

förhållanden enbart skolledaren och de av skolstyrelsen utsedda ledamöterna

äger besluta. Närmare bestämmelser beträffande nämndens verksamhet torde

böra meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Från vissa håll har föreslagits att en nämnd motsvarande den av GU föreslagna

disciplinnämnden bör inrättas också i fackskolan liksom i vissa fall i

andra gymnasiala skolformer. Jag delar denna uppfattning och anser sålunda att

den av mig förordade samarbetsnämnden bör finnas också vid fackskola. Det

torde få ytterligare övervägas om en liknande nämnd även bör inrättas vid

yrkesskola. Jag vill tillägga att vid en skolenhet självfallet endast skall finnas

en nämnd, som sålunda representerar samtliga gymnasiala skolformer vid skolenheten.

Vissa frågor rörande avgränsningen gentemot eventuella andra skolformer

i skolenheten, i första hand grundskola, måste uppmärksammas i samband

med utfärdandet av bestämmelser rörande nämnden.

Samarbetsnämnden kommer att enligt min mening bli av mycket stort varde

när det gäller att komma till rätta med skilda elevfrågor i gymnasiet och fackskolan.

Därmed kommer behovet av andra anordningar såsom betygen i ordning

och uppförande att minska. Starka invändningar mot att dylika betyg ges har

anförts av FU och GU, vilka också föreslår att betygen avskaffas i fackskolan

s. 439 Kontrollera mot PDF

439

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 19 6U

och gymnasiet. Detta förslag har vunnit anslutning hos den helt övervägande

delen av remissinstanserna. Jag förordar att betyg i uppförande och ordning

mte skall förekomma i gymnasiet och fackskolan.

6.4.3 Studiernas avslutning, inspektion m. m.

I 1962 års principbeslut om införande av fackskolan ingick att denna skola

skulle vara examensfri. GU:s förslag beträffande studiernas avslutning innebär

att även gymnasiet bör bli en examensfri skola. Enligt min mening är det av

praktiska skal omojhgt att i det nya integrerade gymnasiet införa en examensprocedur

med karaktär av slutprövning. De fåtal uppslag, som framkommit om

bibehållande i någon form av nuvarande studentexamensprövningar, bekräftar

riktigheten i denna uppfattning. Jag är övertygad om att de åtgärder GU föreslagit

for att gora slutbetygen från gymnasiet så långt möjligt rättvisa och

jämförbara över hela landet är bättre och effektivare än de nuvarande formerna.

Dessa åtgärder har därtill genom sin spridning i tiden den fördelen att

mer tid disponeras för undervisningen och att den rådgivande och informerande

karaktaren kan i väsentligt högre grad komma till sin rätt. Jag förordar sålunda

att det nya gymnasiet liksom fackskolan blir en examensfri skola och att studierna

avslutas med att slutbetyg utfärdas efter den sista årskursen på respektrve

hnjer. Den som på gymnasiets tekniska linje önskar avgå efter årskurs 3

bör äga rätt att då erhålla slutbetyg.

För att slutbetygen från gymnasiet skall bli så långt möjligt jämförbara i

hela riket behöver lärarna hjälp och stöd vid betygsättningen. Ett viktigt hiälpmedel

härför är de av mig i det föregående (3.5.4) förordade centralt givna, normerande

proven. GU har därtill föreslagit inrättande av en fackinspektion med

såväl rådgivande som kontrollerande funktioner. Detta förslag har vunnit anslutning

från ett stort antal remissinstanser, av vilka några uttalat den uppfattningen,

att fackinspektionen effektivare än censorsinstitutionen vid det nuvarande

allmänna gymnasiet kommer att medverka såväl till betygsekvivaleringen

som till ämnesinformation och rådgivning i vidare mening. Jag delar denna uppfattning

och förordar att en dylik inspektion inrättas. Det är självfallet betydelsefullt

att vid utformningen av uppgifter för och sammansättning av detta

nya organ eu klar avgränsning göres gentemot vissa redan befintliga institutioner

och kategorier av befattningshavare inom skolväsendet. Skolinspektörerna

vid länsskolnämnderna har nu inspekterande uppgifter inom respektive län. Vad

det gymnasiala stadiet gäller måste denna inspektion i allt väsentligt bli av allmän

karaktär och inte ämnesteoretiskt och ämnesmetodiskt inriktad. Skulle

lansskolnamnderna få hand om dessa senare uppgifter, vore en väsentlig förstärkning

med särskild expertis härför nödvändig. Men även om så skedde, skulle

det inte vara möjligt att tillfredsställande bevaka åtskilliga av de i förevarande

opaginerad Kontrollera mot PDF

44o Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

sammanhang betydelsefulla uppgifterna, exempelvis riksekvivaleringen av betygen

och kontakten med avnämarna.

Sedan några år tillbaka uppbyggs vidare en fortbildnmgsorganisation med särskilda

fortbildningskonsulenter. Dessa är antingen knutna till de fem fortbildningsinstituten

eller till länsskolnämnderna och deras huvuduppgift är att organisera

och medverka vid lärarfortbildning. Några kontrollerande eller inspekterande

uppgifter åligger dem inte. Slutligen har den nya skolöverstyrelsen ett

antal till sig knutna skolkonsulenter, varav några är ämnesspecialister för de

gymnasiala skolorna. Dessa konsulenter kommer att till helt dominerande del

fullgöra sitt arbete inom verket. Av denna översikt torde framgå att befintliga

institutioner och befattningshavare varken har eller lämpligen bör tilldelas de

uppgifter som angivits för den nya fackinspektioncn. Några avgörande svårigheter

att avgränsa dennas uppgifter ifrån de förras kommer inte att föreligga.

Att fackinspektionen bör knytas till skolöverstyrelsen finner jag med hänsyn

till inspektionens uppgifter och karaktär riktigt. Jag anser vidare att titeln gymnasieinspektör

är mest adekvat som beteckning för de enskilda befattningshavarna

inom inspektionen. Närmare bestämmelser beträffande gymnasieinspektörernas

verksamhet torde få meddelas i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Gymnasieinspektionen bör ha en omfattning motsvarande ca 35 heltidstjänster.

Av dessa bör ca 25 disponeras för heltidsanställda gymnasieinspcktörer

varav drygt hälften tillsättes med sexårsförordnande och övriga med kortare

förordnanden. Resterande tio heltidstjänster bör disponeras för mer tillfälliga

förordnanden. Fackinspektionen bör rekryteras enligt de riktlinjer GU anger.

Möjligheterna att uppnå en viss decentralisering av gymnasieinspektionens stationering

finner jag liksom GU angelägen. Skolöverstyrelsen bör i varje särskilt

fall kunna fastställa stationeringsort för gymnasieinspektor.

Till frågan om takten för uppbyggande av gymnasieinspektionen liksom anställningsform

m. m. för inspektörerna skall jag återkomma i det följande.

De förslag, som från några håll framförts om att utvidga fackinspektionen

till att även omfatta fackskolan och därvid öka antalet inspektörer, ar jag inte

beredd att nu biträda. Däremot förordar jag att gymnasieinspektionen försöksvis

utnyttjas även för fackskolans del, främst i de fall då fackskola och gymnasium

är lokalmässigt samorganiserade. Det är därför angeläget att skolöverstyrelsen

vid sammansättningen av inspektionen bevakar att företrädare för fackskolans

avnämare är representerade i inspektionen och härigenom far tillfälle

till en nära kontakt med den nya skolan.

I detta sammanhang vill jag understryka att fackskolan självfallet liksom

skolväsendet i övrigt skall omfattas av den organisation för hjälpmedelsförsörjning,

konsulentverksamhet m. m. som under senare år byggts upp och fortfarande

utvidgas. I själva verket är det av stor vikt att fackskolan såsom en i allt

väsentligt ny skola under uppbyggnadsskedet bl. a. får avsevärd konsulenthjalp.

Sedan jag sålunda klargjort min inställning beträffande formerna för gym
-

s. 441 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 19GJ/. 441

nasie- och fackskolestudiernas avslutning m. in. övergår jag till frågan om dessa

skolformers anknytning uppåt, varvid det främst gäller slutbetygets uppgijt såsom

intagningsinstrument för olika utbildningar och som kompetensbevis för

olika yrken. Det gäller här en råd komplicerade spörsmål rörande behörighet

och meritvärdering. Det har inte ingått i GU:s och FU:s uppgifter att i detalj

penetrera och framlägga förslag i dessa hänseenden för gymnasiet respektive

fackskolan. Frågorna sammanhänger i hög grad med problem, som för att kunna

lösas tillfredsställande, måste penetreras med beaktande av förhållanden som

legat utanför de bägge utredningarnas uppdrag. Min behandling av dessa spörsmål

begränsas därför i detta sammanhang till huvudsakligen sådana ställningstaganden,

som erfordras med hänsyn till påbörjandet av den av mig nu förordade

reformen av det gymnasiala skolväsendet.

Jag vill först understryka att riktpunkten för all behörighetsprövning och

meritvärdering bör vara att denna främst grundas på slutbetygen från gymnasiet

respektive fackskolan. Jag delar sålunda GU:s uppfattning att intagningen

till universitet och högskolor skall grundas på gymnasiebetyget.

Givetvis kan kompletterande intagningsinstrument bli värdefulla men härför

krävs sasom GU framhållit fortsatta forskningar och utredningar. Dessa bör

som jag redan framhållit (6.4.1) i första hand inriktas på att få fram sådana

hjälpmedel, som kan användas för vägledning och rådgivning till utbildningssökande

i fråga om deras anlag och lämplighet för viss yrkesverksamhet eller

utbildning.

I fråga om intagningen vid universitet och högskolor har från vissa håll ifrågasatts

om över huvud taget något villkor bör uppställas för allmän behörighet

till universitetsstudier. Åtskilliga av de skäl, som anförts mot det av GU föreslagna

behörighetsvillkoret, exempelvis att betygens prognosvärde är osäkert

och därmed den uppställda gränsen otillförlitlig samt att det vore lämpligare

att låta var och en på egen risk försöka sig på universitetsstudier, kan enligt

mm mening åberopas mot varje dylikt villkor, exempelvis mot nuvarande krav

på avlagd studentexamen. Även om jag har viss förståelse för de principiella

invändningar som framförts, anser jag likväl att GU:s förslag att uppställa ett

behörighetskrav, som i möjligaste mån motsvarar nuvarande krav på studentexamen,

tills vidare är den lämpligaste lösningen. Det uppslag, som framförts i

några remissyttranden, om att den allmänna behörighetsregeln skulle helt överges

och ersättas med för varje särskilt ämne eller studielinje speciella behörighetsbestämmelser,

finner jag intressant. Detta är emellertid cn ytterligt komplicerad

fråga, som måste grundligt detaljstuderas såväl med hänsyn till mottagarnas

krav som de följder systemet skulle kunna tänkas få på undervisningssituationen

i gymnasiet. Fn sådan utredning måste rimligtvis komma att kräva

lång tid. I avvaktan på dess resultat kan behörighetsfrågan inte lämnas öppen.

De elever, som om mindre än två år skall börja i det nya gymnasiet, måste redan

vid dettas start i sina huvuddrag känna de villkor, som kommer att uppställas,

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

när de efter avslutade gymnasiestudier vill gå vidare exempelvis till akademiska

studier. Enligt min mening är det sålunda nödvändigt att nu fastställa någon

form av tröskelvärde i slutbetyget som ger allmän behörighet till universitetsoch

högskolestudier.

Beträffande detta tröskelvärdes konstruktion har ävenledes viss kritik framförts.

Från några håll, framför allt från universitetsmyndigheter, har framhållits

att den av GU föreslagna betygsgränsen inte som den nuvarande godkännandeproceduren

i studentexamen garanterar en absolut miniminivå hos de

universitetsstuderande. Gymnasiets starka tillväxt anses komma att medföra

en lägre standard hos de gymnasieutbildade utan att detta på grund av den

relativa betygsättningen ger utslag i betygen. Det av GU föreslagna tröskelvärdet

2,3 skulle, allt eftersom utvecklingen framskrider, komma att motsvara

en ständigt sjunkande nivå. Dessa synpunkter har jag delvis redan berört i det

föregående (3.5.3). Under nu överblickbar tid bör vi, som jag förut nämnt

(2.3.1), räkna med en förhållandevis måttlig expansion av gymnasiet. Även om

sambandet mellan gymnasiets omfattning och universitetsstuderandenas »standard»

vore mycket starkt, vilket knappast är ådagalagt, finns sålunda inte anledning

räkna med att den av GU föreslagna kompetenströskeln skulle medföra

någon »standardsänkning». Jag vill emellertid härtill göra ett principiellt

betydelsefullt konstaterande. Om individernas önskemål och samhällets utveckling

skulle ställa anspråk på en, även i jämförelse med våra nu gällande riktpunkter,

väsentligt ökad expansion av den högre utbildningen i vårt land så

måste självfallet denna utbildning följa med utvecklingen och successivt anpassa

sig till nya förhållanden.

Det ifrågasättes i vissa remissyttranden om vid beräkningen av det medelbetyg,

som avgör behörigheten, övningsämnena bör medtagas. För egen del har

jag på denna punkt samma uppfattning som jag i det föregående deklarerat

i fråga om intagningen till gymnasiet. Jag förordar sålunda liksom GU att samtliga

ämnen i slutbetyget medräknas, dock med särregel i visst avseende för

ämnet gymnastik. I ett annat avseende anser jag att kritiken mot GU:s förslag

till beräkning av medelvärdet är berättigad. Någon reduktion av medelbetyget

för elever, som i sitt slutbetyg i ett eller flera ämnen erhållit betyget 1, bör som

jag tidigare antytt inte göras. Sammanfattningsvis förordar jag att den som i

fullständig lärokurs i gymnasiet erhållit ett slutbetyg från årskurs 3, vars medelvärde

uppnår ett visst lägsta värde, skall äga allmän behörighet för tillträde till

högre studier. Medelvärdet bör fastställas av Kungl. Maj:t och torde tillsvidare

böra fixeras till 2,3.

Vad GU föreslagit beträffande elever som erhållit slutbetyg från årskurs 3

över fullständig lärokurs men inte uppnått gränsen för allmän behörighet till

universitetsstudier föranleder ingen erinran från min sida, liksom inte heller

förslaget att den som vill tillbringa ett extra år i årskurs 4 på teknisk linje bör

efter klasskonferensens medgivande få göra detta under förutsättning att statsverket

inte åsamkas extra kostnader.

s. 443 Kontrollera mot PDF

443

Kungl. Mcij:ts proposition nr 171 år 1904

Beträffande bestämmelserna i övrigt rörande intagning vid universitet och

högskolor liksom vid övriga postgymnasiala utbildningsvägar nödvändiggör givetvis

utformningen av det nya gymnasiet en omfattande teknisk översyn. GU

anser det nödvändigt att det därutöver vidtages åtgärder av mera principiell

natur. Jag delar denna uppfattning och vill erinra om att jag i propositionen

1964: 50 angående universitetens och högskolornas organisation och förvaltning

m. m. bl. a. uttalat, att jag avsåge att uppta till prövning universitetsutredningens

förslag om en översyn i förenhetligande syfte av gällande bestämmelser

rörande meritvärderingsgrunderna för urvalet bland de sökande till spärrade

utbildningslinjer. Vid en sådan översyn måste upptas till omprövning den rad

av speciella behörighetsvillkor, som nu förekommer, varvid det måste beaktas

hur sådana villkor påverkar skolans sätt att fungera. I princip ansluter jag mig

till GU:s uppfattning att stor återhållsamhet bör iakttagas i fråga om dylika

speciella behörighetskrav och att de, om de likväl erfordras, så långt möjligt bör

utformas i anslutning till gymnasiets linjeindelning.

GU har bland sina principiella synpunkter i dessa frågor anfört att enligt utredningens

mening medelvärdet av de enskilda betygen i slutbetyget från gymnasiet

bör användas som rangordningsinstrument. I några remissyttranden liksom

i den allmänna debatten har ifrågasatts om betyget från gymnasiet har ett

tillräckligt gott prognosvärde för att kunna fylla denna uppgift. Den diskussion

som förts och föres avser visserligen främst nuvarande studentbetyg men bör

likväl kunna ge viss ledning beträffande framtida förhållanden. Åtskilliga tidigare

undersökningar, bl. a. i samband med skilda utredningar rörande universitet

och högskolor, har påvisat ett jämförelsevis starkt samband mellan studentbetyg

och framgångar i högre studier. Även erfarenheter i dagens läge visar att i varje

fall inom vissa ämnen detta samband fortfarande är starkt. Å andra sidan har

uttalats att sambandet inom andra områden skulle vara mindre starkt. Svårigheten

att med säkerhet avgöra hur härmed i själva verket förhåller sig är stora,

bl. a. på grund av den snabba utvecklingen och de stora förändringarna inom

universitets- och högskoleväsendet och på grund av de många övergångar mellan

olika utbildningslinjer, som förekommer. Dessa problem måste ingående penetreras

vid den nyssnämnda översynen.

Mot GU:s förslag att någon lägsta betygsnivå inte bör uppställas för kompetens

som gymnasieekonom och gymnasieingenjör har kritik riktats från vissa

remissinstanser. För egen del ansluter jag mig till GU:s förslag och vill framhålla

att detta ställningstagande enligt mitt förmenande inte kan sägas stå i strid

mot vad jag uttalat beträffande en kompetenströskel för tillträde till högre utbildning.

Denna senare tröskel motiveras inte från skolans synpunkt utan från

mottagarnas. Den bör fastställas av statsmakterna i deras egenskap av huvudman

för den högre utbildningen. Statsmakterna representerar emellertid inte

huvudavnämarna av de gymnasieutbildade från ekonomisk och teknisk linje. Det

bör ankomma på dessa avnämare att, såsom GU framhåller, själva avgöra dug
-

s. 444 Kontrollera mot PDF

444 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

ligheten hos de gymnasieutbildade de mottager. Titeln gymnasieekonom respektive

gymnasieingenjör bör tillkomma dem som har genomgått fullständig lärokurs

på ekonomisk och teknisk linje, i senare fallet sålunda inklusive den fjärde

årskursen. Jag finner det emellertid lämpligast att detta titelbruk fixeras genom

en ändamålsenlig utformning av de slutbetyg som erhålles från respektive linjer.

Åtskilligt av vad jag anfört beträffande speciella behörighetsbestämmelser,

meritvärderingsbestämmelser m. m. för gymnasieutbildade har i princip giltighet

också beträffande fackskolan även om gymnasiets och fackskolans avnämarområdcn

endast delvis sammanfaller. Vad FU anfört om relationen mellan fackskolekompetens

och slutbetyget från fackskolan ansluter jag mig till. Liksom

beträffande gymnasiet anser jag sålunda att denna kompetens inte bör knytas

till någon viss betygsgräns. I fråga om titeln för dem som genomgått fackskolan,

främst dess tekniska och ekonomiska linjer, är meningarna delade. Såsom framhållits

i några remissyttranden överensstämmer beteckningen tekniker otvivelaktigt

bättre med den internationella terminologin för dem som genomgått teknisk

fackskola. Å andra sidan har sedan långt tillbaka terminologin varit en

annan i Sverige. Av hävd har sålunda tekniskt utbildade på en nivå närmast

motsvarande vad den nya fackskolan kan beräknas ge benämnts ingenjörer.

För egen del finner jag inte de skäl, som kan anföras mot att bibehålla detta

bruk, så tungt vägande att traditionen bör brytas. Jag anser sålunda att de

som genomgått fullständig lärokurs på teknisk eller ekonomisk linje i fackskolan

benämnes fackskolingenjör respektive fackskolekonom.

Av vad jag i detta och tidigare avsnitt anfört om gymnasie- och fackskoleutbildningarnas

kompetens- och meritvärde framgår att de olika spörsmålen inom

detta område är både var för sig mycket komplicerade och därtill på olika sätt

invävda i varandra. På skilda sätt sammanhänger problematiken också med

kompetensfrågorna rörande grundskoleutbildningen. Främst med utgångspunkt

i grundskolans behov har skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning i skrivelse den 1 november 1962 framlagt vissa förslag

hur arbetet med kompetens- och meritvärderingsbestämmelser skall bedrivas.

Samtidigt överlämnades en av ämbetsverkens samarbetsnämnd för yrkesutbildning

och arbetsförmedling genom en särskild delegation utförd utredning,

i vilken föreslås att det inrättas ett permanent statligt organ för samordningen

av uppgifterna på meritvärderings- och kompetensområdet, benämnt statens

kompetensråd. Ämbetsverken ansluter sig till utredningens förslag om att ett

dylikt råd bör inrättas. Enligt ämbetsverken skulle kompetensrådets uppgifter

inom den statliga sektorn bl. a. innefatta rådgivning och samordning i frågor om

meritvärde och kompetens, översyn av befintliga bestämmelser och utarbetande

av nya, att verka för att kraven på formell kompetens inriktas på vad som kan

bedömas som relevant för den sökta utbildningen samt att följa utvecklingen på

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964. 445

merit- och kompetensområdet och vid behov vidta de åtgärder, som rådet finner

erforderliga.

Inom den kommunala och den enskilda sektorn skulle kompetensrådet ha till

uppgift att efter närmare överenskommelse och i den utsträckning så befinnes

pakallat utöva samma funktioner som beträffande den statliga sektorn samt

inom den enskilda sektorn även bedriva konsulterande verksamhet, främst avseende

nya utbildningsvägars betydelse för olika grenar av näringslivet.

Det understrykes att det formella fastställandet av meritvärderings- och kompetensbestämmelser

inte bör åvila rådet utan denna uppgift bör ankomma på

Kungl. Maj:t eller vederbörande verk och tillsynsmyndighet. Det förutsätts som

självklart att vederbörande myndigheter inhämtar kompetensrådets utlåtande

beträffande sina förslag till meritvärderings- och kompetensbestämmelser.

Rådet skulle tillsättas av Kungl. Maj:t samt bestå av fem ledamöter. En av

ledamöterna skulle ha erfarenhet från undervisningsväsendet och cn vara förtrogen

med arbetsmarknadsfrågor. Till rådet skulle vidare knytas ett kansli.

Den utredning, som ligger till grund för skolöverstyrelsens, arbetsmarknadsstyrelsens

och överstyrelsens för yrkesutbildning förslag, har sökt avgränsa kompetensrådets

verksamhetsområde till att omfatta inträde i vidareutbildande

skolor och karriärer under studentexamensnivå. I sin förenämnda skrivelse framhåller

ämbetsverken att frågan om utvidgning av rådets uppgifter ovanför det

gymnasiala åldersstadiet senare kan komma att aktualiseras.

Av vad jag i det föregående i olika sammanhang anfört framgår att de skilda

skolformernas kompetensproblem är så sammanvävda i varandra att de knappast

kan behandlas var för sig. Det antyds för övrigt redan i den av ämbetsverken

överlämnade utredningen att i en senare fas även gymnasiet kan komma

att beröras av det föreslagna kompetensrådet. Det bör vidare observeras att den

snabba expansionen av det gymnasiala skolväsendet kommer att medföra att

inom några få år en mycket stor del av varje årskull kommer att fortsätta direkt

från grundskolan till gymnasial utbildning. I samma mån som denna expansion

fortsätter minskar omfattningen av de problem rörande grundskolans kompetensvärde,

vilka berör andra myndigheter än skolöverstyrelsen. Dessa problem

kommer att koncentreras till frågor om behörighetsbestämmelser och meritvärdering

vid övergång från grundskola till fortsatt utbildning. Jag anser därför

föi min del det inte motiverat att enbart för grundskolans kompetensbehov

inrätta ett särskilt organ. Men även om fältet vidgas att också omfatta kompetensproblem

för de gymnasiala skolorna, är enligt min mening ett särskilt

.statligt organ inte någon lämplig lösning. Jag anser det mest ändamålsenligt att

hela detta komplicerade problemkomplex, inklusive en översyn av såväl teknisk

som saklig natur av intagningsbestämmelsema beträffande de postgymnasiala

utbildningsvägarna, blir föremål för eu samlad utredning. Jag har för avsikt att

snarast utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga

för att företa en sådan utredning. Det frågekomplex de sakkunniga kommer att

få att behandla blir både svårgripbart och utomordentligt omfattande. Vissa

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1961r

spörsmål är av den karaktären att en skyndsam prövning erfordras. Andra måste

med nödvändighet bli mera långsiktiga, exempelvis vissa frågor rörande fackskolans

kompetensvärde. Först efter någon tid kan man få erfarenheter av hur

fackskolan verkat. Utredningen måste därför successivt genomarbeta problemområdet

och avlämna förslag i skilda etapper. Med hänsyn till det nya gymnasiets

start inom mindre än två år är det emellertid särskilt angeläget att problemen

rörande anknytningen mellan gymnasiet och den postgymnasiala, främst

den akademiska utbildningen, i första hand blir föremål för överväganden.

Vad GU anfört och föreslagit rörande ämnesprövning för privatister m. fl. kan

jag i allt väsentligt ansluta mig till. Det ankommer på skolöverstyrelsen att

närmare överväga och utforma detaljerna rörande dessa spörsmål i den mån det

av tidsskäl är nödvändigt att frågorna skyndsamt avgöres. Det bör emellertid

uppmärksammas att de torde aktualiseras på nytt i samband med den översyn

av vuxenutbildningen, som kan bli ett resultat av GU:s kommande förslag i

dessa hänseenden.

s. 447 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

447

7. Befattningshavare. Behov, utbildning, övergångsfrågor

7.1 Lärare

7.1.1 Gymnasieutredningen

7.1.1.1 Nyheter i lärarnas uppgifter (GU 15.2.1)

GU konstaterar att ämne sundervisning en (15.2.1.1) enligt GU:s förslag kommer

att undergå betydande förändringar, vilka för vissa ämnen ställer helt nya

krav på innehållet i den teoretiska lärarutbildningen liksom på kombinationer

av ämnen i akademiska examina och i lärartjänster.

I detta sammanhang diskuterar GU även — med utgångspunkt i att läroplanen

förutsätter en stark samverkan mellan olika ämnen — vilka ämneskombinationer

som framstår som lämpligast.

GU framhåller vidare att även verksamhetsformerna (15.2.1.2) i det nya gymnasiet

kommer att innebära vissa nyheter för lärarnas del. De friare arbetsformerna

som föreslås framhäver undervisningens inriktning på handledning. Sam\

erkan mellan ämnena förutsätter vidare en planering i samarbete mellan berörda

lärare.

De nya verksamhetsformerna kräver liksom ämnesundervisningen uppmärksamhet

i lärarutbildningen.

Några i egentlig mening nya elevvårdande uppgifter (GU 15.2.1.3) läggs inte

på larama men de funktioner som lärarna nu har i detta avseende avses komma

att utnyttjas på ett mer systematiskt sätt. Särskilt gäller detta studie- och

anlagsorien teringen.

7.1.1.2 Lärarkategorier (GU 15.2.2)

Efter en redogörelse för nu gällande minimikompetens för ämneslärare

(15.2.2.1) framhåller GU att det i dagens läge råder stor diskrepans mellan de

formella kraven på tjänsterna och de meriter tjänsteinnehavarna kan uppvisa,

eftersom det visat sig svårt att få behöriga sökande. Störst är denna diskrepans

beträffande det allmänna gymnasiet och främst gäller den lektorstjänsterna, som

den 1 juli 1962 till nästan 50 % var vakanta.

Beträffande adjunktskompetensen anför GU att möjligheterna att göra förändringar

av denna i någon mån är beroende på gymnasiets relation till grundskolan.

Oavsett om gymnasium och grundskola förläggs till samma skolenhet

eller ej, anser GU det önskvärt att lärarna kan utnyttjas på båda stadierna. För

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

att säkra tillfredsställande djup i ämnesstudierna bör studier motsvarande eu

trebetygskurs ingå i adjunktsutbildningen för gymnasiet. Som en konsekvens

härav är det då enligt GLT:s mening naturligt att i regel begränsa gymnasielararutbildningen

till två skolämnen. Det skäl som beträffande grundskolan talar för

ett större antal ämnen, nämligen önskan att begränsa antalet undervisande

lärare i klassen, anses inte ha samma betydelse när det gäller gymnasiet.

På anförda skäl finner GU att förändrade behörighetsbestämmelser bör införas

beträffande ämneslärartjänst i allmänna läroämnen på gymnasiet. Den erforderliga

ämnesfördjupningen definieras generellt som kunskaper, motsvarande tie

betyg i ett ämne i nuvarande ämbetsexamen. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen

att utfärda sådana övergångsbestämmelser att adjunkter med äldre utbildning

men med komplettering av ämnesmässig eller pedagogisk art kan erhålla

adjunktstjänst på gymnasium. Överstyrelsen bör också fastställa tidsplan

för reformens genomförande.

GU uttalar vidare att samma principer så långt detta är möjligt bör tillämpas

även för tjänster i ekonomiska och tekniska ämnen samt understryker vikten av

att reguljär lärarutbildning i ekonomiska och tekniska ämnen kommer till stånd.

Beträffande lektorstjänster (GU 15.2.2.4) framhåller GU bl. a. följande.

De förhållanden, som motiverar lektorsinstitutionen, kvarstår även i en ny

gymnasiekonstruktion. Lektorerna skall i regel fungera som huvudlärare. Deras

uppgift är att genom ämneskonferensen leda planeringen för visst eller vissa

ämnen, att ge pedagogisk handledning åt yngre lärare och ge anvisningar av

metodisk och kunskapsmässig art. De bär ett huvudansvar för att undervisningen

följer de riktlinjer som angives i läroplanen. För att kunna fylla den uppgiften

bör lektorn ha praktisk-pedagogisk skolning och en god teoretisk utbildning.

Gymnasiets uppgift att förbereda för fortsatta studier vid universitet och

högskolor eller direkt yrkesverksamhet av förhållandevis kvalificerad art ställer

vidare krav på att lektorerna har god beläsenhet, förtrogenhet med vetenskaplig

metod och praktisk erfarenhet av verksamheten inom vederbörande avnämarområde.

Beroende på vilken typ av ämnen lektor är huvudlärare i, synes det

härvid naturligt, att tyngdpunkten förlägges antingen till förtrogenhet med

vetenskaplig metod eller till praktisk erfarenhet.

GU framhåller vidare, att det är naturligt att det för lektorstjänster i ekonomiska

och tekniska ämnen finns alternativa meriteringsvägar liksom nu är fallet.

Behörighet bör således kunna förvärvas genom disputation eller licentiatexamen

men också genom civilekonom- eller civilingenjörsexamen, kompletterad

med meriter av vetenskaplig-teoretisk natur samt av praktisk verksamhet.

Dessutom bör krav uppställas på pedagogisk utbildning.

I fråga om meriteringen för övriga lektorstjänster framhåller GU bl. a. att,

även om meriteringen för sådana tjänster hittills gått enbart över ämnesteoretiska

studier, det kan ifrågasättas om inte alternativa utbildningsvägar borde

finnas även för dessa tjänster. Härvid bör avseende fästas vid sådana pedagogiska

kvalifikationer, som förvärvats genom utvecklingsarbete och försöksverksamhet

inom metodik och didaktik eller dokumenterats genom bl. a. veten
-

s. 449 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964 449

skapligt eller pedagogiskt författarskap, konsulenttjänstgöring eller kursverksamhet

m. m.

I fråga om licentiatexamen framhåller GU att det vid universiteten nu finns

möjligheter till ettbetygsstudier, även om sådana studier inte berättigar till

erhållande av examen. Enligt GU:s uppfattning kan de uppgifter som åvilar en

lektor tillfredsställande fullgöras utan att kravet på teoretiska studier förs längre

än till den nivå som nu karaktäriserar ett betyg i licentiatexamen.

Sammanfattningsvis uttalar GU att följande vägar att nå behörighet för lektorstjänst

i gymnasium, i vad gäller den ämnesteoretiska meriteringen, bör föreligga:
A.

Behörighet vinnes liksom hittills genom licentiatexamen eller doktorsgrad i

skolämne eller därmed besläktat ämne eller genom på visst sätt kvalificerad

civilingenjörs- eller civilekonomexamen.

B. Behörig till lektorstjänst blir också den som avlagt godkänd tentamen för

ett betyg i licentiatexamen i skolämne eller därmed besläktat ämne.

C. Lektorstjänst bör även kunna innehas av person som meriterat sig på

andra vägar, t. ex. avlagt en för adjunktstjänst kvalificerad grundexamen, innefattande

en trebetygskurs eller motsvarande, dock under förutsättning att denna

teoretiska utbildning kompletteras med andra kvalifikationer, som kan anses

vara av värde för lektorstjänst. Till sådana kvalifikationer bör även kunna räknas

licentiatexamen i från skolämnen mer avlägsna universitetsämnen.

GU hävdar att dess förslag till behörighet för lektorstjänst kommer att medverka

till en reell förbättring av rekryteringen dels genom att tjänsterna i större

utsträckning torde kunna besättas, dels genom att till tjänsterna kan knytas

lärare som med nuvarande bestämmelser ej kan komma i fråga men som skulle

vara mycket värdefulla för gymnasiets undervisning.

Slutligen framhåller GU att det är i hög grad angeläget att såväl adjunktssom

lektorstjänsterna i gymnasiet kan besättas med ordinarie innehavare. Ett

fasthållande vid formella krav som tvingar skolväsendet till en utbredd vakantsättning

av tjänster och till tillfälliga lösningar av vikariatsfrågoma, vid vilka

man ofta måste underskrida minimikraven för adjunkterna, är enligt GU:s uppfattning

i längden till nackdel för undervisningens kvalitet.

7.1.1.3 Kvantitativt lärarbehov (GU 15.2.3)

GU erinrar om den av arbetsmarknadsstyrelsen och 19ö0 års lärarutbildningssakkunniga

i februari 1962 framlagda utredningen Lärare i läroämnen, behov och

tillgång under 1960-talet och gör vissa jämförelser med de av GU utförda beräkningarna

(5.3.1) om lärarbehovet vid 1970-talets början. I stort sett föreligger

god överensstämmelse mellan de två beräkningarna.

Någon norm för hur tjänsterna för lärare i läroämnen skall fördelas på adjunkts-

och lektorstjänster har GU inte föreslagit. Den bestämmelse som nu

15 — Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 sand. Nr 171

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

gäller för tekniskt gymnasium, vilken innebär att varje viktigare läroämne bör

vara företrätt av lektor, bör enligt GU:s åsikt göras till generell föreskrift för

inrättande av lektorstjänster inom hela det nya gymnasiet. Det bör ankomma

på skolöverstyrelsen att fastställa antalet lektorstjänster vid gymnasiet på varje

gymnasieort.

7.1.1.4 Den framtida lärarutbildningen (GU 15.2.4)

Lärarutbildningen är för närvarande föremål för särskild utredning genom

1960 års lärarutbildningssakkunniga. I direktiven för denna utredning har

emellertid förutsatts att samråd skall ske med GU rörande lärarutbildningen för

gymnasiet. På grundval av bl. a. överläggningar med lärarutbildningssakkunniga

diskuterar GU vissa förslag och principiella synpunkter.

GU framhåller bl. a. önskvärdheten av en starkare målinriktning av den teoretiska

utbildningen (GU 15.2.4.1) och finner att ämnesstudier organiserade som

motsvarigheter till skolans läroämnen innebär manga fördelar. Detsamma anses

i vissa fall gälla även integrerade studier av en ämneskombination. Sådana

studier bör normalt inte överstiga en tid av tre ar. IVlöjligheterna att lata den

för behörighet som adjunkt på gymnasiestudiet erforderliga utbildningen delvis

sammanfalla med utbildningen för adjunkter på grundskolans högstadium diskuteras

också av GU, som i denna fråga framhåller bl. a. följande.

Ett treårigt studium för adjunktsbehörighet kan i princip tänkas organiserat

så att under de två första åren studier i två ämnen förs upp till en nivå som kan

betecknas som tillräcklig för undervisning på grundskolans högstadium. Detta

studium är gemensamt för samtliga blivande lärare oavsett om de siktar till

tjänst vid grundskola eller gymnasium. Vid det tredje studieårets början träffas

ett val mellan antingen ämnesfördjupning eller utökning av studierna med ytterligare

ämne eller ämnen. Det första alternativet väljes av dem som siktar till

gymnasietjänst, det senare av dem som företrädesvis inriktar sig på grundskolan.

GU framhåller vidare att målinriktningen skulle avsevärt förstärkas om lärarutbildningen

tillfördes undervisningselement, som direkt förberedde den praktiska

lärarutbildningen (GU 15.2.4.2) och verksamheten som lärare. GU diskuterar

frågan hur en sådan målinriktning skall kunna organisatoriskt förverkligas

samt framför — under hänvisning till att det här gäller frågor som det ankommer

på lärarutbildningssakkunniga att närmare penetrera — några principiella

synpunkter, illustrerade genom olika modeller. Angelägenheten av att den praktiska

lärarutbildningen för allmänna, ekonomiska och tekniska ämnen förlägges

till samma utbildningsenhet betonas. I

I fråga om lärarutbildningens organisation (GU 15.2.4.3) framhåller GU att

en lärarutbildning organiserad genom lärarhögskola och målinriktad på lärarverksamhet

kan bidra till en starkare lärarrekrytering. En sådan lärarutbildning

s. 451 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 19Gå 451

bör dock inte utesluta att den som erhållit teoretisk utbildning i annan ordning

skall kunna vinna behörighet för ordinarie lärartjänst.

De förändringar som kan komma att föreslås av lärarutbildningssakkunniga

bedömes inte kunna genomföras förrän efter det nya gymnasiets införande. GU

anser dock att omedelbara åtgärder (GU 15.2.4.4) är angelägna och förordar

förändringar av universitetskurserna inom ramen för nuvarande organisation

redan fr. o. m. höstterminen 1964.

7.1.1.5 Fortbildningen (GU 15.2.5)

Den fortbildning som erfordras för att under en övergångstid (GU 15.2.5.1)

anpassa en tidigare lärarutbildning till en ny situation rymmer dels ett kvantitativt

sett mindre problem, som av GU karaktäriseras som ett informationsproblem,

dels ett mer omfattande fortbildningsproblem. I förra fallet gäller det

framför allt att sprida kännedom om förändringar i målsättning, innehåll och

verksamhetsformer. Informationsbehovet anses väsentligen kunna tillfredsställas

genom studiedagar, feriekurser och tryckt information. GU finner det angeläget

att GU:s experter, liksom de föreslagna gymnasieinspektörerna, medverkar vid

studiedagarna.

GU betonar att det för en effektiv fortbildningsverksamhet är viktigt att resurserna

samordnas och att material ställes till förfogande. Skolöverstyrelsen och

fortbildningsinstituten bör få i uppdrag att svara för erforderliga åtgärder.

I vissa ämnen blir det enligt GU:s mening emellertid nödvändigt med en mer

omfattande fortbildningsverlcsamhet. Behovet varierar betydligt i de olika ämnena.

I många fall är det av ringa omfattning, i några fall kan det dock bli fråga

om större kompletteringar. Lokalt organiserade kurser eller någon form av brevskoleundervisning

utan kostnad för lärarna föreslås av GU. I vissa fall bör

feriekurser kunna anordnas som komplement till brevstudierna. Studier i vanlig

ordning bör också kunna bedrivas vid universitet eller högskola.

Denna fortbildning bör enligt GU:s förslag helt administreras av skolöverstyrelsen.

Det bör vidare ankomma på skolöverstyrelsen att snarast göra erforderliga

beräkningar av utbildningsbehovet och framlägga mer preciserade förslag.

GU föreslår att för budgetåret 1964/65 ett anslag av cn milj. kr. ställes till överstyrelsens

förfogande för utredning och påbörjande av verksamheten.

GU uttalar vidare att den förutsätter att genomgången fortbildningskurs eller

motsvarande utbildning göres till förutsättning för erhållande av ordinarie

tjänst eller för transport till annan tjänst. Genom skolöverstyrelsens försorg bör

sådana övergångsbestämmelser emellertid utfärdas att särskild hänsyn under en

övergångstid tages till de lärare som för närvarande inte är ordinarie.

Då lärarutbildningssakkunniga mera ingående kommer att behandla den permanenta

fortbildningen (GU 15.2.5.2) inskränker sig GU till att uttala att denna

s. 452 Kontrollera mot PDF

452

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

utbildning i huvudsak torde kunna bedrivas efter samma linjer som den fortbildning

som skisserats för övergångstiden. Det framhålles som väsentligt att

denna fortbildning ges en sådan utformning att det blir möjligt att i stor utsträckning

kunna genomgå densamma utan tjänstledighet.

7.1.1.6 Åtgärder mot lärarbristen (GU 15.2.6)

GU diskuterar olika nya former för lärarutbildning (GU 15.2.6.1) samt framhåller

därvid bl. a. att det efter tillkomsten av teknologie magisterutbildningen

numera finns reguljär lärarutbildning för de flesta av gymnasiets ämnen

utom de ekonomiska. Vid sidan av handelshögskolornas utbildning anses behovet

av lärare i sådana ämnen kunna tillgodoses inom ramen för filosofisk ämbetsexamen.

GU diskuterar möjligheten att — bl. a. som ett led i strävandena att mildia

lärarbristen — inrätta tjänster som assistenter (GU 15.2.6.2), vilka skulle anförtros

undervisningsmoment som kräver mindre omfattande utbildning.

GU förutsätter att frågan om inrättande av arvodesbefattningar som assistenter

blir föremål för överväganden och förslag av lärarutbildningssakkunniga. Erfarenhet

föreligger för närvarande enbart från undervisning i tekniska läroämnen,

men motsvarande anordning bör enligt GU:s mening prövas även i andra ämnen.

Vidare framhålles att vissa läraruppgifter även kan fullgöras av personal, som

normalt har annan sysselsättning. GU ifrågasätter om reguljär lärarutbildning

bör bedrivas i mindre specialämnen, särskilt inom den tekniska sektorn. GU

erinrar om att inrättandet av speciallärartjänster (GU 15.2.6.3) rekommenderats

av den under 1962 verksamma arbetsgruppen för tekniska gymnasiernas lärarbehov.

Även i andra än tekniska ämnen bör speciallärare kunna handha undervisningen.

Också andra metoder såsom ökat utnyttjande av pedagogiska hjälpmedel,

variation av undervisningsgruppernas storlek m. m. anses kunna främja

en rationell användning av tillgängliga lärarresurser (GU 15.2.6.4).

7.1.1.7 Huvudmannaskapet

(GU 18.2.1.1 och 18.2.1.3)

GU framhåller att överförandet av huvudmannaskapet till kommunerna i princip

innebär att de nu statligt anställda lärarna skall överföras till kommunal

tjänst. Hithörande frågor bör dock bli föremål för förhandlingar med vederbörande

personalorganisationer.

Avlönings- och pensionsbcstämmelser är i allt väsentligt desamma för kommunalt

och statligt anställda lärare konstaterar GU. I dessa hänseenden kommer

inga förändringar av betydelse för lärarna att inträffa genom kommunaliseringen.

Inte heller behöver i huvudsak bestämmelserna om tjänstetillsättning

påverkas. GU föreslår dock i detta hänseende att, i de fall Kungl. Maj:t nu är

s. 453 Kontrollera mot PDF

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

tillsättningsmyndighet, tillsättningen överflyttas till skolöverstyrelsen. I fråga

om disciplinärt jörfarande föreslår GU att för rektorer vid gymnasium samma

bestämmelser skall gälla som för andra kommunala rektorer.

Beträffande tillsättningsformen föreslår GU en förändring som innebär att

ordinarie lärare på sätt nu gäller för lärare vid kommunala skolor skall tillsättas

genom förordnande. Detta förslag berör emellertid ej dem som innehar statlig

fullmaktstjänst och övergår till motsvarande kommunala tjänst.

GU föreslår att gymnasielärama skall vara anställda vid gymnasiet i kommunen

(GU 17.4) och inte vid en viss gymnasieskolenhet. Denna förändring

är enligt GU:s åsikt motiverad av gymnasiets konstruktion och inte av förändringen

i huvudmannaskapet.

GU uttalar sammanfattningsvis att det kommunaliserade gymnasiet inte medför

några väsentliga ändringar i lärarnas anställnings- och löneförhållanden. I

den mån skillnader uppkommer är de ej främst beroende av det statliga respektive

kommunala huvudmannaskapets särart (GU 18.2.1.1).

GU diskuterar ingående övergångsfrågorna för personalen vid de statliga gymnasierna

och uppehåller sig bl. a. vid spörsmålet om personalens skyldighet att

lata sig förflyttas till motsvarande tjänst vid kommunalt gymnasium med bibehållande

av fullmakt. Befattningshavare vid statligt gymnasium, som vid gymnasiets

kommunalisering ej övergår till kommunal tjänst, bör enligt GU:s mening

föras på övergångsstat. Generell skyldighet bör införas att fullgöra honom

åliggande tjänstgöring vid skolenhet, vari ingår kommunalt gymnasium. Intill

dess kommunaliseringen genomförts bör vid tillsättningen av tjänster i tillsättningshandlingen

intagas föreskrift om förflyttningsskyldighet till tjänst vid motsvarande

kommunala skola (GU 18.2.1.3).

7.1.2 Fackskoleutredningen

7.1.2.1 Skolberedningens synpunkter

Skolberedningen framförde vissa principiella synpunkter på lärarfrågorna i

fackskolorna (SOU 1961:30 s. 468 f.). Beredningen förutsatte bl. a. att lektorstjänster

inte skulle finnas, att lärarna i allmänna ämnen skulle ha adjunktskompetens

och att lärarna i den teoretiska delen av fackämnena skulle ha högskoleutbildning.

Undervisningen i den praktiska delen av fackutbildande läroämnen

borde enligt skolberedningens mening kunna omhänderhas av lärare med lägst

den utbildning som för grundskolans del angivits som kompetens för tjänster i

A 19 för gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer (FU s. 196 f.).

7.1.2.2 Fackskoleutrcdningens överväganden och förslag (FU s. 202 ff.)

FU understryker att man bör motverka tillkomsten av särbestämmelser för

lärarpersonalen vid fackskolorna och i stället söka utforma bestämmelser om

s. 454 Kontrollera mot PDF

454 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

lärarkompetens och anställningsvillkor som är likartade för hela det gymnasiala

stadiet.

För att undervisningen i fackskolan skall kunna bedrivas på den relativt höga

nivå, som följer av det uppställda målet för skolan, bör enligt FU:s mening

i stort sett samma kompetenskrav gälla jör lärartjänster i fackskolan som i gymnasiet.

Lektorstjänster bör dock inte inrättas vid fackskolan, bl. a. på grund av

den rådande lärarbristen.

FU föreslår att vid fackskolan inrättas ordinarie adjunktstjänster, för vilka

tjänster bör uppställas samma kompetenskrav som GU föreslagit för adjunktstjänster

vid gymnasiet. Värdet av en bredare utbildning, innefattande ett

tredje undervisningsämne, understrykes dock av FU. FU biträder vidare GU:s

förslag beträffande övergångsbestämmelser för adjunkter med äldre utbildning

(jfr 7.1.1.5). FU föreslår också att vissa övningslärare, som inte uppfyller de

formella kraven för inskrivning vid universitet och högskolor, skall kunna medges

tjänstledighet med B-avdrag för kompletterande studier i läroämnen av

värde för lärarens undervisning vid fackskola. Då lärare i vissa nya ämnen torde

komma att ha skiftande ämnesteoretisk utbildning, föreslår FU att det bör

ankomma på skolöverstyrelsen att pröva lärarnas behörighet samt — sedan

vissa erfarenheter vunnits — utfärda allmänna anvisningar rörande behörighetsvillkoren.

FU diskuterar särskilt lärarkompetensen för ekonomiska ämnen samt framhåller

därvid bl. a. att det är önskvärt att företagsekonomi kan ingå i ämneskombinationer

som ger behörighet för adjunktstjänst i fackskolan. FU föreslår

därför att universitetsstatuterna erhåller sådant ändrat innehåll att detta ämne

likvärdigt med andra ämnen kan bilda en filosofisk ämbetsexamen. Speciella

åtgärder för att lösa lärarfrågorna erfordras under en övergångstid. Bl. a. bör

gymnasieekonomer i viss utsträckning utnyttjas som lärare i fackskolan. Deras

utbildning bör dock kompletteras genom en ämnesmässig och pedagogisk utbildning

av i princip samma längd som den utbildning som anordnas för gymnasieingenjörer

som önskar bli lärare.

I fråga om krav på praktik för lärare i ekonomiska ämnen uttalar FU att något

bestämt sådant krav inte bör upprätthållas, även om praktik bör tillmätas

stor betydelse från meriteringssynpunkt (FU s. 205 ff.).

Vad beträffar lärarkompetensen för tekniska ämnen anser FU att civilingenjörsexamen

eller teknologie magisterexamen skall vara normalt kompetenskrav

för adjunktur, varvid dock teknologie magisterutbildningens mål och innehåll

bör överarbetas med hänsyn till GU:s och FU:s läroplansförslag. Vid bedömningen

av de teknologie magistrarnas kompetens för undervisning i tekniska ämnen

bör deras praktisk-tekniska erfarenhet tillmätas väsentlig betydelse.

Med samma motivering som FU anfört beträffande gymnasieekonomer som

s. 455 Kontrollera mot PDF

455

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

lärare räknar FU med att man övergångsvis skapar dispensmöjligheter för gymnasieingenjörer

(FU s. 209 ff.).

I fråga om lärare i övningsämnen framhåller FU bl. a. att åtgärder bör vidtagas

för en reguljär utbildning av lärare i familjekunskap och konsumentkunskap.

På längre sikt anses det önskvärt att utbilda en lärarkategori, som kan

handha undervisningen i textilslöjd och hemkunskap samt — efter akademisk

vidareutbildning — också i ämnet konsumentkunskap (FU s. 211).

FU anser vidare att specialister utanför skolan i relativt stor omfattning bör

tjänstgöra som timlärare i fackskolan samt förutsätter att löne- och anställningsvillkoren

för denna lärarkategori utformas så att rekrytering av välkvalifieerade

sådana lärare underlättas (FU s. 211 f.).

Beträffande vidareutbildning och fortbildning av lärare ansluter sig FU huvudsakligen

till GU:s förslag. De omedelbara fortbildningsåtgärderna bör lösas

av skolöverstyrelsen.

Slutligen förutsätter FU att 1960 års lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag

att fullfölja utredningsarbetet beträffande utbildning av fackskolans lärare

(FU s. 212 f.).

Enligt sina direktiv skall FU även beakta lärarfrågor i samband med avveckling

av högre kommunala skolor. Som en konsekvens av sitt förslag i övrigt har

FU även tagit upp lärarfrågor i samband med nedläggande av kommunala tekniska

skolor och vissa kurser inom yrkesskolorna samt avveckling eller omändring

av folkhögskolor.

FU:s förslag (FU s. 213—219) innebär för de ordinarie lärarmis vidkommande

huvudsakligen att de, som så önskar, överflyttas till andra likvärdiga tjänster

inom kommunens skolväsen och att i de fall, där överflyttningen skulle medföra

viss löneminskning, vederbörande skall få behålla tidigare avlöning svillkor. I

fråga om villkor för överflyttning till fackskola innebär FU:s förslag att vederbörande

lärare skall vara formellt behörig till tjänst vid denna skolform eller

av skolöverstyrelsen i samband med avvecklingen ha förklarats behörig till

sådan tjänst. Lärare som inte är eller kan förklaras vara behörig till tjänst

vid fackskola bör överflyttas till andra skolor i kommunen, dvs. grundskola

eller yrkesskola. Lärare som trots vidtagna åtgärder inte kan erbjudas

tjänst i kommunens skolväsen bör enligt FU:s förslag beredas deltidsanställning

i kommunal eller statlig förvaltning eller medges att med kommunal tjänst förena

uppdrag i det privata näringslivet. Föreskrift bör meddelas om att lärare under

vissa förutsättningar skall vara skyldig åtaga sig sådan deltidstjänst inom statlig

eller kommunal förvaltning.

FU understryker slutligen vikten av att samtliga som kan bli berörda av en

omorganisation på ett tidigt stadium erhåller information härom.

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,\

7.1.3 Yttranden

7.1.3.1 Gymnasiet

De nyheter i lärarnas uppgifter, som följer av GU:s förslag,

behandlas i åtskilliga yttranden, bl. a. från personalorganisationerna.

Skolöverstyrelsen framhåller att vid bedömningen av det nya gymnasiets

lärarfrågor är det lämpligt att var för sig behandla övergångstidens problem och

de framtida lärarförhållandena. Överstyrelsen fortsätter:

Den övergångstid, som här avses, är den tid under vilken det nya gymnasiet

helt eller i huvudsak måste lita till lärarkrafter, som inte utbildats med tanke

på det nya gymnasiets utformning. Om en gymnasielärare i regel kan beräknas

uppnå 30—40 tjänsteår, torde man böra utgå från att lärare med nu förekommande

utbildning kommer att dominera på gymnasierna in på 1980-talet. Redan

i slutet av 1960-talet torde man emellertid kunna räkna med att såsom resultat

av 1960 års lärarutbildningssakkunnigas arbete nya lärarkategorier börjat verka,

vilka utbildats bl. a. med tanke på det nya gymnasiet.

De ur lärarsynpunkt mest genomgripande förändringar, som GU föreslagit,

gäller ämnena och deras innehåll. Det är härvidlag mindre bekymmersamt, då

helt nya ämnen tillskapats, än då gamla fått ett radikalt förändrat innehåll

eller helt försvunnit. I det förra fallet, dvs. då nya ämnen tillkommit, kan det

visserligen vara svårt att till en början skaffa lärare, men sedan en utbildning

kommit till stånd, beror det på dennas kapacitet, hur snabbt en anpassning

kan ske.

Överstyrelsen konstaterar att då gamla ämnen utvidgas med områden, för

vilka lärarna tidigare inte utbildats, eller uppgår i andra ämnen, där annat

ämnesinnehåll dominerar, fordras en omskolning, vilken på grund av svårigheten

att friställa ett större antal lärare kan beräknas kräva avsevärd tid. Det är

emellertid i högsta grad eftersträvansvärt att söka förhindra ett dröjsmål med

den integration, som motiverat de nya ämneskonstruktionerna. Överstyrelsen

förklarar sig vara väl medveten om de svårigheter, som förändringarna i ämnesinnehållet

medför i rådande lärarsituation, men finner icke dessa vara av den

art, att de utgör hinder för reformens genomförande.

1960 års lärarutbildning ssakkunniga anför följande.

GU föreslår åtgärder som skall leda till att elevernas arbete får en mera självständig

karaktär. De sakkunniga ser mycket positivt på dessa förslag. Dock vill

de sakkunniga peka på de krav på lärarutbildningen, som genomförandet av

detta arbetssätt ställer. Den pedagogiska och praktiska lärarutbildningen måste

bl. a. förändras till att ta större hänsyn än hittills till lärarens roll som handledare

och allmän medhjälpare till eleverna.

En annan svårighet ligger på den teoretiska ämnesutbildningens plan. En

lärare, som skall förmå inspirera sina elever till att självständigt arbeta på vissa

uppgifter inom sitt ämne och ännu mer på uppgifter som ligger på gränsen mellan

flera ämnen, kommer att behöva en stor bredd i sina ämneskunskaper. Detsamma

gäller de kunskaper han behöver för att kunna handleda eleverna i deras

arbete. Vid en lektionsundervisning enligt gammalt mönster kunde läraren själv

välja deluppgift inom ämnet och således relativt lätt förbereda sig för denna.

s. 457 Kontrollera mot PDF

457

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196 b

Nu kommer under loppet av en serie lektioner praktiskt taget vad som helst

inom ämnets ram och kanske även utom det att kunna aktualiseras. Självfallet

skall inte läraren behöva fungera som uppslagsbok åt eleverna, men han måste

ständigt ha den överblicken över ämnet, att han kan anvisa eleverna lämplU

väg att nå kunskaper.

I ett antal yttranden diskuteras hur lärarnas arbetsbörda påverkas av reformens

genomförande. Tekniska läroverkens lärarförbund erinrar i detta sammanhang

om att antalet konferenser av olika slag kraftigt kominer att öka och

anser vidare att de nya undervisningsformerna med betingsläsning, grupp- och

specialarbeten och handledning ställer ökade krav på lärarna.

SACO och Läroverkslärarnas riksförbund utvecklar — den senare organisationen

mycket utförligt — varför det nya gymnasiet enligt deras uppfattning

kommer att medföra en ökning av lärarnas arbetsbörda. SACO anför som exempel

de nya undervisningsformerna, vilka medför att lärarna i stor utsträckning

kommer att tvingas ta aktiv del i varje elevs personliga studiesituation på ett

sätt som helt avviker från dagens förhållanden. Lärarna måste enligt organisationens

mening ersättas för denna merinsats.

TCO anför följande.

GU.s förslag om undervisningens utformning i det nya gymnasiet överensstämmer

i väsentliga avsnitt med vad som föreskrivs i fråga om arbetssätt m. m.

i läroplan för grundskolan. Som redan tidigare nämnts, finner TCO det angeläget,

att de grundläggande principerna för skolans inre arbete följs upp i de

ö\ erliggande skolformerna. Samtidigt vill TCO framhålla, att genomförandet

av ett så omfattande pedagogiskt reformprogram som här avses väsentligt kommer

att förändra arbetssituationen för lärarna och innebära en skärpning av

kra%ren på dessa. Uppenbart synes också vara, att läraruppgifterna kommer att

bli mycket tidskrävande. TCO vill därför även bär understryka angelägenheten

av att lärarna inom gymnasiet ges tillräckliga materiella resurser för sitt arbete

samt tid för planering av undervisningen och för förberedelser i övrigt.

Frågan om det nya gymnasiets lärarkategorier har tilldragit sig

betydande intresse även om givetvis många remissinstanser på denna punkt liksom

då det gäller flera andra lärarfrågor hänvisar till att frågorna är föremål

för särskilda utredningar. Sålunda begränsar sig skolöverstyrelsen i sitt yttrande

till vissa påpekanden och önskemål. I princip finner överstyrelsen den av GU

förordade fördjupningen av den teoretiska utbildningen för adjunktsko mp

e t e n s motsvarande en trebetygskurs i ett ämne önskvärd men anser att

man för närvarande inte kan bedöma när ett sådant behörighetskrav kan uppställas.

Överstyrelsen befarar att ett omedelbart införande skulle medföra risker

för att gymnasiet kommer i ett sämre läge vid lärarrekryteringen än grundskolan

och avvecklingsskolorna. Så t. ex. förekommer tre betyg mycket sparsamt

hos de sökande till adjunktstjänster i matematik, fysik och kemi, medan lärare

i vissa humanistiska ämnen utan tre betyg i något av sina examensämnen knappast

har några utsikter att erhålla gymnasietjänst på grund av den relativt van1“>*

— Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt. Nr 171

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196i

liga förekomsten av detta betyg i humanistiska ämnen. I avvaktan på resultatet

av lärarutbildningssakkunnigas arbete föreslår överstyrelsen, att nuvarande

behörighetsbestämmelser tills vidare bibehålls oförändrade.

I flertalet yttranden framföres inga erinringar mot den av GU förordade fördjupningen

för adjunktskompetens. Även 1960 års lärarutbildningssakkunniga

stöder förslaget men anser att en sådan fördjupning bör eftersträvas i lärarens

alla ämnen. De sakkunniga understryker att bl. a. detta krav tenderar att förlänga

utbildningen.

Läroverkslärarnas riksförbund anser att den som enligt nu gällande bestämmelser

i fråga om teoretisk utbildning är behörig till gymnasieadjunktstjänst

bör vara behörig till motsvarande tjänst i det nya gymnasiet.

Beträffande sådana undervisningsämnen på gymnasiet, som enligt GU:s förslag

ej kommer att svara mot universitetsämnen, föreslår matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten i Lund, att samordningsfrågorna vid lärarutbildningen

löses genom inrättandet av ett särskilt universitetsorgan för planläggning av

lärarutbildningen.

Humanistiska fakulteten i Göteborg framhåller, att ett genomförande av

GU:s program för estetisk undervisning förutsätter tillgång på kompetenta

lärare. Arrangemanget att konsthistorieundervisningen i första hand skulle åvila

teckningslärarna kan inte tänkas fungera annat än i undantagsfall, där teckningslärare

redan på eget initiativ förskaffat sig akademiskt betyg i konsthistoria.

För undervisningen måste krävas fil. kand.-examenskunskaper motsvarande

minst två betyg i konsthistoria.

Musikhögskolans lärarråd föreslår en komplettering av tecknings- och musiklärarutbildningen

samt en snabb och effektiv vidareutbildning av redan färdiga

tecknings- och musiklärare.

TCO anser att föreningen av läroämne och övningsämne är en riktig väg för

att nå fram till ett mera flexibelt lärarutbildningssystem. Organisationen beklagar,

att GU inte omprövat frågan om indelningen av lärarpersonalen i lärare i

läroämnen, övningslärare samt lärare i stenografi och maskinskrivning, och finner

att det inte föreligger något egentligt praktiskt behov av dessa särskiljande

benämningar. Indelningen anses också konstlad och organisationen hävdar att

det är angeläget avlägsna befintliga gränser mellan lärar- och ämneskategorier.

Samtliga funktionärer, som sysslar med undervisning, bör benämnas lärare eller

ämneslärare.

Frågan om lektorsko mpeten sen har upptagits till behandling av

ett mycket stort antal remissinstanser.

Skolöverstyrelsen finner GU:s förslag att det även i det nya gymnasiet skall

finnas fyra lärarkategorier — lektorer, adjunkter och övningslärare samt lärare i

maskinskrivning och därmed jämställda ämnen — välgrundat. Överstyrelsen anser

att erfarenheten visat betydelsen av att gymnasiets elever delvis undervisas av

lärare med mera djupgående ämneskunskaper och förtrogenhet med vetenskap
-

s. 459 Kontrollera mot PDF

459

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1961

liga metoder och finner det önskvärt att varje elev till viss del erhåller undervisning

av dylik lärare. Överstyrelsen finner emellertid att teoretisk utbildning

i form av ett betyg i licentiatexamen inte är tillfredsställande såsom lektorskompetens

och anför i fortsättningen:

Det skulle nämligen vara stor risk för att lärarna i regel stannade vid

denna utbildningsnivå, eftersom först ett avlagt disputationsprov skulle ge ekonomiskt

utbyte vid fortsatta studier och skillnaden i studietid här skulle bli

mycket betydande. Enligt skolöverstyrelsens mening är det synnerligen önskvärt,

att åtminstone en ej alltför liten del av lektorskåren avlagt disputationsprov.

Därtill kommer, att en minskning av antalet licentiander, som syftar till betygen

AB eller A, kan skapa svårigheter för rekryteringen av de av seminariernas

och lärarhögskolornas lektorstjänster för vilka detta krav ställs. Emellertid arbetar

för närvarande tva kommittéer, vilkas betänkanden syns böra avvaktas,

innan avgörande förändringar vidtas i fråga om lärarbehörigheterna, nämligen

dels lärarutbildningssakkunniga, dels forskarutredningen. Under sådana förhållanden

föreslår skolöverstyrelsen, att någon förändring av kravet på avlagd licentiatexamen

icke nu företas.

Däremot vill överstyrelsen biträda GU:s andra förslag, vilket går ut på att

adjunkter med särskilt framträdande meriter, ådagalagda exempelvis genom flerårigt

framgångsrikt konsulentarbete, författandet av goda läroböcker för gymnasiestadiet

eller vetenskapligt och pedagogiskt skriftställarskap skall efter prövnmg

från fall till fall kunna få lektorsbehörighet. En sådan avvikelse från gällande

behörighetsbestämmelser syns kunna genomföras utan att de nämnda

utredningarnas resultat avvaktas.

1960 års lärarutbildningssakkunniga ansluter sig till GU:s förslag, att vid varje

gjmnasium bör finnas huvudlärare i de större ämnena. De sakkunniga finner

GU:s bedömning av tillgången på licentiatkompetenta lektorer i framtiden vara

i allt för hög grad byggd på de nuvarande svårigheterna att besätta lektoraten.

De senaste uppgifterna tyder på en ökning av tillströmningen till licentiatstudier.

De sakkunniga anser vidare att lektorsutbildningen normalt bör bygga

På adjunktsutbildningen. Den bör för att ge fördjupning omfatta en examensuppgift

av vetenskaplig karaktär samt, för att ge allmän orientering, omfatta

en tämligen bred litteraturkurs. En lektorsutbildning av denna art torde ligga

väl till i förhållande till den nivå GU satt som nedre gräns, nämligen ett betyg

i licentiatexamen. De sakkunniga räknar med att gymnasiet som hittills skall

kunna tillföras även graduerade lektorer. De sakkunniga ställer sig vidare tveksamma

till den av GU föreslagna pedagogiska meriteringen av adjunkter till

lektorstjänster. Denna bör av vederbörande myndigheter bedömas från fall till

fall och endast gälla erkänt skickliga pedagoger. Den normala rekryteringen bör

ske bland för tjänsten särskilt utbildade.

Överstyrelsen jör yrkesutbildning framhåller, att det inom överstyrelsens

ämbetsområde är mycket sällsynt, att lektorerna avlagt licentiatexamen i ekonomiska

eller tekniska ämnen. I stället har de meriterat sig bl. a. genom pedagogisk

skicklighet. Av denna lärarkategori har överstyrelsen den bästa erfarenhet,

varför den tillstyrker en sådan meriteringsväg. Däremot är överstyrelsen

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J+

tveksam om, huruvida ett betyg i licentiatexamen får anses vara tillräcklig teoretisk

meritering. Överstyrelsen anser att meriteringen för lektorstjänst antingen

bör ske genom fördjupning av ämneskunskaperna utöver ämbetsexamen i enlighet

med nuvarande krav för licentiatexamen eller genom dokumenterad framstående

pedagogisk skicklighet.

1963 års forskarutredning betonar starkt önskvärdheten av att tills vidare

inga sådana ändringar av gällande bestämmelser om behörighet till lektorstjänst

företages, som kan ha mera långsiktig verkan. Sådana åtgärder skulle binda inte

bara forskarutredningen utan också lärarutbildningssakkunniga vid vissa principiella

riktlinjer och hindra en förutsättningslös prövning av hela problemkomplexet.

Forskarutredningen avstyrker således bestämt, att definitiv ståndpunkt

rörande den vetenskapliga meriteringen för behörighet till lektorstjänst fattas

redan nu.

En kritisk inställning till GU:s förslag angående lektorskompetensen redovisas

av flertalet universitetsmyndigheter, såväl i den del som innebär att adjunkter

meriterar sig genom författande av läroböcker o. d. som i fråga om sänkning av

betygsfordringarna i licentiatexamen. I förstnämnda fråga uttalar exempelvis

språkvetenskapliga sektionen i Uppsala följande.

Det är obestridligt, att de meriter, som det här gäller, är mycket svårmätbara.

Om förslaget realiserades, skulle säkerligen ett betydande antal adjunkter

erhålla lektorstjänst efter en schablonmässig bedömning. Detta skulle hos aspiranter

på lektorstjänster skapa den uppfattningen, att studier för licentiatexamen

är onödiga. Universitetens forskarrekrytering skulle därigenom få en alltför

smal bas. Förändringen är i själva verket betänklig också för gymnasierna,

eftersom den leder till minskad tillgång på lektorsaspiranter med licentiatexamen.

Humanistiska fakulteten i Stockholm anser att betydande risk kan uppstå för

att adjunkter befordras till lektorer efter enbart anciennitetsprinciper. Fakulteten

avvisar därför GU:s förslag och föreslår i stället ett arrangemang enligt följande

riktlinjer.

De meriter, som kan bli föremål för sakkunnig bedömning, synes vara kvalificerat

författarskap av ämnesteoretisk och/eller ämnesmetodisk art. Dylika

meriter borde kunna leda fram till en licentiatexamen, alldeles särskilt som fakulteten

gärna ser att det vid sidan av de vanliga avhandlingsämnena även behandlas

sådana med en ämnesmetodisk prägel. I sådana fall, där detta inte kan ske,

borde dispensförfarande kunna tillgripas men endast i kombination med sakkunnigbedömning

och på grundval av sådan meritering, som kan värderas på

någorlunda objektiva grunder.

Beträffande förslaget om sänkning av betygsfordringarna för lektorskompetens

till nivå motsvarande ett betyg i licentiatexamen anser historisk-filosofiska

sektionen i Uppsala att denna sänkning under nuvarande förhållanden måste

accepteras. Sektionen anmärker att den niva, som nu karaktäriserar ett bet\g

i licentiatexamen, för närvarande är ganska litet utredd, eftersom detta betyg

s. 461 Kontrollera mot PDF

461

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

sällan förvärvas av någon. I och för sig kunde ett förkortat licentiatstudium

göras intressant och för lärargärningen meningsfullt. Sektionen föreslår att från

de nuvarande lektorstjänsterna särskiljes ett bestämt antal tjänster som »förste

lektorer» och att det inom varje lärokurs skulle finnas minst en sådan tjänst

samt att för innehav av tjänsten skulle fordras fullständig licentiatexamen.

Större konsistorierna i Lund och i Göteborg samt interimstyrelsen för universitetet

i Umea anser att kompetensen ej får sättas lägre än till två betyg i licentiatexamen.

Humanistiska fakulteten i Stockholm förklarar sig, om än med viss tvekan,

kunna godtaga GU:s förslag medan den naturvetenskapliga fakulteten vid samma

universitet anser att minimikompetensen bör vara två betyg.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna, lantbrukshögskolan och lärarkollegiet

vid tandläkare g skolan i Malmö avstyrker, utan ingående motivering, GU:s

förslag.

Flertalet av de länsstyrelser som yttrat sig i frågan ställer sig positiva till den

möjlighet, som genom förslaget öppnas för adjunkter att meritera sig för lektorstjänst.

Däremot anser det övervägande antalet, att någon sänkning av betygsfordringarna

i licentiatexamen ej bör få komma i fråga. Länsstyrelsen i Värmlands

län förklarar att, om förslaget bottnar i den rådande lärarbristen, denna

situation i stället borde mötas med undantagsbestämmelser, som, även om de

komme att gälla under rätt lång tid, dock förhindrade att man för all framtid

band sig till en icke önskvärd nivå.

Läroverkslärarnas riksförbund kan i avvaktan på forskarutredningens förslag

inte tillstyrka GU:s förslag om sänkning av betygsfordringarna i licentiatexamen

utan vill i stället framhålla de olika rationaliseringsvinster, som står att

göra för licentiatstudiernas vidkommande. De nu kraftigt tilltagna studietiderna

kan och måste i flera fall förkortas högst väsentligt anser förbundet. Effektivisering

av de s. k. läskurserna samt förbättring av forskarhandledningen bör

kunna stimulera en ökad produktion av licentiater.

I avvaktan på en definitiv lösning av frågan om lektorsbehörighct anser förbundet

att övergångsbestämmelser bör utfärdas som ger adjunkter möjligheter

att besätta de lektorstjänster, som annars skulle stå obesatta. Enligt förbundets

mening måste vederbörande adjunkt ha en kvalificerad grundexamen och dessutom

klart ha dokumenterat sin skicklighet som lärare på gymnasiestadiet.

SACO och SR ställer sig avvisande till GU:s förslag om lektorskompetens

saväl i fråga om befordran av adjunkter som sänkning av betygsfordringarna i

licentiatexamen. TCO vill avvakta lärarutbildningssakkunnigas förslag innan

det fattar ståndpunkt men hälsar med tillfredsställelse ett system, där även

lärarerfarenheten och den pedagogiska dugligheten kan få tillgodoräknas vid

sökandet av högre tjänst.

Universitetslärarförbundet avvisar GU:s förslag såväl med hänsyn till gymnasieutbildningens

standard som för alt trygga forskarrekryteringen. Sveriges

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

förenade studentkårer kan inte acceptera GU:s förslag med hänsyn till gymnasiets

utbildningsstandard.

Av de omkring 40 kommuner som yttrat sig om lektorskompetensen har ungefär

lika många tillstyrkt som avstyrkt förslaget i vad det avser kompetens byggd

på ett betyg i licentiatexamen samt närmare två tredjedelar uttalat sig för förslaget

i vad det avser möjlighet för adjunkt att vinna befordran till lektor.

I anslutning till GU:s beräkningar av det kvantitativa lärarbehovet

framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att styrelsens erfarenhet av liknande

beräkningar ger vid handen, att lärarbehovsberäkningar grundade på

elevantal och undervisningsplaner som regel underskattar lärarbehovet på grund

av stark variation i undervisningsavdelningarnas storlek samt att det totala

elevantalet fram till 1970 enligt GU:s bedömningar torde böra betraktas som

minimital.

Skolöverstyrelsen finner icke GU:s redogörelse för kvantitetsfaktorerna ge anledning

till anmärkning. Överstyrelsen konstaterar, att GU inte gjort någon fördelning

av tjänsterna i läroämnen på lektors- och adjunktstjänster, och framhåller

att det såsom GU påpekat måste anses ogenomförbart att få alla nu inrättade

lektorat besatta med licentiater eller doktorer. Med hänsyn till det nya gymnasiets

behov bör en särskild plan uppgöras för reorganiserandet av lektoraten

varvid man enligt överstyrelsens uppfattning bör eftersträva en geografiskt jämnare

fördelning än för närvarande och därjämte om möjligt bl. a. att varje läroämne

representeras av en lektor.

1960 års lärarutbildningssakkunniga framlägger vissa preliminära beräkningar

om behovet av lärare i skolformer ovanför grundskolan. Enligt de sakkunnigas

mening kommer en målmedvetnare utbildningspolitik i vad gäller examinationen

av lärare att bidra till lösningen av lärarfrågorna för bl. a. skolformer

ovanför grundskolan. De sakkunniga understryker vidare att utbildningen av

lärare måste ges hög prioritet vid fördelningen av resurserna i ett expanderande

samhälle.

Beträffande den framtida lärarutbildningen framhåller

skolöverstyrelsen vikten av att all lärarutbildning är adekvat utformad i förhållande

till yrkesutövningens krav. Med universitetens nuvarande studieorganisation

är det — bl. a. på grund av den bristande överensstämmelsen mellan de

akademiska examensämnena och skolans ämnen — i många fall svårt för den

blivande läraren att på ett rationellt sätt anpassa de akademiska studierna till

de framtida yrkesbehoven. De synpunkter överstyrelsen framför på hur dessa

svagheter skulle kunna avhjälpas sammanfaller i det stora hela med och kompletterar

vad GU anfört härom. Särskilt betonas att samarbetet mellan universitet

och skola vid uppläggningen av studieplaner och vid undervisningens utformning

måste börja på ett betydligt tidigare stadium än när studieplanerna

skall fastställas. Skolöverstyrelsen understryker vidare värdet av en enhetlig

s. 463 Kontrollera mot PDF

463

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

teoretisk-praktisk utbildningsgång uppbyggd i god samverkan mellan universitet

och lärarhögskola och betonar vikten av att de olika lärarkategorierna, oberoende

av var de eljest erhåller sin ämnesteoretiska eller fackmässiga skolning,

erhåller en reguljär pedagogisk-metodisk och praktisk lärarutbildning. Den bör

så långt möjligt bli gemensam för olika kategorier och anordnas på ett sådant

sätt, att den bidrar till att stärka yrkesgemenskapen. Överstyrelsen utgår därför

från att den praktiska lärarutbildningen organiseras på sådant sätt att skolväsendet

får avgörande inflytande på dess innehåll och utformning.

1960 års lärarutbildningssakkunniga diskuterar bl. a. frågan om utbildningstiden

för det framtida gymnasiets lärare. De sakkunniga anser sig ha funnit att

studietiden i en rad ämneskombinationer, som betraktas som nödvändiga, ligger

betydligt över de tre år GU räknat med för den ämnesteoretiska delen av

adjunktsutbildningen. Särskilda svårigheter bedömes ämnena naturvetenskap

och samhällskunskap erbjuda. De sakkunniga finner det nödvändigt räkna med

en studietid på fyra år.

Även SACO och Läroverksläramas riksförbund anser att studietiden bör vara

fyra år. SACO betonar värdet av att lärarutbildningen göres målinriktad. Organisationerna

framhåller vidare att lärarutbildningen bör förläggas till universiteten

och ansvaret för fastställandet av studieplanerna åvila universitetskanslern

ensam.

Skolöverstyrelsen biträder i stort GU:s förslag angående fortbildning

av lärare, såväl den övergångsvisa som den permanenta. Den övergångsvisa mer

omfattande fortbildningen av lärare i vissa ämnen, vilken nödvändiggörs av

genomgripande förändringar i dessa ämnens innehåll, har enligt överstyrelsen

närmast karaktären av omskolning, även om det inte är fråga om omskolning

från ett yrke till ett annat. Den blir i första hand aktuell under genomförandeperioden

men måste sannolikt i begränsad omfattning fortlöpa under relativt

lång tid. Den organisation för permanent lärarfortbildning, som sedan några år

är under uppbyggnad, bör i görligaste mån användas även för fortbildningen

under övergångstiden. En utbyggnad av konsulentorganisationen kommer att

möjliggöra en samordning av studiedagsverksamhet och kvällskurser. En viss

förstärkning av fortbildningsorganisationen är nödvändig framhåller skolöverstyrelsen.

Ökningen av antalet fortbildningskonsulenter kan stanna vid i genomsnitt

tre per län.

Vad beträffar utarbetande av lämpligt material för fortbildning biträder överstyrelsen

GU:s uppfattning, att bl. a. för detta ändamål avsedda arbetsgrupper

bestående av lärare och representanter för branschorganisationer bör på lämpligt

sätt knytas till verket. Beträffande fortbildningsverksamheten instämmer överstyrelsen

i GU:s uppfattning, att denna skall administreras helt genom överstyrelsens

försorg men givetvis i nära samarbete med bl. a. universitetskanslersämbetet.

Skolöverstyrelsen framhåller att omfattningen och utformningen av verksam
-

s. 464 Kontrollera mot PDF

464

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196

heten inte kan bestämmas utan ingående analys av behoven och meddelar att

överstyrelsen redan inlett arbetet härmed. Överstyrelsen delar GU:s uppfattning

att strävan bör vara att i möjligaste mån undvika ett undandragande av lärare

från undervisningen under övergångstiden.

I stället för att, som GU, förutsätta att genomgången fortbildningskurs göres

till förutsättning för erhållande av ordinarie tjänst eller för transport till annan

tjänst, föreslår överstyrelsen att fortbildningen ger företräde vid tjänstetillsättning

eller transport utan att dock vara ett formellt behörighetskrav.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför beträffande mer omfattande fortbildning

bl. a. följande.

GU föreslår, att särskilda brevkurser kompletterade med feriekurser i stor

utsträckning bör komma till användning. Läraren behöver då icke befrias från

den löpande undervisningen utan kan tillägna sig kompletterande kunskaper

vid sidan om densamma. Överstyrelsen har erfarenhet från den av ämbetsverket

bedrivna lärarutbildningen att detta är en framkomlig väg. Erfarenheterna från

denna utbildning är goda.

Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att i samband med den nu

företagna löneregleringen för skolledare och lärare vid kommunala och landstingskommunala

yrkesskolor uttryckligen stadgats skyldighet för ordinarie och

extra ordinarie lärare att deltaga i fortbildning, som överstyrelsen eller efter dess

bemyndigande annan skolmyndighet anordnar.

Det är givet, att gymnasiets lärare kan aktualisera sina kunskaper på andra

sätt än genom fortbildningskurser av olika slag. Genomgången fortbildning bör

alltså ej krävas för erhållande av ny tjänst. Överstyrelsen anser däremot att

genomgångna fortbildningskurser av större omfattning bör tillmätas ett meritvärde

vid tillsättande av tjänster.

Humanistiska fakulteterna i Lund och i Stockholm ifrågasätter lämpligheten

av att den permanenta fortbildningen administreras av skolöverstyrelsen. Man

anser det nödvändigt att samråd äger rum mellan universiteten och skolöverstyrelsen

men förordar att fortbildningen omhänderhas av universiteten.

Humanistiska fakulteten i Göteborg vill, såsom ett alternativ till GU:s förslag

om feriekurser och korrespondenskurser, föreslå, att universiteten, där lokalerna

vanligen ej utnyttjas sommartid och där undervisningsmateriel i form av litteratur,

kartor, laboratorieutrustning m. m. redan finns, anförtros fortbildning i

form av sommarkurser genom frivilliga insatser av akademiska lärare och gymnasielektorer.

SACO anser att GU:s förslag medför behov av en omfattande omskolning av

lärare. I egenskap av arbetsgivare måste samhället betala denna omskolning.

Organisationen erinrar vidare om situationen för icke-ordinarie lärare och studerande,

som för närvarande befinner sig under utbildning, vilken inte längre

kommer att vara adekvat mot bakgrund av det nya gymnasiets målsättning.

SACO är av uppfattningen, att även dessa kategorier under fullgoda ekonomiska

förhållanden måste få komplettera sin redan erhållna utbildning. Organisationen

anser vidare att fortbildningen inte skall förläggas under skolöverstyrelsen.

TCO anser att informationen och fortbildningen bör meddelas lärarna på

s. 465 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 465

tjänstetid samt framhåller det angelägna i att skolmyndigheterna på alla sätt

underlättar för lärarna att skaffa sig den kompletterande utbildningen. Verksamheten

bör baseras på frivilligt deltagande.

Läroverkslärarnas riksförbund finner det angeläget att fortbildningen kommer

till stand så snart som möjligt. Belastningen på de kompetenta lärarna, huvudlärarna

och institutionsföreståndarna kan bli alltför stor om möjligheter till omskolning

och fortbildning inte tillhandahålles i nödvändig utsträckning.

Beträffande åtgärder mot lä rarbristen instämmer 1960 års lärarutbildningssalckunniga

i GU:s förslag om anlitande i undervisningen av assistenter och

lärarbiträden i syfte att befria kvalificerad lärarpersonal från mera rutinbetonade

lärarsysslor. De sakkunniga medger även behovet av speciallärare men

framhåller risken för brister i fråga om enhetlighet, planering och målinriktning

med en sådan anordning.

Skolöverstyrelsen anser att assistenterna bör införas som en permanent del av

gymnasiernas personal samt att deras användning bör försöksvis prövas även i

andra ämnen än de tekniska för att minska behovet av fullt utbildade lärare.

Tekniska läroverkens lärarförbund anser det inte pedagogiskt lämpligt att på

gymnasiestadiet skilja de teoretiska momenten från räkneövningar och laborationer

på sådant sätt att undervisningen kan fördelas på lärare med olika kompetens.

Frågan om befattningshavarnas ställning vid kommunalisering

av de statliga gymnasierna har berörts av ett flertal remissinstanser,

vilka regelmässigt förutsätter att uppkommande problem kommer att

bli föremål för förhandlingar mellan berörda parter.

Skolöverstyrelsen understryker att samma anställnings- och avlöningsbestämmelser

bör gälla för personal vid gymnasiet som för motsvarande personalgrupper

vid övriga kommunala skolor. Liksom GU anser överstyrelsen, att lärarna

icke skall vara anställda vid viss skolenhet utan vid gymnasiet i kommunen,

men vill dock beträffande adjunktstjänsternas anknytning till viss skolform

ifrågasätta ändamålsenligheten av en sådan bindning. Kommunerna kommer

nämligen att hos sig ha anställda adjunkter vid en rad olika skolformer — gymnasiet,

fackskolan, grundskolan, yrkesskolan och under en övergångstid även

avvecklingsskolor — med från år till år varierande lärarbehov. Överstyrelsen

anser med hänsyn härtill att det bör övervägas huruvida det inte är tillräckligt

att adjunktstjänsterna ledigförklaras med placering tills vidare vid viss skolform

och skolenhet.

SACO, Tekniska läroverkens lärarförbund och Läroverkslärarnas riksförbund

är av den uppfattningen, att tillsättning av ordinarie lärare liksom tidigare skall

ske genom fullmakt oavsett kommunaliseringcn. Sistnämnda förbund anför vissa

principiella skäl mot förordnandet som anställningsform, vilka anknyter till

denna anställningsforms innehåll i nuläget. Organisationen fortsätter:

s. 466 Kontrollera mot PDF

466 Kunijl. Maj:ts proposition nr 171 år 196 h

Därtill har nu kommit ytterligare en omständighet som enligt förbundets

uppfattning gör förordnandet till en absolut oacceptabel anställningsform för

gymnasiets lärare.

I ett lagförslag som utarbetats inom civildepartementet (»De offentliga tjänstemännens

förhandlingsrätt», SOU 1963:51) föreslås nämligen vissa väsentliga

förändringar rörande anställningsformerna. Bestämmelsen om tjänstemans oavsättlighet

skall utgå ur regeringsformen (utom beträffande domare) och de

offentliga tjänstemännens anställningsförhållanden skall regleras genom särskilda

förordningar, en »lag om statens tjänstemän» samt cn »lag om vissa kommunaltjänstemän».

Av specialmotiveringarna till den förra lagen framgår att tjänsteman som

tillsatts genom fullmakt skall åtnjuta samma rättsskydd som tidigare, men den

som tillsatts genom förordnande kan efter skriftlig uppsägning skiljas från tjänsten.

Visserligen heter det att uppsägning må ske endast om det föreligger ett

objektivt godtagbart skäl för åtgärden. Men även med denna lilla spärr innebär

förändringen av innehållet i anställningsformen förordnande en så allvarlig försämring,

att den ännu mindre än tidigare lämpar sig för gymnasiets ordinarie

lärare. Denna lärarkår skulle genom en så otrygg anställningsform komma i ett

mycket starkt beroende av de lokala och regionala myndigheter, som kan utöva

avgörande inflytande över anställningens varaktighet. Den vaga formuleringen

»objektivt godtagbart skäl» ger inte någon trygghet åt lärarna. Genom att frågor

om formerna för entledigande i förslaget till förhandlingsrätt undandragits

personalorganisationernas inflytande finns det inte heller någon möjlighet för

lärarna att genom förhandlingar få fram en betryggande utfyllnad av den allmänna

klausulen »objektivt godtagbart skäl». Denna utfyllnad kommer av allt

att döma att ske genom den praxis som efterhand utbildas vid vederbörande

myndigheters utövning av sin rätt att entlediga lärare genom skriftlig uppsägning.

Anställningsformen förordnande kommer alltsa att utsätta gymnasiets

lärare för risker i form av godtycke och oenhetlig entledigandepraxis.

TCO anser att vad lärarna beträffar en kommunalisering av gymnasiet har

mera formell än reell innebörd, eftersom nuvarande avlönings- och pensionsbestämmelser

skall gälla liksom skolstadgans bestämmelser om lärarnas allmänna

åligganden. De förändringar GU föreslår i fråga om tillsättning och anställning

av lärare synes organisationen följdriktiga och kanske även nödvändiga.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet erinrar om de manga

komplicerade frågor beträffande gymnasiets personal, som en kommunalisering

medför, men förutsätter att dessa frågor skall lösas efter förhandlingar mellan

berörda parter.

Läroverkslärarnas riksförbund avstyrker GU:s förslag att rektor inte längre

skall vara undantagen från de disciplinära bestämmelserna i 28 kap. 1 § 1 mom.

skolstadgan.

7.1.3.2 Fackskolan

FU:s huvudprincip att man bör motverka tillkomsten av särbestämmelser

för lärarpersonalen vid fackskolorna

har flertalet remissinstanser, som yttrat sig i frågan, anslutit sig till.

s. 467 Kontrollera mot PDF

467

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

\ad beträffar fackskolans lärarkategorier råder delade meningar om lektorstjänster

skall inrättas eller ej. Bl. a. skolöverstyrelsen samt ett antal

länsstyrelser ansluter sig till FU:s förslag att ej inrätta lektorat medan bl. a.

överstyrelsen för yrkesutbildning, SACO och Läroverksläramas riksförbund förordar

att sådana tjänster inrättas för att ernå samma kvalitet på undervisningen

som i gymnasierna.

Kompetenskravet för adjunktstjänster bör enligt flertalet remissinstanser,

i överensstämmelse med FU:s förslag, motsvara kravet för adjunkter

vid det nya gymnasiet.

Skolöverstyrelsen förordar emellertid att slutligt ställningstagande i fråga om

behörighetskraven för adjunktstjänst vid fackskolan liksom vid gymnasiet skall

uppskjutas till dess lärarutbildningssakkunniga framlagt sitt förslag. Överstyrelsen

framhåller vidare att mindre fackskolor kan få stora svårigheter att bemästra

sina lärarproblem, om möjlighet inte finns till intim samverkan med

andra skolformer. Samverkan med gymnasiet erbjuder därvidlag inga problem,

anser överstyrelsen, medan det är nödvändigt att vid organiserandet av lärartjänster

vid skolenhet bestående av fackskola och grundskola hänsyn tas till

fackskolans behov på sådant sätt att undervisningen kan bedrivas med lärare,

som äger goda magisterkunskaper i det eller de ämnen, vari de skall undervisa

i fackskolan.

Läroverksläramas riksförbund kan icke dela FU:s uppfattning att adjunktstjänsterna

bör kunna omfatta upp till tre ämnen utan förordar att de omfattar

två ämnen. Förbundet framställer krav på övergångsbestämmelser, som gör det

möjligt för adjunkter med nuvarande gymnasiekompetens att få behörighet till

adjunktstjänst på fackskola.

TCO finner såväl principiella som praktiska skäl tala för att lärarfrågan för

fackskolan bedöms inte enbart med hänsyn till gymnasiets behov utan även med

hänsyn till hur lärarfrågorna kommer att lösas i motsvarande ämnen inom yrkesskolan.

TCO erinrar härvid om att i yrkesskolan finns inrättade ordinarie

adjunktstjänster för folkskollärare med fyra akademiska betyg samt även ordinarie

ämneslärartjänster för folkskollärare med vidareutbildning. TCO föreslår

att folkskollärare med adjunktskompetens ges behörighet för tjänst i fackskola,

att övergångsvis adjunkt av angivet slag vid avvecklingsskola ges möjlighet till

överflyttning till motsvarande tjänst vid fackskola i kommunen samt att bl. a.

vidgad användning av ämneslärare med folkskollärarexamen övervägs inom

lärarutbildningssakkunniga.

Universitetsmyndigheterna biträder i huvudsak FU:s förslag om adjunktskompetensen.

Beträffande kompetenskravet för lärare i ekonomiska ämnen

bryter sig meningarna mellan en uppfattning i linje med FU:s förslag, som för

behörighet kräver akademisk examen, och en annan, som anser att även gym
-

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k

nasieekonomer bör kunna ifrågakomma. FU:s uppfattning delas av bl. a. skolöverstyrelsen,

handelshögskolan i Göteborg och Sveriges handelsgynmasiers riksförbund.

Ställningstagandena motiveras huvudsakligen med hänsyn till faekskolans

nivå och inriktning samt med att de stora kraven på snabb anpassning

till aktuella situationer på arbetsmarknaden ställer förhållandevis höga krav

på lärarnas kompetens och förmåga att följa aktuella ändringstendenser. Skolöverstyrelsen

framhåller att, i den mån gymnasieekonomer måste anlitas, måste

deras utbildning kompletteras med påbyggnadskurser i ekonomiska ämnen. Överstyrelsen

understryker vidare värdet av praktisk erfarenhet från näringslivet

och menar att denna bör få tillgodoräknas som en avsevärd merit vid tillsättningen

av tjänster.

Överstyrelsen för yrkesutbildning, TCO och Svenska yrkesskolföreningen

anser att gymnasieekonomerna efter av utredningen föreslagen vidareutbildning

kommer att bli mycket lämpliga lärare.

TCO vänder sig principiellt mot anordningen att tillfälligt utbilda lärare utan

att ge dem garantier för fortsatt anställning inom den skolform, för vilken de

fått utbildning. Organisationen anser att även gymnasieekonomer med erfarenhet

av undervisning inom yrkesskolan eller liknande på vissa villkor bör kunna

ges dispens och erhålla ämneslärartjänst i fackskola. TCO hävdar vidare att.

generell behörighet till sådan tjänst skall ges ämneslärare med folkskollärarexamen

och med vidareutbildning i handelsämnen. Slutligen bör för dessa lärare

skapas möjligheter att genom akademiska studier i närbesläktade ämnen förvärva

behörighet till adjunktstjänst.

Överstyrelsen för yrkesutbildning erinrar om att fackskolan kommer att ersätta

bl. a. vissa handelskurser, där gymnasieekonomer tjänstgör och har nått

mycket goda resultat. Lärare med denna utbildning tjänstgör också, förutom

vid grundskolans högstadium, vid kurser inom yrkesskolor på vad som kan betecknas

som gymnasiestadier. Överstyrelsen anser inte att det finns fog för att

endast övergångsvis anlita dessa lärare. De bör ha sin givna plats i organisationen

även framdeles.

Enligt samarbetsnämnden för socialinstituten bör socionomer kunna användas

som lärare, inte endast övergångsvis, i ämnen som socialkunskap och förvaltning

ävensom samhällskunskap och företagsekonomi. Genom den förstärkning

av socionomutbildningen som kommer att genomföras får nämligen det

kunskapsmässiga och ämnesteoretiska stoffet en större omfattning och utbildningen

en klart högskolemässig karaktär.

Civilingenjörsexamen eller teknologie magisterexamen skall enligt ELI vara

normalt kompetenskrav för adjunkter i tekniska ämnen.

Liksom i fråga om gymnasieekonomer då det gäller ekonomiska ämnen

bryter sig här meningarna angående möjligheten för gvmnasieingenjörer att

erhålla ordinarie tjänster. Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för de tekniska högskolorna

liksom lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och vid

s. 469 Kontrollera mot PDF

469

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

Chalmers tekniska högskola samt Tekniska läroverkens lärarförbund delar FU:s

uppfattning. Överstyrelsen för yrkesutbildning, TCO och Svenska yrkesskolföreningen

anser att gymnasieingenjörer med fördel kan komma till användning på

ordinarie lärartjänster och åberopar i huvudsak samma skäl som anförts för att

gymnasieekonomer borde komma i fråga till motsvarande tjänster i ekonomiska

ämnen.

hU har föreslagit att för övningslärare skall gälla de kompetenskrav

som nu är uppställda för sådana lärare vid gymnasium och vid grundskolans

högstadium. Denna uppfattning delas av det övervägande antalet av remissinstanser,

som yttrat sig häröver. TCO vänder sig liksom i sitt yttrande över GU

mot indelningen av de olika ämnena i kategorier och anser att också övningsämnena

bör betecknas som läroämnen. Även Läroverksläramas riksförbund

framhåller som sin principiella uppfattning, att det särskiljande av övningsämnen,

som kommer till stånd genom denna speciella gruppbeteckning, inte är

önskvärd och förordar närmare utredning av denna fråga. Beträffande undervisning

i konsumentkunskap erinrar förbundet om de värdefulla lärarkrafter,

som nu finns i de praktiska realskolorna på befattningar som lärare i hemkunskap

och textilslöjd. Dessa lärare bör beredas möjligheter att ställa sina kunskaper

och sin lärarerfarenhet till fackskolornas förfogande.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till FU:s förslag att lärarutbildningssakkunniga

får i uppdrag att utreda frågan om bl. a. den framtida lärarutbildningen

för fackskolan. Vidare biträder överstyrelsen uppfattningen, att

fortbildning av fackskolans lärare bör ske inom den organisation, som är

under uppbyggnad för lärare inom grundskolan och gymnasiet. Viss förstärkning

av organisationen med speciella konsulenter kommer emellertid att bli nödvändig.

De personalorganisationer, som yttrat sig över fortbildningens problematik,

framför i huvudsak samma synpunkter, som på motsvarande fråga för gymnasiets

del. 1960 års lärarutbildningssakkunniga förklarar sig beredda att, därest

de får detta uppdrag, framlägga förslag även i denna fråga.

Med anledning av FU:s förslag beträffande överflyttning av a v v e c klingsskolornas

lärare i läroämnen till fackskola eller grundskola anför

skolöverstyrelsen bl. a. att — ehuru fackskolan icke utgör en ombildning av de

kommunala flickskolorna och de praktiska kommunala realskolorna — överstyrelsen

likväl är ense med FU om lämpligheten att, utan ansökningsförfarande,

överföra lärare från avvccklingsskolorna till fackskolorna, varigenom dessa redan

från början erhåller ett antal ordinarie lärare och samtidigt ett delvis besvärligt

omplaceringsproblem i huvudsak kan lösas. De seminarieutbildade ämneslärarinnorna

utgör en relativt liten kategori, som till största delen kommer att pensioneras

inom ett årtionde. Överstyrelsen finner det ändamålsenligt att de genom

s. 470 Kontrollera mot PDF

470

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196.''/.

en övergångsbestämmelse erhåller möjlighet att övergå till tjänster vid fackskola.

De ordinarie ämneslärarna i hemkunskap och sömnad, som har en högre

iönegradsplacering än motsvarande övningslärare, synes böra före övningslärarna

få sin tjänstgöring förlagd till fackskolorna. De angivna övergångsbestämmelserna

bör enligt överstyrelsen gälla endast för lärare vid avvecklingsskola, som

innehar ordinarie tjänst. Överstyrelsen biträder FU:s förslag till lösning av

lärarfrågorna i samband med avvecklingen av vissa kommunala och landstingskommunal

yrkesskolor.

Läroverkslärarnas riksförbund framhåller betydelsen av att frågorna rörande

avvecklingsskolornas lärare får en god lösning och anser att situationen för dessa

lärargrupper kräver, att de av FU föreslagna övergångsbestämmelserna kompletteras

i bl. a. följande avseenden. Ämneslärarinnor eller ämneslärare vid avvecklingsskola,

som enligt förbundets förslag bereds möjlighet att överflytta

till fackskola efter individuell prövning, bör ges ordinarie tjänst vid fackskolan.

Icke ordinarie lärare vid avvecklingsskola bör kunna överföras till motsvarande

icke ordinarie anställning vid fackskola, om läraren i fråga om teoretisk utbildning

är behörig till icke ordinarie tjänst vid fackskola.

Kretsen av berörda avvecklingsskolor bör enligt förbundets uppfattning vidgas

till att även omfatta de statliga realskolorna. Förbundet anser vidare att

de av FU föreslagna bestämmelserna om möjlighet till övergång till fackskola

bör uppmjukas så till vida, att övergång bör få ske mellan respektive skolor över

kommungränserna, om den mottagande kommunen inte har något att invända

häremot.

I de fall då lärare i praktiska läroämnen vid en avvecklingsskola överflyttas

till en tjänst som övningslärare vid annan skola bör de få bibehålla den undervisningsskyldighet

de haft vid avvecklingsskolan.

Sveriges skoldirektörsförening betonar nödvändigheten av att, så långt möjligt,

sådana övergångsbestämmelser utfärdas och liberalt tillämpas, att fackskolan

kan tillgodogöra sig erfarenheten hos de lärare, som längre tid tjänstgjort

på det åldersstadium, som fackskolan kommer att omfatta. Svenska lcommnnjörbundet

och Svenska stadsförbundet framför liknande synpunkter.

Ett flertal remissorgan framhåller vikten av att information rörande

fackskolan ges till alla befattningshavare, som berörs av den nya skolformens

införande. Skolöverstyrelsen understryker, att informationsåtgärder bör

vidtas på ett tidigt stadium för att möjliggöra för skolstyrelser och länsskolnämnder

att informera personalen om planerade förändringar.

s. 471 Kontrollera mot PDF

471

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964-

7.2 Bibliotekarier, vaktmästare in. fl.

7.2.1 Gymnasieutredningen

7.2.1.1 Bibliotekarier (GU 15.3.1)

GU betonar att biblioteket har mycket betydelsefulla funktioner i det nya

gymnasiet (GU 16.4.2). Bibliotekariens arbetsuppgifter kan i huvudsak uppdelas

i bibliotekstekniska och pedagogiska uppgifter. Enligt GU:s mening är de

ekonomiska och personella resurser som nu står till förfogande inte tillräckliga

för att kunna lösa de föreslagna uppgifterna,

GU finner att en jackutbildad bibliotekarie bör ha de största förutsättningarna

att sköta de bibliotekstekniska uppgifterna. Den generella undervisningen i

bibliotekskunskap bör ankomma på den fackutbildade bibliotekarien.

Vidare erinras om att i ett antal kommuner skolväsendets biblioteksfrågor

lösts på sådant sätt att avtal ingåtts mellan skolstyrelsen och ortens bibliotek,

innebärande att det senare ställt fackutbildad personal till skolans förfogande

mot särskild ersättning. GU rekommenderar att sådant samarbete genomföres på

alla gymnasieorter (GU 15.3.1.2).

Enligt skolstadgan beslutar en biblioteksnämnd vid skolan om bokinköp. I det

nya gymnasiet bör enligt GU:s förslag för bokanskaffningen utses en rådgivande

nämnd, bestående av, förutom skolans bibliotekarie, en representant för varje

lärokurs i gymnasiet (GU 15.3.1.3).

Som underlag för beräkningar av kostnaderna för biblioteksverksamheten anger

GU ett basbelopp av 3 000 kr. per skolenhet och ett rörligt belopp av åtta kr.

per elev (GU 15.3.1.4).

7.2.1.2 Vaktmästare (GU 15.3.2)

Med hänsyn till att GU föreslår en kommunalisering av gymnasiet och att

behovet av vaktmästare, maskinister och värmeskötare varierar beroende på

gymnasieanläggningens lokalförhållanden anser GU att generella normer inte

bör uppställas. Vederbörande kommunala myndighet bör från fall till fall pröva

behovet.

7.2.1.3 Tekniska biträden (GU 15.3.3)

GU framhåller att det erfordras specialister för skötsel, underhåll och reparationer

av materielen m. m. på bl. a. gymnasiernas institutioner för naturvetenskapliga

och tekniska ämnen. Dessa arbeten bör enligt GU:s åsikt inte utföras

av lärare utan av personal med lämplig utbildning. I nuvarande tekniska gymnasier

finns för dessa uppgifter ett 50-tal institutionstekniker. Vid de övriga

gymnasieformerna finns inte någon sådan personal (GU 15.3.3.1).

s. 472 Kontrollera mot PDF

472

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964

GU framhåller att ökning av antalet institutionstekniker innebär att lärarnas

arbetsinsats kan utnyttjas rationellare (GU 15.3.3.2).

Vid sina överslagsberäkningar av behovet av institutionstekniker skiljer GU

på skolenheter med enbart 3-årig studiegång och på gymnasier med fullständig

teknisk lärokurs. GU framhåller samtidigt att samordning mellan gymnasium

och fackskola inte i och för sig ökar institutionsteknikerbehovet, i den mån ej

dubblering sker av laboratorierna, vilket normalt inte blir erforderligt.

GU uppskattar behovet av institutionstekniker till totalt 275 tjänster. Utgår

man från att för närvarande en vaktmästare per skola till hälften utnyttjas för

institutionsvård vid de allmänna gymnasierna innebär detta en ökning av organisationen

med omkring 140 tjänster. Ökningen kan till övervägande del anses

sammanhänga med gymnasieväsendets expansion och förändrade struktur.

GU framhåller att inrättandet av tjänster för institutionstekniker kommer att

vara en kommunal uppgift och att behovsberäkningarna endast är att betrakta

som ett underlag för de kommunala myndigheternas bedömning av frågan (GU

15.3.3.3).

7.2.1.4 Huvudmannaskapet (GU 18.2.1.2 och 18.2.1.3)

Liksom för lärarna (jfr 7.1.1.7) innebär kommunaliseringen för övriga befattningshavare

en överföring till kommunal tjänst. Förändringen för sistnämnda

personalkategori föreslås emellertid bli av annat slag än för lärarna. GU föreslår

att de statliga bestämmelserna inte skall bibehållas och förutsätter att för

såväl löneplansanställd personal — vaktmästare, institutionstekniker, biträdespersonal

— som för den enligt kollektivavtal anställda personalen anställnings-,

avlönings- och pensionsförhållanden skall regleras genom kommunala bestämmelser

och avtal och att statliga myndigheter ej skall ha att ta befattning med

denna personalgrupp vid de kommunaliserade gymnasierna lika litet som med

motsvarande personal vid det kommunala skolväsendet i övrigt (GU 18.2.1.2).

GU framhåller att omläggningen aktualiserar vissa övergångsfrågor vilka bör

lösas genom förhandlingar mellan staten, kommunerna och personalorganisationerna

(GU 18.2.1.3).

7.2.2 Fackskoleutredningen

7.2.2.1 Bibliotekarier (FU s. 219 f.)

FU framhåller att stora krav kommer att ställas på fackskolornas bibliotek

och bibliotekens resurser. I en av kommunförbunden gjord undersökning av den

kommunala biblioteksverksamheten har redovisats att rationaliseringsvinster

kan göras genom att även inom skolväsendet utnyttja specialutbildad arbetskraft

för bibliotekstekniska göromål. Eftersom den utbildade lärarkraften i första

hand bör utnyttjas för sina egentliga undervisningsuppgifter, framhåller FU att

s. 473 Kontrollera mot PDF

473

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

hd- eller deltidsanställd bibliotekspersonal bör utnyttjas för huvuddelen av

arbetsuppgifterna vid skolbiblioteken.

FU erinrar om att biblioteksverksamheten numera är en helt kommunal

angelägenhet och att det därför närmast ankommer på de kommunala myndigheterna

att organisera denna verksamhet vid fackskolorna. Förläggs fackskola

till skolenhet med annan skolform, bör fackskolan vara representerad i en rådgivande

nämnd för bokanskaffning.

För fristående fackskola beräknar FU kostnaden för biblioteksverksamheten

till 3 000 kr. per skolenhet och åtta kr. per elev.

7;2.2.2 Vaktmästare och tekniska biträden (FU s. 220)

FU understryker behovet av vaktmästarpersonal och institutionstekniker vid

fackskolan samt framhåller att denna fråga bör lösas i samband med behandlingen

av liknande personalfrågor i andra gymnasiala skolformer.

7.2.3 Yttranden

7.2.3.1 Gymnasiet

GU:s förslag angående biblioteksorganisationen har rönt ett

mycket positivt mottagande. De invändningar som framförts avser främst omfattningen

av bibliotekspersonalen.

Skolöverstyrelsen anmäler att frågan om bibliotekarier kommer att behandlas

i annat sammanhang, nämligen vid ställningstagandet till den utredning om

skolbibliotekariernas utbildning, som verkställts på uppdrag av överstyrelsen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker att det är nödvändigt att

biblioteken i det nya gymnasiet utnyttjas på ett mera intensivt sätt än som nu

sker och uttalar sig generellt för att annan personal än lärare får vidgad användning

i skolan och därmed möjliggör för de senare att ägna sig åt sina

huvuduppgifter.

Statskontoret framhåller att studierna i gymnasium — liksom i fackskola —

fordrar tillgång till välförsedda bibliotek med god service i form av bibliotekspersonal.

Statskontoret fortsätter: I

I sitt yttrande över betänkandet Grundskolan framhöll statskontoret i huvudsak

följande:

Det är måhända rimligt med heltidsanställda bibliotekarier vid större skolenheter

och det blir då fråga om införandet av ett nytt slag av tjänster vid

skolorna. Vid mindre skolor torde detta dock knappast vara tänkbart. Här blir

man tvungen att använda det andra sättet med inräkning av bibliotekstjänstgöringen

i lärartjänstgöringen, varvid riktlinjer behövs för avvägningen av de

olika slagen av tjänstgöring mot varandra.

Då lösningen av bibliotekariefrågan är av stor vikt för att upprustningen av

biblioteken skall ge det önskade resultatet — vilket är en förutsättning för den

pedagogiska reformen — vill statskontoret framhålla nödvändigheten av att

s. 474 Kontrollera mot PDF

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

framförda förslag kompletteras med en utredning om bibliotekariernas anställningsförhållanden

och en beräkning av vad detta skulle kosta stat och kommun.

Skolöverstyrelsen har under 1963 genomfört en utredning om skolbibliotekarieutbildningen

jämte några därmed sammanhängande frågor.

Då någon utredning enligt statskontorets förslag i yttrandet över grundskolebetänkandet,

enligt uppgift från skolöverstyrelsen, ännu icke presenterats, föreslår

statskontoret att den i yttrandet föreslagna utredningen genomföres samt

att gymnasiernas och fackskolornas bibliotekariefråga därvid även beaktas.

SECO poängterar, att det är av stor vikt att alla elever göres hemmastadda

på biblioteket, så att detta blir en central och aktiv del av skolan samt

anser att eleverna bör ha representanter i den föreslagna biblioteksnämnden.

SACO och Läroverkslärarnas riksförbund föreslår att en heltidsanställd bibliotekarie

anställes per 700 elever samt att en särskild tjänst inrättas för lektor med

uppgift att svara för den pedagogiska verksamheten vid gymnasiebiblioteket.

Biblioteksnämnden bör därjämte enligt riksförbundets mening medverka till

att biblioteket fungerar som serviceorgan åt lärare och elever.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet konstaterar med tillfredsställelse

GU:s positiva inställning till samarbete mellan skolbibliotek och

kommunbibliotek och stadsfullmäktige i Örebro redovisar goda erfarenheter av

samarbete mellan stadsbiblioteket och skolbiblioteken, som bl. a. inneburit att

stadsbiblioteket kommit att svara för bibliotekstekniska arbetsuppgifter.

Skolöverstyrelsen delar i fråga om vaktmästarna GU:s uppfattning att

det bör ankomma på vederbörande kommunala myndighet att från fall till fall

pröva behovet av vaktmästare.

Flertalet remissinstanser instämmer häri medan några bl. a. Läroverkslärarnas

riksförbund föreslår att det genom centralt utfärdade normer anges i vilken

omfattning vaktmästarbefattningar skall inrättas.

Skolöverstyrelsen liksom flertalet remissinstanser instämmer helt i GU:s

uppfattning, att tekniska biträden bör finnas i gymnasiernas naturvetenskapliga

och tekniska institutioner. Överstyrelsen finner det lämpligt, att

tjänster som institutionstekniker inrättas i den utsträckning GU rekommenderat.

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att det måste beaktas att övriga ämnen

genom utvecklingen mot ämnesrum och språklaboratorier redan nu försetts med

tekniska hjälpmedel av olika slag. Denna utveckling kommer att bli ännu mer

accentuerad genom GU:s förslag, varför det blir nödvändigt att inräkna även

dessa ämnens behov vid beräkningen av antalet tekniker vid skolan. Förbundet

anser att statliga normer skall finnas beträffande antalet institutionstekniker.

Tekniska läroverkens lärarförbund anser att flera institutionstekniker än vad

GU räknat med kommer att behövas.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser sig inte i sitt

yttrande behöva gå in på de svårbedömda personalfrågor, som en kommunali
-

s. 475 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964 475

sering av de statliga gymnasierna för med sig, men utgår från att överläggningar

kommer till stånd mellan förbunden och vederbörande statliga organ främst

beträffande den personal som i framtiden — i motsats till lärarna — kommer

att ha kommunalt reglerade löner och andra anställningsvillkor.

7.2.3.2 Fackskolan

Beträffande bibliotekarie, vaktmästare m. fl. för fackskolan

anser så gott som alla remissinstanser att dessa personalfrågor bör lösas efter

samma linjer som kommer att gälla för gymnasiet och hänvisar därför till sina

utlåtanden i samband med GU:s förslag.

7*3 Personal för elevvårdande uppgifter m, m.

7.3.1 Gymnasieutredningen

7.3.1.1 Skolkurator

GU understryker att elevvården inte får betraktas som en separat uppgift i

skolan. Den elevvårdande verksamheten är en integrerad del av de åtgärder, som

bör vidtas för att skolan skall uppnå ett gott resultat. Väsentliga arbetsuppgifter

bör därför åvila skolledare och lärare, särskilt klassföreståndaren. Hela elevvårdsprogrammet

kan emellertid inte läggas på dessa. Förutom expertis för rena expertfunktioner,

sasom medicinsk och psykologisk expertis samt yrkes- och

studieorienteringsexpertis, kan ytterligare personal behövas för elevvården i

skolan (GU 14.4.1).

GU påvisar att klassföreståndaren (GU 14.4.3.1) genom det nya gymnasiets

konstruktion kommer att få minskade möjligheter till kontinuerlig kontakt med

eleverna. GU finner det därför angeläget att klassföreståndare (liksom andra

med ansvar för elevvården) får hjälp av en speciell befattningshavare med

uPPgift att handlägga olika kurativa problem och att eleverna vid behov kan

vända sig till en sådan (GU 14.4.3.2).

GU framhåller i detta sammanhang att den personliga omvårdnaden av eleverna

i gymnasiet bör särskilt uppmärksammas med hänsyn till att ett icke

obetydligt antal elever förväntas bli inackorderade på skolorten. GU:s undersökningar

har vidare visat att åtskilliga studiemisslyckanden torde kunnat undvikas,

om skolans allmänna elevvårdande verksamhet haft större resurser. Studie-

och yrkesorienteringen medför vidare behov av ett omfattande förberedelseoch

organisationsarbete.

GU föreslår att skolkurator skall finnas vid varje skolenhet med gymnasium.

GU framlägger inte något förslag om behörighet och utbildning för clevvårdspersonalen

utan utgår från att dessa frågor uppmärksammas dels av lärarut
-

s. 476 Kontrollera mot PDF

476

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

bildningssakkunniga, dels i den utredning som arbetsmarknadsstyrelsen och

skolämbetsverken förordat i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 7 maj 1963 (GU

14.4.3.5).

7.3.1.2 Skolhälsovård (GU 15.4.2)

GU anser att en utbyggnad av skolhälsovården är angelägen samt framhåller

att behov föreligger av heltidsanställda skolsköterskor i skolor, där elevantalet

uppgår till 1 000. Bristen på läkare försvårar enligt GU:s uppfattning för närvarande

ett ytterligare utnyttjande av sådana inom skolväsendet. GU framhåller

vidare att hälsovården i många gymnasiekommuner liksom hittills bör organiseras

gemensamt för gymnasierna och grundskolan.

7.3.1.3 Studie- och yrkesorientering samt övrig elevvård (GU 15.4.3)

GU framhåller att underlag för tjänster som skolpsykolog och för specialbefattningar

inom studie- och yrkesorienteringen endast finns på de större

orterna. För mindre orter bör länsskolpsykologen kunna lämna erforderlig medverkan.

Vid genomförande av en av arbetsmarknadsstyrelsen uppgjord plan

bedömes efter hand tillfredsställande resurser för yrkesvägledningen uppkomma

på praktiskt taget alla gymnasieorter.

7.3.1.4 Personalorganisationen (GU 15.4.4)

GU finner att en kommuns elevvårdsorganisation på det gymnasiala åldersstadiet

skulle kunna vara utformad på följande sätt.

Skolkurator: Kuratorns arbetsuppgifter växer med antalet elever i skolan.

Arbetsmängden bör per elev och läsår beräknas till 3A ä 1 timme. Detta motsvarar

en halv kuratorstjänst per skolanläggning om 800—1 000 elever.

Skolläkare: Dennes mottagnings- och konferenstid beräknas till V4 ä V* timme

per elev vartannat läsår. Detta motsvarar närmast en heltidstjänst per 10 000

elever efter de normer som för närvarande gäller för skolläkartjänster.

Skolsköterska: En heltidstjänst bör inrättas per 1 000—1 200 elever.

Skolpsykolog: Arbetstiden för psykologen bör beräknas efter samma grunder

som för skolläkaren. Detta betyder en heltidstjänst per 10 000 elever.

Yrkesvägledare: Länsarbetsnämndens yrkesvägledare bör disponera omkring

Vs ä V2 timme per elev och läsår för samtal, konferenser, lektioner och utredningar.

Detta kan anses motsvara en heltidstjänst på 5 000 elever.

GU framhåller att den angivna elev vårdsorganisationen, särskilt i fråga om

skolkuratorer och skolpsykologer, är beräknad i underkant. En kraftigare utbyggnad

av elevvården anses dock knappast vara möjlig för närvarande med

hänsyn till bristen på personal med lämplig utbildning.

Antalet befattningshavare vid enbart gymnasium skulle, om deras arbetstid

sammanfördes till heltidstjänster, enligt GU:s beräkning motsvara följande antal

tjänster (avrundade tal) omkring 1970 vid en gymnasiefrekvens av 30 %.

s. 477 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

477

60 skolkuratorer

10 skolläkare

90 skolsköterskor

10 skolpsykologer

20 yrkesvägledare.

Någon rättvisande jämförelse med aktuella förhållanden anser GU inte möjlig

att göra.

7.3.2 Fackskoleutredningen

FU föreslår att slcolhålsovarden i fackskolan organiseras på samma sätt som i

grundskolan och gymnasiet (FU s. 221).

Beträffande skolpsykologtjänster ifrågasätter FU om inte GU beräknat för

stort elevunderlag (jfr 7.3.1.4) för inrättande av sådana tjänster. Med hänsyn till

den knappa tillgången på personer med kvalificerad utbildning finner dock FU

att någon mer personalkrävande organisation än GU föreslagit för närvarande

inte kan övervägas (FU s. 221).

Enligt FU kommer fackskolans behov av yrkes- och studievägledning att bli

relativt stort. Under första året bör såväl anlagsorientering som studievägledning

lämnas inför valet av gren och specialisering. Under sista året behövs främst i

den sociala fackskolan enskild yrkesvägledning. Vidare bör eleverna i fackskolan

få en omfattande arbetsmarknadsorientering.

Dessa uppgifter bör enligt FU:s mening omhänderhas av personal med särskild

utbildning. Personalbehovet beräknas till en heltidstjänst på 5 000 elever.

FU lämnar frågan öppen om dessa uppgifter skall åvila personal vid länsarbetsnämnden

eller deltidsanställd yrkesvalslärare. Dessa frågor bör utredas i samband

med den föreslagna översynen av yrkesvalsverksamheten inom skolväsendet

i stort. Under försöksverksamheten med fackskolor bör olika organisationsformer

prövas och FU föreslår att särskilda medel ställes till förfogande härför

(FU s. 222).

I fråga om skolkuratorer ansluter sig FU till GU:s förslag. Enligt FU är behovet

av skolkuratorer inom fackskolan lika stort som i gymnasiet (FU s. 222 f.).

FU framhåller slutligen att samtliga frågor som berör de elevvårdande arbetsuppgifterna

i vidaste mening inom skolväsendet är så komplicerade att de bör

göras till föremål för särskild utredning. Det anses lämpligast att dessa frågor

analyseras och övervägs i samband med nyssnämnda utredning om yrkesvägledningen

(FU s. 223).

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196\\

7.3.3 Yttranden

7.3.3.1 Gymnasiet

Klassföreståndarens svårigheter att klara sin uppgift framhålls av

några remissinstanser. Överstyrelsen för yrkesutbildning anför därvid:

Lärarens väsentliga uppgifter kommer emellertid att ligga på undervisningens

område. Huvuddelen av hans utbildning är också inriktad häremot. Han kan

icke ensam klara alla elevvårdande uppgifter. Klassföreståndare kommer förmodligen

inte — i alla händelser i de högre årskurserna — att på samma sätt,

som tidigare har skett, kunna ingripa i problemställningar av här aktuellt slag.

I organisationen måste alltså ävenledes ingå befattningshavare med direkta uppgifter

att handha elevvårdande uppgifter.

Läroverlcslärarnas riksförbund framhåller bl. a. att genomsnittsläraren ofta

känner sig föga kompetent att ge råd åt föräldrar och elever samt att det är

helt orimligt att tänka sig att klassföreståndaren skall svara för utredningar om

svårare elevvårdsfall; därtill behövs speciellt utbildat folk.

SECO anser att det nya gymnasiets differentiering medför att klassföreståndaren

i mindre grad kommer att kunna lära känna sina elever än tidigare samt

anför:

Det kan med fog hävdas att lärarna kommer att behöva mer tid åt att förbereda

lektioner och liknande på det nya gymnasiet än på det gamla. Samtidigt

kommer elevernas behov av kurativ handledning att öka starkt. Det torde även

förtjäna att påpekas att skolkuratorn genom den mellanställning han intar i förhållandet

lärare-elev, har speciell möjlighet att hjälpa den enskilde eleven.

GU:s förslag om inrättande av en befattning benämnd skolkurator

tillstyrkes nästan undantagslöst även om modifikationer ifrågasättes och tveksamhet

anmäles i vissa hänseenden särskilt beträffande det kvantitativa behovet.

Skolöverstyrelsen anför följande.

Med den utformning av undervisningen med bl. a. olika studiestödjande åtgärder,

som föreslagits för det nya gymnasiet, bör det vara varje lärares uppgift,

att ansvara för att olika slag av stöd och hjälp ges. Nu angivna uppgifter,

som hittills inte sällan varit en viktig del av skolkuratorns arbete, bör alltså i

det nya gymnasiet ankomma på varje lärare. Genom överläggningar med den

enskilde eleven samt med sina kolleger bl. a. inom klasskonferensens ram bör

läraren anpassa undervisningen till elevens behov och förutsättningar samt avväga

och föranstalta om olika stödåtgärder.

Hela den elevvårdande verksamheten är ett utpräglat lagarbete, som förutsätter

olika former av samarbete mellan skilda befattningshavare i skolan och

med olika samhällsorgan utanför denna. I detta lagarbete är det, som GU också

framhåller, angeläget att det bland skolans befattningshavare finns någon med

ansvar för att de studie- och yrkesorienterande uppgifterna genomförs på avsett

sätt.

s. 479 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 479

Skolöverstyrelsen förklarar vidare att skolkuratorn på ett klarare sätt än vad

som utsagts i GU:s förslag bör åläggas biträda rektor vid fullgörande av vissa

av dennes uppgifter samt att kuratorn bör svara för åtskilliga arbetsuppgifter

utöver de av GU angivna. Efter en utförlig genomgång av dylika uppgifter

uttalar överstyrelsen:

Vad som anförts särskilt i anslutning till arbetsuppgifter för en samordnande

befattning inom elevvården ådagalägger otvetydigt behovet av en befattning

tor ändamalet vid varje skolenhet med gymnasium och/eller fackskola. Till

bestridandet av kostnaderna bör statsbidrag utgå enligt de principer GU föreslagit.

Beträffande underlaget för sådan tjänst har GU föreslagit en halv kuratorstjanst

per skolanläggning om 800—1 000 elever. Med hänsyn till dels hittillsvarande

erfarenheter, dels vad ovan anförts om arbetsuppgifternas mer utvidgade

art och omfattning anser överstyrelsen att en heltidstjänst erfordras för

varje skolenhet om 1 000 elever.

Ifråga om befattningshavarens benämning syns skolkurator icke täcka det

verksamhetsområde, som här avses. Överstyrelsen har därför övervägt andra

förslag, av dessa tycks elevkonsulent bäst svara mot befattningshavarens verksamhet.

Socialstyrelsen biträder GU:s förslag om inrättande av kuratorsbefattningar.

Styrelsen förordar att utbildning vid socialinstitutets sociala gren skall vara

behörighetsvillkor för skolkurator, varjämte bör krävas viss fortbildning med

hänsyn till de speciella uppgifter som arbetet i skolan erbjuder.

Arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till GU:s uppfattning att man på gymnasiet

inte bör införa ett yrkesvalslärarsystem och tillstyrker sålunda förslaget

om kuratorer, som emellertid enligt styrelsens mening i första hand bör ha uppgifter

inom elevvården, Arkes- och arbetsmarknadsorienteringen bör åvila arbetsmarknadsverket

varvid kuratorn bör svara för yttre organisation, kontaktfragor

m. m. vid skolan. Arbetsmarknadsstyrelsen presenterar vidare vissa beräkningar

angående behovet av personal för arbetsmarknadsverkets yrkesvägledning.

Gymnasiereformen, fackskolans utbyggnad och yrkesvägledningen i

folkhögskolan skulle enligt styrelsens uppskattningar medföra ett successivt ökat

behov av befattningshavare från för närvarande ca 140 till ca 200 omkring 1970.

Medicinalstyrelsen anser inte att den elevvårdande verksamheten nödvändigtvis

behöver koncentreras till klassföreståndare och kurator. Den framhåller att

det är angeläget att eleverna får frihet att, när det gäller personlig rådgivning,

välja vem de vill uppsöka bland tillgängliga befattningshavare.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att all personal,

som sysselsätts med yrkesorientering i gymnasiet, bör tillhandahållas och

bekostas av länsarbetsnämnderna.

TCO menar att GU:s förslag inte ger någon klar uppfattning om hur den elevvårdande

och yrkesvägledande verksamheten i praktiken kommer att fungera

i fråga om arbets- och ansvarsfördelningen mellan de olika befattningshavarna

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

men konstaterar att det, med hänsyn till att GU förordat utredning om kompetens-

och utbildningsfrågorna, blir anledning återkomma. Organisationen understryker

att personalbehovet är räknat i underkant och föreslår att det för

skolkurator inrättas en heltidstjänst och inte en halvtidstjänst per skolanläggning

om 800—1 000 elever.

Läroverkslärarnas riksförbund anser att GU inte tillräckligt beaktat de förändringar

som gymnasiereformen kommer att medföra för elevvården samt för

yrkes- och studievägledningen. Förbundet diskuterar vissa alternativ till lösning

av personalbehovet och föreslår att frågan om elevvården inom det nya gymnasiet

på något längre sikt utreds ytterligare, varvid också frågan om personalens

utbildning bör tas upp. Med hänsyn till att kuratorsorganisationen redan utbyggts

i viss utsträckning finner förbundet det dock naturligt att detta alternativ

väljs för den närmaste tiden. En kurator per 700 elever bör finnas. Förbundet

framhåller att det är en tvingande nödvändighet att elevvårdsorganisationen

byggs ut samtidigt som det nya gymnasiet startar och föreslår därför att sadana

bestämmelser utfärdas att kommunerna blir skyldiga att inrätta kurators- och

skolpsykologtjänster.

Likartade synpunkter framföres av SACO.

Tekniska läroverkens elevförbund förordar en kurator per 500 elever.

En heltidstjänst som skolläkare bör enligt medicinska fakulteten i Uppsala

finnas per 3 000—5 000 elever. Fakulteten anser vidare att skolläkaren är

den som är bäst lämpad att taga ansvaret för samordningen av samtliga elevvårdande

funktioner, eftersom han kan förutsättas ha erfarenheter av saväl

social, psykologisk som medicinsk art.

Att studie- och yrkesorienteringen utbyggs och att den bedrivs genom lagarbete

mellan olika slags befattningshavare understryks av flera remissinstanser

som väsentligt. Betydelsefullt är att i detta »lag* ingår även skolpsykologisk

expertis framhålles från åtskilliga håll.

Beträffande psykologisk expertis anför skolöverstyrelsen följande.

Till utredningens uttalande i detta avsnitt om behovet av tillgång på psykoteknisk

expertis för grundliga och mera speciella anlagsundersökningar vill överstyrelsen

anföra, att sådana komplement till studie- och yrkesorienteringen i viss

omfattning bör kunna ges av länsskolpsykologerna. Överstyrelsen har pianerat,

att sådan verksamhet skall ingå i deras uppgifter.

Medicinalstyrelsen anser det önskvärt med lägre antal elever per heltidstjänst

för skolpsykolog än de angivna 10 000. Skolpsykologen får en stor arbetsbörda.

Han skall medverka vid studie- och yrkesvägledning och deltaga i handläggning

av frågor rörande elevernas skolproblem, specialklassundervisning och linjeval.

Han skall dessutom ägna tid åt att taga emot enskilda lärare, elever och

föräldrar samt medhinna konferenser inom skolan och torde enligt styrelsens

uppfattning engageras i undervisning av lärare i psykologi och bör dessutom

s. 481 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 481

följa utvecklingen i psykologi vad beträffar både undervisningsmetoder och personlighetspsykologi.

Stadsfullmäktige i Linköping upplyser att den i staden inrättade skolpsykologtjänsten

omfattar ca 9 000 elever. Trots hjälp från lärare som assistenter vid

testningar samt av en skolkurator har psykologen en så stor arbetsbalans, att

en personalökning med en halvtidstjänst bedöms som önskvärd. Enligt staden

borde elevunderlaget för skolpsykologtjänst vara 7 000—8 000.

7.3.3.2 Fackskolan

I fråga om de elevvårdande arbetsuppgifterna inom fackskolan samt befattningshavare

för denna verksamhet hänvisar de remissinstanser, som yttrat sig,

i allt väsentligt till vad som anförts i anslutning till GU:s förslag. Den av FU

förordade utredningen av elevvårds- och yrkesvägledningsuppgifter har, som

redan konstaterats i samband med yttrandena över GU, vunnit stöd på några

håll. Motsatt uppfattning hävdas uttryckligen av bl. a. socialstyrelsen, som

anser att GU:s förslag bör genomföras även i fackskolan och att anledning inte

föreligger till ytterligare utredningar i frågan än vad angår utbildning av skolkuratorer.

7.4 Skolledningen m. m.

7.4.1 Gymnasieutredningen

7.4.1.1 Uppgifter och arbetsbörda (GU 15.5.1)

Till skolledningen räknar GU i detta sammanhang förutom rektor och biträdande

skolledare också den personal rektor har till hjälp i skolans kansli.

GU erinrar om att skoladministrativa utredningen i sitt Förslag till förbättring

av läroverksrektoremas arbetssituation (stencil, ecklesiastikdepartementet

1962: 5) utifrån rektors arbete uppdelat skolledningens uppgifter i tre

grupper, nämligen pedagogiska, administrativa och skolsociala. Enligt GU:s mening

bör därvid som pedagogiska betraktas endast sådana arbetsuppgifter för

vilkas fullgörande krävs praktisk lärarutbildning.

GU finner det troligt att i framtiden skolenheter med gymnasium kommer

att bli något mindre än nu, vilket skulle medföra en minskning av rektorernas

arbetsbörda. Å andra sidan finns faktorer som kommer att verka i motsatt riktning,

framför allt samorganisationen av flera olika studievägar inom samma

skolenhet (GU 15.5.1.1). För att belysa förändringarna diskuterar GU skolledningens

olika uppgifter i huvudsak med utgångspunkt från skoladministrativa

utredningens klassificering (GU 15.5.1.2—15.5.1.9).

GU erinrar om att man hittills i svensk skola ansett att rektor skall ha en viss

undervisningss/cyldighet (GU 15.5.1.2). Detta synes ha motiverats bl. a. med

att skolledaren behöver undervisa för att kunna ge hjälp åt skolans lärare i

16 — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt Nr 171

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

dessas pedagogiska arbete. Vidare har anförts att om rektor har egen undervisning

ökar hans förståelse för elevernas arbetssituation liksom hans möjligheter

att pröva och värdera nya pedagogiska hjälpmedel och metoder. Undervisningsskyldigheten

användes vidare för att reglera rektors arbetsbörda.

GU anser sig med ledning av erfarenheterna från bl. a. lärarutbildningsanstalterna,

fackgymnasierna och yrkesskolorna samt med hänsyn till den konstruktion,

som det blivande gymnasiet föreslås få, inte övertygad om nödvändigheten

av att rektor har egen undervisning. GU finner det fördelaktigt om rektor kan

koncentrera sig på de arbetsledande uppgifterna. Undervisningsskyldigheten bör

därför vara av ringa omfattning och rektor bör även kunna vara helt utan undervisning.

GU betonar vidare angelägenheten av övervakning och ledning av undervisningen

och skolarbetet (GU 15.5.1.3) men konstaterar att rektor ofta på grund

av arbetsbelastningen i övrigt har små möjligheter att ägna sig häråt. Rektor

måste därför enligt GU:s uppfattning — utöver minskad undervisningsskyldighet

— till sin hjälp ha befattningshavare som biträder med den pedagogiska

ledningen.

Av skolledningens övriga uppgifter är enligt GU:s mening en stor del inte i

strikt mening pedagogiska. GU anser dock att åtskilliga av dessa uppgifter är sa

betydelsefulla att de bör ombesörjas av skolans rektor, medan andra kan överlåtas

på kvalificerad expeditionspersonal.

7.1.1.2 Behörighet till rektorstjänst (GU 15.5.2)

GU framhåller att rektorskåren liksom hittills givetvis kommer att i första

hand rekryteras bland lärare. Denna rekryteringsväg anser GU vara den naturliga

och i allmänhet lämpligaste. Då å andra sidan rektors arbetsuppgifter väsentligen

är av allmänt arbetsledande karaktär, bör det enligt GU:s mening

finnas möjligheter att till rektorat knyta även kvalificerade administratörer från

offentlig eller privat tjänst (GU 15.5.2.1).

GU föreslår att de behörighetsvillkor som nu gäller för rektorstjänst vid tekniskt

gymnasium blir gällande för det nya gymnasiet, vilket innebär att den

förordnade skall »vara med hänsyn till insikter, praktisk erfarenhet och öviiga

egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten».

GU understryker att förslaget innebär att en kvalificerad adjunkt har goda

möjligheter att konkurrera med en lektor eller annan sökande om rektorat. De

för en rektor väsentliga egenskaperna sammanhänger enligt GU:s mening inte

närmare med ämnesutbildningen. Liksom hittills bör visserligen en akademisk,

vetenskaplig insats väga tungt som merit vid tillsättande av rektorat men samtidigt

måste man, anser GU, konstatera att ett skickligt skolledarskap förutsätter

egenskaper som inte kan anses dokumenterade genom en forskargärning.

GU tar i detta sammanhang även upp frågan om utbildning av skolledare (GU

15.5.2.2) samt konstaterar att statliga och kommunala myndigheter hittills i

s. 483 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 483

liten utsträckning anordnat sadan utbildning. GU finner det angeläget att skolöverstyrelsen

i framtiden ordnar skoladministrativa kurser, vilka, om gymnasierna

enligt GU:s förslag kommunaliseras, bör organiseras i samarbete med

kommunförbunden.

7.4.1.3 Biträdande skolledare (GU 15.5.3)

GU konstaterar att i det nuvarande gymnasiet det närmast är huvudlärarna

som under rektor svarar för den pedagogiska ledningen (GU 15.5.3.1). Detta

system har enligt GU:s mening dock knappast fungerat tillfredsställande och

inte heller tillräckligt avlastat rektors arbetsbörda.

GU påvisar vilka praktiska svårigheter som för närvarande begränsar huvudlärarnas

möjligheter att göra en mera aktiv insats och anför vidare i detta sammanhang.

Oavsett vilken vikt som bör fästas vid dessa praktiska svårigheter ifrågasätter

GU om nuvarande huvudlärarinstitution är lämplig för det nya gymnasiet, i

vilket fastes stor vikt vid verksamhetsformer som spänner över flera ämnen eller

fordrar planermgsåtgärder för hela lärokurser. Det gäller t. ex. den organiserade

handledningen i studieteknik, föreskrifterna om obligatorisk samverkan, planering

av betingsorganisationen och olika åtgärder i syfte att normera betvg. Dessa

planermgsuppgifter kan inte utan stora organisatoriska svårigheter lösas i eu

huvudlararförsamling. De kräver centraliserad handläggning och återfaller därmed

pa rektor, som ej erhåller det åsyftade biträdet med den pedagogiska ledningen.

GU:s slutsats blir att man bör söka en lösning som innebär att dessa uppgifter

anförtros åt en person eller en mindre grupp av personer, som under rektor

utövar skolans pedagogiska ledning.

En sådan tänkbar lösning vore enligt GU:s mening att den pedagogiska ledningen

utövas av ett mindre antal personer, t. ex. benämnda studierektorer,

representerande var och en av gymnasiets lärokurser eller någon annan uppdelning

av gymnasiets lärokurser i relativt sammanhängande block (GU 15.5.3.2).

GU framhåller att en fördel med en sådan organisation är att den pedagogiska

ledningen kan anförtros till en mindre krets och därmed bli mer enhetlig.

Gruppen representerar vidare en viss sakkunskap inom avgränsade ämnesområden

och skulle utgöra en garanti mot en olika behandling av ämnen och lärokurser.

Mot cn sädan konstruktion kan enligt GU:s mening främst tre skäl anföras.

För det första blir studierektorernas expertställning trots allt begränsad, då de

givetvis utanför sina spccialfack inte kan vara ämnesexperter i samma grad som

huvudlärarna i nuvarande organisation. Vidare kommer de att representera en

ny befattningshavarekategori med förmansställning gentemot Övriga lärare.

Risk finns också för en splittring av skolledningen. Den tredje invändningen är

att systemet är förenat med inte obetydliga kostnader. Studierektorerna kan

nämligen inte fullgöra sina uppdrag utan en avsevärd nedsättning av under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

4g4 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

visningsskyldigheten. Förslaget innebär därmed också ett ökat lärarbehov, vilket

särskilt på orter med lärarbrist kan få mycket ogynnsamma konsekvenser.

En annan lösning, vilken såväl skulle underlätta rektors arbete med den pedagogiska

ledningen som centralisera densamma, är, framhåller GU, att fordela

uppgifterna mellan rektor och en studierektor (GU 15.3.3.3). GU påpekar att

denna form av pedagogisk ledning återfinnes med något olika utformning inom

bl. a. grundskolan och anför vidare.

Koncentreras den pedagogiska ledningen i ett gymnasium till rektor och fn

biträdande studierektor kan fördelningen av arbetet ske pa olika satt. btudierektors

uppgifter kan vara att bära ansvaret för de i läroplanen namnda övergripande

åtgärderna rörande studieteknisk handledning, viss studieorientenng,

organiserad samverkan mellan ämnen, betingsläsnmgsorgamsation, betygsnormering

praktik m. m. Han skulle vidare med biträde av en huvudlararorgamsation

av nuvarande utformning som verkställighetsorgan organisera konferenser och

förmedla pedagogiska nyheter och impulser och ansvara för den enskilda skolans

bidrag till den »rullande läroplansrevision» som GU föreslagit. Aven andra fordelningar

av arbetet mellan rektor och studierektor kan tankas. Oavsett vilken

fördelning av arbetet som väljes skall såväl rektors som studierektors uppgifter

avse skolenheten och ej någon speciell däri ingående skolform.

GU framhåller att en studierektor, om han skall kunna fylla sina uppgifter,

bör erhålla en avsevärd nedsättning av undervisningsskyldigheten.

GU anser att den lämpligaste formen för gymnasiets pedagogiska ledning är

en rektor jämte en studierektor (GU 15.5.3.4). Härtill bör komma huvudlärare

med ungefärligen samma uppgifter som nu. Benämningen studierektor motiverar

GU med att denne befattningshavare framför allt skall ha en pedagogisk funktion

Han bör emellertid inte tilldelas något speciellt ämnesområde. Några krav

på utbildning i vissa ämnen bör därför inte ställas på studierektor men det är

önskvärt att han med sin teoretiska utbildning och små tidigare erfarenheter

kompletterar rektor. Några centralt utfärdade bestämmelser om arbetsfördelningen

mellan rektor och studierektor bör enligt GU:s mening mte utfärdas utan

fördelningen bör uppgöras från fall till fall och fastställas av vederbörande skol
styrelse.

GU föreslår vidare att studierektor skall tjänstgöra som lärare vid skolan och

att hans undervisningsskyldighet nedsättes med 8—14 veckotimmar. Vidare bör

arvode utgå och GU har i kostnadskalkylerna räknat med ett årligt arvode av

7 200 kr. Studierektor bör vidare liksom rektor inte få åtaga sig övertimmar.

Slutligen föreslår GU att studierektor skall åtnjuta semester och inte ferier.

7.4.1.4 Biträdespersonal (GU 15.5.4)

Med utnyttjande av skoladministrativa utredningens material har GU uppskattat

behovet av biträdespersonal till en—två tjänster på ett gymnasiekansli,

beroende på skolenhetens storlek (GU 15.5.4.2).

s. 485 Kontrollera mot PDF

485

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

Under hänvisning till sitt principiella ställningstagande att lärarnas arbetskraft

främst skall användas för undervisning, uttalar GU, att de uppgifter som

vid nuvarande gymnasiers rektorsexpeditioner utförs av lärare i görligaste mån

bör överföras på kvalificerad kanslipersonal. Det uppskattade arbetskraftsbehovet

av en—två biträdestjänster bör i första hand täckas av en tjänst på vars

innehavare bör ställas kvalifikationer som överstiger vad som nu krävs av biträdespersonal.

Utan att ta ställning till befattningshavarens tjänsteställning och

lönegradsplacering använder GU benämningen kanslist och utgår från en genomsnittlig

lön motsvarande löneklass A 15. Det övriga arbetskraftsbehovet förutsätter

GU skall täckas av personal som GU benämner kanslibiträde. GU:s förslag

innebär att en gymnasieskola med omkring 800 elever bör disponera en

kanslisttjänst och en halv kanslibiträdestjänst samt en skola med omkring 1 000

elever en tjänst av vartdera slaget (GU 15.5.4.3).

I ovannämnda arbetsuppgifter har GU inte inräknat arbete med schemaläggning

(GU 15.5.4.4). GU räknar med att detta arbete inte utföres av rektor eller

studierektor samt föreslår att särskilda medel ställs till förfogande för ändamålet,

motsvarande fyra kr. per elev.

GU redogör i korthet för skolöverstyrelsens förslag angående skrivhjälp till

lärare vid allmänt gymnasium. I det nya gymnasiet bör enligt GU:s mening

lärarna erhålla sådant biträde. I regel finns inte utrymme för heltidsanställd

befattningshavare men samordning kan ske med biträdespersonalen på rektorsexpeditionen.

Personalbehovet för ändamålet motsvarar enligt GU:s uppskattning

en kostnad beräknad till ett grundbelopp av 3 000 kr. per gymnasieskola

och ett rörligt belopp av fyra kr. per elev (GU 15.5.5).

7.4.1.5 Rektors placering vid skolenhet

I samband med behandlingen av samordningsfrågorna och det nya gymnasiet

(GU 17.4) kommer GU även in på vissa problem som berör rektorstjänster.

Dessa har tidigare behandlats under 2.2.I.5. Här skall endast erinras om att

GU förutsatt att vid skolenhet med enbart gymnasium skall, oavsett vilka lärokurser

som finns, skolenheten stå under ledning av en rektor samt att vid

skolenhet med gymnasium och annan skola rektor skall vara förordnad vid viss

skola med skyldighet att fullgöra rektorsgöromålen vid den andra skolan.

7.4.2 Fackskoleutrcdningen

7.4.2.1 Rektorstjänst (FU s. 224 f.)

FU framhåller att fackskolan oftast jämte annan skola kommer att ingå som

en del i en större skolenhet. Enligt FU:s mening bör det blott finnas en rektor

vid en sådan sammansatt skolenhet. Av bl. a. detta skäl anser FU att det inte

s. 486 Kontrollera mot PDF

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

är möjligt att föreskriva behörighet för lärartjänst som villkor för förordnande

som rektor vid fackskola. Kompetensbestämmelserna för sådan rektorstjänst

måste ges en vidare utformning och bör utformas pa sätt i nuvarande skolstadga

är föreskrivet för rektorstjänst vid tekniskt gymnasium och yrkesskola. Särskild

vikt bör dock läggas vid rektors förmåga att på grundval av egen pedagogisk

kompetens främja den pedagogiska utvecklingen inom hans ämbetsområde liksom

skolans arbete i vidaste mening.

FU:s uppfattning är att rektors arbetsbörda kommer att bli betydande (FU

s. 223 f.), vilket bör beaktas vid fastställande av undervisningsskyldighet och

inplacering i lönegrupp.

FU föreslår att på liknande sätt som vid genomförande av grundskolan möjlighet

beredes att — då så befinnes lämpligt — överflytta avvecklande skolas

rektor, som uppfyller de föreslagna allmänna behörighetskraven, till rektorstjänst

vid fackskola.

7.4''.2.2 Biträdande skolledare (FU s. 228 ff.)

FU framhåller att det skulle vara olyckligt om den biträdande skolledningen

splittrades på ett antal befattningshavare, som var för sig under rektor hade

ansvar för sin del av skolenheten. Därför bör endast inrättas en tjänst som

biträdande skolledare med pedagogiska uppgifter i skolenhet där fackskola ingår.

Biträdande skolledaren bör benämnas studierektor. Den av FU föreslagna organisationen

av skolans pedagogiska ledning vid skolenhet där fackskola ingår

överensstämmer sålunda med GU:s motsvarande förslag för skolenhet med

gymnasium. För behörighet att inneha studierektorstjänst vid skolenhet där

fackskola ingår föreslår FU att vederbörande innehar lärartjänst vid fackskola

eller skolenhet i vilken fackskola ingår samt att i senare fallet han har undervisning

förlagd till fackskolan. Han bör vidare av länsskolnämnden förklaras

lämplig för befattningen.

Arvodesfrågor, undervisningsskyldighet m. m. för studierektor bör enligt FU

lösas vid förhandlingar mellan berörda parter.

7.4.2.3 Biträdespersonal (FU s. 231)

FU framhåller att, då fackskolan skall upprättas som kommunal skola, det

närmast ankommer på kommunerna att inrätta de biträdestjänster som erfordras.

FU erinrar även om att departementschefen i propositionen 1963: 98 förutsatt

som självklart att kommunerna utan att föreskrifter meddelades ställde

erforderliga medel till förfogande för detta ändamal.

FU understryker vidare att lärarna i första hand bör utnyttjas för undervisning

och för övriga pedagogiska uppgifter. I stället för att lärare med nedsatt

undervisningsskyldighet förordnas att bestrida sekreterargöromål bör såsom GU

föreslagit inrättas hel- eller deltidstjänster med benämningen kanslist eller

liknande.

FU uttalar sig liksom GU även för att medel ställes till förfogande för schemaläggning

och skrivhjälp åt lärarna.

s. 487 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

487

7.4.3 Yttranden

7.4.3.1 Gymnasiet

I fråga om skolledningens uppgifter och arbetsbörda anser

skoladministrativa utredningen att ledningen av det nya gymnasiet kommer att

bli avsevärt mer arbetskrävande än ledningen av det nuvarande gymnasiet. Såväl

det pedagogiska som det administrativa arbetet kommer att bli mera omfattande.

Relativt sett blir ökningen störst i fråga om skolledningens pedagogiska

och organisatoriska arbete anser utredningen, som därvid till pedagogiskt

arbete hänför sådana uppgifter för vilkas fullgörande det enligt utredningens

mening som regel krävs lärar- eller undervisningserfarenhet.

Skoladminstrativa utredningen delar GU:s uppfattning att det framtida gymnasieväsendet

torde utvecklas fördelaktigare om rektor kan koncentrera sig på

arbetsledning men anser att GU brukar en olycklig distinktion mellan rektors

arbetsledande och pedagogiska funktion. Den förra utövas väsentligen genom

rektors insatser i skolans pedagogiska verksamhet framhåller utredningen, som

vidare anser att rektor som regel bör ha egen undervisning för att kunna ge

insiktsfull pedagogisk handledning åt lärare. Undantag från denna regel bör

kunna göras då de organisatoriska förhållandena vid skolenheten eller förhållandena

i övrigt så kräver.

Skolöverstyrelsen anför som sin mening, att den pedagogiska sidan av rektors

arbetsuppgifter är mycket betydelsefull och kommer att oavlåtligt växa i betydelse

och omfattning. Åtgärder är behövliga för att avlasta administrativa uppgifter

från rektor, för att ge honom ökade möjligheter att ägna sig åt de i egentlig

mening pedagogiska uppgifterna. Överstyrelsen framhåller att någon sträng

gränsdragning mellan de olika sidorna av rektors arbete dock inte är möjlig och

knappast ens lämplig, då verksamheten inom de flesta delarna av hans område

har en mer eller mindre direkt pedagogisk karaktär och innebörd. Beträffande

frågan om rektors undervisning anser överstyrelsen att rektor som pedagogisk

ledare bör ha viss egen undervisning men att han bör kunna erhålla befrielse

från denna. Överstyrelsen har intet att erinra mot GU:s förslag till författningsbestämmelse

i detta avseende.

TCO slår fast, att rektors insats som pedagogisk ledare vid skolenheten bör

sättas i främsta rummet, och fortsätter:

Kontakten med lärarnas och elevernas arbetssituation får han emellertid till

väsentligaste del på andra vägar än genom egen undervisning. Rektors dagliga

arbete erbjuder en mängd sådana anknytningspunkter. GU konstaterar också,

att rektors undervisningsskyldighet är av mindre betydelse för att han framgångsrikt

skall kunna leda skolans verksamhet.

Rektor ensam kan rimligen inte behärska alla de ämnesområden, som kommer

att rymmas inom det nya integrerade gymnasiet eller i skolenheter där

olika gymnasiala skolformer samordnats. Den pedagogiska handledningen för

många specialområden måste därför överlämnas åt olika andra befattningshavare,

t. ex. biträdande rektor eller huvudlärare. Även detta understryker, att

s. 488 Kontrollera mot PDF

488

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

rektors egen undervisningsskyldighet minskat i värde som en garanti för ett rätt

skötande av den pedagogiska ledningen.

GU konstaterar, att undervisningsskyldigheten ofta har använts som regulator

av rektors arbetsbörda. Med de stora skolenheter, som rektorer inom det gymnasiala

stadiet kommer att få leda, kan man för framtiden bortse från detta bruk

av undervisningsskyldigheten.

TCO finner det av här angivna skäl riktigt, att rektor helt friställs från undervisning

eller att hans undervisningsskyldighet, om han önskar sådan, blir av

ringa omfattning.

Läroverkslärarnas riksförbund anser att GU behandlat frågan om rektors

arbetsbelastning på ett mycket lättvindigt sätt och finner bl. a. att det sannolikt

kommer att dröja länge innan skolenheter med gymnasium kommer att normalt

omfatta endast 800—1 000 elever. Förbundet kommenterar relativt utförligt

GU:s diskussion rörande skolledningens arbetsuppgifter, vilken anses bygga

på oklara hänvisningar och ofullständigt material och därtill innehålla motsägelser.

Innehållet i GU:s huvudbetänkande i övrigt liksom i förslaget till läroplan

leder enligt Läroverkslärarnas riksförbunds mening i en helt annan riktning

än den som utpekas genom GU:s förslag rörande skolans pedagogiska ledning.

Förbundet finner att GU:s uppfattning att värdet av rektors egen undervisning

minskas i det nya gymnasiet visserligen i och för sig är riktig men anser

det dock ovedersägligt att skolans totala möjlighet att ge t. ex. pedagogisk handledning

måste öka om rektor är lärare. Förbundet menar vidare bl. a. att GU

gör en distinktion mellan pedagogiska och arbetsledande funktioner av den

innebörden att den arbetsledande funktionen inte utövas i pedagogiska

sammanhang. Konsekvensen härav skulle bli att för rektor i framtiden

skulle återstå att som chef och administratör vara arbetsledare för kanslioch

vaktmästarpersonal samt kuratorer, tekniker och bibliotekarier, medan den

av GU föreslagne studierektorn bleve den egentlige arbetsledaren för lärarna.

Ett sådant system med den högste chefen som arbetsledare för icke-pedagogisk

personal och souschefen som arbetsledare för pedagogisk personal är inte hållbart.

Förbundet delar GU:s uppfattning att rektor bör få befattningshavare till

hjälp i den pedagogiska ledningen men detta får ej hindra rektor att vara utövare

och samordnare av den högsta pedagogiska ledningen vid skolenheten.

Frågan om behörighet till rektorstjänst har intresserat flertalet

remissinstanser. Till GU:s förslag ansluter sig bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, några länsstyrelser och städer, Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet samt Sveriges förenade studentkårer.

Skolöverstyrelsen anför, att med hänsyn till den betydelsefulla förändringen,

som innebär att man inom kort kommer att få ett stort antal sammansatta skolenheter

med jämväl ekonomisk och teknisk utbildning, synes man som en inte

ovanlig möjlighet böra räkna med, att till rektor för sådan skolenhet kunna

förvärva även person, som ej har sedvanliga pedagogiska meriter men som ändå

s. 489 Kontrollera mot PDF

489

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964

kan vara väl kvalificerad t. ex. genom teknisk eller ekonomisk utbildning och

erfarenhet och kanske även vetenskaplig meritering.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet vänder sig mot den

uppfattning, som ibland framföres, att man i fråga om skolans verksamhet

skulle kunna dra en klar gräns mellan å ena sidan administration och förvaltning

och å andra sidan pedagogisk verksamhet, vilken senare skulle vara tabu för den

lokala skolstyrelsen. Enligt förbundens uppfattning bör skolledningen informera

skolstyrelsen även om den pedagogiska och metodiska utvecklingen så att

inte skolstyrelsens enda kontakt med det pedagogiska området blir av rent

anslagsbeviljande karaktär. Förbunden anför i fortsättningen bl. a. följande.

I verksamhetsområdet för gymnasiets ledande befattningshavare, rektor, ingår

arbetsuppgifter av saväl administrativ som pedagogisk natur, däri inbegripet

skolsociala uppgifter. Detta behöver icke automatiskt medföra att rektor skall

vara lärare med eller utan egen undervisning. Det finns nämligen icke något som

utesluter att en person med erfarenhet från andra verksamhetsområden och

med dokumenterad administrativ förmåga kan ha tillägnat sig samma synsätt

och erfarenheter som en pedagog, oaktat han saknar erforderlig pedagogisk

kompetens i formellt hänseende. Förbunden ansluter sig till GU:s förslag “om

att den som förordnas till rektorsbefattningen skall »vara med hänsyn till insikter,

praktisk erfarenhet och övriga egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten».

Förbunden finner det dock naturligt att det överväldigande antalet rektorer

även i framtiden kommer att rekryteras från lärarnas led. I

I många yttranden understrykes lärarerfarenhetens betydelse för en rektor

utan att man därför anser att formellt krav på någon form av behörighet till

lärartjänst bör uppställas. Åtskilliga remissinstanser vill emellertid uppställa

ett dylikt krav bl. a. statskontoret, övervägande antalet länsstyrelser och överstathållarämbetet,

flertalet av de länsskolnämnder och kollegier som yttrat sig

till skolöverstyrelsen, TCO, SACO och SR.

Sveriges skoldirektörsförening betonar kraftigt lärarerfarenhetens betydelse

vid rektorstillsättning men kan ändock tillstyrka GU:s förslag, som enligt föreningens

åsikt onekligen innebär stora möjligheter att få fram lämpliga skolledare,

under förutsättning att placeringen av en administratör utan lärarerfarenhet

på en rektorstjänst klart får markeras som ett undantagsfall.

Skoladministrativa utredningen framhåller att en genom egen lärarverksamhet

inhämtad förtrogenhet med undervisningens liksom det övriga pedagogiska

arbetets villkor mastc vara av största betydelse för cn rektor i det nya gymnasiet

i hans ställning som den i sista hand ansvarige för arbetet vid skolenheten.

Utredningen ville emellertid ej bestrida att arbetet vid ett gymnasium i

visst särskilt fall skulle kunna ledas tillfredsställande av en rektor, som ej verkat

som lärare, och delar därför GU:s uppfattning att behörighetsvillkoren för rektorstjänst

ej bör utformas så, att möjligheter ej föreligger att till rektorat knyta

dylika personer. Utredningen föreslår emellertid att GU:s förslag till utformning

av behörighetsvillkor kompletteras med föreskrift om att vid förordnande av

16* — Bihang till riksdagens protokoll 1%!,. 1 samt. Nr 171

s. 490 Kontrollera mot PDF

490 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

rektor särskild vikt skall läggas vid hans förmåga att på grundval av egen pedagogisk

kompetens leda och utveckla skolans arbete.

TCO anför följande.

Med hänsyn till att rektor skall vara den ytterst ansvarige för den pedagogiska

ledningen anser TCO, att av rektor måste krävas något slag av lärarutbildning

och därtill viss lärarerfarenhet. Vid bedömningen av sökande, som

uppfyller dessa krav, skall dock den personliga lämpligheten fa betyda mer än

lärarutbildningens art och vederbörandes lärdomsmeriter.

Såvida särskilda kvalifikationer och andra omständigheter må ge anledning

till undantag från regeln om pedagogisk utbildning och erfarenhet, kan detta

ske genom dispensförfarande.

Läroverk slär arnos riksförbund. anser att som krav för rektorsbehörighet maste

uppställas, att vederbörande är behörig till ordinarie tjänst vid gymnasium, och

anför som stöd för sin uppfattning bl. a. de skäl, som enligt förbundets mening

talar för att rektor har egen undervisning. Det framhålles att gymnasierektorerna

önskar ha egen undervisning. Om det blir regel att gymnasierektorema

inte har egen undervisning, skulle det kunna göra manga kvalificerade gymnasielärare

mindre benägna att inneha rektorstjänst anser förbundet. X en tid av

högst besvärande lärarbrist vore det inte heller försvarligt att frånhända sig

den lärarkraft, som rektorernas undervisning innebär och vilken av förbundet

uppskattas motsvara ca 35 hela lärartjänster. Om det bleve vanligt med gymnasierektorer

utan lärarutbildning maste stora krav resas pa omfattande rektorsutbildning

i psykologi, pedagogik, skolförvaltning m. m. hävdar förbundet vidare.

GU:s förslag anses även kunna leda till att man i praktiken i framtiden får en

rektorsbehörighet vid större gymnasier och en annan — med lärarbehörighet

vid mindre. Förbundet ställer också frågan huruvida de föreslagna behörighetsreglerna

skall överföras att avse även de skolformer, vilka av olika anledningar

bör knytas till gymnasierna, och vidare till skolväsendet i övrigt, t. ex. till

grundskolan.

Betydelsen av utbildning av skolledare understrykes av bl. a.

skolöverstyrelsen, kommunförbunden, TCO och Läroverkslärarnas riksförbund.

De två sistnämnda organisationerna anser att det allmänna bör ansvara för

utbildningen, i vilken Läroverkslärarnas riksförbund vill att lärarhögskolorna

skall engageras.

Skolöverstyrelsen anför:

Kurser för utbildning av skolledare bör inrymma ej endast administrativa

utan i än högre grad även pedagogiska moment. För att rektor skall få goda förutsättningar

att leda arbetet vid sin skola och för att ge honom för denna uppgift

erforderlig utbildning bör deltagande i åtminstone en av skolöverstyrelsen

anordnad kurs för skolledare vara obligatorisk för var och en som erhåller

rektorsförordnande. Överstyrelsen föreslås få bemyndigande att föreskriva skyldighet

för rektorer att delta i sådan av överstyrelsen anordnad skolledarutbildning.

s. 491 Kontrollera mot PDF

491

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964

De remissinstanser, som berört frågan om biträdande skolledare,

anser allmänt att en personell förstärkning av skolledningen är nödvändig.

Meningarna är emellertid delade om hur denna bör komma till stånd.

GU s förslag om en biträdande skolledare med hela skolan som verksamhetsområde

samt huvudlärare med ungefärligen samma uppgifter som nu tillstyrkes

av bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen jör yrkesutbildning och skoladministrativa

utredningen.

Skolöverstyrelsen anser att det bör ankomma på rektor att med utgångspunkt

i instruktion fastställd av överstyrelsen fördela arbetsuppgifterna mellan sig och

den biträdande skolledaren. Den senare räknar överstyrelsen med kommer att

få mera vidgade uppgifter än den av GU föreslagna studierektorn och föreslår

därför att han benämnes konrektor. Enligt överstyrelsens mening bör vidare,

med hänsyn till det ökade ansvaret för huvudlärarna inom de olika ämnena,''

deras uppgifter närmare fixeras i skolförfattningarna. De bör ej åtnjuta nedsättning

av undervisningsskyldigheten utan i stället erhålla ett årligt arvode.

Skoladministrativa utredningen anser att i jämförelse med andra organisationsmodeller

för den biträdande skolledningen, såsom en utbyggnad av d°en nuvarande

huvudlärarorganisationen eller en flerhövdad studierektorsinstitution,

t. ex. studierektorer för ämnesblock, är den av GU förordade lösningen, från

såväl praktiska som samhällsekonomiska synpunkter, den på sikt enda realistiska.

Utredningen delar GU:s uppfattning att den biträdande skolledaren skall

fylla en i första hand pedagogisk funktion men kan av praktiska skäl ej instämma

i att den biträdande skolledaren ej skulle syssla med annat än det strikt pedagogiska

arbetet. De flesta sasom pedagogiska betraktade av skolledningens arbetsuppgifter

innehåller väsentliga moment administrativt eller organisatoriskt

arbete, som det vore orationellt att skilja ut och placera på andra befattningshavare.

Utredningen framhåller vidare att enligt gjorda beräkningar av säsongvariationerna

i skolledningens arbete utgör senare hälften av vårterminen och höstterminens

början kraftiga arbetstoppar med en betydande del organisatoriskt arbete.

Om rektor skall bli avlastad under dessa perioder kan inte den biträdande

skolledarens arbetsuppgifter begränsas till strikt pedagogiska. Skoladministrativa

utredningen föreslår av dessa skäl att arbetsfördelningen mellan rektor och

den biträdande skolledaren ej fastställes på sådant sätt att någondera befattningshavaren

låses till vissa bestämda funktioner. Rektor bör ha frihet att med

den biträdande skolledaren överenskomma om den arbetsfördelning som med

hänsyn till personlig fallenhet och individuella intressen befinnes lämplig. Den

biträdande skolledaren bör då också förordnas tills vidare under rektors förordnandeperiod,

anser utredningen, och bör inte ha titeln studierektor utan biträdande

rektor, eftersom arbetsuppgifterna inte blir enbart pedagogiska.

TCO anför följande.

Arbetsfördelningen mellan rektor, biträdande rektor och huvudlärare synes

inte tillräckligt klarlagd. Inte heller respektive befattningshavares status tycks.

s. 492 Kontrollera mot PDF

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961).

vara fastlagd på önskvärt sätt. TCO förordar därför, att hithörande frågor

ytterligare utreds.

I det rikt differentierade nya gymnasiet synes det behövligt, att man skapar

biträdande skolledartjänster för var och en av dess olika sektorer — enligt i det

föregående föreslagen indelning således en biträdande skolledare för vardera

humanistisk-språkliga sektorn, ekonomisk-samhällsvetenskapliga sektorn och

naturvetenskapliga-tekniska sektorn. I de fall andra gymnasiala skolformer —

så som det för framtiden mest vanliga — samordnas med dessa sektorer till

särskilda skolenheter kommer det naturligtvis att finnas en rektor som högste

chef för varje sådan skolenhet, medan biträdande rektorer bör finnas för de

häri ingående olika skolformerna.

Lär ov erkslärarnas riksförbund delar GU:s uppfattning att det nuvaiande

huvudlärarsystemet knappast kan sägas ha fungerat tillfredsställande. Förbundet

framhåller, att integreringen av de tre nuvarande gymnasieformerna till ett

gymnasium är en omständighet som starkt understryker behov et av en förstärkt

pedagogisk ledning i det nya gymnasiet jämfört med vart och ett av de

nuvarande gymnasierna, men vänder sig mot GU:s förslag till förstärkning och

anför i huvudsak följande.

Den enda motivering förbundet kan finna för att införa studierektorssystemet

på gymnasiet är densamma som nu gäller för grundskolan, nämligen att man

som rektor har eller utnämner en person, som ej har lärarutbildning för och

lärarerfarenhet av ett visst stadium. Om man inte följer GU:s förslag till rektorsbehörighet

behövs inte heller den av GU föreslagna dubbleringen av rektorstjänsten

i det nya gymnasiet med därtill hörande dualism i den pedagogiska

ledningen. Flera praktiska olägenheter talar även mot GU:s förslag. Främst kan

då nämnas befarade svårigheter att rekrytera studierektorsbefattningarna med

kvalificerade lärare. Den pedagogiska ledningen stöter också på svårigheter som

är förknippade med ämnesbredden inom det nya gymnasiet och med den aktiva

handledning som GU förutsatt. GU:s förslag bygger vidare på att studierektor

skall genomföra sina uppgifter med biträde av en huvudlärarorganisation av

nuvarande utformning, trots att GU själv konstaterat att denna organisation

inte fungerat tillfredsställande. o .

Förbundet avstyrker sålunda GU :s förslag om studierektor och föreslår i stället

att det inrättas huvudlärarbefattningar för ämnesblock med benämningen

förste lektorer, vilkas arbetsuppgift skall vara att inom sitt ämnesblock svara

för samordningen mellan de olika ämnena och vara pedagogiska handledare åt

i första hand yngre lärare. .

Antalet förste lektorer kan variera men förbundet anser att det bör imnas en

förste lektor för i varje fall vart och ett av följande ämnesområden: naturvetenskapliga,

tekniska, ekonomiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen

samt främmande språk. Vidare föreslår förbundet att en befattning som förste

lektor inrättas för gymnasiebiblioteket. Förste lektor bör inneha lektorskompetens.

Förste lektorerna bör vidare ha en väsentlig nedsättning i undervisningsskyldigheten

och ges en sådan lön att tjänsterna kan locka kvalificerade lektorer.

Enligt förbundets mening skall också inom varje ämnesblock finnas i princip

en företrädare för varje ämne, vilken skall biträda förste lektorn i vissa frågor

men i förhållande till nuvarande huvudlärare ha mera begränsade arbetsuppgifter.

Därutöver blir det för vissa ämnen nödvändigt med särskilda institutionsföreståndare

underställda vederbörande förste lektor.

s. 493 Kontrollera mot PDF

493

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Slutligen föreslås att det vid varje skolenhet för administrativa uppgifter skall

finnas en kvalificerad heltidsanställd administratör med tjänstetiteln skolsekreterare

eller skolintendent — alltefter skolans storlek — som närmast under rektor

är arbetsledare på expeditionen, medan en av skolans ordinarie lärare utses

till ställföreträdare för rektor med enda uppgift att svara för rektors beslutsfunktion

då rektor är borta från skolan.

SACO ansluter sig till Läroverkslärarnas riksförbunds förslag om inrättande

av förste lektors tjänster och anser att kvalificerad lektorskompetens bör uppställas

som krav för innehav av sådan tjänst.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till GU:s förslag rörande biträdespersonal.

Sålunda har skoladministrativa utredningen inget att erinra mot

GU:s uppskattningar av personalbehovet. Utredningen betonar emellertid starkare

än GU att skrivhjälpen åt lärare bör samordnas med biträdespersonalen

på rektorsexpeditionen.

Skolöverstyrelsen delar GU:s uppfattning att en administrativ tjänst av det

slag GU betecknar som kanslisttjänst bör inrättas. För att möjliggöra en tillfredsställande

rekrytering vill överstyrelsen emellertid gå något längre än GU

och finner det lämpligt att en administrativ heltidstjänst som skolsekretcrare

inrättas.

Utöver det redan nämnda förslaget om en skolsekreterare/skolintendenttjänst

är det enligt Läroverkslärarnas riksjörbunds mening nödvändigt att den totala

anslagsramen för rektorsexpeditionerna vidgas i förhållande till GU:s förslag.

Varje gymnasierektor bör — utöver de poster som GU förutsätter i sina förslag

om biträdespersonalen — fa ett visst belopp till förfogande att användas efter

skolans behov av olika slag av biträdeshjälp. Riksförbundet anser vidare att

garantier maste skapas för att gymnasiet får de erforderliga biträdesresurserna.

7.4.3.2 Fackskolan

Remissinstanserna hänvisar i huvudsak till sina synpunkter i yttranden över

GU:s förslag. Sålunda hänvisar skolöverstyrelsen beträffande behörighet för

rektorstjänst, biträdande skolledarebefattningar, huvudlärarnas uppgifter samt

organisationen av biträdespersonalen, när det gäller skolenhet med gymnasium,

till sitt utlåtande över GU:s förslag. I övrigt tillstyrker överstyrelsen FU:s förslag

bl. a. till övergångsbestämmelser innebärande att möjlighet beredes att, då

sa befinns lämpligt, till rektorstjänst vid fackskola överflytta rektor vid kommunal

flickskola, praktisk kommunal realskola, kommunal teknisk skola eller liknande

skola, som är under avveckling.

Skoladministrativa utredningen instämmer i allt väsentligt från såväl kvalitativa

som kvantitativa synpunkter i vad FU anfört rörande skolledningens uppgifter

samt framför beträffande rektorstjänst, biträdande skolledare och biträdespersonal

vid fackskolan i huvudsak samma synpunkter som i yttrandet över

GU:s förslag.

s. 494 Kontrollera mot PDF

494

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

Lär ov erkslärarnas riksförbund avstyrker FU:s förslag när det gäller rektorsbehörigheten

och yrkar på att behörighet till ordinarie tjänst vid fackskola skall

uppställas som krav. Övergångsbestämmelserna för rektorer enligt FU:s förslag

tillstyrks men förbundet understryker att, i de fall då en nuvarande rektor vid

avvecklingsskola på grund av sin lärarkompetens inte skulle vara behörig till

ordinarie lärartjänst vid fackskola, är det starkt befogat att göra undantag och

medge överflyttning till rektorsbefattning i fackskolan. Riksförbundet avstyrker

FU:s förslag beträffande biträdande skolledare. I en skolenhet, i vilken fackskola

ingår, bör det enligt förbundets mening finnas en biträdande rektor med

uppgift att under skolans rektor svara för fackskolans ledning. Vidare bör

huvudlärarsystemet reformeras så att en ny typ av huvudlärare införes

»blockhuvudlärare» — i likhet med vad förbundet föreslagit beträffande gymnasiet.

7.5 Departementschefen

Jag avser här att till behandling uppta frågor om gymnasiets och fackskolans

befattningshavare som aktualiserats av GU och FU. Vissa av dessa frågor har

behandlats vid överläggningar med berörda huvudorganisationer, nämligen SR,

SACO och TCO:s statstjänstemannasektion. Den 14 oktober 1964 har under

förbehåll för Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande överenskommelse träffats

med angivna personalorganisationer angående anställnings- och avlöningsvillkor

m. m. för skolledare och lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor

m. fl.

Efter samråd med chefen för civildepartementet finner jag mig böra förorda

att den sålunda träffade överenskommelsen godkänns och underställs riksdagens

prövning. En sammanställning av innehållet i överenskommelsen torde få såsom

bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende.

7.5.1 Lärare

FU och GU har konstaterat att förändringar kommer att inträffa i lärarnas

arbetssituation vad beträffar såväl de former under vilka undervisningen kommer

att bedrivas som kraven på innehållet i den teoretiska undervisningen.

Lärarnas insatser i fråga om den elevvårdande verksamheten kommer också att

undergå vissa förändringar. Från personalorganisationernas sida har i detta

sammanhang framförts den uppfattningen att bl. a. de nya arbetsformerna kommer

att medföra en inte obetydlig ökning av lärarnas arbetsbörda. För egen del

finner jag det inte klarlagt att det nya gymnasiets och fackskolans utformning

i och för sig kommer att kräva någon väsentligare förändring i lärarens arbetsinsatser

kvantitativt sett.

De nya arbetsformerna kan i ett initialskede i vissa fall givetvis komma att

s. 495 Kontrollera mot PDF

495

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964

kräva en merinsats av lärarna till den del det rör sig om arbetsformer som inte

hittills tillämpats i större utsträckning och som lärarna följaktligen inte är vana

vid. En rad faktorer kommer å andra sidan att verka i motsatt riktning, dvs.

underlätta lärarnas arbete. Det nya gymnasiet och fackskolan, som på praktiskt

taget alla orter ger varje enskild elev möjlighet att välja studieprogram, vilka

i högre grad än vad nu är möjligt passar elevens förutsättningar och intressen,

kommer att väsentligt förbättra skolans arbetssituation. Även anordningarna

med stödundervisning och mindre studiekurs kommer att verka i samma riktning.

I vissa ämnen kommer vidare att införas särskilda delningstimmar för

individuell handledning i studieteknik o. dyl. Tillämpningen av betingsmetoden

innebär att viss schemabunden tid friställes för lärarna, som kan använda denna

tid till planering av betingstudierna och förberedelse för kunskapskontroll m. m.

Av stor betydelse för lättandet av lärarnas arbetsbörda blir också de åtgärder,

som vidtagits och planeras i fråga om hjälpmedelsförsörjningen liksom den avsevärda

förstärkningen av den personal, som genom sitt arbete avlastar lärarna,

nämligen biliotekspersonal, biträdeshjälp, institutionstekniker och skolkuratorer.

Jag skall i det följande återkomma härtill.

Med hänsyn till de nämnda förhållandena är det enligt min mening inte möjligt

att utan ingående arbetsanalyser avgöra huruvida det nya gymnasiet kommer

att kräva ökade eller minskade arbetsinsatser av de olika lärarkategorierna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att lärarnas arbetsförhållanden i bl. a.

gymnasiet och fackskolan är föremål för utredning genom särskilda sakkunniga

bland vilka ingår representanter för både arbetsgivar- och arbetstagarsidan.

Lärarnas arbetsförhållanden i bl. a. fackskolan är som nyss nämnts föremål

för utredning. I avbidan på resultatet av denna utredning måste arbetssituationen

i fackskolan bedömas utifrån mera allmänna jämförelser mellan förhållandena

i fackskolan och i andra skolor. Såsom jag i det föregående i olika sammanhang

konstaterat, får det nya gymnasiet och fackskolan i den utformning

jag förordat åtskilliga gemensamma drag. Båda skolorna bygger på grundskolan.

I fråga om ämnenas innehåll och mål finnes visserligen — främst beträffande

graden av yrkesinriktning — betydande olikheter men ämnesuppsättningen är

likväl i stor utsträckning gemensam, arbetsformerna avses i princip bli desamma

etc.

I fackskolan har lärarna under försöksverksamheten samma undervisningsskyldighet

som motsvarande lärarkategorier i grundskolan. Emellertid äger varje

fackskola för närvarande — utöver det antal veckotimmar undervisning i läroämnen,

vilket enligt timplanen och eljest gällande bestämmelser skall fullgöras

vid fackskola —- förfoga över två veckotimmar i årskurs 1 och tre veckotimmar

i årskurs 2 för varje fullt antal 24 veckotimmar sådan undervisning i respektive

årskurser. Dessa veckotimmar skall tillgodoräknas lärare i läroämnen. Särskild

ersättning utgår till lönegradsplacerad övningslärare, som undervisar i dramatik,

familjekunskap och konsumentkunskap. Dessa särskilda förmåner för lärarna

utgör ersättning för arbete sammanhängande med fackskolans införande som

s. 496 Kontrollera mot PDF

496

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196i

en ny skolform och därav föranledda initialsvårigheter. Samtidigt som fackskolan

inordnas i det reguljära skolväsendet, skall enligt den träffade överenskommelsen

dessa här nämnda förmåner upphöra.

Överenskommelsen innebär att undervisningsskyldigheten för lärare i läroämnen

i fackskolan fr. o. m. läsåret 1966/67 skall omfatta 18—30 veckotimmar

och i medeltal utgöra 21 veckotimmar. Detta är samma undervisningsskyldighet,

som på grundval av tidigare överenskommelser gäller för motsvarande lärare vid

gymnasiet. Enligt förhandlingsöverenskommelsen skall övningslärarna vid fackskolan

ha samma undervisningsskyldighet som nu gäller vid gymnasiet och yrkesskolan.

Emellertid intar ämnena dramatik, familjekunskap och konsumentkunskap

i viss mån en särställning. De utgör i högre grad än övriga ämnen

nykonstruktioner. Överenskommelsen innebär att i anslutning till 10 kap. 54 §

skolstadgan övningslärare, som i sin tjänst meddelar undervisning vid fackskolan

i nämnda ämnen, får tillgodoräkna högst tre veckotimmar. I fråga om ämnet

dramatik skall detta gälla även vid undervisning i gymnasiet.

Jag övergår härefter till frågan om vilka lärarkategorier som skall finnas vid

gymnasiet och fackskolan. GU respektive FU har föreslagit att som ordinarie

lärare i läroämnen skall vid gymnasiet finnas lektorer och adjunkter samt vid

fackskolan adjunkter. Jag delar denna uppfattning och räknar sålunda inte med

att några lektorstjänster skall inrättas vid fackskolan. Vidare bör finnas ordinarie

övningslärare samt lärare i vissa andra ämnen. Det ankommer på Kungl. Maj:t

att bestämma till vilken kategori de olika ämnena skall höra. Tills vidare räknar

jag med att teckning, musik, gymnastik, dramatik samt i gymnasiet konst- och

musikhistoria och i fackskolan slöjd, hushållsteknik, familjekunskap och konsumentkunskap

blir övningsämnen. Till gruppen ämnen, som varken benämnes

läroämnen eller övningsämnen, bör tills vidare räknas stenografi, utländsk stenografi,

maskinskrivning, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete.

Icke-ordinarie lärare bör finnas enligt de regler som nu gäller vid närmast

motsvarande skolformer. Av det totala lärarbehovet i läroämnen bör ca 90 %

täckas av ordinarie tjänster.

Ordinarie lektorstjänster bör finnas i gymnasiet till ett antal, som utgör ca

50% av det totala antalet ordinarie tjänster i läroämnen. I fråga om fördelningen

av lektorstjänsterna på olika gymnasier har skolöverstyrelsen framlagt

ett förslag som syftar till att åstadkomma en jämnare geografisk fördelning av

de besatta lektoraten. Jag finner uppslaget värdefullt och skolöverstyrelsen bör

anmodas att närmare undersöka de praktiska konsekvenserna av sitt förslag.

Överstyrelsen bör därvid utgå från att lektorstjänster vid mindre gymnasier blir

proportionsvis något flera än vid större. I

I fråga om kraven för behörighet till ordinarie tjänst har GU och FU anfört

vissa synpunkter men i huvudsak hänvisat till pågående utredning inom 1960

års lärarutbildningssakkunniga. Förutom lärarutbildningssakkunniga behandlar

s. 497 Kontrollera mot PDF

497

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

för närvarande 1963 års forskarutredning frågor som har anknytning till

den här aktuella problematiken. De remissinstanser, som yttrat sig i fråga om

behörighetsvillkoren för lärartjänster, har genomgående uttalat sig för att ställningstagandet

härvidlag uppskjutes tills de nämnda utredningarna avslutat sitt

arbete. Jag delar denna uppfattning. Någon ändring av gällande behörighetsregler

för tjänst vid gymnasium bör sålunda inte nu göras. Jag räknar med att

dispenser för behörighet till lektorstjänst skall kunna beviljas i något vidgad omfattning.

För lärartjänst vid fackskola bör tills vidare gälla samma behörighetskrav

som för motsvarande tjänst vid gymnasium.

Saväl i det nya gymnasiet som i fackskolan kommer att finnas ämnen för

vilka bestämmelser rörande behörighet för närvarande saknas. Dylika regler

måste utformas med utgångspunkt i den utbildning lärarna i ämnena anses böra

ha. Även i detta fall måste pågående utredningarbete avvaktas. I avbidan på

att lärarutbildningsfrågorna klarlägges bör några formella behörighetsvillkor inte

uppställas. Härav följer att tills vidare inte heller bör inrättas ordinarie tjänster,

i vilka dylika ämnen ingår.

Jag har för avsikt att ta upp behörighetsfrågorna till en samlad prövning när

lärarutbildningssakkunniga framlagt sina förslag i här berörda hänseenden. Dessa

förslag kommer att omfatta flertalet förekommande ämnen i gymnasiet och

fackskolan. Vissa ämnen, företrädesvis övningsämnen, kommer emellertid inte

att behandlas mer ingående. För att möjliggöra en översyn i ett sammanhang

av kompetens- och behörighetsfrågor för alla ämnen har jag för avsikt att i annat

sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att åt skolöverstyrelsen uppdras att utreda

och framlägga förslag beträffande behörighetsfrågor vilka enligt vad jag

erfarit inte kommer att behandlas i lärarutbildningssakkunnigas kommande huvudbetänkande.

Överstyrelsen bör ha fullgjort detta uppdrag vid en sådan tidpunkt

att dess förslag kan övervägas tillsammans med lärarutbildningssakkunnigas.

I detta sammanhang vill jag anmäla att frågan om lärarnas lönegradsplacering

icke prövats i samband med de nu avslutade överläggningarna med personalorganisationerna.

De i överenskommelsen angivna lönegraderna för lärartjänster

avser nuvarande lönegradsplacering av närmast motsvarande tjänster

inom skolväsendet.

Det har vid överläggningarna förutsatts att såväl frågor rörande lönegradsplacering

av lärartjänster som andra frågor, som kan aktualiseras då ställning

ånyo tagits till behörighetsregler och ämnenas klassificering, skall upptagas till

överläggningar i sådan tid att därav föranledda förslag kan genomföras fr. o. in.

den 1 juli 1966.

Jag har inte för avsikt att i föreliggande sammanhang närmare uppehålla mig

vid lärarutbildningsjrågor. Ett par spörsmål vill jag dock beröra.

FU och GU har, såsom jag i det föregående redovisat, i vissa fall föreslagit

s. 498 Kontrollera mot PDF

498 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

jämförelsevis omfattande förändringar i ämnenas innehåll och deras inbördes

avgränsning. Jag har i allt väsentligt anslutit mig till utredningarnas förslag i

dessa hänseenden. Självfallet måste förändringarna komma att påverka den

framtida lärarutbildningens innehåll och uppläggning. Under ett övergångsskede

aktualiserar förändringarna också vissa fortbildningsåtgärder, som jag strax skall

återkomma till. Omläggningarna i läroplanen leder otvivelaktigt till vissa svårigheter.

Å andra sidan kan givetvis inte förändringar, som från ungdomarnas och

samhällets synpunkt är angelägna, få hindras av att de temporärt förorsakar

omställningsproblem med hänsyn till befintliga lärare och till den nu tillämpade

utbildningsgången för lärare. Man maste eftersträva en lärarutbildningsorganisation

som snabbt och smidigt kan anpassas efter ändrade förhållanden och som

samtidigt aktivt kan medverka i och bidra till skolans förnyelse.

Det kan emellertid inte undvikas att i samband med en reform av så genomgripande

natur, som den jag nu förordar, i vissa fall lärare eller blivande lärare

finner att den utbildning de har eller håller på att genomgå delvis lämpar sig

mindre väl för den nya skolan. Jag vill med anledning härav framhalla att det i

hög grad är ett intresse för det allmänna att medverka till att redan aktiva lärare

kan på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas i undervisningen och att rekryteringen

till lärarbanan inte hämmas.

I det föregående har jag anmält att jag tills vidare räknar med att nuvarande

behörighetsvillkor skall tillämpas. För den aktive eller den blivande läraren innebär

detta att någon plötslig förändring, varigenom han eller hon skulle ställas

utan möjighet att erhålla en eftersträvad tjänst, inte genomföres. Även längre

fram, när behörighetsvillkoren justerats, bör den enskilde lärarens intressen

skyddas genom lämpliga övergångsbestämmelser.

Vidare bör i samband med gymnasie-fackskolereformens genomförande anordnas

fortbildning av lärare. Vad GU anfört om denna fortbildnings karaktär och

allmänna organisation kan jag i stort sett ansluta mig till. Såsom skolöverstyrelsen

framhåller bör den organisation för permanent lärarfortbildning, som sedan

några år är under uppbyggnad, engageras även för den övergångsvisa fortbildningen.

Det erfordras emellertid ett jämförelsevis omfattande centralt engagemang

för analys av fortbildningsbehoven, planering av fortbildningsverksamheten,

framställning av lämplig material m. m. Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag

att under tiden 1 januari 1965—31 december 1969 organisera och administrera

fortbildning av lärare i samband med gymnasie-fackskolereformen. För detta

ändamål bör särskilda medel anslås. Jag återkommer härtill i det följande

(8.5.3).

Riktpunkten för fortbildningens organisation bör vara att reduktion av lärarnas

insats i undervisningsarbetet i möjligaste mån undvikes. I sammanställningen

av innehållet i överenskommelsen med personalorganisationerna anges

vissa riktlinjer för skolöverstyrelsens arbete med fortbildningsverksamheten.

Dessa riktlinjer har godtagits av personalorganisationerna.

Jag vill även anmäla att enligt min mening genomgången fortbildning tills

s. 499 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition nr 171 år 1964 499

vidare inte bör uppställas som villkor för erhållande av tjänst vid gymnasiet eller

fackskolan.

För dem, som nu bedriver universitetsstudier med sikte på lärarbanan, kunde,

som jag redan nämnt, gymnasie-fackskolereformen i enstaka fall tänkas påverka

framtidsplanerna. Det är emellertid angeläget att understryka att skolväsendets

behov av lärare är så stort att man kommer att ha användning för alla dem,

som har god utbildning och intresse för lärarbanan. Jag vill med ett exempel,

som anknyter till synpunkter som ibland framförts, belysa det sagda. I det föregående

(3.5.4 och 4.5.3) har jag anslutit mig till GU:s och FU:s förslag beträffande

ämnet samhällskunskap, vilket får till följd att geografi som självständigt

ämne inte skall förekomma i det nya gymnasiet och i fackskolan. Detta innebär

emellertid inte att geografiskt stoff kommer att saknas. Tvärtom får såsom jag

tidigare framhållit geografi en förstärkt ställning. Därmed är det också klart att

den som bedrivit vetenskapliga studier inom något kulturgeografiskt eller geovetenskapligt

ämnesområde och därvid avlagt licentiatexamen skall ha möjlighet

erhålla lektorstjänst på gymnasiet. Självfallet fordras också att personen i fråga

har den grundutbildning, som krävs för adjunktstjänst. Beroende av licentiatexamens

inriktning bör lektorsbehörigheten avse samhällskunskap eller naturvetenskapligt

ämne jämte eventuellt annat ämne. Jag vill framhålla att detta

ingalunda är någon nyhet i gymnasieväsendet. Redan nu leder i en rad fall licentiatexamen

i ämnen, som inte motsvaras av självständiga skolämnen, till lektorsbehörighet.

I

I fråga om lärarnas ställning i det nya gymnasiet och fackskolan vill jag först

erinra om att jag i det föregående föreslagit, att det nya gymnasiet skall vara en

kommunal skola (2.3.2). Detsamma skall gälla fackskolan. Vidare vill jag nämna

att en särskild arbetsgrupp inom civildepartementet utarbetat en departementspromemoria

med lagförslag rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt

(SOU 1963:51). Inom civildepartementet förbereds för närvarande på

grundval av departementspromemorian proposition till riksdagen med syfte att

fr. o. m. den 1 januari 1966 ge statstjänstemän m. fl. förhandlingsrätt enligt i

huvudsak samma regler som gäller för privat anställda arbetstagare. Om denna

lagstiftning kommer till stånd efter de grunder, som framgår av departementspromemorian,

får den konsekvenser även för kommunala tjänstemän med statligt

reglerade löner och pensioner.

Beträffande skolledare och lärare vid grundskolan och de kommunala gymnasiala

skolorna utgår jag från att löne- och pensionsvillkor även framdeles kommer

att regleras genom förhandlingar direkt mellan staten och vederbörande

personalorganisationer. Förhandlingarna skall enligt den nyss nämnda departementspromemorian

kunna leda fram till kollektivavtal. Det är emellertid avsett

att vissa anställningsvillkor bl. a. i fråga om anställningstrygghet ej skall omfattas

av förhandlingsrätt. För nyssnämnda skolledare och lärare bör bestämmelser

om dessa villkor inarbetas i skolstadgan.

s. 500 Kontrollera mot PDF

500 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961i,

Jag anser det vara angeläget, att sa vitt möjligt enhetliga bestämmelser kommer

att gälla för grundskolans och de kommunala gymnasiala skolornas lärare.

De författningsmässigt reglerade anställningsvillkoren för gymnasiets och fackskolans

lärare bör därför utformas i nära anslutning till vad som gäller för grundskolans

och yrkesskolans lärare. Nuvarande anställningsformer såsom ordinarie,

extra ordinarie och extra lärare samt för vissa lärarkategorier anställning sasom

aspirant bör därför tillämpas vid gymnasiet och fackskolan. Anställning som lärare

bör avse tjänstgöring vid gymnasiet eller fackskolan i kommunen. Ordinarie

lärare bör tillsättas genom någon form av ständigt förordnande och ändring i

förläggningen av tjänstgöringen inom kommunen bör få beslutas endast under

samma förutsättningar som vid grundskolan enligt 8 kap. 10 § skolstadgan.

Lektor bör förordnas av skolöverstyrelsen, annan ordinarie lärare av länsskolnämnden

och icke-ordinarie lärare av skolstyrelsen. Huvudlärare bör utses av

skolstyrelsen på förslag av rektor.

Beträffande ordinarie lärare vill jag särskilt framhalla, att det är avsett, att

den anställningstrygghet, som nu följer av anställning som ordinarie lärare vid

högre kommunala skolor och grundskolan, skall gälla även för det nya gymnasiet

och fackskolan. Detaljutformningen av dessa regler är jag ej nu beredd taga

ställning till. Det kan övervägas, om de icke bör utformas i nära anslutning till

vad som gäller för statliga befattningshavare anställda med konstitutorial.

Beträffande lärarnas allmäiina åligganden vid det nya gymnasiet och fackskolan

bör i allt väsentligt gälla samma bestämmelser som för lärare vid nuvarande

gymnasier och högre kommunala skolor. Därvid bör iakttagas, att läraie

skall vara skyldig biträda vid prov och prövningar och medverka i samarbetsnämnden

samt, i den mån så erfordras, biträda vid lärarutbildning.

I fråga om fyllnadstjänstgöring bör gälla, att övningslärare med tillämpning i

övrigt av gällande bestämmelser skall kunna åläggas fyllnadstjänstgöring vid det

nya gymnasiet och fackskolan. Vidare bör lärare i läroämnen samt lärare i maskinskrivning,

stenografi, utländsk stenografi, kontorsteknik och praktiskt sekreterararbete

vid det nya gymnasiet eller fackskolan kunna åläggas skyldighet att

vid gymnasium, fackskola, grundskola samt sådan kommunal eller landstingskommunal

yrkesskola, vid vilken lärarna uppbär avlöningsförmåner enligt bestämmelser

som meddelats av Kungl. Maj:t, fullgöra fyllnadstjänstgöring enligt

de grunder, som nu gäller för lärare i läroämnen vid kommunal yrkesskola.

I tjänstgöringsskyldigheten för lärare vid det nya gymnasiet eller fackskolan

bör ingå att fullfölja de undervisningsuppgifter, som följer av gällande läroplaner,

såsom att meddela stödundervisning, att tjänstgöra under timmar till förfogande,

att handleda elev vid specialarbete, betings- och grupparbete och förlängd

undervisning, att medverka vid gemensam samling och specialundervisning

samt vid uppläggningen och uppföljningen av elevernas miljöpraktik och

därvid ge anvisningar och uppgifter åt praktikanterna, att övervaka redovis
-

s. 501 Kontrollera mot PDF

501

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

ningen av de sålunda förelagda uppgifterna samt att samarbeta med arbetsförmedling

och länsarbetsnämnd. Vidare skall lärare vara skyldig att undervisa vid

påbyggnadskurser.

Jag vill i detta sammanhang till behandling uppta vissa frågor om övergångsanordningar

för lärarna, vilka måste förberedas i god tid före gymnasie-fackskolereformens

genomförande.

I det följande (8.5.2) kommer jag att föreslå, att nuvarande allmänna och tekniska

gymnasier samt handelsgymnasier upphör från och med den 1 juli 1966.

De lärokurser av dessa gymnasieformer, som ej är slutförda den 1 juli 1966, bör

fullföljas inom ramen för det nya integrerade gymnasiet.

Vidare har jag i det föregående (2.3.2) anslutit mig till av FU förordade riktlinjer

beträffande avvecklingen av vissa utbildningar i samband med fackskolans

definitiva genomförande. Härav beröres kommunala yrkesskolor, i vad avser tekniska

dagskolor och 2-åriga handelslinjer samt fristående kommunala tekniska

skolor. Avveckling kommer i regel att ske successivt allt efter det fackskolan

genomföres. Under det närmaste decenniet kommer också, som en följd av

grundskolereformen, praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor

successivt att avvecklas även om detta inte alltid kan ske helt i takt med fackskolans

införande. De skolor som skall avvecklas enligt vad i detta stycke sägs

betecknas i det följande avvecklingsskolor.

De gymnasielärare som förordnas för tid fr. o. m. den 1 juli 1966 blir kommunalt

anställda. Även befattningshavarna vid nuvarande gymnasier måste fr. o. m.

den 1 juli 1966 fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid det nya gymnasiet eller

eventuellt vid annan skolform. Befattningshavarna vid avvecklingsskolorna

maste i samband med avvecklingen övergå till fackskolan eller till annan skolform.

Jag vill understryka angelägenheten av att befattningshavarnas övergång

till de nya skolformerna sker under smidiga former, som i möjligaste mån tillgodoser

deras önskemål och intressen. I samband med reformens genomförande

bör därför befattningshavarnas övergång närmare regleras. Jag skall i det följande

ange principerna för hur denna reglering bör utformas.

Ordinarie lärare vid kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt handelsgymnasium

bör den 1 juli 1966 överföras på motsvarande ordinarie tjänst vid

det nya gymnasiet i kommunen. Sådant överförande torde få ske i form av en

generell, av Kungl. Maj:t utfärdad bestämmelse. Den nya tjänsten bör ej vara

knuten till viss skolenhet utan till gymnasiet i kommunen. Tjänstgöringen bör

dock tills vidare där så är möjligt vara förlagd till den skolenhet där den tidigare

tjänsten var inrättad. Om de ämnen som ingår i sådan tjänst måste ändras i anledning

av gymnasiereformen och allmänna föreskrifter beträffande tjänster i

dessa ämnen cj utfärdats, bör särskilt beslut härom fattas av tillsättningsmyndigheten.

Ordinarie lärare vid statligt gymnasium eller högre allmänt läroverk biir beredas

tillfälle anmäla, att han önskar övergå på motsvarande ordinarie tjänst vid

s. 502 Kontrollera mot PDF

502

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

det kommunala gymnasiet i kommunen eller, såvitt gäller adjunkt och övningslärare,

ävenledes på tjänst vid fackskolan, yrkesskolan eller grundskolan i kommunen.

Sådan anmälan bör göras inom viss tid före den 1 juli 1966. Tidpunkten

för anmälan bör avpassas så att myndigheterna hinner fatta erforderliga beslut

angående överflyttningar före gymnasie-fackskolereformens ikraftträdande.

Har lärare gjort sådan anmälan och kan han beredas anställning på i anmälan

avsedd ordinarie lärartjänst i kommunen, bör länsskolnämnden utan ansökningsförfarande

förordna honom såsom ordinarie lärare på tjänsten fr. o. m. den 1 juli

1966. Därvid bör ordinarie lärare vid statligt gymnasium och lektor, som önskar

övergå på tjänst vid det kommunala gymnasiet, förordnas på denna tjänst. I

övriga fall bör ordinarie lärare vid statligt gymnasium och högre allmänt läroverk

äga företräde framför lärare vid avvecklingsskola vid tillsättning av tjänst vid

det kommunala gymnasiet, fackskolan, yrkesskolan eller grundskolan. Kan läraren

ej erhålla tjänst i kommunen, bör han beredas tillfälle att anmäla sig till

motsvarande ordinarie tjänst i annan kommun. Kan läraren beredas anställning

på tjänsten, bör förordnande på tjänsten utfärdas för honom. Da flera anmäler

sig till samma tjänst, bör vanliga meritvärderingsregler tillämpas, dock att lärare

från den kommun där tjänsten är inrättad bör äga företräde.

Ordinarie, statligt anställd lärare, som erhåller förordnande som ordinarie vid

kommunal skola, bör bibehållas vid den anställningstrygghet som statlig fullmakt

innebär. En allmän föreskrift härom bör utfärdas. Ordinarie adjunkt eller

övningslärare vid högre allmänt läroverk, som ej övergår på ordinarie kommunal

tjänst, bör före den 1 juli 1966 förflyttas till antingen det statliga gymnasiet eller

den statliga realskolan vid skolenheten. I förtydligande syfte bör en bestämmelse

utfärdas av innebörd att lektor vid högre allmänt läroverk är placerad vid gymnasiet.

Ordinarie lärare vid statligt gymnasium, som ej övergår på kommunal tjänst

fr. o. m. den 1 juli 1966, bör föras på övergångsstat i sin statliga tjänst. Denna

tjänst bör tills vidare vara placerad vid samma skolenhet och läraren bör, om

ej annat i föreskriven ordning bestäms, fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid

skolenheten.

Icke-ordinarie lärare, som den 30 juni 1966 har anställning tills vidare vid

statligt gymnasium, bör utan att tjänsten lediganmäles erhalla motsvarande föiordnande

vid det nya gymnasiet.

Beträffande ordinarie lärare vid avvecklingsskola bör gälla följande. Är läraren

behörig till ordinarie lärartjänst vid fackskola, må han efter anmälan och utan

ansökningsförfarande förordnas på sadan tjänst vid fackskola, yrkesskola eller

grundskola. Ordinarie ämneslärarinna vid avvecklingsskola ma efter anmälan

överföras till motsvarande tjänst vid fackskola, yrkesskola eller grundskola, därvid

en ordinarie tjänst som lärare i läroämnen skall hållas vakant. Annan ordinarie

lärare vid avvecklingsskola ma efter anmälan förordnas pa tjänst vid grundskola

eller yrkesskola eller, efter särskild prövning av skolöverstyrelsen, på tjänst

s. 503 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J 503

vid fackskola. För anmälan bör viss tid bestämmas. Länsskolnämnden bör efter

anmälningstidens utgång besluta om förflyttning av ordinarie lärare vid avvecklingsskola.

\id överföringen av ordinarie lärare från avvecklingsskola bör iakttas att lärares

möjlighet att utan ansökningsförfarande överföras till tjänst vid fackskola,

yrkesskola eller grundskola i första hand gäller sådan skola i den kommun, där

hans tjänst är inrättad. Motsvarande bör gälla ämneslärarinna, som dock bör

placeras efter adjunktsbehörig lärare. Vid överföring till den egna kommunens

fackskola bör, om antalet lärartjänster är mindre än antalet överflyttningsberättigade

lärare, lärarna överflyttas med tillämpning av vanliga meritvärdermgsregler.

Övertalig lärare vid avvecklingsskola, som är behörig till tjänst vid

annan skola men inte önskar övergå till sådan tjänst i samma kommun, bör ha

möjlighet att överföras till motsvarande tjänst vid yrkesskolan eller grundskolan

i annan kommun eller, efter skolöverstyrelsens prövning, till motsvarande tjänst

vid fackskolan i annan kommun. Till sådan tjänst bör dock lärare från den kommun,

där tjänsten är inrättad, äga företräde.

Avvecklingen av praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor

kommer, som förut nämnts, inte alltid att ske helt i takt med fackskolans införande.

Detta kan försvåra för lärarna att övergå till andra skolor. Innan planeringen

av fackskolan hunnit längre än nu, är det emellertid ej möjligt att bedöma

i vad mån speciella åtgärder kan visa sig erforderliga. Jag torde i annat sammanhang

få återkomma till Kungl. Maj:t i denna fråga.

Vid de tekniska gymnasierna finns nu extra ordinarie adjunkter i lönegrad

Ae 23, vilka efter fyra ars anställning i tjänst i denna lönegrad utnämnes som

ordinarie i samma lönegrad vid det tekniska gymnasiet. Denna möjlighet bör

bibehållas för dem, som förordnats sasom extra ordinarie adjunkter senast

fr. o. m. den 1 juli 1964 och den 30 juni 1966 innehar sådan tjänst.

Ordinarie lärartjänster vid statliga gymnasier bör tills vidare alltjämt kunna

tillsättas. Dock bör, sasom GU föreslagit, vid tjänsternas utannonsering och tillsättande

förbehåll göras, att innehavaren skall vara skyldig att den 1 juli 1966

övergå på motsvarande kommunala ordinarie tjänst. Sådant förbehåll har i annat

sammanhang gjorts beträffande personal vid överförande från statlig till kommunal

tjänst (se prop. 1963:171).

Mot de av mig i det föregående föreslagna övergångsanordningarna har personalorganisationerna

förklarat sig ej ha någon erinran.

Den träffade överenskommelsen innefattar i anslutning härtill vissa övergångsbestämmelser

i avlöningshänseende för berörda lärare.

s. 504 Kontrollera mot PDF

504

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

7.5.2 Bibliotekarier, vaktmästare m. fl.

GU:s och FU:s förslag beträffande bibliotekspersonal innebär en väsentlig förstärkning

i jämförelse med nuvarande organisation. Detsamma gäller GU:s beräkningar

rörande behovet av institutionstekniker. Förslagen betyder bl. a. att

lärarna avlastas åtskilliga arbetsuppgifter, vilka kan fullgöras av annan personal.

Biblioteket och institutionerna i olika ämnen är viktiga hjälpmedel i skolarbetet.

I fackskolan och det nya gymnasiet kommer deras betydelse att ytterligare

öka. I det följande (8.5) skall jag återkomma till dessa frågor. Jag vill

emellertid här understryka att en förutsättning för att bibliotek och institutioner

skall kunna utnyttjas effektivt och rationellt är att de sköts tillfredsställande.

Härför krävs betydande arbetsinsatser särskilt i fråga om bibliotek samt

institutioner för naturvetenskapliga och tekniska ämnen. Jag delar FU:s och

GU:s uppfattningar att arbetsuppgifterna i stor utsträckning med fördel kan

fullgöras av icke-pedagogisk personal. Den personalorganisation utredningarna

räknar med finner jag också lämplig. Jag anser sålunda att vid såväl gymnasium

som fackskola bör finnas bibliotekarier och institutionstekniker i en omfattning

motsvarande den GU räknat med. Kostnaderna härför bör i princip

bäras av staten.

Till ämne hörande institution skall enligt skolstadgan förestås av lärare. För

närvarande kompenseras föreståndarna genom att merarbetet beaktas vid sammanvägningen

av lärarnas undervisningsskyldighet. I fråga om de större institutionerna

för tekniska och naturvetenskapliga ämnen, främst vid gymnasieskolor,

erfordras i framtiden mer omfattande insatser än nu. Överenskommelsen

med personalorganisationerna innebär att till här ifrågavarande institutionsföreståndare

skall utgå befattningsarvode. Institutionsföreståndare bör utses av

skolstyrelsen på förslag av rektor.

Vad FU och GU anfört om vaktmästarpersonal har jag ingen erinran mot.

Beträffande normerande bestämmelser för omfattningen av bibliotekspersonal

och institutionstekniker, liksom av skolkuratorer och biträdeshjälp åt skolledare

och lärare, till vilka senare personalkategorier jag återkommer i det följande,

kan skäl anföras både för och emot, såsom framgår av såväl FU:s och GU:s

betänkanden som remissyttrandena. Det är av stor betydelse för ett rationellt

utnyttjande av tillgängliga resurser att någon form av garantier verkligen

finns för att erforderliga personalresurser i här avsedda hänseenden ställs till

skolans förfogande. Det är emellertid också väsentligt att allför detaljerade bestämmelser

inte utfärdas på detta område, då sådana skulle kunna lägga hinder

i vägen för kommunen att i det enskilda fallet genomföra en rationell organisation

av verksamheten. Vid överläggningar med kommunförbunden, dvs.

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet,

rörande statsbidragsfrågor har enighet uppnåtts om riktlinjer för

s. 505 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,. 505

omfattningen av bl. a. bibliotekspersonal och institutionstekniker. I huvudsak

innebär dessa riktlinjer följande. Vid skolenhet av normalstorlek (ca 800 gymnasie-

och/eller fackskolelever) skall för biblioteksverksamheten beräknas personalresurser

motsvarande en halv tjänst. Vid skolenhet med fullständig teknisk gymnasieutbildning

och/eller teknisk fackskola skall normalt finnas tjänster för institutionstekniker

till en omfattning motsvarande en tjänst för vardera maskinteknisk,

byggteknisk och elteknisk utbildning, en halv tjänst för kemiteknisk samt

en tjänst för övrig utbildning. För övriga skolenheter med gymnasium och/eller

fackskola beräknas normalt minst en tjänst för institutionstekniker.

För ifragavarande bibliotekspersonal, institutionstekniker och vaktmästarpersonal

bör löne- och pensionsfrågor regleras genom avtal mellan kommunerna

och personalorganisationerna.

Vid statliga gymnasier och högre allmänna läroverk finns nu ordinarie tjänster

såsom maskinister, institutionstekniker och vaktmästare. I den mån innehavarna

av dessa tjänster ej övergår på motsvarande kommunala ordinarie tjänster,

bör de föras på övergångsstat och fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid den

skolenhet där de nu tjänstgör. För dessa befattningshavare erfordras viss specialreglering

beträffande tjänstgöringsförhållandena. Vid det tillsättande av

ordinarie statliga sadana tjänster som tills vidare kan förekomma bör göras samma

förbehåll om övergång till kommunal tjänst, som jag förordat beträffande

de ordinarie lärarna vid statliga gymnasier (7.5.1).

7.5.3 Personal för elevvårdande uppgifter m. m.

Vad beträffar elevvårdspersonal ansluter jag mig i huvudsak till vad FU

och GU föreslagit. Jag räknar sålunda med att vid varje skolenhet med gymnasium

och/eller fackskola av normal storlek skall finnas en halv kurator stjänst

samt vid mindre eller större skolenheter tjänster i proportion till storleken. Vid

överläggningar med kommunförbunden har enighet uppnåtts om dessa riktlinjer

för omfattningen. I övrigt förutsätter jag att personal för skolhälsovården

samt skolpsykologer kommer att finnas i en omfattning som i huvudsak motsvarar

vad FU och GU räknat med.

GU:s program för studie- och yrkesorientering har jag i det föregående (3.5.4)

anslutit mig till, varvid jag också framhållit att någon ytterligare utredning om

de skolsociala frågorna inte nu bör företas. FU:s förslag till uppläggning av

yrkes- och studievägledning kan jag även ansluta mig till. I fråga om de olika

personalgrupper, som bör engageras i dessa uppgifter, är FU och GU i allt väsentligt

eniga. Kuratorn får enligt förslaget vissa betydelsefulla uppgifter. Vad

skolöverstyrelsen i sitt remissvar anfört om bl. a. kuratorns uppgifter kan jag i

allt väsentligt biträda. Arbetsmarknadsverket bör emellertid svara för yrkesoch

arbetsmarknadsorienteringen. I sitt remissyttrande har arbetsmarknadsstyrelsen

framhållit att behovet av yrkesvägledningspersonal inom arbetsmarknads
-

s. 506 Kontrollera mot PDF

506 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h

verket kommer att öka. En viss successiv förstärkning i takt med gymnasiets

och fackskolans utbyggnad kommer av allt att döma att behövas. Förslag härom

torde få framläggas för riksdagen i ett senare sammanhang.

7.5.4 Skolledning m. m.

Såväl FU som GU är av den uppfattningen att de nya gymnasiala skolorna

kommer att ställa väsentligt ökade anspråk på skolans ledning. Att ledningen

kommer att bli avsevärt mer arbetskrävande än för närvarande framhålles även

i flera remissyttranden. Sannolika skäl talar enligt min mening för att dessa

uppfattningar är riktiga. Jag instämmer vidare i GU:s uttalande att den pedagogiska

ledningen vid nuvarande gymnasier knappast fungerar tillfredsställande.

Med hänsyn härtill finner jag det nödvändigt att en kraftig förstärkning av skolledningen

kommer till stånd i samband med övergången till det nya gymnasiet

och det definitiva införandet av fackskolan. Detta bör ske pa det sätt FU och

GU föreslagit, dvs. vid varje skolenhet med gymnasium och./eller fackskola bör

finnas en rektor, en studierektor samt ett antal huvudlärare. Befattningshavarna

bör ha de uppgifter utredningarna föreslår. Studierektoratet skall sålunda avse

hela skolenheten och inte den ena eller den andra av däri ingående skolformer.

Arbetsfördelningen mellan rektor och studierektor bör inte regleras genom centralt

utfärdade bestämmelser. Jag vill emellertid understryka att studierektorn

i allt väsentligt skall ha en pedagogisk funktion och att den frihet, som den

lokala skolstyrelsen bör ha att från fall till fall bestämma arbetsfördelningen,

inte får leda till att studierektorn blir en administrativ befattningshavare.

Huvudlärarna bör ha i stort sett samma uppgifter, som de för närvarande hax.

Det är emellertid väsentligt att de i ökad utsträckning ägnar sig åt den pedagogiska

planeringen inom sitt ämne eller sin ämnesgrupp med hänsyn till den

starka betoningen av självständiga arbetsformer och ökad samverkan mellan

olika ämnen i det nya gymnasiet och fackskolan. Detta förutsätter en ökad

insats från huvudlärarnas sida. Överenskommelsen med personalorganisationerna

innebär att befattningsarvode skall utgå till huvudlärare, under förutsättning

att det ämne eller ämnesområde han representerar har en viss minsta omfattning

vid skolenheten.

Jag skall strax återkomma till anställnings- och lönevillkor för de olika befattningshavarna

i den av mig förordade skolledningen men vill dessförinnan ta

upp vissa behörighetsfrågor. Såväl FU som GU föreslår att de behörighetsvillkor,

som nu gäller för rektorstjänst vid bl. a. tekniskt gymnasium, skall gälla för

gymnasiet och fackskolan i framtiden. Enligt dessa villkor krävs formellt inte

behörighet till lärartjänst men i praktiken förordnas endast personer, som har

eller kan ges lärarbehörighet. Utredningarnas förslag har kritiserats i åtskilliga

remissyttranden men även fått stöd från flera håll, bl. a. av skolöverstyrelsen.

Enligt min mening är det av både principiella och praktiska skäl inte längre

s. 507 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 507

möjligt att behalla den behörighetsregel, som nu gäller vid allmänt gymnasium

och enligt vilken krav på lektorskompetens uppställes. Jag anser att för behörighet

till rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör

fordras att vara behörig till ordinarie lärartjänst vid skola som ingår i skolenheten.

Om synnerliga skäl föreligger, bör även annan person kunna komma i

fråga till rektorstjänst.

I det följande kommer jag att förorda inrättande av tjänst som studierektor

i vissa fall. För dylik tjänst bör samma behörighetsvillkor gälla som för rektorstjänst.

I Övriga fall bör studierektor inneha lärartjänst vid gymnasium eller

fackskola eller vid skola med vilken dessa bildar skolenhet.

Huvudlärare skall liksom fallet är i grundskolan finnas i varje ämne. Givetvis

kan i vissa fall samma lärare vara huvudlärare i flera ämnen. Det ankommer

på skolöverstyrelsen att utfärda närmare anvisningar härom. Jag vill betona

att uppgiften att vara huvudlärare inte skall förbehållas någon viss lärarkategori

och inte heller behöva vara förenad med institutionsföreståndarskap.

På grundval av förslag i proposition 1963:112, avsedda att förbättra arbetssituationen

för rektorer vid statliga gymnasier, har vid ett begränsat antal skolor

sedan läsåret 1963/64 prövats vissa former för förstärkning av skolledningen. I

samband med att den av mig i det föregående förordade organisationen av skolans

ledning genomföres bör angivna förstärkningsanordningar avvecklas.

I fråga om skolledningens arbetsuppgifter har jag i det föregående anslutit mig

till FU:s och GU:s uppfattning. Detta innebär också att jag inte anser det nödvändigt

att rektor har egen undervisning. Det är väsentligt att rektor ges möjlighet

att med beaktande av lokala förhallanden leda och fördela arbetet för den

personal som är knuten till skolenheten. Jag anser därför att vid skolenhet med

gjmnasium eller vid fristående fackskola rektor skall fastställa undervisningsskyldigheten

för såväl sig själv som studierektorn inom ramen för en för dem

bada tillsammans, med hänsyn till skolenhetens storlek, fixerad undervisningsskyldighet.

Om denna undervisning sskyldighet har överenskommelse träffats.

Vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör, såsom jag förut föreslagit,

finnas en rektorstjänst. För denna bör tillämpas samma anställningsform

som för annan rektorstjänst under den kommunala skolstyrelsen, nämligen ordinarie

anställning med förordnande på sex år eller, om särskilda skäl är därtill,

för kortare tid. För tjänsterna bör gälla samma allmänna förordnandeperiod som

för andra rektorstjänster under skolstyrelsen. Nu löpande allmänna förordnandeperiod

utlöper den 30 juni 1967. Rektorstjänsterna bör tillsättas av Kungl.

Maj:t. Förordnande bör avse viss skolenhet. Bestämmelserna i 25 kap. 18 §

skolstadgan bör äga tillämpning.

Rektor vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör i allt väsentligt

ha samma allmänna åligganden som annan rektor under skolstyrelsen (9 kap.

s. 508 Kontrollera mot PDF

508 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 171 år 1964

4—6 §§ skolstadgan). Rektor bör i fråga om disciplinär bestraffning jämställas

med andra kommunala rektorer.

Vid skolenhet med gymnasium bör finnas en lönegradsplacerad tjänst sasom

studierektor. I fråga om anställningsform och förordnande bör för sådan tjänst

gälla detsamma som för rektor vid samma skolenhet, dock bör sådan studierektor

tillsättas av skolöverstyrelsen.

Vid fristående fackskola bör befattning som studierektor kunna inrättas efter

medgivande av skolöverstyrelsen. Vid skolenhet med grundskola och fackskola

bör endast en befattning som studierektor kunna finnas medan vid skolenhet

med yrkesskola och fackskola bör — utöver i förekommande fall studierektorer

för yrkesskolan — finnas en studierektorsbefattning. Överenskommelsen med

personalorganisationerna innebär att studierektor som avses i detta stycke utöver

sin lärarlön bör åtnjuta visst arvode. Han skall förordnas tills vidare. Tillsättningsmyndighet

bör vara skolstyrelsen.

För samtliga studierektorer bör gälla att de skall vara skyldiga vikariera för

rektor och att de liksom rektor åtnjuter semester och ej ferier. I studierektors

arbetsuppgifter skall ingå att ombesörja schemaläggning.

Beträffande såväl rektorer som studierektorer bör gälla, att de endast tillfälligtvis

i den mån så oundgängligen fordras må åta sig undervisning utöver den

som åligger dem enligt beslut om deras undervisningsskyldighet.

Avlönings- och pensionsviUkor för rektorer och studierektorer bör, som tidigare

nämnts, regleras genom statliga bestämmelser eller kollektivavtal. Den nu träffade

överenskommelsen innefattar avlöningsvillkor för dessa befattningshavare.

Vissa övergångsfrågor uppstår beträffande skolledarna vid reformens ikraftträdande.

Då den allmänna förordnandeperioden utlöper den 30 juni 1967,

måste rektorer och även studierektorer vid skolenhet med gymnasium första

gången förordnas endast för tiden 1 juli 1966—30 juni 1967.

Det torde kunna förutsättas att nuvarande rektorer vid gymnasier i regel

kommer att vilja övergå på motsvarande rektorstjänst vid det nya gymnasiet.

Rektor vid skolenhet med statligt eller kommunalt gymnasium, vilkens förordnande

utlöper efter den 1 juli 1966, bör därför kunna efter anmälan och utan

ansökningsförfarande från och med den 1 juli 1966 förordnas pa motsvarande

rektorstjänst eller på annan ledigblivande rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium

inom kommunen, varvid hans förordnande utlöper vid den tidpunkt som

före övergången gällt för honom, dock senast den 1 juli 1967. Rektor, som ej

kan erhålla nytt förordnande på rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium

i kommunen, må förordnas som studierektor vid dylik skolenhet. Erhåller rektorn

ej förordnande såsom studierektor, bör han tjänstgöra som lärare vid skolenhet

antingen inom den kommun, där han är förordnad såsom rektor, eller vid

den skolenhet inom annan kommun, där hans lärartjänst är placerad. Om rektor

s. 509 Kontrollera mot PDF

509

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

så önskar, må hans ordinarie lärartjänst överföras till skola i den kommun, där

han tjänstgör såsom lärare.

Vid avvecklingen av praktiska kommunala realskolor, kommunala flickskolor,

kommunala yrkesskolor, såvitt avser tekniska dagskolor och 2-åriga handelslinjer,

samt fristående kommunala tekniska skolor kan vissa svårigheter uppstå

för rektorerna. Först sedan planeringen av fackskolan kommit längre torde det

vara möjligt att bedöma vilka åtgärder som kan vidtagas för att bereda dem

möjlighet att övergå på andra rektorstjänster.

Vad jag här föreslagit har godtagits av personalorganisationerna.

Vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola bör vidare finnas viss biträdespersonal

dels på rektorsexpeditionen, dels såsom skrivhjälp m. m. åt lärarna.

Dylik personal bör finnas i en omfattning som i stort sett svarar mot vad

GU räknat med. Jag förordar att staten i princip svarar för kostnaden för biträdespersonalen

till den del denna avser gymnasium och fackskola. Vid överläggningarna

med kommunförbunden har enighet uppnåtts om följande riktlinjer för

omfattningen av biträdespersonalen. Vid skolenhet med 300—900 elever beräknas

personal motsvarande två heltidstjänster. Vid mindre eller större skolenheter

beräknas personal motsvarande en respektive två och en halv tjänster.

Vid skolenhet med mer än 300 elever skall en befattningshavare biträda rektor

med administrativa göromal av mer kvalificerad art medan övrig personal skall

fullgöra biträdesgöromål. En halv av de i det föregående nämnda tjänsterna beräknas

normalt för biträdeshjälp åt lärare.

Den träffade överenskommelsen innefattar även anställnings- och avlöningsvillkor

för gymnasieinspektörer, skoldirektörer och förste rektorer. Bestämmelserna

i 25 kap. 18 § skolstadgan bör äga motsvarande tillämpning beträffande

gymnasieinspektör.

s. 510 Kontrollera mot PDF

510

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

i> tr * -V? . u H

V « *■

s. 511 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

511

8. Genomförandet av den nya organisationen

8.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m. m.

8.1.1 Gymnasieutredningen

8.1.1.1 Hjälpmedel

I samband med redogörelsen för GU:s förslag till läroplan för det nya gymnasiet

har utredningens principiella synpunkter på hjälpmedlens roll i gymnasiets

undervisning i korthet berörts (3.4.1.4). Dessa synpunkter koncentreras

kring hjälpmedlens funktion att göra undervisningen åskådlig, möjliggöra friare

arbetsformer samt i större eller mindre utsträckning ersätta traditionella lärarinsatser.

När GU något mer i detalj penetrerar behovet av hjälpmedel, läggs tonvikten

vid de förändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden som följer av GU:s

förslag (GU 16.1). Det framhålles därvid att vissa förslag är en följd av den

allmänna pedagogiska utvecklingen och därför skulle ha aktualiserats oberoende

av gymnasiereformen.

GU betonar också att utredningen inte framlägger några preciserade förslag,

som omedelbart kan realiseras över hela fältet, utan endast drar upp vissa allmänna

riktlinjer (GU 16.2). En viss del av de hjälpmedel det är frågan om

behövs vidare för skolväsendet i dess helhet. I

I fråga om tryckta hjälpmedel (GU 10.4.3 och 16.2.1) skisserar GU bl. a. en

utveckling, som innebär att den traditionella läroboken ofta skulle ersättas av

ett »lärobokssystem» eller en »studiematerialsats», bestående av en sammanfattande

framställning — en grundbok — kompletterad med olika typer av

hjälpmedel, som producerats i direkt anknytning till grundboken. Till denna

skulle vidare ansluta en studiehandledning för eleverna och en lärarhandledning.

Ytterligare material kan tillfogas i form av diagnostiska och andra prov, litteratur,

bilder, ljudband och filmer. GU understryker att en studiematerialsats kan

få mycket varierande utformning beroende på ämne.

Utredningen behandlar även frågor om bl. a. olika slag av självinstruerande

hjälpmedel. Det bör enligt GU:s mening ankomma på skolöverstyrelsen att medverka

till praktisk utprövning av självinstruerande hjälpmedel inom områden,

som bedöms som särskilt angelägna och i övrigt främja utvecklingen av sådana,

övervaka deras kvalitet samt, om så m-fordras, själv låta utarbeta dylika hjälpmedel.

Åt skolöverstyrelsen bör vidare uppdragas att inventera tillgången på

och befordra tillkomsten av brevkurser, lämpade för individualisering och effektivisering

av undervisningen.

s. 512 Kontrollera mot PDF

512

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196k

Biblioteket får i det nya gymnasiet en central roll. GU diskuterar ingående

såväl bibliotekets bokbestånd som dess organisation och skötsel (GU 16.2.2 och

16.4.2).

Som service åt skolorna bör enligt utredningens förslag centralt utarbetas

bokurvalslistor. I detta sammanhang kan också nämnas att GU lägger stor vikt

vid att tidskrifter och tidningar utnyttjas i ökad utsträckning i det nya gymnasiet.

Skolöverstyrelsen bör föranstalta om inventering av lämpliga publikationer

för gymnasiets olika ämnen.

Som redan nämnts (7.2.1.1) anser GU att åtskilliga arbetsuppgifter — i första

hand de rent bibliotekstekniska men också delvis de pedagogiska — bör anförtros

åt fackutbildade bibliotekarier. GU understryker vidare att väsentliga fördelar

står att vinna genom samverkan mellan folkbibliotek och gymnasieskolornas

bibliotek.

För planering av undervisningen och kontroll av dess resultat behövs som

tidigare i korthet berörts (3.4.1.4) diagnostiska prov och betygsättningsprov (GU

10.5.4 och 16.2.1.5). Genom den kraftigt styrande inverkan som proven har på

undervisningen blir deras utformning av stor betydelse. Centralt konstruerade

prov dels för direkt användning — däribland de av GU föreslagna betygsnormerande

proven — dels för användning som prototyper för lärarnas egna prov

erfordras därför. Ett dylikt konstruktionsarbete är tids- och kostnadskrävande,

vilket erfarenheterna från framställningen av standardprov för grundskolan visar.

GU föreslår att en central provorganisation, knuten till skolöverstyrelsen,

skapas till tjänst åt grundskola och gymnasiala skolor. I avvaktan på att denna

kommer till stånd bör skolöverstyrelsen påbörja framställningen av prov för

gymnasiet.

GU framlägger vissa synpunkter på olika typer av AV-hjälpmedel (GU 16.2.3)

och deras användning i gymnasiet. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att

främja framställningen av ändamålsenliga och billiga sadana hjälpmedel bl. a.

genom att utarbeta normerande anvisningar. Överstyrelsen bör också ges tillräckliga

ekonomiska resurser för att kunna stimulera produktionen av undervisningsfilm.

Åt skolöverstyrelsen bör vidare uppdras att utarbeta normalutrustningslistor

för behovet av AV-apparatur m. m. inom olika lokaler.

GU fäster stora förhoppningar vid skolradions och skol-TV:s möjligheter att

bidra till utformningen av undervisningen i det nya gymnasiet. Såväl principiella

synpunkter som konkreta exempel ges härpå (GU 10.4.3.2 och 16.2.3.4).

GU betonar vidare det angelägna i att gymnasieskolorna i framtiden utrustas

med språklaboratorier (GU 16.2.3.2). Sådant laboratorium beräknas för närvarande

kosta ca 60 000 kr. för helklassundervisning och ca 35 000 kr. för halvklassundervisning.

Den speciella utrustningen för naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska

ämnen (GU 16.2.4—16.2.6) ägnas särskild uppmärksamhet av GU, som konsta
-

s. 513 Kontrollera mot PDF

513

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964

terar att utrustningen för de två förstnämnda grupperna av ämnen drar avsevarda

kostnader vid nyanskaffning. Det är därför angeläget att normalutrustnmgslistor

utarbetas av skolöverstyrelsen. GU redovisar relativt ingående de

konsekvenser för utrustningen som förändringar i läroplanen medför för de

namnd a amnena. Uppskattningar av kostnaderna göres också varvid beträffande

ckmska ämnen skiljes på behoven för årskurserna 1—3, som kan beräknas förekomma

på 80 ä 90 gymnasieorter, och för årskurserna 1—4, som enligt GUs

förslag kommer att finnas på ca 30 orter (GU 1G.2.5.1 respektive 16 2 5 2)

I detta sammanhang framlägger GU även ett förslag om koncentration av en

del av den maskintekniska utbildningen till ett mindre antal centrallaboratorier

Med hansyn till att den maskintekniska utrustningen är dyrbar och i vissa fall

endast anvands vid enstaka tillfällen anser GU det tillräckligt om ett 15-tal av

de ca 30 orter som beräknas komma få fullständig teknisk utbildning förses med

denna utrustning. Vid sitt förslag till utrustning för maskinteknisk institution

nar GU utgått från en sadan koncentration.

Sammanfattningsvis konstaterar GU att dess behandling av frågan om behov

och produktion av hjälpmedel är översiktlig och framför allt tar sikte på mer

betydelsefulla förändringar. Till ledning för kommunernas arbete behövs mera

mgaende undersökningar vilka det bör ankomma på skolöverstyrelsen att genomföra

(GU 16.2.8). b

, ®Ctir;!f^I''de ^gorna om hjälpmedelsgranskning och hjälpmedelsforskning

(GU 16.3) har GU begransat sig till att registrera en rad problem. Det framhalles

att särskilt frågan om granskning av pedagogiska hjälpmedel är relativt

omfattande och att den inte hör till de frågor som GU har att lösa. Dessa spörsmål

bor darfor bil föremål för särskild översyn. GU erinrar i detta sammanhang

bl. a. om vad i propositionen 1962: 54 angående reformering av den obligatoriska

skolan m. in. anförts om statens läroboksnämnd. Där framhölls bl. a. att genom

det okade behovet av samverkan och samordning mellan på skilda håll förekommande

granskning och andra liknande omständigheter ter sig på längre

sikt en förutsättningslös omprövning av nämndens verksamhet och uppgifter

8.1.1.2 Lokaler

I det gymnasium GU föreslår kommer undervisningsavdelningarnas storlek

att variera mer än i det nuvarande. Detta - liksom införandet av teknisk och

ekonomisk utbildning som en integrerande del av gymnasiet - påverkar behovet

och utformningen av lokalerna framhåller GU (GU 16.6.1).

GU framhåller beträffande slcolbyggnadsplaneringen betydelsen av att i fram

tiden entydiga normer utarbetas i fråga om lokalbehov och lokalstorlek för olika

skolformer. Da stora ekonomiska besparingar kan göras och felinvesteringar

I7 — Bihang till riksdagens protokoll 19GL 1 samt. Nr 171

s. 514 Kontrollera mot PDF

514

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

undvikas, om skolans lokalplanering grundas pa rationella funktionsstudier och

byggnadstekniska undersökningar, finner GU det angeläget att medel ställes till

förfogande för fortsatt skolbyggnadsforskning.

GU redovisar vissa beräkningar av behovet av lokaler för allmänna, naturvetenskapliga,

estetiska (jämte gymnastik), tekniska och ekonomiska ämnen

(GU 16.6.2—16.6.6). För de tekniska ämnenas del har en uppdelning gjorts för

gymnasium med årskurserna 1—3 av teknisk lärokurs och gymnasium med fullständig

teknisk lärokurs.

GU framhåller att ett genomförande av förslaget om centrallaboratorier, dvs.

koncentration av viss dyrbarare maskinteknisk utrustning till förslagsvis ett 15- tal orter, kommer att innebära att lokalbehovet avsevärt begränsas för övriga

gymnasier med fullständig teknisk lärokurs.

GU förutsätter vidare att alla nuvarande tekniska gymnasier i framtiden skall

ha fullständig 4-årig maskin-, bygg- och elteknisk utbildning samt av dessa ett

20-tal även kemiteknisk utbildning. Detta nödvändiggör enligt GU:s uppfattning

att utrustning och lokaler måste kompletteras vid ett inte obetydligt antal nuvarande

tekniska gymnasier (GU 16.6.5.3).

Behovet av vissa andra lokaler exempelvis bibliotek, samlingslolcaler, elevlokaler

och lokaler för lärare diskuteras också (GU 16.6.7—16.6.9). Beträffande

lokalerna för lärare understryker GU att det nya gymnasiets målsättning innebär

att större uppmärksamhet än hittills bör ägnas åt att ge lärarna förbättrade

arbetsmöjligheter i skolan inte blott i lektionssalen utan även utanför denna. GU

betonar vidare vikten av att elevernas intressen beträffande lokaler i skolan tillgodoses.

8.1.2 Fackskoleutredningen

FU betonar de pedagogiska hjälpmedlens betydelse för att viktiga mal i fackskolans

läroplan skall kunna förverkligas (FU s. 103 ff.). Med hänsyn till att

1957 års skolberedning utförligt behandlat hjälpmedlens roll i skolarbetet och

att GU ägnat ingående uppmärksamhet åt hjälpmedel och lokaler framlägger FU

ej något eget utförligare förslag. FU inskränker sig till några generella synpunkter

på hjälpmedlens funktion i undervisningen i fackskolan. I

I anslutning till frågorna om utformningen av läroböcker framhåller FU att

då fackskolan representerar ett nytt inslag i svenskt utbildningsväsende kan

läroböcker och övrigt studiematerial utformas utan att hänsyn behöver tas till

tidigare förekommande skolformer. Den form för läroböcker, som enligt FU

synes böra eftersträvas, är ett lärobokssystem uppbyggt efter samma grundprinciper

som de vilka GU anser bör vara vägledande för utvecklingen av

gymnasiets läroböcker.

s. 515 Kontrollera mot PDF

515

Kungl. Maj.ts -proposition nr 171 år 1964

FU uppmärksammar också fackskolans behov — särskilt med tanke på övergångstiden

— av en rikhaltig uppsättning av självinstruerande hjälpmedel och

av hjälp från bl. a. skoltelevisioncn.

De synpunkter som GU lagt på provens utformning är enligt FU till stora

delar giltiga även för fackskolan (FU s. 105 ff.). Till fackskolans förfogande bör

ställas bl. a. standardprov utarbetade genom skolöverstyrelsens försorg.

8.1.3 Yttranden

8.1.3.1 Gymnasiet

GU uttalar att GU vid små överväganden om behov och utformning av lokaler

och hjälpmedel lagt tonvikten vid de förändringar, som föranledes av utredningens

förslag, och därför i princip utgår från att gymnasierna f. n. har adekvat

utrustning. Med anledning härav har i några yttranden berörts den nuvarande

utrustningsstandarden. Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att denna principiella

utgångspunkt måste betecknas som alltför optimistisk, enär utrustningen

i manga sammanhang är alltför knapphändig redan med hänsyn till den nuvarande

pedagogiska målsättningen samt att, när omläggningen av arbetsformerna

staller väsentligt ökade krav på utrustningen, det i många fall torde komma att

kravas upprustnmgsbidrag utöver GU:s beräkningar. Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet påpekar, att standarden beträffande undervisningsmateriel

och hjälpmedel vid de nuvarande statsläroverken i åtskilliga fall

ar avsevart lägre än i motsvarande kommunala skolor. Framför allt torde skillnaden

vara uppenbar i förhållande till de nyetablerade grundskolorna. Förbunden

anser, att denna eftersläpning kommer att ställa flera kommuner i en mycket

besvärlig situation.

Inledningsvis påpekar skolöverstyrelsen även att den särställning som i dagens

läge de naturvetenskapliga och tekniska ämnena intar i fråga om behovet av

utrustning och utrymme närmast torde bero på att detta behov inom dessa

ämnesområden så länge varit uppenbart, att kraven i dag kan preciseras. Överstyrelsen

anser att när de av GU presenterade och väl motiverade syftena beträffande

elevernas egen aktivitet konsekvent fullföljs kommer behovet av utrustning

och utrymme att växa och kunna bättre preciseras även i andra ämnen

t. ex. de humanistiska. Inom överstyrelsen verksamma arbetsgrupper torde,

framhålles det, genom sitt arbete komma att bidra till denna önskvärda precisering.

TCO betonar mycket starkt vikten av att det nya gymnasiet tillföres alla de

hjälpmedel som behövs för att genomföra det pedagogiska reformarbetet. De

förslag, som GU framför beträffande lärobokssystem, självinstruerande hjälpmedel,

framställning av centrala prov m. m., är enligt organisationens uppfattning

angelägna, välgörande okonventionella och nyorienterande.

s. 516 Kontrollera mot PDF

516 Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964-

Läroverkslärarnas riksförbund framhåller, att förutsättningen för att hjälpmedlen

skall kunna infogas organisatoriskt i undervisningen och för att det rätta

mediet skall kunna väljas är att hjälpmedel finns av olika slag i tillräckligt

antal och på den plats läraren behöver dem i undervisningssituationen.

I flera yttranden betonas, att det nya gymnasiets effektivitet är beroende av

att hithörande frågor får en tillfredsställande lösning. Salunda anför t. ex. SR,

att det nya gymnasiet i större utsträckning än det gamla kräver god tillgång

på allmänna pedagogiska hjälpmedel, hörbundet anser, att institutions- och

klassbiblioteken måste upprustas, att god tillgång på AV-hjälpmedel måste skapas,

att nya för det integrerade gymnasiets arbetsmetoder väl anpassade läroböcker

måste utarbetas, att den programmerade undervisningens behov av specialutrustning

måste tillgodoses samt att förstklassiga naturvetenskapliga institutioner

måste inrättas.

Vad GU föreslagit och uttalat rörande tryckta hjälpmedel har i

stort sett icke föranlett några invändningar.

Sålunda säger sig Läroverkslärarnas riksförbund dela GU:s uppfattning att

det tryckta studiematerialet bör vara så utformat att det ger eleverna tillfälle

att själva planera studierna och sporrar dem att på egen hand spåra, konstruera

och dra slutsatser. Förbundet framhåller, att läroböckernas utformning i synnerhet

i årskurs 1 i samtliga ämnen måste lägga vikt vid instruktion och träning i

studieteknik. Läroböckerna måste vidare bli mer omfattande med hänsyn till

möjligheterna att lägga dem till grund för självständigare arbetsformer. Det

måste även finnas utrymme för överkurser utöver de obligatoriska grundkurserna.

Det av GU skisserade läroboksystemet är därför enligt förbundet nödvändigt

och måste finnas tillgängligt vid det nya gymnasiets genomförande.

I sitt yttrande konstaterar skolöverstyrelsen att GU:s slutsats att gymnasiets

»lärobok» inte kan vara en enhetlig totalframställning av stoffet bekräftats genom

de krav på läroböcker av helt ny typ, vilka framförts av flertalet överstyrelsen

underställda remissinstanser. Två alternativa lösningar av läroboksfrågan

kan emellertid tänkas anser överstyrelsen, nämligen att den konventionella läroboken

ersätts av en mera komplex lärobok eller av en studiematerialsats såsom

GU närmare utvecklat. Vilketdera alternativ som är att föredra får enligt överstyrelsens

mening prövas från fall till fall med hänsyn främst till ämnets natur

och kursplanens uppläggning.

Den tveksamhet eller kritik som kommit till uttryck i några yttranden berör

ofta mindre GU:s överväganden beträffande de tryckta hjälpmedlen som sådana

än utredningens syn på studiearbetet i gymnasiet.

Sålunda framhåller matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Göteborg, att

det är absolut nödvändigt, att eleverna erhåller tryckta hjälpmedel, som täcker

kursfordringarna, men att man enligt fakultetens erfarenhet av ungdomens sätt

att bedriva studier inte heller i fortsättningen kan räkna med att majoriteten av

gymnasiets elever kommer att vara mogna nog att bedriva studier på det själv
-

s. 517 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 517

standiga sätt, som GU förordat. Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning anser, att man icke bör vänta sig, att elever med mindre studieförutsättningar

skall kunna tillgodogöra sig tryckt stoff i matematik och i de

naturvetenskapliga ämnena utan att deras arbetstid blir avsevärt längre och

behållningen avsevärt mindre än om stoffet kunde upprepade gånger behandlas

vid lektionsundervisning på sätt som nu sker.

Beträffande självinstruerande hjälpmedel torde det enligt Läroverkslärarnas

riksförbunds uppfattning vara realistiskt att inte räkna med att denna form av

hjälpmedel kommer att finnas tillgänglig under det nya gymnasiets första år.

Vidare framhåller förbundet, att de nuvarande brevkurserna ej är tillrättalagda

för handledd undervisning samt att brevkurserna vid lärarbrist ej kommer att

minska lärarbehovet i den omfattning GU förutsatt, bl. a. på grund av att förberedelsearbetet

för handledd undervisning med brevkurser är avsevärt mycket

större än vad som fordras vid undervisning med traditionella läroböcker.

Historisk-filosofiska sektionen i XJppsala menar att GU:s tilltro till programmerade

läroböcker är föga realistisk och framhåller, att sådana läroböcker blir

mycket kostsamma, särskilt om de skall tillfredsställa krav på individualiserade

anordningar.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anför beträffande brevkurser bl. a. följande.

Under lång tid kommer det att föreligga brist på lärare både för tekniska och

ekonomiska ämnen. I många fall har redan verksamma lärare av många skäl,

bl. a. stor arbetsbörda, icke kunnat följa med i den utveckling, som återspeglar

sig i utformningen av de olika ämnena på läroplanen. Brevkurser, som bygger

pa aktuella data, kan här bli erforderliga hjälpmedel. Ihågkommas bör nämligen,

att den planerade fortbildningen först så småningom kan ge resultat. Därtill

kommer att det på mindre orter ävenledes kan bli svårt att få tag i speciallärare

för alla områden. Goda brevkurser kan i så fall inte ersätta men komplettera

läraren på ett mycket gott sätt.

Hermods korrespondensinstitut och NKI-skolan uttrycker tillfredsställelse

över att GU haft öppen blick för de möjligheter, som brevkurser och andra

självinstruerande hjälpmedel erbjuder.

Vikten av att gymnasiebiblioteken får genomgå en väsentlig upprustning

papckas av flera remissinstanser, bl. a. av skolöverstyrelsen, som anför

följande.

Anskaffningen av facklitteratur till gymnasiebiblioteken måste anpassas till

den nu föreslagna läroplanen. Nya undervisningsformer kräver en expansion av

bokbeståndet. Dessa förändringar liksom de allmänt ökade kraven på gymnasiebiblioteken

gör det nödvändigt, att kraven på kvalitet i bokurvalet skärps.

Den huvudpart av gymnasiebiblioteket, som står till elevernas personliga förfogande,

elevbiblioteket, kommer för de humanistiska, ekonomiska och samhällsvetenskapliga

ämnenas del inom det nya gymnasiet att i väsentlig utsträckning

fylla samma funktion som laboratorieutrustningen för de naturvetenskapliga och

tekniska ämnena. Härtill kommer att elevbiblioteket i de sistnämnda ämnes
-

s. 518 Kontrollera mot PDF

518

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964.

grupperna till viss del blir utnyttjat parallellt och i samspel med laboratorieutrustningen.

I bägge sammanhangen måste möjligheter till effektiv upprustning

skapas vid såväl befintliga som nyinrättade gymnasier, om elevbiblioteken

respektive laboratorierna skall kunna fylla sin funktion i samband med elevernas

självständiga arbeten.

Lärarkollegiet vid farmaceutiska institutet framhåller bibliotekens betydelse

icke minst med hänsyn till GU:s förslag om att det tryckta studiematerialet

icke skall utgöras av helt färdiga kurser utan fastmera aktivera eleven till självständigt

arbete.

Svenska Jcommunförbundet och Svenska stadsförbundet hälsar med tillfredsställelse

GU: s positiva inställning till en samverkan mellan folkbibliotek och

gymnasiebibliotek. SR finner en dylik samverkan välmotiverad av kost

nadsskäl men framhåller att de båda biblioteken inte kan ha gemensamma lokaler

och gemensamt bokbestånd, enär en så intim samverkan torde i hög grad försvåra

gymnasiebibliotekets möjligheter att spela den centrala roll i skolarbetet,

som numera förutsätts.

Läroverkslärarnas riksförbund är tveksamt rörande ett samarbete mellan gymnasiebibliotek

och folkbibliotek men anser sig kunna förorda ett begränsat dylikt

samarbete under förutsättning att följande synpunkter beaktas.

Fackutbildad bibliotekspersonal bör utnyttjas. Det kommunala folkbibliotekets

fackutbildade personal bör också kunna avdelas för uppgifter inom gymnasiernas

skolbibliotek. För att tillgodose behovet av samordning med skolans

pedagogiska arbete ges åt biblioteksnämnden även uppgiften att dra upp riktlinjerna

för den pedagogiska sidan av skolbiblioteksverksamheten samt att kontinuerligt

svara för att det sker en anpassning av denna verksamhet efter de

vunna erfarenheterna. Vidare skall skolbibliotekets pedagogiska verksamhet

kontinuerligt ledas och övervakas av en lärare. Förbundet har föreslagit att

denna uppgift skall anförtros en av skolans förste lektorer i dennes egenskap av

biblioteksnämndens ordförande. Biblioteksassistent bör i ett gymnasium av normal

storlek finnas i skolbiblioteket hela dagen. Mera tekniskt arbete utföres på

annat sätt.

GU: s förslag om inrättande av en central provorganisation tillstyrkes

bl. a. av skolöverstyrelsen, som i en särskild bilaga närmare utvecklar

sina synpunkter på arbetsuppgifter, organisation och kostnader. Överstyrelsen

framhåller därvid bl. a. att det under de gangna aren stått alltmera klart att en

för central provkonstruktion särskilt upprättad fast organisation maste skapas.

Överstyrelsen tänker sig en konstruktion med en självständig arbetsenhet, benämnd

Skolväsendets provinstitut, anknuten till närmast berörda byrå inom

den nya skolöverstyrelsens undervisningsavdelmng för allmänna skolfrågor.

Provinstitutet bör inrättas fr. o. m. budgetåret 1965/66 och måste enligt överstyrelsens

mening till eu början helt finansieras med statsmedel. Överstyrelsen

förklarar sig ha för avsikt att företa en allsidig utredning om de många frågor

som sammanhänger med central provframställning men understryker att en

långsiktig lösning inte kommer att på nagot sätt försvaras om det föreslagna

s. 519 Kontrollera mot PDF

519

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964

piovinstitutet inrättas vid ovan angiven tidpunkt. Överstyrelsen uppger vidare

att förberedande åtgärder vidtagits för att i avvaktan på denna omorganisation

kunna enligt GU:s förslag utan dröjsmål påbörja framställning av prov för

gymnasiet så snart beslut härom föreligger.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning delar GU:s uppfattning om central

konstruktion av prov men ifrågasätter om inte arbetet bör utföras direkt inom

skolöverstyrelsen.

I likhet med GU finner bl. a. skolöverstyrelsen det angeläget, att gymnasieskolorna

i framtiden utrustas med språklaboratorier. Överstyrelsen

anför härom i huvudsak följande.

Överstyrelsen bedriver vissa försök och undersökningar i syfte att nå fram

till fastare riktlinjer för adekvat utrustning och metodik i dessa sammanhang.

Överstyrelsen anser i likhet med GU, att möjligheterna att importera och till

svenska förhållanden anpassa utomlands framställd undervisningsfilm för gymnasiestadiet

bör undersökas. Ytterligare skäl härför är, att den redan tidigare

helt otillräckliga inhemska produktionen av undervisningsfilm kan befaras komma

att under den närmaste framtiden ytterligare minska. De ekonomiska resurser,

som GU med starka skäl påyrkar fortsättningsvis skall ställas till överstyrelsens

förfogande i detta sammanhang, bör avse icke blott överstyrelsens egen

produktion av filmer och stöd åt viss kommersiell produktion av undervisningsfilm

utan även inköp och bearbetning för svenskt bruk av i utlandet framställd

undervisningsfilm.

Vad GU anfört om den speciella utrustningen för naturvetenskapliga,

tekniska och ekonomiska ämnen har i regel

endast föranlett remissinstanserna att understryka det angelägna i att erforderliga

resurser ställes till förfogande för att förverkliga GU: s program.

Beträffande den ekonomiska sektorn framhåller skolöverstyrelsen att det

måste finnas en grundutrustning med i första hand litteratur, AV-media och de

vanligaste kontorsmaskinerna. Beträffande kontorstekniska hjälpmedel, som

eleverna därutöver bör stifta bekantskap med, vill överstyrelsen ej så bestämt

uttala sig för deras placering vid viss skolform på orten, som GU gör. Ytterligare

kontorstekniska hjälpmedel, som anskaffats för att reguljärt användas i

annan skolform på orten, vare sig fackskola eller yrkesskola, bör där i erforderlig

utsträckning tillfälligt få disponeras för gymnasiets undervisning i kontorsteknik,

menar överstyrelsen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning erinrar om att de båda skolämbetsverken

tillsatt cn arbetsgrupp för att ytterligare penetrera behovet av utrymmen och

utrustning för olika lärokurser inom gymnasiet, vilken kommer att utnyttja de

synpunkter och det material GU framlagt.

I några yttranden framföres synpunkter på hjälpmedel för vissa

andra speciallokaler. Sålunda framhåller styrelsen för musikaliska

akademien, att GU: s förslag beträffande undervisningen i konst- och musikhistoria

samt i musik förutsätter bl. a. tillgång till för musikutövning särskilt

s. 520 Kontrollera mot PDF

520

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196It

lämpade lokaler och AV-hjälpmedel i riklig mängd. Historielärarnas förening

anser, att behovet av hjälpmedel för historieundervisningen blir mycket stort

i det nya gymnasiet. De tematiska studierna i ämnet kräver nämligen dels ämnesrum,

utrustade med kartor, diabilder etc., dels referensbibliotek, innehållande

både inhemsk och utländsk litteratur, uppslagsböcker m.m. Modersmålslärarnas

förening understryker vikten av god tillgång på alla de slag av AV-hjälpmedel,

som kan utnyttjas i svenskundervisningen, och vill särskilt framhålla, att reproduktions-

och dupliceringsapparatur är av synnerligen stor betydelse.

Under rubriken hjälpmedelsgranskning och hjälpmedelsforskning

anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.

Övergången till den nya läroplanen medför behov att snabbt kunna anpassa

läroboksurvalet till den nya situationen. Såväl läroboksnämnden som berörda

bokförlag och skolmatericlfirmor har enligt vad överstyrelsen erfarit sin uppmärksamhet

riktad på hithörande problem. Beträffande granskningen av AVmedia

vitsordar överstyrelsen, att det för gymnasiets del är väsentligt, att denna

granskning i lämplig form fortsätter och får större resurser. Granskningsåtgärder

från de centrala skolmyndigheternas sida på de pedagogiska hjälpmedlens område

syns oundgängliga, och det syns fördelaktigt ju mer granskningen kan

sättas in redan på produktionsstadiet utan att därigenom bli mera tidskrävande.

Överstyrelsen för yrkesutbildning anser det vara befogat att utvidga granskningen

till att likformigt omfatta samtliga hjälpmedel, som användes i gymnasiet.

Därvid bör framförallt den pedagogiska aspekten bevakas men givetvis

bl. a. även den kostnadsmässiga. Huruvida denna granskning bör ske inom

ramen för en förstärkt läroboksnämnd eller på annat sätt vill överstyrelsen ej

här ta ställning till. Det väsentliga är att samtliga hjälpmedel i princip kräver

samma slag av granskning och att läroboken inte här intar en särskild ställning.

Länsskolnämnden i Kristianstads län menar, att granskningen av hjälpmedel

för att förhindra, att föråldrade hjälpmedel distribueras, måste skötas av ett

organ med helt andra resurser än den nuvarande länsskolnämnden har. Länsskolnämnden

i Malmöhus län föreslår, att skolöverstyrelsen får ansvaret för

granskningen av läroböcker eller att, därest länsskolnämndens granskning behålls,

en granskningsgrupp för varje ämne eller ämnesområde inrättas. Länsskolnämnden

i Värmlands län framhåller, att bestämmelserna om granskning av AVapparatur

bör vara så noggrant utformade, att de kan tjänstgöra som stöd för

länsskolnämnderna vid granskningen av skolornas apparatur för utbetalande av

det statliga bidraget. Länsskolnämnden i Örebro län ifrågasätter starkt nödvändigheten

och nyttan av en central granskning och antagning av läroböcker och

AV-hjälpmedel samt föreslår, att frågan om granskning och bevakning av gymnasiets

försörjning med pedagogiska hjälpmedel omprövas.

Statens läroboksnämnd anser, att granskning av läroböcker bör förekomma i

alla gymnasiets ämnen. I anledning av GU:s förordande av att läroboken utformas

som en studiematerialsats konstaterar nämnden, att stora svårigheter

s. 521 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1064 521

härvid kommer att uppstå, när det gäller att avgöra vad som bör granskas. GU

klargör ej enligt nämndens uppfattning, om en sådan materialsats skall granskas

i sin helhet. Nämnden anser, att klara bestämmelser av granskningsområdets

avgränsning är nödvändiga. Inför de skärpta krav, som ett genomförande av

gymnasiereformen kommer att ställa på hjälpmedelsgranskning, kan enligt

nämndens mening en förutsättningslös utredning av frågan om granskning av

samtliga undervisningshjälpmedel icke utan allvarliga olägenheter ytterligare

uppskjutas. Innan en sådan utredning lett till resultat, synes enligt nämndens

åsikt granskningen i stort sett böra fortsätta i sin nuvarande form. De utökade

granskningsuppgifterna nödvändiggör emellertid en betydande och skyndsam förstärkning

av nämndens personella och ekonomiska resurser, framhåller nämnden.

TCO säger sig dela GU: s uppfattning om behovet av en allmän översyn av

granskningsinstitutet för hjälpmedlen.

SECO anser det vara viktigt, att läroböckerna utsätts för en noggrann granskning

ur objektivitetssynpunkt, särskilt när det gäller läroböcker i kristendom och

samhällsvetenskap. Vidare önskar organisationen, att läroböckerna även i gymnasiet

tillhandahålles utan kostnader för eleverna.

I fråga om det nya gymnasiets behov av lokaler har flera remissinstanser

framhållit nödvändigheten av att gymnasiekommunerna har tillgång till

lokalprogramanvisningar, att en samordning mellan olika skolformers lokalbehov

äger rum samt att byggnadsforskningen på området intensifieras.

Skolöverstyrelsen anför härom i huvudsak följande.

Det nya gymnasiet kräver betydande lokalresurser utöver det nuvarande

gymnasiets. Därtill kommer, att lokalbehovet maste bedömas med utgångspunkt

i den av GU föreslagna samordningen av olika skolor på det gymnasiala stadiet.

Lokalplaneringen kompliceras av att dels lokalbehovet i de allra flesta fall delvis

måste tillgodoses genom utnyttjande av befintliga skolbyggnader, som ofta

planerats för gymnasium-högstadium, dels olika typer av gymnasier hittills

dimensionerats efter inte helt enhetliga normer. För utarbetande av förslag till

allmänna normer för olika skolformer och kombination av skolformer på det

gymnasiala stadiet — i första hand gymnasium-fackskola — har de båda överstyrelserna

tillsatt en utredningskommitté i vilken de nuvarande gymnasieformerna

och yrkesskolan är representerade. På grundval av lokalschemata och

fastställda normer beträffande lokalstorlekar och lokalbehov kommer normallokalprogram

för gymnasie-fackskolor av olika storlekar och sammansättning att

utarbetas. Vid den praktiska tillämpningen måste dock i regel större eller mindre

avvikelser få göras från normallokalprogrammen, då det i de flesta fallen blir

nödvändigt att utnyttja redan befintliga skolanläggningar och komplettera dessa

med nybyggnader. Vidare måste det fortsatta utvecklingsarbetet inom skolöverstyrelsen

i nära samarbete mellan pedagoger, arkitekter och annan teknisk expertis

och i god kontakt med skolbyggnadsprojekteringen på fältet ytterligare

intensifieras.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser, att kommunerna snarast bör få tillgång

till konstruktiva förslag till planlösningar, utarbetade centralt av pedagogisk

17* — Ilihang till riksdagens protokoll 19G/i. 1 samt. Nr 171

s. 522 Kontrollera mot PDF

522

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1064

och teknisk expertis. Länsskolnämnden i Örebro län betonar önskvärdheten av

att forskning beträffande skollokalerna och deras inredning bedrivs vid det centrala

ämbetsverket samt att forskningsresultaten snabbt meddelas berörda parter.

Länsskolnämnden i Uppsala län framhåller nödvändigheten av att man ej

endast vid nybyggnation beaktar de uppställda kraven på lokalerna utan ä\ en

med kontinuerlig planmässighet sörjer för de befintliga lokalernas modernisering.

Sveriges skoldirektörsförening framför önskemål om att spörsmålen om samordning

snarast möjligt centralt detaljbearbetas, sa att skolplaneringen praktiskt

kan förverkligas. Härvid bör även vissa detaljer sasom inredningen vid omoch

nybyggnader redovisas i form av konkreta förslag till batnad för de lokala

skolmyndigheterna, som inte alltid kan stödja sig på entydig lokal expertis.

Läroverkslärarnas riksförbund föreslår, att en expertutredning tillsätts för att

i detalj undersöka det nya gymnasiets krav på lokaler och med uppgift att lägga

fram förslag dels rörande lokalprogram för nya gymnasier, dels anvisningar för

ombyggnad av de många nuvarande gymnasierna efter de nya kraven.

I fråga om de synpunkter, som GU framfört på de olika lokaler som kommei

i fråga för det nya gymnasiet, säger sig skolöverstyrelsen ej ha något väsentligt

att invända. I fråga om ämnesrumssystemets fördelar samt lokaler för undervisning

i storklass framhåller överstyrelsen i detta sammanhang bl. a. följande.

Om ämnesrumssystemets fördelar för det nya gymnasiet med dess rikare materielutrustning

torde ingen tvekan råda. Ämnesrummen bör enligt GU kompletteras

med grupprum för grupparbete och individualiserad undervisning. Dessa

rum bör stå till förfogande för aktivitetspedagogiskt arbete inom schemats ram

och i regel inte under skoltid utnyttjas för andra ändamål. o o

Vad lokaler för undervisning i storklass beträffar torde resultaten av pågående

försöksverksamhet på detta område och den särskilda utredning, som tillsatts

för att pröva denna undervisningsforms lämplighet för våra förhållanden,

avvaktas och läggas till grund för bedömningen av hithörande lokalfrågor.

Statskontoret framhåller, att gymnasieskolornas inriktning på individuella

studier och grupparbete bidrar till att behovet av mindre lokaler ökar.

I flera yttranden har framförts synpunkter på behovet av vissa lokaler i det

nya gymnasiet. Sålunda framhåller Läroverkslärarnas rilcsförbund, att det erfordras

ordentliga uppehållsrum för eleverna, rejält tilltagna läsrum i anslutning

till elevbiblioteket, arbetsceller för enskilt arbete, grupprum för undervisning i

delad klass samt flera rum som rymmer minst tre klasser samtidigt. Dessutom

är det nödvändigt, att för lärarna skapas ordentliga arbetsrum, ostörda och

ändamålsenligt inredda. Enligt Tekniska läroverkens lärarförbunds mening bör

varje heltidsanställd lärare ha tillgång till arbetsrum. TCO hävdar, att såväl

eleverna som lärarna måste ha tillgång till samlings- och arbetsrum samt att

lärarna behöver mottagningsrum, där de ostört kan sammanträffa med elever

och föräldrar. Biologilärarnas förening finner, att det laborativa arbetet kräver

förutom lärosalar och laboratorier även mindre rum, lämpade för grupparbete,

specialarbeten, växtodling, lärarnas preparation, plats för akvarier och terrarier

s. 523 Kontrollera mot PDF

523

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

samt sådana utrymmen, där man kan skapa vissa miljöförhållanden, som ej är

möjliga i vanliga arbetsrum. Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning

framhåller, att det för specialarbeten i fysik och kemi blir nödvändigt

med särskilda rum. Svenska skolläkarföreningen uttrycker önskemål om att

hälsovårdens lokaler får en central placering i anslutning till administrationslokalerna.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet framhåller att de flesta äldre

gymnastiklokaler är inredda för en annan undervisningsmetod än den GU nu

föreslår samt föreslår att en översyn göres av dessa lokalers utformning och utrustning

med de nya undervisningsmetoderna som bakgrund.

Några remissinstanser, bl. a. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och

SECO, framhåller angelägenheten av att elevråds- och föreningsrum är rymliga.

8.1.3.2 Fackskolan

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om fackskolans behov av hjälpmedel

och lokaler till behandling och därvid bl.a. framhållit, att det

vid genomförandet av fackskolan är ytterst angeläget, att skolan erhåller sådana

resurser, att syftemålet med reformen icke förfelas. I många yttranden har hänvisats

till vad som anförts i anledning av GU:s förslag beträffande hjälpmedel

och lokaler.

Fackskolans behov av hjälpmedel har mera utförligt behandlats i några yttranden.

Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att det, eftersom fackskolan

är en ny skolform, måste finnas läroböcker, som med hänsyn till målsättning,

elevstandard, kursinnehåll och timplan är väl anpassade för den nya skolan

samt att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att stimulera produktionen av

hjälpmedel. Läroverkslärarnas riksförbund hävdar, att till målsättning, elevstandard,

kursinnehåll och timplan väl anpassade läroböcker är de viktigaste

hjälpmedlen även i fackskolan. Förbundet anför vidare i huvudsak följande.

Lärarna kan lösa sina pedagogiska uppgifter endast under förutsättning, att

de får tillgång till för skolformens kurser utarbetade läroböcker. Det är nödvändigt

att åtgärder vidtages av statsmakterna för att stimulera sådan läroboksproduktion

att fackskolan redan från början äger ett tillräckligt bestånd av

detta viktiga hjälpmedel. Därvid bör beaktas, att dessa läroböcker dels skall

lämpa sig för direkta läxuppgifter, dels skall lämna material för självständigt

arbete. En riklig tillgång på litteratur inom skolan krävs för en effektiv undervisning

och arbetsfostran enligt FU:s intentioner. Varje skolenhet bör äga ett

eget bibliotek. Vad gäller programmerade hjälpmedel bör forskning och utvecklingsarbete

omedelbart komma igång och drivas med stor energi, så att dessa

hjälpmedel snart kan komma i bruk.

SR, Högerns ungdomsförbund samt Centerns ungdomsförbund och Centerns

studentförbund framhåller nödvändigheten av att standardprov utarbetas av

central myndighet.

s. 524 Kontrollera mot PDF

524 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

8.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet

8.2.1 Gymnasieutredningen

8.2.1.1 Tidpunkten jör övergången till det nya gymnasiet

Det av GU föreslagna gymnasiet skall ersätta nuvarande allmänna gymnasiet,

handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet (GU 19.1.1.1). GU anser att dess förslag

om estetisk variant torde tillgodose det behov som musikgymnasiet i Stockholm

nu fyller. Till de frågor som sammanhänger med de 1-åriga fackkurserna

vid handelsgymnasiet samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt

gymnasium avser GU återkomma i ett senare betänkande om vuxenutbildning.

GU förutsätter vidare (jfr GU 18.4.3.3) att de privata gymnasier, som åtnjuter

statligt stöd eller i övrigt står under det centrala ämbetsverkets inseende, skall

övergå till den nya läroplanen i samma ordning som de offentliga gymnasierna.

Efter att ha redogjort för de förändringar i fråga om inre och yttre organisation

som blir aktuella i samband med övergången till det nya gymnasiet (GU

19.1.1.2), tar GU upp frågan huruvida övergången till det nya gymnasiet bör

tidsmässigt sett ske samtidigt i hela landet eller successivt, exempelvis regionvis

eller efter annan grund (GU 19.1.1.3). Oberoende av vilket alternativ som väljes

uppkommer enligt GU:s uppfattning vissa nackdelar. GU uttalar i detta sammanhang

bl. a. följande.

Många skäl talar för en samtidig övergång i hela landet. Gymnasieutbildningen

är en förberedelse för en lång rad fortsatta utbildningar. Konkurrensen om tillträdet

till många av de fortsatta utbildningarna är hård. Om personer med olika

skolunderbyggnad — studentexamen eller motsvarande enligt nuvarande ordning

samt gymnasieutbildning enligt den nya ordningen —^söker till samma fortsatta

utbildning, kommer komplikationer givetvis att uppstå då det gäller att jämföia

värdet av de olika underbyggnaderna liksom då det gäller att ^anpassa de fortsatta

studierna efter dessa underbyggnader. Visserligen går sådana komplikationer

ej att undvika även om en samtidig övergång till det nya gymnasiet sker.

Högre utbildning söker nämligen vid ett och samma tillfälle flera på varandra

följande examensårgångar vid gymnasiet. Å andra sidan maste det vara angeläget

att förkorta dessa övergångssvårigheter, vilket uppnås genom att övergången

till det nya gymnasiet sker vid samma tidpunkt för alla gymnasier.

Av organisatoriska och pedagogiska skäl är det vidare önskvärt att man i en

kommun inte bedriver undervisning både enligt den nya läroplanen och enligt

de äldre. Under alla omständigheter bör därför den nya läroplanen genomföras

samtidigt i en kommun.

GU uttalar i fortsättningen att en samtidig övergång medför behov av övergångsbestämmelser

för vissa gymnasiekommuner beträffande intagningen med

hänsyn till att de underliggande gymnasierekryterande skolformerna är av olika

typ. Då sådana övergångsbestämmelser — oberoende av vilket alternativ som

väljes — likväl måste utfärdas, anser GU att dessa komplikationer inte kan

åberopas mot det alternativ som innebär samtidig övergång till det nya gym
-

s. 525 Kontrollera mot PDF

525

Kungl. Maj:ts •proposition nr 171 år 1964

nasiet. En lång successiv övergång av det slag som tillämpas för grundskolan

bör enligt GU:s mening inte komma i fråga för gymnasiet. Om successiv övergång

likväl skulle ske för gymnasiet, bör övergångstiden begränsas till två eller

högst tre år.

För sin del har GU funnit det lämpligast att övergången sker samtidigt i hela

landet.

Flera skäl talar enligt GU:s mening för att övergången sker så snart som möjligt.

Detta anses i första hand nödvändigt med hänsyn till grundskolans genomförande.

Vidare framhålles behovet av att gymnasiesystemet så snart som möjligt

får en sådan organisation och sådana lärokurser, som är mer ändamålsenliga

än det nuvarande gymnasiets. GU erinrar därjämte om vikten av att förutsättningar

snabbt skapas för den av GU rekommenderade omfördelningen mellan

allmän gymnasie- och fackgymnasieutbildning (GU 19.1.1.4).

GU diskuterar ingående shålen jör och emot en övergång jr. o. m. läsåret

1965/66 (GU 19.1.2). En av svårigheterna vid införandet av det nya gymnasiet

fr. o. m. nämnda läsår sammanhänger med att i vissa kommuner fortfarande

kommer att finnas 4-årigt allmänt gymnasium. Denna olägenhet kan emellertid

elimineras om intagningen i I4 i de kommuner eller i varje fall vid de skolenheter,

där den nya läroplanen börjar tillämpas fr. o. m. läsåret 1965/66, sker sista

gången höstterminen 1963.

GU understryker att, om inte övergång sker fr. o m. läsåret 1965/66, speciella

åtgärder måste vidtagas inom nuvarande gymnasieformer för det betydande

antal ungdomar — bl. a. i Västmanlands län och Malmö stad — vilka med utgången

av vårterminen 1965 genomgått grundskolan och därvid läst enligt den

nya läroplanen.

GU:s slutsats är att övergången till det nya gymnasiet bör ske dels — som

tidigare nämnts — samtidigt över hela landet, dels jr. o. m. läsåret 1965/66.

GU anser det inte realistiskt att räkna med att redan fr. o. m. det första läsåret

den ekonomiska och tekniska utbildningen kan införas på flertalet gymnasieorter

(GU 19.2). Svårigheterna är störst när det gäller den tekniska utbildningen med

hänsyn till kraven på lokaler, utrustning och lärare. Härtill kommer enligt GU:s

uppfattning att fackgymnasieutbildningens införande bör samordnas med införandet

av motsvarande fackskoleutbildning. Den ekonomiska och tekniska

utbildningen bör därför införas successivt.

Enligt GU bör planeringen av denna successiva utbyggnad ske centralt genom

skolöverstyrelsen. I sista hand bör det ankomma på Kungl. Maj:t att fatta

beslut, men GU betonar att det är angeläget att beslutanderätten så långt möjligt

delegeras till skolöverstyrelsen. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att

efter hörande av kommuner och länsskolnämnder uppgöra ett detaljprogram för

gymnasiets och fackskolans utbyggnad.

s. 526 Kontrollera mot PDF

526

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

GU finner det lämpligt att spridningen av den ekonomiska och tekniska gymnasieutbildningen

fördelas över tre år. Om möjligt bör därvid spridningen första

året omfatta ca 50 % av de gymnasieomraden som ej förut bär sadan utbildning.

I första hand anses sådana orter böra komma i fråga som nu har filialklass av

handelsgymnasium och tekniskt gymnasium samt teknisk gren inom allmänna

gymnasiets reallinje. I övrigt bör spridningen ske sa att den i huvudsak är fullbordad

till läsåret 1967/68.

8.2.1.2 Pedagogiska åtgärder i samband med övergången

GU framhåller att det för elever som kommer från andra skolformer än grundskolan

kan erfordras vissa stödåtgärder i det nya gymnasiet. Stödåtgärderna

kan till en del få formen av delning av klass i nybörjarspråk utöver vad som

föreslagits i läroplanen. GU beräknar kostnaderna för denna åtgärd till 500 000

kr. läsåret 1965/66. För andra åtgärder med syfte att utjämna vissa olikheter i

de intagnas förkunskaper beräknar GU ett medelsbehov av 200 000 kr. läsåret

1965/66. Behovet av medel kommer därefter att successivt bortfalla. (GU

19.3.1.2).

Stödåtgärder kommer även att erfordras för sådana elever som, efter att ha

börjat i det nuvarande gymnasiet, blivit kvarsittare i detta och, om de vill

fullfölja gymnasiestudierna, är hänvisade till att övergå till det nya gymnasiet

(GU 19.3.2). GU påpekar att det i dessa fall främst blir fråga om elever i de

nuvarande allmänna gymnasierna.

I första hand bör flyttningsbestämmelserna liberaliseras. Stödundervisning bör

i viss utsträckning kunna erhållas. Vidare anser GU det lämpligt att elev i det

äldre gymnasiet erbjudes motsvarigheten till mindre studiekurs i det nya gymnasiet.

GU förutsätter att det uppdrages åt skolöverstyrelsen att utfärda närmare

bestämmelser och äska erforderliga medel för de olika åtgärderna.

Det kan vidare enligt GU:s mening övervägas att på de större gymnasieorterna

erbjuda kvarsittare undervisning i särskilda klasser, organiserade enligt det

gamla gymnasiets läroplan. I dessa klasser skulle sådana elever samlas upp som

inte ens genom de förut nämnda åtgärderna kan hjälpas genom det gamla gymnasiet

på normaltid. GU erinrar i detta sammanhang om de vid övergången från

2-årigt till 3-årigt handelsgymnasium organiserade kvarsittningsklasserna. Utredningen

framhåller emellertid att flera olägenheter är förbundna med en sådan

anordning.

GU anser det från pedagogisk synpunkt särskilt betydelsefullt att den föreslagna

jackinspektionen kan utnyttjas under det nya gymnasiets uppbyggnadsskede

(GU 19.3.3) och föreslår därför att fackinspektionen uppbyggs i snabbare

takt än som i och för sig motiveras av det nya gymnasiets volym. Halva antalet

inspektörstjänster bör tillsättas redan till första läsåret och återstoden fr. o. m.

följande läsår.

s. 527 Kontrollera mot PDF

527

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

8.2.1.3 Information (GU 19.4)

Med hänsyn till att det nya gymnasiet kommer att i flera viktiga avseenden

skilja sig från nuvarande gymnasieformer, såväl i inre som i yttre organisatoriskt

avseende, är det enligt GU:s mening oundgängligen nödvändigt med en omfattande

information om det nya gymnasiet. GU har inte framlagt närmare förslag

hur informationen skall utformas utom beträffande informationen till lärare

(GU 15.2.5.1).

Huvudansvaret för informationen bör enligt GU:s förslag åvila skolöverstyrelsen

men även arbetsmarknadsverket, länsskolnämnderna och skolstyrelserna

föreslås komma att medverka. Vidare bör man söka tillvarata det intresse som

beträffande information om nya skolformer finns hos de olika lärarorganisationerna,

Målsmännens riksförbund, arbetsmarknadens organisationer m. fl.

De statliga kostnaderna för informationsverksamheten beräknar GU till

500 000 kr. att fördelas på budgetåren 1964/65 och 1965/66.

8.2.1.4 Utvecklingsarbete

I förevarande sammanhang bör också GU:s synpunkter på gymnasiets utveckling

i fråga om den inre organisationen redovisas.

GU framhåller att den snabba utvecklingen på forskningens olika fält och

förändringar i avnämarnas och samhällslivets krav medför behov av en fortlöpande

läroplanerevision (GU 9.1.3). För att gymnasiets läroplan ständigt skall

ha en rimlig grad av aktualitet, bör enligt GU:s mening ändringarna inte koncentreras

till de tillfällen då större reformer av gymnasiekonstruktionen genomföres

utan en kontinuerlig översyn bör ske.

Det är enligt GU:s uppfattning viktigt att skolöverstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet

åt dessa frågor och i samband härmed företar avnämare- och

attitydundersökningar av det slag GU låtit genomföra. GU understryker dels

det nödvändiga i att skolöverstyrelsen för detta utvecklingsarbete förses med

tillräckliga resurser, dels att överstyrelsen härvid har kontakt med företrädare

för de skilda avnämargrupperna.

Till revisionsarbetet hör inte endast översyn av ämnesinnehåll, verksamhetsformer

o. d. Även differentieringen på studievägar måste kontinuerligt överses.

Den föreslagna differentieringsmodellen, tillvalsgymnasiet, underlättar enligt

GU:s uppfattning i hög grad detta (GU 7.4.2.1). I anslutning till att GU diskuterar

den tekniska lärokursens differentiering framhålles att det förhållandet att

GU nu stannat för sex alternativ inom den tekniska lärokursen inte innebär att

man för all framtid kan binda sig för just dessa (GU 8.4.5.1). Teknikens utveckling

kan leda till behov av ingenjörsutbildning inom helt nya områden. Innan eu

ny sådan utbildning mera allmänt införes, bör den emellertid ha föregåtts av försöksverksamhet.

Om det därvid visar sig att den nya utbildningen är tillräckligt

attraktiv och efterfrågad, bör det övervägas om den ej bör bli permanent. Den

s. 528 Kontrollera mot PDF

528

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

kan i så fall tänkas bli organiserad antingen genom en differentiering fr. o. m.

årskurs 3 eller genom en differentiering i sista årskursen, som bygger på någon av

studiekurserna i årskurs 3. En differentiering av den första typen bör dock enligt

GU:s uppfattning komma till stånd endast om behovet är mycket stort och i så

fall införas vid flertalet av de skolenheter, som har fullständig teknisk utbildning.

GU erinrar vidare om att Jernkontoret och Sveriges mekanförbund i olika

sammanhang under de senaste åren har tagit upp frågan om materialteknisk

utbildning på gymnasieingenjörsnivå (GU 8.4.5.2). Bl. a. på grund härav har

fr. o. m. läsåret 1962/63 sådan utbildning i form av särskild linje kommit till

stånd vid ett tekniskt gymnasium (Jönköping).

GU:s läroplansförslag innebär visserligen att materialläran förstärkts inom

samtliga tekniska alternativ men — med hänsyn till den ram som finns för

undervisningen — kan enligt GU:s uppfattning den materialtekniska utbildningen

inte nå upp till den nivå, som nämnda förbund syftar till. Huruvida det

i framtiden bör finnas ett särskilt materialtekniskt alternativ kan enligt GU:s

åsikt inte avgöras utan föregående försöksverksamhet. För närvarande är GU

inte beredd att förorda en materialteknisk utbildning, parallell med övriga tekniska

kurser, men anser å andra sidan att starka skäl talar för en försöksverksamhet

på området. Denna bör organiseras som en differentiering, byggande på

maskin- eller kemiteknisk studiekurs i årskurs 3, eller som variant i sista årskursen

inom ramen för specialarbete (jfr 3.2.1.5). Det bör enligt förslaget ankomma

på skolöverstyrelsen att bestämma var försöksverksamhet må bedrivas samt att

ange de närmare riktlinjerna för denna verksamhet.

8.2.2 Fackskoleutredningen

8.2.2.1 Utbyggnadstakten (FU s. 235—245)

En väsentlig förutsättning för inrättande av fackskola i en region är enligt

FU:s uppfattning att flertalet 16-åringar genomgått grundskolans årskurs 9,

alternativt försöksskolans årskurs 9 (FU s. 235). I följande tabell redovisas landets

gymnasieregioner, vilka FU anser komma att i huvudsak sammanfalla med

fackskoleregionerna, med hänsyn till den andel av regionens 16-åringar som är

bosatta inom kommuner, där grundskolan angivna år omfattar samtliga nio

årskurser.

Antal regioner med olika andel 16-åringar, som genomgått

grundskolans årskurs 9

År

90—100 %

70—89 %

50—69 %

49 %

1964 .............................

5 (9)

11 03)

10 (11)

81 (83)

1905 .............................

12 (16)

14 (16)

13 (14)

68 (70)

1960 .............................

16 (23)

17 (18)

16 (16)

58 (59)

1907 .............................

20 (29)

19 (19)

17 (17)

51 (51)

1968 .............................

35 (44)

22 (22)

14 (14)

36 (36)

s. 529 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 529

I tabellen anges dels antalet regioner utom Stor-Stockholms gymnasieregioner,

dels — inom parentes — med dessa regioner.

FU diskuterar utbyggnadstakten för fackskolan enligt tre olika alternativ,

innebärande att grundskolan i hela dess längd är genomförd för respektive

(a) 90 %, (b) /O % eller (c) 50 % av eleverna i de olika regionerna. Varje alternativ

beräknas dessutom på grundval av att andelen av årskullen som söker sig

till fackskolan (fackskolefrekvensen) utgör 20 respektive 25%. Antalet klasser

enligt olika alternativ och fackskolefrekvenser redovisas i följande två tabeller

(FU s. 241).

Antal klasser i fackskolans årskurs 1 enligt tre olika alternativ.

Frekvens: 20% av årskullen

År

Antal klasser enligt

alt. a)

alt. b)

alt. c)

1964 ..................

141

241

361

1965 .................

209

344

490

196S ..............

313

576

1967 ................

353

622

1968 ............

465

726

Antal klasser i fackskolans arskurs 1 enligt tre olika alternativ.

Frekvens: 25 % av årskullen

År

Antal klasser enligt

alt. a)

alt. b)

alt. c)

1964 ......................

169

307

512

1965 ..................

260

423

609

1966 ..................

381

565

709

1967 .....................

428

612

766

1968 ...................

555

715

866

FU förordar för sin del en utbyggnad enligt alternativet (b), vilket innebär att

fackskola får inrättas i en region då minst 70 % av 16-åringama genomgått årskurs

9 i grundskolan. Alternativet (a) skulle visserligen enligt FU innebära den

minsta påfrestningen på samhällets samlade resurser för landets skolväsen men

inte pa ett tillfredsställande sätt tillgodose det dokumenterade utbildningsbehovet.

För att undvika en fortsatt utbyggnad av nuvarande motsvarande skolformer

bör därför en snabbare genomförandetakt anges. Å andra sidan skulle ett

alltför snabbt genomförande av fackskolan exempelvis enligt alternativ (c) öka

kraven på lärare och investeringar i lokaler vid en tidpunkt, då genomförandet

av grundskolan samtidigt anstränger resurserna.

FU framhåller att enligt alternativet (b) kommer fackskolan 1908 att vara

uppbyggd till 05 % av beräknad omfattning samt att det synes vara möjligt att

slutföra utbyggnaden till 1970.

s. 530 Kontrollera mot PDF

530

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

8.2.2.2 Information (FU s. 257)

FU framhåller att införandet av fackskolan aktualiserar en relativt omfattande

informationsverksamhet. Erfarenheter om sadan informationsverksamhet har

vunnits genom den centralt organiserade informationen vid grundskolans införande.

FU föreslår att för informationsverksamhet beträffande fackskolan

fr. o. m. budgetåret 1964/65 och under tiden för fackskoleorganisationens genomförande

skolöverstyrelsen erhåller ett årligt anslag av 60 000 kr.

FU föreslår vidare att den mellan stat och kommun träffade uppgörelsen om

fördelningen av kostnader för studiedagar m. m. skall med oförändi’at sakligt

innehåll utvidgas till att omfatta jämväl fackskolan.

8.2.2.3 Försöksverksamhet med fackskola (FU s. 245—257)

I propositionen 1962: 54 gjorde departementschefen följande uttalande angående

riktlinjerna för den kommande försöksverksamheten med tvaariga fackskolor

(s. 344).

Det ligger i sakens natur att man just för en ny skolform, efterhand som bl. a.

det praktiska skolarbetet givit erfarenheter, bör räkna med att läroplanerna

måste ändras och att i den meningen all verksamhet på området sker försöksvis.

Jag utgår ifrån att de ansvariga ämbetsverken särskilt under de första aren av

verksamheten kontinuerligt håller Kungl. Maj:t underrättad om erfarenheterna

och föreslår därav betingade åtgärder. Under sådana förhållanden torde någon

särskild försöksverksamhet i formell mening inte vara erforderlig.

I propositionen 1962: 54 förordades även att fackskolor skulle upprättas efter

beslut av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall, försöksvis tidigast fr. o. m. höstterminen

1963. Organisationen borde därefter mera allmänt genomföras med början

omkring år 1965.

Enligt FU:s uppfattning bör försöksverksamheten med tvååriga fackskolor

begränsas till de två läsåren 1963/65 och främst avse att belysa de organisatoriska

spörsmålen. I

I november 1962 framlade FU i en skrivelse vissa principiella synpunkter på

den kommande försöksverksamheten (FU s. 246 ff.). Enligt FU:s uppfattning

borde fackskolor upprättas på orter, där man kunde vara säker på att få behålla

fackskola även i framtiden. Orterna borde vidare utväljas på sådant sätt, att

försöken kunde ge erfarenheter av värde för det fortsatta planeringsarbetet. De

av försöken berörda kommunerna borde vidare med ett minimum av nyinvesteringar

kunna ställa lokaler till förfogande. Försöken borde bl. a. avse att utröna

vilken dragningskraft fackskolan kunde få gentemot andra skolformer såsom

allmänna, merkantila och tekniska gymnasier. Försöken borde vidare om möjligt

belysa frågan om den dragningskraft de olika fackskolorna och de olika

linjerna inom dessa skulle få vid inbördes konkurrens. Försöksverksamheten

borde på grund härav förläggas till kommuner som kunde inrätta samtliga fack
-

s. 531 Kontrollera mot PDF

531

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

skolor och flertalet linjer inom dessa. Det ansågs också värdefullt, om man

under försöksåren kunde få ett mått på den dragningskraft fackskolorna kunde

beräknas få bland ungdom som gjort ett uppehåll i studierna för att sedan ånyo

fortsätta. Försöksverksamheten borde även kunna belysa de omfattande problemkomplex

som kan uppstå vid en eventuell avlösning av teknisk skola, yrkesskolas

handelsavdelningar, praktisk realskola eller flickskola.

FU angav som ett grundvillkor för att en kommun skulle komma i fråga för

försöksverksamhet med 2-åriga fackskolor att grundskolan var genomförd i sin

helhet på orten och således senast läsåret 1962/63 hunnit till årskurs 9. Av särskilt

stort intresse ansåg FU det vara att förlägga försök till ett område där

grundskolan var genomförd i en hel region, varför man ämnade undersöka möjligheterna

att föreslå ett eller annat sådant område. Fackskoleförsöken borde

även förläggas till ett annat typområde, där grundskolan visserligen inte var

fullt genomförd inom hela regionen men där centralorten hade genomförd grundskola

och en dominerande ställning inom området. FU ansåg att den planerade

försöksverksamheten kunde förläggas till högst ett tiotal orter med ett 50-tal

klasser.

Vid remissbehandlingen av FU:s skrivelse (FU s. 248 f.) biträdde remissinstanserna

i huvudsak FU:s synpunkter på den planerade försöksverksamheten. På

vissa punkter redovisades dock rätt skilda uppfattningar, särskilt beträffande

principerna för urvalet av försöksorter.

I propositionen 1963: 98 biträdde departementschefen i huvudsak de av FU

framförda synpunkterna. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade

statsutskottet (SU 1963:95) att försöksverksamheten budgetåret 1964/65 borde

omfatta ett mera differentierat urval av orter, varvid även annan anknytning

till existerande skolformer borde kunna komma i fråga än vad som föreslagits

för budgetåret 1963/64. Fristående fackskolor ansågs därvid också i några fall

kunna övervägas under förutsättning av att vederbörande kommuner fann det

ändamålsenligt och lämpligt med hänsyn till bl. a. lokal- och lärarresurser.

Bl. a. till belysning av statsutskottets utlåtande redovisar FU de organisatoriska

anordningar som prövas i de kommuner som 1963/64 bedriver försöksverksamhet

med fackskolor (FU s. 249 ff.). FU konstaterar att denna försöksverksamhet,

trots att den endast omfattar nio kommuner, kan anses vara rikt differentierad.

De enda organisationsformer som ej prövats är blandfackskola som

helt fristående skolenhet, samordning mellan folkhögskola och fackskola samt

samordning mellan social fackskola och yrkesskola.

Beträffande den fortsatta försöksverksamheten framhåller FU, att försöksverksamheten

med 2-åriga fackskolor bör utvidgas att omfatta några av de

större städerna i landet. FU framhåller dock att om flera av de största städerna

skulle medges upprättandet av fackskolor höstterminen 1964 skulle organisatio
-

s. 532 Kontrollera mot PDF

532

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196£

nen redan då få en sådan omfattning, att det knappast längre kunde vara tal

om en försöksverksamhet. Enligt FTJ:s uppfattning bör de allmänna synpunkter

på urvalet av försöksorter som tidigare anförts även avse de kommuner, som

medges försöksverksamhet läsåret 1964/65. Kommunerna bör alltså med ett

minimum av nyinvesteringar i lokaler och inredningar kunna bereda undervisning

i en så rikt utbyggd fackskola, att ca 20 % av årskullen inom elevområdet

kan intas.

En försöksverksamhet i egentlig mening kan enligt FU:s uppfattning endast

omfatta de nio kommuner, som påbörjat verksamheten läsåret 1963/64. I dessa

kommuner kommer försöksverksamheten under perioden 1963/65 att ha omfattat

fackskolans båda årskurser och sålunda ge erfarenheter av fackskolan i

hela dess omfattning.

För att det främsta syftet med försöksverksamheten skall kunna uppnås, dvs.

att man ska få en uppfattning om fackskolornas attraktivitet dels gentemot

andra skolformer, dels inbördes måste rimligen försöksfackskolor hösten 1964

upprättas endast på orter, där eleverna har likartad och jämförbar tillgång på

samtliga utbildningsvägar inom hela det gymnasiala skolsystemet framhåller FU.

I propositionen 1962: 54 framhölls att läroplansarbetet ej är avslutat i och med

framläggandet av utredningsförslag om kursplaner. Först då dessa efter remissbehandling

och ytterligare bearbetning prövats i vardagsarbetet av lärare med

för skolformen avsedd utbildning och betryggande lärarerfarenheter, kan timoch

kursplanernas bärkraft avläsas och en säkrare uppfattning erhållas om möjligheterna

att inom ramen för veckotimtalen för olika ämnen nå de för skolformen

uppställda studiemålen (FU s. 255).

FU anser att det torde dröja flera år, innan lärarfrågorna i fackskolekommunerna

är lösta på ett mer permanent sätt. Brist på för fackskolorna särskilt

utarbetade läroböcker beräknas också föreligga. Organisationsfrågor, lokal- och

utrustningsfrågor bedömes vidare kräva sa stor uppmärksamhet från skolledarnas,

huvudlärarnas och institutionsföreståndarnas sida, att flera väsentliga

pedagogiska frågor kan behandlas först längre fram.

Enligt FU:s uppfattning måste därför den slutliga utvecklingen och det pedagogiska

arbetet i fackskolorna bygga på erfarenheter från en följd av år, sedan

nyssnämnda frågor fått eu godtagbar lösning i de kommuner, som först inför

fackskolor.

FU understryker att åtgärder måste vidtagas från statsmakternas sida för

främjandet av ett pedagogiskt utvecklingsarbete inom fackskolan. Redan fr. o. m.

budgetåret 1964/65 bör skolöverstyrelsen tillföras personal eller på annat sätt

ges resurser att främja detta utvecklingsarbete. FU förutsätter att skolöverstyrelsen

beaktar dessa frågor i sina anslagsäskanden. Vidare förutsätter FU att

arbetet inom såväl hjälpmedelscentraler som fortbildningsorganisationer kommer

att omfatta fackskolan, i lika hög grad som andra skolformer.

s. 533 Kontrollera mot PDF

533

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Kursplanerna behöver också fortlöpande förnyas. FU:s läroplansförslag anses

relativt snart böra revideras på grundval av vunna erfarenheter inom skolan

samt utvecklingen inom skola, samhälle, näringsliv och forskning. Erforderliga

resurser bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande för sådan fortlöpande läroplansrevision

(FU s. 255 ff.).

8.2.3 Yttranden

8.2.3.1 Gymnasiet

GU: s förslag om tidpunkten för övergången till det nya

gj mnasiet har diskuterats i ett stort antal yttranden. Några remissinstanser

har tillstyrkt förslaget om en för hela landet samtidig övergång fr. o. m. läsåret

196o/66 medan andra föreslagit en successiv övergång eller ett uppskov med

reformen till läsåret 1966/67 eller i några få fall senare.

GU:s förslag har klart tillstyrkts av bl. a. skolöverstyrelsen, åtta länsskolnämnder,

länsstyrelsen i Södermanlands län, arbetsmarknadsstyrelsen, Centerns

ungdomsförbund, Centerns studentförbund och ett antal städer varjämte några

remissinstanser tillstyrker alternativt eller med visst förbehåll.

Skolöverstyrelsen anser, att övervägande skäl talar för en samtidig övergång i

hela landet till det nya gymnasiet, och anför i huvudsak följande.

GU anför tva huvudskäl för en samtidig övergång i hela landet. Gymnasieutbildningen

är en förberedelse för en lång rad fortsatta utbildningar. Om personer

med olika skolunderbyggnad söker inträde till samma fortsatta utbildning,

uppstår komplikationer då det gäller att jämföra värdet av erhållna vitsord.

Överstyrelsen finner detta skäl tungt vägande. En samtidig övergång till det

nya gymnasiet kan dock inte, vilket även påpekas av GU, helt eliminera

hithörande problem, även om de väsentligt minskas, eftersom övergång till högre

utbildning vid ett och samma tillfälle sker från flera på varandra följande examensårgångar.

Det stora antalet gymnasieexaminerade fr. o. m. 1960-talets mitt gör det angeläget

att begränsa den ofrånkomliga övergångstiden. Skulle det nya gymnasiet

genomföras successivt i takt med grundskolans utbyggnad, skulle de sista studenterna

avlägga examen ar 1975. Majoriteten av studenterna inskrivs vid universitet

och högskolor under de två åren närmast efter avlagd studentexamen.

Övergångstiden skulle sålunda vid ett successivt genomförande i stort sett vara

avslutad först år 1977 i stället för år 1970 enligt utredningens förslag.

GU: s andra huvudskäl för en samtidig övergång är av pedagogisk och organisatorisk

natur. Det är enligt GU inte önskvärt, att i en kommun undervisning

bedrivs enligt olika läroplaner. Även om vissa erfarenheter skulle kunna vinnas

genom att det nya gymnasiet på vissa orter infördes ett år tidigare än i Övriga

delar av landet, torde fördelarna av en sådan anordning under ett enda år inte

vara av sådant värde, att nackdelarna tillnärmelsevis uppvägs.

Överstyrelsen vid i detta sammanhang påpeka ytterligare ett problem, som

skulle uppstå för många elever, om det nya gymnasiet infördes successivt. Inom

landet sker en omfattande omflyttning, som tilltagit under senare år. Erfarenheten

har visat, att grundskolans successiva utbyggnad innebär cn uppenbar

s. 534 Kontrollera mot PDF

534

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196b

nackdel för elever, som flyttar mellan en kommun med grundskola och en kommun

utan. På samma sätt skulle elever, som flyttar från kommuner med det

gamla gymnasiet till kommuner med det nya, stallas mfor betydande svårigheter.

Vidare ansluter sig överstyrelsen till GU: s uppfattning, att det nya gymnasiet

bör införas så snart ske kan, och anför bl. a. följande.

Normalt har utbildning inom försöksgymnasium erbjudits inom en region,

då minst 50 % av de sökande förutsatts ha genomgått försöksskola. I nedanstående

tabell redovisas de andelar i procent av landets 16-armgar — bosatta

i kommuner med grundskola (enhetsskola) helt genomford — som beraknas ha

genomgått grundskolans (enhetsskolans) årskurs 9.

År

1961

1965

1966

1967

1968

1969

1970

1971

1972

1973

Andel av 16-åringar

38

45

55

60

71

80

87,3

95

97,5

100

I själva verket kommer andelen att öka i snabbare takt, eftersom elever frivilligt

söker inträde i grundskolan på orter, där en tidigare realskola avvecklats.

Antalet grundskolelever, som kommer att söka inträde i gymnasium, ar salunda

i starkt stigande. Dessa elever bör erbjudas en för dem lämpad gymnasieundervisning.

Det nya gymnasiet är därvidlag otvetydigt det lämpligaste. Fördröjs

införandet av det nya gymnasiet, syns försöksgymnasielmjer av nu existerande

art komma att införas, ehuru en sådan losnmg inte ar helt tillfredsställande.

Denna förändring skulle efter ytterligare något eller några ar följas av den omorganisation,

som övergången till det nya gymnasiet innebär.

Skolöverstyrelsen har anslutit sig till GU:s uppfattning, att en vaxande andel

av eleverna bör beredas tillfälle välja ekonomisk och teknisk utbildning. Under

senare år har en omfördelning pågått. Endast inom det nya gymnasiets organisation

torde en fortsatt utspridning och ökning av fackgymnasieutbildningen

vara möjlig. Åtgärder utan dröjsmål är synnerligen angelägna.

Slutligen granskar överstyrelsen de skäl, som talar för eller mot en övergång

redan fr. o. m. läsåret 1965/66, och finner att övervägande skäl talar för en övergång

fr. o. m. nämnda läsår. Överstyrelsen anför i denna fråga bl. a.:

Genom att undervisningen i 35 kommuner bedrivits efter grundskolans läroplan

redan fr.o.m. läsåret 1962/63 har värdefulla erfarenheter beträffande

grundskolan kunnat vinnas. Dessa fördelar skulle emellertid leda till betydande

nackdelar för de enskilda eleverna, om de inte kan erbjudas en gymnasieundervisning,

anpassad till vad grundskolan gett. Undervisningen av dessa elever i det

nya gvmnasiet skulle kunna ge värdefulla erfarenheter. Eftersom enligt överstyrelsens

mening övergången till det nya gymnasiet bör ske samtidigt, fo jer,

att den bör ske fr.o.m. läsåret 1965/66.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län, som tillstyrker GU: s förslag, anför

bl. a. att en viss förlamning drabbar hela den gamla organisationen, när en reform

passerat utredningsstadiet, vilket får till foljd att inga planer görs upp

långsiktigt. Nämnden anser, att stora svårigheter måste uppstå, även om reformen

genomföres långsamt. Lärarrekryteringen blir uppenbarligen ej förbättrad.

s. 535 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196/ 535

Lokalproblem löses däremot troligen snabbare och acceptabla improvisationer

åstadkommes, om nödvändigheten tvingar de berörda personerna och myndigheterna

att handla.

SR anser att det nya gymnasiet bör införas så snabbt som möjligt.

TCO anser sig böra i första hand tillstyrka GU:s tidsplan för en övergång till

det nya gymnasiet. Enligt organisationens mening talar övervägande skäl för

denna anordning. I andra hand anser organisationen, att en successiv övergång

bör övervägas. Kommuner med grundskola upp till årskurs 9 läsåret 1964/65

skulle då, framhåller organisationen, övergå till det nya gymnasiet hösten 1965,

medan den allmänna övergången skulle uppskjutas till läsåret 1966/67.

En successiv övergång föreslås eller i fragasättes av överstyrelsen för yrkesutbildning,

två länsskolnämnder, länsstyrelsen i Gotlands län, Hemiods kor1

espondensmstitut, Målsmännens riksförbund och Högerns ungdomsförbund.

Vissa remissinstanser, bl. a. kommerskollegium, telestyrelsen samt länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Örebro och Kopparbergs

län, anser det vara tveksamt om tiden fram till läsåret 1965/66 kommer att

räcka till för nödvändiga förberedelsearbeten för reformens genomförande.

Skolstyrelsen i Malmö framhåller, att många vägande synpunkter, såväl praktiska

som organisatoriska, talar för ett uppskov. Då styrelsen trots detta är

beredd att tillstyrka en övergång år 1965 för Malmös del, även om en allmän

övergång skulle ske 1966/67, är detta enligt styrelsens åsikt med hänsyn till det

ansvar för den första årskullen grundskoleelever, som styrelsen påtagit sig

genom att genomföra grundskolan ett ar tidigare än huvudparten av landets

kommuner. Skolstyrelsens tillstyrkan sker emellertid under vissa förutsättningar,

bl. a. att beträffande elevernas intagning i och passage genom gymnasiet samt

gymnasiestudiernas avslutning de av GU föreslagna anordningarna kommer till

användning och att även i övrigt i största möjliga utsträckning det nya gymnasiets

förverkligande eftersträvas samt att tillstånd ges till inrättande av fackskola

i Malmö samtidigt med det nya gymnasiets införande.

I flertalet yttranden förordas att övergången till det nya gymnasiet påbörjas

först fr. o. m. eller i några fall tidigast fr. o. m. 1966/67. Uttalanden i den riktningen

förekommer i yttranden från bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning,

åtta länsskolnämnder samt öv er ståthallar ämbetet och tolv länsstyrelser, Svenska

kommunförbundet och Svenska stadsförbundet, SACO, Läroverkslärarnas

riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund, Universitetslärarförbundet,

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch

industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges handelsgymnasiers

riksförbund, Tekniska läroverkens elevförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,

Högerns kvinnoförbund, Sveriges konservativa studentförbund samt Storstockholms

planeringsnämnd. De skäl, som åberopas för detta ståndpunktstagande,

kan i huvudsak sammanfattas sålunda. Tiden fram till 1965/66 är för

knapp för planering och för att svårbemästrade lokalproblem skall hinna lösas.

De ekonomiska betingelserna är inte tillräckligt penetrerade, tillämpningsföre
-

s. 536 Kontrollera mot PDF

536 Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964

skrifter och anvisningar hinner ej utarbetas i tid och den nya skolöverstyrelsen,

som börjar sin verksamhet den 1 oktober 1964, torde inte medhinna sina uppgifter

enligt föreslagen tidsplan. Vidare befaras svårigheter beträffande lärare,

lärarfortbildning, undervisningsmateriel och läroböcker. I några yttranden befarar

man också att de väsentliga värdena i den föreslagna reformen riskeras

genom att en alltför hastig övergång skulle ge upphov till en arbetssituation,

präglad av oreda, förvirring och olust.

Svenska kommun]örbundet och Svenska stads]örbundet säger sig dela GU. s

uppfattning, att man bör undvika ett system, där det nya gymnasiet och det

nuvarande gymnasiet samtidigt avlämnar gymnasieutbildade och att övergången

till det nya gymnasiet därför bör ske samtidigt i hela landet. Förbunden anser

likväl, att möjligheter saknas för en snabb övergång i enlighet med GU: s förslag.

Såsom skäl härför åberopar förbunden, förutom pedagogiska omständigheter,

bl. a. följande organisatoriska och ekonomiska förhållanden.

Förbunden pekar därvid först på lokalproblemen. På flertalet gymnasieorter

skall erbjudas undervisning inom samtliga fem sektorer. Detta betyder, att ekonomisk

och teknisk undervisning av relativt kvalificerad art skall kunna anordnas

på mångdubbelt fler orter än de nuvarande fackgymnasieorterna. Lokaler

och utrustning för sådan undervisning måste iordningställas. Detta arbete kan

inte hinna mer än påbörjas till hösten 1965.

Därutöver måste förbunden emellertid också understryka det kommunalrättsligt

och kommunalekonomiskt otillfredsställande i ett förfarande som skulle

innebära att de anslagsbeviljande kommunala instanserna nödgas fatta beslut i

väsentliga anslagsfrågor för gymnasiet innan det riksdagsbeslut föreligger, som

utgör den formella grunden för sistnämnda kommunala beslut. Så skulle ju dock

bli fallet vid en övergång till det nya gymnasiet hösten 1965, eftersom riksdagsbeslut

i frågan torde föreligga först i slutet av höstriksdagen 1964, medan de

kommunala statförslagen för år 1965 upprättas redan under sommaren 1964 och

senast den 1 september samma år inlämnas till kommunens styrelse. Detta är

ingalunda någon futtig kameralistisk synpunkt utan blott ett skäligt hänsynstagande

till de kommunalt ansvariga finansorganens rimliga krav på att vid

statbehandlingen ha klarhet rörande gymnasiereformens omedelbara konsekvenser

för kommunerna, inte endast i statsbidragshänseende utan även med avseende

på den totala utgiftsbelastningen under budgetåret.

Förbunden framhåller, att ett sätt att motverka de nackdelar, som trots allt

är förenade med det förordade uppskovet till hösten 1966, är att inrätta filialklasser

av fackgymnasier i så stor utsträckning som möjligt. För de kommuner,

som redan läsåret 1964/65 följer grundskolans läroplan i årskurs 9, blir det

vidare enligt förbundens mening nödvändigt med en specialanordning beträffande

gvmnasiet hösten 1965, eftersom de elever det här gäller blott läst t\a främmande

språk och därför inte kan gå över till 3-årigt gymnasium av nuvarande

konstruktion. Förbunden anser, att frågan för dessa kommuner torde få lösas

genom tillämpning övergångsvis av ett modifierat försöksgymnasium.

Beträffande kommunernas ställningstagande till GU:s förslag om tidpunkten

för en övergång till det nya gymnasiet kan nämnas, att av sammanlagt inte fullt

s. 537 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 1964. 537

100 kommuner, som uttalat sin uppfattning i frågan, 25 kommuner har tillstyrkt

en övergång fr. o. m. läsåret 1965/66. Nära 50 kommuner har föreslagit

ett uppskov med övergången till läsåret 1966/67 eller i några fall ett successivt

mtorande av det nya gymnasiet, medan 24 kommuner har uttalat tveksamhet

angaende möjligheterna att medhinna förberedelsearbetet, därest övergången

sker enligt GU: s förslag.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund tar inte någon

dehnitiv stallnmg men framhåller i sammanhanget bl. a. att ett totalt avbrott i

examinationen av gymnasieingenjörer måste undvikas.

Statistiska centralbyrån påpekar att antalet elever i årskurs 9 av grundskolan

läsåret 1964/65 kommer att uppgå till ca 8 500 mot av GU uppskattade 6 000

samt att med hansyn härtill det av GU uppskattade antalet av 2 000 sökande

till gymnasiet höstterminen 1965, vilka läst efter grundskolans läroplan i siälva

verket torde bli omkring 800 fler.

Vad GU anfört och föreslagit i fråga om den ekonomiska och tekniska

utbildningens spridning har berörts i några yttranden. Skolöverstyrelsen,

som anslutit sig till vad GU anfört beträffande angelägenheten av

en fortsatt utspridning av fackgymnasieutbildningen, föreslår i konsekvens

härmed, att samtliga lärokurser i det nya gymnasiet införes samtidigt. Beträffande

teknisk lärokurs bör dock enligt överstyrelsens mening undantag kunna

goras, da särskilda skal, t. ex. lokalbrist, föreligger. Överstyrelsen för yrkesutbildning

anser, att nuvarande former för spridning av teknisk och merkantil

gymnasieutbildning genom filialklasser och teknisk gren kan bestå under övergångstiden.

Läroverkslärarnas riksförbund delar GU:s uppfattning, att omfördelningen

mellan allmän gymnasie- och fackgymnasieutbildning snabbast möjligt bör

ske samt att en geografisk spridning av teknisk och ekonomisk utbildning måste

komma till stand. Förbundet anser emellertid att utspridningen inte får ske på

bekostnad av lärarnas arbetsförhållanden och ansvar i pedagogiskt avseende

och förbundet tvivlar även starkt på möjligheterna att genomföra någon större

spridning av framför allt den tekniska utbildningen redan från och med hösten

1965.

Lansskolnämnden i Gävleborgs län uttalar den förhoppningen, att utbyggandet

av teknisk utbildning vid gymnasier inte skall fördröjas eller hindras på

grund av eftersläpande planering, knapphet på lokaler och utrustning eller

genom bristande förutseende rörande lärarutbildning och fortbildning.

Lansskolnämnden i Jönköpings län anför, att svårigheter i många fall torde

uppstå i fråga om utrustning och i synnerhet lokaler, även för de orter som

enligt GU:s mening först bör komma i fråga för denna utbildning.

Länsskolnämnden i Västernorrlands län anser, att det borde vara möjligt att

ge de mindre gymnasieområdena — där de stora reserverna för teknisk och ekonomisk

utbildning finns och där införandet av teknisk och ekonomisk studieväg

s. 538 Kontrollera mot PDF

538 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

erbjuder de största problemen och kräver de största kostnaderna — rätt till de

ekonomiska resurser, som kommer att ställas till förfogande vid genomförandet

av denna del av gymnasiereformen.

Länsskolnämnden i Kronobergs län framhåller, att den av GU förordade treårsregeln

i princip bör gälla för spridningen av ekonomisk och teknisk utbildning.

I sådana regioner, där utbyggnaden av fackskolan måste ske samtidigt för

att lärarfrågan skall kunna ordnas men där grundskolan icke är genomförd till

70%, bör det enligt nämndens mening ankomma på länsskolnämnd att pröva

frågan om tidpunkten. Inställningen från vederbörande kommuner bör då även

beaktas, anser nämnden.

GU: s förslag rörande pedagogiska åtgärder i samband med

övergången till det nya gymnasiet har i allt väsentligt tillstyrkts av dem,

som yttrat sig i frågan, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

T C O, SR, Läroverkslärarnas riksförbund, Centerns ungdomsförbund, Centerns

studentförbund och SECO. Beträffande nagra detaljfrågor har vissa nyansskillnader

i uppfattningarna kommit till uttryck. Skolöverstyrelsen finner GU:s tvekan

inför anordnandet av »uppsamlingsklasser» för elever, som har svårt att

följa undervisningen, mycket befogad och vill för sin del starkt ifrågasätta

lämpligheten av en sådan anordning. Länsskolnämnden i Örebro län papekar

nödvändigheten av att stödåtgärder för eleverna i det nuvarande gymnasiet

göres fullt adekvata, medan länsskolnämnden i Kronobergs län anser problemen

beträffande elever, som i den nuvarande gymnasieorganisationen har svårt att

följa undervisningen, så väsentliga, att skolöverstyrelsen eller en särskild expertgrupp

borde få i uppdrag att utreda frågan i detalj. Centerns ungdomsförbund

och Centerns studentförbund framhåller, att de svårigheter, som kan uppkomma

vid övergången, måste elimineras i möjligaste mån genom stödundervisning, uppdelning

av klass och liberalare tillämpning av flyttningsbestämmelserna m. m.

I anslutning till förslaget om utnyttjandet av den särskilda fackinspektionen

under uppbyggnadsskedet uttalar länsskolnämnden i Malmöhus län, att en

sådan inspektion bör uppbyggas till full kapacitet redan från starten.

Skolöverstyrelsen understryker vikten av att läroboksmaterial finns tillgängligt

före höstterminens början 1965 och förutsätter att detta skall vara möjligt.

Överstyrelsen säger sig redan ha vidtagit förberedande åtgärder.

Läroverkslärarnas riksförbund anser det vara en rimlig begäran, att de nya

läroböckerna är tillgängliga för lärarna ungefär ett halvt år före övergången till

det nya gymnasiet.

Vad GU anfört om nödvändigheten av en omfattande information om

det nya gymnasiet samt om dennas uppläggning och innehåll har genomgående

rönt ett välvilligt mottagande. Flera remissinstanser har funnit det angeläget

att understryka behovet av upplysningsverksamhet i olika hänseenden och har

även i viss omfattning framlagt förslag rörande verksamhetens ordnande.

s. 539 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964. 539

Skolöverstyrelsen framhåller sålunda, att en omfattande informationsverksamhet

måste förutsättas såsom ett led i gymnasiereformen. Överstyrelsen anför

i anslutning härtill följande.

De erfarenheter, som vunnits under informationsverksamheten beträffande

grundskolan, bör kunna tjäna till ledning. Överstyrelsen vill emellertid framkalla,

att informationsbehovet i samband med gymnasiereformen kommer att

vara ännu större än vid grundskolereformen. Majoriteten av föräldrarna till

gymnasiets elever har nämligen ringa personlig erfarenhet av den skolform det

galler, och den samverkan mellan hem och skola, som förutsätts ske vid valet

av studiegång, kräver därför särskilt stor uppmärksamhet. Även elevinformationen

måste ges en sådan utformning, att elevernas egna ställningstaganden vid

va av ämnen och lärokurser kan ske på grundval av verklig kännedom om vad

olika alternativ innebär. Liksom inom informationsverksamheten beträffande

grundskolan bör ansvaret fördelas pa sa sätt, att överstyrelsen svarar för informationen

till länsskolnämnderna och deras befattningshavare, informationen

vid lärarutbildningsanstaltema samt informationen direkt till allmänheten genom

massmedia i den omfattning önskemål härom framställs från dessa, varjamte

överstyrelsen bör utarbeta sådant informationsmaterial, som lämpligen

framställs centralt, även om det används i regional eller lokal information. På

länsskolnämnderna bör ankomma att handha informationen till kommunerna

och deras befattningshavare, medan den lokala informationen till lärare, föräldrar

och elever bör vara en kommunal angelägenhet. Informationsverksamheten

om gymnasiet bör vara kontinuerlig och alltså icke bedrivas endast under

några år kring själva reformen.

Länsskolnämnden i Blekinge län anser, att informationen även bör omfatta

andra gymnasiala utbildningsvägar än gymnasiet.

TCO understryker, att övergångstiden även med tillfredsställande resurser och

stöd blir krävande för lärare och skolledning, samt att det ur den synpunkten är

angeläget att informationen om det nya gymnasiet och dess målsättning och

pedagogiska nydaning ges pa sa stor bredd, att också föräldrarna blir upplysta

om vad som haller pa att ske och om att detta som skall ske i vissa avseenden

måste genomföras steg för steg.

Bland i yttrandena framförda förslag kan följande nämnas. Tryckt material

bör i stor utsträckning utgivas centralt, radio och TV bör anlitas samt regionala

konferenser anordnas, vid vilka exempelvis GU:s experter samtidigt kan tagas i

anspråk av flera gymnasieområden. På grundval av erfarenheterna angående

informationen vid grundskolans införande i vissa orter förordar Föreningen för

matematisk-naturvetenskaplig undervisning, att informationen i huvudsak bör

ske genom skriftliga redogörelser och ej i föredragsform. Begränsade problem

bör sedan på grundval av den skriftliga informationen bli föremål för diskussioner

inom mindre grupper vid t. ex. ämneskonferenser gemensamma för lärarna

i en del av eu kommun eller i en eller flera kommuner, framhåller föreningen.

SECO anser, att elevernas egna organisationer kan vara till värdefull hjälp, när

det gäller upplysningsverksamheten.

Det av GU föreslagna beloppet för informationsändamål kan enligt skolöver
-

s. 540 Kontrollera mot PDF

540

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961/.

styrelsen anses tillräckligt, under förutsättning att den hittills av arbetsmarknadsstyrelsen

bedrivna och även i fortsättningen angelägna rådgivningen beträffande

val av studiegång i relation till framtida yrkesval bekostas från andra

anslag. Länsskolnämnderna i Kalmar och Örebro län däremot ifrågasätter om

det föreslagna beloppet är tillräckligt.

GU: s uppfattning om behovet av en fortlöpande läroplansrevis

i o n understrykes kraftigt av bl. a. skolöverstyrelsen. Överstyrelsen betonar

vikten av att därvid i mån av behov nya attityd- och avnämarundersökningar

läggs till grund för revisionsarbetet och att de erfarenheter utnyttjas, som vunnits

inte bara inom industrin utan också på andra områden, t. ex. vid den militära

utbildningen. Överstyrelsen vill därutöver erinra om de arbetsorgan och

arbetsformer, som inom verket skapats vid genomförandet av grundskolan och

som torde mer eller mindre förändrade kunna främja den pedagogiska utvecklingen

även på det gymnasiala stadiet. Överstyrelsen understryker vidare kraftigt

värdet av en direkt, oförmedlad kontakt mellan det dagliga arbetet ute i

skolor och klassrum och dem, som har att centralt svara för det fortlöpande

arbetet med läroplaner m. m. För att anordningen skall fungera måste emellertid

de personella och ekonomiska krav, ett sådant fortgående utvecklingsarbete

ställer, tillgodoses.

Mot GU: s uttalande att i det fortlöpande revisionsarbetet även måste ingå

översyn av differentieringen på studievägar riktas i yttrandena

inga erinringar.

I detta sammanhang tar några remissinstanser upp förslaget om försöksverksamhet

med materialteknisk utbildning. Skolöverstyrelsen förklarar att

den på grund av den starka argumentering som framförts för sådan utbildning

och det uppgivna stora behovet av ingenjörer med sådan utbildning inte

vill motsätta sig en försöksverksamhet i begränsad omfattning. Å andra sidan

förklarar TCO att organisationen på det bestämdaste vill avvisa försöksverksamhet

med materialteknisk utbildning, då denna, av de alternativ som diskuterats

av GU, synes tillhöra de minst angelägna specialiseringarna.

8.2.3.2 Fackskolan

FU:s förslag om fackskolans utbyggnadstakt har i stort sett godtagits

av remissinstanserna. I några yttranden har dock ifrågasatts huruvida den föreslagna

utbyggnadstakten kan hållas med hänsyn främst till de ökade krav på

skollokaler och lärare, som bl. a. fackskolereformen kommer att aktualisera.

Skolöverstyrelsen anser, att en förutsättning för upprättande av fackskola i

en region är, att tillgången på lokaler och erforderlig utrustning bedöms såsom

tillfredsställande. Beträffande lärarbristen framhåller överstyrelsen, att utbildningstrycket

är så starkt, att det, om fackskolans genomförande uppskjuts,

s. 541 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 541

torde bil nödvändigt att i viss omfattning anordna motsvarande eller liknande

utbildning i de former, som kan erbjudas inom det nuvarande skolväsendet. En

förskjutning i tiden av inrättandet av fackskola kommer därför inte att medföra

en så stor besparing av lärarkrafter, som eljest kunnat väntas. Överstyrelsen

säger sig vid en slutlig bedömning av frågan finna att FU:s förslag om en utbyggnad

av fackskolan enligt alternativ (b) är det mest realistiska och anför

vidare:

Överstyrelsen anser det synnerligen angeläget, att det utbildningsbehov, som

fackskolan ar avsett att möta, blir tillgodosett i så snabb takt som möjligt. Å

andra sidan skulle en utbyggnad i den takt kommunerna önskar, ställa alltför

stora krav pa lärartillgång och lokalanskaffning. De investeringar, som erfordras

tor grundskolan, gymnasiet och fackskolan, är betydande. Även om erforderliga

ekonomiska resurser ställs till förfogande, kan det stöta på svårigheter att i

konkurrens med andra byggnadsområden åstadkomma en skolbyggnadsproduktion

av den omfattning det här är fråga om. Detta bör dock inte hindra, att

kommuner, som kan ställa erforderliga lokaler och därtill hörande utrustning till

törlogande, får införa fackskola, om övriga villkor därför kan uppfyllas Årtalet

1967 kan anses vara lämplig tidpunkt för övergång till en snabbare utbyggnad,

eftersom ett antal gymnasiekommuner då kan beräknas ha i huvudsak genomfört

det för gymnasium och fackskola avsedda byggnadsprogrammet. Ett beslut

om att fackskola skall genomföras enligt FU:s alternativ (b) bör därför även

innefatta att fackskola fr. o. m. 1967 skall få inrättas också i regioner där grundskolan

kan vara genomförd till mindre än 70 %, beräknat på antalet 16-åringar

inom årskullen. Dock bor normalt minst 50 % av antalet 16-åringar ha genomgått

grundskolans årskurs 9.

FU. s alternativ (b) tillstyrks dessutom av bl. a. länsskolnämndema i Uppsala,

Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Hallands, Skaraborgs, Örebro,

Kopparbergs, Gävleborgs och Västerbottens län samt länsstyrelserna i Södermanlands

och Västmanlands län ävensom Sveriges sholdirektörsjörening,

TCO, Högerns kvinnoförbund, Centerns undomsförbund och Centerns studentförbund

och flertalet av de kommuner, som yttrat sig i frågan.

Särskilt beträffande den s. k. 70-procentsregeln har i flera yttranden framhållits,

att denna regel ej får tillämpas alltför restriktivt samt att minimitalet 70 %

endast skall gälla som riktpunkt och kunna modifieras. Länsstyrelsen i Västerbottens

län förordar en sådan modifiering av regeln, att de medelstora orterna

1 viss mån prioriteras. Länsskolnämnden i Östergötlands län ifrågasätter om inte

kommuner, som ingivit men fått avslag på framställning om att införa grundskola

under hänvisning till att angränsande kommuner ej haft förutsättningar

att starta samtidigt, bör, där tillräckligt elevunderlag finnes, genom övergångsbestämmelser

kunna få inrätta fackskola. Länsskolnämnden i Kronobergs län

framhåller, att, då ju en samordning mellan gymnasium och fackskola i fråga

om lokaler och lärare kommer att vara nödvändig på många orter, det synes

vara ett krav, att de ekonomiska och tekniska utbildningsvägarna byggs ut samtidigt

i de två skolformerna. Nämnden erinrar i detta sammanhang, att enligt

föreliggande förslag det nya gymnasiet skulle utbyggas under eu treårsperiod

s. 542 Kontrollera mot PDF

542

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

från läsåret 19G5/66 medan för fackskolans del utbyggnaden icke skall vara avslutad

förrän 2—3 år senare. Här måste enligt nämndens uppfattning en jämkning

ske, så att kravet på 70 % icke hindrar en bra start för gymnasiets fackkurser.

Stora svårigheter, främst i fråga om lokaler och lärare, kommer att inställa sig

när man i de tillämnade fackskolekommunerna skall söka förverkliga den av FU

föreslagna utbyggnadstakten, framhålls det i några yttranden. Sålunda uttalar

länsskolnämnden i Stockholms län tveksamhet angående möjligheterna att

med hänsyn härtill genomföra fackskoleorganisationen så snabbt som FU

förutsätter. Länsskolnämnden i Kronobergs län instämmer i FU:s uttalande

att grundskolans genomförande bör vara det primära men anser, att det

vore mycket olyckligt, om en fackskola skulle behöva starta utan att ha

erforderliga lokaler, särskilt när det gäller den tekniska fackskolan. Länsstyrelsen

i Hallands län framhåller, att då brister på kapital och arbetskraft kan

förväntas bli avsevärda hinder vid genomförandet av de stora reformprogram,

som framlagts för svenskt undervisningsväsen, utbyggnaden av de olika skolformerna

bör ske efter en gemensam, tidsmässigt anordnad plan. Centerns

ung doms förband och Centerns studentförbund, som biträder FU:s förslag om utbyggnadstakten,

finner det angeläget påpeka, att utbyggnaden också måste ske

i takt med avvecklingen av äldre skolformer, så att ingen tillfällig minskning i

utbildningskapaciteten på en ort inträder. Högerns ungdomsförbund fmner för

sin del det vara orealistiskt att tänka sig hela fackskoleorganisationen utbyggd

till år 1970. En mer dämpad utbyggnadstakt samt intensifierad vetenskapligt

experimentell försöksverksamhet under utbyggnadstiden torde vara att föredra,

inte minst med hänsyn till de samhällsekonomiska verkningarna.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet har ej något att erinra

mot förslaget om en successiv uppbyggnad av den nya skolformen, men

framhåller, att stora svårigheter helt säkert kommer att uppstå, när man i de

tillämnade fackskolekommunerna skall söka förverkliga FU:s relativt snabba

utbyggnadstakt, samt att statsmakterna på allt sätt måste underlätta för kommunerna

att genomföra förslaget. Förbunden anför i denna fråga bl. a. följande.

Brist på lokaler och framför allt brist på lärare är de hämmande faktorer som

verkar återhållande på utbyggnadstakten. Efterfrågan på utbildning ovanpå

grundskolan är emellertid i ständigt stigande och för kommunerna, som enligt

skollagen har att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning

i gymnasium, fackskola och yrkesskola, innebär detta ett allt mer stegiat

krav på nya utbildningsmöjligheter även på orter som tidigare blott haft den

obligatoriska skolan. I princip är kommunerna också beredda att göra de msatser

som på dem ankommer för ett snabbt förverkligande av fackskoleorganisationen.

Men samtidigt måste statsmakterna på allt sätt bidra härtill dels genom

att ge kommunerna erforderliga finanseringsresurser, dels ock genom att öka

lärarutbildningen, se till att vederbörande myndighet i god tid utarbetar kursplaner

och anvisningar, stimulerar läroboks- och hjälpmedelsproduktionen, etc.

— allt i syfte att åstadkomma en sådan pedagogisk kvalitet på fackskolorna att

de kommer att bli vad elever, målsmän och lärare hoppas på, nämligen för

många elever ett valvärt alternativ till gymnasiet.

s. 543 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961,. 543

Fö t bunden anser, att den allmänna övergången till fackskola bör påbörjas

först läsåret 1966/67, i likhet med vad förbunden uttalat i sina yttranden över

GU:s förslag till införande av det nya gymnasiet.

Läroverkslärarnas riksförbund anser däremot, att den av FU föreslagna utbyggnadstakten

är ett minimum. Förslaget bör enligt förbundets bestämda mening

kompletteras med den principen, att om fackskolan i en kommun skall

avlösa vissa nuvarande skolformer, bör fackskolans utbyggnad i kommunen

ske så att den ansluter direkt till dessa skolformers avveckling. Det innebär enligt

förbundets mening, att fackskolan måste vara beredd att lämna ifrån sig sin

första kull färdigutbildade ungdomar året efter det att de avlösta skolorna avlämnat

sin sista årskull.

I fråga om behovet av information i samband med fackskolans införande

och kostnaderna för sådan ansluter sig skolöverstyrelsen till FU:s bedömning

och hänvisar beträffande informationens utformning till de synpunkter, som anförts

angående gymnasiereformen.

Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund framhåller, att föräldrars,

elevers, lärares och avnämares attityd mot den nya skolformen helt naturligt

kommer att bero på den upplysning de får om fackskolans mål och innehall.

Medel bör därför enligt förbundets åsikt ställas till skolöverstyrelsens

förfogande för att på olika vägar, inte minst via folkbildningsorganisationerna,

sprida information om fackskolan.

Länsskolnämnden i Örebro län finner det nödvändigt, att informationsverksamheten

för fackskolan i första hand riktar sig till berörda lärare, elever och

målsmän och att den handhas av länsskolnämnderna.

Vad angår försöksverksamhet med fackskola instämmer skolöverstyrelsen

i FU:s synpunkter och anför bl. a. följande.

Försöksverksamheten är till väsentlig del ägnad att belysa organisatoriska

problem, t. ex. den organisatoriska anknytningen mellan fackskolan och andra

skolformer samt de för skolformen föreslagna delningstalen, intagningsbestämmelserna,

möjligheter till samläsning med andra fackskollinjer och skolformer,

behoven av och möjligheterna att genomföra praktik m. m.

Överstyrelsen delar vidare FU:s uppfattning att de allmänna synpunkter, som

varit vägledande för urvalet av försöksorter 1963/64, även skall tillämpas beträffande

de kommuner som börjar försöksverksamhet 1964/65.

Flera länsskolnämnder har uttalat sig om den pågående försöksverksamheten.

Länsskolnämnden i Västmanlands län anser sig ha funnit att erfarenheterna

av fackskolorna efter den korta tid de varit i verksamhet är positiva, även om

försöksverksamheten vållat skolledning och lärare svårigheter på enskilda punkter.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län beklagar att FU ej redovisar

några erfarenheter av försöksverksamheten som visar fackskolornas gymnasieavlänkande

effekt. Enligt länsskolnämnden i Gävleborgs län bör även orter där

s. 544 Kontrollera mot PDF

544

Kungi. Maj:ts proposition nr 171 år 1961i
någon

av de nuvarande gymnasiala utbildningsvägarna saknas kunna ifrågakomma

i försöksverksamheten. Länsskolnämnden i Jönköpings län rekommenderar

som objekt för försöksverksamheten glesbygdsfackskolor och fackskolor

inom så små gymnasieregioner att normalkravet på minst tre paralleller ej kan

fyllas.

TCO finner det angeläget att den påbörjade försöksverksamheten fortsattes

och noga följes samt att den nya skolformen ges stöd genom olika slag av pedagogiskt

försöksarbete under mera vetenskapliga former. Organisationen anför

vidare:

Det måste dock konstateras, att fackskolan som helhet får betraktas som ett

experiment under dess uppbyggnad. Den igångsatta och föreslagna försöksverksamheten

kan nämligen endast i mycket liten utsträckning ge ledning för denna

uppbyggnad. Det som nu beslutas om fackskolan bör därför ses som en preliminär

skiss för dess utformning. Allt eftersom erfarenheter vinns, måste det vara

möjligt att ändra uppläggningen av den nya skolformen, så att den på bästa

sätt kommer att motsvara de föreliggande utbildningsbehoven.

8.3 Statsbidragsfrågor

8.3.1 Gymnasieutredningen

8.3.1.1 Statsbidrag till lärarlöner och dnftlcostnader (GU 18.2.2)

Beträffande det ekonomiska ansvaret för gymnasiet uttalas i direktiven för

GU att prövningen härav bör »göras åtskild från spörsmålet om det administrativa

huvudmannaskapet och i stort sett följa de riktlinjer för kostnadsfördelning

mellan stat och kommun, som beträffande liknande utgiftsändamål är eller framdeles

kan bli uppdragna».

GU finner att uttalandet innebär att en ändring i huvudmannaskapet inte

skall medföra att den nuvarande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna

för gymnasiet i någon högre grad rubbas. Statsbidragssystemet skall

vara utformat så att det i stort sett medför status quo beträffande kostnadsfördelningen

mellan staten, å ena, och kommunerna som enhet, å andra sidan

(GU 18.2.2.1).

GU konstaterar att det nya, integrerade gymnasiet kräver ett enhetligt statsbidragssystem.

En oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommuner

skulle därvid nödvändigtvis medföra en omfördelning av kostnaderna mellan

kommunerna, eftersom väsentliga skillnader nu föreligger i fråga om kommunernas

kostnader för de olika gymnasieformerna. För att undvika att ett enhetligt

statsbidragssystem kommer att medföra förluster för en del kommuner bör

enligt GU status-quo-principen i någon mån modifieras på sådant sätt att staten

i stort sett kommer att stå för kostnaden för uppnående av enhetligheten.

Vidare framhåller GU att nuvarande system med karenstid, innan staten börjar

stödja vissa gymnasier, bör avskaffas. Statsbidrag bör i framtiden således

omedelbart utgå till nyupprättat gymnasium.

s. 545 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964- 545

GU föreslår att bidraget till lärarlöner (GU 18.2.2.2) utformas på i huvudsak

samma sätt som det allmänna driftbidraget enligt kungörelsen 1958:665 om

statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skolväsendet, dock med den av''

ikelsen att deltjänst skall anges i 24-delar och inte i 30-delar av hel tjänst. I

bidragsunderlaget bör vidare inräknas avlöningsförstärkningar enligt bilaga D

till TB Saar, varvid den nu utgående ersättningen till rektor och lärare vid

lärarkursläroverk och med lärarhögskola samverkande läroverk bör ingå med

schematiserat årsbelopp.

I fiaga om bidraget till särskilda driftkostnader, dvs. andra kostnader än rektors-

och lärarlönekostnader, diskuterar GU olika lösningar. GU stannar för att

föreslå att bidraget till driftkostnaderna anknytes till bidraget till lärarlönerna

genom uppräkning av bidragsandelen för detta. Fördelarna med en sådan konstruktion

är dels att den är administrativt mycket enkel, dels att den automatiskt

garanterar en viss värdebeständighet åt bidraget. Nackdelar uppkommer

för kommuner med många vakanta tjänster, som uppehälles av lärare i låg

löneställning, vilket medför att lärarlönebidraget och därmed automatiskt driftbidraget

blir lägre än för andra kommuner med få vakanta lärartjänster.

GU redovisar en metod att fastställa grunderna för ett enhetligt bidragssystem

för hela gymnasiet så avpassat att gällande fördelning mellan stat och

kommun av kostnaderna för de nuvarande gymnasieformerna i stort sett bibehålies.

Beträffande bidraget till lärarlöner finner GU att ett strikt tillgodoseende av

status-quo-principen medför en bidragsandel av 96,1 %. Då staten ansetts böra

påtaga sig \ issa kostnadsökningar för att förhindra att bidragsminskning uppkommer

för vissa kommuner, föreslås en uppräkning av bidragsandelen med

4,4 %, vilket i stort sett motsvarar de större kostnader kommunerna nu har för

liandelsgymnasierna.

På grundval av bl. a. vissa undersökningar av nuvarande förhållanden har GU

beräknat bidi aget till driftkostnader utöver rektors- och lärarlöner till sammanlagt

9 % av bidragsunderlaget.

Den bidragsandel som GU sålunda kommer fram till utgör (96,1 -j- 4 4 _|_ 9 —)

109,5%.

Årskurs 4 av teknisk lärokurs är kostsammare än övriga lärokurser. GU finner

emellertid att någon speciell kompensation till kommunerna med hänsyn härtill

inte är motiverad, bl. a. med hänsyn till att den nyss angivna modifieringen

av status-quo-principen innebär cn viss överkompensation. Därtill kommer att

lärarbehovet — och därmed lönekostnaderna — för årskurs 4 är avsevärt större

än för Övriga årskurser, varigenom det föreslagna allmänna driftbidraget medför

cn motsvarande höjning av den särskilda driftbidragsandelcn för denna årskurs.

Sammanfattningsvis föreslår GU att bidragsandelen för det allmänna driftbidraget

sättes till 110%.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt Nr 171

s. 546 Kontrollera mot PDF

546 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

Beträffande bidragssystemets införande (GU 18.2.2.3) förklarar GU att det

tekniskt sett inte föreligger något hinder för att det omedelbart börjar tillämpas

fr. o. m. den 1 juli 19C5, då enligt GU:s förslag kommunaliseringen skall genomföras.

Bidragssystemet avses under en övergångstid bli tillämpligt både på de

nuvarande gymnasieformerna under avveckling och det nya gymnasiet.

GU framhåller att specialkurserna vid tekniskt gymnasium och de 1-åriga

fackkurserna vid handelsgymnasium ej behandlats i betänkandet men att förslagen

om huvudmannaskap och statsbidrag kan tillämpas även för dessa.

Vid bestämmandet av bidragsandelen till 110 % har GU inte tagit hänsyn till

pensionskostnaderna (GU 18.2.2.4). GU framhåller att det inte torde uppkomma

några problem beträffande finansieringen av pensionskostnader för sådan personal

vid det kommunaliserade gymnasiet, för vilken statliga avlöningsbestämmelser

skall gälla. När det gäller kostnaderna för höjd folkpensionsavgift anser

GU att dessa för här avsedd personal i princip skall helt täckas av statsmedel.

Däremot är enligt GU frågan om kompensation till kommunerna för pensionskostnader

m. m. för personal, som ej förutsättes bli omfattad av statliga avlönings-

och pensionsbestämmelser, betydligt mera komplicerad. GU har inte

ansett sig böra gå in på hur denna fråga tekniskt bör lösas utan förutsätter att

den avgörs efter förhandlingar mellan staten och kommunförbunden. Därvid bör

enligt utredningens uppfattning även beaktas de kostnader kommunerna såsom

arbetsgivare har för sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.

Under hänvisning till vad som gäller för grundskolan förklarar GU att den

inte anser att bestämmelserna om statsbidrag till gymnasiet bör vara förknippade

med särskilda statsbidragsviUkor (GU 18.2.2.5). GU har inte heller funnit

att det bör utfärdas några mera preciserade föreskrifter om kommunernas skyldighet

att sörja för att en viss standard uppehälles vid gymnasierna.

GU förutsätter att även de kommunaliserade gymnasierna kommer att utnyttjas

för praktisk lärarutbildning (GU 18.2.2.6). Detta kommer att föranleda

särskilda kostnader vid dessa gymnasier. Den för närvarande utgående avlöningsförstärkningen

till rektor och lärare förutsättes som tidigare nämnts skola

ingå i bidragsunderlaget för det allmänna driftbidraget. För övriga nu utgående

särskilda ersättningar till biträdeshjälp och till teknisk utrustning föreslår GU

att ett särskilt anslag ställes till skolöverstyrelsens förfogande.

I detta sammanhang framhåller GU att kostnaderna för påbyggnadskurser

även efter en kommunalisering bör bestridas direkt av statsmedel.

Beträffande gymnasiernas nuvarande tillgångar i form av donationsfonder

in. m. (GU 18.2.2.7) finner GU vissa åtgärder erforderliga, om statens huvudmannaskap

avvecklas. Riktlinjer bör utfärdas för hur det skall förfaras med

fast egendom, värdefullare samlingar m. m. och på vad sätt uppkommande permutationsfrågor

skall handläggas. I övrigt bör befintlig undervisningsmateriel

och böcker utan vederlag övergå i kommunernas ägo.

s. 547 Kontrollera mot PDF

547

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 8.3.1.2 Statsbidrag till byggnadsarbeten m.m. (GU 18.3)

Sedan GU lämnat en redogörelse för nu gällande bestämmelser (GU 18.3.1)

konstateras att det vid 1956 års beslut om byggnadsbidrag till högre skolor

kunde anses naturligt att gymnasiet undantogs från rätten till statsbidrag (GU

18.3.2). I dagens läge bör däremot enligt GU:s uppfattning frågan bedömas på

eit annat sätt och bl. a. ses mot bakgrunden av den helhetssyn på det gymnasiala

aldei sstadiets skolor, som utredningen i flera sammanhang givit uttryck för.

GU framhåller bl. a. följande.

Det synes ej förenligt med denna helhetssyn att bibehålla skillnad mellan dem

i detta viktiga hänseende. Skolorganisationen är ej nu och kommer ännu mindre

i framtiden att vara statisk. Det är inte möjligt att för någon längre tidrvmd

iorutse fördelningen inom en kommun mellan olika skolor på det gymnasiala

åldersstadiet; förskjutningar kommer att ske alltefter det skiftande behovet av

olika slags utbildning. Den skolorganisation som vid viss tidpunkt föreligger och

bestämmer de olika skolornas aktuella lokalbehov kan efter längre eller kortare

tid vara avsevärt förändrad. Det synes därför knappast möjligt att grunda rätten

till statsbidrag för anskaffning av lokaler, som i ett mycket stort antal fall

kommer att gemensamt utnyttjas för olika skolor, på en plan för deras utnyttjande

som efter en tid kan behöva väsentligen förändras.

\idare

av skollokaler skulle underlätta en rationell planering av skolväsendet. Utspridningen

av den fackgymnasiala utbildningen kan också ske snabbare, om

kommunerna avlastas en del av kostnaderna för den därvid erforderliga lokalanskaffningen.

Gynnsammare betingelser för planeringen av den interkommunala

samverkan skulle även skapas om statsbidrag för byggnader utginge.

GU understryker även att medvetandet om att bidrag inte utgår skulle på

ett ogynnsamt sätt kunna påverka planeringen av skolbyggnadsverksamheten

mom en kommun. Dessutom skulle handläggningen av statsbidragsärenden

kompliceras beträffande byggnadsföretag som avser såväl en bidragsberättigad

som en icke-bidragsberättigad skola.

GU föreslår att rätt till statsbidrag nu införes jämväl för gymnasiebyggnader.

Vidare föreslår GU att statsbidrag skall utgå till anskaffning av den första

uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel inklusive laboratorieutrustmng

(GU 18.3.3). Med sådan första uppsättning bör jämställas anskaffning som

föranledes av anordnande av utbildning för ny reguljär lärokurs eller annan förändring

av organisationen, som nödvändiggör eu väsentlig nyanskaffning av

undervisningsmateriel.

Kungörelsen 1957: 318 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna

skolväsendet bör enligt GU utsträckas till att omfatta även gymnasium, varvid

för gymnasium bör gälla samma regler som för högre kommunala skolor och

fackskolor. Bidraget till anskaffning av undervisningsmateriel föreslår GU skola

s. 548 Kontrollera mot PDF

548

Kungl. Mai ris proposition nr 171 år 1961+

utgå i nära anslutning till vad som gäller för yrkesskolor men med en fixerad

bidragsandel som utgör hälften av kostnaden. Beslut om bidrag till undervisningsmateriel

bör fattas av skolöverstyrelsen eller efter dess bemyndigande lansskolnämnd.

GU föreslår att bestämmelserna om statsbidrag till byggnadsarbeten m. m.

skall träda i kraft den 1 juli 1965 samt att bidrag till byggnadsarbeten efter

Kungl. Maj:ts prövning må kunna utgå även till byggnadsföretag som paborjats

före denna dag, dock tidigast den 1 juli 1963. Bidrag till anskaffning av undervisningsmateriel

bör inte utgå för tid före den 1 juli 1965, dock att bidrag må

utgå till anskaffning av utrustning som föranledes av det nya gymnasiets start

även om anskaffningen skett före den 1 juli 1965.

8.3.1.3 Privata gymnasier (GU 18.4)

GU förklarar under hänvisning till vad 1957 års skolberednmg anfört i betänkandet

Grundskolan (SOU 1981:30 s. 534 ff.) att frågorna om rätt att starta,

driva och utnyttja enskilda skolor får anses vara i princip lösta. GU går därför

inte in på några principiella frågor om privata gymnasier. GU papekar dock att

enligt 57 § skollagen vissa möjligheter till ingripande i ett privat gymnasiums

verksamhet finnes (GU 18.4.1).

Sedan en redogörelse lämnats för nu existerande privata gymnasier (GU

18.4.2) kommer GU in på frågan om privatgymnasiums anpassning till det nya

gymnasiet (GU 18.4.3) och framhåller därvid bl. a. följande.

GU anser det vara viktigt att, för undvikande av ensidig inriktning av de

privata gymnasierna, dessa gymnasiers organisation blir sådan, att de kan erbjuda

en motsvarighet till det nya gymnasiets utbildnmgsvägar. Särskilt ar det

betydelsefullt att internatgymnasierna blir i denna bemärkelse sa fullständiga

som möjligt, så att elever, som av olika skäl är hänvisade till dem, mte skall vara

bundna att välja studiegångar, som de eljest ej skulle ha stannat för. GU föreslår

därför att generellt det kravet uppställes att ett privat gymnasium skall vara

så organiserat, att det kan erbjuda ett representativt urvM av inom det nya

gymnasiet förekommande lärokurser. Med hänsyn till att svårigheter kan föreligga

för de nuvarande gymnasierna att genomföra en så betydande omläggning

av deras organisation, som ett uppfyllande av detta krav skulle innebara, bor

Ivungl. Maj:t äga att efter prövning i varje särskilt fall medge en begransad

organisation. På orter med mer än ett privat gymnasium bör ett samarbete

kunna komma till stånd mellan gymnasierna, så att de betraktade som en enhet

kommer att uppfylla det nämnda villkoret. På motsvarande satt bor överenskommelse

om samverkan kunna träffas mellan skolan och vederbörande kommun.

Av naturliga skäl bör de privata gymnasierna ej lämpligen omfatta storre

antal årskurser än vad som gäller för offentligt gymnasium. Liksom för narvarande

bör privat gymnasiums organisation fastställas av Kungl. Ma] :t.

Enligt GU:s mening måste vidare i det nya läge som uppkommer vid genomförandet

av GU:s förslag en förutsättning för att statsbidrag (GU 18.4.3.2) skall

utgå vara att undervisningen är anordnad så att slutbetyg från det privata gym
-

s. 549 Kontrollera mot PDF

549

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

nasiet medför samma behörighet som slutbetyget från offentligt gymnasium.

Privat gymnasium bör därför vara underkastat fackinspektion på samma sätt

som de offentliga gymnasierna. Vidare bör kunskapskontrollen, inklusive flyttning

och deltagande i centralt utgivna prov, ske enligt för offentligt gymnasium

gällande bestämmelser. Generellt bör också gälla att undervisningen skall bedrivas

enligt den för offentligt gymnasium gällande läroplanen, med möjlighet

för skolöverstyrelsen att medge avvikelser med hänsyn bl. a. till visst gymnasiums

speciella inriktning eller till att vid visst gymnasium bedrives pedagogisk

försöksverksamhet. Intagningen av elever bör, i motsats till vad nu är fallet,

regleras pa samma sätt som för offentligt gymnasium med den uppmjukningen,

att skälig hänsyn må tagas till de elever som gått i den privata skolans underliggande

stadium. De privata gymnasierna bör slutligen ställas under inseende

även av länsskolnämnderna.

De privata gymnasiernas övergång till den nya läroplanen (GU 18.4.3.3) bör

enligt GU ske i samma ordning som skall gälla för de offentliga gymnasierna,

vilket innebär en successiv övergång fr. o. m. den 1 juli 1965. Med hänsyn till att

de privata gymnasiernas nuvarande organisation med få undantag motsvarar

endast allmänt gymnasium, bör de ges ett visst rådrum för att förbereda övergången

till vidgad organisation. GU föreslår att gymnasier av nuvarande typ A

eller B skall före den 1 juli 1966 inkomma med utredning och förslag till den

organisation som avses komma att tillämpas och att den nya organisationen av

Kungl. Maj:t skall fastställas att gälla fr. o. m. den 1 juli 1968. GU framlägger

inget förslag om att gymnasier av typ B skall föras in under privatläroverksstadgan.

Bestämmelserna beträffande dessa gymnasier föreslås emellertid få en

mera preciserad utformning än för närvarande är fallet (GU 18.4.3,4).

I fråga om privata gymnasier som har studentexamensrätt men inte statsbidrag

framhåller GU att, om examensrätt skall ersättas med en förklaring att

slutbetyget skall medföra samma behörighet som slutbetyg från offentligt gymnasium,

bör såsom minimivillkor härför gälla att det privata gymnasiet skall

vara underkastat samma inspektion som de statsunderstödda privata gymnasierna,

att läroplanen för det nya gymnasiet i huvudsak skall tillämpas och att

gymnasiet skall deltaga i centralt föreskrivna prov (GU 18.4.3.4).

GU har inte ansett sig böra gå in på statsbidrag sreglernas utformning och

storleken av det statliga stödet för de privata gymnasierna (GU 18.4.3.5).

Under hänvisning till riksdagens beslut om möjlighet för enskild skola att

erhalla bidrag till sadana kostnader som föranleds av övergången till grundskola

föreslår emellertid GU att bidrag även skall kunna utgå till privat gymnasium

för kostnader som är en direkt följd av övergång till det nya gymnasiets

organisation. GU föreslår att för detta ändamål ett byggnads- och utrustnings
-

s. 550 Kontrollera mot PDF

550 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

anslag av en milj. kr. anvisas under vartdera av de fem budgetåren 1965/66

1969/70. Företräde bör ges bidragsansökningar från internatgymnasier. I anslutning

härtill uttalar GU att utredningen finner det skäligt att kommun,

inom vilken privat gymnasium är beläget och som lämnar bidrag till gymnasiets

drift, även bidrar till kostnader av förevarande art.

GU tar i fortsättningen upp frågan om intematgymnasiemas verksamhet (GU

18.4.4) och framhåller därvid bl. a. att det föreligger ett stort och växande behov

av internat och skolhem för sådan ungdom som av olika skäl inte kan få gymnasieutbildning

i hemorten eller för vilken eljest utbildning pa annan oit än hemorten

är lämplig. Enligt GU:s uppfattning kan inte tillgången på platser anses

svara mot det nu föreliggande behovet och särskilt stor anges bristen \aia på

anordningar av detta slag för kvinnlig ungdom.

8.3.2 Fackskoleutredningen

FU lämnar inledningsvis en redogörelse dels för föreliggande beslut beträffande

statsbidrag till fackskolor, dels för konstruktionen av det allmänna driftbidraget

till högre kommunala skolor, grundskolan och kommunala tekniska

skolor, dels slutligen för GU:s förslag till sadant bidrag för det nya gymnasiet

(FU s. 257 ff.). FU delar i princip GU:s uppfattning att statsbidragssystemet

bör vara enhetligt för så stora delar av det kommunala skolväsendet som möjligt.

I dagens läge anser sig dock FU inte kunna ta ställning till vilken form för

beräkning av bidraget som vore för den framtida fackskolan bäst avvägda. Tills

vidare finner FU den av riksdagen för försöksverksamheten beslutade anknytningen

till statsbidragssystemet för högre kommunala skolor tillfyllest. Det

allmänna driftbidraget till fackskolan bör dock, på sätt nu gäller för grundskolan,

inte vara förenat med särskilda statsbidragsvillkor.

Beträffande statsbidraget till byggnadsarbeten (FU s. 260 f.), vilket enligt

riksdagens beslut skall utgå enligt samma grunder som för högre kommunala

skolor, understryker FU det angelägna i att handläggningen av dessa ärenden

förenklas så långt detta är möjligt. I

I fråga om statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel

(FU s. 262 f.) föreslår FU att bidraget till anskaffning av sådan materiel

inklusive laboratorieutrustning må vid fackskola utgå med hälften av kostnaden.

Beslut om sådant statsbidrag bör meddelas av skolöverstyrelsen eller, efter överstvrelsens

bemyndigande, vederbörande länsskolnämnd. Bidragsgivningen bör ej

vara förenad med villkor att vid anskaffningen i detalj bestämd utrustningsplan

skall följas. Till ledning bör dock finnas centralt utarbetade normalutrustningsplaner.

s. 551 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

551

8.3.3 Yttranden

8.3.3.1 Gymnasiet

GU:s förslag om kostnadsfördelningen mellan stat och

kommun har föranlett remissinstanserna att uppehålla sig framförallt vid

skäligheten av bidragsandelens storlek vid beräkningen av det allmänna driftbidraget.

Många remissinstanser har tillstyrkt den av GU föreslagna bidragsandelen,

medan andra har ställt sig mer tveksamma och ifrågasatt en höjning

av bidragsandelen.

I likhet med GU finner skolöverstyrelsen ett enhetligt statsbidragssystem vara

nödvändigt för det nya gymnasiet och finner det naturligt, att status-quoprincipen

modifieras pa sa sätt, att staten i stort sett får stå för kostnaderna för

systemets enhetliggörande. Överstyrelsen anför vidare bl. a.:

Det är synnerligen^ angeläget, att statsbidragssystemet får en enkel konstruktion.

Systemet bör sa nära som möjligt anknyta till de principer, som gäller för

bidrag till andra skolformer, för att därmed en eventuell framtida samordning

av bidragsgivningen skall underlättas. Vid införandet av allmänt driftbidrag

är det tacknämligt, om också andra nu utgående ersättningar kan inarbetas i

det nya systemet. Överstyrelsen tillstyrker en bidragsandel av 110% men erinrar

samtidigt om att GU ifrågasatt att en höjning av procenttalet kan komma

att ske efter överläggningar mellan staten och kommunerna angående genomförandet

av föreslagna standardförbättringar.

Enligt statskontorets uppfattning är tillskapandet av ett enhetligt och enkelt

system för statsbidragsgivningen med ett efter generaliserande grunder bestämt

statsbidrag ägnat att astadkomma en betydande förenkling av det administrativa

och kamerala arbetet hos saväl kommunerna som de statliga myndigheter,

som skall granska bidragsrekvisitionerna och utbetala bidragen. Statskontoret

förordar därför, att en enhetlig reglering av statsbidragsgivningen till gymnasiet

genomföres, även om detta skulle leda till en viss ökning av statens

kostnader för gymnasieundervisningen. Då GU:s förevarande förslag innebär eu

ändamålsenlig utformning av statsbidragsgivningen, förordar statskontoret, att

det lägges till grund för blivande bestämmelser i ämnet. Statskontoret utgår

därvid från att omfattningen av statens bidragsgivning, dvs. bidragsandelens

storlek, blir föremål för förhandlingar mellan staten och kommunerna. Vad gäller

de olika faktorer, som enligt GU:s förslag skall inverka på statsbidragets bestämmande,

har statskontoret funnit anledning till bl. a. följande erinringar.

Den förhöjning av bidragsandelen, som syftar till en utjämning mellan kommunerna

av kostnaderna för gymnasiereformen, innebär eu modifiering av status

quo-pnncipen till förmån för kommunerna. Såsom framgår av propositionen

19G2: 54 s. 566 ansågs eu ifrågasatt omfördelning mellan staten och kommunerna

av kostnaderna för det obligatoriska skolväsendet ej rimligen kunna bedömas

isolerad från alla de övriga verksamhetsområden där likaledes en viss

kostnadsfördelning skedde mellan staten och kommunerna. Spörsmålet bedömdes

naturligen komma att aktualiseras i samband med 1958 års skatteutjämningskommittés

arbete och statsmakternas därpå grundade överväganden och

s. 552 Kontrollera mot PDF

552

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

åtgärder. Frågan om ändring i fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna

för grundskolan och för skolväsendet förklarades sålunda böra prövas

i ett större finanspolitiskt sammanhang. Samma ställningstagande är enligt

statskontorets mening motiverat även beträffande prövningen av den kostnadsfördelning

som aktualiseras av gymnasiereformen.

Under hänvisning till att förslaget som helhet betraktat innebär ett administrativt

enkelt statsbidragssystem anser sig även riksrevisionsverket kunna

acceptera detsamma och anför därvid bl. a. följande.

Modifieringen av status quo-principen därhän att staten i stort kommer att

stå för kostnaderna för uppnåendet av enhetlighet i bidragssystemet i förening

med det förhållandet att vissa av de i bidragsunderlaget ingående posterna i

nuläget torde vara för högt beräknade — enligt inom riksrevisionsverkets revision

vunnen erfarenhet gäller det bl. a. ersättning för borttagna elevavgifter v id

de tekniska gymnasierna och kompensation till kommunerna för övertagandet

av skolhälsovården vid de statliga gymnasierna — eller av GU avrundats uppat

gör att det föreslagna statsbidraget, såvitt ämbetsverket kan finna, i vart fall

icke kan anses för lågt beräknat.

Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker i allt väsentligt GU.s förslag till

statsbidragsbestämmelser.

Från flera håll har ifrågasatts en höjning av den föreslagna bidragsandelen

på 110 %. Uttalanden i den riktningen förekommer i yttranden från bl. a. några

städer, TCO och Läroverkslärarnas riksförbund.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet förklarar att de inte

kan godta den föreslagna procentnivån på driftbidraget, då en undersökning,

som förbunden gemensamt företagit, ådagalagt, att procenttalet måste sättas

icke oväsentligt högre än vid 110. Till stöd härför aberopas i hu\udsak följande.

Det är viktigt att vid beräkning av statsbidragets ekonomiska effekt observera

att bidragsunderlaget vid den av GU föreslagna konstruktionen icke överensstämmer

med faktiska lönekostnader. Utan anspråk på fullständighet kan följande

fall av avvikelser från den faktiska kostnaden anges. I riktning mot överkompensation

verkar a) löneklassuppflyttningar verkställda 1 oktober och 1

januari, b) tjänstledigheter med C-avdrag, om vikarien är placerad i lägre löneklass

än tjänstens innehavare. Till underkompensation leder däremot a) de merkostnader

för vikarier som uppstår då statsbidrag ej utgår till vikariekostnader

(vilket är huvudregeln), b) i vissa fall del av merkostnaderna för vikarie även

när vikariekostnaden i princip skall täckas av statsbidrag, c) löneklassuppflyttningar

verkställda 1 april, d) befattningsarvoden o. d. lönetillägg, för vilka särskild

kompensation ej utgår, e) begravningshjälp.

När det nuvarande bidragssystemet föreslogs för högre kommunala skolor

gjordes en provundersökning, som netto räknat utvisade en total underkompensation

på ca 0,5 %. Sedan dess är situationen emellertid inte oförändrad och det

synes rimligt att anta att de faktiska lönekostnaderna numera överstiger de

schematiskt beräknade med ca 2 %. GU synes vidare i sina beräkningar ha försummat

att beakta arbetsgivaravgiften till sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Den kan uppskattas till minst 1,6 %• Kompensationen till kommunerna för

deras övertagande av skolhälsovården vid statliga gymnasier (0,5 %) finner för
-

s. 553 Kontrollera mot PDF

553

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

bunden icke skälig. Intet avseende bör vidare fästas vid det förhållandet, att

statsbidrag till handelsgymnasiernas lärarlöner nu utgår med blott 78 %.

De gjorda anmärkningarna beträffande GU:s beräkningar ger vid handen att

den av GU föreslagna procentsatsen 110 bort justeras uppåt till i varje fall 115.

Totalt sett skulle dock alltjämt en viss underkompensation föreligga för kommuner

med fjärde årskurs av teknisk sektor. Att vid statsbidragets slutliga

fastställande helt bortse från de merkostnader denna årskurs kommer att medföra

för berörda kommuner, kan ej anses rimligt,

Skäl finns vidare för att den angivna bidragsprocenten 115 bör ytterligare

nagot uppräknas — uppskattningsvis med en enhet till 116% — med hänsyn

till de ökade städningskostnader som blir en följd av att det nya gymnasiet kommer

att leda till ett icke oväsentligt utökat lokalbehov.

Kommunförbunden har i princip ej något att erinra mot GU:s förslag att

bidragsgivningens justering till följd av kostnadsökningar för standardhöjande

åtgärder bör bli beroende av de åtaganden från kommunernas sida, varom överenskommelse

kan träffas i samband med att proposition till riksdagen utarbetas.

Dessa standardförbättringar bör kostnadsmässigt täckas genom att driftbidragets

procentsats i erforderlig grad uppjusteras. Det av GU beräknade procenttalet

2,8 anses dock vara för lågt.

Läroverkslärarnas riksförbund reagerar mot GU:s beräkningsmetod, som anses

innebära bl. a. att hänsyn i avgörande hänseende inte tagits till den organisation,

som föreslås för gymnasiet. Förbundet finner att det nya gymnasiet blir mycket

mera kostnadskrävande än det nuvarande, bl. a. genom ökningen av den personal,

som ej är lärare eller skolledare.

I ett par yttranden framföres den åsikten, att staten helt borde svara för

kostnaderna för lärarlöner och för driftkostnader. Sålunda ifrågasätter TCO

om inte övervägande skäl talar för att man helt bör frångå status quo-principen

och låta staten svara för alla kostnader.

I flera yttranden framhålles, att garantier måste skapas mot att gymnasiekommunerna

får en hårdare ekonomisk belastning än vad nu är fallet. Bl. a.

länsstyrelsen i Älvsborgs län finner det vara angeläget, att garantier även ges

för att statsbidraget icke urholkas genom fortsatt penningvärdeförsämring.

Frågan huruvida ett enhetligt bidragssystem kommer att medföra förluster

för en del kommuner och därmed sammanhängande spörsmål bär även berörts.

Sålunda framhåller länsskolnämnden i Stockholms län, att när GU föreslår en

viss uppräkning av bidragsandelen för att undvika att eu del kommuner åsamkas

mer betydande förluster, innebär detta icke någon ändring i denna olikhet

mellan kommunerna. Länsstyrelsen i Malmöhus län är av den uppfattningen,

att statens kostnadsdel bör ökas med hänsyn till att de olika gymnasieområdena

i landet kommer att ha en mycket olika kommunalekonomisk ställning, ett förhållande

som enligt länsstyrelsens mening förstärkes om den föreslagna utspridningen

av gymnasieutbildningen till nya orter inom stora områden av utpräglad

glesbygdskaraktär kommer till stand. Länsstyrelsen i Västmanlands lön anser

det vara angeläget att någon övervältring av kostnaderna från stat till kom18*

— Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 1 samt Nr 171

s. 554 Kontrollera mot PDF

554

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-f

mun icke äger rum. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker vikten av att

bidragsgivningen får en sådan utformning och omfattning, att länets krav pa

en god och för dess olika delar i möjligaste mån likvärdig gymnasieutbildning

tillgodoses.

Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksforbund anser, att de

regionala skillnaderna i kostnaderna för gymnasiet måste i möjligaste man utjämnas,

vilket kan ske genom ett effektivt skatteutjämningssystem och genom

lämplig utformning av villkoren för de statliga bidragen. Under hänvisning

till att skatteunderlaget och de ekonomiska förutsättningarna i övrigt är mycket

olika i skilda delar av landet finner Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

det vara nödvändigt med en kostnadsutjämning, om inte både utbyggnadstakten

och standarden på skolorna skall bli ojämn. Förbundet anser, att utjämningen

bäst uppnås genom att staten övertar största delen av kostnaderna och att

GU inte gått tillräckligt långt i sina förslag därvidlag.

Några remissorgan har uppehållit sig vid frågan om lärarvakansernas inverkan

på bidragsunderlaget. Sålunda föreslår t. ex. länsskolnämnden i Örebro län,

att ett extra bidrag tillskapas under uppbyggnadstiden för nystartade gymnasier,

som icke kan erhålla ordinarie lärare, medan länsskolnämnden i Malmöhus

län önskar vissa övergångsbestämmelser för orter med tekniskt gymnasium, där

under övergångstiden underkompensationen kan bli betydande. Lansstyrelsen

i Jämtlands län framhåller, att vissa mindre gymnasier i glesbygder kommer att

missgynnas i bidragshänseende, om bidragsunderlaget skall på föreslaget sätt

grundas på de aktuella lönekostnaderna, samt förordar därför, att hänsyn även

tas till kommunernas skatteunderlag.

I sitt yttrande har Centerns kvinnoförbund föreslagit, att frågan om kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun i sin helhet göres till föremål för

ytterligare utredning. Även länsstyrelsen i Uppsala lön förordar en utredning

om de ekonomiska konsekvenserna av reformen, medan länsstyrelsen i Gävleborgs

län finner det vara påkallat med en omprövning av GU:s förslag till såväl

kostnadsberäkningar för det nya gymnasiet som fördelningen av kostnaderna

mellan stat och kommun.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner det vara önskvärt med mera enhetliga

statsbidragsbestämmelser för hela skolväsendet och förordar därför en översyn

av därmed sammanhängande frågor.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att, även om

gymnasiereformen i sin helhet och den därmed sammanhängande kommunaliseringen

får anstå ytterligare ett år, de nuvarande kommunala allmänna gymnasierna

redan fr. o. m. läsåret 1965/66 bör tillerkännas statsbidrag enligt den konstruktion,

som blir gällande för det nya gymnasiet.

I särskilt ingiven skrivelse har riksarkivet föreslagit att, därest nuvarande

statliga gymnasier blir kommunala, vissa författningsbestämmelser rörande arkiveringen

utfärdas.

s. 555 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964- 555

GU:s förslag om införande av rätt till statsbidrag för gymnasiebyggnader

och första uppsättningen stadigvarande

undervisningsmateriel har genomgående hälsats med tillfredsställelse

av remissmyndigheterna.

Beträffande den föreslagna konstruktionen av statsbidrag till gymnasiebyggnader

har endast i ett par fall framförts kritiska synpunkter. Svenska kommunförbundet

och Svenska stadsförbundet framhåller, att diskrepansen mellan det

schematiskt beräknade bidragsunderlaget och den faktiska byggnadskostnaden

för en till det nya gymnasiets behov anpassad skolanläggning blir alltför stor.

Statsbidragskungörelsens bidragsunderlag anses i realiteten motsvara kostnaderna

för en under idealiska förhållanden byggd grundskola. För det nya gymnasiet

blir bidragsunderlaget enligt förbundens mening orealistiskt. Mot bakgrund

av ett par aktuella exempel bedömes den faktiska byggnadskostnaden

komma att med 30—40 % överstiga det schabloniserade bidragsunderlaget. Förbunden

hemställer därför, att en översyn göres av grunderna för framräkning av

ifrågavarande bidragsunderlag.

Centerns kvinnoförbund framhåller angelägenheten av att statsbidragen blir

av sådan storleksordning, att även kommuner med svagt skatteunderlag kan

erbjuda barnen en med andra orter jämställd undervisning.

I fråga om statsbidrag till anskaffande av den första uppsättningen stadigvarade

undervisningsmateriel föreslår skolöverstyrelsen i förtydligande syfte, att i

statsbidragsbestämmelserna anges, att undervisningsmateriel skall inkludera ej

endast laboratorieutrustning utan också elevbibliotek.

Från en del håll, t. ex. länsslcolnämnden i Kristianstads län och TCO, har

ifrågasatts om inte en ökning av den statliga insatsen beträffande bidrag till

undervisningsmateriel vore motiverad. Länsskolnämnden i Värmlands län anser,

att bidraget bör utgå icke med 50 % utan med 90 % i överensstämmelse med

för centrala yrkesskolor gällande bestämmelser. Svenska kommunförbundet och

Svenska stadsförbundet erinrar om eftersläpningen i fråga om de statliga

gymnasiernas nuvarande utrustning när det gäller bibliotek och andra hjälpmedel

i undervisningen. Förbunden uttalar att det inte är rimligt, att kommunerna

skall behöva reparera vad staten anses ha försummat i detta hänseende

och pekar på olika möjligheter att kompensera kommunerna. Kompensationen

bör ske genom ett successivt bidrag, t. ex. genom ett pedagogiskt stimulansbidrag

av i princip den konstruktion som förekommer i grundskolan, dock av helt

annan storleksordning, eller via det föreslagna driftbidraget.

Med hänsyn till att förberedelsearbetet och huvudparten av investeringskostnaderna

för det nya gymnasiet måste nedläggas före gymnasiets start framhåller

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet nödvändigheten

av att det föreslagna bidragssystemet beträffande byggnader och utrustning

träder i kraft på det siitt GU föreslagit, även om det nya gymnasiet, som förbunden

föreslår, genomföres först år 1966.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön anser, att GU:s förslag om retroak
-

s. 556 Kontrollera mot PDF

556

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964-

tivt bidrag till gymnasiebyggnader ger anledning till tvekan. Något egentligt

skäl att sätta den bakre gränsen just till påbörjande tidigast den 1 juli 1963

anses inte föreligga. Själva begreppet »påbörja en byggnad» anser länsstyrelsen

vara diffust och föga ägnat att ligga till grund för avgörande av vikt.

Beträffande de privata gymnasierna förutsätter skolöverstyrelsen

liksom GU, att de statsbidragsberättigade gymnasiernas organisation skall fastställas

av Kungl. Maj:t samt att dessa skolor skall vara skyldiga att iaktta de

offentliga gymnasiernas intagningsbestämmelser. Intagningen anses böra ske

genom intagningsnämnd. Överstyrelsen ansluter sig till GU:s uppfattning att

elever i privatskolans anknytningsklasser skall kunna intas i dennas gymnasium,

i den mån de är berättigade till intagning. Vidare biträder överstyrelsen förslaget

att såväl de statsbidragsberättigade gymnasierna som andra privata gymnasier,

vilka erhållit rätt att utfärda slutbetyg med samma kompetensvärde som

slutbetyg från offentligt gymnasium, skall vara skyldiga att delta i de centralt

givna proven samt vara underkastade inspektion. Beträffande privatskolornas

verksamhet i den nya gymnasieorganisationen anför skolöverstyrelsen i övrigt

bl. a. följande.

Viss frihet torde böra medges såväl i fråga om organisation som tillämpning

av läroplanen, varvid avvikelser är tänkbara i bl. a. följande avseenden:

1. En snabbare studiegång omfattande fyra eller fem terminer, motsvarande

den som förekommer vid Lunds privata elementarskola, bör kunna tillåtas.

2. Privata gymnasier bör kunna organisera sin lärogång på något annat sätt än

det som framgår av läroplanen, t. ex. genom att flera ämnen avslutas under

de två första åren och en större koncentration därigenom åstadkoms under

det eller de övriga.

3. Avvikelser bör kunna tillåtas i fråga om timplanerna, dock icke så att nagot

ämne helt får utgå, och kursplanens fördelning av stoffet på olika årskurser.

Skulle det totala timtalet härigenom komma att överskrida det i läroplanen

totalt angivna, bör statsbidrag i regel icke kunna utgå till de sålunda överskjutande

timmarna.

4. T. o. m. en 4-årig studiegång på andra lärokurser än den tekniska vore tänkbar,

men i sådant fall borde statsbidraget för varje årskurs beräknas till

75 % av vad som skulle ha utgått för 3-årig kurs då skäl icke syns föreligga

att ekonomiskt stödja en längre studiegång än den samhället erbjuder. Mellanskillnaden

bör i så fall utgå i form av höjda terminsavgifter från eleverna.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet uttalar sin tillfredsställelse över vad

utredningen i princip anfört rörande de privata gymnasierna. Det synes dock

kollegiet som om betydande svårigheter måste vara förenade med en sådan

omläggning av de privata gymnasiernas organisation, att de kan erbjuda det

representativa urval av inom det nya gymnasiet förekommande lärokurser, som

GU uppsätter som generellt krav.

Vissa kritiska synpunkter i anledning av GU:s förslag om de privata gymnasierna

framföres av Enskilda läroverkens förbund. Förbundet anser att de enskilda

skolornas traditioner och deras härav betingade arbetsformer ej till fullo

s. 557 Kontrollera mot PDF

557

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196/

beaktats av GU. Bibehållandet av den frihet och den elasticitet inom givna

former, som varit de enskilda skolornas privilegium från den tid, då de utgjort

ett nödvändigt komplement till de offentliga skolorna, är enligt förbundet alltjämt

ett livsvillkor för desamma och ett starkt skäl för deras existens som privata

skolor. Beträffande förslaget om inträdesfordringar säger sig förbundet i

princip icke ha nagot att invända men anser, att privatskolorna bör kunna taga

emot elever, som av speciell anledning icke uppfyller de formella inträdeskraven.

I fråga om inrättande av intagningsnämnder finner förbundet, att GU icke förebragt

något skäl för att den ordning, som hittills varit gällande, skulle behöva

ändras, och avstyrker förslaget om intagningsnämnd. Likaledes anser förbundet,

att övergång från privatgymnasium till offentligt gymnasium bör kunna ske

utan prövning. GU:s förslag om tillsyn och inspektion avstyrkes. I vad avser

tidpunkten för övergång till det nya gymnasiet föreslår förbundet, att för privatgymnasium

med underliggande högstadium övergång till ny läroplan för

gymnasiet icke äger rum, förrän högstadiets första årskull passerat genom högstadiet,

samt att för privatgymnasium utan underliggande högstadium övergång

till ny läroplan för gymnasiet icke äger rum förrän från och med läsåret 1866/67.

Målsmännens riksförbund säger sig utga från, att medgivande om avvikelser

från gällande läroplaner skall kunna ges åt något eller några gymnasier, som

skulle önska arbeta med en 4-arig studiegång. Ett försök med en dylik studiegång

anses ur flera synpunkter synnerligen värdefullt. Förbundet anser det vara

av stor vikt, att skolväsendet i Sverige icke blir alltför uniformerat och att det

ges skäligt utrymme för privata initiativ även i framtiden.

För utvecklingsstörda barn, som placerats på internatgymnasier, ifrågasätter

länsskolnämnden i Uppsala län om inte en 4-årig studiegång försöksvis kunde

anordnas för att möjliggöra en lugnare studietakt. Vidare bör intagning av elever

"vid Fjellstedtska skolan i Uppsala undantagas från den föreslagna bestämmelsen,

att intagning av elever vid privat gymnasium regleras på samma sätt

som vid offentligt gymnasium. Nämnden anser att intagningen bör som hittills

handläggas av skolans styrelse. Enskilda läroverkens förbund förutsätter, att

Fjellstedtska skolan, som inrättats för ett speciellt utbildningsändamål och eu

speciell elevkategori, även i fortsättningen skall ha möjlighet att fullfölja sin

traditionella uppgift, även om detta kommer att innebära vissa avsteg från de

generella läroplanerna.

Stor-Stockholms planeringsnämnd anser det angeläget att en utredning om

privatskolorna kommer till stånd med det snaraste. Planeringsnämnden framhåller

bl. a. att om man vill upprätthålla internatskolorna som enskilda skolor

eu omprövning av statsbidragsgivningen är ofrånkomlig. För Stor-Stockholmsomradet

som enhet finns starka skäl för att utredningen om privatskolorna snarast

maste genomföras. Denna bör självfallet inte, framhåller nämnden, begränsas

till att avse de privata gymnasierna utan bör ta upp till prövning alla slag

av privata skolor. I den man särskilda .skolor befinns lämpliga, bör skolorna ges

s. 558 Kontrollera mot PDF

558

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

en erkänd ställning med lika stabil ekonomi som skolor under kommunal skolstyrelse,

anser planeringsnämnden.

Statskontoret har intet att erinra mot att bidrag av statsmedel må kunna

utgå till privata gymnasier för kostnader för utrustning och lokaler, som direkt

föranledes av övergång till det nya gymnasiet. Innan anslag för ändamålet upptages

på budgeten bör emellertid enligt statskontorets mening frågan om i vilken

form och i vilken utsträckning dylikt stöd bör lämnas av staten närmare klarläggas,

lämpligen i samband med att förslag framlägges om driftbidrag till privatgymnasierna.

Målsmännens riksförbund säger sig kunna första tankegången, att internatgymnasierna

skall äga företräde vid fördelningen av byggnads- och utrustningsanslagen,

men anser att däri ligger en fara för övriga privata gymnasier. Förbundet

föreslår därför, att anslagen redan från början delas upp på internatgymnasierna

och övriga gymnasier. Vidare finner förbundet det vanskligt att sätta

en bestämd gräns för dessa anslag, innan ännu någon uppskattning av storleken

av behoven föreligger, och önskar att bestämmandet av anslagsbeloppens

storlek får anstå, tills man vet vilka summor som kommer att erfordras vid de

olika gymnasierna.

Även Enskilda läroverkens förbund ställer sig tveksamt till GU:s förslag om

ett fixerat byggnads- och utrustningsanslag. Att ett sådant anslag kommer att

erfordras betraktar förbundet som ostridigt, men anslagets storlek anses inte

böra bestämmas innan någon uppskattning av kostnaderna gjorts. Förbundet

föreslår därför, att skolöverstyrelsen får i uppdrag att utreda det verkliga behovet

och därefter föreslå ett särskilt anslag för nämnda ändamål.

En remissinstans intar en helt negativ hållning gentemot privatskolorna, nämligen

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Förbundet anser det vaia

tillfyllest för stat och kommun att satsa sina resurser på det allmänna skolväsendet

och avstyrker det av GU föreslagna byggnads- och utrustningsanslaget

till privatgymnasierna.

8.3.3.2 Fackskolan

Ett genomgående drag i yttrandena över FU:s förslag om statsbidrag

till fackskolan är att man önskar ett enhetligt statsbidragssystem för

så stora delar av det kommunala skolväsendet som möjligt.

Sålunda framhåller skolöverstyrelsen, att den nuvarande ordningen — med

skilda tekniska lösningar av statsbidragsgivningen för olika skolformer och skilda

bidragsandelar vid likartade system — vid samordning av skolorna skapar betydande

arbete med uppdelning av lärartjänster och fördelning av kostnaderna.

Härtill kommer, att anordnandet av en rationell skolorganisation kan försvåras

till följd av att kommunerna i vissa fall kan vara benägna att ta hänsyn till

utfallet av statsbidragsgivningen. Överstyrelsen finner det därför angeläget, att

s. 559 Kontrollera mot PDF

559

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

frågan om att göra statsbidragssystemet enhetligt för hela det kommunala skolväsendet

skyndsamt tas upp till behandling.

Likartade synpunkter på ett enhetligt bidragssystem framföres i yttranden

från bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, flera länsstyrelser och länsskolnämnder,

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges

skoldirektörs förening.

Flera remissinstanser framhåller, att driftbidraget för fackskolan skulle bli

betydligt lägre än vad som i motsvarande hänseende föreslagits för gymnasierna,

och föreslår ändringar för uppnående av större enhetlighet. Sålunda anser länsstyrelsen

i Malmöhus län det önskvärt, att statens andel i kostnaderna för fackskolorna

ökas i förhållande till vad som gäller för de motsvarande nuvarande

skolformerna. Till stöd för sin ståndpunkt framhåller länsstyrelsen, att fackskolor

kommer att tillsammans med gymnasier upprättas på ett flertal platser, som

i nuläget inte har gymnasial utbildning och som kan antagas ha ett kommunalekonomiskt

mindre gott läge.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att flertalet av de kommunala

yttranden, som länsstyrelsen fått mottaga i frågan, innehållit yrkanden

på, att driftbidraget till fackskolorna måtte bestämmas till 110 %. Länsstyrelsen

anser sig böra instämma i dessa yrkanden.

TCO anser, att driftbidraget för fackskolorna bör överensstämma med vad

som i detta avseende kommer att gälla för gymnasierna. Organisationen framhåller,

att särskilt i ekonomiskt mindre bärkraftiga kommuner kan prutningar

i standarden befaras, om inte statsbidragsandelen göres större än FU föreslagit.

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet framhåller, att FU:s

förslag om driftbidrag i realiteten innebär en minskning av statens kostnader

och en motsvarande ökning av kommunernas kostnader med hänsyn till att

kommunerna får svara för de kostnader, som föraniedes av FU:s förslag i standardförbättrande

riktning. Dessutom påpekar förbunden, att förslaget innebär

en avsevärd försämring för kommuner med kommunal teknisk skola eller med

handelsskola med statsbidrag som för central yrkesskola. Kommunförbunden

anför i anslutning härtill bl. a. följande.

FU har ställt i stort sett samma krav på fackskolan som gymnasieutredningen

på gymnasiet i fråga om exempelvis skolkuratorsinstitutionen, skolbiblioteksverksamheten,

vaktmästare och institutionstekniker, expeditionshjälp jämte

skrivhjälp åt lärare, ersättning för schemaarbete in. m. Genom den föreslagna

bidragskonstruktionen skulle kommunerna således ensamma få bära kostnaderna

för dessa pedagogiskt standardhöjande åtgärder. Förbunden kan självfallet inte

acceptera detta, allra helst som redan införandet av fackskolan som en gvmnasieavlänkande

skolform till sin praktiska verkan innebär ett överförande av kostnader

från staten till kommunerna. Många av dem som kommer att söka till

fackskolan skulle ju nämligen eljest ha utgjort en betydande del av elevunderlaget

för gymnasierna. Eftersom staten i princip helt svarar för samtliga driftkostnader

vad gäller gymnasiets undervisning medan staten blott skulle behöva

svara för 79 % av lärarlönekostnaderna vid fackskolan, komme detta bidragssystem

att medföra cn minskning av statens utgifter och en ökning av kommuner
-

s. 560 Kontrollera mot PDF

560

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 19 6 k

nas. Förbunden finner starka skäl tala för att en ny skolform, som både pedagogiskt

och lokalmässigt kommer att i många fall vara samordnad med gymnasiet

och som dessutom uttryckligen avses bli ett faktiskt alternativ till gymnasiet,

i statsbidragshänseende helt jämställes med gymnasiet. Det nu för försöksverksamheten

tillämpade och av fackskoleutredningen »tills vidare» föreslagna driftbidragssystemet

kan förbunden blott betrakta som en temporär och provisorisk

lösning, motiverad enbart av rent praktiska skäl, nämligen det förhållandet att

vissa linjer av fackskolan kommer att ersätta motsvarande högre kommunala

skolor. Förbunden finner det synnerligen väsentligt att här framhålla att statsbidragssystemet

för skolans del i sin helhet måste göras till föremål för en snar

översyn. Skolkostnadernas snabba och starka expansion och skolväsendets organisatoriska

nydaning och strukturomvandling under 1950- och 1960-talen gör

en dylik översyn av kostnads- och statsbidragsfrågor till ett från kommunal

synpunkt ytterligt angeläget önskemål.

Länsskolnämnden i Kalmar län förordar någon form av stimulansbidrag till

kommunerna under fackskolans uppbyggnadsskede.

Beträffande FU:s förslag om byggnadsbidrag och statsbidrag

till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel

hänvisar instanserna i de flesta fall till sina yttranden i

anledning av GU:s förslag om motsvarande bidrag till gymnasierna.

Frågan om statsbidrag till privata fackskolor upptas till

behandling av skolöverstyrelsen. Överstyrelsen anser, att samma principer i

huvudsak bör gälla i fråga om inrättande av statsunderstödda privata fackskolor

som beträffande privata grundskolor och gymnasier. Sålunda är det enligt överstyrelsen

önskvärt, att internatskolorna vid sidan av gymnasieutbildning även

skall kunna erbjuda fackskoleutbildning. Beträffande externatskolorna bör

gälla, att huvudmän som hittills åtnjutit statsbidrag för normalskolor, ekonomiska

skolor och tekniska skolor, vilka måst avvecklas i samband med införandet

av fackskola i kommunen, bör kunna åtminstone tills vidare få åtnjuta statsbidrag

till drivande av privat fackskola. I fråga om statsbidrag till nya privata

fackskolor torde enligt överstyrelsens mening återhållsamhet böra iakttas. Beträffande

statsbidragets storlek torde eljest gällande regler rörande de privata

skolorna böra tillämpas även i detta fall. Frågan härom torde dock enligt överstyrelsen

böra ytterligare övervägas.

s. 561 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964.

561

8.4 Kostnader

8.4.1 Gymnasieutredningen

8.4.1.1 Hittillsvarande kostnader m.m. (GU 20.1)

I följande tabell redovisas de av GU uppskattade nettoutgifterna under statsanslag

avseende gymnasie stadiet budgetåren 1949/50—1962/63.

Nettoutgifter under statsanslag avseende gymnasiestudiet * I

Budgetår

1949/50

1952/53

1954/55

1956/57

1958/59

1959/60

1960/61

1961/62

1962/63

Nettoutgift, milj. kr.

Statliga

allmänna

Bidrag till

kommunala

Tekniska

Bidrag till

handels-

Summa

gymnasier

gymnasier

gymnasier

gymnasier

13,0

0,2

4,3

0,7

18,2

22,0

0,6

7,0

1,1

30,7

29,0

0,6

7,8

1,3

38,7

39,0

0,4

9,7

2,1

51,2

53,0

0,4

14,2

2,5

70,1

67,0

0,4

17,1

2,8

87.1

84,0

0,4

21,0

2,7

108,1

104,0

0,6

26,2

3,6

134,4

119,4

1,2

33,1

7,8

161,5

Utöver de sålunda redovisade statliga driftkostnaderna och driftbidragen tillkommer

vid en totalredovisning även kommunala kostnader (GU 20.1.1.5), vilka

avser dels en del av driftkostnaderna, dels investeringskostnader. De senare kostnaderna,

vilka kommunerna helt svarar för, uppskattar GU för de senaste åren

till ca 25 milj. kr. per år.

Till de angivna direkta kostnaderna för undervisningen bör läggas kostnaderna

för studiebidrag och stipendier samt för allmänt studiebidrag.

I de samhälleliga kostnaderna i vidare mening kan enligt GU också inräknas

det omedelbara produktionsbortfallet (GU 20.1.2) genom gymnasieelevernas

frånvaro från den löpande produktionen. Med utgångspunkt i 1961 års elevantal

vid gymnasierna och en tänkt genomsnittsinkomst av 10 000 kr. vid full yrkesverksamhet

rör det sig här enligt GU:s bedömning om årliga kostnader av storleksordningen

650 milj. kr. Vid invägningen av denna kostnad i totalkalkylen

bör dock avdragas dels kostnaderna för studiesociala åtgärder, dels de arbetsinkomster

som gymnasisterna kan tänkas ha av förvärvsarbete under studietiden.

GU anser emellertid att detta produktionsbortfall i ett läge, då utbildningsorganisationens

omfattning inte ändras, knappast kan anses som en beläst
-

s. 562 Kontrollera mot PDF

562 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

ning för samhällsekonomin. De som avslutat utbildningen gör en produktionsinsats

som mer än väl uppväger kostnaderna för dem som genomgår utbildningen.

Annorlunda förhåller det sig däremot då utbildningen expanderar. Ett

markerat tryck uppkommer då på samhällsekonomin som GU illustrerar med ett

räkneexempel.

GU utgår från att antalet elever i gymnasiet och fackskolan i början av 1970- talet blir ca 140 000, vilket innebär en ökning med ca 75 000 från 1961. Enligt

förut angiven beräkning skulle sålunda förändringen i produktionsbortfallet komma

att röra sig omkring 750 milj. kr. per år. Då ändringen sker under en så

förhållandevis kort tid som tio år, uppkommer en avsevärd belastning på samhällsekonomin.

Enligt GU:s uppfattning är emellertid denna belastning på samhället

av väsentlig betydelse för fortsatt ekonomisk tillväxt och för den sociala

och kulturella utvecklingen.

8.4.1.2 Kostnader för det föreslagna driftbidraget (GU 20.2)

Det totala bidrag sunderlag et för det nya gymnasiet omkring 1970 (GU

20.2.1.8) beräknar GU till ca 229 000 000 kr. (i 1963 års löneläge). Utgångspunkten

är därvid att gymnasiefrekvensen då blir ca 30 % (exklusive privata

gymnasier) och den organisation GU föreslagit. Om bidragsandelen sättes till

110 % skulle driftbidragskostnaden uppgå till avrundat 252 000 000 kr. Härtill

bör läggas det ökade medelsbehovet under anslaget till yrkesskolor ca 2 200 000

kr., tillsammans sålunda omkring 254 000 000 kr.

GU understryker att en jämförelse mellan kostnaderna för det nya gymnasiet

och det nuvarande av en rad skäl är mycket svår att göra (GU 20.2.1.2). Redan

beräkning av driftkostnaderna för nuvarande gymnasier stöter på avsevärda

hinder. GU anser sig emellertid kunna uppskatta dessa kostnader för budgetåret

1962/63 till 165 500 000 kr. i 1963 års löneläge (GU 20.2.1.4).

Med ett räkneexempel har GU sökt göra en specifikation av den beräknade

kostnadsökningen (GU 20.2.2) enligt följande sammanställning. 1

1. Övertagande av vissa nuvarande kommunala gymnasiekostnader

2. Kostnader för gymnasieorganisationens expansion inom årskurserna

1—3 fram till 1970/71 ................................

3. Kostnader för omstrukturering av gymnasiet mot ökad fackgym
nasial

utbildning m. .......................................

4. Ökade lärarlönekostnader till följd av gymnasieutredningens förslag

om pedagogiska förändringar m. m......................

5. Införande av årskurs 4 av tekniskt gymnasium...............

6. Praktik vid yrkesskolorna..................................

17 421 000

23 929 000

7 928 000

16 233 000

21 010 000

2 200 000

Summa ökning 88 721 000

s. 563 Kontrollera mot PDF

563

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196k

GU redovisar vidare beräkningar om hur det statliga medelsbehovet för driftkostnaderna

kan väntas fördela sig över den här avsedda perioden (GU 20.2.3).

Beräkningarna som gjorts med utgångspunkt i alternativa gymnasiefrekvenser

1970/71 av 30% och 35% ger följande resultat.

Det statliga medelsbehovet för driftkostnaderna under olika budgetår

Budgetår

Anslagsbehov i milj. kr., om gym- nasiefrekvensen 1970/71 antages

vara

30%

35%

1962/63 ........

166

166

1963/64 ........

185

187

1984/65 ........

191

195

1965/66 ........

216

225

1966/67 ........

225

238

1967/68 ........

232

251

1968/69 ........

252

280

1989/70 ........

253

288

1970/71 ........

254

294

8.4.1.3 Kostnader för ytterligare standardförbättringar (GU 20.3)

GU framhåller att de redovisade kostnadsberäkningarna för det nya gymnasiet

grundar sig på ett bidragsunderlag, som utgöres av rektors- och lärarlönekostnaderna

för det nya gymnasiet, och att sålunda i dessa hänseenden kan i

kostnadsökningen anses vara beaktade både volymökningar och standardförbättringar.

Däremot har av de driftkostnader, som inte ingår i bidragsunderlaget

men för vilka kommunerna skall få kompensation genom en lämplig avvägning

av bidragsprocenten, endast medtagits kostnaderna motsvarande nuvarande

verksamhet (GU 20.3.1.1). GU har emellertid framlagt förslag utöver sådana

som gäller lärarbehovet, vilka syftar till förbättringar i gymnasiets verksamhet.

De kostnadsökningar som kan följa av dessa förbättringar har inte beaktats i

de föregående beräkningarna (GU 20.3.1.2).

Innan GU närmare behandlar angivna kostnader för ytterligare standardförbättringar

tar GU till diskussion upp vissa problem som följer med en schabloniserad

bidragsgivning till speciella ändamål, exempelvis för biträdeshjälp (GU

20.3.1.3). GU framhåller därvid bl. a. att det inte torde föreligga några principiella

betänkligheter mot att genom en lämplig avvägning av bidragsandelen

tillföra kommunerna de belopp, som motsvaras av tidigare medelstilldelning till

speciella ändamål.

Något annorlunda blir situationen, om det gäller att i det nya läget stimulera

kommunerna att genomföra de reformer som föreslås av GU. En ökad medelstilldelning

genom höjd procentsats kommer inte utan vidare att sammankopplas

s. 564 Kontrollera mot PDF

564

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 171 år 196U

med den avsedda åtgärden. Eventuellt kan den förbättrade bidragsgivningen ge

möjligheter till åtgärder av annat slag än de som avsetts. En enhetlig standardförbättring

i ett bestämt avseende torde därför knappast uppnås genom ett

ensidigt beslut av statsmakterna, även om beslutet kombineras med en uppräkning

av bidragsprocenten.

Med hänsyn härtill anser sig GU inte böra framlägga något förslag om högre

procentsats än som följer av genomförd kompensation vid driftkostnader av

nuvarande storlek, vilket sålunda innebär att bidrag bör utgå med 110 % av

bidragsunderlaget (jfr 8.3.1.1). I vilken utsträckning kostnaderna för de ytterligare

standardförbättringarna bör påverka den statliga bidragsgivningen bör

enligt GU bli beroende på de åtaganden från kommunernas sida, varom överenskommelse

kan träffas i samband med att proposition till riksdagen utarbetas.

De standardförbättringar det här är fråga om avser inrättande av studierektorsbefattningar

samt förstärkning av institutionstekniker-, biblioteks-, skolkurators-

och biträdespersonalen. Kostnaderna härför omkring 1970 liksom eventuellt

erforderliga ändringar av procenttalet för driftbidraget framgår av följande

sammanställning (GU 20.3.2).

Kostnader för vissa standardförbättringar

Kostnadsökning för

Belopp

Erforderlig ändring

av procenttalet för

driftbidraget

Studierektorer ...................................

5 652 000

— 0,2

Institutionstekniker ..............................

2 229 000

1,0

Bibliotekarier ...................................

1 150 000

0,5

Skolkuratorer ...................................

1 205 000

0,5

Biträdeshjälp åt rektorer .........................

1 330 000

0,6

Biträdeshjälp åt lärare ..........................

1 000 000

0,4

Summa

12 5C6 000

2,8

8.4.1.4 Kostnader för byggnader och stadigvarande undervisningsmateriel

(GU 20.4)

GU behandlar först kostnaderna för den komplettering av lokaler och utrustning

som erfordras för övergång till den nya gymnasieorganisationen vid

befintliga skolanläggningar (GU 20.4.2). Kostnaderna avser lokalutvidgningar

för olika slag av institutioner samt komplettering av undervisningsmaterielen för

naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska ämnen. Vid kostnadsberäkningen

för lokaler har GU räknat med en investeringskostnad av 1 400 kr. per kvadratmeter

nettogolvyta.

s. 565 Kontrollera mot PDF

565

Kungl. Maj:ts -pro-position nr 171 år 1961f

Kostnader för komplettering av de nuvarande gymnasiernas

utrustning och lokaler

Komplettering avseende

Kostnad för

utrustning

lokaler

Nuvarande tekniska gymnasier1...................

13 725 000

20 405 000

Nytillkommande gymnasier med fullständig teknisk

utbildning1 ..............

2 1 00 000

3 430 000

Centrallaboratorier1 ..........

4 000 000

4 000 000

Naturvetenskapliga institutioner ..................

12 800 000

_

Teknisk utbildning i årskurserna 1—3 .............

22 075 000

45 815 000

Utrustning för skolpraktik.................

6 000 000

Språklaboratorier ........................

10 250 000

Maskinskrivningsrum ............................

9 100 000

—

Summa

80 050 000

73 650 000

1 beräkningen har förutsatts, att gymnasierna redan har fullständig utrustning enligt de behov

som föreligger inom den nuvarande gymnasieorganisationen.

GU har som förut angivits föreslagit att statsbidrag skall utgå med 50 % av

kostnaden för stadigvarande undervisningsmateriel och att statsbidrag till byggnadsarbeten

skall utgå enligt bestämmelserna för det allmänna skolväsendet. Det

angivna investeringsbeloppet av 73 650 000 kr. beräknar GU motsvara ett bidragsunderlag

av ca 61 000 000 kr. Med utgångspunkt häri och under antagande

att den genomsnittliga bidragsprocenten för lokalerna uppgår till 39 skulle

statsbidragskostnaden för lokalkomplettering uppgå till ca 24 000 000 kr. Statsbidraget

för kompletteringen av undervisningsmaterielen kan beräknas till ca

40 000 000 kr. Totalt blir den statliga kostnaden 64 000 000 kr. (GU 20.4.2.4).

GU har tidigare föreslagit att utspridningen av den fackgymnasiala utbildningen

i huvudsak bör kunna ske under en treårsperiod. Vidare är det enligt

GU:s uppfattning inte nödvändigt att anskaffningen av hela den erforderliga

utrustningen sker redan från tidpunkten för det nya gymnasiets införande. Enligt

GU:s mening kan kostnader och statsbidrag för utrustning beräknas komma att

fördelas under övergångstiden på följande sätt (GU 20.4.2.5).

Fördelning pa olika budgetar av kostnaderna för komplettering av

gymnasiernas utrustning

Budgetår

Kostnad,

milj. kr.

Statsbidrag

(50 %)» milj. kr.

1965/GG ........

14,8

7,4

1966/67 ........

29,6

14,8

1967/68 ........

18,9

9,5

1908/69 ........

11,8

5,9

1969/70 ........

4,9

2,4

Summa

80,0

40,0

s. 566 Kontrollera mot PDF

566 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Hur kostnaderna för kompletterande lokaler kommer att fördela sig på olika

budgetår är enligt GU knappast möjligt att ange. Visserligen kan man anta att

behovet härav inträder i samma takt som behovet av utrustning, men å andra

sidan kan man i stor utsträckning vänta sig att dessa kostnader ger sig tillkänna

först i samband med byggnadsarbeten för att tillgodose det ökade behovet i

samband med bl. a. ökat elevantal (GU 20.4.2.6).

Beträffande kostnaderna, för byggnadsbehovet i dess helhet (GU 20.4.3) framhåller

GU bl. a. att gymnasiets lokalbehov knappast kan bedömas isolerat från

skolväsendets behov i övrigt. GU pekar härvid bl. a. på den i stor utsträckning

förutsatta samordningen mellan gymnasium och fackskola. Med hänsyn härtill

har GU funnit det påkallat att undersöka lokalbehovet med beaktande såväl av

gymnasiets omorganisation som av fackskolans införande. Även grundskolans

lokalbehov har därvid i viss utsträckning fått uppmärksammas.

GU:s beräkningar ger vid handen att ett byggnadsbehov föranlett av gymnasie-fackskolereformen

föreligger motsvarande en sammanlagd investeringskostnad

av ca 800 milj. kr. Härvid har bl. a. antagits att byggnadskostnadema

räknat per kvadratmeter nettogolvyta genomsnittligt uppgår tiU 1 400 kr. Omräknas

den totala investeringskostnaden till bidragsunderlag enligt de föreslagna

bestämmelserna erhålles ett belopp av ca 660 milj. kr. (GU 20.4.3.4).

GU räknar med att statsbidraget (GU 20.4.3.5) genomsnittligt torde komma

att utgå med 39 % av bidragsunderlaget, vilket skulle innebära att statens kostnader

kommer att uppgå till ca 260 milj. kr. och kommunernas investeringskostnader,

efter avdrag av statsbidraget, till ca 540 milj. kr.

Enligt GU:s bedömning bör de totala investeringarna i lokaler för gymnasiet

och fackskolan kunna fördelas över perioden 1964/65—1972/73 i enlighet med

följande sammanställning.

Investeringsbehov för gymnasiet och fackskolan under perioden

1964/65—1972/73

Budgetår

Investeringsram,

milj. kr.

Statligt medels- behov, milj. kr.

lQftt/fift ...............

50

8

115

23

lQ«fi/fi7 ...............

145

36

lQfi7/fiR ..................

125

42

IQfiR/fiQ ...............

125

43

1 QfiO /7ft ................

100

36

1970/71 .............

70

30

1^71/72 .................

35

19

1Q79/73 .................

35

14

Återstående medelsbehov efter

periodens slut..............

9

Summa

800

260

s. 567 Kontrollera mot PDF

567

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Med utgångspunkt från den redovisade sammanställningen samt de i propositionen

1962: 54 förutsedda investeringsbehoven för grundskolan har GU redovisat

en totalsumma för investeringsbehovet för de berörda skolorna i enlighet

med följande tabell (GU 20.4.3.6).

Sammanlagt investeringsbehov för grundskola, fackskola och gymnasium

Budgetår

Investeringsb<

Grundskola

:liov, milj. kr.

Fackskola och

gymnasium

Summa

1963/64 ....................

350

(25)1

375

1964/65 .....................

350

50

400

1965/66 ....................

325

115

440

1966/67 ....................

275

145

420

1967/68 .....................

225

125

350

1968/69 ....................

160

125

285

1969/70 ....................

105

100

205

1 Antagna rent kommunala investeringar.

GU framhåller att det, utöver tidigare beräknade komplctteringskostnader för

undervisningsmateriel, finns anledning att räkna med, dock sannolikt tidigast

fr. o. m. 1966/67, ytterligare medelsbehov för stadigvarande undervisningsmateriel

i samband med byggnadsarbeten. Storleken härav kan dock enligt GU

inte uppskattas för närvarande (GU 20.4.3.7).

8.4.1.5 Besparingar genom samordning och integration (GU 20.4.5 och 20.4.6)

Tidigare har i korthet nämnts att betydande besparingar kan göras beträffande

lokaler och utrustning vid samordning mellan gymnasium och andra skolor.

GU redovisar närmare det penningmässiga värdet av dessa besparingar.

GU har därvid antagit att det vid 90 skolenheter med 3-årig teknisk utbildning

skall vara möjligt att lokalmässigt samordna gymnasium och fackskola

(GU 20.4.5), varvid GU förutsatt att kemiteknisk utbildning skall kunna förekomma

vid 20 av dessa skolenheter. Den totala besparingen vid sådana skolenheter

skulle då bli ca 204 000 000 kr. för lokaler och ca 60 000 000 kr. för utrustning.

Den totala besparingen vid en lokalmässig samordning av fackskola

och 4-årig teknisk gymnasieutbildning skulle med samma utgångspunkter bli ca

87 000 000 kr. för lokaler och ca 40 000 000 kr. för utrustning.

Sammanlagt skulle sålunda enligt GU kostnadsminskningen bli ca 290 000 000

kr. för lokaler och ca 100 000 000 kr. för utrustning, eller totalt ca 390 000 000 kr.

GU framhåller vidare att på de orter där en samordning förutsatts vara möjlig

mellan gymnasium och fackskola skulle i många fall även en samordning

mellan fackskola och yrkesskola samt fackskola och grundskolans högstadium

s. 568 Kontrollera mot PDF

568

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196U

kunna medföra vinster. Besparingen skulle dock bli mindre än vid samordningen

gymnasium/fackskola och uppskattas av GU bli ungefär hälften av den i föregående

stycke redovisade besparingen, eller ca 200 000 000 kr.

GU redovisar besparingarna genom GU:s förslag om integration av nuvarande

gymnasieformer (GU 20.4.6). GU har vid upprepade tillfällen uttalat att

det är nödvändigt att den fackgymnasiala utbildningen utsprides. En fortsatt

utbyggnad av den nuvarande fackgymnasieorganisationen skulle bli mycket

dyrbar. Om man antar att tekniskt gymnasium och handelsgymnasium skulle

upprättas på ytterligare 50 orter, kan enligt GU de härigenom ökade investeringskostnaderna

för teknisk gymnasieutbildning beräknas till ca 187 000 000 kr.

och för den ekonomiska utbildningen till ca 96 000 000 kr., eller sålunda sammanlagt

ca 283 000 000 kr. Därutöver måste man räkna med en väsentlig fördyring

av driftkostnaderna.

8.4.1.6 Ytterligare medelsbehov föranledda av GU:s förslag (GU 20.5)

GU redovisar i en särskild sammanställning medelsbehov för gymnasieändamål

av mera speciell natur, såsom för frivillig undervisning, viss försöksverksamhet,

gymnasieinspektion m. m. Av de redovisade kostnaderna har en del

direkt motsvarighet i nuvarande förhållanden. Enligt GU motväges förekommande

kostnadsökningar i viss mån genom att vissa nuvarande kostnader bortfaller

vid införandet av det nya gymnasiet. För vissa poster har något belopp för

budgetåret 1965/66 inte angivits utan det har förutsatts att erforderliga medel

skall äskas av skolöverstyrelsen.

8.4.2. Yttranden

Endast ett fåtal remissinstanser har särskilt behandlat kostnadernaför

det nya gymnasiet. Därvid har bl. a. uttalats, att GU:s uppskattning av

gymnasiets kostnader i hög grad är approximativa och förenade med många

osäkerhetsfaktorer samt i vissa fall synes vara tilltagna i underkant. Samtidigt

understrykes i några yttranden, att ett satsande på ungdomens utbildning måste

bedömas som en ur samhällets synpunkt lönsam investering. Synpunkter på

kostnaderna har som framgår av 8.3.3.1 dock även framförts i anslutning till

frågor om statsbidragets storlek.

Skolöverstyrelsen berör inledningsvis den aktuella ekonomiska situationen

inom utbildningssektorn och framhåller därvid bl. a., att ett betydande ackumulerat

utgiftsbehov inom utbildningsområdet kan förutses inom en nära framtid.

En utbyggnad av utbildningssektorn i den omfattning, som föreslagits av GU

och FU och som samtidigt innebär en förskjutning av kostnadsläget mot dyrare

utbildningsnivåer, kommer enligt överstyrelsens mening att ställa betydande

krav på samhällsresurserna. Överstyrelsen anser det vara realistiskt att vid den

s. 569 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964. 569

ekonomiska planeringen räkna med att utbildningssektorns andel av nationalprodukten

måste ökas väsentligt, om föreliggande utbyggnadsplaner skall kunna

genomföras. I betraktande av den gynnsamma samhällsekonomiska effekt

ett väl utvecklat utbildningssystem medför måste enligt överstyrelsens förmenande

en prioritering av utbildningssektorn anses som i hög grad motiverad.

I fråga om GU:s reflektioner rörande det produktionsbortfall, som uppstår

vid gymnasiets expansion och som GU uppskattat till 750 000 000 kr. per år,

beräknat efter en genomsnittlig produktionsinsats per individ av 10 000 kr.,

anser sig skolöverstyrelsen icke helt kunna godtaga GU:s utgångspunkter. Överstyrelsen

anför härom bl. a. följande.

Beloppet 10 000 kr. motsvarar ungefärligen medelinkomsten per inkomsttagare

i riket. Riktigare torde emellertid vara att vid beräkningarna utgå från

den marginalinkomst medelinkomsten utgör för den individ, som efter grundskolan

går direkt ut i produktionen. Produktionsinsatsen torde i detta fall vara

betydligt lägre än riksmedeltalet. Redan av denna anledning torde det beräknade

totalbeloppet få anses väl högt. Dessutom bör beaktas produktionsbortfallets

kostnadsmässiga natur. Här är sålunda fråga om inkomst, som vederbörande

individ under utbildningsgången avstår från för att i stället efter genomgången

utbildning i framtiden skaffa sig en större inkomst, sålunda — sett ur samhällets

synpunkt — en sida av den uppoffring vi gör för att öka utbildningskapitalet.

Skäl föreligger därför att betrakta denna kostnad som en investering vid sidan

av de investeringar i utbildningen av annan art som görs, varför den bör avskrivas

med en jämn fördelning under vederbörandes hela aktiva yrkesperiod.

Överstyrelsen vill emellertid överhuvud ifrågasätta värdet av att belysa utbildningskostnaderna

ur de synpunkter GU här gjort, om icke samtidigt redovisas

uppgifter, som belyser utbildningsinvesteringarna ur räntabilitets- och

lönsamhetssynpunkt. Ett mer konkret sätt att illustrera storleken av de investeringar

det här gäller är att ange samhällets investeringskostnader per utbildad

person. Investeringskostnaden inklusive viss räntekostnad under utbildningstiden

kan lågt räknat beräknas till vid

9-årig utbildning ca 16 000 kr.

12- » » » 27 000 »

16- » » » 50 000 »

Dessa är sålunda minimibelopp för den investering som för nävarande görs

i en individs utbildning. Dessa summor kan lämpligen jämföras med landets

reala nationalförmögenhet per individ, som ligger vid storleksordningen 30 000

a 40 000 kronor. Vill man betrakta utbildning som en produktionsfaktor, ligger

det emellertid nära till hands att jämföra utbildningskapitalet med den reala kapitalutrustning

som används i produktionen. Enligt senaste beräkningar värderades

kapitalutrustningen inom industrin till ca 35 000 a 40 000 kronor per

anställd.

Däremot anser överstyrelsen, att det inte finns något att invända mot de

av GU gjorda beräkningarna av kostnaderna för det föreslagna driftbidraget.

Överstyrelsen understryker dock, att de av GU redovisade kostnaderna icke

tår betraktas .som den merkostnad gymnasiereformen i och för sig kommer att

medföra, emedan en stor del av kostnadsstegringen skulle ha uppkommit även

s. 570 Kontrollera mot PDF

570

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

inom det nuvarande gymnasiets ram. I anslutning härtill anför överstyrelsen

bl. a. följande.

Till sådana kostnader kan hänföras kostnader för övertagande av vissa kommunala

gymnasier samt för gymnasieorganisationens fortsatta expansion och

omstrukturering mot fackgymnasial utbildning, i GU:s beräkningar tillsammans

representerande en utgiftssumma av ca 50 miljoner kr. Därvid bör också beaktas

att posten övertagande av vissa nuvarande kommunala gymnasiekostnader

till en del innebär en överföring mellan olika anslag på riksstaten. Dessutom

torde få förutsättas, att även med det nuvarande gymnasiet en viss anpassning

och modernisering hade måst komma till stånd, varför icke heller hela

det av utredningen beräknade beloppet för pedagogiska förbättringar m. m.

— ca 16,2 miljoner kr. — bör ingå i kalkylerna vid en merkostnadsberäkning.

Merkostnaderna för gymnasiereformen får sålunda anses låga i förhållande till

de betydande vinster denna reform innebär ur pedagogiska, skolorganisatoriska

och andra synpunkter.

Bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län anser, att kostnaderna för gymnasiereformen

ej framstår som oproportionerligt eller avskräckande höga. Den ökade

tillströmningen till gymnasierna skulle under alla förhållanden ha medfört

mycket kännbara kostnadsökningar för det allmänna. Dessutom framhåller

länsstyrelsen, att ett satsande på den högre utbildningens kvalitet måste bedömas

som en lönsam investering, icke minst med tanke på den alltmer hårdnande

internationella konkurrensen. Länsskolnämnden påpekar, att erfarenheterna

från länet visar, att kommunerna allmänt är inställda på långt gående

uppoffringar för varje slag av ökade utbildningsmöjligheter.

Länsstyrelsen i Uppsala län tycker sig finna att GU underskattat kostnaderna

för realiserandet av det framlagda förslaget samt framhåller att åtskilliga

anordningar kommer att kräva större kostnader än som tagits med i beräkningen

och att helt oförutsedda behov sannolikt kommer att anmäla sig. Även

länsskolnämnden i Örebro län ifrågasätter, om inte vissa av de åtgärder, som

föreslagits av GU, kommer att ställa sig dyrare än beräknat.

I några yttranden, bl. a. från vissa skolor, hävdas, att kostnaderna för institutionsutrustningen

och annan undervisningsmateriel beräknats för lågt av GL.

Vidare framhålls att GU underskattat kostnaderna för upprustning av befintliga

institutioner.

Bl. a. länsskolnämnden i Kalmar län finner det anmärkningsvärt, att GL

icke upptagit något belopp för upprustning av skolbiblioteken.

I fråga om kostnaderna för gymnasiets totala byggnadsbehov framhåller

länsskolnämnden i Kalmar län, att det ligger i sakens natur att kostnadskalkyler

för skolbyggnader, grundade på antaganden om den volymmässiga

utvecklingen av gymnasiet, lätt blir osäkra. Utan att exakt kunna bedöma

kostnadsvolymen framhåller nämnden att den närmast ger intryck av att vara

knappt tilltagen.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den sammanlagda mycket stora omfattningen

av skolbyggnadsverksamheten under de närmaste åren kommer att

s. 571 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 571

ställa ökade krav på överstyrelsens resurser i fråga om skolbyggnadsplanering,

särskilt som lokalbehovet i stor utsträckning måste tillgodoses genom omdisponering

och komplettering av befintliga skolbyggnader. Överstyrelsen understryker

GU:s uttalanden om att dessa resurser måste förstärkas i tillräcklig utsträckning.

GU:s förslag om särskilt anslag för fortbildning av lärare har bl. a.

berörts av skolöverstyrelsen, som förklarar, att, därest den föreslagna reformen

av gymnasiet skall kunna ske med början höstterminen 1965, det fordras att

fortbildning och omskolning av gymnasiets lärare med kraft och i stor omfattning

tar sin början så snart beslut om reformen föreligger. Efter en redogörelse

för hur överstyelsen tänker sig denna verksamhet förklarar överstyrelsen, att det

av GU för budgetåret 1964/65 föreslagna beloppet, en milj. kr., är otillräckligt

och föieslar för sin del att 3,5 milj. kr. ställes till överstyrelsens förfogande i form

av tilläggsanslag för budgetåret 1964/65.

Ett par remissinstanser har berört frågan om kostnaderna för fackskolan.

Sålunda finner Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet

det vara anmärkningsvärt, att FU icke presterat några som helst kostnadsberäkningar

avseende fackskolan. Det ståndpunktstagande, som nu skall

ske till det mer definitiva och detaljerade förslaget om fackskolans utformning,

måste därför göras utan konkret kännedom om de sannolika kostnader fackskolan

kommer att leda till för stat och kommun. Även om det pricipiella beslutet

om inrättande av fackskolor redan fattats och även om uppslutningen

kring den nya studieväg, som samhället här kommer att erbjuda, är mycket

stor, torde det dock enligt förbundets åsikt vara tämligen unikt, att inte någon

beräkning framlagts angående denna betydelsefulla skolreforms kostnadsmässiga

aspekter.

Även stadsfullmäktige i Stockholm anser, att det hade varit värdefullt om de,

som har att besluta om fackskolcreformen, hade fatt en föreställning om dess

ekonomiska konsekvenser.

s. 572 Kontrollera mot PDF

572 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

8.5 Departementschefen

8.5.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m. m.

Både FU och GU liksom de remissinstanser som yttrat sig härom betonar

kraftigt de pedagogiska hjälpmedlens mycket stora betydelse för att det nya

gymnasiets och fackskolans målsättning skall kunna förverkligas. Reformen av

gymnasiet och införandet av fackskolan aktualiserar salunda ett fleital fragoi

rörande behovet och produktionen av hjälpmedel även om åtskilliga behov förr

eller senare skulle ha anmält sig som en följd av den allmänna pedagogiska utvecklingen.

De synpunkter, som framförts, ger ett värdefullt underlag för den

fortsatta behandlingen av hjälpmedelsfrågorna, vilken ankommer på skolöverstyrelsen

och hjälpmedelscentralerna. Skolöverstyrelsen har i sitt remissutlatande

liksom i sin anslagsframställning för budgetåret 1965/66 redovisat ett antal

redan igångsatta projekt liksom planer för deras fortsättande och för nya

verksamheter av stor betydelse för de nu aktuella reformerna. Bland dessa kan

nämnas utarbetande av korrespondenskurser och korrespondensliknande arbetsmateriel

m. m., framställning av studieplaner och individualiserande hjälpmedel

för bl. a. det nya gymnasiet och fackskolan samt produktion av skolfilm. Detta

pedagogiska utvecklingsarbete fordrar betydande insatser från det allmännas

sida. Jag avser att återkomma härtill i samband med mina anslagsäskanden för

budgetåret 1965/66.

De synpunkter GU framför beträffande de tryckfa hjälpmedlen, särskilt läroböckerna,

bör kunna bli av betydande värde för det fortsatta utvecklingsarbetet

på detta område. FU och GU knyter här an till de tankegångar och förslag, som

redovisades av 1957 års skolberedning. Den utveckling i fråga om läroböckernas

utformning och innehåll som pågår återverkar även på formerna för såväl produktion

som granskning av läroboksmateriel. Jag bedömer det som sannolikt

att man i dessa hänseenden i framtiden kommer att mer och mer följa de riktlinjer,

som GU angett och vilka innebär att framställningen måste samordnas

med praktisk utprovning i relativt omfattande skala, varvid också kompletterande

eller med läroböckerna integrerade hjälpmedel i form av prov, A\-hjälpmedel

m. m. samtidigt utexperimenteras. Fn sådan utveckling aktualiserar i ökad

grad de redan svåra problemen rörande läroboksproduktionen men även på nytt

och med ökad kraft frågan om granskning av olika hjälpmedel. Dessa frågor

ägnade 1957 års skolberedning stor uppmärksamhet. Jag finner det nödvändigt

att åtgärder snarast vidtas på detta område och har för avsikt att utverka

Kungl. Maj:ts tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga för en samlad utredning

av frågorna. De sakkunniga bör bl. a. företa den förutsättningslösa omprövning

av statens läroboksnämnds verksamhet och uppgifter, vilket, såsom jag

framhöll i propositionen 1962: 54, på längre sikt ter sig som nödvändigt.

I avvaktan på resultatet av denna utredning bör emellertid redan nu vissa

åtgärder omedelbart genomföras. Enligt gällande bestämmelser skall läroboksnämnden

inte granska läroböcker för fackgymnasierna och inte heller läroböcker

s. 573 Kontrollera mot PDF

573

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 171 år 1964

för fackskolan. Redan det nya gymnasiets konstruktion kräver en justering av

denna ordning. Med hänsyn till vad jag nyss anfört om en mera genomgripande

omprövning av hela granskningsverksamheten bör nu ändringar i bestämmelserna

angående läroboksnämnden så långt möjligt begränsas. En lämplig riktpunkt

torde vara att nämnden i avbidan på nämnda omprövning skall ha att

pröva sådana böcker för det nya gymnasiet, vilka enligt nu gällande bestämmelser

skall granskas. Samtliga böcker för fackskolan och läroböcker i tekniska

och ekonomiska ämnen inom gymnasiet bör sålunda även fortsättningsvis undantas

från granskning. Vissa övergångsvisa anordningar i samband med gymnasiereformens

genomförande torde dock erfordras. Erfarenheterna från införandet

av grundskolan visar att läroboksgranskningen erbjuder särskilda svårigheter

i samband med den starka ökningen av antalet läroböcker vid en skolreform. För

att inte lärobokstillförseln skall fördröjas vid det nya gymnasiets start kan det

visa sig vara nödvändigt att övergångsvis granska läroböcker i annan ordning

och omfattning än som nu sker. Kungl. Maj:t bör senare besluta härom och om

de ändringar i bestämmelserna rörande läroboksnämnden vilka erfordras på

grund av det nya gymnasiets konstruktion.

Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka vikten av att den nya fackskolan

verkligen får tillgång till läroböcker och andra hjälpmedel, som är avpassade

med hänsyn till denna nya skolforms målsättning. Det är härvid av största

vikt att man inte genom schablonmässiga förändringar i läroböcker, avsedda primärt

för andra skolformer, främst måhända gymnasiet, söker tillgodose fackskolans

behov. Om så sker kan fackskolereformen äventyras. Jag vill i detta

sammanhang understryka FU:s uttalande att fackskolan såsom ett nytt inslag

i vårt utbildningsväsende erbjuder ett enastående tillfälle att fritt och obundet

utforma läroböcker och övrig studiemateriel utan hänsyn till tidigare förekommande

skolformer. En god insats på detta område kommer självfallet att betyda

mycket för fackskolans inre arbete men kommer också att i hög grad bidra till

att göra skolan känd och uppskattad bland föräldrar och elever.

Vad GU anfört om samarbete och samverkan mellan skolbibliotek och folkbibliotek

finner jag värdefullt. Det är angeläget att sådan samverkan kommer

till stånd beträffande såväl skolans bibliotekspersonal som skolbibliotekets organisation

i övrigt.

I det föregående (6.4.2) har jag framhållit att olika former av skriftliga prov

kommer att bli av stor betydelse i det nya gymnasiet och i fackskolan. BI. a.

erfordras centralt utgivna, skriftliga prov till hjälp vid betygsättning och betygsekvivalering.

Den av GU föreslagna centrala provorganisationen, som skall

ha till uppgift att utarbeta dylika prov, tillstyrkes bl. a. av skolöverstyrelsen,

som även utvecklar sina synpunkter på eu sådan organisation. I sin anslagsframställning

för budgetåret 1965/66 framlägger skolöverstyrelsen ett förslag till

vad överstyrelsen vill benämna skolväsendets provinstitut. Det är enligt min

mening nödvändigt att eu provverksamhet organiseras för att handha de upp
-

s. 574 Kontrollera mot PDF

574

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

gifter det här är fråga om. Jag finner det vidare självfallet att skolöverstyrelsen

måste ha ansvaret för denna verksamhet. I arbetsuppgifterna bör även ingå att

framställa standardprov för grundskolan, vilken uppgift hittills främst ombesörjts

av pedagogisk-psykologiska institutionen vid lärarhögskolan i Stockholm.

Med hänsyn till att konstruktionen av fullgoda prov är mycket tidskrävande

och då prov för det nya gymnasiet och fackskolan måste finnas tillgängliga så

snart som möjligt, är det nödvändigt att skolöverstyrelsen redan fr. o. m. budgetåret

1965/66 erhåller resurser för att fullgöra dessa arbetsuppgifter. Jag förordar

att en provverksamhet av här skisserad art anordnas och avser att i samband

med min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret 1965/66 återkomma

till frågan om denna verksamhets organisation och omfattning.

Behovet av mera speciell utrustning för institutioner och ämnesrum har analyserats

av GU som också företagit en uppskattning av kostnaderna. Beräkningarna

visar att det är fråga om mycket stora belopp. Som jag tidigare understrukit

är det därför av stor betydelse att utrustningen blir rationellt utnyttjad.

Detta förhållande har också varit en av de grundläggande utgångspunkterna för

den av GU och FU rekommenderade organisatoriska uppbyggnaden av det gymnasiala

skolsystemet. Med hänsyn till de betydande kostnaderna är det emellertid

också av vikt att produktion och nyanskaffning av undervisningsmateriel

liksom utvecklingen inom området ägnas stor uppmärksamhet. De synpunkter,

som utredningarna framlagt härutinnan, måste beaktas i det fortsatta arbetet.

Det är mot bakgrunden av det anförda av stor vikt att fackskolan och det nya

gymnasiet tillföres olika slag av pedagogiska hjälpmedel i tillräcklig omfattning

och av ändamålsenlig utformning. Skolöverstyrelsen och hjälpmedelscentralerna

har på detta område en betydelsefull uppgift såsom serviceorgan. För att underlätta

för kommunerna att genomföra upprustning och för att bidraga till att

standarden blir så jämn som möjligt över hela landet, bör kommunerna erhålla

ett särskilt statsbidrag. Till frågan om utformningen av detta statsbidrag återkommer

jag till i det följande (8.5.3).

GU och FU betonar, att stor uppmärksamhet också måste ägnas åt frågan om

skollokalerna så att dessa blir utformade ändamålsenligt och så att tillgängliga

resurser blir på bästa sätt utnyttjade. De synpunkter, som främst GU framlagt

i detta hänseende, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. För egen del vill jag

särskilt understryka betydelsen av att skolbyggnadsplaneringen grundas på rationella

funktionsstudier och byggnadstekniska undersökningar. Till frågan om

statsbidrag till skolbyggnader återkommer jag i det följande (8.5.3).

8.5.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet m. m.

Jag övergår nu till frågan om tidpunkten för ikraftträdandet av gymnasiereformen

och det definitiva genomförandet av den nya fackskolan samt vissa

därmed sammanhängande spörsmål, bl. a. det fortsatta utvecklingsarbetet beträffande

de nämnda skolformerna.

s. 575 Kontrollera mot PDF

575

Kungl. Maj.ts proposition nr 171 år 1964

GU har anfört starka skäl för att den nya gymnasieorganisationen genomföres

redan fr. o. in. läsåret 1965/66. Dessa synpunkter liar understrukits och

ytterligare utvecklats av bl. a. skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Ltt av de skäl som talar för ett genomförande så snart som möjligt av reformen

är den snabbt ökande efterfrågan på fortsatt utbildning efter genomgången

grundutbildning. Som jag i det föregående (2.3.1) framhållit växer därmed också

kraven på mera differentierade utbildningsmöjligheter. Nuvarande gymnasieorganisation

svarar inte på ett tillfredsställande sätt mot ungdomarnas önskemål

och samhällets behov av utbildade. Delvis sammanhänger detta med att

fackgymnasiernas geografiska spridning är väsentligt mindre än de allmänna

gymnasiernas. Ett av huvudsyftena med den av mig i det föregående förordade

konstruktionen av det nya gymnasiet är att tillgodose behovet av en mera allsidig

utbildningsorganisation på gymnasieorterna. Ett annat skäl för ett snabbt

genomförande av gymnasiereformen är att hänsyn måste tas till de ungdomar

som fr. o. m. läsåret 1962/63 läser enligt den nya läroplanen för grundskolan och

sålunda med utgången av läsåret 1964/65 lämnar grundskolan. Man torde kunna

räkna med att omkring 3 000 ungdomar med sådan grundutbildning kommer

att söka inträde i gymnasiet höstterminen 1965. Oavsett om det nya gvmnasiet

genomföres fr. o. in. denna hösttermin eller ej måste åtgärder vidtas för att på

ett inte obetydligt antal orter anpassa det nuvarande gymnasiet till grundskolans

läroplan. Givetvis är det önskvärt att man undviker den splittring av arbetsinsatserna,

som blir följden av att provisoriska åtgärder måste vidtas med hänsyn

till de nämnda eleverna om den definitiva reformen uppskjutes.

Starka skäl kan å andra sidan anföras mot att genomföra gymnasiereformen

redan fr. o. m. läsåret 1965/66. Av remissinstanserna har också det övervägande

antalet uttalat sig för ett uppskov med genomförandet till den 1 juli 1966. I

några fall har ett successivt genomförande i takt med grundskolans utbyggnad

förordats. Enligt min mening kan detta inte komma i fråga. De många olägenheter

som i så fall skulle uppkomma har GU ingående redogjort för. Skolöverstyrelsen

har understrukit dessa synpunkter och ytterligare framhållit att, på

grund av den betydande befolkningsomflyttningen inom landet, svårigheterna

skulle i hög grad skärpas vid ett successivt genomförande.

De skäl som framförts för ett uppskov med ikraftträdandet ett år i förhållande

till GU:s förslag är i viss mån av planeringsnatur. Detta understrykes särskilt i

kommunförbundens yttranden. Även fortbildningen av lärare skulle underlättas.

Som jag i ett interpellationssvar vid årets vårriksdag redan uttalat, har jag av

dessa skäl funnit det motiverat att gymnasiereformen uppskjutes ett år. På så

sätt erhåller kommunerna och gymnasiernas lärare det rådrum, som önskats, och

härigenom kan alltså förutsättas att reformens genomförande skall väsentligt

underlättas. Jag förordar sålunda att det nya gymnasiet genomföres fr. o. in.

läsåret 1966/67.

Kungl. Maj:t har den 29 april 1964 uppdragit åt skolöverstyrelsen att i samråd

med överstyrelsen för yrkesutbildning inkomma med utredning och för
-

s. 576 Kontrollera mot PDF

576 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

slag beträffande sådana ändringar i läroplaner, förstärkningsåtgärder m. in. som

— under förutsättning av att gymnasiereformen genomföres fr. o. m. budgetåret

1966/67 — behöver vidtas inom den nuvarande gymnasieorganisationen för att

anpassa utbildningen till förkunskaperna hos de elever som efter genomgången

grundskola enligt 1962 års läroplan intas i gymnasiet läsåret 1965/66. De båda

skolämbetsverken har sedermera inkommit med förslag till dylika åtgärder. I

korthet innebär dessa förslag bl. a. att en modifierad form av försöksgymnasium

införes, att flyttningsvillkoren uppmjukas samt att stödundervisning i viss utsträckning

skall kunna anordnas. Jag avser att anmäla dessa frågor i samband

med anslagsbehoven för budgetåret 1965/66.

Såsom GU framhållit måste det nya gymnasiets genomförande medföra eu

avveckling av de 4-åriga linjerna inom det nuvarande allmänna gymnasiet. Under

de senare åren har andelen dylika linjer starict minskat, och de förekom läsåret

1963/64 på mindre än en tredjedel av gymnasieorterna. Antalet nybörjaravdelningar

inom de 4-åriga linjerna utgjorde da endast en ringa del av det

totala antalet nybörjaravdelningar. Efter framställning av skolöverstyrelsen beslöt

Kungl. Maj:t den 20 mars och den IT april 1964 att intagning av elever i

gymnasiets första årskurs vid de återstående 4-åriga linjerna i de statliga och

kommunala allmänna gymnasierna och de statsunderstödda privatskolorna inte

skulle ske läsåret 1964/65. I stället skulle vid behov få inrättas 3-åriga linjer.

Genom dessa anordningar har en beredskap åstadkommits inför övergången till

ett till grundskolan mera slutgiltigt anpassat gymnasium. Även av resursskäl var

en avveckling av de 4-åriga linjerna angelägen. Några praktiska hinder föranledda

av det nuvarande allmänna gymnasiets organisation föreligger sålunda

inte längre för ett genomförande av det nya gymnasiet fr. o. m. budgetåret

1966/67.

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda följande. Övergången till den nya

gymnasieorganisationen skall ske samtidigt över hela landet och genomföras på

sådant sätt att den nya läroplanen tillämpas i årskurs 1 fr. o. m. läsåret 1966/67

och därefter successivt i följande årskurser. Till frågan om viss modifikation av

denna generella regel i fråga om teknisk gymnasieutbildning återkommer jag

senare. I de kommuner, där elever vårterminen 1965 lämnar grundskolans arskurs

9 efter att ha läst enligt den nya läroplanen för grundskolan, kommer särskilda

övergångsanordningar att vidtas beträffande nuvarande gymnasieformer.

Som jag redan framhållit är det angeläget att clen ekonomiska och tekniska

gymnasieutbildningen så snabbt som möjligt införs pa flertalet gymnasieorter.

Enligt GU:s uppfattning kan personella och materiella resurser lägga hinder i vägen

för ett genomförande härav på en gång i samband med reformens genomförande,

och GU har därför förordat att utbyggnaden sker successivt under i

stort sett tre år enligt en av skolöverstyrelsen uppgjord plan. I sitt remissutlåtande

framhåller skolöverstyrelsen att utbyggnadstakten bör kunna vara snabbare

än vad GU tänkt sig. Genom att förberedelsetiden nu föreslås utökad med

s. 577 Kontrollera mot PDF

577

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

ett år torde detta bli möjligt. Jag räknar med att utbyggnaden i huvudsak skall

kunna ske under det nya gymnasiets första och andra år. Den bör genomföras

efter en av skolöverstyrelsen uppgjord plan. Som jag tidigare förordat (5.4.3)

torde beslut om inrättande av nya linjer få fattas i den ordning Kungl. Maj:t

bestämmer.

Jag vill särskilt understryka att fackskolan måste beaktas vid planeringen av

gymnasiets utbyggnad. Såsom jag tidigare betonat förutsätter jag att riktpunkten

är en samordning av hela den gymnasiala utbildningen samt att fackskolan

och gymnasiet i de allra flesta fall kan i fråga om utrustning och lokaler för bl. a.

den tekniska utbildningen utnyttja samma resurser. Om fackskolan inte uti

takt med gymnasiet kan följden bli att den tekniska gymnasieutbildningen

trots det angelägna däri inte kan genomföras så snabbt som eljest vore

önskvärt. Skolöverstyrelsen bör beakta detta och undersöka om man kan komma

till rätta med detta problem genom åtgärder av övergångsnatur.

Beträffande utbyggnadstakten samt gymnasiets och fackskolans totala kvantitativa

omfattning har jag i det föregående (2.3.1) som riktpunkt förordat att

gymnasiet och fackskolan omkring 1970 i genomsnitt för hela landet bör motta

ca 30 % respektive ca 20 % av en årskull. I absoluta tal skulle detta innebära

att man då i gymnasiet och fackskolan tillsammans skulle ha i runt tal 55 000

nybörjare, fördelade på omkring 1 900 klasser. Antalet nybörjare innevarande

läsår i dessa skolformer uppgår till i runt tal närmare 35 000 fördelade på ca

1 150 klasser. Detta innebär en mycket kraftig absolut expansion vilken på

grund av nedgången i årskullarna kommer att vara relativt sett ännu större.

För närvarande börjar sålunda omkring en fjärdedel av årskullen i gymnasiet

eller fackskolan och om fem k sex år omkring hälften. Detta innebär att den andel

av en årskull, som tas in i dessa skolor, årligen kommer att öka med omkring

4%.

FU:s förslag om fackskolans utbyggnadstakt (enligt det s. k. alternativet b)

har i stort sett godtagits av remissinstanserna. Jag delar helt den uppfattningen

som framförts från flera håll att det är angeläget, att det utbildningsbehov

fackskolan är avsett att möta, blir tillgodosett så snabbt som möjligt. FU:s förslag

bör i huvudsak kunna följas. Jag anser det emellertid möjligt att genom en

ändamålsenlig planering tillgodose detta utbildningsbehov med ett något mindre

antal klasser än vad FU räknat med.

Med hänsyn till vad jag förordat om tidpunkten för gymnasiereformen finner

jag det lämpligt att den allmänna övergången till fackskola påbörjas först läsåret

1966/67 samt att utbyggnaden därefter sker enligt cn av skolöverstyrelsen uppgjord

plan. Härvid betraktar jag det såsom jag nyss nämnt som väsentligt att

utbyggnaden av gymnasiet och fackskolan i största möjliga utsträckning samordnas.

Det nu sagda innebär inte att den pågående försöksverksamheten ej skulle

utvidgas under läsåret 1965/66 till fler orter än nu är fallet. Tvärtom anser jag

19 — Bihang till riksdagens protokoll 19Gi. 1 samt Nr 171

s. 578 Kontrollera mot PDF

578

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

att man bör genomföra eu betydande utvidgning av verksamheten, da man därigenom

kan erhålla för den fortsatta utvecklingen värdefulla erfarenheter av

denna nya skolform. Jag finner det vidare lämpligt att man i den fortsatta försöksverksamheten

i huvudsak tillämpar den av mig i det föregående (4.5.3) förordade

läroplanen med början i årskurs 1 höstterminen 1965.

Övergången till det nya gymnasiet och det allmänna införandet av fackskolan

fr. o. m. läsåret 1966/67 innebär inte endast att nya läroplaner skall börja tilllämpas.

I samband med övergången bör också den av mig i det föregående

(7.5) förordade förstärkningen av olika personalkategorier genomföras. ''N idare

måste skolorna få erforderliga resurser i fråga om undervisningsmateriel och lokaler

(8.5.1). Jag kommer att i det följande (8.5.3) föreslå att statsbidrag utgår

till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och till byggnadsarbeten

vid gymnasier och fackskolor. För att underlätta kommunernas strävanden

att i god tid anskaffa erforderliga resurser kommer jag vidare att föreslå att

statsbidrag skall kunna utgå även före budgetåret 1966/67.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga, som gäller den tekniska gymnasieutbildningen

under en övergångstid. Då denna utbildning förlängs från tre till

fyra år kommer — under förutsättning att övergången till det nya gymnasiet

sker läsåret 1966/67 och om inga särskilda åtgärder företas några gvmnasieingenjörer

inte att bli färdigutbildade läsåret 1968/69. En dylik lucka i »ingenjörsproduktionen»

måste anses vara mycket ogynnsam ur arbetsmarknadssynpunkt.

Konstruktionen av läroplanen för det nya gymnasiets tekniska linje kan

vidare komma att medföra att underlaget för undervisning i tekniska ämnen

minskar under ett par övergångsår. På den 4-åriga tekniska linjen har de tekniska

ämnena sin tyngdpunkt i de två sista årskurserna. Utrymmet för tekniska

ämnen i andra och tredje årskurserna i det nya gymnasiet är betydligt mindre

än i nuvarande 3-åriga tekniska gymnasium. Läsåren 1967/68 och 1968/69 skulle

_. under tidigare angiven förutsättning — finnas arskurs 3 av nuvarande tekniskt

gymnasium samt årskurserna 1 och 2 av det nya gymnasiets tekniska linje,

respektive endast årskurserna 1—3 av den nya tekniska linjen. Antalet undervisningstimmar

i tekniska ämnen minskar därför dessa ar, vilket kan medföia

svårigheter att på ett ändamålsenligt sätt sysselsätta lärarna i dessa ämnen.

Med hänsyn till det anförda är det enligt min mening anledning överväga det

i några remissyttranden framförda förslaget att jämsides med den nya gymnasieutbildningen

under läsåren 1966/69 ge en 3-årig teknisk utbildning enligt

nu gällande läroplan för tekniska gymnasiet eventuellt i viss utsträckning modifierad.

Den 3-åriga utbildningen bör i så fall förläggas till skolenheter som får

fullständig teknisk linje. Jag är dock inte nu beredd ta definitiv ställning i denna

fråga. Närmare undersökningar erfordras, vilka inte kan genomföras förrän planeringen

för det nya gymnasiet förts längre. Det torde böra uppdras åt skolöverstyrelsen

att utreda frågan och inkomma med förslag. Det bör ankomma på

Kungl. Maj :t att besluta om intagning i gymnasiet höstterminen 1966 till en

3-årig teknisk utbildning samt omfattningen av denna. Beslut om utbildningens

s. 579 Kontrollera mot PDF

579

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

laroplansmässiga, utformning och organisation i övrigt torde få fattas i den ordning

Kungl. Maj :t bestämmer. Jag vill tillägga att jag räknar med att tekniska

specialkurser tills vidare skall finnas kvar inom det nya gymnasiet i avvaktan

på vuxenutbildningens utbyggnad i eventuellt nya former. Dimensionering av

denna tekniska utbildning liksom fackskolans tekniska linje påverkar ävenledes

det här berörda spörsmålets lösning. De 1-åriga s.k. studentkurserna vid nuvarande

handelsgymnasium bör likaledes tills vidare finnas kvar inom gymnasiet.

Vad GU föreslagit beträffande pedagogiska åtgärder i samband med övergången

kan jag i allt väsentligt ansluta mig till. Skolöverstyrelsen bör anmodas

att i samband med små årliga förslag till anslagsäskanden, första gången för budgetåret

1966/67, inkomma med närmare förslag beträffande dylika åtgärder.

Jag vill i detta sammanhang understryka att det här är fråga om åtgärder av

tillfällig natur fr. o. m. budgetåret 1966/67 och några år framåt. Kostnaderna

Kommer att successivt minska och helt bortfalla när grundskolan genomförts

över hela landet t. o. m. årskurs 9.

Såväl FU som GU har starkt understrukit vikten av att en allsidig information

ges om de nya utbildningsvägarnas mål, innehåll och organisation. Även ett

stort antal remissinstanser har framhållit behovet av upplysningsverksamhet.

Beträffande verksamhetens uppläggning in. in. kan jag på det hela taget ansluta

nng till vad skolöverstyrelsen anfört i sitt utlåtande över GU:s förslag. Medel

för ändamålet bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande. Då det är angeläget

att informationsverksamheten sätts in redan före den allmänna övergången läsåret

1966/67, räknar jag med att — på sätt skolöverstyrelsen föreslagit i sitt remissyttrande

och sina petita för budgetåret 1965/66 — medel för ändamålet

anslås dels på tilläggsstat för innevarande budgetår, dels även för budgetåret

1965/66.

Jag har i samband med att jag förordade att den allmänna övergången till

fackskola skulle påbörjas läsåret 1966/67 framhållit att jag räknar med att den

nu pågående försöksverksamheten med fackskola bör fortsätta och utvidgas under

lasaret 1965/66. Vad FU anfört om principerna för denna fortsatta försöksverksamhet

kan jag helt biträda, dvs. försöksverksamhetens främsta syfte bör

vara att få en uppfattning om dels denna skolforms attraktivitet gentemot andra

skolformer, dels den inbördes attraktiviteten mellan de olika linjerna och grenarna.

Självfallet skall därvid även de pedagogiska erfarenheterna tillvaratas.

Vad FU och GU anfört om utvecklingsarbete och försöksverksamhet kan jag

helt mstamma i. Betydelsen av vidgade insatser i fråga om det pedagogiska utvecklingsarbetet

har jag i skilda sammanhang betonat. I det föregående har jag

berört vissa spörsmål bl. a. inom hjälpmedelsområdet (8.5.1). Här vill jag särskilt

understryka att den omständigheten att en läroplan fastställts inte innebär att

arbetet med läroplansfrågorna därmed skulle vara avslutat. Läroplaner måste så

s. 580 Kontrollera mot PDF

580 Kungl. Maj:ts -proposition nr 171 år 196b

långt detta rimligen är möjligt alltid hallas aktuella, vilket som GU framhåller

måste innebära att de kontinuerligt överses. Det fordras därför en fortlöpande

läroplansrevision. Huvudansvaret härför åvilar skolöverstyrelsen, vilket också i

hög grad beaktats vid den nyligen genomförda omorganisationen. Den av mig

förordade fackinspektionen bör även kunna bli av stort värde i detta sammanhang

främst för gymnasiets del. Jag vill också betona vikten av att den ansvariga

skolmyndigheten håller kontakt med bl. a. skolornas avnämare. I detta sammanhang

vill jag erinra om att jag redan i det föregående (2.3.1) framhållit att pedagogisk-psykologiska

undersökningar, bl. a. av det slag GU genomfört, bör kontinuerligt

utföras.

Som ett led i den fortlöpande läroplansrevisionen ingår även att undersöka

behovet av nya utbildningsvägar (differentieringar). Det förslag som GU framlagt

om försöksverksamhet med materialteknisk utbildning inom gymnasiet

måste ses ur denna synvinkel. De skäl som GU åberopat för en försöksverksamhet

med sådan utbildning synes i och för sig starka. Jag är dock inte beredd att

nu ta slutlig ställning i denna fråga men förutsätter att skolöverstyrelsen undersöker

frågan vidare och därefter inkommer med förslag.

8.5.3 Statsbidragsfrågor

Jag övergår nu till frågan om statens bidrag till kostnaderna för gymnasierna

och fackskolorna. Till följd av det förut framlagda förslaget om kommunalisering

av gvmnasierna kommer frågan att gälla statsbidrag huvudsakligen till kommunerna.

Såväl FU som GU har framhållit att stora fördelar står att vinna med ett

statsbidragssystem som är enhetligt för sa stora delar av det kommunala skolväsendet

som möjligt. Samma synpunkt har framförts i flera remissyttranden.

Sålunda framhåller skolöverstyrelsen att den nuvarande ordningen — med olika

bidragsnivåer och skilda tekniska lösningar av statsbidragsgivningcn för olika

skolformer — skapar betydande administrativa och organisatoriska svårigheter

vid samordningen av skolor. Vidare försvåras planeringen för en rationell skolorganisation

genom dessa olikartade bidragssystem. Enligt min mening måste i

detta sammanhang dessa svårigheter undanröjas. Jag finner det synnerligen angeläget

att man nu åstadkommer ett enhetligt statsbidragssystem för de gymnasiala

skolformerna.

Detta enhetliga statsbidragssystem bör i första hand avse driftkostnader. Till

driften av lokal yrkesskola utgår nu statsbidrag med 79 % av lönekostnaderna

för lärare och skolledare, beräknade efter viss schablon. För centrala yrkesskolor

är motsvarande procenttal 100. Till yrkesskolorna utgår vidare statsbidrag till

vissa särskilda kostnader avseende bl. a. heltidskurser av verkstadsskolekaraktär

samt inbyggda skolor inom industri och hantverk, inom handelns område och i

vissa fall inom det husliga arbetets område. Detta statsbidrag för särskilda kostnader

beröres inte av den i det följande föreslagna statsbidragsomläggningen.

s. 581 Kontrollera mot PDF

581

Kungl. May.ts ''proposition nr 171 år 1961+

Statsbidraget till fackskolan är anknutet till statsbidragssystemet för högre

kommunala skolor. Bidraget utgår salunda med 79 % av lönekostnaderna för

lärare och skolledare, beräknade efter viss schablon. FU har inte haft i uppdrag

att behandla statsbidragsfrågorna men har uttalat att anknytningen till bestämmelserna

för högre kommunala skolor tills vidare är tillfyllest.

GU:s förslag till grunder för bidrag till driftkostnader för det nya integrerade

gymnasiet anknyter till bidragssystemet för det allmänna skolväsendet. Bidraget

föreslås således komma att utga pa ett bidragsunderlag, som utgöres av lönekostnader

för lärare och skolledare, beräknade enligt schablonmetod. Enligt GU:s

mening bör statsbidraget avvägas så att det i stort sett medför status quo beträffande

kostnadsfördelningen mellan staten å ena samt kommunerna som en

helhet å andra sidan. För att undvika bidragsminskningar för vissa kommuner

föreslås emellertid att en viss jämkning uppåt skall ske. GU föreslår att bidragsandelen

för driftbidraget sättes till 110 %• Därvid har inte inräknats vissa kostnader

för standardhöjningar in. m. som utredningen föreslagit. GU har förutsatt

att förhandlingar skulle upptagas mellan staten och kommunerna om dessa

frågor.

Såväl de existerande driftbidragssystemen för yrkesskolorna och fackskolorna

som det av GU föreslagna bidragssystemet för det nya gymnasiet bygger på ett

bidragsunderlag som utgöres av schablonmässigt beräknade lärar- och skolledarlönekostnader.

Från kommunförbundens sida har framhållits att detta schablonsystem

liksom rekvisitionsförfarandet i efterskott för varje redovisningsår, kombinerat

med vissa förskott, är tungarbetat. Önskemål har därför uttalats om att

få till stånd ett enklare statsbidagssystem, där bidragsunderlaget utgöres av

kommunernas faktiska lönekostnader enligt de kommunala räkenskaperna och

där statsbidraget utbetalas direkt liksom nu är fallet beträffande utanordnande

av statsmedel till statliga realskolor och gymnasier. För sistnämnda skolor får

kommunen varje manad rekvirera det belopp, som skall utbetalas i avlöningar

till den statligt lönereglerade personalen. Förbunden önskar vidare att ett dylikt

system för statsbidragsberäkningen och rekvisitionen av bidraget skall kombineras

med ett enkelt revisionsförfarande.

För egen del vill jag framhålla att en övergång till ett dylikt system otvivelaktigt

innebär stora fördelar för de kommunala huvudmännen. Systemet har

även för staten vissa fördelar av budgetteknisk natur. Det bör emellertid beaktas

att en övergång till ett bidragsunderlag, som utgöres av de faktiska lönekostnaderna

i stället för det nuvarande schablonmässigt beräknade bidragsunderlaget,

vid bibehållen bidragsandel medför en ökad kostnad för staten, vilket givetvis

måste invägas vid fastställandet av denna andel.

Med hänvisning till det anförda förordar jag att ett enhetligt driftbidrag införes

för de gymnasiala, kommunala skolformerna: gymnasiet, faekskolan och

yrkesskolan —- såväl den primärkommunala som den landstingskommunala.

Som riktpunkter vid utformningen av detta nya statsbidragssystem bör gälla,

att kostnadsfördelningen mellan a ena. sidan staten och å andra sidan kommu
-

s. 582 Kontrollera mot PDF

582

Kungl. May.ts proposition nr 171 år 1964

nerna som en helhet bör bli i huvudsak oförändrad. I samband med genomförandet

av en enhetlig bidragsnivå bör övergång ske till ett bidragsunderlag,

som utgöres av kommunernas faktiska lönekostnader. Reglerna för rekvisition

och utbetalning till kommunerna av statsmedlen bör förenklas och utformas i

nära anslutning till vad som nu gäller för utbetalning till kommunerna av statliga

medel för driftkostnaderna vid de statliga gymnasierna. Vidare bör ett

förenklat revisionsförfarande eftersträvas. Härvid förutsätter jag ett starkare

engagemang från kommunernas sida vid revisionen av de statliga medlen och en

mera sakrevisionellt inriktad, punktvis insatt revision från statens sida. Beträffande

utformningen av detta system har överläggningar ägt rum med kommunförbunden,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet. Enighet har därvid, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och

riksdagens godkännande, uppnåtts om grunderna för ett statsbidragssystem i

överenstämmelse med nyssnämnda riktlinjer.

Det föreslagna nya driftbidraget till kommunala, gymnasiala skolor innebär i

huvudsak följande.

De statsmedel, som genom bidraget tillföres primärkommunerna och landstingskommunerna,

skall utgöra statens bidrag till kostnaderna för dels lärare och

skolledare, vilka uppehåller i föreskriven ordning inrättade tjänster, dels löner

till övrig av huvudmännen anställd personal vid skolorna, dels slutligen huvudmännens

övriga driftkostnader för nämnda skolor. Det nya driftbidraget har beräknats

så att det skall motsvara vad kommunerna nu erhåller i form av statliga

medel för de tre skolformerna enligt följande närmare precisering.

För yrkesskolorna avlöses det nu utgående allmänna driftbidraget. Detta innebär

dels att övriga utgående bidrag till driften av kommunala yrkesskolor

ej beröres och dels att de fristående tekniska skolor vars skolledare och lärare

icke omfattas av statlig lönereglering tills vidare ej inordnas under det nya bidragssystemet.

I fråga om fackskolorna omfattar det nya driftbidraget nuvarande bidrag till

dessa skolor och därjämte kommunernas kostnader för viss annan personal än

lärare i en omfattning motsvarande den som sådan personal kommer att ha inom

gymnasiet.

Beträffande det nya gymnasiet har i det enhetliga bidraget invägts dels de av

GU beräknade kostnaderna, som utgjort underlaget för utredningens förslag om

en bidragsandel av 110 %, dels kostnaderna för ytterligare standardförbättringar

i form av personal utöver lärar- och skolledarkategorierna, dels kostnaderna för

pensioner och sjukförsäkringsavgifter för viss personal för vilken kommunala

lönebestämmelser kommer att gälla. Slutligen har vissa uppräkningar av kostnaderna

företagits i enlighet med yrkanden från kommunförbunden.

I det nya driftbidraget bör bidragsunderlaget utgöras av dels kommunernas

faktiska lönekostnader för lärare och skolledarpersonal, dels schablonmässigt

beräknade belopp motsvarande lönekostnaderna för viss annan vid gymnasium

och fackskola kommunalt anställd och lönereglerad personal, som genom sitt

s. 583 Kontrollera mot PDF

583

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964.

arbete avlastar den pedagogiskt utbildade personalen. Härmed avses personal i

skolbiblioteket, institutionstekniker och biträdeshjälp åt lärarna. Syftet med

sistnämnda anordning är att skapa förutsättningar för en smidigare avvägning

av omfattningen av denna »pedagogiska stödpersonal». Rörande den nu avsedda

omfattningen av dessa personalkategorier hänvisas till vad jag i det föregående

anfört härom (7.5). Då lönerna för denna personal icke kommer att vara

statligt reglerade, bör bidragsunderlaget för personalen i fråga beräknas schablonmässigt

exempelvis såsom ett fast men på lämpligt sätt indexreglerat belopp,

som göres beroende av skolans storlek och struktur. Denna schablonmässigt

beräknade post i bidragsunderlaget skall avse enbart fackskola och gymnasium.

Till kostnaderna återkommer jag i det följande.

Vid sammanvägning till ett enhetligt driftbidrag av de tre i det föregående

nämnda komponenterna, nämligen de statliga ekonomiska insatserna för gymnasiet,

fackskolan och yrkesskolan, är också de kvantitativa relationerna mellan de

tre skolformerna av betydelse. En omfattning av gymnasiet och fackskolan omkring

1970 i enlighet med de riktpunkter jag i det föregående (2.3.1) förordat

samt en kvantitativ expansion av yrkesskolan fram till samma tidpunkt med

20—25 % i jämförelse med nuläget ger en bidragsprocent som med två eller tre

enheter borde understiga 100 räknat på det förut angivna bidragsunderlaget. I

detta sammanhang bör observeras att de kvantitativa relationerna mellan gymnasium,

fackskola och yrkesskola, som lagts till grund för den nyssnämnda beräkningen

av bidragsandelen, är riksgenomsnitt. I de enskilda kommunerna

kommer avvikelser att förekomma. Detta medför att vissa kommuner genom

det nya bidragssystemet kommer att få mindre kostnader än vad som skulle

bli fallet enligt nuvarande regler. Å andra sidan skulle andra kommuner komma

att få ökade kostnader. Det är enligt min uppfattning befogat att vid det slutliga

fastställandet av bidragsandelen beakta detta förhållande och att därför

ett ytterligare avsteg från status quo-principen beträffande kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun göres. Genom en höjning av bidragsprocenten till 100

kommer även för kommuner, i vilka proportionerna mellan de tre gymnasiala

skolformerna betydligt avviker från det för landet genomsnittliga, kostnaderna

inte att bli högre än enligt nuvarande bidragsregler.

I det enhetliga statsbidraget har som tidigare nämnts även invägts kommunernas

kostnader för personal vid fackskolor och gymnasier som inte är lärare.

Denna personal avses efter gymnasiernas kommunalisering vara kommunalt anställd

och ej omfattas av statlig lönereglering. Därav följer att kommunerna har

att svara för pensioneringen av denna personal medan staten svarar för pensioneringen

av statligt lönereglerad personal och därmed även — dock ej via driftbidraget

utan i annan ordning — svarar för kostnaderna för ATP-avgifter och

kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter. Beträffande den hittills statligt

anställda personal, som övergår till kommunal tjänst med kommunal lönereglering,

skall i fråga om pensioncringskostnaderna staten svara för kostnaden för

den tid, som den anställde varit i .statlig tjänst, medan kommunen skall svara

s. 584 Kontrollera mot PDF

584

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196J

för tiden därefter. Principen skall härvid vara den, att statens andel fastställes

till den pensionsnivå, som gäller omedelbart före övertagandet, varvid med pensionsnivå

avses bruttonivå enligt statens allmänna tjänstcpensionsreglemente.

För en viss del av den kommunalt lönereglerade personalen vid gymnasier och

fackskolor, nämligen bibliotekspersonal, biträdespersonal, institutionstekniker

och skolkuratorer bör vissa riktlinjer gälla i fråga om omfattningen av personalen

med hänsyn till skolornas storlek och i viss mån till deras struktur. Vid

överläggningarna med kommunförbunden har enighet uppnåtts om dessa riktlinjer

(jfr 7.5).

Sammanfattningsvis förordar jag sålunda att allmänt driftbidrag till gymnasium,

fackskola och yrkesskola, såväl lokal som central, med kommunal huvudman

skall utgår med 100 % av ett bidragsunderlag utgörande faktiska kostnader

för löner till skolledare och lärare. Såvitt gäller gymnasium och fackskola skall

i bidragsunderlaget också med schablonbelopp inräknas kostnader motsvarande

löner till institutionstekniker, bibliotekarier och biträdeshjälp åt lärare.

Jag förordar vidare att det nya statsbidragssystemet genomföres och tillämpas

fr. o. m. budgetåret 1966/67 i samband med införandet av det nya gymnasiet

och det definitiva genomförandet av fackskolan. Systemet bör därvid omedelbart

tillämpas för hela gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan. Detta innebär

bl. a. att staten från denna tidpunkt påtar sig kostnaderna även för de kommunala

gymnasier, som vid denna tidpunkt eljest icke skulle ha åtnjutit statsbidrag.

Hittills har gällt att under de första åren efter det att ett kommunalt

gymnasium upprättats kommunen har ensam svarat för driftkostnaderna.

Fr. o. in. budgetåret 1966/67 bör sålunda denna princip inte längre tillämpas utan

staten påtar sig i enlighet med det nya driftbidragssystemet det ekonomiska ansvaret

redan från första året ett gymnasium finns. Till statens samlade kostnader

för gymnasiet och fackskolan skall jag återkomma i det följande (8.5.4).

Statsbidrag till byggnadsarbeten utgår för närvarande inte för skolbyggnad

eller del därav som avser gymnasium, medan dylikt bidrag utgår för byggnadsarbeten

för andra kommunala skolor. Praktiska svårigheter har uppstått när

det gällt att avgöra för vilka delar av en skolbyggnad statsbidrag skall utgå.

I det nya gymnasiala skolsystemet kommer dessa problem att väsentligt öka

om endast någon eller några av de gymnasiala skolformerna får sådant bidrag.

Praktiska skäl talar således för en enhetlig utformning även i fråga om statens

stöd för byggnadsarbeten. Även ur principiell synpunkt ter det sig angeläget

att behandla skolformerna på ett likformigt sätt. Jag ansluter mig därför till

GU:s förslag att statsbidrag bör införas jämväl för gymnasiebyggnader. Då

gymnasier i vissa fall kan komma att vara lokalmässigt samordnade med sjöbefälsskolor

förordar jag att bidragsgivningen skall utsträckas jämväl till dessa

skolor. Bidraget bör utgå enligt samma bestämmelser som för högre kommunala

skolor. För fackskolan, för vilken dessa bestämmelser redan gäller, förutsätts

ingen ändring.

s. 585 Kontrollera mot PDF

585

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

GU har föreslagit att bidrag till byggnadsarbeten efter Kungl. Maj:ts prövning

må kunna utgå även till byggnadsföretag, som påbörjats inom två år före

gymnasiereformens ikraftträdande. I anslutning till detta förslag förordar jag

att dylikt statsbidrag må utgå för byggnadsarbeten, som påbörjats tidigast den

1 juli 1904. Till investeringsramarna för byggnadsarbeten och statens kostnader

härför återkommer jag i det följande (8.5.4).

Såväl FU som GU har föreslagit att statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande

undervisningsmateriel inklusive laboratorieutrustning skall utgå vid

fackskola och gymnasium med hälften av kostnaden. Enligt min mening kommer

ett sådant bidrag liksom bidraget till gymnasiebyggnader att i hög grad underlätta

genomförandet och utbyggnaden av fackskolan och det nya gymnasiet.

Jag förordar därför att ett sadant bidrag införes. Det bör som utredningarna

föreslår utgå med hälften av kostnaderna — bedömda efter normalutrustningslistor

— och i övrigt enligt i huvudsak samma grunder som vid de lokala yrkesskolorna.

Nyssnämnda bidrag bör också utgå till anskaffning av materiel, som föranledes

av anordnande av utbildning för ny reguljär lärokurs eller annan förändring

av organisationen, som nödvändiggör en väsentlig nyanskaffning av stadigvarande

materiel. Härvid bör bidrag kunna utgå i samband med den förestående

omorganisationen av gymnasiet och även avse kostnader för sådan materiel,

som anskaffats före den 1 juli 1966, dock tidigast den 1 juli 1965. Beslut om bidrag

till undervisningsmateriel bör fattas av skolöverstyrelsen eller efter dess

bemyndigande länsskolnämnderna.

I detta sammanhang vill jag nämna att frågan om kommunernas medverkan

i fortbildningsverksamheten varit föremål för överläggningar med kommunförbunden.

Enighet har därvid, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens

godkännande, uppnåtts om att den nu gällande överenskommelsen för det s. k.

allmänbildande skolväsendet skall fr. o. m. budgetåret 1966/67 gälla hela gymnasiet,

fackskolan och yrkesskolan.

Jag torde vidare här få upptaga ett särskilt spörsmål, nämligen den av 1963

års riksdag (Rskr 377) väckta frågan om statsbidrag till rektorslöner vid kommunala

allmänna gymnasier. Före den 1 juli 1961 skulle som rektor vid kommunalt

gymnasium tjänstgöra rektor vid den realskola, med vilken gymnasiet

var förenat. För rektorsgöromålen vid gymnasiet skulle av kommunala medel

utgå ersättning, som enligt överenskommelse motsvarade skillnaden mellan

den rektorslön, som skulle tillkomma rektor, om gymnasiet varit statligt, och

rektorslönen vid realskolan.

Fr. o. m. den 1 juli 1961 finns särskilda rektorstjänster vid de kommunala gymnasierna

(prop. 1961:116; SU 120; Rskr. 303). Sådan rektors arbetsområde omfattar

jämväl den skola, med vilken gymnasiet förenats och som numera utgöres

av statlig realskola eller grundskolas högstadium eller i vissa fall kommunal

19* — Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 171

opaginerad Kontrollera mot PDF

5 86 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196

realskola eller realskola inbyggd i folkskola. Rektorstjänsterna har inordnats

under Saar och därigenom erhållit automatisk pensionsrätt enligt SPR. De är

placerade i lönegrad Bp 1 och avlöningsförstärkning utgår enligt samma grum

der och med samma belopp som vid statliga gymnasier.

Till kommunala gymnasier utgår statsbidrag med visst belopp per läraravdelning.

Genom inrättandet av särskilda kommunala rektorstjänster har därför en

stor del av kostnaderna för skolenhetens ledning överförts från staten till de

kommunala huvudmännen. Till vissa kommunala gymnasier, som skulle ha förstatligats,

utgår numera i stället ett högre statsbidrag, som bl. a. täcker kostnaden

för rektorslöner. Riksdagen har i sin nämnda skrivelse begärt, att förslag till

statsbidrag framlägges av Kungl. Maj:t, varvid förslagen bör innefatta retroaktiva

bidrag från den 1 juli 1961 med belopp motsvarande statliga kostnader till

rektorslön vid fristående realskola eller grundskola enligt gällande bestämmelser.

Genom gymnasiereformen kommer frågan om statsbidrag till kommunala

gymnasier i ett annat läge. Det är alltså här fråga om en övergångsanordning

under några få år. Under denna tid bör statsbidraget till ifrågavarande rektorslöner

lämpligen utgå efter enhetliga grunder oavsett skolform och beräknas på

ett enkelt sätt. För min del vill jag föreslå att statsbidraget för alla berörda gymnasier,

till vilka statsbidrag för rektor ej utgår, fastställes till årslönen för

adjunktskompetent rektor vid en medelstor fristående statlig realskola eller till

årslönen i lönegrad ABp 26 löneklass 29. Statsbidraget för budgetåren 1961/65

bör kunna utbetalas i januari 1965 och för budgetåret 1965/66 i januari 1966.

Kostnaderna kan beräknas till 3 500 000 kr. för budgetåren 1961/65 och till

500 000 kr. för budgetåret 1965/66. Om ej riksdagen reser erinran häremot, bör

kostnaderna avföras från anslaget Bidrag till vissa kommunala gymnasier m. m.,

som alltså kommer att i motsvarande mån belastas med högre belopp än som

beräknats i riksstaten.

Frågorna om rätt att starta, driva och utnyttja privata gymnnsier har GU

ansett vara i princip lösta, varför spörsmålen inte upptagits till behandling av GU.

Däremot har GU anfört synpunkter och förslag på dessa skolors anpassning till

det nya gymnasiet, bl. a. av den innebörden att en mera fullständig gymnasieorganisation

bör eftersträvas även vid en privat gymnasieskola. Vad GU anfört

härom ansluter jag mig till. Jag vill liksom GU framhålla att svårigheter kan

komma att föreligga för de nuvarande privata gymnasierna att genomföra en

betydande omläggning av organisationen i denna riktning och att Kungl. Maj:t

därför bör kunna medge att efter prövning i varje särskilt fall en mera begränsad

organisation införes vid statsbidragsberättigade privata gymnasier. Vad GU

i övrigt anfört beträffande förutsättning för att statsbidrag skall kunna utgå biträder

jag likaledes. I några remissyttranden har ifrågasatts om inte de privata

gymnasierna kunde medges större frihet såväl i fråga om organisation som tilllämpning

av läroplanen. För egen del anser jag att, i den mån avvikelser bör

komma till stånd exempelvis för att i försöksverksamhet pröva sådana för skol
-

s. 587 Kontrollera mot PDF

587

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964-

väsendets utveckling betydelsefulla uppslag, som jag i det föregående (8.5.2) behandlat,

undantag bör kunna medges såväl för statsbidragsberättigade privata

gymnasier som för kommunala gymnasier. Jag vill emellertid understryka att

jag inte kan medverka till att det inom privata statsbidragsberättigade gymnasier

inrättas 4-åriga studiegångar inom andra lärokurser än den tekniska, även

om statsbidragets storlek härvid skulle komma att reduceras.

En särskild ställning bland de privata gymnasierna kan internatskolorna sägas

inta. Frågan om förutsättningarna för verksamheten vid dylika skolor är som

GU framhåller av stor vikt inte minst med hänsyn till utlandssvenska barns

skolgång. GU förutsatte att detta spörsmål skulle ytterligare utredas. Jag vill

med anledning härav erinra om att jag efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat

en särskild utredning, den s. k. internatskoleutredningen.

Statsbidragsreglernas utformning för de privata gymnasierna har GU inte ansett

sig böra gå in på utan förutsätter att nuvarande regler i allt väsentligt

tillämpas även i fortsättningen. Däremot föreslår GU att ett nytt bidrag till

kostnader för byggnads- och utrustningsändamål, som är en direkt följd av övergången

till det nya gymnasiets organisation, skall kunna utgå. För detta ändamål

föreslås ett anslag om fem milj. kr. att fördelas på en femårsperiod. Jag ansluter

mig till detta förslag och anser sålunda att för nämnda ändamål bör anvisas

ett anslag av en milj. kr. för vartdera av budgetåren 1966/67—1970/71.

Flertalet elever i de privata externatgymnasierna bor på eller i närheten av

respektive gymnasieorter. Enligt min mening är det med hänsyn härtill rimligt

räkna med att berörda kommuner lämnar bidrag till skolorna. Jag vill erinra

om att jag i propositionen 1964:72 vid min behandling av frågan om lån till

Kristofferskolans byggnadsstiftelse förutsatte att Stockholms stad ensam eller

tillsammans med kommunerna i Stockholmsregionen ställde ett belopp till förfogande

vilket var lika stort som statens lån. På motsvarande sätt bör en förutsättning,

för att staten skall bidraga med medel för byggnads- och utrustningsändamål

vid de privata externatgymnasierna, vara att kommunerna lämnar bidrag

med minst samma belopp som staten.

Beslut om statsbidrag till privatgymnasier bör fattas av Kungl. Maj:t varvid

jag liksom GU räknar med att företräde skall ges internatgymnasierna.

I sitt utlåtande har skolöverstyrelsen framhållit att beträffande statsbidrag till

privata fackskolor i huvudsak bör gälla samma principer som i fråga om privata

gymnasier. Jag delar överstyrelsens uppfattning och vill sålunda framhålla att

ett privat gymnasium bör söka vidga sin organisation genom att så långt möjligt

även inrätta fackskola. Statsbidraget till fackskoledelen bör därvid utgå enligt

samma regler som beträffande den ifrågavarande skolans gymnasiedel.

Det torde få uppdragas åt skolöverstyrelsen att dels efter samråd med riksarkivet

föreslå de ändringar beträffande arkivering, som kan följa av att gymnasierna

upphör att vara statliga skolor, dels närmare utreda och inkomma med

förslag till de åtgärder beträffande kommun ieke tillhörig fast egendom, värdefullare

samlingar in. m., som finnes påkallade till följd av de statliga gymnasiernas

kommunalisering.

s. 588 Kontrollera mot PDF

588

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4

8.5.4 Kostnader

GU har redovisat beräkningar för tiden t. o. m. budgetåret 1970/71 rörande

det statliga medelsbehovet för det kommunala gymnasiets driftkostnader. Med

hänsyn till dels den av mig förordade förskjutningen av tidpunkten för gymnasiereformens

genomförande, dels det i det föregående föreslagna nya statsbidragssystemet

måste GU:s beräkningar i viss mån modifieras. Inom ecklesiastikdepartementet

har därjämte uppskattningar gjorts beträfffande fackskolans bidragsunderlag.

Det totala bidragsunderlaget och därmed statsbidraget för det kommunala

gymnasiet och den kommunala fackskolan budgetåret 1970/71 kan uppskattas

till 340 milj. kr. (i 1963 års löneläge). Det statliga medelsbehovet för

motsvarande ändamål innevarande budgetår kan beräknas till ca 200 milj. kr.

Kostnadsökningarna för staten blir emellertid i realiteten större än 140 milj. kr.,

eftersom omläggningen av statsbidragssystemet innebär ökade statliga åtaganden

i fråga om yrkesskolan, vilka torde kunna beräknas till mellan 30 och 40 milj.

kr. De ökade kostnaderna orsakas först och främst av den förordade kraftiga

gymnasie-fackskoleexpansionen. Vidare övertar staten vissa nuvarande kommunala

gymnasiekostnader. Pedagogiska förbättringar och andra standardhöjningar

— innefattande ett års förlängning av den tekniska gymnasieutbildningen

—— föranleder också såsom GU närmare redovisat betydande kostnadsökningar.

Jag vill emellertid understryka skolöverstyrelsens påpekande i dess utlåtande

att dessa kostnadsökningar inte får betraktas som merkostnader föranledda

enbart av den förordade reformen. En stor del av kostnadsstegringen skulle

ha uppkommit även vid en bibehållen organisation. Härtill kommer givetvis

såsom det i sammanhanget väsentligaste att den nya organisationen har utformats

för att bättre svara mot individernas och samhällets nya och växande

krav och därmed i själva verket kommer att på längre sikt medföra vinster,

som väl torde uppväga merkostnaderna.

Jag har i det föregående förordat att statsbidrag utgår för byggnadsarbeten

även för gymnasiet. GU har vid sina undersökningar angaende behovet av skolbyggnader

funnit att man inte kan göra en bedömning av gymnasiets behov

isolerat från skolväsendets behov i övrigt. De beräkningar GU gjort omfattar det

sammanlagda investeringsbehovet föranlett av gymnasie-fackskolereformen. Utredningen

framhåller att även andra skolors lokalbehov kan komma att påverkas.

Jag vill särskilt understryka detta. När man i de enskilda kommunerna skall

genomföra ny- och ombyggnader med hänsyn till grundskolereformen lika\ äl

som gymnasie-fackskolereformen kan det i vissa fall komma att visa sig rationellt

att för grundskolan i stor utsträckning disponera befintliga lokaler och

lägga hela nybyggnaden på de gymnasiala skolorna, i andra fall kan det vara

lämpligast att gå den motsatta vägen. Härav följer att de investeringsplaner

som fastställs för de olika skolformernas byggnadsbehov inte kan hållas helt i

sär. Det är nödvändigt att det finns en viss elasticitet vid tillämpningen, varvid

s. 589 Kontrollera mot PDF

589

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

självfallet dock de årliga investeringarna för hela skolväsendet måste hålla sig

inom den totala ram, som utgöres av summan av de för varje år beslutade ramarna

för respektive skolformer. Jag vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten

av att så långt möjligt en kommuns hela skolbvggnadsbehov penetreras

samtidigt. Härigenom skapas förutsättningar för den samordning mellan

skolor med likartade lokal-, utrustnings- och lärarbehov, som enligt vad GU

påvisat medför mycket betydande besparingar. Under förutsättning att så sker

bedömer jag GU:s uppskattning av det totala investeringsbehovet och utredningens

plan för fördelning på olika år såsom realistisk.

Planen upptar för innevarande och nästföljande budgetår investeringsramar

om 50 milj. kr. respektive 115 milj. kr. Jag vill understryka att det av mig förordade

framskjutandet ett år med reformens ikraftträdande inte föranleder

någon motsvarande ändring i den föreslagna investeringsplanen. Ett av huvudsyftena

med uppskovet är just att ge kommunerna ökad tid med förberedelsearbetet

bl. a. beträffande skolbyggnader. Emellertid inverkar uppskovet med

gvmnasiereformen på det statliga medelsbehovet för budgetåren 1964/65 och

1965/66, eftersom statsbidrag kommer att utgå tidigast från den 1 juli 1964.

För den förutnämnda investeringsramen av 50 milj. kr. kan medelsbehovet innevarande

budgetår beräknas uppgå till åtta milj. kr. Jag avser att återkomma

till denna anslagsfråga i propositionen om utgifter på tilläggsstat I till riksstaten

för budgetåret 1964/65. Beträffande medelsbehovet för budgetåret 1965/66 vill

jag återkomma i samband med min anmälan av anslagsbehoven för nämnda

budgetår.

Den av GU uppgjorda planen bör tills vidare bilda utgångspunkt för de årliga

ställningsantagandena i fråga om investeringsramar och anslag samtidigt som behovet

givetvis får bedömas mot bakgrunden av det samhällsekonomiska läget.

Jag vill emellertid framhålla att ramarna kan komma att behöva korrigeras efter

viss tid.

Jag finner det lämpligt att medel till byggnadsarbeten för grundskolan, fackskolan

och gymnasiet anvisas under ett gemensamt anslag, nämligen Bidrag till

byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.

GU har genomfört en beräkning av kostnaderna för stadigvarande undervisningsmateriel

avseende vissa kompletteringsbehov inom de nuvarande gymnasierna.

Härutöver finns anledning räkna med, sannolikt tidigast fr. o. m. 1966/67,

ytterligare medelsbehov, vilket inte kan uppskattas för närvarande. GU:s beräkningar

har rönt viss kritik i remissbehandlingen. Behoven anses i allmänhet

ha underskattats. För egen del är jag inte beredd att nu ta ställning härtill. I det

föregående har jag förordat att statsbidrag skall utgå för här ifrågavarande

ändamål. Anslagsbehov uppkommer emellertid först fr. o. m. budgetåret 1966/

67. Behovet torde därför längre fram få prövas på grundval av skolöverstyrelsens

förslag till anslagsäskanden för nämnda budgetår.

s. 590 Kontrollera mot PDF

590

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196/

Ytterligare statliga medel erfordras för vissa speciella ändamål såsom jag

på olika punkter i det föregående konstaterat.

I några fall bör medel anvisas på tilläggsstat redan för innevarande budgetår.

Detta gäller beträffande fortbildning av lärare, som tar sikte på gymnasie-fackskolereformen,

för vilket ändamål skolöverstyrelsen äskat 3,5 milj. kr. GU hade

för detta år räknat med en milj. kr. För egen del anser jag, sedan numera större

klarhet om behovet nåtts, en kraftig uppräkning av GU:s förslag erforderlig om

tiden fram till reformens ikraftträdande skall kunna utnyttjas på bästa sätt.

Jag räknar med att ett anslag om 3,5 milj. kr. ställes till skolöverstyrelsens förfogande

för ändamålet under budgetåret 1964/65.

Dessutom bör, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, ett anslag om 0,5 milj.

kr. avseende information om gymnasie-fackskolereformen ställas till överstyrelsens

förfogande under budgetåret 1964/65.

Jag avser att återkomma till sistnämnda två anslagsfrågor i propositionen

om utgifter på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1964/65.

Även för budgetåret 1965/66 erfordras medel för statsbidrag till skolbyggnader,

för fortbildning samt vidare för information om gymnasie-fackskolereformen,

för anordnande av en provverksamhet, för särskilda kostnader för modifierat

försöksgymnasium i Malmö, Västmanland m. m., för vissa bidrag till driften

av folkhögskolor och slutligen för förstärkning av läroboksnämndens resurser.

Jag avser att återkomma härtill i min anmälan av anslagsbehoven för budgetåret

1965/66.

Från budgetåret 1966/67 eller senare erfordras vissa speciella anslag, som årligen

får fastställas på grundval av skolöverstyrelsens anslagsframställningar,

nämligen till påbyggnadskurser på gymnasiets tekniska linje, till förlängd undervisning,

till reguljär stödundervisning samt till pedagogiska stödåtgärder i samband

med införandet av de nya skolformerna.

s. 591 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 196b

591

9. Hemställan

Under åberopande av vad jag salunda anfört och förordat hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall finnas en kommunal

gymnasial skola, benämnd gymnasium, vilken bygger

på grundskolan samt ger en vidgad och fördjupad allmän

och i viss utsträckning målinriktad utbildning lämpad

som grund för studier vid universitet och högskolor

och för omedelbar yrkesutövning;

2. besluta att med utgången av juni 1966 nuvarande statliga

och kommunala allmänna gymnasier så ock tekniska gymnasier

och kommunala handelsgymnasier skall upphöra och

att den 1 juli 1966 ännu ej avslutade lärokurser inom dessa

gymnasier skall fullföljas inom ramen för det nya gymnasiet;
3.

godkänna av mig angivna grunder och riktlinjer för det

nya gymnasiets organisation och verksamhet, innebärande

a) att i gymnasiet skall finnas fem huvudstudievägar,

fr. o. m. årskurs 2 benämnda humanistisk, samhällsvetenskaplig,

ekonomisk, naturvetenskaplig och teknisk

linje, med de grenar och varianter Kungl. Maj:t bestämmer,

b) att gymnasiets huvudstudievägar skall vara treåriga

utom den tekniska, som skall vara fyraårig med en avgångsetapp

efter tre årskurser,

c) att vid gymnasiet ma förekomma påbyggnadskurser enligt

av mig förordade grunder,

d) att läsåret i gymnasiet skall omfatta 39 veckor samt

timplanen upptaga 34 veckotimmar i årskurs 1, 32 i

årskurs 2, 30 i årskurs 3 samt 35 i årskurs 4 på den

tekniska linjen, med möjlighet att i vissa ämnen företaga

gruppuppdelning eller meddela frivillig undervisning

enligt av mig förordade grunder,

e) att den enskilde elevens studieprogram skall kunna

varieras genom tillval av frivilliga ämnen eller bortval

av vissa ämnen enligt av mig förordade grunder,

f) att klasser och grupper samt förlängd undervisning och

stödundervisning anordnas enligt av mig förordade

grunder samt

g) att gymnasiet i övrigt får i sina huvuddrag den utformning

och det innehåll, som jag i skilda hänseenden förordat;
-

s. 592 Kontrollera mot PDF

592

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196b

4. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1966 skall finnas en kommunal

gymnasial skola, benämnd fackskola, vilken bygger

på grundskolan och ger dels en vidgad och fördjupad allmän

utbildning, dels en yrkesinriktad utbildning;

5. godkänna av mig angivna grunder och riktlinjer för fackskolans

organisation och verksamhet, innebärande

a) att i fackskolan skall finnas tre linjer, benämnda social,

ekonomisk och teknisk linje, med de grenar och varianter

Kungl. Maj:t bestämmer,

b) att fackskolan skall vara tvåårig,

c) att läsåret i fackskolan skall omfatta 39 veckor samt

timplanen upptaga 35 veckotimmar i vardera årskursen,

med möjlighet att i vissa ämnen företaga gruppuppdelning

eller meddela frivillig undervisning enligt

av mig förordade grunder,

d) att klasser och grupper anordnas enligt av mig förordade

grunder samt

e) att fackslcolan i övrigt får i sina huvuddrag den utformning

och det innehåll, som jag i skilda hänseenden

förordat;

6. godkänna av mig förordade grunder för behörighet till

studier vid universitet och högskolor efter avslutad studiegång

i gymnasiet;

7. godkänna av mig förordade riktpunkter och planeringsprinciper

för de gymnasiala skolornas utbyggnad under

1960-talet;

8. godkänna av mig angivna riktlinjer för övergången till

det nya gymnasiet och införandet av fackskolan samt därmed

sammanhängande åtgärder;

9. godkänna att på gymnasiet tills vidare bibehålies teknisk

specialkurs och ettårig handelsgymnasiekurs för studenter;

10. besluta att i gymnasiet och fackskolan skall finnas skolledare,

lärare och andra befattningshavare i enlighet med av

mig angivna riktlinjer samt godkänna av mig förordade

grunder för befattningshavarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden;
11.

godkänna av mig angivna riktlinjer för folkhögskolans

fortsatta verksamhet;

12. besluta om inrättande av en till skolöverstyrelsen knuten

gymnasieinspektion med sammansättning och uppgifter

enligt av mig förordade grunder;

13. besluta att centralt skall anordnas en verksamhet för konstruktion,

utprövning, framställning och distribution av

s. 593 Kontrollera mot PDF

593

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

prov för hela skolväsendet i enlighet med av mig angivna

riktlinjer;

14. godkänna den i det föregående redovisade överenskommelsen

angående anställnings- och avlöningsvillkor in. m. för

skolledare och lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor

m. fl.;

15. godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till

a) driftkostnader för gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan,

b) undervisningsmateriel för gymnasiet och fackskolan,

c) byggnadsarbeten för gymnasiet, fackskolan och sjöbefälsskolorna;
16.

godkänna av mig förordade grunder för fördelning mellan

staten och kommunerna av kostnader för studiedagar

m. m.;

17. godkänna av mig angivna riktlinjer för statligt stöd till

privata gymnasier och fackskolor;

18. godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till

rektorslöner vid kommunala allmänna gymnasier för budgetåren

1961/66;

19. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta av förslagen betingade

ändringar i avlönings- och pensionsförfattningar som utfärdats

med stöd av riksdagens beslut;

20. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig angivna grunder och riktlinjer utfärda

de bestämmelser och andra föreskrifter, fatta de beslut

samt i övrigt vidta de åtgärder, som fordras för den av mig

förordade reformeringen av de gymnasiala skolorna;

21. anta förutnämnda, inom ecklesiastikdepartementet upprättade

förslag till lag om ändring i skollagen den 6 juni

1962 (nr 319).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Marianne Soop

s. 594 Kontrollera mot PDF

594

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1961+

,. i

i v»

s. 595 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

595

Bilaga

Överenskommelse den 14 oktober 1964 angående anställnings- och

avlöningsvillkor m. m. för skolledare och lärare vid kommunala gymnasier

och fackskolor m. fl.

På grundval av organisatoriska förutsättningar, som utarbetats inom ecklesiastikdepartementet

angående en gymnasie-fackskolereform fr. o. m. den 1 juli

1966, skall i fråga om anställnings- och avlöningsvillkor m. m. för skolledare och

lärare vid kommunala gymnasier och fackskolor m. fl. gälla följande. (I punkt

8 i överenskommelsen redovisas vissa organisatoriska förutsättningar såsom

grund för däri angivet löneförslag.)

1. Gymnasieinspektör

a) Inspektör, som erhåller sexårsförordnande, placeras i Bp 2 och erhåller

därjämte avlöningsförstärkning med 6 000 kr. för år.

b) Inspektör, som erhåller förordnande omfattande sex månader eller en

termin, placeras i Be 2 med avlöningsförstärkning, beräknad efter 6 000 kr.

för år, eller erhåller, där så erfordras, arvode med belopp motsvarande ersättning

för mistade avlöningsförmåner enligt Kungl. Maj:ts beslut.

c) Inspektör, som erhåller tillfälligt, kortare förordnande, uppbär ersättning

enligt Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall.

2. Rektor vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola

Det i skolstadgan 1 kap. 4 § angivna poängsystemet skall ligga till grund för

bestämmande av avlöningsgrupp och undervisningsskyldighet för rektor. I

övrigt skall, med iakttagande av nedan angiven avlöningsgruppering, rektor

förordnas och inplaceras i avlöningsgrupp enligt samma bestämmelser som f. n.

gäller vid grundskola och kommunal yrkesskola.

a) Rektor vid skolenhet med gymnasium

Avlöningsgrupp

Poängtal för

skolenheten

Lönegrad

Avlöningsförstärkning

(kronor för år)

4 800

4 800

6 000

I

II

III

—23,5

24—35,5

36—

Bp 1

Bp 2

Bp 2

Poängtal för

skolenheten

Undervisningsskyldighet att fördelas

mellan rektor och studierektor

(antal veckotimmar)

—23,5

24—35,5

36—53,5

54—

20—24

16—20

12—16

8—12

s. 596 Kontrollera mot PDF

596 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

Då studierektor ej finnes, skall rektors undervisningsskyldighet utgöra 5—10

veckotimmar.

Då rektor är förste rektor, skall gränserna i intervallen för antalet veckotimmar

minskas med 5.

Fördelningen av det antal timmar som rektor och studierektor tillsammans är

skyldiga att undervisa bestämmes av rektor för varje läsår med hänsyn

till fördelningen av de pedagogiska arbetsuppgifterna i övrigt dem emellan och

med beaktande av schematekniska förhållanden. Rektor må därvid åtaga sig

undervisning högst 7 veckotimmar.

b) Rektor vid skolenhet omjattande kommunal yrkesskola och fackskola eller

grundskola och fackskola

Bestämmelserna om avlöningsgrupp, lönegrad och undervisningsskyldighet för

rektor vid yrkesskola resp. grundskola skall gälla, dock skall därvid rektor

placeras lägst i ABp 25 och för rektor vid grundskola tillämpas den lönegrad

som gäller för adjunktsbehörig rektor. Dessutom skall till rektor vid här avsedd

skolenhet utgå avlöningsförstärkning med 3 600 kr. för år.

c) Rektor vid fristående fackskola

Undervisningsskyldighet att fördelas

Avlöningsgrupp

Poängtal för

skolenheten

Lönegrad

mellan rektor och studierektor

(antal veckotimmar)

I

—23,5

ABp 25

20—24

II

24—35,5

ABp 26

16—20

III

36—

ABp 27

12—16

Dessutom skall till rektor utgå avlöningsförstärkning med 3 600 kr. för år.

Då studierektor ej finnes, skall rektors undervisningsskyldighet utgöra 5—10

veckotimmar.

Då rektor är förste rektor, skall gränserna i intervallen för antalet veckotimmar

minskas med 5.

Undervisningsskyldigheten skall fördelas mellan rektor och studierektor på

sätt som ovan under a) sägs.

3. Studierektor vid skolenhet med gymnasium och/eller fackskola

Undervisningsskyldigheten för studierektor fastställes vid skolenhet, som

avses under punkten 2 a) och c) ovan, av rektor. Vid skolenhet, som avses under

punkten 2 b) ovan, bestämmes undervisningsskyldigheten av länsskolnämnden

med motsvarande tillämpning av de för studierektor vid yrkesskola resp. grundskola

gällande bestämmelserna.

s. 597 Kontrollera mot PDF

597

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Studierektor skall åtnjuta semester enligt de för tjänstemän i A 21 och högre

lönegrader gällande grunderna.

Studierektor skall åtnjuta lön resp. arvode enligt följande.

a) Studierektor vid skolenhet med gymnasium

Studierektor placeras i Bp 1.

b) Annan studierektor

Arvodesgrupp bestämmes på grundval av skolenhetens poängtal enligt det i

1 kap. 4 § skolstadgan angivna poängsystemet enligt följande.

Arvodesgrupp

Poängtal för skolenheten

Arvode

(kronor för år)

I

—35,5

7 200

II

36—

8 400

Arvodet bestämmes för varje läsår av skolstyrelsen med hänsyn till skolenhetens

omfattning under året. I arvodet för studierektor ingår vikariatsersättning

vid uppehållande av rektorstjänst under ferietid. Här avsedd studierektor,

som förordnas att under lästid uppehålla rektorstjänst och under tiden för

förordnandet uppbär vikariatsersättning, skall därunder avstå så stor del av

arvodet, dock minst en åttondel, att återstående del jämte honom i övrigt

under förordnandet tillkommande kontanta avlöningsförmåner icke överstiger

vad som skulle ha tillkommit honom, därest han förordnats att under motsvarande

tid uppehålla rektor stjänsten med vikariatslön.

4. Huvudlärare och institutionsföreståndare

a) Vid skolenhet med gymnasium

Huvudlärare i ämne eller ämnesgrupp, som omfattar lägst 35 veckotimmar

och vari flera lärare undervisar vid skolenheten, erhåller befattningsarvode med

1 800 kr. för år.

Föreståndare för institution i naturvetenskapligt eller tekniskt ämne erhåller

befattningsarvode med 1 800 kr. för år.

b) Vid fristående fackskola

Arvode enligt a) må efter skolöverstyrelsens prövning utgå vid större fristående

fackskola med social och/eller teknisk linje.

I a) eller b) avsedd huvudlärare eller institutionsföreståndare, som förordnas

att med vikariatsersättning uppehålla rektorstjänst, skall därvid enligt samma

grunder som enligt punkten 3 gäller för studierektor avstå viss del av arvodet,

dock minst en fjärdedel.

s. 598 Kontrollera mot PDF

598

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

5. Lönegradsplacerade lärare vid gymnasium och fackskola

I. Behöriga lärare

Tjänst

a) Lektor.........

b) Adjunkt ...........................

c) Lärare i maskinskrivning, stenografi, ut
ländsk

stenografi, kontorsteknik och

praktiskt sekreterararbete ...........

d) Lärare i teckning, konst- och musikhistoria,

musik och gymnastik........

e) Lärare i hushållsteknik och slöjd.....

Lönegrad

Ao 27

Ao 25

Fördelning mellan A 27 och A 25

enligt gällande grunder

Ao 23

rb A 17—A 21

Ao, Ae, Ag 15

Ao, Ae 18

Ag 16

Ao, Ae 15

Ag 13

Vid gymnasium och fackskola skall enligt vad därom särskilt föreskrives därjämte

finnas särskilda extra ordinarie tjänster såsom lektor i Ae 27/25 (endast

vid gymnasium) och adjunkt i Ae 23, samt bristtjänster såsom lektor i Ae 27/25

(endast vid gymnasium) och adjunkt i Ae 23/21.

Härjämte må i tekniska ämnen vid gymnasium anställas adjunkt i Ae23

enligt bestämmelser som utformas i så nära anslutning som möjligt till nuvarande

förhållanden vid tekniskt gymnasium och med beaktande av det nya

gymnasiets organisation.

II. Ej behöriga lärare

Bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1964 angaende reglerad

befordringsgång för vissa icke-ordinarie lärare i läroämnen samt Kungl. Maj:ts

brev samma dag angående reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie

ämneslärare med folkskollärarexamen skall äga tillämpning jämväl vid anställning

som icke-ordinarie lärare vid gymnasium och fackskola.

Kungl. Maj :ts brev den 28 juni 1962 angående läraranställning i lönegrad

Ag 15 eller Ag 13 skall gälla.

III. Undervisnings skyldighet för lärare vid fackskola

Undervisningsskyldigheten skall vid fackskola för lärare i läroämnen vara

18—30 veckotimmar och i medeltal utgöra 21 veckotimmar samt för lärare

i maskinskrivning, stenografi, utländsk stenografi, kontorsteknik och praktiskt

sekreterararbete vara 24—30 veckotimmar och i medeltal utgöra 27 veckotim
-

s. 599 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964 599

mar. För lärare i teckning, konst- och musikhistoria, musik, gymnastik, hushållsteknik

och slöjd skall undervisningsskyldigheten vara 30 veckotimmar.

Lönegradsplacerad övningslärare, som i sin tjänst meddelar undervisning vid

fackskolan i dramatik, familjekunskap eller konsumentkunskap, må tillgodoräkna

en veckotimme, om hans sammanlagda undervisning i dessa ämnen omfattar

8—15,5 veckotimmar, två veckotimmar, om undervisningen omfattar

16 23,5 veckotimmar, och tre veckotimmar, om undervisningen omfattar lägst

24 veckotimmar. Vad här sägs må även gälla vid undervisning i dramatik vid

gymnasiet.

6. Timlärare m. fl.

a) Timlärarkungöreisen skall gälla med iakttagande av följande.

Gymnasiet och fackskolan skall hänföras till stadium I.

För undervisning i maskinskrivning, stenografi, utländsk stenografi, kontorsteknik

och praktiskt sekreterararbete skall timarvode utgå enligt BT 14 samt

i dramatik, familjekunskap och konsumentkunskap enligt CT 14. 4 § 1 mom.

åttonde stycket upphör att gälla utom såvitt avser sjöbefälsskola.

b) Ersättning för timme till förfogande skall till lärare utgå enligt timlärarkungörelsen

sasom för undervisning i det ämne eller den ämnesgrupp, som lärarens

tjänst huvudsakligen omfattar, och till annan än lärare med arvode som

skolstyrelsen i varje särskilt fall bestämmer.

c) För undervisning stimme, som till mer än hälften infaller på tid efter

klockan 18.00, skall, utöver löneförmåner enligt eljest gällande bestämmelser,

utgå särskild ersättning med belopp motsvarande 20 procent av vad läraren

för denna undervisningstimme (lektion) uppburit i timarvode enligt timlärarkungörelsen

eller såvitt avser den som i sin tjänst inräknar sådan aftonundervisning

— skulle ägt uppbära, därest timarvode för denna undervisningstimme

(lektion) utgått enligt sagda kungörelse.

Rektor vid gymnasium eller fackskola skall för varje i aftonundervisningen

deltagande klassavdelning åtnjuta särskilt arvode, motsvarande 25 procent av

timarvode med beteckning ÅT för en veckotimme enligt 5 § timlärarkungörelsen,

dock högst enligt löneklass 24.

d) Till den, som utan att inneha lönegradsplacerad tjänst prövas äga dels

teoretisk kompetens motsvarande vad som kräves för behörighet till ordinarie

lektorstjänst, dels kvalificerad pedagogisk eller praktisk erfarenhet samt fullgör

dels undervisning som för läsår räknat motsvarar lägst fyra veckotimmar, dels

åligganden som huvudlärare eller föreståndare för institution i naturvetenskapligt

eller tekniskt ämne må utgå timarvode enligt ÅT 30 jämte särskilt arvode

för läsår med 2 400 kr. Fullgör här avsedd timlärare åligganden som både huvudlärare

och föreståndare för nyssnämnd institution, må det särskilda arvodet för

läsår utgå med 3 600 kr.

s. 600 Kontrollera mot PDF

600

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 171 år 1964

e) Kungl. Maj:ts brev den 28 juni 1963 angående vissa tillfälliga åtgärder

för avhjälpande av lärarbristen i matematik, fysik, kemi och tekniska ämnen

skall gälla. Brevet utvidgas att omfatta jämväl företagsekonomiska ämnen,

nämligen förvaltning, företagsekonomi, redovisning och distribution. I brevet

angivna examina kompletteras med examen vid handelshögskola (motsvarande)

resp. handelsgymnasieexamen.

f) Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 juni 1962 om avlöningsförmåner till vissa

pensionsavgångna rektorer och lärare skall gälla.

7. Lärare vid yrkesskola,

som i enlighet med läroplan för gymnasium eller fackskola meddelar elever

från sådan skola undervisning i yrkesämnen vid skolverkstad eller vid kurs

i kontorsteknik, må inräkna dylik undervisning i sin tjänst eller i förekommande

fall uppbära ersättning härför enligt bestämmelserna i 5 § timlärarkungörelsen.

Ersättning enligt sistnämnda bestämmelser skall utgå jämväl för sådan undervisning,

som fullgöres under lärarens ferietid. Vad i punkten 6 c) sägs skall

därjämte gälla.

8. Fortbildning av lärare under tiden 1 januari 1965 — 31 december 1969 i

samband med gymnasie-fackskolereformen

I. Vid den fortbildning, som skolöverstyrelsen anordnar i samband med gymnasie-fackskolereformen,

behandlas under studiedagar gymnasiets och fackskolans

målsättning, riktlinjerna för det inre arbetet samt mål, innehåll och metoder

i de enskilda ämnena.

Därutöver kan studiedagar i viss utsträckning utnyttjas för under punkt II a)

2 nedan avsedd fortbildning genom att några dagar sammanföres till en sammanhängande

period. Om så erfordras och bedömes lämpligt kan därvid en

studiedag överflyttas från ett läsår till ett annat.

II. a) Fortbildning, som är omedelbart betingad av gymnasiereformen och

införandet av fackskolan och efter skolöverstyrelsens närmare prövning bedömes

nödvändig för att vederbörande lärare godtagbart skall kunna bedriva undervisning

i dessa skolformer, erbjudes läraren i en eller båda av följande former:

1. Studiematerial ställes avgiftsfritt till lärarens förfogande.

2. Särskilda fortbildningskurser anordnas.

b) Skolöverstyrelsen avgör vilka lärare, som skall beredas tillfälle deltaga i

fortbildning enligt a), samt vid vilken tidpunkt och i vilken form fortbildningen

skall bedrivas.

c) Lärare, som skolöverstyrelsen finner böra beredas tillfälle deltaga i fortbildning

enligt a), erhåller efter skolöverstyrelsens bedömande för detta ändamål

viss befrielse från den schemabundna undervisningsskyldighet som åvilar

läraren.

s. 601 Kontrollera mot PDF

601

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

Huvudregeln är därvid att läraren befrias helt under de 2—3 sista veckorna

av läsåret. Skolöverstyrelsen ger närmare anvisningar för hur elevernas arbete

i berörda ämnen skall bedrivas. Den schemabundna undervisningen inställes i

allmänhet.

I de fall då skolöverstyrelsen bedömer att befrielse enligt föregående stycke

inte är tillfyllest eller inte kan komma ifråga må lärare, vilken vid tjänstledighetens

början tillhör avdragsgrupp 2, efter överstyrelsens prövning erhålla

tjänstledighet med oavkortad lön högst 2 veckotimmar under längst ett läsår.

För tid därutöver skall fråga om dylik tjänstledighet med oavkortad lön

underställas Kungl. Maj:ts prövning.

III. De fortbildningskurser, som regelbundet anordnas, inriktas under de närmaste

åren i betydande omfattning på verksamheten i fackskolan och det nya

gymnasiet.

9. Övergångsbestämmelser

a) Avlöningsgrupp för rektorstjänst vid skolenhet med gymnasium och/eller

fackskola bestämmes för läsåret 1966/67 med utgångspunkt i förhållandena vid

läsårets början.

Avlöningsgrupp för dylik rektorstjänst från och med den 1 juli 1967 bestämmes

för hela förordnandeperioden på grundval av förhållandena den 1 november

1966. Ändring av avlöningsgrupp under löpande period må, i likhet med vad

som gäller för rektorer vid grundskolan, göras vid väsentligt ändrade förhållanden.

b) Rektor, som den 1 juli 1966 under löpande förordnandeperiod övergår till

annan rektorstjänst eller till studierektors- eller lärartjänst, skall om det är

till fördel för honom intill periodens utgång bibehålla tidigare uppburna löneförmåner.

c) Ordinarie lärare vid kommunalt allmänt gymnasium eller kommunalt handelsgymnasium

som den 1 juli 1966 överföres på motsvarande ordinarie tjänst

vid det nya kommunala gymnasiet i kommunen, skall, därest detta är till fördel

för honom, så länge han innehar samma tjänst, bibehålla den lönegrad han

hade omedelbart före överflyttningen. I denna lönegrad skall han bibehålla sin

placering i löneklass och rätt till uppflyttning till högre löneklass.

Detsamma skall gälla ordinarie lärare vid statligt gymnasium eller högre

allmänt läroverk samt ordinarie lärare vid avvecklingsskola som efter vederbörlig

anmälan utan ansökningsförfarande förordnas på ordinarie lärartjänst vid

gymnasium, fackskola, yrkesskola eller grundskola.

Vad här sägs skall för ordinarie lärare vid fristående kommunal teknisk skola

endast gälla den, som före den 1 juli 1963 innehade ordinarie tjänst.

Undervisningsskyldigheten skall i samtliga här avsedda fall bestämmas med

hänsyn till vad som gäller för den nya tjänsten.

s. 602 Kontrollera mot PDF

602

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196-4

d) Rektor samt ordinarie lärare som i samband med gymnasie-fackskolereformen

den 1 juli 1966 eller senare efter anmälan utan ansökningsförfarande överflyttas

till annan tjänst skall erhålla ersättning för flyttningskostnad och, i förekommande

fall, anstånd med omstationering med tillämpning av bestämmelserna

i Saar och TB Saar.

e) Rektor eller ordinarie lärare, som övergångsvis äger uppbära ersättning

för medverkan i lärarutbildning lägst med belopp motsvarande vad han omedelbart

före den 1 juli 1964 ägde uppbära i avlöningsförstärkning (ersättning

motsvarande timarvode med beteckning ÅT för två veckotimmar enligt 5 § timlärarkungörelsen,

dock högst enligt löneklass 24), må, därest han i samband med

gymnasiereformen den 1 juli 1966 övergår på motsvarande kommunala rektorstjänst

eller kommunala tjänst som lärare i läroämnen, tills vidare under fortsatt

anställning på samma tjänst åtnjuta dylik ersättning.

10. Skoldirektör

i avlöningsgrupp I placeras i Bp 2 och erhåller därjämte avlöningsförstärkning

med 6 000 kr. för år och skoldirektör i avlöningsgrupp II i Bp 2 med avlöningsförstärkning

om 7 200 kr. för år. Biträdande skoldirektör placeras i Bp 1 och

erhåller därjämte avlöningsförstärkning med 4 800 kr. för år.

11. Rektor, som är förste rektor,

skall, om han tillhör arvodesgrupp I, erhålla befattningsarvode med 5 400 kr.

för år och, om han tillhör arvodesgrupp II, åtnjuta avlöningsförmåner som om

han vore placerad i Be 1, därest han ej tidigare innehar tjänst med lägst motsvarande

lönegrad, och därjämte erhålla befattningsarvode med 6 600 kr. för år.

s. 603 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964 603

INNEHÅLL

1. Inledning.............................................. 5

1-1 Utredningsarbete och remissbehandling.................... 5

1.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 5

1.1.2 Fackskoleutredningen ......................... 10

1.2 Utgångspunkter för utredningsarbetet..................... 13

1.2.1 Gymnasieutredningen ...................... 13

1.2.2 Fackskoleutredningen .................................... 15

1.3 Propositionens uppläggning ............... 15

2. Det gymnasiala åldersstadiets skolor.................... 17

2.1 Den kvantitativa utvecklingen ........................... 17

2.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 17

2.1.2 Fackskoleutredningen ................................... 33

2.1.3 Yttranden ............................................. 36

2.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur.................... 48

2.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 48

2.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 64

2.2.3 Yrkesutbildningsberedningens direktiv .................... 71

2.2.4 Yttranden ............................................. 74

2.3 Departementschefen .................................... 98

2.3.1 Den kvantitativa utvecklingen ............. 98

2.3.2 Det gymnasiala skolsystemets struktur.................... 104

3. Gymnasiets innehåll och utformning.................... 123

3.1 Mål och innehåll....................................... 123

3.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 123

3.1.2 Yttranden ............................................. 129

3.2 Differentiering.......................................... 137

3.2.1 Gymnasieutredningen ................................... I37

3.2.2 Yttranden ............................................. 155

3.3 Studietidens längd ............................. 166

3.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 166

3.3.2 Yttranden ............................................. 178

s. 604 Kontrollera mot PDF

604 Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 1964

3.4 Läroplanen............................................. 186

3.4.1 Gymnasieutredningen ................................... 186

3.4.2 Yttranden ............................................. 220

3.5 Departementschefen .................................... 263

3.5.1 Mål och innehåll........................................ 263

3.5.2 Differentiering.......................................... 265

3.5.3 Studietidens längd ...................................... 273

3.5.4 Läroplanen............................................. 280

4. Fackskolans innehåll och utformning................... 299

4.1 Mål och innehåll........................................ 299

4.1.1 Fackskoleutredningen ................................... 299

4.1.2 Yttranden ............................................. 301

4.2 Differentiering m.m......... 305

4.2.1 Fackskoleutredningen .............. ..,................... 305

4.2.2 Yttranden ............................................. 313

4.3 Läroplanen ........... 322

4.3.1 Fackskoleutredningen ........................... 322

4.3.2 Yttranden ............................................. 334

4.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning ............... 341

4.4.1 Fackskoleutredningen .................... 341

4.4.2 Yttranden ............................................. 345

4.5 Departementschefen .................................... 349

4.5.1 Mål och innehåll........................................ 349

4.5.2 Differentiering m. m. ......... 350

4.5.3 Läroplanen ............................................ 353

4.5.4 Kompetensvärdet av fackskolans utbildning ............... 356

5. Lärotider, delningsbestämmelser m. m.................. 361

5.1 Lärotider .............................................. 361

5.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 361

5.1.2 Fackskoleutredningen ................ 361

5.1.3 Yttranden ............................................. 362

5.2 Gemensamma samlingar m.m............................. 363

5.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 363

5.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 364

5.2.3 Yttranden ............................................. 364

5.3 Klass- och gruppstorlek.................................. 366

5.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 366

5.3.2 Fackskoleutredningen ............... 369

5.3.3 Yttranden ............................................. 369

s. 605 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196h 605

5.4 Departementschefen .................................... 371

5.4.1 Lärotider .............................................. 371

5.4.2 Gemensamma samlingar m. m............................ 372

5.4.3 Klass- och gruppstorlek.................................. 373

<6. Intagning, betyg, flyttning, kompetens m. m............. 377

6.1 Intagning, övergång, praktik............................. 377

6.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 377

6.1.2 Fackskoleutredningen ................................... 381

6.1.3 Yttranden ............................................. 386

6.2 Betyg, flyttning m.m.................................... 399

6.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 399

6.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 404

6.2.3 Yttranden ............................................. 406

6.3 Studiernas avslutning, inspektion m.m.................... 413

6.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 413

6.3.2 Fackskoleutredningen ................................... 418

6.3.3 Yttranden ............................................. 420

6.4 Departementschefen .................................... 430

6.4.1 Intagning, övergång, praktik............................. 430

6.4.2 Betyg, flyttning m. m.................................... 435

6.4.3 Studiernas avslutning, inspektion m.m.................... 439

7. Befattningshavare. Behov, utbildning, övergångsfrågor .. 447

7.1 Lärare ................................................. 447

7.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 447

7.1.2 Fackskoleutredningen ................................... 453

7.1.3 Yttranden ............................................. 456

7.2 Bibliotekarier, vaktmästare m.fl.......................... 471

7.2.1 Gymnasieutredningen ................................... 471

7.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 472

7.2.3 Yttranden ............................................. 473

7.3 Personal för elevvårdande uppgifter m.m.................. 475

7.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 475

7.3.2 Fackskoleutredningen ................................... 477

7.3.3 Yttranden ............................................. 478

7.4 Skolledningen m.m...................................... 481

7.4.1 Gymnasieutredningen ................................... 481

7.4.2 Fackskoleutredningen ................................... 485

7.4.3 Yttranden ............................................. 487

opaginerad Kontrollera mot PDF

60G Kungl. Maj:ts proposition nr 171 år 196^

7.5 Departementschefen .................................... 494

7.5.1 Lärare .................................................. 494

7.5.2 Bibliotekarier, vaktmästare m. fl.......................... 504

7.5.3 Personal för elevvårdande uppgifter m. m.................. 505

7.5.4 Skolledningen m. m..................................... 506

8. Genomförandet av den nya organisationen .............. 511

8.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m.m........................ 511

8.1.1 Gymnasieutredningen ................................... 511

8.1.2 Fackskoleutredningen ........................ 514*

8.1.3 Yttranden ............................................. 515

8.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet

............................................... • • 524

8.2.1 Gymnasieutredningen .................... 524

8.2.2 Fackskoleutredningen ................................... 528

8.2.3 Yttranden ............................................. 533

8.3 Statsbidragsfrågor.............. 544

8.3.1 Gymnasieutredningen ................................... 544

8.3.2 Fackskoleutredningen ................................... 550

8.3.3 Yttranden ............................................. 551

8.4 Kostnader ....................... 561

8.4.1 Gymnasieutredningen ........................... 561

8.4.2 Yttranden ............................................. 568

8.5 Departementschefen ......... 572

8.5.1 Behov av hjälpmedel, lokaler m.m.............. 572

8.5.2 Tidpunkt för genomförandet, utbyggnadstakt, försöksverksamhet

m.m............................................ 574

8.5.3 Statsbidragsfrågor ...................................... 580

8.5.4 Kostnader ............................................. 588

9. Hemställan ............................................ 591

Bilaga. Överenskommelse den 14 oktober 1964 angående anställningsoch

avlöningsvillkor m. m. för skolledare och lärare vid kommunala

gymnasier och fackskolor m. fl..................... 595

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:407 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen av delgivningsverksamheten efter förstatligandet av polisväsendet m. m. a1 i texten
  2. SU 1964:203 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående utgifter å tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1964/65, i vad propositionen avser ecklesia a2 i texten
  3. SärU 1964:1 (höstsessionen) Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts -proposition angående reformering av de gymnasiala skolorna m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  4. ABU 1964:48 Memorial angående överlämnande till särskilda utskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet remitterade motioner. a1 i texten