Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen

1964-11-06 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,5 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:195, Med förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

1

Nr 195

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i 6 kap. strafflagen; given Stockholms slott

den 6 november 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I 6 kap. strafflagen upptages vissa allmänna bestämmelser om skadestånd

på grund av brott. Genom propositionen framlägges förslag om sådana ändringar

i nämnda kap. som föranledes av att strafflagen med undantag av

6 kap. 1—7 §§ den 1 januari 1965 upphäves och ersättes av brottsbalken. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 195

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

Förslag

till

lag om ändring i 6 kap. strafflagen

Härigenom förordnas, att 6 kap. 5,

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

5

Hava flera, på annat sätt än i 3

kap. 6 § första stycket sägs, medverkat

till brott, svare de en för alla och

alla för en till skadestånd.

6 och 7 §§ strafflagen1 skola erhålla

(Föreslagen lydelse)

§•

Hava flera, på annat sätt än som

sägs i 23 kap. 6 § första stycket

brottsbalken, medverkat till brott,

svara de en för alla och alla för en

till skadestånd.

6

Är skada gjord av person under

femton års ålder eller sådan, som i

5 kap. 5 § omtalas, vare han pliktig

att ersätta skadan, om och i den mån

det med hänsyn till hans sinnesart,

gärningens beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt må anses

skäligt. Vad han sålunda utgivit äge

han söka åter av den som genom underlåten

vård om hans person vållat

skadan.

7

Har straff förfallit eller tid till avbrutet

åtals fullföljd blivit försutten,

efter vad i 5 kap. 13, 14, 15,17, 18 eller

19 § sägs; vare dock målsägande

ej därigenom betaget att det skadestånd

söka, vartill han eljest kan berättigad

vara.

§•

Är skada gjord av någon som ej

fyllt femton år eller som handlat under

inflytande av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet

av så djupgående natur, att

den måste anses jämställd med sinnessjukdom,

är han pliktig att ersätta

skadan, om och i den mån det med

hänsyn till hans sinnesart, gärningens

beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt må anses skäligt. Detsamma

gäller, om skada gjorts av

någon som utan eget vållande tillfälligt

råkat i sådant tillstånd att han är

från sina sinnens bruk.

Vad någon utgivit enligt första

stycket äger han söka åter av den

som genom underlåten vård om hans

person vållat skadan.

§•

Kan enligt vad som stadgas i 35

kap. brottsbalken påföljd för brott ej

ådömas, är dock målsägande ej därigenom

betaget att söka det skadestånd

vartill han eljest kan vara berättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1948: 448, av 6 § se 1924: 330 och av 7 § se 1926: 70.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 29 oktober

1964.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, LaNge, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga angående ändring

i 6 kap. strafflagen samt anför därvid följande.

Inledning

Den nya brottsbalken (SFS 1962: 700) träder enligt lag den 20 mars 1964

(nr 163) om dess införande i kraft den 1 januari 1965. Genom sistnämnda

lag upphäves nu gällande strafflag med undantag av 6 kap. 1—7 §§. Dessa

paragrafer innehåller vissa grundläggande bestämmelser om skadestånd på

grund av brott. Brottsbalken saknar motsvarighet till dessa bestämmelser.

Det har övervägts att ersätta 6 kap. 1—7 §§ strafflagen (SL) med en

särskild skadeståndslag. Den år 1959 tillsatta skadeståndskommittén har

också anmodats att utarbeta förslag till sådan lag i samband med tullgörandet

av sitt uppdrag att utreda frågan om barns och föräldrars skadeståndsansvar.

Kommittén har i enlighet härmed den 10 juni 1963 avgivit

betänkande med förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd

(SOU 1963: 33), avsedd att ersätta 6 kap. 1—7 §§ SL.

Efter remissbehandling av kommitténs förslag beslöt Kungl. Maj :t den

9 september 1964 inhämta lagrådets yttrande över ett inom justitiedepartementet

upprättat förslag till lag med allmänna besämmelser om skadestånd.

Detta förslag innebär, att de skadeståndsrättsliga bestämmelserna i 6 kap.

SL överföres till en särskild skadeståndslag med bestämmelser om utomobligatoriskt

skadeståndsansvar i allmänhet och således ej endast om skadestånd

på grund av brott. Den föreslagna lagen upptager delvis nya bestämmelser

om barns och föräldrars skadeståndsansvar och innehåller

även i övrigt nyheter i förhållande till gällande rätt. Den har avsetts skola

träda i kraft samtidigt med brottsbalken den 1 januari 1965.

Lagrådets utlåtande över förslaget föreligger ännu icke. Frågan om proposition

till riksdagen torde icke kunna anmälas inom sådan tid att eu pro
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b

position kan bordläggas förrän tidigast i andra veckan i november innevarande

år. De spörsmål som lagförslaget avser att reglera är av principiell

betydelse och delvis av svårlöst natur. Med hänsyn härtill och till den långt

framskridna tiden finner jag det nu icke kunna begäras att årets riksdag

skall hinna taga ställning till reformförslaget. Jag vill därför förorda, att

nu endast sådana ändringar vidtages i 6 kap. SL som omedelbart föranledes

av brottsbalkens ikraftträdande.

Under hänvisning till det anförda anhåller jag att nu få upptaga frågan

om ändring i 6 kap. strafflagen.

Gällande bestämmelser

I 6 kap. 1 § SL stadgas, att skada, som någon tillfogar annan genom

brott, skall gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller

av vållande. Skadeståndet skall jämkas efter vad som prövas skäligt, om

den som led skadan genom eget vållande medverkat därtill.

I 2 § meddelas vissa bestämmelser om skadeståndet. Härom stadgas, att

i mål, som angår kroppsskada, under skadeståndet skall räknas ej endast

läkarlön och annan kostnad utan även ersättning för hinder eller brist i

den skadades näring, för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande

men.

Enligt 3 § skall ersättning utgå för lidande som tillskyndats någon genom

brott mot den personliga friheten eller genom ärekränkande gärning.

Vidare innehåller paragrafen en bestämmelse om skyldighet att med anledning

av ärekränkande gärning erlägga kostnad till tryckning i tidning

av dom i målet.

I 4 § upptages bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd. Enligt

lagrummet skall, om någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll

av den som blivit dödad, genom dennes frånfälle kommer att sakna

erforderligt underhåll, skadestånd tilläggas honom efter vad som med

avseende på såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter prövas

skäligt; skadeståndet må efter omständigheterna sättas att utgå på en

gång eller på särskilda tider.

I 5 § stadgas att, om flera medverkat till brott på annat sätt än som sägs

i 3 kap. 6 § första stycket SL, de medverkande skall svara för skadeståndet

en för alla och alla för en. Enligt sistnämnda lagrum skall den som

underlåter att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd handling som

är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans

närmaste, i de fall lagen utsätter straffas enligt vad som stadgas för den

som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning.

6 kap. 6 § upptager bestämmelser om skadeståndsansvar för barn och

själsligt abnorma. Där föreskrives att, om skada är gjord av person under

15 års ålder eller sådan som omtalas i 5 kap. 5 §, han är pliktig att ersätta

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 196b

skadan, om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens

beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Vad han sålunda

utgivit äger han söka åter av den som genom underlåten vård om

hans person vållat skadan. Hänvisningen till 5 kap. 5 § SL avser den som

begår gärning under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan

själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom, liksom den som utan eget vållande tilltälligt

råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk.

I 6 kap. 7 och 8 §§ meddelas vissa avslutande bestämmelser av mera formell

natur. Enligt 7 § är målsägande, da straff förfallit eller tid till avbrutet

åtals fullföljd blivit försutten, icke därigenom betaget att söka det

skadestånd vartill han eljest kan vara berättigad. I 8 § anges, att målsägande

är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad

eller lidit skada.

Den allmänna skadeståndsbestämmelsen i 6 kap. 1 § SL är enligt sin

lydelse tillämplig endast i fråga om skada som tillfogats genom brottslig

handling. Det är emellertid allmänt erkänt, att vållande till person- eller

sakskada enligt svensk rätt medför skadeståndsansvar även om straffansvar

ej är stadgat. Det sagda innebär också, att bestämmelserna i 6 kap. 2

och 4—6 §§ SL är tillämpliga då person- eller sakskada vållats genom förfarande

som icke är straffbelagt.

Departementschefen

Som framgår av den lämnade redogörelsen innehåller 6 kap. SL vissa

hänvisningar till andra bestämmelser i samma lag.

Dessa bestämmelser upphäves i samband med brottsbalkens ikraftträdande.

I fall då brottsbalken saknar motsvarighet till berörda stadganden

i strafflagen bör ifrågavarande paragraf i 6 kap. SL omarbetats så att den

bibehåller sitt sakliga innehåll. Hänvisningar till lagrum i strafflagen, som

motsvaras av stadgande i brottsbalken, bör i detta sammanhang ändias.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen. Förslaget torde få fogas till

detta protokoll såsom Bilaga.

Beträffande de särskilda paragraferna i 6 kap. SL må anföras följande. 1

1 §•

Paragrafen reglerar det fallet att någon tillfogar skada genom brott.

Någon definition av vad som menas med brott finnes ej i strafflagen. I

brottsbalken (BrB) däremot uttalas i 1 kap. 1 §, att brott är gärning, for

vilken i brottsbalken eller i annan lag eller författning är stadgat straff

som sägs i brottsbalken. Enligt 2 § i samma kap. skall i brottsbalken beskriven

gärning, om ej annat sägs, anses som brott endast då den begås

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b

uppsåtligen (första stycket) och skall den omständigheten att gärningen

begåtts under självförvållat rus eller att gärningsmannen eljest genom eget

vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk icke föranleda, att gärningen

ej anses som brott (andra stycket). Dessa bestämmelser torde innebära en

viss utvidgning av brottsbegreppet i förhållande till vad som numera i allmänhet

menas med brott enligt SL. Ehurn i terminologiskt hänseende full

konsekvens ej upprätthållits, har nämligen i SL eftersträvats att icke såsom

brott beteckna gärning vilken begås av den som är under 15 år eller på

grund av psykisk abnormitet är fri från straff. Brottsbalken medför, att

gärningar som nu nämnts i vissa fall blir att anse som brott. Sådana fall

kommer följaktligen att omfattas av 6 kap. 1 § SL. Liksom hittills kommer

de emellertid att vara hänförliga under 6 kap. 6 § SL. Den utvidgning av

brottsbegreppet som BrB må innebära kommer därför att sakna betydelse i

skadeståndshänseende. Att 6 kap. 6 § SL för berörda fall får karaktär av

undantagsbestämmelse i förhållande till 6 kap. 1 § SL torde ej behöva komma

till uttryck i lagtexten. Förevarande paragraf har därför bibehållits

oförändrad.

2 §■

Denna paragraf synes ej heller behöva undergå någon ändring med anledning

av brottsbalkens ikraftträdande.

3§.

Uttrycket »ärekränkande gärning» i gällande lydelse av förevarande paragraf

torde omfatta icke blott de i 16 kap. SL angivna brotten utan jämväl

vissa andra brott som kan innefatta kränkning av någons ära, t. ex.

misshandel (jfr NJA 1901 s. 380), falskt åtal, falsk angivelse, falsk tillvitelse,

obefogat åtal och vårdslös tillvitelse.

I brottsbalken upptages bestämmelser rörande ärekränkning i 5 kap.

under rubriken »Om ärekränkning». Brottsbeskrivningarna skiljer sig visserligen

från motsvarande beskrivningar i 16 kap. SL, men i systematiskt

hänseende råder överensstämmelse mellan strafflagen och brottsbalken, i

det att ärekränkningskapitlet behandlar endast de egentliga ärekränkningsbrotten,

medan brott av annan art som tillika kan innefatta ärekränkning

behandlas i andra kapitel.

Med hänsyn härtill synes icke möta betänkligheter att i 6 kap. 3 § SL

bibehålla uttrycket »ärekränkande gärning» för att beteckna såväl de egentliga

ärekränkningsbrotten som vissa andra brott vilka innefattar kränkning

av någons ära. Det torde liksom hittills få ankomma på domstolarna att

avgöra under vilka förutsättningar ärekränkande gärning skall anses föreligga

och medföra ersättningsskyldighet enligt förevarande stadgande.

4 §.

Paragrafen torde kunna bibehållas oförändrad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b 7

5 §•

Denna paragraf föreskriver i sin nuvarande lydelse, att om flera, på

annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sägs, medverkat till brott, de svarar

en för alla och alla för en till skadestånd. I 3 kap. 6 § första stycket

SL stadgas straff i vissa fall för den som underlåter att anmäla eller

avslöja straffbelagd gärning som är å färde. Denna bestämmelse motsvaras

i brottsbalken av 23 kap. 6 § första stycket. I sakligt hänseende föreligger

allenast den skillnaden, att enligt brottsbalken ansvar för underlåtenhet att

avslöja brott i vissa fall — då det är särskilt föreskrivet -— kan ådömas

även den som ej insett men bort inse att brottet var å färde; enligt strafflagen

förutsättes uppsåt i detta hänseende. Hänvisningen till 3 kap. 6 §

första stycket SL torde utan hinder av denna skiljaktighet kunna ersättas

med en hänvisning till 23 kap. 6 § första stycket BrB. Att genom en

sådan hänvisning stadgandet kommer att göra undantag jämväl för fall,

då vederbörande ej insett men bort inse att brott var å färde, innebär icke

någon saklig ändring i vad som nu gäller.

6 §.

Såvitt angår skadeståndsansvaret för barn under 15 år torde någon jämkning

i förevarande lagrum icke böra företagas i detta sammanhang.

I fråga om skadeståndsansvar för själsligt abnorma anges för närvarande

den krets som avses med regeln genom en hänvisning till 5 kap. 5 § SL.

Sistnämnda lagrum omfattar dels i första stycket den som begår gärning

under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet

av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,

dels i andra stycket den som utan eget vållande tillfälligt råkat

i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk. Brottsbalken saknar

direkt motsvarighet till 5 kap. 5 § SL. Den innehåller emellertid i 33

kap. 2 § vissa bestämmelser beträffande den som begått brott under inflytande

av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av

så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

Här avses sålunda samma abnormtillstånd som i första stycket av 5 kap.

5 § SL. Såvitt gäller skadeståndsansvar för sådana själsligt abnorma personer

som åsyftas i sistnämnda lagrum kan således hänvisningen till 5 kap.

5 § SL ersättas av en hänvisning till 33 kap. 2 § BrB.

En sådan hänvisning omfattar emellertid ej den som nu avses i andra

stycket av 5 kap. 5 § SL. Av skäl som sammanhänger med brottsbegreppets

avgränsning i brottsbalken innehåller balken ej några särskilda bestämmelser

rörande nu nämnda grupp. Beträffande denna kan därför ej

hänvisas till något stadgande i brottsbalken. De som nu avses i andra stycket

av 5 kap. 5 § SL bör därför uttryckligen omnämnas i 6 kap. (i § SL.

I samband med nu berörda redaktionella ändringar synes lämpligt att

uppdela paragrafen i två stycken, av vilka del första i två särskilda punkter

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

innehåller regler om skadeståndsansvar för barn och själsligt abnorma

samt det andra stycket regeln i den nuvarande andra punkten om regressrätt.

7 §■

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse äger målsägande

söka det skadestånd vartill han eljest kan vara berättigad utan hinder av

att straff förfallit eller tid till avbrutet åtals fullföljd blivit försutten efter

vad i 5 kap. 13, 14, 15, 17, 18 eller 19 § sägs. Även om regeln kan anses

ö\erflödig, torde med hänsyn till att det nu endast är fråga om ändringar

som påkallas av brottsbalkens ikraftträdande anledning saknas att upphäva

paragrafen. De bestämmelser i strafflagen till vilka paragrafen nu hänvisar

har sin närmaste motsvarighet i 35 kap. 1—3, 5 och 6 §§ BrB. Bestämmelsen

i 5 kap. 13 § SL om att straff förfaller på grund av den brottsliges

död saknar dock motsvarighet i brottsbalken, såvitt angår möjligheten

att ådöma påföljd. Ej heller i övrigt föreligger fullständig överensstämmelse.

Skiljaktigheterna torde emellertid i förevarande sammanhang

sakna betydelse. Hänvisningen torde därför kunna ändras till att avse

nämnda lagrum i brottsbalken. I samband med en sådan ändring bör stadgandet

jämkas i anslutning till brottsbalkens terminologi.

Det må slutligen erinras om att 6 kap. 8 § SL upphäves från och med

den 1 januari 1965 genom lagen den 20 mars 1964 (nr 163) om införande

av brottsbalken och att i dess ställe skall gälla ett motsvarande stadgande

i 20 kap. 8 § rättegångsbalken.

Då förslaget ej innebär några sakliga ändringar i förhållande till gällande

rätt lärer några övergångsbestämmelser icke vara erforderliga.

Hemställan

Föredraganden hemställer att, med återkallande av beslutet den 9 september

1964 om inhämtande av lagrådets utlåtande över förslag till lag med

allmänna bestämmelser om skadestånd, lagrådets utlåtande över det i bilaga

till detta protokoll upptagna förslaget till lag om ändring i 6 kap. strafflagen

måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.

Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1965

9

Bilaga

Förslag till

lag om ändring i 6 kap. strafflagen

Härigenom förordnas, att 6 kap. 5, 6 och 7 §§ strafflagen1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen hjdelsc)

5

Hava flera, på annat sätt än i 3

kap. 6 § första stgcket sägs, medverkat

till brott, svare de en för alla

och alla för en till skadestånd.

6

Är skada gjord av person under

femton års ålder eller sådan, som i

5 kap. 5 § omtalas, vare han pliktig

att ersätta skadan, om och i den mån

det med hänsyn till hans sinnesart,

gärningens beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt må anses

skäligt. Vad han sålunda utgivit äge

han söka åter av den, som genom

underlåten vård om hans person

vållat skadan.

7

Har straff förfallit eller tid till

avbrutet åtals fullföljd blivit försutten,

efter vad i 5 kap. 13, 15, 15, 17,

'' Senaste lydelse av 5 § se SFS 1948: 448,

1926: 70.

§•

Hava flera, på annat sätt än som

sägs i 23 kap. 6 § första stycket

brottsbalken, medverkat till brott,

svara de en för alla och alla för en

till skadestånd.

§•

Är skada gjord av någon som ej

fyllt femton år, är han pliktig att

ersätta skadan, om och i den mån

det med hänsyn till hans sinnesart,

gärningens beskaffenhet och omständigheterna

i övrigt må anses

skäligt. Detsamma gäller, när skada

gjorts av någon som handlat under

inflytande av sådan själslig abnormitet

som avses i 33 kap. 2 § första

stycket brottsbalken eller av någon

som utan eget vållande tillfälligt råkat

i sådant tillstånd att han är

från sina sinnens bruk.

Vad som utgivits enligt första

stycket äger den skadeståndsskyldigc

söka åter av den som genom

underlåten vård om hans person

vållat skadan.

Kan enligt vad som stadgas i 35

kap. 1, 2, 3, 5 eller 6 § brottsbalken

påföljd för brott ej ådömas, är dock

av 6 § se SFS 1924: 330 och av 7 § se SF’S

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1964

(Nuvarande lydelse)

18 eller 19 § sägs; vare dock målsägande

ej därigenom betaget att det

skadestånd söka, vartill han eljest

kan berättigad vara.

(Föreslagen lydelse)

målsägande ej därigenom betaget att

söka det skadestånd vartill han eljest

kan vara berättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

11

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 november

1964.

Närvarande:

justitieråden Hagbergh,

Dennemark,

regeringsrådet Wilkens,

justitierådet Riben.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 9 september 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd.

Förslaget hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf Nordenson.

Enligt lagrådet den 4 november 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 29 oktober 1964, hade Kungl.

Maj :t, med återkallande av beslutet den 9 september 1964, förordnat att lagrådets

utlåtande skulle för ovan angivet ändamål inhämtas över förslag till

lag om ändring i 6 kap. strafflagen.

Ärendet angående förslaget till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd

hade med anledning av återkallelsen avskrivits från vidare handläggning.

Förslaget till lag om ändring i 6 kap. strafflagen, vilket — liksom förstnämnda

lagförslag — finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av Nordenson.

Det nu föreliggande förslaget föranledde följande yttranden.

6 §•

Justitieråden Hagbergh och Dennemark samt regeringsrådet Wilkens:

Med uttrycket sinnesart har ursprungligen åsyftats den subjektiva inställningen

hos skadevållaren vid gärningens begående. Detta framgår av motiven

till stadgandet, enligt vilka lagberedningen fann det klart, att hänsyn

borde tagas till »gärningsmannens sinnesart, som kan sträcka sig från en

ganska obetydlig oförsiktighet ända till skadelystet syfte» (NJA II 1924 s.

617).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

I de sparsamt förekommande fall då uttrycket i rättspraxis använts om

barn har det emellertid givits en annan innebörd; ordet åsyftar där barnets

allmänna karaktärsegenskaper (NJA 1941 s. 661 I, 1949 s. 535 och 1956 s. 55

samt FFR 1949 s. 318 och 1956 s. 395). Denna tolkning har synts naturlig

och överensstämmer även bäst med uttryckets språkliga betydelse. Vad

beträffar det subjektiva momentet vid själva gärningen låter sig detta bättre

inordnas under uttrycket gärningens beskaffenhet (jfr Borum i SvJT

1945 s. 440 f).

I fråga om sinnessjuka och med dem jämställda har ordet sinnesart

icke haft någon uppgift att fylla i förevarande sammanhang. Judikaturen

på detta område är ytterst knapphändig. I tillgänglig refererad praxis förekomma

endast två fall (NJA 1939 s. 501 och FFR 1954 s. 308). I det ena fallet

var fråga om fattigvårdsstyrelses ansvar för sinnesslö persons skadevållande

gärning. Det är tydligt att sådant ansvar icke kan vara beroende av

skadevållarens subjektiva inställning vid gärningens begående utan får bedömas

i relation till dennes allmänna läggning och karaktär. I det andra

fallet, som gällde skadeståndskrav mot schizofren sinnessjuk, utdömdes

skadestånd under åberopande av allenast »omständigheterna».

Ändringarna i 6 kap. strafflagen ha i lagförslaget inskränkts till att avse

sådant som direkt föranledes av brottsbalkens ikraftträdande. Ett bibehållande

av den remitterade lagtexten kan förefalla desto naturligare som motsvarande

terminologi användes i 36 kap. 8 § brottsbalken. Emellertid synes

till en början kunna göras gällande att ordet sinnesart i detta lagrum bör

givas samma innebörd som praxis inlagt i 6 kap. 6 § strafflagen. Vidare är

att märka att berörda stadgande i brottsbalken avser en offentligrättslig och

ej en civilrättslig reglering. Ordet sinnesart har för övrigt visat sig föga lämpat

för normalsituationer (jfr NJA 1960 s. 599).

I fråga om sinnessjuka och med dem jämställda synes tillfyllest att såsom

grund för skadeståndsbedömningen i lagtexten angiva allenast »omständigheterna».

Vad angår stadgandets redaktionella formulering synes vara att föredraga

att, efter mönster av 36 kap. 8 § brottsbalken, undvika en hänvisning till

33 kap. 2 § nämnda balk.

På grund av det anförda förorda vi, att i paragrafen upptages stadgande,

dels i ett första stycke att om skada är gjord av person under femton års ålder,

han är pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med hänsyn till

hans ålder och utveckling, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i

övrigt må anses skäligt, dels i ett andra stycke i en första punkt, att om

skada orsakats av någon som handlat under inflytande av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den

måste anses jämställd med sinnessjukdom, han är skyldig att ersätta skadan,

om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt,

och i en andra punkt, att detsamma gäller i fråga om den som utan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964 13

eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens

bruk och i det tillståndet orsakat skada.

Justitierådet Riben:

Med hänsyn till att det nu endast är fråga om att genomföra sådana ändringar

i 6 kap. strafflagen, som omedelbart föranledas av brottsbalkens

ikraftträdande, vill jag beträffande första stycket av denna paragraf allenast

föreslå en jämkning i syfte att erhålla en närmare anslutning till lagtexten

i 36 kap. 8 § brottsbalken. Såsom första punkt synes böra upptagas

ett stadgande av innehåll, att om skada är gjord av någon som ej fyllt femton

år eller som handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses

jämställd med sinnessjukdom, han är pliktig att ersätta skadan, om och i

den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och

omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. I en andra punkt bör stadgas,

att detsamma gäller om skada gjorts av den som utan eget vållande tillfälligt

råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk.

Justitierådet Dennemark:

I skadeståndskommitténs betänkande SOU 1963: 33 göras vid behandlingen

av frågan om barns skadeståndsansvar vissa uttalanden (s. 20 ff) rörande

betydelsen av ansvarsförsäkring och (s. 23) därom att enligt hittillsvarande

praxis skadestånd regelmässigt ålägges barn i form av viss bråkdel

av skadan. I lagrådsremissen rörande förslaget med allmänna bestämmelser

om skadestånd biträder departementschefen i stort sett dessa uttalanden

(s. 29 f). Jag har utgått från att berörda uttalanden, vilkas godtagande

skulle innebära att gällande rätt ändrades motivledes och ej genom lagstiftning,

icke behöva granskas av lagrådet i nu förevarande sammanhang.

Lagrådet:

Regressregeln synes lämpligen böra erhålla det innehållet att vad någon

utgivit enligt de tidigare bestämmelserna i paragrafen äger han söka åter av

den som genom underlåten vård om hans person vållat skadan.

7 §•

Lagrådet:

Uppräkningen av de paragrafer i 35 kap. brottsbalken, som i huvudsak

motsvara de nuvarande bestämmelserna om åtalspreskription i 5 kap. 14, 15

och 17—19 §§ strafflagen, synes överflödig. Till skillnad från nämnda kapitel

i strafflagen, vilket har rubriken Om särskilda grunder, som utesluta,

minska eller upphäva straffbarhet, behandlar 35 kap. brottsbalken endast

bortfallande av brottspåföljd genom preskription. Paragrafen torde med

hänsyn härtill lämpligen böra redaktionellt omformuleras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b

Lagrådet:

Lagförslaget är föranlett av brottsbalken och avses skola träda i kraft

samtidigt med denna. Förslaget upptar emellertid ändringar i allenast 5, 6

och 7 §§ av 6 kap. strafflagen. Med hänsyn till att det brottsliga området genom

brottsbalken lärer få en annan avgränsning än enligt gällande rätt, i

vilket avseende särskilt ärekränkningskapitlet torde böra beaktas, kan det

finnas anledning att i rättspraxis överväga huru de oförändrade stadgandena

i 6 kap. förhålla sig till balken. Eftersom det här rör sig om en civilrättslig

lagstiftning synas starka skäl tala för att en före den 1 januari 1965

förövad brottslig gärning även efter balkens ikraftträdande bör i skadeståndshänseende

bedömas enligt äldre lag (jfr 22 kap. 7 § rättegångsbalken).

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet å Stockholms slott den 6 november

1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 6 november

1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 oktober 1964 remitterade

förslaget till lag om ändring i 6 kap. strafflagen.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De synpunkter tre av lagrådets ledamöter anfört rörande användningen

i 6 kap. 6 § SL av uttrycket »sinnesart» har beaktats vid utformningen av

bestämmelserna om skadeståndsansvar för barn under 15 år och psykiskt

sjuka i det till lagrådet den 9 september 1964 remitterade förslaget till lag

med allmänna bestämmelser om skadestånd. Av skäl som jag tidigare redovisat

har jag emellertid ansett nämnda förslag icke böra nu framläggas för

riksdagen utan har i stället föreslagit att man för närvarande inskränker

sig till att göra sådana ändringar i 6 kap. SL som omedelbart föranledes av

brottsbalkens ikraftträdande. Vid en sådan begränsad revision av 6 kap. SL

anser jag icke att den av dessa lagrådsledamöter föreslagna omarbetningen

av förevarande stadgande bör vidtagas. Däremot anser jag, att i överensstämmelse

med vad en av lagrådets ledamöter förordat i redaktionellt hänseende

en sådan jämkning av stadgandet bör ske, att närmare anslutning

erhålles till formuleringen i 36 kap. 8 §'' BrB.

Vad lagrådet uttalat beträffande utformningen av 6 kap. 6 § andra stycket

och 7 § SL torde böra beaktas.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte, efter ändring i enlighet

med vad sålunda anförts, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition

föreläggas riksdagen till antagande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196\

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Mats Larsson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640715

Doktrin (1)

  1. Lars Hjerner, Den allmänna rättsläran — ett nytt änågot om dess uppgiftermne och, SvJT 1966 s. 577, på s. 583 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:405 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen. a1 i texten
  2. 1LU 1964:51 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1966 s. 577 Lars Hjerner, Den allmänna rättsläran — ett nytt änågot om dess uppgiftermne och s. 583 i texten