Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m

1964-03-06 · 138 sidor, varav 128 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 128 av 138 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1964:90, Med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

1

Nr 90

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

personundersökning i brottmål, m. m.; given Stockholms

slott den 6 mars 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk

domstols behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular

j urisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december

1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

m. in.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt

kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr

251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ytterligare följ dlagstiftning till brottsbalken.

Den föreslagna lagen om personundersökning i brottmål medför en viss

utvidgning av det område inom vilket personundersökning skall vara obligatorisk.

I lagförslaget upptages vidare bestämmelser som syftar till att sådan

undersökning skall komma till stånd i ett så tidigt skede av förfarandet

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

som möjligt. Som förutsättning för att undersökning skall få företagas

skall dock gälla att den misstänkte erkänt gärningen eller eljest sannolika

skäl iöreligger att han begått den. I förslaget upptages också stadgande om

tystnadsplikt för den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen avser — förutom att begreppsmässigt

och terminologiskt anpassa lagen till den i brottsbalken införda

ordningen — att möjliggöra ett effektivare utnyttjande av resurserna

inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Därför föreslås bl. a.

att häktad som skall undergå sinnesundersökning må förvaras annorstädes

än å sinnessjukavdelning inom fångvården.

Med anledning av åtaganden enligt överenskommelser med främmande

makt föreslås i en särskild lag vissa bestämmelser om inskränkning i svensk

domstols straffrättsliga kompetens.

Övriga i propositionen framlagda lagförslag är av väsentligen lagteknisk

natur.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

3

1) Förslag

till

Lag

om personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personundersökning äga rum

för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden

samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja hans anpassning

i samhället.

2 §•

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig

dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till

särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning

är likväl ej erforderlig, om utredning som avses därmed ändock är tillgänglig

för rätten.

3 §•

Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen

kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte

erkänt gärningen eller eljest sannolika skäl föreligga att han begått

den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat

fängelse i två år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro

däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående

personundersökning.

4 §•

Rätten må uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning.

I annat fall skall rätten utse lämplig person till personundersökare.

5 §•

Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda

skäl äro däremot, vid personundersökning taga del av anteckningar

och andra handlingar från förundersökningen samt närvara vid förhör som

hålles med den misstänkte.

6 §•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent,

skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela

upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga

befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för

att främja hans anpassning i samhället.

7 §■

Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg angående

misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som meddelas

av Konungen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

Om sinnesundersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första

stycket inhämtas från psykiater, innan någon dömes till internering eller

överlämnas till öppen psykiatrisk vård eller någon som ej fyllt aderton år

dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet

lämna handräckning för hans inställande.

8 §.

Den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning må ej

obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är att anse såsom

ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den

han bemyndigar därtill förordna, att personundersökning skall äga rum

eller läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande

må ock meddelas av högsta domstolen.

10 §.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utfört eller

biträtt vid utförande av personundersökning samt åt läkare som avgivit intyg

enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

11 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning

i brottmål.

2) Förslag

till

Lag

om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk

domstols behörighet

Härigenom förordnas som följer.

Har någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol såsom

tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål skola i fråga om svensk lags

tillämplighet och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som

med avseende å honom föreskrivas i följande överenskommelser, nämligen

1) konventionen mellan Sverige och Belgien den 26 april 1870 angående

ömsesidigt utlämnande av förbrytare,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

2) avtalet mellan Sverige och Frankrike den 7 mars 1956 rörande ömsesidig

rättshjälp i brottmål samt

3) europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i

brottmål.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45)

om konsularjurisdiktion

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall upphöra att gälla vid utgången av december 1964, då jämväl lagen

den 10 juli 1947 (nr 636) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken

i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare,

så ock vad i övrigt finnes stadgat angående konsularjurisdiktion upphör att

gälla.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, dels att 6, 18, 33, 41, 41 a, 42, 43, 44, 47, 48, 49, 51,

53, 54 och 59 §§ sinnessjuklagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att 46 och 46 a §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

6

Vidtages icke---------

Bestämmelserna i första stycket

skola icke äga tillämpning i avseende

å sinnessjuk, som är intagen i arbctshem,

som avses i 41 § lagen om

socialhjälp, eller i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

(Föreslagen lydelse)

§•

---föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket

skola icke äga tillämpning i avseende

å sinnessjuk, som är intagen i ungdomsvårdsskola,

allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare, anstalt, som

står under kriminalvårdsstyrelsens

inseende, militärhäkte eller härads
-

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 33 §§ SFS 1956: 226, beträffande 18 §, 47 § 3 mom.

och 48 § SFS 1937: 470, beträffande 41 §, 47 § 1, 4 och 5 mom., 49 § och 51 § SFS 1945:

467 samt beträffande 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ SFS 1954:446.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

tvångsarbetsanstalt, anstalt, som står

under fångvårdsstyrelsens inseende,

militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse.

Beträffande sådan sinnessjuk

åligge skyldighet att föranstalta

om vård allenast den, som enligt de

rörande anstalten meddelade föreskrifterna

har att sörja därför.

Kan sinnessjuk

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

av domstol förklarats icke

kunna fällas till ansvar för begånget

brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som enligt domstols förordnande

intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och

slutligt utskrivits från anstalten, eller
som

intagits å sinnessjukhus i

samband med frigivning från straffarbete

eller fängelse eller utskrivning

från förvaring eller internering i säkerhctsanstalt.

Har sinnessjuk, — —----

(Föreslagen lydelse)

eller stadsfängelse. Beträffande sådan

sinnessjuk åligge skyldighet att

föranstalta om vård allenast den,

som enligt de rörande anstalten meddelade

föreskrifterna har att sörja

därför.

utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken

av domstol överlämnats till vård

enligt sinnessjuklagen, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som för undergående av påföljd

för brott varit intagen i fångvårdsanstalt

och i samband med att anstaltsvården

upphört intagits å sinnessjukhus.

annorledes förordnat.

18 §.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter,

som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande

någon, vilken är intagen i arbetshem,

som avses i bl § lagen om

socialhjälp, eller i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller tvångsarbetsanstalt, må den,

som enligt de rörande anstalten meddelade

föreskrifterna har att sörja

för vård åt honom, föranstalta om

hans intagande för observation å sinnessjukhus,

som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan-----

I fråga —--------—---

Har observationen------

Föreligga sådana omständigheter,

som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande

någon, vilken är intagen i ungdomsvårdsskola

eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare, må

den, som enligt de rörande anstalten

meddelade föreskrifterna har att sörja

för vård åt honom, föranstalta om

hans intagande för observation å sinnessjukhus,

som i 28 § 1 mom. sägs.

---hans sinnestillstånd.

å sökanden.

--vederbörande anstalt.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

41 §.

Föreligger anledning till antagande

att den, som år misstänkt för

brott, begått brottet under inflytande

av sådan själslig abnormitet eller

tillfälligt rubbad själsverksamhet

som avses i 5 kap. 5 § strafflagen,

skall domstolen förordna om sinnesundersökning

enligt vad nedan sägs,

där ej av särskilda skäl sådan undersökning

finnes obehövlig. Sinnesundersökning

skall ock ske, där domstolen

finner särskild utredning om

den misstänktes sinnesbeskaffenhet

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för

målets avgörande.

Finnes brottet-------

I brottmål skall sinnesundersökning

ske, innan domstol förordnar

om någons överlämnande till vård

enligt sinnessjuklagen, om det ej

med hänsyn till tidigare sinnesundersökning

och vad därefter förevarit

är uppenbart, att sådan undersökning

är obehövlig. Sinnesundersökning

skall ock i annat fall ske,

om särskild utredning om den misstänktes

sinnesbeskaffenhet finnes

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för

målets avgörande.

därtill äro.

41

Uppkommer fråga----— —

Beslut om sinnesundersökning må

ej meddelas, med mindre den misstänkte

erkänt gärningen eller övertygande

bevisning förebragts att han

begått densamma.

Har beslut---------

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att målet, såvitt angår

utredning om den misstänktes

sinnesbeskaffenhet, skall handläggas

inom stängda dörrar.

42

1. Sinnesundersökning av den,

som förvaras i häkte, skall verkställas

å sinnessjukavdelning vid fångvården

av där anställd läkare. För

undersökningen skall den häktade

§•

— hans sinnesbeskaffenhet.

Om sinnesundersökning beslutar

domstolen, så snart det finnes lämpligen

kunna ske. Sådant beslut må

dock ej meddelas, med mindre den

misstänkte erkänt gärningen eller

övertygande bevisning förebragts att

han begått den. I beslutet bör angivas

vad undersökningen företrädesvis

bör avse.

---därtill äro.

Sedan beslut om sinnesundersökning

meddelats, skall domstolen

skyndsamt översända samtliga handlingar

i målet till den sinnessjukavdelning

vid fångvården eller det sinnessjukhus,

till vilket undersökningen

hör.

§•

Sinnesundersökning av den, som

förvaras i häkte, skall verkställas av

läkare anställd vid den sinnessjukavdelning

vid fångvården, som enligt

kriminalvårdsstyrelsens bestäm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 90 år 196-i

(Gällande lydelse)

överföras till den sinnessjukavdelning,

som enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skall mottaga för sinnessjukdom

misstänkta från det

häkte, där han förvaras. Domstol,

som förordnat om undersökningen,

skall skyndsamt översända samtliga

handlingar i målet till nämnda avdelning.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse

för undersökningen, så ock hos

domstolen göra framställning om att

förhör i målet hålles med personer,

som kunna antagas äga kännedom

om sådana omständigheter. Därvid

bör angivas vad utredningen eller

förhöret skall avse. Skall förhör äga

rum, ankomme på domstolen att föranstalta

om att förhöret varder hållet

samt att underrätta undersökningsläkaren

om förhöret. Angående

ersättning åt den, som inkallats till

förhöret för att höras, gälle vad angående

ersättning av allmänna medel

till vittnen finnes stadgat; dock

skall ersättningen alltid stanna å

statsverket.

2. Sinnesundersökning skall verkställas

med största möjliga skyndsamhet

och till sin omfattning anpassas

efter undersökningsfallets beskaffenhet.

Utlåtande över undersökningen

skall avgivas sist inom sex veckor

från det handlingarna inkommo till

sinnessjukavdelningen, i den mån ej

medicinalstyrelsen i särskilt fall på

framställning av undersökningsläkaren

medgiver anstånd. Vid utlåtandet

skola fogas de av domstolen till

sinnessj ukavdelningen överlämnade

handlingarna.

3. I utlåtandet skall undersökningsläkaren

angiva den undersöktes

sinnestillstånd vid gärningens begående,

så ock huruvida han är i behov

av vård å sinnessjukhus. Finnes

den undersökte eljest böra på grund

(Föreslagen lydelse)

mande skall mottaga för sinnessjukdom

misstänkta från det häkte, där

den som skall undersökas förvaras.

Sinnesundersökning av den, som befinner

sig på fri fot, skall verkställas

av läkare, som för dylikt ändamål

är anslälld vid det sinnessjukhus,

till vilket undersökningen liör

enligt bestämmelser, som meddelas

av medicinalstyrelsen. Utan hinder

av vad nu sagts må medicinalstyrelsen

för visst fall besluta att sinnesundersökning

skall verkställas enligt

annan fördelning ävensom, när särskilda

skäl äro därtill, förordna

utomstående läkare att verkställa

sinnesundersökning; är den som

skall undersökas häktad, må dock

sådant beslut eller förordnande meddelas

endast efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.

Häktad, som skall undersökas,

skall överföras till sinnessjukavdelning,

som i första stycket sägs. Skall

undersökningen verkställas av läkare,

som icke är anställd vid sådan

avdelning, må dock den häktade under

tid som erfordras för undersökningen

förvaras i viss fångvårdsanstalt

eller i häkte.

Den, som befinner sig på fri fot

och skall undersökas, är pliktig att

för undersökningen inställa sig å tid

och ort, som av undersökningsläkaren

bestämmas. Såvitt möjligt skall

tillses, att för den, som skall undersökas,

ej uppkommer hinder i hans

förvärvsverksamhet eller annan allvarlig

olägenhet. Finnes det erforderligt

för undersökningens verkställande,

äge domstolen på framställning

av undersökningsläkaren

förordna, att den, som skall undersökas,

skall intagas å visst sinnessjukhus.

Ej må domstolen utan medgivande

av den, som skall undersökas,

meddela dylikt förordnande,

med mindre för brottet är stadgat

fängelse, avsättning eller suspension
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål

för särskild åtgärd, bär sådant

anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas

de skäl och omständigheter,

på vilka däri givet omdöme grundas.

Förklaras någon, som ej är sinnessjuk

eller sinnesslö, vid gärningens

begående hava lidit av annan själslig

abnormitet av så djupgående natur,

att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom, skall utlåtandet

tillika innehålla skälen till att sådan

jämställdhet anses föreligga.

4. De närmare anvisningar som

må finnas påkallade beträffande tilllämpningen

av vad i 2 och 3 mom.

är stadgat meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

av medicinalstyrelsen.

43

Sinnesundersökning av den, som

befinner sig på fri fot, skall verkställas

av läkare, som för dylikt ändamål

är anställd vid statligt sinnessjukhus.

Grunder för sådana undersökningars

fördelning mellan vederbörande

sjukhus fastställas av medicinalstyrelsen.

Domstol, som förordnat

om sinnesundersökning varom

nu är fråga, skall skyndsamt

överlämna samtliga handlingar i målet

till det sinnessjukhus, till vilket

undersökningen hör.

Den, som skall undersökas, är

pliktig att för undersökningen inställa

sig å tid och ort, som av undersökningsläkaren

bestämmas. Såvitt

möjligt skall tillses, att för den,

som skall undersökas, ej uppkommer

hinder i hans förvärvsverksamhet

eller annan allvarlig olägenhet.

Finnes det erforderligt för undersökningens

verkställande, äge domstolen

på framställning av undersökningsläkaren

förordna, att den, som

skall undersökas, skall intagas å det

sinnessjukhus, där läkaren är anställd.

Ej må domstolen utan medgivande

av den, som skall undersö
lf

Bihang till riksdagens protokoll 196i.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sinnesundersökning skall verkställas

med största möjliga skyndsamhet

och till sin omfattning anpassas

efter syftet med undersökningen

och undersökningsfältets beskaffenhet.

Skriftligt utlåtande över

undersökningen skall avgivas sist

inom sex veckor från det handlingarna

inkommo till sinnessjukavdelningen

eller sjukhuset, i den mån ej

medicinalstyrelsen i särskilt fall på

framställning av undersökningsläkaren

medgiver anstånd. Vid utlåtandet

skola fogas de av domstolen till

sinnessjukavdelningen eller sjukhuset

överlämnade handlingarna.

Utlåtande över sinnesundersökning

skall, om ej annat följer av

domstolens beslut, innehålla uttalande

om den undersöktes behov av

vård å sinnessjukhus samt om hans

sinnesbeskaffenhet vid gärningens

begående. Finnes den undersökte eljest

böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet

bliva föremål för särskild

åtgärd, skall detta anmärkas. I utlåtandet

skola ock angivas de skäl och

omständigheter, på vilka däri givet

omdöme grundas.

1 samt. Nr 90

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

kas, meddela dylikt förordnande,

med mindre å brottet kan följa

straffarbete, fängelse, avsättning eller

mistning av ämbete på viss tid.

1 fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 42 § 1 mom.

andra stycket och 2—4 mom. i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att den i 2 mom.

andra stycket stadgade tiden för utlåtandes

avgivande skall räknas från

det handlingarna inkommo till sjukhuset.

Prövar domstol

Vad i 42 § 3 mom. stadgas om utlåtande

av undersökningsläkare

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen äge

1) Det åligger

2) Undersökning av

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

om förhör, som i 42 § 1

mom. andra stycket sägs, och för

undersökningen påkalla intagning å

sinnessjukhus av den, som vistas å

fri fot. Varder förhör utsatt, åligge

domstolen att underrätta medicinalstyrelsen

därom.

4) Vederbörande läkare----

(Föreslagen lydelse)

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse för

undersökningen, så ock hos domstolen

göra framställning om att förhör

i målet hålles med personer, som

kunna antagas äga kännedom om sådana

omständigheter. Därvid bör angivas

vad utredningen eller förhöret

skall avse. Skall förhör äga rum, ankomme

på domstolen att föranstalta

om att förhöret varder hållet samt

att underrätta undersökningsläkaren

om förhöret. Angående ersättning åt

den, som inkallats till förhöret för

att höras, gälle vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen

finnes stadgat; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

De närmare anvisningar som må

finnas påkallade beträffande tilllämpningen

av vad ovan i denna

paragraf är stadgat meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av medicinalstyrelsen.

Bestämmelser om ersättning åt den

som verkställer sinnesundersökning

meddelas av Konungen.

i målet.

Vad i 43 § andra stycket stadgas

om utlåtande av undersökningsläkare

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande medicinalstyrelsens

utlåtande.

följande iakttagas:

i målet,

dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

om förhör, som i 43 § tredje

stycket sägs, och för undersökningen

påkalla intagning å sinnessjukhus

av den, som vistas å fri fot.

Varder förhör utsatt, åligge domstolen

att underrätta medicinalstyrelsen

därom.

---med avgivandet.

44 §.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

Ej må någon, där anledning föreligger

till antagande att han är sinnessjuk,

dömas till tvångsarbete

utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet

ägt rum.

Ä sådan undersökning skola bestämmelserna

i 42 och 43 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att vad där

stadgas om domstolen i stället skall

gälla om myndighet, som påkallat

undersökningen; dock att, om läkare

hos myndigheten gjort framställning

om förhör, det skall ankomma

på myndigheten att förordna om

sådant förhör vid lämplig underrätt

och på rätten att lämna myndigheten

meddelande om förhöret och vidtaga

de åtgärder, som i 42 § 1 mom.

andra stycket omförmälas. Prövar

myndigheten erforderligt, att jämväl

medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,

skola stadgandena i 44 §

därvid lända till efterrättelse med

enahanda avvikelser, som nyss angående

läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning

förekomma därtill att någon,

som undergår straff, underkastas

förvaring, skall styrelsen, innan interncringsnämndens

yttrande i frågan

inhämtas, föranstalta om undersökning

av hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan huruvida han

efter frigivningen kan antagas bliva

vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom, där ej av särskilda

skäl sådan undersökning finnes

obehövlig.

Beträffande undersökningen skola

bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med

iakttagande av att vad där stadgas

om domstolen i stället skall gälla om

styrelsen; dock att, om läkare hos

styrelsen gjort framställning om förhör,

det skall ankomma på styrelsen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196k

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

att föranstalta om sådant förhör vid

lämplig underrätt och på rätten att

lämna styrelsen meddelande om förhöret

och vidtaga de åtgärder, som

i 42 § 1 mom. andra stycket omförmälas.

Prövar styrelsen erforderligt,

att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande

inhämtas, skola stadgandena i

44 § i vad de avse häktad äga motsvarande

tillämpning med enahanda

avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen

sagts.

47

1. Misstänkt, som------

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård å

sinnessjukhus, må han ej vidare på

grund av stadgande, som nyss sagts,

ltvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen; är han häktad,

varde till häktet återförd. Samma

lag vare, där förundersökning

nedlägges eller avslutas utan att

åtal mot den intagne väckes eller

domstol angående honom meddelar

slutligt utslag, vari han icke förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri.

Förmenar intagen----- —- -

2. Har domstol meddelat utslag,

vari häktad, som icke jämlikt 1

mom. kvarhålles å sinnessjukhus eller

å sinnessjukavdelning vid fångvården,

förklarats på grund av sin

sinnesbeskaffenhet från ansvar fri,

och är den häktade enligt infordrat

utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus

eller i fall, då utlåtande infordrats,

från såväl läkare som medicinalstyrelsen

och styrelsens utlåtande

lagts till grund för straffriförklarandet,

enligt sistnämnda utlåtande

i behov av sådan vård, skall han

därefter förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården; och vare om

honom lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan

sagts förvaras å sinnessjukhus eller

å sinnessjukavdelning vid fångvår
-

§•

--nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård

å sinnessjukhus, må han ej vidare

på grund av stadgande, som nyss

sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset

eller sinnessjukavdelningen; är han

häktad, varde till häktet återförd.

Samma lag vare, där förundersökning

nedlägges eller avslutas utan att

åtal mot den intagne väckes eller

domstol angående honom meddelar

dom vari icke förordnas att han skall

överlämnas till vård enligt denna lag.

--frågan därom.

2. Har domstol förordnat att häktad,

som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, skall

överlämnas till vård enligt denna lag,

skall han därefter förvaras å sinnessjukavdelning

som nyss sagts; och

vare om honom lag som i 1 mom.

sägs.

3. Har genom jaga kraf tagande

dom förordnats att någon, som förvaras

å sinnessjukhus eller å sinnes
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

den, genom laga kraftägande utslag

förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall

han, om han är intagen å sinnessjukhus,

anses vara för vård där intagen

samt, om han förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, för vård

där förbliva, intill dess plats å något

statens sinnessjukhus kan beredas

honom. I senare fallet ankomme det

på vederbörande fångvårdsinyndighet

att hos medicinalstyrelsen göra

framställning om den straff riförklarades

intagande å sådant sinnessjukhus.

Vid framställningen skola, i huvudskrifter

eller bestyrkta avskrifter,

fogas å fårigvårdsanstalten förvarade

handlingar, som angå den

straffriförklarade och äro av betydelse

för bedömande av hans sinnestillstånd.

Medicinalstyrelsen tillkommer

därefter att meddela erforderliga

föreskrifter om den straffriförklarades

intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder av bestämmelserna i

första stycket gälle om fånge, som

under verkställighet av straff begått

brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklarats från ansvar fri,

vad i 48 § finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som

icke är häktad, sådant fall, som avses

i 2 inom., åligge det vederbörande

länsstyrelse att, om domstolens utslag

vinner laga kraft, genast förordna

om den straffriförklarades intagande

å sinnessjukhus för vård.

När sådant förordnande meddelats,

skall intagning utan dröjsmål ske å

det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen,

efter anmälan av

länsstyrelsen, bestämmer.

b. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående

för brott misstänkt, skall i

tillämpliga delar lända till efterrättelse

beträffande den, rörande vilken

utlåtande infordrats jämlikt 46 §,

med iakttagande av att vad i nämnda

mom. stadgas om domstol i stäl
-

(Föreslagen lydelse)

sjukavdelning vid fångvården eller

i annan fångvårdsanstalt, skall överlämnas

till vård enligt denna lag,

skall han, om han är intagen å sinnessjukhus,

anses vara för vård där

intagen samt i annat fall vårdas å

sinnessjukavdelning vid fångvården,

intill dess plats å sinnessjukhus kan

beredas honom. I senare fallet ankomme

det på vederbörande fångvårdsmyndighet

att skyndsamt till

medicinalstyrelsen, i huvudskrifter

eller bestyrkta avskrifter, översända

å anstalten förvarade handlingar,

som angå honom och äro av betydelse

för bedömande av hans sinnestillstånd.

Medicinalstyrelsen tillkommer

därefter att föranstalta om hans

intagande å visst sinnessjukhus.

Föreligger beträffande någon, som

icke är häktad, sådant fall, som avses

i 2 inom., skall medicinalstyrelsen,

när domen vinner laga kraft,

föranstalta om att han utan dröjsmål

intages å sinnessjukhus för

vård.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

let skall gälla mgndighet, vilken äger

ålägga tvångsarbete, och att vad i

samma mom. sägs om den, som förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse

den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklaras icke kunna dömas

till tvångsarbete. Med avvikelse

från vad i nämnda mom. stadgas

skall dock vård av den, som kvarhålles

å sinnessjukavdelning vid fångvården

eller som icke är häktad men

enligt vederbörligt utlåtande är i behov

av vård å sinnessjukhus, beredas

å det sinnessjukhus, till vars

område han hör, samt ansökan om

hans intagande å sådant sjukhus göras

hos sjukvårdsläkaren vid sjukhuset.

Ej må någon, angående vilken utlåtande

infordrats jämlikt b6 a §,

på grund av nämnda lagrum kvarhållas

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården

längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande

den, som för observation intagits

å sinnessjukhus, skall lända till

efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse i

detta kapitel för undersökning intagits

å sådant sjukhus; dock skall i

fråga om handling, för vars vidarebefordran

sjukvårdsläkarens tillstånd

enligt nämnda paragraf erfordras,

gälla, att den ej må fortskaffas till

eller från den, som är misstänkt för

brott, om den innehåller något, som

kan hindra brottets upptäckt eller

sakens utredning.

(Föreslagen lydelse)

b. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande

den, som för observation intagits

å sinnessjukhus, skall lända till

efterrättelse jämväl i avseende å

den, som på grund av bestämmelse

i detta kapitel för undersökning intagits

å sådant sjukhus; dock skall

i fråga om handling, för vars vidarebefordran

sjukvårdsläkarens tillstånd

enligt nämnda paragraf erfordras,

gälla, att den ej må fortskaffas

till eller från den, som är misstänkt

för brott, om den innehåller

något, som kan hindra brottets upptäckt

eller sakens utredning.

48

i. Fånge, som befinnes lida av sinnessjukdom

eller beträffande vilken

anledning finnes till antagande, att

han lider av sådan sjukdom, skall så

snart ske kan för vård eller observation

intagas å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

§•

Föreligger beträffande någon som

för undergående av påföljd för brott

eller förvandlingsstraff för böter

är intagen i fångvårdsanstalt anledning

till antagande, att han är i behov

av vård å sinnessjukhus, skall

vederbörande fångvårdsmyndighet

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

Föreligger beträffande-----

Befinnes någon som är intagen i

säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,

eller finnes anledning att hos

sådan intagen förmoda dylik sjukdom,

må vederbörande anstaltsmyndighet

draga försorg om hans intagande

för vård eller observation å

sinncssjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas

vara vid strafftidens slut i behov av

vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande

fångvårdsmyndighet att

i god tid förut i den ordning, som i 2

kap. sägs, göra ansökan om att den

sjuke då varder intagen å sinnessjukhus.

I sådant fall må vårdattest

utfärdas av läkare som är anställd

vid fångvården, ändå att han samtidigt

är läkare å det sinnessjukhus,

där intagning begärts; och varde i

stället för levnadsberättelse vid ansökningen,

i huvudskrifter eller bestyrkta

avskrifter, fogade å vederbörande

fångvårdsanstalt förvarade

handlingar, som röra den sjuke och

äro av betydelse för bedömande av

hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga

motsvarande tillämpning å sinnessjuk,

som skall utskrivas från säkerhetsanstalt

och kan antagas efter utskrivningen

vara i behov av vård å

sinnessjukhus.

(Föreslagen lydelse)

draga försorg om hans intagande för

vård eller observation å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

---nyss nämnts.

Kan antagas att den, som för undergående

av påföljd för brott eller

förvandlingsstraff för böter är intagen

i fångvårdsanstalt, når anstaltsvården

upphör kommer att vara

i behov av vård å sinnessjukhus,

åligge det vederbörande fångvårdsmyndighet

att i god tid förut i den

ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan

om att han då varder intagen

å sinnessjukhus. I sådant fall må

vårdattest utfärdas av läkare som är

anställd vid fångvården, ändå att

han samtidigt är läkare å det sinnessjukhus,

där intagning begärts; och

varde i stället för levnadsberättelse

vid ansökningen, i huvudskrifter eller

bestyrkta avskrifter, fogade å vederbörande

fångvårdsanstalt förvarade

handlingar rörande den, som

ansökningen avser, vilka äro av betydelse

för bedömande av hans sinnestillstånd.

49 §.

Ä,. den,_____________sjukvårdslältarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om

för brott misstänkt skall äga motsvarande

tillämpning å den, som är föremål

för förfarande, avseende ådömande

av tvångsarbete.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken

plats beretts å sinnessjukhus, att

låta sig där intaga, är vederbörande

polis- eller militännyndighet pliktig

att på begäran av den, som gjort ansökningen

om intagning, lämna den

handräckning, som finnes vara av

nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott eller föremål för

förfarande, avseende ådömandc av

tvångsarbete, samt vistas å fri fot,

att iakttaga vad enligt 43, 44 eller

46 § åligger honom eller behöver läkare

för verkställande av undersökning,

varom där fönnäles, skydd för

sin personliga säkerhet, skall ock på

begäran av vederbörande läkare erforderlig

handräckning lämnas. Samma

lag vare, där sådant fall prövas

föreligga, att undersökning må äga

rum enligt 16 §, och den, om vilkens

undersökning är fråga, vägrar att

underkasta sig densamma eller läkare

för verkställande av undersökningen

behöver skydd för sin personliga

säkerhet.

53

Den, som utan sjukvårdsläkarens

medgivande till någon, som är intagen

å sinnessjukhus eller å sinnessj

likavdelning vid fångvården, överlämnar

eller försöker överlämna vapen

eller annat föremål, varmed den

intagne lätteligen kan tillfoga sig

själv eller annan skada, straffes, där

ej gärningen enligt allmänna strafflagen

är med högre straff belagd,

med böter frän och med femtio till

och med ettusen kronor eller med

fängelse.

54

Den, som förhjälper eller söker

förhjälpa någon, som är intagen å

sinnessjukhus eller jämlikt 47 g för

vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, att avvika från sin
-

§•

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken

plats beretts å sinnessjukhus, att

låta sig där intaga, är vederbörande

polis- eller militärmyndighet pliktig

att på begäran av medicinalstyrelsen

eller den, som gjort ansökningen om

intagning, lämna den handräckning,

som finnes vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott samt vistas å fri

fot, att iakttaga vad enligt 42 eller

44 § åligger honom eller behöver läkare

för verkställande av undersökning,

varom där förmäles, skydd för

sin personliga säkerhet, skall ock på

begäran av vederbörande läkare erforderlig

handräckning lämnas. Samma

lag vare, där sådant fall prövas

föreligga, att undersökning må äga

ruin enligt 16 §, och den, om vilkens

undersökning är fråga, vägrar att

underkasta sig densamma eller läkare

för verkställande av undersökningen

behöver skydd för sin personliga

säkerhet.

§•

Den, som utan sjukvårdsläkarens

medgivande till någon, som är intagen

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, överlämnar

eller försöker överlämna vapen

eller annat föremål, varmed den

intagne lätteligen kan tillfoga sig

själv eller annan skada, dömes, där

ej enligt brottsbalken för gärningen

är stadgat strängare straff, till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

§•

Den, som förhjälper eller söker

förhjälpa någon, som är intagen å

sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för

vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, att avvika från sin
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

nessjukhuset eller sinnessjukavdelningen,

straffes med böter från och

med femtio till och med ettusen kronor

eller med fängelse. Var den intagne

farlig för annans personliga

säkerhet och hade gärningsmannen

vetskap därom, må till straffarbete

i högst ett år dömas.

59

Så länge särskild sinnessjukavdelning

vid fångvården ej finnes i Gotlands

län, må sådan undersökning

av häktad, varom i 42, 44 eller 46 §

förmäles, inom länet verkställas av

läkare vid statens sinnessjukhus

därstädes och den häktade för sådant

ändamål dit överflyttas.

(Föreslagen lydelse)

nessj ukhuset eller sinnessjukavdelningen,

dömes till dagsböter eller

fängelse i högst två år.

§•

Så länge särskild sinnessjukavdelning

vid fångvården ej finnes i Gotlands

län, må sådan undersökning av

häktad, varom i 42 eller 44 § förmäles,

inom länet verkställas av läkare

vid statens sinnessjukhus därstädes

och den häktade för sådant ändamål

dit överflyttas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i lagen föreskrives om

den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall även

tillämpas beträffande den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri

från ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 om

införande av nya rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

17

Angår fråga om egendoms förverkande

till det allmänna eller annan

sådan påföljd någon, som ej är tilltalad,

skall talan därom föras mot

honom. Om sådan talan gälle i till
1

Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1947: 617.

(Föreslagen lydelse)

§•

Angår fråga om egendoms förverkande

till det allmänna eller annan

särskild rättsverkan av brott någon,

som ej är tilltalad, skall talan därom

föras mot honom. Om sådan talan

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

lämpliga delar vad i nya rättegångsbalken

är föreskrivet angående åtal

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter.

Är i —-----------

Hava i —----------

19

Har någon genom dom, som må

verkställas, ehuru den icke äger laga

kraft, dömts till straff eller annan

påföljd för brott och är han för sådan

verkställighet intagen i fångvårdsanstalt

eller allmän uppfostringsanstalt

eller i avbidan på verkställighet

tagen i förvar, skall han

vid fullföljd av talan i målet anses

som häktad för brottet. Yad nu sagts

gälle ock, om någon, som på grund

av sin sinnesbeskaffenhet förklarats

fri från ansvar, är intagen å sinnessjukhus

eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet

angående brottmål skall,

om ej annat är stadgat, i tillämpliga

delar gälla, då mot någon, som blivit

dömd för brott, vid domstol inledes

förfarande, som avser förening av

straff, ådömande av skyddsåtgärd i

stället för straff eller åtgärd med avseende

å villkorlig dom eller vad eljest

tidigare ådömts honom för brottet;

är han intagen i anstalt, som

sägs i första stycket, eller tagen i

förvar, skall han anses som häktad

för brottet. Har offentlig försvarare

förordnats för den dömde, skall arvode

och ersättning till försvararen

alltid gäldas av statsverket.

(Föreslagen lydelse)

gälle i tillämpliga delar vad i nya

rättegångsbalken är föreskrivet angående

åtal för brott varå icke kan

följa svårare straff än böter.

— är ogrundad,

de gällande.

§•

Har någon genom dom, som må

verkställas, ehuru den icke äger laga

kraft, dömts till straff eller annan

påföljd för brott och är han för sådan

verkställighet intagen i fångvårdsanstalt,

skall han vid fullföljd

av talan i målet anses som häktad

för brottet. Vad nu sagts gälle ock,

om rätten överlämnat någon till vård

enligt sinnessjuklagen och den dömde

på grund av domen är intagen å

sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet

angående brottmål skall,

om ej annat är stadgat, i tillämpliga

delar gälla, då mot någon, som blivit

dömd för brott, vid domstol inledes

förfarande, som avser undanröjande

av påföljd och ådömande av annan

påföljd för brott eller ock annan åtgärd

i fråga om ådömd påföljd; är

han intagen i anstalt som avses i

första stycket, skall han anses som

häktad för brottet. Har offentlig försvarare

förordnats för den dömde,

skall arvode och ersättning till försvararen

alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 19 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats

fri från ansvar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

19

6) Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 61, 77, 78 och 82 §§ sjömanslagen den 30

juni 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i

lagen skall, efter 82 §, införas en ny paragraf, betecknad 82 a §, av nedan

angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

61

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare

straff än fängelse därå kan följa, är

befälhavaren, där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig tillse,

att så snart ske kan med den

brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna

i 64 §.

Befälhavaren skall--—- —--

(Föreslagen lydelse)

§•

Begär någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott för vilket är stadgat

fängelse i ett år eller däröver, är befälhavaren,

där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig tillse,

att så snart ske kan med den brottslige

hålles förhör enligt bestämmelserna

i 64 §.

----nödigt är.

77

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller

den, som i hans ställe förer befälet,

och vägrar honom lydnad, straffes

med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

med fängelse i högst ett år.

Överfaller han med våld eller hot

om våld befälhavaren eller annan

förman i tjänsten eller för att honom

till någon tjänsteåtgärd tvinga eller

därifrån hindra eller för att å honom

för sådan åtgärd hämnas, dömes

till fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till dagsböter dömas.

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller

den, som i hans ställe förer befälet,

och vägrar honom lydnad, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst ett

år.

Förgriper han sig med våld eller

hot om våld å befälhavaren eller annan

förman i dennes tjänsteutövning

eller för att tvinga honom till eller

hindra honom från tjänsteåtgärd eller

hämnas för sådan åtgärd, dömes

till fängelse i högst två år. Är brottet

ringa, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

78 §.

Göra ombord anställda myteri, dö- Göra ombord anställda myteri gemes

anstiftare eller anförare till nom att ådagalägga uppsåt att, med

fängelse eller till straffarbete i högst förenat våld, sätta sig upp mot be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

två år och annan deltagare till fängelse

i högst sex månader eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter, övas vid

myteriet våld å person eller egendom,

må anstiftare eller anförare

dömas till straffarbete i högst sex år

och annan deltagare till straffarbete

i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,

som vid myteri begås, skall ock

gärningsmannen straffas enligt vad

i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

82

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmäles,

för samma handling ålagts disciplinbot

enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skäligt

avseende och må i ty fall, efter

omständigheterna straffet nedsättas

under vad eljest bort följa å gärningen

eller ock alldeles bortfalla.

(Föreslagen lydelse)

fälhavaren eller den som i hans ställe

förer befälet, dömes anstiftare och

anförare till fängelse i högst två år

samt annan deltagare till dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

Övas vid myteriet förenat våld å

person eller egendom, må anstiftare

och anförare dömas till fängelse i

högst sex år och annan deltagare till

fängelse i högst två år.

§•

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmäles,

för samma handling ålagts disciplinbot

enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skäligt

avseende och må efter omständigheterna

ådömas lindrigare straff

än för brottet är stadgat eller ock

påföljd helt eftergivas.

82 a §.

För försök eller förberedelse till

brott som avses i 77 § andra stycket,

så ock för förberedelse eller stämpling

till brott som avses i 78 § eller

underlåtenhet att avslöja sådant

brott dömes till ansvar enligt vad i

23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle

brott varom i 77 § andra stycket

sägs, om det fullbordats, hava varit

att anse som ringa, må dock ej dömas

till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

21

7) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 6—22, 24—27, 29 och 33 §§ ävensom rubriken

före 17 § lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 30 § sagda lag skall upphöra

att gälla.

(Gällande lydelse)

6

Bifalles framställning om verkställighet

här i riket, skall i beslutet

därom det ådömda straffet omvandlas

till straffarbete eller fängelse på

lika lång tid. Därvid skall den danska

straffarten fsengsel, den finska

straffarten tukthus, den isländska

straffarten fangelsi och den norska

straffarten fengsel anses svara mot

straffarbete samt den danska straffarten

hsefte, den finska straffarten

fängelse, den isländska straffarten

varöhald och den norska straffarten

hefte mot fängelse. Det ådömda

straffet skall dock alltid anses svara

mot straffarbete, om den strafftid

som verkställigheten här i riket skall

avse överstiger två år.

(Föreslagen lydelse)

§•

Bifalles framställning om verkställighet

här i riket, skall i beslutet

därom det ådömda straffet omvandlas

till fängelse på lika lång tid.

7

Det till straffarbete eller fängelse

omvandlade straffet är verkställbar

såsom hade straffet ådömts här i riket

genom dom, som vunnit laga

kraft.

Har straffet--—--den sta

Förvandlingsstraff för----

§•

Det till fängelse omvandlade straffet

är verkställbar såsom hade straffet

ådömts här i riket genom dom,

som vunnit laga kraft.

av dag.

8 §•

Här i riket meddelad dom, varige- Här i riket meddelad dom, varigenom

dömts till straffarbete eller nom dömts till fängelse, må verk
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

(Gällande lydelse)

fängelse, må verkställas i Danmark,

Finland, Island eller Norge, om den

dömde när verkställighet skall ske

är medborgare eller har hemvist i

den andra staten. Uppehåller han

sig i någon av nämnda stater, må

även eljest domen verkställas där,

om det med hänsyn till omständigheterna

finnes lämpligast.

Skall den------såsom

(Föreslagen lydelse)

ställas i Danmark, Finland, Island

eller Norge, om den dömde när verkställighet

skall ske är medborgare

eller har hemvist i den andra staten.

Uppehåller han sig i någon av nämnda

stater, må även eljest domen verkställas

där, om det med hänsyn till

omständigheterna finnes lämpligast.

strafftid.

9

Om någon, som här i riket dömts

till straffarbete eller fängelse, skall

för verkställighet av domen överföras

till Danmark, Finland, Island eller

Norge, skola bestämmelserna i 7

och 18 §§ lagen om utlämning för

brott till Danmark, Finland, Island

och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu---------

Om någon, som här i riket dömts

till fängelse, skall för verkställighet

av domen överföras till Danmark,

Finland, Island eller Norge, skola

bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen

om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge äga motsvarande

tillämpning.

andra staten.

10

övervakning av den, som i Danmark,

Finland, Island eller Norge

erhållit villkorlig dom med övervakning,

må på begäran anordnas här i

riket.

11

I beslut om anordnande av övervakning

skall den allmänna underrätten

i den ort, där den dömde uppehåller

sig eller kan antagas komma

att uppehålla sig, utses till övervakningsdomstol.

Det åligger övervakningsdomstolen

att förordna

övervakare för den dömde.

12

Vad för den dömde är bestämt angående

prövotid och övervakningstid

i den stat där domen meddelats skall

gälla såsom om domen givits här i

riket. Föreskrifter angående den

dömdes åligganden, som meddelats

i anslutning till den villkorliga domen,

skola, om ej övervakningsdomstolen

förordnar annat, äga tillämp
-

Övervakning av den, som i Danmark,

Finland, Island eller Norge

blivit villkorligt dömd med föreskrift

om övervakning, må på begäran anordnas

här i riket.

§•

I beslut om anordnande av övervakning

skall övervakningsnämnden

i den ort, där den dömde uppehåller

sig eller kan antagas komma att uppehålla

sig, utses att handhava övervakningen.

Det åligger övervakningsnämnden

att förordna övervakare

för den dömde.

§•

Vad för den dömde är bestämt angående

prövotid och övervakningstid

i den stat där domen meddelats skall

gälla såsom om domen givits här i

riket. Föreskrifter angående den

dömdes åligganden, som meddelats i

anslutning till domen, skola, om ej

övervakningsnämnden förordnar annat,

äga tillämpning. I övrigt skall

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning. I övrigt skall vad i svensk lag

är stadgat om villkorlig dom i tilllämpliga

delar gälla; prövotiden må

dock ej förlängas utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom

den villkorliga domen medgivna anståndet

förverkat, skall straff, som

är utsatt i domen, verkställas här.

I sådant fall skall rätten omvandla

frihetsstraff till svensk sträf fart med

tillämpning av de i 6 § angivna grunderna

och bötesstraff till motsvarande

belopp i svenskt mynt. Är straff

ej utsatt i den villkorliga domen,

skall rätten med tillämpning av

svensk lag bestämma straff eller annan

påföljd för brottet; tillfälle att

utföra talan härom skall beredas allmän

åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island

eller Norge ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga

domen eller förverkande av anståndet,

skall beslutet äga giltighet

här i riket.

13

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig

dom, som meddelats i Danmark,

Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken övervakning anordnats

här, men finnes frågan lämpligen

böra prövas i den stat, där domen

meddelats, må domstol, som

handlägger ärendet, hänskjuta frågan

till behörig myndighet i nämnda

stat.

14

Om någon, som i Danmark, Finland,

Island eller Norge erhållit villkorlig

dom, här i riket övertygas om

annat brott som begåtts under prövotiden

eller före dess början, må

rätten, ändå att övervakning i anledning

av den villkorliga domen ej

anordnats här, med tillämpning av

vad i svensk lag är stadgat om vill
-

vad i svensk lag är stadgat om

skyddstillsyn äga motsvarande tilllämpning;

förordnande om behandling

enligt 28 kap. 3 § brottsbalken

må dock ej meddelas.

Meddelas i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslut om ändrade

bestämmelser med avseende å domen

eller om förverkande av anståndet,

skall beslutet äga giltighet

här i riket.

§•

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å den som villkorligt

dömts i Danmark, Finland,

Island eller Norge och som ställts

under övervakning här, men finnes

frågan lämpligen böra prövas i den

stat, där domen meddelats, må domstol

eller övervakningsnämnd, som

handlägger ärendet, hänskjuta frågan

till behörig myndighet i nämnda

stat.

§•

Om någon, som villkorligt dömts

i Danmark, Finland, Island eller

Norge, här i riket övertygas om annat

brott som begåtts under prövotiden

eller före dess början, må rätten,

ändå att övervakning i anledning

av den tidigare domen ej anordnats

här, undanröja den ådömda påföljden

och för brotten döma till gemen
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196k

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

korlig dom förklara det villkorliga sam påföljd. Därvid skall den tidianståndet

förverkat. Därvid skola gare domen anses som dom å skyddsbestämmelserna

i 12 § andra stycket tillsyn,

äga tillämpning.

15

Övervakning av den, som här i riket

erhållit villkorlig dom med övervakning,

må överflyttas till Danmark,

Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade

bestämmelser med avseende å

den villkorliga domen, skall beslutet

äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,

må åtgärd i fråga om den

villkorliga domen beslutas här i riket,

såframt den dömde här övertygas

om annat brott eller behörig

myndighet i Danmark, Finland, Island

eller Norge till svensk domstol

hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

Sålunda hänskjutet ärende upptages

av den rätt som vid tiden för överflyttningen

var övervakningsdomstol.

16

Har i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslutats förverkande av

anstånd med avseende å villkorlig

dom, som meddelats här i riket, skall

beslutet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven

m. m.

§•

övervakning av den, som här i riket

dömts till skyddstillsyn, må överflyttas

till Danmark, Finland, Island

eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade

bestämmelser med avseende å

skyddstillsynen, skall beslutet äga

giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,

må åtgärd i fråga om skyddstillsynen

beslutas här i riket, såframt

den dömde här övertygas om

annat brott eller behörig myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge till svensk myndighet hänskjuter

ärende om sådan åtgärd. Sålunda

hänskjutet ärende upptages

av den övervakningsnämnd som vid

tiden för överflyttningen handhade

övervakningen.

§•

Har i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslutats undanröjande

av villkorlig dom eller skyddstillsyn,

som ådömts här i riket, skall beslutet

äga giltighet här.

Om övervakning av villkorligt

frigiven m. m.

17

Tillsyn över den, som villkorligt

frigivits efter avtjänande i Danmark

av faengsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller

i Norge av fengsel, må på begäran

anordnas här i riket.

18

I beslut om anordnande av tillsyn

skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman

för den frigivne.

§•

Övervakning av den, som villkorligt

frigivits efter avtjänande i Danmark

av faengsel, i Finland av tukthus

eller fängelse, i Island av fangelsi

eller i Norge av fengsel, må på begäran

anordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av övervakning

skall övervakningsnämnden

i den ort, där den frigivne uppehål
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

25

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ler sig eller kan antagas komma att

uppehålla sig, utses att handhava

övervakningen. Det åligger övervakningsnämnden

att förordna övervakare

för den frigivne.

19

Vad för den frigivne är bestämt

angående prövotid och övervakningstid

i den stat där frigivningen skett

skall gälla såsom om frigivningen

ägt rum här i riket. Föreskrifter angående

den frigivnes åligganden,

som meddelats i anslutning till den

villkorliga frigivningen, skola, om

ej fångvårdsstyrelsen förordnar annat,

äga tillämpning. I övrigt skall

tillämpas vad i svensk lag är stadgat

om villkorlig frigivning; dock

må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt

medgivna friheten förverkad,

skall verkställighet här ske av det

vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till svensk straffart med

tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i— -----------

§•

Vad för den frigivne är bestämt

angående prövotid och övervakningstid

i den stat där frigivningen skett

skall gälla såsom om frigivningen

ägt rum här i riket. Föreskrifter angående

den frigivnes åligganden,

som meddelats i anslutning till den

villkorliga frigivningen, skola, om

ej övervakningsnämnden förordnar

annat, äga tillämpning. I övrigt skall

tillämpas vad i svensk lag är stadgat

om villkorlig frigivning; dock

må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt

medgivna friheten förverkad,

skall verkställighet här ske av det

vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till fängelse på lika lång

tid.

---i riket.

20

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark,

Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken tillsyn anordnats

här, men finnes frågan lämpligen

böra prövas i den stat, där frigivningen

skett, må fångvårdsstyrelsen

eller, när den dömde övertygats om

annat brott, domstolen hänskjuta

frågan till behörig myndighet i

nämnda stat.

21

Om någon, som villkorligt frigigivits

efter avtjänande i Danmark av

faengsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, här i riket övertygas

om annat brott som han be
-

§•

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark,

Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken övervakning anordnats

här, men finnes frågan lämpligen

böra prövas i den stat, där frigivningen

skett, må övervakningsnämnden

eller, när den dömde övertygats

om annat brott, domstolen

hänskjuta frågan till behörig myndighet

i nämnda stat.

§•

Om någon, som villkorligt frigivits

efter avtjänande i Danmark av

faengsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, här i riket övertygas

om annat brott som han begått

opaginerad Kontrollera mot PDF

2G

Kungl. Mai:ts proposition nr 90 år 196 i

(Gällande lydelse)

gått under prövotiden, må rätten,

ändå att tillsyn i anledning av den

villkorliga frigivningen ej anordnats

här, med tillämpning av vad i svensk

lag är stadgat om villkorlig frigivning

förklara den villkorligt medgivna

friheten förverkad. Därvid skola

bestämmelserna i 19 § andra stycket

äga tillämpning.

22

Tillsyn över den, som här i riket

villkorligt frigivits efter avtjänande

av straffarbete eller fängelse, må

överflyttas till Danmark, Finland,

Island eller Norge.

Beslutats i--------

Ändå att tillsynen överflyttats må

åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen

beslutas här i riket, såframt

den frigivne här övertygas om

annat brott eller behörig myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge till fångvårdsstyrelsen hänskjuter

ärende om sådan åtgärd.

(Föreslagen lydelse)

under prövotiden, må rätten, ändå

att övervakning i anledning av den

villkorliga frigivningen ej anordnats

här, med tillämpning av vad i svensk

lag är stadgat om villkorlig frigivning

förklara den villkorligt medgivna

friheten förverkad. Därvid skola

bestämmelserna i 19 § andra stycket

äga tillämpning.

§•

övervakning av den, som här i riket

villkorligt frigivits efter avtjänande

av fängelse, må överflyttas till

Danmark, Finland, Island eller Norge
--i

riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,

må åtgärd i fråga om den villkorliga

frigivningen beslutas här i

riket, såframt den frigivne här övertygas

om annat brott eller behörig

myndighet i Danmark, Finland, Island

eller Norge till svensk myndighet

hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

Sålunda hänsk jutet ärende

upptages av den övervalcningsnämnd

som vid tiden för överflyttningen

handhade övervakningen.

24 §.

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller

tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande

myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge.

Framställningen må —------

Innan framställning —--— —

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 eller 17 §

göres av vederbörande myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge.

— den meddelats.

— i ärendet.

25 §.

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller

tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna

lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning eller tillsyn

i Danmark, Finland, Island eller

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 eller 17 §

prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna

lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning i Danmark,

Finland, Island eller Norge göres av

kriminalvårdsstyrelsen i fall som av
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Norge göres av fångvårdsstyrelsen i

fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt

av övervakningsdomstolen i fall som

avses i 15 §.

26

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut

enligt denna lag föres genom

besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall

fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart

lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen

för verkställighet av dom,

som avses i fångvårdsstyrelsens beslut,

skall i fråga om förberedande

och utförande av hans talan mot beslutet

vad i rättegångsbalken är stadgat

om offentlig försvarare äga motsvarande

tillämpning; arvode och

ersättning till försvararen skola dock

alltid gäldas av statsverket.

27

Talan mot övervakningsdomstols

beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär

hos hovrätt. Över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

29

Har framställning om verkställighet

av straff enligt 1 eller 5 § eller

om anordnande av övervakning enligt

10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits

eller har förverkande beslutats

enligt 11 eller 21 §, må ej här

ses i 3 och 8 §§ samt av övervakningsnämnden

i fall som avses i 15

och 22 §§.

§•

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens

beslut enligt denna lag föres

genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall

kriminalvårdsstyrelsens beslut omedelbart

lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen

för verkställighet av dom,

som avses i kriminalvårdsstyrelsens

beslut, skall i fråga om förberedande

och utförande av hans talan mot

beslutet vad i rättegångsbalken är

stadgat om offentlig försvarare äga

motsvarande tillämpning; arvode

och ersättning till försvararen skola

dock alltid gäldas av statsverket.

§•

Talan mot övervakningsnämnds

beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär

hos hovrätt. Besvärstiden räknas

från den dag den dömde erhöll del

av beslutet, över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke

med övervakningsnämnds beslut om

framställning enligt 22 §, äger han

hos kriminalvårdsnämnden påkalla

prövning av beslutet. Talan må ej

föras mot kriminalvårdsnämndens

beslut.

övervakningsnämnds beslut som

avses i denna paragraf länder omedelbart

till efterrättelse, såvida ej

annorlunda förordnas.

§•

Har framställning om verkställighet

av straff enligt 1 eller 5 § eller

om anordnande av övervakning enligt

10 eller 17 § bifallits eller har

undanröjande beslutats enligt It §

eller förverkande enligt 21 §, må ej

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

i riket väckas åtal för gärning som

avses i den i den andra staten meddelade

domen. Med avseende å bestämmelser

i svensk lag om sammanträffande

av brott och om förändring

av straff skall så anses som

hade domen meddelats här i riket;

vad i 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen

stadgas skall dock ej äga tillämpning

i fråga om brott, för vilket straff bestämts

i annan stat, ej heller skall

tillämpas vad i 18 § lagen om verkställighet

av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må väckas talan, som avses

i 25 kap. 13 § strafflagen.

30

Har framställning om verkställighet

enligt 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller tillsyn

enligt 17 § bifallits eller har förverkande

beslutats enligt 14 eller

21 §, och övertygas den dömde sedermera

här i riket om brott, begånget

innan frihetsstraff som

ådömts genom den tidigare domen

börjat verkställas, må, såframt omständigheterna

föranleda därtill, dömas

till lägre straff än för brottet

är stadgat.

33

Konungen äger förordna att befogenhet

som enligt denna lag tillkommer

fångvårdsstyrelsen må utövas

av annan myndighet.

Föranleder verkställighet----

(Föreslagen lydelse)

här i riket väckas åtal för gärning

som avses i den i den andra staten

meddelade domen. Med avseende å

bestämmelser i svensk lag om sammanträffande

av brott och om förändring

av påföljd skall så anses

som hade domen meddelats här i riket.

Vad i 23 § lagen om verkställighet

av bötesstraff är föreskrivet skall

dock ej äga tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må väckas talan, som avses

i 20 kap. 15 § brottsbalken.

§•

§■

Konungen äger förordna att befogenhet

som enligt denna lag tillkommer

kriminalvårdsstyrelsen må utövas

av annan myndighet.

— kronans fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Vad i denna lag sägs om dom å fängelse skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om dom å straffarbete.

Har villkorlig dom meddelats enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig

dom, skall vid tillämpningen av förevarande lag vad i lagen sägs om

skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

29

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om

allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 1—4, 6—8, 10, 11 och 13 §§ lagen den 22 maj

1963 om allmänt kriminalregister skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

1

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas

ett allmänt kriminalregister, innehållande

uppgifter som sägs i denna

lag.

(Föreslagen lydelse)

§•

Hos kriminalvårdsstyrelsen skall

finnas ett allmänt kriminalregister,

innehållande uppgifter som sägs i

denna lag.

2 §•

Registret skall innehålla uppgifter

angående dem som av domstol

eller annan myndighet i riket

1. blivit dömda till fängelse,

straffarbete, ungdomsfängelse eller

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
2.

erhållit villkorlig dom;

3. blivit dömda med tillämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

till dagsböter ej under sextio

eller med tillämpning av 5 kap. 2 §

strafflagen till böter för brott, varå

enligt lag kan följa straffarbete, eller

med tillämpning av 6 § sistnämnda

kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 §

strafflagen förklarats ej kunna fällas

till ansvar för gärning, om vilken

de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

Registret skall innehålla uppgifter

angående dem som av domstol i

riket

1. dömts till fängelse, villkorlig

dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse

eller internering;

2. överlämnats till vård enligt

sinnessjuklagen eller till öppen psykiatrisk

vård eller, om för brottet är

stadgat fängelse, till vård enligt lagen

om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till

skyddstillsyn, enligt domen begåtts

under inflytande av sådan själslig

abnormitet som avses i 33 kap. 2 §

brottsbalken, eller har i dom å

skyddstillsyn meddelats förordnande

om behandling enligt 28 kap. 3 §

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

I registret skall antecknas den

registrerades namn och vad i övrigt

må erfordras till hans betecknande,

brottet eller, då tvångsarbete

ådömts, anledningen därtill samt

uppgift om verkställd personutredning

och om domen eller beslutet.

Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff

för böter, skall jämväl

upplysning om bötesbeslutet antecknas.

3

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig

dom prövotiden förlånges

eller ock anståndet förklaras förverkat

eller förklaras skola avse

jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits

prövotiden förlänges, den villkorligt

medgivna friheten förklaras

förverkad eller det förut ådömda

straffet förklaras avse jämväl annat

brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt

förklaras skola avse jämväl

annat brott eller träda i stället för

annan påföljd.

(Föreslagen lydelse)

samma balk, skall detta särskilt anmärkas

i registret.

I registret skall antecknas brottet

samt uppgift om verkställd personutredning

och om domen eller beslutet.

§•

I registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts till påföljd

av beskaffenhet att skola antecknas

i registret prövotid förlänges

eller påföljden förklaras skola avse

jämväl annat brott eller undanröjes

eller ock påföljd förklaras skola

tråda i stället för annan påföljd;

2. om villkorligt medgiven frihet

förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till

skyddstillsyn förordnande meddelas

om behandling enligt 28 kap. 3 §

brottsbalken;

4. om för den som dömts till ungdomsfängelse

domstol förlänger den

längsta tid som ungdomsfängelse må

pågå eller föreskriver, att överförande

till vård utom anstalt ej må ske

före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till internering

domstol medgiver förlängning

av tiden för vård i anstalt eller bestämmer

ny minsta tid för anstaltsvården;
6.

om beslut meddelas jämlikt 34

kap. 10 § brottsbalken; samt

7. om för den som erhållit anstånd

med verkställigheten av förvandlingsstraff

prövotiden förlänges eller

anståndet förklaras förverkat.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Registret skall innehålla anteckning

om

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fängelse

eller straffarbete, med angivande

vid villkorlig frigivning av den

återstående strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning från

anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse

eller förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över

den som på prov utskrivits från förvaring

eller internering i säkerhetsanstalt;

samt

4. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning eller

utskrivning från annan anstalt

än säkerhetsanstalt anteckning skall

ske i registret, under vistelsen å anstalten

av dess läkare befunnits lida

av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

annan rubbning av själsverksamheten,

skall anteckning därom ske i registret.

6

I registret skall anteckning göras

om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen

inkommet meddelande

intagits i allmänt danskt, finskt,

isländskt eller norskt kriminalregister

beträffande svensk medborgare

eller den som har hemvist här i riket

eller beträffande svensk dom

eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens

innehåll motsvarar vad i 2—5 §§

här ovan avses. Detsamma skall gälla

om uppgift, som enligt överenskommelse

mellan Sverige och annan

stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut

av myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge om överflyttning

från Sverige till den staten

av verkställighet av straffarbete

§•

Registret skall innehålla anteckning

om

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fängelse,

med angivande vid villkorlig

frigivning av den återstående strafftidens

längd; samt

2. anstaltsvårdens början, övergång

till vård utom anstalt samt återintagning

i anstalt beträffande den

som dömts till ungdomsfängelse eller

internering ävensom upphörande av

sådan påföljd.

§•

I registret skall anteckning göras

om uppgift, som enligt till kriminalvårdsstyrelsen

inkommet meddelande

intagits i allmänt danskt,

finskt, isländskt eller norskt kriminalregister

beträffande svensk medborgare

eller den som har hemvist

här i riket eller beträffande svensk

dom eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens

innehåll motsvarar vad i 2—

5 §§ här ovan avses. Detsamma skall

gälla om uppgift, som enligt överenskommelse

mellan Sverige och annan

stat lämnas från den staten.

I registret skall ock antecknas beslut

av myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge om överflyttning

från Sverige till den staten

av verkställighet av fängelse eller

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

(Gällande lydelse)

eller fängelse, övervakning av villkorligt

dömd eller tillsyn över villkorligt

frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet

jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §

lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m.

fattat beslut om verkställighet, övervakning,

tillsyn eller förverkande,

skall beslutet antecknas i registret.

I fråga om den dom eller det beslut

som meddelats i den andra staten

skola bestämmelserna i 2—5 §§ här

ovan äga motsvarande tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

övervakning av den som villkorligt

frigivits eller dömts till skyddstillsyn.

Har svensk domstol eller myndighet

jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §

lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m. fattat

beslut om verkställighet, övervakning,

undanröjande eller förverkande,

skall beslutet antecknas i registret.

I fråga om den dom eller det beslut

som meddelats i den andra staten

skola bestämmelserna i 2— 5 §§

här ovan äga motsvarande tillämpning.

7

Uppgift, som beträffande någon

intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller

beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

honom för den åtalade gärningen

eller ock dömt honom allenast

till påföljd, som icke skall antecknas

i registret;

2. om överrätt genom beslut, som

vunnit laga kraft, befriat honom

från tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts

eller dömts till annan påföljd än

som avses i 2 §;

4. när han avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans

födelseår.

8

Utdrag av registret skall meddelas,

när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;
2.

av justitiekanslern, riksdagens

justitieombudsman eller militieombudsman,

interneringsnämnden eller

statens kriminaltekniska anstalt;

eller

3. av myndighet, som äger besluta

om frihetsberövande åtgärd en
-

§•

Uppgift, som beträffande någon intagits

i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller beslut,

som vunnit laga kraft, frikänt

honom för den åtalade gärningen eller

ock funnit honom skyldig till

denna men icke dömt honom till påföljd,

som skall antecknas i registret;
-

2. om domstol efter resning meddelat

dom eller beslut som avses i 1;

3. när han avlidit; eller

4. när åttio år förflutit från hans

födelseår.

Utdrag av registret skall meddelas,

när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;
2.

av justitiekanslern, riksdagens

justitieombudsman eller militieombudsman

eller rikspolisstyrelsen;

eller

3. av myndighet, som äger besluta

om frihetsberövande åtgärd en
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A

(Gällande lydelse)

ligt lagarna om utlämning för brott,

utlänningslagen eller lagen angående

lösdrivares behandling, med anledning

av ärende vari fråga uppkommit

om sådan åtgärd.

Till annan-------— — —

(Föreslagen lydelse)

ligt lagarna om utlämning för brott

eller utlänningslagen, med anledning

av ärende vari fråga uppkommit

om sådan åtgärd.

--tillstånd därtill.

10

I registerutdrag enligt 8 § skall,

om ej annat följer av vad nedan

stadgas, icke medtagas anteckning

om

1. böter, villkorlig dom eller

straffriförklaring enligt 2 § A, sedan

tio år förflutit från domen eller beslutet;

samt

2. fängelse eller straffarbete, i

annat fall än som avses under 1,

ungdomsfängelse, förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt eller

tvångsarbete, sedan tio år förflutit

från frigivningen eller utskrivningen

från anstalt.

Har före — ---- — -—•----

Skall med — --- -— -—- — — ver

Bestämmelserna--— —---

§•

I registerutdrag enligt 8 § skall,

om ej annat följer av vad nedan

stadgas, icke medtagas anteckning

om

1. villkorlig dom, skyddstillsyn,

överlämnande till särskild vård eller

anstånd med verkställighet av

förvandlingsstraff, sedan tio år förflutit

från domen eller beslutet;

samt

2. fängelse, ungdomsfängelse eller

internering, sedan tio år förflutit

från frigivningen eller övergången

till vård utom anstalt.

motsvarande tillämpning,

tställd sinnesundersökning.

---av 6 §.

11

I fråga om utdrag jämlikt 9 §

skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med följande

avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om böter,

villkorlig dom, fängelse eller

straffarbete i högst ett år eller ungdomsfängelse

skall i stället för den

i 10 § första stycket angivna tiden

gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken

ådömts endast för gärning som någon

begått innan han fyllt aderton

år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket

andra punkten skall ej gälla.

§•

I fråga om utdrag jämlikt 9 §

skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med följande avvikelser:
1.

Såvitt avser anteckning om

fängelse i högst ett år, villkorlig

dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse

eller anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff skall i stället

för den i 10 § första stycket angivna

tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken

ådömts endast för gärning som någon

begått innan han fyllt aderton

år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket

andra punkten skall ej gälla.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Till utländsk

Har verkställighet av frihetsstraff,

övervakning av villkorligt dömd eller

tillsyn över villkorligt frigiven

överflyttats hit från Danmark, Finland,

Island eller Norge eller härifrån

till någon av nämnda stater,

må, även i annat fall än i första

stycket sägs, i den ordning Konungen

bestämmer till myndighet i den

stat från eller till vilken överflyttning

skett redovisas anteckningar rörande

den som avses med beslutet

om överflyttning. Detsamma skall

gälla i fråga om anteckning, som

gjorts rörande tillämpningen av 14

eller 21 § lagen om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen

att, då det för utredning

i brottmål begäres av utländsk

domstol eller åklagarmyndighet,

meddela utdrag av registret.

På framställning------

(Föreslagen lydelse)

hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff

eller övervakning av den som villkorligt

dömts eller villkorligt frigivits

eller dömts till skyddstillsyn

överflyttats hit från Danmark, Finland,

Island eller Norge eller härifrån

till någon av nämnda stater,

må, även i annat fall än i första

stycket sägs, i den ordning Konungen

bestämmer till myndighet i den

stat från eller till vilken överflyttning

skett redovisas anteckningar

rörande den som avses med beslutet

om överflyttning. Detsamma skall

gälla i fråga om anteckning, som

gjorts rörande tillämpningen av 14

eller 21 § lagen om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga kriminalvårdsstyrelsen

att, då det för utredning

i brottmål begäres av utländsk

domstol eller åklagarmyndighet,

meddela utdrag av registret.

- tillstånd därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse)

13 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande anteckning angående

straffarbete, villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965,

förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tillämpning av 5 kap.

5 § strafflagen skola 2, 3, 4, 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse alltjämt

äga tillämpning. Efter lagens ikraftträdande skall hänsyn ej tagas till anteckning

om böter eller tvångsarbete.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196A

35

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963

(nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 om behörighet

att utöva tandläkaryrket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Har legitimerad tandläkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst

som tandläkare för brott, som han

förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott,

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

fällts till ansvar för obehörig utövning

av läkaryrket, för hälsofarligt

kvacksalveri eller för brott, som avses

i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område, eller för medverkan

till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva tandläkaryrket.

12

Utövar någon, som ej är behörig

att utöva tandläkaryrket, detta yrke

mot ersättning, dömes för obehörig

utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse.

Detsamma skall-------

Tandläkare, som---------

(Föreslagen lydelse)

§•

Har legitimerad tandläkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller

suspenderats från tjänst som

tandläkare för brott, som han förövat

under utövning av tandläkaryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader

för annat brott,

funnits skyldig till medverkan till

obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

funnits skyldig till obehörig utövning

av läkaryrket, till hälsofarligt

kvacksalveri eller till brott, som avses

i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område, eller till medverkan

till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva tandläkaryrket.

§•

Utövar någon, som ej är behörig

att utöva tandläkaryrket, detta yrke

mot ersättning, dömes för obehörig

utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

---behörigheten gäller.

-----till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 4 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 17 januari 1964.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning i

anledning av brottsbalkens införande och anför därvid följande.

I proposition nr 10 till 1964 års riksdag har framlagts förslag till lag om

införande av brottsbalken, vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700),

ävensom förslag till åtskilliga andra lagar innefattande följdändringar i anledning

av brottsbalkens ikraftträdande. Då dessa förslag framlades, anförde

jag, att ytterligare följ dlagstiftning krävdes, innan balken trädde i

kraft. Den 3 januari 1964 har Kungl. Maj :t beslutat inhämta lagrådets

yttrande över förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt. Jag anhåller

nu att få upptaga frågan om andra lagförslag till behandling.

När förslaget till lag om införande av brottsbalken m. m. remitterades till

lagrådet, nämnde jag att viss lagstiftning, bland annat rörande personundersökning

och sinnesundersökning, borde samordnas med den förestående

reformeringen av sinnessjuklagstiftningen. Vid den tidpunkt, den 1 januari

1965, då brottsbalken avses träda i kraft, kommer dock arbetet

med den nya sinnessjuklagstiftningen — såvitt nu kan bedömas —- icke

att ha fortskridit så långt, att en samordning av detta slag kan ske. Det

blir därför nödvändigt att nu bygga på sinnessjuklagstiftningen i dess nuvarande

utformning.

Utöver den i prop. 1964: 10 föreslagna lagstiftningen och de lagförslag jag

nu kommer att framlägga, erfordras ytterligare vissa lagar med följdändringar

till brottsbalken. Sålunda torde ändringar böra göras i tryckfrihetsförordningen

och lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Dessa ändringar finner jag lämpligen böra behandlas i särskild proposition

till 1964 års riksdag. Till separat behandling bör också utbrytas förslag

till den lag med vissa allmänna bestämmelser om skadestånd, som

avses motsvara flertalet regler i strafflagens 6 kapitel.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

37

1) Förslag till lag om personundersökning i brottmål

De första bestämmelserna om sådan utredning i brottmål om den misstänktes

personliga förhållanden, som numera benämnes personundersökning,

gavs i lagen den 28 juni 1918 om villkorlig straffdom. Bestämmelserna

innebar att, innan villkorlig dom meddelades, särskild förundersökning

som regel skulle verkställas för att utröna, huruvida erforderliga förutsättningar

för en dylik dom kunde anses föreligga. Enligt uttalanden under förarbetena

till lagen var ändamålet med undersökningen att förebygga, att

domstolen utan att djupare intränga i det särskilda fallet skulle låta sig ledas

av enstaka på ytan varande omständigheter av ömmande art och på

grund av dem oriktigt antaga, att ett sådant undantagsfall förelåg, att villkorlig

dom borde meddelas.

Uppfattningen om vilket ändamål personundersökningarna borde tjäna

har sedermera förändrats. Undersökningarna har vidare i samband med en

fortgående utbyggnad av det kriminalrättsliga påföljdssystemet fått betydelse

i flera nya hänseenden. I lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser

om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, vilken lag avsåg

tilltalade under aderton år, meddelades bestämmelser om personundersökning

även i andra fall än sådana i vilka villkorlig dom kunde ifrågakomma.

Syftet med undersökningen angavs vara att vinna utredning rörande

den tilltalades personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med

hänsyn därtill kunde anses bäst lämpade för hans rättande. Liknande bestämmelser

om personundersökning upptogs i lagen den 15 juni 1935 om

ungdomsfängelse. Genom 1939 års lagstiftning om villkorlig dom skedde ytterligare

en utvidgning av bestämmelsernas användningsområde. Bestämmelserna

sammanfördes i samband därmed till en särskild lag av den 22

juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Denna lag ersattes av

1954 års lag om personundersökning i brottmål, vilken nu gäller och vilken

till sitt sakliga innehåll nästan helt överensstämmer med 1939 års lag.

Den utvidgning av personundersökningarnas användningsområde och den

ökade betydelsen i övrigt av undersökningarna, som den hittillsvarande utvecklingen

fört med sig, har gjort att behov av en översyn av lagstiftningen

om personundersökning och därmed sammanhängande spörsmål ånyo

gjort sig gällande. Slutsteget i denna utveckling utgöres i dagens läge av det

påföljdssystern, som efter brottsbalkens ikraftträdande kommer att sta domstolarna

till buds och som kännetecknas av att de kriminalpolitiska behandlingsformerna

utökas och av att domstolarna lämnas större frihet än för

närvarande vid valet mellan olika åtgärder. Behovet av noggrant och sakkunnigt

utförda personundersökningar, som ej endast ger en bakgrund till

brottet utan även lämnar fylligaste möjliga material till bedömande av de

ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste åtgärderna mot den tilltalade,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr VO år 1964

gör sig vid nämnda system med styrka gällande. Härtill kommer att personundersökningen

tjänar till ledning vid den vård eller behandling, som den

undersökte kan komma att underkastas.

Personundersökningsverksamheten och därmed sammanhängande frågor

behandlades mot bakgrunden av nu nämnda förhållanden ingående av

strafflagberedningen i betänkande med förslag till skyddslag (SOU 1956:

55). I anslutning därtill framlades som ett särskilt kapitel i lagen (13 kap.)

förslag till nya bestämmelser i ämnet. Något motsvarande kapitel medtogs

icke i brottsbalken. I betänkande angående det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation (SOU 1959:20) hade föreslagits att bestämmelserna

om sinnesundersökning i brottmål skulle utbrytas ur sinnessjuklagstiftningen

och tillsammans med reglerna om den förordade undersökningsorganisationen

upptagas i en särskild lag. När förslaget till

brottsbalk remitterades till lagrådet den 26 augusti 1960, uttalade jag att

det borde övervägas att sammanföra bestämmelserna om sinnesundersökning

och personundersökning i samma lag.

Då såsom redan nämnts möjligheten att ny mentalsjukvårdslagstiftning

skall kunna tråda i kraft samtidigt med brottsbalken måste anses utesluten,

har genomförandet av den nämnda nya lagstiftningen om sinnesundersökning

i brottmål ansetts böra tills vidare anstå. Som en följd härav torde

i nuvarande läge icke heller planen att sammanföra bestämmelserna om

sådan undersökning och bestämmelserna om personundersökning i en

gemensam lag böra förverkligas. De nya bestämmelserna om personundersökning

i brottmål torde i stället få upptagas i en särskild lag därom.

Förslag till sådan lag har utarbetats inom justitiedepartementet liksom

förslag till lag om ändring i sinnessjuklagen i anledning av brottsbalken,

till vilket jag återkommer i det följande.

Nuvarande ordning. Enligt 1954 års lag må, där det prövas erforderligt,

personundersökning äga rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes

personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses

lämpligast för hans rättande (1 §). I vissa fall skall, om ej erforderlig utredning

ändock kommer att vara tillgänglig, personundersökning obligatoriskt

företagas. Har någon häktats, skall personundersökning ske dels om

den häktade ej fyllt tjugoett år och dels, oaktat han uppnått nämnda ålder,

såframt ej laga hinder föreligger mot villkorlig dom eller fråga är om en sådan

återfallssituation, i vilken enligt 3 § lagen om villkorlig dom dylik dom

som regel är utesluten, eller om brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen.

Utan att personundersökning skett eller motsvarande utredning ändock

varit tillgänglig må vidare ej heller meddelas dom å straffarbete i sex

månader eller däröver, fängelse å samma tid eller ungdomsfängelse eller

villkorlig dom, som ej avser endast förvandlingsstraff för böter (2 §). Förordnande

om personundersökning skall meddelas, så snart det finnes läxnp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år i 96 i

ligen kunna ske. Åklagaren, den misstänkte eller hans försvarare må hos

domstolen göra framställning om att beslut om personundersökning skall

meddelas redan före åtalet. Häktas den misstänkte bör, om personundersökning

skall äga rum, beslut därom meddelas senast i samband med häktningen

(3 § första stycket). Till personundersökare skall domstolen förordna

lämplig och villig person (3 § andra stycket). Skyddskonsulent skall enligt

sin instruktion på begäran lämna uppgift till domstol om personer

lämpliga såsom personundersökare. Skyddskonsulent och skyddsassistent

är även pliktiga att, i den mån det kan ske utan att övriga tjänsteåligganden

eftersättes, mottaga uppdrag såsom personundersökare. Personundersökaren

äger taga del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen

samt närvara vid förhör, som hålles med den misstänkte.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd är vidare skyldiga att på begäran

lämna personundersökaren upplysningar beträffande misstänkt, med vilken

nämnderna har alt taga befattning, och alt föreslå de åtgärder, som

kan finnas erforderliga för hans rättande (5 §). Enligt tillämpningskungörelsen

till 1954 års lag förutsättes att personundersökaren skall samråda

med vederbörande skyddskonsulent.

I samband med förordnande om personundersökning eller senare må

domstolen, om skäl är därtill, besluta att läkarintyg skall införskaffas beträffande

den misstänkte. Sådant intyg skall alltid föreligga, innan någon

döines till ungdomsfängelse, därest icke utlåtande enligt sinnessjuklagen

inhämtats. För avgivande av läkarintyg bör om möjligt anlitas psykiater.

Intyget skall vara avfattat enligt av Kungl. Maj :t meddelade anvisningar

(4 §)•

1954 års lag innehåller slutligen bestämmelser om personutredningens förebringande

i rättegången (6 §), om ersättning till personundersökaren (7 §)

samt om förordnande om personundersökning i nådeärcnden (8 §). Enligt

de förstnämnda bestämmelserna må, om det finnes vara till avsevärt men

för den tilltalade eller annan alt kännedom om personliga förhållanden, som

beröres av personundersökningen, vinner spridning genom rättegångens offentlighet,

domstolen förordna, att målet i vad angår dylik utredning skall

handläggas inom stängda dörrar. Ersättning till personundersökare och till

läkare som avgivit sådant läkarintyg, som avses i lagen, skall bestämmas av

domstolen. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

Strafflagberedningen. I den allmänna motiveringen till de av beredningen

föreslagna bestämmelserna om personundersökning framhålles personundersökningarnas

ökade betydelse såväl för valet av påföljd som föi den efterföljande

behandlingen av den dömde. Beredningen anför vidare bl. a.:

Det är önskvärt, att personundersökning sker så snart som möjligt under

brottsutredningen. Om den misstänkte ej är häktad, dröjer det ofta, innan

domen meddelas, en avsevärd tid under vilken han icke blir föremål för annat

ingripande än det som föranledes av utredningen om brottet och for
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

handlingen inför domstolen. Denna tid innebär i allmänhet stora påfrestningar

lör den misstänkte och han föranledes ej sällan därunder att begå

nya brott. Till förhindrande härav är det angeläget, att skyddskonsulenterna

och deras assistenter eller i förekommande fall tjänstemännen vid

skyddsföreningarna bringas i kontakt med brottslingarna snarast möjligt

efter upptäckten av deras brott för att lämna dem stöd och hjälp, ägnad att

främja deras anpassning i samhället. Ett tillfälle härtill erbjuder sig i samband

med personundersökningen, och möjligheterna alt påverka brottslingen

och förmå honom att ändra sin livsföring torde då, innan domen

liar fallit, vara särskilt gynnsamma. 1 3 § föreslår beredningen en bestämmelse

som syftar till att, om den som misstänkes för brott, varå kan följa

fängelse i två år eller däröver, vid den av åklagaren ledda förundersökningen

erkänner brottet, personundersökning i regel skall företagas utan

dröjsmål och utan avbidan på att åtal väckcs. Utmynnar personundersökningen

i förslag om skyddstillsyn, bör i samband med undersökningen

vården i frihet på lämpligt sätt förberedas.

Då personundersökningen skall tjäna till ledning ej blott vid valet av påföljd

utan även vid utformandet av den dömdes behandling och då dessutom

lämpliga åtgärder till den misstänktes stöd och hjälp skall, när det

erfordras, vidtagas i samband med undersökningen, ställes uppenbarligen

slöra krav på personundersökarens insikter och omdöme. Såsom ett slutmål

torde böra eftersträvas, att personundersökningarna — såsom sker på

vissa håll utomlands — ombesörjes av heltidsanställda befattningshavare

med särskild utbildning för denna uppgift. Beredningens förslag, vilket förutsätter

en väsentlig utökning av skyddskonsulentorganisationen, innebär

att skyddskonsulenterna och deras assistenter skall i långt större utsträckning

än nu ägna sig åt personundersökningar. Beredningen föreslår emellertid

att tills vidare liksom nu frivilliga arbetskrafter skall kunna anlitas

som personundersökare.

I likhet med vad nu är fallet bör närmare bestämmelser om personundersökning

utfärdas i administrativ ordning. Det är visserligen angeläget, att

undersökningarna därvid icke bindes vid någon gemensam mall utan i stället

största möjliga frihet lämnas personundersökaren att anpassa undersökningens

omfattning efter behovet i det särskilda fallet. Liksom nu bör

emellertid vissa data rörande den undersökte införskaffas i enlighet med

ett till grund för utredningen liggande formulär.

Strafflagberedningens förslag till bestämmelser om personundersökning

tillstyrkes eller lämnas utan erinran i det övervägande antalet yttranden,

som avgivits över förslaget. Justitiekanslersämbetct finner de föreslagna

nyheterna ändamålsenliga och ägnade alt främja de tilltalades återanpassning

i samhället. Tillstyrkande uttalar sig också bl. a. Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter

och skgddsassistenter. Den sistnämnda föreningen uttalar hl. a.,

att skyddslagsbctänkandet på personundersökningens område innehåller

förslag, som vid närmare betraktande torde höra till de mest väsentliga i

hela betänkandet. Till personundersökningen knyts nämligen en del av det

inledande skyddsarbetet, som är av särskilt stor vikt, emedan det i tiden

ligger nära brottets uppdagande och kommer att bilda upptakten till den

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

senare vidtagna kriminalvården i frihet. I ett icke ringa antal fall torde de

största svårigheterna i ett ärende redan vid denna tidpunkt gå att lösa. Inom

föreningen har beredningens reformförslag på denna punkt funnits vara

särskilt välkommet. Det synes föreningen mest följdriktigt att såvitt möjligt

samordna personundersökning såväl som val av övervakare med behandlingsplaneringen.

Sveriges advokatsamfund har intet att erinra mot att närmare

bestämmelser om personundersökning skall utfärdas i administrativ

ordning. Advokatsamfundet finner emellertid med hänsyn till avfattningen

av stadgandet i 7 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen önskvärt, att spörsmålet

om personundersökares tystnadsplikt regleras i lag.

Personundersökningsverksamheten har behandlats även av 1956 års

eftervårdsutredning i dess år 1961 avgivna betänkande, »Kriminalvård i

frihet», (SOU 1961:16). Utredningen ansluter sig däri i väsentliga delar

till vad strafflagberedningen förordat.

Departementschefen. Behovet av nya bestämmelser om personundersökning

har redan inledningsvis behandlats. I fråga om utformningen av dessa

bestämmelser kan jag i allt väsentligt ansluta mig till de allmänna synpunkter,

som strafflagberedningen anfört. Det föreliggande förslaget överensstämmer

också i stort sett med vad beredningen föreslagit.

Flertalet stadganden i 1954 års lag har motsvarigheter i den föreslagna lagen.

Stadgandet i 6 § i förstnämnda lag enligt vilket domstol under vissa förutsättningar

kan förordna, att brottmål i vad angår utredning som avses i lagen

skall handläggas inom stängda dörrar, har emellertid icke inedtagits.

Den däri behandlade situationen har ansetts böra i enlighet med strafflagberedningens

förslag regleras i rättegångsbalken genom en motsvarande bestämmelse

avseende olika slag av personutredning. En dylik bestämmelse har

i det förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, varom proposition förut

framlagts (prop. 1964: 10), intagits i 5 kap. 1 §. Stadgandet i 7 § i 1954

års lag, vilket avser ersättning åt personundersökare samt åt läkare, som

förordnats att avgiva i lagen avsett läkarintyg, har i beredningens förslag

utgått för att ersättas av bestämmelser meddelade i administrativ ordning.

I det nu framlagda förslaget har emellertid en motsvarighet till det nämnda

ersättningsstadgandet medtagits. Samma förhållande gäller i fråga om 8 §

i 1954 års lag. I 8 § i beredningens förslag har intagits bestämmelser om

meddelande av stöd och hjälp åt den som är föremål för personundersökning.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i det nu framlagda

förslaget. Bestämmelserna behandlas i det följande i anslutning till

II §•

Ett spörsmål, som icke regleras i 1954 års lag och icke heller i strafflagberedningens

förslag, är personundersökarens ansvar för att icke upplysningar

om vad som framkommit vid undersökningen utlämnas till obehöriga.

Personundersökarens situation i detta hänseende har motsvarig
2-f

Bihang till riksdagens protokoll 1964. i samt. Nr 90

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i96k

heter i andra fall, exempelvis vid personutredningar inom socialvården, inom

vissa delar av polisens arbetsfält och i den verksamhet, som bedrives

av personövervakare på olika områden. I vissa av dessa fall har givits föreskrifter

om tystnadsplikt (91 § barnavårdslagen, 64 § nykterhetsvårdslagen,

7 § tillämpningskungörelsen till nykterhetsvårdslagen, 64 § socialhjälpslagen,

9 § allmänna polisinstruktionen. Jfr RB 36: 5). Föreskrifterna

avser att skydda samma intressen, som är föremål för reglering i 1937 års

lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen).

Vad beträffar personundersökare får anses ligga i sakens natur

att han, bortsett från den uppgiftsskyldighet, som åligger honom gent

emot domstolen, har att iakttaga den största återhållsamhet, då det gäller

utlämnande av upplysningar rörande vad han under undersökningen erfarit

om den misstänktes och andras personliga förhållanden. Vidare gäller

att befattningshavare, även då uttrycklig föreskrift därom icke meddelats,

har tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling, som är hemlig

(jfr NJA 1953 s. 654). Med hänsyn till den vikt, som enligt vad förut berörts

måste tillmätas personundersökarens verksamhet, får det emellertid anses

önskvärt att dennes skyldighet i förevarande hänseende fastslås i en särskild

bestämmelse. Såsom en särskild omständighet tillkommer att enligt

4 § i det nu framlagda förslaget domstolen skall kunna uppdraga åt skyddskonsulent

att föranstalta om personundersökning. I dylikt fall skall skyddskonsulenten,

om han så finner lämpligt, i stället för att själv utföra undersökningen,

kunna anlita lämpliga medhjälpare för att under hans överinseende

insamla och sammanställa de för personundersökningen erforderliga

uppgifterna. Även med tanke på denna situation torde en bestämmelse

om tystnadsplikt kunna vara av värde. Den bör med hänsyn härtill utformas

så att den blir tillämplig även på den som biträder med upprättande

av personundersökning. Det kan för övrigt antagas att från de personers

synpunkt, till vilka personundersökaren vänder sig för att erhålla upplysningar,

en dylik bestämmelse ter sig betydelsefull. I den mån den kan

inverka på deras villighet att medverka vid personundersökningen blir den

också av betydelse för dennas resultat.

Advokatsamfundet har i sitt yttrande över skyddslagsförslaget berört ett

speciellt problem, nämligen tystnadsplikten ställd i relation till rätten att

lämna meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Enligt 1 kap. 1 §

tryckfrihetsförordningen innefattar tryckfriheten en varje svensk medborgare

tillkommande rätt att i tryckt skrift ge uttryck åt sina tankar och

åsikter. Därunder inbegripes även rätt att för offentliggörande i tryckt skrift

till dess författare, utgivare eller redaktion eller till vissa nyhetsbyråer

lämna uppgifter i vad ämne som helst. Till skydd för denna rätt föreskrives

i 3 kap. 4 § att uppgiftslämnaren skall åtnjuta anonymitet. Ehuru en

dylik uppgiftslämnare på grund av tryckfrihetsförordningens regler i allmänhet

icke kan göras ansvarig för sina uppgifter, gäller dock olika un
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

dantag från denna grundsats. Innefattar meddelandet brott mot tystnadsplikt,

kan t. ex. meddelaren i vissa men icke alla fall åtalas och straffas

för detta brott. Så kan enligt 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen

ske, när någon uppenbarar förhållande, som han på grund av allmän

befattning eller allmän tjänsteplikt erhållit kännedom om och vars

röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest

enligt lag haft att iakttaga tystnad. Brott mot tystnadsplikt, varom stadgande

meddelats i annan författning än lag, omfattas däremot icke av det

nämnda straffstadgandet. Till att tystnadsplikten är stadgad i lag är icke

att hänföra det förut angivna fallet att befattningshavare har tystnadsplikt

beträffande allmän handling, som är hemlig enligt sekretesslagen (jfr prop.

1948:230 s. 174 f).

Till överensstämmelse med vad nu utvecklats föreslås ett stadgande

om tystnadsplikt (8 §). I fråga om stadgandets räckvidd i det av advokatsamfundet

berörda avseendet må framhållas att förutom skyddskonsulent

och skyddsassistent även särskilt förordnad personundersökare torde

vara att hänföra till befattningshavare i tryckfrihetsförordningens mening

(jfr NJA 1960 s. 308). I anslutning till det anförda må anmärkas att spörsmålet

om olika befattningshavares tystnadsplikt ingår bland de frågor, som

för närvarande är föremål för utredning av offentlighetskommittén, som

år 1960 tillkallats för översyn av lagstiftningen om allmänna handlingars

offentlighet och därmed sammanhängande frågor.

Såsom strafflagberedningen anfört bör närmare anvisningar om vad personundersökning

skall innehålla och vad den som utför eller biträder med

utförande av personundersökning bör iakttaga meddelas i administrativ ordning.

De särskilda bestämmelserna

1 §•

Paragrafen svarar mot 1 § i 1954 års lag och överensstämmer med 1 § i

strafflagberedningens förslag.

Beredningen. Enligt denna bestämmelse må personundersökning ske så

snart sådan undersökning prövas erforderlig för vinnande av utredning

i de hänseenden som anges i bestämmelsen. Liksom nu skall emellertid

personundersökning obligatoriskt företagas i vissa fall. Vilka dessa fall är

anges i 2 §. Såsom framgår av en jämförelse med bestämmelserna i 3 § avser

ordet brottmål i förevarande paragraf brottmålsförfarandet i vidsträckt

mening. Därunder inbegripes alltså även fall, i vilka åtal ännu ej väckts. En

antydan härom ges också genom att i paragrafen talas om den misstänkte

och ej om den tilltalade. Beredningens förslag åsyftar, såsom redovisas under

3 §, att personundersökning i sådana fall, där en misstänkt under för
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år t96i

undersökning erkänner svårare brott, skall utföras tidigare än nu i allmänhet

sker och utan avbidan på att åklagaren hinner väcka åtal.

Liksom personundersökning ej får beslutas enligt paragrafen annat än

när sådan undersökning prövas erforderlig, bör enligt beredningens mening

i de fall undersökning sker denna ej göras mera omfattande än som påkallas

av syftet med undersökningen. Särskilt understrykes vikten av att valet

av de personer, med vilka personundersökaren träder i förbindelse för att

inhämta upplysningar angående den misstänkte, sker med omsorg och omdöme.

Det framhålles, att ett urskillningslöst hörande av personer i den

misstänktes närmaste omgivning kan — utan motsvarande nytta ur utredningssynpunkt

— för honom medföra skadeverkningar, som kan allvarligt

försvåra hans återanpassning.

I yttrandena över beredningens förslag har innehållet i 1 § berörts av

ett par remissinstanser. Svea hovrätt har anfört att paragrafen bör ges en

sådan avfattning att därav tydligt framgår att förordnande av personundersökning

alltid skall ske, när domstolen finner det erforderligt. Sveriges advokatsamfund

har ifrågasatt om icke synpunkten, att personundersökning

icke bör göras mera omfattande än som påkallas av syftet med undersökningen,

borde komma till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Till vad beredningen anfört kan jag ansluta mig.

Det torde ligga i sakens natur att, om omständigheterna är sådana att personundersökning

är erforderlig i målet, undersökning också skall verkställas.

Paragrafens avfattning synes böra jämkas i enlighet härmed. I nära anslutning

till stadgandet i 1 kap. 7 § brottsbalken torde böra anges att undersökningen

bl. a. skall avse de åtgärder som må anses lämpliga för att

främja den misstänktes anpassning i samhället.

I det föregående har framhållits betydelsen av att personundersökningen

blir utförd med noggrannhet och att den blir så fullständig som möjligt.

Den skall ge underlag för ett riktigt bedömande av den misstänkte och

för planeringen av den behandling, som kan komma att beslutas. Mot bakgrunden

härav bör understrykas vad beredningen i anslutning till förevarande

paragraf anfört om undersökningens omfattning och utformning.

Det är sålunda anledning framhålla att kravet på fullständighet icke får

leda till ett mer eller mindre okritiskt uppsamlande av upplysningar och

uttalanden. Undersökningen måste planläggas med omsorg och med beaktande

av det ändamål, den i det aktuella fallet främst kan väntas vara avsedd

att tjäna. Dess omfattning och utformning måste vidare anpassas efter

omständigheterna. Detsamma gäller sättet för undersökningens bedrivande.

Inför en utveckling mot allsidigare och grundligare personutredningar

är i övrigt angeläget att erinra om att handhavandet av en sådan

utredning är en grannlaga uppgift. Det är viktigt att syftet med reforme
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

ringen av påföljdssystemet icke i vissa delar förfelas av att den misstänkte

eller hans anhöriga genom det sätt på vilket personundersökningen bedrives

tillfogas skada eller onödigt lidande. Detta kan lätt ske, om genom

undersökningen kännedom om den misstänktes situation onödigtvis eller

på ett olämpligt sätt sprides. I detta sammanhang må även erinras om vad

jag i det föregående anfört beträffande personundersökarens tystnadsplikt.

Det bör kunna förutsättas att de nu utvecklade synpunkterna skall vinna

beaktande även utan att särskilt stadgande därom gives i lagen. Under

sådana förhållanden har något sådant stadgande icke medtagits i förslaget.

2 §■

Paragrafen svarar mot 2 § i 1954 års lag och överensstämmer, bortsett

från mindre språkliga avvikelser, med 2 § i strafflagberedningens förslag.

Förslaget skiljer sig från stadgandet i 1954 års lag därigenom att några

särregler icke givits beträffande häktade och genom att i övrigt en utvidgning

skett av det område, inom vilket personundersökning skall vara obligatorisk.

Beredningen. Att särskilda bestämmelser i nu gällande lag meddelats beträffande

häktade sammanhänger med önskemålet att i dessa fall få till

stånd personundersökning utan uppskov. Då de av beredningen föreslagna

bestämmelserna har till utgångspunkt, att erforderlig personundersökning

i samtliga fall skall ske så tidigt som möjligt när förutsättningar därför

föreligger, saknas enligt beredningens mening anledning att upptaga

särskilda regler beträffande häktade.

Utvidgningen av det område, inom vilket personundersökning är obligatorisk,

hänför sig till (skydds-)internering och i viss mån även till överlämnande

till särskild vård. För närvarande saknas särskild föreskrift om

att personundersökning skall ske, innan tilltalad dömes till förvaring eller

internering eller med stöd av lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser

om påföljd för brott av underårig överlämnas till barnavårdens

organ för samhällsvård.

Beredningen framhåller, aLt i fråga om ådömande av internering icke

har upptagits någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet i 1 § förvaringslagen

alt den brottsliges sinnesbeskaffenhet skall avvika från det

normala. Vid övervägande om internering skall tillgripas skall hänsyn likväl

tagas till den tilltalades sinnesbeskaffenhet. För utredning härom kan

sinnesundersökning visa sig erforderlig. I allmänhet torde det enligt beredningens

mening emellertid vara tillräckligt att läkarundersökning sker

enligt 5 § i beredningens förslag (7 § i det nu framlagda förslaget). I sådant

fall bör jämväl personundersökning ske, om ej därmed avsedd utredning

ändock är tillgänglig för domstolen.

När överlämnande till särskild vård överväges av domstolen, torde ofta

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

erforderlig personutredning kunna erhållas utan att personundersökning

sker, uttalar beredningen. Detta gäller framför allt i de fall, då överlämnande

till vård enligt barnavårdslagen ifrågakommer. I sådant fall skall

barnavårdsnämnden — eller i fråga om den som är elev i ungdomsvårdsskola

dess styrelse — höras, innan domstolen beslutar överlämnande. Därvid

torde det i allmänhet, om fallet ej redan är utrett av nämnden, böra

ankomma på denna att föranstalta om utredning rörande den unges förhållanden.

Även då överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård

ifrågasättes och på grund härav yttrande inhämtas av nykterhetsnämnden

torde stundom personundersökning vara överflödig.

För överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen förutsättes, att den

tilltalade i utlåtande enligt sinnessjuklagen förklarats vara i behov avvård

å sinnessjukhus. Den omständigheten, att sinnesundersökning kan

bli aktuell bör emellertid icke hindra att personundersökning beslutas,

framhåller beredningen. För sinnesundersökningens snabba genomförande

är det av stort värde, att undersökningsläkaren har tillgång till det material,

som framkommit vid personundersökning.

Beredningen föreslår, att personundersökning obligatoriskt skall ske innan

någon dömes till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig dom,

skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till särskild

vård. Liksom nu skall dock enligt förslaget personundersökning kunna

underlåtas, om erforderlig utredning på annat sätt är tillgänglig, t. ex.

genom att den misstänkte nyligen i annat mål varit föremål för personundersökning

eller sinnesundersökning. Ligger den tidigare undersökningen

längre tillbaka i tiden, bör enligt beredningen personundersökning ske

men, såvitt avser den misstänktes förhållanden, begränsas till att avse tiden

efter den förra undersökningen.

Eftervårdsutredningen anför i sitt betänkande om kriminalvård i frihet,

att även utredningen anser det vara önskvärt att, på sätt strafflagberedningen

föreslagit, utvidga det område inom vilket personundersökning skall

vara obligatorisk.

Departementschefen. Vad beredningen i förevarande hänseende föreslagit

har icke givit anledning till erinringar vid remissbehandlingen. Den föreslagna

utvidgningen av området för obligatoriska undersökningar får också

anses naturlig och lämplig. Beträffande betydelsen i praktiken av utvidgningen

må anmärkas att den till stor del torde svara mot vad som för närvarande

tillämpas. Det bör härvid beaktas att icke sällan det föreslagna undanlagsstadgandet

om utnyttjande av förefintlig, motsvarande utredning

blir av betydelse. Vad beträffar de fall där ingripande enligt barnavårdslagen

eller nykterhetsvårdslagen ifrågasättes bör erforderlig utredning ofta

kunna erhållas genom vederbörande vårdorgan. Stundom torde tidigare

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

personutredning finnas att tillgå. Denna bör då så långt det är möjligt utnyttjas.

Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till, vad jag i anslutning

till 1 § anfört om angelägenheten av att personundersökningarna till sin

omfattning och utformning anpassas efter omständigheterna i det enskilda

fallet.

För att åklagare och domstolar skall få kännedom om tidigare undersökningar

rörande den misstänkte finnes i lagen om allmänt kriminalregister

föreskrift om att uppgift om verkställd personutredning skall antecknas i

registret och medtagas i utdrag därur, som lämnas till domstol ellei åklagare.

Till dylik personutredning hänföres sinnesundersökning, personundersökning

och sådant läkarintyg, som avses i förevarande lag.

3 §•

Paragrafen svarar mot 3 § första stycket i 1954 års lag och 3 § i strafflagberedningens

förslag.

Beredningen. Enligt beredningens mening bör det även i fortsättningen

ankomma på domstol att besluta, huruvida personundersökning skall företagas.

Varken i 1954 års lag eller i beredningens förslag utsäges direkt, att

sådan undersökning ej skall beslutas med mindre sannolika skäl föreligger

att den misstänkte har begått det brott för vilket han misstänkes. Detta

ligger emellertid enligt beredningen i sakens natur. Enligt förslaget skall

förordnande om personundersökning meddelas så snart tillräckliga skäl förebragts

för sådan undersökning, varmed beredningen avser att sannolika

skäl föreligger för att den misstänkte har begått brottet och erforderlig personutredning

eljest icke kommer att vara tillgänglig för domstolen.

Beredningen framhåller, att det är angeläget, att personundersökningen

utföres så tidigt som möjligt under brottsutredningen. Om den misstänkte

under förundersökningen erkänner brottet, bör frågan huruvida personundersökning

skall ske utan dröjsmål prövas av domstol. Beredningen föreslår

skyldighet för åklagaren att göra anmälan om erkännandet hos rätten för

beslut angående personundersökning. Därvid blir forumreglerna i 19 kap.

rättegångsbalken att tillämpa (RB 19: 12). Anmälningsskyldigheten har

emellertid begränsats till fall, där å brottet kan följa fängelse i två år eller

däröver. Hinder skall dock icke föreligga mot att åklagaren gör anmälan

även i andra fall, om han anser personundersökning vara önskvärd. Den

nuvarande bestämmelsen, att den misstänkte eller hans försvarare kan

påkalla beslut om personundersökning före åtalet, föreslås i samband härmed

skola utgå.

Yttrandena. Justitiekansler sämbetet och Sveriges advokatsamfund uttalar

beträffande förutsättningarna för förordnande om personundersökning, att

i 3 § klart bör komma till uttryck att sådant förordnande ej må beslutas,

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

med mindre sannolika skäl föreligger att den misstänkte begått brottet

Enligt hovrätten för Västra Sverige bör vidare uttryckligen angivas att förordnande

kan meddelas oberoende av om åtal väckts eller inte, dock, innan

åtal väckts, endast efter anmälan av åklagaren.

Beträffande den föreslagna anmälningsskyldigheten uttalar Göta hovrätt

att anmälan bör kunna ske i större utsträckning än enligt förslaget. Statsåklagarcn

i Göteborg förordar att även åklagare ges befogenhet att besluta

om personundersökning. Hovrätten över Skåne och Blekinge samt Föreningen

Sveriges landsfogdar anför, att till undvikande av praktiska olägenheter

åklagarens skyldighet att göra anmälan bör utformas så, alt utrymme finnes

för vissa undantag. Hovrätten för Nedre Norrland föreslår att orden »för beslut

angående personundersökning» utelämnas, enär de möjligen kan föranleda

tolkningen, att någon prövning, huruvida personundersökning skall

ske i dessa fall, icke ankommer på domstolen. Justitiekansler sämbetet ifrågasätter,

om icke spörsmålet om åklagarens anmälningsskyldighet i sin helhet

lämpligen skulle kunna regleras i administrativ ordning.

Eftervårdsutredningen ansluter sig i sitt betänkande till vad beredningen

föreslagit om att införa en anmälningsskyldighet för åklagaren gent emot

domstolen, när den misstänkte under förundersökningen erkänner brott av

viss svårighetsgrad.

I yttranden över sistnämnda betänkande anmärker Föreningen Sveriges

landsfiskaler att den med anmälningsskyldigheten följande tidsvinsten torde

sakna praktisk betydelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Föreningen

Sveriges landsfogdar ifrågasätter, om icke anmälningsskyldigheten

borde föreskrivas gälla gentemot skyddskonsulenten i stället för emot

domstolen.

Departementschefen. I det föregående har i olika sammanhang framhållits

att det från flera synpunkter sett är önskvärt att personundersökning

kan ske i ett tidigt skede av förfarandet. I överensstämmelse härmed

bör i förevarande paragraf inledningsvis fastslås, att förordnande om personundersökning

skall meddelas så snart det lämpligen kan ske. Såsom förutsättning

för dylikt förordnande bör gälla, att sannolika skäl föreligger

att den misstänkte begått den ifrågavarande gärningen. Har gärningen ej

erkänts, torde prövningen få ske vid förhandling. I betraktande av den

prövning, som bl. a. i nu berörda hänseende kan behöva föregå förordnande

om personundersökning, bör det såsom beredningen föreslagit ankomma

på domstolen att meddela sådant förordnande. Lagtexten torde böra

avfattas så att förutsättningarna för förordnande om personundersökning

kommer till klart uttryck.

I enlighet med beredningens förslag torde skyldighet böra åläggas åklaga
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

ren att för prövning av frågan om personundersökning göra anmälan till

domstolen om sådana fall, i vilka dylik undersökning uppenbarligen kan

väntas bli aktuell. Denna skyldighet bör fastslås i lagen. I fråga om gränsdragningen

för anmälningsskyldigheten finnes uppenbarligen utrymme för

olika meningar. Av praktiska skäl torde dock gränsen, så som skett i förslaget,

böra dragas ganska snävt. Skyldigheten torde lämpligen begränsas

till fall då fråga är om brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver.

För en snäv begränsning talar jämväl att, såsom beredningen framhållit,

hinder icke föreligger att åklagaren i andra fall på eget initiativ

eller efter framställning från den misstänkte väcker frågan om förordnande

om personundersökning. Det får anses ligga i sakens natur att domstolen,

innan åtal väckts, icke utan åklagarens hörande meddelar förordnande om

personundersökning. Om den misstänkte häktas, bör i anslutning därtill

även upptagas frågan om behovet av personundersökning.

Undantagsvis synes kunna inträffa att den som erkänt gärning av sådan

art, att anmälningsskyldighet föreligger, icke kommer att lagforas härför.

Detta kan tänkas inträffa, om den misstänkte återtager sitt erkännande och

omständigheterna är sådana, att övrig bevisning icke är tillräcklig för att

åtal skall anställas. Vidare förekommer att personer anger sig själva för

brott, som det vid närmare undersökning visar sig att de är oskyldiga till.

Att låta åklagarens anmälningsskyldighet gälla även i dylika fall fyller icke

någon uppgift. I enlighet med vad som föreslagits under remissbehandlingen

av beredningens förslag har därför föreskriften om anmälan icke gjorts

undantagslös.

4 §•

Paragrafen svarar mot 3 § andra stycket i 1954 års lag och 4 § i strafflagberedningens

förslag.

Enligt 1954 års lag skall till personundersökare förordnas lämplig

och villig person. Såsom berörts i redogörelsen för den nuvarande ordningen

har härutöver i administrativ väg bl. a. meddelats bestämmelser om

att personundersökaren skall samråda med vederbörande skyddskonsulent

och om att denne skall lämna uppgift om lämpliga personundersökare

ävensom i mån av möjlighet själv åtaga sig att verkställa personundersökning.

Beredningen. Beredningen framhåller, att för närvarande inga andra kvalifikationsbestämmelser

gäller för den som skall utföra personundersökning

än att han skall vara lämplig och villig. I praktiken brukar också till

personundersökare utses personer med de mest skiftande kvalifikationer,

såsom tjänstemän vid skyddsföreningar, andra socialarbetare, tingsnotarier,

lärare och kommunala förtroendemän. Ofta saknar personundersökarna erforderlig

utbildning för sitt uppdrag och tillräcklig erfarenhet på det sociala

området. Detta torde ha visat sig vara en brist framför allt när det gäller

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

planerandet av lämpliga åtgärder för den misstänktes tillrättaförande.

Enligt beredningens mening kan det ej heller bestridas, att personundersökningarnas

standard är mycket ojämn. Om det därför redan nu är angeläget

att söka åstadkomma en förbättring i detta hänseende, framstår behovet

härav än starkare vid ett genomförande av det reformerade påföljdssystemet.

En framträdande nackdel av den nuvarande ordningen är enligt beredningens

mening att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna icke beredes

tillfälle att på ett tidigt stadium ingripa med lämpliga åtgärder till

den misstänktes stöd och hjälp för att söka förebygga fortsatt brottslighet

från hans sida samt att, när skyddstillsyn kan antagas komma i fråga, vidtaga

förberedelser för vården i frihet. Arbetet med den misstänktes återanpassning

bör påbörjas redan i samband med personundersökningen. Detta

torde kräva, att skyddskonsulenterna och skyddsassistenterna får bättre

kontakt med och större inflytande över personundersökningarna än de nu

har. Efter den utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen, vilken måste

genomföras innan det nya påföljdssystemet bringas i tillämpning, bör också

dessa befattningshavare i långt större utsträckning än nu kunna själva utföra

personundersökningar. Med skyddskonsulenter och skyddsassistenter

bör i förevarande hänseende jämställas skyddsföreningarnas tjänstemän,

vilka äger god förtrogenhet med personundersökningar.

Enligt beredningens förslag skall emellertid domstolen efter samråd med

skyddskonsulent kunna utse även annan lämplig person till personundersökare.

Varje skyddskonsulent bör inom sitt distrikt knyta kontakt med

personer, som är villiga att utföra personundersökningar och vilka konsulenten

lämnar erforderlig handledning för att de skall kunna utföra sådana

uppdrag.

När personundersökning utföres av annan än skyddskonsulent, skyddsassistent

eller tjänsteman hos skyddsförening skall enligt förslaget personundersökaren

samråda med vederbörande skyddskonsulent. Denne sättes

därigenom i tillfälle att öva kontroll över hur undersökningen utföres och

att föranstalta om behövliga kompletteringar. Personundersökaren skall

också överlämna sin skriftliga berättelse över undersökningen till skyddskonsulenten,

som till ledning för domstolen skall avge yttrande däröver.

Yttrandena. Anstaltsnämnden i Västerås tillstyrker livligt förslaget att

personundersökning som regel skall utföras av skyddskonsulent eller annan

inom facket arbetande tjänsteman. Skyddskonsulenten i Skåne-Blekinge

distrikt och statsåklagaren i Malmö ifrågasätter om man icke skulle kunna

låta personundersökningarna helt utföras av skyddskonsulenterna och deras

assistenter.

Göta hovrätt och Föreningen Sveriges stadsdomare, vilka anser att skyddskonsulent

bör vara verksam i större utsträckning än för närvarande i arbetet

med personundersökningar, motsätter sig att domstolen skall vara skyl
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

dig att samråda med skyddskonsulent angående valet av personundersökare.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms rådhusrätt och anstaltsnämnden

vid kolonien Älgberget avstyrker en sådan ordning. De två

sistnämnda remissinstanserna och Svea hovrätt anser i övrigt, att domstolen

bör ha något större frihet att välja personundersökare än vad som framgår

av utredningens motiv. Hovrätten anför:

Det är tvivel underkastat, om det är ur alla synpunkter lämpligt att personundersökningarna

samlas på ett relativt litet antal personer, låt vara att

dessa har särskilda insikter på hithörande område. Visserligen torde det icke

kunna bestridas att personundersökningarna för närvarande är av skiftande

kvalitet. Om de personundersökningar, som utföres av tingsnotarier efter

frivilligt åtagande, torde dock på det hela taget kunna sägas att de vittnar

om ett förtjänstfullt arbete. Erfarenheterna ger vid handen att tingsnotarierna

i allmänhet sysslar med endast en undersökning åt gången och att de visar

ett intresse för uppgiften, som icke kan förväntas alltid vara tillfinnandes

hos dem, som har att utföra personundersökningar såsom ett tjänsteåliggande.

Då det synes hovrätten av vikt att detta intresse tillvaratages även

i fortsättningen i samma utsträckning som hittills och då dessutom verkställandet

av personundersökningar kan ge blivande domare värdefulla erfarenheter

av brottsklientelets sociala förhållanden, föreslår hovrätten att

den i paragrafens första stycke intagna uppräkningen av tjänstemän, vilka

kunna utses till personundersökare, utgår och ersättes med en föreskrift att

till personundersökare skall, efter samråd med skyddskonsulenten, utses

lämplig och villig person.

Föreningen Sveriges häradshövdingar pekar på vissa nackdelar som enligt

föreningen främst på vissa håll kan följa av att mera generellt, till förmån

för annan än skyddskonsulent, utesluta tingsnotarie som personundersökare.

Beträffande de av beredningen föreslagna bestämmelserna angående personundersökares

samarbete med skyddskonsulent förklarar Svea hovrätt,

att hovrätten icke har något att erinra däremot. Göta hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge och Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrker

däremot förslaget att skyddskonsulenten skall granska och yttra sig över

personundersökningsberättelsen. Göta hovrätt uttalar, att denna ordning innebär

en onödig omgång, och framhåller att domstolen, när så erfordras,

kan inhämta skyddskonsulentens yttrande.

Eftervårdsutredningen anför i betänkandet om kriminalvård i frihet bl. a.:

För att kunna uppnå den effektivisering av kriminalvården, som man nu

eftersträvar, är det nödvändigt att bereda skyddskonsulenter och skyddsassistenter

ökat inflytande över personundersökningarna. Den mest radikala

lösningen härvidlag skulle vara att såsom personundersökare endast använda

sig av fast anställda tjänstemän inom skyddskonsulentorganisationen.

Då en lösning efter denna linje förutsätter en avsevärd utökning av organisationen

utöver den som i första hand bör komma till stånd för den eftervårdande

verksamheten, anser utredningen sig emellertid icke kunna upptaga

nämnda tanke till närmare övervägande. Utredningen vill emellertid

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

föreslå, att domstolen skall kunna överlämna till vederbörande övervakningsnämnd

eller skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning

och att nämnden eller konsulenten därvid får frihet att tillse, att undersökningen

utföres på lämpligt sätt. Domstolen bör dock alltjämt ha möjlighet

att förordna viss person till personundersökare och bör därvid i princip äga

full frihet vid valet av person. Liksom hittills bör det åligga skyddskonsulenten

att lämna anvisning på personer lämpliga för uppgiften.

Efter att ha anvisat olika möjligheter för skyddskonsulenterna att framskaffa

lämpliga personer för undersökningsverksamheten fortsätter utredningen:
I

de fall domstolen, i stället för att överlämna åt övervakningsnämnd eller

skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, förordnar viss person

till denna uppgift, bör skyddskonsulenten underrättas härom. Detta torde

enklast kunna ske genom att skyldighet ålägges domstolen att översända

en kopia av förordnandet till konsulenten. Denne beredes härigenom tillfälle

att från början komma i kontakt med personundersökaren och följa dennes

arbete liksom att på ett tidigt stadium bistå den misstänkte med de hjälpande

åtgärder, som kan vara behövliga. Oberoende av vad nu sagts är det

angeläget att personundersökaren självmant söker samråd med skyddskonsulenten

så snart anledning därtill kan uppkomma.

Eftervårdsutredningen avstyrker i sitt betänkande strafflagberedningens

förslag att skyddskonsulent alltid skall avge yttrande över personundersökningar

som verkställts av vissa personundersökare. Enligt utredningen

bör emellertid personundersökaren tillställa konsulenten ett exemplar av

personundersökningsberättelsen för kännedom. Berättelsen bör också i så

god tid som möjligt överlämnas till parterna. I

I de yttranden, som avgivits över eftervårdsutredningens betänkande,

har icke rests några invändningar mot utredningens förslag, att domstolen

skall kunna överlämna till skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning.

Däremot avvisas i flera yttranden bestämt utredningens förslag,

att motsvarande uppdrag från domstolens sida skulle kunna lämnas åt övervakningsnämnd.

Så är fallet i yttrandena från riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge och Göteborgs rådhusrätt. Riksåklagarämbetet

gör gällande att sistnämnda förslag skulle innebära en överorganisation

och kunna medföra att sakens avgörande fördröjes. Svea hovrätt

framhåller att övervakningsnämnderna i förslaget till brottsbalk tillagts

mycket omfattande uppgifter inom kriminalvården och att det starkt måste

ifrågasättas om de även skall betungas med kontroll över personundersökningarnas

utförande. Hovrätten över Skåne och Blekinge tar vidare upp den

föreslagna befogenheten för domstolen att omedelbart förordna personundersökare

och uttalar att skäl saknas att låta domstolen bibehålla denna

befogenhet. Det är enligt hovrätten av vikt att personundersökningarna genomgående

utföres i samråd med skyddskonsulenten och det är därför lämpligt

att denne får kontroll över hela undersökningsverksamheten. Härtill

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

kommer att det icke är önskvärt att domstolen dirigerar insamlandet av personutredningen.

Den nuvarande ordningen, enligt vilken detta ankommer

på domstolen, kan tvärt om anses strida mot grundläggande principer för

domstol sprocessen. En reform i den av hovrätten förordade riktningen skulle

ge skyddskonsulentorganisationen processuella uppgifter och det är sannolikt

att detta skulle leda till en kvalitativ förbättring av brollmålsprocessen.

Departementschefen. Av vad i det föregående anförts om personundersökningarnas

ökade betydelse och undersökningsverksamhetens bedrivande

följer att stora krav ställes på personundersökarens insikter och omdöme.

Frågan om valet av personundersökare blir därför av central betydelse, då

det gäller att föra lagens bestämmelser ut i praktisk tillämpning.

Vad angår valet av personundersökare i det enskilda fallet måste först

och främst tillses att den som skall utföra undersökningen har erforderliga

kvalifikationer härför. Samtidigt är att erinra om de olikheter, som kan föreligga

med avseende å målens art och den misstänktes situation. Dessa

olikheter återverkar på undersökningsverksamheten, eftersom undersökningarnas

omfattning och utförande enligt vad förut framhållits skall anpassas

efter omständigheterna. Detta medför att kraven på personundersökaren

blir större i vissa fall än i andra. Det är med hänsyn härtill anledning

att framhålla, att valet av personundersökare icke får ske slentrianmässigt

utan bör träffas med utgångspunkt från förutsättningarna i det enskilda

fallet. Reglerna beträffande ordningen för utseende av personundersökare

bör utformas så, att förutsättningar skapas för ett val i enlighet med dessa

riktlinjer.

Den nuvarande ordningen har till utgångspunkt att personundersökare

skall utses direkt av domstolen. Denna har därvid icke bundits i vidare mån

än att den som skall utses skall vara lämplig och villig. Beredningens förslag

innebär i detta hänseende en skärpning, vilken är avsedd att ge garantier

för att såsom personundersökare endast kommer att anlitas personer

med tillräckliga kvalifikationer för uppgiften. Förslaget torde i vad avser

delta syfte innefatta en tillfredsställande lösning. Uttalanden till förmån

för förslaget har också gjorts under remissbehandlingen. Förslaget har

emellertid även rönt kritik, vilken främst riktats mot alt domstolens valmöjlighet

beskurits. Härjämte har påtalats de praktiska olägenheter, som

skulle följa med en skyldighet för domstolen att samråda med skyddskonsulenten.

De berörda invändningarna synes mig förtjäna beaktande. Detta

innebär självfallet icke, att jag icke anser ett samråd mellan domstolen och

skyddskonsulenten värdefullt. Det bör emellertid kunna överlämnas åt domstolen

att vid behov taga initiativ därtill.

Önskemålet att tillgodose kravet på kvalificerade personundersökare, ställt

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196i

i relation till de nämnda praktiska invändningarna mot beredningens förslag,

för över till den av hovrätten över Skåne och Blekinge förordade lösningen

att med övergivande av nuvarande ordning helt befria domstolarna

från uppgiften att utse personundersökare. Ansvaret för personundersökningsverksamheten

skulle i dylikt fall lämpligen läggas på skyddskonsulenterna.

Flera fördelar skulle onekligen vara förenade med en sådan ordning.

Mot att domstolarna på ett dylikt sätt berövas inflytandet över undersökningsverksamheten

talar dock bl. a. att den kunskap om målet, som

domstolen äger, då icke blir utnyttjad. Nämnda fördelar bör emellertid

kunna vinnas utan att domstolarna frånkopplas, därest enligt den av eftervårdsutredningen

föreslagna ordningen domstolen ges möjlighet att, där så

prövas lämpligt, överlämna åt vederbörande skyddskonsulent att svara för

att personundersökning blir utförd. Däremot anser jag i likhet med flera

av remissinstanserna mindre lämpligt att ansvaret lägges på övervakningsnämnd.

Möjlighet för domstolen att direkt utse personundersökare bör dock

bibehållas.

Närmare anvisningar om i vilka fall domstolen bör välja den ena eller

den andra möjligheten torde icke böra givas i lagen. Det får förutsättas att

i detta hänseende samråd kommer till stånd mellan domstolen och vederbörande

skyddskonsulent rörande i vilken omfattning överlämnande till

skyddskonsulenten att föranstalta om personundersökning kan ifrågakomma

med hänsyn till olika praktiska förutsättningar härför. Dylikt överlämnande

medför enligt förslaget, att ansvaret för personundersökningen åvilar

skyddskonsulenten, men förutsätter icke att undersökningen utföres av

denne. Skyddskonsulenten skall sålunda, om han icke väljer att själv utföra

undersökningen, kunna anlita av honom utvalda medhjälpare att helt

eller delvis biträda vid upprättandet av denna. Närmare bestämmelser om

skyddskonsulentens verksamhet i detta hänseende torde få meddelas i administrativ

ordning.

Särskilda bestämmelser torde icke böra upptagas i lagen angående personundersökarens

åligganden gentemot skyddskonsulenten. Det finns dock

anledning att framhålla värdet av att den, som anlitas att verkställa personundersökning

och som icke har särskild utbildning härför eller stor

erfarenhet av sådan undersökningsverksamhet, samråder med skyddskonsulenten.

Beredningens förslag om att personundersökning skall ingivas till

skyddskonsulenten för granskning och yttrande är jag däremot icke beredd

att ansluta mig till. Såsom påpekats under remissbehandlingen torde nämligen

vissa praktiska olägenheter vara förenade med en sådan ordning. Det

kan för övrigt förväntas att domstolen, utan särskild bestämmelse därom,

inhämtar yttrande från skyddskonsulenten, om personundersökningen ger

anledning därtill. Vad personundersökare skall ha att iakttaga bör beaktas

vid utarbetandet av de föreskrifter rörande lagens tillämpning, som bör

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

meddelas i administrativ ordning. Därvid får även beaktas eftervårdsutredningens

förslag att personundersökaren skall ha att till skyddskonsulenten

överlämna ett exemplar av personundersökningsberättelsen för kännedom.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i 1954 års lag och 6 § i strafflagberedningens

förslag. Eftersom domstolen enligt 4 § i det nu framlagda förslaget

i stället för att utse viss person till personundersökare skall kunna

uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning, bör i

förevarande paragraf jämte personundersökare uttryckligen nämnas skyddskonsulent;

därunder inbegripes naturligtvis biträdande skyddskonsulent.

Med skyddskonsulent torde här jämställas hans assistent, skyddsassistent.

Rätten att taga del av anteckningar från förundersökning och att närvara

vid förhör, som hålles med den misstänkte, synes icke böra vara helt ovillkorlig.

6 §•

Paragrafen överensstämmer med 5 § andra stycket i 1954 års lag och 7 §

i strafflagberedningens förslag bortsett från mindre redaktionella jämkningar

och från att skyddskonsulent och skyddsassistent medtagits bland

dem till vilka barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd på begäran skall

lämna upplysningar. I fråga om motiveringen för sistnämnda ändring hänvisas

till vad som anförts i anslutning till 5 § beträffande motsvarande ändring.

7 §•

Paragrafen svarar mot 4 § i 1954 års lag och 5 § i strafflagberedningens

förslag.

Beredningen. Beredningen uttalar, att föreskriften i 4 § andra stycket i

1954 års lag om att läkarintyg skall vara införskaffat, innan någon dömes

till ungdomsfängelse, därest ej utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats,

närmast infördes av det skälet, att ungdomsfängelse ursprungligen avsågs

endast för psykiskt normala lagöverträdare. Utvecklingen har emellertid

gått i annan riktning. Enligt beredningens förslag är för övrigt ungdomsfängelse

avsett att vara den normala påföljden för kriminella ungdomar i

åldern 18—20 år, för vilka en längre tids anstaltsvård finnes påkallad. Med

hänsyn härtill har icke ansetts böra uppställas något krav på att läkarintyg

alltid skall anskaffas, innan dom till ungdomsfängelse meddelas. Tydligt

är emellertid, framhåller beredningen, att det ofta är lämpligt, att den dömde

underkastas läkarundersökning före domen, och det torde regelmässigt

böra ske, innan någon som är under 18 år eller som har fyllt 21 men ej 23 år

dömes till denna påföljd.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Enligt 5 § andra stycket i förslaget skall, om sinnesundersökning ej

har skett, läkarintyg jämlikt förevarande paragraf införskaffas, innan

någon dömes till internering eller överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Beredningen understryker att den omständigheten, att sinnesundersökning

kan komma att bli aktuell, i allmänhet ej bör hindra vare sig att

personundersökning sker eller att läkarintyg inhämtas. Tvärtom är det i

regel önskvärt att sådan utredning föregår sinnesundersökningen. Beredningen

uttalar, att i den mån möjligheten att anlita psykiatrisk expertis

ökar, läkarundersökningar enligt denna paragraf torde bli ägnade att i allt

större utsträckning ersätta sinnesundersökning enligt sinnessjuklagen till

ledning för domstolen vid valet av påföljd.

Yttrandena. Vad strafflagberedningen föreslagit i förevarande paragraf

biträdes av medicinalstyrelsen. Styrelsen uttalar emellertid, att läkarundersökning

av dem som avses skola dömas till internering alltid hör utföras

av läkare med rättspsykiatrisk kompetens eller av annan läkare som minst

tre år tjänstgjort vid statsanstalt eller därmed jämförlig anstalt och som

genomgått kurs i rättspsykiatri. Enligt styrelsen hör också skyldighet föreligga

att införskaffa läkarintyg, innan någon som är under 18 år dömes till

ungdomsfängelse. Styrelsen anser dock en genomgripande psykiatrisk undersökning

i många fall önskvärd, där ungdomsfängelse ifrågasättes, ävensom

i än högre då fråga är om internering. Även Stockholms rådhusrätt

anser, att läkarintyg som införskaffas innan någon dömes till internering

alltid bör avgivas av psykiater. Anstaltsnämnden vid Roxtuna uttalar, att

läkarintyg alltid bör föreligga innan någon dömes till ungdomsfängelse.

Svea hovrätt förordar, att paragrafen får en sådan avfattning, att därav

tydligt framgår att inhämtande av läkarintyg alltid skall ske när domstolen

finner det erforderligt.

Interneringsnämnden, rådhusrätten i Malmö och mentalsjukvårdsdelegationen

vänder sig mot vad beredningen uttalat om att någon skall kunna

dömas till internering utan att fullständig sinnesundersökning verkställts.

Interneringsnämnden anför:

Enligt interneringsnämndens erfarenhet är det av stort värde att ha tillgång

till en fullständig sinnesundersökning angående den beträffande vilken

förvaring kan ifrågakomma och detta icke enbart och kanske icke ens

främst med hänsyn till den nuvarande regeln om att vederbörandes sinnesbeskaffenhet

skall avvika från det normala, utan även för att få en bild av

hans personlighetstyp, begåvning, reaktionssätt, vådlighet m. m. Även om

nyssnämnda rekvisit för ådömande av förvaring icke återfinnes i den nya

lagen, skall dock enligt densamma hänsyn tagas till den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Nämnden anser att, innan någon första gången dömes till

(skydds)internering, utlåtande enligt sinnessjuklagen skall föreligga rörande

honom. Bl. a. är detta enligt nämndens uppfattning ett rättssäkerhetsintresse.

I varje fall anser nämnden det uteslutet, att ett intyg avgivet

av en läkare, som ej är psykiater, skall kunna godtagas.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196 A

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation har i sitt år 1959 avgivna betänkande angående nämnda organisation

(SOU 1959:20) berört den i förevarande sammanhang aktualiserade

möjligheten att låta läkarintyg, som avses i lagen om personundersökning,

ligga till grund för en dom å internering. Kommittén anför:

För kommittén står det klart att väsentliga rättssäkerhetsintressen kan

äventyras, om ett så allvarligt ingripande mot en brottsling skulle i någon

större utsträckning kunna tillgripas efter en endast summarisk läkarundersökning.

Beträffande det i skyddslagen föreslagna regelsystemet i fråga om behandlingen

av psykiskt abnorma lagöverträdare finner kommittén sammanfattningsvis

att det bör kunna öka möjligheten att låta sinnesundersökningarna

ersättas med läkarutlåtanden enligt 13 kap. 5 § skyddslagen men att

man främst av hänsyn till rättssäkerhetskravet bör gå fram med försiktighet.

Beaktas i tillbörlig grad denna synpunkt, torde man icke kunna räkna

med att nedskärningen av sinnesundersökningarna skall få en omfattning,

som kan kallas väsentlig.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som utgår ifrån att med ett mera differentierat

påföljdssystem behovet av psykiatrisk rådgivning åt domstolarna

kommer att öka, anför att denna rådgivning måhända i större utsträckning

än vad nu är fallet kan ske i form av läkarintyg enligt förevarande lag.

Departementschefen. Jag vill till en början framhålla att läkarintyg enligt

förevarande paragraf allmänt sett utgör ett värdefullt komplement

till personundersökningen. Det ligger också i linje med vad i det föregående

utvecklats om önskemålet om en förbättrad personutredning att läkarundersökning,

varom nu är fråga, kommer till stånd i alla fall i vilka en

sådan kan tänkas vara av värde. Jag vill bl. a. peka på dess betydelse i de

fall, då överlämnande till vård enligt barnavårdslagen eller enligt nykterhetsvårdslagen

överväges, eller när domstolen skall ta ställning till om sinnesundersökning

bör företagas.

Intresset under remissbehandlingen har emellertid främst knutits till

stadgandet i paragrafens andra stycke. Därvid har tagits upp frågan om

och under vilka förutsättningar domstolen skall kunna döma till internering

eller förordna om överlämnande till öppen psykiatrisk vård utan att

sinnesundersökning företagits i målet. Det är uppenbart, att en fullständig

sinnesundersökning alltid, då fråga uppkommer om användande av nämnda

påföljder, utgör en värdefull grundval för bedömandet och att i många

fall en sådan undersökning måste anses erforderlig. Jag vill bl. a. erinra

om att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken internering icke kan komma i fråga

beträffande den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den

måste anses jämställd med sinnessjukdom. I händelse av tveksamhet, huruvida

sådant fall föreligger, torde sinnesundersökning regelmässigt bli er
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

forderlig före en dom å internering. I vissa fall åter, i vilka föreligger en

utförlig och belysande personutredning, bör, om nämnda utredning kompletteras

av läkarintyg avgivet av en psykiater, finnas förutsättningar för

domstolen att bedöma lämpligheten av ifrågavarande påföljder, utan att

sinnesundersökning företagits. Jag finner för den skull den ståndpunkt,

som beredningen intagit och som följer av vad beredningen anfört i anslutning

till 2 § och förevarande paragraf, innefatta en godtagbar avvägning

mellan olika intressen.

Domstolarna torde icke nödvändigtvis vara i behov av särskilda anvisningar

rörande vilken utredning, som i olika fall skall krävas, utöver

vad som följer av reglerna om sinnesundersökning i brottmål. I likhet med

beredningen vill jag emellertid föreslå, att i lagen intages en föreskrift om

införskaffande av läkarintyg innan någon dömes till internering eller överlämnas

till öppen psykiatrisk vård. Det må framhållas, att intyget enligt

förslaget i nu berörda fall skall vara avgivet av psykiater. Att motsvarande

krav icke medtagits, när fråga är om annan påföljd än som nu berörts, innebär

icke, att icke också i sådant fall psykiater bör anlitas, om det kan

ske. Tillgången på psykiatrer har emellertid icke ansetts tillräckligt för att

uppställa obligatoriskt krav härpå.

Beredningen har framhållit lämpligheten av att läkarintyg även inhämtas,

innan någon dömes till ungdomsfängelse, och anfört att läkarundersökning

regelmässigt bör förekomma, innan någon som ej fyllt aderton år

dömes till ungdomsfängelse. Motsvarande uppfattning har under remissbehandlingen

hävdats av bl. a. medicinalstyrelsen. I nu berörda hänseende

är jag av samma mening. I överensstämmelse härmed har i förevarande

paragraf utöver internering och överlämnande till öppen psykiatrisk vård

medtagits det fall att någon som ej fyllt aderton år skall dömas till ungdomsfängelse.

8 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i 1954 års lag och i strafflagberedningens

förslag. Beträffande skälen för bestämmelsen om tystnadsplikt hänvisas

till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

9 §•

Paragrafen överensstämmer, bortsett från en mindre, redaktionell jämkning,

med 8 § första stycket i 1954 års lag. I andra stycket i sistnämnda

paragraf ges föreskrift om ersättning till personundersökare och läkare i de

fall som avses i paragrafen. Denna föreskrift ersättes i det nu framlagda

förslaget av den reglering som innefattas i 10 §.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

10 §.

Paragrafen svarar mot 7 § i 1954 års lag. Enligt strafflagberedningen bör

alla bestämmelser om ersättning åt personundersökare och läkare meddelas

i administrativ väg.

1 det nu framlagda förslaget har beaktats att fråga kan uppkomma om

ersättning åt den som i enlighet med 4 § i förslaget biträder skyddskonsulent

vid utförande av personundersökning. Närmare bestämmelser härom

och om paragrafens tillämpning i övrigt har ansetts böra meddelas i

administrativ ordning. Såsom för närvarande bör dock uttryckligen anges

att ersättningen gäldas av statsverket.

11 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i 1954 års lag. Med stöd av sistnämnda paragraf

har utfärdats kungörelsen den 18 juni 1954 med vissa bestämmelser

angående lagens tillämpning.

Såsom inledningsvis uttalats bör närmare föreskrifter meddelas även angående

tillämpningen av den nya lagen. Vad dylika föreskrifter bör innehålla

har också delvis berörts i det föregående i anslutning till de olika

paragraferna i förslaget. Därav torde framgå att en väsentlig del kommer

att avse vad den som utför eller biträder vid utförandet av personundersökning

i olika avseenden skall ha att iakttaga.

I detta sammanhang torde få upptagas ett särskilt spörsmål, som icke

avser den egentliga undersökningsverksamheten men som har en naturlig

anknytning till denna och som av beredningen ägnats särskild uppmärksamhet,

nämligen möjligheten att i samband med personundersökningen

lämna den misstänkte stöd och hjälp och att förbereda den behandling

som domstolens dom kan väntas komma att gå ut på. Bestämmelser i detta

hänseende upptogs i 8 § i beredningens förslag.

Beredningen. Redan nu nedlägger många personundersökare, även utanför

de egentliga skyddsarbetarnas krets, ett förtjänstfullt arbete med atl

söka anskaffa bostad och anställning eller på annat sätt hjälpa de misstänkta

före domen. Sådan hjälpverksamhet är emellertid enligt strafflagberedningens

mening så betydelsefull att en direkt rekommendation härtill

bör göras i lagen. Beredningen har föreslagit en bestämmelse om att

den skyddskonsulent, skyddsassistent eller tjänsteman hos skyddsförening,

som tager befattning med personundersökningen, skall söka lämna den

misstänkte stöd och hjälp, ägnad att främja hans anpassning i samhället.

Om sådan befattningshavare förordar att den misstänkte ställes under

skyddstillsyn, skall befattningshavaren enligt förslaget på lämpligt sätt

förbereda värden i frihet. Det gäller här närmast tillämpningen av sådana

särskilda föreskrifter, som föreslås för den händelse skyddstillsyn skulle

ådömas. Beredningen uttalar, att när fråga ej är om rena hjälpåtgärder en

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

viss försiktighet är att tillråda, i varje fall beträffande åtgärder av mera ingripande

art. Personundersökaren måste alltid hålla i minnet att det är

domstolen som har det avgörande ordet.

Yttrandena. Svenska fångvårdssällskapet uttalar, att det måste anses

följdriktigt att personundersökningen förenas med hjälp och tillrättaläggande

åtgärder såsom en förberedelse till fortsatt behandling. Svea hovrätt

förordar, att föreskrifter av motsvarande innehåll meddelas i administrativ

väg.

Göteborgs rådhusrätt ifrågasätter om icke bestämmelsen om förberedande

av vården bör utgå. Genom personundersökarens föranstaltningar kan

den misstänkte lätt invaggas i förhoppning om en lindrigare påföljd än

den domstolen av allmänpreventiva eller andra skäl måste tillgripa. Det

vore enligt rådhusrätten också olyckligt, om domstolen genom de i förväg

vidtagna åtgärderna skulle komma att känna sig bunden vid val av påföljd.

Departementschefen. Såsom beredningen utvecklat är det angeläget, att

under personundersökningen uppmärksamhet ägnas åt den misstänktes

situation även i vad avser behovet av stöd eller hjälp i olika hänseenden.

Genom en hjälpinsats i detta skede av förfarandet kan icke sällan skapas

de bästa förutsättningarna för den misstänktes anpassning i samhället.

Med vidtagandet av olika hjälpåtgärder sammanhänger även möjligheten

att förbereda vård i frihet i de fall detta kan bli aktuellt. Jag vill i likhet

med beredningen framhålla det önskvärda i att förberedelser vidtages i detta

hänseende.

Enligt de bestämmelser, som i administrativ ordning meddelats rörande

tillämpningen av 1954 års lag, åligger det personundersökare att, om villkorlig

dom är ifrågasatt, yttra sig om behovet av särskilda föreskrifter i

domen samt, i den mån så erfordras, förbereda tillämpningen av sådana

föreskrifter. Även i fortsättningen torde bestämmelser i förevarande avseende

få meddelas i administrativ ordning. Bestämmelserna torde böra göras

utförligare än för närvarande och avse även skyddskonsulenternas medverkan.

Vad beredningen föreslagit torde härvid få beaktas. Bland åtgärder

till främjande av den misstänktes anpassning kan ingå anskaffande

av lämpligt arbete. I sådant sammanhang kan det vara lämpligt att skyddskonsulent

medverkar till att den misstänkte får undergå yrkesanlagsprov.

Särskilda övergångsbestämmelser till den nu föreslagna lagen torde icke

vara erforderliga. Lagens bestämmelser torde kunna tillämpas även i fråga

om personundersökning som beslutats före lagens ikraftträdande.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

61

2) Förslag till lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet

och svensk domstols behörighet

Enligt 2 kap. 7 § brottsbalken skall i fråga om svensk lags tillämplighet

och svensk domstols behörighet, utöver vad i samma kapitel sägs, iakttagas

de begränsningar som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser

eller, enligt vad därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande

makt. I propositionen med förslag till brottsbalk anfördes i anslutning

härtill (prop. 1962: 10 del C s. 174) att i överenskommelser mellan

Sverige och andra stater angående bl. a. ömsesidig rättshjälp i vissa avseenden

avtalats om inskränkningar i svensk lags och svensk domstols kompetens.

Det tillädes att ytterligare sådana överenskommelser kunde väntas bli

träffade. Bestämmelser om ifrågavarande inskränkningar — som har ringa

praktisk betydelse — syntes icke böra införas i brottsbalken utan i en särskild

lag.

Anmärkas bör att inom området för allmänt erkända folkrättsliga grundsatser

ligger sådana mera praktiskt betydelsefulla inskränkningar i svensk

lags tillämplighet och svensk domstols behörighet som den straffrättsliga

immuniteten för främmande staters diplomatiska och konsulära representanter.

Vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet

— utöver den på folkrättslig praxis grundade diplomatiska och konsulära

immuniteten — följer av lagen den 28 juni 1962 (nr 371) om särskilda

förmåner för vissa internationella organisationer m. m. Enligt denna lag

åtnjuter flera angivna organisationer, bland dem Förenta Nationerna och

Europarådet, samt en krets av personer, som är knutna till organisationerna,

immunitet och privilegier i enlighet med vad därom bestämts i stadga eller

avtal, vartill Sverige anslutit sig. Lagen hänför sig till ett flertal multilaterala

överenskommelser, vilka Sverige biträtt. Såvitt avser dessa överenskommelser

föreligger härigenom sådant lagstöd som avses i 2 kap. 7 § brottsbalken.

Särskild uppmärksamhet kräver i förevarande sammanhang den speciella

straffrättsliga immunitet som genom internationella överenskommelser tillförsäkras

vittne och sakkunnig ävensom tilltalad i brottmål. Sverige har genom

bilaterala överenskommelser åtagit sig att bereda vittne eller sakkunnig,

som begivit sig hit från utlandet för att höras inför domstol, viss sådan immunitet.

Nu gällande överenskommelser, som innehåller åtaganden av denna

art, är följande:

1) konventionen den 26 april 1870 med Belgien angående ömsesidigt utlämnande

av förbrytare (SFS 1870: 37, art. 15 första stycket),

2) konventionen den 21 februari 1907 med Norge om ömsesidigt utlämnande

av förbrytare1 (SFS 1907: 13, art. 13 andra stycket),

1 Konventionerna med Norge och Danmark gäller numera endast i de delar de reglerar

frågor om rättshjälp, jfr prop. 1963:174 s. 3.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Mctj. ts proposition nr 90 år 1964

3) konventionen den 17 juni 1913 med Danmark om ömsesidigt utlämnande

av förbrytare1 (SÖ 1913: 5, art. 18 andra stycket) samt

4) avtalet den 7 mars 1956 med Frankrike rörande ömsesidig rättshjälp i

brottmål (SÖ 1959: 14, art. 11 andra stycket, se även prop. 1956: 100).

Sverige har vidare undertecknat den europeiska konventionen den 20 april

1959 om inbördes rättshjälp i brottmål, vilken innehåller bestämmelser om

immunitet såväl för vittne och sakkunnig som för tilltalad (jfr prop. 1961:

48, art. 12). Denna konvention har ännu ej ratificerats av Sverige. Ratifikation

beräknas kunna ske under år 1964.

Samtliga sist berörda överenskommelser innebär för svenskt vidkommande

att föreskriven immunitet gäller beträffande person, som i den främmande

avtalsslutande staten delgivits kallelse i brottmål till svensk domstol och

vilken i anledning av denna kallelse frivilligt begivit sig till Sverige. Omfattningen

och den närmare innebörden av immuniteten är i övrigt något varierande

i de olika avtalen. Enligt konventionen med Belgien får vittne »varken

tilltalas eller kvarhållas på grund av föregående förbrytelser eller utslag».

Konventionerna med Danmark och Norge stadgar att vittne ej får »tilltalas

eller häktas för tidigare förbrytelser eller på grund av äldre dom». Enligt

nämnda tre konventioner får ingripande ej heller göras i anledning av medbrottslighet

i de handlingar som prövas i målet. I avtalet med Frankrike sägs,

att vittne eller sakkunnig ej får »lagforas eller kvarhållas för brottslig gärning

eller straffdom» från tiden före hans avresa från det land där kallelsen

mottagits. Jämlikt den europeiska konventionen kan vittne eller sakkunnig

ej »lagforas eller fängslas eller på annat sätt underkastas inskränkning i sin

frihet på grund av gärning eller dom» från tiden före avresan; detsamma

gäller för tilltalad, såvitt avser gärning eller dom som ej avsetts i kallelsen.

Avtalet med Frankrike, liksom den europeiska konventionen, anger därtill

vissa tidsbegränsningar för immuniteten.

Bestämmelser om liknande straffrättslig immunitet för person, som på

kallelse frivilligt begivit sig från ett land för alt höras inför domstol i annat

land, har funnits i ett flertal andra överenskommelser med främmande makt

än dem som nu nämnts; se härom bl. a. prop. 1956: 100 s. 25. Ett skäl för

immunitet av detta slag är, att den som är medveten om risken att bli föremål

för åtal eller straffverkställighet i det land dit han kallats sannolikt

skulle vägra att efterkomma kallelse, om han ej kan räkna med sådan immunitet.

Möjligheterna att vinna önskvärd utredning i målet skulle således försämras.

Samtliga åtaganden att bevilja immunitet av förevarande slag, utom såvitt

avser gällande avtal med Frankrike, har gjorts genom överenskommelser, ingångna

år 1913 eller tidigare. Att överenskommelserna i dessa delar ej kommit

att återspeglas i särskilda lagstiftningsåtgärder, måste sannolikt förklaras

med att överenskommelserna såsom sådana vid liden för deras tillkomst

ansetts bli en del av den legala regleringen i riket. Med detta betraktelsesätt

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

skulle den inskränkning i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet

som immuniteten utgör gälla — och alltjämt bestå — utan stöd av

andra stadganden än föreskrifterna i överenskommelserna. Vad angår åtagandet

enligt avtalet med Frankrike synes det emellertid vid avtalets tillkomst

— i enlighet med den lagstiftningsteknik som numera tillämpas — ha

varit förutsatt att särskilda lagstiftningsåtgärder var erforderliga. Åtgärderna

fick emellertid anstå i avbidan på resultatet av då pågående arbete på utformningen

av brottsbalken (prop. 1956: 100 s. 25). I dagens läge står det

klart att åtgärderna skall avse tillskapandet av sådant lagstöd som 2 kap. 7 §

brottsbalken avser. De åtaganden som i förevarande hänseende göres genom

ett svenskt tillträde till den europeiska konventionen kräver också sådant

särskilt lagstöd.

När det alltså gäller att utforma lagregler, närmast föranledda av immunitetsåtagandena

enligt det svensk-franska avtalet och motsvarande bestämmelser

i den europeiska rättshjälpskonventionen, talar onekligen praktiska

skäl för att reglerna göres i den meningen fullständiga att de får omfatta

även övriga gällande åtaganden på området, även om dessa åtaganden enligt

vad förut sagts ej i och för sig skulle anses principiellt kräva sådan ordning.

Som en lösning av nu berörda lagstiftningsfråga vore det uppenbarligen

tänkbart att låta regler om immuniteten för vittnen och övriga förevarande

personer ingå i en lag, som tekniskt utgör en omarbetning och utvidgning av

1962 års lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer

m. m. Reglerna i sistnämnda lag har emellertid en speciell karaktär, enär de

avser internationella organisationer. Det synes därför lämpligare att upptaga

de erforderliga reglerna i en särskild lag. De torde kunna begränsas till

att i huvudsak innefatta hänvisningar till de berörda överenskommelserna.

Enär bestämmelserna i dessa avtal får antagas vara tillräckligt lätt tillgängliga

i Svensk författningssamling och Sveriges överenskommelser med främmande

makter, synes de ej behöva överföras till lagtexten. Härigenom får

svensk myndighet omedelbart tillämpa avtalstexten. Man vinner därvid även

att eventuell framtida ändring i denna text ej alltid behöver föranleda ändring

i lagen och att kompletteringar av lagen i anledning av nya avtal i ämnet

lätt kan ske.

I den nya lagen torde böra anges den personkrets, för vilken den förevarande

straffrättsliga immuniteten kan ifrågakomma. Denna krets synes kunna

sägas omfatta personer, som efter kallelse inrest i riket för att inställa

sig vid domstol såsom tilltalade, vittnen eller sakkunniga i brottmål.

I frågan, vilka överenskommelser som bör angivas i lagen, är att märka att

en svensk anslutning till den europeiska rättshjälpskonventionen medför att

bestämmelserna om rättshjälp i — d. v. s. de alltjämt i kraft varande delarna

av — utlämningskonventionerna med Danmark och Norge upphör att

gälla, jfr art. 26 i den europeiska konventionen och prop. 1961: 48 s. 18. Dan
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

mark och Norge är redan anslutna till sistnämnda konvention. Med hänsyn

till att svensk ratifikation av den europeiska konventionen, såsom tidigare

nämnts, kan väntas ske inom en nära framtid, synes av dessa tre överenskommelser

allenast den europeiska konventionen behöva beaktas i nu förevarande

sammanhang.

I enlighet med vad sålunda anförts synes den förordade lagen böra avse

utlämningskonventionen med Belgien, avtalet med Frankrike om rättshjälp

i brottmål och den europeiska rättshjälpskonventionen.

Med hänsyn till att lagen, såsom nyss föreslagits, bör omfatta omnämnda

europeiska konvention, synes lagens ikraftträdande lämpligen böra samordnas

med att denna konvention vinner tillämpning för Sveriges del. Lagen

torde därför böra träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Hinder torde

icke möta att låta lagen vinna tillämpning redan innan brottsbalken träder

i kraft.

3) Förslag till lag angående upphävande av lagen om

konsularjurisdiktion

I lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion talas om brott,

varå straffarbete enligt lag kan följa (30 §), och om straffarbete, som

ådömts av konsularrätt (53 och 58 §§). I samband med att fängelse införes

som enhetligt frihetsstraff borde alltså i och för sig dessa stadganden erhålla

ändrad utformning. Beträffande lagens tillämplighet må emellertid framhållas

följande.

Konsularjurisdiktion utövades tidigare av västerländska stater i åtskilliga

andra stater på grund av mellanstatliga avtal, ofta kallade kapitulationer.

Syftet med konsularjurisdiktion var främst att bereda effektivt skydd åt utlänningar

i stater, för vilkas rättsväsende förtroende saknades. Sverige hade

rätt till konsularjurisdiktion bl. a. i Egypten, Kina och Siam. Den sista rättigheten

till konsularjurisdiktion avsåg Egypten och upphörde helt att gälla

den 15 oktober 1949 (jfr prop. 1947: 99 s. 8).

Den svenska lagen har såsom anförts för närvarande icke någon tillämplighet.

Då den bygger på numera helt övergivna föreställningar om relationerna

mellan stater, saknas varje anledning att antaga, att Sverige skulle i

framtiden söka uppnå några avtalsförmåner av detta slag. I detta läge framstår

det såsom stötande att föreslå ändringar i lagen, syftande till att möjliggöra

tillämpning också i framdeles uppkommande situationer. Lagen synes

i stället böra upphävas. Samtidigt förlorar då vad som eljest finnes stadgat

angående konsularjurisdiktion sin giltighet. Lagen den 10 juli 1947 om fortsatt

tillämpning av äldre rättegångsbalken i mål och ärenden som skola upptagas

av konsularrätt eller konsulardomare har karaktär av övergångsbestämmelse

vid nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Lagen den 10 juli 1947

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

gäller uteslutande tillämpningen av föreskrifter i lagen om konsularjurisdiktion,

och genom att sistnämnda lag upphäves kommer därför 1947 års lag

ej längre att kunna äga tillämpning.

4) Förslag till ändring i sinnessjuklagen

De nya regler om behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare,

som brottsbalken innehåller, förutsätter att vissa ändringar vidtages i sinnessjuklagen.

Ändringarna hänför sig till de regler i lagen, vari beaktas

den särställning, som nämnda kategori psykiskt abnorma intar. Förutom

vissa redaktionella jämkningar bör dessa regler begreppsmässigt och terminologiskt

anpassas till den i brottsbalken införda ordningen. Huvuddelen

av de berörda reglerna återfinnes i 6 kap., som behandlar sinnesundersökning

i brottmål. I samband med nämnda, av brottsbalken föranledda ändringar

torde vissa ändringar böra vidtagas även i de regler i 6 kap., som berör

undersökningsverksamhetens bedrivande.

De berörda reglerna i brottsbalken innebär att det nuvarande systemet

med sträf friförklaring försvinner och att det straffrättsliga reaktionssystemet

blir tillämpligt även på sådana psykiskt abnorma lagöverträdare, som

nu är straffria. I överensstämmelse härmed skall ankomma på domstolen

att besluta även om påföljd för dessa lagöverträdare. Därvid skall i första

hand ifrågakomma överlämnande till särskild vård enligt 31 kap. brottsbalken,

företrädesvis vård enligt sinnessjuklagen och öppen psykiatrisk

vård. De anförda reglerna medför icke någon ändring i gällande ordning

i vad avser det allmänna sambandet med mentalsjukvårdslagstiftningen

i övrigt. Frågor som rör detta samband torde uppkomma i anslutning till

de förslag till reformering av nämnda lagstiftning, som sinnessjuklagstiftningskommiltén

väntas komma att framlägga. Vad som däremot inför det

i brottsbalken upptagna reaktionssystemet påkallat uppmärksamhet på förevarande

område har varit frågan om de nya reglernas återverkan på sinnesundersökningsväsendet.

Dettas utformning blir uppenbarligen beroende

av vilken funktion, som sinnesundersökningarna skall fylla i brottmålsprocessen.

Strafflagberedningen gick i sitt slutbetänkande med förslag till skyddslag

(SOU 1956:55), vari även framlades utkast till ändringar i sinnessjuklagen,

icke in på frågan i vad mån beredningens förslag rörande de

psykiskt abnorma lagöverträdarna kunde komma att medföra ändringar

i arbetsuppgifterna för och organisationen av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

på annat sätt än att flera ledamöter av beredningen

framförde önskemål om en väsentlig nedskärning av undersökningarna i

syfte att dels undgå de nuvarande dröjsmålen med utlåtandenas avgivande

och dels väsentligen till vårdstadiet förlägga utnyttjandet av den till
3

Bihang till riksdagens protokoll i96i. 1 saml. Nr 90

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

gängliga rättspsykiatriska expertisen. Nämnda fråga behandlades emellertid

närmare av den kommitté, som tillsatts att verkställa översyn av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation, i kommitténs år

1959 avgivna betänkande (SOU 1959:20). Kommittén konstaterade att å

ena sidan det av beredningen föreslagna regelsystemet borde kunna öka

möjligheten att låta sinnesundersökningarna ersättas med enklare läkarintyg

men att å andra sidan kravet på rättssäkerhet manade till försiktighet

i fråga om användandet av denna möjlighet. Om nämnda krav i tillbörlig

grad beaktades kunde man enligt kommittén icke räkna med att nedskärningen

av sinnesundersökningarna skulle kunna få en omfattning, som kunde

kallas väsentlig. Kommittén framhöll vidare, att en ökad belastning av

undersökningsväsendet kunde inträda såsom en följd av att det föreslagna

nya påföljdssyslemet var mera differentierat än det gällande och därför kunde

ge domstolarna anledning att i större utsträckning än förut anlita psykiatrisk

rådgivning. På grundval av nämnda överväganden och med utgångspunkt

från den rådande överbelastningen inom sinnesundersökningseäsendet

framlade kommittén förslag om en ny undersökningsorganisation.

Samtidigt föreslogs att reglerna om sinnesundersökning skulle avskiljas från

mentalsjukvårdslagstiftningen i övrigt och tillsammans med de organisatoriska

bestämmelserna upptagas i en särskild lag om sinnesundersökning i

brottmål.

Sedan kommitténs betänkande remissbehandlats och på grundval av vad

därvid framkommit betänkandet överarbetats av en inom justitiedepartementet

särskilt tillkallad sakkunnig, överdirektören E. G. Anneli, samt en

av denne upprättad, den 24 februari 1961 dagtecknad promemoria jämväl

remissbehandlats, framlades till 1961 års riksdag proposition (nr 185) angående

riktlinjer för en omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

I propositionen konstaterades att kommitténs överväganden

beträffande verkningarna av strafflagberedningens förslag ägde tillämpning

även å det vid tiden för propositionen till lagrådet remitterade förslaget

till brottsbalk. Den gällande, tudelade rättspsykiatriska organisationen,

enligt vilken undersökning av häktade skall ske å sinnessjukavdelningar

vid fångvården och undersökning av dem som befinner sig på fri fot

vid rättspsykiatriska avdelningar å sinnessjukhusen, borde enligt de nämnda

riktlinjerna sammanföras i en gemensam organisation under ledning av

medicinalstyrelsen. Den nya organisationen borde vidare enligt förslaget

bestå av fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda främst för undersökning

av häktade, samt fyra rättspsykiatriska stationer, avsedda främst för undersökning

av personer på fri fot. I propositionen uttalades, att i händelse

av riksdagens godkännande av de i propositionen uppdragna riktlinjerna

erforderliga förslag beträffande byggnadsfrågor m. m., varav organisationens

genomförande var beroende, efter hand skulle föreläggas riksdagen

men att någon tidsplan för genomförandet icke kunde fastställas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

Samtidigt framhölls emellertid angelägenheten av att organisationen korn

till stånd så snart som möjligt. De föreslagna riktlinjerna godkändes av

riksdagen (IÄU 49, rskr 398), som samtidigt uttalade sig för vissa åtgärder

i syfte att, i avvaktan på genomförandet av den nämnda organisationen,

förbättra förutsättningarna för en effektiv verksamhet inom det nuvarande

undersökningsväsendet.

Övertygande skäl talar för att det av kommittén för översyn av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation framlagda förslaget

att utbryta reglerna om sinnesundersökning från mentalsjukvårdslagstiftningen

i övrigt och upptaga dem i en särskild lag, bör genomföras. Detta

torde lämpligen böra ske i samband med att den väntade nya lagstiftningen

om mentalsjukvården träder i stället för den nuvarande sinnessjuklagen.

Intages i den nämnda särskilda lagen även erforderliga organisatoriska

bestämmelser om den av riksdagen i princip beslutade undersökningsorganisationen,

skulle samtidigt åstadkommas ett formellt genomförande

av denna. Vid framläggandet av förslaget till brottsbalk förutsattes,

att i samma lag vidare skulle intagas erforderliga nya regler om personundersökning

i brottmål. Utredningsarbetet beträffande mentalsjukvårdslagstiftningen

är ännu icke slutfört; betänkande väntas bli avgivet under våren

1964. Möjligheten att en ny sådan lagstiftning skall kunna träda i kraft

samtidigt med brottsbalken måste med hänsyn härtill anses utesluten. Under

dessa förhållanden har även genomförandet av den nyssberörda lagstiftningen

om sinnesundersökning i brottmål ansetts böra tills vidare anstå.

Som en följd härav har i nuvarande läge i stället inom justitiedepartementet

utarbetats förslag till ändring i sinnessjuklagen. De nämnda nya bestämmelserna

om personundersökning i brottmål har upptagits i det förut berörda

förslaget till lag om sådan undersökning. En grundligare översyn av

reglerna om sinnesundersökning i brottmål förutsättes komma till stånd i

samband med ställningstagandet till de väntade förslagen om en allmän reformering

av mentalsjukvårdslagstiftningen.

Såsom kommit till uttryck i propositionen med förslag till riktlinjer för

en ny undersökningsorganisation och vid riksdagsbehandlingen därav är

med hänsyn till den rådande överbelastningen inom undersökningsväsendet

angeläget, att möjliga åtgärder vidtages för att i avvaktan på genomförandet

av den beslutade organisationen så effektivt som möjligt utnyttja

de nuvarande resurserna. I överensstämmelse härmed och med förslag,

som framlagts av medicinalstyrelsen i skrivelse den 1 juni 1962 till

Kungl. Maj :t angående åtgärder för genomförande av den beslutade undersökningsorganisationen,

föreslås i förevarande sammanhang, utöver

vad som föranledes av brottsbalken, vissa ändringar, i första hand i 42 och

43 §§ sinnessjuklagen. Ändringarna innebär att möjlighet öppnas för medicinalstyrelsen

att, med frångående av uppdelningen av undersökningarna

på de båda grupperna häktade och personer, som befinner sig på fri

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

fot, besluta, att undersökning tillhörande en av grupperna må verkställas

av läkare, på vilken normalt ankommer att utföra undersökningar inom

den andra. Samtidigt föreslås att i lagen intages föreskrift om möjlighet

för medicinalstyrelsen att förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning.

I kungörelsen den 18 juni 1954 (nr 447) med vissa bestämmelser

om sinnesundersökning i brottmål har redan meddelats bestämmelser

om anlitande av läkare utom undersökningsorganisationen för

att verkställa sinnesundersökning. Sistnämnda möjlighet är avsedd att omfatta

undersökningar tillhörande båda de nämnda grupperna. Genom dessa

ändringar torde i vart fall organisatoriskt sett skapas förutsättningar

för den smidigare administrering av undersökningsförfarandet, som är

avsedd att utgöra ett väsentligt inslag i den beslutade nya undersökningsorganisationen.

Den 3 januari 1964 har efter anmälan av chefen för inrikesdepartementet

till lagrådet remitterats förslag om lösdrivarlagens ersättande med en

särskild lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Den nya lagen blir

sekundär bl. a. i förhållande till sinnessjuklagen. Åtgärder enligt lagen

skall sålunda icke vidtagas om intagning för vård på mentalsjukhus kan

komma till stånd enligt sinnessjuklagen. Utredning härom skall företas

av polismyndigheten, och läkarintyg, utvisande bl. a. om behov av vård

på mentalsjukhus föreligger, skall i princip införskaffas, innan åtgärd vidtas

för intagning enligt lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Också i det undantagsfallet att undersökning av någons psykiska beskaffenhet

blir aktuell först sedan domstolsförfarande enligt nämnda lag påbörjats,

avses sinnessjuklagen bli tillämplig. Särskilda bestämmelser om

sinnesundersökning i mål om samhällsfarlig asocialitet behövs därför icke.

De ändringar som i anledning härav erfordras i sinnessjuklagen torde nu

få vidtagas i samband med de av brottsbalken föranledda ändringarna.

Vidare må nämnas, att jag från chefen för socialdepartementet inhämtat,

att han avser att senare denna dag anmäla fråga om proposition till

riksdagen angående sådan ändring i lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp

och barnavårdslagen den 29 april 1960, att möjligheten att intaga

försumliga försörjare i arbetshem eller tvångsarbetsanstalt skall upphävas

från och med den 1 juli 1964. Härav föranledes vissa redaktionella ändringar

i sinnessjuklagen.

De föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen bör kompletteras med erforderliga

ändringar i de i administrativ ordning meddelade bestämmelserna i

sinnessjukstadgan. Viss översyn av nämnda bestämmelser torde vidare erfordras

i anledning av brottsbalkens regler om behandlingen av psykiskt

abnorma lagöverträdare.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

69

De särskilda bestämmelserna

6 §.

I paragrafen har vidtagits den ändringen att i andra stycket införts benämningarna

ungdomsvårdsskola och kriminalvårdsstyrelsen.

Tvångsarbetsanstalt ersätts i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialilet

med arbetsanstalt. För arbetsanstall föreslås gälla vad som är stadgat

om fångvårdsanstalt. Vad i 6 § sinnessjuklagen föreskrivs om anstalt,

som står under kriminalvårdsstyrelsens inseende, blir då tillämpligt. Vad

som sägs om tvångsarbetsanstalt torde därför kunna utgå. Även bestämmelsen

om arbetshem utgår.

18 §.

Enligt 18 § första stycket sinnessjuklagen kan den som är intagen å sinnessjukhus

för vård i vissa fall utskrivas, oaktat han fortfarande är i behov

av vård å sådant sjukhus. Utskrivning må nämligen ske, om den sjuke kan

vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget

liv och det erfordras för att bereda plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen

är i större behov av vård, eller det är på ett tillfredsställande sätt

sörjt för hans vårdande utom sjukhuset. Från denna utskrivningsregel stadgas

i andra stycket undantag för däri uppräknade fall. Har sinnessjuk, som

avses i andra stycket, enligt 17 § utskrivits såsom icke längre i behov av

vård och blir han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock enligt tredje

stycket det av honom begångna brottet icke utgöra hinder för utskrivning

enligt 18 § första stycket, om ej överinspektören för sinnessjukvården förordnat

annat.

Med hänsyn till brottsbalkens regler erfordras, att vissa av de i andra

stycket upptagna undantagsfallen bestämmes på ett annat sätt än för närvarande.

Ändringarna hänför sig till de nuvarande reglerna angående utskrivning

av straffriförklarade och av dem som varit intagna i fångvårdsanstalt.

Vad som i detta hänseende föreslås överensstämmer, bortsett från

redaktionella jämkningar, med det av strafflagberedningen i skyddslagsbetänkandet

intagna utkastet till ändring i sinnessjuklagen.

Undantagsbestämmelsen angående straffriförklarad bör i fortsättningen

avse den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen.

Överlämnandet innebär att vederbörande också skall intagas

å sinnessjukhus. Det nuvarande stadgandet är icke på motsvarande sätt

uttryckligen begränsat till straffriförklarad, vilken som en följd av ett i

målet konstaterat vårdbehov intagits å sinnessjukhus i anslutning till domen.

Att en sådan begränsning är avsedd får emellertid anses följa av

den bestämmelse som givits i tredje stycket. Det må i övrigt anmärkas

att, enär otillräknelighet vid tiden för den brottsliga gärningens begående

för närvarande men icke enligt brottsbalken utgör förutsättning för så
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

dan intagning å sinnessjukhus, varå stadgandet syftar, den nya bestämmelsen

får större räckvidd än den nuvarande. Denna konsekvens av brottsbalkens

regler kan dock, med hänsyn till att särskilda skäl skall föreligga

för att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen skall kunna ske i de

fall, i vilka brottet icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom eller

därmed jämställd psykisk abnormitet, antagas icke få större praktisk betydelse.

Det stadgande i andra stycket, vilket avser den numera avskaffade

skyddsåtgärden tvångsuppfostran, har icke medtagits i den nya lydelsen.

33 §.

Bestämmelserna om den som är intagen i fångvårdsanstalt föreslås bli

tillämpliga på den som enligt den föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet intagits i arbetsanstalt. Detta skall gälla även om

intagning för observation på mentalsjukhus, som för fångvårdsklientelet

regleras i 48 g 1 mom. sinnessjuklagen. Vad i 33 § stadgas om tvångsarbetsanstalt

kan således utgå.

41 §.

Paragrafen reglerar de materiella förutsättningarna för att förordnande

om sinnesundersökning skall meddelas. Den gällande lydelsen anknyter i

detta hänseende i första hand till att anledning föreligger till antagande att

den misstänkte begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet,

som avses i 5 kap. 5 g strafflagen, och i andra band till att utredning rörande

den misstänktes sinnesbeskaffenhet eljest är av betydelse för målets

avgörande.

Strafflagberedningens utkast till ändring i 41 § avser första stycket. Andra

stycket som avser mål om ringa brott lämnades oförändrat. Beredningen

föreslog följande lydelse av första stycket:

Föreligger anledning till antagande att den, som är misstänkt för brott,

begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, skall

domstolen förordna om sinnesundersökning enligt vad nedan sägs, där ej

av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig. Sinnesundersökning

skall ock i annat fall ske, om domstolen finner särskild utredning angående

den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Departementschefen. Till skillnad från vad fallet är i strafflagberedningens

utkast och från vad som nu gäller enligt 41 § sinnesssjuklagen har i det

föreliggande förslaget frågan om förordnande av sinnesundersökning icke

i första hand gjorts beroende av ett antagande beträffande den misstänktes

sinnesbeskaffenhet vid tiden för den brottsliga gärningens begående. Förslaget

anknyter i stället till att i 31 kaj). 3 § brottsbalken överlämnande till

vård enligt sinnessjuklagen primärt förutsätter ett konstaterande, att den

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1904

misstänkte är i behov av vård å sinnessjukhus. Den eventuella förekomsten

av ett dylikt vårdbehov har med hänsyn härtill ansetts böra upptagas såsom

huvudanledning till förordnande om sinnesundersökning. Sinnesundersökning

bör ske innan någon överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Betydelsen

av kunskap om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för

brottet kommer därvid att ingå bland de skäl till förordnande om undersökning,

som regleras i första styckets senare led.

Vid lagrådsbehandlingen av förslaget till brottsbalk uttalades beträffande

förutsättningarna för tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken, att

i undantagsfall annan undersökning än sinnesundersökning, som verkställts

i målet, borde kunna godtagas (prop. 1962: 10 del C s. 357, jfr s.

572). Såsom jag i anledning härav tidigare anfört (prop. 1962: 10 del C

s. 602) torde böra krävas, att den medicinska prövningen av vårdbehovet

sker så grundligt som genom sinnesundersökning. Denna bör också regelmässigt

ske i det mål, vari tillämpning av 31 kap. 3 § brottsbalken är

aktuell. Med hänsyn till att i vissa fall någon tvekan om förhandenvaron

av vårdbehov icke kan föreligga, torde emellertid kravet i sistnämnda

hänseende icke nödvändigtvis behöva upprätthållas i alla fall. I överensstämmelse

härmed liar till bestämmelsen i första ledet i första slvcket fogats

ett undantagsstadgande. Enligt detta förutsattes för att sinnesundersökning

skall kunna underlåtas, att i tidigare sinnesundersökning vårdbehov

konstaterats och att sådant alltjämt uppenbarligen föreligger. Såsom

bevis i sistnämnda hänseende bör exempelvis kunna accepteras intyg

av sjukvårdsläkare vid sinnessjukhus, där den misstänkte är intagen

för vård.

Den omständigheten att i 31 kap. 3 § brottsbalken behovet av vård å

sinnessjukhus utgör den primära förutsättningen för överlämnande till

vård enligt sinnessjuklagen kan synas erbjuda vidsträckt möjlighet att

begränsa undersökningarna till vad som erfordras för konstaterandet av

ett föreliggande vårdbehov. I det senare ledet av nämnda lagrum föreskrives

emellertid att överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen i de

fall, då den brottsliga gärningen icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får ske endast,

såframt särskilda skäl föreligger därtill. Såsom jag anfört i anslutning

till brottsbalksförslaget (prop. 1962: 10 del C s. 354) blir vid prövningen

härav av väsentlig betydelse, huruvida man kan räkna med att vården å

sinnessjukhus skall leda till att fortsatt brottslig verksamhet förebygges.

Brottslighetens karaktär och vårdbehovets styrka får därvid beaktas. Då

kriminalvården icke saknar resurser att lämna psykiatrisk vård, fann jag

det vara lämpligt, att annan påföljd regelmässigt ges företräde framför

överlämnande till sinnessjukvård, när det gäller andra än dem som begått

brott under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd psykisk

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

abnormitet. I vilken utsträckning omständigheterna i de fall, i vilka vårdbehov

konstateras föreligga, kan visa sig vara sådana, att man kan underlåta

att utsträcka undersökningen till att även omfatta den misstänktes

sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet, kan icke med någon säkerhet förutsägas.

I de fall i vilka sinnesundersökning aktualiseras torde den omständigheten

att vårdbehov eventuellt visar sig icke föreligga ofta icke utesluta

osäkerhet om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottet.

Kunskap i sistnämnda hänseende kan därvid få betydelse med hänsyn

till att enligt 33 kap. 2 § brottsbalken såsom påföljd för brott, som någon

begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig

abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom, kan ifrågakomma endast överlämnande till särskild vård

eller i vissa fall böter eller skyddstillsyn. Beträffande skyddstillsyn är vidare

att erinra om att intagning i anstalt enligt 28 kap. 3 § brottsbalken

icke må förekomma av person som nu sagts. Mot bakgrunden av vad sålunda

utvecklats torde det vara realistiskt att utgå ifrån att större förändringar

i förhållande till nuvarande ordning såvitt gäller vad sinnesundersökningarna

skall omfatta icke är att vänta till följd av brottsbalkens

regler.

Vad i det föregående anförts kan tjäna till underlag även för ett bedömande

av det relativa antalet sinnesundersökningar. Vid sidan av de fall,

då överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen överväges, aktualiseras

sålunda frågan om sinnesundersökning även när annan påföljd ifrågasättes,

om tveksamhet föreligger om den misstänkte begått brottet under inflytande

av djupgående psykisk abnormitet. I vad mån sinnesundersökning

skall kunna underlåtas i dylika fall bör bli beroende av den utredning

i berörda hänseende, som föreligger eller kan förebringas. Det torde

emellertid i fall av tveksamhet vara svårt att annorledes än genom sådan

undersökning dokumentera, att gärningen icke begåtts under inflytande av

den psykiska abnormiteten. Utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet

kan även i andra fall vara önskvärd till ledning vid val av påföljd,

och därvid kan sinnesundersökning finnas erforderlig. Jag vill dock här

framhålla, att en så ingripande åtgärd som sinnesundersökning icke bör

beslutas, om icke tillräckliga skäl föreligger. För att utröna om sådana finnes,

torde det i allmänhet vara lämpligt att domstolen, innan sinnesundersökning

beslutas, inhämtar yttrande från psykiater enligt 7 § i den föreslagna

personundersökningslagen. Genom ett sådant tillvägagångssätt torde det

vara möjligt att förebygga att sinnesundersökning beslutas utan tillräckliga

skäl. I fråga om sinnesundersökning innan någon dömes till internering

far jag hänvisa till vad jag anfört i det föregående vid nyssnämnda lagrum

i personundersökningslagen.

Utöver vad nu sagts kan sinnesundersökning liksom hittills givetvis

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

stundom vara erforderlig för utredning av om förutsättning över huvud

föreligger för ådömande av påföljd.

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation har i sitt betänkande (SOU 1959: 20) föreslagit, att bland bestämmelserna

om sinnesundersökning intages en föreskrift om att läkarintyg,

som avses i lagen om personundersökning i brottmål, skall anskaffas

angående den misstänkte, innan förordnande om sinnesundersökning

meddelas, om det ej av särskilda skäl finnes opåkallat. Ett dylikt läkarintyg

är som jag nyss anfört uppenbarligen av värde vid bedömande av

behovet av sinnesundersökning. Det kan emellertid förutsättas, att domstolarna

utan särskild föreskrift därom skall införskaffa sådant intyg, om

sinnesundersökning överväges men behovet därav icke klart framgår av

förefintlig annan utredning. Med hänsyn härtill har någon föreskrift i angivna

hänseende icke medtagits i det föreliggande förslaget.

Andra stycket i 41 § har lämnats oförändrat. Det är förutsatt, att böter,

som enligt 33 kap. 2 § brottsbalken ådömts någon för brott som begåtts

under inflytande av psykisk abnormitet, som angives i nämnda lagrum,

icke skall kunna förvandlas. Föreskrift därom har intagits i 10 § i

det förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff, som framlagts (prop.

1964: 10). Nämnda förhållande har icke ansetts böra föranleda, att sinnesundersökning

föreskrives i större omfattning än för närvarande när fråga

är om ådömande av böter. Frågan om sinnesundersökning kan under sådana

omständigheter i princip tänkas uppkomma i mål om bötesförvandling.

41 a §.

Denna paragraf, som i vissa hänseenden kompletterar 41 §, har i strafflagberedningens

utkast endast ändrats såtillvida, att sista stycket fått utgå.

Nämnda stycke, enligt vilket domstol må förordna att mål i vad avser den

misstänktes sinnesbeskaffenhet, må handläggas inom stängda dörrar, har

icke heller medtagits i det föreliggande förslaget. Motsvarande bestämmelse

har nämligen upptagits i 5 kap. 1 § i det förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,

varom proposition förut framlagts (1964: 10).

I det nu framlagda förslaget föreslås vissa ändringar i paragrafens andra

stycke. Sålunda upptages en bestämmelse — motsvarande en liknande föreskrift

i förslaget till lag om personundersökning i brottmål — att beslut om

sinnesundersökning skall meddelas, så snart det lämpligen kan ske. Vidare

föreslås att domstolen i beslutet skall ange vad undersökningen företrädesvis

bör avse. Denna föreskrift har avseende å möjligheterna att i vissa fall

begränsa sinnesundersökningens omfattning. Även om möjligheterna härtill,

såsom följer av vad som utvecklats i anslutning till 41 §, icke torde vara

så stora, är det önskvärt att domstolen till ledning för undersökningsläkaren

anger ändamålet med undersökningen. Särskilt är detta fallet, om anledning

3-f Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 90

opaginerad Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

kan finnas för undersökningsläkaren att ägna särskild uppmärksamhet åt

lämpligheten av viss eller vissa behandlingsformer eller om fråga är om

utredning angående förutsättningarna över huvud för ådömande av påföljd.

I ett nytt sista stycke har intagits de föreskrifter om domstolens översändande

av handlingar, som för närvarande finnes i 42 § 1 mom. första

stycket sista meningen och 43 § första stycket.

42 §.

De närmare föreskrifterna om verkställande av sinnesundersökning m. m.

är tör närvarande tördelade på 42 och 43 §§ på så sätt, att i 42 § gives bestämmelser

beträffande häktade och i 43 § bestämmelser beträffande dem

som befinner sig på fri fot. Olikheterna hänför sig huvudsakligen till föreskrifterna

om var och av vem undersökningen skall verkställas. Vad beträffar

föreskrifterna om undersökningens utförande innehåller 43 § i

stort sett endast en hänvisning till vad som stadgas i 42 §.

1 skrivelse den 13 april 1962 till Kungl. Maj :t har medicinalstyrelsen hemställt

att åtgärder måtte vidtagas för att möjliggöra intagning å sinnessjukhus

av häktad, som skall undergå sinnesundersökning. Medicinalstyrelsens

hemställan har samband med de föreslagna reglerna om ett friare utnyttjande

av läkarna inom den tudelade undersökningsorganisationen och med

möjligheterna att förordna utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning.

Det av medicinalstyrelsen framförda förslaget har accepterats av samtliga

hörda remissinstanser utom mentalsjukvårdsberedningen (majoriteten).

Sinnessjuklagstiftningskommittén har i sitt yttrande som ett alternativ till

överförande till sinnessjukhus framfört, att möjlighet borde skapas att överföra

den häktade till fångvårdsanstalt i eller i närheten av den ort, där

ifrågavarande läkare finnes.

Departementschefen. Brottsbalken ger anledning endast till mindre ändringar

i 42 och 43 §§. Någon ändring av de skilda reglerna för häktade och

dem som befinner sig på fri fot påkallas sålunda icke av hänsyn till brottsbalken.

Av strafflagberedningen föreslogs ingen annan ändring i 42 och 43 §§

än att andra ledet i 42 § 3 mom. fick utgå. I vad avser de av brottsbalken

föranledda ändringarna ansluter sig det föreliggande förslaget med endast

mindre jämkningar till beredningens utkast.

Såsom inledningsvis berörts har emellertid i avvaktan på genomförandet

av den beslutade nya rättspsykiatriska undersökningsorganisationen möjlighet

ansetts böra skapas för medicinalstyrelsen att med frångående avuppdelningen

av undersökningarna på de båda grupperna häktade och

personer, som befinner sig på fri fot, besluta att undersökning tillhörande

en av grupperna må verkställas av läkare, på vilken normalt ankommer att

utföra undersökningar inom den andra. Samtidigt har föreskrift ansetts höra

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

intagas i lagen om möjlighet för medicinalstyrelsen att i vissa fall förordna

utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning. Då reglerna i angivna

hänseenden berör båda de nämnda grupperna har lagtekniskt den ordningen

valts, att bestämmelserna om av vem och var sinnesundersökning skall verkställas

upptagits i den ena paragrafen (42 §) och bestämmelserna om undersökningens

utförande i den andra (43 §).

Tillräckliga skäl synes icke föreligga att nu såsom medicinalstyrelsen

föreslagit inför den förestående omorganisationen av undersökningsväsendet

— som därvid skall frikopplas från mentalsjukhusen — öppna möjlighet

att intaga häktade å mentalsjukhus.

Sinnessjuklagstiftningskommittén har såsom ett alternativ till intagning

å sinnessjukhus föreslagit, att möjlighet bör skapas att intaga häktad, som

skall sinnesundersökas, i fångvårdsanstalt. Avsikten med förslaget är att

öka förutsättningarna för att annan läkare än den som är anställd vid sinnessjukavdelning

vid fångvården kan anlitas för sinnesundersökning, genom

att den häktade placeras i anstalt i eller i närheten av den ort där

läkaren finnes. Även en sådan ordning är givetvis förbunden med nackdelar;

svårigheter kan föreligga att tillgodose den häktades vårdbehov. Genom

olika arrangemang har en dylik placering även för närvarande åstadkommits

i vissa fall. Jag vill emellertid förorda att i lagen intages en bestämmelse,

enligt vilken häktad för sinnesundersökning må placeras i fångvårdsanstalt

vid vilken icke finnes sinnessjukavdelning. Med hänsyn till att

häkteslokaler på flera håll inrättats utan anknytning till fångvårdsanstalt

torde det också vara önskvärt att den, som skall undersökas, i fall som

nu avses kan förvaras i häkte. I varje särskilt fall måste noga övervägas,

om en placering av detta slag bör ske. Det torde för övrigt med hänsyn till

tillgången på läkare knappast bli fråga om annat än ett begränsat antal

fall. För överflyttning av en häktad till viss anstalt erfordras kriminalvårdsstyrelsens

medverkan. Placeringen i fångvårdsanstalt har samband

med i vilken ordning eller av vilken läkare sinnesundersökningen skall

verkställas. Under sådana förhållanden har synts lämpligt att redan medicinalstyrelsens

förordnande i dessa hänseenden såAitt avser häktad sker

i samråd med kriminalvårdsstyrelsen. För att minska de olägenheter som

kan vara förbundna med en placering av den häktade på angivet sätt torde

det vara lämpligt att denne vistas på sinnessjukavdelning till dess undersökningen

kan påbörjas. Efter undersökningens slut bör han intagas å sinnessjukavdelning

eller hållas i häkte. Detta har i 42 § andra stycket i förslaget

markerats genom föreskriften att intagningen i fångvårdsanstalten

må ske »under tid som erfordras för undersökningen».

43 §.

I 43 § i förslaget har, såsom anförts vid 42 §, givits bestämmelser om sinnesundersöknings

utförande m. m. motsvarande dem som för närvarande

finnes i 42 § 2 och 3 mom. samt 1 mom. andra stycket.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

I paragrafens första stycke föreskrives i överensstämmelse med vad som

utvecklats i anslutning till 41 och 41 a §§ att undersökningen, förutom

efter undersökningsfältets beskaffenhet, skall anpassas efter syftet med

u nder sökningen.

Andra stycket motsvarar nuvarande 42 § 3 mom. Bestämmelsen i styckets

första led om utlåtandets innehåll anknyter till föreskriften i 41 a §

andra stycket sista meningen. Uttalande om vårdbehov eller sinnestillstånd

vid gärningens begående torde kunna underlåtas, om det av domstolens

beslut klart framgår att det ej är behövligt för målets avgörande. I överensstämmelse

med strafflagberedningens utkast har senare ledet i nuvarande

42 § 3 mom. utelämnats såsom icke behövligt.

I fjärde stycket har främst med tanke på utnyttjandet av utomstående

läkare för utförande av sinnesundersökning intagits en bestämmelse om

ersättning till den som verkställer sådan undersökning.

44 §.

I paragrafen har endast vidtagits ändringar föranledda av den ändrade

dispositionen av innehållet i 42 och 43 §§.

46 §.

Av det inledningsvis anförda följer att denna paragraf, som endast rör

tvångsarbete, i sin helhet kan upphävas.

46 a §.

Om någon, som undergår tidsbestämt frihetsstraff eller ungdomsfängelse,

på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vid frigivningen bli vådlig

för annans säkerhet till person eller egendom, kan han enligt gällande

ordning under vissa ytterligare förutsättningar dömas till förvaring, som då

träder i stället för den andra påföljden. Denna möjlighet att på verkställighetsstadiet

utbyta en påföljd mot en annan har icke bibehållits i brottsbalken

(se prop. 1962: 10 del C s. 109). Under sådana förhållanden liar förevarande

paragraf, som hänför sig till nämnda möjlighet, fått utgå.

47 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaringen i olika fall av den

som undergått sinnesundersökning och om verkställigheten av domstolens

dom beträffande den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats fri

från ansvar och befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus. I paragrafen

har jämte ändringar som föranledes av brottsbalken vidtagits vissa

andra ändringar.

Beträffande de ändringar som skett av hänsyn till brottsbalken må särskilt

anmärkas, att nuvarande 47 § 3 mom. andra stycket icke fått någon

motsvarighet i förslaget. Enligt nämnda stycke gäller nu att, om fånge under

verkställigheten av straff begår brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet

icke kan fällas till ansvar för detta brott, han skall förvaras å

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

sinnessjukavdelning vid långvården, till dess tiden för det honom lör det

första brottet ådömda straffet har gått till ända. Bestämmelsen avser alt

förhindra att den intagne i samband med straffriförklaringen överföres till

sinnessjukhus, vilket skulle kunna leda till att han, om han återvinner hälsan,

måste från sjukhuset utskrivas till fängelset. Såsom stratllagberedningen

framhållit torde något behov av bestämmelsen i förevarande stycke

icke föreligga vid den av beredningen föreslagna och i brottsbalken genomförda

ordningen. Finner rätten vid lagföringen av det nya brottet, att den

tilltalade är i behov av vård å sinnessjukhus, kan rätten, om ett mera långvarigt

vårdbehov föreligger, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken

undanröja den tidigare påföljden och för samtliga brott förordna om överlämnande

till vård enligt sinnessjuklagen. Kan åter den tilltalades vårdbehov

tillgodoses å psykiatrisk avdelning inom fångvården i samband med

verkställigheten av den tidigare ådömda påföljden, torde rätten med stöd

av 33 kap. 2 § brottsbalken kunna underlåta att döma till påföljd för det

nya brottet. Frågan huruvida den dömde vid frigivningen från fångvårdsanstalten

bör överföras till sinnessjukhus får därvid lösas i enlighet med

bestämmelserna i 48 § sinnessjuklagen.

Vad beträffar häktade som för sinnesundersökning intagits i fångvårdsanstalt

eller hålles i häkte har övervägts att i 47 § intaga en särskild bestämmelse

avseende dessa fall. Paragrafen, som redan är svåröverskådlig,

skulle därigenom ytterligare tyngas. Finner undersökningsläkaren den undersökte

icke vara i behov av vård å sinnessjukhus torde — utan uttrycklig

bestämmelse — i enlighet med grunderna för 47 § 1 mom. andra stycket

den häktade böra därefter hållas i häkte. Befinnes den häktade å andra

sidan vara i behov av vård, bör han, om det ej redan skett, såsom antytts

vid 42 §, överföras till sinnessjukavdelning vid fångvården.

1 3 mom. första stycket har i första meningen orden »enligt vad ovan

sagts» uteslutits. Ändringen har betydelse för den i det föregående behandlade

situationen att någon, som för undergående av annan påföljd är intagen

å fängvårdsanstait, med tillämpning av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken i en

ny dom överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Det kan antagas att i

dylikt fall den dömde i samband med att han befunnits vara i behov av

vård å sinnessjukhus överförts till sinnessjukavdelning vid fångvården

med stöd av 48 § första stycket sinnessjuklagen. Till beaktande av det fall,

att dylikt överförande emellertid icke hunnit ske, har i 3 mom. första meningen

tillagts orden »eller i annan fångvårdsanstalt».

Kommittén för översyn av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets

organisation uttalar i sitt betänkande (SOU 1959: 20) att länsstyrelses medverkan

vid intagning å sinnessjukhus av den som förklarats sträf fri och befinner

sig på fri fot (47 § 3 mom. tredje stycket) icke kan anses innefatta

någon självständig prövning, som motiverar att länsstyrelsen är inkopplad

på intagningsförfarandet. Önskemål om att länsstyrelses medverkan i det

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

nämnda inlagningsförfarandet inåtte avvecklas har även framkommit i andra

sammanhang. Vad kommittén uttalat får uppenbarligen i än högre grad

giltighet efter brottsbalkens införande, då överlämnande till sinnessjukvård

kommer att ske direkt genom domstolens dom. En ändring i angiven riktning

av de berörda verkställighetsreglerna är därför motiverad. Vad som anförts

om länsstyrelses uppgift vid intagning å sinnessjukhus av den som befinner

sig på fri fot äger emellertid tillämpning även å fångvårdsmyndighets

medverkan vid intagning å sådant sjukhus av den som vid tiden för

domen förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården (47 § 3 mom. första

stycket). Även reglerna om sistnämnda medverkan bör därför ändras. 1 båda

fallen bör lämpligen ankomma på medicinalstyrelsen att föranstalta om

intagningen. Föreskrifter därom har intagits i 47 § 3 mom. första och andra

styckena i förslaget. — Som en följd av vad som föreslagits i det föregående

kan 47 § 4 mom. upphävas.

48 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av strafflagberedningen

har i första stycket i förslaget sammanförts bestämmelser svarande

mot nuvarande 1 inom. första och tredje styckena. I förslagets tredje

stycke har på liknande sätt sammanförts bestämmelser motsvarande dem

som nu finnes i 2 mom. första och andra styckena. Såsom anmärkts vid

33 § skall bestämmelserna i 48 § få tillämpning även på dem som intagits

i arbetsanstalt enligt den föreslagna lagen om samhällsfarlig asocialitet.

Därvid bör 48 § första stycket tillämpas när vårdbehovet kan antagas

bli så kortvarigt att den dömde efter tillfrisknandet bör återföras till arbetsanstalten.

Skulle undantagsvis ett mera långvarigt vårdbehov uppstå beträffande

den som redan intagits i arbetsanstalt, överensstämmer det bäst

med grunderna för den nyssnämnda lagstiftningen att den dömde intages

På sinnessjukhus enligt 2 kap. Enligt 48 § andra stycket förutsätts härför

att anstaltsvården upphör. Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

tillåter också i sådant fall utskrivningsbeslut.

49, 51 och 59 §§.

Paragraferna bör ändras med hänsyn till att reglerna om tvångsarbete

utgår. I 51 § har därjämte första stycket ändrats med hänsyn till medicinalstyrelsens

befattning med intagningen i fall som avses i 47 § 3 mom.

53 och 54 §§.

Ändringarna i förevarande paragrafer innefattar en anpassning i olika avseenden

till brottsbalkens regler.

Övergångsbestämmelser

Etter lagens ikraftträdande bör vad däri föreskrives om den som av domstol

överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen äga tillämpning å den som

jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från ansvar och i avgivet utlåtande

befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

79

5) Förslag till ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen om införande av

nya rättegångsbalken

Rättegångsbalkens promulgationslag måste i samband med brottsbalkens

ikraftträdande ändras i vissa hänseenden. I 17 § första stycket bör sålunda

förverkande av egendom i enlighet med den i brottsbalken begagnade terminologien

betecknas som »särskild rättsverkan» och icke såsom »påföljd».

I 19 § första stycket upptages bestämmelser enligt vilka den som på grund

av dom, vilken må verkställas utan hinder av att den ej vunnit laga kraft, är

berövad sin frihet i annan ordning än genom häktning, vid fullföljd av talan

skall anses som häktad för brottet. Att vederbörande är berövad friheten

skall ej hindra honom att fullfölja talan. De särbestämmelser i rättegångsbalken,

vilka gäller häktade, bör tillämpas, då dom, som innefattar frihetsberövande,

på grund av nöjdförklaring eller särskilt lagstadgande börjat

verkställas, innan målet slutligt avgjorts. Förordnande om verkställighet

utan att laga kraft avbidas kan enligt brottsbalken meddelas beträffande

dom å ungdomsfängelse (29 kap. 1 § tredje stycket) samt beträffande förordnande

om sådan anstaltsbehandling, som kan ingå i skyddstillsyn (28

kap. 3 § andra stycket). Enligt vad som anförts vid remiss till lagrådet den

3 januari 1964 av förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt kan jämväl

nöjdförklaring medföra, att dom må verkställas, ehuru den icke äger

laga kraft. I nu förevarande hänseende synes med häktade i första hand böra

jämställas den som genom dom, som må verkställas ehuru den icke äger

laga kraft, dömts till påföljd för brott och för sådan verkställighet intagits

i fångvårdsanstalt.

I 19 § första stycket bör allmän uppfostringsanstalt ej längre nämnas; bestämmelserna

om tvångsuppfostran har nämligen genom lag den 30 juni

1947 (nr 299) och kungörelse den 16 juni 1950 (nr 409) upphört att gälla.

Tagande i förvar torde ej längre behöva nämnas vid sidan av intagning i anstalt.

Enligt gällande lydelse av 19 § första stycket rättegångsbalkens promulgationslag

jämställes med häktade även de, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklarats fria från ansvar och som är intagna å sinnessjukhus eller

å sinnessjukavdelning vid fångvården. Straffriförklaringarna enligt gällande

rätt täckes icke av något direkt motsvarande institut i brottsbalken. Beträffande

psykiskt abnorma torde såsom jämställda med häktade höra räknas

de som på grund av rättens förordnande om överlämnande till vård enligt

sinnessjuklagen är intagna å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården. Däremot torde det syfte, som ligger bakom ifrågavarande

stadgande i rättegångsbalkens promulgationslag, ej motivera, att de för häktade

gällande processuella reglerna utsträckes att gälla också de psykiskt

abnorma, som jämlikt 33 kap. 2 § brottsbalken dömts till böter eller skydds
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

tillsyn eller som jämlikt nyssnämnda lagrums sista stycke förklarats fria

från påföljd.

Enligt 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag jämställes

den, som vid domstol blir föremål för förfarande avseende tidigare ådömd

påföljd, med den som tilltalats för brott. Han har sålunda rätt till biträde av

offentlig försvarare och skall i viss utsträckning betraktas som om han vore

häktad för brottet. De i förevarande stycke lagfästa principerna bör alltjämt

gälla. Flertalet i förevarande stycke avsedda situationer beröres i rättegångsbestämmelserna

i 38 kap. brottsbalken. För övriga fall bör emellertid

styckets lydelse avpassas efter brottsbalksreglernas innehåll och utformning.

6) Förslag till ändring i sjömanslagen

61 §.

Gällande rätt och strafflagberedningen. Enligt paragrafens första stycke

är befälhavare skyldig att under vissa närmare angivna förhållanden anställa

förhör med besättningsman, som begått brott av den art att svårare straff

än fängelse kan följa därå. Strafflagberedningen har i sitt betänkande Enhetligt

frihetsstraff m. m. föreslagit, att avgörande skall vara att fängelse i

mer än ett år kan följa å brottet.

Departementschefen. Paragrafen har, såvitt angår brottets svårhetsgrad,

enligt gällande rätt ett tillämpningsområde motsvarande det som gäller för

häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken. Sistnämnda

stadgande har i proposition 1964: 10 föreslagits ändrat därhän, att det

skall vara fråga om brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver.

Denna gräns synes lämpligen kunna följas också vid bestämmande av tilllämpningsområdet

för 61 § sjömanslagen.

77, 78 och 82 a §§.

Gällande rätt. I 77 § stadgas ansvar, i första stycket för den som vägrar

befälhavare lydnad och i andra stycket för den som med våld eller hot om

våld överfaller befälhavaren eller annan förman i eller för hans tjänst. I fall

som avses i första stycket är straffet dagsböter eller, vid synnerligen försvårande

omständigheter, fängelse i högst ett år. För brott som avses i andra

stycket är straffet fängelse eller, vid synnerligen försvårande omständigheter,

straffarbete i högst två år, varjämte möjlighet föreligger att, då omständigheterna

är synnerligen mildrande, döma till dagsböter.

Lagens 78 § innehåller bestämmelser om myteri ombord. För anstiftare

eller anförare stadgas fängelse eller straffarbete i högst två år och för an
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

nan deltagare fängelse i högst sex månader eller, då omständigheterna är

synnerligen mildrande, dagsböter. Om vid myteriet övats våld å person eller

egendom må anstiftare eller anförare dömas till straffarbete i högst sex år

och annan deltagare till straffarbete i högst två år. Paragrafen upptager vidare

i tredje stycket stadgande att för våld eller annan brottslig gärning

som begås vid myteri straffet skall bestämmas med tillämpning av 4 kap.

1 och 2 §§ strafflagen.

Bestämmelser om ansvar för försök, förberedelse, stämpling eller underlåtenhet

att avslöja brott har ej upptagits i lagen.

Straffrättskommittén. I sitt betänkande med förslag till brottsbalk anförde

straffrättskommittén (SOU 1953: 14 s. 476), att de gärningar som avses

i 77 § andra stycket och 78 § sjömanslagen motsvarar de i strafflagen upptagna

brottstyperna våld eller hot mot tjänsteman (10 kap. 1 §) och mot

krigsman (26 kap. 7 §) samt myteri (26 kap. 3 §). I kommittéförslaget

upptogs jämväl bestämmelser, vilka stadgar ansvar för försök eller förberedelse

till våld eller hot mot tjänsteman eller krigsman och, såvitt gäller

sådant mot krigsman riktat brott, även för stämpling till brottet, samt ansvarsbestämmelser

för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja

myteri. Enligt kommitténs mening borde motsvarande kriminalisering

genomföras i fråga om de brott som avses i nyssnämnda lagrum i sjömanslagen.

Kommittén föreslog därför, att i denna lag införes en ny paragraf,

betecknad 82 a §, om ansvar för försök eller förberedelse till brott som avses

i 77 § andra stycket samt för förberedelse, stämpling eller underlåtenhet

att avslöja brott som avses i 78 §. Från straffbarhet borde dock enligt kommittén

undantagas det fall att brott som avses i 77 § andra stycket, om det

fullbordats, varit att anse som förövat under synnerligen mildrande omständigheter.

Härjämte föreslog kommittén, att i 78 § införes en beskrivning av myteri

som svarar mot stadgandet angående myteri i brottsbalken. Därvid borde

enligt kommittén bestämmelsen i 78 § första stycket andra punkten begränsas

till att avse fall där vid myteriet övats förenat våld. Jämväl 77 § andra

stycket föreslogs jämkat till överensstämmelse med brottsbalkens motsvarande

stadganden.

Yttrandena. Kommittéförslaget har i sin helhet tillstyrkts av bl. a. Svenska

maskinbefäls förbundet.

De föreslagna ändrade brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och

78 § har tillstyrkts av Svenska sjöfolksförbundet och lämnats utan erinran

av Sveriges fartygsbefälsförening. Sveriges redareförening har anmärkt på

den föreslagna avfattningen av 78 §. Enligt föreningen är det icke tillfredsställande

att den strängare straffskalan skall gälla endast under förutsätt
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1961

ning att myteristerna oval »förenat» våld å person eller egendom. Föreningen

finner det lämpligt att för myteri fallen gäller olika straffskalor allteftersom

våld utövats eller icke, men anser att det är otillfredsställande att från

det mer kvalificerade myteribrottet utesluta de fall då visserligen övats

våld men detta icke kan betecknas som »förenat våld». Eftersom det i själva

myteribrottet ligger att gärningsmännen har uppsåt att med förenat våld

sätta sig upp mot befälhavaren eller den som i hans ställe för befälet, bör

»törenat» såsom rekvisit för tillämpning av den strängare straffskalan utgå.

Den i 82 a § föreslagna kriminaliseringen av försök m. m. har avstyrkts

av Svenska sjöfolksförbundet. Enligt förbundet föreligger icke behov att utsträcka

straffskyddet till att omfatta även försök eller förberedelse till våld

eller hot mot befälhavare eller förman ombord. Ej heller finns några sakliga

motiv att kriminalisera förberedelse till myteri eftersom för fullbordat

brott krävs endast »ådagaläggande av uppsåt att med förenat våld sätta sig

upp mot befälhavaren». Ett godtagande av kommitténs förslag medför viss

risk för att en befälhavare med svag personlig auktoritet kan utnyttja en

sådan bestämmelse för att komina åt alla eventuella yttringar av missnöje

med hans befälsföring vilka kanske som enda orsak har just bristerna hos

befälhavaren själv.

Departementschefen. De brott varom nu är fråga torde böra konstrueras i

nära överensstämmelse med motsvarande brottstyper i brottsbalken (se 17

kap. 1 och 16 §§ samt 21 kap. 3, 7 och 19 §§ brottsbalken). Således bör

brottsbeskrivningarna i 77 § andra stycket och 78 § ändras, varjämte försök

in. m. bör kriminaliseras, lämpligen genom att såsom sträffrättskommittén

föreslagit en ny paragraf infogas i lagen.

I fråga om påföljd för ifrågavarande brott har kommittén i gällande

straffskalor föreslagit de ändringar som föranledes av det enhetliga frihetsstraffet.

Emellertid synes ändringar vara påkallade i ytterligare ett par hänseenden.

Såsom antytts vid det år 1960 till lagrådet remitterade förslaget till

brottsbalk (prop. 1962: 10 del C s. 155) torde straffskalor innehållande

straffskärpning vid försvårande omständigheter respektive strafflindring

vid mildrande omständigheter böra ersättas med en gradindelning av brotten.

För brott som avses i 77 § andra stycket har därför strafflindringsregeln

ersatts med en särskild lägre sträffskala för ringa brott. Vad beträffar

straffskalan i 78 § för annan deltagare i myteri än anstiftare eller anförare

synes denna vid jämförelse med skalor för likartade och även något grövre

brott, exempelvis de i 16 kap. 1 § och 21 kap. 3 § brottsbalken upptagna,

böra innefatta även dagsböter.

Av nyss anförda skäl bör jämväl straffskalan i 77 § första stycket revideras.

Denna stadgar dagsböter eller fängelse i högst ett år. Inom denna begränsade

ram torde det ej finnas anledning att genomföra en gradindelning

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964 83

av brottet. Skalan föreslås därför bli likalydande med den som gäller för

motsvarande brottstyp enligt 13 kap. 5 § luftfartslagen.

Den i 78 § tredje stycket upptagna särskilda konkurrensregeln föreslås

utgå. Frågan, huruvida våld eller annan brottslig gärning som begås vid myteri,

skall föranleda ansvar förutom enligt denna paragraf jämlikt annan

ansvarsbestämmelse får liksom i övriga fall bedömas efter allmänna regler.

82 §.

Paragrafen föreslås avfattad i överensstämmelse med stadgandet om

straffnedsättning och påföljdseftergift i 33 kap. 4 § brottsbalken. Den föreslagna

ändringen är av huvudsakligen redaktionell natur.

7) Förslag till ändring i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island

och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. trädde i kraft den

1 juli 1963. Enligt dess 36 § ankommer det på Kungl. Maj :t att förordna om

tillämpning av lagen i förhållande till vart och ett av de övriga nordiska

länderna. Genom kungörelse den 22 november 1963 (nr 571) har den

svenska lagen trätt i tillämpning i förhållande till Danmark, Finland, Island

och Norge den 1 januari 1964. Då motsvarande beslut meddelats i

de övriga nordiska länderna, har del avsedda samarbetet tagit sin början.

Det har givetvis redan under förarbetena till den svenska lagen varit uppenbart,

att brottsbalkens ikraftträdande skulle nödvändiggöra förhållandevis

omfattande ändringar i lagen. Brottsbalkens påföljdssystem skiljer sig

i åtskilliga hänseenden från det nu gällande.

Komplikationer vid anpassning av Sveriges nordiska verkställighetslag

till brottsbalkens regelsystem vållas huvudsakligen i fråga om påföljden

skyddstillsyn, som icke har någon direkt motsvarighet i de övriga nordiska

ländernas lagar. Liksom skyddstillsynen närmast motsvarar den nuvarande

villkorliga domen med övervakning, torde dock skyddstillsyn i verkställighetssamarbetet

kunna jämställas med de olika former av villkorlig dom

i förening med övervakning, som ingår i övriga i samarbetet deltagande

länders rättssystem. Härvid är dock att beakta att svensk rätt efter brottsbalkens

ikraftträdande ej längre känner påföljdsformerna villkorligt anstånd

med ådömande av straff eller med verkställighet av utmätt straff.

Villkorlig dom enligt brottsbalken motsvarar ej någon av de påföljdsformer,

som omfattas av det nordiska samarbetet. För att i görligaste mån

undvika terminologiska förväxlingar har i det förslag till ändring i den

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

nordiska verkställighetslagen, som nu framlägges, beteckningen villkorlig

dom ej använts om sådana i andra länder meddelade domar, där den dömde

erhållit villkorligt anstånd med ådömande av straff eller med verkställighet

av straff. Den som avses med dylik utländsk dom har, eftersom skyddstillsyn

torde vara en alltför speciell term för att kunna användas om annat

än brottsbalkspåföljden, i förslaget betecknats som den villkorligt dömde.

Brottsbalkens regler om böter och förverkande är ej av den art, att de

nödvändiggör några ändringar i den nordiska verkställighetslagens första

avsnitt, som handlar om verkställighet av böter m. m. (1—4 §§). Övriga avsnitt

— om verkställighet av frihetsstraff (5—9 §§), om övervakning av

villkorligt dömd m. m. (10—16 §§), om tillsyn över villkorligt frigiven

m. m. (17—23 §§) och gemensamma bestämmelser (24-—36 §§) — beröres

samtliga av ändringarna i påföljdssystemet vid brottsbalkens ikraftträdande.

6 §•

I och med att straffarbete och fängelse sammanslås till ett enhetligt frihetsstraff,

benämnt fängelse, erfordras ej längre skilda regler för de utländska

sträf farternas motsvarighet i svensk rätt; utländskt frihetsstraff

bör alltid omvandlas till fängelse på lika lång tid.

7—9 §§.

Ingen annan ändring föreslås än att straffarbete ej längre nämnes vid

sidan av fängelse.

10 §.

1 enlighet med vad som anförts i det föregående bör, med hänsyn till

den nya innebörden av villkorlig dom i brottsbalken, beteckningen villkorlig

dom ej användas i fråga om utländska domar som omfattas av verkställighetssamarbetet.

Paragrafen har därför redaktionellt jämkats. Verkställigheten

av övervakning i samband med villkorligt anstånd, som i annat

nordiskt land meddelats beträffande straffs ådömande eller verkställighet,

har anknutits till de svenska reglerna om skyddstillsyn, ehuru med vissa i

det följande redovisade undantag. Dansk betinged dom, finsk villkorlig

straffdom, isländsk skilorösbundinn refsidöm och norsk betinget dom företer

sinsemellan icke oväsentliga skillnader, och en överflyttning av verkställigheten

kommer — oavsett mellan vilka länder den sker — att medföra

en förändring av den ådömda påföljdens faktiska gestaltning. Detta

har stått klart redan vid lagens tillkomst, och de förändringar i förutsättningarna

för samarbetet, som inträder genom att villkorlig dom enligt den

nu gällande svenska lagen om villkorlig dom försvinner och ersättes av

påföljder enligt brottsbalken, är icke så stora, att de bör motivera en omprövning

av samarbetets omfattning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964 85

11 §•

Övervakningen av den som dömts till skyddstillsyn handhas enligt 26

kap. 12 § och 28 kap. 6 § brottsbalken av övervakningsnämnd. Det torde

därför vara lämpligt, att övervakningsnämnd också handhar hit överflyttad

övervakning av den, som villkorligt dömts i annat nordiskt land.

12 §.

Nuvarande bestämmelser innebär, att svensk lags regler om villkorlig

dom i princip skall gälla beträffande hit överflyttad övervakning. På motsvarande

sätt torde efter brottsbalkens ikraftträdande reglerna om skyddstillsyn

böra ges giltighet. Behandling i anstalt jämlikt 28 kap. 3 § brottsbalken

innebär dock en så stor avvikelse från de mot skyddstillsyn svarande

påföljderna i övriga nordiska länder, att detta led i skyddstillsynen

i vart fall tills vidare torde böra undantagas från det nordiska verkställighetssamarbetet.

Förbud mot förlängning av prövotiden utöver fem år erfordras ej längre.

.Jämlikt 28 kap. 7 § brottsbalken kan nämligen övervakningen förlängas

högst till fem år.

Paragrafens nu gällande andra stycke reglerar förverkande av villkorligt

medgivet anstånd. Brottsbalken känner ej dylikt förverkande; vad som

vid misskötsamhet eller ny brottslighet i sista hand kan förekomma, är att

påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Tänkbart vore att i

förevarande lag ge särskilda regler om förverkande av anstånd, som meddelats

i annat land. Det nordiska samarbetet baseras emellertid på att verkställighetslandets

regler så långt som möjligt tillämpas beträffande dit överflyttad

verkställighet. Gör villkorligt dömd sig skyldig till misskötsamhet

eller ny brottslighet av den art, att förverkande kunnat komma i fråga,

torde i allmänhet en tillämpning av de regler som enligt brottsbalken gäller

om skyddstillsyn för motsvarande fall leda till att den i annat land

ådömda påföljden undanröjes och annan påföljd bestämmes. Har det utomlands

beslutade anståndet avsett verkställighet av bestämt straff, torde, om

den nya påföljden är ett straff, detta komma att bestämmas med beaktande

av det i det andra landet ådömda straffet; sker undanröjandet på grund

av misskötsamhet, torde man kunna räkna med att påföljdsbestämningen

utmynnar i ett straff av motsvarande storlek. Påfölj dsbestämningen skall

emellertid ske enligt svensk lag. Undantagsvis kan det förekomma, att den

med den utländska domen avsedda gärningen ej är straffbar enligt svensk

rätt eller att påföljd på grund av preskription ej kan ådömas. Någon annan

påföljd kan då ej bestämmas, vilket kan utgöra anledning att i stället för

undanröjande med tillämpning av 13 § hänskjuta frågan om åtgärder till

behörig myndighet i domslandet. Ett sådant hänskjutande kan även vara

motiverat, om straffskalan för brottet i domslandet avsevärt skiljer sig från

vad som gäller här.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Med en lösning av problemet etter dessa linjer erfordras ingen motsvarighet

till de för närvarande i paragrafens andra stycke intagna reglerna.

Hänvisningen i första stycket till reglerna om skyddstillsyn torde vara tillräcklig.

Efter undanröjande skall alltså påföljd bestämmas enligt svensk

lag. Om fråga är om ingripande på grund av annan misskötsamhet än

brott, kan övervakningsnämnden jämlikt 28 kap. 8 § brottsbalken hos åklagare

göra framställning att vid domstol föres talan om undanröjande av

skyddstillsynen. Efter undanröjande kan fängelse ådömas, även om den

utländska domen lytt å frihetsstraff, eftersom den domen vid tillämpning

av 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 § brottsbalken anses utgöra skyddstillsyn.

13 §.

Enligt 28 kap. 7 och 8 §§ brottsbalken har övervakningsnämnd att taga

befattning med ärenden angående åtgärd mot den som står under skyddstillsyn.

Övervakningsnämnd torde därför jämte domstol — som ju i anledning

av åtal för ny brottslighet kan få anledning att taga befattning med

den villkorligt dömde — böra tilläggas befogenhet att enligt denna paragraf

till myndighet i annat land hänskjuta fråga om åtgärd.

14 §.

Enligt denna paragraf kan villkorligt anstånd som meddelats i Danmark,

Finland, Island eller Norge förklaras förverkat här i riket, även om övervakning

ej anordnats här. Paragrafen gäller även i det fall att domen

över huvud icke är förenad med övervakning. Någon begränsning av paragrafens

tillämpningsområde torde ej böra övervägas i detta sammanhang.

Man måste emellertid taga ställning till vilka möjligheter att välja påföljd

den svenska domstolen skall ha när den undanröjer en utländsk villkorlig

dom utan övervakning. Bäst överensstämmande med tankegången bakom

stadgandet torde vara att utesluta möjligheten att döma till skyddstillsyn.

Detta torde lämpligen få komma till uttryck på det sättet, att de svenska

reglerna om skyddstillsyn göres tillämpliga för alla de fall — med eller

utan övervakning — som paragrafen avser. Av 34 kap. 1 § 3 brottsbalken

följer då att vid undanröjande annan påföljd än skyddstillsyn skall väljas.

Den utländska domen bör i den utsträckning det över huvud taget är möjligt

behandlas som en dom å skyddstillsyn. Av hänvisningen till svensk lag

följer då bl. a., att de i 34 kap. 6 § brottsbalken stadgade begränsningarna

gäller.

15 §.

De i denna paragraf föreslagna ändringarna innebär, att lagstöd ges för

samarbete i fråga om svensk skyddstillsyn. Om fråga om åtgärd hänskjutits

hit från myndighet i annat nordiskt land, upptages ärendet av övervakningsnämnd.

Finner nämnden därvid att skyddstillsynen bör undanröjas,

får bestämmelserna i 28 kap. 8 § brottsbalken tillämpas.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

87

16 §.

Paragrafen avser för närvarande både villkorlig dom med övervakning

och villkorlig dom utan övervakning. Villkorlig dom är enligt brottsbalken

icke förenad med övervakning, och utrymme finnes alltså icke för något

verkställighetssamarbete med övriga nordiska länder. Då någon inskränkning

av paragrafens nuvarande tillämpningsområde ej torde böra ske, bör

emellertid i annat nordiskt land meddelat beslut avseende undanröjande

av villkorlig dom godtagas här i riket. Paragrafen föreslås utformad i enlighet

härmed. Härmed nås också överensstämmelse med vad för motsvarande

fall gäller enligt 14 §.

Det kan ifrågasättas, huruvida någon motsvarighet till undanröjande av

villkorlig dom eller skyddstillsyn kan ske enligt övriga i samarbetet deltagande

länders rätt. Om förverkande av villkorligt anstånd är ju ej tal i

brottsbalken, och övriga länders regler torde närmast taga sikte på sådant

förverkande. Vad som skall anses motsvara undanröjande är emellertid

närmast en intern lagstiftningsfråga i övriga länder, och det förefaller för

Sveriges del vara tillräckligt, att rättsgrund ges för utländska besluts giltighet

här.

17 §.

I denna och åtskilliga följande paragrafer har, liksom i rubriken över

förevarande avsnitt av lagen, föreslagits de ändringar som betingas av att

villkorligt frigiven enligt brottsbalken står under övervakning, ej under

tillsyn.

18 §•

Paragrafen har i förslaget utformats i överensstämmelse med 11 §. Fångvårdsstyrelsens

uppgifter i fråga om de villkorligt frigivna övertages enligt

brottsbalken av övervakningsnämnderna.

19 §.

Frihetsstraff i utländsk straffart bör, när fråga är om verkställighet, i

alla fall omvandlas till svenskt fängelse. Förverkande av villkorligt medgiven

frihet beslutas enligt brottsbalken av övervakningsnämnden eller, vid

sammanträffande av brott, av domstol. Paragrafen har ändrats i enlighet

härmed.

22 §.

Regeln i paragrafens sista stycke om behörig svensk myndighet föreslås

avfattad i överensstämmelse med motsvarande regel i 15 §. övervakningsnämnden

får i fråga om hänskj litet ärende tillämpa reglerna i 26 kap. 15—

20 §§ brottsbalken.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

24—26 §§.

De föreslagna ändringarna är av terminologisk art eller hänför sig till

förhållanden, som berörts i det föregående. Framställning om överflyttning

av övervakning av den som villkorligt frigivits bör ankomma på övervakningsnämnden

(25 § andra stycket).

27 §.

Enligt 37 kap. 7—9 §§ brottsbalken kan talan mot övervakningsnämnds

beslut föras hos kriminalvårdsnämnden i ärenden angående villkorlig frigivning,

hos hovrätt i skyddstillsynsärenden, hos ungdomsfängelsenämnden

i ärenden angående ungdomsfängelse och hos interneringsnämnden i ärenden

angående internering. Att övervakningsnämnds beslut i ärenden enligt

15 § förevarande lag bör fullföljas i hovrätt är naturligt med hänsyn till

att det är fråga om tillämpning av skyddstillsynsreglerna. Det synes då vara

konsekvent att låta talan mot övervakningsnämnds beslut enligt 22 § fullföljas

hos kriminalvårdsnämnden.

29—30 §§.

De nya konkurrensreglerna i 34 kap. brottsbalken medför att något undantag

för fall motsvarande 4 kap. 3 och 4 §§ strafflagen icke behöver

stadgas. Med hänsyn till stadgandet i 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken

erfordras icke någon motsvarighet till reglerna i nuvarande 30 §.

övergångsbestämmelserna

Straffarbete, som ådömts jämlikt strafflagen, får vid tillämpningen av

denna lag omvandlas till fängelse. Villkorlig dom enligt äldre rätt kommer

i princip att följa reglerna om skyddstillsyn. Härav följer bl. a. att övervakningsnämnden

ersätter övervakningsdomstolen.

8) Förslag till ändring i lagen om allmänt kriminalregister

Redan då förslaget till lag om allmänt kriminalregister lades fram (prop.

1963: 39), var det uppenbart, att lagen inom kort skulle behöva ändras

för att anpassa brottsregistreringen efter brottsbalkens påföljdssystem. Den

för översyn av brottsregistreringen tillkallade utredningsmannen, hovrättspresidenten

Maths Heuman, behandlade i betänkandet »Den allmänna

brottsregistreringen» (SOU 1961:11) frågan hur registreringen bör utformas

efter genomförandet av brottsbalken. Utredningsmannen utgick därvid

från den lydelse balken hade enligt det förslag, som den 26 augusti

1960 remitterades till lagrådet. Betänkandet har remissbehandlats (se prop.

1963: 39 s. 8).

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

Såsom antytts föranleder brottsbalkens påföljdssystem ändringar i sak

i de gällande registreringsreglerna. Därvid är särskilt att märka, att bötesdomar

ej längre skall vara återfallsgrundande. Skälen mot att efter brottsbalkens

ikraftträdande registrera sådana domar har närmare utvecklats

vid remissen till lagrådet av förslaget till lag om allmänt kriminalregister

(prop. 1963: 39 s. 30). Lagrådet har förklarat sig ej ha något att erinra

mot vad därvid uttalats om att bötesdomar efter balkens ikraftträdande

ej längre bör upptagas i registret.

1 §•

Beteckningen fångvårdsstyrelsen torde, i enlighet med vad som anförts

vid remiss till lagrådet den 5 juni 1963 av förslag till lag om införande avbrottsbalken

m. m. (prop. 1964: 10 s. 112), genomgående böra utbytas mot

kriminalvårdsstyrelsen.

2 §•

I fråga om vilka uppgifter, som skall intagas i kriminalregistret, bör

såsom redan nämnts den inskränkningen göras, att bötesstraff icke registreras.

Viss tvekan kan råda huruvida undantag skall göras för de

fall, då böter ådömes jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn. Visserligen

utgör bötesstraffet i dessa fall en integrerande del av den beslutade påföljden.

Sker återfall i brott, är det dock för åklagare och domstolar, som

har att taga ställning till den nya brottsligheten, tillräckligt att genom utdrag

av kriminalregistret erhålla upplysning om att vederbörande erhållit

villkorlig dom eller dömts till skyddstillsyn. Kan domen ha intresse ur personutredningssynpunkt,

torde den regelmässigt införskaffas och dess fullständiga

innehåll därigenom bli känt. Åsikten att böter ej bör registreras,

då de ådömes jämte annan påföljd, har av föredragande departementschefen

uttalats redan när möjlighet till sådan påföljdskombination första

gången infördes i lagstiftningen (prop. 1959: 146 s. 20). Praxis synes emellertid

ha utvecklats i annan riktning (se uttalande av lagrådet i prop.

1963: 39 s. 71). Anledning torde emellertid saknas att i denna fråga frångå

den tidigare ståndpunkten.

Lika litet som bötesdomar bör domar å disciplinstraff intagas i det allmänna

kriminalregistret.

Registrering av domar å avsättning eller suspension sker ej för närvarande.

Oaktat det kan tänkas, att en dom å avsättning eller suspension kan

böra föranleda straffskärpning enligt 26 kap. 3 § brottsbalken — motsvarande

situation kan föreligga enligt gällande rätt — synes tillräckligt starka

skäl ej föreligga att nu utvidga registreringen till att omfatta också

dessa domar.

Domar å fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller

internering bör liksom närmast motsvarande nu använda påföljder an
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 190''i

tecknas i det allmänna kriminalregistret. Såsom utredningsmannen förordat,

bör beträffande skyddstillsyn anmärkas de fall, då förordnande

meddelats om behandling i anstalt. Då fråga är om åtgärd beträffande den,

som dömts till skyddstillsyn men icke iakttager vad som åligger honom,

bör nämligen förordnande om anstaltsbehandling i regel icke förekomma

i andra fall än där den dömde tidigare icke varit intagen i fångvårdsanstalt

(prop. 1962: 10 del C s. 305).

I vad gäller överlämnande till särskild vård föreslog utredningsmannen

(SOU 1961: 11 s. 259), att registeranteckning skulle ske beträffande överlämnande

till vård enligt lagen om nykterhetsvård för brott, varå kan följa

fängelse, samt beträffande överlämnande till vård enligt sinnessjuklagen

och till öppen psykiatrisk vård. Angående överlämnande till vård enligt

barnavårdslagen anfördes, att sådan dom i undantagsfall kan ha återfallsgrundande

verkan. Utredningsmannen ansåg dock, att domar av detta slag

ej borde registreras, och åberopade därvid de skäl han anfört mot registrering

av domar, genom vilka domstol med stöd av lagen den 30 december

1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig överlämnat

till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den unges omhändertagande

för skyddsuppfostran. Dessa skäl var, att antalet dylika domar är mycket

ringa och att kännedom om sådan dom vid återfall normalt bör kunna

vinnas genom personutredning eller lokala polisregister. Den nuvarande

ordningen, d. v. s. att registrering ej sker, kunde enligt utredningsmannens

mening icke anses förbunden med sådana olägenheter, att tillräckliga

skäl för registrering var för handen. Utredningsmannen fann ej heller

tillräckliga skäl föreligga för registrering av påföljdseftergift jämlikt 33

kap. 4 § sista stycket brottsbalken.

Vid remissbehandlingen av utredningsmannens betänkande föreslog

Stockholms rådhusrätt, att registrering skulle ske av de domar angående

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, vilka avser brott som kan

medföra frihetsstraff. Föreningen Sveriges häradshövdingar förordade registrering

av ifrågavarande domar under påpekande, att sådant överlämnande

kunde vara återfallsgrundande. Föreningen ansåg vidare, att av

domstol meddelad påföljdseftergift för brott, som icke är ringa, borde registreras.

Allt överlämnande till särskild vård borde enligt Föreningen

Sveriges landsfiskaler registreras, då fråga är om brott, varå kan följa

fängelse.

Att i det allmänna kriminalregistret anteckna alla beslut om överlämnande

till särskild vård torde knappast kunna komma i fråga. Viktigast

synes vara, att upplysning genom registerutdrag kan vinnas om att överlämnande

till vård enligt sinnessjuklagen eller till öppen psykiatrisk vård

har skett, detta med hänsyn till den betydelse psykisk abnormitet har

för valet av påföljd. Av samma skäl bör, då den som dömes till skyddstillsyn

begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 är 1964

91

annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste auses

jämställd med sinnessjukdom, särskild anteckning härom ske (prop. 1962:

10, del C s. 365); i dylika fall må ej meddelas förordnande om anstaltsbehandling

(33 kap. 2 § andra stycket brottsbalken). I enlighet med den tidigare

intagna ståndpunkten att böter ej bör registreras torde ej heller böter,

som jämlikt 33 kap. 2 § andra stycket brottsbalken ådömes psykiskt

abnorma lagöverträdare, böra registreras. Härmed synes bäst överensstämma,

att — i motsats till vad utredningsmannen föreslagit — dom, varigenom

psykiskt abnorm person jämlikt nyssnämnda paragrafs sista stycke

förklaras fri från påföljd, ej antecknas i registret.

Den särskilda återfallsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken medför visserligen,

att överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan komma att föranleda

återfallsskärpning i de fall, då påföljden ådömes för sådant i brottsbalken

avsett brott, för vilket är stadgat fängelse och som begåtts efter det

att gärningsmannen fyllt aderton år. Såsom framhållits vid kriminalregisterlagens

tillkomst (prop. 1963: 39 s. 33) är det dock angeläget att samtliga

fall, där åklagares eller domstols avgörande innebär, att ansvaret för unga

lagöverträdares behandling lägges på barnavårdens organ, hålles utanför

det allmänna kriminalregistret. Hänsyn till de fåtaliga fall, då domar å

överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan medföra återfallsskärpning,

motiverar icke, att domar av detta slag registreras. I de fall då sådan

dom kan tänkas vara av betydelse vid bedömning av ny brottslighet, torde

kännedom om domen regelmässigt vinnas vid förundersökningen eller

personundersökningen, överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård

torde däremot i den utsträckning som föreslagits av utredningsmannen

böra föranleda registrering. Jag delar utredningsmannens mening, att

påföljdseftergift ej bör registreras.

Anstånd med verkställighet av ådömt förvandlingsstraff skall enligt

den föreslagna nya lagen om verkställighet av bötesstraff (prop. 1964: 10

s. 200) ej längre ske i form av villkorlig dom. Oaktat den brottslighet, som

föranlett det ursprungliga straffet, bedömts förskylla allenast böter, vilka

såsom nämnts i princip ej skall registreras, torde anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraffet böra antecknas för att reglerna om förverkande

av anstånd och om förlängning av prövotid skall komma att tillämpas i de

i 19 § av den föreslagna lagen beskrivna situationerna. Däremot torde det

vara överflödigt att, såsom för närvarande sker, i registret intaga uppgift

om bötesbeslut, som ligger till grund för förvandlingsbeslutet. I de fall, då

innehållet i sådant beslut kan ha betydelse för nytt mål eller ärende beträffande

samma person, måste ändå akten eller åtminstone beslutet i förvandlingsmålet

regelmässigt införskaffas.

Tvångsarbete ådömes för närvarande med stöd av lagen den 12 juni

1885 angående lösdrivares behandling. Efter anmälan av chefen för inrikesdepartementet

bar Kungl. Maj :t den 3 januari 1964 beslutat inhämta lag
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

rådets yttrande över ett förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Denna lag, som skall ersätta lösdrivarlagen, föreslås träda i kraft

den 1 januari 1965. I lagen upptages icke åtgärder som bör registreras i kriminalregistret.

Såsom nämnts i det föregående avses även bestämmelserna

om tvångsarbete i socialhjälpslagen skola upphävas. Vid utarbetandet avföreliggande

förslag till ändringar i kriminalregisterlagen har därför de

stadganden i gällande lag, som hänför sig till tvångsarbete, ej medtagits (2,

4, 7, 8, 10 §§).

3—4 §§.

I 3 § kriminalregisterlagen anges, vilka till det ordinära förfarandet hörande

beslut angående förändringar av redan ådömda påföljder som

skall antecknas i registret. Till dessa regler ansluter sig reglerna i 4 §

angående vad som skall antecknas i fråga om verkställighet av påföljder.

Urvalet av de hithörande fakta, som efter brottsbalkens ikraftträdande

bör registreras, måste ske under hänsynstagande å ena sidan till att registret

icke göres alltför omfattande och å andra sidan till att registret ej

kommer att sakna de uppgifter, som är nödvändiga för en riktig tillämpning

av straffrättens regler om återfall, konkurrens och förverkande av

anstånd samt för bedömande av huruvida viss påföljd lagligen må tilllämpas.

Synpunkten att registret skall kunna fungera som källa för vandelsupplysningar

kan däremot, såsom närmare utvecklats vid framläggandet

av förslag till kriminalregisterlag, icke tillmätas någon nämnvärd betydelse.

Personutredningar — för judiciella och andra ändamål — får

ske med ledning av andra uppgifter än de summariska anteckningarna i

kriminalregistret.

Böter, ämbetsstraff och disciplinstraff skall såsom nämnts vid 2 § aldrig

registreras. Förvandlingsstraff för böter registreras liksom för närvarande

endast då anstånd lämnas med verkställigheten. Detta innebär,

att av kriminalregistret ej framgår att en person är eller har varit intagen

i fångvårdsanstalt för verkställighet av förvandlingsstraff eller i militärhäkte

för verkställighet av arreststraff. Suspension får visserligen ej verkställas,

medan den dömde för undergående av påföljd är intagen i fångvårdsanstalt

eller inilitärhäkte (32 kap. 3 § brottsbalken). Det måste emellertid

betraktas som ytterst osannolikt, att det vid verkställighet av suspensionsstraff

förbises, att dylikt hinder mot verkställigheten föreligger.

Regeln i nyss citerade lagrum utgör därför ej anledning att införa registrering

av verkställighet av förvandlingsstraff och arreststraff. Ej heller

torde den omständigheten, att det vid sammanträffande av brott kan vara

av betydelse vid vilken tidpunkt suspensionsstraff börjat verkställas (34

kap. 14 § brottsbalken), utgöra anledning att anteckna nämnda tidpunkt

i registret.

Beträffande fängelsestraff har tidpunkterna då domen meddelas, då in
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196A

93

tagning i anstalt sker samt då frigivning från anstalt äger rum eller påföljden

eljest upphör betydelse för tillämpningen av konkurrensreglerna i

34 kap. brottsbalken. Dagen för domen framgår av den anteckning, som

skall göras enligt 2 § i den föreslagna lagen. Tidpunkterna för intagning

i och frigivning från anstalt måste liksom för närvarande antecknas. Är

frigivningen villkorlig, upphör påföljden vid prövotidens slut. Prövotidens

längd låter sig fastställas med ledning av uppgift om återstående

strafftid, vilken alltså liksom för närvarande bör framgå av registret. De

förändringar av påföljden, som har den betydelse att de bör antecknas, är

förlängning av prövotiden, förordnande att påföljden skall avse jämväl annat

brott, förverkande av den villkorligt medgivna friheten samt undanröjande

av den ådömda påföljden. I sistnämnda fall (34 kap. 1 § 3 brottsbalken)

kommer jämväl den i samband med undanröjandet ådömda påföljden,

som skall vara av annan art, att antecknas i den mån så skall ske enligt

reglerna i den föreslagna 2 §. Då rätten jämlikt 34 kap. 1 § 2 brottsbalken

dömer särskilt till påföljd för ett nyupptäckt brott, är 2 § avgörande för

huruvida anteckning skall ske i kriminalregistret.

Då villkorlig dom ådömts, kan enligt 34 kap. 1 och 5 §§ brottsbalken

vid sammanträffande av brott antingen förordnas, att den villkorliga

domen skall avse jämväl nyupptäckt brott, eller dömas särskilt till påföljd

för det nyupptäckta brottet eller förordnas om undanröjande av den

villkorliga domen i samband med att påföljd av annan art ådömes. Förordnande

att påföljden skall avse jämväl annat brott bör liksom undanröjande

av påföljden antecknas i registret. Prövotiden vid villkorlig dom

är i princip två år, räknat från den dag rättens avgörande i vad angår

påföljd för brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot

den dömde. Den kan emellertid enligt brottsbalken förlängas till tre år, vid

misskötsamhet med stöd av 27 kap. 6 § och vid sammanträffande av brott

enligt 34 kap. 5 §. För riktig tillämpning av reglerna om sammanträffande

av brott beträffande den, som ådömts villkorlig dom, är det av betydelse

att känna prövotidens början och slut. Beträffande den första av dessa

båda tidpunkter torde det vara tillräckligt, att i blankett för uppgift till

kriminalregistret om den villkorliga domen plats lämnas för anteckning

om tidpunkten för nöjdförklaring, då sådan förklaring föreligger vid tiden

för uppgiftslämnandet. Om enligt denna ordning kriminalregistret beträffande

villkorlig dom ej tillförts anteckning om tidpunkten för nöjdförklaring,

utgör detta anledning att antaga, att prövotiden ej börjat löpa

redan vid tiden för domen. Att i de sannolikt få fall, då upplysning om tiden

för prövotidens början är erforderlig, göra förfrågan därom hos vederbörande

domstol, torde innebära mindre omgång än att särskild uppgift

insändes i alla de fall, då prövotiden börjar löpa först efter det att uppgift

om den villkorliga domen lämnats till registret. Beslut om förlängning

av prövotiden måste däremot alltid antecknas.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ls proposition nr 90 år 196b

Beträffande skyddstillsyn gäller likaledes, att de förändringar av påföljden,

som har den betydelse att de bör antecknas i kriminalregistret, är

förlängning av prövotiden, förklaring att påföljden skall avse jämväl annat

brott och undanröjande av påföljden. Därjämte bör anteckning ske i de

fall, då förordnande om behandling i anstalt meddelas efter domen å

skyddstillsyn. Sådant förordnande kan ges med stöd av 28 kap. 8 och 9 §§

samt 34 kap. 6 § brottsbalken. Vad angår verkställigheten av påföljden

torde det liksom vid villkorlig dom vara tillräckligt, att uppgift om eventuell

nöjdförklaring lämnas samtidigt med uppgiften om domen. Prövotiden

är vid skyddstillsyn i princip tre år. Den kan dock förlängas, vid

misskötsamhet jämlikt 28 kap. 7 § och vid sammanträffande av brott

jämlikt 34 kap. 6 § brottsbalken.

Tidpunkterna för början och slut av den anstaltsbehandling som kan

ingå i skyddstillsyn synes ej ha den betydelse ur återfalls- eller konkurrenssynpunkt,

att de behöver antecknas. Visserligen får såsom tidigare

nämnts suspension ej verkställas, medan den dömde är intagen i fångvårdsanstalt.

I praktiken torde underlåtenhet att anteckna tid för anstaltsbehandling,

ingående i skyddstillsyn, ej kunna medföra någon risk för att

suspensionsstraff kommer att verkställas å sådan tid.

Då ungdomsfängelse ådömts, äger rätten vid sammanträffande av brott

under vissa i 34 kap. 8 § brottsbalken angivna förutsättningar förlänga

den längsta tid som ungdomsfängelse må pågå från fem till sex år. Rätten

har också möjlighet att föreskriva att överförande till vård utom anstalt

ej får ske före viss tidpunkt. Sådana beslut bör antecknas i registret liksom

förordnande att påföljden skall avse annat brott och undanröjande av

den ådömda påföljden. Om till verkställighet på en gång förekommer dom

å ungdomsfängelse och dom å fängelse i mer än ett år, kan rätten jämlikt

34 kap. 12 § brottsbalken efter anmälan av åklagare antingen undanröja

ungdomsfängelset och döma till fängelse för den med ungdomsfängelset

avsedda brottsligheten eller också förklara, att den ena påföljden

skall träda i stället för den andra. Jämväl då detta senare alternativ

väljes, bör anteckning i registret ske. Sista ledet i den föreslagna 3 § 1 har

avseende å detta fall.

Beträffande verkställigheten av ungdomsfängelse är det av betydelse för

åklagare och domstolar att känna till huruvida den dömde vårdas i anstalt

vid viss tidpunkt. Anteckning bör därför göras om anstaltsvårdens

början, övergång till vård utom anstalt samt — då sådan åtgärd vidtages

— återintagning i anstalt beträffande den som dömts till ungdomsfängelse.

Av registret bör vidare framgå den tidpunkt, då ådömt ungdomsfängelse

upphört, vilket enligt 29 kap. 12 § brottsbalken inträffar antingen då

ungdomsfängelsenämnden förordnar därom eller vid utgången av den tid

som behandlingen längst må pågå.

Angående ådömd internering bör anteckningar om förändring av på
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

följden och om verkställighet göras i samma omfattning som beträffande

ungdomsfängelse. Förordnande av rätten om förlängning av längsta tid

för påföljden förekommer icke vid internering, däremot jämlikt 30 kap.

8 § brottsbalken förordnande om förlängning av tiden för vård i anstalt

och jämlikt 34 kap. 13 § bestämmande av ny minsta tid för anstaltsvård.

Också sistnämnda slag av förordnanden bör antecknas i registret.

Förordnande om överlämnande till vård enligt lagen om nykterhetsvård

kan i enlighet med 38 kap. 2 § brottsbalken undanröjas. Även om därvid

ej dömes till påföljd, som enligt den nu föreslagna 2 § skall registreras,

torde i de fall då förordnandet om överlämnande skolat registreras också

beslutet om undanröjande böra antecknas (3 § 1).

Genom att anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff ej längre

skall ha formen av villkorlig dom erfordras särskilda regler om anteckning

i registret av beslut om förlängning av prövotid och om förverkande

av anstånd.

Om domstol jämlikt 34 kap. 10 § första stycket ånyo prövar fråga om

påföljd för brott eller jämlikt samma paragraf, andra stycket, bestämmer

det fängelsestraff dömd person skall undergå, bör anteckning om domstolens

beslut göras i kriminalregistret.

I andra stycket av 4 § stadgas för närvarande, att anteckning i registret

skall göras i vissa fall då den som vistas å anstalt befinnes lida av psykisk

abnormitet. Bestämmelsen torde numera sakna praktisk betydelse och den

synes, såsom också lagrådet ifrågasatt (prop. 1963: 39 s. 71), kunna uteslutas.

6 §•

Såsom anmärkts vid behandlingen av 1 § bör i första stycket benämningen

fångvårdsstyrelsen ändras till kriminalvårdsstyrelsen.

Någon ändring av förutsättningarna för det nordiska samarbetet i fråga

om brottsregistrering och utlämnande av registeruppgifter inträder i och

för sig icke genom att brottsbalken träder i kraft. Omfattningen av registreringen

av de uppgifter, som lämnas av övriga nordiska länders kriminalregister,

måste dock påverkas av de ändringar som göres i den rent

inhemska registreringen. Därest såsom föreslås registreringen av svenska

bötesdomar slopas, finns det ej anledning att registrera bötesdomar, som

meddelas i andra nordiska länder. Vissa svårigheter kan uppkomma, då

det gäller att avgöra, huruvida en från annat nordiskt land kommande

registeruppgift har ett innehåll som motsvarar vad som avses i de föreslagna

2—5 §§. Sådana svårigheter kan emellertid uppkomma redan enligt

gällande rätt. I och för sig synes de ändringar, som genom brottsbalken

göres i det svenska reaktionssystemet, ej vara ägnade att försvåra

jämförelser av det slag, varom nu är fråga. Det är vidare att märka, att

denna sortering av inströmmande uppgifter sker hos en enda myndighet,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1964

vars befattningshavare kommer att ha möjlighet till samråd med centrala

registreringsmyndigheter i övriga i samarbetet deltagande länder. Det förefaller

därför tillräckligt att i paragrafens första stycke beträffande registreringens

omfattning blott göres en hänvisning till de principer, som

kommit till uttryck i 2—5 §§.

1 andra stycket är fråga om utländska beslut, som hänför sig till här j

riket heslutad verkställighet. En anpassning efter brottsbalkens terminologi

måste ske i stadgandet.

En liknande anpassning bör göras i tredje stycket. Termen »tillsyns.,

som ej längre skall användas i den svenska påföljdslagstiftningen, får alltså

uppgå i »övervakning», medan »undanröjande» i överensstämmelse med

brottsbalkens uttryckssätt upptages i texten. — Också i tredje stycket torde

den allmänna hänvisningen till bestämmelserna i 2—5 §§ kunna kvarstå.

8 §•

De uppgifter, som enligt brottsbalken tillkommer interneringsnämnden,

synes ej nödvändiggöra, att nämnden bibehålies vid generell rätt att rekvirera

utdrag ur kriminalregistret. Såsom utredningsmannen påpekat (SOU

1961: 11 s. 262) är enligt brottsbalken frågan om tiden för internering icke

i något fall beroende av annan påföljd, som den dömde undergått.

Statens kriminaltekniska anstalts uppgifter torde komma att överföras

till rikspolisstyrelsen. Anledning torde finnas att tillerkänna rikspolisstyrelsen

generell rätt att rekvirera utdrag. Det förutsättes dock, att styrelsen

icke begagnar denna rätt för andra ändamål än sådana, som har direkt

samband med styrelsens brotts- och brottslingsregistrerande funktioner.

Såsom nämnts vid behandlingen av 2 § i förslaget har lagen den 12 juni

1885 angående lösdrivares behandling föreslagits upphävd.

10 §.

Den i 10 § i dess gällande lydelse angivna rehabiliteringstiden är i princip

tio år, räknat från frigivning eller utskrivning från anstalt eller, där

anstaltsvård ej ingår i påföljden, från domen eller beslutet. Donna princip

kan lämpligen följas också efter brottsbalkens ikraftträdande. Uppenbarligen

bör då tioårsperioden räknas från domens dag beträffande villkorlig

dom och från anstaltsvårdens slut beträffande fängelse, ungdomsfängelse

och internering. Att anstaltsbehandling under kort tid kan ingå i skyddstillsyn

utgör ej anledning att vid beräkningen utgå från annan tidpunkt än

domens dag. Även vid överlämnande till särskild vård torde tioårstiden böra

räknas från domens dag. Vad slutligen gäller beslut om anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff kan en tioårstid synas väl lång, särskilt som

sådana beslut ej har någon betydelse för åtcrfallsreglernas tillämpning. Då

det är angeläget, att rehabiliteringsreglerna ej göres alltför komplicerade ur

registreringsteknisk synpunkt, förefaller det likväl lämpligt att icke göra

avsteg från tioårstiden och därmed också ändra vad för närvarande gäller.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b 97

11 §■

Beträffande den avkortade rehabiliteringstid, som skall gälla beträffande

registerutdrag till enskilda, har förslaget utformats i nära anslutning till

gällande regler. Skäl kan anföras för att beträffande överlämnande till särskild

vård tillämpa en femårig rehabiliteringstid. Med hänsyn till att sådant

överlämnande kan komma att användas såsom påföljd också för allvarlig

brottslighet och till att utdrag ur kriminalregistret skall kunna användas

såsom vandelsintyg, kan emellertid en rehabiliteringstid av fem år

efter domen antagas ej sällan vara alltför kort.

13 §.

I andra stycket får liksom i 6 § tredje stycket termen »övervaknings,

täcka både »övervakning» och »tillsyn» i gällande lags text. Texten hänvisar

ej blott till svenska rättsinstitut utan också till motsvarande företeelser

i de nordiska grannländerna. »Frihetsstraff» avser sålunda för

svensk rätts del fängelse och därutöver de i övriga nordiska länder förekommande

straffarter, som omfattas av reglerna om det nordiska verkställighetssamarbetet.

Institutet skyddstillsyn har ej för närvarande någon

direkt motsvarighet i annat nordiskt land; vilka som där skall anses

ha erhållit villkorlig dom får av registreringsmyndigheten bedömas med beaktande

av den omfattning, i vilken enligt domslandets lagstiftning straffverkställighetssamarbete

kan komma i fråga.

Övergångsbestämmelser

Anteckningar, som hänför sig till före den 1 januari 1965 inträtlade

registreringsfakta, torde böra kvarstå i registret i enlighet med dessförinnan

gällande rehabiliteringsrcgler. Undantag bör likväl göras för anteckningar

om tvångsarbete och bötesstraff. Beträffande dem avses registreringen

helt upphöra. Av praktiska skäl kan någon utgallring av dessa anteckningar

ej företagas; med hänsyn till den stränga sekretessen torde det vara tillräckligt

att det föreskrives, att hänsyn ej skall tagas till anteckningarna. De

skall alltså icke medtagas i registerutdrag.

9) Förslag till ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen om behörighet att

utöva tandläkaryrket

Beträffande denna lag framlägges förslag till vissa ändringar, motsvarande

dem som i prop. 1964: 10 (s. 93, se även s. 220) föreslagits beträffande

lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols

behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularjurisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december

1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

m. m.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt

kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr

251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

Förslagen torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Margit Hirén

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

99

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om personundersökning i brottmål

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I brottmål skall, om det prövas erforderligt, personundersökning äga

rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden

samt angående de åtgärder som må anses lämpliga för att främja

hans anpassning i samhället.

2 §.

Ej må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkorlig

dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överlämnas till

särskild vård utan att personundersökning ägt rum. Personundersökning

är likväl ej erforderlig, om utredning som därmed avses ändock är för rätten

tillgänglig.

3 §•

Om personundersökning förordnar rätten, så snart det finnes lämpligen

kunna ske. Sådant förordnande må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte

erkänt gärningen eller sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner vid förundersökning den misstänkte brott för vilket är stadgat

fängelse i två år eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro

däremot, utan dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående

personundersökning.

4 §■

Rätten må uppdraga åt skyddskonsulent att föranstalta om personundersökning.

I annat fall skall rätten utse lämplig person till personundersökare.

5 §•

Skyddskonsulent, skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda

skäl äro däremot, taga del av anteckningar och andra handlingar från

verkställd förundersökning samt närvara vid förhör som hålles med den

misstänkte.

6 §•

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av skyddskonsulent,

skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela

upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att taga

befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden må finna erforderliga

för att främja hans anpassning i samhället.

Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 saml. Nr go

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

7 §■

Rätten må, när skäl äro därtill, förordna läkare att avgiva läkarintyg

angående misstänkt. Sådant intyg skall avfattas enligt anvisningar som

meddelas av Konungen.

Om sinnesundersökning ej verkställts, skall läkarintyg som sägs i första

stycket inhämtas från psykiater, innan någon dömes till internering eller

överlämnas till öppen psykiatrisk vård eller någon som ej fyllt aderton år

dömes till ungdomsfängelse.

Misstänkt som ej är häktad är pliktig att för läkarundersökning inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polismyndighet

lämna handräckning för hans inställande.

8 §•

Den som utför eller biträder vid utförande av personundersökning må

ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Bryter någon häremot, dömes, om ej gärningen är straffbar såsom

ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

9 §.

I ärende angående nåd äger chefen för justitiedepartementet eller den

han bemyndigar därtill förordna, att personundersökning skall äga rum

eller läkarintyg anskaffas enligt vad i denna lag sägs. Sådant förordnande

må ock meddelas av högsta domstolen.

10 §.

Konungen meddelar bestämmelser om ersättning åt den som utför eller

biträder vid utförande av personundersökning samt åt läkare, som avgiver

intyg enligt 7 §. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

11 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juni 1954 (nr 444) om personundersökning

i brottmål.

2) f örslag

till

Lag

om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk

domstols behörighet

Härigenom förordnas som följer.

Har någon efter kallelse inrest i riket för att inställa sig vid domstol såsom

tilltalad, vittne eller sakkunnig i brottmål skola i fråga om svensk lags tilllämplighet

och svensk domstols behörighet gälla de begränsningar som med

avseende å honom föreskrivas i följande överenskommelser, nämligen

s. 101 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964 101

1) konventionen mellan Sverige och Belgien den 26 april 1870 angående

ömsesidigt utlämnande av förbrytare,

2) avtalet mellan Sverige och Frankrike den 7 mars 1956 rörande ömsesidig

rättshjälp i brottmål samt

3) europeiska konventionen den 20 april 1959 om inbördes rättshjälp i

brottmål.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

3) Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om

konsularjurisdiktion

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 om konsularjurisdiktion

skall upphöra att gälla vid utgången av december 1964, då jämväl lagen

den 10 juli 1947 (nr 636) om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken

i mål och ärenden som skola upptagas av konsularrätt eller konsulardomare,

så ock vad i övrigt finnes stadgat angående konsularjurisdiktion upphör

att gälla.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321)

Härigenom förordnas, dels att 6, 18, 33, 41, 41 a, 42, 43, 44, 47, 48, 49, 51,

53, 54 och 59 §§ sinnessjuklagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att 46 och 46 a §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

(Gällande lydelse)

6

Vidtages icke--------

Bestämmelserna i första stycket

skola icke äga tillämpning i avseende

å sinnessjuk, som är intagen i arbetshem,

som avses i 41 § lagen om

socialhjälp, eller i skola tillhörande

(Föreslagen lydelse)

§•

----föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket

skola icke äga tillämpning i avseende

å sinnessjuk, som är intagen i ungdomsvårdsskola,

allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare, anstalt, som

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 33 §§ SFS 1956: 226, beträffande 18 §, 47 § 3 mom.

och 48 § SFS 1937: 470, beträffande 41 §, 47 § 1, 4 och 5 mom., 49 och 51 §| SFS 1945: 467

samt beträffande 41 a, 42, 43, 44, 46 och 46 a §§ SFS 1954: 446.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

barna- och ungdomsvården, allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

tvångsarbetsanstalt, anstalt, som står

under fångvårdsstyrelsens inseende,

militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse.

Beträffande sådan sinnessjuk

åligge skyldighet att föranstalta

om vård allenast den, som enligt de

rörande anstalten meddelade föreskrifterna

har att sörja därför.

Kan sinnessjuk

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

av domstol förklarats icke

kunna fällas till ansvar för begånget

brott, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som enligt domstols förordnande

intagits i allmän uppfostringsanstalt

men överförts till sinnessjukhus och

slutligt utskrivits från anstalten, eller
som

intagits å sinnessjukhus i

samband med frigivning från straffarbete

eller fängelse eller utskrivning

från förvaring eller internering i säker

het sans tält.

Har sinnessjuk,

Föreligga sådana omständigheter,

som i 28 § 1 mom. angivas, beräffande

någon, vilken är intagen i arbetshem,

som avses i 41 § lagen om socialhjälp,

eller i skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller tvångsarbetsanstalt, må den,

som enligt de rörande anstalten meddelade

föreskrifterna har att sörja

för vård åt honom, föranstalta om

hans intagande för observation å sinnessjukhus,

som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan----

(Föreslagen lydelse)

står under kriminalvårdsstyrelsens

inseende, militärhäkte eller häradseller

stadsfängelse. Beträffande sådan

sinnessjuk åligge skyldighet att

föranstalta om vård allenast den, som

enligt de rörande anstalten meddelade

föreskrifterna har att sörja därför.

utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket

må ej äga rum av den,

som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken

av domstol överlämnats till vård

enligt sinnessjuklagen, eller

som, enligt vad känt är, under inflytande

av sinnessjukdom begått

mot annans personliga säkerhet riktat

brott, vilket icke blivit beivrat,

eller

som för undergående av påföljd

för brott varit intagen i fångvårdsanstalt

och i samband med att anstaltsvården

upphört intagits å sinnessjukhus.

annorledes förordnat.

Föreligga sådana omständigheter,

som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande

någon, vilken är intagen i ungdomsvårdsskola

eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare, må den,

som enligt de rörande anstalten meddelade

föreskrifterna har att sörja

för vård åt honom, föranstalta om

hans intagande för observation å sinnessjukhus,

som i 28 § 1 mom. sägs.

hans sinnestillstånd.

18 §.

33 §.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.-is proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

I fråga----------- •--å sökanden.

Har observationen--— — —---vederbörande anstalt.

41

Föreligger anledning till antagande

att den, som är misstänkt för

brott, begått brottet under inflytande

av sådan själslig abnormitet eller

tillfälligt rubbad själsverksamhet

som avses i 5 kap. 5 § strafflagen,

skall domstolen förordna om sinnesundersökning

enligt vad nedan sägs,

där ej av särskilda skäl sådan undersökning

finnes obehövlig. Sinnesundersökning

skall ock ske, där domstolen

finner särskild utredning om

den misstänktes sinnesbeskaffenhet

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för

målets avgörande.

Finnes brottet —--------

41

Uppkommer fråga-------

Beslut om sinnesundersökning må

ej meddelas, med mindre den misstänkte

erkänt gärningen eller övertygande

bevisning förebragts att han

begått densamma.

Har beslut — —------

Där rätten finner det lämpligt, må

rätten förordna, att målet, såvitt angår

utredning om den misstänktes

sinnesbeskaffenhet, skall handläggas

inom stängda dörrar.

42

1. Sinnesundersökning av den,

som förvaras i häkte, skall verkställas

å sinnessjukavdelning vid fång
-

§•

I brottmål skall sinnesundersökning

ske, innan domstol förordnar

om någons överlämnande till vård

enligt sinnessjuklagen, om det ej

med hänsyn till tidigare sinnesundersökning

och vad därefter förevarit

är uppenbart, att sådan undersökning

är obehövlig. Sinnesundersökning

skall ock i annat fall ske,

om särskild utredning om den misstänktes

sinnesbeskaffenhet finnes

vara av betydelse för bestämmande

av påföljd för brottet eller eljest för

målets avgörande.

-------därtill äro.

--hans sinnesbeskaffenhet.

Om sinnesundersökning beslutar

domstolen, så snart det lämpligen

kan ske. Sådant beslut må dock ej

meddelas, med mindre den misstänkte

erkänt gärningen eller övertygande

bevisning förebragts att han begått

den. I beslutet bär angivas vad

undersökningen företrädesvis bör

avse.

------— —■ — därtill äro.

Sedan beslut om sinnesundersökning

meddelats, skall domstolen

skyndsamt översända samtliga handlingar

i målet till den sinnessjukavdelning

vid fångvården eller det sinnessjukhus,

till vilket undersökningen

hör.

§•

Sinnesundersökning av den, som

förvaras i häkte, skall verkställas av

läkare anställd vid den sinnessjuk
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

vården av där anställd läkare. För

undersökningen skall den häktade

överföras till den sinnessjukavdelning,

som enligt fångvårdsstyrelsens

bestämmande skall mottaga för sinnessjukdom

misstänkta från det

häkte, där han förvaras. Domstol,

som förordnat om undersökningen,

skall skyndsamt översända samtliga

handlingar i målet till nämnda avdelning.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse

för undersökningen, så ock hos

domstolen göra framställning om att

förhör i målet hålles med personer,

som kunna antagas äga kännedom

om sådana omständigheter. Därvid

bör angivas vad utredningen eller

förhöret skall avse. Skall förhör äga

rum, ankomme på domstolen att föranstalta

om att förhöret varder hållet

samt att underrätta undersökningsläkaren

om förhöret. Angående

ersättning åt den, som inkallats till

förhöret för att höras, gälle vad angående

ersättning av allmänna medel

till vittnen finnes stadgat; dock

skall ersättningen alltid stanna å

statsverket.

2. Sinnesundersökning skall verkställas

med största möjliga skyndsamhet

och till sin omfattning anpassas

efter undersökningsfallets beskaffenhet.

Utlåtande över undersökningen

skall avgivas sist inom sex veckor

från det handlingarna inkommo till

sinnessjukavdelningen, i den mån ej

medicinalstyrelsen i särskilt fall på

framställning av undersökningsläkaren

medgiver anstånd. Vid utlåtandet

skola fogas de av domstolen till

sinnessjukavdelningen överlämnade

handlingarna.

3. I utlåtandet skall undersökningsläkaren

angiva den undersöktes

sinnestillstånd vid gärningens begående,

så ock huruvida han är i be
-

(Föreslagen lydelse)

avdelning vid fångvården, som enligt

kriminalvårdsstyrelsens bestämmande

skall mottaga för sinnessjukdom

misstänkta från det häkte, där

den som skall undersökas förvaras.

Sinnesundersökning av den, som befinner

sig på fri fot, skall verkställas

av läkare, som för dylikt ändamål

är anställd vid det sinnessjukhus,

till vilket undersökningen hör

enligt bestämmelser, som meddelas

av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen

må dock, såvitt avser häktad

i samråd med kriminalvårdsstyrelsen,

för visst fall besluta, att undersökning

skall verkställas enligt annan

fördelning än som ovan sagts

ävensom, när särskilda skäl äro därtill,

förordna utomstående läkare att

verkställa sinnesundersökning.

Häktad, som skall undersökas,

skall överföras till sinnessjukavdelning,

som i första stycket sägs. Skall

undersökningen verkställas av läkare,

som icke är anställd vid sådan

avdelning, må dock den häktade under

tid som erfordras för undersökningen

förvaras i viss fångvårdsanstalt

eller i häkte.

Den, som befinner sig på fri fot

och skall undersökas, är pliktig att

för undersökningen inställa sig å tid

och ort, som av undersökningsläkaren

bestämmas. Såvitt möjligt skall

tillses, att för den, som skall undersökas,

ej uppkommer hinder i hans

förvärvsverksamhet eller annan allvarlig

olägenhet. Finnes det erforderligt

för undersökningens verkställande,

äge domstolen på framställning

av undersökningsläkaren

förordna, att den, som skall undersökas,

skall intagas å visst sinnessjukhus.

Ej må domstolen utan medgivande

av den, som skall undersökas,

meddela dylikt förordnande,

med mindre för brottet är stadgat

fängelse, avsättning eller suspension.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hov av vård å sinnessjukhus. Finnes

den undersökte eljest böra på grund

av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål

för särskild åtgärd, bör sådant

anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas

de skäl och omständigheter,

på vilka däri givet omdöme grundas.

Förklaras någon, som ej är sinnessjuk

eller sinnesslö, vid gärningens

begående hava lidit av annan själslig

abnormitet av så djupgående natur,

att den måste, anses jämställd

med sinnessjukdom, skall utlåtandet

tillika innehålla skälen till att sådan

jämställdhet anses föreligga.

b. De närmare anvisningar som

må finnas påkallade beträffande tilllämpningen

av vad i 2 och 3 mom.

är stadgat meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

av medicinalstyrelsen.

43

Sinnesundersökning av den, som

befinner sig på fri fot, skall verkställas

av läkare, som för dylikt ändamål

är anställd vid statligt sinnessjukhus.

Grunder för sådana undersökningars

fördelning mellan vederbörande

sjukhus fastställas av medicinalstyrelsen.

Domstol, som förordnat

om sinnesundersökning varom

nu är fråga, skall skyndsamt

överlämna samtliga handlingar i målet

till det sinnessjukhus, till vilket

undersökningen hör.

Den, som skall undersökas, är

pliktig att för undersökningen inställa

sig å tid och ort, som av undersökningsläkaren

bestämmas. Såvitt

möjligt skall tillses, att för den,

som skall undersökas, ej uppkommer

hinder i hans förvärvsverksamhet

eller annan allvarlig olägenhet.

Finnes det erforderligt för undersökningens

verkställande, äge domstolen

på framställning av undersökningsläkaren

förordna, att den, som

skall undersökas, skall intagas å det

sinnessjukhus, där läkaren är an
-

§•

Sinnesundersökning skall verkställas

med största möjliga skyndsamhet

och till sin omfattning anpassas

efter syftet med undersökningen

och undersökningsfallets beskaffenhet.

Skriftligt utlåtande över

undersökningen skall avgivas sist

inom sex veckor från det handlingarna

inkommo till sinnessjukavdelningen

eller sjukhuset, i den mån ej

medicinalstyrelsen i särskilt fall på

framställning av undersökningsläkaren

medgiver anstånd. Vid utlåtandet

skola fogas de av domstolen till

sinnessjukavdelningen eller sjukhuset

överlämnade handlingarna.

Utlåtande över sinnesundersökning

skall, om ej annat följer av

domstolens beslut, innehålla uttalande

om den undersöktes behov av

vård å sinnessjukhus samt om hans

sinnestillstånd vid gärningens begående.

Finnes den undersökte eljest

böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet

bliva föremål för särskild åtgärd,

skall detta anmärkas. I utlåtandet

skola ock angivas de skäl och

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse)

ställd. Ej må domstolen utan medgivande

av den, som skall undersökas,

meddela dylikt förordnande,

med mindre å brottet kan följa

straffarbete, fängelse, avsättning eller

mistning av ämbete på viss tid.

I fall, som avses i denna paragraf,

skola föreskrifterna i 4-2 § 1 mom.

andra stycket och 2—4 mom. i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att den i 2 mom.

andra stycket stadgade tiden för utlåtandes

avgivande skall räknas från

det handlingarna inkommo till sjukhuset.

Prövar domstol

Vad i 42 § 3 mom. stadgas om utlåtande

av undersökningsläkare

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande medicinalstyrelsens utlåtande.

Medicinalstyrelsen äge

1) Det åligger

2) Undersökning av

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

om förhör, som i 42 § 1

mom. andra stycket sägs, och för undersökningen

påkalla intagning å

sinnessjukhus av den, som vistas å

fri fot. Varder förhör utsatt, åligge

domstolen att underrätta medicinalstyrelsen

därom.

4) Vederbörande läkare —--——

(Föreslagen lydelse)

omständigheter, på vilka däri givet

omdöme grundas.

Undersökningsläkaren må hos polismyndighet

begära utredning angående

omständigheter av betydelse för

undersökningen, så ock hos domstolen

göra framställning om att förhör

i målet hålles med personer, som

kunna antagas äga kännedom om sådana

omständigheter. Därvid bör angivas

vad utredningen eller förhöret

skall avse. Skall förhör äga rum, ankomme

på domstolen att föranstalta

om att förhöret varder hållet samt

att underrätta undersökningsläkaren

om förhöret. Angående ersättning åt

den, som inkallats till förhöret för

att höras, gälle vad angående ersättning

av allmänna medel till vittnen

finnes stadgat; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

De närmare anvisningar som må

finnas påkallade beträffande tilllämpningen

av vad ovan i denna

paragraf är stadgat meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av medicinalstyrelsen.

Bestämmelser om ersättning åt den

som verkställer sinnesundersökning

meddelas av Konungen.

—• i målet.

Vad i 43 § andra stycket stadgas

om utlåtande av undersökningsläkare

skall äga motsvarande tillämpning

beträffande medicinalstyrelsens

utlåtande.

följande iakttagas;

--i målet.

dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger

begära utredning eller göra framställning

om förhör, som i 43 § tredje

stycket sägs, och för undersökningen

påkalla intagning å sinnessjukhus

av den, som vistas å fri fot.

Varder förhör utsatt, åligge domstolen

att underrätta medicinalstyrelsen

därom.

------med avgivandet.

44 §.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

W §.

Ej må någon, där anledning föreligger

till antagande att han är sinnessjuk,

dömas till tvångsarbete

utan att undersökning av hans sinnesbeskaffenhet

ägt rum.

Å sådan undersökning skola bestämmelserna

i 42 och 43 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse

med iakttagande av att vad där

stadgas om domstolen i stället skall

gälla om myndighet, som påkallat

undersökningen; dock att, om läkare

hos myndigheten gjort framställning

om förhör, det skall ankomma

på myndigheten att förordna om

sådant förhör vid lämplig underrätt

och på rätten att lämna myndigheten

meddelande om förhöret och vidtaga

de åtgärder, som i 42 § 1 mom.

andra stycket omförmälas. Prövar

myndigheten erforderligt, att jämväl

medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas,

skola stadgandena i 44 §

därvid lända till efterrättelse med

enahanda avvikelser, som nyss angående

läkarundersökningen sagts.

46 a §.

Finner fångvårdsstyrelsen anledning

förekomma därtill att någon,

som undergår straff, underkastas

förvaring, skall styrelsen, innan internering

snämndens yttrande i frågan

inhämtas, föranstalta om undersökning

av hans sinnesbeskaffenhet

och beträffande frågan huruvida han

efter frigivningen kan antagas bliva

vådlig för annans säkerhet till person

eller egendom, där ej av särskilda

skäl sådan undersökning finnes obehövlig.

Beträffande undersökningen skola

bestämmelserna i 42 § i tillämpliga

delar lända till efterrättelse, med

iakttagande av att vad där stadgas

om domstolen i stället skall gälla om

styrelsen; dock att, om läkare hos

styrelsen gjort framställning om förhör,

det skall ankomma på styrelsen

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse)

att föranstalta om sådant förhör vid

lämplig underrätt och på rätten att

lämna styrelsen meddelande om förhöret

och vidtaga de åtgärder, som

i 42 § 1 mom. andra stycket om förmälas.

Prövar styrelsen erforderligt,

att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande

inhämtas, skola stadgandena i

44 § i vad de avse häktad äga motsvarande

tillämpning med enahanda

avvikelser, som nyss angående läkarundersökningen

sagts.

1. Misstänkt, som

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård å

sinnessjukhus, må han ej vidare på

grund av stadgande, som nyss sagts,

kvarhållas å sinnessjukhuset eller

sinnessjukavdelningen; är han häktad,

värde till häktet återförd. Samma

lag vare, där förundersökning

nedlägges eller avslutas utan att

åtal mot den intagne väckes eller

domstol angående honom meddelar

slutligt utslag, vari han icke förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri.

Förmenar intagen

2. Har domstol meddelat utslag,

vari häktad, som icke jämlikt 1

mom. kvarhålles å sinnessjukhus eller

å sinnessjukavdelning vid fångvården,

förklarats på grund av sin

sinnesbeskaffenhet från ansvar fri,

och är den häktade enligt infordrat

utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus

eller i fall, då utlåtande infordrats,

från såväl läkare som medicinalstyrelsen

och styrelsens utlåtande

lagts till grund för straffriförklarandet,

enligt sistnämnda utlåtande

i behov av sådan vård, skall han

därefter förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården; och vare om

honom lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan

sagts förvaras å sinnessjukhus eller

å sinnessjukavdelning vid fångvår
-

(Föreslagen lydelse)

nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat

utlåtande icke vara i behov av vård

å sinnessjukhus, må han ej vidare

på grund av stadgande, som nyss

sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset

eller sinnessjukavdelningen; är han

häktad, värde till häktet återförd.

Samma lag vare, där förundersökning

nedlägges eller avslutas utan

att åtal mot den intagne väckes eller

domstol angående honom meddelar

dom vari icke förordnas att han

skall överlämnas till värd enligt denna

lag.

frågan därom.

2. Har domstol förordnat att häktad,

som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, skall

överlämnas till vård enligt denna lag,

skall han därefter förvaras å sinnessjukavdelning,

som nyss sagts; och

vare om honom lag som i 1 mom.

sägs.

3. Har genom laga kraftägande

dom förordnats att någon, som förvaras

å sinnessjukhus eller å sinnes
-

47 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

109

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

den, genom laga kraftägande utslag

förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall

han, om han är intagen å sinnessjukhus,

anses vara för vård där intagen

samt, om han förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, för vård

där förbliva, intill dess plats å något

statens sinnessjukhus kan beredas

honom. I senare fallet ankomme det

på vederbörande fångvårdsmyndighet

att hos medicinalstyrelsen göra

framställning om den sträffriförklarades

intagande å sådant sinnessjukhus.

Vid framställningen skola, i huvudskrifter

eller bestyrkta avskrifter,

fogas å fångvårdsanstalten förvarade

handlingar, som angå den straffriförklarade

och äro av betydelse för

bedömande av hans sinnestillstånd.

Medicinalstyrelsen tillkommer därefter

att meddela erforderliga föreskrifter

om den sträffriförklarades

intagande å visst sinnessjukhus.

Utan hinder av bestämmelserna i

första stycket gälle om fånge, som

under verkställighet av straff begått

brott men på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklarats från ansvar fri,

vad i 48 § finnes föreskrivet.

Föreligger beträffande någon, som

icke är häktad, sådant fall, som avses

i 2 mom., åligge det vederbörande

länsstyrelse att, om domstolens utslag

vinner laga kraft, genast förordna

om den straffriförklarades intagande

å sinnessjukhus för vård.

När sådant förordnande meddelats,

skall intagning utan dröjsmål ske å

det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen,

efter anmälan av länsstyrelsen,

bestämmer.

4. Vad ovan i 1—3 mom. sägs angående

för brott misstänkt, skall i

tillämpliga delar lända till efterrättelse

beträffande den, rörande vilken

utlåtande infordrats jämlikt 46 §,

med iakttagande av att vad i nämnda

mom. stadgas om domstol i stället

skall gälla myndighet, vilken äger

(Föreslagen lydelse)

sjukavdelning vid fångvården eller

i annan fångvårdsanstalt, skall överlämnas

till vård enligt denna lag,

skall han, om han är intagen å sinnessjukhus,

anses vara för vård där

intagen samt i annat fall vårdas å

sinnessjukavdelning vid fångvården,

intill dess plats å sinnessjukhus kan

beredas honom. I senare fallet ankomme

det på vederbörande fångvård

smyndighet att skyndsamt till

medicinalstyrelsen, i huvudskrift eller

bestyrkta avskrifter, översända å

anstalten förvarade handlingar,

som angå honom och äro av betydelse

för bedömande av hans sinnestillstånd.

Medicinalstyrelsen tillkommer

därefter att föranstalta om hans intagande

å visst sinnessjukhus.

Föreligger beträffande någon, som

icke är häktad, sådant fall, som avses

i 2 mom., skall medicinalstyrelsen,

om domen vinner laga kraft, föranstalta

om att han utan dröjsmål

intages å sinnessjukhus för vård.

Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

opaginerad Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ålägga tvångsarbete, och att vad i

samma mom. sägs om den, som förklaras

på grund av sin sinnesbeskaffenhet

från ansvar fri, skall avse den,

som på grund av sin sinnesbeskaffenhet

förklaras icke kunna dömas till

tvångsarbete. Med avvikelse från vad

i nämnda mom. stadgas skall dock

vård av den, som kvarhålles å sinnessjukavdelning

vid fångvården eller

som icke är häktad men enligt vederbörligt

utlåtande år i behov av

vård å sinnessjukhus, beredas å det

sinnessjukhus, till vars område han

hör, samt ansökan om hans intagande

å sådant sjukhus göras hos sjukvårdsläkaren

vid sjukhuset.

Ej må någon, angående vilken utlåtande

infordrats jämlikt b6 a §,

på grund av nämnda lagrum kvarhållas

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården längre

än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i------------sakens utredning.

48

1. Fånge, som befinnes lida av sinnessjukdom

eller beträffande vilken

anledning finnes till antagande, att

han lider av sådan sjukdom, skall så

snart ske kan för vård eller observation

intagas å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

Föreligger beträffande----

Befinnes någon som år intagen i

säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom,

eller finnes anledning att hos

sådan intagen förmoda dylik sjukdom,

må vederbörande anstaltsmyndighet

draga försorg om hans intagande

för vård eller observation å

sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas

vara vid strafftidens slut i behov av

vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande

fångvårdsmyndighet att i

god tid förut i den ordning, som i 2

kap. sägs, göra ansökan om att den

§•

Föreligger beträffande någon som

för undergående av påföljd för brott

är intagen i fångvårdsanstalt anledning

till antagande, att han är i behov

av vård å sinnessjukhus, skall

vederbörande fångvårdsmyndighet

draga försorg om hans intagande för

vård eller observation å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

— nyss nämnts.

Kan antagas att den, som för undergående

av påföljd för brott är intagen

i fångvårdsanstalt, när anstaltsvården

upphör kommer att vara

i behov av vård å sinnessjukhus,

åligge det vederbörande fångvårds
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj:ts proposition nr UO är 2åö4

(Gällande lydelse)

sjuke då varder intagen å sinnessjukhus.

I sådant fall må vårdattest

utfärdas av läkare som är anställd

vid fångvården, ändå att han samtidigt

är läkare å det sinnessjukhus,

där intagning begärts; och varde i

stället för levnadsberättelse vid ansökningen,

i huvudskrifter eller bestyrkta

avskrifter, fogade å vederbörande

fångvårdsanstalt förvarade

handlingar, som röra den sjuke och

äro av betydelse för bedömande av

hans sinnestillstånd.

Vad sålunda stadgats skall äga

motsvarande tillämpning å sinnessjuk,

som skall utskrivas från säkerhetsanstalt

och kan antagas efter utskrivningen

vara i behov av vård å

sinnessjukhus.

49

Är den, —---- —------

Vad i första stycket stadgas om

för brott misstänkt skall äga motsvarande

tillämpning å den, som är föremål

för förfarande, avseende ådörnande

av tvångsarbete.

(Föreslagen lydelse)

myndighet att i god tid förut i den

ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan

om att han då varder intagen

å sinnessjukhus. I sådant fall må

vårdattest utfärdas av läkare som är

anställd vid fångvården, ändå att

han samtidigt är läkare å det sinnessjukhus,

där intagning begärts;

och varde i stället för levnadsberättelse

vid ansökningen, i huvudskrifter

eller bestyrkta avskrifter, fogade

å vederbörande fångvårdsanstalt

förvarade handlingar rörande den,

som ansökningen avser, vilka äro

av betydelse för bedömande av hans

sinnestillstånd.

§■

- sjukvårdsläkarens försorg.

51 §.

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken

plats beretls å sinnessjukhus,

att låta sig där intaga, är vederbörande

polis- eller militärmyndighet

pliktig att på begäran av den, som

gjort ansökningen om intagning,

lämna den handräckning, som finnes

vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott eller föremål för

förfarande, avseende ådömande av

tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att

iakttaga vad enligt 4.3, 44 eller 46 §

åligger honom eller behöver läkare

för verkställande av undersökning,

varom där förmäles, skydd för sin

personliga säkerhet, skall ock på begäran

av vederbörande läkare erfor
-

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken

plats beretts å sinnessjukhus,

att låta sig där intaga, är vederbörande

polis- eller militärmyndighet

pliktig att på begäran av medicinalstyrelsen

eller den, som gjort ansökningen

om intagning, lämna den

handräckning, som finnes vara av

nöden.

Undandrager sig någon, som är

misstänkt för brott samt vistas å fri

fot, att iakttaga vad enligt 42 eller

44 § åligger honom eller behöver läkare

för verkställande av undersökning,

varom där förmäles, skydd för

sin personliga säkerhet, skall ock på

begäran av vederbörande läkare erforderlig

handräckning lämnas. Samma

lag vare, där sådant fall prövas

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

CGällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dårlig handräckning lämnas. Samma

lag vare, där sådant fall prövas föreligga,

att undersökning må äga rum

enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning

är fråga, vägrar att underkasta

sig densamma eller läkare

för verkställande av undersökningen

behöver skydd för sin personliga säkerhet.

53

Den, som utan sjukvårdsläkarens

medgivande till någon, som är intagen

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, överlämnar

eller försöker överlämna vapen

eller annat föremål, varmed den

intagne lätteligen kan tillfoga sig

själv eller annan skada, straffes, där

ej gärningen enligt allmänna strafflagen

är med högre straff belagd,

med böter från och med femtio till

och med ettusen kronor eller med

fängelse.

54

Den, som förhjälper eller söker

förhjälpa någon, som är intagen å

sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för

vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, att avvika från sinnessjukhuset

eller sinnessjukavdelningen,

straffes med böter från och

med femtio till och med ettusen kronor

eller med fängelse. Var den intagne

farlig för annans personliga

säkerhet och hade gärningsmannen

vetskap därom, må till straffarbete

i högst ett år dömas.

59

Så länge särskild sinnessjukavdelning

vid fångvården ej finnes i Gotlands

län, må sådan undersökning

av häktad, varom i 42, 44 eller 46 §

förmäles, inom länet verkställas av

läkare vid statens sinnessjukhus därstädes

och den häktade för sådant

ändamål dit överflyttas.

föreligga, att undersökning må äga

rum enligt 16 §, och den, om vilkens

undersökning är fråga, vägrar att underkasta

sig densamma eller läkare

för verkställande av undersökningen

behöver skydd för sin personliga säkerhet.

§•

Den, som utan sjukvårdsläkarens

medgivande till någon, som är intagen

å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården, överlämnar

eller försöker överlämna vapen

eller annat föremål, varmed den

intagne lätteligen kan tillfoga sig

själv eller annan skada, dömes, där

ej enligt brottsbalken för gärningen

är stadgat högre straff, till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

§•

Den, som förhjälper eller söker

förhjälpa någon, som är intagen å

sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för

vård förvaras å sinnessjukavdelning

vid fångvården, alt avvika från sinnessjukhuset

eller sinnessjukavdelningen,

dömes till dagsböter eller

fängelse i högst två år.

§•

Så länge särskild sinnessjukavdelning

vid fångvården ej finnes i Gotlands

län, må sådan undersökning av

häktad, varom i 42 eller 44 § förmäles,

inom länet verkställas av läkare

vid statens sinnessjukhus därstädes

och den häktade för sådant ändamål

dit överflyttas.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i lagen föreskrives om

den som av domstol överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen skall tillämpas

beträffande den som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarats fri från

ansvar och i avgivet utlåtande befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus.

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 och 19 §§ lagen den 20 december 1946 om

införande av nya rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

17

Angår fråga om egendoms förverkande

till det allmänna eller annan

sådan påföljd någon, som ej är tilltalad,

skall talan därom föras mot

honom. Om sådan talan gälle i tilllämpliga

delar vad i nya rättegångsbalken

är föreskrivet angående åtal

för brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter.

Är i —--------—--

Hava i---—------

(Föreslagen lydelse)

§•

Angår fråga om egendoms förverkande

till det allmänna eller annan

sådan särskild rättsverkan någon,

som ej är tilltalad, skall talan därom

föras mot honom. Om sådan talan

gälle i tillämpliga delar vad i nya

rättegångsbalken är föreskrivet angående

åtal för brott varå icke kan

följa svårare straff än böter.

-----är ogrundad.

—-------de gällande.

19 §.

Har någon genom dom, som må

verkställas, ehuru den icke äger laga

kraft, dömts till straff eller annan

påföljd för brott och är han för sådan

verkställighet intagen i fångvårdsanstalt

eller allmän uppfostringsanstalt

eller i avbidan på verkställighet

tagen i förvar, skall han

vid fullföljd av talan i målet anses

som häktad för brottet. Vad nu sagts

gälle ock, om någon, som på grund

av sin sinnesbeskaffenhet förklarats

fri från ansvar, är intagen å sinnes
1

Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1947: 617.

Har någon genom dom, som må

verkställas, ehuru den icke äger laga

kraft, dömts till straff eller annan

påföljd för brott och är han för sådan

verkställighet intagen i fångvårdsanstalt,

skall han vid fullföljd

av talan i målet anses som häktad

för brottet. Vad nu sagts gälle ock,

om rätten överlämnat någon till vård

enligt sinnessjuklagen och den dömde

på grund av domen är intagen å

sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

sjukhus eller å sinnessjukavdelning

vid fångvården.

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet

angående brottmål skall,

om ej annat är stadgat, i tillämpliga

delar gälla, då mot någon, som blivit

dömd för brott, vid domstol inledes

förfarande, som avser förening av

straff, ådömande av skyddsåtgärd i

stället för straff eller åtgärd med avseende

å villkorlig dom eller vad eljest

tidigare ådömts honom för brottet;

är han intagen i anstalt, som

sägs i första stycket, eller tagen i förvar,

skall han anses som häktad för

brottet. Har offentlig förvarare förordnats

för den dömde, skall arvode

och ersättning till försvararen alltid

gäldas av statsverket.

(Föreslagen lydelse)

Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet

angående brottmål skall,

om ej annat är stadgat, i tillämpliga

delar gälla, då mot någon, som blivit

dömd för brott, vid domstol inledes

förfarande, som avser undanröjande

av påföljd och ådömande av annan

påföljd för brott, så ock annan åtgärd

i fråga om ådömd påföljd; är

han intagen i anstalt som avses i

första stycket, skall han anses som

häktad för brottet. Har offentlig försvarare

förordnats för den dömde,

skola arvode och ersättning till försvararen

alltid gäldas av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 19 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats

fri från ansvar.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, dels att 61, 77, 78 och 82 §§ sjömanslagen den 30

juni 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i

lagen skall, efter 82 §, införas en ny

angivna lydelse.

(Gällande lydelse)

61

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott av den art, att svårare

straff än fängelse därå kan följa, är

befälhavaren, där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig tillse,

att så snart ske kan med den

brottslige hålles förhör enligt bestämmelserna

i 64 §.

Befälhavaren skall------

paragraf, betecknad 82 a §, av nedan

(Föreslagen lydelse)

§•

Begår någon av besättningen, när

fartyget icke befinner sig i svensk

hamn, brott för vilket är stadgat

fängelse i ett år eller däröver, är befälhavaren,

där icke brottet av ortens

myndighet beivras, pliktig tillse,

att så snart ske kan med den brottslige

hålles förhör enligt bestämmelserna

i 64 §.

--------nödigt är.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år J964

(Gällande lydelse)

77

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller

den, som i hans ställe förer befälet,

och vägrar honom lydnad, straffes

med dagsböter eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

med fängelse i högst ett år.

Överfaller han med våld eller hot

om våld befälhavaren eller annan

förman i tjänsten eller för att honom

till någon tjänsteåtgärd tvinga eller

därifrån hindra eller för att å honom

för sådan åtgärd hämnas, dömes

till fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

till straffarbete i högst två år.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må till dagsböter dömas.

78

Göra ombord anställda myteri, dömes

anstiftare eller anförare till

fängelse eller till straffarbete i högst

två år och annan deltagare till fängelse

i högst sex månader eller, där

omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till dagsböter, övas vid

myteriet våld å person eller egendom,

må anstiftare eller anförare

dömas till straffarbete i högst sex år

och annan deltagare till straffarbete

i högst två år.

För våld eller annan brottslig gärning,

som vid myteri begås, skall ock

gärningsmannen straffas enligt vad

i 4 kap. 1 och 2 §§ strafflagen sägs.

82

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmäles,

för samma handling ålagts disciplinbot

enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skäligt

avseende och må i ty fall, efter

omständigheterna straffet nedsättas

under vad eljest bort följa å gärningen

eller ock alldeles bortfalla.

(Föreslagen lydelse)

§•

Sätter sig någon å fartyget anställd

upp mot befälhavaren eller

den, som i hans ställe förer befälet,

och vägrar honom lydnad, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst ett

år.

Förgriper han sig med våld eller

hot om våld å befälhavaren eller annan

förman i dennes tjänsteutövning

eller för att tvinga honom till eller

hindra honom från tjänsteåtgärd eller

hämnas för sådan åtgärd, dömes

till fängelse i högst två år. Är brottet

ringa, dömes till dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

§•

Göra ombord anställda myteri genom

att samfällt ådagalägga uppsåt

att, med förenat våld, sätta sig upp

mot befälhavaren eller den som i

hans ställe förer befälet, dömes anstiftare

och anförare till fängelse i

högst två år samt annan deltagare

till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

övas vid myteriet förenat våld å

person eller egendom, må anstiftare

och anförare dömas till fängelse i

högst sex år och annan deltagare till

fängelse i högst två år.

§•

Har den, som begått brottslig

handling varom i 76—81 §§ förmäles,

för samma handling ålagts disciplinbot

enligt 62 §, skall rätten vid

brottets bedömande därå fästa skäligt

avseende och må efter omständigheterna

ådömas lindrigare straff

än för brottet är stadgat eller ock

påföljden helt eftergivas.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

82 a §.

För försök eller förberedelse till

brott som avses i 77 § andra stycket,

så ock för förberedelse eller stämpling

till brott som avses i 78 § eller

underlåtenhet att avslöja sådant

brott, dömes till ansvar enligt vad i

23 kap. brottsbalken stadgas. Skulle

brott varom i 77 § andra stycket

sägs, om det fullbordats, hava varit

att anse som ringa, må dock ej dömas

till ansvar som nu sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

7) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet

av straff m. m.

Härigenom förordnas, dels att 6—22, 24—27, 29 och 33 §§ ävensom rubriken

före 17 § lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 30 § sagda lag skall upphöra

att gälla.

(Gällande lydelse)

6

Bifalles framställning om verkställighet

här i riket, skall i beslutet

därom det ådömda straffet omvandlas

till straffarbete eller fängelse på

lika lång tid. Därvid skall den danska

straffarten fsengsel, den finska

straffarten tukthus, den isländska

straffarten fangelsi och den norska

straffarten fengsel anses svara mot

straffarbete samt den danska straffarten

hsefte, den finska straffarten

fängelse, den isländska straffar
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Bifalles framställning om verkställighet

här i riket, skall i beslutet

därom det ådömda straffet omvandlas

till fängelse på lika lång tid.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ten vardhald och den norska straffarten

hefte mot fängelse. Det ådömda

straffet skall dock alltid anses

svara mot straffarbete, om den

strafftid som verkställigheten här i

riket skall avse överstiger två år.

7 §•

Det till straffarbete eller fängelse Det till fängelse omvandlade strafomvandlade

straffet är verkställbar fet är verkställbart såsom hade strafsåsom

hade straffet ådömts här i ri- fet ådömts här i riket genom dom,

ket genom dom, som vunnit laga som vunnit laga kraft,

kraft.

Har straffet-------den staten.

Förvandlingsstraff för — —----av dag.

8

Här i riket meddelad dom, varigenom

dömts till straffarbete eller

fängelse, må verkställas i Danmark,

Finland, Island eller Norge, om den

dömde när verkställighet skall ske

är medborgare eller har hemvist i

den andra staten. Uppehåller han

sig i någon av nämnda stater, må

även eljest domen verkställas där,

om det med hänsyn till omständigheterna

finnes lämpligast.

Skall den------— ----såsom

9

Om någon, som här i riket dömts

till straffarbete eller fängelse, skall

för verkställighet av domen överföras

till Danmark, Finland, Island eller

Norge, skola bestämmelserna i 7

och 18 §§ lagen om utlämning för

brott till Danmark, Finland, Island

och Norge äga motsvarande tillämpning.

Vad nu--------a

§•

Här i riket meddelad dom, varigenom

dömts till fängelse, må verkställas

i Danmark, Finland, Island

eller Norge, om den dömde när verkställighet

skall ske är medborgare

eller har hemvist i den andra staten.

Uppehåller han sig i någon av nämnda

stater, må även eljest domen verkställas

där, om det med hänsyn till

omständigheterna finnes lämpligast.

strafftid.

§•

Om någon, som här i riket dömts

till fängelse, skall för verkställighet

av domen överföras till Danmark,

Finland, Island eller Norge, skola

bestämmelserna i 7 och 18 §§ lagen

om utlämning för brott till Danmark,

Finland, Island och Norge äga motsvarande

tillämpning.

tidra staten.

10 §.

Övervakning av den, som i Danmark,

Finland, Island eller Norge

erhållit villkorlig dom med övervakning,

må på begäran anordnas här i

riket.

övervakning av den, som i Danmark,

Finland, Island eller Norge

blivit villkorligt dömd med föreskrift

om övervakning, må på begäran anordnas

här i riket.

5f Bihang till riksdagens protokoll 1964.1 samt. Nr 90

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

I beslut om anordnande av övervakning

skall den allmänna underrätten

i den ort, där den dömde uppehåller

sig eller kan antagas komma

att uppehålla sig, utses till övervakningsdomstol.

Det åligger övervakningsdomstolen

att förordna

övervakare för den dömde.

12

Vad för den dömde är bestämt angående

prövotid och övervakningstid

i den stat där domen meddelats skall

gälla såsom om domen givits här i

riket. Föreskrifter angående den

dömdes åligganden, som meddelats

i anslutning till den villkorliga domen,

skola, om ej övervakningsdomstolen

förordnar annat, äga tillämpning.

I övrigt skall vad i svensk lag

är stadgat om villkorlig dom i tilllämpliga

delar gälla; prövotiden må

dock ej förlängas utöver fem år.

Förklaras här i riket det genom

den villkorliga domen medgivna anståndet

förverkat, skall straff, som

är utsatt i domen, verkställas här.

I sådant fall skall rätten omvandla

frihetsstraff till svensk sträf fart med

tillämpning av de i 6 § angivna grunderna

och bötesstraff till motsvarande

belopp i svenskt mynt. Är straff

ej utsatt i den villkorliga domen,

skall rätten med tillämpning av

svensk lag bestämma straff eller annan

påföljd för brottet; tillfälle att

utföra talan härom skall beredas allmän

åklagare.

Beslutas i Danmark, Finland, Island

eller Norge ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga

domen eller förverkande av anståndet,

skall beslutet äga giltighet

här i riket.

13

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig

§•

I beslut om anordnande av övervakning

skall övervakningsnämnden

i den ort, där den dömde uppehåller

sig eller kan antagas komma att uppehålla

sig, utses att handhava övervakningen.

Det åligger övervakningsnämnden

att förordna övervakare

för den dömde.

§•

Vad för den dömde är bestämt angående

prövotid och övervakningstid

i den stat där domen meddelats skall

gälla såsom om domen givits här i

riket. Föreskrifter angående den

dömdes åligganden, som meddelats i

anslutning till domen, skola, om ej

övervakningsnämnden förordnar annat,

äga tillämpning. I övrigt skall

vad i svensk lag är stadgat om

skyddstillsyn äga motsvarande tilllämpning;

förordnande om behandling

enligt 28 kap. 3 § brottsbalken

må dock ej meddelas.

Meddelas i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslut om ändrade

bestämmelser med avseende å domen

eller om förverkande av anståndet,

skall beslutet äga giltighet

här i riket.

§•

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å den som vill
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 ar 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dom, som meddelats i Danmark, korligt dömts i Danmark, Finland,

Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken övervakning anordnats

här, men finnes frågan lämpligen

böra prövas i den stat, där domen

meddelats, må domstol, som

handlägger ärendet, hänskjuta frågan

till behörig myndighet i nämnda

stat.

14

Om någon, som i Danmark, Finland,

Island eller Norge erhållit villkorlig

dom, här i riket övertygas om

annat brott som begåtts under prövotiden

eller före dess början, må

rätten, ändå att övervakning i anledning

av den villkorliga domen ej

anordnats här, med tillämpning av

vad i svensk lag är stadgat om villkorlig

dom förklara det villkorliga

anståndet förverkat. Därvid skola

bestämmelserna i 12 § andra stycket

äga tillämpning.

Island eller Norge och som ställts

under övervakning här, men finnes

frågan lämpligen böra prövas i den

stat, där domen meddelats, må domstol

eller övervakningsnämnd, som

handlägger ärendet, hänskjuta frågan

till behörig myndighet i nämnda

stat.

§•

Om någon, som villkorligt dömts

i Danmark, Finland, Island eller

Norge, här i riket övertygas om annat

brott som begåtts under prövotiden

eller före dess början, må rätten,

ändå att övervakning i anledning

av den tidigare domen ej anordnats

här, undanröja den ådömda påföljden

och för brotten döma till gemensam

påföljd. Därvid skall den tidigare

domen anses som dom å

skyddstillsyn.

15

övervakning av den, som här i riket

erhållit villkorlig dom med övervakning,

må överflyttas till Danmark,

Finland, Island eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade

bestämmelser med avseende å

den villkorliga domen, skall beslutet

äga giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,

må åtgärd i fråga om den

villkorliga domen beslutas här i riket,

såframt den dömde här övertygas

om annat brott eller behörig

myndighet i Danmark, Finland, Island

eller Norge till svensk domstol

hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

Sålunda hänskjutet ärende upptages

av den rätt som vid tiden för överflyttningen

var övervakningsdomstol.

16

Har i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslutats förverkande av

Övervakning av den, som här i riket

dömts till skyddstillsyn, må överflyttas

till Danmark, Finland, Island

eller Norge.

Beslutas i den andra staten ändrade

bestämmelser med avseende å

skyddstillsynen, skall beslutet äga

giltighet här i riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,

må åtgärd i fråga om skyddstillsynen

beslutas här i riket, såframt

den dömde här övertygas om

annat brott eller behörig myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge till svensk myndighet hänskjuter

ärende om sådan åtgärd. Sålunda

hänskjutet ärende upptages

av den övervakningsnämnd som vid

tiden för överflyttningen handhade

övervakningen.

§•

Har i Danmark, Finland, Island

eller Norge beslutats undanröjande

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

anstånd med avseende å villkorlig

dom, som meddelats här i riket, skall

beslutet äga giltighet här.

Om tillsyn över villkorligt frigiven

in. m.

17

Tillsyn över den, som villkorligt

frigivits efter avtjänande i Danmark

av faengsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller

i Norge av fengsel, må på begäran

anordnas här i riket.

18

I beslut om anordnande av tillsyn

skall fångvårdsstyrelsen utse tillsynsman

för den frigivne.

19

Vad för den frigivne är bestämt

angående prövotid och övervakningstid

i den stat där frigivningen skett

skall gälla såsom om frigivningen

ägt rum här i riket. Föreskrifter angående

den frigivnes åligganden,

som meddelats i anslutning till den

villkorliga frigivningen, skola, om

ej fångvårdsstyrelsen förordnar annat,

äga tillämpning. I övrigt skall

tillämpas vad i svensk lag är stadgat

om villkorlig frigivning; dock

må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt

medgivna friheten förverkad,

skall verkställighet här ske av det

vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till svensk straffart med

tillämpning av de i 6 § angivna grunderna.

Beslutas i — —-------

av villkorlig dom eller skyddstillsyn,

som ådömts här i riket, skall beslutet

äga giltighet här.

Om övervakning av villkorligt

frigiven m. m.

§•

övervakning av den, som villkorligt

frigivits efter avtjänande i Danmark

av faengsel, i Finland av tukthus

eller fängelse, i Island av fangelsi

eller i Norge av fengsel, må på begäran

anordnas här i riket.

§•

I beslut om anordnande av övervakning

skall övervakningsnämnden

i den ort, där den frigivne uppehåller

sig eller kan antagas komma att

uppehålla sig, utses att handhava

övervakningen. Det åligger övervakningsnämnden

att förordna övervakare

för den frigivne.

§•

Vad för den frigivne är bestämt

angående prövotid och övervakningstid

i den stat där frigivningen skett

skall gälla såsom om frigivningen

ägt rum här i riket. Föreskrifter angående

den frigivnes åligganden,

som meddelats i anslutning till den

villkorliga frigivningen, skola, om

ej övervakningsnämnden förordnar

annat, äga tillämpning. I övrigt skall

tillämpas vad i svensk lag är stadgat

om villkorlig frigivning; dock

må prövotiden ej förlängas.

Förklaras här i riket den villkorligt

medgivna friheten förverkad,

skall verkställighet här ske av det

vid frigivningen återstående straffet,

omvandlat till fängelse på lika lång

tid.

---i riket.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 196 A

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 §.

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark,

Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken tillsyn anordnats

här, men finnes frågan lämpligen

böra prövas i den stat, där frigivningen

skett, må fångvårdsstyrelsen

eller, när den dömde övertygats om

annat brott, domstolen hänskjuta

frågan till behörig myndighet i

nämnda stat.

21

Om någon, som villkorligt frigivits

efter avtjänande i Danmark av

fsengsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, här i riket övertygas

om annat brott som han begått

under prövotiden, må rätten,

ändå att tillsyn i anledning av den

villkorliga frigivningen ej anordnats

här, med tillämpning av vad i svensk

lag är stadgat om villkorlig frigivning

förklara den villkorligt medgivna

friheten förverkad. Därvid skola

bestämmelserna i 19 § andra stycket

äga tillämpning.

22

Tillsyn över den, som här i riket

villkorligt frigivits efter avtjänande

av straffarbete eller fängelse, må

överflyttas till Danmark, Finland,

Island eller Norge.

Beslutas i-----— — —

Ändå att tillsynen överflyttats må

åtgärd i fråga om den villkorliga frigivningen

beslutas här i riket, såframt

den frigivne här övertygas om

annat brott eller behörig myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge till fångvårdsstyrelsen hänskjuter

ärende om sådan åtgärd.

Uppkommer här i riket fråga om

åtgärd med avseende å villkorlig frigivning,

som beslutats i Danmark,

Finland, Island eller Norge och beträffande

vilken övervakning anordnats

här, men finnes frågan lämpligen

böra prövas i den stat, där frigivningen

skett, må övervakningsnämnden

eller, när den dömde övertygats

om annat brott, domstolen

hänskjuta frågan till behörig myndighet

i nämnda stat.

§•

Om någon, som villkorligt frigivits

efter avtjänande i Danmark av

famgsel, i Finland av tukthus eller

fängelse, i Island av fangelsi eller i

Norge av fengsel, här i riket övertygas

om annat brott som han begått

under prövotiden, må rätten, ändå

att övervakning i anledning av den

villkorliga frigivningen ej anordnats

här, med tillämpning av vad i svensk

lag är stadgat om villkorlig frigivning

förklara den villkorligt medgivna

friheten förverkad. Därvid skola

bestämmelserna i 19 § andra stycket

äga tillämpning.

§•

Övervakning av den, som här i riket

villkorligt frigivits efter avtjänande

av fängelse, må överflyttas till

Danmark, Finland, Island eller Norge
--i

riket.

Ändå att övervakningen överflyttats,

må åtgärd i fråga om den villkorliga

frigivningen beslutas här i

riket, såframt den frigivne här övertygas

om annat brott eller behörig

myndighet i Danmark, Finland, Island

eller Norge till svensk myndighet

hänskjuter ärende om sådan åtgärd.

Sålunda hänskjutet ärende

upptages av den övervakningsnämnd

som vid tiden för överflyttningen

handhade övervakningen.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

24

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller

tillsyn enligt 17 § göres av vederbörande

myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge.

Framställningen må-----

Innan framställning-----

(Föreslagen lydelse)

§•

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 eller 17 §

göres av vederbörande myndighet

i Danmark, Finland, Island eller

Norge.

— den meddelats.

—- i ärendet.

25

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller

tillsyn enligt 17 § prövas av fångvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna

lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning eller tillsyn

i Danmark, Finland, Island eller

Norge göres av fångvårdsstyrelsen i

fall som avses i 3, 8 och 22 §§ samt

av övervakningsdomstolen i fall som

avses i 15 §.

26

Talan mot fångvårdsstyrelsens beslut

enligt denna lag föres genom

besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall

fångvårdsstyrelsens beslut omedelbart

lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen

för verkställighet av dom,

som avses i fångvårdsstyrelsens beslut,

skall i fråga om förberedande

och utförande av hans talan mot beslutet

vad i rättegångsbalken är stadgat

om offentlig försvarare äga motsvarande

tillämpning; arvode och

ersättning till försvararen skola dock

alltid gäldas av statsverket.

27

Talan mot övervakningsdomstols

beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär

hos hovrätt, över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

§•

Framställning om verkställighet

enligt 1 eller 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 eller 17 g

prövas av kriminalvårdsstyrelsen.

Framställning med stöd av denna

lag om verkställighet eller om anordnande

av övervakning i Danmark,

Finland, Island eller Norge göres av

kriminalvårdsstyrelsen i fall som avses

i 3 och 8 §§ samt av övervakningsnämnden

i fall som avses i 15

och 22 §§.

§•

Talan mot kriminalvårdsstyrelsens

beslut enligt denna lag föres

genom besvär hos Konungen.

Om ej annorlunda förordnas, skall

kriminalvårdsstyrelsens beslut omedelbart

lända till efterrättelse.

Är den dömde här i riket omhändertagen

för verkställighet av dom,

som avses i kriminalvårdsstyrelsens

beslut, skall i fråga om förberedande

och utförande av hans talan mot

beslutet vad i rättegångsbalken är

stadgat om offentlig försvarare äga

motsvarande tillämpning; arvode

och ersättning till försvararen skola

dock alltid gäldas av statsverket.

§■

Talan mot övervakningsnämnds

beslut om framställning enligt 15 §

första stycket föres genom besvär

hos hovrätt. Besvärstiden räknas

från den dag den dömde erhöll del

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196i

■(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29

Har framställning om verkställighet

av straff enligt 1 eller 5 § eller

om anordnande av övervakning enligt

10 § eller tillsyn enligt 17 § bifallits

eller har förverkande beslutats

enligt U eller 21 §, må ej här

i riket väckas åtal för gärning som

avses i den i den andra staten meddelade

domen. Med avseende å bestämmelser

i svensk lag om sammanträffande

av brott och om förändring

av straff skall så anses som

hade domen meddelats här i riket;

vad i i kap. 3 och i §§ strafflagen

stadgas skall dock ej äga tillämpning

i fråga om brott, för vilket straff bestämts

i annan stat, ej heller skall

tillämpas vad i 18 § lagen om verkställighet

av bötesstraff är föreskrivet.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må väckas talan, som avses

i 25 kap. 13 § strafflagen.

30

Har framställning om verkställighet

enligt 5 § eller om anordnande

av övervakning enligt 10 § eller tillsyn

enligt 17 § bifallits eller har förverkande

beslutats enligt li eller

21 §, och övertygas den dömde sedermera

här i riket om brott, begånget

innan frihetsstraff som

ådömts genom den tidigare domen

börjat verkställas, må, såframt omständigheterna

föranleda därtill, dö
-

av beslutet. Över hovrättens beslut

må klagan icke föras.

Åtnöjes villkorligt frigiven icke

med övervakningsnämnds beslut om

framställning enligt 22 §, äger han

hos kriminalvårdsnämnden påkalla

prövning av beslutet. Talan må ej

föras mot kriminalvårdsnämndens

beslut.

Övervakningsnämnds beslut som

avses i denna paragraf länder omedelbart

till efterrättelse, såvida ej

annorlunda förordnas.

§•

Har framställning om verkställighet

av straff enligt 1 eller 5 § eller

om anordnande av övervakning enligt

10 eller 17 § bifallits eller har

undanröjande beslutats enligt li §

eller förverkande enligt 21 §, må ej

här i riket väckas åtal för gärning

som avses i den i den andra staten

meddelade domen. Med avseende å

bestämmelser i svensk lag om sammanträffande

av brott och om förändring

av påföljd skall så anses

som hade domen meddelats här i riket.

Vad i 23 § lagen om verkställighet

av bötesstraff är föreskrivet skall

dock ej äga tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må väckas talan, som avses

i 20 kap. 15 § brottsbalken.

§■

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mas till lägre straff än för brottet

är stadgat.

33 §.

Konungen äger förordna att befo- Konungen äger förordna att befogenhet

som enligt denna lag tillkom- genhet som enligt denna lag tillkommer

fångvårdsstyrelsen må utövas mer kriminalvårdsstyrelsen må utav

annan myndighet. övas av annan myndighet.

Föranleder verkställighet-------kronans fordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

_ Vad i denna lag sägs om dom å fängelse skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om dom å straffarbete.

Har villkorlig dom meddelats enligt 1 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig

dom, skall vid tillämpningen av förevarande lag vad i lagen sägs om

skyddstillsyn äga motsvarande tillämpning.

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om

allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 1—4, 6—8, 10, 11 och 13 §§ lagen den 22 maj

1963 om allmänt kriminalregister skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall fin- Hos kriminalvårdsstyrelsen skall

nas ett allmänt kriminalregister, in- finnas ett allmänt kriminalregister,

nehållande uppgifter som sägs i innehållande uppgifter som sägs i

denna lag. denna lag.

2 §.

Registret skall innehålla uppgif- Registret skall innehålla uppgifter

angående dem som av domstol ter angående dem som av domstol i

eller annan myndighet i riket riket

1. blivit dömda till fängelse, 1. dömts till fängelse, villkorlig

straffarbete, ungdomsfängelse eller dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelförvaring

eller internering i säker- se eller internering;

hetsanstalt;

2. erhållit villkorlig dom;

2. överlämnats till vård enligt

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. blivit dömda med tillämpning

av 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen

till dagsböter ej under sextio

eller med tillämpning av 5 kap. 2 §

strafflagen till böter för brott, vard

enligt lag kan följa straffarbete, eller

med tillämpning av 6 § sistnämnda

kapitel till böter;

4. med tillämpning av 5 kap. 5 §

strafflagen förklarats ej kunna fällas

till ansvar för gärning, om vilken

de blivit övertygade; eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

I registret skall antecknas den

registrerades namn och vad i övrigt

må erfordras till hans betecknande,

brottet eller, då tvångsarbete

ådömts, anledningen därtill samt

uppgift om verkställd personutredning

och om domen eller beslutet.

Är fråga om villkorlig dom å förvandlingsstraff

för böter, skall jämväl

upplysning om bötesbeslutet antecknas.

3

I registret skall anteckning ske

1. om för den som erhållit villkorlig

dom prövotiden förlänges

eller ock anståndet förklaras förverkat

eller förklaras skola avse

jämväl annat brott;

2. om för den som villkorligt frigivits

prövotiden förlänges, den villkorligt

medgivna friheten förklaras

förverkad eller det förut ådömda

straffet förklaras avse jämväl annat

brott; samt

3. om ungdomsfängelse eller för
-

sinness juklagen eller till öppen

psykiatrisk vård eller, om för brottet

är stadgat fängelse, till vård enligt

lagen om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd med verkställigheten

av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts till

skyddstillsyn, enligt domen begåtts

under inflytande av sådan själslig

abnormitet som avses i 33 kap. 2 §

brottsbalken, eller har i dom å

skyddstillsyn meddelats förordnande

om behandling enligt 28 kap. 3 §

brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas

i registret.

I registret skall antecknas brottet

samt uppgift om verkställd personutredning

och om domen eller beslutet.

§•

I registret skall anteckning ske

1. om för den som dömts till påföljd

av beskaffenhet att skola antecknas

i registret prövotid förlänges

eller påföljden förklaras skola

avse jämväl annat brott eller undanröjes

eller ock påföljd förklaras

skola träda i stället för annan

påföljd;

2. om villkorligt medgiven frihet

förklaras förverkad;

3. om för den som dömts till

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196b

(Gällande lydelse)

väring eller internering i säkerhetsanstalt

förklaras skola avse jämväl

annat brott eller träda i stället för

annan påföljd.

4

Registret skall innehålla anteckning

om

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fängelse

eller straffarbete, med angivande

vid villkorlig frigivning av

den återstående strafftidens längd;

2. intagning i och utskrivning

från anstalt av den som dömts till

ungdomsfängelse eller förvaring eller

internering i säkerhetsanstalt;

3. upphörande av tillsynen över

den som på prov utskrivits från

förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;

samt

b. frigivning från tvångsarbetsanstalt.

Har någon, om vars frigivning

eller utskrivning från annan anstalt

än säkerhetsanstalt anteckning

skall ske i registret, under vistelsen

å anstalten av dess läkare befunnits

lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av

(Föreslagen lydelse)

skyddstillsyn förordnande meddelas

om behandling enligt 28 kap. 3 §

brottsbalken;

b. om för den som dömts till ungdomsfängelse

domstol förlänger den

längsta tid som ungdomsfängelse

må pågå eller föreskriver, att överförande

till vård utom anstalt ej

må ske före viss tidpunkt;

5. om för den som dömts till internering

domstol medgiver förlängning

av tiden för vård i anstalt eller

bestämmer ny minsta tid för anstaltsvården;
6.

om beslut meddelas jämlikt 3b

kap. 10 § brottsbalken; samt

7. om för den som erhållit anstånd

med verkställigheten av förvandlingsstraff

prövotiden förlänges

eller anståndet förklaras förverkat.

§•

Registret skall innehålla anteckning

om

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fängelse,

med angivande vid villkorlig

frigivning av den återstående strafftidens

längd; samt

2. ansta/tsvårdens början, övergång

till vård utom anstalt samt

återintagning i anstalt beträffande

den som dömts till ungdomsfängelse

eller internering ävensom upphörande

av sådan påföljd.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196b

127

(Gällande lydelse)

själsverksamheten, skall anteckning

därom ske i registret.

6

I registret skall anteckning göras

om uppgift, som enligt till fångvårdsstyrelsen

inkommet meddelande

intagits i allmänt danskt, finskt,

isländskt eller norskt kriminalregister

beträffande svensk medborgare

eller den som har hemvist bär i riket

eller beträffande svensk dom

eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens

innehåll motsvarar vad i 2—

5 §§ här ovan avses. Detsamma

skall gälla om uppgift, som enligt

överenskommelse mellan Sverige

och annan stat lämnas från den

staten.

I registret skall ock antecknas beslut

av myndighet i Danmark, Finland,

Island eller Norge om överflyttning

från Sverige till den staten

av verkställighet av straffarbete

eller fängelse, övervakning av

villkorligt dömd eller tillsyn över

villkorligt frigiven.

Har svensk domstol eller myndighet

jämlikt 5, 10, 14, 17 eller 21 §

lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge angående

verkställighet av straff m. m.

fattat beslut om verkställighet, övervakning,

tillsyn eller förverkande,

skall beslutet antecknas i registret.

I fråga om den dom eller det beslut

som meddelats i den andra staten

skola bestämmelserna i 2—5 §§ här

ovan äga motsvarande tillämpning.

7

Uppgift, som beträffande någon

intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller

beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

honom för den åtalade gärningen

eller ock dömt honom allenast

till påföljd, som icke skall antecknas

i registret;

(Föreslagen lydelse)

§•

I registret skall anteckning göras

om uppgift, som enligt till kriminalvårdsstyrelsen

inkommet meddelande

intagits i allmänt danskt,

finskt, isländskt eller norskt kriminalregister

beträffande svensk medborgare

eller den som har hemvist

här i riket eller beträffande svensk

dom eller svenskt beslut, såvitt uppgiftens

innehåll motsvarar vad i

2—5 §§ här ovan avses. Detsamma

skall gälla om uppgift, som enligt

överenskommelse mellan Sverige

och annan stat lämnas från den

staten.

I registret skall ock antecknas

beslut av myndighet i Danmark,

Finland, Island eller Norge om överflyttning

från Sverige till den staten

av verkställighet av fängelse

eller övervakning av den som villkorligt

frigivits eller dömts till

skyddstillsyn.

Har svensk domstol eller myndighet

jämlikt 5, 10, 14, 17 eller

21 § lagen om samarbete med Danmark,

Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff

m. m. fattat beslut om verkställighet,

övervakning, undanröjande eller

förverkande, skall beslutet antecknas

i registret. I fråga om den

dom eller det beslut som meddelats

i den andra staten skola bestämmelserna

i 2—5 §§ här ovan äga

motsvarande tillämpning.

Uppgift, som beträffande någon

intagits i registret, skall utgå därur

1. om överrätt genom dom eller

beslut, som vunnit laga kraft, frikänt

honom för den åtalade gärningen

eller ock funnit honom skyldig

till denna men icke dömt honom

till påföljd, som skall antecknas i

registret;

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 ar 19bb

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2. om överrätt genom beslut, som

vunnit laga kraft, befriat honom

från tvångsarbete;

3. om han efter resning frikänts

eller dömts till annan påföljd än

som avses i 2 §;

4. när lian avlidit; eller

5. när åttio år förflutit från hans

födelseår.

8

Utdrag av registret skall meddelas,

när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare;
2.

av justitiekanslern, riksdagens

justitieombudsman eller militieombudsman,

interneringsnämnden eller

statens kriminaltekniska anstalt;

eller

3. av myndighet, som äger besluta

om frihetsberövande åtgärd enligt

lagarna om utlämning för brott,

utlänningslagen eller lagen angående

lösdrivares behandling, med anledning

av ärende vari fråga uppkommit

om sådan åtgärd.

Till annan---—---— —-

10

I registerutdrag enligt 8 § skall,

om ej annat följer av vad nedan

stadgas, icke medtagas anteckning

om

1. böter, villkorlig dom eller

sträf friförklaring enligt 2 § i, sedan

tio år förflutit från domen eller

beslutet; samt

2. fängelse eller straffarbete, i

annat fall än som avses under 1,

ungdomsfängelse, förvaring eller internering

i säkerhetsanstalt eller

tvångsarbete, sedan tio år förflutit

från frigivningen eller utskrivningen

från anstalt.

Har före — — — ------

Skall med-------—- —

Bestämmelserna------

2. om han efter resning frikänts

eller dömts till annan påföljd än

som avses i 2 §;

3. när han avlidit; eller

4. när åttio år förflutit från hans

födelseår.

§•

Utdrag av registret skall meddelas,

när framställning därom göres

1. av domstol eller allmän åklagare

;

2. av justitiekanslern, riksdagens

justitieombudsman eller militieombudsman

eller rikspolisstyrelsen;

eller

3. av myndighet, som äger besluta

om frihetsberövande åtgärd enligt

lagarna om utlämning för brott

eller utlänningslagen, med anledning

av ärende vari fråga uppkommit

om sådan åtgärd.

tillstånd därtill.

§•

I registerutdrag enligt 8 § skall,

om ej annat följer av vad nedan

stadgas, icke medtagas anteckning

om

1. villkorlig dom, skyddstillsyn,

överlämnande till särskild vård eller

anstånd med verkställighet av

förvandlingsstraff, sedan tio år förflutit

från domen eller beslutet;

samt

2. fängelse, ungdomsfängelse eller

internering, sedan tio år förflutit

från frigivningen eller övergången

till vård utom anstalt.

motsvarande tillämpning,

verkställd sinnesundersökning.

--av 6 §.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196''i

(Gällande lydelse)

11

I fråga om utdrag jämlikt 9 §

skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med följande

avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om

böter, villkorlig dom, fängelse eller

straffarbete i högst ett år eller ungdomsfängelse

skall i stället för den

i 10 § första stycket angivna tiden

gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken

ådömts endast för gärning som någon

begått innan han fyllt aderton

år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket

andra punkten skall ej gälla.

(Föreslagen lydelse)

§•

I fråga om utdrag jämlikt 9 §

skall vad i 10 § stadgas äga motsvarande

tillämpning med följande

avvikelser:

1. Såvitt avser anteckning om

fängelse i högst ett år, villkorlig

dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse

eller anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff skall i stället

för den i 10 § första stycket angivna

tiden gälla en tid av fem år.

2. Anteckning om påföljd, vilken

ådömts endast för gärning som någon

begått innan han fyllt aderton

år, skall ej i något fall medtagas.

3. Föreskriften i 10 § tredje stycket

andra punkten skall ej gälla.

13 §.

Till utländsk----------

Har verkställighet av frihetsstraff,

övervakning av villkorligt dömd eller

tillsyn över villkorligt frigiven

överflyttats hit från Danmark, Finland,

Island eller Norge eller härifrån

till någon av nämnda stater,

må, även i annat fall än i första

stycket sägs, i den ordning Konungen

bestämmer till myndighet i den

stat från eller till vilken överflyttning

skett redovisas anteckningar

rörande den som avses med beslutet

om överflyttning. Detsamma skall

gälla i fråga om anteckning, som

gjorts rörande tillämpningen av 14

eller 21 § lagen om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga fångvårdsstyrelsen

att, då det för utredning

i brottmål begäres av utländsk

domstol eller åklagarmyndighet,

meddela utdrag av registret.

På framställning----- -— —

- hemvist där.

Har verkställighet av frihetsstraff

eller övervakning av den som villkorligt

dömts eller villkorligt frigivits

eller dömts till skyddstillsyn

överflyttats hit från Danmark, Finland,

Island eller Norge eller härifrån

till någon av nämnda stater,

må, även i annat fall än i första

stycket sägs, i den ordning Konungen

bestämmer till myndighet i den

stat från eller till vilken överflyttning

skett redovisas anteckningar

rörande den som avses med beslutet

om överflyttning. Detsamma skall

gälla i fråga om anteckning, som

gjorts rörande tillämpningen av 14

eller 21 § lagen om samarbete med

Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff

m. m.

Konungen äger bemyndiga kriminalvårdsstyrelsen

att, då det för utredning

i brottmål begäres av utländsk

domstol eller åklagarmyndighet,

meddela utdrag av registret.

--tillstånd därtill.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196 i

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Beträffande anteckning angående

straffarbete, villkorlig dom som meddelats före den 1 januari 1965,

förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt tillämpning av 5 kap.

5 § strafflagen skola 2, 3, 4, 10 och 11 §§ i deras äldre lydelse alltjämt

äga tillämpning. Efter lagens ikraftträdande skall hänsyn ej tagas till anteckning

om böter eller tvångsarbete.

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963

(nr 251) om behörighet att utöva tandläkaryrket

Härigenom förordnas, att 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 om behörighet

att utöva tandläkaryrket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Har legitimerad tandläkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts

eller suspenderats från tjänst

som tandläkare för brott, som han

förövat under utövning av tandläkaryrket,

dömts till straffarbete för annat

brott,

fällts till ansvar för medverkan

till obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

fällts till ansvar för obehörig utövning

av läkaryrket, för hälsofarligt

kvacksalveri eller för brott, som avses

i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område, eller för medverkan

till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad att

utöva tandläkaryrket.

12

Utövar någon, som ej är behörig

att utöva tandläkaryrket, detta yrke

§•

Har legitimerad tandläkare genom

dom, som vunnit laga kraft,

dömts till fängelse eller avsatts eller

suspenderats från tjänst som

tandläkare för brott, som han förövat

under utövning av tandläkaryrket,

dömts till fängelse i minst sex månader

för annat brott,

funnits skyldig till medverkan till

obehörig utövning av tandläkaryrket

eller

funnits skyldig till obehörig utövning

av läkaryrket, till hälsofarligt

kvacksalveri eller till brott, som avses

i 10 § lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område, eller till medverkan

till brott som nu sagts,

äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation, om han genom

brottet visat sig icke vara skickad

att utöva tandläkaryrket.

§•

Utövar någon, som ej är behörig

att utöva tandläkaryrket, detta yrke

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

KungI. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

(Gällande lydelse)

mot ersättning, dömes för obehörig

utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse.

Detsamma skall----- —--

Tandläkare, som------

(Föreslagen lydelse)

mot ersättning, dömes för obehörig

utövning av tandläkaryrket till dagsböter

eller fängelse i högst ett år.

---behörigheten gäller.

----— till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 4 § i dess äldre lydelse skall

dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 196i

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 mars

1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

Nordström,

regeringsrådet Holmgren.

Enligt lagrådet den 20 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 17 januari 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols

behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsular

jurisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december

1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

m. m.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt

kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr

251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Erik Nyman och hovrättsassessorn Gunvor Bergström.

Förslagen föranledde följande uttalanden av lagrådet:

Förslaget till ändring i sinnessjuklagen

42 §.

I förtydligande syfte hemställer lagrådet att sista punkten i första stycket

erhåller följande jämkade lydelse: »Utan hinder av vad nu sagts må medi
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1964

cinalstyrelsen för visst fall besluta att sinnesundersökning skall verkställas

enligt annan fördelning ävensom, när särskilda skäl äro därtill, förordna

utomstående läkare att verkställa sinnesundersökning; är den som skall undersökas

häktad, må dock sådant beslut eller förordnande meddelas endast

efter samråd med kriminalvårdsstyrelsen.»

47 §.

Med hänsyn till att enligt lagförslagets ingress förevarande paragraf skall

erhålla ny lydelse men något fjärde moment ej upptages i förslaget torde

bestämmelserna i nuvarande 5 mom. böra upptagas såsom 4 mom. i paragrafen.

Förslaget till ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen om införande av nya

rättegångsbalken

17 §.

Lagrådet hemställer att i första stycket orden »sådan särskild rättsverkan»

måtte utbytas mot det i rubriken till 36 kap. brottsbalken använda uttrycket

»särskild rättsverkan av brott.»

Förslaget tilll ändring i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island

och Norge angående verkställighet av straff m. m.

I motiveringen till de föreslagna övergångsbestämmelserna uttalas, att

villkorlig dom enligt äldre rätt i princip kommer att följa reglerna om

skyddstillsyn och att härav följer bl. a. att övervakningsnämnden ersätter

övervakningsdomstolen. I anledning härav må erinras om att övervakningsnämnden

ersätter övervakningsdomstolen redan på grund av stadgande

i 10 § av det för riksdagen framlagda förslaget till lag om införande av

brottsbalken.

Förslaget till ändring i lagen om allmänt kriminalregister

2 §.

i motiveringen beröres frågan huruvida registrering av bötesstraff skulle

kunna anses erforderlig för de fall då böter ådömas jämte villkorlig dom

eller skyddstillsyn. Därvid uttalas att, om återfall i brott sker, det dock är

för åklagare och domstolar, som ha att taga ställning till den nya brottsligheten,

tillräckligt att genom utdrag av kriminalregistret erhålla upplysning

om att vederbörande erhållit villkorlig dom eller dömts till skyddstillsyn,

och att om domen kan ha intresse ur personutredningssynpunkt, den regelmässigt

torde införskaffas och dess fullständiga innehåll därigenom bli

känt.

I anledning av dessa uttalanden vill lagrådet framhålla, att det måste anses

ligga i sakens natur att domstolen i fall som nu avses ej kan tillämpa 34

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196k

kap. 1 § 1 eller 3 brottsbalken utan att lia tillgång till den äldre domen i

dess helhet; det räcker alltså icke med utdrag av kriminalregistret. Domstolen

bör överhuvud ha tillgång till den äldre domen så snart det blir aktuellt

med att välja mellan de olika alternativen i 34 kap. 1 §. Om det åter är uppenbart

att 34 kap. 1 § 2 kommer att tillämpas, d. v. s. att särskild påföljd

kommer att ådömas för det nya brottet, synes det vara utan nämnvärd betydelse

om den tidigare domen å skyddstillsyn eller villkorlig dom var kombinerad

med bötesstraff eller ej.

Med hänsyn till det anförda har lagrådet ej något alt erinra mot det remitterade

förslagets ståndpunkt att bötesstraff ej skall registreras ens i det

fall att böterna ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn.

I remissprotokollet uttalas vidare, att tillräckligt starka skäl ej synas föreligga

att nu utvidga registreringen till att omfatta också domar å avsättning

eller suspension, oaktat det kan tänkas att en sådan dom kan böra föranleda

straffskärpning enligt 26 kap. 3 § brottsbalken. Det må härtill fogas,

att beträffande de fall, då en dom å avsättning eller suspension är kombinerad

med annan påföljd som enligt förslaget skall registreras, samma synpunkter

kunna anföras som ovan uttalats beträffande kombination av bötesstraff

med villkorlig dom eller skyddstillsyn. Med hänsyn härtill kan lagrådet

godtaga förslaget att avsättning eller suspension aldrig skall registreras.

1 anslutning till vad i motiven sägs beträffande förvandlingsstraff för böter

må framhållas att det i 2 § första stycket 1 använda uttrycket »dem

som dömts till fängelse» ej omfattar dem som ålagts förvandlingsstraff. Registrering

av förvandlingsstraff skall ske endast i det fall då rätten, enligt

18 § i det för riksdagen framlagda förslaget till lag om verkställighet av

bötesstraff, beviljat anstånd med verkställigheten av ålagt förvandlingsstraff.

Frågan huruvida anteckning i kriminalregistret skall ske av beslut om intagning

i arbetsanstalt, vilken åtgärd enligt den föreslagna nya lagen om

åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall ersätta den nuvarande påföljden

tvångsarbete, kan vara föremål för delade meningar. Sålunda synes vad i

remissprotokollet anförts till stöd för registrering av förordnande om anstaltsbehandling

vid skyddstillsyn kunna åberopas även som skäl för att registrera

beslut om intagning i arbetsanstalt. Vidare kan det ifrågasättas om

ej dom angående intagning i arbetsanstalt borde antecknas i kriminalregistret

åtminstone i de fall, då rätten förordnar om villkorligt anstånd med

verkställighet av domen. Emellertid har lagrådet, med hänsyn till att den

föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet i princip skall

vara sekundär i förhållande till straff och andra påföljder för brott, icke

ansett sig ha tillräckligt underlag för att framställa något yrkande om införande

av registrering i kriminalregistret av beslut enligt samma lag.

1 den föreslagna nya lydelsen av 2 § lagen om allmänt kriminalregister

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 196b

har icke intagits det nuvarande stadgandet att i registret skall antecknas

den registrerades namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande.

Någon saklig ändring innebär detta ej, då dylika uppgifter få anses omfattade

av föreskriften om registrering av »dem som dömts ... Det kan

ofta vara angeläget att, utöver den dömdes namn, registrera benämning,

under vilken han är känd. Vidare må påpekas att domstols förordnande

enligt 33 kap. 3 § brottsbalken, att straff skall anses till viss del eller i sin

helhet verkställt, ingår i domen och sålunda skall registreras. Erinran

härom bör göras på blanketten till uppgifter till kriminalregistret.

3 och 4 §§.

Till de uppgifter, som enligt remissprotokollet äro av betydelse beträffande

fängelse, må fogas uppgift om tiden då brottet begåtts; denna tid är stundom

avgörande vid återfall, se 26 kap. 3 § brottsbalken. Tiden för brottet

lär anses innefattad i den uppgift om brottet som enligt 2 § sista stycket

skall lämnas. Erinran härom bör göras å blanketten till uppgift till registret.

1 remissprotokollet ha behandlats vissa fall av sammanträffande av ungdomsfängelse

med fängelse på viss tid; dessa fall avses i 34 kap. 12 § andra

stycket brottsbalken och omfattas av bestämmelsen i 3 § 1 i förslaget. I anslutning

härtill må framhållas att sådan konsumtion, som jämlikt 34 kap.

11 §, 12 § första stycket eller 13 § brottsbalken inträder vid sammanträffande

på verkställighetsstadiet av vissa påföljder, icke antecknas i kriminalregistret;

att på detta sätt konsumtion enligt lag inträtt torde emellertid

komma att framgå av de uppgifter om verkställighet som enligt 4 § skola

registreras.

Enligt remissprotokollet bör av registret framgå den tidpunkt, då ådöint

ungdomsfängelse upphört, vilket enligt 29 kap. 12 § brottsbalken inträffar

antingen då ungdomsfängelsenämnden förordnar därom eller vid utgången

av den tid som behandlingen längst må pågå. I det sistnämnda fallet innehåller

emellertid icke registret tillräckliga uppgifter för att slutdagen för

ungdomsfängelset skall kunna beräknas. Behandlingen av den som dömts

till ungdomsfängelse må enligt 29 kap. 2 § brottsbalken pågå i högst fem år,

varav högst tre år i anstalt. Enligt den föreslagna lagen om behandling i

fångvårdsans tal t skall emellertid, förutom avbrott i verkställigheten, även

permissioner i vissa fall ej inräknas i behandlingstiden, och fullständiga

uppgifter härom torde ej kunna införas i registret. Det synes därför lämpligt

att ungdomsfängelsenämnden ålägges att, med stöd av uppgifter som nämnden

i sin tur erhåller från vederbörande anstalt eller kriminalvårdsstyrelsen,

sända meddelande till kriminalregistret om tiden då ådömt ungdomsfängelse

upphört vare sig upphörandet grundar sig på nämndens beslut eller följer

av att längsta tiden utlöpt. Bestämmelser i nu angivna hänseende kunna

utfärdas i administrativ ordning.

Beträffande internering må framhållas, att punkt 5 i 3 § avser de fall som

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

omförmälas i 30 kap. 8 § och 34 kap. 13 § andra stycket brottsbalken, men

att beslut om minsta tid för den fortsatta anstaltsvården enligt 34 kap. 9 ,§

första stycket faller under punkt 1 i 3 § förevarande lag (interneringen skall

här alltid förklaras avse jämväl det nya brottet).

7 §.

För att punkt 2 skall — liksom punkt 1 — omfatta även de fall, då domen

innefattar eftergift av eller befrielse från påföljd enligt 2 kap. G § eller

33 kap. 2 eller 4 § brottsbalken, bör lydelsen av punkt 2 jämkas till att

avse det fall att domstol efter resning meddelat dom eller beslut som avses

i 1.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts proposition nr 90 år 1964

137

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 6 mars 1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 4 mars 1964

avgivna utlåtande över den 17 januari 1964 till lagrådet remitterade förslag

till

1) lag om personundersökning i brottmål,

2) lag om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols

behörighet,

3) lag angående upphävande av lagen den 5 juni 1909 (nr 45) om konsularj

urisdiktion,

4) lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321),

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december

1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

5) lag angående ändrad lydelse av 17 och 19 §§ lagen den 20 december

1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

6) lag om ändring i sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530),

7) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete

med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff

in. m.,

8) lag angående ändring i lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt

kriminalregister, samt

9) lag angående ändrad lydelse av 4 och 12 §§ lagen den 31 maj 1963 (nr

251) om behörighet att utöva tandläkaryrket.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 42 och 47 §§ sinnessjuklagen,

17 § lagen om införande av nya rättegångsbalken och 7 § lagen om allmänt

kriminalregister kan jag tillstyrka.

Vad lagrådet anfört rörande utformande av bestämmelser samt blanketter

för tillämpningen av lagen om allmänt kriminalregister torde få övervägas

när tillämpningsföreskrifterna till lagen skall utfärdas.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i9VA

I de remitterade lagförslagen torde vissa redaktionella jämkningar böra

vidtagas.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

föreslå riksdagen att antaga de i enlighet med det anförda ändrade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 631347

Doktrin (2)

  1. Om förutsättningarna för förordnande om personundersökning, SvJT 1969 s. 983 · Fritt tillgänglig
  2. Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål, SvJT 1965 s. 286, på s. 287 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1964:292 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1964:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om personundersökning i brottmål, m. m. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. SvJT 1969 s. 983 Om förutsättningarna för förordnande om personundersökning s. 983 i texten
  2. SvJT 1965 s. 286 Traktat och lag i praktiken. Några reformönskemål s. 287 i texten