Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m

1965-04-02 · 77 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 71 av 77 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:113, Med förslag till lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

1

Nr 113

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31

mars 1955 (nr 183) om bankrörelse, m. m.; given

Stockholms slott den 2 april 1965.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse;

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

3) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen;
4)

lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande

av nya lagen om sparbanker;

5) förordning om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående

postsparbanken;

6) förordning om ändring i förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående

postgirorörelse.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås nya bestämmelser om bundna lån i affärsbanker,

sparbanker och jordbrukets kreditkassor. De nya bestämmelserna grundar

sig i huvudsak på ett förslag av kreditinstitututredningen och innebär en

avsevärd liberalisering. Affärsbankerna får enligt förslaget rätt att utlämna

bundna reverslån intill ett belopp motsvarande 25 % av det sammanlagda

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. .Vr 113

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

beloppet av eget kapital och inlåning. De övriga kreditinstituten får bestämmelser

av motsvarande innehåll.

Samtliga nu nämnda kreditinstitut avses vidare få ökade inlåningsmöjligheter.

Den inlåningsrättsgrundande basen föreslås nämligen, i den mån

den består av förlagskapital, vidgad till det dubbla i förhållande till dess

nuvarande omfattning. Dessutom föreslås att de nuvarande dispenskraven i

fråga om förlagskapitalets ställning i inlåningsavseende slopas.

Slutligen föreslås att den nuvarande begränsningen i sparbanks rätt att

bevilja checkräkningskredit, nämligen till ett maximibelopp i varje individuellt

fall av 25 000 kr., avskaffas.

Förslagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1965.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

3

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 57 och 62

rörelse1 skola erhålla ändrad lydelse på

(Nuvarande lydelse)

57

Är lån icke ställt att betalas inom

sex månader, skall bankaktiebolaget

förbehålla sig rätt att uppsäga lånet

till återbetalning senast inom sagda

tid.

Utan att förbehålla sig rätt som

i första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja kredit i räkning på

högst ett år;

2. bevilja återlån, varom stadgas

i reglementet angående allmänna

pensionsfondens förvaltning, med

längre löptid än sex månader; samt

3. i enlighet med närmare bestämmelser

i bolagsordningen utlämna

andra lån mot skuldebrev med

längre löptid än sex månader till

sammanlagt belopp av högst tjugu

procent av bolagets eget kapital,

dock att beträffande lån, för vilkas

fulla gäldande staten är ansvarig,

nämnda belopp må överskridas med

sammanlagt högst fem procent av

bolagets eget kapital.

Lån som avses i andra stycket 3

må, där icke staten är ansvarig för

lånets fulla gäldande, icke ställas på

längre återbetalningstid än tio år

och ej heller uppgå till högre belopp

i varje särskilt fall än etthundrafem
1

Senaste lydelse av 57 § se 1962:615 och av t

§§ lagen den 31 mars 1955 om banksätt

nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ställes lån icke att betalas inom

ett år, skall bankaktiebolaget förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till

återbetalning senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket

må bankbolag

1. bevilja återlån enligt reglementet

angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid

än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev

med längre löptid än ett år till

sammanlagt belopp motsvarande

högst tjugufem procent av summan

av bolagets eget kapital och dess inlåning

efter avdrag för lån som upptagits

hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas

så, att den är förenlig med villkoren

för bankbolagets förbindelser.

Lån som avses i andra stycket 2 må

icke ställas på längre återbetalningstid

än tio år. Vtgöres säkerheten för

i § se 1963:181.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963

(Nuvarande lydelse)

tiotusen kronor. Beträffande nu avsett

lån, för vars fulla gäldande staten

icke är ansvarig och för vilket

säkerheten utgöres av borgen av annan

än kommun eller därmed jämförlig

samfällighet, skall i skuldebrevet

utfästas årlig avbetalning i

förhållande till den tid, för vilken

lånet beviljats.

62

Bankaktiebolag äger------

Såsom inlåning-------

På ansökan av bankbolag äger

Konungen, efter hörande av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret

samt tillsynsmyndigheten,

medgiva att av bolaget utställda förlagsbevis

icke skola anses såsom inlåning

samt att med bolagets eget

kapital må likställas, intill ett belopp

motsvarande högst hälften av bolagets

aktiekapital, nominella värdet å

förlagsbevis, utställda av bolaget.

(Föreslagen lydelse)

sådant lån av borgen, skall i skuldebrevet

utfästas årlig avbetalning i

förhållande till den tid för vilken

lånet beviljas.

Bankbolaget skall förbehålla sig

rått att uppsäga lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast

inom tre månader, om säkerheten

för lånet försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun

eller därmed jämförlig samfällighet

är ansvarig. Föreskriften i tredje

stycket första punkten gäller dock

även sådant lån.

§•

--miljoner kronor.

--pantförskrivna medel.

Bankbolag äger utan hinder av

bestämmelserna i första stycket

upplåna medel mot förlagsbevis. Sålunda

upplånat kapital må vid tilllämpning

av nämnda bestämmelser

intill ett belopp motsvarande bolagets

aktiekapital likställas med dess

eget kapital. I fråga om kapital, som

kan av långivaren återkrävas inom

fem år, skall dock iakttagas att med

bolagets eget kapital må likställas

högst så stor del av det varje år

förfallande beloppet som svarar mot

en tiondel av bolagets aktiekapital.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

5

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

Härigenom förordnas, att 27—29 §§ lagen den 3 juni 1955 om sparbanker1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Sparbank äger--• —------sparbankens fonder.

I intet---------sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger

Konungen, efter hörande av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret

samt tillsynsmyndigheten,

medgiva att av sparbanken utställda

förlagsbevis icke skola anses såsom

inlåning samt att med sparbankens

fonder må likställas, intill ett belopp

motsvarande högst hälften av sparbankens

reservfond, nominella värdet

å förlagsbevis, utställda av sparbanken.

Sparbank, som

Sparbank äger utan hinder av bestämmelserna

i första stycket upplåna

medel mot förlagsbevis. Sålunda

upplånat kapital må vid tillämpning

av nämnda bestämmelser intill

ett belopp motsvarande sparbankens

reservfond likställas med sparbankens

fonder. I fråga om kapital,

som kan av långivaren återkrävas inom

fem år, skall dock iakttagas att

med sparbankens fonder må likställas

högst så stor del av det varje år

förfallande beloppet som svarar mot

en tiondel av sparbankens reservfond.

i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse — — — — sparbankens verksamhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat Lån må ej utlämnas mot annat

fordringsbevis än skuldebrev. Utan fordringsbevis än skuldebrev. Utan

hinder av vad sålunda stadgas må hinder av vad sålunda stadgas må

dock beviljas kredit i checkräkning dock beviljas kredit i checkräkning.

till belopp i varje särskilt fall av

högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan--------jämförlig samfällighet.

I övrigt —---—------i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres

av borgen av annan än kommun eller

därmed jämförlig samfällighet,

må utlämnas endast på viss tid och

ej utestå längre än femton år. Är

lånet ställt på längre återbetalningstid

än ett år, skall i skuldebrevet ut
-

1 Senaste lydelse av 27 § so 1962:234, av 28 § se 1963:180 och av 29 5 se 1962:616.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963

(Nuvarande lydelse)

fästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid, för vilken lånet beviljats,

dock må frihet från avbetalning

kunna medgivas, där fråga är

om studielån, under högst fem år

från lånets utlämnande samt i övrigt,

där så finnes påkallat med hänsyn

till lånets ändamål, under högst

tre år från samma tidpunkt. Oavsett

vad som avtalats om återbetalning,

skall sparbank förbehålla sig

sådan uppsägningsrätt som i 29 §

första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena

är stadgat skall ej gälla lån, för vars

fulla gäldande staten är ansvarig.

29

Är lån, för vars fulla gäldande

staten icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller därmed jämförlig

samfällighet ej svarar i egenskap av

huvudgäldenär eller löftesmän, icke

ställt att betalas inom tre månader

eller, där fråga är om lån, för vilket

säkerheten utgöres av inteckning

i fast egendom eller tomträtt, inom

sex månader, skall sparbanken förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till

återbetalning senast inom tid, som

nyss för varje fall sagts; och må sådan

uppsägningsrätt icke i något avseende

inskränkas av sparbanken.

Utan förbehåll om uppsägningsrätt

må dock återlån enligt reglementet

angående allmänna pensionsfondens

förvaltning beviljas med längre löptid

än här angivits samt kredit i

checkräkning beviljas på högst ett

år.

Utan hinder av vad i första stycket

sägs må sparbank, där summan

av insättarnas behållning å sparbanksräkning

och sparbankens fonder

enligt senaste bokslut uppgår till

minst fem miljoner kronor, på sätt

och i den omfattning nedan stadgas

mot säkerhet av inteckning i fast

egendom inom verksamhetsområdet

eller tomträtt till fastighet inom om
-

(Föreslagen lydelse)

Vad i fjärde stycket är stadgat

skall ej gälla lån, för vars fulla gäldande

staten är ansvarig.

Ställes lån icke att betalas inom

ett år, skall sparbanken förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning

senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt första stycket

må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet

angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid

än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev

med längre löptid än ett år till

sammanlagt belopp motsvarande

högst tjugufem procent av summan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse)

rådet utlämna lån, ställt på längre

återbetalningstid än sex månader,

utan att därvid förbehålla sig rätt

att uppsäga lånet till återbetalning

inom sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas

högst till ett sammanlagt belopp

motsvarande trettio procent av summan

av insättarnas behållning å

sparbanksräkning och sparbankens

fonder enligt senaste bokslut. Högst

en femtedel av nämnda belopp må

ställas att förfalla under ett och

samma år. Lånen må icke ställas på

längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas,

skall sparbanken företaga

uppskattning av värdet å den fasta

egendomen eller å byggnad eller

byggnader, som uppförts å den med

tomträtt upplåtna fastigheten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast

inteckning i jordbruksfastighet

eller i sådan bostads- eller affärsfastighet,

som är belägen inom område

för vilket stadsplan eller byggnadsplan

fastställts, eller inteckning i

tomträtt till bebyggd fastighet inom

dylikt område, såvida den eller de

byggnader, som finnas uppförda å

tomtrtittsmarken, äro avsedda väsentligen

för bostadsändamål samt

4 kap. lagen om nyttjanderätt till

fast egendom i dess lydelse av den 5

juni 1953 äger tillämpning å tomträtten.

Inteckningen skall ligga inom

sextio procent av senast fastställda

taxeringsvärdet å den fasta egendomen,

byggnaden eller byggnaderna

och likaledes inom sextio procent av

det i nästföregående stycke omförmälda

uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt

alt till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån, varom nu är

fråga, därest den intecknade fasta

egendomen eller tomträtten till följd

av vanvård av byggnad, skogsavverkning

eller av annan anledning undergår

sådan värdeminskning, att

(Föreslagen lydelse)

av sparbankens fonder och dess inlåning

efter avdrag för lån som upptagits

hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån.

Förfallotiden för lån skall bestämmas

så, att den är förenlig med villkoren

för sparbankens förbindelser.

Lån som avses i andra stycket 2 må

icke ställas på längre återbetalningstid

än tio år.

Utgöres säkerheten för lån av borgen

och är lånet ställt på längre

återbetalningstid än ett år, skall i

skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid för vilken

lånet beviljas. Sådant lån må, i

annat fall än i fråga om lån som avses

i andra stycket, utlämnas endast

på viss tid och ej utestå längre ån

femton år. Därvid må frihet från avbetalning

medgivas, för studielån under

högst fem år från lånets utlämnande,

och för annat lån, om

det är påkallat med hänsyn till lånets

ändamål, under'' högst tre år

från samma tidpunkt.

Sparbanken skall förbehålla sig

rätt att uppsäga lån som avses i andra

stycket till återbetalning senast

inom tre månader, om säkerheten för

lånet försvagas i märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun

eller därmed jämförlig samfällighet

är ansvarig. Föreskriften i tredje

stycket första punkten gäller dock

även sådant lån.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

säkerheten i märklig mån försvagas,

eller därest tomträtten uppsäges.

Nedsättning av taxeringsvärdet å

den fasta egendomen eller å byggnaden

eller byggnaderna å den med

tomträtt upplåtna fastigheten skall

icke i och för sig utgöra grund för

uppsägning. I fråga om återlån, som

avses i första stycket, skall sparbank

förbehålla sig rätt att, därest den för

lånet ställda säkerheten i märklig

mån försvagas, uppsäga lånet till

betalning senast inom tre månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 17, 34 och 36 §§ lagen den 25 maj 1956 om jordbrukskasserörelsen

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anglves.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17

Centralkassa för-------

Centralkassa äger från allmänheten

mottaga inlåning på räkning som

av bank allmänneligen begagnas

ävensom upptaga lån mot sådana för

den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar

som medföra rätt till

betalning först efter utfärdarens övriga

fordringsägare (förlagsbevis).

dessa

§•

- åt medlemmarna.

Centralkassa äger från allmänheten

mottaga inlåning på räkning som

av bank allmänneligen begagnas

ävensom upptaga lån mot sådana för

den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar

som medföra rätt till betalning

först efter utfärdarens övriga

fordringsägare (förlagsbevis).

Härutöver må kassan, i samband

med återlån enligt reglementet

angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, hos denna fond upptaga

däremot svarande lån.

kassor.

Det åligger

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

34 §.

Centralkassa äger — —----eget kapital.

I intet------eget kapital.

Såsom inlåning--—---än centralkassan.

På ansökan av centralkassa äger

Konungen, efter hörande av fullmäktige

i riksbanken och riksgäldskontoret

samt tillsynsmyndigheten, medgiva

att av centralkasscn utställda

förlagsbevis icke skola anses såsom

inlåning samt att med eget kapital

må likställas, intill ett belopp motsvarande

högst hälften av det belopp

vartill centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital

uppgår, nominella värdet på förlagsbevis,

utställda av centralkassan.

Centralkassa äger utan hinder av

bestämmelserna i första stycket upplåna

medel mot förlagsbevis. Sålunda

upplånat kapital må vid tillämpning

av nämnda bestämmelser intill

ett belopp motsvarande centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital likställas med

detta kapital. I fråga om kapital, som

kan av långivaren återkrävas inom

fem år, skall dock iakttagas att med

centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital må likställas

högst så stor del av det varje

år förfallande beloppet som svarar

mot en tiondel av detta kapital.

36 §.

Kredit från — ------vederbörande centralkassa.

Reverslån må beviljas på högst ett

år eller, om pant av fastighetsinteckning

eller obligationer blivit ställd,

på viss tid, högst tre månader, efter

uppsägning. Kredit i räkning må beviljas

på högst ett år. Växel må diskonteras

på högst sex månader. Omsättning

av kredit må kunna medgivas.

Ställes lån icke att betalas inom

ett år, skall kreditkassan förbehålla

sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning

senast inom sagda tid.

Utan förbehåll enligt andra stycket

må

1. centralkassa bevilja återlån enligt

reglementet angående allmänna

pensionsfondens förvaltning med

längre löptid än ett år;

2. kreditkassa utlämna andra lån

mot skuldebrev med längre löptid än

ett år till sammanlagt belopp, vilket

jämte det sammanlagda beloppet

av här avsedd utlåning från övriga

kreditkassor inom vederbörande

centralkassas verksamhetsområde

motsvarar högst tjugufem procent

av summan av centralkassans

och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital samt centralkassans inlåning

efter avdrag för lån som upptagits

hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån.

Förfallotidcn för lån skall bestämmas

så, att den är förenlig med vill
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

koren för kreditkassans förbindelser.

Lån som avses i tredje stycket

2 må icke ställas på längre återbetalningstid

än tio år. Utgöres säkerheten

för sådant lån av borgen,

skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning

i förhållande till den tid

för vilken lånet beviljas.

Centralkassa skall enligt 17 § tredje

stycket meddela de särskilda anvisningar

som fordras för tillämpningen

av bestämmelserna i tredje

stycket 2 och fjärde stycket första

punkten.

Kreditkassa skall förbehålla sig

rätt att uppsäga lån som avses i tredje

stycket senast inom tre månader,

om säkerheten för lånet försvagas i

märklig mån.

Bestämmelserna i denna paragraf

äga icke tillämpning på lån, för vars

fulla gäldande staten eller kommun

eller därmed jämförlig samfällighet

är ansvarig. Föreskrifterna i första

stycket och fjärde stycket första

punkten gälla dock även sådant lån.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av

nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 3 juni 1955 angående införande

av nya lagen om sparbanker skall upphöra att gälla, dels att 6 §

förstnämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

*§■

Utan hinder av vad i 29 § femte

stycket nya lagen stadgas beträffan- »

de säkerhet för lån, vilket är ställt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

11

(Nuvarande lydelse)

på längre återbetalningstid än sex

månader och beträffande vilket sparbanken

icke förbehållit sig rätt att

uppsäga lånet till återbetalning inom

sagda tid, må sparbank jämväl i

fortsättningen såsom säkerhet för

dylikt lån godtaga inteckning i sådan

tomträtt till inom sparbankens

verksamhetsområde belägen fastighet

med byggnad avsedd huvudsakligen

för bostadsändamål eller till

affärslokaler, beträffande vilken 4

kap. lagen om nyttjanderätt till fast

egendom i dess lydelse före den 1 januari

195b äger tillämpning; dock

att avtal, varigenom tomträtten upplåtits,

skall hava upprättats i enlighet

med av sparbanksinspektionen

godkänt formulär eller eljest hava

blivit godtaget av inspektionen samt

att återbetalningstiden för lånet icke

skall utgå senare än fem år före

tomträttsavtalets upphörande.

6

I fråga — —-------

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde

stycket eller 29 § femte stycket nya

lagen stadgas beträffande säkerhet

för lån, må egendom, som innan nya

lagen vunnit tillämpning å sparbanken

genom att registrering skett

ställts som säkerhet för lån, alltjämt

godtagas som sådan under lånets

fortsatta löptid.

10. De styrelseledamöter —---å

(Föreslagen lydelse)

§•

— år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde

stycket nya lagen stadgas beträffande

säkerhet för lån, må egendom,

som innan nya lagen vunnit tillämpning

å sparbanken genom att registrering

skett ställts som säkerhet för

lån, alltjämt godtagas som sådan under

lånets fortsatta löptid.

likvidationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1965.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)

angående postsparbanken

Härigenom förordnas, dels att 10 § förordningen den 21 juni 1922 angående

postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i övrigt i nämnda förordning ordet generalpoststyrelsen och former

av detta ord skola ersättas med ordet poststyrelsen och motsvarande

former därav.

(Nuvarande lydelse)

10

I postsparbanken innestående medel

äger generalpoststyrelsen förvalta

och fruktbargöra enligt grunder,

som av Kungl. Maj :t bestämmas.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov

för postsparbanken äger

generalpoststyrelsen begagna kredit i

checkräkning hos riksbanken eller

inländskt bankaktiebolag eller annorledes

upptaga lån.

(Föreslagen lydelse)

§•

I postsparbanken innestående medel

äger poststyrelsen förvalta och

fruktbargöra enligt grunder, som av

Kungl. Maj :t bestämmas.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov

för postsparbanken äger

poststyrelsen begagna kredit i checkräkning

hos riksbanken eller inländskt

bankaktiebolag eller annorledes

upptaga lån. Dessutom äger

poststyrelsen, i samband med återlån

enligt reglementet den 28 maj

1959 (nr 293) angående allmänna

pensionsfondens förvaltning, hos

denna fond upptaga däremot svarande

lån.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

1 Senaste lydelse av 10 § se 1958:598.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

13

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 11 juli 1924 (nr 378)

angående postgirorörelse

Härigenom förordnas, dels att 12 § förordningen den 11 juli 1924 angående

postgirorörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att i övrigt i nämnda förordning ordet generalpoststyrelsen och former

av detta ord skola ersättas med ordet poststyrelsen och motsvarande

former därav.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 §.

De i postgirorörelsen innestående

medel äger generalpoststyrelsen förvalta

och fruktbargöra enligt grunder,

som av Kungl. Maj:t bestäm
-

De i postgirorörelsen innestående

medel äger poststyrelsen förvalta

och fruktbargöra enligt grunder, som

av Kungl. Maj :t bestämmas.

mas.

Av den------av Kungl. Maj :t.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov

för postgirorörelsen äger

generalpoststyrelsen begagna kredit

i checkräkning hos riksbanken eller

inländskt bankaktiebolag eller annorledes

upptaga lån.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov

för postgirorörelsen äger

poststyrelsen begagna kredit i checkräkning

hos riksbanken eller inländskt

bankaktiebolag eller annorledes

upptaga lån. Dessutom äger

poststyrelsen„ i samband med återlån

enligt reglementet den 28 maj

1959 (nr 293) angående allmänna

pensionsfondens förvaltning, hos

denna fond upptaga däremot svarande

lån.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1965.

1 Senaste lydelse av 12 § se 1958:599.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

12 mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Lindholm, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ändringar i banklagstiftningen

och anför.

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallade

jag den 14 september samma år tio sakkunniga med uppdrag att verkställa

utredning rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhetsområden.

I direktiven angavs att utredningen bör ha till uppgift att

verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes

ställning och funktion på kreditmarknaden samt mot bakgrund av

sitt bedömande i detta hänseende pröva i vad män olika regler angående de

skilda kreditinstitutens verksamhet fortfarande är motiverade. Det angavs

vidare att utredningen bör framlägga av denna prövning betingade förslag

till lagändringar. Utredningsuppdraget omfattar bl. a. frågan om krediters

löptid.

De sakkunniga, som antagit benämningen kreditinstitututredningen, har

med skrivelse den 7 oktober 1964 till chefen för finansdepartementet framlagt

särskilt förslag1 till bestämmelser om krediters löptid för affärsbanker,

sparbanker, jordbrukskassor och postbanken, betecknat »Krediters löptid»

(Stencil Fi 1964: 7). Förslaget innefattar förslag till ändringar i bl. a. lagen

1 Utredningen har vid förslagets framläggande bestått av verkställande direktören i allmänna

pensionsfonden Lennart Dahlström (ordförande), bankdirektören i riksbanken Arne Callans,

bankinspektören Torsten Hanström, jourhavande styrelseledamoten i försäkringsaktiebolaget

Skandia Alvar Lindencrona, postbankschefen Sven Lönnqvist, verkställande direktören i Svenska

sparbanksföreningen Sven G. Svenson, verkställande direktören i Skandinaviska banken LarsErik

Thunholm, överinspektören i försäkringsinspektionen Lars Erik H: son Torén, verkställande

direktören i Sveriges jordbrukskasseförbund Halvdan Åstrand och docenten Lars Lindberger.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse (banklagen), lagen den 3 juni

1955 (nr 416) om sparbanker (sparbankslagen), lagen den 25 maj 1956 (nr

216) om jordbrukskasserörelsen (jordbrukskasselagen), förordningen den

21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken (postsparbanksförordndngen)

och förordningen den 11 juni 1924 (nr 378) angående postgirorörelse

(postgiroförordningen). Dessa författn-ingsförslag torde få bifogas detta

protokoll som bilaga 2.

Över kreditinstitututredningens förslag har efter remiss yttranden avgetts

av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

kommerskollegium, generalpoststyrelsen, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska

försäkringsbolags riksförbund, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget

Företagskredit gemensamt, Kommunkredit aktiebolag, Hälsingborgs intecknings

garanti aktiebolag, Sparbankernas inteckningsaktiebolag, Svenska

intecknings garantiaktiebolaget samt Aktiebolaget Svensk exportkredit.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från handelskamrarna i riket

utom handelskammaren i Karlstad.

Kreditinstitututredningens uppdrag innefattar enligt direktiven även bedömning

av den speciella frågan om förlagsupplåningens ställning, vilken

fråga vid tillkomsten av de nuvarande banklagarna uppsköts i väntan på

överväganden om gemensamma regler om de skilda kreditinstitutens inlåningsrätt.

I skrivelse till Kungl. Maj :t har Svenska bankföreningen hemställt

att utredningen måtte få direktiv om förtursbehandling av frågan om

vidgning av bankernas rätt att vid tillämpning av bestämmelserna om kapitaltäckning

för inlåning likställa utställda förlagsbevis med eget kapital.

Sedan bankföreningens skrivelse remitterats till kreditinstitututredningen

har utredningen i utlåtande den 16 december 1964 förklarat att den inte har

något att erinra mot att bestämmelserna om förlagslån som underlag för inlåningsrätt

provisoriskt uppmjukas för inte bara affärsbanker utan även

sparbanker och jordbrukskassor.

över bankföreningens skrivelse och kreditinstitututredningens utlåtande

har efter remiss yttranden avgetts av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken,

fullmäktige i riksgäldskontoret, generalpoststyrelsen, Svenska sparbanksföreningen

och Sveriges jordbrukskasseförbund.

Svenska sparbanksföreningen har i skrivelse den 14 oktober 1964 till

Kungl. Maj :t hemställt om ändring av gällande bestämmelser om sparbanks

rätt att bevilja checkräkningskredit så att denna rätt blir obegränsad.

Efter remiss har yttranden över sparbanksföreningens framställning avgetts

av bankinspektionen, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

generalpoststyrelsen, kreditinstitututredningen, Svenska

bankföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Krediters löptid

Gällande ordning m. m.

Med bankrörelse avses i banklagen sådan verksamhet, i vilken ingår inlåning

från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas.

Verksamhet av denna art bedrivs bl. a. av bankaktiebolag (affärsbanker),

sparbanker, jordbrukets kreditkassor och postbanken. För samtliga nu berörda

kreditinstitut gäller som huvudregel att deras kreditgivning skall vara

av kortfristig karaktär. Denna huvudregel har kommit till uttryck i de författningsbestämmelser

som reglerar berörda instituts kreditgivning.

Sålunda föreskrivs för affärsbanker — 57 § första stycket banklagen

— att bankaktiebolag skall förbehålla sig rätt att uppsäga lån till återbetalning

senast inom sex månader om lånet inte är ställt att betalas inom

denna tid.

En bestämmelse av motsvarande innehåll finns för sparbanker i

29 § första stycket sparbankslagen. Enligt denna bestämmelse skall sparbank

förbehålla sig rätt att uppsäga lån till återbetalning senast inom tre

månader eller, i fråga om inteckningslån, sex månader om lånet inte är

ställt att betalas inom de tider som nu nämnts.

Beträffande de kreditformer som begagnas av jordbrukets kr eaitkassor

— revers, kredit i räkning och växeldiskontering — stadgas

i 36 § jordbrukskasselagen att reverslån och kredit i räkning får beviljas på

högst ett år samt att växel får diskonteras på högst sex månader. Reverslån

med säkerhet av fastighetsinteckning eller obligationer får beviljas på viss

tid, högst tre månader, efter uppsägning.

Att även postbanken är underkastad huvudregeln om kortfristighet

vid kreditgivningen framgår av reglementet den 12 december 1958 (nr

600) angående förvaltningen av medel, som innestå i postsparbanken och

på postgiro. Detta reglemente är utfärdat av Kungl. Maj :t med stöd av 10 §

postsparbanksförordningen och 12 § postgiroförordningen. Författningsbestämmelsen

i reglementet, närmare bestämt 3 §, som utformats i nära överensstämmelse

med vad som gäller sparbanker, föreskriver skyldighet för generalpoststyrelsen

(fr. o. m. den 1 januari 1965 poststyrelsen) att förbehålla

sig rätt att uppsäga lån med längre löptid än sex månader till återbetalning

senast inom denna tid.

Kravet på att bankinstitutens kreditgivning skall vara av kortfristig natur

har föranletts huvudsakligen av likviditets- och soliditetshänsyn. Krediter

är i väsentlig utsträckning en placering av inlåningsmedel och har därför

ansetts inte böra vara bundna i större utsträckning än vad som är förenligt

med villkoren för förfogandet över dessa inlåningsmedel.

Bestämmelserna om kortfristighet är inte undantagslösa. Sålunda kan

affärsbank utan hinder av bestämmelserna 1) bevilja kredit i räkning

på högst ett år, 2) bevilja återlån, varom stadgas i reglementet den 28 maj

1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning, med längre

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år lDfiö

löptid än sex månader och 3) i enlighet med närmare bestämmelser i bolagsordningen

utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än sex månader

till sammanlagt belopp av högst 20 % av bankens eget kapital. Denna

limit får överskridas med 5 % beträffande lån för vilkas fulla gäldande staten

är ansvarig (57 § andra stycket). Lån av det slag som berörts i fall 3)

är vidare, om inte staten till fullo garanterar lånets betalning, underkastade

en längsta löptid av tio år och en maximering i fråga om beloppet i varje

särskilt fall till 150 000 kr. Beträffande en viss kategori av detta slags lån

föreskrivs dessutom att i skuldebrevet skall utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid, för vilken lånet beviljas. Denna kategori utgörs av lån

som inte garanteras av staten och för vilka säkerheten består av borgen av

annan än kommun eller därmed jämförlig samfällighet (57 § tredje stycket).

Sparbank är inte bunden av skyldigheten att göra förbehåll om rätt

till uppsägning i fråga om lån som är garanterade av staten eller av kommun

eller därmed jämförlig samfällighet. Dessutom får utan sådant förbehåll

beviljas återlån med längre löptid än sex månader och kredit i checkräkning

på högst ett år (29 g första stycket sparbankslagen). Uppgår summan

av insättarnas behållning på sparbanksräkning och sparbankens fonder

enligt senaste bokslut till minst 5 milj. kr. kan sparbank även utlämna

vissa slags inteckningslån med längre löptid än sex månader (29 § andra

stycket). Sådana lån får utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande

30 % av summan av insättarnas behållning på sparbanksräkning

och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda

belopp får ställas att förfalla under ett och samma år. Löptiden för lånen

får inte överstiga tio år (29 § tredje stycket). Särskilda bestämmelser finns

dessutom angående säkerheten. Denna skall för det första utgöras av inteckning

i fast egendom inom sparbankens verksamhetsområde eller inteckning

i tomträtt till fastighet inom detta område (29 § andra stycket). För det

andra kan när det gäller fastighetsinteckning godtas endast inteckning i

jordbruksfastighet eller i bostads- eller affärsfastighet belägen inom stadseller

byggnadsplanelagt område. Tomträttsinteckning får godtas bara om

tomträtten är av det slag att den är underkastad de tomträttsregler som

gäller fr. o. in. den 1 januari 1954. Vidare måste tomträttsfastigheten ligga

inom stads- eller byggnadsplanelagt område och vara bebyggd samt bebyggelsen

vara avsedd väsentligen för bostadsändamål. För det tredje slutligen

skall inteckningen ligga inom 60 % av det senast fastställda taxeringsvärdet

på den fasta egendomen, byggnaden eller byggnaderna och likaledes

inom 60 % av det uppskattningsvärde som det tillkommer sparbanken att

åsätta nämnda objekt (29 § femte stycket). Sparbank är skyldig att förbehålla

sig rätt att till betalning senast inom tre månader uppsäga lån av förevarande

slag om den intecknade fasta egendomen eller tomträtten till

följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av annan anledning

undergår sådan värdeminskning att säkerheten i märklig mån försvagas.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Vr 7/.?

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

Samma förbehåll måste göras för det fall att tomträtten uppsäges. Nedsättning

av taxeringsvärdet är dock i och för sig inte uppsägningsgrund.

Även beträffande återlån finns en bestämmelse om skyldighet för sparbank

att förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till betalning senast inom tre månader

om den för lånet ställda säkerheten i märklig mån försvagas (29 §

sjätte stycket). -— Ytterligare bestämmelser om löptid finns i sparbankslagen

angående lån, som inte är garanterade av staten och för vilka säkerheten

utgörs av borgen av annan än kommun eller därmed jämförlig samfällighet.

Om dessa lån stadgas sålunda att de får utlämnas endast på viss

tid och inte utestå längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid

än ett år skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande

till den tid för vilket lånet beviljats. Frihet från avbetalning kan dock

medges i viss utsträckning, bl. a. för studielån. Oavsett vad som avtalats

om återbetalning måste sparbank göra förbehåll om rätt till uppsägning i

enlighet med den förut nämnda huvudregeln i 29 § första stycket (28 §

femte stycket).

För jordbrukets kredit kassor finns inget undantag från de

tidigare återgivna bestämmelserna om krediters löptid.

Postbanken är inte skyldig att göra förbehåll om uppsägningsrätt

beträffande lån, som garanterats av staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet inom riket, och inte heller beträffande lån för vilka säkerheten

utgörs av fullgoda inhemska obligationer (3 § första stycket reglementet

angående förvaltning av medel, som innestå i postsparbanken och

på postgiro). Vidare finns för postbanken möjlighet att utlämna bundna

inteckningslån. Denna möjlighet har uttryckts i bestämmelser som nära

överensstämmer med vad som i det föregående sagts om sparbanker (3 §

andra—femte styckena). Rätten att utan uppsägningsförbehåll utlämna lån

med säkerhet av inteckning eller obligation är, på liknande sätt som för

sparbanker, begränsad i förhållande till omslutningen. För postbankens

del gäller eu limit på 20 % inom vardera postsparbanken och postgirorörelsen

(3 § sjätte stycket).

Lån med begränsad löptid kan omsättas. När det gäller jordbrukets kreditkassor

har denna möjlighet direkt angetts i jordbrukskasselagen (36 §

andra stycket).

I detta sammanhang bör nämnas all några i författningsbestämmelser

uttryckta inskränkningar i rätten att binda räntesatserna inte finns. I förarbetena

till gällande bestämmelser har emellertid vissa uttalanden beträffande

räntebindning förekommit. För sparbank och postbanken synes närmast

ha förutsatts att de medgivna undantagen från huvudregeln om korlfristighet

skulle innebära att även räntan kan fixeras under lånets löptid.

I fråga om affärsbank har däremot uttalats (prop. 1954: 3 s. 81).

Till bundna lån brukar man, då lån hos affärsbank åsyftas, hänföra

allenast tidsbundna lån, eftersom dessa banker med hänsyn till villkoren

för sin inlåning icke kan utlämna krediter, som jämväl är räntebundna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 113 or W65

19

Historik

Följande historik är i huvudsak grundad på den framställning som kreditinstitututredningen

lämnat i förslaget »Krediters löptid».

Såsom framgår av det föregående är de medgivna undantagen från huvudregeln

om krav på kortfristighet i kreditgivningen av olika art för affärsbanker

å ena sidan samt sparbanker och postbanken å andra sidan under

det att något undantag inte alls finns för jordbrukets kreditkassor. Undantagens

olika utformning beror visserligen i allt väsentligt på olikheter

i kreditinstitutens verksamhetsområden men är också ett resultat av att

bestämmelserna tillkommit i olika sammanhang.

Före nu gällande banklag fanns inte några lagstadgade bestämmelser för

affärsbankerna som reglerade krediternas löptid. I bolagsordningarna

stadgades dock att lån inte fick beviljas på längre tid än sex månader

med mindre det var fråga om avbetalningslån. Med avbetalningslån förstods

härvid lån, som inte översteg visst belopp (för somliga banker högst

20 000 kr. och för andra högst 10 000 kr.) och som hade en återbetalningstid

om högst tio år. Avbetalningslån utlämnades inte till sammanlagt högre

belopp än som motsvarade 10 % av affärsbanks grundfond. 1949 års

banklagssakkunniga konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 1952:2) att

kravet på kortfristighet för affärsbankernas kreditgivning var grundat på

långvarig tradition men att de kreditbehov bankerna haft att tillgodose inte

alltid varit kortfristiga. Tvärtom hade, i synnerhet under industrins utbyggnadsperiod,

ofta även anläggningskapitalet finansierats genom bankerna.

Formen för detta hade varit att krediter med kort löptid förlängts

genom omsättningar, stundom efter en överenskommen avbetalningsplan

som banken förklarat sig avse följa under förutsättning att låneförpliktelserna

punktligt fullgjordes.

Dessa till formen kortfristiga men i verkligheten långfristiga krediter

hade i många fall för större företag blivit avlyftade genom att obligationslån

kunnat uppläggas. För att kunna utnyttja denna låneform krävdes

emellertid, framhöll banklagssakkunniga, en viss storlek hos det låntagande

företaget. För mindre och medelstora företag hade möjligheter att erhålla

bunden upplåning skapats genom tillkomsten av särskilda kreditinstitut,

men för småindustri och hantverk hade frågan om långfristig upplåning

inte funnit någon slutgiltig lösning. De sakkunniga erinrade om att

behovet av bekvämare och mera differentierade lånemöjligheter till småindustri

och hantverk hade framhållits av flera utredningar. Mot denna

bakgrund behandlade de sakkunniga frågan om affärsbankerna borde få

möjlighet att bevilja bundna lån.

Hanklagssakkunniga betonade att frågan om bundna lån sammanhängde

med likviditetskravet. De framhöll vidare att betydande fluktuationer förekom

i behållningarna på de olika inlåningsräkningarnn. Trots detta fann de

opaginerad Kontrollera mot PDF

2() Kanyl. Mu j.ls proposition nr 113 år /.%''•)

sakkunniga det dock vara obestridligt att en betydande del av inlåningen

även på avistaräkningarna — utgjorde en kärna, »body», som kvarstod hos

banken kontinuerligt. Med hänsyn härtill kom de sakkunniga till den uppfattningen

att man utan våda för l.ankernas likviditet kunde utvidga deras

rätt att bevilja bundna lån.

De undantagsbestämmelser, som på grundval av banklagssakkunnigas

förslag intogs i nu gällande banklag, syftade till att tillgodose småföretagens

behov av tidshundna krediter. Lånens individuella belopp maximerades

sålunda till 150 000 kr. med en löptid av högst tio år. Med hänsyn till

att inlåningen från allmänheten snabbt kunde ändra volym anknöts ramen

för dessa krediter till affärsbankernas eget kapital, eftersom detta var

den av bankernas passivposter, som var minst beroende av tillfälliga fluktuationer.

Ramen fastställdes härvid till 20 % av affärsbanks eget kapital.

Denna kvot fick dock överskridas med högst 5 % för stats- och kommungaranterade

lån, för vilka dessutom någon individuell begränsning inte

fastställdes.

I skrivelser den 18 april 1960 och den 18 oktober 1961 hemställde Svenska

bankföreningen, att affärsbank skulle få rätt att utan förbehåll om

uppsägning bevilja lån för längre tid än sex månader i de fall lånet var direkt

knutet till visst avtal om export eller utgjorde återlån enligt reglementet

om allmänna pensionsfondens förvaltning. Skrivelserna behandlades i

prop. 1962: 185 tillsammans med en framställning från Svenska sparbanksföreningen

av den 25 november 1960 om rätt för sparbank att upptaga lån

hos allmänna pensionsfonden. Jag anförde i propositionen (s. 23) att mera

väsentliga förändringar i bestämmelserna om krediters löptid inte kunde

ske utan närmare utredning samt att man i avvaktan härpå inte borde göra

undantag från regeln om kortfristighet i andra fall än då särskilda skäl

kunde åberopas och sådant undantag uppenbarligen kunde ske utan att

likviditetsskyddet äventyrades.

1 vad framställningarna gällde återlån uttalade jag i propositionen att

jti- ansåg särskilda skäl till undantag föreligga. För dessa lån var inte de

för huvudregeln om kortfristighet grundläggande likviditetssynpunkterna

tillämpliga. Bank som beviljade återlån ägde nämligen rätt att i samband

därmed erhålla lån hos allmänna pensionsfonden till motsvarande belopp

och med motsvarande bindningstid. Bankens funktion i samband med återlån

kunde, framhöll jag i propositionen, i viss mån jämföras med beviljandet

av en garantiförpliktelse, för vilken banklagen inte innehöll någon

tidsbegränsning. Avgörande i sammanhanget ansåg jag vara den uttormnin«

återlånen fått vid tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen.

Därvid hade nämligen förutsatts att återlånen skulle kunna beviljas som

amorteringslån på viss tid, högst tio år. Även med hänsyn till möjligheten

av successiv omsättning av formellt kortfristiga krediter måste det för låntagarna

framstå som otillfredsställande, om de inte kunde få återlånet även

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är Utdö

formellt fastställt i enlighet med vad som förutsattes i reglementet angående

allmänna pensionsfondens förvaltning. Jag löreslog därför, att återlån

skulle undantas från kraven på kortfristighet för såväl aftärsbank som

sparbank och att sparbank i samband med återlån skulle få rätt upptaga

motsvarande lån hos allmänna pensionsfonden. Dessa ändringsföislag bifölls

av riksdagen (B:oU 1962: 33, rskr 379).

Beträffande bankföreningens hemställan om undantag från kravet på

kortfristighet för exportkrediter framhöll jag i propositionen att det aktuella

behovet av formellt bundna krediter för exportändamål torde få anses

tillgodosett genom tillkomsten av Aktiebolaget Svensk exportkredit. Jag

var därför inte beredd att då föreslå något särskilt undantag för exportkrediter

från banklagens huvudregel om kortfristighet.

För sparbankerna undantogs i 1923 års sparbankslag enligt dess

ursprungliga lydelse endast kommunlån från kravet på kortfristighet. Det

exceptionellt låga ränteläget vid mitten av 1930-talet innebar emellertid risker

för att sparbankernas lån mot säkerhet av fastighetsinteckning skulle

överflyttas till hypoteksinrättningar och försäkringsföretag, vilka kunde

erbjuda långfristiga räntebundna lån. 1 skrivelse till Kungl. Maj :t den 11

juni 1935 hemställde Svenska sparbanksföreningen därför om en skyndsam

utredning av spörsmålet om och under vilka villkor det kunde medges

sparbank att utlämna bundna lån mot säkerhet av fastighetsinteckning.

Den utredning som tillsattes med anledning av sparbanksföreningens

hemställan — 1935 års sparbankssakkunniga framförde i sitt slutbetänkande

(SOU 1936:26) starka principiella betänkligheter mot att sparbankerna

skulle få rätt att utlämna bundna lån. Ett medgivande för sparbankerna

att utlämna bundna lån skulle, utnyttjat i större utsträckning,

enligt de sakkunniga inte kunna undgå att påverka sparbankernas likviditet,

soliditet och räntabilitet. Likviditeten skulle försvagas genom att möjligheterna

att disponera medel för mötande av insättarnas krav skulle

minska. Soliditeten skulle kunna försämras genom att en bindning av lån

skulle innebära riskmoment med hänsyn till att värdet av säkerheten för

lånet kunde reduceras under bindningstiden. Ur förräntningssynpunkt skulle

det kunna medföra betänkliga följder, om sparbankerna under ett lågt

ränteläge i större utsträckning band sin utlåning mot räntesatser, som i en

framtid kunde komma att visa sig för låga för afl täcka sparbankernas inlåningsräntor.

Till de nyssnämnda skälen mot bunden utlåning kom enligt de sakkunniga

även konkurrensskäl. Det var enligt sparbankssakkunniga angeläget

att undvika, alt en konkurrens om de långfristiga inteckningslånen medförde

olägenheter för hypoteksföreningarna och försäkringsföretagen. Å andra

sidan borde, menade de sakkunniga, inte heller andra kreditinrättningar

ha möjlighet alt utnyttja ett lågt ränteläge till att undandra sparbankerna

krediter i sådan utsträckning att sparbankernas verksamhet menligt på
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr it3 år 1965

verkades. Utan att uppge sina principiella betänkligheter mot rätt för sparbankerna

att utlämna bundna lån ansåg de sakkunniga sig därför kunna

framlägga förslag till vissa undantagsbestämmelser till förbudet mot bindning

av lån. De sakkunniga underströk därvid att de förutsatte, att undantagsbestämmelserna

endast erhöll karaktären av en skyddsåtgärd mot den

skärpta konkurrensen från andra kreditinrättningar och under inga förhållanden

fick verka som en uppmuntran till bindning av lån.

På grundval av sparbankssakkunnigas förslag infördes i sparbankslagen

en undantagsbestämmelse om bundna lån för fastighetsinteckning, där ramen

fastställdes till 20 % av summan av insättarbehållning och egna fonder,

förutsatt att summan av sparbankens egna fonder och insättarbehållning

uppgick till minst 5 milj. kr.

I februari 1943 återkom sparbanksföreningen med en hemställan om att

begränsningen för utlämnande av bundna inteckningslån helt skulle slopas.

Statsmakterna medgav emellertid endast att ramen höjdes från 20

till SO % av summan av insättarbehållning och sparbankens egna fonder,

varjämte kravet på att summan av insättarbehållning och egna fonder

skulle uppgå till minst 5 milj. kr. bibehölls. Dessa bestämmelser infördes

med endast redaktionella ändringar i nu gällande sparbankslag.

Beträffande sparbankernas rätt att bevilja bundna återlån vill jag hänvisa

till den föregående redogörelsen för tillkomsten av motsvarande möjlighet

för affärsbankerna.

För jordbrukets kreditkassor medges, som tidigare nämnts,

inte några undantag från kravet på kortfristighet i utlåningen. Frågan härom

har inte heller behandlats i de betänkanden och andra förarbeten som

legat till grund för lagstiftningen för jordbrukets kreditkassor.

I samband med att sparbankerna erhöll rätt att utlämna bundna lån mot

säkerhet av inteckning medgavs även postbanken motsvarande möjlighet

(SFS 1937:442).

Den utökade rätten för sparbankerna att bevilja bundna inteckningslån

fick emellertid inte någon motsvarighet för postbanken, där de tidigare gällande

bestämmelserna intogs såväl i reglementet den 25 november 1949

(nr 585) som i det nu gällande reglementet.

Nuvarande svensk praxis

Kreditinstitututredningen har i sin framställning lämnat en redogörelse

för affärsbankers, sparbankers och postbankens nuvarande praxis i fråga

om löptider. Ur denna redogörelse kan inhämtas följande.

I affärsbankerna är de faktiska förhållandena beträffande krediternas

löptid mycket varierande. Praktiskt taget all långivning sker under hänsynstagande

till banklagens huvudregel och löper alltså med sex månaders

uppsägning eller i vissa fall på högst ett år. I mycket betydande utsträck
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kamjl. Maj.ts proposition nr 113 är 1065

ning omsätts emellertid dessa krediter med eller utan avbetalning, och de

reeila kreditfristerna kan därför i praktiken komma att sträcka sig över

många år, något som vanligen också är förutsatt vid kreditavtalets ingående.

De möjligheter som lagen ger bankerna att lämna tidsbundna lån på

belopp upp till 150 000 kr. har i praktiken kommit att utnyttjas i mycket

ringa utsträckning. I räntehänseende löper krediterna i affärsbankerna

regelmässigt med rörlig ränta, ehuru det i och för sig inte föreligger något

formellt hinder för en affärsbank att träffa avtal om långivning med fast

ränta för kortare eller längre tid.

De bundna inteckningslånens andel av sparbankernas låneportfölj växte

relativt kraftigt under åren närmast efter lagändringen år 1943. En omsvängning

inträffade emellertid omkring år 1950, och andelen har därefter

varit starkt nedåtgående. Utvecklingen kan illustreras med några siffror

avseende Stockholms sparbank, som i dagens läge svarar för ca 2/3 av sparbankernas

hela innehav av bundna inteckningslån. I Stockholms sparbank

utgjorde dessa lån vid slutet av år 1943 nominellt 54 milj. kr. eller 15,1 %

av summan av inlåning och fonder. Motsvarande tal var år 1948 115 milj.

kr. eller 22,3 %, år 1953 116 milj. kr. eller 15,9 %, år 1958 122 milj. kr.

eller 11,5 % och vid slutet av år 1963 124 milj. kr. eller 8,8 % av sparbankens

inlåning och egna fonder. Vid sistnämnda tidpunkt redovisar, förutom

Stockholms sparbank, endast 26 sparbanker bundna inteckningslån bland

sina tillgångar. Det bokförda värdet av lånen var sammanlagt 38 milj. kr.

Inte i någon av dessa sparbanker översteg lånen 5 % av summan av insättarbehållning

och egna fonder, medan som nämnts ramen för krediter av

detta slag utgör 30 % av bastalet. Uppenbarligen fanns i varje fall i en

del sparbanker under 1940-talet ett behov av eu ram av denna storlek, medan

i dagens läge samma ram endast utnyttjas i ett fåtal sparbanker, och

där i förhållandevis liten utsträckning.

De bundna inteckningslånen i sparbankerna per den 31 december 1963

var så gott som genomgående äldre lån. Några nya lån av detta slag synes

knappast alls utlämnas. Samtliga inteckningslån ställda på längre tid än

sex månader löpte med fast ränta. Beträffande stats- och kommungaranterade

lån från sparbankerna, vilka inte innefattas i kvoteringen, finns inte

någon särredovisning i fråga om löptider. Räntesättningen för dessa lån

ställda på längre tid än sex månader sker härvid enligt något av följande

fyra alternativ: 1) fast ränta på viss tid; 2) räntan utgår med viss procent

över högsta inlåningsränta; 3) räntan utgår med viss procent över högsta

inlåningsränta med begränsning uppåt eller nedåt samt 4) ränta utgår enligt

den räntesats sparbanken tillämpar för lån av ifrågavarande slag.

För postbanken utgjorde det totala beloppet av inteckningslån med längre

löptid än sex månader 117 milj. kr. den 31 december 1963, vilket innebär

att mindre än en procentenhet av ramen på 20 % var utnyttjad. Detta

belopp har endast ändrats obetydligt under senare år. Liksom för sparbankerna

löpte ifrågavarande lån mot fast ränta. Beträffande postbanken må i

övrigt nämnas, att inte några lån med längre löptid än sex månader förekom

med fullgoda inhemska obligationer som säkerhet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 196ö

Utländsk rätt och praxis

Kreditinstitututredningen har i framställningen även redogjort för utländsk

rätt och praxis i fråga om löptider hos affärsbankskrediter i Belgien,

Danmark, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,

Norge, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Västtyskland och Österrike. Av

denna undersökning framgår följande.

Legala föreskrifter som direkt reglerar löptiden för bankkrediter förekommer

inte i något annat land än Spanien. I detta land har bankerna full

frihet att bevilja krediter på upp till 18 månader, men för krediter med

längre löptid krävs tillstånd i varje särskilt fall från ett speciellt institut

för medelfristiga och långfristiga krediter. Beträffande Frankrike nämns

att den franska banklagstiftningen indelar bankerna i tre olika kategorier,

nämligen banker för lång och medellång kredit, investeringsbanker och depositionsbanker.

Bankerna för lång och medellång kredit skall enligt lagen

ha till huvudsaklig uppgift att tillhandahålla krediter med minst två års

löptid medan för depositionsbankerna stadgas, att de inte får ta emot insättningar

på längre tid än två år. Det är emellertid att märka att dessa

bestämmelser om längsta insättningstid inte medför att depositionsbankerna

anses vara förhindrade att lämna krediter med längre löptid än två år.

De får bara inte göra detta till sin huvuduppgift.

Anvisningar i fråga om löptiden i instruktioner från tillsynsmyndighet

eller liknande förekommer i Belgien, Italien och Västtyskland. Den belgiska

tillsynsmyndigheten har sålunda uttalat, att inlåning som har karaktären

av verkligt sparande får — och i viss omfattning bör — motsvaras

av utlåning som inte är av kortfristig natur. Samtidigt uppmanas emellertid

bankerna att därvid förfara med stor försiktighet så att deras likviditet

och solvens inte tar skada. Tillsynsmyndigheten rekommenderar bankernas

revisorer att med särskild omsorg övervaka att en rätt jämvikt vidmakthålles

mellan volymen av medel- och långfristiga krediter samt andra slag av

tillgångar och skulder.

Den italienska lagstiftningen synes förutsätta alt bankerna endast skall

ha kortfristig inlåning. I ett dekret har nyligen den italienska centralbanken,

som utövar banktillsynen, definierat kortfristig inlåning som inlåning

som inte är bunden på längre tid än 18 månader. Man anser sig genom

detta dekret indirekt ha reglerat möjligheterna att ge krediter med längre

löptid »eftersom ett nära samband måste upprätthållas mellan inlåningens

och utlåningens varaktighet».

I Västtyskland har tillsynsmyndigheten i en kungörelse som riktlinje för

bankernas likviditetspolitik bl. a. angivit, att placeringar i långfristig utlåning

inte bör överstiga de långfristiga finansieringsmedlen. Till långfristiga

finansieringsmedel räknas enligt kungörelsen eget kapital, upplåning mot

obligationer och liknande skuldförbindelser samt 60 % av sparinlåningen

och 10 % av avistainlåningen från andra insättare än banker. Däremot

lämnas inte någon närmare precisering av vad som skall förstås med långfristig

utlåning.

Enligt de inhämtade uppgifterna förekommer inte i bolagsordning eller

stadgar regler som begränsar kredittidens längd i något av de berörda länderna.

Beträffande omfattningen i praktiken av medel- och långfristiga lån

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

lramgår att bankerna i de olika länderna ser som sin uppgift att tillhandahålla

kortfristiga krediter. För Österrike nämns sålunda att affärsbankerna

aldrig befattar sig med långfristiga krediter och att medelfristiga krediter

endast lämnas i undantagsfall, t. ex. för att tillgodose en uppskattad

och mångårig kunds oavvisliga investeringsbehov. I Storbritannien är långa

eller medelfristiga krediter sällsynta för inhemska projekt, men bankerna

har under senare år börjat lämna lån för exportfinansiering med kredittider

av normalt 5 å 6 år. Den ökande efterfrågan på krediter med längre

löptid, inte minst i fråga om exportfinansiering, har emellertid för flertalet

länder medfört, att krediter med längre löptid fått en betydande omfattning.

Såvitt gäller räntebnndna lån är praxis skiftande. I Belgien, Luxemburg,

Norge och Spanien är räntan på medellånga och långa krediter i regel fast

för hela löptiden. Däremot är räntan i regel rörlig i Danmark, Frankrike,

Irland, Schweiz och Västtyskland. För Italien rapporteras, att långa lån i

regel löper med fast ränta medan rörlig ränta tillämpas för medellånga

krediter. Från Storbritannien meddelas, att fast räntesats används för majoriteten

av medel- och långfristiga lån men att räntan är rörlig såvitt angår

exportkrediter på mindre belopp. I Österrike synes man inte kunna tala

om någon fast praxis i fråga om räntebindning.

Den av kreditinstitututredningen utförda undersökningen omfattar endast

europeiska länder. I sammanhanget vill utredningen emellertid nämna

den medelfristiga kreditgivning som förekommer i USA och som där

kallas »term loans». Denna, säger utredningen, har kommit att utgöra ett

växande inslag i affärsbankernas utlåningsverksamhet. Dessa lån med kreditfrister

varierande mellan tre och tio år har under senare år utgjort ca

35 % av de amerikanska affärsbankernas totala kreditgivning till näringslivet.

För denna kreditgivning används mycket detaljerade lånekontrakt,

som — förutom amorteringstiden och säkerhetens art — innehåller bestämmelser

av ofta mycket specifik karaktär. Bestämmelserna i lånekontraktet,

som inte grundar sig på några förbehåll i banklagen utan helt är

resultatet av bankpraxis, går först och främst ut på att det låntagande företaget

skall bevara viss likviditetsmässig kapacitet under lånetiden. Dessutom

återfinns i dessa lånekontrakt vanligen bestämmelser om låntagarens

försäkringsskydd, förbud mot sammanslagningar med andra företag samt

om standard beträffande bokföring och rapportering. Förbud mot ytterligare

upplåning eller ytterligare pantsättning av tillgångar är också vanligt

förekommande liksom bestämmelser angående utdelning till aktieägarna.

Kreditinstitut ut redningen

Terminologi

För sin framställning har utredningen funnit del angeläget alt närmare

bestämma innebörden av vissa begrepp. Beträffande krediters löptid har

utredningen härvid skilt mellan kortfristiga, medelfristiga och långfristiga

lån och ansett dessa begrepp böra omfatta

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

1. kortfristiga lån: lån med en löptid eller uppsägningstid av högst ett år;

2. medelfristiga lån: lån med en löptid av mer än ett men högst tio år;

3. långfristiga lån; lån med längre löptid än tio år.

För medelfristiga och långfristiga lån användes i framställningen den

sammanfattande termen bundna lån. Det är att märka, att denna terminologi

i viss mån anknyter till lånens formella utformning. Ett kortfristigt

lån enligt nyssnämnda definition kan således avse att täcka ett kreditbehov

på längre tid än ett år genom att successiva omsättningar av lånet förutsätts

vid lånets beviljande.

Ett bundet lån kan, framhåller utredningen, löpa till en fixerad räntesats,

till en räntesats som är knuten till diskontot eller till en på annat sätt överenskommen

rörlig räntesats. Endast i det fall lånet löper till fixerad räntesats

använder utredningen uttrycket »lån till fast ränta». För övriga lån användes

uttrycket »lån till rörlig ränta». Det kan även tänkas, att ett kortfristigt

lån löper med fast ränta. I de fall det vid det kortfristiga lånets beviljande

förutsatts successiva omsättningar, kan härvid räntan ha fixerats

för längre tid än lånets uppsägningstid.

Behoven av kredit

Utredningen framhåller att det i dess direktiv angetts att de nuvarande

reglerna beträffande krediters löptid framstår som restriktiva särskilt för

affärsbankerna. Utredningen anför att den därför i första hand behandlat

frågan om krediters löptid med utgångspunkt från affärsbankerna.

En given utgångspunkt för en diskussion av kreditinstitutens utlåningsvillkor

är enligt utredningens uppfattning frågan vilka kreditbehov instituten

skall tillgodose. Beträffande affärsbankernas kreditgivning till näringslivet

kan härvid urskiljas tre olika typer av krediter, som uppvisar olika karakteristika

i fråga om kreditbehovets varaktighet, nämligen

1. krediter som avser att överbrygga rent tillfälliga och kortvariga penningbehov

i företagens rörelse;

2. krediter som avser att till större eller mindre del täcka företagens var

aktiga behov av rörelsekapital;

3. investeringskrediter, dvs. krediter avsedda att finansiera anläggningar

i det låntagande företaget.

Av dessa tre typer av krediter finner utredningen endast den första till

sin reella innebörd vara uttryck för ett klart kortfristigt kreditbehov. Kreditgivningen

uppges i sådant fall vara en engångsföreteelse, dvs. det blir som

regel inte fråga om omsättning av krediten. Lån av detta slag kan ha olika

syften, anser utredningen. Ett syfte kan vara att täcka ett tillfälligt likviditetsunderskott

i ett företags rörelse, ett annat att för en kortare tid förskottera

vissa intäkter av engångskaraktär som företaget kommer att få vid en

viss tidpunkt, ett tredje syfte åter kan vara att överbrygga en tillfällig eftersläpning

i fakturering och inkassering. Med kortfristiga lån kan exempelvis

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

också tillgodoses behovet av medel för en skattebetalning eller annan särskilt

stor och koncentrerad utgift, som sedan täcks av företagets löpande inkomster.

Den andra typen, rörelsekrediterna, är enligt utredningens uppgift den

vanligaste typen av affärsbanlcskrediter när det gäller handels- och industriföretag.

Utöver de egentliga säsongkrediterna har, påpekar utredningen,

företagen nämligen mera varaktiga behov av rörelsekrediter. Dessa behov

växer ofta i den mån företagets omsättning ökar.

Den vanligaste formen för dessa rörelsekrediter är enligt utredningen kredit

i checkräkning eller eu limit för diskontering av varu- och förlagsväxlar.

Det förekommer emellertid även, sägs det, att finansieringen till en del

sker genom reverslån, som successivt omsätts med eller utan amortering.

Medel för återbetalning av rörelsekrediter kan, såvida företagens rörelse

inte minskar, som regel inte erhållas på annan väg än genom överskott i

företagens rörelse. Expanderande företag behöver emellertid ofta överskotten

för att finansiera ökade behov av rörelsemedel, vilket dessutom kan förutsätta

ökade bankkrediter.

Den tredje gruppen av de kredittyper som utredningen berör, investeringskrediterna,

uppges innefatta kreditbehov, som är mer eller mindre långfristiga

till sin karaktär. Återbetalningen av en sådan kredit sker antingen

genom en refinansiering på kapitalmarknaden eller successivt genom amortering

med vinstmedel i låntagarens rörelse. Har låntagaren möjlighet att

anlita kapitalmarknaden, när de genom bankkrediten finansierade anläggningarna

är färdigställda, kan bankkrediten avse att ge en relativt kort interimsfinansiering,

framhåller utredningen.

Kreditbehovens verkliga längd och nuvarande bestämmelser

Beträffande krediter, som avser att överbrygga rent tillfälliga och kortvariga

penningbehov i företagens rörelse, innebär banklagens bestämmelser

om tidsfrist inga särskilda problem, heter det vidare i utredningens framställning.

Det rör sig enligt utredningen i detta fall om krediter som såväl

formellt som reellt är av kortfristig natur. För krediter, som avser att till

större eller mindre del täcka företagens varaktiga behov av rörelsekapital,

kan det från låntagarens synpunkt innebära en viss osäkerhet att erhålla

formellt endast kortfristiga lån. Hittillsvarande erfarenhet ger dook vid

handen, säger utredningen vidare, att detta inte vållar låntagarna några

större olägenheter. Det är i dessa fall fråga om kreditbehov som ofta varierar

inom ramen för en på lång sikt erforderlig kreditlimit, varför en fortlöpande

omprövning såväl ur bankens som låntagarens synpunkt ändå ter sig

erforderlig.

När det gäller reellt tidsbundna krediter för investering blir emellertid

finansieringsrisken för låntagaren mera påtaglig, fortsätter utredningen.

För att projektet skall kunna genomföras måste låntagaren vara säker på

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

att kunna disponera de lånade medlen i enlighet med överenskommelse med

den långivande banken. Att behöva laborera med en successiv omsättning

av sexmånaderskrediter kan härvid enligt utredningen innebära en väsentlig

olägenhet.

Utredningen hävdar att i de allt talrikare fall, då låntagaren är ett utländskt

företag eller då eu svensk bank deltager i eu gemensam låneoperation

med utländska banker, en relativt lång kredit inte sällan är en ofrånkomlig

förutsättning för att en affär skall komma till stånd. I allmänhet

godtas därvid inte ett förbehåll om uppsägning i förtid, påpekar utredningen.

Synpunkter på bestämmelser om löptid

Den hittillsvarande redogörelsen för vad utredningen anfört beträffande

krediters löptid har i första hand tagit sikte på förhållandena för affärsbankerna.

Det bär härvid framgått, att utredningen funnit banklagens huvudregel

om högst sex månaders kredittid innebära praktiska svårigheter för

affärsbankerna att tillgodose kreditbehov, särskilt i fråga om finansiering

av investeringar och exportaffärer. För sparbankerna och postbanken medges

enligt gällande bestämmelser undantag från huvudregeln om kortfristighet

i utlåningen för väsentliga delar av deras verksamhetsområden. För

dessa kreditinstitut är, som framhållits i föregående avsnitt, de medgivna

ramarna för bundna krediter för närvarande utnyttjade i mycket obetydlig

utsträckning. Med hänsyn härtill synes för utredningen de nuvarande reglerna

om löptid inte erbjuda några nämnvärda nackdelar för sparbanker

och postbanken. För jordbrukets kreditkassor ger de nuvarande bestämmelserna

inte något utrymme för annat än kortfristiga krediter, fortsätter

utredningen. En väsentlig del av kassornas utlåning avser emellertid utlåning

på längre sikt, även om den formellt är kortfristig. Några större nackdelar

utgör enligt utredningens uppfattning kravet på kortfristighet inte

heller för jordbrukets kreditkassor. I den mån dessa kassors kreditgivning

avser investeringsändamål, sägs det vidare, skulle det dock, liksom för affärsbankerna,

i vissa fall ur såväl kredittagarnas som kassornas synpunkt

vara lämpligt att kunna ställa krediterna på längre tid.

Utredningen påpekar att frågan om krediters löptid inte tidigare behandlats

i ett sammanhang för samtliga de kreditinstitut som berörs i förevarande

framställning. Även om det främst är för affärsbankerna, som de nuvarande

bestämmelserna framstår som restriktiva, anser utredningen sig

därför böra ta upp frågan till principiell behandling för alla dessa kreditinstitut.

De synpunkter, som kan anläggas på frågan om krediters löptid,

är nämligen i allt väsentligt tillämpliga för dem alla, anser utredningen.

Utredningens framställning omfattar således i det följande samtliga fyra

typer av kreditinstitut, om inget annat uttryckligen anges.

Utredningen övergår härefter till den egentliga diskussionen av de synpunkter,

som anlagts på bestämmelser om löptid. Den anför därvid till en

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 113 år 1!)65

början, att del principiella kravet på kortfristighet för affärsbankernas och

jordbrukets kreditkassors kreditgivning har traditionell hävd och heller

aldrig synes ha ifrågasatts vid de utredningar och andra förarbeten, som

föregått lagstiftning på området. I och för sig, sägs det, torde dock detta

knappast kunna tas till intäkt för en lagstiftning om direkt förbud mot krediter

med längre löptid. Utredningen erinrar i detta sammanhang om att

motsvarigheterna till de svenska affärsbankerna i utlandet också ser som

sin huvuduppgift att tillhandahålla kortfristiga krediter utan att detta föranlett

någon lagstiftning om förbud mot längre kredittider.

Huvudmotivet för kravet på kortfristighet, framhåller utredningen vidare,

synes för samtliga ifrågavarande kreditinstitut ha varit omsorg om institutens

likviditet. Det har betraktats som något för likviditetspolitiken

grundläggande att skapa samstämmighet i tiden mellan in- och utlåning.

Detta krav på samstämmighet har man sökt tillgodose genom att ställa samma

formella krav på utlåningens varaktighet som på inlåningens. Eftersom

kreditinstitutens inlånade medel med kort varsel kan tas ut har man ansett,

att motsvarande krav på kortfristighet bör ställas även på utlåningen.

Detta betraktelsesätt framskymtar också i utländsk praxis även om det

med enstaka undantag inte föranlett lagstadgade krav på kortfristighet i

bankernas utlåning. Enligt detta synsätt måste kreditinstituten vara beredda

på att hastigt kunna möta krav på att få ut insatta medel, varvid de utlånta

medlen snabbt måste kunna disponeras för att möta dessa krav. Utredningen

anser på skäl som kommer att beröras närmare i det följande

att större vikt hör fästas vid den reella varaktigheten av in- och utlåning.

Inlåningen för samtliga av utredningen berörda kreditinstitut sägs med

enstaka undantag ha utvisat en fortgående stegring år från år. Denna trendmässiga

ökning uppges i och för sig ha varit naturlig med hänsyn till den

expansiva samhällsekonomin. Även inom ramen för den trendmässiga ökningen

har kreditinstitutens inlåning, trots en för vissa institut betydande

omsättningshastighet i insättarnas medel, företett eu påfallande stabilitet,

eftersom uttag av insättarmedel i regel leder till motsvarande insättningar.

Detta gäller enligt utredningen för det samlade kreditväsendet men erfarenheten

sägs visa, att så också i viss utsträckning är fallet för det enskilda

kreditinstitutet. Utredningen anför vidare.

Det kan nämnas, att enligt av utredningen företagna beräkningar omfattande

perioden 1945—1963 betydande olikheter i omsättningshastigheten

för insättarmedlen förelåg såväl från ett år till ett annat för samma kreditinstitut

som för de olika kreditinstituten sinsemellan. Utvecklingen synes

härvid utvisa eu tendens till snabbare omsättning av insättarmedlen, dvs.

mot en kortare genomsnittlig inneståendetid. Enligt beräkningarna sjönk

för sparbankerna insättarmedlens genomsnittliga inneståendetid från drygt

fyra år till omkring två år under ifrågavarande period. För postsparbanken

befanns insättarmedlen under hela perioden i genomsnitt ha innestått omkring

två år, om än med någon tendens till minskning under de senaste åren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Den enda affärsbank för vilken material till beräkning förelåg utvisade

betydligt högre och kraftigare varierande omsättningshastighet. Den genomsnittliga

inneståendetiden för medel på depositions-, kapital- och sparkasseräkningar

sjönk under perioden från 2,4 år till 1,2 år. Den i särklass snabbaste

omsättningshastigheten noterades emellertid för postgirot, för vilket

insättarmedlens genomsnittliga inneståendetid vid periodens slut endast utgjorde

3 å 4 dagar mot ca 6 dagar vid periodens början.

Även om ett nära samband föreligger mellan uttag och insättningar, kan.

lortsätter utredningen, på kort sikt insättningarna överstiga eller understiga

uttagen. De svängningar i insättarbehållningarna, som kan inträffa

inom ramen för den trendmässiga utvecklingen, kan orsakas av säsongmässigt

återkommande faktorer såsom skatteuppbörd, variationer i sedelomloppet

in. in. De Iikviditetspåfrestningar dessa säsongmässiga svängningar

innebär låter sig i allmänhet rätt väl överblickas i förväg. Tillfälliga likviditetspåfrestningar

kan även uppkomma av andra orsaker såsom förändringar

i valutareserven och skatteförändringar, i vilket sistnämnda hänseende

införandet av den allmänna varuskatten vid årsskiftet 1959—1960 är

ett påtagligt näraliggande exempel.

För att utjämna korttidsvariationer av nyssnämnt slag erfordras enligt

utredningen en viss betalningsberedskap hos kreditinstituten. Instituten

måste som kassareserv hålla en del av sina tillgångar antingen i kassa eller

så att de med lätthet kan förvandlas till kontanter. Detta innebär att kreditinstitutens

tillgångar ej vid någon tidpunkt i sin helhet får vara placerade

i lån eller andra tillgångar som ej uppfyller kraven på likviditet.

Utredningen anför fortsättningsvis att den likviditetstillströmning, som

inflytande amorteringar m. m. föranleder, liksom utlämnandet av nya lån

däremot är av avgörande betydelse för likviditetens utveckling. Möjligheterna

att snahbt påverka likviditeten är, heter det vidare, givetvis större vid

en faktiskt kortfristig löptid av krediterna än om krediterna har en längre

taktisk löptid. En kort faktisk löptid av lånen innebär en snabb tillströmning

av likvider, varigenom likviditeten hastigt vid behov kan förbättras

genom att nyutlåningen begränsas. I praktiken avser emellertid en mycket

stor del av kreditbehoven krediter med en tämligen lång faktisk löptid. 1

den mån formellt bundna lån inte lämnas, tillgodoses dessa kreditbehov genom

att vid lånens beviljande träffas överenskommelse om successiva omsättningar.

Eftersom lån av detta slag och även de formellt bundna lånen i

stor utsträckning har karaktären av amorteringslån, ger de ett kontinuerligt

och förutsebart tillskott till likviditetstillströmningen till det enskilda kreditinstitutet

och utgör därigenom en viktig del av dess likviditetsplanering.

Har institutet en tämligen stor och med hänsyn till förfallotider väl sammansatt

portfölj av sådana amorteringslån, kan det vid behov även i detta

fall tämligen snabbt förbättra sin likviditet genom att inskränka nyutlåningen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 13tiö

31

Kreditinstitutens ledning har enligt utredningens mening ett självfallet

eget intresse av att föra en likviditetspolitik så att en betryggande kassareserv

alltid finns med hänsyn till de ytterst allvarliga konsekvenser en förtroendekris

till följd av bristande betalningsberedskap skulle kunna få. Utredningen

förutsätter därför att kreditinstituten eftersträvar att utlåningen

till omfång och förfallotider avpassas så att en betryggande betalningsberedskap

upprätthålls. Utredningen erinrar i sammanhanget om att kreditinstituten

enligt gällande bestämmelser är skyldiga att upprätthålla eu efter rörelsens

art och omfattning avpassad kassareserv och att det även ges närmare

föreskrifter om vilka tillgångar som är att betrakta som kassareserv

liksom om reservens undre gräns. Genom dessa bestämmelser och de ytterligare

likviditetskrav, som ur konjunkturpolitisk synpunkt har uppställts

eller kan komma att uppställas, regleras, anför utredningen, indirekt inte

endast omfånget av kreditgivningen utan även krediternas faktiska löptid.

Kreditinstituten måste vid sin utlåning ta hänsyn till att återbetalningar och

amorteringar tidsmässigt anpassas till likviditetskraven och utforma krediternas

faktiska löptider med hänsyn härtill.

Utredningen diskuterar härefter den situationen att kreditinstituten ställs

inför ett ensidigt uttag av medel av sådan omfattning att instituten inte kan

möta kraven med tillgängliga likvida medel. Den ökning av sedelhållningen

hos allmänheten det i ett sådant fall är fråga om har kreditinstituten inte

möjligheter att tillgodose annat än i begränsad omfattning, påpekar utredningen.

Likviditetskriser av detta slag kan enligt utredningens uppfattning

därför inte regleras genom lagstiftning. De penningvårdande myndigheterna

får i dessa fall överta ansvaret för utvecklingen, hävdar utredningen. Utredningen

nämner i samband härmed att vissa ansatser till ökad sedelhållning

hos allmänheten förekom vid andra världskrigets utbrott och särskilt under

våren 1940. För affärsbankernas del sjönk exempelvis insättarbehållningen

från 4 47(5 milj. kr. vid slutet av januari till 4 128 milj. kr. vid slutet av

juni 1940.

De nuvarande kraven på kortfristighet i utlåningen förutsätter, heter del

i utredningens framställning, att kreditinstituten genom att tillämpa de

formella uppsägningstiderna skulle kunna öka likviditetstillströmningen.

I de fall den formella uppsägningstiden överensstämmer med lånets faktiska

löptid är detta givetvis utan vidare möjligt. I den mån en längre faktisk

löptid förutsatts vid lånets beviljande är dock denna möjlighet till förbättring

av likviditeten begränsad genom att låntagaren i regel inte kan skaffa

medel på annat sätt än genom upplåning på annat håll eller genom att realisera

sina tillgångar. Eu uppsägning av lån vid eu eventuell allmän likviditetskris

skulle därför, fortsätter utredningen, bidra till att ytterligare

skärpa krisen. Om eu likviditetskris skulle drabba endast ett eller ett mindre

antal kreditinstitut, skulle visserligen låntagarna kunna skaffa medel genom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

lån i andra institut, men detta skulle innebära en förlust av kunder för de

drabbade kreditinstituten. Eftersom en begränsad likviditetskris kan förutsättas

ha en speciell förtroendekris som orsak eller också i övrigt kunna

väntas vara av övergående slag, skulle en uppsägning av lån ur de drabbade

institutens synpunkt framstå som olämplig. Utredningen ser sig således

kunna förmoda att lån inte sägs upp till betalning förrän alla andra vrägar

prövats.

Utredningen låter det anförda ge vid handen att det är den faktiska löptiden

och inte den formella som är avgörande för kreditinstitutens likviditet.

Ur likviditetssynpunkt föreligger därför enligt utredningens mening inte

några hinder för en ökad rätt för kreditinstituten att bevilja också formellt

bundna lån.

Förutom av hänsyn till likviditeten har enligt utredningens framställning

de nuvarande kraven på kortfristighet dikterats med hänvisning till de risker

för kreditinstitutens soliditet och räntabilitet som bundna lån respektive

lån med fast ränta skulle innebära.

I fråga om soliditeten har, säger utredningen, anförts att denna skulle

kunna försämras genom bundna lån med hänsyn till möjligheten att värdet

av säkerheten för lånet reduceras under bindningstiden.

Enligt utredningens mening får det anses självfallet att tidsbundna lån

utlämnas endast under förbehåll om uppsägningsrätt ifall säkerheten skulle

försvagas under bindningstiden. Det kan visserligen hävdas, att en felbedömning

vid ett låns utlämnande lättare kan rättas till om det formellt

har en kortfristig löptid än om det är bundet på längre tid. Några avgörande

skäl ur soliditetssynpunkt mot att i viss utsträckning utlämna lån

med en löptid, som även formellt utsätts till den tid krediten avser, föreligger

dock icke enligt utredningens mening.

Utredningen framhåller vidare att det i fråga om räntabiliteten har anförts,

att det kunde medföra betänkliga följder om kreditinstituten under

ett lågt ränteläge i större utsträckning band sin utlåning mot räntesatser

som i en framtid kunde komma att visa sig vara för låga för att täcka inlåningsräntorna.

Utredningen anser det böra understrykas att detta argument

endast rör lån som löper till fast ränta. Bundna lån, för vilka räntan

är rörlig, möter sålunda inte några invändningar ur räntabilitetssynpunkt,

påpekar utredningen. I fråga om lån till fast ränta sägs det vara givet att

försiktighet erfordras. Enligt utredningen möter motsvarande problem kreditinstituten

vid placering i långa obligationer. Utredningen anför även att

ökad räntabilitet skulle kunna vinnas om räntenivån i framtiden skulle visa

sig bli lägre än den som fastställts för lånen. Utredningen anser slutligen att

prövningen av i vad mån tidsbundna lån också skall löpa med fast ränta

bör kunna överlämnas till de olika kreditinstituten själva.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1905

33

Utredningens förslag

Med hänvisning till de synpunkter som utredningen enligt det föregående

framfört uppger utredningen att det inom näringslivet föreligger behov av

krediter med en längre löptid än ett år. Utredningen erinrar om att affärsbankernas

möjligheter att lämna sådana krediter nu är begränsade och att

jordbrukets kreditkassor helt saknar rätt härtill. Utredningen anser del

angeläget att söka åstadkomma ökade möjligheter att kunna bevilja bundna

lån. Av skäl som redovisats i det föregående är det enligt utredningens

mening möjligt att inom ramen för gällande likviditets- och soliditetsregler

åstadkomma eu liberalisering av bestämmelserna om krediters löptid.

Utan att därigenom föregripa det fortsatta utredningsarbetet framlägger utredningen

följande fristående förslag till regler om krediters löptid. Förslaget

skall sålunda vara att anse som utredningens slutliga ställningstagande

i denna fråga.

Det kan ifrågasättas, framhåller utredningen, om det inte, liksom med

enstaka undantag är fallet i utlandet, kan lämnas till kreditinstituten att

själva avgöra inte endast den faktiska utan även den formella löptiden för

krediter. Detta skulle innebära, att de nuvarande reglerna om löptid helt

avvecklades. I utredningens framställning redovisas att flertalet ledamöter

ansett en sådan ökad rörelsefrihet för kreditinstituten med därav följande

anpassningsförmåga efter kreditbehoven vara i och för sig naturlig och

önskvärd. Det sägs vidare att andra ledamöter däremot förordat att vissa

regler alltjämt bör uppställas under hänvisning till bl. a. att, om nuvarande

bestämmelser helt slopades, tillsynsmyndigheten för sin verksamhet ändå

torde behöva uppställa supplerande regler, något som även förekommit i

vissa andra länder. Med beaktande härav har utredningen funnit lämpligt

att direkt i författning ange riktlinjer för krediters löptid. Utredningen har

därvid också ansett att ett allmänt uttalande bör göras beträffande nödvändigheten

av en viss tidsbalans mellan kreditinstitutens in- och utlåning.

Enligt gällande bestämmelser råder för närvarande betydande skillnader

beträffande kraven på krediters löptid för olika lyper av kreditinstitut,

anför utredningen fortsättningsvis. Eftersom argumenten om likviditet, soliditet

och räntabilitet kan tillämpas på såväl affärsbanker som sparbanker,

jordbrukets kreditkassor och postbanken, säger utredningen sig inte ha

funnit skäl att föreslå differentierade regler för de olika typerna av kreditinstitut.

Utredningen föreslår således, att affärsbanker, sparbanker, jordbrukets

kreditkassor och postbanken får rätt att utlämna bundna lån till

ett belopp motsvarande viss kvotdel — lika för alla de nämnda instituten

av summan av inlåningen och eget kapital. En sådan regel skulle, säger

utredningen, anknyta till vad som för närvarande gäller för sparbanker och

postbanken.

Ur soliditetssynpunkl intar stals- och kommungaran terade lån för när3

llihang till riksdagens protokoll 1965. I samt. Nr 11,7

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

varande en särställning, påpekar utredningen vidare. Detta har i nuvarande

lagstiftning kommit till uttryck i att lån av detta slag inte innefattas i gällande

kvoter för sparbanker och postbanken och dessutom intar en gynnad

ställning beträffande affärsbankerna. Utredningen föreslår, att stats- och

kommungaranterade lån inte omfattas av den föreslagna kvoten. De undantagsbestämmelser,

som gäller för återlån enligt reglementet för allmänna

pensionsfondens förvaltning, föreslås skola bibehållas även i fortsättningen

med hänsyn till dessa låns speciella karaktär. Ur soliditetssynpunkt kunde

det även i övrigt övervägas, anser utredningen, om inte rätten att utlämna

bundna lån borde avse lån mot viss säkerhet, såsom för närvarande är fallet

för sparbanker och postbanken. Utredningen finner dock inte detta nödvändigt.

Enligt utredningen bör det ankomma på de olika kreditinstituten

själva att avgöra vilka säkerheter som erfordras för bundna lån. Härigenom

ges instituten möjligheter att anpassa sin bundna utlåning efter skiftande

förhållanden. Utredningen anser inte heller nödvändigt att hänföra rätten

till bundna lån till någon viss typ av inlåning.

Utredningen föreslår att kvoten sätts till 25 % samt framhåller att detta

innebär en mycket betydande utvidgning för affärsbankernas del och

givetvis även för jordbrukskassornas, vilka nu inte medges möjlighet till

formellt tidsbunden långivning. Även för postbanken, för vilken kvoten för

närvarande är 20 %, innebär förslaget en vidgad ram. För sparbankerna

innebär det förordade procenttalet en viss minskning, eftersom den nuvarande

kvoten är satt till 30 %. Härom anför utredningen att det av utredningen

förordade något lägre kvottalet inte torde inom överskådlig tid innebära

några problem för sparbankerna med hänsyn till den obetydliga utsträckning,

i vilken de förefintliga ramarna numera är utnyttjade. I viss

utsträckning, fortsätter utredningen, kompenseras för övrigt den föreslagna

nedsättningen av procenttalet av att det enligt utredningens förslag skall

sättas i relation till sparbanks eget kapital, hela insättarbehållning och upplåning

i stället för som nu endast till egna fonder och insättarbehållning

på sparkasseräkning. För sparbankerna liksom för postbanken innebär

vidare avvecklingen av kravet på viss säkerhet en uppmjukning av de nuvarande

bestämmelserna.

För närvarande, heter det vidare i utredningens framställning, stadgas

en längsta löptid av tio år för de medgivna undantagen från huvudreglerna

om kortfristighet. Enligt vad som tidigare anförts föreligger enligt utredningens

uppfattning behov av att kunna lämna medelfristiga lån främst

för affärsbankerna, för vilka de nuvarande reglerna erbjuder de största

olägenheterna. Utredningen anser att en längsta löptid av tio år för de kvoterade

lånen täcker de behov som föreligger och har i konsekvens härmed

intagit ett stadgande härom i författningsförslagen.

Enligt nu gällande banklag kan bundet lån, som inte är garanterat av

stat eller kommun, inte beviljas med högre belopp än 150 000 kr., påpekar

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år It) tio

utredningen och erinrar om att man vid tillkomsten av denna lagregel utgick

från att lån av denna typ främst skulle komma alt efterfrågas av småföretagare.

I sitt nu framlagda förslag avser utredningen emellertid inte att

begränsa möjligheterna till bundna lån till någon eller några speciella kategorier

eller ändamål. Utredningen erinrar i detta sammanhang om 61 §

banklagen, enligt vilket stadgande affärsbank är pliktig att ägna särskild

uppmärksamhet åt, att kredit inte beviljas åt samma eller med varandra i

väsentlig ekonomisk intressegemenskap förbundna kredittagare i sådan utsträckning,

att därav kan uppkomma fara för bankens säkerhet. Liknande

bestämmelser gäller även för jordbrukets kreditkassor, säger utredningen.

Enligt utredningen torde med hänsyn till dessa bestämmelser några regler

om en till beloppet maximerad kreditgivning inte vara nödvändiga för de

nämnda kreditinstituten. För postbanken och för sparbankerna är rätten att

utlämna bundna lån inte förenad med några krav beträffande de individuella

kreditbeloppen. Utredningen har inte heller funnit erforderligt att i

fortsättningen uppställa krav på individuell maximering av bundna lån.

I bestämmelserna för de här behandlade kreditinstituten nämns inte lån

till fast ränta. Av förarbeten och kommentarer till nu gällande bestämmelser

framgår dock, anför utredningen, att sparbankerna och postbanken men

inte affärsbanker förutsätts kunna ge lån till fast ränta. Något direkt förbud

föreligger dock enligt utredningens uppfattning inte heller för affärsbankerna.

Utredningen anser inte att några förbehåll om räntesättningen

för framtiden erfordras i författningarna.

Beträffande lån, som inte innefattas i kvoten, föreslår utredningen att

kravet på kortfristighet bibehålls, såvida det inte är fråga om lån som garanterats

av staten eller kommun eller om ålerlån i allmänna pensionsfonden.

Med hänsyn till det sätt på vilket utredningen begreppsmässigt bestämt

uttrycket kortfristighet förordar utredningen att löptiden i dessa fall

fastställs till högst ett år.

Remissyttrandena

Kreditinstitututredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett

övervägande positivt mottagande. Endast bankinspektionen har riktat några

allvarligare principiella invändningar mot detsamma. Inspektionen

erinrar således om att utredningen enligt sina direktiv skall

verkställa en förutsättningslös avvägning av de olika kreditinstitutens inbördes

ställning och funktion på kreditmarknaden. I enlighet härmed har

utredningen att göra en samlad översyn av de bestämmelser för kreditinstitutens

rörelse, som är av betydelse för gränsdragningen mellan institutens

verksamhetsområden. Inspektionen framhåller i fortsättningen att frågan

om rätten till bunden långivning innehåller gränsdragningsproblem. Den

bundenhet som åsyftas, säger inspektionen, hänför sig till lånetiden, och

lånetidens gräns har otvivelaktigt fyllt en dubbel funktion. Bortsett från

opaginerad Kontrollera mot PDF

3(5 Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

huvuduppgiften att skydda kreditinstitutens likviditet, soliditet och räntabilitet

kan man inte bestrida, heter det i yttrandet, att bestämmelserna om

löptid, som de nu är utformade, haft även en gränsdragande verkan. Dessa

bestämmelser har därigenom medverkat till en arbetsfördelning mellan kreditinstituten,

antingen reglerna funnits i lag eller bolagsordning eller som

på vissa håll i utlandet i instruktioner utfärdade av tillsynsmyndigheten

eller endast i en fast utbildad praxis. Under sådana förhållanden är det enligt

inspektionen diskutabelt att nu bryta ut frågan om krediters löptid till

särbehandling, innan ställning tagits till den primära frågan om gränsdragningen

mellan instituten. Enligt inspektionens mening skulle det ha varit

värdefullt, om utredningen först redovisat sin principiella inställning till

frågan om de olika kreditinstitutens ställning och funktion på kreditmarknaden

och därvid även diskuterat sådana frågor som om man genom legala

regler rörande verksamheten bör framtvinga eller verka för en viss arbetsfördelning

mellan de olika instituten eller om man i stället bör avhålla sig

från all laglig reglering i sådant syfte och därigenom och eventuellt även

på annat sätt söka främja en livligare konkurrens på kreditmarknaden. Särskilt

mot bakgrunden av de mycket liberala regler om den långfristiga kreditgivningens

totala volym, som det remitterade förslaget innebär, är det

befogat påstå, framhåller inspektionen, att förslaget berör en vidare krets

institutioner än den som varit föremål för utredningens uppmärksamhet. I

realiteten innebär de föreslagna reglerna full frihet under överskådlig tid

för affärsbanker, sparbanker, postbanken och jordbrukets kreditkassor att

bedriva utlåning på tider upp till tio år och det är uppenbart att denna liberalisering

kan återverka på de institut — hypoteksinrättningar, kreditaktiebolag

m. fl. — som är speciellt inriktade på långfristig kreditgivning. Särskilt

kännbara finner inspektionen återverkningarna kunna bli för sådana

med statlig medverkan tillskapade kreditaktiebolag som Aktiebolaget Industrikredit,

Aktiebolaget Företagskredit och Aktiebolaget Svensk exportkredit,

vilka i likhet med affärsbankerna lämnar krediter för finansiering

av industriell och kommersiell verksamhet. Frågan om krediters löptid borde

sålunda enligt inspektionens mening sättas in i ett större sammanhang

och inte lösas separat på ett sätt, som kan föregripa det fortsatta utredningsarbetet.

Behovet av större möjligheter att ge tidsbundna lån

vitsordas så gott som genomgående av remissinstanserna, åtminstone såvitt

gäller affärsbankerna. Styrkan av detta behov anses allmänt motivera

en lösning i enlighet med kreditinstitututredningens förslag. Den enda

egentliga erinringen mot en sådan lösning lämnas av bankinspektionen,

som anför.

Mot ett uppskov av den nu aktualiserade frågans behandling torde icke

med fog kunna invändas, att behovet av ändrade regler skulle vara trängande.

I varje fall gäller detta för sparbankernas och jordbrukskassornas

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1963

vidkommande. Sparbankerna utnyttjar - delvis på grund av tidigare ogynnsamma

erfarenheter — den medgivna ramen för bundna krediter i mycket

obetydlig utsträckning. I stället har sparbankerna för att tillgodose behovet

hos sina kunder av långfristiga krediter tillskapat två särskilda institut för

dylik kreditgivning, Sparbankernas Inteckningsaktiebolag och Kommunkredit

Aktiebolag. Vad jordbrukets kreditkassor beträffar kan de visserligen

icke för närvarande lämna lån formellt bundna på längre tid än ett år

men större delen av deras utlåning utgörs av uppsägningslån med i realiteten

lång varaktighet, och såvitt inspektionen har sig bekant har från detta

håll icke anmälts behov av ändrade bestämmelser. Därtill kommer att för

långfristig kreditgivning till jordbruks- och skogsföretag tillskapats två nya

institut, vilka i dagarna börjar sin verksamhet, nämligen Lantbruksnäringarnas

Primärkredit AB och Sekundärkredit AB.

Vad därefter angår affärsbankerna konstaterar utredningen att behov

föreligger av tidsbundna krediter för investeringsändamål och till utländska

företag. Inspektionen kan vitsorda, att det finns ett visst behov av att kunna

binda bankernas utlåning på längre tid än vad som nu är möjligt, men detta

behov kan icke vara så trängande att med frågans lösning ej skulle kunna

anstå till dess utredningens förslag i övrigt framlagts. De möjligheter att

lämna bundna lån, som f. n. står bankerna till buds, har använts i anmärkningsvärt

ringa utsträckning. I detta sammanhang må även framhållas att

bankerna tillskapat eller medverkat vid tillkomsten av eu serie institut för

långfristig kreditgivning, förutom kreditaktiebolagen för fastighetsbelåning,

kreditaktiebolag för industri- och loretagskrediter, exportkrediter, fartygskrediter

och kommunkrediter.

För det fall att det redan nu anses nödvändigt att ge affärsbankerna större

möjlighet till även formellt tidsbunden utlåning kan, heter det i bankinspektionens

remissyttrande, ett enkelt provisorium åstadkommas med

mindre jämkningar i 57 § banklagen, exempelvis så att den individuella beloppsgränsen

för tioårslånen slopas och att kvoten för dessa lån höjs något.

Därmed skulle enligt inspektionen också vinnas att under mellantiden, innan

kreditinstitututredningens förslag i övrigt prövas, författningarna rörande

sparbankerna, postbanken och jordbrukskassorna inte behövde ändras

i onödan.

Bankinspektionen framför även vissa andra invändningar mot kreditinstitututredningens

förslag. Till dessa invändningar ämnar jag återkomma

i det följande.

Såsom jag nyss nämnt understryks allmänt behovet av liberalisering av

bestämmelserna om krediters löptid. Sålunda framhåller exempelvis riksgäldsfnllmäktige,

att det får anses notoriskt att ett verkligt behov föreligger

av en väsentlig uppmjukning av gällande, mycket restriktiva bestämmelser

för affärsbankerna på området. Näringslivets behov av krediter med

längre löptid än ett år torde visserligen i regel hittills ha kunnat tillgodoses

utan hinder av kreditbestämmelsernas nuvarande utformning genom att

faktisk ehuru inte formell bundenhet i stor utsträckning varit för handen,

fortsätter fullmäktige. I de fall, då även formell bundenhet krävs som villkor

för ett projekts genomförande, vilket särskilt vid exportaffärer numera

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 19f>5

synes vara regel, torde gällande bestämmelser innebära ett många gånger

avgörande hinder, hävdar fullmäktige.

Några remissinstanser anser t. o. m. kreditinstitututredningens förslag

kunnat gå längre i fråga om liberalisering. Detta kommer till uttryck bl. a.

hos kommerskollegium, som finner att det bör kunna överlämnas till kreditinstituten

att själva avgöra inte endast den faktiska utan även den formella

löptiden och att sålunda de nuvarande i lag lämnade reglerna om löptid

bör kunna slopas. Mot bakgrunden av den stabilitet och det ansvar inför

utvecklingen som kännetecknar bankväsendet i vårt land ter sig en detaljreglering

av det slag varom här är fråga knappast erforderlig, framhåller

kollegiet. Liknande tankegångar uttrycks av några handelskamrur och

Svenska intecknings garantiaktiebolaget.

Även enligt Svenska bankföreningens mening skulle det vara mest önskvärt

att alla legala bestämmelser om löptider för bankkrediter upphävdes.

En smidig anpassning av kreditgivningen efter de skiftande behoven kan,

såsom bankföreningen ser det, uppenbarligen bäst åvägabringas genom att

bankerna får full rörelsefrihet i fråga om kredittidernas längd. Någon fara

för att en sådan rörelsefrihet skulle kunna äventyra insättarnas säkerhet

bör man i dagens Sverige ej behöva räkna med, framhåller bankföreningen

och säger att den av erfarenhet vet att bankledningarna är starkt medvetna

om sitt ansvar för att likviditeten hålls vid en tillfredsställande nivå. Enligt

bankföreningen skulle det därför säkerligen inte vålla någon olägenhet

om det — såsom regelmässigt skett i utlandet — överlämnades åt bankerna

att själva avgöra, i vilken utsträckning bunden kreditgivning kan inrymmas

inom gränserna för en sund likviditetspolitik. Inte heller finns det enligt

bankföreningens uppfattning skäl att anta att bankerna inte tillräckligt

skulle beakta de ökade soliditetsrisker som kan uppkomma vid bindning av

krediter på längre tid. Bankföreningen nämner att affärsbankernas reversblanketter

redan nu innehåller ett förbehåll om rätt till omedelbar uppsägning

för den händelse ställd säkerhet ej längre finnes vara betryggande eller

eljest omständighet finnes föreligga, som äventyrar förbindelsens behöriga

fullgörande. — Emellertid vill bankföreningen inte ifrågasätta annat

än att affärsbankerna alltjämt bör se den kortfristiga kreditgivningen såsom

sin främsta uppgift. De praktiska behov som föreligger att kunna lämna

krediter med längre tids bindning torde i rimlig utsträckning kunna tillgodoses

inom det utrymme som enligt kreditinstitututredningens förslag

till ändrad lydelse av 57 § banklagen skulle komma att stå till buds för detta

ändamål. På grund härav, anför bankföreningen avslutningsvis, och då anledning

inte synes föreligga att på förevarande område göra någon skillnad

mellan de olika kreditinrättningarna tillstyrker bankföreningen att de av

utredningen föreslagna författningsändringarna genomförs.

Riksbanksfullmäktige anför beträffande frågan om lämpligheten av att

bundna lån förekommer i bankväsendet bl. a. följande synpunkter. Det sy
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

iies kunna hävdas, att det måste vara av intresse redan för berörda institut

själva att de utestående lånen får en sådan tidsstruktur, att trögrörlighet

på utlåningssidan undviks. Bankernas restriktiva utnyttjande av hittills

föreliggande möjligheter att lämna kunder tidsbundna lån ger ett visst stöd

för ett sådant antagande. Deras starka konsolidering synes också tala för

att bedömningen av i vilken utsträckning bundna lån kan få förekomma

kan överlåtas åt instituten själva. Kreditinstitututredningen har emellertid

varit mera restriktiv. Den har föreslagit, att den bundna utlåningen skall

få uppgå till högst ett belopp motsvarande 25 % av summan av insättarbehållningen

och det egna kapitalet, vartill dock må komma bundna lån med

staten eller kommun som låntagare eller garant och äterlån förmedlade

från allmänna pensionsfonden. Hos sparbankerna och postbanken, vilka institut

redan tidigare haft rätt att lämna tidsbundna lån i relativt stor omfattning,

har endast en liten del av medgiven kvot utnyttjats. Hos övriga

institut — affärsbankerna och jordbrukets kreditkassor -— kan efterfrågan

på bundna lån vara större och benägenhet att lämna sådana lån likaledes

större. Men såvitt kan bedömas ger den gräns, som utredningen dragit upp

för tidsbunden utlåning, ett i praktiken tillräckligt utrymme för bunden långivning.

Fullmäktige har därför intet att erinra mot alt ifrågavarande kreditinstitut

erhåller den vidgade rätt till tidsbunden utlåning, som utredningen

föreslagit.

I den hittills lämnade redogörelsen för remissinstansernas synpunkter på

liberaliseringsbehovet har diskussionen i huvudsak rört förhållandena för

affärsbankerna. Jag vill dock erinra om att bl. a. bankinspektionen i sitt

nyss återgivna remissyttrande företräder den meningen att detta behov

inte skulle vara trängande för sparbankernas och jordbrukets

kredit kassors vidkommande. Sveriges jordbrukskasseförbund berör

denna fråga i sitt remissyttrande och anför att behovet för jordbrukets kreditkassor

av tidsbunden utlåning för längre lid än ett år för närvarande

torde vara ganska begränsat. Kreditinstitututredningens förslag innebär

enligt jordbrukskasseförbundet ett steg i rätt riktning. Det måste, framhåller

jordbrukskasseförbundet, vara till fördel för en sund utveckling av kreditinslitulionerna

att onödigt restriktiva bestämmelser avlägsnas ur lagarna

och att instituten får frihet att under eget ansvar anpassa sin verksamhet

med hänsyn till näringslivets behov.

Riksgäldsfullmäktige anför om liberaliseringsbehovet för andra bankinstitut

än affärsbanker följande.

Beträffande de motsvarande förslag, som avser sparbanker, postbanken

och jordbrukets kreditkassor, har utredningen visserligen icke gjort gällande,

att i praktiken något behov av ändrade bestämmelser för närvarande

skulle föreligga. Den utveckling, som de olika kreditinstituten, framför allt

under senare lid, undergått och som inneburit eu utjämning i fråga om tidigare

existerande skillnader dem emellan, gör det svårt att numera finna

verkligt bärande skäl mot en olika behandling i förevarande hänseenden av

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år W6ö

de olika kreditinstituten. Även om utredningens förslag, framför allt formellt,

synes innebära tämligen genomgripande förändringar, torde det här

i stöld sett närmast vara fråga om en anpassning till ett redan existerande

faktiskt sakläge. Utredningens förslag får väl härigenom anses motsvara en

modern uppfattning av bankväsendets och kreditgivningens uppgifter och

betingelser. Fullmäktige är för sin del beredda att acceptera en sådan uppfattning

och har därför heller icke något att erinra mot utredningens förslag

i denna del,

Kreditinstitututredningens framställning innehåller bl. a. eu diskussion a\

de motiv som ligger bakom nuvarande löptidsbestämm

e 1 s e r, dvs. hänsynen till bankinstitutens likviditet, soliditet och räntabilitet.

Riksbanksfullmäktige anknyter till denna diskussion och utvecklar

sin syn på dessa motiv, med början i fråga om soliditetskravet, på följande

sätt.

Det traditionella skälet för författningsmässiga begränsningar i fråga om

tidsbunden utlåning utgör skyddet för insättarna. Med sikte härpå brukar

tre huvudfrågor uppmärksammas, nämligen effekten på institutens soliditet,

räntabilitet och likviditet av en bindning av utlåningen på längre tid. Vad till

en början gäller soliditeten brukar framhållas, att den skulle kunna påverkas

negativt genom en tidsbindning av lån, därest säkerheterna för lånen

försvagades under löptiden. Såsom utredningen anför, kan det emellertid

förutsättas, att instituten vid beviljandet av tidsbundna lån, såsom hittills

torde ha varit praxis när sådana lån förekommit, gör förbehåll om rätt till

uppsägning, därest säkerheten under bindningstiden skulle försvagas. Det

går dock inte att komma ifrån, att felbedömningar vid ett låns beviljande,

trots det sagda, är svårare att rätta till beträffande tidsbundna lån än för icke

tidsbundna, något som dock hos institutioner, som hittills lämnat tidsbundna

lån, kompenserats även genom att långivaren ställt jämförelsevis högre

krav på säkerheterna för dessa lån än vid annan utlåning.

Ränlabilitetssynpunkten belyses av riksbanksfullmäktige med följande

anmärkningar.

Räntabiliteten har ansetts kunna påverkas menligt, därest de tidsbundna

lånen också görs räntebundna — en kombination som i och för sig inte är

nödvändig— men effekten skulle naturligtvis också kunna bli den motsatta,

allt beroende på ränteutvecklingen efter det bindningen skett. Redan enligt

nu gällande bestämmelser äger dock kreditinstituten rätt att ge lån med fast

ränta och med rätten att ge tidsbundna lån följer härvidlag inte något i princip

nytt. Sannolikt torde dock frågan om räntebindning aktualiseras oftare,

därest tidsbundna lån blir vanligare. Fullmäktige vill emellertid instämma i

utredningens slutsats, att det måste ankomma på instituten själva att pröva

i vilken utsträckning lån jämväl kan medges löpa med fast ränta.

Vad slutligen gäller effekten på likviditeten av en bindning av banklån

på längre tid anför riksbanksfullmäktige att det framhållits, att en uppsägningstid

på utlåningen, som ungefär motsvarar genomsnittet av uppsägnings1''risterna

för inlåningen skulle vara nödvändig för att tillförsäkra en bank

möjligheter att anskaffa erforderliga medel, i händelse insättarna av någon

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1(165

anledning skulle göra extraordinära uttag på sina inlåningsräkningar. Såsom

kreditinstitututredningen framhåller, fortsätter fullmäktige, är emellertid

förefintligheten av en på nämnda sätt anpassad uppsägningsfrist på utlåningen

inte något hinder mot att denna ändå blir reellt långfristig i den

meningen, alt utlämnade lån i stor utsträckning blir utelöpande betydligt

längre än uppsägningsfristen i och för sig kan ge intryck av. Långfristigheten

är emellertid reell även i den meningen, att det i realiteten inte ens är

möjligt att driva in lån i någon större omfattning på en gång. Med stöd av

uppsägningsrätten kan självfallet i de enskilda fallen lån vid behov sägas

upp, om t. ex. räntan och amorteringen inte erläggs i föreskriven ordning.

Vid en massuppsägning av lån i syfte att kompensera för en mera betydande

likviditetsminskning skulle, heter det vidare i fullmäktiges remissyttrande,

det däremot visa sig omöjligt för låntagarna i gemen att anskaffa medel för

länens återbetalande, och samhällsekonomin skulle, om metoden prövades,

utsättas för svåra rubbningar utan att för den skull penningtillgången hos

bankerna skulle förbättras. Eftersom indrivning av lån måste förutsättas leda

till en i stort sett motsvarande minskning av inlåningen, kan en inlåningsminskning

närmast väntas bli påskyndad, om man försöker rädda likviditeten

genom en uppsägning av lån.

Riksbanksfullmäktige diskuterar vidare vissa synpunkter i fråga om eventuella

likviditetssvårigheter och anför.

Möjligheten till uppsägning, oavsett vilka tidsfrister som tillämpas, är

således av begränsad betydelse, när det gäller att möta de likviditetspåfrestningar,

som bankväsendet kan tänkas bli utsatt för. De extraordinära uttag,

som kan förekomma, kommer även i fortsättningen att behöva mötas med

de metoder, som hittills tillämpats, när sådana situationer hittills inträtt.

Äger uttagen rum endast hos enstaka institut, kan likviditetssvårigheterna

överbryggas genom kassalån från andra institut eller riksbanken. Drabbar

de extraordinära uttagen alla bankinstitut, kan bakgrunden knappast vara

någon annan än att allmänheten av någon anledning önskar hålla större sedelbehållningar

än tidigare, och i det läget kan inget institut överbrygga Iikviditetspåfrestningen

på annat sätt än genom upplåning från riksbanken.

Det bör emellertid erinras om, att inte ens under mycket dramatiska perioder

under de senaste decennierna några mera svårbemästrade tendenser till

uttag ägt rum. Uttagen efter andra världskrigets utbrott torde höra till de

mera betydande. För bruttouttagen saknas uppgifter, men insättarbehållningens

utveckling, som i detta sammanhang är det mest intressanta, är

känd. Vid slutet av juni 1939 uppgick behållningen för affärsbankerna,

sparbankerna, postsparbanken och postgirot sammantagna till ett belopp

av ca 9,1 miljarder kr. och vid slutet av juni 1940 till ca 8,fi miljarder kr.

Sedelvolymen hos allmänheten ökade under samma tid med 0,4 miljarder kr.

Även om denna årsökning var fem gånger så stor som under åren före kriget,

var den ytterst begränsad i jämförelse med den totala insättarbehållningens

storlek, och det kan förtjäna framhållas, att bankerna inte mötte

denna likviditetspåfrestning genom att minska utlåningen — de ökade den

i stället — utan genom att sälja av sina likvida tillgångar till riksbanken

och genom all ta upp lån hos denna.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Metoden för bankernas upplåning i riksbanken är sedan länge utformad,

och upplåning förekommer regelmässigt i samband med de säsongmässiga

fluktuationerna i bankernas kassabehov och även vid andra likviditetspåfrestningar.

Genomgående läggs bankernas guldkantade värdepapper som

säkerhet för lånen. Även i en krissituation för bankväsendet bör i första

hand sådana säkerheter utnyttjas, men det är uppenbart, att man då, om det

visar sig nödvändigt, från riksbankens sida även måste vara beredd att acceptera

också andra säkerheter. Man kan t. o. m. tänka sig att riksbanken

temporärt övertar en del av bankernas utlåning i avvaktan på att en stabilisering

i kassabehoven inställer sig. Som metod att överbrygga extraordinära

likviditetssvårigheter inom bankväsendet, måste en sådan lösning i varje

fall vara mera ändamålsenlig med tanke på låntagarnas trygghet och förtroendet

för bankväsendet, än varje som helst försök att driva in lån av andra

skäl än att en låntagare icke fullgör föreskrivna betalningar.

Kreditinstitututredningens förslag syftar till enhetliga bestämmelser

om krediters löptid för samtliga i sammanhanget berörda kreditinstitut.

Denna tanke har, såsom väl i viss mån framgått av redan återgivna

yttranden, vunnit uttryckligt gillande hos åtskilliga remissorgan. Emellertid

är bankinspektionen av annan uppfattning. I någon mån framgår inspektionens

inställning av den tidigare återgivna delen av inspektionens yttrande,

inspektionen anför härutöver bl. a. följande.

Allmänt torde kunna sägas om utformningen av lagbestämmelserna att

utredningens strävan till uniformitet mellan kreditinstituten synes ha drivits

väl långt. Samma regler behövs ej och passar ej för alla typer och storlekar

av kreditinrättningar. Förutsättningen för en enhetlig reglering är att

de förhållanden som skall regleras är likartade. Denna förutsättning föreligger

emellertid icke här. En liten sparbank med öppethållande några timmar

i veckan och ett förvaltat kapital understigande 1 milj. kr. —■ och sådana

finns många —- arbetar under helt andra betingelser än en stor affärsbank

med dagligt öppethållande och ett förvaltat kapital som räknas i

miljarder kronor. För den mindre banken och dess kunder kan det innebära

en trygghet med regler, som i fråga om bundna lån innebär krav på

amortering, kvalificerad säkerhet, viss fördelning av lånen med avseende

på förfallotid m. m.; den större banken åter kan arbeta efter mera liberala

och mindre detaljerade regler. Denna synpunkt borde ha vunnit bättre beaktande.

Den konkreta utformningen av kreditinstitututredningens

förslag har rönt kritik endast från bankinspektionen.

Bankinspektionen herör först den föreslagna ramen för de bundna krediterna.

Inspektionen anser sig inte kunna avge något definitivt uttalande om

denna ram på föreliggande utredningsmaterial. Från likviditets- och solvenssynpunkt

finns enligt inspektionens mening emellertid knappast anledning

till erinran i mer än ett avseende. De bundna stats- och kommungaranterade

krediterna skiljer sig med avseende på sin inverkan på kreditinstitutens likviditet

inte från andra bundna krediter. Enligt inspektionen bjuder konsekvensen

därför att en gräns sättes även för dem. Lämpligen bör, anser inspektionen.

ramen göras gemensam för alla bundna lån.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 är 1365

Bankinspektionen berör också frågan om amorteringsskyldigliet. Beträffande

lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun och

därmed jämförlig samfällighet, finns uttrycklig föreskrift om amortering i

28 § sparbankslagen, påpekar inspektionen. Även i 57 § banklagen finns

motsvarande föreskrift rörande bundna borgenslån, heter det i inspektionens

yttrande. Kreditinstitututredningen har emellertid, säger inspektionen

vidare, utan närmare kommentar slopat sistnämnda lagföreskrift och inte

funnit några bestämmelser om amortering erforderliga. Enligt inspektionens

mening bör amorteringsprincipen normalt tillämpas även för affärsbankernas

och jordbrukskassornas bundna lån. Kompletterande bestämmelser härom

borde, framhåller inspektionen, införas i bank- och jordbrukskasselagarna.

Kreditinstitututredningen har inte ansett nödvändigt att bibehålla föreskrifterna

om kvalificerade säkerheter för bundna lån som beviljas av sparbanker

utan överlämnat åt dessa att själva avgöra vilka säkerheter som

skall fordras.. Bankinspektionen framhåller att det med hänsyn till att sparbanksväsendet

och jordbrukskasserörelsen i fråga om organisation och resurser

inrymmer mycket olika enheter kan ifrågasättas om inte vissa säkerhetsföreskrifter

alltjämt skall stadgas. Det synes sålunda inspektionen

mindre lämpligt att de smärre sparbankerna och jordbrukskassorna lämnar

bundna borgenslån. Denna låneform bör förekomma endast i större kreditinstitut

och där lämnas med stor återhållsamhet.

Kreditinstitututredningen har lämnat öppen frågan om möjligheten att

binda långa lån med fast ränta, fortsätter bankinspektionen. Spörsmålet

om ränta måste uppenbarligen behandlas med försiktighet från långivarens

sida och detta gäller i all synnerhet de mindre kreditinstituten. Enligt inspektionens

mening vore det lämpligt om vid den föreslagna föreskriften

om tidsbalans mellan in- och utlåningen fogades en allmän erinran om betydelsen

av räntebalans.

Departementschefen

Genom tillkomsten av bank- och sparbankslagarna år 1955 samt jordbrukskasselagen

år 1950 ansågs huvuddragen av dessa kreditinstituts struktur

och verksamhetsformer ha blivit bestämda för avsevärd tid framåt.

Emellertid kvarstod vissa frågor, som inte definitivt blivit lösta. Dit hörde

främst frågan huruvida de olika kreditinstitutens verksamhetsområden

skulle vara åtskilda genom författningsmässigt eller på annat sätt bestämda

gränser eller om instituten i stället skulle få konkurrera fritt.

För att lösa kvarstående frågor tillsattes år 1902 en särskild utredning,

kreditinstitututredningen. I utredningsuppdraget ingick bl. a. att pröva frågan

om kreditinstitutens rätt till s. k. bunden långivning som f. n. är mycket

restriktivt reglerad särskilt för affärsbankernas del. Vidare ingick i ut
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

redningsuppdraget att söka fastställa målsättningen i stort för postbanken

med dess båda verksamhetsgrenar postsparbanken och postgirorörelsen

samt i detta syfte klarlägga postbankens ställning och relation till övriga

kreditinstitut.

Kreditinstitututredningen har nu avlämnat ett delförslag, »Krediters löptid».

Utredningen föreslår nya, liberalare regler beträffande rätten till bunden

långivning för affärsbanker, sparbanker, jordbrukets kreditkassor och

postbanken. Den utvidgade rätten avses vara av samma omfattning för alla

de nu berörda kreditinstituten och de föreslagna reglerna har gjorts enhetliga

sinsemellan.

Förslaget har under remissbehandlingen rönt ett övervägande positivt

mottagande. Endast bankinspektionen har riktat allvarligare kritik mot

detsamma. Bland inspektionens anmärkningar vill jag först behandla några

frågor av mera allmän karaktär.

Bankinspektionen anser att kreditinstitututredningen föregripit sin

huvuduppgift och bundit sig i det fortsatta utredningsarbetet genom

förslaget. Frågan om rätten att ge bunden långivning är enligt inspektionens

mening nära förknippad med andra gränsdragningsfrågor och berör

dessutom kreditinstitut utanför den krets som behandlats i förslaget. Inspektionen

nämner kreditinstitut som tillskapats särskilt för att tillgodose

vissa behov av bunden långivning exempelvis inom industrin, för exporten

samt för lantbruk och skogsnäring.

Det kan synas vara en principiellt riktig anmärkning mot förslaget att

det inte grundas på en redovisning av kreditinstitututredningens allmänna

syn på gränsdragningsproblemet. Utredningen har emellertid själv förklarat

att den inte ser förslaget som ett föregripande av det fortsatta arbetet.

De kreditinstitut som i konkurrenshänseende berörs av förslaget har —

med undantag för Lantbruksnäringarnas primärkredit aktiebolag och Lantbruksnäringarnas

sekundärkredit aktiebolag som inte var färdigbildade vid

tiden för remissbehandlingen — haft tillfälle att yttra sig över förslaget

och inte haft något att erinra mot detsamma. Även om åtskilligt talar för

bankinspektionens principiella uppfattning ser jag dock med hänsyn till

det anförda ingen anledning alt motsätta mig förslagets genomförande enbart

av det skälet att det inte föregåtts av ett uttryckligt ställningstagande

i den allmänna gränsdragningsfrågan.

Eu fråga som berörts av bankinspektionen och som har samband med

den föregående är frågan om behovet av en separat lösning

såvitt avser rätten att bevilja bundna lån. Det viktigaste skälet för särbehandling

har angetts vara att de nuvarande bestämmelserna innebär stora

olägenheter, särskilt för affärsbanker. Inspektionen har vitsordat att det

finnes ett visst behov av att kunna binda affärsbankernas utlåning på längre

tid än vad som nu är möjligt. Inspektionen tror emellertid inte att beho
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 är 1965

vet kan vara så trängande att frågans lösning inte skulle kunna uppskjutas

till dess kreditinstitututredningens förslag i övrigt lagts fram. Inspektionen

har dessutom framhållit att en provisorisk lösning för affärsbankerna vore

att föredra om det anses nödvändigt att redan nu lätta på bestämmelserna.

Att affärsbankerna har ett reellt behov av liberalisering såvitt avser rätten

att bevilja bundna lån är klart ådagalagt genom kreditinstitututredningens

uttalanden och de uppgifter som framkommit under remissbehandlingen.

Som jag nyss framhållit har kreditinstitututredningen inte sett några

olägenheter för sitt fortsatta arbete föreligga, om en separat ändring genomförs

i fråga om krediters löptid för såväl affärsbanker som sparbanker,

jordbrukets kreditkassor och postbanken. Remissmyndigheterna, utom

bankinspektionen, har inte gjort några erinringar häremot. Inspektionens

synpunkter hänger naturligtvis nära samman med dess inställning att utredningen

genom förslaget föregripit principiella avgöranden. Denna fråga

har jag berört i det föregående och funnit att utredningens förslag inte

motverkas härav. Med beaktande av vad jag nu anfört ser jag inte något

hinder mot att ett definitivt förslag till lösning av frågan om kreditinstitutens

rätt att bevilja bundna lån upptas till särskild behandling.

Bankinspektionen har berört ytterligare ett spörsmål av allmän karaktär

som jag vill ta upp till diskussion i detta sammanhang. Kreditinstitututredningen

har föreslagit enhetliga bestämmelser om krediters

löptid för alla av utredningen i detta avseende behandlade kreditinstitut.

Inspektionen har riktat kritik mot denna strävan efter uniformitet och

bl. a. anfört att samma regler varken behövs eller passar för alla typer och

storlekar av kreditinrättningar. En förutsättning för enhetlig reglering är

att de förhållanden som skall regleras är likartade, heter det i inspektionens

remissyttrande. Inspektionen har därvid pekat på de stora olikheter

som finns mellan en liten sparbank och en stor affärsbank.

Enligt min uppfattning talar i och för sig allt för att man bör ta hänsyn

till de olika förhållanden som råder i verkligheten när man skall utforma

bestämmelserna om rätt för kreditinstitut av skilda slag till bunden långivning.

Ett önskemål i utvecklingsfrämjande syfte är emellertid att inte tynga

lagstiftningen med detaljbestämmelser. Endast det nödvändigaste bör ges

författningsmässig utformning. Bankinspektionens tillsyn över kreditinstituten

får anses vara tillräcklig garanti för en riktig lagtillämpning. Vill

man frångå förslaget om enhetlighet i de allmänna reglerna för de nu berörda

kreditinstituten i fråga om rätten till bunden långivning synes detta

enligt min mening på ett bärande sälL kunna motiveras endast av den principiella

uppfattningen att de olika institutens verksamhetsområden även

för framtiden bör hållas åtskilda genom lagfästa gränser. En sådan uppfattning

skulle innebära ett ståndpunktstagande i gränsdragningsfrågan innan

kreditinstitut ut redningen slutfört sin huvuduppgift. Jag anser av nu anför
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

da skäl att man i detta sammanhang så långt som det är möjligt bör acceptera

principen om enhetlighet.

Innan jag övergår till att behandla mera konkreta frågor i samband med

förslaget vill jag med några ord beröra postbankens ställning.

I kreditinstitntutredningens uppdrag ingår, som jag nyss nämnde, bl. a.

att söka fastställa målsättningen för postbanken i stort och i detta syfte

klarlägga dess ställning och uppgifter i relation till övriga kreditinstitut.

Det nu av kreditinstitututredningen framlagda förslaget till nya löptidsbestämmelser

för bankkrediter berör även postbanken. Utredningen har därmed

emellertid inte tagit upp huvudfrågan, målsättningen för postbanken

i stort. Huvuddelen av utredningens nu aktuella förslag rörande postbanken

avses skola inflyta i reglementet angående förvaltningen av de medel, som

innestår i postsparbanken och på postgiro. Detta reglemente har Kungl.

Maj:l utfärdat i administrativ ordning. Endast i ett avseende berörs postsparbanks-

och postgiroförordningarna, som utfärdats med riksdagen. Jag

syftar på en ändring i förordningarna varigenom direkt — i överensstämmelse

med vad som redan gäller för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets

kreditkassor — uttrycks rätten för poststyrelsen att i samband med

återlån upptaga lån hos allmänna pensionsfonden. Visserligen är både postsparbanks-

och postgiroförordningarna i inånga hänseenden redan så föråldrade

— särskilt efter postverkets omorganisation vid årsskiftet 1964/65

(se prop. 1964: 141, SU 136, rskr 295, SFS 1964: 876) — att en mera allmän

översyn kan förefalla påkallad omedelbart, även med bortseende från

det uppdrag utredningen erhållit. Enligt vad jag erfarit pågår också en dylik

översyn inom postbanken. Den föreslagna ändringen i postsparbanksoch

postgiroförordningarna bör ses som ett led i denna översyn. Jag anser

det emellertid lämpligt att frågan om rätten för poststyrelsen att ta upp

lån hos allmänna pensionsfonden behandlas redan i förevarande sammanhang

och förordar därför ändringar i postsparbanks- och postgiroförordningarna

i saklig överensstämmelse med utredningens förslag.

Rreditinstitututredningens förslag i vad det rör postbanken i övrigt ämnar

jag inte beröra ytterligare i det följande, eftersom Kungl. Maj:t äger i

administrativ ordning utfärda de bestämmelser i detta hänseende som kan

finnas lämpliga. I

I vad avser förslagets konkreta utformning vill jag framhålla

följande. Gällande regler för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets

kreditkassor beträffande rätten till bunden kreditgivning är sinsemellan

mycket olika. De har tillkommit i olika sammanhang och under påverkan

av den allmänna synen på vederbörande kreditinstituts verksamhetsområde.

Ett gemensamt drag föreligger dock. Reglerna vilar nämligen alla

på principen att kreditgivningen i huvudsak skall vara kortfristig. Principen

måste ses mot bakgrunden av att samtliga här berörda kreditinstitui

har karaktären av bank, dvs. mottager inlåning från allmänheten på räk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

47

ning som allmänneligen begagnas av bank. Ivreditgivningen är ju i bankinrättningar

den viktigaste formen för placering av insättarinedel, och det har

av hänsyn till insättarnas trygghet ansetts att kreditgivningen inte bör vara

bunden i större utsträckning än vad som är förenligt med villkoren för förfogandet

över dessa inlåningsmedel.

Emellertid finns undantag från kortfristighetsprincipen. Affärsbank kan

bevilja kredit i räkning på högst ett år, bevilja återlån enligt reglementet

angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än sex

månader och, i enlighet med bestämmelser i bolagsordningen, utlämna reverslån

med längre löptid än sex månader intill 20 % av bankens eget kapital.

För sparbanker är undantagen mera vittgående. Sparbank, vars fonder

jämte insättarbehållning uppgår till minst 5 milj. kr., kan intill 30 %

av summan av insättarbehållning och fonder utlämna vissa slag av inteckningslån

med längre löptid än sex månader. Högst eu femtedel av nämnda

summa får ställas att förfalla under ett och samma år. Löptiden för lånen

får inte överstiga tio år. Särskilda bestämmelser finns angående säkerheten,

som allmänt sagt skall bestå av inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighet

inom sparbankens verksamhetsområde. —- Utan att ha karaktären

av undantag från kortfristighetsprincipen finns det för sparbankernas

vidkommande särbestämmelser rörande borgenslån. Lån av nämnt slag

som inte är garanterade av staten eller kommun skall förses med en klausul

som möjliggör uppsägning till betalning inom tre månader. Sådana lån

får vidare utlämnas endast på viss tid och inte utestå längre än femton år.

År lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år skall amorteringsskyldighet

stipuleras. Vissa dispenser i denna del kan meddelas bl. a. när del

gäller studielån. — Vad beträffar jordbrukets kreditkassor är författningsmässigt

uttryckligen fastslaget att omsättning av kredit får ske.

Kreditinstitututredningens förslag, för vilket jag tidigare redogjort, innebär

i korthet att vissa riktlinjer anges i berörda lagar. Enligt utredningen

bör i författningstexten dessutom göras ett allmänt uttalande beträffande

nödvändigheten av en viss tidsbalans mellan kreditinstitutens in- och utlåning.

Riktlinjerna föreslås bli enhetliga för affärsbanker, sparbanker, jordbrukskassor

och postbanken. Utredningens förslag i fråga om postbanken

har jag behandlat i det föregående. Enligt de föreslagna riktlinjerna bör

affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor få rätt att inom en kvotdel,

nämligen 25 % av summan av eget kapital och inlåning, medge bundna lån

av medelfristig karaktär. Förslaget anknyter i stor utsträckning till vad

som för närvarande stadgas i fråga om sparbanker. Eftersom stats- och

kommungaranterade lån intar en särställning ur soliditetssynpunkt anser

utredningen att sådana lån inte bör omfattas av kvoten. Vidare föreslås

att de undantagsbestämmelser som för närvarande gäller beträffande åter
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

lån bibehålls även i fortsättningen med hänsyn till dessa låns speciella

karaktär.

De lån som inte innefattas i kvoten och inte utgör stats- eller kommungaranterade

lån eller återlån föreslås skola ha en löptid av högst ett år.

Utredningsförslaget innebär härjämte att vissa nu gällande särregler för

de olika kreditinstituten avskaffas. Sålunda föreslås att den särskilda amorteringsskyldigheten

i fråga om borgenslån i affärsbanker skall slopas. Vidare

slopas de för affärsbanker gällande reglerna om maximering av individuella

lånebelopp till 150 000 kr. för bundna lån. För sparbankernas vidkommande

föreslås att det nuvarande kravet på säkerheter för bundna lån

tas bort. Det anses inte nödvändigt att hänföra rätten till bunden långivning

till någon viss typ av inlåning. Bestämmelsen att högst viss del av

bundna lån får ställas att förfalla under ett och samma år upptas inte

i förslaget.

Beträffande räntan uttalar utredningen att den inte heller för framtiden

anser några förbehåll erforderliga.

Vad gäller huvudregeln, en löptid av högst ett år, har förslaget inte lett

till erinringar under remissbehandlingen. Även de av utredningen framlagda

synpunkterna på de föreslagna löptidsbestämmelserna i likviditetsoch

soliditetshänseende har i princip godtagits av remissinstanserna. Även

jag ansluter mig till dessa synpunkter. Det betyder att jag i likhet med utredningen

anser det tillräckligt med en allmän föreskrift i de olika lagarna

om nödvändigheten av viss tidsbalans mellan kreditinstitutens in- och

utlåning på sätt utredningen föreslagit. Det får sedan ankomma på kreditinstitutens

ledning att under bankinspektionens tillsyn föra en betryggande

likviditets- och soliditetspolitik. Jag ämnar emellertid i det följande återkomma

till de speciella frågorna om särskild säkerhet för bundna lån och

amorteringsskyldighet.

Även i fråga om den föreslagna ramen för de bundna krediterna har i allmänhet

utredningens förslag accepterats. Emellertid har bankinspektionen

i sitt remissyttrande framhållit att bundna stats- och kommungaranterade

krediter inte skiljer sig från andra bundna krediter med avseende

på sin inverkan på kreditinstitutens likviditet. Konsekvensen bjuder, hävdar

inspektionen, att en gräns sätts även för dem. Enligt inspektionens mening

bör ramen göras gemensam för alla bundna lån.

Att bundna stats- och kommungaranterade krediter skall falla utanför

kvoten av medgiven bunden långivning har utredningen föreslagit med hänvisning

till dessa låns särställning i soliditetshänseende. Undantagets inverkan

i likviditetshänseende har utredningen inte närmare berört. Sparbanksreglerna,

vilka enligt utredningen utgjort mönstret för de föreslagna bestämmelserna

i detta hänseende, innehåller redan nu en särskild bestämmelse

om rätt att meddela bundna stats- eller kommungaranterade lån.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 är 1965

Några likviditetsproblem med anledning härav har mig veterligen aldrig

uppstått. Utöver bankinspektionen har inga remissorgan anmält betänkligheter

ur likviditetssynpunkt mot det föreslagna undantaget. Som jag nyss

sagt bör det givetvis ankomma på ledningen i vederbörande kreditinstitut

att föra en betryggande likviditetspolitik. Jag ser sålunda inget skäl att

frångå utredningens förslag heller i detta avseende.

Enligt utredningsförslaget bör det ankomma på kreditinstituten att själva

avgöra vilka säkerheter som skall föreligga för bundna lån. Bankinspektionen

har ifrågasatt om inte vissa säkerhetsföreskrifter alltjämt bör stadgas.

Bundna borgenslån bör enligt inspektionens uppfattning lämpligen inte

utlämnas av smärre sparbanker och jordbrukskassor.

Som jag anförde bland de allmänna synpunkterna godtar jag utredningens

uppfattning att reglerna för här berörda kreditinstitut bör vara enhetliga.

Det är, som jag framhöll, mindre lämpligt att fastställa bestämmelser

som skiljer de olika kreditinstituten i deras verksamhet innan principiell

ståndpunkt tagits i gränsdragningsfrågan. En annan sak är att det

även efter ett genomförande av det aktuella utredningsförslaget kommer

att finnas åtskilliga sådana bestämmelser. Det ankommer på utredningen

att i sitt fortsatta arbete pröva dessa bestämmelser. Jag utgår ifrån att om

utredningens förslag genomförs detta inte kommer att leda till att hittills

tillämpad försiktighet vid långivningen frångås inom ledningarna för de

olika kreditinstituten. Andra remissorgan än bankinspektionen har inte påkallat

särskilda säkerhetsföreskrifter för bundna lån. Jag är med hänsyn

till det anförda således beredd att acceptera att de särskilda författningsbestämmelserna

för sparbanker rörande kravet på säkerheten inom sektorn

för tillåten bunden långivning slopas.

Utredningen har även behandlat frågan om behovet av särskilda räntebestämmelser

vid bunden långivning och ansett sådana inte vara erforderliga.

Enligt bankinspektionens uppfattning skulle det vara lämpligt om en

allmän erinran om betydelsen av räntebalans fogades vid den föreslagna

föreskriften om tidsbalans mellan in- och utlåningen.

Såsom utredningen framhållit har hittills saknats regler om rätten att

bevilja bundna lån till fast ränta. En räntebindning kan leda till fördelar

eller nackdelar för ett kreditinstitut, beroende på den allmänna ränteutvecklingen

under löptiden. En allmän regel om räntebalans i enlighet med

bankinspektionens förslag skulle i praktiken knappast kunna tillämpas på

annat sätt än att kreditinstituten i tider som kännetecknas av fluktuerande

räntenivå underlät att binda räntan men kanske kunna tolkas som hämmande

för kreditinstituten när det gäller deras placeringar i långa obligationer.

Jag anser inte tillräckliga skäl föreligga att föreslå införande av en

allmän lagregel om betydelsen av räntebalans.

\ Bihanq till riksdagens protokoll 1965. 1 sctrnl. AV Ilo

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kunyl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Utredningsförslaget upptar en regel om längsta löptid om tio år för lån

som inte garanterats av staten eller kommun. De nuvarande, i banklagen

upptagna bestämmelserna om amorteringsskyldighet beträffande borgenslån

föreslås skola avskaffas. Bankinspektionen erinrar om att amorteringsskyldigheten

finns kvar beträffande borgenslån som utlämnas av sparbank

enligt 28 § sparbankslagen. Enligt inspektionens mening bör amorteringsprincipen

normalt tillämpas även för affärsbankernas och kreditkassornas

bundna lån. Kompletterande bestämmelser härom borde införas i bankoch

jordbrukskasselagarna, heter det i inspektionens yttrande.

Regler om amorteringsskyldighet i vad avser bundna lån som inte garanterats

av staten eller kommun är betingade av soliditetshänsyn. Föredragande

departementschefen påpekade i prop. 1955:3 (s. 84), vari förslaget

till banklag lades fram, bl. a. att 1949 års banklagssakkunniga inte velat

uppställa amortering som ett obligatoriskt villkor för bundna lån fastän de

tänkt sig att sådana lån i regel skulle utformas som amorteringslån. Enligt

föredragande departementschefens uppfattning borde emellertid göras

en åtskillnad i detta hänseende mellan borgenslån och övriga bundna lån.

Beträffande bundna borgenslån ansågs amorteringsskyldighet böra föreskrivas

i lag. Undantag kunde dock anses berättigat såvitt avsåg kommungaranterade

lån.

Utredningen har inte lämnat någon särskild motivering till förslaget om

avskaffande av amorteringsskyldighet för borgenslån utlämnade av affärsbanker.

Ingen ändring föreslås av bestämmelserna i 28 § femte stycket

sparbankslagen om amorteringsskyldighet såvitt avser borgenslån i sparbank.

Inte heller föreslås någon ändring beträffande vissa andra i nyssnämnda

lagrum upptagna särregler rörande borgenslån i sparbank, däribland

en bestämmelse om längsta löptid av femton år.

I fråga om amorteringsskyldighet gäller fortfarande samma synpunkter

som framfördes vid tillkomsten av banklagen. Amorteringsskyldighet

tillämpas i praktiken i större omfattning än vad som för närvarande lagligen

föreskrivs och det finns enligt min uppfattning skäl att undersöka

om inte de lagliga föreskrifterna bör skärpas. Utredningen bör således i

samband med den hittills inte behandlade frågan om bestämmelserna för

borgenslån i sparbank ytterligare överväga de synpunkter som kan anläggas

på skyldigheten att amortera reellt bundna lån. Eu förutsättning vid

detta övervägande bör vara att amorteringsskyldighet skall vara regel vid

all bunden långivning. Jag är emellertid i detta sammanhang inte beredd

att vidta någon ändring i sak såvitt gäller amorteringsreglerna.

Eftersom 29 § sparbankslagen efter förslagets genomförande kommer att

innehålla föreskrifter även om bundna borgenslån bör en redaktionell ändring

vidtas i 28 § på så sätt att bestämmelserna i femte stycket flyttas över

till 29 §.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:Is- proposition nr 113 är 1965

Av det anförda framgår att jag i allt väsentligt förordar ett genomförande

av utredningens förslag i denna del. Bank-, sparbanks- och jordbrukskasselagarna

bör ändras i enlighet med den inställning jag nu redovisat.

En följdändring har därvid befunnits böra ske i lagen den 3 juni 1955 (nr

417) angående införande av nya lagen om sparbanker. Till den närmare utformningen

av bestämmelserna i ändringsförslagen ämnar jag återkomma

i en specialmotivering.

Förlagslånens ställning som grnnd för inlåning

Allmänt, gällande ordning m. m.

Utmärkande för förlagslån är dels att lånet brukar tas upp genom

skuldförbindelser, som ges ut i stort antal och är avsedda för den allmänna

marknaden, s. k. förlagsbevis, dels att långivarna har rätt till betalning

först efter låntagarens övriga borgenärer.

För affärsbanker, sparbanker och centralkassor (jordbrukskassorna är

förhindrade att driva självständig inlåningsrörelse) gäller bestämmelser

om inlåningen. Dessa bestämmelser är olika för de olika instituten. Olikheterna

spelar ingen roll i detta sammanhang. Syftet med inlåningsbestämmelserna

är huvudsakligen att trygga insättarna men genom sitt innehåll

påverkar dessa bestämmelser även kreditinstitutens kapitalplaceringspolitik.

I korthet innebär inlåningsreglerna -— som för affärsbanker återfinns

i 62 § banklagen, för sparbanker i 27 § sparbankslagen och för centralkassor

i 34 § jordbrukskasselagen — följande. Huvudprincipen är att inlåningen

inte får överstiga en viss gräns, som står i relation till institutets

eget kapital. Man kan därmed säga att inlåningen måste vara »täckt» av

detta kapital. Reglerna medger emellertid, att sådan täckning inte behövs

om inlåningsmedlen placeras i vissa närmare angivna slag av tillgångar.

Det har blivit vanligt att, något oegentligt, kalla sådana tillgångar för täckningsfria

tillgångar. Vissa slag av dessa tillgångar är helt täckningsfria,

dvs. institutet kan ta emot inlåning till obegränsat belopp i förhållande

till det egna kapitalet om inlåningsmedlen placeras i sådana tillgångar.

Som exempel på helt täckningsfria tillgångar kan nämnas inneliggande

kassa och tillgodohavanden hos riksbanken eller i annat bankinstitut. Andra

slags tillgångar, som också uppräknats i de olika lagarna, är täckningsfria

bara till en del av sitt värde, eller endast i viss utsträckning. Tillgångar

i övrigt är inte täckningsfria. För affärsbanker gäller att den inlåning

som inte placeras täckningsfritt måste begränsas till högst fem gånger

det egna kapitalet, om detta inte överstiger 5 milj. kr., och till 25 milj.

kr. ökat med tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och 5 milj.

kr., om det egna kapitalet är större än 5 milj. kr. För sparbanker gäller

att den inlåning som inte placeras i täckningsfria tillgångar måste begränsas

till tolv och en halv gång sparbankens fonder. Vidare finns en

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kangl. Ma j:ts proposition nr 113 år 1965

supplementär regel av vilken framgår att inlåning, som inte placerats i

sådana tillgångar som enligt det nyss anförda betecknats som helt täckningsfria,

aldrig får överstiga 50 gånger sparbankens fonder. För centralkassor

gäller i stort sett samma bestämmelser som för sparbanker; maximigränsen

är dock i stället bestämd i relation till centralkassans och de anslutna

jordbrukskassornas eget kapital.

Kreditinstitutens förlagsupplåning intar en säregen mellanställning i inlåningshänseende.

Reglerna härom, som återfinns bland inlåningsbestämmelserna

i de nyss uppräknade lagrummen, är lika för affärsbanker, sparbanker

och centralkassor. Kungl. Maj :t kan nämligen medge dels att utställda

förlagsbevis inte skall anses som inlåning dels också att nominella

värdet av sådana förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst hälften

av del egna kapitalet skall likställas med detta. För Kungl. Maj :ts medgivande

krävs ansökan av vederbörande institut. Vidare skall Kungl. Maj:t

höra fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt bankinspektionen

innan medgivande lämnas.

Metoden att med förlagslån förstärka det inlåningsgrundande egna kapitalet

upptogs första gången i en lag som gällde under åren 1923—1925

(SFS 1923: 114). Lagen, som endast berörde affärsbanker, tillkom på förslag

av dåvarande bank- och fondinspektionen i en situation då vissa banker

måst ta i anspråk de egna fonderna för att täcka förluster och därför

tenderade alt överskrida det i banklagen stadgade inlåningsmaximum. Anordningen

var av provisorisk karaktär och avsåg att möta ett temporärt behov

av inlåningsgrundande kapital intill dess rörelsen medgivit ett återuppbyggande

av det egna kapitalet. Inspektionen framhöll i sitt förslag att

ett av bank upplånat förlagskapital, som i förmånsrättshänseende placerats

efter bankens övriga skulder, till sin natur stod så nära en bankens

egen fond att det vid beräknande av inlåningsmaximum borde kunna jämställas

med en sådan fond.

Frågan om förlagskapitalets ställning återupptogs av 1949 års banklagssakkunniga

(SOU 1952:2), vilka i stort sett kunde ansluta sig till nyssnämnda

uppfattning. Dock ansåg de sakkunniga att sådant lån borde fä

grunda inlåningsrätt endast i begränsad utsträckning, eftersom förlagslån

inte utgjorde ett till banken lika bundet kapital som aktiekapitalet. I förekommande

fall borde bank under förlagslånets löptid vidta sådana åtgärder

att inte inlåningsrätten vid lånetidens slut hastigt minskades. Från denna

utgångspunkt föreslog de sakkunniga dels att utställda förlagsbevis inte

skulle räknas som inlåning, dels att med eget kapital skulle få likställas av

banken utgivna förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst hälften av

bankbolags aktiekapital, dock endast under förutsättning att betalning för

bevisen kunde av långivaren krävas tidigast efter fem år. I banklagen upptogs

inte inskränkningen att förlagsbevisens löptid skulle vara längre än

fem år. Emellertid intogs ett stadgande att frågor om att undanta förlagslån

från kapitaltäckningskravet och att räkna förlagsbevis såsom eget kapi
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Muj. ts proposition nr 113 år 1965

tal skulle i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj :t. 1 stadgandet föreskrevs

också att Kungl. Maj :t skulle ange de närmare villkoren för dispens. Föredragande

departementschefen anförde i motiven bl. a. (prop. 1955: 3 s. 115).

Spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga behandling är

----av den beskaffenhet, att ett slutligt ståndpunktstagande bör ske

först i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler för

de olika typerna av inlåningsinstitut. I avvaktan härpå torde det dock

— — böra öppnas möjlighet för Kungl. Maj :t att efter prövning i varje

särskilt fall medge bank rätt dels att avdra förlagsupplåningen från inlåningen,

dels att högst till belopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga

förlagskapital till grund för inlåning. Lämpligheten av att uppställa viss

återstående minsta löptid såsom förutsättning för att förlagslån skall få

vara inlåningsgrundande synes mig starkt kunna ifrågasättas. Godtas det

av mig förordade systemet med dispens torde det emellertid icke vara erforderligt

att nu ta slutlig ställning i denna fråga utan torde det få ankomma

på Kungl. Maj :t att pröva de närmare villkoren för dispens.

Därefter har motsvarande bestämmelser intagits i sparbankslagen och

jordbrukskasselagen. Angående motiveringen för sparbanker se prop. 1955:

151 s. 143 och för centralkassor se prop. 1956: 122 s. 69.

.Svenska bankföreningens hemställan och kreditinstitututredningens

utlåtande I

I sin framställning påpekar bankföreningen att ett framträdande drag i

den svenska ekonomins utveckling under de senaste åren har varit en kraftig

expansion av inlåningen i affärsbankerna. Därmed har följt en motsvarande

successiv ökning i behovet av täckningskapital. För att anskaffa sådant

står, framhåller föreningen, tre utvägar till huds, nämligen fondökning,

nyemission av aktier och utgivande av förlagsbevis. Att mera avsevärt

öka takten i den interna fonduppbyggnaden skulle ej minst med hänsyn till

beskattningen stöta på stora svårigheter. Även nyemissioner av aktier är på

grund av skattebestämmelserna en dyr finansieringsform. Därtill kommer

att sådana nyemissioner ökar trängseln på aktiemarknaden och därigenom

kan försvåra industrins möjligheter att draga till sig riskvilligt kapital.

Från många synpunkter framstår för föreningen därför utgivande av förlagsbevis

som den lämpligaste lösningen.

Under de senaste åren har också förlagslånevägen i stor utsträckning anlitats

av bankerna, heter det vidare i framställningen. Några negativa verkningar

härav har inte framträtt, utan erfarenheterna har varit goda. Numera

torde det sålunda vara allmänt erkänt att förlagslånekapital utgör ett lika

gott skydd för insättarna som aktiekapital och fonder.

Enligt bankföreningens mening bör därför tiden nu vara mogen att uppmjuka

villkoren för bankernas rätt att likställa medel, som upplånats mot

förlagsbevis, med eget kapital. Föreningen anser det sålunda ej längre böra

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

vara behövligt att bibehålla kravet på Kungl. Maj :ts tillstånd i varje särskilt

fall. I banklagen bör, sägs det, kunna inskrivas en generell rätt för bankerna

att inom vissa gränser utnyttja förlagslånekapital som underlag för inlåning.

Föreningen finner dessutom att dessa gränser utan olägenhet bör

kunna vidgas betydligt i jämförelse med den nuvarande ramen, vilken, såsom

nämnts, innebär en maximering till ett belopp motsvarande hälften av

aktiekapitalet.

Bankföreningen säger sig vidare vara medveten om att spörsmålet om den

framtida utformningen av reglerna angående kreditinrättningarnas inlåningsrätt

är föremål för prövning inom kreditinstitututredningen. Emellertid

är det enligt föreningen i hög grad angeläget att en snabb lösning kan

åvägabringas beträffande den del av detta spörsmål som rör rätten att räkna

förlagsupplåning som eget kapital. Det utrymme härför som för närvarande

står till buds är nämligen redan till fullo utnyttjat i det övervägande flertalet

affärsbanker.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer bankföreningen att

Kungl. Maj :t måtte ge kreditinstitututredningen direktiv att till förtursbehandling

ta upp frågan om en vidgning i enlighet med de i framställningen

angivna riktlinjerna av bankernas rätt att vid tillämpning av bestämmelserna

om kapitaltäckning för inlåningen likställa beloppet av utställda förlagsbevis

med eget kapital.

Kreditinstitutntredningen har avgett utlåtande över bankföreningens

framställning.

I utlåtandet framhålls att utredningen ännu inte tagit slutlig ställning till

inlåningsrättens framtida utformning och därmed heller inte till förlagslånens

plats i inlåningsrättshänseende. Med hänsyn till det akuta behovet av

ökad inlåningsrätt, som bankföreningen pekat på, har emellertid utredningen

inte något att erinra mot en provisorisk uppmjukning av de nuvarande

bestämmelserna om förlagslån som underlag för inlåningsrätt. Utredningen

förordar därför, att banklagen ändras så att affärsbank medges möjlighet

att med eget kapital få likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande

högst bankens aktiekapital.

Utredningen kan inte finna att några speciella skäl föreligger för att bibehålla

kravet på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall i fråga om

rätt att likställa förlagslån med eget kapital. Utredningen tillstyrker sålunda

bankföreningens hemställan om att kravet på Kungl. Maj :ts prövning

utgår ur banklagen. I den män särskilda villkor beträffande förlagslånens

konstruktion bedöms erforderliga kan, påpekas det i utlåtandet, sådana villkor

i generell form intagas i lagtexten.

Slutligen förordar utredningen att motsvarande provisoriska ändringar

genomförs i sparbankslagen och i jordbrukskasselagen. Sparbank bör således

få möjlighet att med egna fonder likställa förlagsbevis intill ett belopp

motsvarande högst sparbankens reservfond och centralkassa möjlig
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

het att med eget kapital få likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande

högst centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

Dessutom bör enligt utredningen kraven på Kungl. Maj:ts prövning i

varje särskilt fall även utgå ur sparbankslagen och jordbrukskasselagen.

Varken bankföreningen eller kreditinstitututredningen har framlagt förslag

till författningstext.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har haft tillfälle att yttra sig över både bankföreningens

framställning och kreditinstitututredningens utlåtande. Inställningen

har över lag varit positiv.

Behovet av uppmjukning av gällande bestämmelser om förlagslånens

ställning som inlåningsrättsgrundande kapital synes i första

hand gälla affärsbankerna och centralkassorna. Bankinspektionen anför att

flertalet affärsbanker i allt väsentligt utnyttjat möjligheten att nyttja förlagskapital

som grund för inlåningen; några har, sägs det, helt uttömt sina

resurser i detta hänseende. För dem som så gjort återstår endast att tillskapa

nya vinstmedel, vartill möjligheterna är begränsade, eller att öka

aktiekapitalet genom nyemission. — Ingen sparbank har ännu begagnat sig

av möjligheten att ge ut förlagsbevis, medan två centralkassor använt denna

utväg, upplyser inspektionen vidare. Den ena centralkassan uppges redan

ha maximalt utnyttjat sin möjlighet. Den andra sägs ha tagit över halva

utrymmet i anspråk. Inspektionen påpekar att centralkassorna inte har den

möjligheten som affärsbankerna har att växla mellan förlagsbevis och aktieemissioner.

Dessutom föreligger enligt inspektionen begränsade förutsättningar

för jordbrukets kreditkassor att tillskapa nytt kapital genom vinstmedel.

Centralkassorna kan därför ha ett mera påtagligt behov av förlagsupplåning

än de andra kreditinstituten, heter det i inspektionens yttrande.

Sveriges jordbrukskasseförbund framhåller att expansionen av inlåningen

för jordbrukets kreditkassor varit större än för affärsbankerna under senare

år. Under de senaste sex åren har kreditkassorna mer än fördubblat sin

inlåning, sägs det. Inlåningsökningen kräver kapitaltäckning. Kapitalökning

i kreditkassorna kan liksom i affärsbanker ske genom fondökning,

men i stället för aktiekapital har kassorna insatskapital, påpekar jordbrukskasseförbundet.

Lönsamheten i jordbruket har emellertid, fortsätter jordbrukskasseförbundet,

inte varit sådan att det framstått som rimligt att begära

av medlemmarna att de utöver investeringar i sina egna jordbruksfastigheter

också skulle göra väsentligt ökade kapitalinsatser i kreditkassorna.

Jordbrukskasseförbundet lämnar härefter samma uppgift som bankinspektionen

om centralkassornas hittillsvarande praxis i fråga om utnyttjandet

av förlagslån.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1935

Vissa remissinstanser framlägger allmänna synpunkter på förlagslånens

ställning och anknyter till dessa synpunkter sina reflexioner över

bankföreningens och kreditinstitututredningens förslag.

Sålunda framhåller riksbanksfullmäktige, att kravet på att bankerna skall

redovisa eget kapital i viss relation till inlåningen tillkommit främst i insättarnas

intresse och syftar till att ge dem ökad trygghet för medel som

inlånas i bankerna. Vid sidan av det synliga egna kapital som bl. a. av denna

anledning måste finnas har emellertid hos de olika bankerna gjorts avsättningar

till värderegleringskonton och andra reserveringar av i allmänhet

betydande omfattning, påpekar fullmäktige. Det är dessa reserver som i

första hand tas i anspråk, om förluster inträffar på en banks placeringar.

Man kan mot bakgrunden härav säga, fortsätter fullmäktige, att »kapitaltäckningen»

inom banksystemet numera är betydligt större än som framgår

av förhållandet mellan det synliga egna kapitalet och inlåningen. Det

synes därför inte behöva inge några betänkligheter, om en viss eftergift

i kravet på eget kapital görs, och i stället bankerna medges rätt att räkna

förlagslån såsom inlåningsrättsgrundande. Fullmäktige erinrar om att en

sådan eftergift redan gjorts i den nuvarande banklagstiftningen, enligt vilken

förlagskapital intill ett belopp av halva aktiekapitalet kan få räknas

likställt med det egna kapitalet. Denna finansieringsform har under de senaste

åren kommit att utnyttjas i stor utsträckning, och i flera fall har utrymmet

för den nu helt tagits i anspråk, heter det vidare i yttrandet. Fullmäktige

har dock ingenting att erinra mot att den ytterligare utvidgas och

tillstyrker därför att såsom en temporär lösning på kapitaltäckningsproblemet

— i avvaktan på kreditinstitututredningens förslag i frågan — såväl

affärsbanker som sparbanker och jordbrukets centralkassor erhåller rätt

att i inlåningshänseende likställa förlagslån med eget kapital på sätt utredningen

förordat i sitt utlåtande. Detta innebär, säger fullmäktige, att

förlagslånerätten i nu berörd mening skulle komma att uppgå till aktiekapitalets

hela belopp hos affärsbankerna, till reservfondens belopp hos

sparbankerna och till summan av det egna kapitalet hos centralkassor

och jordbrukskassor. — Enligt gällande bestämmelser erfordras Kungl.

Maj :ts medgivande från fall till fall för att få jämställa förlagskapital med

eget kapital, anför fullmäktige fortsättningsvis. I likhet med utredningen

anser fullmäktige en sådan prövning icke längre vara erforderlig. Såsom

redan gäller beträffande kreditaktiebolagen, synes enligt fullmäktige en

obetingad rätt böra tillkomma även bankerna att, i den utsträckning som

kan komma att föreskrivas i banklagarna, räkna förlagskapital såsom inlåningsrättsgrundande.

Riksgäldsfullmäktige anför.

Fullmäktige vill erinra om att de nuvarande inlåningsreglerna för affärsbankerna

liksom också för sparbanker och centralkassorna framkommit

som resultat av en av utvecklingen betingad, fortgående liberalisering i fråga

om gränserna för inlåningsrättens omfattning samt att spörsmålet om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

o 7

förlagsupplåningcns inlåningsrättsliga behandling fått eu allenast provisorisk

lösning i gällande banklagstiftning i avvaktan på närmare överväganden

om gemensamma inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut.

Fullmäktige har för sin del icke något att erinra mot att man nu, på

sätt förordats av kreditinstitututredningen, söker anpassa inlåningsbestämmelserna

för affärsbankerna efter den fortgående starka ökningen av inlåningsvolymen.

Vid bifall härtill torde jämväl såsom utredningen föreslagit

motsvarande ändringar böra vidtas i sparbankslagen och jordbrukskasselagen.

Fullmäktige, som finner det otillfredsställande med inlåningsbestämmelser

så konstruerade, att de tid efter annan påkallar jämkningar i anslutning

till inlåningsvolymens ökning, vill emellertid understryka angelägenheten

av att frågan om den framtida utformningen av de ifrågavarande kreditinstitutens

inlåningsrätt snarast får en mera permanent lösning.

I samband med diskussion av den föreslagna ramen för rätten att i inlåningshänseende

likställa förlagskapital med eget kapital kommer bankinspektionen

in på frågan om förlagskapitalets ställning. De skäl som tidigare

anförts för en begränsning har alltjämt relevans, framhåller inspektionen.

Beträffande speciellt affärsbankerna utgör bankens aktiekapital och fonder

obestridligen en fastare grund för rörelsen än ett förlagskapital. Med

hänsyn till den skillnad som i detta hänseende finns mellan det egna kapitalet

och förlagskapitalet bör kapital av det senare slaget enligt inspektionen

endast i begränsad omfattning få utgöra underlag för inlåningen. Erfarenheterna

av förlagskapitalets användning som inlåningsunderlag har emellertid

varit positiva och inspektionen har inte något att erinra mot en viss

vidgning av den angivna ramen i och för sig. Hur långt man därvid skall gå

är en avvägningsfråga, vid vars avgörande får beaktas bl. a. åtgärdens karaktär

av kortvarigt provisorium i avbidan på inlåningsrättsfrågans slutliga

lösning. Den av kreditinstitututredningen förordade höjningen — från

ett belopp motsvarande halva aktiekapitalet till ett belopp motsvarande hela

aktiekapitalet —- framstår för inspektionen mot bakgrunden härav som ett

mycket långtgående förslag. Något siffermaterial till belysande av behovet

av en så långtgående lättnad i förevarande avseende har inte heller presterats,

fortsätter inspektionen. Emellertid vill inspektionen inte direkt motsätta

sig att gränsen provisoriskt bestäms på sätt utredningen förordat.

I detta sammanhang framhåller inspektionen att frågan i vilken män förlagskapital

skall få användas såsom inlåningsunderlag inte bör bedömas

isolerad utan alt den bör vid det slutliga avgörandet insättas i det större

sammanhang som hela komplexet om inlåningsrätten utgör. Synen på förlagskapitalets

ställning kan bli annorlunda, om exempelvis bestämmelserna

om fondrelation skulle ändras, påpekar inspektionen. Dessa synpunkter är

tillämpliga även på sparbanker och centralkassor, heter det i inspektionens

yttrande.

Svenska sparbanksföreningen, som tillstyrker bankföreningens och kreditinstitututredningens

förslag, framhåller att den förutsätter att motsvarande

betraktelsesätt även skall tillämpas för kreditaktiebolagen. Någon änd
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

ring i lagen om kreditaktiebolag är visserligen inte behövlig, anför sparbanksföreningen,

men däremot fordras att förslag till de ändringar i dessa företags

bolagsordningar varom i så fall blir fråga bedöms positivt av Kungl.

Maj :t.

Såsom tidigare nämnts har varken bankföreningen eller kreditinstitututredningen

framlagt förslag till författningstext. Utredningen framhåller

i utlåtandet att i den mån särskilda villkor för förlagslånens konstruktion

bedöms vara erforderliga kan sådana villkor i generell form tas in i lagtexten.

Om den konkreta utformningen av uppmjukningen i

förlagslånereglerna har endast bankinspektionen uttalat sig.

Vid sin dispensprövning av dessa ärenden, påpekar bankinspektionen,

har Kungl. Maj:t meddelat de särskilda bestämmelser rörande förlagslånens

konstruktion, som ansetts erforderliga. Med bestämmelserna har, i

överensstämmelse med uttalanden i förarbetena, avsetts att mildra olägenheten

av att marginalkapitalet till viss del är tillgängligt endast under en

begränsad tid. Härigenom kommer förlagskapitalet, även sedan det formellt

upphört att vara inlåningsgrundande, likväl att under en övergångstid de

facto tjänstgöra som marginalkapital. Fram till augusti 1963 har denna

övergångstid regelmässigt bestämts till två år. Riksbanken har emellertid

efter hand ändrat lånevillkoren vid emission av förlagslån. Medan lån utgivna

före år 1961 var helt amorteringsfria, har riksbanken sålunda beträffande

lån utgivna därefter föreskrivit årliga amorteringar, för lån utgivna

år 1961 under de sista tio åren av lånens löptid, för lån utgivna år

1962 under de sista femton åren av löptiden och för lån utgivna år 1963

och senare under hela löptiden. Inspektionen framhåller vidare att, eftersom

amorteringsföreskrifterna tillgodoser samma behov av en successiv avveckling

av lånen som regeln om en tvåårig övergångstid avsett att fylla, Kungl.

Maj:t efter förslag från inspektionen alltsedan augusti 1963 har medgivit

att kravet på begränsning av den tid, under vilken det upplånade kapitalet

får likställas med eget kapital, kan eftersättas beträffande lån, för vilka

föreskrivs årliga amorteringar under lägst tio år. Sedermera har även lånevillkoren

för de äldre utelöpande lån, beträffande vilka föreskrivits amorteringar

under lägst tio år, ändrats i enlighet härmed, påpekar inspektionen.

— I likhet med 1949 års banklagssakkunniga, heter det vidare i yttrandet,

finner inspektionen Kungl. Maj :ts dispensprövning inte längre erforderlig.

En förutsättning för ett slopande härav bör enligt inspektionen

emellertid vara — såsom också de sakkunniga förordade -- att man i

respektive lagar tar in en generell bestämmelse, som garanterar en sådan

successiv avveckling av förlagslånen att inte under ett och samma år till

betalning förfaller större belopp än som kan anses förenligt med en försiktig

politik. Detta syfte, framhåller inspektionen, torde för affärsbankernas

del kunna nås genom att i 62 § sista stycket hanklagen tas in en bestämmelse

av följande innehåll.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

59

»Vid beräkning av bankbolags inlåningsrätt skall dess skuld på grund

av utelöpande förlagsbevis icke anses såsom inlåning. Intill ett belopp motsvarande

bolagets aktiekapital må nominella värdet av sådana förlagsbevis

likställas med bolagets eget kapital som grund för inlåningsrätt. Överstiger

den del av bolagets skuld på grund av utgivna förlagsbevis, för vilken

långivare under något av de närmast följande fem kalenderåren kan kräva

betalning, en tiondel av bolagets aktiekapital, må dock överskjutande belopp

icke i nu förevarande avseende likställas med bolagets eget kapital.»

För sparbankernas del anser bankinspektionen eu provisorisk lagstiftning

ganska onödig med hänsyn till att något behov, som tidigare berörts,

inte föreligger. Skulle likforinighetsskäl tala för att sparbankerna får samma

rätt i förevarande hänseende, motsätter sig inspektionen inte detta.

Inspektionen föreslår för sparbankernas vidkommande en omformulering

av 27 § tredje stycket sparbankslagen i nära överensstämmelse med det

nyssnämnda förslaget för affärsbankerna. På samma sätt som för närvarande

är fallet skall dock enligt inspektionens förslag uttrycket »sparbankens

reservfond» i stället för uttrycket »bolagets aktiekapital» ange underlaget

för beräkning av inlåningsrättsgrundande förlagskapitals maximala belopp.

Det har i det föregående framhållits att bankinspektionen finner centralkassorna

ha ett mera påtagligt behov än sparbanker av förlagsupplåning

för att kunna bredda inlåningsunderlaget. Inspektionen påpekar att problemet

för centralkassornas del emellertid inte är helt likartat med affärsbankernas.

Affärsbankernas aktiekapital motsvaras hos kassorna av ett insatskapital

och detta kan i motsats till aktiekapitalet uttagas av utträdande

medlemmar. Risk föreligger således för, säger inspektionen, att insatskapitalet

kan minska. Om inlåningsrätten grundas på ett förlagskapital, som

står i relation även till insatskapitalet, får eu minskning av insatskapitalet

en dubbel effekt på inlåningsrätten. Denna obestridliga svaghet i metoden

får dock inte övervärderas, menar inspektionen. Det egna kapitalets normala

tillväxt genom vinstmedel och återbäringar torde nämligen oftast

kompensera bortfallet av insatser. Några verkliga betänkligheter mot att

centralkassorna får samma möjligheter som de andra kreditinstituten torde

därför enligt inspektionen knappast behöva hysas. Inspektionen vill dock

inte underlåta att påpeka de speciella förhållanden som är förknippade

med centralkassornas förlagsupplåning och som i högre grad än för de

andra instituten motiverar en försiktig politik. — Inspektionen framlägger

förslag till författningstext även för centralkassorna. Liksom för sparbankerna

anknyter förslaget till det tidigare återgivna förslaget beträffande

affärsbanker.

Departementschefen

Förlagsbevis är skuldförbindelser som ges ut i stort antal och är avsedda

för den allmänna marknaden. Förlagsbevisen utmärkcs av att de medför

rätt till betalning först efter utfärdarens övriga borgenärer.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1965

Metoden att genom förlagslån förstärka det egna kapitalet är inte ovanlig.

Även inom kreditinstitutens verksamhetsområde sker ofta sådan kapifalförstärkning.

Förlagsupplåningen är en form av inlåning som alla andra i kreditinstitutens

verksamhet men på grund av förlagslånens särskilda ställning i

prioritetshänseende finns speciella bestämmelser som i inlåningsavseende

reglerar denna lånetyp. Det finns således, som jag tidigare nämnt, möjlighet

att undanta förlagsupplåningen från reglerna om kapitaltäckning.

Dessutom kan — efter dispens av Kungl. Maj :t — förlagskapital intill ett

belopp av högst hälften av aktiekapitalet för affärsbanker, reservfonden

för sparbanker och eget kapital för centralkassor få likställas med det egna

kapitalet som grund för inlåningsrätt.

Svenska bankföreningen har begärt att kreditinstitututredningen — som

enligt sina direktiv bl. a. har att utreda frågan om förlagslånens ställning

— måtte få i uppdrag att med förtur behandla denna fråga. Bankföreningen

har därvid hävdat att en kraftig expansion av inlåningen i affärsbankerna

ägt rum de senaste åren till följd av den svenska ekonomins utveckling.

Denna expansion har fått till följd en motsvarande successiv ökning av behovet

av täckningskapital, framhåller bankföreningen. Möjlighet att anskaffa

sådant täckningskapital föreligger på tre olika vägar, nämligen dels

genom fondökning, dels genom nyemission av aktier och dels genom utgivande

av förlagsbevis. Bankföreningen anför i sin hemställan att det från

många synpunkter, framför allt av ekonomiska skäl, framstår som den

lämpligaste lösningen att utge förlagsbevis. Bankföreningen påpekar att

förlagslånevägen i stor utsträckning anlitats av bankerna under de senaste

åren och att några negativa verkningar inte bär framträtt. Tiden bör sålunda

enligt bankföreningens mening nu vara mogen för en uppmjukning

av bankernas rätt att likställa förlagskapital med eget kapital. Det särskilda

dispenskravet anses sålunda inte behöva bibehållas. Vidare torde enligt

bankföreningens uppfattning den nuvarande ramen för möjligheten att likställa

förlagskapital med eget kapital utan olägenhet kunna vidgas betydligt.

Över bankföreningens framställning har kreditinstitututredningen avgett

utlåtande. I detta utlåtande framhålls afl utredningen ännu inte tagit slutlig

ställning till inlåningsrättens framtida utformning och inte heller till

förlagslånens plats i inlåningsrättshänseende. Utredningen har emellertid

ingenting att erinra emot en provisorisk uppmjukning av de nuvarande

bestämmelserna om förlagslån som underlag för inlåningsrätt. Utredningen

förordar att banklagen ändras så alt affärsbank medges möjlighet att

med eget kapital likställa förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst

bankens aktiekapital. Utredningen förordar vidare att motsvarande provisoriska

ändringar också genomförs för sparbankers och centralkassors vidkommande

i sparbankslagen respektive jordbrukskasselagen. Sparbank bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965 til

enligt utredningen således få möjlighet att med egna fonder tå likställa

förlagsbevis intill ett belopp motsvarande högst sparbankens reservfond.

Centralkassa föreslås få möjlighet att med eget kapital likställa förlagsbevis

intill ett belopp motsvarande högst centralkassans och de anslutna jordbrukskassornas

eget kapital. Utredningen föreslår härjämte att kraven på

dispens slopas.

Remissinstanserna har inte motsatt sig de provisoriska ändringsförslagen.

Bankinspektionen framhåller dock att, om dispensprövningen slopas,

vissa bestämmelser kan vara erforderliga i syfte att mildra olägenheten av

att marginalkapitalet till viss del är tillgängligt endast under en begränsad

tid. Förlagskapital skall ju nämligen återbetalas till långivarna. Inspektionen

erinrar om att Kungl. Maj:t vid sin dispensprövning meddelat de

särskilda bestämmelser som behövs i detta hänseende. Inspektionen förordar

föreskrifter för såväl affärsbanker som sparbanker och jordbrukets

kreditkassor av innebörd att om avbetalning på förlagslåneskuld, som

skall amorteras inom de närmast följande fem åren, något av dessa år

till sitt belopp överstiger en tiondel av aktiekapitalet eller motsvarande beräkningsgrund,

det överskjutande beloppet inte skall få grunda inlåningsrätt.

Även jag anser att eu provisorisk uppmjukning av de nuvarande reglerna

om förlagskapitalets ställning i inlåningshänseende kan ske. Jag förordar

således eu lösning i enlighet med vad kreditinstitututredningen föreslagit.

Av skäl som bankinspektionen framhållit bör lagliga föreskrifter

också ges beträffande de förutsättningar under vilka förlagskapital skall

få räknas som inlåningsrättsgrundande. De föreskrifter jag föreslår överensstämmer

i sak med inspektionens förslag. Lösningen bör i rimlig utsträckning

både tillgodose säkerhetskravet och lämna kreditinstituten möjligheter

att även med medelfristig förlagsupplåning, dvs. förlagsupplåning

där löptiden ligger mellan ett och tio år, vidga basen för inlåningsrätten.

De nu berörda förslagen föranleder ändringar i 62 § sista stycket banklagen,

27 § tredje stycket sparbankslagen och 34 § sista stycket jordbrukskasselagen.

Sparbanks rätt att bevilja checkräkningskredit

Gällande ordning m. m.

Sparbank kan numera efter sparbankslagens ikraftträdande — driva

checkräkningsrörelse. Inlåning på valfri räkning medges nämligen i 25 §

första stycket sparbankslagen och enligt 28 § andra stycket har sparbank

rätt att bevilja checkräkningskredit. I båda fallen gäller begränsningar.

Inlåningen är i fråga om andra räkningar än sparbanksräkning begränsad

til! ett sammanlagt belopp motsvarande 20 % av de medel som enligt se
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr it3 år 1965

naste bokslut innestår på sparbanksräkning. Checkräkningskredit får beviljas

till belopp i varje särskilt fall av högst 25 000 kr.

I 1892 års sparbankslag fanns förbud för sparbank att redan vid anfordran

återbetala insatt belopp. Inte heller fick sparbank lämna lån mot annat

tordringsbevis än skuldebrev. Genom dessa bestämmelser hindrades sparbankerna

sålunda att bedriva in- eller utlåning på vad som numera kallas

checkräkning. Man ville nämligen hindra sparbankerna från att beträda

området för affärsbankernas verksamhet, något som skulle vara

ägnat att »leda sparbankerna in i en ojämn tävlan, under vilken de möjligen

skulle se sig nödsakade till eftergifter i fråga om kravet på säkerhet

för de medel, vilkas vård blivit dem anförtrodd».1 En viss lättnad medgavs

år 1915, då möjlighet bereddes sparbankerna att träffa avtal med jordbrukskassa

om öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning.

Enligt 1948 års sparbankssakkunniga kunde checkräkningen accepteras

som inlåningsform men inte som utlåningsform för sparbankerna. Rätten

att driva checkräkningsrörelse infördes emellertid vid departementsbehandlingen

av de sakkunnigas förslag. (Se prop. 1955: 151 s. 121, 222, 227.) Eu

viss utvidgning skedde år 1962 (se prop. 1962: 185).

Svenska sparbanksföreningens framställning

Efter en redogörelse för bakgrunden till gällande regler för sparbankernas

rätt att bevilja checkräkningskredit framhåller sparbanksföreningen

att begränsningen i denna rätt grundar sig på vad man i äldre tider ansåg

vara sparbanksmässigt respektive affärsbanksmässigt. Dessa värderingar

torde sakna relevans i dagens läge, anser föreningen. De är därför mogna

för omprövning. Föreningen erinrar härefter om att gränsdragningsprobleinen

visserligen för närvarande uppmärksammas av kreditinstitututredningen.

Då sparbankerna redan äger rätt att i viss utsträckning bevilja

checkräkningskredit, heter det vidare i föreningens framställning, skulle

en anpassning av denna rätt till utvecklingen inom näringslivet och samhället

i övrigt enligt föreningens mening inte innebära något föregripande

av utredningens överväganden och förslag. En sådan anpassning har ju redan,

sägs det, vidtagits utan avvaktande på utredningen i och med att bestämmelserna

om insättningsmaximum och s. k. fri sektor i sparbankerna

i betydlig utsträckning liberaliserats. Föreningen anför i fortsättningen.

Inte heller torde de tekniska förhållanden, som tidigare ansetts utgöra

skäl för en maximering av checkräkningskrediter för sparbanker längre

föreligga. I vart fall synes det inadekvat, att större sparbanker, som äger

rätt att bevilja och även beviljar miljonkrediter, inte skulle kunna anförtros

rätten att bevilja en checkräkningskredit på större belopp än 25 000

1 1891 års sparbankskommitlés betänkande s. St.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

63

kr. mot betryggande säkerheter. Givetvis finnes fortfarande ett flertal

mindre sparbanker, för vilka nu gällande bestämmelse inte kan sägas medföra

några olägenheter, men för medelstora och större sparbanker innebär

den en otillfredsställande inskränkning av verksamheten. För dessa sparbanker

synes begränsningen helt kunna upphävas, ej minst i betraktande

av storleken och omfattningen av deras kreditgivning i övrigt. En jämförelse

med andra kreditinstitut i motsvarande storleksordning ger stöd för

denna uppfattning.

Sparbanksföreningen berör vidare de praktiska olägenheterna av nuvarande

begränsning av möjligheterna att bevilja checkräkningskredit. Förändringarna

i de ekonomiska behoven hos sparbankernas kunder bar

kommit begränsningen att kännas alltmer besvärande. Från näringslivets

sida ställs allt större krav på krediter. Detta krav kommer främst från

egenföretagarna på orten inom jordbruk, industri, hantverk och handel.

Bestämmelsen om maximibelopp för checkräkningskredit har därvid visat

sig innebära ett allvarligt hinder för sparbankernas medverkan, konstaterar

föreningen i framställningen. Redan penningvärdets fall borde enligt

föreningen motivera en ändring.

Sparbanksföreningen framhåller att den inte kan finna de skäl bärande

som angavs för begränsning av rätten att bevilja checkräkningskredit vid

tillkomsten av sparbankslagen. Under åberopande av vad föreningen anfört

i sin framställning hemställer föreningen om sådan ändring av sparbankslagen

att sparbank får obegränsad rätt att bevilja checkräkningskredit.

Om det för mindre sparbankers del anses nödvändigt att fortfarande

behålla viss inskränkning i denna rätt, torde bestämmelse härom lämpligen

kunna införas i vederbörande sparbanks reglemente, heter det avslutningsvis

i framställningen.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har inte gjorts några erinringar mot bifall till

sparbanksföreningens hemställan. Några remissinstanser har framhållit att

frågan bör behandlas av kreditinstitututredningen.

Kreditinstitututredningen anför att hinder inte synes möta att slopa maximeringen

för checkräkningskrcditer eftersom checkräkning som utlåningsforin

inte innebär någon avvikelse från sparbanks utlåning i övrigt såvitt

avser kravet på fullgod säkerhet och någon begränsning av kreditbeloppet

inte stadgas för denna övriga utlåning.

Bankinspektionen framhåller att de tekniska förhållanden som tidigare

anförts som skäl för begränsning av sparbankernas rätt att bevilja checkräkningskredit

inte längre kan åberopas som skäl mot att tillmötesgå sparbankernas

hemställan sedan viss erfarenhet av denna kreditform numera

vunnits. Betänkligheter mot bifall till framställningen synes inte heller

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

från kreditbedömningssynpunkt föreligga, anser inspektionen, eftersom i

princip samma säkerhetskrav upprätthålls både vid utlåning på checkräkning

och vid annan utlåning. Inspektionen, som inte anser att det behövs

någon generell begränsning av rätten att bevilja checkräkningskredit, tillstyrker

därför framställningen. — Skulle i något fall en sparbanks huvudmän

finna lämpligt att reducera beloppet för checkkredilgivning, står det

dem fritt att i vederbörlig ordning införa bestämmelser härom i reglementet,

påpekar inspektionen till sist.

Riksbanksfullmäktige erinrar om att någon begränsning av kreditbeloppet

för checkräkning inte gäller för jordbrukskassor och ser inga skäl för

att begränsningen för sparbanker bibehålies.

Departementschefen

Sparbank har länge varit förhindrad att driva checkräkningsrörelse. Man

har nämligen velat undvika att sparbankerna skulle råka in i ojämn konkurrens

med affärsbankerna och därigenom eftersätta den nödiga omsorgen

om insättarnas medel. I och med nuvarande sparbankslag har dock sparbankerna

erhållit begränsad rätt att driva checkräkningsrörelse. Inlåning

på annan räkning än sparbanksräkning, således bl. a. på checkräkning,

får ske till 20 % av de medel som innestår på sparbanksräkning. Kredit i

checkräkning får beviljas till ett belopp i varje särskilt fall av högst

25 000 kr.

Svenska sparbanksföreningen har hemställt om obegränsad rätt för sparbanker

att bevilja checkräkningskredit. Som skäl för sin hemställan har

sparbanksföreningen anfört att utvecklingen på det ekonomiska området

har gjort att den nuvarande begränsningen kommit att kännas alltför besvärande.

Från näringslivets sida ställs allt större krav på krediter, framhålls

det. Kraven kommer främst från egenföretagare inom orten. — De

nuvarande begränsningarna grundar sig enligt sparbanksföreningen på ett

äldre synsätt. Detta synsätt torde sakna relevans i dagens läge, anser sparbanksföreningen,

och är därför moget för omprövning. Sparbanksföreningen

uppger sig vara medveten om att gränsdragningsproblem i samband med

kreditinstitutens verksamhet är uppmärksammade av kreditinstitututredningen.

En anpassning av sparbankernas redan föreliggande rätt att bevilja

checkräkningskredit till utvecklingen inom näringsliv och samhälle innebär

emellertid enligt sparbanksföreningens uppfattning inte något föregripande

av utredningens överväganden och förslag.

Sparbanksföreningens framställning har inte mött erinringar från remissinstansernas

sida. Jag är därför beredd att tillstyrka framställningen.

Jag vill också erinra om att den motsvarande rätt att bevilja checkräkningskredit

som föreligger för jordbrukets kreditkassor inte är begränsad. Om

det för vissa sparbankers del anses nödvändigt att fortfarande behålla vissa

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1963

65

inskränkningar i rätten att bevilja checkräkningskredit kan bestämmelser

härom, såsom bl. a. sparbanksföreningen framhållit, införas i vederbörande

sparbanks reglemente.

Jag vill alltså föreslå en sådan ändring av 28 § andra stycket sparbankslagen,

att den nuvarande begränsningen till 25 000 kr. för checkräkningskredit

i varje enskilt fall bortfaller.

S pecialmotivering

Kreditinstitututredningens förslag »Krediters löptid» samt framställningarna

från Svenska bankföreningen om förlagslånens ställning i inlåningsrättshänseende,

med utredningens utlåtande i ämnet, och Svenska sparbanksföreningen

om vidgad rätt att bevilja checkräkningskredit har lett

till åt), inom finansdepartementet upprättats förslag till ändringar i bank-,

sparbanks- och jordbrukskasselagarna, lagen den 3 juni 1955 angående införande

av nya lagen om sparbanker samt postsparbanks- och postgiroförordningarna

i enlighet med min i det föregående redovisade inställning.

Departementsförslagen torde få bifogas detta protokoll som bilaga 1. De

nya bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 juli 1965. Departementsförslagen

ger anledning till följande ytterligare anmärkningar.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ banklagen

57 §.

Paragrafens första stycke innehåller huvudregeln att affärsbankernas utlåning

skall vara av kortfristig natur. Andra stycket upptar bestämmelser

om undantag från huvudregeln. Undantagsbestämmelserna reglerar således

affärsbankernas nuvarande rätt att ge bundna lån. De bundna lånen omfattar

tre olika kategorier. Den första kategorin utgörs av kredit i räkning,

som får beviljas på högst ett år utan uppsägningsförbehåll. Den andra kategorin

utgörs av återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning. Den tredje kategorin utgörs av reverslån. Sådana reverslån

får enligt närmare bestämmelser i bolagsordningen utlämnas till

sammanlagt belopp av högst 20 % av affärsbankens eget kapital. År staten

ansvarig för lånets fulla gäldande får dock nämnda limit överskridas med

sammanlagt högst 5 % av bankens eget kapital. Paragrafens sista stycke innehåller

ytterligare regler om den sistnämnda kategorin bundna lån. Sålunda

stadgas att återbetalningstiden inte får vara längre än tio år och att

lån inte heller får uppgå till högre belopp än 150 000 kr. i varje särskilt fall.

Utgörs säkerheten för nu avsett lån av borgen skall i reversen utfästas årlig

avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljats. De sär5

Bihang till riksdagens protokoll 19(15. 1 samt. Nr 113

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

skilda bestämmelserna i tredje stycket äger inte tillämpning om staten är

ansvarig för lånets fulla gäldande. Inte heller gäller amorteringsskyldigheten

beträffande borgenslån om kommun eller därmed jämförlig samfällighet

ställt säkerheten.

Kreditinstitututredningen. Utredningsförslaget upptar i paragrafens första

stycke en regel av motsvarande innehåll som det nuvarande första stycket.

Den nuvarande löptiden, sex månader, är dock, såsom jag nämnt vid redogörelsen

för innehållet i utredningsförslaget, utsträckt till ett år. I utredningsförslagets

första stycke föreskrivs undantag från huvudregeln om

kortfristighet beträffande sådana lån för vilka staten, kommun eller därmed

jämförlig samfällighet är ansvarig. Utredningens förslag har i denna

del avfattats med 29 § sparbankslagen som förebild.

De nya reglerna om rätt till bunden långivning har upptagits i andra stycket

av utredningsförslaget. Eftersom den generella löptiden för alla lån föreslagits

utsträckt från sex månader till ett år, bär den rätt som nu gäller

för banker att bevilja kredit i räkning på högst ett år ansetts kunna utgå

som obehövlig. Rätten att bevilja bundna återlån har bibehållits oförändrad.

—- Enligt utredningens förslag skall kvoten för bundna lån som tidigare omnämnts

få uppgå till högst 25 % av summan av bolagets eget kapital och

dess inlåning efter avdrag för lån, som upptagits hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån. Nämnda avdrag anser utredningen motiverat

med hänsyn till den generella rätten att bevilja tidsbundna återlån. — Statsoch

kommungaranterade lån avses inte skola omfattas av kvoten. — Nyheter

i utredningsförslaget är vidare att rätten till bunden långivning inom

den föreslagna kvoten inte, såsom nu är fallet, vare sig anknutits till bestämmelser

i bolagsordningen eller begränsats till att avse lån mot skuldebrev.

Beträffande anknytningen till bolagsordningen anför utredningen att

det även utan särskilda föreskrifter är uppenbart att bankbolag i bolagsordning

kan uppställa supplerande regler om utlåningen. Med »inlåning»

avses, heter det i utredningens framställning, i banklagen såväl de av allmänheten

i banken insatta medlen som bankens andra skulder.

Med hänsyn till att ramen för affärsbanks rätt att utlämna bundna lån

föreslås kraftigt vidgad har utredningen ansett sig böra föreslå en särskild

regel i banklagen om skyldighet för affärsbank att ägna uppmärksamhet åt

att lämplig tidsbalans upprätthålls mellan in- och utlåning. Denna föreskrift

har i utredningsförslaget fått sin plats i första punkten av det tredje

stycket, som i övrigt upptar även en bestämmelse motsvarande den som för

närvarande gäller om en absolut längsta löptid, tio år, för andra icke statseller

kommungaranterade bundna lån än återlån. Utredningen framhåller

att skyldigheten att ägna uppmärksamhet åt lämplig tidsbalans mellan inoch

utlåning skall omfatta all utlåning, sålunda även lån till staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Utredningen har från sparbankslagens nuvarande bestämmelser om bundna

lån hämtat förebilden till det avslutande stadgandet om visst förbehåll

för det fall att ställd säkerhet skulle försvagas i någon väsentlig utsträckning.

Remissyttrandena. Av den tidigare lämnade redogörelsen för remissyttrandena

i avsnittet »Krediters löptid» framgår att invändningar mot kreditinstitututredningens

förslag huvudsakligen framförts endast av bank inspektionen.

Inspektionen hävdar sålunda i fråga om den föreslagna ramen

för de bundna krediterna att även bundna stats- och kommungaranterade

krediter bör ingå i kvoten, eftersom sådana lån inte skiljer sig

från andra bundna krediter med avseende på sin inverkan på likviditeten.

Inspektionen anser vidare lämpligt att det vid den föreslagna föreskriften

om tidsbalans mellan in- och utlåning fogas en allmän erinran om betydelsen

av räntebalans. Slutligen ställer inspektionen sig kritisk till att

utredningsförslaget inte upptar bestämmelser om amorteringsskyld

i g h e t. Inspektionen erinrar om att amorteringsskyldigheten finns kvar

beträffande borgenslån som utlämnas av sparbank enligt 28 § sparbankslagen.

Enligt inspektionens mening bör amorteringsprincipen normalt tilllämpas

även bl. a. för affärsbankernas bundna lån. Kompletterande bestämmelser

härom borde införas i banklagen, heter det i inspektionens yttrande.

Departementschefen. Enligt vad jag tidigare i avsnittet »Krediters löptid»

anfört förordar jag i allt väsentligt ett genomförande av utredningsförslaget.

Av det därvid anförda framgår också att jag inte föreslagit principiell

avvikelse från utredningsförslaget till följd av de av bankinspektionen

gjorda erinringarna utom såvitt avser amorteringsskyldighet.

Första stycket i departementsförslaget motsvarar i stort sett första stycket

av utredningsförslaget. Det i första stycket av utredningsförslaget upptagna

undantaget beträffande lån för vars fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet ej är ansvarig har emellertid i departementsförslaget,

efter mönster av 28 § sparbankslagen, i stället erhållit

plats i ett sista stycke. — Utredningsförslaget upptar, såsom nyss nämnts,

inte den begränsning i fråga om den bundna långivningen enligt nuvarande

57 § andra stycket 3, som ligger i uttrycket »lån mot skuldebrev». Någon

motivering för ett slopande av denna begränsning har utredningen inte lämnat.

Jag anser att denna begränsning bör bibehållas. I departementsförslaget

finns således denna föreskrift kvar.

Departementsförslagets tredje stycke upptar den allmänna bestämmelsen

om tidsbalans mellan in- och utlåning. Den redaktionella utformningen är

något annorlunda än den utredningen föreslagit. Vidare upptar departementsförslaget

den av utredningen föreslagna regeln om längsta återbetal
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr i 13 år 1965

ningstid samt hittills gällande bestämmelse om amorteringsskyldighet för

bundna borgenslån.

Bestämmelsen att affärsbank skall förbehålla sig uppsägningsrätt om säkerheten

för lånet i märklig mån försvagas har utbrutits till ett särskilt

stycke i departementsförslaget.

Det sista stycket i departementsförslaget innehåller, såsom tidigare

nämnts, bestämmelsen att lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun eller

därmed jämförlig samfällighet är ansvarig, inte är underkastade de särskilda

löptidsreglerna eller de särskilda reglerna om amorteringsskyldighet

men däremot föreskriften rörande tidsbalans. Jag anser inte nödvändigt att

låta stats- och kommungaranterade lån omfattas av skyldigheten enligt fjärde

stycket i departementsförslaget att göra förbehåll om uppsägning för det

fall säkerheten för lånet i märklig mån försvagas.

62 §.

Ändringen av denna paragraf är föranledd av Svenska bankföreningens

framställning och kreditinstitututredningens utlåtande däröver, för vilka

redogjorts i avsnittet »Förlagslånens ställning som grund för inlåning».

Förslaget till lag angående ändring i sparbankslagen

27 §.

Ändringen av denna paragraf är i likhet med ändringen av 62 § banklagen

och 34 § jordbrukskasselagen betingad av Svenska bankföreningens

framställning och kreditinstitututredningens utlåtande däröver. Jag hänvisar

till vad jag anfört i motiveringen vid 62 § banklagen. Bankaktiebolags

aktiekapital motsvaras i förevarande hänseende av sparbanks reservfond.

28 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om sparbanks utlåningsrörelse.

I andra stycket finns bestämmelsen att lån ej må utlämnas mot annat

fordringsbevis än skuldebrev men att checkräkningskredit utan hinder därav

må beviljas till belopp i varje särskilt fall av högst 25 000 kr. Enligt vad

som framgår av vad jag anfört i avsnittet »Sparbanks rätt att bevilja checkräkningskredit»

förordar jag att begränsningen i varje särskilt fall till

25 000 kr. nu avskaffas. Departementsförslaget är avfattat i enlighet härmed.

Paragrafens femte stycke innehåller bestämmelser om borgenslån. Dessa

bestämmelser har i sak överförts till 29 § fjärde stycket av departementsförslaget.

Skälen härför har jag redovisat i samband med vad jag anfört om

amorterings skyldigheten i avsnittet »Krediters löptid».

1 departementsförslaget upptages även en redaktionell ändring av 28 §

sista stycket.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963 69

29 §.

Ändringen av förevarande paragraf grundar sig på kreditinstitututredningens

förslag »Krediters löptid». Jag har tidigare uppehållit mig vid de

principiella synpunkterna, dels i avsnittet »Krediters löptid», dels i specialmotiveringen

vid 57 § banklagen och föregående paragraf. Utöver vad jag anfört

i dessa sammanhang vall jag framhålla följande.

I sparbankslagen begagnas inte begreppet »eget kapital». I stället används

begreppet »sparbankens fonder» (se exempelvis 27 §). Med hänsyn till den

av kreditinstitututredningen eftersträvade enheten i regelsystemet såvitt avser

bunden långivning föreslår utredningen att begreppet »eget kapital»

införs även i sparbankslagen. Innebörden härav skall vara densamma som

i banklagen. Så har även skett i departementsförslaget. Att motsvarande

utbyte av begrepp inte föreslås såvitt avser 27 och 28 §§ sammanhänger

med att den definitiva utformningen av dessa paragrafer är beroende av

utredningens fortsatta arbete.

Till skillnad mot banklagen innehåller sparbankslagen ingen uttrycklig

bestämmelse om vad som avses med inlåning. För att nå saklig överensstämmelse

med förslaget till ändring av 57 § banklagen har kreditinstitututredningen

som term motsvarande »inlåning» använt termen »insättarnas

behållning samt sparbankens upplåning». Med detta vill utredningen sålunda

avse sparbankens alla skulder. Det torde dock inte vara erforderligt

att begagna olika uttryck i bank- och sparbankslagarna.

De särskilda bestämmelserna om värdering av fast egendom som objekt

för panträtt vid utlämnande av bundna lån, som finns upptagna i tredje

och följande stycken av 29 §, synes i fortsättningen inte fylla något ändamål.

Förslaget till lag angående ändring i jordbrukskasselagen

17 §.

Paragrafens andra stycke reglerar centralkassas rätt att driva bankrörelse.

Därvid anges att centralkassa, förutom att den äger från allmänheten

ta emot inlåning på räkning som av bank allmänneligen begagnas, även

får upptaga lån mot förlagsbevis. Motsvarande bestämmelse för sparbankernas

vidkommande återfinns i 25 § andra stycket sparbankslagen. I sistnämnda

stadgande infördes år 1962 rätt för sparbank att i samband med

återlån ta upp motsvarande lån hos allmänna pensionsfonden (SFS 1962:

616).

Såsom framgår av 14 § reglementet den 28 maj 1959 (nr 293) angående

allmänna pensionsfondens förvaltning förutsätts alt centralkassa skall kunna

bevilja återlån. Enligt uppgift har emellertid denna möjlighet hittills

inte utnyttjats av någon centralkassa. Bestämmelserna om kreditgivning

i 36 § jordbrukskasselagen medger inte formellt bunden långivning i

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

någon form. I och med ett genomförande av det av mig förordade förslaget

till nya regler för affärsbanker, sparbanker och jordbrukets kreditkassor i

fråga om rätten till bunden långivning kommer centralkassa att få rätt att

bevilja bundna återlån. Det synes lämpligt att, på samma sätt som år 1962

skett i sparbankslagen, låta införa ett stadgande i jordbrukskasselagen om

rätt för centralkassa att i samband med återlån ta upp däremot svarande

lån hos allmänna pensionsfonden. Departementsförslaget innehåller på

grund härav ett sådant stadgande i form av ett tillägg till 17 § andra

stycket jordbrukskasselagen.

34 §.

Ändringen av förevarande paragraf är i likhet med ändringen av 62 §

banklagen och 27 § sparbankslagen betingad av Svenska bankföreningens

framställning och kreditinstitututredningens utlåtande däröver. Jag hänvisar

till vad jag anfört i motiveringen vid 62 § banklagen. Bankaktiebolags

aktiekapital motsvaras i förevarande hänseende av centralkassas och de

anslutna jordbrukskassornas eget kapital.

36 §.

Ändringen i förevarande paragraf grundar sig på kreditinstitututredningens

förslag »Krediters löptid». Jag har tidigare uppehållit mig vid de

principiella synpunkterna, dels i avsnittet »Krediters löptid», dels i specialmotiveringen

vid 57 § banklagen och 29 § sparbankslagen. Utöver vad jag

därvid anfört vill jag framhålla följande.

Jordbrukets kreditkassor är uppdelade på två led med en centralkassa,

som bedriver bankrörelse, och anslutna jordbrukskassor, som endast äger

rätt att driva utlåningsverksamhet.. Ifrån andra speciella drag i jordbrukskasserörelsen,

som sammanhänger med dess karaktär av kooperativ föreningsrörelse,

bortser jag i detta sammanhang. På grund av den nu antydda

uppdelningen i två led är det inte möjligt att införa regler för jordbrukets

kreditkassor av samma lydelse som för de övriga i förevarande sammanhang

berörda kreditinstituten.

Sålunda är, vilket framgår av motiveringen för ändringen av 17 §, enligt

reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning endast

centralkassorna berättigade att bevilja återlån. Detta förhållande har föranlett

en ändring i departementsförslaget i förhållande till utredningsförslaget.

Vidare bör kvotberäkningen ske på summan av centralkassans inlåning

samt dess och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, minskad med

summan av de lån som centralkassan upptagit hos allmänna pensionsfonden

i samband med återlån.

Enligt utredningsförslaget skall varje kreditkassa inom en centralkassas

verksamhetsområde vid utlåningen iaktta tidsbalans mellan in- och utlå
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

ningen. Det torde vara lämpligt att härjämte uppdraga åt centralkassan, i

överensstämmelse med denna kassas allmänna skyldighet enligt 17 § tredje

stycket att meddela anvisningar för de anslutna jordbrukskassorna, att

meddela närmare anvisningar för tillämpningen av kvotbestämmelsen och

regeln om in- och utlåningsbalans. Den i departementsförslagets femte stycke

upptagna författningstexten är avfattad i överensstämmelse härmed.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående

införande av nya lagen om sparbanker

4 § och 6 § 9.

Genomföres de föreslagna bestämmelserna om rätten till bunden långivning

synes dels 4 §, dels bestämmelsen i 6 § 9 i vad den avser hänvisning

till 29 § femte stycket sparbankslagen i dess nuvarande lydelse kunna upphävas.

Förslagen till förordningar om ändrad lydelse av 10 § postsparbanksförordningen

respektive 12 § postgiroförordningen

Förslagen har behandlats i samband med min redogörelse för postbankens

ställning i avsnittet »Krediters löptid»..

Departementschefens hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departementschefen

att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändrad Igdelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955

(nr 183) om bankrörelse;

2) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;
3)

lag angående ändring i lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen;
4)

lag om ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande

av nya lagen om sparbanker

måtte för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Hummerhielm

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr It3 år 1965

Bilaga l1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker

29 §.

Utan förbehåll enligt första stycket må sparbank

1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning med längre löptid än ett år;

2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till sammanlagt

belopp motsvarande högst tjugufem procent av summan av sparbankens

eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som upptagits

hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

1 De vid tryckningen borttransumerade delarna överensstämmer i sak med motsvarande

delar av de vid propositionen togade författningsförslagen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

73

Bilaga 2

Kreditinstitututredningens förslag

till

lag om ändrad lydelse av 57 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas som följer.

57 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet ej är ansvarig icke ställt att betalas inom ett år, skall bankaktiebolaget

förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast

inom sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må bankbolag

1. bevilja återlån, varom stadgas i reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, med längre löptid än ett år; samt

2. utlämna andra lån med längre löptid än ett år till ett sammanlagt

belopp motsvarande högst tjugofem procent av summan av bolagets eget

kapital och dess inlåning efter avdrag för lån, vilka upptagits hos allmänna

pensionsfonden i samband med återlån.

Bolaget skall ägna uppmärksamhet åt att lån icke utlämnas med längre

löptid än som kan anses betryggande med hänsyn till de villkor på vilka

bolaget förfogar över de för utlåning tillgängliga medlen. Lån som avses i

andra stycket 2 må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Bolaget

skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader uppsäga

lån med ett års eller längre löptid, därest den för lånet ställda säkerheten

i märklig mån försvagas.

Kreditinstitututredningens förslag

till

lag om ändrad lydelse av 29 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

29 §.

Är lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet ej är ansvarig, icke ställt att betalas inom ett år, skall sparbanken

förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom

sagda tid.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må sparbank

1. bevilja återlån, varom stadgas i reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, med längre löptid än ett år; samt

2. utlämna andra lån med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp

motsvarande högst tjugofem procent av summan av sparbankens eget

kapital, insättarnas behållning samt sparbankens upplåning efter avdrag

för lån, vilka upptagits hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån.

Sparbanken skall ägna uppmärksamhet åt att lån icke utlämnas med

längre löptid än som kan anses betryggande med hänsyn till de villkor på

vilka sparbanken förfogar över de för utlåning tillgängliga medlen. Lån

som avses i andra stycket 2 inå icke ställas på längre återbetalningstid än

tio år. Sparbanken skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre

månader uppsäga lån med ett års eller längre löptid, därest den för lånet

ställda säkerheten i märklig mån försvagas.

Kreditinstitututredningens förslag

till

lag om ändrad lydelse av 36 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas som följer.

36 §.

Kredit från--- — vederbörande kreditkassa.

Är lån, för vars fulla gäldande staten, kommun eller därmed jämförlig

samfällighet ej är ansvarig, icke ställt att betalas inom ett år, skall kreditkassan

förbehålla sig rätt att uppsäga lånet inom sagda tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i andra stycket sägs må kreditkassa

1. bevilja återlån varom stadgas i reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, med längre löptid än ett år, samt

2. utlämna andra lån med längre löptid än ett år intill ett belopp, vilket

tillsammans med summan av motsvarande lån från övriga kreditkassor inom

samma cenlralkassas verksamhetsområde uppgår till högst tjugofem procent

av kreditkassornas sammanlagda egna kapital och centralkassans inlåning

efter avdrag för lån, vilka upptagits hos allmänna pensionsfonden i

samband med återlån.

Kreditkassa skall ägna uppmärksamhet åt att lån icke utlämnas med

längre löptid än som kan anses betryggande med hänsyn till de villkor på

vilka kassan förfogar över de för utlåning tillgängliga medlen. Lån som avses

i tredje stycket 2 må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Kreditkassan skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre månader

uppsäga lån med ett års eller längre löptid, därest den för lånet ställda

säkerheten i märklig mån försvagas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1965

75

Kreditinstitututredningens förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 10 förordningen den 21 juni 1922

(nr 277) angående postsparbanken

Härigenom förordnas som följer.

§ 10.

I postsparbanken--—- Kungl. Maj :t bestämmas.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov för postbanken äger poststyrelsen

begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag

eller annorledes upptaga lån. Därjämte äger poststyrelsen, i samband

med återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens

förvaltning, hos fonden upptaga däremot svarande lån.

Kreditinstitututredningens förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 11 juli 1924

(nr 378) angående postgirorörelse

Härigenom för ordnas som följer.

12 §.

De i---Kungl. Maj:t bestämmas.

Av den--- -— Kungl. Maj :t.

För att tillgodose tillfälligt penningbehov för postbanken äger poststyrelsen

begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag

eller annorledes upptaga lån. Därjämte äger poststyrelsen, i samband

med återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning,

hos fonden upptaga däremot svarande lån.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 mars

1965.

Närvarande:

justitierådet Hagbergh,

regeringsrådet Wilkens,

justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 22 mars 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

12 mars 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen

den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse; 2) lag angående ändring i

lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker; 3) lag angående ändring i

lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen; 4) lag om

ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen

om sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Göran Wahlgren.

Lagrådet lämnade de under 1), 3) och 4) omförmälda lagförslagen utan

erinran samt yttrade beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen

om sparbanker följande.

Enligt 29 § andra stycket 2 av det remitterade förslaget får sparbank rätt

att utlämna bundna lån till belopp motsvarande angiven kvotdel av summan

av sparbankens eget kapital och — efter visst avdrag — dess inlåning.

Begreppet »eget kapital» användes •— såsom påpekas i remissprotokollet —

för närvarande icke i sparbankslagen; i stället begagnas där begreppet

»sparbankens fonder». Motsvarande utbyte av begrepp har ej föreslagits i

27 och 28 §§, vilket enligt föredragande departementschefen sammanhänger

med att den definitiva utformningen av dessa paragrafer är beroende

av kreditinstitututredningens fortsatta arbete.

Lämpligheten att på en enstaka punkt i sparbankslagen nu införa termen

eget kapital torde kunna ifrågasättas. När detta uttryck kommer till användning

i fråga om sparbank torde därmed åsyftas sparbankens fonder,

d. v. s. grundfonden, reservfond och garantifond (jfr 16 och 17 §§ samt 48 §

första stycket 9). Lagrådet hemställer att »sparbankens eget kapital» i förevarande

stadgande ersättes med »sparbankens fonder».

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1963

77

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

2 april 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindholm, Kling,

Skoglund, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 31 mars 1965

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 12 mars 1965 remitterade förslagen

till 1) lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars

1955 (nr 183) om bankrörelse; 2) lag angående ändring i lagen den 3 juni

1955 (nr 416) om sparbanker; 3) lag angående ändring i lagen den 25 maj

1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen; 4) lag om ändring i lagen den

3 juni 1955 (nr 417) angående införande av nya lagen om sparbanker.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande förordar föredragande departementschefen

att 29 § andra stycket i förslaget till lag angående ändring i

lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker ändras enligt lagrådets hemställan

samt att härutöver några redaktionella jämkningar görs i lagförslagen.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga

d e 1 s de av lagrådet granskade lagförslagen med nu angivna

ändringar;

dels de vid statsrådsprotokollet den 12 mars 1965 fogade

förslagen till

1) förordning om ändring i förordningen den 21 juni

1922 (nr 277) angående postsparbanken;

2) förordning om ändring i förordningen den 11 juli 1924

(nr 378) angående postgirorörelse.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

MARCUS BOKTR. STHLM I96S 650194

Ur protokollet:

Bengt L. Andersson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:334 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31 mars 1955 a1 i texten