Angående eftergift av den rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser som avgetts i ärenden om visering
1965-10-15 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1965:143, Angående eftergift av den rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser som avgetts i ärenden om visering
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 1i3 år 1965
1
Nr 143
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående eftergift av den
rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser
som avgetts i ärenden om visering; given Stockholms
slott den 15 oktober 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda statsrådsprotokoll
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla det förslag,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Rune B. Johansson
Propositionens innehåll
I propositionen föreslås att staten efterger den rätt som kan tillkomma
statsverket på grund av s. k. garantiförbindelser, vilka har legat till grund
för prövning av utlännings försörjningsmöjligheter i ärenden rörande visering
för inresa i Sverige.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr H3
2
Kungl. Maj.ts proposition nr H3 är 1965
Utdrog av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 15 oktober 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om eftergift
av den rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser som avgetts i
ärenden om visering samt anför.
Innan utlänning tillåts resa in i Sverige görs i regel en prövning av hans
möjligheter att försörja sig här. Sålunda föreskrivs i 19 § första stycket 1)
utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) att utlänning får avvisas om
man kan anta att han kommer att sakna medel som behövs för hans vistelse
i Sverige eller annat nordiskt land som han ämnar besöka.
Vissa utlänningar får inte resa in i Sverige utan att ha visum. Visering
meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten, dvs. statens utlänningskommission,
eller ministern för utrikes ärendena. Efter Kungl. Maj :ts bestämmande
kan visering i viss omfattning meddelas också av diplomatisk
eller konsulär myndighet eller polismyndighet. Avvisning enligt 19 § första
stycket 1) utlänningslagen kan inte ske av utlänning som innehar visering
(19 § sista stycket). Prövning av sådan utlännings försörjningsmöjligheter
under vistelsen i riket görs emellertid i viseringsärendet. Härvid har sedan
lång tid tillbaka tillämpats den praxis i fråga om utlänningar från vissa länder
att den som har saknat tillgångar eller annan möjlighet att själv försörja
sig ändå har kunnat få inresevisum, om fysisk eller juridisk person i Sverige
skriftligen har förbundit sig att bestrida kostnaderna för utlänningens vistelse
här. Under senare år har i dylika s. k. garantiförbindelser erinrats om
att förbindelserna omfattar också kostnader för socialvård och sjukvård.
Förbindelserna har inte varit ställda till viss myndighet men de har avlämnats
till statens utlänningskommission och förvarats hos kommissionen.
Beträffande kostnader för socialvård och sjukvård
till utlänning gäller i huvudsak följande.
Kommuns skyldighet enligt lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp
att sörja för att hjälpbehövande får socialhjälp omfattar alla som vis
-
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1965
tas i kommunen, alltså även utlänning. Har utlänning fått s. k. obligatorisk
socialhjälp, dvs. socialhjälp som regleras i 12 § socialhjälpslagen, har kommunen
rätt till ersättning för hjälpen av staten i den mån gottgörelse inte
har kunnat tas ut av enskild (23 §). De enskilda som enligt socialhjälpslagen
i vissa fall kan åläggas att ersätta kommun för obligatorisk socialhjälp
är hjälptagarens make eller föräldrar. Hjälptagaren själv kan i princip
inte åläggas återbetalningsskyldighet (33—37 §§).
Också kommuns skyldigheter enligt barnavårdslagen den 29 april 1960
(nr 97) omfattar utlänning. Föräldrarna är ersättningsskyldiga för kommuns
kostnad för omhändertagande för samhällsvård av den som är under
16 år (72 §). Bestämmelserna i socialhjälpslagen om kommuns rätt till ersättning
av staten för lämnad obligatorisk socialhjälp äger motsvarande tilllämpning
i fråga om kostnad som har föranletts av att någon har omhändertagits
för samhällsvård (71 §).
Kommuns anspråk på ersättning av staten enligt nu redovisade bestämmelser
prövas av länsstyrelsen, som också betalar ut ersättning. Har socialhjälp
bestått i sjukhusvård eller viss annan anstaltsvård begränsas ersättningen
till belopp som anges i vårdtaxan den 21 december 1956 (nr 632)
enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna. Kostnaderna belastar förslagsanslaget
Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna
m. in. under femte huvudtiteln. Anslaget uppgår för budgetåret
1965/1966 till 7 milj. kr.
För vård på sjukhus utgår vårdavgift. Den fastställs enligt sjukvårdslagen
den 6 juni 1962 (nr 242) av sjukvårdshuvudmannen och får bestämmas till
lägre belopp för den som vid intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet
än för annan (27 §). För sjukvårdsavgift har sjukvårdshuvudmannen
rätt att med vissa undantag kräva förskott eller ansvarsförbindelse för 15
dagar åt gången (28 §).
För den som åtnjuter socialhjälp eller är omhändertagen för samhällsvård
enligt barnavårdslagen betalar kommunen kostnader för vård på sjukhus
i den mån vårdkostnaderna inte ersätts av allmän försäkringskassa.
Kommunen kan få sina utlägg ersatta av enskild eller staten enligt de bestämmelser
i socialhjälps- och barnavårdslagarna som jag nyss har redogjort
för.
Den som är mantalsskriven i Sverige omfattas av den allmänna försäkringen
även om han är utlänning (1 kap. 3 § lagen den 25 maj 1962, nr 381,
om allmän försäkring). För erforderlig sjukhusvård åt sådan person betalar
allmän försäkringskassa i regel ersättning för vårdavgiften på allmän
sal (2 kap. 4 §). Rätt till ersättning av allmän försäkringskassa kan på grund
av överenskommelse med främmande makt tillkomma också utlänning som
inte är mantalsskriven i Sverige (20 kap. 15 §).
De ersättningar för sjukvård som sjukvårdshuvudmannen sålunda kan
få av patienten, kommun eller allmän försäkringskassa täcker inte vård1”''—Ilihang
till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 143
4
Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 19G5
kostnaden. Meddelas sjukvård på sjukhus inom det sjukvårdsområde där
patienten är bosatt står sjukvårdshuvudmannen för den kostnad som inte
täcks. Meddelas vården på sjukhus inom annat sjukvårdsområde skall sjukvårdshuvudmannen
i hemorten betala denna kostnad till huvudmannen för
det sjukhus där vården meddelats. Föreskrifter härom finns i avtal mellan
landstingskommunerna och städer som inte tillhör landstingskommun, det
s. k. utomlänsavtalet. Ersättningen för vård utgör enligt avtalet f. n. 100
eller i vissa fall 185 kr. per vårddag.
Genom beslut den 27 februari 1959 uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen
att bistå flyktingar, som inte omhändertas av'' annan statlig myndighet,
och se till att flyktingarna får vård och understöd i huvudsak enligt gällande
praxis inom socialvården. Vidare bemyndigade Kungl. Maj :t socialstyrelsen
att av statsmedel ersätta socialnämnd dels kostnader för vård av och erforderligt
understöd till vissa arbetsoförmögna flyktingar, dels bidrag som erfordras
till utfyllnad av arbetsinkomst för vissa flyktingar med väsentligt
nedsatt arbetsförmåga, dels kostnader för vård och erforderligt understöd
åt andra flyktingar som inte har haft stadigvarande arbete i sammanlagt
ett år efter ankomsten till Sverige. Socialstyrelsen bemyndigades också att
för vård på sjukvårdsinrättning av nu angivna flyktingar utge ersättning
enligt bestämmelserna i utomlänsavtalet. Ersättningarna skulle bestridas
från förslagsanslaget Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och
barnavårdslagarna in. m.
Genom beslut den 15 december 1961 förordnade Kungl. Maj :t — med
tillämpning fr. o. in. den 1 juli 1959 — att vad som föreskrivs om flyktingar
i beslutet den 27 februari 1959 i tillämpliga delar skall gälla sådan icke
svensk medborgare som fått tillstånd att resa in i Sverige först efter det att
här bosatt person har utfäst sig att bestrida kostnader som är förbundna med
den inresandes vistelse i riket. Undantag görs emellertid om den inresande
efter inresan har vistats i riket ett år utan att ha fått socialhjälp eller bistånd
som avses i beslutet den 27 februari 1959.
På grund av beslutet den 15 december 1961 har socialstyrelsen fram till
den 1 juli 1965 ersatt kommuner och sjukvårdshuvudmän för socialhjälp
och sjukvård med sammanlagt omkring 585 000 kr. Med stöd av garantiförbindelserna,
som utlänningskommissionen på begäran av socialstyrelsen
har överlämnat för bevakning av statens rätt, har socialstyrelsen sökt få ut
gottgörelse för ersättningarna av dem som undertecknat förbindelserna.
Sammanlagt har omkring 7 000 kr. betalats in. Inbetalningarna har skett
efter anmaning. Rättsliga åtgärder för att få gottgörelse på grund av garantiförbindelserna
har inte vidtagits.
I åtskilliga fall har enskilda personer eller organisationer som avgett garantiförbindelser
ansökt att bli befriade från sina åtaganden
enligt förbindelserna. Flertalet ansökningar har gjorts av utlänningar
som själva är i små ekonomiska omständigheter men som genom
5
Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1965
att utfärda garantiförbindelser velat hjälpa anförvanter eller vänner att
komma till Sverige. Ofta har den inresande på grund av sjukdom varit eller
efter någon tid blivit ur stånd att bidra till sitt uppehälle. Särskilt i de fall
då behov av längre tids sjukvård har uppstått kort efter ankomsten till
Sverige har kraven mot dem som utfärdat garantiförbindelser snabbt stigit
till stora belopp, i några fall 30 000—40 000 kr.
Remissyttranden över ansökningarna har avgetts av utlänningsutredningen
samt i en del fall av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksrevisionsverket
och statens utlänningskommission. I regel tillstyrks bifall till ansökningarna.
Riksrevisionsverket förordar dock, i de fall då verket yttrat sig, i
första hand att man avvaktar ett väntat allmänt ställningstagande till frågan
om ändrade bestämmelser om avskrivning av statens fordringar. Utlänningsutredningen
tar i ett yttrande upp hela frågan om lämpligheten av praxis
att kräva garantiförbindelser i viseringsärenden. Enligt utredningen bör i
viseringsärende uppenbarligen beaktas eventuella garantiutfästelser som viseringssökandens
anhöriga eller andra gjort mot honom. Syftet med ifrågavarande
garantiförbindelser har emellertid varit att ikläda utställaren förpliktelser
mot det allmänna. Utredningen ifrågasätter om utlänningslagen ger
utlänningsmyndigheterna behörighet att på detta sätt ikläda staten som
part rättigheter och skyldigheter på det privaträttsliga planet. I vart fall
medför förfarandet med garantiförbindelser konsekvenser för den enskilde
som från såväl humanitära som ekonomiska synpunkter är besvärande och
ej önskvärda. Utredningen förordar att enskilda personer och organisationer
som har utfärdat garantiförbindelser helt befrias från de åtaganden
gentemot det allmänna som har gjorts i förbindelserna, att hittills uppkomna
fordringar efterges i samband därmed och att garantiförbindelser i nuvarande
ordning framdeles inte ställs upp som villkor för alt meddela inresevisering.
Från statens utlänningskommission har jag inhämtat att prövningen av
viseringssökandes försörjningsmöjligheter och övriga ekonomiska förhållanden
numera sker utan att man kräver garantiförbindelse gentemot det
allmänna.
Utredningarna i de ärenden om befrielse från åtaganden enligt garantiförbindelse
som jag har nämnt förut bestyrker utlänningsutredningens uppfattning,
att systemet med sådana förbindelser har fått besvärande följder
från humanitära och ekonomiska synpunkter. I många fall torde de ekonomiska
konsekvenserna av förbindelserna inte ha stått klara för undertecknarna.
Jag kan bl. a. peka pa att förbindelserna gäller för obegränsat
belopp och under obegränsad tid. I de äldre förbindelserna har över huvud
taget ingen specifikation skett av kostnader som omfattas av förbindelserna.
I de som är av senare datum anges visserligen alt det kan bli fråga om kostnader
för socialvård och sjukvård. Om härmed avses det allmännas kostnader
eller bara statens är emellertid eu tolkningsfråga. Om de anses gälla
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1965
bara statens kostnader, vilket är det mest näraliggande på grund av att förbindelserna
har lämnats till statlig myndighet, har förbindelsernas konsekvenser
inte kunnat bedömas utan kännedom om statens ekonomiska garanti
för bl. a. vård på sjukhus av de utlänningar som det är fråga om här.
Åtskilliga av dem som undertecknat garantiförbindelser kan antas sakna
möjlighet att infria förbindelserna utan att försätta sig själva i ekonomiskt
nödläge. Det ekonomiska värdet av de fordringar som staten kan ha på grund
av förbindelserna torde därför vara begränsat. Att det är svårt att bedöma
det rättsliga värdet av förbindelserna ger vad jag har anfört förut en antydan
om. Därtill kommer att det i och för sig kan råda tvekan om huruvida
förbindelserna grundar någon fordran för staten. Klarhet därom kan inte
vinnas utan domstolsprövning. Enligt min uppfattning skulle det i allmänhet
framstå som stötande att föra talan vid domstol på grund av dessa garantiförbindelser
som praktiskt taget alltid torde ha kommit till av rent humanitära
skäl.
De omständigheter som jag nu har redovisat talar för att staten avstår
från att göra garantiförbindelserna gällande, vare sig undertecknarna är
fysiska eller juridiska personer. Ett ytterligare skäl härför är att systemet
med garantiförbindelser inte används längre. Jag förordar därför att staten
generellt efterger den rätt staten kan ha på grund av sådana förbindelser.
På föredragning av chefen för finansdepartementet har Kungl. Maj :t
den 8 oktober i år hemställt om riksdagens bemyndigande att besluta om
eftergift av statens fordringar av bl. a. sådant slag som det gäller här. Förhållandena
i den fråga som jag nu har redogjort för är emellertid speciella.
Eftersom jag dessutom har förordat generell eftergift av statens fordringar
på grund av de s. k. garantiförbindelserna anser jag att riksdagen bör besluta
i frågan.
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att efterge den rätt som kan tillkomma statsverket på grund
av s. k. garantiförbindelser vilka har legat till grund för prövning av utlännings
försörjningsmöjligheter i ärenden rörande visering för inresa i Sverige.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Stina Wahlström
O
ESSELTE AB. STHLM 65
514748
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1965:400 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:tsr ''proposition angående ökad läkarutbildning i Göteborg m. m. a1 i texten
- SU 1965:166 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående eftergift av den rätt staten kan ha på grund av s. k. garantiförbindelser som avgetts i ärenden om v s. 1 i texten