Sök i Ratio Lex

Om ändring i reglerna angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott

1965-10-01 · 60 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:146, Om ändring i reglerna angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

1

Nr 146

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om ändring i reglerna

angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott;

given Stockholms slott den 1 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen,

4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om

försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr

324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändring av den instansordning som nu gäller för

mål om s. k. självständiga ämbetsbrott av tjänstemän och andra som är

underkastade ämbetsansvar. Förslagen innebär att talan som angår sådant

ämbetsbrott nästan alltid skall väckas i underrätt i stället för i överrätt,

som f. n. ofta är första instans i sådant mål. Endast JK, RÅ och domare

inom det allmänna domstolsväsendet föreslås alltjämt skola svara i överrätt

för brott av denna art.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1065. 1 samt. Nr 146

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 19 kap. 9 §,

20 kap. 10 §, 22 kap. 8 § och 23 kap. 22 § rättegångsbalken1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 kap.

2 §.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott av underrättsdomare

eller annan ämbets- eller tjänsteman,

mot vilken åtal för sådant

brott enligt lag eller författning

skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest

stadgat, att mål skall upptagas omedelbart

av hovrätt, vare det gällande.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott, som avses i 20 kap.

1—4 §§ brottsbalken, av domare i

häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt,

expropriationsdomstol, vattendomstol

eller krigsrätt eller av konkursdomare,

inskrivningsdomare eller

ägodelningsdomare.

Hovrätt är i övrigt första domstol

i mål, beträffande vilka så föreskrives

i lag.

3 kap.

3

Högsta domstolen tillkommer att

som första domstol upptaga mål om

ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare

eller annan ämbetsman,

mot vilken åtal för sådant brott enligt

lag eller författning skall väckas

i högsta domstolen.

§•

Högsta domstolen tillkommer att

som första domstol upptaga mål om

ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, som avses i

20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av

justitiekanslern, riksåklagaren eller

den som utövar något av dessa ämbeten

eller av hovrättsdomare eller

revisionssekreterare.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616 och av 23 kap. 22 § se 1964:166.

a Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursivering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 746 år 1965

(hiivarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

4

Allmän åklagare vare

vid underrätt statsåklagare eller

distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål,

som enligt 2 kap. 2 § första stycket

upptages omedelbart av hovrätten,

och i annat mål statsåklagare

eller distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren.

Har lalan----------

Närmare bestämmelser------—

§•

Allmän åklagare vid underrätt och

hovrätt är statsåklagare eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän

åklagare vid underrätt och hovrätt

i mål om ansvar eller enskilt anspråk

på grund av ämbetsbrott, som

avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,

av statstjänsteman, som ej är underkastad

disciplinär bestraffning,

av ledamot av domstol eller central

statlig förvaltningsmyndighet, som

ej är statstjänsteman, eller av

krigsman, som bestrider regementschefs

eller därmed likställd eller

högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen

är riksåklagaren.

—- lägre åklagare.

--gällande instruktionerna.

19 kap.

9 §•

Är i lag eller författning föreskrivet,

att åtal skall upptagas omedelbart

av högre rätt eller av annan

allmän underrätt än den, där den

misstänkte enligt 1 eller 2 § har att

svara, må ej på grund av vad i detta

kapitel stadgas åtalet upptagas

av annan domstol. Skall fråga om

ansvar upptagas av annan myndighet

än domstol eller av särskild

domstol, äge vad i detta kapitel

stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom-------

Är i lag föreskrivet, att åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt

eller skall åtal enligt lag eller författning

upptagas av annan allmän

underrätt än den, där den misstänkte

enligt 1 eller 2 § har att svara,

må ej på grund av vad i detta kapitel

stadgas åtalet upptagas av annan

domstol. Skall fråga om ansvar

upptagas av annan myndighet än

domstol eller av särskild domstol,

äger vad i detta kapitel stadgas ej

tillämpning.

---—- utan verkan.

20 kap.

10

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt

för inålsäganden att väcka åtal eller

övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal gälle icke i fråga

om ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt.

§•

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt

för målsägande!! att väcka åtal eller

övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott,

som avses i 3 kap. 3 § och

7 kap. 4 § andra stycket.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 1)6 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 kap.

8

Talan om enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, för vilket

åtal skall upptagas omedelbart av

högre rätt, må ej väckas av målsägande^

med mindre åtal för brottet

äger rum eller talan biträdes av

åklagaren.

§•

Talan om enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, som avses i

3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket,

må ej väckas av målsäganden,

med mindre åtal för brottet äger

rum eller talan biträdes av åklagaren.

23 kap.

22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel

vare, om tillräckliga skäl för

åtal ändock föreligga, ej erforderlig

beträffande brott, för vilket icke

svårare påföljd än böter är stadgad,

eller beträffande brott, som avses i

45 kap. 2 § första eller andra stycket.

Ej heller vare förundersökning

erforderlig i mål, som skall upptagas

omedelbart av högre rätt, med

mindre anledning förekommer till

ådömande av annan påföljd än böter

eller suspension.

Vill åklagaren — -—--------

Förundersökning enligt detta kapitel

är, om tillräckliga skäl för åtal

ändock föreligga, ej erforderlig beträffande

brott, för vilket icke svårare

påföljd än böter är stadgad, eller

beträffande brott, som avses i 45

kap. 2 § första eller andra stycket.

Ej heller är förundersökning erforderlig

i mål om ämbetsbrott, som avses

i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra

stycket, med mindre anledning förekommer

till ådömande av annan påföljd

än böter eller suspension.

----ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 med följande undantag.

1.1 fråga om talan som väckts före den 1 januari 1966 äger äldre lag alltjämt

tillämpning.

2. I mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller

stiftssekreterare äger äldre lag alltjämt tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

5

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om

införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 20 december 1946 om införande

av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

28 §.

Utan hinder —--------

kungl. cirkuläret den 24 augusti

1915 till samtliga underdomstolar

och överexekutorer i riket angående

utredning i vissa fall om värdet av

tvisteföremål;

lagen den 30 maj 1930 om beräkning

av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning

är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott

skall väckas i hovrätt eller

viss hovrätt eller högsta domstolen.

--vittnesmåls avläggande;

kungl. cirkuläret den 24 augusti

1915 till samtliga underdomstolar

och överexekutorer i riket angående

utredning i vissa fall om värdet av

tvisteföremål; samt

lagen den 30 maj 1930 om beräkning

av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. 3

3) Förslag

till

Lag

om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § vattenlagen skall upphöra att

gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före

den 1 januari 1966.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

KungL Maj. ts proposition nr H6 år 1965

4) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före

den 1 januari 1966.

5) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före

den 1 januari 1966.

6) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om

försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före

den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 32 § se 1947: 637.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

7

7) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, dels att 78 § militära rättegångslagen den 30 juni

1948 skall upphöra att gälla, dels att 22 och 79 §§ samma lag1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

22

Har bestraffningsberättigad---

Målet skall hänskjutas till åklagare

vid den underrätt som enligt

vad i 70 eller 95 § sägs är domstol

för avdelningen, enligt den fördelning

av uppgifterna mellan olika

åklagare som Konungen bestämt,

eller i fall som avses i 78 § till justitiekanslern.

Om målet----------

Prövas saken---------

(Föreslagen lydelse)

§•

--för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare

vid den underrätt som är domstol

för avdelningen, enligt den fördelning

av uppgifterna mellan olika

åklagare som Konungen bestämt,

eller till justitiekanslern, när han är

åklagare enligt 79 §.

- ■—- 67 § stadgas.

---i disciplinmål.

79 §.

Allmän åklagare i militärt brottmål

är, där ej annat stadgas i 15

kap., allmän åklagare vid domstol

som har att upptaga målet. Om fördelning

av uppgifterna mellan olika

åklagare bestämmer Konungen. I

fall som avses i 78 § är justitiekanslern

åklagare.

Allmän åklagare i militärt brottmål

är, om annat ej stadgas i 15

kap., allmän åklagare vid domstol

som har att upptaga målet. Om

fördelning av uppgifterna mellan

olika åklagare bestämmer Konungen.

Justitiekanslern är åklagare i mål

om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, som avses i

20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av den

som bestrider regementschefs eller

därmed likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om dels talan som fullföljts

före den 1 januari 1966 i disciplin- eller ersättningsmål, dels annan

talan som väckts före sagda dag.

1 Senaste lydelse av 22 § se 1952:122.

opaginerad Kontrollera mot PDF

g

Kungl. Maj:ts proposition nr lh6 år 1965

8) Förslag

till

Lag

om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 för

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. skall

upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

Äldre lag äger dock alltjämt tillämpning i fråga om talan som väckts före

den 1 januari 1966.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A6 år 1965

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 13 augusti 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Johansson, Hermansson,

Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i reglerna

angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott samt anför.

Talan mot tjänsteman om ansvar eller skadestånd på grund av ämbetsbrott

skall i åtskilliga fall väckas vid överrätt. De allmänna reglerna om

forum i underrätt gäller ej. Ett stort antal högre tjänstemän i den statliga

förvaltningen har forum i hovrätt vid talan på grund av ämbetsbrott som

avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, dvs. de självständiga ämbetsbrotten.

Detsamma gäller beträffande vissa högre officerare, biskopar, domare i underrätt

och tjänstemän av lägre grad inom domstolsväsendet. Domare i hovrätt,

justitiekanslern, riksåklagaren m. fl. har forum i högsta domstolen.

Särskilt forum i överrätt har sedan gammalt kallats »forum privilegiatum».

Bestämmelser om särskilt forum för tjänstemän finns i rättegångsbalken,

andra lagar och författningar, instruktioner och arbetsordningar.

Den 1 januari 1966 träder den nya tjänstemannalagstiftningen i kraft.

1 denna lagstiftning ingår bl. a. bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning.

De har upptagits i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr

274). (Prop. 1965: 60, KL2U 1, rskr 267). Frågan om åtal skall väckas vid

hovrätt eller i annan instans regleras ej i denna lag. Under utredningsarbetet

inför den nya tjänstemannalagstiftningen har inom justitiedepartementet

upprättats en promemoria med förslag om begränsning av forum privilegiatum

(Stencil Ju 1965: 2).

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts av

nedre justitierevisionen, justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), Svea

hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, överbefälhavaren

(ÖB), försvarets civilförvaltning, socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, försäkringsdomstolen, rikspolisstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen,

poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet, statskonto
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

ret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

skogsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län och Gävleborgs län,

domkapitlet i Uppsala, universitetskanslern, domstolskommittén, militärstraffsakkunniga,

förvaltningsdomstolskommittén, 1963 års JO-utredning,

exekutionsväsendets organisationsnämnd, fullmäktige för riksbanken, fullmäktige

för riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens verk, riksdagens

justitieombudsman (JO), riksdagens militieombudsman (MO), Föreningen

Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen

Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges

polismästare, Föreningen Sveriges auditörer, Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens

centralorganisation (TCO) och statstjänstemännens riksförbund (SR).

RÄ har överlämnat yttranden av länsåklagarna i Stockholms län och Gotlands

län, i Uppsala län och i Gävleborgs län samt överåklagaren i Göteborgs

åklagardistrikt.

Överståthållarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttrande av polismästaren

i Stockholm.

Gällande bestämmelser

Ämbetsbrotten är reglerade i 20 kap. brottsbalken. Reglerna äger tillämpning

på tjänstemän som är underkastade ämbetsansvar. Därmed avses enligt

12 § i första hand de tjänstemän som kan avsättas från sin tjänst endast

genom dom. De särskilda brottstyper som utgör de s. k. självständiga

ämbetsbrotten anges i 1—4 §§. För de fall då tjänsteman begår annat brott

ges därutöver särskilda bestämmelser om påföljder.

De bestämmelser som gäller f. n. i fråga om disciplinär bestraffning av

civila statstjänstemän finns i instruktioner, stadgar och andra författningar

soin reglerar statsmyndigheternas organisation och verksamhet. Den

centrala författningen är allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3).

Stadgan är tillämplig på de myndigheter beträffande vilka Kungl. Maj :t

har förordnat om dess tillämpning. Stadgans bestämmelser om disciplinär

bestraffning har numera gjorts tillämpliga inom flertalet verks förvaltningsområden

genom föreskrifter i verksinstruktionerna. Verksstadgans bestämmelser

har också kommit att tjäna som förebild när disciplinbestämmelser

har utformats för andra statliga verksamhetsområden än de centrala

ämbetsverkens. Bestämmelserna i dessa avseenden i verksstadgan eller

föreskrifter som nära ansluter till dessa äger sålunda numera tillämpning

på de flesta civila statstjänstemän.

Verksstadgans bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning finns i

dess 22—28 §§. Av särskilt intresse i detta sammanhang är föreskriften i

22 §, enligt vilken åtal sker i hovrätt, om chef för myndighet eller ledamot

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

11

av myndigheten eller byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman

beträds med ämbetsbrott som sägs i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

Åsidosätter annan tjänsteman vad som åligger honom, kan den myndighet

under vilken han lyder döma honom till disciplinstraff enligt vad som föreskrivs

närmare i 23 §.

Den 1 januari 1966 träder statstjänstemannalagen i kraft. Lagen innehåller

nya grundläggande bestämmelser om statstjänstemännens rättsställning.

I fråga om åtal och disciplinär bestraffning finns regler i 18—25 §§.

De ersätter gällande bestämmelser härom i verksstadgan och andra författningar.

I 18 § lagen sägs att brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller

ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd

eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet

eller länsstyrelse skall beivras efter åtal. Kungl. Maj :t äger föreskriva att

detta skall gälla även annan tjänsteman. Åsidosätter tjänsteman på vilken

18 § inte äger tillämpning vad som åligger honom, kan han dömas till disciplinstraff

enligt 19 §.

För tjänstemän som i sin tjänst är underkastade ansvar som krigsmän

gäller särskilda bestämmelser. Dessa är i allt väsentligt samlade i lagen den

30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän och militära rättegångslagen

den 30 juni 1948 (nr 472).

Vidare må erinras om bestämmelserna i 101 och 106 §§ regeringsformen

enligt vilka statsråd, justitieråd och regeringsråd kan ställas till ansvar inför

riksrätt.

Laga domstol i brottmål är i regel allmän underrätt. Lagbestämmelserna

härom är upptagna i 19 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.

För domare i de allmänna domstolarna finns regler i rättegångsbalken

om särskilt forum vid ämbetsbrott. Enligt 2 kap. 2 § tillkommer det hovrätt

att som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av underrättsdomare och enligt 3 kap. 3 § skall högsta

domstolen som första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare. I nämnda båda lagrum sägs vidare

att det tillkommer högsta domstolen eller hovrätt att som första domstol

uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av

ämbels- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller

författning skall väckas i högsta domstolen eller hovrätt.

T detta sammanhang bör en bestämmelse i 28 § lagen den 20 december

1946 (nr 804) om införande av nya rättegångsbalken uppmärksammas.

Bestämmelsen säger att föreskrift i särskild lag eller författning om åtal

för ämbetsbrott i hovrätt eller viss hovrätt eller högsta domstolen alltjämt

skall gälla.

Forumregler för domare i de särskilda domstolarna finns i 11 kap. 13 §

vattenlagen, 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om dejning av

jord å landet, 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, 32 §

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

stadgan den 3 juni 1960 (nr 306) för vattendomstolarna och 17 § lagen den

26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol. Åtal mot arbetsdomstolens

ordförande eller mot ledamot av arbetsdomstolen eller försäkringsdomstoien

för ämbetsbrott upptas av högsta domstolen. Sådant åtal mot ledamot

i ägodelningsrätt upptas av hovrätt. Ledamot i vattendomstol, vattenrättsdomare,

vattenrättsingenjör och vattenrättssekreterare har att svara i Svea

hovrätt. På grund av en bestämmelse i 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation gäller forumreglerna i rättegångsbalken för domare i allmän

underrätt även för ledamot i expropriationsdomstol. Enligt 78 § stadgan

den 1 december 1959 (nr 545) för kammarrätten sker åtal för ämbetsbrott

av ledamot inför högsta domstolen. Detsamma gäller för försäkringsrådets

chef, annan ledamot eller vikarie för sådan befattningshavare enligt

29 § arbetsordningen den 21 mars 1947 (nr 114) för försäkringsrådet.

Ordtöranden och ledamot av hyresrådet samt byråchefen i hyresrådet skali

enligt 21 § instruktionen den 19 juni 1942 (nr 432) för statens hyresråd

åtalas vid Svea hovrätt för fel eller försummelse i tjänsten. Enligt 6 § kungörelsen

den 18 juni 1954 (nr 493) angående krigsrätter m. m. svarar krigsdomare

inför hovrätt för brott och förseelser i tjänsten.

Vissa tjänstemän vid domstolsväsendet åtnjuter särskilt forum utan att

vara domare. Sålunda skall åtal mot alla tjänstemän i domsaga och vid

rådhusrätt upptas av hovrätt i fråga om brott som avses i 20 kap. 1—4 §§

brottsbalken enligt vad som föreskrivs i 55 § domsagostadgan den 11 juni

1943 (nr 290) och 46 § rådliusrättsstadgan den 4 december 1964 (nr 857).

Liknande föreskrifter finns i 53 § arbetsordningen den 26 juni 1948 (nr

494) för nedre justitierevisionen och 72 § arbetsordningen den 19 december

1947 (nr 960) för rikets hovrätter. För revisionssekreterare är högsta domstolen

forum och för annan tjänsteman i hovrätt än ledamot är hovrätten

forum.

JK eller den som utövar hans ämbete skall enligt 22 § instruktionen den

30 december 1947 (nr 1014) för justitiekanslersämbetet vid fel eller försummelse

i tjänsten åtalas inför högsta domstolen av den person som

Kungl. Maj :t förordnar.

Riksdagens ombudsmän är enligt 96 § regeringsformen underkastade

»samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer

utstaka». Mot grundlagsstadgandet svarar bestämmelsen i 11 § instruktionen

den 24 maj 1957 (nr 165) för riksdagens ombudsmän, enligt vilken

ombudsman skall vara förfallen till ansvar efter lag och annan författning

liksom åklagare i allmänhet, om han åtalar eller låter åtala någon utan skäl

eller förolämpar någon. Särskilda bestämmelser om forum för ombudsmännen

vid ämbetsbrott som åklagare finns inte. I fråga om ombudsmännens

andra ämbetsuppgifter än åklagaruppgiften saknas regler om ämbetsansvar.

Enligt 65 § åklagarinstruktionen den 29 oktober 1964 (nr 739) väcks

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr Hd år 1965

13

åtal för ämbetsbrott mot RÅ, biträdande RÅ eller annan som utövar RÅ:s

tjänst av JK i högsta domstolen, medan sådant åtal mot vissa andra tjänstemän

inom åklagarväsendet — byråchef hos riksåklagarämbetet, statsåklagare,

distriktsåklagare eller vikarie för sådan tjänsteman — väcks i hovrätt.

För övriga tjänstemän inom åklagarväsendet gäller de allmänna forumreglerna.

Åtal mot chef för kronofogdemyndighet för ämbetsbrott väcks vid hovrätt

enligt 36 § kronofogdeinstruktionen den 27 november 1964 (nr 845).

Detsamma gäller enligt 101 § polisinstruktionen den 13 november 1964

(nr 764) sådant åtal mot polismästare i Stockholms, Göteborgs eller Malmö

polisdistrikt, polisöverintendent eller polisintendent i Malmö polisdistrikt.

I 15 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 625) för kriminalvårdsnämnden,

16 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 626) för ungdomsfängelsenämnden

och 16 § instruktionen den 6 november 1964 (nr 627)

för interneringsnämnden föreskrivs att ledamot i någon av dessa nämnder

eller hans ersättare, vilken i sitt uppdrag begår brott som avses i 20

kap. 1—4 §§ brottsbalken, skall åtalas vid Svea hovrätt.

För flertalet av de centrala förvaltningsmyndigheternas tjänstemän regleras

forumfrågan f. n. av föreskriften i 22 § allmänna verksstadgan, som

redan har redovisats, eller däremot svarande bestämmelser. De högre tjänstemännen

har alltså i regel forum i hovrätt. För tjänstemän i lägre grader

lämnas ej någon forumbestämmelse vilket innebär att rättegångsbalkens

föreskrifter om laga domstol gäller, dvs. att åtal skall ske i underrätt.

Beträffande tjänstemännen inom statsdepartementen gäller enligt övergångsbestämmelserna

till departementsinstruktionen den 3 juni 1965 (nr

386) regler om forum som motsvarar bestämmelserna för ämbetsverken (i

39 § instruktionen den 4 december 1964 (nr 901) för utrikesdepartementet

hänvisas till allmänna verksstadgan). I fråga om landsstatens tjänstemän

gäller samma förhållande enligt 58 § 1 mom. instruktionen den 13 november

1964 (nr 766) för överståthållarämbetet och 56 § 1 mom. länsstyrelseinstruktionen

den 30 maj 1958 (nr 333). På det regionala planet i övrigt åtnjuter

inga andra chefstjänstemän än överlantmätare och länsläkare särskilt

forum (1 § lantmäteriinstruktionen den 28 oktober 1960 (nr 596) och

2 § instruktionen den 6 juni 1962 (nr 421) för länsläkarväscndet).

För krigsmän och andra som har tjänst vid krigsmakten ges föreskrifter

om forum i militära rättegångslagen. Enligt 78 § skall hovrätt uppta

militärt mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av

den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst

eller av annan ämbets- eller tjänsteman mot vilken åtal för sådant brott

skall väckas i hovrätt enligt lag eller författning.

Om forum för präster föreskrivs i lagen den 13 november 1936 (nr 567)

om domkapitel. Enligt 20 § skall åtal mot biskop för ämbetsbrott eller mot

annan ledamot i domkapitel för brott som han begår i denna egenskap upp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 156 år 1965

tas omedelbart av hovrätt. Detsamma gäller åtal mot stiftssekreterare för

ämbetsbrott.

Inom universitetsväsendet har rektor, universitetsråd, professor, laborator

och överbibliotekarie forum i hovrätt enligt 160 § universitetsstadgan

den 4 juni 1964 (nr 461). Motsvarande bestämmelser gäller för tjänstemän

vid vissa högskolor enligt t. ex. 131 § stadgan den 30 juni 1965 (nr 494)

för jordbrukets högskolor.

Enligt skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439) förekommer ej särskilt forum

för någon som är verksam under skolstyrelse inom skolväsendet. Detsamma

gäller för sjöbefälsskolorna enligt stadgan den 30 juni 1959 (nr

425) för sjöbefälsskolorna i riket.

Endast de läkare som är professorer eller högre tjänstemän i medicinalstyrelsen

(47 § instruktionen den 23 januari 1959 (nr 40) för medicinalstyrelsen)

och andra centrala verk på inedicinalväsendets område (exempelvis

22 § instruktionen den 20 mars 1959 (nr 79) för statens rättsläkarstationer)

samt civilförsvarsöverläkaren (34 § 1 mom. instruktionen den

26 november 1948 (nr 735) för civilförsvarsstyrelsen) och länsläkare har

särskilt forum. De skall åtalas vid hovrätt.

Beträffande riksdagens verk gäller följande.

Enligt 1 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för fullmäktige

i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. gäller ämbetsansvar

för fullmäktig i riksbanken och i riksgäldskontoret. överträder eller

eftersätter fullmäktig de plikter som åligger honom i sådan egenskap eller

förbryter han sig eljest i utövningen av sin befattning, sker enligt 3 § åtal

inför Svea hovrätt. Detsamma gäller direktionsledamot i riksbanken samt

riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret.

Överbibliotekarien i riksdagsbiblioteket skall enligt reglemente för riksdagsbiblioteket,

antaget av riksdagen den 11 december 1957 (prot. 1:29 s.

40, prot. 11:29 s. 95) åtalas vid Svea hovrätt för ämbetsbrott som avses

i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

Såvitt har kunnat utrönas förekommer numera ej särskilt forum för

kommunalt anställda tjänstemän.

Rättegångsbalken innehåller särskilda regler om laga domstol, om rätt

till åtal, om målsägande, om förundersökning och om huvudförhandling i

mål som upptas omedelbart av högre rätt.

I 19 kap. 9 § rättegångsbalken fastslås bl. a. att, om åtal skall upptas

omedelbart av högre rätt enligt föreskrift i lag eller författning, åtalet ej

får upptas av annan domstol på grund av vad som sägs i samma kapitel

om laga domstol. Enligt 19 kap. 3 § kan åtal mot flera för medverkan till

brott väckas vid den rätt där någon av dem skall svara. Detsamma gäller

under vissa förutsättningar åtal i andra fall mot flera för brott som äger

samband med varandra. Härav följer att den som har specialforum drar

med sig eventuella medverkande till sitt forum. Har någon begått flera brott,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

kan åtal för samtliga brott enligt 19 kap. 6 § upptas av den rätt som är behörig

att uppta åtal för något av dem, om rätten finner det lämpligt med

hänsyn till utredningen, kostnader och andra omständigheter. Denna bestämmelse

har kommit att tillämpas, när tjänsteman med specialforum har

begått allmänt brott i tjänsten för vilket specialforum ej gäller, exempelvis

förskringring, och han även har begått tjänstefel för vilket han skall åtalas

i överrätt. I sådant fall har åtal kunnat väckas i överrätt även för förskingringen.

Enligt 20 kap. 10 § rättegångsbalken har målsäganden ej rätt att väcka

åtal eller överta eller i högre rätt fullfölja väckt åtal i fråga om ämbetsbrott,

för vilket åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. I andra fall äger

målsäganden sådan rätt enligt 20 kap. 8 eller 9 §. Här må anmärkas att

efter 1948 års omreglering av 25 kap. strafflagen — numera 20 kap. brottsbalken

— förbudet inte gäller rekonventionstalan mot åklagare, eftersom

falskt åtal ej längre innefattar ämbetsbrott för vilket gäller särskilt forum.

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall upptas

omedelbart av högre rätt, får enligt 22 kap. 8 § rättegångsbalken väckas

av målsäganden endast om åtal för brott äger rum eller talan biträds av

åklagaren.

I 23 kap. 22 § rättegångsbalken föreskrivs att förundersökning inte behöver

äga rum i mål som skall upptas omedelbart i högre rätt, om det inte

finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller suspension. Brottmål

som upptas omedelbart i hovrätt eller högsta domstolen kan enligt 53

kap. 2 § 4 och 57 kap. 1 § avgöras utan huvudförhandling, om det inte finns

anledning att döma till annan påföljd än böter.

I 7 kap. 4 § rättegångsbalken sägs att RÅ är allmän åklagare vid högsta

domstolen och vid hovrätt i mål som skall upptas omedelbart av hovrätten

enligt 2 kap. 2 § första stycket. På grund av föreskrift i 3 § åklagarinstruktionen

ankommer det emellertid på JK att som särskild åklagare föra talan

mot annan tjänsteman än den som tillhör åklagarväsendet. Enligt 3 § instruktionen

för justitiekanslersämbetet kan JK väcka åtal mot alla tjänstemän

för ämbetsbrott. Denna befogenhet har också JO och MO enligt 10 §

instruktionen för riksdagens ombudsmän. Vidare föreskrivs i 7 kap. 8 §

rättegångsbalken att annan särskild åklagare än JK, JO eller MO inte får

besluta att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen. Enligt 79 §

militära rättegångslagen är JK åklagare i mål som skall anliängiggöras

omedelbart i hovrätt i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott av officer.

Talan mot hovrätts avgörande i mål eller ärende som har väckts vid

underrätt kan i regel ej komma under högsta domstolens prövning utan att

högsta domstolen meddelat särskilt tillstånd, jfr 54 kap. 9 § rättegångsbalken.

Prövningstillstånd krävs emellertid inte vid talan mot avgörande i mål

eller ärende som hovrätt har upptagit som första domstol.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

Den historiska utvecklingen i huvuddrag

De högsta statliga tjänstemännen har aldrig varit underkastade disciplinär

bestraffning, om man bortser från att Konungen personligen har kunnat

tillrättavisa dem och meddela dem varning. I disciplinär väg har varken

äinbetsstraff eller allmänna straff kunnat ådömas de centrala ämbetsverkens

chefer och ledamöter eller därmed jämställda ämbetsmän. För dem har

straffansvar för fel i tjänsten utkrävts i judiciell ordning antingen omedelbart

hos Kungl. Maj :t eller inför överrätt eller en särskild, dömande kommission.

Gränsen mellan administrativt och judiciellt var emellertid tämligen

llylande ännu under 1600-talet. Att renodlat disciplinärt straffansvar inte

aktualiserats för de högsta ämbetsmännen har sin naturliga förklaring i att

det disciplinära ansvaret, alltsedan en mera utvecklad central förvaltning

tillskapades, har utkrävts av myndigheterna själva inför chefen och ledamöterna.

Visserligen förekom ända fram till början av 1900-talet att ordinarie

tjänstemän under rådsklass hade forum i hovrätt vid åtal för tjänstefel

trots att de var underkastade disciplinär bestraffning. Detta är emellertid

ej längre fallet. Anledning saknas därför att närmare behandla det

disciplinära ansvaret. I fortsättningen berörs sålunda endast det judiciella

ansvaret för ämbetsbrott.

Ansvar för tel i tjänsten har utkrävts sedan förvaltningens tillkomst. Formerna

har emellertid växlat och enhetlig reglering av ämbetsbrotten kom till

stånd först genom 1864 års strafflagsreform.

En organiserad ämbetsförvaltning började växa fram under vasatiden.

Flertalet ämbets- och tjänstemän betraktades då som Konungens personliga

tjänare, vilka han kunde tillsätta, avskeda och bestraffa efter gottfinnande.

De blev härigenom underkastade en privat straffordning som kallades

gårdsrätt. Ansvaret utkrävdes vid furstens privata gårds-, borg- eller slottsrätt.

Efter hand som förvaltningen växte under 1600-talet, kunde gårdsrätt

inte längre anses vara en lämplig form för reglering av tjänstemännens

straffrättsliga ansvar. Ej heller framstod furstarnas privata domstolar som

lämpliga tora. Någon enhetlig reglering kom dock inte till stånd. För de

lägre tjänstemännen infördes bestämmelser i instruktionerna för kollegierna

om ansvar för fel i tjänsten. I regel utövades den bestraffande makten av det

verk tjänstemannen tillhörde.. För de högre tjänstemännen meddelades ej

några bestämmelser i ämnet i sådan form eller, såvitt har kunnat utrönas,

i annan form. Man vet dock att dessa tjänstemän vid fel eller försummelse i

tjänsten underkastades Konungens domsrätt och att de ställdes till ansvar

av ämbetsmän som utgjorde föregångare till justitiekanslern. Att så skedde

var naturligt med tanke på att kollegierna tillkom för att underlätta riksstyrelsen.

Kollegiernas ledamöter svarade inför konungamakten för skötseln

av verken. Ett uttryck härför är 1634 års regeringsform som innehöll

bestämmelser om ämbetsmännens ansvar inför Konungen bl. a. i 35. och 36. I

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

denna regeringsform gavs också föreskrifter i 41. om på vilket sätt och i

vilken form ansvar skulle utkrävas av ledamöter i kollegierna. Det är dock

underkastat tvivel, om den särskilda form för utkrävande av ansvar som

föreskrevs i sistnämnda punkt någonsin kom till användning. I följande

regeringsformer fram till 1809 finns ej bestämmelser om forum för högre

tjänstemän, ehuru det talas åtskilligt i dem om hur förvaltningen skall

skötas och om ämbetsmännens ansvar för sitt fögderi. Ej heller finns bestämmelser

om forum i ämbetsverkens instruktioner före början av 1800- talet.

I 1734 års lag gavs bestämmelser om forum endast för underdomare och

landshövdingar, över ämbetsbrott av dem skulle hovrätt döma enligt 8 kap.

2 § rättegångsbalken. I övrigt stadgades i 10 kap. 26 § samma balk att mål

som rörde fel i någons ämbete eller tjänst skulle prövas och dömas av dem

som »Konungen vård och inseende däröver betrott haver efter ty som i särskilda

stadgar därom sägs». Härmed avsågs dock säkerligen inte annat än

verkens domsrätt och stadgandet syftade ej på särskilt forum för de högre

ämbetsmännen.

Ansvar för högre tjänstemäns fel i tjänsten utkrävdes före 1800-talets

början inför olika fora såsom riksrådet, hovrätt eller särskild kommission.

Av intresse i detta sammanhang är att det i kungaförsäkringar och regeringsformer

ända från 1611 angavs att ämbets- och tjänstemän, med undantag

av förtroendeämbetsmän, ej kunde avsättas utan dom och rannsakan.

Enligt 1615 års rättegångsprocess, som reglerade förfarandet i hovrätt, skulle

i hovrätten handläggas bl. a. alla ärenden som av Konungens nämnd plägade

rannsakas och dömas på räfst- eller landsting eller på rättareting samt alla

privilegierade personers saker, förnämligast ridderskapens och adelns efter

privilegiernas lydelse. I kungligt brev den 7 maj 1690 föreskrevs att hovrätten

skulle vara forum för den som hovrättens advokatfiskal »ratione

officii» anklagade för förbrytande mot kungliga stadgar och förordningar.

Uttryckliga bestämmelser om forum vid åtal för ämbetsbrott gavs i de instruktioner

som utfärdades för justitiekanslern år 1719, 1720 och 1739.

Denne skulle ha allmänt inseende över att var och en i sitt ämbete efterkom

sin skyldighet och, när han förnam att någon handlat däremot eller eftersatt

sitt ämbete, låta åvägabringa rättelse bl. a. genom att tillhålla vederbörande

fiskaler att tala därpå eller själv utföra talan. Forum skulle i sådana fall

vara hovrätt eller generalkrigsrätt eller, om Kungl. Maj :t prövade nödigt,

särskilt förordnad kommission. I olika sammanhang förekom tvister om rätt

forum, när vederbörande ämbetsman påfordrade förnämligare forum än det

till vilket han hade blivit instämd.

Högre tjänstemän har sålunda åtnjutit särskilt forum vid begångna fel i

tjänsten, ehuru uttryckliga föreskrifter om särskilt forum, såvitt har kunnat

utrönas, ej alltid har funnits. Av åtskilliga skäl har det helt visst varit uteslutet

att tänka sig underrätt som forum.

2 Bihang titt riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Xr Uti

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

Såsom har påpekats bl. a. av Gärde i Minnesskrift till 1734 års lag (del 1

s. 369) var domstolsväsendet tidigare starkt klassbundet. Häradsrätten var

bondeståndets egentliga forum. Städerna hade sitt eget domstolsväsende.

Prästerskapet svarade inför domkapitel. De som tillhörde adeln ansågs lyda

omedelbart under den kungliga domsrätten och hade i privilegier tillförsäkrats

att bli dömda och få sina tvister prövade av likar, d. v. s. i hovrätt,

vars ledamöter i regel var adelsmän. På grund av adelsprivilegierna, i vilka

alla högre ämbeten tidvis hade förbehållits adeln, hörde det till undantagen

att chefer och ledamöter i ämbetsverken var ofrälse. Härtill kom att ämbetsverken

i betydande utsträckning fungerade som domstolar, framför allt i

tvister som rörde kronan men även i tvister mellan enskilda och i fråga om

tjänstemäns ämbetsfel. Redan av detta skäl ansågs verken säkerligen vara

jämställda med hovrätterna även från judiciell synpunkt. Verkens chefer

och ledamöter kunde knappast tänkas ha lägre forum för fel i tjänsten än

domare i motsvarande ställning, vilka åtalades för ämbetsbrott inför högsta

domstolen sedan denna hade inrättats.

Under 1800-talets första decennier utsattes förvaltningsmyndigheternas

domsrält och de talrika speciella fora för skarp kritik. Sedan frågan hade

utretts av bl. a. lagkommittén, utfärdades den 17 april 1828 författningar

varigenom ett betydande antal rättsfrågor flyttades från de administrativa

verken till domstolarna, bl. a. frågor om ansvar för ämbetsbrott. Nya önskemål

att avskaffa specialdomstolarna fördes fram och förverkligades efter

hand. Vid dessa reformer reglerades förhållandet mellan administrativ och

judiciell bestraffning, vilket kom till uttryck i de nya instruktionerna för

ämbetsverken. Med anknytning till äldre rätt infördes i instruktionerna regler

om torum vid ämbetsbrott för såväl chefer och ledamöter som övriga

tjänstemän. För de ämbetsverk som motsvarade de gamla kollegierna infördes

i huvudsak likartade bestämmelser. Chefen och ledamöterna var undantagna

från disciplinärt ansvar. De skulle tilltalas inför högsta domstolen för

fel och förbrytelser efter vad som föreskrevs i lag. Ordinarie tjänsteman,

som beträddes med förseelse eller visade vanvördnad mot förman eller brast

i lydnad i tjänsten, ägde verket straffa disciplinärt. Straffen kunde vara varning,

böter -—■ svarande mot en månads lön — eller suspension på högst tre

månader. Om tjänstemannen hade undergått disciplinär bestraffning utan

att låta sig rätta eller om felet var av svårare beskaffenhet, skulle åtal ske

inför hovrätt. Extra ordinarie tjänsteman och vaktbetjänt var underkastad

endast disciplinär bestraffning och kunde skiljas från tjänsten i disciplinär

ordning, se 15 § instruktionen den 23 april 1831 (nr 23 s. 121) för kommerskollegium,

14 § instruktionen den 28 december 1832 (nr 55 s. 493) för

bergskollegium, 29 § instruktionen den 16 februari 1838 (nr 6 s. 1) för kammarkollegium

och 22 § instruktionen den 16 maj 1856 (nr 28 s. 1) för statskontoret.

Att specialdomstolarna avskaffades var uttryck för det krav på en enhetlig,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr l ''i6 år li)65

för alla mål och samhällsgrupper gemensam instansordning som grundades

på 1700-talets idéströmningar om den medborgerliga likställigheten och

genomsyrade föreskrifterna om rättskipningen i 1809 års regeringsform. En

konsekvens av denna likställighet blev även att adelns särskilda forum

avskaffades. Rättegångsbalkens bestämmelser om hovrätt som första instans

i vissa brottmål angående frälsemän upphävdes genom en förordning den 12

maj 1870. Genom senare författningar har återstående föreskrifter om att

vissa mål och ärenden angående frälsemäns förhållanden skulle upptas i

hovrätt blivit upphävda. Adelns företrädesrätt till högre tjänster avskaffades

genom förenings- och säkerhetsakten år 1789.

För de nya verk som uppstod vid sidan av de gamla kollegierna under

1800-talet upptogs i instruktionerna bestämmelser om särskilt forum för

chefen, ledamöterna och de ordinarie tjänstemännen i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gällde för kollegiernas tjänstemän. Dock fick

även chefen och ledamöterna nu hovrätt som forum.

Ett uttryck för den tidens sätt att se på frågan om särskilt forum finns

i det förslag till bestämmelser om rättegång i brottmål som intogs i lagkommitténs

förslag till allmän kriminallag år 1832. Kommittén utgick från

att särskilda domstolar skulle försvinna och att brott i allmänhet skulle

åtalas vid allmänna domstolar och behandlas i den för instanserna bestämda

ordningen. Ingen ståndsskillnad eller personlig företrädesrätt skulle således

befria från skyldigheten att svara inför underdomstol. Det var endast

för vissa ämbeten eller offentliga befattningar, som kommittén ansåg undantag

böra göras från den allmänna regeln, nämligen om åtal anställdes

för brott i själva ämbetet eller befattningen. I enlighet härmed skulle hovrätt

omedelbart uppta åtal för ämbetsbrott mot domare eller nämnd i underrätt,

mot Konungens befallningshavande eller den som deltar med honom

i ämbetet, mot biskop eller ledamot i domkapitel, mot ordförande eller ledamot

i kollegium eller annat statens styrelseverk, mot Konungens högsia

ombudsman, mot Konungens ämbetsmän i dess kansli eller hov eller vid

utrikes beskickningar, mot rikets ständers fullmäktige i allmänna verk och

mot rikets ständers justitieombudsman. Högsta domstolen skulle omedelbart

uppta åtal för ämbetsbrott mot domare i hovrätt. Som skäl för dessa undantag

från de allmänna principerna anförde kommittén, att allt sådant syntes

vara överensstämmande dels med naturen och dels med värdigheten av de

befattningar som tillkommer dessa Konungens eller folkets ämbetsmän.

För dem hade kommittén således trott sig böra föreslå avvikelse från den

allmänna domstolsordningen, ej som ett personligt privilegium utan som

eu följd av själva ämbetenas art och beskaffenhet.

I de nya instruktioner för de centrala ämbetsverken, som utfärdades

under 1900-talets första årtionden, avskaffades särskilt forum för de ordinarie

tjänstemän under rådsklass som hade haft forum i hovrätt. Samtidigt

ändrades chefers och ledamöters forum från högsta domstolen till hov
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

rätt. Numera fungerar högsta domstolen ej som forum för någon tjänsteman

i den egentliga förvaltningen.

Efter mönster från vad som gällde för de gamla kollegierna har, som

nyss har antytts, särskilt forum föreskrivits för byråchefer och högre

tjänstemän i varje ny förvaltningsmyndighet som bär tillskapats. Detta

synes ha skett utan att behovet och lämpligheten därav har diskuterats närmare.

Slutstenen i denna, som det förefaller, närmast automatiska utbredning

av särskilt forum representeras av allmänna verksstadgan som kan

sägas dra en schablonartad gräns vid en viss lönegrad.

Den ordning som föreskrivs i verksstadgan gäller numera så gott som

hela förvaltningen. Denna konstruktion bär lett till att särskilt forum tillkommer

inte blott de högre tjänstemännen i de centrala ämbetsverken utan

även flertalet övriga tjänstemän på chefslöneplanen. Utvecklingen har lett

till att vissa tjänstemän, även inom den lokala förvaltningen, vilka ej tidigare

har åtnjutit särskilt forum, har kommit att få forum i hovrätt utan ait

deras arbetsuppgifter eller ställning i övrigt har ändrats. På senare tid har

iörsök gjorts att begränsa verkningarna av denna automatik. Vissa tekniska

tjänster, som har placerats på löneplan B av mera iönetaktiska skäl, är exempelvis

undantagna från reglerna om specialforum. Undantag har vidare

gjorts för tjänstemän på chefslöneplanen inom det lokala skolväsendet.

Någon samlad bedömning av frågan om specialforum har dock inte företagits.

Den historik som nu lämnats har i huvudsak behandlat tjänstemännen

i de centrala ämbetsverken. I fråga om den lokala förvaltningen har specialforum

tidigare förekommit endast för landshövding, se 65 § instruktionen

den 10 november 1855 (nr 90 s. 1) för landshövdingarna i rikets län

samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän. Övriga tjänstemän har

ej förrän på senare år uppnått sådan ställning att frågan har varit aktuell

för dem.

För officerare har utvecklingen och skälen därför varit i huvudsak desamma

som för tjänstemännen i de centrala ämbetsverken med den betydelsefulla

skillnaden att specialdomstolarna för officerarna (krigsdomstolar

av olika slag) avskaffades först år 1948.

Domkapitlens domsrätt över präster för ämbetsbrott avskaffades likaledes

år 1948.

Till den historiska utvecklingen torde även höra nyregleringen av ämbetsbrotten

år 1948. Numera föreligger specialforum endast vid de självständiga

ämbetsbrotten enligt 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken. I förhållande till

vad som gällde förut innebär detta en högst betydande inskränkning av

tillämpningsområdet för bestämmelserna om särskilt forum. Det ankommer

sålunda på allmän underrätt att uppta mål om förskingring, trolöshet

eller annat allmänt brott, även om det har begåtts i tjänsten. Denna

konsekvens berördes i förarbetena till 1948 års reform (SOU 1944:69 s.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

419 och 446 samt prop. 1948: SO s. 354 och 395) men föranledde ej att frågan

om att behålla särskilda fora övervägdes närmare.

Departementspromemorian

I departementspromemorian uppges att antalet statligt anställda tjänstemän

på löneplan B den 1 oktober 1963 uppgick till 3 889. Denna siffra torde

ganska väl motsvara det antal tjänstemän som har särskilt forum vid

ämbetsbrott. Visserligen saknar åtskilliga tjänstemän på löneplan B såsom

lantbruksdirektörer, länsbostadsnämndsdirektörer, länsjägmästare, länsarkitekter

och något hundratal avdelningsdirektörer i affärsverken sådant forum

men detta förhållande torde mer än väl uppvägas av att ett stort antal

tjänstemän på löneplan A inom domstolsväsendet skall åtalas för ämbetsbrott

i hovrätt. Som jämförelse nämns att antalet tjänstemän med särskilt

forum år 1888, alltså för omkring 75 år sedan, utgjorde omkring 500.

I motsats till vad som nu gäller hade då alla ordinarie tjänstemän i de

centrala ämbetsverken sådant forum.

Vidare upplyses att JK under tioårsperioden 1954—1963 åtalade 22

tjänstemän med forum i hovrätt. Motsvarande siffror för åtal som anhängiggjordes

av JO, MO och RÅ var 28, 14 och 1. Dessutom väcktes åtal

i högsta domstolen mot en tjänsteman med JO som åklagare.

I promemorian framhålls att antalet tjänstemän med särskilt forum under

de senaste 75 åren nära nog tiodubblats. Redan denna kraftiga ökning

ger anledning att ställa frågan, om det är lämpligt att så många tjänstemän

— i strid mot eljest gällande instansordning — skall åtalas omedelbart i

överrätt för ämbetsbrott. Härtill kommer att gränsen enligt nu gällande bestämmelser

om åtal och disciplinär bestraffning i allmänna verksstadgan

har dragits vid viss tjänstegrad, nämligen byråchefsgraden, vilket medför

en automatik som varit ägnad att motverka bedömandet om sakliga skäl

har förelegat för undantag i det enskilda fallet.

Angående skälen mot att ha särskilt forum i nuvarande omfattning anförs

i promemorian.

Många av de skäl som ursprungligen motiverade särskilt forum torde ej

längre ha någon bärande kraft på grund av samhällsutvecklingen. Sedan

länge finns en i övrigt strängt genomförd instansordning som gör underrätterna

behöriga i alla mål oberoende av svårhet sgrad. De centrala ämbetsverken

har ej längre någon domsrätt och stånd sprivilegierna har så gott

som restlöst raderats ut. Det är ju för övrigt självklart att tillhörigheten

till viss socialgrupp eller samhällskategori eller liknande förhållande inte

kan åberopas för att behålla särskilt forum i dagens samhälle.

Mot nuvarande system talar i första hand alt det bryter mot instansordningen

och därmed mot principen om likhet inför lagen. Att så sker innebär

alltså ett avsteg från viktiga principer och medför att tjänstemannen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

förlorar en prövningsinstans. Systemet har även viss betydelse för hovrätternas

arbetsbörda.

Ett annat skäl som talar mot att särskilt forum behålles är att området

för forumbestämmelserna genom 1948 års strafflagsreform har inskränkts

till att avse de egentliga ämbetsbrotten, vilket har medfört egenartade konsekvenser.

Även om ett allmänt brott helt hänför sig till tjänsten — och

enligt äldre rätt också innefattade ämbetsbrott — skall åtal numera ske

vid underrätt oberoende av tjänstemannens ställning. En generaldirektör

kan alltså inte undgå att bli åtalad vid underrätt för trolöshet mot huvudman,

medan en byråchef måste åtalas vid hovrätt även för ett mindre

tjänstefel. Det kan visserligen hävdas att underrätt i allmänhet ej har att

bedöma en högre tjänstemans avgöranden i tjänsten i svåra och viktiga

frågor utan endast prövar lämpligheten av att låta honom behålla sin tjänst,

när fråga är om osjälvständiga ämbetsbrott. Men detta gäller ej undantagslöst.

Åklagare med forum i hovrätt kan sålunda inte undgå rekonventionstalan

i lägre instans än den i vilken han skall svara för egentliga ämbetsbrott.

Vidare kan bedömningen enligt 20 kap. 8 § brottsbalken av ett osjälvständigt

ämbetsbrott i praktiken vara väl så svår och uppmärksammad

som bedömningen av ett tjänstefel eller annat självständigt ämbetsbrott.

Som skäl för särskilt forum för högre tjänstemän kan ej heller gärna

åberopas att överrätt skulle vara mera sakkunnig eller ha större erfarenhet

att bedöma deras åtgöranden i tjänsten. Att allmänt påstå att saken blir

bättre bedömd i överrätt torde ej kunna anföras som skäl, emedan ett sådant

betraktelsesätt rent principiellt skulle kunna åberopas exempelvis för

att åter införa underställning av särskilt svåra mål av andra slag.

1 promemorian undersöks vidare, om det finns skäl för att behålla särskilt

forum i viss utsträckning. I denna del anförs.

Det är oriktigt att bortse från att skäl kan tala för att behålla särskilt forum,

åtminstone för vissa högre tjänstemän. Spektakulära och psykologiska

motiv kan tänkas fordra att högre tjänstemäns åtgärder i tjänsten

bedöms på ett motsvarande högre domstolsplan. Man behöver därför ej säga,

som lagkommittén gjorde år 1832, att det är naturligt och bäst förenligt

med ämbetets värdighet. Fråga är i stället vad som kan anses rationellt

och förenligt med rättskänslan.

Från dessa synpunkter kan det kanske ifrågasättas att behålla särskilt

forum för de allra högsta tjänstemännen inom förvaltningen såsom cheferna

för de centrala verken, landshövdingarna och vissa högre officerare.

Emellertid torde allmänheten numera inte finna något egendomligt i att

dessa tjänstemän får svara inför underrätt i alla mål. Ej heller kan detta

sägas ställa förvaltningen under domstolarnas kontroll eller beroende i

större utsträckning än enligt gällande ordning. Rent tekniskt skulle också

svårigheter uppstå med gränsdragningen mellan olika tjänstemannakategorier

i kollegiala verk.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Mci j. ts proposition nr HG år 1965

I fråga om dem som särskilt har att vaka över att tjänstemän ej begår

fel eller försummelse i tjänsten, nämligen JK, RÅ, JO och MO, förefaller

det, just med hänsyn till deras kontrollerande verksamhet, lämpligt att göra

undantag. Eftersom den verksamhet som JK, JO och MO utövar omfattar

de rättsvårdande myndigheterna, kunde möjligen övervägas att de skulle

svara inför en särskild domstol som står fri i förhållande till de ordinära

domstolarna. Sådana överväganden är emellertid av den art att de torde

få göras i samband med prövning av frågor som sammanhänger med reform

av grundlagarna. Tills vidare bör nuvarande ordning med högsta domstolen

som forum behållas. Vad som gäller om forum för JK bör även gälla

RÅ. Vad som gäller de ordinarie innehavarna av dessa ämbeten bör även

tillämpas på annan som utövar ämbetet, såsom JO:s ställföreträdare och biträdande

RÅ.

Även i fråga om domare i hovrätt föreligger speciella omständigheter. Att

låta underrätt döma i mål om hovrättsdomares fel vid utövandet av sin

tjänst skulle framstå som en omvänd instansordning. Det forum som ligger

närmast till hands är i stället högsta domstolen, som bär att överpröva

hovrättens domar vid överklaganden. Forum för hovrättsdomare vid ämbetsbrott

bör därför alltjämt vara högsta domstolen. Mot särskilt forum

för hovrättsdomare skulle möjligen kunna invändas att ordningen inte står

väl överens med det förhållandet att överrättsdomare kan dömas till ämbetsstraff

av underrätt, när han har begått ett allmänt brott. Det kan dock

knappast komma i fråga att alltid låta domaren få svara i högre rätt för

allmänt brott, t. ex. trafikförseelse, inte ens om brottet kan medföra avsättning.

Vad gäller underrättsdomare står valet av forum vid ämbetsbrott mellan

underrätten och hovrätten. Vägande psykologiska och praktiska skäl talar

mot att en underrättsdomares fel i tjänsten bedöms av den domstol som

han själv tillhör. Lagföring inför hovrätt måste vara att föredraga. För denna

lösning talar även den omständigheten att hovrätt är administrativ tillsynsmyndighet

över underrätt.

Ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar är knutna till de allmänna

underrätterna. Domare i allmän underrätt är ordförande i dessa specialdomstolar.

Med hänsyn härtill bör domare i ägodelningsrätt och expropriationsdomstol

ha samma forum vid ämbetsbrott som domare i allmän underrätt.

Detta torde även böra gälla konkursdomare, inskrivningsdomare

och ägodelningsdomare.

Vad som nu har sagts är inte tillämpligt på domare i övriga specialdomstolar.

Dessa domstolar är fristående från de allmänna underrätterna. Domarna

har ej att bedöma ämbetsbrott. Beträffande dem torde ej heller i

övrigt finnas särskilda skäl som skulle kunna motivera annat forum vid

ämbetsbrott än underrätt.

Anledning saknas även att ge revisionssekreterare särställning i forum
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

hänseende. Tjänstgör revisionssekreterare som domare i underrätt, blir

dock reglerna för underrättsdomare tillämpliga. Detsamma bör gälla exempelvis

för tingsnotarie i domsaga eller vid rådhusrätt.

Sammanfattningsvis framhålls i promemorian att övervägande skäl talar

för att behålla särskilt forum endast för JK, RÅ, JO och MO, domare i

allmän domstol, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol samt konkursdomare,

inskrivningsdomare och ägodelningsdomare. Undersökningen omfattar

inte statsråd, justitieråd och regeringsråd, vilka har forum i riksrätt.

Övriga tjänstemän skulle således åtalas i underrätt även för brott som avses

i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

I promemorian anförs vidare att det finns ett samband mellan bestämmelserna

om särskilt forum och reglerna som begränsar enskilds rätt att väcka

åtal och föra talan om enskilt anspråk. Dessa regler hindrar enskilda att

väcka talan mot högre tjänstemän för ämbetsbrott samt gör JK, RÅ, JO och

MO till exklusiva åklagare. Härigenom erhålls ett skydd för högre tjänstemän

mot obefogad och statsverksamheten störande talan. Den kontroll som

utövas genom JK, JO, MO och riksdagens revisorer har ansetts fylla allmänhetens

krav. Någon kritik har veterligen ej riktats mot denna ordning. Medan

det ej torde finnas skäl att utvidga skyddet till alla tjänstemän, saknas

det anledning att frångå nuvarande system på området i samband med att

särskilda fora slopas i den utsträckning som har föreslagits. Sambandet mellan

dessa frågor är inte sådant att den ena nödvändigt följer den andra. Man

kan sålunda väl behålla nämnda skydd och låta JK, RÅ, JO och MO vara

exklusiva åklagare, även om åtal sker i underrätt. Av praktiska skäl torde

skyddet böra utsträckas till alla statligt anställda tjänstemän i byråchefsgraden

och högre grader så att det kommer att gälla i fråga om ämbetsbrott

av alla statliga tjänstemän som ej är underkastade disciplinär bestraffning.

Även ledamot av central statlig förvaltningsmyndighet bör anges

i reglerna, eftersom ledamöter som ej är statstjänstemän ingår i åtskilliga

verksstyrelser. Chef för sådan myndighet torde alltid höra till de

statstjänstemän som ej är underkastade disciplinär bestraffning. Med central

statlig förvaltningsmyndighet avses även riksbanken och riksgäldskontoret,

till följd varav deras fullmäktige omfattas av förslaget. Med hänsyn

till att alla krigsmän är underkastade disciplinär bestraffning i särskild

ordning bör reglerna omfatta även krigsman som bestrider regementschefs

eller därmed likställd eller högre tjänst.

Rörande de högre kommunala tjänstemännen påpekas i promemorian att

man hittills har kunnat avstå från motsvarande regler om särskilt forum,

varför det torde saknas anledning att nu utvidga tillämpningen även till

dessa. I

I promemorian föreslås att rättegångsbalken och andra lagar som innehåller

bestämmelser om särskilt forum vid ämbetsbrott ändras så, att alla

lagregler i ämnet blir samlade i rättegångsbalken. Vidare föreslås ändringar

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

i bl. a. instruktionen för riksdagens ombudsmän. De nya forumreglerna föreslås

träda i kraft samtidigt som statstjänstemannalagen eller den 1 januari

1966.

De lagförslag som har upptagits i promemorian torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

Remissyttranden

Promemorians förslag tillstyrks av eu minoritet inom nedre justitierevisionen

(en revisionssekreterare), Svea hovrätt, ÖB, försvarets civilförvaltning,

socialstyrelsen, statens hyresråd, medicinalstyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

kammarkollegiet, statskontoret, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus

län, Örebro län och Gävleborgs län, domkapitlet i Uppsala, universitetskanslern,

exekutionsväsendets organisationsnåmnd, fullmäktige för

riksbanken, fullmäktige för riksgäldskontoret, delegerade för riksdagens

verk, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges polismästare,

Föreningen Sveriges auditörer, LO, TCO och SR.

Principerna i promemorian godtas av nedre justitierevisionen (30 av 31

revisionssekreterare), JK, RA, länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands

län, länsåklagaren i Uppsala län, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikl,

hovrätten för Nedre Norrland, kriminalvårdsstyrelsen, poststyrelsen, militärstraffsakkunniga,

1963 års JO-utredning, JO, MO, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler och SACO. De anser dock att flera tjänstemän än som har

föreslagits i promemorian bör ha särskilt forum.

Rikspolisstyrelsen anser att man bör upphäva alla bestämmelser om särskilt

forum vid ämbetsbrott, medan polismästaren i Stockholms polisdistrikt

och länsåklagaren i Gävleborgs län vill att bestämmelserna i vart fall

begränsas att avse endast JK, RÅ, JO och MO.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén ställer sig tveksamma

till förslagen.

Den föreslagna reformen avstyrks av försäkringsdomstolen, kammarrätten,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

samt förvaltningsdomstols kommittén.

De remissinstanser som tillstyrker förslagen motiverar i allmänhet inte

sin ståndpunkt. Några av dessa och några av de remissinstanser som godtar

principerna men vill göra området för särskilt forum vidare förklarar

att de ansluter sig till vad som har uttalats i promemorian. Sålunda uttalar

MO att de motiv som har anförts för reformen får anses bärande. Det framstår

som otillfredsställande att mål om ämbetsbrott inte handläggs i samma

ordning som andra mål. Under nutida samhällsförhållanden kan det inte

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

föreligga något hinder att även ämbetsbrott upptas till prövning av underrätt

som första instans.

Av de avstyrkande instanserna pekar förvaltningsdomstolskommittén på

att åtal i överrätt för ämbetsbrott har förekommit relativt sparsamt, under

sista tioårsperioden med 6,5 fall årligen. Om man ser till de faktiska konsekvenserna

för domstolsväsendet, finns det knappast tillräcklig anledning att

ändra den nuvarande ordningen. Det skulle ha varit av intresse att veta vilka

åtgärder och försummelser som i allmänhet åtalas. Det är mindre att

erinra mot att de särskilda forumreglerna slopas, när det gäller den straffrättsliga

bedömningen av enkla ordningsförseelser. Avser åtalet felaktig lagtolkning,

annan rättstillämpning eller andra mer intrikata spörsmål, talar

rent praktiska synpunkter för att nuvarande ordning behålls. Synpunkten

att tjänstemännen förlorar en prövningsinstans kan ej anses bärande. För

den enskilde torde det i regel inte vara någon vinst att svårbedömda frågor

först behandlas av underrätt. Eu tjänsteman som har forum i hovrätt kan

föra sin sak vidare till högsta domstolen, medan prövningstillstånd blir nödvändigt,

om rättegången börjar i underrätten. Man kan fråga sig om den

föreslagna reformen inte skulle medföra att tjänstemannen i stället för två

högre instanser (hovrätt och högsta domstolen) får nöja sig med en underinstans

och en högre instans. Detta kan inte framstå som förmånligt från

tjänstemannens synpunkt. Hovrätterna och högsta domstolen är mera kvalificerade

än underrätterna i gemen att bedöma förvaltningstjänstemannens

åtgöranden och försummelser, särskilt när det gäller tolkningsfrågor. I överrätterna

finns större kunskap om och erfarenhet av förvaltningens uppgifter,

organisation och arbetsvillkor. Många domare i överrätt har förvärvat kännedom

om administrationen under tjänst i departement m. m. eller genom

utredningsarbete eller annan sysselsättning. I synnerhet torde hovrättspresidenterna,

som oftast deltar i handläggningen av dessa mål, besitta avsevärd

administrativ erfarenhet. Kammarrätten framhåller vidare att hovrättens

arbetsbörda knappast kan åberopas som skäl för reformen, särskilt

som åtskilliga av de mål i vilka talan har väckts i hovrätt säkerligen skulle

ha förts under hovrätts prövning, om talan i stället hade väckts i underrätt.

För de allmänna domstolarna som en enhet skulle de ändringar som

har föreslagits utan tvivel medföra ökad arbetsbelastning. Mål som upptas

omedelbart i hovrätt eller högsta domstolen får avgöras utan huvudförhandling,

om det ej förekommer anledning att döma till annan påföljd

än böter. Dessa bestämmelser ger möjlighet till en smidig handläggning

av flertalet mål om ämbetsbrott. Alla faktiska förhållanden är i regel utredda

genom JK:s, JO:s, MO:s eller RÅ:s försorg och en muntlig förhandling

skulle inte ytterligare belysa vad som har förekommit. Mellan

åklagare och den tilltalade föreligger däremot vanligen olika meningar om

bedömningen av vad som har förekommit. Den skriftliga processen är då

ofta den lämpligaste processformen och har väl också blivit regel i dessa

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr Vid år 1!)(>5

fall. Motsvarande möjlighet till skriftlig handläggning saknas i underrätt

och det synes vara en föga ändamålsenlig ordning att huvudförhandling

alltid skall äga rum. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att

det från allmän processekonomisk synpunkt torde vara av värde att dessa

mål, som ofta är av ömtålig beskaffenhet, bringas till slutligt avgörande så

snabbt som möjligt. Det avgörande är, enligt vad överståthållarämbetet anför,

om några sakliga skäl talar för de särskilda forumreglerna. I promemorian

nämns de rationella synpunkterna men denna huvudfråga utvecklas

inte och blir ej heller besvarad. Frågan om ansvar för högre tjänstemän för

ämbetsbrott är ofta mycket svår att bedöma. Gränsen mellan det straffbara

och det inte straffbara området är ej sällan svår att fastställa. Dessa tjänstemän

har regelmässigt ett vidsträckt ansvar inom sitt förvaltningsområde.

Ansvaret kräver att de leder, planerar och har tillsyn över underlydande

tjänstemäns verksamhet. En bedömning av en högre tjänstemans sätt atl

handha detta åliggande ingår inte sällan i prövningen av åtal för tjänstefel

och är uppenbarligen ofta mycket vansklig. Inte minst gäller detta frågor om

påstådda underlåtenhetsförseelser. Allmänt kan sägas att prövningen av frågor

om ansvar för ämbetsbrott är av speciell natur och kräver en ingående

kännedom om förvaltningsverksamhetens förutsättningar och villkor. Vad

som nu har sagts är sakliga skäl som kan åberopas för specialforum vid talan

om ämbetsbrott. Brottens speciella karaktär bör dock inte tas till intäkt

för att överväga någon form av specialdomstol för dessa mål. Principiella

skäl och betydelsen av att tilltron till de högre tjänstemännens objektivitet

och rättrådighet bevaras gör att man inte bör ifrågasätta annat än att ansvarsfrågorna

skall bedömas av allmän domstol. Betydelsen av att dessa relativt

få mål blir föremål för eu kvalificerad och likformig prövning utgör

emellertid ett vägande skäl för att behålla hovrätt som första instans.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén anser de skäl som

har anförts i promemorian vara föga bärkraftiga. Det kan inte vara riktigt

att tala om avsteg från gällande principer i vår rättsordning. Med samma

eller större fog kan man hävda att det skulle innebära ett brott mot likheten

inför lagen, om man låter tvistemål av större ekonomisk betydelse eller

mål av mera kvalificerat slag anhängiggöras direkt i hovrätt. Detta har

övervägts vid åtskilliga tillfällen utan att mötas av någon invändning av

denna art. Det sägs i promemorian att tjänstemannen genom prorogationen

förlorar en prövningsinstans. När prorogation diskuterats i andra sammanhang,

har eu sådan processordning inte ansetts innebära någon förlust

Utan tvärtom eu vinst för de berörda intressenterna. Forumreglernas inverkan

på hovrätternas arbetsbörda är skäligen obetydlig. Nuvarande ordning

har den förtjänsten att målen nästan alltid kan avgöras utan huvudförhandling.

Mål av detta slag är oftast mera lämpade att avgöras på handlingarna

av ett kollegium av lagfarna domare än att handläggas vid muntlig

förhandling inför en lagfaren domare och nämnd som föreskrivs för brott
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

mål i underrätt. Vad som läggs den tilltalade till last är oftast ostridigt.

Prövningen gäller om gärningen är att bedöma som tjänstefel och vilken

pätöljd som i så tall föranleds. Ej sällan kan det bli fråga om vanskliga

rättsavgöranden. Det torde f. n. också förekomma att en fråga förs under

domstols prövning av prejudiciella skäl. Det är värdefullt att så kan ske.

Om rättegången måste föras i den form för brottmålsprocess som gäller

vid underrätt, är det ej orealistiskt anta att åklagaren drar sig för alt väcka

åtal, om han inte är helt säker på att domen blir fällande. Om det anses som

en brist att tjänstemannen nu endast har två prövningsinstanser, måste motsvarande

anmärkning mera kännbart drabba den föreslagna ordningen som

medför att tjänstemannen förlorar möjligheten att få frågan om tjänsteansvar

prövad av högsta domstolen oberoende av dispens. Den allvarligaste

bristen i det nuvarande systemet torde ligga i att gränsdragningen mellan

de tjänstemän på vilka de särskilda forumreglerna är tillämpliga och övriga

tjänstemän är flytande och inte alltid sakligt grundad. Visserligen är väl

frågan om ämbetsbrott skall anses föreligga oftast av annan och mer invecklad

natur, när det gäller högre än lägre tjänstemän. Den omständigheten att

en tjänsteman har högre ställning än en annan innebär dock ej i sig tillräckliga

skäl att behandla dem olika. Att låta placeringen i lönehänseende

fälla avgörandet kan inte vara riktigt. Att finna en helt tillfredsställande

lösning möter stora svårigheter och det är kanske inte ens möjligt.

Även några av de remissinstanser som godtar principerna men vill behålla

särskilt forum i större utsträckning än som föreslås i promemorian

gör liknande kritiska uttalanden om grunderna för reformen. RÄ pekar

vidare på att bestämmelserna om särskilt forum avser endast sådana brott

för vilka tjänstemän med ämbetsansvar kan åtalas. Frågan om likhet inför

lagen inskränker sig därför till en jämförelse mellan olika grupper av

tjänstemän med sådant ansvar. .JO anser att det är oegentligt att i modern

tid tala om forum privilegiatum. Numera bör man beakta forumfrågan från

den sakligt centrala aspekten att tjänstemännen genom bestämmelserna

om självständiga ämbetsbrott är underkastade långtgående och straffsanktionerade

krav i fråga om sin tjänsteutövning. Dessa krav har i princip inte

någon motsvarighet beträffande medborgarna i övrigt. Vid vilket forum

tjänstemännen skall svara för sådant brott är därför ett spörsmål som

inte bör ses som eu privilegielråga eller som en fråga om likhet inför lagen

utan uteslutande frän synpunkten vad som är ändamålsenligt med tanke

på att det är fråga om speciella brottstyper. Starka skäl talar för att bedömningen

om straffbart fel har förekommit i fråga om de mest kvalificerade

tjänstemannauppgifterna bör förbehållas domstolar med särskilda

förutsättningar att sätta sig in i vad som har krävts av tjänstemannen. Det

är vidare av värde att sådana bedömningar koncentreras till ett begränsat

antal domstolar. Härigenom skapas — eller behålles— förutsättningar för

en önskvärd enhetlighet i bedömningen av de mest kvalificerade tjänste
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år W65

mannauppgifterna. JK anför att forumreglerna har samband med bestämmelserna

om ämbetsbrott och ämbetsansvar. Den olikhet inför lagen som

man kan påvisa i detta sammanhang ligger i dessa bestämmelser. En utredning

om ämbetsansvaret är förestående och en reform av forumreglerna kan

lämpligen anstå i avbidan på denna utredning.

I sin motivering för förslaget att bestämmelserna om särskilt forum bör

upphävas för alla tjänstemän erinrar rikspolisstyrelsen om att vissa tjänstemän

i promemorian har ansetts böra ha särskilt forum med hänsyn till sin

kontrollerande verksamhet. Detsamma torde emellertid kunna sägas även om

åtskilliga andra tjänstemän, i första hand verkschefer, som har att ansvara

för och öva kontroll över verksamhet av betydande omfattning inom visst

område och tillse att tjänstefel beivras. I promemorian föreslås att särskilt

forum behålls för hovrätts- och underrättsdomare men inte för domare

i specialdomstolar samt åklagare, som utövar dömande verksamhet bl. a.

genom att utfärda strafföreläggande. Avgörande vikt har alltså inte lagts

vid den dömande funktionen, vilket inte heller torde vara befogat. Förslaget

att behålla särskilt forum för vissa tjänstemän synes främst vara beroende

av traditionen på området och av psykologiska skäl. Dessa omständigheter

utgör inte tillräckliga motiv. Allmän underrätt torde vara lika väl skickad

att uppta frågor om självständiga ämbetsbrott som frågor om allmänna brott

av samma tjänstemän.

Hovrätten för Nedre Norrland framhåller att tjänst som revisionssekreterare

och domare i vattendomstol ingår i den allmänna domarkarriären.

Om de får forum i underrätt, skulle en inte motiverad olikhet uppkomma

gentemot övriga domare i samma karriär. Högsta domstolen torde vara den

domstol som bäst kan bedöma vad tjänsten som revisionssekreterare kräver.

Domare i vattendomstol fullgör domaruppgifter som ligger mycket nära de

uppgifter som fullgörs av domare i allmän domstol. Svea hovrätt är överdomstol

i vattenmål (vattenöverdomstol). Det har inte ifrågasatts annat än att

domare i vattenöverdomstolen skall anses som hovrättsdomare och sålunda

ha forum i högsta domstolen. Detta talar för att även domare i vattendomstol

liksom övriga underrättsdomare bör ha särskilt forum i hovrätt.

Med hänsyn till att Svea hovrätt är vattendomstolarnas administrativa tillsynsmyndighet,

bör denna hovrätt liksom nu vara forum för domare i vattendomstol.

Nedre justitierevisionen (majoriteten) anser att revisionssekreterare

alltjämt bör ha forum i högsta domstolen. Revisionen erinrar om alt

det åligger revisionssekreterare att i de flesta mål företa sådana förberedande

åtgärder som i hovrätt verkställs av referenten, vilken är ledamot i hovrätten.

Revisionssekreterarens föredragning är vidare av den största betydelse

för målens bedömning och i många mål har revisionssekreterare

att avge förslag till högsta domstolens avgörande. Revisionssekreteraina

hänförs i rättegångsbalken till domare och får anses bekläda domarämbete i

den ställningen att de vid ämbetsbrott bör ha forum i högsta domstolen a''''

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposilion nr 146 år 1965

samma skäl som har åberopats för hovrättsdomare. Högsta domstolen äger

kännedom om revisionssekreterarnas göromål och har överblick över revisionens

arbete. Högsta domstolen har därför större möjlighet än annan domstol

att döma rättvist i mål om ämbetsbrott av revisionssekreterare. Arbetsdomstolens

ordförande och domstolskommittén uttalar att det är diskutabelt,

om inte särskilda forumregler bör gälla för revisionssekreterare. Visserligen

utövar de inte domargöromål i egentlig mening i sin tjänst i nedre

justitierevisionen och i högsta domstolen. Deras ställning inom domstolsväsendet

är likväl sådan att det är tveksamt om åtal mot dem för fel i

tjänsten bör prövas av underrätt. Samma skäl talar för att man behåller

Svea hovrätt som forum för vattenrättsdomare. Liknande synpunkter anför

förvaltningsdomstolskommittén, Föreningen Sveriges häradshövdingar

och Föreningen Sveriges stadsdomare.

Förvaltningsdomstolskommittén anser vidare att det inte finns tillräcklig

anledning att ge speciella regler för vissa domare. Så långt det är möjligt bör

samma regler gälla för alla domare i allmänna domstolar och särskilda

domstolar, inklusive förvaltningsdomstolar. Det förefaller knappast mer

orimligt att hovrättsdomare åtalas för ämbetsbrott vid underrätt än att

exempelvis kammarrättsdomare svarar för sådant brott inför underrätt.

1 allmänhet torde underrätterna ha mycket bättre kännedom om hovrätternas

arbetsvillkor än om kammarrättens. Arbetsdomstolens ordförande och

domstolskommittén anför att det för många måste te sig egendomligt om

ledamot av vissa domstolar av överrättskaraktär, låt vara att de inte tillhör

det allmänna domstolsväsendet — såsom kammarrätten, försäkringsdomstolen,

arbetsdomstolen — skall dömas av underrätt, medan ledamot av

allmän underrätt döms av överrätt. JO ställer sig tveksam i forumfrågan

beträffande domare i specialdomstolar. Med hänsyn till arten av deras arbetsuppgifter

är JO närmast benägen anse att de bör ha forum i hovrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomarc

anser att psykologiska motiv talar för att domare i kammarrätten får

samma forum som domare i hovrätt. Vidare bör ordföranden i arbetsdomstolen,

presidenten i försäkringsdomstolen och chefen för försäkringsrådet

ha forum i högsta domstolen. Kammarrätten ställer sig i särskild män avvisande

till tanken att ändra nuvarande regler om forum vid ämbetsbrott för

domstolens egna ledamöter. Kammarrätten erinrar om att dess ledamöter,

försäkringsdomare och ledamöter i arbetsdomstolen nu svarar för ämbetsbrott

inför högsta domstolen. Detsamma gäller hovrättsdomare, som föreslås

få behålla detta forum. Frånsett den allmänna aspekten att kommensurabla

fall bör behandlas lika anser kammarrätten att förslaget är föga förenligt

med kravet på en jämföxbar behandling i allehanda avseenden av ledamöter

i hovrätt och jämförbara förvaltningsdomstolar. Att ett väsentligt fel av en

divisionsordförande i kammarrätten skall bedömas av underrätt medan en

mer obetydlig försummelse av eu ung ledamot i hovrätt skall påtalas ome
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1065

delbart inför högsta domstolen, bidrar inte till att upprätthålla detta bestämda

krav. Enligt sakens natur torde f. ö. allmän underrätt ha väsentligt

bättre förutsättningar att bedöma tjänstefel av hovrättsdomare än av kammarrättsdomare.

Militärstraff sakkunniga behandlar särskilt frågan om forum för domare

i krigsrätt. Om sådan domare gör sig skyldig till ämbetsbrott i denna sin

egenskap, torde mål om ansvar för brottet vara att anse som militärt brottmål

(3 § militära rättegångslagen). Om brottet har förövats under tjänstgöring

vid krigsmakten, upptas åtalet i första hand av domstolen för den

avdelning till vilken den misstänkte hör eller där han tjänstgjorde vid tiden

för brottet. Detta gäller även när krigsrätt i stället för allmän underrätt

skall vara domstol för avdelning av krigsmakten. Härav följer att domare

i krigsrätt kan komma att svara för ämbetsbrott inför den krigsrätt

som han tillhör. En sådan ordning skulle uppenbarligen strida mot de principer

som har varit vägledande, när författningsförslagen har utformats.

Närmast överensstämmande med dessa principer synes vara att domare i

krigsrätt får forum i hovrätt. Att låta allmän underrätt vara forum synes

mindre lämpligt, enär tjänstemän i de närmast tillgängliga allmänna domstolarna,

företrädesvis underrätterna, torde komma att fungera som krigsdomare.

Detta skulle kunna medföra att krigsdomare svarar för ämbetsbrott

inför den underrätt i vilken han tjänstgör som underrättsdomare.

Därtill kommer att domare i krigsrätt med hänsyn till arbetsuppgifter och

andra omständigheter är att jämställa med domare i allmän domstol på ett

helt annat sätt än domare i andra specialdomstolar.

I några yttranden framhålls att de högsta förvaltningstjänstemännen

alltjämt bör ha särskilt forum i överrätt. JO anser att den undre gräns som

nu gäller för den kategori som har forum i överrätt bör höjas så, att den

rymmer de tjänstemän som har anför trötts de mest maktpåliggande uppgifterna.

Bestämmelserna bör omfatta cheferna för de centrala verken och

ledamöterna i de kollegiala verken, när de deltar i verkets beslut, samt

landshövdingarna och de högsta officerarna. Genom den fortgående decentraliseringen

av beslutanderätten har avgörandena av principiella eller eljest

särskilt viktiga ärenden i allt större utsträckning kommit att ligga på

cheferna. Just med tanke på fel vid sådana avgöranden är det befogat att

hovrätt är forum vid självständigt ämbetsbrott av dessa tjänstemän. Åtal

mot lägre tjänsteman för att denne såsom föredragande eller på anmd

sätt medverkat i fel som har föranlett åtal mot chefen skulle då kunna

väckas i överrätt med stöd av 19 kap. 3 § rättegångsbalken. Arbetsdomstolens

ordförande och domstolskommittcn hävdar att prorogation till högre

domstol är motiverad beträffande vissa ämbeten med hänsyn till deras art.

Det är kanske inte helt lyckligt att t. ex. en landshövding får svara inför

underrätt vid åtal för tjänstefel. I detta fall skulle underrätt i residensstaden

regelmässigt bli forum. Lämpligheten av att landshövdingen står till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 11)65

ansvar där för påstått tjänstefel under de former som gäller för allmänna

brottmål kan i varje fall av psykologiska skäl sättas i fråga. En lösning som

förtjänar att övervägas är att begränsa reformen så, att särskilda forumregler

alltjämt får gälla vid ämbetsbrott av verkschefer och jämställda

tjänstemän. Mot eu sådan lösning kan man åtminstone ej göra den invändningen,

som har riktats mot det nuvarande systemet, att antalet tjänstemän

som skall åtalas omedelbart i överrätt blir orimligt stort. Principiella

betänkligheter torde ej heller behöva möta. Promemorieförslaget berör

inte rikets högsta ämbetsmän, statsråden. En departementschef synes

i viss mån jämförbar med eu verkschef i detta sammanhang. Författningsutredningen

har inte tänkt sig någon ändring i nuvarande regler enligt

vilka mål om ansvar mot statsråd för åsidosättande av tjänsteplikt skall

upptas vid särskilt forum, riksrätten. Hovrätten för Nedre Norrland betonar

vidare att det är föga lämpligt att de chefer och ledamöter i rikets

kollegier och centrala ämbetsverk, vilka skall ha säte i riksrätten, skall svara

inför allmän underrätt för förment fel i egen tjänsteutövning. JK, kriminalvårdsstyrelsen

och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anlägger synpunkter

av samma innehåll.

I frågan om särskilt forum för åklagare anför länsåklagaren i Stockholms

lån och Gotlands län att en åklagare lättare kan hävda sin ställning och

sitt oberoende gentemot domstolen, om den rättsliga bedömningen av ev.

tjänstefel från hans sida tillkommer högre instans. Länsåklagaren i Uppsala

län finner det vara olämpligt att den domstol där en åklagare ständigt är

verksam skall bedöma om åklagaren har begått ett fel i tjänsten. Det kan

uppkomma sådana motsättningar som, utan att grunda laga jäv mot domaren,

likväl skulle medföra att den åtalade skulle finna det särskilt olustigt

att bli dömd av den domstolen. Sådan olust skulle också kunna uppkomma

hos domaren. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt hävdar att

statsåklagare, distriktsåklagare samt biträdande åklagare som tjänstgör hos

dem och inte är underkastade disciplinär bestraffning bör svara i hovrätt för

ämbetsbrott. Detta bör gälla också för vikarie för dessa åklagare. Assistentåklagare,

som inte uppehåller högre tjänst, och de extra åklagare som kan

finnas och som handlägger enklare tullmål, strafförelägganden och liknande

uppgifter skulle däremot enligt huvudregeln ha forum i underrätt. I konsekvens

med vad som nu har föreslagits bör även byråcheferna hos riksåklagarämbetet,

vilka är åklagare, svara i hovrätt. Övergångsvis torde samma bestämmelse

böra gälla för tullfiskal och möjligen även för sjöåklagare. RA

ansluter sig i allt väsentligt till dessa åklagares yttranden. Liknande synpunkter

återfinns i yttrandena av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler och SACO.

Å andra sidan anser MO det vara tveksamt om RÅ skall ha särskilt forum.

Om RÄ liksom hittills inte skall ha vare sig övervakningsplikt i förhållande

till domare eller ätalsrätt beträffande ämbetsbrott av domare vid

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965 33

allmän domstol, kan det ifrågasättas om en särställning i forumhänseende

är motiverad för RÅ:s del.

Frågan om forum vid ämbetsbrott av JO och MO anser 1963 års JO-utredning

böra behandlas i samband med författningsreformen. Någon forumregel

bör ej lagfästas i detta sammanhang. Enligt 96 § regeringsformen och

11 § ombudsmannainstruktionen kan JO och MO, liksom åklagare i allmänhet,

bli föremål för rekonventionstalan. Utredningen är dock inte helt

övertygad om att JO och MO kan ställas till straffrättsligt ansvar för sitt

tjänsteförfarande i andra hänseenden än som avses med nämnda åklagaransvar.

I grundlag eller annan författning finns inte någon föreskrift som

reglerar denna fråga. Skulle JO eller MO i sin ämbetsutövning handla på

sådant sätt att han ej längre åtnjuter riksdagens förtroende, kan riksdagen

emellertid entlediga honom före mandattidens utgång efter hemställan av

det lagutskott som har granskat hans ämbetsförvaltning (97 § andra stycket

regeringsformen och 42 § 2. riksdagsordningen). Följden kan också bli alt

han inte väljs om efter ämbetsperiodens utgång. Författningsutredningen

bär ansett att JO och MO bör vara underkastade ämbetsansvar enligt 20

kap. brottsbalken och har föreslagit att rätten att besluta om åtal mot ombudsmännen

för ämbetsbrott anförtros åt lagnämnden eller, enligt tvåkammaralternativet,

åt lagutskottet. Vidare har föreslagits att bestämmelser om

ätalsrätt skall tas in i riksdagsordningen. Enligt författningsutredningen

bör regler om ämbetsansvarets omfattning, laga domstol och vem som

skall fungera som åklagare tas in i ombudsmannainstruktionen (SOU 1963:

18 s. 195 och 207). Frågan om omfattningen av JO:s och MO:s ämbetsansvar

kan inte ses isolerad från behörigheten att besluta om åtal och att utföra

åtal. På grund av JO:s och MO:s ställning som riksdagens förtroendemän

torde befogenheten att besluta om åtal ej kunna tillkomma annan än

riksdagen eller något av dess organ. Anses ombudsmännen vara underkastade

samma ämbetsansvar som tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt,

borde åtalsbefogenheten vara reglerad i lag. Bestämmelser saknas dock. I riksdagsordningen

talas endast om lagutskottets rätt att hemställa till riksdagen

om entledigande av JO eller MO (42 §). Särskilda åtalsregler finns däremot

beträffande vissa andra tjänster som lyder under riksdagen. I 111 § andra

stycket regeringsformen föreskrivs att åtal mot fullmäktige i riksbanken och

i riksgäldskontoret samt mot riksdagens revisorer för tjänsteförsummelser

inte kan ske annat än efter riksdagens beslut. Den omständigheten att det

saknas bestämmelser om vem som äger besluta om åtal mot JO eller MO

för självständigt ämbetsbrott är ett starkt stöd för uppfattningen att sådant

åtal inte kan förekomma enligt gällande rätt. Å andra sidan kan det

sägas att statstjänsteman, som på grund av sin tjänsteställning och arbetsuppgifter

i och för sig bör vara underkastad straffrättsligt ämbetsansvar, i

princip inte bör anses befriad från sådant ansvar utan att det finns eu uttrycklig

bestämmelse därom. Det förhållandet att det saknas sådan före
3

llihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr Ilo

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

skrift för JO och MO kan därför onekligen tolkas så, att de har ämbetsansvar

enligt de allmänna reglerna i 20 kap. brottsbalken. Vilken uppfattning

man än må ha i denna sak är frågan tveksam och värd att analyseras

närmare. Promemorians förslag att ta in en bestämmelse om särskilt forum

för JO och MO i rättegångsbalken förutsätter att de är underkastade

straffrättsligt ämbetsansvar. Att genomföra förslaget innebär således att

man tar ställning till detta spörsmål, som hänger nära samman med författningsfrågan.

En forumbestämmelse av detta slag synes lämpligen böra

kompletteras med regler om befogenheten att besluta och utföra åtal mot

JO eller MO för ämbetsbrott. Bestämmelser härom, i vart fall beträffande

ätaisbefogenheten, bör tas in i regeringsformen eller riksdagsordningen.

JK och MO intar i stort sett samma ståndpunkt. JO uttalar att brottsbalkens

bestämning av vilka som avses med uttrycket ämbetsmän får anses analogt

tillämplig beträffande JO och MO. Sakligt sett torde man inte kunna uppleta

något bärande skäl varför ämbetsansvar ej skulle anses föreligga för

dem. Föreskrifter om vem som äger väcka åtal saknas emellertid, vilket leder

till att annan åklagare ej kan komma i fråga än någon som Kungl.

Maj :t har förordnat särskilt. Möjligen kan detta anses rimma mindre väl

med den för ombudsmannainstitutionen grundläggande tanken att JO och

MO skall vara oberoende av regeringsmakten. Det skulle måhända vara naturligare,

om riksdagen eller något av dess organ förordnar åklagare, men

det finns nu ej formellt stöd för en sådan ordning. Enligt gällande rätt torde

hinder inte föreligga för Kungl. Maj :t att förordna särskild åklagare för

åtal mot JO eller MO. Det finns inte något att erinra mot förslaget beträffande

forum för sådant åtal. Om landshövdingar, verkschefer och andra

högre ämbetsmän på de skäl som JO har anfört får forum för tjänstefel i

hovrätt, kan man emellertid fråga vilka skäl som egentligen talar för att

JK, MO och JO skall ha forum i högre instans än dem.

Uppsala domkapitel, som ej finner anledning erinra mot att bestämmelserna

om särskilt forum i lagen om domkapitel upphävs, framhåller att en

sådan ändring kräver samtycke av kyrkomöte. Domkapitlet förutsätter att

sådant samtycke inhämtas.

De föreslagna bestämmelserna om begränsning av enskilds rätt att väcka

åtal och föra talan om enskilt anspråk godtas av praktiskt taget alla remissinstanser.

Kammarrätten anser dock att den nuvarande »privilegieringen."

vid ämbetsbrott skulle kvarstå och byggas ut ytterligare genom de begränsningar

som har föreslagits. Samma kritik som har anförts mot forumreglerna

synes kunna anföras mot dessa begränsningar. Överståthållarämbetet

finner bestämmelserna vara diskutabla och i behov av översyn, särskilt om

det inte finns annan grund för dem än en förmodad risk för obefogad talan

mot högre tjänstemän. Enligt poststyrelsens mening bör begränsningarna

gälla endast för de allra högsta tjänstemännen inom förvaltningen,

dvs. cheferna för de centrala verken, landshövdingarna och de högre offi
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A6 år 1965

cerarna. Detta bör överensstämma bäst med modern uppfattning och likhet

inför lagen och vara tillfyllest från synpunkten att det gäller att skydda

mot obefogad och statsverksamheten störande talan.

Arbetsdomstolens ordförande och domstolskommittén anser att begränsningarna

bör gälla även i fråga om talan mot sådana ledamöter i specialdomstolar

som inte är statstjänstemän, exempelvis de ledamöter i arbetsdomstolen

som har utsetts efter förslag av arbetsmarknadens organisationer,

de ej lagfarna ledamöterna i försäkringsdomstolen och nämndemännen i

vattendomstolarna.

Exekutionsväsendets organisationsnämnd påpekar att åtal för ämbetsbrott

av kronofogde som ej är chef för kronofogdemyndighet och av biträdande

kronofogde f. n. skall väckas i underrätt. De är emellertid inte underkastade

disciplinär bestraffning. Förslaget leder därför till att målsägande kommer

att sakna rätt att väcka åtal eller talan om enskilt anspråk mot dessa tjänstemän

på grund av ämbetsbrott.

Departementschefen

Statstjänstemännens åligganden i tjänsten är i allmänhet straffsanktionerade.

Deras straffansvar kan sägas vara i viss mån olika beroende på om

de är underkastade ämbetsansvar eller ej och om de kan dömas till disciplinstraff

eller ej.

Tjänsteman som åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten kan i

många fall dömas till disciplinstraff av tjänstemannens chefsmyndighet.

Bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila tjänstemän är f. n. intagna

i instruktioner, stadgar och andra författningar som reglerar statsmyndigheternas

organisation och verksamhet. En central ställning bland

dessa författningar intar allmänna verksstadgan. Numera äger verksstadgans

bestämmelser om disciplinär bestraffning eller föreskrifter som nära

ansluter till dessa tillämpning på de flesta civila statstjänstemän.

Den som är underkastad ämbetsansvar kan av allmän domstol dömas

till påföljd med stöd av 20 kap. brottsbalken. Detta kapitel i balken innehåller

i 1—4 §§ bestämmelser om de särskilda brottstyper som utgör de

s. k. självständiga ämbetsbrotten. 1 samma kapitel ges dessutom särskilda

regler om påföljd i sådana fall då tjänsteman har begått allmänt brott.

För åtskilliga högre tjänstemän gäller inte bestämmelserna om disciplinär

bestraffning. Straffansvar för att de har åsidosatt sina åligganden i

tjänsten kan utkrävas av dem endast i judiciell ordning. Enligt verksstadgan

gäller detta chef för myndighet eller ledamot av myndigheten eller

byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänsteman som beträds med

ämbetsbrott som sägs i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken.

Statstjänstemannalagen, som har antagits av riksdagen under våren

3f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 116

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

1965, innehåller nya bestämmelser om disciplinär bestraffning av civila

statstjänstemän. Lagen träder i kraft den 1 januari 1966. Gällande regler

i ämnet i verksstadgan och andra författningar avses skola samtidigt upphöra

att gälla.

Enligt statstjänstemannalagen skall brott i tjänsten av den som innehar

eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed

jämställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet

eller länsstyrelse beivras efter åtal. Detsamma gäller annan

tjänsteman, om Kungl. Maj :t föreskriver detta särskilt. De tjänstemän som

nu har nämnts kan inte dömas i disciplinär ordning, övriga civila statstjänstemän

är emellertid underkastade disciplinärt ansvar enligt närmare

föreskrifter i lagen.

För tjänstemän, som i sin tjänst står under krigsmans ansvar, gäller

regler i särskild lagstiftning om disciplinär bestraffning.

Talan vid allmän domstol mot tjänsteman om ansvar eller skadestånd

på grund av självständigt ämbetsbrott skall f. n. i åtskilliga fall väckas vid

överrätt. De allmänna reglerna om forum i allmän underrätt gäller ej. På

grund av föreskrift i rättegångsbalken är högsta domstolen första domstol

vid talan av detta slag mot hovrättsdomare eller annan tjänsteman mot vilken

åtal för sådant brott skall väckas i högsta domstolen enligt lag eller

annan författning. Särskilda bestämmelser om åtal i högsta domstolen finns

beträffande bl. a. JK, RÅ, arbetsdomstolens ordförande och revisionssekreterare

samt ledamot av arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet

eller kammarrätten.

I rättegångsbalken föreskrivs vidare att det tillkommer hovrätt att som

första domstol uppta mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av självständigt

ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan tjänsteman mot vilken

åtal för sådant brott skall väckas i hovrätt enligt lag eller annan författning.

Den viktigaste författningsföreskriften av denna innebörd finns i

verksstadgan. Denna föreskrift omfattar de tjänstemän som ej kan dömas

i disciplinär ordning enligt vad jag nyss har redovisat. Föreskriften har

tjänat som förebild för motsvarande bestämmelser i de flesta instruktioner

och stadgar i vilka verksstadgans bestämmelser inte har gjorts direkt tilllämpliga.

Byråchefer och jämställda eller högre tjänstemän i central och

lokal förvaltning har därför nu i regel forum i hovrätt vid självständigt

ämbetsbrott. Till denna kategori hör på grund av särskilda bestämmelser

bl. a. ledamot i expropriationsdomstol eller ägodelningsrätt, krigsdomare och

de tjänstemän inom det allmänna domstolsväsendet som inte är domare.

Vattenrättsdomare och ledamot av vattendomstol, hyresrådet, kriminalvårdsnämnden,

ungdomsfängelsenämnden eller interneringsnämnden skall

åtalas vid Svea hovrätt.

Frågan om åtal för ämbetsbrott skall väckas i hovrätt eller i annan instans

har ej ansetts böra regleras i tjänstemannalagen (jfr prop. 1965: 60 s. 177).

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 ur 1965

I anslutning till att övriga bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning

i verksstadgan och motsvarande författningar ersätts av nya föreskrit

ter i lagen måste nödvändiga regler om forum också inpassas i det

nya författningskomplex som skall gälla på tjänstemannaområdet fr. o. in.

år 1966. Givet är att frågan om forumreglernas lämpliga utformning i sak

därvid bör prövas närmare. Departementspromemorian, som behandlar detta

spörsmål, innehåller förslag till lösningar enligt nya linjer. Förslagen

går ut på att särskilt forum i överrätt i princip skall slopas för tjänstemännen.

Undantag förordas endast i fråga om dem som särskilt har att

vaka över att tjänstemän ej begår fel eller försummelser i tjänsten, dvs.

JK, RÅ, JO och MO, samt beträffande domare i hovrätt, allmän underrätt

eller annat domstolsorgan som är knutet till underrätt. Förslagen innebär

också att frågan om särskilt forum i överrätt regleras uttömmande i lag.

De särbestämmelser som sålunda alltjämt skulle bli nödvändiga föreslås

skola tas in i rättegångsbalken.

Den historiska redogörelsen visar att rådande ordning med överrätt som

första instans för prövning av ämbetsbrott har sina rötter i en tid, när de

flesta högre tjänstemän tillhörde adeln som i privilegier var tillförsäkrad

rätten att dömas av jämlikar. De motiv som ursprungligen har legat till

grund för denna ordning är inte bärande i dagens samhälle. Frågan bör nu

bedömas från andra synpunkter. Enighet härom synes föreligga bland remissinstanserna.

I vår nuvarande allmänna rättegångsordning råder ett fast instanssystem

i vilket underrätter och överrätter är inordnade enligt i stort sett allmängiltiga

regler. I fråga om såväl tvistemål som brottmål gäller den principen

att de skall anhängiggöras vid underrätt. För att man skall frångå den

principen krävs särskilda skäl av påtaglig styrka. Sådana särskilda skäl för

avsteg kan anföras i fråga om mål angående självständigt ämbetsbrott av

tjänstemän inom de grupper som promemorians förslag i princip omfattar.

Dessa skäl hänför sig till beskaffenheten av de uppgifter som dessa tjänstemän

har att fullgöra. Tjänsteutövningen av dem som har att vaka över all

bl. a. domare i hovrätt och allmän underrätt fullgör sina åligganden bör inte

prövas av dessa domare. Fråga om domare i hovrätt eller allmän underrätt

har begått ämbetsbrott bör lämpligen inte avgöras av den domstol han

själv tillhör. Remissbehandlingen har också gett klart stöd för att avvikelser

från de allmänna forumreglerna bör bestå vid talan om ämbetsbrott

mot sådana tjänstemän som förslaget avser. Jag ansluter mig till

denna principiella uppfattning.

Ehuru den principiella avgränsning i reglerna om forum i överrätt för

tjänstemän som har föreslagits i promemorian i allmänhet har vunnit anslutning

under remissbehandlingen, har olika synpunkter eller förslag framförts

som går ut på att också högre tjänstemän utanför den föreslagna kretsen

alltjämt bör svara i överrätt för ämbetsbrott. Det har hävdats bl. a.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr H6 år 1965

att mål om tjänstefel av de högre tjänstemännen ofta innehåller invecklade

spörsmål som är svåra att bedöma och att överrätterna skulle vara

mera kvalificerade än underrätterna att pröva förvaltningstjänsteinännens

åtgöranden. Gentemot detta kan invändas att de allmänna underrätterna

i princip är behöriga att pröva alla mål oberoende av svårhetsgrad.

Inom de skiftande områdena för dessa domstolars nuvarande kompetens

förekommer mål och ärenden som inrymmer de mest kvalificerade och

olikartade rätts- och bevisfrågor. Den föreslagna reformen ligger för övrigt

i linje med de strävanden som har kommit till uttryck i direktiven för domstolskommitténs

arbete, vilka fastslår att tyngdpunkten i rättsskipningen

bör ligga i underrätten (jfr riksdagsberättelsen 1963: I Ju 40). Den konsekvens

av reformen som remissmyndigheterna pekat på, nämligen att möjligheterna

att fullfölja talan i mål om ämbetsbrott till högsta domstolen

begränsas, står också i överensstämmelse med dessa utredningsdirektiv som

hl. a. går ut på att högsta domstolens ställning som prejudikatinstans ytterligare

befästs. I några yttranden har vidare anmärkts att det skulle innebära

olägenheter för den enskilde att underrätt ej har överrätternas möjligheter

att avgöra mål utan muntlig förhandling. I anslutning därtill vill

jag blott erinra om att muntligheten har fastslagits som huvudprincip i våra

allmänna rättegångsregler i huvudsyftet att trygga den enskildes rättssäkerhet.

Ej heller de principiella motiv som i övrigt har åberopats under remissbehandlingen

äger sådan styrka att de enligt min mening utgör tillräckliga

skäl för ytterligare avsteg från den allmänna instansordningen.

På grundval av de principer som nu har angetts i fråga om särskilt forum

vid ämbetsbrott bör — i enlighet med vad som har föreslagits i pro-;

memorian — JK, RÅ och annan som utövar JK:s eller RÅ:s ämbete samt

hovrättsdomare även i fortsättningen svara i högsta domstolen. Jag biträder

därtill den uppfattningen som har kommit till uttryck under remissbehandlingen

att revisionssekreterarna, som innehar domartjänster inom den

allmänna domstolskarriären, även bör hänföras till denna krets. Spörsmålet

om forum vid ämbetsbrott av JO eller MO äger, som 1963 års JO-utredning

har framhållit, sådant samband med frågan om en författningsreform

alt man i detta sammanhang inte bör ta ställning till utformningen av några

lagregler om forum.

Tillämpningen av de principer som här har berörts leder vidare till att

domare i allmän underrätt, dvs. häradsrätt och rådhusrätt, lämpligen bör

behålla hovrätt som forum vid ämbetsbrott. Särskilt med hänsyn till den

anknytning som råder i personellt hänseende till underrätterna bör ämbetsbrott

av ledamot i ägodelningsrätt och expropriaiionsdomstol samt av

konkursdomare, inskrivningsdomare och ägodelningsdomare prövas i samma

ordning som gäller för ledamot i underrätt. Även i fråga om dessa domare

ansluter jag mig alltså till promemorians förslag. Liknande skäl som

jag nu har anfört talar för att även krigsdomare har forum i hovrätt enligt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

vad som har föreslagits under remissbehandlingen. Eftersom domartjänst

vid vattendomstol i regel innehas av domare inom den allmänna domstolskarriären,

förordar jag slutligen att domare i vattendomstol får svara i

hovrätt. Det synes mig dock inte vara nödvändigt att behålla Svea hovrätt

som exklusivt forum.

Åtal i högsta domstolen eller i hovrätt för självständigt ämbetsbrott skall

nu väckas av JK, RÅ, JO eller MO. Andra åklagare kan inte besluta om sådant

åtal. I mål av detta slag kan målsäganden inte väcka åtal eller överta

eller i högre rätt fullfölja åtal som har väckts av åklagare. Målsäganden kan

inte heller väcka talan om enskilt anspråk, om inte åtal väckts eller talan

biträds av åklagare.

1 departementspromemorian framhålls bl. a. att denna begränsning av

kretsen behöriga åklagare och av målsägandes talerätt innebär ett skydd

för högre tjänstemän mot obefogat åtal och ogrundad talan om ersättning.

Promemorian ger uttryck för den uppfattningen alt ordningen i princip bör

behållas — förutom i mål som upptas av överrätt som första instans -— även

i sådana mål om ämbetsbrott som avses komma att handläggas i underrätt

men som skolat anhängiggöras och prövas i överrätt enligt hittills gällande

regler. Jag instämmer i denna uppfattning som har godtagits av praktiskt

taget alla remissinstanser. Att söka ange tillämpningsområdet i lagen inom

ramen för de ändrade forumreglerna så, att det i allo kommer att omfatta

samma tjänstemän som nu har forum i överrätt, möter praktiska svårigheter.

En lämplig avgränsning erhålls dock, om man anknyter till de nya föreskrifterna

inom tjänstemannalagstiftningen om disciplinär bestraffning. I

överensstämmelse med vad som har förordats i promemorian synes reglerna

om åklagare och om begränsningen av målsägandes talerätt kunna ges tilllämpning

i fråga om ämbetsbrott av civil tjänsteman som ej är underkastad

disciplinär bestraffning. Att tillämpningsområdet för dessa regler härigenom

blir något vidare i praktiken i fråga om tjänstemännen än f. n. torde

ej vara något avgörande hinder för denna lösning. Området bör därutöver

omfatta de ledamöter i domstolar och centrala förvaltningsmyndigheter som

inte är statstjänstemän. De har i regel att svara i överrätt enligt nuvarande

regler. Till dessa persongrupper bör slutligen fogas de högre militära tjänstemännen.

De bör jämställas med de högre civila tjänstemännen, ehuru de

kan straffas disciplinärt i den särskilda ordning som är föreskriven för

k rigsmän.

Det är önskvärt att alla bestämmelser om särskilt forum vid ämbetsbrott

finns i rättegångsbalken. Bestämmelser om särskilt forum i andra lagar ocli

författningar hör upphävas. Lagen om domkapitel kan emellertid inte ändras

utan samtycke av allmänt kyrkomöte. Frågan om att ändra forumreglerna

för biskop, annan ledamot av domkapitel och stiftssekreterare får därför

anstå.

Ändringarna i reglerna om särskilt forum vid ämbetsbrott och därtill

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 746 år 1965

anslutande författningsändringar torde böra träda i kraft samtidigt som

statstjänstemannalagen eller den 1 januari 1966.

På grundval av de överväganden som jag nu har redovisat har inom

justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr

804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen,

4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 (nr

326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om

försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr

324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

l1.

Vidare krävs att bl. a. instruktionen för riksdagens ombudsmän ändras.

Denna fråga torde få behandlas senare.

Ändring i rättegångsbalken

2 kap. 2 §.

Yttrandena. Svea hovrätt erinrar att en underrättsdomare inte bara har

dömande utan även en mångfald administrativa uppgifter. En häradshövding

t. ex. fattar beslut i egenskap av administrativ chef i sin domsaga. Om

han därvid gör sig skyldig till ämbetsbrott, skulle den formulering som har

föreslagits i promemorian möjligen föranleda till den slutsatsen att brottet

inte omfattas av forumreglerna. En sådan tolkning är uppenbarligen ej

avsedd och är väl knappast att befara, särskilt med beaktande av att åtalet

skall utföras av JK eller JO. En formulering som tveklöst täcker även

en domares administrativa åtgärder torde bli tämligen tung. Hovrätten finner

därför den föreslagna formuleringen vara tillfyllest. Liknande synpunkter

anför domstolskommittén och arbetsdomstolens ordförande liksom

JK som dock menar att lagtexten bör jämkas.

MO vänder sig mot att föreskriften i andra stycket har föreslagits skola

upphävas. Bestämmelsen torde ha tillkommit med anledning av sådana

bestämmelser som t. ex. 3 kap. 6 § lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om

«

1 Förslagen under 2)—8) har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de förslag som

är fogade vid propositionen frånsett vissa mindre ändringar av redaktionell art.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition, nr H6 år 1965

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap

och adoption. Bestämmelsen bör följaktligen behållas.

Departementschefen. I paragrafens första stycke anges de tjänstemän

som skall ha forum i hovrätt i enlighet med vad jag har förordat tidigare.

Dessa tjänstemän är alla domare. För forumreglernas tillämpning saknar

det betydelse, om den som avses har tillsatts av Kungl. Maj :t eller valts av

kommun eller på annat sätt. Reglerna omfattar ordinarie domare, vikarie,

nämndemän, expropriationstekniker och annan sådan ledamot av domstol.

Tingsnotarie får forum i underrätt utom för ämbetsbrott under tid när han

är förordnad som vikarie för domare. Tingsnotarieaspirant och domstolsbiträde

får också forum i underrätt. Med den nu förordade lydelsen av forumbestämmelsen

torde det vara uppenbart att den avser alla ämbetsbrott

som har begåtts av domare i tjänsten, alltså även i ett administrativt tjänsteärende.

Med hänsyn till att hovrätt, som MO har anmärkt, skall uppta frågor som

första domstol även i andra fall än som anges i paragrafens första stycke

bör en bestämmelse som motsvarar dess andra stycke behållas. Eftersom

avsteg från huvudregeln bör ske endast när särskilda skäl av påtaglig styrka

föreligger, bör bestämmelsen dock begränsas till fall då annat forum är

föreskrivet i lag.

3 kap. 3 §.

Yttrandena. JK anmärker att högsta domstolen enligt förslaget i departementspromemorian

skall uppta mål om ämbetsbrott av bl. a. den som

utövar riksåklagarens ämbete. Följden härav synes bli att biträdande RÅ

får forum i högsta domstolen endast vid ämbetsbrott som han begår när

han inträder i RÅ:s ställe, medan han vid ämbetsbrott i övrigt skulle få

forum i underrätt. Biträdande RÅ bör liksom hittills ha forum i högsta domstolen

vid alla ämbetsbrott.

Departementschefen. I paragrafen anges vem som skall ha forum i högsta

domstolen vid ämbetsbrott. Enligt vad jag har anfört tidigare gäller detta

JK, RÅ eller den som utövar något av dessa ämbeten eller hovrättsdomare

eller revisionssekreterare. Biträdande RÅ fullgör i tjänsten alltid uppgifter

som eljest ankommer på RÅ. Forumregeln, vars formella utformning överensstämmer

med promemorieförslagets, täcker därför alla ämbetsbrott av

biträdande RÅ. Vidare bör anmärkas att fiskal, som inte har förordnande

som adjungerad ledamot i hovrätt, och fiskalsaspirant i hovrätt ej omfattas

av regeln utan skall svara i underrätt.

7 kap. 4 §.

Departementspromemorian. I överensstämmelse med vad som förut har

anförts skall JK, RÅ, JO eller MO vara åklagare i mål om ämbetsbrott av

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

statlig tjänsteman som ej är underkastad disciplinär bestraffning. Denna

ordning erhålls enklast genom att föreskriva i denna paragraf att RÅ skall

vara allmän åklagare i dessa mål. Föreskriften bör vidare omfatta de persongrupper

som har nämnts förut.

Yttrandena. Enligt JK:s mening bör som huvudregel anges att statsåklagare

eller distriktsåklagare är allmän åklagare vid underrätt och vid hovrätt.

Det alldeles övervägande antalet åtal vid dessa domstolar utförs av

åklagare i denna ställning. RÅ:s uppgift att utföra åtal vid underrätt och

hovrätt bör i konsekvens därmed bli undantag från huvudregeln. Paragrafen

blir då mer överskådlig. RÅ:s befogenhet att föra talan i de mål om

ämbetsbrott, som f. n. upptas omedelbart i högre rätt, inskränks av åklagarinstruktionen.

Bestämmelsen i rättegångsbalken att RÅ är åklagare i

alla dessa mål är således missvisande. Visserligen sägs i 7 kap. 8 § rättegångsbalken

att om särskilda åklagare gäller vad som är stadgat om dem.

Det är likväl inte tillfredsställande att JK:s och RÅ:s uppgifter inte klart

framgår av rättegångsbalken. Om det med hänsyn till JK:s ställning som

särskild åklagare ej anses lämpligt att ange JK:s befogenhet i rättegångsbalken,

bör man överväga att göra hänvisningen tydligare. Liknande synpunkter

anförs av RÄ, Svea hovrätt, kammarkollegiet, militärstraffsakkunniga,

JO och MO.

Departementschefen. 7 kap. rättegångsbalken innehåller vissa regler om

de allmänna åklagarna. Vilka som är allmänna åklagare i de olika allmänna

domstolsinstanserna anges sålunda i 4 §. I fråga om de särskilda åklagarna

— såsom JK, JO och MO — finns inga motsvarande regler i rättegångsbalken.

I 7 kap. 8 § är intagen en hänvisning som säger att om särskilda

åklagare gäller vad som är stadgat särskilt. Hänvisningen avser bl. a.

de instruktioner som gäller för JK, JO och MO.

Enligt min mening finns ej tillräcklig anledning att nu ompröva den

lagteknik enligt vilken bestämmelserna om åklagare har disponerats i rättegångsbalken.

I överensstämmelse med vad som nu gäller bör reglerna i 7

kap. alltjämt begränsas till att avse de allmänna åklagarna. De ändringar

som krävs bör således göras i 4 § från denna utgångspunkt. Bestämmelser*

na i paragrafen torde dock böra omdisponeras enligt JIv:s förslag.

I sak innebär de ändringar som förordas att RÅ i princip behåller uppgiften

som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott som nu skall upptas av

överrätt som första domstol, oberoende av om målet skall anhängiggöras

i underrätt eller hovrätt enligt de föreslagna forumreglerna. Som jag har

redovisat tidigare blir tillämpningsområdet med RÅ som ende allmänne

åklagare något större än förut. Det omfattar i första hand mål om ämbetsbrott

av tjänsteman som ej är underkastad disciplinär bestraffning, jfr 18 §

statstjänstemannalagen. Därtill kommer sådan ledamot av central statlig

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

förvaltningsmyndighet som ej är statstjänsteman. Utöver vad som har föreslagits

i promemorian bör även ledamot av domstol vilken ej är statstjänsteman

ingå. I enlighet med promemorieförslaget upptas slutligen krigsman

som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst,

jfr 78 § militära rättegångslagen. På grund av bestämmelser i första hand

i 3 § åklagarinstruktionen, som förutsätts skola behållas oförändrad i sak,

begränsas RÅ:s åtalsrätt på detta område i praktiken till att avse ämbetsbrott

av tjänstemän inom åklagarväsendet.

19 kap. 9 §.

I denna paragraf föreslås en jämkning som innebär att den nuvarande

hänvisningen till forumföreskrifter i andra författningar än lagar utgår.

20 kap. 10 § och 22 kap. 8 §.

Dessa paragrafer innehåller regler om inskränkningar i målsägandens

talerätt när det gäller ämbetsbrott. De föreslagna bestämmelserna ansluter

till föreskrifterna om RÅ:s uppgift som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott

enligt 7 kap. 4 §.

23 kap. 22 §.

Yttrandena. JO och Svea hovrätt har framhållit att förundersökningsskyldigheten

inte bör utvidgas i de mål om ämbetsbrott som flyttas från

överrätt till underrätt.

Departementschefen. I denna paragraf föreskrivs f. n. bl. a. att sådan förundersökning

som i regel skall äga rum för utredning angående brott, innan

åtal sker, inte är nödvändig i mål som skall upptas omedelbart av högre rätt,

om anledning inte förekommer att döma till annan påföljd än böter eller

suspension. Behovet av förundersökning torde inte bli större genom att

mål om ämbetsbrott skall upptas av underrätt i stället för av överrätt som

första domstol. Den utredning som företas genom JK, RÅ, JO eller MO i

dessa mål torde i allmänhet vara tillräcklig. Jag föreslår därför att paragrafen

får sådan lydelse att förundersökning inte fordras i mål om ämbetsbrott

vari JK, RÅ, JO eller MO skall vara åklagare, om det inte finns anledning

att döma till annan påföljd än böter eller suspension.

Ikraftträdande

Lagändringarna bör, som har nämnts förut, träda i kraft den 1 januari

1966. Har talan om ämbetsbrott väckts före nämnda dag, bör dock äldre

bestämmelser alltjämt äga tillämpning.

Jag bar tidigare anmärkt att forumbestämmelserna i 20 § lagen om domkapitel

inte kan upphävas f. n. De äldre bestämmelserna i rättegångsbalken

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1965

angående mål om ämbetsbrott anknyter till särskilda forumregler av detta

slag. Dessa bestämmelser torde därför alltjämt böra gälla i mål om ämbetsbrott

av biskop, annan ledamot i domkapitel eller stiftssekreterare.

Övriga lagändringar

Jag biträder förslagen i departementspromemorian med vissa redaktionella

jämkningar. Vissa bestämmelser som motsvarar vad som har föreslagits

beträffande ikraftträdandet av ändringarna i rättegångsbalken synes vara

erforderliga.

''ii i •; :■ ii ; j -i''-.i ., . , , - ( ., , ,

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Assarson

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H6 år 1965

45

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 19 kap. 9 §,

20 kap. 10 §, 22 kap. 8 § och 23 kap. 22 § rättegångsbalken1 skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse )-

2 kap.

2 §.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott av underrättsdomare

eller annan ämbets- eller tjänsteman,

mot vilken åtal för sådant

brott enligt lag eller författning

skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest

stadgat, att mål skall upptagas omedelbart

av hovrätt, vare det gällande.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott, som avses i 20 kap.

1—4 §§ brottsbalken, av domare t

häradsrätt, rådhusrätt, ägodelningsrätt,

expropriationsdomstol, vattendomstol

eller krigsrätt eller av konkursdomare,

inskrivningsdomare eller

ägodelningsdomare.

Hovrätt är i övrigt första domstol

i mål, beträffande vilka så föreskrives

i lag.

3 kap.

3 §•

Högsta domstolen tillkommer att

som första domstol upptaga mål om

ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av bovrättsdomare

eller annan ämbetsman,

mot vilken åtal för sådant brott enligt

lag eller författning skall väckas

i högsta domstolen.

Högsta domstolen tillkommer att

som första domstol upptaga mål om

ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, som avses i

20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av

justitiekanslern, riksåklagaren eller

den som utövar något av dessa ämbeten

eller av hovrättsdomare eller

revisionssekreterare.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616 och av 23 kap. 22 § se 1964: 166.

* Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursivering.

4

4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 14B

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

4 §•

Allmän åklagare vare

vid underrätt statsåklagare eller

distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål,

som enligt 2 kap. 2 § första stycket

upptages omedelbart av hovrätten,

och i annat mål statsåklagare

eller distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren.

Har talan-----

Närmare bestämmelser

Allmän åklagare vid underrätt och

hovrätt är statsåklagare eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän

åklagare vid underrätt och hovrätt

i mål om ansvar eller enskilt anspråk

på grund av ämbetsbrott, som

avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,

av ledamot av domstol eller central

statlig förvaltningsmyndighet eller

av statstjänsteman, som ej är underkastad

disciplinär bestraffning,

eller av krigsman, som bestrider regementschefs

eller därmed likställd

eller högre tjänst.

Allmän åklagare vid högsta domstolen

är riksåklagaren.

--lägre åklagare.

— —- gällande instruktionerna.

19 kap.

9 §•

Är i lag eller författning föreskrivet,

att åtal skall upptagas omedelbart

av högre rätt eller av annan

allmän underrätt än den, där den

misstänkte enligt 1 eller 2 § har att

svara, må ej på grund av vad i detta

kapitel stadgas åtalet upptagas

av annan domstol. Skall fråga om

ansvar upptagas av annan myndighet

än domstol eller av särskild

domstol, äge vad i detta kapitel

stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom-------

Är i lag föreskrivet, att åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt

eller skall åtal enligt lag eller författning

upptagas av annan allmän

underrätt än den, där den misstänkte

enligt 1 eller 2 § har att svara,

må ej på grund av vad i detta kapitel

stadgas åtalet upptagas av annan

domstol. Skall fråga om ansvar

upptagas av annan myndighet än

domstol eller av särskild domstol,

äger vad i detta kapitel stadgas ej

tillämpning.

-----utan verkan.

20 kap.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt

för målsäganden att väcka åtal eller

övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal gälle icke i fråga

om ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt

för målsäganden att väcka åtal eller

övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott,

som avses i 3 kap. 3 § och

7 kap. 4 § andra stycket.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr i 46 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 kap.

8 §.

Talan om enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, för vilket

åtal skall upptagas omedelbart av

högre rätt, må ej väckas av målsägande^

med mindre åtal för brottet

äger rum eller talan biträdes av

åklagaren.

Talan om enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, som avses i

3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket,

må ej väckas av målsäganden,

med mindre åtal för brottet äger

rum eller talan biträdes av åklagaren.

23 kap.

22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel

vare, om tillräckliga skäl för

åtal ändock föreligga, ej erforderlig

beträffande brott, för vilket icke

svårare påföljd än böter är stadgad,

eller beträffande brott, som avses i

45 kap. 2 § första eller andra stycket.

Ej heller vare förundersökning

erforderlig i mål, som skall upptagas

omedelbart av högre rätt, med

mindre anledning förekommer till

ådömande av annan påföljd än böter

eller suspension.

Vill åklagaren--------—

Förundersökning enligt detta kapitel

är, om tillräckliga skäl för åtal

ändock föreligga, ej erforderlig beträffande

brott, för vilket icke svårare

påföljd än böter är stadgad, eller

beträffande brott, som avses i 45

kap. 2 § första eller andra stycket.

Ej heller är förundersökning erforderlig

i mål om ämbetsbrott, som avses

i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra

stycket, med mindre anledning förekommer

till ådömande av annan påföljd

än böter eller suspension.

--— ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966 med följande undantag.

1. I fråga om talan som väckts före den 1 januari 1966 äger äldre lag alltjämt

tillämpning.

2. I mål om ämbetsbrott av biskop, annan ledamot i domkapitel eller

stiftssekreterare äger äldre lag alltjämt tillämpning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr li6 år 1965

Bilaga 2

Departementspromemorians lagförslag

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 20 kap. 10 §

och 22 kap. 8 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)2

2 kap.

2 §•

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund

av ämbetsbrott av underrättsdomarc

eller annan ämbets- eller tjänsteman,

mot vilken åtal för sådant

brott enligt lag eller författning

skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest

stadgat, att mål skall upptagas omedelbart

i hovrätt, vare det gällande.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott av domare i häradsrätt,

rådhusrätt, ägodelningsrätt eller

expropriationsdomstol eller av konkursdomare,

inskrivningsdomare eller

ägodelningsdomare.

3 kap.

3 §.

Högsta domstolen tillkommer att

som första domstol upptaga mål om

ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare

eller annan ämbetsman,

mot vilken åtal för sådant brott enligt

lag eller författning skall väckas

i högsta domstolen.

Högsta domstolen tillkommer att

som första domstol upptaga mål om

ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av justitiekanslern,

riksåklagaren, riksdagens

ombudsman eller den som utövar

något av dessa ämbeten eller av hovrättsdomare.

1 Senaste lydelse av 7 kap. 4 § se 1947: 616.

s Rent språkliga ändringar har i detta och följande lagförslag icke utmärkts genom kursivering.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap.

4 §•

Allmän åklagare vare

vid underrätt statsåklagare eller

distriktsåklagare;

vid hovrätt riksåklagaren i mål,

som enligt 2 kap. 2 § första stycket

upptages omedelbart av hovrätten,

och i annat mål statsåklagare eller

distriktsåklagare; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren.

Har talan-----

Närmare bestämmelser

Allmän åklagare är

vid underrätt riksåklagaren i mål

om ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, som förövats

av statstjänsteman, som ej är underkastad

disciplinär bestraffning, av

ledamot av central statlig förvaltningsmyndighet

eller av krigsman,

som bestrider regementschefs eller

därmed likställd eller högre tjänst,

och statsåklagare eller distriktsåklagare

i annat mål;

vid hovrätt riksåklagaren i mål

vari han skall vara åklagare vid underrätt

och i mål, som enligt 2 kap.

2 § första stycket upptages omedelbart

av hovrätten, och statsåklagare

eller distriktsåklagare i annat

mål; samt

vid högsta domstolen riksåklagaren,

lägre åklagare.

---gällande instruktionerna.

20 kap.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om rätt

för målsäganden att väcka åtal eller

övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott,

för vilket åtal skall upptagas

omedelbart av högre rätt.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats om

rätt för målsäganden att väcka åtal

eller övertaga eller i högre rätt fullfölja

väckt åtal gäller icke i fråga

om ämbetsbrott, för vilket åtal skall

upptagas omedelbart av högre rätt

eller som förövats av statstjänsteman,

som ej är underkastad disciplinär

bestraffning, av ledamot av

central statlig förvaltningsmyndighet

eller av krigsman, som bestrider

regementschefs eller därmed likställd

eller högre tjänst.

22 kap.

8 §.

Talan om enskilt anspråk på Talan om enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott, för vilket åtal grund av ämbetsbrott, för vilket åtal

skall upptagas omedelbart av högre skall upptagas omedelbart av högre

s. 50 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

50

(Nuvarande lydelse)

rätt, må ej väckas av målsäganden,

med mindre åtal för brottet äger

rum eller talan biträdes av åklagaren.

(Föreslagen lydelse)

rätt eller som förövats av statstjänsteman,

som ej är underkastad disciplinär

bestraffning, av ledamot av

central statlig förvaltningsmyndighet

eller av krigsman, som bestrider

regementschefs eller därmed likställd

eller högre tjänst, må ej väckas

av målsäganden, med mindre

åtal för brottet äger rum eller talan

biträdes av åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. I fråga om talan som väckts

före nämnda dag äger äldre lag dock alltjämt tillämpning.

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 20 december 1946 om införande

av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

28 §.

Utan hinder------vittnesmåls avläggande;

Kungl. cirkuläret den 24 augusti

1915 till samtliga underdomstolar

och överexekutorer i riket angående

utredning i vissa fall om värdet

av tvisteföremål;

lagen den 30 maj 1930 om beräkning

av lagstadgad tid; samt

vad i särskild lag eller författning

är stadgat därom, att åtal för ämbetsbrott

skall väckas i hovrätt eller

viss hovrätt eller högsta domstolen.

Kungl. cirkuläret den 24 augusti

1915 till samtliga underdomstolar

och överexekutorer i riket angående

utredning i vissa fall om värdet av

tvisteföremål; sam t

lagen den 30 maj 1930 om beräkning

av lagstadgad tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

3) Förslag

till

Lag

om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 11 kap. 13 § vattenlagen skall upphöra att gälla

vid utgången av år 1965.

*

4) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

5) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965. 6

6) Förslag

till

Lag

angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262)

om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1965.

'' Senaste lydelse so 1947: 637.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

7) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 78 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948

skall upphöra att gälla samt att 22 och 79 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

e

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Har bestraffningsberättigad — —

Målet skall hänskjutas till åklagare

vid den underrätt som enligt

vad i 70 eller 95 § sägs är domstol

för avdelningen, enligt den fördelning

av uppgifterna mellan olika

åklagare som Konungen bestämt,

eller i fall som avses i 78 § till justitiekanslern.

Om målet —-------

Prövas saken---—• —---

79

Allmän åklagare i militärt brottmål

är, där ej annat stadgas i 15

kap., allmän åklagare vid domstol

som har att upptaga målet. Om fördelning

av uppgifterna mellan olika

åklagare bestämmer Konungen. I

fall som avses i 78 § är justitiekanslern

åklagare.

! §•

— för krigslydnaden.

Målet skall hänskjutas till åklagare

vid den underrätt som är domstol

för avdelningen, enligt den fördelning

av uppgifterna mellan olika

åklagare som Konungen bestämt, eller

till justitiekanslern när han är

åklagare enligt vad som sägs i 79 §.

67 § stadgas.

— i disciplinmål.

§•

Allmän åklagare i militärt brottmål

är, där ej annat stadgas i 15

kap., allmän åklagare vid domstol

som har att upptaga målet. Om fördelning

av uppgifterna mellan olika

åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern

är åklagare i mål om

ansvar eller enskilt anspråk på

grund av ämbetsbrott av den som

bestrider regementschefs eller därmed

likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 22 § se 1952:122.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

53

8) Förslag

till

Lag

om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr 324) för

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 för fullmäktige

i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. skall upphöra

att gälla vid utgången av år 1965.

9) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 13 november 1936 (nr 567)

om domkapitel

Härigenom förordnas, att 20 §x lagen den 13 november 1936 om domkapitel

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

20 §.

Åtal mot biskop för ämbetsbrott

eller mot annan ledamot i domkapitel

för förbrytelse som han i denna

sin egenskap begår skall upptagas

omedelbart av hovrätt. Samma

lag vare beträffande åtal mot stiftssekreterare

för ämbetsbrott.

Med avseende —--—----sägs, Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. 1

1 Senaste lydelse av 20 § se 1948: 490.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 september

1965.

Närvarande:

justitieråden Hagbergh,

Dennemark,

regeringsrådet Wilkens,

justitierådet Riben.

Enligt lagrådet den 1 september 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 13 augusti 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag

angående ändrad Igdelse av 28 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om

införande av nya rättegångsbalken, 3) lag om upphävande av 11 kap. 13 §

vattenlagen, 4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928

(nr 254) om arbetsdomstol, 5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 §

lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, 6) lag angående

upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948

(nr 472) samt 8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni

1936 (nr 324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret

m. fl.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av rådmannen Ulf Ankarloo.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Justitierådet Dennemark, regeringsrådet Wilkens och justitierådet Riben:

Mot den föreslagna lydelsen av andra stycket i 7 kap. 4 § rättegångsbalken

kan i formellt hänseende invändas, att ledamöter av domstolar och

centrala statliga förvaltningsmyndigheter regelmässigt tillhöra de statstjänstemän,

som ej äro underkastade disciplinär bestraffning. De i stadgandet

angivna kategorierna täcka sålunda delvis varandra. Vill man undvika

detta, kan stadgandets lydelse, utan att den sakliga innebörden ändras, jämkas

därhän att stadgandet får avse självständigt ämbetsbrott av statstjänsteman,

som ej är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av domstol

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

eller central statlig förvaltningsmyndighet, som ej är statstjänsteman, eller

av krigsman som nämns i stadgandet.

Emellertid kunna vi icke undgå att, i likhet med justitiekansler!! m. fl.

remissmyndigheter, finna lagrummet även sakligt otillfredsställande med

hänsyn till justitiekanslerns ställning som åklagare i mål om ämbetsbrott.

Detta gäller redan den nuvarande lydelsen, enligt vilken riksåklagaren är

allmän åklagare vid hovrätt i mål om ämbetsbrott där hovrätt är första domstol.

Enligt åklagarinstruktionen är riksåklagarens åtalsrätt i fråga om sådana

ämbetsbrott begränsad till tjänstemän inom åklagarväsendet; i övrigt

tillkommer åtalsrätten justitiekanslern. Genom den föreslagna närmare specificeringen

av de mål, i vilka riksåklagaren skall vara allmän åklagare vid

underrätt och hovrätt, blir emellertid förhållandet än mer påtagligt. Särskilt

anmärkningsvärt är att stadgandet i 7 kap. 4 § om riksåklagarens ställning

som allmän åklagare i mål om ämbetsbrott av vissa i lagrummet uppräknade

krigsmän helt sättes ur kraft genom det föreslagna stadgandet i sista punkten

av 79 § militära rättegångslagen att justitiekanslern är åklagare i dessa

mål. Även omnämnandet i 7 kap. 4 § av ledamot av domstol är missvisande

såtillvida att ämbetsbrott av domare enligt åklagarinstruktionen — vilken

i detta hänseende torde vara avsedd att bibehållas i sak oförändrad — aldrig

faller under riksåklagarens åtalsrätt. Dessa motsägelser kunna icke anses

nöjaktigt eliminerade genom hänvisningen i 7 kap. 8 § till bestämmelser om

särskilda åklagare.

Även om ur systematisk synpunkt invändning möjligen kan resas mot att

redan i 7 kap. 4 § beröra de särskilda åklagarna, vilja vi förorda att — jämte

det att första och tredje styckena i paragrafens föreslagna lydelse sammanföras

till ett första stycke av innehåll att allmän åklagare är vid underrätt

och hovrätt statsåklagare eller distriktsåklagare och vid högsta domstolen

riksåklagaren — i andra stycket stadgas, att i mål om ansvar eller enskilt

anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken,

av statstjänsteman, som icke är underkastad disciplinär bestraffning, riksåklagaren

dock är åklagare även vid underrätt och hovrätt, såframt behörigheten

icke är förbehållen särskild åklagare. I praktiken kommer till följd

av åklagarinstruktionen riksåklagaren att vara åklagare endast beträffande

tjänstemän inom åklagarväsendet. I fråga om ämbetsbrott av personer tillhörande

de ytterligare kategorier som omfattas av andra stycket i dess lydelse

enligt det remitterade förslaget — ledamöter av domstolar och centrala

statliga förvaltningsmyndigheter, som icke äro statstjänstemän, samt krigsmän

i högre befattningar — synes det ej föreligga behov av att i rättegångsbalken

ange riksåklagaren som allmän åklagare, eftersom enligt andra författningar

åtalsrätten helt skall tillkomma justitiekanslern.

Därest vår nu gjorda hemställan vinner bifall, måste de i 20 köp. 10 §,

22 kap. 8 § och 2.1 kap. 22 § rättegångsbalken intagna hänvisningarna till

8 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket ändras. I 20 kap. 10 § kan delta ske

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 1 U> år 1965

på det sätt att hänvisningen i stället får gälla ämbetsbrott, som avses i 20

kap. 1—4 §§ brottsbalken och för vilket allmänt åtal må anställas endast av

riksåklagaren eller särskild åklagare. Hänvisningarna i 22 kap. 8 § och 23

kap. 22 § kunna ersättas av hänvisningar till mål om ämbetsbrott som avses

i 20 kap. 10 §. Med de förordade hänvisningarna kommer man visserligen

icke att, såsom enligt det remitterade förslaget, i själva rättegångsbalken erhålla

uttömmande besked om de för ämbetsbrotten gällande modifikationerna

i de allmänna reglerna om målsägandes talerätt och om förundersökning;

beträffande andra ämbetsansvariga än statstjänstemän och beträffande

krigsmän måste upplysning sökas i de författningar som reglera åtalsrätlen.

Någon praktisk olägenhet härav synes dock knappast behöva befaras.

J us tit ie råd et Hagbergh:

Vid bedömningen av de föreliggande lagförslagen är att beakta att numera,

efter 1948 års omreglering av 25 kap. strafflagen, i princip endast de

självständiga ämbetsbrotten (brottsbalken 20 kap. 1—4 §§) omfattas av

föreskrifterna om särskilt forum i överrätt. Visserligen har ramen för fall,

där åtal för beivran av dessa brott skall ske, avsevärt vidgats under de senaste

decennierna. Detta förhållande är dock i och för sig icke något skäl

för den nu ifrågasatta reformen. Avgörande bör vara, huruvida sakliga skäl

kunna anses tala för ett bibehållande av speciella forumregler, och härvid

blir även av betydelse frekvensen av mål av förevarande natur. I remissprotokollet

upplyses, att under tioårsperioden 1954—1963 väckts allenast

66 åtal, vilken siffra torde ge vid handen att reformen har en högst begränsad

praktisk betydelse.

De motiv som främst åberopas för de föreslagna författningsändringarna

äro att avsteg från principer i vår nuvarande allmänna rättegångsordning

icke böra förekomma utan särskilda skäl av påtaglig styrka. Föredragande

departementschefen framhåller härutinnan att ett fast instanssystem

råder och att i fråga om såväl tvistemål som brottmål gäller den principen

att de skola anhängiggöras vid underrätt.

Under remissbehandlingen har emellertid beträffande grunderna för reformen

fx-amkommit kritik som måste anses tungt vägande. Detta gäller även

vissa remissinstanser som icke direkt avstyrkt den ifrågasatta reformen. Sålunda

uttalar JO att man numera borde beakta forumfrågan från den sakligt

centrala aspekten att tjänstemännen genom bestämmelserna om självständiga

ämbetsbrott vore underkastade långtgående och straffsanktionerade

krav i fråga om sin tjänsteutövning. Dessa krav hade i princip ej någon motsvarighet

beträffande medborgarna i övrigt. Vid vilket forum tjänstemännen

skulle svara för sådant brott vore därför enligt JO ett spörsmål som icke

borde ses som en privilegiefråga eller som en fråga om likhet inför lagen

utan uteslutande från synpunkten vad som vore ändamålsenligt med tanke

på att fråga vore om speciella brottstyper. Hovrätten för Nedre Norrland.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj. ts proposition nr 146 år 1965

som åberopat liknande synpunkter, har funnit det föga lämpligt att allmän

underrätt skulle vara forum för tjänstefel i fråga om vissa verkschefer,

landshövdingar samt domare i arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen.

Vad som enligt min mening härutöver kan invändas mot reformen är att

densamma i betraktande av undantagsbestämmelserna för domare i hovrätt

och allmän underrätt — en mycket stor kategori bland de ämbetsmän

varom här är fråga — leder till bristande enhetlighet i den domstolsmässiga

behandlingen av ifrågavarande mål. Det måste anses otillfredsställande att,

medan dessa domare skola ha forum i överrätt, jämställda ämbetsmän i förvaltningsdomstolar

skola ha forum i underrätt. Olämpligt är även att landshövdingar

och verkschefer skola svara inför allmän underrätt för förmenta

tjänstefel.

I remissprotokollet framhålles, i anledning av påpekanden i några remissyttranden

att underrätt ej har överrätternas möjligheter att avgöra

mål utan huvudförhandling, att muntligheten fastslagits som huvudprincip

i våra allmänna rättegångsregler i huvudsyftet att trygga den enskildes

rättssäkerhet. Det torde kunna antagas att av de mål varom här är fråga

flertalet komma att avse tjänstefel enligt brottsbalken 20 kap. 4 § första

stycket. Att i dessa mål huvudförhandling alltid skulle vara obligatorisk synes

föga ändamålsenligt. Det förtjänar erinras om att processlagberedningen

på sin tid motiverade stadgandet i rättegångsbalken 53 kap. 2 § 4

med att muntlig förhandling stundom ej vore erforderlig i där avsedda

mål och att det ej sällan kunde vara olämpligt, att den tilltalade ålades att

inställa sig till förhandling. I detta sammanhang omnämnde processlagberedningen

att i vissa av målen närmast vore fråga om utövande av disciplinär

bestraffningsrätt över underrättsdomare och med dem jämställda ämbets-

och tjänstemän (NJA II 1943 s. 685).

De olägenheter som må anses förknippade med det nuvarande systemet

torde kunna betecknas som tämligen obetydliga. Genom de ifrågasatta lagändringarna

uppnås ej den enhetlighet i förut angivna hänseenden som i

och för sig vore önskvärd. I vart fall synas goda skäl tala för att — på sätt

JK uttalat — låta med en revision av bestämmelserna anstå i avbidan på

den utredning om ämbetsansvaret som i olika sammanhang efterlysts och

senast begärts av riksdagen i samband med antagandet av statstjänstemannalagen.

Därvid skulle kunna omprövas den under remissbehandlingen

framförda tanken att särskilt forum i överrätt alltjämt får gälla vid

ämbetsbrott av verkschefer och jämställda tjänstemän.

Under åberopande av det anförda avstyrkes det föreliggande förslaget till

ändringar i rättegångsbalken och hemställes att tills vidare bibehålies

den nuvarande ordningen vräsentligen oförändrad i sak. För närvarande

skulle då behöva vidtagas endast de kompletteringar i rättegångsbalken

som erfordras för eu anpassning till statstjänstemannalagen.

Med den nu angivna utgångspunkten böra bestämmelser om hovrätt resp.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

högsta domstolen som första domstol i mål om ämbetsbrott — liksom i

det remitterade förslaget — upptagas i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 §. Jag vill

förorda, att stadgandet i 2 kap. 2 § första stycket får det innehållet, att det

tillkommer hovrätt att, i den mån annat ej följer av 3 kap. 3 §, som första

domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott

som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken a) av tjänsteman, på vilken

statstjänstemannalagen är tillämplig och som ej är underkastad disciplinär

bestraffning, b) av ledamot av domstol eller central statlig förvaltningsmyndighet,

som ej är statstjänsteman, eller c) av krigsman, som

bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst. I 3 kap.

3 § bör det remitterade förslagets uppräkning av tjänstemän med forum i

högsta domstolen utökas med ledamot av arbetsdomstolen, kammarrätten,

försäkringsrådet och försäkringsdomstolen.

Vad angår utformningen av 7 kap. 4 § samt 20 kap. 10 §, 22 kap. 8 §

och 23 kap. 22 § i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken delar jag

de synpunkter som framhållits av övriga ledamöter.

Om forumreglerna i 2 kap. 2 § och 3 kap. 3 § utformas på förut angivet

sätt, erfordras i rättegångsbalken ytterligare den ändringen som det remitterade

förslaget upptager beträffande 19 kap. 9 §. Såsom övergångsbestämmelse

erfordras endast motsvarighet till punkt 1 i övergångsbestämmelserna

till det remitterade förslaget. Att forumregeln i 20 § lagen om

domkapitel — den enda bestämmelse om åtal i överrätt för ämbetsbrott som

skulle kvarstå utanför rättegångsbalken — kommer att vara gällande så

länge den icke upphävts torde följa omedelbart av 2 kap. 2 § andra stycket

rättegångsbalken i dess föreslagna lydelse.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

59

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober

1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 30 september

1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 13 augusti 1965 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad Igdelse av 28 § lagen den 20 december 1946

(nr 804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om upphävande av 11 kap. 13 § vattenlagen,

4) lag angående upphävande av 32 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om

arbetsdomstol,

5) lag angående upphävande av 21 kap. 40 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet,

6) lag angående upphävande av 17 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262)

om försäkringsdomstol,

7) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

8) lag om upphävande av 3 § ansvarighetslagen den 26 juni 1936 (nr

324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets hemställan avser bl. a. lagtekniska ändringar av principiell

art angående gränsdragningen mellan de allmänna och särskilda åklagarnas

uppgifter. Principerna för denna gränsdragning bör emellertid bedömas

också från andra utgångspunkter än dem som rör reglerna om särskilt

forum vid talan om ämbetsbrott. Jag förordar därför att frågan om

ändringar på detta område ej prövas i detta sammanhang.

I enlighet med vad lagrådet bär anfört torde 7 kap. 4 § förslaget till lag

om ändring i rättegångsbalken böra jämkas i formellt hänseende. Ytterligare

några mindre ändringar av redaktionell art bör företas.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regeringsformen

föreslå riksdagen att antaga lagförslagen med den ändring som

sålunda angivits.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1965

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Martti Heino

i

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650428

Doktrin (1)

  1. Sveriges Grundlagar och tillhörande författningar, SvJT 1966 s. 418, på s. 421 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:367 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motio~ ner om utbyggnad av gymnastiska centralinstitutet m.m., angående idrottens hälsofrämjande betydelse och ang s. 12 i texten
  2. 1LU 1965:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition om ändring i reglerna angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott, i vad propositionen hänvisats ti s. 1 i texten
  3. BU 1965:55 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om ändring i reglerna angående särskilt forum vid talan om ämbetsbrott. s. 1 i texten

Doktrin (6)

6 kopplingar i 2 dokument.

  1. JT 2001/02 s. 335 s. 335 · s. 336 · s. 337 · s. 339 · och 1 till i texten · dokumentnivå
  2. SvJT 1966 s. 418 Sveriges Grundlagar och tillhörande författningar s. 421 i texten