Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om upphävande av förordningen den 18 maj 1934- (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran

1965-10-15 · 56 sidor, varav 50 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 50 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:149, Med förslag till förordning om upphävande av förordningen den 18 maj 1934- (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965

1

Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om upphävande av förordningen den 18 maj

1934- (nr 168) angående postverkets ansvarighet för

försändelser och medel, som mottagits till postbefordran;

given Stockholms slott den 15 oktober 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till förordning om upphävande av

förordningen den 18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet

för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den gällande förordningen av år 1934 om

postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran,

skall upphävas och att bestämmelser i ämnet i fortsättningen

skall meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

poststyrelsen.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 149

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

Förslag

till

Förordning

om upphävande av förordningen den 18 maj 1934 (nr 168) angående

postverkets ansvarighet för försändelser och medel,

som mottagits till postbefordran

Härigenom förordnas, att förordningen den 18 maj 1934 angående post

verkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits till postbe

fordran, skall upphöra att gälla vid utgången av maj 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

3

Utdrag av protokollet över kommunikationsårenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 15 oktober

1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, fråga om

regleringen av postverkets ansvarighet för försändelser och medel samt anför.

Inledning

Poststyrelsen1 har låtit verkställa en översyn av de bestämmelser, vilka

reglerar postverkets ansvarighet för försändelser och medel som mottagits

till postbefordran. Översynen har utförts av en inom styrelsen tillsatt arbetsgrupp

med biträde av en av Kungl. Maj :t utsedd expert.2 Arbetsgruppens

synpunkter redovisas i en promemoria (stencilerad), som poststyrelsen

den 5 juni 1964 överlämnat till Kungl. Maj :t.

I promemorian föreslås, att förordningen den 18 maj 1934 (nr 168) angående

postverkets ansvarighet för försändelser och medel, som mottagits

till postbefordran, ersätts av en ny förordning i samma ämne. Förslag till

sådan förordning är fogat vid promemorian. Styrelsen ansluter sig till arbetsgruppens

synpunkter och hemställer, att Kungl. Maj :t måtte vidta erforderliga

åtgärder för genomförande av gruppens förslag i denna del. Vid

promemorian har även fogats förslag till ändringar av formell natur i förordningen

den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Styrelsen,

som överväger att inom en nära framtid inkomma med förslag till vissa

ytterligare ändringar i denna förordning, anser att de föreslagna ändringarna

kan anstå tills vidare.

Det vid promemorian fogade förslaget till ny ansvarighetsförordning torde

få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

1 Den 1 januari 1965 har namnet gencralpoststyrelsen utbytts mot poststyrelsen (SFS

1964: 876). Här används benämningen poststyrelsen även såvitt avser tiden före 1965.

* Hovrättsrådet i Svea hovrätt Nils Mangård.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

Yttranden över promemorian har efter remiss avgivits av justitiekanslersämbetet,

hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren, socialstyrelsen,

riksförsäkringsverket, järnvägsstyrelsen, bankinspektionen, riksrevisionsverket,

kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län,

Stockholms handelskammare, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund

och Sveriges köpmannaförbund (gemensamt yttrande av dessa tre

organisationer), Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges hantverks- och

industriorganisation, Svenska bankföreningen samt Svenska sparbanksföreningen.

Överbefälhavaren har bifogat yttrande från försvarets civilförvaltning

och kommerskollegium yttranden från elva handelskammare.

Gällande ordning

Postverkets ansvarighet för försändelser och medel — med undantag av

postsparbanksmedel — regleras huvudsakligen i den nyssnämnda förordningen

den 18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för

försändelser och medel, som mottagits till postbefordran (ändrad 1953: 91,

1957: 135). Av innehållet i denna förordning må här återges följande.

I 1 § har sammanförts vissa allmänna bestämmelser om postverkets ansvarighet.

Där anges sålunda de slag av försändelser och medel, för vilka

postverket i den omfattning som sägs i förordningen har ansvarighet, nämligen

assurerade och rekommenderade försändelser, oassurerade paket, postförskottsförsändelser

och inkasseringshandlingar samt postanvisnings-,

postgiro-, postförskotts- och inkasseringsmedel. Ansvarigheten gäller så

länge försändelse, handling eller medel står under postverkets vård. Vidare

anges vissa fall, då postverket är fritaget från det ansvar som eljest

enligt förordningen åvilar verket. Det rör i huvudsak sådana fall där fel

eller försummelse i någon form får anses ligga avsändaren till last. I fråga

om den skada ansvarigheten omfattar utsägs i författningsrummet, att

postverket inte ansvarar för indirekt skada eller för utebliven vinst och ej

heller, utom undantagsvis, för skada som orsakats av försening. I 2—6 §§

av förordningen anges härefter, i vilka fall och med vilka högsta belopp avsändaren

är berättigad till ersättning för assurerade och rekommenderade

försändelser, oassurerade paket, postförskottsförsändelser och inkasseringshandlingar.

Om ansvaret för inbetalade medel stadgas närmare i 7 §. I 8 §

meddelas bestämmelser om bl. a. de tidsfrister, inom vilka anspråk på ersättning

skall anmälas hos poststyrelsen. Slutligen innehåller förordningen

bestämmelser om värdering i vissa fall genom skiljemän (9 §) samt om utbetalning

av ersättning i anledning av ostridigt ersättningsanspråk och om

hänvisande av ej ostridigt anspråk till domstol (10 §).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

5

Bestämmelserna i 1934 års förordning gäller endast för inrikes försändelser.

Ansvarigheten i postutväxlingen med utlandet regleras genom internationella

avtal.

Vissa bestämmelser som rör postverkets ansvarighet mot dess kunder

återfinns i den förut nämnda förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående

postgirorörelse och i den av poststyrelsen efter bemyndigande av

Kungl. Maj :t utfärdade allmänna poststadgan ävensom i kungörelsen den

2 februari 1951 (nr 51) om postbehandling under beredskapstillstånd och

krig.

Postverkets ansvarighet i sparbanksrörelsen regleras av andra författningar,

främst förordningen den 22 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken

samt lagen den 27 mars 1936 (nr 81) om skuldebrev.

Om postverkets ansvarighet vid godsbefordran i postdiligenstrafiken har

bestämmelser upptagits i en av poststyrelsen utgiven postdiligenstaxa.

Poststyrelsens förslag jämte remissyttranden

A. Allmänna synpunkter

Promemorian

I promemorian framhålls inledningsvis, att postverkets verksamhet expanderat

kraftigt under den tid som förflutit sedan tillkomsten av gällande

an svarighetsförordning och att en viktig orsak härtill är att verket

tillförts ett flertal nya arbetsuppgifter. Vissa sådana arbetsuppgifter påverkar

postverkets redovisningsansvar, nämligen utbetalning av pensioner

och allmänna barnbidrag med pensions- resp. barnbidragsanvisningar, skatteinbetalning

med skatteanvisning och återbetalning av överskjutande preliminär

skatt med återbetalningskort. Postverkets ansvar för fullgörandet

av dessa nya arbetsuppgifter bör enligt arbetsgruppens mening regleras i

ansvarighetsf öror dningen.

Den volymmässigt kraftiga ökningen av de äldre rörelsegrenarna och den

skärpta konkurrensen mellan penninginstituten har, framhåller arbetsgruppen

vidare, skapat vissa problem beträffande postverkets ansvarighet, vilka

inte lämpligen kan lösas inom den nu gällande förordningens ram. De

penningvärdesförändringar som ägt rum efter förordningens tillkomst nödvändiggör

anpassning av vissa ersättningsbelopp. Genom den allmänna utvecklingen

i samhället har kraven på service och tillmötesgående vid regleringen

av skadefall avsevärt ökat. Som en följd av dessa faktorer har förordningen

i allt större utsträckning kommit att framstå såsom otidsenlig.

Sammanfattningsvis uttalar arbetsgruppen att 1934 års förordning är

i starkt behov av översyn. Med hänsyn till att en omarbetning av förord
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

ningen måste bli tämligen omfattande har gruppen funnit det ändamålsenligt

att utarbeta förslag till en helt ny ansvarighetsförordning.

I promemorian redovisas härefter vissa överväganden beträffande f ö rord

n ingens tillämpningsområde. Enligt arbetsgruppens mening

bör förordningen liksom f. n. inte omfatta postsparbanksrörelsen men

däremot både postgirorörelsen och den egentliga poströrelsen i övrigt. Vidare

förordar gruppen, ait alla bestämmelser om postverkets ansvarighet

för försändelser och andra medel än sådana som förvaltas i postsparbanksrörelsen

samlas i en författning. I den mån behov föreligger av ansvarsbestämmelser

motsvarande dem som nu återfinns i postgiroförordningen och

allmänna poststadgan bör dessa i stället upptas i ansvarighetsförordningen.

Där bör intas även de särbestämmelser som skall gälla under beredskapstillstånd

och krig. Postverkets ansvar för försändelser som befordras

i postdiligenstrafiken bör däremot enligt arbetsgruppens mening fortfarande

regleras i annan ordning, bl. a. med hänsyn till önskvärdheten att ersättningsreglerna

snabbt skall kunna anpassas efter de bestämmelser som

tillämpas av andra trafikföretag.

Arbetsgruppen anför vissa allmänna synpunkter på spörsmålet om a nsvarig

hetens omfattning. Gruppen erinrar om att enligt kungörelsen

den 9 maj 1947 (nr 175) angående postverkets ensamrätt till brevbefordran

m.m. postverket äger ensamrätt till regelbunden befordran mot

avgift av slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller

delvis skrivna meddelanden. Med hänsyn till att en betydande sektor av

postverkets verksamhet således är monopolskyddad bör man enligt gruppens

mening sträva efter alt ge ansvarighetsreglerna en mot kunderna så

generös och servicebetonad utformning som möjligt. Detta innebär emellertid

inte, att postverkets ansvarighet kan eller bör göras helt obegränsad.

I praktiken är det omöjligt att undvika att oregelbundenheter inträffar under

postbehandlingen. Eftersom postverket i sin verksamhet har att tillämpa

affärsmässiga principer, måste de utgifter i form av skadestånd som på

grund härav kan komma att åsamkas verket bestridas av löpande intäkter,

i huvudsak de avgifter som verket betingar sig av sina kunder. Varje mer

betydande utvidgning av postverkets skadeståndsansvar kan därför antas

komma att påverka befordringsavgifterna och en begränsning i skilda hänseenden

av postverkets ansvarighet torde med hänsyn härtill vara ofrånkomlig.

Hur gränsdragningen skall ske får bero på en skälig avvägning

mellan olika föreliggande intressen. Det förhållandet att postverket i viss

omfattning åtnjuter monopolskydd får inte medföra, att dess ansvar begränsas

på ett sätt som kan anses stå i strid mot god sed i affärsförhållanden.

Mot bakgrunden av dessa principuttalanden diskuteras frågan, om postverkets

ansvarighet bör utsträckas att omfatta vanliga brevförsändelser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

Gruppen kommer till den bestämda uppfattningen att så ej bör ske. Som

skäl härför anförs bl. a. att till följd av bevissvårigheter blott en mindre

del av framställda anspråk skulle komma att föranleda utbetalning av

ersättning samt att det vid varje skadefall skulle komma att röra sig om

tämligen obetydliga ersättningsbelopp. Maximiersättningen måste rimligtvis

sättas betydligt lägre än vad som gäller för rek, och det kan enligt arbetsgruppens

mening inte gärna komma i fråga att medge rätt till ersättning

vid förlust av kontanta medel som inneslutits i vanlig brevförsändelse.

Friskrivningsklausulen avseende förseningsskada — beträffande vilken

ingen ändring nu föreslås — skulle naturligen komma att bli tillämplig

även på här ifrågavarande försändelser. Vidare påpekas att de kunder som

önskar tillförsäkra sig rätt till ersättning har möjlighet att begära rekommendation

eller assurans.

Vid enstaka tillfällen kan dock, anför arbetsgruppen, inträffa att vanliga

brevförsändelser förkommer eller skadas under sådana omständigheter att

det skulle framstå som obilligt om den skadelidande inte erhöll någon ersättning.

Även beträffande andra försändelseslag har det inträffat fall av

oregelbundenheter vid postbehandlingen, vilka inte omfattats av postverkets

ansvarighet enligt 1934 års förordning men där det från billighets-,

konkurrens- eller good will-synpunkter varit önskvärt att ersättning kunnat

utgå. Även om det inte är tänkbart att ålägga postverket obegränsad

ansvarighet för alla slag av oregelmässigheter och alla former av skada, kan

det enligt arbetsgruppens mening knappast resas berättigade invändningar

mot att postverket tilläggs befogenhet att i särskilda fall utbetala skadeersättning

ex gr atia. Arbetsgruppens förslag innebär också att

poststyrelsen får betydligt vidgade befogenheter att besluta om ersättning

efter skönsmässig prövning. Därvid skall även ersättning för vanliga brevförsändelser

kunna komma i fråga.

I sin allmänna inledning berör arbetsgruppen ytterligare vissa frågor om

ansvarighetens omfattning, såsom om ansvaret för indirekt skada och utebliven

vinst samt om ansvaret vid obehöriga förfoganden över medel innestående

på postgirokonto. Gruppens synpunkter på dessa frågor kommer

att redovisas i specialmotiveringen.

Arbetsgruppen tar vidare upp bestämmelsen i 9 § 1934 års förordning,

enligt vilken värdet av skadat eller förkommet föremål vid tvist skall bestämmas

av s k i 1 j e in ä n. Såvitt arbetsgruppen kunnat finna har detta

stadgande aldrig tillämpats, utan som regel enas parterna sedan värdering

gjorts av opartisk värderingsman. Förslaget till ny ansvarighetsförordning

saknar med hänsyn bl. a. härtill motsvarighet till berörda stadgande.

Promemorians allmänna inledning avslutas med eu uppräkning av d e

viktigaste nyheterna i det framlagda förslaget till ansvarighetsförordning.

Dessa redovisas i följande sju punkter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

1. Förordningen görs generellt tillämplig i fråga om medel som ornhänderhas

i den betalningsförmedlande verksamheten.

2. Vissa ändringar genomförs i fråga om begränsningen av postverkets

ansvarighet. En ny friskrivningsklausul införs för det fall att förlust av medel

på postgirokonto orsakats av att någon hos kontoinnehavaren anställd

förfarit brottsligt med blankett.

3. Maximiersättningen för oassurerat paket höjs från 200 kr. till 500 kr.

4. Möjlighet öppnas att i vissa fall betala ut ersättning till adressaten i

stället för till avsändaren.

5. Preskriptionsreglerna görs mer enhetliga.

6. Befogenhet att efter skönsmässig prövning betala rrt skäligt skadestånd

tilläggs poststyrelsen i betydligt större utsträckning än nu.

7. Särskilda bestämmelser för beredskapstillstånd och krig införs i ansvarighetsförordningen.

I förevarande sammanhang vill jag även redogöra för arbetsgruppens synpunkter

på en fråga som diskuteras i promemorians sista kapitel, nämligen

riksdagens medverkan vid den för fattning smässiga

regleringen av postverkets ansvarighet. Före år

1872 återfanns det fåtal bestämmelser som då reglerade postverkets ansvarighet

i skilda författningar och taxor. I förordningen den 12 november

1872 (nr 72 s. 3) angående postverkets ansvarighet för försändelser, som

till postbefordran avlämnats, sammanfördes vissa av riksdagen år 1870 antagna

bestämmelser med de övriga föreskrifter i ämnet som Kungl. Maj :t ansåg

erforderliga. Då poststyrelsen år 1932 till Kungl. Maj:t avlät förslag till

nu gällande ansvarighetsförordning, framförde styrelsen som sin mening

att det inte borde vara nödvändigt med riksdagsbehandling av frågan. Styrelsen

erinrade om att på senare tid avgörandet av frågor utan större räckvidd

i stor utsträckning hade överflyttats från riksdagen till Kungl. Maj:t.

Departementschefen ansåg dock att frågan borde underställas riksdagen. I

prop. 1934: 71 (s. 11) anfördes härom, att »ifrågavarande författningsförslag

synes vara av beskaffenhet att böra i sin helhet föreläggas riksdagen

till prövning, helst som flertalet av de i förslaget intagna nya bestämmelserna,

om också av ganska begränsad betydelse, innefattar föreskrifter

rörande postverkets ansvarighet i hänseenden, jämförliga med dem, i vilka

nu gällande ansvarighetsföreskrifter äro meddelade».

Åtskilliga skäl talar enligt arbetsgruppens mening för att frågan om riksdagens

medverkan vid regleringen av postverkets ansvarighet nu upptas till

förnyat övervägande. Arbetsgruppen anser det från praktiska synpunktei

vara motiverat att denna medverkan begränsas till frågor av mer principiellt

intresse. Som exempel på frågor där riksdagens medverkan ej påkallas nämner

arbetsgruppen bl. a. justeringar av maximibeloppen för olika slag av ersättningar

med hänsyn till penningvärdesförändringar eller ändrade internationella

regler, jämkningar av preskriptionstider som kan finnas önskvär
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

da eller anpassning av stadgandena till nya rörelsegrenar eller försändelseslag.

Om en begränsning av riksdagens medverkan anses önskvärd, kunde

man enligt arbetsgruppen förfara på så sätt att riksdagen förklarade sig dels

godkänna huvudlinjerna i förslaget till ny ansvarighetsförordning, dels förbehålla

sig rätten att pröva eventuella framtida ändringsförslag av principiell

innebörd, dels överlämna detaljregleringen till Kungl. Maj :t.

Arbetsgruppen anser sig emellertid kunna gå ännu längre och förordar- att

det helt överlämnas åt Kungl. Maj :t att meddela författningsbestämmelser i

ämnet. Som skäl härför anförs, å ena sidan, att inrättandet av s. k. lekmannastyrelser

i affärsverken medför att ytterligare garantier skapas för att

kundintressena bevakas vid verksamhetens bedrivande och, å andra sidan,

att skadeståndsansvaret inte har så stor ekonomisk betydelse att frågan av

statsfinansiella skäl bör underställas riksdagens prövning. Arbetsgruppen

påpekar i detta sammanhang, att statens järnvägars ansvarighet regleras av

bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t ensam, trots att ersättningsfrågorna

har vida större betydelse på detta område än inom poströrelsen. I promemorian

erinras slutligen om att 1956 års postutredning i sitt år 1962 avgivna

betänkande Postverkets organisation (SOU 1962: 52 s. 115) uttalat, att postavgifternas

egenskap av bevillning bör upphöra. Skulle beslut i denna riktning

fattas föreligger enligt arbetsgruppens mening ytterligare ett skäl fölen

delegering av bestämmanderätten i fråga om ansvarigheten, eftersom denna

fråga för såväl allmänheten som postverket är av avsevärt mindre ekonomisk

betydelse än avgiftsfrågan.

Yttrandena

Arbetsgruppens förslag till ny ansvarighetsförordning tillstyrks helt eller

lämnas utan erinran av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, järnvägsstyrelsen,

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, civilförsvar sstyr elsen,

beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län, Sveriges hantverksoch

industriorganisation, Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen

ävensom fem av de handelskammare, vilkas yttranden bilagts

kommerskollegiets remissyttrande.

Även i övriga yttranden redovisas — med ett undantag — en positiv inställning

till förslaget, ehuru ändringar eller jämkningar däri ifrågasätts på

enskilda punkter. Det anses i dessa yttranden lämpligt att ersätta gällande

ansvarighetsförordning med en efter dagens förhållanden anpassad reglering

av ansvaret. Arbetsgruppens uttalanden om vikten av all reglerna erhåller

en så generös och servicebetonad utformning som möjligt röner instämmanden

från flera håll. Detsamma gäller dess överväganden rörande

ansvarighetens omfattning. Såsom representativt för de sammanfattande

omdömena om förslaget i denna grupp yttranden må återges ett uttalande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

av kommerskollegium. Kollegium framhåller att arbetsgruppen grundligt belyst

de frågor som sammanhänger med postverkets ansvarighet gentemot

sina uppdragsgivare. Det framlagda förslaget syftar till en sådan utformning

av bestämmelserna inom nämnda område, att de — med beaktande av de

avgifter som uttas av postverket — på ett ändamålsenligt sätt skulle tillgodose

näringslivets och allmänhetens berättigade krav. Enligt kollegiets mening

har arbetsgruppen i allt väsentligt löst dessa uppgifter tillfredsställande.

En mer allmän kritik mot förslaget framställs endast av hovrätten för

Västra Sverige. Hovrätten förordar att förslaget överarbetas i departementet

eller av särskilt tillkallade sakkunniga i syfte att åstadkomma en postansvarighetslag

i den ordning som i 87 § regeringsformen stadgas om allmän civillag.

Det framlagda förslaget har visserligen många förtjänster och utmärks

av en strävan att så objektivt som möjligt avväga postverkets intressen mot

kundintressena, framhåller hor-rätten. Dess utformning präglas emellertid

av att det utarbetats inom styrelsen, och det är inte svårt att finna exempel

på att arbetsgruppen omedvetet solidariserat sig med det egna verkets

intressen. Till belysande av denna synpunkt pekar hovrätten bl. a. på tendensen

att tillgodose billighetssynpunkter inte genom jämkningsregler e. d.

utan genom rätt för poststyrelsen att i olika situationer betala ut ersättning

ex gratia. Hovrätten betraktar det vidare som en brist att arbetsgruppen

inte företagit någon principiell analys av rättsförhållandet mellan postverket

och dess kunder och ej heller närmare studerat eller medvetet iakttagit

de allmänna transporträttsliga sammanhangen. Ytterligare anförs att

förslaget synes vara i behov av formell överarbetning, särskilt som det är

fråga om en i många hänseenden vansklig lagstiftning.

Riksrevisionsverket beklagar i sitt yttrande att några överväganden rörande

möjligheterna att åstadkomma enhetliga ansvarighetsregler för samtliga

nordiska länder inte redovisats i promemorian. Kommerskollegium framhåller

i likhet med Skånes handelskammare önskvärdheten av att nordisk

enhetlighet kommer till stånd på området, och anser att vid en framtida revidering

av reglerna ett nära samarbete med övriga nordiska länder bör äga

rum.

Endast i ett yttrande — Skånes handelskammares — ifrågasätts lämpligheten

av att i den nya förordningen inte upptas en motsvarighet till bestämmelsen

i 9 § 1934 års förordning avseende värdering genom skiljemän. Skiljemannaförfarandet

har enligt handelskammarens mening stora förtjänster

i vart fall vid värderingsfrågor, och det används också i stor utsträckning

vid värdering i försäkringsfall.

Frågan om den för fattnings mässiga regleringen av

postverkets ansvarighet har berörts i några yttranden.

Riksrevisionsverket tillstyrker att Kungl. Maj :ts befogenheter i detta hän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:Is proposition nr IM) år 1965

seende vidgas. Skånes handelskammare anser att de med ansvarigheten

sammanhängande principspörsmålen är av sådan betydelse, att de inte synes

böra undandras riksdagens prövning, men har intet att erinra mot att

detaljregleringen i fortsättningen överlämnas till Kungl. Maj :t.

Justitiekanslersämbetet framhåller att åtskilliga bestämmelser i förslaget

är av den innebörd att riksdagen bör medverka. Ämbetet kan därför

inte dela uppfattningen att det i fortsättningen bör ankomma på Kungl.

Maj :t ensam att utfärda författningsbestämmelser inom området. Ämbetet

vitsordar angelägenheten av att riksdagen inte i onödan belastas med detaljföreskrifter

men vill likväl inte tillstyrka det alternativa förslaget, att

riksdagens medverkan skall avse blott huvudlinjerna i författningen. Det

skulle nämligen i vissa situationer kunna uppkomma tvekan om vilka bestämmelser

som skall anses vara av principiell innebörd, en oklarhet som

bör undvikas. En lämpligare och enligt ämbetets mening principiellt riktigare

lösning är därför att de grundläggande bestämmelserna upptas i en

författning av lags natur, beslutad av Kungl. Maj :t med riksdagen, och att

tillämpnings- och detalj föreskrifter samlas i administrativ författning, utfärdad

utan riksdagens medverkan. Om en sådan lösning inte f. n. anses

böra väljas, bör enligt ämbetets mening den föreslagna nya ansvarighetsförordningen,

i likhet med 1934 års förordning, i sin helhet föreläggas riksdagen.

Bankinspektionen uttalar att det även framgent bör ankomma på riksdagen

att besluta i samtliga dessa frågor. Inspektionen påpekar dels att ansvarighetsförordningens

bestämmelser om exempelvis preskriptionsfrister utgör

undantag från gällande lag, dels att regleringen av postverkets ansvarighet

för medel har stor betydelse för hur liknande frågor skall bedömas

då det gäller bankväsendet.

Hovrätten för Västra Sverige kritiserar utförligt arbetsgruppens förslag

på denna punkt. Regler om skadestånd i förhållande till enskilda medborgare,

anför hovrätten, är inte ett ämne som i allmänhet bör regleras i den

ordning som föreskrivs för Kungl. Maj :ls s. k. ekonomiska lagstiftning.

Den författningsmässiga regleringen av skadeståndsfrågor tillhör i princip

området för allmän civillag, vilken enligt 87 § regeringsformen skall tillkomma

genom gemensamt beslut av konung och riksdag och efter granskning

av lagrådet. Hovrätten uttalar vidare.

När det gäller postverkets ansvarighet för försändelser och anförtrodda

medel kompliceras emellertid frågan om den rätta författningsmässiga formen

av alt reglerna om poströrelsens handhavande i allmänhet faller inom

Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Här uppställer sig sålunda ett

vanskligt gränsdragningsproblem. Vid bedömandet härav är till en början

att märka, att postavgifterna är en art av bevillning och således föremål

för riksdagens uteslutande bestämmanderätt, låt vara att riksdagen i vissa

hänseenden delegerat sin befogenhet till Kungl. Maj:t. Mellan postavgifternas

storlek och postverkets ansvarighet för försändelser och medel råder självfallet

ett visst samband. Det är möjligt, att det är delta förhållande som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

ansågs påkalla riksdagens medverkan vid tillkomsten av den nu gällande

ansvarighetsförordningen. I enlighet härmed anser hovrätten det ej kunna

ifrågakomma att beskära riksdagens möjligheter till medinflytande på utformningen

av ansvarighetsreglerna så länge riksdagen har att bestämma

avgifterna. I nuvarande läge bör alltså under alla förhållanden förslag till

ändrade ansvarighetsbestämmelser föreläggas riksdagen i samma ordning

som skedde vid tillkomsten av den nuvarande ansvarighetsförordningen.

Emellertid håller hovrätten före, att icke ens en sådan ordning fyller de

krav, som bör ställas på tillvägagångssättet vid utarbetandet av författningsbestämmelser

av förevarande slag. Man synes icke böra ställa mindre

anspråk på den legislativa proceduren när det gäller transportansvaret för

postförsändelser än när fråga är om ansvarighet för transporter i allmänhet.

Och i fråga om sådana transporter torde det vara otvivelaktigt, att en

författningsmässig reglering måste ske i den ordning som stadgas i 87 §

regeringsformen.----—-----—-------------—

Utredningen har till förmån för sin ståndpunkt såsom en parallell åberopat

järnvägstrafikstadgan av år 1925, vilken utfärdats av Kungl. Maj :t utan

riksdagens hörande, ehuru den reglerar järnvägarnas skadeståndsansvar.

Denna jämförelse synes endast visa, att även järnvägstrafikstadgan har tillkommit

i en författningsmässigt inadekvat form.

B. De särskilda bestämmelserna iförslaget

Kubriken

Enligt rubriken till 1934 års förordning gäller denna postverkets ansvarighet

för försändelser och medel, som mottagits till postbefordran. I arbetsgruppens

förslag till ny ansvarighetsförordning har relativsatsen fått utgå.

Förordningen reglerar jämväl ansvaret för medel som innestår på postgirokonto.

Arbetsgruppen påpekar att rubriken till 1934 års förordning är missvisande

även i så måtto att medel som postverket mottar i sin betalningsförmedlande

verksamhet inte avses skola bli föremål för postbefordran i

egentlig mening. Det är här fråga om betalningsuppdrag, och postverkets

ansvar för medlen är ett redovisningsansvar.

1 §. Förordningens tillämpningsområde

Gällande rätt

I 1 § 1 mom. 1934 års förordning uppräknas — jämte inkasseringshandlingar

— samtliga de försändelser och medel för vilka postverket enligt förordningen

är ansvarigt, nämligen assurerade och rekommenderade försändelser,

oassurerade paket, postförskottsförsändelser samt postanvisnings-,

postgiro-, postförskotts- och inkasseringsmedel. Vidare föreskrivs, att ansvarigheten

gäller så länge försändelse, handling eller medel står under

postverkets vård.

I 1 § 5 mom. anges att förordningens bestämmelser gäller endast inrikes

försändelser.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965 13

Promemorian

Den i 1 § 1 mom. 1934 års förordning intagna uppräkningen av alla de slag

av försändelser och medel som ansvaret omfattar har i förslaget ersatts med

generella bestämmelser, enligt vilka ansvarigheten knutits till dels försändelser

som mottagits till postbefordran och dels medel som omhänderhas i

postverkets betalningsförmedlande verksamhet. Genom det använda uttryckssättet

har arbetsgruppen velat understryka, att ansvarighetsförordningen

är avsedd att uttömmande reglera postverkets ansvar för sådana försändelser

och medel. Eftersom postverkets ansvar för inkasseringshandlingar

enligt 7 § i förslaget (6 § 1934 års förordning) formellt inte kan inordnas

under bestämmelser om ansvar för försändelser eller medel, har dessa handlingar

särskilt nämnts i 1 §.

Av hänvisningen i 1 mom. till 3—7 §§ framgår, att ansvaret för försändelser

avses skola gälla alla slag av försändelser utom vanliga brevförsändelser.

Detta överensstämmer med vad som nu gäller. I fråga om medel innebär förslaget

den ändringen att förordningens tillämpningsområde utsträcks till de

nya rörelsegrenar i den betalningsförmedlande verksamheten som tillkommit

efter införandet av 1934 års förordning, nämligen utbetalning av pensioner

och allmänna barnbidrag med pensions- resp. barnbidragsanvisningar,

uppbörd av skatt med skatteanvisningar samt återbetalning av överskjutande

preliminär skatt med återbetalningskort. Som skäl för att arbetsgruppen

valt att ge bestämmelsen i 1 mom. generell utformning anförs

tendensen att tillägga postverket allt fler uppgifter på det betalningsförmedlande

området.

Genom att i fråga om medel ansvarigheten anges omfatta sådana som omhänderhas

i postverkets betalningsförmedlande verksamhet har från förordningens

tillämpningsområde uteslutits den del av postbankens verksamhet

som — även om den kan sägas i viss mån avse penningförmedling — likväl

inte syftar till betalningsförmedling i egentlig mening, nämligen sparbanksrörelsen.

Erinran om detta förhållande har för tydlighets skull gjorts i 1 § 1

mom. andra stycket. Ansvarigheten i sistnämnda rörelse regleras av andra

författningar, främst postsparbanksförordningen och skuldebrevslagen.

Även annan av postverket bedriven verksamhet faller utanför förslaget,

exempelvis postdiligenstrafiken, postverkets adresservice och statens intressekontors

förmedling av periodiska betalningar för enskilda personer. Enligt

arbetsgruppens mening bör ansvaret för dessa verksamhetsgrenar, som ej

omfattas av 1934 års förordning, inte heller i fortsättningen regleras i den

särskilda ansvarighetsförordningen.

Stadgandet i 2 mom., att postverkets ansvarighet gäller så länge försändelse,

handling eller medel står under postverkets vård, överensstämmer

med motsvarande stadgande i 1934 års förordning.

I promemorian påpekas alt 1934 års förordning i 7 § innehåller en specialbestämmelse

om tidpunkten för ansvarighetens upphörande i fråga om mot
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965

tagna medel. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i förslaget och till

motivering för uteslutningen anförs, att bestämmelsen synes innebära endast

eu tillämpning av den allmänna regeln i förslagets 1 § 2 mom.

Med hänsyn till de skiftande omständigheterna vid försändelsers och medels

överlämnande i postverkets vård och vid vårdens upphörande har arbetsgruppen

ej velat uttala sig om vid vilka tidpunkter ansvarigheten börjar

resp. slutar i olika konkreta fall. Rent allmänt framhålls emellertid att ansvarigheten

inträder då försändelse eller medel i vederbörlig ordning inlämnats

resp. inbetalals till postverket och upphör då de i sådan ordning utlämnats

resp. utkvitterats. En annan sak är att ersättningsskyldigheten inte

upphör automatiskt i och med att t. ex. en försändelse i vederbörlig ordning

utlämnats utan anmärkning från adressatens sida. Skulle vid en senare tidpunkt

anmärkning framföras, åligger det dock adressaten att styrka att skadan

inträffat medan försändelsen stod under postverkets vård.

Arbetsgruppen säger sig i detta sammanhang ha övervägt att i likhet med

vad som gäller enligt järnvägstrafikstadgan den 12 juni 1925 (nr 348) föreslå

bestämmelser om en tidsfrist efter försändelses utlämnande, inom vilken

anmärkning senast skall framföras för att kunna vinna beaktande. Bl. a.

av serviceskäl har gruppen emellertid avstått från att föreslå en sådan regel.

I promemorian påpekas vidare, att det redan av allmänna avtalsrättsliga

grundsatser torde följa, att postverket när det tar emot medel av en kund

för att för dennes räkning verkställa ett betalningsuppdrag i princip blir

ansvarigt för att uppdraget blir riktigt utfört och inte äger till befrielse från

sin redovisningsskyldighet för medlen åberopa utbetalning till obehörig person.

Bestämmelserna om postverkets principiella ansvarighet för medel kan

därför snarast betraktas som en erinran om vad som även utan särskilt

stadgande skulle gälla.

I detta sammanhang berörs även en bestämmelse i 101 § 1 mom. allmänna

poststadgan. Där föreskrivs att adresspostanstalten, sedan postanvisning

eller utbetalningskort utlämnats, skall söka hindra utbetalning till adressaten

om avsändaren framställer begäran därom men att postverket ej ikläder

sig något ansvar för den händelse utbetalning likväl skulle äga rum. Eu

sådan utbetalning måste enligt arbetsgruppens mening anses innefatta behörig

redovisning. Någon specialbestämmelse i ansvarighetsförordningen

om ansvarsbefrielse för postverket i sådant fall synes därför inte krävas. Bestämmelsen

kan lämpligen stå kvar i poststadgan.

I 1 § 3 mom. föreslås en bestämmelse, enligt vilken förordningens tillämpningsområde

i likhet med vad som gäller enligt 1934 års förordning begränsas

till den inrikes rörelsen. I andra och tredje styckena föreslås emellertid

två undantag från denna huvudregel.

Bestämmelsen i andra stycket innebär, att samma regler som för inrikes

försändelser skall kunna tillämpas, när en försändelse till utlandet gått förlorad

eller skadats eller dess innehåll helt eller delvis förkommit och detta

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

bevisligen skett inom riket. Bestämmelsen, som motsvarar ett stadgande i

den danska postlagen, har motiverats med serviceskäl. Däremot anses någon

motsvarande regel för försändelser som ankommer hit från utlandet knappast

påkallad. Arbetsgruppen beräknar att den föreslagna bestämmelsen

skall medföra en kostnadsökning för postverket av ungefär 2 000 kr. årligen.

Beträffande tredje stycket må hänvisas till framställningen vid 14 §.

Yttrandena

Den i 1 § 3 mom. föreslagna regeln att ersättning beträffande försändelser

till utlandet under vissa förhållanden skall kunna utgå efter inrikes regler

behandlas i riksrevisionsverkets yttrande. Verket ifrågasätter om inte den

nu gällande ordningen med enhetliga ersättningsbestämmelser för alla till

utlandet ställda försändelser från rationell synpunkt är att föredra framför

den föreslagna differentieringen. Den relativt ringa service- och good willvinst

det här är fråga om synes inte kunna uppväga de olägenheter av praktisk

art som ett genomförande av förslaget skulle kunna medföra. Verket

anser att det är en fördel för kunderna att i förväg kunna bedöma efter vilka

bestämmelser -— inrikes eller internationella — en eventuell ersättning kommer

att utgå.

2 §. Friskrivningsklausuler

Gällande rätt

Enligt 1 § 2 mom. 1934 års förordning är postverket fritaget från allt ansvar,

när förlust eller skada förorsakats genom avsändarens fel eller försummelse

eller är en följd av försändelsens egen beskaffenhet;

när fråga är om vara, vilkens befordran med post är förbjuden;

när försändelse, som jämlikt därå befintlig anteckning varit avsedd att

befordras under assurans eller rekommendation eller såsom postförskott, avlämnats

till postbefordran i annan ordning än som för försändelse av ifrågavarande

slag är föreskriven och på grund därav inte blivit behandlad i överensstämmelse

med nämnda anteckning; samt

när ersättningsanspråk inte framställts inom därför stadgad tid.

Ytterligare ett fall där postverket är fritaget från allt ansvar upptas i 1 §

3 mom. andra stycket, nämligen när förlust eller skada förorsakats av försening.

I detta fall har poststyrelsen emellertid tillagts viss befogenhet att

efter fritt skön utbetala ersättning såväl för direkt skada som för särskilda

genom försening förorsakade kostnader.

Enligt 1 § 3 mom. första stycket är postverket slutligen fritaget från ansvar

i fråga om vissa typer av skada, nämligen indirekt skada och utebliven

vinst.

Vid sidan av friskrivningsklausulerna i 1934 års förordning förekommer

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

vissa bestämmelser om ansvarsbegränsning i postgiroförordningen, allmänna

poststadgan och förordningen om postbehandling under beredskapstillstånd

och krig.

Promemorian

Inledningsvis anför arbetsgruppen följande.

Huvudparten av friskrivningsklausulerna i 1934 års förordning synes

lämpligen kunna i oförändrat skick överflyttas till en ny ansvarighetsförordning.

Under 2 § 1 mom. c)—f) i förslaget har sålunda upptagits bestämmelserna

om ansvarsfrihet, när förlust eller skada är en följd av försändelsens

egen beskaffenhet, när fråga är om vara vars befordran med post är

förbjuden, när förlust eller skada orsakats av försening samt när ersättningsanspråk

inte framställts inom därför stadgad tid. Vidare har till 2 § 3 mom.

överförts bestämmelsen om att postverket inte ansvarar för indirekt skada

eller utebliven vinst. Den tredje friskrivningsklausulen i den nuvarande

ansvarighetsförordningens 1 § 2 mom., vilken avser vissa försummelser av

avsändaren i fråga om avlämnande till postbefordran av ass, rek eller postförskott,

har däremot inte ansetts behöva medtas i en ny förordning. De fall

som där behandlas omfattas uppenbarligen av den i samma moment intagna

generella friskrivningen för avsändarens fel eller försummelse.

I anslutning till sistnämnda friskrivningsklausul gör arbetsgruppen vissa

allmänna uttalanden. Det ansvar som åvilar postverket för omhänderhavda

försändelser och medel innebär bl. a., påpekar gruppen, att postverket i

princip svarar för förlust eller skada som kan uppstå till följd av att försändelsen

eller medlen utlämnas till obehörig. Om postverket gör gällande

att förlusten eller skadan orsakats av avsändarens fel eller försummelse,

åligger det postverket att styrka ett sådant påstående. Detta gäller även för

det fall att en obehörig person fått ut försändelse eller medel med stöd av

förfalskad handling. Av allmänna civilrättsliga regler följer nämligen, att

en prestation t. ex. på grund av falsk utbetalningsorder eller mot falskt

kvitto inte befriar gäldenären från hans prestationsskyldighet. Att förfalskningsåtgärden

företagits av någon hos borgenären anställd förändrar i

princip inte rättsläget. Postverket måste även i detta fall för att undgå ersättningsskyldighet

visa, att avsändaren — eller eventuellt annan postverkets

motpart i ersättningsfrågan — genom egen oaktsamhet vållat den skada

som uppkommit genom det brottsliga förfarandet.

Arbetsgruppen framhåller, att även om motparten visas ha varit vållande

postverket enligt gällande rätt kan bli helt eller delvis ersättningsskyldigt

för den uppkomna skadan på grund av att fel eller försummelse förekommit

jämväl från postpersonalens sida: en förfalskning har varit så klumpigt

utförd att den med normal uppmärksamhet bort upptäckas, utlämnandet

av försändelse eller medel har skett i strid mot gällande föreskrifter och

detta förhållande har medverkat till skadan, etc.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

Postverket har under senare år åsamkats betydande förluster genom bedrägeribrott

förövade medelst förfalskning — helförfalskning av utbetalningshandlingar,

ändring av belopp eller andra uppgifter i äkta sådana handlingar

samt förfalskning av kvitton eller legitimalionshandlingar — och arbetsgruppen

har med hänsyn härtill ansett sig böra överväga, om postverkets

ansvarighet bör begränsas utöver vad som gäller enligt 1934 års förordning.

Förlusterna är av sådan storlek att åtgärder i förlustbegränsande syfte enligt

arbetsgruppens mening framstår som påkallade.

En teoretisk möjlighet att minska postverkets förluster på grund av förfalskningar

skulle vara att införa en regel om absolut ansvarsfrihet för postverket

i dylika fall. Detta skulle innebära ett avsteg från den allmänt omfattade

civilrättsliga principen att betalning mot förfalskad handling inte befriar

från prestationsskyldighet. Tillräckliga skäl för att införa en sådan

ordning föreligger inte enligt arbetsgruppens mening. Bl. a. påpekas, att någon

egentlig preventiv verkan inte skulle erhållas, eftersom kunderna i flertalet

fall torde sakna möjlighet att påverka utvecklingen. Ett annat sätt att

begränsa postverkets ansvarighet, som arbetsgruppen emellertid ej heller

velat förorda, skulle vara att på kunden flytta över bevisskyldigheten för att

vållande till förlusten eller skadan inte ligger honom till last.

Enligt förslaget till ny ansvarighetsförordning skall alltså — vid sidan av

de speciella friskrivningsklausulerna i 2 § 1 mom. c)—f) — såsom huvudregel

fortfarande gälla, att postverket är fritaget från ansvar när förlust eller

skada orsakats genom motpartens fel eller försummelse samt postverket förmår

styrka detta förhållande /2 § 1 mom. a) och b)/. Arbetsgruppen uttalar

att man måste söka begränsa postverkets förluster till följd av bedrägeri medelst

förfalskning i huvudsak genom åtgärder av annat slag än införande

av ytterligare friskrivningsklausuler, såsom genom skärpning av säkerhetsföreskrifter

o. d. Hur långt man därvid bör gå blir bl. a. en ekonomisk fråga,

där fördelen av en minskad risk för förlust genom brott får vägas mot nackdelarna

av ökade administrationskostnader och försämrad kundservice.

Arbetsgruppen har dock funnit sig böra ställa upp ett undantag — om än

av tämligen begränsad räckvidd — från huvudregeln att ansvarsfrihet för

postverket inträder endast vid styrkt vållande på motpartens sida. Detta

undantag avser förluster till följd av obehöriga förfaranden med vissa postgiroblanketter,

nämligen blanketter till utbetalningskort och gireringskort

samt kuponger för girering med inbetalningskort. När förlust av medel orsakats

genom brottsligt förfarande med sådan blankett av någon hos kontoinnehavaren

anställd person, föreslås absolut ansvarsbefrielse för postverket.

Rörande de allmänna överväganden som ligger till grund för detta ställningstagande

anförs i promemorian följande.

Dessa blanketter utlämnas från postverket endast mot kvitto, och såväl

jämlikt åtagande vid öppnande av postgirokonto som enligt föreskrifter i

allmänna poststadgan har kontoinnehavaren en särskild vårdnadsplikt med

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 149

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 1U9 år 1965

avseende på dem. Detta sammanhänger med att själva blanketten i och för

sig bidrar till att skapa tillit till att en äkta handling föreligger. Om sådana

blanketter förkommer eller missbrukas, innan kontoinnehavarens skyldighet

att ha vård om dem upphört, och postverket till följd härav förleds

att utbetala postgiromedel till obehörig person, beror förhållandet säkerligen

i de flesta fall på att kontoinnehavaren ej iakttagit all den aktsamhet

som betingats av vårdnadsplikten och att således i verkligheten vållande

till uppkommen skada ligger kontoinnehavaren till last, ehuru postverket

kanske inte förmår styrka detta. I motsats till vad som i allmänhet torde

gälla beträffande kvittensförfalskningarna och förfalskningarna av övriga

utbetalningshandlingar har kunden i fråga om här avsedda blanketter

möjlighet att genom egna åtgärder till tryggande av blanketternas förvaring

och kontroll av deras användning i väsentlig grad hindra uppkomsten

av förluster. Postverkets möjlighet att upptäcka att kontoinnehavarens

namnteckning förfalskats är däremot i praktiken i dessa fall ytterst ringa.

Regelmässigt är nämligen vid blankettmissbruk namnteckningen skickligt

efterbildad och kompletteras ofta med äkta firmastämpel. Att i överensstämmelse

med vad som torde gälla i Danmark, Finland och Norge generellt

låta kontoinnehavaren oberoende av eget vållande stå ansvaret för förluster

till följd av obehöriga förfaranden med här ifrågavarande blanketter

synes i och för sig inte kunna betraktas såsom oskäligt betungande för

kontoinnehavaren och torde ej heller i övrigt möta samma betänkligheter

som ett införande av absolut ansvarsbefrielse för postverket i andra fall.

Ett överflyttande på kontoinnehavaren av ansvaret för förluster borde här

kunna få en ej obetydlig brottsförebyggande effekt.

Arbetsgruppen påpekar, att gällande ansvarighetsförordning ej innehåller

någon särskild friskrivningsklausul för fall av force majeure. Enligt

gruppens mening erfordras ej heller fortsättningsvis någon sådan klausul.

Vad gäller den betalningsförmedlande verksamheten lär det inte kunna

komma i fråga att låta ens »händelse av högre hand» upphäva postverkets

redovisningsansvar. Inom detta område skulle därför en force majeureklausul

få betydelse endast för fall av försenat utförande av betalningsuppdrag.

För dylika fall finns emellertid en särskild friskrivningsklausul,

vilken även delvis täcker området för en force majeureklausul i fråga om

försändelser. Behovet av en dylik klausul begränsas vidare genom reglerna

om maximering av ersättningsbeloppen och de i 16 § intagna särskilda bestämmelserna

om skada till följd av krigshändelser.

Arbetsgruppen övergår härefter till att närmare behandla de föreslagna

bestämmelserna i 2 §.

Beträffande stadgandet i 2 § 1 mom. a) påpekas att i gällande ansvarighetsförordning

endast avsändarens vållande angetts som grund för ansvarsbefrielse.

I rättspraxis har emellertid för de fall då adressat eller kon
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

19

toinnehavare ansetts behörig att föra ersättningstalan jämväl dennes vållande

tillmätts betydelse. I anslutning till ett yttrande av högsta domstolen

i rättsfallet NJA 1957 s. 657 diskuterar arbetsgruppen, om ansvarsbefrielsen

borde anknytas till fel eller försummelse hos den som är postverkets

motpart i ersättningsfrågan. En sådan regel skulle emellertid enligt gruppens

mening innebära, att ansvarsfriheten blev något för begränsad. Det

synes nämligen rimligt att postverket —- oavsett vem som är dess motpart i

själva ersättningsfrågan -— alltid skall kunna till sitt fredande få åberopa

vållande av verkets motpart i det rättsförhållande som uppkommer, då

verket mottar ett befordrings- eller betalningsuppdrag eller då ett postgirokonto

öppnas, dvs. avsändaren eller kontoinnehavaren. Vad beträffar

vållande från adressatens sida synes det arbetsgruppen inte obilligt att detta

tillmäts betydelse för avsändarens rätt att få ersättning. Det torde f. ö.

förekomma situationer, där redan enligt allmänna rättsregler en adressats

vållande får betydelse för en avsändares ersättningstalan. Med hänsyn till

det anförda har den ändringen i förhållande till 1934 års förordning föreslagits,

att vållande av adressat jämställs med vållande av avsändare. Beträffande

kontoinnehavare påpekas, att denne visserligen i allmänhet är

avsändare eller adressat men att förlust av postgiromedel kan orsakas genom

fel eller försummelse av kontoinnehavaren även i andra fall, t. ex. i

samband med blankettmissbruk. Med anledning härav har en särskild bestämmelse

om vållande av kontoinnehavare upptagits i 2 § 1 mom. b).

Med termen blankettmissbruk avses i promemorian såväl det fall att

blankett »förkommer», t. ex. genom tillgrepp, och därefter av obehörig

person ifylls med en falsk utbetalningsorder som det fall att blankett eljest

»missbrukas» genom att en person, som med kontoinnehavarens tillåtelse

fått blankett i sin besittning, använder blanketten för obehörigt uttag från

kontot.

I motiveringen till den föreslagna regeln i 2 § 2 mom. berör arbetsgruppen

den bestämmelse i 130 § 1 mom. sista stycket allmänna poststadgan, enligt

vilken postverket ej ansvarar för förlust som kan tillskyndas kontoinnehavare

genom att blankett till postgiroutbetalningskort förkommer eller

missbrukas. Denna bestämmelse innefattar enligt uttalande av högsta domstolen

i rättsfallet NJA 1957 s. 657 allenast ett uttryck för regeln, att postverket

är fritaget från redovisningsansvar gentemot kontoinnehavaren, när

förlusten orsakats av fel eller försummelse å dennes sida. Bestämmelsen

innebär således inte — vilket postverket tidigare gjort gällande — att verkets

ansvarighet begränsas utöver vad som framgår av ansvarighetsförordningen.

Ytterligare redogör arbetsgruppen för de villkor som gäller i bankernas

checkrörelse och som bl. a. innebär att räkningshavare svarar gentemot

banken för skada som förorsakas av någon hos honom anställd person

genom försummelse i fråga om blanketts förvaring eller genom brottsligt

förfarande med blankett.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

I anslutning till vad sålunda anförts framhåller arbetsgruppen, att det

visserligen i och för sig kan finnas skäl att —- för den händelse postverket

ej åsidosatt rimlig aktsamhet — låta kontoinnehavaren få oberoende av

eget vållande svara för förlust till följd av blankettmissbruk. En sådan ordning

torde gälla i våra grannländer. Emellertid har gruppen funnit sig inte

böra föreslå en så långt gående regel utan begränsat sig till en bestämmelse

om strikt ansvar för brottsligt förfarande av anställd.

Gruppen konstaterar att den praxis som postverket tidigare med stöd av

130 § allmänna poststadgan tillämpat i fråga om ansvaret vid blankettmissbruk

varit utformad i anslutning till de i checkrörelsen gällande villkoren.

Genom den nu föreslagna regeln uppnås enligt gruppens mening ånyo god

överensstämmelse mellan postgirorörelsen och checkrörelsen.

Med hänsyn till det rättsförhållande som i här avsedda fall till följd av anställningsavtalet

består mellan kontoinnehavaren och förfalskaren kan det

enligt arbetsgruppens mening för ett allmänt betraktelsesätt förefalla mer

naturligt än eljest att kontoinnehavaren får framför postverket bära följderna

av förfalskningen. Vidare är det i praktiken i dessa fall ofta svårt för

postverket att fullgöra den bevisskyldighet i fråga om kontoinnehavarens

vällande som enligt gällande regler åvilar verket.

Om sistnämnda spörsmål anförs i promemorian.

Eftersom enligt sakens natur förvaringen av blanketterna aldrig kan göras

hundraprocentigt säker, innebär en anställds tillgrepp av en blankett ej

i och för sig ett indicium för att förvaringsplikten åsidosatts. Ej heller kan

det vid anställds missbruk av blankett som han fått om händer anses i och

för sig vårdslöst av kontoinnehavaren att låta den anställde ta befattning

med blanketten. För att friskrivningsklausulen avseende motpartens vållande

skall bli tillämplig erfordras således, att postverket styrker förhandenvaron

av något ytterligare moment som kan anses innefatta oaktsamhet från

kontoinnehavarens sida i samband med förvaringen av blanketterna, kontrollen

över förbrukningen, valet av medhjälpare eller tillsynen över dessa.

Vid fullgörandet av denna bevisskyldighet är postverket emellertid i huvudsak

beroende av kontoinnehavaren själv eller hans personal då det gäller att

skaffa fram nödigt bevismaterial. Även om vid en polisundersökning för

kontoinnehavaren graverande uppgifter om förhållandena på arbetsplatsen

eller om hur den aktuella blanketten kommit i den anställdes händer framkommit,

kan dock efter den slutliga bevisupptagningen inför domstolen tvekan

råda om vad som skall anses vara bevisat — gärningsmannens och kontoinnehavarens

uppgifter går kanske stick i stäv — och postverket får betala

förlusten. Bevissvårigheterna för postverket illustreras bl. a. av rättsfallet

NJA 1963 s. 34 samt av det i NJA 1963 not C 930 anmärkta målet mellan ett

aktiebolag och poststyrelsen angående skadestånd på grund av oriktig utbetalning

av postgiromedel.

Arbetsgruppen påpekar att tolkningssvårigheter kan föranledas av att begreppet

anställd ej är entydigt. Vid bedömningen av om någon skall anses

som anställd hos kontoinnehavaren bör enligt gruppens mening större vikt

fästas vid hur avtalsförhållandet faktiskt gestaltat sig än vid formella kri
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr lt9 år 1965

terier. Har kontoinnehavaren någorlunda stadigvarande anlitat en person för

utförande av arbetsuppgifter på sådant sätt och i sådan omfattning, att denne

för ett naturligt betraktelsesätt framstår som tillhörande kontoinnehavarens

personal, synes stadgandet böra vara tillämpligt även om personen i

fråga från andra synpunkter är att betrakta som uppdragstagare.

Med tanke på att situationer kan uppkomma, där en strikt tillämpning av

friskrivningsklausulen i 2 § 2 mom. skulle framstå som obillig, har i förslaget

intagits en särskild bestämmelse om att strikt ansvar inte skall gälla i sådana

fall. Arbetsgruppen understryker att ej heller friskrivningsklausulen i

förevarande moment åsyftar att frita postverket från ersättningsskyldighet

som eljest skolat åvila verket i sådana fall då fel eller försummelse från

postfunktionärs sida medverkat till förlusten.

I anslutning till de föreslagna bestämmelserna i 2 § 1 mom. a) och b) samt

2 mom. framhåller arbetsgruppen, att en regel om ansvarsbefrielse för postverket

vid vållande på motpartens sida kräver en närmare precisering bl. a.

så till vida som det måste fastställas vari motpartens fel eller försummelse

kan bestå. Frågan huruvida vållande ligger en avsändare, en konloinnehavare

eller en adressat till last måste avgöras med hänsyn såväl till allmänna

inom samhället godtagna aktsamhetsnormer som till vederbörandes skyldighet

att följa de särskilda föreskrifter som gäller för nyttjandet av postverkets

tjänster för befordran eller betalningsförmedling: föreskrifter om försändelses

inslagning och tillåtna innehåll, om postgiroblanketts förvaring,

om kontroll av kontoutdrag m. m. Dylika föreskrifter lämnas, såvitt nu är av

intresse, i allmänna poststadgan — för kontoinnehavarens del bl. a. i 126,

130 och 132 §§. Dessa bestämmelser påverkar alltså indirekt postverkets ansvarighet.

Mot bakgrund av arbetsgruppens inledningsvis gjorda uttalande

att samtliga bestämmelser om postverkets ansvarighet bör samlas i en författning

diskuterar gruppen, om de från ansvarssynpunkt viktigaste bland

dessa föreskrifter — jämte eventuellt nya bestämmelser av liknande karaktär

— borde upptas i ansvarighetsförordningen. Härigenom skulle åt sådana

föreskrifter ges större tyngd samtidigt som det tydligare skulle utmärkas,

att postverket är fritaget från ansvar för förlust eller skada orsakad av att

dessa föreskrifter inte följts. Arbetsgruppen kommer dock till det resultatet

att det varken är lämpligt eller påkallat att belasta ansvarighetsförordningen

med detalj föreskrifter av sådant slag.

Stadgandet i förslagets 2 § 3 mom. att postverket ej ansvarar för indirekt

skada eller utebliven vinst har oförändrat överflyttats från 1934 års förordning.

En utsträckning av postverkets ansvarighet till sådana skador skulle

enligt arbetsgruppens mening medföra svåröverskådliga och säkerligen vittgående

ekonomiska konsekvenser, som måste kompenseras genom kraftiga

avgiftshöjningar, något som ej torde vara förenligt med allmänhetens och

näringslivets intressen. Arbetsgruppen framhåller att de avtalsvillkor som

brukar uppställas inom industri och handel i allmänhet innehåller friskriv
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr li9 år 1965

ningsklausuler avseende de typer av skada som här diskuteras. Det synes

inte vara anledning att i detta hänseende föreskriva strängare villkor för

postverkets del än vad som anses skäligt för privata företag.

Arbetsgruppen upplyser att enligt den praxis som numera tillämpas av

poststyrelsen för förkommet gods som sänts i handelssyfte liksom för skadat

dylikt gods som ej kan repareras ersättning utbetalas med det belopp

som adressaten enligt faktura e. d. skolat erlägga till avsändaren för det förkomna

eller skadade godset. Enligt arbetsgruppens mening föreligger ej anledning

att frångå styrelsens nuvarande praxis. I begreppet »utebliven vinst»

bör således ej inläggas den betydelsen att normal, av avsändaren kalkylerad

handelsvinst inte skall kunna ersättas.

I detta sammanhang uppehåller sig arbetsgruppen även vid en fråga som

bl. a. varit föremål för interpellation vid 1960 års riksdag. Det har vid några

tillfällen inträffat att förseningar av försändelser innehållande tävlingskuponger

till s. k. V 5-spel medfört att spelare gått miste om i vissa fall avsevärda

vinster. Av friskrivningsklausulen i förslagets 2 § 3 mom. följer, att

någon rätt till ersättning härför ej föreligger. Arbetsgruppen påpekar i detta

sammanhang att en V 5-spelares läge inte skulle förbättras i nämnvärd mån

om ersättningsrätt infördes, bl. a. eftersom ersättningen i fråga om vanliga

paket är maximerad till ett jämförelsevis lågt belopp och assurans i regel ej

medges till högre belopp än vad som motsvarar allmänna handelsvärdet av

försändelsens innehåll samt något sådant värde på försändelser av ifrågavarande

slag inte torde kunna fastställas vid avsändningstillfället.

Yttrandena

Hovrätten för Västra Sverige anmärker, att det kan ifrågasättas om den i

2 § 1 mom. a) och b) föreslagna utvidgade ansvarsfriheten för postverket

vid vållande från adressats eller kontoinnehavares sida står i överensstämmelse

med eljest gällande grundsatser på frakträttens område. Frågan bör

enligt hovrättens mening ytterligare övervägas. Däremot är den snäva behandlingen

av dröjsmålsskador helt i överensstämmelse med transporträttens

allmänna inriktning.

Justitiekanslersämbetet påpekar, att postverket enligt 2 § 1 mom. a) och

b) i förslaget skall vara fritaget från allt ansvar, när förlust eller skada orsakats

genom avsändarens, adressatens eller kontoinnehavarens fel eller försummelse,

men att det av vissa motivuttalanden framgår, att postverket

även då vållande hos någon av dessa personer föreligger kan bli helt eller

delvis ersättningsskyldigt för skadan eller förlusten på grund av att fel eller

försummelse ligger också postverket till last. Ämbetet ifrågasätter om inte

denna princip — som anses sakligt riktig — bör komma till klarare uttryck

i författningstexten.

Skånes handelskammare delar i princip arbetsgruppens uppfattning att

frågan om postverkets ansvarighet måste ses mot bakgrund av befordrings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

kostnaderna och att vissa delvis betydande begränsningar i det stora flertalet

kunders intresse måste göras för att avgifterna skall hållas på en rimlig

nivå. Speciellt med hänsyn till postverkets författningsskyddade eller faktiska

monopolställning ställer sig handelskammaren emellertid tveksam till

att kunden inte skall vara berättigad till ersättning ens för direkt skada vid

avsevärd försening av försändelse eller uppdrag i sådana fall, då förseningen

uppkommer på grund av grov vårdslöshet eller genom uppsåt av anställda

inom postverket. Visserligen torde dylik friskrivning ofta förekomma inom

den enskilda transportsektorn, men ersättning torde likväl i stor omfattning

utbetalas av good will- och konkurrenshänsyn. Eftersom postverket

kanske inte i samma utsträckning beaktar dylika hänsyn vid prövning av

ersättningsfrågor kan det enligt handelskammarens mening ifrågasättas, om

inte kunden borde ha uttrycklig rätt till ersättning för direkt skada i här berörda

fall.

Den i 2 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen har föranlett uttalanden från

flera håll.

Bestämmelsen tillstyrks av bl. a. justitiekanslersämbetet och kommerskollegium.

Kollegium säger sig förutsätta att postverket, i fall försummelse

ligger verket till last, kommer att med stöd av 14 § skäligen gottgöra kontoinnehavaren.

Grossistförbundet, industriförbundet och köpmannaförbundet förklarar i

sitt gemensamma yttrande att de ej vill motsätta sig den föreslagna regeln,

under förutsättning att den kommer att tillämpas liberalt i enlighet med den

praxis som utbildats inom bankerna vid tillämpningen av motsvarande friskrivningsklausul.

Ett liknande uttalande görs av Skånes handelskammare.

Stockholms handelskammare förklarar sig hysa viss tvekan rörande lämpligheten

av att på föreslaget sätt på kontoinnehavaren övervältra ansvaret

för anställds brottsliga förfarande med avseende på postgiroblanketter men

stannar för samma ståndpunkt som de tre nyssnämnda organisationerna och

Skånes handelskammare.

Bestämmelsen avstyrks av bankinspektionen. Inspektionen påpekar att

både postgirot och checkrörelsen expanderat kraftigt och tått allt vidare

spridning. Detta har naturligen lett till att förlusterna på grund av brottslig

verksamhet och oriktiga förfaranden av kunder ökat i eu omfattning som

kan anses oroväckande. Denna utveckling bör enligt inspektionens mening

dock inte få medföra, att penninginrättningarna på kunderna avlastar

sig ansvar för oinhänderhavda medel. För uppnående av det åsyftade

resultatet, nämligen större aktsamhet från kundens sida och samtidigt

en brottsförebyggande effekt, bör i första hand andra vägar prövas,

ökad informationsverksamhet och rådgivning åt företagen när det gäller

utformningen av deras interna säkerhetsföreskrifter samt skärpt vaksamhet

över huvud taget bör kunna medverka till eu minskning av antalet för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

luster. Förluster som här avses och som med tillämpning av gällande rätt

kan komma att drabba penninginrättningarna bör dessa kunna kompensera

sig för på liknande sätt som för andra kostnader. Ett dylikt betraktelsesätt

torde ha fog för sig också från den synpunkten att såväl postgiro- som

checkrörelsen håller på att spridas till nya kundgrupper, vilkas förmåga

att bära den lidna förlusten ofta är starkt begränsad. Inspektionen förklarar

sig beredd att, om den föreslagna bestämmelsen utesluts ur ansvarighetsförordningen,

verka för att överensstämmelse på denna punkt uppnås

mellan bankernas och postverkets bestämmelser.

Vad angår den närmare utformningen av 2 § 2 mom. har justitiekanslersämbetet

ifrågasatt om inte det där använda begreppet »anställd» är alltför

snävt. Med detta uttryck kommer åtskilliga fall, då någon utför arbete för

annans räkning under anställningsliknande förhållanden, att falla utanför

bestämmelsens tillämpningsområde. Med hänsyn till den föreslagna regelns

nära beröringspunkter med regler om principalansvar finns enligt ämbetets

mening anledning att i detta sammanhang uppmärksamma det förslag till

lagstiftning om utomobligatoriskt principalansvar som framlagts av skadeståndskommittén

i dess betänkande Skadestånd II (SOU 1964: 31). I den

huvudbestämmelse om principalansvar som kommittén föreslår används

termen arbetstagare för att beteckna dem för vilka en arbetsgivare i princip

skall svara. Ämbetet vill framhålla att en jämförelse mellan kommitténs

motivuttalanden om innebörden av begreppet arbetstagare i dess förslag

och de uttalanden arbetsgruppen gjort rörande termen anställd i stort sett

går i samma riktning. Det förtjänar enligt ämbetets mening övervägas att

i förevarande stadgande i ansvarighetsförordningen ersätta »anställd» med

»arbetstagare».

Den i 2 § 3 mom. föreslagna bestämmelsen har berörts i yttranden av

bl. a. Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Västergötlands

och Norra Hallands handelskammare. Förstnämnda handelskammare

anser att ersättningsskyldighet för kostnader (jfr 13 § 3 mom. arbetsgruppens

författningsförslag) obligatoriskt bör åvila postverket i samband

med att rek, ass eller expressförsändelse försenas eller förkommer, att beloppsgränsen

bör höjas till 500 kr. och att inom denna gräns ersättning

skall kunna komma i fråga även för indirekt skada eller utebliven vinst.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare finner sig i stort sett

kunna godta förslaget att postverket inte skall svara för indirekt skada

eller utebliven vinst men uttalar att denna princip inte bör få komma till

obegränsat uttryck då det gäller ränta på ersättningsbelopp.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 74.9 år 1065

25

3—8 §§. Särskilda bestämmelser beträffande försändelser och

inkasseringshandlingar

Gällande rätt

2—6 §§ 1934 års förordning innehåller i fråga om försändelser och inkasseringshandlingar

regler om bl. a. ersättningens storlek och vem som är ersättningsberättigad.

Beträffande assurerad försändelse skall ersättningen

motsvara verkliga värdet av förlusten eller skadan, dock högst assuransbeloppet.

I saknad av utredning om försändelsens värde skall detta anses ha

motsvarat nämnda belopp. Härjämte föreskrivs att assuransbeloppet inte

får vara angivet högre än verkliga värdet av försändelsens innehåll. För rekommenderad

försändelse som gått förlorad skall ersättning utgå med 50 kr.

Har innehållet i rekommenderat brev förkommit eller skadats utgår ersättning

motsvarande verkliga värdet av förlusten eller skadan, dock högst 50

kr. I saknad av utredning om innehållets värde skall detta anses ha utgjort

50 kr. Även beträffande oassurerat paket skall ersättningen motsvara verkliga

värdet av förlusten eller skadan, dock högst 200 kr. Om postförskottsförsändelse

utlämnats utan postförskottsbeloppets utkrävande eller mot utkrävande

av lägre belopp än det angivna, ersättes det ej utkrävda beloppet. Motsvarande

regel gäller då inkasseringshandling utlämnats utan inkassering av

hela beloppet. Går inkasseringshandling förlorad, sedan det kuvert i vilket

den varit innesluten öppnats, utgår ersättning motsvarande den lidna skadan,

dock högst med det belopp som kunnat utgå för den försändelse, vari

handlingen varit innesluten. — Ersättningsberättigad är i samtliga fall avsändaren.

I fråga om assurerad försändelse och oassurerat paket gäller vidare

att avsändaren i vissa fall kan återfå erlagda befordringsavgifter.

Promemorian

2—6 §§ 1934 års förordning motsvaras i huvudsak av 3—7 §§ i förslaget.

Frågan om vem som är ersättningsberättigad regleras dock i förslagets 8 §.

För försändelser och medel gemensamma bestämmelser om portorestitution

upptas härefter i 9 §.

I 3—5 §§, som handlar om ersättning för ass, rek och oassurerat paket,

har vissa omformuleringar gjorts i förhållande till gällande bestämmelser.

En saklig ändring är att enligt den föreslagna lydelsen av 3—5 §§ även skada

på emballage kan ersättas. Sådan skada täcks ej av nuvarande regler. Enligt

arbetsgruppen har det i praktiken visat sig föreligga behov av en ändring

på denna punkt, eftersom numera ej sällan används bl. a. specialtillverkat

emballage med ej obetydligt eget värde.

Arbetsgruppen diskuterar i detta sammanhang efter vilka beräkningsgrunder

värdet av förlust eller skada bör fastställas men finner inte anledning

att föreslå särskilda bestämmelser härom.

Vad angår 3 § skall enligt nuvarande bestämmelser i saknad av utredning

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

om assurerad försändelses värde detta anses ha utgjort det på försändelsen

angivna assuransbeloppet. Eftersom denna bestämmelse passar mindre väl

för det fall att försändelsen förkommit bar texten jämkats. Assuransbeloppet

framgår av inlämningskvitto och postverkets bokföring. Föreskriften i

2 § andra stycket 1934 års förordning att assuransbeloppet inte får anges

högre än verkliga värdet av försändelsens innehåll har inte upptagits i förslaget.

Bestämmelsen bar i praktiken kommit alt betraktas som en ordningsföreskrift

att iaktta vid försändelsers avlämnande till postbefordran och har

inte ansetts inverka på rätten att utfå ersättning efter det verkliga (lägre) värdet.

Arbetsgruppen finner ej anledning att föreslå ändring av denna praxis.

Det synes då tillräckligt att föreskriften, så som också f. n. är fallet, finns

intagen i allmänna poststadgan.

I 4 § har upptagits gällande bestämmelse om att rek som gått föidorat

skall ersättas med 50 kr. Fram till år 1957 utgjorde ersättningsbeloppet 36

kr. Detta hade ursprungligen bestämts i anslutning till det internationella

ersättningsbeloppet för rek, 50 guldfrancs. Sistnämnda belopp har sedermera

genom beslut av världspostkongressen i Paris år 1947 sänkts till 25 guldfrancs,

vilket motsvarar ungefär 42 kr. Med hänsyn till att ersättningsbeloppet

för rek traditionellt nära anknutits till de internationella bestämmelserna

anser sig arbetsgruppen, trots den penningvärdesutveckling som ägt rum,

ej böra föreslå någon höjning därav. Gruppen påpekar också, att rekommendationsförfarandet

inte i första hand avser att tillförsäkra kunderna rätt till

skadeersättning utan syftar till att tillgodose deras behov i andra hänseenden.

I promemorian uttalas härom.

Oaktat en försändelses innehåll inte har något direkt ekonomiskt värde,

kan det för en avsändare vara av vitalt intresse att försändelsen verkligen

når sin adressat. Det kan vara fråga om en ansökan, ett anbud, en accept, en

besvärsskrivelse, hemliga handlingar e. d., vars framkomst avsändaren vill

säkerställa genom att anlita ett mera betryggande försändningssätt än medelst

vanlig brevförsändelse. I många fall föreligger det förhållandet att avsändaren

behöver ett kvitto på att försändelsen avlämnats till postbefordran

eller vill försäkra sig om att försändelsen utlämnas till adressaten endast

mot avgivande av kvitto. Det är för dylika tillfällen som rekommendationsförfarandet

är avsett, och det torde också huvudsakligen vara i sådana fall

som rekommendation begärs av kunderna. Från sistnämnda synpunkter föreligger

inte något behov av en höjning av ersättningsbeloppet.

Med anledning av en diskussion som förts inom CEPT, den västeuropeiska

post- och teleorganisationen, och viss praxis som utbildats inom det svenska

postverket har arbetsgruppen övervägt, om ersättningsregeln för rek som

gått förlorat borde ändras, eventuellt så att ersättning lämnas motsvarande

värdet av förlusten, i överensstämmelse med vad som gäller beträffande ass

och oassurerat paket, dock högst med 50 kr. En sådan ändring skulle emellertid

kunna betraktas som en inskränkning av den rätt som kunderna nu

äger. Med hänsyn dels till den karaktär som innehållet i rek vanligen har,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

dels ock till det relativt låga ersättningsbeloppet synes det också lämpligast,

att kundens värdering av den skada han lidit genom att försändelsen gått

förlorad utan diskussion godtas. Arbetsgruppen har därför i avvaktan på en

eventuell framtida ändring av de internationella bestämmelserna i förslaget

behållit den nuvarande ersättningsregeln.

I förhållande till gällande bestämmelser innebär förslaget — 4 § andra

stycket —- den ändringen att ersättning skall kunna utgå jämväl för skada

på samt förlust helt eller delvis av innehållet i rekommenderad korsbandsförsändelse

samt för skada på rekommenderat postkort. Ändringen torde inte

ha någon nämnvärd ekonomisk betydelse för postverket men innebär dock

en serviceförbättring för kunderna.

I detta sammanhang uppger arbetsgruppen, att ersättning stundom begärts

under åberopande av att en rekommenderad filatelistisk försändelse

minskat i värde genom det sätt på vilket stämpelavtryck, tjänsteanteckning

e. d. anbringats. Enligt arbetsgruppens mening kan någon ersättningsskyldighet

för postverket inte uppkomma i sådana fall. Gruppen framhåller att

datumstämpling och anbringande av tjänsteanteckningar ingår som nödvändigt

led i behandlingen av postförsändelser. Enligt gruppens uppfattning

kan det med hänsyn till poströrelsens karaktär av masstrafik inte betraktas

som rimligt att postverket skulle anses ersättningsskyldigt, om en normal

åtgärd av detta slag från vissa speciella synpunkter kommit att nedsätta en

försändelses värde.

Förslagets 5 § innebär i förhållande till gällande rätt den ändringen, att

maximiersättningen för oassurerat paket höjs från 200 kr. till 500 kr. Maximibeloppet

uppgick ursprungligen till 100 kr. och höjdes till 200 kr. år 1953.

1 dagens läge motiverar den sedan år 1934 inträffade penningvärdesförändringen

en höjning till ca 300 kr. Arbetsgruppen anser det emellertid vara skäl

att höja beloppsgränsen ytterligare. Erfarenheten har visat, att kunderna numera

i postpaket sänder varor av genomsnittligt högre värde än tidigare.

Det är såväl från allmänhetens som från postverkets synpunkt av intresse

att ersättningen för oassurerat paket höjs så kraftigt att kunderna saknar

anledning att begagna assurans i andra fall än sådana, där tryggandet av paketets

befordran till rätt adressat framstår som särskilt viktigt, antingen på

grund av innehållets betydande ekonomiska värde eller av sekretesskäl. Om

ersättningsbeloppet höjs till 500 kr. torde detta intresse tillgodoses. Den föreslagna

höjningen beräknas medföra en årlig kostnadsökning för postverket

av ca 50 000 kr., motsvarande 18 % av det belopp som år 1962 utbetalades

i skadestånd för oassurerade paket.

6 och 7 §§ i förslaget överensstämmer så gott som helt med 5 § resp.

6 § 2 och 3 mom. i 1934 års förordning. Stadgandet i 6 § 1 mom. nämnda

förordning att postverket för ass eller rek innehållande inkasseringshandlingar

ansvarar såsom för ass eller rek i allmänhet har inte medtagils i

förslaget, eftersom uttrycklig föreskrift i detta hänseende ansetts onödig.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 dr 1965

Det kan enligt arbetsgruppens mening inte råda något tvivel om att postverket

ansvarar för ass och rek enligt de regler som föreslås i 3 och 4 § §

även då innehållet utgörs av inkasseringshandlingar.

Enligt gällande bestämmelser är det avsändaren som är berättigad att

uppbära ersättning för förkomna eller skadade försändelser. Denna regel

bibehålls som huvudregel i 8 §. Arbetsgruppen föreslår emellertid, att postverket

för vissa fall alternativt får rätt att betala ut ersättningen till adressaten.

Detta skall enligt förslaget kunna ske i fråga om ass, rek och oassurerade

paket, om adressaten har mottagit försändelsen eller om avsändaren

inte kan anträffas.

Arbetsgruppens syfte med den föreslagna regeln, som i huvudsak överensstämmer

med vad som sedan länge gäller i Danmark och Norge, har

främst varit att möjliggöra en serviceförbättring för kunderna. Arbetsgruppen

framhåller att en snabbare och smidigare avveckling än f. n. av många

ersättningsfrågor skulle kunna uppnås, om ersättning i vissa fall kunde av

lokal postmyndighet utbetalas direkt till adressaten. Detta torde särskilt

gälla sådana tillfällen då oassurerat paket skadats. Skada på oassurerat paket

är f. ö. den utan jämförelse vanligaste orsaken till att ersättning utbetalas.

Bl. a. genom att medge postverket rätt att i vissa fall utbetala ersättning

till adressaten har arbetsgruppen velat skapa legala förutsättningar för

genomförandet av en sådan ordning för ersättningens utbetalande. Samma

syfte tjänar den föreslagna bestämmelsen i It § 3 mom. om befogenhet för

poststyrelsen att delegera beslutanderätten i ersättningsfrågor.

Vad beträffar frågan om vem som är berättigad att uppbära ersättning

för medel som ej blivit i vederbörlig ordning redovisade innehåller 1934 års

förordning inte några särskilda bestämmelser. Enligt arbetsgruppens mening

är det ej heller i fortsättningen erforderligt eller lämpligt att för detta

specialområde söka i författningstext reglera frågan om vem som är att anse

som målsägande vid fall av bristande medelsredovisning, utan denna

fråga får lösas på grundval av allmänna rättsregler. Helt allmänt kan väl

enligt arbetsgruppens mening sägas, att det i normalfallen är den som inbetalat

medlen eller som eljest har dispositionsrätten över dem som blir skadeståndsberättigad.

Beträffande medel som med inbetalningskort inbetalas

till postgirokonto torde postverket ansvara mot inbetalaren till dess

medlen i vederbörlig ordning på postgirokontoret bokförts på mottagarens

postgirokonto. Från denna tidpunkt torde postverket i stället ansvara gentemot

kontoinnehavaren för beloppet. Vid girering synes tidpunkten för uppdragets

riktiga bokförande på mottagarens postgirokonto ha motsvarande

betydelse med avseende på avsändarens och mottagarens rättigheter.

Yttrandena

Höjning av ersättningsbeloppet för rekommenderad försändelse till 100

kr. förordas under hänvisning till penningvärdesutvecklingen av hovrätten

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

29

för Västra Sverige och kommerskollegium. Även Sveriges jordbrukskasseförbund

samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ifrågasätter

om icke detta belopp borde höjas. Hovrätten anför även, att ett högre

maximibelopp vid oassurerade paket än 500 kr. kan vara motiverat. Skånes

handelskammare däremot säger sig på de av arbetsgruppen anförda grunderna

beredd att acceptera förslaget att ersättning vid förlust av rek trots

penningvärdesförsämringen skall utgå med oförändrat belopp.

Justitiekansler sämbetet ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl för den

föreslagna differentieringen i fråga om rek mellan å ena sidan förlust av

försändelse (4 § första stycket) och å andra sidan skada på eller förlust av

innehåll i försändelse (4 § andra stycket). För den enskilde måste det, framhåller

ämbetet, te sig svårförståeligt att han utan vidare är berättigad till

en ersättning av 50 kr., om det visar sig att en av honom avsänd eller till

honom adresserad försändelse förkommit, men åtminstone i princip har

att styrka omfattningen av den lidna skadan, därest innehållet i försändelsen

gått förlorat eller försändelsen skadats. Andra skäl torde inte kunna

anföras för den valda lösningen än önskvärdheten att undvika utredningssvårigheter,

när det gäller att bestämma skadans omfattning. Detta

syfte torde emellertid kunna tillgodoses genom en för alla här avsedda fall

enhetlig regel av innebörd, att ersättning skall utgå med 50 kr. såvida inte

den lidna skadan visas uppgå till lägre belopp. Bevisbördan i andra styckets

fall skulle visserligen härigenom övervältras på postverket, och det

är sannolikt att postverkets kostnader för skadeersättningar skulle öka

något, eftersom det endast i uppenbara fall torde vara mödan värt att förebringa

utredning om skadans omfattning. Å andra sidan skulle, anför ämbetet,

med denna lösning öppnas möjlighet för postverket att föra motbevisning

i detta hänseende även i första styckets fall. Den föreslagna lösningen

skulle enligt ämbetets mening innebära en avsevärd rättsteknisk förenkling,

och de ekonomiska följderna lär under alla förhållanden bli obetydliga

med hänsyn till att skadefallen inte torde vara frekventa.

Hovrätten för Västra Sverige betecknar som ett betydande framsteg, att

man inför regeln att i åtskilliga fall ersättning skall kunna utbetalas direkt

till adressaten. Trepartsförhållandet är ett typiskt drag för hela transporträtten,

och den i gällande rätt hårda bundenheten till avsändaren såsom

den taleberättigade passar .enligt hovrättens mening illa härtill och framstår

såsom opraktisk.

9 §. Ersättning för postavgifter

Hällande rätt

I 2 och 4 §§ 1934 års förordning stadgas i fråga om ass och oassurerat paket

alt, då försändelsen eller dess innehåll gått förlorat eller helt och hållet

förstörts och med anledning härav ersättning utbetalas till avsändaren, denne

dessutom är berättigad att återfå erlagda befordringsavgifter.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

Fromemorian

Förslaget innebär i flera avseenden förbättringar för postverkets kunder i

förhållande till vad som gäller enligt 1934 års förordning. Sålunda är det föreslagna

stadgandet tillämpligt också i fråga om rek och i fråga om betalningsuppdrag

som ej fullgjorts, och vidare utsträcks rätten till restitution

att omfatta ej blott befordringsavgifter utan samtliga slag av postavgifter

utom ass- och rekavgifter. Anledningen till att ej även dessa avgifter restitueras

är att de i viss mån har karaktären av försäkringspremier.

En förutsättning för att restitution av postavgift skall ske bör i allmänhet

vara att framställning härom görs. Däremot synes enligt arbetsgruppen för

rätt till restitution inte såsom f. n. böra uppställas det villkoret, att krav på

ersättning i övrigt framförs och bifalles. Det bör vara tillräckligt att rätt till

skadestånd föreligger. Det inträffar nämligen stundom att en ersättningsberättigad

kund inte begär annat än restitution av erlagda avgifter.

Arbetsgruppen säger sig ha övervägt att i enkelhetens intresse helt utelämna

regler om återbetalning av postavgifter med hänsyn till att poststyrelsen

äger medge avskrivning, avkortning eller restitution av dylika avgifter

enligt 7 § 2 mom. instruktionen den 30 juni 1960 (nr 519) för poststyrelsen

med underlydande förvaltningsorgan. Gruppen bär emellertid inte

velat stanna för eu sådan lösning, eftersom det skulle innebära att man ersatte

en rätt för allmänheten med en befogenhet för poststyrelsen att skönsmässigt

besluta i hithörande frågor. Gruppen framhåller att även i andra

fall än de i författningstexten angivna skäl kan föreligga att återbetala postavgifter,

t. ex. när en försändelses innehåll visserligen inte helt men dock

till större delen skadats eller gått förlorat, så att syftet med försändelsen

framstår såsom i väsentlig mån förfelat. Det möter emellertid enligt gruppens

mening svårigheter att formulera en entydig regel om återbetalning av

postavgifter som täcker även tillfällen av denna art, där en i viss mån skönsmässig

bedömning måste göras. Styrelsen synes därför i stället med stöd av

nyssnämnda bestämmelse i sin instruktion böra medge att erlagda postavgifter

får återbetalas även i andra fall än de i denna paragraf nämnda, om

så finnes skäligt.

Yttrandena

Mot arbetsgruppens förslag har någon erinran ej framförts av remissinstanserna.

10 §. Preskriptionsfrister m. m.

Gällande rätt

I 8 § 1934 års förordning föreskrivs att ersättningsanspråk skall anmälas,

skriftligen hos poststyrelsen. Beträffande försändelser och inkasseringshandlingar

skall anmälan ske, då försändelses innehåll helt eller delvis

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

förkommit eller skadats, inom 60 dagar från den dag försändelsen kommit

adressaten till handa eller erbjudits honom till uttagande, samt eljest

inom ett år från avlämningen till postbefordran. Ersättningsanspråk beträffande

medel skall anmälas, när fråga är om postanvisnings-, postförskottseller

inkasseringsmedel inom 18 månader från den dag inbetalning till postverket

skett och när fråga är om postgiromedel inom två år från den dag

inbetalning skett eller uppdrag om girering eller kontant utbetalning bokförts

på postgirokonto.

Promemorian

I likhet med vad som nu gäller föreslås i promemorian att ersättningsanspråk

skall anmälas skriftligen. Anmälan behöver emellertid enligt förslaget

inte nödvändigtvis ske hos poststyrelsen.

Särskilda preskriptionsbestämmelser — sådana fanns i fråga om försändelser

redan från början upptagna i 1872 års ansvarighetsförordning och infördes

år 1914 också beträffande medel — torde ursprungligen ha motiverats

med postverkets arkiveringssvårigheter. Denna motivering äger enligt arbetsgruppens

mening fortfarande sin bärkraft, och särskilda preskriptionsregler

är därför alltjämt påkallade. Vid utformningen av dessa bör givetvis

postverkets intresse att inte behöva bevara arkivmaterial alltför länge vägas

mot kundernas intresse att inte riskera rättsförluster till följd av alltför

knappt tillmätta preskriptionsfrister. Vidare synes i största möjliga utsträckning

enhetliga preskriptionstider böra bestämmas.

Beträffande försändelser och handlingar föreskrivs i förslagets 10 § 1 mom.,

att anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende fall då försändelse

förkommit, eller enligt 6 eller 7 § skall skriftligen anmälas hos postverket

inom ett år, räknat från den dag då försändelsen avlämnats till postbefordran.

I 2 mom. stadgas att anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende

fall då försändelse skadats eller innehållet i försändelse helt eller delvis förkommit,

skall anmälas inom två månader, räknat från den dag då försändelsen

utlämnats till adressaten eller, om så ej skett, då adressaten eller avsändaren

erhållit underrättelse om skadan eller förlusten. Arbetsgruppen

framhåller att dessa bestämmelser i huvudsak motsvarar vad som nu gäller.

De angivna tiderna har enligt gjorda erfarenheter visat sig väl avvägda.

Beträffande utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning, när försändelse

ej utlämnats till adressaten, innebär förslaget att tiden skall räknas

från den dag då adressaten eller i förekommande fall avsändaren genom

postverkets försorg underrättats om skadan eller förlusten. Bestämmelsen

torde främst få betydelse för sådana fall där befordringen av försändelsen

till följd av det inträffade avbryts. Föreskrift som täcker dessa

fall saknas i 1934 års förordning.

Vad beträffar medel som ej blivit i behörig ordning redovisade har arbetsgruppen

funnit det önskvärt, att samma preskriptionstid tillämpas för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

alla slag av medel som omhänderhas i postverkets betalningsförmedlande

verksamhet. Med hänsyn till att den nu gällande preskriptionstiden i fråga

om postgiromedel, två år, visat sig lämplig och ej gärna bör förkortas synes

en sådan gemensam preskriptionstid inte böra understiga denna tid.

Arbetsgruppen räknar med att det skall vara möjligt att bereda plats i tillgängliga

arkivutrymmen för det ökade antal handlingar som måste förvaras

om preskriptionstiden beträffande medel generellt utsträcks till

två år.

Eftersom ansvarighetsförordningen föreslås bli tillämplig även beträffande

pensions- och barnbidragsmedel, medel enligt skatteåterbetalningskort

och medel som inbetalats med skatteanvisning, kommer den föreslagna

preskriptionstiden att gälla även för sådana medel. I brist på särskilda

bestämmelser i 1934 års förordning har hittills i fråga om pensions- och

barnbidragsmedel de preskriptions- eller förverkandebestämmelser, som

finns i de särskilda lagar som reglerar rätten till dessa förmåner, ansetts

tillämpliga även beträffande postverkets ansvarighet, medan i övrigt den

allmänna tioårspreskriptionen ansetts gälla. Enligt arbetsgruppens mening

synes det emellertid principiellt riktigast att de postala preskriptionsfristerna

fastställs med hänsyn enbart till de krav som kan ställas på ett företag

av postverkets karaktär och de praktiska följder bestämmelserna kan

få för posttjänsten. I den mån statliga myndigheter utnyttjar postverket för

förmedling av betalningar bör enligt arbetsgruppens mening förhållandet

mellan postverket och myndigheterna i ansvarshänseende regleras på samma

sätt som postverkets förhållande till andra kunder. Det synes därför ej

möta något hinder att det för anspråk mot postverket på ersättning för

icke behörigen redovisade statliga medel fastställs en preskriptionstid av

två år, även om det för samma slags medel enligt andra författningar gäller

delvis andra preskriptionsbestämmelser i fråga om medborgarnas rättigheter

gentemot staten. Ansvarighetsförordningen syftar ej heller i övrigt

till att påverka det inbördes rättsförhållandet mellan avsändare och

adressat.

I detta sammanhang påpekar arbetsgruppen att pensions- och barnbidragsmedel

samt medel enligt skatteåterbetalningskort inbetalas till postverket

av statlig myndighet och att ersättningsrätten vid bristande redovisning

således i allmänhet tillkommer statsverket. Vidare påpekas att inbetalning

av skatt i viss utsträckning sker via postgiro samt att återbetalning av överskjutande

preliminär skatt i vissa fall sker via postgiro i stället för med

återbetalningskort. För dessa betalningar blir, oavsett medlens natur, den

för postgiromedel gällande preskriptionstiden tillämplig i förhållandet mellan

postverket och vederbörande myndighet.

Kortare preskriptionstid än två år gäller f. n. enligt lagen om allmänna

barnbidrag. Där föreskrivs nämligen, att bidrag som ej lyfts före utgången

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

33

av året näst efter det, under vilket bidraget förfallit till betalning, skall vara

förverkat. Denna bestämmelse har tillkommit på initiativ av poststyrelsen,

och arbetsgruppen framhåller att den för postverkets del inte längre

är erforderlig sedan särskilda regler för postverkets ansvarighet genomförts.

Enligt förslaget skall preskriptionstiden räknas från utgången av den

månad då inbetalning skett eller uppdrag om girering eller kontant utbetalning

bokförts, i stället för — såsom nu gäller -— från den dag då sådan

åtgärd företagits. Den främsta anledningen till denna ändring är att inbetalning

till postverket inom de nya rörelsegrenarna sker enligt särskilda

regler, som innebär att inbetalningsdatum kan variera och inte framgår

av de använda utbetalningshandlingarna, medan däremot inbetalningsmånaderna

så gott som alltid torde bli desamma år från år. Det föreslagna

beräkningssättet överensstämmer också med det i praktiken tillämpade systemet

för utgallring av arkivhandlingar med anledning av preskriptionstidens

utgång.

Om återbetalning av befordringsavgifter meddelas i 1934 års förordning

föreskrifter i de paragrafer som behandlar postverkets ansvar för ass och

oassurerade paket (2 och 4 §§), och rätten att återfå avgifterna är beroende

av att skadeersättning utbetalas. Bestämmelser om framställande av

anspråk på ersättning för befordringsavgift bär därför ej erfordrats i 8 §

1934 års förordning. När rätten att återfå postavgifter nu upptagits till

reglering i en särskild paragraf och inte gjorts beroende av utbetalning av

ersättning i övrigt, har däremot särskilda föreskrifter blivit erforderliga

även i här förevarande hänseende. De har upptagits i 10 § 4 mom. av förslaget.

Det framstår därvid som naturligt att anknyta föreskrifterna till dem

som i det aktuella fallet gäller för anspråk på ersättning i övrigt för den

försändelse eller de medel som postavgifterna avser.

Yttrandena

Grossistförbundet, industriförbundet och köpmannaförbundet anser den

i 10 § 2 mom. av arbetsgruppens förslag angivna preskriptionstiden av två

månader för fall av skada på försändelse eller förlust av innehåll i försändelse

vara alltför kort. Som skäl härför hänvisas till företagens semesterstängning

under sommaren. Motsvarande synpunkt har redovisats av

Stockholms handelskammare.

Enligt justitiekanslersämbetct finns ej skäl att göra någon principiell

skillnad i fråga om preskriptionstiden mellan det fall att en försändelse

förkommit och det fall att försändelsen skadats eller dess innehåll gått helt

eller delvis förlorat. Ämbetet föreslår enhetliga preskriptionsregler för dessa

fall av innebörd, att talerätten går förlorad efter två månader, räknat

från den dag försändelsen utlämnades till adressaten eller ock denne eller

3 Bihantj till riksdagens protokoll 1965. i samt. Nr 149

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

avsändaren underrättats om skadan eller förlusten, samt att i vart fall ersättningsanspråket

preskriberas efter ett år, räknat från den dag försändelsen

avlämnats till postbefordran.

De föreslagna preskriptionsreglerna beträffande medel har tillstyrkts av

bankinspektionen, socialstyrelsen och riksförsäkringsverket. Socialstyrelsen

uttalar i detta sammanhang den uppfattningen, att en särskild preskriptionsbestämmelse

även fortsättningsvis bör finnas i barnbidragslagen, i vart

fall i avvaktan på revision av de allmänna preskriptionsbestämmelserna.

11 §. Handläggningen av ersättningsfrågor

Gällande rätt

Enligt 1934 års förordning ankommer prövningen av ersättningsanspråk

alltid på poststyrelsen. Då styrelsen funnit ett i föreskriven ordning anmält

anspråk behörigen styrkt, skall enligt 10 § 1 mom. ersättning genast utbetalas.

Om styrelsen funnit att anspråket inte är ostridigt, skall sökanden

hänvisas att inom 90 dagar från det han fick del av styrelsens beslut

anhängiggöra sin talan vid domstol vid äventyr att all rätt till vidare talan

mot postverket anses försutten.

Promemorian

Med hänsyn till att ersättningsanspråk enligt förslaget skall kunna framföras

även till annan postmyndighet än poststyrelsen har arbetsgruppen

ansett lämpligt att fastslå, att det fortfarande i princip är styrelsen som har

att pröva ersättningsfrågorna. Bestämmelse härom har intagits ill § 1

mom.

11 § 2 mom. motsvarar 10 § 1 mom. i 1934 års förordning. Arbetsgruppen

påpekar, att detta stadgande synes förutsätta att poststyrelsen ingått

i materiell prövning av anspråket och att det alltså ej innehåller någon

regel om förfarandet, när ett anspråk finnes böra avvisas av formella skäl.

Föreskriften att sökanden skall hänvisas till domstol torde alltså inte gälla

i dylika fall utan den som är missnöjd med ett avvisningsbeslut äger i vanlig

ordning genom besvär dra detta under Kungl. Maj :ts prövning. Detta

synes arbetsgruppen innefatta en lämplig ordning. Arbetsgruppen utgår från

att denna tolkning av nuvarande bestämmelser är riklig och bär ansett sig

böra föreslå, att de med endast formell jämkning av texten överflyttas till

den nya förordningen.

I 3 mom. bemyndigas poststyrelsen att delegera beslutanderätten i ersättningsfrågor

till lokal postmyndighet. Arbetsgruppen diskuterar — utan

att definitivt stanna för någon viss lösning — hur en sådan delegation skall

regleras. Särskilt uppmärksammas härvid frågan om överprövning av de

lokala myndigheternas beslut. Hänvisning till domstol bör enligt gruppens

mening ej ifrågakomma, förrän poststyrelsen prövat ärendet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kuncjl. Maj. ts proposition nr li9 år 1965

1 detta sammanhang berörs i promemorian också frågan, huruvida den

omständigheten att en kund i stället för att anlita ansökningsförfarandet

framställer sina anspråk mot postverket direkt inför domstol bör medföra,

att domstolen skall anses sakna kompetens att ta upp saken till prövning.

Detta spörsmål bör enligt arbetsgruppens mening besvaras nekande, eftersom

de skadestånds- och redovisningsanspråk varom här är fråga rör förpliktelser

för postverket av den art, att de enligt privaträttsliga regler skulle

kunna åvila även en enskild företagare i förhållande till dennes kunder. En

förutsättning för att domstol skall uppta en dylik, omedelbart hos domstolen

anhängiggjord talan till prövning torde dock enligt arbetsgruppen vara att

i ansvarighetsförordningen föreskriven preskriptionsfrist iakttagits.

Yttrandena

Hovrätten för Västra Sverige anser det otillfredsställande att poststyrelsen

själv skall pröva frågor om ersättning, vilka härrör ur det rättsförhållande

vari postverket är part. Hovrätten föreslår att ett för den enskilde

kostnadsfritt förfarande inför en opartisk skiljenämnd får ersätta styrelsens

prövning. Detta förfarande skall inte träda i stället för domstolsprövning,

utan vid sidan därav bör rätt till sådan prövning alltjämt föreligga.

Kommerskollegium anser den i 11 § 2 mom. stadgade tidsfristen för väckande

av talan vid domstol — tre månader efter delgivning av beslut — väl

knapp och föreslår förlängning till sex månader.

Justitiekansler sämbetet anser sig ej f. n. ha anledning förorda någon ändring

av den i promemorian berörda ordning, enligt vilken beslut varigenom

ersättningsanspråk avvisats på grund av att det väckts för sent skall överklagas

genom administrativa besvär och sökanden alltså inte hänvisas att

utföra sin talan vid domstol. Ämbetet anser emellertid, att innebörden av

11 § 2 mom. i detta hänseende bör förtydligas, om möjligt genom en jämkning

i författningstexten.

Med anledning av uttalandena i promemorian om delegation av beslutanderätten

till underlydande förvaltningsorgan påpekar Sveriges hantverksoch

industriorganisation, att dylik delegation bör tillämpas restriktivt och

under inga omständigheter får medföra att poststyrelsens överblick över

ärendenas karaktär och omfattning försämras.

12—14 §§. Särskilda befogenheter för poststyrelsen

Gällande rätt

Enligt 1 § 3 mom. 1934 års förordning äger poststyrelsen utbetala ersättning

enligt skönsmässiga grunder i två fall, nämligen dels för skada

på assurerad eller rekommenderad försändelse eller på oassurerat paket,

som uppenbarligen orsakats av försening under postbehandlingen, och dels

för särskilda kostnader som förorsakats av sådan försening eller försening

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr H9 år 1965

av poslanvisnings- eller postgiromedel. Ersättning av sistnämnda slag är

maximerad till 50 kr. eller det lägre belopp som skulle ha utgått, om försändelsen

gått förlorad eller medlen inte blivit behörigen redovisade.

Enligt 8 § 3 mom. andra stycket 1934 års förordning äger styrelsen befogenhet

att betala ut ersättning för ej redovisade medel även då ersättningsanspråket

framställts efter preskriptionsfristens utgång.

Promemorian

Inledningsvis påpekas, att postverkets ersättningsskyldighet genom ansvarighetsförordningen

i flera avseenden begränsas i förhållande till vad

som skolat gälla enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Sådana begränsande

bestämmelser blir nödvändigtvis tämligen schematiska och lämnar

ej alltid önskvärt utrymme för hänsynstagande till omständigheterna i

det enskilda fallet. Det kan stundom från billighets-, good will- eller konkurrenssynpunkt

vara motiverat, att ersättning utbetalas med avsteg från vad

som eljest gäller.

Arbetsgruppen har funnit det lämpligt att — delvis efter mönster från

vad som gäller i Danmark och Norge — föreslå en betydande utvidgning av

styrelsens befogenhet att efter skönsmässig bedömning utbetala ersättning

i fall, där någon rätt för kunden till sådan ersättning inte föreligger. Regler

av dylik innebörd föreslås i 13 och 14 §§. Vidare har i 12 § upptagits en bestämmelse

om rätt för styrelsen att i undantagsfall pröva ersättningsanspråk

som anmälts efter preskriptionstidens utgång.

12 § motsvarar närmast 8 § 3 mom. andra stycket i gällande förordning.

I enlighet med den praxis som utbildats har emellertid stadgandet utvidgats

att omfatta ej blott medel utan även försändelser.

De i 13 § meddelade bestämmelserna avser samtliga sådana typfall av skada,

som erfarenhetsmässigt inträffar i viss omfattning till följd av oregelbundenheter

under postbehandlingen och där visserligen åt poststyrelsen

bör förbehållas rätt till fri prövning av ersättningsfrågan men där enligt

arbetsgruppens mening anledning i allmänhet torde föreligga att utbetala

ersättning.

1 mom. i 13 § motsvarar 1 § 3 mom. tredje stycket i 1934 års förordning.

Bestämmelsen torde främst komma att tillämpas när färskvaror förstörts på

grund av försening under postbehandlingen.

2 mom. innefattar en ny grund för utbetalning av ersättning, nämligen

att vanlig brevförsändelse skadats och skadan uppenbarligen orsakats genom

fel eller försummelse som är att tillräkna postverket. Det synes arbetsgruppen

med hänsyn till bl. a. postverkets monopolställning i fråga om brevbefordringen

otillfredsställande, att postverket inte enligt gällande rätt äger

ersätta sådana skador.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

37

Det föreslagna stadgandet i 13 § 2 inom. avser endast det fall att försändelse

skadats. Enligt arbetsgruppens mening finns ej skäl att dessutom ta med

det fall att försändelsen gått förlorad. Att en vanlig brevförsändelse någon

gång förkommer får anses tillhöra de risker avsändaren underkastar sig genom

att välja ett sådant befordringssätt i stället för assurans- eller rekommendationsförfarandet.

Däremot, menar arbetsgruppen, har han mindre anledning

att räkna med att hans försändelse skadas genom fel (t. ex. uppsåtlig

skadegörelse) eller försummelse av postverkets personal. Ett annat skäl att

ej ta med fall av förkomna försändelser är att förutsättningar för en godtagbar

utredning i sådana fall endast undantagsvis är för handen. Det förhållandet

att förlustfallet inte upptagits i 13 § 2 mom. — där det visserligen föreskrivs

en diskretionär prövning men där inga andra förutsättningar för bifall

uppställs än att skadan uppenbarligen orsakats genom fel eller försummelse

som är att tillräkna postverket — utesluter inte, att ersättning för förkommen

brevförsändelse i undantagsfall kan komma att lämnas enligt 14 §.

Kan det utredas att försändelsen gått förlorad exempelvis till följd av uppsåtligt

brott eller grov vårdslöshet av postfunktionär, lär väl ofta synnerliga

skäl att medge ersättning föreligga.

Uttrycket fel eller försummelse i 2 mom. avser att täcka såväl uppsåtligt

som culpöst handlande. Något krav på att vårdslösheten skall vara grov har

ej uppställts. Huruvida felet eller försummelsen är att tillräkna postverket

får avgöras enligt allmänna regler. Eftersom det närmast är fråga om skadestånd

i obligatoriska förhållanden torde dock alltid fel eller försummelse

av anställd hos postverket vara att tillräkna detta.

Ersättningsbeloppet har i 2 mom. maximerats till samma belopp som

gäller för rek., dvs. 50 kr. Arbetsgruppen beräknar att den föreslagna

regeln kommer att föranleda en årlig kostnadsökning av något tusental

kronor.

Stadgandet i 13 § 3 inom. motsvarar den bestämmelse i 1 § 3 mom. fjärde

stycket 1934 års förordning som medger poststyrelsen att i viss omfattning

utge ersättning för särskilda kostnader orsakade genom försening

under postbehandlingen. Som exempel på kostnader som borde kunna ersättas

med stöd av nämnda bestämmelse angavs i motiven till förordningen

telegramavgifter och kostnad för växelprotest. I praktiken torde stadgandet

under senare år oftast ha tillämpats i fråga om utgifter för telefonsamtal

och kortare resor. Enligt arbetsgruppens mening föreligger anledning att

även i fortsättningen medge styrelsen rätt att i begränsad omfattning utbetala

ersättning, när extra utgifter av sådan karaktär som de här nämnda orsakats

en kund genom oregelbundenheter i postbehandlingen. Det har synts

arbetsgruppen lämpligt alt i författningstexten genom exemplifiering tydligare

än förut utmärka vad slags kostnader det kan bli fråga om att ersätta.

— Enligt gällande rätt kan ersättning tillerkännas endast avsändaren. Denna

begränsning har ej behållits i förslaget. Arbetsgruppen påpekar, alt det

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj. ts proposition nr li9 år 1965

i praktiken ofta torde vara adressaten som får vidkännas kostnader av ifrågavarande

slag. Förslaget avviker ytterligare från gällande rätt så till vida

som regeln föreslås bli tillämplig även då försändelse förkommit.

Ersättning för särskilda kostnader skall enligt arbetsgruppen kunna utgå

oberoende av huruvida skadestånd samtidigt utbetalas med stöd av någon

annan bestämmelse i förordningen, och till skillnad mot vad som f. n. anses

gälla skall därför i sådan bestämmelse föreskrivet maximibelopp ej påverka

storleken av denna ersättning. Beloppsgränsen för den särskilda ersättningen

föreslås med hänsyn till penningvärdesförsämringen höjd från

50 kr. till 100 kr.

Den i 3 mom. föreskrivna prövningen synes enligt arbetsgruppen närmast

böra inriktas på att klarlägga — förutom att de kostnader för vilka ersättning

fordras direkt föranletts av förseningen eller förlusten — huruvida

kostnadernas storlek står i rimlig proportion till det intresse som den skadelidande

kan ha haft av att försändelsen eller medlen framkommit i rätt tid.

Endast skäliga kostnader synes böra ersättas, påpekar gruppen. Bestämmelsen

torde komma att medföra en kostnadsökning för postverket av ca 1 000

kr. årligen.

Vad slutligen angår 13 § 4 inom., för vars tillämpning enligt förslaget

fordras särskilda skäl, anför arbetsgruppen att detta stadgande är avsett att

möjliggöra för postverket att ersätta förluster i fråga om rabatter, räntor

etc. som orsakats genom felbokföring och detta även om fel eller försummelse

ej ligger någon postfunktionär till last. Då dessa skador torde vara att

i huvudsak hänföra till sådana, för vilka postverket friskrivs i 1 § 3 mom.

1934 års förordning (indirekt skada, utebliven vinst eller förseningsskada),

har de ersättningsanspråk som framförts inte kunnat bifallas med stöd av

ansvarighetsförordningen i annan mån än då stadgandet i 1 § 3 mom. fjärde

stycket ansetts tillämpligt. Detta förhållande är ägnat att försämra postbankens

konkurrensläge, eftersom övriga penninginstitut torde ha möjligheter

att i full utsträckning ersätta sina kunder dylika skador. Någon beloppsmaximering

har inte ansetts böra fastställas, eftersom en felbokföring

kan förorsaka skador av mycket varierande storlek. Ersättningsbeloppen får

dock naturligen ej överstiga vad som skolat utgå enligt allmänna skadeståndsrättsliga

regler. De ökade kostnader som bestämmelsen kan väntas

medföra för postverket är enligt arbetsgruppen svåra att beräkna men torde

med ledning av de ersättningsanspråk som under senare år framställts kunna

uppskattas till ca 5 000 kr. årligen.

1 anslutning till 13 § påpekas att, med hänsyn till de krav på enhetlighet

och konsekvens som bör ställas på tillämpningen, stor försiktighet bör iakttas

vid delegering av poststyrelsens befogenhet enligt denna paragraf till

lokal postmyndighet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

Undantagsvis torde, anför arbetsgruppen, andra fall än de i 13 § angivna

kunna uppkomma, där postverket ej är ersättningsskyldigt men där synnerliga

skäl att utbetala ersättning är för handen. Vidare kan någon gång

tänkas föreligga anledning att överskrida stadgade maximibelopp eller att

i den utländska rörelsen betala ut ersättning enligt förmånligare regler än

som meddelats i gällande internationella avtal. För sådana fall är bestämmelsen

i 14 § avsedd. Denna är såsom framgår av författningstexten avsedd

att utnyttjas ytterst restriktivt. Högre ersättning än som kan utgå enligt

allmänna skadeståndsrättsliga regler får givetvis aldrig utbetalas. Med

hänsyn till dessa förhållanden har arbetsgruppen ej ansett erforderligt att

föreskriva någon formell begränsning av ersättningsbeloppen. Gruppen

påpekar att ersättning i begränsad omfattning synes kunna lämnas för indirekt

skada men att det knappast torde bli anledning att betala ut ersättning

för utebliven vinst.

Som exempel på situationer, där understundom synnerliga skäl att utbetala

ersättning kan tänkas föreligga, nämner arbetsgruppen

då försändelses innehåll varit avsett för ett visst tidsbestämt evenemang

men iörsändelsen genom postverkets vållande avsevärt försenats och innehållet

på grund av den inträffade förseningen vid framkomsten inte kunnat

användas av adressaten för avsett ändamål (t. ex. biljett till teaterföreställning

eller flygresa),

då expressförsändelse eller ilpaket försenats,

då förlust av vanlig brevförsändelse orsakats med uppsåt eller genom grov

vårdslöshet från postverkets sida,

då försändelse till utlandet skadats ombord på svenskt fartyg eller flygplan

eller då försändelse från utlandet skadats på svenskt område eller ombord

på svenskt fartyg eller flygplan och ersättning — eller full ersättning

- - inte kan utgå enligt vederbörande internationella avtal,

då försändelse skadats i rembana, brevstämplingsmaskin eller annan mekanisk

anordning för behandling av post och ersättning —- eller full ersättning

— inte kan utgå enligt annan bestämmelse i förordningen,

då begäran om eftersändning eller förkortad liggetid inte efterkommits.

När vanlig brevförsändelse innehållande kontanta medel eller värdepapper

gått förlorad bör ersättning inte komma i fråga, framhåller arbetsgruppen,

som erinrar om att det i vissa andra länder (bl. a. i Danmark) vid straffansvar

är förbjudet att i vanlig brevförsändelse innesluta kontanta medel

samt att fråga om införande av dylikt förbud — dock utan straffpåföljd

—- diskuterats även i vårt land.

Generella regler om vem som skall äga uppbära ersättning enligt 13 oeli

14 §§ bör enligt arbetsgruppens mening inte fastställas. Ej heller bör några

preskriptionstider anges, eftersom det inte är fråga om någon rätt för

kunderna. Vad som i anslutning lill 13 § anförts beträffande delegering

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

torde i än högre grad gälla poststyrelsens befogenheter enligt 14 §. Enligt

arbetsgruppen lär det knappast bli möjligt att låta lokal postmyndighet tilllämpa

denna paragraf.

1 promemorian påpekas, att frågor om tillämpning av 12—14 §§ inte kan

dragas under domstols prövning, eftersom det gäller skönsmässiga avgöranden,

men att däremot en kund torde kunna besvära sig över poststyrelsens

beslut i sådant ärende. Arbetsgruppen anser det kunna ifrågasättas,

om en dylik besvärsrätt verkligen motiveras av något beaktansvärt allmänt

intresse, men har från postverkets synpunkter inte funnit påkallat att föreslå

något särskilt fullföljdsförbud för sådana fall.

Yttrandena

Förslaget om utvidgning av poststyrelsens befogenheter att betala ut ersättning

efter skälighetsprövning har mött instämmande från flera håll.

Stockholms handelskammare anser dessa befogenheter nödvändiga för

att en materiellt tillfredsställande lösning skall kunna uppnås i det särskilda

fallet. Samma synpunkt anförs av Sveriges hantverks- och industriorganisation,

grossistförbundet, industriförbundet och köpmannaförbundet. Sistnämnda

tre organisationer anser det inte befogat att — såsom föreslås i 13 §

4 mom. — särskilda skäl skall föreligga för att utebliven vinst eller indirekt

skada som uppkommit genom felaktighet vid bokföringen av medel på postgirokonto

skall kunna ersättas. Västergötlands och Norra Hallands handelskammare

anser att någon rationell anledning att maximera ersättningsbeloppen

i 13 § 2 och 3 mom. inte föreligger. I stället bör föreskrivas att ersättning

skall utgå med skäligt belopp. Länsstyrelsen i Västmanlands län

uttalar den förhoppningen att poststyrelsens praxis vid tillämpningen av de

föreslagna bestämmelserna kommer att bli välvillig.

Justitiekanslersämbetet ifrågasätter om inte 14 § erhållit alltför restriktiv

utformning. Föreskriften att ersättning skall utgå endast då synnerliga

skäl föreligger innebär att alldeles exceptionella förhållanden måste vara

för handen. Härigenom lämnas enligt ämbetets mening alltför litet spelrum

åt allmänna skälighetssynpunkter. Ämbetet föreslår därför att uttrycket

»synnerliga skäl» ersätts av »särskilda skäl». Ämbetet påpekar vidare att

det ej är helt klart om besvär får anföras mot beslut i hithörande frågor

och efterlyser ett klarläggande uttalande på denna punkt. Skånes handelskammare

uttalar att, även om tillämpningen av stadgandet i 14 § av naturliga

skäl måste bli restriktiv, det likväl med hänsyn bl. a. till postverkets

monopolställning synes önskvärt att restriktiviteten inte drivs alltför långt.

Bankinspektionen understryker att bestämmelsen i 14 § ej bör tillämpas

på sådant sätt att man frångår principen om lika behandling av postverkets

kunder. Hovrätten för Västra Sverige anser att tillämpningen av 12—14 §§

hör anförtros åt den opartiska skiljenämnd som hovrätten förordat under

11 §•

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H9 år 1965

41

15 §. Förfarandet i vissa fall när förlorad försändelse kommer till rätta

Gällande rätt

Enligt 10 § 2 mom. 1934 års förordning skall, då ersättning för förkomna

medel eller föremål utbetalas till avsändaren, dennes rätt till det förkomna

i motsvarande mån överlåtas på postverket.

Promemorian

I promemorian kritiseras den regel som upptagits i 10 § 2 mom. 1934 års

förordning. Bl. a. framhålls, att postverket inte genom överlåtelsen torde

förvärva någon mer vittgående rätt till det förkomna än den överlåtaren

(avsändaren) själv äger och att verket därför inte kan förfoga över en ersatt

och sedermera tillrättakommen försändelse utan att dessförinnan undersöka

beskaffenheten av denna rätt. Vidare påpekas, att det stundom kan

ligga i ägarens intresse att inte genom en överlåtelse till postverket bli betagen

rätten att framställa anspråk på försändelsen, om denna sedermera

anträffas.

Arbetsgruppen har med hänsyn till dessa synpunkter föreslagit en annan

reglering än den nu gällande för det fall att en förlorad och ersatt försändelse

kommer till rätta. Förslaget vilar på grundtankarna att å ena sidan

ägaren under skälig tidrymd bör bevaras vid sin rätt till det saknade men

att å andra sidan postverket, sedan denna tid förflutit, bör oberoende av

äganderättsförhållandena få fritt förfoga över vad som eventuellt kommer

till rätta.

En ovillkorlig hembudsskyldighet skulle enligt arbetsgruppens mening

vara onödigt betungande för postverket. Vad särskilt gäller oassurerade paket

brukar ersättningsanspråken i de flesta fall avse tämligen ordinära

bruksföremål, som är lätta att återanskaffa och som inte har något affektionsvärde.

Om den föreslagna höjningen av maximiersättningen för sådana

paket till 500 kr. genomförs, torde i allmänhet full ersättning för dessa

försändelser kunna betalas ut. Gruppen anser därför att det bör ankomma

på kunden att själv avgöra, om han önskar få tillfälle att lösa försändelsen

för den händelse denna sedermera skulle anträffas. En regel av sådant innehåll

har intagits i 15 § första stycket.

Beträffande 15 § andra stycket framhåller arbetsgruppen, att återbetalningsskyldighcten

inte avses skola omfatta ersättning för särskilda kostnader

som må ha uppburits enligt 13 § 3 mom. i arbetsgruppens förslag.

I fråga om tredje stycket påpekas i promemorian, att det förhållandet att

postverket äger fritt förfoga över det tillrättakomna inte innebär att försändelsen

eller föremålet ej ändock kan till inlösen hembjudas den som uppburit

ersättningen. Även om underrättelse inte begärts enligt första stycket

eller om försändelsen kommer till rätta först efter mer än ett år bör enligt

4 Jlihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 149

opaginerad Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr U9 år 1965

arbetsgruppens mening hembud ske, där det föreligger särskild anledning

anta att avsändaren eller ägaren kan vara intresserad av inlösen.

Arbetsgruppen har inte funnit behov föreligga av särskilda föreskrifter

i ansvarighetsförordningen för det fall att en förlorad men ej ersatt försändelse

sedermera anträffas. Sådan försändelse bör liksom f. n. tillställas

adressaten eller avsändaren i den mån dessas identitet och adress kan fastställas.

Eljest bör försändelsen behandlas på samma sätt som andra obeslällbara

försändelser. Ej heller har någon motsvarighet till bestämmelsen

om förkomna medel i 10 § 2 mom. 1934 års förordning upptagits i förslaget,

eftersom postverkets ansvar för mottagna medel — i den mån dessa inte

skickats inneslutna i en försändelse — har karaktär av redovisningsansvar.

Yttrandena

Reglerna i förevarande paragraf har särskilt berörts endast i yttrande av

Skånes handelskammare, som anser att de i princip utgör en klar förbättring

i förhållande till gällande rätt men att en avsevärd förlängning av den

i förslaget upptagna ettårsfristen är motiverad med hänsyn till kundernas

intresse.

16 §. Särskilda begränsningar i ansvarigheten under beredskapstillstånd och

krig

Gällande rätt

Föreskrifter om de inskränkningar i postverkets ansvarighet som gäller

under beredskapstillstånd och krig återfinns f. n. i 2 § kungörelsen den 2

februari 1951 (nr 51) om postbehandling under beredskapstillstånd och

krig. Enligt denna paragraf jämförd med 1 § samma kungörelse är postverket

under beredskapstillstånd och krig samt där Kungl. Maj:t så förordnar

inte skyldigt att ersätta assurerad eller rekommenderad försändelse

eller oassurerat paket som förkonunit under postbehandlingen, därest beträffande

försändelseslagets behandling sådana föreskrifter utfärdats att undersökning

rörande försändelsens avlämnande till postbehandling eller utlämnande

till adressaten inte kan verkställas.. Då riket befinner sig i krig är

postverket även fritaget från ersättningsskyldighet för förkomna eller skadade

dylika försändelser, när förlusten eller skadan föranletts av förhållanden

som är en följd av krigsrörelser samt när de för undersökning beträffande

utlämnandet till adressaten erforderliga handlingarna gått förlorade eller

förstörts på grund av sådana förhållanden.

Promemorian

Arbetsgruppen anser att av praktiska skäl bestämmelserna i 2 § 1951 års

kungörelse bör inarbetas i en ny ansvarighetsförordning.

Den föreslagna regeln i 16 § 1 mom. avviker så till vida från gällande rätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

som inskränkningen i postverkets ansvarighet avser endast oassurerade paket

och inte även ass och rek. Arbetsgruppen anför som skäl för ändringen,

att någon särskild begränsning av ansvaret för ass och rek ej torde vara påkallad,

eftersom assurans- och rekommendationsförfarandena i princip synes

böra inställas i den allmänna poströrelsen, om det blir omöjligt att upprätthålla

sådana expeditionsföreskrifter att undersökning rörande försändelses

avlämnande till postbehandling eller utlämnande till adressaten kan

ske. Den med ass och rek förbundna särskilda säkerheten måste nämligen

under angivna förhållanden komma att i väsentlig mån gå förlorad. Såsom

framhållits under 4 § torde det inte i första hand vara möjligheten att erhålla

ersättning, som föranleder kunderna att begagna rekommendationsförfarandet,

utan fastmer önskan att erhålla en säker befordran av försändelsen

samt förhållandet att försändelsens avlämnande till postbefordran

resp. dess utlämnande till adressaten sker mot kvitto. Detsamma torde i

många fall gälla då assurans begärs, uttalar arbetsgruppen. Medför assurans-

eller rekommendationsförfarandet inte längre någon egentlig skillnad

i sådana hänseenden jämfört med vanlig brevförsändelse och bortfaller samtidigt

såsom enligt nuvarande bestämmelser försäkringsskyddet vid förlust,

saknas från kundernas synpunkt anledning att behålla möjligheten att skicka

ass och rek, för vilka man ju måste betala tilläggsavgift. Emellertid bör,

framhåller arbetsgruppen, i totalförsvaret engagerade myndigheter, företag,

organisationer m. fl. alltid ha möjlighet att använda assurans och rekommendation

med hänsyn till behovet av betryggande befordringsmöjligheter

för hemliga handlingar. I fråga om dessa försändelser måste därvid enligt

sakens natur sådana expeditionsföreskrifter tillämpas att undersökning rörande

försändelsens avlämnande till postbehandling eller utlämnande till

adressaten kan verkställas.

Förslaget upptar i 2 mom. ■— vilket är tillämpligt endast då riket befinner

sig i krig — en bestämmelse om att postverket är fritaget från ansvar för

ass, rek och oassurerade paket som gått förlorade eller skadats, när förlusten

eller skadan förorsakats av förhållanden som är en följd av krigshändelser.

Det är enligt arbetsgruppen likgiltigt huruvida dessa förhållanden är

att tillskriva fiendens, egna truppers eller postverkets åtgöranden, om de

blott kan sägas ha direkt samband med krigshändelserna. Motsvarande bestämmelse

återfinns i 2 § andra stycket 1951 års kungörelse, dock att den

där använda termen krigsrörelser utbytts mot krigshändelser. Arbetsgruppen

föreslår däremot slopande av den nu gällande regel i samma stadgande

som möjliggör befrielse från ersättningsskyldighet för förkomna eller skadade

försändelser, när visserligen förlusten av eller skadan på försändelsen

ej är att tillskriva förhållanden som är en följd av krigsrörelser men när de

för undersökning rörande utlämnandet till adressaten erforderliga handlingarna

gått förlorade eller förstörts på grund av sådana förhållanden. Arbetsgruppen

har inte funnit att en dylik inskränkning i ansvarigheten är

opaginerad Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

tillräckligt motiverad. Frågan om ersättningsskyldigheten synes i stället

böra prövas från fall till fall med utgångspunkt från de bevis som avsändare

och adressat kan förebringa i ärendet.

Y Itrandcna

Av de myndigheter som haft anledning att särskilt granska reglerna i förevarande

paragraf har överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, civilförsvarsstyrelsen

och beredskapsnämnden för psykologiskt försvar förklarat

sig inte ha något att erinra mot förslaget. De har understrukit angelägenheten

av att — såsom i promemorian förutsatts — i totalförsvaret engagerade

myndigheter etc. får möjlighet att sända hemliga handlingar i

assurerade eller rekommenderade försändelser under från kontrollsynpunkt

betryggande former. Även överbefälhavaren gör ett motsvarande uttalande.

Denne framhåller i övrigt, att åtgärder som kan leda till försämrad postal

sei''vice kan tillåtas endast då så bedöms vara oundgängligen nödvändigt.

1 16 § 1 mom. omnämnda föreskrifter bör därför tillämpas endast i lägen, då

planerade eller pågående operationer omöjliggör normalt förfarande, och

16 § 2 mom. bör avse endast förlust eller skada som uppkommit genom

krigshändelser orsakade av fiendens direkta åtgöranden. Försvarets civilförvaltning,

vars synpunkter i sammanhanget överbefälhavaren säger sig i princip

dela, gör bl. a. följande allmänna uttalande i anslutning till 16 § i förslaget.

Allmänheten är under fredstid van vid att postservicen är god likaväl som

att SJ fungerar tidtabellsenligt och teletrafiken medger snabba kontakter.

I det totala krigets tid kommer civilbefolkuingen att utgöra en utomordentligt

viktig faktor inom totalförsvaret. Motståndsandan måste uppbyggas och

vidmakthållas inte endast inom krigsmakten utan skall genomsyra hela folket.

Kommer allmänheten vid beredskap och krig att ställas inför icke nödvändiga

inskränkningar eller bristande service från kommunikationsverkens

sida, kan förtroendet för »det allmänna» komma att ogynnsamt påverkas.

Härtill kommer att i samband med mobilisering och utrymning i anslutning

till krigsutbrott familjemedlemmar hastigt kommer att skiljas från

varandra. I betydande utsträckning torde de snabba uppbrotten föranleda

behov av kontakter mellan skingrade familjemedlemmar, vilket bl. a. kräver

postbehandling av försändelser och medel av sedvanligt slag.

Förluster och svårigheter inom kommunikationsverkens område föranledda

av fiendens åtgärder kommer sannolikt att accepteras under förutsättning

att den allmänna tilliten till myndigheterna kan upprätthållas. Det

kan däremot ifrågasättas, om de inskränkningar i ansvarigheten, som 16 §

förutsätter vid förhållanden tillskrivna egna truppers eller postverkets åtgöranden,

är tillrådliga ur totalförsvarssynpunkt. Största möjliga likhet med

fredsmässig postbehandling under ansvar måste eftersträvas. Den enklaste

vägen — inskränkningar i ansvarstagande och minskad postbehandling —

får icke väljas. Liksom inom andra grenar av totalförsvaret bör den förutseende

planläggningen och den smidiga anpassningen till läget utgöra grunden

för ansvarstagandet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

45

Övergångsbestämmelsen

Av vad tidigare anförts framgår att den i 10 § 3 inom. stadgade tvååriga

preskriptionstiden skall gälla för samtliga slag av medel som omhänderhas

i postverkets betalningsförmedlande verksamhet och alltså även för

medel som inte omfattas av 1934 års ansvarighetsförordning, dvs. pensionsoch

barnbidragsmedel samt vissa skattemedel. För huvudparten av dessa

medel anses f. n. längre preskriptionstider gälla mot postverket. Med hänsyn

härtill föreslås en övergångsbestämmelse, enligt vilken stadgandet i 10 § 3

mom. inte skall vara tillämpligt i fråga om medel, för vilka postverkets ansvarighet

inte regleras i 1934 års förordning, såframt medlen inbetalats till

postverket före dagen för den nya förordningens ikraftträdande.

Departementschefen

Postverkets ansvar för försändelser som mottagits till postbefordran och

för medel som omhänderhas i den betalningsförmedlande verksamheten regleras

f. n. huvudsakligen genom 1934 års ansvarighetsförordning.

Den utredning som poststyrelsen låtit verkställa genom en särskilt tillsatt

arbetsgrupp liksom vad som framkommit vid remissbehandlingen av arbetsgruppens

förslag ger vid handen att 1934 års förordning numera i åtskilliga

hänseenden är otidsenlig. Orsakerna härtill är många. Postverket hav i den

betalningsförmedlande verksamheten tillagts ett flertal nya arbetsuppgifter,

på vilka 1934 års förordning inte är tillämplig, nämligen utbetalning av pensioner

och allmänna barnbidrag med pensions- resp. barnbidrags anvisningar,

skatteinbetalning med skatteanvisningar och återbetalning av överskjutande

preliminär skatt med återbetalningskort. En volymmässigt kraftig ökning av

äldre rörelsegrenar har skett. Sålunda har från år 1934 till år 1962 antalet

portopliktiga inrikes brevförsändelser ökat, vanliga brev med 188 %, rek

med 90 % och ass med 62 %. Antalet portopliktiga inrikes paket har under

samma tid ökat, vanliga paket med 209 % och assurerade paket med 76 %.

1 fråga om postgirorörelsen har utvecklingen gått ännu snabbare. Såväl antalet

postgirokonton som antalet omsättningar översteg år 1962 med mer

än 500 % motsvarande siffror för år 1934, och ökningen av omsatt belopp

beräknat i fast penningvärde uppgick till inte mindre än 1 300 %. Angivna

förhållanden liksom den skärpta konkurrensen mellan penninginstituten

har skapat nya problem i ansvarshänseende. De penningvärdesförändringar

som ägt rum nödvändiggör anpassning av vissa ersättningsbelopp. Slutligen

har den allmänna samhällsutvecklingen lett till alt kraven på service och

tillmötesgående vid regleringen av skadefall ökat. Eu efter dagens förhållanden

bättre anpassad reglering av postverkets ansvarighet än den nu gäl
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj. ts proposition nr lk9 år 1965

lande framstår därför som påkallad. Behovet av en sådan har också allmänt

vitsordats i remissyttrandena.

När det gäller spörsmålet efter vilka riktlinjer frågan om postverkets

ansvarighet för försändelser och medel i fortsättningen bör lösas vill jag

till en början framhålla, att utredningsarbetet inom poststyrelsen närmast

varit inriktat på en allmän översyn av gällande bestämmelser. Arbetsgruppen

bär haft till uppgift att söka avhjälpa de brister som i praktiken

visat sig vidlåda 1934 års förordning. Därvid har arbetsgruppen funnit det

vara ändamålsenligt att utarbeta förslag till en helt ny förordning. Gruppen

har däremot inte fört någon allmän diskussion om de huvudprinciper som

ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna, utan dess utgångspunkt

har varit att även en ny reglering av ansvarigheten i allt väsentligt skall

bygga på samma grundläggande principer som den gällande. Enligt det av

arbetsgruppen framlagda förslaget skall sålunda, liksom enligt nuvarande

bestämmelser, postverket i princip bära strikt ansvar för försändelser —

med undantag av vanliga brevförsändelser — och medel. Postverket skall

emellertid i vissa fall vara fritaget från ansvar. Ansvaret är även i övrigt begränsat

och underkastat särskild korttidspreskription. Poststyrelsen har

slutligen enligt förslaget liksom enligt 1934 års förordning befogenhet att i

vissa fall efter skälighetspi-övning utge ersättning utan att skyldighet föreligger

därtill.

Hovrätten för Västra Sverige, som ställer sig övervägande kritisk till arbetsgruppens

förslag, betraktar bl. a. som en brist att arbetsgruppen inte

företagit någon principiell analys av rättsförhållandet mellan postverket

och dess kunder och ej heller närmare studerat de allmänna transporträttsliga

sammanhangen. Övriga remissinstanser tillstyrker i huvudsak eller

har intet att erinra mot att förslaget läggs till grund för lagstiftning i ämnet.

Frågan huruvida förslag till en ny författning om postverkets ansvarighet

nu bör framläggas på grundval av arbetsgruppens promemoria sammanhänger

med vilken ställning man tar till ett par andra spörsmål.

1 några remissyttranden framhålls önskvärdheten av att nordisk enhetlighet

kommer till stånd på förevarande rättsområde, och en remissinstans

beklagar att möjligheterna att åstadkomma sådan enhetlighet inte redovisats

i promemorian. Även jag anser att hithörande ämnen i och för sig är

väl lämpade för gemensam nordisk reglering. Arbetsgruppen redovisar

också i promemorian de ansvarighetsbestämmelser som gäller i Danmark,

Finland och Norge liksom den praxis som utbildats vid tillämpningen av bestämmelserna.

Gruppen har emellertid enligt vad jag erfarit vid sina överläggningar

med representanter för postförvaltningarna i dessa länder kommit

till den uppfattningen, att tiden ännu inte är mogen för en enhetlig

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1965

nordisk reglering enligt de riktlinjer som nu föreslås och som enligt vad jag

senare kommer att utveckla synes lämpliga för vårt land. Det kan visserligen

förväntas att frågan om ett nordiskt samarbete på detta område småningom

aktualiseras. Av de skäl som jag nyss anförde framstår det emellertid

som olägligt från såväl postverkets som allmänhetens synpunkter att i avbidan

härpå uppskjuta en revision av de svenska bestämmelserna i ämnet.

Av större betydelse är spörsmålet, hur den revision av ansvarighetsreglerna

som jag alltså i likhet med poststyrelsen finner vara påkallad författningsmässigt

bör genomföras. Jag har tidigare redogjort för arbetsgruppens

synpunkter på denna fråga ävensom för vad remissyttrandena innehåller

härom. I den skrivelse varmed arbetsgruppens promemoria överlämnades uttalar

poststyrelsen för sin del, att styrelsen på de skäl som i promemorian anförts

finner det önskvärt, att bestämmanderätten över postverkets ansvarighet

i sin helhet av riksdagen delegeras till Kungl. Maj :t eller att i vart fall

detaljregleringen av ansvarigheten i fortsättningen överlåts på Kungl. Maj :t.

Åtskilliga skäl kan anföras för att regleringen av postverkets ansvarighet

för försändelser och medel får ske utan riksdagens medverkan. Arbetsgruppen

har bl. a. påpekat det från praktiska synpunkter önskvärda i att

justeringar av maximibelopp med hänsyn till penningvärdesförändringar

eller ändrade internationella regler, jämkning av preskriptionstider samt anpassning

av föreskrifterna till nya rörelsegrenar eller försändelseslag skall

kunna genomföras utan den tidsutdräkt som en riksdagsbehandling oundvikligen

medför. Arbetsgruppen har vidare framhållit, att skadeståndsansvaret

inte har så stor ekonomisk betydelse att frågan av statsfinansiella skäl

bör underställas riksdagens prövning. Av promemorian framgår att summan

av de ersättningsbelopp som postverket på grund av ansvarighetsförordningens

bestämmelser utanordnat åren 1958—1962 inte för något år överstigit

1 milj. kr. Enligt vad jag inhämtat från poststyrelsen har beloppen inte

heller åren 1963 och 1964 överstigit nämnda siffra. Skadeersättningarna utgör

alltså endast en mycket liten andel av postverkets årliga driftkostnader.

Dessa utgjorde för budgetåret 1962/63 985 milj. kr. och för budgetåret

1963/64 1 080 milj. kr.

Härutöver vill jag särskilt understryka vissa synpunkter som sammanhänger

med postverkets ställning av affärsdrivande verk. Såsom arbetsgruppen

i annat sammanhang framhållit har postverket att i sin verksamhet

tillämpa affärsmässiga principer. Bortsett från den del av verksamheten

som har monopolkaraktär — regelbunden befordran av brev och öppna försändelser,

som innehåller skrivna meddelanden — vilken från ansvarighetssynpunkt

torde ha tämligen ringa betydelse, driver postverket sin rörelse i

konkurrens med andra transportföretag och penninginrättningar. Dessa har

enligt gällande rättsordning vidsträckta möjligheter att själva fastställa

villkoren — bl. a. i ansvarshänseende — för nyttjandet av sina tjänster. I

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

allmänna avtalsvillkor eller särskilda kontraktsbestämmelser brukar sålunda

upptas föreskrifter om ansvarsfrihet eller ansvarsbegränsning, reklamationsfrister

o. d., dvs. föreskrifter av samma karaktär som de vilka för

postverkets del nu återfinns i 1934 års förordning. Accepterar man grundtanken

att postverket skall driva verksamheten affärsmässigt, synes därav

följa att verket bör beredas tillfälle att konkurrera på såvitl möjligt lika

villkor med företag och institutioner inom motsvarande sektorer av näringslivet

i övrigt. Detta skulle väl i fråga om postverkets ansvarighet närmast

innebära, att verksledningen lämnades frihet att — inom samma gränser

som gäller för enskilda företag och inrättningar — på grundval av ekonomiska

överväganden själv fastställa reglerna för verkets ansvarighet mot

dess kunder. Emellertid torde det inte vara nödvändigt att här föra ut resonemanget

så långt — det lär i förevarande sammanhang vara tillräckligt

att konstatera, att det från rent affärsmässiga synpunkter framstår som

mindre lämpligt att binda poststyrelsens handlingsfrihet i ersättningsfrågor

så hårt som en reglering genom en under riksdagens medverkan tillkommen

författning innebär. — Vad beträffar övriga af färsdrivande verk må här som

exempel nämnas, att statens järnvägars skadeståndsansvar regleras i 1925

års järnvägstrafikstadga, som utfärdats av Kungl. Maj :t utan riksdagens

hörande. För televerket gäller att dels vissa friskrivningsklausuler intagits i de

av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande utfärdade telegraf- och telefonregleinentena

(SFS 1959: 582 och 1963: 18), dels telestyrelsen i 21 § telefonreglementet

bemyndigats att meddela de ytterligare föreskrifter som kan befinnas

erforderliga för reglering av förhållandena mellan abonnent och

televerket. Med stöd av detta bemyndigande bär styrelsen fastställt allmänna

villkor för rikstelefonabonnemang (intagna i rikstelefonkatalogen) innehållande

ansvarsbegränsande bestämmelser m. m. Statens vattenfallsverks

förhållande till kunderna regleras bl. a. genom allmänna bestämmelser för

leverans av elkraft, meddelade av vattenfallsstyrelsen, och i de särskilda leveranskontrakten.

Om man, såsom jag här har gjort, lägger huvudvikten vid ansvarighetsreglernas

karaktär av allmänna avtalsvillkor som skall tillämpas mellan

ett affärsdrivande verk och dess kunder, erfordras det enligt min mening

särskilda skäl för att sådana regler skall underställas riksdagens prövning.

Ett dylikt skäl skulle möjligen vara alt postverkets rörelse delvis är av

monopolkaraktär. Emellertid visar erfarenheten att i praktiken den helt övervägande

delen av skadeståndsanspråken — såväl anlals- som beloppsmässigt

— avser paketbefordringen och den betalningsförmedlande verksamheten,

dvs. rörelsegrenar inom vilka postverket inte har någon ensamrätt.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande bl. a. pekat på

att postavgifterna är en art av bevillning och således föremål för riksdagens

uteslutande bestämmanderätt. Hovrätten har vidare uttalat, att mellan postavgifternas

storlek och postverkets ansvarighet för försändelser och medel

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 14-9 år 1965

råder visst samband samt att det ej bör komma i fråga att beskära riksdagens

möjligheter till medinflytande på utformningen av ansvarighetsreglerna

så länge riksdagen har att bestämma avgifterna. Det är riktigt att visst samband

mellan postavgifterna och ansvarigheten råder så till vida som postverkets

utgifter i form av skadestånd bör såsom omkostnader i rörelsen bestridas

av löpande intäkter, dvs. i huvudsak av postavgifterna. I arbetsgruppens promemoria

har förhållandet även uttryckts på det sättet, att i postverkets avgifter

bör inkluderas en enligt försäkringsmässiga grunder kalkylerad riskpremie,

avsedd att täcka postverkets utgifter för ersättningsgilla skadefall.

Av detta resonemang behöver dock inte följa mer än att reglerna för postverkets

skadeståndsskyldighet bör anpassas efter de vid varje tidpunkt gällande

postavgifterna. För en sådan avvägning synes riksdagens medverkan

inte vara nödvändig.

Vid övervägandet av de synpunkter som jag här har redovisat har jag

kommit till den uppfattningen, att 1934 års ansvarighetsförordning hör ersättas

av mer tidsenliga föreskrifter och att dessa bör meddelas utan riksdagens

medverkan. Nya föreskrifter bör lämpligen gälla fr. o. m. den 1 juni

1966. f enlighet härmed har inom kommunikationsdepartementet upprättats

förslag till förordning om upphävande av 1934 års förordning, vilket förslag

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. Upphävandet kräver

riksdagens medverkan.

Om mitt förslag att regleringen av postverkets ansvarighet i fortsättningen

skall ske utan riksdagens medverkan godtas, äger Kungl. Maj :t fastställa

föreskrifter eller uppdra åt poststyrelsen att meddela sådana. Rörande

blivande föreskrifter vill jag i detta sammanhang i korthet anföra vissa allmänna

synpunkter.

Av grundtanken att postverket skall driva verksamheten affärsmässigt

torde, såsom jag tidigare antytt, följa att regleringen av ansvarigheten mot

kunderna i största möjliga utsträckning bör delegeras till postverkets ledning.

Så har som nämnts skett i fråga om andra affärsdrivande verk.

Spörsmålet huruvida undantag bör göras för den del av rörelsen där postverket

författningsmässigt har ensamrätt synes kräva närmare övervägande.

Att märka är att av poststyrelsen utfärdade ansvarighetsföreskrifter kan bli

föremål för överprövning i olika hänseenden. Dels torde i händelse av tvist

inför allmän domstol denna kunna bl. a. med tillämpning av grunderna för

8 § skuldebrevslagen åsidosätta eller jämka av poststyrelsen fastställda villkor,

om dessa framstår som uppenbart obilliga. Dels kan de komma under

Kungl. Maj:ts bedömande i samband med besvär över poststyrelsens beslut

i särskilda ersättningsärenden.

Bestämmelser som inskränker postverkets ansvarighet under beredskapstillstånd

och krig finns f. n. upptagna i 2 § i den av Kungl. Maj :t utan riksdagens

hörande utfärdade kungörelsen den 2 februari 1951 (nr 51) om post
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1965

behandling under beredskapstillstånd och krig. Föreskrifter av denna art

torde även i fortsättningen böra meddelas av Kungl. Maj :t.

Vad beträffar tillämpningsområdet i övrigt för ifrågavarande ansvarighetsföreskrifter

delar jag arbetsgruppens uppfattning — mot vilken erinran

ej framförts under remissbehandlingen —- att en reglering inte bör omfatta

postverkets ansvarighet i postsparbanksrörelsen och i vissa verksamhetsgrenar

som faller utom den egentliga poströrelsen.

I fråga om ansvarighetsföreskrifternas innehåll har jag tidigare tämligen

utförligt redogjort för det av poststyrelsen framlagda författningsförslaget

och däröver avgivna remissyttranden, vilka så gott som samtliga gått i tillstyrkande

riktning. För egen del har jag intet att erinra mot att förslaget

i huvuddrag läggs till grund för nya ansvarighetsföreskrifter. Det synes

sålunda riktigt att postverket även i fortsättningen i princip bär strikt ansvar

för försändelser — liksom hittills med undantag av vanliga brevförsändelser

-— och medel men att verket i vissa fall är fritt från ansvar, t. ex. när

styrkt vållande ligger avsändare, adressat eller postgirokontoinnehavare

till last ävensom för vissa typer av skada. Det bör även kunna komma i

fråga att, oberoende av kontoinnehavarens eget vållande, på denne lägga

visst ansvar för arbetstagares blankettmissbruk i likhet med vad som tilllämpas

i affärsbankernas check- och girorörelse. Ansvaret bör också kunna

begränsas till vissa belopp och vara underkastat särskild korttidspreskription.

Vidare bör ökade möjligheter kunna öppnas för verket att betala ut

ersättning till adressaten liksom att utge ersättning efter skälighetsprövning.

En ny reglering av postverkets ansvarighet för försändelser och medel

torde kräva vissa ändringar av formell natur i förordningen den 11 juli

1924 (nr 378) angående postgirorörelse. Förordningen är enligt vad jag

erfarit föremål för en allmän översyn inom poststyrelsen. Med de nu

ifrågasatta ändringarna synes kunna anstå tills översynen är avslutad. Jag

anhåller därför att få återkomma till denna fråga i ett senare sammanhang.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t måtte

föreslå riksdagen

att antaga det inom kommunikationsdepartementet upprättade

förslaget till förordning om upphävande av förordningen

den 18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet

för försändelser och medel, som mottagits till

postbefordran.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Fredrik Björkman

s. 52 Kontrollera mot PDF

*

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1965

Bilaga

Arbetsgruppens förslag

till

Förordning angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

1 mom. Postverket är med de inskränkningar varom i 2 § stadgas ansvarigt
dels

i den omfattning som i 3—7 §§ sägs för försändelser, som mottagits

till postbefordran, samt för inkasseringshandlingar,

dels ock för medel, som omhänderhavas i postverkets betalningsförmedlande

verksamhet.

Postverkets ansvarighet för medel, som omhänderhavas i postsparbanksrörelsen,

regleras icke i denna förordning.

Om särskilda inskränkningar i postverkets ansvarighet under beredskapstillstånd

och krig stadgas i 16 §.

2 mom. Ansvarigheten gäller så länge försändelse, handling eller medel

stå under postverkets vård.

3 mom. Med i detta moment angivna undantag avse bestämmelserna i denna

förordning endast postverkets inrikes rörelse, medan för postverkets ansvarighet

i postutväxlingen med utlandet gäller vad därom är stadgat i vederbörande

internationella avtal.

Därest försändelse till utlandet gått förlorad eller skadats eller dess innehåll

helt eller delvis förkommit och förlusten eller skadan inträffat inom riket,

utgår ersättning efter inrikes regler, om detta ställer sig förmånligare

för den ersättningsberättigade.

Stadgandet i 14 § är tillämpligt jämväl i postutväxlingen med utlandet.

2 §•

1 mom. Postverket är fritaget från allt ansvar:

a) när förlust eller skada orsakats genom avsändarens eller adressatens

fel eller försummelse;

b) när förlust av postgiromedel orsakats genom fel eller försummelse av

kontoinnehavaren, även i fall då bestämmelsen under a) icke är tillämplig;

c) när förlust eller skada är en följd av försändelsens egen beskaffenhet;

d) när fråga är om vara, vars befordran med post är förbjuden;

e) när förlust eller skada orsakats av försening;

f) när ersättningsanspråk icke framställts inom därför stadgad tid.

2 mom. Har förlust av medel, som innestå på postgirokonto, orsakats därigenom

att någon hos kontoinnehavaren anställd gjort sig skyldig till brottsligt

förfarande beträffande till kontoinnehavaren utlämnad blankett för ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Knngl. Maj. ts proposition nr H9 år 1965

betalning eller girering, är postverket fritaget från ansvar för förlusten, ändock

att fel eller försummelse med avseende å omhänderhavandet av blanketten

icke ligger kontoinnehavaren till last. Vad nu sagts skall dock icke

gälla, därest i det särskilda fallet med hänsyn till omständigheterna en tilllämpning

av bestämmelsen framstår såsom obillig.

3 mom. Postverket ansvarar icke för indirekt skada eller utebliven vinst.

Särskilda bestämmelser beträffande försändelser och inkasserings
handlingar
3

§•

Har assurerad försändelse gått förlorad eller skadats eller har dess innehåll

helt eller delvis förkommit, utgår ersättning motsvarande värdet av

förlusten eller skadan. I saknad av utredning om försändelsens värde skall

detta anses vara lika med assuransbeloppet. Ersättningsskyldigheten är begränsad

till nämnda belopp.

4 §•

Har rekommenderad försändelse gått förlorad, utgår ersättning med 50

kronor.

Har rekommenderad försändelse skadats eller har dess innehåll helt eller

delvis förkommit, utgår ersättning motsvarande värdet av skadan eller förlusten.

I saknad av utredning om försändelsens värde skall detta anses ha

utgjort 50 kronor. Ersättningsskyldigheten är begränsad till nämnda belopp.

5 §•

Har oassurerat paket gått förlorat eller skadats eller har dess innehåll

helt eller delvis förkommit, utgår ersättning motsvarande värdet av förlusten

eller skadan. Ersättningsskyldigheten är dock begränsad till 500 kronor.

6 §•

Har postförskottsförsändelse utlämnats utan postförskottsbeloppets utkrävande

eller mot utkrävande av lägre belopp än det för försändelsen angivna,

utgår ersättning motsvarande postförskottsbeloppet eller den del därav

som icke utkrävts.

7 §•

1 mom. Går inkasseringshandling förlorad, sedan det kuvert i vilket den

varit innesluten öppnats, utgår ersättning motsvarande den därigenom uppkomna

skadan. Ersättningsskyldigheten är dock begränsad till det belopp,

som kunnat utgå för den försändelse vari handlingen varit innesluten.

2 mom. Har inkasseringshandling utlämnats utan inkassering av beloppet

eller mot inkasserande av ett lägre belopp än det på vilket handlingen lyder,

utgår ersättning motsvarande inkasseringsbeloppet eller den del därav som

icke inkasserats.

8 §•

Berättigad att uppbära enligt 3—7 §§ utgående ersättning är försändelsens

avsändare; dock att i fall som avses i 3—5 §§ ersättningen må utbetalas

till adressaten, därest denne mottagit försändelsen eller avsändaren icke

kan anträffas.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj. ts proposition nr 1U9 år 1965

Rätt till ersättning för postavgifter

9 §.

Har försändelse som avses i 3—5 §§ gått förlorad eller har dess innehåll

helt och hållet förkommit eller förstörts eller har betalningsuppdrag icke

fullgjorts och är postverket av sådan anledning ersättningsskyldigt, äger

den ersättningsberättigade utfå erlagda postavgifter, dock icke assurans- eller

rekommendationsavgift.

Ersättningsanspråk m. m.

10 §.

1 mom. Anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende fall då försändelse

förkommit, eller enligt 6 eller 7 § skall skriftligen anmälas hos

postverket inom ett år, räknat från den dag då försändelsen avlämnats till

postbefordran.

2 mom. Anspråk på ersättning enligt 3, 4 eller 5 §, avseende fall då försändelse

skadats eller innehållet i försändelse helt eller delvis förkommit,

skall skriftligen anmälas hos postverket inom två månader, räknat från

den dag då försändelsen utlämnats till adressaten eller, om så ej skett, då

adressaten eller avsändaren erhållit underrättelse om skadan eller förlusten.

3 mom. Anspråk på ersättning för medel, som icke blivit i behörig ordning

redovisade, skall skriftligen anmälas hos postverket inom två år, räknat

från utgången av den månad under vilken inbetalning skett eller uppdrag

om girering eller kontant utbetalning bokförts på postgirokonto.

4 mom. Anspråk på att utfå postavgifter i fall som anges i 9 § skall skriftligen

anmälas hos postverket inom den tid, som enligt 1—3 mom. för motsvarande

fall gäller i fråga om anmälan av ersättningsanspråk i övrigt.

5 mom. Vid anmälan av ersättningsanspråk böra i förekommande fall företes

inlämningskvitto samt de intyg eller handlingar i övrigt, som kunna

åberopas för bestyrkande av förlusten eller skadan.

11 §•

1 mom. På generalpoststyrelsen ankommer att pröva frågor om ersättning

enligt denna förordning.

2 mom. Finner styrelsen ett i föreskriven ordning anmält ersättningsanspråk

vara behörigen styrkt, skall ersättningen utan dröjsmål utbetalas.

Finner styrelsen anspråket icke vara ostridigt, skall sökanden hänvisas

att inom tre månader efter det att han bevisligen erhållit del av styrelsens

beslut vid vederbörlig domstol genom stämning anhängiggöra sin talan, vid

äventyr att all rätt till vidare talan mot postverket eljest anses försutten.

3 mom. Ulan hinder av vad i 1 mom. sägs må generalpoststyrelsen, i den

utsträckning styrelsen finner lämpligt, uppdraga åt underlydande förvaltningsorgan

att besluta i ersättningsfrågor. I samband med sådan delegering

av beslutanderätten skall styrelsen lämna erforderliga föreskrifter om

i vilken ordning meddelade beslut skola kunna dragas under styrelsens

prövning.

Särskilda befogenheter för generalpoststyrelsen

12 §.

Har anspråk på ersättning framställts först efter utgången av den tid,,

som i 10 § för varje särskilt fall är stadgad, må generalpoststyrelsen ändock,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr U9 år 1965 55

utan hinder av vad i 2 § 1 mom. f) sägs, upptaga anspråket till prövning

när särskilda skäl därtill äro.

13 §.

1 mom. Har assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat

paket skadats och har skadan uppenbarligen förorsakats aA7 försändelsens

försening under postbehandlingen, må generalpoststyrelsen efter prövning

i varje särskilt fall utan hinder av vad i 2 § 1 mom. e) sägs utge ersättning

enligt de i 3—5 §§ stadgade grunderna.

2 mom. Har brevförsändelse, som icke varit assurerad eller rekommenderad,

skadats och har skadan uppenbarligen orsakats genom fel eller försummelse

som är att tillräkna postverket, må generalpoststyrelsen efter

prövning i varje särskilt fall utge ersättning för skadan. Ersättningen må

dock icke överstiga 50 kronor.

3 mom. Har kostnader för telefonsamtal, resor eller dylikt orsakats av

att assurerad eller rekommenderad försändelse eller oassurerat paket under

postbehandlingen försenats eller förkommit eller verkställandet av betalningsuppdrag

fördröjts, ma generalpoststyrelsen efter prövning i varje särskilt

fall utan hinder av vad i 2 § 1 mom. e) och 2 § 3 mom. stadgas utge ersättning

för dylika kostnader. Ersättningen må dock icke överstiga 100 kronor.

i mom. Har skada, som icke är hänförlig till kostnad enligt 3 mom., orsakats

genom felaktighet vid bokföring av medel på postgirokonto, må generalpoststyrelsen

när särskilda skäl därtill äro utge ersättning för skadan,

ändock att denna är sådan som avses i 2 § 1 mom. e) eller 2 § 3 mom.

14 §‘

När synnerliga skäl därtill föranleda, må generalpoststyrelsen i anledning

av att befordrings- eller inkasseringsuppdrag icke i behörig ordning fullgjorts

eller att medel, som omhänderhavas i den betalningsförmedlande

verksamheten, icke i behörig ordning redovisats, utge ersättning utöver vad

med tillämpning av bestämmelserna i denna förordning eller i vederbörande

internationella avtal eljest skolat utgå.

Förfarandet i vissa fall då förlorad försändelse kommer till rätta

15 §.

Utbetalas ersättning i anledning av att försändelse som avses i 3—5 §§

ansetts förlorad eller att dess innehåll helt eller delvis förkommit, äger den

som uppbär ersättningen skriftligen begära att utan dröjsmål erhålla underrättelse

för det fall att försändelsen eller något av dess innehåll skulle

komma till rätta inom ett år från dagen för ersättningens utbetalande.

Inom en månad efter det att den som uppburit ersättningen erhållit underrättelse

enligt första stycket, äger han av postverket utfå det tillrättakomna

mot att ersättningen i mosvarande mån återbetalas.

Har begäran icke framställts enligt första stycket eller har ersättning

icke återbetalats inom den i andra stycket angivna tiden eller har det saknade

kommit till rätta först sedan mer än ett år förflutit från dagen för ersättningens

utbetalande, äger postverket fritt förfoga över det tillrättakomna.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj.ts proposition nr li9 år 1965

Särskilda inskränkningar i ansvarigheten under beredskapstillstånd och krig

16 §.

1 mom. Under beredskapstillstånd och krig är postverket fritaget från ansvar

för oassurerade paket som gått förlorade, därest sådana, föreskrifter

utfärdats att erforderlig utredning rörande dylika pakets avlämnande till

postbehandling eller utlämnande till adressaten icke kan verkställas.

Vad i första stycket stadgas skall även gälla då Kungl. Maj :t under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden så förordnar.

2 mom. Befinner sig riket i krig, är postverket fritaget från ansvar för assurerade

eller rekommenderade försändelser eller oassurerade paket som

gått förlorade eller skadats, när förlusten eller skadan förorsakats av förhållanden

som äro en följd av krigshändelser.

Denna förordning träder i kraft den , då förordningen den

18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet för försändelser och

medel, som mottagits till postbefordran, upphör att gälla; dock skall beträffande

sådana medel, för vilka postverkets ansvarighet icke regleras i

sistnämnda förordning, vad i 10 § 3 mom. stadgas icke äga tillämpning såframt

medlen inbetalats till postverket före den

Genom denna förordning upphäves tillika 2 § kungörelsen den 2 februari

1951 (nr 51) om postbehandling under beredskapstillstånd och krig.

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650260

Doktrin (1)

  1. Nils Herlitz, Lagstiftningsmakten i en ny regeringsform, SvJT 1966 s. 7, på s. 34 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. BevU 1965:52 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om upphävande av förordningen den 18 maj 1934 s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1966 s. 7 Nils Herlitz, Lagstiftningsmakten i en ny regeringsform s. 34 i texten