Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m

1965-10-22 · 40 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:159, Med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

1

Nr 159

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i brottsbalken m. m., given Stockholms slott

den 22 oktober 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163)

om införande av brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964

(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen framläggs i syfte alt främja större enhetlighet inom de

nordiska lagstiftningarna förslag om vissa ändringar i reglerna om villkorlig

frigivning. Sålunda föreslås att den obligatoriska formen av villkorlig

frigivning slopas och att möjlighet öppnas till villkorlig frigivning efter halva

strafftiden. Vidare föreslås att prövotidens längd inte längre skall vara

fastslagen i lag utan bestämmas i varje särskilt fall inom en viss given ram.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. 1Vr 159

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

1) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 26 kap. 6—10 och 23 §§ brottsbalken skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

26 kap.

6

Den som undergår fängelse på

viss tid må, om det kan antagas

främja hans anpassning i samhället,

villkorligt frigivas sedan två tredjedelar

av tiden, dock minst fyra månader,

avtjänats (fakultativ villkorlig

frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ

villkorlig frigivning skall särskilt

beaktas den dömdes uppförande

under anstaltstiden och sinnesriktning

vid den tid då frigivning

ifrågasättes, hans beredvillighet att

ersätta genom brottet uppkommen

skada samt de förhållanden i vilka

han skulle komma att försättas efter

frigivningen.

7

Den som undergår fängelse på viss

tid, ej under sex månader, skall villkorligt

frigivas när han avtjänat fem

sjättedelar av tiden (obligatorisk

villkorlig frigivning).

8

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,

skall vid tillämpning av 6

§■

Den som undergår fängelse på

viss tid må villkorligt frigivas sedan

två tredjedelar av tiden eller, om

särskilda skäl föreligga, halva tiden

avtjänats. Frigivning må dock ej ske

förrän verkställigheten pågått minsl

fyra månader.

§•

Vid prövning av fråga om villkorlig

frigivning skall särskilt beaktas

den dömdes uppförande under anstaltstiden

och sinnesriktning vid den

tid då frigivning ifrågasättes, hans

beredvillighet att ersätta genom brottet

uppkommen skada samt de förhållanden

i vilka han skulle komma

att försättas efter frigivningen.

§•

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,

skall vid tillämpning av 6 §

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 ar 1965

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och 7 §§ hänsyn tagas till den sam- hänsyn tagas till den sammanlagda

manlagda fängelsetiden. Som fängelse

anses härvid även förvandlingsstraff

för böter.

Om verkställighetstiden, — — —

Såsom avtjänad--------

9

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning

prövas av den övervakningsnämnd

till vars verksamhetsområde

fångvårdsanstalten hör.

Beslut om obligatorisk villkorlig

frigivning meddelas av styresmannen

vid fångvårdsanstalten.

10

I beslut om villkorlig frigivning

skall fastställas en prövotid motsvarande

den tid som vid frigivningen

återstår av straffet, dock minst ett

år.

23

Förklaras villkorligt medgiven frihet

förverkad, skall med avseende å

frågan om ny villkorlig frigivning

återstoden av straffet anses såsom

nytt straff. Dömes icke den frigivne

samtidigt till fängelse på viss tid, må

dock fakultativ villkorlig frigivning

äga rum ändå att tid som i 6 § sägs

icke gått till ända.

fängelsetiden. Som fängelse anses

härvid även förvandlingsstraff för

böter.

bestraffningen verkställts.

3 § sägs.

§•

Fråga om villkorlig frigivning prövas

av den övervakningsnämnd till

vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten

hör.

I beslut om villkorlig frigivning

skall fastställas en prövotid av minst

ett och högst tre år eller, om den tid

som vid frigivningen återstår av

straffet överstiger tre år, högst fem

år.

§•

Förklaras villkorligt medgiven frihet

förverkad, skall med avseende ä

frågan om ny villkorlig frigivning

återstoden av straffet anses såsom

nytt straff. Dömes icke den frigivne

samtidigt till fängelse på viss tid, må

dock villkorlig frigivning äga rum

ändå att tid som i 6 § sägs icke gått

till ända.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966. Den som då undergår fängelse

på viss tid, ej under sex månader, skall villkorligt frigivas från detta

straff senast när han avtjänat fem sjättedelar av tiden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163)

om införande av brottsbalken

Härigenom förordnas, att 16 § lagen den 20 mars 1964 om införande av

brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 §.

Vad i 26 kap. 9 § forsta stycket

brottsbalken stadgas om att fråga

angående fakultativ villkorlig frigivning

prövas av övervakningsnämnd

skall icke äga tillämpning i den mån

Konungen så förordnar. I fråga om

prövningen av fakultativ villkorlig

frigivning av dömda, vilka omfattas

av förordnande som nu avses, skall

gälla följande.

1. Beslut om fakultativ villkorlig

frigivning meddelas av den kriminalvårdsnämnd

varom förinäles i 37

kap. 3 § brottsbalken.

2. Finner den----- — — ä

Vad i 26 kap. 9 § brottsbalken

stadgas om att fråga angående villkorlig

frigivning prövas av övervakningsnämnd

skall icke äga tillämpning

i den män Konungen så förordnar.

I fråga om prövningen av

villkorlig frigivning av dömda, vilka

omfattas av förordnande som nu avses,

skall gälla följande.

1. Beslut om villkorlig frigivning

meddelas av den kriminalvårdsnämnd

varom förinäles i 37 kap. 3 §

brottsbalken,

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 åt 1965

5

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling

i fångvårdsanstalt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

17

För den som börjat undergå fängelse

på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen

så snart ske kan fastställa

dagen för strafftidens slut eller, om

obligatorisk villkorlig frigivning

kommer i fråga, den dag då sådan

frigivning skall äga rum; tillika skall

fastställas den dag då fakultativ villkorlig

frigivning tidigast kan ske.

När ändring---- —---i

50

Om det prövas erforderligt för

ordnande av de förhållanden, i vilka

den intagne kommer att försättas

vid frigivningen, må han erhålla tillstånd

att, efter den dag då villkorlig

frigivning tidigast kan ske, lämna

anstalten för en tid av högst fjorton

dagar.

Tiden för — —------äro i

(Föreslagen lydelse)

§•

För den som börjat undergå fängelse

på viss tid skall kriminalvårdsstyrelsen

så snart ske kan fastställa

dagen för strafftidens slut. Överstiger

strafftiden fyra månader, skall

styrelsen därjämte angiva den eller

de dagar som äro av betydelse för

tillämpning av 26 kap. 6 § brottsbalken.

ärendet.

§•

Om det prövas erforderligt för

ordnande av de förhållanden, i vilka

den intagne kommer att försättas

vid frigivningen, må han erhålla tillstånd

att efter den dag då två tredjedelar

av strafftiden, dock minst fyra

månader, gått till ända lämna anstalten

för en tid av högst fjorton dagar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

It Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 159

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4

Registret skall-------

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fängelse,

med angivande vid villkorlig

frigivning av den återstående straff - tidens längd; samt

2. anstaltsvårdens början, — — —

(Föreslagen lydelse)

§•

- anteckning om

1. intagning i och frigivning från

anstalt av den som dömts till fängelse,

med angivande vid villkorlig

frigivning av prövotiden och den

återstående strafftiden; samt

---sådan påföljd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

1 Senaste lydelse av 4

se 1964:549.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

7

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet på Stockholms slott den 1 oktober

1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Andersson, Lindström, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i

brottsbalken in. m. samt anför.

Inledning

Trots ganska betydande skiljaktigheter i de straffrättsliga reaktionssystemen

pågår alltsedan den 1 januari 1964 ett samarbete mellan de nordiska

länderna angående verkställighet av vissa brottspåföljder. Samarbetet

avser bl. a. verkställighet av domar på frihetsstraff. Enligt lagstiftningen

i varje nordiskt land ingår villkorlig frigivning som ett led i verkställigheten

av sådant straff. Innebörden av villkorlig frigivning är att den

dömde inte behöver avtjäna hela den i domen bestämda strafftiden utan

får en del av denna utbytt mot kriminalvård i frihet. Reglerna om villkorlig

frigivning skiljer sig dock på väsentliga punkter från ett nordiskt land

till ett annat.

Vid nordiskt justitieministermöte i Oslo den 8 december 1964 enades

man om att uppdra åt Nordiska straffrättskommittén att utreda frågan om

enhetliga regler om villkorlig frigivning.

Som underlag för frågans behandling inom Nordiska straffrättskommittén

framlades för Sveriges del i en departementspromemoria (Stencil Ju

1965: 3) ett utkast till lag om ändring i brottsbalken. Utkastet torde få fogas

till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgetts a\

riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra

Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, Sveriges advo
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

katsamfund, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter oeli skvddsassistenter

samt Svenska fångvårdssällskapet.

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden, dels av överåklagaren i

Stockholm som bifogat yttranden från chefsåklagaren Nylund och t. f.

chefsåklagaren Österberg, dels av överåklagaren i Malmö och dels av länsäklagaren

i Blekinge län.

Nordiska straffrättskommittén har behandlat frågan om enhetliga regler

om villkorlig frigivning vid sammanträden i Köpenhamn den 19 och

20 mars 1965 och i Reykjavik den 26—28 augusti 1965. Enligt vad jag inhämtat

från kommittén har inom denna enighet uppnåtts om enhetliga regler

om de formella förutsättningarna för villkorlig frigivning och om prövotidens

längd. För svensk del innebär detta att brottsbalkens bestämmelser

om villkorlig frigivning bör ändras.

Jag anhåller nu att få uppta detta ärende till behandling.

Gällande rätt m. m.

Nu gällande bestämmelser om villkorlig frigivning finns i 26 kap. brottsbalken.

Enligt dessa förekommer såväl fakultativ (6 §) som obligatorisk

(7 §) villkorlig frigivning från fängelse. Fakultativ villkorlig frigivning kan

ske sedan två tredjedelar av strafftiden, dock minst fyra månader, har avtjänats.

Sådan frigivning må beslutas, om det kan antas främja den dömdes

anpassning i samhället. Vid prövningen av fråga härom skall särskilt

beaktas den dömdes uppförande under anstaltstiden och sinnesriktning

vid den tid då frigivning ifrågasätts, hans beredvillighet att ersätta genom

brottet uppkommen skada samt de förhållanden i vilka han skulle

lcomma att försättas efter frigivningen. Obligatorisk villkorlig frigivning

skall ske, när den som undergår fängelse på viss tid, inte under sex månader,

har avtjänat fem sjättedelar av tiden.

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd

till vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten hör. Beslut om

obligatorisk villkorlig frigivning meddelas av styresmannen vid anstalten

(9 §). Enligt kungörelsen den 6 november 1964 (nr 631) angående viss inskränkning

i övervakningsnämnds befogenhet att pröva fråga om fakultativ

villkorlig frigivning är sådan nämnd dock inte behörig att besluta frigivning

av den som undergår fängelse i mer än ett år. Beträffande sådan intagen

meddelas beslutet av kriminalvårdsnämnden, men övervakningsnämnden

är skyldig att med eget yttrande hänskjuta frågan om frigivning

till kriminalvårdsnämndens prövning, när övervakningsnämnden finner

att den intagne bör friges eller när han själv ansöker därom (16 § brottsbalkens

promulgationslag). I de fall då det ankommer på övervakningsnämnd

att meddela beslut i ärende om villkorlig frivgivning äger den dömde hos

kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämndens beslut

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1905

(37 kap. 7 § första stycket brottsbalken). Mot beslut av kriminalvårdsnämnden

får talan inte föras (37 kap. 11 § brottsbalken).

I beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid motsvarande

den1 tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst ett år (26

kap. 10 § brottsbalken). Under prövotiden skall den frigivne i princip stå

under övervakning. Finnes vid frigivningen eller senare att övervakning

inte är erforderlig, kan dock beslutas att övervakning inte skall äga rum.

Så länge prövotiden varar, kan den frigivne ställas under övervakning, när

skäl är därtill (It §). övervakningen handhas av övervakningsnämnd.

övervakare förordnas av övervakningsnämnd en eller av kiriminalvårdsnämnden.

när denna beslutar om fakultativ villkorlig frigivning (26 kap.

12 § första stycket brottsbalken och 16 § brottsbalkens promulgationslag).

Till övervakare förordnas skyddskonsulent, skyddsassistent eller annan

lämplig person. Om till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent

hos övervakningsnämnden, står övervakningen under överinseende av sådan

konsulent (26 kap. 12 § andra stycket brottsbalken).

Vissa allmänna skötsamhetskrav ställs på den frigivne. Han skall sålunda

hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på

kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla

förbindelse med honom (26 kap. 13 § brottsbalken). Han är vidare

skyldig att under prövotiden föra ett ordentligt och laglydigt leverne,

undvika skadligt sällskap, efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt ställa

sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt brottsbalken eller enligt

föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har han förpliktats

ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad som står

i hans förmåga för att fullgöra denna skyldighet (14 §). Särskilda föreskrifter

kan också meddelas rörande vad den frigivne har att iaktta under prövotiden.

Sådan föreskrift kan avse vistelseort eller bostad, användande av fritid,

förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid,

högst ett år åt gången, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda

alkoholhaltiga drycker. Annan liknande föreskrift kan också meddelas.

Om det finnes erforderligt, kan föreskrivas att den frigivne skall i

eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning underkasta sig läkarvård,

nykterhetsvård eller annan vård eller behandling. Har den frigivne

förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, kan föreskrifter meddelas

rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighctens fullgörande (15 §).

Föreskrift meddelas av övervakningsnämnden. Om den frigivnes utveckling

och personliga förhållanden i övrigt föranleder det, äger övervakningsnämnden

ändra meddelad föreskrift eller meddela ny föreskrift (16 §).

Föreskrift kan också meddelas av kriminalvårdsnämnden, när denna beslutar

om villkorlig frigivning (16 § promulgationslagen).

Iakttar den frigivne inte vad som åligger honom till följd av frigivningen,

kan övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

meddela föreskrift, efter omständigheterna besluta att varning skall meddelas

den frigivne, förlänga prövotiden med högst ett år utöver den vid

frigivningen bestämda tiden eller förelägga honom vid vite att iaktta meddelad

föreskrift (26 kap. 18 § brottsbalken). Kan det antas att villkorligt frigiven

som har åsidosatt sina åligganden inte skall låta sig rätta genom sådan

åtgärd, äger övervakningsnämnden förklara den villkorligt medgivna friheten

förverkad (19 §). När fråga har uppkommit om att vidta åtgärd i anledning

av misskötsamhet, kan övervakningsnämnden förordna att den frigivne

skall omhändertas i avbidan på vidare förordnande (22 §). Förverkande

kan ske också i anledning av nytt brott. Döms den frigivne för detta till

fängelse på viss tid, skall förverkande ske, om inte särskilda skäl är däremot

(34 kap. 4 §). Sker förverkande, anses återstoden av straffet som

nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning. Döms

den frigivne inte samtidigt till fängelse på viss tid, kan dock fakultativ

villkorlig frigivning ske innan den tid som sägs i 6 § har gått till ända

(26 kap. 23 §).

Villkorlig frigivning av livstidsfångar förekommer endast efter beslut om

nåd.

Före brottsbalkens ikraftträdande fanns bestämmelserna på området i

lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning. Enligt lagens

ursprungliga lydelse utgjorde den minsta strafftid, som den dömde skulle

ha avtjänat innan fakultativ villkorlig frigivning fick ske, åtta månader.

Minimitiden sänktes till fyra månader genom en år 1961 vidtagen lagändring,

som trädde i kraft den 1 juli samma år. Som förutsättning för fakultativ

villkorlig frigivning gällde enligt 1943 års lag att det med fog kunde

antas att den dömde efter frigivningen skulle förhålla sig väl. Vid prövningen

av frågan om sådan frigivning skulle beaktas, bl. a., brottets beskaffenhet,

dess orsaker och omständigheterna vid detsamma samt den

dömdes tidigare vandel. Fråga om fakultativ villkorlig frigivning prövades

av fångvårdsstyrelsen i förstärkt sammansättning och det ankom

också på den förstärkta styrelsen att ingripa mot villkorligt frigivna som

misskötte sig. För fakultativ villkorlig frigivning krävdes att den dömde

gjorde ansökan därom. Enligt brottsbalken ingår det däremot som ett

normalt led i verkställigheten att pröva, huruvida förutsättningar för sådan

frigivning föreligger. Något initiativ krävs alltså inte från den dömdes

sida och för villkorlig frigivning förutsätts inte heller att han samtycker

därtill.

Flertalet av dem som döms till frihetsstraff blir frigivna utan eftervård.

Under år 1964 Irigavs sålunda 7 094 personer efter utståndet straff, medan

antalet av dem som blev villkorligt frigivna utgjorde 3 352. Av dessa frigavs

1 483 fakultativt och 1 869 obligatoriskt. Under samma år frigavs

3 433 intagna med en strafftid av mer än fyra månader. Av dessa underlät

1 147 eller 33,4 % att göra ansökan om fakultativ villkorlig frigivning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

Brottsbalkens ikraftträdande har inte medfört någon utvidgning av tilllämpningsområdet

för villkorlig frigivning. Däremot har den nya ordningen

lett till en förskjutning från obligatorisk till fakultativ villkorlig frigivning.

Enligt preliminära uppgifter frigavs under första halvåret 1965

1 800 intagna villkorligt, varav 1 043 (57,9 %) fakultativt och 757 (42,1 %)

obligatoriskt. Motsvarande siffror för första halvåret 1964 var 1 661

villkorligt frigivna, varav 724 (43,6 %) fakultativt och 937 (56,4 %) obligatoriskt.

Lagstiftningen i övriga nordiska länder

Beträffande villkorlig frigivning gäller i de övriga nordiska länderna i

huvudsak följande.

Danmark: I Danmark förekommer två former av tidsbestämda frihetsstraff,

haefte och famgsel. Villkorlig frigivning sker inte från hsefte, som

i praxis inte förekommer på längre tid än 60 dagar. Däremot förekommer

sådan frigivning från famgsel. Enligt hittills gällande regler kunde den

dömde bli villkorligt frigiven sedan han avtjänat två tredjedelar av strafftiden,

dock minst nio månader. Han kunde även friges när hälften av

strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats, om särskilda skäl talade

därför. Prövotiden utgjordes av den återstående strafftiden, dock minst

två år. Enligt nyligen beslutade ändringar i strafflagen, vilka träder i kraft

den 1 oktober 1965, har minimitiden för villkorlig frigivning efter två

tredjedelar av strafftiden sänkts från nio till fyra månader. Även i fråga

om prövotidens längd har införts ändrade regler. Prövotiden skall nu fastställas

till minst ett och högst tre år. Om den återstående strafftiden överstiger

tre år, kan prövotiden dock fastställas till högst fem år. Vid misssköt

samhet från den dömdes sida gäller att prövotiden kan förlängas inom

den sålunda angivna ramen. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet

förenad med tillsyn. Livstidsfångar friges endast efter benådning. Möjligheten

till villkorlig frigivning efter hälften av stratttiden har utnyttjats endast

sparsamt. Antalet fall utgjorde under åren 1961—1964 i genomsnitt

77,5 per år. Villkorlig frigivning enligt 2/3-regeln har skett i ca 80 % av de

fall där regeln varit tillämplig.

Finland: Den som dömts till tidsbestämt frihetsstraff — tukthus eller

fängelse — och utstått minst sex månader kan bli villkorligt frigiven efter

hälften av straffet eller, i fråga om återfallsförbrytare, efter två tredjedelar

av strafftiden. Obligatorisk villkorlig frigivning sker — om inte annat förordnas

—- när en sjättedel av straffet återstår. Även i detta fall skall minst

sex månader vara avtjänade. Prövotiden utgörs av återstående strafftid, ökad

med ett år, dock högst fem år. Prövotiden kan förlängas med högst två år.

Tillsyn under prövotiden etableras alltid vid såväl fakultativ som obligatorisk

villkorlig frigivning. Livstidsfångar friges efter benådning. År 1964

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

uppgick antalet fakultativt villkorligt frigivna till 2 873 och antalet obligatoriskt

villkorligt frigivna till 998. Undantag från regeln om obligatorisk

villkorlig frigivning skedde 1962 i 10,3 % beträffande tukthusfångar och

6,4 % beträffande fängelsefångar.

Island: Villkorlig frigivning kan ske från fangelsi, när två tredjedelar

av strafftiden, dock minst åtta månader, avtjänats.. Prövotiden utgörs av

återstående strafftid, dock minst två år, och är förenad med övervakning.

Från den andra formen av frihetsstraff, varöhald, sker inte villkorlig frigivning.

Norge. Liksom i Danmark finns straffarterna fengsel och hefte.

\ lllkorlig frigivning kan äga rum endast från fengsel, inte från hefte.

Den sistnämnda straffarten tillämpas emellertid sedan länge inte alls.

Villkorlig frigivning kan ske sedan två tredjedelar av strafftiden, dock

minst fyra månader, avtjänats. Om särskilda omständigheter föreligger,

kan den som dömts till tengsel i tre år eller däröver villkorligt friges, när

han avtjänat hälften av straffet. Livstidsfångar kan villkorligt friges efter

tolv år. Prövotiden utgörs av återstående strafftid, dock minst två år. För

livstidsfångar är prövotiden tio år. Den villkorliga frigivningen är i allmänhet

förenad med tillsyn. Praxis i fråga om beviljande av villkorlig frigivning

är tämligen restriktiv. Villkorlig frigivning synes inte förekomma i

mer än 45—50 % av de fall där sådan frigivning kan ske.

Det nordiska verkställighetssamarbetet

Lagen den 22 maj 1963 (nr 193) om samarbete med Danmark, Finland,

Island och Norge angående verkställighet av straff m. in. trädde i kraft den

1 juli 1963. Enligt dess 36 § ankommer det på Kungl. Maj:t att förordna

om tillämpningen av lagen i förhållande till vart och ett av de Övriga

nordiska länderna. Enligt kungörelse den 22 november 1963 (nr 571) har

den svenska lagen trätt i tillämpning i förhållande till Danmark, Finland,

Island och Norge den 1 januari 1964. Då motsvarande beslut meddelats i

de övriga nordiska länderna, tog det avsedda samarbetet sin början sistnämnda

dag.

Verkställighetssamarbetet omfattar — förutom bötesdoinar och övervakning

av villkorligt dömda — domar på frihetsstraff och övervakning av villkorligt

frigivna. I dessa hänseenden innehåller den svenska lagen bl. a.

följande bestämmelser.

I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts,

i Danmark till faengsel eller haefte, i Finland till tukthus eller fängelse, i

Island till fangelsi eller varöhald och i Norge till fengsel eller hefte, må på

begäran verkställas här i riket, om den dömde när verkställighet skall ske

är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Uppehåller han sig här i

riket, må även eljest domen verkställas här, om det med hänsyn till om
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

ständigheterna finnes lämpligast (5 §). Bifalls framställning om verkställighet

här i riket, skall i beslutet därom det ådömda straffet omräknas till

fängelse på lika lång tid (6 §). Det till fängelse omvandlade straffet är verkställbart

som om straffet ådömts här i riket genom dom, som vunnit laga

kraft (7 §).

Här i riket meddelad dom, varigenom dömts till fängelse, må verkställas

i Danmark, Finland, Island eller Norge om den dömde när verkställighet

skall ske är medborgare eller har hemvist i den andra staten. Uppehåller

han sig i någon av nämnda stater, må även eljest domen verkställas där, om

det med hänsyn till omständigheterna finnes lämpligast (8 §).

övervakning av den, som i Danmark, Finland, Island eller Norge villkorligt

frigivits efter avtjänande, i Danmark av famgsel, i Finland av tukthus

eller fängelse, i Island av fangelsi eller i Norge av fengsel, kan på begäran

anordnas här i riket (10 §). Vad för den frigivne är bestämt angående prövotid

och övervakningstid i den stat där frigivningen skett skall gälla som

om frigivningen ägt rum här i riket. Föreskrifter angående den frigivnes

åligganden, som meddelats i anslutning till den villkorliga frigivningen,

äger tillämpning, om vederbörande övervakningsnämnd inte förordnar annat.

I övrigt äger svensk lags regler om villkorlig frigivning tillämpning beträffande

den hit överflyttade övervakningen, dock med det undantaget att

prövotiden inte får förlängas (12 §).

övervakning av den, som här i riket villkorligt frigivits, kan överflyttas

till Danmark, Finland, Island eller Norge (15 §).

Det nordiska samarbetet under tiden den 1 januari—den 31 december

1964 i fråga om verkställighet av frihetsstraff framgår av följande uppställning.

Domsland Verkställighet i

Danmark

Finland

Island

Norge

Sverige

Summa

Danmark

—

14

—

37

64

115

Finland

—

—

—

—

41

41

Island

—

—

—

—

—

—

Norge

4

2

—

—

18

24

Sverige

26

113

—

39

—

178

Summa

30

129

—

76

123

358

Departementspromemorian

I promemorian anförs att den nordiska verkställighetslagstiftningen inte

har varit i kraft mer än drygt ett år. Erfarenheterna av hur lagstiftningen i

praktiken har fungerat är därför begränsade. Det har emellertid redan visat

sig att de skiljaktigheter som föreligger i de olika ländernas lagstiftningar

såvitt angår villkorlig frigivning har föranlett vissa olägenheter. Detta förhållande

talar för att man företar en översyn av bestämmelserna på detta

2f Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 159

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 150 år 1065

område. Principerna för villkorlig frigivning är i huvudsak desamma i alla

de nordiska länderna och skiljaktigheterna bottnar knappast i skilda kriminalpolitiska

värderingar.

I Finland och Sverige förekommer villkorlig frigivning både i den fakultativa

och den obligatoriska formen, medan de andra länderna har endast

fakultativ villkorlig frigivning. Regeln om obligatorisk villkorlig frigivning

är i Finland inte undantagslös. Den som i Sverige undergår fängelse på

t. ex. ett år blir däremot utan undantag villkorligt frigiven senast på den dag

då han avtjänat tio månader av tiden. Flyttas verkställigheten till Danmark,

har den dömde visserligen större utsikter att bli frigiven före tiomånadersdagen

men kan å andra sidan bli tvungen att avtjäna hela straffet. Fakultativ

villkorlig frigivning tillämpas nämligen i större utsträckning i Danmark

än i Sverige men en avsevärd del av de dömda får avtjäna hela straffet.

Denna olikhet inger betänkligheter med hänsyn till verkställighetssamarbetet.

I Sverige har före brottsbalkens antagande, bl. a. inom eftervårdsutredningen,

uttalats sympatier för att slopa den obligatoriska villkorliga frigivningen.

För denna form av villkorlig frigivning talar främst det förhållandet

att den innebär en garanti för att var och en som döms till en längre

tids frihetsstraff blir föremål för eftervård. Regeln skapar också större

rättssäkerhet än vid fakultativ villkorlig frigivning, eftersom den inte på

samma sätt inför ett moment av tidsobestämdhet. Å andra sidan är den

obligatoriska villkorliga frigivningen underlägsen den fakultativa från behandlingssynpunkt.

Kriminalpolitiska skäl talar sålunda för ett system

med enbart fakultativ villkorlig frigivning. Om ett slopande av den obligatoriska

villkorliga frigivningen kan bidra till större likformighet inom Norden,

bör en sådan reform därför kunna genomföras. Med den betydelse

som man i Sverige tillmäter eftervården får slopandet av den obligatoriska

villkorliga frigivningen dock inte leda till att de dömda annat än undantagsvis

vägras villkorlig frigivning. Utrymmet för att bestämma lämplig frigivningsdag

kommer dock att vidgas.

Den materiella förutsättningen för villkorlig frigivning anges i lagstiftningarna

med skiftande uttryckssätt. Även om praxis är ganska olika torde

man i stort sett i alla länderna anlägga samma betraktelsesätt vid prövning

av frågor om villkorlig frigivning. Från synpunkten av det nordiska verkställighetssamarbetet

kan det därför inte anses särskilt angeläget att eftersträva

större likformighet i detta hänseende. I och för sig finns det inte anledning

att föreslå ändring av den formulering som har kommit till användning

i brottsbalken. Slopas den obligatoriska villkorliga frigivningen, kan

det emellertid ifrågasättas, om inte detta förhållande bör föranleda jämkning

av den nuvarande förutsättningen för sådan frigivning i dess fakultativa

form för att ange att villkorlig frigivning är avsedd som ett regelmässigt

led i behandlingen. Frågan bör gälla inte om villkorlig frigivning skall

ske utan när den bör ske. Önskemålet om nordisk likformighet synes emel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965 15

lertid tala mot en ändring som innebär att tillgången till villkorlig frigivning

vidgas.

Annorlunda förhåller det sig med bestämmelserna om den tidpunkt då

villkorlig frigivning tidigast kan ske. På detta område är skiljaktigheterna

mycket påtagliga och av väsentlig praktisk betydelse. I alla länderna krävs

att den dömde har avtjänat dels en viss kvotdel av strafftiden och dels eu

viss minimitid. I båda dessa hänseenden bör likformighet eftersträvas.

I alla länderna kan villkorlig frigivning ske, sedan den dömde har avtjänat

två tredjedelar av strafftiden. Dessutom finns i Danmark, Finland och

Norge möjlighet till sådan frigivning efter hälften av strafftiden. I Danmark

och Norge är regeln av supplementär natur och närmast avsedd för

fall av nådekaraktär. I Finland är det fråga om en huvudregel men den

gäller inte för återfallsförbrytare. När man vill finna en enhetlig regel,

bör det inte ifrågakomma att begränsa det utrymme som nu finns för villkorlig

frigivning. Det bör därför även i Sverige finnas möjlighet till villkorlig

frigivning efter halva strafftiden. Härvid uppkommer frågan om regeln

bör gälla generellt eller vara supplementär till 2/3-regeln.

Fakultativ villkorlig frigivning har i Sverige använts i avsevärt större

omfattning under de senaste åren än tidigare. Någon statistik som visar

vilken betydelse detta haft för kriminalitetsutvecklingen finns inte. Det

har emellertid uppgetts att den ökade användningen av sådan frigivning

har medfört en väsentlig förbättring av anstaltsdisciplinen och några negativa

verkningar synes inte ha framträtt. Mycket talar för att man nu

ytterligare vidgar tillämpningsområdet för villkorlig frigivning. Man kan

därigenom på ett tidigare stadium avbryta en anstaltsbehandling som inte

längre är påkallad från individualpreventiv synpunkt. Det blir också större

möjlighet att välja den frigivningsdag som är lämpligast i varje särskilt

fall. Tillräckliga skäl att begränsa en 1/2-regel till vissa fall föreligger inte

Övervägande skäl talar i stället för att den nuvarande 2/3-regeln byts ut

mot en 1/2-regel.

Vad angår minimitid gäller i Danmark, Norge och Sverige att villkorlig

frigivning kan ske tidigast efter fyra månader, i Finland tidigast efter sex

månader och i Island tidigast efter åtta månader. I de tre förstnämnda länderna

förekommer dessutom eu högre minimigräns. Danmark har en gräns

vid nio månader för tillämpning av 2/3-regeln. Förslag föreligger dock om

alt sänka denna gräns till fyra månader. I Norge är minimistrafftiden för

tillämpning av 1/2-regeln tre år och i Sverige måste strafftiden uppgå till

minst sex månader för att 5/6-regeln skall träda i tillämpning. Med hänsyn

till de regler som sålunda gäller kan det synas ligga nära till hands att söka

nå enighet om en minimitid för 1/2-regeln av fyra månader. Från svensk

synpunkt är det emellertid önskvärt att ytterligare något vidga tillämpningsområdet

för villkorlig frigivning. Den nuvarande fyramånadersgränsen är att

se mot bakgrund av kravet på minst sex månaders strafftid för obligatorisk

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

villkorlig frigivning (2/3 X 6 = 4). Med en 1/2-regel är det med hänsyn härlill

följdriktigt att sänka gränsen till tre månader. Slopas den obligatoriska

villkorliga frigivningen, kan man visserligen bortse från denna synpunkt.

Emellertid synes det i och för sig kriminalpolitiskt motiverat att på detta

sätt ytterligare vidga tillämpningsområdet för villkorlig frigivning. Anstaltsklientelet

kan uppdelas i två grupper, de som har strafftider över tre

månader och de som har strafftider på tre månader och därunder. Den

senare gruppen torde till största delen bestå av lagöverträdare som dömts

till fängelse av övervägande allmänpreventiva skäl och beträffande vilka

det inte föreligger något framträdande behov av eftervård. För denna grupp

gäller dessutom vissa särregler i fråga om behandlingen under anstaltstiden.

De som undergår fängelse på längre tid än tre månader torde som

regel behöva eftervårdande behandling och strafftiden är tillräckligt lång

för att det skall vara motiverat att använda villkorlig frigivning också som

en belöning för skötsamhet under anstaltstiden. Av dessa skäl föreslås därför

att minimitiden fastställs till tre månader.

Hittills har reglerna om förutsättningarna för villkorlig frigivning behandlats.

Också i fråga om utformningen av bestämmelserna om eftervården

bör större likformighet eftersträvas. Vad angår övervakning och den frigivnes

åligganden under prövotiden föreligger skiljaktiglieler i lagstiftningarna

men dessa är av övervägande formell natur. De reella skillnader

som finns sammanhänger närmast med att frivården är organiserad på olika

sätt i länderna. Det finns inte anledning att i detta hänseende frångå den

ordning som har fastslagits i brottsbalken. Däremot bör frågan om prövotidens

längd uppmärksammas.

1 Danmark, Island, Norge och Sverige motsvarar prövotiden i princip den

vid frigivningen återstående strafftiden. Regeln härom har emellertid kompletterats

med en föreskrift om att prövotiden alltid skall uppgå till en viss

minsta tid, i Danmark, Island och Norge två år och i Sverige ett år. Denna

föreskrift blir tillämplig i de flesta fall, eftersom det är relativt sällan

som straffåterstoden överstiger de angivna minimigränserna. Finland har

en annan konstruktion. Där utgör prövotiden ett år utöver den återstående

strafftiden, dock högst fem år. Före brottsbalkens ikraftträdande var den

kortaste prövotiden i Sverige endast sex månader och det har alltså nyligen

skett en förlängning. Alltjämt har Sverige den kortaste prövotiden av de

nordiska länderna. En prövotid av ett år är utan tvivel i många fall alltför

kort för det ofta ganska starkt kriminellt belastade klientel som det här

rör sig om. Mot en förlängning talar i viss mån att prövotiden kan komma

att stå i disproportion till den del av straffet, kanske en eller annan månad,

som villkorligt efterges. Ett annat skäl är att organisationen för eftervård

kan vara otillräckligt utbyggd för att kunna ta på sig en ökad beläst

ning. Det skulle emellertid vara fördelaktigt att åtminstone i begränsad

omfattning kunna fastställa den minsta prövotiden till längre tid än ett år.

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965

A andra sidan torde prövotiden i regel inte behöva överstiga tre år annat

än vid mycket långa strafftider. Det synes därför och för att uppnå större

likformighet lämpligt att följa det förslag som töreligger i Danmark. Enligt

detta skall prövotidens längd bestämmas i anslutning till frigivningen

inom en given ram, nämligen minst ett och högst tre år eller, om straffäterstoden

överstiger tre år, högst fem år. Förslaget innebär vidare atl

prövotiden kan förlängas intill samma maximum i anledning av misskötsamhet

under prövotidens lopp. Med eu sådan regel blir förlängningsmöjligheten

beroende av vilken prövotid som fastställts vid Irigivningen. Den

i Sverige gällande ordningen, som innebär att prövotiden kan förlängas

med upp till ett år, synes vara att föredra. Någon ändring av denna bestämmelse

föreslås därför inte. I övrigt föreslås samma regel som i Danmark.

Godtas denna lösning i övriga nordiska länder, synes det förbud mot

förlängning av prövotid som gäller enligt nordiska verkställighetslagen kunna

upphävas.

Slutligen berörs i promemorian också frågan om villkorlig frigivning från

livstids frihetsstraff. Som framgår av redogörelsen för gällande bestämmelser

kan den som undergår sådant straff i Norge bli villkorligt frigiven

efter tolv år. I de övriga nordiska länderna sker frigivning endast efter benådning.

Frågan torde ha ringa praktisk betydelse för det nordiska verkställighetssamarbetet.

Tillräckliga skäl föreligger därför inte att i detta

sammanhang föreslå någon ändring av gällande ordning.

Yttrandena

Det i promemorian framlagda lagförslaget har i stort sett lått ett positivt

mottagande av samtliga remissinstanser utom riksåklagarämbetet, överåklagaren

och chefsåklagarna i Stockholm samt länsåklagaren i Blekinge

län.

Vad beträffar de allmänna synpunkter och överväganden

som har redovisats i promemorian är remissinstanserna ense om

att det — mot bakgrunden av den gemensamma nordiska straffverkställigheten

— i och för sig är önskvärt att största möjliga överensstämmelse

uppnås mellan de nordiska ländernas verkställighetsregler. Delade meningar

råder däremot om detta önskemål motiverar de föreslagna ändringarna

av de svenska reglerna om villkorlig frigivning och om förslaget är

ägnat att underlätta det nordiska samarbetet. Sveriges advokatsamfund,

som anser det i hög grad otillfredsställande att straff som ådömts i ett av

de nordiska länderna skall få olika utformning beroende på var det avtjänas,

tillstyrker ändringarna under framhållande att man bör sikta mot eu

fullt enhetlig lösning av verkställigheten. Uttalanden i samma riktning har

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

gjorts av Svenska fångvårdssällskapet och Föreningen Sveriges skyddskonsulenter

och skyddsassistenter. Också hovrätten för Västra Sverige tillstyrker

i princip förslaget under anförande att det är ägnat att skapa större

enhetlighet i det nordiska verkställighetssamarbetet. Kriminalvårdsnämnden

intar i huvudsak en liknande ståndpunkt. Nämnden framhåller att

det nordiska samarbetet synes ha fått en lovande start och att det från

olika synpunkter måste anses mycket angeläget att förutsättningar skapas

lör ytterligare utökat samarbete inom kriminalvården. Några ändringar

bör inte vidtas som kan medföra en längre gående splittring av frigivningsreglerna

i de olika länderna än den som nu förekommer. De i promemorian

föreslagna ändringarna är i huvudsak inte av en sådan art. Dock undandrar

det sig nämndens bedömande om det är lämpligt att de svenska reglerna

ändras innan Nordiska stralfrättskommittén har slutfört sitt uppdrag att

utreda frågan om enhetliga regler för villkorlig frigivning. Enligt hovrätten

över Skåne och Blekinge kan olägenheterna av skillnaderna mellan de nordiska

ländernas regler om villkorlig frigivning knappast avlägsnas enbart

genom att lagreglerna jämkas på sådant sätt att de kommer att formellt

överensstämma. De intagnas föreställning att verkställighet i det ena eller

andra landet är för dem mera fördelaktig beror inte på lagreglernas innehål!

utan på den faktiska tillämpningen. Endast om också denna i stora drag

görs enhetlig kan olägenheterna undanröjas. Hovrätten vill dock framhålla

att redan tillkomsten av överensstämmande lagregler ökar möjligheterna

för verkställighetsorganen att i särskilda frigivningsärenden ta hänsyn til!

den praxis som råder i det andra landet.

I motsats till tidigare angivna remissinstanser vill chefsåklagaren Nylund

ifrågasätta huruvida önskemålet om största möjliga överensstämmelse

mellan de nordiska ländernas verkställighetslagstiftning motiverar eu

ändring av de nuvarande reglerna om villkorlig frigivning. Eftersom det

rör sig om endast ett fåtal personer som avtjänar straff här efter dom i

annat nordiskt land kan det enligt hans mening knappast vara nödvändigt

att av den anledningen ändra på de bestämmelser som gäller ett relativt

stort antal intagna — 3 433 personer frigavs villkorligt år 1964. Länsåklagaren

i Blekinge län anlägger liknande synpunkter och framhåller vidare

att med hänsyn till den korta tid som förflutit, sedan den nordiska verkställighetslagstiftningen

trädde i kraft, ytterligare erfarenheter av lagstiftningen

bör avvaktas innan arbetet på eu ny reform påbörjas. Enligt riksåklagarämbetet

är de föreslagna ändringarna inte ägnade att leda till större

enhetlighet inom de nordiska länderna utan snarare tvärtom. Som exempel

anför ämbetet hl. a. att den föreslagna möjligheten till villkorlig frigivning

utan legala inskränkningar efter halva strafftiden är mera långtgående än

motsvarande regler i de andra länderna. Ämbetet efterlyser vidare en utredning

beträffande straffmätningspraxis i de olika länderna under anförande

att mera påtagliga olikheter i detta hänseende kan inverka på be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 är 1965

dömningen av frågan huruvida eu i annat land etablerad ordning för villkorlig

frigivning är lämplig även för vårt lands vidkommande.

Riksåklagarämbetet anser vidare i likhet med länsåklagaren i Blekinge lön,

chefsåklagaren Nylund och t. f. chefsåklagaren Österberg att det är anmärkningsvärt

att ändringar föreslås i brottsbalkens påföljdssystem som

har införts efter ingående överväganden och trätt i kraft så sent som den

1 januari 1965. Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge kan en viss tvekan

att nu göra en reform av reglerna om villkorlig frigivning inställa sig med

tanke på att någon erfarenhet ännu inte har hunnit insamlas av brottsbalkens

tillämpning och övervakningsnämndernas verksamhet. Ändringar i påföljdssvstemet

bör enligt riksåklagarämbetets mening inte vidtas utan att

tungt vägande skäl för en ändring kan påvisas. Enligt ämbetet har sådana

skäl inte redovisats i promemorian utan frågan om det är lämpligt att göra

fängelse till en relativt tidsobestämd påföljd bör ytterligare utredas. Exempelvis

måste utredas vilka konsekvenser som förslagets genomförande kan

komma att få i fråga om domstolarnas straffmätning.

Ovisshet i fråga om det utdömda frihetsstraffets längd kan enligt t. f.

chefsåklagaren österberg leda till skärpt straffmätning. Liknande synpunkter

har anförts av länsåklagaren i Blekinge län. I motsats härtill förutsätter

Sveriges advokatsamfund som självklart att domstolarna vid sin straffmätning

inte skall ta hänsyn till den utvidgade möjligheten att erhålla villkorlig

frigivning.

Förslaget att den obligatoriska villkorliga frigivni

n g e n slopas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser, nämligen av hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen,

kriminalvårdsnämnden, Sveriges advokatsamfund, Föreningen

Sveriges skyddskonsulenter och skyddsassistenter, Svenska fångvårdssällskapet

och överåklagaren i Malmö. Enligt kriminalvårdsstyrelsen

är man inom svensk kriminalvård i stort sett ense såväl om den fakultativa

villkorliga frigivningens positiva betydelse som om att den obligatoriska

formen har avsevärda nackdelar. Det senare innebär inte att man på ett

avgörande sätt vill minska de villkorliga frigivningarnas antal utan enligt

samstämmig mening bör så stora grupper som möjligt omfattas av villkorlig

frigivning. Felet med den obligatoriska frigivningen den s. k. sjättedelen

— är att den kommer automatiskt på en alldeles bestämd dag, hur

illa den intagne än har skött sig, hur enständigl han än avvisar varje törslag

om hjälp och stöd. Det finns ett mindretal intagna som inte bör påtvingas

någon övergångsbehandling och för vilka hotet att få avtjäna den lilla återstoden

av straffet är eu menlös gest av samhället. Enligt styrelsens mening

är tiden nu inne att — som förslaget avser — sammangjuta de bada formerna

av villkorlig frigivning till en enda, som bör komma till tlitigl bruk

och göra det möjligt för övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämn
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

den att på ett från resocialiseringssynpunkt förnuftigt sätt anpassa frigivningen

till såväl belöningstanken som behovet av övergångsbehandling.

Av nu berörda remissinstanser har hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsnämnden,

Sveriges advokatsamfund och Svenska fångvårdssällskapet

velat särskilt understryka uttalandena i promemorian om eftervårdens

betydelse och vikten av att den obligatoriska frigivningens slopande

inte får medföra att de dömda annat än i undantagsfall vägras villkorlig

frigivning. Sålunda har kriminalvårdsnämnden förutsatt att — om

den obligatoriska formen avskaffas — frigivning skall kunna ske, företrädesvis

då kort tid av straffet återstår, även om förutsättningarna för kriminalvård

i frihet inte förefaller vara sådana som i regel bör krävas för

fakultativ villkorlig frigivning. Enligt Föreningen Sveriges skyddskonsulenter

och skyddsassistenter har, trots nackdelarna med den obligatoriska

villkorliga frigivningen, under åren mycket gott åstadkommits inom ramen

för denna frigivningsform. När föreningen tillstyrker dess avskaffande

är det under förväntan att den utvidgade fakultativa villkorliga frigivningen

skall nå så många flera och att de som trots allt inte kan komma i

fråga för villkorlig frigivning skall kunna tillföras stöd och hjälp under

frivilliga former.

överåklagaren i Malmö har anfört att det urskillningslösa obligatoriska

frigivandet inte bör ske i fortsättningen. Man bör mera än hittills beakta

att en inte alltför obetydlig del av fängelseklientelet utgörs av personer

som inte låter sig rätta av frihetsstraff och att en villkorlig frigivning för

deras vidkommande endast innebär att de får möjlighet att tidigare återfalla

i brott.

1 motsats till tidigare angivna remissinstanser har hovrätten äver Skåne

och Blekinge intagit en avvisande ståndpunkt till förslaget att avskaffa

den obligatoriska villkorliga frigivningen. Enligt hovrätten bör det först

göras en inventering av klientelet, de orsaker som för närvarande leder

till att frigivningen sker obligatoriskt och inte fakultativt samt behovet

av eftervårdande åtgärder. Därigenom skulle den praktiska effekten av

förslaget i denna del bättre kunna bedömas. Hovrätten har vidare anfört

att ett system med endast en form för villkorlig frigivning visserligen är

enklare och på ett mera lättfattligt sätt understryker att det lönar sig för

den intagne att sköta sig men att frågan inte bara gäller en jämförelse

mellan fakultativ och obligatorisk villkorlig frigivning utan också vad som

händer med dem som av olika skäl inte kommer i fråga till fakultativ

frigivning. Man kan enligt hovrätten knappast bortse från att en frigivning

helt utan övervakning och utan varje tvångsmedel är underlägsen även

den nuvarande obligatoriska frigivningen. De riktlinjer som har angetts i

promemorian för tillämpningen av de föreslagna reglerna om villkorlig

frigivning — bl. a. att de dömda inte annat än undantagsvis bör vägras

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

villkorlig frigivning och att denna skall utgöra ett regelmässigt led i behandlingen

— kommer knappast att kunna följas i praktiken. En viss

del av de obligatoriskt frigivna är väl sådana som till följd av brott mot

anstaltsdisciplinen eller på grund av sina personliga förhållanden i övrigt

har fått en begäran om frigivning avslagen. I sådana fall kan man nöja

sig med att flytta fram frigivningsdagen och behöver alltså inte helt avslå en

begäran om frigivning. En stor del av de intagna som nu friges obligatoriskt

är emellertid av olika skäl inte alls samarbetsvilliga. Åtskilliga ställer

sig avvisande därför att de inte har någon önskan eller någon förmåga att

uppfylla de krav som en övervakning medför. Bland dem finns en del särlingar,

för vilka det över huvud taget är svårt att åstadkomma adekvata

frigivningsförhållanden och som knappast kan anpassas i samhället utan

stöd av inackorderingshem, vårdanstalt eller någon annan liknande anordning

som för närvarande icke står till buds. Hovrätten ställer sig därför

tvivlande till att det kommer att bli möjligt att annat än i fråga om det

klientel som har mycket långa strafftider följa de i promemorian angivna

riktlinjerna. Enligt hovrätten blir den sannolika följden av ett slopande

av den obligatoriska villkorliga frigivningen att praxis i frigivningsärenden

ungefärligen anpassar sig till vad som nu är det vanliga i Danmark. Det

skulle alltså innebära att en stor del av klientelet, kanske en femtedel eller

en fjärdedel av dem som över huvud taget kan få villkorlig frigivning,

kommer att avtjäna strafftiderna helt. För dem skulle lagändringen alltså

innebära en förlängning av den faktiska strafftiden och åtskilliga av de

sämst rustade skulle komma att släppas ut från anstalterna utan eftervård

och utan övervakning.

Förslaget att den nuvarande 2/3-r egeln byts ut mot en

1/2-regel har tillstyrkts i princip av samtliga remissinstanser utom

riksåklagarämbetet, chefsåklagarna i Stockholm och länsåklagaren i Blekinge

län.

Bland de myndigheter som har tillstyrkt förslaget har några velat särskilt

betona att frigivning efter halva strafftiden inte bör ske mer eller mindre

automatiskt utan reserveras för speciellt gynnsamma fall. Hit hör hovrätten

för Västra Sverige och kriminalvårdsnämnden. Även kriminalvårdsstyrelsen

har anfört att möjligheten till villkorlig frigivning så snart halva

strafftiden avtjänats eller kort tid därefter bör användas i fall då från resocialiseringssynpunkt

starka skäl för frigivning föreligger. Möjligheten bör

samtidigt utnyttjas med återhållsamhet så att den av de intagna upplevs

som eu betydande förmån och sporrar till skötsamhet. Enligt styrelsen

vore det av värde om lagtexten kunde utformas så att den ger anvisning

om en sådan tillämpning. Överåklagaren i Malmö anser att frigivning redan

efter halva strafftiden bör komma i fråga endast i undantagsfall och i

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

vart fall inte beträffande återfallsförbrytare. Hovrätten över Skåne och

Blekinge har tillstyrkt förslaget under förutsättning att enighet nås därom

mellan de nordiska länderna.

Kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, Föreningen Sveriges

skyddskonsulenter och skyddsassistenter samt Svenska fångvårdssällskapet

har framhållit att förslaget i denna del innebär en ökad belastning

för de frivårdande organen och att behovet av ytterligare behandlingsresurser

måste beaktas noga. Enligt kriminalvårdsstyrelsen är de personalmässiga

verkningarna av förslaget på anstaltssidan svårare att förutse, men det

kan antas att en genomsnittlig avkortning av anstaltstiderna kommer att

medföra ökat arbete för de personalgrupper som är sysselsatta med intagnings-

och utskrivningsfrågor. Enligt Svenska fångvårdssällskapet blir konsekvensen

av förslaget en betydande variationsbredd från fall till fall i fråga

om frigivningstidpunkt och av denna tidsobestämdhet beträffande straffet

kan följa en ökad oro hos den intagne som kommer att återverka på

anstaltsledningen, övervakningsnämnden och skyddskonsulenten. Erfarenheterna

har visat att klientel med obestämd strafftid är mera svårskött än intagna

med tidsbestämda straff. Det är dock möjligt att detta beror främst

på att det som regel är svårare klientel som hänvisas till tidsobestämda reaktionsformer.

Inte heller bör förbises att den tidsovisshet som det blir fråga

om enligt förslaget inte har samma negativa färg som vid internering — där

den intagne riskerar förlängning av tiden — utan i stället innebär något för

den intagne positivt, dvs. ger honom möjlighet att bli fri tidigare. Detta

bör kunna öka möjligheterna att aktivera den intagne till att medverka i

den behandling som siktar mot en social rehabilitering.

Av de myndigheter som har avvisat förslaget om villkorlig frigivning efter

halva strafftiden har riksåklagarämbetet understrukit att förslaget är mera

långtgående än motsvarande regler i något annat nordiskt land. T. /''. chefsåklagaren

Österberg, som särskilt har framhållit nackdelarna av att straffet

görs tidsobestämt, har anfört att, om förslaget dikterats av sparsamhetsskäl,

bestämda invändningar måste riktas mot att temporärt söka lösa svårigheterna

i fråga om otillräckliga kriminalvårdsresurser genom en reform

av så vittgående betydelse för brottspåföljderna som den nu föreslagna.

Förslaget om en sänkning av minimitiden till tre månader

har tillstyrkts av kriminalvårdsstyrelsen, Sveriges advokatsamfund och

överåklagaren i Malmö. Övriga remissinstanser har ställt sig tveksamma

eller avvisat denna utvidgning av den villkorliga frigivningen.

Enligt hovrätten för Västra Sverige synes de skäl som anföris i promemorian

till stöd för att gränsen bör sättas vid tre månader inte helt övertygande.

Inte heller är en sådan gräns ägnad att bidra till likformighet

inom de nordiska länderna. En liknande ståndpunkt intas av Svenska fångvårdssällskapet.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge är effekten av

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

den nuvarande fyramånadersgränsen att strafftider mellan fyra och sex månader

i allmänhet inte används. Sänker man minimigränsen till tre månader

samtidigt som en hälftenregel införs, får man ett än mer utpräglat gap

mellan de korta strafftiderna utan eftervård och de längre strafftiderna

med eftervård. Önskvärdheten av en sådan klassificering av frihetsstraffen

kan vara diskutabel. Inte heller har den föreslagna ändringens återverkan

på eftervårdsorganens arbete studerats och övervägts. En sänkning av minimigränsen

synes alltså inte vara så otvivelaktigt önskvärd att den bör

påyrkas från svensk sida också för det fallet att den svenska lagstiftningen

på denna punkt skulle komma att skilja sig från de övriga nordiska ländernas

regler. Skulle däremot nordisk enighet kunna vinnas om en sådan

sänkning, anser hovrätten övervägande skäl tala för att vårt land ansluter

sig därtill.

Kriminalvårdsnämnden har anfört att en tremånadersregel kan synas

motiverad från svensk synpunkt men att den inte nu bör genomföras under

annan förutsättning än att de övriga nordiska länderna kan väntas

ena sig om samma gränsdragning.

Riksåklagarämbetet har reagerat mot uttalandet i promemorian att den

nuvarande fyramånadersgränsen är att se mot bakgrund av kravet på minst

sex månaders strafftid för obligatorisk villkorlig frigivning och att det därför

med den föreslagna 1/2-regeln skulle vara följdriktigt att sänka minimigränsen

till tre månader. Uttalandet vittnar enligt ämbetet om ett alltför

mekaniskt betraktelsesätt. De gränsdragningar som måste ske bör i stället

göras helt utifrån kriminalpolitiska överväganden.

De föreslagna ändringarna i fråga om prövotidens längd har i

princip tillstyrkts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, kriminalvårdsnämnden, Föreningen Sveriges skyddskonsulenter

och skyddsassistenter, Svenska fångvårdssällskapet och överåklagaren

i Malmö. Vid en utvidgning av den villkorliga frigivningen kan enligt

kriminalvårdsnämnden tillgången till en längre prövotid än den nuvarande

vara av värde i vissa lägen, exempelvis när frigivning sker då endast

kort tid av straffet återstår men utan att de förutsättningar som i regel bör

krävas för villkorlig frigivning är uppfyllda. Överåklagaren i Malmö anser

att förslaget i denna del innebär möjlighet att bättre anpassa prövotiden

efter omständigheterna i det individuella fallet och att de föreslagna maximitiderna

synes vara väl avpassade. Föreningen Sveriges skyddskonsulenter

och skyddsassistenter har i sitt yttrande påpekat att de valmöjligheter i

fråga om prövotiden som förslaget medför kommer att ställa övervakningsnämnderna

inför ytterst ömtåliga avgöranden och kräva kvalificerade

insatser av tjänstemännen. Med den ökning av antalet villkorliga frigivningar

som samtidigt eftersträvas måste man dessutom förvänta sig ett ökat

antal övervakningsärenden för frivården, något som denna med nuvarande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 159 dr 1965

resurser knappast kan bära utan att eftersätta uppmärksamheten på det

enskilda ärendet.

Även Sveriges advokatsamfund har ställt sig positivt till de föreslagna bestämmelserna

om prövotid, dock med den invändningen att längsta prövotid

borde sättas till tre år. Enligt samfundet är det orealistiskt att hålla en

människa under kontroll upp till fem år efter en villkorlig frigivning i

synnerhet som de verkligt långa straffen nästan undantagslöst ådöms engångsförbrytare,

nämligen vid grova våldsbrott.

Nordiska straffrättskommittén

Den enighet som har uppnåtts inom kommittén avser, som jag nämnde

tidigare, de formella förutsättningarna för villkorlig frigivning och reglerna

om prövotidens längd. Enligt kommittén bör lagstiftningen i dessa hänseenden

utformas i huvudsak efter mönster av vad som fr. o. m. den 1 oktober

1965 gäller i Danmark. Kommittén har ännu inte tagit ställning till frågan

om förlängning av prövotiden på grund av den dömdes misskötsamhet.

Departementschefen

För det nordiska samarbetet angående verkställighet av straff och vissa

andra brottspåföljder talar starka kriminalpolitiska och humanitära skäl.

Under förarbetena till den gemensamma nordiska lagstiftningen stod det

klart att skiljaktigheterna i ländernas bestämmelser om straff och straffverkställighet

kunde komma att vålla vissa svårigheter i samarbetet och

att enhetliga regler i dessa hänseenden borde eftersträvas. Erfarenheterna

hittills av sam arbetslagstift ningen har varit övervägande positiva. De visar

emellertid också att det är angeläget att strävandena efter överensstämmande

regler om brottspåföljderna och deras verkställande fortsätts. Det reformarbete

som är nödvändigt för att full överensstämmelse skall kunna

uppnås griper djupt in i varje lands rättssystem och är mycket omfattande.

Arbetet måste därför bedrivas i etapper och i första hand koncentreras till de

områden där reformbehovet i de olika länderna är mest framträdande och

där komplikationer har uppstått vid tillämpningen av den nuvarande

gemensamma lagstiftningen. Ett sådant område är reglerna om villkorlig frigivning.

Som jag nämnde inledningsvis har Nordiska straffrättskommittén

fått i uppdrag att utreda frågan om enhetliga regler i detta hänseende. Inom

kommittén har enighet uppnåtts om att de formella förutsättningarna för

villkorlig frigivning och frågan om prövotidens längd bör regleras i huvudsak

efter mönster av de bestämmelser som numera gäller i Danmark. Till

andra frågor — bl. a. vilka omständigheter som bör beaktas vid prövning

av fråga om villkorlig frigivning, vilka föreskrifter som skall kunna medde
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

las i samband med sådan frigivning och vilka åtgärder som skall kunna

vidtas i anledning av misskötsamhet av den dömde — har kommittén ännu

inte tagit ställning. De hänseenden i vilka enighet redan har nåtts inom

kommittén är av särskild betydelse för det nordiska verkställighetssamarbetet.

Jag anser därför att förslag bör framläggas redan nu om ändring av

brottsbalkens regler på detta område.

Bestämmelserna i brottsbalken om villkorlig frigivning innebär inte något

principiellt nytt i förhållande till vad som gällde tidigare. Visserligen

vidgades genom brottsbalken tillgången till fakultativ villkorlig frigivning

och avsikten var att denna frigivningsform skulle på ett annat sätt än förut

ingå som ett led i behandlingen av den dömde, men i övrigt förelåg vid balkens

tillkomst inte anledning att ifrågasätta eller i sak ompröva lämpligheten

av de dittills gällande reglerna. Från några håll, bl. a. av eftervårdsutredningen,

uttalades sympatier för att frångå systemet med de två formerna

för villkorlig frigivning — den obligatoriska och den fakultativa

men något direkt behov av en sådan reform framträdde inte. Sedan brottsbalken

nu har varit i kraft tre kvarts år, befinner sig frågan om den villkorliga

frigivningen i viss mån i ett annat läge. Bortsett från att de nuvarande bestämmelserna

har visat sig vålla olägenheter i det nordiska verkställighetssamarbetet

— och att det redan av den anledningen föreligger skäl att ändra

dem till större överensstämmelse med reglerna i de övriga nordiska länderna

— visar utvecklingen en ändrad praxis i ärenden om villkorlig frigivning.

En jämförelse mellan första halvåret 1964 och motsvarande tid år

1965 visar en markant ökning av den fakultativa villkorliga frigivningen. I

sammanhanget måste beaktas den upprustning som har skett av frivården

och de betydligt ökade resurser som nu står till förfogande för kriminalvård

i frihet.

Vad först beträffar frågan om den obligatoriska formen av villkorlig frigivning

bör slopas uttalas i departementspromemorian att denna form av

villkorlig frigivning visserligen medger större rättssäkerhet än, den fakultativa

men att den från behandlingssynpunkt är underlägsen den senare

samt att kriminalpolitiska skäl talar för eu övergång till villkorlig Irigivning

i enbart den fakultativa formen. Ett slopande av den obligatoriska villkorliga

frigivningen skulle i väsentlig mån bidra till att undanröja skiljaktigheterna

mellan de svenska frigivningsreglema, å ena, och de övriga nordiska

ländernas bestämmelser, å andra sidan, och därigenom underlätta det nordiska

verkställighetssamarbetet. Flertalet remissmyndigheter har också

förordat en övergång till ell system med endast eu form för villkorlig frigivning,

den fakultativa. Från kriminalvårdshåll har härvid framhållits att

avsevärda nackdelar är förbundna med den obligatoriska villkorliga frigivningen.

Representanter för frivården har dock samtidigt betonat att trots

nackdelarna under åren mycket gott har åstadkommits inom ramen för denna

frigivningsform. De betänkligheter som har yppats mot förslaget grundar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

sig huvudsakligen på farhågor att en större eller mindre del av det klientel

som för närvarande friges obligatoriskt, och som oftast är det svårast belastade,

inte skulle komma i fråga för fakultativ villkorlig frigivning utan

lriges törst etter till fullo avtjänad strafftid och utan att bli föremål för

någon eftervård.

Den obligatoriska villkorliga frigivningen infördes efter noggranna kriminalpolitiska

överväganden. Huvudtanken var att alla som undergår frihetsstraff

på längre tid behöver eftervård. Under de år som har gått har

emellertid denna frigivningsform visat sig vara förbunden med betydande

behandlingsmässiga nackdelar. Jag hänvisar härvid till vad kriminalvårdsstyrelsen

har anfört i sitt remissyttrande. Dessutom har den försvårat det

nordiska verkställighetssamarbetet. Jag anser därför att man bör lösa frågan

om eftervården på en annan väg och föreslår i enlighet med departementspromemorian

att den obligatoriska villkorliga frigivningen avskaffas.

Villkorlig frigivning bör således i fortsättningen ske endast fakultativt. Med

anledning av de nyss angivna betänkligheterna vill jag framhålla att även

med denna ordning villkorlig frigivning skall ske i stort sett i samma utsträckning

som för närvarande. Behovet av eftervård för det klientel som

med nuvarande regler friges obligatoriskt bör tillgodoses inom ramen för

den fakultativa frigivningen. Härtill återkommer jag i det följande.

Vad angår förutsättningarna för villkorlig frigivning har i departementspromemorian

föreslagits ändrade regler beträffande den kvotdel av strafftiden

som skall ha avtjänats och beträffande den minimitid under vilken

verkställigheten skall ha pågått. Sålunda föreslås att den nuvarande regeln

att frigivning kan ske sedan 2/3 av strafftiden har avtjänats ersätts med

bestämmelse om att frigivning må ske redan efter det att den dömde har

avtjänat halva tiden samt att minimitiden sänks från fyra till tre månader.

Som skäl för att den dömde bör kunna bli villkorligt frigiven redan efter

halva strafftiden åberopas i promemorian att man bör ha möjlighet att pa

ett tidigare stadium avbryta en anstaltsbehandling som inte längre är påkallad

från individualpreventiv synpunkt och att man bör ha större möjligheter

att välja den frigivningsdag som är lämpligast i varje särskilt fall.

Därjämte hänvisas till att frigivning efter hälften av straffliden är möjlig i

Danmark, Finland och Norge.

Under remissbehandlingen har den föreslagna regeln fått ett övervägande

positivt mottagande. Man har dock från flera håll framhållit att den bör

tillämpas med urskillning och att det bör krävas starka skäl från resocialiseringssynpunkt

för att frigivning skall få ske redan efter halva strafftiden.

i den kritik som har riktats mot förslaget betonas bl. a. att förslaget

är mera långtgående än motsvarande bestämmelser i de övriga nordiska

länderna.

Enligt min mening är de behandlingsmässiga och kriminalpolitiska skäl

som har anförts i promemorian för eu liälftenregel så starka, att möjlighet

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

hör öppnas till villkorlig frigivning redan när halva strafftiden har avtjänats.

En generell regel härom är emellertid ägnad att inge betänkligheter inte

minst med hänsyn till det nordiska samarbetet. Jag är därför inte beredd

att följa förslaget i denna del utan förordar att för villkorlig frigivning alltjämt

som huvudregel skall gälla att den dömde har avtjänat minst 2/3 av

strafftiden men att sådan frigivning i begränsad omfattning skall kunna

ske efter halva strafftiden. En sådan möjlighet till villkorlig frigivning innan

den dömde har avtjänat 2/3 av tiden torde i första hand få betydelse i

fråga om unga lagöverträdare och personer som undergår långvariga straff.

Den bör dock inte gälla enbart för vissa kategorier av klientelet utan stå

öppen i alla fall där en tidig frigivning är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.

Regeln om villkorlig frigivning sedan 2/3 av strafftiden

har avtjänats bör därför kompletteras med bestämmelse om att sådan frigivning

må ske efter halva strafftiden, om särskilda skäl föreligger.

Vad beträffar den föreslagna sänkningen av minimitiden från fyra till

tre månader torde en sådan utvidgning av tillämpningsområdet för villkorlig

frigivning vara i och för sig önskvärd. Att med nuvarande behandlingsresurser

ställa de ytterligare anspråk på skyddskonsulentorganisationen och

övervakningsnämnderna som en sänkning av minimitiden skulle innebära,

är emellertid enligt min mening knappast tillrådligt. Härtill kommer att en

tremånadersgräns enligt övervägandena inom Nordiska straffrättskommittén

inte är aktuell inom de övriga nordiska länderna. Jag är därför inte

beredd att följa förslaget i denna del.

Som jag sade tidigare bör även en ordning med enbart fakultativ villkorlig

frigivning medge att villkorlig frigivning sker i stort sett i samma utsträckning

som för närvarande. Sådan frigivning bör ingå som ett regelmässigt

led i behandlingen av den dömde och endast undantagsvis bör det

få förekomma att han helt vägras villkorlig frigivning. I fortsättningen bör

prövningen alltså mer än hittills gälla inte om frigivning skall ske utan när

den skall äga rum. Under sådana förhållanden är det inte längre nödvändigt

att särskilt framhålla — såsom vid den nuvarande fakultativa villkorliga

frigivningen — att frigivningen kan antas främja den dömdes anpassning i

samhället. Prövning av fråga om sådan frigivning bör alltjämt ske med

beaktande av de omständigheter som anges i 26 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.

I fråga om utformningen av eftervården föreslås i promemorian ändrade

regler om prövotidens längd. Förslaget innebär att prövotiden — i stället

för att principiellt motsvara den återstående strafftiden — skall bestämmas

i varje enskilt fall inom en given ram, minst ett och högst tre år. Vid mycket

långa strafftider, d. v. s. om straffåterstoden överstiger tre år, vidgas ramen

till högst fem år. Nuvarande möjlighet till förlängning av prövotiden

föreslås bestå oförändrad.

Förslaget har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Man

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

hax- ansett att tillgången till en längre prövotid än den nuvarande är av

värde och att det är fördelaktigt att kunna anpassa prövotiden efter omständigheterna

i det individuella fallet. Själv är jag av samma mening. Även

de föreslagna maximitiderna synes vara väl avpassade. Med hänsyn härtill

och då de föreslagna ändringarna i fråga om prövotiden är ägnade ait underlätta

det nordiska samarbetet, förordar jag, att dessa ändringar genomförs.

Frågan om förlängning av prövotiden efter frigivningen har inte slutbehandlats

inom Nordiska straffrättskommittén. Anledning föreligger inte

att ändra de regler som nu gäller om sådan förlängning av prövotiden.

På grund av vad jag nu har anfört bör ändringar företas i brottsbalkens

bestämmelser om villkorlig frigivning. Dessa ändringar föranleder följdändringar

i lagen den 20 mars 1964 (nr 163) om införande av brottsbalken,

lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt och lagen

den 22 maj 1963 (nr 197) om allmänt kriminalregister.

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Ändringarna avser vissa av bestämmelserna i 26 kap. De nuvarande föreskrifterna

i 6 § första stycket att villkorlig frigivning må ske sedan 2/3 av

tiden har avtjänats bör kompletteras med bestämmelse om att sådan frigivning

må ske sedan halva tiden har avtjänats, om särskilda skäl föreligger.

Av skäl som jag förut har nämnt bör den i samma lagrum upptagna

bestämmelsen att villkorlig frigivning må ske, om sådan frigivning kan antas

främja den dömdes anpassning i samhället, utgå ur lagtexten. Slopandet

av den obligatoriska formen av villkorlig frigivning medför att bestämmelserna

i 7 g och 9 § andra stycket bör utgå och att redaktionella ändringar

bör vidtas i 6 § första stycket, 8 §, 9 § första stycket och 23 §. Nuvarande

bestämmelser i 6 § andra stycket torde, för undvikande av en lucka i paragrafföljden,

överföras till 7 § och redaktionellt jämkas. I 10 § bör de ändringar

företas som föranleds av att prövotiden i fortsättningen skall fastställas

individuellt inom den i det föregående angivna tidsramen.

Förslag till följdändringar

Om den obligatoriska villkorliga frigivningen slopas, bör 16 § lagen om

införande av brottsbalken redaktionellt jämkas.

De föreslagna reglerna om villkorlig frigivning föranleder ändring i 17

och 50 §§ lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

1 17 §, som innehåller regler angående strafftidsberäkning, stadgas för

närvarande att kriminalvårdsstyrelsen skall för den som börjat undergå

fängelse på viss tid så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens

slut. Om obligatorisk villkorlig frigivning skall äga rum, skall dock i stäl
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965 29

let anges den dag då detta skall ske. Därjämte skall anges den dag då

fakultativ villkorlig frigivning tidigast kan ske.

Om den obligatoriska formen av villkorlig frigivning slopas, bör regeln

om att dagen för strafftidens slut skall fastställas gälla generellt och således

oavsett strafftidens längd. Även i fortsättningen bör fastställas dag för

villkorlig frigivning. De föreslagna bestämmelserna i 26 kap. 6 § brottsbalken

förutsätter för sin tillämpning att både den dag då halva tiden har avtjänats

och den dag då två tredjedelar av strafftiden har gått till ända anges

i strafftidsresolutionen, såframt de ej inträffar tidigare än den dag då

den dömde har avtjänat fyra månader. Överstiger strafftiden fyra men ej

åtta månader, bör sålunda fastställas den dag då verkställigheten kommer

att ha pågått i fyra månader. Om strafftiden överstiger sex månader, bör

även anges den dag då två tredjedelar av tiden har avtjänats. Vid strafftider

över åtta månader bör förutom nyss nämnda dag anges den dag då

halva strafftiden gått till ända. Uttryckliga föreskrifter härom torde inte

behövas. Det torde vara tillräckligt om i 17 § stadgas alt kriminalvårdsstyrelsen

skall fastställa den eller de dagar som är av betydelse för tillämpning

av 26 kap. 6 § brottsbalken.

Enligt 50 § lagen om behandling i langvårdsanstalt må intagen beviljas

s. k. långtidspermission efter den dag då villkorlig frigivning tidigast kan

ske. Även i fortsättningen bör för möjlighet att erhålla sådan permission

gälla att den intagne avtjänat minst fyra månader och två tredjedelar av

tiden. Bestämmelserna i 50 § bör därför jämkas i redaktionellt hänseende.

Enligt 4 § lagen om allmänt kriminalregister skall vid villkorlig frigivning

i registret antecknas den återstående strafftidens längd. Anteckningen

upplyser för närvarande även om prövotiden, eftersom enligt 26 kap. 10 §

brottsbalken denna motsvarar den återstående strafftiden, dock minst ett

är. Med hänsyn till förslaget att prövotid i fortsättningen skall fastställas

i varje särskilt fall inom en viss given ram, bör i 4 § föreskrivas att registret

skall innehålla anteckning om prövotiden.

Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari 1960.

Någon särskild övergångsbestämmelse synes inte behövas. I

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken;

2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1961 (nr 163)

om införande av brottsbalken;

3) lag angående undrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 196b

(nr 511) om behandling i fångvårdsanstalt;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

4) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga l),1 måtte för det i 87 §

regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Martti Heino 1

1 Bilagan har uteslutits här. Lagförslagen är likalydande med de förslag som är fogade vid

propositionen utom såtillvida att övergångsbestämmelse saknas i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om ändring i brottsbalken.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

31

Bilaga 2

Promemorians

Utkast

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 26 kap. 6—10 och 23 §§ brottsbalken skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

6§.

Den som undergår fängelse på viss

tid må, om det kan antagas främja

hans anpassning i samhället, villkorligt

frigivas sedan två tredjedelar av

tiden, dock minst fyra månader, avtjänats

(fakultativ villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ

villkorlig frigivning skall särskilt

beaktas den dömdes uppförande under

anstaltstiden och sinnesriktning

vid den tid då frigivning ifrågasättes,

hans beredvillighet att ersätta

genom brottet uppkommen skada

samt de förhållanden i vilka han

skulle komma att försättas efter frigivningen.

7 §•

Den som undergår fängelse på viss

tid, ej under sex månader, skall villkorligt

frigivas när han avtjänat fem

sjättedelar av tiden (obligatorisk

villkorlig frigivning).

8§.

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,

skall vid tillämpning av 6

och 7 §§ hänsyn tagas till den sammanlagda

fängelsetiden. Som fängelse

anses härvid även förvandlingsstraff

för böter.

Om verkställighetstiden,--

Såsom avtjänad —----

(Föreslagen lydelse)

6§.

Den som undergår fängelse på viss

tid må, om det kan antagas främja

hans anpassning i samhället, villkorligt

frigivas sedan han avtjänat hälften

av tiden, dock minst tre månader.

7 §•

Vid prövning av fråga om villkorlig

frigivning skall särskilt beaktas

den dömdes uppförande under anstaltstiden

och sinnesriktning vid

den tid då frigivning ifrågasättes,

hans beredvillighet att ersätta genom

brottet uppkommen skada samt de

förhållanden i vilka han skulle komma

att försättas efter frigivningen.

8§.

Verkställas samtidigt flera fängelsestraff,

skall vid tillämpning av 6 §

hänsyn tagas till den sammanlagda

fängelsetiden. Som fängelse anses

härvid även förvandlingsstraff för

böter.

— — bestraffningen verkställts.

-------3 § sägs.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Knngl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

(Nuvarande lydelse)

9§.

Fråga om fakultativ villkorlig frigivning

prövas av den övervakningsnämnd

till vars verksamhetsområde

fångvårdsanstalten hör.

Beslut om obligatorisk villkorlig

frigivning meddelas av styresmannen

vid fångvårdsanstalten.

10 §.

I beslut om villkorlig frigivning

skall fastställas en prövotid motsvarande

den tid som vid frigivningen

återstår av straffet, dock minst ett

år.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven frihet

förverkad, skall med avseende å

frågan om ny villkorlig frigivning

återstoden av straffet anses såsom

nytt straff. Dömes icke den frigivne

samtidigt till fängelse på viss tid, må

dock fakultativ villkorlig frigivning

äga rum ändå att tid som i 6 § sägs

icke gått till ända.

(Föreslagen lydelse)

9§.

Fråga om villkorlig frigivning prövas

av den övervakningsnämnd till

vars verksamhetsområde fångvårdsanstalten

hör.

10 §.

I beslut om villkorlig frigivning

skall fastställas en prövotid av minst

ett och högst tre år eller, om den tid

som vid frigivningen återstår av

straffet överstiger tre år, högst fem

år.

23 §.

Förklaras villkorligt medgiven frihet

förverkad, skall med avseende å

frågan om ny villkorlig frigivning

återstoden av straffet anses såsom

nytt straff. Dömes icke den frigivne

samtidigt till fängelse på viss tid, må

dock villkorlig frigivning äga rum

ändå att tid som sägs i 6 § icke gått

till ända.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är villkorligt frigiven

skola de äldre bestämmelserna beträffande prövotidens längd alltjämt tilllämpas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 159 år 1965

33

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 19 oktober 1965.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 5 oktober 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,

Hertigen av Halland, i statsrådet den 1 oktober 1965, hade Kungl. Maj:t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring

i brottsbalken; 2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars

1964 (nr 163) om införande av brottsbalken; 3) lag angående ändrad lydelse

av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvärdsanstalt;

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963

(nr 197) om allmänt kriminalregister.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Gunvor Bergström.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Lagrådet:

Bestämmelserna om villkorlig frigivning har ändrats såväl genom lagstiftning

år 1961 som genom brottsbalken, vilken trädde i kraft den 1 januari

1965. Några mera ingående erfarenheter rörande verkningarna av

brottsbalkens reaktionssystem har uppenbarligen inte kunnat göras under

den korta tid balken gällt. Det i remissprotokollet angivna statistiska materialet

angående svensk frigivningspraxis efter brottsbalkens ikraftträdande

avser endast ett halvt år och får självfallet bedömas med försiktighet.

Givetvis hade det varit av värde om större erfarenheter rörande tillämpningen

av institutet villkorlig frigivning i dess nuvarande utformning och verkningarna

därav förelegat, innan fifågan om att ge institutet en ändrad utformning

upptas till prövning. Att en ändring redan nu föreslås är emellertid

synbarligen inte i första hand betingat av att en reform av kriminalpolitiska

skäl funnits angelägen. Den närmaste anledningen till att frågan

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965

upptagits har i stället varit önskemålet att främja enhetlighet inom de nordiska

lagstiftningarna. Införande av likformiga bestämmelser åstadkommer

visserligen inte i och för sig också enhetlig tillämpning utan det måste förutses

att betydande olikheter kommer att bestå även därefter. Tillkomsten

av sådana lagregler ger emellertid ökade möjligheter att verka för samordning

och likformighet i praxis. Eftersom det framstår som angeläget att på

allt sätt främja det nordiska verkställighetssamarbetet synes skäl föreligga

för att de svenska bestämmelserna om formella förutsättningar för villkorlig

frigivning och om prövotidens längd redan nu bringas i överensstämmelse

med lagstiftningen i övriga nordiska länder.

Det förslag till gemensam nordisk lagstiftning som nu framlagts medför

för svensk rätts del att den obligatoriska formen av villkorlig frigivning

slopas. De skäl av kriminalpolitisk natur som anförts för att ta bort den

obligatoriska formen synes i och för sig övertygande. Den fakultativa formen

blir då den enda, och det skall alltså bero, icke på direkt lagbestämmelse

utan på särskilt beslut om och i så fall när den dömde skall frigivas

i förtid. Det är tydligt, att inte alla de som enligt nu gällande regler skulle

vara hänvisade till att erhålla obligatorisk villkorlig frigivning bör avtjäna

straffet till fullo. Också öppnas enligt det remitterade förslaget möjlighet

att i stället tillämpa den fakultativa formen i det att det nu gällande villkoret,

att sådan frigivning måste kunna antagas främja den intagnes anpassning

i samhället, har tagits bort ur lagtexten. Lagrådet har icke någon

erinran häremot. Den föreslagna nya ordningen kan emellertid inte anses

innebära en sådan utvidgning av området för den fakultativa villkorliga

frigivningen att alla, som för närvarande friges obligatoriskt, i fortsättningen

kommer i fråga för fakultativ villkorlig frigivning. Såsom av kriminalvårdsstyrelsens

yttrande framgår finns nämligen ett mindretal intagna som avvisar

varje förslag om hjälp och stöd och som inte bör påtvingas någon

övergångsbehandling och för vilka hotet att få avtjäna den lilla del av

straffet, som återstår vid nuvarande obligatorisk villkorlig frigivning, framstår

såsom meningslöst. I dessa fall torde en villkorlig frigivning te sig som

en åtgärd utan nytta och rent av ägnad att, mera allmänt tillämpad, försvaga

de gynnsamma verkningar det villkorliga frigivningsinstitutet är avsett

att medföra. Frigivningen torde då inte böra ske före strafftidens utgång.

Det kan emellertid antas att det antal fall då villkorlig frigivning inte bör

komma i fråga blir jämförelsevis ringa.

Enligt förslaget skall, om särskilda skäl föreligger, villkorlig frigivning

kunna ske redan sedan halva strafftiden avtjänats. Lagrådet biträder förslaget

i denna del. Lagrådet finner dock angeläget understryka vikten av att

angivna möjlighet, såsom departementschefen framhållit, begagnas endast

i begränsad omfattning, nämligen då en tidig frigivning i det enskilda fallet

är starkt motiverad från resocialiseringssynpunkt.

1 fråga om tillämpningen av institutet villkorlig frigivning ger den före
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

slagna lagtexten av naturliga skäl endast knapphändig vägledning. Lagrådet

vill till de uttalanden som departementschefen gjort härom foga några

synpunkter. I anslutning till vad departementschefen anfört och till vad

lagrådet tidigare framhållit utgår lagrådet härvid från att avtjänande av

hela strafftiden skall förekomma endast i ett fåtal fall och att å andra sidan

frigivning före den tidpunkt då 2/3 av tiden gått till ända endast skall

förekomma i begränsad omfattning. Såsom normalt förutsätts alltså att frigivning

sker någon gång vid eller efter nämnda tidpunkt men före strafftidens

slut. Därvid skall beaktas vissa i lagen angivna förhållanden. I varje

fall i den mån dessa avser den intagnes uppförande under anstaltstiden torde

inte kunna undvikas att en viss schematisering i bedömandet kommer

att visa sig bli nödvändig. Det kan sålunda förutses att bedömningen av i

vad mån misskötsamhet, t. ex. i form av rymning eller fylleri, skall inverka

vid bestämmande av dag för frigivningen måste ske något så när enhetligt.

Om kraven på den tid som skall ha avtjänats visar stor variation

från fall till fall uppkommer lätt en känsla av att avgörandena bestäms avorättvisa

och godtycke. Blir en sådan uppfattning mera allmän bland de

intagna motverkas därigenom syftet med institutet. Det kan alltså ligga en

fara i att arbeta med ett system med långtgående differentiering av frigivningstider.

Å andra sidan förutsätter den nya ordningen att frigivning inte

skall ske vid någon i förväg generellt fastställd tidpunkt utan bestämmas

efter förhållandena i det särskilda fallet. Institutet bör alltså inte handhas

så, att det blir en allmänt spridd uppfattning bland de intagna att frigivning

efter 2/3 av strafftiden sker mer eller mindre automatiskt. Det kan erbjuda

svårigheter att förena dessa delvis motstridiga synpunkter. Tillämpningen

måste dock präglas av ett genomtänkt betraktelsesätt, så att ojämnhet inte

uppkommer genom att än den ena, än den andra synpunkten tillmäts övervägande

vikt.

Vad förslaget innehåller i fråga om prövotidens längd föranleder ingen

erinran.

Lagrådet vill slutligen framhålla angelägenheten av att tillräcklig och

kvalificerad personal finns såväl på anstalterna för att förbereda utskrivningsfrågor

som hos arbetsförmedlingsorganen samt att erforderliga åtgärder

vidtas så att de organ inom frivården som i första hand har att

handlägga ärenden om villkorlig frigivning har tillräckliga personella och

ekonomiska resurser för att möta den ökade arbetsbelastning som förslagets

genomförande kan väntas medföra.

F. rf. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:

Det remitterade förslaget till lag om ändring i brottsbalken är avsett alt

träda i kraft den 1 januari 1%G. Någon särskild övergångsbestämmelse har

icke givits. Avskaffandet av den obligatoriska formen av villkorlig frigivning

synes emellertid göra en sådan bestämmelse nödvändig.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

Enligt en allmänt vedertagen grundsats får strafflag icke ges tillbakaverkande

kraft, när den medför straffbeläggande av förut straffri gärning eller

skärpning av förut stadgade påföljder. Det sistnämnda har i Europarådets

av Sverige biträdda konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna

och de grundläggande friheterna angivits så, att högre straff icke

får utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens

begående. Den ifrågavarande grundsatsen anses icke gälla regler

om verkställighet av straff. Detta torde vara föranlett av praktiska hänsyn,

varjämte ju är påtagligt att utvecklingen beträffande straffverkställighet

i allmänhet gått i mildrande riktning. Emellertid är tänkbart, att även beträffande

nya straffverkställighetsbestämmelser det krav på rättsskydd

lör den enskilde som ligger bakom grundsatsen stundom kan få särskild

lyngd och svårigheterna för dess praktiska beaktande framstå som mindre

betydande. Att någon berövas friheten inverkar på ett särskilt ingripande

sätt i hans och hans familjs liv. Enligt all erfarenhet räknar de intagna,

som naturligt är, anstaltstidens längd som något av central betydelse för

dem. Skall någon enligt meddelad straffdom vara berövad friheten under

tid, som är maximerad i domen och genom då gällande lag, synes principiella

skäl och billighetshänsyn föranleda att ny lagstiftning icke skall

förlänga tiden, icke ens om så är avsett att ske endast undantagsvis. Såsom

ett fall då ett sådant betraktelsesätt synes ha lagts till grund vid utformande

av övergångsbestämmelser kan anmärkas 1906 års lag angående straffarbetes

och fängelsestraffs verkställande i enrum.

Den som blivit dömd före den 1 januari 1966 bör därför vara bibehållen

vid rätt till obligatorisk villkorlig frigivning. Häri bör då inbegripas även

dom som meddelats före nämnda dag och som sedermera fastställts eller

eljest vunnit laga kraft. Det skall sålunda ankomma på övervakningsnämnderna

eller kriminalvårdsnämnden att beakta att för den som avtjänar

straff enligt äldre dom kan finnas en viss — av kriminalvårdsstyrelsen

angiven — tidsgräns, utöver vilken han icke får kvarhållas i anstalt.

1 enlighet härmed föreslås en övergångsbestämmelse av innehåll att den

som före den 1 januari 1966 dömts till fängelse på viss tid, ej under sex

månader, skall villkorligt frigivas från detta straff senast när han avtjänat

fem sjättedelar av tiden. Detta innebär således att den intagne kommer att

frigivas senast vid den tidpunkt, då han enligt hittills gällande regler skulle

ha erhållit obligatorisk villkorlig frigivning. Däremot kommer även i dessa

fall de nya reglerna om att villkorlig frigivning må ske redan efter halva

strafftiden att bli tillämpliga och villkoret att frigivning skall antagas främja

den intagnes anpassning i samhället att falla bort. Likaledes skall de

ändrade bestämmelserna om prövotidens längd äga giltighet. Vid samtidig

verkställighet av flera fängelsestraff torde en regel av angiven innebörd

medföra, att frigivning måste ske senast då till slutdagen återstår en sjättedel

av straff som ådömts före ikraftträdandet. Har villkorligt medgiven

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 159 år 1965

frihet förklarats förverkad före ikraftträdandet, gäller detta en sjättedel

av återstoden av straffet. Om däremot förverkandet sker efter ikraftträdandet,

skall jämlikt 26 kap. 23 § brottsbalken straffåterstoden anses såsom

nytt straff med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning, och den

föreslagna övergångsbestämmelsen är alltså icke tillämplig beträffande

denna återstod.

Justitierådet Söderlund och regeringsrådet Äbjörnsson:

Enligt det remitterade förslaget skall de nya reglerna för villkorlig frigivning

träda i kraft den 1 januari 1966. Någon särskild övergångsbestämmelse

har inte ansetts erforderlig. Avskaffandet av den obligatoriska

villkorliga frigivningen synes emellertid aktualisera vissa övergångsproblem,

som torde kräva någon form av reglering. Här åsyftas det förhållandet,

att den som enligt hittills gällande regler skulle ha erhållit obligatorisk

villkorlig frigivning, när han avtjänat 5/6 av strafftiden, kan komma

att -— om ingen särskild övergångsbestämmelse meddelas — friges vid

senare tidpunkt eller i vissa fall först vid strafftidens slut.

För svensk rätts del gäller den allmänna grundsatsen att strafflag icke

äger tillbakaverkande kraft i det att strängare straff ej må ådörnas än som

skulle följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs.

Grundsatsen lärer emellertid i princip icke avse bestämmelser om verkställighet

av straff utan kommer regelmässigt nya bestämmelser i sådant hänseende

att tillämpas i fråga om tidigare ådömda straff ulan att hänsyn tas

till om förändringen medför en förbättring eller försämring av den dömdes

ställning. Det kan emellertid göras gällande att grundsatsen bör vinna tilllämpning

i sådana fall då de nya verkställighetsreglerna ges sådant innehåll

alt straffet därigenom blir ett annat än del domstolen avsett vid dess

utmätande. Den ändring av brottsbalken, varom nu är fråga, kan icke

ar.ses vara av den genomgripande natur som nyss sagts. Enligt den teknik

för utmätande av straff som tillämpas i svensk rätt tas nämligen i regel

icke hänsyn till de bestämmelser som gäller för verkställighet av straff.

Anledning saknas alltså att anta att domstolar vid strafftidens utmätande

beaktat att tiden på grund av bestämmelserna om obligatorisk villkorlig

frigivning i verkligheten blir kortare än den i domen upptagna. Den

angivna grundsatsen vid tillämpning av ny strafflag synes alltså icke i och

för sig nödvändiggöra en övergångsbestämmelse i lörevarande fall.

Emellertid förtjänar övervägas om inte en övergångsbestämmelse kan

framstå som påkallad av andra skäl. Därvid synes man vad gäller frågan

om avgränsningen av de fall, som bör omfattas av övergångsbestämmelsen,

ha alt välja mellan att låta dagen för domen bli avgörande eller också alt

begränsa regeln till att avse den som den 1 januari 1966 undergår fängelse.

De skäl som kan åberopas för en särskild övergångsbestämmelse gör sig

emellertid inte gällande med samma styrka i båda fallen. För den som

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Mnj:Is proposition nr 159 år 1965

börjat avtjäna sitt straff har dagen för frigivningen blivit en realitet på ett

helt annat sätt än för den som först i en framtid skall börja undergå straflet.

Enligt gällande bestämmelser åligger det kriminalvårdsstyrelsen att för

den som undergår fängelse fastställa den dag, då obligatorisk villkorlig

frigivning skall äga rum. Genom att det sålunda föreligger ett direkt beslut

om frigivningsdagen kommer en ändring i detta hänseende att på ett alldeles

särskilt sätt markera att den nya lagen medfört en försämring i den

intagnes ställning. Det kan därför förutses att flertalet som vid årsskiftet

avtjänar straff och som enligt hittills gällande regler skulle ha villkorligt

irigivits sedan 5/6 av strafftiden gått till ända kommer att uppfatta en

utebliven villkorlig frigivning som en skärpning av det ådömda straffet.

En dylik följd av förslaget bör undvikas, icke minst med hänsyn till den

verkan den kan antas få på förhållandena vid fångvårdsanstalterna. Väljes

dagen för domen som den avgörande tidpunkten kan förutses att en sådan

ordning föranleder ett avsevärt administrativt merarbete vid den praktiska

tillämpningen av bestämmelsen. Ävenså måste man räkna med att det

kommer att dröja ganska länge, innan det nya systemet för villkorlig frigivning

blir helt genomfört, vilket även ur sakliga synpunkter framstår såsom

olägligt.

Enligt vår mening talar sålunda övervägande skäl för att begränsa övergångsbestämmelsen

till att avse endast redan intagna. I redaktionellt hänseende

bör övergångsbestämmelsen ges det innehållet, att den som den 1

januari 1966 undergår fängelse på viss tid, ej under sex månader, skall

villkorligt trigivas från detta straff senast när han avtjänat 5/6 av tiden.

I övrigt skall de nya reglerna för villkorlig frigivning helt tillämpas även

i dessa fall.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj

1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt

Juslitierådet Söderland:

Den möjlighet alt ge tillstånd att lämna fångvårdsanstalt, som avses med

bestämmelsen i 50 §, har tillkommit för att främja fakultativ frigivning särskilt

genom att den intagne på detta sätt kan beredas tillfälle att själv

medverka till att ordna sina bostads- och arbetsförhållanden efter frigivningen.

Det kan förutsättas att behov av att kunna meddela sådant tillstånd

kan visa sig föreligga även i sådana fall då fråga uppkommer att bevilja

villkorlig frigivning, ehuru endast halva strafftiden avtjänats. Med hänsyn

härtill bör bestämmelsen enligt min mening vidgas till att avse även dessa

fall. Givetvis skall en på detta sätt ökad möjlighet att lämna tillstånd utnyttjas

endast i samma begränsade omfattning som enligt motiven till lag

om ändring i brottsbalken förutsättes skola ske i fråga om villkorlig frigivning,

innan den dömde avtjänat 2/3 av strafftiden. Jag förordar därför

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 159 år 1965

ett tillägg till 50 § av innehåll att, om synnerliga skäl föreligger, tillstånd

må meddelas, sedan halva strafftiden, dock minst fyra månader, avtjänats.

F. d. justitierådet Lind och justitierådet Brunnberg:

Godtages den av oss föreslagna övergångsbestämmelsen till lagen om

ändring i brottsbalken, bör för sådan intagen som däri avses i stället för

strafftidens slut fastställas den dag då enligt nämnda bestämmelse frigivning

senast skall äga rum. Ett stadgande härom bör fogas till ikraftträdandebestämmelsen

i förevarande lag.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 15!) år 1065

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet på Stockholms slott den 22 oktober

1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Andersson, Lindström, Kling, Skoglund, Edenman. Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 19 oktober

1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 1 oktober 1965 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 16 § lagen den 20 mars 1964 (nr 163)

om införande av brottsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 17 och 50 §§ lagen den 6 maj 1964

(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)

om allmänt kriminalregister.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och förordar att i den

föreslagna lagen om ändring i brottsbalken upptas en övergångsbestämmelse

av innehåll, att den som den 1 januari 1966 undergår fängelse på viss tid, ej

under sex månader, skall villkorligt friges från detta straff senast när han

avtjänat fem sjättedelar av tiden.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen med nämnda tillägg måtte

jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Bylén

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 65055 ?

Doktrin (1)

  1. Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning, SvJT 2025 s. 94, på s. 106, 107 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:378 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 29 november 19^6 a1 i texten
  2. 1LU 1965:37 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i brottsbalken m. m. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. SvJT 2025 s. 94 Jenny Samuelsson Kääntä, Risk för återfall som ett kriterium för uppskjuten villkorlig frigivning s. 106 · s. 107 i texten