Sök i Ratio Lex

Med förslag rörande organisation m. m. av förbandssjukvården

1965-11-19 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:176, Med förslag rörande organisation m. m. av förbandssjukvården

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

1

Nr 176

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag rörande organisation

m. m. av förbandssjukvården; given Stockholms

slott den 19 november 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Andersson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs förslag till ny utformning av förbandssjukvården

i syfte att effektivisera denna. Nuvarande militärläkare föreslås bli ersatta

med avtalsanställda förbands- eller tjänsteläkare. Förbandsläkarna

avses handha främst tillsynen över hälso- och sjukvården vid förbanden

samt vara förbandschefens medicinska rådgivare, medan tjänsteläkare skall

utföra hälsoundersökningar och meddela sjukvård åt de värnpliktiga, övrig

personal vid förbanden förutsätts bli hänvisad till anvisningsläkare.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 176

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten i statsrådet på Stockholms slott

den 19 november 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist,

Aspling, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga om organisation

m. m. av förbandssjukvården och anför.

Inledning

1962 års försvarssjukvårdsutredning1 som tillsattes med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande den 30 mars 1962 för översyn av försvarssjukvårdens

ledning m. m. har den 25 maj 1964 avlämnat betänkande I »Krigsmaktens

förbandssjukvård» (SOU 1964:20). Särskilt yttrande av ledamoten

Troell har bilagts betänkandet.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhavaren

— efter hörande av försvarsgrenscheferna — försvarets civilförvaltning, försvarets

sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets intendenturverk,

arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,

statskontoret, riksrevisionsverket, veterinärstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,

Svenska Stadsförbundet, 1960 års värnpliktsutredning, 1960

års intendenturförvaltningsutredning, 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning,

landsorganisationen (LO) — med bifogande av yttrande

från Försvarsverkens Civila Personals Förbund — Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO) -— med bifogande av yttranden från Sveriges

Läkarförbund, Svenska Militärläkareföreningen och Sveriges yngre läkares

förening — Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens

Riksförbund (SR) och Sveriges förenade studentkårer.

1962 års försvarssjukvårdsutredning framlägger i sitt betänkande förslag

1 Professorerna Arne Engström, ordförande, Curt Gyllenswärd och Bror Rexed, generalmajoren

Birger Hasselrot, rättschefen Stig Marcus, marinöverläkaren Lars Troell, flygöverläkaren

Uno Lundberg samt fältläkaren Siegfrid Urwitz.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kangl. Maj. ts proposition nr 176 år 1965

rörande organisationen av dels hälso- och sjukvården vid förbanden, den

s. k. förbandssjukvården, dels den militära verksamhet vid förbanden som

har ett militärmedicinskt innehåll och fordrar medverkan av läkare. Frågan

om läkarmedverkan på central och regional nivå liksom om militärläkarnas

ställning i organisatoriskt hänseende ämnar försvarssjukvårdsutredningen

ta upp i ett följande betänkande. Tandvården är föremål för särskilda överväganden

(Försvarets tandvårdsberedning).

Jag behandlar i det följande endast frågan om läkarmedverkan m. m. vid

förbanden och tar inte upp utredningens förslag rörande tjänster in. m. för

översköterskor och annan hjälppersonal.

Beträffande löneställning m. m. för i organisationen ingående befattningar

har överenskommelse träffats mellan statens avtalsverk och SACO.

Nuvarande organisation

Enligt nu gällande ordning förestås läkarmottagningen för värnpliktiga

av civilmilitär läkare på aktiv stat, som i regel är placerade vid vederbörande

förband. Förbandsläkare —vid flerläkarförband den till tjänsten främste

förbandsläkaren — förestår värnpliktsmottagningen och är överläkare på

förbandssjukhuset, där sådant finns i anslutning till läkarmottagningen.

Förbandsläkaren är vidare tjänsteläkare för anställningshavarna vid förbandet.

Hälso- och sjukvården vid förbanden fullgörs emellertid i betydande

utsträckning av värnpliktiga läkare. Statsmakterna har i samband med

prövningen av dessa läkares värnpliktstjänstgöring uttalat sig för att varje

möjlighet skall tas till vara för att förkorta tiden för de värnpliktiga läkarnas

tjänstgöring vid fredsförbanden (prop. 1963: 106, L^U 52, rskr 275).

Förbandsläkarna har även vissa arbetsuppgifter avseende hälsovård, sjukvårdsutbildning,

krigsförberedelsearbete och förvaltning.

Inom armén finns beställningar för regementsläkare och/eller bataljonsläkare

inrättade för så gott som samtliga förband. Sammanlagt finns vid

förband 39 beställningar för regementsläkare i Ao 23 och 45 beställningar

för bataljonsläkare i Ao 21. Inom marinen finns för vissa förband beställningar

inrättade för marinläkare av 1. graden. I andra fall fullgörs förbandsläkarfunktioner

av marinläkare av 1. graden med placering i stab.

På marinens personalförteckning finns uppförda 13 beställningar för marinläkare

av 1. graden, varav sex i Ao 23 och sju i Ao 21. Inom flygvapnet finns

för förbanden inrättade fyra beställningar för förste flygläkare i Ao 23 och

17 beställningar för flygläkare av 1. graden i Ao 21.

För att bli anställd som förbandsläkare fordras i medicinskt hänseende

att vederbörande uppfyller gällande fordringar för behörighet som provinsialläkare.

I militärt hänseende uppställs kraV på genomgången fackutbildningskurs

i samband med värnpliktstjänstgöring och minst två månaders

1 i: — Bihnng till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 176

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

militär facktjänstgöring. För beställningar inom marinen fordras härjämte

vitsord om duglighet till sjötjänst.

Utöver sin lön uppbär förbandsläkarna regelmässigt inkomster av sin

verksamhet som tjänsteläkare för den civila personalen. Förbandsläkarna

har en veckoarbetstid av 24 timmar fördelad på minst fem vardagar. Härutöver

utför förbandsläkarna utan särskild ersättning viss jour- och beredskapstjänst.

De är skyldiga att inom ramen för veckoarbetstiden svara för

sjukvård i fråga om sådan krigsmakten tillhörande fast anställd militär eller

civilmilitär personal samt värnpliktiga, som tjänstgör vid förbandet eller

hänvisats dit för sjukvård. I veckoarbetstiden inräknas enligt gällande praxis

även verksamheten som tjänsteläkare för civil personal.

Hjälppersonalen i förbandssjukvården utgörs av sjuksköterskepersonal

(översköterskor), biträdespersonal (undersköterskor och sjukvårdsbiträden)

samt expeditionsföreståndare (underbefäl). Till gruppen hjälppersonal

bör hänföras även fast anställda sjukvårdsinstruktörer — underofficerare,

underbefäl och instruktionssköterskor. Sjukhusexpeditionerna vid tio

arméförband har vidare den 1 juli 1965 efter förslag i prop. 1965: 1 (bil. 6

s. 44, SU 4, rskr 4) förstärkts med halvtidstjänstgörande kontorsbiträden

i högst Ae 5.

1962 års försvarssjukvårdsutrednings överväganden och förslag

Utredningen har analyserat läkaruppgifterna vid förbanden i syfte att

klarlägga arten och omfattningen av läkarnas medverkan. Utredningen har

därvid funnit att den öppna och slutna värnpliktsvården inom armén i betydande

omfattning fullgörs av andra läkare än förbandsläkare och att även

inom marinen vissa läkarmottagningar sköts av icke ständigt tjänstgörande

militärläkare eller värnpliktiga läkare. Utredningen anser det vara en allvarlig

brist i nuvarande organisation, att särskilt armén i stor utsträckning

använder värnpliktiga läkare inom förbandssjukvården. Denna omfattande

användning av värnpliktiga läkare kan enligt utredningen inte motiveras av

utbildningsskäl annat än under kortare tid. Vakansläget inom fältläkarkåren

anses vara en av förklaringarna till att andra läkare än förbandsläkarna

måste tas i anspråk. Den vid många förband tidsödande vården av

fast anställda in. fl. bidrar enligt utredningen också till att förbandsläkarna

inte hinner ägna sig åt vården av värnpliktiga i önskvärd omfattning. Utredningen

konstaterar vidare att förbandsläkarnas medverkan inom hälsovård,

sjukvårdsutbildning, krigsförberedelsearbete, förvaltningsverksamhet

m. in. till följd av nyss angivna förhållanden ofta är av begränsad omfattning.

Åtskilliga av de arbetsuppgifter som instruktionsmässigt ålagts förbandsläkarna

fullgörs enligt utredningen över huvud taget inte vid många

förband. Många av förbandsläkarna saknar enligt utredningen tillräcklig

utbildning för nu ifrågavarande uppgifter. Utredningen anför vidare, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 176 år W65

vakansläget inom fältläkarkåren är den kanske allvarligaste bristen i organisationen.

Som orsak till vakansläget inom fältläkarkåren uppges bl. a. att

arbetet inom förbandssjukvården inte är ägnat att stimulera läkare på

samma sätt som arbete inom framför allt den slutna civilsjukvården. Utredningen

konstaterar, att inte heller de läkaruppgifter vid förbanden som

faller utanför förbandssjukvården kan anses ägnade att främja rekryteringen

av törbandsläkare. Även skyldigheten att delta i övningar samt jouroch

beredskapstjänsten anses rekryteringsförsvårande.

Utredningens undersökningar har syftat till att utreda arbetsuppgifterna

inom förbandssjukvården samt i vilken omfattning läkare som förestår värnpliktsmottagning

bör medverka i dessa och inom övriga verksamhetsfält vid

förbanden, såsom utbildning, krigsförberedelsearbete samt förvaltningsverksamhet

m. in. I samband härmed har utredningen tagit ställning till vilka

läkaruppgifter vid förbanden, som bör utföras av värnpliktiga läkare och

icke ständigt tjänstgörande militärläkare. Utredningen har ansett sig böra

undersöka även möjligheterna att i ökad omfattning integrera sjukvården

vid förbanden med den civila sjukvården och att avlasta läkare vid förbanden

genom att överföra arbetsuppgifter till annan personal.

I fråga om hälsovården föreslår utredningen att vissa uppgifter rörande

övervakningen av hygien in. in. skall utföras av militärläkare och annan

medicinalpersonal placerade i regionala staber. Andra uppgifter, bl. a.

avseende visst fältarbete, föreslås bli delegerade till sjuksköterskepersonalen.

Sålunda föreslås att översköterska under läkares överinseende skall utföra

viss kontinuerlig hälsoövervakning. översköterska förutsätts få ökad kompetens

genom viss obligatorisk vidareutbildning. För hälsovården i fält och

ombord bör enligt utredningen anlitas i första hand värnpliktiga läkare.

Verksamheten för läkarna vid förbanden anses i huvudsak böra begränsas

till rådgivning åt förbandschefen, utförande av hälsoundersökningar och

skyddsympningar m. m. samt viss övervakning av sjuksköterskornas fältarbete.

Beträffande arten av den öppna vården förutsätter utredningen inte

några speciella förändringar. Fall som kräver specialundersökning eller

specialistvård bör enligt utredningen alltjämt remitteras till mottagning vid

civilt lasarett medan remiss till privatpraktiserande läkare anses böra förekomma

endast i undantagsfall. Utredningen uttalar önskemål om alt arbetsuppgifter

som är mindre krävande från medicinsk synpunkt delegeras till

sjuksköterskor och annan hjälppersonal så långt detta är praktiskt möjligt

och medicinskt försvarligt. Vården av de värnpliktiga bör ombesörjas av

läkare, som stadigvarande är knutna till förbanden. För vård av fast anställda

in. fl. föreslås att tjänsteläkarsystemet behålls. Utredningen avvisar

sålunda övergång till ett anvisningsläkarsystem. Läkarmottagning för värnpliktiga

och fast anställda in. fl. anses alltjämt böra finnas vid varje förband

med egen förvaltningsorganisation.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 196ö

Utredningen har utrett möjligheterna att integrera den slutna vården

som bedrivs vid förbandssj ukhusen med den civila lasarettsvården. Den

har härvid haft att ta ställning till fyra huvudalternativ. Enligt det första

alternativet skulle förbandssj ukhusen nedläggas och den slutna vården i

sin helhet förläggas till civila lasarett m. m. Enligt det andra alternativet

skulle krigsmakten upprätta ett mindre antal militära sjukhus för kvalificerad

vård av civila och militära patienter, varvid förbandssj ukhusen skulle

behållas för enklare vård av militära patienter. Det tredje alternativet innebar

att förbandssj ukhusen skulle upprustas till minst sjukstugenivå så

att förutsättningar skulle skapas dels att kunna motta även civila patienter,

dels att i ökad omfattning vårda svårt sjuka militära patienter. Enligt det

fjärde och sista alternativet skulle förbandssj ukhusen bibehållas med i

princip nuvarande begränsade medicinska målsättning, varvid således vårdresurserna

skulle dimensioneras för vård endast av värnpliktiga patienter

medan kvalificerad vård skulle ombesörjas av lasaretten. Utredningen har

inte funnit något av de tre förstnämnda alternativen vara godtagbart vare

sig från militär, civil eller medicinsk synpunkt. Utredningen anser alternativ

fyra vara det enda genomförbara och realistiska. Den slutna sjukvården

vid förbanden föreslås således liksom f. n. avse lättvårdsfallen. Alla

komplicerade fall anses böra remitteras till civilt sjukhus. Sluten vård av

andra än värnpliktiga bör enligt utredningen i princip inte förekomma vid

förbanden.

De militära förbandssj ukhusen, i det följande benämnda sjukrumsavdelningarna,

anses alltså böra reserveras för av kaserneringen betingade lättvårdsfall.

Vården på sjukrumsavdelningarna bör enligt utredningen i allt

väsentligt ombesörjas av sjuksköterske- och biträdespersonalen under läkares

överinseende. Varken läkare eller sjuksköterska anses normalt behöva

medverka i jourtjänst, eftersom vårdfallen i regel är av sådan art att de

sjuka skulle vårdats i sina hem, om de inte varit inkallade. I de fall jourtjänst

erfordras anses den böra samordnas med den civila jourtjänsten på

orten eller anförtros i första hand åt värnpliktig läkare. Då tillgången på

sjukrumsplatser överstiger behovet med omkring 700 platser har utredningen,

i syfte även att möjliggöra rationaliseringsvinster beträffande biträdespersonalen,

föreslagit en ökad centralisering av sjukrumsavdelningarna.

Förslaget innebär att 18 sjukrumsavdelningar successivt nedläggs. Beträffande

återstående sjukrumsavdelningar föreslår utredningen viss byggnadsteknisk

upprustning. I vissa fall torde nybyggnad bli erforderlig.

Frågan om behovet av läkarmedverkan inom sjukvårdsutbildningen

har utredningen begränsat till de förband, där kvalificerad sjukvårdsutbildning

inte förekommer. Den kvalificerade utbildningen anses böra

ledas och kontrolleras av ständigt tjänstgörande militärläkare och centraliseras

till ett fåtal förband. Utredningen förutsätter, att meddelandet av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

huvuddelen av den övriga sjukvårdsutbildningen skall läggas på militär

personal och sjuksköterskor. Ständigt tjänstgörande militärläkare, placerade

i första hand vid förband där kvalificerad sjukvårdsutbildning bedrivs

eller vid regional stab, måste dock enligt utredningen användas för planering

och kontroll av Aid förbanden förekommande utbildning av sjukvårdstrossar

och andra motsvarande mindre sjukvårdsenheter samt som instruktörer,

i första hand under repetitionsövningar. Även värnpliktiga läkare förutsätts

i viss utsträckning utnyttjas såsom instruktörer. Läkare som förestår

värnpliktsmottagning anses böra främst planlägga och genomföra den

repetitionsutbildning avseende truppens hygien och vård m. m. som meddelas

det fast anställda befälet. Han bör vidare hålla ett mindre antal lektioner

i samband med sådan utbildning av sjukvårdare och sjukvårdsmän

som förekommer vid förbanden. I egenskap av förbandschefens medicinske

rådgivare anses han slutligen böra ge råd om utbildningsverksamhetens bedrivande

med hänsyn till sjukläge och klimatiska förhållanden.

I fråga om krigsförberedelsearbetet bedöms medverkan av

läkare vid förbanden behöva ske i endast relativt ringa omfattning och huvudsakligen

ha formen av rådgivning till förbandets mobiliseringsavdelning.

En förutsättning härför anses vara att de regionala cheferna får tillgång

till erforderlig medicinsk sakkunskap.

Vad förvaltningsverksamheten beträffar föreslår utredningen

att läkare vid förband inte vidare skall vara förvaltningsgrenschef. Ansvaret

för förvaltning av sjukvårdsmateriel föreslås överfört till intendenten

och för förvaltning av sjukvårdsanslag till kassachefen. Även om så

sker krävs inom detta arbetsområde en begränsad arbetsinsats av den läkare

som förestår värnpliktsmottagningen för attestering av räkningar,

övervakning av journalföring och sjukredovisning m. m. Han måste vidare

i viss utsträckning utöva medicinsk rådgivning åt förbandschefen, delta i

vissa förekommande sammanträden inom förbandet och i undantagsfall

besvara remisser in. m. Erforderlig fackmässig kontroll av förvaring m. m.

av läkemedel och annan sjukvårdsmateriel anses böra utföras av personal

placerad vid centrala och regionala myndigheter.

Jag övergår nu till att redogöra för utredningens förslag rörande läkarpersonalen

m. in.

Verksamheten för de läkare som skall vara fast knutna till förbanden

koncentreras enligt utredningens förslag till hälso- och sjukvården. Dessa

läkare avses i endast begränsad utsträckning skola medverka inom utbildnings-

och förvaltningsverksamhet eller delta i krigsförberedelsearbetet. Till

följd härav kommer ökade krav att ställas på läkarmedverkan i regionala

staber. Dessa stabers personella resurser i fråga om medicinskt skolad personal

måste därför förbättras. Eu förstärkning av militärläkarresurserna

erfordras vidare vid de förband, dit den kvalificerade sjukvårdsutbildningen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

koncentreras. Utredningen ämnar återkomma till dessa frågor i ett följande

betänkande men understryker betydelsen av att de uppgifter som pålagts

ständigt tjänstgörande militärläkare inte blir eftersatta.

Utredningen har för varje förband beräknat det genomsnittliga totala

behovet av veckoarbetstimmar för aktuella läkaruppgifter och har därvid

funnit att minimibehovet uppgår till omkring 15 veckotimmar och maximibehovet

till omkring 60 veckotimmar. Utredningen anser att en läkare som

arbetar enbart med sjukvård vid förbanden i längden inte kan upprätthålla

en godtagbar yrkesstandard och bedömer att svårigheter föreligger att rekrytera

heltidsanställda läkare vid förbanden. Utredningen avvisar således tanken

på heltidsanställning av läkare även vid de största förbanden och anser

att av rekrvteringsskäl m. in. deltidstjänstgörande läkare alltjämt måste

bilda kärnan i förbandssjukvården. Utredningen har med utgångspunkt i

ett maximiarbetstidsuttag av 27 timmar i veckan beräknat behovet av sådana

läkare till 130, av vilka 88 erfordras inom armén, 17 inom marinen och 25

inom flygvapnet. Vid många förband anses mer än en läkare erforderlig.

Den främste läkaren vid varje förband anses böra öva tillsyn över hälsooch

sjukvården vid förbandet och vara förbandschefens medicinske rådgivare.

I fråga om anställningsformen för de läkare som avses skola vara stadigvarande

knutna till förbanden konstaterar utredningen, att bristerna i nuvarande

system är så djupgående att en genomgripande omorganisation inte

kan undvikas. De försök som hittills företagits att inom ramen för nuvarande

organisation förbättra rekryteringen bl. a. genom reglering av arbetstiden

och höjning av bataljonsläkarnas löner har misslyckats. En aldrig så stor avlöningsförstärkning

garanterar enligt utredningens uppfattning inte att riksdagens

beslut i fråga om de värnpliktiga läkarnas användning inom förbandssjukvården

förverkligas (jfr prop. 1963: 106, L2U 52, rskr275). Garantier

anses inte heller skapas för att läkaruppgifterna vid förbanden fullgörs

rationellt. Utredningen anser att nuvarande anställnings- och avlöningssystem

är alltför stelt för att medge önskad flexibilitet med hänsyn till såväl

förbandens olika storlek som den skiftande arbetsbelastningen under olika

årstider. Förekommande kombination av fast lön för vissa arbetsuppgifter

och prestationslön för viss tjänsteläkarverksamhet anses vidare leda till att

verksamheten inom den utmätta arbetstidsramen kommer att ägnas åt i

första hand tjänsteläkarmottagningen. Denna verksamhet är vid många förband

tidsödande. Utredningen anser därför att helt nya vägar måste prövas.

Med ledning av en undersökning inom industrisjukvården uttalar utredningen,

att en övergång från nuvarande system med fasta löner till ett mer

flexibelt system som belönar prestationen över hela linjen medför bestämda

fördelar. Utredningen anser att en läkare, som uppbär prestationsersättning,

bör anställas genom avtal. Utredningen anser, att fördelarna med en övergång

från nuvarande avlönings- och anställningssystem för förbandsläkare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

till ett system med deltidstjänstgörande läkare anställda genom avtal mot

prestationsersättning så avgjort överväger nackdelarna att en sådan övergång

bör komma till stånd. För arméns vidkommande är övergången enligt

utredningens mening en förutsättning för att förbandssjukvården skall

kunna reorganiseras med framgång. Även om de förhållanden som främst

föranlett utredningen att ompröva nuvarande anställnings- och avlöningssystem

inte har bärkraft såvitt avser flygvapnet och endast delvis såvitt avser

marinen, utgår utredningen från att dess förslag skall omfatta samtliga försvarsgrenar-.

Utredningens majoritet anser att läkare som anställs genom

avtal mot prestationsersättning inte behöver ha civilmilitär ställning.

De avtalsanställda läkarna skall enligt utredningens förslag vara taxebundna.

Beträffande ersättningen för hälso- och sjukvård av de värnpliktiga

bör enligt utredningens mening som mätvärde på prestationen användas det

antal värnpliktiga som är hänvisat till läkarmottagningen resp. sjukrumsavdelningen.

Ersättningen föreslås utgå dels för hälso- och sjukvård av de

värnpliktiga med visst belopp per värnpliktig och månad, dels för hälsovård

av fast anställda med visst belopp per anställningshavare och år. För sjukvården

åt den fast anställda militära och civilmilitära personalen, de civila

tjänstemännen och den kollektivavtalsanställda personalen föreslås att provinsialläkartaxan

tillämpas. F. n. utgår prestationslön enligt provinsialläkartaxan

vid sjukvård åt civil personal, medan förbandsläkare är skyldig att i

tjänsten ombesörja sjukvård åt den fast anställda militära och civilmilitära

personalen. För verksamheten inom utbildning, krigsförberedelsearbete, förvaltning

m. m. föreslås utgå visst årsarvode per kontrakterad veckotimma.

Utredningen betonar att en i förhållande till den civila sjukvården konkurrenskraftig

ersättning måste eftersträvas.

I fråga om de medicinska kompetenskraven för de avtalsanställda läkarna

föreslår utredningen att kravet på fullgjord sjukhusutbildning höjs till tre

år, varav minst två år inom kroppssjukvården. Utredningen föreslår vidare,

att det nuvarande kravet på genomgång av viss värnpliktsutbildning slopas

som kompetensvillkor. Detta motiveras bl. a. med att enligt utredningens

mening även kvinnliga läkare bör kunna anställas vid förbanden i syfte att

bredda rekryteringsbasen. Utredningen anser att kompletterande utbildning

måste ges läkare vid förband i samband med anställningen och föreslår

att en särskild kurs om ca sex veckor anordnas i detta syfte. Utredningen

betonar vidare vikten av att de avtalsanställda läkarna bereds bättre möjligheter

till medicinsk fortbildning än de nuvarande förbandsläkarna.

Intill dess de högre regionala stabernas resurser förstärkts, organisationen

för den kvalificerade sjukvårdsutbildningen förbättrats och instruktörskadrarnas

kompetens höjts, uppstår vissa övergångs problem, som kan

påverka den takt i vilken utredningens förslag kan genomföras. Utredningen

anser emellertid att läkarverksamheten vid så gott som samtliga arméförband

efter hand kan övertas av avtalsanställda läkare. Regementsläkarbe
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

ställningarna vid trängregementena anses dock t. v. böra undantas. Detta innebär

att enligt utredningens förslag 35 beställningar för regementsläkare

och 45 beställningar för bataljonsläkare successivt bör indras. För marinens

del innebär utredningens förslag att de marinläkare av 1. graden som tillika

har stabsläkarfunktioner t. v. kvarstår i organisationen. Övriga beställningar

för marinläkare av 1. graden, två beställningar i Ao 23 och sju beställningar i

Ao 21, anses successivt kunna indras. Beställningarna för förste marinläkare

berörs inte av förslaget. Inom flygvapnet anses beställningar för förste flygläkare

t. v. böra behållas vid fyra flottiljer medan 17 beställningar för flygläkare

av 1. graden anses kunna indras successivt. Nuvarande förbandsläkare

bör beredas möjlighet att välja om de vill kvarstå på oförändrade villkor

eller övergå till det nya systemet.

Kostnadsökningarna för genomförandet av utredningens personalförslag

blir enligt utredningens beräkningar begränsade. Det bör dock beaktas att

utredningens förslag förutsätter en överföring dels av vissa läkaruppgifter

till högre nivå, dels av kvalificerad sjukvårdsutbildning till vissa förband.

Härav följer ett ökat behov av ständigt tjänstgörande militärläkare i militärområdesstaber

och vid dessa förband. Utredningen understryker, såsom tidigare

sagts, vikten av att detta behov tillgodoses.

Ledamoten Troell har i särskilt yttrande reserverat sig mot majoritetens

förslag att förbandssjukvården skall bestridas med enbart civila avtalsanställda

läkare samt att beslut fattas om att vissa förbandsläkarbeställningar

successivt indras innan krigsorganisationens behov helt utretts. Troell anser

att tillräckligt underlag inte finns för slutgiltigt förslag angående förbandssjukvården

men att provisoriska åtgärder bör ifrågakomma. Troell föreslår

att vid varje förband skall finnas en civilmilitär läkare med lönegradsbeteckning

ABr till vilken -— utöver lön — bör utgå ett rörligt arvode.

Remissyttrandena

Svårigheten att bedöma föreliggande förslag rörande förbandssjukvården

med anledning av dess anknytning till problem, som kommer att tas upp

till behandling först i ett senare betänkande, påtalas av flera remissinstanser,

däribland överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,

statskontoret och SACO.

Remissinstanserna har i huvudsak lämnat utredningens förslag rörande

den öppna sjukvården utan erinran.

Utredningens förslag att den slutna sjukvården liksom f. n. bör avse lättvårdsfall,

medan alla kvalificerade vårdfall bör hänvisas till civila lasarett,

tillstyrks av medicinalstyrelsen, TCO, LO och Sveriges förenade studentkårer.

Även överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, statskontoret.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

1960 urs värnpliktsutredning och SACO lämnar förslaget i denna del utan

eiinran. SACO anser dock, att förbandsläkaren bör ha möjlighet att när så

ar lämpligt vårda även något mer komplicerade fall. Försvarets sjukvårdsstyrelse

anser att platsbristen på de civila sjukhusen, liksom den föreslagna

ökade kompetensen för förbandsläkarna, talar för att även mera kvalificelade

fall skall kunna behandlas vid de militära sjukvårdsinrättningarna,

dock inte sådana fall som är alltför personalkrävande eller ställer krav på

ständig jourtjänst för sköterska.

Mot föislaget att sjukrumsavdelningarna reserveras för militära patienter

och att platsantalet skärs ned har remissinstanserna inte haft någon erinran.

Förslaget att nedlägga sjukrumsavdelningar i föreslagen omfattning

har dock fått ett blandat mottagande. Även om flertalet remissinstanser

finner en fortsatt centralisering möjlig och från kostnadssynpunkt angelägen

anser några bl. a. överbefälhavaren, chefen för armén, försvarets

sjukvårdsstyrelse och statskontoret — kompletterande utredning erforderlig

i det enskilda fallet. Chefen för marinen och sjukvårdsstyrelsen framhåller

att möjlighet till sluten vård bör finnas inom varje garnisonsort.

Det stora flertalet remissinstanser är ense med utredningen att åtgärder

snarast måste vidtas för att förbättra rekryteringen av läkare till förbanden.

En snai lösning i huvudsak pa grundval av utredningens förslag förordas av

överbefälhavaren, chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen

och Sveriges förenade studentkårer. Chefen för marinen, chefen

för flygvapnet, försvarets civilförvaltning och riksrevisionsverket föreslår

att åtgärder vidtas huvudsakligen inom ramen för nuvarande system, bl. a.

genom förbättrade ekonomiska förmåner. Möjligheten till civilanställning

enligt av utredningen angivna riktlinjer bör dock enligt chefens för marinen

och civilförvaltningens mening hållas öppen.

Den gemensamma linje som hävdas av förslagets motståndare — Svenska

Militärläkareföreningen, delvis understödd av Sveriges Läkarförbund och

SACO, samt chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning

och riksrevisionsverket — kan sägas vara, förutom att läkarna i

princip bör behålla nuvarande arbetsuppgifter, dels att arbetstiden ytterligare

bör förkortas, dels att den fasta och civilmilitära anställningsformen

bör bibehållas, dock med förbättrad lön och tjänsteställning. Som motiv

åberopar dessa remissinstanser bl. a. att utredningens förslag innebär alltför

stora ändringar i nuvarande organisation.

Betydelsen av att i möjlig mån begränsa och renodla läkaruppgifterna

vid förbanden och överföra till annan personal de uppgifter, för vilka läkarens

insats inte är oundgängligen nödvändig, understryks av överbefälhavaren,

chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen, riksrevisionsverket

och Sveriges förenade studentkårer. De av utredningen

framlagda förslagen i sådant syfte lämnas i huvudsak utan erinran även av

statskontoret, TCO och 1960 års värnpliktsutredning. Däremot hävdar che
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

fen för marinen, chefen för flygvapnet och Svenska Militärläkar ef öreningen

att förbandsläkarnas nuvarande arbetsuppgifter t. v. bör vara i huvudsak

oförändrade.

En allmän osäkerhet synes råda om rekryteringseffekten hos utredningens

förslag även hos vissa av de remissinstanser som i princip är positiva till

förslaget. Det påpekas bl. a. att flertalet av de läkaruppgifter som av utredningen

föreslagits skola överföras till andra personalkategorier hör till dem

som i dagsläget antingen är försummade eller redan utförs av annan personal,

varför förslagen angående arbetsuppgifternas renodlande reellt inte

medför någon större lättnad för de berörda läkarna. Vidare sägs att en del

arbetsuppgifter kvarstår, som inte kan anses vara särskilt stimulerande.

Utredningens förslag att översköterska under läkares överinseende skall

utföra viss kontinuerlig hälsoövervakning'' av rutinmässig karaktär tillstyrks

av överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, TCO och Sveriges förenade

studentkårer. Förslaget avstyrks av medicinalstyrelsen, statens institut

för folkhälsan, arbetarskyddsstyrelsen och LO, eftersom hygieniska inspektioner

in. m. anses fordra högre kompetens än den som genom den av

utredningen föreslagna utbildningen kan bibringas översköterska.

Remissinstanserna har inte någon erinran mot att även i fortsättningen

deltidsarbete bör vara den normala arbetsformen för läkare vid förbanden.

SACO hävdar dock att det dagliga arbetstidsuttaget bör maximeras till fyra

timmar. Chefen för marinen föreslår att veckoarbetstiden avkortas till 21

timmar i veckan. Båda räknar med övertidsarbete vid behov mot särskild

ersättning. Medicinalstyrelsen anser att även heltidsanställning bör kunna

komma i fråga.

Utredningens förslag att läkarna vid förband skall vara avtalsanställda

och civila tillstyrks av statskontoret, medicinalstyrelsen och Sveriges förenade

studentkårer. Förslaget att läkarna skall vara avtalsanställda tillstyrks

i huvudsak även av överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse och chefen

för armén. Sistnämnda instanser anser dock — i likhet med förslagets

motståndare — att åtminstone en läkare vid varje förband bör ha civilmilitär

ställning.

Av utredningen föreslagen höjning av kravet på fullgjord sjukhusutbildning

tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Betydelsen

av hygienisk utbildning jämförlig med industri- eller provinsialläkares framhålls

av medicinalstyrelsen, LO, statens institut för folkhälsan och arbetarskyddsstyrelsen.

Svenska Militärläkareföreningen anser, att de civila avtalsanställda

läkarna bör ha fullgjort värnpliktstjänstgöring, bl. a. »enär detta

möjliggör adekvata ställningstaganden till krigsplacering, ändring av besiktningsgrupp

m. in.» Enligt försvarets sjukvårdsstyrelses mening bör förbandsläkare

normalt ha genomgått minst grundläggande befälsskola och sjukvårdsbefälsskola.

Undantagsvis bör dock kvinnliga och manliga läkare som

inte fullgjort värnpliktstjänstgöring kunna ifrågakomma. Överbefälhavaren

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965 13

understryker vikten av att läkarna vid förbanden ges erforderlig fortbildning

enligt utredningens förslag.

Sveriges yngre läkares förening hävdar med instämmande av Sveriges

Läkarförbund, att utredningen konsekvent räknar med att använda värnpliktiga

läkare så snart bristlägen uppstår. I den mån det militära sjukvårdsläget

är så prekärt, att den värnpliktiga läkararbetskraften måste tas i anspråk

för uppgifter som inte kan inpassas i ett utbildningsschema, anses det

uttryckligen böra anges alt en sådan åtgärd är ett provisorium. Föreningen

framhåller det olämpliga i att värnpliktiga läkare vid vikariat för förbandsläkare

även kommer att uppehålla en tjänsteläkarbefattning utan att äga

uppbära ersättning härför. Värnpliktiga läkare torde enligt föreningen också

i många fall sakna erforderlig medicinsk kompetens för en sådan uppgift.

Departementschefen

1962 års försvarssjukvårdsutredning har i sitt första betänkande (SOU

1964: 20) framlagt förslag rörande organisationen av hälso- och sjukvården

vid förbanden förbandssjukvården — samt sådan verksamhet i övrigt

vid förbanden som har medicinskt underlag eller militärmedicinskt innehåll

och fordrar medverkan av läkare. Förslagen berör i första hand förbandsläkarna

men påverkar även de icke ständigt tjänstgörande militärläkarna

och de värnpliktiga läkarna samt läkarnas hjälppersonal.

Enligt nu gällande ordning förestås läkarmottagningarna för värnpliktiga

av läkare på aktiv stat — förbandsläkare. Dessa — vid flerläkarförband den

till tjänsten främste förbandsläkaren — är även överläkare på sjukrumsavdelningen,

där sådan finns i anslutning till läkarmottagningen. Förbandsläkaren

är vidare i första hand tjänsteläkare för den fast anställda personalen

vid förbandet och det förutsätts att han medverkar i övrig läkart jänstgöring

vid förbandet. Förbandsläkarnas arbetsuppgifter omfattar förutom

sjukvård medverkan i hälsovård, sjukvårdsutbildning, krigsförberedelsearbete

och förvaltning.

Inom armén finns beställningar för regementsläkare och bataljonsläkare

inrättade för så gott som samtliga förband. Sammanlagt finns vid arméns

förband 39 beställningar för regementsläkare i Ao 23 och 45 beställningar

för bataljonsläkare i Ao 21. Den 1 oktober 1965 var fem beställningar för

regementsläkare och 29 för bataljonsläkare vakanta. Inom marinen finns

för vissa förband beställningar inrättade för marinläkare av 1. graden. I

andra fall iullgörs förbandsläkarfunktioner av marinläkare av 1. graden

med placering i stab. På marinens personalförteckning finns uppförda 13

beställningar för marinläkare av 1. graden, varav sex i Ao 23 och sju i Ao 21.

Tre beställningar för marinläkare av 1. graden var vakanta den 1 oktober

1965. Inom llygvapnet finns för förbanden inrättade fyra beställningar för

förste flygläkare i Ao 23 och 17 beställningar för flygläkare av 1. graden i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

Ao 21. Av beställningarna var en i Ao 23 och två i Ao 21 vakanta den 1 oktober

1965.

För att bli anställd som förbandsläkare fordras i medicinskt hänseende

att vederbörande uppfyller gällande fordringar för behörighet som provinsialläkare.

I militärt hänseende uppställs krav på genomgången fackutbildningskurs

i samband med värnpliktstjänstgöring och minst två månaders

militär facktjänstgöring. För beställningar inom marinen fordras härjämte

vitsord om duglighet till sjötjänst.

Förbandsläkarna är deltidsanställda med en veckoarbetstid av 24 timmar

fördelad på minst fem vardagar. Härutöver utför förbandsläkarna utan särskild

ersättning viss jour- och beredskapstjänst. De är skyldiga att inom

ramen för veckoarbetstiden svara för sjukvård i fråga om sådan krigsmakten

tillhörande fast anställd militär eller civilmilitär personal samt värnpliktiga,

som tjänstgör vid vederbörande förband eller hänvisats dit för sjukvård.

I veckoarbetstiden inräknas enligt gällande praxis även verksamheten

som tjänsteläkare för civil personal. För sistnämnda verksamhet uppbär

förbandsläkarna inkomster utöver lönen.

Försvarssjukvårdsutredningen har redovisat en rad brister i nuvarande

system. Enligt utredningen är många läkaruppgifter helt eller delvis försummade

eller också måste de fullgöras av andra personalgrupper, bl. a.

värnpliktiga läkare. Härtill anses i hög grad bidra de omfattande vakanserna

på läkarbeställningarna inom armén.

Utredningens arbete kan sägas ha följt två huvudlinjer. Den har dels försökt

renodla läkarnas arbetsuppgifter, dels sökt organisera anställningsförhållandena

för läkarna så att de blir rekryteringsfrämjande och garanterar

att läkaruppgifterna blir rationellt fullgjorda.

Vid remissbehandlingen kan intet sägas ha framkommit som jävar utredningens

påståenden rörande bristerna i nuvarande system. Flertalet remissinstanser

är ense med utredningen att åtgärder snarast måste vidtas för att

förbättra rekryteringen av läkare till förbanden. Skilda meningar har dock

uttalats i fråga om vägarna härför. Vissa instanser, däribland överbefälhavaren,

chefen för armén, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinalstyrelsen

och statskontoret, förordar en lösning i huvudsak på grundval av utredningens

förslag. Chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning

och riksrevisionsverket samt militärläkareföreningen föreslår däremot

att frågan löses huvudsakligen inom ramen för nuvarande system.

Genom försvarssjukvårdsutredningens betänkande samt de synpunkter

som framkommit vid remissbehandlingen kan anses klarlagt att många av

de uppgifter som enligt vederbörande instruktioner ankommer på läkare

vid förband antingen inte alls fullgörs av ifrågavarande läkare eller fullgörs

med en begränsad arbetsinsats samt att värnpliktiga läkare i betydande

utsträckning anlitas för löpande uppgifter inom förbandssjukvården. Härtill

bidrar i hög grad de omfattande vakanserna bland läkarna inom armén.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 170 år 1905

15

1 likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag det i hög grad

angeläget att snara åtgärder vidtas för att förbättra förbandssjukvården. I

detta syfte bör man skapa bättre förutsättningar för att kunna anställa

färdigutbildade läkare och begränsa användningen av värnpliktiga läkare.

Vid remissbehandlingen har — såsom tidigare berörts — flera instanser

kritiserat utredningens förslag och förordat en lösning huvudsakligen inom

ramen för nuvarande system. Därvid har dock inte anvisats någon framkomlig

väg som garanterar att de hittills delvis försummade arbetsuppgifterna

blir rationellt fullgjorda och användningen av värnpliktiga läkare begränsas.

Jag förordar med hänsyn till nödvändigheten av snara åtgärder, att förbandssjukvården

omorganiseras i huvudsaklig överensstämmelse med försvar

ssjukvårdsutredningens förslag. Det nya systemet bör genomföras successivt

vid samtliga försvarsgrenar.

Jag föreslår således att läkaruppgifterna vid förband fördelas på två huvudkategorier.

Till den ena hänförs främst uppgifterna att utöva tillsyn

över hälso- och sjukvården vid förbandet, vara förbandschefens medicinske

rådgivare samt ansvara för att den verksamhet som bedrivs av medicinalpersonalen

vid förbandet -— övriga läkare, tandläkare, veterinärer, sjuksköterskor

och annan hjälppersonal — i mån av behov samordnas. I arbetsuppgifterna

ingår även att delta i förekommande hälso- och sjukvårdsutbildning

m. m. Till den andra kategorien hänförs hälsoundersöknings- och sjukvårdsuppgifterna.

Uppgifter som tillhör den första kategorien bör fullgöras

av en läkare, medan övriga uppgifter kan fördelas på flera läkare. Det bör

inte finnas något hinder för att läkare som fullgör tillsynsuppgifter m. m. i

mån av tid även fullgör hälsoundersöknings- och sjukvårdsuppgifter. En

sådan bindning mellan funktionerna torde ofta vara praktisk och rekryteringsfrämjande,

framför allt vid mindre förband.

De läkare som avses för tillsynsuppgifter in. m. bör benämnas förbandsläkare

och förordnas för viss tid. För förordnande som förbandsläkare bör

fordras att vederbörande har meddelats legitimation som läkare samt fullgjort

minst tre års sjukhustjänstgöring, varav minst två år inom kroppssjukvården.

Förbandsläkare skall vara skyldig att snarast efter tillträdet

av befattningen genomgå förbandsläkarkurs om ca fyra veckor. Förbandsläkare

bör vara civilmilitär. Fullgjord värnpliktstjänstgöring bör inte fordras.

Även kvinnliga läkare kan således komma i fråga.

Jag föreslår att sammanlagt 69 förbandsläkare anställs vid vissa förband

och skolor. På grundval av den beräknade arbetsinsatsen för förbandsläkarna

bör dessa indelas i tre grupper. Kungl. Maj :t hör äga besluta om förbandsläkare

skall finnas vid förband liksom om de justeringar i gruppindelningen

som kan erfordras. F. n. räknar jag med förbandsläkare enligt följande.

Grupp I: T 1—I 5, 1 11 I 17, I 19—121, P 4, P 6, P 7, P 10, P 18, Ing 1,

S 1, T 1—T 4.

G rupp II: K 1. P 1, P 2, A 1, A 3, A 4, A 6, A 8, A 9, Lv 3, Lv 4, Lv 6,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

Ing 2, S 2, Berga örlogsskolor, Karlskrona örlogsskolor, F 5, F 16/20.

Grupp III: A 7, Lv 5, Lv 7, Ing 3, arméns jägarskola, krigsskolan, sjökrigsskolan,

arméns underofficersskola, F 1—-F 4, F 6—F 15, F 17, F 18, F 21.

Vid följande förband in. in. erfordras inte någon förbandsläkare, nämligen

K 3, K 4, P 5, Lv 2, S 3, infanteriets stridsskola, artilleriskjutskolan, luftvärnsskjutskolan,

arméns rid- och körskola och tygförvaltningsskolan. Vid

de åtta förstnämnda enheterna bör förbandsläkarfunktionen fullgöras av

förbandsläkaren vid det regemente till vilket enheten är knuten i förvaltningshänseende.

Vid de två sistnämnda torde förbandsläkaruppgifterna inte

vara aktuella. Behovet av förbandsläkare vid kustartilleriförbanden bör prövas

då ställning tas till frågan om läkarmedverkan på regional nivå.

Några beställningar bör inte finnas inrättade för förbandsläkare. Dessa

bör i stället anställas mot arvode, bestämt med hänsyn till beräknad arbetsinsats

— sex till tio timmar i veckan.

Läkare som handhar hälsoundersökningar och sjukvård för värnpliktiga

bör benämnas tjänsteläkare. En eller flera tjänsteläkare bör finnas anställda

vid de förband m. in., som enligt det föregående skall ha förbandsläkare,

samt vid infanteriets stridsskola, tygförvaltningsskolan, marinkommando

Ost, KA 1, KA 2 och KA 4. Vid artilleriskjutskolan och luftvärnsskjutskolan

bör tjänsteläkare anställas för tjänstgöring under den del av året då verksamhet

vid skolorna pågår. Behovet av tjänsteläkare vid marinkomxnando

Väst samt vid KA 3 och KA 5 bör prövas då ställning tas till frågan om läkarmedverkan

på regional nivå. Tjänsteläkare föreslås vara civil och förordnas

för viss tid. För förordnande som tjänsteläkare bör fordras legitimation som

läkare samt minst tre års sjukhustjänstgöring, varav minst två år inom

kroppssjukvården. Tjänsteläkare föreslås vara skyldig att snarast efter

första anställning genomgå tjänsteläkarkurs om högst två veckor. Inte heller

för tjänsteläkare bör fullgjord värnpliktstjänstgöring krävas. Även kvinnliga

läkare bör alltså kunna anställas.

Arbetstiden för tjänsteläkare torde inte behöva regleras. Ej heller bör några

tjänster finnas inrättade. Ersättning till tjänsteläkare bör utgå efter prestation

enligt särskilda taxor.

Militära, civilmilitära och civila anställningshavare bör hänvisas till anvisningsläkare.

Förbandsläkare och tjänsteläkare bör kunna utses till anvisningsläkare

under förutsättning att verksamheten såsom anvisningsläkare

icke inkräktar på ordinarie verksamhet. Verksamhet som anvisningsläkare

får icke inräknas i förbandsläkares arbetstid.

Jag vill i sammanhanget framhålla vikten av ett vidgat samarbete med

landstingen i syfte att möjliggöra ett rationellt utnyttjande av läkarresurserna.

I Boden har förbandssjukvårdens behov av läkare tillgodosetts genom

avtal med Norrbottens läns landsting. Enligt detta avtal skall bl. a. de på

fältläkarkårens stat upptagna förbandsläkare som är stationerade i Boden

tillika tjänstgöra som underläkare vid centrallasarettet i Boden samt vissa

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

av sjukhusets övriga underläkare vara skyldiga att som extra bataljonsläkare

biträda i förbandssjukvården inom garnisonen. Detta samarbete har

visat sig ändamålsenligt. Även i det nya systemet bör det vara möjligt för

underläkare att förordnas som förbands- eller tjänsteläkare. Samarbete med

sjukvårdens huvudmän bör om möjligt komma till stånd även i andra garnisonsorter.

Anställningsförhållandena för förbands- och tjänsteläkare bör närmare

regleras genom avtal. Kostnaderna för ersättningar till förbandsläkare bör

få bestridas från försvarsgrenarnas avlöningsanslag, medan kostnader för

tjänsteläkare och anvisningsläkare bör utgå från anslagen till sjukvård

m. in.

Behovet av vårdplatser för sluten vård vid förbanden bör prövas av Kungl.

Maj :t. Behovet av upprustning och till- eller ombyggnad av lokaler för öppen

och sluten vård vid förbanden bör prövas i vanlig ordning.

Överenskommelse angående förmåner för förbands- och tjänsteläkare

inom försvaret in. in. har, under förbehåll för Kungl. Maj :ts godkännande,

den 8 november 1965 träffats mellan statens avtalsverk och SACO. Kungl.

Maj :t och riksdagens lönedelegation har den 12 resp. 16 november 1965 godkänt

innehållet i överenskommelsen. Kungl. Maj :ts och lönedelegationens

godkännande har lämnats under förbehåll för att riksdagen godkänner de

organisatoriska förutsättningar för förbandssjukvården, m. in., som ligger

till grund för överenskommelsen. Överenskommelsen innefattar även vissa

lönegradsförändringar m. m. för militärläkare placerade vid försvarets sjukvårdsstyrelse

och militära staber m. m. Som organisatorisk förutsättning för

överenskommelsen i denna del har gällt bl. a. att fyra tjänster med lönegradsbeteckningen

Ao, två för specialmarinläkare och två för specialflygläkare,

inrättas den 1 januari 1966 och att lika många sådana beställningar

med beteckning ABr dras in vid samma tidpunkt. Vidare har förutsatts att

vid nuvarande befattningshavares avgång två beställningar med beteckning

ABp för specialflygläkare dras in och två sådana beställningar med beteckning

Ao inrättas. Kungl. Maj :t bör begära riksdagens bemyndigande att

ändra personalförteckningarna för marinen och flygvapnet med anledning

härav, överenskommelsen innefattar vidare bl. a. uppflyttning i lönegrad av

vissa icke-ordinarie läkartjänster vid försvarets sjukvårdsstyrelse. Posten

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal i styrelsens avlöningsstat är

maximerad av riksdagen. Kungl. Maj :t bör därför utverka riksdagens bemyndigande

alt i erforderlig omfattning medge överskridande av nämnda

anslagspost.

Vid ett genomförande av de förslag jag framlagt rörande förbandssjukvårdens

omorganisation bör följande beställningar successivt dras in, nämligen

vid fältläkarkåren 89 beställningar för regementsläkare i Ao 28 och

45 beställningar för bataljonsläkare i Ao 21, vid marinläkarkåren två beställningar

för marinläkare av 1. graden i Ao 28 (vid marinkommando Syd

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 176 år 1965

och Berga örlogsskolor) samt sju beställningar för marinläkare av 1. graden

i Ao 21, samt vid flygvapnet fyra beställningar för förste flygläkare i Ao 23

och 17 beställningar för flygläkare av 1. graden i Ao 21. Vidare behövs inte

längre de arvoden som f. n. utgår till ögonläkare vid den militära ögonpolikliniken

vid karolinska sjukhuset och vid marinkommando Ost.

Omorganisationen av förbandssjukvården bör genomföras den 1 juli 1966.

Innehavare av någon av förut nämnda beställningar som önskar gå över till

det nya systemet skall enligt överenskommelsen fr. o. m. nämnda dag kunna

beviljas tjänstledighet med C-avdrag. Under förutsättning att sådan läkare

tjänstgör såsom förbands- och tjänsteläkare i genomsnitt minst 21 timmar

i veckan intill tidpunkten för föreskriven pensionsålder äger han behålla

den med beställningen förenade pensionsrätten. Beställningshavare som inte

vill gå över till det nya systemet bör i princip få behålla sina nuvarande arbetsuppgifter.

Sådan beställningshavare bör i första hand utnyttjas såsom

förbandsläkare men även — inom ramen för fastställd arbetstid — såsom

tjänsteläkare.

Såsom nyss sagts räknar jag med att övergången till det nya systemet äger

rum den 1 juli 1966. Jag anser det emellertid synnerligen angeläget att läkare

så snart som möjligt kan börja avtalsanställas i enlighet med mitt förslag.

Det nya systemet bör därför kunna tillämpas redan före den 1 juli 1966 vid

sådant förband, där för förbandet avsedd läkarbeställning är vakant. Vakanta

beställningar bör snarast dras in. Även vissa andra övergångsåtgärder

torde komma att erfordras, såsom t. ex. att beställningar dras in efter hand

som innehavarna avgår. Jag förordar därför att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens

bemyndigande att vidta sådana åtgärder.

Överenskommelsen angående löneförmåner för förbands- och tjänsteläkare

innefattar, såsom förut sagts, även en reglering av löner m. m. för militärläkare

placerade vid försvarets sjukvårdsstyrelse och militära staber

m. m. Härigenom och till följd av att i anslutning till förenämnda överenskommelse

också avtalats att viss särskild ersättning skall utgå till militärläkare

vid förband för tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966 uppstår vissa

kostnadsökningar under försvarsgrenarnas allmänna avlöningsanslag, som

berör även löpande budgetår. För att täcka sistnämnda kostnader föreslår

jag ett förslagsanslag av 600 000 kr. på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret

1965/66 under fjärde huvudtiteln. Förslag till täckande av övriga

kostnader för berörda löneregleringar m. m. torde få tas upp i annat sammanhang.

överenskommelsen innebär slutligen att arbetstiden för militärläkare

inom stabs- och förvaltningsorganisationen med 30 timmars arbetstid

i veckan sänks till 25 timmar i veckan fr. o. m. den 1 januari 1966.

De förslag som här lagts fram till omorganisation av förbandssjukvården

förutsätter överföring av vissa läkaruppgifter till högre nivå samt koncentration

av sjukvårdsutbildningen till ett fåtal förband. Dessa frågor kommer

att behandlas av försvarssj ukvårdsutredningen i ett kommande betänkande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 176 år 1965

Jag tar vidare — såsom jag anfört inledningsvis — i detta sammanhang inte

upp frågan om behov av tjänster för översköterskor och annan medicinsk

hjälppersonal. De förslag jag lagt fram i det föregående förutsätter dock en

viss utökning av översköterskornas arbetsuppgifter. Frågan om ytterligare

tjänster för översköterskor och annan hjälppersonal bör på vanligt sätt behandlas

i samband med försvarsgrenschefernas anslagsframställningar rörande

avlöningsanslagen för försvarsgrenarna. Detsamma bör gälla frågan

om ytterligare tjänster för kontorspersonal vid förband med egen läkarmottagning.

Kostnadsökningarna under fjärde huvudtiteln för förbands-, tjänste- och

anvisningsläkarnas verksamhet m. m. kan beräknas till ca 3,5 milj. kr. Härjämte

uppkommer en kostnadsökning under femte huvudtiteln om ca 450 000

kr. för statsbidrag till de allmänna sjukkassorna. Härtill kan komma kostnader

för bl. a. de föreslagna kurserna för läkarna vid förbanden.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

1) godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna

för förbandssjukvårdens organisation;

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta de ändringar i personalförteckningarna

för marinen och flygvapnet, som föranleds

av vad jag föreslagit i det föregående;

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta de övergångsåtgärder

som betingas av omorganisationen av förbandssjukvården;
4)

bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad som i

det föregående anförts medge överskridande av anslagsposten

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal i avlöningsstaten

för försvarets sjukvårdsstyrelse för budgetåret 1965/

66; samt

5) till Täckning av beräknade kostnader för ändrad lönegradsplacering

m. m. på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret

1965/66 under fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 600 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sören Nilsson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1965:438 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter på tiUäggsstat I till riksstaten för budgetåret 1965/66, i vad propositionen a1 i texten
  2. SU 1965:189 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående organisation m. m. av förbandssjukvården jämte i ämnet väckt motion. s. 1 i texten