Med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter
1965-01-15 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1965:21, Med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
1
Nr 21
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
kommunala renhållningsavgifter; given Stockholms
slott den 15 januari 1965.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an
taga härvid fogat förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att kommunerna skall få rätt att enligt kommunal
renhållningstaxa ta ut avgifter av enskilda, inte bara som hittills for
hämtning av orenlighet och avfall utan också för oskadliggörande av avfallet
på avstjälpningsplatser och i sopförbränningsanläggningar. Den årliga
avgiftsökningen för den enskilde i kommuner, som utnyttjar den föreslagna
rätten, beräknas till högst omkring 5 kronor per invånare och år.
1 _Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 21
2
Kungl. Maj ils proposition nr 21 år 1965
Förslag
till
Lag
om kommunala renhållningsavgifter
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kommun äger besluta att avgift för bortforsling, omhändertagande och
oskadliggörande av orenlighet och avfall, som uppsamlats inom kommunen
vid renhållning enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663),
skall utgå till kommunen eller till den som utför renhållningen på uppdrag
av kommunen. °
2 §>
Avgift skall vara årlig eller på annat sätt periodisk samt bestämmas till
högst det belopp som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av
anvanda medel, för förnyelse och underhåll av anläggningar och utrustning
samt för driften. Från kostnaderna skall dragas vad som kan beräknas belöpa
på användning av anläggning eller utrustning för annat ändamål än
renhållning, såsom framställning av värme eller elektrisk kraft.
För renhållning, som på uppdrag av kommunen utföres av annan, må
avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgift i den mån det
ej medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv utför renhållningen.
3 §>
Avgift skall utgå enligt taxa som antages av kommunens fullmäktige.
I taxan skall anges hur avgift fastställes när taxan saknar tillämplig bestämmelse
om avgift för bortforsling, omhändertagande eller oskadliggörande
som till följd av orenlighetens eller avfallets mängd eller sammansättnmg
måste ske i särskild ordning. Därvid skola iakttagas de grunder som
anges i 2 §.
4 §•
Kommunal renhållningstaxa skall innehålla föreskrift om vem som är
avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.
För renhållningsanordning som tillkommit före lagens ikraftträdande får
avgift grundas endast på kostnad, som belöper på tid efter ikraftträdandet
och avser förnyelse, underhåll eller drift.
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
15 januari 1965.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric
Nilsson.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, förslag till lag om
kommunala renhållningsavgifter samt anför.
I. Inledning
Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åligger det kommun
att vid behov anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning.
Detta har i rättspraxis ansetts innebära att fastighetsägare
eller andra enskilda inte är skyldiga att svara för kostnader för sopförbränning
eller andra åtgärder för oskadliggörande av hushållsavfall. I två likalydande
motioner till 1960 års riksdag (1:210 och 11:260) hemställdes att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn
av de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som reglerar spörsmålen om ansvaret
för dessa kostnader, i syfte att göra det möjligt för kommun att ta ut
avgift för förbränning av sopor. I utlåtande (L2U 1960: 54) över motionerna
framhöll andra lagutskottet bl. a., att anordnandet av allmän avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning var ett gemensamt intresse för alla inom
kommunen bosatta personer. I enlighet med utskottets hemställan föranledde
motionerna inte någon riksdagens åtgärd. I motioner till 1961 års iiksdag
(I: 276 och II: 251) begärdes skyndsam översyn av gällande bestämmelser i
syfte att göra det möjligt för kommun att ta ut avgift för finansiering av
kommunens samtliga kostnader för allmän avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning. Utskottet (majoriteten) — som nu ansåg frågan
böra bedömas ur en något vidare synvinkel än som skett det föregående året
— hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära en förutsättningslös
utredning av frågan om finansiering av kommuns utgifter för dess
befattning med avfall och sopor (L2U 1961: 13). Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan (rskr 1961: 123).
1 * — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 21
4
Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 augusti 1961 har länsstyrelsen i Stockholms
län hemställt om en översyn av rättsfrågor av betydelse för kommunernas
möjligheter att ta ut avgifter för renhållningen. Länsstyrelsen grundade
sin framställning på svårigheterna för kommunerna i kust- och skärgårdsområdena
att ordna den renhållning som föranleds av befolkningsökningen
under sommaren.
Den 10 november 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrättskommittén
att utreda berörda frågor. Kommittén har i februari 1963 överlämnat
betänkande angående kommunala renhållningsavgifter (SOU 1963: 29).1
Över betänkandet har utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegiet, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs
län, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges villaägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, HSB:s riksförbund,
Svenska kommunal-tekniska föreningen och samarbetskommittén för
hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, överståthållarämbetet har vid
sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms stadsfullmäktige, som bifogat
utlåtande av stadskollegiet. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från länsläkare
och kommuner. Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i
rikets större städer har överlämnat yttranden från hälsovårdsnämnderna i
14 städer.
Jag anhåller att nu få ta upp frågan om kommunala renhållningsavgifter
till närmare behandling.
II. Gällande ordning in. in.
Skyldighet att svara för renhållning i städer och tätortssamhällen har i
äldre tider ansetts åvila fastighetsägarna beträffande såväl den egna fastigheten
som intilliggande kommunalmark. Enligt 1919 års hälsovårdsstadga
ålåg det hälsovårdsnämnden i stad att verka för att renhållningsverk inrättades
eller annan lämplig åtgärd vidtogs för att avlägsna orenlighet från
staden. Erforderligt antal avstjälpningsplatser skulle anordnas, och vid dem
skulle åtgärder vidtas för att hindra sanitära olägenheter. För landsbygden
fanns mer knapphändiga bestämmelser. Med stöd av 1919 års hälsovårdsstadga
utfärdades lokala renhållnings- och hälsovårdsordningar. De innehar
i regel att hälsovårdsstadgans renhållningsföreskrifter skärptes.
1 Kommunalrättskommittén, som tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den
23 januari 1959, har vid utarbetandet av betänkandet bestått av landshövdingen Thorwald
Bergquist, ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare direktören Carl Albert Anderson
och Nils-Eric Gustafsson, ledamoten av andra kammaren direktören C. W. Carlsson samt
förutvarande ledamoten av första kammaren kaptenen Axel Mannerskantz och förutvarande ledamoten
av andra kammaren kommunaldirektören Olof Wiklund. Experter har varit preceptorn
vid Stockholms universitet Fritz Kaijser, förste sekreteraren i Svenska stadsförbundet Rolf
Romson och direktören i Svenska kommunförbundet S. A. Järdler.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965
Enligt 1 § i 1958 års hälsovårdsstadga ankommer det på kommun att
handha allmänna hälsovården inom kommunen. Bestämmelser om renhållning
finns i 47—53 §§. Enligt 47 § skall vid bebyggelse förekommande orenlighet
och avfall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att
sanitär olägenhet inte uppstår. 51 § stadgar att orenlighet och avfall inom
hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning eller på annat sätt så omhändertas, att sanitär olägenhet
inte uppstår. Denna skyldighet omfattar såväl köksavfall och annat
hushållsavfall som avfall från industrier och rörelser, i den mån avfallet
annars skulle förorsaka sanitär olägenhet. Enligt 53 § skall allmän avstjälpningsplats
och allmän destruktionsanläggning vara så belägna och anordnade
samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet inte uppstår.
Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande
tillsyn över avstjälpningsplatsens begagnande.
Vem skyldigheten att uppsamla, förvara och bortforsla orenlighet och avfall
från fastigheter åligger anges inte i de nämnda paragraferna i hälsovårdsstadgan.
Av 71 och 73 §§ — enligt vilka hälsovårdsnämnden kan meddela
ägare eller nyttjanderättshavare av egendom föreläggande och förbud
som fordras för stadgans efterlevnad — framgår emellertid, att bestämmelserna
främst riktar sig mot fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Skyldighet
att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
åvilar kommunen till följd av dess allmänna åligganden enligt 1 § hälsovårdsstadgan
(prop. 1958: B 46 s. 253). Denna skyldighet innebär dock inte
att kommunen skall anordna avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
för avfall från industrier.
Även 1958 års hälsovårdsstadga medger att lokala bestämmelser utfärdas.
Enligt 65 § meddelas de ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården,
som behövs för kommun eller del därav, i lokal hälsovårdsordning.
Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj :t
den 5 juni 1959 fastställt normalhälsovårdsordning. Föreskrift i lokal
hälsovårdsordning får inte utan särskilda skäl väsentligt avvika från motsvarande
bestämmelse i normalhälsovårdsordningen (67 §). Dess 12 § innehåller
att anläggning för bränning av sopor, köksavfall och annan dylik
orenlighet inte får anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Enligt
15 § normalhälsovårdsordningen kan kommun bestämma, att hämtning och
bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kommunens försorg
och att annan än av kommunen för detta ändamål anlitad personal inte får
ta befattning därmed. I 25 § ges hälsovårdsnämnden en på 66 § hälsovårdsstadgan
grundad rätt att medge undantag från hälsovårdsstadgans bestämmelser
för hälsovårdstätort och från föreskrifter i hälsovårdsordningen i
den mån det kan anses påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter
och kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.
Finansieringen av kommuns allmänna åligganden — till vilka som nämnts
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965
kan höra att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
— måste i regel ske genom beskattning och inte medelst avgifter. I
enlighet härmed anses kommun inte ha rätt att ta ut avgifter för omhändertagande
av hushållssopor och hushållsavfall vid allmän avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning. I ett utslag den 26 november 1959 har sålunda
regeringsrätten (RÅ 1959 ref. 38) uttalat, att skötseln av allmän avstjälpningsplats,
i förekommande fall omfattande även destruktion av avfallet,
måste anses utgöra en kommunal angelägenhet för bl. a. förhindrande av
sanitär olägenhet för alla inom kommunen bosatta personer och att därför
kostnaderna inte borde åvila endast en grupp av invånare.
Däremot är kommun oförhindrad att ta ut avgifter för bortforsling av alla
slags sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning
samt för oskadliggörande av industriavfall, eftersom dessa uppgifter inte
ingår i kommuns allmänna åligganden. Sådana renhållningsavgifter utgår
som vederlag för att kommunen övertar den renhållningsskyldighet som
författningsenligt åvilar de enskilda. En rättsgrund för att ta ut avgifter
finns ibland i lokala renhållningsföreskrifter. De innehåller ofta renhållningstaxor.
I många fall stadgas, på samma sätt som i 15 § normalhälsovårdsordningen,
ensamrätt för kommunens renhållningsverk eller av kommunen
antagen entreprenör att ombesörja bortforsling. I sådana fall får
fastighetsägaren själv i allmänhet inte utan särskilt tillstånd undanskaffa
orenligheten eller avfallet från sin fastighet.
Vid avgiftsfinansiering av kommunal verksamhet gäller likställighetsprincipen
på det sättet att avgifter skall bestämmas och differentieras på objektiva
grunder utan att vissa personer eller grupper gynnas eller missgynnas.
Vidare tillämpas självkostnadsprincipen, som innebär att avgiftsrätten inte
får utövas i syfte att tillföra kommunen vinst.
III. Metoder och kostnader för oskadliggörande av sopor och avfall
Ur en till kommunalrättskommitténs betänkande som bilaga fogad promemoria
angående metoder och kostnader för oskadliggörande av sopor o. d.
vill jag redovisa följande.
Avfallsmängden i en ort med ordnad renhållning kan beräknas till ungefär
1,5 kubikmeter eller 200 kilogram per år och invånare.
Avfall oskadliggörs på en del håll genom kompostering, som medför att
avfallet kan användas som gödsel. Kompostering föregås ofta av målning
av soporna i särskilda anläggningar. Den vanligaste metoden för oskadliggörande
är tippning. Sådan sker ofta utan att man efteråt täcker över avfallet.
Vid en dylik tipp samlas råttor, fåglar och flugor samt bildas dålig lukt.
Vid en täcktipp jämnas tippningsmassorna ut och täcks över med jord e. d.
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
Båda slagen av tippar medför olägenheter. Grundvattnet och närliggande
vattendrag kan förorenas. Självantändning eller antändning genom glödande
aska förekommer och brand i tippningsmassor är svår att släcka.
Lämpligt förlagd och väl skött anses dock en täcktipp hygieniskt godtagbar.
Anläggningskostnad för soptipp kan inte anges. I regel väljs mark, som för
tillfället saknar nämnvärt värde. I allmänhet måste väg byggas, och reningsanordningar
eller ledningar för avloppsvatten in. m. kan bli nödvändiga.
Driftkostnaderna för en väl skött tipp kan beräknas till 1 krona per kubikmeter,
dvs. 1 krona 50 öre per år och individ.
För grupper av fastigheter förekommer enskilt oskadliggörande genom
förbränning i gemensam panncentral eller i särskild ugn i anslutning till
centralen. Rökgaserna från en sådan panncentral går till en del ut genom
skorstenen utan att vara fullständigt förbrända och orsakar dålig lukt. Anläggningskostnaden
för dylik sopförbränning är måttlig men
nom minskad oljekonsumtion ringa. Vid enskild sopförbränning måste samhället
oftast hålla reserv för driftstopp. Kommunens organ för sophämtningen
arbetar också mindre effektivt när det inte får ombesörja all hämtning.
Fn del orter har eller planerar kommunala förbränningsanläggningar. Sådana
anläggningar kan användas också för alstring av värme eller elektrisk
energi. Under förutsättning att värmet kan utnyttjas på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt kan man räkna med att intäkterna av värmet motsvarar
de direkta driftkostnaderna för sopförbränningen men inte räcker till att bestrida
anläggningens kapitalkostnader.
En kostnadsberäkning beträffande anläggnings- och driftkostnader för
sopförbränning i en större stad med 150 000 ton sopor per år visar, i 1961
års priser, en årskostnad som ligger per individ mellan 2 kronor 50 öre och
5 kronor. Därav utgör kapitalkostnaden 1 krona 50 öre å 2 kronor och
resten driftkostnader efter avdrag av eventuella intäkter. Nuvarande avgifter
för sophämtning torde ligga vid omkring 15 kronor per individ och år.
Vid val av metod för förstöring av avfall anses f. n. endast tippning eller
förbränning kunna rekommenderas. Vid tippning kan en enkel förbränningsugn
ordnas vid själva tippen. Med en sådan minskas de sanitära olägenheterna
och risken för brandfara och vattenförorening. En dylik ugn för
ett samhälle med 5 000 invånare torde kosta mellan 35 000 och 75 000 kronor.
Om man inte kan finna lämplig mark för tippning anses förbränningsanläggning
böra uppföras.
Eu ekonomisk jämförelse mellan tippning och förbränning visar att
transportkostnaden har stor betydelse. Man kan räkna med att kostnaden
för soptransport med sopbil ökas med 20 öre per kubikmeter sopor för vaije
kilometer som medeltransportsträckan ökas. Om man förenklat räknar med
eu kostnadsskillnad av 2 kronor per kubikmeter mellan förbränning och
tippning skulle alltså en förbränningsanläggning bli mer ekonomisk än tipp
-
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965
ning när medeltransportsträckan till tipp är mer än 10 kilometer längre än
till förbränningsanläggning.
Årskostnaderna för sopförbränning består till cirka hälften av kapitalkostnader,
som förblir oförändrade under amorteringstiden, 20 ä 30 år.
Transportkostnaderna utgörs till största delen av löner samt utgifter för
sopbilen som är ett transportmedel med kort livslängd; dessa kostnader
stiger för varje år genom den fortgående löne- och prisstegringen. En förbränningsanläggning,
som vid anskaffandet kan synas oekonomisk, kan av
denna anledning efter få år visa sig mer ekonomisk än en tipp.
IV. Frågan om rätt till avgiftsfinansiering
Kommunalrättskommitténs förslag
Kommittén uttalar att det kan te sig föga motiverat att upprätthålla den
nuvarande skillnaden i finansieringshänseende mellan hämtning och oskadliggörande
(kvittblivning) av orenlighet samt att skäl måhända kan anföras
för att också hämtning skattefinansieras. Kommittén utgår emellertid
från att nuvarande rätt att ta ut avgifter för hämtning bör bestå.
Klara, allmängiltiga normer för en gränsdragning mellan de verksamheter
som bör skattefinansieras och dem som bör avgiftsfinansieras kan enligt
kommittén knappast uppställas. Det vill emellertid synas som om man
vid lagstiftning och i praxis ansett skattefinansiering särskilt påkallad nätverksamheten
i avsevärd grad framstår som en samhällelig angelägenhet,
som berör alla kommuninvånarna. Avgiftsfinansiering skulle däremot särskilt
komma i fråga när verksamheten främst avser ett servicebetonat tillhandahållande
av nyttigheter och tjänster åt grupper av samhällsmedlemmar.
Från principiell synpunkt kan därför som skäl mot avgiftsfinansiering
anföras att hållandet av avstjälpningsplatser mera tjänat
allmänna, samhälleliga behov än behoven hos renhållningsverkens kunder.
Dessa samhälleliga intressen torde i viss mån vara än mer markerade
när det gäller förbränningsanläggningar och andra moderna destruktionsanläggningar.
De nuvarande avstjälpningsplatserna kan i synnerhet för
större tätorter medföra betydande olägenheter från allmänhygienisk synpunkt.
De är också utrymmeskrävande och gör det svårare att utnyttja avsevärda,
intilliggande områden. En modern förbränningsanläggning medför
darfor fördelar från planläggningssynpunkt och kan friställa värdefull
kommunal mark för andra ändamål än avstjälpning av sopor.
Också skäl av praktisk art kan enligt kommittén anföras mot avgiftsfinansiering.
Anläggningskostnaden för gator samt vatten- och avloppsanlaggningar
kan finansieras genom engångsavgifter på fastigheterna. En
sådan finansiering är inte tänkbar för förbränningsanläggningar o. d. Anläggningskostnaden
kan läggas på fastighetsägarna endast genom att avskriv*
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1H65
nings- och räntekostnaderna får påverka de löpande avgifterna. \ idare kan
en anläggning ofta tillgodose annat ändamål, exempelvis kraft- eller värmeproduktion.
Vissa svårigheter måste ofta möta att enkelt och rättvist fördela
kostnaderna mellan renhållningsverkets kunder och dem som tillgodogör
sig kraft eller värme från anläggningen. Svårigheter uppkommer slutligen
också genom att ökade bördor för fastighetsägarna måste väntas påverka
hyresnivån. Kommittén förutsätter att ökade avgifter får inverka på
de generella hyrestilläggen och anser att det f. n. inte finns skäl att införa
rätt att ta ut särskild ersättning av hyresgästerna för ökade renhållningskostnader.
Kommittén anser emellertid att starka skäl kan anföras också f ö i
avgiftsfinansiering. Vid enklare kvittblivningsmetoder har tyngdpunkten
i renhållningsbestyren legat på hämtningen. Kommunerna har
därvid i huvudsak inskränkt sig till att anvisa och tillhandahålla mark for
tippning. Frågan om avgiftsfinansiering har då inte haft någon större
aktualitet. En ökad övergång till kommunal renhållning, ofta i förening
med monopol, liksom kraven på modernare kvittblivningsmetoder har fört
frågorna i ett annat läge. Fastighetsägarnas skyldigheter att bortforsla avfall
kan i ett nutida samhälle inte på samma sätt som tidigare anses fullgjorda
enbart genom att det lämnas på anvisad plats. En skyldighet att
sörja för att soporna oskadliggörs får nu i viss mån uppfattas som en naturlig
förlängning av skyldigheterna beträffande bortforslandet. Principiellt
sett kan det enligt kommittén därför vara motiverat att inte längre behålla
skillnaden i finansieringshänseende.
Det är också numera svårt att i praktiken upprätthålla en skillnad mellan
bortforsling och kvittblivning, särskilt om hela verksamheten ligger i en
hand. Vid moderna kvittblivningsmetoder — kontrollerad tippning, kompostering,
förbränning — kan en del moment i renhållningsbestyren ofta
lika gärna hänföras till det ena stadiet som det andra. Exempel härpå är
kärlbytesstationer och spårtransporter från avlastningsplatser för biltransporter.
Kvittblivningen kan inom vissa gränser minskas genom att ökade
krav ställs på sopornas differentiering vid uppsamling och transport, på användning
av olika tippningsställen för olika slag av sopor och avfall och
kanske till och med på vissa utplaningsåtgärder vid tippningen. Svårigheten
att avgöra om en viss åtgärd är hänförlig till hämtning eller kvittblivning
medför olägenheter i ett system med skilda finansieringsformer, eftersom
renhållningsväsendets fasta kostnader måste slås ut på de olika momenten.
Vidare kan kommunerna med nuvarande ordning vara benägna att använda
avstjälpningsplatser, som är ofördelaktigt belägna från transportekonomisk
synpunkt, i stället för att uppföra moderna förbränningsanläggningar
med centralt läge. Det kan synas omotiverat att kommunerna nät
de anordnar centrala anläggningar inte skall kunna ta ut oförändrade a\- gifter och därigenom låta de minskade transportkostnaderna bidra till att
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
finansiera sådana anläggningar. I åtskilliga fall skulle väl emellertid transportkostnaderna
inte minska nämnvärt och även i övrigt anser kommittén
dessa argument knappast kunna tilläggas någon djupare betydelse. Från
fastighetsägarnas synpunkt anses det dock böra vara likgiltigt om en avgift
av bestämd storlek används enbart för hämtning eller därjämte för
oskadliggörande.
Betydande oklarhet råder enligt kommittén om gränsdragningen mellan
avfall från industrier, verkstäder, affärer o. d. samt avfall från hushåll.
Även i renhållningsarbetet är det många gånger svårt eller omöjligt att
upprätthålla en skillnad. Sammanförandet av de olika slagen av avfall i en
fastighets vanliga sopkärl — vilket ofta förekommer och kan vara praktiskt
—- kan försvåra eller omintetgöra den möjlighet kommunen f. n. har
att ta ut avgift för oskadliggörande av annat avfall än hushållsavfall.
Kommittén anför också vissa rättvisesynpunkter som skäl för avgiftsfinansiering.
Kraven på förbättrade renhållningsförhållanden och på modernare
anläggningar för oskadliggörandet hänför sig främst till kommunernas
tätortsdelar under det att fastigheterna i landsbygdsområdena endast
undantagsvis kan komma att dra nytta av anordningarna. Det kan då vara
rättvist att kostnaderna får tas ut genom avgifter för nyttjandet och att
landsbygdsbefolkningen inte skattevägen nödgas bidra till att bestrida dem.
Om fastigheter eller grupper av fastigheter anordnar sopförbränning enskilt,
vilket kan ske i anslutning till fastigheternas värmecentral, kommer
kostnaderna härför att belasta fastighetsägarna och hyresgästerna. De nödgas
då, om de allmänna kvittblivningsanordningarna skattefinansieras,
bära extra bördor för kvittblivningen. Särskilt när i orten inte finns eller
planeras några moderna, allmänna anordningar kan det vara anledning att
gynna tillkomsten av välordnade, enskilda destruktionsanläggningar. Avgiftsfinansiering
skulle förbättra de ekonomiska betingelserna för de enskilda
anordningarna och medföra att dessa kunde ges en högre standard.
Krav på förbättringar gör sig gällande också för andra orter än de största
tätorterna. Befintliga avstjälpningsplatser kan behöva inhägnas och förbättras
samt bevakas och skötas kontinuerligt. Det kan också vara anledning
att gå över till kontrollerad tippning. I många fall är en förbättring särskilt
angelägen med hänsyn endast till viss del av kommunen, såsom en tätortsdel
i en storkommun av landsbygdskaraktär eller en omfattande fritidsbeby§§else-
Avgiftsfinansiering kan då ha starka skäl för sig från rättvisesynpunkt.
I den mån jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom kommunens
glesområden mera sporadiskt nyttjar avstjälpningsplatsen, kan
särskilda, mot detta nyttjande svarande avgifter tas ut.
Kommittén konstaterar att avgiftsfinansiering skulle främja tillkomsten
av moderna anläggningar. För kommunerna kan kostnaderna för sådana
anläggningar bli betydande, under det att kostnaderna för nyttjarna, utslagna
på en följd av år, kanske skulle vara att betrakta som förhållande
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
vis obetydliga. Skall anläggningen helt skattefinansieras, kan den inånga
gånger få stå tillbaka för andra angelägna investeringar. Självfallet kan
detta argument inte rättfärdiga några långt gående avsteg från de finansieringsprinciper,
som annars är lämpligast för de kommunala förhållandena.
Kommittén menar emellertid att principiella betänkligheter av mindie
styrka knappast bör få vara avgörande om uppenbara fördelar står att vinna
genom en måttlig höjning av renhållningsavgifterna. De avgifter för oskadliggörandet,
som beräknats i den till kommitténs betänkande fogade promemorian,
vill kommittén beteckna som förhållandevis måttliga.
Genomgången av skälen mot och för avgiftsfinansiering
ger enligt kommitténs mening anledning till eu viss tvekan, som
främst har sin grund i skäl av principiell natur. Gränsen mellan vad som i
den kommunala hushållningen bör avgiftsfinansieras och vad som bör
skattefinansieras är emellertid i lagstiftning och praxis knappast sa klar
eller orubblig att något avgörande, principiellt hinder mot avgiftsfinansiering
får anses föreligga. Härtill kommer att avfallets oskadliggörande med
moderna metoder väsentligen får uppfattas som ett nytt inslag i renhållningsväsendet.
Därmed förbundna kostnadsfrågor bör därför kunna underkastas
ett ställningstagande som är obundet av tidigare åsikter på området.
Starka skäl — i synnerhet av praktisk art — kan åberopas för att samma
finansieringssätt används för såväl hämtningen som oskadliggörandet.
Skattefinansiering av hela renhållningsväscndet kan svårligen komma i
fråga. Det är vidare uppenbart att avgiftsfinansiering skulle gynna en önskvärd
övergång till moderna metoder. Den härav föranledda ökningen i den
enskildes renhållningsavgifter måste betraktas som föga kännbar.
På grund av det anförda förordar kommittén att kommunerna berättigas
avgiftsfinansiera kostnaderna för oskadliggörande av sopor och avfall. Även
soptippar och dylika avstjälpningsplatser bör enligt kommitténs mening få
avgiftsfinansieras. Avgiftsrätt kan här bereda möjlighet till önslcsärda förbättringar
av nu brukade anordningar.
Kommittén tar härefter upp frågan vilka kostnader som bör
avgiftsfinansieras och erinrar i samband därmed om att grovt
räknat halva årskostnaden hänför sig till anläggningskostnader och halva
till egentliga driftkostnader.
Önskemål att hålla nere renhållningsavgifterna kan enligt kommittén
göra en begränsning av avgiftsrätten berättigad. Härför kan också åberopas
att kraven på moderna metoder för oskadliggörandet till väsentlig del uppbärs
av samliällshygieniska intressen av betydelse för alla kommunens invånare,
bni naturlig uppdelning kan följa skiljelinjen anläggningskostnader
__egentliga driftkostnader. För eu uppdelning kan också åberopas att anläggningen
ofta kan användas lör produktion av värme eller kraft, varvid
det kan bli svårt att fördela anläggningskostnaden riktigt. Detta gäller bl. a.
värdering av anläggningstillgångarna och beräkning av avskrivningsbeho2*
— Bilmng till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. År 21
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965
ven. Även andra ekonomiska förhållanden, såsom vinsterna genom frigörande
av mark som förut använts för avstjälpningsplatser, kan försvåra en
rättvis beräkning av avgifter baserade på anläggningskostnaden.
I tillämpningshänseende anser kommittén emellertid en fullständig avgiftsfinansiering
ställa sig förmånligast. En sådan framstår också såsom i
ekonomiskt hänseende riktigast; uppdelning mellan anläggnings- och driftkostnader
måste när det gäller en ekonomisk rörelse te sig konstlad och
ovidkommande. Det råder alltid ett samspel mellan kostnadsposterna, och
en billig anläggning kan vara dyr i drift. De principiella skälen för en uppdelning
efter kostnadernas större eller mindre angelägenhet för konsumenterna
har knappast någon avsevärd tyngd.
Kommittén förordar därför att kvittblivningskostnaderna i sin helhet får
finansieras genom avgifter.
Enligt kommitténs mening bör emellertid nu införas endast en rätt till
avgiftsuttag. Det bör sedan ankomma på kommunerna att besluta om de
viH utnyttja denna rätt. Vid utnyttjande av rätten bör självkostnads- och
likställighetsprinciperna iakttas. Ett begränsat avgiftsuttag synes särskilt
berättigat, när en anläggning får en standard eller en storlek, som delvis
meia anpassas efter framtida behov än efter dagens krav, när anläggningen
används även för produktion av elkraft eller värme eller när den med vinst
utför tjänster åt annan kommun. Vidare kan osäkerhet beträffande vinster
genom frigörande av värdefull mark och andra ekonomiska förhållanden ge
anledning till återhållsamhet vid avgiftsuttaget.
Enligt 15 § lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(va-lagen) skall de avgifter som tas ut av fastigheterna
för att täcka kostnaderna för sådana anläggningar stå i skäligt förhållande
till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen. I 68 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385) föreskrivs att tomtägares åligganden i
fråga om bidrag till gatubyggnadskostnad skall motsvara skäliga anspråk
på rättvisa och billighet. I sina överväganden om en liknande begränsning av
renhållningsavgifterna bör införas till nyttjarnas skydd framhåller kommittén
att de nämnda föreskrifterna väsentligen hänger samman med de mera
fria normer, som är nödvändiga för fördelningen av kostnader enligt de
nämnda lagarna, och med de större individuella variationerna när det gällei
nyttan och kostnaderna för de enskilda. På renhållningsområdet torde
råda en långt större likformighet. Därtill kommer svårigheterna att utforma
en allmän begränsningsregel så att den medger en fast och enhetlig tillämpning.
Kommittén anser därför att en sådan regel kan undvaras.
Utan rätt att ta ut avgifter för anläggningar, som tillkommit
innan a v g i f t s r ä 11 införts, skulle enligt kommittén de
kommuner, som under senare år lagt ned betydande kostnader på en modern
förbränningsanläggning, komma i ett oförmånligt läge i jämförelse
med kommuner, som nu står i begrepp att uppföra en sådan anläggning.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965
Eu sådan rätt innebär emellertid att nya regler ges tillbakaverkande kraft
och att redan nedlagda kostnader i efterhand överförs på nyttjarna. Kommittén
erinrar om att kostnader, som före va-lagens ikraftträdande nedlagts
på en vatten- eller avloppsanläggning, i princip inte får tas ut genom
avgifter samt att därför i kostnaderna för anläggningsdel, som tillkommit
före lagens ikraftträdande, får inräknas endast vad som går åt till underhåll,
drift och förnyelse av anläggningsdelen. Förnyelsekostnader är amorteringar
av anläggningskapitalet och avsättningar till förnyelsefond i den
mån sådana kostnader belöper på tid efter va-lagens ikraftträdande. Kommunerna
äger däremot inte belasta nyttjarna med engångsavgifter som bidrag
till anläggningskostnaden eller med avgifter för förräntning av anläggningskapitalet.
Kommittén föreslår att den i va-lagen valda principen vinner tillämpning
också beträffande äldre anläggningar för oskadliggörande av sopor och avfall.
Räntekostnaderna för kapitalinvesteringar i äldre anläggningar
låneräntor såväl som räntor på eget kapital — bör sålunda inte räknas med
i kostnadsunderlaget för avgiftsuttaget. Förnyelsekostnader — amorteringar
på låneskulder, avskrivningar på anläggningar eller avsättningar till
förnyelsefond e. d. — bör däremot kunna ingå i den mån de belöper på tiden
efter nya reglers ikraftträdande. Mot invändningen att de nya reglerna
härigenom ges tillbakaverkande kraft anför kommittén att ifrågavarande
kostnader väsentligen kan ses såsom avsättningar för bekostande av en
ny anläggning när den äldre blivit uttjänt. Medtagandet av dessa kostnader
medger en jämn och kontinuerlig finansiering av anläggningar, som är nödvändiga
för verksamheten. Kostnaderna står underhållskostnaderna nära
och det råder ett samspel mellan dem. Underhålls- och driftkostnader, som
belöper på tiden efter en ändring, bör självfallet ingå i kostnadsunderlaget.
Remissyttrandena
De flesta remissinstanserna intar en positiv ställning till kommitténs
förslag om vidgad rätt till avgiftsfinansiering. De synpunkter
som dessa remissinstanser framför ansluter sig i stort sett till vad
som anförts i betänkandet. Detta gäller bl. a. medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län, 1962 års fritidsntrcdning, Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet.
Kammarkollegiet anser att skötseln av allmän avstjälpningsplats, däri
inbegripet destruktion av avfallet, utgör en kommunal angelägenhet med
ändamål bl. a. att hindra sanitära olägenheter för alla inom kommunen bosatta
personer. Enligt vedertagna kommunalrättsliga principer bör därför
kostnaderna inte åvila endast en grupp av kommunens invånare. Rörande
de praktiska fördelarna av en ändring erinrar kollegiet om att i 1960 och
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965
1961 ais motioner liksom vid tillkomsten av va-lagen som motivering för
en ändiing av radande förhallanden främst anfördes, att den omständigheten
att avgifter inte fick tas ut hindrade en önskvärd utveckling på området.
Från principiellt kommunalrättslig synpunkt synes det inte vara någon
skillnad mellan en kommuns åtgärder för att oskadliggöra avloppsvatten
och oskadliggöra sopor m. m. Då kommunerna redan enligt nuvarande
ordning anses äga ta ut avgifter för oskadliggörande av industriavfall, är
vidare principen om skattefinansiering av anordningar för att oskadliggöra
sopor redan genombruten. F. ö. råder betydande oklarhet om gränsdragningen
mellan avfall från industrier och industriell verksamhet samt avfall
från hushåll. Slutligen är hämtning, bortforsling och oskadliggörande av
sopor att betrakta som olika moment i ett och samma förfarande. Vid övervägande
av dessa och övriga på frågan inverkande omständigheter har kollegiet
kommit till det resultatet, att fördelarna med kommitténs förslag är
tillräckligt stora för att det må genomföras trots det avsteg från kommunalrättsliga
principer som det innebär. Kollegiet vill sålunda inte motsätta
sig att förslaget genomförs.
Svenska kommunal-tekniska föreningen tillstyrker förslaget men framhåller
att utvecklingen på många håll går mot ett större antal enskilt drivna
områdesanläggningar för förbränning och att detta kan medföra att en
mindre del av invånarna — kanske de betalningssvagaste — kommer att
få finansiera en stor kommunal förbränningsanläggning genom avgifter.
Hälsovårdsnämnden i Västeras vill inte motsätta sig förslaget men hyser
farhågor för att avgiftsbeläggningen kommer att medföra ökad nedskräpning
i naturen.
Mot förslaget uttalar sig hälsovårdsnämnden i Linköping, Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges villaägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.
Hälsovårdsnämnden i Linköping erinrar om att kommittén räknar med
att såväl fastighetsägare som hyresgäster enligt förslaget åsamkas ökade
kostnader för renhållningen, och nämnden är tveksam om detta är den riktiga
vägen att uppnå enhetlighet. Någon större enhetlighet torde f. ö. knappast
vara att vänta, eftersom förslaget lämnar kommunerna valfrihet beträffande
finansieringen. Nämnden tror inte att avgiftsfinansiering skulle
främja tillkomsten av moderna destruktionsanläggningar. Den anser det
bättre att i lag föreskriva, att i tätorter med exempelvis 30 000 invånare eller
mer skall finnas sådan anläggning, finansierad skattevägen.
Sveriges fastighetsägareförbund uttalar att kommitténs skäl för avgiftsfinansiering
varken vart för sig eller tillsammans har sådan tyngd, att de
kan motivera avsteg från den grundläggande princip, som kommit till uttryck
i regeringsrättens förut nämnda utslag 1959 och som även omfattades
av andra lagutskottet vid 1960 års riksdag. Argumentet att avgifter skulle
göia det lättare för kommunerna att uppföra förbränningsanläggningar
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
skulle kunna användas på andra områden och leda till att tyngdpunkten
vid bestridandet av kostnader för kommunal verksamhet flyttades från
skattefinansieringen. Att kostnaden för förbränning, räknad per invånare,
är låg kan lika väl åberopas som skäl för att ett avsteg från skattefinansieringsprincipen
inte är påkallat. Övriga skäl är allmänt hållna och beröi
kommunala svårigheter som i verkligheten torde vara föga accentuerade.
Med hänsyn till vad kommittén anfört angående va-anläggningarna torde
det finnas skäl att betrakta va-lagen som ett särfall. Senare har den inte
heller fått någon efterföljd. Tvärtom har i 1956 års lag om skyldighet att
renhålla gata m. in. stadgats, att denna skyldighet i princip är en kommunal
angelägenhet. Enligt förbundets uppfattning bör, då från principiella
synpunkter tvekan råder om det lämpliga i en avgiftsfinansiering, de principiella
synpunkterna tillmätas avgörande betydelse. — För den nya börda,
som vid förslagets genomförande skulle läggas på fastigheterna, skulle
fastighetsägarna sannolikt inte kunna få kompensation genom den generella
hyreshöjningen, vilken till sin natur är allmängiltig och avser hela
landet. Fastighetsägarna på varje ort med förbränningsanläggning måste
därför träffa avtal med hyresgästerna härom eller, om det blir nödvändigt,
säga upp hyresavtalen för ändring av villkoren. Detta kommer, liksom fallet
var med va-tilläggen, att innebära en väsentlig arbetsbelastning för fastighetsägarna
samtidigt som hyresgästerna oroas med nya tillägg till hyran
utöver de tillägg av skilda slag — generell hyreshöjning, bränsletillägg, valillägg,
tilläggskompensation för höjda räntor m. in. — som redan förekommer.
Hyresgästernas möjligheter att kontrollera det totala hyresbeloppets
riktighet försvåras ytterligare.
Sveriges villaägareförbund finner önskvärt, att ifrågavarande långtidsfinansiering
anordnas på samma sätt som annan kommunal investering,
dvs. genom beskattning. Härför talar också att verksamheten vid anläggningarna
inte bara blir utgiftskrävande utan också i många fall kan ge inkomster.
Enligt Hyresgästernas riksförbund är det avgörande för finansieringsfrågan
om tillräckliga skäl förebragts för att gå ifrån en ordning, som har
gammal hävd. Kommittén har inte visat, att en allmän övergång till destruktionsanläggningar
är förestående eller ens motiverad vare sig från kommunalekonomiska
eller sanitära synpunkter. Ett inte obetydligt antal kommuner
torde ha intresse av att genom anläggande av soptippar fylla ut kärr
och sankområden samt därmed vinna mark för parkanläggningar eller
framtida bebyggelse. För att tillmötesgå önskemål från någon enda kommun
eller el t litet fåtal kommuner bar kommittén berett alla kommuner i
landet möjlighet att till hushållen flytta över utgifter för angelägenheter,
som i alla tider ansetts gemensamma och därför bekostats av skattemedel.
Av kommittén anförda »rättvisesynpunkter» borde i andra sammanhang
rätteligen leda till att tätorterna upphör alt subventionera glesbygderna, då
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
det exempelvis gäller skolskjutsar, elektrifiering samt va-anläggningar. —
Det ekonomiska resultatet av försöksverksamheten inom bostadssektorn i
fråga om egna förbränningsanläggningar kan ännu inte slutligt bedömas.
Det är från konsumentsynpunkt inte önskvärt, att en ny lagstiftning hindrar
strävandena att på billigaste sätt och utan åsidosättande av sanitära
synpunkter sörja för destruktion av sopor och avfall. — Kostnaderna för
destruktion synes, omräknade i skatteören, bli så blygsamma, att en ändrad
lagstiftning knappast är påkallad av kommunalekonomiska skäl. Det är
föga utrett vad en sopförbränningsanläggning i en mindre kommun än
Stockholm kan komma att kosta eller om en sådan anläggning över huvud
medför kostnadsökning för kommunen. — Boendekostnaderna har ökat betydligt
genom civilförsvarsutgifter samt ökade va-avgifter. I vissa kommuner
tillämpas nu sådana va-taxor, att avgifterna uppgår till högre belopp än
bränslekostnaderna. Fastighetsägare och bostadskonsumenter har svårt att
med utsikt till framgång hävda, att av kommunen fastställda taxor inte
stämmer överens med självkostnadsprincipen. — Skattefinansiering innebär
vid jämförelse med avgiftsfinansiering, att juridiska personer i större
omfattning bidrar till kostnaderna. Vid avgifter faller kostnaderna i ökad
utsträckning på de enskilda hushållen.
Beträffande frågan vilka kostnader som bör avgiftsfinansieras
ansluter sig länsstyrelsen i Stockholms län till kommitténs
uppfattning, att kommunerna bör lämnas största möjliga frihet att med
iakttagande av självkostnads- och likställighetsprinciperna själva bestämma
om avgiftsuttaget, dvs. att det bör vara fråga endast om en rätt till avgiftsuttag.
Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet understryker, att
rätten till avgiftsfinansiering bör omfatta både anläggnings- och driftkostnader.
Stockholms stadsfullmäktige framhåller, att kostnadsunderlaget för
avgiftsberäkningen i vad avser anläggningskostnader bör grundas på återanskaffningsvärden.
Sveriges köpmannaförbund och HSB.s riksförbund anser att med valagen
som förebild bör föreskrivas dels att avgifterna skall stå i skäligt
förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av förbränningsanläggningen,
dels att kostnaderna för eu destruktionsanläggning, som överdimensionerats
med hänsyn till framtida behov, inte i sin helhet bör läggas
till grund för ett aktuellt avgiftsuttag.
Vad kommittén föreslagit rörande anläggningar, som tillkommit
innan avgiftsrätt införts, har i allmänhet inte föranlett
uttalanden av remissorganen. Frågan berörs emellertid av bl. a. drätselkammaren
och renhållning sstyrelsen i Malmö, som anser att avgift för
anläggning som tillkommit viss kortare tid före nya reglers ikraftträdande
bör få omfatta också ränta på ännu inte avskriven del av anläggningskostnaden.
Om sådan ränta inte får medräknas kan det befaras att redan
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
påbörjade eller projekterade anläggningar kommer att fördröjas i avvaktan
på nya regler. Samma synpunkter anför Svenska kommunal-tekmska
föreningen. Enligt Stockholms stadsfullmäktige är det från kommunal
synpunkt inte rimligt att olika grader av skattefinansiering skall vara
beroende av om anläggningarna är utförda vid en ny lagstiftnings ikraftträdande
eller inte. Sveriges fastighetsägareförbund anser kommitténs förslag
inte vara skäligt. Kommuner med äldre anläggningar har aldrig raknat
med annat än att både kapital- och driftkostnader skulle täckas med skattemedel
och måste ha anpassat skattenivån härefter. Vidare understryks, att
anläggningskostnaden för en befintlig anläggning självfallet i inte oväsentlig
grad understiger den som uppstår i dagens läge.
Departementschefen
Enligt hälsovårdsstadgan åligger det den enskilde, främst fastighetsägaren,
att uppsamla och omedelbart bortforsla eller förvara orenlighet och avfall
så att sanitär olägenhet inte uppstår. I den mån kommunerna övertagit
dessa bestyr och alltså hämtar avfallet, äger de ta ut avgifter härför av de
enskilda. Allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanlaggnmg,
dit orenlighet och avfall kan forslas, åligger det kommunerna att ombesörja.
Detta anses ingå i kommunernas allmänna åligganden på hälsovårdens område,
och de får därför inte ta ut avgifter av den som begagnar sådana anordningar.
Kommunerna är dock inte skyldiga att anordna avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning för industriavfall och darmed jamforbar
orenlighet. För mottagande och oskadliggörande av sådant avfall får de
därför ta ut avgifter.
Kommunalrättskommittén har ingående undersökt skälen för och mot en
reform av renhållningens finansiering. Kommittén har därvid funnit starka
skäl tala för att samma finansieringssätt används for såväl hämtning som
oskadliggörande. Även om skäl av principiell art kan anföras mot avgiftsfinansiering
anser kommittén att skattefinansiering av hela renhållningsväsendet
— således även de tjänster för vilka avgifter nu får tas ut svårligen
kan komma i fråga. Skäl av praktisk och ekonomisk natur har darfor
föranlett kommittén att förorda att kommunerna berättigas avgiftsfinansiera
även kostnader för oskadliggörande av hushållsavfall, vilket innebar
att alla renhållningsbestyr får avgiftsfinansieras.
Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna, däribland de hörda centrala myndigheterna, lansstyrelserna
och kommunförbunden. Mot förslaget har främst företrädarna for
fastighetsägare och hyresgäster uttalat sig.
Såväl i kommitténs argumentering som i remissyttrandena satts principiella
skäl i motsats till praktiska synpunkter. Jag delar i och för sig
uppfattningen att allmänna avstjälpningsplatser och destruktionsanlagg
-
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
ningai i lika hög grad tjänar det allmänna hälsovårdsintresset och därmed
alla kommunmedlemmar som de särskilda behoven hos renhållningsverkens
kunder. Principen att verksamhet av sådan art bör skattefinansieras kan
likväl enligt min uppfattning inte vara så okränkbar att den alltid bör tillmätas
avgörande betydelse eller hävdas gentemot klara praktiska och ekonomiska
intressen. Att ett sådant betraktelsesätt är riktigt — och inte hellei
nytt framgår av att oskadliggörande av annan orenlighet än hushållsavfall
inte anses som en kommunal skyldighet och därför får avgiftsfinansieras.
Likaså har i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
avsteg gjorts från den angivna principen. Enligt den lagen
kan fastighetsägarna belastas med avgifter för utförande, underhåll och
drift av bl. a. reningsverk för avloppsvatten, dvs. för anläggningar avsedda
att oskadliggöra flytande avfall. Här har önskemålet att öka kommunernas
benägenhet att anlägga avloppsanordningar i förening med dessas inverkan
på fastighetsvärdena utgjort skäl för avgiftsfinansiering (se prop. 1955: 121
s. 64). Jag anser mig på grund av det anförda kunna grunda bedömningen
av den nu föreliggande finansieringsfrågan främst på de praktiska och
ekonomiska synpunkter som framkommit.
c Sopförbränningsanläggningar av modern typ — vilka sanitärt sett torde
få anses vara helt anmärkningsfria — har tillkommit först under senare
årtionden. Ännu vid antagandet av 1919 års hälsovårdsstadga saknade man
anledning räkna med dylika anläggningar, och anläggningarna var sällsynta
när den gällande hälsovårdsstadgan utarbetades. Från sanitär synpunkt
är det önskvärt att moderna destruktionsanläggningar kommer till
stånd i ökad omfattning. En avgiftsmöjlighet kan väntas stimulera kommunen
att uppföra sådana anläggningar.
Som kommittén framhållit föranleder nuvarande ordning vissa praktiska
olägenheter. Eftersom kommuns skyldighet att omhänderta orenlighet inte
omfattar avfall från industrier och rörelser, måste man i fastigheter med
både bostäder och industri- eller affärslokaler i regel söka skilja mellan
avfall av olika slag. En sammanblandning gör det svårt eller omöjligt för
kommunen att ta ut avgift för oskadliggörande av avfall som inte är hushållsavfall
och kan därför medföra att kommunen inte kan utnyttja sin
avgiftsrätt. Det kan också vara oklart vad som bör hänföras till det ena
eller andra slaget av avfall. Om skillnad i finansieringshänseende upprätthålls
mellan bortforsling och oskadliggörande av hushållsavfall, kan tvekan
uppstå rörande gränsdragningen mellan olika moment i renhållningen. Vidare
kan kommun, för att minska sina kostnader för oskadliggörandet, kräva
t. ex. en fördyrande differentiering av avfallet vid uppsamlingen på
fastigheterna. Den tekniska utvecklingen på renhållningsväsendets område
kommer att öka svårigheterna att upprätthålla skillnaden mellan bortforshng
och oskadliggörande. En avstjälpningsplats kan läggas på långt avstånd
från bebyggelsen, varigenom fastighetsägarna åsamkas höga trans
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
portkostnader. De torde inte kunna fordra att en kommun uppför förbränningsanläggning
om en tillfredsställande destruktion kan åstadkommas
genom en väl skött, ehuru på långt avstånd belägen tipp. Slutligen kan, om
hela renhållningsväsendet ligger i kommunens hand, de nuvarande reglerna
medföra osäkerhet om hur man bör fördela renhållningsverkets fasta kostnader
på de skilda renhållningsmomenten.
En mera rationell ordning än den nuvarande skapas om renhållningen i
sin helhet, oavsett olika typer av avfall och skilda arbetsmoment, kan finansieras
på enhetligt sätt. Därmed faller de nämnda praktiska svårigheterna
bort. Verksamheten kan också ordnas på det sätt, som från allmän
ekonomisk synpunkt är fördelaktigast.
Kommittén har utgått från att nuvarande rätt att ta ut avgift för bortforsling
behålls och någon erinran häremot har inte gjorts vid remissbehandlingen.
När det gäller bortforsling träder enligt min mening de enskilda
kundernas intressen i förgrunden och det talar för avgiftsfinansiering. Skattefinansiering
av bortforslingen fordrar att även renhållningsåtgärder som
avser industriavfall skattefinansieras om man vill nå den enhetlighet som
undanröjer svårigheterna att skilja mellan de båda slagen av avfall. En
på så sätt utvidgad skattefinansiering bör emellertid inte övervägas. Jag
anser således att som hittills bortforsling av hushållsavfall samt alla renhållningsåtgärder
med industriavfall bör få avgiftsfinansieras. För att
vinna den önskade enhetligheten och därigenom få en rationellare ordning
än den nuvarande står alltså ingen annan utväg till buds än att medge
kommunerna rätt att avgiftsfinansiera även anordningar för oskadliggörande
av hushållsavfallet, dvs. avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar.
I en del kommuner förekommer det i betydande utsträckning att fastighetsägarna
ordnat oskadliggörandet av avfall på sådant sätt att kommunens
anordningar härför inte behöver anlitas. I dylika fall talar även rättviseskäl
för avgiftsfinansiering av de kommunala anordningarna. Vidare kan
kommuner med omfattande fritidsbebyggelse åsamkas avsevärda särskilda
renhållningskostnader som belöper på fritidsfastigheterna. Då ägarna av
dessa inte erlägger annan kommunal inkomstskatt än för fastigheternas
garantibelopp, synes det likaledes skäligt att en renhållningsavgift kan tas ut
även för kostnader, som avser anordningar för oskadliggörandet.
Enligt undersökningar som kommittén låtit utföra är årskostnaden för
sophämtning omkring 15 kronor per invånare. För sopornas omhändertagande
på en välskött soptipp utgör årskostnaden per invånare ungefär
1 krona 50 öre. Härmed jämför kommittén årskostnaden för uppförande
och drift av en modern destruktionsanläggning i en större stad, vilken kostnad
beräknas till mellan 2 kronor 50 öre och 5 kronor per invånare. Kommittén
förutsätter att de ökade bördor på fastighetsägarna, som kan föranledas
av avgiftssystemet, kommer alt påverka hyrorna. Avgifterna föreslås
20
Kungl. Maj. ts proposition nr 2i år 1965
därför få beaktas när de generella hyrestilläggen fastställs. Vid remissbehandlingen
har inte gjorts någon erinran mot kommitténs kostnadsberäkningar.
Däremot har i några yttranden pekats på praktiska svårigheter i förhållandet
mellan fastighetsägare och hyresgäster i samband med kompensation
för avgifterna över hyran.
Kostnadskalkyler av den art som föreligger här måste givetvis betraktas
med försiktighet. Erinras bör också att de grundats på 1961 års priser. Jag
ansei dock de gjorda beräkningarna ge vid handen att de merkostnader
för den enskilde, som kan föranledas av avgifter för destruktionsanläggningar,
är förhållandevis obetydliga. Visserligen avser beräkningarna endast
större förbränningsanläggningar. Även om det är sannolikt att kostnaden
för en mindre anläggning relativt sett blir högre än kostnaden för
en större, torde den likväl också i dessa fall komma att stanna vid ett måttligt
belopp. Mindre kommuner kan givetvis — såsom redan nu sker — förena
sig om att uppföra en gemensam anläggning och därmed vinna relativ
kostnadsbesparing. När en centralt belägen förbränningsanläggning ersätter
en soptipp kan förkortade transportavstånd leda till att fastighetsägarnas
totala renhållningskostnad inte ökar även om oskadliggörandet avgiftsbeläggs.
I den mån avgiftsfinansiering medför ökade kostnader för
fastighetsägare och hyresgäster får kostnadsökningen enligt min mening
anses vara av så ringa ekonomisk betydelse för dem att den inte bör utgöra
hinder för en i övrigt önskvärd reform.
De sammanlagda fastighetsägaravgifterna enligt kommunala taxor för
elström, sotning, snöskottning och hissbesiktning samt för den renhållning,
som redan f. n. är avgiftsbelagd, beaktas när de generella hyrestilläggen
fastställs, oaktat avgifterna kan variera mellan olika kommuner. Beräknas
den nu aktuella avgiften till 5 kronor per invånare och år, skulle kostnadsökningen
per hyreslägenhet i genomsnitt understiga 20 kronor om året.
Detta belopp är så ringa att det endast obetydligt påverkar de sammanlagda
kommunala avgifter som åvilar fastighetsägarna. Enligt min mening
möter därför inte hinder mot att fastighetsägarna kompenseras för den
ifrågavarande kostnadsökningen genom de generella hyrestilläggen.
Efter övervägande av de synpunkter som anförts i frågan om avgiftsfinansiering
har jag sålunda i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser
kommit till uppfattningen att övervägande skäl talar för att kommunerna
bereds möjlighet att ta ut avgifter även för oskadliggörande av
hushållsavfall. Emellertid vill jag understryka att det är fråga om endast
en rätt att ta ut avgifter. Huruvida rätten skall begagnas bör avgöras av
varje kommun efter omständigheterna i de särskilda fallen.
Jag delar kommitténs åsikt att inte bara förbränningsanläggningar utan
också soptippar och andra avstjälpningsplatser bör omfattas av avgiftsrätten.
I kostnadsunderlaget bör i båda fallen få inräknas såväl kapital-
som driftkostnad. Engångsavgift för att täcka anläggningskostnad
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
bör inte förekomma. Kapitalkostnaden utgörs av räntor på upplanat eller
eget kapital samt kostnad för förnyelse av anläggning jämte utrustning. Till
förnyelsekostnad hänförs amorteringar av upplånat kapital och avsättning
till förnyelsefond. Vid avgiftsbestämningen bör självkostnads- och likstallighetsprinciperna
iakttas. Av självkostnadsprincipen följer att kommun
inte får ta ut avgift för ränta med högre räntefot eller på större belopp an
som motsvarar kommunens egen kostnad. Det hör beaktas att anläggningskapitalet
inte alltid behöver förnyas helt. Sålunda är exempelvis kostnad
för markförvärv en engångsutgift och avsättning till förnyelsefond för framtida
markförvärv skall därför inte ingå i kostnadsunderlaget. Om kostnadsstegring
motiverar ett antagande att anläggningen inte kan återanskaffas
till oförändrad kostnad, bör årsavgiften kunna höjas.
Som kommittén föreslagit bör kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen
minskas med vad som belöper på anläggningens användning för
annat ändamål än renhållning, t. ex. produktion av värme eller elektrisk
kraft. Avdrag från kostnadsunderlaget bör också ske om anläggningen begagnas
av annan kommun. Någon särskild föreskrift för att tillgodose det
självklara kravet att avgifterna skall fastställas efter vad som är skäligt an
-
ser jag i likhet med kommittén inte behövas.
Vad jag uttalat om kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen i fråga
om anläggningar för oskadliggörande av avfall bör i tillämpliga delar gälla
också bilar och andra anordningar för hämtning och bortforsling av avfall.
I avgiftsunderlaget bör i fråga om anläggningar som tillkommit före de
nya reglernas ikraftträdande enligt kommittén inräknas endast kostnader
för underhåll, drift och förnyelse. Jag vill erinra om att va-lagen är tillämplig
även på vatten- och avloppsanläggning, som utförts fore lagens ikraftträdande,
såtillvida att kostnad, som efter lagens ikraftträdande nedläggs på
sådan anläggning, får bestridas med avgifter. De principer för avgiftsuttag
för äldre anläggningar, som sålunda gäller enligt va-lagen, synes mig kunna
användas också beträffande anordningar för oskadliggörande av orenlighet
och avfall. Om avgiftsuttag medges bör emellertid iakttas, att avgifterna inte
får sättas högre än som fordras för att täcka de kostnader vilka enligt ett
ekonomiskt betraktelsesätt belöper på tiden efter ikraftträdandet. Avsättning
till förnyelsefond bör i enlighet härmed fördelas jämnt över hela den
tid som anläggningen beräknas vara tekniskt brukbar.
I några remissyttranden framförs uppfattningen alt till grund för avgifterna
bör få läggas ränta på ej avskriven del av anläggningskostnaden för
anläggningar, som tillkommit kort tid före de nya reglernas ikraftträdande.
Man befarar, att redan påbörjade eller projekterade anläggningar annars
kommer att fördröjas. Jag vill framhålla att kommunerna tidigare inte
haft grundad anledning räkna med att avgift över huvud laget skulle få tas
ut för destruktionsanläggning. 1 dagens läge torde räntefrågan mte ha betydelse
på annat sätt än atl kommunerna möjligen skulle kunna bli benägna
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
att uppskjuta planerat eller påbörjat arbete på eu anläggning så att denna
inte blir färdig förrän efter de nya reglernas ikraftträdande. Med hänsyn till
den korta tidrymd — från förslag till ikraftträdande — som det nu gäller
synes emellertid förhållandet inte vara av större praktisk vikt.
Jag ansluter mig alltså i fråga om avgiftsfinansieringen beträffande äldre
anläggningar till kommitténs förslag.
V. Specialmotivering
Den föreslagna rätten för kommun att ta ut avgifter för oskadliggörande
av hushållsavfall kräver enligt kommittén en särskild författningsbestämmelse.
Kommittén finner det i och för sig tveksamt om en sådan bestämmelse
bör ha sin plats i hälsovårdsstadgan, och då härtill kommer, att avgiftsrätten
aktualiserar en författningsreglering av vissa andra renhållningsfrågor,
föreslår kommittén att erforderliga bestämmelser upptas i en
särskild lag. Kommitténs förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter
torde få fogas som bilaga till detta protokoll.
Som jag nämnt förut grundas kommunernas rätt att ta ut avgifter för
sophämtning på att bortforslingen åligger de enskilda. Avgifter för oskadliggörandet
är däremot f. n. inte tillåtna eftersom anordnande av avstjälpningsplats
och destruktionsanläggning är en kommunal skyldighet. Kommuns
rätt att ta ut avgift för oskadliggörande av industriavfall grundas på
ett uttalande vid hälsovårdsstadgans tillkomst (prop. 1958: B 46 s. 253).
Kommitténs åsikt att särskild författningsbestämmelse behövs för att i rådande
läge göra det möjligt för kommunerna att ta ut avgifter för oskadhggörande
av hushållsavfall är enligt min mening riktig. Jag vill emellertid
understryka att en lagbestämmelse om rätt att ta ut avgifter för soptippar,
andra avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar med därtill hörande
anordningar inte bör medföra någon ändring i kommunernas skyldigheter
enligt hälsovårdsstadgan att tillgodose behovet av sådana anläggningar.
Som kommittén föreslagit bör de bestämmelser, som fordras för
en avgiftsrätt, intas i en särskild lag om kommunala renhållningsavgifter.
Av redogörelsen för gällande bestämmelser framgår att hälsovårdsstadgan
inte innehåller bestämmelser om kommunalt renhållning smonopol
men att normalliälsovårdsordningen förutsätter att kommunerna
kan besluta härom. Jag vill här redogöra för och ta ställning till kommitténs
förslag om vissa lagbestämmelser angående renhållningsavgifterna
i samband med sådant monopol.
Kommittén. Normalliälsovårdsordningen med dess bestämmelser om hälsovårdsnämnds
rätt att medge undantag från monopolbestämmelser ger enligt
kommittén utrymme för visst hänsynstagande till enskildas intressen. Emel
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
lertid har kommittén funnit att äldre hälsovårdsordningar och lokala renhållningsstadgor
ofta inte lämnat samma utrymme för undantag. I rättspraxis
har godtagits föreskrifter med långt gående skyldigheter för den
enskilde att nyttja kommunalt renhållningsverks tjänster och att betala avgifter
utan sådant nyttjande. Dessa äldre lokala föreskrifter bör visserligen
nu — såsom förutsattes vid hälsovårdsstadgans tillkomst ha ersatts av
bestämmelser som mera överensstämmer med normalhälsovårdsordningens.
Det är emellertid osäkert i vilken utsträckning ändringar vidtagits och i vilken
män bestämmelser som avviker från normalhälsovårdsordningen och
som är strängare för den enskilde kan godkännas.
Kommittén framhåller att frågan om undantag från renhållningsmonopolet
får ökad betydelse vid utsträckt avgiftsrätt. Å ena sidan kan skäl anföras
för viss återhållsamhet i dispenshänseende. Tillåts enskild renhållning
i stor utsträckning kan hälsovårdsnämndernas möjligheter att sörja för
och kontrollera de sanitära förhållandena försvåras. Åtminstone för de något
större tätorterna synes enskilda åtgärder ofta kunna innebära olägenheter
från sanitär synpunkt. Därtill kommer att de samhälleliga investeringarna
i ett välordnat renhållningsväsende med moderna anläggningar och
modern utrustning kan kräva ett brett och konstant underlag av kunder.
Å andra sidan kan den enskildes berättigade intressen åberopas mot ett
alltför strängt upprätthållet monopol. Där det redan finns en godtagbar
egen anläggning skulle ett förbud mot att använda denna kunna göra nedlagda
kostnader helt onyttiga. I viss utsträckning kan även i framtiden enskilda
förbränningsanläggningar finnas ändamålsenliga och ekonomiskt
fördelaktiga. Det kan också tänkas att exempelvis vissa grupper av näringsidkare
finner det fördelaktigt att gemensamt ombesörja bortforsling och
oskadliggörande av visst slag av avfall. Ibland kan det också vara till fördel
för samhället att det kommunala renhållningsverket inte behöver befatta
sig med mera speciell renhållning.
Avvägningen mellan de motstående intressena bör enligt kommitténs mening
leda till att främsta villkoret för undantag från monopol bör vara att
undantaget inte kan föranleda väsentliga olägenheter från sanitär synpunkt.
Det får anses berättigat att, åtminstone för mera betydande tätorter,
kraven i sanitärt hänseende härvid görs förhållandevis stränga. Även synpunkter
av ekonomisk eller teknisk art bör beaktas. Enskild renhållning bör
sålunda tillåtas endast då ekonomiska skäl av viss styrka talar härför. Om
en fastighetsägare kan få sin renhållning ombesörjd av det allmänna utan
att det blir väsentligt dyrare än vid enskild renhållning, bör hans intressen
i regel vika för det allmänna intresset av ett välordnat lenhållningsväsendc
som betjänar alla invånare. För vanlig fastighetsrenhallning kan i
sådana fall undantag i regel inte anses befogat. Dispenser bör däremot
kunna meddelas om eu tillfredsställande egen anläggning redan finns eller
när det rör sig om specialrenhållning eller renhållning för eu samlad grupp
24 Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
fastigheter, för vilka en privat renhållning visas ställa sig avgjort förmånligare.
Kommittén anser att den föreslagna utsträckningen av avgiftsrätten och
en författningsreglering av denna gör det befogat att de angivna principerna
för undantag från renhållningsmonopolet kommer till uttryck i författning.
Detta anses vara ägnat att främja en fastare och enhetligare ordning när det
gäller dispenserna. Kommittén har övervägt att ta in en bestämmelse i ämnet
i hälsovårdsstadgan. Den skulle emellertid vara svår att inpassa i stadgans
allmänna uppbyggnad och innebära en sådan detaljreglering som i övrigt
inte förekommer där. Kommittén har därför stannat för att i avgiftslagen
föreskriva att avgift inte får tas ut av den som av hälsovårdsnämnden
fått tillstånd att ombesörja renhållning utan att anlita kommunalt verk
eller kommunal entreprenör. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen
upptar också villkoren för dispens. De har utformats i nära anslutning till
dispensbestämmelsen i 25 § normalhälsovårdsordningen.
Remissyttrandena. Sveriges villaägare förbund anser att principen om dispensrätt
bör lagfästas men införas i hälsovårdsstadgan. I motiveringen bör
anges att till sådana grupper, för vilka dispens skall kunna beviljas, också
räknas villaägareförening och liknande. Stadskollegiet och gatunämnden i
Hälsingborg menar att bestämmelser om de förutsättningar under vilka
hälsovårdsnämnd skall få lämna tillstånd åt enskild att själv ombesörja
renhållning inte hör hemma i en lag om renhållningsavgifter.
Svenska kommunförbundet finner önskvärt att det direkt sägs ut, att när
monopol för kommunalt verk eller kommunal entreprenör råder den enskilde
är skyldig att erlägga avgift enligt taxa även då han inte använder sig
av kommunens tjänster, om inte dispens meddelats.
Sveriges köpmannaförbund anser inte lämpligt att begränsa den enskildes
möjligheter att sänka sina renhållningskostnader genom att för dispens
fordra att renhållningen genom kommunens försorg skall ställa sig väsentligt
dyrare än enskilda åtgärder. En enskild förbränningsanläggning bör
kunna drivas på ett från både sanitär och ekonomisk synpunkt effektivare
sätt än en kommunal, särskilt som kostnaderna för transporten av avfallet
till större delen faller bort vid enskild avfallsdestruktion. Samma uppfattning
har HSB.
Hälsovårdsnämnden i Uppsala finner de föreslagna dispensbestämmelserna
mindre välbetänkta. Förslaget uppmuntrar till uppförande av enskilda
förbränningscentraler. Gjorda undersökningar visar att sådana centraler
inte sällan ger anledning till anmärkning från sanitär synpunkt beträffande
såväl transporten av avfallet inom fastigheten eller gruppen av
fastigheter och skötseln av soprummet som besvär för närboende på grund
av generande rök. I vissa fall måste förbränningsåterstoden transporteras
bort genom renhållningsverkets försorg för att sanitära olägenheter skall
undvikas. Liknande synpunkter framför hälsovårdsnämnden i Örebro.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 21 är 1965
Departementschefen. Kommunalt renhållningsmonopol innebär att avfall
och orenlighet bortforslas och oskadliggörs genom kommunens försorg samt
att annan än personal som kommunen, eller dess entreprenör, anlitat for
detta ändamål inte får ta befattning därmed. Sådana monopol förekommer
ofta. De är inte reglerade i hälsovårdsstadgan men berörda i dess förarbeten
(prop. 1958: B 46 s. 250) och i normalhälsovårdsordningen ansedda såsom
tillåtna. Monopolet innebär skyldighet för den enskilde att låta kommunen
ombesörja renhållningen och att betala avgift till kommunen härför.
Den omständigheten att någon inte utnyttjat det kommunala renhållningsväsendet
utan i stället själv tagit hand om och oskadliggjort avfallet, dvs.
att han åsidosatt vad som ålegat honom, kan därför inte med fog åberopas
som skäl för befrielse från avgiftsskyldigheten. Sådan befrielse förutsätter
befrielse från skyldigheten att låta kommunen ombesörja renhållningen.
Enligt normalhälsovårdsordningen äger hälsovårdsnämnden medge sådant
undantag från kommunalt renhållningsmonopol. Som förutsättningar anges
att undantag kan anses påkallat av lokala förhållanden eller andi a omständigheter
samt att väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt inte uppkommer.
Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får enligt 67 § hälsovårdsstadgan
inte utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande
bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Det synes därför inte
föreligga någon beaktansvärd risk för att strängare villkor för undantag
föreskrivs.
Som kommittén anfört får möjligheten till dispens från renhållningsmonopolet
större betydelse om kommunernas rätt att ta ut avgifter vidgas.
Författningsbestämmelser om villkoren för sådan dispens och om avgiftsiskyldigheten
i dessa fall anser jag inte böra ges utan att också ratten
att införa monopol lagfästs. Sådan lagstiftning föreslogs av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté
men avvisades i samband med tillkomsten av 1958
års hälsovårdsstadga. Det ansågs tillräckligt med en reglering i de lokala
hälsovårdsordningarna. Jag anser att stadgan och normalhälsovårdsordningen
ger tillräckliga möjligheter att beakta de skilda intressen som
kan finnas på detta område och att följaktligen lagstiftning om renhållningsmonopol
inte bör övervägas nu. Att befrielse från skyldigheten att anlita
det kommunala renhållningsväsendet, inbegripet kommunal entreprenör,
också innebär befrielse från skyldighet att betala renhållningsavgift
till kommunen eller dess entreprenör måste anses självklart. Normalhälsovårdsordningens
bestämmelse om undantag från renhållningsmonopolet göi
det möjligt att beakta de olika synpunkter som kommittén och remissorganen
anfört i frågan om undantag och som jag finner värdefulla. På grund
av det anförda anser jag att förevarande lag inte bör innehålla några bestämmelser
om undantag från renhållningsmonopol och avgiftsskyldighet
i samband därmed.
I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats
26 Kungl. Maj :ts proposition nr 21 år 1965
förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter. Jag övergår nu till att
behandla de särskilda bestämmelserna i lagförslaget.
1 §•
I paragrafen anges de renhållningstjänster, som kommunen får avgiftsbelägga.
Med kommun avses borgerlig primärkommun.
Kommittén. Avgiftsbestämmelserna bör omfatta alla slag av sopor och avfall,
som kan och brukar omhändertas inom renhållningsväsendet. Kommittén
anför härom.
Lämpligt synes vara att vid lagregleringen utgå från hälsovårdsstadgans
bestämning »sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet». Detta uttryck
har erhållit en vid tillämpning. En sådan kan rekommenderas också för avgiftslagens
vidkommande. Uttrycket »köksavfall» föreslås ersatt av ordet
»avfall», varigenom utmärkes att fasta avgiftsberäkningar så långt möjligt
bor begagnas också för avfall från industrier, affärer, restauranter o. d. Till
sopor, avfall och dylik orenlighet bör med denna bestämning kunna häntoras
sopor från hushåll och från renhållningen å själva fastigheterna, köksavfall,
avfall från industrier, affärer, restauranter och andra näringar,
s^a§§ och aska samt trädgårdsavfall. Ytterligare bör avgifter i förekommande
fall finnas för hämtning och oskadliggörande av latrin. Liksom i
halsoyardsstadgan (47 §) bör till orenlighet här hänföras också exempelvis
orenlighet från reningsverk eller rensbrunn i avloppsanläggning, allt i den
man den förekommer inom eller i anslutning till bebyggelse. I den mån renhållnmgsväsendet
åtager sig uppgifter beträffande sådan orenlighet skall
salunda avgiftslagen också bär äga tillämpning.
Departementschefen. Avgiftsrätten bör anknytas till den renhållning som
sker enligt hälsovårdsstadgan. Som sammanfattande benämning på det
som omfattas av denna renhållning används i 47 § hälsovårdsstadgan uttrycket
»orenlighet och avfall». Det inbegriper allt det som kommittén räknat
upp. Samma uttryckssätt bör användas i förevarande lag. Med orenlighet
och avfall avses därför här hushållsavfall och avfall från industrier,
affärer, restauranger och andra näringar, latrin, slagg, aska och trädgårdsavfall
samt orenlighet från reningsverk eller rensbrunn i avloppsanläggning.
Om ett visst slags avfall medför sanitär olägenhet enligt hälsovårdsstadgan
samt renhållning skall ske enligt stadgan, bör avfallet omfattas även av
förevarande lag.
Utöver vissa uttalanden av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté (SOU
19o3: 31 s. 142) om bestämmelser mot förorening från fartyg berörs varken
i hälsovårdsstadgan eller dess förarbeten eller i kommunalrättskommittens
betänkande frågan om renhållningsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan
är tillämpliga på använda och kasserade eller överblivna oljeprodukter.
Sådana förekommer både inom enskilda hushåll, exempelvis efter
rengöring av oljeeldningsanläggningar, och i industrier och rörelser av
skilda slag. Det kan vara fråga om spillolja, färgrester, emulsioner och
andra produkter i vilka oljor eller fetter ingår. De kan medföra sanitär
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
olägenhet, särskilt med hänsyn till faran för vattenförorening, och riskerna
ökar i takt med den tilltagande oljekonsumtionen och oljehanteringen.
Enligt min mening kan dessa och liknande oljeprodukter hänföras till orenlighet
och avfall enligt hälsovårdsstadgan. Både för de enskildas och kommunernas
renhållningsskyldigheter i fråga om oljerester får därför hälsovårdsstadgans
bestämmelser anses gälla. Särskilda svårigheter torde föreligga
för denna renhållning, eftersom speciella anordningar ofta behövs för
förvaring, transport och oskadliggörande. Det är sålunda i allmänhet inte
lämpligt att bränna oljerester i sopförbränningsanläggningar. Att den föreslagna
avgiftsrätten i enlighet med det anförda omfattar även renhållning
beträffande oljeavfallet torde underlätta den kommunala verksamheten på
detta område.
Av paragrafens lydelse framgår att renhållning enligt lagen den 14 december
1956 (nr 619) om skyldighet att renhålla gata m. m. inte omfattas
av den föreslagna lagen. Detta gäller även om gaturenhållningsskyldigheten
åvilar fastighetsägarna men kommunen övertagit det faktiska ombesörjandet
av renhållningen mot att fastighetsägarna betalar avgifter. För renhållning
i byggnad eller rörelse, som drivs av staten eller kommun, föreligger
däremot avgiftsrätt enligt förevarande lag. Om direkta avgifter inte tas ut för
renhållningen i kommunal fastighet, måste den beräknade kostnaden harfor
räknas av från den kostnad som skall tas ut i avgifter.
2 §•
I paragrafen anges i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag
de kostnader för vilka avgift får tas ut. Innehållet i första stycket är
till större delen motiverat förut. Andra stycket behandlar avgiftsunderlaget
vid kommunal entreprenad.
Kommittén. Renhållningen kan numera vara organiserad på olika sätt. Den
kan skötas av ett kommunalt verk, av kommunal entreprenör, exempelvis
kommunalt bolag eller enskilt företag, eller av entreprenörer som fastighetsägare
anlitar. I en del orter används två eller flera av dessa organisationsformer.
Anledning saknas enligt kommittén att låta avgiftsbestämmelserna
omfatta entreprenader på enskilt uppdrag. Verksamhet i direkt kommunal
regi bör däremot självfallet omfattas av lagen, önskvärt är att inbegripa
också de kommunala entreprenaderna. Kommunerna har även i dessa
fall ett ansvar för verksamheten. Självkostnads- och likställighetsprinciperna
kan behöva beaktas också här, även om skälig vinst åt entreprenören
måste inräknas i kostnaderna. Avgifterna bör därför få grundas på kostnaderna
för entreprenaden. Kommittén har övervägt något slag av skälighetsregel
för detta fall men funnit en sådan knappast ge någon ledning av
värde, om beräkningssättet inte preciseras. Kommittén räknar med att kommunerna
ändå kommer att försöka få en så förmånlig entreprenad som
möjligt. Om avgifterna inte kan hållas på skälig nivå kan det bli aktuellt
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965
att gå över till kommunalt renhållningsverk eller att i någon form stödja
entreprenadverksamheten.
Departementschefen. Renhållning i direkt kommunal regi, exempelvis genom
kommunalt renhållningsverk, bör givetvis omfattas av lagen. Entreprenadsystemet
kan vara dyrare tör allmänheten än renhållning som kommunen
själv utför, eftersom entreprenören måste tillförsäkras skälig företagarvinst.
Kommunal entreprenad kan emellertid vara fördelaktig och
bör därför inte försvåras av avgiftsreglerna. De bör göras tillämpliga på
sådan entreprenad på det sättet att entreprenadavtalet får läggas till grund
för avgifterna. Det innebär att avgifterna får innefatta skälig företagarvinst.
Därutöver bör de inte få grundas på andra kostnader än sådana som
anges i första stycket, och självkostnads- och likställighetsprinciperna bör
upprätthållas även i detta fall. De avgiftsskyldiga bör vidare skyddas från
att genom entreprenadsystemet bli påförda alltför höga avgifter. Det kommer
till uttryck i föreskriften om att avtal med den som utför renhållning
på uppdrag av kommunen får läggas till grund för avgiftsberäkningen i den
mån avtalet inte medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv
utför renhållningen.
Om viss del av renhållningsbestyren sköts av kommunal entreprenör och
återstoden av kommunen själv, är det givetvis endast för de förra bestyren
som entreprenadsumman skall läggas till grund för avgiftsuttaget. Det
bör inte vara något hinder att lägga samman alla entreprenadkostnader med
samtliga kostnader för den kommunalt drivna verksamheten och fördela
totalkostnaderna lika mellan nyttjarna oavsett om den enskilde nyttjaren
närmast betjänas av kommunal entreprenör eller direkt av kommunen. Om
vissa åtgärder ankommer på entreprenör (exempelvis hämtning och bortforsling)
och andra på kommun (oskadliggörande) bör i största utsträckning
användas avgifter som avser alla leden gemensamt. Avgifterna får då
betalas in till antingen kommunen eller entreprenören och avräkning sedan
ske mellan dem.
3 §.
Paragrafen behandlar ordningen för renhållningsavgifternas bestämmande.
Kommittén. Avgifterna bör i regel tas ut efter en taxa. Den bör innehålla
avgiftsbelopp för de normala renhållningsåtgärder som kommunalt verk
eller kommunal entreprenör utför samt grunderna för avgiftsberäkningen.
Kommittén framhåller att avgiftsfinansiering enligt dess förslag i höggrad
skulle kunna bidra till att förbättra renhållningsförhållandena i orter
med fritidsbebyggelse. En skälig fördelning av kostnaderna mellan helårsoch
sommarbebyggelse kan enligt kommittén åstadkommas genom att renhållningsavgifterna
delas upp på fasta årsavgifter och rörliga avgifter för
utförda renhållningstjänster. Det måste anses skäligt att anläggningskost
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
naden för destruktionsanläggning o. d. i lika män belastar all bebyggelse
som betjänas av renhållningsväsendet. Ofta kan väl finnas skäl att därutöver
med fasta avgifter bestrida exempelvis viss del av verkets kostnader
för fordon o. d. och för personal och administration. Vissa grundresurser
i dessa hänseenden måste nämligen alltid finnas.
Avgiftsdifferentiering kan också komma i fråga i andra fall, t. ex. då
renhållningsväsendet i en kommun regelbundet betjänar främst en tätortsdel.
Av jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom kommunen i övrigt,
vilka anlitar anläggningarna endast sporadiskt, kan då lämpligen tas
ut avgifter för varje gång.
Uttryckligt stöd i lagtexten för avgiftsdifferentiering anser kommittén
inte behövas. I taxan bör få anges även avgifter för tjänster som inte hänför
sig till renhållning enligt hälsovårdsstadgan.
Ibland kan avgifterna inte bestämmas i taxa utan måste få tas ut individuellt.
Kommittén nämner som exempel industriavfall av sådan omfattning
eller sammansättning, att hämtning i särskild ordning är nödvändig.
Individuella avgifter kan komma i fråga också när renhållningsväsendet tar
hand om kasserade föremål som är så beskaffade eller sa stora att de inte
kan läggas i vanliga sopkärl. Även för här avsedda tjänster måste självkostnads-
och likställighetsprinciperna så långt möjligt tillämpas. Kommunal
entreprenör måste inom ramen för honom tillkommande ersättning
begagna objektiva normer när han bestämmer avgifter för särskilda tjänster.
Kommittén anser det angeläget att inte ett onödigt stort område lämnas
öppet för en mera fri avgiftssättning.
Kommittén behandlar härefter frågorna om vilken kommunal myndighet
som skall besluta om taxor och om taxorna bör underställas statlig myndighets
prövning samt upplyser att förhållandena i dessa hänseenden varierar
när det gäller andra kommunala avgifter. Även om i princip fullmäktige
skall besluta, förekommer det att bestämmanderätten i viss utsträckning
anförtrotts nämnd eller styrelse. Underställning hos statlig myndighet är
stadgad i många fall. En del lokala hälsovardsordningar föreskriver att lenhållningstaxa
skall underställas länsstyrelsen. Den statliga kontrollen sammanhänger
med avgifternas betydelse för den enskilde. Kommittén påpekar
att fastställelseprövning synes vara särskilt vanlig i äldre författningar om
kommunal förvaltning.
En rätt att avgiftsfinansiera också oskadliggörandet kan enligt kommittén
medföra att den enskilde belastas med förhållandevis kännbara avgifter.
Det måste därför ofta bli svårt att bestämma avgifterna, och det blir en
grannlaga uppgift att riktigt beräkna de anläggningskostnader som skall
belasta dagens nyttjare och att forma om dessa kostnader till periodiska
avgifter. Dessa omständigheter medför särskilda krav på den ordning enligt
vilken avgifterna fastställs. Likväl bör det enligt kommitténs mening
nu inte komma i fråga alt inskränka kommunernas frihet i högre grad än
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
vad som kan anses nödvändigt med hänsyn till enskilda intressen. Kommunerna
har på olika områden funnits kunna utan statlig kontroll handha
också frågor av stor betydelse för den enskilde. Åtskilliga kommunala beslut
— som inte skall underställas — kan få långt större ekonomisk betydelse
för den enskilde än beslut om renhållningsavgifter.
Kommittén förordar att renhållningstaxorna antas av kommunens fullmäktige
och att statlig prövning inte anordnas. De allmänna kommunalrättsliga
normerna kan sägas medföra sådana garantier för att självkostnads-
och likställighetsprinciperna respekteras, att en särskild statlig kontroll
förefaller överflödig. Individuell bedömning av kostnader synes lämpligen
fa ankomma pa vederbörande förvaltningsnämnd eller på entreprenör.
De lokala förhållandena måste få stor betydelse för taxorna. Förhållandena
synes knappast medge att normaltaxor utfärdas och sådana kan i
opåkallad grad binda kommunerna. Förebilder av vägledande art torde
emellertid kunna vara av värde, och kommittén utgår från att sådana vid
behov kommer till stånd genom kommunförbunden i samarbete med de
särskilda rikssammanslutningar som kan beröras av verksamheten.
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att länsstyrelserna
knappast skulle ha resurser att ägna ärenden om underställda
renhållningstaxor annat än en ytlig granskning. Rättssäkerhetskravet torde
tillgodoses tillräckligt genom möjligheterna att anföra besvär över det kommunala
beslutet och att bringa avgiftskrav under domstols prövning. Underställning
bör därför inte föreskrivas. Det synes emellertid lämpligt, att
kommunen lämnar organisationer av fastighetsägare och hyresgäster samt
andra intressenter tillfälle att yttra sig innan renhållningstaxa antas. Möjligen
bör föreskrift härom ingå i lagen. Hälsovårdsnämnden i Linköping
finner det snarast vara till fördel för kommunen att taxebeslut underställs.
Om länsstyrelse fastställer taxa har skäligheten prövats i förväg. Nämnden
menar därför att statlig myndighet bör pröva taxebeslut.
Departementschefen. Avgifter för vanligen förekommande renhållningstjänster
bör bestämmas i taxa. Detsamma bör gälla mindre vanliga tjänster som
är förutsebara. Taxan bör avse både kommunens och kommunal entreprenörs
tjänster. Taxeavgifterna kan givetvis behöva differentieras. Jämte differentiering
med hänsyn till de omhändertagna produkternas beskaffenhet
bör i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som kommittén angivit,
avgifterna i kommuner med fritidsbebyggelse kunna delas upp på fasta
årsavgifter och rörliga avgifter. Också i de övriga fall som kommittén nämnt
bör avgiftsdifferentiering kunna komma i fråga.
I vissa fall kan en individuell avgiftsberäkning bli nödvändig. Avfallet
från t. ex. en industri kan bli av sådan omfattning eller få sådan sammansättning,
att bortforsling eller oskadliggörande måste ske i särskild
ordning. Detta kan inträffa om avfallsprodukter av nytt slag uppkommer.
Saknas i sådant fall tillämplig taxebestämmelse bör kommunen eller den
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
som utför renhållningen på uppdrag av kommunen ha rätt att fastställa
avgift. Kommunens beslutanderätt bör i detta fall utövas av det kommunala
organ som handhar renhållningsväsendet, exempelvis halsovardsnamnd
eller, i förekommande fall, renhållningsstyrelse. Finns kommunalt renhållningsverk
kan beslutanderätten överlämnas till verkets ledning. I taxan bor
anges vem beslutanderätten tillkommer. På individuella avgifter bor de allmänna
grunderna för avgiftsberäkning tillämpas. Det är i både kommunens
och de avgiftsskyldigas intresse att renhållningsavgifterna sa langt
möjligt är bestämda i förväg och beräknade på enhetliga grunder. Med hansyn
härtill bör individuella avgifter om möjligt avlösas av taxeavgifter,
Renhållningstaxa bör antas av kommunens fullmäktige. Jag delar kommitténs
åsikt att taxebeslut inte behöver underställas statlig myndighet.
Som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat kan det vara lämpligt
att olika intresseorganisationer bereds tillfälle att yttra sig innan fullmäktige
antar renhållningstaxa.
Med hänsyn till växlande lokala förhållanden torde normaltaxa for renhållningstjänster
inte kunna utfärdas. Jag förutsätter liksom kommittén
att vägledande anvisningar vid behov utarbetas av kommunförbunden i
samarbete med de rikssammanslutningar som kan beröras av verksamheten.
4 §•
Enligt denna paragraf skall renhållningstaxa innehålla föreskrift om vem
som svarar för renhållningsavgifterna.
Kommittén. Vissa skäl kan anföras för att i avgiftslagen bestämma vem
avgiftsskyldigheten skall åvila. Fastighetsägarna och vissa med dem jämställda
personer, såsom innehavare av tomträtt, skulle då narmast komma
i fråga. En sådan bestämmelse skulle förenkla avgiftsuppbörden. Nuvarande
bestämmelser i hälsovårdsstadgan fixerar emellertid inte skyldigheterna
och det är inte uteslutet att avgifter i vissa fall tas ut av andra än fastighetsägare.
Så kan vara befogat vid rörelser med större, avgransade renhållningsbehov.
Även vid vanlig bostadshyra kan undantagsvis en sådan ordning
vara lämplig. Vidare är det mindre nödvändigt att lägga avgiftsskyldigheten
på fastighetsägarna eftersom inga engångsavgifter skall tas ut.
Kommittén anser därför riktigast att i lag inte närmare binda avgiftsskyldigheten.
Däremot föreslår kommittén att det i renhållningstaxa skall bestämmas
vem avgiftsskyldigheten åvilar. Eu sådan ordning kan bidra till
större klarhet i avgiftshänseende. Ofta torde kunna bestämmas att avgiftsplikten
skall åvila fastighetsägaren, om annat inte avtalas mellan renhållningsverket
och den som avgiftsskyldigheten berör. En hyresgäst kan då
inte utan sitt medgivande göras direkt ansvarig för avgifterna.
Departementschefen. Betalningsskyldighet gentemot kommun eller kommunal
renhållningsentreprenör bör i princip åvila den som lar renhållnings
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
väsendets tjänster i anspråk vare sig detta sker frivilligt eller till följd av
kommunalt renhållningsmonopol. Som kommittén påpekar kan det ibland
vara svårt att avgöra vem som nyttjar dessa tjänster. För hyresfastigheter
torde det oftast vara mest praktiskt att fastighetsägaren svarar för renhållningsavgifterna.
På grund av de skiftande förhållandena anser jag i likhet
med kommittén att frågan om vem avgiftsskyldigheten skall åvila inte bör
besvaras i lagen. Kommunerna torde visserligen ha rätt att, utan stöd av
lag, i renhållningstaxan bestämma exempelvis om renhållningsavgift skall
betalas av fastighetsägare eller hyresgäst (jfr RÄ 1949 not I 20). Det torde
emellertid, som kommittén funnit, vara lämpligt att taxorna alltid innehåller
bestämmelser i detta ämne. I lagen har därför intagits en föreskrift
härom. Vad kommittén i övrigt anfört i denna fråga ger mig inte anledning
till erinran.
Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1966. Taxa, som grundas på lagen
och som skall tillämpas från och med nämnda dag, bör kunna antas av fullmäktige
dessförinnan. Särskild föreskrift härom behövs inte. Beträffande
avgifter för renhållningsanordningar, som tillkommit före lagens ikraftträdande,
hänvisas till den allmänna motiveringen.
VI. Departementschefens hemställan
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande inom
inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingemar Reimer
Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965
33
Bilaga
Kommunalrättskommitténs förslag
till
Lag
om kommunala renhållningsavgifter
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kommun äger uttaga avgift för hämtning, bortforsling och oskadliggörande
av sopor, avfall, latrin och annan vid enskild renhållning uppkommande
orenlighet.
Avgift får ej sättas högre än vad som erfordras för förräntning av i
verksamheten anlitade medel, för avskrivning och underhåll av anläggningar
och utrustning samt för verksamhetens drift. Från kostnaderna
skall dragas vad som kan beräknas belöpa på anläggningarnas användande
för annat ändamål såsom framställning av värme eller elektrisk kraft.
För renhållningsåtgärder, som enligt kommunens uppdrag utföres av
entreprenör, må mellan kommunen och entreprenören träffad överenskommelse
läggas till grund för avgifternas beräkning.
2 §•
För vanligen förekommande renhållningstjänster skall finnas av kommunens
fullmäktige antagen kommunal renhållningstaxa.
Erfordras i visst fall med hänsyn till mängd och sammansättning av
förekommande sopor, avfall, latrin eller annan orenlighet eller av annat särskilt
skäl att hämtning eller oskadliggörande sker i särskild ordning och
har taxa för ifrågakommande åtgärd ej antagits, må kommunalt renhållningsverk
eller kommunal entreprenör med iakttagande av de i 1 § angivna
grunderna uttaga särskild ersättning härför.
3 §•
Kommunal renhållningstaxa skall upptaga föreskrift om vem som har
att gentemot renhållningsverket eller entreprenören fullgöra föreskriven avgiftsskyldighet.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965
4 §•
Den, som av hälsovårdsnämnden erhållit tillstånd att ombesörja renhållningsåtgärd
utan anlitande av kommunalt renhållningsverk eller kommunal
entreprenör, är ej skyldig att utgiva mot åtgärden svarande avgift till
verket eller entreprenören.
I första stycket avsett tillstånd skall lämnas då särskilda skäl därtill
föreligga och så kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.
Mot hälsovårdsnämnds beslut må talan föras enligt 86 § hälsovårdsstadgan.
Denna lag träder i kraft den.....
Såvitt gäller anläggning, som före lagens ikraftträdande tillkommit för
oskadliggörande av sopor, avfall, latrin och annan orenlighet, må avgifter
uttagas allenast för kostnader, som avse drift, underhåll och förnyelse av
anläggningen och belöpa å tid efter lagens ikraftträdande.
ESSELTE AB. STHLM 69
414938
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1965:83 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 21, med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter. a1 i texten