Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter

1965-01-15 · 34 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 34 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:21, Med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

1

Nr 21

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

kommunala renhållningsavgifter; given Stockholms

slott den 15 januari 1965.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an

taga härvid fogat förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kommunerna skall få rätt att enligt kommunal

renhållningstaxa ta ut avgifter av enskilda, inte bara som hittills for

hämtning av orenlighet och avfall utan också för oskadliggörande av avfallet

på avstjälpningsplatser och i sopförbränningsanläggningar. Den årliga

avgiftsökningen för den enskilde i kommuner, som utnyttjar den föreslagna

rätten, beräknas till högst omkring 5 kronor per invånare och år.

1 _Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ils proposition nr 21 år 1965

Förslag

till

Lag

om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun äger besluta att avgift för bortforsling, omhändertagande och

oskadliggörande av orenlighet och avfall, som uppsamlats inom kommunen

vid renhållning enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663),

skall utgå till kommunen eller till den som utför renhållningen på uppdrag

av kommunen. °

2 §>

Avgift skall vara årlig eller på annat sätt periodisk samt bestämmas till

högst det belopp som motsvarar nödvändiga kostnader för förräntning av

anvanda medel, för förnyelse och underhåll av anläggningar och utrustning

samt för driften. Från kostnaderna skall dragas vad som kan beräknas belöpa

på användning av anläggning eller utrustning för annat ändamål än

renhållning, såsom framställning av värme eller elektrisk kraft.

För renhållning, som på uppdrag av kommunen utföres av annan, må

avtalet med denne läggas till grund för beräkning av avgift i den mån det

ej medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv utför renhållningen.

3 §>

Avgift skall utgå enligt taxa som antages av kommunens fullmäktige.

I taxan skall anges hur avgift fastställes när taxan saknar tillämplig bestämmelse

om avgift för bortforsling, omhändertagande eller oskadliggörande

som till följd av orenlighetens eller avfallets mängd eller sammansättnmg

måste ske i särskild ordning. Därvid skola iakttagas de grunder som

anges i 2 §.

4 §•

Kommunal renhållningstaxa skall innehålla föreskrift om vem som är

avgiftsskyldig och till vem avgiften skall erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1966.

För renhållningsanordning som tillkommit före lagens ikraftträdande får

avgift grundas endast på kostnad, som belöper på tid efter ikraftträdandet

och avser förnyelse, underhåll eller drift.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

15 januari 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, förslag till lag om

kommunala renhållningsavgifter samt anför.

I. Inledning

Enligt hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åligger det kommun

att vid behov anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning.

Detta har i rättspraxis ansetts innebära att fastighetsägare

eller andra enskilda inte är skyldiga att svara för kostnader för sopförbränning

eller andra åtgärder för oskadliggörande av hushållsavfall. I två likalydande

motioner till 1960 års riksdag (1:210 och 11:260) hemställdes att

riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn

av de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, som reglerar spörsmålen om ansvaret

för dessa kostnader, i syfte att göra det möjligt för kommun att ta ut

avgift för förbränning av sopor. I utlåtande (L2U 1960: 54) över motionerna

framhöll andra lagutskottet bl. a., att anordnandet av allmän avstjälpningsplats

eller destruktionsanläggning var ett gemensamt intresse för alla inom

kommunen bosatta personer. I enlighet med utskottets hemställan föranledde

motionerna inte någon riksdagens åtgärd. I motioner till 1961 års iiksdag

(I: 276 och II: 251) begärdes skyndsam översyn av gällande bestämmelser i

syfte att göra det möjligt för kommun att ta ut avgift för finansiering av

kommunens samtliga kostnader för allmän avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning. Utskottet (majoriteten) — som nu ansåg frågan

böra bedömas ur en något vidare synvinkel än som skett det föregående året

— hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära en förutsättningslös

utredning av frågan om finansiering av kommuns utgifter för dess

befattning med avfall och sopor (L2U 1961: 13). Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets hemställan (rskr 1961: 123).

1 * — Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 21

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 augusti 1961 har länsstyrelsen i Stockholms

län hemställt om en översyn av rättsfrågor av betydelse för kommunernas

möjligheter att ta ut avgifter för renhållningen. Länsstyrelsen grundade

sin framställning på svårigheterna för kommunerna i kust- och skärgårdsområdena

att ordna den renhållning som föranleds av befolkningsökningen

under sommaren.

Den 10 november 1961 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommunalrättskommittén

att utreda berörda frågor. Kommittén har i februari 1963 överlämnat

betänkande angående kommunala renhållningsavgifter (SOU 1963: 29).1

Över betänkandet har utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

kammarkollegiet, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs

län, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges villaägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, HSB:s riksförbund,

Svenska kommunal-tekniska föreningen och samarbetskommittén för

hälsovårdsnämnderna i rikets större städer, överståthållarämbetet har vid

sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms stadsfullmäktige, som bifogat

utlåtande av stadskollegiet. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från länsläkare

och kommuner. Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i

rikets större städer har överlämnat yttranden från hälsovårdsnämnderna i

14 städer.

Jag anhåller att nu få ta upp frågan om kommunala renhållningsavgifter

till närmare behandling.

II. Gällande ordning in. in.

Skyldighet att svara för renhållning i städer och tätortssamhällen har i

äldre tider ansetts åvila fastighetsägarna beträffande såväl den egna fastigheten

som intilliggande kommunalmark. Enligt 1919 års hälsovårdsstadga

ålåg det hälsovårdsnämnden i stad att verka för att renhållningsverk inrättades

eller annan lämplig åtgärd vidtogs för att avlägsna orenlighet från

staden. Erforderligt antal avstjälpningsplatser skulle anordnas, och vid dem

skulle åtgärder vidtas för att hindra sanitära olägenheter. För landsbygden

fanns mer knapphändiga bestämmelser. Med stöd av 1919 års hälsovårdsstadga

utfärdades lokala renhållnings- och hälsovårdsordningar. De innehar

i regel att hälsovårdsstadgans renhållningsföreskrifter skärptes.

1 Kommunalrättskommittén, som tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den

23 januari 1959, har vid utarbetandet av betänkandet bestått av landshövdingen Thorwald

Bergquist, ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare direktören Carl Albert Anderson

och Nils-Eric Gustafsson, ledamoten av andra kammaren direktören C. W. Carlsson samt

förutvarande ledamoten av första kammaren kaptenen Axel Mannerskantz och förutvarande ledamoten

av andra kammaren kommunaldirektören Olof Wiklund. Experter har varit preceptorn

vid Stockholms universitet Fritz Kaijser, förste sekreteraren i Svenska stadsförbundet Rolf

Romson och direktören i Svenska kommunförbundet S. A. Järdler.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965

Enligt 1 § i 1958 års hälsovårdsstadga ankommer det på kommun att

handha allmänna hälsovården inom kommunen. Bestämmelser om renhållning

finns i 47—53 §§. Enligt 47 § skall vid bebyggelse förekommande orenlighet

och avfall uppsamlas och omedelbart bortforslas eller så förvaras, att

sanitär olägenhet inte uppstår. 51 § stadgar att orenlighet och avfall inom

hälsovårdstätort skall bortforslas till allmän avstjälpningsplats eller allmän

destruktionsanläggning eller på annat sätt så omhändertas, att sanitär olägenhet

inte uppstår. Denna skyldighet omfattar såväl köksavfall och annat

hushållsavfall som avfall från industrier och rörelser, i den mån avfallet

annars skulle förorsaka sanitär olägenhet. Enligt 53 § skall allmän avstjälpningsplats

och allmän destruktionsanläggning vara så belägna och anordnade

samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet inte uppstår.

Vid allmän avstjälpningsplats inom hälsovårdstätort skall anordnas fortlöpande

tillsyn över avstjälpningsplatsens begagnande.

Vem skyldigheten att uppsamla, förvara och bortforsla orenlighet och avfall

från fastigheter åligger anges inte i de nämnda paragraferna i hälsovårdsstadgan.

Av 71 och 73 §§ — enligt vilka hälsovårdsnämnden kan meddela

ägare eller nyttjanderättshavare av egendom föreläggande och förbud

som fordras för stadgans efterlevnad — framgår emellertid, att bestämmelserna

främst riktar sig mot fastighetsägare och nyttjanderättshavare. Skyldighet

att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

åvilar kommunen till följd av dess allmänna åligganden enligt 1 § hälsovårdsstadgan

(prop. 1958: B 46 s. 253). Denna skyldighet innebär dock inte

att kommunen skall anordna avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

för avfall från industrier.

Även 1958 års hälsovårdsstadga medger att lokala bestämmelser utfärdas.

Enligt 65 § meddelas de ytterligare föreskrifter avseende allmänna hälsovården,

som behövs för kommun eller del därav, i lokal hälsovårdsordning.

Till ledning för utarbetande av lokal hälsovårdsordning har Kungl. Maj :t

den 5 juni 1959 fastställt normalhälsovårdsordning. Föreskrift i lokal

hälsovårdsordning får inte utan särskilda skäl väsentligt avvika från motsvarande

bestämmelse i normalhälsovårdsordningen (67 §). Dess 12 § innehåller

att anläggning för bränning av sopor, köksavfall och annan dylik

orenlighet inte får anordnas utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Enligt

15 § normalhälsovårdsordningen kan kommun bestämma, att hämtning och

bortforsling av orenlighet och avfall skall utföras genom kommunens försorg

och att annan än av kommunen för detta ändamål anlitad personal inte får

ta befattning därmed. I 25 § ges hälsovårdsnämnden en på 66 § hälsovårdsstadgan

grundad rätt att medge undantag från hälsovårdsstadgans bestämmelser

för hälsovårdstätort och från föreskrifter i hälsovårdsordningen i

den mån det kan anses påkallat av lokala förhållanden eller andra omständigheter

och kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.

Finansieringen av kommuns allmänna åligganden — till vilka som nämnts

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965

kan höra att anordna allmän avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

— måste i regel ske genom beskattning och inte medelst avgifter. I

enlighet härmed anses kommun inte ha rätt att ta ut avgifter för omhändertagande

av hushållssopor och hushållsavfall vid allmän avstjälpningsplats

eller destruktionsanläggning. I ett utslag den 26 november 1959 har sålunda

regeringsrätten (RÅ 1959 ref. 38) uttalat, att skötseln av allmän avstjälpningsplats,

i förekommande fall omfattande även destruktion av avfallet,

måste anses utgöra en kommunal angelägenhet för bl. a. förhindrande av

sanitär olägenhet för alla inom kommunen bosatta personer och att därför

kostnaderna inte borde åvila endast en grupp av invånare.

Däremot är kommun oförhindrad att ta ut avgifter för bortforsling av alla

slags sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning

samt för oskadliggörande av industriavfall, eftersom dessa uppgifter inte

ingår i kommuns allmänna åligganden. Sådana renhållningsavgifter utgår

som vederlag för att kommunen övertar den renhållningsskyldighet som

författningsenligt åvilar de enskilda. En rättsgrund för att ta ut avgifter

finns ibland i lokala renhållningsföreskrifter. De innehåller ofta renhållningstaxor.

I många fall stadgas, på samma sätt som i 15 § normalhälsovårdsordningen,

ensamrätt för kommunens renhållningsverk eller av kommunen

antagen entreprenör att ombesörja bortforsling. I sådana fall får

fastighetsägaren själv i allmänhet inte utan särskilt tillstånd undanskaffa

orenligheten eller avfallet från sin fastighet.

Vid avgiftsfinansiering av kommunal verksamhet gäller likställighetsprincipen

på det sättet att avgifter skall bestämmas och differentieras på objektiva

grunder utan att vissa personer eller grupper gynnas eller missgynnas.

Vidare tillämpas självkostnadsprincipen, som innebär att avgiftsrätten inte

får utövas i syfte att tillföra kommunen vinst.

III. Metoder och kostnader för oskadliggörande av sopor och avfall

Ur en till kommunalrättskommitténs betänkande som bilaga fogad promemoria

angående metoder och kostnader för oskadliggörande av sopor o. d.

vill jag redovisa följande.

Avfallsmängden i en ort med ordnad renhållning kan beräknas till ungefär

1,5 kubikmeter eller 200 kilogram per år och invånare.

Avfall oskadliggörs på en del håll genom kompostering, som medför att

avfallet kan användas som gödsel. Kompostering föregås ofta av målning

av soporna i särskilda anläggningar. Den vanligaste metoden för oskadliggörande

är tippning. Sådan sker ofta utan att man efteråt täcker över avfallet.

Vid en dylik tipp samlas råttor, fåglar och flugor samt bildas dålig lukt.

Vid en täcktipp jämnas tippningsmassorna ut och täcks över med jord e. d.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

Båda slagen av tippar medför olägenheter. Grundvattnet och närliggande

vattendrag kan förorenas. Självantändning eller antändning genom glödande

aska förekommer och brand i tippningsmassor är svår att släcka.

Lämpligt förlagd och väl skött anses dock en täcktipp hygieniskt godtagbar.

Anläggningskostnad för soptipp kan inte anges. I regel väljs mark, som för

tillfället saknar nämnvärt värde. I allmänhet måste väg byggas, och reningsanordningar

eller ledningar för avloppsvatten in. m. kan bli nödvändiga.

Driftkostnaderna för en väl skött tipp kan beräknas till 1 krona per kubikmeter,

dvs. 1 krona 50 öre per år och individ.

För grupper av fastigheter förekommer enskilt oskadliggörande genom

förbränning i gemensam panncentral eller i särskild ugn i anslutning till

centralen. Rökgaserna från en sådan panncentral går till en del ut genom

skorstenen utan att vara fullständigt förbrända och orsakar dålig lukt. Anläggningskostnaden

för dylik sopförbränning är måttlig men

nom minskad oljekonsumtion ringa. Vid enskild sopförbränning måste samhället

oftast hålla reserv för driftstopp. Kommunens organ för sophämtningen

arbetar också mindre effektivt när det inte får ombesörja all hämtning.

Fn del orter har eller planerar kommunala förbränningsanläggningar. Sådana

anläggningar kan användas också för alstring av värme eller elektrisk

energi. Under förutsättning att värmet kan utnyttjas på ett ekonomiskt tillfredsställande

sätt kan man räkna med att intäkterna av värmet motsvarar

de direkta driftkostnaderna för sopförbränningen men inte räcker till att bestrida

anläggningens kapitalkostnader.

En kostnadsberäkning beträffande anläggnings- och driftkostnader för

sopförbränning i en större stad med 150 000 ton sopor per år visar, i 1961

års priser, en årskostnad som ligger per individ mellan 2 kronor 50 öre och

5 kronor. Därav utgör kapitalkostnaden 1 krona 50 öre å 2 kronor och

resten driftkostnader efter avdrag av eventuella intäkter. Nuvarande avgifter

för sophämtning torde ligga vid omkring 15 kronor per individ och år.

Vid val av metod för förstöring av avfall anses f. n. endast tippning eller

förbränning kunna rekommenderas. Vid tippning kan en enkel förbränningsugn

ordnas vid själva tippen. Med en sådan minskas de sanitära olägenheterna

och risken för brandfara och vattenförorening. En dylik ugn för

ett samhälle med 5 000 invånare torde kosta mellan 35 000 och 75 000 kronor.

Om man inte kan finna lämplig mark för tippning anses förbränningsanläggning

böra uppföras.

Eu ekonomisk jämförelse mellan tippning och förbränning visar att

transportkostnaden har stor betydelse. Man kan räkna med att kostnaden

för soptransport med sopbil ökas med 20 öre per kubikmeter sopor för vaije

kilometer som medeltransportsträckan ökas. Om man förenklat räknar med

eu kostnadsskillnad av 2 kronor per kubikmeter mellan förbränning och

tippning skulle alltså en förbränningsanläggning bli mer ekonomisk än tipp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965

ning när medeltransportsträckan till tipp är mer än 10 kilometer längre än

till förbränningsanläggning.

Årskostnaderna för sopförbränning består till cirka hälften av kapitalkostnader,

som förblir oförändrade under amorteringstiden, 20 ä 30 år.

Transportkostnaderna utgörs till största delen av löner samt utgifter för

sopbilen som är ett transportmedel med kort livslängd; dessa kostnader

stiger för varje år genom den fortgående löne- och prisstegringen. En förbränningsanläggning,

som vid anskaffandet kan synas oekonomisk, kan av

denna anledning efter få år visa sig mer ekonomisk än en tipp.

IV. Frågan om rätt till avgiftsfinansiering

Kommunalrättskommitténs förslag

Kommittén uttalar att det kan te sig föga motiverat att upprätthålla den

nuvarande skillnaden i finansieringshänseende mellan hämtning och oskadliggörande

(kvittblivning) av orenlighet samt att skäl måhända kan anföras

för att också hämtning skattefinansieras. Kommittén utgår emellertid

från att nuvarande rätt att ta ut avgifter för hämtning bör bestå.

Klara, allmängiltiga normer för en gränsdragning mellan de verksamheter

som bör skattefinansieras och dem som bör avgiftsfinansieras kan enligt

kommittén knappast uppställas. Det vill emellertid synas som om man

vid lagstiftning och i praxis ansett skattefinansiering särskilt påkallad nätverksamheten

i avsevärd grad framstår som en samhällelig angelägenhet,

som berör alla kommuninvånarna. Avgiftsfinansiering skulle däremot särskilt

komma i fråga när verksamheten främst avser ett servicebetonat tillhandahållande

av nyttigheter och tjänster åt grupper av samhällsmedlemmar.

Från principiell synpunkt kan därför som skäl mot avgiftsfinansiering

anföras att hållandet av avstjälpningsplatser mera tjänat

allmänna, samhälleliga behov än behoven hos renhållningsverkens kunder.

Dessa samhälleliga intressen torde i viss mån vara än mer markerade

när det gäller förbränningsanläggningar och andra moderna destruktionsanläggningar.

De nuvarande avstjälpningsplatserna kan i synnerhet för

större tätorter medföra betydande olägenheter från allmänhygienisk synpunkt.

De är också utrymmeskrävande och gör det svårare att utnyttja avsevärda,

intilliggande områden. En modern förbränningsanläggning medför

darfor fördelar från planläggningssynpunkt och kan friställa värdefull

kommunal mark för andra ändamål än avstjälpning av sopor.

Också skäl av praktisk art kan enligt kommittén anföras mot avgiftsfinansiering.

Anläggningskostnaden för gator samt vatten- och avloppsanlaggningar

kan finansieras genom engångsavgifter på fastigheterna. En

sådan finansiering är inte tänkbar för förbränningsanläggningar o. d. Anläggningskostnaden

kan läggas på fastighetsägarna endast genom att avskriv*

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1H65

nings- och räntekostnaderna får påverka de löpande avgifterna. \ idare kan

en anläggning ofta tillgodose annat ändamål, exempelvis kraft- eller värmeproduktion.

Vissa svårigheter måste ofta möta att enkelt och rättvist fördela

kostnaderna mellan renhållningsverkets kunder och dem som tillgodogör

sig kraft eller värme från anläggningen. Svårigheter uppkommer slutligen

också genom att ökade bördor för fastighetsägarna måste väntas påverka

hyresnivån. Kommittén förutsätter att ökade avgifter får inverka på

de generella hyrestilläggen och anser att det f. n. inte finns skäl att införa

rätt att ta ut särskild ersättning av hyresgästerna för ökade renhållningskostnader.

Kommittén anser emellertid att starka skäl kan anföras också f ö i

avgiftsfinansiering. Vid enklare kvittblivningsmetoder har tyngdpunkten

i renhållningsbestyren legat på hämtningen. Kommunerna har

därvid i huvudsak inskränkt sig till att anvisa och tillhandahålla mark for

tippning. Frågan om avgiftsfinansiering har då inte haft någon större

aktualitet. En ökad övergång till kommunal renhållning, ofta i förening

med monopol, liksom kraven på modernare kvittblivningsmetoder har fört

frågorna i ett annat läge. Fastighetsägarnas skyldigheter att bortforsla avfall

kan i ett nutida samhälle inte på samma sätt som tidigare anses fullgjorda

enbart genom att det lämnas på anvisad plats. En skyldighet att

sörja för att soporna oskadliggörs får nu i viss mån uppfattas som en naturlig

förlängning av skyldigheterna beträffande bortforslandet. Principiellt

sett kan det enligt kommittén därför vara motiverat att inte längre behålla

skillnaden i finansieringshänseende.

Det är också numera svårt att i praktiken upprätthålla en skillnad mellan

bortforsling och kvittblivning, särskilt om hela verksamheten ligger i en

hand. Vid moderna kvittblivningsmetoder — kontrollerad tippning, kompostering,

förbränning — kan en del moment i renhållningsbestyren ofta

lika gärna hänföras till det ena stadiet som det andra. Exempel härpå är

kärlbytesstationer och spårtransporter från avlastningsplatser för biltransporter.

Kvittblivningen kan inom vissa gränser minskas genom att ökade

krav ställs på sopornas differentiering vid uppsamling och transport, på användning

av olika tippningsställen för olika slag av sopor och avfall och

kanske till och med på vissa utplaningsåtgärder vid tippningen. Svårigheten

att avgöra om en viss åtgärd är hänförlig till hämtning eller kvittblivning

medför olägenheter i ett system med skilda finansieringsformer, eftersom

renhållningsväsendets fasta kostnader måste slås ut på de olika momenten.

Vidare kan kommunerna med nuvarande ordning vara benägna att använda

avstjälpningsplatser, som är ofördelaktigt belägna från transportekonomisk

synpunkt, i stället för att uppföra moderna förbränningsanläggningar

med centralt läge. Det kan synas omotiverat att kommunerna nät

de anordnar centrala anläggningar inte skall kunna ta ut oförändrade a\- gifter och därigenom låta de minskade transportkostnaderna bidra till att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

finansiera sådana anläggningar. I åtskilliga fall skulle väl emellertid transportkostnaderna

inte minska nämnvärt och även i övrigt anser kommittén

dessa argument knappast kunna tilläggas någon djupare betydelse. Från

fastighetsägarnas synpunkt anses det dock böra vara likgiltigt om en avgift

av bestämd storlek används enbart för hämtning eller därjämte för

oskadliggörande.

Betydande oklarhet råder enligt kommittén om gränsdragningen mellan

avfall från industrier, verkstäder, affärer o. d. samt avfall från hushåll.

Även i renhållningsarbetet är det många gånger svårt eller omöjligt att

upprätthålla en skillnad. Sammanförandet av de olika slagen av avfall i en

fastighets vanliga sopkärl — vilket ofta förekommer och kan vara praktiskt

—- kan försvåra eller omintetgöra den möjlighet kommunen f. n. har

att ta ut avgift för oskadliggörande av annat avfall än hushållsavfall.

Kommittén anför också vissa rättvisesynpunkter som skäl för avgiftsfinansiering.

Kraven på förbättrade renhållningsförhållanden och på modernare

anläggningar för oskadliggörandet hänför sig främst till kommunernas

tätortsdelar under det att fastigheterna i landsbygdsområdena endast

undantagsvis kan komma att dra nytta av anordningarna. Det kan då vara

rättvist att kostnaderna får tas ut genom avgifter för nyttjandet och att

landsbygdsbefolkningen inte skattevägen nödgas bidra till att bestrida dem.

Om fastigheter eller grupper av fastigheter anordnar sopförbränning enskilt,

vilket kan ske i anslutning till fastigheternas värmecentral, kommer

kostnaderna härför att belasta fastighetsägarna och hyresgästerna. De nödgas

då, om de allmänna kvittblivningsanordningarna skattefinansieras,

bära extra bördor för kvittblivningen. Särskilt när i orten inte finns eller

planeras några moderna, allmänna anordningar kan det vara anledning att

gynna tillkomsten av välordnade, enskilda destruktionsanläggningar. Avgiftsfinansiering

skulle förbättra de ekonomiska betingelserna för de enskilda

anordningarna och medföra att dessa kunde ges en högre standard.

Krav på förbättringar gör sig gällande också för andra orter än de största

tätorterna. Befintliga avstjälpningsplatser kan behöva inhägnas och förbättras

samt bevakas och skötas kontinuerligt. Det kan också vara anledning

att gå över till kontrollerad tippning. I många fall är en förbättring särskilt

angelägen med hänsyn endast till viss del av kommunen, såsom en tätortsdel

i en storkommun av landsbygdskaraktär eller en omfattande fritidsbeby§§else-

Avgiftsfinansiering kan då ha starka skäl för sig från rättvisesynpunkt.

I den mån jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom kommunens

glesområden mera sporadiskt nyttjar avstjälpningsplatsen, kan

särskilda, mot detta nyttjande svarande avgifter tas ut.

Kommittén konstaterar att avgiftsfinansiering skulle främja tillkomsten

av moderna anläggningar. För kommunerna kan kostnaderna för sådana

anläggningar bli betydande, under det att kostnaderna för nyttjarna, utslagna

på en följd av år, kanske skulle vara att betrakta som förhållande
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

vis obetydliga. Skall anläggningen helt skattefinansieras, kan den inånga

gånger få stå tillbaka för andra angelägna investeringar. Självfallet kan

detta argument inte rättfärdiga några långt gående avsteg från de finansieringsprinciper,

som annars är lämpligast för de kommunala förhållandena.

Kommittén menar emellertid att principiella betänkligheter av mindie

styrka knappast bör få vara avgörande om uppenbara fördelar står att vinna

genom en måttlig höjning av renhållningsavgifterna. De avgifter för oskadliggörandet,

som beräknats i den till kommitténs betänkande fogade promemorian,

vill kommittén beteckna som förhållandevis måttliga.

Genomgången av skälen mot och för avgiftsfinansiering

ger enligt kommitténs mening anledning till eu viss tvekan, som

främst har sin grund i skäl av principiell natur. Gränsen mellan vad som i

den kommunala hushållningen bör avgiftsfinansieras och vad som bör

skattefinansieras är emellertid i lagstiftning och praxis knappast sa klar

eller orubblig att något avgörande, principiellt hinder mot avgiftsfinansiering

får anses föreligga. Härtill kommer att avfallets oskadliggörande med

moderna metoder väsentligen får uppfattas som ett nytt inslag i renhållningsväsendet.

Därmed förbundna kostnadsfrågor bör därför kunna underkastas

ett ställningstagande som är obundet av tidigare åsikter på området.

Starka skäl — i synnerhet av praktisk art — kan åberopas för att samma

finansieringssätt används för såväl hämtningen som oskadliggörandet.

Skattefinansiering av hela renhållningsväscndet kan svårligen komma i

fråga. Det är vidare uppenbart att avgiftsfinansiering skulle gynna en önskvärd

övergång till moderna metoder. Den härav föranledda ökningen i den

enskildes renhållningsavgifter måste betraktas som föga kännbar.

På grund av det anförda förordar kommittén att kommunerna berättigas

avgiftsfinansiera kostnaderna för oskadliggörande av sopor och avfall. Även

soptippar och dylika avstjälpningsplatser bör enligt kommitténs mening få

avgiftsfinansieras. Avgiftsrätt kan här bereda möjlighet till önslcsärda förbättringar

av nu brukade anordningar.

Kommittén tar härefter upp frågan vilka kostnader som bör

avgiftsfinansieras och erinrar i samband därmed om att grovt

räknat halva årskostnaden hänför sig till anläggningskostnader och halva

till egentliga driftkostnader.

Önskemål att hålla nere renhållningsavgifterna kan enligt kommittén

göra en begränsning av avgiftsrätten berättigad. Härför kan också åberopas

att kraven på moderna metoder för oskadliggörandet till väsentlig del uppbärs

av samliällshygieniska intressen av betydelse för alla kommunens invånare,

bni naturlig uppdelning kan följa skiljelinjen anläggningskostnader

__egentliga driftkostnader. För eu uppdelning kan också åberopas att anläggningen

ofta kan användas lör produktion av värme eller kraft, varvid

det kan bli svårt att fördela anläggningskostnaden riktigt. Detta gäller bl. a.

värdering av anläggningstillgångarna och beräkning av avskrivningsbeho2*

— Bilmng till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. År 21

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965

ven. Även andra ekonomiska förhållanden, såsom vinsterna genom frigörande

av mark som förut använts för avstjälpningsplatser, kan försvåra en

rättvis beräkning av avgifter baserade på anläggningskostnaden.

I tillämpningshänseende anser kommittén emellertid en fullständig avgiftsfinansiering

ställa sig förmånligast. En sådan framstår också såsom i

ekonomiskt hänseende riktigast; uppdelning mellan anläggnings- och driftkostnader

måste när det gäller en ekonomisk rörelse te sig konstlad och

ovidkommande. Det råder alltid ett samspel mellan kostnadsposterna, och

en billig anläggning kan vara dyr i drift. De principiella skälen för en uppdelning

efter kostnadernas större eller mindre angelägenhet för konsumenterna

har knappast någon avsevärd tyngd.

Kommittén förordar därför att kvittblivningskostnaderna i sin helhet får

finansieras genom avgifter.

Enligt kommitténs mening bör emellertid nu införas endast en rätt till

avgiftsuttag. Det bör sedan ankomma på kommunerna att besluta om de

viH utnyttja denna rätt. Vid utnyttjande av rätten bör självkostnads- och

likställighetsprinciperna iakttas. Ett begränsat avgiftsuttag synes särskilt

berättigat, när en anläggning får en standard eller en storlek, som delvis

meia anpassas efter framtida behov än efter dagens krav, när anläggningen

används även för produktion av elkraft eller värme eller när den med vinst

utför tjänster åt annan kommun. Vidare kan osäkerhet beträffande vinster

genom frigörande av värdefull mark och andra ekonomiska förhållanden ge

anledning till återhållsamhet vid avgiftsuttaget.

Enligt 15 § lagen den 3 juni 1955 (nr 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(va-lagen) skall de avgifter som tas ut av fastigheterna

för att täcka kostnaderna för sådana anläggningar stå i skäligt förhållande

till fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen. I 68 § byggnadslagen

den 30 juni 1947 (nr 385) föreskrivs att tomtägares åligganden i

fråga om bidrag till gatubyggnadskostnad skall motsvara skäliga anspråk

på rättvisa och billighet. I sina överväganden om en liknande begränsning av

renhållningsavgifterna bör införas till nyttjarnas skydd framhåller kommittén

att de nämnda föreskrifterna väsentligen hänger samman med de mera

fria normer, som är nödvändiga för fördelningen av kostnader enligt de

nämnda lagarna, och med de större individuella variationerna när det gällei

nyttan och kostnaderna för de enskilda. På renhållningsområdet torde

råda en långt större likformighet. Därtill kommer svårigheterna att utforma

en allmän begränsningsregel så att den medger en fast och enhetlig tillämpning.

Kommittén anser därför att en sådan regel kan undvaras.

Utan rätt att ta ut avgifter för anläggningar, som tillkommit

innan a v g i f t s r ä 11 införts, skulle enligt kommittén de

kommuner, som under senare år lagt ned betydande kostnader på en modern

förbränningsanläggning, komma i ett oförmånligt läge i jämförelse

med kommuner, som nu står i begrepp att uppföra en sådan anläggning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965

Eu sådan rätt innebär emellertid att nya regler ges tillbakaverkande kraft

och att redan nedlagda kostnader i efterhand överförs på nyttjarna. Kommittén

erinrar om att kostnader, som före va-lagens ikraftträdande nedlagts

på en vatten- eller avloppsanläggning, i princip inte får tas ut genom

avgifter samt att därför i kostnaderna för anläggningsdel, som tillkommit

före lagens ikraftträdande, får inräknas endast vad som går åt till underhåll,

drift och förnyelse av anläggningsdelen. Förnyelsekostnader är amorteringar

av anläggningskapitalet och avsättningar till förnyelsefond i den

mån sådana kostnader belöper på tid efter va-lagens ikraftträdande. Kommunerna

äger däremot inte belasta nyttjarna med engångsavgifter som bidrag

till anläggningskostnaden eller med avgifter för förräntning av anläggningskapitalet.

Kommittén föreslår att den i va-lagen valda principen vinner tillämpning

också beträffande äldre anläggningar för oskadliggörande av sopor och avfall.

Räntekostnaderna för kapitalinvesteringar i äldre anläggningar

låneräntor såväl som räntor på eget kapital — bör sålunda inte räknas med

i kostnadsunderlaget för avgiftsuttaget. Förnyelsekostnader — amorteringar

på låneskulder, avskrivningar på anläggningar eller avsättningar till

förnyelsefond e. d. — bör däremot kunna ingå i den mån de belöper på tiden

efter nya reglers ikraftträdande. Mot invändningen att de nya reglerna

härigenom ges tillbakaverkande kraft anför kommittén att ifrågavarande

kostnader väsentligen kan ses såsom avsättningar för bekostande av en

ny anläggning när den äldre blivit uttjänt. Medtagandet av dessa kostnader

medger en jämn och kontinuerlig finansiering av anläggningar, som är nödvändiga

för verksamheten. Kostnaderna står underhållskostnaderna nära

och det råder ett samspel mellan dem. Underhålls- och driftkostnader, som

belöper på tiden efter en ändring, bör självfallet ingå i kostnadsunderlaget.

Remissyttrandena

De flesta remissinstanserna intar en positiv ställning till kommitténs

förslag om vidgad rätt till avgiftsfinansiering. De synpunkter

som dessa remissinstanser framför ansluter sig i stort sett till vad

som anförts i betänkandet. Detta gäller bl. a. medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus

län, 1962 års fritidsntrcdning, Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet.

Kammarkollegiet anser att skötseln av allmän avstjälpningsplats, däri

inbegripet destruktion av avfallet, utgör en kommunal angelägenhet med

ändamål bl. a. att hindra sanitära olägenheter för alla inom kommunen bosatta

personer. Enligt vedertagna kommunalrättsliga principer bör därför

kostnaderna inte åvila endast en grupp av kommunens invånare. Rörande

de praktiska fördelarna av en ändring erinrar kollegiet om att i 1960 och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965

1961 ais motioner liksom vid tillkomsten av va-lagen som motivering för

en ändiing av radande förhallanden främst anfördes, att den omständigheten

att avgifter inte fick tas ut hindrade en önskvärd utveckling på området.

Från principiellt kommunalrättslig synpunkt synes det inte vara någon

skillnad mellan en kommuns åtgärder för att oskadliggöra avloppsvatten

och oskadliggöra sopor m. m. Då kommunerna redan enligt nuvarande

ordning anses äga ta ut avgifter för oskadliggörande av industriavfall, är

vidare principen om skattefinansiering av anordningar för att oskadliggöra

sopor redan genombruten. F. ö. råder betydande oklarhet om gränsdragningen

mellan avfall från industrier och industriell verksamhet samt avfall

från hushåll. Slutligen är hämtning, bortforsling och oskadliggörande av

sopor att betrakta som olika moment i ett och samma förfarande. Vid övervägande

av dessa och övriga på frågan inverkande omständigheter har kollegiet

kommit till det resultatet, att fördelarna med kommitténs förslag är

tillräckligt stora för att det må genomföras trots det avsteg från kommunalrättsliga

principer som det innebär. Kollegiet vill sålunda inte motsätta

sig att förslaget genomförs.

Svenska kommunal-tekniska föreningen tillstyrker förslaget men framhåller

att utvecklingen på många håll går mot ett större antal enskilt drivna

områdesanläggningar för förbränning och att detta kan medföra att en

mindre del av invånarna — kanske de betalningssvagaste — kommer att

få finansiera en stor kommunal förbränningsanläggning genom avgifter.

Hälsovårdsnämnden i Västeras vill inte motsätta sig förslaget men hyser

farhågor för att avgiftsbeläggningen kommer att medföra ökad nedskräpning

i naturen.

Mot förslaget uttalar sig hälsovårdsnämnden i Linköping, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges villaägareförbund och Hyresgästernas riksförbund.

Hälsovårdsnämnden i Linköping erinrar om att kommittén räknar med

att såväl fastighetsägare som hyresgäster enligt förslaget åsamkas ökade

kostnader för renhållningen, och nämnden är tveksam om detta är den riktiga

vägen att uppnå enhetlighet. Någon större enhetlighet torde f. ö. knappast

vara att vänta, eftersom förslaget lämnar kommunerna valfrihet beträffande

finansieringen. Nämnden tror inte att avgiftsfinansiering skulle

främja tillkomsten av moderna destruktionsanläggningar. Den anser det

bättre att i lag föreskriva, att i tätorter med exempelvis 30 000 invånare eller

mer skall finnas sådan anläggning, finansierad skattevägen.

Sveriges fastighetsägareförbund uttalar att kommitténs skäl för avgiftsfinansiering

varken vart för sig eller tillsammans har sådan tyngd, att de

kan motivera avsteg från den grundläggande princip, som kommit till uttryck

i regeringsrättens förut nämnda utslag 1959 och som även omfattades

av andra lagutskottet vid 1960 års riksdag. Argumentet att avgifter skulle

göia det lättare för kommunerna att uppföra förbränningsanläggningar

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

skulle kunna användas på andra områden och leda till att tyngdpunkten

vid bestridandet av kostnader för kommunal verksamhet flyttades från

skattefinansieringen. Att kostnaden för förbränning, räknad per invånare,

är låg kan lika väl åberopas som skäl för att ett avsteg från skattefinansieringsprincipen

inte är påkallat. Övriga skäl är allmänt hållna och beröi

kommunala svårigheter som i verkligheten torde vara föga accentuerade.

Med hänsyn till vad kommittén anfört angående va-anläggningarna torde

det finnas skäl att betrakta va-lagen som ett särfall. Senare har den inte

heller fått någon efterföljd. Tvärtom har i 1956 års lag om skyldighet att

renhålla gata m. in. stadgats, att denna skyldighet i princip är en kommunal

angelägenhet. Enligt förbundets uppfattning bör, då från principiella

synpunkter tvekan råder om det lämpliga i en avgiftsfinansiering, de principiella

synpunkterna tillmätas avgörande betydelse. — För den nya börda,

som vid förslagets genomförande skulle läggas på fastigheterna, skulle

fastighetsägarna sannolikt inte kunna få kompensation genom den generella

hyreshöjningen, vilken till sin natur är allmängiltig och avser hela

landet. Fastighetsägarna på varje ort med förbränningsanläggning måste

därför träffa avtal med hyresgästerna härom eller, om det blir nödvändigt,

säga upp hyresavtalen för ändring av villkoren. Detta kommer, liksom fallet

var med va-tilläggen, att innebära en väsentlig arbetsbelastning för fastighetsägarna

samtidigt som hyresgästerna oroas med nya tillägg till hyran

utöver de tillägg av skilda slag — generell hyreshöjning, bränsletillägg, valillägg,

tilläggskompensation för höjda räntor m. in. — som redan förekommer.

Hyresgästernas möjligheter att kontrollera det totala hyresbeloppets

riktighet försvåras ytterligare.

Sveriges villaägareförbund finner önskvärt, att ifrågavarande långtidsfinansiering

anordnas på samma sätt som annan kommunal investering,

dvs. genom beskattning. Härför talar också att verksamheten vid anläggningarna

inte bara blir utgiftskrävande utan också i många fall kan ge inkomster.

Enligt Hyresgästernas riksförbund är det avgörande för finansieringsfrågan

om tillräckliga skäl förebragts för att gå ifrån en ordning, som har

gammal hävd. Kommittén har inte visat, att en allmän övergång till destruktionsanläggningar

är förestående eller ens motiverad vare sig från kommunalekonomiska

eller sanitära synpunkter. Ett inte obetydligt antal kommuner

torde ha intresse av att genom anläggande av soptippar fylla ut kärr

och sankområden samt därmed vinna mark för parkanläggningar eller

framtida bebyggelse. För att tillmötesgå önskemål från någon enda kommun

eller el t litet fåtal kommuner bar kommittén berett alla kommuner i

landet möjlighet att till hushållen flytta över utgifter för angelägenheter,

som i alla tider ansetts gemensamma och därför bekostats av skattemedel.

Av kommittén anförda »rättvisesynpunkter» borde i andra sammanhang

rätteligen leda till att tätorterna upphör alt subventionera glesbygderna, då

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

det exempelvis gäller skolskjutsar, elektrifiering samt va-anläggningar. —

Det ekonomiska resultatet av försöksverksamheten inom bostadssektorn i

fråga om egna förbränningsanläggningar kan ännu inte slutligt bedömas.

Det är från konsumentsynpunkt inte önskvärt, att en ny lagstiftning hindrar

strävandena att på billigaste sätt och utan åsidosättande av sanitära

synpunkter sörja för destruktion av sopor och avfall. — Kostnaderna för

destruktion synes, omräknade i skatteören, bli så blygsamma, att en ändrad

lagstiftning knappast är påkallad av kommunalekonomiska skäl. Det är

föga utrett vad en sopförbränningsanläggning i en mindre kommun än

Stockholm kan komma att kosta eller om en sådan anläggning över huvud

medför kostnadsökning för kommunen. — Boendekostnaderna har ökat betydligt

genom civilförsvarsutgifter samt ökade va-avgifter. I vissa kommuner

tillämpas nu sådana va-taxor, att avgifterna uppgår till högre belopp än

bränslekostnaderna. Fastighetsägare och bostadskonsumenter har svårt att

med utsikt till framgång hävda, att av kommunen fastställda taxor inte

stämmer överens med självkostnadsprincipen. — Skattefinansiering innebär

vid jämförelse med avgiftsfinansiering, att juridiska personer i större

omfattning bidrar till kostnaderna. Vid avgifter faller kostnaderna i ökad

utsträckning på de enskilda hushållen.

Beträffande frågan vilka kostnader som bör avgiftsfinansieras

ansluter sig länsstyrelsen i Stockholms län till kommitténs

uppfattning, att kommunerna bör lämnas största möjliga frihet att med

iakttagande av självkostnads- och likställighetsprinciperna själva bestämma

om avgiftsuttaget, dvs. att det bör vara fråga endast om en rätt till avgiftsuttag.

Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet understryker, att

rätten till avgiftsfinansiering bör omfatta både anläggnings- och driftkostnader.

Stockholms stadsfullmäktige framhåller, att kostnadsunderlaget för

avgiftsberäkningen i vad avser anläggningskostnader bör grundas på återanskaffningsvärden.

Sveriges köpmannaförbund och HSB.s riksförbund anser att med valagen

som förebild bör föreskrivas dels att avgifterna skall stå i skäligt

förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av förbränningsanläggningen,

dels att kostnaderna för eu destruktionsanläggning, som överdimensionerats

med hänsyn till framtida behov, inte i sin helhet bör läggas

till grund för ett aktuellt avgiftsuttag.

Vad kommittén föreslagit rörande anläggningar, som tillkommit

innan avgiftsrätt införts, har i allmänhet inte föranlett

uttalanden av remissorganen. Frågan berörs emellertid av bl. a. drätselkammaren

och renhållning sstyrelsen i Malmö, som anser att avgift för

anläggning som tillkommit viss kortare tid före nya reglers ikraftträdande

bör få omfatta också ränta på ännu inte avskriven del av anläggningskostnaden.

Om sådan ränta inte får medräknas kan det befaras att redan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

påbörjade eller projekterade anläggningar kommer att fördröjas i avvaktan

på nya regler. Samma synpunkter anför Svenska kommunal-tekmska

föreningen. Enligt Stockholms stadsfullmäktige är det från kommunal

synpunkt inte rimligt att olika grader av skattefinansiering skall vara

beroende av om anläggningarna är utförda vid en ny lagstiftnings ikraftträdande

eller inte. Sveriges fastighetsägareförbund anser kommitténs förslag

inte vara skäligt. Kommuner med äldre anläggningar har aldrig raknat

med annat än att både kapital- och driftkostnader skulle täckas med skattemedel

och måste ha anpassat skattenivån härefter. Vidare understryks, att

anläggningskostnaden för en befintlig anläggning självfallet i inte oväsentlig

grad understiger den som uppstår i dagens läge.

Departementschefen

Enligt hälsovårdsstadgan åligger det den enskilde, främst fastighetsägaren,

att uppsamla och omedelbart bortforsla eller förvara orenlighet och avfall

så att sanitär olägenhet inte uppstår. I den mån kommunerna övertagit

dessa bestyr och alltså hämtar avfallet, äger de ta ut avgifter härför av de

enskilda. Allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanlaggnmg,

dit orenlighet och avfall kan forslas, åligger det kommunerna att ombesörja.

Detta anses ingå i kommunernas allmänna åligganden på hälsovårdens område,

och de får därför inte ta ut avgifter av den som begagnar sådana anordningar.

Kommunerna är dock inte skyldiga att anordna avstjälpningsplats

eller destruktionsanläggning för industriavfall och darmed jamforbar

orenlighet. För mottagande och oskadliggörande av sådant avfall får de

därför ta ut avgifter.

Kommunalrättskommittén har ingående undersökt skälen för och mot en

reform av renhållningens finansiering. Kommittén har därvid funnit starka

skäl tala för att samma finansieringssätt används for såväl hämtning som

oskadliggörande. Även om skäl av principiell art kan anföras mot avgiftsfinansiering

anser kommittén att skattefinansiering av hela renhållningsväsendet

— således även de tjänster för vilka avgifter nu får tas ut svårligen

kan komma i fråga. Skäl av praktisk och ekonomisk natur har darfor

föranlett kommittén att förorda att kommunerna berättigas avgiftsfinansiera

även kostnader för oskadliggörande av hushållsavfall, vilket innebar

att alla renhållningsbestyr får avgiftsfinansieras.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta

remissinstanserna, däribland de hörda centrala myndigheterna, lansstyrelserna

och kommunförbunden. Mot förslaget har främst företrädarna for

fastighetsägare och hyresgäster uttalat sig.

Såväl i kommitténs argumentering som i remissyttrandena satts principiella

skäl i motsats till praktiska synpunkter. Jag delar i och för sig

uppfattningen att allmänna avstjälpningsplatser och destruktionsanlagg
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

ningai i lika hög grad tjänar det allmänna hälsovårdsintresset och därmed

alla kommunmedlemmar som de särskilda behoven hos renhållningsverkens

kunder. Principen att verksamhet av sådan art bör skattefinansieras kan

likväl enligt min uppfattning inte vara så okränkbar att den alltid bör tillmätas

avgörande betydelse eller hävdas gentemot klara praktiska och ekonomiska

intressen. Att ett sådant betraktelsesätt är riktigt — och inte hellei

nytt framgår av att oskadliggörande av annan orenlighet än hushållsavfall

inte anses som en kommunal skyldighet och därför får avgiftsfinansieras.

Likaså har i 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

avsteg gjorts från den angivna principen. Enligt den lagen

kan fastighetsägarna belastas med avgifter för utförande, underhåll och

drift av bl. a. reningsverk för avloppsvatten, dvs. för anläggningar avsedda

att oskadliggöra flytande avfall. Här har önskemålet att öka kommunernas

benägenhet att anlägga avloppsanordningar i förening med dessas inverkan

på fastighetsvärdena utgjort skäl för avgiftsfinansiering (se prop. 1955: 121

s. 64). Jag anser mig på grund av det anförda kunna grunda bedömningen

av den nu föreliggande finansieringsfrågan främst på de praktiska och

ekonomiska synpunkter som framkommit.

c Sopförbränningsanläggningar av modern typ — vilka sanitärt sett torde

få anses vara helt anmärkningsfria — har tillkommit först under senare

årtionden. Ännu vid antagandet av 1919 års hälsovårdsstadga saknade man

anledning räkna med dylika anläggningar, och anläggningarna var sällsynta

när den gällande hälsovårdsstadgan utarbetades. Från sanitär synpunkt

är det önskvärt att moderna destruktionsanläggningar kommer till

stånd i ökad omfattning. En avgiftsmöjlighet kan väntas stimulera kommunen

att uppföra sådana anläggningar.

Som kommittén framhållit föranleder nuvarande ordning vissa praktiska

olägenheter. Eftersom kommuns skyldighet att omhänderta orenlighet inte

omfattar avfall från industrier och rörelser, måste man i fastigheter med

både bostäder och industri- eller affärslokaler i regel söka skilja mellan

avfall av olika slag. En sammanblandning gör det svårt eller omöjligt för

kommunen att ta ut avgift för oskadliggörande av avfall som inte är hushållsavfall

och kan därför medföra att kommunen inte kan utnyttja sin

avgiftsrätt. Det kan också vara oklart vad som bör hänföras till det ena

eller andra slaget av avfall. Om skillnad i finansieringshänseende upprätthålls

mellan bortforsling och oskadliggörande av hushållsavfall, kan tvekan

uppstå rörande gränsdragningen mellan olika moment i renhållningen. Vidare

kan kommun, för att minska sina kostnader för oskadliggörandet, kräva

t. ex. en fördyrande differentiering av avfallet vid uppsamlingen på

fastigheterna. Den tekniska utvecklingen på renhållningsväsendets område

kommer att öka svårigheterna att upprätthålla skillnaden mellan bortforshng

och oskadliggörande. En avstjälpningsplats kan läggas på långt avstånd

från bebyggelsen, varigenom fastighetsägarna åsamkas höga trans
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

portkostnader. De torde inte kunna fordra att en kommun uppför förbränningsanläggning

om en tillfredsställande destruktion kan åstadkommas

genom en väl skött, ehuru på långt avstånd belägen tipp. Slutligen kan, om

hela renhållningsväsendet ligger i kommunens hand, de nuvarande reglerna

medföra osäkerhet om hur man bör fördela renhållningsverkets fasta kostnader

på de skilda renhållningsmomenten.

En mera rationell ordning än den nuvarande skapas om renhållningen i

sin helhet, oavsett olika typer av avfall och skilda arbetsmoment, kan finansieras

på enhetligt sätt. Därmed faller de nämnda praktiska svårigheterna

bort. Verksamheten kan också ordnas på det sätt, som från allmän

ekonomisk synpunkt är fördelaktigast.

Kommittén har utgått från att nuvarande rätt att ta ut avgift för bortforsling

behålls och någon erinran häremot har inte gjorts vid remissbehandlingen.

När det gäller bortforsling träder enligt min mening de enskilda

kundernas intressen i förgrunden och det talar för avgiftsfinansiering. Skattefinansiering

av bortforslingen fordrar att även renhållningsåtgärder som

avser industriavfall skattefinansieras om man vill nå den enhetlighet som

undanröjer svårigheterna att skilja mellan de båda slagen av avfall. En

på så sätt utvidgad skattefinansiering bör emellertid inte övervägas. Jag

anser således att som hittills bortforsling av hushållsavfall samt alla renhållningsåtgärder

med industriavfall bör få avgiftsfinansieras. För att

vinna den önskade enhetligheten och därigenom få en rationellare ordning

än den nuvarande står alltså ingen annan utväg till buds än att medge

kommunerna rätt att avgiftsfinansiera även anordningar för oskadliggörande

av hushållsavfallet, dvs. avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar.

I en del kommuner förekommer det i betydande utsträckning att fastighetsägarna

ordnat oskadliggörandet av avfall på sådant sätt att kommunens

anordningar härför inte behöver anlitas. I dylika fall talar även rättviseskäl

för avgiftsfinansiering av de kommunala anordningarna. Vidare kan

kommuner med omfattande fritidsbebyggelse åsamkas avsevärda särskilda

renhållningskostnader som belöper på fritidsfastigheterna. Då ägarna av

dessa inte erlägger annan kommunal inkomstskatt än för fastigheternas

garantibelopp, synes det likaledes skäligt att en renhållningsavgift kan tas ut

även för kostnader, som avser anordningar för oskadliggörandet.

Enligt undersökningar som kommittén låtit utföra är årskostnaden för

sophämtning omkring 15 kronor per invånare. För sopornas omhändertagande

på en välskött soptipp utgör årskostnaden per invånare ungefär

1 krona 50 öre. Härmed jämför kommittén årskostnaden för uppförande

och drift av en modern destruktionsanläggning i en större stad, vilken kostnad

beräknas till mellan 2 kronor 50 öre och 5 kronor per invånare. Kommittén

förutsätter att de ökade bördor på fastighetsägarna, som kan föranledas

av avgiftssystemet, kommer alt påverka hyrorna. Avgifterna föreslås

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 2i år 1965

därför få beaktas när de generella hyrestilläggen fastställs. Vid remissbehandlingen

har inte gjorts någon erinran mot kommitténs kostnadsberäkningar.

Däremot har i några yttranden pekats på praktiska svårigheter i förhållandet

mellan fastighetsägare och hyresgäster i samband med kompensation

för avgifterna över hyran.

Kostnadskalkyler av den art som föreligger här måste givetvis betraktas

med försiktighet. Erinras bör också att de grundats på 1961 års priser. Jag

ansei dock de gjorda beräkningarna ge vid handen att de merkostnader

för den enskilde, som kan föranledas av avgifter för destruktionsanläggningar,

är förhållandevis obetydliga. Visserligen avser beräkningarna endast

större förbränningsanläggningar. Även om det är sannolikt att kostnaden

för en mindre anläggning relativt sett blir högre än kostnaden för

en större, torde den likväl också i dessa fall komma att stanna vid ett måttligt

belopp. Mindre kommuner kan givetvis — såsom redan nu sker — förena

sig om att uppföra en gemensam anläggning och därmed vinna relativ

kostnadsbesparing. När en centralt belägen förbränningsanläggning ersätter

en soptipp kan förkortade transportavstånd leda till att fastighetsägarnas

totala renhållningskostnad inte ökar även om oskadliggörandet avgiftsbeläggs.

I den mån avgiftsfinansiering medför ökade kostnader för

fastighetsägare och hyresgäster får kostnadsökningen enligt min mening

anses vara av så ringa ekonomisk betydelse för dem att den inte bör utgöra

hinder för en i övrigt önskvärd reform.

De sammanlagda fastighetsägaravgifterna enligt kommunala taxor för

elström, sotning, snöskottning och hissbesiktning samt för den renhållning,

som redan f. n. är avgiftsbelagd, beaktas när de generella hyrestilläggen

fastställs, oaktat avgifterna kan variera mellan olika kommuner. Beräknas

den nu aktuella avgiften till 5 kronor per invånare och år, skulle kostnadsökningen

per hyreslägenhet i genomsnitt understiga 20 kronor om året.

Detta belopp är så ringa att det endast obetydligt påverkar de sammanlagda

kommunala avgifter som åvilar fastighetsägarna. Enligt min mening

möter därför inte hinder mot att fastighetsägarna kompenseras för den

ifrågavarande kostnadsökningen genom de generella hyrestilläggen.

Efter övervägande av de synpunkter som anförts i frågan om avgiftsfinansiering

har jag sålunda i likhet med kommittén och flertalet remissinstanser

kommit till uppfattningen att övervägande skäl talar för att kommunerna

bereds möjlighet att ta ut avgifter även för oskadliggörande av

hushållsavfall. Emellertid vill jag understryka att det är fråga om endast

en rätt att ta ut avgifter. Huruvida rätten skall begagnas bör avgöras av

varje kommun efter omständigheterna i de särskilda fallen.

Jag delar kommitténs åsikt att inte bara förbränningsanläggningar utan

också soptippar och andra avstjälpningsplatser bör omfattas av avgiftsrätten.

I kostnadsunderlaget bör i båda fallen få inräknas såväl kapital-

som driftkostnad. Engångsavgift för att täcka anläggningskostnad

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

bör inte förekomma. Kapitalkostnaden utgörs av räntor på upplanat eller

eget kapital samt kostnad för förnyelse av anläggning jämte utrustning. Till

förnyelsekostnad hänförs amorteringar av upplånat kapital och avsättning

till förnyelsefond. Vid avgiftsbestämningen bör självkostnads- och likstallighetsprinciperna

iakttas. Av självkostnadsprincipen följer att kommun

inte får ta ut avgift för ränta med högre räntefot eller på större belopp an

som motsvarar kommunens egen kostnad. Det hör beaktas att anläggningskapitalet

inte alltid behöver förnyas helt. Sålunda är exempelvis kostnad

för markförvärv en engångsutgift och avsättning till förnyelsefond för framtida

markförvärv skall därför inte ingå i kostnadsunderlaget. Om kostnadsstegring

motiverar ett antagande att anläggningen inte kan återanskaffas

till oförändrad kostnad, bör årsavgiften kunna höjas.

Som kommittén föreslagit bör kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen

minskas med vad som belöper på anläggningens användning för

annat ändamål än renhållning, t. ex. produktion av värme eller elektrisk

kraft. Avdrag från kostnadsunderlaget bör också ske om anläggningen begagnas

av annan kommun. Någon särskild föreskrift för att tillgodose det

självklara kravet att avgifterna skall fastställas efter vad som är skäligt an
-

ser jag i likhet med kommittén inte behövas.

Vad jag uttalat om kostnadsunderlaget vid avgiftsbestämningen i fråga

om anläggningar för oskadliggörande av avfall bör i tillämpliga delar gälla

också bilar och andra anordningar för hämtning och bortforsling av avfall.

I avgiftsunderlaget bör i fråga om anläggningar som tillkommit före de

nya reglernas ikraftträdande enligt kommittén inräknas endast kostnader

för underhåll, drift och förnyelse. Jag vill erinra om att va-lagen är tillämplig

även på vatten- och avloppsanläggning, som utförts fore lagens ikraftträdande,

såtillvida att kostnad, som efter lagens ikraftträdande nedläggs på

sådan anläggning, får bestridas med avgifter. De principer för avgiftsuttag

för äldre anläggningar, som sålunda gäller enligt va-lagen, synes mig kunna

användas också beträffande anordningar för oskadliggörande av orenlighet

och avfall. Om avgiftsuttag medges bör emellertid iakttas, att avgifterna inte

får sättas högre än som fordras för att täcka de kostnader vilka enligt ett

ekonomiskt betraktelsesätt belöper på tiden efter ikraftträdandet. Avsättning

till förnyelsefond bör i enlighet härmed fördelas jämnt över hela den

tid som anläggningen beräknas vara tekniskt brukbar.

I några remissyttranden framförs uppfattningen alt till grund för avgifterna

bör få läggas ränta på ej avskriven del av anläggningskostnaden för

anläggningar, som tillkommit kort tid före de nya reglernas ikraftträdande.

Man befarar, att redan påbörjade eller projekterade anläggningar annars

kommer att fördröjas. Jag vill framhålla att kommunerna tidigare inte

haft grundad anledning räkna med att avgift över huvud laget skulle få tas

ut för destruktionsanläggning. 1 dagens läge torde räntefrågan mte ha betydelse

på annat sätt än atl kommunerna möjligen skulle kunna bli benägna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

att uppskjuta planerat eller påbörjat arbete på eu anläggning så att denna

inte blir färdig förrän efter de nya reglernas ikraftträdande. Med hänsyn till

den korta tidrymd — från förslag till ikraftträdande — som det nu gäller

synes emellertid förhållandet inte vara av större praktisk vikt.

Jag ansluter mig alltså i fråga om avgiftsfinansieringen beträffande äldre

anläggningar till kommitténs förslag.

V. Specialmotivering

Den föreslagna rätten för kommun att ta ut avgifter för oskadliggörande

av hushållsavfall kräver enligt kommittén en särskild författningsbestämmelse.

Kommittén finner det i och för sig tveksamt om en sådan bestämmelse

bör ha sin plats i hälsovårdsstadgan, och då härtill kommer, att avgiftsrätten

aktualiserar en författningsreglering av vissa andra renhållningsfrågor,

föreslår kommittén att erforderliga bestämmelser upptas i en

särskild lag. Kommitténs förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter

torde få fogas som bilaga till detta protokoll.

Som jag nämnt förut grundas kommunernas rätt att ta ut avgifter för

sophämtning på att bortforslingen åligger de enskilda. Avgifter för oskadliggörandet

är däremot f. n. inte tillåtna eftersom anordnande av avstjälpningsplats

och destruktionsanläggning är en kommunal skyldighet. Kommuns

rätt att ta ut avgift för oskadliggörande av industriavfall grundas på

ett uttalande vid hälsovårdsstadgans tillkomst (prop. 1958: B 46 s. 253).

Kommitténs åsikt att särskild författningsbestämmelse behövs för att i rådande

läge göra det möjligt för kommunerna att ta ut avgifter för oskadhggörande

av hushållsavfall är enligt min mening riktig. Jag vill emellertid

understryka att en lagbestämmelse om rätt att ta ut avgifter för soptippar,

andra avstjälpningsplatser och destruktionsanläggningar med därtill hörande

anordningar inte bör medföra någon ändring i kommunernas skyldigheter

enligt hälsovårdsstadgan att tillgodose behovet av sådana anläggningar.

Som kommittén föreslagit bör de bestämmelser, som fordras för

en avgiftsrätt, intas i en särskild lag om kommunala renhållningsavgifter.

Av redogörelsen för gällande bestämmelser framgår att hälsovårdsstadgan

inte innehåller bestämmelser om kommunalt renhållning smonopol

men att normalliälsovårdsordningen förutsätter att kommunerna

kan besluta härom. Jag vill här redogöra för och ta ställning till kommitténs

förslag om vissa lagbestämmelser angående renhållningsavgifterna

i samband med sådant monopol.

Kommittén. Normalliälsovårdsordningen med dess bestämmelser om hälsovårdsnämnds

rätt att medge undantag från monopolbestämmelser ger enligt

kommittén utrymme för visst hänsynstagande till enskildas intressen. Emel
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

lertid har kommittén funnit att äldre hälsovårdsordningar och lokala renhållningsstadgor

ofta inte lämnat samma utrymme för undantag. I rättspraxis

har godtagits föreskrifter med långt gående skyldigheter för den

enskilde att nyttja kommunalt renhållningsverks tjänster och att betala avgifter

utan sådant nyttjande. Dessa äldre lokala föreskrifter bör visserligen

nu — såsom förutsattes vid hälsovårdsstadgans tillkomst ha ersatts av

bestämmelser som mera överensstämmer med normalhälsovårdsordningens.

Det är emellertid osäkert i vilken utsträckning ändringar vidtagits och i vilken

män bestämmelser som avviker från normalhälsovårdsordningen och

som är strängare för den enskilde kan godkännas.

Kommittén framhåller att frågan om undantag från renhållningsmonopolet

får ökad betydelse vid utsträckt avgiftsrätt. Å ena sidan kan skäl anföras

för viss återhållsamhet i dispenshänseende. Tillåts enskild renhållning

i stor utsträckning kan hälsovårdsnämndernas möjligheter att sörja för

och kontrollera de sanitära förhållandena försvåras. Åtminstone för de något

större tätorterna synes enskilda åtgärder ofta kunna innebära olägenheter

från sanitär synpunkt. Därtill kommer att de samhälleliga investeringarna

i ett välordnat renhållningsväsende med moderna anläggningar och

modern utrustning kan kräva ett brett och konstant underlag av kunder.

Å andra sidan kan den enskildes berättigade intressen åberopas mot ett

alltför strängt upprätthållet monopol. Där det redan finns en godtagbar

egen anläggning skulle ett förbud mot att använda denna kunna göra nedlagda

kostnader helt onyttiga. I viss utsträckning kan även i framtiden enskilda

förbränningsanläggningar finnas ändamålsenliga och ekonomiskt

fördelaktiga. Det kan också tänkas att exempelvis vissa grupper av näringsidkare

finner det fördelaktigt att gemensamt ombesörja bortforsling och

oskadliggörande av visst slag av avfall. Ibland kan det också vara till fördel

för samhället att det kommunala renhållningsverket inte behöver befatta

sig med mera speciell renhållning.

Avvägningen mellan de motstående intressena bör enligt kommitténs mening

leda till att främsta villkoret för undantag från monopol bör vara att

undantaget inte kan föranleda väsentliga olägenheter från sanitär synpunkt.

Det får anses berättigat att, åtminstone för mera betydande tätorter,

kraven i sanitärt hänseende härvid görs förhållandevis stränga. Även synpunkter

av ekonomisk eller teknisk art bör beaktas. Enskild renhållning bör

sålunda tillåtas endast då ekonomiska skäl av viss styrka talar härför. Om

en fastighetsägare kan få sin renhållning ombesörjd av det allmänna utan

att det blir väsentligt dyrare än vid enskild renhållning, bör hans intressen

i regel vika för det allmänna intresset av ett välordnat lenhållningsväsendc

som betjänar alla invånare. För vanlig fastighetsrenhallning kan i

sådana fall undantag i regel inte anses befogat. Dispenser bör däremot

kunna meddelas om eu tillfredsställande egen anläggning redan finns eller

när det rör sig om specialrenhållning eller renhållning för eu samlad grupp

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

fastigheter, för vilka en privat renhållning visas ställa sig avgjort förmånligare.

Kommittén anser att den föreslagna utsträckningen av avgiftsrätten och

en författningsreglering av denna gör det befogat att de angivna principerna

för undantag från renhållningsmonopolet kommer till uttryck i författning.

Detta anses vara ägnat att främja en fastare och enhetligare ordning när det

gäller dispenserna. Kommittén har övervägt att ta in en bestämmelse i ämnet

i hälsovårdsstadgan. Den skulle emellertid vara svår att inpassa i stadgans

allmänna uppbyggnad och innebära en sådan detaljreglering som i övrigt

inte förekommer där. Kommittén har därför stannat för att i avgiftslagen

föreskriva att avgift inte får tas ut av den som av hälsovårdsnämnden

fått tillstånd att ombesörja renhållning utan att anlita kommunalt verk

eller kommunal entreprenör. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen

upptar också villkoren för dispens. De har utformats i nära anslutning till

dispensbestämmelsen i 25 § normalhälsovårdsordningen.

Remissyttrandena. Sveriges villaägare förbund anser att principen om dispensrätt

bör lagfästas men införas i hälsovårdsstadgan. I motiveringen bör

anges att till sådana grupper, för vilka dispens skall kunna beviljas, också

räknas villaägareförening och liknande. Stadskollegiet och gatunämnden i

Hälsingborg menar att bestämmelser om de förutsättningar under vilka

hälsovårdsnämnd skall få lämna tillstånd åt enskild att själv ombesörja

renhållning inte hör hemma i en lag om renhållningsavgifter.

Svenska kommunförbundet finner önskvärt att det direkt sägs ut, att när

monopol för kommunalt verk eller kommunal entreprenör råder den enskilde

är skyldig att erlägga avgift enligt taxa även då han inte använder sig

av kommunens tjänster, om inte dispens meddelats.

Sveriges köpmannaförbund anser inte lämpligt att begränsa den enskildes

möjligheter att sänka sina renhållningskostnader genom att för dispens

fordra att renhållningen genom kommunens försorg skall ställa sig väsentligt

dyrare än enskilda åtgärder. En enskild förbränningsanläggning bör

kunna drivas på ett från både sanitär och ekonomisk synpunkt effektivare

sätt än en kommunal, särskilt som kostnaderna för transporten av avfallet

till större delen faller bort vid enskild avfallsdestruktion. Samma uppfattning

har HSB.

Hälsovårdsnämnden i Uppsala finner de föreslagna dispensbestämmelserna

mindre välbetänkta. Förslaget uppmuntrar till uppförande av enskilda

förbränningscentraler. Gjorda undersökningar visar att sådana centraler

inte sällan ger anledning till anmärkning från sanitär synpunkt beträffande

såväl transporten av avfallet inom fastigheten eller gruppen av

fastigheter och skötseln av soprummet som besvär för närboende på grund

av generande rök. I vissa fall måste förbränningsåterstoden transporteras

bort genom renhållningsverkets försorg för att sanitära olägenheter skall

undvikas. Liknande synpunkter framför hälsovårdsnämnden i Örebro.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 är 1965

Departementschefen. Kommunalt renhållningsmonopol innebär att avfall

och orenlighet bortforslas och oskadliggörs genom kommunens försorg samt

att annan än personal som kommunen, eller dess entreprenör, anlitat for

detta ändamål inte får ta befattning därmed. Sådana monopol förekommer

ofta. De är inte reglerade i hälsovårdsstadgan men berörda i dess förarbeten

(prop. 1958: B 46 s. 250) och i normalhälsovårdsordningen ansedda såsom

tillåtna. Monopolet innebär skyldighet för den enskilde att låta kommunen

ombesörja renhållningen och att betala avgift till kommunen härför.

Den omständigheten att någon inte utnyttjat det kommunala renhållningsväsendet

utan i stället själv tagit hand om och oskadliggjort avfallet, dvs.

att han åsidosatt vad som ålegat honom, kan därför inte med fog åberopas

som skäl för befrielse från avgiftsskyldigheten. Sådan befrielse förutsätter

befrielse från skyldigheten att låta kommunen ombesörja renhållningen.

Enligt normalhälsovårdsordningen äger hälsovårdsnämnden medge sådant

undantag från kommunalt renhållningsmonopol. Som förutsättningar anges

att undantag kan anses påkallat av lokala förhållanden eller andi a omständigheter

samt att väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt inte uppkommer.

Föreskrift i lokal hälsovårdsordning får enligt 67 § hälsovårdsstadgan

inte utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från motsvarande

bestämmelse i normalhälsovårdsordningen. Det synes därför inte

föreligga någon beaktansvärd risk för att strängare villkor för undantag

föreskrivs.

Som kommittén anfört får möjligheten till dispens från renhållningsmonopolet

större betydelse om kommunernas rätt att ta ut avgifter vidgas.

Författningsbestämmelser om villkoren för sådan dispens och om avgiftsiskyldigheten

i dessa fall anser jag inte böra ges utan att också ratten

att införa monopol lagfästs. Sådan lagstiftning föreslogs av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté

men avvisades i samband med tillkomsten av 1958

års hälsovårdsstadga. Det ansågs tillräckligt med en reglering i de lokala

hälsovårdsordningarna. Jag anser att stadgan och normalhälsovårdsordningen

ger tillräckliga möjligheter att beakta de skilda intressen som

kan finnas på detta område och att följaktligen lagstiftning om renhållningsmonopol

inte bör övervägas nu. Att befrielse från skyldigheten att anlita

det kommunala renhållningsväsendet, inbegripet kommunal entreprenör,

också innebär befrielse från skyldighet att betala renhållningsavgift

till kommunen eller dess entreprenör måste anses självklart. Normalhälsovårdsordningens

bestämmelse om undantag från renhållningsmonopolet göi

det möjligt att beakta de olika synpunkter som kommittén och remissorganen

anfört i frågan om undantag och som jag finner värdefulla. På grund

av det anförda anser jag att förevarande lag inte bör innehålla några bestämmelser

om undantag från renhållningsmonopol och avgiftsskyldighet

i samband därmed.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj :ts proposition nr 21 år 1965

förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter. Jag övergår nu till att

behandla de särskilda bestämmelserna i lagförslaget.

1 §•

I paragrafen anges de renhållningstjänster, som kommunen får avgiftsbelägga.

Med kommun avses borgerlig primärkommun.

Kommittén. Avgiftsbestämmelserna bör omfatta alla slag av sopor och avfall,

som kan och brukar omhändertas inom renhållningsväsendet. Kommittén

anför härom.

Lämpligt synes vara att vid lagregleringen utgå från hälsovårdsstadgans

bestämning »sopor, köksavfall och annan dylik orenlighet». Detta uttryck

har erhållit en vid tillämpning. En sådan kan rekommenderas också för avgiftslagens

vidkommande. Uttrycket »köksavfall» föreslås ersatt av ordet

»avfall», varigenom utmärkes att fasta avgiftsberäkningar så långt möjligt

bor begagnas också för avfall från industrier, affärer, restauranter o. d. Till

sopor, avfall och dylik orenlighet bör med denna bestämning kunna häntoras

sopor från hushåll och från renhållningen å själva fastigheterna, köksavfall,

avfall från industrier, affärer, restauranter och andra näringar,

s^a§§ och aska samt trädgårdsavfall. Ytterligare bör avgifter i förekommande

fall finnas för hämtning och oskadliggörande av latrin. Liksom i

halsoyardsstadgan (47 §) bör till orenlighet här hänföras också exempelvis

orenlighet från reningsverk eller rensbrunn i avloppsanläggning, allt i den

man den förekommer inom eller i anslutning till bebyggelse. I den mån renhållnmgsväsendet

åtager sig uppgifter beträffande sådan orenlighet skall

salunda avgiftslagen också bär äga tillämpning.

Departementschefen. Avgiftsrätten bör anknytas till den renhållning som

sker enligt hälsovårdsstadgan. Som sammanfattande benämning på det

som omfattas av denna renhållning används i 47 § hälsovårdsstadgan uttrycket

»orenlighet och avfall». Det inbegriper allt det som kommittén räknat

upp. Samma uttryckssätt bör användas i förevarande lag. Med orenlighet

och avfall avses därför här hushållsavfall och avfall från industrier,

affärer, restauranger och andra näringar, latrin, slagg, aska och trädgårdsavfall

samt orenlighet från reningsverk eller rensbrunn i avloppsanläggning.

Om ett visst slags avfall medför sanitär olägenhet enligt hälsovårdsstadgan

samt renhållning skall ske enligt stadgan, bör avfallet omfattas även av

förevarande lag.

Utöver vissa uttalanden av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté (SOU

19o3: 31 s. 142) om bestämmelser mot förorening från fartyg berörs varken

i hälsovårdsstadgan eller dess förarbeten eller i kommunalrättskommittens

betänkande frågan om renhållningsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan

är tillämpliga på använda och kasserade eller överblivna oljeprodukter.

Sådana förekommer både inom enskilda hushåll, exempelvis efter

rengöring av oljeeldningsanläggningar, och i industrier och rörelser av

skilda slag. Det kan vara fråga om spillolja, färgrester, emulsioner och

andra produkter i vilka oljor eller fetter ingår. De kan medföra sanitär

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

olägenhet, särskilt med hänsyn till faran för vattenförorening, och riskerna

ökar i takt med den tilltagande oljekonsumtionen och oljehanteringen.

Enligt min mening kan dessa och liknande oljeprodukter hänföras till orenlighet

och avfall enligt hälsovårdsstadgan. Både för de enskildas och kommunernas

renhållningsskyldigheter i fråga om oljerester får därför hälsovårdsstadgans

bestämmelser anses gälla. Särskilda svårigheter torde föreligga

för denna renhållning, eftersom speciella anordningar ofta behövs för

förvaring, transport och oskadliggörande. Det är sålunda i allmänhet inte

lämpligt att bränna oljerester i sopförbränningsanläggningar. Att den föreslagna

avgiftsrätten i enlighet med det anförda omfattar även renhållning

beträffande oljeavfallet torde underlätta den kommunala verksamheten på

detta område.

Av paragrafens lydelse framgår att renhållning enligt lagen den 14 december

1956 (nr 619) om skyldighet att renhålla gata m. m. inte omfattas

av den föreslagna lagen. Detta gäller även om gaturenhållningsskyldigheten

åvilar fastighetsägarna men kommunen övertagit det faktiska ombesörjandet

av renhållningen mot att fastighetsägarna betalar avgifter. För renhållning

i byggnad eller rörelse, som drivs av staten eller kommun, föreligger

däremot avgiftsrätt enligt förevarande lag. Om direkta avgifter inte tas ut för

renhållningen i kommunal fastighet, måste den beräknade kostnaden harfor

räknas av från den kostnad som skall tas ut i avgifter.

2 §•

I paragrafen anges i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag

de kostnader för vilka avgift får tas ut. Innehållet i första stycket är

till större delen motiverat förut. Andra stycket behandlar avgiftsunderlaget

vid kommunal entreprenad.

Kommittén. Renhållningen kan numera vara organiserad på olika sätt. Den

kan skötas av ett kommunalt verk, av kommunal entreprenör, exempelvis

kommunalt bolag eller enskilt företag, eller av entreprenörer som fastighetsägare

anlitar. I en del orter används två eller flera av dessa organisationsformer.

Anledning saknas enligt kommittén att låta avgiftsbestämmelserna

omfatta entreprenader på enskilt uppdrag. Verksamhet i direkt kommunal

regi bör däremot självfallet omfattas av lagen, önskvärt är att inbegripa

också de kommunala entreprenaderna. Kommunerna har även i dessa

fall ett ansvar för verksamheten. Självkostnads- och likställighetsprinciperna

kan behöva beaktas också här, även om skälig vinst åt entreprenören

måste inräknas i kostnaderna. Avgifterna bör därför få grundas på kostnaderna

för entreprenaden. Kommittén har övervägt något slag av skälighetsregel

för detta fall men funnit en sådan knappast ge någon ledning av

värde, om beräkningssättet inte preciseras. Kommittén räknar med att kommunerna

ändå kommer att försöka få en så förmånlig entreprenad som

möjligt. Om avgifterna inte kan hållas på skälig nivå kan det bli aktuellt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1965

att gå över till kommunalt renhållningsverk eller att i någon form stödja

entreprenadverksamheten.

Departementschefen. Renhållning i direkt kommunal regi, exempelvis genom

kommunalt renhållningsverk, bör givetvis omfattas av lagen. Entreprenadsystemet

kan vara dyrare tör allmänheten än renhållning som kommunen

själv utför, eftersom entreprenören måste tillförsäkras skälig företagarvinst.

Kommunal entreprenad kan emellertid vara fördelaktig och

bör därför inte försvåras av avgiftsreglerna. De bör göras tillämpliga på

sådan entreprenad på det sättet att entreprenadavtalet får läggas till grund

för avgifterna. Det innebär att avgifterna får innefatta skälig företagarvinst.

Därutöver bör de inte få grundas på andra kostnader än sådana som

anges i första stycket, och självkostnads- och likställighetsprinciperna bör

upprätthållas även i detta fall. De avgiftsskyldiga bör vidare skyddas från

att genom entreprenadsystemet bli påförda alltför höga avgifter. Det kommer

till uttryck i föreskriften om att avtal med den som utför renhållning

på uppdrag av kommunen får läggas till grund för avgiftsberäkningen i den

mån avtalet inte medför väsentligt högre kostnad än om kommunen själv

utför renhållningen.

Om viss del av renhållningsbestyren sköts av kommunal entreprenör och

återstoden av kommunen själv, är det givetvis endast för de förra bestyren

som entreprenadsumman skall läggas till grund för avgiftsuttaget. Det

bör inte vara något hinder att lägga samman alla entreprenadkostnader med

samtliga kostnader för den kommunalt drivna verksamheten och fördela

totalkostnaderna lika mellan nyttjarna oavsett om den enskilde nyttjaren

närmast betjänas av kommunal entreprenör eller direkt av kommunen. Om

vissa åtgärder ankommer på entreprenör (exempelvis hämtning och bortforsling)

och andra på kommun (oskadliggörande) bör i största utsträckning

användas avgifter som avser alla leden gemensamt. Avgifterna får då

betalas in till antingen kommunen eller entreprenören och avräkning sedan

ske mellan dem.

3 §.

Paragrafen behandlar ordningen för renhållningsavgifternas bestämmande.

Kommittén. Avgifterna bör i regel tas ut efter en taxa. Den bör innehålla

avgiftsbelopp för de normala renhållningsåtgärder som kommunalt verk

eller kommunal entreprenör utför samt grunderna för avgiftsberäkningen.

Kommittén framhåller att avgiftsfinansiering enligt dess förslag i höggrad

skulle kunna bidra till att förbättra renhållningsförhållandena i orter

med fritidsbebyggelse. En skälig fördelning av kostnaderna mellan helårsoch

sommarbebyggelse kan enligt kommittén åstadkommas genom att renhållningsavgifterna

delas upp på fasta årsavgifter och rörliga avgifter för

utförda renhållningstjänster. Det måste anses skäligt att anläggningskost
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

naden för destruktionsanläggning o. d. i lika män belastar all bebyggelse

som betjänas av renhållningsväsendet. Ofta kan väl finnas skäl att därutöver

med fasta avgifter bestrida exempelvis viss del av verkets kostnader

för fordon o. d. och för personal och administration. Vissa grundresurser

i dessa hänseenden måste nämligen alltid finnas.

Avgiftsdifferentiering kan också komma i fråga i andra fall, t. ex. då

renhållningsväsendet i en kommun regelbundet betjänar främst en tätortsdel.

Av jordbruksfastigheter och andra fastigheter inom kommunen i övrigt,

vilka anlitar anläggningarna endast sporadiskt, kan då lämpligen tas

ut avgifter för varje gång.

Uttryckligt stöd i lagtexten för avgiftsdifferentiering anser kommittén

inte behövas. I taxan bör få anges även avgifter för tjänster som inte hänför

sig till renhållning enligt hälsovårdsstadgan.

Ibland kan avgifterna inte bestämmas i taxa utan måste få tas ut individuellt.

Kommittén nämner som exempel industriavfall av sådan omfattning

eller sammansättning, att hämtning i särskild ordning är nödvändig.

Individuella avgifter kan komma i fråga också när renhållningsväsendet tar

hand om kasserade föremål som är så beskaffade eller sa stora att de inte

kan läggas i vanliga sopkärl. Även för här avsedda tjänster måste självkostnads-

och likställighetsprinciperna så långt möjligt tillämpas. Kommunal

entreprenör måste inom ramen för honom tillkommande ersättning

begagna objektiva normer när han bestämmer avgifter för särskilda tjänster.

Kommittén anser det angeläget att inte ett onödigt stort område lämnas

öppet för en mera fri avgiftssättning.

Kommittén behandlar härefter frågorna om vilken kommunal myndighet

som skall besluta om taxor och om taxorna bör underställas statlig myndighets

prövning samt upplyser att förhållandena i dessa hänseenden varierar

när det gäller andra kommunala avgifter. Även om i princip fullmäktige

skall besluta, förekommer det att bestämmanderätten i viss utsträckning

anförtrotts nämnd eller styrelse. Underställning hos statlig myndighet är

stadgad i många fall. En del lokala hälsovardsordningar föreskriver att lenhållningstaxa

skall underställas länsstyrelsen. Den statliga kontrollen sammanhänger

med avgifternas betydelse för den enskilde. Kommittén påpekar

att fastställelseprövning synes vara särskilt vanlig i äldre författningar om

kommunal förvaltning.

En rätt att avgiftsfinansiera också oskadliggörandet kan enligt kommittén

medföra att den enskilde belastas med förhållandevis kännbara avgifter.

Det måste därför ofta bli svårt att bestämma avgifterna, och det blir en

grannlaga uppgift att riktigt beräkna de anläggningskostnader som skall

belasta dagens nyttjare och att forma om dessa kostnader till periodiska

avgifter. Dessa omständigheter medför särskilda krav på den ordning enligt

vilken avgifterna fastställs. Likväl bör det enligt kommitténs mening

nu inte komma i fråga alt inskränka kommunernas frihet i högre grad än

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

vad som kan anses nödvändigt med hänsyn till enskilda intressen. Kommunerna

har på olika områden funnits kunna utan statlig kontroll handha

också frågor av stor betydelse för den enskilde. Åtskilliga kommunala beslut

— som inte skall underställas — kan få långt större ekonomisk betydelse

för den enskilde än beslut om renhållningsavgifter.

Kommittén förordar att renhållningstaxorna antas av kommunens fullmäktige

och att statlig prövning inte anordnas. De allmänna kommunalrättsliga

normerna kan sägas medföra sådana garantier för att självkostnads-

och likställighetsprinciperna respekteras, att en särskild statlig kontroll

förefaller överflödig. Individuell bedömning av kostnader synes lämpligen

fa ankomma pa vederbörande förvaltningsnämnd eller på entreprenör.

De lokala förhållandena måste få stor betydelse för taxorna. Förhållandena

synes knappast medge att normaltaxor utfärdas och sådana kan i

opåkallad grad binda kommunerna. Förebilder av vägledande art torde

emellertid kunna vara av värde, och kommittén utgår från att sådana vid

behov kommer till stånd genom kommunförbunden i samarbete med de

särskilda rikssammanslutningar som kan beröras av verksamheten.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att länsstyrelserna

knappast skulle ha resurser att ägna ärenden om underställda

renhållningstaxor annat än en ytlig granskning. Rättssäkerhetskravet torde

tillgodoses tillräckligt genom möjligheterna att anföra besvär över det kommunala

beslutet och att bringa avgiftskrav under domstols prövning. Underställning

bör därför inte föreskrivas. Det synes emellertid lämpligt, att

kommunen lämnar organisationer av fastighetsägare och hyresgäster samt

andra intressenter tillfälle att yttra sig innan renhållningstaxa antas. Möjligen

bör föreskrift härom ingå i lagen. Hälsovårdsnämnden i Linköping

finner det snarast vara till fördel för kommunen att taxebeslut underställs.

Om länsstyrelse fastställer taxa har skäligheten prövats i förväg. Nämnden

menar därför att statlig myndighet bör pröva taxebeslut.

Departementschefen. Avgifter för vanligen förekommande renhållningstjänster

bör bestämmas i taxa. Detsamma bör gälla mindre vanliga tjänster som

är förutsebara. Taxan bör avse både kommunens och kommunal entreprenörs

tjänster. Taxeavgifterna kan givetvis behöva differentieras. Jämte differentiering

med hänsyn till de omhändertagna produkternas beskaffenhet

bör i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som kommittén angivit,

avgifterna i kommuner med fritidsbebyggelse kunna delas upp på fasta

årsavgifter och rörliga avgifter. Också i de övriga fall som kommittén nämnt

bör avgiftsdifferentiering kunna komma i fråga.

I vissa fall kan en individuell avgiftsberäkning bli nödvändig. Avfallet

från t. ex. en industri kan bli av sådan omfattning eller få sådan sammansättning,

att bortforsling eller oskadliggörande måste ske i särskild

ordning. Detta kan inträffa om avfallsprodukter av nytt slag uppkommer.

Saknas i sådant fall tillämplig taxebestämmelse bör kommunen eller den

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

som utför renhållningen på uppdrag av kommunen ha rätt att fastställa

avgift. Kommunens beslutanderätt bör i detta fall utövas av det kommunala

organ som handhar renhållningsväsendet, exempelvis halsovardsnamnd

eller, i förekommande fall, renhållningsstyrelse. Finns kommunalt renhållningsverk

kan beslutanderätten överlämnas till verkets ledning. I taxan bor

anges vem beslutanderätten tillkommer. På individuella avgifter bor de allmänna

grunderna för avgiftsberäkning tillämpas. Det är i både kommunens

och de avgiftsskyldigas intresse att renhållningsavgifterna sa langt

möjligt är bestämda i förväg och beräknade på enhetliga grunder. Med hansyn

härtill bör individuella avgifter om möjligt avlösas av taxeavgifter,

Renhållningstaxa bör antas av kommunens fullmäktige. Jag delar kommitténs

åsikt att taxebeslut inte behöver underställas statlig myndighet.

Som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat kan det vara lämpligt

att olika intresseorganisationer bereds tillfälle att yttra sig innan fullmäktige

antar renhållningstaxa.

Med hänsyn till växlande lokala förhållanden torde normaltaxa for renhållningstjänster

inte kunna utfärdas. Jag förutsätter liksom kommittén

att vägledande anvisningar vid behov utarbetas av kommunförbunden i

samarbete med de rikssammanslutningar som kan beröras av verksamheten.

4 §•

Enligt denna paragraf skall renhållningstaxa innehålla föreskrift om vem

som svarar för renhållningsavgifterna.

Kommittén. Vissa skäl kan anföras för att i avgiftslagen bestämma vem

avgiftsskyldigheten skall åvila. Fastighetsägarna och vissa med dem jämställda

personer, såsom innehavare av tomträtt, skulle då narmast komma

i fråga. En sådan bestämmelse skulle förenkla avgiftsuppbörden. Nuvarande

bestämmelser i hälsovårdsstadgan fixerar emellertid inte skyldigheterna

och det är inte uteslutet att avgifter i vissa fall tas ut av andra än fastighetsägare.

Så kan vara befogat vid rörelser med större, avgransade renhållningsbehov.

Även vid vanlig bostadshyra kan undantagsvis en sådan ordning

vara lämplig. Vidare är det mindre nödvändigt att lägga avgiftsskyldigheten

på fastighetsägarna eftersom inga engångsavgifter skall tas ut.

Kommittén anser därför riktigast att i lag inte närmare binda avgiftsskyldigheten.

Däremot föreslår kommittén att det i renhållningstaxa skall bestämmas

vem avgiftsskyldigheten åvilar. Eu sådan ordning kan bidra till

större klarhet i avgiftshänseende. Ofta torde kunna bestämmas att avgiftsplikten

skall åvila fastighetsägaren, om annat inte avtalas mellan renhållningsverket

och den som avgiftsskyldigheten berör. En hyresgäst kan då

inte utan sitt medgivande göras direkt ansvarig för avgifterna.

Departementschefen. Betalningsskyldighet gentemot kommun eller kommunal

renhållningsentreprenör bör i princip åvila den som lar renhållnings
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

väsendets tjänster i anspråk vare sig detta sker frivilligt eller till följd av

kommunalt renhållningsmonopol. Som kommittén påpekar kan det ibland

vara svårt att avgöra vem som nyttjar dessa tjänster. För hyresfastigheter

torde det oftast vara mest praktiskt att fastighetsägaren svarar för renhållningsavgifterna.

På grund av de skiftande förhållandena anser jag i likhet

med kommittén att frågan om vem avgiftsskyldigheten skall åvila inte bör

besvaras i lagen. Kommunerna torde visserligen ha rätt att, utan stöd av

lag, i renhållningstaxan bestämma exempelvis om renhållningsavgift skall

betalas av fastighetsägare eller hyresgäst (jfr RÄ 1949 not I 20). Det torde

emellertid, som kommittén funnit, vara lämpligt att taxorna alltid innehåller

bestämmelser i detta ämne. I lagen har därför intagits en föreskrift

härom. Vad kommittén i övrigt anfört i denna fråga ger mig inte anledning

till erinran.

Lagen bör träda i kraft den 1 januari 1966. Taxa, som grundas på lagen

och som skall tillämpas från och med nämnda dag, bör kunna antas av fullmäktige

dessförinnan. Särskild föreskrift härom behövs inte. Beträffande

avgifter för renhållningsanordningar, som tillkommit före lagens ikraftträdande,

hänvisas till den allmänna motiveringen.

VI. Departementschefens hemställan

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t

måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande inom

inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Reimer

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1965

33

Bilaga

Kommunalrättskommitténs förslag

till

Lag

om kommunala renhållningsavgifter

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Kommun äger uttaga avgift för hämtning, bortforsling och oskadliggörande

av sopor, avfall, latrin och annan vid enskild renhållning uppkommande

orenlighet.

Avgift får ej sättas högre än vad som erfordras för förräntning av i

verksamheten anlitade medel, för avskrivning och underhåll av anläggningar

och utrustning samt för verksamhetens drift. Från kostnaderna

skall dragas vad som kan beräknas belöpa på anläggningarnas användande

för annat ändamål såsom framställning av värme eller elektrisk kraft.

För renhållningsåtgärder, som enligt kommunens uppdrag utföres av

entreprenör, må mellan kommunen och entreprenören träffad överenskommelse

läggas till grund för avgifternas beräkning.

2 §•

För vanligen förekommande renhållningstjänster skall finnas av kommunens

fullmäktige antagen kommunal renhållningstaxa.

Erfordras i visst fall med hänsyn till mängd och sammansättning av

förekommande sopor, avfall, latrin eller annan orenlighet eller av annat särskilt

skäl att hämtning eller oskadliggörande sker i särskild ordning och

har taxa för ifrågakommande åtgärd ej antagits, må kommunalt renhållningsverk

eller kommunal entreprenör med iakttagande av de i 1 § angivna

grunderna uttaga särskild ersättning härför.

3 §•

Kommunal renhållningstaxa skall upptaga föreskrift om vem som har

att gentemot renhållningsverket eller entreprenören fullgöra föreskriven avgiftsskyldighet.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1965

4 §•

Den, som av hälsovårdsnämnden erhållit tillstånd att ombesörja renhållningsåtgärd

utan anlitande av kommunalt renhållningsverk eller kommunal

entreprenör, är ej skyldig att utgiva mot åtgärden svarande avgift till

verket eller entreprenören.

I första stycket avsett tillstånd skall lämnas då särskilda skäl därtill

föreligga och så kan ske utan väsentlig olägenhet från sanitär synpunkt.

Mot hälsovårdsnämnds beslut må talan föras enligt 86 § hälsovårdsstadgan.

Denna lag träder i kraft den.....

Såvitt gäller anläggning, som före lagens ikraftträdande tillkommit för

oskadliggörande av sopor, avfall, latrin och annan orenlighet, må avgifter

uttagas allenast för kostnader, som avse drift, underhåll och förnyelse av

anläggningen och belöpa å tid efter lagens ikraftträdande.

ESSELTE AB. STHLM 69

414938

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:83 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 21, med förslag till lag om kommunala renhållningsavgifter. a1 i texten