Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om fortsatt giltighet av likviditetsoch kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr 256), m. m

1965-03-19 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1965:98, Med förslag till lag om fortsatt giltighet av likviditetsoch kassakvotslagen den 25 maj 1962 (nr 256), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1965

1

Nr 98

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen

den 25 maj 1962 (nr 256), m. m.; given Stockholms

slott den 19 mars 1965.

/ ArV \ '' J f fif j | « r\ fl''3 {<

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed, jämlikt 87 § regeringsformen, föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den 25

maj 1962 (nr 256);

2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962

(nr 257);

3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr

258).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen,

för vilken giltighetstiden utgår den 30 juni 1965, skall erhålla förlängd giltighet

t. o. m. den 30 juni 1968.

1 intrång till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 98

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 98 år 1965

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen

den 25 maj 1962 (nr 256)

Härigenom förordnas, att likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj 1962

(nr 256), vilken gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1968.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr 257)

Härigenom förordnas, att placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr 257),

vilken gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet till och

med den 30 juni 1968.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr 258)

Härigenom förordnas, att ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr 258),

vilken gäller till och med den 30 juni 1965, skall äga fortsatt giltighet till och

med den 30 juni 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konunqen i statsrådet på Stockholms slott den 5 mars

1965.

N ärvaranide:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt giltighet av

likviditets- och kassakvotslagen, m. m., samt anför.

Inledning

Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen, som i huvudsak fick sm

nuvarande utformning år 1962, består av lagarna om likviditetskvot och

kassakvot för vissa kreditinrättningar (likviditets- och kassakvotslagen),

om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (placeringskvotslagen) samt

om räntereglering och emissionskontroll (ränteregleringslagen), alla av den

25 maj 1962 (nr 256—258). Ränteregleringslagen undergick viss ändring

den 21 maj 1964 (nr 268). Bestämmelserna i dessa lagar är tidsbegränsade

och gäller t. o. m. den 30 juni 1965. De skall äga tillämpning först efter förordnande

av Kungl. Maj :t. Sådant förordnande förutsätter framställning av

fullmäktige i riksbanken och kan meddelas i den mån det prövas erforderligt

för att uppnå vissa syften, som anges i de olika lagarna. Något dylikt förordnande

har inte meddelats, men i viss utsträckning har överenskommelser

av motsvarande innebörd träffats mellan riksbanken och berörda kreditinrättningar.

I en den 22 oktober 1964 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen att likviditets- och

kassakvotslagen, placeringskvotslagen samt ränteregleringslagen erhåller

förlängd giltighet till utgången av juni 1968. Som motiv för sm framställning

anför fullmäktige att lagarna fullgör en beredskapsfunktion samt att

de i övrigt tjänar som bakgrund till av riksbanken upprätthållna kreditjxditiska

arrangemang på berörda områden. Giltighetstiden för lagarna anser

fullmäktige lämpligen kunna begränsas till tre år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag liar två ledamöter av fullmäktige,

herrar Kollberg och Svärd, förklarat sig anse, att fullmäktige ej

bort hemställa om förlängning av de angivna lagarna.

Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgetts av bankinspektionen,

försäkringsinspektionen, poststyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund samt

Folksam.

Bland remissinstanserna föreligger delade meningar om behovet av den

ifrågavarande lagstiftningen. Samtidigt som ett sådant behov från flera håll

ansetts föreligga och en fortsatt giltighet tillstyrkts har från andra håll riktats

principiell kritik mot lagstiftningen och en förlängning av den avstyrkts.

Härjämte har framkommit förslag till ändringar av de gällande

maximitalen för likviditets- och kassakvoter.

Gällande bestämmelser

Likviditets - och kassa kvotslagen är en fullmaktslag, som

ger Kungl. Maj:t befogenhet att på framställning av fullmäktige i riksbanken

under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om likviditetseller

kassakvot.

Såsom närmare förutsättning för att sådant förordnande skall kunna

meddelas galler, att det prövas oundgängligen nödigt för att uppnå det mål

som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Förordnandet

skall avse viss bestämd tid eller ock gälla tills vidare (1 g).

Föi ordnande om likviditetskvot kan omfatta bankaktiebolagen, sparbankerna,

centralkassorna för jordbrukskredit, postsparbanken eller postgirorörelsen.

Förordnande om kassakvot däremot kan endast avse affärsbankerna,

postsparbanken eller postgirorörelsen. Beträffande affärsbankerna, sparbankerna

och centralkassorna kan nu avsedda förordnanden begränsas att

avse inrättningar av viss storlek. Möjlighet finns också att undanta viss

kreditinrättning, om särskilda omständigheter föranleder därtill (2 g).

Med likviditetskvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan

nettobeloppet av kreditinrättningens likvida medel, bestämt på närmare angivet

sätt (likviditetskvotens täljare) och inrättningens samtliga förbindelser

med vissa undantag (likviditetskvotens nämnare). Såsom likvida medel

anses bl. a. kassamedel, checkar och postremissväxlar, nettofordringar på

inländska banker, statspapper, hypoteksbankens, stadshypotekskassans och

bostadskreditkassans obligationer samt avista nettotillgångar på utlandet

(3—5 gg). Det procenttal vartill likviditetskvoten minst skall uppgå, fastställs

av riksbanken. Detta tal får i fråga om sparbankerna och centralkassorna

för jordbrukskredit ej sättas högre än till 25 och i fråga om andra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

kreditinrättningar ej högre än till 50. Möjlighet föreligger för riksbanken att

indela kreditinrättningarna i storleksgrupper eller efter rörelsens art, för

vilka kvoten fastställs till olika procenttal (6 §).

Med kassakvot avses förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättningens

i riksbanken innestående medel och inrättningens samtliga

förbindelser med vissa undantag. Kassakvoten innefattar- alltså inte i kreditinrättningen

inneliggande kassa. Det procenttal, vartill kassakvot minst skall

uppgå, fastställs av riksbanken. Talet får inte sättas högre än till 15. Jämväl

i fråga om kassakvot föreligger möjlighet för riksbanken att indela kreditinrättningarna

i grupper, för vilka kvoten fastställs till olika procenttal

(7 §).

Utöver de regler jag nu nämnt innehåller likviditets- och kassakvotslagen

bl. a. bestämmelser om uppgiftsskyldighet och om påföljder vid överträdelse

av riksbankens föreskrifter (9 och 10 §§). Över riksbankens beslut enligt

lagen kan klagan ej föras (11 §).

Placeringskvotslagen är likaledes en fullmaktslag, som ger

Kungl. Maj :t befogenhet att förordna om placeringskvot i den mån på grund

av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt för att tillgodose behovet

av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet. Sådant förordnande,

som förutsätter framställning av fullmäktige i riksbanken, skall avse

bestämd tid eller ock gälla tills vidare (1 §).

Förordnande om placeringskvot kan omfatta försäkringsbolagen, sparbankerna,

postsparbanken, postgirorörelsen eller allmänna pensionsfonden.

Beträffande försäkringsbolagen och sparbankerna kan ett förordnande begränsas

att avse sådana inrättningar av viss storlek eller vilkas rörelse är av

speciell beskaffenhet. Viss kreditinrättning kan undantas från förordnande

om placeringskvot om särskilda omständigheter föranleder därtill (2 §).

Med placeringskvot avses förhållandet mellan storleksförändringen under

viss i förväg bestämd period (beräkningsperiod) av kreditinrättningens prioriterade

placeringar, bestämda på visst sätt, och storleksförändringen under

samma tid av inrättningens samtliga placeringar med vissa angivna undantag.

Som prioriterade placeringar anges i lagen en rad tillgångar som företrädesvis

kommer statsfinansieringen eller bostadsfinansieringen tillgodo.

Dit hänförs sålunda kassa, checkar och banktillgodohavanden med avdrag

för bankskulder, statspapper, av liypoteksbanken, stadshypotekskassan och

bostadskreditkassan utfärdade obligationer ävensom av hypoteksaktiebolag

efter den 1 januari 1959 utfärdade obligationer för möjliggörande av bostadskreditgivning.

Vidare anges såsom prioriterade placeringar bl. a. lån

mot inteckning i fastighet med bebyggelse övervägande för bostäder eller

i tomträtt till fastighet med dylik bebyggelse liksom ock lån till kommun

eller med kommunal garanti, dock endast under förutsättning att långivningen

avsetts för ny bebyggelse av angivet slag (3—5 §§).

Det procenttal, vartill placeringskvot minst skall uppgå, fastställs av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

Ivuagl. Maj:t och får ej sättas högre än till 80. Möjlighet föreligger för

Kungl. Maj :t att indela kreditinrättningarna i storleksgrupper eller efter rörelsens

art, för vilka kvoten fastställs till olika procenttal (6 §).

Härutöver innehåller jämväl placeringskvotslagen bl. a. regler om uppgiftsskyldighet

och om påföljder vid överträdelse av lagens föreskrifter

(7 och 8 §§). över riksbankens beslut enligt lagen kan klagan ej föras (9 §).

Ränteregleringslagen är liksom de båda föregående lagarna

en fullmaktslag. Enligt 1 § lagen kan Kungl. Maj:t efter framställning av

fullmäktige i riksbanken i den mån på grund av utomordentliga omständigheter

så prövas nödigt för att uppnå det mål, som fastställts för riksbankens

penningpolitiska verksamhet, förordna att lagens bestämmelser

om befogenhet för riksbanken att föreskriva anmälningsskyldighet, maximi-

eller minimiränta eller skyldighet att inhämta tillstånd till utgivande

av vissa skuldebrev helt eller delvis skall äga tillämpning. Med ränta likställs

i lagen varje annan gottgörelse, som utgör vederlag vid lån av pengar

och inte enbart utgör ersättning för särskilda omkostnader i anledning av

lånet (2 §). Lagens bestämmelser skall emellertid inte tillämpas på ränta,

för vars beräknande eller fastställande gäller särskilda bestämmelser i lag

eller annan allmän författning eller enligt beslut av Kungl. Maj :t (3 §).

I fråga om inlåning av pengar omfattar riksbankens befogenhet att meddela

föreskrifter angående anmälningsskyldighet kreditinrättning och annan

som bedriver sådan inlåning på räkning som av bank allmänneligen

begagnas. När det gäller utlåning av pengar, kan anmälningsskyldighet

åläggas bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskreditkassa, postsparbanken,

poslgirorörelsen, försäkringsbolag och allmänna pensionsfonden. Anmälningsskyldighet

får enligt lagen föreskrivas i fråga om räntesatser och övriga

villkor, som tillämpas vid inlåning eller utlåning liksom beträffande

ändring av inlåningsränta och höjning av utlåningsränta. I de båda sistnämnda

fallen får riksbanken dessutom föreskriva, att anmälan skall göras

minst åtta dagar före den avsedda ränteändringen samt innehålla uppgift

om skälen för ändringen (4 §).

För de typer av inlåning som nyss berörts, kan riksbanken fastställa

maximi- eller minimiränta. Vidare kan riksbanken fastställa maximiränta

för utlåning av pengar från sådan kreditinrättning som jag nämnt i det

föregående. Olika räntor kan fastställas för skilda slag av inlåning eller

utlåning. Föreskrifter om maximi- eller minimiränta får meddelas att gälla

viss tid, högst sex månader. Giltighetstiden kan förlängas, dock högst med

sex månader åt gången (5 §).

Bestämmelser om emissionskontroll återfinns i 6 §. Enligt dessa kan

riksbanken föreskriva att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna

rörelsen avsedda skuldebrev inte utan tillstånd av riksbanken får

utges av annan än riksgäldskontoret. Vidare kan riksbanken föreskriva att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965 7

andra skuldebrev än sådana som nyss angetts ej får utges av kreditaktiebolag

utan tillstånd av riksbanken.

Ränteregleringslagen innehåller utöver vad nu återgetts vissa andra bestämmelser,

bl. a. om uppgiftsskyldighet och om påföljder vid överträdelse

av riksbankens föreskrifter (7—9 §§). Kungl. Maj:t har enligt 12 § rätt

att meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av

lagen.

Remissyttrandena

Som jag inledningsvis nämnt föreligger bland remissinstanserna delade

meningar om behovet av en beredskapslagstiftning på det kreditpolitiska

området. Bankinspektionen, försäkringsinspektionen, poststyrelsen samt

fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten) anser en sådan lagstiftning

alltjämt erforderlig och har inget att erinra mot den föreslagna förlängningen

av lagarna. Två ledamöter av riksgäldsfullmäktige, herrar Svensson

och Östman, har emellertid reserverat sig mot fullmäktiges yttrande

och anfört, att fullmäktige bort avstyrka en förlängning av lagstiftningen.

Sveriges jordbrukskasseförbund vill med hänsyn till behovet av en beredskapslagstiftning

på området inte motsätta sig en förlängning av lagarna

intill utgången av juni månad 1968. Förbundet understryker emellertid,

att lagarna enbart bör vara beredskapslagar, avsedda att användas uteslutande

i verkligt kritiska situationer. Enligt förbundets mening är de i likviditets-

och kassakvotslagen och i placeringskvotslagen angivna maximitalen

för respektive kvoter alltför höga. Den för centralkassorna angivna

maximala likviditetskvoten på 25 % ligger orimligt högt i förhållande till

den normala storleken på denna kvot och en kassakvot på 15 % är jämväl

för hög. Förbundet föreslår därför att dessa bestämmelser blir föremål för

omprövning.

Ej heller Folksam har någon erinran mot en förlängning av ränteregleringslagen

men vill understryka att ränteregleringen inte får fastlåsa räntorna

vid en för marknadsläget främmande nivå. Kreditpolitiken bör ej

hindra försäkringsbolagen att placera sitt kapital i olika kreditslag och

med hänsyn därtill tillämpa de räntesatser som gäller på kreditmarknaden.

Svenska bankföreningen framhåller, att likviditets- och kassakvoter kan

ha sitt berättigande som konjunkturpolitiska medel i vissa undantagssituationer,

då en akut inflationsfara uppkommit till följd av överlikviditet i

penninginstituten. Oaktat tyngdpunkten i konjunkturpolitiken enligt föreningens

mening bör läggas på räntevapnet, operationer i öppna marknaden

och finanspolitiska åtgärder vill föreningen därför inte motsätta sig

en förlängning av likviditets- och kassakvotslagen. Å andra sidan anser

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1965

föreningen de nuvarande maximitalen för likviditetskvot och kassakvot vara

orimligt höga och hemställer att dessa maximital sänks, för likviditetskvot

till 35 % och för kassakvot till 10 %.

Däremot avstyrker föreningen en förlängning såväl av placeringskvotslagen

som av ränteregleringslagen. Beträffande den förra lagen anmärker

föreningen att direkt reglerande ingrepp i syfte att prioritera vissa kreditbehov

innebär att marknadsmekanismen i kreditväsendet sätts ur spel genom

att räntabiliteten bortkopplas som fördelningsnorm, något som inte

är förenligt med sund samhällsekonomi. Kreditprioritering kan därför medföra

ett mindre sparande och en lägre ekonomisk framstegstakt än eljest

skulle blivit fallet.

Vad avser ränteregleringslagen framhåller föreningen att normalt tilllämpas

vid utlåningen ett helt register av olika räntesatser, avpassade efter

krediternas ändamål, risk och löptid samt säkerhetens art o. d. En räntereglering

måste vara betydligt mer schematisk och får därför lätt till

följd att de tillgängliga kreditresurserna inte blir fördelade på det sätt som

från samhällsekonomisk synpunkt vore mest önskvärt. En konstlad nedpressning

av räntenivån på vissa områden av samhällsekonomin är ägnad

att försvåra kreditförsörjningen inom dessa sektorer. Även en räntemaximering

på inlåningssidan löper enligt föreningens mening stor risk att förfela

sitt ändamål med hänsyn till att, om bankerna ej tillåts att betala räntor

som allmänheten finner tillfredsställande, kapitalet söker sig till andra

placeringsformer. Detta gäller särskilt företagens överskottsmedel och medel

som innehas av andra större placerare. I vart fall såvitt angår sådana

medel skulle följaktligen en maximering av bankinstitutens inlåningsräntor

knappast utgöra något väsentligt hinder för en ränteglidning uppåt. Den

möjlighet, ränteregleringslagen ger till ränteminimering på inlåningssidan,

saknar enligt föreningens mening betydelse för främjandet av lagens syfte.

Vad slutligen beträffar emissionskontrollen föreligger enligt föreningens

mening ej något behov av en lagregel om sådan kontroll. I den män det

befinnes nödvändigt att emissionsverksamheten blir föremål för en planering,

där de skilda behoven avvägs med varandra, bör en sådan kunna

åstadkommas genom ett fritt samråd mellan riksbanken och de emitterande

affärsbankerna.

En förlängning av lagstiftningen avstyrkes av Svenska sparbanksförening,

en. Föreningen erinrar om att sparbankerna inrangerades bland de institut

som omfattades av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen genom 1962

års likviditets- och kassakvotslag samt placeringskvotslag. I sitt då avgivna

yttrande ställde sig föreningen helt avvisande till en lagstiftning och uttalade

hl. a. att det saknades anledning att stifta likviditets- och kassakvotslagar

för sparbankerna. Beträffande den föreslagna lagstiftningen om placeringskvot

framhöll föreningen att en prioritering visat sig möjlig genom

överenskommelser utan tillgripande av lagstiftning. En lagstiftning om pla
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

ceringskvoter kunde dessutom komma i konflikt med sparbankernas grundläggande

uppgift att tillgodose lokala behov. Vad gäller lagstiftningen om

räntereglering och emissionskontroll hänvisar föreningen till sitt yttrande

över den promemoria som låg till grund för år 1964 vidtagna ändringar i

denna lagstiftning, i vilket föreningen som sin uppfattning uttalat, att utvecklingen

bekräftat föreningens tidigare framförda åsikt att lagen är obehövlig.

Inför den nu föreslagna förlängningen har enligt föreningens åsikt

inga omständigheter framkommit som skulle kunna utgöra underlag för ett

ändrat ställningstagande. Snarare får utvecklingen på kreditmarknaden under

de senare åren ses som en bekräftelse på att man kan bedriva en effektiv

penningpolitik med de medel som riksbanken i övrigt förfogar över.

Jämväl Svenska försäkringsbolags riksförbund ställer sig avvisande till en

förlängning av lagstiftningen och erinrar om att förbundet avgett remissyttranden

dels den 15 september 1960 över förslaget till placeringskvotslag, dels

den 8 januari 1962 över förslaget till ränteregleringslag. Förbundet avstyrkte

såväl införandet av de nämnda lagarna som förlängning av då gallande

ränteregleringslag. Sammanfattningsvis uttalade därvid förbundet att förekomsten

av dylika lagar inte kunde vara befordrande för förståelsen mellan

berörda myndigheter och kreditinrättningar. Förbundet har uppmärksammat

att även riksbanksfullmäktige i blotta förekomsten av dessa lagar ser

en faktor av betydelse, oaktat lagarna inte under den gångna tiden satts i

funktion. Det torde vara ostridigt att lagarnas existens i skilda situationer

utgjort ett tryck på kreditinrättningarna. Förbundet avstyrker darfor att giltighetstiden

för placeringskvots- och ränteregleringslagarna förlängs.

Departementschefen

Det är en nödvändig förutsättning för en effektiv ekonomisk politik att

det allmänna genom sina penningpolitiska organ har möjligheter att påverka

den totala kreditvolymen och kreditfördelningen i samhället och därmed

också priset på kredit. De traditionella medlen för denna påverkan

som stått till riksbankens förfogande är diskontoförändringar och marknadsoperationer,

dvs. köp och försäljning av värdepapper. Som framgår

av min redogörelse för lagstiftningen på området förfogar emellertid det

allmänna över andra medel av kreditpolitisk och finanspolitisk karaktar,

som är av betydelse för konjunktur stabilisering och för fördelning av samhällets

resurser. Sålunda ingår bland de kreditpolitiska instrumenten möjligheten

att ställa krav på bankernas likviditet och kassahållning och darmed

påverka likviditetsförhållandena i banksystemet. Lagstiftningen angående

placeringskvoter ger möjlighet att differentiera kreditpolitikens

verkningar när det gäller inriktningen på olika kreditändamål, främst i

syfte att tillgodose bostadsproduktionens och statens finansieringsbehov.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

Genom lagstiftningen om räntereglering och emissionskontroll har statsmakterna

fått ökad möjlighet att påverka räntebildningen och att säkerställa

tillräckligt utrymme på kapitalmarknaden för upplåning som är särskilt

angelägen från allmän synpunkt.

Vad man ytterst avser med dessa penningpolitiska ingripanden är att genom

förändringar i utbud och efterfrågan av kredit påverka efterfrågan på

varor och arbetskraft. Lagstiftningen har karaktär av beredskapslagstiftning

och har hittills inte behövt sättas i tillämpning. Någon direkt praktisk erfarenhet

av hur den kreditpolitiska lagstiftningen fungerar har man därför

inte. De syften, lagstiftningen avser att tillgodose, har emellertid kunnat förverkligas

genom överenskommelser mellan riksbanken och kreditinstituten.

Förhandenvaron av en lagstiftning har därvid otvivelaktigt varit av betydelse

för att dylika överenskommelser kunnat uppnås.

Den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen, som fick sin nuvarande utformning

år 1962 bortsett från en senare ändring i ränteregleringslagen, är

giltig t. o. m. utgången av juni 1965. Riksbanksfullmäktige har funnit lagstiftningen

behövlig även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om

förlängd giltighet av likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen

samt ränteregleringslagen, förslagsvis under ytterligare tre år. Fn fortsatt beredskapslagstiftning

på området har accepterats av flera remissinstanser

men väckt gensaga hos andra, vilka följaktligen ställt sig avvisande till en

förlängning av lagarnas giltighetstid. Härjämte har framkommit önskemål

om sänkning av de procenttal, vartill likviditets- och kassakvoter högst må

uppgå.

I samband med den kreditpolitiska lagstiftningens tillkomst år 1962 redovisade

jag utförligt i prop. 1962: 52 mina allmänna synpunkter på behovet

av en sådan lagstiftning. Jag framhöll därvid bl. a., att en fast finanspolitik

måste kompletteras med en målmedveten kreditpolitik som påverkar företagens

och hushållens möjligheter och benägenhet att finansiera utgifter

genom upptagande av lån eller avveckling av finansiella tillgångar. Vid

sidan härav måste man ta hänsyn till de kreditpolitiska medlens verkan på

kreditmarknadens förmåga att fördela de finansiella resurserna så, att de ur

samhällsekonomisk synpunkt mest angelägna kreditbehoven tillgodoses. Att

därvid enbart sätta sin lit till de traditionella kreditpolitiska instrumenten

när det gäller att realisera kreditpolitiska målsättningar ansåg jag vara alltför

djärvt. Jag fann det därför nödvändigt att bland de kreditpolitiska instrumenten

ingår möjligheten att ställa krav på bankernas likviditet och

kassahållning och att det finns garantier för att uppställda krav respekterades.

Vad beträffar en lagstiftning som motiveras av behovet att prioritera vissa

krediter framhöll jag i samband med lagstiftningens tillkomst att det helt

otillräckliga utbudet av långfristigt kapital medfört tendenser hos de på kapitalmarknaden

uppträdande kreditinstituten till en placeringsinriktning

som avvikit från den fördelning av kreditbehoven som följt av bl. a. den

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

ekonomiska politiken. Samtidigt uttalade jag förhoppningen att främst genom

en smidigare räntebildning ooh allmänna pensionsfondens tillväxt en

mera tillfredsställande balans skulle bli rådande samt att placeringsreglerande

ingrepp som sträcker sig över längre perioder inte skulle bli nödvändiga.

Å andra sidan ansåg jag att, även om utvecklingen på kapitalmarknaden

gick mot ett läge där bättre balans kunde uppnås mellan löpande efterfrågan

och utbud, under en övergångsperiod kunde behövas vissa placeringsregler

liksom garantier för att reglerna efterföljdes. Under denna tid

syntes tillräckliga erfarenheter kunna vinnas rörande faktorer, som påverkar

behovet av en lagstiftning av ifrågavarande slag. Mot bakgrunden av det

anförda fann jag mig böra förorda en beredskapslagstiftning som omfattar

dels eu lag om likviditets- och kassakvoter och dels en lag om placeringskvoter.

I vad avser motiven för ränteregleringslagen framhöll jag i den proposition

som låg till grund för lagstiftningen (prop. 1962: 143) bl. a., att det

allmännas intresse av att påverka ränteläget utöver vad som var möjligt

med de traditionella medlen har flera bevekelsegrunder. Det kan sålunda

vara stabiliseringspolitiskt önskvärt att vid en kraftig kreditåtstrainning

undvika en okontrollerad och av spekulativa inslag förstärkt räntestegringsprocess.

I en svag konjunktur kan det vara behövligt att utan en

överdriven likviditetsökning och utan en inte önskvärd eftersläpning

åstadkomma en låg, investeringsstimulerande räntenivå. Därtill kom

alt det måste anses vara ett allmänt intresse att räntenivån på inlåningssidan

står i ett rimligt förhållande till avkastningen av bankernas tillgångar

och att inlåningsräntornas struktur är överskådlig och inte missgynnar

vissa grupper av sparande. Gentemot påståendet att en räntereglering

skulle leda till en ur samhällsekonomiska synpunkter olämplig fordelning

av de finansiella resurserna framhöll jag att prisbildningsmekanismen

på kreditmarknaden inte är sådan att det är möjligt att tala om

ett alldeles bestämt jämviktsläge till vilket räntestrukturen anpassas om

den ej påverkas av räntereglerande ingrepp. Å andra sidan underströk jag

att de räntereglerande ingreppen givetvis borde handhas på ett sådant sätt

att man undviker de skadliga verkningar som skulle uppstå ''sid en xäntenivå

som på längre sikt är ur balans med marknadsläget. Även emissionskontrollen

fann jag erforderlig i första hand som ett nödvändigt komplement

till andra räntereglerande åtgärder men jämväl som ett prioriteringsinstrument

avsett att garantera att en tillräckligt stor del av kapitalmarknadsutrymmet

står till förfogande för vissa ändamål, t. ex. statens, bostadsproduktionens

och kraftverkens finansiering.

De motiv för eu lagstiftning på det kreditpolitiska området som sålunda

redovisades i samband med lagstiftningens tillkomst är i allt väsentligt

alltjämt aktuella. Svenska bankföreningen anför i sitt yttrande att likviditets-

och kassakvoter kan ha berättigande som konjunkturpolitiskt hjälpmedel

i vissa undantagssituationer, då eu akut inflationsfara uppkommit

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

till följd av överlikviditet i bankinstituten. För egen del anser jag det knappast

kunna bestiidas att sadana kvoter i vissa lägen är ägnade att förstärka

penningpolitikens effektivitet. Redan möjligheten att på detta sätt influera

på kreditströmmen i samhället kan antas verka i riktning mot en genomsnittligt

lägre räntenivå än den som skulle ha gällt därest denna möjlighet

saknats. Genom kvotsättningen kan i ej oväsentlig utsträckning förhindras

att bankernas kassa och övriga likvida medel blir underlag för en inte

önskvärd kreditutvidgning. Som förut nämnts är det här fråga om en bcredskapslagstiftning,

avsedd att kunna tillämpas endast för den händelse

förhandlingsuppgörelser med kreditinstituten om åtgärder för att vinna en

kreditpolitisk restriktivitet inte kan vinnas. Det ligger i sakens natur att

lagens existens ger riksbanken större möjligheter att vid diskussionerna med

kreditinrättningarna hävda allmänna kreditpolitiska intressen.

En förlängning av placeringskvotslagen har avstyrkts av bl. a. Svenska

bankföreningen. Föreningen anser att direkt reglerande ingrepp i syfte att

prioritera vissa kreditbehov innebär, att marknadsmekanismen i kreditväsendet

sätts ur spel genom att räntabiliteten bortkopplas som fördelningsnorm

samt att en kreditprioritering därför kan medföra ett mindre

sparande och en lägre ekonomisk framstegstakt. Liknande uttalanden göres

jämväl av andra remissinstanser. För egen del vill jag understryka att

lagens syfte är att i ansträngda lägen skydda statens och bostadsbyggandets

kreditbehov. Ett sådant skydd anser jag ännu inte kunna undvaras. Jag vill

eiinra om det faktum att redan ett enda kreditinstitut genom att vägra att

ansluta sig till en överenskommelse kan förhindra att en lösning åstadkommes

på frivillig väg. Även denna lagstiftning har emellertid karaktär

av beredskapslagstiftning, avsedd att tillämpas endast i den mån det på

grund av utomordentliga omständigheter så prövas nödigt. Lagstiftningens

undantagskaraktär är följaktligen mycket starkt markerad. I första hand

bor utnyttjas möjligheter att genom samråd och överenskommelser mellan

riksbanken och kreditinstituten säkerställa en tillfredsställande placeringsfördelning.

Lagstiftningen bör ej utnyttjas, förrän andra möjligheter uttömts.

Ränteregleringslagen fyller en beredskapsfunktion av samma slag som

de båda förut nämnda lagarna. Att bestämmelser av den innebörd som ränteiegleringslagen

omfattar har betydelse står enligt min uppfattning klart.

Liksom i fråga om den Övriga beredskapslagstiftningen kan den omständigheten

att lagen inte behövt tillämpas ej användas som argument för att

lagstiftningen varit obehövlig. Svenska bankföreningen har i sitt yttrande

anfört att en reglering av kreditinrättningarnas utlåningsräntor lätt skulle

ta olyckliga verkningar på kreditfördelningen. I yttrandet framhålls att eu

räntereglering vare sig den avser utlåningssidan eller inlåningssidan löper

stor risk att förfela sitt syfte. Självfallet måste räntereglerande ingrepp vidtas

på sådant sätt att man undviker de skadliga verkningar som kan upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 98 år 1965

stå vid en räntenivå som på längre sikt är ur balans med marknadsläget.

Jag anser emellertid att en lagstiftning om räntereglering i vissa lägen utgör

ett värdefullt komplement till de övriga penningpolitiska medlen. Detsamma

gäller de bestämmelser om emissionskontroll som finns intagna i

ränteregleringslagen. Emissionskontrollen tjänar syftet att kontrollera räntesättningen

för nyemitterade obligationer, vilket är av betydelse för den

allmänna räntepolitiken. Härutöver tillgodoser emissionskontrollen ett prioriteringssyfte

till förmån för statens och bostadsbyggandets finansiering.

Mitt ställningstagande blir därför att jag vill förorda en förlängning

t. o. m. den 30 juni 1968 av likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen

samt ränteregleringslagen.

I vissa yttranden har framförts önskemål om sänkning av maximitalen

för likviditetskvot för sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit

från 25 till 15 % och i fråga om andra kreditinrättningar från 50 till 35 %

samt för kassakvot från 15 till 10 %. Jag vill i anledning härav erinra om

att de ifrågavarande maximitalen ingår i en beredskapslagstiftning som är

avsedd att tillämpas endast i speciella lägen. De fastställda kvottalen måste

därför vara så avvägda, att maximikvoter ej uppnås under mer normala

förhållanden utan att de ger erforderligt handlingsutrymme i kritiska situationer.

Jag anser därför att kvottalen inte bör sänkas.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om försatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den 25 maj

1962 (nr 256);

2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr

257) ;

3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr

258) .

Lagförslagen torde såsom bilaga1 få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande avstatsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Höns Ohlsson

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Alaj.ts proposition nr 98 år J965

Ltdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 mars

1965.

Närvarande:

justitierådet Hagbergh,

regeringsrådet Wilkens,

justitieråden Riben,

Bergsten.

Enligt lagrådet den 12 mars 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över tinansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5

mars 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till 1) lag om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den

25 maj 1962 (nr 256), 2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen

den 25 maj 1962 (nr 257) samt 3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen

den 25 maj 1962 (nr 258).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet

av hovrättsrådet Stig Jungefors.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 98 år 1965

15

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 mars 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, EdeNman,

Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 mars 1965

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 mars 1965 remitterade förslagen

till

1) lag om fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen den 25

maj 1962 (nr 256);

2) lag om fortsatt giltighet av placeringskvotslagen den 25 maj 1962 (nr

257) ;

3) lag om fortsatt giltighet av ränteregleringslagen den 25 maj 1962 (nr

258) .

Föredraganden hemställer att lagförslagen, som lagrådet lämnat utan erinran,

måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Hahr

MARCUS BOKTR. STHLM 1965 650138

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1965:288 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av likviditetsoch kassakvotslagen den 25 maj 1962 a1 i texten